Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

1933-05-26 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:260, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna

sedlar med guld; given Stockholms slott den 26 maj 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 maj 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn

fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa

av banken utgivna sedlar med guld och anför därvid:

Enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut har tiden för den riksbanken

medgivna befrielsen från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar

med guld utsträckts till och med den 15 juni 1933. Från fullmäktige i

riksbanken föreligger nu i skrivelse den 22 maj 1933 framställning örn

ytterligare förlängning av tiden för ifrågavarande befrielse. I samband

med anmälan av detta ärende torde få till behandling upptagas frågan örn

riktlinjerna för vårt lands penningpolitik.

Härvid må till en början erinras örn vissa tidigare uttalanden i

denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Sr 260.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Då min företrädare i ämbetet den 27 september 1931 inför Kungl. Maj:!

anmälde bankofullmäktiges samma dag avlåtna framställning om befrielse

för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten och utfärdande av exportförbud

å guld, yttrade han bland annat, att lösgörandet av Sveriges

penningväsende från förbindelsen med guldet, oaktat ofrånkomliga olägenheter,

borde medföra den fördelen, att det långa och förödande prisfallet i

världen icke skulle behöva i samma utsträckning som dittills göra sitt inflytande

gällande i form av ökad arbetslöshet och i övrigt till skada för

landets näringsliv. Penningpolitiken syntes nämligen böra inriktas på

att med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska

köpkraft.

I finansplanen till 1932 års statsverksproposition framhölls, att de dittills

gångna månadernas utveckling givit stöd ät uppfattningen, att fluktuationerna

i kronans värde på den inhemska marknaden, i första hand dess köpkraft i

konsumenternas händer, skulle kunna hållas inom trånga gränser. Att i

anslutning till det vid guldmyntfotens övergivande uppställda målet söka

vidmakthålla nämnda köpkraft syntes föredragande departementschefen alltjämt

böra utgöra en riktlinje för strävandena. Departementschefen framhöll

emellertid, att detta givetvis icke uteslöte vissa justeringar av priserna

i synnerhet i partihandeln.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 februari 1932 utvecklade sedermera

fullmäktige i riksbanken sin uppfattning rörande innebörden av det sålunda

uppställda penningpolitiska programmet.

Fullmäktige framhöllo därvid, att den uttalade avsikten att bevara kronans

inhemska köpkraft ej finge erhålla den tolkningen, att fullmäktige

åsyftade att bibehålla detaljprisnivån för samtliga konsumtionsvaror i genomsnitt

oförändrad. På grund av prisstegringen å import- och exportvaror

skulle detta nämligen betyda en motsvarande nedpressning av priserna å

de egentliga hemmamarknadsvarorna, en utveckling som skulle skärpa verkningarna

av den nuvarande krisen. Riksbanken ville eftersträva att bibehålla

genomsnittet av priserna å hemmamarknadsprodukterna och å de

viktigare i konsumtionen ingående tjänsterna på en i huvudsak oförändrad

nivå. En penningpolitik efter sistnämnda riktlinjer medgåve viss stegring

av prisindex, nämligen i den mån en av växelkursstegringen och prisstegringar

i utlandet föranledd höjning av priserna å import- och exportvaror

(och av priser, som direkt sammanhängde med dessa) skulle giva upphov

därtill. Enligt fullmäktiges mening borde en penningpolitik enligt angivna

riktlinjer medföra, att levnadskostnaderna blott inom trånga gränser

komme att avvika från genomsnittet av desamma för år 1931. — Vid bedömandet

av fluktuationerna i prisnivån kunde riksbanken ej undgå att

taga hänsyn till orsakerna till de inträdda prisförskjutningarna. Det vore

nämligen av betydelse att kunna konstatera, huruvida prisrörelsernas ursprung

vore att söka exempelvis i tullförhöjningar, förändrade växelkurser

eller inflationstendenser på den inre marknaden, vilka framstode såsom primära

i förhållande till växelkurserna. Uppenbart vore slutligen, att fullmäktige

i sin strävan att åstadkomma så stabila förhållanden som möjligt

inom näringslivet toge hänsyn jämväl till andra faktorer än förändringar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

3

i prisnivån, framför allt till produktivitetsförhållanden och lagerhållning

inom olika näringsgrenar.

I samband med anmälan örn verkställd granskning av riksbankens styrelse

och förvaltning gjorde fjolårets bankoutskott (i utlåtande nr 40) ett uttalande

rörande riktlinjerna för riksbankens penningpolitik. Utskottet förklarade

sig härvid anse, att strävandena att reglera kronans värde borde taga till

utgångspunkt den inhemska prisnivån och vårt eget näringslivs behov. Härav

följde emellertid icke, att det av chefen för finansdepartementet till

statsrådsprotokollet den 27 september 1931 och av bankofullmäktige angivna

programmet att med till buds stående medel bevara den svenska kronans

inhemska köpkraft ensamt kunde utgöra grundval för berörda strävanden.

Ej heller syntes nämnda program i och för sig vara av så otvetydig innebörd,

att det utan närmare utveckling skulle kunna godtagas såsom rättesnöre

för den närmaste tidens penningpolitik. Berörda program hade också

i vissa avseenden blivit föremål för olika meningar, som jämväl varit företrädda

inom utskottet. Härutinnan anförde bankoutskottet vidare följande:

Å ena sidan har kritik med en viss skärpa riktats mot riksbankens räntepolitik

och de genomförda kreditrestriktionerna, vilka ansetts medföra alltför

tunga bördor för näringslivet och tolkats såsom uttryck för en deflationistisk

prispolitik. Det har i anslutning härtill påyrkats, att riksdagen

skulle i valutafrågan giva direktiv, som innebure ett avvisande av en sådan

politik och ett förord för en viss höjning av prisnivån — vilken höjning

dock icke finge äga utpräglat inflationistisk karaktär — ävensom ett framhävande

av det önskvärda i lägre räntesatser.

Å andra sidan har man utgått från önskvärdheten att bibehålla i huvudsak

oförändrade levnadskostnader. Samtidigt har dock medgivits, att det

starka prisfall, som ägt rum, haft skadliga verkningar, och man har icke

velat motsätta sig en återhämtning av den för producenterna i främsta

rummet betydelsefulla partiprisnivån, under förutsättning att denna återhämtning

hölles inom sådana gränser, att den kunde med penningpolitiska

hjälpmedel behärskas, och icke medförde en påtaglig höjning av levnadskostnaderna.

Det vill synas, som örn de sålunda från olika sidor framförda meningarna

icke så väsentligt avvika vare sig från varandra eller från förberörda program,

särskilt sådant detta utvecklats i fullmäktiges skrivelse av den 11

februari 1932, att icke nämnda meningar skulle kunna inrymmas inom de

allmänna riktlinjer, som innefattas i programmet. Enligt utskottets uppfattning

torde också ett sådant inrymmande kunna ske under tvenne förutsättningar,

nämligen dels att fullmäktiges uttalande på det sättet kompletteras,

att hinder lika kraftigt resas mot en fortsatt deflation som mot en

ursprungligen befarad inflation, dels ock att den åsyftade återhämtningen

av priserna icke tänkes gå tillbaka till en alltför avlägset liggande prisnivå.

Örn, i enlighet med sistnämnda förutsättning, ansträngningarna icke torde

böra inriktas på att uppnå en mera väsentlig höjning av prisnivån, innebär

detta självfallet icke, att priserna i september 1931 eller under de derefter

förflutna månaderna behöva tillmätas någon särskild grad av okränkbarhet.

I detta hänseende torde det vara skäl att jämväl framhäva inne
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

bordén i den utveckling av riksbankens program, som fullmäktige givit i

sin nyssnämnda skrivelse den 11 februari 1932. Däri framhålles uttryckligen.

att avsikten icke varit eller är att motverka varje stegring av prisnivån,

celi fullmäktige angiva särskilt vissa faktorer, vilka böra tillåtas att

verka i prishöjande riktning utan att föranleda motverkande åtgärder. Då

utlandsvalutorna stigit i värde och därmed priserna på importvaror stegrats,

måste detta tydligen i och för sig vara ägnat att verka höjande på den

svenska prisnivån. Örn likaledes genom växelkursernas inverkan svenska

exportvaror blivit höjda i pris, blir följden densamma. En penningpolitik,

som åsyftade att bibehålla en oförändrad prisnivå, måste under sådana förhållanden

inriktas på att genom nedtryckning av andra inhemska priser

bevara den gamla jämvikten. Då en sådan politik tydligen icke åsyftas

eller kan åsyftas, måste sålunda prishöjningar av nyssnämnda båda slag

liksom även prishöjningar på grund av tullförhöjningar vara förenliga med

de av fullmäktige angivna riktlinjerna. Såsom fullmäktige framhållit,

skulle ett motverkande av dylika prisförhöjningar genom nedpressning av

priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna för vårt land skärpa verkningarna

av den nuvarande krisen. Men även priserna på egentliga hemmamarknadsvaror

böra uppenbarligen kunna tillåtas att stiga, försåvitt detta

icke mera kännbart påverkar levnadskostnaderna.

Det torde i detta sammanhang böra understrykas, att penningpolitiken

icke schematiskt bör bindas vid vissa indextal, något som fullmäktige icke

heller torde hava avsett. Vid strävandet att handhava penningpolitiken i

hela landets intresse måste så många faktorer spela in, att en formell och

enkel regel icke synes kunna uppställas. Med hänsyn härtill vill utskottet,

i anslutning till vad nyss framhävts rörande huvudpunkterna av det i fullmäktiges

berörda skrivelse den 11 februari 1932 angivna programmet, uttala,

att inom ramen för nämnda program bör kunna föras en penningpolitik,

som medgiver en skälig återhämtning av priserna, samtidigt med

att trygghet skapas mot de faror, vilka åtfölja en inflation i detta begrepps

vedertagna betydelse.

Men även en utveckling i riktning mot en ytterligare nedtryckning av prisnivån

synes, såsom redan antytts, böra med styrka förhindras. Såvitt utskottet

kunnat linna, har missnöjet med den hittills förda penningpolitiken

icke riktat sig mot det i omförmälda program innefattade hindret för en

mera betydande prisstegring. Vad kritiken tagit sikte på är fastmera, att

en återhämtning av priserna inom av programmet antydda gränser så långt

ifrån ägt rum, att prisnivån synts fortfarande hava varit i sjunkande, att

stegringen i vissa av växelkurserna påverkade priser kompenserats genom

nedtryckning av inhemska priser och att alltså i viss mån en sådan utveckling

ägt rum, som enligt vad fullmäktige själva yttrat vore ägnad att

skärpa verkningarna av den nuvarande krisen. I den mån nämnda utveckling

främjats eller icke hindrats av den förda ränte- och kreditpolitiken,

skulle, har det gjorts gällande, denna alltså hava haft en deflationistisk

karaktär till skada för näringslivet.

Utan tvivel föreligga stora svårigheter att fälla ett tillförlitligt omdöme

örn orsakerna till den utveckling, som i detta hänseende försiggått. Den

roll, ränte- och kreditpolitiken härvidlag kan spela, är omstridd, och utskottet

har icke anledning att för sin del giva uttryck åt någon bestämd

uppfattning örn den större eller mindre effektiviteten hos de penningpolitiska

medlen, då det gäller att i en situation som den nuvarande påverka

prisnivån. Utgår man emellertid ifrån, att dessa medel under alla omstän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 260.

digheter måste anses höra till de betydelsefulla faktorerna, torde det icke

saknas fog för den uppfattningen, att en penningpolitik, som främst tar

sikte på att hindra uppkomsten av en befarad inflationistisk prisstegring,

gärna får en tendens att verka i pristryckande riktning.

Då det av fullmäktige angivna programmet för vår penningpolitik fått

sin ursprungliga form under intrycket av farhågorna för en inflationistisk

prisstegring, är det naturligt, att uppmärksamheten i främsta rummet inriktats

på att möta nämnda farhågor. Mot bakgrunden härav har man att

bedöma de extraordinärt höga räntesatser, som — om med tvingande skäl

må vara osagt — upprätthållits under någon tid efter guldmyntfotens frångående.

Det torde emellertid vara angeläget att lika uttryckligt fästa uppmärksamheten

på riskerna av ett fortsatt prisfall eller av åtgärder, vilka

lägga hinder i vägen för den önskvärda återhämtning av priserna, som

synes förenlig med vad utskottet här ovan närmare utvecklat. I samband

härmed vill utskottet i fråga örn räntesättningen endast framhålla, att det

uppenbarligen måste vara ett allmänt önskemål, att räntorna inom landet

hållas på den lägsta nivå, som överhuvud taget är möjlig utan att det för

penningpolitiken uppställda målet äventyras.

Bankoutskottets utlåtande i förevarande del godkändes av riksdagen. Vid

anmälan inför Kungl. Majit den 10 maj 1932 av framställning från bankofullmäktige

örn fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten

uttalade föredragande departementschefen, att ur hans synpunkt icke

någon erinran syntes vara att göra mot de sålunda av riksdagen godtagna

riktlinjerna, vad deras allmänna syftning anginge (prop. nr 252 år 1932).

Här torde vidare få lämnas en kortfattad redogörelse för utvecklingen

av kronans yttre värde, den inhemska prisnivåns förändringar

efter guldmyntfotens övergivande samt den förda diskontopolitiken m. m.

Den omedelbara effekten av guldmyntfotens frångående blev en stark

stegring i växelkurserna. Sålunda steg pundkursen från 14.5 0 den 26 september

1931 till 17.85 den 28 i samma månad och dollarkursen från 3.7 5

till 4.8 0. Efter någon nedgång inträdde i oktober 1931 en ny kraftig kursstegring.

Handelsbalansen var starkt passiv, och dä vissa stora utbetalningar

vid denna tid måste verkställas till utlandet, uppstod en betydande

valutaefterfrågan samtidigt som fallet i kronans yttre värde framkallade en

viss obenägenhet hos innehavarna av utländska valutor att avyttra dessa.

Efter en tillfällig uppgång till 19. o o sjönk pundkursen under november 1931

åter till 18.15 och höll sig med undantag av tre dagar till utgången avår

1931 vid eller under denna nivå. Dollarkursen nådde sitt maximum den

8 december med 5.5 9 men sjönk därefter och uppgick vid utgången av 1931

till 5.2 9. Från ett minimum av 19 miljoner kronor den 21 november

ökades riksbankens valutareserv till 49 miljoner kronor vid årsskiftet

1931/1932.

Växelkursernas stegring samt vidtagna kreditrestriktioner påverkade handelsbalansen

i gynnsam riktning såtillvida som importöverskottet under

våren 1932 undergick en kontinuerlig minskning i jämförelse med föregående

år. De i mars 1932 införda engelska tullarna samt driftsinställelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

inom den svenska trämasseindustrien försämrade dock läget för vår export.

Behovet av utländska valutor var därför fortfarande stort, och då riksbankens

och affärsbankernas valutareserver voro obetydliga, kom varje extra belastning

av marknaden att vålla starka kursfluktuationer. Pundkursen hade

nått sitt minimum 17.6 6 den 5 januari 1932, men höll sig dock — även

örn tendensen var stigande bland annat på grund av stegringen i noteringen

av dollarkursen på pund — under den gamla parikursen till den 14 mars,

då den i samband med Kreugerkoncernens sammanbrott sprang upp i 18.5 0.

Samtidigt steg dollarn, som den 9 mars noterats i lägsta kurs för året, 4.8 4,

till 5.13. De efterföljande månaderna medförde stora påfrestningar för

den svenska kronan. På grund av vissa stora utbetalningar i maj, som

redan började göra sig kännbara i april månad, drevs pundkursen i höjden.

Den nådde sålunda den 19 april sitt maximum för året med 20.6 0. En

försämring av kronans värde inträdde även gentemot dollarn, som steg till

5.5 0. Så småningom inträdde emellertid en förbättring i den svenska kronans

yttre värde, och pundkursen stabiliserades i slutet av maj omkring

19.5 0. Även dollarkursen visade en nedgång, ehuru av mindre omfattning.

Under denna tid höll sig riksbanken i stort sett avvaktande. Bankofullmäktige

framhöllo i skrivelse till bankoutskottet den 14 april 1932 (se utskottets

förenämnda utlåtande nr 40), att riksbanken i stort sett avstått

från att söka åstadkomma en reglering av växelkurserna, detta beroende

dels på den obetydliga valutareserven, dels på omöjligheten att vid det

instabila läget på valutamarknaden knyta an vid någon viss valuta. Riksbanken

hade därför inskränkt sig till att genom vissa kreditrestrik tioner förhindra

en alltför stark stegring och att utjämna mindre kursrörelser samt

för övrigt inriktat sina ansträngningar på att skapa en valutareserv.

Det ansträngda läget på valutamarknaden under vintern 1931/1932 och

våren 1932 ävensom svårigheterna att skapa jämvikt i betalningsbalansen

torde vid sidan av likviditetssträvandena lia varit en kraftigt bidragande

orsak till åtstramningen på penningmarknaden under denna tid. Under

senare halvåret 1932 inträdde emellertid en avsevärd förbättring i valutaläget

oell jämsides därmed även en betydande lättnad på den inhemska penningmarknaden.

Den fortgående minskningen i importvärdet medförde en avsevärd reduktion

av importöverskottet. Den export av värdepapper, som av olika skäl

tog sin början redan på hösten 1931, fortsatte under 1932 och gav till resultat

en nettoexport på 115 miljoner kronor för året. Under förra delen

av året täcktes importöverskottet dels genom fraktinkomster och andra inkomster

från utlandet, dels ock genom dessa värdepappersförsäljningar.

Under andra halvåret fortgick exporten av värdepapper, och jämsides därmed

blev resultatet av utrikeshandeln gynnsammare. För hela året visade

riksbankens och affärsbankernas sammanlagda utländska nettotillgodohavanden

en ökning från 289.6 miljoner kronor till 428.4 miljoner kronor.

Samtidigt har en förskjutning inträtt i fråga örn fördelningen av dessa till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

gångar. Riksbankens andel av nämnda belopp utgjorde nämligen vid

årets början 49.3 miljoner kronor och vid årets slut 213.6 miljoner kronor.

Den ökning av riksbankens valutatillgångar, som sålunda inträtt, innebär

givetvis bland annat, att våra tillgodohavanden på utlandet i viss

mån ändrat karaktär och blivit mer likvida.

Den gynnsamma utvecklingen har fortsatt under innevarande år. Vid

utgången av april uppgingo riksbankens och affärsbankernas utländska

tillgodohavanden till 426.1 miljoner kronor, varav riksbanken disponerade

257.1 miljoner kronor. Under innevarande år har riksbanken därjämte

ökat sitt guldinnehav med omkring 60.3 miljoner kronor.

Denna utveckling har bland annat medfört, att riksbanken under den

senaste tiden kunnat mera kraftigt än tidigare intervenera på marknaden.

I stort sett har riksbanken sålunda uppträtt som säljare av valutor vid stigande

kurser och som köpare vid fallande kurser. Man har härvid särskilt

tagit sikte på en stabilisering av pundkursen med hänsyn till dess betydelse

för vår utrikeshandel.

Då i oktober 1932 kursen på pund i förhållande till dollar starkt försämrades,

sökte riksbanken ej längre bibehålla den kurs på omkring 19.5 o, i

vilken pundet stått sedan slutet av maj. Såsom bankofullmäktige i sin

berättelse till innevarande års riksdags bankoutskott antytt (bankoutskottets

memorial nr 1), tedde det sig nämligen ovisst, hur djupt kursfallet på pund

skulle bliva, och det ansågs därför vara alltför stor risk att vidhålla den

tidigare kursen. Örn riksbanken sökt bibehålla pundet vid 19.5 0, skulle den

svenska kronan nödgats följa pundet i förhållande till dollarn, d. v. s. man

skulle ha erhållit en mycket stark stegring av dollarkursen. Riskerna för

ogynnsamma konsekvenser härav, speciellt i handelspolitiskt hänseende, ansågos

för stora för att en dylik väg skulle väljas. Resultatet blev därför

en nedgång i pundkursen, som den 5 december nådde 18.17. Samtidigt

tilläts en viss stegring för dollarn, som den 27 oktober nådde sitt maximum

för året med 5.85. Vid årsskiftet 1932/1933 hade en mindre återgång ägt

rum beträffande pundkursen, som stigit till 18.3 2, medan dollarn fallit till

5.53. Slutresultatet av kursrörelserna under år 1932 hade sålunda blivit

en obetydlig försämring i den svenska kronans yttre värde gentemot pund

och dollar.

Under innevarande år lia kursrörelserna dominerats av faktorer, som helt

ligga på det internationella området. Förbättringen i pundets värde gentemot

dollarn medförde sålunda under de första månaderna av året en sakta

uppgång i pundkursen, medan dollarkursen legat relativt stabil med smärre

fluktuationer omkring 5.5 0. Förenta Staternas övergivande av guldmyntfoten

medförde en ny stark uppgång i pundets värde gentemot dollar. I

överensstämmelse med den politik riksbanken förde på hösten 1932, har

banken för undvikande av alltför starka kursfluktuationer sökt så avväga

kurserna på dollar och pund, att dollarn fått sjunka till omkring 5.oo,

medan pundkursen tillåtits stiga till omkring 19.50.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

De farhågor, man på hösten 1931 hyste för en fortsatt försämring av det

internationella konjunkturläget, besannades, och under förra delen av år

1932 fortsatte i guldmyntfotsländerna priserna att falla och produktionen att

minskas. Även i övriga länder undergick konjunkturläget en försämring,

även örn prisfallet i dessa länder icke fick samma omfattning eller till och

med på sina håll förbyttes i prisstegring. På sommaren 1932 inträdde emellertid

för vissa råvaror en avsevärd prisstegring, som spred sig till de flesta

länder, samtidigt som sysselsättningen inom vissa industrigrenar ökades.

Denna förbättring varade likväl ej länge. Vid årsskiftet 1932/1933 hade en

viss stabilisering i konjunkturläget inträtt, men pristendensen gick dock i

nedåtgående riktning. Även under innevarande år har detta prisfall fortgått.

Först under den senaste tiden har en omsvängning i prisrörelsen

kunnat konstateras på de internationella marknaderna med starka prisstegringar

för vissa råvaror.

För vårt lands vidkommande medförde guldmyntfotens övergivande en

stabilisering av prisnivån och ett hejdande av det tidigare prisfallet. Kommerskollegii

partiprisindex, som i september 1931 stod i 107, steg under de

närmast följande månaderna, så att det för december utgjorde lil. Därefter

förekommo smärre fluktuationer i bägge riktningarna med tendens till prisfall

under försommaren 1932. En stegring inträdde åter, så att index i

september och oktober utgjorde 110. Därefter har det kontinuerligt sjunkit;

i april 1933 utgjorde det 105, d. v. s. något under den lägsta siffran för

år 1931. Den av riksbanken sedan hösten 1931 upprättade konsumtionsprisindex,

som avser att ge ett mått på kronans köpkraft i konsumenternas

händer, har företett en hög grad av stabilitet. Under år 1932 har den sålunda

endast varierat mellan 100.1 och 101.8. Sedan november 1932 har

den i likhet med partiprisindex visat en fallande tendens, som fortsatt till

mediet av april, då index utgjorde 98.8. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex

har visat en liknande utveckling och utgjorde i april 1933 153 mot

156 i oktober 1932 och 158 i oktober 1931.

Inom ramen för dessa jämförelsevis obetydliga svängningar i indextalen

lia betydande prisförskjutningar ägt rum, speciellt mellan å ena sidan

de varor, som gå i utrikeshandeln och vilkas priser äro beroende dels av

växelkursförändringarna, dels av prisläget i utlandet, och å andra sidan de

rena hemmamarknadsvarorna. Priserna å sistnämnda varor höllö sig så gott

som oförändrade fram till mediet av år 1932 men ha därefter dragits med

i den nedåtgående tendensen. Priserna å importvaror ha på grund av växelkursernas

stegring undergått en betydande ökning sedan september 1931

(enligt Svenska Handelsbankens index från 80 i september 1931 till 99 i

september—oktober 1932). Till följd av prisfallet i guldmyntfotsländerna

har dock stegringen blivit mindre än som på grundval av växelkursförskjutningarna

kunnat väntas. Sedan hösten 1932 ha även priserna å importvaror

undergått en icke obetydlig nedpressning; index utgjorde sålunda

i april 1933 91. De svenska exportpriserna ha å andra sidan fallit trots

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mciy.ts proposition nr 260.

9

höjda växelkurser — enligt Svenska Handelsbankens index från 113 i

februari 1932 (september 1931 lil) till 104 i mars 1933. Stegringen i

priserna å importvaror motväges sålunda under den första perioden fram

till hösten 1932 av prisfallet på exportvarorna, som har sin grund i förhållandena

på de utländska marknaderna, medan hemmamarknadsvarornas

priser legat i stort sett oförändrade, möjligen något under den i september

1931 rådande nivån. Sedan hösten 1932 har prisindex för samtliga varugrupper

sjunkit, om än prisfallet under de senaste månaderna varit mindre

utpräglat. I april har emellertid den fallande tendensen avbrutits; det vill

dock synas, som örn denna förbättring i prisläget väsentligen skulle ha

kommit hemmamarknads- och exportvarorna till godo, medan priserna å

importvaror fortsatt att sjunka.

Den prisutveckling, för vilken här redogjorts, visar, att de farhågor man

vid guldmyntfotens övergivande hyste för en försämring av kronans köpkraft

icke besannats. Tvärtom har prisfallet icke helt avstannat, och än

mindre har den i 1932 års bankoutskotts utlåtande åsyftade återhämtningen

av priserna kommit till stånd. Den internationella krisens skärpning och

hänsynen till de utländska växelkurserna ha efter allt att döma varit viktiga

orsaker till att en sådan återhämtning ej inträtt, trots en under senare

delen av 1932 och den gångna delen av 1933 fortgående förbättring av

penningmarknadens läge och trots de låga räntesatserna.

Konjunkturläget inom landet har därför i likhet med vad fallet varit i

övriga länder undergått en försämring, som speciellt drabbat exportindustrierna,

medan vissa hemmamarknadsindustrier och sådana industrigrenar,

vilkas produkter konkurrera med importerade varor, kunnat bättre stå emot

depressionen. Byggnadsverksamheten, som under större delen av år 1932

kunde upprätthållas i avsevärd omfattning, har under senaste halvåret betydligt

inskränkts och ligger för närvarande på grund av arbetskonflikter

så gott som helt nere. Arbetslösheten har under dessa förhållanden kraftigt

ökats. Procenttalet arbetslösa i fackförbunden, som i december 1931 utgjorde

26.5, var i december 1932 31.o. Den säsongmässiga minskningen av

arbetslösheten har bringat ned denna siffra till 27.6 för februari och 28.i

för mars 1933 i jämförelse med 23.8 för februari och 24.1 för mars 1932.

Antalet hos arbetslöshetskommissionen anmälda arbetslösa, som i oktober

1931 utgjorde 57,000, hade vid 1932 års utgång stigit till 161,000 och utgjorde

vid utgången av mars 1933 186,000 samt vid utgången av april

1933 177,000, allt i runda tal.

I samband med guldmyntfotens övergivande företogo bankofullmäktige

från och med den 28 september 1933 en höjning av diskontot från 6 till 8

procent. Det framhölls härvid, att denna diskontohöjning finge anses såsom

ett bevis för riksbankens avsikt att bevara den svenska kronans köpkraft.

Den 8 oktober 1931 kunde en sänkning till 7 procent företagas, då fullmäktige

funno sig kunna konstatera, att några tendenser till spekulativa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Marits proposition nr 260.

varuköp eller till allmän prisstegring ej längre förefunnos. Härefter sänktes

diskontot ytterligare den 19 oktober 1931 till 6 procent, den 19 februari

1932 till 5 V2 procent och den 3 mars 1932 till 5 procent. På grund av

Kreugerkoncernens sammanbrott och dess konsekvenser för penningmarknaden

kunde Sverige icke följa med i den hastiga utveckling mot lägre

räntesatser, som under vårmånaderna ägde rum i England och Förenta

Staterna. Först den 17 maj vidtogs en sänkning till 4 V2 procent. Genom

ytterligare två nedsättningar med vardera en halv procent, företagna den

3 juni och den 31 augusti, bringades diskontot ned till 3 i/s procent, vilken

räntesats ännu är gällande.

De den 17 maj och den 31 augusti 1932 vidtagna diskontosänkningarna

Ängö dock ej full effektivitet i fråga örn affärsbankernas räntesatser, i det

att dessa banker vid ifrågavarande tillfällen endast ändrade diskontot för

varuväxlar. Vid årsskiftet 1932/1933 vidtogo emellertid affärsbankerna, i

samband med sänkning av postsparbankens och de enskilda sparbankernas

inlåningsräntor, en jämkning nedåt av sina utlåningsräntor.

I november 1931 hade läget på valutamarknaden föranlett riksbanken att

upptaga underhandlingar med affärsbankerna örn vissa kreditrestriktioner.

Dessa underhandlingar ledde till att svenska bankföreningen den 21 november

till sina medlemmar avlät en promemoria, innehållande riktlinjer för

vissa kreditinskränkningar. Riktlinjerna avsågo att åstadkomma ett ökat

utbud av exportvalutor samt ett förhindrande av spekulation i valutor och

varor. I samband med räntesänkningen den 19 februari 1932 frambo!In bankofullmäktige,

att ifrågavarande kreditrestriktioner fortfarande borde iakttagas.

Vid följande diskontosänkningar har detta uttalande icke upprepats. Enligt

vad bankofullmäktige i sin förenämnda berättelse till 1933 års bankoutskott

anfört, har detta haft sin grund i att bankerna av omsorg örn sin likviditet

självmant iakttagit så stor försiktighet i sin utlåning, att restriktiva åtgärder

från riksbankens sida ansetts onödiga. Kreditrestriktionerna upphävdes

formellt i augusti 1932, men i samband härmed framhöll riksbanken

att viss återhållsamhet alltjämt vore påkallad beträffande kreditgivningen.

Några kreditrestriktioner torde numera ej tillämpas från affärsbankernas

sida.

De för penningmarknaden utmärkande likviditetssvårigheterna under

hösten 1931 hade på nyåret 1932 börjat något minskas, då Kreugerkrisen

kom och ytterligare skärpte bankernas strävanden att förbättra sin likviditet.

Så småningom inträdde dock en märkbar lättnad. Affärsbankernas

rediskontering, som ännu i juni 1932 uppgick till 233 miljoner kronor, har

sålunda under andra halvåret 1932 och de fyra första månaderna 1933

snabbt minskats och utgjorde vid april månads utgång endast 40 miljoner

kronor. Samtidigt ha affärsbankernas tillgodohavanden i riksbanken avsevärt

ökats; de uppgingo vid sistnämnda tidpunkt till 106 miljoner kronor. Bankernas

strävan att hålla en mycket likvid ställning torde bero bland annat på en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

11

viss förändring av inlåningens karaktär, i det att i denna för närvarande

torde ingå betydande tillgodohavanden, vilka äro att betrakta som tillfälliga

reserver och ej utgöra sparmedel i egentlig betydelse. Även sparbankernas

kassareserver lia stigin vilket framgår därav, att deras å-vista-tillgodohavanden

hos affärsbankerna ökats från 35 miljoner kronor vid 1931 års

utgång till 79 miljoner kronor den 30 april 1933.

I sin nu föreliggande skrivelse den 22 maj 1933 hava fullmäktige i riksbanken

anfört följande:

»Den nu gällande befrielsen för riksbanken från skyldigheten att med

guld inlösa av banken utgivna sedlar utgår den 15 juni 1933. Under rådande

förhållanden är en förlängning därav nödvändig. Vid behandling

av denna fråga anse fullmäktige i riksbanken sig böra i korthet ingå på

frågan örn riktlinjerna för vårt lands penningpolitik.

Fullmäktige få till en början erinra örn innebörden av det av 1932 års

riksdag godkända programmet för penningpolitiken. Huvudpunkterna i

detsamma, vilka innefattas i bankoutskottets utlåtande nr 40 vid nämnda

riksdag, torde kunna angivas sålunda.

Såsom utgångspunkt för strävandena att reglera kronans värde borde

tagas den inhemska prisnivån och det svenska näringslivets behov. Hinder

borde lika kraftigt resas mot en fortsatt deflation som mot den inflation,

vilken befarades vid guldmyntfotens frånträdande. En viss återhämtning

av partipriserna vore önskvärd. Härvid åsyftades dock ej en återgång

till en alltför avlägset liggande prisnivå. Ej blott export- och importpriser

utan även priserna på hemmamarknadsvaror borde kunna tilllåtas

att stiga, för så vitt detta ej mera kännbart påverkade levnadskostnaderna.

En penningpolitik med detta syfte borde, enligt vad utskottet

framhöll, kunna föras inom ramen av det penningpolitiska program, som

av fullmäktige framlades i skrivelse till Konungen den 11 februari 1932,

sedan detta program av utskottet i vissa avseenden förtydligats.

Utskottet ville ej förorda en penningpolitik, som avsåge att snarast möjligt

åter anknyta kronan till guldet vid den gamla pariteten. En anknytning

av kronan vid det engelska pundet ansåg utskottet ej heller äga sådan

aktualitet, att ett närmare övervägande härav vore påkallat. Vid

strävandet att handhava penningpolitiken i hela landets intresse måste

så många faktorer spela in, att en formell och enkel regel för penningpolitiken

ej syntes kunna uppställas. Utskottet underströk därför, att

penningpolitiken icke schematiskt borde bindas vid vissa indextal.

Slutligen framhöll utskottet, att det måste vara ett allmänt önskemål, att

räntorna inom landet liöllos på den lägsta nivå, som överhuvudtaget vore

möjligt, utan att det för penningpolitiken uppställda målet äventyrades.

Det synes fullmäktige påkallat att med stöd av det gångna årets erfarenhet

söka belysa möjligheterna att förverkliga de av 1932 års riksdag

sålunda framställda önskemålen.

Alla torde vara eniga om att det är synnerligen angeläget, att prisfallet

hejdas och att en måttlig prisstegring måtte inträda. Vid en uppgång av

priserna på världsmarknaden bör vårt land därför ej genom penningpolitiska

åtgärder söka förhindra en prisstegring även hos oss, så länge levnadskostnaderna

ej mera kännbart påverkas diirav. Möjligheterna att i

ett litet land .sorn Sverige, vilket därtill är i hög grad beroende av sin utrikeshandel,

genom penningpolitiken åstadkomma en självständig och vederbörligen

reglerad prisstegring äro däremot enligt fullmäktiges mening

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

mycket begränsade. Denna uppfattning bör ej förhindra, att de åtgärder

vidtagas, som kunna bereda näringslivet lättnad och befrämja återhämtningen

av priserna. Men förutsättningen är, att åtgärderna äro sådana,

att de ej medföra menliga verkningar på längre sikt. Framförallt böra

sådana åtgärder ej tillgripas, som rubba förtroendet för statens finanser

eller för den svenska valutan.

Vissa länder hava i syfte att åstadkomma en intern prisstegring och

vinna fördelar för sin export avsiktligt försämrat den egna valutans notering

i främmande mynt. Fullmäktige anse det vara av vikt att framhålla,

att en dylik valutadepreciering möjligen under en kortare tid kan bereda

vissa grenar av näringslivet en fördel men i varje fall i längden torde

kunna medföra betänkliga verkningar såväl för det egna landet som

internationellt. Här må endast erinras, att i ett land, som begagnar sig

av nämnda utväg, krav på ytterligare depreciering snart nog framträda,

framförallt på grund av konkurrensen med länder, som på enahanda sätt

sökt finna en väg ur svårigheterna. En konkurrens med valutadepreciering

såsom vapen motverkar direkt strävandena efter en internationell

stabilisering.

Förutsättningen för en förbättring av de ekonomiska förhållandena i

världen torde kunna angivas sålunda, att förtroendet till möjligheterna

att driva en lönande verksamhet allmänt återställes inom näringslivet,

företagaren måste finna, att han åter kan uppgöra hållbara kalkyler.

Härför erfordras framförallt stabilitet inom penningväsendet såväl inom

de enskilda länderna som internationellt. En återgång till guldmyntfoten

bör i det nuvarande läget ej äga rum. Ej heller är en faktisk anknytning

till någon av de ledande valutorna för närvarande att tillråda.

Fullmäktige vilja emellertid uttala deli förhoppningen, att den ekonomiska

världskonferensen särskilt i detta avseende måtte leda till en så avsevärd

förbättring av de internationella förbindelserna, att förutsättningar

skapas för en faktisk stabilisering snarast möjligt av det inbördes

förhållandet mellan de viktigaste valutorna. När en sådan åstadkommits,

har därigenom åvägabragts ett utgångsläge för en mera allmän stabilisering

av valutorna.

Det är ett önskemål, att räntorna inom landet hållas pä den lägsta

nivå, som är möjlig med hänsyn till de kapitaltillgångar, som finnas

till förfogande. Fullmäktige hava under det gångna året strävat att

åstadkomma en nedsättning av ränteläget i landet. Strävandena i denna

riktning fortgå. Låga räntor minska svårigheterna för företagen

och skapa i sin mån ökad möjlighet att bibehålla nuvarande och igångsätta

ny produktion. Under i övrigt gynnsamma förutsättningar torde

de stimulera till en ökad företagsamhet, som eljest icke skulle hava kommit

till stånd.

Såsom ovan berörts uttalade bankoutskottet vid 1932 års riksdag, att

penningpolitiken icke schematiskt borde bindas vid vissa indextal. En

dylik formell och enkel regel såsom norm för penningpolitiken vore icke

möjlig. Enligt fullmäktiges mening bär erfarenheten bekräftat riktigheten

av denna uppfattning. Ett prisindex giver genomsnittet av vissa

priser. Utvecklingen av dessa kan vara i hög grad divergerande. Eftersom

prisbildningen sker i ett ojämnt tempo, kunna verkningarna av de

olika faktorer, som påverka landets näringsliv, understundom mycket

sent utläsas ur ett dylikt index. Ett oförändrat generalindex utesluter

ej, att avsevärda förändringar kunna lia inträtt i fråga örn landets eko-;

nomiska förhållanden. Här må exempelvis erinras örn den förskjut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majlis proposition nr 260.

ning, som kail inträda mellan priserna å export- oell importvaror oell

som för landets ekonomi kan vara betydelsefull, Biksbanken måste

taga hänsyn även till andra förhållanden, som belysa tillståndet inom

näringslivet, exempelvis uppgifter om produktivitet och lagerhållning

inom olika näringsgrenar. Enbart indexberäkningar av olika priser

kunna därför ej användas som norm för penningpolitiken.

Av vad fullmäktige ovan anfört torde bland annat framgå, att enligt

fullmäktiges mening riksbanken bör befrias från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld. Det synes fullmäktige lämpligt, att

befrielsen tills vidare meddelas för tiden till och med utgången av september

månad detta år.»

Bankofullmäktige hava följaktligen hemställt, att riksbanken för tiden

till och med den 30 september 1933 måtte erhålla fortsatt befrielse

från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld enligt

deras lydelse.

Över bankofullmäktiges framställning har utlåtande den 24 maj 1933

avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka förklarat sig ej hava

något att erinra mot bifall till framställningen. Bankofullmäktiges uttalanden

angående landets penningpolitik, vilka synts riksgäldsfullmäktige

Amra väl avvägda, hava ej heller givit riksgäldsfullmäktige anledning till

någon erinran.

För att erhålla tillfälle att vid beredning av frågan örn riktlinjerna för

vårt lands penningpolitik samråda med representanter för näringslivet och

personer med praktisk och teoretisk sakkunskap på penningväsendets område

utverkade jag den 21 april 1933 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

högst tolv sakkunniga att stå till chefens för finansdepartementet förfogande

för överläggning och biträde i övrigt vid behandling av penningpolitiska

spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande har jag såsom sakkunniga tillkallat

professorn Gustav Cassel, direktören i aktiebolaget Gasaccumulator

Gustaf Dalén, direktören i Korsnäs sågverks aktiebolag Wilhelm Ekman,

professorn Eli Heckscher, direktören i Svenska cellulosaaktiebolaget T.

Hérnod, ordföranden bland fullmäktige i riksgäldskontoret Karl Hildebrand,

direktören i Finspångs metallverks aktiebolag Ivar Olsson, överdirektören

i aktiebolaget Svenska kullagerfabriken Björn Prytz, riksbankschefen Ivar

Booth, bankdirektören Helmer Stén, agronomen H. Sylvan, Svalöv, och

bankdirektören Jacob Wallenberg. Såsom sekreterare vid de sakkunnigas

arbete har tjänstgjort filosofie doktorn Karin Kock.

Efter ingående överläggningar hava de sakkunniga enat sig örn ett den

22 maj 1933 avgivet yttrande rörande riktlinjerna för Sveriges penningpolitik.

Biksbankscliefen Booth har dock under hänvisning till sin ställning

såsom förste deputerad i riksbanken ansett sig icke böra deltaga i yttrandet.

De sakkunnigas yttrande är av följande lydelse:

»Då det gäller att i nuvarande läge utforma direktiv för vår penningpolitik,

bar man först att överväga, huruvida dessa direktiv närmast skola

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 260.

avse kronans inhemska köpkraft eller dess utlandsvärde. I full överensstämmelse

med de officiella uttalanden som gjordes såväl vid Sveriges övergång

till pappersmyntfot i september 1931 som vid sistlidna riksdag äro

sakkunniga av den uppfattningen, att politiken fortfarande bör taga sikte

på en för det svenska näringslivet gynnsam reglering av kronans inhemska

köpkraft och en i överensstämmelse därmed fortgående anpassning av valutans

utlandsvärde. En därav oberoende nedpressning av den svenska

kronans utländska värdering, i syfte att vinna handelspolitiska fördelar, bör

Sverige enligt de sakkunnigas bestämda mening icke inlåta sig på.

En för det svenska näringslivet gynnsam utveckling av kronans inhemska

köpkraft skulle sannolikt lättast och fördelaktigast komma till stånd genom

en stegring av världsprisnivån. Sverige bör därför åsyfta att följa med i

en sådan utveckling ävensom vid den stundande ekonomiska världskonferensen

giva sin anslutning åt strävanden med detta syftemål. Örn en

stabilisering av de viktigaste växelkurserna kommer till stånd i samband

med en åsyftad stegring av världsprisnivån, bör det icke möta någon betänklighet

för vårt land att binda sina växelkurser och sålunda låta utlandsvärdet

ånyo bliva normerande för landets penningväsende.

I den mån åter förutsättningarna för anslutning till en internationell

utveckling av penningväsendet saknas, har Sverige att även i fortsättningen

fullfölja en självständig penningpolitik. I så fall gäller det till en början

och framför allt att hejda och utjämna den tendens till prisfall, som har

framträtt i vårt land under det senaste halvåret. Men därutöver bör som

mål för en självständig svensk penningpolitik — i likhet med vad som skett

i officiella uttalanden i andra länder, bland annat inom det brittiska riket —

sättas en måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån. Då i levnadskostnaderna

till stor del ingå av partiprisstegringen oberoende kostnadselement

och detaljpriserna endast långsamt följa partiprisernas ändringar*

bör det kunna förväntas, att ingen kännbar stegring skall inträda i levnadskostnaderna

som en helhet betraktade.

Bland de medel riksbanken har till sitt förfogande för att tillgodose de

nu angivna målen bör diskonto- och över huvud kreditpolitiken i främsta

rummet framhållas. Därtill komma vidare de möjligheter riksbanken äger

att aktivt ingripa i samma syfte. Örn mot förmodan en isolerad svensk

prisstegring skulle taga större omfattning än avsett är, böra de nu nämnda

medlen användas i motsatt riktning för att behärska den svenska kronans

värde.

Syftet med den penningpolitik som här förordas skulle i väsentlig grad

befordras, örn bättre jämvikt kunde åstadkommas såväl mellan priserna på

olika produktionsfaktorer som mellan dessa och produktpriserna.

Vid finansieringen av statens och kommunernas utgifter i anledning av

arbetslösheten liksom för andra ändamål bör hänsyn tagas till att syftet

med en effektiv kreditpolitik efter förmåga befordras och icke motarbetas.

Framför allt måste det undvikas, att sparandet genom sättet för finansie
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majlis proposition nr 260.

ringen dragés från den enskilda produktionen och att till skada för näringslivet

stramhet skapas på kapitalmarknaden. Detta resultat förutsätter bland

annat, att statens utgifter icke onödigtvis springa i höjden.

Riksbanken bör icke erhålla något annat penningpolitiskt direktiv än det

som består i att penningpolitikens mål fastslås. Valet av medlen till detta

mål bör helt och hållet ligga i riksbankens hand, och riksbanken bör äga

härför nödig handlingsfrihet. Gent emot statsfinansiella krav på riksbanken

bör dess fulla självständighet upprätthållas.

Framgången av olika åtgärder i det nuvarande svåra läget beror i hög

grad av att de ske i samförstånd mellan alla därav berörda offentliga och

enskilda institutioner.

Det bör till sist understrykas, att det nu framlagda programmet för Sveriges

penningpolitik endast har kunnat taga sikte på läget sådant det för

närvarande ter sig. Förändringar i världsläget kunna snart nödga Konung

och riksdag att taga landets penningpolitik under ny omprövning.»

Utöver detta yttrande hava de sakkunniga godkänt följande sammanfattning

av de meningar, som kommit till uttryck vid de sakkunnigas överläggningar

örn hithörande frågor:

Den första fråga, som de sakkunniga ha diskuterat, har varit den, huruvida

normen för penningpolitiken alltjämt i överensstämmelse med tidigare

givna direktiv skall vara kronans inhemska köpkraft eller huruvida det

kunde anses mer önskvärt att anknyta penningpolitiken till kronans yttre

värde. I samband härmed har debatterats frågan om en primär sänkning

av detta yttre värde, vidtagen i syfte att åstadkomma dels en prisstegring

inom landet, dels vissa handelspolitiska fördelar.

Det har emellertid framhållits, att det i nuvarande läge icke är lämpligt,

att kronan knytes fast vid en viss valuta. Vår utrikeshandel är ej ensidigt

inriktad på ett land, och det är därför nödvändigt att taga hänsyn

till kursutvecklingen på ett flertal länder. Med de häftiga fluktuationerna

i växelkurserna för närvarande bör riksbanken operera från dag till dag i

avsikt att uppnå största möjliga stabilitet för den svenska kronan, vilket

anses vara av särskild betydelse för näringslivet. Riksbanken anses därför

böra ha fria händer att påverka växelkurserna alltefter förändringarna i

den internationella situationen med hänsyn till de penningpolitiska direktiven

och näringslivets behov.

I den händelse det skulle lyckas att vid den världsekonomiska konferensen

uppnå en stabilisering av växelkurserna eller om en partiell överenskommelse

i detta syfte träffas mellan England och Förenta Staterna, inträder

en ny situation, till vilken man då måste taga ställning. Hänsyn måste

därvid tagas till den kurs, som fixeras mellan pund och dollar. Den kurs,

vid vilken den svenska kronan bör bindas, anses även vara beroende av

prisutvecklingen. I birsta hand anses endast en de-facto-stabilisering av

kronan böra komma till stånd.

Det har betonats fran flera håll, att en sänkning av kronans yttre

värde i förhållande till dess värde inom landet skulle medföra större olägenheter

än fördelar. Erfarenheten har nämligen visat, att fördelarna för exporten

oftast blivit mindre än man väntat, enär andra länder vidtagit motåtgärder

för att möta konkurrensen. En dylik depreciering från ett lands

sida leder lätt till en kapplöpning medelst liknande åtgärder från konkurre
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

rande länder. Svårigheter kunna uppstå att kontrollera växelkurserna utan

tillgripande av stränga valutarestriktioner. Tanken på införandet av valutarestriktioner

har enhälligt avvisats av de sakkunniga. Därtill kommer att

avtalsförhandlingar med andra länder försvåras och att det inför den världsekonomiska

konferensens sammankallande vore olyckligt, örn Sverige gåve

sig in på en väg, som under förberedelserna till konferensen skarpt ogillats.

Det har i detta sammanhang också påpekats, att man har att vänta en

stegring av priset på vissa importerade varor även vid oförändrade växelkurser

och stabila internationella priser på grund av den spänning, som är

rådande mellan dessa varors importpris och priset på den svenska marknaden.

En stegring av växelkurserna skulle sålunda för dessa varors vidkommande

betyda en kumulering av två prisstegringstendenser.

Från håll, där man anser att ovannämnda farhågor för konsekvenserna

av en sänkning i kronans utlandsvärde icke lia den dominerande betydelse,

att de kunna utgöra det huvudsakliga skälet för att en dylik åtgärd icke

bör tillgripas, har framhållits, att den största olägenheten och risken ligger

i, att man för åstadkommande av en viss prisstegring skulle behöva höja

växelkurserna i högre grad än som motsvarar den önskade prisstegringen.

En utveckling som leder till motsatt resultat, d. v. s. en mindre sänkning

av kronans yttre värde än av dess värde inom landet, anses mer önskvärd.

Det betonas emellertid från vissa håll att en begränsad höjning av växelkurserna,

i samband med att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en

inhemsk prisstegring, skulle kunna få en icke oväsentlig betydelse för prisnivån

inom landet. Dels skulle nämligen en sådan höjning direkt komma

att underlätta möjligheterna för vissa med utlandet på den svenska marknaden

konkurrerande näringsgrenar att höja sina priser och dels skulle en

viss växelverkan mellan kursstegringarna och de direkta åtgärderna för

prisnivåns höjande kunna uppkomma, som gåve ett verksamt stöd åt dessa

senare åtgärders effektivitet.

Ä andra sidan har man framhållit att hänsynen till exportindustriernas

ställning och nödvändigheten att åstadkomma en prisstegring inom landet

motivera en sänkning av kronans yttre värde. Då farhågorna för de ogynnsamma

verkningarna härav ansetts överdrivna, har man ansett sig ej behöva

hysa betänkligheter mot en sakta, måttlig höjning av växelkurserna som en

primär åtgärd. De som förordat en dylik politik lia ej heller ansett att

den skulle kunna ge de med Sverige konkurrerande länderna anledning att

vidtaga liknande åtgärder. Det har också av några påpekats, att Sverige

ej har skyldighet att taga någon större hänsyn till internationella förpliktelser

av närmast ideell natur med avseende på omvårdnaden av världens

penningväsen, så länge andra länder ej göra detsamma.

De sakkunniga ha dock i denna fråga enat sig örn det uttalande, som

gjorts i deras gemensamma yttrande.

De sakkunniga lia därefter övergått att diskutera målet för penningpolitiken.

Utsikterna för prisutvecklingen på de internationella marknaderna anses

mycket ovissa. Vissa tecken på en omsvängning lia visat sig i Förenta

Staterna, och det är möjligt att man där kan få till stånd en allmän prisstegring,

som kan väntas sprida sig till andra länder, främst England. Det

tinnes också en möjlighet att den ekonomiska världskonferensen kan komma

att fatta sådana beslut, som kunna bidraga till en återhämtning av priserna.

Örn en stegring av världsprisnivån skulle inträda och denna stegring

icke skulle taga omåttliga proportioner, har den allmänna meningen bland

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition nr 260.

de sakkunniga varit, att Sverige så bör driva sin penning- oell valutapolitik,

att den inhemska prisnivån följer med i denna utveckling. Vid den världsekonomiska

konferensen bör Sverige även understödja strävanden i denna

riktning.

Örn de internationella priserna emellertid skulle fortsätta att falla eller

örn en viss stabilitet inträder och någon prisstegring sålunda ej kommer

till stånd, har frågan framstått såsom mer komplicerad.

Enhälligt har framhållits betydelsen av att den tendens till fortsatt prisfall,

som på senaste halvåret gjort sig gällande i vårt land, brytes och utjämnas

samt att alla ansträngningar inriktas härpå. I allmänhet har man

även ansett, att det vore i och för sig önskvärt, örn oberoende av utvecklingen

i utlandet en inhemsk stegring av partiprisnivån kunde åstadkommas

för erhållande av bättre räntabilitet för näringslivet, för lättande

av jordbrukets och industriens skuldbörda och för befrämjande av förverkligandet

av det för närvarande viktigaste önskemålet, en minskning av arbetslösheten.

Från olika håll har dock betonats, att en penning- och valutapolitik, som

tar sikte på detta mål, erbjuder stora svårigheter på grund av de hinder,

som i nuvarande läge resa sig mot målets förverkligande, och de konsekvenser

i olika hänseenden, som en dylik politik kan föra med sig. Man

måste därför noga överväga de medel, som skola komma till användning,

så att ej de därmed förknippade olägenheterna bliva så stora, att de överstiga

prisstegringens fördelar.

De, som ansett en inhemsk prisstegring möjlig att åvägabringa oberoende

av utvecklingen utom landet, lia förutsatt att den ej drives så långt, att

levnadskostnaderna kännbart påverkas. Det har emellertid framhållits, att

en partiprisstegring på 10—15 procent för råvaror och jordbruksprodukter

ej behöver nämnvärt stegra levnadskostnaderna. Vad särskilt partipriserna

för de animaliska livsmedlen beträffar, anses de kunna undergå en ännu

kraftigare höjning utan någon större effekt på levnadskostnaderna, enär de

utgöra en relativt obetydlig del av budgeten. Åsikterna om hur långt prisstegringen

kan gå, utan att ogynnsamma konsekvenser uppstå, lia varit

skiftande. Det har bland annat ansetts, att man endast borde eftersträva

en återgång till läget på sensommaren 1932. Från annat håll har ovanstående

siffra på 10—15 procent ansetts önskvärd som maximum med hänsyn

till levnadskostnadernas stabilitet, medan andra ej hyst betänkligheter

mot en något högre prisstegring. Önskemål lia även uttalats örn en återgång

till 1928/1929 års nivå.

Det har uttryckts farhågor att man, örn en prishöjning åstadkommes

genom ett aktivt ingripande, skulle utsätta sig för den risken, att prisstegringen

tar en sådan omfattning, att man förlorar kontrollen över densamma.

Häremot har genmälts, att riksbanken torde lia medel i sin hand att förhindra

en dylik utveckling. De penningpolitiska hjälpmedlens effektivitet

anses av många vara större under en uppåtgående prisrörelse än under en

nedåtgående.

Vad prisstegringens betydelse för olika näringsgrenar beträffar, har enhälligt

betonats vikten för jordbruket av en prisstegring för dess produkter.

Man får dock erinra sig de prisregleringar, som vidtagits för vissa jordbruksprodukter

och som sålunda ställa dessa utanför det område, inom

vilket här åsyftade åtgärder skulle öva någon verkan. Emellertid har den

uppfattningen framförts, att priserna på de animaliska livsmedlen, som utgöra

större delen av vårt jordbruks produktion och som liro av särskild

betydelse för de mindre jordbrukarna, skulle påverkas i stigande riktning

Bihang till riksdagens protokoll 1933. t sunil. Nr 2H0. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

av ökad sysselsättning och stegrade inkomster inom industrien. En dylik

stegring anses visserligen ej enbart vara tillräcklig för jordbruket, men

anses vara av mycket stor betydelse som ett stöd för andra på organisatorisk

och lagstiftningsväg företagna åtgärder.

Förhållandena inom trävaru- och cellulosaindustrien anses ligga annorlunda

till än inom andra exportindustrier på grund av den stora outnyttjade

kapaciteten och de ringa utsikterna till en ökning i efterfrågan. En

måttlig prisstegring, som medför en höjning i växelkurserna på 5—10 procent,

skulle visserligen knappast få annat än gynnsamma konsekvenser, då

man ej som följd härav torde behöva befara någon utvidgning av produktionen.

Risk anses dock förefinnas för att man ej skall kunna hålla prisstegringen

och växelkursförskjutningen inom denna gräns. Starkt stegrade

växelkurser skulle emellertid enligt denna uppfattning medföra liknande

åtgärder från med oss konkurrerande länder. De vinster, som genom kurshöjningen

skulle tillfalla producenterna, skulle framdriva en produktionsökning

och en pristryckande konkurrens på de utländska marknaderna,

vilken skulle få allvarliga konsekvenser för dessa industrier.

Det har emellertid från annat håll påpekats, att en måttlig kursstegring

knappast kan giva de konkurrerande exportländerna någon anledning till

en liknande aktion, så länge det icke är fråga örn att höja kurserna så

mycket att man genom en sänkning av priserna, i utländsk valuta räknat,

vill skapa förutsättningar för att öka vårt lands andel i den ifrågavarande

totala exportkvantiteten. På grund av denna industrigrens stora betydelse

för vår handelsbalans har från detta håll betonats nödvändigheten av att

man vid valutapolitikens liandhavande icke alltför starkt begränsar de fördelar,

som skulle följa med en höjning av växelkurserna.

Prisstegringens inverkan på produktionskostnaderna, speciellt lönerna, har

diskuterats, och det har uttalats farhågor för att en prisstegring skulle

komma att fastlåsa den nuvarande lönenivån, eventuellt även medföra stegrade

arbetslöner. En dylik konsekvens skulle vara synnerligen olycklig,

enär man då ej erhölle den balans mellan produktpriser och produktionskostnader,

som är nödvändig för industriens räntabilitet och som man avser

att åstadkomma genom prisstegringen. Det har dessutom betonats, att en

ur ekonomisk synpunkt lämpligare metod för förbättring av industriens

räntabilitet vore att sänka produktionskostnaderna, d. v. s. främst löner och

räntor, och att en dylik anpassning verksamt skulle bidraga till en höjning

av partiprisnivån. Varje åtgärd som förhindrar en anpassning måste ur

denna synpunkt framstå som betänklig, och starka tvivel lia uttalats örn

lämpligheten av att man eftersträvar en prisstegring med användande av

medel, vilka verka hindrande på anpassningen av produktionskostnaderna,

utan att man har säkerhet för att den önskade balansen mellan produktpriser

och produktionskostnader verkligen erhålles.

Från annat håll har betonats, att anpassningen mellan produktionskostnader

och produktpriser hellre bör åstadkommas genom en prisstegring än

genom en lönesänkning. Det har även påpekats att en prisstegring, som

ej kännbart påverkar levnadskostnaderna, vid nuvarande löneläge ej kan

motivera höjda löner.

Det har under diskussionen framhållits, att det vid nuvarande läge på

valutamarknaden är svårt att på förhand säga, vilken inverkan en inhemsk

prisstegring kan få på växelkurserna. I den mån prisstegringen ej medför

en motsvarande sänkning av kronans yttre värde, skulle exportindustriernas

intresse av att prisstegringen får sin fulla effekt på växelkurserna — den

enda väg på vilken en inhemsk prisstegring kan få för dem gynnsamma

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

19

verkningar — icke bli tillgodosett. Det vore i så fall av vikt, att riksbanken

i sin valutapolitik medverkade till en anpassning av växelkurserna

efter den inhemska prisstegringen.

Å andra sidan har den åsikten framförts, att man för närvarande ej kan se

något särskilt skäl för att prisnivåförändringarna och förskjutningarna i växelkurserna

ej skulle komma att förlöpa parallellt. En måttlig stegring i växelkurserna,

som endast kompenserar prisstegringen, har ej heller ansetts möta

betänkligheter med hänsyn till våra handelspolitiska förhållanden. Det har

dessutom påpekats, att då prisstegringen ingalunda torde komma att medföra

en proportionell höjning av exportindustriernas produktionskostnader —

bland annat utgöra de importerade materialen inom träproduktindustrierna en

så ringa del av produktionskostnaderna, att den genom kursstegringen vållade

kostnadsökningen ej anses ge anledning till betänkligheter — böra dessa

industrier ur denna synpunkt kunna vara förnöjda med en mindre stegring

i växelkurserna än som skulle motsvara minskningen av kronans inhemska

köpkraft.

Det har uttryckts farhågor för att ett uttalande örn önskvärdheten av en

prisstegring — i den händelse detta uttalande skulle inge allmänheten den

uppfattningen, att en omläggning av penningpolitiken vore förestående —

skulle kunna väcka misstro till den svenska kronan och framkalla kapitalflykt.

Gentemot detta har invänts, att erfarenheterna från de sista åren, efter

guldmyntfotens övergivande, visa att riskerna för en kapitalflykt ej äro så

stora, men häremot har genmälts, att en programförklaring av den art, som

ovan angivits, skulle betyda, att en helt ny situation uppstode, som gjorde

alla jämförelser med tidigare perioder ohållbara. Riksbankens ställning

anses dock f. n. vara så stark, att den har medel i sin hand att möta en

spekulation i stigande växelkurser och att därigenom förhindra en så kraftig

sänkning av den svenska kronans yttre värde som skulle kunna framkalla

en mer omfattande kapitalflykt. Att utländska placeringar skulle kunna

dragas tillbaka i oroväckande utsträckning finns det ingen anledning att

befara. De osäkra förhållandena på valutamarknaden, vårt lands i förhållande

till de flesta andra länders gynnsamma ekonomiska läge och utsikterna

för att en prisstegring möjligen skall komma till stånd även i Förenta Staterna

och England anses också ägnade att minska tendenserna till kapitalflykt.

Det har ävenledes framhållits, att skäl för det antagandet föreligga, att

ett penningpolitiskt program för krisens lindrande kan få en förtroendestärkande

inverkan i stället för motsatsen. En inaktiv resignation inför

läget anses kunna innebära större risker för stigande missmod och minskat

förtroende till framtiden än ett aktivt handlingsprogram. Vad som däremot

anses kunna medföra en större fara för rubbat förtroende från kapitalplacerarnas

sida, vore om statsmakternas allmänna finanspolitik i övrigt skulle

ge anledning till farhågor. I samband härmed har uttalats vikten av att

statsmakterna visa sin bestämda vilja att iakttaga nödig försiktighet i sin

utgiftspolitik, ett önskemål som ur andra synpunkter framförts från flera håll.

I fråga örn medlen för genomförandet av ett program, som uppställer en

inhemsk prisstegring som sitt mål, lia de sakkunniga diskuterat riksbankens

normala penningpolitiska hjälpmedel, diskontot och »open märket operations»,

d. v. s. ingripanden på penning- och kapitalmarknad. Dessutom har

även diskuterats, vilken inverkan igångsättandet av offentliga arbeten för

arbetslöshetens lindrande kan få ur prisbildningssynpunkt samt vilka syn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kutic/l. May.ts proposition nr 260.

punkter som med hänsyn till de penningpolitiska direktiven kunna läggas

pä finansieringen av dessa arbeten.

Enhälligt har betonats önskvärdheten i nuvarande situation av låga bankräntor.

Även om en sänkning ej skulle få någon större, direkt inverkan

på efterfrågan pä bankkrediter, får den nämligen indirekt effekt dels genom

att sänka kostnaderna för de gamla lallen, varigenom företagens räntabilitet

förbättras, dels genom att underlätta andra åtgärder i prisstegrande syfte.

En sänkning av sparbankernas inlåningsräntor anses utgöra en förutsättning

för en reduktion av affärsbankernas utlåningsräntor.

I fråga örn den effekt en diskontosänkning skulle få på obligationsmarknaden

bar det påpekats, att även örn en sänkning av obligationsräntan blir

följden, är det på grund av faktiska förhållanden knappast troligt, att

i nuvarande situation de enskilda företagen skulle nämnvärt stimuleras till

ökad emissionsverksamhet för konverteringsändamål eller för nyinvesteringar.

På grund av den stora indirekta betydelse låga räntor lia för det penningpolitiska

programmets genomförande bar nian betonat vikten av att åtgärder

ej vidtagas, som verka räntestegrande eller som förhindra en räntesänkning

och därigenom motverka syftemålet. Som isolerad åtgärd anses en diskontosänkning,

även under förutsättning av full effektivitet, dock ej vara tillräcklig

för åstadkommande av en prisstegring.

Det har framhållits, att möjligheterna för riksbanken att påverka penningmarknaden

genom inköp och försäljningar av statspapper äro mycket

små, enär kortfristiga statspapper för närvarande ej finnas i marknaden. Tillgången

på långfristiga statsobligationer är mycket liten, vilket förhindrar

operationer i större skala. Vid vissa tillfällen har riksbanken emellertid i

penningpolitiskt syfte övertagit statspapper såväl direkt från riksgäldskontoret

som i marknaden. Utländska valutor kunna i viss utsträckning ersätta

obligationer i detta hänseende, enär inverkan på penningmarknaden

anses vara densamma av valuta- som av obligationsköp. Riksbanken bardock

i det förra fallet ej fullt samma möjlighet att taga initiativet som i

det senare. Det har även påpekats att obligationsköp från riksbankens

sida, örn ej andra åtgärder vidtagas, på grund av den bristande efterfrågan

på pengar och penningmarknadens likviditet, knappast skulle få annat

resultat än att de på detta sätt utsläppta betalningsmedlen bomme att beskriva

en cirkelgång tillbaka till riksbanken.

Då de normala penningpolitiska hjälpmedlen i nuvarande läge knappast

äro fullt effektiva för åstadkommande av en ökad kreditefterfrågan, har den

tanken framkommit, att ökade statsutgifter, närmast föranledda av

offentliga arbeten för arbetslöshetens bekämpande, utöver sin socialpolitiska

uppgift även skulle erhålla en penningpolitisk uppgift i syfte att göra

riksbankens politik mer effektiv. Även de, som ej vilja ge de offentliga

arbetena denna uppgift inom penningpolitiken, lia ansett, att dessa arbetens

finansiering få en penningpolitisk verkan och att denna fråga därför ligger

inom ramen för den penningpolitiska diskussionen. Från visst håll har dock

framhållits, att samma penningpolitiska verkan skulle kunna uppnås utan

stegring av utgifterna genom en sänkning av skatterna.

Frågan, huruvida de offentliga arbetenas karaktär och omfattning skulle

upptagas till behandling av de sakkunniga, har besvarats olika. Det har

ifrågasatts, huruvida arbetenas karaktär, speciellt i fråga örn lönesättningen,

kan undgå att öva verkan på prisbildningen. Arbetenas omfattning har

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

även ansetts vara av betydelse för finansieringen. Då medlen i betydande

utsträckning måste upplånas, bli verkningarna på kapitalmarknaden och

ränteläget beroende på det belopp, som behöver anskaffas, och effekten i

penningpolitiskt hänseende olika alltefter programmets omfattning. Det har

också betonats, att en diskussion av verkningarna av arbetenas igångsättande

och finansieringens ordnande ej får tolkas som en rekommendation för

arbetsprogrammet.

Å andra sidan har det i allmänhet ansetts, att de sakkunniga i sin diskussion

örn de penningpolitiska medlen böra förutsätta, att offentliga arbeten

komma till stånd i viss omfattning av skäl, som ligga utanför det penningpolitiska

området. Diskussionen har därför huvudsakligen begränsats till

vilken verkan dessa arbeten kunna väntas få på prisnivån och hur finansieringen

lämpligast bör läggas, örn man önskar uppnå en prisstegring utan

att olägenheter uppstå, vilka eventuellt kunna motverka vad man vill åstadkomma.

Det har från flera håll betonats, att man ej med säkerhet kan vänta någon

större effekt på priserna av arbetenas igångsättande, även örn man väljer

en finansieringsmetod, som åstadkommer en verklig köpkraftsökning. Resultatet

skulle endast bli en ökning i sysselsättningen, som i och för sig är

synnerligen önskvärd och som utgör huvudmotivet för arbetsprogrammet.

För vissa industrigrenar anses ökad sysselsättning vara av minst lika stor

betydelse som en höjning av priserna. Orsaken till denna bristande inverkan

på priserna skulle vara att söka i den outnyttjade produktionskapacitet,

som förefinnes, samt den stora mängden sysslolös arbetskraft,

vilket gör företagarna så angelägna att öka sin försäljning, att de acceptera

oförändrade priser. Man skulle därför ej erhålla någon prisstegring, förrän

kapaciteten vore normalt utnyttjad och arbetskraften bättre sysselsatt.

Det har dock framhållits, att förhållandena i detta avseende äro mycket

olika inom olika näringsgrenar, och att nian därför på vissa områden torde

få en snabbare återverkan på priserna än på andra. Man skulle även genom

arbetenas igångsättande kunna skapa förutsättningar för en allmän prisstegring

på ett tidigare stadium än annars bleve fallet.

Oavsett örn man tror på möjligheten av att på detta sätt åstadkomma en

prisstegring eller betvivlar densamma, är det dock av stor betydelse att

klargöra de penningpolitiska verkningarna av de olika finansieringsmetoderna.

Det har nämligen ansetts nödvändigt att finansieringen ordnas på

sådant sätt, att man ej riskerar en återverkan på sysselsättningen inom det

enskilda näringslivet genom en eventuell minskning i kapitalförsörjningen

och en höjning av räntesatserna. I fråga örn finansiering av de offentliga

arbetena genom höjda skatter har framhållits den stora vikten av att

dessa skatter ej inkräkta på det enskilda näringslivets kapitalförsörjning.

Beträffande upplåningen lia följande metoder huvudsakligen diskuterats:

långfristig upplåning, korta lån på tre månader till två år mot skattkammarväxlar

eller obligationer samt direkt upplåning hos riksbanken. Härtill

har som ett fjärde upplåningssätt nämnts en av riksgäldskontoret i

affärsbankerna öppnad kredit i likhet med sättet för kristidskommissionernas

finansiering.

Beträffande den långfristiga upplåningen har framhållits att i den mån

som det vid nuvarande ränteläge föreligger ett verkligt placeringsbehov, vilket

ej kan tillfredsställas av det enskilda näringslivet, detta bör utnyttjas genom

emission av långfristiga obligationer.

I fråga örn placering av kortfristiga papper bar allmänt ansetts att utsikterna

äro gynnsamma. Med hänsyn till förändringen i inlåningens karaktär

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 260.

anse bankerna sig i nuvarande läge nödsakade att hålla sig synnerligen likvida.

Det har därför uttryckts farhågor för att en överflyttning av deras medel

från riksbanksgiro till skattkammarväxlar skulle kunna påverka bankernas

kreditgivning och verka åtstramande på penningmarknaden. Då emellertid

från bankhåll uppgivit^, att bankerna jämställa riksbanksgiro och skattkammarväxlar,

vilka kunna rediskonteras eller belånas, som alternativa

former för reservens placering, anses någon risk härför ej föreligga. Penningmarknaden

skulle därför ej nämnvärt komma att påverkas av bankernas köp

av skattkammarväxlar. Ur prisbildningssynpunkt skulle en dylik transaktion

få samma omedelbara effekt, som örn riksbanken själv övertagit växlarna,

d. v. s. man skulle erhålla en ökning av köpkraften i statens händer utan

någon minskning på annat håll. Det anses även möjligt att utnyttja det kortfristiga

placeringsbehovet hos sparbanker och eventuellt andra kapitalplacerare,

varigenom en intensivare användning av förefintliga betalningsmedel skulle

åstadkommas. Det har från affärsbankshåll uttalats, att skattkammarväxlar

torde i betydande omfattning kunna placeras hos banker och andra större

kapitalplacerare utan att man därigenom skulle förhindra en räntesänkning.

Den tredje formen av upplåning består i direkt försäljning av statspapper

från riksgäldskontoret till riksbanken. Enighet tycks råda därom, att en

dylik finansieringsmetod under normala förhållanden vore absolut förkastlig.

Men det har tillika från flera håll uttalats den åsikten, att i den mån de

normala penningpolitiska medlen visa sig ineffektiva, detta tillvägagångssätt

kan vara berättigat som en extraordinär åtgärd i nuvarande situation,

då det gäller att hejda en deflation samt att om möjligt åstadkomma ökad

sysselsättning och prisstegring genom en utvidgning av köpkraften.

Det har framhållits, att en dylik finansieringsmetod ej kan undgå att påverka

priserna, enär de nyskapade betalningsmedlen ledas ut till kretsar,

där de komma att användas till ökad efterfrågan på varor. Denna köpkraftsökning

kommer att spridas i allt vidare ringar örn än med betydande

försvagning av effekten.

Å andra sidan har det från visst håll påpekats, att nian i dessa kretsar

genom ianspråktagande av sparmedel, arbetslöshetsunderstöd, bidrag från

fackföreningar m. m. redan har en viss inkomst. Den genom statens upplåning

i riksbanken nyskapade köpkraften skulle sålunda endast ersätta en

del av dessa inkomster, och den slutliga köpkraftsökningen skulle därför

bli avsevärt mindre än upplåningen. Det har från samma håll även uttalats

den åsikten, att en upplåning av de behövliga medlen hos riksbanken

skulle minska möjligheterna för kapitalplacerarna att köpa statsobligationer,

vilket skulle medföra ökade bankinsättningar och en återströmning av sedlar

till riksbanken. Enligt denna uppfattning kan man därför ej vänta sig någon

större effekt i prisbildningshänseende av statens direkta upplåning i riksbanken.

Det har uttalats farhågor för att den ökning i betalningsmedlen, som på

denna väg skulle åstadkommas, skulle kunna skapa en latent köpkraft, som

längre fram skulle kunna framkalla en häftig prisstegring. Gentemot detta

har framhållits dels att riksbanken har medel i sin hand att hejda en dylik

utveckling, dels att läget för närvarande är så allvarligt, att man måste

handla även med risk för ogynnsamma konsekvenser längre fram. Extraordinära

åtgärder måste tillgripas, men man måste samtidigt se till, att

man ej anlitar dem annat än örn det är oundgängligen nödvändigt.

Man har även ansett, att denna latenta köpkraft skulle kunna leda till en

osund börsspekulation, som ej har något underlag i de faktiska förliållan
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

23

demi oell som därför snart skulle efterträdas av en reaktion, i likhet nied

vad fallet varit upprepade gånger i Förenta Staterna. Från annat håll har

man dock ansett risken härför i nuvarande situation vara obetydlig.

De, som förorda riksbankens direkta medverkan vid finansieringen, lägga

särskild vikt vid den inverkan statens lånebehov kan få på kapitalmarknaden

och därmed på ränteläget. Det anses nämligen, att man vid upptagande

av större belopp med användande av de två förut nämnda låneformerna

löper den risken, att man inkräktar på det enskilda näringslivets

kapitalförsörjning, antingen genom att staten drar till sig medel, som annars

skulle sökt och funnit placering i enskilda företag, eller genom att bankerna

få sina likvida medel tagna i anspråk i så stor utsträckning, att de ej anse

sig kunna tillfredsställa en eventuell ökning i kreditefterfrågan. Örn bankerna

i en dylik situation äro obenägna att rediskontera eller örn riksbanken ej

anser sig kunna möta den ökade efterfrågan utan att höja sitt diskonto,

skulle resultatet bli, att företagarna finge betala högre räntor och att man

endast finge en överflyttning av köpkraft från ett håll till ett annat, d. v. s.

varken sysselsättning eller priser skulle stiga, utan man skulle snarast få

en verkan i konjunkturförsämrande riktning.

Å andra sidan lia betänkligheter uttalats mot direkt upplåning i riksbanken.

Genom att bryta med de traditionella metoderna kan en dylik

finansieringsmetod väcka misstroende till statens finanspolitik, vilket kan

medföra kapitalflykt och ogynnsamma konsekvenser för kapitalmarknaden.

Vikten av att man ej på detta område gör radikala förändringar, speciellt

i en situation som den närvarande, då läget är synnerligen labilt, har betonats.

Riksbanken bör endast anlitas för temporära lånebehov. Örn riksbanken

i stor utsträckning köper statsobligationer, kunna betydande förlustrisker

uppstå. Riksbanken kan dessutom komma i den situationen, att

övermättnad uppstår och att man måste sälja obligationer. Skulle riksgäldskontoret

samtidigt behöva uppträda som låntagare på marknaden, skulle

man erhålla en dubbel belastning av denna. Häremot har emellertid invänts,

att en dylik situation knappast kan behöva uppstå, enär riksbankens

försäljningar av obligationer böra vara motiverade av hänsyn till penningmarknad

och prisnivå och sålunda ej behöva äga rum, annat än örn läget

kräver en åtstramning.

Det har även framhållits det principiellt oriktiga i att man genom införande

av en dylik finansieringsmetod i alltför hög grad underlättar statens

möjligheter att genom upplåning finansiera sina utgifter.

Bland dem som förorda en direkt medverkan från riksbankens sida ha

delade meningar varit rådande örn, i vilken omfattning detta bör äga rum.

Det har från flera håll understrukits, att man bör tillgripa denna utväg,

först då det visar sig, att en hänvändelse till öppna marknaden ej kan ske

utan risk för höjda räntesatser. Betydande belopp anses kunna mobiliseras

på marknaden och genom ianspråktagande av bankernas och riksgäldskontorets

tillgodohavanden hos riksbanken, och det skulle därför kunna dröja,

innan riksbankens medverkan bleve nödvändig.

Å andra sidan har det framhållits, att riksbanken bör genom att övertaga

statsobligationer och öka betalningsmedelsförsörjningen hålla penningmarknaden

lätt och därigenom underlätta upplåningen. Det har ansetts vara

synnerligen olämpligt, örn man först skulle utnyttja alla möjligheter på

den öppna marknaden, innan man vände sig till riksbanken.

Enighet har däremot varit rådande örn att man ej på förhand kan avgöra,

i vilken utsträckning de olika vägarna skola begagnas. I detta avse
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

ende måste man pröva sig fram under hänsynstagande till penningmarknadens

läge och de penningpolitiska direktiven.

Enligt samtliga de sakkunnigas mening bör finansieringen av statens utgifter

läggas så, att näringslivets behov av kapitalinvestering och låga räntor

icke tillbakasättes för statsupplåningen utan tvärtom betraktas såsom en

ur statens synpunkt ytterligt viktig angelägenhet. I de sakkunnigas yttrande

har punkten härom enligt riksgäldskontorets representants mening

fått en så stark formulering, att det från hans sida framhållits nödvändigheten

av att det borde stå riksgäldskontoret fritt att med iakttagande av

fastställda direktiv för landets penningpolitik anpassa upplåningsformerna

efter penningmarknadens läge i varje särskilt fall, såsom här ovan säges,

givetvis i samråd med riksbanken och efter grundlig undersökning även i

övrigt av penningtillgång och näringslivets behov. Denna uppfattning har

godkänts av övriga sakkunniga.

Det har även allmänt ansetts, att riksbankens medverkan ej kan göras

beroende av ett förständigande från riksdagen örn att riksbanken skall

ställa medel till förfogande utan skall framgå ur sedvanliga underhandlingar

mellan riksgäldskontoret och riksbanken örn deltagande i låneoperationerna.

I vilken utsträckning riksbanken skall medverka genom övertagande

av skattkammarväxlar eller obligationer blir i sådant fall beroende

på fullmäktiges avgörande från fall till fall.

Det har också påpekats, att såsom förut berörts ett direkt samarbete

med affärsbankerna skulle kunna ordnas genom en av riksgäldskontoret i

dessa banker öppnad kredit.

Emellertid har flertalet av de sakkunniga önskat understryka vikten

av positiv medverkan främst från riksbankens och riksgäldskontorets

sida men över huvud från alla offentliga och enskilda institutioner i syfte

att förverkliga det uppställda programmet.

Likaledes har flertalet velat framhålla angelägenheten av snar handling

oell av att samtliga åtgärder, som kunna inverka på detta program,

utan dröjsmål anpassas efter detsamma.

Intet borde enligt flertalets mening underlåtas för att örn möjligt utan

dröjsmål göra vårt land delaktigt i en förbättring av det ekonomiska

världsläget, varpå vissa tecken under de senaste veckorna lia kunnat anses

tyda.

Det har dock framhållits önskvärdheten av att aktiva åtgärder endast

vidtagas efter noggrant övervägande, huruvida de hava utsikt att befrämja

det uppställda programmets syfte. I annat fall riskeras att penning-

och valutamarknaderna oroas oell förtroendet rubbas ävensom att

andra för näringslivet skadliga återverkningar uppstå.

I likhet med bankofullmäktige och de särskilt tillkallade sakkunniga anser

jag det för närvarande uteslutet att binda den svenska kronan i ett

fast förhållande till någon främmande valuta, vare sig till en guldvaluta

eller till någon av de fria valutorna. Så länge erforderliga förutsättningar

för en återgång till de utländska växelkurserna som normerande

för vår penningpolitik icke föreligga, bör den svenska kronans värde

fortfarande regleras närmast med hänsyn tagen till dess inhemska köpkraft

och till det svenska näringslivets behov. Kronans yttre värde torde

sålunda böra i stort sett få anpassa sig efter dess inhemska köpkraft. I

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Marits proposition nr 260.

överensstämmelse med vad såväl bankofullmäktige som de sakkunniga

betonat anser jag icke rådligt att oberoende av denna inre köpkraft

söka nedpressa kronans utlandsvärde för vinnande av handelspolitiska

fördelar.''

Denna ståndpunkt är väl förenlig med vad bankontskottet vid 1932 års

riksdag uttalade och vad bankofullmäktige i sin nu ingivna skrivelse understrukit,

nämligen att penningpolitiken icke kan schematiskt bindas

vid vissa indextal. Över huvud taget synes man vid nu ifrågavarande

övervägande av vår penningpolitik kunna anknyta till de av 1932 års

riksdag godtagna riktlinjerna. Det yttrande av särskilt tillkallade sakkunniga,

som nu föreligger, utgör icke heller någon brytning med dessa

riktlinjer. Men det får anses innehålla en klarare utformning av tankegången

i nämnda riktlinjer och ger framför allt en önskvärd och behövlig

precisering av de medel, som stå till buds för att uppnå syftet med

1932 års direktiv likaväl som med det nu avsedda programmet, nämligen

att vinna an lättnad i den svåra depressionen genom en måttlig stegring

av den inhemska partiprisnivån.

Liksom det nu förefaller tydligt, att man vid upphävandet av guldmyntfoten

hösten 1931 underskattade styrkan av de pristryckande tendenserna

i den allmänna världskonjunkturen och därför inriktade hela

sin uppmärksamhet på att förebygga en befarad inflation, torde man ännu

på våren 1932 ha varit bunden av föreställningen, att man endast behövde

lätta något på ett med penningpolitiska medel utövat tryck för att se en

viss återhämtning hos priserna inträda. I bankoutskottets förenämnda uttalande

har i överensstämmelse med denna tankegång framhållits, att en

dylik återhämtning borde tillåtas. Den följande utvecklingen har givit

vid handen, att diskontosänkningar och lättnader å kapitalmarknaden

icke i och för sig äro tillräckliga för att åvägabringa en höjning av priserna.

Denna erfarenhet synes ligga bakom vad bankofullmäktige i sin

nu föreliggande skrivelse anfört därom, att möjligheterna skulle vara

mycket begränsade att i ett land som vårt förverkliga önskemålet örn en

måttlig prisstegring.

Av de sakkunnigas gemensamma yttrande och ännu mer av den förut

återgivna sammanfattningen av vid de sakkunnigas överläggningar

framförda uppfattningar synes man kunna draga den slutsatsen, att

även de sakkunniga äro böjda för att i nuvarande svåra depression

anse de vanliga diskonto- och kreditpolitiska medlen otillräckliga för att

hejda ett pågående prisfall eller för att åstadkomma en höjning av prisnivån.

De sakkunniga erinra emellertid örn att riksbanken icke saknar

möjligheter att mera aktivt ingripa och anknyta därvid till de olika utvägar,

som erbjuda sig vid finansieringen av offentliga arbeten till motverkande

av arbetslösheten. Med beaktande av vad de sakkunniga härutinnan

anfört finner jag för min del, att möjligheterna att utöva ett väsentligt

inflytande på gestaltningen av den inhemska prisnivån torde vara

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 260.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts proposition nr 260.

större än bankofullmäktige antytt. Dessa möjligheter böra utnyttjas i

all den utsträckning, som kan erfordras för att nå det förut angivna målet,

nämligen en måttlig stegring i den inhemska partiprisnivån.

Då jag här starkt betonat angelägenheten av att med till buds stående

penningpolitiska medel ernå en återhämtning av priserna, vill jag emellertid

icke underlåta att också understryka sakens motsatta sida, vilken

icke heller förbisetts av de sakkunniga, nämligen att uppmärksamheten

även måste vara inriktad på att förhindra en prisstegring utöver de åsyftade

gränserna. Örn man, såsom förut antytts, på hösten 1931 avgjort underskattade

de pristryckande tendenserna, är det icke omöjligt, att man

nu frestas att ej tillräckligt beakta de tendenser i inflationistisk riktning,

som ett omslag i den allmänna världskonjunkturen skulle kunna lösgöra.

Det är naturligt, att de sakkunniga ansett sig icke kunna på ett mera

noggrant sätt än som i yttrandet skett angiva gränserna för den prisstegring,

som bör eftersträvas. Liksom skedde i bankoutskottets uttalande vid

1932 års riksdag, torde det vara tillräckligt örn begränsningen nttryckes

så, att den åsyftade prisstegringen icke bör mera kännbart påverka levnadskostnaderna.

De sakkunniga hava betonat, att framgången av åtgärder i syfte att förverkliga

det uppställda programmet i hög grad beror av att dessa åtgärder

vidtagas i samförstånd mellan därav berörda offentliga och enskilda

institutioner. För min del vill jag understryka detta yttrande. Självfallet

är en positiv medverkan från riksbankens och riksgäldskontorets

sida den första förutsättningen för programmets genomförande. I anslutning

till vad flertalet bland de sakkunniga yttrat vill jag också betona

angelägenheten av att åtgärder, som kunna främja det uppställda programmets

förverkligande, utan dröjsmål vidtagas.

De mål för vår penningpolitik, som i det föregående angivits, taga sikte

på den närmaste framtiden och ha utformats utifrån förutsättningen, att

vårt lands penningpolitik måste föras utan anknytning till en på internationella

överenskommelser grundad utveckling av penningväsen och prisnivå

i världen. Örn däremot det läge skulle inträda, som de sakkunniga

i början av sitt yttrande åsyfta, då de uttala sig örn en stegring av världsprisnivån,

måste tydligen frågan örn vår penningpolitik upptagas från

nya utgångspunkter. Det torde icke löna sig att i detta ögonblick göra

några mera bestämda eller långtgående uttalanden i denna fråga än dem,

som innehållas såväl i de sakkunnigas yttrande som i bankofullmäktiges

skrivelse. Jag delar sålunda den uppfattningen, att det icke bör möta

någon betänklighet för vårt land att ånyo binda sina växelkurser vid de

viktigaste främmande valutorna, därest dessa inbördes stabiliseras och

samtidigt förutsättningar skapas för ett hejdande av deflationen och en

återhämtning av priserna.

Med åberopande av vad i det föregående anförts och då jag icke har

något att erinra mot den av bankofullmäktige föreslagna tiden för den

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 26U.

27

fortsatta befrielsen, för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, får

jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den IG

juni till och med den 30 september 1933 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt

dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva

anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet.

R. Borgström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banke a1 i texten
  2. BU 1933:52 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sed s. 1 i texten