Angående årligt understöd åt förre extra v aktkonstapeln J. A. Gustafsson
1933-03-17 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:241, Angående årligt understöd åt förre extra v aktkonstapeln J. A. Gustafsson
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
11
Nr 241.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående årligt understöd
åt förre extra v aktkonstapeln J. A. Gustafsson; given Stockholms
slott den 17 mars 1933.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet K-ronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 17 mars 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Tidigare träffades i vissa fall avtal mellan fångvården och enskilda
industriidkare, varigenom fångarbetskraft mot ersättning ställdes till dessas
förfogande. Ett dylikt avtal har sedan lång tid tillbaka varit gällande
mellan fångvården och aktiebolaget Stockholms skofabrik. Enligt sagda
avtal har bolaget tillhandahållit icke blott samtliga för arbetenas utförande
erforderliga materialier utan även särskilda av bolaget avlönade
verkmästare. Fångvården har erhållit ersättning efter kvantiteten ''av
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
utförda arbeten. Efter prövning i varje särskilt fall av direktören vid
centralfängelset å Långholmen hava ifrågavarande verkmästare fått handleda
för omhandlade arbeten avdelade fångar, varjämte verkmästarna, i
vad avser ordning och säkerhet, varit ställda under direktörens befäl.
Sedan omförmälda avtal med aktiebolaget Stockholms skofabrik efter
uppsägning från fångvårdens sida upphört att gälla med utgången av oktober
månad 1932, har Johan August Gustafsson, vilken tjänstgjort såsom
verkmästare vid de för skofabriken utförda arbetena inom centralfängelset,
anhållit att genom statens försorg komma i åtnjutande av
pension.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Gustafsson är född den 13 november 1867;
att han, med tillämpning av det mellan fångvården och aktiebolaget
Stockholms skofabrik gällande avtalet, den 10 januari 1898 antagits till
extra vaktbetjänt vid centralfängelset å Långholmen för att tjänstgöra
såsom verkmästare vid de för skofabriken utförda arbetena samt att han
därefter i samma egenskap (sedermera med benämning extra vaktkonstapel)
tjänstgjort inom fängelset intill avtalets upphörande eller i det
närmaste 35 år, därvid avbrott förekommit endast under kortare tider,
då han åtnjutit semester eller sjukledighet;
att den till honom från bolaget utgående avlöningen under åren 1922—
1931 utgjort i medeltal omkring 4,300 kronor för år;
samt att han, som i början av november månad 1932 fått lämna sin ifrågavarande
anställning hos bolaget utan att därifrån erhålla pension, befinner
sig i knappa ekonomiska villkor.
Direktören vid centralfängelset å Långholmen har i avgivet yttrande
anfört bland annat följande:
Under den tid av nära 35 år, som Gustafsson tjänstgjort vid fängelset,
hade han på ett berömvärt sätt fullgjort sina uppgifter. Hans humanitet,
välvilja och övriga personliga egenskaper hade icke allenast gjort honom
till en duglig arbetsledare utan även satt honom i stånd att utöva ett
fostrande inflytande å de under hans ledning ställda fångarna. Gustafssons
yrkesskicklighet och framstående ledar förmåga hade i avgörande
grad bidragit till att de för bolaget utförda arbetena varit av stor omfattning
och därigenom i samma mån tillfört fångvården avsevärd inkomst.
Gustafssons ställning vid fängelset hade i det väsentliga motsvarat en befattningshavares,
med hänsyn till omfattningen av arbetsuppgifterna närmast
i yrkesmästargrad.
På grund av det anförda talade starka billighetsskäl för att Gustafsson
av statsmedel tillerkändes ett årligt understöd. Väl finge det anses anmärkningsvärt,
att Gustafssons arbetsgivare icke såge sig i stånd att
bereda honom pension eller ens annan sysselsättning, men då Gustafssons
arbete, ehuru formellt utfört för bolagets räkning, likväl i verkligheten
kunde sägas hava direkt kommit fångvården till godo, syntes det icke
vara staten värdigt att lämna honom blottställd, då han uppnått den för
civila befattningshavare, närmast motsvarande hans ställning, fastställda
pensionsåldern och tillika kunde i det närmaste räkna det antal tjänstår,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
som skulle hava berättigat honom till erhållande av full pension, örn han
varit statstjänsteman.
Tidigare hade i ett likartat fall pension beviljats. Vaktkonstapeln C. J.
Linddal hade sedan den 18 oktober 1893 för privat arbetsgivares räkning
tjänstgjort å fängelsets skomakeriverkstad, till dess han den 1 januari
1906 erhållit förordnande såsom arbetsledare för statens räkning. Den 22
december 1910 hade Linddal konstituerats till vaktkonstapel, från vilken
tjänst han avgått den 1 april 1916. Då Linddal icke innehaft tio tjänstår
i statstjänst, hade han icke varit berättigad till pension jämlikt 1907 års
pensionslag, men genom beslut av 1917 års riksdag hade han erhållit ett
årligt understöd av 600 kronor. Linddal hade visserligen, i motsats till
Gustafsson, innehaft statstjänst vid avgången från sin befattning vid
fängelset, men det kunde antagas, att Linddals pension beviljats mera med
hänsyn till hans långvariga tjänstgöring såsom arbetsledare i enskild
tjänst än på grund av hans korta anställning såsom vaktkonstapel.
Fångvårdsstyrelsen har i ärendet anfört bland annat följande:
Örn också Gustafsson icke avlönats av statsmedel, hade i allt fall honom
åliggande arbetsuppgifter och hans ställning i övrigt varit fullt jämförbara
med en befattningshavares inom fångvårdsstaten. Med hänsyn
härtill och då, enligt vad styrelsen inhämtat, Gustafsson icke kunde påräkna
någon pension från aktiebolaget Stockholms skofabrik, syntes styrelsen
starka billighetsskäl tala för att Gustafsson bereddes årligt understöd
av statsmedel.
Jämfördes den ersättning, Gustafsson uppburit från bolaget, med den
avlöning, dyrtidstillägg och provisoriskt dyrortstillägg inberäknade, som
under samma år utgått till en ordinarie vaktkonstapel i högsta löneklassen
vid centralfängelset å Långholmen, befunnes, att Gustafsson varit något
gynnsammare ställd än en dylik vaktkonstapel. Gustafsson syntes i allt
fall böra i pensionshänseende närmast likställas med en vaktkonstapel, varvid
dock hänsyn borde tagas till den omständigheten, att Gustafsson icke
erlagt avgifter för tjänstepensionering.
Fångvårdsstyrelsen har hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder
för beredande åt Gustafsson av årligt understöd med lämpligt
belopp.
Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört, att då Gustafsson utfört
sitt arbete vid centralfängelset å Långholmen icke för statens utan för
aktiebolaget Stockholms skofabriks räkning och för detsamma icke uppburit
någon som helst avlöning av statsmedel, statskontoret funne sig —
oaktat de utmärkta vitsord, Gustafsson erhållit, och de ömmande omständigheter,
som av honom åberopats — icke gärna kunna tillstyrka utverkande
av årlig pension åt honom. Statskontoret tilläte sig erinra, att 1927
års riksdag avslagit väckt motion om beredande av årligt understöd åt en
f. d. polisman, beträffande vars anställningsförhållanden förelegat omständigheter
i viss mån liknande dem, som åberopats beträffande Gustafsson
(bankoutskottets utlåtande nr 36, p. 55).
Då Gustafsson icke varit anställd i statens tjänst och icke till någon
del uppburit avlöning av statsverket, kan självfallet råda tvekan, huruBihang
Ull riksdagens protokoll 193.1. I sami. Yr 238—241. 3
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
vida pension eller därmed jämförligt understöd bör beredas honom av
statsmedel. För min del är jag av den uppfattningen, att man vid denna
frågas bedömande bör fästa stort avseende vid att det mellan fångvården
och aktiebolaget Stockholms skofabrik träffade avtalet, sett från statens
synpunkt, haft till ändamål att främja ett fång vårdsintresse, nämligen att
bereda lämplig sysselsättning åt fångarna, samt att Gustafssons under omkring
35 år bedrivna arbete inom centralfängelset å Långholmen kan sägas
hava utgjort ett led i fångvårdsanstaltens verksamhet på ungefär samma
sätt, som örn han varit statstjänsteman. Omständigheter av denna art
förelågo icke i det av statskontoret åberopade, vid 1927 års riksdag behandlade
pensionsärendet. Beaktas jämte nämnda omständigheter det
förhållandet, att Gustafsson — som är 65 år gammal — är utan stadigvarande
arbetsanställning samt befinner sig i behov av ekonomiskt bistånd,
synes mig staten icke böra undandraga sig att bereda honom understöd.
Då Gustafssons ersättning icke utgått av statsmedel, torde man vid understödsbeloppets
bestämmande icke kunna taga nämnvärd hänsyn till ersättningens
storlek. För min del ifrågasätter jag såsom skäligt ett belopp
av 1,200 kronor årligen, att bestridas från allmänna indragningsstaten.
Då Gustafsson, enligt vad jag inhämtat, för närvarande har arbete,
ehuru av mera tillfällig art, hos skofabriken, synes pensionen böra utgå
först från och med den 1 juli 1933.
På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att förre extra vaktkonstapeln vid centralfängelset å
Långholmen Johan August Gustafsson må från och
med den 1 juli 1933 under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 1,200 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birger Brandt.
33082*2.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1933:34 Bankoutskottets utlåtande Nr 34 s. 19 i texten