Med förslag till förordning om upphävande av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63)
1933-02-10 · 35 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:97, Med förslag till förordning om upphävande av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
1
Nr 97.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om upphävande av stadgan om skjutsväsendet den
22 juni 1911 (nr 63); given Stockholms slott den 10
februari 1933.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om upphävande av stadgan örn
skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Bihang till riksdagens protokoll 1933,
1 sami.
Nr 97.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
F örslag
till
Förordning
om upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63).
Härigenom förordnas, att stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 skall
uppköra att gälla med utgången av år 1933; dock att beträffande skjutsanstalt,
för vilken enligt stadgan slutet entreprenadavtal först därefter utgår, bestämmelserna
i densamma skola tillämpas intill entreprenadtidens utgång.
Åtgärd för åstadkommande av entreprenad enligt nämnda stadga må ej av
Konungens Befallningskavande vidtagas efter det förordningen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr Q7.
3
Utdrag av protokollet över kommunikations är enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
Inledning. I skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, i anledning av riksdagens
år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1930—30 juni 1931 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa utredning, huruvida förutsättningar funnes för upphävande av
gällande stadga örn skjutsväsendet. Riksdagen framhöll därvid, hurusom —
såsom av revisorernas utredning framginge — genom den starka ökningen av
motortrafiken behovet av skjutsanstalter för resandes befordran under de senaste
åren högst väsentligt förminskats och att sådant behov i begränsad utsträckning
syntes kvarstå endast inom de nordligaste länen. På grund därav
hade riksdagen i likhet med revisorerna kommit till den uppfattningen, att
de nuvarande föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsendet icke längre vore
påkallade. Riksdagen hade därför ansett sig böra föreslå, att utredning verkställdes
i syfte att utröna, huruvida bestämmelserna i fråga lämpligen borde
upphävas. Därest i undantagsfall statligt bidrag till skjutsentreprenadväsendet
fortfarande skulle anses behövligt, syntes sådant bidrag efter prövning
av varje särskilt fall kunna bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel.
Med anledning härav uppdrog min företrädare i ämbetet, jämlikt Kungl.
Maj:ts den 22 juni 1932 lämnade bemyndigande, åt landshövdingen E. A.
Beskow att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda utredningen,
därvid tillika föreskrevs, att denna skulle avse dels huruvida och i vilken
ordning gällande stadga om skjutsväsendet kunde upphävas, dels huruvida
och i vad mån vid sådant upphävande åtgärder från det allmännas sida
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
kunde erfordras för tillgodoseende av på vissa orter möjligen alltjämt föreliggande
behov av skjutsanstalter för resandes befordran och dels angående
storleken av de kostnader för det allmänna, vilka kunde föranledas av dylika
åtgärder, samt örn sättet för bestridande av dessa kostnader.
Efter att i ärendet hava inhämtat yttranden från samtliga länsstyrelser har
utredningsmannen den 23 september 1932 avgivit betänkande med förslag i
ämnet. Detta betänkande innehåller redogörelse för tillkomsten och innebörden
av nuvarande bestämmelser örn skjutsväsendet samt utredning i fråga örn
skjutsstadgans upphävande och i samband därmed stående spörsmål. Betänkandet
utmynnar i förslag örn upphävande av skjutsstadgan från och med
den 1 januari 1934 samt vidtagande av vissa i anledning därav påkallade författningsändringar.
Bestämmelserna i skjutsstadgan skulle dock beträffande
skjutsanstalt, för vilken enligt stadgan slutet entreprenadavtal utgår efter
sistnämnda dag, tillämpas intill entreprenadtidens utgång. Vidare föreslås
statsbidrag i vissa fall till anordningar för beredande i fortsättningen av
skjuts och härbärge åt resande i enlighet med i förslaget angivna huvudgrunder.
Det ordinarie förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader» förutsättes
skola med nedsatt belopp fortfarande utgå, och av detta anslag skulle
bestridas kostnaderna dels under övergångstiden för nuvarande skjutsanstalter
i den mån de skulle bibehållas, dels ock för de anordningar, som på sätt nyss
nämnts skulle träda i det nuvarande skjutsväsendets ställe.
Över förslaget hava yttranden inhämtats från kontrollstyrelsen, statskontoret
och riksräkenskapsverket ävensom från samtliga länsstyrelser och landstingens
förvaltningsutskott, varjämte fullmäktige för svenska handelsresandeföreningen
samt A. Sima i Ljusdal inkommit med skrifter i ärendet.
Då betänkandet i dess helhet — med undantag av därvid fogade författningsförslag
— torde få vidfogas protokollet, lärer jag kunna inskränka mig
till att i korthet angiva min ståndpunkt till de frågor, som beröras av utredningen.
Skjutsstadgans upphävande. Med de senaste årens snabba utveckling av
motortrafiken samt den i samband därmed fortgående förbättringen och utbyggnaden
av rikets vägnät har anordnandet av gästgiverier och skjutsstationer
i enlighet med skjutsstadgans bestämmelser visat sig allt mindre behövligt.
Sålunda har antalet skjutsanstalter, som år 1923 uppgick till 1,260, år 1933
nedgått till 255. Samtidigt har det antal anstalter, till vilka statsbidrag behövt
ifrågakomma, efterhand alltmera minskat. Statens bidrag, som för år
1920 uppgick till 794,525 kronor, för budgetåret 1924/1925 till 433,762 kronor
och för budgetåret 1929/1930 till 74,700 kronor, beräknas sålunda för
budgetåret 1933/1934 nedgå till omkring 15,400 kronor, och enligt av vederbörande
länsstyrelser redan fattade eller bebådade beslut skulle, sedan nuvarande
entreprenadperioder utlöpt, statsbidrag till skjutsentreprenader vara
behövliga huvudsakligen inom de tre nordligaste länen och Yärmlands län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
5
Huru fördelningen av de olika anstalterna saint de utgående statsbidragen
ställa sig för de olika länen framgår av följande tabell:
Antal skjutsanstalter år 1933
Beräknat
statsbidrag
19331
Entrepre-
nadtiden
Gäst-
giveri
Skjuts-
stationer
Summa
anstalter
utgår med
år
Uppsala län..........
2
_
2
650: —
1933
Jönköpings län.....• ...
—
1
1
75: —
1933
Kalmar län...........
8
—
8
—
1933
Gotlands län..........
4
1
5
250:-
1934
Hallands län..........
10
—
10
—
1934
Göteborgs och Bohus län ....
7
—
7
—
1933
Älvsborgs län ..........
12
3
15
211: 50
1933
Skaraborgs län.........
4
—
4
—
1933
Värmlands län.........
17
2
19
337: 50
1935
Västmanlands län........
1
—
1
—
1933
Gävleborgs län.........
22
1
23
—
1933
Västernorrlands län.......
22
—
22
—
1935
Jämtlands län.........
61
1
62
2,050:-
1936
Västerbottens län........
23
11
34
3,637: 50
1933
Norrbottens län.........
33
9
42
8,165: —
1933
226
29
255
15,376: 50
Inom rikets övriga nio län och Stockholms stad hava från och med år 1933
eller tidigare samtliga skjutsanstalter indragits.
De över betänkandet hörda myndigheterna hava i sina yttranden så gott
som enhälligt uttalat sig för skjutsstadgans upphävande, därvid från några
håll förutsatts som villkor, att bidrag från det allmänna komme att i fall,
där sådant vore i fortsättningen oundgängligen nödvändigt, lämnas för beredande
av tillgång till skjuts och härbärge åt resande. Avstyrkande yttranden
hava avgivits huvudsakligen dels av landstingens i Hallands samt Göteborgs
och Bohus län förvaltningsutskott ävensom av länsstyrelserna i det sistnämnda
länet och i Gävleborgs län, dels av fullmäktige för svenska handelsresandeföreningen,
vilka med hänsyn till de fördelar för den resande allmänheten, som
vore förbundna med den nuvarande anordningen, ansett tillräckliga skäl saknas
för den ifrågasatta omregleringen.
Såsom utredningen visar har skjutsväsendet, därunder inbegripet gästgiverihållningen,
numera i all huvudsak kunnat överlåtas åt den enskilda företagsamheten
utan inblandning och kontroll från det allmännas sida. Den viktigaste
förutsättningen för skjutsstadgans tillkomst är sålunda ej längre förhanden.
Departe
ments
chefen.
1 Motsvarar de utbetalningar, som beräknas ske under budgetåret 1933/1934.
6
Kungl. Majlis proposition nr 97.
Bestämmelserna i denna stadga framstå härjämte även för de orter, där skjutsväsendet
alltjämt uppehälles, som onödigt invecklade och i de flesta avseenden
föråldrade samt innefatta icke alltid den mest tillfredsställande regleringen av
skjutsväsendet. Särskilt måste bestämmelserna örn entreprenadauktioner anses
alltför omständliga för nutida förhållanden. Dessa auktioner torde utan
risk för stegrade kostnader kunna ersättas med vida enklare anordningar med
underhandsanbud.
En omständighet, som i förevarande sammanhang torde få särskilt beaktas,
är den rätt, som enligt 12 § b) i gällande förordning angående försäljning av
pilsnerdricka tillkommer gästgivare att utan särskilt tillstånd i samband med
servering av mat till resande utskänka pilsnerdricka. Utredningsmannen har
som en konsekvens av skjutsstadgans sättande ur kraft föreslagit, att denna
rättighet skulle upphöra. Det har från några av de hörda myndigheterna
uttalats farhågor för att detta skulle till men för den resande allmänheten
komma att medföra nedläggande i en del fall av den rörelse, som nu bedrives
i gästgiverierna. Länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län hava i samband
härmed uttalat sig för en omedelbar ändring av pilsnerdrickslagstiftningen i
syfte att bereda länsstyrelserna möjlighet att, oberoende av vederbörande kommuns
medgivande, i viss utsträckning medgiva rätt till utskänkning av pilsnerdricka
för tillgodoseende av resandetrafikens behov.
Erfarenheterna från de län, där skjutsanstalterna helt indragits, synas ej
giva stöd för antagande, att indragningen av ifrågavarande utskänkningsrättighet
skulle medföra nedläggande av rörelsen vid gästgiverierna. Chefen för finansdepartementet,
med vilken jag beträffande denna fråga samrått, har förklarat
sig dela av kontrollstyrelsen i dess yttrande uttalad uppfattning, att
det även måste framstå såsom ogrundat och mot de med gästgiverirättigheter
icke gynnade företagarna obilligt att från den kommunala bestämmanderätten i
nu ifrågavarande hänseende undandraga en grupp av företag till den resandes
betjänande, vilken icke längre i något väsentligt skiljer sig från andra numera
säkerligen talrikare grupper av sådana företag, för vilka denna bestämmanderätt
alltjämt bibehålies. Frågan om förutsättningarna för meddelande av utskänkningsrättigheter
åt gästgiverierna borde enligt bemälde departementschefs
mening numera lösas efter samma normer, som gälla för andra kategorier av
offentliga för den resande allmänheten avsedda förplägnadsställen. Detta
spörsmål borde ägnas uppmärksamhet i samband med pågående revision av
rusdryckslagstiftningen, men anledning att i avvaktan på eventuell ändring av
bestämmelserna i detta avseende uppskjuta avgörandet i fråga örn skjutsstadgans
upphävande torde ej föreligga.
Med hänsyn till resultaten av den verkställda utredningen har jag i likhet
med utredningsmannen kommit till den uppfattningen, att skjutsstadgan bör
upphävas samt att förslag härom nu bör föreläggas riksdagen. Chefen för
finansdepartementet har förklarat sig som en följd härav komma att denna
dag underställa Kungl. Majit förslag om sådan ändring i gällande förordning
angående försäljning av pilsnerdricka, att stadgandet om gästgivares rätt att
utan tillstånd utskänka pilsnerdricka upphäves.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
7
Tidpunkten för skjutsstadgans sättande ur kraft har av utredningsmannen
föreslagits till den 1 januari 1934. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett,
att för den händelse skjutsstadgan komme att upphävas, detta borde för vinnande
av en lättare övergång ske vid en senare tidpunkt. Jag ansluter mig
emellertid härutinnan till utredningsmannens förslag. För de fall då enligt
stadgan redan slutna entreprenadavtal utgå senare än med innevarande år,
bör dock stadgan gälla till utgången av respektive entreprenadperioder. Då
entreprenadperioderna i vissa län utgå med år 1933, torde föreskrift tillika
böra meddelas, att åtgärd för åstadkommande av entreprenad — varvid främst
åsyftas slutande av nya entreprenadavtal — ej må av länsstyrelse vidtagas
efter författningens utkommande i tryck. Vederbörande länsstyrelser torde
i samband härmed nu av Kungl. Maj:t förständigas att låta anstå med slutande
av entreprenadavtal, tills frågan om skjutsstadgans upphävande slutligen
prövats.
Åtgärder genom det allmänna för beredande av skjuts och härbärge åt resande.
Den verkställda utredningen har givit vid handen, att det vid uppihävande
av skjutsstadgan torde bliva nödvändigt att i vissa fall genom det allmännas
medverkan vidtaga anordningar i de syften stadgan avsett att tillgodose.
Särskilt gäller detta beträffande Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län. Å vissa orter inom dessa län är sålunda hästskjutsen på grund av vägarnas
beskaffenhet eller under vissa väderleksförhållanden alltjämt det enda användbara
fortskaffningsmedlet, för vars uppehållande bidrag från det allmännas
sida kan bliva erforderligt. Å andra orter kunna nödvändiga båtskjutsar ej
uppehållas utan dylikt bidrag. Beträffande vidare den egentliga gästgiverihållningen
torde motortrafiken ej kunna göra åtgärder från det allmännas sida
för rörelsens upprätthållande helt obehövliga å vissa orter, särskilt i de nordligaste
ödebygdsområdena. För dylika undantagsfall, som i någon mån kunna
förekomma även i andra än de tre nordligaste länen, torde, på sätt utredningsmannen
föreslagit, statsbidrag fortfarande böra under vissa villkor
beredas. I några fall har bidrag motiverats med nödvändigheten att å avlägset
belägna orter i de tre nordligaste länen kunna bereda härbärgesmöjligheter
(logi och kost) för resande även utan samband med skjutsskyldighet. Såtillvida
innebär detta en nyhet, som bidragen enligt skjutsstadgan alltid avsett
fullgörande av skjutsskyldigheten, vare sig gästgiverirörelse varit därmed förbunden
eller ej. Mot utredningsmannens förslag att jämväl i dylika fall statsbidrag
må kunna utgå finner jag ej något att erinra.
Kostnader. Det allmännas kostnader för sålunda erforderliga åtgärder hava
i de till utredningsmannen av vederbörande länsstyrelser lämnade uppgifterna
beräknats till
för Norrbottens län efter entreprenadtidens utgång 1933 .............. 7,000 kr.
> Västerbottens » » > » 1933 2,350 >
> Jämtlands > > > > 1936 4,000 >
> Värmlands > > > > 1935 1,000 »
• Jönköpings » > » » 1933 ............_^_.__150_2_
eller för hela riket.............................. 14,500 kr.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
I fråga om de äskade bidragsbeloppen har utredningsmannen ansett ej uteslutet,
att i några fall ytterligare reduktion av det allmännas kostnader kunde
äga rum. Å andra sidan borde enligt utredningsmannens mening tagas i beräkning,
att skjutsstadgans upphävande kunde föranleda till att det allmänna
måste träda hjälpande emellan till uppehållande av enstaka anstalt, till vilken
entreprenadbidrag nu icke utginge, varjämte borde beaktas ett av länsstyrelsen
i Västerbottens län framfört önskemål att bidrag i större utsträckning än
för närvarande är fallet måtte kunna beviljas för båtskjutsar. Med hänsyn
härtill har utredningsmannen beräknat, att, sedan samtliga entreprenadavtal
utlupit, det allmännas kostnader för beredande av skjuts och härbärge åt resande
kunde uppskattas till omkring 18,000 kronor, därav 14,350 kronor motsvarade
de beräknade kostnaderna för de tre nordligaste länen och Värmlands
län samt återstående 3,650 kronor avsetts som ett avjämnat reservbelopp för
samtliga län.
Då landstingens deltagande i kostnaderna även för framtiden torde utgöra
en garanti för att dessa icke stege till oskäligt höga belopp, har utredningsmannen
ansett skäl ej föreligga att frångå den hittillsvarande grunden för
kostnadernas fördelning mellan stat och landsting. Med hänsyn därtill att
skjutskostnaderna numera nedgått därhän, att de icke inom något distrikt
kunde tänkas överskjuta det belopp, som motsvarade hälften av sammanlagda
antalet skattekronor inom distriktet, har dock skäl ansetts saknas för bibehållande
av nu gällande bestämmelse att överskjutande del av kostnaderna i så
fall skulle gäldas med a/s av statsmedel och 1/s av distriktet. Landstingen
borde således städse deltaga i kostnaderna för de efter skjutsstadgans upphävande
erforderliga anordningarna med samma belopp som staten.
Det årliga belopp, som efter utlöpande av samtliga entreprenadavtal skulle
erfordras i anslag från staten, har sålunda av utredningsmannen uppskattats
till 9,000 kronor.
Då entreprenadperioden inom några län utginge med åren 1934 och 1935
och inom ett län först med år 1936, har utredningsmannen ansett nödvändigt
att, örn skjutsstadgan upphävdes från och med den 1 januari 1934, medel till
bestridande av statens bidrag till entreprenader enligt skjutsstadgan funnes
tillgängliga till och med budgetåret 1936/1937.
Huru statens kostnader för gästgiveri- och skjutsväsendet under och efter
denna övergångstid av utredningsmannen beräknats komma att ställa sig
framgår av följande tabell, där de kursiverade siffrorna avse entreprenadbidrag
enligt nuvarande skjutsstadga.
1933/34
Norrbottens län.......8,165: —
Västerbottens län...... 3,637: SO
Jämtlands län........ 2,050: —
Värmlands län....... 500: —
Reservbelopp för samtliga län 1,825: —
10,177: 50
B—u-
d—g—e—t—ä—
•r
1934/35
1935/36
1936/37
Därefter
3,500
3,500
3,500
3,500
1,175
1,175
1,175
1,175
2,050
2,050
2,050
2,000
500
500
500
500
1,825
1,825
1,825
1,825
9,050
9,050
9,050
9,000
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
9
Deri som reservbelopp för samtliga län upptagna posten har beräknats för
alla år lika med det belopp, vartill den enligt vad tidigare anmärkts uppskattats
vid tiden för samtliga entreprenadavtalens utgång. Utredningsmannen
har emellertid ansett det vara sannolikt, att beloppet ej i större grad behöver
tagas i anspråk förrän i den mån avtalen upphöra.
Beträffande de erforderliga anslagsbeloppen har utredningsmannen ifrågasatt
att framdeles låta dem utgå från det under sjätte huvudtiteln uppförda
anslaget »Bidrag till vissa kommunikationsändamål», vilket i så fall finge
förhöjas. Från detta anslag bestredes nämligen redan nu kostnaderna för bidrag
till vissa närbesläktade ändamål, t. ex. anordnande av regelbunden ångbåtstrafik
å vissa fjällsjöar m. m. Så länge entreprenadbidrag enligt skjutsstadgans
bestämmelser alltjämt skulle utgå, syntes emellertid mest ändamålsenligt
att låta det nuvarande förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»
kvarstå i riksstaten samt låta bidragen även till de nya anordningarna för
tillgodoseende av resandes behov av skjuts och härbärge utgå från detta anslag,
vartill riksdagens medgivande borde inhämtas. Anslaget i fråga borde i
så fall bestämmas för budgetåret 1933/1934 till avrundat 16,000 kronor samt
för de närmast följande budgetåren, såvitt nu kan bedömas, till avrundat
9,000 kronor.
Mot vad utredningsmannen beträffande statsbidragens storlek föreslagit har
i avgivna yttranden erinran gjorts endast av länsstyrelserna i Jämtlands och
Norrbottens län, vilka framhållit att, då vid indragning av den gästgivare tillkommande
rätt till utskänkning av pilsnerdricka bidrag torde bliva erforderligt
även i en del fall, då sådant nu ej utginge, en förhöjning av de av utredningsmannen
föreslagna statsbidragen erfordrades för Jämtlands län med 1,500
kronor och för Norrbottens län med 1,750 kronor.
Vidare har länsstyrelsen i Värmlands län meddelat att, sedan entreprenadbidragen
för detta län blivit slutligen bestämda, det belopp av 500 kronor,
som i förenämnda tabell beräknats i statsbidrag för länet, rätteligen borde
upptagas till 337 kronor 50 öre.
Slutligen har statskontoret beträffande den budgettekniska behandlingen föreslagit
den ändring i förslaget, att anslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»,
med hänsyn till att detsamma skulle tagas i anspråk även för andra
ändamål än skjutsentreprenader, måtte erhålla benämningen: »Bidrag till
skjutsentreprenader m. m.»
Beträffande den budgettekniska behandlingen av anslagsfrågan biträder
jag utredningsmannens förslag med den ändring beträffande anslagsbeteckningen,
som statskontoret föreslagit.
I fråga om anslagsbeloppets storlek saknas för närvarande anledning att
fatta slutlig ställning i vidare mån än såvitt avser budgetåret 1933/1934. På
grund därav att entreprenadbidragen enligt skjutsstadgan utbetalas i efterskott
för varje halvår — något som jämväl torde böra tillämpas för bidragen
enligt den nya ordningen — kommer anslaget för nämnda budgetår att belastas
endast med enligt skjutsstadgan utgående entreprenadbidrag för år 1933.
Departe
ments
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Någon anledning att vid nu angivna förhållande ifrågasätta ändring i det för
budgetåret 1933/1934 beräknade beloppet 16,000 kronor finnes icke.
De för följande budgetår erforderliga anslagsbeloppen kunna slutligen fastställas
först sedan vederbörande länsstyrelser vid utgången av nu gällande entreprenadperioder
härutinnan inkommit med förslag på sätt i det följande omnämnes.
Då de av utredningsmannen beräknade beloppen även innefatta visst
reservbelopp, avsett att täcka eventuella bidrag i sådana fall som åsyftas i
de avgivna yttrandena från länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län,
vill det dock förefalla sannolikt, att de uppskattade beloppen skola bliva för
ändamålet tillräckliga.
Villkor för statsbidrag. Med hänsyn till det relativt stora antal anstalter
för beredande av skjuts och härbärge, till vilka inom de tre nordligaste länen
bidrag från det allmänna även för framtiden måste utgå, har utredningsmannen
ansett det för undvikande av en omfattande och tidsödande skriftväxling vara
lämpligast, att av vederbörligt anslag ett visst belopp för vart och ett av dessa
län efter framställning av vederbörande länsstyrelse årligen ställdes till densammas
förfogande för att av länsstyrelsen fördelas. För rikets övriga delar,
där bidrag endast undantagsvis kunde ifrågakomma, ansåges däremot en prövning
från fall till fall böra ske av Kungl. Maj :t och bidrag således beviljas för
varje anstalt. Den anordning, som sålunda ifrågasatts, anslöte sig huvudsakligen
till vad som funnes stadgat i fråga örn anslagen till enskilda utfartsvägar.
Bidragen hava föreslagits skola beviljas för en period av högst tre år åt
gången.
Beträffande frågan, huruvida skjutsstadgan borde ersättas av andra enhetliga
bestämmelser rörande skjutsväsendets organisation, har av utredningsmannen
framhållits, att förhållandena å de orter, där skjutsanstalter alltjämt kunde
finnas erforderliga, säkerligen komme att gestalta sig helt olika. Till följd
härav syntes det i stort sett ej vara påkallat att utöver de grunder för anslagets
användning, för vilka tidigare redogjorts, utfärda några allmänna bestämmelser
rörande villkoren för statsbidraget och dess användning. Det borde emellertid
ankomma på vederbörande länsstyrelse att till landstinget året före
början av den period, för vilken bidrag sökes, efter verkställd utredning beträffande
behovet göra framställning örn anvisande av å landstinget belöpande
bidrag samt därefter före viss tid, förslagsvis den 15 oktober, underställa
Kungl. Maj:t frågan örn beviljande av statsbidrag. Framställning örn
statsbidrag skulle således ske första gången det år, vid vars slut entreprenadperioden
enligt skjutsstadgan utlöpte.
Sedan Kungl. Majit medgivit, att statsbidrag finge utgå, skulle länsstyrelserna
hava att under hand för högst tre år träffa överenskommelse
med vederbörande anstaltsinnehavare, därvid tillika skulle iakttagas, att kontraktstiden
bestämdes sålunda, att kontrakten utlöpte samtidigt för alla anstalter
inom ett och samma län. I kontrakten borde meddelas de föreskrifter,
som i varje fall funnes påkallade. Då stadgan angående hotell- och pensionat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
11
rörelse förutsatts bliva tillämplig även å de anstalter för resandes härbärgerande,
som framdeles komme att inrättas med bidrag från det allmänna, syntes
det icke nödvändigt att i kontrakten eller annorledes införa mot skjutsstadgans
föreskrifter örn tillsyn över skjutsanstalt svarande bestämmelser.
Däremot torde i kontrakten böra angivas antalet och beskaffenheten av fordon
och husrum, som i varje fall skulle tillhandahållas, ävensom för skjuts medelst
annat fordon än automobil den maximilega, den skjutsande finge uppbära,
varvid särskild ersättning ej borde beräknas för åkdonslega. Likaså
borde länsstyrelse i kontrakten förbehålla sig rätt att, örn länsstyrelsen funne
anstaltens innehavare icke på tillfredsställande sätt fullgöra honom enligt
kontraktet åliggande förpliktelser, omedelbart upphäva kontraktet.
Nuvarande bestämmelser örn skyldighet för skjutshållningsdistrikten att under
vissa omständigheter själva ombesörja skjutshållningen har utredningsmannen
ansett kunna utan vidare upphävas.
Vad sålunda föreslagits har ej föranlett erinran från de hörda myndigheterna
och kan även av mig biträdas. På sätt förut antytts, synes lämpligen böra
stadgas, att statsbidragen skola utbetalas efter utgången av varje halvår.
Huvudgrunderna i avseende å statsbidrag skulle i enlighet härmed bliva
följande:
1. Föreligger behov av anstalt för tillhandahållande på anfordran av skjuts
eller logi och kost åt resande, och finnes dylikt behov icke kunna tillgodoses
utan bidrag av allmänna medel, må Kungl. Majit medgiva, att statsbidrag för
ändamålet må utgå för en period av högst tre år för varje gång.
2. Det åligger länsstyrelse att före den 15 oktober året före början av
den period, som bidraget skall avse, till Kungl. Maj :t inkomma med framställning
i ämnet, innefattande jämväl utredning beträffande det föreliggande
behovet.
Kungl. Majit bestämmer därefter för Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län de belopp, varmed statsbidrag sammanlagt finnes böra utgå för ett
vart av nämnda län att av vederbörande länsstyrelse fördelas, samt för övriga
län det belopp, som må utgå i bidrag för varje sådan anstalt, vilken anses
böra ifrågakomma.
3. Statsbidrag må ej utgå med mindre lika stort bidrag lämnas av medel,
som vederbörande landsting för ändamålet anslagit.
4. Angående beviljat bidrag skall mellan länsstyrelsen eller densamma underordnad
myndighet samt anstaltens innehavare slutas kontrakt, och skall
kontraktet innefatta, bland annat:
att anstaltens innehavare är skyldig att pa de villkor och i den utsträckning,
som länsstyrelsen kan finna skäligt föreskriva, tillhandahålla skjuts eller
logi och kost åt resande,
att anstaltens innehavare är underkastad kontroll av länsstyrelsen eller densamma
underordnad myndighet, och
att, örn anstaltens innehavare finnes icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra
honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, länsstyrelsen skall äga
omedelbart upphäva detsamma.
Depante
ments
che/en.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
5. Period, för vilken kontrakt slutes, skall utlöpa vid samma tidpunkt för
alla anstalter inom ett och samma län.
6. Beviljat statsbidrag utanordnas av länsstyrelsen efter utgången av
varje halvår från det under sjätte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till bidrag till skjutsentreprenader m. m.
Därest vad jag sålunda förordat vinner gillande, torde alltså i stället för
det nuvarande ordinarie förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»
böra å riksstaten uppföras ett ordinarie förslagsanslag »Bidrag till skjutsentreprenader
m. m.», vilket för budgetåret 1933/1934 skulle i enlighet med
det anförda bestämmas till 16,000 kronor. Vidare torde riksdagens bemyndigande
inhämtas för Kungl. Majit att medgiva utbetalande från anslaget av
statsbidrag till anordningar för beredande av skjuts och härbärge i enlighet
med de i det föregående angivna huvudgrunderna. I dessa hänseenden gör
jag särskild framställning.
Enligt § 5 i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8 juni 1917
skall vad i stadgan föreskrives arn sådan rörelse icke i allmänhet äga tilllämpning
å rörelse, vilken drives som gästgiveri. Då genom skjutsstadgans
upphävande hotell- eller pensionatrörelse icke i något fall kommer att drivas
såsom gästgiveri, skulle sagda § 5 därefter sakna betydelse. Nämnda paragraf
bör därför upphävas samtidigt med skjutsstadgan. Även härom gör jag
särskild framställning.
I anledning av skjutsstadgans upphävande erfordras vidare ändringar, av
beskaffenhet att påkalla riksdagens medverkan, dels, såsom förut nämnts, i
förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka, dels i
vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929, dels av 23 § i lagen
den 20 juni 1924 om landsting, dels ock av 8 och 9 §§ i lagen den 2 juli 1915
angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot. Förslag till de sålunda erforderliga författningsändringarna komma
att av vederbörande departementschefer denna dag underställas Kungl. Majit.
Departementschefen uppläser härefter upprättat förslag till förordning örn
upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63) samt
hemställer, att Kungl. Maj it måtte föreslå riksdagen att antaga samma förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga.
Betänkande med förslag i fråga om skjuts stadgans upphävande.
1
På offentligt uppdrag avgivet den 23 september 1932
av landshövdingen A. BesJcoiv.
_ Skjutsningsbesväret har sedan gammalt omfattat icke allenast själva skjutsningen
utan även gästgiverihållning. Så var i 1734 års lag, där bestämmelserna
i ämnet funnos i 28 kap. byggningabalken, skjutsväsendets organisation
knuten till gästgivaregårdarna. I nämnda kapis 1 § hette det: »Vid allmänna
lands- och sjövägar skola nödiga skjuts- och gästgivaregårdar vara ej längre
från varandra än högst två mil. Konungens befallningshavande äger å häradsting
dem lägga och inrätta i varje härad helst å Kronans jord. Finnes ej
kronohemman så när, hava då frälseman eller skattebonde dem å sin jord
eller skifte med Konungen och tage vederlag.» Häradet ålåg att bebygga gästgivaregården
med vissa hus, så framt ej den enskilde hade nog stort intresse
att själv bygga för att få hålla gästgiveriet. Underhållsskyldigheten av
dessa hus ålåg gästgivaren själv. Han hade vidare skyldighet såväl att mot
betalning förse resande med husrum och förplägning som ock att i viss, av
länsstyrelsen bestämd omfattning tillhandahålla skjuts efter häst eller med
båt — den s. k. gästgiveriskjutsen till skillnad från håll- och reservskjutsen.
I gengäld mot skjutsskyldigheten tillförsäkrades gästgivaren vissa näringsrättigheter,
främst rätt till utskänkning av vin och öl, ävensom särskilt straffrättsligt
skydd mot våldgästning. Gästgivaren svarade dock ej under alla
förhållanden ensam för gästgiveri- och skjutshållningen. När behovet blev
större än att det kunde fyllas av gästgivaregårdens egna resurser, skulle
»nästa grannar» (hemmansinnehavare) subsidiärt prestera det felande beträffande
såväl resandes mottagande och förplägning som särskilt skjutsningen.
I denna de nästa grannarnas förpliktelse att hjälpa gästgivaren med skjutsningen,
som fullgjordes genom att de i tur och ordning inställde sig å gästgivaregården
för att utföra beställd skjuts, låg grunden till den i författningarna
sedermera så benämnda reservskjutsen. Förslog ej heller reservskjutsen,
tillgreps den s. k. hållskjutsen, innebärande skyldighet för mera avlägset boende
jordägare att i tur och ordning under viss tid hava en eller flera hästar
stående vid gästgivaregården för att skjutsa.
Utöver stadgandena i 28 kap. byggningabalken meddelades genom gästgivareordningen
av den 12 december 1734 en mängd kompletterande bestämmelser
angående skjutsväsendet. Förutom gästgivarens särskilda näringsrättigheter
— varibland nu även nämndes rättighet att sälja brännvin — förunnades
honom vissa allmänna förmåner, såsom frihet från rotering och en
del grundskatt, varjämte extra statsunderstöd för vissa fall ställdes i utsikt.
Skjuts- och båtlega fastställdes i huvudsak lika för hela riket. Keservskjutsen
och hållskjutsen förklarades nu närmare så, att från hållandet av sådan skjuts
skulle inga andra befrias än de som genom särskilda privilegier och resolutioner
voro därifrån undantagna. Dock medgavs viss lättnad för vissa avlägset
liggande hemman. Samfälligheten av de till gästgiveriet anslagna
1 Författningsförslagen hava här uteslutits.
Historik.
1734—1878.
2
skjuteskyldiga eller det s. k. skjutslaget sammansattes och skyldighetens fördelning
därinom fastställdes av landshövdingen.
_ Åtskilliga delvis skärpta eller nya bestämmelser lämnades i Kungl, förklaringen
den 11 december 1766 »angående gästgiveriskjuts och vad till hämmande
av varjehanda därvid inritade missbruk och högst skadande olägenheter
bör iakttagas». Utom en del detaljbestämmelser, varibland märktes sådana
som avsågo vissa inskränkningar i rättigheten att påkalla och erhålla skjuts,
förande av dagbok vid gästgivaregård och annan kontroll över dess skötsel,
inrymde författningen stadganden i det uttryckligen angivna syftet att såvitt
möjligt begränsa den betungande hållskjutsen, över vars anlitande i
oträngda mål redan då allmänt klagats.
Gästgiveriskyldigheten enligt ovan åberopade lagrum och författningar var
visserligen icke något jorden åliggande legalt onus i vidare mån än att den
enskilde jordägaren hade skyldighet att vid behov tåla gästgivaregårdens läggande
å hans jord eller alternativt för ändamålet mot vederlag avstå hemmanet
till kronan samt att byggnadsskyldigheten vid gästgivaregård i vissa
fall ålåg häradssamfälligheten (= innehavare av inom häradet belägen icke
privilegierad jord). Men när, såsom regeln var, ett kronohemman anslogs till
gästgiveri, eller ett annat hemman vare sig avtalsmässigt eller tvångsvis
därtill togs i anspråk; när vidare hemmanet så i ena som andra fallet bebyggdes
och inrättades för det särskilda ändamålet samt gästgivarefriheterna
till väsentlig del utgingo i själva hemmanets frihet från skatt och besvär,
föranledde detta givetvis, att skyldigheten ansågs vara fäst vid själva hemmanet
såsom ett realonus, så att hemmanet blev vad man kallade ett ständigt
gästgiveri. Beträffande kronohemmanen befästes förhållandet ytterligare
därigenom att, när ett sådant till gästgiveri indelat hemman försåldes till
skatte, gästgiveriskyldighetens utgörande fästes såsom villkor för skatterättigheten.
I varje fall blev gästgiverihemmanens särskilda kamerala karaktär
i jordeböcker och eljest allmänt upprätthållen, och gästgiveriskyldigheten ansågs
vidlåda dem ända till dess vederbörande skjutsanstalter indrogos.
Skyldigheten att utgöra håll- och reservskjuts var återigen, jämlikt förberörda
lagrum och författningar, ett allmänt, den icke privilegierade jorden
åliggande besvär.
En jämförelsevis mycket stor del av den lagligen skjutsskyldiga jorden
gick emellertid under tidernas lopp faktiskt fri från skjutsbesväret genom
att icke bliva indelad i skjutslag. Enligt av de båda kommittéer, som den
31 augusti 1859 och den 6 mars 1877 avgåvo förslag angående skjutsväsendets
ordnande, meddelade statistiska uppgifter var sålunda av hela rikets
hemmantal, som ej författningsenligt befriats från gästgiveri-, håll- och reservskjuts,
mera än en tredjedel icke indelat till skjuts.
Den hittills beskrivna organisationen av skjutsinrättningen har avsett den
typ av skjutsanstalter, som var bildad på grundval av byggningabalkens 28
kap. jämte dithörande äldre författningar: ett ständigt, för ändamålet inrättat,
med särskilda förmåner utrustat gästgiverihemman såsom centralpunkt
med det däromkring grupperade, likaledes fast indelade skjutslaget av hålloch
reservskjutsskyldiga hemman, vartdera utgörande skyldigheten in natura.
På några orter inom landet hade tillämpats en annan ordning. Gästgiverioch
skjutshållningen var där icke fäst vid vissa hemman utan hade tid efter
annan ordnats som en gemensam angelägenhet för större eller mindre samfälligheter.
Beträffande städerna hette det i 28 kap. byggningabalken, att i varje köpstad
borde vara gästgivare och formän till det antal, som där behövdes. Ifall
skjutsningen icke kunde ombesörjas med gästgivarens hästar, skulle stadens
borgare uppehålla skjutsen. Enligt 1734 års gästgivareordning skulle gäst
-
3
giverihållningen i de större städerpa vara alldeles skild från skjutsningen,
vilken senare skulle utgöras av särskilda forman och skjutsare. I de mindre
städerna åter skulle gästgivaren vara forman och skjutsare. Förmådde ej
borgerskapet utgöra den nyssnämnda subsidiära skjutsskyldigheten, »tillordnades
dem hjälp och understöd av allmogen på landet». 1766 års förklaring
anbefallde undersökning genom vederbörande magistrater angående behovet
av sådant understöd i varje fall, varefter landshövdingen hade att anslå
så många av närmaste hemman å landet, som behovet krävde. I övrigt
gällde enligt den äldre ordningen i huvudsak samma bestämmelser för städerna
som för landet, dock att skjutslegan i städerna var högre.
Under slutet av 1700-talet och sedermera ända till 1878 års skjutsreform
var skjutsväsendet ofta föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. En mängd
detaljförfattningar utfärdades. Åtgärder till förminskande eller upphörande
av den betungande hållskjutsen anbefalldes gång efter annan. Framför allt
inriktades dock strävandena på att få till stånd entreprenader å skjutsningen,
både för vinnande av mera tillfredsställande anordningar för den resande allmänheten
och för lindring i de skjutsskyldigas ställning. Ett ordnat entreprenadförfarande
infördes och statsanslag ställdes i viss utsträckning till förfogande
för lindrande av skjutslagens bidrag till entreprenader. De sålunda
av statsmakterna under lång tid fullföljda strävandena att på de partiella
reformernas väg åstadkomma verksam lindring i skjutsbesväret ledde dock
icke till någon allmännare och mera väsentlig förbättring. Skjutskostnaden,
i den mån den ej ersattes genom den högre entreprenadlegan och det av staten
för ändamålet anvisade bidraget, drabbade ännu ensamt de förutvarande
skjutsskyldiga på samma gång de alltjämt hade att svara för skjutsningens
uppehållande in natura, när entreprenad ej kom till stånd. Bördan vilade
alltså fortfarande i huvudsak på den skjutsskyldiga jorden och vad städerna
beträffar på kommunerna själva eller särskilda deras invånare.
1878 års skjutsreform, uttryckt i skjutsstadgan av den 31 maj samma år,
torde kunna sammanfattas sålunda:
1. All skjuts för resandes befordran ställdes, såvitt ske kunde, på entreprenad.
2. Maximilegan vid entreprenad bestämdes med avseende å varje ort för sig
och i närmare överensstämmelse med skjutsens verkliga värde på de olika
orterna. För vissa slag av skjutsanstalter, som kunde uppehållas utan entreprenadbidrag,
fick maximilegan överskridas för åvägabringande av entreprenad
utan särskilt bidrag.
3. Inrättande av ny skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad eller
efter godvilligt åtagande förbjöds i regel.
4. Skjutsanstaltema indelades i gästgiverier och skjutsstationer, de senare
utan skyldighet att förse resande med härbärge och förplägning, vilken
anordning i förening med rättigheten för entreprenör att efter egen önskan
övertaga jämväl gästgiveri- eller stationshållningen och förflytta densamma
till sin bostad hade till syfte att underlätta åstadkommande av entreprenad.
5. Skjutskostnaden, d. v. s. entreprenadbidragen, överflyttades på länskommunerna
eller de i landsting ej deltagande städerna och staten på det sätt, att
bidragen, vilkas beviljande ankom på vederbörande landsting och stadsfullmäktige,
bestredos till viss del av landstingsområdenas eller vederbörande städers
innevånare, med skyldighet för alla beskattningsföremål att däri deltaga,
och till återstående, i visst fall övervägande delen av statsverket.
Men med skjutsstadgan av 1878 var det gamla skjutsbesväret ändock icke
fullständigt avlyst. Utom beträffande Stockholms stad, där särskilda bestämmelser
gällde, skulle i övriga städer och å landsbygden besväret för vissa fall
alltjämt tagas i anspråk. Så ägde nämligen rum i de fall, då entreprenad icke
1878 års
skjutsreform.
4
kunde åvägabringas eller åtagen entreprenad icke fullgjordes. I dessa fall
trädde stadgandena i 28 kap. byggningabalken och dithörande äldre författningar
i tillämpning.
Utvecklingen från 1878 till tillkomsten av nu gällande skjutsstadga innebar,
vad lagstiftningen på ifrågavarande område angick, huvudsakligen vissa förskjutningar
till försämring av gästgiverihemmanens och gästgivarnas friheter.
Grundskatterna avskrevos och roteringsbesväret avskaffades utan att gästgivarehemmanen
erhöllo någon motsvarande extra förmån. Gästgivarnas rättigheter
till brännvinsutskänkning, redan förut begränsade till en personlig och
temporär förmån, indrogos i det närmaste allesammans mot ersättning av statsmedel.
Vidare blev genom den år 1905 reviderade lagstiftningen angående
försäljning av vin och öl den mångenstädes indräktiga rättigheten att vid skjutsanstalterna
försälja öl i fråga örn skjutsstationerna helt avskaffad och för gästgiverierna
avsevärt inskränkt. Entreprenadförfarandet utvecklades visserligen
så att entreprenader slutligen funnos åvägabragta vid omkring nittio procent
av hela antalet skjutsanstalter i riket. Härvid var emellertid att märka, att
landstingen ägde själva bestämma, i vilka fall och med vilka belopp entreprenadbidrag
skulle utgå. Landstingen begagnade ock flerstädes denna sin befogenhet
att fastställa entreprenadbidragen på ett sådant sätt, att dessa icke
motsvarade kostnaden för skjutsningen. På grund härav innebar den omständigheten,
att entreprenad vid en skjutsanstalt kunnat åstadkommas, ingalunda
alltid, att vederbörande skjutsskyldiga gått fria från sin börda. Bristen på
entreprenadbidrag, tillräckliga att i och för sig framkalla en verklig spekulation
och konkurrens, varur en fullkomligt frivillig entreprenad skulle kunnat
framkomma, föranledde nämligen i många fall, att de skjutsskyldiga sågo sig
tvungna att med egen uppoffring på ett eller annat sätt anskaffa entreprenör
för att icke komma i den för dem ofördelaktigare ställningen att behöva fullgöra
skjutsskyldigheten in natura, i vilket fall de icke ens finge uppbära den
vid entreprenad gällande högre skjutslegan. Skjutsskyldigheten kom alltså att
— ehuru i annan form — alltjämt åligga dem.
1911 års Sedan riksdagen i skrivelse den 27 april 1905 hos Kungl. Majit anhållit örn
skjutsstadga, utredning och förslag rörande skjutsväsendet i syfte att skyldigheten för vissa
hemman att fortfarande ansvara för skjutsningens uppehållande på landet
måtte upphöra eller, därest så ej kunde ske, för samma hemman göras mindre
betungande, föranstaltade Kungl. Maj :t örn utarbetande av förslag till ny
skjutsstadga, vilket förslag förelädes och med vissa ändringar antogs av 1911
års riksdag, varefter nu gällande stadga om skjutsväsendet utfärdades den
22 juni 1911 och trädde i kraft den 1 januari 1914.
Genom tillkomsten av nuvarande skjutsstadga upphörde skjutsväsendet slutligen
att vara ett jorden i sista hand åliggande onus. Skjuts skyldigheten blev
i stället helt och hållet en allmän samhällsangelägenhet i främsta rummet för
landstingen och de i landsting ej deltagande städerna men med vidsträcktare
skyldighet för staten att deltaga i skjutsväsendets utgörande.
På grund av att jorden sålunda befriades från skjutsbesväret kunde genom
1911 års stadga upphävas ej endast 1878 års skjutsstadga utan även 28 kap.
byggningabalken och — med visst undantag — dithörande äldre författningar.
Liksom 1878 års stadga förutsätter nuvarande skjutsstadga, att gästgiverioch
skjutshållningen i regel utföres genom entreprenad. Men -— och därigenom
framstår förenämnda principiella skillnad mellan de båda stadgorna — örn
entreprenad ej kan åvägabringas, skall skjutsskyldigheten icke såsom förut
återfalla på den skjutsskyldiga jorden utan i stället fullgöras av landstingen
och vederbörande städer, på sätt de finna tjänligast.
Utom i nu nämnda avseende undergick skjutsväsendets organisation genom
tillkomsten av 1911 års stadga icke någon mera genomgripande ändring.
5
En kort redogörelse för bestämmelserna i stadgan torde i detta sammanhang
vara motiverad.
Enligt gällande skjutsstadga skola inom varje län finnas skjutsanstalter för
resandes befordran till antal och på de platser, som bestämmas av K. B. Innan
K. B. förordnar örn inrättande, flyttning eller indragning av skjutsanstalt —
som liksom förut skall vara gästgiveri eller skjutsstation — eller örn förändring
av sådan anstalts egenskap, skola trafikanter och andra, som saken kan
röra, i ärendet höras.
Vid varje skjutsanstalt skola för resandes befordran hållas fullt dugliga
hästar med seltyg samt snygga åkdon och, där så finnes nödigt, ridsadlar eller,
där båtskjuts äger rum, farkoster till antal för varje dygn, som K. B. bestämmer.
Genom kungl, förordningen den 11 juli 1924 angående ändring av vissa
delar av skjutsstadgan har därjämte bestämts att, där K. B. finner, att skjutsning
bör fullgöras med motorfordon eller med sådant fordon jämte hästskjuts,
skall K. B. därom meddela beslut med angivande tillika av huru många motorfordon,
som skola tillhandahållas. 1911 års stadga innehöll visserligen redan
från början bestämmelse örn att stadgans bestämmelse örn skjuts efter häst och
om båtskjuts skulle i tillämpliga delar gälla örn skjuts med automobil eller
motorbåt, men i övrigt utgick stadgan från förutsättningen, att skjutsen utgjordes
efter häst. Först genom tillkomsten av 1924 års berörda lagändring
blev skjuts med motorfordon jämställd med hästskjutsen.
Vid gästgiveri skola dessutom för de resande vara att tillgå nödig förplägning
och uppassning samt till det antal, K. B. bestämmer, rum för härbärge.
Ersättning för skjuts lämnas dels såsom skjutslega och dels i form av åkdonslega
för skjuts efter häst, vartill kan komma en del särskilda avgifter såsom
väntningspenningar med mera. Maximibeloppet för skjutslega bestämdes ursprungligen
av Konungen för varje län på förslag av K. B. och vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige, men genom lagändringen år 1924 överflyttades
bestämmanderätten härutinnan på K. B., som före besluts fattande skall
höra landsting eller stadsfullmäktige. K. B. kan bestämma skjutslegan olika
för olika delar av länet samt för olika delar av dygnet. Genom samma lagändring
bestämdes dessutom maximibeloppet av lega för skjuts efter motorfordon
att utgå i enlighet med av vederbörande K. B. fastställd taxa för den yrkesmässiga
automobiltrafiken. Åkdonslegans storlek fastställes av Konungen.
Senaste bestämmelser i detta ämne innefattas i kungl, cirkuläret den 21 mars
1879 samt i kungl, kungörelsen den 31 december 1917.
Som förut framhållits förutsätter skjutsstadgan, att skjutsningen och gästgiverihållningen
som regel upplåtes på entreprenad. För detta ändamål ombesörjer
K. B. hållande av entreprenadauktioner året före varje entreprenadperiod,
som i allmänhet omfattar en tid av fem år. Örn så anses lämpligare,
äger dock K. B. inskränka perioden till tre år. I varje fall skall emellertid
perioden utlöpa vid samma tidpunkt för alla skjutsanstalter inom ett och samma
län.
Avgives vid auktion anbud, mot vilket med avseende å anbudsgivarens person
eller borgen eller beskaffenheten av den för gästgiveri- eller stationshållningen
erbjudna lägenhet anmärkning ej förekommer, och är vid anbudet ej
fäst villkor örn entreprenadbidrag, skall det antagas av K. B. Finnas flera
dylika anbud, skall det anbud antagas, som innefattar erbjudande att ombesörja
skjutsningen mot lägsta tegan. Lägsta logan flir skjuts med motorfordon
bestämmes genom underbud i visst procenttal under fastställd kilometeravgift
i den inom länet gällande taxan. Avgives ater beträffande viss skjutsanstalt
endast anbud med anspråk på entreprenadbidrag, överlämnas handlingarna
till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, som äga besluta,
Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. Nr 97. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
ti
huruvida oell till vilket belopp entreprenadbidrag för skjutsanstalten må böra
anvisas. Medgives betingat bidrag, skall motsvarande anbud antagas.
Redan vid skjutsstadgans tillkomst förutsattes, att följden av skjutsningsbesvärets
fullständiga avlyftande från den skjutsningsskyldiga jorden komme
att orsaka en väsentlig stegring av skjutskostnaderna. Som korrektiv mot en
alltför betungande stegring anvisar skjutsstadgan därför tvenne olika utvägar,
dels indragning av mindre behövliga skjutsanstalter dels ock extra förhöjning
av skjutslegan. Örn sålunda vederbörande landsting eller stadsfullmäktige
finna betingat entreprenadbidrag för viss skjutsanstalt icke böra utgå eller
bidraget oskäligt högt, äga de underlåta att bevilja bidraget eller ock anslå
lägre bidrag än det av anbudsgivaren fordrade samt i sammanhang därmed,
örn anledning föreligger, besluta ej mindre huruvida förhöjning av den vanliga
skjutslegan må kunna medgivas än även huruvida, för den händelse entreprenad
vid anstalten ej kan åstadkommas med tillämpning av sålunda bestämda villkor
i avseende å bidrag och skjutslega, anstalten må indragas för period, varom
fråga är. Likaså må beslut fattas, att anstalt må, utan vidare åtgärd för
entreprenad, indragas.
Landstings och stadsfullmäktiges beslut om indragning av skjutsanstalt eller
förhöjning av skjutslegan för sådan anstalt ävensom landstings beslut, varigenom
entreprenadbidrag beviljats, skall underställas K. B:s prövning. K. B.
har därvid att oförändrat antingen godkänna eller ogilla underställt beslut,
dock må godkännande av landstings beslut om beviljande av entreprenadbidrag
ej vägras på den grund, att beviljat dylikt bidrag anses för högt.
Sedan landstings eller stadsfullmäktiges beslut av K. B. prövats, har K. B.
att ombesörja att ny entreprenadauktion hålles, därvid gästgiveri- eller stationshållningen
utbjudes på de med avseende å skjutslega eller entreprenadbidrag
bestämda ändrade villkoren.
Kan entreprenad slutligen av en eller annan anledning icke åstadkommas,
åligger det landstinget eller vederbörande stad att, på sätt tjänligast finnes,
låta draga försorg örn skjutsanstaltens uppehållande för ifrågavarande period.
I fråga örn gäldande av fastställda entreprenadbidrag utgör varje stad, som
ej hör till landsting, och i övrigt varje län eller landstingsområde ett distrikt för
sig.
Staten och distriktet skola med lika andelar gälda bidrag för distriktets
samtliga skjutsanstalter intill ett belopp, som motsvarar hälften av det sammanlagda
antalet skattekronor i distriktet, sådant detta antal beräknats för
utgörande av allmän kommunalskatt. Överskjuta bidragen belopp, sorn nu
angivits, skall överskottet gäldas med två tredjedelar av staten och en tredjedel
av distriktet. Årliga kostnaden för uppehållande av skjutsanstalt i fall,
då entreprenad icke kan åstadkommas, utan skjutshållningen måste ombesörjas
av landstingen eller vederbörande städer, skall, sedan densamma blivit till beloppet
styrkt, anses såsom entreprenadbidrag, varå statsbidrag enligt berörda
grunder må åtnjutas.
Härutöver innehåller skjutsstadgan bestämmelser örn begagnande av skjuts
och örn tillsyn över skjutsanstalt m. m.
1923—1924. Med hänsyn till automobiltrafikens utveckling framhöll 1923 års riksdag
önskvärdheten av att det toges under övervägande, huruvida icke en minskad
belastning av ifrågavarande anslag kunde åstadkommas genom indragning av
vissa skjutsanstalter.
I proposition nr 197 till 1924 års riksdag med förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av stadgan örn skjutsväsendet framhöll, vederbörande
departementschef, hurusom den snabba utvecklingen av automobiltrafiken alltjämt
fortginge. Under sådana omständigheter vore det att befara, att en revision
av skjutsstadgan, som genomfördes, innan förhållandena stadgat sig och
7
förrän man kunde ^ överblicka utvecklingsresultatet, inom kort skulle visa sig
till ringa nytta, då det reviderade förslaget hastigt kunde bliva föråldrat.
Departementschefens ovanberörda uttalande lämnades av riksdagen utan
erinran.
I skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, i anledning av riksdagens år 1931 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931 anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning, huruvida förutsättningar funnes för upphävande av gällande stadga
örn skjutsväsendet. Riksdagen framhöll därvid, hurusom -—- såsom av revisorernas
utredning framginge — genom den starka ökningen av motortrafiken
behovet av skjutsanstalter för resandes befordran under de senaste åren högst
väsentligt förminskats och att sådant behov i begränsad utsträckning syntes
kvarsta endast inom de nordligaste länen. På grund därav hade riksdagen
i likhet med revisorerna kommit till den uppfattningen, att de nuvarande föråldrade
bestämmelserna örn skjutsväsendet icke längre voro påkallade. Riksdagen
hade därför ansett sig böra föreslå, att utredning verkställdes i syfte
att utröna, huruvida, bestämmelserna i fråga lämpligen borde upphävas. Därest
i undantagsfall statligt bidrag till skjutsentreprenadväsendet fortfarande skulle
anses behövligt, syntes sådant bidrag efter prövning av varje särskilt fall
kunna bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel.
Jämlikt nådigt uppdrag har statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
uppdragit åt undertecknad att inom departementet biträda med
den av riksdagen begärda utredningen, därvid tillika föreskrivits, att denna
skulle avse
1. huruvida och i vilken ordning gällande stadga örn skjutsväsendet må
kunna upphävas,
2. huruvida och i vad mån vid sådant upphävande åtgärder från det allmännas
sida må erfordras för tillgodoseende av på vissa orter möjligen alltjämt
föreliggande behov av skjutsanstalter för resandes befordran, och
3. angående storleken av de kostnader för det allmänna, vilka må föranledas
av dylika åtgärder, samt örn sättet för bestridande av dessa kostnader.
Med anledning härav hava från Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
infordrats yttranden beträffande förenämnda frågor ävensom vissa
uppgifter rörande skjutsväsendets nuvarande omfattning och kostnaderna för
detsamma.
Till en början lämnas en sammanställning beträffande i sistnämnda hänseenden
infordrade eller eljest tillgängliga uppgifter.
Statens bidrag till skjutsentreprenader under tiden från och med år 1920
har utgått med följande belopp:
1920 .......... 794,525:— 1925/1926 357,905: —
1921 .......... 805,581:— 1926/1927 351,782: —
1922 .......... 710,000:— 1927/1928 233,519: —
1923 (första halvåret) . . 365,000: — 1928/1929 166,634: —
1923/1924 ........ 711,322:— 1929/1930 74,700: —
1924/1925 ....... 433,762: — 1930/1931 36,079: 50
1931/1932 28,192:75
Beträffande nu befintliga skjutsanstalter i de olika länen lämnas nedan en
sammanställning av de från länsstyrelserna avlämnade uppgifterna, i vilken
sammanställning för ytterligare belysning av de senaste årens indragningar
av skjutsanstalter intagits uppgift å antalet år 1923 inom länen befintliga
dylika anstalter.
Riksdagens
skrivelse 9/«
1932.
Statens
bidrag till
skjutsentreprenader.
Nu befintliga
skjutsanstalter.
8
Antal
skjuts - anstalter
år 1923
Antal s
Gäst-
giveri
k j u t s a n
år 1932
Skjuts-
stationer
s t a lt e r
Summa
anstalter
Under
budgetåret
1931/1932
utbetalt
statsbidrag
Entrepre- nadtiden
utgår med
år
Stockholms län1 . .
44
i
2
3
675
1932
Uppsala län.......
18
2
—
2
650
_
1933
Södermanlands län ....
39
1
_
1
100
_
1932
Östergötlands län ....
33
5
5
10
2,242
50
1932
Jönköpings län.....
31
—
1
1
75
_
1933
Kronobergs län.....
54
—
—
_
_
Kalmar län.......
53
8
_
8
_
_
1933
Gotlands län......
24
4
1
5
250
_
1934
Blekinge län ....
12
—
_
_
_
_
Kristianstads län.....
37
—
_
_
_
_
Malmöhus län......
34
—
_
_
_
Hallands län.......
32
10
—
10
_
_
1934
Göteborgs och Bohus län .
107
7
_
7
_
_
1933
Älvsborgs län......
72
12
3
15
211
50
1933
Skaraborgs län ......
14
4
—
4
_
1933
Värmlands län......
116
18
1
19
2,162
50
1935
Örebro län.......
39
—
—
_
_
Västmanlands län ....
11
1
—
1
_
_
1933
Kopparbergs län.....
43
5
8
13
2,442
50
1932
Gävleborgs län.....
42
22
1
23
_
1933
Västernorrlands län . . .
83
24
_
24
_
_
1935
Jämtlands län......
106
61
1
62
7,581
25
1936
Västerbottens län ....
124
23
11
34
3i637
50
1933
Norrbottens län.....
92
33
9
42
8,165
1933
Summa
1,260
241
43
284
28,192
75
Av ovanintagna uppgifter framgår, att inom fem län (Kronobergs, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Örebro län) samtliga skjutsanstalter indragits,
och att inom sju län (Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län) vederbörande länsstyrelser
kunnat ombesörja inrättande av befintliga skjutsanstalter utan att entreprenadbidrag
påfordrats. Inom sex län (Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Gotlands och Älvsborgs län) utgå visserligen entreprenadbidrag
men med mycket obetydliga belopp. Sammanlagt utgick sålunda 1,961:50
kronor i statsbidrag för samtliga dessa län under budgetåret 1931/1932, vilken
summa kommer att med ingången av år 1933 ytterligare nedgå med 775 kronor
på grund av fullständig indragning av skjutsanstalterna i två av dessa län.
Återstoden av det under budgetåuet 1931/1932 utanordnade statsbidraget fördelar
sig med 2,242: 50 kronor på Östergötlands län, 2,162: 50 kronor på Värmlands
län och 2,442: 50 kronor på Kopparbergs län samt med sammanlagt
19,383: 75 kronor på de tre nordligaste länen.
I Östergötlands och Kopparbergs län, där entreprenadtiden utgår med innevarande
år, hava länsstyrelserna fattat beslut örn indragning av samtliga skjutsanstalter
från och med ingången av år 1933. över länsstyrelsens i Kopparbergs
län ifrågavarande beslut hava dock besvär anförts, vilka äro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.
I Värmlands län, där entreprenadtiden likaledes utgår med innevarande år,
har länsstyrelsen för kommande period, omfattande åren 1933—1935, redan
upprättat entreprenadkontrakt för femton skjutsanstalter (samtliga gästgiverier)
utan villkor örn entreprenadbidrag. Beträffande fyra skjutsanstalter
1 Inom Stockholms stad finnas inga skjutsanstalter.
9
beräknas entreprenadbidrag komma att utgå nied 1,000 kronor, varav hälften
skulle utgå av statsmedel. Av de skjutsanstalter, för vilka sålunda beräknats
bidrag från det allmänna, äro två belägna inom Södra Finnskoga socken och
enligt länsstyrelsens förmenande nödvändiga för samfärdseln å orten, enär på
grund av vägarnas beskaffenhet hästskjuts där måste anlitas och sådan skjuts
knappast torde kunna uppbringas hos privatpersoner. De återstående två
skjutsanstalterna äro båda belägna inom Eskilsäters socken av Näs härad, och
uppgivas från dessa anstalter utgående båtskjutsar vara av stor betydelse för
samfärdseln inom den söder om häradet befintliga skärgården i Vänern.
I Jämtlands län är antalet skjutsanstalter 62, därav 1 skjutsstation. Statsbidrag
utgår efter ingången av år 1932 till 10 av dessa med 2,050 kronor årligen.
Nu gällande entreprenadavtal avser tiden 1932—1936.
I Västerbottens län utgår statsbidrag till 31 av förefintliga 34 skjutsanstalter
med 3,637:50 kronor.
I Norrbottens län slutligen utgår statsbidrag med tillhopa 8,165 kronor till
42 skjutsanstalter.
Beträffande frågan örn skjutsstadgans upphävande hava länsstyrelserna — Yttranden
örn tillsvidare bortses från de tre nordligaste länen — till det alldeles övervä- från länsgande
antalet ansett, att stadgan kunde upphävas utan att detta behövde på- styrelserna
kalla åtgärder eller föranleda kostnader från det allmännas sida. Härvid har
framhållits, att såväl skjuts som härbärge och vivre för resande numera kunde länen.
ordnas genom enskilt initiativ. I de län, där skjutsanstalter finnas inrättade,
anses stadgan först efter nu förevarande entreprenadperiods utgång kunna
upphävas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att statsbidrag till länets
enda skjutsanstalt, som inrättats för tillhandahållande under vissa tider, då
otjänlig väderlek råder, av båtskjuts mellan Gränna och Visingsö, även efter
skjutsstadgans upphävande torde böra utgå; och beräknar länsstyrelsen storleken
av detsamma till 75 kronor örn året eller samma belopp, som det nuvarande
statsbidraget. Länsstyrelsen anser, att detta belopp mycket väl torde kunna
bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel, utan att bestämmelserna
i skjutsstadgan därför böra bibehållas.
Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län hava
uttalat sig mot skjutsstadgans upphävande, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs
län synes hysa tvekan härutinnan.
Länsstyrelsen i Hallands län, inom vilket för närvarande finnas tio gästgiverier,
har såsom eget utlåtande åberopat vad länets landstings förvaltningsutskott
i avgivet yttrande i ärendet anfört. I åberopade yttrandet medgiver
förvaltningsutskottet, att den starka ökningen under senare år av motortrafiken
medfört en kraftig förbättring av framkomstmöjligheterna å landsbygden
med därav följande förbättring av resandes bekvämlighet, men anser likväl,
att gästgiverierna alltjämt hava en uppgift att fylla för allmänheten, framför
allt med hänsyn därtill, att nattlogi och förplägnad där stå till förfogande.
l3å grund härav och då gästgiverihållningen inom Linet icke medför någon kostnad
för stat eller kommun, anser utskottet för länets vidkommande önskvärt,
att gästgiverierna icke generellt slopas, och finner sig därför icke kunna förorda
skjutsstadgans upphävande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, där för närvarande finnas sju gästgiverier,
till vilka entreprenadbidrag dock icke utgår, anser det med hänsyn
till de resande vara önskvärt, att vissa av de nu befintliga skjutsanstalterna
inom länet kunde bibehållas även efter det innevarande entreprenadperiod
med år 1933 utgår.
Länsstyrelsen i Värmlands län —- som enligt vad förut nämnts ansett de fyra
skjutsanstalter, till vilka bidrag från det allmännas sida sannolikt ilven för
framtiden måste utgå, nödvändiga — uttalar sig i avgivna yttrandet för bibe
-
10
Yttranden
från länsstyrelserna
''i
de tre
nordligaste
länen.
hällande, åtminstone i huvudsak, av skjutsstadgan. Som skäl härför anför
länsstyrelsen, att de femton gästgiverier inom länet, som med stöd av skjutsstadgan
kunna uppehållas utan kostnad för det allmänna, hava synnerligen stor
betydelse för den resande allmänheten, enär deras tillvaro inom större delen av
länet innebär enda möjligheten till laglig utskänkning av pilsnerdricka, varför
ändring av lagstiftningen örn försäljning av pilsnerdricka torde bliva ofrånkomlig,
därest skjutsstadgan upphäves.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att skjutsanstalterna numera i
ringa grad anlitas för erhållande av skjuts. Då vägarna i följd av rikligt snöfall
vore oframkomliga för motorfordon och då hästskjuts vore enda tillgängliga
kommunikationsmedel, hade dock skjutsanstalterna ännu i kommunikationshänseende
betydelse för länet. I fråga örn tillhandahållande av kost och logi
hade de alltjämt en uppgift att fylla. Vid sådant förhållande torde ett fullständigt
upphävande av åtgärder från det allmännas sida för tillhandahållande
av skjutsanstalter för resandes befordran knappast vara tillrådligt, men med
hänsyn till inom länet vunnen erfarenhet torde något statsbidrag ej behöva
ifrågakomma.
Vad de tre nordligaste länen angår, har den växande automobiltrafiken —
även örn den medverkat till en avsevärd minskning av såväl antalet skjutsanstalter
som det allmännas utgifter för skjutsväsendet — på grund av de stora
avstånden samt den glesa bebyggelsen och hårdare klimat dock icke kunnat i
samma utsträckning som i övriga delar av riket göra åtgärder från det allmännas
sida för skjutsväsendet obehövliga. Detta framhålles även i de av länsstyrelserna
i dessa län avgivna yttrandena.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar sålunda det fortfarande behovet
av skjutsanstalter inom detta län för resandes befordran. Kunde skjutsanstalter
anordnas utan att statsbidrag utginge, syntes detta närmast vara att anse
såsom en fördel för de resande, och det funnes enligt länsstyrelsens uppfattning
näppeligen någon giltig anledning för deras indragning. Skulle skjutsstadgan
icke anses skola bibehållas, anser länsstyrelsen nödvändigt, att åtgärder
från det allmännas sida vidtagas för tillgodoseende av det föreliggande
behovet av skjutsanstalter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att under förutsättning att i annan
ordning statsmedel ställdes till förfogande för tillgodoseende av det behov vissa
skjutsanstalter hittills fyllt, hinder icke syntes möta mot upphävande av
skjutsstadgan, så snart gällande entreprenadavtal med utgången av år 1933
utlöpte.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att behovet av hästskjuts alltjämt
förekommer på vissa platser i de inre delarna av länet. Härtill kommer
att möjlighet för resande att erhålla kost och logi skulle vara utesluten på
många ställen, örn ej gästgivargårdar funnes. En ganska betydande ytterligare
nedskärning syntes emellertid möjlig att genomföra. Så länge behov i
förefintlig omfattning förelåge av skjutsanstalter, syntes det länsstyrelsen
knappast lämpligt att helt upphäva skjutsstadgan. I vissa delar vore dock
stadgan föråldrad och otidsenlig. Särskilt gällde detta det omständliga auktionsförfarandet,
som säkerligen utan några risker för stegrade kostnader
kunde ersättas med underhandsutbud.
Hörande antalet skjutsanstalter, varav behov även efter skjutsstadgans upphävande
skulle föreligga inom ifrågavarande tre län, och det allmännas kostnader
för detsamma, hava vederbörande länsstyrelser gjort följande beräkningar.
För Jämtlands län anses tio skjutsanstalter för en kostnad för stat och
landsting örn cirka 4,000 kronor om året erforderliga. Samtliga sålunda ifrågasatta
anstalter äro belägna i länets fjälltrakter samt vid vägar, som vinter
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
il
tiden i allmänhet icke kunna trafikeras med motorfordon, och nödvändiga i
lika hög grad för tillgodoseende av resandes behov av logi och mat som för
resandes befordran.
För Västerbottens län anses fyra gästgiverier och fyra skjutsstationer för
en kostnad av 2,350 kronor örn året behövliga. Statsmedel för hela detta belopp
borde ställas till länsstyrelsens förfogande för uppgörande av avtal med
lämpliga personer å ifrågavarande orter örn fullgörande av de prestationer,
som åligga de hittillsvarande gästgivarna och skjutsstationsföreståndarna å
dessa orter. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang därjämte, att bidrag
av statsmedel i mycket begränsad omfattning lämnas till företagare, som
anordnat reguljära båtförbindelser på en del större vattendrag mellan vissa orter,
men att därutöver stort behov av båttrafik å vissa mindre fjällsjöar förefinnes.
[Därest ordnad trafik med sjövärdiga båtar å dessa fjällsjöar icke
kunde åstadkommas på frivillighetens väg, borde med stöd av skjutsstadgan
åtgärder nu kunna vidtagas för avhjälpande av dessa trafikbehov. På grund
härav anser länsstyrelsen, att därest skjutsstadgan upphäves, möjlighet måtte
beredas att i förekommande fall tillgodose sistnämnda behov.
För Norrbottens län anses antalet skjutsanstalter kunna nedbringas till sjutton,
av vilka det övervägande flertalet borde anordnas som gästgiverier utan
skjutsskyldighet. Årliga kostnaden för desamma har beräknats till cirka
7,000 kronor.
De med avseende å budgeten 1933/1934 utsedda särskilda granskningsmän Granskhava
i upprättad promemoria förklarat sig i likhet med riksdagen hysa den ningsnämnuppfattningen,
att de nuvarande föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsen- ilande
det icke längre vore påkallade.
Såsom framgår av ovan lämnade uppgifter angående storleken av statens Utredningsbidrag
till skjutsentreprenader, hava entreprenadbidragen, som under krisåren innnnens
stego till högst betydande belopp, under de senaste åren avsevärt nedgått. En- 5 ran e*
ligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter synas dessa bidrag komma att sjun- Skjutsstadka
än ytterligare. Statens bidrag, som för år 1920 uppgick till 794,525 kronor,
för budgetåret 1924/1925 till 433,762 kronor och för budgetåret 1929/1930
till 74,700 kronor, beräknas sålunda för år 1933 nedgå till 15,539 kronor, och
enligt av vederbörande länsstyrelser redan fattade eller bebådade beslut skulle,
sedan nuvarande entreprenadperioder utlöpt, statsbidrag till skjutsentreprenader
vara behövliga huvudsakligen endast inom de tre nordligaste länen och
Värmlands län.
Anledningen till att entreprenadbidragen kunnat minskas i angiven utsträckning
är att söka i de senaste årens snabba utveckling av motortrafiken samt
den i samband därmed fortgående förbättringen och utbyggnaden av rikets
vägnät. Utan medverkan från det allmännas sida har sålunda regelbunden
trafik medelst motoromnibusar, berörande de flesta orter av betydenhet, kommit
till stånd. Stationer för yrkesmässig trafik med automobil, där vederbörande
innehavare är skyldig att mot fastställd taxa verkställa skjutsning, hava
inrättats på så gott som varje plats, varest behov av sådan trafik föreligger.
Vid dessa stationer finnes nu skjuts att tillgå i långt större utsträckning, än
man med skjutsstadgan någonsin avsett.
Med den utveckling, som sålunda ägt rum, har anordnandet av gästgiverier
och skjutsstationer i enlighet med skjutsstadgans bestämmelser helt naturligt
visat sig alltmera obehövligt. Antalet skjutsanstalter, som år 1923 uppgick
till 1,260, utgjorde år 1932 284, och samtidigt har det antal anstalter, till vilka
statsbidrag behövt ifrågakomma, efter hand alltmera minskats.
Skjutsväsendet, därunder inbegripet gästgiverihållningen, har sålunda i allt
större utsträckning kunnat överlåtas åt den enskilda företagsamheten utan in
-
12
blandning och kontroll från det allmännas sida. Då man vid skjutsstadgans
tillkomst utgick ifrån att skjuts och härbärge för resande icke kunde utan
det allmännas medverkan i erforderlig utsträckning beredas, är en av de viktigaste
förutsättningarna för skjutsstadgans tillkomst ej längre för handen.
Såsom av länsstyrelsernas yttranden framgår, har den utan det allmännas
medverkan tillkomna motortrafiken dock icke kunnat göra det gamla skjutsväsendet
helt och hållet obehövligt. Särskilt inom de tre nordligaste länen och
i viss män även inom Värmlands län förefinnes alltjämt behov av särskilda anordningar
i de syften stadgan avsett tillgodose. Å vissa orter inom dessa län
är hästskjutsen sålunda på grund av vägarnas beskaffenhet eller under vissa
väderleksförhållanden alltjämt det enda användbara fortskaffningsmedlet. Å
andra orter kunna nödvändiga båtskjutsar ej uppehållas utan bidrag från det
allmänna. Beträffande vidare den egentliga gästgiverihållningen torde motortrafiken
ej kunna göra åtgärder för densammas upprätthållande helt obehövliga
å vissa orter, särskilt i de nordligaste ödebygdsområdena.
Då, de utgifter, det allmänna även efter skjutsstadgans upphävande bomme
att få vidkännas för vidtagande av erforderliga åtgärder för resandes härbärgerande
och befordran, icke kunna beräknas mera avsevärt understiga de belopp,
till vilka entreprenadbidragen inom kort komma att nedgå, kunde det
måhända ifrågasättas, huruvida bärande skäl för skjutsstadgans upphävande
verkligen föreligga. Några länsstyrelser hava även motsatt sig eller ställt sig
tveksamma mot en dylik åtgärd. Härvid har särskilt framhållits, att ett stort
antal av nu kvarvarande gästgiverier, som vore av betydelse för resande, kunnat
anordnas utan kostnad för det allmänna samt att tillräcklig anledning ej
funnes, varför dessa ej fortfarande skulle få bestå. Innehavarna av ifrågavarande
gästgiverier hade, enligt vad tillika antytts, åtagit sig gästgiverihållningen
utan anspråk på entreprenadbidrag med tagen hänsyn till de förmåner,
en enligt skjutsstadgan antagen gästgivare tillförsäkras, främst då rättigheten
enligt 12 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka den 11 juli
1919 att utan särskilt tillstånd i samband med servering av mat till resande
utskänka pilsnerdricka.
De sålunda framförda synpunkterna synas emellertid ej kunna tillerkännas
avgörande betydelse. Erfarenheterna från de län, där skjutsanstalterna
helt indragits, giva ej stöd för antagandet, att nämnvärda olägenheter i nu
avsedda fall äro att genom skjutsstadgans upphävande befara. Frånsett de
tre nordligaste länen, där i allt fall särskilda åtgärder påkallas, torde det
knappast vara troligt, att förhållandena i de län, där skjutsstadgan ansetts
böra bibehållas ur synpunkten att kunna upprätthålla gästgiverier, som nu ej
åtnjuta bidrag från det allmänna, i stort sett äro i nu ifrågavarande hänseende
skiljaktiga från angränsande län. Örn gästgiverier, med den privilegierade
ställning de intaga enligt skjutsstadgan, sålunda anses kunna utan olägenhet
indragas i Kopparbergs och Västernorrlands län, torde väl så kunna ske även
i Värmlands och Gävleborgs län, och än mera synes detta gälla i fråga örn
Hallands samt Göteborgs och Bohus län, där skjutsstadgans upphävande ej
heller ansetts kunna tillstyrkas. Men även örn i enstaka undantagsfall rörelsen
vid ett gästgiveri, som hittills icke åtnjutit statsbidrag, ej skulle vid
skjutsstadgans upphävande genom enskilt initiativ fortsättas, torde detta
näppeligen vara tillräckligt skäl för stadgans bibehållande. Gästgiveriernas
ifrågavarande utskänkningsrätt får nämligen anses närmast höra samman med
frågan i vilken omfattning för turister och andra resande avsedda hotell och
pensionat må böra beredas rätt att utskänka pilsnerdricka, oberoende av de
kommunala myndigheternas medgivande. Denna fråga synes emellertid böra bedömas
efter enhetliga grunder och torde bliva föremål för behandling i samband
med pågående revision av rusdryckslagstiftningen. Det synes oformligt
13
att endast i syfte att för framtiden trygga rörelsen vid några av de få kvarvarande
gästgiverierna bibehålla dessas privilegierade rätt till utskänkning av
pilsnerdricka, särskilt som denna förmån ursprungligen lämnats som ersättning
för skjutsningsbesvärets utövande och något behov av skjutsning numera
i allmänhet icke föreligger.
Hänsyn måste även tagas till de stora bristfälligheter, som vidlåda skjutsstadgan.
Anordnandet av de gamla skjutsanstalterna, av vilka många voro
kända som sådana sedan århundraden, hade ursprungligen skett enligt den vid
nuvarande skjutsstadgas tillkomst alltjämt i stort sett upprätthållna principen,
att rikets skjutsanstalter skulle utgöra ett sammanhängande nät, inom
vilket man från varje skjutsanstalt kunde erhålla skjuts till nästa inom
lagom skjutshåll belägna liknande anstalt. Genom de fortgående indragningarna
av skjutsanstalter har man emellertid gjort allt större och större luckor
i detta uråldriga system, som numera kan sägas vara helt och hållet sönderbrutet.
Detta gör, att skjutsstadgans bestämmelser äveu för orter, där skjutsstations-
eller gästgiverihållningen alltjämt uppehälles enligt denna stadga,
framstå som onödigt invecklade och i de flesta avseenden föråldrade samt icke
alltid innefatta den mest tillfredsställande regleringen av skjutsväsendet.
Visserligen har genom den år 1924 verkställda ändringen av skjutsstadgan
motorfordonen i skjutsningshänseende jämställts med skjuts efter häst, men
stadgans flesta bestämmelser, som utformats med tanke på hästskjutsen såsom
det viktigaste fortskaffningsmedlet, kvarstå alltjämt oförändrade. Särskilt
måste bestämmelserna örn entreprenadauktioner anses alltför omständliga för
nutida förhållanden. Dessa auktioner torde utan risk för stegrade kostnader
kunna ersättas med vida enklare anordningar med underhandsanbud. Att
verkställa en genomgripande revision av skjutsstadgan kan å andra sidan ej
anses av de rådande förhållandena påkallat.
Efter prövning av de skäl, som sålunda kunna åberopas för och mot skjutsstadgans
upphävande, har jag kommit till den uppfattningen, att övervägande
skäl tala för att skjutsstadgan, så snart ske kan, upphäves.
Tidpunkten, då skjutsstadgan sättes ur kraft, synes böra bestämmas till
den 1 januari 1934. För de fall, där enligt stadgan redan slutna entreprenadavtal
utgå efter nämnda dag, torde dock stadgan böra gälla till utgången av
respektive entreprenadperioder. De avtal, som slutits mellan länsstyrelserna,
å ena, samt vederbörande skjutsstationsinnehavare eller gästgivare, å andra
sidan, måste nämligen anses vara för båda parter bindande. Visserligen är
entreprenör enligt skjutsstadgans 10 § pliktig att underkasta sig den förändring
i skjutsskyldigheten, som genom flyttning eller indragning av närbelägen
skjutsanstalt eller tillkomsten av ny sådan göres nödvändig, men skyldig
att under löpande entreprenadperiod finna sig i skjutsanstaltens indragning
torde entreprenören icke vara. För en entreprenör kan det vid anbudets avgivande
hava varit en väsentlig förutsättning att under hela den kommande
perioden få komma i åtnjutande av en enligt skjutsstadgan antagen entreprenörs
förmåner. Vidare kan entreprenören i sin tur hava slutit bindande avtal
(tjänste- och hyresavtal) för hela entreprenadperioden.
Enligt 40 § i skjutsstadgan skola länsstyrelserna ombesörja, att ordinarie
entreprenadauktion för åvägabringande av nytt beting för skjutsanstn Herna
inom länen hålles före utgången av maj månad det år, med vilket den löpande
perioden går till ända. Avgivcs vid sådan auktion anbud utan anspråk
på entreprenadbidrag, skola länsstyrelserna under vissa förutsättningar antaga
dessa anbud. Med föranledande härav och då löpande entreprenadperioder
inom Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län utgå
med år 1933, torde, därest proposition örn skjutsstadgans upphävande avlåtes
14
till 1933 .års riksdag, länsstyrelserna i sistnämnda län böra förständigas att
låta anstå med slutande av entreprenadavtal, tills frågan örn skjutsstadgans
upphävande slutligen prövats.
Åtgärder Såsom förut framhållits, har den verkställda utredningen givit vid handen,
från det ali- att vid skjutsstadgans upphävande åtgärder, ehuru i begränsad omfattning,
”vid^Vjuts? !r^n ^ allmännas sida erfordras för tillgodoseende av på vissa orter alltstadgans
Jämt föreliggande behov av anstalter för resandes befordran och förseende
upphävande, med logi och kost. Dylika åtgärder påkallas främst inom de tre nordligaste
länen och i viss mån även inom Värmlands län samt möjligen för enstaka
platser inom rikets övriga län. Det allmännas kostnader för dessa åtgärders
vidtagande hava av vederbörande länsstyrelser beräknats årligen uppgå till
för Norrbottens län efter entreprenadtidens utgång 1933 ........ 7,000 kr.
för Västerbottens län efter entreprenadtidens utgång 1933 ...... 2,350 »
för Jämtlands län efter entreprenadtidens utgång 1936 ........ 4,000 »
för Värmlands län efter entreprenadtidens utgång 1935 ........ 1,000 »
för Jönköpings län efter entreprenadtidens utgång 1933 ........ 150 »
eller för hela riket ........................................ 14,500 kr.
Av yttrandena i ärendet framgår, att en väsentlig del av de beräknade kostnaderna
motiveras med nödvändigheten att å avlägset belägna orter i de tre
nordligaste länen kunna bereda härbärgesmöjligheter (logi och kost) för resande
även utan samband med skjutsskyldighet. Såtillvida innebär detta en
nyhet, som bidragen enligt skjutsstadgan alltid avsett fullgörande av skjutsskyldigheten,
vare sig gästgiverirörelse varit därmed förbunden eller ej. I
övrigt motiveras statens bidragsskyldighet huvudsakligen med nödvändigheten
att upprätthålla hästskjuts å vägar, som ej äro farbara med automobil,
samt att i förekommande fall tillhandahålla båtskjuts. Även för skjutsskyldighet
med automobil ifrågasättes i vissa fall bidrag i de tre nordligaste länen.
Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna synes i stort sett ej vara något att
erinra. _ För andra delar av riket än de tre nordligaste länen kunde det måhända
icke vara påkallat, att det allmänna medverkar för tillhandahållande av
härbärge ^eller automobilskjuts åt resande. Vad t. ex. Värmlands län beträffar
äro sålunda av de fyra skjutsanstalter därstädes, till vilka bidrag från det
allmänna ansetts även för framtiden böra utgå, två inrättade för båtskjuts,
och å de orter, dit de två återstående anstalterna förlagts, synes hästskjuts
vara det enda användbara transportmedlet, varför det allmännas medverkan
även här skulle kunna inskränkas till anordnande av häst- och båtskjuts åt
resande. Det kan likväl tänkas, att efter skjutsstadgans upphävande bidrag
från det allmänna i enstaka undantagsfall kan anses påkallat även för anordnande
av härbärge eller annan skjuts än häst- eller båtskjuts. På grund härav
synes man icke böra göra någon principiell skillnad mellan de anstalter
inom rikets olika delar, till vilka bidrag från det allmänna må kunna utgå.
Kostnader. I fråga, örn de äskade bidragsbeloppen synes det ej uteslutet, att i några
fall ytterligare reduktion av det allmännas kostnader kan äga rum. Å andra
sidan bör tagas i beräkning, att skjutsstadgans upphävande kan föranleda till
att det allmänna måste träda hjälpande emellan till uppehållande av enstaka
anstalt, till vilken entreprenadbidrag nu icke utgår. Beaktas bör även det
av länsstyrelsen i Västerbottens län framförda önskemålet att bidrag i större
utsträckning än för närvarande är fallet må kunna beviljas för båtskjutsar.
Med hänsyn härtill torde, sedan samtliga entreprenadavtal utlupit, det allmännas
kostnader för beredande av skjuts och härbärge åt resande kunna upp
-
15
skattas till omkring 18,000 kronor, därav 14,350 kronor motsvara de beräknade
kostnaderna för de tre nordligaste länen och Värmlands län och återstående
3,650 kronor avsetts som ett avjämnat reservbelopp för samtliga län.
Då landstingens deltagande i kostnaderna även för framtiden torde utgöra,
en garanti för att dessa icke stiga till oskäligt höga belopp, synes skäl. ej
föreligga att frångå den hittillsvarande grunden för kostnadernas fördelning
mellan stat och landsting. Med hänsyn därtill, att skjutskostnaderna .numera
nedgått därhän, att de icke inom något distrikt kunna tänkas överskjuta det
belopp, som motsvarar hälften av sammanlagda antalet skattekronor inom distriktet,
synes dock skäl saknas för bibehållande av nu gällande bestämmelse,
att överskjutande del av kostnaderna i så fall skola gäldas med två tredjedelar
av statsmedel och en tredjedel av distriktet. Landstingen böra således
städse deltaga i kostnaderna för de vid skjutsstadgans upphävande erforderliga
anordningarna med samma belopp som staten. Denna landstingens skyldighet
torde böra närmare bestämmas sålunda, att som villkor för erhållande
av statsbidrag stadgas, bland annat, att bidrag med lika stort belopp som
statsbidraget skall utgå av medel, som av vederbörande landsting för ändamålet
anvisats.
Det belopp, som skulle erfordras i anslag från staten, kan sålunda, såvitt
för närvarande kan bedömas, uppskattas till 9,000 kronor.
Då entreprenadperioden inom några län utgår med åren 1934 och 1935 och
inom ett län först med år 1936, måste, örn skjutsstadgan — såsom förutsatts
.— upphäves från och med den 1 januari 1934, medel till bestridande av statens
bidrag till entreprenader enligt skjutsstadgan finnas tillgängliga till och med
budgetåret 1936/1937.
Huru statens kostnader för gästgiveri- och skjutsväsendet under och efter
denna övergångstid nu kunna beräknas komma att ställa sig framgår av följande
tabell, där de kursiverade siffrorna avse entreprenadbidrag enligt nuvarande
skjutsstadga.
B — n — d -
- g — c — t
— å — r
1933/34
1934/35
1935/36
1936/37
Därefter
Norrbottens län.......
8,165: —
3,500
3,500
3,500
3,500
Västerbottens län.....
3,637:50
1,175
1,175
1,175
1,175
Jämtlands län.......
2,050: -
2,050
2,050
2,050
2,000
Värmlands län.......
500: —
500
500
500
500
Eeserv belopp för samtliga län .
1,825: —
1,825
1.825
1,825
1.825
10,177:50
9,050
9,050
9,050
9,000
Härvid är att märka, att den som reservbelopp för samtliga län upptagna
posten beräknats för alla åren lika med det belopp, vartill den, enligt vad
tidigare anmärkts, uppskattats vid tiden för samtliga entreprenadavtalens utgång.
Det torde emellertid vara sannolikt, att beloppet ej i större grad behöver
tagas i anspråk förrän i den mån avtalen upphöra.
Beträffande de erforderliga anslagsbeloppen kunde ifrågasättas att framdeles
låta dem utgå från det under sjätte huvudtiteln nu uppförda anslaget
till »bidrag till vissa kommunikationsändamål», vilket i så fall finge förhöjas.
Från detta anslag bestridas nämligen redan nu kostnaderna för bidrag till vissa
närbesläktade ändamål, t. ex. anordnande av regelbunden ångbåtstrafik å vissa
fjällsjöar m. m. Så länge entreprenadbidrag enligt skjutsstadgans bestämmelser
alltjämt skulle utgå, synes emellertid mest ändamålsenligt låta det nuvarande
förslagsanslaget »bidrag till skjutsentreprenader» kvarstå i riksstaten
samt låta kostnaderna även för de nya anordningarna för tillgodoseende av re
-
16
sandes behov av skjuts och härbärge utgå från detta anslag, vartill riksdagens
medgivande skulle inhämtas. Anslaget i fråga borde i så fall bestämmas för
budgetåret 1933/1934 till avrundat 16,000 kronor samt för de närmast följande
budgetåren, såvitt nu kan bedömas, till avrundat 9,000 kronor.
I sin ovanberörda skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, har riksdagen uttalat,
att framdeles utgående bidrag borde efter prövning av varje särskilt fall bestridas
av för Kungl. Maj:t tillgängliga medel.
Med hänsyn till det relativt stora antal anstalter för beredande av skjuts och
härbärge, till vilka inom de tre nordligaste länen bidrag från det allmänna
även för framtiden måste utgå, synes det för undvikande av en omfattande och
tidsödande skriftväxling vara lämpligare, att av vederbörligt anslag ett visst
belopp för ett vart av dessa län efter framställning av vederbörande länsstyrelse
årligen ställes till densammas förfogande för att av länsstyrelsen fördelas.
För rikets övriga delar, där bidrag endast undantagsvis kan ifrågakomma,
synes däremot en prövning från fall till fall böra ske av Kungl. Majit och anslag
sålunda beviljas för varje anstalt. Den anordning, som sålunda ifrågasättes,
ansluter sig huvudsakligen till vad som finnes stadgat i fråga örn anslagen
till enskilda utfartsvägar.
Bidragen torde lämpligen böra beviljas för en period av högst tre år åt
gången.
Beträffande frågan, huruvida skjutsstadgan bör ersättas av andra enhetliga
bestämmelser rörande skjutsväsendets organisation, torde böra framhålla^, att
förhållandena å de orter, där skjutsanstalter alltjämt kunna finnas erforderliga,
säkerligen komma att gestalta sig helt olika. Till följd härav torde det
i stort sett ej vara påkallat att utöver de grunder för anslagets användning,
för vilka tidigare redogjorts, utfärda några allmänna bestämmelser rörande
villkoren för statsbidraget och dess användning. Det torde emellertid ankomma
på vederbörande länsstyrelser att till det landsting, som infaller året före
början av den period, för vilken bidrag sökes, efter verkställd utredning beträffande
behovet göra framställning örn anvisande av å landstinget belöpande
bidrag samt därefter före viss tid, förslagsvis den 15 oktober, underställa
Kungl. Majit frågan örn beviljande av statsbidrag. Sedan anslag beviljats,
skulle länsstyrelserna hava att under hand för högst tre år träffa överenskommelse
med vederbörande anstaltsinnehavare, därvid tillika iakttages, att kontraktstiden
bestämmes sålunda, att kontrakten utlöpa samtidigt för alla anstalter
inom ett och samma län. I kontrakten meddelas vidare de föreskrifter,
som i varje fall finnas påkallade. Då, enligt vad här nedan kommer att föreslås,
stadgan angående hotell- och pensionatväsendet göres tillämplig även å
anstalter för resandes härbärgerande, som framdeles komma att inrättas med
bidrag från det allmänna, synes det icke nödvändigt att i kontrakten eller annorledes
införa mot skjutsstadgans föreskrifter örn tillsyn över skjutsanstalt
svarande bestämmelser. Däremot torde i kontrakten böra angivas antalet och
beskaffenheten av fordon och husrum, som i varje fall skola tillhandahållas,
ävensom för skjuts medelst annat fordon än automobil den maximilega, den
skjutsande må äga uppbära.1 Likaså torde länsstyrelserna i kontrakten böra
förbehålla sig rätt att, örn länsstyrelsen finner anstaltens innehavare icke på tillfredsställande
sätt fullgöra honom enligt kontraktet åliggande förpliktelser,
omedelbart upphäva kontraktet.
Framställning skulle således ske första gången det år, under vilket entreprenadperioden
enligt skjutsstadgan utlöper.
Nuvarande bestämmelser om skyldighet för skjutshållningsdistrikten att
1 Härvid synes ej särskild ersättning böra beräknas för åkdonslega.
17
under vissa omständigheter själva ombesörja skjutshållningen torde utan vidare
kunna upphävas.
Huvudgrunderna för anslagets användning skulle i enlighet härmed bliva
följande:
1. Föreligger behov av anstalt för tillhandahållande på anfordran av
skjuts eller logi och kost åt resande, och finnes dylikt behov icke^ kunna tillgodoses
utan bidrag av allmänna medel, må statsbidrag för ändamålet beviljas
för en period av högst tre år för varje gång.
2. Det åligger länsstyrelserna att före den 15 oktober året före början av
den period, som bidraget avser, till Kungl. Maj :t inkomma med framställning
i ämnet, innefattande jämväl utredning beträffande det föreliggande behovet.
Kungl. Majit anvisar därefter för Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län de belopp, som sammanlagt finnas böra för ändamålet ställas till en var
av länsstyrelsernas förfogande att av dessa fördelas, samt för övriga län bidrag
för varje sådan anstalt, som anses böra ifrågakomma.
3. Statsbidrag må ej utgå med mindre lika stort bidrag lämnas av medel,
som vederbörande landsting för ändamålet anslagit.
4. Angående beviljat bidrag skall mellan länsstyrelsen eller densamma underlydande
myndighet samt anstaltens innehavare slutas kontrakt, och skall
kontraktet innefatta, bland annat:
att anstaltens innehavare är skyldig att på de villkor och i den utsträckning,
som länsstyrelsen kan finna skäligt föreskriva, tillhandahålla skjuts eller logi
och kost åt resande,
att anstaltens innehavare är underkastad kontroll av länsstyrelsen eller densamma
underordnad myndighet, och
att, örn anstaltens innehavare finnes icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra
honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, länsstyrelsen skall äga
omedelbart upphäva detsamma.
5. Period, för vilken kontrakt slutes, skall utlöpa vid samma tidpunkt för
alla anstalter inom ett och samma län.
6. Beviljat statsbidrag utanordnas av länsstyrelserna från det under sjätte
huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till skjutsentreprenader.
Enligt 12 § b) i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka
må gästgivare utan särskilt tillstånd utöva utskänkning av pilsnerdricka,
dock endast till resande i samband med servering av mat.
Genom skjutsstadgans upphävande kommer ifrågavarande lagrum att bliva
utan betydelse och torde därför jämte i samma förordning förekommande hänvisningar
till 12 § b) böra ur förordningen uteslutas i samband med skjutsstadgans
upphävande. Då vid tiden härför löpande entreprenadavtal slutits under
förutsättning om tillstånd till utskänkning i nu ifrågavarande avseende, torde
dock beträffande vederbörande entreprenörer, så länge dessa avtal gälla, nuvarande
bestämmelser i förordningen fortfarande böra lända till efterrättelse.
Enligt § 5 i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8 juni 1917
skall vad i stadgan föreskrives angående hotell- och pensionatrörelse icke i allmänhet
äga tillämpning å rörelse, vilken drives som gästgiveri. Finner polismyndighet,
att gästgiverirörelse drives under sådana förhållanden, att den
rätteligen är att anse såsom hotell- eller pensionatrörelse av sådan beskaffenhet,
att det enligt stadgan erfordras särskilt tillstånd till dess utövande, har
polismyndigheten att därom göra särskild anmälan hos K. B., som, där så prövas
nödigt, har att förständiga innehavaren att till sådan rörelse söka tillstånd
enligt stadgan, vid äventyr, örn sådant underlåtes, att K. B. vid vite helt eller
delvis förbjuder rörelsens vidare utövande, intill dess föreläggandet
gjorts.
Ändringar
i förordningen
angående
försäljning
av
pilsner - dricka.
Ändringar i
stadgan angående
hotell- och
pensionatrörelse.
full
-
18
Då genom skjutsstadgans upphävande hotell- eller pensionatrörelse icke i
något fall kommer att drivas såsom gästgiveri, skulle sagda § 5 därefter sakna
betydelse. Paragrafen torde därför böra upphävas samtidigt med skjutsstadgan,
och böra motsvarande övergångsbestämmelser därvid föreskrivas som ovan
föreslagits med avseende å skjutsstadgans upphävande.
De gästgiverier, som vid skjutsstadgans upphävande skulle förlora sin privilegierade
ställning, komme sålunda, därest rörelsen i annan ordning därstädes
fortsättes, att falla under hotell- och pensionatstadgans bestämmelser, varigenom
innehavarna av gästgiverierna i de fall, då så enligt sistnämnda stadga
fordras, ställas inför nödvändigheten att i vederbörlig ordning söka tillstånd till
eller (jmfr § 4) göra anmälan örn rörelsens fortsatta bedrivande.
Det kunde måhända invändas, att det för gästgiveriinnehavarna komme att
bliva alltför betungande att med ens behöva försätta gästgiverierna i sådant
skick, att de fylla hotell- och pensionatstadgans fordringar, och att man på
grund härav kunde befara, att vissa gästgiverier med skjutsstadgans upphävande
komma att nedläggas.
Häremot torde till en början kunna framhållas, att större delen av landets
gamla gästgiverier redan kunnat indragas utan att det ansetts påkallat att
meddela särskilda bestämmelser med avseende å rörelsens fortsatta bedrivande,
och att anledning sålunda icke torde föreligga till antagande, att det relativt
ringa antal gästgiverier, som genom skjutsstadgans upphävande måste upphöra
att drivas såsom sådana, icke skulle kunna inordnas under hotell- och pensionatstadgans
bestämmelser.
Vidare torde böra påpekas, att i fråga örn byggnad eller lägenhet, som innehåller
högst fyra för gästers härbärgerande avsedda rum och icke är avsedd
för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, stadgans bestämmelser enligt
§ 4 i densamma i allmänhet icke äro gällande. Enligt § 32 i stadgan, sådan
denna paragraf ljuder enligt kungl, kungörelsen den 3 juni 1932, nr 177, vilken
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1933, skola vidare åtskilliga av stadgans
mera betungande föreskrifter avseende skydd mot eldfara icke äga tilllämpning
å byggnad, som användes för drivande av hotell- och pensionatrörelse
och som är avsedd att samtidigt härbärgera högst sexton gäster samt innehåller
högst åtta därför avsedda rum. I fråga örn sådan byggnad har K. B.
att oberoende av de bestämmelser, som sålunda icke skola tillämpas, föreskriva
vidtagande av de åtgärder, som till skydd för eldfara kunna anses erforderliga.
Då den övervägande delen av de gästgiverier, varom nu är fråga, antagligen
äro att hänföra till sådana hotell och pensionat, som avses i § 5 eller varå § 32
i stadgan äger tillämpning, torde gästgiveriernas inordnande under denna stadga
i allmänhet icke bliva alltför betungande.
Slutligen torde böra erinras, att enligt § 33 mom. 1 i hotell- och pensionatstadgan,
sådan lydelse denna paragraf erhållit genom nyssberörda kungl, kungörelse,
K. B. äger i fråga örn byggnad, vari den 1 januari 1933 redan drives
hotell- och pensionatrörelse, medgiva sådan eftergift från de i stadgans § 7
meddelade bestämmelser, som i varje fall kan finnas erforderlig för att icke
oskäliga kostnader skola åsamkas rörelsens innehavare, dock endast såvitt genom
eftergiften påtaglig fara för människoliv icke uppstår. Åsyftade § 7
innehåller allmänna bestämmelser, huru byggnad, varest hotell eller pensionat
må inrättas, skall vara beskaffad. Genom berörda § 33 mom. 1 gives möjlighet
för förutvarande gästgiverier att erhålla icke oväsentlig lindring i stadgans
bestämmelser, då man har anledning antaga, att vederbörande länsstyrelser vid
prövning av ansökningar från förutvarande gästgiverier örn eftergift från bestämmelserna
i sagda § 7 skola taga hänsyn till att gästgiverierna tillkom
-
19
mit för beredande av härbärge åt resande, där sådant icke på annat sätt kunnat
uppbringas.
Enligt hotell- och pensionatstadgans § 1 förstås i stadgan med hotell- eller
pensionatrörelse sådan verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot
betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med
förplägnad. Det torde sålunda utan särskilt stadgande vara klart, att gästgiverirörelse
alltid är att hänföra till hotell- eller pensionatrörelse i hotell- och
pensionatstadgans mening, och att stadgans § 33 mom. 1 förty äger tillämpning
å byggnader, vari gästgiverirörelse bedrives.
På grund av vad sålunda anförts angående förhållandet mellan skjutsstadgan
samt hotell- och pensionatstadgan finner jag mig böra förorda, att i samband
med skjutsstadgans upphävande § 5 i hotell- och pensionatstadgan upphäves
och att därvid meddelas en övergångsbestämmelse av förut angiven innebörd.
Enligt såväl 1925 års som 1927 års allmänna resereglementen ägde förrättningsman
vid resa efter häst såsom resekostnadsersättning undfå gottgörelse
efter lega för en häst samt 15 öre per kilometer, s. k. kilometerpenningar. Legan
för häst utgick med det enligt 12 § skjutsstadgan för orten bestämda
maximibeloppet av dylik lega för kilometer räknat. Dessa resereglementen
inenhollo vidare bestämmelser örn att förrättningsman, som för transportmedel
fått vidkännas resekostnad till högre belopp än maximilegan,- ägde undfå gottgörelse
för vad han visade sig hava utgivit. Enligt 1927 års resereglemente
skulle gottgörelse för vad som utgivits utgå jämväl för det fall, att maximilega
för hästskjuts icke blivit för viss ort bestämd.
Ifrågavarande resereglementen innehöllo därjämte bestämmelse örn att i kilometerpenningarna
inbegreps ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega och
s. k. beställningspenningar.
Enligt nu gällande resereglemente av den 27 juni 1929 utgår för hästskjuts
ersättning efter lega för en häst jämte kilometerpenningar, som enligt reglementets
ursprungliga lydelse utgjorde 10 öre men numera genom kungörelsen den
19 juni 1931 sänkts till 5 öre. Legan för häst bestämmes liksom förut till
det för orten bestämda maximibeloppet av dylik lega för kilometer räknat. Har
förrättningsman för transportmedel nödgats vidkännas kostnad till högre belopp
än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser tillkommer
honom, eller är maximilega för viss ort icke bestämd, äger han undfå
gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit. I sistnämnda fall utgår dock
ersättningen med mihst 30 öre per kilometer, vartill komma kilometerpenningar.
1 Någon uttrycklig bestämmelse örn att i kilometerpenningarna skulle inbegripas
ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega samt s. k. beställningspenningar
har icke intagits i gällande resereglemente, men någon ändring i sak
har man icke avsett att härmed genomföra.
Å orter, för vilka maximilega icke finnes bestämd, utgår ersättning för hästskjuts
alltså — såvitt icke förrättningsmannen visar sig hava fått vidkännas
högre kostnad — med 30 öre per kilometer jämte kilometerpenningar 5 öre.
Därest resereglementets ifrågavarande bestämmelser icke ändras i samband
med skjutsstadgans upphävande, skulle sistnämnda ersättning för resa efter
häst sålunda komma att gälla för hela riket.
För bedömande av frågan, huruvida denna ersättning för resa efter häst
lämpligen skulle kunna tillämpas å alla orter, hava från länsstyrelserna infordrats
uppgifter å för innevarande år bestämda maximibelopp av lega för
hästskjuts, vilka uppgifter sammanförts i vidfogade tabell.
Ändringar
i allmänna
resereglemente.
1 Jmfr i sistnämnda avseende statsutskottets utlåtande 71/1929 sid. 20.
20
Stockholms län ....
Uppsala län.....
Södermanlands län . .
Östergötlands län . . .
Jönköpings län ....
Kronobergs län ... .
Kalmar län......
Gotlands län.....
Blekinge län.....
Kristianstads län . . .
Malmöhus län ....
Hallands län.....
Göteborgs och Bohus län
Älvsborgs län.....
Skaraborgs län ....
yärmlands län.....
Örebro län......
Västmanlands län . . .
Kopparbergs län . . .
Gävleborgs län ....
Västernorrlands län . .
Jämtlands län . . . .
Västerbottens län . . .
Norrbottens län ....
Maximibelopp av lega för
skjuts efter häst
Då resan an- trädes mellan
kl. 6 f. m. och
kl. 8 e. m.
Då resan an- trädos mellan
kl. 8 e. m. och
kl. 6 f. m.
Taxan
ntfärdad
år
4
4
80
1927
4
—
4
80
1930
4
—
5
—
1929
4
—
4
80
1930
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
3
50
4
50
1928
—
—
—
—
—
4
50
5
40
1928
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
3
50
4
20
1928
4
50
5
50
1928
5
—
0
—
1929
5
—
6
—
1932
3
50
4
20
1932
4
—
4
80
1923
3
—
3
—
1930
3
50
3
50
1932
4
—
4
80
1932
3
50
4
20
1932
4
3
50
4
4
80
1931
3
50
4
50
1930
Max. belopp ej bestämt.
Av ovanintagna uppgifter framgår, att maximibeloppen inom de olika länen
variera avsevärt eller mellan 3 och 5 kronor per mil för skjuts under dagen
samt mellan 3 och 6 kronor per mil för skjuts under natten. Det är ju
möjligt, att skillnaden mellan dessa belopp betingats av förefintlig skillnad
i priserna å hästskjuts inom olika delar av landet. En närmare jämförelse
mellan maximibeloppen giver emellertid knappast stöd för ett dylikt antagande.
Högsta maximibeloppet, 5 kronor per mil för dagsskjuts och 6 kronor
per mil för nattskjuts, finner man sålunda i Älvsborgs* och Skaraborgs län,
medan t. ex. för Västerbottens och Norrbottens län, där man kunde väntat sig
finna de högsta beloppen, fastställda maximibeloppet utgör 3:50 kronor per
mil för dagsskjuts och 4 kronor respektive 4: 50 kronor per mil för nattskjuts.
Lägsta maximibeloppet, 3 kronor per mil för såväl dags- som nattskjuts, gäller
för Västmanlands län.
Därest man jämväl inom de län, där maximibelopp av lega för häst nu finnas
fastställda, vid bestämmande av förrättningsmans ersättning för resa efter
häst tillämpade resereglementets regler för bestämmande av ersättning för
ort, där dylika maximibelopp icke fastställts, skulle denna ersättning sålunda
— med undantag för ett län (Västmanlands) — komma att minskas från
60—35 öre till 30 öre per kilometer. För statsverket skulle detta givetvis
medföra en viss kostnadsbesparing, ehuruväl densamma med hänsyn till att
hästskjuts numera användes endast i ringa utsträckning och då förrättningsman
i de fall, då verkliga utgiften för skjutsen överstiger resereglementets
minimitaxa, äger undfå gottgörelse för vad han utgivit, icke bör överskattas.
21
Genom införande av bestämmelse om att ersättning för hästskjuts skall utgå
med samma belopp för hela riket skulle man emellertid utom det, att man erhold
enkla och enhetliga regler för bestämmande av denna ersättning, även
ernå den fördelen, att man ej behövde vidtaga särskilda åtgärder för bestämmande
av skjutslegans belopp inom de olika länen.
Vid bestämmande av storleken av denna gemensamma lega för häst torde
det ligga närmast till hands att utgå från resereglementets minimitaxa för
hästskjuts, 30 öre per kilometer, samt därutöver beräkna 5 öre i kilometerpenningar,
vadan sammanlagda ersättningen komme att uppgå till 35 öre per
kilometer. Härvid förutsättes då, att bestämmelsen örn att förrättningsman,
då verkliga kostnaden för skjutsen överstiger den sammanlagda ersättning,
som sålunda skulle utgå, äger undfå gottgörelse för verkliga kostnaden bibehålies.
Med hänsyn till storleken av nu gällande maximibelopp och därutöver
utgående kilometerpenningar kunde det kanske ifrågasättas, örn icke 35 öre
per kilometer bleve en alltför låg taxa. Härvid är emellertid att märka — förutom
det att, såsom ovan framhållits, de högsta maximibeloppen knappast
torde motsvaras av ett verkligt prisläge — att denna taxa komme att få karaktär
av minimitaxa. Vidare torde böra erinras, att enligt resereglementet
utgår ersättning för resa med annan automobil än taxeautomobil med 35 öre
per kilometer, därvid kilometerpenningar icke ifrågakomma.
På grand härav och då ersättning för skjuts efter häst icke torde böra utgå
med högre belopp än ersättning för resa med egen automobil, synes det lämpligast,
att förrättningsmans ersättning för resa efter häst bestämmes till samma
belopp och efter enahanda grander som för resa med annan automobil än
taxeautomobil eller sålunda till 35 öre per kilometer.
Då enligt cirkulärskrivelsen den 21 mars 1879 och kungörelsen den 31 december
1917 meddelade bestämmelser örn åkdonslega genom skjutsstadgans
upphävande komma att upphöra att gälla, bör — utöver ovan angiven ändring
i allmänna resereglementets 2 § 1 mom. -— ordet »åkdonslega» utgå ur reglementets
8 § 1 mom.
_ Ifrågavarande ändring av resereglementet torde böra träda i kraft samtidigt
med skjutsstadgans upphävande eller den 1 januari 1934. Övergångsbestämmelser,
avseende fortsatt tillämpning för de fall, då skjutsstadgan alltjämt
efter år 1934 kommer att under viss tid förbliva gällande, av nuvarande
bestämmelser örn ersättning för hästskjuts, synas icke vara påkallade.
_ Enligt 5 § i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrätt-,
ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsman m. m., sådant
detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 10 juli 1914 (nr 208), äro,
därest för verkställande av vissa i förordningen omförmälda förättningar resa
erfordras, förrättningsman och vittne berättigade till ersättning, vardera för
skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas under samma
resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga
förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannens
och vittnets hemvist.
Efter skjutsstadgans upphävande torde det bliva nödvändigt att närmare
angiva, till vilket belopp skjuts efter häst enligt . si stberörda lagrum skall beräknas.
Det kunde kanske sättas i fråga, om icke en mera genomgripande
ändring av förevarande lagrums lydelse borde äga rum. Det torde emellertid
ligga utom nu ifrågavarande uppdrag att i detta sammanhang föreslå annan
ändring av förordningen än sådan, som föranledes av skjutsstadgans upphävande.
Erinras må tillika att, sedan i särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t
den 27 mars 1917, nr 57, av riksdagen, den 29 november 1918 av sakkunniga
för revision av resereglementet, den 1 mars 1923 av länsstyrelsen i Hallands
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 97. 3
Ändringar i
förordningen
angående
ersättning
till
förrättningsman
för utmätning
i enskilda
mål
samt till
stämningsman
m. m.
22
Ändringar
lagen om
landsting.
Samman
fattning.
län samt den 11 december 1925 av justitieombudsmannen fråga, väckts örn
ändring av bestämmelserna örn reseersättningens bestämmande enligt 1878 års
förordning, därvid resereglementets sakkunniga, länsstyrelsen i Hallands län
och justitieombudsmannen föreslagit, att bestämmelserna i fråga borde bringas
i närmare överensstämmelse med resereglementet, Kungl. Maj :t i beslut den 29
november 1929 funnit prövningen av den i ärendet väckta frågan skola tillsvidare
anstå.
Reseersättning enligt 5 § i 1878 års förordning torde nu beräknas sålunda,
att förrättningsmän och vittnen tillgodoräkna sig ersättning efter maximilega
jämte tillägg av åkdonslega. Härvid är emellertid att märka, att enligt 27 §
i skjutsstadgan skjuts intill en halv mil skall betalas såsom för en halv mil.
Då det icke torde vara lämpligt bestämma en särskild taxa för hästskjuts
vid ifrågavarande förrättningar, förordas_ sådan ändring av 5 § i 1878 års
förordning, att däri omförmäld reseersättning bestämmes skola utgå efter den
resekostnadsersättning, som jämlikt allmänna resereglementet. utgår för hästskjuts,
detta så mycket mera som reseersättning för hästskjuts enligt föreslagna
ändringen av resereglementet kommer att utgå med samma belopp som
för färd med annan automobil än taxeautomobil, vilket sistnämnda transportmedel
torde vara det vid förrättningar enligt 1878 års förordning mest använda.
i Enligt 23 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting åtnjuter landstingsman,
som ej bor å den ort, där landstinget hålles, av landstingets medel förutom
dagtraktamente reseersättning, beräknad efter lägsta skjuts- och åkdonslega,
där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i
andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller,
när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst
sker.
Ehuruväl det beträffande landstingsmäns reseersättning torde föreligga
större skäl än beträffande i 1878 års förordning omförmälda förrättningsmäns
ersättning att tillämpa allmänna resereglementet, föreslås av huvudsakligen
samma skäl, som anförts beträffande ändringen av 5 § i nämnda förordning, ej
annan ändring i 23 § i lagen örn landsting, än att den reseersättning, som där
beräknas efter lägsta, skjuts- och åkdonslega, i stället beräknas efter den resekostnadsersättning,
som jämlikt allmänna resereglementet utgår för hästskjuts.
.... .
I enlighet med förut angivna riktlinjer framläggas härmed förslag till
1. lag örn upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911
(nr 63) (Bil. A),
2. förordning örn ändrad lydelse av 12, 20 och 27 §§ i förordningen den 11
juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka (Bil. B),
3. kungörelse örn upphävande av § 5 i stadgan den 8 juni 1917 (nr 474)
angående hotell- och pensionatrörelse (Bil. C),
4. kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210) (Bil. D), . .
5. kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m. (Bil. E),
6. lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn
landsting (Bil. F).
Därest förslagen vinna gillande, torde vidare _ .
1. det i riksstaten uppförda ordinarie förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»
för budgetåret 1933/1934 nedsättas till 16,000 ^kronor,
2. riksdagens medgivande inhämtas, att statsbidrag till anordningar för be
-
23
redande av skjuts och härbärge åt resande i enlighet med i det föregående
(sid. 17) angivna huvudgrunder må tillsvidare utgå från förenämnda anslag.
Slutligen torde, därest proposition örn skjutsstadgans upphävande avlåtes
till 1933 års riksdag, länsstyrelserna i de län, där löpande entreprenadperioder
utgå med år 1933 (jmfr sid. 13) böra förständigas att låta anstå med slutande
av entreprenadavtal, tills frågan örn skjutsstadgans upphävande slutligen
prövats.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar.
- KU 1933:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting. Till ko s. 2 i texten
- BevU 1933:34 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 s. 5 i texten
- Rskr. 1933:123 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om upphävande av stadgar örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 a1 i texten
- Rskr. 1933:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om upphävande av § 5 i stadgan den 8 juni 1917 a1 i texten
- JoU 1933:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 s. 1 i texten