Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift, m. m

30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:9, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

1

Är 9.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr

275) örn skogsvårdsavgift, m. m.; given Stockholms slott den

23 december 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

dels förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober

1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift;

dels ock förordning örn vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1920

(nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 9.

t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912

(nr 275) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift,

sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 6 juni

1924 (nr 184), skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 §.

Denna förordning gäller icke virke, som avverkats å kronohemman och

krononybyggen, beträffande vilka förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden äger tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331)

angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

Härigenom förordnas, dels att andra stycket i § 6 förordningen den 18

juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län skall upphöra att gälla, dels ock att § 14 förordningen skall i nedan

angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

§ 14.

Avkastningen---reglementet.

Av skogens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning

och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning

och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda

personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten

ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller

särskilda föreskrifter föranledda kostnader.

Angående---reglementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 december

1932.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Sköld, anför:

Jag torde få anmäla vissa frågor angående ändring i gällande bestämmelser

örn skogsvårdsavgift. Frågorna avse dels bestämmelsernas tilllämpningsområde,

dels ock redovisningen och fördelningen av inflytande

skogsvårdsavgifter.

Inledning.

Enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) skall uppsikt över

lagens efterlevnad för varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning,

utövas av den skogsvårdsstyrelse, som där skall finnas. I fråga

örn skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i lagen och belägen

inom område för stad, som icke deltager i landsting, utövas tillsynen av

skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives.

Förutom den uppsiktsskyldighet, som med anledning bärav åligger skogsvårdsstyrelserna,

tillkommer det dem i främsta rummet, enligt förordningen

den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser, att befrämja

den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel,

beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur

samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad

skogshushållning.

De medel, vilka för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet stå till deras förfogande,

äro framför allt skogsvårdsavgifter och statsanslag. Vissa skogsvårdsstyrelser

åtnjuta därjämte anslag från landsting och hushållningssällskap.

Härtill komma de ersättningar, styrelserna kunna uppbära för

lämnat biträde vid skogsvårdsåtgärder, ävensom räntor samt inkomster av

fastigheter och inventarier. Såsom anslag till skogsvårdens befrämjande

att i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser

har riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t för budgetåret 1932/

1933 anvisat 830,000 kronor. I av skogsvårdsstyrelserna för kalenderåret

1932 uppgjorda provisoriska inkomst- och utgiftsstater, vilka funnos för

Kungl. Maj:t tillgängliga vid anslagsäskandet (IX H. T. 1932 p. 135), be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

räknades under sistnämnda år skola i skogsvårdsavgifter direkt från vederbörande

uppbördsmyndighet till skogsvårdsstyrelserna inflyta 1,838,518

kronor. För samma år beräknades samtliga inkomster — däri ej medräknade

statsanslag eller andra skogsvårdsavgifter än de nyss nämnda

— skola uppgå till 2,670,518 kronor. Utgifterna uppskattades till 4,037,497

kronor.

Gällande bestämmelser örn skogsvårdsavgifter återfinnas i förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Avgiften skall erläggas

av den, som enligt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis

är skyldig att för det avverkade virket utgöra dylik accis, samt

debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronoutskylderna.

Av de genom avgiften inom varje landstingsområde inflytande medel

skall sådan del, som erlagts från skyddsskogar, överlämnas till domänstyrelsen

samt av vad som erlagts från andra skogar 90 procent tillhandahållas

skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och 10 procent redovisas

till statskontoret för att av Kungl. Majit i mån av förefallande behov

fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Förordningen

gäller emellertid icke virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmarker eller å sådana utom lappmarkerna belägna skogar,

som äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni

1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, den s. k. lappmarkslagen.

Från tillämpningen av skogsvårdslagen äro följande skogar undantagna:

skogar, som äro underkastade bestämmelserna i nyssnämnda lappmarkslag

samt i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar

inom vissa områden; allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län; vid storskifte avsatta besparingsskogar inom Kopparbergs

och Gävleborgs län; skogar å häradsallmänningar; städernas skogar;

skyddsskogar; i Kungl. Maj:ts brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860

omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län; statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar; skogar å statens utarrenderade

jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter,

som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen

den 4 juni 1926 (nr 189) örn upplåtelse under åborätt av viss jord;

övriga i det föregående ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i

riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av sistnämnda förordning.

Lappmarkslagen äger tillämpning å alla skatte- och frälsehemman

samt lägenheter av skatte- och frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs

län, dock med undantag för husbehovs- och allmänningsskogar. Husbehovsskogarna

äro underkastade bestämmelserna i förutnämnda lag den

5 juni 1909, och för allmänningsskogarna gäller förordningen den 18 juni

1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

län eller, beträffande allmänningsskog i Särna och Idre socknar, s. k.

besparingsskog, särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Lappmarkslagen

avser vidare vissa allmänna skogar, nämligen skogar å sådana

under stadgad åborätt upplåtna kronohemman oell krononybygge^ vilka

äro belägna inom de sex norra länen.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna

i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem

underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning

i förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och av

domänstyrelsen. Lappmarkslagen bygger på principen örn utsyningstvång,

vilket innebär, att avverkning som regel icke får företagas annat

än efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.

För utsyning och stämpling ävensom för av skogsstatstjänsteman företagen

undersökning av skogsmark för utrönande av markens lämplighet

för uppodling till åker eller äng skall sökanden gälda vissa avgifter till

statsverket. Kostnaderna för lagens handliavande bestridas av domänfonden,

som erhåller ersättning härför dels genom inflytande avgifter,

som nyss nämnts, utsyningsavgifter, dels ock genom statsanslag. Utsyningsavgifterna

hava i statsverkspropositionen till 1932 års riksdag (IX

H. T. p. 132) beräknats till 84,000 kronor. Med utgångspunkt härifrån hatriksdagen

för budgetåret 1932/1933 såsom anslag till ersättning till domänfonden

för utgifter för tillsyn å enskildas skogar i lappmarkerna samt

Särna och Idre socknar anvisat sammanlagt 411,700 kronor.

Grunderna för erläggandet av utsyningsavgifterna äro angivna i kungörelsen

den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket

för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.

Sedan i proposition (nr 217) till 1932 års riksdag framlagts förslag till

ny lappmarkslag, samt detta förslag antagits av riksdagen, har Kungl.

Majit den 10 juni 1932 (nr 180) utfärdat lag örn vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Genom denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1934, upphäves

1915 års lappmarkslag, utom i vad densamma angår skogar å kronohemman

och krononybygge!! under stadgad åborätt inom de sex norra

länen. En av de mest framträdande ändringar, som genom den nya

lappmarkslagen föranledas i hittills bestående förhållanden, är, att uppsikten

över de skogar, varå lagen skall äga tillämpning, överflyttas från

domänstyrelsen till vederbörande skogsvårdsstyrelse. Utsyningstvång har

bibehållits i viss utsträckning, därvid emellertid de åligganden, som nu

tillkomma skogsstatens tjänstemän, anförtrotts skogsvårdsstyrelserna och

dessas personal. Vad angår kostnaderna för förrättningar, som enligt den

nya lagen verkställas av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, skola de såsom

regel utgå av medel, som styrelserna förvalta, dock att sökanden i

allmänhet skall utgöra hantlangning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

I samband med tillkomsten av den nya lappmarkslagen hava vissa spörsmål

rörande ändring av tillämpningsområdet för förordningen örn skogsvårdsavgift

aktualiserats. Jag övergår nu till en redogörelse för denna

fråga.

A. Fråga om ändring i skogsvårdsavgiftsförordningens tillämpningsområde.

Äldre förslag om statsskogarnas undantagare från skyldighet att utgöra

skogsvårdsavgift.

Frågan örn statsskogarnas utgörande av skogsvårdsavgift har vid upprepade

tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning. Såsom framgår

av den tidigare redogörelsen utgår för närvarande skogsvårdsavgift

från alla skogar i landet, med undantag för skogarna under lappmarkslagen

samt övriga skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Under förarbetena till den proposition nr 208 till 1912 års riksdag,

varigenom förslag till den nuvarande skogsvårdsavgiftsförordningen framlades,

anförde domänstyrelsen, att då skogsvårdsavgift^* icke finge användas

till någon del för kronans skogar, denna extra utgift syntes vara

främmande för statens skogsväsende och icke skäligen borde påläggas

denna del av statens affärsverksamhet. Domänstyrelsen hyste den åsikten,

att det ändamål, för vilket skogsvårdsavgifter upptoges, nämligen att

bereda möjlighet att kunna höja och befrämja skogsvården å landets enskilda

skogar, utgjorde ett sådant allmänt statsintresse, som i synnerligt

hög grad vore i behov av statsmakternas hägn och direkta understöd, men

att de utgifter, vilka härför vore nödiga, icke borde bestridas av medel

från ett visst statens affärsdrivande verk utan borde utgå genom direkt

för ändamålet anvisade statsanslag.

I anförande till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet gjorde

chefen för jordbruksdepartementet häremot gällande, att de skäl, domänstyrelsen

uttalat, icke vore av beskaffenhet att böra föranleda därtill, att

virke från kronoskogar befriades från skogsvårdsavgift, samt framhöll, att

en åtgärd i dylik riktning skulle med nödvändighet föranleda antingen en

höjning av det procenttal, efter vilket skogsvårdsavgift skulle beräknas,

eller ock en motsvarande höjning i det för ändamålet beviljade statsanslaget.

Riksdagen godtog Kungl. Maj:ts förslag.

Domänstyrelsen har sedermera vid olika tillfällen gjort sig till tolk för

sin i det föregående återgivna uppfattning.

I yttrande, som domänstyrelsen den 6 juni 1921 avgav över skogslagstiftningskommitténs

år 1918 avgivna betänkande — däri kommittén visserligen

hävdade den grundregeln, att behörighet att åtnjuta skogsvårdsbidrag

och skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift skulle motsvara var
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

andra, men å andra sidan intog den ståndpunkten, att utgörandet av

skogsvårdsavgift från statens skogar vore en lämplig form, vari staten

lämnade understöd åt den enskilda skogsvården — anförde domänstyrelsen

sålunda, att samtliga skogar, för vilka hushållningsplaner kunde med

fördel upprättas, borde befrias från erläggande av skogsvårdsavgift. Till

denna kategori av skogar borde hänföras bland annat de allmänna skogar,

från vilka avkastningen tillfördes statens domäners fond, kyrkofonden

eller andra ecklesiastika fonder, ävensom övriga statens skogar.

I de förslag till vissa ändringar i förordningen örn skogsvårdsavgift,

som i samband med förslaget till 1923 års skogsvårdslag genom proposition

nr 161 förelädes 1923 års riksdag, bibehölls emellertid skyldigheten

att utgöra skogsvårdsavgift jämväl för statens samt övriga i domänstyrelsens

berörda utlåtande avsedda skogar. Till stöd för förslagets ståndpunkt

härutinnan anförde föredragande departementschefen:

Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist, att dess

affärsverksamhet betungades med att ensam utbetala ifrågavarande

statsbidrag utan att gottskrivas därför, därom vore departementschefen

fullt ense med styrelsen. Emellertid vore departementschefen tveksam

örn, huruvida skogsvårdsstyrelserna även med den minskning i skogsvårdskassorna,

som skulle ske genom de allmänna skogarnas befriande

från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande förhållanden skulle hava

tillräckliga medel till sitt förfogande. Med hänsyn härtill hade departementschefen

ansett det böra för närvarande anstå med en ändring i antydd

riktning.

Förslaget blev i denna del bifallet av riksdagen, som lämnade departementschefens

berörda motivering utan erinran.

Frågan örn statsskogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift

upptogs av domänstyrelsen ånyo i det yttrande, som styrelsen

år 1923 avgav med anledning av en av riksdagen samma år gjord framställning

örn skogsvårdslagens utsträckande att gälla i Västerbottens och

Norrbottens läns kustland. I berörda yttrande gjorde styrelsen gällande,

att förordningen örn skogsvårdsavgift, vilken avsetts skola erhålla tilllämpning

i kustlanden samtidigt med skogsvårdslagen, borde erhålla

giltighet allenast beträffande sådana inom kustlanden belägna skogar,

som lydde under förordningen den 18 juni 1915 (nr 250) örn förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens

och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, den s. k. dimensionslagen,

och vore avsedda att föras under skogsvårdslagen, varemot därstädes

befintliga allmänna skogar borde undantagas från förordningens

tillämpning. Styrelsen hemställde i sammanhang härmed, att det måtte

tågås under övervägande, huruvida ej sådan genomgående ändring i

skogsvårdsavgiftsförordningen borde vidtagas, att skogsvårdsavgift

skulle utgå allenast för virke från de skogar, vilka stöde under skogsvårdsstyrelsernas

uppsikt, samt från skyddsskogarna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

Ej heller domänstyrelsens sistberörda framställning föranledde någon

åtgärd. I samband med framläggande inför 1924 års riksdag av förslag

örn dimensionslagens upphävande och ersättande med skogsvårdslagen

föreläde Kungl. Majit genom proposition nr 96 riksdagen förslag örn utsträckande

av förordningen örn skogsvårdsavgift till Västerbottens och

Norrbottens läns kustland. Förslaget förutsatte, att samtliga inom kustlandet

belägna skogar — med undantag blott av dem, som lödo under

lappmarkslagen — och sålunda flertalet av de därstädes befintliga allmänna

skogarna skulle underkastas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift.

I förslagets motivering erinrade föredragande departementschefen örn

den ståndpunkt, statsmakterna år 1923 intagit till frågan örn statsskogarnas

undantagande från nyssangivna skyldighet, och örn dåvarande departementschefens

yttrande härutinnan samt anförde vidare:

Även departementschefen funne det nödigt, att, innan frågan örn ändring

i förordningen örn skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna

riktning upptoges till avgörande, närmare utredning verkställdes

angående dess ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På

grund härav och då en dylik utredning ej lämpligen kunde äga rum,

förrän erfarenhet vunnits örn de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens

tillämpning komme att ställas på skogsvårdskassorna, funne

departementschefen domänstyrelsen» framställning il förevarande avseende

för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Beträffande domänstyrelsens förslag, att de i kustlanden belägna allmänna

skogarna skulle vid förordningens utsträckning dit undantagas

från dess tillämpning, framhöll departementschefen, att det syntes vara

i överensstämmelse med den grundsats, som i allmänhet följts inom

skogsvårdslagens dåvarande giltighetsområde i fråga örn skyldighet att

erlägga skogsvårdsavgift för virke från statens skogar, att förordningen

erhölle giltighet även beträffande dylika skogar i kustlanden.

Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl godkände den av departementschefen

därför anförda motivering.

I anledning av ett utav hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Västerbottens län framställt förslag, att skogsvårdsavgifter skulle erläggas

för virke från samtliga i lappmarkerna belägna skogar, anförde

domänstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 3 april 1925, bland annat,

att det strede mot styrelsens uppfattning om sin uppgift som affärsdrivande

verk att utan ersättning i någon form låta av styrelsen förvaltad

egendom beskattas för att staten skulle kunna därigenom lämna anslag

för visst ändamål. I skrivelse den 5 december 1925 anförde styrelsen

till utveckling av sin ståndpunkt ytterligare bland annat följande.

Styrelsen hade intet att erinra mot att skogsvårdsavgifter utginge för

de under lappmarkslagen lydande skogar i syfte att understödja skogs
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 9.

skötseln å desamma. Beträffande åter statsskogarna kunde styrelsen icke

underlåta att framhålla, hurusom avkastningen från dem reducerades

därigenom, att därå anställd personal redan förut vore belastad med en

mängd uppgifter för det allmänna, för vilka ingen eller ganska ringa

ersättning erhölles, och hurusom en ytterligare pålaga genom införande

av skogsvårdsavgift för virke från kronoskogarna i lappmarkerna körnare

att ytterligare betunga skogsbruket å desamma. Redan genom skogarnas

geografiska läge och mindre gynnsamma biologiska förhållanden

intoge dessa skogar en synnerligen ogynnsam ställning i jämförelse med

kronoskogarna i övriga delar av landet.

Vad styrelsen sålunda anfört vann icke Kungl. Maj-.ts beaktande. Genom

proposition nr 43 föreläde Kungl. Majit 1927 års riksdag ett förslag

till ny lappmarkslag, vars viktigaste olikhet i förhållande till förutvarande

bestämmelser i ämnet var, att reproduktionsskyldighet föreskrevs skola

gälla för de under lagen lydande skogarna. I propositionen förutsattes,

att skogsvårdsavgifter skirlle uppbäras såväl från sistnämnda skogar som

även från de allmänna skogar i lappmarken, beträffande vilka lagen icke

skulle äga tillämpning, samt från i lappmarkerna belägna allmänningsocb

husbehovsskogar. Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Majit

den 5 februari 1926 erinrade chefen för jordbruksdepartementet, att beträffande

de delar av landet, där reproduktionsskyldighet tidigare stadgats

för enskilda skogar, såsom allmän princip gällde, att skogsvårdsavgifter

skulle utgöras för virke såväl från dessa som från allmänna skogar.

Departementschefen anförde vidare i huvudsak följande.

Vid stadgande av skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter för de trakter,

där lappmarkslagen gällde, syntes tillräckliga skäl ej föreligga att

frångå nyssangivna princip. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, härvid

från sådan skyldighet undantaga de inom lappmarkerna belägna statsskogar,

vars avkastning komme det allmänna tillgodo, skulle i själva verket

innebära ett ståndpunkttagande till principfrågan, huruvida skogsvårdsavgifter

övei’huvudtaget borde utgöras från sådana statsskogar, som

nyss sagts. Såväl 1923 som 1924 hade emellertid statsmakterna under hänvisning

därtill, att denna fråga krävde särskild utredning, avböjt att taga

ställning till densamma, och syntes uppenbart, att detta ej heller borde

ske i förevarande sammanhang. I överensstämmelse med den uppfattning,

som uttalades år 1923 vid framläggande av förenämnda förslag till ändringar

i förordningen örn skogsvårdsavgift, funne departementschefen det

visserligen alltjämt vara önskvärt, att en utredning av berörda fråga

komme till stånd, men torde, på sätt framhållits i motiveringen till propositionen

nr 96 till 1924 års riksdag, en dylik utredning ej liimpligen böra

verkställas, förrän närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av

de kostnader, som tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag komme att

medföra för vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Förslaget till ny lappmarkslag avslogs av riksdagen, som således icke

kom att taga ställning till den i propositionen berörda frågan örn skogsvårdsavgift.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

1927 års skogssakkunniga för lappmarken.

I det av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken * 1 avgivna betänkande

(stat. off. utr. 1931:10), vilket låg till grund för propositionen nr 217

till 1932 års riksdag, anförde de sakkunniga, vid behandling av frågan

om anskaffande av medel till skogsvårdsstyrelsernas av den nya lappmarkslagen

föranledda kostnader, att skäl syntes föreligga för ett bibehållande

av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad

skulle bidraga till administrationens upprätthållande. Sakkunniga förmenade,

att det då läge närmast till hands, att beträffande nu ifrågakomna

förhållanden följa de bestämmelser, vilka gällde för skogarna under

skogsvårdslagen. Sakkunniga ansågo sig sålunda böra föreslå, att

förordningen örn skogsvårdsavgift utsträcktes att gälla även för de skogar,

beträffande vilka den nya lagen skulle äga tillämpning, samt att

som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande

skogar icke vidare skulle utgå. För de merkostnader, vilka icke täcktes

genom inflytande skogsvårdsavgifter, borde ersättning beredas genom

ökat statsanslag.

I anslutning till sin nu angivna ståndpunkt hava sakkunniga, vilka utgingo

från att den nya lagen skulle bliva tillämplig beträffande samtliga

skogar, för vilka 1915 års lappmarkslag gäller, framlagt förslag till förordning

örn upphävande av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om

skogsvårdsavgift.

En av de sakkunniga (friherre Hermelin) har anmält i visst hänseende

från berörda förslag avvikande mening samt anfört följande.

I likhet med de sakkunniga i övrigt ansåge reservanten, att för organisationens

uppehållande erforderliga medel borde anvisas av statsmedel,

i den mån sådana icke inflöte genom av sakkunniga föreslagna skogsvårdsavgifter.

Beträffande dessa senare syntes dock domänverket böra

av särskilda statsmedel gottgöras för de belopp, som härrörde från kronoskogar.

Det kunde nämligen icke vara riktigt, att ett av statens affärsdrivande

verk, som hade att årligen redovisa för den vinst, som under året

uppstått av rörelsen, belastades med utgifter för skogsskötseln å vissa enskilda

skogar. När statsmakterna ansåge det vara erforderligt att ur

allmän synpunkt pålägga innehavarna av dessa skogar vissa restriktioner

i fråga örn skogarnas skötsel, torde även de därmed förenade kostnaderna,

i den mån de icke kunde täckas av de skäliga belopp, som lämpligen kunde

påläggas skogsägarna, böra bestridas av för ändamålet direkt anvisade

statsmedel.

1 De sakkunniga voro: dåvarande landshövdingen i Västerbottens län N. G. Ringstrand,

dåvarande byråchefen i domänstyrelsen friherre T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagens

första kammare N. Gabrielsson, ledamoten av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren

i Nyborg, länsjägmästaren K. E. Kallin, jägmästaren M. Carlgren och hemmansägaren P.

J. Näslund i Västernoret.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 9.

11

Frågans behandling efter 1927 års skog ssakkunnigas förslag.

I utlåtande över det av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken avgivna

betänkandet anförde domänstyrelsen, att styrelsen, vad anginge förslaget

att skogsvårdsavgifter skulle uttagas från samtliga inom lappmarkerna

belägna skogar, helt ställde sig på samma ståndpunkt som sakkunnigreservanten.

Vidare åberopade styrelsen chefens för jordbruksdepartementet

av mig förut återgivna yttrande i propositionen nr 161 till 1923

års riksdag. I anslutning härtill anförde styrelsen följande.

För så vitt styrelsen kunde finna, finge berörda yttrande tolkas så, att

Kungl. Majit i princip godkänt styrelsens åsikt i frågan, men att något

avgörande i ena eller andra riktningen icke kunnat ske på grund av hänsyn

till skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. Styrelsen kunde emellertid för

sin del icke finna ett sådant skäl fullt bärande. Vore principen riktig,

att ett statsanslag till den enskilda skogsvården icke borde uttagas å en

viss kategori av statsegendomar, syntes konsekvensen böra medföra, att

ett särskilt statsanslag anvisades för täckande av den utgift, som pålagts

dessa egendomar och vore för deras uppgift helt ovidkommande. Till belysande

av vilka belopp, det här rörde sig örn, finge styrelsen meddela, att

statsskogarna under åren 1928, 1929 och 1930 belastats med en årlig utgift

för den enskilda skogsvården i landet av i medeltal 233,000 kronor samt att,

därest skogsvårdsavgift under samma tid skulle hava utgått för domänfondens

skogar inom lappmarkerna, detta skulle hava medfört en ökad

sådan utgift av i medeltal per år 116,000 kronor.

De sakkunniga syntes emellertid hava helt förbisett, att deras förslag

till ändring av ifrågavarande förordning medförde, att för virke avverkat

å skogar, varå lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa

områden ägde tillämpning, skulle utgå skogsvårdsavgift. Nyss berörda kategori

av skogar, å vilka virket i regel ägde så ringa rotvärde att skogsägarna

ansetts böra i största möjliga utsträckning befrias från kostnader till

staten för dessas skötsel, syntes emellertid örn möjligt i ännu högre grad

än statsskogarna kunna göra anspråk på att icke lämna bidrag till skötseln

av enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Styrelsen

hemställde, att vid en eventuell ändring av förordningen hänsyn måtte

tagas till vad styrelsen nu anfört.

Vid föredragningen inför Kungl. Majit av det sedermera genom propositionen

nr 217 för 1932 års riksdag framlagda förslaget till ny lappmarkslag

upptog min företrädare i ämbetet ifrågavarande spörsmål örn

ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen till behandling. Efter att hava

redogjort för tidigare förslag i ärendet ävensom för de förslag, vilka framlagts

i sakkunnigas betänkande, samt domänstyrelsens däröver avgivna

utlåtande, anförde departementschefen följande.

En naturlig följd av att en enligt angivna riktlinjer utarbetad skogslag

infördes för lappmarkerna samt Särna och Idre socknar syntes vara, att

från de under lagen lydande skogarna skulle utgå skogsvårdsavgifter i

likhet med vad fallet vore beträffande skogarna under skogsvårdslagen.

Vad anginge frågan huruvida dylika avgifter borde utgå jämväl från

övriga skogar i de trakter, där den nya lagen vore avsedd att gälla, anslöte

departementschefen sig till den ståndpunkt, som intagits av företrä
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

darna i ämbetet i propositionerna 1923 och 1927. Lika med domänstyrelsen

lunne departementschefen det sålunda icke rättvist, att den under styrelsens

förvaltning stående grenen av statens affärsverksamhet skulle betungas

med att utbetala ifrågavarande avgifter utan att därför på något

satt gottgoras. Ett undantagande, på sätt domänstyrelsen föreslagit, av de

i lappmarkerna belägna statsskogar, vars avkastning komme det allmänna

till godo, från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift skulle emelsasom

1 propositionen till 1927 års riksdag anfördes, innebära ett

stallmngstagande till frågan örn dylika avgifter överhuvudtaget borde utgå

tran sådana statsskogar. Berörda fråga syntes icke lämpligen kunna avgöras

utan vidare utredning, avseende särskilt den ekonomiska betydelsen för

skogsvåi dsstyrelserna av statsskogarnas utgörande av skogsvårdsavgifter

Ben ändring av förordningen örn skogsvårdsavgift, som, oavsett utredningens

resultat, syntes i anledning av lagförslaget påkallad, torde därför

lämpligen böra anstå till år 1933.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde icke något uttalande

från riksdagens sida.

I skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1932 har domänstyrelsen

hemställt örn sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att virke,

som avverkades såväl å domänfondens skogar som å övriga skogar, vilka

icke stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, befriades från skogsvårdsavgift

från och med den 1 januari 1934. Till stöd för sin hemställan

åberopar domänstyrelsen, som erinrar örn frågans tidigare behandling, i

huvudsak samma skäl, som därvid av styrelsen anförts.

Innan jag angiver min ställning till förevarande spörsmål, ber jag att

få redogöra för läget jämväl av den andra fråga, jag i början av mitt

anförande nämnde, eller frågan angående ändring i skogsvårdsavgiftsförordningens

bestämmelser rörande redovisningen och fördelning av inflytande

medel.

H. Fråga om ändring av bestämmelserna om redovisning och fördelning

av skogsvårdsavgifter.

I skrivelse nr 321 anhöll 1927 års riksdag efter hemställan av jordbruksutskottet

(uti. nr /9), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående

sådan ändring i förordningen örn skogsvårdsavgift, att, i stället

för nu stadgade 10 procent av samtliga inom vederbörande landstingsområde

inflytande skogsvårdsavgifter, till statskontoret skulle redovisas

de skogsvårdsavgifter, som inom landstingsområdet inf löte från därinom

belägna allmänna skogar, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning.

Frågans tidigare behandling.

Den av riksdagen berörda frågan har tidigare varit föremål för övervägande.

Skogsvårdsavgiftsförordningens stadgande, att 10 procent av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majlis proposition Nr 9.

skogsvårdsavgifterna skola redovisas till statskontoret för att av Kungl.

Majit i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser

i riket, vilar på den förutsättningen, att avgifterna från kronans

skogar uppgå till ungefär nämnda procenttal. Det i propositionen nr 208

vid 1912 års riksdag framlagda författningsförslaget bygger på ett förslag,

uppgjort av vissa tillkallade sakkunniga. I en den 15 februari 1912

dagtecknad promemoria anförde nämnda sakkunniga, bland annat, att en

viss mindre anpart av skogsvårdsavgifterna borde kunna av Kungl. Majit

få disponeras för att mellan skogsvårdsstyrelserna fördelas efter deras

olika behov. Av det belopp, vartill skogsvårdsavgifterna skulle uppgå,

kunde 10 procent antagas härröra från å kronans skogar avverkat virke.

Över denna del borde staten kunna anses äga en friare dispositionsrätt än

i fråga örn den del av avgifterna, som härrörde från virke å övriga skogar.

Visserligen borde ju måhända i sådant fall rätteligen föreskrivas, att vad

som genom avverkning å kronans skogar verkligen inflöte i skogsvårdsavgift

borde särskilt redovisas och ställas till Kungl. Majits förfogande,

men det skulle bliva förenat med alltför stora svårigheter såväl vid taxeringen

som vid debitering, uppbörd och redovisning att verkställa ett sådant

avskiljande av den på kronans skogar belöpande skogsvårdsavgiften,

helst som kronan icke alltid själv vore avverkare och erlade avgiften.

Lämpligare syntes då vara, att alltid 10 procent av skogsvårdsavgiften, var

den än inflöte, särskilt redovisades för att ställas till Kungl. Majits förfogande.

Departementschefen anslöt sig till vad de sakkunniga föreslagit, och riksdagen

godtog Kungl. Majits förslag.

I en vid 1926 års riksdag väckt motion (11:296) hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte att för

skogsvården tillgängliga skogsvårdsavgifter jämte därutöver för ändamålet

erforderliga statsbidrag fördelades efter sådana grunder, att de olika

skogsvårdsstyrelsernas oundgängliga medelsbehov kunde tillgodoses. I

motionen gjordes gällande, att skogsvårdsavgifterna borde anses vara en

avgift till staten och ej till landstingsområdet, samt att åtminstone avgifterna

från allmänna skogar icke borde stanna inom det län, där de erlagts,

utan i stället gå till fördelning mellan de olika skogsvårdsstyrelserna med

hänsyn till deras medelsbehov. I detta sammanhang ifrågasattes, huruvida

icke betydligt större del än de nuvarande 10 procenten borde inlevereras

till statskontoret.

1 över motionen avgivet utlåtande (nr 62) anförde jordbruksutskottet,

bland annat, att utskottet ägde kännedom om att åtskilliga viktiga spörsmål

rörande skogsvårdsstyrelsernas ekonomi redan vore föremål för Kungl.

Majits övervägande, vilket torde kunna förväntas leda till ett upptagande

i dess helhet av hithörande frågor. Då utskottet vidare icke kunde finna,

att den i motionen närmast anvisade utvägen ledde till det åsyftade målet,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

ansåg utskottet sig icke kunna förorda någon på motionen grundad särskild

hänvändelse till Kungl. Majit.

Utskottets utlåtande godtogs av riksdagen.

Riksdagen 1927.

Genom Kungl. Majits beslut den 12 november 1926 erhöllo inom jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga i uppdrag att verkställa utredning

angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi.

I ett den 18 januari 1927 avgivet betänkande upptogo de sakkunniga

bland annat till behandling frågan, huruvida en förbättring i skogsvårdsstyrelsernas

ekonomiska förhållanden skulle kunna vinnas genom ändrad

fördelning mellan styrelserna av skogsvårdsavgifterna. Av de sakkunniga

härutinnan verkställd utredning resulterade i ett av de sakkunniga framlagt

förslag till sådan ändring i förordningen örn skogsvårdsavgift, att

den andel av de från andra skogar än skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgifter,

som skulle redovisas till statskontoret för att av Kungl. Majit

i mån av behov fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket, skulle höjas

från 10 till 15 procent. Såsom grund för förslaget åberopade de sakkunniga

närmast en av dem gjord undersökning, enligt vilken den andel av

skogsvårdsavgifterna, som härrörde från de allmänna skogarna, utgjorde

omkring 15 procent. De sakkunniga förklarade sig emellertid lämna därhän,

huruvida ifrågavarande procenttals ställande i beroende av virkesavkastningen

från kronans skogar finge anses vara principiellt befogat

och huruvida icke snarare erfarenheten örn storleken av det belopp, som ur

skogsvårdsstyrelsernas egen synpunkt vore erforderligt i utjämningssyfte,

borde vara avgörande.

I yttranden över de sakkunnigas förslag gjordes från flera håll gällande,

att de skogsvårdsavgifter, som verkligen härflöte från allmänna skogar,

borde särskiljas från övriga avgifter och redovisas till statskontoret för

att av Kungl. Majit fördelas.

I proposition nr 211 föreläde Kungl. Majit 1927 års riksdag vissa förslag

beträffande skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden, och upptogos

därvid jämväl nu ifrågavarande spörsmål till behandling.

Vidkommande frågan örn höjning av utjämningsandelen av skogsvårdsavgifterna

framhöll föredragande departementschefen, att enär, enligt vad

utredningen givit vid handen, beträffande åtskilliga landstingsområden

skogsvårdsavgifterna från allmänna skogar ej torde uppgå till ens 10

procent av samtliga avgifter, redan med nuvarande stadgande ett direkt

avsteg i viss utsträckning ägde rum från principen att skogsvårdsavgifterna

borde användas för främjande av skogsvård inom vederbörande landstingsområde,

där det virke, för vilket avgiften utgått eller varå denna

haft avseende avverkats, och sålunda, i stort sett, komma samma fastigheter

till godo, som drabbats av avgiften. Departementschefen påpekade,

att ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande avseende

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

15

skulle kava till följd att detta avsteg, till förfång för de enskilda skogsägarna

i nyssnämnda landstingsområden, skulle vidgas, vilket för dessa

torde komma att te sig såsom en orättvisa. Med hänsyn härtill fann sig

departementschefen, som jämväl hyste andra betänkligheter mot förslaget,

ej böra tillstyrka detsamma.

Vad beträffar det från vissa håll framkomna förslaget, att bestämmelserna

örn ifrågavarande utjämningsandel skulle ersättas med ett stadgande,

att de avgifter, som i varje särskilt fall inflöte för å allmänna skogar

avverkat virke, skulle redovisas till statskontoret och ställas till Kungl.

Majits disposition i utjämningssyfte, ansåg sig departementschefen ej

heller böra biträda detta förslag. Departementschefen hänvisade till vad

de sakkunniga för utarbetande av 1912 års förordning örn skogsvårdsavgift

anfört i fråga örn svårigheterna att genomföra en sådan anordning

med avseende å debitering, upphörd och redovisning.

Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 79) över propositionen i

förevarande del följande.

Enligt inom utskottet lämnade uppgifter skulle verkställda approximativa

beräkningar givit vid handen, att de på statsskogarna belöpande

skogsvårdsavgifterna uppginge till synnerligen olika belopp inom olika

län, varierande från omkring 4 procent upp till omkring 53 procent, och

utgjorde medelprocenten 13.24 procent. Detta innebure med andra ord, att

under det att vissa skogsvårdsstyrelser endast hade att till statskontoret

redovisa en bråkdel av de på statsskogarna belöpande skogsvårdsavgifterna,

andra skogsvårdsstyrelser vore hänvisade att till statsverket inleverera

utöver de på sistnämnda skogar belöpande avgifterna en icke obetydlig

del av de på de enskilda skogarna belöpande skogsvårdsavgifterna.

Detta förhållande syntes utskottet tyda på att behov förelåge av ett ändrat

sätt för bestämmande av utjämningsandelen, och ville det härutinnan förefalla

utskottet som örn en rättvisare fördelning skulle kunna åvägabringas

därest, såsom ock från vissa håll ifrågasatts, i stället för nu stadgade 10

procent av inom skogsvårdsstyrelses område inflytande skogsvårdsavgifter,

de avgifter, som i verkligheten härflöte från de allmänna skogarna,

redovisades till statskontoret för att fördelas på sätt nu vore stadgat. Ett

sådant förfaringssätt torde ock enligt utskottets mening stå i närmaste

överensstämmelse med principen, att skogsvårdsavgifterna borde användas

för främjande av skogsvård inom vederbörande landstingsområde. De

av departementschefen åberopade svårigheterna med avseende å debitering,

uppbörd och redovisning, som ansetts skola föranledas av en sådan

anordning, torde enligt utskottets uppfattning vara i viss mån överdrivna,

örn nämligen, såsom utskottet förutsatte, vederbörande virkesköpare ålades

lämna särskilda uppgifter i fråga örn å ena sidan från statsskogar och å

andra sidan från enskildes skogar förvärvat virke.

Då emellertid en närmare utredning av frågan givetvis vore erforderlig,

ville utskottet tillstyrka, att hänvändelse i sådant syfte gjordes hos Kungl.

Majit.

Kiksdagen anslöt sig till den mening, utskottet hävdat. För innehållet

i den av riksdagen i enlighet härmed till Kungl. Majit avlåtna skrivelsen

(nr 321) har förut redogjorts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunni. Maj-.ts proposition Nr 9.

Domänstyrelsens utredning.

Med anledning av berörda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit

den 1 juli 1927 domänstyrelsen att till Kungl. Majit inkomma med utredning

rörande beloppet av de skogsvårdsavgifter, som under vart och ett

av åren 1924—1926 influtit från var och en av följande grupper skogar,

nämligen! 1) kronoparken skogar å kronans utarrenderade jordbruksdomäner,

boställsskogar, renbetesfjällens skogar samt, med undantag av

häradsallmänningar, övriga skogar, som lode under förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

eller avsåges i § 4 av nämnda förordning, ävensom statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar; 2) häradsallmänningar; 3) städernas

skogar; samt 4) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län

ävensom inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta soekenallmänningar

och allmänningsskogar.

Domänstyrelsen har med skrivelse den 29 oktober 1927 inkommit med

den begärda utredningen. En av domänstyrelsen gjord sammanställning

över de skogsvårdsavgifter, som enligt utredningen i medeltal för åren

1924—1926 influtit från ifrågavarande skogar, torde få såsom bilaga A fogas

vid detta protokoll.

Rörande det närmare tillvägagångssättet vid utredningen, vilken verkställts

genom överjägmästarnas försorg, har domänstyrelsen anfört följande.

För det genom vederbörande skogsförvaltning upphuggna och deklarerade

virket hade givetvis uppgifter rörande de influtna skogsvårdsavgifterna

kunnat lämnas utan svårighet. I den mån åter virket försålts å rot

och sålunda deklarerats genom annan avverkare hade stundom krävts en

ganska ingående utredning. Denna hade skett i första hand med ledning

av uppgifter, som sammanställts av vederbörande skogsförvaltning rörande

de personer, till vilka virke försålts på rot, ävensom köpeskillingen

härför samt dessutom genom förefintliga skogsvårdsavgiftslängder, deklarationer

och uppbördslängder.

Emellertid hade de uppgifter, som kunnat hämtas ur nämnda handlingar,

stundom varit så ofullständiga, att härur icke utan vidare kunnat erhållas

ett tillfredsställande siffermaterial. Detta hade bland annat varit beroende

av följande omständigheter.

1) I ett flertal skogsvårdsavgiftslängder hade namnet ej uppgivits på

den skog, å vilken avverkningen ägt rum.

2) Det hade i många fall visat sig omöjligt att i deklarationer och skogsvårdsavgiftslängder

återfinna de av skogsförvaltningen uppgivna köpeskillingarna

för försålda virkesposter.

3) I vissa fall hade utredningen även försvårats därigenom, att vederbörande

avverkare i deklarationer sammanslagit kommunvis resultatet av

avverkningen dels å allmänna skogar och dels å enskilda skogar.

I de fall, där dylika summariskt avgivna deklarationer förelegat, vilket

särskilt varit förhållandet beträffande skogar inom Dalarnas distrikt, hade

ledning likväl kunnat erhållas genom de av skogsförvaltningen lämnade

uppgifterna angående försäljningsbelopp för det på rot försålda vir
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

17

ket. Härvid hade det blivit nödvändigt att söka avgöra, huru det av deklaranten

uppgivna värdet för på rot inköpt virke överensstämde med inköpssumman

för detsamma. Efter jämförelse med fall, där siffrorna

måste anses fullt tillförlitliga, hade de deklarerade beloppen för Dalarnas

distrikt beräknats uppgå till 65 procent av inköpssummorna. De tal, som

med stöd härav erhållits, hade sålunda ansetts kunna läggas till grund för

beräkning av de influtna skogsvårdsavgifterna för de fall, där, dessa

icke kunnat fastställas på annat sätt.

Genom denna och likartade beräkningar hade kunnat erhållas sådana

resultat, att de framlagda siffrorna finge anses tillräckligt tillförlitliga,

även i vad de avsåge influtna skogsvårdsavgifter för på rot försålt virke.

Utredning av centralrådet för skog svår dsstyrelsernas förbund.

Sedan domänstyrelsens utredning inkommit, anbefallde Kungl. Majit

genom beslut den 9 december 1927 centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund att, efter inhämtande av yttrande i ärendet från skogsvårdsstyrelserna,

verkställa den utredning, som i 1927 års riksdagsskrivelse begärts,

och överlämnade Kungl. Majit därvid till centralrådet domänstyrelsens

utredning. Med skrivelse den 1 februari 1928 överlämnades till centralrådet

för att tagas i övervägande vid avgivande av utlåtandet i ärendet

jämväl en av chefen för jordbruksdepartementet från skogssällskapet infordrad

utredning rörande beloppet av de skogsvårdsavgifter, som under

åren 1924—1926 influtit från sällskapet tillhöriga skogar m. m.

Under förmälan att verkställandet av den anbefallda utredningen av

centralrådets arbetsutskott uppdragits åt särskilda kommitterade, vilka

den 11 december 1929 till centralrådet avgivit betänkande i ärendet, samt

att centralrådet helt instämde i kommitterades i betänkandet gjorda uttalanden,

har centralrådet med skrivelse den 9 december 1930 inkommit till

Kungl. Majit med såväl berörda betänkande som även från skogs vårdsstyrelserna

infordrade yttranden, vilka Amrit för kommitterade tillgängliga

vid uppdragets utförande.

Av skog svår dsstyrelserna hava fem, nämligen de i Kronobergs, Gotlands,

Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden direkt

avstyrkt den av riksdagen ifrågasatta ändringen i skogsvårdsavgiftsförordningen,

vilket i första hand skett med hänsyn till dess befarade ogynnsamma

ekonomiska verkningar för vissa skogsvårdsstyrelser. Av nämnda

skogsvårdsstyrelser hava de i Gotlands och Älvsborgs län påyrkat en

höjning av de till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifterna från 10

till 15 procent. Sistnämnda två skogsvårdsstyrelser jämte de i Jönköpings

och Hallands län hava framhållit, att ett genomförande av förslaget sannolikt

skulle medföra större årliga variationer i fråga om de till statskontoret

redovisade skogsvårdsavgifterna, då deras storlek skulle bliva

direkt beroende av statens avverkningspolitik och jämväl påverkas av förändringar

i statens skogsmarksinnehav. Skogsvårdsstyrelserna i Kalmar

läns norra samt Göteborgs och Bohus läns landstingsområden hava för
Bi

hang lill riksdagens protokoll 1933. I saini Nr 9. -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

ordat samtliga skogsvårdsavgifters redovisning till statskontoret för att

av Kungl. Majit samtidigt med anslaget till skogsvårdens befrämjande

fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna efter deras medelsbehov. Skogsvårdsstyrelsen

i Skaraborgs läns landstingsområde har förklarat sig kunna

tillstyrka förslaget allenast under förutsättning, att styrelsen erhölle full

kompensation för därigenom orsakad inkomstminskning. Övriga skogsvårdsstyrelser

hava tillstyrkt eller i princip intet haft att erinra mot förslaget.

Av det vid centralrådets skrivelse fogade betänkandet inhämtas i huvudsak

följande.

Med ledning av dels domänstyrelsens omförmälda utredning dels ock

i förutnämnda av särskilda sakkunniga den 18 januari 1927 avgivna betänkande.

angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi

införda uppgifter rörande storleken av under åren 1924—1926 debiterade

skogsvårdsavgifter hava centralrådets kommitterade gjort en sammanställning,

utvisande för de olika landstingsområdena: totalt debiterade

skogsvårdsavgifter i årligt medeltal under perioden 1924—1926, de belopp,

som motsvara 10 procent härav, influtna skogsvårdsavgifter från de allmänna

skogarna i medeltal för år under nämnda period samt sistberörda

skogsvårdsavgifters relativa andel av de totalt debiterade. Enligt denna

sammanställning, vilken torde få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll,

skulle de av domänstyrelsen beräknade skogsvårdsavgifterna från de allmänna

skogarna genomsnittligt utgöra 11 procent av de samtidigt totalt

debiterade skogsvårdsavgifterna eller således ungefär samma relativa belopp,

vartill ifrågavarande skogsvårdsavgifter uppskattades av de sakkunniga

vid utarbetandet av 1912 års skogsvårdsavgiftsförordning.

Kommitterade hava beräknat, vilket belopp, enligt nyssberörda sammanställning,

de olika skogsvårdsstyrelserna skulle få avstå utöver vad

tidigare till statskontoret lämnats, respektive behålla av förut till statskontoret

redovisade medel, örn skogsvårdsavgifterna från de allmänna

skogarna skulle inlevereras till statskontoret. Kommitterade anföra härutinnan,

att 18 skogsvårdsstyrelser skulle få sina inkomster av direkt uppburna

skogsvårdsavgifter minskade med sammanlagt 39,216 kronor. Minskningen

skulle kunna anses bliva av kännbar beskaffenhet för skogsvårdsstyrelserna

i Uppsala läns, Östergötlands läns, Kalmar läns södra och Skaraborgs

läns landstingsområden. Särskilt stor skulle minskningen bliva

för sistnämnda skogsvårdsstyrelse, som skulle förlora icke mindre än

9,758 kronor eller 11.2 procent av de totala inkomsterna av skogsvårdsavgifter.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle även förlora ett absolut

taget ganska avsevärt belopp, eller 5,172 kronor, men detta belopp

bleve i jämförelse med de totala inkomsterna ej av större betydelse, då detsamma

ej uppginge till mer än 2.6 procent av dessa. Av den ifrågasatta

förändringen skulle slutligen 7 skogsvårdsstyrelser i ekonomiskt hänseende

gynnas, särskilt skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 9.

19

Jämtlands län, vilka skulle få behålla respektive 8,529, 4,887 och 6,222 kronor

av de skogsvårdsavgifter, som tidigare redovisats till statskontoret.

Kommitterade hava emellertid framhållit, att örn skogsvårdsavgiftsförordningen

ändrades på av riksdagen ifrågasatt sätt, det ej kunde anses

riktigt, att ändringen komme att beröra samtliga allmänna skogar. Beträffande

ifrågavarande spörsmål anföres följande.

Redan 1911 års skogslagstiftningskommitté hade föreslagit, att vissa allmänna

skogar skulle läggas under skogsvårdsstyrelsernas kontroll och

tillsyn. Detta förslag hade visserligen ännu ej genomförts. Det syntes

emellertid ej osannolikt, att skogsvårdsstyrelserna genom förändrad lagstiftning

kunde komma att framdeles få befattning med vissa allmänna

skogar. Vid en dylik reglering borde de skogar, som ställdes under skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn, bliva delaktiga i rätten att åtnjuta bidrag från

skogsvårdskassorna, varvid även de från skogarna ifråga härrörande

skogsvårdsavgifterna direkt borde komma vederbörando skogsvårdsstyrelser

till godo. Med hänsyn härtill syntes den nu ifrågasatta reformeringen

av skogsvårdsavgiftsförordningen i varje fall böra begränsas till

sådana allmänna skogar, för vilka man med full visshet kunde antaga, att

de aldrig blevo underställda skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, och för vilka

sålunda ej heller med fog kunde göras gällande, att erlagda skogsvårdsavgifter

direkt skulle tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Av denna anledning syntes för nu ifrågavarande syfte de allmänna

skogarna böra uppdelas i tvenne kategorier. Till den första kategorien

torde böra hänföras sådana skogar, som tillhörde eller disponerades av

stat och kyrka och med vilka skogar skogsvårdsstyrelserna med största

sannolikhet aldrig komme att få befattning. Till den andra kategorien

ville kommitterade räkna de skogar, som tillhörde eller disponerades av

menigheter, kommuner och stiftelser, och som framdeles möjligen kunde

bliva underställda skogsvårdsstyrelserna, och från vilka skogsvårdsavgifter

således av denna anledning direkt borde komma vederbörande

skogsvårdsstyrelser till godo. En uppdelning av de allmänna skogarna

efter dessa principer skulle enligt kommitterades mening te sig på följande

sätt.

Kategori I. Kronoparker.

Kronodomäner.

Statens flygsandsplanteringar.

Kronolägenheter, holmar och skär.

Kronoöver loppsmarker.

Civila boställens skogar.

Statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar.

Ecklesiastika boställens skogar.

Renbetesfjällens skogar.

Enstaka under skogsstaten ställda skogar, som omförmäldes

i § 4 av 1894 års skogsordning.

Skogar å kronohemman såväl i de Rex norra länen som

i övriga län.

Kategori 11. Häradsallmänningar.

Kronoskogvaktareboställe]!.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

Skogar å allmänna inrättningars hemman, vare sig dessa

innehades med stadgad åborätt eller ej.

Sockenallmänningar.

Städers skogar.

Därest den av 1927 års riksdag ifrågasatta ändringen i skogsvårdsavgiftsförordningen

ansåges höra genomföras, torde sagda ändring sålunda

i varje fall böra begränsas till skogar, tillhörande kategorien T.

Med ledning av domänstyrelsens uppgifter hava kommitterade undersökt,

hur stora skogsvårdsavgifter, som under åren 1924—1926 influtit

från skogar inom nyssberörda kategori I eller således skogar, tillhörande

eller disponerade av stat och kyrka. Resultatet av denna undersökning

hava kommitterade sammanfört i en uppställning, vilken torde få

såsom bilaga C fogas vid detta protokoll. Av uppställningen framgår,

att sammanlagt 162,111 kronor eller 9.i procent av samtliga skogsvårdsavgifter

i årligt medeltal skulle under ifrågavarande period hava influtit

från skogar under kategori I. Inom de olika landstingsområdena

varierar nämnda skogars procentuella andel i de totalt debiterade skogsvårdsavgifterna

från 4.8 i Värmlands läns landstingsområde till 27.5 i

Skaraborgs läns landstingsområde.

Under åberopande av sistberörda uppställning framhålla kommitterade,

att om den ifrågasatta förändringen av skogsvårdsavgiftsförordningen

begränsades till att endast avse utgörandet av skogsvårdsavgifterna

från stats- och kyrkoskogar, detta ej skulle komma att innebära

allvarligare ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. Strängt

taget vöre det, anföra kommitterade, endast en skogsvårdsstyrelse, nämligen

den i Skaraborgs läns landstingsområde, för vilken en dylik förändring

skulle bliva i högre grad oförmånlig, enär styrelsen därigenom

skulle nödgas till gemensam fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna avstå

7,645 kronor mera än vad hittills lämnats, eller 8.8 procent av totala

årsinkomsten. Ett genomförande av den ifrågasatta förändringen skulle

visserligen enligt de utförda beräkningarna komma att medföra, att de

för gemensam fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna till statskontoret

redovisade skogsvårdsavgifterna skulle minskas med cirka 16,000

kronor, men detta förhållande kunde enligt kommitterades åsikt ej bliva

av större betydelse för skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, då de medel,

som under ar 1929 stått till förfogande för gemensam fördelning — anslaget

till skogsvårdens befrämjande och till statskontoret redovisade

skogsvårdsavgifter — uppgått till cirka en miljon kronor. Av förändi

ingen skulle skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Jämtlands läns landstingsområden särskilt gynnas.

Kommitterade hava vidare undersökt möjligheten att ur taxeringsoeh

uppbördsteknisk synpunkt genomföra ändringar av ifrågavarande

slag. Kommitterade säga sig härvid hava funnit, att svårigheterna i

berörda avseende torde kunna övervinnas, varför emellertid krävdes

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

vissa författningsändringar ävensom omarbetning av för taxering oell

uppbörd av skogsvårdsavgifterna använda blankettformulär. Utarbetade

förslag till dessa ändringar samt till förändrad uppställning av nämnda

formulär hava fogats vid betänkandet. Kommitterade anföra, att enligt

vad de inhämtat från Sveriges skogsägareförbund det syntes som

örn avverkarna utan svårigheter skulle kunna i deklarationerna särskilja

virke, härrörande från skogar av olika slag.

Sammanfattningsvis framhålla kommitterade, att deri verkställda utredningen

visat, att några större hinder ej skulle möta vare sig ur ekonomisk

eller annan synpunkt för en sådan ändring i förordningen örn

skogsvårdsavgift, att i stället för 10 procent av samtliga inom vederbörande

landstingsområde inflytande skogsvårdsavgifter till statskontoret

skulle redovisas de skogsvårdsavgifter, som inom landstingsområdet inflöte

från därinom belägna allmänna skogar. Ehuru kommitterade jämväl

ansett ändringen principiellt riktig, hava de dock ej velat tillstyrka

dess genomförande. Kommitterade utveckla sina synpunkter härutinnan

på följande sätt.

Kommitterade måste ur principiell synpunkt anse den ifrågasatta

ändringen av skogsvårdsavgiftsförordningen riktig. Vid genomförande

av en dylik ändring funne sig kommitterade avgjort böra föredraga,

att densamma begränsades att gälla allenast skogsvårdsavgifterna från

stats- och kyrkoskogar. Principen om att behörighet att åtnjuta skogsvårdsbidrag

och skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift skulle motsvara

varandra bringades visserligen ej härigenom i utsträckt tillämpning. Det

avsteg från denna princip, som gjorts och alltjämt ägde rum, bomme

även vid den ifrågasatta författningsändringens genomförande på det

sätt, kommitterade ansett lämpligast, att bestå. Med hänsyn till att en

förändrad lagstiftning för sådana allmänna skogar, som ägdes eller disponerades

av kommuner, menigheter eller stiftelser, framdeles kunde antagas

komma att medföra, att skogsvårdsstyrelserna finge befattning

med dessa skogar, syntes det dock kommitterade ändamålsenligt, att, i

fråga örn skogsvårdsavgifternas redovisande, en skiljelinje uppdroges

emellan å etla sidan stats- och kyrkoskogar och å andra övriga allmänna

skogar.

Ehuruväl kommitterade sålunda funne principiella skäl tala för att

den av riksdagen ifrågasatta ändringen av skogsvårdsavgiftsförordningen

på visst sätt genomfördes, måste kommitterade ändock ifrågasätta, huruvida

dessa skäl vore av sådan styrka, att de motiverade omläggningens

genomförande. Det vore visserligen sant, att därigenom en rättvisare

ordning i fråga örn uppbärandet av skogsvårdsavgifterna från de enskilda

skogarna skulle ernås, men de mindre tillfredsställande förhållanden

i detta hänseende, det nuvarande systemet med redovisning av 10 procent

av samtliga skogsvårdsavgifter till statskontoret medfört, hade dock

ej större omfattning. Endast ett fåtal skogsvårdsstyrelser hade nämligen

under den period, undersökningen omfattat, behövt till gemensam

fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna avstå sådana skogsvårdsavgifter,

som härflutit från inom respektive landstingsområden belägna enskilda

skogar, och av dessa styrelser vore det, strängt taget, endast tvenne,

som av dylika avgifter nödgats avstå mera betydande belopp, i båda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

fallen uppgående till cirka 4 procent av totala årsinkomsterna. För det

övervägande flertalet skogsvårdsstyrelser motsvarade en redovisning till

statskontoret av 10 procent av skogsvårdsavgifterna ungefär de allmänna

skogarnas andel av dessa avgifter.

Då vinsten av skogsvårdsavgiftsförordningens förändring i nu ifrågavarande

avseende genom åstadkommande av rättvisare förhållanden

med avseende å skogsvårdsavgifternas uppbärande ej bleve större än vad

utredningen givit vid handen, och då förändringens genomförande måste

komma att medföra vissa kostnader för det allmänna samt ett utökat arbete

såväl för de enskilda skogsägarna som för taxerings- och uppbördsmyndigheterna,

funne sig kommitterade sakna tillräckliga skäl att för

närvarande påyrka, att skogsvårdsavgiftsförordningen förändrades på

sätt av riksdagen ifrågasatts.

Yttranden i anledning av centralrådets utredning.

Med anledning av centralrådets utredning hava yttranden inhämtats

från statskontoret och domänstyrelsen.

Statskontoret anför i skrivelse den 19 februari 1931, att statskontoret

funne den förebragta utredningen icke giva tillräckliga skäl för genomförandet

av den av riksdagen ifrågasatta förändringen beträffande redovisningen

av skogsvårdsavgifterna från allmänna skogar.

Domänstyrelsen anför i skrivelse den 3 november 1930, att, med hänsyn

till den jämförelsevis ringa vinsten av berörda förändring ävensom till

därmed förenade kostnader för det allmänna m. m., styrelsen ansåge

vägande skäl för förändringen icke föreligga. Emellertid hemställer styrelsen,

att de i betänkandet avgivna förslagen till författningsändringar

och omredigering av vissa vid skogsvårdsavgifternas taxering och uppbörd

använda blankettformulär i tillämpliga delar måtte genomföras under

förutsättning, att samtliga från allmänna skogar inflytande skogsvårdsavgifter,

efter redovisning till statskontoret, överlämnas till styrelsen.

Vidare hemställes att, därest nyss berörda hemställan funnes icke

böra föranleda vidare åtgärd, sådan ändring måtte vidtagas i skogsvårdsavgiftsförordningen,

att densamma komme att allenast avse sådana

skogar, varmed skogsvårdsstyrelserna hade att taga befattning. Till stöd

för sina yrkanden anför styrelsen — jämte det styrelsen åberopar de synpunkter,

vilka, på sätt förut i annat sammanhang nämnts, styrelsen härutinnan

tidigare framhållit — att det belopp, som komme skogsvårdsstyrelserna

till godo i form av skogsvårdsavgifter från allmänna skogar, torde

kunna anses vara för skogsvårdsstyrelserna av mindre betydenhet i jämförelse

med den stegring, som ägt rum av de till styrelserna utgående

direkta statsanslagen. Det torde därför enligt domänstyrelsens mening

kunna starkt ifrågasättas, huruvida några ekonomiska konsekvenser av

mera allvarlig art skulle drabba skogsvårdsstyrelserna, därest de icke

längre komme i åtnjutande av sagda avgifter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9. 23

Vad först angår frågan om tillämpningsområdet för förordningen örn

skogsvårdsavgift torde det till en början utan vidare stå klart, att antagandet

av den nya skogslagen för lappmarkerna samt Särna och Idre

socknar medför, att förordningen måste utsträckas att gälla beträffande

de skogar, vilka omfattas av sagda lag. Vid lagförslagets behandling

förutsatte statsmakterna, att en dylik åtgärd komme att vidtagas. Huruvida

i detta sammanhang ytterligare ändringar i skogsvårdsavgiftsförordningens

tillämpningsområde böra göras och beträffande den riktning,

vari ändringarna i så fall böra gå, därom äro åter meningarna delade.

Ett godtagande av 1927 års skogssakkunnigas för lappmarken förslag örn

upphävande av 5 § i förordningen skulle innebära, att skogsvårdsavgift

komme att uttagas från samtliga skogar i riket. Domänstyrelsen har

häremot hävdat den åsikten, att skogsvårdsavgift borde utgöras allenast

från de skogar, vilka stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, eller att

i varje fall de allmänna skogarna — i den av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund angivna inskränkta bemärkelsen (kategori I

sid. 19) — borde vara fritagna från skyldighet att utgöra sådan

avgift. Då för närvarande skogsvårdsavgift i de delar av riket,

där 1923 års skogsvårdslag gäller, erlägges — frånsett allenast

sådana kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, beträffande

vilka 1915 års lappmarkslag är tillämplig — för virke från alla

skogar, oberoende av vilka bestämmelser i skogligt hänseende, som för

övrigt äro för dem gällande, skulle bifall till domänstyrelsens förslag

föranleda en väsentlig begränsning av skogsvårdsavgiftsförordningens tilllämpningsområde.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen

hava statsmakterna, då frågan örn uttagande av skogsvårdsavgift

från de allmänna skogarna tidigare varit under omprövning, avböjt att

taga slutlig ställning till densamma under hänvisning närmast till den

betydelse, uppbärandet av skogsvårdsavgifter från nämnda skogar kunde

antagas äga för skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, och under uttalande av

den uppfattningen, att en närmare utredning härutinnan borde företagas,

innan någon ändring skedde i de hittills gällande reglerna. Enligt den

undersökning domänstyrelsen efter uppdrag av Kungl. Majit under år

1927 låtit verkställa rörande beloppet av de skogsvårdsavgifter, som influtit

från vissa, vid uppdragets lämnande angivna, allmänna skogar, har

sagda belopp under åren 1924—1926 i medeltal för år uppgått till sammanlagt

195,378 kronor. Av den genom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund föranstaltade utredningen inhämtas, att av nämnda

belopp 162,111 kronor influtit från skogar, tillhörande staten och kyrkan.

Enligt uppgift av domänstyrelsen i dess utlåtande över 1927 års

skogssakkunnigas från lappmarken betänkande hava skogsvårdsavgifterna

från statsskogarna under åren 1928—1930 uppgått till i årligt medeltal

233,000 kronor. Det är, på sätt framgår av det anförda, ganska avsevärda

belopp, som genom skogsvårdsavgiHerna från de allmänna sko
-

Departe
mentschefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 9.

garna tillföras skogsvårdsstyrelserna. För att icke i det rådande statsfinansiella

läget ytterligare tynga statskassan hava skogsvårdsstyrelserna

under de senare åren på olika sätt begränsat sina utgifter i trots av

de svårigheter, som därigenom kunnat uppstå för styrelserna att tillfredsställande

fullgöra de dem åliggande betydelsefulla uppgifterna. Allenast

härigenom har kunnat undvikas att — särskilt på grund av den minskning

i skogsvårdsstyrelsernas inkomster, som genom de tryckta tiderna

på trävarumarknaden inträtt — förhöjning måst vidtagas av det för fördelning

mellan skogsvårdsstyrelserna av riksdagen årligen anvisade anslaget

till skogsvårdens befrämjande. Det torde emellertid vara uppenbart,

att därest skogsvårdsstyrelserna gå förlustiga den inkomst, de åtnjutit

genom inflytande skogsvårdsavgifter från de allmänna skogarna,

ersättning härför måste i någon form beredas dem. Närmast skulle väl

därvid en ökning av anslagsbeloppet ifrågakomma, ett förfarande, vilket

dock under förhandenvarande omständigheter torde möta vissa svårigheter

och i varje fall måste betraktas såsom mindre önskvärt. Örn det också

ur principiell synpunkt kunde förefalla tilltalande, att de allmänna

skogarna befriades från skogsvårdsavgift, anser jag mig med hänsyn till

det nu anförda icke böra tillstyrka, att någon dylik åtgärd för det närvarande

företages. Godtages denna min uppfattning, torde skyldighet att

utgöra skogsvårdsavgift böra bibehållas jämväl för övriga från skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn undantagna skogar, beträffande vilka ifrågavarande

förordning nu gäller.

Skogsvårdsavgiftsförordningens utsträckande att gälla virke, som avverkas

från skogarna under den nya lappmarkslagen torde, med utgångspunkt

från vad jag i det föregående anfört, böra medföra, att förordningen

förlänas giltighet även beträffande de i lappmarkerna belägna allmänna

skogarna, dock med visst undantag, som jag i det följande skall

angiva. Ett dylikt förfarande överensstämmer med den grundregel, som

följts, då skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift införts i övriga delar

av riket. Emellertid torde sådan avgift icke böra uttagas från de allmänna

skogar, beträffande vilka den gamla lappmarkslagen fortfarande

skall gälla. Sistberörda skogar utgöras av inom de sex norra länen belägna

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Vid

framläggandet av förslaget till den nya lagen uttalade föredragande departementschefen,

att någon nyreglering rörande skogsvården av fastigheter

under stadgad åborätt icke borde komma till stånd, förrän en närmare

utredning rörande förutsättningarna härför verkställts. I avbidan

på den förändring, som nämnda fastigheter således framdeles kunna bliva

underkastade i skogligt hänseende, synes det mig lämpligt, att skogarna

å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra

länen liksom hittills undantagas från skogsvårdsavgiftsförordningens

tillämpning.

Utom de skogar, vilka omfattas av den nya lappmarkslagen, samt all
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

manna skogar finnas i lappmarkerna allmäuningsskogar, lydande under

förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län, samt husbehovsskogar, lydande under lagen den 5

juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden. Allmänningsskogar,

lydande under 1920 års förordning, finnas även i Västerbottens och

Norrbottens läns kustland. I samband med den s. k. dimensionslagens

upphävande och inordnandet av de skogar, beträffande vilka sistnämnda

lag var gällande, under 1923 års skogsvårdslag blevo genom förordningen

den 6 juni 1924 (nr 184) allmänningsskogarna i kustlanden, vilka tidigare

varit fritagna från skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift, underkastade

dylik skyldighet. I överensstämmelse med den princip, som sålunda kommit

till uttryck, torde skogsvårdsavgiftsförordningen nu böra göras tilllämplig

jämväl beträffande allmänningsskogarna i lappmarken. Det må

i detta sammanhang erinras, att skogsvårdsavgifter redan före år 1924 utgått

från de såsom besparingsskogar betecknade allmänningsskogarna

inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Vad lrasbehovsskogarna beträffar

finnas sådana icke utanför lappmarkerna. Det synes riktigt att, såsom

föreslagits av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken, i samband

med att utgörande av skogsvårdsavgift föreskrives för de allmänna skogarna

och allmänningsskogarna i lappmarken dylik förpliktelse stadgas

även för husbehovsskogarna. Den enhetlighet, som härigenom vinnes,

torde vara ägnad att underlätta tillämpningen av hithörande bestämmelser.

På grund av det anförda torde 5 § förordningen örn skogsvårdsavgift

böra sålunda ändras, att från förordningens tillämpning allenast bliva

undantagna de skogar, vilka kvarstå under 1915 års lappmarkslag. Ändringen

torde böra träda i kraft samma dag som den nya lappmarkslagen

eller således den 1 januari 1934.

De synpunkter, jag framhållit beträffande utgörande av skogsvårdsavgift

från de allmänna skogarna, torde böra anläggas jämväl vid bedömandet

av det förslag, som framkommit därom, att samtliga från allmänna

skogar inflytande skogsvårdsavgifter skulle efter redovisning till

statskontoret överlämnas till domänstyrelsen. Jag har således ansett

mig icke nu kunna tillstyrka detta förslag. Icke heller har jag funnit

mig böra biträda förslaget, att domänverket skulle genom särskilt statsanslag

gottgöras för de skogsvårdsavgifter, som utginge från statens

skogar.

Enligt förenämnda förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län skall dylik skog stå under skogsstatens uppsikt

och kontroll samt, där ej särskild förvaltare för densamma blivit i

viss ordning anställd, jämväl under skogsstatens vård och förvaltning.

Enligt stadgande i förordningens § G första stycket skall all avverkning

ske efter utsyning därvid träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller

mera i genomskärning, skola särskilt stämplas. För utsyning och stämpling

Bihang lill riksdagens protokoll BISS. 1 sami. Nr !). •*

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

av virke å allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning,

skall, enligt andra stycket i samma paragraf, till statsverket gäldas

gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Majit. Dylika grunder

äro angivna i förut omförmälda kungörelse den 19 november 1915 angående

gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall inom de

sex norra länen m. m. Även vid avverkning å busbebovsskog måste i vissa

fall, enligt lagen angående husbebovsskogar inom vissa områden, utsyning

oell stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman äga rum. På

grund av stadgande i 5 § kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915) angående

utsyning och stämpling å vissa husbebovsskogar inom Västerbottens

oell Norrbottens läns lappmarker åligger det såväl vid dylik utsyning och

stämpling som även vid undersökning av skogsmark för omläggning till

åker eller äng, som enligt förenämnda lag skall verkställas av skogsstatstjänsteman,

sökanden att till statsverket gälda ersättning enligt bestämmelserna

i 1915 års kungörelse. I sin motivering till förslaget angående

den nya lappmarkslagen framhöll föredragande departementschefen, att

det skulle innebära en obillighet att, såsom lagförslaget gestaltats, uttaga

såväl skogsvårdsavgifter som särskild ersättning för utsyningar och övriga

i lagen föreskrivna förrättningar. I anslutning till detta uttalande har i

lagen stadgats, att vid förrättning, som nyss nämnts, sökanden visserligen

skall utgöra nödig liantlangning, men att, med vissa undantag, som

här icke behöva närmare beröras, övriga kostnader skola utgå av skogsvårdsstyrelsens

medel. De synpunkter, vilka sålunda vunnit beaktande,

torde vara förtjänta att tillämpas jämväl i fråga örn allmännings- och

liusbehovsskogarna. Under förutsättning att skogsvårdsavgiftsförordningen

gives den utsträckta tillämpning, jag förordat, synas således innehavarna

av nämnda skogar böra befrias från de utsynings- och, vad angår

husbehovsskogarna, undersökningsavgifter, vilka, på sätt nyss angivits,

det nu åligger dem att gälda. Den ändring, som härav må föranledas

i 1918 års kungörelse angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, vilken

kungörelse tillkommit i administrativ ordning, torde jag framdeles

få anmäla för Kungl. Majit. De ändringar, vilka påkallas i 1920 års förordning

angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län,

torde böra föreläggas riksdagen för antagande. Förutom den ändring,

vilken föranledes i § 6 av sistnämnda förordning, torde viss jämkning erfordras

av stadgandet i andra stycket av förordningens § 14.

Den inkomstminskning, som förorsakas domänverket genom att nyssnämnda

avgifter från allmännings- och husbehovsskogarna icke vidare

komma att inflyta, torde böra täckas genom statsanslag i överensstämmelse

med vad som sker beträffande domänfondens kostnader för tillsyn å

skyddsskogar. Erinras må, att enligt lagen den 24 juli 1903 (nr 79 sid. 7)

angående skyddsskogar den utsyning av skogsstatens tjänstemän, som

där föreskrives, skall ske på statens bekostnad. I anslutning till vad som

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

tillämpas i fråga om sistnämnda skogar torde domänstyrelsen kava att

för budgetåret 1934/1935 inkomma med det anslagsäskande, avseende befattningen

med allmännings- och busbehovsskogarna under kalenderåret

1934, vilket föranledes av de förordade ändringarna. Det torde kunna antagas,

att det här kommer att röra sig örn allenast ett jämförelsevis ringa

belopp.

Jag övergår nu till frågan rörande redovisning och fördelning av inflytande

skogsvårdsavgifter. Det har såsom nämnts ifrågasatts, att den

redovisning, som äger rum till statskontoret, skulle i stället för nu stadgade

10 procent av samtliga inom vederbörande landstingsområde inflytande

skogsvårdsavgifter omfatta de avgifter, vilka inflyta från de inom

området belägna allmänna skogarna. Motiven till en dylik ändring hava

förut angivits.

Av den utredning, som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

låtit verkställa, torde framgå, att fördelarna av den ifrågasatta ändringen

skulle bliva tämligen obetydliga. Det totalbelopp, som komme att redovisas

till statskontoret, skulle bliva i det närmaste oförändrat. Även för

de enskilda skogsvårdsstyrelserna komme, med få undantag, resultatet att

bliva detsamma som enligt nu tillämpade regler. Å andra sidan skulle

vissa besvärligheter uppstå vid virkestaxeringen liksom också vid debiteringen,

uppbörden och redovisningen av skogsvårdsavgifterna, varjämte

extra kostnader komme att förorsakas det allmänna. Centralrådet har

med hänsyn till det anförda ansett sig icke böra tillstyrka ändringens

genomförande. Jämväl statskontoret och domänstyrelsen hava uttalat sig

i avstyrkande riktning. För egen del biträder jag den uppfattning, vartill

myndigheterna sålunda kommit.

I anslutning till vad jag förut anfört har jag låtit inom jordbruksdepartementet

utarbeta dels förslag till förordning om ändrad lydelse av

5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, dels

ock förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 18 juni

1920 (nr 331) angående allmänning ssko g ar i Västerbottens och Norrbottens

län.

Departementschefen uppläser härefter berörda förslag samt hemställer,

att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

Bilaga A.

Skogsvård sa vgifter, influtna 1 årligt medeltal under perioden 1924—26 från vissa

allmänna skogar inom de olika skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden.

Domänstyrelsens utredning år 1927.

Landstingsområde eller skogsvårdsstyrelsens

verksamhetsområde

v i r

upphugget

k e förs

å rot

å 1 t

summa

k

rönö

r

Stockholms läns............................................

921

2,943

3,864

Uppsala » .............................................

615

7,375

7,990

Södermanlands » .............................................

3,682

4,108

7,790

Östergötlands » .............................................

5,845

5,093

10,938

Jönköpings » .............................................

2,475

9,318

11,793

Kronobergs » ............................................

2,324

5,584

7,908

Kalmar läns norra .............................................

1,325

4,350

5,675

Kalmar läns södra .............................................

2,898

2,770

5,668

Gotlands läns................................................

178

684

862

Blekinge » ................................................

529

445

974

Kristianstads » ................................................

1,729

1,237

2,966

Malmöhus » ................................................

606

310

916

Hallands » ................................................

790

251

1,041

Göteborgs och Bohus läns ..................................

445

86

531

Älvsborgs läns ..........................................

3,894

2,441

6,335

Skaraborgs » ..........................................

7,719

6,429

14,148

Värmlands » .........................................

4,490

4,935

9,425

Örebro » ..........................................

5,026

2,807

7,833

Västmanlands » .........................................

3.433

3,196

6,629

Kopparbergs » ..........................................

5,831

15,057

20,888

Gävleborgs » ..........................................

1,867

12,648

14,515

Västernorrlands » ..........................................

786

16,421

17,207

Jämtlands » ..........................................

775

13,546

14,321

Västerbottens » ..........................................

889

6,168

7,057

Norrbottens » ..........................................

3,393

4,711

8,104

Summa

62,465

132,913

195,378

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 9.

29

Bilaga B.

jämförelse mellan inom de olika landstingsområdena under åren 1924—26 1 årligt

medeltal totalt debiterade skogsvårdsavgifter och under samma period i

medeltal för år influtna skogsvårdsavgifter från de allmänna skogar,

vilka avses i domänstyrelsens utredning.

Län ds ti n gson! råde

I medeltal under åren

1924—26 debiterade skogs- vårdsavgifter efter avdrag

för avkortningar och av- skrivningar under

samma år

I medeltal under åren

1924—26 influtna skogs- vårdsavgifter från de all- männa skogarna

summa

kronor

10 procent

kronor

summa

kronor

i procent av

totalt debite- rade

37,930

3t793

10 9

Uppsala » ..........................

45,124

4,512

7,990

17.7

Södermanlands » ...........................

70,480

7,048

7,790

11.1

Östergötlands » ...........................

71,273

7,127

10,938

15.8

Jönköpings » ...........................

82,018

8,202

11,793

14.4

Kronobergs » ...........................

61,263

6,126

7,908

12.9

Kalmar » norra ..................

43,527

4,353

5,675

13.0

Kalmar » södra ..................

34,901

3,490

5,668

16.9

Gotlands » ...........................

6,396

640

862

13.5

Blekinge » ...........................

12,899

1,290

974

7.6

Kristianstads » ...........................

27,193

2,719

2,966

10.9

j Malmöhus » ...........................

14,123

1,412

916

6.5

| Hallands » ...........................

9,130

-CO

l-H

05

1,041

11.4

i Göteborgs o. Bohus läns ..................

8,780

878

531

6.J

j Älvsborgs läns...........................

61,645

6,165

6,335

10.8

| Skaraborgs » ..........................

43,903

4,390

14,148

32.9

| Värmlands » ...........................

179,535

17,954

9,425

5.2

'' Örebro » ...........................

60,606

6,061

7,833

12.»

Västmanlands » ...........................

45,357

4,536

6,629

14.6

Kopparbergs » ...........................

184,084

18,408

20,888

11.8

Gävleborgs » ...........................

194,021

19,402

14,515

7.5

Västernorrlands » ..........................

182,499

18,250

17,207

9.4

Jämtlands » ...........................

205,427

20,543

14,321

7.0

Västerbottens1 » ...........................

68,580

6,858

7,057

10.8

Norrbottens1 » ...........................

29,324

2,932

8,104

27.6

I Summa och medeltal

1,780,018

178,002

195,378

11.0

* Beloppen avse åren 1925—26.

Hiliana till riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 9. \

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.

Bilaga C.

Jämförelse mellan inom de olika landstingsområdena under åren 1924—26 i årligt

medeltal totalt debiterade skogs vårdsa vgifter och under samma period i medeltal

för år influtna skogsvårdsavgifter från stats- och kyrkoskogar.

1

Landstingsområde

;

I medeltal un- der åren 1924—

26 debiterade

skogsvårdsav- gifter efter av- drag för avkort- ningar och av- skrivningar un- der samma år

kronor

I medeltal rinder åren 1924—

26 influtna skogsvårdsav- gifter från stats- och

kyrkoskogar

summa

kronor

i % av totalt

debiterade

■ Stockholms läns .......................................

37,930

2,224

5.9

Uppsala » .......................................

45,124

3,278

7.8

Södermanlands » ......................................

70,480

5,349

7.6

Östergötlands » .......................................

71,273

7,640

10.7

Jönköpings » .................. ....................

82,018

10,739

13.1

Kronobergs » .......................................

61,263

7,769

12.7

Kalmar » norra ..............................

43,527

5,547

12.7

Kalmar » södra .............................

34,901

5,356

15.4 .

Gotlands » .......................................

6,396

849

13.3

Blekinge » ...................................

12,899

693

5.4

Kristianstads » .......................................

27,193

2,889

10.6

Malmöhus » .......................................

14,123

916

6.5 .

Hallands » ...............,........................

9,130

1,041

11.4

Göteborgs och Bohus läns ..............................

8,780

531

6.0

Älvsborgs läns .......................................

61,645

5,670

9.2

Skaraborgs » .....................................

43,903

12,055

27.5

Värmlands » .....:..................................

179,535

8,590

4.8

Örebro » .......................................

60,606

5,292

8.7

Västmanlands » ...................................

45,357

4,493

9.9

Kopparbergs » .......................................

184,084

13,337

■ 7.2

Gävleborgs » ..... ....................................

194,021

11,524

5.9

Västernorrlands ». ..................................

182,499

17,085

9.4

Jämtlands » ......................................

205,427

14,321

7.0

Västerbottens1 ....i............................

68,580

7,057

10.3

Norrbottens:1 . .» .....;...,..............................

29,324

7,866.

26.8

. • • i Summa och medeltal

1,780,018

162,111 .

9.1

1 Beloppen avse. åren 1925—26.

822G44. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:66 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle. a1 i texten
  2. JoU 1933:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 s. 1 i texten
  3. JoU 1933:14 Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser rörande användandet av skogsvårdsavgiften för avverkning av skog å kyrklig fastig s. 11 i texten