Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till Stockholms stad för viss fattigvård m. m. åt gammalsvenskbybor

1933-01-27 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:70, Angående ersättning till Stockholms stad för viss fattigvård m. m. åt gammalsvenskbybor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 10.

1

Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

till Stockholms stad för viss fattigvård m. m.

åt gammalsvenskbybor; given Stockholms slott den

27 januari 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlytee, Wigforss,

Vennerström:, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

I egenskap av tillförordnad chef för socialdepartementet anför statsministern:
I

statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (V p. 45) har Kungl.

Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde

komma att avlåtas i ämnet, till ersättning till Stockholms stad för viss

fattigvård m. m. åt gammalsvenskbybor för budgetåret 1933/1934 beräkna

ett extra förslagsanslag av 18,500 kronor.

Såsom av statsverkspropositionen framgår har Kungl. Majits förslag föranletts

av en skrivelse till Kungl. Majit den 15 oktober 1932 av Stockholms

stads fattigvårdsnämnd, vilken skrivelse överlämnats till Kungl. Majit av

Överståthållarämbetet den 25 november 1932. Över framställningen hava

yttranden avgivits: den 5 december 1932 av socialstyrelsen, den 12 december

1932 av statskontoret, den 15 december 1932 av statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt den 23 december 1932 av Gammalsvenskbystiftelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 10.

184 83

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlts proposition nr 70.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga detta ärende. Därvid

torde jag först få redogöra för den utredning, som förekommit beträffande

frågan, huruvida ersättning bör beviljas Stockholms stad eller icke,

och därefter lämna redogörelse för utredningen rörande spörsmålet örn det

belopp, varmed ersättning bör utgå.

Till stöd för sin hemställan örn beviljande av ersättning harfattigvårdsnämnden

anfört följande.

Under tiden 27/,,— 22/6 1931 hade inalles 155 gammalsvenskbybor ankommit

till Stockholm från andra delar av landet för att avvakta tillstånd att återvända

till Sovjetunionen. Samtliga hade anmält sig hos Stockholms stads

fattigvårdsnämnd under uppgift, att de saknat medel till sitt uppehälle och

antingen varit oförmögna att genom arbete försörja sig eller ock saknat

arbetstillfälle.

I enlighet med fattigvårdslagens föreskrift hade fattigvårdsnämnden omhändertagit

dem av ifrågavarande svenskbybor, vilkas fattigvårdsbehov hänfört

sig till omständigheter enligt lagens 1 §. De övriga hade hänvisats till

polisen, enär det synts utrett, att de på egen begäran lämnat sina anställningar

och därför ej kunde anses vara i behov av fattigvård. Sedan emellertid

Överståthållarämbetet vid ett flertal tillfällen genom resolution förelagt

nämnden att bereda uppehälle även åt de arbetsföra svenskbyborna, hade

nämnden efter hand nödgats omhändertaga hela nyssnämnda antal.

Inkvarteringen hade till en början ordnats med anlitande av nämndens

egen anstalt vid Östgötagatan 61—63, hälsovårdsnämndens isoleringsanstalt

samt privata hotellrum. Emellertid hade nämnden ansett lämpligt att i

avvaktan på svenskbybornas återresa till Sovjetunionen söka förflytta dem

från huvudstaden och i stället anordna en förläggning utom staden. Denna

plan hade under hand underställts dåvarande statsrådet och chefen för

socialdepartementet och vunnit dennes gillande. För ifrågavarande ändamål

hade egendomarna Dyviksberg och Dyvikslund i Österåkers socken förhyrts

för en tid av sex månader. Frågan örn svenskbybornas ditflyttning

hade emellertid sedermera kommit att förfalla, enär vid upprepade förfrågningar

hos socialdepartementet och socialstyrelsen frågan örn återresan uppgivits

komma med sannolikhet att ordnas inom den närmaste tiden. Detta

hade slutligen skett den 17 augusti 1931.

Med avseende å frågan örn de arbetsföra svenskbybornas sysselsättande

i arbete kunde anföras, att fattigvårdsnämnden i skrivelse till statsrådet och

chefen för socialdepartementet den 21 maj 1931 hemställt örn dennes medverkan

till beredande av reservarbete och att Kungl. Majit genom beslut

den 29 i samma månad anbefallt statens arbetslöslietskommission att bereda

dylikt arbete åt arbetsföra vuxna svenskbybor, som omhändertagits

eller bomme att omhändertagas av fattigvårdsnämnden. Vid sammanträde

den 9 juli 1931 hade nämnden beslutit att den 24 i samma månad taga de

sålunda erbjudna reservarbetsplatserna i anspråk för svenskbyborna, därest

meddelande dessförinnan ej ingått, att deras återresa till Sovjetunionen

kunde ordnas inom den närmaste tiden. Inom den utsatta fristen hade

nämnden från s o c i; d d e p ar t e m eidet och socialstyrelsen erhållit upplysningar,

som tytt på en snar lösning av denna fråga. Följaktligen, och då återresan

sedermera ägt rum den 17 påföljande augusti, hade ifrågavarande arbetstillfällen

icke kommit att tagas i anspråk.

För underhåll och vård av omförmälda 155 gammalsvenskbybor hade

Stockholms stads fattigvårdsnämnd fått vidkännas en kostnad av sammanlagt

30,374 kronor 12 öre, varför dock ersättning av statsmedel sedermera

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 70.

beviljats till ett belopp av 7,990 kronor 90 öre enligt bestämmelserna i

60 § 1 mom. i lagen örn fattigvården. Med hänsyn till de omständigheter,

under vilka ifrågavarande gammalsvenskbybor, som samtliga varit antingen

ryska medborgare eller ock svenska medborgare utan hemortsrätt här i

landet, blivit av fattigvårdsnämnden omhändertagna, och med hänsyn till

att dispositionerna för omhändertagandet i väsentliga delar skett i samförstånd

med vederbörande statsmyndigheter, hemställde fattigvårdsnämnden,

att Kungl. Majit måtte lämna nämnden ersättning jämväl för det återstående

kostnadsbeloppet å 22.383 kronor 22 öre.

Överståthållarämbetet har i den skrivelse, varmed f a 11 ig vård s n äril uden s framställning

överlämnats, i förevarande hänseende yttrat.

Den sökta ersättningen syntes icke kunna beviljas med stöd av gällande

bestämmelser i ämnet. Emellertid talade enligt ämbetets mening starka skäl

för att ifrågavarande kostnad icke slutligen borde falla på Stockholms stad

utan borde bäras av statsverket.

Socialstyrelsen anser sig kunna vitsorda, att Stockholms stad i viss mån

befann sig i ett tvångsläge, när staden lämnade gammalsvenskbyborna ifrågavarande

fattigvård, detta med hänsyn till en serie säregna faktorer, bland

annat de helt ovissa förhållanden, som rådde vid de förda, långvariga underhandlingarna

med Sovjetunionens beskickning i Stockholm. Styrelsen anför

vidare.

Det torde icke ankomma på socialstyrelsen att bedöma, i vad män Stockholms

stad kunde resa rättsanspråk gentemot staten. Styrelsen ville för

övrigt ifrågasätta, örn spörsmålet verkligen borde bedömas ur rättslig synpunkt

och örn icke i stället en på skälighetsprövning fotad överenskommelse

mellan staten och staden vore den lämpligaste utvägen. Enligt styrelsens

mening vore det knappast förenligt med billighet, att hela den vårdkostnad,

som nu avsåges, skulle drabba Stockholms stad. Å andra sidan syntes det

rimligt, att rikets huvudstad och landets mest bärkraftiga kommun finge

vidkännas åtminstone vissa kostnader. Styrelsen ville därför ifrågasätta, örn

icke staten kunde bereda Stockholms stad gottgörelse med ett avrundat

belopp mot det att staden i sin tur avstode från att resa ytterligare anspråk

på statsverket.

Statskontoret har anfört, att det syntes statskontoret skäligt, att Stockholms

stad bekomme ersättning för nödiga kostnader för underhåll och vård av

vissa av gammalsvenskbyborna under den tid av år 1931, då de i Stockholm

inväntade tidpunkten för återresan till Ryssland.

Fattigvårdsinspektören uttalar sig på följande sätt.

Den särställning, som gammalsvenskbyborna här i landet kommit att intaga

såsom en närmast av svenska statsmakterna omhändertagen folkspillra,

och de omständigheter, som varit förknippade med vidtagandet från Stockholms

stads fattigvårdsnämnds sida av de åtgärder, som föranlett nu ifrågavarande

kostnader, syntes tala för att dessa kostnader huvudsakligen borde

ersättas av allmänna medel. Stockholms stads myndigheter torde här hava

befunnit sig i ett tvångsläge, som nödvändiggjort ett ingripande från deras

sida.

GammalsvensJcbystiftelsen bär anfört bland annat.

Så gott som omedelbart efter svenskbybornas ankomst till Sverige den 1

augusti 1929 hade agitation börjat bedrivas bland dem för återresa till

Ukrajna. Redan vid jultiden 1929 hade tre familjer, vilka enligt uppgift av

andra svenskbybor medföljt till Sverige i avsikt att kunna förmå dera av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 10.

byborna att återvända, rest tillbaka och den 11 september 1930 hade ytterligare

39 personer följt efter. Från såväl stiftelsen som socialstyrelsen hade

meddelande utsänts till byborna angående villkoren för återresa till Sovjetunionen.

Däri hade särskilt erinrats örn vikten av att svenskbyborna i avbidan

på återresans ordnande icke opåkallat lämnade sina anställningar.

Stiftelsen hade även påpekat, att svenskbybor, som i strid med anvisningarna

och utan giltig anledning lämnade sina anställningar, riskerade, att de bleve

betraktade såsom arbetsovilliga och alltså icke kunde komma i åtnjutande av

något fattigunderstöd. Under hela vintern 1930—1931 hade agitationen från

kommunistiskt håll emellertid fortsatts, och i slutet av april 1931 hade några

familjer lämnat sina arbetsanställningar samt rest till Stockholm. De hade

i flera fall hämtats å arbetsplatserna med bilar av kommunisterna, och kostnaderna

för deras resor torde till största delen hava guldits av dessa. I Stockholm

hade de även mottagits av kommunister, vilka därefter överlämnat byborna

till fattigvårdsmyndigheterna, av vilka de omhändertagits. När sedermera

andra bybor, som önskat återresa till Ukrajna samt av en eller annan anledning

varit missnöjda med sin arbetsanställning, fått meddelande från dem,

som varit i Stockholm, att de finge bostad och mat, fastän de icke behövde

arbeta, hade även en stor del av dem lämnat sina anställningar och rest

till Stockholm. Bland dem, som vid denna tid anmält sig hos socialstyrelsen

att vilja återvända till Ukrajna, hade emellertid även funnits de, som när

resan skolat anträdas, ångrat sig och kvarstannat i Sverige. Med anordningarna

för återresan 1931 hade stiftelsen icke tagit någon närmare befattning,

utan frågor rörande dessa hade handlagts av socialstyrelsen.

Av vad sålunda anförts anser stiftelsen framgå, att ifrågavarande svenskbybor

— med undantag av två personer, beträffande vilka särskilda närmare

angivna förhållanden förelåge — icke skulle hava behövt omhändertagas av

fattigvårdsmyndigheterna, därest de icke avrest till Stockholm.

Yad därefter angår frågan, med vilket belopp staden bör erhålla

ersättning, fördela sig stadens kostnader enligt en av fattigvårdsnämnden

uppgjord promemoria på följande poster.

Kronor Kronor

I. Av statsverket begärd ersättning för vård och under
-

håll å nämndens anstalter samt för meddelade kontanta

understöd........................................................ 26,170: 67

Av Överståthållarämbetet beviljad ersättning av

statsmedel enligt 60 § 1 mom. fattigvårdslagen...... 7,990: 90

Återstående kostnader, för vilka ersättning ej erhållits,

enär de prövats hänförliga till 2 § fattigvårdslagen

................................................................... 18,179: 77

II. Hyra under 6 mån. från den 2 juli 1931 för Dy
viksberg

och Dy vikslund (jfr s. 2).........................,.. 3,000: —

Ändringsarbeten å Dyviksberg och Dyvikslund..... 216: 70 3216: 70

III. Kostnader för flyttning av möbler och husgeråd

inom Stockholm........................................................... 105: 95

Kostnader för transport av diverse inventarier till

Dyvik............................................................................ 573: 55

Målning av sängar å Dyvik ..................................... 100: —

Kostnader för transport av svenskbybornas bohag

till frihamnen i Stockholm......................................... 207:25 986:75

Summa kronor 22,383: 22

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Överståthållarämbetet bär i förevarande hänseende till en början meddelat,

att de olika beslut, varigenom ämbetet prövat ansökningar av Stockholms

stad örn ersättning för meddelad vård och därvid enligt 60 § 1 mom. i fattigvårdslagen

tillerkänt staden gottgörelse av statsmedel med 7,990 kronor 90 öre,

vunnit laga kraft med undantag av två beslut, enligt vilka ansökan örn

ersättning med tillhopa 147 kronor 20 öre avslagits; över nämnda beslut

anförda besvär vore beroende på kammarrättens prövning. Därefter har

ämbetet anfört följande.

Det förefölle ligga närmast till hands att bedöma de sökta ersättningsbeloppen

med ledning av förordningen den 14 juni 1918 örn vad iakttagas bör

med avseende å nödställda svenska medborgare, vilka från utländsk ort

överlämnas till hemlandet. Under sådan förutsättning syntes böra avdragas

3,755 kronor 16 öre av anledning, som angåves i en vid skrivelsen fogad

förteckning över ansökningarna örn ersättning. Vidare torde från posten

»kostnader för flyttning av möbler och husgeråd inom Stockholm», 105 kronor

95 öre, böra avdragas 2 kronor 50 öre, utgörande kostnad för av stadens

biträdande fattigvårdsinspektör gjord tjänsteresa. Till förvaltningsutgift

syntes jämväl vara att hänföra posten »målning av sängar å Dyvik» 100

kronor. Emot övriga poster hade ämbetet icke något att erinra.

Ämbetet förordade sålunda för sin del, att Stockholms stad utöver tidigare

gottgörelse måtte för ifrågavarande utgifter erhålla ersättning av statsmedel

med ytterligare tillhopa (22,383.22 —3,755.16 —2.50 — 100) 18,525 kronor

56 öre. Skulle kammarrätten emellertid tillerkänna staden ersättning

för kostnaderna i de två förut berörda målen, torde avdrag därför böra

göras från nyssnämnda belopp.

I den av Överståthållarämbetet omförmälda förteckningen över ansökningarna

örn ersättning har såsom anledning till avdrag från den begärda

ersättningen angivits bland annat, att vårdtagaren vore svensk undersåte.

Socialstyrelsen ifrågasätter, såsom redan anförts, örn icke staten kunde

bereda Stockholms stad gottgörelse med ett avrundat belopp mot det att

staden i sin tur avstode från att resa ytterligare anspråk på statsverket.

Statskontoret — till vilken myndighet den av Överståthållarämbetet upprättade

förteckningen över ansökningarna örn ersättning jämte därtill hörande

akter ej blivit remitterad — har anfört, att de för statskontoret tillgängliga

handlingarna icke givit ämbetsverket möjlighet att bedöma, med vilket belopp

ersättning borde utgå. Förut är nämnt, att ämbetsverket tillstyrkt ersättning

för nödiga kostnader.

Fattigvårdsinspektören har med avseende å de under grupp I i fattigvårdsnämndens

promemoria upptagna kostnaderna anfört följande.

Beträffande samtliga de personer, för vilkas underhåll ersättning begärts,

med undantag endast för ett pär under vistelsen i Stockholm födda barn,

hade vederbörande nämnd på sin tid gjort sådan framställning, som omförmäles

i 61 § 2 mom. i lagen örn fattigvården.

Från vad Överståthållarämbetet föreslagit syntes följande avvikelser böra

göras. Å ena sidan borde ersättning beredas även för fattigvård åt dem, vilka vid

tiden för fattigvårdens meddelande ännu varit svenska medborgare. Det syntes

icke föreligga något verkligt bärande skäl att härvidlag göra någon skillnad.

Även om dessa formellt svenska medborgare hunnit förvärva hemortsrätt i

annan svensk kommun, vore dock de kostnader, varom nu vore fråga, icke

av sådan beskaffenhet, att hemortskommunen vore skyldig att ersätta do
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 70.

samma. Innan återresan till Sovjetunionen ägt rum, hade dessutom den

svenska medborgarrätten för samtliga återtagits. A andra sidan borde däremot

debiterade frakt- och transportkostnader vid svenskbybornas ankomst

till Stockholm icke ersättas, liksom så icke heller enligt överståthållarämbetets

mening borde ske med särskilda kostnader för utredning. Även örn

fattigvårdsnämnden varit nödsakad att taga hand om gammalsvenskbyborna

själva, kunde icke samma tvång anses hava förelegat beträffande deras tillhörigheter.

I övrigt syntes intet vara att erinra mot de av Överståthållarämbetet

tillämpade beräkningsgrunderna. Någon granskning i detalj hade

dock icke verkställts.

Angående utgiftsposterna i övrigt har fattigvårdsinspektören anfört.

Vad anginge hyreskostnaden för Dyviksberg och Dyvikslund kunde

det visserligen ifrågasättas, om staten skulle lämna ersättning för större

del av denna hyra, än som avsåge tiden mellan hyreskontraktets upprättande

och gammalsvenskbybornas avresa. Som emellertid från fattigvårdsnämnden

upplysts, att det icke varit möjligt att få hyra på kortare tid

och som det dessutom vid den tidpunkten svårligen kunnat med någon

säkerhet bedömas, när avresan kunde äga rum, syntes någon nedprutning

av hyresbeloppet icke böra ske.

De såsom ändringsarbeten å nämnda fastigheter rubricerade utgifterna

avsåge, enligt upplysning från fattigvårdsnämnden, endast rengörings- och

andra dylika arbeten för att göra lokalerna användbara till bostäder. Transporten

av diverse inventarier till Dyvik, varför utbetalats ett belopp av

sammanlagt 573 kronor 55 öre, gällde enligt samma källa icke några gammalsvenskbybornas

tillhörigheter utan inventarier, som fattigvårdsnämnden ställt

till förfogande för lokalernas nödtorftiga möblering. Mot dessa poster syntes

intet vara att erinra.

Däremot syntes — i likhet med vad som föreslagits beträffande de transportoch

flyttningskostnader, som inginge i utgifterna under grupp I i promemorian

— kostnaden för enahanda ändamål av 105 kronor 95 öre icke böra

ersättas av staten.

På av Överståthållarämbetet anförda skäl torde ersättning icke heller

böra utgå för kostnaden för målning av sängar.

Kostnaderna slutligen för transport av gammalsvenskbybornas bohag till

frihamnen i Stockholm syntes närmast vara att hänföra till resekostnaderna

och därför böra ersättas på samma sätt som resekostnaderna i övrigt. Ersättning

av staten för dessa kostnader tillstyrktes alltså.

Pattigvårdsinspektören har även yttrat sig angående den form, vari ersättning

borde beviljas för utgifterna under grupp I i fattigvårdsnämndens

promemoria. Härom har inspektören anfört följande.

Två tillvägagångssätt kunde tänkas. Antingen kunde, sedan riksdagens

beslut förelåge, ersättning omedelbart beviljas av Kungl. Majit i likhet

med vad som sker beträffande fattigvård åt danskar, finnar och norrmän.

Eller också kunde Överståthållarämbetet bemyndigas att i enlighet med de

principer, som kunde komma att fastställas, meddela beslut örn ersättning

för ifrågavarande kostnader. Sistnämnda tillvägagångssätt syntes vara att

föredraga med hänsyn därtill, att gammalsvenskbyborna, i varje fall vid

avresan, tillhört kategorien icke svenska medborgare, beträffande vilken prövningsrätten

i förevarande hänseende tillkomme länsstyrelserna, samt att

Överståthållarämbetet redan ersatt en del av kostnaderna. Över sådana beslut

av Överståthållarämbetet borde emellertid icke besvär få anföras.

Av utredningen framgår, att samtliga de myndigheter, som yttrat sig i

ärendet — Överståthållarämbetet, socialstyrelsen, statskontoret samt statens

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majda proposition nr 70.

inspektör för fattigvård oell barnavård — tillstyrkt, att Stockholms stad beviljas

ersättning av statsmedel för kostnader, som uppstått för staden i samband

med en del svenskbybors återvändande till Ukrajna i augusti 1931. För

egen del finner jag det ock skäligt, att staden erhåller sådan gottgörelse.

Såsom i ärendet vitsordats befann sig staden i viss mån i ett tvångsläge,

sedan svenskbyborna, efter att hava lämnat sina anställningar i olika

delar av landet, ankommit till Stockholm. Att återsända byborna till de

kommuner, där de haft anställning, var ej möjligt, utan staden blev nödsakad

att omhändertaga dem och bereda dem uppehälle.

Yad därefter angår det belopp, varmed ersättning skall lämnas, bör tydligen

såsom statskontoret framhåller gottgörelse beredas staden allenast för

nödiga kostnader för meddelad vård. Stadens fattigvårdsnämnd har hemställt

om ersättning för tre huvudgrupper av utgifter, nämligen dels för vård

och underhåll å nämndens anstalter samt för meddelade kontanta understöd

jämte vissa andra utlägg — efter avdrag av 7,990 kronor 90 öre, som staden

erhållit i gottgörelse för fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen — med

tillhopa 18,179 kronor 77 öre, dels för hyra för Dyviksberg och Dyvikslund,

där byborna skulle beredas bostad, samt för rengöring m. m. därstädes med

3,216 kronor 70 öre, dels och för diverse transportkostnader m. m. med 986

kronor 75 öre.

De kostnader, staden haft för själva underhållet och vården å fattigvårdsnämndens

anstalter samt för kontantunderstöd, torde böra ersättas staden, i

den mån dessa kostnader finnas skäliga. Härvid synes mig i enlighet med

vad statens inspektör för fattigvård och barnavård förordat skillnad icke

böra göras mellan de svenskbybor, som förvärvat svenskt medborgarskap, och

andra; denna olikhet saknar härvidlag synbarligen reell betydelse. Kostnaden

för vård åt svenska medborgare, till synes utgörande något över 1,000

kronor, torde således icke böra avdragas från den fordrade ersättningen.

Det belopp å 3,755 kronor 16 öre, som Överståthållarämbetet avdragit, bör

följaktligen minskas med omkring 1,000 kronor. Å andra sidan bör från

ersättning ytterligare undantagas ett belopp av ungefär 375 kronor, vartill

transportkostnader, upptagna bland utgifterna under grupp I, synas belöpa

sig. Jag delar nämligen fattigvårdsinspektörens uppfattning, att staden själv

bör vidkännas berörda transportkostnader. Till de utgifter, varom nu är fråga,

höra jämväl vissa utredningskostnader, vilka jag i likhet med fattigvårdsinspektören

anser icke böra ersättas. Beloppet av dessa kostnader är emellertid

helt obetydligt. Den ersättning, som staden enligt vad här förordats bör erhålla

för utgifter under grupp I, synes kunna uppskattas till omkring (18,179.7 7

— 3,755.is + 1,000 — 375= 15,049.61) 15,000 kronor. Bifaller kammarrätten förut

omförmälda besvärstalan av Stockholms stad, så att staden berättigas erhålla

ersättning av staten jämlikt fattigvårdslagen med fordrade 147 kronor 20 öre

eller någon del därav, skall gottgörelsen för utgifter under grupp I minskas

med den ersättning, kammarrätten tillerkänner staden.

För ett mera exakt fastställande av gottgörelsen för utgifter undergrupp I

erfordras en detaljprövning av den kostnad, staden haft för varje svenskbybo.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

På sätt fattigvårdsinspektören föreslagit torde denna prövning lämpligen

böra ankomma å Överståthållarämbetet, som redan prövat de föreliggande

ansökningarna, såvitt de angå ersättning för fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen.

Såsom förutsättning för beviljande av ersättning i den ordning,

varom nu är fråga, lärer böra gälla, att klagan till kammarrätten över de

beslut, som komma att meddelas av Överståthållarämbetet rörande gottgörelsen,

icke äger rum.

På de skäl fattigvårdsinspektören anfört tillstyrker jag, att utgifterna under

grupp II — hyran för Dyviksberg och Dyvikslund samt kostnaderna

för rengöring m. m. därstädes — gottgöras staden med 3,216 kronor 70 öre.

Den tredje huvudgruppen utgifter avser flyttning av möbler och husgeråd

inom Stockholm, transport av inventarier till Dyvik, transport av svenskbybornas

bohag till frihamnen i Stockholm samt målning av sängar å Dyvik.

Av samma anledning, som anförts i fråga örn transportkostnaderna under

grupp I, torde kostnaderna för flyttning av möbler och husgeråd inom

Stockholm, 105 kronor 95 öre, icke böra gottgöras staden. Däremot synes

staden, på sätt Överståthållarämbetet och fattigvårdsinspektören tillstyrkt,

böra erhålla ersättning för övriga här ifrågavarande transportkostnader. Utgifterna

för målningen av sängarna, 100 kronor, torde staden själv böra vidkännas,

då staden får antagas hava erhållit gagn av denna åtgärd. I enlighet

med vad sålunda förordats bör staden i fråga örn dessa utgifter erhålla

gottgörelse med (986.75—105.95—100) 780 kronor 80 öre.

Ersättningen för utgifter under grupperna II och III torde böra utbetalas

samtidigt med gottgörelsen för utgifter under grupp I. Utbetalningen kan

följaktligen icke äga rum, förrän Överståthållarämbetet prövat beloppet av

sistberörda gottgörelse.

Yad slutligen angår de medel, som nu böra äskas av riksdagen, skulle

den totala ersättningen kunna beräknas uppgå till omkring (15.000 + 3,216.70 +

780.80 = 18,997.50) 19,000 kronor. Med hänsyn till den ovisshet, som i

någon mån vidlåder beräkningen av beloppet å 15,000 kronor, torde tillräcklig

anledning emellertid icke föreligga att nu äska större belopp än det

i statsverkspropositionen beräknade eller 18,500 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till ersättning till Stockholms stad för viss fattigvård

m. m. åt gammalsvenskbybor för budgetåret 1933/1934 anvisa

ett extra förslagsanslag av 18,500 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Viking Nilsson.

Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1933:5 Utlåtande angående regleringen för budgetåret 1933!1934 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. s. 22 i texten