Sök i Ratio Lex

Angående statlig exportkreditgaranti

1933-03-17 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:245, Angående statlig exportkreditgaranti

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

1

JVr 245.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statlig exportkreditgaranti;

given Stockholms slott den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden tor denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 17 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt

cheferna för finans- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ekman, fråga örn införande av statlig exportkreditgaranti

samt anför:

I skrivelse den 17 december 1932 har styrelsen för Sveriges allmänna

exportförening hemställt örn vidtagande av åtgärder för införande i Sverige

av statlig exportkredit i form av s. k. exportkreditgaranti. Till stöd härför

har styrelsen framhållit i huvudsak följande:

Att styrelsen beslutat föreslå införande av exportkreditsystem i Sverige

grundade sig på resultatet av vissa inom exportföreningen verkställda utBihang

till riksdagens protokoll 19,13. 1 sami. Nr 245. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

HjaLjp
krediterna.

Kungl. Majlis proposition nr 245.

redningar, som givit vid handen, dels att statliga exportkreditsystem numera

vore införda i så gott som alla med Sverige konkurrerande länder i Europa,

dels ock att inom vida exportkretsar förefunnes livlig önskan, att liknande

åtgärder måtte vidtagas även i vårt land. Styrelsen hade icke bortsett från

de betänkligheter av principiell och annan art, som måste hysas mot ett

sådant ingrepp i den fria handeln, men med hänsyn till att utländska konkurrenter

med stöd av statliga kreditåtgärder i stor utsträckning vunne

insteg på olika avsättningsfält på den svenska exportens bekostnad, vilket

bidroge till ökad arbetslöshet och innebure allvarliga vådor för framtiden,

hade styrelsen funnit betänkligheterna böra vika och ett exportkreditsystem

önskvärt. Ett dylikt system borde givetvis betraktas som en tillfällig åtgärd,

avsedd att avvecklas vid återinträdande normala förhållanden.

Vid exportföreningens skrivelse har fogats en promemoria, innehållande

allmänna synpunkter i ämnet samt vissa riktlinjer för utformande av ett

exportkreditsystem i vårt land, ävensom en sammanfattning av svaren i en

av föreningen gjord rundfråga beträffande statlig exportkredit.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för innehållet i denna

promemoria, torde jag i korthet få erinra örn de statliga åtgärder i liknande

syfte, som förut förekommit eller varom förslag väckts i vårt land.

I anledning av proposition (nr 427) till 1920 års riksdag medgav riksdagen,

att Kungl. Majit hnge ikläda svenska staten betalningsansvar dels

i överensstämmelse med vissa planer för en hjälpaktion till de i anledning

av världskriget nödlidande länderna och enligt de närmare bestämmelser,

Kungl. Majit meddelade, till ett belopp av högst 10 miljoner kronor för

varor, som i anledning av radande nödtillstånd kunde komma att av svenska

exportörer på kredit levereras till Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien,

Österrike, Ungern och Rumänien, dels ock i fall av behov och

på vissa närmare angivna villkor till ett belopp av ytterligare högst 15

miljoner kronor för varor, som av enahanda anledning kunde komma att

levereras till av nöd hemsökta länder.

Sedan Kungl. Majit tillsatt en särskild kommitté (Svenska lijälpkreditkommittén)

för att träffa anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i

den ifrågasatta hjälpaktionen m. m., anmälde kommittén i december 1920,

att några varuleveranser från Sverige i enlighet med planen för hjälpaktionen

dittills icke kunnat äga rum, enär med hänsyn till den ekonomiska

utvecklingen någon samverkan med exportörer ej kunde påräknas, med

mindre dessa erhölle kontant likvid för de varor, som ställdes till förfogande.

Kommittén hemställde därför örn förslag till riksdagen örn anvisande å riksstaten

av ett belopp av 10 miljoner kronor att användas till ifrågavarande

varulikvider.

I proposition (nr 80) till 1921 års riksdag föreläde Kungl. Majit riksdagen

förslag i den av kommittén antydda riktningen, i anledning varav

riksdagen — med återkallande av det Kungl. Majit 1920 meddelade bemyndigandet

att ikläda svenska staten betalningsansvar till ett belopp av högst

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 245.

3

10 miljoner kronor för varuleveranser till vissa angivna länder — på tillläggsstat

för år 1921 för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder

anvisade ett reservationsanslag av 10 miljoner kronor.

I enlighet med förslag i en i andra kammaren väckt motion (nr 76) vid

1922 års riksdag beslöt riksdagen, att de medel, som ännu funnes disponibla

av det år 1921 beviljade anslaget på 10 miljoner kronor för export till nödlidande

länder, finge av Kungl. Maj:t användas till stöd för svensk export

av industrialster.

Den ursprungligen avsedda kreditgarantin å högst 10 miljoner kronor

kom genom de nyssberörda vid 1921 och 1922 års riksdagar genomförda

förändringarna i realiteten att i viss utsträckning erhålla karaktären av

direkt statsunderstöd dels för vissa svenska industrigrenar i betryckt ställning

för att därigenom bereda desamma möjlighet till erhållande av beställningar

å varor för export, dels ock för jordbruket till möjliggörande av

avsättning för avelsdjur och förädlat utsäde.

Kreditgarantin å 15 miljoner kronor har däremot aldrig tagits i anspråk.

I skrivelse den 15 november 1923 hemställde Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges industriförbund,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1924 års riksdag att anvisa ett reservationsanslag

å 25 miljoner kronor att utgå av tillfälliga lånemedel för beredande

av exportkrediter, av vilket belopp enligt de närmare grunder, som kunde

komma att bestämmas av Kungl. Maj:t, intill omkring 1/3 skulle användas

för exportförsäljning av jordbruksprodukter och omkring 2/„ för liknande

försäljning av industrialster.

Kommerskollegium, som anbefalldes avgiva utlåtande över framställningen,

verkställde vidlyftig utredning i frågan, varvid det visade sig, att meningarna

för och emot förslaget voro synnerligen delade. Kollegium fann

emellertid övervägande skäl tala för den ifrågasatta statliga stödaktionen

samt förordade, efter att hava berört de båda huvudsakligen använda

formerna för statligt stöd av exportkreditgivning, nämligen direkta statliga

exportkrediter och statlig garanti i viss utsträckning för lämnade kommersiella

krediter, ett anlitande av båda dessa system. Kollegium föreslog

sålunda framställning till riksdagen örn rätt för Kungl. Majit att

enligt närmare angivna grunder dels bevilja direkta exportkrediter intill

ett belopp av 7.5 miljoner kronor, dels ikläda staten betalningsansvar för

dylika krediter likaledes intill ett belopp av 7.5 miljoner kronor. Äterbetalningstiden

för de direkta såväl som de statsgaranterade exportkrediterna

ifrågasattes kunna utsträckas intill fem år. Därjämte borde utfärdas

särskilda bestämmelser jämte direktiv till riksbanken för möjliggörande

av kommersiell belåning av skuldförbindelser. De beviljade exportkrediterna

skulle enligt förslaget utgå i form av lån från statens fond av

rusdrycksmedel, varjämte betalningar, som kunde ifrågakomma på grund

av statens betalningsansvar för lämnade krediter, även skulle bestridas av

medel från nämnda fond.

Framställning

1923 om

statlig exportkredit.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 245.

Förevarande framställning föranledde emellertid icke proposition till riksdagen,

och genom beslut den 30 december 1926 förklarade Kungl. Maj:t

framställningen icke föranleda någon vidare Kungl. Martts åtgärd.

Senare förslag I en inom andra kammaren väckt motion (nr 296) vid 1924 års riksdag

* fT"gan- hemställdes, att riksdagen måtte för budgetåret 1924/1925 till Kungl. Maj:ts

förfogande ställa ett belopp av 10 miljoner kronor att användas till möjliggörandet

av exportkredit vid utförsel till de baltiska staterna, hälften

för export av djur och utsäde samt andra jordbruksprodukter och hälften

för export av lantbruksmaskiner och andra industrialster. Jordbruksutskottet

hemställde i utlåtande nr 60, att förevarande motion icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1927 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (nr 157 i

första kammaren och nr 101 i andra kammaren), att riksdagen måtte bemyndiga

Kungl. Maj:t att på villkor, som Kungl. Maj:t ägde närmare bestämma,

under åren 1927 och 1928 lämna enskilda svenska bankinrättningar

statens garanti intill ett belopp av 1 miljon kronor för kredit, som av

nämnda bankinrättningar för en tid av högst tre år beviljats vid export av

jordbruksprodukter. På jordbruksutskottets hemställan i dess utlåtande nr

62 beslöt riksdagen, att ifrågavarande motioner icke skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd.

I en vid 1932 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 5) hemställdes,

att riksdagen måtte bemyndiga regeringen att för exportkredit till

Sovjet-Unionen för statens vidkommande teckna garanti för intill ett belopp

av 100 miljoner kronors värde samt uppdraga åt regeringen att i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som gällde i Danmark fastställa villkoren

och formerna för utnyttjande av exportkrediten i fråga. I enlighet med

hemställan av statsutskottet beslöt riksdagen att icke bifalla motionen.

Åtgärder i Rörande statliga åtgärder, som i utlandet vidtagits till främjande av

utlandet, vederbörande länders export hänvisas till »Kommersiella Meddelanden»

1933, häfte 1, sid. 3 o. ff.

Export- I den vid Sveriges allmänna exportförenings förutberörda skrivelse av

synpunkter den ^ december 1932 fogade promemorian hava framhållits huvudsakligen

följande synpunkter:

Svårigheterna att tillmötesgå utländska köpares kreditanspråk bade under

de senaste åren avsevärt tilltagit. Detta hade till stor del sin grund i de

av ett stort antal stater genomförda statliga exportkreditsystemen, varigenom

dessa länders industrier kunnat sättas i tillfälle att tillmötesgå de stegrade

kraven på långa krediter.

Många av de företag, vilka svarat å den rundfråga, som exportföreningen

utsänt i ämnet, vore övertygade örn att genom införande av exportkreditsystem

den svenska exporten skulle ökas och som följd därav arbetslösheten

minskas, samt att man genom ett dylikt system kunde väntas behålla sina

kunder och marknader. Från andra håll hade däremot framhållits, att med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ett sådant system kundernas solvens ej skulle så noga granskas, varigenom

staten skulle åsamkas förluster, att statliga åtgärder skulle förhindra eller

fördröja den industriens och handelns sanering, som måste komma och som

utgjorde en av förutsättningarna för övervinnande av krisen och återgång till

sundare förhållanden, samt att en kredit av ifrågasatt art skulle gynna i

ekonomiskt hänseende mindre starka företag med ty åtföljande osund priskonkurrens

och varuleveranser av mindervärdig beskaffenhet till skada för

den svenska industriens anseende i utlandet.

Med hänsyn till de anförda betänkligheterna ville exportföreningen, som

i enlighet med vad nyss antytts ansåge ett exportkreditsystem såsom en av

tidsläget orsakad tillfällig åtgärd, framhålla, att endast välkända svenska

företag, som sedan längre tid arbetat inom ifrågavarande bransch, borde

komma i åtnjutande av sådan kredit, under förutsättning att de örn sina

kunder införskaffat möjligast vederhäftiga upplysningar, vilka sedermera

skulle kontrolleras av det för exportkredit bestämmande organet. För att i

görligaste mån skydda staten mot förluster borde systemet vara förenat med

obligatoriska premier, varierande efter kredittidens längd och risken.

Ett exportkreditsystem kunde anordnas i tre olika former, nämligen

1) ren exportkredit, varvid beloppet direkt utbetalades till exportören och

således dennes affär till viss del finansierades av allmänna medel, 2) exportkreditförsäkring,

varvid staten garanterade en viss del av den risk, som ett

av staten godkänt exportkreditförsäkringsbolag tecknat för exportörens räkning,

samt 3) exportkreditgaranti, varvid staten garanterade viss del av

leveransbeloppet. Sistnämnda system, som i utlandet vore det allmännast

tillämpade och som syntes hava de största sympatierna hos de av frågan

intresserade svenska industriföretagen, vore enligt exportföreningens åsikt

det enda, som för vårt land borde komma i fråga.

1 anslutning till dessa allmänna synpunkter går exportföreningen härefter

över till de närmare riktlinjerna för systemets utformande samt framhåller

härutinnan:

Exportkrediten borde erhålla karaktär av exportkreditgaranti. Med hänsyn

till frågans ömtåliga och invecklade natur borde någon viss kredittid

icke bestämmas, utan denna borde efter ingående prövning anpassas efter

varuslag, land och rådande konkurrensförhållanden. Det samlade belopp,

vartill de lämnade statsgarantierna vid varje tidpunkt skulle komma att

högst uppgå, borde utgöra 75 å 100 miljoner kronor. Statens garanti borde

begränsas till 60 procent av fakturabeloppet och densamma borde endast

omfatta sådana förluster, som vore beroende på köparens insolvens. Premiens

storlek borde hållas inom ramen för vissa angivna procentsatser, tillämpade

av andra stater, vilka infört exportkreditgaranti, samt variera efter kredittidens

längd och risk samt varans art. Alla varor, som framställdes i

Sverige, främst hel- och halvfabrikat samt jordbruksprodukter, borde kunna

komma i åtnjutande av statsgaranti. Svenska företag, som tillverkade

vederbörande vara inom Sverige, samt företag, som, ehuru ej själva producenter,

sedan lång tid bedrivit omfattande exportverksamhet och omhänderhaft

exportförsäljning för respektive industri, borde kunna erhålla statsgaranti,

varvid de företag, vilkas varor vore kända och inarbetade å avsättningsmarknaden

eller vilkas utländska köpare kunde ställa statsgaranti

eller förstklassig bankgaranti för betalningen, borde givas företräde vid tilldelningen

av exportgarantier. För att omhänderhava beviljande av kredit
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(>

Kungl. Majlis proposition nr 245.

Kommers
kollegium.

Allmän

motivering-.

garantier borde inrättas ett särskilt organ, vars organisation oell instruktion

borde möjliggöra ett snabbt och affärsmässigt fattande av beslut, utan

skyldighet att gentemot utomstående motivera desamma.

I skrivelse den 27 december 1932 har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, som tagit del av exportföreningens

framställning, anslutit sig till densamma och hemställt, att för krediten

måtte träffas sådana bestämmelser, att desamma komme jordbruket och dess

binäringar till del i relativt samma utsträckning som industrien.

I infordrat utlåtande av den 2 februari 1933 har kommerskollegium, under

erinran att kollegium redan tidigare ansett sig böra förorda genomförande

av statliga åtgärder för stödjande av exporten, om än i mindre omfattning,

framhållit följande:

De tidigare anförda skälen för statliga åtgärder av nu ifrågasatt art hade

enligt kollega mening under senaste tid i hög grad vunnit i styrka. Det

handelspolitiska läget, som medfört allt mer besvärande hinder för och inskränkningar

i svensk export, syntes innebära en särskild motivering för

direkta statliga åtgärder till exportens stödjande. Såsom av exportföreningen

anförts utgjorde även den omständigheten, att så gott som alla med Sverige

konkurrerande länder börjat tillämpa exportkreditsystem, en ytterligare anledning

för införande i vårt land av ett dylikt system.

En sådan stödaktion måste emellertid planeras i en vida större omfattning

än vad tidigare ifrågasatts, därest med densamma skulle vinnas någon

mera avsevärd verkan för det svenska näringslivet samt för beredande och

bevarande av arbetstillfällen. Den ökade risk för statens del, som därav

bleve en följd, skulle emellertid otvivelaktigt minskas därigenom, att det

statliga stödet utformades såsom en exportkreditgaranti, begränsad till 60

procent av den oguldna köpeskillingen för leveranser till eller ersättning

för vissa entreprenadarbeten i utlandet. Genom att säljaren på detta sätt för

egen del bibehölle det fulla ansvaret för minst 40 procent av den lämnade

krediten, kunde man räkna med att hans intresse att behörigen pröva köparens

solvens bleve i erforderlig grad vidmakthållet.

Utöver de av exportföreningen anförda synpunkterna beträffande prövningen

av de företag, som skulle kunna beviljas exportkreditgaranti, ville

kollegium framhålla, att undersökningen rörande företagarens lämplighet att

erhålla sådan garanti borde omfatta såväl sökandens egen kreditvärdighet,

eventuellt hans bankförbindelser och utsikter att under garantitiden erhålla

nödigt stöd för finansiering av den exportkredit, garantin skulle avse, som

ock sökandens resurser med hänsyn till lcontraktsenligt fullgörande av åtagna

leveranser. Prövningen härutinnan borde, såsom föreslagits, ske genom ett

sakkunnigt och självständigt arbetande organ — tillsvidare betecknat exportkreditnämnd

— enligt av Kungl. Majit utfärdad instruktion, varjämte nämnden

i vissa hänseenden borde erhålla särskilda direktiv. I densamma borde såväl

bankmässig som industriell och kommersiell erfarenhet vara representerad

genom personer, som ej själva kunde draga nytta av statsgarantin. På sätt

föreslagits borde nämndens beslut kunna fattas fullt affärsmässigt utan att

behöva utåt närmare motiveras och utan att kunna överklagas. Granskningen

av nämndens verksamhet borde ske genom särskilda, av Kungl. Majit

utsedda överrevisorer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 245. 7

Under beaktande av nu angivna allmänna synpunkter hade kommerskollegium,

som ansåge grundad anledning föreligga att förorda en statlig

exportkreditgaranti, i huvudsaklig överensstämmelse med de av exportföreningen

uppdragna riktlinjerna utarbetat preliminärt förslag till kungörelse

angående statsgaranti för exportkredit jämte motivering, »edan

exportföreningen, som beretts tillfälle att yttra sig över förslaget nied til - hörande motivering, i huvudsak anslutit sig till detsamma, hade forslaget

i anledning av vissa av exportföreningen framställda erinringar överarbetats

inom kollegium.

Kommerskollegii sålunda överarbetade förslag jämte motiven för detsamma

innehåller huvudsakligen följande:

I 1 § stadgas, att för befrämjande av den svenska exporten till utlandet

statsgaranti skall kunna beviljas lör exportkredit.

Med avseende härå har kommerskollegium framhållit, att den utställda

oarantin borde erhålla sådan avfattning, att garantitagaren vid behov

kunde använda beviset såsom underlag för kreditoperationer av bankmässig

natur, varjämte garantin skulle avse viss angiven leverans eller

entreprenad.

I 2 § meddelas föreskrift, att prövning av frågan örn beviljande av

statsgaranti för exportkredit skall ankomma på statens exportkreditnämnd,

vars ledamöter skola förordnas av Konungen.

Enligt 3 § har näringsidkare, som vill komma i åtnjutande av statsgaranti

för exportkredit, att därom .till nämnden ingiva framställning.

I 4 § bestämmes, att statsgaranti för exportkredit må allenast beviljas

den, som gjort sig känd för redbarhet och i övrigt prövas lämplig för

erhållande av ifrågavarande förmån.

I § 5 föreskrives, dels att statsgaranti för exportkredit skall kunna beviljas

för högst 60 procent av a) ogulden köpeskilling för inhemska alster

av industri, jordbruk eller fiske, som försäljas till utlandet, eller b) ersättning

för utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom i

avsevärd omfattning sysselsättning beredes åt svensk arbetskraft, dels

ock att sammanlagda beloppet av samtidigt gällande garantier ej ina

överstiga etthundra miljoner kronor.

Av motiven till kommerskollegii preliminära förlättningsförslag 11 a‘I1_

går, att kollegium vid utformandet av bestämmelsen örn föremålen tor

och’ storleken av statsgarantin tagit under övervägande frågorna, örn garantin

skulle utgå med viss del av »köpeskillingen» eller med viss elei av

»förlusten», och vilken högsta procentsats garantin i vartdera fallet borde

omfatta. Valdes den konstruktionen, att garantin skulle avse viss del av

faktiskt uppstående förlust å en leverans, kunde denna ordning möjligen

anses såsom ett bättre uttryck för syftet med statens stöd at exporten

och för exportörens direkta intresse i garantin. Däremot bleve det nied

en sådan ordning sannolikt svårare att fastställa det belopp, varmed

nämnden skulle hava att fullgöra garantin, än örn garantin beräknades i

förhållande till köpeskillingen. Den senare garantiformen borde aven

lättare kunna förenas med bankernas fordringar a garantin såsom underlag

för bankkredit.

Special
motirering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I .sitt.utlåtande framhåller kollegium, att kollegium i det preliminära

iorfattnmgsförslaget upptagit den av exportföreningen föreslagna begränsningen

av garantin till 60 procent av fakturabeloppet för inhemska industri-

och jordbruksprodukter, varvid emellertid uttrycket ^fakturabeloppet:)

ersatts med ordet »köpeskillingen». För undvikande av varje missförstånd

rörande beräkningen av det belopp, garantin avsåge, bade emellertid

i det slutliga författningsförslaget uttrycket »köpeskilling» ändrats

till »ogulden köpeskilling». Därjämte bade, då även produkter av fiske

borde kunna komma i åtnjutande av exportkreditgaranti, bestämmelse

därom fått inflyta i förslaget. Det borde få ankomma på exportkreditnämnden

att bestämma, huru köpeskillingen skulle beräknas, örn iobeller

eifvärde skulle garanteras, etc.

Sammanlagda beloppet av vid varje särskild tidpunkt gällande garantier

finge ej överstiga 100 miljoner kronor. Sedan garanti återställts till

nämnden efter likvidering av viss affär, borde nämnden äga bevilja ytterligare

kreditgaranti till motsvarande belopp (»revolving credit»).

Enligt 6 § skall betalningsskyldighet på grund av beviljad statsgaranti

för exportkredit inträda, när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd

ej gäldat till betalning förfallet belopp. Är överenskommelse träffad,

att garantin jämväl skall omfatta annan anledning till utebliven

betalning än nu sagts, skall vad sålunda avtalats gälla.

Av kommerskollegii motivering till denna paragraf framgår, att lcollegii

preliminära författningsutkast icke innehållit dessa bestämmelser,

utan att däri lämnats föreskrift örn giltighetstiden för beviljad statsgaranti.

Sedan emellertid exportföreningen betonat vikten av att kredittiden,

örn systemet skulle bliva till verklig nytta, måste anpassas efter

varuslag, land och rådande konkurrensförhållanden, samt att risker förelåge,

att maximikredittiden, därest sadan tid bestämdes i författningen,

komme att tagas i anspråk även i sådana fall, där behov därav icke vore

för handen, hade bestämmelserna örn giltighetstid för statsgaranti fått

utgå ur förslaget, varvid emellertid kommerskollegium förutsatte, att

föreskrifter i berörda avseende skulle lämnas i annan ordning, exempelvis

genom direktiv till exportkreditnämnden. Den längsta giltighetstid

för exportkreditgaranti, som borde kunna av nämnden medgivas, svntes

därvid böra begränsas till 18 månader.

Vid den förnyade behandlingen av denna paragraf hade kollegium funnit

lämpligt, att bestämmelser rörande inträdet för statens betalningsskyldighet

infogades i författningen, och därför hade i 6 § införts nyssberörda

stadganden. Rörande aktualiserandet av statens betalningsskyldighet

borde framhållas, att exportkrediterna i realiteten sannolikt komme

att lämnas i form av växlar, utställda av leverantören och accepterade

av köparen. Varje växel komme, där statlig garanti tillförsäkrats leverantören,

att förses med påteckning från exportkreditnämnden örn garanti

intill 60 procent för betalningens fullgörande. Sådan garantiförbindelse

komme att tagas i anspråk, när den, som erhållit krediten, på

grund av obestånd ej gäldat till betalning förfallet belopp. Garantiavtalet

skulle emellertid kunna omfatta även andra orsaker till utebliven betalning

än den utländske köparens insolvens, såsom allmänt moratorium

i köparens land, valutaspärr m. m., i vilket fall avtalets garantibestämmelser

skulle gälla. Exportkreditnämnden skulle, därest garantin komme
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 245.

9

att utkrävas, få övertaga av gäldenären utfärdad skuldförbindelse för

att därefter bos denne med företrädesrätt uttaga statens fordran med

redovisningsskyldighet till leverantören av honom eventuellt tillkommande

överskott.

I 7 § stadgas, att för bestridande av exportkreditnämndens förvaltningskostnader

ävensom för täckande av de förluster, som genom statsgarantin

må uppstå, skall av den, som erhåller garantin, erläggas en premie, som

fastställes av nämnden med hänsyn till kredittidens längd samt övriga

på kreditrisken inverkande omständigheter.

I motiven uttalar kommerskollegium, att några bestämda premiesatser

icke torde kunna på förhand fastställas, ty omständigheterna i de olika

fallen komme med säkerhet att bliva synnerligen växlande, varför det

lämpligen borde uppdragas åt nämnden att bestämma premiens storlek.

Kollegium hade i sitt preliminära utkast till kungörelse i ämnet intagit

en föreskrift örn att premien icke finge, där ej Konungen annorlunda förordnade,

överstiga fyra procent för år. Efter erinran från exportföreningens

sida att, örn bestämd kredittid ej fastställdes i kungörelsen, föreskrift

örn premiens storlek ej heller borde meddelas, hade kollegium emellertid

stannat vid att bestämmelsen härom borde utgå ur förslaget.

Enligt 8 § skall Kungl. Maj:t meddela närmare anvisningar för exportkreditnämndens

verksamhet ävensom de ytterligare föreskrifter, som, för

tillämpning av vad i kungörelsen är stadgat, må finnas erforderliga.

Bland de tillämpningsföreskrifter, som sålunda böra utfärdas, erinrar

kommerskollegium örn instruktion för nämnden, närmare direktiv rörande

frågan örn vilka exportvaror statsgarantin skall avse, och vilka slags företag,

som böra komma i åtnjutande av sådan garanti. I instruktionen för

nämnden borde inflyta föreskrift, att garantibeloppen, så långt möjligt är,

på lämpligt sätt fördelas på olika länder.

Kommerskollegmm framhåller slutligen beträffande finansieringen av

den ifrågasatta verksamheten följande:

Kostnaderna för de föreslagna åtgärderna borde kunna bestridas av de

erlagda garantipremierna, som sannolikt skulle förslå såväl till erforderliga

administrationskostnader, uppskattade till 100,000 å 150,000 kronor årligen,

som till uppläggande av en garantifond, avsedd att i första hand

tagas i anspråk för täckande av förluster på grund av lämnade garantiförbindelser.

Intill dess verksamheten kommit i gång och garantipremier

börjat inflyta, erfordrades emellertid dels för organisationen av exportkreditnämnden

ett mindre belopp, förslagsvis högst 20,000 kronor, dels

därutöver en kredit för mötande av eventuella utbetalningar på grund av

beviljade exportkreditgarantier. Då storleken av en dylik kredit svårligen

läte sig på förhand till sitt belopp närmare bestämmas, funne kollegium

det lämpligast, att erforderliga krediter enligt av riksdagen lämnat

medgivande tillhandahölles av riksgäldsfullmäktige, mot skyldighet

för exportkreditnämnden att återbetala lyftade belopp, i den mån inflytande

medel lämnade tillgång därtill.

Kommerskollegii utlåtande utmynnar i en hemställan örn framläggande

för riksdagen av förslag dels att riksdagen måtte medgiva, att Kungl.

Komraei-8- kollegii hemställan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Statskontoret.

Fullmäktige

i riksgäldskontoret.

Majit, i huvudsaklig överensstämmelse med berörda förslag till kungörelse

angående statsgaranti för exportkredit samt enligt de närmare bestämmelser,

som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade, till ett belopp av

högst 100 miljoner kronor finge ikläda svenska staten betalningsansvar

för högst 60 procent av ogulden köpeskilling för inhemska alster av industri,

jordbruk och fiske, som försåldes till utlandet, eller av ersättning för

utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom i avsevärd omfattning

skulle beredas sysselsättning åt svensk arbetskraft, dels att riksdagen

ville uppdraga åt riksgäldsfullmäktige att i nu angivna syfte tillhandahålla

erforderliga krediter, såväl till organisationskostnader för det

organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande kunde komma

att inrättas för liandliavande av ifrågavarande verksamhet, som för

eventuella utbetalningar på grund av lämnade statliga garantiförbindelser.

Statskontoret har i infordrat yttrande den 18 februari 1933 anfört, att

statskontoret funne de till förmån för de föreslagna åtgärderna förebragta

skälen värda synnerligt beaktande, varefter statskontoret fortsatt sålunda:
Därest

den blivande exportkreditgivningen handhades med omsorg oell

försiktighet i enlighet med de föreslagna riktlinjerna, borde statsverket

knappast komma att åsamkas alltför stora utgifter för ändamålet. Kunde

en ytterligare stegring av arbetslösheten förhindras eller kanske rent av

en minskning av densamma åstadkommas genom de ifrågasatta åtgärderna,

skulle därmed så mycket vara vunnet ur både ekonomisk och social

synpunkt, att eljest förefintliga betänkligheter mot förslaget måhända

borde vika. Därtill komme önskvärdheten av att giva svensk företagarverksamhet

stöd i nuvarande svåra förhållanden å de internationella affärsmarknaderna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne sig statskontoret

icke böra motsätta sig förslaget.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget ville statskontoret

ifrågasätta lämpligheten av att åt en nämnd, vars medlemmar icke handlade

under tjänstemannaansvar, gåves rätt att ikläda statsverket ansvarsförbindelser

till så stora belopp, som här vore i fråga. Enligt statskontorets

uppfattning skulle lämpligen någon statlig myndighet, förslagsvis

kommerskollegium, kunna anförtros de uppgifter, som skulle ankomma

på exportkreditnämnden. För tillgodoseende av denna verksamhet

borde kommerskollegium erhålla förstärkning av sakkunniga på industriens,

bankväsendets och handelns områden. Ur kostnadssynpunkt vore

en sådan anordning att föredraga. Då statskontoret emellertid icke såge

sig i stånd att bedöma, huruvida någon statsmyndighet kunde påtaga

sig detta uppdrag, funne sig statskontoret ej böra framlägga något bestämt

yrkande i berörda hänseende. Övriga detaljer i förslaget hade ej

föranlett någon erinran från statskontorets sida.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i ett den 16 februari 1933 dagtecknat

utlåtande beträffande det föreliggande förslaget till en början anfört

följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kunni. May.ts proposition nr 245.

Ett sådant illgrepp i den fria handeln, som förslaget till statlig exportkreditgaranti

innebure, vore ägnat att väcka starka betänkligheter av

principiell art. Även om dess genomförande i större eller mindre omfattning

emellertid kunde anses vara ofrånkomligt på grund av att med Sverige

konkurrerande exportländer redan vidtagit liknande stödaktioner,

syntes man böra framgå med större försiktighet än vad kommerskollegium

förordat. Kreditgarantin ifrågakomme väl huvudsakligen vid export

till ekonomiskt jämförelsevis svaga länder oell bleve därigenom förbunden

med betydande risker. Att flera länder ännu ej behövt konstatera

förluster å motsvarande verksamhet kunde näppeligen undanröja farhågorna,

enär världshandelsläget på senaste tiden förvärrats och den

ekonomiska motståndskraften ytterligare försvagats.

Fullmäktige, vilka fördenskull ansett sig böra tillstyrka vissa begränsningar

såväl beträffande det totala garantibeloppet som i fråga örn statsgarantins

procentuella andel av köpeskillingen för exportvarorna, hava

härom uttalat i huvudsak följande:

Sveriges allmänna exportförening hade föreslagit, att det samlade belopp,

vartill de lämnade statsgarantierna vid varje tillfälle skulle högst

kunna uppgå, lämpligen borde sättas till 75 eller 100 miljoner kronor.

Kommerskollegium hade förordat det högre beloppet. Någon motivering

hade emellertid ej presterats för det ena eller andra beloppet i de handlingar,

som varit för fullmäktige tillgängliga, och under sådana förhållanden

kunde enligt fullmäktiges mening finnas fog för en begränsning av beloppet.

När det vore fråga örn ett första försök och man ej kunde i förväg

överblicka, i vilken utsträckning framställningar komme att göras örn

statens kreditgaranti och än mindre i vilken omfattning framställningarna

kunde bifallas, syntes det vara fullt befogat att ej sätta garantibeloppet

allt för högt. Fullmäktige ville sålunda, med hänsyn till statens förlustrisk

och frågans i detta fall outredda skick, förorda en a\ sevärd sänkning

av totalbeloppet. Örn den ekonomiska världsdepressionen fortsatte,

bleve statens risk ändock mycket stor.

Enligt förslaget till kungörelse skulle statsgaranti för exportkredit kunna

beviljas för högst 60 procent av a) ogulden köpeskilling för inhemska

alster av industri, jordbruk eller fiske, som försåldes till utlandet, eller

b) ersättning för utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom

i avsevärd omfattning sysselsättning bereddes åt svensk arbetskraft. Da

varken exportföreningen eller kommerskollegium närmare belyst vad som

avsåges med sådana entreprenader i utlandet, ansåge fullmäktige nödvändigt,

att denna specialfråga foges under närmare omprövning. Fullmäktige

ville i detta sammanhang framhålla, att, i den mån svenska industriprodukter

användes vid arbete i utlandet, vederbörande exportör kunde

erhålla del av statens kreditgaranti på grund av bestämmelsen i morn. a).

Att jordbruksprodukter där omnämnts, syntes bero pa en eventuellt möjlig

export av avelsdjur och utså des varor; den övriga exporten av jordbruksprodukter

syntes ej kunna hava nämnvärd nytta av kieditgarantin.

För att minska statens risk ville fullmäktige föreslå, att statsgaranti ej

mätte lämnas för mer än 50 procent av ogulden köpeskilling eller, örn

detta skulle anses allt för snävt, att i Kungl. Majlis instruktion för handliavandet

av hithörande verksamhet infördes så stränga villkor för att en

exportör skulle komma i åtnjutande av en statsgaranti å 60 procent, att

sådana fall endast komme att utgöra undantag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Fullmäktige

i riksbanken.

12 Kungl. May.ts proposition nr 245.

Fullmäktige anföra vidare:

Exportföreningens styrelse hade enat sig därom, att statsgarantin endast

borde omfatta sådana förluster, som vore beroende på köparens insolvens.

Kommerskollegium hade emellertid förutsatt, att statsgarantin

skulle i vissa fall omfatta även andra orsaker till utebliven betalning än

den enskilde köparens insolvens, såsom allmänt moratorium i köparens

land, valutaspärr m. m. Fullmäktige ansåge försiktigheten bjuda, att exportföreningens

mening följdes. Fullmäktige ville därjämte påpeka, att

statens betalningsskyldighet ej syntes böra fullgöras omedelbart efter det

bristande betalning för exporterad vara konstaterats genom protest av

såsom likvid lämnad växel eller eljest, utan att detta borde ske först sedan

undersökning örn anledningen till den uteblivna likviden och möjligheterna

att erhålla sådan blivit verkställd.

Vid export av varor med statens kreditgaranti syntes svenska fartyg

böra gynnas framför utländska.

Då förlustrisken för staten måste bliva i hög grad beroende av prövningen

av inkommande ansökningar örn statsgaranti, förutsatte fullmäktige,

att statens exportkreditnämnd komme att erhålla en sådan sammansättning,

att statens intressen bleve på bästa möjliga sätt tillvaratagna.

Rörande den föreslagna verksamhetens finansiering uttala fullmäktige

följande:

Enligt förslaget skulle riksgäldskontoret förskottera rörelsemedel till

den planerade exportkreditnämnden och utbetala garantibelopp i mån

av konstaterade förluster oell under förutsättning att den garantifond,

som skulle bildas genom premier av de exportörer, vilka erhölle garanti,

ej försloge därtill. Fullmäktige hade intet att erinra häremot, men ville

framhålla lämpligheten av att den fond, som sålunda komme till stånd,

för nämndens räkning oell enligt av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser

förvaltades av riksgäldskontoret. Ett lämpligt belopp borde emellertid

behållas av nämnden till bestridande av löpande utgifter med rätt för

nämnden att från riksgäldskontoret vid behov rekvirera förstärkning av

sådana rörelsemedel. Enligt träffade avtal överlämnade statsinstitutioner

i vissa fall fondmedel till riksgäldskontoret för förvaltning emot

överenskommen ränta, och kontoret kunde även i här förevarande fall betala

viss ränta å förvaltade medel, vars höjd givetvis komme att röna inverkan

av att exportkreditnämndens medel ej kunde bindas för någon

längre tid. Örn medelsförvaltningen överlämnades till riksgäldskontoret,

syntes avtal örn förräntning och andra detaljer böra uppgöras av riks

gäldskontoret oell nämnden.

Fullmäktige i riksbanken, vilka jämväl beretts tillfälle yttra sig i Dagan,

hava i utlåtande av den 16 februari 1933 till en början framfört

följande allmänna synpunkter:

I exportföreningens framställning berördes vissa av de betänkligheter,

som kunde anföras mot ifrågavarande förslag. Dessa vore i främsta rummet

den stora förlustrisk, staten skulle ikläda sig genom den föreslagna

garantin, och den hämmande inverkan, som en dylik garanti skulle kunna

utöva mot en affärsmässig anpassning av den berörda delen av exportindustrien

till det nuvarande konjunkturläget. Fullmäktige ville understryka

vikten av dessa betänkligheter. Den omständigheten, att på sina

håll i utlandet förlust för staten ej uppstått i anledning av förpliktelser

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 245.

13

av ifrågavarande slag, vore under nuvarande förhållanden ett argument,

som ej kunde tillmätas avgörande betydelse. På grund av den långvariga

depressionen vore läget nu avsevärt försämrat i alla länder. Härigenom

hade köparnas solvens försämrats. Kestriktioner av olika slag försvårade

kandelsomsättningen och minskade möjligheterna att erhålla likvid. Belysande

vore i detta avseende erfarenheterna i England. Viss begränsning

av den statliga garantin hade där nyligen genomförts i syfte att

från densamma utesluta den risk, som uppstode därigenom att exportkrediter

bleve »frusna». Konkurrensen örn exporttillfällena länderna emellan

hade blivit allt intensivare, varigenom priserna nedpressats. Man syntes

därför numera nödgas räkna med mindre vinstmarginal än tidigare, trots

det att risken vore större.

Örn en statlig exportgaranti föranledde en i längden oekonomisk inställning

beträffande exporten, kunde den även ur valutapolitik synpunkt

lända till skada. Eljest syntes man kunna hysa förhoppning, att den

valutapolitiska risken av den föreslagna åtgärden ej bleve betydande. En

stegrad produktion av exportvaror skulle visserligen föranleda ökad import.

Man syntes emellertid kunna utgå ifrån, att denna merimport komme

att täckas av influtna exportvalutor. Ökad trygghet härför skulle vinnas

vad beträffade de importerade råvaror och halvfabrikat, som inginge

i exportvarorna, örn det föreskreves, att som villkor för garanti skulle

gälla, att innan leveransen verkställdes minst så stor del av likviden

skulle erläggas, som svarade mot värdet av i leveransen ingående importvaror.

Fullmäktige uttala vidare såsom sin mening, att det bör undersökas,

örn ej statens understöd kan lämnas i form av återförsäkring. Kreditrisken

skulle då i första hand övertagas av ett enskilt försäkringsbolag.

Härigenom skulle man minska statens risk och även avlägsna de olägenheter,

som vore förknippade med ett statligt övertagande av enskildas

fordringar på utlandet. Ökade garantier skulle skapas för en affärsmässig

prövning av risken och lämpligare former för indrivning av de nödlidande

fordringarna.

Härefter fortsätta fullmäktige:

Vårt lands export till de länder, beträffande vilkas inköp från Sverige

statlig kreditgaranti i första hand torde vara avsedd (Kyssland, randstaterna

inklusive Polen, Balkanländerna och Sydamerika), utgjorde under

åren 1930 och 1931 omkring 120 respektive 90 miljoner kronor. Storleken

av dessa belopp innebure ett stöd för uppfattningen, att den statliga

garantin borde kunna bestämmas till ett lägre belopp än de 100 miljoner

kronor, som föreslagits av kommerskollegium. I den mån statens risk

sålunda begränsades, bleve de praktiska betänkligheterna mot förslaget

mindre. Oavsett det fastställda maximibeloppet borde man givetvis framgå

med försiktighet vid beviljandet av statlig garanti. Kraven torde

emellertid bliva strängare och prövningen mera ingående, därest endast

en lägre garantisumma stöde till förfogande.

Trots de betänkligheter, åt vilka fullmäktige givit uttryck, ville fullmäktige

dock ej avstyrka, att ett statligt garantisystem till stöd för exporten

komrne till stånd. Avgörande för fullmäktiges ståndpunkt vore

därvid hänsyn till de ökade arbetsmöjligheter, som genom en dylik anordning

möjligen kunde beredas. Fullmäktige förutsatte dock, att det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

foges under allvarligt övervägande, huruvida ej en nedsättning av maximibeloppet

för den statliga garantin borde ske. Därjämte ville fullmäktige

understryka exportföreningens uttalande, att ett dylikt statligt ingripande

borde betraktas såsom en på grund av den svåra depressionen

framtvingad exceptionell åtgärd, vilken borde avvecklas så snart förhållandena

det medgåve.

Enligt förslaget skulle garanti kunna ställas icke allenast för ogulden

köpeskilling för exporterade varor utan även för ersättning för entreprenader

i utlandet, genom vilka sysselsättning i avsevärd omfattning bereddes

åt svensk arbetskraft. Någon motivering till stöd för förslaget, att

garantin skulle kunna avse jämväl dylik entreprenadlikvid, hade ej presterats,

och då behovet härav ej torde få anses styrkt, finge fullmäktige

avstyrka detta förslag.

Enligt förslaget skulle beviljandet av statsgarantin handhavas av en

särskild exportkreditnämnd. Även fullmäktige ansåge lämpligt, att för detta

ändamål skapades en särskild organisation, och att således ifrågavarande

uppgift ej anförtroddes åt något ämbetsverk. Det vore givetvis av

synnerlig vikt, att nämnden erhölle en lämplig sammansättning och att

dess verksamhet bedreves så affärsmässigt som möjligt. Möjligen kunde

organisationen av den under krisåren befintliga krigsförsäkringskommissionen

därvid i vissa avseenden tjäna till föredöme. I sitt över framställningen

avgivna yttrande hade kommerskollegium framhållit, att i nämnden

borde finnas representerad såväl bankmässig som industriell och kommersiell

erfarenhet, ehuru givetvis ej genom företagare, vilka broge nytta

av statsgarantin. Sistnämnda reservation borde gälla även beträffande

representanten för den bankmässiga erfarenheten. Givetvis borde nämnden

även beredas tillgång på sakkunskap inom kreditförsäkringens område.

Det hade enligt fullmäktiges mening varit önskvärt, att för finansiering

av bland annat ifrågavarande krediter funnits till förfogande ett

särskilt kreditinstitut, avsett för krediter av något längre varaktighet,

vilka av såväl formella som reella skäl ej vore lämpade för affärsbankerna.

Fullmäktige hade berört denna fråga i sitt den 5 januari 1933

avgivna yttrande över 1932 års banksakkunnigas förslag till ändringar i

lagen örn bankrörelse och hade i detta sammanhang ånyo velat bringa

detta önskemål i erinran.

För att i möjligaste mån minska statens risk syntes nämnden böra eftersträva

en riskfördelning såväl beträffande storleken av den garanti, vilken

ställdes för en och samme köpare, som beträffande fördelningen på

olika länder. Exportörens egen risk skulle enligt förslaget utgöra minst

40 procent av den oguldna köpeskillingen respektive entreprenadsersättningen.

Det bleve en viktig uppgift för nämnden att tillse, att en noggrann

avvägning skedde av storleken av den andel i kreditrisken, som

staten borde ikläda sig i de olika fallen. Statens säkerhet ökades, örn man

kunde utgå ifrån, att exportören själv underkastade kreditrisken en ingående

prövning. Denna prövning bleve desto noggrannare ju större risk

säljaren själv stöde. Exportörens riskandel borde vara avsevärt större

än den vinst, han beräknade göra å affären.

Det syntes ej böra gälla såsom en ovillkorlig föreskrift, att endast exportörer,

som under en följd av år bedrivit exportverksamhet, skulle kunna

beviljas statlig garanti. Äldre företag, som upptoge nya tillverkningsgrenar,

borde ej vara uteslutna från denna möjlighet, vilken även borde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

15

stå öppen för yngre företag. Det kunde ej på förhand anses fastslaget,

att garanti för ett yngre affärsföretag alltid innebure större risk än för

en äldre firma. Föreliggande omständigheter borde noggrant prövas i

varje särskilt fall.

Det hade varit önskvärt, att förslaget innehållit närmare uppgifter örn

hur man tänkt sig den praktiska utformningen av den ifrågasatta anordningen,

exempelvis när statens betalningsskyldighet skulle inträda. Vid

meddelandet av bestämmelser härom vore det enligt fullmäktiges meningnödvändigt

att beakta, att statens betalningsskyldighet ej inträdde omedelbart

vid kreditens förfallodag. Innan staten vore skyldig att betala,

borde exportören hava vidtagit alla erforderliga åtgärder för likvids erhållande.

Därjämte borde en sådan anordning träffas, att även efter det

staten verkställt den garanterade utbetalningen, exportören effektivt medverkade

för fordringens indrivning.

Statens garanti borde avse viss bestämd kredittid. Man borde sålunda

ej utgå ifrån, att förlängning av densamma kunde erhållas.

Enligt fullmäktiges mening borde statens garanti även kunna lämnas

till skydd för sådan betalningsoförmåga hos köparen, som berodde på i

hans land vidtagna åtgärder av mera allmän natur, exempelvis moratorium

eller valutarestriktioner. Principiellt syntes riktigt, att exportören

erhölle stöd just till undvikande av den risk, han löpte i dylika avseenden,

medan det däremot med större fog syntes kunna framhållas, att han

själv borde stå risken på grund av köparens insolvens. Emellertid torde

böra överlåtas åt exportkreditnämnden att med hänsyn till föreliggande

omständigheter träffa avgörande rörande garantins omfattning.

Vid långvariga kreditavtal, som träffades i utländsk valuta, uppstode

även kursrisk. Olika skäl, framför allt önskemålet att begränsa statens

risk, talade för att kursrisken borde påläggas exportören ensam. Då

det emellertid finge anses principiellt riktigt, att statens garanti även

omfattade det riskmoment av allmän natur, som kursrisken utgjorde, ville

fullmäktige ej avstyrka, att densamma liksom övriga risker skulle kunna

täckas av statens garanti.

Slutligen finge fullmäktige understryka önskvärdheten av att kredittiden

i möjligaste mån begränsades. Att bestämma ett maximum för

densamma syntes dock ej lämpligt, bland annat med hänsyn till att vissa

speciella exportgrenar även under mera normala förhållanden förutsatte

en relativt lång kredittid.

Såsom av det anförda framgår, har styrelsen för Sveriges allmänna ex- Departement*- portförening väckt förslag örn införande i vårt land av ett statligt ex- chefen.

portkreditsystem. Samtidigt som styrelsen framhållit, att vissa betänkligheter

av principiell och annan art kunna anföras mot förslaget, har

styrelsen till stöd för framställningen bland annat åberopat, att utländska

konkurrenter med hjälp av statliga kreditåtgärder i stor utsträckning

vunne insteg på olika avsättningsfält på den svenska exportens bekostnad,

vilket bidroge till ökad arbetslöshet och innebure allvarliga vådor

för framtiden. Kommerskollegium Ilar tillstyrkt exportföreningens

framställning och utarbetat närmare förslag i ämnet. Övriga myndigheter,

vilka yttrat sig i frågan, hava uttalat sig i tillstyrkande riktning

eller förklarat sig icke vilja avstyrka den föreslagna anordningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. May.ts proposition nr 245.

För egen del finner jag mig ock böra förorda, att i nuvarande brydsamma

tidsläge statliga åtgärder till stödjande av exporten vidtagas. De

skäl, som från skilda båll anförts till förmån härför, synas mig så beaktansvärda,

att de betänkligheter, som otvivelaktigt kunna framföras,

böra få vika. Snart sagt alla med Sverige konkurrerande länder i

Europa hava ock infört statliga exportkreditsystem i syfte att stödja

sina exportnäringar och underlätta avsättningen på utlandet. Jag finner

mig därför böra tillstyrka, att förslag i ämnet förelägges riksdagen, varvid

jag emellertid förutsätter, att dessa åtgärder, som sålunda vidtagas på

grund av nu föreliggande särskilda förhållanden, komma att avvecklas,

så snart läget det medger.

Såsom exportföreningen erinrat, kan ett statligt exportkreditsystem

anordnas antingen som ren exportkredit, som exportkreditförsäkring

eller som statlig exportkreditgaranti. Av föreningen och kommerskollegium

har det sistnämnda alternativet förordats såsom det för vårt land

lämpligaste. Fullmäktige i riksbanken hava emellertid uttalat, att det borde

undersökas, huruvida ej statens understöd kunde lämnas i form av återförsäkring,

varvid kreditrisken i första hand skulle övertagas av ett enskilt

försäkringsbolag. I anledning härav har inom handelsdepartementet utredning

verkställts rörande detta spörsmål. Det har därvid befunnits,

att försäkringslinjen för närvarande icke torde vara framkomlig. Vid

sådant förhållande och då av de återstående möjligheterna garantisystemet

synes vara att föredraga, tillstyrker jag, att statens medverkan

lämnas i denna form.

I anslutning till exportföreningens förslag har kommerskollegium förordat,

att sammanlagda beloppet av samtidigt gällande exportkreditgarantier

ej må överstiga etthundra miljoner kronor. Fullmäktige i riksgäldskontoret

hava föreslagit en avsevärd sänkning av detta belopp. Jämväl

fullmäktige i riksbanken hava uttalat sig för en begränsning av totalbeloppet.

För egen del biträder jag kommerskollegii förslag.

För behandling och prövning av ärenden rörande statlig exportkreditgaranti

har kommerskollegium på förslag av exportföreningen förordat

tillskapande av ett särskilt organ, förslagsvis benämnt exportkreditnämnden.

Till denna mening ansluter jag mig. Nämnden bör förordnas

av Kungl. Maj:t. Jag förutsätter, att det slutliga avgörandet i frågor,

som tillhöra nämndens handläggning, skall ligga hos nämnden. Med

hänsyn härtill och till de betydande ansvarsbelopp för statsverket, varom

här blir fråga, böra de statliga och allmänna intressena i första hand

representeras inom nämnden. Dessutom bör nämnden innesluta sakkunskap

å olika områden av näringslivet. Antalet ledamöter synes böra bestämmas

till fem eller högst sju.

Av vikt är, att exportkreditnämnden ordnar sin organisation och sin

verksamhet på det mest praktiska sätt, möjliggörande effektivitet i ar
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

betet och snabbhet i expeditionen av fattade beslut. Befogenhet bör tillkomma

nämnden att av verk och myndigheter infordra de uppgifter,

som kunna visa sig erforderliga, ävensom att tillkalla personer med speciell

sakkunskap å de områden, som beröras av nämndens verksamhet.

Nämnden bör äga antaga för arbetets utförande nödig personal. Kungl.

Majit bör utfärda instruktion för nämnden, liksom de bestämmelser i

övrigt, som kunna finnas av behovet påkallade. Härvid bör behörigt

beaktande givas åt de synpunkter, som framkommit i de av mig i det

föregående återgivna remissyttrandena i ifrågavarande ärende.

Såsom allmän förutsättning för att kunna komma i åtnjutande av exportkreditgaranti

torde i anslutning till vad kommerskollegium föreslagit

böra gälla, att vederbörande skall hava gjort sig känd för redbarhet

och i övrigt besitta erforderliga kvalifikationer.

På sätt kommerskollegium föreslagit, hör statsgaranti kunna medgivas

för inhemska, till utlandet försålda alster av såväl industri som jordbruk

och fiske. I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag däremot tillräcklig

anledning icke föreligga att förorda garantins utsträckande jämväl

till entreprenadarheten, som utföras i utlandet.

Statsgarantin synes mig böra omfatta högst 60 procent av den kredit,

som av exportören lämnas. Exportörens självrisk bör sålunda avse minst

40 procent därav. Det närmare avvägandet av garantins omfattning i de

särskilda fallen hör överlämnas åt exportkreditnämnden, liksom ock frågan

örn den tid, exportkreditgarantin må omfatta, vilken tid bör bliva

beroende av olika föreliggande omständigheter såsom varuslag, land och

rådande konkurrensförhållanden. Jag förutsätter, att exportkreditnämnden

vid dessa frågors bedömande iakttager all nödig varsamhet.

I anslutning till vad kommerskollegium föreslagit bör statens betalningsskyldighet

på grund av beviljad statsgaranti för exportkredit kunna inträda

icke blott, när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd

underlåtit att fullgöra likvid, utan även vid utebliven betalning av sådana

orsaker som allmänt moratorium i köparens land, valutaspärr o. dyl.

För beviljad exportkreditgaranti bör i enlighet med kommerskoliegii förslag

erläggas en lämpligt avvägd premie. Vid dess beräknande hör hänsyn

tagas till olika inverkande omständigheter såsom kredittidens längd,

det exportland, varom fråga är, andra förefintliga riskmoment och varans

art, liksom ock därtill att premien jämväl bör innefatta bidrag till

täckande av nämndens administrationskostnader.

De premier, som erläggas för beviljad exportkreditgaranti, torde böra

överföras till en fond, från vilken böra täckas såväl de förluster, som

kunna uppkomma å ifrågavarande verksamhet, som ock administrationskostnaderna

för exportkreditnämnden. Nämnda fond synes, såsom fullmäktige

i riksgäldskontoret framhållit, höra enligt närmare bestämmelser

av Kungl. Majit förvaltas av riksgäldskontoret. I den mån fonden

icke förslår för infriande av ifrågavarande garantiförbindelser samt för

Bihang till riksdagens protokoll 19,‘i,7. 1 sami. Nr 245.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

täckande av nämnda administrationskostnader, torde medel böra förskotteras

genom riksgäldskontorets försorg.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i

det föregående anförts samt enligt de närmare bestämmelser, som kunna

bliva av Kungl. Majit meddelade, svenska staten må till belopp av högst

100 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till

utlandet levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske,

dels besluta, att de premier, som erläggas för beviljad exportkreditgaranti,

skola överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från

vilken skola täckas såväl de förluster, som kunna uppkomma å ifrågavarande

verksamhet, som ock administrationskostnader för det organ, som

jämlikt Kungl. Majlis närmare bestämmande kan komma att inrättas för

verksamhetens handhavande,

dels ock besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola, i den mån omförmälda

fond icke därtill förslår, förskottera medel för infriande av ifrågavarande

garantiförbindelser samt för täckande av nämnda administrationskostnader.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Emar Engelstedt.

880411. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SärU 1933:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig exportkreditgaranti jämte två i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1933:46 Memorial angående överlämnande till särskilda utskottet av motion örn viss statsgaranti beträffande industriprodukter för exportkredit till Sovjetunionen och an a1 i texten