Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

1933-01-20 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:49, Med förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

11

Nr 49.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212); given

Stockholms slott den 20 januari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Förslag

till

lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att till 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skall

fogas ett nytt moment, betecknat 3 morn., av följande lydelse:

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1

mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning

eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas

av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning

å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan

örn tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Beträffande awerkningstillstånd,

som sökts före nämnda dag, skall äldre lag äga tillämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

13

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Sköld, anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Jag anhåller att få anmäla vissa förslag, avseende ändringar i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923.

Kostnaderna för utsyningsförrättning m. m.

Skogsvårdslagen bygger på grundtanken, att den enskilde skogsägaren

skall vara pliktig att utnyttja honom tillhörig skogsmark till produktion.

För tillgodoseende av detta syfte stadgas bland annat, att yngre skog som

regel ej får avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring (3 §), samt att avverkning i äldre skog ej får så bedrivas,

att återväxten äventyras (5 § första stycket). Ej heller får, med vissa

undantag, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivas avverkning av

äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden

(5 § andra stycket). Utan hinder av stadgandet i 3 § får efter tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen avverkning av yngre skog ske dels till husbehov

i vissa fall dels ock där avverkningen är avsedd att ingå såsom ett led

i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god

skogsvård (4 § 1 morn.).

Kostnad för undersökning eller utredning, som skogsvårdsstyrelsen låter

verkställa för prövning av fråga, varom i 4 eller 5 § sägs, skall, enligt

stadgande i 7 § 1 mom. andra stycket, utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökande utgöra nödig hantlangning ävensom,

därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år

fastställas. Berörda bestämmelse angående ersättning för utsyning eller

utstämpling förekom icke i det förslag till skogsvårdslag, som av Kungl.

Maj:t förelädes 1923 års riksdag. Bestämmelsen i fråga tillsattes av riksdagen

efter hemställan av det särskilda riksdagsutskott, som hade lagför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

slaget till behandling. Såsom motivering anfördes allenast, att en något

större ersättningsskyldighet än av Kungl. Maj:t föreslagits syntes böra

åläggas en sökande i det fall, att vid undersökning, som enligt 7 § förekomme,

tillika verkställdes av sökanden begärd utsyning eller ^stämpling.

Innebörden av sistberörda stadgande har blivit föremål för olika tolkningar.

Vid skogsvårdslagens tillämpning har sålunda understundom rått

tvekan, huruvida och i vilken utsträckning på grund av stadgandet i

fråga kostnad borde av sökanden gäldas för utsynings- eller stämplingsförrättning,

som av skogsvårdsstyrelsen verkställdes dels vid meddelande

av tillstånd efter avverkningsförbud dels ock då tillstånd meddelades till

avverkning i sådana skogar, vilka av Kungl. Majit förklarats skola anses

såsom svårföryngrade.

Angående avverkningsförbud stadgas i skogsvårdslagens 8 §. Enligt

ifrågavarande bestämmelse får, sedan dylikt förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen

eller dess tjänsteman, avverkning av träd, vilka omfattas

av förbudet, ej ske utan styrelsens tillstånd.

Avverkning i svårföryngrad skog för annat ändamål än husbehov får,

enligt 19 §, äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Enligt

20 § skall, då tillstånd meddelas, i allmänhet ske utsyning och utstämpling,

men kan i stället, där sådant finnes tillräckligt, äga rum allenast

anvisning av viss trakt, därå avverkningen får företagas. Finner skogsvårdstyrelsen

uppenbart, att genom den avverkning, vartill tillstånd sökes,

skogens återväxt icke äventyras, behöver icke vare sig utsyning eller anvisning

verkställas.

Enligt ingressen till 19 § skola bestämmelserna i 7 § äga motsvarande

tillämpning i fråga örn svårföryngrade skogar. Denna föreskrift fanns

redan i det riksdagen underställda lagförslaget. Det av riksdagen gjorda

tillägget till 7 § kom således utan vidare att vinna avseende jämväl å

sistnämnda skogar,

I skrivelse till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund den 26

februari 1927 har skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anhållit, att

centralrådet måtte till behandling upptaga frågan, huruvida och i vilken

omfattning den enskilde skogsägaren borde vidkännas kostnaden för av

skogsvårdsstyrelse verkställd utsyning eller anvisning dels å svårföryngrad

skog dels ock i skog, beträffande vilken skogsvårdsstyrelse enligt

skogsvårdslagen meddelat förbud att annorledes än efter av styrelsen lämnat

medgivande verkställa avverkning. Styrelsen har härvid erinrat, att

olika uppfattningar i dessa frågor sannolikt förefunnes bland skogsvårdsstyrelserna,

samt hemställt, att centralrådet efter övriga skogsvårdsstyrelsers

hörande ville vidtaga de åtgärder, som för åstadkommande av enhetlighet

kunde befinnas erforderliga.

I skrivelse till Kungl. Majit den 29 november 1927 har centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund — under åberopande av ett utav ledamo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 49.

ten av centralrådet, hovrättsrådet Thor Sjöfors avgivet utlåtande samt

med överlämnande av i ärendet inhämtade yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser

i riket — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för skogsvårdslagens

komplettering med en bestämmelse av innehåll, att skogsvårdsstyrelse

ägde rätt att av vederbörande fordra ersättning för av styrelsen

verkställd utsyning eller anvisning, då förrättningen ägde rum i

samband med tillstånd till avverkning i skog, beträffande vilken skogsvårdsstyrelsen

enligt 8 § meddelat avverkningsförbud.

I sitt förenämnda utlåtande har hovrättsrådet Sjöfors på anförda skäl

såsom sin mening uttalat, att skogsvårdsstyrelse ägde rätt till ersättning

för utsyning eller anvisning, som styrelsen på skogsägarens begäran läte

verkställa i svår föryngrad skog dels därest fråga vore örn husbehovsavverkning

dels ock, då avverkningen skedde för avsalu, örn styrelsen

ej vore enligt 20 § skogsvårdslagen ex oflicio pliktig att låta verkställa

förrättningen. Vore styrelsen skyldig att lämna anvisning men ej

att verkställa utsyning, ägde styrelsen kräva ersättning för den merkostnad,

som föranleddes därav, att utsyning ägde rum i stället för anvisning.

I andra fall än de nu angivna vore skogsvårdsstyrelse ej berättigad till

ersättning för utsyning eller anvisning, som genom dess försorg verkställdes

i svårföryngrad skog. För utsyning eller anvisning, som skogsvårdsstyrelse

på skogsägares begäran läte verkställa i samband med lämnande

av tillstånd till avverkning i skog, som vore underkastad avverkningsförbud,

vore styrelsen ej berättigad till ersättning för annat

fall än då förrättningen icke erfordrades för själva avverkningstillståndet

och sålunda ej inginge i detta utan vore en fristående och för skogsägaren

icke förbindande åtgärd till dennes hjälp.

Av skogsvårdsstyrelsernas yttranden framgår, att förevarande spörsmål

varit föremål för skilda meningar. I fråga örn svårf öryngrade skogar

har flertalet av de skogsvårdsstyrelser, som härutinnan uttalat sig,

förklarat, att de som regel beviljade kostnadsfri utsyning och anvisning.

Vissa styrelser hava emellertid ansett sig berättigade till ersättning för

utsyning och anvisning, som genom styrelsernas försorg verkställdes vid

meddelande av tillstånd till avverkning i svårföryngrade skogar. Ett par

skogsvårdsstyrelser hava varit av den åsikten, att ersättning för utsyning

eller anvisning i dylika skogar finge uppbäras allenast för fall, där skogsvårdsstyrelsen

ansåge sig kunna meddela avverkningstillstånd utan att

verkställa utsyning eller anvisning men markägaren likväl begärde biträde

av styrelsen i sådan form. Vad angår utsyning eller anvisning

vid avverkningstillstånd, som av skogsvårdsstyrelse meddelades efter

avverkningsförbud, hava styrelserna allmänt ansett sig äga rätt

alt av sökanden erhålla ersättning för förrättningskostnaderna. Efter

att hava tagit del av det uttalande, som i denna fråga gjorts av hovrättsrådet

Sjöfors, hava åtskilliga skogsvårdsstyrelser hemställt, att, då

frågan syntes tveksam, sådan ändring i skogsvårdslagen måtte vidtagas,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

att skogsvårdsstyrelsernas rätt i berörda hänseende fullt klart framginge.

Såsom stöd härför har anförts bland annat, att, enär ett avverkningsförbud

utfärdades först sedan en överträdelse av lagen skett eller

planerats, med en tolkning, motsatt den av skogsvårdsstyrelserna hittills

tillämpade, kostnaderna för skogens beståndsvård bleve överflyttade

från lagbrytaren på skogslagens väktare. Särskilt bleve förhållandet

i ögonen fallande, då det gällde yngre skog, där nämligen ett avverkningsförbud

kunde räcka många år och flera utsyningar således kunde

erfordras. Den försumlige eller brottslige skogsägaren kunde alltså få

beståndsvården i sin skog så gott som kostnadsfritt ordnad, varigenom

skogsvårdsstyrelsernas budget onödigt betungades och lagbrott uppmuntrades.

I infordrade utlåtanden över centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas

förbund förenämnda hemställan har denna biträtts av såväl domänstyrelsen

(utlåtande 4/i 1927) som statskontoret (utlåtande 19/i 1928).

Frågan örn skogsvårdsstyrelses rätt att erhålla gottgörelse för utsyningsförrättning,

som av skogsvårdsstyrelsen verkställes i samband med meddelande

av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud, har varit

föremål för domstols prövning i en rättegång, refererad i Nytt Juridiskt

Arkiv 1931 avd. I sid. 425. Av referatet framgår följande:

Sedan en skogsägare verkställt vissa utstämplingar av barrträd å sin

fastighet, meddelade skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förbud att utan

styrelsens tillstånd å fastigheten bedriva avverkning av barrskog för annat

ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov.

På begäran av skogsägaren, att de träd, vilka blivit utstämplade i strid

mot skogsvårdslagens föreskrifter, måtte »återmärkas», verkställde styrelsen

dylik förrättning, varefter styrelsen medgav vederbörande rätt att,

utan hinder av avverkningsförbudet, avverka de utstämplade träden med

undantag av dem, som sålunda återmärkts. Styrelsen stämde därefter

skogsägaren till Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt och yrkade

ersättning för förrättningskostnaderna. Styrelsens talan bifölls av häradsrätten.

Svea hovrätt, där skogsägaren sökte ändring, upphävde emellertid

häradsrättens dom och ogillade styrelsens talan under anförande,

att av utredningen i målet framginge, att styrelsen funnit ifrågavarande

förrättningar erforderliga för lämnande av tillstånd till avverkning av

vissa utav de träd, beträffande vilka omförmälda avverkningsförbud meddelats,

samt att skogsägaren vid sådant förhållande lagligen ej kunde förpliktas

att återgälda styrelsen kostnaderna för förrättningarna. Styrelsen

sökte revision. Genom dom den 24 juli 1931 fastställde högsta domstolen,

efter förslag av nedre justitierevisionen, hovrättens dom. Två ledamöter

voro dock av avvikande mening. Den ene av dessa ville fastställa hovrättens

domslut men med annan motivering. Han uttalade sålunda, att

han väl funne, att den i anledning av avverkningsförbudet gjorda framställningen

örn återmärkning innefattat begäran örn tillstånd, som avsåges

i 4 och 5 §§ skogsvårdslagen, men att återmärkningen icke kunde betraktas

såsom sådan utsyning eller utstämpling, som omförmäldes i 7 §

1 mom. andra stycket samma lag. Den andre skiljaktige ledamoten prövade

lagligt att, med upphävande av hovrättens dom, fastställa härads
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 49. 17

rättens domslut. Såsom skäl anfördes, att den genom skogsvårdsstyrel

sens försorg verkställda återstämplingen av vissa träd skett på begäran

av skogsägaren, att genom återstämplingen övriga av skogsägaren ut

stämplade träd blivit utsynta till avverkning, samt att den omständig

heten, att denna utsyning innebure, att de utsynta träden undantoges från

styrelsens tidigare meddelade avverkningsförbud, icke vore av beskaffen

het att medföra, att vad i 7 § 1 mom. andra stycket stadgades örn skyldig

het att ersätta utsyningskostnaden skulle sakna tillämplighet.

Med anledning av högsta domstolens omförmälda dom har centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet

den 31 augusti 1931 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas

för ett genomförande så snart ske kunde av den ändring, vilken förordats

i skrivelsen den 29 november 1927.

Sveriges skogsägareförbund har, efter remiss, i yttrande den 20 oktober

1931 biträtt centralrådets hemställan.

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdeparte

mentet uppgjorts ett förslag till ändring av 7 och 8 §§ skogsvårdslagen,

vilket förslag remitterats för yttrande till Sveriges skogsägareförbund och

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Berörda förslag avsåg

närmast dels att förtydliga innebörden av kostnadsbestämmelserna i 7 §

i morn. andra stycket, främst med hänsyn till de svårföryngrade skogar

na, å vilka sagda bestämmelser på grund av föreskriften i 19 § äga mot

svarande tillämpning, dels ock att under ett nytt moment i S § stadga

skyldighet för sökande av avverkningstillstånd efter avverkningsförbud

att ersätta kostnaderna för utsyning, anvisning av avverkningstrakt eller

stämpling, som skogsvårdsstyrelsen funne erforderligt verkställa för till

ståndets meddelande, ävensom att utgöra nödig hantlangning. Därjämte

upptogos i 7 § vissa smärre sakliga ändringar, vilka jag emellertid icke

har för avsikt att här vidare beröra. Förslagets omförmälda förtydli

gande av bestämmelserna i sistnämnda paragraf skedde i anslutning till

den tolkning av samma bestämmelser, som för de svårföryngrade skogar

nas del framförts av hovrättsrådet Sjöfors i dennes förutnämnda utlåtande,

eller således att, dä utsyning eller utstämpling inginge som

ett nödvändigt moment i skogsvårdsstyrelsens avverkningstillstånd, kost

naderna för förrättningen alltid skulle stanna å styrelsen, med skyldighet

för tillståndssökande allenast att utgöra nödig hantlangning. Beträffan

de tillägget i 8 § må nämnas, att den däri föreslagna ersättningen till

skogsvårdsstyrelsen avsågs skola, i likhet med vad som sker i de i 7 §

åsyftade fall, utgå efter grunder, som av styrelsen för varje år fastställdes.

I yttrande den 10 december 1932 Ilar Sveriges skogsägare förbund icke

haft något annat mot omförmälda ändringsförslag att erinra, än att för

bundet hemställt, att grunderna för ersättning för skogsvårdsstyrelses för

rättning å skog, vilken belagts med avverkningsförbud, måtte prövas och

fastställas av Kungl. Majit. Till stöd härför har förbundet anfört, att.

bihang till riksdagens protokoll 19SS. I sami.

Sr 17 i''.i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung i. Majus proposition nr ii).

när en skog'' lagts under förbud, skogsvårdsstyrelsen onekligen befunne

sig i visst motsatsförhållande till skogsägaren. En viss frestelse kunde

då finnas för skogsvårdsstyrelsen att använda sin befogenhet att fastställa

ersättningen för den förrättning, som måste föregå varje avverk

ning å skogen, på sådant sätt, att däri inrymdes ett visst mått av straff

för skogsägaren. Ett sådant förfarande vore emellertid enligt förbön

dets mening mindre lämpligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i yttrande den 20

december 1932 avstyrkt förslaget, i vad det avsåge ändring av 7 §, men,

med vissa erinringar, som i det följande skola angivas, tillstyrkt den före

slagna ändringen av 8 §. Vid centralrådets yttrande hava fogats utlåtanden

i ärendet från samtliga skogsvårdsstyrelser. Flertalet av dessa

hava tillstyrkt ändringsförslagen eller lämnat dem utan erinran. Av

övriga skogsvårdsstyrelser hava, vad först angår de i förslaget avsedda

ändringarna i 7 §, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och Västmanlands

län uttalat, att berörda ändringar vore obehövliga. Skogsvårdsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Älvsborgs, Värmlands och

Norrbottens län hava hemställt örn vissa redaktionella jämkningar av

förslaget, varjämte skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län förklarat, att

vissa andra kanske väl så nödvändiga lagändringar sedan flera år vore

underställda centralrådets prövning, och att styrelsen därför ej kunde

tillstyrka, att ifrågavarande ändringsförslag förelädes riksdagen, förrän

centralrådet hunnit avgöra, huruvida icke även andra tillägg till skogs

vårdslagen borde påfordras. Slutligen hava en del erinringar och Önsbo

mål i anledning av förslaget framförts av skogsvårdsstyrelsen i Jämt

lands län. Vad beträffar 8 § har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län

ansett, att även med de härutinnan föreslagna ändringarna borde tills

vidare anstå, samt skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att förhållandena

i sistnämnda län ej syntes kräva någon lagändring i före

varande hänseende. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har anfört

liknande synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län. I övrigt

har icke framställts annan erinran mot förslaget än att skogsvårdssty

reisen i Älvsborgs län ifrågasatt viss mindre jämkning i dess avfattning.

Centralrådet har till utveckling av sin åsikt, att ändring av 7 § icke

borde vidtagas, anfört, att olika meningar visserligen tidigare varit rå

dande bland skogsvårdsstyrelserna rörande den innebörd, som stadgandet

i nämnda paragraf skulle anses äga, då det förlänades motsvarande tilllämpning

i fråga örn avverkning i svårföryngrad skog. Under senare år

hade emellertid, framhåller centralrådet, sannolikt i viss mån till följd

av innehållet i centralrådets skrivelse till Kungl. Majit den 29 november

1927, skogsvårdsstyrelserna alltmera anslutit sig till den tolkning av stadgandet

i detta fall, som enligt förslaget vore den riktiga. Enligt de i

ärendet avgivna yttrandena syntes allenast ett par skogsvårdsstyrelser

vilja hävda en uppfattning av stadgandets innebörd, som ej vore förenlig

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49. 19

med nyssangivna tolkning. För vinnande av rättelse i fråga om dessa

styrelser vore, enligt centralrådets mening, vidtagande av lagändring ej

av nöden. Centralrådet funne därför, att de föreslagna ändringarna näppeligen

kunde anses vara påkallade av något verkligt behov.

Vidkommande 8 § har centralrådet däremot förklarat, att centralrådet

ansåge, att den ifrågasatta ändringen i sistnämnda paragraf påkallades

av ett trängande behov. Enligt vad centralrådet anfört har emellertid

beträffande förslagets utformning inom centralrådet erinrats, att till

ståndssökandes ersättningsskyldighet borde begränsas att avse utsyning

och stämpling, och att sålunda anvisning av avverkningstrakt ej borde

inbegripas under ersättningsskyldigheten. Såsom skäl härför har åbe

ropats dels att den i 7 § 1 mom. andra stycket stadgade ersättningsskyldigheten

vore begränsad på nu angivet sätt, dels ock att enbart anvisning

av avverkningstrakt i regel ej torde medföra större kostnad för

skogsvårdsstyrelsen än vanlig å marken företagen besiktning, för vilken

enligt förslaget ersättning icke avsåges skola utgå. Tillika har inom centralrådet

framhållits, att det syntes befogat, att sökande av avverkningstillstånd

i fall, varom nu vore fråga, medgåves rätt att hos vederbörande

länsstyrelse och i sista hand hos Kungl. Maj:t påkalla prövning, huruvida

de av skogsvårdsstyrelsen fastställda grunderna för här avsedd ersättning

vore skäliga. Utan hinder av att dylik prövning påkallades

borde dock sökanden vara pliktig att gälda ersättning enligt sagda grunder

med rätt för honom att, örn ersättningen sedermera av högre myndighet

nedsattes, återfå vad han för mycket betalat. Centralrådet har ansett,

att vad sålunda erinrats mot förslagets utformning borde komma

under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.

Den uppfattning, som, på sätt jag anfört, avsetts att briugas till klart

uttryck genom förenämnda, inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslag

till ändring av skogsvårdslagens 7 §, kan jag helt dela. Det är ej

skäligt, att, då tillstånd till avverkning sökes omedelbart på grund av

ett i lagen intaget generellt förbud mot avverkning av viss skog utan

tillstånd, sökanden skall, bortsett från utgörande av nödig hantlangning.

betungas med kostnaderna för utsyningsförrättning, som skogsvårdsstyrelsen

för tillståndets meddelande finner erforderligt verkställa. Riktigheten

av denna grundtanke har ej ifrågasatts, då tillstånd sökes enligt

stadgandena i 4 eller 5 §. Däremot har tvekan yppat sig, då det gällt

tillstånd till avverkning i svårföryngrade skogar enligt 19 §. Någon an

ledning torde emellertid ej förefinnas, varför sökande av dylikt tillstånd

skulle i crsättningshänseende bliva sämre ställd än sökande av avverk

ningstillstånd enligt 4 eller 5 §. Allenast för det fall, att från skogsvårds

styrelsens sida hinder ej möter att erhålla avverkningstillstånd utan att

utsyning eller stämpling i samband därmed verkställes, men sådan för

rättning likväl på sökandens begäran kommer till stånd, synes ersättning

JJepu rt em e rits - chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(1

Kunni. Maj:ts proposition nr 49.

för förrättningen böra av sökanden gäldas. Benna ståndpunkt torde också

enligt gällande bestämmelser i ämnet intagas av skogsvårdslagen. Jämlikt

stadgandet i 7 §, som, på sätt nämnts, enligt 19 § skall beträffande

svårföryngrade skogar äga motsvarande tillämpning, medför nämligen

utsyning eller ^stämpling ej ersättningsskyldighet för den tillståndssökande

under annan förutsättning, än att förrättningen skett på dennes

begäran. Detta torde emellertid knappast kunna anses hava varit fallet,

örn förrättningen varit så nära förbunden med tillståndets meddelande,

att tillstånd utan dylik förrättning icke skulle hava av skogsvårdsstyrelsen

lämnats.

Såsom framgår av föregående redogörelse hava vissa skogsvårdsstyrelser

tidigare åt förevarande bestämmelser givit en tolkning, avvikande

från den av mig nu hävdade. Det inom jordbruksdepartementet uppgjorda

förslaget till förtydligande av samma bestämmelser avsåg att

åstadkomma rättelse härutinnan. Enligt de upplysningar, som numera

vunnits, torde likväl någon lagändring för uppnående av berörda syfte

icke vidare erfordras. Ändringsförslaget torde, på sätt centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit, vid dylikt förhållande ej

vara påkallat av något verkligt behov. Jag har därför ansett mig, efter

nu lämnade redogörelse för vad som förekommit, icke böra vidtaga ytterligare

åtgärd.

Verkställes genom skogsvårdsstyrelsens försorg utsyning eller ^stämpling

i samband med meddelande av tillstånd till avverkning efter ett

å fastigheten lagt avverkningsförbud enligt 8 § skogsvårdslagen, torde

på frågan om skyldighet för tillståndssökande att ersätta kostnaderna

för ifrågavarande förrättning böra anläggas delvis andra synpunkter

än de, vilka kunna åberopas då eljest för avverkning fordras skogsvårdsstyrelsens

tillstånd. Förpliktelsen att, innan avverkningen företages, inhämta

dylikt tillstånd är här icke såsom i de övriga fall, då tillstånd kräves,

ett i lagen ovillkorligen föreskrivet, fastigheten, oberoende av ägarens

eller avverkningsrättsinnehavarens åtgöranden, åvilande onus. Det

är icke tilltalande, att, på sätt för närvarande synes vara fallet, den som

begär tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud skall vara fritagen

från skyldighet att ersätta skogsvårdsstyrelsen kostnaderna för

utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen finner erforderlig

för tillståndets meddelande. Visserligen torde ej sällan inträffa, att tillstånd

till avverkning måste sökas på grund av ett förbud, som ej vållats

av sökanden. Förbudet kan sålunda hava meddelats redan under någon

föregående ägares innehav av fastigheten. Dels finnes emellertid möj

lighet att vid förvärv av en fastighet övertyga sig örn, huruvida avverkningsförbud

åvilar densamma, dels torde kunna förväntas att, därest

skogsvårdsstyrelsen finner, att en ändamålsenlig skogsvård kan antagas

komma att bedrivas av den nye ägaren, förbudet av styrelsen upphäves

eller ägaren med förbudets bibehållande eljest medgives nödig rörelsefri

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl, Maj:ts proposition nr 49.

het. -Jag ansluter inig alltså till den princip, varå förenämnda inom

departementet upprättade förslag till ändring av 8 § bygger, eller att, då

skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud

finner erforderligt, att utsyningsförrättning genom styrelsens

försorg verkställes, kostnaderna för förrättningen skola gäldas av

den, som ansökt örn tillståndet. Utsyning torde nästan undantagslöst

vara förenad med ett stämplingsförfarande. Även stämplingskostnaderna

skola naturligtvis av sökanden betalas. Sådan förrättning, varigenom,

sedan avverkningsförbud meddelats, träd, vilka tidigaio utstämplas a\

skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare, återstämplats genom skogs

vårdsstyrelsens försorg, torde böra räknas lika med vanlig utsyningseller

stämplingsförrättning.

Nyssnämnda ändringsförslags bestämmelser i förevarande hänseende

inneburo, att tillståndssökande skulle vara skyldig ersätta ej blott utsynings-

och stämplingskostnader utan även kostnaden för sådan anvisning

av avverkningstrakt, som skogsvårdsstyrelsen, i stället för att verkställa

utsyning eller stämpling, kunde finna sig föranlåten meddela. En

så långt gående ersättningsskyldighet har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund enligt yttrandet den 20 december 1932 ansett sig icke

hava anledning påfordra. Med hänsyn härtill oell da de skäl, som till

stöd för sistberörda ståndpunkt inom centralrådet framhållits, synas

värda att beaktas, torde ifrågavarande skyldighet lämpligen böra lie

gränsas på sätt inom centralrådet föreslagits.

I överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 § torde erforderlig

hantlangning alltid böra av tillståndssökande utgöras. Dylik skyldig

het bör sålunda åvila honom ej blott vid utsyning eller stämpling, som

skogsvårdsstyrelsen för tillståndets meddelande finnér erforderlig, utan

vid all undersökning å marken, som anses behövlig för ansökningens

prövning.

Den ersättningsskyldighet eller hantlangningsplikt, varom i det föregående

talats, har allenast haft avseende å vederbörande tiilståndssökande.

Finnes ej sökande av avverkningstillståndet, utan meddelas detsamma,

såsom understundom torde ske, på skogsvårdsstyrelsens eget initiativ,

synes styrelsen böra vidkännas kostnaden lör förrättning, som styiel

sen därvid, utan framställning från markägare eller avverkningsrätts

innehavare, verkställer. Någon skyldighet för ägare eller avverkningsrättsinnehavare

att för sådant fall utgöra hantlangning synes ej heller

böra föreskrivas. A andra sidan torde vara tydligt, att, örn utsyning elid

annan förrättning å marken verkställes på uttrycklig begäran av till

stånd ssökande, ehuru skogsvårdsstyrelsen finner förrättningen icke vara

erforderlig för tillståndets meddelande, sökanden skall svara för samtliga

nied förrättningen förenade kostnader. För sådant fall torde stadgan

det i 4 § andra stycket förordningen dea 15 juni 1923 angående skogs

vårdsstyrelser bliva tillämpligt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

På sätt framhållits såväl av Sveriges skogsägareförband som inom cen

tralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund synes det ej lämpligt att i

skogsvårdsstyrelsens egna bänder, utan möjlighet till jämkning, överlämna

fastställandet av de grunder, efter vilka ersättning till styrelsen

skall utgå för sådan utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrel

sen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud

finner erforderligt verkställa. Varken det av skogsägareförbundet

eller det av centralrådet framförda förslaget bar emellertid synts mig

innebära en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Efter

övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag stannat för den

meningen, att i lagtexten allenast bör inflyta föreskrift därom, att ersättningen

skall utgå med skäligt belopp. Anser den ersättningsskyldige

beloppet vara för högt tilltaget, får tvisten slitas inför allmän domstol, på

samma sätt som när skogsvårdsstyrelsens krav över huvud bestrides.

För att vederbörande skola hava möjlighet att i förväg någorlunda kunna

bedöma storleken av den ersättning, varom i förekommande fall kan

bliva fråga, torde emellertid vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna för

varje år fastställa och tillkännagiva de grunder, som styrelserna vid ersättningens

debitering avse att tillämpa. Då olika grunder torde tillämpas

av olika skogsvårdsstyrelser, erhålles också härigenom ett material,

som kan bliva av viss betydelse för prövningen av ersättningsbeloppens

skälighet. Någon skyldighet för skogsvårdsstyrelserna i angivet hänseende

torde dock ej lämpligen böra föreskrivas i lagen. Därest de av

mig förordade bestämmelserna vinna statsmakternas bifall, torde fram

deles kunna i administrativ ordning tillses, att nyssnämnda åtgärder bliva

av styrelserna vidtagna.

Såsom framgår av det anförda komma vissa av de med avverkningsförbudet

sammanhängande kostnaderna även efter de av mig förordade

ändringarna att stanna å vederbörande skogsvårdsstyrelse. Så kommer

naturligtvis bland annat att ske med alla kostnader för förbudets meddelande.

Jag torde i detta sammanhang få erinra därom, att skogsvårdsstyrelse

enligt 8 § har rätt att, då förbud meddelas, begränsa detsamma

att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt

inskränka förbudet såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller

bestånd. Det synes önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna ville tillämpa

denna bestämmelse i största möjliga utsträckning. Härvid må jämväl

framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna, där så lämpligen

kan ske, låta förbuden åtföljas av föreskrifter och anvisningar för

ett ändamålsenligt handhavande av skogen inom förbudens ram.

De av mig tillstyrkta bestämmelserna torde böra sammanföras under

ett nytt moment, betecknat 3 morn., i 8 §. Bestämmelserna torde böra

träda i kraft den 1 juli 1933. Med allmänna rättsgrundsatser synes bäst

överensstämma, att de ej erhålla tillämplighet i sådana fall. där avverkningstillstandet

sökts före nämnda dag. Till undvikande av varje tveksamhet

torde uttryckligt stadgande härutinnan böra meddelas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ls proposition nr ii).

I anslutning till vad sålunda aniörts Ilar jag låtit inom jordbruksdepar

tementet utarbeta ett förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212). Det är min avsikt att föreslå, att berörda förslag

remitteras till lagrådet för yttrande. Jag torde emellertid dessförinnan

få redogöra jämväl för vissa andra framkomna förslag till ändringar

i skogsvårdslagen.

Förrättningar enligt 12 och 30 §§.

Enligt skogsvårdslagens 12 § skall skogsvårdsstyrelse, som finner åtgärder

för betryggande av återväxt jämlikt lagen påkallade, söka med

den eller dem, som lagligen äro ansvariga för återväxtens betryggande,

träffa överenskommelse örn de åtgärder, som för berörda ändamål böra

vidtagas. Träffas ej sådan överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen

hos länsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen

skall då förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde av

två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som

äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättningar

eller till ledamöter i häradsrätt, å stället undersöka förhållandet

och däröver till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med

förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande

skick må finnas nödiga. Sedan undersökning hållits, skall styrelsen ånyo

söka få till stånd överenskommelse. Örn överenskommelse ej kan träffas,

stämmes, jämlikt 13 §, saken in till domstol.

Enligt 30 § 1 mom. andra stycket äger den, som hos länsstyrelsen anfört

besvär över skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, som hos länsstyrelsen

får fullföljas, påkalla undersökning på marken. För sådant

fall eller örn länsstyrelsen eljest finner dylik undersökning vara av nöden,

skall länsstyrelsen förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde

av tvä sådana gode män, som i 12 § omförmäla», å stället undersöka förhållandet

och däröver avgiva redogörelse.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 april 1927 har Sveriges skogsugareförbund

hemställt örn sådan ändring av 12 och 30 §§, att däri infördes

bestämmelse örn skyldighet för vederbörande syneförrättare att till förrättning,

som i sagda paragrafer avses, kalla markägare samt för reproduktionsåtgärder

eller avverkning ansvarig avverkare. Till stöd för

denna hemställan har anförts, bland annat, att det vore brukligt, att, då

förrättning enligt 12 § skulle företagas, skogsvårdsstyrelsen erhölle underrättelse

örn tiden för förrättningen, varefter någon styrelsens tjänsteman

kom tillstädes vid densamma, samt att det förty vore rimligt och i

många fall skulle undanröja friktion och misstämning, örn även den

andra parten bereddes tillfälle att närvara och förklara sig. I fråga örn

förrättning enligt 30 § har förbundet förklarat sig anse det än viktigare,

att kallelseplikt förelåge. Förbundet har särskilt framhållit det fall, att

förrättningen ägde rum i anledning av överklagande av ett utav skogs

vårdsstyrelsen meddelat avverkningsförbud. Härutinnan har förbundet

anfört bland annai följande:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kunni. Maj:ts proposition nr 49.

Att märka vore, att avverkningsförbud kunde meddelas ej blott när

avverkning företagits i strid mot lagens bestämmelser eller när ^stämpling,

utvisande tilltänkt lagstridig avverkning, verkställts, utan skogsvårdsstyrelsen

kunde meddela förbud när helst den hade »skälig anledning

antaga», att lagstridig avverkning planlagts. Befogenheten av förbudet

skulle sedan prövas av synemännen. Dessa, som i regeln icke

ägde person- och lokalkännedom i det förevarande fallet, bleve i realite

ten hänvisade att i sådana mer ömtåliga fall, där avverkning eller stämpling

ej skett, grunda sitt omdöme på skogsvårdsstyrelseombudets utta

landen och misstankar. Enkel rättvisa syntes här kräva, att markägaren

(avverkaren) städse bereddes tillfälle att närvara och avgiva förklaring

över sina dispositioner och avsikter. I de allra flesta fall torde det

vara så, att länsstyrelsens beslut träffades i överensstämmelse med den

av synemännen uttalade meningen.

Över skogsägareförbundets framställning hava, efter remiss, yttranden

avgivts dels, efter skogsvårdsstyrelsernas hörande, av centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, dels ock av domänstyrelsen.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i utlåtande den 29

september 1927 förklarat sig anse det lämpligt, att vederbörande intressenter

underrättades örn förrättningar av ifrågavarande slag, samt anfört,

att centralrådet icke hade något att erinra mot att skogsvårdslagens

12 och 30 §§ kompletterades i antydd riktning. Emellertid har central

rådet gjort gällande, dels att kallelse till förrättningen icke borde utfärdas,

utan att det vöre tillfyllest, att vederbörande underrättades örn den

samma, dels ock att angående förrättning enligt 30 § icke blott mark

ägare och ansvarig avverkare utan även skogsvårdsstyrelse horde under

rättas. Med hänsyn till att, enligt yttrandena från skogsvårdsstyrelserna,

vederbörande i regel underrättades utan att skyldighet härutinnan

vore föreskriven i lagen, syntes det centralrådet vidare, att med de föreslagna

ändringarna utan olägenhet kunde anstå, till dess erfarenheten

givit vid handen, att lagen i andra avseenden behövde ändras eller kompletteras.

Centralrådet hemställde därför, att skogsägareförbundets framställning

icke för det dåvarande måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 25 oktober 1927 gjort samma hemställan

som centralrådet.

I samband med förenämnda förslag till ändringar av 7 och 8 §§ upp

gjordes inom jordbruksdepartementet jämväl förslag till ändrad lydelse

av 12 och 30 §§ i nära anslutning till skogsägareförbundets hemställan.

Förslaget innebar sålunda, att genom förrättningsmannens försorg underrättelse

örn tiden för de i sistnämnda paragrafer omförmälda förrättnin

gar skulle bevisligen lämnas: beträffande förrättning enligt 12 §, skogsvårdsstyrelsen

och fastighetens ägare ävensom annan, som kunde vara

ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, samt, beträffande förrättning

enligt 30 §, skogsvårdsstyrelsen och klaganden ävensom, där klaganden

vore annan än fastighetens ägare, denne sistnämnde.

Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas för

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 49.

25

hund och skogsvårdsstyrelserna hava samtidigt som de yttrat sig angående

de föreslagna ändringarna av 7 och 8 §§ jämväl uttalat sig örn nu ifrågavarande

ändringsförslag.

Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt förslaget.

Av skogsvårdsstyrelserna har flertalet icke haft något att erinra mot

detsamma. Av de övriga har skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrkt

förslaget samt skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att dess

genomförande skulle i hög grad försvåra ifrågavarande förrättningar utan

motsvarande nytta. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt

den föreslagna ändringen av 12 § samt beträffande 30 § avstyrkt, att ägaren

skulle kallas till däri avsedd förrättning. Såväl sistnämnda skogsvårdsstyrelse

som skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län hava ansett, att

lagändringarnas genomförande borde anstå till dess övriga frågor örn

ändring av skogsvårdslagen, vilka centralrådet hade under omprövning,

blivit utredda. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har tillstyrkt

ändringen av 12 § men funnit någon underrättelseplikt i det i 30 § avsedda

fall ej vara påkallad. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län bär

ansett, att, för underlättande av de föreslagna bestämmelsernas tillämpning,

den i 12 § stadgade underrättelseplikten borde bestämmas att avse,

förutom ägaren, annan, örn vilken kännedom förelåge, att han kunde vara

ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna. Vidare har av några

skogsvårdsstyrelser framhållits, att underrättelseplikten borde anses fullgjord

i och med att meddelande örn förrättningen bevisligen avsänts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i sitt yttrande

den 20 december 1932 icke haft någon erinran att framställa i anledning

av de föreslagna bestämmelserna i och för sig. Emellertid har centralrådet

anfört, att inom centralrådet sedan någon tid påginge utredning örn

vidtagande av sådana ändringar av skogsvårdslagen, som enligt hittills

vunnen erfarenhet från lagens tillämpning funnes påkallade. Underhänvisning

till detta förhållande har centralrådet förklarat, att ändringarna

av 12 och 30 §§ lämpligen borde anstå, till dess frågan örn revision

av skogsvårdslagen i anledning av berörda utredning bleve aktuell.

För egen del biträder jag i princip de synpunkter, vilka kommit till ut- Departementstryck

i det inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslaget till ändring cW«n.

av 12 och 30 §§. Det synes rimligt, att de, vilkas intressen beröras av

ifrågavarande förrättningar, underrättas örn tiden för deras hållande.

Med utgångspunkt härifrån torde skogsvårdsstyrelsen och fastighetens

ägare alltid böra underrättas. I sådana fall, då enligt stadgandet i andra

stycket av 11 § jämväl förutvarande ägare till en fastighet eller avverkningsrättsinnehavare

äro ansvariga för kostnaderna för åtgärder till betryggande

av skogsåterväxt, bör i fråga om förrättning, som avses i 12 §,

underrättelse tillställas även dem. Slutligen bör vid förrättning enligt

30 § klaganden alltid underrättas, oavsett örn han är ägare till fastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 47—49. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts proposition nr 49.

Fullgörandet av en underrättelseplikt i den utsträckning, som nu angivits,

torde emellertid oita möta svårigheter. Erinringar härutinnan hava

framförts av de skogsvårdsstyrelser, vilka, på sätt förut nämnts, helt

eller delvis ställt sig avvisande mot förslaget. Särskild har sålunda framhållits,

dels att äganderättsförhållandena kunna vara besvärliga att utreda,

dels oek att antalet intressenter, som måste underrättas, mången gång

är synnerligen stort, samt att det ej sällan torde bliva svårt att nå vederbörande

intressent med underrättelsen. Ehuru dessa svårigheter torde

kunna övervinnas, synas de dock tala för att någon dylik underrättelseplikt

icke föreskrives i lagen utan tvingande skäl. Sådana torde ej föreligga.

Enligt de upplysningar, som lämnats i ärendet, synes redan nu tämligen

allmänt tillämpas, att underrättelse meddelas, där så lämpligen kan

ske. Även utan lagstadgande torde denna praxis kunna givas en än vidare

utbredning. Ett betydande inflytande i förevarande hänseende synes kunna

utövas av länsstyrelserna. Detta torde lämpligen kunna ske i den formen,

att länsstyrelserna i sina förordnanden för förrättningsmännen betona

angelägenheten därav att, örn det ej medför alltför stor omgång eller olägenhet,

vederbörande intressenter underrättas örn tiden för den förrättning,

som avses med förordnandet. Inrymmandet i förordnandena av ett

dylikt påpekande skulle med all sannolikhet leda till åsyftat resultat. Berättigade

anspråk, som uti ifrågavarande avseende kunna av intressenterna

uppställas, torde därigenom praktiskt taget bliva tillgodosedda.

Önskvärdheten av att nu anförda synpunkter vinna beaktande torde

böra på lämpligt sätt bringas till länsstyrelsernas kännedom.

Jag finner sålunda, att någon ändring av 12 och 30 §§, åtminstone tillsvidare,

icke behöver företagas. Erinras må också, att, enligt vad centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, inom centralrådet

pågår utredning rörande en allmän revision av skogsvårdslagen. Det

synes ej lämpligt att, innan berörda utredning slutförts, vidtaga andra

ändringar i lagen än sådana som äro av ett trängande behov omedelbart

påkallade.

Departementschefen uppläser härefter förut omförmälda förslag till lag

örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) av den lydelse,

bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen togade lagtörslaget, bär

häl- uteslutits
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 49.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari

1933.

Närvarande:

.justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 januari

1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Knut Elliot.

Lagrådet lämnade förslaget ntan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Näjd

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 19

januari 1933 avgivna utlåtande över det den 13 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

380059. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:67 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 a1 i texten
  2. JoU 1933:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1928 s. 13 i texten