Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 228

1933-03-17 · 122 sidor, varav 119 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 119 av 122 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:223, Kungl. Maj:ts proposition nr 228

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

1

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag med

vissa bestämmelser örn krig sdomstolar och rättegången

därstädes; given Stockholms slott den 17 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar

och rättegången därstädes.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

1 sami.

Nr 228.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande

förordnas som följer:

1 §•

Regements- och stationskrigsrätterna vid krigsmakten skola upphöra; och

vare i deras ställe allmän underrätt första krigsdomstol.

Särskild krigsrätt må hädanefter vara inrättad allenast vid kustflotta. Sådan

krigsrätt skall utgöras av ordföranden och två andra ledamöter, vilka jämte

erforderligt antal ersättare förordnas av Konungen för viss tid bland dem som

förvaltat domarämbete och däri ådagalagt insikt och erfarenhet. Till ordförande

och ersättare för honom utses företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt.

Krigshovrätten skall upphöra. Krigsöverdomstol vare, där häradsrätt eller

rådhusrätt är underdomstol, vederbörande hovrätt samt i annat fall, såvida ej

överkrigsrätt är krigsöverdomstol, Svea hovrätt.

Äro i underdomstolen militära bisittare, skall Svea hovrätt såsom krigsöverdomstol

bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner, två andra ledamöter

i hovrätten samt två av Konungen i enlighet med bestämmelserna i 25 &

lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes förordnade militära ledamöter.

2 §.

I fråga örn mål och ärenden som tillkomma allmän domstol på grund av

stadgandet i 1 § eller ock särskild krigsrätt (militära mål) skall fortfarande

gälla vad i lag eller författning är stadgat örn krigsdomstolar och rättegången

därstädes, så vida det är tillämpligt och annat ej följer av denna lag eller med

stöd därav utfärdad författning.

Mål som röra fel eller förbrytelse i ämbete eller tjänst av domare eller åklagare

i militära mål skola ej av krigsdomstol upptagas.

Genom denna lag göres ej ändring i vad lag eller författning stadgar örn

fältkrigsrätt, överkrigsrätt eller ståndrätt och rättegången därstädes.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

3

3 §.

Militärt mål som tillhör underdomstol upptages av allmän underrätt i dea

ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten till vilken tilltalad

hör eller som målet närmast angår. Tillhör tilltalad eller angår målet närmast

kustflotta, vid vilken särskild krigsrätt inrättats, skall målet upptagas

av den särskilda krigsrätten.

Tilltalad som samtidigt hör till olika avdelningar skall då fråga är örn domstols

behörighet anses tillhöra den avdelning vid vilken han tjänstgör. Mål

mot tilltalad som upphört att höra till krigsmakten skall anses närmast angå

den avdelning han tillhörde då brottet begicks.

Konungen må, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det kräver,

beträffande viss avdelning eller personal förordna att behörig krigsdomstol

skall vara annan allmän underrätt än nu sagts eller särskild krigsrätt.

Finnes ej behörig domstol efter vad sålunda är stadgat, bestämma Konungen

vid vilken domstol målet skall upptagas.

4 §•

Domstol i militärt mål däri talan örn ansvar föres äger jämväl örn annan

brottslighet av den tilltalade samt örn medgärningsman eller delaktig i hans

brottslighet ävensom i anledning av talan som av tilltalad föres örn falsk angivelse

rannsaka och döma i fall där behörighet i sådant hänseende enligt allmän

lag eller författning tillkommer allmän domstol.

5 §.

Militärt mål vari hovrätt är första domstol upptages av hovrätt, dit talan

skall fullföljas från den underdomstol som varit behörig därest målet skolat

av underdomstol upptagas.

6 §.

För fullgörande av de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten

ankomma på auditör förordnar Konungen lagfaren befattningshavare vid allmän

domstol.

Sålunda förordnad tjänsteman skall ej lyda under strafflagen för krigsmakten.

7 §•

I militärt mål skall vad hittills enligt lag ålegat krigsfiskal fullgöras, vid

särskild krigsrätt av den Konungen till åklagare där förordnat, men eljest av

allmän åklagare vid den underrätt som har att upptaga målet. Åklagare som

nu nämnts skall ock utföra den talan vid underrätt som hittills ankommit å

överkrigsfiskal.

Finnas vid allmän underrätt som har att upptaga militära mål åklagare med

skilda distrikt, bestämme Konungen med vilken befattning skyldigheten att

vara åklagare i sådana mål skall vara förenad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr &23.

Till åklagare vid särskild krigsrätt må ej förordnas annan än den som

fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete

eller är åklagare i militära mål vid allmän underrätt.

I hovrätt är advokatfiskalen allmän åklagare, och skall å honom tillämpas

vad i 12 kapitlet lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes är örn

överkrigsfiskal vid krigshovrätten stadgat.

8 §.

Behörighet som i 14 § första stycket lagen örn krigsdomstolar och rättegången

därstädes avses skall i militärt mål tillkomma befälhavare som jämlikt

strafflagen för krigsmakten äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt

i disciplinmål över den saken angår eller, örn sådan befälhavare ej finnes,

befälhavaren för den avdelning av krigsmakten som saken närmast

rör.

9 §.

Då militärt mål förekommer som skall handläggas av underdomstol, gore

befälhavaren därom anmälan hos rättens ordförande, som efter samråd med

befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde. Sammanträdet

skall utsättas att hållas så snart lämpligen ske kan.

Bör mål som tillhör allmän underrätts upptagande, med hänsyn till målets

beskaffenhet och domstolens arbete i övrigt, lämpligen ej utsättas att förekomma

vid ordinarie sammanträde, skall extra sammanträde för målets handläggning

hållas. Sådant sammanträde skall, örn ej särskilda omständigheter

till annat föranleda eller Konungen i fråga örn viss domstol annorlunda förordnar,

utsättas att äga rum, med rådhusrätt a den ort där rätten i allmänhet

sitter, och med häradsrätt å den ort där den avdelning av krigsmakten som

målet angår befinner sig.

Särskild krigsrätt bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

sammanträda å den ort där den avdelning av krigsmakten som målet angår

befinner sig.

Örn tid för företagande av rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen

person gälle vad beträffande häktad finnes för rådhusrätt föreskrivet.

10 §.

Rättens ordförande eller, vid rådhusrätt, annan lagfaren ledamot som därtill

är satt skall öva tillsyn däröver, att mål som skall förekomma vid rätten

så förberedes, att dess handläggning örn möjligt må kunna slutföras vid ett

enda rättegångstillfälle. Utslag skall, där så ske kan, meddelas samma dag

handläggningen slutförts.

11 §•

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt, så ock inför hovrätt då

muntligt förhör där förekommer, åge befattningshavare vid krigsmakten som

därtill förordnas vara tillstädes för att lämna de upplysningar vartill örn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

5

ständigheterna föranleda. Där det prövas erforderligt, må ock rätten eller dess

ordförande påkalla dylikt förordnande.

12 §.

Vad i allmän lag är stadgat om domfört antal ledamöter i allmän underrätt

gälle ock då militärt mål vid sådan domstol förekommer. Särskild krigsrätt

vare ej domför, med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten.

Utan hinder av vad nu sagts må dock i undersökningsmål, som i 59 § andra

stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes avses, rätten bestå

endast av en lagfaren ledamot. Ordförande, som enligt 9 § mottagit anmälan

örn sådant mål, åge bestämma att målet skall upptagas till handläggning i

den ordning nu sagts. Örn under handläggningen målets vikt eller invecklade

beskaffenhet finnes därtill föranleda, skall målet uppskjutas för fortsatt handläggning

vid fullsutten rätt.

13 §.

I militära mål skall vid underdomstol särskild dombok hållas; och skall vid

rätten föras diarium, utvisande samtliga framställningar som gjorts i avseende

å dylika mål, så ock i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vad i 38 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes är stadgat

örn skyldighet att till befälhavare avlämna protokoll gälle ej i fråga örn militära

mål vid allmän domstol. Särskild krigsrätts protokoll avlämnas till befälhavaren

för den avdelning vid vilken krigsrätten är inrättad.

14 §.

Vid särskild krigsrätt skola de på auditör i fråga örn rättens protokoll, utslag

och expeditioner hittills ankommande skyldigheter i stället fullgöras av

den ledamot Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Mål, som då nya lagen träder i kraft anmälts till handläggning vid krigsrätt

men ej blivit av denna avgjort, skall överlämnas till den domstol som enligt

nya lagen är behörig att upptaga målet.

Krigshovrätten skall bringa till slut mål, som vid nya lagens ikraftträdande

är där anhängigt, samt jämväl vara krigsöverdomstol i mål, vari utslag

eller beslut före nämnda tidpunkt meddelats av beskaffenhet att i händelse

av besvär eller underställning tillhöra krigsöverdomstols prövning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 februari 1933.

N är varande:

Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,

frågan örn upphörande av vissa krig sdomstolar samt anför:

»I skrivelse den 8 mars 1982 (nr 68) har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj :t ville föranstalta örn undersökning dels huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas

upptagande, kunde redan under nuvarande rättegångssystem ske, dels ock rörande

sådan revision av strafflagen för krigsmakten, som kunde genomföras

utan avvaktan på en allmän revision av den allmänna strafflagen, samt att

Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1932 uppdrog dåvarande

chefen för justitiedepartementet samma dag åt mig att såsom sakkunnig verkställa

den av riksdagen begärda utredningen, såvitt anginge frågan örn överflyttande

å de allmänna domstolarna av mål, som höra till krigsdomstolarnas

upptagande. Såsom sakkunniga tillkallades sedermera ytterligare rådmannen

i Stockholm, krigsdomaren G. Bång, samt översten I. Holmquist, varjämte

hovrättsassessorn C. G. Hellquist, som den 20 maj 1932 förordnats att biträda

inom departementet, deltagit i utredningsarbetet. Sedan jag den 24 september

1932 tillträtt statsrådsämbetet, har i enlighet med vad jag anfört i yttrande

till statsrådsprotokollet för den 30 i samma månad arbetet under min

ledning fullföljts inom departementet med anlitande av departementets arbetskrafter

och under samråd med de nämnda sakkunniga. På grundval av

utredningen har inom departementet upprättats en promemoria jämte utkast

till lag örn upphörande av vissa krigs domstolar. Utkastet torde få fogas vid

statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

Efter remiss hava yttranden över promemorian med lagutkastet inkommit

från militieombudsmannen, de allmänna hovrätterna, krigshovrätten, processlagberedningen,

som enligt remissen haft att yttra sig allenast örn spörsmålet

huruvida något vore att erinra mot promemorian med utkastet ur synpunkten

av den tillämnade allmänna rättegångsreformen; vidare från domhavandena

i Stockholms läns västra, Södra Roslags, Livgedingets, Västmanlands västra,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

7

Ångermanlands södra, Ångermanlands mellersta, Jämtlands västra, Luleå, Linköpings,

Norra och Södra Vedbo härads, Vadsbo härads, Gudhems och Kåkinds

härads, Västra Göinge och Norra Åsbo härads domsagor, häradsrätterna

i Stockholms läns västra och Södra Roslags domsagor, Åkers och Selebo härads

tingslag, Snevringe härads tingslag, Ångermanlands södra domsaga, Sollefteå

tingslag, Överluleå tingslag, Linköpings domsaga, Vadsbo södra tingslag

och Norra Åsbo härads domsaga, rådhusrätterna i Stockholm, Vaxholm,

Uppsala, Eskilstuna, Strängnäs, Linköping, Jönköping, Eksjö, Växjö, Visby,

Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad, Halmstad, Göteborg, Marstrand,

Uddevalla, Borås, Skövde, Karlstad, örebro, Västerås, Falun, Gävle,

Härnösand, Östersund och Umeå, krigsdomarna i riket, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

cheferna för generalstaben, marinstaben, kustflottan, kustartilleriet

och flygvapnet, arméfördelningscheferna, militärbefälhavarna för

övre Norrland och på Gotland, stationsbefälhavarna vid örlogsstationerna i

Karlskrona och Stockholm samt Svenska stadsförbundets styrelse. Vissa av

nämnda militära befälhavare ha bifogat till dem avgivna yttranden från underlydande

befälhavare m. fl. Yttranden ha dessutom inkommit från styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare samt från föreningen Sveriges krigsdomare

och auditörer.

Efter det promemorian utremitterats har rådmannen Bång till mig inkommit

med en skrift, vari han tillkännagivit en från innehållet i promemorian

avvikande mening. Sedan jag med anledning därav berett översten Holmquist

tillfälle att jämväl avgiva skriftligt yttrande, har sådant inkommit från

Holmquist.

En för frågans bedömande ur ekonomisk synpunkt upprättad ytterligare

promemoria har sedermera, tillika med den förut nämnda promemorian, remitterats

för yttrande av stadsfullmäktige i de städer, som beräknats kunna bliva

berörda av den i lagutkastet ifrågasatta överflyttningen av militära mål, och

därjämte för kännedom översänts till förut angivna myndigheter och sammanslutningar.

Vid det remitterade utkastets bearbetning inom departementet i anledning

av de inkomna yttrandena har såsom sakkunnig biträtt förutvarande militieombudsmannen,

häradshövdingen Gustaf Lindstedt.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för det upprättade lagutkastet

och däröver avgivna yttranden, torde jag böra i korthet erinra örn nu gällande

bestämmelser rörande den militära juris diktionen och örn tidigare framställningar

och förslag i ämnet ävensom något beröra främmande rätts ställning

till frågan.

Ben militära jurisdiktionen enligt nu gällande bestämmelser.

I de fem första kapitlen (1—29 §§) av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)

örn krigsdomstolar och rättegången därstädes angivas de skilda slag av krigsdomstolar,

som under freds- och krigstid skola finnas eller kunna bliva inrättade,

samt meddelas tillika regler örn dessa domstolars sammansättning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Enligt nämnda lagbestämmelser skola under normala fredliga förhållanden

såsom underdomstolar vid krigsmakten fungera krigsrätter med två civila och

två militära ledamöter. Vid regemente eller därmed likställt truppförband

(kår) av armén och kustartilleriet skall finnas regementskrigsrätt

samt vid en var av flottans stationer stationskrigsrätt. Beträffande

andra avdelningar av krigsmakten än de nu nämnda är stadgat, att Konungen

äger antingen inrätta särskild krigsrätt för en eller flera sådana

avdelningar eller ock bestämma att dylik avdelning skall lyda under viss regements-

eller stationskrigsrätt. För närvarande finnas jämlikt därom utfärdade

kungörelser fem särskilda krigsrätter, nämligen i Stockholm, Karlsborg,

Boden och Karlskrona samt vid kustflottan. Bestämmelser örn hänförande

av särskilda avdelningar under regements- och stationskrigsrätter ha

meddelats genom ett flertal kungörelser, av vilka de viktigaste nu gällande

äro utfärdade den 9 juni och den 2 december 1927, ävensom, då fråga varit

örn mera tillfälliga formationer eller anstalter såsom skolor och dylikt, genom

brev till krigshovrätten.

De civila ledamöterna i nu nämnda krigsrätter utgöras av krigsdomare och

auditör. Den förre, som är krigsrättens ordförande, skall förordnas av Konungen

för viss tid eller i särskilda fall utnämnas till befattningen. Till krigsdomare

skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Samtliga

nuvarande krigsdomare äro förordnade till 1983 års utgång samt innehava

krigsdomartjänsten vid sidan av befattning såsom häradshövding, borgmästare,

rådman eller assessor i rådhusrätt samt i ett fall såsom juris professor. Samme

person må anställas såsom krigsdomare vid flera krigsrätter. Så har i

åtskilliga fall skett, i allmänhet där de avdelningar, vid vilka krigsrätter finnas,

äro förlagda på samma ort, men även där så ej är fallet. Sålunda äro

krigsdomarbefattningarna förenade hos samme person vid krigsrätterna i Hälsingborg

och Halmstad, i Göteborg och Borås, i Skövde och Karlsborg samt

i Gävle och Falun. Såsom ställföreträdare för krigsdomare må förordnas vice

krigsdomare, och något hinder föreligger ej att, såsom ock i flera fall skett,

mer än en vice krigsdomare förordnas vid samma krigsrätt.

Auditör vid regements- och stationskrigsrätt skall utnämnas av Konungen

och kan förordnas att tjänstgöra även vid särskild krigsrätt, örn ej särskilt

förordnad auditör där erfordras. Auditören kan liksom krigsdomaren anställas

vid flera krigsrätter. Med undantag för auditören vid stationskrigsrätten

i Karlskrona äro auditörsbefattningarna tillsatta tills vidare. Ställföreträdare

för auditör, vice auditör, må förordnas, då så anses erforderligt. För behörighet

att vara auditör eller vice auditör krävas samma kvalifikationer som för

behörighet att utöva domarämbete.

De militära ledamöterna, vilka växla allt efter den tilltalades tjänstegrad,

förordnas av vissa högre militära befälhavare för ett år i sänder eller av Konungen

för visst mål, då detta rör åtal mot generalsperson eller flaggman.

Vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller tjänsteklass skola

städse officerare tjänstgöra i krigsrätten; vid åtal mot underofficer eller någon

av manskapet tjänstgör en officer och en underofficer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SSS.

9

För visst fall är stadgat, att krigsrätten är domför, ändå att krigsdomaren

ej är tillstädes i rätten. Detta gäller i mål och ärenden, vilka angå allenast

fråga örn ersättningsskyldighet för krigsmakten tillhörig egendom, som skadats

eller förlorats. Vid handläggning av dylika s. k. undersöknings- eller

persedelmål kan krigsrätten följaktligen utgöras av auditören såsom ordförande

samt två militärer. De senare skola i sådana fall vara officerare av

kaptens grad.

Den nu beskrivna organisationen av krigsrätterna är, såsom förut sagts,

avsedd för fredstid. Då i händelse av krig eller krigsfara krigsmakten mobiliseras,

följer därmed en förändring även i de militära domstolarnas organisation.

I detta avseende göres enligt lagen örn krigsdomstolar skillnad mellan

total och partiell mobilisering. I förra fallet, d. v. s. då hela krigsmakten

ställts på krigsfot, upphöra samtliga förutnämnda krigsrätter och i deras ställe

träda fältkrigsrätter i verksamhet. I senare fallet åter är det överlämnat

åt Konungen att avgöra, huruvida fältkrigsrätter skola inrättas vid de

avdelningar som mobiliseras. Fältkrigsrätterna skola bestå av fyra ledamöter,

varav tre militära och en civil. En av de militära ledamöterna skall vara

rättens ordförande. Till civil ledamot skall förordnas krigsdomare eller auditör

— vilka enligt för dem gällande instruktion äro skyldiga att mottaga

sådant förordnande — eller ock, där sådan ej finnes att tillgå, annan person med

kompetens för domarämbete.

Regements- och stationskrigsrätterna samt de särskilda krigsrätterna lyda

under krigs hovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild avdelning

av Svea hovrätt och utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner

såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd

och två militära ledamöter, de sistnämnda förordnade av Konungen för tre

år i sänder. Krigshovrätten dömer över besvär, som där anföras mot krigsrätternas

utslag och mot befälhavares beslut i disciplinmål, samt upptager

därjämte såsom första instans vissa mål, i huvudsak sådana som röra tjänstefel

av ledamöter i krigsrätt eller av befälhavare vid utövningen av den disciplinära

bestraffningsrätten och vad därmed äger samband. Även efter inrättande

av fältkrigsrätter vid samtliga eller vissa av krigsmaktens avdelningar

kan krigshovrätten komma att fungera såsom krigsöverdomstol. Emellertid

förutsätter lagen att under krig särskild överdomstol kan bliva erforderlig

för armé eller flotta eller annan del av krigsmakten. I sådant fall skall Konungen

föranstalta om inrättande av överkrigsrätt, vilken skall övertaga

krigshovrättens uppgifter med avseende å den del av krigsmakten, för

vilken den inrättats. Överkrigsrätt skall utgöras av tre militära och två civila

ledamöter, de senare benämnda överauditörer. Ordförande i överkrigsrätten är

den till tjänstegraden främste militära ledamoten.

Beträffande handläggningen av krigsrättsmål i sista instans är i § 20 regeringsformen

föreskrivet, att de mål, som från krigsdomstolarna dragas under

Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och avgöras

samt att tvenne militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill utser och

förordnar, böra med domare jäv och ansvar, och utan särskilt arvode, sådana

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 223.

inål i högsta domstolen övervara och däröver rösta. Enligt denna grundlagsbestämmelse

skola således krigsrättsmål såväl i fredstid som under krig avdömas

i högsta domstolen såsom sista instans.

Såsom åklagare vid de i fredstid verkande krigsrätterna äro anställda fasta

befattningshavare, krigsfiskalerna, vilka förordnas av Konungen.

Krigsfiskal skall antingen äga kompetens för domarämbete eller ock ha tjänstgjort

såsom åklagare vid allmän underrätt och därjämte vid avlagt prov visat sig

äga erforderlig kännedom örn militära lagar och författningar, Såsom ersättare

kunna förordnas vice krigsfiskaler. Särskild åklagare må för visst mål

förordnas av justitiekanslern, då detta med hänsyn till målets beskaffenhet är

erforderligt. Krigsfiskalernas uppgifter äro ej helt begränsade till de egentliga

åklagarfunktionerna. Jämlikt instruktionen för krigsdomare, auditörer

och krigsfiskaler den 19 juni 1919 åligger det sålunda de senare att bevaka

kronans rätt och föra dess talan i sådana vid krigsrätterna förekommande mål

och ärenden som angå förlorad eller skadad egendom tillhörande krigsmakten.

Krigsfiskal vid fältkrigsrätt förordnas av befälhavaren för den avdelning,

där krigsrätten inrättats.

Vid krigshovrätten är såsom åklagare och kronans ombudsman i dithörande

mål anställd en överkrigs fiskal, på vilken tillika ankommer att öva tillsyn

över åklagartjänstens handhavande vid krigsrätterna samt, på grund av bestämmelser

i arbetsordningen för Svea hovrätt med krigshovrätten, fullgöra

vissa åligganden av det slag, som eljest äro förenade med sekreterare-, advokatfiskals-

och fiskalstjänsterna i de allmänna hovrätterna.

De mål som höra till krigsdomstolarna äro i stort sett sådana

som angå brott begångna i tjänst vid krigsmakten. Därtill komma i viss

utsträckning mål rörande brott, vilka visserligen icke skett i tjänsten men likväl

äga ett nära samband med denna. De brott som sålunda kunna ifrågakomma,

äro till större delen behandlade i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober

1914 (nr 324).

I viss utsträckning äro här avsedda brott sådana, i fråga örn vilka endast

militärpersoner kunna vara gärningsmän och vilka icke äga direkt motsvarighet

i allmänna strafflagen. Hit Köra exempelvis rymning och olovligt undanhållande

från krigstjänst, olydnad mot förman, missbruk av förmanskap, försummelser

under vakttjänst samt över huvud taget överträdelser av speciella

militära tjänsteplikter. Till militära brott i denna inskränktare betydelse höra

även sådana handlingar som, ehuru de strängt taget falla eller kunna falla

utom det egentliga tjänsteförhållandet, ansetts särskilt ägnade att undergräva

disciplinen inom krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning,

såsom klagan utan skälig anledning mot förman över förnärmelse i tjänsten,

hållande av sammankomster för rådplägning i vissa ämnen, varigenom

brott mot krigslydnaden kan föranledas m. m. I strafflagen för krigsmakten

upptagas därjämte åtskilliga brott, vilka äro straffbelagda även i allmänna

lagen, såsom misshandel, ärekränkning, skadegörelse, förskingring och tjuvnad.

Då sådana brott begås av militär personal, ha de ansetts under vissa

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £2>3.

11

förhållanden, på grund av gärningsmannens tjänsteställning eller de speciellt

militära intressen som genom förbrytelserna sättas på spel, erhålla en sådan

särskild karaktär, att de böra straffas annorlunda än eljest. Jämte dessa

s. k. militärt kvalificerade brott finnas slutligen i den militära strafflagen

omnämnda vissa brott, beträffande vilka strängare bestraffning än enligt allmän

lag icke befunnits motiverad av gärningsmannens egenskap av krigsman

och vilkas upptagande i lagen huvudsakligen dikterats äv praktiska skäl, nämligen

önskvärdheten att åstadkomma enklare regler rörande krigsdomstolarnas

kompetens. I några fall bar dock beträffande sistberörda slag av brott,

jämte det hänvisning till den allmänna lagens straffbestämmelse givits, föreskrift

lämnats därom, att bötesstraff må ersättas med disciplinstraff.

I fråga örn de brottmål som tillhöra krigsdomstolarnas upptagande må här

ytterligare endast anmärkas, att till dessa domstolar hänföras mål angående

fel och försummelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten, även då den tilltalade

icke anses vara krigsman eller med sådan likställd och oaktat brottet

icke är berört i strafflagen för krigsmakten; krigsrätternas ledamöter och

åklagare, civila lärare vid militära skolor m. fl. skola sålunda för fel i tjänsten

svara inför krigsdomstol, ehuru de icke lyda under strafflagen för krigsmakten.

Jämlikt bestämmelse i lagen örn krigsdomstolar äga dessa ock att i dithörande

mål döma i fråga örn skadestånd. Skadeståndstalan kan föras även då

yrkande örn ansvar icke i samband därmed framställes.

På krigsdomstolarna ankommer vidare i ej ringa utsträckning att verkställa

undersökning för utrönande av den ekonomiska ansvarigheten, då krigsmakten

tillhörig egendom skadats eller förkommit. Lagen örn krigsdomstolar föreskriver

härutinnan, att örn i särskild författning är stadgat att undersökning

i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta skall vara gällande,

samt vidare att sådan undersökning må, där talan örn ansvar ej föres, handläggas

av krigsrätt även örn krigsdomaren ej är tillstädes. Författningar,

vilka innehålla stadganden av nämnda slag, äro beträffande armén de s. k.

förvaltningsreglementena, utfärdade den 11 oktober 1907 och den 30 november

1922, samt beträffande marinen dess år 1931 fastställda reglemente. För

flygvapnet skola jämlikt Kungl, brev den 29 juni 1926 huvudsakligen de för

armén gällande bestämmelserna provisoriskt tillämpas. De ifrågavarande undersökningsförrättningarna

kunna vara av synnerligen växlande art allt efter

beskaffenheten och omfattningen av den materielskada eller förlust som är

föremål för undersökningen, exempelvis skada som uppkommit vid manövrering

av krigsmaktens automobiler, fartyg eller flygplan, skada å byggnader

och inventarier i följd av eldsolycka samt skada å eller förlust av vapen, persedlar

och dylikt i alla de fall, då ej genom den av vederbörande befälhavare

föranstaltade förberedande undersökningen kunnat utrönas, hur skadan eller

förlusten uppkommit eller huruvida någon kan anses ersättningsskyldig för

densamma. Av de nyss anförda bestämmelserna i lagen om krigsdomstolar

framgår, att med undersökning avses ej blott det förfarande som åsyftar utredning

rörande inträffad skada eller förlust utan även den rättegång i egent
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 2SS.

lig mening som kommer till stånd, därest under förrättningen krigsfiskal eller

annan som är satt att bevaka kronans rätt framställer yrkande örn ersättning

utan att i sammanhang därmed väcka ansvarstalan.

Innan jag övergår till en redogörelse för reglerna örn de militära målens

anhängiggörande och rättegången vid krigsdomstolarna, torde några ord böra

nämnas rörande den bestraffningsrätt som enligt strafflagen för krigsmakten

tillkommer militära befälhavare i disciplinmål. Med disciplinmål avses

mål om sådana överträdelser av sistnämnda lag, för vilka disciplinstraff, d. v. s.

arrest, kan åläggas av militära befälhavare. Så är förhållandet med ett avsevärt

antal av de i lagen upptagna brotten, och den militära rättskipningens

handhavande kan följaktligen, vad angår första instansen, sägas vara fördelad

mellan krigsdomstolarna och de befälhavare åt vilka bestraffningsrätt är

anförtrodd. Dessa äro såsom regel endast chefer för regementen och likställda

förband eller högre befälhavare samt vid flottan fartygschefer m. fl. av

minst regementsofficers grad. Vid utövande av bestraffningsrätten biträdes

befälhavaren av auditören vid den krigsrätt som har att upptaga mål från

den ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Innan befälhavaren ålägger

disciplinstraff, är han sålunda skyldig att inhämta yttrande av auditören rörande

tillämpligt lagrum och vilket straff som bör åläggas. Auditören blir

jämte befälhavaren ansvarig för straffbeslutet, därest han icke antecknat reservation

till protokollet. I händelse ett straffbeslut blivit i nu nämnda ordning

meddelat, kan därefter någon ansvarstalan vid domstol icke väckas vare

sig av åklagare eller målsägande. Den dömde står däremot öppet att hos

krigshovrätten anföra besvär emot beslutet.

Beträffande de militära målens anhängiggörande äro föreskrifter

meddelade såväl i strafflagen för krigsmakten som i lagen örn krigsdomstolar;

bestämmelserna avse i den förra lagen disciplinmål, i den senare mål som under

alla förhållanden skola behandlas vid krigsdomstol. Någon reell skillnad mellan

anhängiggörandet i ena och andra fallet förefinnes dock ej. Vederbörande

befälhavare får i första hand befattning med samtliga målen. Förmän och

överordnade äro enligt gällande tjänstgöringsreglementen pliktiga att anmäla

av underordnade i eller utom tjänsten begångna fel eller försummelser som kommit

till deras kännedom. Enligt nyssnämnda båda lagar skall jämväl anmälan

av åklagare och målsägande rörande brott och förseelser ske hos den brottsliges

befälhavare. Närmare utredning örn brottet åvägabringas genom förhör,

vid armén de s. k. majorsförhören, och det ankommer därefter på den med

disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhavaren att avgöra, örn målet är

av disciplinmåls natur eller icke. I förra fallet kan såsom förut sagts disciplinstraff

åläggas av befälhavaren. Finner emellertid befälhavaren att påföljden

bör bli strängare än arreststraff, har han att överlämna målet till

krigsdomstol. Detsamma gäller, då tillräcklig utredning icke kunnat vinnas

örn brottets beskaffenhet. I det senare fallet eller då målet ej är sådant att

det kan avgöras i disciplinär väg, skall det städse av befälhavaren remitteras

till domstol. Detta sker genom resolution å förhörsprotokollet samt handlin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

.Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

13

garnäs överlämnande till krigsdomaren. Denne har att efter samråd med befälhavaren

bestämma tid och plats för krigsrättens sammanträde. Sedan

detta skett, skall befälhavaren kalla auditören och de militära ledamöterna till

sammanträdet samt tillika med underrättelse härom överlämna handlingarna

i målet till åklagaren, som i sin tur har att inkalla den tilltalade, därest denne

är på fri fot, ävensom målsägande, örn sådan finnes. Åklagaren skall därjämte

verkställa den ytterligare utredning som kan vara erforderlig.

Av det föregående framgår, att de militära målens anhängiggörande vid

krigsrätterna sker enligt regler, som väsentligt avvika från dem som vanligen

gälla vid de allmänna domstolarna. Rättegångsbalkens bestämmelser örn stämning

i brottmål äro ej tillämpliga å dessa mål. Härav följer bland annat, att

åklagarna vid krigsrätterna erhålla befattning med målen på ett senare stadium

än eljest är fallet. Visserligen är stadgat i förordningen den 17 december

1915 (nr 524) örn vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till

krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning),

att krigsfiskalen bör, då det på grund av målets beskaffenhet prövas

lämpligt, lämnas tillfälle att medverka vid utredningen samt att leda

eller taga del i förhör, som därvid förekommer. Vanligen står dock

åklagaren helt utanför den förberedande utredningen inför de militära

myndigheterna och träder i verksamhet först sedan saken hänskjutits till

domstolen. I övrigt gälla emellertid beträffande krigsrättsåklagarna allmänna

regler. De ha sålunda att på eget ansvar pröva huruvida skäl för åtal föreligger.

Att ett mål hänskjutits till domstol innebär alltså icke ovilkorligen

att ansvarstalan kommer att väckas. Ett analogt förhållande äger i vanliga

brottmål rum vid vissa större rådhusrätter, där den förberedande utredningen

handhaves av polismyndighet, vilken ock remitterar målet direkt till domstolen;

åklagarens verksamhet är i huvudsak begränsad till utförandet av talan vid

domstolen.

Sammanträde med krigsrätt skall utsättas att äga rum så snart lämpligen

ske kan, vilket innebär att ej längre dröjsmål är medgivet än som erfordras

för nödig utredning i målet samt inkallande av parter och vittnen. Är någon

häktad eller intagen i förvarsarrest, skall krigsrätten sammanträda inom åtta

dagar från det krigsdomaren mottagit anmälan örn målet. Sammanträdet skall

i regel hållas å ort där den avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten

är inrättad, befinner sig.

Beträffande rättegångsordningen vid krigsdomstolarna -—• vari inbegripes

ej blott själva domstolsförfarandet utan även rättsmedlen — gälla i allt väsentligt

de regler, som härutinnan jämlikt rättegångsbalken och dithörande

författningar tillämpas vid de allmänna domstolarna. Även i fråga örn verkställighet

av krigsdomstolarnas utslag skall i huvudsak allmän lag lända till

efterrättelse. Föreskrifter i nu nämnda avseenden, vilka innebära komplettering

eller avvikelse från allmänna regler, lia upptagits i lagen örn krigsdomstolar

allenast i den mån detta befunnits nödigt eller lämpligt med hänsyn till

militära förhållanden eller den speciella domstolsorganisationen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Omfattningen av krigsdoinstolarnas verksamhet m. m.

För bedömande av omfattningen och beskaffenheten av de arbetsuppgifter

som åvila de nuvarande krigsdomstolarna må lämnas följande uppgifter.

Under åren 1929—1931 avgjordes genom slutligt utslag av samtliga de 52

krigsrätterna i medeltal 853 mål årligen. Härav utgjorde det genomsnittliga

antalet brottmål 663 samt mål, i vilka allenast ersättningstalan fördes, 190.

Under samma tid handlades årligen i medeltal 292 ärenden. Av dessa torde

större delen ha, liksom de icke kriminella målen, angått skada å eller förlust

av krigsmakten tillhörig egendom och således fallit under den gängse beteckningen

’persedelmål’. De nämnda ersättningsmålen och ärendena torde få

antagas ha till allra största delen handlagts av krigsrätterna under ordförandeskap

av auditören.

Huru nämnda mål och ärenden varit fördelade mellan de olika krigsrätterna

under angivna år framgår av en i statistiska centralbyrån uppgjord tablå, vilken

torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga B. Krigsrätterna äro häri

sammanförda i grupper efter de orter där de huvudsakligen utövat sin verksamhet.

Särskilda krigsrätten vid kustflottan, vilken arbetar på avdelningar,

återfinnes dels i den av Stockholmskrigsrätterna bestående gruppen och dels tillsammans

med de i Karlskrona tjänstgörande krigsrätterna. Under förutnämnda

tidsperiod ha i genomsnitt av särskilda krigsrätten vid kustflottan avgjorts

90 mål örn året, vilka med ytterst få undantag varit brottmål.

Till belysande av den närmare beskaffenheten av de vid krigsrätterna handlagda

brottmålen kunna ur tillgänglig rättsstatistik vissa upplysningar hämtas.

Sålunda framgår att inemot hälften av målen avser brott mot 5 kap. strafflagen

för krigsmakten örn rymning och olovligt undanhållande. Omkring en fjärdedel

gäller sådana brott och förseelser som omförmälas i 7 kap. samma lag, nämligen

brott mot krigslydnaden, misshandel och förolämpning, oskickligt uppförande

och fylleri, med ungefär lika fördelning mellan dessa tre brottskategorier.

Resten angår brott mot 8 kap., vilket behandlar skadegörelse, förskingring

och missvård av krigsmaktens egendom samt tjuvnad, ävensom 9 kap. örn

åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall än de som förut angivits i lagen.

Av samtliga i första instans under år 1929 sakfällda erhöllo ej mindre än 68 %

disciplinstraff, 27 % annat frihetsstraff samt återstoden böter. Av hela antalet

under samma år tilltalade personer, 759 stycken, motsvarade de häktade eller i

förvarsarrest intagna något över en femtedel; de häktades antal var 142 och de

arresterades 23. Det relativt stora antalet häktade i militära mål är uppenbarligen

beroende därav att rymning och i vissa fall olovligt undanhållande jämlikt

lagen örn krigsdomstolar utgör häktningsanledning.

I fråga örn krigshovrätten må anmärkas att vid denna domstol under vart

och ett av åren 1930 och 1931 genom slutligt utslag avgjordes 76 mål, därav

respektive 73 och 71 besvärsmål samt återstoden mål vilka omedelbart anhängiggjorts.

En jämförelse av de rättsstatistiska uppgifterna angående krigsrätternas

verksamhet under de sist förflutna 10 åren visar att krigsrättsmålens antal efter

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

15

hand avsevärt nedgått; minskningen sedan åren omkring 1920 utgör mera än

50 %. Nedgången i krigsrättsmålens antal har naturligen även återverkat på

krigshovrättens arbetsbörda.

Beträffande de göromål, som enligt vad förut nämnts åvila auditörernai

egenskap av rådgivare åt befälhavarna vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten,

må anmärkas följande. Enligt av mig infordrade uppgifter

från samtliga auditörer i riket synes auditörens yttrande i disciplinmål vanligen

inhämtas på det sätt att befälhavaren översänder till auditören protokoll över

hållet förhör jämte övriga handlingar, ofta jämte därå tecknat förslag till bestraffning.

Stundom sker överläggning per telefon, och i sällsyntare fall inställer

sig auditören å befälhavarens tjänsterum antingen, såsom vid örlogsstationen i

Stockholm, å bestämda veckodagar eller ock då beskaffenheten av visst mål så

anses fordra. Antalet disciplinära bestraffningar vid de särskilda förbanden är

synnerligen växlande. Vid arméns och kustartilleriets regementen kunna de i undantagsfall

överstiga 100 örn året och någon gång uppgå till omkring 200. I

vanliga fall är antalet mellan 50 och 100. Vid vardera örlogsstationen utgör

årliga antalet bestraffningar, vid vilka auditör medverkat, mellan 200 och 300

samt vid kustflottan cirka 150. På auditörerna i Stockholm belöpa årligen

sammanlagt 1,000 disciplinmål, på auditörerna i Karlskrona 450 samt på auditören

i Boden 375 sådana mål, allt ungefärliga tal beräknade med ledning av

de inkomna uppgifterna.

Vid sidan örn den med disciplinmålen förenade verksamheten har auditören

enligt gällande instruktion att, då det påkallas, lämna befälhavarna biträde

vid frågor örn straffs sammanläggning och förvandling samt verkställighet av

straff ävensom vid de andra tillfällen då tillgång till juridisk insikt kan vara

behövlig. I följd av sistnämnda bestämmelse har, såvitt kan bedömas av de

inkomna uppgifterna, auditörernas råd och biträde påkallats i ärenden av tämligen

skiftande natur. Såsom exempel har härutinnan nämnts bl. a. tolkning

och granskning av reglementen och författningar samt kontrakt angående leveranser

och fastighetsköp ävensom upprättande av dylika kontrakt eller förslag

därtill, biträde vid lantmäteriförrättningar, rådgivning i beskattnings- och fastighetsärenden

samt frågor örn ersättning till enskilda för person- eller egendomsskada.

Under det vissa auditörer förklarat att dylik konsulterande verksamhet

förekommit i obetydlig utsträckning, har på andra håll enligt uppgifterna

omfattningen härav varit ganska betydande.

Med auditörstjänsten är vidare förenad skyldighet att å kronans vägnar vid

allmän domstol utföra de rättegångar som förekomma vid den avdelning av

krigsmakten, vid vars krigsrätt auditören är anställd, och icke skola av

annan person utföras. För dylika uppdrag tagas dock numera auditörerna

ytterst sällan i anspråk. Hithörande angelägenheter ombesörjas av de centrala

förvaltningsmyndigheterna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

Tidigare framställningar och förslag rörande krigsdonistolarnas

avskaffande.

Den militära rättegångslagen, för vars huvudsakliga innehåll i det föregående

redogjorts, grundar sig på ett förslag, upprättat av en kommitté som

år 1901 tillsattes för revision av då gällande strafflag för krigsmakten den 7

oktober 1881 samt förordningen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

den 11 juni 1868 i syfte att anpassa dessa författningar efter förhållandena

vid en krigsmakt bestående av värnpliktiga. I skrivelse (nr 121) till Kungl.

Majit uttalade 1901 års riksdag vissa synpunkter och önskemål, som enligt

riksdagens mening borde beaktas vid revisionen. Därvid framkastades även

den frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas

eller de mål, som handlades av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till

de allmänna domstolarna, särskilt rådhusrätterna.

Kommittén, som år 1905 avgav förslag till strafflag för krigsmakten och

till lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, behandlade i motiveringen

till förslagen nyssnämnda fråga örn behovet av särskilda krigsdomstolar

och påpekade, att specialdomstolar i brottmål i allmänhet blivit avskaffade

men att undantag gjorts för krigsdomstolarna. På grunder, som av kommittén

närmare utvecklades i betänkandet, ansåg kommittén, att särskilda krigsdomstolar

fortfarande borde bibehållas.

I proposition (nr 67) till 1908 års riksdag framlades, jämte kommitténs

strafflagsförslag i delvis omarbetat skick, ett förslag till lag om ändring i

vissa delar av 1868 års förordning örn krigsdomstolar, vari upptogos till behandling

allenast sådana delar av kommitténs förslag som direkt sammanhängde

med strafflagsförslaget men icke frågan om de militära domstolarnas

organisation. Förslagen blevo emellertid icke av riksdagen godtagna, väl närmast

av den anledningen att spörsmålet örn rättegångsväsendets ordnande

icke i dess helhet förelagts riksdagen i samband med strafflagstiftningen.

Sedan de av kommittén avgivna förslagen gjorts till föremål för förnyad

omarbetning, blevo de genom proposition (nr 57) förelagda 1914 års senare

riksdag. I anledning av propositionen väcktes av herrar Lindhagen och Persson

i Norrköping motion (nr 200) i andra kammaren med hemställan att riksdagen

måtte antingen för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen

örn ifrågavarande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid

och de militära brottens hänskjutande därunder till bedömande enligt allmän

strafflag och avdömande av de allmänna domstolarna, eller, örn detta ej kunde

då bifallas, avslå propositionen och hos Kungl. Majit begära skyndsamt förslag

till en sådan lagstiftning som av motionärerna förordats. I motionen upptogos

till bemötande de av 1901 års kommitté anförda skälen mot krigsdomstolarnas

avskaffande samt uppdrogos tillika vissa grundlinjer för en reform

av sådan innebörd. Sålunda borde åt Kungl. Maj :t överlåtas att efter prövning

av förhållandena vid varje särskild avdelning av krigsmakten generellt

besluta, vid vilken eller vilka allmänna domstolar militärmål från denna av
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

17

delning skulle upptagas. Auditör sbefattningen borde upphöra; en ersättare

för auditören såsom befälhavarens ansvarige rådgivare i disciplinmål borde,

i och med att krigslagarnas handhavande överflyttades till de allmänna domstolarna,

sökas inom dessa. Den offentliga åtalsrätten skulle tillkomma allmänne

åklagaren vid vederbörande domstol. Militärmålen skulle i vanlig ordning

fullföljas till de allmänna hovrätterna, där de skulle tilldelas viss division

eller viss ledamotsrotel. Militärer skulle ej deltaga såsom domare i den

på domstolarna ankommande rättsskipningen.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 22), bland annat, att en så

genomgripande förändring i fråga örn de militära målens behandling i första

instans som i motionen avsåges borde -— därest den vid en närmare prövning

kunde finnas nödig och nyttig — komma till stånd först i samband med den

förestående reformen av den allmänna processlagstiftningen och de förändringar

i de allmänna domstolarnas organisation som därav måste bliva en

följd. Motionen avslogs av riksdagen, som däremot i huvudsak antog de genom

propositionen framlagda lagförslagen.

Vid 1919 års riksdag blev frågan örn krigslagstiftningens upphävande ånyo

föremål för behandling i anledning av motioner, i första kammaren (nr 71)

av herr Lindhagen och i andra kammaren (nr 263) av herrar Vennerström

m. fl. I båda motionerna hade frågan sammankopplats med det jämväl motionsvis

väckta spörsmålet örn försvarsväsendets avveckling. Motionerna avslogos

under hänvisning till den då i utsikt ställda försvarsrevisionen.

Vid riksdagen nästföljande år väcktes dels motion i första kammaren (nr

147) av herr Lindhagen örn upphävande av krigsdomstolarna och dels motion

i andra kammaren (nr 250) av herr Vennerström om upphävande av all krigslagstiftning.

Beträffande den förstnämnda frågan avlät riksdagen — i överensstämmelse

med hemställan av första lagutskottet i utlåtande (nr 24) •— en skrivelse

(nr 227) till Kungl. Majit med anhållan att Kungl. Majit ville, efter verkställd

utredning huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas, för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. 1 skrivelsen

uttalades bland annat, att det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag

anförda skäl för uppskov med frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande

ej längre ägde giltighet, då det nämligen visat sig att reformen av vårt rättegångsväsen

och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas organisation

komme att låta längre vänta på sig än år 1914 kunde förutses. Enligt

riksdagens uppfattning vore ett system med särskilda krigsdomstolar ej

förenligt med principen örn medborgarnas likhet inför lagen. Blotta förefintligheten

av särskilda domstolar för behandling av brott enligt strafflagen för

krigsmakten vore ägnad att hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba

tilliten till att rättsskipningen handhades lika mot alla. Riksdagen ansåge

dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid vore ur principiell synpunkt

ett intresse av stor vikt och dels att ett överflyttande av de militära målen

till de allmänna domstolarna, örn ock förenat med vissa vanskligheter, dock

icke torde möta hinder av mera betydande art. Att skrida till ett bortta
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 223. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gande av även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål vore däremot

enligt riksdagens mening icke möjligt. Huruvida, efter krigs domstolarnas

avskaffande, området för den disciplinära bestraffningsrätten kunde i det hela

bibehållas oförändrat eller örn en förskjutning i den ena eller andra riktningen

kunde befinnas nödvändig, läte sig givetvis ej utan en ingående undersökning

avgöra.

Motionen rörande krigslagstiftningens avskaffande hade föranlett lagutskottet

att i sitt utlåtande jämväl beröra frågan örn reformering av strafflagen för

krigsmakten. I denna del hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte anhålla

örn utredning, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna

i nämnda lag kunde vidtagas. Riksdagens kamrar stannade emellertid

i olika beslut, vilka ej kunde sammanjämkas.

Kungl. Majit uppdrog samma år, 1920, åt en kommitté att verkställa utredning,

huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas. Kommittén

avlämnade under år 1922 betänkande med förslag till lag örn handläggning av

militära brottmål och undersökningsärenden under fredstid jämte andra författningar.

I betänkandet anförde kommittén såsom sammanfattning av sin

allmänna motivering i huvudsak följande: Vid övervägande av skälen för och

emot särskilda krigs domstolar hade kommittén icke kunnat finna, att några

bärande grunder av principiell natur förelåge för dessa domstolars bibehållande.

Lika litet hade kommittén funnit att de lämplighetsskäl som åberopats

för krigs domstolarnas bibehållande vägde tyngre än de skäl som talade för

deras avskaffande. Icke heller torde det i praktiken möta några svårigheter

av betydenhet att låta de allmänna domstolarna avlösa krigsrätterna. Då kommittén

sökt ansluta förslaget om de militära brottmålens behandling så nära

som möjligt till rådande förhållanden vid de allmänna domstolarna samt förslaget

således icke kunde anses i ringaste mån föregripa den blivande processreformen,

torde denna icke böra utgöra ett verkligt hinder för att redan nu

avskaffa krigsrätterna i fredstid samt överflytta de militära brottmålen till

de allmänna domstolarna.

Enligt kommitténs nyssnämnda lagförslag skulle de allmänna underrätterna

och hovrätterna döma i ''militära brottmål’, varmed avsågs mål, vilka enligt

gällande lag tillkomma krigsdomstolarna och för vilkas anhängiggörande och

handläggning vid allmänna domstolar skulle gälla de särskilda reglerna i förslaget.

Såsom huvudregel i fråga örn forum innehöll förslaget det stadgande,

att militärt brottmål skulle upptagas vid underrätten i den ort, där den avdelning

av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast

anginge, hade sin av Konungen bestämda ordinarie förläggning. Undantag

från denna regel kunde för vissa fall föreskrivas av Konungen, som jämväl

ägde förordna, att underrätt skulle sammanträda annorstädes än på den ordinarie

sammanträdesorten. A.uditörerna skulle bibehållas såsom befälhavarnas

biträden vid utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten, och dessa befattningshavare

skulle tillika handhava åklagartjänsten vid underrätterna i

militära mål. I fråga örn anhängiggörandet av målen föreslogos regler, enligt

vilka den i lagen örn krigsdomstolar föreskrivna ordningen skulle b i be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

19

hållas; stämning direkt till domstolen skulle alltså ej kunna förekomma. Från

nämnda lag upptogos i förslaget åtskilliga bestämmelser avseende själva rättegångsförfarandet

m. m. samt infördes föreskrifter i syfte att förkorta rättegången.

Beträffande den militära sakkunskapen förutsattes, att denna skulle

förebringas av parterna själva eller av åklagaren-auditören samt att jämväl

domstolen eller dess ordförande skulle ex officio kunna inkalla sakkunnig att

närvara under förhandlingarna i militära mål. I fråga örn de s. k. persedelmålen,

av kommittén benämnda undersökningsärenden, föreslogs slutligen en

anordning, enligt vilken dessa skulle upptagas av en nämnd, bestående av auditören

och två militära ledamöter. I närvaro av ett särskilt kronoombud

skulle nämnden verkställa erforderlig utredning samt, där kronoombudet framställde

ersättningsyrkande, däröver meddela beslut. Örn den som ålagts ersättningsskyldighet

icke åtnöjdes med nämndens beslut, skulle han äga inom

viss tid anmäla missnöje hos befälhavaren, som i sådant fall, eller örn han

själv å kronans vägnar funne anledning till missnöje med beslutet, hade att

överlämna saken till domstols prövning. Därest missnöje ej anmäldes, skulle

nämndens beslut kunna verkställas såsom domstols laga kraftägande utslag.

En av kommitténs fyra ledamöter hemställde i avgiven reservation, att lagförslaget

icke måtte föranleda någon lagstiftningsåtgärd samt att de nuvarande

krigsdomstolarna måtte bibehållas.

Betänkandet remitterades under åren 1924 och 1925 till militära och civila

myndigheter samt rikets hovrätter och krigshovrätten för yttrande. Samtliga

avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev sedermera ej föremål för vidare

behandling.

I anledning av en utav 1922 års riksdag avlåten skrivelse tillkallades samma

år sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda vid utredning och upprättande

av förslag beträffande en fullständig omarbetning av gällande strafflag

för krigsmakten, därvid särskilt skulle tagas under övervägande huruvida

och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas.

Sedan av Kungl. Maj:t meddelade förelägganden i fråga örn tiden för

uppdragets fullgörande framtvungit en begränsning av de sakkunnigas arbete,

framlades år 1923 ett betänkande med vissa förslag till ändring i strafflagen

för krigsmakten, avseende bland annat förenkling och humanisering av

vissa straffbestämmelser. Det viktigaste av dessa förslag, vilket rörde rymningsbrotten,

Indes till grund för den lagändring, som efter proposition till

riksdagen kom till stånd år 1924. I övrigt har de sakkunnigas förslag icke

blivit förelagt riksdagen.

Efter det vid 1931 års riksdag frågan om krigslagstiftningens omgestaltning

berörts i en interpellation, vilken besvarades av dåvarande statsministern

under hänvisning till då pågående behandling av huvudgrunderna för en reform

av den allmänna rättegångsordningen, väcktes vid 1932 år riksdag dels

lika lydande motioner, den ena (nr 192) i första kammaren av herr Miiller

m. fl. och den andra (nr 280) i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm

m. fl., dels ock en motion (nr 373) i andra kammaren av herr Andersson

i Stockholm m. fl. I de förstnämnda motionerna hemställdes att riksdagen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit snarast ville

framlägga förslag om avskaffande av de militära domstolarna i fredstid ävensom

förslag antingen örn avskaffande av strafflagen för krigsmakten och dess

ersättande med lämpliga bestämmelser i allmänna strafflagen eller ock örn en

fullständig omarbetning och kraftig humanisering av förstnämnda lag. I

motionen nr 373 i andra kammaren föreslogs, att riksdagen i skrivelse till regeringen

måtte hemställa örn utredning och förslag till 1933 års riksdag angående

avskaffande av krigsrätterna och hänförande till civil domstol av sådana

ärenden, som nu göras till förmål för behandling av krigsrätt.

I utlåtande (nr 15) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet

— efter att hava erinrat om frågornas tidigare behandling — i huvudsak följande

:

Utskottet finner för sin del, att de skäl, som av utskottet år 1920 åberopades

för krigsdomstolarnas avskaffande för fredstid och som av kommittén

ytterligare utvecklats, alltjämt äga giltighet. Med hänvisning till vad

av utskottet år 1920 och sedermera av kommittén anförts i frågan vill utskottet

nu endast ytterligare framhålla några synpunkter. Det har från olika

håll såsom stöd för bibehållande av ifrågavarande specialdomstolar anförts,

att sådana domstolar inrättats jämväl i åtskilliga andra fall. Dessa gälla

dock huvudsakligen tvistemål. Inrättande av specialdomstolar kan i fråga örn

brottmål framstå antingen såsom ett oberättigat undantag till den tilltalades

nackdel eller såsom ett otillbörligt privilegium till hans förmån. Enligt utskottets

mening måste det anses såsom ett viktigt medborgerligt intresse, att

den, som ställes till ansvar för brott, icke berövas förmånen att svara inför

allmän domstol, endast därför att han exempelvis fullgör honom åliggande

värnpliktstjänstgöring. Härmed vill utskottet icke lia påstått, att de nuvarande

krigsdomstolarna i regel bedöma militära förseelser strängare än de allmänna

domstolarna skulle göra. Det har i detta avseende tvärtom från flera

håll gjorts gällande, att det motsatta skulle vara förhållandet. Huruvida dessa

uppgifter äro med verkliga förhållandet överensstämmande eller ej, är emellertid

icke för utskottet av avgörande betydelse. För utskottet framstår såsom

det centrala, att den enskilde medborgaren icke medan han fullgör sin

värnpliktstjänstgöring skall känna sig försatt i ett annat rättsligt läge än

förut. Utskottet vill jämväl framhålla det otillfredsställande däri, att eventuella

skadeståndsanspråk från enskilda personer, vilka icke ha någon befattning

med försvarsväsendet, prövas av krigsdomstolarna. Att den nuvarande

ordningen också alstrat misstro inom breda lager av vårt folk. synes obestridligt.

Denna har emellertid icke riktat sig enbart mot krigsdomstolarnas bedömande

av de värnpliktigas brott och förseelser utan kanske i ännu högre

grad mot krigsdomstolarnas prövning av sådana mål, som anhängiggjorts mot

yrkesmilitärer. Även örn denna misstro icke skulle bottna i några mera utbredda,

allvarliga missförhållanden, synes redan förefintligheten av en sådan

uppfattning hos allmänheten vara ett vägande skäl för avskaffande i fredstid

av den undantagslagstiftning, som bland annat lagen örn krigsdomstolar måste

anses utgöra. Att avskaffa krigsdomstolarna jämväl för krigstid torde däremot

av skäl, som icke synas behöva närmare utläggas, icke kunna ifrågakomma.

Liksom år 1920 finner utskottet ej heller anledning föreligga att avskaffa

befälhavares disciplinära bestraffningsrätt. Det torde tvärtom vara

av betydelse, att disciplinmål av mindre vikt icke dragas under de allmänna

domstolarna.

Vad angår de kostnader, som skulle bliva förenade med de militära må
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

21

lens överflyttande till de allmänna domstolarna, har någon tillfredsställande

utredning hittills icke blivit verkställd. Utskottet anser emellertid för sin del

goda skäl föreligga till antagande, att den förordade ordningen skulle ställa

sig betydligt billigare för statsverket än den nuvarande.

I fråga om tidpunkten för den nu ifrågavarande reformens genomförande

kan visserligen en viss tveksamhet göra sig gällande, huruvida en omläggning

bör ske utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen eller först i

samband med denna. Denna fråga sammanhänger till stor del med spörsmålet,

örn och i vilken utsträckning de allmänna domstolarna med sitt nuvarande

arbetssätt äro lämpade för att bereda dessa mål den skyndsamma

handläggning, som torde vara erforderlig. Utskottet hyser för sin del den

uppfattning, att nu antydda svårigheter icke skola visa sig alltför stora. T

varje fall synes en utredning härom påkallad. Då genom riksdagens år 1931

fattade beslut örn antagande av huvudgrunderna för rättegångsreformen får

anses fastslaget, att vår nuvarande domstolsorganisation kommer att i stort

sett bibehållas oförändrad, synes ett överflyttande av de militära målen till

de allmänna domstolarna redan före den allmänna rättegångsreformen icke behöva

möta några avgörande betänkligheter. I samband med ett dylikt överflyttande

lärer kunna tillses, att tillräckligt talrika och täta sammanträden

komma att anordnas i de häradsrätter, som skulle komma att upptaga mål av

ifrågavarande beskaffenhet.

Utskottet övergår härefter till frågan örn avskaffande av strafflagen för

krigsmakten.. Efter det riksdagen ar 1922 hemställde örn fullständig omarbetning

av sistnämnda lag, ha allenast straffen för rymningsbrott år 1924

blivit föremål för humanisering. Utskottet kan icke finna, att de brister, som

ansetts vidlåda ifrågavarande lag, därigenom blivit i avsevärd mån avhjälpta.

Erfarenheten torde i stället ge vid handen, att med stöd av strafflagen för

krigsmakten straff alltjämt utmätas, som icke överensstämma med den allmänna

rättsuppfattningen. Kravet på omarbetning och humanisering av ifrågavarande

lag gör sig fördenskull alljämt gällande. Betänkligheter mot en

sådan omarbetning ha uttalats särskilt med hänsyn till det pågående arbetet

a en allmän strafflagsreform. När denna kan väntas genomförd, är emellertid

alltjämt synnerligen ovisst. Det synes därför utskottet önskvärt, att en

väsentlig omarbetning och humanisering av strafflagen för krigsmakten redan

dessförinnan kommer till stånd. Huruvida vid en sådan omarbetning de militära

brotten böra inarbetas i den nu gällande allmänna strafflagen, torde vara

en fråga av mindre betydelse. Att ett sådant inarbetande icke kan ske beträffande

strafflagen för krigsmakten i dess helhet, är dock uppenbart. Avdelningen

örn särskilda krigsartiklar synes sålunda, därest densamma finnes böra

bibehållas, Tinder alla förhallanden böra hållas utanför, varjämte uppenbartgen

bestämmelserna örn befälhavares disciplinära bestraffningsrätt böra få

sm plats bland de processuella reglerna för militära mål i allmänhet.

I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen den 8 mars 1932

den av mig inledningsvis omnämnda skrivelsen i ämnet.

Främmande rätt.

Intill början av förra decenniet torde i samtliga europeiska länder lia funnits

inrättade särskilda domstolar med domsrätt i militära mål. Under åren

omkring 1920 utfärdades emellertid i Danmark, Norge, Tyskland och Österrike

lagar, varigenom de fungerande krigsdomstolarna därstädes avskaffades

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr ZZ3.

och militärjurisdiktionen, i den mån den icke skulle utövas i disciplinär väg,

överläts å de allmänna domstolarna. I övriga länder synas däremot de jämväl

till sin sammansättning utpräglat militära domstolarna ha bibehållits.

Enligt den danska Lov örn Retspleien ved Haeren og Sovsernet, som trädde

i kraft den 9 januari 1920, skola de civila domstolarna vid avgörandet av de

militära målen lia sin vanliga sammansättning. Domstolen har dock tillerkänts

rätt att i brottmål, där teknisk eller annan särskild sakkunskap synes

vara av betydelse, tillkalla två sakkunniga meddomare, vilka dock icke behöva

vara militärer. I motiveringen till lagen uttalades särskilt, att rent militära

synpunkter ej i och för sig skulle utgöra skäl för en särskild sammansättning

av rätten. Åtalsrätten är däremot överlämnad åt de militära myndigheterna.

Den utövas av de s. k. rättegångscheferna under överinseende av

försvarsministern. Rättegångschefer äro vederbörande högre befälhavare

(chefer för regementen och andra självständiga truppförhand, fartygschefer,

kommenderande generaler m. fl.). Dessa besluta örn åtals anställande, under

det att den vidare undersökningen och åtalets utförande handhaves av rättsbildade

auditörer. Vid Hojesteret utföres dock åtal av generalauditören, som

dessutom utövar tillsyn över auditörernas verksamhet och är försvarsministerns

rådgivare i frågor rörande den militära rättsskipningen. Befälhavare

på krigsfartyg, som befinner sig på sjötåg utanför danska farvatten, äger att

i brådskande fall tillsätta en särskild militär domstol ombord å fartyget.

I Norge gäller beträffande den militära rättegångsordningen Lov den 6 mai

1921 om rättergangsmåten i militsere straffesaker i fredstid. Enligt denna

lag, vilken är avfattad i sex korta paragrafer, skola militära förbrytelser i

fredstid behandlas enligt allmänna regler med vissa obetydliga avvikelser.

Däremot skall i krigstid fortfarande tillämpas den år 1900 utfärdade lagen

örn rättegången i militära brottmål.

I Tyskland antogs den 17 augusti 1920 en rikslag, genom vilken den av

krigsdomstolarna i fredstid utövade domsrätten upphävdes, dock med undantag

beträffande riksmarinen tillhörande personer, som blivit ''inskeppade på

i tjänst ställda krigsfartyg’. Sådan personal dömes alltjämt av särskilda

krigsdomstolar.

I Österrike upphävdes genom lag den 15 juli 1920 tidigare gällande författningar

rörande krigsdomstolarna. Enligt denna lag lyda alla militärer i

fredstid under de allmänna domstolarnas domvärjo.

Det remitterade lagutkastet.

Vid utkastets upprättande har man utgått från att det skulle vara möjligt

att för fredstid överflytta den militära juris diktionen å de allmänna domstolarna

utan att samtidigt i nämnvärd utsträckning rubba de särskilda enligt

lagen örn krigsdomstolar gällande rättegångsreglerna. Sistnämnda lag skulle

med andra ord kunna fortfarande i allt väsentligt gälla utom beträffande den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SMIS.

23

för fredstid avsedda domstcdsorganisationen, oell man skulle sålunda kunna

tillsvidare undvika det tämligen omfattande arbete, som vore förenat med en

mera ingående omarbetning av den militära processlagstiftningen. Såsom ett

skäl för anstånd härmed har i den samtidigt med lagutkastet remitterade

promemorian åberopats det pågående arbetet med den allmänna processordningens

reformering. Förebilder för det sålunda använda förfaringssättet finnas

i de författningar, genom vilka specialdomstolar tidigare avskaffats, och

i den nyss omnämnda norska lagen av år 1921.

I överensstämmelse med angivna principer för lagstiftningen upptar utkastet

såsom huvudstadgande, att regements- och stationskrigsrätter jämte särskilda

krigsrätter ävensom krigshovrätten skola upphöra samt att mål och ärenden,

vilka hittills handlagts av dem, hädanefter skola överflyttas på de allmänna

domstolarna. Enär sagda slag av krigsdomstolar — bortsett från fältkrigsrätter

i fall av mobilisering -—- äro de enda, som verka i fredstid, har med

stadgandet avsetts praktiskt taget ett avskaffande av de militära specialdomstolarna

för fredstid. För det fall att fältkrigsrätt komme till stånd vid någon

del av krigsmakten utan att tillika överkrigsrätt där inrättades, föreskrives

i utkastet att Svea hovrätt i en sammansättning motsvarande krigshovrättens

skall vara överdomstol.

Vidare innehåller utkastet en allmän bestämmelse om att vad i lag eller

författning är stadgat örn krigsdomstolar och rättegången därstädes skall äga

motsvarande tillämpning i fråga örn mål och ärenden (militära mål), som

överflyttas å de allmänna domstolarna, där ej annat följer av den föreslagna

lagen eller med stöd därav utfärdad författning. Härmed har, såsom redan

antytts, åsyftats att den gällande processuella krigslagstiftningen skall i tilllämpliga

delar bestå även efter tillkomsten av den nya lagstiftningen.

Forum i militära mål skall enligt utkastet såsom regel vara underrätten i

den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, som den

brottslige tillhör eller som målet angår. Emellertid föreslås tillika, att Konungen

skall äga föreskriva avvikelse från denna forumregel, då så beträffande

viss avdelning finnes lämpligt. I promemorian har anförts, att sådan föreskrift

kan ifrågakomma exempelvis vid långvarigare förläggning eller övningar utom

förläggningsorten eller då organisationen av domstolen å förläggningsorten

finnes utgöra hinder för dennas befattning med de militära målen. I sistnämnda

avseende har erinrats därom att rådhusrätter med endast en litterat ledamot

svårligen kunna anses lämpade för handhavande av den militära

rättsskipningen, i synnerhet om såsom i utkastet förutsatts de nuvarande

auditörernas åligganden beträffande disciplinmålen skulle fullgöras av

befattningshavare vid domstolen. Undantag från huvudregeln har likaså ansetts

böra ifrågakomma, då avdelning är förlagd i närheten av stad, vars rådhusrätt

på grund av militär förläggning inom staden inrättat sig för och äger

förtrogenhet med den militära rättsskipningen; även i andra fall än de sålunda

nämnda skulle Kungl. Majit, där det finnes lämpligt, äga förordna om undantag

från huvudregeln. Då viss avdelning av krigsmakten icke kunde anses

äga ordinarie förläggningsort, skulle det enligt utkastet tillkomma Kungl.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr SUSS.

Majit att bestämma forum för avdelningen. Härvid har närmast tänkts på

kustflottan samt vissa avdelningar av krigsmakten, vilka bestå av personal

sammandragen från olika truppförband eller stationer till gemensam tjänstgöring.

I utkastet ha vidare lämnats erforderliga föreskrifter angående bestämmande

av gemensamt forum för det fall att flera tillsammans begått brott, för

vilket de enligt eljest gällande bestämmelser skulle komma att svara vid olika

underrätter, ävensom beträffande fördelningen mellan de allmänna hovrätterna

av militära mål, vilka skulle omedelbart upptagas av hovrätt, och av besvär

över befälhavares beslut i disciplinmål.

De nuvarande auditörsbefattningarna skulle i följd av utkastets bestämmelser

komma att försvinna. Vissa av de auditören enligt lagen örn krigsdomstolar

och tidigare omnämnda instruktion nu åvilande uppgifter, vilka hänföra

sig direkt till hans ledamotskap av krigsrätten — såsom skyldighet att

svara för uppsättande av krigsrättens protokoll och beslut, att ombesörja förekommande

expedition och dylikt — skulle i och med de militära målens överflyttning

å de allmänna domstolarna komma att åvila vederbörande befattningshavare

vid dessa. Härom har särskilt uttalande ej ansetts erforderligt i

utkastet. Däremot har föreskrift influtit för de fall då enligt lagen om krigsdomstolar

krigsrätt varit behörig att under ordförandeskap av auditör handlägga

undersökning angående skadad eller förlorad egendom tillhörande kronan.

Enligt utkastet skall dylik undersökning i rättens ställe handläggas av

biträdande domare eller sekreterare respektive lagfaren ledamot i rådhusrätt.

Till nämnda befattningshavare vid allmän underrätt överflyttas ock auditörens

skyldighet att på sätt i strafflagen för krigsmakten är stadgat biträda

befälhavare vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten. De hava

därjämte ansetts böra fullgöra au ditörens nuvarande uppgift att biträda befälhavare

vid behandling av frågor om straffs sammanläggning och förvandling

samt verkställighet av straff. Jämlikt nyssberörda instruktion hava auditörerna

utöver vad nu sagts att biträda befälhavare vid de andra tillfällen, då

tillgång till juridisk insikt kan vara behövlig och annan person icke är skyldig

att biträda befälhavaren, samt dessutom att å kronans vägnar vid allmän

domstol utföra de rättegångar, som förekomma vid den avdelning av krigsmakten,

vid vars krigsrätt han är anställd, och icke skola av annan person

utföras. Någon motsvarighet till dessa instruktionsbestämmelser förekommer

ej i utkastet; beträffande angelägenheter av sådant slag har behovet för militära

befälhavare av juridiskt biträde ansetts böra regleras i annat sammanhang.

Åtal i militära mål skall enligt utkastet utföras av allmän åklagare vid

vederbörande underrätt. Även övriga åligganden, som nu ankomma på krigsfiskal,

nämligen att verkställa utredning i militära mål, utfärda kallelser å

parter och vittnen, ombesörja delgivning samt bevaka kronans rätt och föra

dess talan i ersättningsfrågor, hava överförts till de allmänna åklagarna.

Dessa skola tillika övertaga överkrigsfiskalens funktion såsom åklagare vid

underrätt i mål mot officerare av högre grad. I hovrätt skall advokatfiskalen

vara kronans ombudsman och allmän åklagare i militära mål.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

25

I fråga om målens anhängiggörande grundas utkastet på att nuvarande ordning

i stort sett bibehålles. Angivelse skall alltså ske hos den befälhavare,

som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den angivne. Befälhavaren

har därefter att, örn han finner målet böra hänskjutas till domstol, göra

anmälan därom hos ordföranden i domstolen, vilken efter samråd med befälhavaren

bestämmer tid och plats för sammanträdet.

Beträffande tiden för allmän underrätts sammanträden för handläggning

av militära mål innehåller utkastet, att dylika sammanträden skola hållas så

ofta det erfordras för att målen må kunna slutbehandlas med minsta möjliga

tidsutdräkt, att militärt mål skall företagas vid visst på förhand bestämt

klockslag samt att rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person

skall företagas inom den tid av åtta dagar, som för rådhusrätt vore föreskriven

beträffande häktad. I övrigt har överlämnats åt Konungen att meddela

erforderliga bestämmelser rörande underrätts sammanträden. Enligt vad i

promemorian anförts, har härmed avsetts bland annat att särskilda föreskrifter

skola i administrativ ordning utfärdas om sammanträdens hållande å militär

avdelnings etablissement i fall då detta kan anses vara av vikt med hänsyn

till ett snabbt avgörande eller till tjänstgöringsförhållandena vid avdelningen.

I syfte att undvika uppskov i militära mål har i utkastet upptagits föreskrift

örn skyldighet för rättens ordförande att på lämpligt sätt förbereda

handläggningen. Tillika utsäges, att utslag i sådant mål skall såvitt möjligt

meddelas samma dag handläggningen slutförts.

För att tillgodose behovet av militär sakkunskap vid målens behandling har

föreslagits att befattningshavare vid krigsmakten, som därtill förordnas, äger

vara tillstädes vid rätten för att lämna de upplysningar, vartill omständigheterna

kunna föranleda. Rätten eller dess ordförande skall ock, där det prövas

erforderligt, äga att påkalla förordnande för dylik sakkunnig.

Utkastet innehåller i övrigt vissa bestämmelser av huvudsakligen teknisk

natur ävensom promulgationsbestämmelser. Den nya lagen har avsetts skola

träda i kraft den 1 januari 1934.

Yttranden över utkastet.

Den föreslagna lagstiftningen har tillstyrkts av hovrätten över Skåne och

Blekinge, domhavandena i Livgedingets domsaga samt Åkers och Selebo häradsrätt,

domhavanden i Västmanlands västra domsaga samt Snevringe häradsrätt,

t. f. domhavanden i Linköpings domsaga samt häradsrätten i samma domsaga

ävensom rådhusrätterna i Karlstad, Härnösand och Marstrand.

Vissa myndigheter förorda krigsdomstolarnas avskaffande i allt väsentligt

enligt de grunder som angivits i utkastet, nämligen domhavanden i Luleå domsaga

och Överluleå tingslags häradsrätt, rådhusrätterna i Uppsala, Västerås

och Uddevalla samt krigsdomaren vid Bohusläns regemente. I allmänhet göres

dock förbehåll beträffande rätt till ersättning av statsmedel för kostnader,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 223.

sorn kunna uppstå i anledning av den militära rättsskipningens överförande å

de allmänna domstolarna. Uttalande i sådan riktning återfinnes ock i det av

hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna yttrandet.

Såsom i huvudsak tillstyrkande torde få anses jämväl de yttranden, som

avgivits av chefen för generalstaben, chefen för östra arméfördelningen samt

chefen för flygvapnet. För vissa utav dessa myndigheter framställda erinringar

och önskemål beträffande utformningen kommer att i det följande

redogöras. — Marinförvaltningen, som ej uttalar sig i frågan örn de militära

brottmålens överflyttning till de allmänna domstolarna, finner intet att erinra

mot undersökningsärendenas överlämnande till nämnda domstolar eller mot den

föreslagna ordningen för deras behandling och finner ej heller anledning till anmärkning

mot utkastets bestämmelser örn auditörsgöromålens överförande å

befattningshavare vid de allmänna domstolarna.

Vissa myndigheter uttala sig i princip för krigs domstolarnas upphörande i

fredstid men finna avgörande betänkligheter möta mot en lagstiftning i den

form och, i särskilda avseenden, med det innehåll som enligt utkastet föreslagits;

därjämte anses, att ändring av vissa paragrafer i regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen måste föregå reformen. En dylik ståndpunkt intages

av militieombudsmannen och Göta hovrätt. Även rådhusrätten i Ystad

ansluter sig i princip till en lagstiftning i det med utkastet avsedda syftet.

I några fall beröras i yttrandena allenast förutsättningarna å respektive

orter för den militära jurisdiktionens överflyttning, medan däremot intet principuttalande

göres eller i vart fall den närmare utformningen av bestämmelserna

i utkastet förbigås. Bland dessa torde såsom i huvudsak tillstyrkande

få anses yttrandena av domhavanden och häradsrätten i Ångermanlands södra

domsaga, vilka såsom forum för personalen i Hemsö fästning förorda häradsrätten

framför rådhusrätten i Härnösand, samt krigsdomaren vid Södra Skånska

infanteriregementets krigsrätt, som förklarar, att handläggningen av de

mål och ärenden, som tillkomma krigsrätten, utan olägenhet torde kunna överflyttas

till rådhusrätten i Ystad.

I övrigt innebära yttrandena mer eller mindre tydligt uttalat avstyrkande

av den föreslagna lagstiftningen dels på principiella skäl, dels på grund av

den uttalade uppfattningen att de allmänna domstolarna icke äro, åtminstone

under nuvarande rättegångsordning, väl skickade för den ifrågavarande uppgiften,

och dels på grund av betänkligheter mot det sätt, på vilket reformen enligt

utkastet avsetts skola genomföras. I vissa yttranden tillmätes större eller

avgörande vikt de mera principiella synpunkterna, medan i andra och kanske

flertalet huvudsakligen framställas invändningar, grundade på nämnda förhållanden

av praktisk natur. Understundom lämnas helt åsido spörsmålet örn

lämpligheten över huvud av krigs domstolarnas avskaffande och överförandet

av de militära målen å allmänna domstolar. Sålunda begränsar sig exempelvis

Stockholms rådhusrätt i huvudsak till en utredning av frågan i vad mån, sett

från rådhusrättens egen synpunkt, de nya arbetsuppgifter, som skulle komma

att tillföras densamma, kunde ur rättsliga och organisatoriska synpunkter låta

sig inpassas i rådhusrättens arbete på det sätt utkastet avsåge. — I allmän
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr g%8.

27

het framställas i nu ifrågavarande yttranden jämväl erinringar mot genomförande

av reformen utan föregående grundlagsändringar, varjämte de ekonomiska

förutsättningarna för och konsekvenserna av krigsrättsmålens överflyttning

å de allmänna domstolarna göras till föremål för granskning.

Beträffande först önskvärdheten av en överflyttning över

huvud taget av den militära rättsskipningen i fredstid å de allmänna domstolarna

har å ena sidan framhållits -— utan att likväl krigsdomstolarnas förmåga

att i stort sett väl fullgöra sina uppgifter ifrågasatts — vikten av att

det irritationsmoment, som krigsdomstolarna på grund av sin sammansättning

utgöra i samhället, undanröjdes. Vissa myndigheter ha i samband härmed till

närmare behandling upptagit spörsmålet örn i vilka hänseenden den bristande

tilliten till krigsdomstolarnas objektivitet kunde anses vara berättigad. Å

andra sidan har, bland annat, gjorts gällande att en mera allmänt utbredd

misstro mot krigsdomstolarna knappast förefunnes samt att densamma, där

den vore tillfinnandes, i vart fall icke vore sakligt motiverad. Uttalanden i

den förstnämnda riktningen ha gjorts av, bland andra, militieombudsmannen,

de allmänna hovrätterna, chefen för generalstaben samt chefen för östra arméfördelningen.

Militieombudsmannen yttrar rörande de nuvarande krigsrätterna att de, såsom

ock tidigare innehavare av militieombudsmannaämbetet vid skilda tidpunkter

betygat, visat sig fungera i stort sett mycket tillfredsställande. Dessa

domstolar hade visat förmåga att genom smidig anpassning efter den militära

tjänstgöringens krav så litet som möjligt verka hindrande vid denna

tjänstgörings fullgörande ävensom att bringa målen till snabbt avgörande.

Krigsrätterna måste vidare anses draga mycket ringa kostnad, och — vad

viktigast vore — de hade som regel lämnat mycket tillfredsställande domsavgöranden.

En modifikation beträffande det sålunda givna omdömet förklarar

sig militieombudsmannen dock vilja göra: Det vore sant att den militära sakkunskapen

och erfarenheten -— vilken i militära mål oftast vore högeligen av

nöden — starkast finge göra sig gällande, då militärerna deltoge i själva överläggningen

och omröstningen till utslag. Men i ett sådant deltagande läge ock

stundom en viss fara. Det kunde enligt militieombudsmannens erfarenhet

knappast förnekas, att man i ett och annat fall kunnat i de militära krigsrättsledamöternas

vota spåra en viss benägenhet att alltför milt bedöma handlingar

begångna av personer, som varit med dem i militärt hänseende ungefär

likställda. Helt visst vore omförmälda benägenhet hos de militära domarna

omedveten och oavsiktlig, men den innebure dock — trots den ringa

frekvensen av fall då den kunnat skönjas •— ett missförhållande Vidare

kunde icke bortses från den omständigheten, att den militära domstolsledamoten

såsom den tilltalades förman eller överordnade intoge en sådan

ställning, att stora svårigheter för denne domare uppkomme att betrakta den

tilltalades sak med fullkomlig oväld. I den mån misstro mot krigsrätterna

grundade sig på nu angivna förhållanden — oell icke på verkningarna av en

propaganda i mindre lojala syften — kunde misstron icke frånkännas allt avseende.

Svea hovrätt framhåller att i den offentliga diskussionen örn krigsdomstolarnas

vara eller icke vara angreppen emot den rådande ordningen ytterst

grundades på misstro emot krigsdomstolarnas militära ledamöter ävensom att

anmärkningarna även ginge ut därpå att det överhuvud vore oriktigt, att vissa

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 223.

medborgare skulle även i mål av stor vikt och betydelse dömas i helt annan

ordning än andra. Oavsett vilken vikt dessa och andra argument finge anses

äga i och för sig, vore det enligt hovrättens mening med hänsyn tili angelägenheten

av att rättsskipningen uppbures av allmänt förtroende önskvärt, att

anledningarna till den på sina håll rådande misstron emot den militära rättsvården

undanröjdes. Å andra sidan måste emellertid härvid tillses, att icke

andra viktiga samhällsintressen bleve lidande.

Göta hovrätt anför i denna del följande: Den viktigaste fordran, som måste

uppställas med avseende å en domstol, vore, att den skulle stå i alla avseenden

fri och obunden i de frågor, som hänskötes till dess bedömande, så att den vore

i stånd att fullt opartiskt och objektivt handlägga och avdöma dessa. Denna

fordran måste i särskild grad gälla domstolar, som hade att behandla brottmål

och således träffa avgöranden angående för den enskilde individen så

utomordentligt betydelsefulla frågor som brott och straff. Dylika domstolar

borde helt stå ovan stridsvimlet. Krigsdomstolarna — även i den reformerade

sammansättning de haft sedan 1916 — kunde enligt hovrättens uppfattning

icke till fullo anses uppfylla nu berörda fordran. Hovrätten syftade därvid

på det förhållandet, att i krigsrättsmål i alla instanser militärpersoner skulle

såsom domare hava säte och stämma i rätten. Särskilt i sådana mål, som gälla

brott mot krigslydnaden, förolämpning eller våld mellan över- och underordnad

samt tjänsteförseelser av olika slag, kunde de militära bisittarna i rätten, även

örn deras vilja till full objektivitet vore aldrig så stor, svårligen helt frigöra

sig från sin allmänna inställning till företeelser av dylik art. De vore i regel

den tilltalades överordnade och oftast hans förmän. Även i de mera sällsynta

fall, då officer är åtalad, vore det enligt hovrättens uppfattning olämpligt, att

andra officerare skulle sitta såsom hans domare. Det läge i sakens natur, att

man icke kunde närmare påvisa missförhållanden, uppkomna genom krigsdomstolarnas

nu berörda sammansättning; dessa domstolar torde även i flertalet

av de mål. som droges under deras prövning, hava fungerat tillfredsställande.

Detta hindrade emellertid icke, att själva systemet såsom sådant vore olämpligt

och i påfrestande situationer kunde visa sig oförmöget att bestå provet.

Det syntes antagligt, att det vore i detta system för krigsdomstolarnas sammansättning,

som man hade att söka orsaken till den misstro mot krigsdomstolarna,

som faktiskt förefunnes. Det förefölle — icke minst i försvarsväsendets

eget intresse — angeläget att undanröja anledningen till denna misstro.

Den åtgärd, som därvid framstode såsom naturligast, vore, att krigsdomstolarna

i deras nuvarande form avskaffades och att deras uppgifter övertoges

av de allmänna domstolarna.

Skånska hovrätten finner de farhågor, som understundom från militärt håll

uttalats för att reformen i sig skulle innebära en källa till försvagande av disciplinen

inom försvarsväsendet, ej vara tillräckligt underbyggda. Disciplinen

inom en här vilade på åtskilliga grunder, av vilka givetvis straff för brott och

sättet för dess ådömande vore en. Emellertid vägde i detta avseende tyngst,

att genom ömsesidig förståelse mellan befäl och manskap och ömsesidig god

vilja kunde skapas den rätta andan inom krigsmakten. För att ernå detta borde

tillses, att de stötestenar, de anledningar till missnöje, som kunde förefinnas

inom militärväsendet, i möjligaste mån undanröjdes. Huruvida så vore förhållandet

med det nuvarande militära rättegångsväsendet, vore ett spörsmål, varom

hovrätten ej med utgångspunkt från egen erfarenhet kunde döma. Då likväl folkrepresentanterna

vid två särskilda riksdagar uttalat sig för utredning örn möjligheten

av krigsdomstolarnas avskaffande, syntes detta enligt hovrättens förmenande

innefatta ett övertygande bevis om, att en utbredd folkmening stöde

bakom det ifrågavarande reformkravet. Hovrätten vore alltså av den uppfattningen,

att reformen ur principiell synpunkt vore önskvärd och borde genom
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

29

föras, därest ej lämplighetsskäl eller andra praktiska grunder talade däremot

med sådan tyngd, att det kunde anses ej vara möjligt.

Chefen för generalstaben anför att det för försvarets målsmän måste framstå

som ett önskemål av första ordningen att borttaga den misstro, vilken — ehuru

icke sakligt grundad — dock alltjämt rådde och vilken synbarligen fått en

vidsträckt spridning. För visso hade det varit önskvärt, örn detta kunnat ske

annorledes än genom tillgripande av en så radikal åtgärd som avskaffande av

krigsdomstolarna under fredstid. Men då så visat sig icke vara möjligt, och

då en ur teknisk synpunkt utmärkt domstol, som saknade allmänhetens förtroende,

vore till mindre gagn än en tekniskt sett måhända underlägsen, som däremot

åtnjöte detta förtroende, ville generalstabschefen i princip icke motsätta

sig avskaffandet av vissa särskilda krigsdomstolar i fredstid.

Chefen för Östra arméfördelningen anser att den omständigheten att misstron

mot det rådande systemet enligt vad det ville synas erhållit en fast förankring

i folkopinionen finge anses vara av sådan betydelse, att densamma borde vara

avgörande, därest icke ur militär synpunkt verkligt vägande skäl kunde anföras

mot krigsdomstolarnas avskaffande. Detta vore emellertid icke fallet, därest

hänsyn toges till av arméfördelningschefen framställda erinringar mot vissa

av de i utkastet ifrågasatta bestämmelserna.

I flera yttranden uttalas den uppfattningen, att missnöjet med krigsdomstolarna

ej är så allmänt utbrett som man från vissa håll velat göra gällande.

Sålunda åberopas, av stationsbefälhavaren i Karlskrona m. fl., det yttrande som

på sin tid avgavs av Svea hovrätt över 1920 års krigslagstiftningskommittés betänkande

och lagförslag, däri hovrätten säger sig betvivla, att en mera allmän

misstro mot krigsdomstolarna är för handen hos andra än dem, som mot militärväsendet

i det hela hysa en allmän misstro.

Krigsdomaren Lindberg yttrar att han icke i något fall under hela sin

tjänstetid som ledamot av krigsrätt funnit att från de militära ledamöternas

sida förekommit något som kunnat rubriceras som ''militär fördom’. De hade

tvärtom visat sig mycket förstående för manskapets ställning samt visat sig

benägna för att utdöma lindriga straff. Någon allmän misstro mot krigsdomstolarna

förefunnes i varje fall icke bland dem som lyda under strafflagen för

krigsmakten och vilka saken närmast rör.

Flera krigsdomare göra liknande på erfarenheten grundade uttalanden i fråga

örn de militära domarnas oväld i utövningen av domarämbetet samt örn deras

benägenhet för ett milt bedömande av de värnpliktigas tjänsteförseelser.

Chefen för marinstaben framhåller att synnerlig vikt måste ägnas spörsmålet

huruvida en förefintlig misstro mot ett rättegångsväsende är sakligt

berättigad eller icke. Då det med fog torde kunna påstås att misstron mot

krigsdomstolarna är oberättigad, borde statsmakternas åtgärder gå ut på att

förändra icke den institution som misstron gäller utan i stället den missledda

folkopinionen.

I vad mån avseende bör fästas vid den omständigheten att krigsdomstolarna

icke kunnat tillvinna sig allmänt förtroende har helt naturligt gjorts beroende

av hur svaret ansetts böra utfalla på frågan om de allmänna domstolarnas

lämplighet, med hänsyn till organisation, arbetssätt och

andra förhållanden, för de uppgifter som äro förenade med handhavandet av

den militära rättsskipningen. Härvidlag ha i första rummet kommit i betraktande

möjligheterna för de allmänna underrätterna att i erforderlig grad

tillgodose kraven på skyndsamt ingripande och rörlighet, i vilket hänseende

framhållits vikten av att domstol, som i första instans har att handlägga mili
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

tära mål, sammanträder å ort, där den militära avdelningen befinner sig, samt

å avdelningen tillhörande lokal. Jämte dessa spörsmål av väsentligen praktisk

natur har understundom berörts den i tidigare diskussion örn krigsdomstolarnas

avskaffande ofta framförda åsikten, att den större offentligheten vid

de allmänna domstolarna skulle ur humanitära och även disciplinära synpunkter

vara ägnad att väcka betänkligheter mot en dylik reform.

I sistnämnda hänseende anför chefen för marinstaben att en militär, som

gjort sig skyldig till en förseelse, försummelse eller ovårdsamhet i den militära

tjänsten, en förseelse, som på intet sätt berör varken allmän moral eller medborgerligt

anseende och som i vissa mål bringas till krigsrätt allenast för att

få eventuell ersättningsskyldighet utredd, skulle kunna komma att skylta på

domstolens uppropslista bland verkliga brottslingar. Hans förhållande skulle

kanske rannsakas inför den mängd åhörare, som understundom av sensationslystnad

är närvarande vid de allmänna domstolarnas förhandlingar. Detta

kunde medföra allvarliga och bestående vådor för den anklagade militärpersonens

ambition, överdriven offentlighet vid domstolsförhandlingarna kunde

också verka till att befälet droge sig för att, sin plikt likmätigt, beivra förseelser,

särskilt av disciplinär art, som kunna föranleda domstolsbehandling inför en

sensationslysten och oförstående publik med ty åtföljande pressreferat. Krigsdomaren

Lindberg yttrar: Det kunde icke undgås att inställande vid allmän

domstol av tilltalad militär i tjänstedräkt väcker en för honom obehaglig och

kanske ofta för hans blivande verksamhet i det allmänna livet skadlig uppmärksamhet,

som det enligt krigsdomarens förmenande vore ett ingalunda oviktigt

humanitetsintresse att örn möjligt söka bespara honom. Särskilt gällde

detta de värnpliktiga, vilka blott för kortare tid och allenast på grund av gällande

föreskrifter kommit att stå under krigslagarna. Största antalet brott,

för vilka de tilltalas, utgjordes av olovligt undanhållande eller eljest åsidosättande

av tjänsteplikter, och det vore av vikt att rannsakningen med dem för

dylika förseelser, som icke eljest åtalades eller ansåges nedsättande, icke gjordes

mera kännbar för deras anseende än nödigt. Göta hovrätt anser däremot för sin

del det vara av ojämförligt största vikt, att själva domstolen är så sammansatt,

att den åtalade icke känner sig stå i någon särställning. I vissa situationer

kunde det vara mera humant mot honom, att rättsförhandlingama försiggå

under alldeles samma yttre förhållanden som andra rättsförhandlingar inför

domstolen. Vad de rena tjänsteförseelserna anginge, saknades anledning antaga,

att de skulle intressera en större allmänhet och betraktas annorlunda än

hittills skett.

Rådande uppfattningar i fråga örn de allmänna domstolarnas förutsättningar

att under nuvarande förhållanden övertaga den militära rättsskipningen

torde framgå av följande sammanfattning av vad i yttrandena anförts.

Vad rådhusrätterna angår vitsordas i allmänhet att de med hänsyn

till sammansättning och tjänstgöringsordning äro lämpade för övertagande

av krigsrättsmålen. Dock har, beträffande de mindre rådhusrätterna, erinrats

örn de av processkommissionen m. fl. påtalade brister i rättsskipningen vid

dessa domstolar i följd av avsaknaden av så omfattande domstolsuppgifter,

att erforderlig rutin kan av ledamöterna förvärvas.

Mot en överflyttning å rådhusrätterna av den militära rättsskipningen ha

emellertid framställts invändningar av huvudsakligen rättslig natur, vilka i

flera fall tillmätts avgörande betydelse. Stockholms rådhusrätt anför sålunda

att beträffande rådhusrätterna vissa beaktansvärda svårigheter synas ställa

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i>%3.

31

sig i vägen för förslagets genomförande, vilka bottna i den dualism som råder

inom domstolsväsendet i första instans, i det att stadsdomstolarna äro icke

av statlig utan av kommunal natur. Även örn vederlag bereddes städerna för

den genom krigsrättsmålens övertagande ökade arbetsbördan, torde dock enligt

rådhusrättens mening skyldigheten för städernas domstolar att underkasta sig

ändrad lagstiftning på området få anses underkastad vissa inskränkningar.

Förslaget syntes utgå från att på rådhusrätten skulle kunna läggas ej endast

skyldigheten att handlägga mål inom stadens gräns, utan jämväl att för handläggning^

av krigsrättsmål förflytta sig utom sitt jurisdiktionsområde. Något

dylikt måste dock anses stridande mot gällande lagstiftning. Rättsskipningen

vore ju i princip en statens angelägenhet. Det vore endast inom staden,

som dess rådhusrätt på grund av ett staden tillkommande privilegium handhade

rättsskipningen. Därav måste dragas den slutsatsen, att stadens domstol icke

ägde utöva sina funktioner annat än inom stadens område. Ett motsatt betraktelsesätt

skulle kunna leda till orimliga konsekvenser. Beträffande mindre

städer, där rådhusrätten bestode endast av borgmästare och eventuellt en ytterligare

lagfaren ledamot förutom illiterata ledamöter, skulle dessutom rättens

bortovaro kunna föranleda, att staden därunder bleve utan behörig myndighet.

Liknande synpunkter ha kommit till uttryck i yttrandena av krigshovrätten,

rådhusrätten i Jönköping, Karlskrona och Hälsingborg, krig sdomarna

Ploman och Lindberg samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

Såsom ledamot av stadsdomareföreningens styrelse uttalar emellertid

borgmästaren Pettersson i särskilt yttrande — gentemot styrelsemajoritetens

uppfattning att det icke skulle låta sig göra att genom lag ålägga rådhusrätt

att tjänstgöra utanför stadens för närvarande bestämda domvärjo -— att

Konung och riksdag torde vara berättigade att genom lagstiftning i vanlig

ordning bestämma örn domstolarnas domkretsar såsom det ur allmänna synpunkter

befunnes lämpligt.

Beträffande lämpligheten av att till häradsrätterna överflytta rättsskipning

i militära mål ha i ett flertal yttranden betänkligheter uttalats med

hänsyn till det större antalet ledamöter och den därav betingade svårigheten

för dessa domstolar att uppfylla fordringarna på snabbhet och anpassning i

övrigt efter de militära tjänstgöringsförhållandena; över huvud taget finge häradsrätten

anses utgöra en domstolstyp som föga ägnade sig för uppgifter

av nu ifrågavarande art.

Svea hovrätt yttrar härutinnan att hänsyn bör tagas till nämnden, som särskilt

i de nordligare delarna av landet skulle nödgas underkasta sig besvärliga

resor för stundom ganska täta sammanträden. Denna olägenhet kunde icke

lämpligen undvikas därigenom att en särskild uppsättning nämndemän valdes

från trakten närmast den militära förläggningen. Av principiella skäl borde

en nämnd med så ensidig sammansättning ej komma till användning. Krigsliovrätten

gör gällande att nämndemän måste anses mindre lämpade att döma i

specialmål såsom sjömål och vissa mål av hemlig beskaffenhet. Militärmålen

komme ofta att handläggas av unga jurister, vilka icke hunne förvärva tillräcklig

erfarenhet på ifrågavarande speciella rättsområde. Även militärbefälhavaren

för övre Norrland uttalar att en häradsrätt måhända på grund av

det stora antalet ledamöter och andra skäl icke alltid erbjöde tillräcklig garanti

för hemlighållande av vad som ur synpunkten av rikets försvar måste

anses vara av hendig natur.

I flera yttranden uttalas av nu antydda skäl den meningen att häradsrätt

i minsta möjliga utsträckning borde ifrågakomma såsom forum i militära mål

eller att de alls icke borde erhålla befattning med dessa. I sådan riktning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uttala sig, förutom de nämnda myndigheterna, även militieombudsmannen,

Göta hovrätt, Skånska hovrätten, domhavandena i Vadsbo härads och Norra

Åsbo härads domsagor, rådhusrätten i Karlskrona, arméförvaltningen, chefen

för Västra arméfördelningen, militärbefälhavaren för Övre Norrland, krigsdomarna

Ploman och Wetter samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

I den mån svårigheter och olägenheter av de slag som av det föregående

framgår ansetts vara förenade med de militära målens överflyttande på de

allmänna underrätterna i deras nuvarande organisation och under nu gällande

rättegångsordning, har i flera yttranden förordats ett anstånd med

reformen i avvaktan på den allmänna process reformen.

Rådhusrätten i Stockholm anför sålunda att nämnda olägenheter syntes,

frånsett vissa detaljer, vara av den art att de med större eller mindre styrka

komme att resa sig mot varje försök att lösa frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande

utan samband med en allmän rättegångsreform. Genom frågans

uppskjutande i avbidan på en sådan reform skulle i varje fall enligt rådhusrättens

mening många av dessa svårigheter kunna lätt nog övervinnas och förutsättningarna

för ett gynnsamt resultat därigenom väsentligt ökas.

Vad särskilt angår häradsrätterna har framhållits, av domhav anden i Gudhems

och Kåkinds härads domsaga att först genom den allmänna processreformens

genomförande nödiga arbetskrafter torde komma att vid häradsrätterna

ställas till förfogande och en behövlig arbetsfördelning ske, samt av krigsdomaren

Ehrenborg att de enligt förslag till ny domsagostadga ifrågasatta sekreteraretjänsterna

vid häradsrätterna ej syntes ägnade att med säkerhet avhjälpa

bristerna i nuvarande vikariatssystem vid nämnda domstolar.

Processlagberedningen — vilken såsom förut påpekats haft att yttra sig

allenast örn spörsmålet, huruvida något vore att erinra mot det remitterade

utkastet och promemorian ur synpunkten av den allmänna rättegångsreformen,

och som följaktligen icke ingått på frågan örn lämpligheten att redan med

nu gällande rättegångsordning överflytta den militära rättsskipningen å de

allmänna domstolarna med hänsyn till dessas arbetssätt och andra omständigheter

— erinrar därom att enligt de av 1931 års riksdag godkända huvudgrunderna

för den allmänna rättegångsreformen av de nuvarande rådhusrätterna

skulle bibehållas allenast de som ägde minst tre lagfarna ledamöter.

Denna uppfattning läge ock väsentligen till grund för den av 1932 års riksdag

antagna lagen örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

De mindre rådhusrätternas befattning med den militära rättsskipningen måste

alltså antagas bliva ganska kortvarig. Att inför den förestående rättegångsreformen

å dessa domstolar överflytta rättegångsuppgifter av mera omfattande

och krävande natur syntes därför mindre lämpligt. Härtill komme

att en sådan anordning kunde bereda ökade svårigheter vid fullföljande av

syftet med 1932 års lagstiftning. Beredningen ansåge sig på nu anförda

grunder böra hemställa att rådhusrätt med mindre än tre lagfarna ledamöter

ej finge upptaga militära mål. Härom borde stadgande upptagas i lagen.

Den i viss mån fristående frågan örn de militära målens upptagande i andra

instans har behandlats i en del yttranden. Jämte den i utkastet avsedda

uppdelningen av dessa mellan de allmänna hovrätterna har alternativt

framförts möjligheten att sammanföra målen till Svea hovrätt såsom gemensam

överdomstol, även sedan de i första instans övertagits av de allmänna underrätterna.

En sådan anordning har ansetts önskvärd med hänsyn till den

militära rättsskipningens enhetlighet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

33

Härom yttrar Svea hovrätt att de militära målens upptagande vid de allmänna

hovrätterna enligt vanliga regler för fullföljd av talan framstår som

den naturliga ordningen, om vid den förestående allmänna processreformen

det skriftliga förfarandet i hovrätt får vika för en annan ordning. I avvaktan

på denna reform torde det däremot vara ur flera synpunkter lämpligare,

att Svea hovrätt utgör andra instans i samtliga krigsrättsmål. Den inom

hovrätten samlade erfarenheten på området kunde därigenom fullt ut tillgodogöras

och påtagliga fördelar vinnas till främjande av rättsenhet på detta för

de allmänna domstolarna främmande specialområde med dess till stor del ganska

obestämda och svävande rättsregler. Krig shovrätten anser på enahanda

grunder en fördelning av militärmålen mellan tre och senare ännu flera hovrätter

obetingat skadlig. Flertalet militära och vissa civila myndigheter giva

uttryck åt en liknande uppfattning. Milit ^ombudsmannen förklarar, utan att

likväl taga bestämd ställning till spörsmålet, att skäl av en viss styrka synas

tala för en gemensam andra instans.

Såsom i det föregående framhållits äro de mål som för närvarande upptagas

av krigs domstolarna av växlande art såtillvida att vissa av målen angå

speciellt militära tjänsteplikter eller eljest föreskrifter som meddelats till upprätthållande

av disciplin och ordning inom krigsmakten, medan däremot andra

mål röra brott av allmän natur, exempelvis de i 8 kap. strafflagen för krigsmakten

omförmälda egendomsbrotten. De senares hänförande under krigsdomstol

motiveras av gärningsmannens egenskap av krigsman. I flera av

yttrandena har denna artskillnad mellan målen betonats och föranlett uttalanden

örn en revision av strafflagen för krigsmakten i

samband med genomförandet av nu förevarande reform eller örn en b egränsning

av överflyttningen till vissa arter av mål. Sålunda

har av somliga förordats, att allenast mål av allmän natur överflyttas å de

allmänna domstolarna eller att en utvidgning av befälhavarnas disciplinära

bestraffningsrätt sker i ändamål att i möjligaste mån minska de allmänna

domstolarnas befattning med de i angivna hänseenden utpräglat militära

målen. Vissa anse lämpligt att såväl en utsöndring av egendomsbrotten ur

strafflagen för krigsmakten som en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten

äger rum i samband med den militära jurisdiktionens överflyttning

å de allmänna domstolarna. Ur de yttranden som närmare behandla dessa

frågor må här anföras följande.

Svea hovrätt framhåller att handläggning inför specialdomstol med militära

bisittare av mål, som röra brott av civil natur, tydligen framstår i en

helt annan dager än då fråga är om förseelse mot den militära disciplinen.

I förstnämnda fall förelåge i allmänhet icke något särskilt behov av militär

sakkunskap, och sådana måls behandlande i vanlig rättegångsväg kunde icke

i högre grad verka förryckande på den militära tjänstgöringen, då de ej vore

mera allmänt förekommande. Annorlunda förhölle det sig däremot beträffande

mål, vilka ha en alldeles övervägande militär natur. Att överföra

exempelvis mål angående den militära disciplinen till allmän domstol skulle

ofta medföra olägenheter såväl ur militär synpunkt som för den civila rättsvården.

Ur principiell synpunkt utgjorde det icke heller något anmärkningsvärt,

att disciplinmål behandlades i särskild ordning; vår lagstiftning erbjöde

därpå flera exempel. Ett överflyttande av sådana mål till allmän domstol

skulle tvärt örn innebära ett avsteg från eljest tillämpade principer. Hovrät
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 223. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr SSS.

ten finner sålunda skäl föreligga att i viss utsträckning mål som höra till

krigsdomstolarnas upptagande överflyttas å de allmänna domstolarna,, men

anser det böra göras till föremål för närmare prövning, huruvida en uppdelning

lämpligen bör ske och var gränsen härvid skall dragas. Hovrätten anser

det även böra övervägas huruvida den domstol, som hade att handlägga de icke

överflyttade målen, skulle hava enahanda sammansättning som de nuvarande

krigsdomstolarna eller örn. i samband med inskränkningen av specialdomstolens

kompetens, dennas organisation kunde göras ännu enklare, smidigare och

billigare.

Krig sdomaren Wetter, som behandlar de olika arterna av militära mål ur

synpunkten av den militära sakkunskapens betydelse för målens behandling

och prövning, framhåller att strafflagen för krigsmakten dragit en alltför omfattande

gräns för de brott, vilka där omförmälas såsom straffbara och vilka

på grund därav skola höra till krigsdomstol, samt att ett icke ringa antal straffbestämmelser

i nämnda lag, särskilt flertalet av de i 8 kap. upptagna brotten

mot egendom, icke äga det nära samband med de egentliga militära brotten,

att de böra bedömas av krigsdomstol.

Även chefen för generalstaben, som enligt vad förut nämnts i princip tillstyrker

krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid, ifrågasätter huruvida icke

bestämmelserna i 8 kap. strafflagen för krigsmakten skänkt denna lag en

större omfattning än ändamålet kräver samt anser att ett borttagande ur lagen

av egendomsbrotten borde ske i sammanhang med krigsdomstolarnas avskaffande.

Mål rörande dylika brott borde ej behandlas såsom militära mål. I

stället borde i allmänna strafflagen inryckas bestämmelser örn att egendoms

beskaffenhet av militär statsegendom skulle utgöra försvårande omständighet.

Generalstabschefen framhåller vidare att kravet på en utvidgning av den

disciplinära bestraffningsrätten för befälhavarna ovillkorligen bör vinna beaktande

för att den föreslagna ordningen för militärmålens handläggning skall

bliva ur militär synpunkt godtagbar. Den minskning i antalet av sådana mål

vid domstolarna som en sådan åtgärd skulle medföra, finner generalstabschefen

önskvärd ur såväl militär som allmän synpunkt. Omfattningen av denna

utvidgning sjmtes ej behöva bliva betydande, örn i samband med ändring

av vederbörande lagrum i strafflagen för krigsmakten tydligt påpekades befälhavares

skyldighet och icke allenast rättighet att avdöma disciplinmål. Bestraffningsrätten

borde nämligen fullständigt utnyttjas redan inom nu uppdragna

gränser.

Rörande önskvärdheten av en utökning av bestraffningsrätten i disciplinmål

i samband med en militär rättegångsreform ha därjämte uttalat sig följande

militära myndigheter, nämligen chefen för Östra arméfördelningen, vilken

principiellt intager samma ställning till reformförslaget som generalstabschefen,

militärbefälhavarna för Övre Norrland och på Gotland, chefen för kustflottan

samt chefen för kustartilleriet.

Rådhusrätten i Halmstad anför i denna del bland annat: Med anledning av

de ganska hårda straff som måste användas för disciplinens hävdande, är det

naturligt, att man även när det gällt rent disciplinära förseelser starkt begränsat

befälhavarens egen bestraffningsrätt. Sålunda har han icke kunnat

ådöma strängare straff än arreststraff med viss skärpning, varjämte han varit

hänvisad att vid utövningen av sin bestraffningsrätt rådgöra med juridiskt

bildad tjänsteman. Ytterligare en begränsning har varit, att befälhavaren i

regel icke fått själv utöva bestraffningsrätten, där den felande bestritt förseelsen.

För att ombesörja den rättsskipning, som sålunda ej kunnat anförtros

åt chefen, har en särskild domstol funnits. Redan förekomsten av en sådan

domstol har väl föranlett, att åt densamma uppdragits en del mål, som

strängt taget icke haft med den disciplinära bestraffningsrätten att göra, t. ex.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

35

förskingringsmål, stöld m. m. Rådhusrätten finner det uppenbart, att befälhavarnas

disciplinära myndighet bör utsträckas, om krigsdomstolarna avskaffas.

Att t. ex. till allmän domstol överlämna domsrätten över en värnpliktig,

som begått en ren skolförseelse men nekar till densamma, vore enligt rådhusrättens

mening både olämpligt och stötande. Detsamma kunde sägas om det

fall att en värnpliktig ställes under atal för vissa rent militära förseelser, å

vilka fängelse kan följa.

I vissa yttranden bar jämväl påyrkats en omarbetning av strafflagen för

krigsmakten i humaniserande riktning, vilken ansetts böra ske i samband med

den processuella omgestaltningen. För en sådan åtgärd har såsom redan omnämnts

rådhusrätten i Örebro uttalat sig. Rådhusrätten i Karlskrona hyser

härutinnan samma uppfattning. Även chefen för marinstaben finner att anmärkningar

med fog kunna riktas mot strafflagen för krigsmakten såsom i

flera avseenden icke förenlig med den moderna tidens och fredsförhållandenas

krav samt att förslag till revision av nämnda lag bort föreligga samtidigt

med förslaget örn krigsdomstolarnas borttagande.

Beträffande frågan huruvida särskild militär sakkunskap

bör i rättssäkerhetens intresse vara representerad inom domstol som handlägger

militära mål eller örn den lämpligen kan tillföras domstolen genom tillkallade

sakkunniga eller pa annat sätt ha olika meningar gjort sig gällande.

Flertalet av de hörda myndigheterna uttala sig i den förstnämnda riktningen.

Emellertid framhålles även härutinnan ofta artskillnaden mellan de

militära målen inbördes. I vissa fall synes man vid förordandet av militära

meddomare ha lagt huvudsaklig vikt vid att den militära uppfattningen skulle

få tillfälle att göra sig gällande i mål av betydelse för disciplinen; i andra

fall ater torde man mera lia tagit sikte på vissa måls ur teknisk synpunkt

invecklade natur.

Bland de myndigheter som särskilt uppehållit sig vid detta spörsmål anföra,

såsom redan av det förut anförda framgår, militieombudsmannen och

Göta hovrätt vissa skäl som. tala emot militärers deltagande såsom domare i

mål angående brott begångna av krigsmakten tillhörande personal. Båda

dessa myndigheter äro av den uppfattningen att militärer icke böra vara ledamöter

i domstolen samt att erforderlig sakkunskap bör tillföras densamma i

annan form. Göta hovrätt anser att sakkunskapen kan komma fullt till sin

rätt under den förberedande utredningen samt därigenom att militär befattningshavare

beredes tillfälle att, där sådant erfordras, närvara vid rättens

förhandlingar för meddelande av upplysningar och dylikt. Liknande uttalanden

göras av Skånska hovrätten, rådhusrätten i Västerås m. fl. Krigsdomaren

Rasmussen förklarar i detta avseende att de mål han handlagt vid Bohusläns

regementes krigsrätt nästan undantagslöst kunnat avgöras utan att någon speciell

militär sakkunskap erfordrats, och i de få fall sådant varit av

nöden hade nöjaktiga upplysningar kunnat inhämtas. Rådhusrätten i Halmstad

anser visserligen att saknaden av militära bisittare med en ingående kännedom

om tjänstgöringsförhållandena vid truppförbandet stundom — såsom i

vissa mål där de invecklade militära tjänstgöringsreglementena spela en avgörande

roll — kommer att göra sig gällande i ökad svårighet att bedöma brottsligheten,

men vitsordar dock att det stora flertalet fall av krigsrättsmål icke

erbjuder denna svårighet. Krig sdomaren Lindhall anser att i mål rörande

tjänstefel o. d. samma lyckliga resultat knappast skulle ernås genom att befattningshavare

vid krigsmakten förordnades att vid rätten lämna upplysningar

som genom militära ledamöter. Helt annat vore förhållandet, när det

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majds proposition nr 223.

rörde sakkunskap i tekniska frågor; då borde sakkunnigutredningar förebringas

genom parterna eller genom av domstolen tillkallade sakkunniga. Krigshovrätten

uttalar den åsikten att en sakkunnig militär meddomare icke kan

ersättas av en för visst fall tillkallad sakkunnig. Uppenbart vore att ett omdöme,

som avgåves av en tillkallad sakkunnig, lätteligen bleve mera exklusivt,

mera yrkesmässigt färgat än ett omdöme avgivet av en sakkunnig under domaransvar

handlande domare, som hade tillfälle att följa målet i alla dess

faser samt draga nytta av meningsutbytet med de övriga domarna. Med militärernas

avlägsnande ur domstolen eliminerades därtill en personalkännedom,

som det vore av största vikt för domstolen att inom sig äga. Krigsdomaren

Wetter yttrar att domstolen genom militärer, som förordnas att lämna upplysningar

eller avhöras såsom sakkunniga vittnen, väl erhåller tillgång till sådana

erfarenhetssatser, som i vissa fall erfordras såsom premisser för domen.

Men huvudsakligen behövdes på detta område något annat, nämligen sakkunnig

medverkan vid själva det arbiträra bedömandet av ansvar och ersättningsskyldighet

inom ramen för en obestämd brottsbeskrivning eller eljest utan

stöd av legala regler i organisatoriskt och tekniskt komplicerade situationer.

Denna medverkan kunde endast tillhandahållas inom domstolen själv av militära

meddomare, som med domare av facket delade ansvaret för målens utredning

och slutliga avgörande.

De hörda militära myndigheterna äro i allmänhet av den meningen att militära

bisittare böra bibehållas, även örn de militära målen överflyttas å allmänna

domstolar. En motsatt uppfattning synes dock kunna utläsas ur de

av chefen för generalstaben, chefen för Östra arméfördelningen samt chefen

för flygvapnet avgivna yttrandena. — Chefen för marinstaben betonar i första

rummet betydelsen av militära domare ur disciplinär synpunkt samt yttrar

härom: För handhavandet av krigsdomstolarnas uppgift såsom de yttersta

vårdarna av disciplinen fordrades förståelse för det i krigsmakten tillämpade

disciplinära systemet och disciplinens krav liksom också intresse för upprätthållande

av denna disciplin. Den bristande sakkunskapen på denna den militära

rättsskipningens viktigaste område gjorde det otänkbart att till civila domare

överlämna uppgiften som de slutliga bedömarna och upprätthållarna av

krigsmaktens disciplin. Knappast mindre viktig vore krigsberedskapssynpunkten.

Ett realiserande av förslaget skulle under första tiden efter ett krigsutbrott

—- då de militära målen överflyttades till helt och hållet oprövade

domstolar med militära bisittare utan förtrogenhet och vana vid dessa måls

handläggning — otvivelaktigt medföra ett svaghetstillstånd på den militära

rättsskipningens område, som kunde medföra allvarliga risker för krigstukten

och för krigsmaktens anda. Chefen för kustartilleriet finner det uppenbart

att vid de allmänna domstolarna med deras jämförelsevis ofta skiftande domarepersonal

samt dennas oftast ringa kännedom örn militära förhållanden,

bristande personalkännedom och knapphändiga erfarenhet örn och kanske ringa

förståelse för militärmålens disciplinära sida, behovet av den militära sakkunskapen

måste anses än nödvändigare än i de nuvarande krigsrätterna. Chefen

för kustflottan befarar, i likhet med andra militära och även civila myndigheter,

en försämrad sakkunnig behandling av sjömilitära mål. I vissa fall

framhålles även den ofta speciellt militärtekniska karaktären hos undersökningsmålen,

vilken anses motivera en delvis militär sammansättning hos domstolen.

I allmänhet torde man vid bedömandet av nu ifrågavarande spörsmål i

första rummet haft i sikte domstolarna i första instans. I flera yttranden

förekomma dock även uttalanden som hänföra sig till sakkunskapens ställning

i överdomstolarna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

37

Militieombudsmannen påpekar sålunda hurusom betänkligheterna mot militärer

såsom domare i krigsrätterna i fredstid icke tillnärmelsevis göra sig

gällande på samma sätt beträffande krigsöverdomstolen. I stället framträdde

där fördelen av ständig tillgång till militär sakkunskap och erfarenhet genom

de militära ledamöterna än mer än vid krigsrätterna. Emellertid torde ett

borttagande av de militära bisittarna ur krigsrätterna böra, enligt militieombudsmannens

mening, föra med sig motsvarande åtgärd beträffande krigsöverdomstolen.

Krig shovrätten anför i denna del, att om indragning av krigsdomstolarna

trots allt skulle komma att ske, Svea hovrätt, som enligt krigshovrättens

mening borde ensam bliva andra instans för militärmålen, syntes

böra för handläggning av dylika mål förstärkas med militära meddomare,

liksom i vattenrättsmål hovrätten är förstärkt med sakkunnig ledamot från

kammarkollegium. Det vore enligt krigshovrätten att befara, att avgörandet

särskilt av disciplinmålen med den knappa utredning, som däri bestås i första

instans, utan militära bisittare komme att erbjuda högst betydande svårigheter.

Jämväl i de s. k. sjömålen vore behovet av militär fackkunskap i domstolen

starkt framträdande. Chefen för generalstaben, som i fråga örn underrätterna

icke yrkar på militärers deltagande såsom domare, föreslår beträffande

mellaninstansen att tva militära bisittare ingå i hovrättsdivision, som skall

handlägga militära mål. Chefen för marinstaben anser, på liknande grunder

sorn av honom anförts beträffande första instansen, militära meddomare erforderliga

även i överdomstolarna.

Oberoende av uppfattningen örn lämpligheten i och för sig att ersätta de

militära ledamöterna med tillkallade sakkunniga har av vissa myndigheter

framförts asikten att i händelse av krigsdomstolarnas avskaffande sakkunniga

borde i alla militära mål beredas tillfälle att vara närvarande vid handläggningen

och lämna erforderliga upplysningar, detta för att vinna garanti för

att sakkunskapen verkligen i tillräcklig utsträckning tages i anspråk. Härvid

torde i allmänhet även ha avsetts målens handläggning i andra instans.

Undantag göres dock understundom beträffande mål av visst slag, såsom de

förut berörda stöldmålen och liknande. Obligatorisk närvaro av sakkunnig

militär befattningshavare kräves sålunda av Svea hovrätt, krigshovrätten och

militieombudsmannen, av vilka de båda senare jämväl framhålla att bestämmelse

härom bör gälla såväl underrätt som hovrätt, samt vidare av chefen

för generalstaben och chefen för kustflottan, den sistnämnde med betonande

av vikten av sakkunskapen för de sjömilitära målen.

De nuvarande auditörernas befattning med den disciplinära bestraffningsrättens

utövning samt deras skyldighet att, då det påfordras, biträda befälhavarna

vid förvandling, sammanläggning och verkställighet av straff

skulle enligt utkastet, såsom redan förut nämnts, överföras å befattningshavare

vid de allmänna domstolarna. I den jämte utkastet remitterade promemorian

yttrades härom att de ifrågavarande göromålen finge anses äga sådant samband

med domarverksamheten att de kunde åläggas domstolarnas tjänstemän.

Detta ansågs däremot ej böra ske beträffande det rådgivarskap i övrigt som

ankommer på auditörerna. I den mån behov av juridiskt biträde i andra angelägenheter

yppades för de militära befälhavarna borde detta kunna anskaffas

på mera privat väg genom avtal med lämplig person. En motsvarighet till

föreskriften i gällande lag därom att auditören äger såsom ordförande i krigs
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

rätt handlägga persedelmål återfinnes i utkastets bestämmelse rörande befogenhet

för sådan befattningshavare som nyss nämnts att ensam handlägga dylika

mål.

Vad sålunda föreslagits har i en stor del av de avgivna yttrandena givit anledning

till erinringar i olika avseenden. Ur nämnda yttranden må här anföras

följande.

Militieombudsmannen anser att det kan med styrka ifrågasättas huruvida

den nuvarande auditörens uppgifter med avseende å disciplinmålens — alltså

icke domstolsmålens -—■ handläggning och övrig juridisk hjälp åt den militära

befälhavaren, vilka uppgifter innebära en rent statlig verksamhet av väsentligt

annat slag än rådhusrätternas nuvarande arbetsuppgifter, lagligen kunna, läggas

å ledamot av rådhusrätt. Följden av en sådan överföring av uppgifter,

som vore främmande för rådhusrätternas nuvarande verksamhet, skulle kunna

tänkas bliva att fältet lämnades öppet för ett överförande å ledamöter av

rådhusrätterna av åtskilliga andra liknande uppgifter, exempelvis rådgivande

verksamhet åt järnvägsstyrelsen och de övriga kommunikationsverken i disciplinära

ärenden m. m. Oavsett dessa skäl talade enligt militieombudsmannens

åsikt flera omständigheter emot att den nuvarande auditörens arbete lades

å en tjänsteman, vilken så fast som en rådhusrättsledamot eller en biträdande

domare vore knuten till den civila domstolen. Rörande båda dessa kategorier

av tjänstemän gällde, att en viss risk förelåge för att tjänstemannen skulle

av sina göromål i domstolen sättas ur stånd att med den skyndsamhet, som

krävdes ur den militära tjänstgöringens synpunkt, lämna befälhavaren sitt

biträde. Åtminstone beträffande de biträdande domarna torde vidare gälla,

att de genomsnittligt bleve mindre kompetenta än de nuvarande auditörerna

att lämna biträde åt den militäre befälhavaren. Då nämligen de biträdande

domarna, för sin utbildnings skull och av andra anledningar, torde vara underkastade

ganska täta förflyttningar mellan skilda orter, torde de i väsentligt

mindre grad än de nuvarande auditörerna bliva i stånd att under tillräckligt

lång tid inhämta erfarenhet och vana vid disciplinmåls handläggning.

Ett viktigt skäl för bibehållande av de nuvarande auditörerna måste framföras

ur krigsberedskapens synpunkt. Det kunde icke gärna förväntas, att de

rådmän och biträdande domare, som enligt det remitterade förslaget skulle

handlägga militära rättegångsmål och biträda de militära befälhavarna i disciplinmålen,

kunde i någon större utsträckning av sina respektive domstolar

i krigstid avstås för att ingå såsom auditörer i fältkrigsrätterna. Av nu anförda

orsaker syntes vara nödvändigt att auditörsbefattningarna bibehölles

såsom självständiga tjänster. — Beträffande persedelmålen finner militieombudsmannen

redan den nu gällande ordningen för dessa måls handläggning

under auditörens ordförandeskap vara otillfredsställande samt förordar härvidlag

en ändring i den riktning som enligt vad tidigare antytts föreslagits

av 1920 års krigslagstiftningskommitté.

Svea hovrätt hyser beträffande önskvärdheten av auditörskårens bibehållande

samma uppfattning som militieombudsmannen. Hovrätten anser det vara av

synnerlig vikt att, örn de allmänna domstolarna skola behandla även mål angående

den militära disciplinen, ett samband finnes mellan domstolen och den

militära rättsvården i övrigt. Ett sådant samband kunde, såvitt rådhusrätterna

anginge, vinnas därigenom att den jurist som skall handhava de huvudsakliga

auditörsgöromålen regelmässigt deltager i handläggningen av militära mål.

Beträffande häradsrätt ställde sig saken däremot annorlunda.

Krig shovrätten anlägger liknande synpunkter samt yttrar beträffande den

föreslagna ordningen för anskaffande av juridiskt biträde åt befälhavare i

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr %%8.

39

andra ärenden än dem som angå den disciplinära bestraffningsrätten, straffsammanläggning

m. m., att borttagandet av möjligheten för befälhavare att

erhålla biträde av jurist, handlande under tjänsteansvar, vore en svaghet som

bomme att i praktiken visa sig ytterst kännbar. I fråga örn persedelmålen

hyser krigshovrätten vissa betänkligheter mot att de skulle komma att avgöras

av en enmansdomstol. På grund av sitt stora antal representerade dessa

mål ett icke obetydligt intresse för staten; de visade sig ej sällan under handläggningen

innefatta spörsmål som vore svårlösta och berörde förluster eller

skador till höga belopp. Å andra sidan skulle persedelmålens handläggning

vid underrätterna säkerligen ganska menligt inverka på dessas arbetstid.

Göta hovrätt finner lika med de nämnda myndigheterna att auditörsbefattningarna

böra bibehållas, i vart fall såvitt angår disciplinmål vid avdelningar,

som skulle lyda under stads domstol, medan däremot Skånska hovrätten

anser det troligt att det sätt för frågans lösning, som förslaget innebär, skall

visa sig framkomligt.

Medan från rådhusrätternas sida i stor utsträckning göres gällande den

nämnda åsikten att auditörsgöromålen icke kunna tvångsvis åläggas rådhusrätternas

tjänstemän, påyrkas från åtskilliga militära myndigheter auditörsbefattningarnas

bibehållande såsom självständiga tjänster i första rummet ur

synpunkten att den föreslagna ordningen skulle i följd av domstolstjänstemännens

ibland ringa erfarenhet på det speciella området m. m. medföra osäkerhet

och dröjsmål till skada för disciplinen och den militära tjänsten. Krigsdomarna

ställa sig på ett par undantag när avvisande mot förslaget i denna

del.

I den jämte lagutkastet remitterade promemorian erinrades örn de g rundlagsstadg

anden, i vilka krigsdomstolarna finnas omnämnda. Härutinnan

anfördes:

Någon ändring i § 20 regeringsformen — enligt vilken två militärpersoner

av högre grad skola i högsta domstolen deltaga i avgörandet av sådana mål,

som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning — torde icke

påkallas av den tillämnade överflyttningen av de militära målen till de allmänna

domstolarna. Föreskrift därom, att mål av detta slag skulle tillhöra

specialdomstol, torde icke innefattas i stadgandet, och detta torde efter den

nya lagstiftningens genomförande endast få tillämpning beträffande mål, som

till högsta domstolen fullföljdes från de krigsdomstolar, vilka under vissa förutsättningar

— krig eller mobilisering— fortfarande kunde vara inrättade.

Beträffande stadgandet i § 96 regeringsformen — enligt vilket militieombudsmannens

tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, såvitt vore i fråga,

inskränkts till fall där det gäller deras tillämpande vid krigsdomstolarna ■—

så torde med hänsyn till avfattningen av denna bestämmelse den föreslagna

lagstiftningsåtgärden komma att föranleda en avsevärd beskärning av militieombudsmannens

ämbetsuppgifter. Det sagda ägde motsvarande tillämpning

beträffande det praktiskt mindre betydelsefulla stadgandet i § 101 regeringsformen

angående skyldighet i vissa fall för militieombudsmannen att vid

riksrätt anställa åtal mot ledamot av högsta domstolen för fel i domarämbetets

utövning med avseende å mål, som från krigsdomstol kommit under högsta

domstolens prövning. Icke heller föreskriften i andra stycket av § 5 mom. 10

tryckfrihetsförordningen — enligt vilken åtal jämlikt § 4 mom. 14 (för spridande

av en med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift) mot någon, som

lyder under strafflagen för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols upptagande

— vore att fatta som någon ovillkorlig föreskrift därom att för dessa

måls behandling specialdomstolar skulle vara inrättade. Efter de nuvarande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Hajd* proposition nr 223.

krigsdomstolarnas avskaffande torde bestämmelsen innebära, att i paragrafen

angivna mål skulle handläggas vid domstol, som eljest hade att upptaga mål

av det i den särskilda militära rättegångslagen avsedda slag. Lämpligen kunde

i nya lagen utsägas att sådan domstol i sist angivna fall vore att anse som

krigsdomstol. — En bestämmelse av sådant innehåll inflöt också i utkastet

(17 §).

I flera av de inkomna yttrandena har den meningen uttalats att krigsdomstolarnas

avskaffande och en överflyttning av den militära domstolsjurisdiktionen

till de allmänna domstolarna ej kunde ske, med mindre de nämnda grundlagsparagraferna

eller vissa av dem samtidigt underginge ändring. Understundom

har härvid huvudvikten fästs vid § 20 regeringsformen. Detta stadgande

har då vanligen ansetts innefatta föreskrift därom att det slag av mål

som nu handläggas av krigsdomstolarna — de militära målen — under alla förhållanden

skola ej blott i högsta domstolen utan även i lägre instanser handläggas

under medverkan av militära ineddomare. Därutöver har lagrummet

ibland ansetts föreskriva existensen av specialdomstolar för dessa måls handläggning.

I andra yttranden har åter den meningen gjorts gällande att visserligen

icke det nämnda stadgandet i regeringsformen utgjorde hinder för de militära

målens överflyttande å de allmänna domstolarna på sätt föreslagits, men

att så däremot vore förhållandet med bestämmelsen i § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen.

Till belysande av de synpunkter som i övrigt anlagts vid kritiken av den

enligt promemorian och utkastet föreslagna lösningen av hithörande spörsmål

må återgivas det av Svea hovrätt avgivna yttrandet. Hovrätten anför, efter

redogörelse för de nämnda grundlagsparagrafernas innehåll, följande:

Den kommitté, som den 17 oktober 1922 avgav förslag, åsyftande krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid, föreslog tillika ändring i samtliga nu nämnda

lagrum. Sålunda skulle militärpersoner icke deltaga i högsta domstolens handläggning

av mål, vilkas handläggning enligt förslaget skulle ankomma på

allmän domstol, men väl skulle militieombudsmannen vaka över lagars och

författningars efterlevnad även i fråga om sådana militära brottmål, vilka

skulle av sådan domstol handläggas. Åtal för utspridande av indragen skrift

vid trupp eller å flottans fartyg skulle i fredstid upptagas av allmän domstol.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle förenämnda grundlagsbud kvarstå

oförändrade, oaktat krigsdomstolar kunde förefinnas allenast vid krig och

mobilisering. Vad angår de förenämnda bestämmelserna i regeringsformen,

skulle dessa emellertid enligt den i P. M. uttalade uppfattningen, örn förslaget

upphöjdes till lag, erhålla en helt annan innebörd än de för närvarande äga.

Frånsett här nedan avsedda fall enligt tryckfrihetsförordningen, skulle allenast

vid krig eller mobilisering militära ledamöter inträda i högsta domstolen; i

övrigt kunde ej förekomma, att mål från krigsdomstol droges under Konungens

prövning. Militieombudsmannens befattning med mål, handlagda vid krigsdomstol,

bleve på motsvarande sätt begränsad; den inträdde allenast vid krig och

mobilisering, medan eljest även handläggningen av militära brottmål folie under

justitieombudsmannens granskning. Ordet »krigsdomstol» har sålunda ansetts

böra vid tolkningen av förenämnda paragrafer i regeringsformen tagas i sin

hävdvunna betydelse av en särskild för handläggning av militära mål inrättad

domstol. För att förlika § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen i dess oförändrade

lydelse med det föreliggande lagförslaget har det däremot visat sig nöd
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H2S.

41

vändigt att tor där avsedda fall med »krigsdomstol» förstå något helt annat,

nämligen varje domstol, som har att upptaga militära mål, sålunda även allmän

domstol, såvitt den äger sådan kompetens; örn krigsdomstol även här fattades

i den snävare bemärkelsen, komme nämligen, om förslaget genomfördes, forum

att i fredstid saknas för ifrågavarande fall. I syfte att säkerställa en sådan

tolkning har man i 17 § inrymt ett stadgande av innehåll, att domstol, som

har att upptaga militära mål, skall såsom krigsdomstol anses, då enligt tryckfrihetsförordningen

mål tillhör sådan domstols upptagande. Emot förslagets

ståndpunkt i denna del kunna i flera hänseenden erinringar göras. Yad först

angår tryckfrihetsförordningen § 5 mom. 10, lärer det knappast kunna betvivlas,

att ordet krigsdomstol även där har sin hävdvunna betydelse; en jämförelse

mellan lagrummets båda stycken giver fastmera direkt stöd för denna uppfattning.

Då detta stadgande år 1909 upptogs i tryckfrihetsförordningen, gällde

det väl ej att bereda grundlagsskydd åt krigsdomstolarna utan allenast att för

visst fall giva en särskild regel om forum. Men då lagrummet är att tolka på

nyssnämnda sätt, bör, därest förslaget örn upphörande av vissa krigsdomstolar

skall upphöjas till lag, tryckfrihetsförordningen samtidigt ändras i den riktning,

som år 1922 föreslogs. Att, till undvikande av det med en grundlagsändring

förenade uppskovet, söka lösa frågan genom ett stadgande i allmän lag,

vilket i sak örn ock ej i form innefattar en tolkning eller kanske snarare en

ändring av grundlagen, vore att slå in på en betänklig väg. (Jämför § 83

regeringsformen.) Emot innehållet av detta i 17 § av förslaget upptagna stadgande

kan för övrigt anmärkas, att örn allmän domstol skall, i sin egenskap av

forum för militära mål, betraktas såsom krigsdomstol, detta betraktelsesätt

icke rimligen kan begränsas till giltighetsområdet för en viss grundlagsparagraf,

vars innebörd skulle därigenom modifieras. Skall det föreliggande lagförslaget

genomföras utan grundlagsändring, bör sålunda i varje fall 17 § utgå

och frågan örn tolkningen av tryckfrihetsförordningen lämnas åt rättstillämpningen.

Emot den i P. M. intagna ståndpunkten i grundlagsfrågan måste vidare

erinras, att det icke lärer låta sig göra att åt ordet krigsdomstol giva en tolkning

i tryckfrihetsförordningen och en helt annan i regeringsformen. Skall

vid tillämpning av § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen med krigsdomstol

förstås varje domstol, som har att upptaga militära mål, måste förenämnda

paragraf i regeringsformen läsas på motsvarande sätt. Detta skulle innebära,

att militära ledamöter skulle i högsta instans anlitas även i sådana militära

mål, som fullföljts från allmän domstol, och att militieombudsmannens åligganden

skulle bibehållas vid sin nuvarande omfattning, ehuru hans granskning

komme att avse allmän domstols verksamhet, till den del krigsdomstols uppgifter

övergått på sådan domstol. Detta sistnämnda vore enligt hovrättens

mening fullt i sin ordning; till säkerställande av enhetlig rättstillämpning är en

enhetlig granskning av den militära rättsvården av synnerlig vikt, särskilt

vid en tidpunkt, då denna rättsvård till stor del skulle övergå i nya händer.

Däremot komme det naturligtvis att framstå såsom cn inkonsekvens, om militärpersoner

skulle i högsta instans deltaga i handläggningen av mål, som i de

lägre instanserna handlagts av de allmänna domstolarna utan militärt inslag.

En sådan ordning kan med fog anses stridande, örn icke mot grundlagens bokstav,

så dock mot dess anda. Skulle åter, på sätt med förslaget avses, militära

ledamöter i högsta domstolen icke vidare förekomma i fredstid, innebure detta

att de särskilda bestämmelser, som § 20 regeringsformen innehåller örn högsta

domstolens handläggning av militära mål, skulle utan grundlagsändring för

normala förhållanden mista sin betydelse. Det kan i detta sammanhang förtjäna

erinras, att bestämmelserna i fråga ända lill 1915 ägde tillämpning allenast

i fredstid. På nu anförda grunder anser hovrätten förslaget icke böra upp
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

höjas till lag utan att förenämnda paragrafer i grundlagarna samtidigt undergå

ändring.

I de förut omförmälda, av rådmannen Bång och översten Holmquist

med anledning av utkastet till mig ingivna skrifterna ha Bång och Holmquist

anfört i huvudsak följande.

Rådmannen Bång har uttalat betänkligheter mot reformens genomförande

vid den tidpunkt, som enligt utkastet avsetts, med hänsyn särskilt

till de bestämmelser i grundlagarna, som beröra krigsdomstolarna, samt

till de svårigheter, som för närvarande finge anses möta mot att utnyttja de

allmänna domstolarna på angivet sätt. De grundlagsstadganden, varom vore

fråga — regeringsformen §§ 20, 96 och 101 samt tryckfrihetsförordningen

§ 5 mom. 10 — gåve fog för den uppfattningen, att grundlagarna fastsloge

existensen av krigsdomstolarna. En förutsättning för reformen vore, att de

allmänna domstolarna kunde tillgodose det särskilt ur disciplinär synpunkt

betydelsefulla kravet på snabbhet i rättsskipningen, varmed i första rummet

avsåges domstolens förmåga att träda i funktion inom en mycket kort tid

efter det dess verksamhet påkallats. Vidare borde domstolen, för undvikande

av rubbning i den militära tjänsten samt även ur den enskildes synpunkt, vara

pliktig att sammanträda inom vederbörande förbands etablissement. Den domstolstyp

rådhusrätten representerade vore i och för sig lämplig. Emellertid

torde det icke kunna åläggas rådhusrätt, som ju avlönades med kommunala

medel, att sammanträda utanför sitt jurisdiktionsområde, vilket skulle erfordras

i de fall, då rådhusrätt erhölle domsrätt över militär personal, som hade

sin förläggning utom stadens gräns. Ej heller kunde det under nuvarande

förhållanden åläggas ledamot av rådhusrätt att fullgöra den verksamhet med

avseende å disciplinmål m. m., som i utkastet förutsattes. Häradsrätterna

kunde icke anses besitta den för ifrågavarande uppgifter erforderliga rörligheten.

Även i andra hänseenden måste de med hänsyn till sin sammansättning

anses mindre lämpade att övertaga krigsrätternas uppgifter. Därest

biträdande domare skulle erhålla befattning med den på vissa håll, såsom i

Boden, särdeles omfattande verksamheten såsom biträde åt befälhavare i disciplinmål,

måste därtill förordnas en person, som ägde god erfarenhet på området

och som kunde stanna i tjänsten längre tid.

översten Holmquist har förklarat sig anse, att militär sakkunskap borde

tillföras de allmänna domstolarna jämväl i högre instans genom sakkunniga

bisittare. Därest detta krav icke skulle bliva tillgodosett, borde lämpligen

stadgas, att vid handläggning av vissa arter av militärmål militär befattningshavare

alltid skulle vara närvarande för att lämna upplysningar.

Med hänsyn till vikten av enhetlig rättsskipning borde de militära målen i

andra instans sammanföras till Svea hovrätt. Genom utkastets bestämmelser

kunde väl målens snabba handläggning anses säkerställd men knappast

deras omedelbara upptagande, vilket senare i vissa mål vore nödvändigt. Av

praktiska och humanitära skäl borde åtminstone vissa arter av brottmålen

städse handläggas inom kasernetablissement. Undersökningsmålen borde

handläggas vid domstolen i dess vanliga sammansättning. Samtidigt med

de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarna syntes en bearbetning

av strafflagen för krigsmakten böra ske, varigenom dels befälhavarnas

bestraffningsrätt utökades och dels ur samma lag avfördes de brott,

som icke vore av speciellt militär natur, exempelvis stöld; härigenom skulle

domstolsmålens antal kunna minskas. Behovet av kompetent biträde åt befälhavare

vid behandling av disciplinmål och andra juridiska angelägenheter torde

icke kunna väl tillgodoses enligt de grunder som angåves i utkastet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

43

De skäl, som föranlett statsmakterna att avskaffa specialdomstolar

i allmänhet, torde även gälla i fråga örn krigsdomstolarna. Visserligen är det

sant, såsom av några framhållits, att statsmakterna, trots den principiella

ståndpunkt mot specialdomstolar de sålunda intagit, på senare tid infört nya

sådana, såsom vattendomstolar m. fl. Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid

icke åt vissa medborgare någon särställning i avseende å sättet och

ordningen för rättsskipningen beträffande dem. Så kan däremot i viss

mån sägas vara förhållandet med krigsdomstolarna. Ehuru jämväl sakliga

skäl påkallat deras inrättande, äro de likväl till sin verkan domstolar för

mål rörande en viss kategori medborgare och stå därför, såsom vid upprepade

tillfällen inom riksdagen framhållits, ej i god överensstämmelse med principen

om medborgarnas likhet inför lag och rättsskipning. Detta förhållande

blir särskilt framträdande därför att de äro brottmålsdomstolar.

Att här närmare ingå på de skäl, vilka sålunda och i övrigt kunna ur principiell

synpunkt anföras mot bibehållandet av särskilda domstolar i detta fall,

synes knappast vara erforderligt. Erinras må att redan lagkommittén i motiverna

till allmän civillag (tr. 1837) lämnat en utförlig framställning angående

de olägenheter som i allmänhet äro förknippade med specialdomstolar.

Enahanda synpunkter ha ock sedermera legat till grund för de särskilda uttalanden

i fråga örn angelägenheten av krigsdomstolarnas avskaffande, vilka

gjorts såväl i de förutnämnda riksdagsskrivelserna som av 1920 års kommitté.

Man synes emellertid vid bedömandet av den föreliggande frågan ej heller

böra bortse ifrån att det i förhållande till rättsskipningens ordnande i dess helhet

måste framstå som föga rationellt och närmast te sig som en överorganisation

att enbart för det relativt ringa antal mål varom här är fråga upprätthålla en

så vidlyftig domstolsapparat som krigsdomstolarna i fredstid utgöra.

Under anförda förhållanden lärer det för bedömandet av den föreliggande

frågan icke vara av avgörande betydelse, huruvida dessa domstolar hittills

fungerat tillfredsställande eller ej. De uttalanden av sådan innebörd, som av

militieombudsmannen, krigshovrätten och militära myndigheter gjorts, innefatta

ej och kunna ej innefatta något omdöme om dessa domstolars lämplighet

i förhållande till de allmänna domstolarna. De kunna ej heller jäva de

skäl som anförts mot specialdomstolar av sådan art.

De skäl, som sålunda uppbära kravet på krigsdomstolarnas avskaffande,

liksom ock de upprepade framställningar i sådan riktning för vilka förut redogjorts

torde ställa önskvärdheten i och för sig av denna åtgärd utom diskussion.

Påtagligt synes även vara, att vad därutinnan anförts är av den beskaffenhet,

att ett tillmötesgående av dessa framställningar ej längre kan underlåtas, med

mindre mycket viktiga praktiska skäl kunna åberopas däremot. Det måste

därför för statsmakterna framstå som ett viktigt intresse att frågan, huruvida

dylika allvarliga hinder mot krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna

domstolarna verkligen föreligga, blir föremål för noggrann prövning.

Vid en sådan prövning synes först och främst böra fastslås att det, på sätt

riksdagen i sin förutnämnda skrivelse den 8 mars 1932 anfört, av skäl som ej

Departe
ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr ggS.

synas behöva närmare utläggas, icke torde kunna ifrågakomma att avskaffa

krigsdomstolarna jämväl för krigstid. Jag åsyftar härvid icke blott krigsdomstolarna

under tid, då rikets krigsmakt i sin helhet för annat ändamål än

övning ställts på krigsfot, utan även de domstolar som, därest allenast en del

av krigsmakten sålunda ställts på krigsfot, efter Konungens bestämmande

kunna vid sådan avdelning inrättas. Då i det följande talas örn krigsdomstolarnas

avskaffande avses således därmed allenast de vid krigsmakten i fred

fungerande domstolarna.

Vidare må erinras därom, att avskaffande av befälhavarnas disciplinära bestraffningsrätt

icke ifrågasatts. Vid samtliga de tillfällen, då förslag tidigare

framställts örn krigsdomstolarnas avskaffande, har tvärtom uttryckligen betonats,

att det vore av vikt att disciplinmålen fortfarande som hittills i största

möjliga utsträckning avgjordes av vederbörande befälhavare och att ej dylika

mål av mindre vikt droges inför domstol. Även riksdagen har intagit denna

ståndpunkt, vilken jag helt biträder. Till frågan huruvida bestämmelser

erfordras till jämkning i omfattningen av den disciplinära bestraffningsrätteu

ämnar jag i det följande återkomma.

Till bedömande återstår sålunda frågan örn de egentliga krigsrättsmålens

överflyttande i fredstid till de allmänna domstolarna. I det föregående har

framhållits, hurusom vissa andra stater —- Tyskland, Österrike, Danmark och

Norge — redan inslagit på den väg som nu i vårt land ifrågasattes. I dessa

länder hava sålunda de militära målen i fredstid redan sedan några år tillbaka,

liksom andra mål, handlagts och avgjorts av de allmänna domstolarna. Även

om vår domstolsorganisation i vissa ej oväsentliga stycken skiljer sig från

dessa länders, synes dock ligga nära till hands att antaga att förhållandena hos

oss icke äro så annorlunda, att däruti skulle ligga ett avgörande hinder för

genomförande i vårt land av en liknande reform. Äv den redogörelse som förut

lämnats för de yttranden som avgivits över det remitterade lagutkastet framgår

även, att åtskilliga myndigheter tillstyrkt en sådan åtgärd. Några av

dem hava emellertid därvid såsom skäl för sin tillstyrkan åberopat allenast

rådande misstro mot krigsdomstolarna och samtidigt framhållit att ett bibehållande

av dessa domstolar från praktisk synpunkt vore att föredraga. Äv

den nyssnämnda redogörelsen framgår ock, att flertalet och särskilt militära

myndigheter avstyrkt förslaget samt bestritt möjligheten av reformens genomförande.

Det synes därför nödvändigt att närmare granska de skäl som

i allmänhet anförts mot densamma.

Ehuru olika skäl för avstyrkandet av reformen i de särskilda yttrandena

anförts, torde de samtliga i stort sett kunna sägas utmynna däri, att de militära

målens art vore sådan att för dem liksom för vattenrättsmål m. fl. särskilda

domstolar vore nödvändiga samt att de allmänna domstolarna icke vore

kompetenta och ej heller eljest lämpliga för handläggning och prövning av

militära mål.

I den mån till stöd för denna uppfattning åberopats nödvändigheten av att

militära synpunkter finge ett dominerande inflytande på avgörandet i militära

mål torde för dess bemötande vara tillräckligt att hänvisa till vad förut

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 45

anförts om krigsdomstolarna såsom specialdomstolar för viss kategori av medborgare.

Detsamma torde även i stort sett gälla de så kallade humanitära synpunkter

som enligt någras mening skulle kräva krigsdomstolarnas bibehållande.

Det har sålunda anförts, att det icke vore rätt mot de värnpliktiga,

som icke efter fritt yrkesval inträtt i militärtjänsten, örn de för däri begångna

förseelser underkastades rannsakning och dom som andra brottslingar inför

vanlig domstol och därvid måste ''skylta på domstolens uppropslista mellan

grova missdådare’. Det är påtagligt att dylika uttalanden i själva verket

åsyfta, att likheten inför lagen borde undvikas och specialdomstolar för sådant

ändamål bibehållas. I ännu högre grad gäller detta de uttalanden som gjorts

därom, att det vore olämpligt och för disciplinen skadligt att militärt befäl

nödgades för förseelse i tjänsten för rannsakning och dom inställa sig inför allmän

domstol. Att dylika synpunkter icke vid den föreliggande frågans bedömande

kunna vinna beaktande framgår av vad jag förut anfört örn önskvärdheten

i och för sig av krigsdomstolarnas avskaffande. Är brottet sådant, att

det ej kan i disciplinär väg avgöras utan måste av domstol utredas och bedömas,

kan säkerligen ej på sådana skäl grundas ett krav på någon annan och

bättre ställning för militärerna inför lag och rättsskipning än den som är övriga

medborgare beredd. Att vad de värnpliktiga angår de icke frivilligt inträtt

i militärtjänsten är härvid intet skäl. Detsamma skulle då ock kunna sägas

örn andra medborgerliga förpliktelser gentemot staten, örn vilka medborgarna

i allmänhet icke av egen drift ansökt.

Även från praktisk synpunkt sett torde de ifrågavarande skälen vara föga

bärande. Bortsett från den missuppfattning rörande arten av de å de allmänna

domstolarnas uppropslistor förekommande målen varom de vittna, framgår av

bestämmelserna i det remitterade förslaget att de militära målen vid de

domstolar där sådana i någon större utsträckning skulle förekomma äro avsedda

att även kunna handläggas vid särskilda därför avsedda sammanträden

och liksom nu förläggas till vederbörande militära etablissement. För

övrigt äro redan enligt gällande rätt krigsrättsförhandlingarna i princip

offentliga och även örn allmänheten nu endast sällan begagnar sin rätt att bevista

dem, finnes intet som borgar för att detta förhållande även framdeles skall

bestå. Nyligen vunnen erfarenhet torde visa att där målet är av beskaffenhet

att tilldraga sig allmänhetens intresse den också vet att söka sig till domstolslokalen.

Vad särskilt de värnpliktiga beträffar synes även värt att erinra örn

första lagutskottets uttalande vid 1920 års riksdag (nr 24), ''att det i vida

kretsar och även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall betraktas såsom

en given fördel, att en av värnpliktig under tiden för hans tjänstgöring

begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej av en särskild militär

domstol, där de rent militära synpunkterna befaras skola, till nackdel för rättsskipningen,

göra sig starkare gällande än i en allmän domstol’.

Ehuru sålunda dessa humanitära synpunkter icke torde få inverka på frågan

örn krigsdomstolarna kunna avskaffas eller ej, förtjäna de dock i annat sammanhang

beaktande. På dem, bland andra, grundar sig delvis den discipli
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

nära bestraffningsrätten. Den noggrannhet i tjänsteplikters fullgörande

som militärtjänsten och disciplinens upprätthållande förutsätta har

ansetts kräva ingripande med bestraffning i ett flertal fall, där detta i civil

tjänst kanske ej skulle ifrågakommit. Den enligt tjänstgöringsreglementena

varje överordnad ålagda förpliktelsen att anmäla varje tjänsteförseelse som

kommer till hans kännedom är ett tydligt uttryck för denna stränghet. Det

ligger i sakens natur att under dylika förhållanden åtskilliga brott och förseelser

måste förekomma, som ej äro till sin art likställda med dem, varmed

domstolarna i allmänhet ha att taga befattning. De äro närmast jämställda

med de tjänsteförseelser för vilkas bedömande särskilda bestämmelser i de

civila verkens instruktioner givits och hava i några av de avgivna yttrandena

betecknande benämnts skolförseelser. Säkerligen kan med fog sägas, att de

förut omnämnda humanitära synpunkterna förbjuda ett hänskjutande till domstol

av dylika förseelser. Då så likväl i någon, örn ock ringa utsträckning

skett och denna omständighet just torde varit den som föranlett de förut nämnda

avstyrkande utlåtandena, synes vara på sin plats att denna sak ägnas någon

uppmärksamhet i detta sammanhang.

Av den lämnade redogörelsen för den militära jurisdiktionen enligt nu

gällande bestämmelser framgår, att de förseelser varom här är fråga enligt

strafflagen för krigsmakten skola behandlas i särskild för dylika disciplinmål

angiven ordning. I fråga örn vissa i lagen särskilt uppräknade brott

och förseelser, vilka kunna försonas med disciplinstraff, inrymmer sålunda

lagen åt vederbörande befälhavare viss rätt att ålägga sådant straff, och där

så skett blir förseelsen ej föremål för domstols prövning, såvida ej den

dömde anför besvär över straffbeslutet. I ordning som i lagen angivits prövar

befälhavaren i dessa disciplinmål, huruvida han anser att förseelsen bör

försonas med disciplinstraff eller ej. Endast i sistnämnda fall hänskjutes

målet till krigsrätt. Lagens ståndpunkt torde följaktligen kunna sägas vara

den, att befälhavarens nämnda prövning skall utgöra kriteriet på örn förseelsen

är att hänföra till skolförseelse eller ej. Det är uppenbart att vid

denna prövning någon gång kan inträffa att förseelse som befälhavaren

ansett ej kunna på sätt som nämnts bedömas allenast med disciplinstraff

sedermera, då den kommer till domstols prövning, likväl befinnes kunna

därmed försonas. Därmed är dock ingalunda sagt, att en felbedömning i det

hänseende varom nu är fråga från befälhavarens sida förelegat av beskaffenhet

att därigenom till domstolen hänskjutits vad rätteligen vore att anse som

en skolförseelse. Icke alla förseelser, som kunna försonas med disciplinstraff,

äro av dylikt slag. Dessutom kan även i här avsedda mål liksom i

mål inför allmän domstol förekomma att handlingens karaktär av ringa förseelse

först efter utredning inför domstolen blir klarlagd. Det lärer icke

kunna påstås, att därigenom orättvisa tillskyndats den tilltalade i vidare mån

än sådan alltid måste anses föreligga i fall, då någon blivit oskyldigt misstänkt

eller misstänkes för svårare brott än han begått.

iVid tillämpningen av ett sådant system som det strafflagen för krigsmakten

innefattar, kan emellertid enligt sakens natur icke undvikas, att militär

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

47

befälhavare någon gång helt felbedömer utredningen eller brottets natur eller

eljest söker undandraga sig den honom åliggande prövningen och i stället

hänskjuter målet till domstol. Att detta förhållande dock icke kan vara av

beskaffenhet att inverka på bedömandet av huruvida målen som hänskjutas

kunna överflyttas från krigsdomstol till allmän domstol eller ej, torde dock

vara uppenbart. Redan hela antalet av de brottmål, vilkas överflyttande nu

ifrågasattes, är ej betydande. Sammanlagt ha de icke under något av åren

1929, 1930 och 1931 överstigit 670. Hur ringa del av dessa som på grund

av dylika misstag varom här talats skulle ha kommit att oriktigt hänskjutas

till domstol, ehuru de rätteligen bort såsom skolförseelser disciplinärt bestraffas,

lärer icke kräva särskild utredning.

Emellertid har det gjorts gällande, att befälhavarens rätt att disciplinärt

bestraffa icke skulle blivit i strafflagen för krigsmakten lämpligt avgränsad

och att därigenom skulle komma att föranledas att till de allmänna domstolarna,

därest krigsrätterna upphörde, skulle komma att hänföras förseelser

av rent disciplinär natur. Hit torde vara att hänföra de uttalanden, som

gjorts därom att befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt borde utvidgas

och att detta utgjorde en förutsättning för att krigsdomstolarna skulle kunna

avskaffas. Dessa uttalanden torde delvis grunda sig på den uppfattningen att

det vore en fördel för den tilltalade att dömas av krigsdomstol i stället för av

allmän domstol och att, örn denna fördel av personlig specialdomstol icke bibehölles,

den brottslige eller försumlige i stället skulle tillerkännas en annan

förmån, nämligen den att överhuvud taget ej behöva dömas av domstol utan

i stället disciplinärt av sin befälhavare. Denna uppfattning torde icke kräva

vidare bemötande än vad jag här förut anfört. Det torde därav tydligt

framgå att här principiellt sett två helt skilda frågor föreligga till bedömande,

den ena i vad mån förseelser i militärtjänsten äro att jämställa med

skolförseelser som ej böra hänskjutas till domstols avgörande och den andra

huruvida mål som böra hänskjutas till domstols avgörande likaväl kunna upptagas

av allmän domstol som av en speciell krigsdomstol. Att låta den senare

frågans avgörande vara beroende av den förras lösning kan uppenbarligen icke

vara riktigt.

Det synes emellertid vidare icke klart örn någon befogad erinran verkligen

kan göras mot det sätt, varpå strafflagen för krigsmakten i princip

skilt mellan de båda slagen av mål, disciplinmål och icke disciplinmål. Granskar

man den förteckning som 185 § strafflagen för krigsmakten ger över

brott som kunna handläggas såsom disciplinmål, torde man finna att den är

ganska fullständig i vad gäller arten av mål. Att till denna grupp hänföra

ytterligare andra som nu ej höra dit synes endast i ringa utsträckning

kunna ifrågakomma. De förut omförmälda, år 1922 tillsatta sakkunniga som

år 1923 framlade förslag örn humanisering av vissa delar av strafflagen för

krigsmakten föreslogo i denna del tillägg beträffande tre av strafflagens paragrafer

nämligen 49, 98 och 122 §§, örn rymning i vissa fall, örn skadegörelse

å kronans egendom och örn egenmäktigt tagande av befäl. Förslaget i vad

det avsåg rymningsbrotten genomfördes genom lagen den 23 maj 1924 (nr

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr S23.

140), och i övrigt torde endast förslaget om skadegörelses hänförande till

disciplinförseelserna vara av någon betydelse för minskning av antalet domstolsmål.

Även örn ytterligare någon överflyttning av mål från den ena

till den andra kategorien skulle kunna äga rum, torde en dylik utvidgning i

en eller annan detalj säkerligen icke kunna sägas nämnvärt inverka på avgörandet

av den föreliggande frågan.

Vad nu sagts lärer även gälla den begränsning lagen stadgar med hänsyn

till straffarten. Befälhavaren har rätt att ålägga disciplinstraff av skärpt

arrest, vaktarrest och arrest utan bevakning men äger icke döma till fängelse

eller annat frihetsstraff eller böter, ej heller annat än i undantagsfall ålägga

sträng arrest. Någon ändring i denna princip synes knappast kunna ifrågakomma.

Att låta befälhavaren såsom från något håll ifrågasatts ådöma

värnpliktig fängelsestraff endast för att bespara denne obehaget att svara

inför allmän domstol synes föga rimligt. Av viss betydelse skulle däremot

vara örn maximitiden för disciplinstraff som befälhavare ägde ålägga, på sätt

nyssnämnda sakkunniga föreslogo, något utsträcktes. Därigenom skulle antalet

mål som hänskötes till krigsrätt kunna i någon mån minskas. Minskningen

skulle emellertid komma att belöpa, förutom på rymningsbrotten, huvudsakligen

på sådana svårare förseelser, vilkas hänskjutande till domstol ej

torde från nu ifrågavarande synpunkt, den humanitära, böra möta alltför stora

betänkligheter.

På sätt chefen för generalstaben i sitt yttrande anfört är det emellertid av

synnerlig vikt att den tudelning av målen, som strafflagen för krigsmakten

avser, upprätthålles. I de fall som äro att hänföra till disciplinmål torde lagens

mening vara att vederbörande befälhavare icke blott har rätt att själv disciplinärt

bestraffa utan även skyldighet att utöva sin bestraffningsrätt i alla

de fall, där skolförseelse i själva verket måste anses föreligga. Endast i de

fall då vederbörande befälhavare efter noggrann utredning och prövning finner

att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff eller

bör bliva sträng arrest eller att erforderlig utredning örn brottets beskaffenhet

eller den angivnes straffbarhet ej kan vinnas, har han att överlämna målet till

krigsdomstolen. Enligt generalstabschefens mening skulle någon väsentlig

ökning av den disciplinära bestraffningsrätten ej behövas, därest det vore tydligt

påpekat i lagen att befälhavaren vore skyldig och icke allenast ägde rätt

att avdöma disciplinmål. Någon uttrycklig lagbestämmelse i dylikt hänseende

synes dock ej erfordras, i varje fall icke såsom förutsättning för den

nu ifrågavarande reformen. Denna kommer säkerligen att verka i den

riktningen att befälhavarna i mindre utsträckning än för närvarande hänskjuta

till domstol mål, som kunna bestraffas disciplinärt. Detta är

också önskvärt, och det synes framför allt ej böra förekomma att mål

hänskjutas till domstol allenast på grund av bristfällig förberedande utredning.

I varje fall lärer vara klart, att en jämkning av gränserna för den disciplinära

bestraffningsrätten icke lämpligen bör vidtagas annat än i samband

med en omarbetning av strafflagen för krigsmakten i dess helhet eller i vä
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

49

sentliga delar. Att en allmän revision av denna lag i humaniserande riktning

är önskvärd lärer vara utom tvivel. Jag kan dock icke finna att den

nu föreslagna reformen av processuell innebörd är beroende av och måste

uppehållas i väntan på en dylik strafflagsrevision, för vars verkställande ett

ingående utredningsarbete av tidsödande beskaffenhet kan bliva erforderligt.

Enighet torde råda därom att vid den nämnda revisionen av strafflagen för

krigsmakten åtskilliga brott, som nu finnas där med straff belagda, borde

uteslutas därur och bedömas direkt efter allmän lag. Dessa brott skulle därigenom

komma att tillhöra allmän domstols avgörande. Något hinder att i

nu ifrågasatt ordning överflytta dem dit kan således uppenbarligen icke föreligga.

Även om i fråga örn de återstående målen några kunde finnas som

efter en dylik lagrevision skulle befinnas böra såsom skolförseelser frånskiljas

domstolsmålen, kan detta icke utgöra något avgörande hinder för att

de jämte övriga mål, beträffande vilka tvekan icke råder örn att de böra av

domstol behandlas, i avvaktan på strafflagsrevisionen handläggas av allmän

domstol i stället för krigsdomstol, där en sådan överflyttning eljest anses önskvärd.

Att de båda frågorna, den straffrättsliga och den processuella, kunna

lösas var för sig torde också hava varit riksdagens ståndpunkt i den skrivelse

av den 8 mars 1932 vari hemställts om deras lösning.

Det må slutligen i detta sammanhang framhållas, att örn vid en revision

av strafflagen för krigsmakten dels vissa brottskategorier av icke militär natur

utbrytas ur lagen dels befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt utvidgas

på sätt här nämnts och i åtskilliga yttranden krävts, de mål som

därefter skulle återstå som militära domstolsmål skulle bliva så få att det

för visso icke skulle kunna ifrågakomma att, på sätt i några av yttrandena

förutsatts, allenast för dem bibehålla en särskild domstolsorganisation, även

örn denna kunde göras enklare och billigare än den nuvarande.

Av vad sålunda anförts lärer framgå att frågan örn ett överflyttande av

de militära målen från krigsdomstolarna till de allmänna domstolarna är en

från humaniseringen av strafflagen för krigsmakten väsentligen skild och

därav oberoende fråga. Genom det anförda är ett svar jämväl givet å den

bl. a. av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer framställda anmärkningen,

att frågan ''huruvida och i vad mån’ en överflyttning å de allmänna

domstolarna av mål som höra till krigsdomstolarnas upptagande må kunna

ske redan under nuvarande rättegångssystem, icke i hela sin vidd nu gjorts

till föremål för utredning. Den inom departementet verkställda ingående undersökningen

av denna fråga har bibragt mig den bestämda övertygelsen, att

i stora drag den gräns som gällande lagstiftning uppdrager mellan mål som

kunna avgöras i disciplinär väg och sådana som skola upptagas av krigsdomstol

just på ett rationellt sätt skiljer de s. k. skolförseelserna från de brott

vilkas bedömande utan olägenhet kan överflyttas å de allmänna domstolarna.

De jämkningar, som härutinnan kunna ifrågakomma i samband med en revision

av strafflagen för krigsmakten, äro såsom förut utvecklats ingalunda

av den betydelse, att de behöva fördröja reformen av det militära domstolsväsendet.

Bihang till riksdagens protokoll 19S3. 1 sami. Nr 223.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

För krigsdomstolamas bibehållande har emellertid alldeles särskilt såsom

skäl åberopats att de icke kunde undvaras med hänsyn till de krav på militära

insikter och militär erfarenhet, som måste uppställas

på de domstolar som hava att döma i militära mål. Med hänsyn till målens

säregna art vore det erforderligt att bibehålla krigsdomstolarna såsom teknisk

specialdomstol för militära mål på samma sätt som särskild domstol ansetts

erforderlig för behandling av vattenrättsmål, jorddelningsmål m. fl. I åtskilliga

av de avgivna yttrandena framhålles behovet av en sådan särskild

domstol. De skäl, som åberopats till stöd härför, synas dock icke bärande.

De allmänna domstolarna hava redan nu att handlägga åtskilliga mål för vilkas

avgörande särskild sakkunskap med samma rätt kunde anses erforderlig,

överhuvud taget kunna såsom sådana anses ett stort antal mål där prövningen

är grundad på vetenskapliga insikter, särskild lokalkännedom, yrkeskunskap,

kunskap örn konstfärdighet eller slöjd o. s. v., i vilka mål den särskilda

yrkes- eller sakkunskapen tillföres domstolen av parterna genom vittnes- och

annan bevisning eller genom inhämtande av nödiga upplysningar från sakkunniga.

Principen är att rättegångsmål i allmänhet skola prövas och avgöras

av allmän domstol och att specialdomstol endast i alldeles särskilda

undantagsfall må förekomma. Granskar man de fall då dylika särskilda domstolar

ansetts erforderliga, finner man att såsom skäl för deras införande tjänat

behovet av att från de allmänna domstolarna avlasta vissa grupper ensartade,

specialkunskap krävande mål, som på grund av sitt antal och den tidsödande

utredning de i allmänhet fordra, tynga och förrycka domstolarnas arbete.

Det lärer icke kunna med fog påstås att dylika synpunkter i fråga örn de

militära målen kunna uppbära kravet på särskilda domstolar. Det enda skäl

som skulle kunna åberopas vore väl närmast den insikt örn militära förhållanden

som för avgörandet kräves, ett skäl som emellertid icke enbart är

tillräckligt för att motivera specialdomstol. Därför kräves ytterligare att

de mål, varom fråga är, samtidigt som de allvarligt skulle belasta eller förrycka

arbetet vid en allmän domstol, äro så många och så betydande att

de kunna uppbära och försvara en särskild domstolsorganisation med därmed

förenade kostnader. Granskar man emellertid närmare arten av de ifrågavarande

målen finner man på sätt jag förut anfört, att icke mindre än 50 %

av dem röra rymning eller olovligt undanhållande, att omkring 25 % röra

brott mot krigslydnaden, misshandel eller förolämpning, oskickligt uppförande

eller fylleri samt 25 % skadegörelse, förskingring eller olovligt tillgrepp av

krigsmaktens egendom m. m. Endast ett fåtal av dessa mål torde i själva

verket kunna anses mera invecklade eller kräva större sakkunskap än mål i

allmänhet vid domstolarna, och någon svårighet att i dessa fall på vanligt

sätt genom den föregående militära utredningen inhämta erforderliga upplysningar

lärer i allmänhet icke möta för domstolen. Betecknande är i detta

hänseende en av 1920 års krigslagstiftningskommitté (statens off. utr. 1922:

71) förebragt utredning örn behandlingen av krigsrättsmål rörande sjömilitära

förhållanden vid flottans Öresundsavdelning, vilka jämlikt kungörelsen

den 17 december 1915 handlagts av regementskrigsrätten vid Kronprinsens

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

51

husarregemente. Kommittén redogör för 20 mål, där såsom militära ledamöter

i krigsrätten tjänstgjort kavalleriofficerare eller underofficerare vid

kavalleriet, ehuru målen angått rent sjömilitära förhållanden såsom grundstötningar,

felmanövreringar o. dyl., utan att någon anmärkning mot det sätt

på vilket krigsrätten där löst sin uppgift veterligen förekommit.

Ehuru jag sålunda icke i de här berörda skälen för krigsdomstolarnas bibehållande

kunnat finna något avgörande hinder för de militära målens överflyttande

till de allmänna domstolarna, har jag därmed icke uttalat mig om

frågan i vad mån och på vad sätt särskilda föreskrifter kunna anses önskvärda

för att tillföra de allmänna domstolarna vid deras handläggning av dessa mål

de upplysningar örn militära förhållanden som kunna vara erforderliga. Till

frågan därom återkommer jag i det följande.

Det ligger i sakens natur att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna

måste, sett från militär synpunkt, komma att te sig såsom förenat med

praktiska olägenheter. Fördelen av att ha en sin egen domstol,

färdig att träda i verksamhet när helst man det påkallar, är påtaglig och varje

ändring härutinnan är ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet såsom en av

målens överflyttande till de allmänna domstolarna föranledd försämring. Särskilt

från militärt håll har också framhållits att avsevärda svårigheter för den

militära tjänsten skulle uppstå, därest en sådan reform genomfördes. Domstolsförhandlingarna

skulle komma att medföra synnerligen olämpliga avbrott

i den militära tjänstgöringen, i det parter, sakkunniga och vittnen skulle nödgas

lämna denna för att inställa sig vid domstolen. Förfarandet skulle ej bliva

tillräckligt snabbt, något som vore av särskild vikt för disciplinens upprätthållande.

Även eljest skulle, särskilt då de militära målen skulle komma att

handläggas utav häradsrätt, avsevärda praktiska olägenheter uppstå. Säkerligen

äro de sålunda uttalade farhågorna ganska överdrivna. Jag tillåter

mig ånyo erinra om de reformer på detta område som sedan ett flertal år

tillbaka varit genomförda i grannländerna samt i Tyskland och Österrike.

Det är naturligt att svårigheterna, i den mån de verkligen föreligga, skola

starkast göra sig gällande i de fall där häradsrätt skulle träda i krigsrätts

ställe, och i de avgivna yttrandena har ganska allmänt påståtts att nämnda

domstol med hänsyn till sin organisation och arbetssätt icke skulle vara lämpad

för den ifrågavarande uppgiften.

Det är emellertid, vad först avbrottet i tjänstgöringen angår, att märka att

sådant avbrott redan nu förorsakas av krigsrättsförhandlingarna och detta

vare sig rättens sammanträde är förlagt till truppförbandets etablissement

eller, på sätt i viss utsträckning är fallet, den för utredningen erforderliga

personalen nödgas förflytta sig till krigsrättens ordinarie sammanträdesort.

Om det iakttages, något som självfallet bör ske, att överflyttningen av de

militära målen sker till den i vederbörande truppförbands ordinarie förläggningsort

eller närmast därintill befintliga domstol, lärer någon avsevärd

skillnad i tidsförlust på grund av personalförflyttning till domstolssammanträdena

icke uppstå. Ännu mindre blir denna skillnad därest, såsom nu är

fallet med krigsrätten, även den allmänna domstolen vid handläggning av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

militära mål där så kräves förflyttar sig till etablissementet eller till annan

plats, där för vittnesförhör eller sakkunnig utredning erforderliga personer

äro lättast tillgängliga. Emellertid torde vid tillämpning av vad nu sagts

endast ett ringa fåtal häradsrätter komma att tagas i anspråk för handläggning

av militära mål. Sålunda skulle enligt den härför uppgjorda planen

(se bilaga C) allenast Överluleå häradsrätt i Boden och Sollefteå häradsrätt,

för i dessa orter förlagda trupper, samt Åkers och Selebo häradsrätt

för trupperna i Strängnäs, Kåkinds häradsrätt för trupperna i Skövde och

Karlsborg, Södra Vedbo häradsrätt för trupperna i Eksjö samt Västra Göinge

häradsrätt för Skånska trängkåren ifrågakomma. Ingen av dessa häradsrätter

skulle, såvitt tillgängliga statistiska uppgifter giva vid handen, komma

att handlägga mer än 50 militära brottmål om året. I ett av nu nämnda

fall — det gäller Överluleå häradsrätt — är det så långt ifrån att överflyttningen

av de militära målen till häradsrätten skulle innebära ökad svårtillgänglighet

till domstolen i jämförelse med nu gällande ordning, att fastmera

häradsrätten synes bliva lättare tillgänglig än de nuvarande krigsrätterna

varit.

Att hinder icke möter för en häradsrätt att sammanträda utanför sin domvärjo

torde vara otvivelaktigt. Exempel härpå erbjuda de fall då häradsrätts

vanliga tingsställe är beläget i stad som ej lyder under häradsrätten eller då

platsen för sammanträde med tremansnämnd är sådan stad, liksom även de

fall då enligt förordningen den 20 november 1845 flera häradsrätter ha gemensam

tingsstad för rannsakning med häktade. Dock torde böra framhållas att

det endast i undantagsfall lärer ifrågakomma att de häradsrätter varom här

är fråga skulle behöva för handläggning av militära mål förflytta sig utanför

sitt domsområde och att i den mån så skulle erfordras några svårigheter därutinnan

med hänsyn till befintliga kommunikationer icke torde föreligga.

Vad angår kravet på snabbhet i förfarandet torde vara obestridligt att militära

mål förekomma, i fråga örn vilka särskild skyndsamhet är av nöden, och

snabbhet i förfarandet måste i varje fall anses önskvärd. För vinnande av

detta ändamål torde i lagen böra inflyta bestämmelse örn att extra sammanträden

skola hållas så ofta det erfordras för att målen må kunna slutbehandlas

med minsta möjliga tidsutdräkt.

I den mån det för ett ändamålsenligt ordnande av häradsrätternas arbete

skulle visa sig erforderligt att öka nämndemännens antal, kan detta ske jämlikt

lagen den 13 maj 1932 örn häradsnämnds tjänstgöring. Att därvid för

de brådskande fallen tillkalla nämndemän från en och samma ort eller trakt

synes icke behöva möta betänkligheter. Hedan med nuvarande fördelning i

tingslag finnas häradsnämnder med sådan ensidig sammansättning, nämligen

i de fall då någon mindre under landsrätt förlagd stad utgör eget tingslag.

Därest exempelvis vid häradsrättens sammanträden i Boden för handläggning

av militära mål nämnden utgöres av personer bosatta i denna stad eller dess

närmaste omnejd, synes däremot så mycket mindre vara att erinra, som de

brott vilka skulle utgöra föremål för domstolens handläggning vanligen torde

vara begångna just inom det område inom vilket nämndemännen utsetts. Det

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 228.

53

synes även vara förtjänt att erinras därom att varken Överluleå häradsrätt

eller dess häradshövding haft något att invända mot övertagande av den militära

jurisdiktionen.

Vad rådhusrätterna angår vitsordas numera allmänt att de med

hänsyn till organisation och arbetssätt äro lämpade för den ifrågavarande

uppgiften. De hava täta sammanträden och kunna utan svårighet däremellan

anordna extra sammanträden vid behov.

Emellertid har i fråga örn dessa domstolar invänts att det ur rättslig synpunkt

icke skulle vara möjligt att på dem överflytta de militära målen. Det

har sålunda ifrågasatts huruvida en dylik överflyttning skulle kunna genomföras

utan ''uttryckligt medgivande av städerna som själva bekosta sina rådhusrätter

och samtycka till deras arbetsordningar’. Såväl svenska stadsförbundet

som åtskilliga rådhusrätter vilka yttrat sig i frågan hava uttalat sig

i denna eller liknande riktning.

I denna fråga anförde 1920 års kommitté bl. a. att det visserligen torde vara

otvivelaktigt, att rådhusrätterna i viss mån vore att betrakta såsom kommunala

domstolar, då deras ledamöter och övriga tjänstemän i huvudsak avlönades av

städerna själva. Emellertid kunde man icke av städernas rätt att sålunda handhava

rättsskipningen draga den slutsatsen, att därigenom överlåtits åt städerna

att jämväl bestämma, på vad sätt och inom vilka områden rättsskipning

skulle utövas. Vad statsmakterna besluta i ett dylikt fall torde vara bindande

för städerna. I enahanda riktning har dåvarande revisionssekreteraren, numera

statsrådet Nothin i den av honom år 1922 på offentligt uppdrag verkställda

utredningen angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande

till staten uttalat sig.

Frågan torde böra ses från två sidor. I första hand gäller det frågan örn

statens rätt att bestämma forum i rättegångsmål oavsett städernas

ifrågavarande privilegium och med hänsyn allenast till vad rättegångsordningens

ändamålsenlighet i sådant hänseende i allmänhet kräver. Att en

sådan rätt tillkommer staten torde icke kunna vara föremål för tvekan. Det må

här endast erinras örn tryckfrihetsförordningens föreskrifter örn residensstädernas

rådhusrätter såsom fora för tryckfrihetsmål angående skrifter, tryckta

på landsbygden, sjölagens bestämmelser örn forum i sjörättsmål, växellagen

med avseende å där omförmälda mål, äktenskapslagarnas bestämmelser i vissa

fall örn forum i äktenskapsmål o. s. v. Även vid tullrätternas upphävande genom

kungörelsen den 7 maj 1831 synes något tvivel ej ansetts föreligga örn

statsmakternas befogenhet att utan städernas hörande överflytta tullmålen till

rådhusrätterna. Å andra sidan uppställer sig emellertid frågan huruvida

dessa kommunalt bekostade domstolar kunna åläggas att sammanträda utanför

sitt ordinarie jurisdiktionsområde, staden. Stadgandena såväl i 6 kap. 3 § R. B.

som i förordningen den 20 maj 1862 synas förutsätta att rådhusrätt endast

sammanträder inom staden. Härför talar även den omständigheten att rådhusrättens

ledamöter i en del städer även bilda stadens styrelse och på den

grund ej borde kunna i sin tjänst som domstolsledamöter få begiva sig utanför

stadens område. Man synes dock icke ur de nämnda stadgandena kunna ut
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 223.

läsa något direkt förbud för rådhusrätten att ifråga om mål som tillhör dess

domvärjo hålla sammanträde även utanför staden. Därest exempelvis vid

handläggning av ett brottmål som på grund av gällande bestämmelser örn

laga domstol i sådana mål skall handläggas av rådhusrätt det för sakens bedömande

skulle visa sig erforderligt att förrätta syn å någon plats i stadens

närhet, där en förberedande åtgärd för brottet vidtagits, lärer hinder därför

icke möta. Överhuvud taget synes regeln örn staden såsom gräns för rådhusrättens

verksamhetsområde icke kunna drivas så långt att icke även sammanträden

i stadens omedelbara närhet skulle kunna av städernas domstolar fordras,

därest det allmännas intresse av rättsskipningens ändamålsenliga ordnande

så krävde. Vad därvid bör förstås med stadens omedelbara närhet lärer böra

bedömas med hänsyn till det städernas intresse som kräver begränsning i

deras domstolars arbetsfält. Från denna synpunkt torde saken bliva beroende

av betydelsen i varje särskilt fall av de kostnader, det besvär och den tidsutdräkt

som äro förenade med förflyttningen utanför stadsgränsen. Det är således

alldeles klart att några längre resor icke kunna få ifrågakomma. I den

mån däremot kommunikationernas beskaffenhet är sådan att förflyttningen,

på sätt nu ofta torde vara fallet, kan äga rum med t. o. m. mindre tidsutdräkt

än förr skulle varit erforderligt örn den skett inom stadens eget område, synes

något berättigat intresse från städernas sida icke kunna sägas bliva kränkt

genom lagbestämmelser som förutsätta en sådan förflyttning. Det ifrågavarande

spörsmålet torde emellertid icke vara av någon nämnvärd praktisk betydelse.

Uppenbarligen äro de fall relativt sällsynta, då det icke lätteligen

går för sig att transportera tilltalad till domstolens ordinarie sessionsplats.

Även örn emellertid något rättsligt hinder icke kan anses föreligga att i den

ringa utsträckning vari det skulle komma att erfordras ålägga även rådhusrätter

att för handläggning av militära mål sammanträda utanför staden i dess

omedelbara närhet, torde dock böra tillses att fördelningen av de militära målen

å de allmänna domstolarna sker på sådant sätt att behovet av dylika förflyttningar

såvitt möjligt undanröjes eller begränsas. I åtskilliga fall äro vederbörande

militära avdelningars kaserner belägna i sådan omedelbar närhet av

stadsgränsen att det praktiskt taget knappast skulle behöva ifrågakomma att

sammanträde hölles annorstädes än i rådhusrättens vanliga lokaler, därest ej

alldeles exceptionella förhållanden krävde handläggning å stället eller ock

domstolen själv skulle finna det för egen bekvämlighet eller för vinnande av

arbetsbesparing mera ändamåsenligt att förlägga sammanträdet till truppförbandets

etablissement. Såsom exempel på dylika förläggningar kunna nämnas

de vid Uppsala och örebro förlagda infanteriregementena. Ej mycket annorlunda

synas förhållandena vara beträffande rådhusrätterna i Hälsingborg och

Kristianstad, den förra i förhållande till förläggningen i Ljungbyhed och den

senare med hänsyn till förläggningen i Hässleholm, dels på grund av befintliga

bekväma kommunikationer men dels, och framför allt, på grund av det utomordentligt

ringa antal mål som enligt vad statistiken visar från dessa förläggningar

kunna förväntas komma att tillföras domstolen. Vad angår de rådhusrätter

däremot, Stockholm, Karlskrona och Östersund, där antalet krigsrätts
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

55

inål är av någon betydenhet, torde vid bestämmandet av deras kompetensgräns

i militära mål hänsyn särskilt böra tagas därtill att dit såvitt möjligt ej hänföras

mål från avdelningar, förlagda utanför staden. Vad särskilt Stockholm

och Karlskrona beträffar sammanfaller detta önskemål med vissa andra

synpunkter som i yttrandena framhållits mot det remitterade förslagets principer

i domstolsfrågan. Det har nämligen framhållits att det med avseende å

vissa militära förband överhuvud taget icke skulle låta sig göra att finna någon

allmän domstol som på en gång med hänsyn till belägenhet och organisation

kunde anses lämplig att handhava den ifrågavarande uppgiften. Särskilt

har detta gjorts gällande i fråga örn kustflottan och förläggningarna i

Vaxholm och Oscar-Fredriksborg. Under den tid av året, maj—oktober, då

kustflottan är rörlig, skulle de praktiska olägenheterna vara betydande såväl

för transport av personal från flottan till allmän domstol som för sådan domstols

förflyttning till flottans tillfälliga uppehållsort. Då antalet mål vid

kustflottan, såsom framhållits i inledningen, icke är obetydligt och krigsrättssammanträden

fördenskull ofta erfordras, synas de krav som framställts på

bibehållande av en särskild domstol för kustflottans mål böra beaktas. Vad

förläggningarna i Vaxholm och Oscar-Fredriksborg beträffar torde, av skäl

vartill jag i det följande återkommer, dit hörande militära mål icke lämpligen

böra anförtros rådhusrätten i Vaxholm. Vid sådant förhållande skulle, därest

ej särskilda anordningar vidtoges, annan utväg ej stå till buds än att överflytta

dessa mål antingen till häradsrätten i Södra Roslags domsaga eller till

Stockholms rådhusrätt. I båda dessa fall synes emellertid med hänsyn till

storleken av antalet militära mål från dessa förläggningar gälla detsamma

som förut sagts örn kustflottans mål. Då härtill kommer den förut berörda

synpunkten att Stockholms rådhusrätt såvitt möjligt ej bör belastas med andra

militära mål än dem som komma från i Stockholm förlagda truppförband, har

jag ansett att man vid en lagstiftning av nu ifrågasatt slag bör utgå ifrån att

särskilda anordningar i fråga örn kustflottan och nyssnämnda förläggpingar

böra vidtagas.

Av vad jag nu anfört torde framgå att något rättsligt hinder icke föreligger

att överflytta de militära målen på de allmänna underrätterna. En helt

annan fråga är, i vad mån städerna kunna anses berättigade att för tillskottet

i arbete vid rådhusrätterna kräva gottgörelse för därigenom uppkommande

merutgifter. I och för sig lärer ett från allmänna processuella synpunkter

å sistnämnda domstolar överfört tillskott av mål ej kunna anses utgöra

någon giltig grund för ett ersättningskrav. Med hänsyn till det sätt varpå

de militära målen enligt vad förut anförts skulle komma att fördelas mellan

domstolarna, lärer flertalet av ifrågavarande mål vara sådana som även enligt

nu gällande regler för forum i brottmål skulle komma att tillhöra den domstol

dit de hänförts. Detta framgår redan av den redogörelse jag förut lämnat för

arten av de mål varom här är fråga. Enligt vanliga regler torde sålunda i

första hand flertalet rymningsbrott, motsvarande icke mindre än 50 °/> av samtliga

till krigsrätt hänskjutna brott, utan även flertalet av de övriga nämligen

brotten mot krigslydnaden, misshandels- och ärekränkningsbrotten, oskickligt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uppförande och fylleri, skadegörelse, förskingring och missvård av krigsmaktens

egendom komma att dit hänföras redan enligt allmänna regler. Då det

gäller att bedöma vilka merutgifter som reformen skulle komma att tillföra

städerna av beskaffenhet att ett anspråk på ersättning för desamma skulle

kunna framställas, lärer följaktligen i varje fall allenast det ringa fåtal mål

som ej enligt vad sålunda nämnts enligt vanliga regler för forum i brottmål

skulle tillkomma rådhusrätterna rätteligen kunna komma i betraktande. Frågan

örn och i vad mån ersättning för dylika merutgifter bör tillerkännas städerna

i samband med ett genomförande av den ifrågasatta reformen, liksom

även frågan örn kostnaderna för domstolsledamöternas tjänsteresor i militära

mål, kommer jag att i annat sammanhang utförligare behandla.

De förut berörda invändningar som från praktisk synpunkt gjorts mot de

militära målens överflyttande till allmän domstol gälla endast underrätterna.

Även beträffande hovrätterna hava emellertid i de avgivna yttrandena

erinringar framställts mot det remitterade utkastet. Åtskilliga av de i ärendet

hörda myndigheterna hava sålunda uttalat sig för bibehållande av en gemensam

överdomstol, vilken i så fall skulle utgöras av Svea hovrätt. Mål som handlagts

av allmän underrätt. skulle följaktligen i vissa fall fullföljas till annan

hovrätt än den inom vars domvärjo domstolen är belägen. En dylik från vanliga

regler avvikande ordning skulle emellertid, synes det mig, redan av formella

skäl te sig synnerligen egendomlig, även örn överdomstolen i likhet med

den nuvarande krigshovrätten organiserades såsom en fristående avdelning av

Svea hovrätt, något som dock knappast på allvar torde kunna ifrågasättas.

De skäl som åberopats emot en uppdelning efter vanliga grunder av målen

mellan hovrätterna förefalla icke vara särdeles tungt vägande. Betydelsen av

en gemensam mellaninstans för befrämjande av enhetlighet i rättsskipningen

kan tydligen med lika rätt åberopas i fråga örn alla de kategorier av mål som

äro av speciell natur i något avseende. Likaså den även åberopade synpunkten

att antalet från underrätterna fullföljda militärmål är så obetydligt, att domarna

i den högre instansen icke kunna förvärva tillräcklig erfarenhet på området,

därest målen uppdelades på flera hovrätter. Beträffande den grupp av mål, de

s. k. sjömilitära, vilka med fog kunna betraktas såsom specialmål i egentlig

mening, bör i detta sammanhang anmärkas att de i följd av förslagets bestämmelser

rörande den särskilda krigsrätten vid kustflottan komma att även i

andra instans handläggas av en och samma domstol.

Även om sålunda vid genomförandet av den ifrågavarande reformen sådana

anordningar otvivelaktigt kunna vidtagas att de praktiska olägenheterna av

densamma bliva obetydliga och ej i och för sig tillräckliga för att kunna åberopas

såsom ett hinder för dess genomförande, har likväl i åtskilliga av de

över förslaget avgivna yttrandena ifrågasatts anstånd med reformen

till dess arbetet med genomförandet av den allmänna rättegångsreformen hunnit

avslutas och därigenom större förutsättningar skapats för de allmänna domstolarna

att på ett ändamålsenligt sätt handhava den ifrågavarande uppgiften.

Någon anledning till ett sådant dröjsmål torde dock icke föreligga. Redan

vid 1920 års riksdag framhöll lagutskottet att de skäl som förut åberopats för

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

57

ett uppskov på sådan grund icke längre ägde giltighet och 1932 års riksdag har

intagit samma ståndpunkt. Det kan ej heller längre åberopas att åtgärden på

något sätt skulle komma att stå i strid med en blivande processreforms allmänna

grunder om vilka man numera, sedan 1931 års riksdag tagit ståndpunkt till

dem, äger kännedom. Tvärtom torde framgå att de särskilda anordningar, som

för den nu ifrågavarande reformens genomförande i processuellt hänseende

kunna anses erforderliga för undanröjande av möjligen förefintliga praktiska

olägenheter av de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarna,

stå i god samklang med bestämmelser av liknande slag i fråga örn handläggning

av rättegångsmål i allmänhet, som de nämnda grunderna förutsätta. Processlagberedningen

har ej heller, såsom av dess tidigare refererade yttrande

över det remitterade lagutkastet framgår, haft något att erinra mot den föreslagna

lagstiftningen ur synpunkten av den tillämnade allmänna processreformen,

utom såvitt angår överlämnandet av militär rättsskipning åt städer med

mindre än tre lagfarna ledamöter, en detaljfråga som jag i det följande närmare

skall beröra.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lagstiftningsåtgärder för

avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna i fredstid nu böra vidtagas.

Att denna reform kan genomföras oberoende av och utan samband med en

eljest önskvärd omarbetning av strafflagen för krigsmakten framgår av det

föregående. Däremot skulle det kunna ifrågasättas huruvida icke efter en

dylik för rättegångsväsendet i militära mål så genomgripande förändring en

omarbetning av lagen örn krigsdomstolar, vilken lag alltjämt

skulle äga tillämpning i händelse av krig eller mobilisering, måste äga

rum. Så torde emellertid icke vara fallet. Visserligen är det sant att en del

av lagens bestämmelser, nämligen de som gälla domstolarnas organisation, icke

vidare skulle äga giltighet och följaktligen ej längre erfordras för den tillämpning

lagen alltjämt i omförmälda fall skulle få. Men då de upphävas genom

den lag varigenom den ifrågavarande reformen genomföres och någon

oklarhet i övriga stadgandens tolkning eller eljest någon svårighet för tillämpning

av rättegångslagen i återstående delar ej skulle uppkomma, har jag ej ansett

behövligt att låta verkställa en omarbetning av nuvarande lagens bestämmelser

och framlägga en ny, allenast för krig eller mobilisering avsedd lag.

En dylik åtgärd är ej heller erforderlig med hänsyn till behovet av nya särskilda

bestämmelser för rättegången vid de allmänna domstolarna i militära

mål. Den nuvarande militära rättegångsordningen är byggd på samma principer

som den allmänna med undantag i huvudsak allenast för domstolsorganisationen

och sättet för måls anhängiggörande. I övrigt äro endast vissa mindre

avvikelser från det allmänna rättegångsförfarandet stadgade, betingade av

rent praktiska militära hänsyn, såsom i fråga örn rätten att inom angiven besvärstid

ingiva besvärsskrift även till vederbörande befälhavare och beträffande

ordningen för utslags bringande till verkställighet och liknande. Därutöver

hänvisar rättegångslagen till vad i allmän lag är stadgat om rättegångsförfarandet

vid de allmänna domstolarna. Då de undantag från rättegångsla
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gens nyssnämnda, av praktiskt militära hänsyn betingade bestämmelser som

en överflyttning till de allmänna domstolarna skulle kräva icke äro flera än

att de lätt kunna i särskild lag rörande de militära målens handläggning vid de

allmänna domstolarna sammanföras och desamma i övrigt torde böra oförändrade

gälla även vid sistnämnda domstolar, lärer en omarbetning av rättegångslagen

ej heller för dessa domstolars del påkallas. Av samma skäl har jag ej

heller kunnat finna det erforderligt att, på sätt 1920 års kommitté för sin del

föreslog, giva en fullständigt ny rättegångslag för handläggning av militära

mål vid de allmänna domstolarna, utan har det synts mig tillräckligt och jämväl

från synpunkten av överskådlighet vid tillämpningen riktigast att vid lagfästandet

av de nuvarande krigsdomstolarnas avskaffande samtidigt utsäga

att lagen örn krigs domstolar och rättegången därstädes skall gälla i de delar

den är tillämplig och därest ej i den nya lagen särskilt stadgas att undantag

därifrån skall äga rum.

I enlighet med dessa principer är det inom departementet utarbetade, till

myndigheterna remitterade lagutkastet uppställt. För huvudgrunderna i detta

utkast har jag förut redogjort. De synas mig i stort sett riktiga och utkastet

ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Innan jag övergår till att lämna en redogörelse för motiverna till det uppgjorda

lagutkastet och de jämkningar däri som synts mig påkallade, torde jag

emellertid böra behandla frågan örn krigsdomstolarnas konstitutionella ställning

och det därav beroende spörsmålet örn det för reformens genomförande är erforderligt

att ändring i grundlag göres. Jag har förut anfört hurusom

i de avgivna yttrandena den meningen från flera håll uttalats, att krigsdomstolarnas

avskaffande förutsatte ändring i de grundlagsparagrafer i vilka

krigsdomstolarna omnämndes. Denna mening kan jag icke dela. De stadganden

i grundlagarna varom här är fråga äro §§ 20, 96 och 101 regeringsformen

samt § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. I fråga örn innebörden av dessa

stadganden i de delar som här avses ansluter jag mig till den uppfattning som

uttalats i en av professorn i statsrätt vid Lunds universitet Robert Malmgren

i ämnet författad skrift, vilken torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom

bilaga D. Det torde böra anmärkas att professor Malmgren vid skriftens författande

haft tillgång till det remitterade lagutkastet. På sätt i skriften anförts

anser jag det uppenbart att §§ 96 och 101 regeringsformen icke avse att

med grundlags helgd befästa krigsdomstolarnas tillvaro. Ej heller § 20 torde,

på sätt professor Malmgren framhållit, kunna givas sådan tolkning att något

hinder skulle möta att i den ordning § 87 regeringsformen stadgar genom allmän

lag från krigsdomstolarnas handläggning helt avskilja de nu av dem under

fredstid handlagda målen. Det synes mig påtagligt att statsmakterna äro

oförhindrade att i sådan ordning ändra strafflagen för krigsmakten och genom

uteslutande av åtskilliga där omförmälda brott från de militära målens

område begränsa krigsdomstolarnas verksamhetsfält och följaktligen även tilllämpningen

av ifrågavarande stadgande i regeringsformen. Likaså kan säkerligen

genom ändring av 39 § lagen om krigsdomstolar dessa domstolars

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %28.

59

kompetensområde högst väsentligt begränsas. Det torde ej heller föreligga

tvivel örn att tillämpningen av § 20 regeringsformen även på det sätt

skulle helt eller delvis kunna uteslutas att ändrade bestämmelser meddelades

om rätten till fullföljd av talan mot krigsdomstols utslag. Det synes under

sådana förhållanden svårt att förstå varför det skulle vara mera stridande mot

grundlagens ordalag och anda att verkställa begränsning av tillämpningen av

§ 20 genom en sådan inskränkning av krigslagarnas giltighetsområde att de

icke ägde tillämpning i fredstid. Även i fråga örn tolkningen av § 5 mom.

10 tryckfrihetsförordningen ansluter jag mig till vad professor Malmgren i

sådant hänseende anfört.

Alldeles oavsett hur nu berörda grundlagsstadganden rätteligen böra tolkas,

har jag emellertid icke kunnat undgå att finna konsekvensen av det remitterade

utkastet i förhållande till grundlagens ifrågavarande stadganden något

otillfredsställande. Yad Svea hovrätt i sitt förut återgivna yttrande över förslaget

därom anfört har synts mig förtjäna beaktande. Särskilt gäller detta

de erinringar som gjorts mot utkastets 17 §, mot vilken även professor Malmgren

framställt anmärkning. Örn man med anledning härav, i stället för att

giva ordet krigsdomstol en legal tolkning för ett särskilt fall, behåller krigsdomstol

såsom en allmän beteckning för de domstolar vilka enligt lagen örn

krigsdomstolar handhava den militära rättsvården, kan man därigenom icke

blott uppnå att vid avfattandet av de för reformens genomförande erforderliga

lagbestämmelser större reda och klarhet vinnes i fråga örn tillämpningen vid

de allmänna domstolarna av de delar av lagen om krigsdomstolar, som alltjämt

synas böra gälla rättegången i militära mål, utan även undgå den bl. a.

av Svea hovrätt påtalade olägenheten att åt ordet krigsdomstol skulle komma

att givas olika tolkning i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen.

Från lagteknisk synpunkt sett torde något hinder icke möta att på sätt här

avses genom särskilt stadgande meddela bestämmelse örn vilken domstol som

skall vara krigsdomstol. På motsvarande sätt har förfarits i fråga örn tullmålsdomstol

(lag d. 8 juni 1923 16 § 2 morn.). En viss analogi erbjuda även

bestämmelserna angående ägodelningsrätt, överexekutor, konkursdomare, inskrivningsdomare

m. fl.

För den från något håll uttalade meningen, att varje sådan ändring i krigsdomstolarnas

organisation varigenom det militära inslaget i dem uteslötes

skulle stå i strid med grundlagens bestämmelser, synas bärande skäl icke

kunna åberopas. Grundlagens ordalag, vilka ensamma äro avgörande för dess

tolkning, föreskriva ej att militära bisittare skola finnas i krigsdomstolarna.

Sålunda torde det ha stått lagstiftaren fritt, när dessa domstolar senast organiserades,

att giva dem en rent civil sammansättning och låta den militära

sakkunskapen komma till användning så som i det remitterade lagutkastet

föreslagits.

Därest de allmänna domstolarna sålunda konstitueras såsom krigsdomstolar,

skulle detta komma att medföra att högsta domstolen fortfarande vid handläggning

av militära mål även i fredstid finge bibehålla den sammansättning

som i § 20 regeringsformen stadgas. Ur rättslig synpunkt synes något ovillkorligt

samband mellan borttagandet av militära ledamöter i de underrätter,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sorn handhava den militära rättsskipningen, och de militära ledamöternas uteslutande

ur högsta domstolen icke förefinnas. De skäl som åberopats mot den

militära fackkunskapens representation i domstolen göra sig ej på samma sätt

gällande i fråga örn högsta instansen, där för övrigt militärer ej kunna tillkallas

för att höras såsom sakkunniga, eftersom muntlig förhandling ej förekommer.

Ett bibehållande, intill dess ändring i § 20 regeringsformen eventuellt

må hava skett, av en dylik representation inom domstolen för den militära

sakkunskapen, vilken där uppenbarligen icke utgör någon fara för rent

militära synpunkters obehöriga inflytande, synes icke möta betänkligheter. Jag

anser således över huvud borttagandet av de militära bisittarna i högsta domstolen

icke vara en nödvändig konsekvens av den föreslagna omorganisationen

av krigsdomstolarna i första och andra instans.

Yad härefter angår det sätt varpå de särskilda spörsmål som uppkomma i

samband med de militära målens överflyttande till allmän domstol lösts i lagutkastet,

torde i första hand forumreglerna böra upptagas till behandling.

De nuvarande underrätterna vid krigsmakten äro anknutna till de särskilda

truppförbanden. Regementskrigsrätt skall sålunda finnas vid varje

regemente och därmed likställt truppförband av armén och kustartilleriet och

stationskrigsrätt vid envar av flottans stationer. I den mån därigenom avdelning

av krigsmakten icke är försedd med krigsrätt eller örn personal från

olika truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring

eller avdelning är förlagd å annan ort än huvudstyrkan eller utom stationen,

må vid sådan avdelning särskild krigsrätt inrättas. Såsom allmän regel gäller

att mål som tillhör krigsdomstol skall upptagas av krigsrätten vid den avdelning

av krigsmakten, som den tilltalade tillhör eller som målet närmast

angår. Vanliga forumregler gälla således icke i fråga örn militära mål. Därest

ej särskilda bestämmelser i sådant hänseende meddelas, skulle vid ett avskaffande

av krigsrätterna de allmänna bestämmelserna örn forum i brottmål

vinna tillämpning. Detta torde dock icke kunna anses lämpligt. De särskilda

truppförbanden och avdelningarna synas fortfarande böra anknytas till vissa

bestämda domstolar. Personal tillhörande samma förband eller avdelning synes

ej lämpligen böra skickas till olika domstolar, allteftersom brottet med

hänsyn till tillfälliga förflyttningar under pågående militära övningar

blivit begånget inom den ena eller andra domstolens domvärjo. Även hänsynen

till den ställning de militära befälhavarna intaga till rättsskipningen i

militära mål, särskilt vid utövandet av den dem tillerkända disciplinära

bestraffningsrätten, torde kräva att icke mål rörande personer vid

samma avdelning vid olika tillfällen eller samtidigt måste hänskjutas till olika

domstolar. Det synes även såvitt möjligt böra undvikas att allmän domstol,

som eljest i allmänhet ej kan förväntas komma att handlägga militära mål,

plötsligt vid något tillfälle, då under militärövning, förlagd inom dess domvärjo,

brott eller förseelse av militär natur beginges, skulle komma att få

handlägga något enstaka och kanske även invecklat militärt mål. En koncentration

av de militära målen till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna

torde ur rättsskipningens synpunkt vara att föredraga.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr %28.

61

I enlighet med vad nu sagts torde i lagen böra såsom allmän regel stadgas,

att militärt mål som tillhör underrätt skall upptagas av underrätten i den ordinarie

förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten till vilken den

tilltalade hör eller som målet närmast angår eller, örn han samtidigt tillhör

olika avdelningar, den vid vilken han tjänstgör.

Även andra omständigheter böra emellertid beaktas. Av vad förut anförts

torde framgå, att med hänsyn till häradsrätternas nuvarande organisation och

arbetssätt rådhusrätterna kunna anses i någon mån mera lämpade än dessa för

handläggning av de militära målen. I den mån tillfälle finnes att välja mellan

rådhusrätt och häradsrätt torde därför i allmänhet den förra i första hand

böra ifrågakomma. Detta gäller emellertid icke alla rådhusrätter. På sätt

framgår av den förut lämnade redogörelsen för de över förslaget avgivna

yttrandenas innehåll har processlagberedningen för sin del uttalat, att rådhusrätt

med mindre än tre lagfarna ledamöter ej borde få upptaga militära mål.

Vad beredningen till stöd för sin mening anfört synes mig böra beaktas. Dock

må härvid erinras därom, att i lagen den 7 juni 1932 om stads och landsbygds

förenande i judiciellt hänseende göres skillnad mellan residensstäder och andra

städer. Rådhusrätt i stad av det förra slaget kan enligt lagen icke bringas

att upphöra med mindre stadsfullmäktige därtill samtycka, vilket däremot är

fallet med annan rådhusrätt i vilken de lagfarna ledamöternas antal understiger

tre. Det synes icke obefogat att göra en motsvarande skillnad vid bestämmande

av forum för krigsmaktens personal. I allmänhet böra således

rådhusrätter, i vilka ej mer än två lagfarna ledamöter finnas, icke få anlitas

för handläggning av militära mål, varemot residensstäderna, såsom Växjö och

Umeå, skulle kunna erhålla domsrätt beträffande mål från där förlagda trupper

utan hinder av att i dessa städers rådhusrätter finnas endast två lagfarna

ledamöter. Detsamma bleve förhållandet med Visby, i'' vars rådhusrätt enligt

snart ikraftträdande arbetsordning endast två sådana ledamöter skola vara

bisittare.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har jag ansett det böra i lagen

inrymmas rätt för Kungl. Majit att, därest ett ändamålsenligt ordnande av

rättsskipningen det kräver, beträffande viss avdelning eller personal förordna,

att militära mål rörande den avdelning skall upptagas av annan underrätt än

den som eljest enligt förut angivna allmänna regel skulle varit behörig.

Av vad jag i det föregående anfört rörande angelägenheten av att rådhusrätt

såvitt möjligt ej skall för handläggning av militärt mål behöva förflytta

sig utanför stadens domvärjo torde följa att vid tillämpning av nyssnämnda

bestämmelse även bör iakttagas, att till rådhusrätts kompetensområde

i militära mål endast om särskilda skäl föreligga hänföras mål från avdelningar,

vilkas förläggningsort är belägen utanför staden. Att detta särskilt

bär betydelse i fråga örn rådhusrätterna i Stockholm och Karlskrona framgår

jämväl av det föregående.

I samband med här sist anförda synpunkt bär jag vidare påvisat hurusom

förhållandena vid kustflottan kräva särskild hänsyn och att, såväl för deras

vidkommande som för undvikande av sammanträden med rådhusrätterna i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 S.

nyssnämnda städer utanför stadsområde^ särskilda anordningar böra vidtagas

i fråga örn kustflottan och de i skärgården utanför Stockholm förlagda

truppförbanden. I sådant hänseende har det synts mig riktigast att för

nämnda fall bibehålla den Kungl. Majit nu tillerkända befogenheten att förordna

särskild krigsrätt. Då emellertid en dylik krigsrätt, även om

den gives rent civil sammansättning, till sin natur måste komma att framstå,

som en specialdomstol, låt vara påkallad enbart av sakliga skäl, synes dess

inrättande endast böra ifrågakomma i sådana fall som här nämnts. Bestämmelse

bör sålunda inflyta i lagen därom att särskild krigsrätt hädanefter endast

må finnas för kustflottan, med rätt dock för Konungen att till sådan

krigsrätt jämväl, på enahanda grunder som skulle gälla för undantag från den

allmänna forumregeln, hänskjuta militära mål från viss avdelning eller

personal.

Ifråga örn den särskilda krigsrättens sammansättning har det synts mig tillräckligt

att såsom nu två civila bisittare finnas i domstolen. Dock synes man

då böra utgå ifrån att till dylika bisittare i allmänhet utses ledamöter eller

befattningshavare vid allmän domstol och att i varje fall för dem båda uppställas

samma kompetenskrav som nu gälla för krigsrättsordförande. De

erinringar processlagberedningen framställt mot anlitande av rådhusrätter

med allenast två lagfarna bisittare för handläggning av militära mål

synas ej kunna åberopas mot den sålunda föreslagna anordningen. Med

dessa erinringar torde närmast ha åsyftats att en ny uppgift icke borde

knytas till en domstolstyp, vilken såsom de nämnda rådhusrätterna avsetts

skola försvinna. Den särskilda krigsrättens ledamöter komma för övrigt

såväl i sin egenskap av bisittare i allmän domstol som genom tjänstgöringen

i krigsrätten att vara tillräckligt erfarna både som domare i allmänhet

och som särskilt kunniga domare i militära mål. Även om inrättandet av en

dylik särskild krigsrätt kan i viss mån betraktas som en nödfallsutväg, torde

dock, med hänsyn till den begränsade omfattning i vilken den är avsedd att

begagnas, några befogade invändningar mot anordningen icke kunna göras.

Vad angår den ordning i vilken den militära sakkunskap en skall

tillföras domstolen, torde av skäl jag förut framhållit emot yrkesmilitärers

deltagande såsom domare i militära mål framgå, att enligt min mening icke

kan anses försvarligt att nu, då det gäller att bl. a. just av dessa skäl avskaffa

de nuvarande krigsdomstolarna, samtidigt giva föreskrift om särskild

sammansättning av de allmänna domstolarna vid handläggningen av sådana

mål. En sådan anordning har jag ej ens ansett böra ifrågakomma i de fall då

dessa mål, såsom undantagsvis kan förekomma, röra mera invecklade frågor

av militärteknisk natur. Vid sådant förhållande kan det naturligen ej heller

ifrågakomma att bibehålla de militära bisittarna i den särskilda krigsrätten.

Ändamålet nied den ifrågavarande reformen skulle därigenom delvis förfelas.

Jämte det därför i lagen bör lämnas föreskrift därom att allmän underrätt

skall vara första krigsdomstol i stället för regements- och stationskrigsrätterna

utan föreskrift om förändrad sammansättning av dem vid utövandet av

denna funktion, bör det följaktligen uttryckligen utsägas att särskild krigs
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Z23.

63

rätt skall utgöras allenast av en ordförande och en annan ledamot, vilka, tilllika

med erforderligt antal ersättare, Konungen förordnar bland dem som besitta

här förut angiven kompetens.

Fråga uppstår emellertid huruvida den militära fackkunskapen bör i annan

ordning tillföras de allmänna domstolarna och särskild krigsrätt vid handläggningen

av militära mål.

Krigslagstiftningskommittén av år 1920, som ägnade särskild uppmärksamhet

åt hithörande spörsmål, fann icke anledning att i sitt lagförslag upptaga

några särskilda bestämmelser i sådant hänseende. Den vid de allmänna

domstolarna gällande ordningen för förebringande av sakkunnig utredning —

genom parterna själva eller genom av dem inför rätten åberopade sakkunniga

— vore enligt kommitténs uppfattning i de flesta fall fullt tillfredsställande

även beträffande militära mål. Därest domstolen i något fall icke skulle finna

den genom parternas försorg anskaffade utredningen tillräcklig, ägde domstolen,

trots saknad av positiva bestämmelser i svensk lag, enligt gällande

praxis befogenhet att själv komplettera densamma. Domstolen måste nämligen

anses äga rätt att ex officio inkalla såväl sakkunniga i egentlig mening,

d. v. s. personer som höras i rättegången för att möjliggöra ett riktigt bedömande

av bevismedel, som ock s. k. sakkunniga vittnen, eller personer som

vittna örn vad de iakttagit och tillika göra uttalanden såsom sakkunniga. Kommittén

påpekade vidare den möjlighet som stöde militär befälhavare öppen

att medverka till ett måls sakkunniga belysning därigenom att han föranstaltade

örn att sakkunnig militär inställde sig vid domstolen för att av åklagaren

åberopas i målet.

I vad kommittén sålunda anfört kan jag i huvudsak instämma. De utvägar,

som den allmänna rättegångslagen erbjuder för åvägabringande av en allsidig

och sakkunnig utredning och i följd därav för ett rätt bedömande av det föreliggande

fallet i allmänhet, torde vara tillfyllest för de militära målen likaväl

som för andra mål. Att fackmännens uttalanden göras offentligt i parternas

närvaro och att i saken relevanta upplysningar och omdömen bliva antecknade

i rättens protokoll torde vara av särskilt stor betydelse i mål, vilka såsom de

militära oftast röra vederbörandes förhållande i tjänsten. Utslaget skall icke,

som lagkommittén uttryckte det, grundas ’på hemliga kunskaper, dem domaren

bär inom sig’. Det bör således icke ifrågakomma att i något avseende rubba

de grunder, på vilka den nuvarande ordningen vid allmän domstol vilar. Detta

hindrar emellertid icke att särskilda anordningar kunna finnas erforderliga i

syfte att för parterna och domstolen i militära mål underlätta möjligheten

att utan omgång erhålla erforderliga upplysningar. Därigenom skulle större

skyndsamhet i målens handläggning och avgörande kunna vinnas. För sådant

ändamål, bl. a., torde den nu enligt lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes gällande ordning att den första undersökningen i målen verkställes

av de militära myndigheterna böra bibehållas. Häri ligger otvivelaktigt en

viss garanti för att den förberedande utredningen av sakförhållandet blir även

ur teknisk synpunkt tillfredsställande och att tillbörlig uppmärksamhet fästes

på speciella militära förhållanden. Av militära myndigheter har emellertid

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

redan i anledning av kommitténs förslag uttalats, att det vore synnerligen

angeläget att, i händelse militärer icke ägde säte och stämma i rätten, under

alla förhållanden en militär med erforderliga kvalifikationer funnes tillstädes

med rätt och skyldighet att framföra de synpunkter han finner vara av vikt för

målets rätta bedömande. Ehuru detta krav delvis synes bottna i en föga

berättigad misstro mot domstolens förmåga att själv i det särskilda fallet bedöma

behovet av upplysningar rörande speciella militära förhållanden, finner

jag dock ej anledning motsätta mig en anordning, varigenom tillfälle beredes

militär myndighet att städse inför domstol avgiva utlåtande i mål som röra

krigsmakten. En motsvarighet härtill finnes i förordningen angående lotsverket

den 15 februari 1881, däri stadgas, att vid handläggning inför domstol av

mål angående lotsverket lotskapten eller den som i hans ställe av lotsstyrelsen

förordnas, äger vara tillstädes för att lämna nödiga upplysningar och avgiva

det yttrande, vartill omständigheterna föranleda. Ett lagstadgande av dylik

innebörd beträffande de militära målen skulle otvivelaktigt bidraga till vinnandet

av det nyss angivna syftet att för domstol och parter underlätta

målets sakkunniga belysning och påskynda dess avgörande. Att i lagen ytterligare

stadga att militär befattningshavare alltid skall vara tillstädes vid handläggning

av militärt mål, något som jämväl påyrkats, synes icke erforderligt.

Vederbörande militära befälhavare torde kunna åläggas tillse, att militär sakkunskap

är representerad i alla mål där den kan antagas vara av betydelse.

Såväl militärer som andra befattningshavare vid krigsmakten kunna uppenbarligen

genom föreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj :t, åläggas att fullgöra uppdrag

av nämnda slag. Någon särskild ersättning för tjänstgöring av ifrågavarande

slag torde icke böra ifrågakomma, lika litet som sådan nu utgår till

dem som för närvarande tjänstgöra som militära ledamöter i krigsrätt.

De synpunkter som nu anförts ha sålunda synts mig böra föranleda upptagande

i lagen av ett stadgande med innehåll, att befattningshavare vid krigsmakten

som därtill förordnas äger vara tillstädes vid handläggning av militärt

mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant förordnande må påkallas

jämväl av rätten eller dess ordförande.

Det remitterade utkastet inskränker bestämmelsen örn sakkunnigs närvaro

vid handläggning av militära mål till underrätterna. Flera av de hörda myndigheterna

ha ansett motsvarande föreskrifter erforderliga även för hovrätterna.

Något praktiskt behov härav torde emellertid ej föreligga, då målet fullföljts

från underrätt, och den för närvarande vid överrätterna tillämpade skriftliga

proceduren torde för övrigt föga lämpa sig för en sådan anordning. Finner

hovrätten komplettering av den vid underrätten förebragta och protokollförda

utredningen önskvärd, kan hovrätten införskaffa sådan i den ordning

som för varje fall finnes lämpligast, eventuellt genom muntligt förhör. Dömer

däremot hovrätten såsom första instans, synes dock — förutsatt att handläggningen

är muntlig — intet vara att erinra mot att samma regler gälla som för

underrätt. Jag har därför ansett en jämkning i lagutkastet i sådan riktning

höra äga rum.

I samband med domstolsorganisationen torde ytterligare en fråga böra be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

65

röras. Det synes böra utredas om icke vissa kategorier av de militära

målen kunna anses vara av den beskaffenhet, att en förenklad sammansättning

av domstolen borde medgivas vid deras behandling. Sålunda skulle exempelvis

kunna ifrågasättas örn ej vid häradsrätt vissa mål skulle kunna handläggas

vid sammanträden med tremansnämnd. En sådan anordning synes hava

åsyftats av lagutskottet i dess utlåtande i den föreliggande frågan vid 1920

års riksdag. Såvitt angår de militära brottmålen torde emellertid en åtgärd i sådan

riktning icke erhålla någon större praktisk betydelse, dels på grund av den

disciplinära bestraffningsrätten och dels i följd av de vanligen vidsträckta

strafflatituderna i strafflagen för krigsmakten. I sådana mål bör följaktligen

domstolen under alla förhållanden lia sin vanliga sammansättning. Saken ställer

sig emellertid annorlunda beträffande de till krigsdomstolarna hörande mål

och ärenden, vilka ej röra brottsligt förfarande. I flertalet av dessa mål och

ärenden, des. k. persedelmålen, avses att med domstolens hjälp bringa

klarhet rörande ersättningsskyldigheten i de fall då till personalen utlämnade

persedlar eller annan i bruk varande materiel skadats eller förkommit. Rörande

beskaffenheten och omfattningen av dessa mål hänvisar jag i övrigt till

den redogörelse jag lämnat för den militära jurisdiktionen enligt nu gällande

bestämmelser och till den förenämnda tablån (bilaga B). Även örn därav

må framgå att flertalet av målen äro av ringa beskaffenhet, bliva de dock

på grund av sitt relativt stora antal av betydelse för domstolarnas arbete.

Därtill kommer att de huvudsakligen förekomma efter avslutade fälttjänstövningar

och inför förestående utryckning, då det är av betydelse att de

upptagas till behandling med största skyndsamhet innan de värnpliktiga skingrats,

och att därigenom handläggning av målen ofta samtidigt kräves av samma

domstol vid flera truppförband. Då såsom också framhållits bl. a. från de

centrala förvaltningsmyndigheternas sida krigsrätternas verksamhet på detta

område är av ej ringa ekonomisk betydelse för statsverket, torde det vara angeläget

att vid överflyttning av krigsrätternas uppgifter å de allmänna domstolarna

finna en sådan ordning för persedelmålens behandling som möjliggör

ett snabbt upptagande samtidigt av mål från olika avdelningar utan att domstolens

arbete i övrigt därav förryckes.

Dessa synpunkter äro, såsom av det föregående framgår, beaktade i nu gällande

lag örn krigsdomstolar, enligt vilken (59 §) en sådan förenklad sammansättning

av krigsrätten medges, då dylika mål där förekomma, att krigsdomarens

närvaro ej är erforderlig för att rätten skall vara domför. Målen

handläggas följaktligen i ett stort antal fall av en krigsrätt bestående av en

lagfaren ledamot, auditören, såsom ordförande samt två militärer.

Ifrågavarande spörsmål var även föremål för utredning av 1920 års krigslagstiftningskommitté,

som för sin del föreslog inrättandet av särskilda undersökningsnämnder,

ett slags administrativa domstolar, bestående av auditören

och två militära ledamöter. Jag hänvisar till den redogörelse därom som

förut lämnats. En sådan anordning synes dock mindre lämplig. Bortsett

från därmed förenade kostnader medför den vissa påtagliga praktiska olägenheter.

Ordföranden i denna nämnd som deltager i prövning av ersätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 223. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr S2S.

ningsfrågan skulle, därest målet sedermera droges inför domstol, vara jävig

att taga säte i rätten. Antalet personer som sålunda skulle avses för handläggning

av de militära målen skulle därigenom komma att ökas och den koncentration

av dem på ett fåtal domare, som jag förut framhållit såsom en fördel,

skulle förlora i betydelse. Framför allt måste det dock framstå såsom

mindre lyckligt, att därest ersättningsfrågan en gång blivit föremål för fullständig

utredning, densamma icke samtidigt skulle kunna genom utslag avgöras,

ehuru det just är det därom framställda yrkandet vars prövning är

i fråga; och då målet kom till domstolen, skulle utredningen jämväl komma att

på nytt företagas.

Enligt min mening måste den nuvarande anordningen med ett domstolsförfarande

som möjliggör slutligt utslag i saken i omedelbart sammanhang med

den förebragta utredningen vara att föredraga. Det synes mig även klart,

att lagens nuvarande ståndpunkt, enligt vilken en lagfaren ledamot vid domstolen

är tillräcklig för att åt densamma giva erforderlig kompetens i flertalet

av de mål varom här är fråga, måste anses riktig. Men är domstolen sålunda

i flertalet fall kompetent med endast en lagfaren ledamot kan det ej anses

ändamålsenligt att, såsom från några håll gjorts, kräva att domstolen alltid,

även för dylika fall, skulle vara fulltalig och hava sin vanliga sammansättning.

I många fall, då undersökningsförfarandet närmast är att jämföra med

förberedande utredning av beskaffenhet att klargöra huruvida anledning till

framställande av ersättningsyrkande finnes, måste anordningen säkerligen

betraktas som en överorganisation, som dessutom skulle omintetgöra den strävan

som här måste göra sig gällande att åstadkomma snabbhet i förfarandet,

rörlighet hos domstolen och lättnad i dess arbete. I de fall däremot, där undersökningen

rör ersättningsfrågor av större ekonomisk betydelse eller av

mera invecklad beskaffenhet liksom även örn ansvar yrkats i målet, bör självfallet

fulltalig rätt handlägga saken.

Av nu anförda skäl anser jag den nuvarande anordningen med allenast en

lagfaren ledamot i rätten såsom regel i förevarande mål böra bibehållas. Det

bör emellertid jämväl, liksom nu, såsom ovillkorlig regel gälla, att domstolen

skall vara fulltalig då ansvar i målet yrkas. Jag ansluter mig även därutinnan

till gällande bestämmelser i detta hänseende, att jag anser att det bör överlämnas

åt rättens ordförande att pröva huruvida i fall, där fråga ej är om

ansvar, målet med hänsyn till ekonomisk räckvidd eller andra förhållanden är

sådant, att fulltalig domstol för dess handläggning kräves. Med hänsyn till

det nu i stor utsträckning praktiserade förfarandet att ifrågavarande undersökningsmål

överlämnas direkt till auditören, som följaktligen ofta blir den

som kommer att verkställa den ifrågavarande prövningen, har jag ansett det

böra i lagen uttryckligen utsägas, att mål av ifrågavarande slag må handläggas

av en lagfaren ledamot av rätten ensam endast för det fall att rättens ordförande

finner målets beskaffenhet det medgiva.

Av de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarna och av

särskilda krigsrättens ändrade sammansättning följer att militära bisittare ej

längre skulle deltaga i handläggningen av dessa mål. Någon anledning att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 223.

67

i fråga om undersökningsmålen stadga avvikelse härifrån lärer icke finnas,

utan torde även i de fall då endast en lagfaren ledamot är tillstädes i domstolen

den erforderliga militära fackkunskapen kunna tillföras denna på samma

sätt som enligt vad jag förut anfört skulle ske i övriga mål. Därest en

dylik enmansdomstol i flertalet av undersökningsmålen sålunda måste anses

tillräcklig i de fall då rådhusrätt är krigsdomstol, synes ej heller böra ifrågakomma

att tillämpa annan ordning vid häradsrätterna. Något behov av att

där kräva tillkallandet av häradsnämnd torde icke föreligga.

Det må i detta sammanhang erinras örn att därest det ändamål man önskar

vinna — snabbhet, rörlighet och arbetslättnad — verkligen skall kunna åstadkommas,

man torde vara nödsakad räkna med att de ifrågavarande undersökningsmålen

i åtskilliga fall anförtros åt särskilt förordnad domare. Vid rådhusrätterna

torde detta dock huvudsakligen bliva en arbetsordningsfråga och

rådman eller stadsnotarie bliva ensamdomare. Vid häradsrätterna lärer

förordnande i vanlig ordning komma att givas biträdande domare eller sekreterare

vid domstolen. I intetdera fallet torde den från en del håll uttalade

farhågan att domstolen med dylik lagfaren befattningshavare som ensamdomare

ej skulle bliva fullt kvalificerad för ifrågavarande uppgift kunna anses

vara berättigad, då ju dessa befattningshavare samtliga även anlitas som domare

i rättegångsmål i allmänhet.

Av de militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna och den i

samband därmed föreslagna ändringen av den särskilda krigsrättens sammansättning

skulle bliva en följd att de nuvarande auditörerna såsom bisittare

i domstolen försvinna. Därmed skulle en av deras huvudsakligaste

uppgifter komma att fråntagas dem. Av den förut lämnade redogörelsen

framgår emellertid att de jämväl fullgöra andra funktioner. Den viktigaste

av dem är den auditörerna i strafflagen för krigsmakten ålagda skyldigheten

att vara rådgivare åt befälhavarna vid deras utövning av den disciplinära bestraffningsrätten.

Då någon anledning icke finnes att nu ifrågasätta ändring

i sättet och ordningen för utövningen av denna bestraffningsrätt, torde vara

nödvändigt att sörja för att auditörernas funktioner i förevarande hänseende

upprätthållas. Helt naturligt kan emellertid därvid icke ifrågakomma att för

denna begränsade uppgift bibehålla en befattning motsvarande den de nuvarande

auditörerna inneha.

Det remitterade lagutkastet utgick från att behovet av juridisk sakkunskap

vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten skulle bäst tillgodoses

därigenom att befattningshavare vid de allmänna domstolar som erhöllo befattning

med den militära rättsskipningen övertogo de nuvarande auditörernas

funktion i detta avseende. På så sätt skulle sambandet bevaras mellan de båda

organen för den militära rättsvården i första instans, domstolen och befälhavaren,

och samtidigt skulle garanti vinnas för att endast personer vilka ägde

förtrogenhet med allmän domarverksamhet skulle ifrågakomma till sådan

tjänst.

Riktigheten av nämnda grundsatser torde vara obestridlig. Det motstånd

som rests mot utkastets försök att lösa härmed sammanhängande spörsmål i

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 223.

deri angivna riktningen grundar sig bland annat på den uppfattningen, att de

till auditörsgöromålens fullgörande ifrågasatta tjänstemännen vid häradsrätterna

icke skulle besitta eller hinna förvärva erforderlig insikt på området.

Man torde härvid ej sällan ha gjort sig skyldig till underskattning av de anspråk

som numera ställas på dem, som erhålla förordnanden att tjänstgöra såsom

biträdande domare i domsagorna. Jämte den under tjänstgöring i domsaga

och hovrätt ådagalagda lämpligheten för domarverksamhet torde dessutom

den kontroll som dessa befattningshavare äro underkastade såväl från

häradshövdingens som hovrättens sida utgöra tillräcklig säkerhet för en fullt

tillfredsställande handläggning av de militära disciplinärendena. Under alla

förhållanden bör, då fråga är örn befattning såsom juridiskt biträde åt befälhavare,

huvudvikten läggas vid att vederbörande tjänsteman äger väl vitsordad

kompetens för allmän domarverksamhet. Jag kan följaktligen icke

finna annat än att den föreslagna ordningen ur dessa synpunkter är att föredraga

framför den nu gällande, enligt vilken den juridiska medverkan i disciplinmål

i stor utsträckning lämnas av personer, vilka ha sin huvudsakliga

verksamhet förlagd utom domstolarna.

Vad angår den enligt utkastet föreslagna ordningen bör erinras, att denna

även i fråga örn häradsrätterna, nämligen genom biträdande domarens ställning

vid denna, tillgodoser kravet på samband mellan målens handläggning inför

befälhavaren och vid domstolen. Ur principiell synpunkt kan visserligen,

såsom också skett i det av domhavanden i Luleå domsaga avgivna yttrandet,

ifrågasättas huruvida den som deltagit i behandlingen inför befälhavaren

av ett disciplinmål därefter lämpligen bör fungera såsom rättens ordförande

och ende lagfarne ledamot vid målets behandling därstädes. Emellertid

torde sådana fall bliva sällsynta, i synnerhet efter inrättandet av sekreteraretjänster

i domsagorna. Det nu berörda förhållandet, att ledamot i domstol

tager befattning med mål som tidigare underställts hans bedömande, är

tydligen av mindre betydelse beträffande kollegiala domstolar, rådhusrätter

och krigsrätter i nuvarande eller framtida sammansättning, varest bisittarna

inbördes kunna göra sin mening lika gällande.

Mot utkastets ståndpunkt till frågan örn juridiskt biträde vid disciplinmålens

behandling har även invänts, att rådhusrättsledamöternas ställning som

kommunalt avlönade tjänstemän skulle utgöra hinder för att tvångsvis ålägga

dem uppgifter av ifrågavarande slag. Denna mening kan jag icke

biträda. Örn lagstiftaren finner att domstols medverkan i någon form

bör lämnas vid det disciplinära bestraffningsförfarandets tillämpning, måste

lagstiftaren vara oförhindrad att i lag reglera formen för sagda medverkan.

Det blir sedan en lämplighetsfråga, om staten skall lämna något bidrag

eller icke till avlöningen av de ledamöter eller tjänstemän vid stadsdomstolarna

som få sig nämnda nya arbetsuppgift pålagd. Icke desto mindre har

jag, särskilt med hänsyn till lämpligheten av att åt dem som biträda med

disciplinmålens handläggning jämväl anförtros den rådgivande verksamhet i

övrigt som nu åligger auditörenka, ansett riktigast att genom sammanförandet

i en hand av de nuvarande auditörernas samtliga uppgifter av nu berört

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

69

slag för dessa uppgifter bibehålla anordningen med särskilda förordnanden å

uppdraget vilka förutsätta samtycke från den förordnades sida.

Det torde kunna förutsättas, att i regel till dylikt förordnande skall kunna

erhållas befattningshavare vid den domstol som upptager mål från den avdelning

av krigsmakten som uppdraget avser, vid rådhusrätt ledamot av rätten

och vid häradsrätt biträdande domare eller sekreterare. För undantagsfall

bör emellertid möjlighet hållas öppen att gå utanför denna krets. Dock bör

principen att vederbörande skall hava anställning vid domstol, om ock såsom

extra tjänsteman, städse upprätthållas.

I enlighet med vad nu anförts torde bestämmelsen i lagen örn fullgörandet

av auditörernas nuvarande åligganden enligt strafflagen för krigsmakten böra

givas den innebörd, att därtill skall av Konungen förordnas befattningshavare

vid allmän domstol, som fullgjort vad som fordras för utövande av domarämbete.

För frågan om avlöningsvillkor, tjänstgöringsskyldighet m. m. för dessa

tjänstemän kommer jag att i annat sammanhang redogöra.

Därest frågan örn det sätt på vilket ombesörjandet av auditörsgöromålen

efter reformens genomförande bör fullgöras löses så som jag nu föreslagit, torde

därav följa att det icke är möjligt att på sätt 1920 års kommitté föreslagit åt

de ifrågavarande tjänstemännen jämväl uppdraga att vara åklagare i de

militära målen. Då nämnda tjänstemän skulle komma att utses bland befattningshavare

vid domstol, kunna de tydligen icke samtidigt vara åklagare.

Det synes dessutom olämpligt att den dömande befälhavaren skall till rådgivare

hava en åklagare. Frågan blir då örn systemet med särskilda åklagare, krigsfiskaler,

i de militära målen skall bibehållas eller åklagarfunktionen övertagas

av åklagarna vid de allmänna domstolarna. Mot sistnämnda tanke har

framhållits dels att åklagarna vid de allmänna domstolarna icke skulle besitta

erforderlig kompetens för här ifrågavarande uppgift och dels, vad därmed äger

samband, att särskilda insikter rörande militära förhållanden skulle för dess

fullgörande erfordras. De för den militära rättegången gällande processreglerna

äro emellertid i allt väsentligt överensstämmande med motsvarande regler

för brottmålsprocessen vid de allmänna domstolarna. I fråga örn själva processföringen

lärer därför någon tvekan icke kunna råda därom att de allmänna

åklagarna äro lika kompetenta för sin uppgift i militära som i andra mål. I

fråga örn prövningen av brottslighet och straffbarhet är det visserligen sant

att strafflagen för krigsmakten innehåller en del specialbestämmelser och att

kännedom örn nämnda lags särskilda straffbestämmelser måste krävas av åklagaren.

Emellertid är, såsom förut utvecklats, det ojämförligt största antalet

av de militära målen av ensartad och enkel beskaffenhet. Och i den mån

målen äro mera invecklade eller skulle komma att visa sig kräva särskilda

insikter i militärtekniska ting, lärer detta vara ett förhållande som

ej är något för de militära målen särskilt utmärkande. Även vid utövandet

av sin verksamhet, sådan den för närvarande ter sig, äro de allmänna

åklagarna ofta nödsakade att sätta sig in i andra lika invecklade och

svåra förhållanden som kunna omfattas av allmänna strafflagen eller special
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr %%3.

författningarnas bestämmelser. Kan man anförtro den nuvarande åklagaren

att föra talan rörande allehanda brott, där utredning kräves rörande invecklade

affärs- eller bokföringstransaktioner, såsom konkursförbrytelser, förskingring

m. fl., eller där fråga är örn skada till liv eller egendom, vållad av begagnandet

av kommunikationsmedel o. s. v., torde man icke behöva draga i betänkande

att anförtro dem jämväl de uppgifter som för närvarande ankomma på krigsfiskal.

Man torde även kunna vara förvissad om att de skola visa sig vara

i stånd att liksom krigsfiskalerna förvärva de särskilda insikter i militära förhållanden

som för åklagarekallets utövande erfordras. Att vid den för landsom

stadsfiskaler anordnade utbildningen kommer att tagas hänsyn till den

särskilda kunskap som åsyftas i kungörelsen den 29 augusti 1915 angående

prov för vinnande av behörighet till krigsfiskalstjänst (nr 310) torde icke behöva

närmare utredas. För övrigt kan det förtjäna framhållas att ett stort

antal av de nuvarande krigsfiskalerna äro hämtade ur de allmänna åklagarnas

krets.

Det må slutligen erinras därom att på sätt jag förut framhållit de militära

målen skulle komma att koncentreras till ett fåtal domstolar och sålunda även

till ett begränsat antal åklagare. Därest i samband därmed i de fall, då vid

sådan domstol flera åklagare finnas, åtgärder vidtagas för att å en av dem

överflytta samtliga å domstolen ankommande militära mål, vilket torde böra

ske under hänsyntagande till den för åklagarna gällande distriktsindelningen,

torde bliva tillfredsställande sörjt för att de blivande åklagarna i militära mål

snart nog komma att bliva lika insatta i alla därmed sammanhängande förhållanden

som de nuvarande krigsfiskalerna.

Under nu anförda förhållanden har det synts mig uppenbart att några allvarliga

olägenheter icke kunna sägas vara förenade med ett överflyttande å

de allmänna åklagarna av de nuvarande krigsfiskalernas åligganden. Än

mindre synes kunna invändas att bibehållandet av sistnämnda befattningshavare

såsom särskilda åklagare i militära mål är oundgängligen nödvändigt.

Jag har därför ansett den nuvarande krigsfiskalssysslan böra upphöra och

därmed sammanhängande uppgifter i stället överflyttas till de allmänna åklagarna.

Vad sålunda anförts gäller uppenbarligen även den nu vid den andra instansen,

krigshovrätten, anställde särskilde åklagaren, överkrigsfiskalen. Även

denna befattning torde sålunda böra upphöra. Att därav följer att den särskilda

åtalsrätt som enligt nuvarande bestämmelser i vissa fall tillkommer honom

beträffande mål vid krigsrätt skulle komma att bortfalla och i stället tillkomma

allmän åklagare vid underrätten torde stå i överensstämmelse med de

principer varpå den nu ifrågavarande reformen bygger.

Av den inledningsvis lämnade framställningen av den militära rättegångslagens

bestämmelser framgår att ordningen för de militära målens anhängiggörande

i åtskilliga hänseenden avviker från vad härutinnan i vanliga

fall gäller enligt allmän lag. Sålunda skall angivelse rörande begångna brott

och förseelser under alla förhållanden ske hos vederbörande befälhavare. Att i

samband med en omreglering av den militära domstolsorganisationen vidtaga

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Z2S.

71

ändring i vad härom gäller torde varken vara behövligt eller önskvärt. Den

nämnda ordningen är nämligen betingad dels därav att undersökning angående

förbrytelser av krigsmaktens personal åtminstone på det förberedande stadiet

enligt sakens natur bör verkställas av de militära myndigheterna, dels ock därav

att den på befälhavaren ankommande disciplinära bestraffningsrätten i de

flesta fall kräver att ärenden av ifrågavarande slag i första hand underställas

honom. Jag åberopar i sistnämnda hänseende jämväl vad jag förut anfört örn

grunderna till lagens bestämmelser örn den disciplinära bestraffningsrätten.

Med hänsyn till den diskretionära prövning som sålunda i varje fall måste

äga rum från befälhavarens sida lärer någon olägenhet icke kunna uppstå av

ett bibehållande jämväl av den denne nu tillkommande befogenheten att efter

beslut örn målets hänskjutande till domstol direkt till ordföranden överlämna

handlingarna i målet. Detta förfarande har en viss motsvarighet i det nu vid

rådhusrätterna i vissa större städer tillämpade, enligt vilket den förberedande

undersökningen i brottmål verkställes av polismyndighet som därefter överlämnar

målet till domstol.

På grundval av det remitterade lagutkastet och efter tagen hänsyn till vad

förut anförts ifråga örn dess huvudsakliga grunder har inom departementet

utarbetats förslag till lag med vissa bestämmelser örn krig sdomstolar och

rättegången därstädes. Härvid ha även en del, i det föregående ej särskilt

berörda jämkningar i utkastets bestämmelser vidtagits. Rörande innehållet

i det utarbetade lagförslagets särskilda stadganden torde följande böra anföras.

Med förslaget åsyftas att de nu i fredstid fungerande krigsdomstolarna skola

upphöra och de allmänna domstolarna träda i deras ställe. Beträffande regements-

och stationskrigsrätterna meddelas bestämmelse härom i 1 § första

stycket samt i fråga örn krigshovrätten i tredje stycket av samma paragraf.

Av stadgandet i 1 § andra stycket framgår att även de nuvarande särskilda

krigsrätterna skola upphöra. Visserligen skall särskild krigsrätt fortfarande

kunna finnas vid kustflottan, men av förslagets stadgande örn sammansättningen

av denna krigsrätt följer att även den nu vid kustflottan befintliga

särskilda krigsrätten skall upphöra. Av förut anförda skäl behålles krigsdomstol

såsom gemensam beteckning för de domstolar i första och andra instans,

å vilka lagen örn krigsdomstolar skall äga tillämpning.

Någon föreskrift i lagen erfordras uppenbarligen ej för de fall att behov

av vikarier i de allmänna domstolarna uppstå. Vad däremot angår särskild

krigsrätt torde uttryckligt stadgande vara behövligt. I analogi med de nuvarande

bestämmelserna i 7 § sista stycket och 13 § tredje stycket lagen örn

krigsdomstolar har därför i 1 § andra stycket i lagförslaget intagits bestämmelse

att Konungen förordnar ersättare för den särskilda krigsrättens ledamöter.

Närmare bestämmelser rörande ledamöternas tjänstgöring i särskild

krigsrätt torde böra meddelas i för dem utfärdad instruktion.

I övrigt kräves rörande domstolarnas sammansättning bestämmelse allenast

för de i 5 § andra stycket avsedda fall, vilka föranlett stadgandet i 1 § fjärde

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. May.ts proposition nr 228.

stycket, vars innebörd framgår av den i det följande lämnade redogörelsen för

grunderna till 5 §.

I de fall då jämlikt 16 § lagen om krigsdomstolar fältkrigsrätt finnes vid

krigsmakten, skall jämlikt 22 § samma lag till civil ledamot i rätten förordnas

krigsdomare eller auditör eller där sådan icke finnes att tillgå annan som

fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbeten.

Vid tillämpning härav torde, där så ske kan, den ledamot av allmän

domstol eller särskild krigsrätt, som förut på grund av stadgandena i

den föreslagna lagen tjänstgjort såsom ledamot i krigsdomstol som där avses,

i första hand komma att förordnas. Då detta är av betydelse för vinnande

av kontinuitet i rättsskipningen vid övergång från freds- till krigstillstånd,

torde i de instruktioner som komma att utfärdas för ledamöterna i särskild

krigsrätt och de jämlikt 6 § i förslaget förordnade befattningshavare böra

meddelas föreskrift örn att dessa skola vara skyldiga att mottaga förordnande

att tjänstgöra såsom ledamöter i fältkrigsrätt.

På grund av upphörandet av de nuvarande krigsrätterna bliva åtskilliga

stadganden i lagen om krigsdomstolar ej vidare tillämpliga. Detta gäller

huvudsakligen de bestämmelser i 1, 2 och 4 kap. lagen örn krigsdomstolar som

hava avseende å dessa domstolars befintlighet och organisation. Detsamma

gäller i fråga örn bestämmelserna i 9 kap. i vad de avse de särskilda krigsdomstolarnas

inbördes behörighet i militära mål. Däremot äro de stadganden i

nämnda lag, som hava avseende å domstolsförfarandet, rättsmedlen och verkställigheten

i militära mål, avsedda att i huvudsak fortfarande vinna tilllämpning.

Härom har stadgande intagits i 2 § i förslaget. Av paragrafens

lydelse torde framgå att med militära mål i lagförslaget avses alla de mål

och ärenden som skola tillkomma de allmänna domstolarna i deras egenskap

av krigsdomstolar samt särskild krigsrätt där sådan inrättats.

Det är uppenbart att de militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna

och omorganisationen av den särskilda krigsrätten påkalla undantag

i vissa fall från den i 2 § i förslaget stadgade allmänna regeln örn att lagen

om krigsdomstolar och rättegången därstädes fortfarande skall tillämpas å

rättegången i dessa mål. Att därutöver i vissa fall särskilda bestämmelser ansetts

erforderliga för att bringa förfarandet vid allmän underrätt, i de delar

detsamma på grund av stadgandet i 103 § lagen om krigsdomstolar skulle

vinna tillämpning, i bättre samklang med den nya uppgift, som de allmänna

domstolarna enligt lagförslaget skulle få, framgår av 9—11 §§.

I överensstämmelse med vad förut anförts rörande grunderna för domstolarnas

inbördes behörighet i de militära målen hava i förslagets 3 § forumreglerna

för dessa mål avfattats.

Såsom huvudregel stadgar paragrafen att behörig domstol skall vara den

allmänna underrätten i den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av

krigsmakten den tilltalade tillhör eller målet närmast angår. I flertalet fall,

nämligen då fråga är om de fast organiserade truppförbanden som hava stadigvarande

förläggning, torde någon tvekan örn vilken domstol som enligt

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 883.

73

huvudregeln är behörig krigsdomstol icke kunna uppstå. Med avseende å en

del av dessa förband gäller emellertid att de för dem i militära författningar

angivna förläggningsorter i själva verket icke fullt sammanfalla med belägenheten

av truppförbandets fasta etablissement. Sålunda är exempelvis

Upplands regemente, vars förläggningsort angives såsom Uppsala, förlagt

utanför staden i dess omedelbara närhet. Liknande är förhållandet bl. a. med

Livregementets grenadjärer, för vilket regemente Örebro angives som förläggningsort

ehuru dess kaserner och expedition äro belägna i Längbro socken. I

dylika fall torde emellertid Konungen komma att med tillämpning av andra

punkten i 3 §:s första stycke meddela särskilt förordnande örn vilken domstol

som skall vara behörig.

Angående tillämpningen i övrigt av sista punkten i 3 § första stycket hänvisar

jag till vad därom förut anförts och till förut omnämnda tablå över de

domstolar som i särskilda fall kunna tänkas böra bliva föremål för ett sådant

särskilt förordnande varom här är fråga (bilaga C). I stort sett torde man

kunna utgå ifrån att sådant förordnande kräves i flertalet av de fall, där nu i

fråga örn mindre avdelningar Konungen med stöd av 5 § sista stycket lagen

örn krigsdomstolar förordnat att de skola lyda under särskild krigsrätt eller

under viss regements- eller stationskrigsrätt.

Stadgandena i 3 § andra och tredje styckena motsvara bestämmelserna i

44 och 45 §§ lagen örn krigsdomstolar.

De föreslagna forumreglerna kräva uppenbarligen en mot 43 § lagen örn

krigsdomstolar svarande föreskrift, vilken emellertid bör kompletteras med

hänsyn därtill att förslaget i motsats till rättegångslagen förutsätter tillvaron

av flera krigsöverdomstolar och att underrätterna i följd därav kunna lyda under

olika överdomstolar. I 4 $ första stycket har för sådant fall stadgats

att Konungen bestämmer vid vilken av underrätterna målet skall upptagas.

I 48 § första och andra styckena lagen örn krigsdomstolar givas vissa regler

i fråga örn krigsdomstols behörighet att rannsaka och döma dels beträffande

delaktighet i brott som åtalats vid krigsdomstol, i de fall då åtalet i

fråga örn den delaktige icke tillhör sådan domstol, och dels i fråga örn rekonventionsvis

framställt yrkande örn ansvar för falsk angivelse i fall då

denna talan ej hör till krigsdomstols prövning. I båda fallen skall krigsdomstol

rannsaka i målet, men däri sedan dömas av allmän domstol. Grunden

till dessa bestämmelser torde vara den, att de som ej lyda under strafflagen

för krigsmakten ej skola i andra fall än 39 § anger vara underkastade rättsskipning

av militär domstol. Denna synpunkt förfaller emellertid, då allmän

underrätt träder i den militära domstolens ställe, och vad i förordningen den 6

mars 1751 är i detta hänseende stadgat synes då böra vinna tillämpning.

Dessa synpunkter göra sig i viss mån gällande även i fråga om den särskilda

krigsrätten i dess nu föreslagna sammansättning. Då det i varje fall icke

kan anses lämpligt att forumbestämmelserna i dessa hänseenden äro olika för

de allmänna domstolarna och för särskild krigsrätt, har i 4 § andra stycket

i förslaget beträffande alla militära mål stadgats att i nu berörda, i 48 §

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

oinförmälda fall skall gälla vad i allmän lag eller författning är för motsvarande

fall stadgat örn domstols behörighet att döma i målet.

Då enligt förslaget de allmänna underrätterna skola fungera såsom krigsdomstolar

i första instans i förhållande till hovrätterna såsom krigsöverdomstolar,

följer därav att varje hovrätt är överdomstol även i militära

mål i förhållande till de allmänna underrätter som eljest lyda under densamma.

Något stadgande motsvarande 2 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar

torde därför ej erfordras beträffande de allmänna underrätterna

i deras egenskap av krigsdomstolar. Däremot måste sådan föreskrift meddelas

beträffande de krigsdomstolar som ej äro allmänna underrätter. Härvid

kommer i första hand i betraktande den föreslagna särskilda krigsrätten.

Lämpligast är uppenbarligen att denna lyder under Svea hovrätt. Detsamma

torde böra gälla i fråga örn fältkrigsrätt (respektive ståndrätt) som inrättas

under sådana förhållanden att krigshovrätten skolat enligt lagen örn krigsdomstolar

vara överdomstol. På grund härav har i 5 § av förslaget upptagits

bestämmelse därom att Svea hovrätt skall vara krigsöverdomstol i nu

avsedda fall.

I händelse Svea hovrätt sålunda skulle komma att fungera som krigsöverdomstol

i krigstid eller då krigsmakten är mobiliserad, synas beträffande

hovrättens sammansättning böra gälla regler motsvarande dem som enligt 25 §

lagen örn krigsdomstolar äro stadgade för krigshovrätten. Härom har föreskrift

intagits i 1 § sista stycket i förslaget.

Med hovrätternas ställning såsom krigsöverdomstolar följer att de skola

övertaga krigshovrättens uppgift att döma såsom första instans i militära

mål, som enligt 46 § lagen örn krigsdomstolar tillhöra krigshovrättens omedelbara

prövning, samt att upptaga besvär i disciplinmål. Då krigshovrätten

enligt förslaget ersättes av de allmänna hovrätterna, erfordras särskilda föreskrifter

rörande de senares inbördes behörighet att upptaga mål av ifrågavarande

slag. Dylika föreskrifter ha upptagits i förslagets 5 §.

I 6 § i förslaget har bestämmelse upptagits rörande sättet för ordnandet

av de nu på auditörerna ankommande uppgifterna i fråga om disciplinmålen.

För grunderna till detta stadgande har förut redogjorts.

Det i 6 § andra stycket i det remitterade lagutkastet upptagna stadgandet

har i förslaget uteslutits. Detsamma torde böra inflyta i instruktion för de

i denna paragraf avsedda befattningshavarna.

Även för de skäl som ligga till grund för stadgandet i 7 § örn åklagarväsendets

ordnande i de militära målen har redogörelse förut lämnats.

Enligt 14 § lagen örn krigsdomstolar är behörighet att föranstalta örn sammankallande

av krigsrätt tillerkänd befälhavaren för det truppförband eller

den station vid vilken krigsrätten skall hållas eller, i fråga örn särskild krigsrätt,

den befälhavare som Konungen därtill förordnat. Sammanträde med

krigsrätt kan följaktligen icke komma till stånd annorledes än genom för
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

75

medling av befälhavare som nu nämnts. Då de allmänna domstolarna såsom

krigsdomstolar icke äro anknutna till något visst truppförband eller någon

viss station, torde redan på grund härav ett bibehållande av en dylik anordning

i fråga om dessa domstolar icke böra ifrågakomma. I stället synes,

med anknytning till reglerna örn befälhavares bestraffningsrätt i disciplinmål,

på sätt i 8 § i förslaget stadgats, behörighet i detta avseende böra tillkomma

varje befälhavare som äger oinskränkt bestraffningsrätt i dylika, mål.

Den befälhavare som haft att pröva om ett mål skall behandlas i disciplinär

väg eller överlämnas till domstol bör således kunna, då disciplinär bestraffning

icke anses böra åläggas, direkt hos ordföranden vid vederbörande domstol

göra hemställan örn målets upptagande därstädes. Rör målet någon som,

ehuru han icke lyder under strafflagen för krigsmakten, likväl skall dömas

av krigsdomstol, lärer det böra tillkomma befälhavaren för den avdelning

som målet närmast angår att överlämna detsamma till domstolen.

Med den nämnda utvidgningen av behörigheten att påkalla militärt måls

upptagande vid domstol följer jämväl att vissa bestämmelser i rättegångslagen,

där hänvisning göres till 14 § första stycket, få en i viss mån förändrad

innebörd. Särskilt bör påpekas 50 §, enligt vilken angivelse örn brott

som där avses skall ske hos den befälhavare som äger föranstalta örn krigsrätts

sammankallande för målets behandling. Med hänsyn till avfattningen

av 8 § i förslaget torde det, även utan särskild bestämmelse härom, vara tydligt,

att angivelse under alla förhållanden skall göras hos den med bestraffningsrätt

utrustade befälhavaren eller hos den befälhavare som enligt 8 §

eljest har rätt att göra anmälan örn målet till rättens ordförande. Det har

därför ej ansetts erforderligt att i förslaget medtaga något stadgande motsvarande

13 § i det remitterade utkastet. Av enahanda skäl har även 14 §

första stycket i utkastet ansetts kunna utgå.

I fråga örn sättet för bestämmande av tid och plats för handläggningen

av militära mål som hänskjutas till domstol synes någon ändring av därom

gällande stadganden ej behöva föranledas av målens överflyttning å de allmänna

domstolarna. Enligt 14 § lagen örn krigsdomstolar tillkommer det

krigsdomaren att i sista hand bestämma tid för krigsrättssammanträde. Denna

föreskrift, som vid sin tillkomst innebar ett avsteg från dittills gällande

regel örn vederbörande befälhavares bestämmanderätt i detta avseende, är

föranledd bl. a. därav att krigsrättens ledamöter i allmänhet äro samtidigt

anställda vid flera krigsrätter, varför hänsyn måste vid utsättande av tid för

sammanträde tagas till deras tjänstgöring vid annan krigsrätt och till deras

andra ämbetsgöromål. För att sammanträde ej utan tvingande skäl skall utsättas

på en för den militära tjänsten olämplig tid, skall dock krigsdomaren

samråda i frågan med befälhavaren. Synpunkter av liknande slag göra sig

naturligtvis gällande även sedan de allmänna domstolarna övertagit krigsrättsmålen.

Domstolens ordförande inträder med avseende å bestämmanderätten

i krigsdomarens ställe. Vederbörlig hänsyn måste av honom tagas till

domstolens övriga verksamhet samtidigt som befälhavarens önskemål i möjligaste

mån tillgodoses.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Angående tiden för krigsrätts sammanträde innehåller 15 § lagen örn krigsdomstolar

den allmänna föreskriften, att första sammanträde skall utsättas

att äga rum så snart lämpligen ske kan. I ändamål att förebygga att de

militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna medför ett mindre

snabbt upptagande och avgörande av målen än vad nu är fallet, har i lagförslagets

9 § stadgats att sammanträden för handläggning av sådana mål

skall av underrätt hållas så ofta det erfordras för att de må kunna avgöras

med minsta möjliga tidsutdräkt. En allmän underrätt skall således vara

skyldig att hålla extra sammanträde för handläggning av militärt mål som

överlämnas till domstolen mellan de ordinarie sammanträdena å sådan tid att

dröjsmål med målets behandling skulle uppstå örn det utsattes till ordinarie

sammanträde. Dock avses icke härvid kortare dröjsmål. Bestämmelserna erhålla

naturligen särskild betydelse för häradsrätt.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande över utkastet, vilket jämväl

upptog ifrågavarande bestämmelse, anmärkt att fall torde kunna inträffa, då

rättens ordförande utan rätt känsla för den disciplinära betydelsen av målets

omedelbara upptagande icke skänker behörigt beaktande åt befälhavarens

framställning i avseende å tidpunkten för dess handläggning. Eördenskull

borde bestämmelser utfärdas som gåve befälhavaren rätt att påfordra att för

disciplinens upprätthållande vådliga brott omedelbart upptoges till behandling.

Yad generalstabschefen anfört har i förslaget beaktats på det sätt att

i 9 § intagits en erinran örn att sammanträde såvitt möjligt bör utsättas å

dag som av befälhavaren föreslås.

Utkastet innehöll i förevarande paragraf stadgande därom att militärt mål

skulle företagas vid visst på förhand bestämt klockslag. Stadgandet har uteslutits,

enär de bestämmelser som kunna visa sig erforderliga till undvikande

av tidsförlust för militär personal genom väntan på uppropandet av mål vid

allmän underrätt lämpligen torde böra meddelas av Kungl. Majit i samband

med de kompletterande föreskrifter som måste antagas bliva erforderliga beträffande

utsättandet av sammanträden i militära mål.

I fråga örn platsen för allmän underrätts sammanträden lära dylika föreskrifter

i viss mån bliva beroende av den reglering av forum för de särskilda

avdelningarna som på grund av 3 § i förslaget skall ankomma på Kungl.

Majit. För de synpunkter som härvid böra beaktas har i det föregående redogjorts.

Av nämnda redogörelse framgår att sammanträden utom domstolens

domvärjo eller eljest å annan ort än den där de ordinarie sammanträdena

hållas endast i undantagsfall kunna anses av behovet påkallade. Det bör vid

sådant förhållande ej heller antagas bliva behövligt att beträffande viss domstol

föreskriva att den för handläggning av mål rörande avdelning å annan

ort under alla förhållanden skall sammanträda å förläggningsorten. Då

exempelvis häradsrätts ordinarie sammanträde infaller vid en tidpunkt som

eljest är lämplig för handläggning av till rätten hänskjutet militärt mål, lärer

i vanliga fall målet utan nämnvärd olägenhet kunna utsättas att förekomma

å tingsstället, men då givetvis å visst klockslag. Däremot bör, örn extra sammanträde

erfordras, detta lämpligen hållas å förläggningsorten. Vare sig

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

77

avdelning av krigsmakten är förlagd inom eller utom domstolens vanliga

sammanträdesort, synas bestämmelser böra meddelas, enligt vilka domstolen är

pliktig att, då målets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter därtill

föranleda, sammanträda å avdelningen tillhörande lokal. Särskilt beträffande

undersökningsmål och mål angående häktade torde skäl föreligga för utfärdande

av dylik föreskrift. — För den föreslagna särskilda krigsrätten böra

uppenbarligen meddelas bestämmelser som i huvudsak ansluta sig till dem

som för närvarande gälla enligt 15 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar.

För att befrämja snabbheten i själva rättegångsförfarandet upptogs i 10 §

i utkastet ett stadgande, enligt vilket det skulle åligga rättens ordförande att,

innan militärt mål förekom vid rätten, sörja för att åtgärder vidtoges som

kunde vara ägnade att åstadkomma en koncentrerad behandling av målet och

möjliggöra dess avdömande i omedelbart sammanhang därmed. Med avseende

å de åtgärder som med stadgandet åsyftades anfördes i den remitterade

promemorian att brister i den förberedande utredningen ej sällan torde kunna

avhjälpas genom påpekande under hand från domstolens sida. I de fall då

upplysningar erfordrades angående militära instruktioner, order eller andra

bestämmelser, av vilka prövningen kunde vara beroende, borde tillses att dessa

funnes tillgängliga. Anstalter borde dessutom vidtagas för inkallande av

sakkunnig, då sådant på grund av innehållet i de till domstolen inkomna

handlingarna befunnes lämpligt.

En bestämmelse av sådan innebörd har upptagits i förslaget. Med hänsyn

till i avgivna yttranden framställda erinringar har densamma emellertid i

förslaget givits en något förändrad lydelse.

Bestämmelserna örn ordningen för den militära fackkunskapens representation

vid domstolarna i militära mål hava meddelats i 11 § i förslaget och

bestämmelserna örn domstolens sammansättning vid behandling av de s. k.

persedelmålen i 12 §. För grunderna till dessa bestämmelser har redogörelse

förut lämnats.

Av den föregående framställningen framgår att i vissa avseenden kompletterande

bestämmelser för lagens tillämpning krävas även i andra fall än

dem, beträffande vilka Konungen enligt särskilda stadganden i förslaget har

att utfärda erforderliga föreskrifter. Sådana kompletterande bestämmelser

torde det ankomma på Konungen att meddela. Stadgande härom har intagits

i 15 §.

Nya lagen är på sätt förut antytts avsedd att träda i kraft den 1 januari

1934. Vissa övergångsbestämmelser erfordras dock med hänsyn

till dels sådana mål vilka vid nya lagens ikraftträdande äro anhängiga vid

krigsrätt, dels mål som då redan avdömts av första domstol men vari utslaget

ännu ej vunnit laga kraft.

Förslagets bestämmelser i denna del innebära, att vid krigsrätt anhängigt

mål, däri handläggningen avslutats före lagens ikraftträdande, också skall av

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 2%$.

sagda domstol dessförinnan avgöras genom utslags meddelande. Erfordras

däremot vidare handläggning, skall målet överlämnas till den domstol som

enligt nya lagen varit behörig örn det först efter ikraftträdandet blivit av befälhavare

till domstol hänskjutet. Denna domstol har därefter att i nya lagens

ordning utsätta tid och plats för den fortsatta handläggningen.

Med nya lagens ikraftträdande kommer sålunda de nuvarande krigsrätternas

verksamhet att upphöra även vad angår där förut anhängiggjorda mål.

Däremot förutsätter förslaget, att krigshovrätten skall hava att bringa till slut

samtliga mål vilka dit fullföljts före nya lagens ikraftträdande. Emellertid

kan det inträffa att mål inkomma till krigshovrätten även efter det nya lagen

trätt i kraft. Då utslag meddelas före nya lagens trädande i kraft men besvärstiden

utgår först efteråt, lärer nämligen besvärshänvisning skola lämnas

i vanlig ordning. Mål som i enlighet härmed ingivas till krigshovrätten efter

den 1 januari 1934 skola av denna överlämnas till den hovrätt som jämlikt

nya lagen är behörig.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag med vissa

bestämmelser örn krig sdomstolar och rättegången därstädes, av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar, samt hemställer att lagrådets yttrande över

förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr %S!3.

79

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande

förordnas som följer:

1 §•

Regements- och stationskrigsrätterna vid krigsmakten skola upphöra; och

vare i deras ställe allmän underrätt första krigsdomstol.

Särskild krigsrätt må hädanefter finnas allenast vid kustflotta. Sådan

krigsrätt skall utgöras av en ordförande och en annan ledamot, vilka jämte

erforderligt antal ersättare av Konungen förordnas för viss tid bland dem som

förvaltat domarämbete och däruti ådagalagt insikt och erfarenhet.

Krigshovrätten skall upphöra. Krigsöverdomstol vare i stället allmän

hovrätt.

I fall som i 5 § andra stycket avses skall Svea hovrätt, där i underrätten

äro militära bisittare, bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner,

två andra ledamöter i hovrätten samt två av Konungen i enlighet med bestämmelserna

i 25 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes förordnade

militära ledamöter.

2 §.

I fråga örn mål och ärenden som tillkomma allmän domstol på grund av

stadgandet i 1 § eller ock särskild krigsrätt (militära mål) skall fortfarande

gälla vad i lag eller författning är stadgat örn krigsdomstolar och rättegången

därstädes, så vida det är tillämpligt och annat ej följer av denna lag eller med

stöd därav utfärdad författning.

3 §.

Militärt mål som tillhör allmän underrätt upptages av underrätten i den

ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten till vilken tilltalad

hör eller som målet närmast angår eller, örn tilltalad samtidigt tillhör

olika avdelningar, den vid vilken han tjänstgör. Konungen må dock, där ett

ändamålsenligt ordnande av rättskipningen det kräver, beträffande viss avdelning

eller personal förordna att behörig krigsdomstol skall vara annan allmän

underrätt än nu sagts eller särskild krigsrätt.

Tillhör tilltalad ej längre krigsmakten, upptages målet av den domstol, som

enligt vad nu sagts varit behörig därest målet omedelbart anhängiggjorts.

Finnes ej beträffande viss avdelning eller personal behörig domstol efter

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

vad sålunda är stadgat, bestämma Konungen vid vilken domstol mål rörande

den avdelning eller personal skall upptagas.

4 §.

Hava två eller flera tillsammans begått brott för vilket de enligt denna

lag skulle komma att svara vid olika underrätter, bestämma hovrätten eller,

örn underrätterna höra under särskilda hovrätter, Konungen, vid vilken av

underrätterna målet skall upptagas.

I fall som avses i 48 § första och andra styckena lagen örn krigs domstolar

och rättegången därstädes skall beträffande militärt mål gälla vad i allmän

lag eller författning är för motsvarande fall stadgat örn domstols behörighet

att döma i målet.

5 §.

Militärt mål i vilket hovrätt skall omedelbart döma, så ock besvär över beslut

varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, upptagas av hovrätt,

dit talan fullföljes från den underrätt som varit behörig därest målet

skolat av underrätt upptagas.

För annan underrätt än allmän domstol är Svea hovrätt krigsöverdomstol,

därest talan ej skall fullföljas till överkrigsrätt.

6 §•

För fullgörande av de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten

ankomma på auditör förordnar Konungen lagfaren befattningshavare vid allmän

domstol.

7 §•

I militärt mål skall vad hittills ålegat krigsfiskal fullgöras, vid särskild

krigsrätt av den Konungen till åklagare där förordnat, men eljest av allmän

åklagare vid den underrätt som har att upptaga målet. Åklagare som nu

nämnts skall ock utföra den talan vid underrätt som hittills ankommit å överkrigsfiskal.

I hovrätt är advokatfiskalen kronans ombudsman och allmän åklagare i militära

mål.

8 §.

Anmälan om militärt måls upptagande vid domstol göres hos domstolens

ordförande av den befälhavare som jämlikt 191 § strafflagen för krigsmakten

äger bestraffningsrätt över den som saken angår eller, om denne ej lyder under

strafflagen för krigsmakten, av befälhavaren för den avdelning av krigsmakten

som saken närmast rör.

9 §.

Sammanträden för handläggning av militära mål skola av underrätt hållas

så ofta det erfordras för att de må kunna slutbehandlas med minsta möjliga

tidsutdräkt. Sammanträde bör såvitt möjligt utsättas å dag som av befälhavaren

föreslås.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 228.

81

Om tid för företagande av rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen

person galle vad beträffande häktad finnes för rådhusrätt föreskrivet.

Närmare bestämmelser örn tid och plats för underrätts sammanträden meddelas

av Konungen.

10 §.

Rättens ordförande skall öva tillsyn däröver, att mål som skall förekomma

vid rätten så förberedes, att dess handläggning örn möjligt må kunna slutföras

vid ett enda rättegångstillfälle. Utslag skall, där så ske kan, meddelas samma

dag handläggningen slutförts.

11 §.

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt, så ock inför hovrätt där

den skall omedelbart döma i målet, åge befattningshavare vid krigsmakten

som därtill förordnas vara tillstädes för att lämna de upplysningar vartill

omständigheterna föranleda. Där det prövas erforderligt, må ock rätten eller

dess ordförande påkalla dylikt förordnande.

12 §.

Undersökningsmål som i 59 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar och

rättegången därstädes avses må, där rättens ordförande finner målets beskaffenhet

det medgiva, av rätten handläggas och avgöras, ändock att en lagfaren

befattningshavare ensam sitter i rätten.

13 §.

I militära mål skall särskild dombok hållas; och skall vid rätten föras

diarium, utvisande samtliga framställningar som gjorts i avseende å dylika

mål, så ock i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vad i 38 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes är stadgat

örn skyldighet att till befälhavare avlämna protokoll gälle ej i fråga örn militära

mål vid allmän domstol. Särskild krigsrätts protokoll avlämnas till befälhavaren

för den avdelning vid vilken krigsrätten är inrättad.

14 §.

Vid särskild krigsrätt skola de på auditör i fråga örn rättens protokoll, utslag

och expeditioner hittills ankommande skyldigheter i stället fullgöras av

rättens yngste ledamot.

15 §.

De närmare föreskrifter som utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga

för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Mål, som då nya lagen träder i kraft anmälts till handläggning vid krigsrätt

men ej blivit slutligen handlagt, upptages och avdömes av domstol som

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 228. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kunell. Mai ts proposition nr 223.

enligt nya lagen är därtill behörig. Är handläggningen avslutad, skall målet

med slut avhjälpas innan nya lagen träder i kraft.

Mål, som vid nya lagens ikraftträdande är hos krigshovrätten anhängigt,

skall av denna bringas till slut utan hinder av vad i denna lag är stadgat.

Mål som inkommer efter ikraftträdandet överlämnas till den hovrätt som enligt

nya lagen är behörig domstol.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZZS.

83

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

om upphörande av vissa krigsdomstolar.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande

förordnas som följer:

1 §•

Regements- och stationskrigsrätter samt särskilda krigsrätter skola ej vidare

vara vid krigsmakten inrättade. Mål och ärenden, som hittills tillhört sagda

domstolar, skola hädanefter upptagas av de allmänna domstolarna.

Krigshovrätten skall tillika upphöra. Vad hittills ålegat krigshovrätten

skall ombesörjas av rikets allmänna hovrätter.

Är vid avdelning av krigsmakten fältkrigsrätt inrättad och finnes ej där

överkrigsrätt, skola mål rörande sådan avdelning, vilka enligt vad hittills gällt

ankommit på krigshovrätten, upptagas av Svea hovrätt. Vid prövning av mål

som nu sagts skall hovrätten bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner,

två andra ledamöter i hovrätten samt två militära ledamöter, som därtill

av Konungen förordnas.

2 §.

I fråga örn mal och ärenden, som enligt denna lag överflyttas å de allmänna

domstolarna (militära mal), skall vad i lag eller författning är stadgat örn

krigsdomstolar och rättegången därstädes äga motsvarande tillämpning, där

ej annat följer av denna lag eller med stöd därav utfärdad författning.

3 §•

Militära mål, som i 1 § första stycket avses, upptagas av underrätten i

den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken

tilltalad hör eller som malet närmast angår, eller, örn tilltalad samtidigt tillhör

olika avdelningar, dervid vilken han tjänstgör. Tillhör tilltalad ej längre

krigsmakten, upptages målet av domstol, som enligt vad nu sagts varit behörig

därest det omedelbart anhängiggjorts.

Finnes ej i avseende å viss avdelning eller personal vid krigsmakten behörig

domstol efter vad nu stadgats, äger Konungen bestämma vid vilken underrätt

militära mål rörande den avdelning eller personal skola upptagas.

Konungen ma ock, där sa prövas lämpligt, förordna, att viss avdelning eller

personal skall lyda under annan underrätt än förut sagts.

4§.

Hava två eller flera tillsammans begått brott, för vilket de enligt 3 § eller

med stöd därav meddelad bestämmelse skulle komma att svara vid olika underrätter,

bestämme hovrätten eller, örn sagda underrätter höra under särskilda

hovrätter, Konungen, vid vilken av underrätterna målet skall upptagas.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:t-s proposition nr HISS.

5 §.

Militärt mål, över vilket hovrätt skall omedelbart döma, så ock besvär över

beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, upptagas av hovrätt,

dit talan fullföljes från den underrätt, som varit behörig därest målet

skolat av underrätt upptagas.

6 §.

Vad enligt strafflagen för krigsmakten åligger auditör i avseende å handläggningen

av disciplinmål skall, i fall då häradsrätt har att upptaga mål

rörande den avdelning av krigsmakten varom fråga är, fullgöras av biträdande

domare eller sekreterare samt, i fall då dylikt upptagande ankommer på

rådhusrätt, av lagfaren ledamot i rätten.

Sagda befattningshavare åligge ock att, då vederbörande befälhavare det

påkallar, biträda denne vid behandling av frågor örn straffs sammanläggning

och förvandling samt verkställighet av straff.

7 §•

I militärt mål skall vad hittills ålegat krigsfiskal fullgöras av allmän åklagare

vid den underrätt som har att upptaga målet. Sådan åklagare åge ock

föra talan, som hittills ankommit å överkrigsfiskal att vid underrätt utföra.

I hovrätt är advokatfiskalen kronans ombudsman och allmän åklagare i militära

mål.

8 §.

Skall militärt mål av befälhavare hänskjutas till domstols prövning, gore

han anmälan därom hos ordföranden i domstolen. Denne åligger att efter

samråd med befälhavaren bestämma tid och plats för rättens sammanträde;

och har därefter befälhavaren att fullgöra vad i 53 § lagen örn krigs domstolar

och rättegången därstädes är stadgat i avseende å befälhavare, som föranstaltar

örn krigsrätts sammankallande.

9 §•

Sammanträden för handläggning av militära mål skola av underrätt hållas

så ofta det erfordras för att de må kunna slutbehandlas med minsta möjliga

tidsutdräkt. Förekommer dylikt mål vid häradsrätt å allmänt tingssammanträde

eller vid rådhusrätt å dag, då andra mål eller ärenden tillika

där handläggas, skall det företagas vid visst på förhand bestämt klockslag.

Örn tid för företagande av rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen

person gälle vad därom finnes för rådhusrätt föreskrivet.

Närmare bestämmelser rörande underrätts sammanträden meddelas av Konungen.

10 §.

Innan militärt mål förekommer vid rätten, skall rättens ordförande tillse,

att målets handläggning genom vittnens inkallande och på annat lämpligt sätt

så förberedes, att denna såvitt möjligt må kunna slutföras vid ett enda rättegångstillfälle.

Utslag i militärt mål skall, där så ske kan, meddelas samma

dag handläggningen slutförts.

11 §•

Vid handläggning inför underrätt av militärt mål åge befattningshavare vid

krigsmakten, som därtill förordnas, vara tillstädes för att lämna de upplys
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

85

ningar, vartill omständigheterna föranleda. Där det prövas erforderligt, må

ock rätten eller dess ordförande påkalla dylikt förordnande.

12 §.

I fall då enligt 59 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

krigsrätt varit behörig att under ordförandeskap av auditör handlägga undersökning,

varom i 39 § sista stycket samma lag sägs, må i 6 § denna lag omförmäld

befattningshavare handlägga dylik undersökning i rättens ställe; och

skall därvid vad i denna lag är stadgat örn domstolen eller dess ordförande

äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Vill i militärt mål någon hos befälhavare göra angivelse enligt 50 eller 52 §

lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, skall sådant ske hos den

befälhavare, som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den angivne,

eller, i fall som avses i 44 § samma lag, hos den befälhavare, som ägt dylik

rätt örn angivelse omedelbart skett.

14 §.

Vad i 61 och 65 §§ lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes är

stadgat i avseende å befälhavare, som föranstaltat örn krigsrätts sammankallande,

galle örn befälhavare, som hos ordförande i underrätt gjort anmälan,

varom i 8 § denna lag sägs.

Bestämmelserna i 69 § andra stycket och 70 § samma lag skola i vad de angå

överkrigs fiskal i stället gälla örn advokatfiskal.

15 §.

I militära mål skall vid underrätt särskild dombok hållas; och skall vid

rätten föras diarium, utvisande samtliga framställningar, som gjorts i avseende

å dylika mål, så ock i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vad i 38 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes är stadgat

om skyldighet att till befälhavare avlämna protokoll gälle ej i avseende å protokoll,

som i militärt mål hållits vid allmän domstol.

16 §.

Angående tid för anförande av besvär över underrätts utslag eller beslut i

militärt mål, så ock örn tid för insändande till hovrätt av underrätts protokoll

och utslag i dylikt mål, där det är av beskaffenhet att skola underställas hovrättens

prövning, gälle vad i rättegångsbalken stadgas.

17 §.

Domstol, som har att upptaga militära mål, vare att såsom krigsdomstol anse

i fall då enligt tryckfrihetsförordningen mål tillhör dylik domstols upptagande.

Vad nu sagts gälle ock om Svea hovrätt, då där handläggas mål, varom

förmäles i 1 § tredje stycket denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Mål, som då nya lagen träder i kraft är hos krigsrätt anhängigt, skall till

fortsatt handläggning upptagas samt avdömas av domstol, som enligt nya

lagen eller med stöd därav meddelad bestämmelse är därtill behörig, dock att

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

utan hinder av nya lagens bestämmelser mål, däri tid för avkunnande av utslag

eller beslut blivit före nya lagens ikraftträdande utsatt, skall av krigsrätten

avgöras, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,

samt i övrigt i enlighet därmed behandlas; skolande nya lagen tillämpas i

fråga örn fullföljd av talan mot utslag, som på grund av vad nu är sagt meddelats

efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom underställning av

sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre rätt, där utslag eller beslut,

varemot talan fullföljts, blivit efter nämnda dag meddelat.

Vid nya lagens ikraftträdande hos krigshovrätten anhängigt mål skall av

denna bringas till slut utan hinder av vad i denna lag är stadgat.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 228.

87

Bilaga B.

Yid krigsrätterna genom sinligt utslag avgjorda mål och slutligt handlagda

ärenden, åren 1929—1931.

Krigsrätter

Antal mål, i

vilka talan örn

ansvar förts

Antal mål, i

vilka talan örn

ansvar ej förts

Hela antalet

mål

Antal ärenden

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1929

1930

1931

Svea livgardes krigsrätt . . .

4

7

6

2

1

14

6

8

20

6

8

2

Göta livgardes > ...

4

9

3

9

1

3

13

10

6

22

3

—

Livregementets till häst > ...

8

11

10

3

1

—

11

12

10

5

—

1

Svea artilleriregementes » ...

11

12

7

1

4

7

12

16

14

13

17

10

Svea ingenjörkårs > ...

7

6

10

1

2

1

8

8

11

5

3

2

Fälttelegrafkårens > ...

3

6

10

6

8

4

9

14

14

15

4

8

Flottans stationskrigsrätt i Stockholm

59

62

77

3

5

64

62

67

141

3

8

—

Särskilda krigsrätten i Stockholm . .

Särskilda krigsrättens vid knstflottan

4

5

3

—

5

4

10

3

1

6

2

Stockholmsavdelning.......

39

49

73

1

1

6

40

50

79

7

4

8

Summa

139

167

199

26

28

99

165

195

298

77

53

33

Vaxholms knstartilleriregementes krigs-

rätt..............

39

19

19

6

2

6

45

21

25

15

1

12

Upplands regementes krigsrätt .

9

9

6

—

—

—

9

9

6

19

24

33

Södermanlands regementes >

S

5

6

—

—

—

5

5

5

8

3

24

Gotlands infanterikårs >

3

4

5

—

—

—

3

4

5

2

3

6

> artillerikårs >

1

3

2

—

—

—

1

3

2

—

—

—

Summa

4

7

7

—

—

—

4

7

7

2

3

6

Värmlands regementes krigsrätt

—

2

9

—

—

—

—

2

9

—

2

3

Livregementets grenadj ärers >

12

17

19

—

—

—

12

17

19

6

7

6

Dalregementets >

15

15

9

1

—

—

16

15

9

1

—

3

Hälsinge regementes »

9

6

10

9

6

9

18

12

19

6

1

5

Jämtlands fåltjägarregementes >

30

19

19

—

1

—

30

20

19

2

1

1

Norrlands artilleriregementes »

10

7

6

—

1

—

10

8

6

40

35

38

Summa

40

26

25

—

2

—

40

28

25

42

36

39

Västerbottens regementes krigsrätt

24

18

16

16

2

2

40

20

18

—

5

1

Norrlands dragonregementes >

23

19

24

2

8

5

25

27

29

—

1

3

Summa

47

37

40

18

10

7

65

47

47

—

6

4

Norrbottens regementes krigsrätt . .

26

31

17

48

35

55

74

66

72

13

19

11

Norrbottens artillerikårs > . .

9

3

9

8

6

11

17

9

20

1

7

—

Bodens artilleriregementes > . .

2

10

5

6

2

12

8

12

17

3

6

2

Bodens ingenjörkårs > . .

1

2

3

—

—

4

1

2

7

1

—

1

Särskilda krigsrätten i Boden ....

1

1

i

1

—

—

2

1

1

1

—

—

Summa

39

47

35

63

43

82

102

90

117

19

32

14

Västernorrlands regementes krigsrätt .

32

34

39

3

11

7

35

45

46

—

—

2

Norrlands trängkårs >

13

2

5

4

3

6

17

5

11

—

—

1

Summa

45

36

44

7

14

13

52

50

67

—

—

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr S2S.

Krigsrätter

Antal mål, i

vilka talan örn

ansvar förts

Antal mål, i

vilka talan om

ansvar ej förts

Hela antalet

mål

Antal ärenden

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1929

19301931

1929

1930

1931

Livgrenadjärregementets krigsrätt . .

9

10

13

2

9

10

15

5

9

4

Svea trängkårs > . .

5

5

4

—

—

—

5

5

4

—

4

1

Summa

14

15

17

—

—

2

14

15

19

5

13

5

Smålands arméartilleriregementes krigs-

rätt..............

5

10

4

17

8

9

22

18

13

2

23

21

Jönköpings-Kalmar regementes krigs-

rätt..............

5

5

8

—

1

1

5

6

9

1

2

3

Göta ingenjörkårs krigsrätt.....

5

4

7

—

—

—

5

4

7

—

1

—

Summa

10

9

15

1

1

10

10

16

1

3

3

Kronobergs regementes krigsrätt . .

7

6

1

—

—

—

7

6

1

3

3

—

Hallands regementes > . .

5

2

4

—

—

1

5

2

6

1

11

2

Göta artilleriregementes » . .

12

15

9

21

6

15

33

21

24

19

11

1

Bohusläns regementes > . .

13

11

20

—

—

13

11

20

3

3

3

Alvsborgs regementes > . .

8

2

4

—

—

8

2

4

1

—

—

Skaraborgs regementes »

9

16

8

_

_

_

9

16

8

5

1

2

Livregementets husarers > . .

13

11

18

—

—

—

13

11

18

1

7

3

1 Göta trängkårs > . .

7

—

5

—

—

—

7

—

5

1

—

2

Summa

29

27

31

—

—

—

29

27

31

7

8

7

Karlsborgs artilleriregementes krigs-

rätt..............

9

6

6

—

—

—

9

6

6

6

8

6

Särskilda krigsrätten å Karlsborg . .

Summa

9

6

6

—

—

—

9

6

6

6

8

6

Flottans stationskrigsrätt i Karlskrona

j Karlskrona kustartilleriregementes

75

63

52

11

14

7

86

77

59

12

6

6

krigsrätt ............

16

30

26

—

—

—

16

30

26

11

5

8

| Särskilda krigsrätten i Karlskrona . .

Särskilda krigsrättens vid kustflottan

5

4

3

—

—

—

5

4

3

2

1

—

Karlskronaavdelning.......

32

38

30

—

—

—

32

38

30

10

1

4

Summa

128

135

lil

11

14

7

139

149

118

35

13

18

!

Norra skånska infanteriregementets

krigsrätt............

1

2

4

—

—

—

1

2

4

5

8

3

Vendes artilleriregementes krigsrätt .

2

2

1

3

3

1

5

5

2

—

26

24

Samma

3

4

5

3

3

1

6

7

6

5

34

27

Skånska kavalleriregementets krigs-

rätt.............

17

12

6

—

—

—

17

12

6

7

7

1

Södra skånska infanteriregementets

krigsrätt ............

4

5

9

—

—

—

4

5

9

1

—

—

Skånska trängkårens krigsrätt . . .

Summa summarum

667

652

669

182

137

252

849

789

921

291

305

279

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

89

Bilaga C.

Tablå över allmänna underrätter vilka enligt förslaget

kunna ifrågakomma såsom krigsdomstolar.

Domstol

Truppförband m. m.

Adressort

Stockholms rådhusrätt

Personal vid verk, expeditioner, staber, skolor,

förråd och verkstäder i Stockholm ....

Stockholm

Generalstabens huvudstation........

T>

Svea livgarde...............

>

Göta livgarde utom fästningsbataljonen . . .

>

Livregementet till häst...........

>

Svea artilleriregemente...........

Fälttelegrafkåren utom vid Frösunda förlagd

>

personal................

>

Första intendenturkompaniet........

>

Garnisonssjukhuset.............

Stockholms örlogsstation utom Skeppsgosse- kåren i Marstrand samt Göteborgs och Gu-

>

stavsviks örlogsdepåer..........

>

Infanterist utskolan............

Rosersberg

Svea ingenjörkår utom kustingenjörkompaniet1

Fälttelegrafkårens vid Frösunda förlagda per-

Frösunda, Hagalund

sonal1 .................

> >

Krigsskolan1................

Personal vid militära anläggningar, expeditio- ner, staber, skolor, förråd och verkstäder i

Vaxholms fästning2...........

Karlberg

Vaxholm

Göta livgardes fästningsbataljon2......

Oscar-F redriksborg

Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani* . . .

Vaxholms knstartilleriregemente utom detache-

Vaxholm

rade avdelningen i Hemsö fästning2 ....

Andra flygkåren utom detachementet i Karls-

Vaxholm och Oscar- Fredriksborg

krona1.................

Hägernäs, Viggby- holm

Rådhusrätten i Uppsala

Upplands regemente............

Uppsala,

Polacksbacken

Arméns underofficersskola..........

Uppsala

Akers och Selebo tings- lags häradsrätt

Södermanlands regemente..........

Strängnäs

Tingsställe: Strängnäs

Akers krutbruk..............

Akers styckebruk

Rådhusrätten i Visby

Personal vid militära anläggningar, expedi-

tioner, staber och verkstäder å Gotland . .

—

Gotlands infanterikår...........

Visborgs slätt

Gotlands artillerikår............

Visby

Rådhusrätten i Karlstad

Värmlands regemente............

Karlstad

Rådhusrätten i Örebro

Livregementets grenadjärer.........

Örebro

1 Hänförcs eventuellt till Sollentuna och Färentunas domsagaa häradsrätt. Tingsställe: Haga.

2 > » > särskilda krigsrätten.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Domstol

Truppförband m. m.

Adressort

Rådhusrätten i Västerås

Första flygkåren..............

Västerås

Centrala flygverkstaden..........

■»

Ridskolan.................

Strömsholm

Rådhusrätten i Falun

Dalregementet...............

Falun

Rådhusrätten i Gävle

Hälsinge regemente............

Ur flera truppförband sammandragen skola å

Gävle

Marma skjutfält.............

Marma

Rådhusrätten i Härnösand

Kommendant med stab i Hemsö fästning . .

Vaxholms kustartilleriregementes detachement

Härnösand

i Hemsö fästning............

»

Gustavsviks örlogsdepå...........

Gustavsvik

Sollefteå tingslags hä- radsrätt

Västernorrlands regemente.........

Sollefteå

''

Tingsställe: Sollefteå

Norrlands trängkår............

>

Rådhusrätten i Öster-

Norra arméfördelningens stab........

Östersund

sund

Jämtlands fältjägarregemente........

>

Norrlands artilleriregemente.........

>

Fjärde flygkåren..............

Frösön

Tygverkstaden...............

Östersund

Rådhusrätten i Umeå

Västerbottens regemente..........

Norrlands dragonregemente utom detachementet

Umeå

i Boden.................

>

Överluleå tingslags hä-

Personal vid militära anläggningar, expeditio-

radsrätt

ner, staber, skolor, förråd och verkstäder i

Bodens fästning.............

Tingsställe: Boden

Boden

Norrbottens regemente...........

Norrlands dragonregementes detachement i Bo-

>

den...................

>

Norrbottens artillerikår...........

Bodens artilleriregemente..........

>

Bodens ingenjörkår .... .......

>

Tredje intendenturkompaniet........

>

Garnisonssjukhuset.............

>

Rådhusrätten i Linköping

Östra brigadens stab............

Linköping

Livgrenadjärregementet...........

»

Svea trängkår...............

>

Tredje flygkåren..............

Malmslätt

Centrala flygverkstaden...........

>

Rådhusrätten i Jönköping

Smålands arméartilleriregemente.......

Jönköping

Tygverkstaden...............

Ur flera truppförband sammandragen skola å

>

Skillingaryd skjutfält..........

Skillingaryd

Södra Vedbo häradsrätt

Jönköpings-Kalmar regemente........

Eksjö

Tingsställe: Eksjö

Göta ingenjörkår utom kustingenjörkompaniet

»

Fortifikationsförrådet............

>

Rådhusrätten i Växjö

Kronobergs regemente utom detachementet i

Karlskrona...............

Växjö

Rådhusrätten i Halmstad

Hallands regemente............

Halmstad

Rådhusrätten i Göteborg

Göta artilleriregemente...........

Göteborg

Tygverkstaden...............

>

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

91

Domstol

Trnppförband m. m.

Adressort

Göteborgs örlogsdepå............

Nya Varvet

Skeppsgossekåren i Marstrand........

Marstrand

Kommendant med stab i Älvsborgs fästning .

Karlskrona kustartilleriregementes detacherade

Nya Varvet

avdelning i Älvsborgs fästning......

>

Flygvapnets etablissement.........

>

Rådhusrätten i Uddevalla

Bohusläns regemente............

Uddevalla

Rådhusrätten i Borås

Älvsborgs regemente............

Borås

Kåkinds häradsrätt

Västra arméfördelningens stab.......

Skövde

Tingsställe: Värsås

Skaraborgs regemente...........

>

Livregementets husarer...........

>

Göta trängkår...............

Personal vid militära anläggningar, expeditioner,

>

staber, skolor, förråd, fabriker och verkstäder

i Karlsborg...............

Karlsborg

Karlsborgs artilleriregemente........

>

Andra intendentnrkompaniet........

>

Flygvapnets etablissement.........

>

''

Garnisonssjukhuset.............

>

Remontdepån...............

Gudhem

Rådhusrätten i Karls-

Personal vid militära anläggningar, expeditioner,

krona

staber, skolor, förråd och verkstäder i Karls- krona fästning ..............

Karlskrona

Kronobergs regementes detachement.....

>

!

Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani . . .

>

Karlskrona örlogsstation..........

Karlskrona kustartilleriregemente utom detache-

>

rade avdelningen i Älvsborgs fästning . . .

»

Andra flygkårens detachement i Karlskrona .

>

Rådhusrätten i Kristian-

Norra skånska infanteriregementet......

Kristianstad

stad

Vendes artilleriregemente..........

)

Tygverkstaden.........•.....

Ur flera truppförband sammandragen skola å

T>

Rinkaby skjutfält............

Rinkaby

Västra Göinge häradsrätt

Tingsställe: Hässle-

holm

Skånska trängkåren 1............

Hässleholm

Rådhusrätten i Ystad

Södra skånska infanteriregementet......

Ystad och Revinge

Rådhusrätten i Hälsing-

Södra arméfördelningens stab........

Hälsingborg

borg

Skånska kavalleriregementet........

>

Flygskolkåren...............

Ljungbyhed

Remontdepån...............

Herrevadskloster

Anni. Personalen vid rullförings- och landstormsområdesexpcditionerna resp. sjörullföringsområdesexpeditionerna

hänföres till samma underrätt som personalen vid de truppförband resp. den

örlogsstation under vars chef nämnda expeditionspersonal lyder.

1 Hänföres eventuellt till rådhusrätten i Kristianstad.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 2 SS.

Bilaga D.

Kunna krigsdomstolarna avskaffas utan grundlagsändring?

Grundlagarna omnämna krigs domstolarna på fyra olika ställen: il) RF

§ 20, 2) RF § 96, 3) RF § 101 och 4) TF § 5:10. Fråga är nu, huruvida

dessa domstolar därmed äro grundlagsfästade, så att de ej kunna avskaffas

utan ändring av nämnda grundlagsstadganden eller något av dem, med andra

ord huruvida de äro i grundlagen omnämnda på ett sådant sätt, att de böra

anses vara till sin existens av grundlagen föreskrivna.

Statsorgan och statliga institut äro i grundlagen omnämnda på olika sätt,

ibland så att de framstå som direkta skapelser av grundlagen, antingen nya eller

från äldre tider övertagna, ibland så att grundlagen endast förutsätter dem

som förut givna och på ett eller annat sätt begagnar sig av dehn eller träffar

någon disposition för deras del. Det förra är förhållandet med konungadömet

och statsrådet, riksdagens kamrar, högsta domstolen, justitieombudsmannen,

juryn i tryckfrihetsmål o. s. v. Dylika omnämnanden intressera oss icke

här. Även det senare är en mycket vanlig företeelse i våra grundlagar. Några

exempel må anföras. I RF § 28 talas det örn lärarbefattningar vid universiteten,

till vilka även de teologiska läraretjänsterna sägas höra. I RF §§ 29—

31 givas föreskrifter örn tillsättning av vissa ämbeten, biskops- och andra

prästerliga ämbeten samt borgmästareämbeten. I RF § 35 uppräknas ett antal

befattningshavare soini förtroendeämbetsmän. I RF § 60 förklaras husbehovsbrännerimedlen

höra till bevillningarna. I RF § 75 stadgas örn sättet för

de årliga markegångstaxornas uppgörande. I RF §87:2 uppställes krav på

kyrkomötets bifall för stiftande av kyrkolag. I RF § 102 angivas vissa ämbetsmän

som ledamöter av riksrätten. RO § 6 anförtror valen till första kammaren

åt »landstingens ledamöter». I RO § 16 och § 26 upptagas vissa straffpåföljder

som inverkande på valrätt och valbarhet. I RO § 46 stadgas skyldighet

för statskontoret att lämna utskotten upplysningar angående redovisning

av medel. I TF §1:4 talas det örn ovärdighet att föra andras talan

inför rätta såsom det enda hindret för rätten att utgiva periodisk skrift. I

TF §1:5 stadgas örn boktryckeri, att det får anläggas, förutom i stad, också

i köping och municipalsamhälle, och att rådstuvurätt skall vara laga forum.

I TF §2:4 omnämnas på flera ställen myndigheter och befattningshavare,

vilkas handlingar icke äro offentliga (medicinalstyrelsen i und. 10, sundhetsinspektör

i und. 12, försäkringsrådet i und. 14, vattenfallsstyrelsen i und. 20).

Grundlagarna utgå från dessa institutioner eller rättsbegrepp såsom existerande

och räkna med deras fortbestånd. Detta är emellertid icke detsamma

som att de givit sin bekräftelse åt dem och velat omgiva dem med den större

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2SS.

93

helgd, som tillkommer grundlag. Här får man undersöka varje fall för sig

och se till, vad som kan sägas ha blivit genom varje särskilt grundlagsbud

stadgat, vad grundlagen har velat säga i ett stadgande, där något utifrån

hämtat begrepp på detta sätt kommit till användning.

Det torde vara lätt att avskilja vissa ytterlighetsfall. När det t. ex. i RO

§ 6 heter, att första kammarens ledamöter väljas av landstingens ledamöter,

så är det tydligt, att landstingen, ehuru icke positivt föreskrivna i grundlag,

dock icke kunna utan grundlagsändring, blott genom upphävande av landstingslagen,

avskaffas; därigenom skulle ju mycket väsentliga partier av själva

författningen försättas ur kraft. På samma sätt förhåller det sig med stadgandet

i RF §87:2 örn allmänt kyrkomöte. Ehuru kyrkomötet icke direkt

föreskrivits och organiserats av grundlagen och alltså icke är en skapelse av

denna, är det otänkbart, att det skulle kunna utan grundlagsändring avskaffas;

kyrkolagstiftning bleve nämligen då omöjliggjord.

Å andra sidan finns det fall, där det är lika uppenbart, att grundlagen icke

med sitt omnämnande avsett någon grundlagsmässig bekräftelse av det omnämnda.

När sålunda i RF § 35 förtroendeämbetsmännen uppräknas, är det

givetvis icke meningen att säga, att alla dessa ämbetsmäns befattningar nödvändigt

skola finnas, utan endast att, så länge de finnas, de skola vara undantagna

från den allmänna oavsättlighetsregeln i § 36. När det i RF § 28

talas örn de teologiska läraretjänsterna som knutna till universiteten, har därmed

naturligtvis icke givits något förbud mot att förlägga prästutbildningen

till fristående seminarier. Örn man skulle vilja överflytta statskontorets förvaltningsuppgifter

på ett annat ämbetsverk, redan förefintligt eller nybildat,

behöver man tydligen icke först ändra RO § 46, vilket stadgandes syfte ju

endast är att bereda utskotten en möjlighet att utan Kungl. Maj :t som mellanhand

erhålla upplysningar från det centrala verk, som har medelförvaltningen

om hand, men icke att fastlåsa denna uppgift vid ett bestämt ämbetsverk. Och

på samma sätt med de stadganden i TF §2:4, som i sina sekretessbestämmelser

omnämna vissa ämbetsverk eller funktionärer.

Ibland kan emellertid saken vara mera tveksam. När RF § 75 föreskriver,

att »de årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde

på sätt riksdagen särskilt stadgar», och att »vad dessa i avseende på markegångssättningen

fastställa tjäne till efterrättelse», örn icke ändring vinnes besvärsvägen,

så kan detta — i synnerhet med tanke på att regeringsformen

ägnat en särskild paragraf åt denna fråga — vid första påseende giva intryck

av att man velat grundlagsfästa själva markegångsinrättningen. Detta

kan dock ej vara meningen. Det är väl i stället så, att vad grundlagen velat

värna örn genom detta stadgande är svenska folkets genom riksdagen utövade

självbeskattningsrätt: markegångssättningen influerade på skattens storlek,

och därför skulle riksdagen bestämma, huru de personer skulle utses, som

hade att fastställa markegångspriserna. Någon anledning att konservera

själva markegångsmetoden och försvåra övergången till ett system med fixerade

penningeavgifter förelåg däremot icke. — Av något olika karaktär är

stadgandet i RF § 102, som anger riksrättens sammansättning. Den »skall

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr Z2S.

— -—- bestå av — — presidenterna uti alla rikets kollegier,--högste be
fälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande

befälhavaren för den vid huvudstaden förlagda delen av flottan,--och

det äldsta råd i varje av rikets kollegier.» Den meningen kunde nu möjligen

framställas, att här omnämnda ämbeten blivit på ett sådant sätt engagerade

i en viktig konstitutionell uppgift, att deras existens därmed blivit grundlagsstadgad.

Det kunde ju rent av hända, att riksrätten ej bleve domför —

för domförhet fordras tolv ledamöter — örn vissa ämbeten upphävdes, och

hela paragrafen skulle då försättas ur kraft. Vid behandlingen av en vid

1817—18 års riksdag väckt fråga örn sådan ändring av § 102, att det uttryckligen

angavs, vilka ämbetsverk som skulle i egenskap av kollegier vara

representerade i riksrätten, anslöt man sig tydligen — både i konstitutionsutskottet

och i stånden — till en dylik uppfattning: de i stadgandet omnämnda

befattningarna hade genom omnämnande vunnit grundlagens sanktion (KU

1817—18 nr 57, prot. i stånden 1823: Ad. III: 1 s. 405, Pr. 11:451, Bg.

1:711, Bd. 111:222). — Det vore väl dock orimligt, örn man inte skulle

kunna utan grundlagsändring omorganisera rikets ämbetsverk, så att de

upphörde att kunna räknas som kollegier, eller förlägga flottans Stockholmsavdelning

till annan ort blott för den detaljens skull, att vissa befattningshavare

skola vara bisittare i riksrätten. Lika gärna kunde man

göra gällande att landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd icke kunna upphävas utan ändring i lagen örn arbetsdomstol,

eftersom denna lag åt dem uppdrar en viss funktion vid arbetsdomstolens tillsättning.

Vid förefallande behov får man i stället försöka att tolkningsvägen

få ersättare för de bisittare man genom omorganisationsåtgärderna gått

miste örn. — Samma synpunkter kunna anläggas, när det i TF §1:5 stadgas

örn rätt att anlägga boktryckeri och örn forum i boktryckerimål. Den

omständigheten att boktryckeri enligt detta stadgande skall kunna anläggas

i köping och municipalsamhälle kan icke få betraktas som ett hinder

för att genom allmän lag upphäva dessa samhällsformer; man får försöka att

genom tolkning fastställa, vilka kommunala bildningar som skulle kunna betraktas

som deras motsvarigheter efter upphävandet. Och lika litet kan det

vara tal örn att en rättegångsreform, som bl. a. innebure rådstuvurätternas avskaffande,

för sitt genomförande skulle kräva ändring av föreskriften, att

boktryckeri skall lyda under rådstuvurätt.1 Det är ju icke alls detta stadgandes

mening att låsa fast en viss domstolstyp, utan att bland befintliga domstolstyper

välja den för boktryckerimål bäst lämpade.

Örn man nu med ledning av ovan angivna exempel och synpunkter går att

taga ställning till spörsmålet örn krigsdomstolarna, kan man till en början utan

vidlyftigare diskussion frånskilja de båda stadgandena i RF §§ 96 och 101.

Att krigdomstolarna blivit särskilt nämnda i § 96 kan ju icke ha något att

göra med frågan örn dessa domstolars existens. Domstolarna äro icke till för

att riksdagens ombudsman skall få tillfälle att granska dem, och för övrigt

1 Denna uppfattning gav dock i själva verket KU vid 1840—41 års riksdag uttryck åt vid behandlingen

av frågan om grundlagsändring för kärnaärsrätternas indragning, varom mera framdeles.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

95

beror krigsdomstolarnas omnämnande här på en omständighet, som icke har något

som helst med nu föreliggande spörsmål att skaffa, nämligen därpå att

dessa domstolar icke avlönas med »de till försvarsväsendet anslagna medel»

och därför måst särskilt angivas vid uppdragandet av gränsen mellan JO:s

och MO:s befogenhetsområden. Hade krigsdomstolarnas verksamhet bestritts

med försvarshuvudtitelns medel, skulle de aldrig ha blivit i detta sammanhang

nämnda och lagrummet aldrig kommit under diskussion. — Även omnämnandet

i § 101 avser en befogenhetsuppdelning mellan JO och MO. Där högsta

domstolen tjänstgör som krigsdomstol, skall MO, i andra fall JO påtala de i

lagrummet angivna ämbetsbrotten. Stadgandet står tydligen i nära samband

med RF § 20 och hämtar sin beviskraft beträffande krigsdomstolarnas existens

från detta lagrum.

Vad RF § 20 angår, så kan det å ena sidan framhållas, att grundlagen

här icke nöjt sig med att omnämna krigsdomstolarna såsom existerande, ungefär

på samma sätt som den omnämner t. ex. generaladjutanter och fältmarskalkar

i RF § 35. Den organiserar högsta domstolen som krigsdomstol. »De

mål, som från krigsdomstolarna dragas under konungens prövning, skola»,

heter det, »uti högsta domstolen företagas och avgöras. Tvenne militärpersoner

av högre grad, dem konungen härtill utser och förordnar, böra med domare

jäv och ansvar, och utan särskilt arvode, sådana mål i högsta domstolen

övervara och däröver rösta, dock må domarenas antal icke överstiga åtta.»

Detta stadgande skall naturligtvis läsas i sammanhang med RF § 17:1, som

talar örn att konungens domsrätt — d. v. s. hans rätt att avgöra domstolsmål

till skillnad från hans rätt att avgöra administrativa besvärsmål -—- skall utövas

av minst tolv justitieråd. RF § 20 omtalar ett specialfall av denna konungens

domsrätt. Det förutsattes — liksom i RF §1j7:1 — att konungen

har en högsta domsrätt också i fråga örn krigsdomstolsmål. Den rätten skall

han utöva genom högsta domstolen, men liksom dessa mål i underinstanserna

handläggas vid domstolar med militära bisittare, skall också högsta domstolen,

när den tjänstgör som högsta krigsdomstol, ha sådana. Genom att organisera

högsta domstolen som krigsdomstol skulle krigsdomstolarna ha vunnit

grundlagens bekräftelse. — Detta är emellertid att lägga in i stadgandet mera

än vad som i verkligheten står där. Läser man detsamma fördomsfritt, skall

man finna, att det icke alls innesluter något varken direkt eller indirekt uttalande

till förmån för särskilda krigsdomstolar.1 Den frågan var icke aktuell,

varken då regeringsformen skrevs eller då § 20 fick sin nuvarande avfattning.

Det säges ju heller ingenting örn vad som skall förstås med krigsdomstol —

mer än vad som följer av föreskriften örn de två militärerna — och ingenting

om i vilken utsträckning den skall komma till användning. Man har gått ut

ifrån att det fanns krigsdomstolar, och när det så gällde att i regeringsformen

införa bestämmelser örn högsta domstolens organisation, var man angelägen

om att den vid sin handläggning av krigsrättsmål hade en sammansättning,

1 Snarast skulle man val nr stadgandet kunna läsa fram en viss motvilja mot dessa domstolar —

säväl i betraktande av den högsta krigsdomstolens organisation, där det militära elementet är starkt

reducerat, som med hänsyn till att denna domstols kompetens numera utsträckts till att omfatta

jämväl mäl under krigstid, vilka tidigare i högsta instans handlagts »enligt krigsartiklarna».

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

som anslöt sig till principen för underdomstolarnas sammansättning i ty fall.

Finnas inga krigsdomstolar, så har högsta domstolen sin vanliga sammansättning.

Att grundlagen träffat vissa dispositioner för tillgodoseende av ett visst

rättsligt förhållande, som den förutsatt såsom förefintligt, får icke fattas så,

att grundlagen givit detta förhållande sin garanti på framtida förefintlighet.

Jag har förut omnämnt markegångstaxorna. Jag skulle kunna hänvisa på

»husbehovsbrännerimedlen», örn vilka det i RF § 60 säges, att de skola räknas

till bevillningarna, ett uttalande som väl ingen lärer vilja tyda som ett förbud

mot att utan grundlagsändring avskaffa husbehovsbränningen. Grundlagen

vill ju icke säga, att det bland statens inkomster alltid skall finnas inkomster

från husbehovsbränningen, utan att de från detta håll härflytande avgifterna

skola ha bevillnings natur. Fallet i RF § 20 ligger icke mycket annorlunda

till än dessa båda.

Emellertid, även örn man skulle vilja ur sistnämnda paragraf läsa fram en

verklig föreskrift, att krigsdomstolar skola finnas, så kan stadgandet dock

icke få anses förbjuda mera än det totala avskaffandet av dylika specialdomstolar,

och något sådant åsyftas ju ej med det föreliggande förslaget: det skall

ju finnas krigsdomstolar under krigstid. Nu kunde det visserligen invändas, att

man på så sätt skulle komma att ge bestämmelsen en helt annan innebörd än

som genom dess formulering avsetts. Från början gällde den högsta domstolens

sammansättning vid avdömandet av mål i fredstid, medan man i krigstid

skulle förfara »enligt krigsartiklarna», och när den 1915 erhöll sin nuvarande

lydelse, var det icke meningen att inskränka, utan i stället att utvidga området

för domstolens verksamhet som högsta krigsdomstol. Nu däremot skulle

man avkoppla det område, som från början var huvudsaken, och behålla kvar

endast det senare tillkomna. Jag kan emellertid icke se, att detta förhållande

är av någon betydelse. Man har ingen rätt att lägga in i ett grundlagsstadgande

mer än som verkligen står där, och vad som står där är, att vare sig

det gäller fredstid eller krigstid, skola mål, som varit före vid krigsdomstol

och därifrån fullföljts hos konungen, avgöras i högsta domstolen, vilken då

utökas med två militärer. Om grundlagen skall anses säga något örn krigsdomstolars

existens, så är detta åtminstone icke mera än att krigsdomstolar

skola finnas. I vilken utsträckning de skola finnas, eller rättare i vilken

utsträckning militära mål skola handläggas vid krigsdomstol, det får väl ändå

bestämmas genom kriminallag (inkl. kriminalprocesslag) för krigsmakten,

vilken stiftas av konung och riksdag enligt RF § 87. Befogenheten att ändra

eller upphäva sådan lag måtte väl ändå innefatta en befogenhet att närmare

reglera krigsdomstolsorganisationen och bestämma, vilka mål som skola handläggas

vid sådan domstol och vilka som, ehuru avseende krigsmän, skola höra

under de allmänna domstolarna. På den tiden, då § 20 endast avsåg rättegången

under fredstid, var det alltså möjligt att utan grundlagsändring till ett

minimum inskränka det område, där högsta domstolen skulle fungera som

krigsdomstol. Sedan stadgandet ändrats till att omfatta också krigstid, finns

det på samma sätt en befogenhet att genom kriminallagen för krigsmakten inskränka

krigsdomstols kompetens till ett minimum. Varför skulle det vara

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

97

mera stridande mot grundlagen att företaga begränsningen på så sätt, att

hela fredstids- eller hela krigstidsområdet avskildes?

Jag kommer nu till det sista av de grundlagsstadganden, som omnämna

krigsdomstolar, nämligen TF § 5:10. Detta företer så till vida ett starkare

stöd för uppfattningen, att krigsdomstolarna vunnit grundlags bekräftelse,

som det innehåller en positiv föreskrift, att vissa mål skola handläggas av

krigsdomstol. Det heter nämligen: »Örn laga domstol för åtal å förbrytelse,

som omförmäles i 4 § 9 morn., så ock för åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon

som ej lyder under strafflagen för krigsmakten, gälle vad i allmän lag sägs.

Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,

skall tillhöra krigsdomstols upptagande; och tillämpas i ty fall vad

örn rättegången vid sådan domstol är eller varder stadgat, dock att underställning

alltid skall äga rum på sätt förut är sagt.»

Innan jag ingår på frågan örn detta stadgandes innebörd, synes det mig

lämpligt att erinra örn vad som tilldrog sig, då vid ett annat tillfälle en rättegångsreform

var å bane, som bl. a. innebar borttagande av en i tryckfrihetsförordningen

omnämnd domstolsinstans, nämligen kämnärsrätterna. Dessa

Amro som bekant första domstolsinstans i städerna och handlade såväl tvistemål

som brottmål, dock beträffande sistnämnda mål med den inskränkningen, att,

där saken gick å liv eller ära, kämnärsrätt endast hade att rannsaka — med

undantag för Stockholm, där den också ägde döma. I TF § 5 mom. 6 stadgades

det ursprungligen (1812), att »förbrytelser mot denna lag upptagas i

Stockholm vid kämnärsrätterna, men i alla andra städer vid rådstuArurätten i

den stad boktryckeriet ---anlagt är eller —- -— anmält blivit». Vid riks
dagen

1828—30 uppstod fråga örn kämnärsrätternas avskaffande, och ständerna

uttalade sig till förmån för en dylik reform (skrivelsen nr 439), men

gjorde därvid undantag för »kämnärsrätterna i Stockholm, vilka, såsom i

tryckfrihetsförordningen omförmälde, för närvarande icke kunna avskaffas».

I det antagna lagförslaget hette det också: »l:o. Alla kämnärsrätter med

undantag av kämnärsrätterna i Stockholm skola från och med den 1 april

nästkommande år upphöra». Lagutskottet hade emellertid icke haft några

dylika betänkligheter, utan nöjt sig med att i lagförslaget inrycka en passus

om att »rådstuvurätt i Stockholm skall tillsvidare i tryckfrihetsmål benämnas

kämnärsrätt», en åtgärd som för övrigt i stånden ådrog utskottet beskyllningar

för att ha »på ett lindrigast sagt skämtsamt sätt behandlat saken»

(v. Troil inom adeln) eller rent av att lia drivit »uppenbart gyckel med allA7arsamma

och viktiga saker» (prof. Bexell i prästeståndet). Denna ständernas

hållning åberopades sedan av KU 1840—41, då utskottet fann en motion

om ändring av TF § 5 mom. 6 i syfte att möjliggöra kämnärsrätternas avskaffande

välgrundad (uti. n:r 77). — Ständernas beslut i denna fråga är

ett typiskt exempel på det sätt att läsa grundlag, som bragt grundlagstolkningen

i vanrykte. Örn kämnärsrätterna hade varit specialdomstolar,

vilkas sammansättning garanterat särskild förtrogenhet med de frågor,

som komma under bedömande i ett tryckfrihetsmål, eller rättare sagt,

örn Stockholms kämnärsrätter varit på detta sätt särskilt kvalificerade,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 223. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 223.

hade man kunnat förstå ståndpunkten. Men någon sådan tanke ligger påtagligen

icke bakom stadgandet örn kämnärsrätt som laga forum. Utan saken

var naturligtvis den, att de allmänna första instansens domstolar, alltså kämnärsrätterna,

vilka ju voro de som det låg närmast till hands att anlita, icke

— med undantag för Stockholm — voro försedda nied så pass kompetenta

domare, att de viktiga tryckfrihetsmålen kunde anförtros åt dem. När det

alltså för Stockholm hade stadgats, att kämnärsrätt skulle vara laga forum,

var därmed i själva verket endast sagt, att målen skulle handläggas vid stadens

första instans, och ett borttagande av kämnärsrätterna innebar ingen

ändring i bestämmelserna om forum. Ständerna åter handlade som örn tryckfrihetsförordningen

velat säga, att ni får ta bort kämnärsrätterna var som

helst, men inte i Stockholm.1

När det gäller krigsdomstolarna, står saken emellertid så till vida annorlunda,

att det här gäller just en specialdomstol. De i TF §5:10 omnämnda

målen avse dels spridande av skrift, som belagts med kvarstad eller förklarats

konfiskerad, och dels spridande av skrift, vilken såsom disciplinupplösande

är »indragen». Örn dessa stadgas det, att åtal skall anhängiggöras vid krigsdomstol,

där det gäller indragen skrift och riktas mot någon, som lyder under

strafflagen för krigsmakten, men eljest tillämpas allmänna lagens stadganden

örn forum i brottmål. Det är sålunda visserligen icke den påtalade handling ens

beskaffenhet i och för sig, som ansetts påkalla ett specialforum, utan den

handlandes personliga ställning: en och samma handling hör under ett forum,

då den handlande lyder under strafflagen för krigsmakten, under ett annat

då han icke gör detta. Men i alla händelser är det fråga örn alldeles särskilda

synpunkter, som ansetts kräva beaktande genom anordnande av specialdomstol.

Spörsmålet är nu, huruvida grundlagen genom sitt ifrågavarande stadgande

av visst forum kan sägas ha föreskrivit, att dylika specialdomstolar

skola finnas.

Vid första påseende kan svaret härpå synas givet: örn krigsdomstolarna avskaffas,

så kan stadgandet, att vissa mål skola handläggas vid krigsdomstol,

icke verkställas, det blir omintetgjort, och grundlag har ändrats genom allmän

lag. Otvivelaktigt förhåller det sig så, att om det inte finns några krigsdomstolar,

så kunna icke några mål hänvisas till krigsdomstol. Men saken är icke

avgjord härmed. Man får även här fråga sig, vad grundlagen egentligen

säger. Stadgandet uttalar sig icke örn något annat än laga domstol vid spridande

av indragen skrift. Alitsa, örn man blott lagar sa, att det finns

en krigsdomstol, till vilken mål örn dylika brott kunna hänvisas, så kan ur

grundlagsenlighetens synpunkt ingen anmärkning göras mot krigsdomstolarnas

upphävande med stöd av denna paragraf. Men kan det verkligen vara

grundlagens mening att säga: ni får gärna upphäva krigsdomstolarna

beträffande alla andra mål, blott de finnas kvar för disciplinupplösande skrifter?

Naturligtvis icke. Då frågar man sig, om grundlagen genom detta sitt

1 Kungl. Makt var icke lika strängt bunden vid grundlagens bokstav, då det genom ett brev till

Överståthållarämbetet d. 2/2 1838 utan binder av att grundlagen talade örn >iämnärsrätterna> i slockholm

förordnades att dessa skulle med upphävande av deras territoriella jurisdiktioner förenas till en

enda för hela huvudstaden (Backmans lagsaml. V: 369).

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 883.

99

stadgande velat fastslå själva principen om krigsdomstolar för dem som lyda

under strafflagen för krigsmakten. Efter ordalydelsen absolut icke. Platsen

skulle ju också vara synnerligen egendomligt vald. Och man borde också

kanske ha väntat sig något angivande av vad som skulle förstås med krigsdomstol.

Men vad vill då stadgandet säga? Man får komma ihåg, att tryckfrihetsförordningen

till sin materiella karaktär väsentligt skiljer sig från de

övriga grundlagarna. Den är i stor utsträckning en speciell straff- och processlag.

Och den har exklusiv giltighet: man får icke för tryckt skrifts innehåll

straffas i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar. Allmänna

lagens stadganden örn brott och straff, örn laga forum etc. få alltså

icke tillämpas på tryckfrihetsbrotten med mindre tryckfrihetsförordningen innehåller

motsvarande stadganden eller hänvisning till allmänna lagen. Ett sådant

med allmänna lagen korresponderande stadgande är det som innehålles i

TF § 5:10. Detta lagrum vill för en viss detalj, som tryckfrihetsförordningen

ensam kan reglera, genomföra en princip, som redan förut är genom allmän

lag gällande för andra brott, begångna av personer som lyda under

strafflagen för krigsmakten. Att denna visserligen ingalunda praktiskt betydelselösa,

men dock till sin omfattning starkt begränsade detalj — som för

övrigt infördes i grundlagen först 1909 — skulle ha flyttat hela systemet

med krigsdomstolar över till grundlagstiftningens område — nämligen vad

själva principen angår — så att det därefter skulle liksom uppbäras av

TF § 5:10, synes vara att alldeles förrycka proportionerna. Det skulle

för övrigt bli inte endast krigsdomstolarna, utan också strafflagen för

krigsmakten, som lagrummet skulle bli den bärande grunden för. Får man

till följd av forumregeln i detsamma icke upphäva krigsdomstolarna, så får

man naturligtvis icke heller upphäva strafflagen för krigsmakten, ty då skulle

ju också lagrummet bli försatt ur kraft: det är ju den som lyder under strafflagen

för krigsmakten, som hör under krigsdomstols domvärjo. Sålunda den

lilla detaljen i TF §5:10 skulle helt förlama bemyndigandet för konung och

riksdag i RF § 87 att icke blott stifta, utan också upphäva kriminallag för

krigsmakten. Detta är icke tänkbart.

Emellertid återstår alltid den svårigheten, hur man, intill dess grundlagsstadgandet

tilläventyrs blir ändrat — vilket givetvis är önskvärt — skall förfara

med de mål, örn vilka TF §5:10 stadgar, att de skola behandlas av krigsdomstol.

Att, såsom förslaget avser, låta en bestämmelse utsäga, att domstol,

som har att upptaga militära mål, skall vara att anse som krigsdomstol i fall,

då enligt tryckfrihetsförordningen mål tillhör dylik domstols upptagande,

torde ej vara att tillråda, då ett sådant förfarande ger anledning till den icke

obefogade anmärkningen, att man på detta sätt låtit i strid mot RF § 83

grundlag förklaras i annan ordning än den som gäller för dess stiftande.

Bättre torde då vara att — utan hänvisning till tryckfrihetsförordningen —

låta ett stadgande inflyta av innehåll, att där i lag eller författning talas örn

krigsdomstol, skall därmed förstås sådan domstol, som är behörig att upptaga

militärt mål. Ett dylikt stadgande skulle då icke formellt gälla grundlag,

men givetvis av dc domstolar, som få att taga ställning till TF § 5: 10, kun
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

na användas som stöd för deras tolkning av sistnämnda lagrums stadgande

om krigsdomstol.

Jag kommer alltså till det resultatet, att intet av de grundlagsstadganden,

som omförmäla krigsdomstolarna, göra detta på ett sådant sätt, att dessa myndigheter

kunna sägas vara av grundlag föreskrivna, eller så att de icke skulle

kunna utan grundlagsändring avskaffas.

Lund den 19 december 1932.

Rob. Malmgren.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

101

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 10 februari 1933, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar

och rättegången därstädes.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

till huvudsakliga delar av hovrättsassessorn C. G. Hellquist och i övrigt av

häradshövdingen Gustaf Lindstedt.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innebär i realiteten att vissa krigsdomstolar skola

upphöra och att deras jurisdiktion övertages av allmän domstol. I det remissprotokollet

bifogade lagutkastet hade detta förhållande kommit till direkt

uttryck. I förslaget åter angives förhållandet sålunda att i stället för regements-

och stationskrigsrätter allmän underrätt skall vara första krigsdomstol

och i krigshovrättens ställe allmän hovrätt vara krigsöverdomstol. I

remissprotokollet uttalas att ur lagteknisk synpunkt en sådan terminologi icke

torde möta hinder, och det anföres exempel på att då i organisatoriskt hänseende

olikartade myndigheter hava att, var på sitt område, handlägga samma

slag av mål och ärenden, det funnits praktiskt att sammanfatta dessa myndigheter,

såvitt deras befattning med just detta slag av mål och ärenden angår,

under en viss benämning. Detta har naturligtvis sin riktighet, och vad

domstolsväsendet angår, torde det mest närliggande exemplet vara termen allmän

underrätt, som omfattar rådstuvurätter och häradsrätter. Utan tvivel

förhåller det sig också så att förslagets uttryckssätt, betraktat såsom ett

rent terminologiskt grepp, har bestämda fördelar framför det i utkastet använda

ur den i remissprotokollet framhållna synpunkten att det möjliggör

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr Z2S.

en avfattning av lagen, som underlättar bedömandet av vad allmän domstol

har att iakttaga vid handläggning av militära mål.

Det egentliga skälet till den företagna omläggningen är emellertid, såsom

remissprotokollet utvisar, ett annat. Departementschefen, som icke delar den

från olika håll uttalade uppfattningen, att krigsdomstolarna icke kunna avskaffas

utan föregående ändring i vissa grundlagsstadganden, har däremot

ansett konsekvensen av utkastet vara i förhållande till ifrågavarande grundlagsstadganden

något otillfredsställande. Särskilt har departementschefen i

sådant hänseende funnit beaktansvärt vad i Svea hovrätts yttrande anförts i

fråga örn utkastets 17 §. I nämnda paragraf hade, till uppfyllande av föreskriften

i 5 § 10 punkten tryckfrihetsförordningen att i detta lagrum nämnda

mål skola tillhöra krigsdomstols upptagande, förklarats att domstol som hade

att handlägga militära mål vore att anse såsom krigsdomstol, såvitt anginge

mål som enligt tryckfrihetsförordningen falla under krigsdomstols jurisdiktion.

Hovrätten anmärkte härtill att bestämmelsen i sak innebure en tolkning

eller kanske snarare en ändring av grundlagen. Efter erinran örn innehållet

i § 83 regeringsformen framhöll hovrätten vidare att örn allmän domstol

skulle i sin egenskap av forum för militära mål betraktas såsom krigsdomstol,

detta betraktelsesätt icke rimligen kunde begränsas till giltighetsområdet

för ett visst grundlagsbud, vilket härigenom skulle modifieras. Av

den utkastet bifogade promemorian framginge likvisst att en sådan begränsning

just vore avsedd. Vid tillämpningen av §§ 20 och 96 regeringsformen

skulle uttrycket krigsdomstol alltjämt vara att fatta i den hävdvunna bemärkelsen

av en för militära mål inrättad specialdomstol.

Det är i syfte att undvika dessa av departementschefen otillfredsställande

befunna konsekvenser av utkastet som den ovannämnda omläggningen ägt

rum. Denna omläggning stannar emellertid icke vid en ändrad teknisk utformning

av den föreslagna kriminallagen. Den har en vittgående saklig

innebörd. Meningen är nämligen att den nya terminologien skall återverka

på grundlagens tolkning sålunda att hädanefter skall med uttrycket krigsdomstol

icke blott i 5 § tryckfrihetsförordningen, utan ock —- i motsats till

de förutsättningar på vilka utkastet var byggt — även i §§ 20, 96 och 101

regeringsformen vara att förstå domstol av vad slag som helst, allmän eller

särskild, såframt och såvitt den utövar jurisdiktion i mål, som hittills hört

under krigsdomstol.

Nyssnämnda paragrafer i regeringsformen innehålla stadganden, vilkas

faktiska räckvidd av grundlagen själv ställts i beroende av den omfattning, i

vilken jämlikt författningar, tillkomna i annan ordning än genom grundlag,

jurisdiktion i militära mål utövas av krigsdomstolar. En i kriminallags ordning

vidtagen lagändring, genom vilken denna specialjurisdiktion inskränkes

och de allmänna domstolarnas kompetens i motsvarande mån utvidgas — på

sätt i utkastet var föreslaget ■— synes alltså icke möta konstitutionella hinder

ur den synpunkten att den återverkar på tillämplighetsområdet för stadgandena

i regeringsformen. Helt annorlunda förhåller det sig härutinnan med

det remitterade förslaget, vilket avser -— såsom i remissprotokollet är i fråga

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

103

om § 20 regeringsformen angivet och beträffande § 96 måste antagas vara

åsyftat — att verka förändrande på själva tolkningen, på den rättsliga innebörden

av dessa grundlagsstadganden. Huruvida detta förslagets syfte skulle

genom dess lagfästande förverkligas kan emellertid på goda grunder vara

tvivel underkastat. Den omständigheten att i kriminallag termen krigsdomstol

tages i anspråk för att beteckna något helt annat än vad därmed i äldre

och alltjämt gällande författningar förståtts torde icke utan vidare vara avgörande

för orubbade grundlagsbuds tolkning. I synnerhet gäller detta om

ett övervägande av grunden för ett dylikt grundlagsbud giver vid handen att

termen i fråga där kommit till användning just under förutsättning att den

av tillämparen uppfattas i sin av ålder brukade bemärkelse. Synnerligen

starka skäl tala för att så är fallet åtminstone med § 20 regeringsformen, och

av den utkastet bifogade promemorian framgår, att man vid dess avfattande

utgått från denna mening. Förhållandet måste i viss mån återverka även på

tolkningen av övriga stadganden i samma grundlag. Men det kan icke anses

förenligt med sunda lagstiftningsprinciper att stifta en lag, vars konsekvenser

i tillämpningen på områden av högsta betydelse lagstiftaren icke kan

överblicka och som ställer såväl landets högsta domstol som riksdagens ombudsmän

inför ömtåliga och svårlösta konstitutionella problem i fråga örn

former eller kompetensgränser för deras verksamhet.

På grund av det anförda nödgas lagrådet såsom sin mening uttala att de

konstitutionella betänkligheterna mot det remitterade förslaget äro av långt

allvarligare art än de som med fog blivit framställda mot det tidigare utkastet.

Lagrådet finner sig därför böra bestämt avstyrka att förslaget förelägges

riksdagen.

Det återstår att pröva huruvida svårigheterna kunna undanröjas genom att

förläna förslaget en annan läggning. Utkastets stötesten i konstitutionellt

hänseende var, såsom redan angivet, den i dess 17 § innehållna bestämmelsen,

som hade karaktär av förklaring av ett grundlagsrum, 5 § 10 punkten tryckfrihetsförordningen.

Såsom Svea hovrätt framhållit, hade det örn man

fasthåller vid planen att genomföra reformen utan grundlagsändring — varit

mindre stötande att utesluta bestämmelsen i fråga och överlämna åt rättstilllämpningen

att komma till rätta med tolkningen av lagrummet i tryckfrihetsförordningen.

Detta lagrum har en helt annan valör och ställning i rättssystemet

än de ovan berörda stadgandena i regeringsformen. I följd härav skulle,

därest vid stiftande av en lag i enlighet med utkastets ståndpunkt i övrigt

tillvaron av bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen kommit att förbises,

knappast någon egentlig svårighet för rättstillämpningen därav vållats; de i

bestämmelsen omförmälda målen hade, eftersom ett forum dock mäste finnas,

tolkningsvis hänförts under samma domstol som övertagit krigsrätternas hittillsvarande

jurisdiktion. Härav får emellertid -— vilket ock synes vara departementschefens

mening -—- naturligen icke dragas den slutsats att ändring

i grundlagsrummet, som bringar detta i harmoni med den nya lagen, vore

överflödig. Brister och motsägelser i lagstiftningen upphöra icke att vara så
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

dana blott av den orsak att man i rättstillämpningen nödtorftigt kan, då nödvändigheten

det fordrar, finna en godtagbar utväg ur dilemmat. Men härtill

kommer att i sakligt avseende den i utkastet beträdda vägen leder till ett

föga tillfredsställande resultat, i det att gränsen mellan riksdagens båda ombudsmäns

kompetensområden förskjutes på ett allt annat än rationellt sätt.

Justitieombudsmannens redan tunga arbetsbörda skulle enligt utkastet hava

ökats genom att jurisdiktionen i militära mål till större delen lagts under hans

överinseende, och kontrollen över jurisdiktion i disciplinmål och i militära

domstolsmål skulle fördelats på skilda händer även i fråga örn samma truppförband.

I detta hänseende synes det remitterade förslaget äga ett mycket

bestämt företräde. På motsatt sätt förhåller det sig däremot i fråga örn militärjurisdiktionen

i högsta instans. I remissprotokollet har icke åberopats att

sakliga grunder skulle tala för ett militärt inslag i högsta domstolens sammansättning,

sedan det avskaffats i de lägre instanserna. Dess bibehållande

motiveras allenast sålunda att detta icke innefattar någon fara för obehörigt

inflytande av militära synpunkter, vilket torde få anses innebära att något positivt

argument för en anordning av så påfallande inkonsekvens i organisatoriskt

hänseende icke funnits vara att anföra.

Innan lagrådet övergår till granskning av förslagets detaljer synas några

mera allmänna erinringar böra framställas i fråga örn den teknik för reglering

av det förevarande ämnet som genom förslaget kommit till användning. Såsom

tidigare av lagrådet anförts erbjuder förslagets metod att beteckna såsom

krigsdomstol varje domstol, allmän eller särskild, vilken har att handlägga

militära mål, företräden framför det äldre utkastet därutinnan att det skapar

bättre klarhet i vilken mån lagen örn krigsdomstolar och andra lagar och författningar

äga fortfarande tillämplighet. Detta omdöme avser emellertid ingalunda

att innebära att genom det i förslaget apterade systemet skulle sättas

i lagskiparens hand en rättegångsordning, vilken i fråga om tydlighet, översiktlighet

och lättillgänglighet fyller de anspråk som med fog kunna uppställas.

Även enligt förslaget skall innehållet av rättegångsreglerna för militära

mål inhämtas genom sammanställning av tre olika huvudkällor: den föreslagna

lagen, lagen örn krigsdomstolar m. m. och allmän straffprocesslag. Den nya

lagen hänvisar till vad som stadgas i krigsdomstolslagen m. fl. lagar och författningar

såsom gällande, »så vida det är tillämpligt» och i den mån ej annat

följer av nya lagen; krigsdomstolslagen hänvisar i sin ordning till vad i lag

om rättegång vid allmän domstol finnes föreskrivet, »där det tillämpligt är».

Redan i och för sig är denna anordning av rättsmaterialet ägnad att försvåra

överblick och sammanhållning. Så blir särskilt förhållandet då det gäller

reglering av rättegångsväsen, enär på detta område regler i olika ämnen mera

än eljest gripa in i, stå i beroende av och vinna sin rätta förklaring och tolkning

av varandra. Härtill kommer emellertid ytterligare att den centrala författningen

inom detta parallellsystem, nämligen krigsdomstolslagen, ej blott

är en mycket omfattande och icke särdeles lätt överskådlig speciallag, utan

ock, och framför allt, bygger på förutsättningar i organisativt hänseende, som

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82S.

105

delvis skola vara, men i huvudsak icke vara vidare för handen, och från dessa

förutsättningar ordnar rättegångsförfarandet. Helt naturligt har det vid

nämnda lags utformning ofta kommit att bero på redaktionella tillfälligheter

huruvida en rättegångsregels beroende av en viss organisativ förutsättning

kommit till uttryck i lagtexten eller icke. Härav blir följden att vid en överflyttning

till allmänna domstolar av militärjurisdiktionen, med förklaring att

krigsdomstolslagen skall i den mån ej annat följer av nya lagen gälla såvitt

den är tillämplig, det ofta uppstår ovisshet om räckvidden av dylik hänvisning

och i andra fall tillämplighet eller icke tillämplighet framstår som ett

verk mera av tillfälligheter än av en organiskt genomförd reform.

I den följande detaljgranskningen har erinran framställts i ett antal punkter,

där förhållandet till krigsdomstolslagen synes hava bort antingen sakligt

regleras eller oek redaktionellt angivas på annat sätt än i förslaget skett. Men

lagrådet finner angeläget att betona att med dessa erinringar icke avsetts att

uttömmande angiva de brister, med vilka efter dess mening förslaget i nu anmärkta

hänseenden är behäftat. Till en god del lära nämligen dylika brister

få anses såsom oundvikliga konsekvenser av den använda lagstiftningstekniken.

I förslaget har man låtit sig angeläget vara att iakttaga största möjliga

korthet och låta krigsdomstolslagens stadganden gälla orubbade, så långt det

icke varit alldeles oförenligt med de nya organisativa principerna. Denna

metod vid systemets utformning är utan tvivel riktig, att icke säga nödvändig.

Skall krigsdomstolslagen i vid utsträckning behållas i kraft, bleve det alltför

invecklat och villsamt örn likväl i en mängd detaljer gåves ändrade bestämmelser

i den nya lag, som skall tillämpas jämte den förra. Nya lagen måste

fastmera erhålla den typ, den i förslaget fått — bliva ett slags promulgationsiag,

som angiver vad vid krigsdomstolslagens tillämpning hädanefter iakttagas

skall. Men då den nya organisationen innebär att den förut enhetliga domstolstypen,

krigsrätten, ersättes av tre olika slag av domstolar: rådstuvurätter,

häradsrätter och en specialdomstol, annorlunda sammansatt än den förutvarande;

då vidare de allmänna underrätterna icke äro på samma sätt som nu

krigsrätterna anknutna vid visst truppförband eller flottstation och då motsvarande

förhållande gäller åklagarorganisationen, måste den uppgift, man

förelagt sig, kunna endast bristfälligt lösas. Det förtjänar betonas att även

om i åtskilliga fall, där en berättigad tvekan uppstår huruvida och i vilken mån

krigsdomstolslagen alltjämt är tillämplig, ett slutgiltigt riktigt svar på frågan

kan erhållas genom sammanställning och övervägande av samtliga inverkande

lagbud i nämnda lag, jämförda med stadganden i strafflagen för krigsmakten

eller annan författning, eventuellt med hjälp av motivstudier, innebär

detta förhållande icke att lagstiftningsproblemet i motsvarande omfattning

vunnit nöjaktig behandling. Det gäller här esomoftast spörsmål, till vilka

domaren nödgas taga ställning utan att äga rådrum till grundligare undersökningar.

Härtill kommer att den redaktionella utformningen av krigslagarna

bygger på och förutsätter tillvaron av en utbildad tradition inom detta specialområde

angående bestämmelsernas rätta förstånd, en tradition som emellertid

genom organisationsreformen måste i viss mån råka i upplösning.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr

Nu anförda betänkligheter, om än i och för sig allvarliga nog, böra måhända,

i betraktande av att det gäller en mera provisorisk reglering, icke tillmätas

avgörande vikt, därest det av rättsprincipiella eller statsfinansiella

grunder anses angeläget att omedelbart vidtaga en reform, genom vilken den

militära rättsskipningen i stort sett underlägges de allmänna domstolarna.

Skulle emellertid, av ovan anförda konstitutionella eller av andra hänsyn, uppskov

med sådan åtgärd beslutas, men likväl den planen vidhållas att genomföra

ändring utan att avvakta den allmänna processreformen, torde det förtjäna

förnyat övervägande örn icke härvid en närmare anslutning till det i

1922 års betänkande i ämnet framlagda förslaget förtjänar företräde framför

den i remissförslaget beträdda vägen.

1 §•

Lagrådet:

Särskild krigsrätt vid kustflotta — vilken domstol skall kunna, efter

Konungens jämlikt 3 § meddelade förordnande, vara underdomstol jämväl vid

annan avdelning av krigsmakten — skall enligt förevarande paragraf hava

den i vår, liksom i de flesta andra länders, domstolsorganisation hittills okända

typen av tvåmansdomstol. Nuvarande antalet ledamöter i krigsrätt är

fyra. Tillika har bortfallit den nu gällande bestämmelsen att till ordförande

företrädesvis skall utses ordinarie domare i allmän underrätt. Lagrådet kan

icke finna denna organisation erbjuda tillfredsställande garantier ur rättssäkerhetens

och det allmänna förtroendets synpunkter. En överläggning till

dom. vari tre ledamöter deltaga, innebär enligt lagrådets uppfattning väsentligt

större trygghet. Det är att märka att bestämmelsen gäller en domstol

med kompetens att handlägga och avgöra även mycket grova och stundom

ganska invecklade brottmål. En yngre ledamot, som måhända tillfälligt

tjänstgör såsom ensam bisittare vid ordförandens sida, dikterar enligt allmänna

omröstningsregler för brottmål rättens beslut, därest han i motsats till

ordföranden vill fria tilltalad eller eljest är av mildare mening. Det kan

befaras att det domareansvar, han sålunda har att ensam uppbära mot ordförandens

auktoritet, stundom skulle falla honom för tungt och han frestas

att uppgiva sin ståndpunkt utan tillräckligt skäl.

Lagrådet hemställer att förslaget härutinnan ändras så att det föreskrives

att särskild krigsrätt skall bestå av tre ledamöter, som förvaltat domarämbete

och i sådant värv ådagalagt insikt och erfarenhet, samt att åtminstone i fråga

örn ordföranden och ersättare för honom utsäges att därtill företrädesvis skall

utses ordinarie domare i underrätt.

I redaktionellt hänseende erinras vid första stycket, att uttrycket första

krigsdomstol icke förekommer i lagen om krigsdomstolar, vilken däremot i

ett stort antal lagrum — bland vilka kunna särskilt framhållas 1, 24, 31 och

40 §§ — örn underrätter vid krigsmakten använder den sammanfattande beteckningen

krigsrätt, som alltså synes även i förevarande stadgande vara det

lämpliga ordet. Även i annat hänseende torde stadgandet böra jämkas.

I fråga örn tredje stycket hemställes, att där måtte efter bestämmelse örn

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

107

krigshovrättens upphörande stadgas att krigsöverdomstol vare, där allmän

underrätt är underdomstol, vederbörande hovrätt, samt i annat fall, såvida

ej målet skall av överkrigsrätt upptagas, Svea hovrätt. Ändringen bör medföra

att 5 § andra stycket bortfaller och att ingressen till förevarande paragrafs

fjärde stycke undergår härav betingad jämkning. Genom sådan omredigering

vinnes bl. a., att bestämmelsen örn Svea hovrätt såsom speciell överdomstol

för särskild krigsrätt och i visst fall för ståndrätt får sin rätta plats,

att överkrigsrätts kompetens kommer att, såsom utan tvivel är förslagets mening,

omfatta ej blott besvärsmål, utan även underställningsmål samt att i

5 §, genom någon omredigering av nuvarande första stycket, kan lämnas tydlig

forumregel för samtliga fall, där hovrätt såsom krigsöverdomstol skall

upptaga mål, som icke varit föremål för underdomstols behandling.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Grefberg:

På de skäl, som av Svea hovrätt och andra hörda myndigheter i avgivna

yttranden anförts, finna vi häradsrätterna icke böra ifrågakomma såsom

krigsrätter. I de fall, då domsrätten i militära mål enligt vad departementschefen

anfört skulle ankomma å häradsrätt och samma domsrätt icke lämpligen

kan överlämnas åt rådstuvurätt, bör den tilldelas särskild krigsrätt.

Möjlighet att inrätta sådan domstol utöver vad förslaget medgiver bör därför

genom ändring i förevarande paragraf skapas.

Vidare anse vi de skäl, som i avgivna utlåtanden anförts för att Svea hovrätt

bör utgöra krigsöverdomstol för hela riket, så tungt vägande att vi föranlåtas

hemställa om ändring i sådan riktning av förevarande paragraf samt

därav påkallade ändringar i förslaget i övrigt.

2 §•

Lagrådet:

Hela paragrafen är strängt taget obehövlig, eftersom lagens ingress icke

upphäver krigsdomstolslagen eller annan lag eller författning i vidare mån än

de innehålla något mot nya lagen stridande. Det kan emellertid i detta fall

onekligen finnas lämpligt att i själva lagen positivt uttryckes att i allt övrigt

den militära processlagen alltjämt är i kraft. Så har dock ej i paragrafen

skett, i det att om fältkrigsrätt, överkrigsrätt och ståndrätt intet nämnes.

Tydligen beror detta på att man begränsat sig till att tala örn mål och ärenden

vid de domstolar, som erhållit en genom 1 § ändrad organisation och för

vilka rättegångssättet till följd därav modifierats. Men särskilt i betraktande

av att man för målen vid dessa sistnämnda domstolar och endast för dem skapat

den särskilda termen militära mål, tager det sig något egendomligt ut att

tillvaron av vissa andra domstolar, vilkas mål dock äro i eminentaste mening

militära, alls ej beröres. Det synes lämpligt att till paragrafen foga ett andra

stycke, i vilket utsäges att mål och ärenden, som tillhöra fältkrigsrätts, överkrigsrätts

eller ståndrätts upptagande, icke beröras av nya lagen.

Angående olägenheter i sakligt eller i tolkningshänseende, som äro förenade

med en hänvisning av så allmän karaktär som den vilken i paragrafen gi
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majlis proposition nr 223.

ves, åberopas vad ovan om förslaget i allmänhet yttrats. Här må blott fästas

uppmärksamheten på en punkt, vilken de följande bestämmelserna i förslaget

icke giva anledning att vid granskning av dem beröra. Jämlikt hänvisningen

i förevarande paragraf skall besvärstiden i fråga örn underdomstols utslag

vara den i krigsdomstolslagen angivna eller tjugu dagar. Denna regel har

alltså i militära mål avseende även å de allmänna underrätter, för vilkas utslag

enligt rättegångsbalken gäller längre besvärstid, trettio eller fyrtiofem

dagar. Det ligger nära till hands att part och rättegångsbiträde understundom

förbise den strängare särregeln och att i följd härav parten förlorar sin

talan.

Paragrafen utgår, i allt fall skenbart, från den förutsättningen att jurisdiktionen

i de s. k. militära målen får en omfattning motsvarande den vilken

-— frånsett fältkrigsrätt och ståndrätt •— tillkommer krigsdomstolarna enligt

nu gällande lag. Åtminstone i ett fall torde så ej förhålla sig; i vissa andra

fall synes saken tvivelaktig. I 39 § krigsdomstolslagen stadgas i första punkten

behörighet för krigsdomstol att upptaga åtal mot den, som lyder under

strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma

lag, för brott som där omförmäles såsom straffbart. Gäller emellertid åtalet

fel eller förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten, skall enligt

paragrafens andra punkt behörigheten omfatta även de fall, då den tilltalade

ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri

icke omförmäles såsom straffbart. På grund därav har krigsdomstol att

döma över ämbetsbrott av krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler. Dessa

äro nämligen i 6 § strafflagen för krigsmakten visserligen undantagna från

att lyda under nämnda lag — utom under tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad

avdelning -— men undantagsbestämmelsen är å andra sidan så formulerad

att det framgår att de betraktas såsom anställda vid krigsmakten. I sistnämnda

hänseende har alltså ingen betydelse tillagts den omständigheten att

deras avlöning utgår av medel, anslagna under andra huvudtiteln. Undantagsbestämmelsen

i fråga omfattar »vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare

och åklagare» och innebär avvikelse från regeln att »vid krigsmakten

anställda civila ämbets- och tjänstemän» lyda under strafflagen för krigsmakten.

Den måste hittills hava varit att tolka så, att auditör icke blott såsom

bisittare i krigsdomstol, utan i fråga örn sin tjänstebefattning i dess helhet

icke lyder under nyssnämnda lag. Annorlunda förhåller det sig med den lagfarne

befattningshavare vid allmän domstol, som enligt förslagets 6 § av Konungen

förordnas att fullgöra de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten

ankomma på auditör. Denne är tydligen att betrakta såsom en vid

krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman; och då hans befattning icke

är en domarebefattning, måste han enligt nyss anförda regel i 6 § strafflagen

för krigsmakten anses lyda under denna lag, vilket bland annat har den betydelsen

att krigsdomstol är behörig döma även över vissa av honom annorledes

än i tjänstens utövning begångna förseelser samt vidare att han för

tjänstefel kan ådömas disciplinstraff (132 § strafflagen för krigsmakten).

Detta synes dock föga lämpligt.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %$>8.

109

I fråga om domare och åklagare vid särskild krigsrätt synes otvivelaktigt

att i förevarande hänseende samma regler som hittills gälla och att således

39 § andra punkten krigsdomstolslagen har tillämpning. Att en sådan tilllämpning

icke bör ifrågakomma beträffande domare och åklagare vid allmän

underrätt synes obestridligt. Men att härutinnan motsatta regler skulle gälla

för den särskilda krigsrätten, med dess nya sammansättning och ställning inom

organisationen, kan svårligen vara lämpligt. Lagrådet hemställer därför

om bestämmelse att 39 § andra punkten krigsdomstolslagen icke skall tilllämpas

å domare och åklagare vid de i 1 § förslaget omförmälda domstolarna.

3 §•

Lagrådet:

Första stycket i 3 § innehåller regler örn forum i sådana militära mål

som enligt förslaget skola tillhöra allmän underrätt. Utanför bestämmelsen

falla sålunda i första hand militära mål, i vilka hovrätt på grund av 1 §

tredje stycket i förslaget jämfört med 46 § lagen örn krigsdomstolar har att

omedelbart döma. Avsett är dessutom att för den händelse särskild krigsrätt

inrättas vid kustflotta, de här givna forumreglerna icke skola äga tillämpning

i fråga örn mål som upptagas av denna krigsrätt, vilkens behörighet i

stället skall bedömas med ledning av vad i 40 § andra stycket andra punkten

lagen örn krigsdomstolar är stadgat. Att på sätt sålunda föreslås låta forumbestämmelserna

för de blivande underdomstolarna vid krigsmakten vara uppdelade

på två olika lagar lärer redan ur överskådlighetens synpunkt vara

mindre lämpligt. Därtill kommer att den särskilda regel, vilken i 3 § upptagits

i fråga om tilltalad som samtidigt tillhör olika avdelningar av krigsmakten,

synes böra äga tillämpning även i det fall att den ena avdelningen

utgöres av kustflotta vid vilken särskild krigsrätt inrättats. Att märka är

dessutom att andra stycket i 3 § är avsett att gälla icke blott sådana mål som

tillhöra allmän underrätt utan även dem som skola gå till särskild krigsrätt,

där sådan inrättats. En bättre ordning än den föreslagna lärer kunna vinnas

genom att åt första punkten i 3 § gives det innehåll att militärt mål, som

tillhör underdomstol vid krigsmakten, skall upptagas av allmän underrätt i

den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken

tilltalad hör eller som målet närmast angår. Till denna huvudregel torde

höra — till ersättande av 40 § andra stycket andra punkten lagen örn krigsdomstolar

—- knytas en undantagsbestämmelse rörande det fall att tilltalad

tillhör eller målet närmast angår kustflotta, vid vilken särskild krigsrätt finnes

inrättad, i vilket fall målet skall upptagas av den särskilda krigsrätten.

I ett andra stycke av paragrafen synas lämpligen kunna sammanföras bestämmelser

av innehåll dels att tilltalad som samtidigt hör till olika avdelningar

av krigsmakten skall då fråga är örn underrätts behörighet anses tillhöra den

avdelning vid vilken han tjänstgör, dels ock — såsom motsvarighet till nuvarande

andra stycket -— att mål mot tilltalad som upphört att höra till krigsmakten

skall anses närmast angå den avdelning han tillhörde då brottet

begicks.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I 3 § första stycket andra punkten har åt Kungl. Majit inrymts rätt att,

därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det kräver, beträffande

mål som röra viss avdelning eller personal förordna att målen skola upptagas

av annan underrätt än den som eljest enligt gällande regler skulle varit

behörig. Av remissprotokollet framgår att bestämmelsen är avsedd att vinna

tillämpning dels i vissa fall då anledning finnes att välja mellan rådstuvurätt

och häradsrätt dels ock i flertalet av de fall, där nu i fråga örn mindre avdelningar

Konungen med stöd av 5 § sista stycket lagen örn krigsdomstolar förordnat

att avdelning skall lyda under särskild krigsrätt eller under viss regements-

eller stationskrigsrätt. Det kan sålunda komma att inträffa att

Kungl. Majit med stöd av denna bestämmelse föreskriver att mål som enligt

de vanliga reglerna örn forum skulle tillhöra häradsrätt i stället skola behandlas

av rådstuvurätt. I detta sammanhang är det därför av särskilt intresse att

undersöka i vad mån fog kan finnas för invändningen att städerna icke utan

vidare skulle vara skyldiga att låta rådstuvurätterna övertaga den militära

rättsskipningen. Såsom departementschefen framhåller, har i åtskilliga fall

vilka tidigare förevarit den rätt som tillkommer stad att inom sitt område

handhava rättsskipningen ansetts icke lägga hinder i vägen för staten att med

hänsyn allenast till vad rättegångsordningens ändamålsenlighet i allmänhet

kräver bestämma forum i rättegångsmål. Däremot torde det icke hittills hava

förekommit att det överlämnats åt Kungl. Maj :t att i administrativ ordning

å stad överflytta rättsskipningen inom område, som enligt eljest gällande

regler skulle höra under annan domstols domvärjo. De betänkligheter, som en

sådan anordning i och för sig är ägnad att uppväcka, öka i styrka, när såsom

i förevarande fall överflyttningen förutsättes skola medföra att den av

staden bekostade domstolen skall kunna bliva skyldig att sammanträda utanför

sitt ordinarie jurisdiktionsområde. Starkast göra sig dessa betänkligheter

gällande i fråga örn bestämmelsen i 9 § tredje stycket i förslaget. Meningen

lärer vara att det där använda uttrycket »plats» skall omfatta jämväl ort

belägen utanför domstolens jurisdiktionsområde. Så tolkad kommer bestämmelsen

sålunda bl. a. att innebära att åt Kungl. Maj :t överlämnas att utan i

lag närmare angiven begränsning genom administrativa föreskrifter ålägga

rådstuvurätt att i militära mål hålla sammanträden utanför staden. Departementschefen

framhåller visserligen att det bör tillses att fördelningen av de

militära målen å de allmänna domstolarna sker på sådant sätt att behovet av

dylika förflyttningar så vitt möjligt undanröjes eller begränsas. Även örn

största möjliga hänsyn kommer att tagas till städernas intresse att arbetsfältet

för deras domstolar icke vidgas, lärer det dock icke kunna undvikas, att vid

lagens tillämpning uppstå spörsmål örn forum vilkas lösning blir av ömtålig

natur. Med hänsyn till frågans vikt anser sig lagrådet icke kunna underlåta

att såsom sin mening uttala att vid lagens genomförande på denna punkt

kunna uppstå större svårigheter än dem med vilka departementschefen synes

hava räknat.

Vad tredje stycket angår har det icke givit anledning till annan erinran

än att regeln icke synes böra hänföra sig allenast till det fall att beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228. lil

viss avdelning eller personal ej finnes behörig domstol, utan erhålla en allmännare

avfattning.

4 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket är avsett att motsvara 43 § lagen örn krigsdomstolar

allenast med den ändring som föranledes därav att enligt förslaget

icke alla krigsrätter komma att lyda under samma krigsöverdomstol.

Nämnda paragraf, som behandlar det fall att flera medgärningsmän lyda under

olika krigsrätter, innefattar ett undantag från de i förordningen den 6

mars 1751 givna stadgandena rörande domstols behörighet. Det synes kunna

ifrågasättas huruvida icke de i allmänhet gällande bestämmelserna med fördel

kunna göras tillämpliga även å det fall som här avses.

Enligt 48 § första och andra styckena i lagen örn krigsdomstolar må krigsdomstol

väl rannsaka men ej döma angående delaktighet i brott, som åtalats

vid krigsdomstolen, örn åtalet mot den delaktige ej jämlikt 39 § samma lag

hör till krigsdomstols behandling, eller angående ett vid krigsdomstol av tilltalad

framställt yrkande örn ansvar för falsk angivelse, vilket ej tillhör krigsdomstols

prövning. Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall emellertid

i militära mål krigsdomstols behörighet att döma över delaktiga samt

över rekonventionstalan vara densamma som gäller i den allmänna straffprocessen.

Det måste dock ifrågasättas huruvida vad sålunda föreslagits är tillfyllest.

Bestämmelserna i 49 och 56 §§ krigsdomstolslagen synas sammanställda

med varandra utgöra ett bestämt hinder att låta en rannsakning i militärt

mål vid allmän underrätt utvidgas att gälla även brottslighet av samme tilltalade,

vilken ej faller under krigsdomstols bedömande, men visserligen måhända

under just den allmänna underrätts som i det militära målet fungerar

som krigsdomstol, utan måste örn denna senare brottslighet rannsakas i särskilt

mål. Detta synes föga lämpligt, och det kan ifrågasättas om ej krigsdomstols

behörighet kunde i nämnda hänseende utvidgas till likhet med vad

om allmän domstol gäller. En ändring härutinnan skulle icke draga med

sig som konsekvens att en domstol som icke fungerar som krigsdomstol skulle

kunna med stöd av lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet

i fråga örn upptagande av vissa brottmål taga sig domsrätt i militärt mål. Ty

i 1924 års lag är undantag från dess tillämplighet gjort i fråga örn sådana

mål för vilka beträffande rätt domstol gälla särskilda, från stadgandena i 10

kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Mot förslaget kan vidare erinras att örn ett mål angår två medgärningsmän,

av vilka den ene varken lyder under strafflagen för krigsmakten eller

eljest är underkastad straff efter samma lag, underrätt, som i egenskap av

krigsdomstol upptagit rannsakning med den andre gärningsmannen, är förhindrad

att låta målet omfatta även den förstnämnde och detta även i det fall

att rätten i sin egenskap av allmän domstol är jämlikt 10 kap. 21 § rättegångsbalken

rätt forum jämväl i fråga örn hans brottslighet. Har däremot

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

målet först upptagits rörande den som ej lyder under krigsdomstol, är möjligen

1751 års förordning att tolka så att målen få sammanslås.

Det hemställes att paragrafen måtte omarbetas under hänsynstagande till

vad nu anförts.

5 §.

Lagrådet:

Den i paragrafens första stycke meddelade bestämmelsen att besvär över

beslut varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning skola upptagas

av hovrätt, dit talan fullföljes från den underrätt som varit behörig därest

målet skolat av underrätt upptagas, har erhållit en avfattning som ger bestämmelsen

större räckvidd än som varit avsedd. Enligt 209 § strafflagen

för krigsmakten skall nämligen besvär över befälhavares beslut i disciplinmål

anföras hos överkrigsrätt, örn sådan domstol trätt i verksamhet vid den

avdelning av krigsmakten dit befälhavaren hör. Förslagets innebörd är att

detta stadgande alltjämt skall gälla. Detta förhållande bör komma till uttryck

genom en omformulering av ovannämnda bestämmelse i förslaget.

Den i paragrafen använda terminologien överensstämmer varken med förslagets

1 § eller med krigsdomstolslagen, vilket verkar förvillande. I första

stycket bör det i stället för underrätt heta underdomstol, och i andra stycket,

örn detta bibehålies, i stället för annan underrätt än allmän domstol heta annan

underdomstol än allmän underrätt.

Vid 1 § har hemställts att den bestämmelse som meddelats i paragrafens

andra stycke skall överflyttas till 1 §. Vinner denna hemställan icke bifall,

lärer vad i förevarande paragrafs första stycke stadgas örn underrätt böra

begränsas att avse allmän underrätt.

6 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf åsyftas den skyldighet att vara rådgivare åt befälhavare

vid utövande av den disciplinära bestraffningsrätten, som för närvarande

åvilar auditör. Den rådgivande verksamhet i övrigt som nu ankommer

å auditörerna och som enligt departementschefens uttalande jämväl skall uppdragas

åt de nya rådgivarna är icke reglerad i strafflagen för krigsmakten

och faller således icke inom paragrafens ram.

Departementschefen har i sitt anförande givit uttryck åt angelägenheten av

att befälhavaren fullt ut använder sin disciplinära bestraffningsrätt. Endast

i de fall då befälhavaren efter noggrann utredning och prövning funne att

påföljden i det särskilda fallet ej borde stanna vid disciplinstraff eller att

förseelsen i allt fall borde medföra sträng arrest eller att erforderlig utredning

om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunde vinnas,

skall han hava att överlämna målet till krigsdomstolen. Departementschefen

har ock uttalat den förmodan att den föreslagna reformen säkerligen

komme att verka i den riktning att befälhavaren i mindre utsträckning än

för närvarande hänsköte till domstol mål som kunde bestraffas disciplinärt

samt framhållit önskvärdheten av att så bleve händelsen, och att framför

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

113

allt mål ej bleve hänskjutna till domstol allenast på grund av bristfällig utredning.

I vad departementschefen anfört finner lagrådet sig kunna instämma.

Men örn den uppgift som lägges i befälhavarens hand således förutsättes

bliva mera maktpåliggande än hittills, är det desto mera angeläget att

den rättsbildade rådgivare i disciplinmål, som ställes till hans förfogande,

både har erforderliga kvalifikationer och kan förväntas nedlägga tillräckligt

av tid och intresse på sin befattning. En nödvändig förutsättning härför är

att löneförmånerna icke tillmätas med alltför stor njugghet. Lagrådet anser

denna synpunkt vara för den disciplinära rättsskipningen av den synnerliga

betydelse, att det bort erinras därom.

7 §•

Lagrådet:

I paragrafens första stycke lärer det böra heta, att vad hittills enligt lag

ålegat krigsfiskal skall ankomma på åklagare, som avses i stycket.

Beträffande kompetensen hos den som förordnas till åklagare i särskild

krigsrätt har någon bestämmelse ej givits. En regel härom synes dock icke

böra saknas i paragrafen. Eör sådan åklagare kunna lämpligen uppställas

samma behörighetsvillkor som för närvarande enligt 33 § krigsdomstolslagen

gälla för krigsfiskal vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt. Dessa villkor sakna

visserligen motsvarighet beträffande åklagarna i de militära mål som handläggas

vid de allmänna underrätterna; men denna olikhet torde icke kunna

undvikas utan rubbning av de grunder efter vilka åklagarväsendet ordnats

i förslaget.

I paragrafen saknas bestämmelse för det fall att den ordinarie förläggningsorten

för en avdelning av krigsmakten är stad, där rådstuvurätt och allmän

åklagare finnas, men mål rörande samma avdelning skall upptagas av

häradsrätt vars domsaga omfattar flera åklagardistrikt. Det synes därför

erforderligt att göra ett tillägg av innehåll att såvitt underrätts behörighet

att upptaga militära mål grundar sig på Konungens enligt 3 § givna förordnande,

skall, där vid underrätten finnas flera allmänna åklagare med

skilda distrikt, förordnande jämväl meddelas med vilken åklagarebefattning

skyldighet att tjänstgöra i dessa mål skall vara förenad.

Andra stycket i paragrafen innebär att advokatfiskalerna i hovrätterna

skola övertaga den nuvarande överkrigsfiskalens åligganden såsom kronans

ombudsman och allmän åklagare vid krigshovrätten. Då beträffande skyldigheten

att vara kronans ombudsman några föreskrifter för närvarande icke äro

meddelade i lag — de återfinnas i arbetsordningen för Svea hovrätt med krigshovrätten

— lärer någon föreskrift härom ej böra inflyta i lagen. Det hemställes

alltså att bestämmelsen härom får utgå. Vissa i 12 kap. lagen örn

krigsdomstolar m. m. givna bestämmelser som avse överkrigsfiskal kunna måhända

icke sägas gälla denne i hans egenskap av allmän åklagare. Till ifrågavarande

stycke synes därför lämpligen böra fogas ett tillägg av innehåll

att vad i 12 kap. nämnda lag är stadgat om överkrigsfiskal vid krigshovrätten

skall äga motsvarande tillämpning å vederbörande advokatfiskal.

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 228.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr £28.

8 §•

Lagrådet:

Anhängiggörande av mål vid krigsrätt äger enligt krigsdomstolslagen rum

i en helt annan ordning än vid underrätt enligt allmän lag. Allmän åklagare

äger icke av eget initiativ utfärda stämning, ej heller målsägare uttaga stämning

vid domstolen. Man har att hänvända sig till vederbörande befälhavare,

som enligt 50 och 51 §§ krigsdomstolslagen har att, efter gjord angivelse eller

då till hans kunskap kommit att brott under allmänt åtal blivit begånget, föranstalta

om krigsrättens sammankallande samt, sedan tid och plats för sammanträde

bestämts, överlämna handlingarna till åklagaren vilken därefter har

att inkalla parterna till rätten. Den befälhavare som behörighet härutinnan

tillkommer är enligt 14 § första stycket krigsdomstolslagen, för det fall att

målet hör under regements- eller stationskrigsrätt, befälhavaren för det truppförband

eller den station vid vilken krigsrätten skall hållas. Angående den

ordning, i vilken han har att fullgöra sin uppgift, finnes stadgat i 14 § andra

stycket nämnda lag: anmälan skall göras hos krigsdomaren.

Från den ståndpunkt förslaget intager kan man, såsom i remissprotokollet

uttalas, icke längre tala örn något truppförband eller station, vid vilken krigsrätten

hålles, om denna är allmän underrätt; och förslaget har därför i förevarande

paragraf lagt uppgiften att göra anmälan hos domstolen hos viss på

annat sätt angiven befälhavare. Men själva principstadgandet örn behörighet

att föranstalta örn krigsrätt, jämte den därtill anknutna hänvisningen i

50 § angående till vem målsägare har att vända sig med sin angivelse, är däremot

i själva verket lämnat orubbat, ehuru såsom remissprotokollet utvisar

detta icke varit avsett. Jämkning härutinnan förordas.

Anmälan om militärt måls upptagande vid domstol skall enligt förslaget,

såvida den som målet angår lyder under strafflagen för krigsmakten, göras

av den befälhavare som jämlikt 191 § strafflagen för krigsmakten äger bestraffningsrätt

över honom. Då i nämnda lagrum flera befälhavare nämnas

såsom jämte varandra bestraffningsberättigade i fråga örn samma person och

förseelse, vill det förefalla som örn här borde sägas befälhavare rätt och slätt.

Ett uttryckssätt, liknande förslagets, förekommer visserligen i 202 § strafflagen

för krigsmakten, men synes där vara en av rent redaktionella skäl tillkommen

oegentlighet. — I remissprotokollet säges förevarande 8 § giva behörighet

att förmedla åvägabringande av sammanträde med krigsrätt åt varje

befälhavare med oinskränkt bestraffningsrätt. Så är emellertid enligt lagtexten

svårligen förhållandet med befälhavare, som har bestraffningsrätt enligt

192, 193 eller 195—197 §§ strafflagen för krigsmakten.

Det saknas föreskrift vem uppgiften att göra anmälan tillkommer, örn målet

är undersökningsmål som icke angår viss person.

9 §.

Lagrådet:

Då i 9 § förutsättes att militära mål av underrätt skola slutbehandlas »med

minsta möjliga tidsutdräkt», synas åtminstone enligt ordalagen större krav på

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %28.

115

skyndsamhet hava uppställts än som är åsyftat eller av förhållandena påkallat.

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ krigsdomstolslagen, att ordföranden

efter samråd med befälhavaren utsätter sammanträde att äga rum så snart

lämpligen kan ske, synas på ett lyckligt sätt uttrycka vad i detta avseende bör

gälla. Någon föreskrift i ämnet, motsvarande förevarande paragrafs första

stycke, lärer icke vara erforderlig och snarast giva upphov till tvekan huruvida

ovannämnda bestämmelser i krigsdomstolslagen alltjämt äro i kraft.

Enligt 15 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar bör krigsrätt, där ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den

ort, där den avdelning av krigsmakten vid vilken krigsrätten är inrättad befinner

sig. Med förslaget avses att denna bestämmelse skall upphöra att

gälla. I stället skola jämlikt 9 § tredje stycket i förslaget närmare föreskrifter

örn plats för underrätts sammanträde för behandling av militära mål meddelas

av Konungen. Rörande detta ämne framhåller departementschefen att

vare sig avdelning av krigsmakten är förlagd inom eller utom häradsrätts

eller rådstuvurätts sammanträdesort bestämmelser böra meddelas örn skyldighet

för domstolen att då målets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter

därtill föranleda sammanträda å avdelningen tillhörande lokal. För

den särskilda krigsrätten erforderliga föreskrifter anser departementschefen

kunna i huvudsak ansluta sig till dem som för närvarande gälla enligt 15 §

andra stycket lagen örn krigsdomstolar. Att denna fråga regleras på ett tillfredsställande

sätt synes vara av sådan vikt att de riktlinjer efter vilka regleringen

skall ske böra, i likhet med vad för närvarande gäller, angivas i lag.

I detta sammanhang hänvisas till vad lagrådet anfört under 3 §.

10 §.

Lagrådet:

Enligt 53 § lagen örn krigsdomstolar åligger det befälhavare som föranstaltat

örn krigsrätts sammankallande att så snart tid och plats för rättens

sammanträde blivit bestämd med underrättelse om sammanträdet överlämna

handlingarna i målet till åklagaren. Denna bestämmelse synes icke

lämpligen böra fortfara att gälla, därest vad här föreslås blir upphöjt till

lag. För att rättens ordförande skall kunna fullgöra den uppgift som enligt

förslaget ålägges honom lärer det nämligen vara nödvändigt att handlingarna

i målet bliva tillgängliga för honom på ett tidigt stadium av den förberedande

utredningen. Bestämmelserna i 10 § torde därför böra kompletteras med

föreskrifter örn att befälhavaren skall så snart ske kan överlämna handlingarna

till rättens ordförande samt att det skall ankomma på denne att vidarebefordra

dem till åklagaren med underrättelse om tid och plats för rättens

sammanträde.

Det lärer vidare förtjäna övervägas, huruvida det icke i vissa fall — med

hänsyn till exempelvis innehållet i arbetsordningen för en rådstuvurätt -—- bör vara möjligt att å annan ledamot av rätten än ordföranden lägga det bestyr

som i paragrafens första punkt avses.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr SS3.

11 §•

Lagrådet:

Vad bär föreskrives om rätt för befattningshavare vid krigsmakten att vara

tillstädes vid handläggning av militärt mål inför hovrätt synes icke böra

gälla i andra fall än då hovrätten förordnat örn muntligt förhör i målet. Ett

förtydligande av lagtexten på denna punkt synes önskvärt.

12 §.

Lagrådet:

Enligt 59 § första stycket i lagen örn krigsdomstolar är krigsrätt ej domför

med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten. Då detta stadgande

icke är avsett att äga tillämpning å allmän underrätt såsom krigsdomstol,

torde förevarande paragraf böra inledas med en allmän domförhetsregel.

Stadgandet örn sådant undersökningsmål som i 59 § andra stycket krigsdomstolslagen

avses torde böra kompletteras med bestämmelse) att där handläggaren

funnit mål vara av den vikt eller invecklade beskaffenhet att fullsutten

rätt bör i fortsättningen därmed taga befattning, han äger hänskjuta

målet till sådan behandling.

13 §•

Lagrådet:

I första stycket synes böra uttryckligen angivas att däri upptagna bestämmelser

avse allenast underrätt.

14 §.

Lagrådet:

Det i denna paragraf använda uttrycket rättens yngste ledamot synes icke

tillräckligt tydligt. Vinnes beaktande för den av lagrådet vid 1 § gjorda hemställan

att ledamöterna i den särskilda krigsrätten skola vara tre till antalet,

lärer det i rättegångsbalken förekommande uttrycket den som i rätten ytterst

sitter kunna komma till användning. Bibehålies bestämmelsen om två ledamöter

i rätten kan måhända uttrycket bisittaren i rätten nyttjas.

15 §.

Lagrådet:

Att Konungen äger befogenhet att för befattningshavare vid domstolar utfärda

instruktionella föreskrifter behöver icke i lag uttalas. Nödiga ändringar

i hovrätternas arbetsordningar behöva exempelvis intet stöd i ett lagstadgandé

sådant som det i förevarande paragraf givna. Utan stöd i krigslagarna

har ju också utfärdats gällande instruktion för krigsdomare, auditörer och

krigsfiskaler. Såvitt upplyst är det eljest endast erforderliga föreskrifter om

allmän åklagares tjänstgöringsskyldighet i militära mål, man vid paragrafens

avfattning haft i sikte. Till utfärdande av dylika föreskrifter skulle

enligt lagrådets vid 7 § gjorda hemställan särskilt bemyndigande i lagen

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

givas Konungen. Vinner denna hemställan beaktande, bör enligt lagrådets

mening förevarande paragraf desto hellre utgå som den kan väcka föreställning

att den innebär vidsträcktare befogenhet att giva verkställighetsföreskrifter

än eljest beträffande rättegångslag gäller.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra punkten av första stycket synes icke stå väl samman

med föreskriften i 23 kap. 6 § rättegångsbalken. Det kan ock inträffa

att mål av invecklad och vidlyftig beskaffenhet slutligt handlagts så nyss före

den 1 januari 1934 att det icke är möjligt eller rimligen kan fordras att målet

avdömes före lagens ikraftträdande. Man lär icke hava anledning förmoda

annat än att krigsrätterna skola i den mån det är möjligt avveckla hos dem

anhängiga mål innan den nya lagen träder i kraft. Det hemställes alltså att

ifrågavarande punkt måtte uteslutas. Vinner denna hemställan beaktande,

bör styckets första punkt givas det innehåll att mål, som före den nya lagens

ikraftträdande inkommit till krigsrätt, men icke därförinnan av samma rätt

avgjorts, skall överlämnas till den domstol som enligt nya lagen är behörig

upptaga målet.

I följd av bestämmelsen i första punkten av andra stycket kommer krigshovrätten

med all sannolikhet att fungera någon tid efter den nya lagens ikraftträdande.

Med hänsyn härtill och då samma styckes andra punkt strängt

taget saknar tillämplighet, hemställes att sistnämnda punkt måtte uteslutas

och första punkten vidgas att avse jämväl mål som före lagens ikraftträdande

avdömts av krigsrätt eller befälhavare.

Skulle efter det krigshovrätten upphört besvär som avses i 66 § krigsdomstolslagen

anföras över något före den nya lagens ikraftträdande meddelat

beslut, lärer efter allmänna rättsgrundsatser få lösas frågan vilken hovrätt

målet tillkommer. Anses detta icke lämpligt, kunde den regel meddelas att

för dessa fall Svea hovrätt skall vara krigsöverdomstol.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,

lagrådets den 14 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 10 februari 1933

till lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar

och rättegången därstädes.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i sitt utlåtande funnit sig böra med hänsyn till konstitutionella

betänkligheter avstyrka att det remitterade lagförslaget förelägges riksdagen.

Väl har lagrådet ansett hinder icke möta mot att i kriminallags

ordning vidtaga lagändring, varigenom inskränkning sker i den omfattning,

i vilken jurisdiktion i militära mål utövas av specialdomstolar. Lagrådets

erinran avser i stället det förhållandet, att i förslaget termen krigsdomstol

tages i anspråk för att beteckna allmän domstol, när den har att

handlägga militära mål med tillämpning av lagen örn krigsdomstolar och

rättegången därstädes jämte den nu föreslagna nya lagen. Denna anordning

har lagrådet funnit ägnad att föranleda tveksamhet i fråga örn innebörden

av sådana grundlagsstadganden, vari uttrycket krigsdomstol jämväl förekommer.

Å andra sidan har, vid prövning huruvida svårigheterna kunde undanröjas

genom att förläna förslaget en annan läggning, lagrådet även mot det

tidigare utkastet framställt åtskilliga anmärkningar av innebörd att ej heller

den däri anvisade utvägen ledde till ett tillfredsställande resultat. — Även den

teknik för reglering av det förevarande ämnet, som genom förslaget kommit

till användning, har föranlett vissa allmänna erinringar från lagrådets sida av

innebörd att tolkningssvårigheter kunde uppstå vid lagens tillämpning. De i

detta hänseende anförda betänkligheterna har dock lagrådet funnit, örn än

a.llvarliga nog, måhända böra, i betraktande av att det gällde en mera provisorisk

reglering, icke tillmätas avgörande vikt, därest det av rättsprincipiella

eller statsfinansiella grunder ansåges angeläget att omedelbart vidtaga

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

119

en reform, genom vilken den militära rättsskipningen i stort sett underlades

de allmänna domstolarna.

Vad lagrådet sålunda anfört har jag icke funnit utgöra tillräcklig anledning

att underlåta tillstyrka det remitterade förslagets framläggande för riksdagen.

Även i fråga örn de konstitutionella betänkligheterna torde gälla vad

lagrådet i fråga om den i förslaget använda tekniken uttalat därom att de anförda

betänkligheterna ej borde tillmätas avgörande vikt. Jag har för övrigt

svårt att föreställa mig att tolkningssvårigheterna verkligen skulle bliva av

praktisk betydelse. Vad särskilt grundlagstolkningen beträffar torde, därest

även riksdagen ansluter sig till den i remissprotokollet uttalade uppfattningen,

ett ytterligare moment vinnas av beskaffenhet att kunna tjäna till ledning vid

tolkningen av hithörande bestämmelser.

Att för undanröjande av de tolkningssvårigheter lagrådet befarat falla tillbaka

på det tidigare utkastet och ej låta uttrycket krigsdomstol omfatta jämväl

allmän domstol vid dess utövning av militär jurisdiktion synes icke vara

lämpligt. I själva verket är det mycket svårt att undvara den sammanfattande

beteckningen krigsdomstolar, då man — såsom i det remitterade förslaget

skett — vid sidan om rådhusrätter och häradsrätter även i fredstid låter en

särskild krigsrätt (vid kustflottan) äga bestånd. Därjämte bör erinras örn

det också av lagrådet påpekade förhållandet, att det remitterade förslagets

ståndpunkt i denna del är ägnad att skapa bättre klarhet i vilken mån lagen

örn krigsdomstolar samt andra lagar och författningar fortfarande äga giltighet.

Lagrådet uttalar i detta avseende att förslagets uttryckssätt, betraktat såsom

ett rent terminologiskt grepp, har bestämda fördelar framför det i utkastet

använda ur den synpunkten att det möjliggör en avfattning av lagen, som

underlättar bedömandet av vad allmän domstol har att iakttaga vid handläggning

av militära mål. Härtill kommer att det remitterade förslaget har företräde

även därutinnan att det, med min uppfattning i tolkningsfrågan, ej inverkar

på tillämplighetsområdet för bestämmelserna i § 20 regeringsformen, i

det att högsta domstolen intill dess grundlagen hinner ändras kommer att behålla

de militära bisittarna i de militära målen, liksom ej heller någon förskjutning

sker av gränsen mellan riksdagens båda ombudsmäns kompetensområden.

Sistnämnda omständighet har av lagrådet framhållits såsom en förtjänst

hos det remitterade förslaget i jämförelse med utkastet.

I detta sammanhang vill jag i anledning av lagrådets anmärkning därom,

att i remissprotokollet ej anförts något positivt argument för bibehållandet av

det militära inslaget i högsta domstolen sedan det avskaffats i de lägre instanserna,

erinra om mitt i protokollet gjorda uttalande att, enär muntlig förhandling

ej förekommer i högsta instansen, militärer ej kunna där tillkallas för att

höras såsom sakkunniga. Denna omständighet har, då tidigare inom riksdagen

varit fråga örn avskaffande av de militära ledamöterna i högsta domstolen, anförts

såsom grund för deras bibehållande (se första kammarens protokoll 1920

nr 52 s. 25). Emellertid har, på sätt av remissprotokollet framgår, min avsikt

varit, att representationen för den militära sakkunskapen endast skulle äga bestånd

intill dess ändring i § 20 regeringsformen kunde ske. De av lagrådet

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr SiS.

framställda erinringarna synas utgöra ett skäl, utöver dem som eljest tala

för de militära ledamöternas uteslutande ur högsta domstolen, att redan för

årets riksdag framlägga förslag till ändring av sagda lagrum i sådant

syfte, och därigenom sätta riksdagen i stånd att samtidigt pröva jämväl denna

fråga. Antager riksdagen ett grundlagsändringsförslag som utgår från

att uttrycket krigsdomstolar i § 20 regeringsformen har samma innebörd

som enahanda uttryck i en samtidigt av riksdagen antagen allmän lag, håller

jag för uteslutet, att vare sig högsta domstolen eller någon av riksdagens ombudsmän

skulle kunna tänkas komma att giva sagda uttryck en annan tolkning.

Efter en dylik såsom vilande antagen grundlagsändring bör alltså varje

grund till farhåga för att genom nu ifrågavarande lagförslags antagande

''landets högsta domstol och riksdagens ombudsmän skulle ställas inför ömtåliga

och svårlösta konstitutionella problem i fråga örn former eller kompetensgränser

för sin verksamhet’, vara undanröjd. Att de militära bisittarna

kvarbliva i högsta domstolen vid handläggning av de från krigsdomstolarna

fullföljda målen tills grundlagsändringen hinner fastställas, medan de omedelbart

försvinna ur de lägre instanserna, anser jag på förut anförda skäl

icke innebära någon olägenhet.

De erinringar lagrådet framställt mot förslagets särskilda stadganden beröra

icke de grunder varpå förslaget bygger. Den föreslagna domstolsorganisationen,

forumreglerna, åklagarorganisationen, ordningen för auditörsgöromålens

ombesörjande, rättegångsförfarandet samt sättet för målens anhängiggörande

och för den militära sakkunskapens tillgodogörande ha av lagrådet

i princip lämnats utan erinran.

Beträffande de jämkningar och kompletteringar av mera saklig natur varom

lagrådet i särskilda fall hemställt hänvisar jag till det i lagrådet förda

protokollet. I fråga örn flertalet av dem har vad lagrådet anfört synts mig böra

vinna beaktande, och har jag i enlighet därmed vidtagit de ändringar i eller

gjort de tillägg till de särskilda stadgandena varom lagrådet hemställt. I vissa

fall ha de vidtagna ändringarna, på sätt av det följande framgår, ansetts böra

föranleda ytterligare jämkningar i förslaget.

I samband med den ändring i 1 § i förslaget som föranledes av det ökade

antalet ledamöter i den särskilda krigsrätten har en ändring jämväl i 14 § ansetts

böra vidtagas. Den av lagrådet i fråga om denna paragraf framställda

erinran vinner därigenom beaktande.

Vad två av lagrådets ledamöter anfört därom att häradsrätt ej borde ifrågakomma

som krigsdomstol, att möjligheten att inrätta särskild krigsrätt i stället

borde utvidgas samt att Svea hovrätt borde utgöra krigsöverdomstol för hela

riket är grundat på skäl som redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet för

den 10 nästlidne februari bemötts och torde därför ej kräva förnyat övervägande.

Därest den särskilda krigsrätten förstärkes med ytterligare en ledamot, torde

de skäl som lagrådet anfört till stöd för en utvidgning av bestämmelserna i

4 § örn de allmänna domstolarnas kompetensområde i militära mål i tillämpliga

delar kunna åberopas även i fråga örn den särskilda krigsrätten. I en
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

121

likhet härmed torde 4 § böra givas den avfattning att domstol — vare sig

allmän domstol eller särskild krigsrätt —- i militärt mål däri talan örn ansvar

föres äger jämväl örn annan brottslighet av den tilltalade samt örn medgärningsman

eller delaktig i hans brottslighet ävensom i anledning av talan som

av tilltalad föres örn falsk angivelse rannsaka och döma i fall där behörighet

i sådant hänseende enligt allmän lag eller författning tillkommer allmän

domstol.

Vad angar lagradets förslag att samma behörighetsvillkor som för närvarande

enligt 33 § krigsdomstolslagen gälla för krigsfiskal vid annan krigsrätt

än fältkrigsrätt även borde uppställas för åklagare vid särskild krigsrätt,

torde visserligen därigenom större kompetenskrav komma att ställas på denne

åklagare än på övriga åklagare i militära mål, men ett stadgande i den

riktning lagrådet avsett torde dock ej böra möta betänkligheter, därest det gives

den innebörd att till åklagare vid särskild krigsrätt ej må förordnas annan

än den som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att

nyttjas i domarämbete eller som är åklagare i militära mål vid allmän underrätt.

Ett stadgande av sådant innehåll har fogats till 7 § i förslaget.

Då jag med anledning av lagrådets i sådant hänseende framställda erinran

anser 15 § i förslaget böra utgå, följer därav att till 7 § bör fogas ett tilllägg

avseende det delvis av lagrådet jämväl berörda fall att vid allmän underrätt

som har att upptaga militära mål finnas åklagare med skilda distrikt.

Med anledning av lagrådets erinran därom att det icke syntes lämpligt att

de i 6 § omförmälda befattningshavarna på sätt förslaget innebure skulle

komma att lyda under strafflagen för krigsmakten har till samma paragraf

fogats ett stadgande örn att sadan befattningshavare ej skall lyda under nämnda

lag.

Beträffande det av lagrådet gjorda påpekandet av angelägenheten att löneförmånerna

för ifrågavarande befattningshavare ej tillmätas med alltför stor

njugghet torde denna synpunkt vara tillfredsställande tillgodosedd i det statförslag

om vars framläggande för riksdagen jag senare i dag kommer att hemställa.

Med hänsyn till stadgandet i § 9 andra stycket militär bestraffningsförordning

att, då mål hänskjutes till krigsrätt, den befälhavare som föranstaltar

örn krigsrättens sammankallande samtidigt skall till rättens ordförande

överlämna bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet och angivelseskriften eller

den anmälan rörande brottet som eljest avgivits m. m., torde tillräcklig garanti

finnas för att rättens ordförande skall fa del av handlingarna så tidigt

att han kan fullgöra den uppgift som enligt 10 § i förslaget avses skola åvila

honom. Det har fördenskull ej synts erforderligt att på sätt lagrådet hemställt

i förslaget upptaga föreskrifter av samma eller liknande innebörd, utan

torde 53 § krigsdomstolslagen böra gälla oförändrad.

Förutom de av lagrådet framställda mera sakliga erinringarna mot förslagets

detaljer som i det föregående berörts ha jämväl en del anmärkningar av

huvudsakligen formell natur av lagrådet framställts, vilka avsett undanröjandet

av brister som enligt lagrådets mening skulle bliva en följd av den

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 288. 9

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

teknik för reglering av det förevarande ämnet som genom förslaget kommit

till användning. Härvid syftar lagrådet huvudsakligen på den ovisshet som

skulle komma att uppstå örn räckvidden av den hänvisning i fråga örn rättegången

i militära mål som i 2 § i förslaget gjorts till den nuvarande krigsdomstolslagen,

en ovisshet som lagrådet förmenar skulle göra sig gällande

även i andra fall än dem som vid detaljgranskningen särskilt framhållits. Visserligen

har jag icke kunnat undgå att finna de svårigheter vid tolkningen

härutinnan som lagrådet framhållit något överdrivna, och lagrådet har såsom

förut påpekats jämväl uttalat att de i detta avseende anförda betänkligheterna

måhända, i betraktande av att det gällde en mera provisorisk reglering,

icke borde tillmätas avgörande vikt. Jag har likväl ansett angeläget att söka

undanröja dessa svårigheter i den mån de med fog kunna tänkas uppstå. För

sådant ändamål ha icke blott i de av lagrådet angivna fallen kompletterande

och förtydligande bestämmelser intagits utan även, i samband därmed, ytterligare

förtydliganden i vissa stadganden införts, så att numera fullständiga

bestämmelser i förslaget givits såväl beträffande forumreglerna i militära mål

som i fråga örn ordningen för målens anhängiggöiande, bestämmande av tid

och plats för rättens sammanträden, erforderligt antal ledamöter för domförhet

m„ m. Därefter återstående föreskrifter i krigsdomstolslagen, vilka fortfarande

skola vara tillämpliga på grund av hänvisningen i 2 § i förslaget,

torde, ehuru ej alltför fåtaliga, dock icke med fog kunna påstås vålla större

svårigheter vid tolkningen än de skulle gjort, örn de i sin helhet intagits i den

föreslagna lagen.

Av lagrådet föreslagna redaktionella ändringar ha vidtagits utom såvitt angår

1 § första stycket.»

Föredraganden hemställer härefter att förslaget till lag med vissa bestämmelser

om krig sdomstolar och rättegången därstädes med däri nu vidtagna

ändringar måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

323350

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande av krigsdomstolarnas verksamhet m. m. s. 7 i texten
  2. 1LU 1933:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn krig sdomstolar och rättegången därstädes, dels ock i, ä s. 1 i texten
  3. KU 1933:36 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36 s. 16 i texten