Sök i Ratio Lex

Angående reglering av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten

1933-03-03 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:185, Angående reglering av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 185.

Nr 185.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering

av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags

skuldförhållande till staten; given Stockholms slott

den 3 mars 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet ä Stockholms slott den 3 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, "Wigforss,

Möller, Vennerström:, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

I en till Kungl. Majit ingiven skrift den 23 oktober 1932 har Halmstad—- Bolmens järnvägsaktiebolag gjort framställning om reglering av bolagets skuldförhållande

till staten.

Den 6 maj 1886 beviljade Kungl. Majit koncession å järnväg med I.007 meters

spårvidd från Halmstad till Bolmen med bispår från Åsen till sjön Unnen.

För järnvägsanläggningen beviljade Kungl. Majit den 22 oktober samma år

bolaget ett statslån ur allmänna järnvägslånefonden av 825,000 kronor, sedermera

nedsatt till 824,915 kronor. För tillgodonjutandc av detta lån stadgades,

bland andra, följande villkor:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 185.

482 33 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Majlis proposition nr 185.

Annu}telen för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent

å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottröra»

ränta efter fyra och eli halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra

avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs för tre år

från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller den 1 oktober

1889, då järnvägen enligt den meddelade koncessionen senast skulle vara färdig

och öppnad för trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande

anstånd sålunda medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna

all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden

och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande

skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta, med vars

erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen

skulle vidtaga den 1 oktober 1892 och i sammanhang därmed gottgörelse ske av

därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov med densammas erläggande

icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera erläggas samma dag varje

år, till dess försträckningen och all därå upplupen ränta blivit till fullo gulden.

Därest till betalning förfallet belopp icke bleve i föreskriven ordning erlagt,

skulle bolaget därå gälda sex procent årlig ränta, intill dess samma belopp

bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen med alla därtill hörande byggnader

och materiel ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet

för den av staten lämnade försträckning och staten till säkerhet för sin fordrans

utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför varje

annan fordran. I fråga örn statens rätt att inlösa järnvägen skulle, i stället för

vad i koncessionen derutinnan stadgats, gälla bland annat att, därest inlösen

skedde efter tio ar fran det banan blivit i sin helhet eller till någon del upplåten

för allmän trafik, inlösningsbeloppet skulle, allt efter det sätt som funnes

vara för koncessionshavaren förmånligast, antingen beräknas till två gånger

summan av hela den under de närmast förflutna tio åren uppkomna, på närmare

angivet sätt beräknade nettobehållningen eller bestämmas av fem i viss

ordning utsedda gode män.

Genom resolution den 11 maj 1888 befriades bolaget från anläggande av

förenämnda bispår, i samband varmed statslånets belopp, under hänsynstagande

jämväl till en av ändrade stationsanordningar i Halmstad föranledd kostnadsökning,

nedsattes till 824,915 kronor. Sistnämnda belopp lyftes av bolaget

under åren 1887—1890 mot avlämnande av föreskriven säkerhet.

Sedermera medgav 1897 års riksdag (skrivelse nr 56), att den ränta, som

enligt gällande föreskrifter borde till riksgäldskontoret erläggas å uteblivna

inbetalningsbelopp för lån till understödjande av enskilda järnvägsanläggningar,

fran och med ar 1898 skulle a alla dylika lån beräknas efter fem procent för år.

Den 26 augusti 1892 beviljades bolaget ånyo koncession å nyssnämnda

bispår, därvid såsom villkor stadgades, bland annat, att vad vid beviljandet

av bolagets statslån föreskrivits i fråga örn inlösen av Halmstad—Bolmens

järnväg skulle gälla beträffande hela den järnvägsenhet, som bildades av

nämnda järnväg och bibanan till Unnen.

Järnvägen, som har en längd av 63.6 kilometer, öppnades för trafik den 30

oktober 1889 och bibanan, vars längd är 2.3 kilometer, den 28 augusti 1893.

I Halmstad har järnvägen egen station, medan Bolmens föreningsstation tillhör

Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg.

Trafiken å järnvägen drives av bolaget, som emellertid med Halmstad—

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Nässjö järnvägsaktiebolag träffat vissa överenskommelser till nedbringande av

trafikeringskostnaderna. Dessa överenskommelser innebära huvudsakligen, att

underhållet av rullande materiel ombesörjes å sistnämnda bolags verkstad i

Halmstad samt att befattningarna som trafikchef, han- och maskiningenjör samt

kontrollör upprätthållas av tjänstemän vid Halmstad—Nässjö järnväg.

Bolaget har till och med år 1931 vederbörligen fullgjort sin betalningsskyldighet

på grund av statslånet, därvid å kapitalskulden återbetalats 441,454

kronor 69 öre. Däremot har bolaget icke erlagt den annuitet, som förföll till

betalning den 1 oktober 1932. Arid 1932 års utgång uppgick bolagets skuld till

följd därav till 479,031 kronor 54 öre, vilket belopp fördelar sig på sätt framgår

av följande av riksgäldskontoret meddelade sammanställning:

Icke förfallen Förfallen Summa

skuld skuld

Kronor Kronor Kronor

Kapital ............................................... 359,470:27 23,990:04 383,460:31

Kanta.................................................. 3,999:11 17,255:71 21,254:82

överränta............................................. — 509:84 509:84

Anståndsränta ................................... 73,806: 57_—_73,806: 57

Summa kronor 437,275: 95 41,755: 59 479,031: 54

Järnvägens driftresultat under åren 1926—1932 framgår av följande, av de

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 december 1932 tillkallade utredningsmännen

i fråga örn vissa enskilda järnvägars ekonomiska läge meddelade

uppgifter:

Driftöver
-

Inkomster av

Utgifter för

skott (+) eller

driftunder-

egen järnvägs-

egen järnvägs-

skott (—) av

egen järnvägs- rörelse

rörelse

rörelse l)

Kronor

Kronor

Kronor

1926 ......................

.......................... 437,017

387 199

+ 49,818

1927 ......................

......................... 432,015

374,981

+ 57,034

1928 ....................

.......................... 412,123

353,173

+ 58,950

1929 .....................

.......................... 424,965

372,289

+ 52,676

1930 .....................

........................ 377,478

316,379

+ 61,099

1931 .....................

.......................... 279,887

270,977

+ 8,910

1932 .....................

......................... 208,426

239,188

— 30,762

I sin förenämnda skrift den 23 oktober 1932 har Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag

anhållit örn nedskrivning till 125,000 kronor av bolagets skuld

till staten, att såsom full likvid på en gång inbetalas till riksgäldskontoret.

Sedermera har bolaget efter förda underhandlingar med representanter för riksgäldskontoret

förklarat sig kunna godtaga ett av dem framställt förslag att såsom

sådan likvid skulle inbetalas ett till 190,000 kronor förhöjt belopp.

Till stöd för sin framställning har bolaget anfört i huvudsak följande:

Bolaget hade kommit till insikt örn att det framgent torde komma att få

kämpa mot stora ekonomiska svårigheter. Den tid vore icke avlägsen, då bola
'')

Utan Uträkning av förnyelsefondsavsättning, skatter och räntor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

get bleve oförmöget att vidare kunna fullgöra sin förbindelse beträffande ifrågavarande

statslån.

En under år 1928 uppkommen, mera betydande vinst vore i huvudsak hänförlig

till skatterestitution, som Halmstad stad fått utgiva till järnvägsbolaget

men som framtvingat 2 procent utdelning å aktiekapitalet, vilket till cirka

hälften ägdes av Halmstad stad.

Orsaken till nedgången av driftresultatet vore att i främsta rummet tillskriva

den trafikavledning, som från och med den 1 januari 1931 följt med

tillämpning av de nya samtrafiksföreskrifterna. Dessa hade för Halmstad—

Bolmens järnvägs del verkat därhän, att järnvägen förlorat hela sin mycket

givande transitotrafik mellan, å ena sidan, Ljungby—Karlshamn med tillstötande

trafik i Ljungby från Skåne—Smålands järnväg, i Vislanda från statens

och Sölvesborg—Olofström—Elmhults järnvägar, i Norraryd från Hönshylte—

Kvarnamåla järnväg och bortom ävensom i Karlshamn från Blekinge kustbanor

samt, å andra sidan, Västkustbanan, speciellt Göteborg och bortom. Genom

förstatligandet av Hässleholm—Markaryd—Veinge järnväg hade bolaget därtill

blivit berövat en icke obetydlig samtrafik såväl transit som till och från

Halmstad, utan att därför erhålla någon kompensation.

Halmstad—Bolmens järnväg hade före automobilkonkurrensens tillkomst

haft relativt stora transporter av massaved att utföra till sulfitfabrikerna i

Hyltebruk, Rydöbruk och Oskarsström. En blick på kartan visade svårigheterna

för järnvägen att i konkurrens med bilarna utföra dessa transporter den

längre vägen över Halmstad. Kartongfabriken i Marbäck hade tidigare anlitat

järnvägen för sina massavedstransporter, men nu erhölle fabriken sitt vedbehov

från de omkringliggande avverkningsbara skogsplanteringarna å Tönnersjölieden.

Vad som återstode utgjorde huvudsakligast trävaror till och liandelsgods

från Halmstad. Men även ifråga örn dessa vore konkurrensen redan nu

kännbar och förväntades ytterligare komma att skärpas, sedan pågående vägförbättring

å allmänna vägen mellan Ljungby och Halmstad inom de närmaste

åren slutförts.

Dessa omständigheter hade orsakat, att järnvägens godstrafik undergått en

katastrofal minskning. År 1926 hade godstransporterna uppgått till 48,571 ton

med en inkomst av 300,224 kronor men år 1931 till 28,850 ton med en inkomst

av 145,227 kronor. Motsvarande siffror för år 1932 beräknades till 18,383

respektive 96,034.

För att vid den väntade bilkonkurrensens inträde kunna fasthålla och leda

trafiken inom sitt trafikområde hade Halmstad—Bolmens järnväg redan på

ett tidigt stadium -— år 1924 -— börjat bedriva linjetrafik och annan yrkesmässig

autom obiltrafik, en åtgärd, som visat sig vara välbetänkt och som länt

bolaget till fromma.

År 1928 hade järnvägen börjat framföra sina persontåg med enmanslokomotiv.

Vagnväxlingen i Halmstad utfördes numera medelst lokomotor. Bantelefon

ävensom växel förreglingar för obevakad körning vid håll- och lastplatserna

hade införts. Förenklat expeditionssystem såväl för person- som

godstrafik tillämpades. Av järnvägens 15 egna trafikplatser förestodes endast

fyra av stationsföreståndare och de övriga av kvinnliga platsvakter; en trafikplats

förestodes dock av banvakt, som tillika hade bevakningsskyldighet. Verkstaden

nedlades redan år 1926, sedan förmånlig överenskommelse träffats med

Halmstad—Nässjö järnvägar att ombesörja underhållet av bolagets rullande

materiel. Sedan november månad 1927 upprätthölles vissa befattningar av

tjänstemän vid Halmstad—Nässjö järnvägar, varigenom förvaltningskostnaderna

nedbringats högst väsentligt. I möjligaste mån hade tågrörelsen anpassats

efter trafikmängden. Att genomgripande rationalisering och besparingsåtgärder

vidtagits på alla håll framginge även därav, att utgifterna nedbringats

opaginerad Kontrollera mot PDF

I)

Kungl. Majas proposition nr ISO.

från 403,886 kronor 38 öre år 1926 till beräknade 234,000 kronor år 1932 och

antalet befattningshavare i medeltal från 82 år 1926 till 45 år 1932.

Järnvägsbolaget hade alltså på alla sätt sökt nedbringa utgifterna men

kunde, då inkomsterna på grund av trafikavledning och nödtvungna taxenedsättningar

så avsevärt reducerats, icke se någon möjlighet att framgent kunna

fullgöra sin betalningsskyldighet å statslånet.

Järnvägens enmanslokomotiv, som anskaffats år 1888, vore uttjänta och.behövde

ersättas med motorvagnar, vilket tillika med utbyte av räls i vissa

kurvor å banan samt nödvändigt underhåll av person- och godsvagnar komme

att draga betydande kostnader.

Den kapitaltillgång, över vilken järnvägsbolaget förfogade, utgjorde cirka

240.000 kronor. För att järnvägsbolaget i erforderlig utsträckning måtte kunna

fortsätta den för de orter, Halmstad—Bolmens järnväg genomlöpte, och vida

därutöver viktiga driften, ansåge järnvägsbolaget en nedskrivning av statens

fordran hos järnvägsbolaget vara nödvändig.

Över bolagets framställning hava fullmäktige i riksgäldskontoret den 2

februari 1933 avgivit yttrande.

Fullmäktige meddela till en början, att riksgäldssekreteraren J. Hägglund

och byråchefen i järnvägsstyrelsen S.. norrman på uppdrag av fullmäktige

verkställt undersökning av järnvägsbolagets förvaltning och ekonomiska ställning

samt att resultaten av denna undersökning framlagts i en den 9 januari

1933 dagtecknad promemoria. RiksgäldsMlmäktige lämna till en början följande

sammanfattning av innehållet i nämnda promemoria:

Efter en ingående redogörelse för de olika förhållanden, som påverka resultatet

av bolagets rörelse, har i promemorian uttalats, att man, under förutsättning

av oförändrade grunder för personallönernas beräkning, borde för framtiden

räkna med ett sämre affärsresultat för bolaget än det för år 1931 uppnådda.

Det kunde för bolaget icke bliva möjligt att i längden fullgöra annuiteterna

å statslånet, i följd varav, sedan bolagets fonderade och i behåll varande

medel förbrukats, statens därefter kvarstående fordran å bolaget komme att i

det närmaste bliva värdelös. Bolagets likvida medel den 31 december 1931

hade uppgått till 270,546 kronor, från vilket belopp man hade att draga skulder

för räkningar m. m. till belopp av 30,820 kronor, varvid återstående likvida

medel begränsades till omkring 240.000 kronor. Då för år 1932 kalkylerats

med en driftförlust av cirka 63,000 kronor eller, örn avsättning till förnyelsefond

ej medräknades, cirka 14,000 kronor, måste det vid 1932 års slut kvarstående

beloppet av likvida medel under förutsättning av bland annat oförändrad

förrådsställning understiga motsvarande belopp vid 1931 års slut. Därjämte

borde beaktas, att av berörda medel ett belopp av 20,000 kronor vore

spärrat, såsom utgörande säkerhet för omhänderhavda samtrafiksmedel. Toges

slutligen hänsyn till behovet av åtminstone ett mindre rörelsekapital, komme

det belopp av likvida medel, som bolaget utan att omedelbart blottställa sig

syntes kunna disponera för statslånets gäldande, att begränsas till omkring

190.000 kronor.

En uppgörelse örn inlösen av bolagets statslån enligt i den föreliggande

framställningen till Kungl. Maj:t angivna villkor kunde icke tillstyrkas, men

en skälig uppgörelse kunde även ur långivarens synpunkt erbjuda fördelar, och

till följd därav hade med bolagets representanter förts underhandlingar om förbättring

av de erbjudna villkoren. Bemälda representanter hade därvid biträtt

en höjning av lösesumman för statslånet till 175,000 kronor eller högst 190,000

kronor. Då sistnämnda belopp ungefärligen sammanföllc med vad bolaget enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Kungl. Majus proposition nr 186.

beräkning kunde vara tillfälle att betala, om järnvägens drift skulle kunna

för framtiden upprätthållas, syntes en uppgörelse om gäldande av bolagets

statslån kunna skäligen grundas på sistnämnda belopp, under förutsättning att

det inbetalades senast den 30 juni 1933.

För egen del anföra fullmäktige i riksgäldskontoret:

Det sålunda föreliggande förslaget innebär efterskänkande av omkring hälften

av statens kvarstående kapitalfordran hos bolaget. Med tillägg av förfallna

oguldna räntor till och med den 31 december 1932 samt nutidsvärdet, 42,727

kronor 50 öre, av anståndsräntan skulle det belopp, örn vars avskrivande fråga

är, uppgå till 257,952 kronor 47 öre.

Vid övervägande av den föreliggande frågan hava även fullmäktige kommit

till den uppfattningen, att med hänsyn till det under de senare åren alltmer

försämrade resultatet av driften å bolagets järnväg och de synnerligen ovissa

utsikterna för framtiden en ackordsuppgörelse med bolaget rörande dess skuld

för statslånet även för staten såsom långivare kan vara fördelaktig. På de i

promemorian anförda skälen anse sig fullmäktige för sin del kunna godtaga

ett belopp av 190,000 kronor såsom full likvid för bolagets återstående skuld

til] staten. Det synes fullmäktige sannolikt, att ett avböjande av den föreslagna

uppgörelsen skulle medföra större förlust för staten än förslagets antagande.

Särskilda skäl synas ock föreligga att tillmötesgå bolaget, då detsamma nu

önskar genom en engångsbetalning bliva befriat från sin återstående skuld till

staten. I promemorian påvisas, att den från och med år 1931 inträdda, starka

nedgången i trafiken å bolagets järnväg förorsakats, förutom av andra förhållanden,

av de nya samtrafiksbestämmelserna, genom vilka en betydande transitotrafik

avletts från järnvägen till andra banor. I avseende därpå bör särskilt

framhållas, att en del av den trafik, som sålunda gått förlorad för Halmstad—

Bolmens järnväg, kommit statens järnvägar tillgodo. Bolaget har under mera

än 40 år vederbörligen erlagt annuiteterna å statslånet och därunder återbetalat

över hälften av det ursprungliga lånebeloppet. Vidare har bolaget Hilder tidigare

år, då resultatet av trafiken varit gynnsamt, endast lämnat en begränsad

utdelning till sina aktieägare och i stället hållit en betydande kassareserv, som

placerats i bank eller i obligationer, ett förhållande, som nu möjliggör den

ifrågasatta inbetalningen av 190,000 kronor.

Till sist vilja fullmäktige erinra, att en liknande uppgörelse som den nu

ifrågasatta nyligen träffats med en annan låntagare, nämligen Norrköping—

Söderköping—Vikbolandets järnvägsaktiebolag. Detta bolag hade, i likhet med

Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag, under en lång följd av år vederbörligen

inbetalat annuiteterna å sin skuld till staten. Enligt medgivande av 1932

års riksdag avskrevs omkring hälften av statens fordran hos bolaget mot att

detsamma avlämnade betryggande borgenssäkerhet för gäldandet av det återstående

skuldbeloppet.

På grund av vad sålunda anförts hemställa fullmäktige, att Kungl. Maj:!

måtte till riksdagen avlåta proposition örn reglering av Halmstad—Bolmens

järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten i enlighet med det förslag, som

innefattas i förenämnda promemoria.

Utredningsmännen i fråga om vissa enskilda järnvägars ekonomiska läge

hava den 27 februari 1933 avgivit utlåtande i ärendet. Efter att inledningsvis

hava lämnat en översikt av de omständigheter, genom vilka förevarande skuldregleringsfråga

aktualiserats, anföra utredningsmännen:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 185.

i

Under angivna förhållanden hava utredningsmännen upptagit till prövning

frågan, huruvida tillräckliga skäl föreligga att låta järnvägsföretaget mot kontant

gäldande av omförmälda belopp, 190,000 kronor, befrias från den övriga

delen av skulden.

De båda sakkunniga, som av riksgäldsfullmäktige på sin tid anmodats att

avgiva yttrande i ärendet, hava kommit till den uppfattningen, att man varaktigt

har att räkna med en trafik- och inkomstminskning av minst den storlek,

som för år 1931 uppträdde. De uppgifter, utredningsmännen kunnat inhämta,

synas icke rubba förutnämnda omdöme. Att döma av de i det föregående

återgivna uppgifterna angående utvecklingen och resultaten av järnvägsrörelsen

fram till år 1932, synes det vara tydligt, att järnvägen som bestående

självständig järnvägsenhet icke har utsikter att ens vid en framtida

gynnsammare konjunktur lämna avsevärt driftöverskott, hvarje fall icke större

än vad som kan vara behövligt för verkställande av lagstadgad avsättning till

förnyelsefond.

Utredningsmännen hava även prövat, huruvida möjligheter till bättre ekonomiskt

driftresultat skulle kunna ernås genom ytterligare nedskärning av

driftkostnaderna. I likhet med riksgäldsfullmäktiges sakkunniga hava utredningsmännen

funnit, att kostnaderna blivit nedbringade på ett sätt, som, därest

fullständig järnvägsdrift skall bibehållas, knappast lämnar utrymme för ytterligare

nedskärning. Det förhållande, att medan från år 1926 trafikinkomsterna

nedgått med omkring 50 procent, utgifterna samtidigt kunnat minskas med

cirka 40 procent, visar hän på en förtjänstfull anpassning av utgifterna efter

trafikinkomsternas nedgång.

I meromnämnda yttrande hava riksgäldsfullmäktiges sakkunniga vid en

preliminär beräkning för år 1932 kommit fram till att järnvägsföretagets rörelse

med inräkning av lagstadgad avsättning till förnyelsefond skulle komma att

uppvisa en förlust, utom räntor och skatter, av 63,230 kronor. Nu föreliggande

siffror för järnvägsföretagets resultat av rörelsen utvisa, att förlusten stannat

vid 53,630 kronor:

Inkomster: Kronor Utgifter: Kronor

Driftöverskott av automobiltrafik Driftunderskott av järnvägsrörelsen 30,762

(ber.) ....................................... 12,000 Avsättning till förnyelsefond ......... 48,906

Inkomst i samband med omläggning

av samtrafiksvägarna *)............... 12,438

Diverse inkomster (ber.).................. 1,600 _

Summa kronor 26,038 Summa kronor 79,668

Förlust, utom räntor och skatter ... 53,630

Även örn resultatet av sistförflutna års rörelse sålunda icke är fullt så ogynnsamt,

som i förhandskalkylen beräknats, så är emellertid denna modifikation

uppenbarligen ej tillräcklig för att rubba omdömet örn järnvägens ekonomiska

situation.

Utredningsmännen hava även yttrat sig om de fusionsspörsmål, som i förevarande

sammanhang kunde vara att beakta. Härutinnan anföra utredningsmännen:
Då

Halmstad—Bolmens järnväg utgör en utlöpare västerut av det med speciell

spårvidd utrustade blekingska smalspårnätet, vore det naturligast att tänka

sig ett fullständigt samgående med den närmast anslutande järnvägen Karls
-

*) För år 1933 torde denna siffra komma att ökas med cirka 10,000 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 185.

hamn—Vislanda—Bolmen. Utredningsmännen hara sig bekant, att en sådan

fusion varit å bane. Halmstad—Bolmens järnväg är emellertid redan i avseende

på förvaltning och verkstadsdrift anknuten till Halmstad—Nässjö järnvägar.

Utredningsmännen anse i anslutning till den uppfattning, åt vilken

riksgäldsfullmäktiges sakkunniga givit uttryck, att Halmstad—Bolmens järnväg

genom en fusion med Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg åtminstone

för närvarande knappast skulle hava utsikter till att ernå avsevärt större besparingar

i nämnt avseende, än vad den nuvarande samförvaltningen medfört.

Genom denna samförvaltning med Halmstad—Nässjö järnvägar hava nämligen

förvaltningskostnaderna för Halmstad—Bolmens järnväg redan bragts i bottenläge.

Härtill kommer att även järnvägens verkstadsrörelse omhänderhaves av

Halmstad—Nässjö järnvägars verkstäder mot gynnsamma villkor. Detta har

tydligen möjliggjorts därigenom, att Halmstad—Nässjö och Halmstad—Bolmens

järnvägars aktiemajoritet ligger i stort sett på samma hand.

Örn sålunda en fusionering mellan Halmstad—Bolmens och Karlshamn—

Vislanda—Bolmens järnvägar för närvarande icke synes böra påyrkas, låter

det likväl givetvis tänka sig, att i en framtid förhållanden kunna inträda, som

skulle göra det önskvärt att upptaga och genomföra en sådan sammanslagning''.

Man har att räkna med den möjligheten, att nuvarande gemensamhet i förvaltningen

av Halmstad—Bolmens och Halmstad—Nässjö järnvägar kan komma

att upphöra, därest det ena av dessa järnvägsföretag skulle övergå till annan

ägare, och att en sådan separation dem emellan skulle kunna mer eller mindre

ogynnsamt återverka på Halmstad—Bolmens administrations- och verkstadskostnader,

som nu äro så starkt nedbringade genom dess förvaltning i gemenskap

med en järnväg med samma ägare. Uteslutet är icke heller, att ett samgående

mellan Halmstad—Bolmens järnväg och Karlshamn—-Vislanda—

Bolmens, eventuellt även Blekinge kustbanor — vilket samgående ju på sätt

nyss påpekats i och för sig indiceras av den gemensamma spårvidden — kan

komma att starkare än nu aktualiseras även av andra nytillkommande faktorer

beträffande trafiken inom dessa landsdelar.

Utredningsmännen hava i sitt förut avgivna utlåtande rörande uppgörelse

med Uddevalla—Lelångens järnväg framhållit, att man vid behandling av

frågor örn uppoffringar från statsmakternas sida för underlättande av mera

lokalt betonade järnvägsföretags ekonomi bör i den mån det kan tänkas lämpligt

bereda möjlighet för en fusionering. enär efter utredningsmännens övertygelse

en av förutsättningarna för de enskilda järnvägarnas fortsatta livsduglighet är

de mindre järnvägsföretagens inordnande i större grupper. Denna princip bör

tydligen icke förbises, även örn för den järnväg det närmast gäller fusionsfrågan

för det närvarande ej är aktuell. Det kan då ifrågasättas, huruvida i nu

förevarande fall skulle vara lämpligt att till den föreslagna uppgörelsen med

Halmstad—Bolmens järnväg foga ett förbehåll i sådant syfte. Förbehållet

skulle i huvudsak innebära, att sagda järnväg skulle förbinda sig att, därest

Kungl. Majit framdeles finner anledning påkalla fusion med Karlshamn—

Vislanda—Bolmens järnväg, acceptera dylik fusion på de villkor, varom vederbörande

järnvägsföretag må överenskomma eller, örn de ej härom kunna enas,

på villkor som må bestämmas av skiljemän, utsedda i enlighet med vad lagen

örn skiljemän föreskriver. Utredningsmännen hava velat fästa uppmärksamheten

på denna möjlighet men anse sig icke böra i detta stycke framställa

något bestämt förslag med hänsyn dels till den betydelsefu.lla principiella innebörden

av ett sådant förbehåll, vilken innebörd utredningsmännen icke i detta

sammanhang funnit tillfälle att klarlägga, dels till den säregna arten av den

uppgörelse, varom här är fråga, nämligen en slut! stålning från järnvägens sida

av dess — enligt förslaget reducerade — skuld till statsverket.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 185. 9

Utredningsmännen hade sålunda vid sin prövning av föreliggande ärende

funnit det av riksgäldsfullmäktige framlagda förslaget kunna accepteras.

Visserligen innebure detta, fortsätta utredningsmännen, att mer än hälften av

statens nuvarande fordran efterskänktes, och visserligen disponerade järnvägsföretaget

i närvarande stund över avsevärda likvida medel, varför ett inställande

av dess annuitetsbetalning å statslånet icke för ögonblicket borde behöva

befaras, men då företagets driftsekonomi nu visade betydligt underskott och

någon avsevärd förbättring synbarligen icke vore att förvänta, syntes det vara

mycket ovisst, örn staten genom annuiteter kunde komma att i fortsättningen

återfå sammanlagt så mycket av sin fordran, som nu erbjödes genom kontant

inbetalning på en gång av ett belopp på 190,000 kronor. Utredningsmännen

ansåge sig på dessa grunder böra tillstyrka riksgäldsfullmäktiges förslag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 1 mars 1933 tillstyrkt

den av fullmäktige i riksgäldskontoret föreslagna skuldregleringen.

Slutligen torde jag få meddela följande från Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag

inkomna preliminära balansräkning den 31 december 1932:

Tillgångar.

Kronor

Järnvägsanläggningen ............ 2,090,668: 29

Rullande materiel..................... 507,323:07

Förrådet: inventarier............... 59,956:15

Torvmosse.............................. 12,945: —

Automobiltrafikens rullande materiel

och inventarier............ 79,846: 51

Obligationer .......................... 151,755: 05

Kassa ................................... 52: 76

Bankräkningar........................ 95,924: —

Fordran av egna stationer ..... 1,926:17

Förrådet: materialier............... 10,107:26

Årets förlust........................... 61,021:80

Summa kronor 3,071,526: 06

Skulder.

Kronor

Statslån ................................. 479,031:54

Oinlösta utdelningskuponger ... 438: —

Räkningar .............................. 6,769: 80

Aktiekapitalet ........................ 735,600: —

Reservfonden ......................... 100,000: —

Dispositionsfonden .................. 408,709: 60

Förnyelsefonden ..................... 1,340,977: 12

Summa kronor 3,071,526:06

Såsom av utredningen framgår, har driftresultatet vid Halmstad—Bolmens Departements

järnväg hastigt undergått en mycket betydande försämring. Under det att chefen,

järnvägsrörelsen tidigare givit förhållandevis god avkastning, har driftöverskottet

av densamma för år 1931 — frånsett förnyelsefondsavsättning, skatter

och räntor — nedgått till omkring 9,000 kronor. För år 1932 redovisas ett

driftunderskott av i runt tal 30,000 kronor, och enligt den preliminära balansräkningen

uppgår bolagets totala förlust under året till omkring 00,000 kronor.

Anledningen till denna försämring synes övervägande vara hänförlig till omständigheter

av mera varaktig natur, nämligen trafikavledning till andra järnvägar

— huvudsakligen pa grund av de nya samtrafiksbestämmclserna men

även genom införlivandet med statens järnvägar av banan mellan Hässleholm

och Veinge — samt en med all sannolikhet bestående minskning i virkestransporterna,

vilka tidigare givit banan en betydande del av dess trafikinkomster.

Förefintliga besparingsmöjligheter synas i möjligaste mån hava iakttagits,

bland annat genom anordnande av viss förvaltningsgemenskap med

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Nr 185. 482 33 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 185.

Halmstad—Nässjö järnvägar. Driftkostnaderna hava sålunda från år 1926 nedbringats

med omkring 40 procent.

Efter allt att döma är företagets ekonomiska läge sådant, att man — även

med beaktande av den allmänna lågkonjunkturens inverkan på 1932 års driftresultat

— för framtiden näppeligen lärer kunna förvänta, att avkastningen av

bolagets rörelse skall kunna medgiva såväl stadgad avsättning till förnyelsefond

som vederbörlig annuitetsbetalning å statslånet, uppgående till 41,245

kronor 75 öre. Under sålunda föreliggande förhållanden synes en på skäliga

grunder fotad ackordsuppgörelse rörande statslånet vara ur statens synpunkt

fördelaktig samtidigt med att bolaget därigenom skulle vinna sådan minskning

i de årliga utgifterna, att ett vidmakthållande av järnvägsdriften i möjligaste

mån säkerställes. Bolaget, som enligt nyss återgivna balansräkning disponerar

— utöver för räkningsskulders gäldande erforderligt belopp — omkring

240,000 kronor i likvida medel, har ansett sig kunna som full betalning

för återstående skuld till staten erbjuda ett belopp av 190,000 kronor.

Detta innebär, att staten skulle å sin kapitalfordran avskriva 193,460

kronor 31 öre, vartill komma räntebelopp, frånsett anståndsränta uppgående

den 31 december 1932 till inemot 22,000 kronor. Fullmäktige i

riksgäldskontoret hava ansett ifrågavarande erbjudande kunna och böra

godtagas; samma mening företräda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

de för vissa järnvägsekonomiska frågor tillkallade utredningsmännen. I anslutning

till det förut anförda och då bolagets efter en sådan uppgörelse återstående

likvida medel ej skulle komma att uppgå till mera än vad som torde erfordras

för rörelsens bedrivande, vill även jag tillstyrka att en uppgörelse av nu angiven

innebörd kommer till stånd. Såsom villkor för en sådan nedskrivning av statens

fordran torde böra uppställas, att nämnda belopp, 190,000 kronor, senast

den 30 juni 1933 kontant inbetalas till riksgäldskontoret.

Förutnämnda utredningsmän hava i detta sammanhang även berört fusionsspörsmålet.

Beträffande förevarande fall hava utredningsmännen emellertid av

angivna skäl icke velat framställa något bestämt förslag, vilket eljest närmast

skulle hava gått ut på knytande till den avsedda uppgörelsen av förbehåll örn

skyldighet för bolaget att, örn så av ''Kungl. Majit påfordras, medgiva fusion

med annat järnvägsföretag. Jag är fullt ense med utredningsmännen örn fusioners

betydelse för de mindre järnvägsföretagens ekonomi —- en mening, för

vilken jag även tidigare i annat sammanhang givit uttryck. Vad angår nu

ifrågavarande fall, synas föreliggande möjligheter till kostnadsbesparingar vid

järnvägens drift hava praktiskt taget helt tillvaratagits, och att ur andra synpunkter

uppställa något förbehåll i nyss antytt syfte synes mig särskilt med

hänsyn till de även av utredningsmännen påpekade förhållanden, som föreligga

i samband med den nu förordade uppgörelsen, icke böra ske.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att statens kapital- och räntefordran hos Halmstad—Bolmens

järnvägsaktiebolag på grund av statslån för anläggning av järn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 185.

vägen Halmstad—Bolmen må avskrivas till den del, densamma

överstiger 190,000 kronor, under villkor att bolaget senast den

30 juni 1933 till riksgäldskontoret kontant inbetalar sistnämnda

belopp.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten. s. 3 i texten
  2. SU 1933:119 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten. s. 1 i texten