Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation

1933-03-21 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:236, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

1

Nr 236.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation; given Stockholms slott den 21 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Under Hans Maj: ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr ‘>36.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn

expropriation, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928

(nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda

bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»

införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande

som följer:

1 $.

Fastighet, som — — — erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som — — — till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

eljest av expropriationen följande kostnad. Har motpart genom invändning

eller yrkande som uppenbarligen saknat fog hindrat överenskommelse

örn expropriationsersättningen, eller har kostnaden eljest utan skälig anledning

ökats genom hans vållande, pröve dock rätten i vad mån han bör

själv vidkännas sina kostnader ävensom gottgöra den exproprierande de

utgifter som genom förfarandet åsamkats denne. Kostnad, som i 34 §

första stycket avses, må sökas åter av den som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för egna hem

eller jordbruksändamål.

108 $.

Kätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 sägs må ej beviljas

med mindre ansökningen gjorts genom hushållningssällskaps egnahems
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

nämnd eiler organ, som för kommuns räkning bedriver statsunderstödd

iåneverksamhet för egna hem eller arbetarsmåbruk, samt ändamålet omedelbart

sammanhänger med sådan av hushållningssällskapet eller kommunen

bedriven verksamhet.

109 §.

Avser ansökningen mark vilken ingår i tomtindelning, skall bifogas

kopia av tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt

rum, kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.

Avser ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver

med beskrivning, upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar av vad

örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller

annan person med behörighet att för det ändamål, vartill marken avses

skola efter expropriationen användas, verkställa avstyckning av sådan

mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å markens ägare och innehavare

samt, örn i något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse

därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas

huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 §.

Expropriationsrätt må beviljas endast örn särskild svårighet möter att

genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller

till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom

expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller

innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra

olägenhet som nyss sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas

hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Vid beviljande av rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning

skall iakttagas, att expropriation ej må ske i strid mot tomtindelningen.

Beträffande annan mark må expropriationsrätt medgivas allenast

örn marken utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning

frånskiljas stamfastigheten samt, då sökandens avsikt är att

marken skall uppdelas i flera fastigheter, örn avstyckning finnes kunna

ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga om kostnaderna i

expropriationsmål vari stämning utfärdats före nämnda dag skall äldre

lag gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn

vissa ändringar i gällande expropriationslag stiftning samt anför:

»På föredragning av chefen för jordbruksdepartementet har Kungl.

Maj:t den 24 februari 1933 beslutat avlåta proposition, nr 181, till riksdagen

med förslag örn inrättande av en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,

från vilken lån må utlämnas i ändamål att giva skogsarbetare

eller därmed likställd arbetare tillfälle att förvärva mindre

lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet

vid sidan av annan verksamhet (arbetarsmåbruk). Närmare bestämmelser

angående lånerörelsen hava sammanförts i ett inom jordbruksdepartementet

utarbetat, till nyssnämnda proposition fogat förslag till kungörelse

angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet. Enligt berörda

förslag skall statslån från arbetarsmåbrukslånefonden kunna av

Kungl. Maj :t årligen tilldelas landskommun, som därom ansöker, att användas

för utlämnande av arbetarsmåbrukslån åt enskilda. Verksamheten

skall inom kommunen under statens egnahemsstyrelses överinseende

handhavas av en särskild arbetarsmåbruksnämnd eller, där verksamheten

kan antagas bliva av mindre omfattning, kommunalnämnden.

Den som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån skall därom ansöka hos den

kommun, inom vars område den lägenhet är belägen för vars förvärvande

lånet sökes. Förutsättning för erhållande av arbetarsmåbrukslån

skall vara, bland annat, att lånesökandens ekonomiska ställning är sådan,

att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser angående den

statsunderstödda egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest

för att sätta honom i stånd att förvärva en lägenhet av den beskaffenhet,

varom här är fråga. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Genom förslaget örn arbetarsmåbruk bygges vidare på de anordningar,

statsmakterna sedan många år vidtagit i syfte att befordra uppkomsten

av egna hem och mindre jordbruk. Såsom den främsta av berörda

anordningar torde få anses den statsunderstödda egnahemsverk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 236.

samheten. Gällande bestämmelser härutinnan innefattas huvudsakligen

i tre kungörelser av den’8 juni 1928, nr 217 angående allmänna grunder

för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, nr 218 med reglementariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten

samt nr 219 med reglementariska föreskrifter rörande

den statsunderstödda jordförmedlings- och jordansltaffningsverksamheten.

Kungörelsen nr 218 har undergått vissa ändringar genom

kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 249). Egnahemsverksamheten handhaves

under överinseende av statens egnahemsstyrelse av låneförmedlare,

vilka på ansökan hos Kungl. Maj:t årligen tilldelas statslån från egnahemslånefonden

att av dem användas för utlämnande av egnahemslån åt

enskilda. Låneförmedlarna utgöras av hushållningssällskapen, kommuner

samt vissa aktiebolag och föreningar. Hushållningssällskap utövar

verksamheten genom särskild egnahemsnämnd. Egnahemslån utlämnas

för att bereda lämpliga personer tillfälle att å landsbygden eller

å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, förvärva

sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå

uppförda byggnader. Dylikt lån kan avse antingen jordbrukslägenhet

(jordbrukslån) eller bostadslägenhet (bostadslån). Därjämte kan egnahemslån

utlämnas för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet,

som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, ävensom

för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

För erhållande av egnahemslån fordras bland annat, att sökanden

visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till genomförande

av det med lånet avsedda företaget men är i behov av kraftigt bistånd

härför. Egnahemslån utgår beträffande jordbrukslägenhet med högst

fem sjättedelar och i fråga örn bostadslägenhet med högst tre fjärdedelar

av lägenhetens av låneförmedlaren beräknade värde.

Förslaget örn arbetarsmåbruk ansluter sig väsentligen till ett förslag

som framlagts av sociala jordutredningen (ledamöterna av riksdagens första

kammare, professorn K. G. Westman, lantbrukaren Elof B. Andersson i

Fältenborg oell jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, ledamoten av riksdagens

andra kammare, ombudsmannen Helmer Molander samt sekreteraren

hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet redaktören

Hemming Sten i Gävle) i ett den 5 december 1932 avgivet betänkande

(stat. off. utr. 1932: 33). I betänkandet hava vissa uppgifter angående

jordtillgången i riket lämnats (sid. 39—46 och 66—70). För det huvudsakliga

av den sålunda förebragta utredningen har chefen för jordbruksdepartementet

sammanfattningsvis redogjort vid behandlingen den 24

februari 1933 av frågan örn inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond.

Till berörda redogörelse torde jag här få hänvisa.

Den verkställda utredningen har enligt sociala jordutredningens förmenande

givit vid handen, att jord lämplig för bildande av arbetarsmåbruk

funnes till salu i stor utsträckning och till priser, som kunde an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ses skäliga även om de under nuvarande jordbrukskris icke föranledde

försäljningar. Emellertid hava i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande

två av utredningens ledamöter, herrar Molander och Sten, givit

uttryck för bestämda farhågor, att vid de föreslagna åtgärdernas genomförande

svårigheter att anskaffa den för nybildning av arbetarsmåbruk

behövliga jorden mångenstädes skulle uppstå. Ifrågavarande ledamöter

hava anfört, att det med ali säkerhet bomme att visa sig, att lämplig

och lämpligt belägen jord för det avsedda ändamålet många gånger ej

kunde förvärvas, oaktat den funnes och av ägaren utan eget förfång

kunde avvaras. Det kunde även förutspås, att oskäliga jordpriser komme

att i viss utsträckning förhindra tillkomsten av nya arbetarsmåbruk.

Sagda ledamöter hava därför ansett, att statsmakterna vid ett genomförande

av förslaget örn statsunderstödda arbetarsmåbruk borde åvägabringa

en expropriationslagstiftning, som möjliggjorde verksamhetens

genomförande i hela den utsträckning, som vore avsedd och nödvändig.

De farhågor, vilka sålunda uttalats, hava kommit till uttryck jämväl

i vissa över sociala jordutredningens betänkande avgivna yttranden. Sålunda

har av kommunalnämnden i Gustaf Adolfs kommun i Värmlands

län gjorts gällande, att en expropriationslagstiftning vore oundgänglig

för förslagets genomförande, och kommunalnämnden i Hova kommun i

Skaraborgs län har anfört, att en utvidgning av expropriationsmöjligheterna,

så att torp och jordegendomar, vilka ej vore bäriga, kunde ombildas

till egna hem, när betingelser därför förelåge, vore av betydelse,

åtminstone i mellersta Sveriges skogsbygder. Jämväl från kommuner i

Västernorrlands och Jämtlands län har tillstyrkts, att åtgärder i nu förevarande

riktning vidtoges. Samma ståndpunkt har intagits av svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet samt svenska lantarbetareförbundet.

Spörsmålet örn expropriation såsom medel att skapa nya jordbruk

upptogs redan av den s. k. norrlandskommittén i dess den 27 oktober 1904

avgivna betänkande. Däri framlades bland annat ett förslag till lag angående

vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland

och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter. Förslaget avsåg att skaffa

jordsökande mark till upptagande av nya jordbruk, i främsta rummet

genom frivilliga avtal. Kunde mark ej på detta sätt erhållas, inträdde

emellertid en av Kungl. Maj:t utövad expropriationsrätt. Skyldighet

att avstå jord i sådan ordning skulle åligga bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet eller enskild person, vilken icke hade sitt bo och hemvist

på den fastighet, varå den till avstående ifrågasatta marken vore belägen,

och vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen för

att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid bestämmande av den mark,

som borde avstås, skulle iakttagas bland annat, att endast sådan odlingsmark

toges i anspråk, som lämpade sig för upptagande till jordbruks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 236.

7

lägenhet, samt att varje lägenhet, som erhölle odlingsmark av den omfattning,

att lägenheten lämpade sig för drivande av självständigt jordbruk,

tillädes jämväl ett för husbehovet avsett skogsområde.

I yttranden, som av länsstyrelserna i de sex nordligaste länen avgåvos

över norrlandskommitténs förslag, tillstyrktes detta i huvudsak av länsstyrelserna

i Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i

Västerbottens län ifrågasatte allenast viss begränsning av den föreslagna

expropriationsrätten och länsstyrelsen i Gävleborgs län ställde sig, utan

att direkt tillstyrka förslaget, ej oförstående för dess syfte. Däremot avstyrktes

förslaget av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Med betänkande, del IV (stat. off. utr. 1922: 47) avgav den s. k. jordkommissionen

den 11 november 1922 alternativa, såsom I och II betecknade

förslag till lagstiftning örn statsåtgärder för bildande av nya jordbruk,

därvid ytterst expropriation för markanskaffning skulle ifrågakomma.

Prövningen av väckt expropriationsanspråk skulle enligt förslag I ankomma

på en särskild avlösningsnämnd, bestående av lantmätare och

kommunalt valda ledamöter, samt enligt förslag II åligga ägodelningsrätten.

Beträffande skyldighet att avstå jord för anläggning av nybygge

skulle enligt förslag'' I med vissa undantag gälla i huvudsak följande:

Odlingsbar jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller .enskild

person, som uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen i spekulationssyfte,

ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person

och tillhörde fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor

och på samma gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda

fall till högst hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås,

såvida ej tjänliga åtgärder till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen

snart vore att förvänta. Oavsett det nu sagda skulle enskild person

tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås, då jorden i anseende till läge eller

omfattning eller av annan anledning uppenbarligen ej kunde antagas inom

överskådlig tid bliva av fastighetens ägare uppodlad för att brukas med

gårdens gamla inägor eller ingå i någon fastighetens klyvning mellan

barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle odlad jord, som enligt ortens

förhållanden vore att anse såsom synnerligen vanhävdad, avstås, såvida ej

tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits eller veterligen

snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan lämplig jord ej funnes

i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad jord å fastighet, tillhörig

bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant, ävensom å sådan

annan enskild person tillhörig större fastighet, varom i det föregående

förmälts, även örn jorden ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett omfång

av högst 25 procent av den odlade jorden. — Enligt jordkommissionens

förslag II var expropriationsrätten mer begränsad. Sistnämnda förslag

innebar härutinnan i huvudsak följande: Genom expropriation kunde

förvärvas odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, försåvitt

den egendom, vartill jorden hörde, sigdes av bolag, ekonomisk förening eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

enskild spekulant eller ock av annan enskild person, där egendomen innehölle

odlad jord till en areal, överstigande 25 hektar. Jord, som på grund

av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses

alldeles olämplig för jordbruksdrift, eller jord, med avseende å vilken

ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits för dess iståndsättande,

finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes den huvudsakliga delen av den

odlade jorden ligga i vanhävd, kunde icke blott de vanhävdade ägorna utan

även återstoden av den odlade jorden förvärvas. Vidare finge exproprieras

odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild

spekulant, därest ej ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits

för jordens uppodlande.

I ett den 28 februari 1923 avgivet betänkande, del VI (stat. off. utr.

1923:40) har jordkommissionen vidare framlagt dels ett principutlåtande

örn avlösning av vissa arrendejordbruk och bättring av ofullständiga jordbruk,

enligt vilket utlåtande lagstiftning örn vissa tvångsåtgärder i berörda

hänseenden förordats, dels ock ett utkast till lagbestämmelser rörande

tillhandahållande av tomtmark för nya bostäder, enligt vilket mark för

tomt skulle få exproprieras efter i tillämpliga delar de grunder och i den

ordning, som stadgats i kommissionens omförmälda förslag I.

Över jordkommissionens förslag hava under åren 1922 och 1923 införskaffats

yttranden från länsstyrelser, andra myndigheter med flera. I de

inkomna yttrandena har i allmänhet intagits en gentemot förslagen mer

eller mindre avvisande hållning.

Erinras må vidare, att förslag, avseende att åstadkomma en expropriationslagstiftning

för att säkra anskaffningen av jord för jordbruks- och bostadsändamål

under en följd av år framförts i vid riksdagen väckta motioner.

Dessa motioner hava icke lett till åsyftat resultat.

I samband med utarbetandet av förut omförmälda förslag angående

statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamliet har frågan om lagstiftning i

nyss angivet syfte varit föremål för utredning inom jordbruksdepartementet.

Utredningen har resulterat i en promemoria med utkast till lag örn

ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Promemorian med lagutkast torde få såsom bilaga P. M. fogas till detta

protokoll. Förslaget innebär en utvidgning av expropriationslagen

därhän, att fastighet, som tillhör annan än kronan, skall genom det i

sagda lag stadgade tvångsförfarande kunna tagas i anspråk för bildande

av egna hem eller mindre jordbruk eller stärkande av ofullständiga jordbruk.

Rätt att ansöka örn expropriation för ifrågavarande ändamål har

förbehållits hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller organ, som för

kommuns räkning utövar statsunderstödd egnahemslåneverksamhet eller

arbetarsmåbrukslåneverksamliet, och expropriation får äga rum allenast

örn det ändamål, som därigenom skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger

med av sökanden omhänderhavd verksamhet, som nyss sagts. Så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

!)

som villkor för att expropriationsrätt skall kulina beviljas Ilar stadgats

dels att särskild svårighet skall möta att genom avtal förvärva erforderlig

mark till skäligt pris, dels ock att den mark, varom fråga är, helt eller till

huvudsaklig del skall lämpa sig för det avsedda ändamålet. Vidare hava

upptagits vissa med hänsyn särskilt till bestämmelserna i jorddelningslagen,

fastighetsbildningslagen och stadsplanelagen dikterade föreskrifter.

För möjliggörande av ett tillfredsställande bedömande av lösningsanspråket

hava uppställts närmare angivna krav på fullständighet och

tillförlitlighet hos den karta med beskrivning, som skall vid fogas ansökningen

hos Kungl. Maj:t. Tillika har föreslagits ändring av kostnadsbestämmelserna

i expropriationslagens 67 §. Sistberörda ändringsförslag,

som berör jämväl expropriation för andra ändamål än de nu förevarande,

går ut därpå, att ägaren till den fastighet, expropriationen gäller, ävensom

annan sakägare i avseende å samma egendom skola, örn de genom invändning

eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat överenskommelse

örn expropriationsersättning eller eljest vållat, att kostnaderna

för expropriationen utan skälig anledning ökats, kunna förpliktas att ej

blott själva vidkännas sina av förfarandet orsakade kostnader utan även

gottgöra den exproprierande de utgifter, som sålunda åsamkats denne.

över förslaget hava avgivits yttranden av lantmäteristyrelsen, statens

egnahemsstyrelse, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, samtliga

hushållningssällskap genom deras förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder,

fastighetsregisterkommissionen, styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

svenska lantarbetareförbundet, Sveriges skogsägareförbund, Stockholms

stads fastighetskontor, byggnadsnämnden i Linköping, överlantmätarna

i Östergötlands, Älvsborgs och Kopparbergs län samt ordföranden

i expropriationsnämnder för Stockholms stad.

Allmänna synpunkter på frågan om tvångsinlösen av jord för bostads
eller

jordbruksändamål.

Beträffande behovet och lämpligheten av lagstiftning angående tvångsinlösen

av jord för bostads- eller jordbruksändamål har i yttrandena framhållits

i huvudsak följande.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att det med fog kunde ifrågasättas, huruvida

efterfrågan på jord vore eller kunde förväntas bliva större än att

den i allmänhet kunde tillfredsställas med den jord, som onekligen funnes

att tillgå genom anskaffning på frivillig väg. Emellertid syntes man å

andra sidan icke berättigad att helt utgå från att förefintligt behov av

jord för här ifrågavarande ändamål under alla förhållanden kunde bliva

tillgodosett på lämpligt siitt genom vad som erbjödes i öppna marknaden.

För de fall, där verkligt önskvärda jordupplåtelser ej frivilligt kunde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

åvägabringas, torde därför enligt lantmäteristyrelsens mening visst tvångsförfarande

vara motiverat.

Statens egnahemsstyrelse, som i princip godkänt det föreliggande förslaget,

Ilar till utveckling av sin ståndpunkt anfört bland annat:

I den mån det allmännas åtgöranden till lindrande av arbetslöshetens

verkningar inriktades på att bereda arbetslösa utkomst av jordbruk, syntes

anspråken på jord härför lämpligen icke kunna tillgodoses enbart med

stöd av lån ur egnahemslånefonden och den föreslagna arbetarsmåbrukslånefonden,

utan torde det bliva nödvändigt att i största möjliga utsträckning

genom det allmännas försorg tillskapa sådana nya arbetstillfällen,

att arbetslösa genom eget arbete kunde bidraga till sin framtida försörjning.

För åstadkommande av arbetstillfällen och utkomstmöjligheter

torde enligt egnahemsstyrelsens mening arbetslöshetsmedel böra ställas

till förfogande för igångsättande av odlingsföretag för egnahemsbildning.

Även örn flertalet markägare vore villiga att upplåta jord till sådant företag

inom tjänligt sammanhängande nyodlingsområde, kunde det dock

tänkas, att enskilda markägare inom området i förhoppning att kunna tillgodogöra

sig väntad jordvärdestegring eller av annan anledning ställde

sig avvisande gentemot frivillig upplåtelse eller att ingå såsom delägare i

odlingsföretaget, varigenom hela företagets genomförande kunde försvåras.

Likaså kunde inköp av större områden för styckning till småbruk

eller för samfälld jordbruksdrift befinnas fördelaktigare än förvärv

av spridda mindre ägolotter men förhindras genom någon jordägares villkor

för upplåtelsen. Därest den strävan till självverksamhet och försörjning

för framtiden, som stat liksom kommun under rådande och hotande

arbetslöshet bland landsbygdens befolkning nödgades ekonomiskt understödja

medelst arbetslöshetsmedel, arbetarsmåbrukslån eller egnahemslån,

kunde befaras bliva motverkad genom framkommande svårigheter att åt

ett större antal jordsökande förvärva jord, lämpligt belägen och tjänlig

för nyodling, vöre det givetvis för det allmänna angeläget, att befarade

svårigheter kunde undanröjas. Möjligheten att på förhand kunna räkna

med att planerat egnahemsföretag icke skulle äventyras allenast på grund

av enskild jordägares nekade frivilliga medverkan hade också den fördelen

med sig, att förberedande arbeten underlättades. En med avseende å

antydda förhållanden lämpligt avvägd expropriationsrätt under former,

betryggande mot missbruk, torde icke vara ägnad att uppväcka berättigade

farhågor för att institutet skulle medföra obehörigt intrång i den privata

jordäganderätten.

Ledamoten av egnahemsstyrelsen Nils Gabrielsson i Teg har varit av

avvikande mening samt avstyrkt lagförslaget under framhållande dels att,

enär jord för egnahemsändamål i erforderlig omfattning och till synnerligen

lågt pris saluhölles i den fria marknaden, något behov av utvidgad

expropriationsiagstiftning ej förelåge, dels ock att den med ett

expropriationsförfarande förbundna omständliga värderingsproceduren

bomme att väsentligt fördyra egnahemsjorden.

Av länsstyrelserna har länsstyrelsen i Södermanlands län förklarat, att

ehuru de föreslagna lagändringarna syntes sakna aktualitet för länet såvitt

anginge expropriationsförfarandets tillämplighet för åstadkommande

av arbetarsmåbruk, länsstyrelsen icke hade något att erinra mot förslaget.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majris proposition nr 236.

11

Länsstyrelsen i Kalmar län Ilar anfört, att ehuru länsstyrelsen principiellt

ausåge, att en utvidgning av expropriationslagstiftningen utöver de allmännyttiga

ändamål, som egentligen avsåges att med densamma tillgodoses,

ej borde ske, länsstyrelsen dock funne sig med hänsyn till det i detta

fall behjärtansvärda syftet och de enligt förslaget skapade garantierna

mot ett missbruk av expropriationsrätten ej böra motsätta sig ändringarnas

genomförande. Förslaget bär tillstyrkts av länsstyrelsen i Kopparbergs

län. Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att något behov av

den ifrågasatta lagstiftningen icke förelåge beträffande länet, men har

icke velat motsätta sig dess genomförande, därest från andra orter i riket

konstaterades verkligt behov därav. Uttalanden av motsvarande innebörd

hava gjorts av länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län. Länsstyrelsen

i Gotlands län, som anfört, att svårigheter inom länet hittills ej

yppat sig att på rimliga villkor erhålla mark för bildande av egna hem

eller mindre jordbruk, har ifrågasatt, huruvida man skulle tillgripa en

lagstiftning sådan som den föreslagna, med mindre erfarenheten givit stöd

för att dylika tvångsåtgärder verkligen vore av nöden för vinnande av det

avsedda syftet. Liknande ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Västernorrlands

län, som framhållit, att inom sistnämnda län lämplig och

lämpligt belägen jord för egnahemsändamål, trots den utveckling egnahemslånerörelsen

tagit, alltjämt kunde i erforderlig utsträckning förvärvas

till relativt gynnsamt pris. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det ur

principiella synpunkter tveksamt, huruvida rätt till expropriation för nu

ifrågasatta ändamål borde medgivas. För sistnämnda läns vidkommande

vore dylik rätt icke behövlig. Övriga länsstyrelser ävensom Överståthållarämbetet

hava avstyrkt ifrågavarande förslag, därvid allmänt gjorts gällande

att något behov av expropriationslagstiftning i förevarande syfte

icke vore för handen. Tillika har såsom skäl mot bifall till förslaget i åtskilliga

fall åberopats principiella synpunkter. Särskilt har framhållits,

att expropriation för jordbruksändamål icke uppbures av ett sådant allmänt

intresse, som hittills ansetts böra utgöra grunden för all expropriationslagstiftning.

De hushållningssällskaps förvaltningsutskott, tretton stycken, vilka

yttrat sig i ärendet, hava samtliga avstyrkt de föreslagna lagändringarna

under framhållande, bland annat, att lämplig jord i önskvärd utsträckning

kunde erhållas på frivillighetens väg.

Bland egnahemsnämnderna hava olika meningar kommit till uttryck.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län har tillstyrkt förslaget. Egnahemsnämnden

i Kalmar läns södra del har förklarat sig med hänsyn

till förslagets syfte ej vilja avstyrka bifall till detsamma. Egnahemsnämnden

i Värmlands län har anfört, att för närvarande i allmänna

marknaden funnes mycket god tillgång på jord, lämplig för egnahemsbildning,

samt att av allt att döma denna tillgång torde fylla behovet

för en längre tid framåt även om förslaget örn arbetarsmåbruk skulle ge
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ii omföras. Därest emellertid framdeles tillgången på jord för angivna ändamål

skulle i avsevärd grad minskas och i följd därav oskäliga jordpriser

skulle uppstå, vore det enligt sistnämnda egnahemsnämnds förmenande ej

utan betydelse att äga möjlighet till ett reglerande ingripande för att sålunda

leda utvecklingen i rätt riktning. Egnahemsnämnden i Västmanlands

län har, under förmälan att inom nämndens verksamhetsområde alltid

funnits god tillgång på för egnahem lämplig jord till skäligt pris, uttalat,

att den ifrågasatta utvidgningen av expropriationslagstiftningen

borde anstå tillsvidare. Egnahemsnämnden i Västernorrlands län har anfört,

att ehuru nämnden ansåge, att jordfrågan lämpligast löstes genom

frivillig överenskommelse mellan köpare och säljare, samt att vissa vådor

av utvidgad expropriationsrätt kunde komma att föranledas för jordbruket

och dess utveckling, nämnden dock ej kunde bortse från, att det understundom

skulle vara önskligt, att tvångsförsäljning kunde tillgripas för

att göra för jordbruk lämplig jord tillgänglig för jordsökande. I yttranden,

som från ytterligare elva egnahemsnämnder inkommit i ärendet, har

det föreliggande lagförslaget avstyrkts. I samtliga sistberörda yttranden

har framhållits, att den ifrågasatta lagstiftningen icke vore behövlig

för tillgodoseende av jordbehovet. Jämväl har i ett flertal yttranden

uttalats betänkligheter med hänsyn till det ingrepp i äganderätten, som

förslagets realiserande ansåges föranleda.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att man

kunde avvakta erfarenhetens vittnesbörd, innan man ingrepe med en expropriationslagstiftning,

som onekligen komme att väcka farhågor på

många håll. Tidigare utredningar gåve vid handen, att jord icke syntes

saknas för upplåtelse i vanlig ordning till egna hem och småbruk.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har uttalat sin anslutning

till förslagets syfte.

Svenska lantarbetarförbundet har tillstyrkt förslaget.

Sveriges skogsägareförbund däremot har avstyrkt förslaget under förmälan

att en expropriationslagstiftning i jordbrukssyfte måste betecknas

såsom ej blott fullständigt onödig utan därjämte direkt skadlig. Den av

sociala jordutredningen förebragta utredningen ådagalade enligt förbundets

mening, att jord för ifrågavarande ändamål funnes disponibel i en

omfattning, som mångdubbelt överstege efterfrågan. Förbundet ville härutöver

framhålla, att på bolagsmark praktiskt taget all inägojord, som

icke behövdes för industriell användning eller kommunikationsändamål,

kunde få köpas till synnerligen lågt pris för de syften, som nu avsåges.

Att försäljningar av egendomar för närvarande ej skedde i särskilt stor

omfattning berodde icke på att det saknades säljare utan på att det ej

funnes köpare. Det föreliggande lagförslaget innebure ett utomordentligt

djupgående ingripande i jordäganderätten, vilket med all säkerhet komme

att orsaka allvarliga olägenheter och även försök till otillbörligt spekula
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tivt utnyttjande på ett sätt, som knappast bleve möjligt för de prövande

myndigheterna att förhindra.

På sätt framhållits i motiven till remissförslaget ingå strävandena att

åstadkomma en expropriationslagstiftning för tillgodoseende av bostadsoch

jordbruksändamål såsom led i det med understöd av statsmedel bedrivna

arbetet att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk.

Det torde ligga i sakens natur, att då staten vidtager åtgärder för

att ekonomiskt underlätta anskaffandet av jord i angivet syfte, staten

också bör, så långt det rimligen låter sig göra, tillse att åtgärderna icke

bliva resultatlösa på grund av jordägarnas ovillighet att sälja lämpliga

områden, även när en försäljning icke är förenad nied verkliga olägenheter.

Såsom i avgivna yttranden framhållits, böra tvångsåtgärder för

jordförvärv visserligen icke tillgripas onödigtvis. Av utredningen i ärendet

synes framgå, att mycken jord, lämplig för ifrågavarande ändamål,

finnes tillgänglig i landet. Jordanskaffning på frivillighetens väg torde

därför som regel icke behöva möta några svårigheter. Men fall kunna

förekomma, då behovet av jord icke kan utan tillgång till ett tvångsförfarande

tillgodoses såsom ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Framför

allt kan måhända situationen bliva den nu angivna, örn den mark

varom fråga är äges gemensamt av ett större antal personer. Ofta nog

torde dylika samfälligheter med hänsyn till läge och beskaffenhet väl

ägna sig för utläggning till arbetarsmåbruk eller egna hem, och genom

markens exproprierande i sådant syfte torde möjliggöras ett bättre utnyttjande

av densamma än tidigare skett. Att åstadkomma en frivillig

uppgörelse med markens samtliga ägare torde emellertid ej sällan vara

uteslutet. Även i andra fall kan det inträffa, att vissa jordägare utan

sakliga skäl motsätta sig att avyttra även en obetydlig del av sin egendom.

I detta sammanhang må bringas i erinran statens egnahemsstyrelses

yttrande, att inköp av större områden för styckning till småbruk

kan befinnas fördelaktigare än förvärv av spridda ägolotter men hindras

genom någon jordägares villkor för upplåtelsen, ävensom att möjligheten

att på förhand kunna räkna med att planerat egnahemsföretag icke skall

äventyras allenast på grund av enskild jordägares vägran av frivillig medverkan

har den fördelen med sig att förberedande arbeten underlättas.

Förslaget örn inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond skänker uppenbarligen

spörsmålet om expropriation för bostads- oell jordbruksändamål

särskild aktualitet. På sätt tidigare angivits skall arbetarsmåbrukslån

användas för förvärv av lägenhet inom den kommun som förmedlar lånet,

och deli jordsökande blir alltså här beroende av jordtillgången å

en viss ort.

En lagstiftning av här ifrågavarande slag torde, örn expropriationsrätten

begränsas på ett sätt som innebär betryggande garantier mot missbruk,

icke utgöra fara för berättigade jordägare- eller andra intressen

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 23(1.

men val kunna lända till åtskilligt gagn. De invändningar som på sina

håll framförts, att expropriation för ändamål varom nu är fråga icke

skulle överensstämma med hittills hos oss tillämpade expropriationsrättsliga

principei, kunna icke anses befogade. Enligt gällande lag örn expropriation

kan tvångsinlösen av mark under vissa förutsättningar äga rum

bland annat för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden samt

för att möjliggöra uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag

i allmänna frågor eller dylikt. Det må även erinras örn den lösningsrätt,

som är medgiven enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

den s. k. ensittarlagen. De ändamål, för vilka expropriationsrätt

nu ifrågasättes, torde ur det allmännas synpunkt kunna jämställas med

dem, föx- vilka dylik rätt sålunda redan förefinnes.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen i ärendet har, örn än flertalet

yttranden gå i avstyrkande riktning, tanken på en expropriationslagstiftning

för ifrågavarande ändamål vunnit anslutning från olika

håll. Lantmäteristyrelsen har uttalat, att för de fall där verkligt önskvärda

jordupplåtelser ej frivilligt kunde åvägabringas, visst tvångsförfarande

vore motiverat. Inom statens egnahemsstyrelse hava tre av dess

fyra ledamöter (herrar Ekerot, Andersson i Fältenborg och Adler) i princip

godkänt det utremitterade förslaget. Flera länsstyrelser hava ställt

sig förstående för förslagets syfte. Länsstyrelsen i Södermanlands län

har lämnat det utan erinran och länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt

detsamma. Länsstyrelsen i Kalmar län har ej velat motsätta sig

dess genomförande. Jämväl vissa egnahemsnämnder hava ansett det understundom

vara av värde att hava tillgång till ett tvångsförfarande.

Svenska lantarbetarförbundet har tillstyrkt förslaget och svenska skogsöda

flottningsarbetarförbundet har i princip anslutit sig till detsamma.

Erinras må också örn de i samband med yttrandena över förslaget örn arbetarsmåbruk

av kommuner i olika delar av landet gjorda uttalandena

angående behovet av en expropriationslagstiftning för förverkligande av

ändamålet med sistnämnda förslag.

Med hänsyn till det anförda synes en lagstiftning i remissförslagets syfte

böra komma till stånd.

Den ifrågasatta lagstiftningens utformning.

Det sätt, varpå frågan örn tvångsinlösen av jord för ifrågavarande ändamål

blivit löst enligt remissförslaget, eller genom förfarandets inordnande

under den allmänna expropriationslagen, har i allmänhet ej mött

någon erinran i de över förslaget avgivna yttrandena. Vissa anmärkningar

i förevarande hänseende hava dock framkommit.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

15

Sålunda har lantmäteristgrelsen anfört, att möjligheten borde undersökas

att ordna inlösningsfrågan på ett smidigare och billigare sätt än

genom att tillgripa en så tung apparat, som ett expropriationsförfarande

innebure. Det läge enligt lantmäteristyrelsens mening under alla förhållanden

synnerlig vikt uppå, att redan på ett tidigt stadium komme till

stånd en i görligaste mån allsidig utredning i ärendet, och det kunde därför

ifrågasättas, örn icke denna utredning lämpligast borde uppdragas åt

något offentligt organ av helt annan karaktär än de föreslagna låneorganen.

Det läge i sakens natur, att uppenbara fördelar vore att vinna, därest

inlösningsåtgärden kunde så ordnas, att frågan örn tillstånd till förvärvet,

områdets omfattning m. m. samt beloppet av löseskillingen på en

gång och i ett sammanhang bleve föremål för prövning vid förrättning

å orten av därtill utsedda förrättningsmän, innan ärendet förelädes Kungl.

Maj:t till slutligt avgörande. Med lagförslagets nuvarande utformning

skulle ofta nog bliva erforderligt att förelägga Kungl. Majit alternativa

förslag till tvångsinlösen. Vidare skulle följa, att örn ändringar i ett sådant,

Kungl. Majit underställt förslag komme att föreslås av de myndigheter,

som av Kungl. Majit hördes i ärendet, därav föranleddes nya lantmäteriåtgärder.

Lantmäteristyrelsen befarade också, att sakfrågan komme

att bliva avgjord på ett utredningsmaterial, som åtminstone till viss

del vore präglat av de låneförmedlande organens speciella inställning till

jordanskaffningsproblemet. På nu anförda skäl och då enligt lantmäteristyrelsens

mening, på sätt jag senare skall angiva, vissa begränsningar

i expropriationsrätten utöver de föreslagna vore erforderliga, ansåge sig

lantmäteristyrelsen icke kunna giva lagförslaget sådant det utformats

sin anslutning.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har uttalat, att förbundet

förstode de skäl, vilka föranlett anknytningen till den allmänna expropriationslagen,

men att förbundet å andra sidan hyste betänkligheter

mot den omständliga procedur, som detta i tillämpningen medförde. Enligt

bestämmelserna i ensittarlagen handlades ärendena på ett enklare

och förmodligen även billigare sätt. Givetvis skulle det dock innebära ett

framsteg, örn genom de föreslagna ändringarna i expropriationslagen

möjlighet öppnades, att över huvud använda expropriation för här ifrågavarande

ändamål.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har ansett betänkligheter möta att

flytta prövningen av nybildningen av fastigheter i fall, då det gällde

tvångsinlösen, från jorddelningsmyndigheterna, vilka dock genom sitt

dagliga sysslande med dylika spörsmål måste sitta inne med stor erfarenhet

och jämväl för skilda orter kommit till för desamma passande tillämpning

av jorddelningslagen. Av yttrandet framgår, att enligt överlantmätarens

mening ifrågavarande ärenden ej borde avgöras enligt expropriationslagen

utan ankomma på prövning av ägodelningsrätt.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att från flera håll gjorts gill
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departement schefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lande, att det hittillsvarande goda samarbetet mellan låneförmedlarna

samt säljarna och köparna av jord komme att förloras, örn låneförmedlarna

av lagstiftningen tvingades att inträda som prövande instans i så

ömtåliga ärenden som tvångsavhändande av jord.

Den lösning av förevarande spörsmål, som det utremitterade förslaget

innebär, bör enligt min mening godtagas. Att för de ändamål varom bär

är fråga, skapa ett särskilt expropriationsinstitut synes icke erforderligt.

Genom att den slutliga prövningen av expropriationsansökningarna lägges

i Kungl. Maj:ts bänder torde på det mest betryggande sätt vara sörjt

för att de nya bestämmelserna komma att tillämpas med omdöme och

urskillning. Lantmäteristyrelsen bar ej heller i sin kritik av remissförslaget

ifrågasatt annat än att expropriationsärendenas slutliga avgörande

borde ankomma på Kungl. Majit. Att anförtro den förberedande prövningen

av ärendena åt för ändamålet särskilt inrättade ortsnämnder lärer

ej vara erforderligt. De låneförmedlande organ, vilka det enligt remissförslaget

åligger att i första hand taga ställning till uppkommande frågor

angående tvångsinlösen av jord, torde få anses väl ägnade för den uppgiften.

Det föreslagna expropriationsförfarandet kommer uppenbarligen att

medföra vissa kostnader, såsom utgifter för lantmäteri- eller mätningsförrättningar,

ersättning till expropriationsnämnd m. m., och förfarandet

kan understundom bliva förhållandevis dyrbart. Det finnes dock ej någon

anledning att genom inrättande av ett ur kostnadssynpunkt särskilt förmånligt

expropriationsinstitut för ifrågavarande ändamål särskilt uppmuntra

till dess användande. I första band bör man söka åtkomma erforderlig

jord genom frivilliga avtal, och expropriationsmöjligheten bör, såsom

förut framhållits, tillgripas blott i nödfall. Å andra sidan bör naturligtvis

tillses, att de kostnader som den exproprierande genom förfarandet tillskyndas

ej bliva uppenbart oskäliga. Kemissförslaget innefattar jämväl en

ändring i expropriationslagens kostnadsbestämmelser, vilken ändring åsyftar

att förebygga uppkomsten av oskäliga expropriationskostnader. Beträffande

de med det föreslagna expropriationsförfarandet förbundna

kostnaderna för upprättande av karta och beskrivning över vederbörande

fastighet må med anledning av lantmäteristyrelsens uttalanden framhållas,

att dylika kostnader kunna uppkomma även vid förvärv av fastighet

på frivilligbetens väg. Den risk, som på sätt lantmäteristyrelsen påpekat

enligt det utremitterade förslaget kan föreligga, att sedan karta och beskrivning

upprättats ändringar däri med ty åtföljande nya lantmäteriåtgärder

bliva erforderliga, förefinnes i viss mån också då enligt jorddelningslagen

eller fastighetsbildningslagen fastställelse å avstyckningsförrättning

sökes.

Remissförslaget synes i allt väsentligt ägnat att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Jämkning torde påkallas endast i ett par detaljer. Vid
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

17

kommande de särskilda bestämmelserna må utöver det förut sagda ytterligare

anföras följande.

1 §.

Mot innehållet i den föreslagna nya punkten — betecknad nummer 14 —

har jag ej funnit anledning till erinran i sak, men vissa redaktionella

jämkningar hava vidtagits.

67 §.

De föreslagna ändringarna i expropriationslagens kostnadsbestämmelser

hava föranlett särskilda uttalanden i yttrandena från lantmäteristyrelsen,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bobus,

Örebro och Jämtlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Stockholms län och stad samt i Malmöhus län, egnahemsnämnden i Östergötlands

län, fastighetsregisterkommissionen, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

Sveriges skogsägareförbund, överlantmätaren i

Kopparbergs län samt ordföranden i expropriationsnämnder för Stockholms

stad.

Lantmäteristyrélsen har ansett, att enligt de föreslagna bestämmelserna

den för expropriation utsattes kostnadsansvar bleve alltför omfattande.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län hava lämnat förslaget

utan erinran. Förstnämnda länsstyrelse har framhållit, att fall

förekommit inom länet, då en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna

varit påkallad. Givetvis borde, anser länsstyrelsen, endast en synnerligen

restriktiv tillämpning, vilken även syntes vara given av lagrummets

lydelse, komma i fråga, enär endast i väl motiverade undantagsfall en

jordägare borde betungas med kostnader, då det gällde expropriation av

hans egendom. — Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att understundom,

särskilt vid expropriation för allmänna vägar, förekomme, att en jordägare

uppställde tydligt oskäliga anspråk såsom villkor för godvillig överenskommelse

och därigenom framtvingade ett expropriationsförfarande

med avseende å det honom tillhöriga markområdet, under det att hans

grannar träffade godvillig uppgörelse med vägstyrelsen. I dylika fall

skulle det säkerligen verka återhållande på obehöriga anspråk, örn sakägaren

finge svara för sina egna kostnader, örn expropriationen komme till

stånd. De starka billighetsskäl, som i övrigt enligt expropriationslagens

grunduppfattning talade för att den, som tvångsvis frånhändes egendom,

skulle få samtliga utgifter i anledning härav till fullo ersatta, räckte

knappast att i sådana fall motivera gällande lags ståndpunkt. Därjämte

syntes ett förtydligande av 67 § påkallat av innehåll, att kostnader, som

föranletts av sakägaren och vilka icke varit av nöden för sakens utredning,

skulle drabba sakägaren. — Länsstyrelsen i Östergötlands län har erinrat,

att stadgandet i 67 § enligt lagens motiv icke hade den innebörden,

Bihang till riksdagens protokoll 19,13. 1 sand. Nr 236.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

att den exproprierande skulle vara skyldig gälda även sådan av motparten

föranledd kostnad, som rätten funne obehövlig. Vid detta förhållande

syntes det länsstyrelsen att någon jämkning av paragrafens avfattning i

den föreslagna riktningen vore påkallad, även örn behovet därav icke vore

nog starkt att ensamt böra föranleda ändring i lagen.

Fastighetsregisterkommissionen har uttalat, att det vore ganska vanskligt

att avgöra när den exproprierande genom den för expropriationen utsattes

vållande åsamkats onödiga kostnader. Det måste enligt fastighetsregisterkommissionens

mening därvid tagas stor hänsyn till denne senare,

då det icke kunde begäras, att han skulle ålägga sig avhållsamhet i sina

naturliga ansträngningar att få behålla vad han med gällande rättsåskådning

hade rätt att betrakta som sin egendom, och vars avstående av

många anledningar för honom kunde innebära ekonomiska nackdelar.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har anfört, att liksom

rättsgrunden för expropriation från bolags och enskilda spekulanters hemman,

förvärvade i syfte att komma åt skogen, principiellt sett vore mycket

stark, det även kunde ifrågasättas örn det kunde vara riktigt, att en sådan

jordägare, som vägrade att på frivillig väg avstå odlad men vanhävdad jord

eller odlingsbar jord till egna hem eller arbetarsmåbruk, skulle gå alldeles

fri från kostnader för expropriationsförrättningen. Förbundet ansåge det

icke vara oskäligt, örn han kunde förpliktas att svara för en del av eller

hela kostnaden, örn förhållandena i det särskilda fallet talade därför.

Sveriges skogsägareförbund har — under framhållande, bland annat,

att det ej finge förtyckas den för expropriation utsatte, att han ville så

fylligt som möjligt belysa de synpunkter och fakta, som för honom vore

avgörande, samt att det vore obilligt, att han, örn myndigheterna till äventyrs

ej skulle dela hans uppfattning, bleve nödsakad att själv betala kostnaderna

— avstyrkt förslaget.

I de övriga yttranden, däri förevarande spörsmål särskilt berörts, har

förslaget jämväl avstyrkts under åberopande av i huvudsak samma synpunkter

som de av fastighetsregisterkommissionen och Sveriges skogsägareförbund

framhållna.

Den här upptagna frågan är visserligen icke nödvändigt förbunden med

den utvidgning av expropriationsinstitutet som nu föreslås. Såsom i promemorian

framhållits synes emellertid kostnadsfrågan lämpligen böra i

detta sammanhang behandlas. En ändring av expropriationslagens kostnadsbestämmelser

i föreslagen riktning torde vara väl motiverad. Härutinnan

må hänvisas till vad i motiven till remissförslaget anförts. Därest

jordägaren, sedan expropriationsrätt medgivits, genom uppenbarligen obefogade

invändningar eller yrkanden hindrat frivillig överenskommelse örn

expropriationsersättningen eller han eljest utan skälig anledning vållat

ökade kostnader för expropriationen, bör han själv bära dessa onödiga

utgifter eller kostnader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 19

108 i

Mot begränsningen av expropriationsrättens omfattning att avse allenast

sådana fall, där jord erfordras för att tillgodose jordbehovet hos sökande

av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån hava anmärkningar framställts

i ett par yttranden. Lantmäter istyr elsen har ansett det svårt att finna

giltig anledning till att en person, som vore i besittning av egna medel

till löseskillingens gäldande, skulle vara utestängd från möjlighet att

komma i åtnjutande av de med lagförslaget avsedda fördelarna. Örn det

över huvud förelåge större svårighet å en ort att förvärva jord på frivillig

väg för erforderligt behov, torde enligt lantmäteristyrelsen åsikt

denna svårighet uppenbarligen drabba alla jordbehövande i lika hög grad,

oberoende av örn jordanskaffningen skulle gäldas med egna eller med

upplånade medel. -— Liknande uppfattning har uttalats av svenska skogsoch

flottningsarbetareförbundet.

Anledning finnes enligt min mening icke att frångå den ståndpunkt, Departementssom

intagits i remissförslaget. Då staten utlämnar lån på fördelaktiga

villkor för att förhjälpa mindre bemedlade eller obemedlade personer

till egna hem eller arbetarsmåbruk, är det såsom tidigare framhållits

angeläget att för förverkligande av detta syfte hava möjlighet att

såsom ett yttersta medel tillgripa ett expropriationsförfarande. Men det

är också naturligt, att expropriationsrätten begränsas till de fall, då staten

på angivet sätt intresserar sig för markförvärvet. Det må för övrigt

erinras, att svårigheter torde möta att fastställa någon hållbar gräns för

omfattningen av en expropriationsrätt i den utsträckning som i nyssnämnda

yttranden ifrågasatts. Att medgiva rätt till expropriation av

mark för bostads- eller jordbruksändamål över huvud taget synes ej kunna

ifrågakomma.

Enligt det i förtydligande syfte något jämkade förslaget kan expropriationsrätt

medgivas allenast efter ansökan genom vederbörande låneförmedlande

organ. Detta innebär emellertid icke att ifrågavarande organ

blir att anse såsom den exproprierande i lagens mening. Genom expropriationen

övergår äganderätten till den avsedda marken till det hushållningssällskap,

den kommun eller den enskilde lånesökande, för vars räkning

rätt till expropriation begäres. Där expropriationen sker för enskild

persons räkning blir alltså denne —- och icke det låneförmedlande organet

— ansvarig för gäldande av expropriationsersättning och kostnader. Eftersom

den lånesökande antingen saknar egna medel eller äger blott obetydliga

tillgångar, måste ej blott löseskillingen, helt eller delvis, för den exproprierade

fastigheten utan även kostnaderna för förfarandet utgå av

det belopp, som utlämnas i egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Enligt

förslaget örn arbetarsmåbruk avses att kostnader för särskilda förrättningar,

som för fastighetsförvärvet kunna vara erforderliga, således även

expropriationskostnader, skola medräknas vid bestämmandet av arbetar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

småbrukslånets storlek. Vid dessa lån blir sålunda visst belopp redan vid

lånets beviljande reserverat för utgifter av nu förevarande slag. Egnahemslånets

storlek däremot är beroende enbart av den för inköp avsedda

lägenhetens värde. Erfordras för lägenhetens förvärvande ett expropriationsförfarande,

torde hinder emellertid ej möta, att viss del av lånet användes

till täckande av de utgifter som därav må föranledas.

109 §.

Under förevarande paragraf hava upptagits vissa närmare föreskrifter

angående beskaffenheten av den karta med beskrivning, som skall åtfölja

expropriationsansökning.

I anslutning till ifrågavarande stadgande har lantmäteristyrelsen framhållit,

att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 29 maj 1931 fäst uppmärksamhet

på det ur synpunkten av reda och ordning i fastighetsförhållandena

bristfälliga sätt, på vilket fastighetsbildningen skedde vid expropriation,

samt på angelägenheten av att i expropriationslagen intoges bestämmelser,

avsedda att trygga redovisningen i offentliga arkiv av exproprierade

fastigheter till samma fullständighet, som gällde vid all annan

fastighetsbildning. Oavsett huruvida expropriationslagens tillämpningsområde

utvidgades i föreslagen riktning eller ej, borde, anser styrelsen,

i lagen införas bestämmelser, ägnade att tjäna berörda ändamål. I omförmälda

skrivelse, vilken ännu ej blivit föremål för någon Kungl. Maj:ts

åtgärd, har föreslagits, att då fråga vore örn expropriation av del av fastighet,

skulle, när expropriationsmålet instämdes till rätten, därstädes företes

av vederbörande lantmätare eller mätningsman upprättad karta

jämte beskrivning, utvisande det eller de områden som vore avsedda att exproprieras.

Sedan utslag meddelats och detta vunnit laga kraft, skulle

domhavanden till vederbörande överlantmätare eller registerförare översända

den ingivna kartan med beskrivning ävensom sådant utdrag av rättens

protokoll, att därav framginge vilket område expropriationen avsåge.

Då expropriationen blivit fullbordad, skulle länsstyrelsen därom

underrätta överlantmätaren eller registerföraren, som hade att i vederbörligt

fastighetsregister införa den skedda fastighetsbildningen. Motsvarande

bestämmelser borde stadgas för inlösen enligt vattenlagen, då

sådan inlösen avsåge del av fastighet.

Det av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålet synes förtjänt av beaktande,

men omständigheterna hava icke medgivit ärendets behandling i

detta sammanhang. — Mot de i remissförslaget upptagna bestämmelserna

under denna paragraf har jag intet att erinra.

110 §.

I vissa utlåtanden har gjorts gällande, att de bestämmelser, vilka i remissförslaget

upptagits i syfte att trygga en försiktig och ändamålsenlig

användning av expropriationsmöjligheten icke vore tillfyllest.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

21

Lant mäter istyr elsen har sålunda framhållit, att den materiellt vidsträckta

möjlighet till tvångsinlösen, som lagförslaget erhjöde, under alla

förhållanden måste påfordra klara och tydliga föreskrifter i lagen, avsedda

att utgöra garanti för att den enskilde icke i onödan eller i större omfattning

än som oundgängligen vore nödigt utsattes för lagens för honom

ogynnsamma verkningar, ävensom för att icke andra mera eller lika berättigade

intressen genom expropriationen skadades. Principerna för dessa

föreskrifter vore enligt styrelsens mening att söka dels i den riktning, efter

vilken jordkommissionens förut omförmälda förslag utformats, dels i anknytning

till stadgandet i expropriationslagens 104 §. Särskild vikt syntes

jämväl höra ägnas däråt, att nödvändigheten av tvångsförfarandet till

fullo ådagalades, att grundad anledning funnes till antagandet att den

jord, varom fråga vore, på bättre och mera ändamålsenligt sätt kunde

utnyttjas av den exproprierande än av den ursprunglige jordägaren samt

att avlösningen kunde ske utan att något avsevärt men därigenom tillskyndades

jordägaren med hänsyn till det ändamål, för vilket fastigheten

av denne innehades, ävensom att fastighetsbildningen i och för sig funnes

från det allmännas synpunkt sett vara direkt önskvärd.

Statens egnahemsstyrelse har anfört, att det icke syntes styrelsen vare

sig önskvärt eller tillrådligt att bryta mot den för hittillsvarande expropriationslagstiftning

antagna principen, att expropriationsändamålet

skulle jämväl äga väsentlig betydelse för det allmänna. Den föreslagna

inskränkningen till ändamål, som omedelbart sammanhängde med statsunderstödd

egnahems- eller arbetarsmåbruksverksamhet, torde, enär en

i och för sig till expropriationsrätt berättigad egnahemsbildning kunde

vara betingad av markförvärv, varav jordägarens företag kunde komma

att lida men, icke utan vidare vara tillfyllest. I vissa fall kunde det naturligen

vara ett i hög grad allmänt intresse att vidmakthålla markägarens

företag oinskränkt, en omständighet vartill det icke varit anledning

att taga hänsyn vid egnahemslagstiftningen men som torde höra beaktas

vid egnahemsbildning tvångsvis mot jordägaren. I syfte att trygga jordägaren

i dennes rätt till marken i den omfattning, som torde få anses försvarlig

ur angivna synpunkt, ville egnahemsstyrelsen föreslå, att expropriationsrätten

i regel begränsades till odlingsbar mark, som kunde avvaras

utan olägenhet för ägarens eller innehavarens förliandenvarande verksamhet,

men som i annans ägo kunde bereda arbetstillfälle med möjlighet

till förbättrad utkomst. Starka skäl talade sålunda för att medgiva tvångsinlösen

för egnahemsbildning allenast av mark, som ej kunde vara av

nämnvärd betydelse för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

Även från några andra håll har en begränsning av expropriationsrätten

i nu angiven riktning föreslagits.

Vidare har fastighetsregisterkommissionen — under framhållande

att avstyckning icke finge äga rum inom tomtindelat område — anmärkt,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Departementschefen.

att för expropriation inom sådant område för ifrågavarande ändamål borde

fordras, att därvid strikt följdes de gränser, som genom tomtindelningen

bestämts. Kommissionen har tillika anfört, att då det uppenbarligen ej

vore meningen, att beträffande mark, där fastighetsbildningslagen gällde

men som ej vore tomtindelad, expropriation skulle kunna avse annat område

än sådant, som antingen för sig eller tillsammans med annan mark

kunde utgöra självständig fastighet, detta borde komma till klart uttryck

i de tillämnade expropriationsbestämmelserna.

Såsom tidigare framhållits, bör expropriationsmöjligheten icke begagnas

annat än som en yttersta utväg. Denna tanke har i remissförslaget

kommit till uttryck i bestämmelsen att rätt till expropriation för ifrågavarande

ändamål får heviljas allenast örn särskild svårighet möter att

genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Härigenom

och på grund av förslagets övriga begränsande föreskrifter torde missbruk

av expropriationsrätten vara i stort sett utesluten. Uppenbarligen

bör, såsom bland andra statens egnahemsstyrelse erinrat, vid prövningen

av expropriationsanspråket hänsyn tagas jämväl till det intresse, som

kan vara förenat därmed att bestående äganderätts- och besittningsförhällanden

ej rubbas. Denna synpunkt har också beaktats vid utarbetandet

av remissförslaget. I motiven har sålunda erinrats, att i vissa fall

markens avstående, örn än full ersättning lämnades, kunde vara förenat

med sådana olägenheter för ägaren eller innehavaren, att det vore obilligt

att fråntaga honom densamma. Emellertid ansågs särskilt stadgande

örn förbud mot expropriation i dylika fall ej erforderligt. Ehuru behovet

av sådant stadgande kan ifrågasättas, har jag ej funnit anledning

att motsätta mig, att den synpunkt varom här är fråga klarare kommer

till uttryck i lagtexten. För tillmötesgående av de krav som härutinnan

framställts föreslås, att under förevarande paragraf upptages en bestämmelse

av innehåll att expropriationsrätt ej må medgivas, örn genom expropriationen

avsevärd olägenhet skulle tillskyndas ägare eller innehavare

av den fastighet, som skall tagas i anspråk. Inom ramen av denna

bestämmelse torde de intressen, vilka i yttrandena framhållits, kunna

tillbörligen beaktas. Tydligt torde vara, att olägenheten måste hänföra

sig till det ändamål, för vilket fastigheten äges eller innehaves. Nyttjas

sålunda en fastighet exempelvis uteslutande för skogsbruk, kan någon

olägenhet ej anses tillskyndad därigenom att mark, som ej är av betydelse

för skogsbruket, exproprieras. Uppenbart är, att vid bedömande huruvida

genom expropriationen olägenhet kan komma att förorsakas, hänsyn

ej får tagas till anordning, som vidtagits i syfte att hindra expropriationen.

Erinran härom torde böra ske.

I sista stycket av förevarande paragraf stadgas i remissförslaget, att

rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning ej får beviljas

under annan förutsättning än att syftet med tomtindelningen icke genom

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 236.

expropriationen motverkas. Med hänsyn till vad fastighetsregisterkommissionen

härutinnan anfört torde detta stadgande höra undergå viss

jämkning. Vad kommissionen erinrat rörande mark, lydande under fastighetshildningslagen

men ej ingående i tomtindelning, har jag däremot ej

funnit böra föranleda ändring i förslaget. Enligt sista punkten av förslagets

förevarande paragraf skall expropriationsrätt beträffande mark,

som ej ingår i tomtindelning, kunna medgivas allenast örn marken utgör

särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning frånskiljas stamfastigheten,

samt, då sökandens avsikt är att marken skall uppdelas i flera

fastigheter, örn avstyckning finnes kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse

med härför uppgjord plan. Såsom villkor för att avstyckning skall

kunna företagas kräves enligt jorddelningslagen bland annat, att det för

avstyckning avsedda området lämpligen skall kunna antingen såsom fastighet

för sig på varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda

ändamål eller ock, där det skall sammanläggas med annan fastighet, bilda

en fastighet gemensam med denna. Dylikt villkor är ej stadgat för avstyckning

enligt fastighetsbildningslagen. Klart torde vara att, såsom

fastighetsregisterkommissionen framhållit, icke heller beträffande mark,

för vilken sistnämnda lag gäller, expropriation får annorlunda företagas,

än att fastighet som därigenom bildas kan antingen för sig eller sedan

avsedd sammanläggning med annat markområde ägt rum lämpligen bestå

såsom självständig fastighet. Detta torde emellertid följa redan av

bestämmelserna angående de ändamål, som genom expropriationen skola

tillgodoses. Anledning att ur fastighetshildningssynpunkt i expropriationslagen

intaga föreskrifter avvikande från dem, vilka gälla i fråga örn

avstyckning, har icke ansetts föreligga.

Remissförslaget har i överensstämmelse med vad nu anförts blivit föremål

för överarbetning.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda överarbetade förslaget till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer,

att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 236.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn

expropriation, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928

(nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda

bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»

införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande

som följer:

1 §.

Fastighet, som ---— erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som — — — till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

eljest av expropriationen följande kostnad. Har ägaren till den fastighet,

expropriationen gäller, eller annan sakägare i avseende å samma egendom

genom invändning eller yrkande som uppenbarligen saknat fog hindrat

överenskommelse örn expropriationsersättningen, eller har kostnaden eljest

utan skälig anledning ökats genom hans vållande, pröve dock rätten i

vad mån han bör själv vidkännas sina kostnader ävensom gottgöra den

exproprierande de utgifter som genom förfarandet åsamkats denne. Kostnad,

som i 34 § första stycket avses, må sökas åter av den som därför

svarar.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för egna hem

eller jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 angives må beviljas allenast

efter ansökan genom hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller or
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

25

gan, som för kommuns räkning utövar statsunderstödd egnahemslåneverksamhet

eller arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

Sådan expropriation må icke äga rum med mindre det ändamål, som

därigenom skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger med av hushållningssällskapet

eller kommunen bedriven verksamhet som nyss sagts.

109 §.

Avser ansökning örn expropriationsrätt för ändamål som i 1 § 14 sägs

mark vilken ingår i tomtindelning, skall vid ansökningen fogas kopia av

tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt rum, kopia

eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning. Avser

ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver med beskrivning,

upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar av vad örn karta och

beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller annan person

med behörighet att för det ändamål, vartill marken avses skola efter expropriationen

användas, verkställa avstyckning av sådan mark. Sökande

bifoge tillika styrkt uppgift å markens ägare och innehavare samt, om i

något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas

huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 $.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 avses må beviljas endast

örn särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark till

skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller

till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom

expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller

innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra

olägenhet som nyss sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas

hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning må ej beviljas

i strid mot denna. Beträffande annan mark må expropriationsrätt medgivas

allenast örn marken utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom

avstyckning frånskiljas stamfastigheten samt, då sökandens avsikt är att

marken skall uppdelas i flera fastigheter, om avstyckning finnes kunna

ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga om kostnaderna för

expropriationsförfarande, som inletts före nämnda dag, skall äldre lag gälla.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

P. M,

angående vissa ändringar i expropriationslagen.

I ett den 5 december 1932 avgivet betänkande (Stat. off. utr. 1932: 33)

bar sociala jordutredningen föreslagit, att staten skulle genom att ställa

medel till förfogande för tillhandahållande av lån på billiga villkor (arbetarsmåbrukslån)

underlätta för skogsarbetare och likställda arbetare

på landsbygden, vilka ej ägde de ekonomiska tillgångar, som erfordrades

för erhållande av egnahemslån, att förvärva mindre lägenhet, som

kunde bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av

annan verksamhet. Enligt förslaget skulle lånerörelsen anordnas i nära

överensstämmelse med vad som gäller örn egnahemslån. Kommunerna

skulle uppträda som förmedlare av lånen. Kommuns låneverksamhet

skulle stå under överinseende av statens egnahemsstyrelse samt utövas

genom en särskild arbetarsmåbruksnämnd eller, där verksamheten

kunde antagas bliva av mindre omfattning, genom kommunalnämnden.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande hava två av utredningens

ledamöter, herrar Helmer Molander och Hemming Sten, uttalat, att

statsmakterna vid ett genomförande av förslaget måtte åvägabringa en

expropriationslagstiftning, som möjliggjorde hjälpverksamhetens genomförande

i hela den utsträckning, som vore avsedd och nödvändig. Till stöd

för denna åsikt hava de anfört, att de hyste bestämda farhågor för att

svårigheter för anskaffande av den för nybildning av arbetarsmåbruk behövliga

jorden mångenstädes skulle uppstå. Det komme således enligt deras

mening med all säkerhet att visa sig, att lämplig och lämpligt belägen

jord för det avsedda ändamålet många gånger ej kunde förvärvas, ehuru

den funnes och av ägaren utan förfång kunde avvaras. Det kunde även

förutspås, att oskäliga jordpriser komme att i viss utsträckning förhindra

tillkomsten av arbetarsmåbruk.

Frågan örn expropriation av mark för bildande av nya jordbruk är

av gammalt datum. Den har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för

övervägande. Tillika och delvis i samband därmed hava behandlats

vissa närliggande spörsmål, nämligen angående tvångsavlösning av

arrendejordbruk, expropriation såsom medel att främja utvecklingen av

ofullständiga jordbruk samt expropriation av mark för bostadsändamål.

Härom må i korthet meddelas följande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande framlade norrlandskommittén

bland annat ett förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande

åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga

odlingslägenheter. Förslaget avsåg att skaffa jordsökande mark till

upptagande av nya jordbruk, i främsta rummet genom frivilliga avtal.

Örn mark ej kunde erhållas på detta sätt, skulle emellertid inträda

en av Kungl. Majit utövad expropriationsrätt. Beträffande förfarandet

skulle, med vissa undantag, bestämmelserna i den numera upphävda förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov tillämpas.

Jordkommissionen upptog i sitt 1922 avlämnade betänkande del IV

(Stat. off. utr. 1922:47) två alternativa förslag rörande expropriation

för skapande av nya jordbruk. Enligt båda förslagen, i betänkandet betecknade

såsom förslag I och förslag II, skulle, i den mån behovet av

jord för nybildning av mindre jordbruk icke kunde fyllas genom frivilliga

avtal, jord få förvärvas genom expropriation. Förslagen innehålla

detaljerade bestämmelser såväl angående beskaffenheten av den jord.

som skulle få tagas i anspråk, som angående vilka jordägare, som skulle

vara skyldiga avstå jord. och under vilka förutsättningar dylik skyldighet

skulle föreligga; sinsemellan avvika förslagen härutinnan på väsentliga

punkter. Förslagen överensstämma däri, att enligt intetdera

förslaget prövningen av expropriationsanspråket skulle, såsom fallet är

då rätt till expropriation sökes enligt nu gällande expropriationslag,

ankomma på Kungl. Majit. Enligt förslag I skulle sagda prövning

åligga en särskild avlösningsnämnd. Enligt förslag II skulle den anförtros

ägodelningsrätten. Beträffande förfarandet i övrigt ansluter sig

förslag II i huvudsak till expropriationslagens bestämmelser, medan

förslag I innehåller särskilda föreskrifter i detta hänseende.

Jämväl övriga här förut angivna spörsmål hava behandlats av jordkommissionen.

Dess 1923 avlämnade betänkande del VI (Stat. off. utr.

1923: 40) innehåller således dels ett principutlåtande örn avlösning av

vissa arrendejordbruk och bättring av ofullständiga jordbruk, enligt

vilket lagstiftning angående vissa tvångsåtgärder i dessa ämnen förordas,

dels ock ett utkast till lagbestämmelser rörande tillhandahållande

av tomtmark för nya bostäder, enligt vilket mark för tomt skulle få exproprieras

efter i tillämpliga delar de grunder och i den ordning, som

stadgas i kommissionens nyssnämnda förslag I.

I de yttranden, som på sin tid avgivits över jordkommissionens omförmälda

betänkanden, har gentemot båda de i betänkandet del IV framlagda

förslagen i allmänhet intagits en mer eller mindre avvisande hållning.

Behovet av en tvångslagstiftning i förevarande avseende har dock

på sina håll vitsordats. Vad angår det i betänkandet del VI gjorda

principutlåtandet har i flertalet yttranden den ifrågasatta lagstiftningen

avstyrkts. Jämväl beträffande de av jordkommissionen förordade bestämmelserna

örn tillhandahållande av tomtmark för nya höstäder går

det övervägande antalet yttranden i avstyrkande riktning.

Nu berörda expropriationsrättsliga frågor hava åtskilliga gånger

motionsvis bragts under riksdagens prövning, därvid bland annat jordkommissionens

betänkanden och förslag åberopats, utan att dock åtgärder

i föreslagen riktning kommit till stånd. Senast hava frågorna med

anledning av vissa i ämnet väckta motioner varit föremål för övervägande

vid 1930 års riksdag. Det sammansatta andra lag- och jord

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

bruksutskott, till vars behandling motionerna hänskötos, fann i avgivet

utlåtande, nr 1, sig icke böra tillstyrka, att för vinnande av hithörande

ändamål vidtoges expropriationsanordningar. Kiksdagen biträdde utskottets

uppfattning.

Angående i övrigt den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål

må hänvisas till nyssnämnda utskottsutlåtande, där en sammanfattande

redogörelse lämnats (sid. 51—123).

Tvångsinlösen av mark för tillgodoseende av jordbruks- eller bostadsändamål

är för närvarande möjlig allenast i starkt begränsad omfattning.

Lagen den 12 maj 1917 örn expropriation medgiver, enligt stadganden

i 1 § 7 och 99 §, att inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd

befolkning må för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden

expropriation äga rum av område, som är bebyggt med boningshus, tillhöriga

annan än markens ägare. Vidare äger enligt 25 § stadsplanelagen

den 29 maj 1931 Konungen medgiva, att mark, som ingår i byggnadskvarter,

må lösas av staden, örn marken icke kan på skäliga villkor

förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt hinder

för stadens utveckling. Sistberörda stadgande äger motsvarande tillämpning

beträffande vissa stadsliknande samhällen. Enligt lagen den

18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, har slutligen

medgivits den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål

innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, att under vissa

villkor lösa till sig marken. Utöver det nu sagda kan tvångsinlösen i

egentlig bemärkelse ej förekomma. Erinras må dock, att enligt särskilda

bestämmelser brukare av lägenhet å kronomark äger inlösa det

av honom brukade området. Sådana bestämmelser gälla beträffande

skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp, kolonat och fastigheter under

åborätt.

Strävandena för en utvidgning av expropriationslagstiftningen i den

riktning, som i det föregående antytts, ingå såsom led i arbetet att befordra

uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk. Den verksamhet,

staten sedan åtskilliga år bedrivit i sistberörda hänseende, skulle

tydligen erhålla ett värdefullt stöd i en lagstiftning, som möjliggjorde

att genom ett expropriationsförfarande förvärva för ändamålet lämplig

mark i fall, där svårigheter mot markanskaffning på frivillighetens

väg möta. Sådana svårigheter kunna yppa sig dels genom att jordägaren

utan skälig anledning motsätter sig markens försäljning, dels ock

genom att han fordrar ett oskäligt högt pris. En naturlig begränsning

för en dylik lagstiftnings tillämpningsområde torde vinnas, örn det inskränkes

till att omfatta de fall, där staten ekonomiskt understöder

markförvärvet. En sålunda begränsad expropriationsrätt bereder möjlighet

att komma dem till hjälp, som mest äro i behov av bistånd i före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 29

varande hänseende, eller de ekonomiskt mindre lyckligt lottade medlemmarna

i samhället.

Sedan 1905 har av staten understödd egnahemslånerörelse pågått. Rörelsens

syfte är att genom utlämnande på fördelaktiga villkor av lån bereda

mindre bemedlade personer tillfälle att å landsbygden eller å till stad

hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, förvärva eget

hem. Gällande bestämmelser i ämnet innefattas, bortsett från vissa vid

1932 års riksdag beslutade föreskrifter angående lånevillkoren, i tre kungörelser

av den 8 juni 1928 (nr 217—219), kungörelsen nr 218 sådan densamma

lyder efter däri genom kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 249) vidtagna

ändringar. Egnahemslån kunna avse antingen jordbrukslägenhet

(jordbrukslån) eller bostadslägenhet (bostadslån). Därjämte finnes möjlighet

att utlämna egnahemslån för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet,

som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk,

så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tillläggslån).

Jordbrukslån bör, enligt stadgande i § 3 kungörelsen nr 218,

beviljas i syfte att främja nybildning av jordbruk och bör i regel icke beviljas

i andra fall än där sökanden åsyftar 1) att genom nyodling och nybyggnad

bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller 2) att genom mera

väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd

mån förbättra eller utvidga förut bestående jordbruk eller sådan del därav,

som är avsedd att bilda ny självständig lägenhet, eller 3) ändock att

mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete icke

är avsett att komma till utförande a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet,

som sökanden innehar under nyttjanderätt, eller förvärva

fastighet, som enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord må

av åbon inlösas, eller b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet,

som ej brukas eller bebos av ägaren själv. Enligt föreskrift i § 5 samma

kungörelse må jordbrukslån ej utgå, där värdet å jorden jämte därå befintliga

eller för uppförande avsedda byggnader överstiger: för obebyggd

lägenhet 15,000 kronor och för bebyggd lägenhet 12,000 kronor; dock att för

visst län eller särskild ort Kungl. Majit kan medgiva utlämnande av lån

för obebyggda lägenheter, där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor

men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda lägenheter, där värdet överstiger

12,000 kronor men icke 16,000 kronor. — Bostadslån bör, enligt stadgande

i sistnämnda kungörelses § 4, i regel icke beviljas i andra fall än

där sökanden åsyftar att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem; dock

må, örn särskilda skäl därtill föranleda, bostadslån kunna beviljas, ändock

att nybyggnad icke är avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är

örn inlösen av jord till byggnad å ofri grund eller inköp av bostadslägenhet,

som sökanden innehar under nyttjanderätt. Enligt § 5 samma kungörelse

må bostadslån ej utgå, örn värdet å jorden jämte därå befintliga

eller för uppförande avsedda byggnader överstiger 10,000 kronor. — För

utlämnande av tilläggslån fordras, enligt § 15 meromnämnda kungörelse.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

sådant stadgandet lyder efter 1932 års ändring, bland annat: att låntagaren

innehar antingen ett jordbruk eller annan mindre lägenhet av den art,

att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa

areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst, eller ett jordbruk,

vars åbyggnad är i behov av örn- eller tillbyggnad; att han åsyftar att utvidga

eller förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende;

samt att värdet av fastigheten efter utvidgningen eller förbättringen icke

överstiger förut omförmälda maximivärde för lägenhet, för vilken jordbrukslån

må utgå. — Den statsunderstödda egnahemslåneverksamheten

utövas som regel av hushållningssällskapen genom deras egnahemsnämnder

men kan även, under vissa förutsättningar, utövas av kommun ävensom

av aktiebolag eller ekonomisk förening, som av Kungl. Maj:t prövats

lämplig såsom mellanhand. Verksamheten står under överinseende av

statens egnahemsstyrelse.

I anslutning till vad förut anförts torde den ifrågasatta nya expropriationslagstiftningen

böra avse sådan mark, som erfordras för tillgodoseende

av egnahemslånesökandes jordhehov. Därest sociala jordutredningens förslag

örn statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet vinner statsmakternas

bifall, torde, likaledes i anslutning till vad förut framhållits,

expropriation böra kunna äga rum även för anskaffande av mark, erforderlig

för främjande av sistnämnda verksamhet.

Vad angår lagstiftningens utformande synes det ligga nära till hands

att anknyta till den allmänna expropriationslagen. Häremot kunna visserligen

resas flera invändningar, vilka emellertid, ehuru värda beaktande,

dock ej torde böra tillmätas sådan vikt, att en lösning av frågan

på antytt sätt framstår såsom olämplig. Fördelen av att erhålla en enhetlig

expropriationslagstiftning är uppenbar. Ett par mera betydande

invändningar, som tidigare framförts, skola i det följande beröras.

Enligt 1917 års expropriationslag ankommer det på Kungl. Majit såväl

att pröva, örn behov av expropriationsrätt föreligger (1 §), som att bestämma

det område, vilket expropriationen må omfatta (5 §). Dessa avgöranden

kunna komma att bliva särskilt besvärliga vid ansökning örn

rätt till expropriation för egnahems- eller jordbruksändamål. Man har

på sina håll förmenat, att dylikt avgörande säkrare skulle kunna träffas

av någon domstol eller särskild nämnd med ingående kännedom örn ortsförhållandena

än av Kungl. Majit. Denna invändning har naturligtvis ett

visst fog. Erinras må emellertid, att på Kungl. Majit redan nu understundom

ankommer en prövningsrätt av i mycket samma slag som den.

varom här skulle bliva fråga, såsom enligt lagen den 18 juni 1925 angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Givet är också, att Kungl. Majit, innan beslut fattas i ärende av

förevarande art, kommer att tillse, att samtliga, vilka kunna antagas hava

upplysningar av vikt för frågans bedömande att lämna, bliva hörda i ärendet.

Örn vidare, på sätt kommer att föreslås, särskilda fordringar ställas

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

31

på den karta och beskrivning, som enligt stadgande i expropriationslagens

4 § skall vidfogas expropriationsansökning, torde kunna förväntas, att

Kungl. Maj:t skall komma att äga ett fullgott material för en tillförlitlig

prövning av ärendet. Genom att ansökningarnas avgörande lägges i

händerna på Kungl. Maj:t vinnes en för landet enhetlig tillämpning av

ifrågavarande rättsregler.

Mot anlitandet av det allmänna expropriationsförfarandet har vidare

riktats den invändningen, att detsamma skulle för den exproprierande

medföra alltför stora kostnader. I sådant hänseende har särskilt dels

framhållits, att expropriationsersättningen kunde befaras komma att

bestämmas till högre belopp, än som vore skäligt, dels ock gjorts vissa

erinringar mot stadgandet i expropriationslagens 67 §, enligt vilket all av

expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande

och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad skall

gäldas av den exproprierande, dock att sådan kostnad, som orsakats därav

att ordförande eller ledamot i expropriationsnämnd utan laga förfall uteblivit

från nämndens sammanträde, må sökas åter av den, som föranlett

kostnaden.

Vad först expropriationsersättningen beträffar gäller enligt 7 § expropriationslagen,

att löseskilling för fastighet, som exproprieras, skall erläggas

med belopp, motsvarande fastighetens fulla värde, ävensom att

skada, som orsakas genom expropriationen, skall fullt ersättas. Undantag

från denna regel hava för vissa fall stadgats. Sålunda må enligt 8 § vid

bestämmande av lösenskillingen för fastighet, som exproprieras, hänsyn

icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår allenast till

följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets

genomförande, och enligt 10 § får, örn, efter det fråga örn expropriation

blivit väckt, kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt att höja

expropriationsersättningen, genom sådan kostnad åstadkommen förökning,

av fastighetens värde ej tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Med anledning av motionerna 1:163 och II: 295 hemställde 1928 års

riksdags sammansatta andra lag- och jordbruksutskott i utlåtande nr 2.

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida ökade garantier

kunde vinnas, att ersättningen vid expropriation enligt expropriationslagen

bestämdes till belopp, som närmare än understundom vore fallet

motsvarade den i anspråk tagna markens verkliga värde, ävensom för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Denna hemställan vann icke riksdagens bifall. — Ur principiell synpunkt

torde, vilket även i nyssnämnda utlåtande framhölls, ej något vara att

erinra mot expropriationslagens bestämmelser angående ersättningens

storlek. Skälig anledning torde heller knappast finnas, varför ersättning

vid expropriation för egnahems- eller jordbruksändamål skulle bestämmas

enligt andra grunder än då expropriation sker för de ändamål, som

redan nu äro angivna i lagen, vilka för övrigt, på sätt framgår av vad

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förut anförts, även i viss män omfatta tillgodoseendet av egnahemssträvanden.

Ifrågavarande bestämmelser torde sålunda icke böra hindra, att

det allmänna expropriationsförfarandet anlitas för nu avsedda fall.

Vidkommande gällande bestämmelser angående kostnaderna för expropriationsförfarandet

voro även dessa föremål för behandling vid 1928 års

riksdag. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt

nyssnämnda utlåtande, nr 2, i anledning av innehållet i omförmälda båda

motioner 1:163 och II: 295, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning,

huruvida genom främjande av avtal under hand eller på annat sätt kostnaderna

för ett expropriationsförfarande kunde nedbringas, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning. Utskottets

hemställan bifölls dock ej av riksdagen. Sedermera väcktes i

motionen I: 9 vid 1931 års riksdag förslag, syftande till sådan ändring i

expropriationslagen, att den för expropriation utsatte skulle kunna åläggas

att, när så funnes skäligt, helt eller delvis gälda kostnaderna för förfarandet.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 4, att motionen

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biträdde

denna hemställan.

I det förslag till lag örn expropriation, som den 15 september 1910 avgavs

av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté

föreslogs bibehållande av den i 28 § av 1866 års förordning angående jords

eller lägenhets avstående för allmänt behov uttryckta regeln, att aila kostnader,

som förorsakades av expropriationen, skulle efter rättens prövning

bäras av sökanden. I sin motivering till förslaget anförde kommittén

bland annat, att kommittén för sin del funne övervägande billighetsskä

tala för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad, skulle

kunna få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska värderingsmän.

Att han icke utan vidare ville godkänna den exproprierandes

anbud behövde nämligen ej bero på någon tredska, även örn uppskattningen

sedermera skulle visa, att anbudet vore tillfredsställande. Det vore

möjligt, att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända

sig sin egendom, icke själv kände dess saluvärde. Den då behövliga utredningen

borde göras på den exproprierandes bekostnad. Emellertid

framhöll kommittén vidare, att dess förslag icke innebure, att sökanden

skulle vara skyldig gälda även sådan av motparten föranledd kostnad,

som rätten funne obehövlig, t. ex. örn motparten inkallade sakkunniga,

vilkas hörande icke vore av nöden för sakens utredning. Sådan kostnad

följde icke av expropriationen, och rätten hade, liksom i andra mål, full

frihet att låta densamma stanna på den part, som onödigtvis fördyrat

målets handläggning. Däremot vore det tydligt, att örn sakägare iakttagit

inställelse vid rätten och inför nämnden, kostnaden härför inginge bland

den, som den exproprierande skulle gälda.

I det av Kungl. Majit vid 1917 års riksdag framlagda lagförslaget örn

expropriation, vilket uti ifrågavarande del av riksdagen bifölls, bade stad
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 236.

33

gandet om gäldande av expropriationskostnad erhållit sin nuvarande lydelse.

Anmärkas må, att vid granskning'' i lagrådet år 1913 av ett i anslutning

till kommitténs förslag då utarbetat lagförslag, i vilket var in

fört ett stadgande, i stort sett likalydande med nyssnämnda, i förslaget

till 1917 års riksdag upptagna, en av lagrådets ledamöter hemställde örn

förtydligande av samma stadgande. Berörde ledamot anförde, att det icke

med erforderlig tydlighet av paragrafens avfattning framginge, att, på

sätt enligt kommittébetänkandet vore avsett, den exproprierande icke

skulle vara skyldig gälda kostnad, som närmast föranleddes av motparten

och funnes icke hava varit för sakens utredning av nöden. Såsom den

nuvarande lydelsen av 67 § utvisar har vid förslagets slutliga utformande

ett dylikt förtydligande emellertid icke ansetts erforderligt.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att enligt 67 § expropriationslagen,

ehuru uttrycklig föreskrift därom saknas, den domstol, vid

vilken expropriationsmålet är anhängiggjort, har viss prövningsrätt i

fråga örn de kostnader, den exproprierande skall vara skyldig vidkännas.

Ilar motparten utan den exproprierandes vållande haft utgifter, som varit

för målets behöriga utredning onödiga, skall nämligen den exproprierande

ej åläggas gälda dessa. Men med denna inskränkning äger den för expropriationen

utsatte rätt att, utan att behöva själv slutligen vidkännas någon

kostnad, erhålla såväl Kungl. Maj:ts prövning av sökandens lösningsanspråk

som även expropriationsnänmdens värdering av den förlust och

skada, som genom expropriationen åsamkas. Detta gäller oavsett örn han

inser, att invändning, som av honom göres mot framställd begäran att på

frivillighetens väg förvärva visst markområde eller viss rättighet för i

expropriationslagen angivet ändamål, saknar fog, och även örn han begär

en löseskilling eller skadeersättning, som, enligt vad han måste förstå,

är uppenbart oskälig. Att ett dylikt förhållande mången gång måste

framstå såsom mindre väl överensstämmande med rättvisa och billighet

synes klart. Visserligen torde man icke böra förmena den, mot vilken

lösningsanspråket riktas, att i tveksamma fall få frågan kostnadsfritt prövad

och avgjord. Men å andra sidan synes motparten äga rätt fordra att

icke betungas med kostnader alldeles i onödan. Viss ändring av expropriationslagens

förevarande bestämmelse torde med hänsyn till det nu anförda

vara befogad. Därest dylik ändring vidtages, torde de ur kostnadssynpunkt

gjorda invändningarna mot ett enligt expropriationslagens regler

anordnat expropriationsförfarande för tillgodoseende av egnahems- och

jordbruksändamål icke oväsentligt förlora i styrka.

Expropriationslagens utvidgning i ovan föreslagen riktning föranleder

ett tillägg till stadgandet i lagens 1 §. De närmare bestämmelser, vilka,

utöver lagens allmänna föreskrifter, torde erfordras beträffande sådan

expropriation, varom nu är fråga, synas böra upptagas under särskild

rubrik i slutet av lagen. Tillgodoseendet av de synpunkter, som funnits

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Nr 236.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj-.ts proposition nr 236.

böra vinna beaktande rörande expropriationskostnaderna, medför ändring

av 67 §.

I anslutning till vad nu anförts bar inom jordbruksdepartementet upprättats

härvid fogade utkast till lag örn ändring i vissa delar av lagen den

12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Till motivering av de särskilda bestämmelserna må anföras följande:

1 §.

De nya ändamål, för vilka expropriation avses skola kunna äga rum,

hava upptagits under en ny punkt, nummer 14, i paragrafen.

Beteckningen »egna hem eller mindre jordbruk» har tidigare funnit användning

i lagtext. Sålunda förekommer detta uttryck i 4 § 5 av 1925 års

lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom samt i 2 § första stycket av lagen den 4 januari 1927

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt, sådant sistnämnda lagrum lyder

enligt lag den 30 augusti 1932. Den begränsning av expropriationsrätten för

ifrågavarande ändamål, som i anslutning till vad förut anförts så tillvida

torde böra företagas, att expropriation ej får äga rum för anskaffande av

annan mark än sådan, som är avsedd att av den jordsökande förvärvas

med hjälp av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån, har angivits i förslagets

108 §.

Tydligt torde vara, att såsom bildande av mindre jordbruk jämväl måste

anses omläggning till jordbrukslägenhet av sådan lägenhet, vars huvudsakliga

syfte är att tjäna sin innehavare till bostad. — Att expropriation

uttryckligen angivits kunna ske jämväl för stärkande av ofullständiga

jordbruk sammanhänger med, att, på sätt framgår av den tidigare redogörelsen,

egnahemslån kan utlämnas även för utvidgning till större härkraft

av jordbruk, som på grund av för ringa areal icke kan bereda innehavaren

erforderlig utkomst.

67 §.

Såsom förut framhållits tala vissa skäl för ändring av expropriationslagens

bestämmelser i 67 § angående skyldighet för den exproprierande

att gälda de av expropriationen följande kostnaderna. I norrlandskommitténs

omförmälda förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande

åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter

var upptaget ett stadgande av innehåll, att kostnad, som

uppkommit i anledning av sakens liänskjutande till expropriationsnämnd,

skulle gäldas efter de i 21 kap. rättegångsbalken stadgade grunder. Att

införa denna bestämmelse i expropriationslagen torde dock vara att gå

för långt. Därigenom kunde åstadkommas, att den för expropriation utsatte

icke vågade annat än godtaga även ett alltför lågt ersättningsbelopp

av fruktan att eljest bliva ansvarig för expropriationskostnaderna. Ett

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘236.

sådant resultat vore ej tilltalande. Vad man vill nå är allenast, att en

fastighetsägare eller annan sakägare med avseende å fastigheten icke

skall på uppenbart obefogade grunder kunna utan att ådraga sig kostnadsansvar

framtvinga tillsättandet av expropriationsnämnd och sålunda

fördyra expropriationsförfarandet. Dylikt fördyrande kan ske antingen

därigenom att den för expropriation utsatte helt vägrar att medverka till

en frivillig överenskommelse eller också därigenom att han framställer

uppenbart oskäliga ersättningsanspråk. I dessa fall torde det icke kunna

anses obilligt, örn den vållande göres ansvarig för de kostnader, han sålunda

föranlett.

Vad ovan anförts har beaktats vid den företagna omarbetningen av förevarande

paragraf. Tillika har intagits föreskrift därom, att den för expropriationen

utsatte kan bliva ansvarig även för andra kostnader än de

nyss avsedda, såvida han vållat desamma utan skälig anledning. Genom

denna bestämmelse bibehålies den möjlighet, som redan nu torde finnas,

att låta fastighetsägaren och övriga sakägare själva vidkännas sådana

egna kostnader, som icke kunna anses följa av expropriationen. Men därjämte

möjliggör förslaget, att örn under ärendets gång kostnaderna onödigtvis

fördyras, den härtill vållande även kan åläggas gottgöra den exproprierande

de utgifter, som genom förfarandet åsamkats denne.

Det kunde ifrågasättas att utvidga den för expropriationen utsattes

kostnadsansvar till att omfatta även det fall, att han genom att utan anledning

vägra att frivilligt avhända sig den mark eller den rättighet, varom

fråga är, föranleder expropriationen. Emellertid torde det vara förenat

med icke ringa svårigheter för den enskilde att avgöra, huruvida

sådana förutsättningar äro för handen, att ett bestridande av det mot

hans egendom riktade lösningsanspråket måste anses obefogat. Även örn

anspråket vid prövning i expropriationslagens ordning skulle komma att

bifallas, torde detta icke i och för sig kunna anses giva belägg härför.

Frågan behöver icke hava varit alldeles klar. Men har så varit förhållandet,

synes den för expropriationen utsatte dock näppeligen kunna med

fog klandras för det han velat hava saken opartiskt utredd. Någon skyldighet

att gälda kostnaderna för denna utredning torde därför ej böra

åläggas honom. För denna ståndpunkt talar också, åtminstone i viss mån,

den omständigheten, att expropriation av fastighet för den exproprierande

medför en fördel, som han ej därförutan lika lätt skulle uppnå, nämligen

att egendomen övergår till honom fri från inteckningsansvar.

Bestämmelserna under förevarande paragraf innebära så tillvida ej

ändring i vad nu gäller, att alla kostnader, vilka förorsakats annan än

den, som enligt nämnda bestämmelser själv har att vidkännas desamma,

skola gäldas av den exproprierande i första hand. I den mån det slutliga

betalningsansvaret enligt rättens beslut icke skall åvila den exproprierande,

får han söka beloppet åter av don, som därför svarar. Denna

ordning dikteras av hänsyn till expropriationsnämndens ledamöter samt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

övriga, vilka kava anspråk på ersättning för utgifter oek kostnader för

expropriationen.

Enligt stadgande i 66 § skola ordföranden ock ledamöterna i expropriationsnämnden

njuta ersättning för sitt arbete med belopp, som bestämmes

av rätten, örn överenskommelse ej träffas. Någon ändring av detta stadgande

torde ej föranledas av den föreslagna ändringen av 67 §. Frarnkållas

må emellertid, att, örn förslaget vinner bifall, sådan överenskommelse,

som nyss nämnts, måste för att gälla gentemot den, som slutligen

skall svara för beloppet, hava biträtts av honom.

Förslagets bestämmelser återverka på ett flertal andra lagstadganaen.

Enligt stadganden i 4 kap. 9 ock 11 §§ lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt

till fast egendom, 1 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

örn elektriska anläggningar, och 2 § lagen den 24 juli 1903

angående skyddsskogar skola nämligen expropriationslagens föreskrifter

äga motsvarande tillämpning i fråga örn expropriation av tomträtt eller

vattenfallsrätt, avstående eller upplåtande av fastighet för elektrisk anläggning

samt inlösen av mark av skyddsskogs natur. Även i avseende

å inlösen av mark enligt stadsplanelagen skola, enligt stadgande i 29 §

sistnämnda lag, expropriationslagens bestämmelser i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

108 $.

Det torde ej vara lämpligt, att ansökning örn rätt till expropriation

för egnahems- eller jordbruksändamål göres av den enskilde jordsökanden.

Med de förutsättningar, under vilka enligt förslaget dylik rätt skall

kunna beviljas, torde bäst överensstämma, att ansökningsrätten förbehålles

det organ, som för vederbörande förmedlare av egnahemslån eller

arbetarsmåbrukslån handhar ifrågavarande låneverksamhet. Med en sådan

ordning torde också vinnas vissa garantier mot att prövning av framställning

örn expropriation onödigtvis påkallas. Möter för enskild jordsökande

svårigheter att förvärva erforderligt markområde, och anser

han omständigheterna vara sådana, att rätt till expropriation bör kunna

medgivas, får han alltså hänvända sig till vederbörande egnaliemslåneeller

arbetarsmåbrukslåneorgan. Det ankommer sedan på detta att, där

förutsättningar för expropriation finnas vara för handen, göra ansökan

örn expropriationsrätt för den jordsökandes räkning. Å andra sidan torde

expropriationsmöjligheten dock ej böra vara begränsad till nu angivna

fall. Expropriation bör kunna medgivas även för jordanskaffning, som

visserligen ej betingas av en redan föreliggande framställning från enskild

person örn förvärv av det markområde, expropriationen skall avse,

men som är behövlig för att möta ett likväl förefintligt eller inom en

nära framtid motsett behov av mark för här ifrågavarande ändamål. Ett

förfarande, varigenom på en gång exproprieras ett större ägoområde,

som sedermera kan uppdelas i lämpliga smärre lotter, torde bland annat

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kanyl. Maj:ts proposition nr 236.

ställa sig förhållandevis billigare och vara ur organisatorisk synpunkt

fördelaktigare än om expropriation sker först sedan i varje särskilt fall

framställning örn markförvärvet inkommit från den blivande lägenhetsinnehavaren.

Låneförmedlare i fråga örn egnahemslån kunna, såsom förut nämnts,

vara hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Eftersom i egnahemsangelägenheter hushållningssällskapen företrädas

av sina egnahemsnämnder, bör rätt att ansöka örn expropriation

tillkomma dessa. Utövas statsunderstödd egnahemslåneverksamhet av

kommun, synes ansökningsrätten böra tillkomma det organ, som för kommunens

räkning handhar dess hithörande verksamhet. Vad åter aktiebolag

och föreningar beträffar, torde det icke föreligga behov av att tillerkänna

även dem sådan rätt, som här avses. Det jordbehov, som i samband

med tillhandahållande av egnahemslån kan anses behöva fyllas genom

expropriation, torde nämligen kunna tillgodoses genom egnahemsnämndernas

och de kommunala organens försorg. — Såsom förmedlare

av arbetarsmåbrukslån kan enligt sociala jordutredningens förslag allenast

kommun uppträda. Verksamheten skall handhavas av arbetarsmåbruksnämnd

eller kommunalnämnd, som således, i överensstämmelse med

vad ovan anförts, bör äga befogenhet att ansöka örn expropriation.

I det föregående har vid upprepade tillfällen framhållits, att expropriation

i här förevarande fall endast bör ske för anskaffande av jord,

lämplig att tillhandahållas jordsökande personer, som för förvärvet äro i

behov och önska komma i åtnjutande av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån.

Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf avser att

giva uttryck åt denna grundtanke. Samtidigt angives genom berörda stadgande,

att, även örn den mark, varom fråga är, avses skola förvärvas

med hjälp av sådant lån, som nyss nämnts, expropriationsrätt må medgivas

allenast, örn lånet skall utlämnas av den expropriationssökande.

En egnahemsnämnd äger sålunda exempelvis ej påkalla expropriation för

bildande av arbetarsmåbruk eller för anskaffande av mark till jordsökande,

som avser att ansöka örn egnahemslån hos annan låneförmedlare.

Skulle emellertid så inträffa, att en kommunalnämnd utövar både egnahemslåneverksamhet

och arbetarsmåbrukslåneverksamhet, möter naturligtvis

ej hinder mot att nämnden ansöker örn expropriationsrätt för såväl

det ena som det andra av de ifrågavarande ändamål, nämnden skall

tillgodose.

109 §.

Enligt 4 § expropriationslagen skall vid ansökning örn expropriation

fogas karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest det är

fråga örn fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör, så ock

styrkt uppgift å fastighetens ägare samt, om i något avseende överenskommelse

träffats, redogörelse därför. Är fastighetsregister för orten

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag av registret, såvitt

fastigheten angår.

Vid ansökning om expropriation för ändamål, varom här är fråga,

torde särskilda anspråk böra ställas på den karta oell beskrivning, som

skola åtfölja ansökningen. Avser ansökningen mark, som ingår i tomtindelning,

torde, på sätt vid 110 § ytterligare kommer att framhållas,

vara nödvändigt tillse, att ur de synpunkter, vilka genom tomtindelningen

skola tillgodoses, hinder mot expropriationen ej möter. För prövningen

härav ävensom för bedömande i övrigt av den sökta expropriationens

lämplighet synes angeläget, att vid ansökningen fogas kopia av sådan

karta jämte beskrivning, som vid tomtmätning kan hava upprättats över

marken. Har tomtmätning icke ägt rum, torde i stället höra ingivas

kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.

Avser ansökningen mark, som ej ingår i tomtindelning, är det uppenbarligen

likaledes av synnerlig vikt, att en tydlig och tillförlitlig karta jämte

beskrivning finnes tillgänglig i ärendet. Med hänsyn särskilt till de

föreslagna bestämmelserna under 110 § tredje stycket synes härvidlag

lämpligt att uppställa det kravet, att kartan och beskrivningen skola vara

av den beskaffenhet, som är föreskriven beträffande karta och beskrivning

vid avstyckningsförrättning rörande sådan mark, varom fråga är.

Handlingarna torde även böra vara upprättade av person, behörig att

verkställa dylik förrättning å sådan mark. I anslutning till vad nu anförts

har stadgandet i första stycket av förevarande paragraf avfattats.

Då med hänsyn till berörda stadgande gällande bestämmelser rörande

behörighet att upprätta karta och beskrivning vid avstyckning äro avintresse,

skola desamma i det följande med några ord beröras.

Avstyckning enligt lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet

skall, jämlikt dess 19 kap. 5 § första stycket, jämfört med 2 kap. 1 § första

stycket samma lag, i allmänhet förrättas av lantmätare. Enligt 19

kap. 19 § åligger det lantmätaren att, på sätt i paragrafen närmare angives,

utmärka avstyckningen å karta samt uppgöra beskrivning. Även

annan person än lantmätare kan emellertid, örn han äger behörighet att

innehava befattning såsom mätningsman i stad, i vissa fall verkställa

avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen, och skall då örn sådan

förrättningsman gälla vad i lagen är stadgat örn lantmätare. Bestämmelser

i detta hänseende äro upptagna i 19 kap. 5 § andra stycket. Enligt

dessa bestämmelser äger förrättningsman, som nyss nämnts, företaga avstyckning

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat liknande syfte inom samhälle, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt inom område,

för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestäminelser

eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller meddelats

särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

eller för vilket godkänts avstyckningsplan. — Avstyckning från

fastighet i stad kan enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen den 12 maj 1917

örn fastighetsbildning i stad verkställas endast av i stadens tjänst anställd

mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

person, som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen

att tillsvidare förrätta avstyckningar i staden. Behörighet till befattning

såsom mätningsman i stad tillkommer, jämlikt stadgande i 2 kap.

2 § andra stycket sistnämnda lag, den, som avlagt lantmäteriexamen, så

ock den, som avlagt fullständig examen från tekniska högskolans fackskola

för väg- och vattenbyggnad eller från motsvarande avdelning vid

Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk duglighet

i ägomätning; dock äger Kungl. Maj:t att, på ansökan, medgiva

person, som ej avlagt examen, som nyss sagts, behörighet såsom mätningsman

i stad. Enligt 5 kap. 11 i skall förrättningsmannen utmärka avstyckningen

å karta samt upprätta beskrivning över hur avstyckningen verkställts.

Bestämmelserna angående avstyckning i stad gälla, på grund

av föreskrift i 20 § samma kap., även samhälle å landet, för vilket skall

föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

I detta sammanhang må erinras, att enligt 71 § expropriationslagen den,

som vill för ansökning örn rätt till expropriation låta upprätta karta över

fastigheten eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, kan av

länsstyrelsen beredas erforderligt tillträde till fastigheten ävensom erhålla

befogenhet att för undersökningen fälla växande träd. Örn undersökningens

påbörjande skola fastighetens ägare och, örn fastigheten är

utarrenderad, arrendator underrättas. Föranleder undersökningen skada,

skall denna, jämlikt föreskrift i 72 %, gäldas av sökanden. Tvist örn

skadeersättningens belopp avgöres av domstol.

Av karta och beskrivning, som enligt stadgandet i första stycket av

109 § skola företes, då rätt till expropriation för här ifrågavarande ändamål

sökes, torde vederbörande fastighets beteckning i jordregistret eller

fastighetsregistret framgå. Särskild föreskrift angående skyldighet för

sökanden att bifoga uppgift i berörda hänseenden torde alltså ej erfordras.

Däremot har i förevarande paragraf införts den från expropriationslagens

allmänna bestämmelser hämtade föreskriften, att sökanden

skall bifoga styrkt uppgift å markens ägare och innehavare samt, örn i

något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

Varje ansökning örn rätt till expropriation måste naturligtvis innehålla

uppgift angående det ändamål, som genom expropriationen skall tillgodoses.

Då expropriation sökes för ändamål, varom här är fråga, måste

särskilda krav ställas på fullständigheten av berörda uppgift. Sålunda

är det för prövning av dylik ansökning exempelvis ej tillräckligt, om

upplysning lämnas, att den mark, ansökningen avser, skall användas för

bildande av arbetarsmåbruk. För att expropriationens lämplighet skall

kunna tillfredsställande bedömas fordras i det angivna fallet att äga

kännedom även örn de närmare planer, sökanden hyser beträffande samma

mark. Det måste sålunda uppgivas, huruvida avsikten är, att marken

i dess helhet skall utgöra en enda brukningslott eller att uppdelniug i

flera lotter skall äga rum, och om detta sistnämnda är förhållandet måste

angivas ej blott antalet dylika lotter utan även Inar utläggningen å mar
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition ur 236.

keil avses skola ske. Vidare torde, om expropriationen sker för hushållningssällskap

eller kommun, böra uppgivas, huruvida marken omedelbart

skall överlåtas å lånesökande eller örn avsikten med ansökningen

är att anskaffa jord för tillhandahållande åt sökande, som senare kunna

komma att anmäla sig, m. m. Stadgandet i andra stycket av förevarande

paragraf är tillkommet ur nu berörda synpunkter.

Den egnahemsnämnd eller det kommunala organ, som ansökningsrätt i

fråga örn expropriation för här avsett ändamål enligt 108 § tillkommer,

uppträder allenast som ombud för vederbörande hushållningssällskap,

kommun eller enskilde jordsökande. Genom expropriationen blir den exproprierade

fastigheten den exproprierandes, d. v. s. hushållningssällskapets,

kommunens eller vederbörande enskildes, egendom och skall lagfaras i

dess namn. Med hänsyn härtill torde ansökningen böra åtföljas av handlingar,

som utvisa, att sökanden är berättigad att för sin huvudmans

räkning anskaffa fastighet för ändamål, som genom expropriationen skall

tillgodoses. Härvid är särskilt att märka, att enligt 23 § 2 mom. lagen

den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet inköp av fastighet för

annat ändamål än genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning

ej får ske, med mindre beslut därom å kommunalstämman fattas

med två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. — Att i expropriationslagen

intaga särskild föreskrift i det hänseende, varom nu är

fråga, synes ej erforderligt.

110 $.

Kan erforderlig mark för ändamål, som här avses, förvärvas genom

överenskommelse, torde denna väg böra anlitas i första hand såsom ur

kostnadssynpunkt mest fördelaktig. Expropriationsmöjligheten bör tillgripas

allenast, då frågan icke kan på annat sätt tillfredsställande lösas.

Föreskrift härom har meddelats i första stycket av förevarande paragraf.

Stadgandet i andra stycket innehåller en till synes självklar regel.

Denna är emellertid av sådan vikt, att den torde böra direkt utsägas i

lagen. —• De faktorer, vilka inverka på frågan örn markens lämplighet

för det avsedda ändamålet äro åtskilliga och av växlande art. Har den

exproprierande för avsikt att använda den mark, som genom expropriationen

skall tagas i anspråk, för bildande av bostadslägenheter, torde särskilt

läget bliva av betydelse. Skall marken tjäna jordbruksändamål,

spelar uppenbarligen jordmånen en synnerlig roll. Är fråga örn nyodling

av jorden, bör med noggrannhet undersökas, huruvida densamma är

odlingsbar, och örn den kan odlas för rimliga kostnader. Det nu sagda

avser endast att angiva exempel. Markens tjänlighet för åsyftat ändamål

måste prövas ur alla de synpunkter, vilka kunna tänkas inverka

på frågan. Det torde emellertid härvid ej böra krävas, att marken helt

och hållet är av ändamålsenlig beskaffenhet, utan synes tillräckligt, örn

så är förhållandet med den huvudsakliga delen därav. Hinder mot ex
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

propriation torde nämligen eljest komma att möta i icke önskvärd utsträckning.

Särskilt gäller kanske detta expropriation av hel fastighet. Det

synes icke linnas anledning att omöjliggöra förvärv av en för egnaliemsändamål

behövlig och i stort sett lämplig fastighet, som utan olägenhet

kan av ägaren avstås, blott emedan någon mindre del av densamma med

hänsyn till sin beskaffenhet måste nyttjas för annat ändamål. Liknande

synpunkter böra anläggas på frågan örn expropriation av allenast visst

till en fastighet hörande markområde. Belägenhet och andra omständigheter

kunna medföra, att i området innefattas jämväl mark, mindre lämplig

för det ändamål, som man genom expropriationen vill tillgodose. Att

för dylikt fall utesluta möjligheten av expropriation synes emellertid ej

tillfredsställande. Denna uppfattning har i förslaget beaktats.

Ehuru, såsom förut nämnts, expropriation redan nu kan sko för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid

järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större

sammanträngd befolkning, synes, enär dylik expropriation allenast må

avse mark, bebyggd med boningshus, tillhöriga annan än markens ägare,

möjlighet böra beredas att inom område, som nyss nämnts, verkställa expropriation

även för ändamål, varom i förevarande paragraf är fråga. Ej

heller den omständigheten, att marken ingår i tomtindelning, torde böra

i och för sig utgöra hinder mot sådan expropriation, som sist sagts. Särskilt

må erinras, att, jämlikt 62 § stadsplanelagen, tomtindelning kan

förekomma icke blott i städer och stadsliknande samhällen utan även

inom områden på den egentliga landsbygden. Då expropriationen skall

avse mark, som ingår i tomtindelning, torde emellertid vara nödvändigt

tillse, att syftet med tomtindelningen ej därigenom motverkas. Stadgande

i sådant hänseende har influtit i tredje stycket av 110 §. Såsom

motivering för detsamma må allenast erinras, att enligt föreskrift i 18

och 63 §§ stadsplanelagen nybyggnad å mark, som indelats till tomter, ej

får företagas i strid mot sådan indelning. Uppenbarligen vore det olämpligt,

örn ett tomtindelat område genom expropriation toges i anspråk på

sådant sätt, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvårades.

För att expropriation för egnahems- eller bostadsändamål skall få äga

rum med avseende å mark, som ej ingår i tomtindelning, torde, örn det

område, som skall exproprieras, ej utgör särskild fastighet, böra fordras,

att avstyckning av området kan ske. Avses att efter expropriationen

uppdela jorden i flera brukningslotter, bör expropriationsrätt ej beviljas,

med mindre dylik uppdelning är möjlig att genom avstyckning

företaga. Nu berörda fordringar, hava jämväl kommit till uttryck i

stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf. Då sålunda fordras,

att avstyckning skall kunna ske, följer naturligtvis ej därav att dylik

förrättning också skall äga rum. Den torde ej alltid vara nödvändig.

Ett område, som avskilts från en fastighet i enlighet med bestämmelserna

örn expropriation, torde redan därmed vara att anse såsom

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lagligen utbrutet från fastigheten. Skall däremot ett sådant område

sedan uppdelas i flera smärre lotter, blir lantmäteri- eller mätningsförrättning

erforderlig. Stadgandet synes, förutom dess betydelse för sist

angivna fall, därutinnan vara av värde, att, genom uppställandet av

ifrågavarande fordringar, med hänsyn till bestämmelserna angående

avstyckning i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen en viss

trygghet skapas för att genom expropriationen icke tages i anspråk annan

mark än sådan, som är lämplig för det ändamål, man genom expropriationen

önskar tillgodose. Nyssnämnda fordringar torde vidare i

sin mån tjäna som garanti mot att stamfastigheten frånskiljes jord i

sådan utsträckning eller av sådan beskaffenhet, att därigenom fastighetens

rationella skötsel blir lidande. Slutligen undvikes ett olämpligt

intrång i fastställd stadsplan, stomplan eller byggnadsplan, eller att tilllämpningen

av utomplansbestämmelser eller andra med avseende å

byggnadsverksamheten inom visst område meddelade föreskrifter motverkas.

Bestämmelserna i jorddelningslagens 19 kap. 3, 12 och 13 §§

samt fastighetsbildningslagens 5 kap. 6, 8 och 8 a §§ synas i nu förevarande

hänseenden framför allt vara av betydelse.

P^ör att, då ansökning örn expropriation, varom här är fråga, inkommer

till Kungl. Majit, skall kunna tillförlitligen bedömas, huruvida avstyckning

enligt angivna grunder är möjlig att verkställa, torde bliva

nödvändigt, att yttrande inhämtas från vederbörande myndighet, på

vilken fastställandet av sådan förrättning heror. Går dylikt yttrande

i tillstyrkande riktning, torde som regel kunna anses, att ur de synpunkter,

vilka det nu gäller, hinder mot expropriationen ej möter. Givet

är dock, att myndighet, som sålunda yttrat sig, icke är hunden därav

vid en sedermera företagen fastställelseprövning. Myndigheter,

som här närmast torde ifrågakomma, äro överlantmätare, länsstyrelse

och magistrat. Enligt jorddelningslagen verkställd avstyckningsförrättning,

över vilken besvär ej föres, skall, jämlikt stadgande i 21 kap.

43 § tredje stycket nämnda lag, örn med förrättningen avses bildande

av särskild fastighet, i första hand prövas och, om anledning ej förekommer

till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, fastställas

av överlantmätaren. Sker avstyckning inom samhälle, där den för

städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom

område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller

meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan, skall dock,

jämlikt jorddelningslagens 21 kap. 58 §, nyssherörda fastställelseprövning

fullgöras av länsstyrelsen. Avstyckning, som sker enligt fastighetsbildningslagen,

skall, jämlikt 5 kap. 14, 15 och 21 §§ sistnämnda lag,

prövas och fastställas av magistraten eller, då fråga är örn avstyckning

i stad. som lyder under landsrätt, eller samhälle på landet, där fastig
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 43

ketsbildningslageus avstyckningsbestämmelser skola tillämpas, av länsstyrelsen.

Emellertid må erinras, att i vissa fall fråga örn fastställelse å avstyckningsförrättning

skall prövas av annan myndighet än ovan nämnts. Sålunda

skall, då enligt jorddelningslagen avstyckning sker av viss ägovidd

för sammanläggning med annan fastighet, den prövning, som i enlighet

med vad nyss anförts skulle ankomma på överlantmätaren, i stället

verkställas av ägodelningsdomaren. Vidare skall, örn besvär anföres

över avstyckningsförrättning, som överlantmätaren eljest haft att pröva,

det härigenom anhängiggjorda målet avgöras av ägodelningsrätt. Att,

då expropriationsrätt sökes, inhämta yttrande från ägodelningsrätt synes

uteslutet. Ej heller utlåtande från ägodelningsdomaren torde böra

påkallas. Däremot synes lämpligt att, även då ansökningen gäller ett

markområde, avsett att sammanläggas med annan fastighet, höra överlantmätaren.

Jorddelningslagens föreskrift, att fastställelse å avstyckning

av sådant markområde skall meddelas av ägodelningsdomaren och

ej av överlantmätaren, sammanhänger med, att fastställelse av dylik förrättning

ej får ske, örn icke tillika förordnande örn sammanläggningen

av ägodelningsdomaren gives. För sammanläggningen erfordas, att

vissa i lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning av fastigheter å landet

angivna förutsättningar äro för handen, vilka förutsättningar emellertid

till stor del gälla lagfarts- och inteckningsförhållandena å de för

sammanläggning avsedda fastigheterna. Vid prövningen av expropriationsansökan

torde dock ej vara nödvändigt att närmare ingå på spörsmål

av sistberörd art. För bedömande av sammanläggningens genomförbarhet

i övrigt torde ett yttrande från överlantmätaren som regel vara

tillfyllest.

Med hänsyn till den befattning med fastighetsbildningen, som inom

samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, utövas av byggnadsnämnden, torde, då ansökan örn expropriation

berör sådant samhälle, yttrande från sagda nämnd lämpligen

böra införskaffas.

Även då det gäller att ur andra synpunkter än de, varom nu närmast

varit fråga, pröva en inkommen ansökan örn rätt till expropriation, är

det givetvis av betydelse för Kungl. Majit att hava tillgång till uppgifter

och utlåtanden från myndigheter eller andra, vilka äga kännedom

om förhållanden, som kunna inverka på ärendets avgörande. Föreskrift

angående i vilken utsträckning, yttranden över expropriationsansökan

skola inhämtas, torde emellertid icke böra meddelas i lagen. Det torde

i varje särskilt fall få bero på Kungl. Majit att avgöra vilken utredning,

som kan vara erforderlig för en tillfredsställande prövning av

den föreliggande ansökningen.

Ehuru för mark, som tages i anspråk genom expropriation, full ersättning

skall lämnas, torde i vissa fall markens avstående vara förenat

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kunell. Maj:ts proposition nr 236.

med sådana olägenheter för ägaren, att det vore obilligt att, för tillgodoseende

av andra personers behov av egna hem eller mindre jordbruk,

fråntaga honom densamma. Vad nu sagts örn ägare torde även gälla,

beträffande fastighet, som innehaves såsom fideikommiss, fideikommissarien,

och, örn fastigheten är utarrenderad, arrendatorn. Sålunda synes

expropriation ej böra äga rum, örn exempelvis den mark, varom fråga

är, äges eller nyttjas av en industriidkare, som behöver området för inrättande

av bostäder åt sina arbetare eller för annat ändamål, som sammanhänger

med rörelsens ändamålsenliga bedrivande, eller örn expropriationen

t. ex. skulle hava till följd, att ett tidigare bestående jordbruk

därefter icke kunde tillfredsställande bedrivas. Emellertid torde det

näppeligen vara erforderligt att till förebyggande av nämnda eller liknande

obilligbeter i lagen upptaga särskilt stadgande örn förbud mot expropriation

i dylika fall. Expropriation, som skulle hindras genom ett sådant

stadgande, torde merendels ej kunna ifrågakomma för ändamål,

som nu avses, redan av den anledningen, att expropriationsersättningen

skulle uppgå till ett alltför högt belopp. En viss trygghet i förevarande

avseende torde vidare skapas genom de föreslagna bestämmelserna i

andra och tredje styckena av 110 §. Sådan trygghet torde också ligga

däri, att expropriation får ske först efter Kungl. Maj:ts prövning och

medgivande. Slutligen förtjänar erinras örn det skydd mot mindre

lämplig expropriation, som den för expropriation utsatte tillförsäkrats

genom stadgandet i expropriationslagens 5 § andra stycket, att, örn mer

än ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt

ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande

medför större olägenhet än nödigt är, samt att jämväl i övrigt

skall tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,

vinnas med minsta olägenhet för annan.

Övergångsbestämmelsen.

De föreslagna ändringarna i 67 § beröra jämväl sådan expropriation,

som redan enligt nuvarande bestämmelser kan företagas. Har ansökan

örn expropriationsrätt inkommit till Kungl. Maj:t före den dag, de nya

bestämmelserna träda i kraft, torde emellertid äldre lag böra tillämpas

å förfarandet. Erinran härom har skett.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 236.

45

Utkast

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation. .

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn

expropriation, vilket förstnämnda lagrum ändrats genom lag den 18 juli

1928 (nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda

bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»

införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande

som följer:

1 %.

Fastighet, som---erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för bildande av egna hem eller mindre jordbruk eller stärkande av

ofullständiga jordbruk.

Särskild rätt, som---till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

eljest av expropriationen följande kostnad. Har ägaren till den fastighet,

expropriationen gäller, eller annan sakägare i avseende å samma egendom

genom invändning eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat

överenskommelse örn expropriationsersättningen, eller hava kostnaderna

för expropriationen eljest utan skälig anledning ökats genom hans vållande,

pröve dock rätten i vad mån han bör själv vidkännas sina kostnader

ävensom gottgöra den exproprierande de utgifter, som genom förfarandet

åsamkats denne. Kostnad, som i 34 § första stycket avses, må sökas

åter av den, som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem

elter jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 14 angives, må beviljas

allenast efter ansökan av hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller organ,

som för kommuns räkning utövar statsunderstödd egnaliemslåneverksamhet

eller arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 236.

Sådan expropriation må icke äga rum med mindre det ändamål, som

därigenom skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger med av sökanden

omhänderhavd verksamhet, som nyss sagts.

109 §.

Avser ansökning örn expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 14 sägs,

mark, vilken ingår i tomtindelning, skall vid ansökningen fogas kopia

av tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt rum,

kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.

Avser ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver

med beskrivning, upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar

av vad örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare

eller annan person med behörighet att för det ändamål, vartill

marken avses skola efter expropriationen användas, verkställa avstyckning

av sådan mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å markens

ägare och innehavare samt, örn i något hänseende överenskommelse träffats,

redogörelse därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas,

hur efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 14 sägs, må beviljas endast

örn särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig

mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark, varom fråga är, icke helt

eller till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet.

Rätt till expropriation av mark, som ingår i tomtindelning, må ej beviljas

under annan förutsättning, än att syftet med tomtindelningen icke

genom expropriationen motverkas. Beträffande annan mark må expropriationsrätt

medgivas allenast örn marken utgör särskild fastighet eller

finnes kunna genom avstyckning frånskiljas stamfastigheten, samt, då

sökandens avsikt är att marken skall uppdelas i flera fastigheter, örn avstyckning

finnes kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför

uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den . I fråga örn kostna
derna

för expropriationsförfarande, som inletts före nämnda dag, skall

äldre lag gälla.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 mars 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 10 mars 1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Knut Elliot.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Eklund, med vilken justitieråden Alexanderson och Grefberg

instämde:

Det lärer ligga i sakens natur och är genom bestämmelserna i 108 och 110

§§ i förslaget betonat att expropriation för det nya ändamål förslaget avser

icke skall ifrågakomma annat såsom ett yttersta medel, som tages i

bruk endast för den händelse nämnda ändamål finnes icke kunna på annan

väg vinnas och tillika den från vilken expropriationen sker därigenom

icke utsättes för avsevärd olägenhet.

Vid detta förhållande finner jag — som anser mig icke böra ingå i bedömande

av huruvida sådant behov i det förevarande hänseendet må föreligga

att det påkallar den föreslagna lagändringen — förslaget kunna

lämnas utan vidare erinran än att den föreslagna lagtexten, vilken jämväl

i övrigt lämpligen kan undergå vissa jämkningar, kräver förtydliganden

i 67 och 108 §§, samt att i övergångsbestämmelsen beträffande

ändringen i 67 § det bör stadgas att äldre lag skall gälla i fråga örn kostnaderna

i expropriationsmål, vari stämning utfärdats före nya lagens

ikraftträdande.

Begeringsrådet Aschan:

En utvidgning av möjligheten att erhålla rätt till expropriation bör

enligt min mening icke ske utan allvarliga skäl. Särskilt gäller detta,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Marits proposition nr 236.

om, såsom enligt förslaget är fallet, det nya expropriationsändamålet har

en så vittomfattande karaktär, att den enskilde jordägaren Ilar svårt att

bedöma, huruvida han kan vara trygg mot expropriationsanspråk, och

expropriationen på samma gång kan få en sådan räckvidd att den kan

utöva en kännbar inverkan på hans förhållanden. Även örn expropriationsrättens

beviljande göres beroende av villkor, som avse att förebygga

uppenbart obilliga resultat, är blotta möjligheten av dess utövning ägnad

att skapa en känsla av osäkerhet.

Den föreslagna lagstiftningen innebär en betydande utvidgning av expropriationsinstitutet

till ändamål, som förete väsentliga principiella

skiljaktigheter i jämförelse med de ändamål, för vilka expropriation hittills

varit tillåten. Det torde dock icke kunna förnekas att den obesuttna

befolkningens förseende med egna hem eller mindre jordbruk på grund

av sociala missförhållanden kan vara av så allmänt intresse, att expropriation

trots ovan antydda betänkligheter bör kunna komma till stånd,

därest erforderlig mark icke på annat sätt kan till skäliga kostnader

ställas till förfogande. Utredningen synes dock icke giva vid handen, att

behov av den föreslagna lagstiftningen föreligger, och kan jag därför

icke tillstyrka att förslaget i nu ifrågavarande del upphöjes till lag.

I fråga örn förslagets detaljer instämmer jag med lagrådets övriga

ledamöter.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

49

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 21 mars 1933,

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Engberg, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den

20 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 10 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Under förmälan att lagrådets flesta ledamöter lämnat förslaget utan

vidare erinran än att lagtexten borde undergå formella jämkningar

samt att övergångsbestämmelsen borde ändras därhän att äldre lag skall

gälla i fråga örn kostnaderna i expropriationsmål vari stämning utfärdats

före nya lagens ikraftträdande, hemställer föredraganden, att förslaget

efter omarbetning i enlighet med denna erinran — i vilken lagrådets

fjärde ledamot instämt — måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprisen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Utskär Adelsohn.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 236.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1933:33 Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall f s. 30 i texten