Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark

1933-03-03 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:200, Med förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Majts proposition till riksdagen med förslag till lag om utrotande

av berberis å viss mark; given Stockholms slott den

3 mars 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sand.

Nr ‘200.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

lag om utrotande av berberis å viss mark.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant påkalla,

äger Kungl. Maj:t på framställning av hushållningssällskapet och

vederbörande landsting förordna, att vanlig berberis (Berberis vulgaris),

däri inbegripet dess varieteter, samt andra arter av för svartrost

(Puccinia graminis) mottaglig berberis skola inom hushållningssällskapets

område utrotas. Skyldighet att ombesörja utrotningen åligger jordägaren

eller, där jorden är upplåten på arrende, arrendatorn.

Förordnande, varom nyss nämnts, må ej omfatta berberis i botaniska

trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.

2 §.

I förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid, inom

vilken utrotandet skall vara verkställt. Tiden må sättas olika för olika

delar av det område, förordnandet avser.

3 §.

Uraktlåter jordägare eller arrendator, som i 1 § avses, att inom utsatt

tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande berberis,

som är mottaglig för svartrost, straffes med böter från och med tio till

och med tvåhundra kronor; och må den försumlige åliggande åtgärder,

sedan han blivit underrättad, verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets

försorg. Kostnaden härför må av åklagarmyndigheten omedelbart

uttagas hos den försumlige.

4 §.

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

5 §.

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd av

förseelse däremot genom vederbörande länsstyrelses försorg på statsverkets

bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom

orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts proposition nr 200.

6 §.

Genom särskild kungörelse bestämmer Kungl. Maj:t, på vilka arter

av släktet Berberis utom Berberis vulgaris denna lag skall äga tillämpning.

Vad sålunda kungöres skall gälla även beträffande område, för

vilket förordnande om utrotning redan meddelats, då kungörelsen träder

i kraft; börande i denna stadgas viss tid, inom vilken, såvitt angår sådant

område, utrotningen av berberisart, vilken icke förut varit föremål för

utrotningsarbetet, senast skall vara verkställd vid påföljd, som stadgas

i 3 §.

7 §.

På Kungl. Maj:t ankommer att meddela föreskrifter angående förbud

mot försäljning och plantering av berberis.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, då lagen den 20 juni 1918

(nr 400) om utrotande av berberisbuskar å viss mark skall upphöra att gälla.

I fråga om område, för vilket förordnande meddelats enligt sistnämnda

lag, skall den nya lagen gälla som om förordnandet meddelats enligt

denna; dock att beträffande mark, som är belägen på längre avstånd från

åker än 200 meter, bestämmelserna i 3 § av den nya lagen icke skola

träda i tillämpning förr än den 1 juli 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Gällande lagstiftning om utrotande av berberis innefattas i lagen

den 20juni 1918 (nr 40 0) om utrotande av berberisbuskar

å viss mark. I H av lagen stadgas, att, där förhållandena inom

något hushållningssällskaps område sådant påkalla, Konungen äger, på

framställning av hushållningssällskapet och vederbörande landsting,

förordna, att buskar av vanlig berberis (Berberis vulgaris) skola inom

hushållningssällskapets område eller viss del därav genom jordinnehavarens

försorg utrotas å mark, belägen på mindre avstånd än två hundra

meter från åker; dock att förordnandet ej må omfatta dylika buskar i botaniska

trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.

Enligt stadgande i 2 § skall i förordnande, varom i 1 § sägs, tillika utsättas

viss tid, inom vilken utrotandet skall var verkställt. Tiden må

sättas olika för olika delar av det område, förordnandet avser. I 3 §

stadgas, att, om innehavare av mark, som i 1 § avses, uraktlåter att

inom utsatt tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande

berberisbuskar, skall han straffas med böter från och med tio till och

med två hundra kronor, och må utrotandet på den skyldiges bekostnad

verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets försorg. I 4 §

upptages en bestämmelse om åtalsrätt, och 5 § innehåller vissa bestämmelser

om bötesfördelning m. m. I 6 § stadgas, att förordnande enligt

lagen skall tillika med erinran om påföljd av förseelse däremot genom

Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg på statsverkets bekostnad

införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten

samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.

Enligt 7 § av lagen ankommer på Konungen att meddela föreskrifter

angående förbud mot försäljning och plantering av berberisbuskar.

Lagen trädde i kraft den 1 augusti 1918.

Genom kungörelse den 3 oktober 1929 (nr 30 2) angående

förbud mot salu hållande och plantering av berberisbuskar

har Kungl. Maj:t jämlikt 7 § i 1918 års lag förordnat, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

buskar av vanlig berberis (Berberis vulgaris), däri inbegripet dess varieteter,

ej må utan Kungl. Maj:ts tillstånd hållas eller utbjudas till salu

eller planteras; dock att detta förbud ej gäller utbjudande till salu av

berberisbuskar till botaniska trädgårdar, som äro förbundna med högre

undervisningsanstalter, eller plantering av berberisbuskar i dylika trädgårdar.

Förordnanden enligt 1 § i 1918 års lag hava av Kungl. Maj:t meddelats för

Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands ocli Östergötlands län,

Kalmars läns norra hushållningssällskaps område och vissa delar av

Kalmars läns södra hushållningssällskaps område ävensom för Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Örebro och V ästmanlands

län. De i förordnandena utsatta tider, inom vilka utrotandet

av berberisbusken skulle vara verkställt, hava numera gått till ända

i samtliga fall utom så vitt angår Uppsala län samt förenämnda delar

av Kalmar län, där den utsatta tiden utgår först med 1938.

Till bestridande av kostnaderna för berberisbuskens utrotande i de

trakter av landet, där den förekommer i större mängd, har riksdagen

å extra stat för vart och ett av åren 1919—1922 anvisat ett förslagsanslag,

högst, 15,000 kronor. I riksstaten för budgetåret 1923/1924 uppfördes

anslaget såsom extra reservationsanslag med 10,000 kronor. För tiden

därefter hava medel anvisats allenast för budgetåren 1929/1930 och

1930/1931 med för vartdera budgetåret 5,000 kronor.

Enligt kungörelse den 3 december 1918 (nr 992) angående

statsbidrag till utrotande av berberisbuskar å viss

mark har statskontoret att till hushållningssällskap, inom vars område

1918 års lag äger tillämpning, utbetala av Kungl. Maj:t beviljat bidrag

till så stor del, som hushållningssällskapet med intyg från lantbruksstyrelsen

styrker sig hava utgivit av natur att kunna gäldas av statsmedel.

Understöd av statsmedel för utrotande av berberisbuskar utgår

med högst 100 kronor för år till en och samma jordbrukare och under

förutsättning, att minst motsvarande belopp tillskjutes från medel, beviljade

av landsting, kommuner, hushållningssällskap eller enskilda.

Under åren 1928—1932 har Kungl. Maj:t, jämte statsbidrag enligt 1918

års kungörelse, dels från förenämnda anslag och dels från nionde huvudtitelns

ordinarie reservationsanslag till extra utgifter och ordinarie

reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar

anvisat sammanlagt 34,738 kronor för fullständigt utrotande

av berberisbusken inom vissa län.

Vid flera tillfällen under senare år har fråga om ändringar i 1918 års lag

och kungörelse varit före. Den 3 oktober 1929 förklarade Kungl. Maj:t

vissa framställningar, däribland en av lantbruksstyrelsen den 11 februari

1927 avgiven, rörande reviderad lagstiftning om berberisbuskens utrotande

icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Den 29 april

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1932 fann Kungl. Maj:t en av Uppsala läns hushållningssällskap i december

1931 i ämnet gjord framställning för det dåvarande icke föranleda

någon Kungl. Majrts åtgärd.

Hushållningssällskapens ombud hava nu, i anledning av en av landshövdingen

Karl Tiselius och friherre Israel Lagerfelt vid ombudens möte

1932 väckt motion angående utredning om åtgärder för berberisbuskens

fullständiga utrotande i landet, i skrivelse den 28 september 1932

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt vidtaga erforderliga

åtgärder för en lösning i motionens syfte av det synnerligen betydelsefulla

spörsmål, som däri avsåges. I motionen anfördes huvudsakligen

följande.

Från vetenskapligt håll uttalades redan vid tillkomsten av 1918 års

lag den åsikten, att berberisbuskarnas utrotande i den omfattning, lagen

föreskriver, icke kunde förväntas medföra åsyftade resultat. Senare

undersökningar hade också, enligt motionärernas mening, klart visat, att

en utrotning av berberisbuskar endast i den omfattning lagen föreskriver

icke utgjorde något nämnvärt skydd mot svartrostangreppen. Enligt

vad det konstaterats kunde svartrostens sporer spridas på väsentligt

längre avstånd än 200 meter, och man hade trott sig finna, att sporerna

av vinden kunde föras många kilometers väg.

De betydande förluster, som svartrostangreppen nära nog årligen tillfogade

. jordbruket, vore svåra att siffermässigt angiva. Med stöd av

approximativa uppskattningar av svartrostens skadegörelse kunde det

emellertid enligt motionärernas åsikt antagas, att denna enbart inom

Östergötlands län under ett enda s. k. svartrostår uppginge till omkring

1,000,000 kronor. För landet i dess helhet måste man efter motionärernas

förmenande räkna med förluster av oerhörd storlek.

Olika sorter av stråsäd vore olika mottagliga för svartrostsmittan.

Några fullständigt motståndskraftiga sorter syntes emellertid knappast

finnas, och att genom växtförädlingen framdraga sådana torde av flera

skal stöta på avsevärda svårigheter. Den ökade användningen av

kvävehaltiga konstgödselmedel syntes i viss utsträckning göra säden

mera mottaglig för svartrostangrepp, men en någorlunda riklig gödsling

med kväve vore, å andra sidan, ett medel till avkastningens höjande

och odlingens förbilligande.

Da det gällde att minska eller helt hindra angrepp av svartrost och därav

förorsakade ekonomiska förluster, syntes därför ej någon annan väg

stå till buds än berberisbuskens fullständiga utrotande. De erfarenheter,

som man härutinnan hade från andra länder, exempelvis Danmark, gåve

vid handen, att genom en dylik fullständig utrotning angreppen av svartrost

helt upphörde eller bleve av så ringa omfattning, att de saknade

ekonomisk betydelse.

Med hänsyn till att jordbrukarna fortfarande tämligen allmänt förmenade,

att berberisbusken icke spelade någon större roll vid svartrostens

spridning, och jämväl på grund av den praktiska svårigheten att verkställa

en allmän utrotning syntes det motionärerna böra utredas, huruvida

man icke genom en mera effektiv lagstiftning än den nu gällande

skulle kunna erhålla ett värdefullt stöd för genomförande av en fullständig

utrotning av berberisbusken inom hela landet. I detta sammanhang

förtjänade enligt motionärernas mening att uppmärksammas, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

den nuvarande lagstiftningen kunde befaras snarare vara till skada än

gagn, då den gåve stöd åt den oriktiga uppfattningen, att berberisbuskar

på längre avstånd än 200 meter från åker vore ofarliga. En ytterligare

omständighet, som efter motionärernas förmenande talade för önskvärdheten

av att en lagstiftning avseende fullständig utrotning av berberis

komme till stånd, vore, att man utan en sådan torde kunna befara, att

utrotningsarbetet icke komme att upptagas inom alla de hushållningssällskaps

områden, där busken förekomme, och att förty de områden, där

berberiskampanjen genomförts, fortfarande bleve utsatta för invasion både

av buskar och av rosten.

Motionärerna föreslogo, att utredning måtte ske angående lämpliga åtgärder

för åstadkommande snarast möjligt av ett fullständigt utrotande av

berberisbusken inom landet i dess helhet. Vid utredningen borde beaktas

frågorna om en effektivare lagstiftning, om anskaffande av de för

utrotningsarbetet erforderliga penningmedlen samt om fortsatt spridande

av upplysning angående berberisbuskens skadlighet och det lämpligaste

sättet för dess utrotande.

Framställningar i ämnet hava vidare inkommit från ett flertal hushållningssällskap,

nämligen Stockholms läns och stads samt Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands och Kronobergs läns hushållningssällskap, Kalmar

läns norra och södra hushållningssällskap, Blekinge läns hushållningssällskap,

Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskap, ävensom

Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap. I hushållningssällskapens

framställningar har särskilt framhållits önskvärdheten

av att sådana ändringar vidtagas i gällande berberislag, att utrotandet

av berberis föreskrives skola omfatta all berberis, oberoende av

avståndet från växtplatsen till odlad jord, samt att ordet »jordinnehavaren»

i lagen närmare klarlägges. Blekinge läns hushållningssällskap har

därjämte framhållit såsom önskvärt, att en eventuell ny lag på området

gjordes obligatorisk för hela landet och att alltså lagens ikraftträdande

inom visst område ej, såsom nu är fallet, gjordes beroende av samfällda

beslut av hushållningssällskap och landsting. Västmanlands läns hushållningssällskap

har uttalat, att enligt dess mening borde ansvaret för berberisbuskens

utrotande läggas å jordägaren samt att det vore ett önskemål,

att förutom Berberis vulgaris även förekommande varieteter därav inbegrepes

i lagstiftningen.

Statens växtskyddsanstalt har i avgivna utlåtanden den 28 december

1932 och den 11 januari 1933 — under hänvisning till yttranden i ärendet

av föreståndaren för anstaltens botaniska avdelning filosofie doktorn Carl

Hammarlund samt föreståndaren för anstaltens upplysnings- och kontrollavdelning

filosofie doktorn Thore Lindfors — tillstyrkt skyndsamma

åtgärder för ändring av gällande lagstiftning i överensstämmelse med de

gjorda framställningarna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Majds proposition nr 200.

Föreståndaren för anstaltens upplysnings- och kontrollavdelning har anfört

huvudsakligen följande.

Vid de förberedande utredningar, som föregingo utfärdandet av

1918 års berberislag, förutsades av vissa sakkunniga, att utrotning av

berberis i den omfattning, som sedermera blev stadgad i lagen, icke skulle

vara tillfyllest för erhållande av skydd mot svartrostangrepp. Senare offentliggjorda

undersökningar hade till fullo bekräftat den uppfattning,

som dessa sakkunniga företrädde. Härutinnan kunde erinras om Gassners

undersökningar i Uruguay, vilka klayt och tydligt visade, att rostsporer

spredes på över 2 kilometer, eller det största avstånd, för vilket observationer

av honom verkställts. Stakman m. fl. forskare hade i Amerikas

Förenta Stater visat, att svampsporer i stort antal förekomme vid en höjd

av 3,300 meter och sparsamt ända till 5,000 meter över jordytan samt att

levande rostsporer kunde infångas på en höjd av över 2,000 meter. Det

vore uppenbart, att spridning parallellt med jordytan i vindarnas riktning

kunde ske på betydligt längre avstånd, även om skogar och höjder kunde

i viss mån verka hejdande. Vid bedömandet av det avstånd, inom ATilket

en berberisbuskes smittospridande verksamhet kunde göra sig gällande,

borde man även hava i minne, att de genom skålrostsporer framkallade

infektionerna på sädesplantor inom ett par veckors tid gåve upphov till

sommarsporer, som i sin tur kunde spridas över nya sträckor, samtidigt

som infektionsmaterialet bleve mångtusendubblat. Under en vegetationsperiod

hunne flera generationer av sommarsporer utbildas. Antalet växlade

beroende på väderleksförhållandena, men antalet 3—6 hade betecknats

såsom sannolikt för svenska förhållanden, och den ursprungligen från

en berberisbuske utgångna smittan kunde alltså utbreda sig successivt i

lika många etapper. Då varje etapp enligt förut anförda rön måste omfatta

en sträcka flerdubbelt överstigande 200 meter, vore det uppenbart,

att den en hel vegetationsperiod omfattande sporspridningen kunde sträcka

sig milsvitt, åtminstone under för rosten gynnsamma omständigheter.

Genom det kartläggningsarbete, som Södermanlands läns hushållningssällskap

utfört inom sitt verksamhetsområde, och den karta över berberisbuskens

utbredning i Uppland, som inginge i en av filosofie doktorn E.

Almquist utgiven avhandling, hade man fått större möjligheter att göra

en tillförlitlig jämförelse mellan berberisbuskens och svartrostens utbredning

samt att i särskilda fall, åtminstone med hög grad av sannolikhet,

avgöra, från vilken berberisförekomst smittan härledde sig. Genom sådana

iakttagelser bekräftades till fullo uppfattningen, att smittan från berberis

gjorde sig gällande på avstånd flerdubbelt överstigande 200 meter.

Det nu anförda torde vara tillräckligt för klargörande av 200-metersgränsens

olämplighet. Härjämte syntes emellertid böra framhållas, att

man alltjämt måste räkna med nyspridning av berberisbusken från platser

utanför nämnda gräns till de inom gränsen liggande områdena. Det

skulle på många håll säkerligen icke dröja mer än ett eller annat årtionde,

innan berberisbusken återvunnit den terräng, som den förlorat genom

utrotning i den av gällande lag föreskrivna omfattningen.

Man torde äga grundad anledning att påräkna, att en fullständig utrotning

av berberisbusken i Sverige skulle medföra befrielse från svartrostangrepp

av ekonomisk betydelse. Att en total utrotning av berberis

även inom de delar av landet, där busken förekomme rikligast, vore tekniskt

och ekonomiskt möjlig bevisades av erfarenheterna från Södermanlands

län.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Föreståndaren för anstaltens botaniska avdelning har förklarat sig i

alla delar ansluta sig till nu återgivna uttalanden.

Den 13 januari 1933 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att i

samråd med statens växtskyddsanstalt verkställa utredning rörande frågan

om berberisbuskens utrotande samt utarbeta de förslag i avseende å

såväl hithörande lagstiftning som åtgärder av ekonomisk och organisatorisk

art, vartill utredningen kunde föranleda; och förklarade Kungl.

Maj:t tillika, att vid förslagens upprättande borde, bland annat, iakttagas,

att lagstiftningen i ämnet fortfarande i så måtto bleve fakultativ, att lagbestämmelsernas

giltighet för visst område gjordes beroende av framställning

från lokala organ, exempelvis hushållningssällskap och landsting.

I skrivelse den 16 februari 1933 bar lantbruksstyrelsen inkommit med

framställning om ändrad lagstiftning angående utrotande av berberis

samt tillika överlämnat följande

»Förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant

påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och

vederbörande landsting, förordna, att vanlig berberis (Berberis vulgaris),

däri inbegripet dess varieteter, ävensom andra arter av för svartrost (Puccinia

graminis) mottaglig berberis, skall inom hushållningssällskapets område

genom jordägarens eller, där jorden är med nyttjanderätt upplåten,

genom vederbörande nyttjanderättsinnehavares försorg utrotas. Är mark

upplåten allenast med rätt till bete, åligger det ägaren att svara för utrotningen,

varvid innehavaren av betesrätten på anfordran är skyldig att

mot skälig ersättning i erforderlig utsträckning till utrotningsarbetets

utförande ställa arbetsfolk och dragare jämte redskap för hantlangning

och vattenkörning till jordägarens förfogande.

Förordnande, varom nyss nämnts, må ej omfatta berberis i botaniska

trädgårdar, som liro förbundna med högre undervisningsanstalter.

2 §.

I förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid, inom vilken

utrotandet skall vara verkställt. Tiden ma sättas olika för olika delar

av det område, förordnandet avser.

3 §.

Uraktlåter ägare eller nyttjanderättsinnehavare, som i 1 § avses, att

inom utsatt tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande

berberis, som är mottaglig för svartrost, straffes med böter från och med

tio till och med tvåhundra kronor; och må den försumlige åliggande åtgärder,

sedan han blivit underrättad, verkställas genom vederbörande

åklagarmyndighets försorg. Kostnaden härför må av åklagarmyndigheten

omedelbart uttagas hos den försumlige.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

4 §.

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgångtill

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

5 §.

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd av

förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg på

statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningai

inom orten samt anslas på lämpliga ställen inom det område, förordnandet

avser.

6

Konungen ankommer att meddela föreskrifter angående förbud mot

försäljning och plantering av berberis.

Denna lag träder i kraft den ? då lagen den 20

juni 1918 (nr 400) om utrotande av berberisbuskar å viss mark upphör

att gälla.

Vad i denna lag stadgas, skall gälla jämväl med avseende å område, där

på grund av tidigare meddelat förordnande nämnda lag den 20 juni 1918

äger tillämpning; dock att uraktlåtenhet att verkställa föreskriven utrotning

av berberis å mark, som är belägen på större avstånd från åker än

tvåhundra meter eller av andra arter av berberis än Berberis vulgaris

icke är förenad med ansvar enligt 3 §, förrän två år förflutit från ikraftträdandet

av denna lag.»

I sin skrivelse har lantbruksstyrelsen anfört huvudsakligen följande:

Lantbruksstyrelsen ville erinra om att inom vissa hushållningssällskaps

områden och under mera planmässig medverkan av respektive sällskap försöksvis

kommit till stånd utrotande av berberis med eller utan särskilt

statsbidrag. Så vore bland annat förhållandet inom Stockholms läns och

städs samt Uppsala, Södermanlands och Västmanlands läns hushållningssällskaps

områden. Vid dessa försök liade det visat sig, att utrotningsa,

rbetet dels medförde betydande kostnader dels krävde noggrann planläggning

och betydande förberedande åtgärder, om det skulle hava utsikt

att bliva framgångsrikt. Åtgärer från det allmännas sida av såväl ekonomisk

som organisatorisk art syntes därför vara av behovet påkallade. Den

undersökning av förhållandena, som måste föregå upprättande av förslagtill

sådana åtgärder, syntes emellertid icke kunna åvägabringas inom sådan

tid, att dessa frågor, i den mån de krävde riksdagens medverkan,

kunde framläggas för årets riksdag.

Med hänsyn härtill både lantbruksstyrelsen ansett sig böra överväga

möjligheten av att, särskilt för sig, framlägga förslag till ny lydelse av

lagen om utrotande av berberisbuskar på viss mark. Vunna erfarenheter

under den tid, lagen tillämpats, hade enligt lantbruksstyrelsens mening

tydligt givit vid handen, att lagen vore behäftad med vissa brister. Vad

särskilt beträffade den nuvarande bestämmelsen om begränsning av

utrotningstvånget till mark belägen på mindre än 200 meter från åker

medförde densamma till synes oöverkomliga svårigheter att vidmakthålla

det genom vissa hushållningssällskaps medverkan redan igångsatta och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 200.

utförda utredningsarbetet, vilket utsträckts att gälla all mark, oberoende

av dess läge i förhållande till åker. Lantbruksstyrelsen ansåge

sig i detta sammanhang böra framhålla, att starka skål

måste anses hava förelegat för de hushållningssällskap, vilka igångsatt

en allvarlig kamp mot berberis, att frångå den nu stadgade 200- metersgränsen. Erfarenheten hade nämligen visat, att rostsporerna spredes

på sådant avstånd från berberisens växtplats, att denna begränsning

gjorde lagen ineffektiv såsom ett medel i kampen mot svartrosten. I sådant

avseende kunde anföras, att, enligt vad styrelsen inhämtat, försök

bland annat i Amerika ådagalagt, att sådana sporer genom luftströmmarna

förts upp i luften intill 4 kilometers höjd. Den praktiska erfarenheten

från vårt eget land gåve också starkt belägg för rostsporernas förmåga att

spridas på större avstånd. Under de senaste åren hade sålunda med säkerhet

kunnat fastslås, att svåra rosthärjningar förorsakats å fastlandet

genom spridning av rostsporer från berberisrika öar, belägna ute i Mälaren.

Alla skäl talade således enligt lantbruksstyrelsens förmenande för

att lagen om utrotande av berberisbuskar i nu berörda hänseende snarast

möjligt borde bliva föremål för ändring. Utfärdandet av nya lagbestämmelser

på området syntes icke heller med nödvändighet vara beroende av

att utredningen angående i samband därmed från det allmännas sida erforderliga

åtgärder av organisatorisk och ekonomisk art slutförts. Jämväl

utan ett i förhållande till vad nu vore fallet mera omfattande statligt

ingripande på det ekonomiska och organisatoriska området syntes nämligen

vissa ändringar av lagens bestämmelser vara av behovet ovillkorligen

påkallade. „

Revisionen av lagen måste i enlighet med det anförda i törsta hand ga ut

på ett borttagande av den begränsning av utrotningsskyldigheten, som bestämmelsen,

att utrotandet endast skulle ske å mark belägen på mindre

avstånd än 200 meter från åker, innebure. .

För närvarande gällde utrotningstvånget för vanlig berberis (Berberis

vulgaris). Släktet berberis vore emellertid mycket omfattande. Om

också förutom Berberis vulgaris endast ett mindre antal av släktets arter

vore bärare av svartrostens sommarsporer, syntes dock desto starkare

skäl föreligga för att jämväl dessa arter bleve föremål för utrotning,

som sådana, enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit, på senare tiden införts

till landet. En allmän bestämmelse om utrotande av alla för svartrost

(Puccinia graminis) mottagliga berberisarter funne lantbruksstyrelsen

icke böra medföra svårigheter, under förutsättning att statens

växtskyddsanstalt liölle lantmännen och speciellt de organ, som biträdde

vid kampen mot berberis, underkunniga om vilka berberisarter, som

därvid kunde komma i fråga, samt om dessas kännetecken. Att i lagen

uppräkna de olika berberisarter, som kunde vara rostförande, läte sig

nämligen knappast göra, emedan till landet undan för undan kunde införas

nya arter, om vilkas egenskaper i förevarande avseende ingen säker

förhandskännedom torde förefinnas. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande

borde dock den vanliga berberisen, svartrostens allmänna bärare,

i lagen särskilt framhållas. Till denna art hörde ett flertal olika

varieteter, som odlades såsom prydnadsväxter. Såvitt man hade sig bekant,

vore samtliga dessa varieteter rostbärande. Enligt vad lantbruksstyrelsen

kunnat utröna, hade berberislagen i allmänhet tolkats

så, att jämväl dessa varieteter ansetts falla under utrotningspåbudet.

Det syntes emellertid skäligt, att detta, på sätt som skett i kungö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Ma.j:ts proposition nr 200.

relsen den 3 oktober 1929 angående förbud mot saluhållande ocli plantering

av berberisbuskar, också uttryckligen angåves i lagen.

Den nuvarande berberislagen kunde vinna tillämpning inom visst hushållningssällskaps

område eller »viss del därav». Erfarenheten i fråga

om rostsporernas spridningsförmåga syntes emellertid tydligt giva vid

handen, att berberisutrotningens effektivitet såsom medel i kampen

mot svartrosten i hög grad minskades, därest vissa delar av ett hushållningssällskaps

område undantoges från lagens tillämplighet. Betydelsen

härav bleve för övrigt en helt annan, därest 200-metersgränsen borttoges.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det under sådana

förhållanden till och med kunna ifrågasättas, huruvida icke en för hela

nket gällande lag i ämnet lämpligen borde utfärdas. Det lantbruksstyrelsen

i samband med föreliggande utredningsuppdrag lämnade direktivet,

att lagen borde vara fakultativ, hindrade emellertid styrelsen att nu

upptaga denna fråga till närmare skärskådande. Då lantbruksstyrelsen

sålunda föresloge, att förordnande om utrotning av berberis skulle gälla

ett hushållningssällskaps hela område, förutsatte styrelsen dock, att

Ivungl. Maj:t kunde äga att, där alldeles särskilda skäl härtill ansåges

löreligga, medgiva undantag i fråga om lagens tillämpning för viskt

område.

Det ålåge enligt gällande bestämmelser jordinnehavaren att utrota

berberis. Understundom hade svårigheter uppstått att fastslå, vem som

skulle anses vara jordinnehavare. Alldeles särskilt gällde detta, när jord

vore upplåten med nyttjanderätt och nyttjanderättshavaren disponerade

visst område endast för särskilt angivet syfte.

Utrotningsskyldigheten syntes i regel böra åligga den, som närmast

hade ekonomiskt gagn därav. Detta borde, kunde det synas, medföra,

att den, som brukade åkerjorden och lede den ekonomiska skada rosten

medförde, vore skyldig att utrota berberis. Då jord upplåtits med nyttjanderätt,

skulle således dylik skyldighet åligga nyttjanderättshavaren.

En sådan skyldighet skulle emellertid kunna bliva alltför betungande

för en arrendator, om utrotningsskyldigheten, såsom lantbruksstyrelsen

föreslagit, utsträcktes att gälla alla marker och således jämväl mark,

som låge mer än 200 meter från åker. Särskilt i mera skogrika trakter,

där nyttjanderättshavaren ofta icke disponerade skogsmarken eller blandad

skogs- och hagmark annat än med viss, ofta begränsad, betesrätt,

syntes det oskäligt, att denne skulle åläggas de icke obetydliga kostnader,

som vore förenade med berberisens utrotande på sådana områden.

Det syntes icke heller kunna förnekas, att jordägaren, om också indirekt,

i så måtto bleve delaktig av de med utrotandet förenade fördelarna, att

hans egendom, därest utrotandet lyckades och resultatet vidmakthölles,

måste anses i viss mån stiga i värde. Förutom den skyldighet att medverka

till ett allmännyttigt arbete, som måste anses åligga även en jordägare,

borde han därför jämväl ur egen ekonomisk synpunkt anses hava

visst intresse av berberisens utrotande, som givetvis i viss grad sammanhängde

med den tid, för vilken egendomens åkerjord och övriga

i någor vore utarrenderade. Lantbruksstyrelsen funne det emellertid icke

rimligt att — såsom från något håll ifrågasatts — skyldigheten att utlota

berberis skulle i allmänhet åligga jordägaren. Där jorden vore

upplåten med nyttjanderätt, skulle en sådan bestämmelse kunna verka

i hög grad betungande och medföra ansvar för åtgärder, som jordägaren i

stort sett saknade möjlighet att utföra, åtminstone icke utan orimliga kost
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 200.

nåder. Berberisutrotningen krävde betydande arbete, som en arrendator

med eget arbetsfolk utan alltför stora olägenheter kunde utföra vid

lämpliga tillfällen. En jordägare, som vore bosatt annorstädes, bleve

däremot hänvisad att för detta arbete anlita särskilt lejd arbetskraft och

vore mången gång beroende av sin arrendator för att erhålla sådan. Då

en på annat håll boende jordägare saknade möjlighet att utan kostsam

inspektion konstatera senare uppkommande berherisförekomster, för

vilkas utrotande lian vore ansvarig, komme han vidare att bliva mer eller

mindre beroende av, i vad mån arrendatorn, som kunde lätt följa förhållandena

på detta område, hölle honom underkunnig om dylika förekomster.

Att en viss uppdelning mellan jordägare och nyttjanderättshavare av

de skyldigheter, berberislagen ålade, sålunda syntes skälig, hade föranlett

lantbruksstyrelsen att undersöka, huruvida icke en sådan formulering

kunde utfinnas, att en rättvis fördelning av utrotningsskyldigheten

komme till stånd. Full rättvisa på detta område torde emellertid

icke genom någon formulering av lagens bestämmelser kunna säkerställas.

Lantbruksstyrelsen förutsatte också, att framdeles jordägare och

arrendatorer gemensamt tillsåge, att förevarande spörsmål på ett möjligast

rättvist sätt ordnades vid arrendeavtals ingående.

Lantbruksstyrelsen hade trott sig finna en lämplig lösning av frågan

sålunda, att skyldigheten att utrota berberis ålades jordägaren eller, där

jorden vore upplåten med nyttjanderätt, vederbörande nyttjanderättshavare

med den inskränkningen att, där arrendator beträffande viss mark

endast medgivits betesrätt, denna mark i förevarande avseende icke

skulle anses vara utarrenderad. Genom sådana bestämmelser borde enligt

styrelsens mening en arrendator icke komma att oskäligt betungas

av utrotning utav berberis. Den ifrågasatta formuleringen kunde däremot

ur jordägarsynpunkt anses vara mindre tillfredsställande, särskilt

där jordägaren saknade tillgång till arbetskraft på den ort,

där utrotningsarbetet skulle verkställas. I syfte att tillgodose jordägarens

berättigade intressen i sådant avseende ville lantbruksstyrelsen

därför föreslå, att i lagen intoges en bestämmelse om skyldighet för arrendator

att vid utrotning av berberis på mark, där arrendatorn hade

sig tillförsäkrad endast viss betesrätt, mot skälig ersättning tillhandahålla

jordägaren arbetsfolk och dragare jämte redskap för hantlangning

och vattenkörning.

I 3 § av gällande berberislag stadgades, huru förfaras skulle, där vederbörande

uraktläte att verkställa föreskriven utrotning av berberis.

Förutom böter för dylik uraktlåtenhet stadgades, att utrotandet finge pa

den skyldiges bekostnad verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets

försorg. Formuleringen vore här sådan, att åklagarmyndigheten

stundom icke ansett sig berättigad att utan vidare låta verkställa

utrotningsarbetet. Lantbruksstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå

sådan omformulering av bestämmelsen, att därav tydligt framginge

åklagarens rättighet härutinnan.

I berberislagen hade åklagaren och eventuellt angivaren tillförsäkrats

andel i böter, som utdömts med tillämpning av lagen. Med hänsyn till

de ändrade principer, som nyligen genomförts i detta avseende, syntes

bestämmelserna härom böra utgå.

Enligt de direktiv, som i ärendet lämnats lantbruksstyrelsen, skulle

lagen om utrotning av berberis fortfarande vara fakultativ. Detta syn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

tes, därest annat icke särskilt stadgades, medföra, att såvitt lagens bestämmelser

angående utrotning av berberis utsträcktes att gälla jämväl

mark, som vore belägen på större avstånd än 200 meter från åker, frågan

måste tagas under förnyad omprövning av vederbörande lokala myndigheter.

Detta skulle kunna komma att medföra ett tillstånd av osäkerhet

intill dess hushållningssällskap och landsting hunnit taga ställning

till frågan, vilket särskilt inom områden, där ett allvarligt bekämpande

av berberisen kommit till stånd, måste medföra betydande olägenheter.

Lantbruksstyrelsen hade därför ansett sig böra ifrågasätta, att lagens

fortsatta tillämpning genom särskild övergångsbestämmelse säkerställdes

inom sådana områden, där den nu gällde. En sådan bestämmelse

syntes dock kräva en komplettering i syfte att hindra utkrävande av

ansvar för uraktlåtenhet att utrota berberis utanför 200-metersgränsen,

förrän tillräcklig tid lämnats vederbörande att hinna verkställa sådant

utrotande. Denna tid syntes förslagsvis böra fastställas till två år.

Berberis kunde uppträda ej endast såsom buske utan jämväl såsom

planta eller träd. Vid sådant förhållande syntes den i gällande berberislag

använda benämningen »berberisbuskar» i en ny lag i ämnet lämpligen

böra utbytas mot ordet »berberis», varigenom formellt klarlades,

att lagen ägde tillämpning å växtens samtliga nämnda utvecklingsformer.

Lantbruksstyrelsen har i anslutning till vad sålunda anförts hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1933 års riksdag förslag till ny lag om

utrotande av berberis å viss mark av i huvudsak den lydelse, som styrelsens

förslag utvisade.

Lantbruksakademiens förvaltningskommitté har, efter remiss, den 24

februari 1933 avgivit utlåtande över lantbruksstyrelsens framställning

samt därvid såsom eget utlåtande överlämnat ett av akademiens ekonomiska

avdelning till förvaltningskommittén avgivit yttrande i ärendet, i

vars behandling deltagit bland andra avdelningens ledamöter, justitierådet

von Seth och presidenten i Svea hovrätt Ekeberg. I sistnämnda yttrande

har anförts följande.

Mot de huvudsakliga grunder, på vilka förslaget vore byggt, hade avdelningen

icke något att erinra. Särskilt syntes det avdelningen uppenbart,

att då det finge anses av erfarenheten bekräftat, att svartrostens

smittämne kunde sprida sig på vida större avstånd än det, varmed man

ansåge sig böra räkna vid tiden för nu gällande lags tillkomst, lagstiftningen

borde lämpas efter den sålunda vunna erfarenheten.

Avdelningen hade ej heller något att erinra mot förslaget att utsträcka

utrotningen till de andra arter av släktet Berberis, vilka av erfarenheten

visades kunna vara bärare av smittämnet, Avdelningen ville emellertid

ifrågasätta, om det vore lämpligt att överlåta åt en var enskild för sig

att taga reda på, vilka dessa arter vore. Även om växtskyddsanstalten

vidtoge de åtgärder till allmänhetens upplysande, som förutsattes i förslaget,

syntes det hela komma att bliva allt för svävande för att lämpligen

kunna läggas till grund för ett straffrättsligt förfarande på sätt

i förslaget vore förutsatt, och detta särskilt som det, såsom lantbruksstyrelsen

erinrat, funnes utsikt för att utrotningen kunde komma att

behöva tid efter annan utsträckas till nya arter, för vilkas utrotande

ny frist kunde erfordras. Visserligen vore avdelningen ense med lånt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bruksstyrelsen därom att det vore olämpligt att i själva lagen intaga en

uppräkning av de arter utom Berberis vulgaris, som skola bliva föremål

för utrotning, detta icke minst av hänsyn till den rörlighet hithörande

bestämmelser av nyss berörda anledning borde äga. Även andra

utvägar funnes emellertid, och vid övervägande av vad härutinnan

lämpligen borde åtgöras hade avdelningen ansett sig böra stanna för

att föreslå, att i 6 § intoges ett stadgande av innebord^a 11 det skulle

ankomma på Kungl. Maj:t att genom särskild kungörelse bestämma,

på vilka arter utom Berberis vulgaris lagen skulle äga tillämpning, att

vad sålunda kungjordes skulle äga tillämpning även inom kushållningssällskapsområde,

för vilket förordnande om utrotning redan meddelats,

då kungörelsen trädde i kraft, samt att i kungörelsen skulle

stadgas tid, inom vilken såvitt anginge sådant område, utrotningen av

berberisarter, vilka icke förut varit föremål för utrotningsarbetet,

skulle vid påföljd, som stadgades i 3 §, vara verkställd. Sistnämnda

tid borde uppenbarligen jämkas efter förhållandena i varje särskilt

fall. Vore den nytillkomna arten en sådan, som endast förekomme

i ringa antal, borde tiden kunna sättas ganska kort. Gjordes

ett sådant tillägg till 6 §, borde övergångsbestämmelsen till lagen undergå

motsvarande jämkning och endast innehålla, att i fråga om område,

för vilket förordnande meddelats enligt 1918 års lag, den nya lagen

skulle gälla, som om förordnandet meddelats enligt denna, dock att beträffande

mark, som vore belägen på längre avstånd från åker än 200

meter, bestämmelserna i 3 § av den nya lagen icke skulle äga tillämpning,

förr än två år efter dess ikraftträdande. Avdelningen utginge

härvid, liksom lantbruksstyrelsen syntes hava gjort, ifrån att vad i 1 §

sägs om varieteter av Berberis vulgaris icke innebure något nytt utan

endast utgjorde ett förtydligande av vad redan nu gällde. Att i lantbruksstyrelsens

förslag endast talades om uppskov med »ansvar» enligt 3 § torde

väl bero på ett förbiseende.

Den nu gällande berberislagen synes vara behäftad med vissa brister,

och åtskilliga framställningar om en revision av densamma hava, såsom

av den förut lämnade redogörelsen framgår, blivit gjorda hos Kungl.

Maj:t. Med hänsyn till att revisionen angivits vara av brådskande natur

finner jag, lika med lantbruksstyrelsen, frågan härom böra upptagas till

närmare prövning utan avbidan på slutförandet av den lantbruksstyrelsen

anbefallda utredningen rörande lämpliga åtgärder av ekonomisk och organisatorisk

art för berberisbuskens utrotande. Såsom i ärendet föreslagits

bör revisionen av den gällande lagstiftningen lämpligen ske genom

utfärdande av en ny lag i ämnet.

Den betydelsefullaste av de föreslagna ändringarna torde vara den, som

avser borttagande av den nu stadgade begränsningen av utrotningsskyldigheten

till mark, belägen på mindre avstånd än 200 meter från åker.

Otillräckligheten av en sålunda begränsad utrotningsskyldighet får anses

vara bestyrkt genom de efter tillkomsten av 1918 års lag vunna erfarenheterna.

Vid det genom några hushållningssällskap utförda arbetet

för ett planmässigt utrotande av berberisbusken inom vissa delar av landet

har också utrotningsarbetet utsträckts att gälla all mark, oberoende av

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

dess läge i förhållande till åker. De därvid vunna resultaten skulle kunna

befaras bliva väsentligen tillintetgjorda, om den nuvarande begränsningen

av jordbrukarnas utrotningsplikt alltjämt bibehölles i lagstiftningen. Av

nu angivna skäl tillstyrker jag de i förevarande avseende föreslagna ändrade

bestämmelserna. Lantbruksstyrelsens förslag om borttagande av bestämmelsen,

att förordnande om berberisbuskens utrotande skall kunna

meddelas för viss d e 1 av ett hushållningssällskaps område, finner jag

mig även böra biträda, varvid jag dock, lika med lantbruksstyrelsen, förutsätter,

att Kungl. Maj:t skall äga att, där särskilda skäl härtill

föreligga, medgiva undantag från lagens tillämpning för visst område.

Även i ett annat hänseende har en utvidgning av utrotningstvånget föreslagits.

Utrotningstvång föreligger enligt den gällande berberislagen

allenast för vanlig berberis (Berberis vulgaris). Lantbruksstyrelsen har

nu först föreslagit ett tillägg till nuvarande bestämmelser av innehåll, att i

vanlig berberis även skola inbegripas dess varieteter. Detta tillägg, som

överensstämmer med ett motsvarande stadgande i den jämlikt 7 § i 1918

års lag utfärdade kungörelsen den 3 oktober 1929 angående förbud mot

saluhållande och plantering av berberisbuskar, torde emellertid endast

innefatta ett förtydligande av den nu gällande lagen. Däremot innebär

det av lantbruksstyrelsen framlagda lagförslaget såtillvida en utvidgning

av utrotningstvånget, att utrotningen enligt förslaget skall

utsträckas även till sådana andra arter av släktet Berberis iin Berberis

vulgaris, som kunna visas vara bärare av smittämnet. Mot denna utvidgning

av utrotningstvånget, som måste anses stå i överensstämmelse med

lagens syfte, har jag icke något att erinra. Beträffande den närmare utformningen

av bestämmelserna härom anser jag emellertid, att det av

lantbruksakademiens ekonomiska avdelning framförda förslaget, att

Kungl. Maj:t genom särskild kungörelse skall bestämma, på vilka arter

utom Berberis vulgaris lagen skall äga tillämpning, bör följas. I detta

sammanhang torde jag tillika få nämna, att jag biträder lantbruksstyrelsens

förslag, att den i gällande lag använda benämningen »berberisbuskar»

skall utbytas mot benämningen »berberis», vilken här torde vara riktigare,

då berberis förekommer ej endast som buske utan jämväl såsom planta

eller träd.

Beträffande den nuvarande bestämmelsen, att utrotningsskyldigheten

åligger »jordinnehavaren», har anmärkts, att den är oklar till sin innebörd,

samt framhållits, att det därför uppstått svårigheter vid tillämpningen

av densamma. Mot de av lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagna

bestämmelserna synes mig kunna erinras, att det även i andra fall

av nyttjanderättsupplåtelser än upplåtelse av betesrätt kan vara obilligt

att ålägga nyttjanderättshavaren utrotningsskyldigheten. Jag åsyftar

härvid framför- allt vissa av de i 1 kap. 7 § nya jordabalken angivna upplåtelser

av nyttjanderättskaraktär, exempelvis upplåtelser av rätt till stenbrytning,

torv-, ler- eller grustäkt. För egen del har jag funnit mig böra

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 200.

stanna för ett stadgande av innebörd, att ntrotningsskyldiglieten som regel

skall åläggas jordägaren men att denna skyldighet, där jorden är upplåten

på arrende, skall åläggas arrendatorn. Såvitt angår mark, som är

upplåten med en begränsad nyttjanderätt, skall sålunda enligt det av mig

föreslagna stadgandet utrotningsskyldigheten alltid åligga jordägaren.

Någon bestämmelse av det innehåll, som lantbruksstyrelsen föreslagit beträffande

upplåtelse av mark med betesrätt, har jag icke ansett erforderlig.

Yad angår lantbruksstyrelsens förslag i övrigt anser jag mig nu endast

böra beröra övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Dessa torde

böra avfattas i överensstämmelse med vad lantbruksakademiens ekonomiska

avdelning i sitt yttrande föreslagit. Den nya lagen torde böra träda

i kraft den 1 juli 1933.

Lantbruksstyrelsens förslag till ny lag bär inom jordbruksdepartementet

blivit i vissa delar omarbetat i enlighet med de av mig nu tillstyrkta grunderna

samt dessutom i några avseenden underkastats en formell överarbetning.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda inom departementet

upprättade förslaget till lag om utrotande av berberis å viss mark samt

hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

TIr protokollet:

Rune Thygesen.

bihang till riksdagens protokoll 193.1. 1 samt.

Nr 200.

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:186 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av viss del av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter komministern C s. 8 i texten
  2. JoU 1933:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark ävensom en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten