Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m

1933-03-03 · 92 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 91 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:196, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.;

given Stockholms slott den 3 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag örn] ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken

;

4) lag innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 30)

örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa

delar av rättegångsbalken;

5) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)

örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn

konsular j urisdiktion.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 196.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen om nya strafflagens införande

och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101)

skall sålunda ändras, att dels till paragrafen fogas en ny punkt, betecknad

såsom 29, av den lydelse nedan angives, dels ock 9, 11, 12 och 14 punkterna

erhålla följande lydelse:

19 $.

9. Befogenhet att besluta örn häktning tillkommer Konungens befallningshavande,

landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare och

polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. År någon efter 10 punkten eller eljest gripen eller efter anställt

förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häktningsmyndighet,

skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

12. Den som av häktningsmyndighet gripits eller efter anställt förhör

kvarhålles såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande

anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning

förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras

häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara

av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning

hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande

utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än

ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske

kan meddela beslut örn den misstänktes häktande eller giva honom lös.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på

grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.

14. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Finnes det vara av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående

det brott, vilket föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes,

kvarbliver där utredningen pågår, må dock häktningsmyndigheten

besluta att med överförandet skall tillsvidare anstå. Sådant anstånd må ej

fortfara längre än till första rannsakningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

3

29. Den som är för brott kvarhållen må ej underkastas andra inskränkningar

i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med kvarhållandet,

ordningen å platsen'' eller allmän säkerhet; och skall så förfaras

att hans förvaring eller förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

Rum där kvarhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk

på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarhållnes

behandling i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna är stadgat

med avseende å häktad, dock att vad där sägs örn föreståndare för häkte i

stället skall avse häktningsmyndighet.

På den kvarhållnes begäran skall häktningsmyndigheten, så snart det

utan fara för utredningens behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk

eller närmaste anhöriga örn kvarhållandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om vissa tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 *.

Påträffas föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning

örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat,

må föremålet tagas i beslag.

Beslag må ej läggas å skriftligt meddelande mellan den som misstänkes

för brottet och den som vid tiden för meddelandet var hans rättegångsbiträde

i saken. Ej heller må, med mindre å brottet kan efter lag följa

lägst straffarbete i två år eller därutöver, i beslag tagas skriftligt meddelande

mellan den misstänkte och anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen

sägs, eller sådant meddelande mellan den misstänkte och ämbets- eller tjänsteman,

läkare eller annan, där meddelandets innehåll kan antagas åtnjuta

skydd på grund av i lag eller författning stadgad tystnadsplikt.

2 $.

Kan med skäl antagas att brev, telegram eller annan försändelse, som

finnes i post- eller telegrafverkets vård, härleder sig från den som misstänkes

för brott, varå efter lag kan följa straffarbete, eller är avsedd för

honom, må beslag läggas å försändelsen, där den är av beskaffenhet att

enligt 1 § vara underkastad beslag.

3 §.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom

polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning i

stad äge förordna örn beslag. Samma rätt havé ock domstol i mål som

där handlägges.

4 $.

Den som med laga rätt griper eller kvarhåller misstänkt person eller verkställer

häktning eller hus- eller kroppsrannsakan må taga i beslag därvid påträffat

föremål, som är underkastat beslag enligt 1 §. Polisman må, örn fara

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 196. 5

är i dröjsmål, även eljest då föremål av nämnda beskaffenhet påträffas

taga det i beslag.

Örn beslag som sålunda verkställts skall anmälan utan dröjsmål göras

hos myndighet som i 3 § sägs; och åligger det myndigheten att snarast

möjligt pröva huruvida beslaget skall bestå.

5 §.

Beslagtaget föremål skall, där det ej lämpligen kan omhändertagas av

den som verkställt beslaget, sättas i förvar under försegling eller ock genom

skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är att det

tagits i beslag.

Är den från vilken beslaget sker ej närvarande, skall han utan dröjsmål

underrättas om åtgärden och huru med det beslagtagna förfarits. Har försändelse

i post- eller telegrafverkets vård tagits i beslag, skall försändelsens

adressat underrättas och, örn avsändaren är känd, även denne. Med underrättelse

som nu sagts må dock anstå så länge den finnes kunna medföra

synnerligt men för utredningens behöriga gång.

Föremål som tagits i beslag skall väl vårdas och noggrann tillsyn hållas

däröver att det icke förbytes eller förändring eller annat missbruk därmed

sker.

6 $.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild

handling i beslag, må handlingen ej öppnas eller närmare undersökas av

annan än myndighet som i 3 § sägs; dock må sakkunnig eller annan, som

anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter

myndighetens anvisningar granska handlingen. Äger den som verkställer

beslaget ej öppna eller närmare undersöka handlingen, skall den av honom

förseglas.

Handling varom här är fråga skall snarast möjligt undersökas. Kan

innehållet i post- eller telegrafförsändelse i dess helhet eller till någon del

utan synnerligt men för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens

adressat, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas

denne.

7 $.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad

därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget,

innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

8 $.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det genast hävas. Varder ej

brott som föranlett beslag åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande,

skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver

att det må bestå under viss ytterligare tid.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

9 $.

Vid handläggning av mål om brott som föranlett beslag pröve rätten på

yrkande av den som drabbats av beslaget, huruvida detta skall fortfarande

bestå. Rätten give ock i slutliga utslaget beslut i fråga örn beslag som då

äger bestånd.

Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut angående beslag i

verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

10 §.

Ej må föremål beslagtagas, där ändamålet finnes kunna vinnas därigenom

att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras. I ty fall må i

stället skingringsförbud meddelas innehavaren av föremålet, vilket förbliver

under hans vård och nyttjande. Vad i 3, 4 och 6—9 §§ stadgas örn beslag

gälle i tillämpliga delar örn skingringsförbud.

11 $.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande

bestämmelser örn beslag eller skingringsförbud gälla enligt annan lag eller

författning.

Om hus- och kroppsrannsakan.

12 $.

Hos den som är med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa

straffarbete eller fängelse, må företagas husrannsakan för eftersökande av

föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet

som kan äga betydelse för utredning örn brottet; men ej må för husrannsakan

hos den som misstänkes för brott i något fall åberopas hans

samtycke, med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden. I anledning

av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan för ändamål

varom nyss sagts anställas jämväl hos annan än den misstänkte, såvida

brottet där förövats eller den misstänkte där gripits eller eljest särskilt skäl

är att föremål som är underkastat beslag skall där anträffas eller annan

utredning örn brottet vinnas.

För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må husrannsakan

företagas hos honom, så ock hos annan, örn särskilt skäl finnes

att den eftersökte uppehåller sig där.

I lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar eller som

plägar tjäna till härbärge för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant

gods som eftersökes plägar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål

som ovan sagts husrannsakan jämväl i andra fall ske.

13 §.

Befogenhet att besluta örn husrannsakan tillkommer myndighet som i 3 §

sägs. Utan förordnande må dock polisman företaga husrannsakan i fall då

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

åtgärden har till syfte att eftersöka den, som enligt myndighets beslut skall

gripas eller häktas, eller att gripa person eller beslagtaga föremål som å

färsk gärning följts eller spårats; och må polisman i befälsställning även

i andra fall då husrannsakan enligt 12 § kan ske företaga åtgärden, såvida

fara är i dröjsmål.

14 $.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt.

Stängd] lägenhet eller slutet förvaringsrum må, örn det erfordras, öppnas

med våld. Har så skett, skall lägenheten eller förvaringsrummet efter

verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilda skäl verkställas mellan klockan sju

eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

15 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt två av förrättningsmannen tillkallade

ojäviga vittnen närvara. Är den hos vilken husrannsakan anställes

tillstädes, skall tillfälle beredas honom, och i annat fall hans

hemmavarande husfolk, att övervara förrättningen; så ock att tillkalla

vittnen, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles. Har varken

han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit,

skall han underrättas örn den vidtagna åtgärden, så snart det finnes kunna

ske utan fara för utredningens behöriga gång.

Har myndighet som i 3 § sägs funnit målsägande eller hans ombud böra

tillåtas närvara vid husrannsakan för att tillhandagå med nödiga upplysningar,

må det ske, men skall vid förrättningen noga tillses att målsäganden

eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner

kännedom örn förhållande som därvid yppas.

16 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må icke öppnas eller närmare undersökas

i annan ordning än i 6 § första stycket sägs.

17 §.

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen

och vad därvid förekommit.

Den] hos vilken husrannsakan företagits äge på begäran erhålla bevis

därom, innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

18 $.

Är någon med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete

eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom, om skälig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

anledning finnes att därigenom skall upptäckas föremål som är underkastat

beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet.

I fråga örn kroppsrannsakan skall i tillämpliga delar gälla vad i 13—

17 §§> är stadgat örn husrannsakan. Där kroppsrannsakan är av mera

väsentlig omfattning, skall den verkställas inomhus och i avskilt rum.

Kroppsrannsakan å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än

kvinna eller läkare.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande

bestämmelser om hus- eller kroppsrannsakan gälla enligt annan lag eller

författning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, vid vilken tid 16 § 7 och 8

punkterna förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra

att gälla.

Konungen äger, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva att å ort, där

vid lagens ikraftträdande utredning örn brott ankommer å annan än myndighet

som i 3 § sägs, denne må tillsvidare utöva sådan myndighets befogenhet

enligt denna lag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 196.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,

vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni

1924 (nr 210) och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 Kap.

10 i

Har underrätt---rätten meddelas. Lag samma vare, där genom

beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad

eller beslag eller skingringsförhud eller därmed jämförlig åtgärd eller

yrkande örn hävande åv sådan åtgärd ogillats.

Vad i —--partens klagan.

30 Kap.

11 §.

Har underrätt förordnat om kvarstad, beslag eller skingringsförhud

eller därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande örn hävande av sådan

åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över

hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt — — — är stadgat.

Hovrätts utslag — — — hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till]

Lag

innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 30) om vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa

delar av rättegångsbalken.

Härigenom förordnas att till 6 § 2. lagen den 14 juni 1901 om vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa

delar av rättegångsbalken skall fogas ett tillägg av följande lydelse:

Örn verkställighet av domstols beslut i fråga örn beslag eller skingringsförbud

enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är i den lag stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 196.

11

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§, 15 kap.

10 § samt 25 kap. 14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 Kap.

8 %.

Rymmer fånge eller häktad eller den, som är kvarhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller

annan, som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som

skall häktas, till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller

därvid biträder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande

eller häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig fånge eller

häktad person till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid

straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen

eller häktet hålla skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens

bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,

som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra

rymningen, verkställa häktningen eller bibehålla ordningen.

10 Kap.

Tager man den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, eller

häktad eller fånge med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver,

eller befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde

dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge, genom list eller

annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straff
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 196.

arbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må

till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 §.

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt

avseende göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, häktade

eller fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter

tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt

i kvarstad eller utmätt; vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex

månader.

15 Kap.

10 §.

Nu har någon, för förment brott, annan utan laga skäl gripit: skedde

det ej av argt uppsåt, och blev med den gripne sedan lagligen förfaret;

då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

25 Kap.

14 §.

Släpper ämbetsman, som har inseende över fånge eller häktad eller den

som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, honom med vilja lös, eller

hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år: varde ock förklarad ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den häktade

eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, örn vårdslösheten grov var, till

avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i

högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 196.

13

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om

krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att rubriken till 16 kap. ävensom 16 kap. 91 och

94 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

skola, sistnämnda lagrum i nedan angiven del, erhålla följande

ändrade lydelse:

16 Kap.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar m. m.

91 §.

I fråga örn häktning av den, som hör till krigsmakten, så ock örn beslag

och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan skall, utom vad i allmän

lag stadgas, jämväl lända till efterrättelse vad här nedan i detta

kapitel sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat,

i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,

äge beträffande dem samma befogenhet att förordna örn häktning,

som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande i avseende

å för brott misstänkta personer. Vad nu är sagt gälle ock i fråga örn beslag

och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan i anledning av

brott, för vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet — — — utöva bestraffningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn

konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta

eller häkta låta för brott misstänkt person, så ock förordna örn beslag och

skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Konsulardomaren åge

ock för bestämt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa

polisundersökning och besluta örn åtgärd, som här sägs. Även utan sådant

förordnande har konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet

än den, som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder

av nu nämnda slag; underrätte dock skyndsammast örn vidtagen åtgärd

konsulardomaren, som, utan hinder av konsulns åtgärd eller beslut, äger

i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyten, Vennerström,

Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet,

chefen för försvarsdepartementet samt tillförordnade chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Schlyter, fråga angående lagstiftning om vissa straffprocessuella

tvångsmedel.

Föredraganden anför:

»I vårt land finnas icke i allmän lag några bestämmelser örn förberedan- Gällande rätt,

de undersökning i brottmål, örn man bortser från vissa knapphändiga

regler i promulgationsförordningen till strafflagen. Lagens ståndpunkt

är den, att domstolen har att verkställa hela undersökningen, att rannsaka.

Denna ståndpunkt har emellertid icke kunnat vidhållas. Efter hand som

ätalsfunktionen utvecklats samt den inkvisitoriska processmetoden småningom

fått ge vika för en ordning, där processen mera har karaktären

av en förhandling rörande en mot viss person framställd anklagelse, har

behovet av en förberedande undersökning allt starkare framträtt. Hedan

genom kungl, brevet den 18 oktober 1750 inskärptes, att de kronobetjänte,

som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, borde förut,

innan tinget hölles, noga efterspana och göra sig underrättade örn alla

dem, som i målet kunde giva någon upplysning, och till det ändamålet

låta dem inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva

uppskjutas. Vad vissa städer angår, gåvos föreskrifter i ämnet i samband

med reglering av polisväsendet. Sedermera ha i administrativ väg

meddelats vissa föreskrifter huvudsakligen i instruktioner för åklagar - och polismyndigheter. I praxis har efter hand utvecklat sig ett undersökningsförfarande,

som regelmässigt kommer till användning i fråga

örn de grövre brotten. Denna förberedande undersökning utföres av åklagare

eller polismyndighet. På landet, där samma person är åklagare

och polismyndighet, skall den förberedande undersökningen verkställas,

beträffande grövre brott av landsfogden och i fråga örn andra brott av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

landsfiskalen. Emellertid torde landsfiskalerna i avsevärd omfattning

omhänderhava undersökning jämväl rörande grövre brott. I ett antal

större städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande

undersökningen av polismyndigheten (polismästare, polisintendent

etc.), och åklagaren (stadsfiskalen) får ej befattning med målet, förrän

det av polismyndigheten remitterats till domstolen. I Stockholm har

emellertid, jämte det stadsfiskalernas antal inskränkts från tre till två,

vid polisen anställts två polisassessorer, som dels leda den förberedande

undersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra såsom åklagare vid domstolen.

I övriga städer utföres den förberedande undersökningen i allmänhet

av stadsfiskalen, som vanligen är både åklagare och polistjänsteman.

Den förberedande undersökningen, som sålunda numera hos oss företages

i alla mål av någon vikt, har fått stor betydelse för målens behandling

inför rätten.

På åklagar- och polismyndigheterna ankommer det även att under den

förberedande utredningen besluta örn användande av straffprocessuella

tvångsmedel. Uttryckliga bestämmelser äro väl givna allenast beträffande

häktning, men i praxis företagas jämväl andra tvångsåtgärder av

nämnda myndigheter utan rättens bemyndigande och utan att sådan åtgärd

efteråt underställes rättens prövning.

Beträffande tvångsmedlen och deras handhavande finnas endast ofullständiga

föreskrifter. Vad först angår processuellt frihetsberövande

känner svensk lag endast en form härför, nämligen häktning. Vissa

bestämmelser därom äro meddelade i promulgationsförordningen till strafflagen.

Bland annat regleras där i vilka fall häktning skall ske. Vid handläggning

av brottmål äger domstolen häktningsbefogenhet. Men i övrigt

tillkommer sådan befogenhet Konungens befallningshavande, borgmästare

och råd, magistratens ordförande, för viss stad eller ort särskilt förordnad

polisämbetsman, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal. I praxis utövas

häktningsrätten, innan målet förekommer vid domstol, av landsfogdar,

landsfiskaler och stadsfiskaler samt, vad de större städerna angår, av polisämbetsmän.

Någon prövning genom domstol av verkställd häktning förekommer

ej, förrän rannsakning med den häktade hålles. Garanti mot obehörig

häktning har man sökt vinna genom föreskrift att rannsakning vid

rätten skall skyndsamt företagas. Enligt lag den 2 juni 1922 skall sålunda

den som beslutat örn häktning ofördröjligen göra anmälan därom hos ordföranden

i den domstol, som har att företaga rannsakningen med den häktade,

och domstolen skall påbörja densamma vid rådhusrätt senast å

åttonde dagen och vid häradsrätt senast å fjortonde dagen från den dag,

då anmälan inkommit. Bestämmelser örn behandlingen av häktad person

meddelas jämväl i promulgationsförordningen till strafflagen.

Örn gripande för brott stadgas i lag, att det för vissa särskilda

fall är medgivet envar att gripa misstänkt person samt att, där gripande

sålunda ’eller eljest’ skett, anmälan därom utan dröjsmål skall göras hos

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

17

häktningsmyndighet, vilken därefter beslutar, om den gripne skall häktas

eller lösgivas. I praxis har emellertid utbildat sig ett förfarande

med anhållande eller kvarhållande såsom förberedande åtgärd

för häktning. Särskilt i de större städerna förekommer i avsevärd utsträckning,

att en för brott misstänkt person till en början endast kvarhålles

för att stå till förfogande vid förhör, under vilken tid beslut i

häktningsfrågan får anstå.

Då häktning och dess förberedelseåtgärder innebära synnerligen kännbara

ingrepp i den enskildes ställning, är det tydligen önskvärt att mildare

medel användas, örn genom dem samma syfte kan tillgodoses. Utländska

lagar pläga därför innehålla bestämmelser angående olika surrogat

för häktning och anhållande, avsedda att förekomma att den misstänkte

undandrager sig rättegången och straffets verkställande, utan att hans

frihet helt berövas honom. Den viktigaste av dessa åtgärder är reseförbud.

Svensk lag ger emellertid icke möjlighet till användande av sådana

tvångsmedel.

För straffrättsskipningens genomförande erfordras ofta, att myndigheterna

äga tillgång till föremål, som i ett eller annat avseende äro av betydelse

för undersökningen. Detta gäller föremål, som antages kunna tjäna

såsom bevis angående ett förövat brott, till exempel vapen eller andra redskap

för brottets utförande, ävensom föremål, som antages vara genom

brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Behov föreligger

därför av en lagstadgad befogenhet för myndigheterna att taga föremål av

ifrågavarande art i besittning. Detta syfte tjänar beslaget såsom

straffprocessuellt tvångsmedel.

Vår rätt saknar allmänna bestämmelser om beslag. Endast för vissa

särskilda fall finnas regler därom, så exempelvis i en del skogsförfattningar,

jakt- och fiskeförfattningar, författningar örn införsel av varor och örn

tillverkning och försäljning av rusdrycker. Oaktat allmänna bestämmelser

örn beslag saknas, torde dock få anses, att enligt gällande svensk rätt

en viss befogenhet att företaga beslag finnes även i fall, då sådan ej kan

grundas på uttryckligt stadgande i lag.

Det straffprocessuella skingringsförbudet innebär, att myndighet

såsom ersättning för beslag kan sätta föremål under förbud att säljas

eller skingras. Skillnaden mellan en sådan åtgärd och beslag består däri,

att vid skingringslorbud föremålet får kvarbliva i innehavarens besittning.

Bestämmelser härom lia upptagits i en del svenska lagförslag, men

gällande svensk rätt känner ej straffprocessuellt skingringsförbud.

Vår lag innehåller ej heller några allmänna bestämmelser örn husrannsakan.

I 16 § 7 och 8 punkterna av promulgationsförordningen

till strafflagen ha från missgärningsbalken i 1734 års lag överflyttats stadganden

örn rätt för enskild att under vissa förutsättningar företaga husrannsakan

efter stulet gods. Härutöver finnas föreskrifter örn husrannsakan

i lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, lagen den

Bihang lill riksdagens protokoll 19113. i sami. Nr 19(i. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Frågans

tidigare

behandling

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

20 juni 1924 nied särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin samt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning

och beskattning av brännvin.

Ej heller örn kroppsrannsakan — undersökning av någons kropp

och vad han bär på sig för eftersökande av sådant, som kan vara av betydelse

för utredningen angående brott1 — finnas i vår lag några allmänna

bestämmelser. I 19 § 21 punkten av promulgationsförordningen till strafflagen

stadgas, att kroppsrannsakan må företagas å häktad till utrönande,

örn han har något på sig, varav säkerheten i häktet eller under hans

forslande kan äventyras. I lagen örn straff för olovlig varuinförsel och

lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin meddelas stadganden örn kroppsrannsakan.

Ehuru allmänna bestämmelser örn hus- och kroppsrannsakan saknas, ha

myndigheterna otvivelaktigt enligt gällande rätt viss befogenhet härtill

även i andra fall än här angivits. Till ledning för praxis ha tjänat dels

de förefintliga specialbestämmelserna och dels vissa lagförslag i ämnet.

Frågan örn en närmare reglering av den förberedande undersökningen

och tvångsmedlen i brottmål har sedan lång tid tillbaka varit aktuell och

olika lagförslag i ämnet ha utarbetats. Att lagstiftning ej kommit till

stånd torde väsentligen lia berott därpå, att ifrågavarande ämnen icke

ansetts böra regleras för sig utan upptagas till behandling först i samband

med den allmänna rättegångsreformen. Härutinnan torde få hänvisas

till den redogörelse för denna lagstiftningsfrågas behandling, som

intagits i första lagutskottets utlåtande nr 18 vid 1932 års riksdag. Emellertid

bör här i korthet beröras vad som i nämnda hänseende förekommit

under senare tid.

På grundval av ett av tillkallade sakkunniga år 1919 framlagt utkast

uppgjordes inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående polisundersökning

i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följdförfattningar,

över vilket år 1920 lagrådets utlåtande inhämtades.1 2 Förslaget (i det

följande benämnt 1920 års förslag) avsåg att fullständigt reglera den förberedande

undersökningen och de straffprocessuella tvångsmedlen. Lagrådet

tillstyrkte, att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet och

framställde endast några erinringar mot dess närmare utformning. Processkommissionen,

vars utlåtande därefter inhämtades, motsatte sig emellertid,

med hänsyn till det pågående arbetet å en allmän rättegångsreform,

att förslaget genomfördes. Sålunda framhölls såsom mindre lämpligt, att

den förberedande undersökningen reglerades för sig utan samband med en

allmän rättegångsreform. Däremot ville processkommissionen ej mot
1

Understundom plägar undersökning av en persons kropp upptagas såsom ett särskilt

rättsinstitut under benämningen kroppsbesiktning.

1 Förslaget jämte motiv och lagrådets utlåtande tinnes tryckt såsom bilaga till motion

nr 80 i första kammaren vid 1922 års riksdag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

19

sätta sig en fristående reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen.

Processkommissionen ansåg det sålunda kunna ifrågasättas att

meddela bestämmelser örn rätt för undersökningsledare att under viss

kortare tid för förhör kvarhålla för brott misstänkt person utan att

han häktades. Stadganden härom ansågos kunna givas i sammanhang

med reglerna örn häktning. Beträffande häktningsbestämmelserna ifrågasattes,

örn man ej borde inskränka sig till vissa mindre ändringar i den

gällande lagstiftningen, såsom meddelande av regler örn någon förkortning

av den tid, inom vilken å landet häktad skulle inställas till rannsakning,

skyldighet för den som häktat att omedelbart göra anmälan därom

till domstolen samt möjlighet att draga fråga örn häktning under prövning

av en häktningsdomare. Slutligen erinrades att det påtagligen vore

en kännbar brist i lagstiftningen att det nästan icke funnes några bestämmelser

örn beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt

kroppsbesiktning. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband

med en reform av straffprocessen i övrigt ansåg processkommissionen med

hänsyn till arbetet på den allmänna rättegångsreformen betänklighet icke

möta.

1920 års förslag blev icke förelagt riksdagen.

Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 28,

förslag till lag örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Förslaget

avsåg att förhindra alltför långa dröjsmål med häktade personers

ställande inför domstol, att förkorta tiden mellan rannsakningarna samt

att ålägga den häktande myndigheten att omedelbart hos vederbörande

göra anmälan örn företagen häktning. Vid samma riksdag hemställde

herr Löfgren i en inom första kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen

måtte antaga förslag till lag angående polisundersökning i brottmål

samt häktning m. m. ävensom vissa följdförfattningar, allt i huvudsaklig

överensstämmelse med 1920 års förslag.

Första lagutskottet avstyrkte såväl propositionen som motionen men

förordade att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit

ville, i ändamål att för tiden intill dess en ny rättegångsordning i brottmål

kunde komma till stånd avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga

bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband

därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande,

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

angående dessa delar av straffprocessen ävensom, därest så skulle befinnas

erforderligt, angående andra därmed sammanhängande ämnen. Reservanter

inom utskottet tillstyrkte däremot propositionen.

Riksdagen biföll reservationen. I överensstämmelse med riksdagens beslut

utfärdades den 2 juni 1922 lag örn tiden för företagande av rannsakning

med häktad, vilken lag med vissa däri genom lagen den 6 juni 1924

vidtagna ändringar ännu är gällande.

Processkommissionen upptog i sitt år 1926 avgivna betänkande grunder

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

för lagstiftning angående förberedande undersökning i brottmål och rörande

straffprocessuella tvångsmedel (häktning, anhållande och reseförbud,

beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan). Frågan

huruvida detta område kunde eller borde upptagas till särskild reglering

i lag berördes ej i betänkandet. I yttrande över processkommissionens

förslag uttalade däremot lagrådet, att en provisorisk reglering av

förundersökning i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte

eller åtalade syntes kunna vidtagas.

I proposition, nr 80, till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för

en rättegångsreform framhöll föredragande departementschefen, statsrådet

Gärde, att en allmän reglering av förundersökningen i brottmål icke

kunde undvaras i en ny rättegångsordning. Förundersökningen borde,

såsom för närvarande vore regel, omhänderhavas av åklagare eller

polismyndighet, men det skulle stå den misstänkte öppet att i

fall, då förhörsledaren överskrede sin befogenhet, påkalla rättelse hos domaren.

Vidare borde de straffprocessuella tvångsmedlen närmare regleras

i lag. Därvid borde reglering ske icke endast av häktning utan även av

anhållande. I fråga örn de grundsatser, som vid en dylik reglering borde

vinna tillämpning, syntes någon meningsskiljaktighet icke råda därom,

att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under

någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens

prövning. Detta borde gälla även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust,

som anhållandet innebure. Visserligen läge det i sakens natur,

att själva anhållandet, som i allmänhet inginge som ett led i det av polisen

omhänderhavda spaningsarbete!, måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna,

därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas,

men frågan örn den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid horde

icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt i fråga örn häktning

måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom

en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes kvarhållande i häkte

alltid skulle underställas domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen

borde det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning

av häktningsfrågan. Vidare borde straffprocessuellt reseförbud såsom

surrogat i vissa fall för frihetsberövande införlivas med vår straffprocess

och beslag, skingringsförbud samt husrannsakan och kroppsvisitation

göras till föremål för reglering.

Vid behandling av frågan örn övergången till den i propositionen föreslagna

nya ordningen uttalade departementschefen den meningen, att frågan

örn lagstiftning rörande den förberedande undersökningen i brottmål

samt de straffprocessuella tvångsmedlen icke borde upptagas till särskild

behandling. Departementschefen framhöll sålunda, att i fråga örn

förundersökningen i brottmål och därmed sammanhängande ämnen försiktigheten

syntes bjuda, att innan desamma närmare reglerades i lag genom

förbättrad åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

21

förutsättningar skapades för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning.

Ett annat skäl mot utbrytande av frågan örn det förberedande förfarandet

i brottmål syntes departementschefen vara, att en dylik åtgärd knappast

skulle medföra någon egentlig tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga vore,

såsom erfarenheten visat, av omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även

örn arbetet med dess lösande omedelbart igångsattes, torde det ej kunna

förväntas, att resultatet därav skulle komma att föreligga förr än örn ett

par år. Vid nämnda tid torde emellertid arbetet på en reform av hela

straffproeessen lia framskridit så långt, att det icke längre förelåge skäl

att för den tid, som återstode till rättegångsreformens genomförande, införa

anordningar, som komme att oförändrade bestå allenast under en kort

övergångstid.

Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, anslöt sig till de

grunder för lagstiftning i förevarande ämnen, som förordats i propositionen.

Utskottet anslöt sig vidare till den i propositionen uttalade meningen att

det icke vore lämpligt, att frågan örn förundersökningen i brottmål och de

straffprocessuella tvångsmedlen upptoges till särskild behandling.

Reservanter inom utskottet uttalade dock den uppfattningen, att såsom

förberedelse till den nya processordningen borde upptagas till särskild behandling

frågan örn en förbättrad förundersökning i brottmål med bestämmelser

tillika örn sådana straffprocessuella åtgärder som anhållande,

häktning och kroppsrannsakan.

Riksdagen beslöt att i nu ifrågavarande avseenden såsom eget yttrande

åberopa vad utskottet anfört.

I sin till 1932 års riksdag avgivna ämbetsberättelse framhöll justitieombudsmannen,

efter redogörelse (sid. 108 o. f.) för ett på justitieombudsmannens

uppdrag anhängiggjort åtal för olaga anhållande och olaga

husrannsakan (jfr N. J, A. 1932:423), att vad i nämnda rättsfall förekommit

syntes bestyrka det trängande behovet av lagstiftning örn de

straffprocessuella tvångsmedlen.

Vid 1932 års riksdag väcktes i förevarande ämnen två motioner i första

kammaren. I motion nr 56 av herr Löfgren hemställdes, att

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn framläggande för nästkommande

års riksdag av förslag till lagstiftning örn förberedande undersökning

och tvångsmedel i brottmål jämte därmed sammanhängande frågor.

I motion nr 254 av herr Branting yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit begära förslag till särskild lagstiftning angående förberedande

undersökning i brottmål samt de straffprocessuella tvångsmedlen.

Första lagutskottet hemställde i anledning av motionerna att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda,

huruvida utan avbidan på en allmän rättegångsreform en reglering

i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen läte sig genomföras,

samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utskottet anförde därvid:

Någon egentlig meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att en närmare

reglering i lag av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen

i brottmål vore synnerligen önskvärd. Vid behandling av den

till 1931 års riksdag avgivna propositionen angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform uttalade sig riksdagen för, att en sådan lagstiftning

i enlighet med vissa i propositionen uppdragna riktlinjer borde

komma till stånd i samband med genomförandet av den nya rättegångsordningen.

Riksdagen godtog därvid också den i propositionen

uttalade uppfattningen, att denna fråga icke lämpligen borde upptagas

till särskild behandling. Såsom skäl härför bade i propositionen åberopats

dels sambandet mellan förfarandets olika delar, dels att innan dessa ämnen

reglerades i lag borde genom förbättrad åklagarorganisation och höjda

kompetenskrav för åklagarna förutsättningar skapas för de nya bestämmelsernas

riktiga tillämpning och dels att ett utbrytande av dessa frågor

till särskild behandling knappast kunde beräknas medföra någon egentlig

tidsvinst.

Enligt utskottets mening hade riksdagen icke anledning att nu frångå

den uppfattningen, att en fullständig reglering av förevarande frågor lämpligast

skedde i samband med genomförande av en förbättrad åklagarorganisation

och en ny rättegångsordning för brottmålen. Utskottet hade emellertid

särskilt övervägt frågan, huruvida icke till behandling skulle kunna

upptagas vissa ämnen, där behovet av en lagstiftning särskilt framträtt.

Det kunde erinras, att det av justitieombudsmannen refererade rättsfallet

avsåge instituten anhållande och husrannsakan samt att några andra nyligen

inträffade fall närmast — såsom justitieombudsmannen uttalat -—

riktat uppmärksamheten på de vådor för den enskilde individens skydd till

personlig frihet, som bristen på klara och fullständiga bestämmelser rörande

de straffprocessuella tvångsmedlen skapade. Det torde också vara

dessa fall som närmast föranlett, att kravet på en lagstiftning på detta område

redan nu ånyo blivit framfört. Enligt utskottets mening skulle det

också vara väsentligt lättare att relativt snabbt få en lagstiftning till stånd,

örn uppgiften begränsades till de straffprocessuella tvångsmedlen eller

vissa av dem. Processkommissionen hade redan i sitt yttrande över

1920 års förslag uttalat sig för en sådan partiell reform. Än större skäl

för denna mening torde föreligga, sedan riksdagen nu antagit huvudgrunder

för en rättegångsreform, vilka innebure mindre genomgripande

förändringar ifråga örn förfarandet och organisationen äu av processkommissionen

förutsatts. De skäl som anförts mot att upptaga hela

frågan örn den förberedande undersökningen till särskild behandling

ägde knappast tillämpning beträffande tvångsmedlen. Det borde särskilt

framhållas, att svagheten i vår nuvarande åklagarorganisation

visserligen kunde utgöra ett skäl mot ett utbyggande och lagfästande

av den förberedande undersökningen men däremot snarast ett ytterligare

skäl för en reglering i lag av de straffprocessuella tvångsmedlen och deras

handhavande.

Vid en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen syntes bestämmelserna

rörande häktning kunna lämnas väsentligen orörda. I stort sett

torde nämligen på detta område, som blivit föremål för en ganska utförlig

reglering i lag, behovet av en ny lagstiftning vara mindre trängande. Så

mycket mera behövligt syntes utskottet vara, att en rättslig reglering utan

dröjsmål ägde rum rörande det frihetsberövande, som plägade föregå häkt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ningen. Ett förfarande med anhållande såsom förberedande åtgärd till

häktning kunde säkerligen icke helt undvaras, men därest användningen

av ett sådant förfarande icke reglerades, äventyrades härigenom på ett

betänkligt sätt de till skydd för den enskildes frihet meddelade bestämmelserna

örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Utskottet

ville därvid även erinra, att en anhållen person för närvarande icke i likhet

med häktad hade någon rätt till försvarare samt att, därest han befunnes

oskyldig, han icke hade någon sådan rätt till ersättning av statsmedel,

som i vissa fall tillkomme oskyldigt häktad eller dömd. — Utskottet

ansåge sig icke böra uttala någon bestämd mening örn, huruvida det lämpligen

läte sig göra att vid en partiell reform sådan som den här ifrågasatta

även införa det straffprocessuella reseförbudet i vår rätt. Det syntes

emellertid utskottet önskvärt att så kunde ske, enär reseförbudet utan tvivel

ofta skulle kunna användas såsom surrogat för frihetsberövande. — Att

den särskilda lagstiftningen borde omfatta bestämmelser rörande husrannsakan

framginge av det ovan anförda. Det torde icke tarva särskild motivering

att därvid lämpligen även instituten kroppsrannsakan och beslag

borde upptagas till behandling.

Nu förordade lagstiftningsarbete kunde enligt utskottets mening utan

svårighet eller olägenhet företagas, innan den nya rättegångsordningen

genomfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jämlikt bemyndigande den 30 september 1932 tillkallade chefen för justitiedepartementet

professorn vid Stockholms högskola Åke Hassler att

såsom sakkunnig inom departementet deltaga i utredning av frågan örn

reglering i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte

uppdrogs åt extra ledamoten för lagärenden i departementet G. Dahlman

att biträda vid utredningen.

Till fullgörande av sitt uppdrag ha utredningsmännen den 28 november

1932 avlämnat en promemoria angående lagstiftning i ämnet (se Statens

off. utr. 1932:29).

I promemorian har först till behandling upptagits frågan huruvida lagstiftning

i ämnet nu hör komma till stånd. Härvidlag framhålles, att en

fullständig reglering av det förberedande förfarandet och tvångsmedlen i

brottmål icke lämpligen kan äga rum utan samband med den allmänna

rättegångsreformen. Detta syntes dock icke utesluta att, såsom riksdagen

ifrågasatt, en reglering i lag av vissa tvångsmedel skedde redan nu utan

samband med den allmänna rättegångsreformen. Att en dylik reglering

i och för sig vore synnerligen önskvärd och av trängande behov påkallad,

syntes ej kunna bestridas. Såsom riksdagen framhållit kunde också svagheten

i vår nuvarande åklagarorganisation åberopas som ett ytterligare

skäl för att en lagstiftning i ämnet redan nu komme till stånd. I sakens

natur läge, att en sådan lagstiftning i viss män måste bliva av provisorisk

karaktär. Sedan 1931 års riksdag godkänt vissa huvudgrunder för en

rättegångsreform och i anledning därav utarbetande av en ny rättegångslag

påbörjats, kunde emellertid tillses, att den ifrågavarande lagstiftnin
-

Inom justitiedepartementet

utarbetad

promemoria.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Bestämmelser

örn gripande

och kvarhålllande

m. m.

24 Kunni. Maj:ts proposition nr 196.

gen ej i väsentliga punkter komme i motsättning till vad å förevarande

område kunde komma att gälla under en ny rättegångsordning.

Beträffande frågan i vilken omfattning reglering av de straffprocessuella

tvångsmedlen nu borde ske uttalades i promemorian, att hinder ej

torde möta att till särskild behandling upptaga kvarhållandet av för brott

misstänkt person såsom förberedelseåtgärd till häktning. Detsamma

syntes vara förhållandet med beslag och skingringsförbud ävensom husoeh

kroppsrannsakan. Däremot borde frågan örn införande av reseförbud

såsom ett surrogat i vissa fall för kvarhållande eller häktning icke

upptagas till behandling i detta sammanhang. En reglering i lag av

kvarhållande och därmed sammanhängande ämnen skulle naturligast

kunna ske därigenom, att i anslutning till gällande bestämmelser i 19 §

promulgationsförordningen till strafflagen örn gripande och häktning

infördes stadganden jämväl örn kvarhållande av för brott misstänkt person.

I samband därmed borde vissa ändringar och förtydliganden ske i

paragrafens bestämmelser örn häktningsmyndighet och gripande av

misstänkt person. Däremot borde regleringen av de övriga tvångsmedel,

varom nu vore fråga, ske i form av en särskild lag.

I anslutning härtill ha utredningsmännen utarbetat vid promemorian

fogade utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av promulgationsförordningen

till strafflagen dels lag med vissa bestämmelser örn

tvångsmedel i brottmål dels ock lagar örn vissa följdändringar i rättegångsbalken

och strafflagen. Dessa lagutkast torde som bilaga A få

fogas vid detta protokoll.

Vad först angår ändringarna i promulgationsförordningen till strafflagen

föreslogos till en början vissa jämkningar och förtydliganden av gällande

bestämmelser örn gripande av för brott misstänkt person. Enligt

de nya reglerna, som skulle intagas i 10 punkten av 19 §, skulle liksom

nu envar äga gripa den som begått brott och träffades å bar gärning

eller flyende fot, örn på brottet efter lag kunde följa straffarbete eller

fängelse. Däremot skulle, i motsats till vad nu gäller, dylikt gripande ej

vara tillåtet, då brottet endast vore belagt med bötesstraff. Vidare skulle

— något avvikande från vad nu gäller — envar äga gripa den, vilken av

häktningsmyndighet vore efterlyst för brott. Dessutom skulle polisman,

örn beslut av häktningsmyndighet icke kunde utan fara avvaktas, äga

gripa den som skäligen misstänktes för brott, såvida finge antagas, att

denne kunde komma att häktas för brottet.

Vidare föreslogos i 11 och 12 punkterna bestämmelser angående häktningsmyndighets

befogenhet att för utredning örn häktningsfrågan kvarhålla

misstänkt person ävensom stadganden, som avsågo att skapa säkerhet

för att dylikt kvarhållande icke skedde utan tillräcklig anledning och

att tiden för kvarhållandet ej utsträcktes längre, än som kunde anses oundgängligen

nödvändigt. Enligt de föreslagna bestämmelserna i 11 punkten

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 196.

skulle sålunda häktningsmyndighet, då gripen person inställts för myndigheten,

inom tjugofyra timmar förordna örn hans häktande eller ock lösgiva

honom. Örn den inställde funnes vara skäligen misstänkt för brott och

det syntes kunna ifrågakomma att häkta honom för brottet, skulle myndigheten

dock äga inom samma tid förordna örn hans kvarhållande, såvida

det funnes vara av synnerlig vikt, att han toges i förvar till dess det

kunde avgöras, huruvida häktning skulle äga rum. Det ålåge emellertid

häktningsmyndighet att så snart ske kunde förordna örn kvarhållen persons

häktande eller lösgivande. Vad nu sagts örn person, som inställts

för häktningsmyndighet, skulle även gälla, där för brott misstänkt person

kommit tillstädes inför häktningsmyndighet för att höras angående brottet.

Till förhindrande av att vid sidan av det i lag reglerade kvarhållandet

komme att praktiseras ett oreglerat hållande i förvar av för brott

misstänkt person föreslogs vidare uttryckligt stadgande därom, att ingen

finge såsom misstänkt för brott annorledes än nu sagts hållas i förvar,

ändå att han samtyckte därtill.

I 12 punkten föreslogos bestämmelser angående domarprövning av frågor

örn kvarhållande. Sålunda skulle kvarhållen person äga påfordra, att

frågan örn han vidare finge kvarhållas för brottet prövades av domare.

Då sådan begäran gjorts, skulle den misstänkte inom tjugufyra timmar

eller, örn i något fall längre tid oundgängligen erfordrades, så snart ske

kunde, dock sist inom fyrtioåtta timmar, inställas för ordföranden i den

underrätt, inom vars domkrets den misstänkte förvarades. Hörde åtal för

brottet till annan rätt och kunde den misstänkte utan längre tidsutdräkt

inställas för ordföranden i denna, skulle det ske. Även örn begäran örn

domarprövning ej framställts, skulle ändock under vissa förhållanden

sådan prövning ske. Funne nämligen häktningsmyndighet behov föreligga

att utsträcka kvarhållandet utöver sju dagar, skulle frågan härom

inom samma tid underställas rättens ordförande, och den misstänkte

skulle i dylikt fall inställas för ordföranden inom sagda tid. Då fråga

om kvarhållande på den kvarhållnes begäran eller eljest dragits under

rättens ordförandes prövning, skulle denne efter den misstänktes hörande

antingen förordna örn hans lösgivande eller bestämma viss tid för

fortsatt kvarhållande. Rättens ordförande skulle äga, örn skäl därtill funnes,

efter den misstänktes hörande besluta ytterligare utsträckning

av kvarhållandet. Dock skulle misstänkt ej i något fall kunna för

samma brottsliga gärning kvarhållas längre än fjorton dagar. Mot rättens

ordförandes beslut finge talan ej föras. Konungen skulle äga beträffande

rådhusrätt förordna, att prövning av frågor örn kvarhållande skulle i

ordförandens ställe ankomma på annan ledamot av rätten. I motiven

framhölls, att beträffande häradsrätt Kungl. Maj:t torde utan särskild

föreskrift i lagen äga i administrativ ordning — lämpligen i domsagostadgan

— meddela föreskrift, att fiir sådant fall, då ordföranden befunne

sig i tjänsteärenden å avlägsen ort, prövning av fråga örn kvarhållande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

skulle ankomma på annan i domsagan anställd person, som vore behörig

mottaga förordnande som rättens ordförande. I fråga örn rådhusrätt,

som arbetade på mer än en avdelning, ansågs Konimgen likaså äga i administrativ

ordning fastställa bestämmelser angående den eller de ordförande,

som skulle pröva frågor örn kvarhållande. Då det emellertid

särskilt i större städer kunde vara lämpligt att prövningen av dylika frågor

ankomme å annan ledamot av rådhusrätten än ordföranden, föreslogs i

utkastet den bestämmelsen, att Konungen skulle äga förordna därom. Konungen

skulle vidare äga meddela bestämmelser örn för brott gripen eller

kvarhållen persons förvaring och underhåll och vad därmed hade sammanhang.

Slutligen föreslogs någon jämkning av de nu i 9 och 12 punkterna förekommande

bestämmelserna angående vilka administrativa myndigheter

som äga liäktningsrätt. Bestämmelserna härom skulle sammanföras i

9 punkten. Den i gällande lag upptagna skillnaden mellan sådana administrativa

myndigheter, vilka äga förordna örn häkte, och sådana, som ha

befogenhet att häkta eller låta häkta, ansågs såsom numera saknande reellt

innehåll icke böra bibehållas. Den föreslagna regeln, att kvarhållande i

vissa fall skulle prövas av rättens ordförande, syntes vidare böra föranleda

borttagande av den rätt att häkta, som enligt nu gällande bestämmelser

tillkommer borgmästare och råd samt magistratens ordförande.

Häktningsrätt skulle ej tillkomma polisämbetsman i annan ort än stad. Enligt

den föreslagna bestämmelsen skulle sålunda Konungens befallningshavande,

landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal så ock polisämbetsman,

där sådan för viss stad vore särskilt förordnad, äga besluta örn häktning

av den som hölles misstänkt för brott.

Körande den närmare motiveringen till lagförslaget tillåter jag mig

hänvisa till nyssnämnda promemoria. Emellertid torde jag här böra anmärka,

att i promemorian berörts frågan huruvida ej även häktad person

borde erhålla rätt att påkalla domares prövning av häktningsfrågan. Bestämmelser

härom ansågos dock ej behöva meddelas i detta sammanhang.

Bestämmelser

om beslagf

skingringsförbud

samt

hus- och

kroppsrannsakan.

I utkastet till lag med vissa bestämmelser örn tvångsmedel i brottmål

upptogos bestämmelser örn beslag och skingringsförbud samt hus- och

kroppsrannsakan. Regleringen av dessa tvångsmedel avsåg framför allt

att fastställa, under vilka omständigheter ingrepp av ifrågavarande art i

den enskildes rättigheter borde tillåtas, att bestämma, åt vilka myndigheter

handhavandet av dessa tvångsmedel skulle överlämnas, och att, i den

mån så kunde ske, bereda den enskilde möjlighet att erhålla domstols

eller domares prövning av befogenheten av dylikt ingrepp, som företagits

av administrativ myndighet. I förstnämnda hänseende hade 1920 års förslag

med iakttagande av vissa utav processkommissionen förordade avvikelser

därifrån samt i specialförfattningar förekommande bestämmelser

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

lagts till grund för utkastet. Med den ifrågasatta lagstiftningen avsågs

ej ändring av de särskilda stadganden, som funnes i vissa specialförfattningar

rörande ifrågavarande ämnen.

Enligt lagutkastet skulle beslag kunna läggas å föremål, som skäligen

kunde antagas vara någon genom brott avhänt eller på grund av brott

förverkat eller eljest hava betydelse för utredning angående brott, oavsett

huruvida innehavaren av föremålet i fråga misstänktes för brottet eller ej.

Vidare skulle beslag kunna äga rum oberoende av brottets beskaffenhet.

Sistnämnda regel skulle dock ej gälla i fråga örn beslag å försändelse i

post- eller telegrafverkets vård. Beslag å dylik försändelse skulle nämligen

få göras endast då försändelsen skäligen kunde antagas härleda sig

från eller vara avsedd för den vilken misstänktes för brott, varå kunde

följa straffarbete. För att göra bestämmelserna örn beslag å dylik försändelse

mera effektiva föreslogs vidare, att myndighet skulle äga, då anledning

vore att försändelse som finge tagas i beslag skulle inkomma till

post- eller telegrafanstalt, förordna att försändelsen skulle innehållas, till

dess frågan örn beslag blivit avgjord. Rätt att besluta örn beslag

skulle tillkomma administrativ häktningsmyndighet — alltså Konungens

befallningskavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal samt polisämbetsman

i stad. Domstol skulle även äga förordna örn beslag i mål,

som handlades där. En viss beslagsrätt skulle därjämte tillkomma polisman.

Sålunda skulle polisman äga verkställa beslag vid fara i dröjsmål

samt vid misstänkt persons gripande eller häktande ävensom vid

hus- eller kroppsrannsakan. Polisman skulle dock vid beslag i dylika

fall vara skyldig att genast göra anmälan därom hos häktningsmyndigheten,

som hade att omedelbart avgöra, huruvida beslaget skulle bestå.

Beslag å post- eller telegrafförsändelse skulle dock endast få beslutas av

administrativ häktningsmyndighet eller av domstol. Detsamma skulle

gälla förordnande örn innehållande av dylik försändelse. I fråga örn sådant

förordnande uttalades dock tvekan, huruvida rätten att besluta härom

kunde anförtros administrativ häktningsmyndighet, samt, då det icke

syntes böra ifrågasättas att låta frågan örn dylikt förordnande i stället

ankomma å domstol eller domare, huruvida bestämmelser örn innehållande

över huvud borde meddelas i detta sammanhang. I lagutkastet upptogos

vidare regler rörande förfarandet vid beslags verkställande. Sålunda meddelades

bestämmelser om beslagtaget föremåls omhändertagande eller utmärkande,

om skyldighet i vissa fall för den beslagtagande myndigheten

att underrätta föremålets innehavare samt vid beslag å post- eller telegrafförsändelse

försändelsens mottagare och avsändare örn företaget beslag.

Särskilda föreskrifter gåvos rörande post- eller telegrafförsändelse, handelsbok

eller annan enskild handling, som tagits i beslag, i syfte att förhindra

att innehållet däri obehörigen yppades. Slutligen skulle den som

drabbats av beslag kunna få frågan örn beslagets bestånd prövad av judiciell

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

myndighet. Sådan prövning skulle kunna erhållas hos ordföranden i den

rätt, vilken hade att handlägga åtal för brott som föranlett beslaget. Sedan

målet anhängiggjorts vid domstol, skulle det dock ankomma på denna

att efter yrkande pröva huruvida heslaget skulle bestå.

I stället för beslag skulle skingringsförhud kunna meddelas. Reglerna

för beslag skulle i stort sett gälla även i fråga örn skingringsförbud.

Vad härefter angår husrannsakan skulle sådan under vissa förutsättningar

tillåtas antingen för eftersökande av föremål, som vore underkastat

beslag, eller av annat, som kunde bidraga till utredning angående brott,

eller ock för eftersökande av person, som skulle gripas eller häktas för

brott. För husrannsakan i ändamål att eftersöka föremål eller annat

skulle fordras, att någon på sannolika skäl misstänktes för brott av viss

svårhetsgrad. Sålunda skulle husrannsakan hos den misstänkte få äga

rum, då straffarbete eller fängelse efter lag kunde följa å brottet, varemot

husrannsakan hos annan skulle få företagas allenast när straffarbete

kunde följa å brottet. Beträffande husrannsakan hos annan än den misstänkte

uppställdes vidare kravet att sannolika skäl skulle föreligga för att

vad som eftersöktes där anträffades. Husrannsakan i ändamål att eftersöka

person, som skulle gripas eller häktas, skulle få ske, då å brottet efter

lag kunde följa straffarbete eller fängelse, varjämte för husrannsakan hos

annan än den misstänkte tillika skulle fordras, att det funnes sannolika

skäl för att den eftersökte uppehölle sig där. Oavsett brottets beskaffenhet

och utan att särskild anledning behövde föreligga, att vad som eftersöktes

skulle anträffas i lägenheten, skulle husrannsakan vara tillåten i lokal,

som vore tillgänglig för envar eller vore känd såsom tillhåll för misstänkta

personer eller såsom förvaringsplats för misstänkt gods. Rätt att besluta

örn husrannsakan skulle tillkomma administrativ häktningsmyndighet.

Domstol skulle även äga förordna örn sådan åtgärd i mål, som handlades

vid domstolen. Uppdrag att verkställa husrannsakan skulle kunna

lämnas polisman, som funnes lämplig därför. Under vissa förutsättningar

skulle emellertid polisman äga utan förordnande företaga husrannsakan.

Sålunda skulle polisman äga på eget bevåg verkställa sådan åtgärd,

då ändamålet vore att eftersöka person, som enligt häktningsmyndighets

beslut skulle gripas eller häktas, så ock då misstänkt person eller

eftersökt föremål på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten.

Även i andra fall än nu sagts skulle polisman i hefälsställning få företaga

husrannsakan, såvida fara vore i dröjsmål. Vidare meddelades bestämmelser

rörande förfarandet vid husrannsakan. Dessa bestämmelser överensstämde

i huvudsak med dem, som meddelats i förutnämnda specialförfattningar.

Därutöver upptogos emellertid bland annat föreskrifter örn

att enskild handling, som anträffades vid husrannsakan, ej finge öppnas

eller närmare undersökas av annan än häktningsmyndighet.

Beträffande slutligen kroppsrannsakan, vars ändamål vore att upptäcka

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196. 29

föremål, som vore underkastat beslag, eller annat, som kunde bidraga till

utredning angående brott, skulle sådan åtgärd få företagas å den, som på

sannolika skäl misstänktes för brott, varå efter lag frihetsstraff kunde

följa. I fråga örn kroppsrannsakan och dess verkställande skulle i tillämpliga

delar gälla vad som vore stadgat örn husrannsakan.

Såsom förut nämnts föreslogos i promemorian vissa följdändringar i rättegångsbalken

och strafflagen. I 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken

skulle sålunda införas bestämmelser angående rätten att fullfölja

talan mot domstols beslut i fråga angående beslag eller skingringsförbud.

Vidare skulle i 5 kap. 8 §, 10 kap. 17 och 18 §§ samt 15 kap. 10 § strafflagen

vissa jämkningar ske i anledning av de meddelade bestämmelserna örn

kvarhållande, varjämte till 10 kap. 21 § samma lag skulle göras visst tilllägg

i anledning av införandet av stadgandena örn beslag.

Över promemorian ha efter remiss utlåtanden avgivits av domhavandena,

rådhusrätterna, hovrätterna, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

samt justitiekanslersämbetet och processlagberedningen. Med dessa

utlåtanden ha tillika inkommit yttranden från åtskilliga landsfogdar, poliskammare,

lands- och stadsfiskaler m. fl. Tillfälle har beretts justitieombudsmannen

och Sveriges advokatsamfund att avgiva yttranden.

Dessa ha inkommit med utlåtanden. Jämväl föreningen Sveriges landsfiskaler

har avgivit yttrande.

De hörda myndigheterna ha i allmänhet ställt sig välvilliga till tanken

att nu provisoriskt reglera vissa straffprocessuella tvångsmedel utan

samband med den allmänna rättegångsreformen.

Flertalet av de polis- och åklagarmyndigheter, från vilka länsstyrelserna

införskaffat yttranden, har ansett lagstiftning böra komma till stånd

inom det begränsade område förslaget avser. En del av dessa myndigheter

ha särskilt understrukit att behov av dylik lagstiftning föreligger.

Överståthållarämbetet och det stora flertalet länsstyrelser ha funnit

en reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen vara av behovet påkallad

och böra genomföras utan avbidan på rättegångsreformen. Ett

pär länsstyrelser äro dock av annan mening. Sålunda finner länsstyrelsen

i Uppsala län en utbrytning av förevarande frågor medföra påtagliga

principiella och tekniska olägenheter. Enligt länsstyrelsens uppfattning

tydde det framlagda förslaget på att dessa frågor icke kunde lösas

isolerade. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som erkänner det principiellt

otillfredsställande i nuvarande ordning, ifrågasätter, huruvida denna

i praktiken lett eller kan komma att leda till sådana olägenheter oell

övergrepp, att man icke bör avvakta den tidpunkt, då en fullt rationell

och sammanhängande revision av lagstiftningen å hela det hithörande

området kan genomföras.

Av underdomstolarna ha de flesta tillstyrkt eller ej haft något att

Följdändringar

i

andra lagar.

Yttranden

över

promemorian.

Frågan huruvida

lagstiftning

i ämnet

nu bär komma

till stånd.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maurts proposition nr 196.

erinra mot att lagstiftning i ämnet nu kommer till stånd. Dock lia

några domhavande ansett bristen på lagbestämmelser å ifrågavarande

område icke vara så kännbar, att den borde avhjälpas utan avbidan på

rättegångsreformen. Vissa domhavande och rådhusrätter uttala ock betänkligheter

med hänsyn därtill, att ifrågavarande lagstiftning i vissa

hänseenden kunde strida mot vad sedermera komme att gälla i en ny

rättegångsordning.

Av hovrätterna ha Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge

funnit ifrågavarande lagstiftning vara välbehövlig och höra genomföras

utan avbidan på tillämnade, mera vittgående ändringar på det

straffprocessuella området. Svea hovrätt har förklarat sig ej vilja avstyrka

provisoriska lagstiftningsåtgärder men har samtidigt erinrat örn

de svårigheter, som vore förknippade med en reglering i den begränsade

omfattning förslaget avsåge. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller,

att nämnda begränsning kunde skapa en viss oklarhet mellan å

ena sidan det område, inom vilket den föreslagna lagstiftningen avsåge

att meddela uttömmande bestämmelser, och å andra sidan det område, där

myndigheterna fortfarande nödgades söka sitt rättesnöre i praxis.

Justitiekanslern har ej haft något att erinra mot att hithörande frågor

gjordes till föremål för lagstiftning utan avbidan på rättegångsreformen.

Justitieombudsmannen har livligt tillstyrkt att lagstiftning i ämnet

komme till stånd. Inom förevarande del av processordningen rådde en

betänklig osäkerhet. Det snara avhjälpandet av denna brist genom meddelandet

av klara och fullständiga lagbestämmelser framstode såsom en

angelägenhet av synnerlig vikt.

Slutligen har jämväl processlagberedningen, örn ock med vissa erinringar,

anslutit sig till tanken att genomföra en provisorisk lagstiftning inom

förevarande område. Beredningen har härutinnan anfört följande:

De brister, som i olika hänseenden vidlådde vår straffprocess, vore

otvivelaktigt av den djupgående beskaffenhet och stöde för övrigt till

varandra i det inbördes sammanhang, att för deras avlägsnande en omgestaltning

av straffprocessen i dess helhet tedde sig som en nödvändighet.

Beredningen anslöte sig på denna punkt till den uppfattning,

som uttalats av processkommissionen och vid upprepade tillfällen delats

av riksdagen. I den skrivelse, som läge till grund för den remitterade

promemorian, hade emellertid riksdagen ifrågasatt, att en mera begränsad

fråga, nämligen den om vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen,

borde upptagas till särskild behandling. Väl kunde mot en sådan utbrytning

göras befogade erinringar. Det vore uppenbart, att handhavandet

av tvångsmedlen stöde i nära sammanhang med de regler, som gällde

för förundersökningen. Sålunda måste redan frågan örn den misstänktes

anhållande röna inverkan av den befogenhet, som eljest tillkomme förhörsledaren

att låta inställa en misstänkt till förhör. Än viktigare torde

emellertid vara att i den mån anhållandet i lagen erkändes såsom ett medel

för förundersökningen, i samma mån trängde sig ock i förgrunden

frågan örn den misstänktes försvar och vad därmed sammanhängde.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Tydligt vore även, att spörsmålen om beslag och skingringsförbud samt

hus- och kroppsrannsakan nära sammanhängde med frågan hur förundersökningen

anordnades, även örn detta samband icke gjorde sig lika

starkt gällande som i fråga örn anhållandet. Örn än beredningen alltså

icke kunde förbise de svårigheter, som vore förknippade med varje partiell

lagstiftning å förevarande område, ville beredningen å andra sidan

vitsorda angelägenheten av att de nu rådande missförhållandena snarast

möjligt avhjälptes. Såsom en förutsättning för en partiell reform å detta

område måste emellertid enligt beredningens åsikt fasthållas, att de lagbestämmelser

i ämnet, som nu meddelades, erhölle en sådan läggning, att

de åtminstone till sina huvudgrunder kunde antagas fortbestå vid en allmän

reform av straffprocessen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har avstyrkt den föreslagna lagstiftningen

örn kvarhållande men i huvudsak ej haft något att erinra mot

utkastets bestämmelser i fråga örn beslag och skingringsförbud samt husoch

kroppsrannsakan. I samband härmed har styrelsen överlämnat ett

av advokaten Eliel Löfgren utarbetat yttrande över de ifrågasatta lagändringarna,

vilket yttrande styrelsen funnit innehålla beaktansvärda

synpunkter.

Den föreslagna regleringen av institutet gripande har givit upphov

till vissa principiella invändningar i det att, på sätt förut berörts, sambandet

mellan detta institut och den förberedande undersökningen i

brottmål av några myndigheter åberopats såsom skäl att låta lagstiftning

på förevarande område anstå i avbidan på rättegångsreformen.

Vissa myndigheter, vilka ansett lagstiftning böra komma till stånd,

ha också betonat, att i praktiken kunde uppkomma svårigheter därigenom,

att de föreslagna bestämmelserna örn gripande ej uttömmande

reglerade polismans befogenhet att ''anhålla’ eller till förhör inställa för

brott misstänkt person. Rådhusrätten i Västerås befarar att detta förhållande

kunde leda till ökad rättsosäkerhet på de områden, som icke

omfattades av den föreslagna lagstiftningen. För en lagtolkare läge det

nära till hands att antaga att, då vissa tvångsmedel enligt lag finge användas

under i lagen givna förutsättningar, användning av tvångsmedel

överhuvud vore helt utesluten i andra fall. Med hänsyn härtill förefölle

det lämpligast att giva den ifrågasatta lagstiftningen så vid omfattning,

att densamma komme att inbegripa även den förberedande undersökningen

i brottmål.

Bestäm melserna

om

gripande.

Av de myndigheter, som ansett lagstiftning i ämnet böra komma till Bestämmelstånd,

lia nära nog samtliga funnit erforderligt, att häktningsmyndig- k™™dli°™de

hets befogenhet att för prövning av häktningsfrågan kvarhålla misstänkt m. m.

person i lag regleras och att tiden för kvarliållandet begränsas. Huru

institutet kvarhållande i övrigt bör läggas och utformas är emellertid

föremål för delade meningar.

Vad först angår maximitiden för kvarhållande, lia de flesta polis- och

åklagarmyndigheter, länsstyrelser samt domhavande och rådhusrätter

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 196.

ej haft något att erinra mot vad i promemorian härutinnan förordats.

Från vissa håll göres dock gällande, att den föreslagna tiden, särskilt med

tanke på förekommande mera svårutredda brottmål av ekonomisk natur,

blivit alltför knappt tillmätt. Några anse däremot att tiden blivit väl

lång. En domhavande befarar att institutet kunde komma till användning

som surrogat för häktning och som ett medel att kringgå bestämmelserna

rörande tid för anställande av rannsakning med häktad samt

förordar därför, att tiden för kvarhållandet begränsas till allenast tre

dagar.

Av övriga myndigheter ha Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge samt justitiekanslern i huvudsak anslutit sig till promemorians

ståndpunkt. Däremot ha Svea hovrätt, justitieombudsmannen och

processlagberedningen ansett maximitiden böra avsevärt förkortas och

bestämmelserna i övrigt såsom följd härav modifieras.

Svea hovrätt har till stöd för sin mening anfört följande:

Att enligt förslaget kvarhållandets laglighet skulle vara underkastat

domarens prövning sammanhängde därmed, att kvarhållandet kunde fortgå

så lång tid som fjorton dagar. Till förebyggande av att en misstänkt

berövades sin frihet, innan tillräckliga skäl förebragts emot honom, plägade

i modern rätt tiden för kvarhållande begränsas till allenast en eller

ett par dagar; efter denna tid skulle den kvarhållne antingen frigivas

eller ock häktas. Härigenom undvekes i regel behovet av en särskild procedur

för prövning av kvarhållandets berättigande och man undginge

den frestelse, som hos oss för närvarande förelåge, och även örn förslaget

upphöjdes till lag torde komma att fortbestå, att låta kvarhållandet i

större eller mindre utsträckning spela häktningens roll, till vinnande av

uppskov med målets dragande inför rätta. Enligt hovrättens mening

hade det bort närmare undersökas, huruvida icke i förslaget maximitiden

för kvarhållandet kunnat avsevärt förkortas. I detta sammanhang förtjänade

nämnas, att för närvarande tiden för kvarhållandet i det övervägande

flertalet fall ej överstege en vecka. Förslagets ståndpunkt syntes

vara förestavad dels av en önskan att i den misstänktes intresse såvitt

möjligt undvika ogrundade häktningsbeslut, dels av syftet att bereda erforderlig

tid för polisutredningen. Vad förstnämnda synpunkt anginge

ville hovrätten invända, att ett kvarhållande, som fortgått avsevärd tid

och vars berättigande godkänts av domaren, knappast torde inför det allmänna

omdömet avsevärt skilja sig från häktning. Något vägande skäl

emot tidens förkortande utgjorde ej heller den omständigheten, att polisutredningen

då i ett eller annat mera invecklat mål vid första rannsakningstillfället

måhända ej hunnit längre än att förhandlingarna väsentligen

finge avse det befogade i häktningsåtgärden.

Justitieombudsmannen har yttrat följande:

De väsentliga avvikelser från 1920 års förslag, som skett i förslaget såväl

i fråga örn tidpunkten för domarens officialprövning som rörande den

längsta tiden för kvarhållande och för vilka några motiv ej anförts, vore

ägnade att väcka allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt.

Visserligen fordrades för kvarhållande under längre tid än sju dagar ett

beslut av domaren. Häri läge otvivelaktigt någon garanti för missbruk.

Emellertid förutsattes det, att denna domarens prövning bleve ganska

summarisk. Med hänsyn härtill torde det icke vara berättigat att tillägga

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kunell. Majus proposition nr 196.

denna alltför mycken vikt såsom korrektiv mot oriktiga kvarhållanden.

En dylik prövning kunde aldrig utgöra oell vore ej heller avsedd att skapa

samma rättsskydd mot obehöriga kränkningar av den personliga friheten

som en offentlig domstolsförhandling, därvid den misstänkte ägde tillgång

till juridiskt skolad försvarare. Det syntes under sådana förhållanden

angeläget, att ett frihetsberövande icke under en längre tid finge fortvara

utan att rätten varit i tillfälle att efter en offentlig, ackusatoriskt

präglad förhandling taga ståndpunkt till frågan.

Enligt rättsstatistiken för år 1930 hade i fall, då häktning ägt ruin. tiden

mellan anhållandet och häktandet utgjort i 71 procent av fallen 1—3

dagar samt i 24 procent 3—7 dagar. Vid Stockholmspolisen hade enligt

uppgift kvarhållandet i mer än 98 procent av fallen icke fortvara utöver

fem dygn. På landsbygden torde det vara ännu mera sällsynt, att kvarhållande

av för brott misstänkt person sträckte sig utöver sistnämnda

tidrymd.

Vid nu angivna förhållanden funne justitieombudsmannen sig icke

kunna tillstyrka, att den tid, inom vilken domaren ex officio hade att

pröva fråga örn misstänkt persons kvarhållande, sattes så lång som till

sju dagar, samt ännu mindre, att misstänkt finge för samma brottsliga

gärning kvarhållas under två fulla veckor, låt vara efter domarens prövning.

En avsevärd förkortning av de härutinnan föreslagna tidrymderna

vore påkallad till skydd mot missbruk av rätten att kvarhålla. Lagfästes

förslaget i denna del, kunde utvecklingen mot lagens mening lätt gå dithän,

att kvarhållande intill den tid, då frågan måste underställas domarens

officialprövning, bomme att bliva en allmän regel, icke på grund av

svårighet för häktningsmyndigheten att tidigare avgöra häktningsfrågan

utan för vinnande av den längsta möjliga tid för bevisningens fullständigande

i andra avseenden. Även i invecklade brottmål torde näppeligen

vara nödigt att lämna häktningsmyndigheten längre rådrum att fatta

ståndpunkt i häktningsfrågan än under fyra å fem dagar. En återgång

till 1920 års förslag syntes därför vara att tillråda uti nu ifrågavarande

hänseenden. I så fall kunde emellertid ifrågasättas, huruvida den föreslagna

officialprövningen av domaren överhuvudtaget borde bibehållas.

Bestämdes den längsta tiden för kvarhållande i enlighet med 1920 års förslag

till fem dagar, kunde domarens prövning utan olägenhet begränsas

till de fall, däri den misstänkte själv påfordrade sådan.

Processlagberedningen har närmare utvecklat sin uppfattning sålunda:

Enligt beredningens åsikt torde vid en allmän reform av straffprocessen

lagstiftningen å förevarande område böra utformas efter i huvudsak

följande riktlinjer.

Syftet med häktning borde liksom enligt nu gällande rätt vara att förhindra,

att den misstänkte genom flykt undandroge sig rättegång eller

straffets verkställande eller genom undanskaffande av föremål, inverkan

på vittnen eller eljest försvårade utredningen. Förordnande örn häktning

borde kunna meddelas allenast av rätten, som därvid, åtminstone

under vissa förutsättningar, torde kunna bestå av endast en domare. Innan

beslut meddelades i häktningsfrågan, borde förhandling ilga rum inför

rätten. Den misstänkte borde härvid kunna biträdas av försvarare,

som vid behov utsåges av rätten. Därest häktning beslutades under förundersökningen,

hade rätten att bestämma den tid. inom vilken åtal skull!''

anhängiggöras eller den häktade skulle frigivas. Häktning och åtal vöre

sålunda oberoende av varandra. I lagen borde fastställas den längsta

Biliana Ml riksdagens protokoll 10X1. 1 sami. I\''r lott.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Marits proposition nr 196.

tid, soia linge av rätten medgivas. Undantagsvis borde dock. om sakeusinvecklade

beskaffenhet gjorde det nödvändigt, rätten kunna efter ny förhandling

besluta förlängning. Den tid, som finge stå till buds för förundersökningen.

borde med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall

avpassas så, att förundersökningen under denna kunde slutföras. I en på

muntlighet och omedelbarhet byggd rättegång vore det nämligen i hög

grad önskvärt, att förhandlingen kunde koncentreras till ett enda rättegångstillfälle.

Under hela förundersökningen hade rätten att vaka över

att denna bedreves så snabbt som möjligt. Funnes den häktades kvarliållande

ej längre vara erforderligt, borde han omedelbart frigivas, utan

att denna åtgärd inverkade på frågan huruvida åtal skulle anställas.

Först sedan förundersökningen i huvudsak avslutats, hade åklagaren att

taga ställning till denna fråga. Vid sidan av häktningen borde även förekomma

reseförbud, som i många fall torde kunna träda i stället för häktning.

Befogenhet att anhålla för brott misstänkt borde tillkomma polismyndighet

och åklagare. Syftet med anhållandet borde vara att bereda

nämnda myndigheter erforderligt rådrum för att frågan örn den misstänktes

häktande skulle kunna underställas rättens prövning. Anhållandetiden

borde därför vara helt kort. Till stöd för medgivandet av en längre

anhållandetid skulle visserligen kunna anföras, att därigenom vunnes

ökad möjlighet att använda ett för den misstänkte lindrigare tvångsmedel.

Denna fördel torde emellertid till stor del vara endast skenbar. Örn anhållandet

skulle komma att i viss mån övertaga häktningens uppgift,

måste det omgärdas med i huvudsak samma garantier, som gällde för

häktningen. Det vore uppenbart, att ej heller häktningen borde med hänsyn

till sin anordning erhålla en mot den misstänkte mera ingripande

karaktär än som med nödvändighet betingades av syftet med densamma.

Skillnaden mellan en längre tids anhållande och häktning skulle bliva

alltför oklar för att ens i den allmänna uppfattningen kunna tilläggas

någon betydelse; därmed skulle ock anhållandets karaktär av ett lindrigare

tvångsmedel utplånas. Tillräckliga skäl att sålunda upptaga två institut

med i huvudsak samma uppgift och likartad utformning torde enligt

beredningens åsikt alltså icke föreligga. Såsom 1‘ramginge av en av

beredningen lämnad redogörelse rörande anhållandetidens längd i vissa

främmande länder vöre denna tid i allmänhet helt kort. På flera håll vore

fristen begränsad till allenast tjugofyra timmar. En dylik kort anhållandetid

medförde ej blott, att frågan örn den misstänktes kvarhållande

snarast möjligt underställdes prövning av en opartisk, auktoritativ myndighet,

den ledde även till att anhållande i regel icke skedde utan att mot

den misstänkte förelåge det mått av bevisning, som krävdes för att häktning

skulle kunna komma i fråga. I främmande processlagar uppställdes

också väsentligen samma materiella förutsättningar för de båda institutens

användning.

Den i utkastet förordade ordningen kunde måhända synas i viss mån

överensstämmande med de principer, som enligt beredningens uppfattning

borde gälla för en reformerad straffprocess. Genom den föreslagna rätten

att kvarhålla ernåddes — då kvarhållandet i motsats till den nuvarande

häktningen vore fullt fristående i förhållande till åtalet — möjlighet

att under en icke alltför kort tid hålla en misstänkt person i förvar

utan att ställning toges till frågan huruvida åtal skulle äga rum.

För den misstänkte vore fördelen härav särskilt betydelsefull i den mån

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

anhållandet i den allmänna uppfattningen framstode som mindre menligt

för det medborgerliga anseendet än häktningen. Genom den långa anhållandetiden

vunnes vidare, att processmaterialet vid första rannsakningen

kunde föreligga i fullständigare skick. Slutligen kunde enligt utkastet

på ett tidigt stadium frihetsberövandet bliva föremål för domares

prövning.

Den överensstämmelse, som sålunda syntes föreligga mellan utkastet

och de av beredningen angivna huvudgrunderna, vore emellertid till övervägande

del endast formell. De i utkastet förordade ändringarna torde

nämligen, då de inpassades i nu gällande rättegångsordning, leda till ett

helt annat resultat än det man eftersträvade i en reformerad straffprocess.

Härtill bidroge särskilt, att förundersökningen liksom för närvarande

skulle lämnas i stort sett oreglerad. Det finge ej förbises att en

viktig del av den verksamhet, som i en modern straffprocess vore förlagd

till förundersökningen, hos oss ofta ankomme på rätten, och att denna

hade att övervaka, att den misstänktes berättigade intressen icke åsidosattes.

Varje åtgärd, som vore ägnad att skjuta över på förundersökningen

någon del av den verksamhet, som nu ägde rum under handläggningen

vid rätten, medförde sålunda — därest ej samtidigt förundersökningen

närmare reglerades — ett försvagande av den misstänktes ställning

och en ökad fara för ensidighet i utredningen. Ett genomförande av de

föreslagna ändringarna torde innebära, att en misstänkt person komme i

sämre ställning än han skulle göra i en process, byggd på de av beredningen

angivna grunderna, och det kunde jämväl ifrågasättas, huruvida

ej hans rättsskydd i vissa hänseenden bleve till och med svagare än det

vore enligt nu gällande rätt.

Utkastets bestämmelser komme med stor sannolikhet att leda till en

förlängning av den anhållandetid, som nu i allmänhet förekomme. Även

örn den i utkastet angivna längsta fristen vore avsedd som undantag, läge,

såsom erfarenheten från liknande fall visade, den faran nära, att undantagen

tenderade att bliva regel. Av rättsstatistiken framginge, att i det

alldeles övervägande antalet fall anhållandetiden för närvarande icke

överskrede tre dagar, och det kunde starkt ifrågasättas huruvida den förlängning,

som i utkastet medgåves, vore påkallad av ett verkligt behov.

Den långa anhållandetiden torde icke vara erforderlig, örn anhållandets

syfte vore allenast att bereda tillfälle till den misstänktes inställande inför

häktningsmyndighet och förebringande av utredning rörande häktningen.

Detta omdöme syntes beredningen äga giltighet jämväl för det

fall, att anhållande tillätes på något svagare grunder än som gällde för

häktning. Att märka vore, att processkommissionen även med nu antydda

utgångspunkt ansett sig böra förorda en betydligt kortare frist.

Det borde ock framhållas, att den föreslagna anordningen lätt ingåve den

föreställningen, att anhållande finge ske på väsentligt svagare grunder

jin häktning. En sådan utveckling syntes emellertid betänklig. Då i promulgationslagen

till strafflagen stadgades, att ingen finge häktas som

misstänkt för brott, dill- ej misstanken vore grundad på sannolika skäl,

avsåge denna bestämmelse Irnit visst varje form av frihetsberövande i

sträffprocessuellt syfte, och det torde knappast överensstämma med svensk

rättsuppfattning, att en misstänkt under någon längre tid vore berövad

sin frihet, utan att häktningsgrund förelåge. Även örn i vissa fall på

grund av häktningens samband med åtal häktning nu ej skulle tillgripas

utan att den förebragta bevisningen vore jämförelsevis stark, kunde därur

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

e,j hämtas stöd för införande av ett frihetsberövande på grunder, som

vore väsentligt svagare jin de som i lag föreskreves för häktning.

Enligt lagutkastets formulering torde anhållandet utgöra allenast en

förberedelse till häktning. Emellertid syntes vissa uttalanden i motiven

grunda sig på den uppfattningen att anhållande skulle delvis ersätta häktning.

En utveckling i denna riktning skulle leda, till att anhållandet erhold

en annan karaktär än den som framginge av lagtexten. Under formen

av anhållande skulle man — i anslutning till den praxis, som i viss

omfattning utbildat sig — möjliggöra en utsträckning av den tid, inom

vilken efter 1922 års lagstiftning målet skulle upptagas vid rätten.

I den mån utkastet salunda i sak medförde en förlängning av häktningstiden,

ernåddes visserligen, såsom redan antytts, att målet, da det

komrne under rättens handläggning, kunde föreligga i mera utrett skick.

Denna fördel vunnes emellertid på ett sätt, som innebure en fara för målets

allsidiga utredning. Tillräcklig garanti funnes icke, amunder förundersökningen

den misstänktes rätt tillgodosåges. Därest pa detta sätt

tyngdpunkten i behandlingen förlädes till förundersökningen, syntes det

nödvändigt, att denna reglerades i lag och i viss utsträckning underkastades

rättens kontroll. Sålunda borde myndigheternas befogenheter och

den misstänktes rättigheter närmare preciseras, och framför allt borde

försvararinstitutioneii utbyggas på ett helt annat sätt än nu vore förhållandet.

Gällande bestämmelser örn rätt för misstänkt att påkalla förordnande

av rättegångsbiträde — i vilka nu icke föreslogos någon ändring

— utginge från den förutsättningen, att den misstänkte vore häktad.

Med rätta hade ock i debatten vid 1922 års riksdag angående den då föreslagna

och av riksdagen godkända begränsningen av häktningstiden framhållits

betvdelsen av att den tilltalades försvar kunde träda i verksamhet

på ett så tidigt skede som möjligt. Att en lång anhållandetid icke främjade

detta syfte, torde vara uppenbart. Av största betydelse vöre även

att, såsom redan berörts, domstolsbehandlingen för närvarande fyllde de

kontrolluppgifter, som i en reformerad process kunde förläggas till förundersökningen.

Med hänsyn härtill framstode det som angeläget, att

den egentliga domstolsbehandlingen följde inom jämförelsevis kort tid

efter frihetsberövandet. Ett ökat tillgodoseende av detta intresse hade

ock varit huvudsyftet med den år 1922 genomförda lagstiftningen.

I detta sammanhang borde framhållas, att någon större betydelse i kontrollhänseende

icke torde kunna tillmätas den i utkastet införda domarprövningen.

Närmare bestämmelser örn denna prövning hade icke upptagits

i utkastet och torde näppeligen kunna ersättas av de väga anvisningarna

i promemorian. Ville man åt en dylik prövning giva verkligt

värde, måste den regleras vida fullständigare än som skett genom de nu

föreslagna knapphändiga bestämmelserna. Föreskrifter måste sålunda

meddelas örn bevisupptagning och framför allt örn den anhållnes rätt att

biträdas av försvarare. Men därmed vore man åter inne på problemet

örn förundersökningen. I varje fall vore det tydligt, att den föreslagna

domarprövningen icke kunde uppväga olägenheten av ett ytterligare undanskjutande

av den mera ingående behandling av häktningsfrågan, som

nu förekomme inför domstolen vid målets första handläggning.

På de skäl, som nu anförts, funne beredningen vägande erinringar kunna

riktas mot det remitterade utkastet. Även örn de principer, som läge

till grund för detsamma, i vissa hänseenden kunde anses överensstämma

med de grunder, som borde gälla för en reformerad straffprocess, torde

dessa principer, då de skulle tillämpas inom den nuvarande rättegångens

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition nr 196.

ram, komma att leda utvecklingen i en ej önskvärd riktning oell försvåra

övergången till en förbättrad rättegångsordning.

Av vad redan yttrats torde ock framgå de riktlinjer, som enligt beredningens

uppfattning borde följas jämväl vid en partiell lagstiftning i ämnet.

Anhållandetiden borde ej i något fall överskrida en jämförelsevis

kort period, exempelvis tre till fyra dagar. Inom denna tid skulle beslut

fattas örn häktning eller frigivande. En dylik anordning skulle stå i full

överensstämmelse med grunderna för 1922 års lagstiftning angående

förkortande av häktningstiden. Såsom framginge av statistiken skulle en

sådan tid även vara fullt tillräcklig för det övervägande antalet mål. En

olägenhet skulle visserligen vara, att i en del av de mera invecklade målen

processmaterialet vid första rättegångstillfället skulle föreligga i

ofullständigare skick än örn den misstänkte en längre tid varit anhållen.

Denna olägenhet torde emellertid icke vara av större betydelse, då i dessa

mål i regel uppskov av andra orsaker torde bliva erforderligt. Den första

rannsakningen komme då i dessa mål att bliva huvudsakligen en prövning

av häktningsfrågan. Även med en dylik kort anhållandetid kunde

naturligen förenas möjlighet för den misstänkte att få spörsmålet örn hans

anhållande underställt domarens prövning. En sådan anordning syntes

emellertid med nödvändighet kräva, att samma möjlighet infördes jämväl

då den misstänkte vore häktad.

I de erinringar processlagberedningen sålunda framställt mot det utremitterade

förslaget har styrelsen för Sveriges advokatsamfund förklarat

sig i allt väsentligt instämma.

Den föreslagna anordningen att fråga om kvarhållande skulle underkastas

prövning av domare har mötts av invändningar från skilda håll.

Emellertid synes flertalet av de hörda myndigheterna anse, att sådan

prövning under vissa betingelser borde äga rum.

Av de polis- och åklagarmyndigheter, som avgivit yttranden, synes inemot

hälften ställa sig avvisande mot förslaget i denna del. De flesta

grunda sitt avstyrkande på farhågan att anordningen med domarprövning

skulle vålla avbräck och tidsförlust i den förberedande undersökningen.

Särskilda betänkligheter anföras med hänsyn till de långa avstånden

på landsbygden i de nordligare delarna av riket; de tidsödande

resor som kunde förekomma anses draga avsevärda kostnader för det allmänna.

Poliskammaren i Göteborg framhåller, att utredningen angående

förutsättningarna för kvarhållande och häktning bleve alltför dominerande

på bekostnad av utredningen rörande själva brottet. Enligt poliskammarens

mening skulle deri föreslagna anordningen försvåra eller stundom

omöjliggöra uppklarandet av brott ävensom i vissa fall till den häktades

nackdel medföra utsträckning av rannsakningstiden. Några erinra

alf en domare vanligen vöre föga förtrogen med de förhållanden, under

vilka polisarbetet måste försiggå, och att hans erfarenhet beträffande

spörsmål av polisteknisk art i allmänhet vore ganska ringa. Domaren

vöre ofta obekant med person- oell ortsförhållanden och bleve icke i tillfälle

att få de värdefulla intryck, som en utredning på brottsplatsen lämnade.

På det tidiga utredningsstadiet vore han därför ofta mindre skickad

än åklagaren att träffa ett riktigt avgörande. Andra understryka,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att domarens prövning måste bliva mycket summarisk och av ringa värde,

samt antaga, att domaren så gott som alltid skulle komma att fastställa

häktningsmyndighetens beslut. Från något håll ifrågasättes jämväl, huruvida

domarens befattning med brottmål redan på polisundersökningens

stadium kunde förenas med den egentliga domarverksamheten och den

opartiska ställning domaren borde intaga under rannsakningen. Slutligen

befarar en landsfogde, att häktningsmyndighetens ansvarskänsla

komme att minskas i följd av domarens prövning av beslutet och att den

föreslagna anordningen därigenom komme att motverka sitt syfte att bereda

den misstänkte nödigt skydd mot obehörigt frihetsberövande.

Av länsstyrelserna lia några anfört betänkligheter av principiell innebörd.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att förslaget icke

syntes giva någon garanti för att domarens prövning bleve annat än en

formalitet. Länsstyrelsen i Kalmar län betonar de svårigheter, som vad

landsbygden angår kunde uppstå i sådana fall, då rättens ordförande vore

upptagen med ting eller annat sammanträde å annan ort än kansliorten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den föreslagna anordningen

skulle föranleda betydande kostnader för statsverket och svårighet

för polispersonalen i distrikt med stora avstånd. Länsstyrelsen i Västerbottens

län anser att systemet för länets vidkommande skulle bliva föga

ändamålsenligt och åsamka statsverket betydande kostnader samt att bestämmelsernas

iakttagande skulle omöjliggöras därigenom, att i vissa domsagor

rättens ordförande kunde vara upptagen med tingssammanträde och

sakna kompetent ersättare. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser anordningen

för nämnda landsdels vidkommande vara särdeles omständlig

och tungrodd. Förslaget syntes bereda den för brott misstänkte möjlig

het att genom okynnesklagan i betänklig grad förrycka och sönderhacka

en pågående polisutredning. Då inom stora delar av länet för den misstänktes

inställande inför domaren kunde åtgå en tid av två eller tre dagar,

skulle snabbheten i polisundersökningen i hög grad motverkas. Den

garanti mot obehörigt frihetsberövande, som avsåges med domarens överprövning,

skulle ock rent sakligt sett bliva tämligen svag.

Bland domliavandena lia de flesta lämnat förslaget utan erinran eller

allenast framställt detaljanmärkningar. Dock lia tjugufem domhavande

avstyrkt eller ställt sig betänksamma mot principen örn domarprövning.

Av dessa lia flera motiverat sin ståndpunkt därmed, att domaren

genom sin medverkan i den förberedande undersökningen skulle känna

sig bunden av sin därunder bildade uppfattning av målet och vid

rannsakningen ej längre för den tilltalade eller allmänheten framstå såsom

fullt opartisk och fri från förutfattade meningar. Vissa domhavande

framhålla att något behov av domarprövning ej förelåge. Det torde

vara ytterst sällsynt, att kvarhållande ägde rum utan fog, och någon

större risk för att den misstänkte skulle kvarhållas av häktningsmyndigheten

längre än som vore nödigt för bedömande av frågan örn hans häktande

eller frigivande förefunnes icke. Ett par domhavande erinra,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Moj:ts proposition nr 196.

att dä domarprövning ansetts kunna undvaras i fråga om häktning det

vore oegentligt att föreskriva dylik prövning beträffande kvarhållande.

Åtskilliga domhavande understryka, att någon ökad trygghet mot obehörigt

frihetsberövande ej stöde att vinna med den föreslagna anordningen.

Domarens prövning måste bliva synnerligen summarisk och bomme

lätt att framstå såsom en ren formalitet. Vidare uttalas farhågor att

den misstänktes inställande inför domaren skulle försvåra och fördröja

polisens utredningsarbete och att begäran örn domarprövning ofta bomme

att framställas av okynne. Andra betona att den föreslagna anordningen

innebure en ökning av häradshövdingarnas arbetsbörda. Slutligen erinras

örn de svårigheter, som kunde uppstå i sådana fall, då häradshövdingen

vore bortrest i tjänsteärenden och kompetent ersättare saknades.

De domhavande, som avstyrkt förslaget, anse i allmänhet att prövning

av beslut örn kvarhållande borde anförtros åt administrativ myndighet,

länsstyrelsen eller landsfogden.

Av rådhusrätterna har allenast ett mindre antal direkt motsatt sig principen

örn domarprövning. Sålunda befaras från något håll, att systemet

skulle bliva vissa brottslingar till alltför stor hjälp i deras strävanden att

undgå straff. Rådhusrätten i Gävle anser, att domarprövningen visserligen

tillgodosåge ett viktigt intresse, men ifrågasätter, huruvida det ur

principiell synpunkt kunde vara lämpligt att engagera rättens ordförande

eller annan domstolsledamot i polisundersökningar och därigenom tvinga

dessa domare att redan på ett tidigt stadium taga ställning till bevisfrågor,

som de måhända ånyo kunde få till bedömande vid en blivande

rannsakning. Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke det erkännande för

oväld och opartiskhet, som den svenska domarekåren åtnjöte, kunde bliva

rubbat, därest förslaget upphöjdes till lag.

Övriga myndigheter ha ej haft något att invända mot själva principen

örn domarprövning. Svea hovrätt erinrar dock, att i modern lagstiftning

tiden för kvarhållande plägade begränsas till allenast en eller

ett par dagar, varigenom i regel undvekes behovet av en särskild procedur

för prövning av k var hållan dets berättigande. Svea hovrätt ävensom

justitieombudsmannen och processlagberedningen anse det vara inkonseqvent,

att en person skulle kunna hållas häktad ända till fjorton

dagar utan att 1a häktningsskälen underkastade domarens prövning, medan

den lcvarhållne skulle äga rätt att påkalla sådan prövning omedelbart.

Beträffande förfarandet vid prövningen inför domaren hava några få

underdomstolar ansett att handläggningen borde vara offentlig och att

den misstänkte borde få biträdas av försvarare. Från .skilda håll påyrkas

att närmare bestämmelser angående förfarandet måtte meddelas i

lagen. Svea hovrätt, som ifrågasätter huruvida icke den misstänkte borde

hava rätt att anlita försvarare, anför bland annat följande:

Enligt hovrättens förmenande borde de grundläggande principerna angående

förfarandet vid prövningen inför domaren fastslås i lag. Där
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

igenom vunnes att rättstillämpningen kunde bliva enhetlig. Domarens

prövning borde givetvis i första hand verkställas på grundval av polisutredningen

och förhöret med den misstänkte. Lämpligt syntes även att

stadga rätt för domaren att ålägga polis- och åklagarmyndigheten att anskaffa

ytterligare utredning. Därest domare skulle vara berättigad att

anställa förhör å eller utan ed med andra personer, erfordrades regler

örn rätt för domaren att inkalla till förhör ävensom örn ersättning av allmänna

medel till de inkallade. Skulle den kvarhållne vid prövningen få

anlita biträde för sitt försvar, en fråga som syntes kräva närmare övervägande,

borde bestämmelser meddelas angående rätt för den, som vore

medellös, att erhålla sådant biträde. Åtminstone för sådana fall, då kvarhållandet

fortfore längre än några få dagar, framställde sig även frågan

örn rätt för den kvarhållne att erhålla biträde i och för den blivande rättegången

på samma villkor som gällde för häktad. Ställdes den misstänkte

utan försvarare, läge den faran nära till hands, att utredningen finge

en alltför ensidig inriktning och att den måhända korta tid, som förflöte

mellan häktningen och första rannsakningstillfället, ej räckte till att förbereda

försvaret.

Justitieombudsmannen erinrar att ifrågavarande undantag från den i

vår rätt eljest gällande principen örn offentlighet vid förhandlingar inför

domstol och domare syntes vara av den principiella vikt, att detsamma

borde komma till klart uttryck i lagtexten. Enligt justitieombudsmannens

mening borde jämväl tagas i övervägande att i anledning av förevarande

lagstiftning vidtaga vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Processlagberedningen framhåller, att örn man åt domarprövningen

ville giva verkligt värde måste den regleras vida fullständigare än som

skett i förslaget. Föreskrifter måste sålunda meddelas örn bevisupptagning

och framför allt örn den anhållnes rätt att biträdas av försvarare.

Vad angår förslagets utformning i övrigt har kritiken — frånsett rena

detaljanmärkningar — huvudsakligen riktat sig mot de föreslagna tidsbestämmelser,

enligt vilka liäktningsmyndighet skulle inom tjugofyra

timmar förordna örn den misstänktes häktande, kvarhållande eller lösgivande

samt kvarhållen person, som begiirt domarprövning, inom tjugofyra

eller undantagsvis fyrtioåtta timmar inställas inför domaren.

Åtskilliga polis- och åklagarmyndigheter lia ansett längre rådrum än

tjugofyra timmar vara erforderligt för avgörande av frågan örn häktning

eller kvarhållande. Därvid har bland annat framhållits att enär,

enligt gällande bestämmelser, den som blivit häktad skulle utan dröjsmål

föras till allmänt häkte, det ofta vore förenat med svårigheter att

fortsätta utredningen, efter det beslut örn häktning meddelats. Poliskammaren

i Göteborg anser att särskilt i de större städerna, där antalet

under en dag anhållna personer kunde bliva mycket stort, påkallades

längre utredningstid, enär i annat fall kriminalpolisens numerär måste

betydligt utökas. En landsfogde framhåller att den föreslagna tidsbestämmelsen

skulle bereda särskilda svårigheter för landsfogdarna, vilka hade

att besluta örn häktning i vissa fall, då misstänkt person anhållits av polismyndighet

i köping. Enligt nuvarande ordning kunde häktning i enkla

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

41

fall beslutas på grundval av en telefonledes lämnad rapport, varemot enligt

förslaget landsfogden måste inställa sig i köpingen eller den anhållne

transporteras till landsfogden. Som landsfogde vid sidan örn sin funktion

som polis- och åklagarmyndighet hade en mängd andra ämbetsplikplikter

och han för utförande av sina åligganden måste uppehålla sig längre

eller kortare tider i olika delar av länet, skulle den föreslagna anordningen

vara till avsevärd olägenhet. Från skilda håll erinras att landsfiskalerna

ofta vore förhindrade att omedelbart anställa förhör med anhållen

person oell att, särskilt i de nordliga länen, polisundersökningen

krävde tidsödande resor för anskaffande av utredningsmaterial. Styrelsen

för föreningen Sveriges landsfiskaler har bland annat anfört följande:
På

grund av de stora avstånden i Norrland och på vissa andra håll

hände det ofta att landsfiskalen under två eller flera dagar befunne sig

borta från sin bostad i ock för tjänstegöromål, ibland å sådan ort, där

telefonförbindelse saknades. Den föreslagna tiden vore otillräcklig särskilt

i sådana fall, då utredning skulle verkställas i brottmål, däri ett

flertal personer — en liga -— vore inblandade. Det torde då vara fullständigt

omöjligt att inom nämnda tid medhinna för besluts fattande nödig

polisutredning och sammanförande av erhållna uppgifter i ett protokoll

eller i en rapport. Måste därunder polismyndighet å andra platser

anlitas för erhållande av nödig utredning, t. ex. då anhållen ville bevisa

sitt alibi, torde av flera anledningar — såsom därvarande landsfiskals

bortovaro i tjänsteärende -— dylik utredning icke kunna emotses inom den

önskvärda tiden. Vid utredning örn förskingrings- och förfalskningsbrott,

vartill misstänkt person nekade, torde undersökning av räkenskaper och

andra handlingar, såsom utlåtande från skriftexpert, oftast taga så lång

tid, att ej heller i detta fall kunde avgöras, örn brott förelåge eller icke.

Av övriga myndigheter lia fem länsstyrelser och några underdomstolar

ansett tidsfristen för meddelande av beslut örn häktning eller kvarhållande

vara alltför knappt tillmätt. Rådhusrätten i Göteborg befarar,

att med den föreslagna bestämmelsen målen ofta komme att anhängiggöras

hos domstolen i mycket outrett skick. Utredningen skulle då i huvudsak

komma att ske dels vid domstolen och dels genom åklagaren, biträdd

av polisen, under mellantiderna mellan de särskilda rättegångstillfällena.

Uppskov med målen skulle i mycket större utsträckning än nu

vore fallet Idiva nödvändiga, och tiden mellan anhållandet och domen

skulle säkerligen utsträckas. Ett dylikt resultat vore oförenligt med en

rättegångsordning med huvudförhandling i målen.

De flesta polis- och åklagarmyndigheter samt ett avsevärt antal domhavande

oell rådhusrätter lia funnit den föreslagna tid, inom vilken

kvarhållen person efter framställd begäran örn domarprövning skulle

inställas inför domaren, vara alldeles för kort. Sålunda har framhållits

att många platser i övre Norrland läge så avlägset och isolerat, att det

med tillgängliga kommunikationsmedel vöre omöjligt att på fyrtioåtta

timmar hinna fram till domarens kansliort. Många lia jiimväl understrukit,

alt iakttagandet av den föreslagna tidsbestämmelsen komme att

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 196.

Bestämmelserna

om

beslag och

skingringsförbud.

i hög grad försvåra och förrycka polisutredningen. Åtskilliga domhavande

erinra om de svårigheter, som skulle uppkomma, örn en anhållen

person inställdes för domaren omedelbart före eller under pågående tingssammanträde.

Svea hovrätt anser att någon bestämd maximitid ej borde

föreskrivas. Såframt ej fristen sattes så lång, att den förfelade sitt syfte,

måste omständigheter kunna inträffa, som i särskilda fall omöjliggjorde

iakttagandet av bestämmelsen. Detta gällde särskilt landets nordliga

delar, där regeln örn den anhållnes inställande inför domaren kunde stöta

på stora praktiska svårigheter. Häktningsmyndigheten skulle i sådana

fall vara nödsakad att antingen lösgiva den kvarhållne eller häkta honom.

Med hänsyn till nämnda omständigheter borde — såsom processkommissionen

på sin tid föreslagit — ifrågavarande regel givas sådant

innehåll att, sedan anmälan inkommit, prövningen skulle företagas örn

möjligt samma eller påföljande dag eller så snart ske kunde.

Av de hörda myndigheterna har det stora flertalet tillstyrkt eller förklarat

sig ej hava något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna örn

beslag och skingringsförbud. I fråga örn de allmänna förutsättningarna

för beslag hava endast några få anmärkningar blivit framställda. Sålunda

har en domhavande ansett förslaget medgiva beslag i alltför stor

utsträckning. En begränsning borde ske i så måtto, att beslag av föremål,

som endast hade betydelse för utredning angående brott, finge hos

annan än den för brottet misstänkte verkställas endast örn å brottet

kunde följa straffarbete i mer än två år. Rådhusrätten i Västerås påyrkar

att skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare

måtte undantagas från rätten till beslag. Processlagberedningen

erinrar att enligt nu gällande rätt den tilltalades närmaste ävensom rättegångsfullmäktig

i regel vore uteslutna från att avgiva vittnesmål samt

att även vissa befattningshavare, såsom präst och läkare, ägde undandraga

sig att vittna rörande vissa förhållanden. Tanken att nära anförvanter

till den brottslige i viss mån borde befrias från skyldighet att bidraga till

utredningen hade ock kommit till uttryck genom bestämmelsen i 3 kap.

11 § strafflagen, att nämnda personer icke skulle fällas till ansvar för viss

form av efterföljande delaktighet. Även i en reformerad straffprocess

skulle enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för rättegångsreformen

vissa personer, som stöde den tilltalade nära, vara hefriade från

skyldighet att avlägga vittnesmål, och befrielse från vittnesplikt borde

även medgivas vissa befattningshavare beträffande dem lämnade meddelanden.

En naturlig följd härav syntes vara, att skriftliga meddelanden

till dessa personer, i varje fall när de vore i deras besittning, ej borde få

tagas i beslag. Enligt beredningens mening borde från beslag undantagas

skriftliga meddelanden från den misstänkte till de anförvanter, som

avsåges i 3 kap. 11 § strafflagen, till rättegångsfullmäktig ävensom till

ämbets- eller tjänsteman, i den mån meddelandet kunde anses omfattat av

hans tystnadsplikt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196. 43

Vad angår beslag å post- eller telegraf försändelse eller förordnande om

innehållande av dylik försändelse lia vissa myndigheter ävensom styrelsen

för föreningen Sveriges landsfiskaler ansett de särskilda reglerna

härom böra vidgas till att avse jämväl andra försändelser, som befordras

med något för allmänheten upplåtet kommunikationsmedel såsom järnväg

eller fartyg. Några anse att beslagtagande av post- eller telegrafförsändelse

borde få ske även i fall då brottet vore belagt med lindrigare påföljd

än straffarbete. Sålunda framhåller en domhavande att det vid utredning

angående s. k. tippningstävlingar vore av vikt att kunna hos postverket

beslagtaga försändelser med insatsbelopp till den misstänkte. Rådhusrätterna

i Eskilstuna och Västerås ifrågasätta, huruvida post- och telegrafförsändelser

borde intaga en särställning. I varje fall syntes åtskilliga

andra handlingar, exempelvis sådana som anförtrotts åt banker, böra

likställas med nämnda försändelser.

I fråga örn befogenheten att besluta örn beslag eller skingringsförbud

ha ett par myndigheter förordat att polisman finge något friare händer

än vad förslaget avsett. Beträffande innehållande av post- eller telegrafförsändelse

anser däremot processlagberedningen, att beslut i sådan fråga

borde ankomma på rätten eller domaren. Skulle av praktiska skäl hinder

härför möta, borde enligt beredningens mening bestämmelser örn innehållande

ej meddelas i detta sammanhang.

Åtskilliga domhavande och vissa andra myndigheter avstyrka eller

ställa sig tveksamma till den föreslagna bestämmelsen örn rätt att påkalla

domares prövning av beslag eller skingringsförbud, innan målet varit

före vid domstolen. Sålunda framhålles att något verkligt behov av dylik

prövning knappast förelåge och att bestämmelsen skulle vålla domaren

onödigt besvär. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att behovet

av rättsskydd mot ekonomisk skada till följd av omotiverade beslagsåtgärder

finge med hänsyn till den relativt korta tiden mellan beslagtagandet

och domstolsförhandlingen anses tillräckligt tillgodosett genom vederbörande

befattningshavares skadeståndsskyldighet i fall av överskridande

av tjänstebefogenheten. Enligt länsstyrelsens mening iigde detta uttalande

ännu större fog i fråga örn skingringsförbud.

De föreslagna bestämmelserna örn hus- och kroppsrannsakan lia tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av de flesta myndigheter. Några ha

emellertid ansett de föreslagna villkoren för dessa tvångsmedels användning

vara för snävt begränsade. Sålunda anmärker rådhusrätten i Landskrona,

att bestämmelserna om husrannsakan vore alltför ensidigt inriktade

på anskaffandet av bevisning rörande begångna grövre brott. Husrannsakan

borde enligt rådhusrättens mening få ske även beträffande

olovligt innehav av vapen, sprängämnen, bedövningsmedel, gifter, insmugglad

sprit m. m. eller över huvud sådana förseelser, som kunde möjliggöra

och förbereda svårare brott. En domhavande ävensom länsstyrel
-

Bestämmelserna

om hus

och kropps - rannsakan.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sen i Västerbottens län anse att husrannsakan borde medgivas jämväl i

vissa fall av olaga jakt. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner husrannsakan

böra tillåtas oberoende av brottets beskaffenhet i sådana fall,

då ändamålet vore att verkställa myndighets order örn gripande av misstänkt

person. Justitieombudsmannen anser att ämbetsbrott, som kunna

medföra avsättning, med vissa undantag borde med avseende å rätten till

husrannsakan likställas med brott, varå straffarbete kan följa. Landsfogden

i Stockholms län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämmer,

finner kravet, att misstanken skall vara grundad å sannolika skäl,

vara för strängt. Det skulle medföra en väsentlig nedsättning av polisens

effektivitet, örn hus- eller kroppsrannsalcan ej finge företagas, förrän

häktningsiorutsättningar förelåge. Även Svea hovrätt anser nyssnämnda

krav böra mildras, så att i detta hänseende överensstämmelse vunnes med

motsvarande villkor för beslut örn kvarhållande. Justitieombudsmannen

har slutligen ifrågasatt, huruvida icke bestämmelse borde meddelas därom,

att husrannsakan ej finge ske under andra förutsättningar än de lagstadgade,

även örn samtycke till sådan åtgärd lämnades.

I fråga örn befogenheten att förordna örn husrannsakan ha vissa myndigheter

förordat smärre jämkningar i olika riktningar. Processlagberedningen

ifrågasätter emellertid, huruvida det ej borde ankomma på rätten

eller domaren att besluta örn husrannsakan. Då en efterföljande prövning

av rättmätigheten av en verkställd husrannsakan saknade värde, syntes

det särskilt angeläget, att åtgärden ej vidtoges annat än efter prövning av

en högt kvalificerad myndighet. Ett stadgande i detta syfte borde dock

kompletteras med föreskrift att husrannsakan, då det vore fara i dröjsmål

eller vissa andra vägande skäl förelåge, kunde beslutas av administrativ

myndighet eller polisman.

Då jag den 30 september 1932 inför Kungl. Maj:t anmälde riksdagens

skrivelse i förevarande ämne, förklarade jag mig i likhet med justitieombudsmannen

i hans uttalande i ämbetsberättelsen till 1932 års riksdag

och med första lagutskottet vid samma riksdag kunna vitsorda det trängande

behovet av reglerande bestämmelser särskilt i fråga örn anhållande

och husrannsakan. Denna min mening har, såsom framgår av yttrandena,

delats av de flesta av dem vilka nu haft tillfälle uttala sig. Även

örn sålunda enighet föreligger angående behovet av en lagstiftning å

förevarande område, har dock i en del av yttrandena framhållits, att en

sådan lagstiftning utan samband med en reglering av rättegångsordningen

i brottmål eller åtminstone av den förberedande undersökningen vore

förenad med icke obetydliga svårigheter. Riktigheten härav lärer icke

kunna bestridas. Härtill kommer, att vid en blivande lagstiftning i ämnet

måste å ena sidan iakttagas, att huvudprinciperna i den nuvarande

rättegångsordningen lämnas orubbade, men å andra sidan tillses, att de

nya lagbestämmelserna erhålla en sådan läggning att de åtminstone till

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kunell. May.ts proposition nr 196.

silia huvudgrunder kunna antagas fortbestå efter en allmän reform av

sträffprocessen. Uppenbarligen är det förenat med vissa vanskligbeter

att utforma lagstiftningen så att båda dessa synpunkter bliva i erforderlig

omfattning tillgodosedda. Att den förberedande undersökningen för

närvarande är så gott som oreglerad är ej heller ägnat att underlätta

frågans lösning.

Vad angår beslag och skingringsförbud samt hus- oell kroppsrannsakan

synes dock den förebragta utredningen bestyrka, att en lagstiftning rörande

dessa ämnen väl låter sig genomföra oberoende av en reglering av

andra delar av straffprocessrätten. Det är närmast beträffande regleringen

av polismyndighets rätt att utan häktning halla för brott misstänkt

person i förvar som egentliga svårigheter i detta avseende möta. I

vissa yttranden bar den meningen uttalats, att med hänsyn till det nära

sammanhang, som föreligger mellan misstänkt persons tagande i förvar

och rätten att inställa honom till polisförhör, en reglering ej kan ske av

kvar hållandet utan samband nied en reglering av förundersökningen i

övrigt. Denna erinran torde i så måtto vara befogad, att nya bestämmelser

örn gripandet ej, såsom i promemorian föreslagits, böra meddelas

utan att befogenheten att inställa misstänkt person till förhör regleras.

Visserligen äro de nu gällande bestämmelserna örn gripande otydliga och

ofullständiga. Å andra sidan har från dessa utbildat sig en viss praxis

rörande polismyndighets och polismans rätt att anhålla eller till förhör

inställa för brott misstänkt person. En omarbetning av reglerna örn

gripande irtan en reglering av rätten att inställa till förhör skulle därför,

såsom i vissa yttranden framhållits, vara ägnad att skapa större osäkerhet

å förevarande område än som nu råder. En reglering av hela detta område

torde emellertid icke utgöra en nödvändig förutsättning för en lagstiftning

örn kvarhållandet. Denna torde utan större olägenhet kunna begränsas

till att utan ett närmare ingående på de omständigheter, under

vilka en misstänkt kommit i polisens förvar, meddela regler angående

förutsättningen och närmare villkor för hans fortsatta kvarhallande. Den

omarbetning av bestämmelserna i promulgationsförordningen till strafflagen

rörande gripande av misstänkt person, som föreslagits i den remitterade

promemorian, har jag sålunda ej funnit höra nu vidtagas.

Enligt gällande rätt saknas helt föreskrifter angående en misstänkt

persons ställning under den förberedande undersökningen före häktningen.

Först med denna äger han rätt att erhålla x*ättegångshiträde och

därigenom samt vid den snart därefter följande rannsakningen vid domstol

full möjlighet att få de omständigheter belysta, vilka kunna andragas

till hans försvar. Uppenbart är, att med införandet av bestämmelser

örn rätt att före häktningen kvarhålla misstänkt person under någon

längre tid behov skulle framträda att redan på denna tidpunkt bereda

honom möjlighet att erhålla rättegångsbiträde. Även i andra avseenden

intager enligt gällande bestämmelser en hos polisen kvarhållen person

sämre ställning än häktad. Möjlighet saknas exempelvis att på sätt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

gäller om liäktningstid få tiden för kvarhållandet avräknad å straffet;

ej heller kan, såsom fallet är beträffande den som varit oskyldigt

häktad, ersättning av statsmedel utgå till den som blivit utan tillräckliga

skäl kvarhållen. Olägenheterna härav bliva tydligen större i

samma mån som tiden för kvarhållandet utsträckes. Bestämmelser i nu

angivna hänseenden lära icke lämpligen kunna genomföras annorledes än

i sammanhang med en rättslig reglering av det förberedande undersökningsförfarandet

i dess helhet. Vid dessa förhållanden synes man hänvisad

till att genom begränsning av möjligheten att utan häktning kvarhålla

misstänkt person till att endast avse en jämförelsevis kort tid undanröja

de mest framträdande olägenheter som för närvarande äro förknippade

med denna form av frihetsberövande. Att med hänsyn till den

förestående processreformen hinder ej möter mot en dylik reglering av

kvarhållandet framgår av vad processlagberedningen härutinnan anfört.

De bestämmelser angående misstänkt persons kvarhållande, vilka

emellertid sålunda synas kunna införas, böra såsom i den remitterade

promemorian föreslagits lämpligen upptagas i 19 § promulgationsförordningen

till strafflagen.

Vad angår frågan vilka myndigheter skola äga förordna örn misstänkt

persons kvarhållande ansluter jag mig till den i promemorian uttalade

uppfattningen, att sådan befogenhet endast bör tillkomma liäktningsmyndighet.

Att såsom i ett yttrande ifrågasatts tilldela underordnad

myndighet denna befogenhet, låt vara under särskilda förhållanden, torde

ej vara tillrådligt. I detta sammanhang synes även vara lämpligt

att, såsom i promemorian föreslagits, vidtaga en omredigering av föreskrifterna

angående de med häktningsbefogenhet utrustade myndigheterna.

Enligt det vid promemorian fogade utkastet till ändrad lydelse av 19 $

i förutnämnda förordning skulle, då den misstänkte gripits av annan än

liäktningsmyndigliet, den gripne för prövning av frågan örn kvarhållande

eller häktning, så snart ske kunde, inställas för häktningsmyndighet.

I vissa yttranden har häremot erinrats, att en bestämmelse örn ovillkorlig

skyldighet att genast inställa den misstänkte ofta skulle medföra

stora praktiska olägenheter samt att anledning saknades att ändra den

nu gällande föreskriften örn skyldighet att utan dröjsmål anmäla gripandet.

Bland annat med hänsyn till organisationen av landsbygdens

polis- och åklagarväsen synes denna erinran vara beaktansvärd, i synnerhet

örn — såsom nu föreslås — någon nyreglering av gripandet i övrigt

icke äger rum. Erinras bör, att redan genom blotta anmälningsskyldigheten

vinnes syftet att å häktningsmyndigheten snarast möjligt överflytta

ansvaret för den gripnes fortsatta behandling.

Då anmälan örn gripande ingått till häktningsmyndighet liksom då

häktningsmyndigheten själv verkställt gripandet — varunder tydligen

innefattas även det fall att häktningsmyndighet efter hållet förhör tager

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr W6.

i förvar misstänkt person, som ej redan tidigare är att anse som gripen

— bör, såsom i utkastet skett, fastställas en viss tid, inom vilken myndigheten

senast skall lia att taga ställning till frågan örn hans lösgivande

eller häktande eller eventuellt hans kvarhållande. Denna tid har i utkastet

föreslagits till 24 timmar. Vissa polis- och åklagarmyndigheter ha

uttryckt farhågor för att tiden skulle vara alltför knappt tillmätt. Erinringen

synes mig dock icke böra föranleda någon ändring i vad som enligt

utkastet föreslagits. Kan ej inom nämnda tid bestämd ståndpunkt

tagas till frågan huruvida den misstänkte skall häktas eller kvarhållas,

synes något frihetsberövande icke längre böra tillåtas.

I fråga örn de förutsättningar, under vilka ett fortsatt kvarhållande

skall få ske därest beslut örn häktning ej kan fattas, torde, såsom i utkastet

föreslagits, kvarhållande ej böra få äga rum, örn ej situationen är

sådan att häktning kan tänkas senare komma i fråga. Att i annat fall

kvärkålla en misstänkt, bör ej medgivas; det lärer ej heller enligt nu tilllämpad

praxis ifrågakomma. Fastmera synes det vara särskilt angeläget

att i detta avseende meddela sådana bestämmelser, att kvarhållande ej

kan äga rum på alltför lösa grunder. Den i utkastet härutinnan föreslagna

bestämmelsen torde ej bereda tillräcklig garanti härför. I anslutning

till vad processkommissionen i sitt betänkande föreslagit synes därför

kvarhållande böra få ske allenast då ej fulla skäl till häktning föreligga

utan därför erfordras ytterligare utredning, samt det finnes vara

av synnerlig vikt, att den misstänkte tages i förvar i avvaktan på utredningens

fullständigande.

Då kvarhållandet naturligen ej bör utsträckas längre än som påkallas

av dess syfte, bör, liksom i utkastet, stadgande meddelas därom, att häktningsmyndighet

så snart ske kan skall meddela beslut huruvida den kvarhållne

skall häktas eller frigivas. Det bör starkt understrykas att rätten

till kvarhållande icke får utnyttjas för åstadkommande av en förlängning

av den tid inom vilken den misstänkte skall ställas inför domstol.

Uppenbarligen är det av särskild vikt att förhindra att vid sidan av

det i lagen reglerade kvarhållandet i praxis uppkommer någon annan

form för att hålla misstänkt person i förvar. Den i utkastet i detta syfte

föreslagna bestämmelsen att någon som icke är häktad ej må annorledes

än i lagen stadgas på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå

att han därtill samtycker, är därför alldeles särskilt betydelsefull.

Tiden för kvarhållandet har i utkastet föreslagits till sju dagar med möjlighet

till ytterligare utsträckning med högst samma tid efter domares

beprövande. Den kvarhållne skulle emellertid äga rätt att när som helst

under de första sju dagarna påkalla domarens prövning av frågan om

han vidare skulle kvarhållas. Rörande den sålunda föreslagna kvarhållandetiden

ha i yttrandena delade meningar yppats. Sålunda ha utkastets

bestämmelser från flera håll tillstyrkts; även den meningen har uttalats,

att domaren borde medgivas rätt att än ytterligare förlänga kvar
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition nr 196.

hållandetiden. Dessa uttalanden lia uppenbarligen grundats på den uppfattningen,

att polis- och åklagarmyndighet borde beredas möjlighet att

före häktningen fullfölja utredningen så att målet vid rannsakningen

förelåge i ett såvitt möjligt utrett skick. I andra yttranden har däremot

en rakt motsatt mening gjort sig gällande. Bland dem, som sålunda funnit

kvarhållandetiden höra avsevärt inskränkas, äro Svea hovrätt, justitieombudsmannen

och processlagheredningen. Till denna uppfattning

har jag redan i det föregående i huvudsak anslutit mig; möjligheten till en

förlängning av frihetsberövande! före första rannsakningstillfället med

ända upp till fjorton dagar skulle otvivelaktigt komma att utnyttjas i

sådan omfattning, att tyngdpunkten i utredningen i många fall komme

att förskjutas från domstolsförfarandet till den i lag oreglerade polisundersökningen.

Såsom lämplig maximitid för kvarhållande har justitieombudsmannen

angivit fem dygn, medan processlagberedningen förordat en jämförelsevis

kort tid, exempelvis tre till fyra dagar. Av den statistiska utredning

justitieombudsmannen åberopat torde framgå, att en kvarhållandetid före

häktning av fem dygn från gripandet väl bör räcka till för fattande av

ståndpunkt i häktningsfrågan även i mera invecklade och svårutredda

brottsfall. Att ytterligare begränsa förvaringstiden lärer å andra sidan

ej vara tillrådligt, särskilt med hänsyn därtill att häktning enligt gällande

rätt innebär åtal. Om häktningsmyndigheten såsom förut anförts erhåller

en tid av tjugofyra timmar till sitt förfogande för avgörande av

frågan örn den misstänktes häktande, frigivande eller kvarhållande, bör

alitsa maximitiden för kvarhållande efter häktningsmyndighetens beslut

härom sättas till fyra dygn.

Den i utkastet föreslagna bestämmelsen örn kvarhållandetiden avsag

samma brottsliga gärning. Då emellertid en befogenhet för häktningsmyndigheten

att successivt fatta nya beslut örn kvarhållande på grund

av misstanke örn olika brott i vissa fall skulle kunna tänkas föranleda

godtycklig förlängning av kvarhållandet, synes förbudet mot kvarhållande

utöver fyra dygn böra vara ovillkorligt.

I utkastet har stadgats rätt för den kvarhallne att påkalla domares

prövning av kvarhållandet. Härvidlag är till en början att märka att,

såsom i flera yttranden erinrats, därest dylik rätt medgives kvarhållen

person, även häktad torde böra erhålla en motsvarande rätt. Uppenbarligen

skulle det dock lätt kunna medföra onödig tidsspillan och kostnad,

örn för brott misstänkt person skulle äga att begära prövning först av

kvarhallandet, sedan av häktningen. Örn man därtill, såsom processlagberedningen

ifrågasatt, medgåve rätt till bevisupptagning vid domarprövningen,

kunde utvecklingen gå därhän, att en betydande del av utredningen

på det förberedande stadiet förlädes till domarförhören med kvarhållna

och häktade. Medgives ej rätt till bevisupptagning vid dessa förhör, torde

å andra sidan domarprövningen bliva av mindre värde. Härtill kommer,

att införande av domarprövning med hänsyn till den nuvarande

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. May.ts ''proposition nr 196.

organisationen av våra lantdomstolar skulle stöta på vissa praktiska svårigheter.

Det möter jämväl svårighet att tillfredsställande reglera domarprövningen

utan att samtidigt lösa frågan örn den misstänktes rätt

att på detta förberedande stadium begagna sig av rättegångsbiträde,

något som i detta sammanhang icke låter sig göra. Framhållas må ock

att en domarprövning uppenbarligen får avsevärt mindre betydelse, då

kvarhållandetiden blir starkt begränsad och det icke skall ankomma på

domaren att lämna medgivande till dess förlängning. På grund härav

har jag —- trots att domarprövningen otvivelaktigt skulle inneburit en

värdefull garanti mot obehörigt frihetsberövande — ansett bestämmelser

härom för närvarande ej böra upptagas.

Den reglering av kvarhållandet jag sålunda föreslagit innebär icke

några mera genomgripande förändringar i gällande lagstiftning. Emellertid

torde såsom redan antytts i allt fall de mest framträdande bristerna

i den nuvarande ordningen genom de föreslagna bestämmelserna bliva

undanröjda. Beaktas bör även, att den nu förordade ordningen anknyter

till syftet med 1922 års lagstiftning, nämligen att den som på grund av

misstanke för brott berövats sin frihet skall snarast möjligt bliva inställd

för domstol.

De föreskrifter för vilka nu redogjorts torde lämpligen upptagas såsom

punkt 12 i 19 § av promulgationsförordningen. I samband därmed

böra i paragrafen vissa ytterligare ändringar vidtagas. Sålunda torde,

på sätt i det föregående antytts, de nu i 9 och 12 punkterna förekommande

bestämmelserna angående vilka administrativa myndigheter som äga

häktningsrätt böra sammanföras i 9 punkten, därvid den i utkastet föreslagna

bestämmelsen lärer kunna med någon jämkning bibehållas. I anledning

därav att i yttrandena tvekan yppats angående innebörden av uttrycket

polisämbetsman torde i stället böra såsom häktningsmyndighet

upptagas polismästare samt polisintendent som är chef för kriminalavdelning

i stad. I praktiken torde redan nu förordnande örn häktning icke

meddelas av andra polisämbetsmän. Erinras bör, att enligt instruktionen

för Överståthållarämbetet polisassessorerna i Stockholm i egenskap av

åklagare ha den befogenhet som tillkommer stadsfiskal och att polisassessorerna

således i denna egenskap kunna utöva häktningsrätt. — I vissa

yttranden har ifrågasatts meddelande av närmare bestämmelser rörande

häktningsmyndigheternas lokala kompetens. En reglering härav synes

dock ej kunna ske i detta sammanhang och ej heller vara erforderlig för

de nya bestämmelsernas tillämpning. Anmärkas bör, att någon ändring i

den ordning uti ifrågavarande hänseende som utvecklat sig i praxis icke

är avsedd.

Huvudsakligen i anledning av de föreslagna bestämmelserna i 9 punkten

beil- 11 punkten underkastas redaktionell jämkning. T samband därmed

torde även böra uttryckligen utmärkas, att stadgandet i 11 punkten

avser allt gripande, som verkställts av annan än häktningsmyndighet.

I vissa yttranden från åklagar- oell polishåll har framhållits, att det i

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr lila. •

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

14 punkten förekommande stadgandet att häktad skall utan dröjsmål föras

till allmänt häkte vore ägnat att försvåra polisens utredningsarbete, och

att stadgandet ofta föranledde häktningsmyndigliet å landet att uppskjuta

meddelande av häktningsbeslut. Den begränsning av kvarhållandetiden

som nu föreslagits torde nödvändiggöra att undersökningsmyndigheten

kan erhålla uppskov med den häktades inforslande till häktet i sådana

fall då det för den fortsatta utredningen är erforderligt att han kvarbliver

i utredningsorten. En dylik anordning är även ägnad att minska behovet

av ett kvarhållande före häktning. Med hänsyn härtill synes i förevarande

punkt böra stadgas, att där den häktade, för utredningen angående

det brott som föranlett häktningen eller angående annat brott varför

han misstänkes, finnes böra kvarbliva å den ort där utredningen pågår,

häktningsmyndigheten skall äga besluta att med den häktades överförande

till häktet skall tillsvidare anstå.

Enligt utkastet skulle bestämmelser örn för brott gripen eller kvarliållen

persons förvaring och underhåll meddelas av Konungen. I vissa yttranden

har framhållits att dessa bestämmelser borde intagas i själva lagen.

Då föreskrifter örn behandlingen av häktad person redan nu finnas i promulgationsförordningen,

synes anmärkningen böra beaktas. Såsom punkt

29 i 19 § torde alltså upptagas bestämmelser i förevarande avseende beträffande

kvarhållen samt annan som utan att vara häktad hålles i förvar

på grund av misstanke för brott.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit inom departementet upprätta

förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om

nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Jag övergår härefter till frågan örn en rättslig reglering av instituten

beslag och sking ringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan.

Det förslag härtill, som innefattas i det utremitterade

utkastet till lag med vissa bestämmelser örn tvångsmedel i brottmål,

överensstämmer i huvudsak med 1920 års förslag, vilket i stort sett godtagits

av lagrådet. I utkastet ha även de av processkommissionen uppdragna

grundlinjerna för en reglering av dessa institut i allmänhet följts.

Vad särskilt angår husrannsakan har vid utarbetandet av utkastet jämväl

eftersträvats, att bestämmelserna så vitt möjligt komme att överensstämma

med vad i vissa specialförfattningar finnes stadgat angående

detta ämne. I de avgivna yttrandena har den i utkastet föreslagna

regleringen av dessa tvångsmedel ganska allmänt godkänts. De

anmärkningar som framställts ha i regel endast avsett en eller annan

detaljfråga. Särskilt må framhållas, att processlagberedningen funnit

utkastet kunna i stort sett läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Med

hänsyn till vad nu nämnts synes en rättslig reglering av ifrågavarande

tvångsmedel kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet.

I anslutning till detta och med beaktande av vissa i yttrandena gjorda

-erinringar har jag låtit inom departementet upprätta förslag till lag om

vissa tvångsmedel i brottmål.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts -proposition nr 190.

51

I fråga om de särskilda bestämmelserna däri får jag anföra följande:

Vad angår de allmänna förutsättningarna för beslagtagande, vilka

upptagits i 1 § i utkastet, har såsom förut nämnts processlagberedningen

gjort gällande, att från beslag borde undantagas skriftliga meddelanden

från den misstänkte till de anförvanter, som avses i 3 kap. 11 § strafflagen,

till rättegångsfullmäktig ävensom till ämbets- eller tjänsteman, i

den mån meddelandet kunde anses omfattat av dennes tystnadsplikt.

Denna anmärkning har jag funnit böra beaktas. Från den i 1 § stadgade

allmänna beslagsrätten har därför undantagits dels skriftligt meddelande

från den misstänkte till anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen

sägs, eller till rättegångsbiträde i saken, dels ock skriftligt meddelande

från den misstänkte till ämbets- eller tjänsteman, läkare eller

annan, där meddelandets innehåll kan antagas omfattat av denne i lag

eller författning ålagd tystnadsplikt. I fråga örn skriftliga meddelanden

av det senare slaget åsyftas endast sådana fall, då en ovillkorlig

tystnadsplikt åligger vederbörande, t. ex, präst, läkare eller barnmorska

med avseende å förtroliga meddelanden, och således ej de fall, då tystnadsplikten

allenast innebär förbud mot att i oträngt mål yppa visst förhållande.

1 — Paragrafen har i övrigt endast underkastats vissa mindre

jämkningar av redaktionell art.

Förslagets 2 § innehåller liksom motsvarande paragraf i utkastet särskilda

bestämmelser örn beslagtagande av post- och telegrafförsändelser.

Såsom framhållits i promemorian har nämligen postverket med hänsyn

till bestämmelserna i poststadgan ansett sig icke kunna till polismyndighet

utlämna postförsändelser, även örn dessa kunnat antagas ha betydelse

för utredning angående brott. För utlämnande av telegrafförsändelse

i dylika fall har fordrats Kungl. Maj:ts tillstånd. I utkastet hade

därför, i likhet med vad som skett i tidigare förslag, rätt till beslag å

sådana försändelser medgivits i fall då å brottet enligt lag kunde följa

straffarbete. I några yttranden har ifrågasatts, huruvida tillräckliga

skäl förelåge att bereda dessa försändelser en särställning i förhållande

till andra enskilda handlingar. Därvid har från vissa håll även

anförts att lika starka skäl kundo åberopas för att åtskilliga andra handlingar,

exempelvis sådana som anförtrotts åt bank, erhölle samma särställning.

Att medgiva beslagsrätt av post- eller telegrafförsändelse under

annan förutsättning än i utkastet föreslagits, torde dock ej vara tillrådligt.

Såsom processkommissionen i sitt betänkande framhållit innebär

nämligen beslag av sådan handling ett ingrepp såväl i det normala

befordrandet av dessa försändelser som ock i den hemlighet som är tillförsäkrad

brev och telegram. A andra sidan synes det icke erforderligt

att utsträcka särbestämmelserna att avse exempelvis handlingar vilka

anförtrotts åt bank. En sådan ståndpunkt ha ej heller tidigare förslag

intagit. I något yttrande har framhållits, att beslag borde kunna ske även

1 .Ur lagen om bankrörelse 258 §, lagen om sparbanker 70 § samt förordningen den 21

juni 1922 angående postsparbanken 15 S.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

av försändelser, som för transport överlämnats till något för allmänheten

upplåtet transportmedel, såsom järnväg eller fartyg, varför yrkande framställts

att de särskilda reglerna örn beslag av post- eller telegrafförsändelser

måtte utvidgas att omfatta även nyssnämnda försändelser. Häremot

kan emellertid erinras, att den i 1 § medgivna beslagsrätten omfattar även

nu åsyftade försändelser.

I anledning av vad sålunda anförts bar ifrågavarande bestämmelse i

utkastet upptagits även här; dock ha i redaktionellt avseende jämkningar

skett bland annat för att utmärka, att stadgandet icke endast avser det

fall att försändelsen finnes å post- eller telegrafstation utan då den överhuvud

är i post- eller telegrafverkets vård.

Enligt 2 § andra stycket i utkastet skulle, då anledning förelåge att försändelse

som kunde tagas i beslag skulle inkomma till post- eller telegrafanstalt,

förordnande kunna meddelas, att försändelsen skulle innehållas,

till dess frågan huruvida beslag skulle äga rum blivit avgjord.

Sådant förordnande skulle kunna meddelas av administrativ

bäktningsmyndigbet. Processlagberedningen bar emellertid ansett, att

beslut örn dylikt innehållande ej borde anförtros åt sådan myndighet utan

endast åt rätten eller domaren. Skulle av praktiska skäl binder möta att

låta beslutet ankomma på rätten eller domaren, borde enligt beredningens

mening bestämmelser örn innehållande ej meddelas i detta sammanhang.

Frågan örn rätt att meddela förordnande örn innehållande av post- eller

telegrafförsändelse är uppenbarligen av ömtålig natur. Ett sådant tvångsmedel,

vilket i praktiken kan innebära stoppande av alla post- eller telegrafförsändelser

till den misstänkte och understundom även till annan,

måste naturligen användas med största urskillning och varsamhet. Ett

misstag vid dess användande skulle kunna medföra oöverskådliga följder

för den av åtgärden drabbade. Det ligger i sakens natur, att

örn syftet med åtgärden ej skall förfelas, den därav drabbade icke bör

underrättas örn åtgärden; klagorätt över förordnandet kan följaktligen

ej ifrågakomma. Under sådana förhållanden är det av synnerlig vikt,

att tvångsmedlet ej anförtros åt annan än högt kvalificerad myndighet.

Förordnande örn innehållande synes med hänsyn härtill i varje fall ej böra

ankomma på administrativ liäktningsmyndigbet i allmänhet. A andra

sidan torde det emellertid icke lämpligen låta sig göra att förbehålla befogenheten

härutinnan åt vissa sådana myndigheter. Ej heller synes det

under nuvarande förhållanden lämpligt att låta sådant förordnande bero

på beslut av rätten eller domaren. Med hänsyn härtill torde, såsom beredningen

även ifrågasatt, bestämmelser rörande detta ämne ej böra meddelas

i detta sammanhang.

3 och 4 §§. I fråga örn de myndigheter, som skola äga förordna örn beslag, lia de i

utkastet härutinnan föreslagna bestämmelserna ansetts böra bibehållas,

dock med samma jämkning som förordats beträffande motsvarande bestämmelse

i promulgationsförordningeu till strafflagen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts proposition nr 196.

Angående förfarandet vid beslag ha utkastets bestämmelser i huvud- 5—7 §§.

sak upptagits med några redaktionella ändringar. På grund av erinringar

i yttrandena har i 5 § uttryckligen stadgats, att med lämnande av underrättelse

örn verkställt beslag må anstå, så länge det kan medföra fara för

utredningens behöriga gång.

Enligt 8 § i utkastet skulle den som drabbats av beslag äga före målets 8 §•

handläggning vid domstol påkalla prövning av åtgärdens bestånd hos

ordföranden i den rätt, som hade att pröva åtal för brottet. Då emellertid

domarprövning av frågor örn kvarhållande icke ansetts böra nu införas,

synes sådan prövning av beslag — vilken säkerligen skulle bliva av

vida mindre praktisk betydelse — ej heller böra stadgas. De i utkastet

härutinnan föreslagna bestämmelserna ha därför ej upptagits.

Däremot lärer det i samma paragraf av utkastet föreslagna stadgandet

att beslag skall hävas, örn ej åtal skett inom viss tid efter åtgärdens vid^

tagande, böra bibehållas. Då bestämmelsen örn domarprövning borttages,

synes dock nämnda tid böra förkortas från tre månader till en månad.

Från polishåll har erinrats, att det i vissa fall, då åtal ej kunde anhängiggöras

inom den bestämda tiden på den grund att den misstänkte holle

sig undan, kunde vara av vikt att beslaget även efter denna tid finge bestå.

Med hänsyn härtill har möjlighet ansetts böra beredas Konungens

befallningshavande att tillåta beslagets bestånd under viss ytterligare

tid.

De i 9—11 §§ i utkastet föreslagna bestämmelserna örn rättens prövning 9—12 §§•

av fråga örn beslag, örn klagan över sådant beslut, örn verkställighet därav

samt örn skingringsförbud lia med några jämkningar av huvudsakligen

redaktionell natur upptagits i 9—12 §§.

Förslagets 13 § motsvarar 12 § i utkastet. I fråga örn de. där upp- 13 §.

ställda förutsättningarna för rätt till husrannsakan har i några yttranden

framhållits, att husrannsakan för eftersökande av den som skall gripas eller

häktas för brott alltid borde få vidtagas oavsett brottets beskaffenhet.

Då starka skäl synas tala för en dylik utvidgning av rätten till husrannsakan,

har den avvikelse från utkastet gjorts, att husrannsakan för

eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må företagas

hos denne så ock hos annan, örn sannolika skäl finnas att den eftersökte

uppehåller sig där.

Däremot har det icke synts tillrådligt att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,

medgiva husrannsakan för utredning angående sådant ämbetsbrott,

varå ej kan följa frihetsstraff men väl avsättning. Även örn därvid,

såsom föreslagits, undantag göres för brott mot 25 kap. 17 § strafflagen,

skulle dock komma att återstå flera fall, där det säkerligen skulle vara

för rättskänslan stötande, örn husrannsakan voro tillåten. Det kan icke

heller antagas att husrannsakan annat än undantagsvis skulle vara av

praktisk betydelse i sådana fall. I tidigare förslag ha särskilda bestämmelser

örn rätt till husrannsakan vid brott av donna art icke upptagits.

I några yttranden Ilar erinrats, att för rätt till husrannsakan ej borde

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. May.ts proposition nr 196.

stadgas en så sträng förutsättning som att misstanken skulle vara grundad

å sannolika skäl. Emellertid har såväl i processkommissionens betänkande

som i redan gällande bestämmelser örn husrannsakan en dylik fordran ansetts

böra uppställas. Med hänsyn till arten av det intrång i den enskildes

rätt, som en husrannsakan innebär, lärer det också vara angeläget att

förebygga att husrannsakan sker i anledning av alltför löst grundad misstanke.

Vad utkastet i denna del innehåller har därför ansetts böra bibehållas.

Justitieombudsmannen har ansett uttrycklig bestämmelse erfordras

därom att husrannsakan ej finge ske under andra förutsättningar än de

lagstadgade, även örn samtycke till åtgärden lämnades. Väl synes sådant

samtycke i regel ej böra medföra befogenhet att vidtaga en så ingripande

åtgärd som husrannsakan, åtminstone ej då fråga är om husrannsakan

hos den misstänkte. Men att i förevarande avseende uppställa ett

generellt stadgande — vilket ej skett i tidigare förslag — lärer knappast

vara påkallat. Verkan av samtycke synes lämpligen böra överlåtas åt

rättspraxis att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet.

i* §• I fråga örn befogenheten att förordna örn husrannsakan eller att utan

förordnande företaga sådan åtgärd har i vissa yttranden ifrågasatts avvikelse

från de i utkastets 13 § därom upptagna bestämmelserna. Sålunda

har processlagberedningen ansett att förordnande örn husrannsakan i regel

borde meddelas av rätten eller domaren och att, endast då fara vore

i dröjsmål eller vissa andra vägande skäl förelåge, åtgärden skulle få beslutas

av administrativ myndighet eller polisman. Från andra håll har

påyrkats, att polisman borde tillerkännas större rätt att utan förordnande

företaga husrannsakan än som föreslagits i utkastet. Då det emellertid

ej synts lämpligt, åtminstone så länge anhållande eller häktande ej kan

bli föremål för domarprövning, att låta befogenheten att besluta örn

husrannsakan i princip ankomma på rätten eller domaren och det ej

lärer vara tillrådligt att medgiva polisman större rätt i fråga örn husrannsakan

än i utkastet ifrågasatts, ha de däri upptagna bestämmelserna

med någon redaktionell jämkning bibehållits,

is-is §§. I fråga örn förfarandet vid husrannsakan ha de i 14—17 §§ i utkastet

föreslagna bestämmelserna ansetts kunna bibehållas. Dock ha några ändringar,

huvudsakligen av redaktionell art, vidtagits.

i §. De i 18 § i utkastet föreslagna bestämmelserna örn kroppsrannsakan ha

med någon jämkning upptagits i förslagets 19 §. Det torde i detta sammanhang

böra anmärkas, att vissa myndigheters yttranden inhämtats över

en inom departementet utarbetad särskild promemoria angående skyldighet

för person, som misstänkes för brott, att i vissa fall underkasta sig

blodundersökning för alkoholanalys. I denna promemoria hade föreslagits

sådant tillägg till de i utkastet upptagna bestämmelserna örn kroppsrannsakan,

att dessa bestämmelser skulle gälla jämväl med avseende å tagande

av blodprov för undersökning, huruvida någon vore påverkad av alkohol.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196. 55

Då jag emellertid funnit viss ytterligare utredning böra äga rum, innan

förslag till lagstiftning i detta ämne förelägges riksdagen, torde

med denna fråga få tillsvidare anstå.

Förslagets 20 § motsvarar 19 § i utkastet.

I vissa fall ankommer enligt gällande bestämmelser utredningen angående

brott icke å någon av de myndigheter, som angivas i förslagets 3 §.

I mål vari s. k. köpingsåklagare utför åtalet skall sålunda även utredningen

verkställas av denne och endast häktningsrätten tillkomma landsfiskalen

eller, i särskilda fall, landsfogden. Och i vissa medelstora städer, där

stadsfiskalen är skild från befattningen med polisväsendet, ankommer

själva förundersökningen helt å en poliskommissarie, vilken är föreståndare

för kriminalpolisen, under det att stadsfiskalen heslutar i häktningsfrågan

och utför åtalet. I några yttranden har hemställts att befogenheten

att förordna örn beslag, husrannsakan eller liknande åtgärd i sådana

fall måtte — i överensstämmelse med vad nu får anses gälla — tillkomma

jämväl den befattningshavare, å vilken sålunda arbetet med

förundersökningen ankommer. Därvid har bland annat framhållits att

organisatoriska förändringar eljest kunde hilva erforderliga samt att berörda

befattningshavare ofta vore lika kvalificerade att handhava ifrågavarande

tvångsmedel som landsfiskal eller stadsfiskal. Enligt min mening

är det visserligen icke tillrådligt att generellt tilldela de befattningshavare

som nu avsetts en sådan befogenhet. Däremot synes den hänsyn

höra tagas till bestående organisation av polis- och åklagarväsendet, att

Kungl. Majit beredes möjlighet att för en övergångstid medgiva en befattningshavare

av ifrågavarande slag, vilken anses innehava tillräckliga

kvalifikationer härför, samma befogenheter som enligt lagförslaget skulle

tillkomma de i 3 § angivna myndigheterna. En tilläggsbestämmelse av

denna innebörd har upptagits i förslaget.

I fråga örn de ändringar i rättegångsbalken och strafflagen,

som skulle påkallas av lagstiftningen örn kvarliållande och örn vissa tvångsmedel

i brottmål, kan jag i stort sett ansluta mig till de i promemorian

framlagda förslagen, vilka i huvudsak lämnats utan erinran av de hörda

myndigheterna. Några jämkningar av redaktionell art ha vidtagits, varjämte

jag i enlighet med ett påpekande av justitiekansler^ funnit införandet

av lagregler rörande kvarhållande böra föranleda jämkning jämväl av

25 kap. 14 § strafflagen. I överensstämmelse med 1920 års förslag torde dessutom

16 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes — ''örn

häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar’ — böra förses med

vissa tillägg såsom följd av lagen örn vissa tvångsmedel i brottmål. Slutligen

lärer denna lag böra föranleda ett tillägg till 17 § lagen örn konsularjurisdiktion.

Jag Ilar därför även låtit inom departementet utarbeta förslag till

lag om ändrad lydelse av 16 köp. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbal
-

20

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ken, lag om ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i vissa

delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krig sdomstolar och rättegången

därstädes samt lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni

1909 (nr 45 s. 1) örn konsular jurisdiktion.

Slutligen vill jag erinra att riksdagen i sin förut berörda skrivelse

ifrågasatt införande i vår rätt av sträffprocessuellt reseförbud. Jag delar

emellertid den i promemorian uttalade meningen att denna fråga

icke lämpligen kan bringas till lösning i detta sammanhang.»

Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande lagförslagen av

den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets''

utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen angivna

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

57

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen om nya strafflagens införande

och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr

11 s. 101) skall sålunda ändras, att dels till paragrafen fogas en ny

punkt, betecknad såsom 29, av den lydelse nedan angives, dels ock 9, 11,

12 och 14 punkterna erhålla följande lydelse:

19 %.

9. Beslut örn häktning må meddelas av Konungens befallningshavande,

landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom av polismästare och

polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen av annan än häktningsmyndighet,

skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan

myndighet.

12. Har till liäktningsmyndighet ingått anmälan som i 11 punkten

sägs, eller är för brott misstänkt person av sådan myndighet omedelbart

gripen, skall denna så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förordna

om hans häktande eller lösgivande. Äro ej fulla skäl till häktning

utan erfordras därför ytterligare utredning, må dock häktningsmyndigheten,

där det finnes vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan

på utredningens fullständigande tages i förvar, förordna örn hans

kvarhållande. Är någon sålunda kvarhållen, åligger det häktningsmyndigheten

att så snart ske kan meddela beslut, huruvida den misstänkte

skall häktas eller givas fri; och må han ej i något fall kvarhållas längre

tid än fyra dygn.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad,

på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill

samtycker.

14. Hen som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Där den häktade för utredningen angående det brott, vilket föranlett

häktningen, eller annat brott, varför han misstänkes, finnes böra kvarbliva

å den ort där utredningen pågår, må dock häktningsmyndigheten

besluta att med överförande till sådant häkte skall tillsvidare anstå.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

29. Den sona är för brott kvarhållen må ej underkastas andra inskränkningar

i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med

kvarhållandet, ordningen å platsen eller allmän säkerhet; och skall så

förfaras att hans förvaring eller förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

Rum, där kvarhållen person förvaras, skall uppfylla skäliga anspråk

på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarhållnes

behandling i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna är stadgat

med avseende å häktad, dock att vad där sägs om föreståndare för

häkte i stället skall avse häktningsmyndighet.

På den kvarhållnes begäran skall häktningsmyndigheten, så snart det

utan fara för utredningens behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk

eller närmaste anhöriga örn kvarhållandet.

Vad i denna punkt är stadgat örn kvarhållen person skall jämväl äga

tillämpning å den som på grund av misstanke för brott eljest hålles i

förvar utan att vara häktad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

59

Förslag

till

Lag

om vissa tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 %.

Påträffas föremål som kan antagas vara av betydelse för utredning

angående brott eller genom brott någon avhänt eller på grund av brott

förverkat, må föremålet tagas i beslag. Beslag må dock ej läggas å skriftligt

meddelande från den misstänkte till anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen

sägs, eller till rättegångsbiträde i saken, ej heller å skriftligt meddelande

från den misstänkte till ämbets- eller tjänsteman, läkare eller annan,

där det kan antagas att meddelandets innehåll omfattas av denne i

lag eller författning ålagd tystnadsplikt.

2 %.

Finnes i post- eller telegrafverkets vård brev, telegram eller annan försändelse,

som kan antagas härleda sig från eller vara avsedd för den

vilken misstänkes för brott varå efter lag kan följa straffarbete, må beslag

läggas å försändelsen, där den enligt 1 § skulle vara underkastad

beslag.

3 §.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal

ävensom polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning

i stad äge förordna om beslag. Samma rätt havé ock domstol i mål

som där handlägges.

4 §.

Vid misstänkt persons gripande eller häktande eller vid hus- eller

kroppsrannsakan må den som verkställer sådan åtgärd taga i beslag föremål,

som därvid påträffas och som är underkastat beslag. Då fara är i

dröjsmål, må polisman även eljest företaga beslag, där ej fråga är örn

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

försändelse i post- eller telegrafverkets vård. Om sålunda verkställt beslag

skall anmälan utan dröjsmål göras till myndighet som i 3 § sägs,

och skall denna snarast möjligt pröva huruvida beslaget skall bestå.

5 %.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av förrättningsmannen eller,

där detta ej lämpligen kan ske, sättas i förvar under försegling eller ock

genom skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart

är att det tagits i beslag.

Omhändertages beslagtaget föremål eller sättes det i förvar och är den

hos vilken beslaget äger rum ej närvarande, skall han underrättas örn

åtgärden. Då försändelse i post- eller telegrafverkets vård tagits i beslag,

skall underrättelse därom meddelas försändelsens mottagare och,

örn avsändaren är känd, även denne. Med lämnande av underrättelse som

nu sagts må dock anstå, så länge det kan medföra fara för utredningens

behöriga gång.

Föremål som tagits i beslag skall så vårdas, att det ej kan förbytas,

förändras eller annorledes missbrukas.

6 $.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild

handling i beslag, må handlingen ej öppnas eller närmare undersökas

av annan än myndighet som i 3 § sägs; dock må sakkunnig eller annan,

som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höreå,

efter myndighetens anvisningar granska handlingen. Äger den som verkställer

beslaget ej öppna eller närmare undersöka handlingen, skall den

av honom förseglas.

Handling varom här är fråga skall snarast möjligt undersökas. Kan

innehållet i post- eller telegrafförsändelse i dess helhet eller till någon

del utan fara för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens

mottagare, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas

denne.

7 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med åtgärden och vad

vid förrättningen förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis därom, innehållande

jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

8 $.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det genast hävas. Varder

ej brott som föranlett beslag åtalat inom en månad från åtgärdens verk-»

ställande, skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver

att det må bestå under viss ytterligare tid. .;;

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kunell. Marits proposition nr 196.

9 %.

Då mål angående brott som föranlett beslag bandlägges inför rätten,

pröve denna på yrkande av den som drabbats av beslaget, örn detta fortfarande

må bestå. Rätten meddele ock i slutliga utslaget bestämmelse i

fråga om beslag som då äger bestånd.

10 $.

Örn klagan över rättens beslut i fråga örn beslag stadgas i rättegångsbalken.

Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut i verkställighet

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

11 *.

Finnes syftet med beslag å föremål som i 1 § avses kunna vinnas därigenom

att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras, må

beslag ej äga rum, utan må i stället skingringsförbud meddelas innehavaren

av föremålet. Föremål som sättes under skingringsförbud förblive under

innehavarens vård och nyttjande. Vad i 3, 4 och 6—10 §§ stadgas örn

beslag skall i tillämpliga delar gälla örn skingringsförbud, dock att domstols

beslut i fråga örn skingringsförbud alltid skall gå i verkställighet

utan hinder därav att beslutet ej vunnit laga kraft.

12 %.

Örn beslag eller skingringsförbud, som enligt särskilda författningar

må äga rum, gälle vad där är stadgat.

Om hus- och kroppsrannsakan.

13 $.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa

straffarbete eller fängelse, må husrannsakan företagas hos honom för eftersökande

av föremål som är underkastat beslag eller av annat som kan

bidraga till utredning angående brottet. För samma ändamål må husrannsakan

i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, äga rum

hos annan än den misstänkte, då brottet förövats eller den misstänkte gripits

där eller eljest sannolika skäl finnas, att föremål som är underkastat

beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet skall

där anträffas.

För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må husrannsakan

företagas hos honom, så ock hos annan, om sannolika skäl

finnas att den eftersökte uppehåller sig där.

För ändamål som i första och andra styckena sägs må jämväl i andra

fall än där avses husrannsakan företagas i lägenhet, som enligt sin bestämmelse

är tillgänglig för envar, eller som plägar tjäna till härbärge

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

eller tillhåll för lösdrivare eller för personer vilka äro straffade eller misstänkta

för brott, eller där sådant gods som eftersökes plägar uppköpas

eller mottagas som pant.

14 §.

Myndighet som i 3 § sägs äge förordna örn husrannsakan. Verkställande

av husrannsakan må uppdragas åt polisman som därför finnes lämplig.

Utan förordnande må polisman företaga husrannsakan, då ändamålet är

att eftersöka den som enligt myndighets beslut skall gripas eller häktas

ävensom då person, som eljest skall gripas för brott, eller föremål, som

är underkastat beslag, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten.

Polisman i befälsställning må även i annat fall utan förordnande företaga

husrannsakan, såvida fara är i dröjsmål.

15 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad

som är oundgängligen nödvändigt.

Stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum må, örn det erfordras, öppnas

med våld. Har så skett, skall lägenheten eller förvaringsrummet efter

verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilda skäl verkställas mellan klockan sju

eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

16 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara två av

förrättningsmannen därtill anmodade ojäviga personer. Den hos vilken

husrannsakan sker må jämväl tillkalla vittnen, likväl utan att undersökningen

därigenom uppehälles. Har varken han eller av honom tillkallat

vittne eller någon av hans husfolk närvarit, skall underrättelse meddelas

honom örn den vidtagna åtgärden så snart det kan ske utan fara för

utredningens behöriga gång.

Målsägande eller ombud för honom må, när särskilda skäl därtill äro,

av myndighet som i 3 § sägs tillåtas närvara vid husrannsakan för att tillhandagå

med upplysningar; dock skall noga tillses att målsäganden eller

ombudet ej vid förrättningen onödigtvis erhåller kännedom örn förhållande

som därvid yppas.

17 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må icke öppnas eller närmare undersökas

i annan ordning än i 6 § första stycket sägs.

18 §.

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med

förrättningen och vad därvid förekommit.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

63

Den hos vilken husrannsakan företagits åge på begäran erhålla bevis

därom, innehållande jämväl uppgift örn det brott som föranlett åtgärden.

19 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa

straffarbete eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom, örn

skälig anledning finnes att därigenom skall upptäckas föremål som är

underkastat beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående

brottet.

I fråga örn kroppsrannsakan skall i tillämpliga delar gälla vad i 14—

18 §§ är stadgat örn husrannsakan. Där kroppsrannsakan är av mera väsentlig

omfattning, skall den verkställas inomhus och i avskilt rum.

Kroppsrannsakan å kvinna må ej utan hennes medgivande verkställas

eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

20 §.

Örn bus- eller kroppsrannsakan, som enligt särskilda bestämmelser må

företagas, gälle vad där är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, vid vilken tid 16 § 7 och 8

punkterna förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra

att gälla.

Där enligt bestämmelser, som vid lagens ikraftträdande gälla, utredning

angående brott icke ankommer å myndighet som i 3 § sägs, må

Konungen, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva den befattningshavare,

å vilken utredningen ankommer, samma befogenheter som enligt denna

lag tillkomma sådan myndighet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,

vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni 1924 (nr

210) och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola i nedan

angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 Kap.

10 §.

Har underrätt---rätten meddelas. Lag samma vare, där genom be
slut,

som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad

eller beslag eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller

yrkande örn hävande av sådan åtgärd ogillats.

Vad i —--partens klagan.

30 Kap.

11 i

Har underrätt förordnat om kvarstad, beslag eller skingringsförbud elier

därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande örn bävande av sådan åtgärd,

och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över

hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt — — — är stadgat.

Hovrätts utslag — — — hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 65 Kontrollera mot PDF

„Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

65

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§, 15 kap.

10 § samt 25 kap. 14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 Kap.

8 %.

Rymmer fånge eller häktad eller den, som är kvarhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller

annan, som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som

skall häktas, till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller

därvid biträder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande

eller häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig fånge eller

häktad person till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid

straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen

eller häktet hålla skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens

bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,

som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra

rymningen, verkställa häktningen eller bibehålla ordningen.

10 Kap17

§.

Tager man den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, eller

häktad eller fånge med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver,

eller befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde

dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge, genom list eller

annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffII

i han;/ lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 196. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

arbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må

till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 §.

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt

avseende göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, häktade

eller fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter

tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt

i kvarstad eller utmätt; vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex

månader.

15 Kap.

10 $.

Nu har någon, för förment brott, annan utan laga skäl gripit: skedde

det ej av argt uppsåt, och blev med den gripne sedan lagligen förfaret;

då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

25 Kap.

14 §.

Släpper ämbetsman, som över fånge eller häktad eller den som är kvarhållen

såsom misstänkt för brott inseende haver, honom med vilja lös,

eller hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år: varde ock förklarad

ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den

häktade eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, om vårdslösheten grov

var, till avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

67

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om

krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att rubriken till 16 kap. ävensom 16 kap. 91 oell

94 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

skola — lagrummen i nedan angivna delar — erhålla följande

ändrade lydelse:

16 Kap.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar m. m.

91 §.

I fråga — — — kapitel sägs.

Vad nu är sagt gälle ock om beslag och skingringsförbud samt husoch

kroppsrannsakan.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat,

i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,

åge beträffande dem samma befogenhet att förordna örn häktning,

som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande i avseende

å för brott misstänkta personer. Vad nu är sagt gälle ock i fråga

om beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan i anledning

av brott, för vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet — — — utöva bestraffningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. May.ls ''proposition nr 196.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) om

konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall erhålla följande ändrade lydelse:

17

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta

eller häkta låta för brott misstänkt person, så ock förordna örn beslag och

skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Konsulardomaren äge

ock för bestämt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa

polisundersökning och besluta örn åtgärd, som här sägs. Även utan sådant

förordnande har konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet

än den, som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder

av nu nämnda slag; underrätte dock skyndsammast örn vidtagen åtgärd

konsulardomaren, som, utan hinder av konsulns åtgärd eller beslut, äger

i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 196.

69

Bilaga A.

(De genom P. M. framlagda

lagutkasten.)

1) Utkast till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om

nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § 9—12 punkterna förordningen om nya

strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16

februari 1864 (nr 11, s. 101) skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

9. Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal,

så oek polisämhetsman, där sådan för viss stad är särskilt förordnad,

åge besluta örn häktning av den, som hålles misstänkt för brott.

10. Den, som begått brott och å bar gärning eller flyende fot träffas,

må av en var gripas, örn på brottet efter lag kan följa straffarbete eller

fängelse. En var havé ock rätt att gripa den, vilken av häktningsmyndighet

är efterlyst för brott. Kan beslut av sådan myndighet icke utan

fara avvaktas, må polisman även eljest gripa den, som skäligen misstänkes

för brott, såvida antagas må, att han kan komma att häktas för brottet.

Har enskild person enligt vad ovan sägs gripit annan, skall han så snart

ske kan överlämna den gripne till polisman. Kan den gripne inom samma

eller kortare tid inställas för häktningsmyndighet, skall det ske.

Polisman skall utan dröjsmål inställa gripen person för häktningsmyndighet.

11. Då för brott misstänkt person inställts för häktningsmyndighet,

förordne denna inom tjugofyra timmar örn den misstänktes häktande eller

give honom inom samma tid lös, där ej anledning är till kvarhållande,

som nedan sägs.

Finnes någon, som inställts för häktningsmyndighet, vara skäligen

misstänkt för brott, och synes det kunna ifrågakomma att häkta honom

för brottet, må häktningsmyndigheten inom ovan nämnda tid förordna

örn hans kvarhållande, där det finnes vara av synnerlig vikt, att han

tages i förvar till dess avgöras kan. huruvida häktning skall äga rum.

Har någon sålunda kvarliållits, förordne häktningsmyndigheten så snart

ske kan örn hans häktande eller lösgivande.

Vad här stadgas gälle ock där för brott misstänkt person kommit tillstädes

inför häktningsmyndighet för att höras angående brottet.

Ej må någon såsom misstänkt för brott annorledes än nu sagts hållas

i förvar, ändå att han därtill samtycker.

12. Har för brott misstänkt person efter ty ovan sägs kvarliållits av

häktningsmyndighet, åge han begära, att frågan örn han vidare skall

kvarhållas för brottet prövas av domare. Då sådan begäran gjorts, skall

den misstänkte inom tjugofyra timmar eller, örn i något fall längre tid

oundgängligen erfordras, så snart ske kan, dock sist inom fyrtioåtta timmar,

inställas för ordföranden 5 den underrätt, inom vars domkrets den

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

misstänkte förvaras. Hör åtal för brottet till annan rätt, oell kan den

misstänkte utan längre tidsutdräkt inställas för ordföranden i denna,

skall det ske.

Finner häktningsmyndigheten, i fall då den misstänkte ej framställt begäran,

som i första stycket sägs, behov föreligga av hans kvarhållande utöver

sju dagar, skall frågan härom underställas rättens ordförande. Den

misstänkte skall i sådant fall inställas för ordföranden inom sagda tid.

Då fråga örn kvarhållande dragits under rättens ordförandes prövning,

skall denne efter den misstänktes hörande antingen förordna örn hans lösgivande

eller bestämma viss tid för fortsatt kvarhållande. Finnes skäl

därtill, må rättens ordförande efter den misstänktes hörande besluta

ytterligare utsträckning av kvarhållandet. Ej må dock i något fall misstänkt

för samma brottsliga gärning kvarhållas längre än fjorton dagar.

Bättens ordförandes beslut i fråga örn kvarhållande skall med angivande

av skälen därför skriftligen delgivas häktningsmyndigheten och den

misstänkte. Mot sådant beslut må talan ej förås.

Konungen äger beträffande rådstuvurätt förordna, att prövning av

frågor örn kvarhållande skall i ordförandes ställe ankomma på annan

ledamot av rätten.

Bestämmelser örn för brott gripen eller kvarhållen persons förvaring

och underhåll samt vad därmed har sammanhang meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

2) Utkast till lag med vissa bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Med upphävande av 16 § 7 och 8 punkterna förordningen om nya

strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16

februari 1864 (nr 11, s. 101) förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 i

Påträffas föremål, som skäligen kan antagas vara någon genom brott

avhänt eller på grund av brott förverkat eller eljest hava betydelse för

utredning angående brott, må sådant föremål, oberoende av brottets beskaffenhet,

tagas i beslag, där ej fråga är örn försändelse, som i 2 § sägs.

2 §.

Finnes hos post- eller telegrafanstalt försändelse, som skäligen kan antagas

härleda sig från eller vara avsedd för den, vilken misstänkes för brott,

och kan å brottet efter lag följa straffarbete, må försändelsen tagas i beslag,

där det kan antagas vara av betydelse för utredning angående brottet.

Är anledning, att försändelse, som enligt vad sålunda stadgats, må tagas

i beslag, skall inkomma till post- eller telegrafanstalt, må förordnande meddelas,

att försändelsen, när den inkommer, skall innehållas, till dess frågan

huruvida beslag skall äga rum blivit avgjord. Sådant förordnande

skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad från den dag då för
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ordnandet delgavs anstaltens föreståndare. Det åligger denne att, när

försändelse innehållits därom ofördröjligen underrätta myndighet, som

meddelat förordnandet.

3 §.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal,

så oek polisämbetsman, där sådan för viss stad är särskilt förordnad,

äge besluta örn beslag samt meddela förordnande, som i 2 § 2 stycket

sägs. Samma rätt bave ock domstol i mål, som där handlägges.

4 i

Vid för brott misstänk t persons gripande eller häktande eller vid huseller

kroppsrannsakan må polisman, som verkställer sådan åtgärd, taga

i beslag föremål, som därvid påträffas och som är underkastat beslag.

Då fara är i dröjsmål, må ock polisman eljest företaga beslag där ej

fråga är örn försändelse, som i 2 § avses.

Har enligt vad nu är stadgat föremål tagits i beslag, skall anmälan

därom ofördröjligen göras till myndighet, som i 3 § sägs, vilken har att

omedelbart avgöra, huruvida beslaget skall bestå.

5 $.

Beslag skall så verkställas, att därigenom vållas så ringa olägenhet

som möjligt.

Den, som verkställer beslag, skall omhändertaga beslagtaget föremål

eller sätta det i förvar under försegling. Kan detta ej ske, skall föremålet

genom skriftligt anslag eller på annat sätt utmärkas, så att uppenbart

är, att detsamma tagits i beslag. Föremål, som tagits i beslag, skall så

vårdas, att det ej kan förbytas, förändras eller annorledes missbrukas.

Omhändertages beslagtaget föremål eller sättes det i förvar, och är

den, hos vilken beslaget äger rum, ej närvarande, skall han underrättas

örn åtgärden. Då försändelse tagits i beslag å post- eller telegrafanstalt,

skall underrättelse därom meddelas försändelsens mottagare och, örn avsändaren

är känd, även denne.

6 %.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild

handling i beslag, må handlingen, örn den är förseglad, icke öppnas och

i annat fall ej närmare undersökas av annan än i 3 § nämnd myndighet.

Utan hinder av vad nu är sagt må dock sakkunnig eller annan, som av

sådan myndighet anlitas för utredningen angående brottet eller eljest

höres inför densamma, efter myndighetens anvisningar granska föremål,

varom här är fråga.

Verkställes beslag av enskild handling, som ej är förseglad, och äger

förrättningsmannen icke närmare undersöka handlingen, skall den av

honom förseglas.

Enskild handling, som tagits i beslag, skall snarast möjligt undersökas.

Finnes beslag å post- eller telegrafförsändelse ej genast kunna hävas, men

kan innehållet i sådan försändelse i dess helhet eller till någon del utan

fara för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens mottagare,

skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas

denne.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

7 §.

Över beslag och undersökning enligt 6 § tredje stycket skall föras protokoll,

vari angives ändamålet med beslaget eller undersökningen så ock

vad vid förrättningen förekommit. Föremål, som tages i beslag, skall

noga upptecknas och beskrivas. Häves beslaget helt eller delvis eller vidtages

ändring ifråga örn beslagtaget föremåls förvaring, skall anteckning

därom göras i protokollet.

Den, som drabbats av beslag, äge på begäran erhålla bevis örn åtgärden,

innehållande jämväl uppgift örn det brott, som föranlett dess vidtagande.

8 §.

Finnes vidmakthållande av beslag ej längre erforderligt, skall beslaget

genast hävas.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må den, som drabbats av

åtgärden, påkalla dess hävande hos ordföranden i den rätt, som har att

pröva åtal för brott, som föranlett beslaget. Ordföranden meddele efter

hörande av den myndighet, som förordnat örn åtgärden, sitt beslut så

snart ske kan. Mot beslutet må talan ej föras.

Varder ej brottslig gärning, som föranlett beslag, åtalad inom tre månaden

från beslagets verkställande, eller fattas dessförinnan beslut, att

åtal å gärningen ej skall äga rum, vare beslaget förfallet.

9*.

Då inför domstol handlägges mål angående brott, som föranlett beslag,

pröve domstolen på yrkande av den, vilken drabbats av beslaget, örn

detta fortfarande skall bestå. Domstolen meddele oek i slutliga utslaget

bestämmelse i fråga örn beslag, som gjorts i målet och ännu ej hävts.

Örn klagan över domstols beslut i fråga örn beslag skils i rättegångsbalken.

Domstols beslut örn hävande av beslag gånge, där domstolen så förordnad

i verkställighet utan hinder därav, att beslutet ej vunnit laga kraft.

10 §.

Finnes syftet med beslag å föremål, som i 1 § avses, kunna vinnas därigenom,

att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras, må

beslag ej äga rum utan i stället skingringsförbud meddelas innehavaren

av föremålet. Föremål, som sättes under skingringsförbud, förblive under

innehavarens vård och nyttjande. Vad i 3 §, 4 §, 5'' § första stycket,

6 § första och tredje styckena samt 7—9 §§ stadgas örn beslag skall i tilllämpliga

delar gälla örn skingringsförbud, dock att domstols beslut örn

hävande av skingringsförbud alltid skall gå i verkställighet utan hinder

därav, att beslutet ej vunnit laga kraft.

11 §.

Örn beslag eller skingringsförbud, som enligt särskilda författningar

må äga rum, gälle vad där är stadgat.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

73

Om hus- och kroppsrannsakan.

12 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan

följa straffarbete eller fängelse, må husrannsakan företagas hos honom

för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller av annat,

som kan bidraga till utredning angående brottet. För samma ändamål

må husrannsakan i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete,

äga rum hos annan än den misstänkte, då brottet förövats eller

den misstänkte gripits där eller eljest sannolika skäl föreligga, att föremål,

som är underkastat beslag, eller annat, som kan bidraga till utredning

angående brottet, skall där anträffas.

För eftersökande av person, som skall gripas eller häktas för brott,

varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse, må husrannsakan

företagas hos denne så ock hos annan, örn sannolika skäl finnas, att den

eftersökte uppehåller sig där.

Oberoende av brottets beskaffenhet må husrannsakan för utredning angående

brott eller för gripande eller häktande av för brott misstänkt person

företagas i lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för

envar, eller som plägar tjäna till härbärge eller tillhåll för lösdrivare

eller för personer, vilka äro straffade eller misstänkta för brott, ävensom

inom lägenhet, där sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller

mottagas såsom pant.

13 §.

Myndighet, som i 3 § sägs. äge förordna örn husrannsakan. Verkställande

av husrannsakan må kunna uppdragas åt polisman, som därför

finnes lämplig.

Utan förordnande, varom i första stycket förmäles, må husrannsakan

företagas av polisman i befälställning, när fara är i dröjsmål, så ock

av annan polisman, då ändamålet är att eftersöka person, som enligt häktningsmyndighets

beslut skall gripas eller häktas, ävensom då misstänkt

person eller eftersökt föremål på färsk gärning följts eller spårats till

lägenheten.

14 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara två av förrättningsmannen

därtill anmodade ojäviga personer. Den, hos vilken husrannsakan

sker, äge jämväl tillkalla vittnen, dock att undersökningen ej

därigenom må uppehållas. Har varken han eller hans husfolk eller av

honom tillkallade vittnen närvarit, skall underrättelse meddelas honom örn

den vidtagna åtgärden.

Erfordras vid husrannsakan biträde av målsägande eller annan, äge myndighet,

som i 3 § sägs, efter särskild prövning förordna, att sådan person

må närvara för att tillhandagå med upplysningar och råd. Förrättningsmannen

skall vid förrättningen noga tillse, att icke skada tillfogas den av

åtgärden drabbade genom yppande av förhållande, som icke angår utredningen

i målet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

15 %.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt.

öppnas ej stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum, må erforderligt

våld användas. Lägenhet eller förvaringsrum, som öppnats med våld, skall

efter verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej, med mindre särskilda skäl därtill föranleda, företagas

mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

16 $.

Post eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må, örn den är förseglad, icke öppnas och

i annat fall ej närmare undersökas av annan än i 3 § nämnd myndighet.

17 §.

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med

förrättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis

örn åtgärden innehållande jämväl uppgift örn det brott, som föranlett dess

vidtagande.

18 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa

straffarbete eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom i

ändamål att upptäcka föremål, som är underkastat beslag, eller annat, som

kan bidraga till utredning angående hrottet.

I fråga örn beslut örn kroppsrannsakan och dess verkställande skall i tilllämpliga

delar gälla vad i 13—17 §§ örn husrannsakan är stadgat. Där

kroppsrannsakan är av mera väsentlig omfattning, skall den verkställas

inomhus och i avskilt rum. Kroppsrannsakan å kvinna må ej utan hennes

medgivande verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

19 $.

Örn hus- eller kroppsrannsakan, som enligt särskilda bestämmelser må

företagas, gällö vad där är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

3) Utkast till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap.

11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,

vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni 1924 (nr 210)

och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola i nedan angivna

delar erhålla följande ändrade lydelse:

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. May.ts proposition nr 196.

16 Kap.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande örn ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller örn ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt

förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen

innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga

eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i

målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången eller

att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från

fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild

talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet av

rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt

meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad eller beslag eller

skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hävande

av sådan åtgärd ogillats.

Vad i — —--partens klagan.

30 Kap.

11 $.

Har underrätt förordnat örn kvarstad, beslag eller skingringsförbud eller

därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande örn hävande av sådan åtgärd,

och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över hovrättens

utslag tillåten.

Har hovrätt---är stadgat.

Hovrätts utslag---hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

4) Utkast till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och

21 §§ samt 15 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§ samt 15 kap.

10 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 Kap.

8 §.

Rymmer fånge eller häktad eller den, som kvarhållits såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller annan,

som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som skall häktas,

till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller därvid bi
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Marits proposition nr 196.

träder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande eller

häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig lange eller häktad person

till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning

eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla

skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,

som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra

rymningen, bibehålla ordningen eller verkställa häktningen.

10 Kap.

17 §.

Tager man häktad eller fånge eller den, som kvarhållits såsom misstänkt

för brott, med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver, eller

befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde dömd till

straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad eller fånge eller kvarhållen person, genom list eller

annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må

till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 i

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt avseende

göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, Iiäktade eller

fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter

tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt i

kvarstad eller utmätt, vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex

månader.

15 Kap.

10 §.

Nu har någon utan laga skäl berövat annan friheten på grund av misstanke

för brott; skedde det ej av argt uppsåt, och blev med den misstänkte

så förfaret, som örn laga gripande, kvarhållande eller häktning är stadgat;

då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mårts lagråd den 2 mars 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråd^ Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari

1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken

;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)

örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

6) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) om

konsularjurisdiktion.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet

Gunnar Dahlman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Lagrådet:

Frågorna huruvida och i vilken omfattning förundersökning i brottmål

och de i dylika mål tillåtna s. k. tvångsmedlen borde i avvaktan på en

allmän reform av straffprocessen göras till föremål för provisorisk lagreglering

hava hos oss länge givit anledning till meningsbrytningar. Den mångsidiga

belysning dessa spörsmål härunder småningom vunnit synes lagrådet

hava givit till resultat att tanken på en lagstiftning, som till behandling

upptager den förberedande undersökningen i dess helhet, måste, huru önskvärd

en dylik lagstiftning än må vara, övergivas. Till de stora svårigheter,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kunni. Maj:ts proposition nr 196.

som alltid äro förbundna med att ensamt för sig reglera ett särskilt stadium

av brottmålsförfarandet, kommer att de nödiga organisatoriska förutsättningarna

alltför bristfälligt äro för handen. Därav följer ock att provisoriet

bleve av en typ, som redan i den skrivna lagen oell än mera i

tillämpningen komme att högst väsentligt avvika från den, som med

säkerhet måste antagas utmärka en reformerad straff process, huru denna än

i sina detaljer må utformas. Att för en helt kort övergångstid införa ett

dylikt provisorium kan icke vara lämpligt. Skulle åter den allmänna reformen

fördröjas, måste det allvarligt befaras att såsom följd av lagstiftningens

ingripande på förundersökningens område befästes vanor och åskådningar,

som verkade hindrande och förryckande på processreformens genomförande

i dess rätta anda. Även de som i fråga örn nyttan och lämpligheten av

en lag örn förundersökning äro av annan mening torde i allt fall nödgas

erkänna att efter 1931 och 1932 års riksdagars uttalanden i ämnet utsikterna

att genomföra en sådan lagstiftning äro synnerligen små.

Annorlunda ter sig sakläget i vad angår lagbestämmelser örn särskilda

ingrepp i personlig frihet, besittningsskydd och hemfrid, vilka antingen av

ålder ansetts tillåtna eller i senare tid vunnit hävd, men vilka beträffande

förutsättningar och former för deras utövning och behörigheten att besluta

eller verkställa ingreppet icke alls eller blott ytterst ofullständigt reglerats

i skriven lag. Det är oförnekligt att även här sambandet med organisation

och förfarande inom straffprocessen som helhet och med det förberedande

förfarandet i synnerhet är ganska intimt och att i följd därav

även på detta, likvisst vida mera skarpt begränsade, område en specialreglering

måste bliva bristfällig och få provisorisk karaktär. Å andra sidan

föreligger utan tvivel såväl för den allmänna rättstryggheten som för dem

som skola handhava dessa ingrepp i alldeles särskild grad ett trängande

behov att möjligast fasta och tydliga gränser uppdragas för befogenhetens

omfattning och att ordningen för dess behöriga utövning angives i lag.

Frågan blir då huruvida även här ett provisorium möter alltför stora

svårigheter och örn det med skäl måste befaras bliva till hinder för en

framtida mera nöjaktig reglering.

Enligt lagrådets uppfattning utvisa de remitterade förslagen att så icke

behöver vara förhållandet. På den i förslagen beträdda vägen synes man,

med anpassning till befintliga förutsättningar, kunna vinna nödtorftiga förbättringar,

vilka visserligen ingalunda bära någon slutgiltighetens prägel,

men å andra sidan — begränsade som de äro till relativt fristående moment

i förfarandet — icke verka prejudicierande för en framdeles i större sammanhang

infogad reglering, utan låta sig omformas till överensstämmelse

med de grundsatser, som därvid bliva bestämmande. Såsom processlagberedningen

med styrka betonat är emellertid härvid av en avgörande betydelse

att rätten att kvarhålla misstänkt person, såsom ock i förslaget skett,

begränsas till mycket kort tid och bindes vid tillräckligt stränga förutsättningar.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

79

Förslaget till ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

19 § 11 och 12 punkterna.

Lagrådet:

Under uttrycket »är någon gripen» innefattar förslaget, enligt vad remissprotokollet

angiver, även det fall att någon efter anställt förhör — till

vilket han kan hava hämtats eller ock frivilligt inställt sig — hindras att

avlägsna sig. Det synes emellertid lämpligare att särskilt omnämna detta

ofta förekommande fall, som för övrigt ur olika synpunkter ej rätt lyckligt

betecknas med ordet gripande. Därav komme ock att mera otvetydigt framgå

att i den händelse häktningsmyndigheten utan att anmälan enligt 11

punkten föregått anställer förhöret och detta äger rum utan att den förhörde

därförut hållits i förvar, tiden inom vilken beslut örn häktning eller

lösgivande skall meddelas är att räkna från det förhöret avslutades eller

verkligt avbrott däri inträdde.

Då anmälan till häktningsmyndighet enligt 11 punkten skall ske jämväl

i det fall att häktningsbeslut redan meddelats i fråga örn den som gripes,

bör i det inledande stadgandet i 12 punkten undantag göras för detta fall.

Nämnda stadgande bör ock undergå annan jämkning, bl. a. till förebyggande

av den säkerligen icke avsedda tolkning att just den häktningsmyndighet,

som gripit eller till vilken anmälan örn gripande ingått, skulle hava

skyldighet att fatta beslutet i häktningsfrågan. Anmälan av polisman ingår

naturligen i regel till häktningsmyndighet, under vars lydnad han står;

enskild person bör äga hänvända sig till bäst tillgängliga häktningsmyndighet.

Denna är emellertid kanske icke ens behörig handlägga häktningsfrågan

i det föreliggande fallet; exempelvis är landsfiskal enligt instruktionens

13 och 14 §§ pliktig att i vissa fall hänskjuta den till landsfogdens

prövning. I andra fall är häktningsmyndighet i annat distrikt åtminstone

den mera lämpliga att handlägga frågan, enär brottet där begåtts och

nämnda myndighet redan har utredningen örn brottet för händer, kanske

ock tagit initiativet till den misstänktes gripande. Vad den myndighet som

gripit eller mottagit anmälan örn gripande har att göra i dylika fall är

tydligen att så skyndsamt sätta sig i förbindelse med den som bör besluta

i häktningsfrågan att avgörande kan träffas inom den i 12 punkten föreskrivna

fristen.

Med kvarhållande betecknas i 12 punkten endast det kvarhållande som

fortvarar på grund av ett särskilt inom de första tjugufyra timmarna meddelat

förordnande; ej det som dessförinnan äger rum. I enlighet härmed

är punktens slutbestämmelse om en maximitid för kvarhållandet av fyra

dygn att förstå. Det synes dock ej vara lämpligt att göra en sådan dis
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majlis proposition nr 196.

tinktion, utan punkten bör så redigeras att även tiden före det särskilda

förordnandet inbegripes. Vinner denna erinran beaktande, bör sista stycket

i 29 punkten utgå ur förslaget.

19 § 14 punkten.

Justitierådet Alexanderson:

Den nu sedan länge undantagslöst upprätthållna grundsatsen att häktad

person ofördröjligen skall föras till allmänt häkte ansågs vid den tid då

den hos oss fastslogs i lagen innefatta en synnerligen viktig rättsförmån

för den som berövats sin frihet. De skäl som förestavade detta uppfattningssätt

hava numera ej samma giltighet. Och det lider icke något tvivel

att bestämmelsen i många fall betydligt tynger och försvårar utredningsarbetet

och i följd därav även till den häktades nackdel nödvändiggör uppskov

med målets avgörande till nytt rannsakningstillfälle. Den är också

den verkliga huvudanledningen till att vid sidan av lagen och således till

villkor och omfattning oreglerad av denna uppkommit den nyare praxis

med den misstänktes hållande i förvar en tid innan häktning beslutas.

Med hänsyn härtill anser jag icke erinran böra göras mot förslaget att den

som förklarats häktad skall kunna någon tid stå till polismyndighetens förfogande

för att vidare höras, med de garantier för hans behandling som i

den nya 29 punkten lagfästas. Men det synes mig böra såsom villkor

uppställas att det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen att så sker,

till förekommande av en praxis som av bekvämlighetsskäl utvecklar till

regel vad dock bör vara undantag. Vinner denna erinran beaktande, torde

det å andra sidan icke vara nödvändigt att begränsa undantaget till det

fallet att häktningsmyndigheten har sitt säte på annan ort än där häktet

är. Även örn de befinna sig i samma stad, kan onekligen överförandet till

häkte betänkligt tynga utredningen.

Förslaget torde förutsätta att från och med första rannsakning vid domstol

det är denna och ej polismyndighet, som är att betrakta som den häktningsmyndighet,

på vars ansvar den tilltalade är berövad friheten, och att

redan härav följer att den som efter rannsakning alltjämt hålles häktad

skall förvaras å allmänt häkte. Jag anser dock denna regel böra komma

till uttryck i punkten.

Förslaget till lag om vissa tvångsmedel i brottmål.

1 $.

Lagrådet:

För att utmärka att beslag icke må äga rum på alltför lösa grunder

synes — i överensstämmelse med vad såväl 1920 års förslag som det vid

remissprotokollet fogade utkastet innehåller — här böra stadgas att före
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

målet skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara

genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat.

Justitierådet Grefberg:

I paragrafens andra punkt hava från beslag undantagits bland annat

skriftliga meddelanden från den misstänkte till anhöriga som avses i 3 kap.

11 $ strafflagen. Såsom motiv för bestämmelsen har anförts att på grund

* *

av de nuvarande vittnesjäven den tilltalades närmaste i regel äro uteslutna

från att avgiva vittnesmål. Med hänsyn till den rätt, som enligt 17 kap.

9 § rättegångsbalken förefinnes att i svåra brottmål höra jäviga personer,

synes det emellertid motiverat att ett motsvarande undantag göres beträffande

det nu ifrågavarande förbudet mot beslag. Undantaget borde då avse

brott, varå icke kan följa ringare straff än straffarbete i två år. Såsom

ytterligare skäl för en sådan ändring må framhållas att den omständigheten

att straff ej utkräves av vissa den brottslige närstående personer för

viss efterföljande delaktighet i brott icke kan anses hava det intima samband

med den frihet från beslag som förslaget innefattar. Även örn de

anhöriga gå fria från straff för t. ex. befordrande av den brottsliges flykt

följer därav icke med nödvändighet att exempelvis ett till en hemmavarande

anförvant adresserat av den brottslige avlåtet brev, som innehåller en flyktplan

och som ankommer till adressaten medan husrannsakan pågår, skall

vara undantaget från beslag. En sak är att befordra flykt, en annan att

beredas tillfälle att så göra. Att den ifrågavarande bestämmelsen även i

övrigt kan missbrukas i olika avseenden till men för utredningen torde få

anses uppenbart. Och ju fullständigare en utredning är, desto större äro

garantierna för ett riktigt domslut.

Regeringsrådet Aschan:

Från den i första punkten givna regeln om rätt att taga i beslag påträffat

föremål, som kan antagas vara av betydelse för utredning angående

brott, har i andra punkten stadgats det undantag, att beslag ej må läggas

å skriftligt meddelande från den misstänkte till vissa anhöriga eller till

rättegångsbiträde i saken, ej heller å skriftligt meddelande från den misstänkte,

vars innehåll kan antagas omfattat av mottagaren enligt lag eller

författning ålagd tystnadsplikt. Detta undantag, vartill motsvarighet icke

finnes vare sig i 1920 års förslag eller i den i statsrådsprotokollet omförmälda

promemorian, har tillkommit på hemställan av processlagberedningen.

Beredningen har till stöd härför i huvudsak åberopat dels att i en reformerad

straffprocess vissa personer som stöde den tilltalade nära borde vara

befriade från skyldighet att avlägga vittnesmål samt att sådan befrielse

jämväl borde medgivas vissa befattningshavare beträffande dem lämnade

meddelanden, varav en naturlig följd syntes vara att skriftliga meddelanden

till dessa personer, i varje fall när meddelandena vore i deras besittning,

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 19G. 0

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

icke finge tagas i beslag, dels att på grand av de nuvarande vittnesjäven

den tilltalades närmaste ävensom rättegångsfullmäktig i regel vore uteslutna

från att avgiva vittnesmål samt att enligt nu gällande föreskrifter vissa

befattningshavare, såsom präst och läkare, ägde undandraga sig att vittna

örn vissa förhållanden, dels ock den omständigheten att enligt 3 kap. 11 §

strafflagen nära anförvanter till den som förövat brott icke finge fällas till

ansvar för viss form av efterföljande delaktighet.

Mot de anförda skälen kunna dock invändningar göras. Att den misstänkte

närstående böra befrias från vittnesplikt motiveras — förutom av den bristande

tillförlitligheten hos ett sådant vittnesmål — därav att man vill förskona

vittnet från den konflikt, som kan förväntas uppkomma mellan sanningsplikten

och känslan av samhörighet med den misstänkte. Men en sådan konflikt kan ej

sägas föreligga i det fall att ett skriftligt meddelande från den misstänkte tages

i beslag hos dennes anhöriga eller på väg till dem. Det måste ock anses vara

en väsentlig skillnad mellan att nödgas förråda ett givet förtroende och att

utsättas för beslag av ett skriftligt meddelande från annan. Av den omständigheten

att släktskap ansetts böra medföra straffrihet för viss efterföljande

delaktighet torde ej heller några bestämda slutsatser kunna dragas

beträffande förevarande ämne. Frågans avgörande synes bero på i vad mån

man av — i och för sig icke obefogad — hänsyn för den misstänkte och

honom närstående anser sig kunna avstå från stundom betydelsefulla möjligheter

till utredning av brott och tillika medgiva tillfälle att undanröja

bevisning och eljest försvåra utredningen.

Vad särskilt angår meddelande till rättegångsbiträde är att märka hurusom

processkommissionen i fråga örn försvarares rätt att utan vittne muntligen

meddela sig med misstänkt eller tilltalad, som är anhållen eller häktad,

ansåg att ovillkorlig rätt härtill borde tillkomma allenast offentlig försvarare,

under det att beträffande annan försvarare domstolen skulle hava

att bestämma härom. Kommissionen anförde därvid att mot en sådan rätt

kunde göras gällande att den kunde missbrukas genom att den misstänkte och

försvararen överenskomme örn åtgärder i syfte att försvåra utredningen i

målet. Såvitt anginge den av rätten förordnade offentlige försvararen behövde

säkerligen sådant missbruk ej befaras. I fråga örn annan försvarare

däremot syntes mera försiktighet vara på sin plats.

Vid behandling av frågan om undantag från beslag av skriftliga meddelanden

mellan den misstänkte och hans försvarare åberopade kommissionen

att den förordat bestämmelser i syfte att den misstänkte och försvararen

skulle kunna i trygghet förhandla med varandra och att ur samma synpunkter

påkallades ett undantag från beslagsrätten av innebörd att skriftliga

meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare ej finge tagas

i beslag.

I den i statsrådsprotokollet åberopade promemorian (sid. 13) har anförts att

det av processkommissionen sålunda ifrågasatta undantaget sammanhängde

med kommissionens reglering av den förberedande undersökningen och rätte
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

gångsförfarandet i brottmål i övrigt och därför ej kunde upptagas i förevarande

sammanhang. För denna ståndpunkt synas goda skäl föreligga.

På grund av vad sålunda anförts och då det föreslagna undantaget från

heslagsrätten måste anses innebära en allvarlig inskränkning i till buds

stående möjligheter att vinna utredning örn begångna brott och även eljest

vara ägnat att försvåra utredningen samt berörda undantag icke med hänsyn

till andra intressen kan anses oundgängligen påkallat, hemställer jag

att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå.

Justitieråden Alexanderson och Eklund:

I andra punkten hava skriftliga meddelanden från den misstänkte till

vissa personer undantagits från beslag. Det bärande skälet för ett dylikt

undantag torde kunna angivas vara följande. Rätten att göra beslag är,

såvitt den avser föremål som beslagtagas endast i bevisningssyfte, ett uttryck

för att samhällets intresse av framgångsrik brottsbeivran tillerkännes

större vikt än besittningsskyddets upprätthållande; men örn det gäller skriftliga

meddelanden som äro eller kunna antagas vara av förtrolig art, ingriper

beslaget även i den rättshelgd som — efter omständigheterna i större

eller mindre grad — tillkommer det enskilda förtroendet människor emellan.

I vissa fall bör denna helgd tilläggas en sådan betydelse att intresset av

obehindrad brottsutredning får stå tillbaka och beslagsrätt i följd därav

uteslutes. Så kan förhållandet anses vara när ingreppet skulle blottställa

den förtroliga kommunikationen mellan nära anhöriga, mellan part och hans

rättegångsbiträde, mellan läkare och patient o. s. v.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen i ämnet begränsar emellertid,

såsom nämnt, undantaget att gälla meddelanden från den misstänkte; meddelanden

till honom skulle alltså under de allmänna förutsättningarna vara

underkastade beslag. Det avsedda skyddet måste dock bliva högst ofullständigt,

örn det ej i lika mån omfattar meddelanden i båda riktningarna.

Och örn den anförda grunden för undantaget godkännes såsom riktig, lärer

något giltigt skäl för begränsningen i fråga ej kunna angivas. Processkommissionens

principbetänkande intager ock den här förordade ståndpunkten.

Å andra sidan synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida ej i annat

hänseende undantaget erhållit för stor räckvidd, då ingen hänsyn tagits till

grovheten av den förbrytelse, som är föremål för utredning. Vad meddelanden

emellan part och rättegångsbiträde angår, torde förtroendeförhållandet

böra tillerkännas avgörande vikt, oberoende av brottets art. Den omständigheten

att sedan en person häktats, han enligt nu gällande lag, med

dess svaga utbildning av försvarareinstitutionen och därav följande otillräckliga

garantier för lojalitet från biträdets sida, icke äger någon ovillkorlig

rätt till förtrolig konferens med biträdet i enrum, är icke giltig

grund för att skriftväxling på det stadium, då den häktade ännu befann

sig på fri fot, men redan hade antagit biträde i målet, skall få bliva före
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. May.ts proposition nr 196.

inål för beslag. I fråga om meddelanden mellan den misstänkte och övriga

i punkten nämnda personer synes däremot undantag från beslag ej böra

gälla, där brottet är av verkligt grov beskaffenhet. Av lagtekniska skäl

torde för närvarande gränsen för denna brottskategori knappast kunna bestämmas

annorlunda än så att den omfattar brott, för vilka straff minimum

är två års straffarbete eller därutöver. Skäl saknas eljest icke för att draga

gränsen lägre ned.

Det är att märka att omfattningen av det i 1 § stadgade undantaget återverkar

på beslagsrätten å försändelse i post- eller telegrafverkets vård enligt

2 §.

2 §.

Lagrådet:

I fråga örn antagande att försändelse i post- eller telegrafverkets vård är

avsedd för den misstänkte eller härleder sig från honom synes det vara av

än större betydelse än beträffande det antagande, varom i 1 § första punkten

är fråga, att för beslagsrätt kräva att det stödes på tillräckliga skäl.

Slutorden i paragrafen torde böra undergå någon jämkning till förtydligande

av hänvisningens innebörd.

4 §.

Lagrådet:

Meningen är säkerligen icke att medgiva beslagsrätt åt annan än den som

med laga rätt företager åtgärd, som omförmäles i första punkten. Paragrafens

lydelse bör jämkas till utmärkande av rätta innebörden, och även i

andra hänseenden torde genom någon överarbetning möjliga misstolkningar

kunna bättre förebyggas.

5 §.

Lagrådet:

Då beslag undantagsvis kan verkställas även av enskild person, lärer uttrycket

förrättningsman böra undvikas.

Underrättelse örn gjort beslag synes i den händelse det företages i frånvaro

av den från vilket beslaget sker böra meddelas denne även örn det

beslagtagna icke tagits örn händer eller satts i förvar. Lämnas han t. ex.

i okunnighet örn att ett honom tillhörigt upplag i det fria lagts under beslag,

kan allvarlig förlust tillskyndas honom genom att han t. ex. träffar försäljningsavtal

örn varan att genast levereras. Underrättelse bör innehålla

upplysning huru med det beslagtagna förfarits.

Paragrafens sista stycke synes tarva någon jämkning, bl. a. till utmärkande

av att vården skall avse ej blott att hindra förryckande av utredningen

i målet, utan ock att det beslagtagna ej tager skada.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

85

Justitieråden Alexanderson och Eklund:

För rätt till uppskov med underrättelse om beslag synes böra fordras att

synnerligt men för utredningens behöriga gång eljest kan uppstå. Samma

förutsättning bör uppställas för den i 6 § andra stycket medgivna underlåtenheten

att meddela utdrag eller avskrift av beslagtagen post- eller telegrafförsändelse.

7 §.

Lagrådet:

Innehållet i paragrafen föranleder icke erinran under förutsättning att

den får så förstås att, där enskild verkställt beslaget, protokollet skall uppsättas

av den myndighet, hos vilken den enskilde gör anmälan örn att beslaget

skett. I formellt hänseende bör sådan jämkning vidtagas att ordet

»förrättningen» undvikes, då detta ord ej väl lämpar sig för det fall att

beslaget gjorts av enskild person.

10 §.

Lagrådet:

Hänvisningen till rättegångsbalken beträffande klagan över rättens beslut

torde böra utgå såsom överflödig och dessutom icke fullt korrekt såtillvida

som rättegångsbalkens stadganden äga omedelbar giltighet endast i fråga

örn allmän domstols beslut, däremot icke i det fall att specialdomstol, t. ex.

krigsdomstol eller vattendomstol, fattat beslut rörande beslag.

Paragrafens andra punkt synes lämpligen kunna, med erforderlig jämkning,

upptagas i 9 ''§.

11 §.

Lagrådet:

Vinnes beaktande för vad nyss sagts örn lämpligheten av en sammanslagning

av 9 och 10 §, föranledes härav jämkning i den i förevarande

paragraf gjorda hänvisningen. Tillräcklig anledning att i fråga örn verkställighetsregeln

göra skillnad mellan beslag och skingringsförbud synes ej

föreligga.

Att märka är emellertid att i fråga örn verkställighet av skingringsförbud

i brottmål är redan i gällande lag, nämligen i 2 punkten av 6 § promulgationslagen

till lagen den 14 juni 1901 örn ändringar i rättegångsbalken,

meddelad bestämmelse, som emellertid har en annan innebörd än

den som enligt förslaget — med eller utan nyss förordade jämkning -—

skall gälla örn beslut angående ett enligt förevarande paragraf givet skingringsförbud.

Det torde därför vara nödigt att i ovannämnda lagrum i promulgationslagen

till 1901 års lag göra ett tillägg, innefattande erinran örn

att angående verkställighet av domstols beslut i fråga om beslag eller skingringsförbud

enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är där stadgat.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

12 §.

Lagrådet:

Vad man här velat föreskriva lärer vara att i den mån i lag eller författning

meddelas bestämmelser örn beslag eller skingringsförbud avvikande

från dem, som återfinnas i förevarande lag, dennas bestämmelser ej skola

äga tillämpning. Det hemställes att åt paragrafen gives en avfattning som

bättre än i förslaget skett giver uttryck häråt.

13 §.

Lagrådet:

Enligt paragrafen fordras att den, hos vilken husrannsakan må företagas

är på sannolika skäl misstänkt för brottet, vilket är samma fordran som

promulgationslagen till strafflagen uppställer för häktning. 1 1920 års förslag

var icke en så sträng förutsättning uppställd; där föreskrevs endast att anledning

skall finnas att misstänka någon för brottet. Skärpningen har skett för

att förebygga att husrannsakan skedde i anledning av alltför löst grundad

misstanke. För vinnande av detta syfte torde emellertid vara tillfyllest kräva

att vederbörande är med skäl misstänkt för brottet. Anledning synes ej

förefinnas att för husrannsakan uppställa strängare krav än för någons

kvarhållande. Det kan befaras att utredningen mången gång skall avsevärt

försvåras eller kanske rent av omöjliggöras örn för husrannsakan fordras

på sannolika skäl grundad misstanke. Husrannsakan bör få användas redan

för utrönande av örn skäl till häktning förefinnes. Det hemställes alltsåom

sådan ändring i paragrafen att såsom förutsättning för husrannsakan

föreskrives att någon är med skäl misstänkt för brottet.

Vidtages nu ifrågasatt ändring i paragrafen lärer 19 § böra på motsvarande

sätt jämkas.

I förslaget till lag angående ändring i vissa delar av promulgationslagen

till strafflagen har i 19 § under 12 upptagits en bestämmelse, enligt vilken

det icke är tillåtet att annorledes än i lagen stadgas på grund av misstanke

för brott hålla någon i förvar, ändå att han därtill samtycker. Justitieombudsmannen

har framhållit, att en motsvarande föreskrift borde meddelas

i fråga örn husrannsakan. I anledning härav har departementschefen

uttalat, att samtycke väl i regel ej syntes böra medföra befogenhet att vidtaga

en så ingripande åtgärd som husrannsakan, åtminstone ej då fråga

vore örn husrannsakan hos den misstänkte, men att verkan av samtycke

lämpligen borde överlåtas åt rättspraxis att bedöma med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet. Uppenbart är att det icke låter sig

göra att behandla alla fall lika. Vad särskilt angår den som misstänkes

för brott bör det visserligen, örn han själv av egen drift — i syfte att fria

sig från misstanken eller av annan anledning — begär att husrannsakan

skall hos honom företagas, icke vara uteslutet att taga hänsyn till en sålunda

framställd begäran. Annorlunda är emellertid läget när initiativet,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

såsom regelmässigt är händelsen, utgår från den som har hand örn utredningen.

Blir den misstänkte tillspord, huruvida han har något att erinra

mot att husrannsakan sker, ligger det för honom nära till hands att antaga,

att ett avböjande svar skall betraktas såsom en för honom ofördelaktig omständighet,

huru goda skäl han än må hava haft för sin vägran. Att utröna,

huruvida i dylika fall ett till myndigheten lämnat samtycke har tillkommit

fullt frivilligt eller icke, är därför näppeligen möjligt. Samtycke

som i denna ordning inhämtas hos den misstänkte hör därför icke under

några förhållanden få åberopas såsom stöd för att hos honom företaga husrannsakan.

Att denna grundsats strängt upprätthålles synes vara så viktigt,

att en uttrycklig bestämmelse i ämnet är av nöden.

14 $.

Lagrådet:

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn vilken som skall äga befogenhet

att under de i 13 § angivna förutsättningarna besluta örn husrannsakan.

Då emellertid stadgandena örn polismans befogenhet att utan

förordnande företaga husrannsakan möjligen kunna missförstås så att husrannsakan

skulle kunna äga rum även i annat fall än i 13 § sägs, torde

en förtydligande hänvisning till nämnda paragraf böra ske.

Föreskriften i andra punkten synes med hänsyn till sin natur icke höra

upptagas i lagen utan, därest den finnes erforderlig, i administrativ författning.

16 §.

Lagrådet:

I den i statsrådsprotokollet åberopade promemorian anföres att den hos

vilken husrannsakan företages hör beredas tillfälle att övervara förrättningen

samt att, örn detta ej låter sig göra, tillstädesva rande husfolk bör tillkallas.

Ett uttryckligt stadgande härom synes böra inarbetas i paragrafens första

stycke.

19 §.

Lagrådet:

Då kroppsrannsakan å kvinna icke i något fall bör få verkställas eller

bevittnas av annan än kvinna eller läkare hemställes att orden »utan hennes

medgivande» måtte ur paragrafen uteslutas.

Det erinras örn vad vid 13 § anförts i fråga örn ändring i förevarande

paragrafs första stycke.

20 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 12 §.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet :

Det i andra stycket förekommande uttrycket att »utredning angående brott

icke ankommer å myndighet som i 3 § sägs» åsyftar det fall att å en ort

utredningen angående brott ankommer på poliskommissarie i stad eller på

s. k. köpingsåklagare eller därmed jämställd särskild åklagare å landet.

Med hänsyn till den befogenhet i avseende å utredningen, som även i

nämnda fall tillkommer Konungens befallningshavande eller landsfogden,

synes uttrycket missvisande. Bestämmelsen torde lämpligen böra hänföra

sig till det fall att utredning örn brott ankommer på annan än myndighet

som i 3 § sägs.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

91 %.

Lagrådet:

Innehållet i det tillagda andra stycket torde lämpligare inarbetas i första

stycket, varvid även bortfölle en liten oegentlighet, som vidlåder den föreslagna

redaktionen.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

8S''

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet,

chefen för försvarsdepartementet samt chefen för socialdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets

den 2 mars 1933 avgivna utlåtande över de den 3 februari 1933

till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken;
4)

lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)

örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

6) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn

konsularjurisdiktion.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i sitt utlåtande funnit sig kunna i stort sett godkänna

den föreslagna lagstiftningen. De erinringar, som inom lagrådet framställts

å enstaka punkter, hava avsett spörsmål, vilka icke äro av avgörande

betydelse.

Vad först angår det remitterade förslaget till ändring i promulgationsförordningen

till strafflagen har uttrycket ’är någon gripen’

avsetts omfatta även det fall att någon, som icke redan tidigare vore att

anse såsom gripen, efter anställt förhör hindrades att avlägsna sig. Att detta

fall icke särskilt omnämnts i lagtexten har berott därpå, att det icke ansetts

nödvändigt att vid en reglering av kvarhållandet av den provisoriska natur

som förslaget avser göra avvikelse från det uttryckssätt som användes i

gällande lag. Då emellertid lagrådet uttalat att nämnda, ofta förekommande

fall borde särskilt angivas i lagtexten, torde detta nu böra beaktas

och i enlighet härmed jämkning ske i avfattningen av 11 och 12 punkterna.

Till förebyggande av den icke avsedda tolkningen att just den

häktningsmyndighet, som gripit eller till vilken anmälan om gripande

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 19G. 1

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Marits proposition nr 196.

ingått, skall hava skyldighet att fatta beslut i häktningsfrågan, lärer

såsom lagrådet hemställt en omredigering av 12 punkten jämväl i detta

hänseende böra vidtagas. På sätt lagrådet ifrågasatt torde därjämte lydelsen

av samma punkt lämpligen kunna sålunda ändras, att under kvarhållande

kommer att inbegripas också det hållande i förvar som äger rum

innan häktningsmyndighet meddelar beslut i frågan örn den misstänktes

häktande, lösgivande eller fortsatta kvarhållande. Såsom lagrådet erinrat

föranleder detta att sista stycket i 29 punkten utgår ur förslaget. Vad

lagrådet i övrigt anmärkt beträffande 12 punkten torde likaledes höra

iakttagas.

I enlighet med den mening som uttalats av en ledamot av lagrådet lärer

den i 14 punkten uppställda förutsättningen för att häktningsmyndighet

skall kunna förordna, att häktad person i stället för att ofördröjligen föras

till allmänt häkte skall kunna någon tid stå till polismyndighetens förfogande

för att vidare höras, höra så till vida skärpas, att anstånd med

överförandet till häktet endast må äga rum, där det finnes vara av synnerlig

vikt för utredningen. I samband härmed bör emellertid, såsom

denne ledamot även ifrågasatt, bestämmelsens tillämplighet utsträckas till

att avse även det fall att häktet tinnes å den ort där häktningsmyndigheten

har sitt säte. Därjämte torde, såsom samme ledamot jämväl föreslagit,

i punkten böra intagas uttryckligt stadgande därom, att anståndet

med överförandet icke får fortfara längre än till första rannsakningen.

Vidkommande härefter förslaget till lag örn vissa tvångsmedel i

brottmål torde böra iakttagas lagrådets erinran beträffande 1 § att beslag

skall få äga rum allenast om föremålet i fråga skäligen kan antagas äga

betydelse för utredning örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller

på grund av brott förverkat.

Enligt 1 § i det remitterade förslaget skulle från beslag vara undantagna

vissa skriftliga meddelanden, nämligen från den misstänkte till

vissa anhöriga, till rättegångsbiträde i saken, så ock till ämbets- eller

tjänsteman, läkare eller annan, där det kunde antagas att meddelandets

innehåll omfattades av denne i lag eller författning ålagd tystnadsplikt.

I fråga örn denna bestämmelse hava inom lagrådet olika meningar kommit

till uttryck. Sålunda har en ledamot hemställt att bestämmelsen

måtte utgå. En annan ledamot har ansett, att vad anginge meddelanden

från den misstänkte till anhöriga undantaget borde vinna tillämpning

allenast vid brott, varå icke kunde följa ringare straff än straffarbete i

två år. Slutligen hava två ledamöter funnit undantagsbestämmelsen höra

omfatta icke allenast skriftliga meddelanden till de nämnda personerna

utan jämväl meddelanden från dessa till den misstänkte. Å andra sidan

borde, enligt dessa ledamöters mening, utom vad anginge skriftliga meddelanden

mellan den misstänkte och hans rättegångsbiträde, undantag från

beslagsrätt ej gälla, då fråga vore örn så grovt brott att straffminimum

vore två års straffarbete eller därutöver.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Vid förnyat övervägande av spörsmålet har jag ansett mig kunna godtaga

den uppfattning, at vilken sistnämnda två lagrådsledamöter givit

uttryck. I enlighet härmed bör därför bestämmelsen omredigeras. Framkallas

må, att undantagsbestämmelsen uppenbarligen ej avser meddelanden

mellan den för brottet misstänkte och någon som med skäl misstankes

för delaktighet däri.

De a\ lagrådet i fråga örn 2, 4, o och 7 §§ gjorda erinringarna synas böra

beaktas. Därutöver bör 5 $, liksom 6 och 9 §§, underkastas vissa jämkningar

av redaktionell art. Två ledamöter av lagrådet hava beträffande

5 och 6 §§ anmärkt, att för rätt till uppskov med underrättelse örn beslag

borde fordras, icke som i förslaget att underrättelsen skulle kunna medföra

fara för utredningens behöriga gang, utan i stället att genom underrättelsen

skulle kunna uppstå synnerligt men för utredningens behöriga gång.

Jämväl denna erinran synes böra iakttagas. Vad angår 10 § i det remitterade

förslaget torde i enlighet med vad lagrådet erinrat första punkten

böra utgå och andra punkten upptagas i närmast föregående paragraf.

Nämnda omredigering föranleder ändrad paragrafbeteckning i det följande.

Såsom 10 § böra sålunda med vissa jämkningar, delvis föranledda av lagrådets

anmärkningar, upptagas de i remissförslagets 11 § förekommande

bestämmelserna örn skingringsförbud. Likaså bör 11 §, vilken motsvarar

remissförslagets 12 §, underkastas omredigering i det avseende varom lagrådet

hemställt.

För husrannsakan bos den som misstänkes för brott skulle enligt det

remitterade förslaget bland annat fordras att misstanken vore grundad å

sannolika skäl. Lagrådet bar hemställt att i stället den fordran uppställes

att vederbörande vore med skäl misstänkt för brottet. Med den

i remissförslaget intagna bestämmelsen, vilken jämväl förekommer i gällande

stadganden om husrannsakan i vissa specialförfattningar, avsågs

att förebygga att husrannsakan skedde i anledning av alltför löst grundad

misstanke. Mot att uppställa samma fordran för rätt till husrannsakan

sorn gäller för rätt till häktning, nämligen att misstanken är grundad å

sannolika skäl, synes dock icke utan fog kunna anmärkas att detta kan

vara ägnat att i praktiken leda till att för häktning kommer att

fordras svagare mått av bevisning än som nu anses böra krävas. En

dylik utveckling är uppenbarligen ej önskvärd. Med hänsyn härtill och

då även nied den av lagrådet föreslagna bestämmelsen det avsedda syftet

torde vinnas, anser jag mig böra vidtaga den ändring i förslaget varom

lagrådet hemställt. Denna ändring synes böra föranleda att uttrycket

''sannolika skäl’ å andra ställen i paragrafen ersättes med annat uttryck.

Såsom i remissprotokollet anförts bar jag icke ansett mig böra, på

sätt i ett av do i ärendet inkomna yttrandena påyrkats, upptaga en generell

bestämmelse av den innebörd att husrannsakan ej linge ske under

andra förutsättningar än de lagstadgade även örn samtycke till åtgärden

lämnades. Lagrådet bar hemställt att i fråga örn husrannsakan bos don

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

som misstankes för brottet bestämmelse måtte införas därom att för sådan

åtgärd ej i något fall linge åberopas hans samtycke såvida han icke själv

av egen drift begärde att husrannsakan skulle företagas hos honom. Att

en bestämmelse av detta innehåll upptages i lagen har jag ej anledning

motsätta mig. I övrigt torde i paragrafen, vilken bör betecknas såsom

12 §, lämpligen kunna vidtagas några jämkningar i redaktionellt avseende.

Av förslagets följande paragrafer torde 14, 16, 19 och 20 §§ böra, med

iakttagande av de av lagrådet gjorda erinringarna, underkastas vissa

jämkningar. Därjämte böra 14—20 §§ erhålla ändrad nummerbeteckning,

13—19 §§. Slutligen lärer med anledning av lagrådets erinran viss jämkning

böra ske i övergångsbestämmelsen.

Vad angår övriga lagförslag torde i förslaget till lag örn ändring i

vissa delar av strafflagen en mindre jämkning av redaktionell natur böra

vidtagas beträffande 25 kap. 14 § strafflagen, varjämte 16 kap. 91 § i förslaget

till lag örn ändring i vissa delar av lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes bör underkastas omredigering i enlighet med lagrådets

erinran. Slutligen torde i anledning av vad lagrådet hemställt visst tilllägg

böra göras till 6 § 2. promulgationslagen till lagen den 14 juni 1901

örn ändringar i rättegångsbalken».

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad nu anförts avfattade

förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya

strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, lag om

vissa tvångsmedel i brottmål, lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och

30 kap. 11 § rättegångsbalken, lag innefattande tillägg till 6 § lagen den

14 juni 1901 (nr 38 s. 30) örn vad iakttagas skall i avseende å införande

av lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken, lag örn ändring i

vissa delar av strafflagen, lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23

oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes och

lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) örn

konsular jurisdiktion samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

3801SO. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:176 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens införan s. 1 i texten
  2. 1LU 1933:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens införande och vad i s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 2016/17 s. 653 s. 654 · s. 658 · s. 665 i texten · dokumentnivå