Sök i Ratio Lex

Angående statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamalet

1933-05-12 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:252, Angående statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamalet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd

för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamalet; given

Stockholms slott den 12 maj 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj-.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 maj

1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Den 30 augusti 1932 uppdrog Kungl. Majit åt tre utredningsmän (revisionssekreteraren

S. Turén, f. d. lantbruksingenjören A. V. Nordin och

ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren J. F. Gustafson i

Domö) att, efter erforderliga utredningar och förhandlingar med vederbörande

sakägare, upprätta förslag för ernående av förlikning i de till

följd av Hornborgasjöns i Skaraborgs län sänkning mellan vattenverksägarna

och sänkningsföretaget uppkomna tvistefrågor.

Utredningsmännen, som antogo benämningen Hornborgaförlikningen,

hava den 25 april 1933 avlämnat betänkande och förslag i ämnet. Häröver

hava infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 1 sami. Nr 252.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Majlis proposition nr 252.

Utredningsmännen Lava till en början lämnat i huvudsak följande redogörelse

för

sänkningsföretagets tillkomst och utförande.

I en den 28 december 1898 dagtecknad ansökan anhöllo tre jordägare

vid Hornborgasjön hos länsstyrelsen i Skaraborgs län örn förordnande

för t. f. lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg att i enlighet med lagen den

20 juni 1879 örn dikning och annan avledning av vatten förrätta syn beträffande

sänkning eller fullständig uttappning av nämnda sjö samt avdikning

av närbelägna marker inom Bjärka, Bjurums, Sätuna, Hornborga,

Broddetorps, Bolums, Norra Lundbys, Norra Vings och Stenums socknar

av Gudhems och Valle härader. I anledning av denna ansökan, vilken

biträddes av åtskilliga andra ägare av jord vid Hornborgasjön, förordnade

länsstyrelsen den 2 februari 1899 Sjöberg att verkställa den i ansökningen

omförmälda förrättningen. Efter en del förberedande undersökningar

höll Sjöberg, biträdd av två gode män, sammanträde med sakägarna

den 25 april 1900. Vid detta sammanträde beslöto de närvarande,

att sjösänkningen skulle utföras i enlighet med ett vid sammanträdet

framlagt förslag, varjämte tillkännagavs, att förrättningen komme att

i laga ordning handläggas av synemännen och att nytt sammanträde

därefter komme att hållas. Nästa sammanträde, vilket tillika blev det

sista, hölls den 30 september 1902, och därvid avgåvo synemännen utlåtande,

varjämte förrättningen förklarades avslutad. Utlåtandet vann

laga kraft.

Enligt synemännens utlåtande 1902 avsåg förrättningen att

genom reglering av Fliaån — d. v. s. uppgrävning av Hornborgasjöns utlopp

— sänka vattenståndet i sjön, så att de då ofta förekommande översvämningarna

å de kringliggande markerna förhindrades, samt att genom

uppgrävning av tillflödena möjliggöra en ändamålsenlig torrläggning

av de kring sjön belägna vattensjuka ägoområdena, så att de bleve

tjänliga till rationell åkerkultur. — Avsikten med sjösänkningen var således

icke att vinna ny mark utan att skydda redan odlad jord från skadliga

översvämningar. Att sådana översvämningar förekommo hade flera

orsaker. Dels var sjön synnerligen grund och stränderna låga, dels var

tillrinningen till sjön häftig och dels var bottenmaterialet i sjön mycket

lättrörligt, vilket förorsakade igenslamningar av utloppet. Vid tiden för

igångsättandet av ifrågavarande förrättning hade denna igenslamning

fortskridit så långt, att en upprensning av utloppet, medförande en sänkning

av sjöytan, framstod såsom ofrånkomlig.

Arealen av den mark, som skulle vinna båtnad av sjösänkningen, beräknade

synemännen till i avrundat tal 3,690 hektar, därav åker 1,565

hektar, äng omkring 400 hektar samt annan mark, landvinningar häri

inberäknade, omkring 1,725 hektar. Denna mark hör till omkring 200

fastigheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Kostnaderna för sjösänkningen — innefattande en upprensning, rötning

och utvidgning av sjöns avlopp (Flians övre del) samt upprensning av

vissa tillopp och upptagande av en avloppskanal genom sjön jämte bikanaler

— beräknade synemännen till omkring 332,000 kronor. Härtill kom

marklösen och förrättningskostnader, i följd varav företagets utförande

sammanlagt skulle medföra en kostnad av 355,766 kronor.

Båtnaden beräknades till 602,789 kronor, vadan nettovinsten alltså

skulle uppgå till cirka 250,000 kronor. Att båtnaden icke var för högt

uppskattad har vitsordats av nuvarande lantbruksingenjören i länet

Sven Hallin. Vid en år 1921 verkställd nyuppskattning av den påräknade

båtnaden kom Sjöberg till ett värde av 700,000 kronor, och Hallin

uppskattade år 1927 värdet av den förbättring, som med fullt utnyttjande

av sjösänkningen bort kunna ernås, till 850,000 kronor.

Arbetet med sjösänkningen igångsattes 1903 och bade i början

av 1912 fortskridit så långt, att slutlig sänkning av sjöytan då kunde

äga rnm. Härmed nåddes det tekniska målet, som enligt syneutlåtandet

var att nedbringa bögvattenytan cirka 1 meter och medelvattenståndet

i ungefär samma proportion. Sedan en del efterarbeten utförts, anmäldes

1916 sänkningsarbetet vara avslutat, men på grund av att vissa anmärkningar

mot det utförda arbetet framställdes av lantbruksstyrelsen

avsyningsförrättare blev arbetet icke förr än den 31 december 1919 godkänt

av lantbruksstyrelsen.

Lån från odlingslånefonden beviljades år 1903 åt vissa delägare

i sänkningsföretaget jämlikt kungörelsen i ämnet den 14 juni 1901.

Odlingslånet blev senare slutligen fastställt till 269,930 kronor och fördelat

på två lån, ett å 255,040 kronor, som skall vara till fullo inbetalt 1937, och

ett å 14,890 kronor, som skall vara till fullo inbetalt 1944. Sina skyldigheter

på grund av odlingslånen hava låntagarna hittills fullgjort.

Härefter hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande rörande

sjösänkningens ekonomiska resultat.

Ifrågavarande sänkning av Hornborgasjön har för delägarna i företaget

blivit synnerligen förlustbringande. Enligt en av ordföranden i

sänkningsföretagets styrelse ryttmästaren Bertil Ekberg per den 31 december

1932 uppgjord tablå uppgingo företagets havda utgifter nämnda

dag till ett belopp av 1,283,176 kronor 74 öre. Å andra sidan har den påräknade

båtnaden av företaget icke tillnärmelsevis kunnat vinnas. Enligt

en av lantbruksingenjören Hallin på uppdrag av länsstyrelsen i Skaraborgs

län år 1927 verkställd beräkning uppgick förbättringsvärdet då

till allenast 275,000 kronor.

Orsakerna till den sålunda inträffade ekonomiska situationen äro flera

och hänföra sig dels till omständigheter i samband med arbetets utförande,

dels till omständigheter i samband med skötseln av företagets eko
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

nomi, dels ock till omständigheter, som legat helt och hållet utanför företagets,

dess styrelses och delägares rådighet.

För det första stego arbetskostnaderna för företagets utförande till ett

belopp, som med cirka 100,000 kronor översteg de beräknade, eller till

nära 470,670 i stället för till 355,766 kronor. Anledningarna härtill voro

i huvudsak följande: dels utförde antagna entreprenörer arbetena på

olämpligt sätt, vilket medförde bland annat att företaget ådrogs skadeståndsskyldighet

med åtskilliga tusen kronor för olagliga vattenavstängningar

i ån, dels förekommo upprepade arbetsinställelser och blockader och

dels fördyrades det försenade arbetet genom förhöjda arbetspriser. Att

de verkliga arbetskostnaderna blevo större än de beräknade torde också i

viss mån hava berott på att förrättningsmannens beräkningar stundom

voro bristfälliga eller felaktiga.

I långt högre grad än arbetskostnaderna stego företagets administrationskostnader,

beroende på att företaget ända till 1923 finansierades så

gott som uteslutande med upplånade medel. Under denna tid förekom

utdebitering endast en gång, eller år 1910, då å de delägare, som icke deltogo

i odlingslånet, utdebiterades viss procent av den på dem belöpande

kostnaden. Genom denna utdebitering inflöt emellertid icke mer än omring

1,500 kronor. Anledningen till att vidare utdebitering icke skedde

förr än 1923 synes hava varit, att man ville avvakta företagets fullbordande

och godkännande samt den slutliga uppskattning av båtnaden, som

först därefter kunde ske och som skulle ligga till grund för bidragsskyldigbeten.

Genom att under så lång tid finansiera företaget medelst lån

steg företagets ränteutgifter till oproportionerliga belopp. Enligt en av

ryttmästaren Ekberg gjord sammanställning uppgingo de vid 1928 års

slut till något över 486,000 kronor.

Den omständigheten emellertid, som i vida högre grad än allt annat föranlett,

att ifrågavarande sjösänkning blivit ett för sjösänkningsdelägarna

ruinerande företag, är det genom sänkningen uppkomna rättsförhållandet

mellan sjösänkningsföretaget, å ena, samt ägarna av vattenfall

och vattenverk i Filan, å andra sidan.

Utredningsmännen lämna följande redogörelse för de uppkomna

rättstvisterna mellan sjösänkningsföretaget och vissa vattenverksägare.

Jämlikt 31 § i 1879 års dikningslag skulle till syneförrättning, som hölles

i anledning av tillämnad sjösänkning, särskilt kallas, bland andra,

»ägare av vattenverk eller annan lägenhet, varå företaget kan inverka»,

och 1 51 § av samma lag stadgades, att synemännens utlåtande vore utan all

verkan mot sakägare, vilken efter ty i 31 § skildes bort till synen särskilt

kallas men ej bevisligen av kallelsen undfått del och ej heller vid synen

kommit tillstädes. Till den av Sjöberg jämte gode män förrättade synen,

d. v. s. sammanträdena 1900 och 1902, blevo ägarna av vattenfall och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 252.

vattenverk i Flian icke kallade, vare sig personligen eller genom kungörelse

i kyrkorna, och de kommo icke keller tillstädes vid synen. Anledningen

till att fallägarna icke klevo kallade var den, att förrättningsmannen

dels kyste den oriktiga uppfattningen, att fallägarna icke ägde

»någon som keist dispositionsrätt över vattnet i sjön», dels ock ansåg sig

kava tillskapat sjösänkningen så, att fallägarna icke skulle komma att

lida någon skada. Den tekniska utredningen därutinnan var emellertid

felaktig i två känseenden: dels klev det efter sjösänkningen kvarvarande

för fallägarna nyttiga vattenmagasinet mindre än det förutvarande ock

dels kom vattnet efter sjösänkningen att rinna ut ur det nya magasinet

på ett för fallägarna oförmånligare sätt än tidigare. Då fallägarna körjade

märka, att sjösänkningen lände dem till skada, instämde de flesta

av dem år 1910 företaget till Gudkems käradsrätt med yrkande, att syneförrättningen

skulle förklaras vara utan verkan mot dem. Deras talan,

som fullföljdes till kogsta domstolen, kifölls av alla instanser. Högsta

domstolens dom meddelades den 3 decemker 1920. Efter misslyckade försök

till förlikning instämde åtskilliga fallägare i novemker 1921 företaget

till Västerkygdens vattendomstol med yrkande örn åläggande för sjösänkningsföretaget

att antingen återställa sjöns avlopp i dess skick före

sänkningen eller ock vidtaga andra åtgärder till reglering av vattenavrinningen

så att fallägarna ej lede skada. Denna rättegång kar delvis

avgjorts genom Kungl. Maj:ts dom den 22 fekruari 1932. I denna dom

fann kogsta domstolen, att genom sänkningen av sjön vattenföringen i

Flian i olika känseenden ändrats till skada för vattenverken ock att företaget

vore pliktigt att avkjälpa denna skada. Högsta domstolen fann

vidare, att skada kunde förekyggas, örn vissa kanaler upptoges i sjökottnen

ock örn det kyggdes en damm i Flian, med vilken vattnet i sjön kunde

regleras inom vissa vattenståndsgränser. På grund av vad sålunda anförts

prövade kogsta domstolen skäligt förklara, att företaget gent emot

vattenverk säga ma vore skyldigt dels att kygga en damm å plats

ock av keskaffenket, som vattendomstolen ägde föreskriva, samt att underkålla

ock sköta dammen, dels att tåla vattenreglering vid denna damm inom

vissa gränser ock efter en tappningsplan, som vattendomstolen ägde kestämma,

dels och att upptaga ock underkålla vissa kanaler i sjöbottnen.

— Vid vattendomstolen kar någon kandläggning av målet i återstående

delar ännu icke förekommit, men fallägarna kava upprepade gånger ankållit

om målets återupptagande därstädes.

De nu skildrade mer än 20-åriga rättegångarna kava föranlett, att utnyttjandet

av sjösänkningsresultatet så att säga stannat på kalva vägen.

Inför ovissketen kuruvida sjön skulle 1‘å förbi i sänkt eller ånyo dämmas

upp kar lantkrukaren keit naturligt dragit sig för att vidtaga detaljdikning

ock andra kostsamma kulturåtgärder. Företagsamketen kar också

kämmats av de långvariga rättegångarna ock av gång efter annan

inom företaget återkommande tyngande uttaxeringar. Härtill kommer,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 252.

att företaget under alla omständigheter torde stå i ansvar för den skada

fallägarna liava lidit av sjösänkningen allt sedan 1912. I den år 1921

instämda rättegången förbehöllo sig fallägarna att få föra särskild talan

örn sådan skada. Av hämmande inflytande på jordbruksnäringen i trakten

har även den omständigheten varit, att de i företaget ingående fastigheterna

på grund av det stora skadeståndsansvar, som hotar företaget

och dess delägare, så att säga kommit ur den fria marknaden. Det

är uppenbart, att sådana fastigheter, som pålägga sin ägare ekonomiskt

ansvar av nästan oöverskådlig räckvidd, skola hava mycket svårt att

finna köpare.

Tidigare framställningar och beslut örn särskild statshjälp.

Det svåra ekonomiska läge, i vilket sjösänkningsföretaget råkat på

grund av nu skildrade omständigheter, har medfört, att upprepade framställningar

gjorts örn ekonomisk hjälp åt företaget från statens sida. Sålunda

väcktes vid 1928 års riksdag i båda kamrarna motioner, vari hemställdes,

att riksdagen måtte bevilja företaget ett treårigt, räntefritt''lån å

350,000 kronor. I anledning av dessa motioner anhöll riksdagen hos Kungl.

Maj:t, att Kungl. Majit ville skyndsamt verkställa den närmare utredning,

som påkallades för fullständigt klarläggande av de förhållanden med avseende

å företaget, Vilka kunde anses vara av avgörande betydelse för ett

ställningstagande till frågan örn ytterligare statsunderstöd till företaget,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning. — I anledning av denna riksdagens hemställan och efter bemyndigande

av Kungl. Majit uppdrog dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

åt vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton och f. d.

lantbruksingenjören A. V. Nordin att biträda vid verkställandet av sagda

utredning och att därvid jämväl undersöka möjligheterna för en uppgörelse

i pågående rättegång mellan företaget och vattenverksägarna. I

skrivelse till Kungl. Majit den 4 februari 1930 anmälde utredningsmännen,

att förlikning icke kunnat åvägabringas, och vidkommande den föreslagna

ekonomiska hjälpen åt företaget tillstyrkte utredningsmännen, att

företaget måtte beredas ett statsbidrag å 350,000 kronor.

Även vid 1929 års riksdag väcktes i riksdagens båda kamrar motion

om tillfälligt räntefritt låneunderstöd åt företaget, men beslöt riksdagen,

att dessa motioner icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

I proposition nr 191 till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Majit, att till

sänkningsföretaget måtte anvisas statsbidrag från statens avdikningsanslag

med 350,000 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.

I anledning av proposition nr 141 till 1931 års riksdag beslöt riksdagen

bemyndiga Kungl. Majit att till sänkningsföretaget anvisa ett

räntefritt lån från undsättningslånefonden till belopp av 50,000 kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 252. 7

Om företagets nuvarande ekonomiska ställning m. m.

hava utredningsmännen anfört följande.

Genom den statshjälp, företaget sålunda erhöll, har företaget undgått

ekonomiskt sammanbrott, varjämte företaget satts i stånd att, genom

uppmuddring av de mycket igenslammade och igenvuxna kanalerna i

sjön, tillgodogöra sig sänkningsresultatet i större utsträckning än tidigare.

Företagets ekonomiska ställning är emellertid alltjämt synnerligen

prekär. Enligt 1932 års utgående balanskonto för företaget överstego

företagets tillgångar dess skulder med 94,075 kronor 41 öre. Odlingslånet,

vilket är uppdelat på de låntagande fastigheterna, är då ej inräknat i

skulderna. Härtill kommer, att företaget jämlikt Kungl. Maj:ts dom den

22 februari 1932 är pliktigt att uppföra och underhålla en dyrbar regleringsdamm

och att ombesörja och tåla en vattenreglering i sjön, som enligt

sakkunnig beräkning skulle komma att medföra förlust av jordvärden till

ett belopp av omkring 250,000 kronor. Företaget står tillika inför utsikten

att ådömas skyldighet att ersätta verksägarna deras rättegångskostnader

i målet örn regleringsdammen. Dessa kostnader överstiga 50,000

kronor. Vidare står företaget såsom förut nämnts i ansvar för skadestånd

till vattenverksägarna för den försämring i vattenföring, som på grund

av sjösänkningen varit rådande allt sedan 1912. Det skäliga värdet av

dessa skadeståndsanspråk låter sig icke för närvarande fullt fixeras, men

kan beräknas uppgå till flera hundra tusen kronor.

I anledning av de stora ekonomiska förpliktelser, som sålunda åvilade

eller kunde komma att åläggas företaget, och da det mäste befaras, att

det rättsliga fastställandet av dessa förpliktelser skulle komma att taga

många år i anspråk, gjordes under 1932 från företagets sida förnyade

hänvändelser till chefen för jordbruksdepartementet örn statliga åtgärder

för avveckling av de av sjösänkningen föranledda mellanhavandena

mellan företaget och fallägarna. I anledning av dessa hänvändelser uppdrog

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet åt revisionssekreteraren

Sven Turén att undersöka förutsättningarna för vidtagande av

särskilda förlikningsåtgärder i saken. Sedan parterna vid sammanträde

inför den sålunda tillkallade utredningsmannen enat sig i en hemställan

att det snarast måtte uppgöras ett förslag till förlikning efter vissa grunder,

däribland att regleringsdammen skulle utbytas mot annat vederlag,

beslöt Kungl. Majit den 30 augusti 1932 tillkalla de inledningsvis nämnda

utredningsmännen.

Utredningsmännens betänkande.

Innebo r d e n a v u trednings männens u p p d r a g hava av

dessa ansetts vara att framlägga förslag till uppgörelse förlikuingsvis av

samtliga de anspråk, som ägare av vattenfall i Filan redan väckt eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

framdeles kunna väcka mot sänkningsföretaget i anledning av den utan

fallägarnas hörande verkställda sänkningen av sjön.

Till kategorien redan väckta anspråk höra, enligt utredningsmännen,

de yrkanden, som vissa fallägare framställt i den 1921 till Västerbygdens

vattendomstol instämda, ännu ej slutförda rättegången, i den mån samma

yrkanden icke under rättegången blivit rättskraftigt ogillade. Ett av de

slutliga resultaten av denna rättegång är, att sänkningsföretaget genom

Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932 gent emot vattenverksägarna förpliktats

att, i och för förbättrande av den genom sänkningen rubbade

vattenföringen, uppföra en regleringsdamm i sjöns utlopp och tåla vattenreglering

i sjön inom vissa vattenståndsgränser. Till kategorien ännu

icke väckta anspråk höra de anspråk på ersättning för skada, som fallägarna

genom den rubbade vattenföringen lidit under tiden från det sjösänkningen

under förra hälften av 1912 genomfördes och till dess att återställande

eller annan uppgörelse skett. Åtskilliga av fallägarna hava redan

1921 förbehållit sig rätt att föra talan angående sådan skada.

De anspråk, som det i enlighet med vad nu nämnts ankomme på utredningsmännen

att förlikningsvis avveckla, vore:

1) fallägarnas anspråk på en regleringsdamm och på vattenreglering i

sjön,

2) fallägarnas anspråk på rättegångskostnader i det mål, i vilket deras

yrkande örn regleringsdamm och reglering bifallits,

3) fallägarnas anspråk på ersättning för skada av sjösänkningen under

förfluten tid.

Huvudgrunderna för ett blivande förlikningsförslag

hava utredningsmännen angivit sålunda:

En sådan gestaltning av förlikningsförslaget att fallägarna utbyta sin

rätt till regleringsdamm och vattenreglering i sjön mot annat vederlag

har flera skäl för sig. Dels är det av stort intresse ur jordbrukssynpunkt,

att Hornborgasjön får bibehållas i sitt avsänkta läge och att förty byggandet

av regleringsdamm och vattenreglering i sjön ej komma till stånd,

dels kan den hastigt igenväxande Hornborgasjöns lämplighet som vattenmagasin

starkt ifrågasättas 1 och dels är det ännu ej utrett, huruvida nyttan

av den av högsta domstolen föreskrivna regleringsdammen står i ett

sådant förhållande till skadan av samma dammbyggnad, att den — med

hänsyn till vattenlagens bestämmelser örn vattenbyggnads tillåtlighet —

överhuvudtaget får byggas. Genom att avstå från regleringsdammen gå

fallägarna emellertid miste örn den förbättring i lågvattenföring och det

skydd mot häftiga flöden, som genom regleringen skulle kunna hava åstadkommits.

Utredningsmännen hava tänkt sig, att den uteblivna regleringsvinsten

skall kompenseras dels medelst ersättning i pengar dels ock

medelst viss kanalisering i Hornborgasjöns botten samt att skyddet mot

1 Jfr Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932, justitierådet Geijers votum. Se N. J. A.

1932 not. A 48.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

häftiga flöden skall åstadkommas medelst en skyddsdamm av enkel konstruktion,

som skall komma till användning allenast i de sällsynta fall,

då flöden av viss exceptionell storlek inträffa.

Ansökan örn tillstånd att bygga en skyddsdamm har — sedan utredningsmännen

tillhandahållit erforderlig utredning av företaget ingivits

till Västerbygdens vattendomstol.

Utredningsmännen hava undersökt möjligheten att utbyta penningersättningen

mot ersättning i form av elektrisk kraft men hava funnit, att

ett sådant utbyte både på grund av praktiska och ekonomiska skäl ej kan

åstadkommas.

Vidkommande fallägarnas anspråk på rättegångskostnader och ersättning

för skada i förfluten tid anse utredningsmännen sådana anspråk i

och för sig befogade.

Vid utredningsmännens undersökningar beträffande företagets

förmåga att gälda ersättning har nogsamt framgått, att det

icke finnes utsikter för att förlikningsvis nedbringa fallägarnas ersättningssumma

så lågt, att den rymmes inom ramen för sänkningsföietagets

betalningsförmåga. Till belysande av sänkningsföretagets betalningsförmåga

hänvisa utredningsmännen till sänkningsföretagets balansräkningar

för åren 1929, 1930 och 1931, vilka utvisa, att företagets skulder nämnda

år överstego dess tillgångar med respektive 387,142 kronor 21 öre, 74,691

kronor 6 öre och 71,783 kronor 16 öre, samt citera ur ett av länsstyrelsen

i Mariestad i februari 1930 till Konungen avgivet yttrande följande:

»Länsstyrelsen har med ledning av tillgängliga taxeringshandlingar

sökt verkställa utredning angående delägarnas ekonomiska förhållanden

och därvid funnit, att den ojämförligt största delen av delägarna äro så

hårt gäldbundna, att de sakna varje möjlighet att erlägga deni åvilande

andel i företagets skuldsumma. Till belysande av detta sakförhållande

får länsstyrelsen meddela, att i 129 undersökta fall endast 23, representerande

en mycket obetydlig deltagningsskyldighet, visat sig vara utan gäld.

Av de övriga voro 99 stycken småbruk eller bondebruk med ett sammanlagt

taxeringsvärde av 966,900 kronor, belastade med en gäld av 589,300

kronor. Att märka är, att i denna skuldsumma icke ingår den andel i de

beviljade odlingslånen, som påvilar vederbörande fastigheter, och givetvis

ej heller dessas andel i sjösänkningsföretagets skulder. Denna oerhörda

skuldsättning är till stor del beroende på att vederbörande jordägare

måst upplåna medel till gäldande av tidigare verkställda utdebiteringar.

— Därest styrelsen för företaget skulle se sig nödsakad att nu verkställa

utdebitering för gäldande av företagets hela skuldsumma, kan man

med säkerhet befara, att åtminstone 40 ä 50 procent av delägarna icke

kunna fullgöra sina skyldigheter. Dessas betalningsskyldighet komme

dä att helt eller delvis överflyttas på de kvarvarande delägarna, varigenom

även en stor del av dessa bleve ruinerade. Detta skulle i sin tur beröra

ett stort antal personer, vilka hava affärer med eller stå i borgensansvar

för de av företaget ruinerade, och sviterna härav skulle i nuvarande

penningknappa tider bliva mycket svåra. Till belysande hur ett dylikt

övervältrande av betalningsskyldigheten å övriga delägare kan äga rum

får länsstyrelsen meddela, att åtminstone en fastighet med en deltagnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 252.

skyldighet av omkring 5.92 procent på senare tid varit föremål för exekutiv

försäljning, därvid fastighetens andel i kostnaderna icke utgick. Då

den nya ägaren förvärvat fastigheten utan alla andra gravationer än i

köpevillkoren angivits, torde dess andel i företagets skulder icke heller

för framtiden kunna utbekommas.»

Utredningsmännen hava vid angivna förhållande måst räkna med statsbidrag

såsom en nödvändig förutsättning för att förlikning skall komma

till stånd, samt åberopa såsom skäl för statshjälpen ytterligare

följande:

De skäl, som tidigare föranlett riksdagen att anslå medel till förhindrande

av sänkningsföretagets ekonomiska sammanbrott förelåge alltjämt.

Härtill komme angelägenheten av att Hornborgasaken äntligen bragtes

friden. Det nuvarande sedan ett 20-tal år tillhaka rådande ovisslietstillståndet

lade en hämsko både på jordbruksnäringen i trakten av Hornborgas

joil och på kvarndriften i Flian och skapade missmod bland ett avsevärt

antal av landskapets innevånare. Det hade sagts, att det vilade en

död hand över orten, och i betraktande av att i företaget ingående fastigheter

på grund av det rådande ovisshetstillståndet vore så gott som osäljbara

vore detta omdöme motiverat.

Till nämnda skäl för statshjälp bomme emellertid numera även ett annat,

som enligt utredningsmännens mening gjorde det till en bjudande

plikt för staten att rätta till skadan. Då staten tidigare histräckt sänkningsföretaget

med penningar, hade det varit för att hjälpa företaget ur

en ohållbar ekonomisk situation, som till viss del varit självförvållad av

företaget. Då sänkningsföretaget nu återigen nödgades lita till statens

hjälp, vöre det för att komma ur en ännu svårare ekonomisk situation än

den tidigare, men en situation i vilken företaget råkat utan eget förvållande.

Vallande till att skada för fallägarna överhuvudtaget uppkommit

av sjösänkningen vore i första hand den förrättaingsman, som uppgjort

förslaget till sänkningen och som i sitt utlåtande givit uttryck åt den uppfattningen,

att fallägarnas rätt icke komme att förnärmas genom sjösänkningen.

Vållande till att deltagarna i sänkningsföretaget blivit skyldiga

att ersätta fallägarnas skada vore uteslutande samme förrättningsman,

som icke inkallade fallägarna till förrättningen. Då nu denna förrättningsman

var en statens tjänsteman, som utförde sin förrättning efter

offentligt uppdrag, trädde staten själv fram såsom medansvarig till den

uppkomna situationen. Juridiskt ansvarig vore jämlikt svensk rätt staten

visserligen icke för skada, som vållats genom rättsstridigt utövande av

offentlig myndighet (jfr Gastberg: Statens og Kommunenes Ansvar for

sine Tjenstemenns Handlinger s. 28 ff.), men då det rättsstridiga utövandet

av offentlig myndighet medförde så ödesdigra konsekvenser för den

enskilde medborgaren, som i detta fallet, antoge det moraliska ansvar

som staten ådragit sig, alltmer karaktären av ett juridiskt, eller ett ansvar

som förpliktade till att avhjälpa skadan.

Utredningsmännen övergå härefter att yttra sig särskilt angående

statsmyndigheternas åtgärder såsom medverkande till

skadan, samt anföra härom:

Ehuru ett enbart påpekande av de försummelser, förrättningsmannen

gjort sig skyldig till, vöre tillfyllest för att i detta fall pålägga staten del

i ansvaret för det inträffade, ville utredningsmännen likväl något närmare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 252.

belysa icke blott förrättningsmannens åtgärder utan även vissa andra

statsmyndigheters sysslande med sjösänkningsfrågan, vilket indirekt medverkat

icke blott till att den felkalkylerade sänkningen blivit utförd utan

även till att skadan av sänkningen uppgått till så stora belopp, som nu vore

fallet. , , ,

Redan i ansökningen av den 28 december 1898 till länsstyrelsen angående

förordnande av förrättningsman, vilken ansökningshandling med all sannolikhet

uppsatts av den sedermera förordnade förrättningsmannen, hade

begåtts det felet, att de hemman, vattenverk och andra lägenheter, som

saken förmenades angå, icke såsom 29 § dikningslagen föreskreve uppgivits.

I ansökningen sades endast, att förteckning över dem saken förmenades

angå framdeles komme att lämnas till förrättningsmannen. Anledningen

till att fullständig uppgift örn sakägarna skulle lämnas redan i ansökningen

vore uppenbarligen bland annat den, att uppgiften skulle vara länsstyrelsen

till ledning vid utfärdandet av den kungörelse angående sökandenas

förslag till förrättningsman, som det jämlikt 29 § tredje stycket i

dikningslagen ålåge länsstyrelsen att befordra till uppläsande i kyrkorna

för de församlingar, där hemman, vattenverk eller annan lägenhet,

som saken förmenades angå, vore belägen. Då nu länsstyrelsen fått

en ansökan utan uppgift örn vilka som kunde tänkas vara sakägare, bolde

länsstyrelsen hava införskaffat sådan uppgift. Länsstyrelsen hade emellertid

nöjt sig med att kungöra förslaget till förrättningsman allenast i

kyrkorna för de församlingar omkring sjön, där till förbättring föreslagen

mark vore belägen. Att dessa fastigheter icke vore de enda, som saken

kunde angå, borde hava varit uppenbart för länsstyrelsen bland annat a^

den anledningen, att det var fråga örn sänkning eller fullständig uttoppning

av Hornborgasjön. För länsstyrelsen borde det alltså hava stått

klart, att saken kunde angå även nedanför liggande vattenverk. Genom

länsstyrelsens underlåtenhet att kungöra förslaget till förrättningsman i

kyrkorna för församlingarna kring Flian hade sjösänkningsfrågan redan

från början blivit inkapslad såsom rörande allenast jordägarna kring sjön.

Länsstyrelsen hade fortsatt på den inslagna vägen, då länsstyrelsen, i

samband*med förordnande av förrättningsman, underlåtit att jämväl förordna

en i vattenverksfrågor sakkunnig god man. Sådan god man skulle

jämlikt 30 § andra stycket dikningslagen förordnas, då fråga vöre om vattenverks

ändring eller utrivning. Då ansökningen alternativt gällde fullständig

uttappning av sjön, måste den naturliga vattenföringen i Flian

bliva rubbad till men för vattenverken. Och örn ett vattenverks värde försämrades

eller bortginge genom att den för verkets drift behövliga vattenmängden

rubbades eller borttoges, så vore det detsamma som att verket

ändrades eller utreves, vilket fordrade förordnande av en i vattenverksfrågor

sakkunnig god man.

Även om nu berörda brister i ärendets handläggning kunde sagås vara

av underordnad betydelse såsom medverkande faktorer till realiserandet

av sänkningsföretaget, vore de dock exempel på åsidosättande av lagbestämmelser,

sorn, örn de iakttagits, kunnat giva sänkningsfrågan en annan

utgång än den fått.

Förrättningsmannen hade vid utförandet av sitt uppdrag gjort sig skyldig

till ett flertal ödesdigra fel. Såsom hans största försummelse hade i

rättegångshandlingarna anförts, att han underlåtit att till synen kalla

vattenverksägarna, och förvisso var denna underlåtenhet ett mycket allvarligt

fel. Den kunde hava bibragt fallägarna den tron, att förrättningsmannen

noga undersökt frågan huruvida skada skulle komma att tillskyn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 252.

das deni genom sänkningen och att lians undersökningar givit till resultat,

att sådan skada icke skulle uppkomma, och möjligt vore att, om fallägarna

kallats och kommit tillstädes, sådana synpunkter blivit framförda, att

sänkningen sedermera utförts på ett sätt, som icke länt fallägarna till

skada. Förrättningsmannens underlåtenhet att kalla fallägarna hade även

medfört den konsekvensen, att skyldigheten att rätta till den skada, som

uppkommit genom sänkningen, vältrats över på sänkningsföretaget. För

sänkningsföretagets del hade således underlåtenheten att kalla fallägarna

varit av ödeläggande verkan. Men även om fallägarna kallats, hade skadan

därmed icke i och för sig undvikits, och underlåtenheten att kalla fallägarna

vore således icke direkt orsak till skadan. — En direkt orsak till

skadan vore däremot förrättningsmannens underlåtenhet att undersöka,

hur vattnet skulle komma att avrinna ur det efter sänkningen kvarvarande

magasinet. Förrättningsmannen hade utgått från den felaktiga föreställningen,

att fallägarna icke hade någon rätt till sjömagasinet, men han

hade ändock ansett sin skyldighet vara att anordna sänkningsförslaget så,

att vattentillgången för nedanför liggande tillvaratoges. Detta intresse

hade han emellertid tillvaratagit allenast på det sätt, att han — såsom han

trodde — tillskapade ett magasin, som var större än magasinet före sänkningen,

men han hade helt och hållet underlåtit att undersöka, hur vattnet

skulle komma att avrinna ur detta nya magasin. Härtill komme, att

det nya magasinet i verkligheten ingalunda blev större än det gamla utan

mycket mindre.

Utredningsmännen ville i detta sammanhang erinra örn att riksdagens

revisorer i sin 1927 avgivna berättelse angående bland annat vissa illa

planlagda vattenavledningsföretag yttrat, att intressenterna uti företag

av denna natur hade befogade anspråk på att, när de i dylika frågor hänvände

sig till statens för ändamålet tillsatta befattningshavare, saken

också av dessa utreddes på ett så vederhäftigt sätt, att intressenterna ej

genom felbedömningar eller slarv av förrättningsmannen föranleddes till

oräntabla eller illa planlagda företag och därigenom utsattes för allvarliga

ekonomiska risker.

Mot den kontrollerande verksamhet, länsstyrelsen utövade beträffande

företaget i samband med meddelandet av tillstånd från det allmännas sida

till företagets utförande, kunde måhända befogade anmärkningar icke riktas.

Dock vore att märka, att den tekniska kontrollen förfelades, därigenom

att densamma uppdragits åt förrättningsmannen.

Allvarliga anmärkningar torde däremot kunna riktas mot den kontrollerande

verksamhet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utövat beträffande

det planerade företaget i samband med företagets ansökan örn lån ur odlingslånefonden.

Det syntes utredningsmännen, att man hade skäl att

kräva, att denna kontrollverksamhet utövades med sakkunskap och synnerlig

noggrannhet. Bestämmelsen att denna styrelse i förening med lantbruksstyrelsen

skulle granska förrättningshandlingarna och vitsorda, att

laga hinder mot företagets utförande icke förefunnes, vore nämligen av

betydelse icke blott såsom en åtgärd, som skulle säkerställa staten såsom

långivare, utan även såsom ett allmänt korrektiv mot att illa planlagda

företag komme till utförande. Ett beviljat lån verkade såsom pådrivare

för sökandena att utföra och slutföra företaget även örn det under byggnadstiden

skulle yppa sig omständigheter, som kunde giva anledning" till

hela företagets inhiherande. I de båda styrelsernas gemensamma utlåtande

över nu ifrågavarande låneansökning hade frågan örn laga hinder berörts

mera i förbigående, och man frestades till det antagandet, att sty
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

relserna i likhet med förrättningsmannen nöjt sig med att konstatera, att

något formellt hinder för företagets utförande ej förelåge. Härmed kunde

nu vara hur som helst, ofrånkomligt vore dock, att i de båda styrelsernas

utlåtande icke uppmärksammats vare sig att förrättningsmannen felaktigt

beräknat volymen av det efter sänkningen kvarvarande nyttiga magasinet

i sjön eller att förrättningsmannen helt och hållet underlåtit att beräkna,

hur vattnet skulle komma att avrinna ur detta magasin. Trots

dessa oriktigheter hade odlingslån tillstyrkts, vilket vore detsamma som

att direkt medverka till sjösänkningens tillblivelse.

Skulle någon anmärkning riktas mot fallägarna själva i denna sak, så

vore det den, att de, i den mån de hade vetskap örn att en sjösänltningsförrättning

vore å hane, icke inställde sig vid förrättningen. Man finge

emellertid icke förtänka dem, örn de litade på den av staten tillhandahållna

sakkunskapen.

Så snart fallägarna märkte, att sjösänkningsarbetena lände dem till

skada, hade de vidtagit alla anstalter, som överhuvud kunde göras, för att

få företaget stoppat, innan arbetena fortskridit så långt, att själva sänkningen

av sjöytan kunde äga rum. Sålunda hade de redan under 1910

hos länsstyrelsen begärt handräckning för arbetenas inställande under

åberopande av att de ej varit kallade till förrättningen, men att de lede

skada av densamma. Länsstyrelsen hade emellertid i utslag den 23 december

1910 funnit sådana skäl icke vara i målet förebragta, att förbud

mot sjösänkningen kunde meddelas, och Göta hovrätt, där fallägarna anförde

besvär, hade i utslag den 4 juli 1911 kommit till samma resultat. Fallägarna

anförde besvär, men till följd av rättsskipningens långsamhet blev

deras klagan onyttig. Högsta domstolens utslag meddelades nämligen icke

förr än mer än 2 år och 3 månader efter det hovrätten dömt i saken, och under

denna tid hade den slutliga sänkningen av sjön hunnit ske. Detta skedde

nämligen under förra hälften av 1912, och den 20 oktober 1913 meddelades

Kungl. Maj:ts utslag. Detta utslag innehöll visserligen, att Kungl. Maj:t

ej fann skäl göra ändring i hovrättens utslag, men av den omständigheten

att tre justitieråd såsom särskild motivering framhöllo, att arbetena dåmera

fortskridit så långt, att de återstående arbetena icke kunde inverka

på klagandenas rätt, hade man anledning antaga, att saken kunnat få

en annan utgång, örn den kommit under högsta domstolens behandling,

medan det ännu var tid att inhibera sänkningen.

Kunde man säga, att den nu skildrade handräckningsprocessen utgjorde

ett gott exempel på vådan av långsam rättsskipning, torde nian med ännu

större fog kunna avgiva samma omdöme örn den rättegång, som fallägarna

i november 1910 anhängiggjorde vid Gudhems häradsriitt och i vilken rättegång

de yrkade, att syneutlåtandet skulle förklaras vara utan verkan

mot dem. Denna rättegång uppvisade en brokig samling av uppskovsbeslut,

meddelade även mot parts bestridande och med rundligt tilltagna

uppskovsintervaller. Trots att domstolen redan vid första och i varje fäll

vid andra rättegångstillfället hade fullt material för ett uttalande, att företaget

kunde inverka på fallägarnas rätt, (att domstolen icke behövde

fordra bevisning örn att skada verkligen skedde framgick av en vid andra

rättegångstillfället företedd dom av högsta domstolen i ett liknande fall)

hade handläggningen vid häradsrätten dragit ut i fem år, allt under det

att skadan leir vattenverken kumulerades. Betecknande för det i detta

mål florerande uppskovssystemet vore, att, ehuru vid fjortonde rättegångstillfället

den 15 mars 1915 klart uttalande förelåg av rättens sakkunnige

därom, att vattenverken tillskyndades skada genom sjösänkningen, härads
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

rätten i allt fall mot fallägarnas bestridande uppsköt målet till septembersammanträdet

samma år, d. v. s. i det närmaste ett halvt år. Över detta

uppskovsbeslut klagade fallägarna i Göta hovrätt, som i utslag den 8 juni

1915 fann, att målet genom uppskovsbeslutet onödigt uppehölles, samt berättigade

fallägarna att erhålla urtima ting för målets handläggning. —

Anmärkningsvärt vore vidare det långa dröjsmålet mellan hovrättens och

högsta domstolens domar 1, tre år och sex månader, och detta i en rättegång

som hade till ändamål att sätta en gräns för en fortlöpande skada.

Även den därefter följande rättegången vid Västerbygdens vattendomstol

hade dragit långt ut på tiden. Av domstolshandlingarna framginge,

att vattenverksägarna gång efter annan överlämnade målet till prövning

och framhöllo vikten av att saken icke förhalades.

I fråga örn grunderna för skadeståndsberäkningen anföra

utredningsmännen, att de vid beräknandet av det belopp, som enligt

deras mening erfordrades för att åstadkomma en uppgörelse med fallägarna,

gått till väga på följande sätt.

Med ledning av utredningar och beräkningar, som förekommit i rättegångarna

och i samband med ett tidigare förlikningsförsök i saken, hade

gjorts nya beräkningar av den genom sänkningen uppkomna minskningen

i nyttig vattenframrinning i Flian, därvid såsom slutliga resultat

framkommit medeltalsbelopp i sekundkubikmeter särskilt för vinterhalvåret

och särskilt för sommarhalvåret. Tillika hade skilts på förfluten tid

och kommande tid, beroende på att förlikningsförslaget förutsatte ett sådant

fullföljande av arbetena med avloppsgravarna i forna sjöbottnen, att

vattenavrinningen ur sjön för kommande år bleve fördelaktigare än den

tidigare varit. — Härefter hade, med användande av de sålunda erhållna

värdena å förlorad vattenmängd, beräkning gjorts för varje särskilt verk

av dels den skada verket lidit i gången tid dels ock verkets framtida skada.

Härvid hade hänsyn tagits till varje verks fallhöjd, beskaffenhet, belägenhet,

driftsförhållanden med mera.

De egentliga förlikningsförhandlingarna med fallägarna och

företaget hade ägt rum under förra hälften av januari samt under mars

och första hälften av april 1933. Ehuru fallägarna redan vid sammanträdet

den 11 augusti 1932 uttalat sig för att det borde utarbetas ett förlikningsförslag,

grundat på att sjön skulle förbliva i sitt avsänkta läge och

att ersättning till fallägarna skulle givas i penningar samt i form av en

damm till skydd mot häftiga flöden, hade åtskilliga fallägare under de

senare förhandlingarna visat sig mycket obenägna för att avstå från den

regleringsdamm, de tillerkänts genom Kungl. Maj:ts dom den 22 februari

1932. Så småningom hade emellertid samtliga fallägare godtagit principen

örn regleringsdammens slopande. I ändamål att minska obenägenheten

för en lösning i denna riktning hade utredningsmännen tillika i sitt

förslag intagit en bestämmelse örn att företaget genom ny kanalisering i

1 Göta hovrätts dom den 8 juni 1917 och Kungl. Maj:ts dom den 3 december 1920.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 252. 15

sjöbottnen skulle möjliggöra bättre vattenföring i Flian under lågvattenperioder.

Det av parterna godtagna förlikningsförslaget bär i sin

helhet följande innehåll:

Fallägarna avstå från alla vidare anspråk mot företaget under villkor:

1) att företaget förbinder sig att till skydd mot häftiga flöden i Flian

uppföra och underhålla en dammbyggnad i vattendraget vid Trestena bro

samt att med denna damm reglera avrinningen ur Hornborgasjön så att

mer än tjugu kubikmeter i sekunden icke kommer att framgå i vattendraget

nedom dammen;

2) att företaget förbinder sig att i och för förbättrande av lågvattenföringen

i Flian dels upptaga kanaler i Hornborgasjöns botten så att vattnet

från tillflödena Tranumsbäcken och Uddagårdsbäcken kan framkomma

till utloppet ur sjön, dels ock för all framtid vidmakthålla såväl dessa kanaler

som de redan förut befintliga kanalerna i sjöbottnen från Hornborgaån,

Bredgårds mossar, Bjurumsdiket samt dikena söder och norr örn Dagsnäs,

3) att företaget i ersättning för fallägarnas rättegångskostnader vid

Västerbygdens vattendomstol i det vid denna domstol anhängiga stämningsmålet

mellan ägare av vattenfall i Flian, å ena, och företaget, å

andra sidan, till motparterna erlägger 50,000 kronor, samt

4) att till en var av de ersättningsberättigade fallägarna respektive f. d.

fallägare utbetalas ett kontant belopp.

I förlikningsförslaget är vidare intaget en utfästelse av fallägarna att,

örn förestående villkor uppfyllas, dels anmäla till Västerbygdens vattendomstol,

att förlikning träffats i förenämnda rättegång, dels ock att hos

domstolen anhålla, att förlikningen måtte fastställas av domstolen.

Vidkommande fö rli k ningsför handlingarnas hittillsvarande

resultat och plan för förlikningens slutliga genomförande

anföra utredningsmännen:

På grund av egna beräkningar och efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet

hade utredningsmännen inriktat sig på att nedbringa

summan av de ersättningsbelopp, som enligt punkt 4 i förlikningsförslaget

skulle utbetalas till fallägarna, till 625,000 kronor. Denna summa hade

emellertid intill dagen för betänkandets avlåtande eller den 25 april 1933

icke ernåtts. Sammanlagda summan av de till sagda dag avlämnade

anbuden uppginge nämligen till 680,800 kronor.

De belopp, som i övrigt erfordrades för förlikningens genomförande,

vore till skyddsdamm och kanaler 25,000 kronor och till rättegångskostnader

50,000 kronor.

Av de medel, som åtginge till förlikningens genomförande, hade företaget

iklätt sig betalningsansvar för 125,000 kronor under förutsättning

att företaget bereddes ett under vissa år ränte- och amorteringsfritt lån å

samma belopp. Vidare hade en enskild person till utredningsmännens

ordförande avlämnat en den 14 mars 1933 dagtecknad förbindelse, i vilken

utfärdaren — under tillkännagivande att till hans förfogande från ett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

f. lantbruksingenjören Sjöberg närstående håll ställts ett belopp av 25,000

kronor att användas till förlikningens genomförande — utfäste sig att till

revisionssekreterare S. Turén eller order utbetala nämnda belopp fyra månader

efter det riksdagsbeslut örn erforderligt statsunderstöd fattats och

formlig uppsägning till inbetalning skett samt under förutsättning att

»nu pågående förlikningsförhandlingar i tvistefrågorna mellan vattenverksägare

vid Hornborgasjöns avlopp, Filan, och företaget för sänkning

av Hornborgasjön bliva i och med statens medverkan och understöd

förda till slutlig uppgörelse».

Under förutsättning att förenämnda ersättningssumma 680,800 kronor

kunde nedbringas till 625,000 kronor, uppginge den summa som erfordras

för förlikningens genomförande till 700,000 kronor. Avräknades härifrån

det belopp 125,000 kronor, för vilket företaget iklätt sig betalningsskyldighet,

och det belopp, 25,000 kronor, som från enskilt håll ställts till utredningsmännens

förfogande, återstode en summa av 550,000 kronor, som

syntes utredningsmännen nödvändigt att begära av statsmedel. Utredningsmännen

ansåge det i varje fall uteslutet, att parterna skulle kunna

förmås att själva vidkännas någon del av detta belopp. Stämningen vore

å ömse sidor mycket irriterad, och å ömse håll ansåge man sig pressad till

stora eftergifter. Utredningsmännen ville i detta sammanhang framhålla,

att enligt deras uppfattning ingen utväg borde lämnas oprövad för att nu

bringa Hornborgafrågan ur världen. För utredningsmännen tedde sig

denna sak såsom en samhällsolycka och icke blott såsom en tvist mellan

enskilda parter.

Utredningsmännen ansåge, att den av fallägarna hittills fordrade ersättningssumman

680,800 kronor borde kunna ytterligare nedbringas. De

flesta fallägarna hade visserligen slutligen förklarat sig åtnöjas med

ersättningsbelopp, som utredningsmännen ansåge sig kunna tillstyrka,

men i vissa fall vore kraven enligt utredningsmännens åsikt fortfarande

allt för höga. Skulle godvillig överenskommelse angående ersättningssumman

icke slutligen kunna ernås beträffande en eller annan fallägare,

vars anspråk kunde karakteriseras såsom oskäligt, funnes den möjligheten

att lämna sådana fallägare utanför förlikningen och låta hans

anspråk prövas av vattendomstolen. Det rådde intet tvivel örn att värdet

av den förbättring i vattenföring, regleringsdammen kunde komma att

medföra för ett eller annat vattenverk i Filan, vore betydligt underlägset

värdet för jordbruket av dammens slopande.

Antalet ersättningstagare uppginge till 26, därav 22 nuvarande och 4

förutvarande fallägare. Av de 22 nuvarande fallägarna representerade

20 bebyggda och 2 obebyggda fall. I vattendraget funnes härjämte ett par

fall, beträffande vilka ägarna avsagt sig anspråk på ersättning. Obetydliga,

ej utbyggnadsvärdiga fall hade utredningsmännen lämnat åsido. De

bebyggda fallen utgjordes mestadels av kvarnar, 16 stycken, de flesta

tullkvarnar och återstoden handelskvarnar. I åtskilliga av kvarnarna

funnes reservkraft inmonterad, särskilt i handelskvarnarna. I övrigt utgjordes

vattenverken av kraftstationer, huvudsakligen för belysning, samt

av två industrier, nämligen ett mindre ullspinneri samt en större spinnerifabrik.

Den sammanlagda bebyggda fallhöjden utgjorde cirka 50 meter.

Förlikningsförslagets genomförande förutsatte, att vattendomstolens

tillstånd till byggandet av skyddsdamm och upptagande av kanaler erhölles.

Av den numera avslutade skriftväxlingen i vattendomstolen angående

detta ärende framginge, att det enda intresse, som kunde bliva

förnärmat av dessa åtgärder, vore intresset att bevara sjöns egenskap av

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition nr 252.

att vara uppehållsort för vissa fågelarter. Det syntes emellertid uppenbart,

att naturskyddsintresset i detta fall ej vore av sådan valör; att det

kunde utgöra hinder för ifrågavarande åtgärder.

På grund av vad i betänkandet anförts hava utredningsmännen tillstyrkt,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels anvisa för budgetåret

1933/1934 under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av

550,000 kronor att enligt Kungl. Majits närmare bestämmande användas

för ernående av förlikning i de tvister, som till följd av Hornborgasjöns

sänkning uppkommit mellan Hornborgasjöns sänkningsföretag och fallägare

i ån Elian, dels ock medgiva, att Kungl. Majit må ur undsättningsfonden

för nyss sagda ändamål bevilja sänkningsföretaget ett lån å 125,000

kronor att av företaget åtnjutas räntefritt och på de villkor i övrigt,

Kungl. Majit föreskriver.

Över utredningsmännens betänkande avgivna yttranden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i yttrande den 5 maj 1933 efter omnämnande

av den statshjälp företaget erhöll 1930 och 1931 anfört bland

annat;

Genom den statshjälp, företaget sålunda erhöll, har detsamma undgått

ekonomiskt sammanbrott, varjämte företaget satts i stånd att genom utförande

av vissa arbeten tillgodogöra sig sänkningsresultatet i något större

utsträckning än tidigare. Såsom i betänkandet framhålles är emellertid

företagets ställning alltjämt synnerligen prekär. Enligt senaste bokslut

utgjorde företagets skulder 194,075 kronor 41 öre. Uti samma bokslut upptagas

tillgångarna, bestående av utbrytningsjord, till 100,000 kronor. Att

märka är, att denna utbrytningsjord vid innevarande års fastighetstaxering

åsattes ett värde av allenast 70,000 kronor.

Länsstyrelsen erinrar vidare, att företaget utöver de i bokslutet upptagna

skulderna jämväl står i ansvar för kostnaderna för uppförande och

underhåll av en regleringsdamm och för en vattenreglering, som skulle

medföra förlust av jordvärden till belopp av omkring 250,000 kronor, ävensom

för vattenverksägarnas rättegångskostnader och för ersättning till

vattenverksägarna för skada i förfluten tid. Sedan länsstyrelsen härefter

meddelat, att för arbetets finansierande hos delägarna utdebiterats 443,712

kronor 62 öre, har länsstyrelsen vidare anfört:

»Sammanlagda taxeringsvärdet å de i företaget deltagande fastigheterna

utgjorde år 1932 3,626,500 kronor, varav å kronodomäner belöpa 120,700

kronor och å kyrklig jord 109,900 kronor.

Uti länsstyrelsens i betänkandet omförmälda utlåtande den 18 februari

1930 har länsstyrelsen framlagt resultatet av vissa undersökningar angående

delägarnas ekonomiska bärkraft. Denna undersökning har länsstyrelsen

nu sökt i möjligaste mån fullständiga samt därvid funnit, att 173

undersökta i företaget deltagande fastigheter (taxeringsenheter), år 1932

taxerade till sammanlagt 2,532,200 kronor, belastas med gilld av åtminstone

1.900,000 kronor, en skuldsumma som motsvarar mer än 75 procent av fas
Bihang

lill riksdagens protokoll 11)33. 1 sami. Nr 252. -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tigheternas sammanlagda taxeringsvärden. I de två sistnämnda summorna

har dock icke inräknats Stora Bjurums egendom med underlydande

i Bjurums socken med ett taxeringsvärde av 863,700 kronor och en deltagningsskyldigliet

av 15.104 procent liksom ej heller i företaget delaktiga

kronodomäner och ecklesiastika fastigheter.

Vid uppskattning av den delägarna åvilande gälden Ilar icke inräknat*

delägarnas andel i odlingslånen (summan av de oguldna annuiteterna utgör

91,479 kronor 47 öre) och sänkningsföretagets skulder samt ej heller

kostnaden för byggandet av den föreskrivna regleringsdammen och vattenverksägarna

tillkommande skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Av det anförda torde med all önskvärd tydlighet framgå, att delägarna

och företaget i stort sett sakna förmåga att gälda ytterligare kostnader

för Hornborgasjöns sänkningsföretag.

Till stöd för ett förnyat statligt ingripande talar icke blott den omständigheten,

att åtgärder måste vidtagas till förhindrande av hela traktens

nedsjunkande i ekonomisk misär utan även att den situation, vari

företaget nu råkat, måste, såsom i betänkandet angives, anses hava uppkommit

genom förrättningsmannens, en statens tjänstemans felaktiga

handläggning av förrättningen och utan sänkningsföretaget och dess delägares

förvållande. Utkrävandet av de ytterligare oerhörda belopp, varom,

nu är fråga, skulle säkerligen driva en mängd jordbrukare i orten från

gård och grund, varigenom de arbetslösas skaror ytterligare skulle okas,

förutom det att de av företaget berörda kommunerna med en folkmängd

mellan 5,000 och 6,000 personer skulle komma i en synnerligen prekär situation,

som förr eller senare måste nödvändiggöra ett statligt ingripande.»

Under hänvisning till vad sålunda anförts har länsstyrelsen tillstyrkt

det i utredningsmännens betänkande framlagda förslaget.

Lantbruksstyrelsen har i yttrande den 4 maj 1933 — efter en kort sammanfattning

av vad utredningsmännen yttrat angående företagets rättegångar

och nuvarande ekonomiska läge ävensom av deras förslag till Hornborgafrågans

lösning — vidare anfört:

»Jämväl enligt lantbruksstyrelsens uppfattning är det otvivelaktigt ett

intresse av stor betydelse, att den s. k. Hornborgafrågan bringas ur världen,

i främsta rummet med hänsyn därtill, att ett fortsättande under längre

tid av det nu rådande osäkerhetstillståndet icke torde kunna undgå att

till slut medföra i första hand ödeläggande verkningar för jordbruket i

trakten men samtidigt också svåra ekonomiska följder jämväl för andra

av detta jordbruk beroende näringsgrenar. Ur dessa synpunkter anser sig

lantbruksstyrelsen böra förorda, att statsmakterna, utöver vad redan skett,

lämna ekonomiskt stöd till förverkligande av det med förlikningsförslaget

avsedda syftemålet, I detta sammanhang må erinras, att företaget hittills

åtnjutit statsunderstöd med sammanlagt 669,930 kronor, varav 350,000

kronor såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, 269,930 kronor

såsom lån från odlingslånefonden samt 50,000 kronor såsom räntefritt lån

från undsättningsfonden. Ä förstnämnda lån har, enligt vad lantbruksstyrelsen

inhämtat i statskontoret, företaget i ränta och amortering hittills

inbetalat 336,883 kronor 12 öre, varefter återstående annuiteter å lånet

uppgå till 308,945 kronor 35 öre. Lånet från undsättningsfonden skall

av företaget återbetalas med 25,000 kronor före utgången av år 1938 oell

nied återstående 25,000 kronor före utgången av år 1939.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Emellertid synes en medverkan från statens sida till genomförande av

<let nu föreliggande förlikningsförslaget böra ske allenast under den förutsättningen,

att nämnda förslag kan visas innebära en ej endast för de

i företaget intresserade parterna fördelaktig utan jämväl från det allmännas

synpunkt möjligast förmånlig lösning av de genom sänkningsföretaget

uppkomna tvistefrågorna.

Lantbruksstyrelsen har icke blivit av vad i förlikningsmannens utredning

anförts övertygad örn att det nu framlagda förslaget till förlikning

uppfyller dessa krav.

Vid bedömandet huruvida så iir förhållandet synes närmast böra inidersökas,

vilka uppoffringar ett genomförande av högsta domstolens i förlikningsförslaget

omnämnda dom av den 22 februari 1932 skulle kräva av

företagets delägare oell det allmänna. Genom nämnda dom har sänkningsföretaget

förpliktats, bland annat, att uppföra en dammbyggnad i Hornborgasjöns

utlopp och reglera vattenavrinningen ur sjön enligt i domen

angiven tappningsplan. Någon utredning rörande kostnaderna för dessa

åtgärder Ilar likväl icke lämnats i förlikningsförslaget, och den föi avgivande

av lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet knappt tillmätta tiden

medgiver icke verkställande av sadan utredning genom lantbruksstyrelsens

försorg. Vilka uppoffringar staten kunde finnas böra ikläda sig för

att möjliggöra för företaget att verkställa i domen föreskrivna arbeten

m. m. låter sig därför i det skick ärendet nu föreligger icke bedöma.

Emellertid torde det finnas anledning erinra örn vad i Västerbygdens

vattehdomstols den 9 juni 1928 meddelade dom i det genom högsta domstolens

förberörda dom avdömda målet anförts rörande verkningarna av

de åtgärder för reglering av vattenavrinningen ur sjön, som av vattendomstolen

föreskrivits, och som sedermera fastställts av högsta domstolen

med vissa smärre ändringar, vilka synas vara i huvudsak till sänkningsintressenternas

förmån.

I den mån vattenverksintresset skulle komma att beröras, av ifrågavarande

regleringsåtgärder har vattendomstolen ansett, att avrinningen från

sjön ej komme att försämras till skada för verken, därest dammen utfördes

och vattenreglering m. m. ägde rum i sjön på angivet sätt.

Beträffande åter frågan, huruvida den genom sjösänkningen åsyftade

torrläggningen av markerna vid Hornborgasjön kunde vinnas, därest ifrågavarande

vattenreglering i sjön komme till stand, har vattendomstolen

funnit det vara i målet fullt utrett, att sjösänkningens syfte varit att till

ändamålsenligt djup torrlägga de marker kring sjön, som efter den på

1870-talet verkställda sjösänkningen brukats som åker, och att sålunda

den torrläggning av madmarker och vissa delar av sjöbottnen, som ägt

mm, ej ingått i företagets syfte utan allenast vöre att anse såsom en följd

av de arbeten för vinnandet av det verkliga syftet med sjösänkningen,

vilka synemännen ansett ändamålsenliga. Efter undersökning av de i företaget

ingående markerna och deras torrläggningsbehov har vattendomstolen

funnit, att även de lägst belägna delarna av ifrågavarande marker

Lunde, därest regleringsåtgärderna komme till stånd, avdikas till ett djup

nv omkring 0.» meter. Vattendomstolen hade ansett nämnda avdikningsdjup

vara ändamålsenligt för dessa, av torvjord bestående marker, varjämte

domstolen uttalat den uppfattningen, att regleringsåtgärderna kunde

antagas för stora delar av sagda markområden bliva till gagn i sådant

avseende, att grundvattenståndet i jorden kunde under vegetationsperioden

hållas så högt, att den behövliga fuktigheten vunnes. Vattendomstolen

hade förty funnit utredningen i målet föranleda till antagande att den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

ifrågasatta regleringen kunde äga ruin samtidigt med det att syftet med

sjöns sänkning vunnes.

Vad slutligen anginge frågan örn förhållandet mellan värdet å dea

skada, som kunde genom åtgärderna förhindras, å ena sidan, samt de i anledning

av regleringsåtgärderna uppstående kostnader och förluster, vilka

senare vattendomstolen ansett utgöras huvudsakligen av minskning i beräknat

förbättringsvärde å landvinningar oell annan av åker ej bestående

mark, tillhörig delägarna i sänkningsföretaget, å andra sidan, har vattendomstolen

på grund av den i målet företagna utredningen funnit det böra.

för visst antagas, att ifrågavarande kostnad och förlust komme att visa

sig icke stå i oskäligt förhållande till värdet å skadan för vattenverken,,

om åtgärderna ej vidtoges.

Denna av vattendomstolen uttalade uppfattning om de föreslagna regleringsåtgärdernas

berättigande och verkningar Ilar, så vitt lantbruksstyrelsen

kunnat finna,, icke jävats i de domslut, vilka under målets fortsatta

handläggning meddelats av vattenöverdomstolen och Kungl. Majit.

Vad sålunda anförts örn verkningarna av de regleringsåtgärder, vilka

ay högsta domstolen föreskrivits, ger enligt lantbruksstyrelsen uppfattning

vid handen, att ett frångående av denna dom och en lösning av Hornborgafrågan

efter andra linjer bör sättas i fråga, endast under förutsättning

att giltiga skäl därtill visas föreligga. Lantbruksstyrelsen kan för

sin del icke finna, att, när förlikningsmännen i sitt nu framlagda förslagfrångått

nämnda dom, den härför anförda motiveringen ger intryck att

vara fullt bärande. Särskilt må framhållas, att densamma icke erbjuder

tillräckligt underlag för att med önskvärd grad av tillförlitlighet ma

kunna bedömas, huruvida icke ett verkställande av högsta domstolens,

dom skulle kunna komma till stånd med mindre ekonomisk uppoffring,

från statens sida än enligt det nu framlagda förlikningsförslaget, även folden

händelse att företagets intressenter icke skulle belastas med högre

kostnader för tvistens avvecklande än vad nu ifrågasatts.

På grund av vad ovan anförts finner lantbruksstyrelsen för sin del frågan

örn anvisande av statsmedel till genomförande av förlikningsförslaget

böra avgöras, först sedan närmare utredning i ovanberörda avseenden

föreligger.»

Statskontoret har i yttrande den 5 maj 1933 anfört i huvudsak följande.

Även örn man bortsåge från den omständigheten, att undsättningsfonden

icke gärna kunde för nu ifrågavarande ändamål och till mer än en fjärdedel

ay sitt kapitalbelopp anlitas utan att fara förelåge, att tillgång saknades

vid inträffande av sådana olyckshändelser, vilkas följder fonden egentligen

vore avsedd att mildra, så måste i alla händelser starka betänkligheter

framträda vid ett närmare övervägande av förslagets innebörd. Det kunde

visserligen icke tillkomma statskontoret att söka finna någon utväg för

anskaffande av medel till det föreslagna anslaget; men under nuvarande

förhållanden, då nästan varje anslag å budgeten vore föremål för nedpressning,

förefölle det statskontoret, som om utsikt att å nästkommande budgetårs

stat bereda utrymme för ifrågavarande anslag knappast förefunnes.

. vi.d undersökning av frågan, huruvida det som kunde vinnas med förlikningsförslaget

stöde i rimligt förhållande till kostnaderna för dess genomförande,

funne man å ena sidan att Hornborgasjön på grund av den

fortgående igenväxningen inom kort kunde väntas bliva oduglig till vattenmagasin

och å andra sidan att det kunde sättas i fråga om det under

nuvarande förhållanden kunde löna sig att odla den torrlagda arealen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Med hänsyn till dessa omständigheter skulle det rent av kunna ifrågasättas,

huruvida icke -— även om en återgång till förhållandet före sjöns

senaste sänkning måhända icke vore eftersträvansvärd — man dock skulle

kunna nöja sig med en något mindre sänkning av sjöytan i stället för att

offra betydande medel på uppehållandet av den nuvarande sjönivån. Att

staten icke heller då kunde undgå nya kostnader för detta företag, dock av

jämförelsevis mindre omfattning, torde vara ganska säkert; återstående

fordringsbeloppen på de håda odlingslånen finge nog efterskänkas, och

tillika torde väl något anslag erfordras för vidtagande av anordningar

vid Flians avlopp ur Hornborgasjön för att avrinningen skulle komma att

motsvara förhållandet före senaste sjösänkningen. Däremot förefölle det,

som örn staten knappast skulle hava anledning att i vidare män än som

innefattades i vattenavrinningens återställande ingripa i tvisten mellan

sänkningsföretaget och vissa fallägare i Filan. I alla händelser måste

fallägarnas anspråk i betraktande av den föreliggande situationen vid

deras vattenmagasin förefalla alltför höga.

Därest emellertid saken funnes höra ordnas på sätt förlikningsmännen

föreslagit, ville statskontoret allenast framhålla angelägenheten av att

nndsättningsfondens medel icke under någon längre tid bundes vid ifrågavarande

företag.

Av den f Örebr ägta utredningen synes framgå, att en sänkning av Hornborgasjön

vid tiden omkring sekelskiftet varit nödvändig för att skydda

odlad jord för skada av översvämningar, och sakkunniga uttalanden berättiga

till den slutsatsen, att den under åren 1900—1902 utarbetade torrläggningsplanen

jordbrukstekniskt sett varit väl avvägd. Hade alltså

sänkningsföretagets verksamhet fått fortlöpa normalt, är det antagligt, att

sjösänkningen även ekonomiskt blivit ett för bygden gagnande företag.

Genom en serie olyckliga och säregna omständigheter har emellertid sjösänkningen

— oaktat att syftet med densamma vunnits — utvecklat sig

till ett såväl för delägarna i företaget som för andra personer synnerligen

förlustbringande företag. Härtill har framför allt bidragit de rättegångar,

som ägare av vattenfall och vattenverk i sjöns avloppså Filan kort

före sänkningens fullbordan anhängiggjorde mot sjösänkningsföretaget,

vilka rättegångar gått ut på att få sänkningsförrättningen ogiltigförklarad

gent emot fallägarna samt att antingen få sjöns avlopp återställt i

dess skick före sänkningen eller att få till stånd andra åtgärder till reglering

av vattenavrinningen. Rättegångarnas hittillsvarande resultat är,

att det förrättningsutlåtande, på grund av vilket sänkningen kom till

stånd, genom högsta domstolens dom den 3 december 1920 förklarades vara

utan verkan mot vattenverksägarna, varjämte sjösänkningsföretaget, genom

samma domstols dom den 22 februari 1932, gent emot vattenverksägarna

förpliktats att vid sjöns utlopp uppföra en regleringsdamm och

att tåla viss vattenreglering i sjön. Dessa rättegångar, av vilka en ännu

ej är slutförd, hava, förutom att de för sänkningsföretaget medfört stora

direkta utgifter, verkat hindrande och återhållande på tillgodogörandet

av sänkningsresultatet. Inför utsikten att företaget av domstol ålades att

Departement»- chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

åter dämma upp sjön tiar den enskilde delägaren i företaget icke vågat

fullfölja avdikningen av sin marker i enlighet med den ursprungliga

planen. Enär det genom rättegångarna blivit klarlagt, att fallägarna genom

sjösänkningen åsamkats försämrad vattenförsörjning, har företaget

att räkna med att bliva förpliktat att utgiva skadestånd till fallägarna för

de förluster, dessa genom den försämrade vattenförsörjningen lidit allt

sedan 1912, då sänkningen genomfördes.

Av företagets senaste balansräkning framgår, att dess skulder överstiga

dess tillgångar med nära 100,000 kronor, och utredningen i övrigt giver

vid handen, att större delen av de enskilda delägarna äro synnerligen hårt

gäldbundna. Läggas till företagets förenämnda skuldsumma dels det belopp,

som åtgår för att bygga och underhålla den i högsta domstolens

dom den 22 februari 1932 föreskrivna regleringsdammen, dels de rättegångskostnader,

företaget kan komma att ådömas i den ännu pågående

rättegången, dels det skadestånd, företaget kan bliva ålagt att utgiva till

fallägarna för förlorad vattenföring, dels den skada och förlust, som kan

åsamkas företaget och dess delägare genom ett åternppdämmande av sjön,

dels ock den oguldna delen av odlingslåneu, är det uppenbart, att skulderna

komma att uppgå till sådana belopp, att deras utkrävande av delägarna

skulle för de allra flesta av deni medföra ekonomisk undergång. Att den

ekonomiska situation^ i vilken delägarna sedan flera år levat och som de för

närvarande leva i, skall vara ägnad att hos deni framkalla missmod och oro

för framtiden är uppenbart, och det är givet, att det nuvarande tillståndet

verkar hämmande på jordbruksnäringen i trakten. I samma riktning

måste den omständigheten verka, att de i företaget ingående fastigheterna,

på grund av det gäldansvar, som delägarskapet i företaget medför, äro

svåra eller omöjliga att avyttra. Detta måste i sin tur inverka på fastighetskrediten.

Lämnas företaget och fallägarna att på egen hand i rättegångsväg

göra upp sina mell anim vanden, lärer ett avsevärt antal år komma

att förflyta, innan rättegångarna slutförts och delägarna i företaget

vunnit klarhet örn vad som på en var av deni slutligen belöper av företagets

skulder. Det beträngda läge, i vilket flertalet sänkningsdelägare redan

nu befinner sig, kommer givetvis i väntan på slutförandet av nämnda

rättegångar att förvärras och måhända leda till ekonomiskt sammanbrott

för hela företaget.

Av det nu anförda framgår, att det är av synnerligen stort intresse såväl

för bygden som för det allmänna, att företagets mellanhavanden med fallägarna

utan uppskov regleras.

Det av utredningsmännen för sådant ändamål framlagda och av parterna

i princip godtagna förlikningsförslaget förutsätter, att sjön skall förbli i

sitt sänkta skick. Anledningen till att förlikningsförslaget bygger på

denna grund är, att parterna själva begärt ett förlikningsförslag efter

sådan linje, att ett sådant förslag medger den snabbaste lösningen,

samt att utredningsmännen själva funnit en dylik anordning ändamålsenlig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 252.

23

även ur övriga synpunkter. En lösning, som bygger på denna grund, torde

väl också vara den enda, till vars realiserande staten numera bör bidraga.

Det är givet, att sjöns bibehållande i avsänkt läge medför större nytta för

jordbruket än en större eller mindre återuppdämning av sjön, som för

övrigt icke kan åstadkommas annat än efter så lång tidsutdräkt, att åtgärden

blir onyttig såsom botemedel mot det nuvarande betryckta läget

i orten. Även örn — såsom vattenöverdomstolen yttrat i sin dom i målet

angående regleringsdammen — »väsentliga delar av torrläggningsvinsten

kunna räddas», örn en sådan reglering, som den av högsta domstolen sedermera

föreskrivna, kommer till stånd, är dock att märka, att en sådan

reglering enligt utredningsmännens beräkningar skulle förstöra jordvärden

till ett belopp av omkring 250,000 kronor. Vilka ekonomiska konsekvenser

en sådan reglering i övrigt skulle medföra kan ej på förhand

avgöras, men anledning saknas till antagande, att anspråken på statens

bistånd i sådant fall skulle bliva mindre. För sjöns bibehållande

i avsänkt läge talar även den omständigheten, att sjöns lämplighet såsom

reservoar för nedanförliggande vattenverk kan starkt ifrågasättas, under

det att en kanalisering i sjöbottnen i enlighet med utredningsmännens,

förslag synes vara ägnad att i avsevärd grad förbättra vattenverkens

vattenförsörjning. Att nu utan tvingande skäl rubba på ett tillstånd, som

varat mer än tjugu år och efter vilket ett stort antal människor inrättat

sig, kan ej heller vara lyckligt.

Utredningsmännen hava funnit, att ett avvecklande genast av företagets

och fallägarnas mellanhavanden icke kan åstadkommas med mindre

staten lämnar bidrag därtill. På grund av det synnerligen beträngda

läge, i vilket företaget och största delen av delägarna befinna sig,

och med hänsyn till de i samband med syneförrättningen förekomna särskilda

omständigheter, som i detta fall medverkat till den uppkomna situationen,

finner jag det billigt, att staten träder hjälpande emellan. Kan

en uppgörelse nu åstadkommas, medför det även den fördelen, att vidlyftiga

rättegångar komma att avlastas från domstolarna.

I avseende å statsunderstödets storlek tillstyrker jag, att staten, utöver

det belopp å 25,000 kronor som kan påräknas från enskilt håll, tillskjuter

675,000 kronor att utgå med 550,000 kronor i form av bidrag åt företaget

utan återbetalningsskyldigliet och med 125,000 kronor såsom räntefritt

lån till företaget.

Väl är slutligt förlikningsavtal ännu icke åstadkommet, i det att summan

av de ersättningsanspråk, som rests från vattenverksägarnas sida,

överstiger det belopp, som skulle bliva tillgängligt för fallägarnas förnöjande,

därest staten lämnar bidrag i den utsträckning jag nyss föreslagit,

men, såsom av utredningsmännens betänkande framgår, torde det finnas

utsikter att åstadkomma en ändamålsenlig uppgörelse av parternas mellanhavande,

blott de av utredningsmännen såsom nödiga ansedda medlen

bliva disponibla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Vad slutligen angår sättet för nämnda statsunderstöds anvisande får

jag, efter att härom hava samrått med chefen för finansdepartementet,

föreslå, att berörda belopp, 675,000 kronor, i sin helhet anvisas såsom anslag

å riksstaten. Av beloppet torde lämpligen 550,000 kronor böra uppföras

såsom extra reservationsanslag å nionde huvudtiteln, medan 125,000

kronor torde böra upptagas under utgifter för kapitalökning såsom kapitalökning

å fonden för låneunderstöd samt med hänsyn till räntefriheten

utgå av andra statsinkomster än lånemedel. Rörande anslagens närmare

användning torde Kungl. Maj:t få meddela erforderliga föreskrifter,

därvid torde böra iakttagas, att den tid, inom vilken det räntefria

lånet skall vara återbetalat, ej må bestämmas senare än till 1945.

Under åberopande av det anförda och under framhållande att ärendet

synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder av att den för

propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått

till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att för ernående av förlikning i tvisterna mellan

Hornborgasjöns sänkningsföretag och fallägare i ån

Filan anvisa för budgetåret 1933/1934

dels under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag

av 550,000 kronor;

dels ock till kapitalökning å fonden för låneunderstöd

ett reservationsanslag av 125,000 kronor, att utgå

av andra statsinkomster än lånemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans

Majit Konungen, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

331867. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamålet. a1 i texten
  2. JoU 1933:99 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet. s. 5 i texten