Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift, m. m
30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:9, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
1
Är 9.
Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr
275) örn skogsvårdsavgift, m. m.; given Stockholms slott den
23 december 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift;
dels ock förordning örn vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1920
(nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami.
Nr 9.
t
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift,
sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 6 juni
1924 (nr 184), skall erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Denna förordning gäller icke virke, som avverkats å kronohemman och
krononybyggen, beträffande vilka förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden äger tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331)
angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.
Härigenom förordnas, dels att andra stycket i § 6 förordningen den 18
juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län skall upphöra att gälla, dels ock att § 14 förordningen skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
§ 14.
Avkastningen---reglementet.
Av skogens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning
och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning
och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda
personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten
ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller
särskilda föreskrifter föranledda kostnader.
Angående---reglementet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 december
1932.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Sköld, anför:
Jag torde få anmäla vissa frågor angående ändring i gällande bestämmelser
örn skogsvårdsavgift. Frågorna avse dels bestämmelsernas tilllämpningsområde,
dels ock redovisningen och fördelningen av inflytande
skogsvårdsavgifter.
Inledning.
Enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) skall uppsikt över
lagens efterlevnad för varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning,
utövas av den skogsvårdsstyrelse, som där skall finnas. I fråga
örn skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i lagen och belägen
inom område för stad, som icke deltager i landsting, utövas tillsynen av
skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives.
Förutom den uppsiktsskyldighet, som med anledning bärav åligger skogsvårdsstyrelserna,
tillkommer det dem i främsta rummet, enligt förordningen
den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser, att befrämja
den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel,
beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur
samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad
skogshushållning.
De medel, vilka för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet stå till deras förfogande,
äro framför allt skogsvårdsavgifter och statsanslag. Vissa skogsvårdsstyrelser
åtnjuta därjämte anslag från landsting och hushållningssällskap.
Härtill komma de ersättningar, styrelserna kunna uppbära för
lämnat biträde vid skogsvårdsåtgärder, ävensom räntor samt inkomster av
fastigheter och inventarier. Såsom anslag till skogsvårdens befrämjande
att i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser
har riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t för budgetåret 1932/
1933 anvisat 830,000 kronor. I av skogsvårdsstyrelserna för kalenderåret
1932 uppgjorda provisoriska inkomst- och utgiftsstater, vilka funnos för
Kungl. Maj:t tillgängliga vid anslagsäskandet (IX H. T. 1932 p. 135), be
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
räknades under sistnämnda år skola i skogsvårdsavgifter direkt från vederbörande
uppbördsmyndighet till skogsvårdsstyrelserna inflyta 1,838,518
kronor. För samma år beräknades samtliga inkomster — däri ej medräknade
statsanslag eller andra skogsvårdsavgifter än de nyss nämnda
— skola uppgå till 2,670,518 kronor. Utgifterna uppskattades till 4,037,497
kronor.
Gällande bestämmelser örn skogsvårdsavgifter återfinnas i förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Avgiften skall erläggas
av den, som enligt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis
är skyldig att för det avverkade virket utgöra dylik accis, samt
debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronoutskylderna.
Av de genom avgiften inom varje landstingsområde inflytande medel
skall sådan del, som erlagts från skyddsskogar, överlämnas till domänstyrelsen
samt av vad som erlagts från andra skogar 90 procent tillhandahållas
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och 10 procent redovisas
till statskontoret för att av Kungl. Majit i mån av förefallande behov
fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Förordningen
gäller emellertid icke virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmarker eller å sådana utom lappmarkerna belägna skogar,
som äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni
1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, den s. k. lappmarkslagen.
Från tillämpningen av skogsvårdslagen äro följande skogar undantagna:
skogar, som äro underkastade bestämmelserna i nyssnämnda lappmarkslag
samt i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar
inom vissa områden; allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län; vid storskifte avsatta besparingsskogar inom Kopparbergs
och Gävleborgs län; skogar å häradsallmänningar; städernas skogar;
skyddsskogar; i Kungl. Maj:ts brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860
omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län; statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar; skogar å statens utarrenderade
jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter,
som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen
den 4 juni 1926 (nr 189) örn upplåtelse under åborätt av viss jord;
övriga i det föregående ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i
riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av sistnämnda förordning.
Lappmarkslagen äger tillämpning å alla skatte- och frälsehemman
samt lägenheter av skatte- och frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs
län, dock med undantag för husbehovs- och allmänningsskogar. Husbehovsskogarna
äro underkastade bestämmelserna i förutnämnda lag den
5 juni 1909, och för allmänningsskogarna gäller förordningen den 18 juni
1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
län eller, beträffande allmänningsskog i Särna och Idre socknar, s. k.
besparingsskog, särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Lappmarkslagen
avser vidare vissa allmänna skogar, nämligen skogar å sådana
under stadgad åborätt upplåtna kronohemman oell krononybygge^ vilka
äro belägna inom de sex norra länen.
Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna
i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem
underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning
i förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och av
domänstyrelsen. Lappmarkslagen bygger på principen örn utsyningstvång,
vilket innebär, att avverkning som regel icke får företagas annat
än efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.
För utsyning och stämpling ävensom för av skogsstatstjänsteman företagen
undersökning av skogsmark för utrönande av markens lämplighet
för uppodling till åker eller äng skall sökanden gälda vissa avgifter till
statsverket. Kostnaderna för lagens handliavande bestridas av domänfonden,
som erhåller ersättning härför dels genom inflytande avgifter,
som nyss nämnts, utsyningsavgifter, dels ock genom statsanslag. Utsyningsavgifterna
hava i statsverkspropositionen till 1932 års riksdag (IX
H. T. p. 132) beräknats till 84,000 kronor. Med utgångspunkt härifrån hatriksdagen
för budgetåret 1932/1933 såsom anslag till ersättning till domänfonden
för utgifter för tillsyn å enskildas skogar i lappmarkerna samt
Särna och Idre socknar anvisat sammanlagt 411,700 kronor.
Grunderna för erläggandet av utsyningsavgifterna äro angivna i kungörelsen
den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket
för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.
Sedan i proposition (nr 217) till 1932 års riksdag framlagts förslag till
ny lappmarkslag, samt detta förslag antagits av riksdagen, har Kungl.
Majit den 10 juni 1932 (nr 180) utfärdat lag örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Genom denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1934, upphäves
1915 års lappmarkslag, utom i vad densamma angår skogar å kronohemman
och krononybygge!! under stadgad åborätt inom de sex norra
länen. En av de mest framträdande ändringar, som genom den nya
lappmarkslagen föranledas i hittills bestående förhållanden, är, att uppsikten
över de skogar, varå lagen skall äga tillämpning, överflyttas från
domänstyrelsen till vederbörande skogsvårdsstyrelse. Utsyningstvång har
bibehållits i viss utsträckning, därvid emellertid de åligganden, som nu
tillkomma skogsstatens tjänstemän, anförtrotts skogsvårdsstyrelserna och
dessas personal. Vad angår kostnaderna för förrättningar, som enligt den
nya lagen verkställas av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, skola de såsom
regel utgå av medel, som styrelserna förvalta, dock att sökanden i
allmänhet skall utgöra hantlangning.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
I samband med tillkomsten av den nya lappmarkslagen hava vissa spörsmål
rörande ändring av tillämpningsområdet för förordningen örn skogsvårdsavgift
aktualiserats. Jag övergår nu till en redogörelse för denna
fråga.
A. Fråga om ändring i skogsvårdsavgiftsförordningens tillämpningsområde.
Äldre förslag om statsskogarnas undantagare från skyldighet att utgöra
skogsvårdsavgift.
Frågan örn statsskogarnas utgörande av skogsvårdsavgift har vid upprepade
tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning. Såsom framgår
av den tidigare redogörelsen utgår för närvarande skogsvårdsavgift
från alla skogar i landet, med undantag för skogarna under lappmarkslagen
samt övriga skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Under förarbetena till den proposition nr 208 till 1912 års riksdag,
varigenom förslag till den nuvarande skogsvårdsavgiftsförordningen framlades,
anförde domänstyrelsen, att då skogsvårdsavgift^* icke finge användas
till någon del för kronans skogar, denna extra utgift syntes vara
främmande för statens skogsväsende och icke skäligen borde påläggas
denna del av statens affärsverksamhet. Domänstyrelsen hyste den åsikten,
att det ändamål, för vilket skogsvårdsavgifter upptoges, nämligen att
bereda möjlighet att kunna höja och befrämja skogsvården å landets enskilda
skogar, utgjorde ett sådant allmänt statsintresse, som i synnerligt
hög grad vore i behov av statsmakternas hägn och direkta understöd, men
att de utgifter, vilka härför vore nödiga, icke borde bestridas av medel
från ett visst statens affärsdrivande verk utan borde utgå genom direkt
för ändamålet anvisade statsanslag.
I anförande till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet gjorde
chefen för jordbruksdepartementet häremot gällande, att de skäl, domänstyrelsen
uttalat, icke vore av beskaffenhet att böra föranleda därtill, att
virke från kronoskogar befriades från skogsvårdsavgift, samt framhöll, att
en åtgärd i dylik riktning skulle med nödvändighet föranleda antingen en
höjning av det procenttal, efter vilket skogsvårdsavgift skulle beräknas,
eller ock en motsvarande höjning i det för ändamålet beviljade statsanslaget.
Riksdagen godtog Kungl. Maj:ts förslag.
Domänstyrelsen har sedermera vid olika tillfällen gjort sig till tolk för
sin i det föregående återgivna uppfattning.
I yttrande, som domänstyrelsen den 6 juni 1921 avgav över skogslagstiftningskommitténs
år 1918 avgivna betänkande — däri kommittén visserligen
hävdade den grundregeln, att behörighet att åtnjuta skogsvårdsbidrag
och skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift skulle motsvara var
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
andra, men å andra sidan intog den ståndpunkten, att utgörandet av
skogsvårdsavgift från statens skogar vore en lämplig form, vari staten
lämnade understöd åt den enskilda skogsvården — anförde domänstyrelsen
sålunda, att samtliga skogar, för vilka hushållningsplaner kunde med
fördel upprättas, borde befrias från erläggande av skogsvårdsavgift. Till
denna kategori av skogar borde hänföras bland annat de allmänna skogar,
från vilka avkastningen tillfördes statens domäners fond, kyrkofonden
eller andra ecklesiastika fonder, ävensom övriga statens skogar.
I de förslag till vissa ändringar i förordningen örn skogsvårdsavgift,
som i samband med förslaget till 1923 års skogsvårdslag genom proposition
nr 161 förelädes 1923 års riksdag, bibehölls emellertid skyldigheten
att utgöra skogsvårdsavgift jämväl för statens samt övriga i domänstyrelsens
berörda utlåtande avsedda skogar. Till stöd för förslagets ståndpunkt
härutinnan anförde föredragande departementschefen:
Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist, att dess
affärsverksamhet betungades med att ensam utbetala ifrågavarande
statsbidrag utan att gottskrivas därför, därom vore departementschefen
fullt ense med styrelsen. Emellertid vore departementschefen tveksam
örn, huruvida skogsvårdsstyrelserna även med den minskning i skogsvårdskassorna,
som skulle ske genom de allmänna skogarnas befriande
från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande förhållanden skulle hava
tillräckliga medel till sitt förfogande. Med hänsyn härtill hade departementschefen
ansett det böra för närvarande anstå med en ändring i antydd
riktning.
Förslaget blev i denna del bifallet av riksdagen, som lämnade departementschefens
berörda motivering utan erinran.
Frågan örn statsskogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
upptogs av domänstyrelsen ånyo i det yttrande, som styrelsen
år 1923 avgav med anledning av en av riksdagen samma år gjord framställning
örn skogsvårdslagens utsträckande att gälla i Västerbottens och
Norrbottens läns kustland. I berörda yttrande gjorde styrelsen gällande,
att förordningen örn skogsvårdsavgift, vilken avsetts skola erhålla tilllämpning
i kustlanden samtidigt med skogsvårdslagen, borde erhålla
giltighet allenast beträffande sådana inom kustlanden belägna skogar,
som lydde under förordningen den 18 juni 1915 (nr 250) örn förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, den s. k. dimensionslagen,
och vore avsedda att föras under skogsvårdslagen, varemot därstädes
befintliga allmänna skogar borde undantagas från förordningens
tillämpning. Styrelsen hemställde i sammanhang härmed, att det måtte
tågås under övervägande, huruvida ej sådan genomgående ändring i
skogsvårdsavgiftsförordningen borde vidtagas, att skogsvårdsavgift
skulle utgå allenast för virke från de skogar, vilka stöde under skogsvårdsstyrelsernas
uppsikt, samt från skyddsskogarna.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Ej heller domänstyrelsens sistberörda framställning föranledde någon
åtgärd. I samband med framläggande inför 1924 års riksdag av förslag
örn dimensionslagens upphävande och ersättande med skogsvårdslagen
föreläde Kungl. Majit genom proposition nr 96 riksdagen förslag örn utsträckande
av förordningen örn skogsvårdsavgift till Västerbottens och
Norrbottens läns kustland. Förslaget förutsatte, att samtliga inom kustlandet
belägna skogar — med undantag blott av dem, som lödo under
lappmarkslagen — och sålunda flertalet av de därstädes befintliga allmänna
skogarna skulle underkastas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift.
I förslagets motivering erinrade föredragande departementschefen örn
den ståndpunkt, statsmakterna år 1923 intagit till frågan örn statsskogarnas
undantagande från nyssangivna skyldighet, och örn dåvarande departementschefens
yttrande härutinnan samt anförde vidare:
Även departementschefen funne det nödigt, att, innan frågan örn ändring
i förordningen örn skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna
riktning upptoges till avgörande, närmare utredning verkställdes
angående dess ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På
grund härav och då en dylik utredning ej lämpligen kunde äga rum,
förrän erfarenhet vunnits örn de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens
tillämpning komme att ställas på skogsvårdskassorna, funne
departementschefen domänstyrelsen» framställning il förevarande avseende
för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Beträffande domänstyrelsens förslag, att de i kustlanden belägna allmänna
skogarna skulle vid förordningens utsträckning dit undantagas
från dess tillämpning, framhöll departementschefen, att det syntes vara
i överensstämmelse med den grundsats, som i allmänhet följts inom
skogsvårdslagens dåvarande giltighetsområde i fråga örn skyldighet att
erlägga skogsvårdsavgift för virke från statens skogar, att förordningen
erhölle giltighet även beträffande dylika skogar i kustlanden.
Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl godkände den av departementschefen
därför anförda motivering.
I anledning av ett utav hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Västerbottens län framställt förslag, att skogsvårdsavgifter skulle erläggas
för virke från samtliga i lappmarkerna belägna skogar, anförde
domänstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 3 april 1925, bland annat,
att det strede mot styrelsens uppfattning om sin uppgift som affärsdrivande
verk att utan ersättning i någon form låta av styrelsen förvaltad
egendom beskattas för att staten skulle kunna därigenom lämna anslag
för visst ändamål. I skrivelse den 5 december 1925 anförde styrelsen
till utveckling av sin ståndpunkt ytterligare bland annat följande.
Styrelsen hade intet att erinra mot att skogsvårdsavgifter utginge för
de under lappmarkslagen lydande skogar i syfte att understödja skogs
-
9
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 9.
skötseln å desamma. Beträffande åter statsskogarna kunde styrelsen icke
underlåta att framhålla, hurusom avkastningen från dem reducerades
därigenom, att därå anställd personal redan förut vore belastad med en
mängd uppgifter för det allmänna, för vilka ingen eller ganska ringa
ersättning erhölles, och hurusom en ytterligare pålaga genom införande
av skogsvårdsavgift för virke från kronoskogarna i lappmarkerna körnare
att ytterligare betunga skogsbruket å desamma. Redan genom skogarnas
geografiska läge och mindre gynnsamma biologiska förhållanden
intoge dessa skogar en synnerligen ogynnsam ställning i jämförelse med
kronoskogarna i övriga delar av landet.
Vad styrelsen sålunda anfört vann icke Kungl. Maj-.ts beaktande. Genom
proposition nr 43 föreläde Kungl. Majit 1927 års riksdag ett förslag
till ny lappmarkslag, vars viktigaste olikhet i förhållande till förutvarande
bestämmelser i ämnet var, att reproduktionsskyldighet föreskrevs skola
gälla för de under lagen lydande skogarna. I propositionen förutsattes,
att skogsvårdsavgifter skirlle uppbäras såväl från sistnämnda skogar som
även från de allmänna skogar i lappmarken, beträffande vilka lagen icke
skulle äga tillämpning, samt från i lappmarkerna belägna allmänningsocb
husbehovsskogar. Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Majit
den 5 februari 1926 erinrade chefen för jordbruksdepartementet, att beträffande
de delar av landet, där reproduktionsskyldighet tidigare stadgats
för enskilda skogar, såsom allmän princip gällde, att skogsvårdsavgifter
skulle utgöras för virke såväl från dessa som från allmänna skogar.
Departementschefen anförde vidare i huvudsak följande.
Vid stadgande av skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter för de trakter,
där lappmarkslagen gällde, syntes tillräckliga skäl ej föreligga att
frångå nyssangivna princip. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, härvid
från sådan skyldighet undantaga de inom lappmarkerna belägna statsskogar,
vars avkastning komme det allmänna tillgodo, skulle i själva verket
innebära ett ståndpunkttagande till principfrågan, huruvida skogsvårdsavgifter
övei’huvudtaget borde utgöras från sådana statsskogar, som
nyss sagts. Såväl 1923 som 1924 hade emellertid statsmakterna under hänvisning
därtill, att denna fråga krävde särskild utredning, avböjt att taga
ställning till densamma, och syntes uppenbart, att detta ej heller borde
ske i förevarande sammanhang. I överensstämmelse med den uppfattning,
som uttalades år 1923 vid framläggande av förenämnda förslag till ändringar
i förordningen örn skogsvårdsavgift, funne departementschefen det
visserligen alltjämt vara önskvärt, att en utredning av berörda fråga
komme till stånd, men torde, på sätt framhållits i motiveringen till propositionen
nr 96 till 1924 års riksdag, en dylik utredning ej liimpligen böra
verkställas, förrän närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av
de kostnader, som tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag komme att
medföra för vederbörande skogsvårdsstyrelser.
Förslaget till ny lappmarkslag avslogs av riksdagen, som således icke
kom att taga ställning till den i propositionen berörda frågan örn skogsvårdsavgift.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
1927 års skogssakkunniga för lappmarken.
I det av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken * 1 avgivna betänkande
(stat. off. utr. 1931:10), vilket låg till grund för propositionen nr 217
till 1932 års riksdag, anförde de sakkunniga, vid behandling av frågan
om anskaffande av medel till skogsvårdsstyrelsernas av den nya lappmarkslagen
föranledda kostnader, att skäl syntes föreligga för ett bibehållande
av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad
skulle bidraga till administrationens upprätthållande. Sakkunniga förmenade,
att det då läge närmast till hands, att beträffande nu ifrågakomna
förhållanden följa de bestämmelser, vilka gällde för skogarna under
skogsvårdslagen. Sakkunniga ansågo sig sålunda böra föreslå, att
förordningen örn skogsvårdsavgift utsträcktes att gälla även för de skogar,
beträffande vilka den nya lagen skulle äga tillämpning, samt att
som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande
skogar icke vidare skulle utgå. För de merkostnader, vilka icke täcktes
genom inflytande skogsvårdsavgifter, borde ersättning beredas genom
ökat statsanslag.
I anslutning till sin nu angivna ståndpunkt hava sakkunniga, vilka utgingo
från att den nya lagen skulle bliva tillämplig beträffande samtliga
skogar, för vilka 1915 års lappmarkslag gäller, framlagt förslag till förordning
örn upphävande av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om
skogsvårdsavgift.
En av de sakkunniga (friherre Hermelin) har anmält i visst hänseende
från berörda förslag avvikande mening samt anfört följande.
I likhet med de sakkunniga i övrigt ansåge reservanten, att för organisationens
uppehållande erforderliga medel borde anvisas av statsmedel,
i den mån sådana icke inflöte genom av sakkunniga föreslagna skogsvårdsavgifter.
Beträffande dessa senare syntes dock domänverket böra
av särskilda statsmedel gottgöras för de belopp, som härrörde från kronoskogar.
Det kunde nämligen icke vara riktigt, att ett av statens affärsdrivande
verk, som hade att årligen redovisa för den vinst, som under året
uppstått av rörelsen, belastades med utgifter för skogsskötseln å vissa enskilda
skogar. När statsmakterna ansåge det vara erforderligt att ur
allmän synpunkt pålägga innehavarna av dessa skogar vissa restriktioner
i fråga örn skogarnas skötsel, torde även de därmed förenade kostnaderna,
i den mån de icke kunde täckas av de skäliga belopp, som lämpligen kunde
påläggas skogsägarna, böra bestridas av för ändamålet direkt anvisade
statsmedel.
1 De sakkunniga voro: dåvarande landshövdingen i Västerbottens län N. G. Ringstrand,
dåvarande byråchefen i domänstyrelsen friherre T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagens
första kammare N. Gabrielsson, ledamoten av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren
i Nyborg, länsjägmästaren K. E. Kallin, jägmästaren M. Carlgren och hemmansägaren P.
J. Näslund i Västernoret.
Kungl. Majlis proposition Nr 9.
11
Frågans behandling efter 1927 års skog ssakkunnigas förslag.
I utlåtande över det av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken avgivna
betänkandet anförde domänstyrelsen, att styrelsen, vad anginge förslaget
att skogsvårdsavgifter skulle uttagas från samtliga inom lappmarkerna
belägna skogar, helt ställde sig på samma ståndpunkt som sakkunnigreservanten.
Vidare åberopade styrelsen chefens för jordbruksdepartementet
av mig förut återgivna yttrande i propositionen nr 161 till 1923
års riksdag. I anslutning härtill anförde styrelsen följande.
För så vitt styrelsen kunde finna, finge berörda yttrande tolkas så, att
Kungl. Majit i princip godkänt styrelsens åsikt i frågan, men att något
avgörande i ena eller andra riktningen icke kunnat ske på grund av hänsyn
till skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. Styrelsen kunde emellertid för
sin del icke finna ett sådant skäl fullt bärande. Vore principen riktig,
att ett statsanslag till den enskilda skogsvården icke borde uttagas å en
viss kategori av statsegendomar, syntes konsekvensen böra medföra, att
ett särskilt statsanslag anvisades för täckande av den utgift, som pålagts
dessa egendomar och vore för deras uppgift helt ovidkommande. Till belysande
av vilka belopp, det här rörde sig örn, finge styrelsen meddela, att
statsskogarna under åren 1928, 1929 och 1930 belastats med en årlig utgift
för den enskilda skogsvården i landet av i medeltal 233,000 kronor samt att,
därest skogsvårdsavgift under samma tid skulle hava utgått för domänfondens
skogar inom lappmarkerna, detta skulle hava medfört en ökad
sådan utgift av i medeltal per år 116,000 kronor.
De sakkunniga syntes emellertid hava helt förbisett, att deras förslag
till ändring av ifrågavarande förordning medförde, att för virke avverkat
å skogar, varå lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa
områden ägde tillämpning, skulle utgå skogsvårdsavgift. Nyss berörda kategori
av skogar, å vilka virket i regel ägde så ringa rotvärde att skogsägarna
ansetts böra i största möjliga utsträckning befrias från kostnader till
staten för dessas skötsel, syntes emellertid örn möjligt i ännu högre grad
än statsskogarna kunna göra anspråk på att icke lämna bidrag till skötseln
av enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Styrelsen
hemställde, att vid en eventuell ändring av förordningen hänsyn måtte
tagas till vad styrelsen nu anfört.
Vid föredragningen inför Kungl. Majit av det sedermera genom propositionen
nr 217 för 1932 års riksdag framlagda förslaget till ny lappmarkslag
upptog min företrädare i ämbetet ifrågavarande spörsmål örn
ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen till behandling. Efter att hava
redogjort för tidigare förslag i ärendet ävensom för de förslag, vilka framlagts
i sakkunnigas betänkande, samt domänstyrelsens däröver avgivna
utlåtande, anförde departementschefen följande.
En naturlig följd av att en enligt angivna riktlinjer utarbetad skogslag
infördes för lappmarkerna samt Särna och Idre socknar syntes vara, att
från de under lagen lydande skogarna skulle utgå skogsvårdsavgifter i
likhet med vad fallet vore beträffande skogarna under skogsvårdslagen.
Vad anginge frågan huruvida dylika avgifter borde utgå jämväl från
övriga skogar i de trakter, där den nya lagen vore avsedd att gälla, anslöte
departementschefen sig till den ståndpunkt, som intagits av företrä
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
darna i ämbetet i propositionerna 1923 och 1927. Lika med domänstyrelsen
lunne departementschefen det sålunda icke rättvist, att den under styrelsens
förvaltning stående grenen av statens affärsverksamhet skulle betungas
med att utbetala ifrågavarande avgifter utan att därför på något
satt gottgoras. Ett undantagande, på sätt domänstyrelsen föreslagit, av de
i lappmarkerna belägna statsskogar, vars avkastning komme det allmänna
till godo, från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift skulle emelsasom
1 propositionen till 1927 års riksdag anfördes, innebära ett
stallmngstagande till frågan örn dylika avgifter överhuvudtaget borde utgå
tran sådana statsskogar. Berörda fråga syntes icke lämpligen kunna avgöras
utan vidare utredning, avseende särskilt den ekonomiska betydelsen för
skogsvåi dsstyrelserna av statsskogarnas utgörande av skogsvårdsavgifter
Ben ändring av förordningen örn skogsvårdsavgift, som, oavsett utredningens
resultat, syntes i anledning av lagförslaget påkallad, torde därför
lämpligen böra anstå till år 1933.
Vad departementschefen sålunda anfört föranledde icke något uttalande
från riksdagens sida.
I skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1932 har domänstyrelsen
hemställt örn sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att virke,
som avverkades såväl å domänfondens skogar som å övriga skogar, vilka
icke stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, befriades från skogsvårdsavgift
från och med den 1 januari 1934. Till stöd för sin hemställan
åberopar domänstyrelsen, som erinrar örn frågans tidigare behandling, i
huvudsak samma skäl, som därvid av styrelsen anförts.
Innan jag angiver min ställning till förevarande spörsmål, ber jag att
få redogöra för läget jämväl av den andra fråga, jag i början av mitt
anförande nämnde, eller frågan angående ändring i skogsvårdsavgiftsförordningens
bestämmelser rörande redovisningen och fördelning av inflytande
medel.
H. Fråga om ändring av bestämmelserna om redovisning och fördelning
av skogsvårdsavgifter.
I skrivelse nr 321 anhöll 1927 års riksdag efter hemställan av jordbruksutskottet
(uti. nr /9), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående
sådan ändring i förordningen örn skogsvårdsavgift, att, i stället
för nu stadgade 10 procent av samtliga inom vederbörande landstingsområde
inflytande skogsvårdsavgifter, till statskontoret skulle redovisas
de skogsvårdsavgifter, som inom landstingsområdet inf löte från därinom
belägna allmänna skogar, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Frågans tidigare behandling.
Den av riksdagen berörda frågan har tidigare varit föremål för övervägande.
Skogsvårdsavgiftsförordningens stadgande, att 10 procent av
13
Kungl. Majlis proposition Nr 9.
skogsvårdsavgifterna skola redovisas till statskontoret för att av Kungl.
Majit i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser
i riket, vilar på den förutsättningen, att avgifterna från kronans
skogar uppgå till ungefär nämnda procenttal. Det i propositionen nr 208
vid 1912 års riksdag framlagda författningsförslaget bygger på ett förslag,
uppgjort av vissa tillkallade sakkunniga. I en den 15 februari 1912
dagtecknad promemoria anförde nämnda sakkunniga, bland annat, att en
viss mindre anpart av skogsvårdsavgifterna borde kunna av Kungl. Majit
få disponeras för att mellan skogsvårdsstyrelserna fördelas efter deras
olika behov. Av det belopp, vartill skogsvårdsavgifterna skulle uppgå,
kunde 10 procent antagas härröra från å kronans skogar avverkat virke.
Över denna del borde staten kunna anses äga en friare dispositionsrätt än
i fråga örn den del av avgifterna, som härrörde från virke å övriga skogar.
Visserligen borde ju måhända i sådant fall rätteligen föreskrivas, att vad
som genom avverkning å kronans skogar verkligen inflöte i skogsvårdsavgift
borde särskilt redovisas och ställas till Kungl. Majits förfogande,
men det skulle bliva förenat med alltför stora svårigheter såväl vid taxeringen
som vid debitering, uppbörd och redovisning att verkställa ett sådant
avskiljande av den på kronans skogar belöpande skogsvårdsavgiften,
helst som kronan icke alltid själv vore avverkare och erlade avgiften.
Lämpligare syntes då vara, att alltid 10 procent av skogsvårdsavgiften, var
den än inflöte, särskilt redovisades för att ställas till Kungl. Majits förfogande.
Departementschefen anslöt sig till vad de sakkunniga föreslagit, och riksdagen
godtog Kungl. Majits förslag.
I en vid 1926 års riksdag väckt motion (11:296) hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte att för
skogsvården tillgängliga skogsvårdsavgifter jämte därutöver för ändamålet
erforderliga statsbidrag fördelades efter sådana grunder, att de olika
skogsvårdsstyrelsernas oundgängliga medelsbehov kunde tillgodoses. I
motionen gjordes gällande, att skogsvårdsavgifterna borde anses vara en
avgift till staten och ej till landstingsområdet, samt att åtminstone avgifterna
från allmänna skogar icke borde stanna inom det län, där de erlagts,
utan i stället gå till fördelning mellan de olika skogsvårdsstyrelserna med
hänsyn till deras medelsbehov. I detta sammanhang ifrågasattes, huruvida
icke betydligt större del än de nuvarande 10 procenten borde inlevereras
till statskontoret.
1 över motionen avgivet utlåtande (nr 62) anförde jordbruksutskottet,
bland annat, att utskottet ägde kännedom om att åtskilliga viktiga spörsmål
rörande skogsvårdsstyrelsernas ekonomi redan vore föremål för Kungl.
Majits övervägande, vilket torde kunna förväntas leda till ett upptagande
i dess helhet av hithörande frågor. Då utskottet vidare icke kunde finna,
att den i motionen närmast anvisade utvägen ledde till det åsyftade målet,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
ansåg utskottet sig icke kunna förorda någon på motionen grundad särskild
hänvändelse till Kungl. Majit.
Utskottets utlåtande godtogs av riksdagen.
Riksdagen 1927.
Genom Kungl. Majits beslut den 12 november 1926 erhöllo inom jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga i uppdrag att verkställa utredning
angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi.
I ett den 18 januari 1927 avgivet betänkande upptogo de sakkunniga
bland annat till behandling frågan, huruvida en förbättring i skogsvårdsstyrelsernas
ekonomiska förhållanden skulle kunna vinnas genom ändrad
fördelning mellan styrelserna av skogsvårdsavgifterna. Av de sakkunniga
härutinnan verkställd utredning resulterade i ett av de sakkunniga framlagt
förslag till sådan ändring i förordningen örn skogsvårdsavgift, att
den andel av de från andra skogar än skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgifter,
som skulle redovisas till statskontoret för att av Kungl. Majit
i mån av behov fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket, skulle höjas
från 10 till 15 procent. Såsom grund för förslaget åberopade de sakkunniga
närmast en av dem gjord undersökning, enligt vilken den andel av
skogsvårdsavgifterna, som härrörde från de allmänna skogarna, utgjorde
omkring 15 procent. De sakkunniga förklarade sig emellertid lämna därhän,
huruvida ifrågavarande procenttals ställande i beroende av virkesavkastningen
från kronans skogar finge anses vara principiellt befogat
och huruvida icke snarare erfarenheten örn storleken av det belopp, som ur
skogsvårdsstyrelsernas egen synpunkt vore erforderligt i utjämningssyfte,
borde vara avgörande.
I yttranden över de sakkunnigas förslag gjordes från flera håll gällande,
att de skogsvårdsavgifter, som verkligen härflöte från allmänna skogar,
borde särskiljas från övriga avgifter och redovisas till statskontoret för
att av Kungl. Majit fördelas.
I proposition nr 211 föreläde Kungl. Majit 1927 års riksdag vissa förslag
beträffande skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden, och upptogos
därvid jämväl nu ifrågavarande spörsmål till behandling.
Vidkommande frågan örn höjning av utjämningsandelen av skogsvårdsavgifterna
framhöll föredragande departementschefen, att enär, enligt vad
utredningen givit vid handen, beträffande åtskilliga landstingsområden
skogsvårdsavgifterna från allmänna skogar ej torde uppgå till ens 10
procent av samtliga avgifter, redan med nuvarande stadgande ett direkt
avsteg i viss utsträckning ägde rum från principen att skogsvårdsavgifterna
borde användas för främjande av skogsvård inom vederbörande landstingsområde,
där det virke, för vilket avgiften utgått eller varå denna
haft avseende avverkats, och sålunda, i stort sett, komma samma fastigheter
till godo, som drabbats av avgiften. Departementschefen påpekade,
att ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande avseende
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
15
skulle kava till följd att detta avsteg, till förfång för de enskilda skogsägarna
i nyssnämnda landstingsområden, skulle vidgas, vilket för dessa
torde komma att te sig såsom en orättvisa. Med hänsyn härtill fann sig
departementschefen, som jämväl hyste andra betänkligheter mot förslaget,
ej böra tillstyrka detsamma.
Vad beträffar det från vissa håll framkomna förslaget, att bestämmelserna
örn ifrågavarande utjämningsandel skulle ersättas med ett stadgande,
att de avgifter, som i varje särskilt fall inflöte för å allmänna skogar
avverkat virke, skulle redovisas till statskontoret och ställas till Kungl.
Majits disposition i utjämningssyfte, ansåg sig departementschefen ej
heller böra biträda detta förslag. Departementschefen hänvisade till vad
de sakkunniga för utarbetande av 1912 års förordning örn skogsvårdsavgift
anfört i fråga örn svårigheterna att genomföra en sådan anordning
med avseende å debitering, upphörd och redovisning.
Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 79) över propositionen i
förevarande del följande.
Enligt inom utskottet lämnade uppgifter skulle verkställda approximativa
beräkningar givit vid handen, att de på statsskogarna belöpande
skogsvårdsavgifterna uppginge till synnerligen olika belopp inom olika
län, varierande från omkring 4 procent upp till omkring 53 procent, och
utgjorde medelprocenten 13.24 procent. Detta innebure med andra ord, att
under det att vissa skogsvårdsstyrelser endast hade att till statskontoret
redovisa en bråkdel av de på statsskogarna belöpande skogsvårdsavgifterna,
andra skogsvårdsstyrelser vore hänvisade att till statsverket inleverera
utöver de på sistnämnda skogar belöpande avgifterna en icke obetydlig
del av de på de enskilda skogarna belöpande skogsvårdsavgifterna.
Detta förhållande syntes utskottet tyda på att behov förelåge av ett ändrat
sätt för bestämmande av utjämningsandelen, och ville det härutinnan förefalla
utskottet som örn en rättvisare fördelning skulle kunna åvägabringas
därest, såsom ock från vissa håll ifrågasatts, i stället för nu stadgade 10
procent av inom skogsvårdsstyrelses område inflytande skogsvårdsavgifter,
de avgifter, som i verkligheten härflöte från de allmänna skogarna,
redovisades till statskontoret för att fördelas på sätt nu vore stadgat. Ett
sådant förfaringssätt torde ock enligt utskottets mening stå i närmaste
överensstämmelse med principen, att skogsvårdsavgifterna borde användas
för främjande av skogsvård inom vederbörande landstingsområde. De
av departementschefen åberopade svårigheterna med avseende å debitering,
uppbörd och redovisning, som ansetts skola föranledas av en sådan
anordning, torde enligt utskottets uppfattning vara i viss mån överdrivna,
örn nämligen, såsom utskottet förutsatte, vederbörande virkesköpare ålades
lämna särskilda uppgifter i fråga örn å ena sidan från statsskogar och å
andra sidan från enskildes skogar förvärvat virke.
Då emellertid en närmare utredning av frågan givetvis vore erforderlig,
ville utskottet tillstyrka, att hänvändelse i sådant syfte gjordes hos Kungl.
Majit.
Kiksdagen anslöt sig till den mening, utskottet hävdat. För innehållet
i den av riksdagen i enlighet härmed till Kungl. Majit avlåtna skrivelsen
(nr 321) har förut redogjorts.
16
Kunni. Maj-.ts proposition Nr 9.
Domänstyrelsens utredning.
Med anledning av berörda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit
den 1 juli 1927 domänstyrelsen att till Kungl. Majit inkomma med utredning
rörande beloppet av de skogsvårdsavgifter, som under vart och ett
av åren 1924—1926 influtit från var och en av följande grupper skogar,
nämligen! 1) kronoparken skogar å kronans utarrenderade jordbruksdomäner,
boställsskogar, renbetesfjällens skogar samt, med undantag av
häradsallmänningar, övriga skogar, som lode under förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
eller avsåges i § 4 av nämnda förordning, ävensom statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar; 2) häradsallmänningar; 3) städernas
skogar; samt 4) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län
ävensom inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta soekenallmänningar
och allmänningsskogar.
Domänstyrelsen har med skrivelse den 29 oktober 1927 inkommit med
den begärda utredningen. En av domänstyrelsen gjord sammanställning
över de skogsvårdsavgifter, som enligt utredningen i medeltal för åren
1924—1926 influtit från ifrågavarande skogar, torde få såsom bilaga A fogas
vid detta protokoll.
Rörande det närmare tillvägagångssättet vid utredningen, vilken verkställts
genom överjägmästarnas försorg, har domänstyrelsen anfört följande.
För det genom vederbörande skogsförvaltning upphuggna och deklarerade
virket hade givetvis uppgifter rörande de influtna skogsvårdsavgifterna
kunnat lämnas utan svårighet. I den mån åter virket försålts å rot
och sålunda deklarerats genom annan avverkare hade stundom krävts en
ganska ingående utredning. Denna hade skett i första hand med ledning
av uppgifter, som sammanställts av vederbörande skogsförvaltning rörande
de personer, till vilka virke försålts på rot, ävensom köpeskillingen
härför samt dessutom genom förefintliga skogsvårdsavgiftslängder, deklarationer
och uppbördslängder.
Emellertid hade de uppgifter, som kunnat hämtas ur nämnda handlingar,
stundom varit så ofullständiga, att härur icke utan vidare kunnat erhållas
ett tillfredsställande siffermaterial. Detta hade bland annat varit beroende
av följande omständigheter.
1) I ett flertal skogsvårdsavgiftslängder hade namnet ej uppgivits på
den skog, å vilken avverkningen ägt rum.
2) Det hade i många fall visat sig omöjligt att i deklarationer och skogsvårdsavgiftslängder
återfinna de av skogsförvaltningen uppgivna köpeskillingarna
för försålda virkesposter.
3) I vissa fall hade utredningen även försvårats därigenom, att vederbörande
avverkare i deklarationer sammanslagit kommunvis resultatet av
avverkningen dels å allmänna skogar och dels å enskilda skogar.
I de fall, där dylika summariskt avgivna deklarationer förelegat, vilket
särskilt varit förhållandet beträffande skogar inom Dalarnas distrikt, hade
ledning likväl kunnat erhållas genom de av skogsförvaltningen lämnade
uppgifterna angående försäljningsbelopp för det på rot försålda vir
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
17
ket. Härvid hade det blivit nödvändigt att söka avgöra, huru det av deklaranten
uppgivna värdet för på rot inköpt virke överensstämde med inköpssumman
för detsamma. Efter jämförelse med fall, där siffrorna
måste anses fullt tillförlitliga, hade de deklarerade beloppen för Dalarnas
distrikt beräknats uppgå till 65 procent av inköpssummorna. De tal, som
med stöd härav erhållits, hade sålunda ansetts kunna läggas till grund för
beräkning av de influtna skogsvårdsavgifterna för de fall, där, dessa
icke kunnat fastställas på annat sätt.
Genom denna och likartade beräkningar hade kunnat erhållas sådana
resultat, att de framlagda siffrorna finge anses tillräckligt tillförlitliga,
även i vad de avsåge influtna skogsvårdsavgifter för på rot försålt virke.
Utredning av centralrådet för skog svår dsstyrelsernas förbund.
Sedan domänstyrelsens utredning inkommit, anbefallde Kungl. Majit
genom beslut den 9 december 1927 centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund att, efter inhämtande av yttrande i ärendet från skogsvårdsstyrelserna,
verkställa den utredning, som i 1927 års riksdagsskrivelse begärts,
och överlämnade Kungl. Majit därvid till centralrådet domänstyrelsens
utredning. Med skrivelse den 1 februari 1928 överlämnades till centralrådet
för att tagas i övervägande vid avgivande av utlåtandet i ärendet
jämväl en av chefen för jordbruksdepartementet från skogssällskapet infordrad
utredning rörande beloppet av de skogsvårdsavgifter, som under
åren 1924—1926 influtit från sällskapet tillhöriga skogar m. m.
Under förmälan att verkställandet av den anbefallda utredningen av
centralrådets arbetsutskott uppdragits åt särskilda kommitterade, vilka
den 11 december 1929 till centralrådet avgivit betänkande i ärendet, samt
att centralrådet helt instämde i kommitterades i betänkandet gjorda uttalanden,
har centralrådet med skrivelse den 9 december 1930 inkommit till
Kungl. Majit med såväl berörda betänkande som även från skogs vårdsstyrelserna
infordrade yttranden, vilka Amrit för kommitterade tillgängliga
vid uppdragets utförande.
Av skog svår dsstyrelserna hava fem, nämligen de i Kronobergs, Gotlands,
Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden direkt
avstyrkt den av riksdagen ifrågasatta ändringen i skogsvårdsavgiftsförordningen,
vilket i första hand skett med hänsyn till dess befarade ogynnsamma
ekonomiska verkningar för vissa skogsvårdsstyrelser. Av nämnda
skogsvårdsstyrelser hava de i Gotlands och Älvsborgs län påyrkat en
höjning av de till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifterna från 10
till 15 procent. Sistnämnda två skogsvårdsstyrelser jämte de i Jönköpings
och Hallands län hava framhållit, att ett genomförande av förslaget sannolikt
skulle medföra större årliga variationer i fråga om de till statskontoret
redovisade skogsvårdsavgifterna, då deras storlek skulle bliva
direkt beroende av statens avverkningspolitik och jämväl påverkas av förändringar
i statens skogsmarksinnehav. Skogsvårdsstyrelserna i Kalmar
läns norra samt Göteborgs och Bohus läns landstingsområden hava för
Bi
hang lill riksdagens protokoll 1933. I saini Nr 9. -
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
ordat samtliga skogsvårdsavgifters redovisning till statskontoret för att
av Kungl. Majit samtidigt med anslaget till skogsvårdens befrämjande
fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna efter deras medelsbehov. Skogsvårdsstyrelsen
i Skaraborgs läns landstingsområde har förklarat sig kunna
tillstyrka förslaget allenast under förutsättning, att styrelsen erhölle full
kompensation för därigenom orsakad inkomstminskning. Övriga skogsvårdsstyrelser
hava tillstyrkt eller i princip intet haft att erinra mot förslaget.
Av det vid centralrådets skrivelse fogade betänkandet inhämtas i huvudsak
följande.
Med ledning av dels domänstyrelsens omförmälda utredning dels ock
i förutnämnda av särskilda sakkunniga den 18 januari 1927 avgivna betänkande.
angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi
införda uppgifter rörande storleken av under åren 1924—1926 debiterade
skogsvårdsavgifter hava centralrådets kommitterade gjort en sammanställning,
utvisande för de olika landstingsområdena: totalt debiterade
skogsvårdsavgifter i årligt medeltal under perioden 1924—1926, de belopp,
som motsvara 10 procent härav, influtna skogsvårdsavgifter från de allmänna
skogarna i medeltal för år under nämnda period samt sistberörda
skogsvårdsavgifters relativa andel av de totalt debiterade. Enligt denna
sammanställning, vilken torde få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll,
skulle de av domänstyrelsen beräknade skogsvårdsavgifterna från de allmänna
skogarna genomsnittligt utgöra 11 procent av de samtidigt totalt
debiterade skogsvårdsavgifterna eller således ungefär samma relativa belopp,
vartill ifrågavarande skogsvårdsavgifter uppskattades av de sakkunniga
vid utarbetandet av 1912 års skogsvårdsavgiftsförordning.
Kommitterade hava beräknat, vilket belopp, enligt nyssberörda sammanställning,
de olika skogsvårdsstyrelserna skulle få avstå utöver vad
tidigare till statskontoret lämnats, respektive behålla av förut till statskontoret
redovisade medel, örn skogsvårdsavgifterna från de allmänna
skogarna skulle inlevereras till statskontoret. Kommitterade anföra härutinnan,
att 18 skogsvårdsstyrelser skulle få sina inkomster av direkt uppburna
skogsvårdsavgifter minskade med sammanlagt 39,216 kronor. Minskningen
skulle kunna anses bliva av kännbar beskaffenhet för skogsvårdsstyrelserna
i Uppsala läns, Östergötlands läns, Kalmar läns södra och Skaraborgs
läns landstingsområden. Särskilt stor skulle minskningen bliva
för sistnämnda skogsvårdsstyrelse, som skulle förlora icke mindre än
9,758 kronor eller 11.2 procent av de totala inkomsterna av skogsvårdsavgifter.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle även förlora ett absolut
taget ganska avsevärt belopp, eller 5,172 kronor, men detta belopp
bleve i jämförelse med de totala inkomsterna ej av större betydelse, då detsamma
ej uppginge till mer än 2.6 procent av dessa. Av den ifrågasatta
förändringen skulle slutligen 7 skogsvårdsstyrelser i ekonomiskt hänseende
gynnas, särskilt skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och
Kungl. Maj.ts proposition Nr 9.
19
Jämtlands län, vilka skulle få behålla respektive 8,529, 4,887 och 6,222 kronor
av de skogsvårdsavgifter, som tidigare redovisats till statskontoret.
Kommitterade hava emellertid framhållit, att örn skogsvårdsavgiftsförordningen
ändrades på av riksdagen ifrågasatt sätt, det ej kunde anses
riktigt, att ändringen komme att beröra samtliga allmänna skogar. Beträffande
ifrågavarande spörsmål anföres följande.
Redan 1911 års skogslagstiftningskommitté hade föreslagit, att vissa allmänna
skogar skulle läggas under skogsvårdsstyrelsernas kontroll och
tillsyn. Detta förslag hade visserligen ännu ej genomförts. Det syntes
emellertid ej osannolikt, att skogsvårdsstyrelserna genom förändrad lagstiftning
kunde komma att framdeles få befattning med vissa allmänna
skogar. Vid en dylik reglering borde de skogar, som ställdes under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn, bliva delaktiga i rätten att åtnjuta bidrag från
skogsvårdskassorna, varvid även de från skogarna ifråga härrörande
skogsvårdsavgifterna direkt borde komma vederbörando skogsvårdsstyrelser
till godo. Med hänsyn härtill syntes den nu ifrågasatta reformeringen
av skogsvårdsavgiftsförordningen i varje fall böra begränsas till
sådana allmänna skogar, för vilka man med full visshet kunde antaga, att
de aldrig blevo underställda skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, och för vilka
sålunda ej heller med fog kunde göras gällande, att erlagda skogsvårdsavgifter
direkt skulle tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelser.
Av denna anledning syntes för nu ifrågavarande syfte de allmänna
skogarna böra uppdelas i tvenne kategorier. Till den första kategorien
torde böra hänföras sådana skogar, som tillhörde eller disponerades av
stat och kyrka och med vilka skogar skogsvårdsstyrelserna med största
sannolikhet aldrig komme att få befattning. Till den andra kategorien
ville kommitterade räkna de skogar, som tillhörde eller disponerades av
menigheter, kommuner och stiftelser, och som framdeles möjligen kunde
bliva underställda skogsvårdsstyrelserna, och från vilka skogsvårdsavgifter
således av denna anledning direkt borde komma vederbörande
skogsvårdsstyrelser till godo. En uppdelning av de allmänna skogarna
efter dessa principer skulle enligt kommitterades mening te sig på följande
sätt.
Kategori I. Kronoparker.
Kronodomäner.
Statens flygsandsplanteringar.
Kronolägenheter, holmar och skär.
Kronoöver loppsmarker.
Civila boställens skogar.
Statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar.
Ecklesiastika boställens skogar.
Renbetesfjällens skogar.
Enstaka under skogsstaten ställda skogar, som omförmäldes
i § 4 av 1894 års skogsordning.
Skogar å kronohemman såväl i de Rex norra länen som
i övriga län.
Kategori 11. Häradsallmänningar.
Kronoskogvaktareboställe]!.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Skogar å allmänna inrättningars hemman, vare sig dessa
innehades med stadgad åborätt eller ej.
Sockenallmänningar.
Städers skogar.
Därest den av 1927 års riksdag ifrågasatta ändringen i skogsvårdsavgiftsförordningen
ansåges höra genomföras, torde sagda ändring sålunda
i varje fall böra begränsas till skogar, tillhörande kategorien T.
Med ledning av domänstyrelsens uppgifter hava kommitterade undersökt,
hur stora skogsvårdsavgifter, som under åren 1924—1926 influtit
från skogar inom nyssberörda kategori I eller således skogar, tillhörande
eller disponerade av stat och kyrka. Resultatet av denna undersökning
hava kommitterade sammanfört i en uppställning, vilken torde få
såsom bilaga C fogas vid detta protokoll. Av uppställningen framgår,
att sammanlagt 162,111 kronor eller 9.i procent av samtliga skogsvårdsavgifter
i årligt medeltal skulle under ifrågavarande period hava influtit
från skogar under kategori I. Inom de olika landstingsområdena
varierar nämnda skogars procentuella andel i de totalt debiterade skogsvårdsavgifterna
från 4.8 i Värmlands läns landstingsområde till 27.5 i
Skaraborgs läns landstingsområde.
Under åberopande av sistberörda uppställning framhålla kommitterade,
att om den ifrågasatta förändringen av skogsvårdsavgiftsförordningen
begränsades till att endast avse utgörandet av skogsvårdsavgifterna
från stats- och kyrkoskogar, detta ej skulle komma att innebära
allvarligare ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. Strängt
taget vöre det, anföra kommitterade, endast en skogsvårdsstyrelse, nämligen
den i Skaraborgs läns landstingsområde, för vilken en dylik förändring
skulle bliva i högre grad oförmånlig, enär styrelsen därigenom
skulle nödgas till gemensam fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna avstå
7,645 kronor mera än vad hittills lämnats, eller 8.8 procent av totala
årsinkomsten. Ett genomförande av den ifrågasatta förändringen skulle
visserligen enligt de utförda beräkningarna komma att medföra, att de
för gemensam fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna till statskontoret
redovisade skogsvårdsavgifterna skulle minskas med cirka 16,000
kronor, men detta förhållande kunde enligt kommitterades åsikt ej bliva
av större betydelse för skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, då de medel,
som under ar 1929 stått till förfogande för gemensam fördelning — anslaget
till skogsvårdens befrämjande och till statskontoret redovisade
skogsvårdsavgifter — uppgått till cirka en miljon kronor. Av förändi
ingen skulle skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands läns landstingsområden särskilt gynnas.
Kommitterade hava vidare undersökt möjligheten att ur taxeringsoeh
uppbördsteknisk synpunkt genomföra ändringar av ifrågavarande
slag. Kommitterade säga sig härvid hava funnit, att svårigheterna i
berörda avseende torde kunna övervinnas, varför emellertid krävdes
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
vissa författningsändringar ävensom omarbetning av för taxering oell
uppbörd av skogsvårdsavgifterna använda blankettformulär. Utarbetade
förslag till dessa ändringar samt till förändrad uppställning av nämnda
formulär hava fogats vid betänkandet. Kommitterade anföra, att enligt
vad de inhämtat från Sveriges skogsägareförbund det syntes som
örn avverkarna utan svårigheter skulle kunna i deklarationerna särskilja
virke, härrörande från skogar av olika slag.
Sammanfattningsvis framhålla kommitterade, att deri verkställda utredningen
visat, att några större hinder ej skulle möta vare sig ur ekonomisk
eller annan synpunkt för en sådan ändring i förordningen örn
skogsvårdsavgift, att i stället för 10 procent av samtliga inom vederbörande
landstingsområde inflytande skogsvårdsavgifter till statskontoret
skulle redovisas de skogsvårdsavgifter, som inom landstingsområdet inflöte
från därinom belägna allmänna skogar. Ehuru kommitterade jämväl
ansett ändringen principiellt riktig, hava de dock ej velat tillstyrka
dess genomförande. Kommitterade utveckla sina synpunkter härutinnan
på följande sätt.
Kommitterade måste ur principiell synpunkt anse den ifrågasatta
ändringen av skogsvårdsavgiftsförordningen riktig. Vid genomförande
av en dylik ändring funne sig kommitterade avgjort böra föredraga,
att densamma begränsades att gälla allenast skogsvårdsavgifterna från
stats- och kyrkoskogar. Principen om att behörighet att åtnjuta skogsvårdsbidrag
och skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift skulle motsvara
varandra bringades visserligen ej härigenom i utsträckt tillämpning. Det
avsteg från denna princip, som gjorts och alltjämt ägde rum, bomme
även vid den ifrågasatta författningsändringens genomförande på det
sätt, kommitterade ansett lämpligast, att bestå. Med hänsyn till att en
förändrad lagstiftning för sådana allmänna skogar, som ägdes eller disponerades
av kommuner, menigheter eller stiftelser, framdeles kunde antagas
komma att medföra, att skogsvårdsstyrelserna finge befattning
med dessa skogar, syntes det dock kommitterade ändamålsenligt, att, i
fråga örn skogsvårdsavgifternas redovisande, en skiljelinje uppdroges
emellan å etla sidan stats- och kyrkoskogar och å andra övriga allmänna
skogar.
Ehuruväl kommitterade sålunda funne principiella skäl tala för att
den av riksdagen ifrågasatta ändringen av skogsvårdsavgiftsförordningen
på visst sätt genomfördes, måste kommitterade ändock ifrågasätta, huruvida
dessa skäl vore av sådan styrka, att de motiverade omläggningens
genomförande. Det vore visserligen sant, att därigenom en rättvisare
ordning i fråga örn uppbärandet av skogsvårdsavgifterna från de enskilda
skogarna skulle ernås, men de mindre tillfredsställande förhållanden
i detta hänseende, det nuvarande systemet med redovisning av 10 procent
av samtliga skogsvårdsavgifter till statskontoret medfört, hade dock
ej större omfattning. Endast ett fåtal skogsvårdsstyrelser hade nämligen
under den period, undersökningen omfattat, behövt till gemensam
fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna avstå sådana skogsvårdsavgifter,
som härflutit från inom respektive landstingsområden belägna enskilda
skogar, och av dessa styrelser vore det, strängt taget, endast tvenne,
som av dylika avgifter nödgats avstå mera betydande belopp, i båda
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
fallen uppgående till cirka 4 procent av totala årsinkomsterna. För det
övervägande flertalet skogsvårdsstyrelser motsvarade en redovisning till
statskontoret av 10 procent av skogsvårdsavgifterna ungefär de allmänna
skogarnas andel av dessa avgifter.
Då vinsten av skogsvårdsavgiftsförordningens förändring i nu ifrågavarande
avseende genom åstadkommande av rättvisare förhållanden
med avseende å skogsvårdsavgifternas uppbärande ej bleve större än vad
utredningen givit vid handen, och då förändringens genomförande måste
komma att medföra vissa kostnader för det allmänna samt ett utökat arbete
såväl för de enskilda skogsägarna som för taxerings- och uppbördsmyndigheterna,
funne sig kommitterade sakna tillräckliga skäl att för
närvarande påyrka, att skogsvårdsavgiftsförordningen förändrades på
sätt av riksdagen ifrågasatts.
Yttranden i anledning av centralrådets utredning.
Med anledning av centralrådets utredning hava yttranden inhämtats
från statskontoret och domänstyrelsen.
Statskontoret anför i skrivelse den 19 februari 1931, att statskontoret
funne den förebragta utredningen icke giva tillräckliga skäl för genomförandet
av den av riksdagen ifrågasatta förändringen beträffande redovisningen
av skogsvårdsavgifterna från allmänna skogar.
Domänstyrelsen anför i skrivelse den 3 november 1930, att, med hänsyn
till den jämförelsevis ringa vinsten av berörda förändring ävensom till
därmed förenade kostnader för det allmänna m. m., styrelsen ansåge
vägande skäl för förändringen icke föreligga. Emellertid hemställer styrelsen,
att de i betänkandet avgivna förslagen till författningsändringar
och omredigering av vissa vid skogsvårdsavgifternas taxering och uppbörd
använda blankettformulär i tillämpliga delar måtte genomföras under
förutsättning, att samtliga från allmänna skogar inflytande skogsvårdsavgifter,
efter redovisning till statskontoret, överlämnas till styrelsen.
Vidare hemställes att, därest nyss berörda hemställan funnes icke
böra föranleda vidare åtgärd, sådan ändring måtte vidtagas i skogsvårdsavgiftsförordningen,
att densamma komme att allenast avse sådana
skogar, varmed skogsvårdsstyrelserna hade att taga befattning. Till stöd
för sina yrkanden anför styrelsen — jämte det styrelsen åberopar de synpunkter,
vilka, på sätt förut i annat sammanhang nämnts, styrelsen härutinnan
tidigare framhållit — att det belopp, som komme skogsvårdsstyrelserna
till godo i form av skogsvårdsavgifter från allmänna skogar, torde
kunna anses vara för skogsvårdsstyrelserna av mindre betydenhet i jämförelse
med den stegring, som ägt rum av de till styrelserna utgående
direkta statsanslagen. Det torde därför enligt domänstyrelsens mening
kunna starkt ifrågasättas, huruvida några ekonomiska konsekvenser av
mera allvarlig art skulle drabba skogsvårdsstyrelserna, därest de icke
längre komme i åtnjutande av sagda avgifter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9. 23
Vad först angår frågan om tillämpningsområdet för förordningen örn
skogsvårdsavgift torde det till en början utan vidare stå klart, att antagandet
av den nya skogslagen för lappmarkerna samt Särna och Idre
socknar medför, att förordningen måste utsträckas att gälla beträffande
de skogar, vilka omfattas av sagda lag. Vid lagförslagets behandling
förutsatte statsmakterna, att en dylik åtgärd komme att vidtagas. Huruvida
i detta sammanhang ytterligare ändringar i skogsvårdsavgiftsförordningens
tillämpningsområde böra göras och beträffande den riktning,
vari ändringarna i så fall böra gå, därom äro åter meningarna delade.
Ett godtagande av 1927 års skogssakkunnigas för lappmarken förslag örn
upphävande av 5 § i förordningen skulle innebära, att skogsvårdsavgift
komme att uttagas från samtliga skogar i riket. Domänstyrelsen har
häremot hävdat den åsikten, att skogsvårdsavgift borde utgöras allenast
från de skogar, vilka stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, eller att
i varje fall de allmänna skogarna — i den av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund angivna inskränkta bemärkelsen (kategori I
sid. 19) — borde vara fritagna från skyldighet att utgöra sådan
avgift. Då för närvarande skogsvårdsavgift i de delar av riket,
där 1923 års skogsvårdslag gäller, erlägges — frånsett allenast
sådana kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, beträffande
vilka 1915 års lappmarkslag är tillämplig — för virke från alla
skogar, oberoende av vilka bestämmelser i skogligt hänseende, som för
övrigt äro för dem gällande, skulle bifall till domänstyrelsens förslag
föranleda en väsentlig begränsning av skogsvårdsavgiftsförordningens tilllämpningsområde.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
hava statsmakterna, då frågan örn uttagande av skogsvårdsavgift
från de allmänna skogarna tidigare varit under omprövning, avböjt att
taga slutlig ställning till densamma under hänvisning närmast till den
betydelse, uppbärandet av skogsvårdsavgifter från nämnda skogar kunde
antagas äga för skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, och under uttalande av
den uppfattningen, att en närmare utredning härutinnan borde företagas,
innan någon ändring skedde i de hittills gällande reglerna. Enligt den
undersökning domänstyrelsen efter uppdrag av Kungl. Majit under år
1927 låtit verkställa rörande beloppet av de skogsvårdsavgifter, som influtit
från vissa, vid uppdragets lämnande angivna, allmänna skogar, har
sagda belopp under åren 1924—1926 i medeltal för år uppgått till sammanlagt
195,378 kronor. Av den genom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund föranstaltade utredningen inhämtas, att av nämnda
belopp 162,111 kronor influtit från skogar, tillhörande staten och kyrkan.
Enligt uppgift av domänstyrelsen i dess utlåtande över 1927 års
skogssakkunnigas från lappmarken betänkande hava skogsvårdsavgifterna
från statsskogarna under åren 1928—1930 uppgått till i årligt medeltal
233,000 kronor. Det är, på sätt framgår av det anförda, ganska avsevärda
belopp, som genom skogsvårdsavgiHerna från de allmänna sko
-
Departe
mentschefen.
24
Kungl. Maj.ts proposition Nr 9.
garna tillföras skogsvårdsstyrelserna. För att icke i det rådande statsfinansiella
läget ytterligare tynga statskassan hava skogsvårdsstyrelserna
under de senare åren på olika sätt begränsat sina utgifter i trots av
de svårigheter, som därigenom kunnat uppstå för styrelserna att tillfredsställande
fullgöra de dem åliggande betydelsefulla uppgifterna. Allenast
härigenom har kunnat undvikas att — särskilt på grund av den minskning
i skogsvårdsstyrelsernas inkomster, som genom de tryckta tiderna
på trävarumarknaden inträtt — förhöjning måst vidtagas av det för fördelning
mellan skogsvårdsstyrelserna av riksdagen årligen anvisade anslaget
till skogsvårdens befrämjande. Det torde emellertid vara uppenbart,
att därest skogsvårdsstyrelserna gå förlustiga den inkomst, de åtnjutit
genom inflytande skogsvårdsavgifter från de allmänna skogarna,
ersättning härför måste i någon form beredas dem. Närmast skulle väl
därvid en ökning av anslagsbeloppet ifrågakomma, ett förfarande, vilket
dock under förhandenvarande omständigheter torde möta vissa svårigheter
och i varje fall måste betraktas såsom mindre önskvärt. Örn det också
ur principiell synpunkt kunde förefalla tilltalande, att de allmänna
skogarna befriades från skogsvårdsavgift, anser jag mig med hänsyn till
det nu anförda icke böra tillstyrka, att någon dylik åtgärd för det närvarande
företages. Godtages denna min uppfattning, torde skyldighet att
utgöra skogsvårdsavgift böra bibehållas jämväl för övriga från skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn undantagna skogar, beträffande vilka ifrågavarande
förordning nu gäller.
Skogsvårdsavgiftsförordningens utsträckande att gälla virke, som avverkas
från skogarna under den nya lappmarkslagen torde, med utgångspunkt
från vad jag i det föregående anfört, böra medföra, att förordningen
förlänas giltighet även beträffande de i lappmarkerna belägna allmänna
skogarna, dock med visst undantag, som jag i det följande skall
angiva. Ett dylikt förfarande överensstämmer med den grundregel, som
följts, då skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift införts i övriga delar
av riket. Emellertid torde sådan avgift icke böra uttagas från de allmänna
skogar, beträffande vilka den gamla lappmarkslagen fortfarande
skall gälla. Sistberörda skogar utgöras av inom de sex norra länen belägna
skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Vid
framläggandet av förslaget till den nya lagen uttalade föredragande departementschefen,
att någon nyreglering rörande skogsvården av fastigheter
under stadgad åborätt icke borde komma till stånd, förrän en närmare
utredning rörande förutsättningarna härför verkställts. I avbidan
på den förändring, som nämnda fastigheter således framdeles kunna bliva
underkastade i skogligt hänseende, synes det mig lämpligt, att skogarna
å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra
länen liksom hittills undantagas från skogsvårdsavgiftsförordningens
tillämpning.
Utom de skogar, vilka omfattas av den nya lappmarkslagen, samt all
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
manna skogar finnas i lappmarkerna allmäuningsskogar, lydande under
förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län, samt husbehovsskogar, lydande under lagen den 5
juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden. Allmänningsskogar,
lydande under 1920 års förordning, finnas även i Västerbottens och
Norrbottens läns kustland. I samband med den s. k. dimensionslagens
upphävande och inordnandet av de skogar, beträffande vilka sistnämnda
lag var gällande, under 1923 års skogsvårdslag blevo genom förordningen
den 6 juni 1924 (nr 184) allmänningsskogarna i kustlanden, vilka tidigare
varit fritagna från skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift, underkastade
dylik skyldighet. I överensstämmelse med den princip, som sålunda kommit
till uttryck, torde skogsvårdsavgiftsförordningen nu böra göras tilllämplig
jämväl beträffande allmänningsskogarna i lappmarken. Det må
i detta sammanhang erinras, att skogsvårdsavgifter redan före år 1924 utgått
från de såsom besparingsskogar betecknade allmänningsskogarna
inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Vad lrasbehovsskogarna beträffar
finnas sådana icke utanför lappmarkerna. Det synes riktigt att, såsom
föreslagits av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken, i samband
med att utgörande av skogsvårdsavgift föreskrives för de allmänna skogarna
och allmänningsskogarna i lappmarken dylik förpliktelse stadgas
även för husbehovsskogarna. Den enhetlighet, som härigenom vinnes,
torde vara ägnad att underlätta tillämpningen av hithörande bestämmelser.
På grund av det anförda torde 5 § förordningen örn skogsvårdsavgift
böra sålunda ändras, att från förordningens tillämpning allenast bliva
undantagna de skogar, vilka kvarstå under 1915 års lappmarkslag. Ändringen
torde böra träda i kraft samma dag som den nya lappmarkslagen
eller således den 1 januari 1934.
De synpunkter, jag framhållit beträffande utgörande av skogsvårdsavgift
från de allmänna skogarna, torde böra anläggas jämväl vid bedömandet
av det förslag, som framkommit därom, att samtliga från allmänna
skogar inflytande skogsvårdsavgifter skulle efter redovisning till
statskontoret överlämnas till domänstyrelsen. Jag har således ansett
mig icke nu kunna tillstyrka detta förslag. Icke heller har jag funnit
mig böra biträda förslaget, att domänverket skulle genom särskilt statsanslag
gottgöras för de skogsvårdsavgifter, som utginge från statens
skogar.
Enligt förenämnda förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län skall dylik skog stå under skogsstatens uppsikt
och kontroll samt, där ej särskild förvaltare för densamma blivit i
viss ordning anställd, jämväl under skogsstatens vård och förvaltning.
Enligt stadgande i förordningens § G första stycket skall all avverkning
ske efter utsyning därvid träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller
mera i genomskärning, skola särskilt stämplas. För utsyning och stämpling
Bihang lill riksdagens protokoll BISS. 1 sami. Nr !). •*
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
av virke å allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning,
skall, enligt andra stycket i samma paragraf, till statsverket gäldas
gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Majit. Dylika grunder
äro angivna i förut omförmälda kungörelse den 19 november 1915 angående
gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall inom de
sex norra länen m. m. Även vid avverkning å busbebovsskog måste i vissa
fall, enligt lagen angående husbebovsskogar inom vissa områden, utsyning
oell stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman äga rum. På
grund av stadgande i 5 § kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915) angående
utsyning och stämpling å vissa husbebovsskogar inom Västerbottens
oell Norrbottens läns lappmarker åligger det såväl vid dylik utsyning och
stämpling som även vid undersökning av skogsmark för omläggning till
åker eller äng, som enligt förenämnda lag skall verkställas av skogsstatstjänsteman,
sökanden att till statsverket gälda ersättning enligt bestämmelserna
i 1915 års kungörelse. I sin motivering till förslaget angående
den nya lappmarkslagen framhöll föredragande departementschefen, att
det skulle innebära en obillighet att, såsom lagförslaget gestaltats, uttaga
såväl skogsvårdsavgifter som särskild ersättning för utsyningar och övriga
i lagen föreskrivna förrättningar. I anslutning till detta uttalande har i
lagen stadgats, att vid förrättning, som nyss nämnts, sökanden visserligen
skall utgöra nödig liantlangning, men att, med vissa undantag, som
här icke behöva närmare beröras, övriga kostnader skola utgå av skogsvårdsstyrelsens
medel. De synpunkter, vilka sålunda vunnit beaktande,
torde vara förtjänta att tillämpas jämväl i fråga örn allmännings- och
liusbehovsskogarna. Under förutsättning att skogsvårdsavgiftsförordningen
gives den utsträckta tillämpning, jag förordat, synas således innehavarna
av nämnda skogar böra befrias från de utsynings- och, vad angår
husbehovsskogarna, undersökningsavgifter, vilka, på sätt nyss angivits,
det nu åligger dem att gälda. Den ändring, som härav må föranledas
i 1918 års kungörelse angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, vilken
kungörelse tillkommit i administrativ ordning, torde jag framdeles
få anmäla för Kungl. Majit. De ändringar, vilka påkallas i 1920 års förordning
angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län,
torde böra föreläggas riksdagen för antagande. Förutom den ändring,
vilken föranledes i § 6 av sistnämnda förordning, torde viss jämkning erfordras
av stadgandet i andra stycket av förordningens § 14.
Den inkomstminskning, som förorsakas domänverket genom att nyssnämnda
avgifter från allmännings- och husbehovsskogarna icke vidare
komma att inflyta, torde böra täckas genom statsanslag i överensstämmelse
med vad som sker beträffande domänfondens kostnader för tillsyn å
skyddsskogar. Erinras må, att enligt lagen den 24 juli 1903 (nr 79 sid. 7)
angående skyddsskogar den utsyning av skogsstatens tjänstemän, som
där föreskrives, skall ske på statens bekostnad. I anslutning till vad som
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
tillämpas i fråga om sistnämnda skogar torde domänstyrelsen kava att
för budgetåret 1934/1935 inkomma med det anslagsäskande, avseende befattningen
med allmännings- och busbehovsskogarna under kalenderåret
1934, vilket föranledes av de förordade ändringarna. Det torde kunna antagas,
att det här kommer att röra sig örn allenast ett jämförelsevis ringa
belopp.
Jag övergår nu till frågan rörande redovisning och fördelning av inflytande
skogsvårdsavgifter. Det har såsom nämnts ifrågasatts, att den
redovisning, som äger rum till statskontoret, skulle i stället för nu stadgade
10 procent av samtliga inom vederbörande landstingsområde inflytande
skogsvårdsavgifter omfatta de avgifter, vilka inflyta från de inom
området belägna allmänna skogarna. Motiven till en dylik ändring hava
förut angivits.
Av den utredning, som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
låtit verkställa, torde framgå, att fördelarna av den ifrågasatta ändringen
skulle bliva tämligen obetydliga. Det totalbelopp, som komme att redovisas
till statskontoret, skulle bliva i det närmaste oförändrat. Även för
de enskilda skogsvårdsstyrelserna komme, med få undantag, resultatet att
bliva detsamma som enligt nu tillämpade regler. Å andra sidan skulle
vissa besvärligheter uppstå vid virkestaxeringen liksom också vid debiteringen,
uppbörden och redovisningen av skogsvårdsavgifterna, varjämte
extra kostnader komme att förorsakas det allmänna. Centralrådet har
med hänsyn till det anförda ansett sig icke böra tillstyrka ändringens
genomförande. Jämväl statskontoret och domänstyrelsen hava uttalat sig
i avstyrkande riktning. För egen del biträder jag den uppfattning, vartill
myndigheterna sålunda kommit.
I anslutning till vad jag förut anfört har jag låtit inom jordbruksdepartementet
utarbeta dels förslag till förordning om ändrad lydelse av
5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, dels
ock förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 18 juni
1920 (nr 331) angående allmänning ssko g ar i Västerbottens och Norrbottens
län.
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag samt hemställer,
att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Bilaga A.
Skogsvård sa vgifter, influtna 1 årligt medeltal under perioden 1924—26 från vissa
allmänna skogar inom de olika skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden.
Domänstyrelsens utredning år 1927.
Landstingsområde eller skogsvårdsstyrelsens
verksamhetsområde
v i r
upphugget
k e förs
å rot
å 1 t
summa
k
rönö
r
Stockholms läns............................................
921
2,943
3,864
Uppsala » .............................................
615
7,375
7,990
Södermanlands » .............................................
3,682
4,108
7,790
Östergötlands » .............................................
5,845
5,093
10,938
Jönköpings » .............................................
2,475
9,318
11,793
Kronobergs » ............................................
2,324
5,584
7,908
Kalmar läns norra .............................................
1,325
4,350
5,675
Kalmar läns södra .............................................
2,898
2,770
5,668
Gotlands läns................................................
178
684
862
Blekinge » ................................................
529
445
974
Kristianstads » ................................................
1,729
1,237
2,966
Malmöhus » ................................................
606
310
916
Hallands » ................................................
790
251
1,041
Göteborgs och Bohus läns ..................................
445
86
531
Älvsborgs läns ..........................................
3,894
2,441
6,335
Skaraborgs » ..........................................
7,719
6,429
14,148
Värmlands » .........................................
4,490
4,935
9,425
Örebro » ..........................................
5,026
2,807
7,833
Västmanlands » .........................................
3.433
3,196
6,629
Kopparbergs » ..........................................
5,831
15,057
20,888
Gävleborgs » ..........................................
1,867
12,648
14,515
Västernorrlands » ..........................................
786
16,421
17,207
Jämtlands » ..........................................
775
13,546
14,321
Västerbottens » ..........................................
889
6,168
7,057
Norrbottens » ..........................................
3,393
4,711
8,104
Summa
62,465
132,913
195,378
Kungl. Majlis proposition Nr 9.
29
Bilaga B.
jämförelse mellan inom de olika landstingsområdena under åren 1924—26 1 årligt
medeltal totalt debiterade skogsvårdsavgifter och under samma period i
medeltal för år influtna skogsvårdsavgifter från de allmänna skogar,
vilka avses i domänstyrelsens utredning.
Län ds ti n gson! råde
I medeltal under åren
1924—26 debiterade skogs- vårdsavgifter efter avdrag
för avkortningar och av- skrivningar under
samma år
I medeltal under åren
1924—26 influtna skogs- vårdsavgifter från de all- männa skogarna
summa
kronor
10 procent
kronor
summa
kronor
i procent av
totalt debite- rade
37,930
3t793
10 9
Uppsala » ..........................
45,124
4,512
7,990
17.7
Södermanlands » ...........................
70,480
7,048
7,790
11.1
Östergötlands » ...........................
71,273
7,127
10,938
15.8
Jönköpings » ...........................
82,018
8,202
11,793
14.4
Kronobergs » ...........................
61,263
6,126
7,908
12.9
Kalmar » norra ..................
43,527
4,353
5,675
13.0
Kalmar » södra ..................
34,901
3,490
5,668
16.9
Gotlands » ...........................
6,396
640
862
13.5
Blekinge » ...........................
12,899
1,290
974
7.6
Kristianstads » ...........................
27,193
2,719
2,966
10.9
j Malmöhus » ...........................
14,123
1,412
916
6.5
| Hallands » ...........................
9,130
-CO
l-H
05
1,041
11.4
i Göteborgs o. Bohus läns ..................
8,780
878
531
6.J
j Älvsborgs läns...........................
61,645
6,165
6,335
10.8
| Skaraborgs » ..........................
43,903
4,390
14,148
32.9
| Värmlands » ...........................
179,535
17,954
9,425
5.2
'' Örebro » ...........................
60,606
6,061
7,833
12.»
Västmanlands » ...........................
45,357
4,536
6,629
14.6
Kopparbergs » ...........................
184,084
18,408
20,888
11.8
Gävleborgs » ...........................
194,021
19,402
14,515
7.5
Västernorrlands » ..........................
182,499
18,250
17,207
9.4
Jämtlands » ...........................
205,427
20,543
14,321
7.0
Västerbottens1 » ...........................
68,580
6,858
7,057
10.8
Norrbottens1 » ...........................
29,324
2,932
8,104
27.6
I Summa och medeltal
1,780,018
178,002
195,378
11.0
* Beloppen avse åren 1925—26.
Hiliana till riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 9. \
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Bilaga C.
Jämförelse mellan inom de olika landstingsområdena under åren 1924—26 i årligt
medeltal totalt debiterade skogs vårdsa vgifter och under samma period i medeltal
för år influtna skogsvårdsavgifter från stats- och kyrkoskogar.
1
Landstingsområde
;
I medeltal un- der åren 1924—
26 debiterade
skogsvårdsav- gifter efter av- drag för avkort- ningar och av- skrivningar un- der samma år
kronor
I medeltal rinder åren 1924—
26 influtna skogsvårdsav- gifter från stats- och
kyrkoskogar
summa
kronor
i % av totalt
debiterade
■ Stockholms läns .......................................
37,930
2,224
5.9
Uppsala » .......................................
45,124
3,278
7.8
Södermanlands » ......................................
70,480
5,349
7.6
Östergötlands » .......................................
71,273
7,640
10.7
Jönköpings » .................. ....................
82,018
10,739
13.1
Kronobergs » .......................................
61,263
7,769
12.7
Kalmar » norra ..............................
43,527
5,547
12.7
Kalmar » södra .............................
34,901
5,356
15.4 .
Gotlands » .......................................
6,396
849
13.3
Blekinge » ...................................
12,899
693
5.4
Kristianstads » .......................................
27,193
2,889
10.6
Malmöhus » .......................................
14,123
916
6.5 .
Hallands » ...............,........................
9,130
1,041
11.4
Göteborgs och Bohus läns ..............................
8,780
531
6.0
Älvsborgs läns .......................................
61,645
5,670
9.2
Skaraborgs » .....................................
43,903
12,055
27.5
Värmlands » .....:..................................
179,535
8,590
4.8
Örebro » .......................................
60,606
5,292
8.7
Västmanlands » ...................................
45,357
4,493
9.9
Kopparbergs » .......................................
184,084
13,337
■ 7.2
Gävleborgs » ..... ....................................
194,021
11,524
5.9
Västernorrlands ». ..................................
182,499
17,085
9.4
Jämtlands » ......................................
205,427
14,321
7.0
Västerbottens1 ....i............................
68,580
7,057
10.3
Norrbottens:1 . .» .....;...,..............................
29,324
7,866.
26.8
. • • i Summa och medeltal
1,780,018
162,111 .
9.1
1 Beloppen avse. åren 1925—26.
822G44. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1933:66 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle. a1 i texten
- JoU 1933:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 s. 1 i texten
- JoU 1933:14 Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser rörande användandet av skogsvårdsavgiften för avverkning av skog å kyrklig fastig s. 11 i texten