Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap

1933-02-10 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:90, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321)

angående införande av lagen örn förmynderskap; given

Stockholms slott den 10 februari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni

1924 (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 90.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen örn förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1924 angående införande av

lagen om förmynderskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 3 maj 1929

(nr 70), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Med---stad.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses, utan skall vad i 3 kap.

11 § och 5—12 kap. nya lagen ävensom i denna lag stadgas örn överförmyndare

i stället gälla i fråga örn förmyndarkammaren. Dock må frågor örn samtycke

eller tillstånd, varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9 och 13 §§ nya lagen, upptagas och

avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller

annan lämplig person, som rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall å

denne tillämpas vad i nya lagen stadgas örn överförmyndare. I avseende å

fullföljd av talan mot beslut, som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i

12 kap. 25 § nya lagen stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom

gälla vad som är föreskrivet örn talan mot rättens beslut.

Arvode enligt de i 3 kap. 12 § nya lagen stadgade grunder skall utgå till

förmyndarkammaren utom beträffande sådant förmynderskap för underårig

eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådstuvurätts tillsyn i samband

med inregistrering av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift utgått.

Angående avvecklingen av förmyndarkammarens förvaltning av medel, varom

i första stycket sägs, samt angående förmyndarkammarens handhavande

av de åligganden, som enligt nya lagen ankomma på överförmyndare, meddelas

närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock skola äldre bestämmelser

gälla i fråga örn arvode till förmyndarkammaren, såvitt angår arvode för tiden

före 1933 års ingång eller arvode för sådan tid under första halvåret 1933, i

fråga örn vilken sluträkning skall avgivas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungm i statsrådet å Stockholms slott

den 27 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Enligt 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande av lagen

örn förmynderskap skall Stockholms förmyndarkammare upphöra med sin i

enlighet med äldre föreskrifter utövade verksamhet, dock att kammaren fortfarande

skall handhava förvaltningen av omyndigas samt frånvarande och

okända arvingars kontanta medel, som innestodo hos kammaren den 1 januari

1925. Omförmälda medelsförvaltning må enligt Konungens förordnande övertagas

av Stockholms stad. Under den tid kammaren sålunda handhar förvaltningen

av berörda medel skall överförmyndare icke utses, utan skall under

tiden förmyndarkammaren enligt särskilda bestämmelser fungera såsom överförmyndare.

Med underdånig skrivelse den 29 december 1931 har Överståthållarämbetet

jämte eget utlåtande överlämnat framställningar från förmyndarkammaren

och Stockholms magistrat, däri hemställts, att den kammaren nu tillkommande

medelsförvaltningen skall övertagas av Stockholms stad genom drätselnämnden.

I dessa framställningar har tillika förordats, att jämväl efter avvecklingen

av kammarens medelsförvaltning den nuvarande anordningen i fråga örn

överförmyndare i Stockholm måtte tillsvidare bibehållas. Jag anhåller nu att få

anmäla detta ärende för Kungl. Maj :t i vad det angår frågan örn överförmyndare.

Innan den nu gällande lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap trädde i

kraft den 1 januari 1925, tillkom det förmyndarkammaren att utöva vård och

inseende över de under Stockholms rådhusrätts domvärjo lydande omyndigas tillhörigheter

i fastigheter, lösegendom, kontanta medel och värdehandlingar ävensom

egendom, tillhörig frånvarande eller okända arvingar. Förmyndarkammaren

förvaltade själv de kontanta medlen, vilka sammanslogos till en fond,

den s. k. allmänna fonden, och å vilka gottgjordes ränta efter en av Kungl.

Maj .t fastställd räntefot. .Värdehandlingarna förvarades av förmyndarkam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

maren, under det att själva förvaltningen av värdehandlingarna utövades av

förmyndaren eller gode mannen, dock att vissa åtgärder ombesörjdes av förmyndarkammaren,

som även hade viss kontroll över förmyndarens eller gode

mannens förvaltning.

Kammarens inkomster utgjordes av dels avkomsten av allmänna fonden, dels

avkomsten av en särskilt bildad garantifond, dels ock inflytande avgifter, nämligen

bouppteckningsavgifter av stärbhus samt de årliga avgifter, som erlades

för omyndig tillfallen egendom från stärbhus av vilket bouppteckningsavgift

icke utgått.

Allt från sitt inrättande har förmyndarkammaren varit samorganiserad med

Stockholms rådhusrätt. Den består nu av borgmästaren, en rådman samt en

av de två hos kammaren anställda förste assessorerna eller assistenten. Borgmästaren

och rådmannen äro tillika ledamöter av rådhusrättens första avdelning.

Beträffande förmynderskapsvårdens anordnande föreslog lagberedningen i

sitt betänkande med förslag till lag örn förmynderskap m. m., i syfte att bereda

de omyndiga ökad trygghet, dels inrättande av ett nytt kontrollorgan, överförmyndare,

i den dittillsvarande godemansinstitutionens ställe, dels bestämmelser

rörande förvaltningen av omyndigs egendom, avseende en betryggande

placering av dennes tillgångar, dels ock särskilda kontrollåtgärder för det fall

att omyndigs tillgångar vore till större belopp anbragta i värdehandlingar eller

insatta i bank.

I fråga örn förmyndarkammaren uttalade beredningen, att även örn kammaren

under gångna tider och så länge tidigare gällande lagstiftning bestode

måste anses hava fyllt ett behov, det icke förelåge anledning att bibehålla denna

särskilda institution för Stockholm, örn beredningens förslag skulle bliva

upphöjt till lag. Om sålunda kammaren icke borde bibehållas och till följd

därav förmyndarna borde beredas tillfälle att från kammaren uttaga de värdehandlingar

som där förvarades, för att i stället med dem förfara enligt bestämmelserna

i den nya lagen, samt nya kontanta medel efter nya lagens genomförande

icke längre borde tillföras kammaren, måste förvaltningen av kontanta

medel, som innestode hos kammaren när den nya lagen trädde i kraft,

ställas under avveckling. Beredningen, som föreslog att det skulle ankomma

på Kungl. Maj :t att träffa bestämmelser örn avvecklingen, förutsatte dock att

avvecklingen lämpligast verkställdes på det sätt, att utbetalning av innestående

medel skedde allt efter som förmynderskapen och godmanskapen upphörde

genom dödsfall, myndigblivande, bortovarandes återkomst eller av annan orsak.

Sedan på detta sätt avvecklingen fortgått under några år, torde möjlighet föreligga

att till viss av Kungl. Majit bestämd tid, som kunde beräknas inträffa

efter sex eller sju år, verkställa utbetalning av alltjämt innestående medel.

Under den tid då kammaren stöde under avveckling, skulle tillstånd rörande

dispositionen av de hos densamma innestående medlen lämnas av kammaren

själv. Då kammaren sålunda i visst avseende måste tjänstgöra såsom kontrollorgan,

hade det synts beredningen olämpligt, att under ifrågavarande tid

de göromål som enligt nya lagen ankomme på överförmyndaren handlades av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

5

annan än kammaren. En uppdelning mellan särskild överförmyndare oell

kammaren av tillsynen över förmynderskapen vore svår att genomföra oell

skulle lätt kunna föranleda kompetenskonflikter mellan dem. Med hänsyn

härtill föreslog beredningen, att i Stockholm överförmyndare tills vidare icke

skulle utses, och att under tiden de överförmyndare åliggande uppgifterna

skulle handhavas av kammaren. Rörande tidpunkten för upphörandet av

denna anordning skulle det tillkomma Kungl. Majit att fatta beslut. Lämpligast

ansågs vara, att särskild överförmyndare övertoge tillsynen först från

den tidpunkt då kammarens verksamhet definitivt upphörde. Om den föreslagna

anordningen genomfördes, torde därigenom också en särskild fördel

kunna vinnas. Med den anhopning av förmögenheter som förekomme i Stockholm,

torde en utbyggnad av överförmyndarinstitutionen därstädes vara påkallad.

Medan de överförmyndaren åliggande göromålen handhades av kammaren,

syntes erfarenhet kunna vinnas örn det arbete dessa göromål krävde,

och det borde därför bliva möjligt att, när överförmyndare slutligen tillsattes,

träffa de anordningar som enligt de vunna erfarenheterna vore lämpliga.

Medan kammaren fungerade såsom överförmyndare, skulle samtliga i 5—12

kap. i förslaget till den nya lagen ävensom i förslaget till lagen angående införande

av samma lag givna bestämmelser om överförmyndare tillämpas på

kammaren, varjämte stadgandet i 3 kap. 6 (11) § förslaget till den nya lagen

örn förandet av vissa böcker ävenledes skulle gälla. Dessutom erfordrades

vissa reglementariska föreskrifter, vilka lämpligen borde meddelas av Kungl.

Majit. Slutligen framlade lagberedningen förslag rörande arvode till kammaren

i vissa fall under avvecklingstiden.

Inom lagrådet, vars yttrande inhämtats över omförmälda förslag, yppade

sig särskilda meningar rörande förmyndarkammarens framtida ställning. Lagrådets

flesta ledamöter anslöto sig till den ståndpunkten, att kammaren borde

upphöra, under det att en ledamot uttalade sig för att kammaren skulle tills

vidare äga bestånd såsom förvaltningsorgan samt utredning verkställas, örn

och under vilka villkor densamma kunde såsom sådant även för framtiden

bibehållas. Samme ledamot ansåg tveksamt, örn åt kammaren lämpligen kunde

överlämnas att, på sätt torde varit avsett, under övergångstiden, även om

denna skulle kunna begränsas till ett mindre antal år, kollegialt fullgöra de

åligganden som enligt nya lagen ankomme på överförmyndaren; enligt denna

ledamots mening borde särskilda överförmyndare tillsättas även för Stockholm

i och med förmynderskapslagens ikraftträdande. Till sistnämnda uttalande

anslöt sig även en annan ledamot.

Föredragande departementschefen ansåg jämväl, att förmyndarkammaren

icke borde bibehållas, och fann vad i lagrådet anförts därom, att överförmyndarfunktionerna

icke lämpade sig för ett kollegialt handhavande samt att

följaktligen särskilda överförmyndare borde tillsättas även för Stockholm i

och med förmynderskapslagens ikraftträdande, vara synnerligen tungt vägande.

Örn särskilda överförmyndare skulle utses medan kammaren stöde

under avveckling, skulle det emellertid icke kunna undvikas, att man å ena

sidan finge en överförmyndarinstitution, som med hänsyn till behovet av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:is proposition nr 90.

kanslipersonal skulle draga avsevärda kostnader, och å andra sidan hade den

gamla kammaren med dess talrika personal, som icke kunde tillbörligen sysselsättas

enbart med avvecklingen av penningförvaltningen men som dock

skulle uppbära full avlöning i enlighet med de för kammarens tjänstemän gällande

bestämmelser. Ur såväl praktiska som ekonomiska synpunkter syntes

det departementschefen därför erforderligt att under övergångsperioden undvika

en fullständig skillnad mellan överförmyndarinstitutionen och kammaren.

Med anledning av vad i lagrådet anförts mot ett kollegialt handhavande

av överförmyndarens åligganden syntes möjligheten böra hållas öppen att

överlämna åt en eller flera personer att var för sig avgöra sådana frågor, där

ett kollegialt avgörande med hänsyn till frågornas brådskande natur framstode

såsom särskilt olämpligt. En sådan uppgift kunde anförtros åt viss ledamot

av kammaren eller åt någon dess tjänsteman men borde också kunna

lämnas åt utomstående person, vilken då till sin hjälp skulle äga anlita kammarens

personal och vilken skulle äga åtnjuta arvode på kammarens stat.

Sedan proposition i ärendet avlåtits till riksdagen, väcktes inom första kammaren

en motion (nr 262) av herr Lindhagen, däri hemställdes, bland annat,

att riksdagen ville 1) besluta sådan ändring i förslaget, att förmyndarkammaren

skulle i samorganisation med rådhusrätten fortfarande handhava kontrollen

å förmynderskap i huvudstaden samt på samma gång vara överförmyndare

därstädes i enlighet med den instruktion, som Konungen kunde,

även med erforderlig ändring av vissa kontrollbestämmelser i lagen, närmare

bestämma, och 2) i händelse yrkandet under 1) ej bifolles, besluta den ändring

i 13 § av lagen örn övergångsbestämmelser, att förmyndarkammaren tills

vidare, så länge bouppteckningsavgifterna inflöte, skulle även beträffande

förvaltning av kontanter och värdehandlingar väsentligen kunna bibehållas i

sin dåvarande organisation med tillägg av den uppgift att vara överförmyndare

och den klagorätt över förmyndarkammarens beslut, som i nämnda § omförmäldes;

och skulle Konungen äga att härom närmare bestämma genom instruktion,

som även finge innehålla erforderlig modifikation av vissa kontrollbestämmelser

i lagen.

Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 29, att utskottet i huvudsak

kunde ansluta sig till vad motionären föreslagit. Däremot hyste utskottet

den uppfattningen, att en sådan förmyndarkammare borde vara helt anknuten

till den lagstiftning som gällde för riket i övrigt. Med hänsyn härtill hade

det synts, att på en förmyndarkammare i Stockholm, som skulle vid sidan av

förmyndarna utgöra enda organ för förmyndarvården, borde ställas det kravet,

att densamma skulle fullgöra allt vad som enligt det föreliggande förslaget

ålåge såväl överförmyndaren som bankerna. Förmyndarkammaren borde

sålunda få tillsvidare äga bestånd med de nya uppgifter, varom fråga vore,

och provisoriskt anpassa sig efter den nya lagstiftningen, varigenom vunnes

erfarenhet örn dess förmåga att över huvud även för framtiden gå i land med

uppgiften. För den händelse detta visade sig vara fallet, borde en ingående

utredning verkställas rörande kostnadsfrågan och den därmed sammanhängande

frågan örn en mera genomgripande omorganisation, vilken särskilt syri
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

7

tes böra inriktas på nedbringande av utgifterna. Därest denna utredning gåve

vid handen att förmyndarkammaren även efter bouppteckningsavgifternas

avskaffande kunde fortsätta sin verksamhet till nytta för de omyndiga och

utan dessas betungande med större kostnader än som skulle drabba dem örn

förmyndarkammaren indroges, borde utredningen läggas till grund för en

ändring i förmynderskapslagen, avseende förmyndarkammarens definitiva inpassande

i denna. Vid utredningen syntes emellertid hänsyn böra tagas även

till möjligheten att förmyndarkammaren kunde tillåtas bestå med mera inskränkta

uppgifter, i vilket fall således vissa områden skulle komma att behandlas

enligt förmynderskapslagstiftningens allmänna regler. På grund av

den ståndpunkt utskottet sålunda intagit hade utskottet företagit en omarbetning

av lagen, avseende ett bibehållande av Stockholms förmyndarkammare

tills vidare; och ville utskottet i övrigt föreslå riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning i avseende å förutsättningarna för

förmyndarkammarens bibehållande även för framtiden.

Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren propositionen

med en mindre jämkning, medan andra kammaren godkände propositionen oförändrad.

Vid sammanjämkning beslöts i enlighet med första kammarens mening.

Nu gällande bestämmelser angående förmyndarkammaren äro, såsom tidigare

nämnts, intagna i 13 § lagen angående införande av lagen örn förmynderskap.

Enligt dessa bestämmelser gäller, utöver vad tidigare anförts, att

för Stockholms stad skall, intill dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyndare

icke utses, utan skall under tiden vad i 3 kap. 11 § och 5 12 kap.

nya förmynderskapslagen ävensom i promulgationslagen stadgas örn överförmyndare

i stället gälla i fråga örn förmyndarkammaren, dock att vissa frågor

örn samtycke eller tillstånd må upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren,

någon dess tjänsteman eller annan lämplig person som

rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall a denne tillämpas vad i nya

lagen stadgas örn överförmyndare. Under ifrågavarande tid skall arvode enligt

de i 3 kap. 12 § förmynderskapslagen stadgade grunder utgå till förmyndarkammaren

beträffande vissa förmynderskap och godmanskap.

Angående förmyndarkammarens förvaltning av de kontanta medlen samt

angående handhavandet under avvecklingstiden av de åligganden, som enligt

nya lagen ankomma på överförmyndare, hava med stöd av stadgande i omförmälda

lagrum meddelats närmare föreskrifter i en den 21 november 1924

(nr 480) utfärdad kungörelse med särskilda bestämmelser rörande förmyndarkammarens

i Stockholm verksamhet.

Efter ikraftträdandet av lagen örn förmynderskap och vad därmed sammanhänger

upphörde alltså förmyndarkammarens förvaltning av de omyndigas

värdehandlingar omedelbart, och förmyndarkammaren utlevererade samtliga

hos kammaren tidigare för omyndiga och bortovarande förvarade värdehandlingar.

Kammarens förvaltning av värdehandlingar inskränker sig numera

till bland annat de värdehandlingar, obligationer samt reverser med hypotek

av inteckningar, vari de för omyndiga eller bortovarande hos förmyndarkammaren

innestående kontanta medel ävensom kammarens garantifond av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. &laj:ts proposition nr 90.

förmyndarkammaren placerats. Efter den 1 januari 1925 få ej kontanta medel

insättas i förmyndarkammaren, varemot kammaren bibehållits vid sin

gamla förvaltning av de kontanta medel, tillhöriga omyndiga eller bortovarande,

vilka hos kammaren innestodo vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.

De två hos förmyndarkammaren anställda förste assessorerna och assistenten

hava — var å sin rotel, därvid arbetet fördelas mellan rotlarna enligt

särskilda grunder — att av förmyndarna och gode männen mottaga alla

handlingar, som ingivas till förmyndarkammaren, och att ombesörja expediering

av beslut, bevis och handlingar; att tillse att redovisningshandlingar,

som förmyndare och gode män hava att avgiva, inkomma i rätt tid; att underkasta

redovisningshandlingar den granskning, som åligger överförmyndare,

och att för förmyndarkammaren anmäla vad vid granskningen förekommit

eller, därest anledning föreligger att åtgärd mot förmyndare eller god man

vidtages utan dröjsmål, hos rådhusrättens första avdelning i förmynderskapsärenden

göra anmälan därom; samt att i förmyndarkammaren föredraga de

frågor och ärenden rörande visst förmynderskap eller godmanskap, som skola

av förmyndarkammaren avgöras. Vidare skola de i avseende å förmynderskap

eller godmanskap, som tillhöra en var rotel, meddela samtycke eller tillstånd

varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9 och 13 §§ förmynderskapslagen ävensom,

var för sin överförmyndarrotel, föra den förmynderskapsbok som det åligger

förmyndarkammaren att föra. Dessutom skola de såsom ledamöter i förmyndarkammaren

deltaga i handläggningen och avgörandet av de ärenden

som beröra förmynderskap och godmanskap å vederbörande rotel.

I detta sammanhang torde jämväl böra nämnas att Kungl. Majit den 30

december 1930 förordnat, att skyldighet att utgiva bouppteckningsavgift i

Stockholm icke skall åligga dödsbon efter personer vilka avlida efter ingången

av år 1931.

Sedan förhandlingar upptagits mellan Stockholms stad och av förmyndarkammaren

utsedda delegerade angående kammarens avveckling och därmed

sammanhängande frågor, framlade de delegerade den 30 januari 1929 ett

betänkande i ärendet, däri hemställdes — förutom, att medelsförvaltningen

skulle övertagas av Stockholms stad genom drätselnämnden -— att den nuvarande

provisoriska anordningen rörande Stockholms överförmynderskap finge

jämväl efter avvecklingen bibehållas tills vidare samt att en särskild expedition

för överförmynderiet anordnades. I yttrande över de delegerades förslag

har förmyndarkammaren tillstyrkt detsamma.

Till stöd för förslaget har anförts i huvudsak:

I Stockholm, där förmynderskap med större förmögenhetsförvaltning hopades,

förekomme på grund av de växlande och komplicerade förhållandena i

stor utsträckning ärenden av sådan art och beskaffenhet, att för deras allsidiga

behandling erfordrades juridiska kunskaper. Det vore därför önskvärt,

att överförmyndarna vore juridiskt bildade. En dylik fordran kunde icke vidhållas,

därest överförmyndarna utsåges kommunalt, såsom föreskreves i förmynderskapslagen.

Ju större förmögenheterna vore, dess flera anledningar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 90.

9

förelåge att söka överförmyndarens samtycke till olika åtgärder. En fördel

med den nuvarande anordningen vore jämväl möjligheten till kollegial behandling

av viktigare ärenden; särskilt framträdande vore detta behov i fråga örn

mer invecklade juridiska ärenden. Den omedelbara kontakten mellan rådhusrätten

och överförmyndare, som nu rådde i huvudstaden, förenklade arbetet

väsentligt. Sålunda bortfölle all den tidsödande skriftväxling mellan rätten

och överförmyndarna, som eljest vore nödvändig; likaledes hade överförmyndarna

ansetts frikallade från skyldighet att till domstolen ingiva uppgift

angående överförmyndares uppsikt över förmyndares och gode mäns förvaltning.

Att rådhusrättens och överförmyndarens verksamhet vore organiskt sammanvävd

innebure även fördel för allmänheten. För allmänheten måste det

jämväl vara fördelaktigt att hava tillgång till fast anställda överförmyndare

med bestämd daglig tjänstgöring även örn förmiddagarna. Det vore i allmänhetens

intresse, att överförmyndarna träffades på samma ställe och hade gemensam

expedition. Därest särskilda överförmyndare skulle utses, vore det

troligt att ett antal av minst sex överförmyndare skulle behöva utses. En

sådan anordning skulle emellertid försvåra ernåendet av en likformig behandling

av ärendena, och man finge jämväl räkna med tätare ombyten. Den

kännedom rörande förmynderskapen, som överförmyndaren måste äga, förvärvades

icke inom kort tid^ Därest överförmynderiet anförtroddes åt ett

större antal personer vilka skulle hava överförmynderiet vid sidan av annan

verksamhet, vore det naturligt, om dessa icke skulle hava erfarenhet, tillfälle

eller tålamod att i den omfattning som nu skedde betjäna allmänheten. Beträffande

förslaget örn anordnande av en expedition för överförmynderiet yttrade

kammaren, att det icke vore avsikten att inrätta en ny expedition med

därtill hörande personal för allmänhetens betjänande utan örn ett överförmyndarnas

gemensamma kansli.

I sin framställning har förmyndarkammaren vidare framhållit, att stadgandena

i 13 § tredje stycket promulgationslagen rörande överförmyndararvoden

i Stockholm vore otydliga. I detta lagrum föreskreves att, under tid

varunder överförmyndare icke skall utses, arvode enligt de i 3 kap. 12 §

förmynderskapslagen stadgade grunder skall utgå till förmyndarkammaren,

såvitt fråga är örn förmynderskap för omyndigförklarad eller örn sådant förmynderskap

för underårig eller godmanskap, som ställts under Stockholms

rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning för vilken

bouppteckningsavgift ej utgått, eller örn förmynderskap för underårig eller

godmanskap varå tillsynen från annan domstol överflyttats till rådhusrätten.

Dessa stadganden hava avsett att uttala, att omyndiga, utgångna

från stärbhus av vilka bouppteckningsavgift till kammaren erlagts, skulle

vara fria från avgift. I stället för att angiva förutsättningarna för befrielse

från avgift hade man sökt uppräkna de olika fall, i vilka avgift skulle utgå.

Detta uppräknande hade emellertid icke blivit fullständigt, och härigenom hade

befrielse från avgift kommit att medgivas flera kategorier omyndiga än

som i själva verket avsetts. Enligt den tolkning kammaren funnit sig böra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe
ments
chefen.

giva stadgandet hade, i fråga om underåriga, avgift uttagits endast av omyndiga,

tillhörande de i bouppteckningshänseende särskilt privilegierade kategorierna,

såsom adliga m. fl., samt beträffande sådana förmynderskap, varå

tillsynen överflyttats till rådhusrätten från annan domstol. I fall då förmynderskap

för underåriga inskrivits hos rätten i samband med egendoms

mottagande på grund av gåva eller testamente, hade således de omyndiga

varit fria från avgift. Detsamma hade, ehuru måhända lagens uttryck ej

nödvändigt föranlett därtill, varit fallet, när förmynderskap inskrivits i samband

med bouppteckning efter arvlåtare vilken haft sitt hemvist på annan

ort än i Stockholm. Kammarens ståndpunkt till tolkningen av ifrågavarande

lagrum vore alltjämt densamma. Kammaren ansåge alltså, att därest i framtiden

befrielse från avgift endast skulle tillkomma de underåriga vilka erlagt

bouppteckningsavgift i Stockholm, lagrummet måste ändras. Det syntes

vara lämpligt, att de omyndiga vilka erlagt bouppteckningsavgift alltjämt

befriades från skyldigheten att erlägga överförmyndararvoden. Riktigast

vore dock, att denna förmån kunde inskränkas till att gälla den del av en

omyndigs tillgångar, för vilken bouppteckningsavgift erlagts. En sådan begränsning

kunde emellertid av praktiska skäl svårligen åstadkommas. Kammaren

föresloge alltså att lagrummet ändrades därhän, att befrielse från skyldighet

att erlägga överförmyndararvode endast skulle gälla beträffande underåriga

vilka såsom delägare i stärbhus erlagt bouppteckningsavgift i

Stockholm.

Magistraten har på av förmyndarkammaren anförda skäl biträtt kammarens

förslag rörande överförmyndarväsendets framtida anordnande och inrättande

av ett överförmyndarkansli.

Stadsfullmäktige hava enhälligt anslutit sig till förslaget, varjämte stadsfullmäktige

förklarat sig godkänna ett av stadskollegiet avgivet utlåtande av innebörd,

att staden icke hade något att erinra emot att kostnaderna för den föreslagna

organisationen av överförmynderiet i Stockholm i likhet med övriga

kostnader för magistraten och rådhusrätten, i den mån de förutsatta inkomsterna,

däribland överförmyndararvodena, icke förslå, komme att drabba

staden.

Jämväl Överståthållarämbetet har biträtt förslaget.

Efter ikraftträdandet av den nya förmynderskapslagstiftningen har förmyndarkammarens

uppgift blivit en annan än tidigare. Under det att kammaren

förut haft att förvalta i kammaren deponerade värdehandlingar eller insatta kontanta

medel, fungerar kammaren numera huvudsakligen såsom överförmyndare.

I föreliggande ärende hava till förmån för förmyndarkammarens fortsatta tillvaro

såsom överförmyndare jämväl efter avvecklingstiden anförts tungt vägande

skäl. Den organisation, örn vars fortbestånd är fråga, har anpassats

efter de särskilda förhållanden i avseende å förmynderskapskontrollen som

föreligga inom Stockholms stad. Förmynderskapens mångfald i huvudstaden

och de stora förmögenhetsvärden, som där ligga under förmyndareförvaltning,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr oo.

11

betinga en kontrollapparat av väsentligt vidlyftigare omfattning än annorstädes.

De frågor som ankomma på överförmyndarens avgörande bliva ofta av mera

svårbedömlig art i en storstad med dess mera komplicerade affärsförhållanden

än i mindre samhällen. Kraven på överförmyndarens erfarenhet och omdömesgillhet

måste med särskild styrka göras gällande för huvudstaden. Det har

väckt betänkligheter att splittra kontrollverksamheten så som skulle ske, därest

denna fördelades på ett stort antal överförmyndare, vilka merendels komme

att inneha befattningen endast som bisyssla. En viss koncentration av denna

verksamhet är erforderlig jämväl för vinnande av enhetlighet i praxis. Anordningen

medgiver även tillfälle till kollegial behandling av viktigare ärenden,

varjämte den omedelbara kontakten mellan rådhusrätten och överförmyndarna

gör en eljest tidsödande skriftväxling överflödig. Genom stadsfullmäktiges

beslut har också kostnadsfrågan ordnats på ett tillfredsställande sätt. På

grund av vad jag nu anfört anser jag mig kunna ansluta mig till det väckta förslaget

rörande ordnandet av överförmyndarväsendet i Stockholm.

Emellertid erfordras för förslagets genomförande, att 13 § i omförmälda

promulgationslag, som enligt sin nuvarande lydelse förutsätter att förmyndarkammarens

verksamhet såsom överförmyndare endast skall fortfara under

avvecklingstiden, i vissa delar erhåller ändrad avfattning. Sålunda bör uteslutning

ske dels i andra stycket av orden ''intill dess Konungen annorlunda

förordnar’ och dels i fjärde stycket av orden ''under avvecklingstiden’.

Vad därefter angår den särskilda frågan örn arvode till förmyndarkammaren

skall enligt nuvarande lydelsen av 13 § tredje stycket promulgationslagen

under tiden för avvecklingen av kammarens medelsförvaltning överförmyndararvode

utgå till kammaren, så vitt fråga är örn förmynderskap för omyndigförklarad

eller om sådant förmynderskap för underårig eller godmanskap,

som ställts under Stockholms rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering

av bouppteckning för vilken bouppteckningsavgift ej utgått, eller örn

förmynderskap för underårig eller godmanskap varå tillsynen från annan domstol

överflyttats till rådhusrätten. Huvudgrunden för dessa regler har varit,

att befrielse från skyldighet att erlägga arvode borde inträda, i den mån bouppteckningsavgift

betalats vid inregistrering av bouppteckning för dödsbo

ur vilket den omyndige erhållit egendom. Då man av tekniska skäl

icke kan taga hänsyn till varje särskilt egendomsförvärv utan måste behandla

varje förmynderskap eller godmanskap såsom en enhet, har arvodesplikten

fastställts med hänsyn till den större eller mindre sannolikheten

av att de omyndiga eller under god man ställda erhållit egendom

från dödsbo som erlagt bouppteckningsavgift. Härvid har avgörande vikt

tillagts de förhållanden som föranlett förmynderskapets eller godmanskapets

inskrivning, och omständigheter som inträffat tidigare eller senare hava ansetts

icke böra medföra annan behandling i arvodeshänseende. Sedan exempelvis

inskrivning av ett förmynderskap för omyndigförklarad föranletts av

omyndighetsförklaringen, skall arvodesplikt föreligga oavsett örn händelsevis

den omyndigförklarade tidigare eller senare erhållit egendom från dödsbo som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

betalat bouppteckningsavgift. Oell om förmynderskap för underårig inskrivits

vid rådhusrätten därför att det vid inregistrering av bouppteckning efter

adlig person, där således bouppteckningsavgift ej erlagts, befunnits att den

underårige erhållit egendom efter den döde, skall arvode i framtiden betalas,

även örn den underårige sedermera bekommer egendom från annat dödsbo för

vilken dylik avgift betalats.

Förmyndarkammarens anmärkning, att arvode rätteligen borde erläggas i

flera fall än de i lagtexten uppräknade, kan icke frånkännas berättigande.

Särskilt avser anmärkningen det fall att förmynderskap för underårig inskrivits

på grund av att den underårige erhållit en gåva. Vidare må erinras örn

att, sedan numera bouppteckningsavgifter icke längre uttagas, de fall där

befrielse från arvodesplikt gäller med tiden bliva allt färre och färre. På

grund av dessa orsaker synes en omredigering av ifrågavarande stadgande

böra företagas på det sätt, att arvodesplikten fastslås såsom huvudregel men

undantag göres för de fall där befrielse från arvode fortfarande bör gälla

med hänsyn till att bouppteckningsavgift en gång erlagts.

Med avseende å angivandet av undantagsfallen synes anledning icke föreligga

att nu göra ändring i själva grunderna för de nuvarande bestämmelserna,

och avfattningen lärer därför böra så nära som möjligt ansluta sig till

den nuvarande lydelsen. Därför föreslås att arvode skall utgå utom beträffande

sådant förmynderskap för underårig eller godmanskap, som ställts

under Stockholms rådstuvurätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning

för vilken bouppteckningsavgift utgått. Gäller det ett förmynderskap

eller godmanskap varå denna beteckning ej är tillämplig, föreligger

arvodesplikt. Har sålunda vederbörande efter inskrivningen fått egendom

från dödsbo för vilket bouppteckningsavgift erlagts, är detta utan betydelse

för frågan örn arvodesplikten. Vad särskilt godmanskapen angår, torde av

den föreslagna bestämmelsen framgå att befrielse från arvode endast kan gälla

vid godmanskap som stå i samband med boutredning, särskilt godmanskap

för frånvarande eller okända arvingar. Beträffande godmanskap för sjuk

person enligt 11 kap. 3 § förmynderskapslagen föreligger alltid arvodesplikt.

Att i fråga örn sådana godmanskap där gode mannen endast tjänstgör såsom

vikarie för förmyndaren samma regler skola följas som gälla för själva förmynderskapet

torde ligga i sakens natur.

Lagändringarna beträffande arvodet till förmyndarkammaren torde böra

föranleda vissa övergångsbestämmelser. De nya bestämmelserna synas böra

träda i kraft den 1 juli 1933, men äldre bestämmelser lära böra gälla i fråga

örn arvodesplikten, till den del fråga är om arvode för en före ikraftträdandet

avslutad redovisningsperiod, även örn redovisningsräkningarna och därmed

arvodet skulle inkomma först efter ikraftträdandet.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924

(nr 321) angående införande av lagen om förmynderskap, av den lydelse bi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

13

laga1 till detta protokoll utvisar; och hemställer jag, att för det ändamål § 87

regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

i

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 februari

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27 januari

1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen om förmynderskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet jur. d:r Israel Myrberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 februari 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den

6 februari 1933 avgivna utlåtande över det den 27 januari 1933 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924

(nr 321) angående införande av lagen om förmynderskap.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenItegenten.

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetand a1 i texten
  2. 1LU 1933:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 s. 14 i texten