Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om upphävande av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63)

1933-02-10 · 35 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:97, Med förslag till förordning om upphävande av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

1

Nr 97.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om upphävande av stadgan om skjutsväsendet den

22 juni 1911 (nr 63); given Stockholms slott den 10

februari 1933.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om upphävande av stadgan örn

skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1933,

1 sami.

Nr 97.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

F örslag

till

Förordning

om upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63).

Härigenom förordnas, att stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 skall

uppköra att gälla med utgången av år 1933; dock att beträffande skjutsanstalt,

för vilken enligt stadgan slutet entreprenadavtal först därefter utgår, bestämmelserna

i densamma skola tillämpas intill entreprenadtidens utgång.

Åtgärd för åstadkommande av entreprenad enligt nämnda stadga må ej av

Konungens Befallningskavande vidtagas efter det förordningen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Q7.

3

Utdrag av protokollet över kommunikations är enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

Inledning. I skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, i anledning av riksdagens

år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1930—30 juni 1931 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa utredning, huruvida förutsättningar funnes för upphävande av

gällande stadga örn skjutsväsendet. Riksdagen framhöll därvid, hurusom —

såsom av revisorernas utredning framginge — genom den starka ökningen av

motortrafiken behovet av skjutsanstalter för resandes befordran under de senaste

åren högst väsentligt förminskats och att sådant behov i begränsad utsträckning

syntes kvarstå endast inom de nordligaste länen. På grund därav

hade riksdagen i likhet med revisorerna kommit till den uppfattningen, att

de nuvarande föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsendet icke längre vore

påkallade. Riksdagen hade därför ansett sig böra föreslå, att utredning verkställdes

i syfte att utröna, huruvida bestämmelserna i fråga lämpligen borde

upphävas. Därest i undantagsfall statligt bidrag till skjutsentreprenadväsendet

fortfarande skulle anses behövligt, syntes sådant bidrag efter prövning

av varje särskilt fall kunna bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel.

Med anledning härav uppdrog min företrädare i ämbetet, jämlikt Kungl.

Maj:ts den 22 juni 1932 lämnade bemyndigande, åt landshövdingen E. A.

Beskow att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda utredningen,

därvid tillika föreskrevs, att denna skulle avse dels huruvida och i vilken

ordning gällande stadga om skjutsväsendet kunde upphävas, dels huruvida

och i vad mån vid sådant upphävande åtgärder från det allmännas sida

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

kunde erfordras för tillgodoseende av på vissa orter möjligen alltjämt föreliggande

behov av skjutsanstalter för resandes befordran och dels angående

storleken av de kostnader för det allmänna, vilka kunde föranledas av dylika

åtgärder, samt örn sättet för bestridande av dessa kostnader.

Efter att i ärendet hava inhämtat yttranden från samtliga länsstyrelser har

utredningsmannen den 23 september 1932 avgivit betänkande med förslag i

ämnet. Detta betänkande innehåller redogörelse för tillkomsten och innebörden

av nuvarande bestämmelser örn skjutsväsendet samt utredning i fråga örn

skjutsstadgans upphävande och i samband därmed stående spörsmål. Betänkandet

utmynnar i förslag örn upphävande av skjutsstadgan från och med

den 1 januari 1934 samt vidtagande av vissa i anledning därav påkallade författningsändringar.

Bestämmelserna i skjutsstadgan skulle dock beträffande

skjutsanstalt, för vilken enligt stadgan slutet entreprenadavtal utgår efter

sistnämnda dag, tillämpas intill entreprenadtidens utgång. Vidare föreslås

statsbidrag i vissa fall till anordningar för beredande i fortsättningen av

skjuts och härbärge åt resande i enlighet med i förslaget angivna huvudgrunder.

Det ordinarie förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader» förutsättes

skola med nedsatt belopp fortfarande utgå, och av detta anslag skulle

bestridas kostnaderna dels under övergångstiden för nuvarande skjutsanstalter

i den mån de skulle bibehållas, dels ock för de anordningar, som på sätt nyss

nämnts skulle träda i det nuvarande skjutsväsendets ställe.

Över förslaget hava yttranden inhämtats från kontrollstyrelsen, statskontoret

och riksräkenskapsverket ävensom från samtliga länsstyrelser och landstingens

förvaltningsutskott, varjämte fullmäktige för svenska handelsresandeföreningen

samt A. Sima i Ljusdal inkommit med skrifter i ärendet.

Då betänkandet i dess helhet — med undantag av därvid fogade författningsförslag

— torde få vidfogas protokollet, lärer jag kunna inskränka mig

till att i korthet angiva min ståndpunkt till de frågor, som beröras av utredningen.

Skjutsstadgans upphävande. Med de senaste årens snabba utveckling av

motortrafiken samt den i samband därmed fortgående förbättringen och utbyggnaden

av rikets vägnät har anordnandet av gästgiverier och skjutsstationer

i enlighet med skjutsstadgans bestämmelser visat sig allt mindre behövligt.

Sålunda har antalet skjutsanstalter, som år 1923 uppgick till 1,260, år 1933

nedgått till 255. Samtidigt har det antal anstalter, till vilka statsbidrag behövt

ifrågakomma, efterhand alltmera minskat. Statens bidrag, som för år

1920 uppgick till 794,525 kronor, för budgetåret 1924/1925 till 433,762 kronor

och för budgetåret 1929/1930 till 74,700 kronor, beräknas sålunda för

budgetåret 1933/1934 nedgå till omkring 15,400 kronor, och enligt av vederbörande

länsstyrelser redan fattade eller bebådade beslut skulle, sedan nuvarande

entreprenadperioder utlöpt, statsbidrag till skjutsentreprenader vara

behövliga huvudsakligen inom de tre nordligaste länen och Yärmlands län.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

5

Huru fördelningen av de olika anstalterna saint de utgående statsbidragen

ställa sig för de olika länen framgår av följande tabell:

Antal skjutsanstalter år 1933

Beräknat

statsbidrag

19331

Entrepre-

nadtiden

Gäst-

giveri

Skjuts-

stationer

Summa

anstalter

utgår med

år

Uppsala län..........

2

_

2

650: —

1933

Jönköpings län.....• ...

—

1

1

75: —

1933

Kalmar län...........

8

—

8

—

1933

Gotlands län..........

4

1

5

250:-

1934

Hallands län..........

10

—

10

—

1934

Göteborgs och Bohus län ....

7

—

7

—

1933

Älvsborgs län ..........

12

3

15

211: 50

1933

Skaraborgs län.........

4

—

4

—

1933

Värmlands län.........

17

2

19

337: 50

1935

Västmanlands län........

1

—

1

—

1933

Gävleborgs län.........

22

1

23

—

1933

Västernorrlands län.......

22

—

22

—

1935

Jämtlands län.........

61

1

62

2,050:-

1936

Västerbottens län........

23

11

34

3,637: 50

1933

Norrbottens län.........

33

9

42

8,165: —

1933

226

29

255

15,376: 50

Inom rikets övriga nio län och Stockholms stad hava från och med år 1933

eller tidigare samtliga skjutsanstalter indragits.

De över betänkandet hörda myndigheterna hava i sina yttranden så gott

som enhälligt uttalat sig för skjutsstadgans upphävande, därvid från några

håll förutsatts som villkor, att bidrag från det allmänna komme att i fall,

där sådant vore i fortsättningen oundgängligen nödvändigt, lämnas för beredande

av tillgång till skjuts och härbärge åt resande. Avstyrkande yttranden

hava avgivits huvudsakligen dels av landstingens i Hallands samt Göteborgs

och Bohus län förvaltningsutskott ävensom av länsstyrelserna i det sistnämnda

länet och i Gävleborgs län, dels av fullmäktige för svenska handelsresandeföreningen,

vilka med hänsyn till de fördelar för den resande allmänheten, som

vore förbundna med den nuvarande anordningen, ansett tillräckliga skäl saknas

för den ifrågasatta omregleringen.

Såsom utredningen visar har skjutsväsendet, därunder inbegripet gästgiverihållningen,

numera i all huvudsak kunnat överlåtas åt den enskilda företagsamheten

utan inblandning och kontroll från det allmännas sida. Den viktigaste

förutsättningen för skjutsstadgans tillkomst är sålunda ej längre förhanden.

Departe
ments
chefen.

1 Motsvarar de utbetalningar, som beräknas ske under budgetåret 1933/1934.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 97.

Bestämmelserna i denna stadga framstå härjämte även för de orter, där skjutsväsendet

alltjämt uppehälles, som onödigt invecklade och i de flesta avseenden

föråldrade samt innefatta icke alltid den mest tillfredsställande regleringen av

skjutsväsendet. Särskilt måste bestämmelserna örn entreprenadauktioner anses

alltför omständliga för nutida förhållanden. Dessa auktioner torde utan

risk för stegrade kostnader kunna ersättas med vida enklare anordningar med

underhandsanbud.

En omständighet, som i förevarande sammanhang torde få särskilt beaktas,

är den rätt, som enligt 12 § b) i gällande förordning angående försäljning av

pilsnerdricka tillkommer gästgivare att utan särskilt tillstånd i samband med

servering av mat till resande utskänka pilsnerdricka. Utredningsmannen har

som en konsekvens av skjutsstadgans sättande ur kraft föreslagit, att denna

rättighet skulle upphöra. Det har från några av de hörda myndigheterna

uttalats farhågor för att detta skulle till men för den resande allmänheten

komma att medföra nedläggande i en del fall av den rörelse, som nu bedrives

i gästgiverierna. Länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län hava i samband

härmed uttalat sig för en omedelbar ändring av pilsnerdrickslagstiftningen i

syfte att bereda länsstyrelserna möjlighet att, oberoende av vederbörande kommuns

medgivande, i viss utsträckning medgiva rätt till utskänkning av pilsnerdricka

för tillgodoseende av resandetrafikens behov.

Erfarenheterna från de län, där skjutsanstalterna helt indragits, synas ej

giva stöd för antagande, att indragningen av ifrågavarande utskänkningsrättighet

skulle medföra nedläggande av rörelsen vid gästgiverierna. Chefen för finansdepartementet,

med vilken jag beträffande denna fråga samrått, har förklarat

sig dela av kontrollstyrelsen i dess yttrande uttalad uppfattning, att

det även måste framstå såsom ogrundat och mot de med gästgiverirättigheter

icke gynnade företagarna obilligt att från den kommunala bestämmanderätten i

nu ifrågavarande hänseende undandraga en grupp av företag till den resandes

betjänande, vilken icke längre i något väsentligt skiljer sig från andra numera

säkerligen talrikare grupper av sådana företag, för vilka denna bestämmanderätt

alltjämt bibehålies. Frågan om förutsättningarna för meddelande av utskänkningsrättigheter

åt gästgiverierna borde enligt bemälde departementschefs

mening numera lösas efter samma normer, som gälla för andra kategorier av

offentliga för den resande allmänheten avsedda förplägnadsställen. Detta

spörsmål borde ägnas uppmärksamhet i samband med pågående revision av

rusdryckslagstiftningen, men anledning att i avvaktan på eventuell ändring av

bestämmelserna i detta avseende uppskjuta avgörandet i fråga örn skjutsstadgans

upphävande torde ej föreligga.

Med hänsyn till resultaten av den verkställda utredningen har jag i likhet

med utredningsmannen kommit till den uppfattningen, att skjutsstadgan bör

upphävas samt att förslag härom nu bör föreläggas riksdagen. Chefen för

finansdepartementet har förklarat sig som en följd härav komma att denna

dag underställa Kungl. Majit förslag om sådan ändring i gällande förordning

angående försäljning av pilsnerdricka, att stadgandet om gästgivares rätt att

utan tillstånd utskänka pilsnerdricka upphäves.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

7

Tidpunkten för skjutsstadgans sättande ur kraft har av utredningsmannen

föreslagits till den 1 januari 1934. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett,

att för den händelse skjutsstadgan komme att upphävas, detta borde för vinnande

av en lättare övergång ske vid en senare tidpunkt. Jag ansluter mig

emellertid härutinnan till utredningsmannens förslag. För de fall då enligt

stadgan redan slutna entreprenadavtal utgå senare än med innevarande år,

bör dock stadgan gälla till utgången av respektive entreprenadperioder. Då

entreprenadperioderna i vissa län utgå med år 1933, torde föreskrift tillika

böra meddelas, att åtgärd för åstadkommande av entreprenad — varvid främst

åsyftas slutande av nya entreprenadavtal — ej må av länsstyrelse vidtagas

efter författningens utkommande i tryck. Vederbörande länsstyrelser torde

i samband härmed nu av Kungl. Maj:t förständigas att låta anstå med slutande

av entreprenadavtal, tills frågan om skjutsstadgans upphävande slutligen

prövats.

Åtgärder genom det allmänna för beredande av skjuts och härbärge åt resande.

Den verkställda utredningen har givit vid handen, att det vid uppihävande

av skjutsstadgan torde bliva nödvändigt att i vissa fall genom det allmännas

medverkan vidtaga anordningar i de syften stadgan avsett att tillgodose.

Särskilt gäller detta beträffande Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län. Å vissa orter inom dessa län är sålunda hästskjutsen på grund av vägarnas

beskaffenhet eller under vissa väderleksförhållanden alltjämt det enda användbara

fortskaffningsmedlet, för vars uppehållande bidrag från det allmännas

sida kan bliva erforderligt. Å andra orter kunna nödvändiga båtskjutsar ej

uppehållas utan dylikt bidrag. Beträffande vidare den egentliga gästgiverihållningen

torde motortrafiken ej kunna göra åtgärder från det allmännas sida

för rörelsens upprätthållande helt obehövliga å vissa orter, särskilt i de nordligaste

ödebygdsområdena. För dylika undantagsfall, som i någon mån kunna

förekomma även i andra än de tre nordligaste länen, torde, på sätt utredningsmannen

föreslagit, statsbidrag fortfarande böra under vissa villkor

beredas. I några fall har bidrag motiverats med nödvändigheten att å avlägset

belägna orter i de tre nordligaste länen kunna bereda härbärgesmöjligheter

(logi och kost) för resande även utan samband med skjutsskyldighet. Såtillvida

innebär detta en nyhet, som bidragen enligt skjutsstadgan alltid avsett

fullgörande av skjutsskyldigheten, vare sig gästgiverirörelse varit därmed förbunden

eller ej. Mot utredningsmannens förslag att jämväl i dylika fall statsbidrag

må kunna utgå finner jag ej något att erinra.

Kostnader. Det allmännas kostnader för sålunda erforderliga åtgärder hava

i de till utredningsmannen av vederbörande länsstyrelser lämnade uppgifterna

beräknats till

för Norrbottens län efter entreprenadtidens utgång 1933 .............. 7,000 kr.

> Västerbottens » » > » 1933 2,350 >

> Jämtlands > > > > 1936 4,000 >

> Värmlands > > > > 1935 1,000 »

• Jönköpings » > » » 1933 ............_^_.__150_2_

eller för hela riket.............................. 14,500 kr.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

I fråga om de äskade bidragsbeloppen har utredningsmannen ansett ej uteslutet,

att i några fall ytterligare reduktion av det allmännas kostnader kunde

äga rum. Å andra sidan borde enligt utredningsmannens mening tagas i beräkning,

att skjutsstadgans upphävande kunde föranleda till att det allmänna

måste träda hjälpande emellan till uppehållande av enstaka anstalt, till vilken

entreprenadbidrag nu icke utginge, varjämte borde beaktas ett av länsstyrelsen

i Västerbottens län framfört önskemål att bidrag i större utsträckning än

för närvarande är fallet måtte kunna beviljas för båtskjutsar. Med hänsyn

härtill har utredningsmannen beräknat, att, sedan samtliga entreprenadavtal

utlupit, det allmännas kostnader för beredande av skjuts och härbärge åt resande

kunde uppskattas till omkring 18,000 kronor, därav 14,350 kronor motsvarade

de beräknade kostnaderna för de tre nordligaste länen och Värmlands

län samt återstående 3,650 kronor avsetts som ett avjämnat reservbelopp för

samtliga län.

Då landstingens deltagande i kostnaderna även för framtiden torde utgöra

en garanti för att dessa icke stege till oskäligt höga belopp, har utredningsmannen

ansett skäl ej föreligga att frångå den hittillsvarande grunden för

kostnadernas fördelning mellan stat och landsting. Med hänsyn därtill att

skjutskostnaderna numera nedgått därhän, att de icke inom något distrikt

kunde tänkas överskjuta det belopp, som motsvarade hälften av sammanlagda

antalet skattekronor inom distriktet, har dock skäl ansetts saknas för bibehållande

av nu gällande bestämmelse att överskjutande del av kostnaderna i så

fall skulle gäldas med a/s av statsmedel och 1/s av distriktet. Landstingen

borde således städse deltaga i kostnaderna för de efter skjutsstadgans upphävande

erforderliga anordningarna med samma belopp som staten.

Det årliga belopp, som efter utlöpande av samtliga entreprenadavtal skulle

erfordras i anslag från staten, har sålunda av utredningsmannen uppskattats

till 9,000 kronor.

Då entreprenadperioden inom några län utginge med åren 1934 och 1935

och inom ett län först med år 1936, har utredningsmannen ansett nödvändigt

att, örn skjutsstadgan upphävdes från och med den 1 januari 1934, medel till

bestridande av statens bidrag till entreprenader enligt skjutsstadgan funnes

tillgängliga till och med budgetåret 1936/1937.

Huru statens kostnader för gästgiveri- och skjutsväsendet under och efter

denna övergångstid av utredningsmannen beräknats komma att ställa sig

framgår av följande tabell, där de kursiverade siffrorna avse entreprenadbidrag

enligt nuvarande skjutsstadga.

1933/34

Norrbottens län.......8,165: —

Västerbottens län...... 3,637: SO

Jämtlands län........ 2,050: —

Värmlands län....... 500: —

Reservbelopp för samtliga län 1,825: —

10,177: 50

B—u-

d—g—e—t—ä—

•r

1934/35

1935/36

1936/37

Därefter

3,500

3,500

3,500

3,500

1,175

1,175

1,175

1,175

2,050

2,050

2,050

2,000

500

500

500

500

1,825

1,825

1,825

1,825

9,050

9,050

9,050

9,000

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

9

Deri som reservbelopp för samtliga län upptagna posten har beräknats för

alla år lika med det belopp, vartill den enligt vad tidigare anmärkts uppskattats

vid tiden för samtliga entreprenadavtalens utgång. Utredningsmannen

har emellertid ansett det vara sannolikt, att beloppet ej i större grad behöver

tagas i anspråk förrän i den mån avtalen upphöra.

Beträffande de erforderliga anslagsbeloppen har utredningsmannen ifrågasatt

att framdeles låta dem utgå från det under sjätte huvudtiteln uppförda

anslaget »Bidrag till vissa kommunikationsändamål», vilket i så fall finge

förhöjas. Från detta anslag bestredes nämligen redan nu kostnaderna för bidrag

till vissa närbesläktade ändamål, t. ex. anordnande av regelbunden ångbåtstrafik

å vissa fjällsjöar m. m. Så länge entreprenadbidrag enligt skjutsstadgans

bestämmelser alltjämt skulle utgå, syntes emellertid mest ändamålsenligt

att låta det nuvarande förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»

kvarstå i riksstaten samt låta bidragen även till de nya anordningarna för

tillgodoseende av resandes behov av skjuts och härbärge utgå från detta anslag,

vartill riksdagens medgivande borde inhämtas. Anslaget i fråga borde i

så fall bestämmas för budgetåret 1933/1934 till avrundat 16,000 kronor samt

för de närmast följande budgetåren, såvitt nu kan bedömas, till avrundat

9,000 kronor.

Mot vad utredningsmannen beträffande statsbidragens storlek föreslagit har

i avgivna yttranden erinran gjorts endast av länsstyrelserna i Jämtlands och

Norrbottens län, vilka framhållit att, då vid indragning av den gästgivare tillkommande

rätt till utskänkning av pilsnerdricka bidrag torde bliva erforderligt

även i en del fall, då sådant nu ej utginge, en förhöjning av de av utredningsmannen

föreslagna statsbidragen erfordrades för Jämtlands län med 1,500

kronor och för Norrbottens län med 1,750 kronor.

Vidare har länsstyrelsen i Värmlands län meddelat att, sedan entreprenadbidragen

för detta län blivit slutligen bestämda, det belopp av 500 kronor,

som i förenämnda tabell beräknats i statsbidrag för länet, rätteligen borde

upptagas till 337 kronor 50 öre.

Slutligen har statskontoret beträffande den budgettekniska behandlingen föreslagit

den ändring i förslaget, att anslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»,

med hänsyn till att detsamma skulle tagas i anspråk även för andra

ändamål än skjutsentreprenader, måtte erhålla benämningen: »Bidrag till

skjutsentreprenader m. m.»

Beträffande den budgettekniska behandlingen av anslagsfrågan biträder

jag utredningsmannens förslag med den ändring beträffande anslagsbeteckningen,

som statskontoret föreslagit.

I fråga om anslagsbeloppets storlek saknas för närvarande anledning att

fatta slutlig ställning i vidare mån än såvitt avser budgetåret 1933/1934. På

grund därav att entreprenadbidragen enligt skjutsstadgan utbetalas i efterskott

för varje halvår — något som jämväl torde böra tillämpas för bidragen

enligt den nya ordningen — kommer anslaget för nämnda budgetår att belastas

endast med enligt skjutsstadgan utgående entreprenadbidrag för år 1933.

Departe
ments
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Någon anledning att vid nu angivna förhållande ifrågasätta ändring i det för

budgetåret 1933/1934 beräknade beloppet 16,000 kronor finnes icke.

De för följande budgetår erforderliga anslagsbeloppen kunna slutligen fastställas

först sedan vederbörande länsstyrelser vid utgången av nu gällande entreprenadperioder

härutinnan inkommit med förslag på sätt i det följande omnämnes.

Då de av utredningsmannen beräknade beloppen även innefatta visst

reservbelopp, avsett att täcka eventuella bidrag i sådana fall som åsyftas i

de avgivna yttrandena från länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län,

vill det dock förefalla sannolikt, att de uppskattade beloppen skola bliva för

ändamålet tillräckliga.

Villkor för statsbidrag. Med hänsyn till det relativt stora antal anstalter

för beredande av skjuts och härbärge, till vilka inom de tre nordligaste länen

bidrag från det allmänna även för framtiden måste utgå, har utredningsmannen

ansett det för undvikande av en omfattande och tidsödande skriftväxling vara

lämpligast, att av vederbörligt anslag ett visst belopp för vart och ett av dessa

län efter framställning av vederbörande länsstyrelse årligen ställdes till densammas

förfogande för att av länsstyrelsen fördelas. För rikets övriga delar,

där bidrag endast undantagsvis kunde ifrågakomma, ansåges däremot en prövning

från fall till fall böra ske av Kungl. Maj :t och bidrag således beviljas för

varje anstalt. Den anordning, som sålunda ifrågasatts, anslöte sig huvudsakligen

till vad som funnes stadgat i fråga örn anslagen till enskilda utfartsvägar.

Bidragen hava föreslagits skola beviljas för en period av högst tre år åt

gången.

Beträffande frågan, huruvida skjutsstadgan borde ersättas av andra enhetliga

bestämmelser rörande skjutsväsendets organisation, har av utredningsmannen

framhållits, att förhållandena å de orter, där skjutsanstalter alltjämt kunde

finnas erforderliga, säkerligen komme att gestalta sig helt olika. Till följd

härav syntes det i stort sett ej vara påkallat att utöver de grunder för anslagets

användning, för vilka tidigare redogjorts, utfärda några allmänna bestämmelser

rörande villkoren för statsbidraget och dess användning. Det borde emellertid

ankomma på vederbörande länsstyrelse att till landstinget året före

början av den period, för vilken bidrag sökes, efter verkställd utredning beträffande

behovet göra framställning örn anvisande av å landstinget belöpande

bidrag samt därefter före viss tid, förslagsvis den 15 oktober, underställa

Kungl. Maj:t frågan örn beviljande av statsbidrag. Framställning örn

statsbidrag skulle således ske första gången det år, vid vars slut entreprenadperioden

enligt skjutsstadgan utlöpte.

Sedan Kungl. Majit medgivit, att statsbidrag finge utgå, skulle länsstyrelserna

hava att under hand för högst tre år träffa överenskommelse

med vederbörande anstaltsinnehavare, därvid tillika skulle iakttagas, att kontraktstiden

bestämdes sålunda, att kontrakten utlöpte samtidigt för alla anstalter

inom ett och samma län. I kontrakten borde meddelas de föreskrifter,

som i varje fall funnes påkallade. Då stadgan angående hotell- och pensionat
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

11

rörelse förutsatts bliva tillämplig även å de anstalter för resandes härbärgerande,

som framdeles komme att inrättas med bidrag från det allmänna, syntes

det icke nödvändigt att i kontrakten eller annorledes införa mot skjutsstadgans

föreskrifter örn tillsyn över skjutsanstalt svarande bestämmelser.

Däremot torde i kontrakten böra angivas antalet och beskaffenheten av fordon

och husrum, som i varje fall skulle tillhandahållas, ävensom för skjuts medelst

annat fordon än automobil den maximilega, den skjutsande finge uppbära,

varvid särskild ersättning ej borde beräknas för åkdonslega. Likaså

borde länsstyrelse i kontrakten förbehålla sig rätt att, örn länsstyrelsen funne

anstaltens innehavare icke på tillfredsställande sätt fullgöra honom enligt

kontraktet åliggande förpliktelser, omedelbart upphäva kontraktet.

Nuvarande bestämmelser örn skyldighet för skjutshållningsdistrikten att under

vissa omständigheter själva ombesörja skjutshållningen har utredningsmannen

ansett kunna utan vidare upphävas.

Vad sålunda föreslagits har ej föranlett erinran från de hörda myndigheterna

och kan även av mig biträdas. På sätt förut antytts, synes lämpligen böra

stadgas, att statsbidragen skola utbetalas efter utgången av varje halvår.

Huvudgrunderna i avseende å statsbidrag skulle i enlighet härmed bliva

följande:

1. Föreligger behov av anstalt för tillhandahållande på anfordran av skjuts

eller logi och kost åt resande, och finnes dylikt behov icke kunna tillgodoses

utan bidrag av allmänna medel, må Kungl. Majit medgiva, att statsbidrag för

ändamålet må utgå för en period av högst tre år för varje gång.

2. Det åligger länsstyrelse att före den 15 oktober året före början av

den period, som bidraget skall avse, till Kungl. Maj :t inkomma med framställning

i ämnet, innefattande jämväl utredning beträffande det föreliggande

behovet.

Kungl. Majit bestämmer därefter för Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län de belopp, varmed statsbidrag sammanlagt finnes böra utgå för ett

vart av nämnda län att av vederbörande länsstyrelse fördelas, samt för övriga

län det belopp, som må utgå i bidrag för varje sådan anstalt, vilken anses

böra ifrågakomma.

3. Statsbidrag må ej utgå med mindre lika stort bidrag lämnas av medel,

som vederbörande landsting för ändamålet anslagit.

4. Angående beviljat bidrag skall mellan länsstyrelsen eller densamma underordnad

myndighet samt anstaltens innehavare slutas kontrakt, och skall

kontraktet innefatta, bland annat:

att anstaltens innehavare är skyldig att pa de villkor och i den utsträckning,

som länsstyrelsen kan finna skäligt föreskriva, tillhandahålla skjuts eller

logi och kost åt resande,

att anstaltens innehavare är underkastad kontroll av länsstyrelsen eller densamma

underordnad myndighet, och

att, örn anstaltens innehavare finnes icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra

honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, länsstyrelsen skall äga

omedelbart upphäva detsamma.

Depante

ments
che/en.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

5. Period, för vilken kontrakt slutes, skall utlöpa vid samma tidpunkt för

alla anstalter inom ett och samma län.

6. Beviljat statsbidrag utanordnas av länsstyrelsen efter utgången av

varje halvår från det under sjätte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget

till bidrag till skjutsentreprenader m. m.

Därest vad jag sålunda förordat vinner gillande, torde alltså i stället för

det nuvarande ordinarie förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»

böra å riksstaten uppföras ett ordinarie förslagsanslag »Bidrag till skjutsentreprenader

m. m.», vilket för budgetåret 1933/1934 skulle i enlighet med

det anförda bestämmas till 16,000 kronor. Vidare torde riksdagens bemyndigande

inhämtas för Kungl. Majit att medgiva utbetalande från anslaget av

statsbidrag till anordningar för beredande av skjuts och härbärge i enlighet

med de i det föregående angivna huvudgrunderna. I dessa hänseenden gör

jag särskild framställning.

Enligt § 5 i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8 juni 1917

skall vad i stadgan föreskrives arn sådan rörelse icke i allmänhet äga tilllämpning

å rörelse, vilken drives som gästgiveri. Då genom skjutsstadgans

upphävande hotell- eller pensionatrörelse icke i något fall kommer att drivas

såsom gästgiveri, skulle sagda § 5 därefter sakna betydelse. Nämnda paragraf

bör därför upphävas samtidigt med skjutsstadgan. Även härom gör jag

särskild framställning.

I anledning av skjutsstadgans upphävande erfordras vidare ändringar, av

beskaffenhet att påkalla riksdagens medverkan, dels, såsom förut nämnts, i

förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka, dels i

vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929, dels av 23 § i lagen

den 20 juni 1924 om landsting, dels ock av 8 och 9 §§ i lagen den 2 juli 1915

angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på

krigsfot. Förslag till de sålunda erforderliga författningsändringarna komma

att av vederbörande departementschefer denna dag underställas Kungl. Majit.

Departementschefen uppläser härefter upprättat förslag till förordning örn

upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63) samt

hemställer, att Kungl. Maj it måtte föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

Betänkande med förslag i fråga om skjuts stadgans upphävande.

1

På offentligt uppdrag avgivet den 23 september 1932

av landshövdingen A. BesJcoiv.

_ Skjutsningsbesväret har sedan gammalt omfattat icke allenast själva skjutsningen

utan även gästgiverihållning. Så var i 1734 års lag, där bestämmelserna

i ämnet funnos i 28 kap. byggningabalken, skjutsväsendets organisation

knuten till gästgivaregårdarna. I nämnda kapis 1 § hette det: »Vid allmänna

lands- och sjövägar skola nödiga skjuts- och gästgivaregårdar vara ej längre

från varandra än högst två mil. Konungens befallningshavande äger å häradsting

dem lägga och inrätta i varje härad helst å Kronans jord. Finnes ej

kronohemman så när, hava då frälseman eller skattebonde dem å sin jord

eller skifte med Konungen och tage vederlag.» Häradet ålåg att bebygga gästgivaregården

med vissa hus, så framt ej den enskilde hade nog stort intresse

att själv bygga för att få hålla gästgiveriet. Underhållsskyldigheten av

dessa hus ålåg gästgivaren själv. Han hade vidare skyldighet såväl att mot

betalning förse resande med husrum och förplägning som ock att i viss, av

länsstyrelsen bestämd omfattning tillhandahålla skjuts efter häst eller med

båt — den s. k. gästgiveriskjutsen till skillnad från håll- och reservskjutsen.

I gengäld mot skjutsskyldigheten tillförsäkrades gästgivaren vissa näringsrättigheter,

främst rätt till utskänkning av vin och öl, ävensom särskilt straffrättsligt

skydd mot våldgästning. Gästgivaren svarade dock ej under alla

förhållanden ensam för gästgiveri- och skjutshållningen. När behovet blev

större än att det kunde fyllas av gästgivaregårdens egna resurser, skulle

»nästa grannar» (hemmansinnehavare) subsidiärt prestera det felande beträffande

såväl resandes mottagande och förplägning som särskilt skjutsningen.

I denna de nästa grannarnas förpliktelse att hjälpa gästgivaren med skjutsningen,

som fullgjordes genom att de i tur och ordning inställde sig å gästgivaregården

för att utföra beställd skjuts, låg grunden till den i författningarna

sedermera så benämnda reservskjutsen. Förslog ej heller reservskjutsen,

tillgreps den s. k. hållskjutsen, innebärande skyldighet för mera avlägset boende

jordägare att i tur och ordning under viss tid hava en eller flera hästar

stående vid gästgivaregården för att skjutsa.

Utöver stadgandena i 28 kap. byggningabalken meddelades genom gästgivareordningen

av den 12 december 1734 en mängd kompletterande bestämmelser

angående skjutsväsendet. Förutom gästgivarens särskilda näringsrättigheter

— varibland nu även nämndes rättighet att sälja brännvin — förunnades

honom vissa allmänna förmåner, såsom frihet från rotering och en

del grundskatt, varjämte extra statsunderstöd för vissa fall ställdes i utsikt.

Skjuts- och båtlega fastställdes i huvudsak lika för hela riket. Keservskjutsen

och hållskjutsen förklarades nu närmare så, att från hållandet av sådan skjuts

skulle inga andra befrias än de som genom särskilda privilegier och resolutioner

voro därifrån undantagna. Dock medgavs viss lättnad för vissa avlägset

liggande hemman. Samfälligheten av de till gästgiveriet anslagna

1 Författningsförslagen hava här uteslutits.

Historik.

1734—1878.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

skjuteskyldiga eller det s. k. skjutslaget sammansattes och skyldighetens fördelning

därinom fastställdes av landshövdingen.

_ Åtskilliga delvis skärpta eller nya bestämmelser lämnades i Kungl, förklaringen

den 11 december 1766 »angående gästgiveriskjuts och vad till hämmande

av varjehanda därvid inritade missbruk och högst skadande olägenheter

bör iakttagas». Utom en del detaljbestämmelser, varibland märktes sådana

som avsågo vissa inskränkningar i rättigheten att påkalla och erhålla skjuts,

förande av dagbok vid gästgivaregård och annan kontroll över dess skötsel,

inrymde författningen stadganden i det uttryckligen angivna syftet att såvitt

möjligt begränsa den betungande hållskjutsen, över vars anlitande i

oträngda mål redan då allmänt klagats.

Gästgiveriskyldigheten enligt ovan åberopade lagrum och författningar var

visserligen icke något jorden åliggande legalt onus i vidare mån än att den

enskilde jordägaren hade skyldighet att vid behov tåla gästgivaregårdens läggande

å hans jord eller alternativt för ändamålet mot vederlag avstå hemmanet

till kronan samt att byggnadsskyldigheten vid gästgivaregård i vissa

fall ålåg häradssamfälligheten (= innehavare av inom häradet belägen icke

privilegierad jord). Men när, såsom regeln var, ett kronohemman anslogs till

gästgiveri, eller ett annat hemman vare sig avtalsmässigt eller tvångsvis

därtill togs i anspråk; när vidare hemmanet så i ena som andra fallet bebyggdes

och inrättades för det särskilda ändamålet samt gästgivarefriheterna

till väsentlig del utgingo i själva hemmanets frihet från skatt och besvär,

föranledde detta givetvis, att skyldigheten ansågs vara fäst vid själva hemmanet

såsom ett realonus, så att hemmanet blev vad man kallade ett ständigt

gästgiveri. Beträffande kronohemmanen befästes förhållandet ytterligare

därigenom att, när ett sådant till gästgiveri indelat hemman försåldes till

skatte, gästgiveriskyldighetens utgörande fästes såsom villkor för skatterättigheten.

I varje fall blev gästgiverihemmanens särskilda kamerala karaktär

i jordeböcker och eljest allmänt upprätthållen, och gästgiveriskyldigheten ansågs

vidlåda dem ända till dess vederbörande skjutsanstalter indrogos.

Skyldigheten att utgöra håll- och reservskjuts var återigen, jämlikt förberörda

lagrum och författningar, ett allmänt, den icke privilegierade jorden

åliggande besvär.

En jämförelsevis mycket stor del av den lagligen skjutsskyldiga jorden

gick emellertid under tidernas lopp faktiskt fri från skjutsbesväret genom

att icke bliva indelad i skjutslag. Enligt av de båda kommittéer, som den

31 augusti 1859 och den 6 mars 1877 avgåvo förslag angående skjutsväsendets

ordnande, meddelade statistiska uppgifter var sålunda av hela rikets

hemmantal, som ej författningsenligt befriats från gästgiveri-, håll- och reservskjuts,

mera än en tredjedel icke indelat till skjuts.

Den hittills beskrivna organisationen av skjutsinrättningen har avsett den

typ av skjutsanstalter, som var bildad på grundval av byggningabalkens 28

kap. jämte dithörande äldre författningar: ett ständigt, för ändamålet inrättat,

med särskilda förmåner utrustat gästgiverihemman såsom centralpunkt

med det däromkring grupperade, likaledes fast indelade skjutslaget av hålloch

reservskjutsskyldiga hemman, vartdera utgörande skyldigheten in natura.

På några orter inom landet hade tillämpats en annan ordning. Gästgiverioch

skjutshållningen var där icke fäst vid vissa hemman utan hade tid efter

annan ordnats som en gemensam angelägenhet för större eller mindre samfälligheter.

Beträffande städerna hette det i 28 kap. byggningabalken, att i varje köpstad

borde vara gästgivare och formän till det antal, som där behövdes. Ifall

skjutsningen icke kunde ombesörjas med gästgivarens hästar, skulle stadens

borgare uppehålla skjutsen. Enligt 1734 års gästgivareordning skulle gäst
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

giverihållningen i de större städerpa vara alldeles skild från skjutsningen,

vilken senare skulle utgöras av särskilda forman och skjutsare. I de mindre

städerna åter skulle gästgivaren vara forman och skjutsare. Förmådde ej

borgerskapet utgöra den nyssnämnda subsidiära skjutsskyldigheten, »tillordnades

dem hjälp och understöd av allmogen på landet». 1766 års förklaring

anbefallde undersökning genom vederbörande magistrater angående behovet

av sådant understöd i varje fall, varefter landshövdingen hade att anslå

så många av närmaste hemman å landet, som behovet krävde. I övrigt

gällde enligt den äldre ordningen i huvudsak samma bestämmelser för städerna

som för landet, dock att skjutslegan i städerna var högre.

Under slutet av 1700-talet och sedermera ända till 1878 års skjutsreform

var skjutsväsendet ofta föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. En mängd

detaljförfattningar utfärdades. Åtgärder till förminskande eller upphörande

av den betungande hållskjutsen anbefalldes gång efter annan. Framför allt

inriktades dock strävandena på att få till stånd entreprenader å skjutsningen,

både för vinnande av mera tillfredsställande anordningar för den resande allmänheten

och för lindring i de skjutsskyldigas ställning. Ett ordnat entreprenadförfarande

infördes och statsanslag ställdes i viss utsträckning till förfogande

för lindrande av skjutslagens bidrag till entreprenader. De sålunda

av statsmakterna under lång tid fullföljda strävandena att på de partiella

reformernas väg åstadkomma verksam lindring i skjutsbesväret ledde dock

icke till någon allmännare och mera väsentlig förbättring. Skjutskostnaden,

i den mån den ej ersattes genom den högre entreprenadlegan och det av staten

för ändamålet anvisade bidraget, drabbade ännu ensamt de förutvarande

skjutsskyldiga på samma gång de alltjämt hade att svara för skjutsningens

uppehållande in natura, när entreprenad ej kom till stånd. Bördan vilade

alltså fortfarande i huvudsak på den skjutsskyldiga jorden och vad städerna

beträffar på kommunerna själva eller särskilda deras invånare.

1878 års skjutsreform, uttryckt i skjutsstadgan av den 31 maj samma år,

torde kunna sammanfattas sålunda:

1. All skjuts för resandes befordran ställdes, såvitt ske kunde, på entreprenad.

2. Maximilegan vid entreprenad bestämdes med avseende å varje ort för sig

och i närmare överensstämmelse med skjutsens verkliga värde på de olika

orterna. För vissa slag av skjutsanstalter, som kunde uppehållas utan entreprenadbidrag,

fick maximilegan överskridas för åvägabringande av entreprenad

utan särskilt bidrag.

3. Inrättande av ny skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad eller

efter godvilligt åtagande förbjöds i regel.

4. Skjutsanstaltema indelades i gästgiverier och skjutsstationer, de senare

utan skyldighet att förse resande med härbärge och förplägning, vilken

anordning i förening med rättigheten för entreprenör att efter egen önskan

övertaga jämväl gästgiveri- eller stationshållningen och förflytta densamma

till sin bostad hade till syfte att underlätta åstadkommande av entreprenad.

5. Skjutskostnaden, d. v. s. entreprenadbidragen, överflyttades på länskommunerna

eller de i landsting ej deltagande städerna och staten på det sätt, att

bidragen, vilkas beviljande ankom på vederbörande landsting och stadsfullmäktige,

bestredos till viss del av landstingsområdenas eller vederbörande städers

innevånare, med skyldighet för alla beskattningsföremål att däri deltaga,

och till återstående, i visst fall övervägande delen av statsverket.

Men med skjutsstadgan av 1878 var det gamla skjutsbesväret ändock icke

fullständigt avlyst. Utom beträffande Stockholms stad, där särskilda bestämmelser

gällde, skulle i övriga städer och å landsbygden besväret för vissa fall

alltjämt tagas i anspråk. Så ägde nämligen rum i de fall, då entreprenad icke

1878 års

skjutsreform.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

kunde åvägabringas eller åtagen entreprenad icke fullgjordes. I dessa fall

trädde stadgandena i 28 kap. byggningabalken och dithörande äldre författningar

i tillämpning.

Utvecklingen från 1878 till tillkomsten av nu gällande skjutsstadga innebar,

vad lagstiftningen på ifrågavarande område angick, huvudsakligen vissa förskjutningar

till försämring av gästgiverihemmanens och gästgivarnas friheter.

Grundskatterna avskrevos och roteringsbesväret avskaffades utan att gästgivarehemmanen

erhöllo någon motsvarande extra förmån. Gästgivarnas rättigheter

till brännvinsutskänkning, redan förut begränsade till en personlig och

temporär förmån, indrogos i det närmaste allesammans mot ersättning av statsmedel.

Vidare blev genom den år 1905 reviderade lagstiftningen angående

försäljning av vin och öl den mångenstädes indräktiga rättigheten att vid skjutsanstalterna

försälja öl i fråga örn skjutsstationerna helt avskaffad och för gästgiverierna

avsevärt inskränkt. Entreprenadförfarandet utvecklades visserligen

så att entreprenader slutligen funnos åvägabragta vid omkring nittio procent

av hela antalet skjutsanstalter i riket. Härvid var emellertid att märka, att

landstingen ägde själva bestämma, i vilka fall och med vilka belopp entreprenadbidrag

skulle utgå. Landstingen begagnade ock flerstädes denna sin befogenhet

att fastställa entreprenadbidragen på ett sådant sätt, att dessa icke

motsvarade kostnaden för skjutsningen. På grund härav innebar den omständigheten,

att entreprenad vid en skjutsanstalt kunnat åstadkommas, ingalunda

alltid, att vederbörande skjutsskyldiga gått fria från sin börda. Bristen på

entreprenadbidrag, tillräckliga att i och för sig framkalla en verklig spekulation

och konkurrens, varur en fullkomligt frivillig entreprenad skulle kunnat

framkomma, föranledde nämligen i många fall, att de skjutsskyldiga sågo sig

tvungna att med egen uppoffring på ett eller annat sätt anskaffa entreprenör

för att icke komma i den för dem ofördelaktigare ställningen att behöva fullgöra

skjutsskyldigheten in natura, i vilket fall de icke ens finge uppbära den

vid entreprenad gällande högre skjutslegan. Skjutsskyldigheten kom alltså att

— ehuru i annan form — alltjämt åligga dem.

1911 års Sedan riksdagen i skrivelse den 27 april 1905 hos Kungl. Majit anhållit örn

skjutsstadga, utredning och förslag rörande skjutsväsendet i syfte att skyldigheten för vissa

hemman att fortfarande ansvara för skjutsningens uppehållande på landet

måtte upphöra eller, därest så ej kunde ske, för samma hemman göras mindre

betungande, föranstaltade Kungl. Maj :t örn utarbetande av förslag till ny

skjutsstadga, vilket förslag förelädes och med vissa ändringar antogs av 1911

års riksdag, varefter nu gällande stadga om skjutsväsendet utfärdades den

22 juni 1911 och trädde i kraft den 1 januari 1914.

Genom tillkomsten av nuvarande skjutsstadga upphörde skjutsväsendet slutligen

att vara ett jorden i sista hand åliggande onus. Skjuts skyldigheten blev

i stället helt och hållet en allmän samhällsangelägenhet i främsta rummet för

landstingen och de i landsting ej deltagande städerna men med vidsträcktare

skyldighet för staten att deltaga i skjutsväsendets utgörande.

På grund av att jorden sålunda befriades från skjutsbesväret kunde genom

1911 års stadga upphävas ej endast 1878 års skjutsstadga utan även 28 kap.

byggningabalken och — med visst undantag — dithörande äldre författningar.

Liksom 1878 års stadga förutsätter nuvarande skjutsstadga, att gästgiverioch

skjutshållningen i regel utföres genom entreprenad. Men -— och därigenom

framstår förenämnda principiella skillnad mellan de båda stadgorna — örn

entreprenad ej kan åvägabringas, skall skjutsskyldigheten icke såsom förut

återfalla på den skjutsskyldiga jorden utan i stället fullgöras av landstingen

och vederbörande städer, på sätt de finna tjänligast.

Utom i nu nämnda avseende undergick skjutsväsendets organisation genom

tillkomsten av 1911 års stadga icke någon mera genomgripande ändring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

En kort redogörelse för bestämmelserna i stadgan torde i detta sammanhang

vara motiverad.

Enligt gällande skjutsstadga skola inom varje län finnas skjutsanstalter för

resandes befordran till antal och på de platser, som bestämmas av K. B. Innan

K. B. förordnar örn inrättande, flyttning eller indragning av skjutsanstalt —

som liksom förut skall vara gästgiveri eller skjutsstation — eller örn förändring

av sådan anstalts egenskap, skola trafikanter och andra, som saken kan

röra, i ärendet höras.

Vid varje skjutsanstalt skola för resandes befordran hållas fullt dugliga

hästar med seltyg samt snygga åkdon och, där så finnes nödigt, ridsadlar eller,

där båtskjuts äger rum, farkoster till antal för varje dygn, som K. B. bestämmer.

Genom kungl, förordningen den 11 juli 1924 angående ändring av vissa

delar av skjutsstadgan har därjämte bestämts att, där K. B. finner, att skjutsning

bör fullgöras med motorfordon eller med sådant fordon jämte hästskjuts,

skall K. B. därom meddela beslut med angivande tillika av huru många motorfordon,

som skola tillhandahållas. 1911 års stadga innehöll visserligen redan

från början bestämmelse örn att stadgans bestämmelse örn skjuts efter häst och

om båtskjuts skulle i tillämpliga delar gälla örn skjuts med automobil eller

motorbåt, men i övrigt utgick stadgan från förutsättningen, att skjutsen utgjordes

efter häst. Först genom tillkomsten av 1924 års berörda lagändring

blev skjuts med motorfordon jämställd med hästskjutsen.

Vid gästgiveri skola dessutom för de resande vara att tillgå nödig förplägning

och uppassning samt till det antal, K. B. bestämmer, rum för härbärge.

Ersättning för skjuts lämnas dels såsom skjutslega och dels i form av åkdonslega

för skjuts efter häst, vartill kan komma en del särskilda avgifter såsom

väntningspenningar med mera. Maximibeloppet för skjutslega bestämdes ursprungligen

av Konungen för varje län på förslag av K. B. och vederbörande

landsting eller stadsfullmäktige, men genom lagändringen år 1924 överflyttades

bestämmanderätten härutinnan på K. B., som före besluts fattande skall

höra landsting eller stadsfullmäktige. K. B. kan bestämma skjutslegan olika

för olika delar av länet samt för olika delar av dygnet. Genom samma lagändring

bestämdes dessutom maximibeloppet av lega för skjuts efter motorfordon

att utgå i enlighet med av vederbörande K. B. fastställd taxa för den yrkesmässiga

automobiltrafiken. Åkdonslegans storlek fastställes av Konungen.

Senaste bestämmelser i detta ämne innefattas i kungl, cirkuläret den 21 mars

1879 samt i kungl, kungörelsen den 31 december 1917.

Som förut framhållits förutsätter skjutsstadgan, att skjutsningen och gästgiverihållningen

som regel upplåtes på entreprenad. För detta ändamål ombesörjer

K. B. hållande av entreprenadauktioner året före varje entreprenadperiod,

som i allmänhet omfattar en tid av fem år. Örn så anses lämpligare,

äger dock K. B. inskränka perioden till tre år. I varje fall skall emellertid

perioden utlöpa vid samma tidpunkt för alla skjutsanstalter inom ett och samma

län.

Avgives vid auktion anbud, mot vilket med avseende å anbudsgivarens person

eller borgen eller beskaffenheten av den för gästgiveri- eller stationshållningen

erbjudna lägenhet anmärkning ej förekommer, och är vid anbudet ej

fäst villkor örn entreprenadbidrag, skall det antagas av K. B. Finnas flera

dylika anbud, skall det anbud antagas, som innefattar erbjudande att ombesörja

skjutsningen mot lägsta tegan. Lägsta logan flir skjuts med motorfordon

bestämmes genom underbud i visst procenttal under fastställd kilometeravgift

i den inom länet gällande taxan. Avgives ater beträffande viss skjutsanstalt

endast anbud med anspråk på entreprenadbidrag, överlämnas handlingarna

till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, som äga besluta,

Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. Nr 97. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

ti

huruvida oell till vilket belopp entreprenadbidrag för skjutsanstalten må böra

anvisas. Medgives betingat bidrag, skall motsvarande anbud antagas.

Redan vid skjutsstadgans tillkomst förutsattes, att följden av skjutsningsbesvärets

fullständiga avlyftande från den skjutsningsskyldiga jorden komme

att orsaka en väsentlig stegring av skjutskostnaderna. Som korrektiv mot en

alltför betungande stegring anvisar skjutsstadgan därför tvenne olika utvägar,

dels indragning av mindre behövliga skjutsanstalter dels ock extra förhöjning

av skjutslegan. Örn sålunda vederbörande landsting eller stadsfullmäktige

finna betingat entreprenadbidrag för viss skjutsanstalt icke böra utgå eller

bidraget oskäligt högt, äga de underlåta att bevilja bidraget eller ock anslå

lägre bidrag än det av anbudsgivaren fordrade samt i sammanhang därmed,

örn anledning föreligger, besluta ej mindre huruvida förhöjning av den vanliga

skjutslegan må kunna medgivas än även huruvida, för den händelse entreprenad

vid anstalten ej kan åstadkommas med tillämpning av sålunda bestämda villkor

i avseende å bidrag och skjutslega, anstalten må indragas för period, varom

fråga är. Likaså må beslut fattas, att anstalt må, utan vidare åtgärd för

entreprenad, indragas.

Landstings och stadsfullmäktiges beslut om indragning av skjutsanstalt eller

förhöjning av skjutslegan för sådan anstalt ävensom landstings beslut, varigenom

entreprenadbidrag beviljats, skall underställas K. B:s prövning. K. B.

har därvid att oförändrat antingen godkänna eller ogilla underställt beslut,

dock må godkännande av landstings beslut om beviljande av entreprenadbidrag

ej vägras på den grund, att beviljat dylikt bidrag anses för högt.

Sedan landstings eller stadsfullmäktiges beslut av K. B. prövats, har K. B.

att ombesörja att ny entreprenadauktion hålles, därvid gästgiveri- eller stationshållningen

utbjudes på de med avseende å skjutslega eller entreprenadbidrag

bestämda ändrade villkoren.

Kan entreprenad slutligen av en eller annan anledning icke åstadkommas,

åligger det landstinget eller vederbörande stad att, på sätt tjänligast finnes,

låta draga försorg örn skjutsanstaltens uppehållande för ifrågavarande period.

I fråga örn gäldande av fastställda entreprenadbidrag utgör varje stad, som

ej hör till landsting, och i övrigt varje län eller landstingsområde ett distrikt för

sig.

Staten och distriktet skola med lika andelar gälda bidrag för distriktets

samtliga skjutsanstalter intill ett belopp, som motsvarar hälften av det sammanlagda

antalet skattekronor i distriktet, sådant detta antal beräknats för

utgörande av allmän kommunalskatt. Överskjuta bidragen belopp, sorn nu

angivits, skall överskottet gäldas med två tredjedelar av staten och en tredjedel

av distriktet. Årliga kostnaden för uppehållande av skjutsanstalt i fall,

då entreprenad icke kan åstadkommas, utan skjutshållningen måste ombesörjas

av landstingen eller vederbörande städer, skall, sedan densamma blivit till beloppet

styrkt, anses såsom entreprenadbidrag, varå statsbidrag enligt berörda

grunder må åtnjutas.

Härutöver innehåller skjutsstadgan bestämmelser örn begagnande av skjuts

och örn tillsyn över skjutsanstalt m. m.

1923—1924. Med hänsyn till automobiltrafikens utveckling framhöll 1923 års riksdag

önskvärdheten av att det toges under övervägande, huruvida icke en minskad

belastning av ifrågavarande anslag kunde åstadkommas genom indragning av

vissa skjutsanstalter.

I proposition nr 197 till 1924 års riksdag med förslag till förordning örn

ändring i vissa delar av stadgan örn skjutsväsendet framhöll, vederbörande

departementschef, hurusom den snabba utvecklingen av automobiltrafiken alltjämt

fortginge. Under sådana omständigheter vore det att befara, att en revision

av skjutsstadgan, som genomfördes, innan förhållandena stadgat sig och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

förrän man kunde ^ överblicka utvecklingsresultatet, inom kort skulle visa sig

till ringa nytta, då det reviderade förslaget hastigt kunde bliva föråldrat.

Departementschefens ovanberörda uttalande lämnades av riksdagen utan

erinran.

I skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, i anledning av riksdagens år 1931 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1930—30 juni 1931 anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning, huruvida förutsättningar funnes för upphävande av gällande stadga

örn skjutsväsendet. Riksdagen framhöll därvid, hurusom -—- såsom av revisorernas

utredning framginge — genom den starka ökningen av motortrafiken

behovet av skjutsanstalter för resandes befordran under de senaste åren högst

väsentligt förminskats och att sådant behov i begränsad utsträckning syntes

kvarsta endast inom de nordligaste länen. På grund därav hade riksdagen

i likhet med revisorerna kommit till den uppfattningen, att de nuvarande föråldrade

bestämmelserna örn skjutsväsendet icke längre voro påkallade. Riksdagen

hade därför ansett sig böra föreslå, att utredning verkställdes i syfte

att utröna, huruvida, bestämmelserna i fråga lämpligen borde upphävas. Därest

i undantagsfall statligt bidrag till skjutsentreprenadväsendet fortfarande skulle

anses behövligt, syntes sådant bidrag efter prövning av varje särskilt fall

kunna bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel.

Jämlikt nådigt uppdrag har statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

uppdragit åt undertecknad att inom departementet biträda med

den av riksdagen begärda utredningen, därvid tillika föreskrivits, att denna

skulle avse

1. huruvida och i vilken ordning gällande stadga örn skjutsväsendet må

kunna upphävas,

2. huruvida och i vad mån vid sådant upphävande åtgärder från det allmännas

sida må erfordras för tillgodoseende av på vissa orter möjligen alltjämt

föreliggande behov av skjutsanstalter för resandes befordran, och

3. angående storleken av de kostnader för det allmänna, vilka må föranledas

av dylika åtgärder, samt örn sättet för bestridande av dessa kostnader.

Med anledning härav hava från Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

infordrats yttranden beträffande förenämnda frågor ävensom vissa

uppgifter rörande skjutsväsendets nuvarande omfattning och kostnaderna för

detsamma.

Till en början lämnas en sammanställning beträffande i sistnämnda hänseenden

infordrade eller eljest tillgängliga uppgifter.

Statens bidrag till skjutsentreprenader under tiden från och med år 1920

har utgått med följande belopp:

1920 .......... 794,525:— 1925/1926 357,905: —

1921 .......... 805,581:— 1926/1927 351,782: —

1922 .......... 710,000:— 1927/1928 233,519: —

1923 (första halvåret) . . 365,000: — 1928/1929 166,634: —

1923/1924 ........ 711,322:— 1929/1930 74,700: —

1924/1925 ....... 433,762: — 1930/1931 36,079: 50

1931/1932 28,192:75

Beträffande nu befintliga skjutsanstalter i de olika länen lämnas nedan en

sammanställning av de från länsstyrelserna avlämnade uppgifterna, i vilken

sammanställning för ytterligare belysning av de senaste årens indragningar

av skjutsanstalter intagits uppgift å antalet år 1923 inom länen befintliga

dylika anstalter.

Riksdagens

skrivelse 9/«

1932.

Statens

bidrag till

skjutsentreprenader.

Nu befintliga

skjutsanstalter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Antal

skjuts - anstalter

år 1923

Antal s

Gäst-

giveri

k j u t s a n

år 1932

Skjuts-

stationer

s t a lt e r

Summa

anstalter

Under

budgetåret

1931/1932

utbetalt

statsbidrag

Entrepre- nadtiden

utgår med

år

Stockholms län1 . .

44

i

2

3

675

1932

Uppsala län.......

18

2

—

2

650

_

1933

Södermanlands län ....

39

1

_

1

100

_

1932

Östergötlands län ....

33

5

5

10

2,242

50

1932

Jönköpings län.....

31

—

1

1

75

_

1933

Kronobergs län.....

54

—

—

_

_

Kalmar län.......

53

8

_

8

_

_

1933

Gotlands län......

24

4

1

5

250

_

1934

Blekinge län ....

12

—

_

_

_

_

Kristianstads län.....

37

—

_

_

_

_

Malmöhus län......

34

—

_

_

_

Hallands län.......

32

10

—

10

_

_

1934

Göteborgs och Bohus län .

107

7

_

7

_

_

1933

Älvsborgs län......

72

12

3

15

211

50

1933

Skaraborgs län ......

14

4

—

4

_

1933

Värmlands län......

116

18

1

19

2,162

50

1935

Örebro län.......

39

—

—

_

_

Västmanlands län ....

11

1

—

1

_

_

1933

Kopparbergs län.....

43

5

8

13

2,442

50

1932

Gävleborgs län.....

42

22

1

23

_

1933

Västernorrlands län . . .

83

24

_

24

_

_

1935

Jämtlands län......

106

61

1

62

7,581

25

1936

Västerbottens län ....

124

23

11

34

3i637

50

1933

Norrbottens län.....

92

33

9

42

8,165

1933

Summa

1,260

241

43

284

28,192

75

Av ovanintagna uppgifter framgår, att inom fem län (Kronobergs, Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus och Örebro län) samtliga skjutsanstalter indragits,

och att inom sju län (Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län) vederbörande länsstyrelser

kunnat ombesörja inrättande av befintliga skjutsanstalter utan att entreprenadbidrag

påfordrats. Inom sex län (Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Gotlands och Älvsborgs län) utgå visserligen entreprenadbidrag

men med mycket obetydliga belopp. Sammanlagt utgick sålunda 1,961:50

kronor i statsbidrag för samtliga dessa län under budgetåret 1931/1932, vilken

summa kommer att med ingången av år 1933 ytterligare nedgå med 775 kronor

på grund av fullständig indragning av skjutsanstalterna i två av dessa län.

Återstoden av det under budgetåuet 1931/1932 utanordnade statsbidraget fördelar

sig med 2,242: 50 kronor på Östergötlands län, 2,162: 50 kronor på Värmlands

län och 2,442: 50 kronor på Kopparbergs län samt med sammanlagt

19,383: 75 kronor på de tre nordligaste länen.

I Östergötlands och Kopparbergs län, där entreprenadtiden utgår med innevarande

år, hava länsstyrelserna fattat beslut örn indragning av samtliga skjutsanstalter

från och med ingången av år 1933. över länsstyrelsens i Kopparbergs

län ifrågavarande beslut hava dock besvär anförts, vilka äro på Kungl.

Maj:ts prövning beroende.

I Värmlands län, där entreprenadtiden likaledes utgår med innevarande år,

har länsstyrelsen för kommande period, omfattande åren 1933—1935, redan

upprättat entreprenadkontrakt för femton skjutsanstalter (samtliga gästgiverier)

utan villkor örn entreprenadbidrag. Beträffande fyra skjutsanstalter

1 Inom Stockholms stad finnas inga skjutsanstalter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

beräknas entreprenadbidrag komma att utgå nied 1,000 kronor, varav hälften

skulle utgå av statsmedel. Av de skjutsanstalter, för vilka sålunda beräknats

bidrag från det allmänna, äro två belägna inom Södra Finnskoga socken och

enligt länsstyrelsens förmenande nödvändiga för samfärdseln å orten, enär på

grund av vägarnas beskaffenhet hästskjuts där måste anlitas och sådan skjuts

knappast torde kunna uppbringas hos privatpersoner. De återstående två

skjutsanstalterna äro båda belägna inom Eskilsäters socken av Näs härad, och

uppgivas från dessa anstalter utgående båtskjutsar vara av stor betydelse för

samfärdseln inom den söder om häradet befintliga skärgården i Vänern.

I Jämtlands län är antalet skjutsanstalter 62, därav 1 skjutsstation. Statsbidrag

utgår efter ingången av år 1932 till 10 av dessa med 2,050 kronor årligen.

Nu gällande entreprenadavtal avser tiden 1932—1936.

I Västerbottens län utgår statsbidrag till 31 av förefintliga 34 skjutsanstalter

med 3,637:50 kronor.

I Norrbottens län slutligen utgår statsbidrag med tillhopa 8,165 kronor till

42 skjutsanstalter.

Beträffande frågan örn skjutsstadgans upphävande hava länsstyrelserna — Yttranden

örn tillsvidare bortses från de tre nordligaste länen — till det alldeles övervä- från länsgande

antalet ansett, att stadgan kunde upphävas utan att detta behövde på- styrelserna

kalla åtgärder eller föranleda kostnader från det allmännas sida. Härvid har

framhållits, att såväl skjuts som härbärge och vivre för resande numera kunde länen.

ordnas genom enskilt initiativ. I de län, där skjutsanstalter finnas inrättade,

anses stadgan först efter nu förevarande entreprenadperiods utgång kunna

upphävas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att statsbidrag till länets

enda skjutsanstalt, som inrättats för tillhandahållande under vissa tider, då

otjänlig väderlek råder, av båtskjuts mellan Gränna och Visingsö, även efter

skjutsstadgans upphävande torde böra utgå; och beräknar länsstyrelsen storleken

av detsamma till 75 kronor örn året eller samma belopp, som det nuvarande

statsbidraget. Länsstyrelsen anser, att detta belopp mycket väl torde kunna

bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel, utan att bestämmelserna

i skjutsstadgan därför böra bibehållas.

Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län hava

uttalat sig mot skjutsstadgans upphävande, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs

län synes hysa tvekan härutinnan.

Länsstyrelsen i Hallands län, inom vilket för närvarande finnas tio gästgiverier,

har såsom eget utlåtande åberopat vad länets landstings förvaltningsutskott

i avgivet yttrande i ärendet anfört. I åberopade yttrandet medgiver

förvaltningsutskottet, att den starka ökningen under senare år av motortrafiken

medfört en kraftig förbättring av framkomstmöjligheterna å landsbygden

med därav följande förbättring av resandes bekvämlighet, men anser likväl,

att gästgiverierna alltjämt hava en uppgift att fylla för allmänheten, framför

allt med hänsyn därtill, att nattlogi och förplägnad där stå till förfogande.

l3å grund härav och då gästgiverihållningen inom Linet icke medför någon kostnad

för stat eller kommun, anser utskottet för länets vidkommande önskvärt,

att gästgiverierna icke generellt slopas, och finner sig därför icke kunna förorda

skjutsstadgans upphävande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, där för närvarande finnas sju gästgiverier,

till vilka entreprenadbidrag dock icke utgår, anser det med hänsyn

till de resande vara önskvärt, att vissa av de nu befintliga skjutsanstalterna

inom länet kunde bibehållas även efter det innevarande entreprenadperiod

med år 1933 utgår.

Länsstyrelsen i Värmlands län —- som enligt vad förut nämnts ansett de fyra

skjutsanstalter, till vilka bidrag från det allmännas sida sannolikt ilven för

framtiden måste utgå, nödvändiga — uttalar sig i avgivna yttrandet för bibe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Yttranden

från länsstyrelserna

''i

de tre

nordligaste

länen.

hällande, åtminstone i huvudsak, av skjutsstadgan. Som skäl härför anför

länsstyrelsen, att de femton gästgiverier inom länet, som med stöd av skjutsstadgan

kunna uppehållas utan kostnad för det allmänna, hava synnerligen stor

betydelse för den resande allmänheten, enär deras tillvaro inom större delen av

länet innebär enda möjligheten till laglig utskänkning av pilsnerdricka, varför

ändring av lagstiftningen örn försäljning av pilsnerdricka torde bliva ofrånkomlig,

därest skjutsstadgan upphäves.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att skjutsanstalterna numera i

ringa grad anlitas för erhållande av skjuts. Då vägarna i följd av rikligt snöfall

vore oframkomliga för motorfordon och då hästskjuts vore enda tillgängliga

kommunikationsmedel, hade dock skjutsanstalterna ännu i kommunikationshänseende

betydelse för länet. I fråga örn tillhandahållande av kost och logi

hade de alltjämt en uppgift att fylla. Vid sådant förhållande torde ett fullständigt

upphävande av åtgärder från det allmännas sida för tillhandahållande

av skjutsanstalter för resandes befordran knappast vara tillrådligt, men med

hänsyn till inom länet vunnen erfarenhet torde något statsbidrag ej behöva

ifrågakomma.

Vad de tre nordligaste länen angår, har den växande automobiltrafiken —

även örn den medverkat till en avsevärd minskning av såväl antalet skjutsanstalter

som det allmännas utgifter för skjutsväsendet — på grund av de stora

avstånden samt den glesa bebyggelsen och hårdare klimat dock icke kunnat i

samma utsträckning som i övriga delar av riket göra åtgärder från det allmännas

sida för skjutsväsendet obehövliga. Detta framhålles även i de av länsstyrelserna

i dessa län avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar sålunda det fortfarande behovet

av skjutsanstalter inom detta län för resandes befordran. Kunde skjutsanstalter

anordnas utan att statsbidrag utginge, syntes detta närmast vara att anse

såsom en fördel för de resande, och det funnes enligt länsstyrelsens uppfattning

näppeligen någon giltig anledning för deras indragning. Skulle skjutsstadgan

icke anses skola bibehållas, anser länsstyrelsen nödvändigt, att åtgärder

från det allmännas sida vidtagas för tillgodoseende av det föreliggande

behovet av skjutsanstalter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att under förutsättning att i annan

ordning statsmedel ställdes till förfogande för tillgodoseende av det behov vissa

skjutsanstalter hittills fyllt, hinder icke syntes möta mot upphävande av

skjutsstadgan, så snart gällande entreprenadavtal med utgången av år 1933

utlöpte.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att behovet av hästskjuts alltjämt

förekommer på vissa platser i de inre delarna av länet. Härtill kommer

att möjlighet för resande att erhålla kost och logi skulle vara utesluten på

många ställen, örn ej gästgivargårdar funnes. En ganska betydande ytterligare

nedskärning syntes emellertid möjlig att genomföra. Så länge behov i

förefintlig omfattning förelåge av skjutsanstalter, syntes det länsstyrelsen

knappast lämpligt att helt upphäva skjutsstadgan. I vissa delar vore dock

stadgan föråldrad och otidsenlig. Särskilt gällde detta det omständliga auktionsförfarandet,

som säkerligen utan några risker för stegrade kostnader

kunde ersättas med underhandsutbud.

Hörande antalet skjutsanstalter, varav behov även efter skjutsstadgans upphävande

skulle föreligga inom ifrågavarande tre län, och det allmännas kostnader

för detsamma, hava vederbörande länsstyrelser gjort följande beräkningar.

För Jämtlands län anses tio skjutsanstalter för en kostnad för stat och

landsting örn cirka 4,000 kronor om året erforderliga. Samtliga sålunda ifrågasatta

anstalter äro belägna i länets fjälltrakter samt vid vägar, som vinter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

il

tiden i allmänhet icke kunna trafikeras med motorfordon, och nödvändiga i

lika hög grad för tillgodoseende av resandes behov av logi och mat som för

resandes befordran.

För Västerbottens län anses fyra gästgiverier och fyra skjutsstationer för

en kostnad av 2,350 kronor örn året behövliga. Statsmedel för hela detta belopp

borde ställas till länsstyrelsens förfogande för uppgörande av avtal med

lämpliga personer å ifrågavarande orter örn fullgörande av de prestationer,

som åligga de hittillsvarande gästgivarna och skjutsstationsföreståndarna å

dessa orter. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang därjämte, att bidrag

av statsmedel i mycket begränsad omfattning lämnas till företagare, som

anordnat reguljära båtförbindelser på en del större vattendrag mellan vissa orter,

men att därutöver stort behov av båttrafik å vissa mindre fjällsjöar förefinnes.

[Därest ordnad trafik med sjövärdiga båtar å dessa fjällsjöar icke

kunde åstadkommas på frivillighetens väg, borde med stöd av skjutsstadgan

åtgärder nu kunna vidtagas för avhjälpande av dessa trafikbehov. På grund

härav anser länsstyrelsen, att därest skjutsstadgan upphäves, möjlighet måtte

beredas att i förekommande fall tillgodose sistnämnda behov.

För Norrbottens län anses antalet skjutsanstalter kunna nedbringas till sjutton,

av vilka det övervägande flertalet borde anordnas som gästgiverier utan

skjutsskyldighet. Årliga kostnaden för desamma har beräknats till cirka

7,000 kronor.

De med avseende å budgeten 1933/1934 utsedda särskilda granskningsmän Granskhava

i upprättad promemoria förklarat sig i likhet med riksdagen hysa den ningsnämnuppfattningen,

att de nuvarande föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsen- ilande

det icke längre vore påkallade.

Såsom framgår av ovan lämnade uppgifter angående storleken av statens Utredningsbidrag

till skjutsentreprenader, hava entreprenadbidragen, som under krisåren innnnens

stego till högst betydande belopp, under de senaste åren avsevärt nedgått. En- 5 ran e*

ligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter synas dessa bidrag komma att sjun- Skjutsstadka

än ytterligare. Statens bidrag, som för år 1920 uppgick till 794,525 kronor,

för budgetåret 1924/1925 till 433,762 kronor och för budgetåret 1929/1930

till 74,700 kronor, beräknas sålunda för år 1933 nedgå till 15,539 kronor, och

enligt av vederbörande länsstyrelser redan fattade eller bebådade beslut skulle,

sedan nuvarande entreprenadperioder utlöpt, statsbidrag till skjutsentreprenader

vara behövliga huvudsakligen endast inom de tre nordligaste länen och

Värmlands län.

Anledningen till att entreprenadbidragen kunnat minskas i angiven utsträckning

är att söka i de senaste årens snabba utveckling av motortrafiken samt

den i samband därmed fortgående förbättringen och utbyggnaden av rikets

vägnät. Utan medverkan från det allmännas sida har sålunda regelbunden

trafik medelst motoromnibusar, berörande de flesta orter av betydenhet, kommit

till stånd. Stationer för yrkesmässig trafik med automobil, där vederbörande

innehavare är skyldig att mot fastställd taxa verkställa skjutsning, hava

inrättats på så gott som varje plats, varest behov av sådan trafik föreligger.

Vid dessa stationer finnes nu skjuts att tillgå i långt större utsträckning, än

man med skjutsstadgan någonsin avsett.

Med den utveckling, som sålunda ägt rum, har anordnandet av gästgiverier

och skjutsstationer i enlighet med skjutsstadgans bestämmelser helt naturligt

visat sig alltmera obehövligt. Antalet skjutsanstalter, som år 1923 uppgick

till 1,260, utgjorde år 1932 284, och samtidigt har det antal anstalter, till vilka

statsbidrag behövt ifrågakomma, efter hand alltmera minskats.

Skjutsväsendet, därunder inbegripet gästgiverihållningen, har sålunda i allt

större utsträckning kunnat överlåtas åt den enskilda företagsamheten utan in
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

blandning och kontroll från det allmännas sida. Då man vid skjutsstadgans

tillkomst utgick ifrån att skjuts och härbärge för resande icke kunde utan

det allmännas medverkan i erforderlig utsträckning beredas, är en av de viktigaste

förutsättningarna för skjutsstadgans tillkomst ej längre för handen.

Såsom av länsstyrelsernas yttranden framgår, har den utan det allmännas

medverkan tillkomna motortrafiken dock icke kunnat göra det gamla skjutsväsendet

helt och hållet obehövligt. Särskilt inom de tre nordligaste länen och

i viss män även inom Värmlands län förefinnes alltjämt behov av särskilda anordningar

i de syften stadgan avsett tillgodose. Å vissa orter inom dessa län

är hästskjutsen sålunda på grund av vägarnas beskaffenhet eller under vissa

väderleksförhållanden alltjämt det enda användbara fortskaffningsmedlet. Å

andra orter kunna nödvändiga båtskjutsar ej uppehållas utan bidrag från det

allmänna. Beträffande vidare den egentliga gästgiverihållningen torde motortrafiken

ej kunna göra åtgärder för densammas upprätthållande helt obehövliga

å vissa orter, särskilt i de nordligaste ödebygdsområdena.

Då, de utgifter, det allmänna även efter skjutsstadgans upphävande bomme

att få vidkännas för vidtagande av erforderliga åtgärder för resandes härbärgerande

och befordran, icke kunna beräknas mera avsevärt understiga de belopp,

till vilka entreprenadbidragen inom kort komma att nedgå, kunde det

måhända ifrågasättas, huruvida bärande skäl för skjutsstadgans upphävande

verkligen föreligga. Några länsstyrelser hava även motsatt sig eller ställt sig

tveksamma mot en dylik åtgärd. Härvid har särskilt framhållits, att ett stort

antal av nu kvarvarande gästgiverier, som vore av betydelse för resande, kunnat

anordnas utan kostnad för det allmänna samt att tillräcklig anledning ej

funnes, varför dessa ej fortfarande skulle få bestå. Innehavarna av ifrågavarande

gästgiverier hade, enligt vad tillika antytts, åtagit sig gästgiverihållningen

utan anspråk på entreprenadbidrag med tagen hänsyn till de förmåner,

en enligt skjutsstadgan antagen gästgivare tillförsäkras, främst då rättigheten

enligt 12 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka den 11 juli

1919 att utan särskilt tillstånd i samband med servering av mat till resande

utskänka pilsnerdricka.

De sålunda framförda synpunkterna synas emellertid ej kunna tillerkännas

avgörande betydelse. Erfarenheterna från de län, där skjutsanstalterna

helt indragits, giva ej stöd för antagandet, att nämnvärda olägenheter i nu

avsedda fall äro att genom skjutsstadgans upphävande befara. Frånsett de

tre nordligaste länen, där i allt fall särskilda åtgärder påkallas, torde det

knappast vara troligt, att förhållandena i de län, där skjutsstadgan ansetts

böra bibehållas ur synpunkten att kunna upprätthålla gästgiverier, som nu ej

åtnjuta bidrag från det allmänna, i stort sett äro i nu ifrågavarande hänseende

skiljaktiga från angränsande län. Örn gästgiverier, med den privilegierade

ställning de intaga enligt skjutsstadgan, sålunda anses kunna utan olägenhet

indragas i Kopparbergs och Västernorrlands län, torde väl så kunna ske även

i Värmlands och Gävleborgs län, och än mera synes detta gälla i fråga örn

Hallands samt Göteborgs och Bohus län, där skjutsstadgans upphävande ej

heller ansetts kunna tillstyrkas. Men även örn i enstaka undantagsfall rörelsen

vid ett gästgiveri, som hittills icke åtnjutit statsbidrag, ej skulle vid

skjutsstadgans upphävande genom enskilt initiativ fortsättas, torde detta

näppeligen vara tillräckligt skäl för stadgans bibehållande. Gästgiveriernas

ifrågavarande utskänkningsrätt får nämligen anses närmast höra samman med

frågan i vilken omfattning för turister och andra resande avsedda hotell och

pensionat må böra beredas rätt att utskänka pilsnerdricka, oberoende av de

kommunala myndigheternas medgivande. Denna fråga synes emellertid böra bedömas

efter enhetliga grunder och torde bliva föremål för behandling i samband

med pågående revision av rusdryckslagstiftningen. Det synes oformligt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

att endast i syfte att för framtiden trygga rörelsen vid några av de få kvarvarande

gästgiverierna bibehålla dessas privilegierade rätt till utskänkning av

pilsnerdricka, särskilt som denna förmån ursprungligen lämnats som ersättning

för skjutsningsbesvärets utövande och något behov av skjutsning numera

i allmänhet icke föreligger.

Hänsyn måste även tagas till de stora bristfälligheter, som vidlåda skjutsstadgan.

Anordnandet av de gamla skjutsanstalterna, av vilka många voro

kända som sådana sedan århundraden, hade ursprungligen skett enligt den vid

nuvarande skjutsstadgas tillkomst alltjämt i stort sett upprätthållna principen,

att rikets skjutsanstalter skulle utgöra ett sammanhängande nät, inom

vilket man från varje skjutsanstalt kunde erhålla skjuts till nästa inom

lagom skjutshåll belägna liknande anstalt. Genom de fortgående indragningarna

av skjutsanstalter har man emellertid gjort allt större och större luckor

i detta uråldriga system, som numera kan sägas vara helt och hållet sönderbrutet.

Detta gör, att skjutsstadgans bestämmelser äveu för orter, där skjutsstations-

eller gästgiverihållningen alltjämt uppehälles enligt denna stadga,

framstå som onödigt invecklade och i de flesta avseenden föråldrade samt icke

alltid innefatta den mest tillfredsställande regleringen av skjutsväsendet.

Visserligen har genom den år 1924 verkställda ändringen av skjutsstadgan

motorfordonen i skjutsningshänseende jämställts med skjuts efter häst, men

stadgans flesta bestämmelser, som utformats med tanke på hästskjutsen såsom

det viktigaste fortskaffningsmedlet, kvarstå alltjämt oförändrade. Särskilt

måste bestämmelserna örn entreprenadauktioner anses alltför omständliga för

nutida förhållanden. Dessa auktioner torde utan risk för stegrade kostnader

kunna ersättas med vida enklare anordningar med underhandsanbud. Att

verkställa en genomgripande revision av skjutsstadgan kan å andra sidan ej

anses av de rådande förhållandena påkallat.

Efter prövning av de skäl, som sålunda kunna åberopas för och mot skjutsstadgans

upphävande, har jag kommit till den uppfattningen, att övervägande

skäl tala för att skjutsstadgan, så snart ske kan, upphäves.

Tidpunkten, då skjutsstadgan sättes ur kraft, synes böra bestämmas till

den 1 januari 1934. För de fall, där enligt stadgan redan slutna entreprenadavtal

utgå efter nämnda dag, torde dock stadgan böra gälla till utgången av

respektive entreprenadperioder. De avtal, som slutits mellan länsstyrelserna,

å ena, samt vederbörande skjutsstationsinnehavare eller gästgivare, å andra

sidan, måste nämligen anses vara för båda parter bindande. Visserligen är

entreprenör enligt skjutsstadgans 10 § pliktig att underkasta sig den förändring

i skjutsskyldigheten, som genom flyttning eller indragning av närbelägen

skjutsanstalt eller tillkomsten av ny sådan göres nödvändig, men skyldig

att under löpande entreprenadperiod finna sig i skjutsanstaltens indragning

torde entreprenören icke vara. För en entreprenör kan det vid anbudets avgivande

hava varit en väsentlig förutsättning att under hela den kommande

perioden få komma i åtnjutande av en enligt skjutsstadgan antagen entreprenörs

förmåner. Vidare kan entreprenören i sin tur hava slutit bindande avtal

(tjänste- och hyresavtal) för hela entreprenadperioden.

Enligt 40 § i skjutsstadgan skola länsstyrelserna ombesörja, att ordinarie

entreprenadauktion för åvägabringande av nytt beting för skjutsanstn Herna

inom länen hålles före utgången av maj månad det år, med vilket den löpande

perioden går till ända. Avgivcs vid sådan auktion anbud utan anspråk

på entreprenadbidrag, skola länsstyrelserna under vissa förutsättningar antaga

dessa anbud. Med föranledande härav och då löpande entreprenadperioder

inom Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län utgå

med år 1933, torde, därest proposition örn skjutsstadgans upphävande avlåtes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

till 1933 .års riksdag, länsstyrelserna i sistnämnda län böra förständigas att

låta anstå med slutande av entreprenadavtal, tills frågan örn skjutsstadgans

upphävande slutligen prövats.

Åtgärder Såsom förut framhållits, har den verkställda utredningen givit vid handen,

från det ali- att vid skjutsstadgans upphävande åtgärder, ehuru i begränsad omfattning,

”vid^Vjuts? !r^n ^ allmännas sida erfordras för tillgodoseende av på vissa orter alltstadgans

Jämt föreliggande behov av anstalter för resandes befordran och förseende

upphävande, med logi och kost. Dylika åtgärder påkallas främst inom de tre nordligaste

länen och i viss mån även inom Värmlands län samt möjligen för enstaka

platser inom rikets övriga län. Det allmännas kostnader för dessa åtgärders

vidtagande hava av vederbörande länsstyrelser beräknats årligen uppgå till

för Norrbottens län efter entreprenadtidens utgång 1933 ........ 7,000 kr.

för Västerbottens län efter entreprenadtidens utgång 1933 ...... 2,350 »

för Jämtlands län efter entreprenadtidens utgång 1936 ........ 4,000 »

för Värmlands län efter entreprenadtidens utgång 1935 ........ 1,000 »

för Jönköpings län efter entreprenadtidens utgång 1933 ........ 150 »

eller för hela riket ........................................ 14,500 kr.

Av yttrandena i ärendet framgår, att en väsentlig del av de beräknade kostnaderna

motiveras med nödvändigheten att å avlägset belägna orter i de tre

nordligaste länen kunna bereda härbärgesmöjligheter (logi och kost) för resande

även utan samband med skjutsskyldighet. Såtillvida innebär detta en

nyhet, som bidragen enligt skjutsstadgan alltid avsett fullgörande av skjutsskyldigheten,

vare sig gästgiverirörelse varit därmed förbunden eller ej. I

övrigt motiveras statens bidragsskyldighet huvudsakligen med nödvändigheten

att upprätthålla hästskjuts å vägar, som ej äro farbara med automobil,

samt att i förekommande fall tillhandahålla båtskjuts. Även för skjutsskyldighet

med automobil ifrågasättes i vissa fall bidrag i de tre nordligaste länen.

Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna synes i stort sett ej vara något att

erinra. _ För andra delar av riket än de tre nordligaste länen kunde det måhända

icke vara påkallat, att det allmänna medverkar för tillhandahållande av

härbärge ^eller automobilskjuts åt resande. Vad t. ex. Värmlands län beträffar

äro sålunda av de fyra skjutsanstalter därstädes, till vilka bidrag från det

allmänna ansetts även för framtiden böra utgå, två inrättade för båtskjuts,

och å de orter, dit de två återstående anstalterna förlagts, synes hästskjuts

vara det enda användbara transportmedlet, varför det allmännas medverkan

även här skulle kunna inskränkas till anordnande av häst- och båtskjuts åt

resande. Det kan likväl tänkas, att efter skjutsstadgans upphävande bidrag

från det allmänna i enstaka undantagsfall kan anses påkallat även för anordnande

av härbärge eller annan skjuts än häst- eller båtskjuts. På grund härav

synes man icke böra göra någon principiell skillnad mellan de anstalter

inom rikets olika delar, till vilka bidrag från det allmänna må kunna utgå.

Kostnader. I fråga, örn de äskade bidragsbeloppen synes det ej uteslutet, att i några

fall ytterligare reduktion av det allmännas kostnader kan äga rum. Å andra

sidan bör tagas i beräkning, att skjutsstadgans upphävande kan föranleda till

att det allmänna måste träda hjälpande emellan till uppehållande av enstaka

anstalt, till vilken entreprenadbidrag nu icke utgår. Beaktas bör även det

av länsstyrelsen i Västerbottens län framförda önskemålet att bidrag i större

utsträckning än för närvarande är fallet må kunna beviljas för båtskjutsar.

Med hänsyn härtill torde, sedan samtliga entreprenadavtal utlupit, det allmännas

kostnader för beredande av skjuts och härbärge åt resande kunna upp
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

skattas till omkring 18,000 kronor, därav 14,350 kronor motsvara de beräknade

kostnaderna för de tre nordligaste länen och Värmlands län och återstående

3,650 kronor avsetts som ett avjämnat reservbelopp för samtliga län.

Då landstingens deltagande i kostnaderna även för framtiden torde utgöra,

en garanti för att dessa icke stiga till oskäligt höga belopp, synes skäl. ej

föreligga att frångå den hittillsvarande grunden för kostnadernas fördelning

mellan stat och landsting. Med hänsyn därtill, att skjutskostnaderna .numera

nedgått därhän, att de icke inom något distrikt kunna tänkas överskjuta det

belopp, som motsvarar hälften av sammanlagda antalet skattekronor inom distriktet,

synes dock skäl saknas för bibehållande av nu gällande bestämmelse,

att överskjutande del av kostnaderna i så fall skola gäldas med två tredjedelar

av statsmedel och en tredjedel av distriktet. Landstingen böra således

städse deltaga i kostnaderna för de vid skjutsstadgans upphävande erforderliga

anordningarna med samma belopp som staten. Denna landstingens skyldighet

torde böra närmare bestämmas sålunda, att som villkor för erhållande

av statsbidrag stadgas, bland annat, att bidrag med lika stort belopp som

statsbidraget skall utgå av medel, som av vederbörande landsting för ändamålet

anvisats.

Det belopp, som skulle erfordras i anslag från staten, kan sålunda, såvitt

för närvarande kan bedömas, uppskattas till 9,000 kronor.

Då entreprenadperioden inom några län utgår med åren 1934 och 1935 och

inom ett län först med år 1936, måste, örn skjutsstadgan — såsom förutsatts

.— upphäves från och med den 1 januari 1934, medel till bestridande av statens

bidrag till entreprenader enligt skjutsstadgan finnas tillgängliga till och med

budgetåret 1936/1937.

Huru statens kostnader för gästgiveri- och skjutsväsendet under och efter

denna övergångstid nu kunna beräknas komma att ställa sig framgår av följande

tabell, där de kursiverade siffrorna avse entreprenadbidrag enligt nuvarande

skjutsstadga.

B — n — d -

- g — c — t

— å — r

1933/34

1934/35

1935/36

1936/37

Därefter

Norrbottens län.......

8,165: —

3,500

3,500

3,500

3,500

Västerbottens län.....

3,637:50

1,175

1,175

1,175

1,175

Jämtlands län.......

2,050: -

2,050

2,050

2,050

2,000

Värmlands län.......

500: —

500

500

500

500

Eeserv belopp för samtliga län .

1,825: —

1,825

1.825

1,825

1.825

10,177:50

9,050

9,050

9,050

9,000

Härvid är att märka, att den som reservbelopp för samtliga län upptagna

posten beräknats för alla åren lika med det belopp, vartill den, enligt vad

tidigare anmärkts, uppskattats vid tiden för samtliga entreprenadavtalens utgång.

Det torde emellertid vara sannolikt, att beloppet ej i större grad behöver

tagas i anspråk förrän i den mån avtalen upphöra.

Beträffande de erforderliga anslagsbeloppen kunde ifrågasättas att framdeles

låta dem utgå från det under sjätte huvudtiteln nu uppförda anslaget

till »bidrag till vissa kommunikationsändamål», vilket i så fall finge förhöjas.

Från detta anslag bestridas nämligen redan nu kostnaderna för bidrag till vissa

närbesläktade ändamål, t. ex. anordnande av regelbunden ångbåtstrafik å vissa

fjällsjöar m. m. Så länge entreprenadbidrag enligt skjutsstadgans bestämmelser

alltjämt skulle utgå, synes emellertid mest ändamålsenligt låta det nuvarande

förslagsanslaget »bidrag till skjutsentreprenader» kvarstå i riksstaten

samt låta kostnaderna även för de nya anordningarna för tillgodoseende av re
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

sandes behov av skjuts och härbärge utgå från detta anslag, vartill riksdagens

medgivande skulle inhämtas. Anslaget i fråga borde i så fall bestämmas för

budgetåret 1933/1934 till avrundat 16,000 kronor samt för de närmast följande

budgetåren, såvitt nu kan bedömas, till avrundat 9,000 kronor.

I sin ovanberörda skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, har riksdagen uttalat,

att framdeles utgående bidrag borde efter prövning av varje särskilt fall bestridas

av för Kungl. Maj:t tillgängliga medel.

Med hänsyn till det relativt stora antal anstalter för beredande av skjuts och

härbärge, till vilka inom de tre nordligaste länen bidrag från det allmänna

även för framtiden måste utgå, synes det för undvikande av en omfattande och

tidsödande skriftväxling vara lämpligare, att av vederbörligt anslag ett visst

belopp för ett vart av dessa län efter framställning av vederbörande länsstyrelse

årligen ställes till densammas förfogande för att av länsstyrelsen fördelas.

För rikets övriga delar, där bidrag endast undantagsvis kan ifrågakomma,

synes däremot en prövning från fall till fall böra ske av Kungl. Majit och anslag

sålunda beviljas för varje anstalt. Den anordning, som sålunda ifrågasättes,

ansluter sig huvudsakligen till vad som finnes stadgat i fråga örn anslagen

till enskilda utfartsvägar.

Bidragen torde lämpligen böra beviljas för en period av högst tre år åt

gången.

Beträffande frågan, huruvida skjutsstadgan bör ersättas av andra enhetliga

bestämmelser rörande skjutsväsendets organisation, torde böra framhålla^, att

förhållandena å de orter, där skjutsanstalter alltjämt kunna finnas erforderliga,

säkerligen komma att gestalta sig helt olika. Till följd härav torde det

i stort sett ej vara påkallat att utöver de grunder för anslagets användning,

för vilka tidigare redogjorts, utfärda några allmänna bestämmelser rörande

villkoren för statsbidraget och dess användning. Det torde emellertid ankomma

på vederbörande länsstyrelser att till det landsting, som infaller året före

början av den period, för vilken bidrag sökes, efter verkställd utredning beträffande

behovet göra framställning örn anvisande av å landstinget belöpande

bidrag samt därefter före viss tid, förslagsvis den 15 oktober, underställa

Kungl. Majit frågan örn beviljande av statsbidrag. Sedan anslag beviljats,

skulle länsstyrelserna hava att under hand för högst tre år träffa överenskommelse

med vederbörande anstaltsinnehavare, därvid tillika iakttages, att kontraktstiden

bestämmes sålunda, att kontrakten utlöpa samtidigt för alla anstalter

inom ett och samma län. I kontrakten meddelas vidare de föreskrifter,

som i varje fall finnas påkallade. Då, enligt vad här nedan kommer att föreslås,

stadgan angående hotell- och pensionatväsendet göres tillämplig även å

anstalter för resandes härbärgerande, som framdeles komma att inrättas med

bidrag från det allmänna, synes det icke nödvändigt att i kontrakten eller annorledes

införa mot skjutsstadgans föreskrifter örn tillsyn över skjutsanstalt

svarande bestämmelser. Däremot torde i kontrakten böra angivas antalet och

beskaffenheten av fordon och husrum, som i varje fall skola tillhandahållas,

ävensom för skjuts medelst annat fordon än automobil den maximilega, den

skjutsande må äga uppbära.1 Likaså torde länsstyrelserna i kontrakten böra

förbehålla sig rätt att, örn länsstyrelsen finner anstaltens innehavare icke på tillfredsställande

sätt fullgöra honom enligt kontraktet åliggande förpliktelser,

omedelbart upphäva kontraktet.

Framställning skulle således ske första gången det år, under vilket entreprenadperioden

enligt skjutsstadgan utlöper.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för skjutshållningsdistrikten att

1 Härvid synes ej särskild ersättning böra beräknas för åkdonslega.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

under vissa omständigheter själva ombesörja skjutshållningen torde utan vidare

kunna upphävas.

Huvudgrunderna för anslagets användning skulle i enlighet härmed bliva

följande:

1. Föreligger behov av anstalt för tillhandahållande på anfordran av

skjuts eller logi och kost åt resande, och finnes dylikt behov icke^ kunna tillgodoses

utan bidrag av allmänna medel, må statsbidrag för ändamålet beviljas

för en period av högst tre år för varje gång.

2. Det åligger länsstyrelserna att före den 15 oktober året före början av

den period, som bidraget avser, till Kungl. Maj :t inkomma med framställning

i ämnet, innefattande jämväl utredning beträffande det föreliggande behovet.

Kungl. Majit anvisar därefter för Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län de belopp, som sammanlagt finnas böra för ändamålet ställas till en var

av länsstyrelsernas förfogande att av dessa fördelas, samt för övriga län bidrag

för varje sådan anstalt, som anses böra ifrågakomma.

3. Statsbidrag må ej utgå med mindre lika stort bidrag lämnas av medel,

som vederbörande landsting för ändamålet anslagit.

4. Angående beviljat bidrag skall mellan länsstyrelsen eller densamma underlydande

myndighet samt anstaltens innehavare slutas kontrakt, och skall

kontraktet innefatta, bland annat:

att anstaltens innehavare är skyldig att på de villkor och i den utsträckning,

som länsstyrelsen kan finna skäligt föreskriva, tillhandahålla skjuts eller logi

och kost åt resande,

att anstaltens innehavare är underkastad kontroll av länsstyrelsen eller densamma

underordnad myndighet, och

att, örn anstaltens innehavare finnes icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra

honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, länsstyrelsen skall äga

omedelbart upphäva detsamma.

5. Period, för vilken kontrakt slutes, skall utlöpa vid samma tidpunkt för

alla anstalter inom ett och samma län.

6. Beviljat statsbidrag utanordnas av länsstyrelserna från det under sjätte

huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till skjutsentreprenader.

Enligt 12 § b) i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka

må gästgivare utan särskilt tillstånd utöva utskänkning av pilsnerdricka,

dock endast till resande i samband med servering av mat.

Genom skjutsstadgans upphävande kommer ifrågavarande lagrum att bliva

utan betydelse och torde därför jämte i samma förordning förekommande hänvisningar

till 12 § b) böra ur förordningen uteslutas i samband med skjutsstadgans

upphävande. Då vid tiden härför löpande entreprenadavtal slutits under

förutsättning om tillstånd till utskänkning i nu ifrågavarande avseende, torde

dock beträffande vederbörande entreprenörer, så länge dessa avtal gälla, nuvarande

bestämmelser i förordningen fortfarande böra lända till efterrättelse.

Enligt § 5 i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8 juni 1917

skall vad i stadgan föreskrives angående hotell- och pensionatrörelse icke i allmänhet

äga tillämpning å rörelse, vilken drives som gästgiveri. Finner polismyndighet,

att gästgiverirörelse drives under sådana förhållanden, att den

rätteligen är att anse såsom hotell- eller pensionatrörelse av sådan beskaffenhet,

att det enligt stadgan erfordras särskilt tillstånd till dess utövande, har

polismyndigheten att därom göra särskild anmälan hos K. B., som, där så prövas

nödigt, har att förständiga innehavaren att till sådan rörelse söka tillstånd

enligt stadgan, vid äventyr, örn sådant underlåtes, att K. B. vid vite helt eller

delvis förbjuder rörelsens vidare utövande, intill dess föreläggandet

gjorts.

Ändringar

i förordningen

angående

försäljning

av

pilsner - dricka.

Ändringar i

stadgan angående

hotell- och

pensionatrörelse.

full
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Då genom skjutsstadgans upphävande hotell- eller pensionatrörelse icke i

något fall kommer att drivas såsom gästgiveri, skulle sagda § 5 därefter sakna

betydelse. Paragrafen torde därför böra upphävas samtidigt med skjutsstadgan,

och böra motsvarande övergångsbestämmelser därvid föreskrivas som ovan

föreslagits med avseende å skjutsstadgans upphävande.

De gästgiverier, som vid skjutsstadgans upphävande skulle förlora sin privilegierade

ställning, komme sålunda, därest rörelsen i annan ordning därstädes

fortsättes, att falla under hotell- och pensionatstadgans bestämmelser, varigenom

innehavarna av gästgiverierna i de fall, då så enligt sistnämnda stadga

fordras, ställas inför nödvändigheten att i vederbörlig ordning söka tillstånd till

eller (jmfr § 4) göra anmälan örn rörelsens fortsatta bedrivande.

Det kunde måhända invändas, att det för gästgiveriinnehavarna komme att

bliva alltför betungande att med ens behöva försätta gästgiverierna i sådant

skick, att de fylla hotell- och pensionatstadgans fordringar, och att man på

grund härav kunde befara, att vissa gästgiverier med skjutsstadgans upphävande

komma att nedläggas.

Häremot torde till en början kunna framhållas, att större delen av landets

gamla gästgiverier redan kunnat indragas utan att det ansetts påkallat att

meddela särskilda bestämmelser med avseende å rörelsens fortsatta bedrivande,

och att anledning sålunda icke torde föreligga till antagande, att det relativt

ringa antal gästgiverier, som genom skjutsstadgans upphävande måste upphöra

att drivas såsom sådana, icke skulle kunna inordnas under hotell- och pensionatstadgans

bestämmelser.

Vidare torde böra påpekas, att i fråga örn byggnad eller lägenhet, som innehåller

högst fyra för gästers härbärgerande avsedda rum och icke är avsedd

för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, stadgans bestämmelser enligt

§ 4 i densamma i allmänhet icke äro gällande. Enligt § 32 i stadgan, sådan

denna paragraf ljuder enligt kungl, kungörelsen den 3 juni 1932, nr 177, vilken

kungörelse träder i kraft den 1 januari 1933, skola vidare åtskilliga av stadgans

mera betungande föreskrifter avseende skydd mot eldfara icke äga tilllämpning

å byggnad, som användes för drivande av hotell- och pensionatrörelse

och som är avsedd att samtidigt härbärgera högst sexton gäster samt innehåller

högst åtta därför avsedda rum. I fråga örn sådan byggnad har K. B.

att oberoende av de bestämmelser, som sålunda icke skola tillämpas, föreskriva

vidtagande av de åtgärder, som till skydd för eldfara kunna anses erforderliga.

Då den övervägande delen av de gästgiverier, varom nu är fråga, antagligen

äro att hänföra till sådana hotell och pensionat, som avses i § 5 eller varå § 32

i stadgan äger tillämpning, torde gästgiveriernas inordnande under denna stadga

i allmänhet icke bliva alltför betungande.

Slutligen torde böra erinras, att enligt § 33 mom. 1 i hotell- och pensionatstadgan,

sådan lydelse denna paragraf erhållit genom nyssberörda kungl, kungörelse,

K. B. äger i fråga örn byggnad, vari den 1 januari 1933 redan drives

hotell- och pensionatrörelse, medgiva sådan eftergift från de i stadgans § 7

meddelade bestämmelser, som i varje fall kan finnas erforderlig för att icke

oskäliga kostnader skola åsamkas rörelsens innehavare, dock endast såvitt genom

eftergiften påtaglig fara för människoliv icke uppstår. Åsyftade § 7

innehåller allmänna bestämmelser, huru byggnad, varest hotell eller pensionat

må inrättas, skall vara beskaffad. Genom berörda § 33 mom. 1 gives möjlighet

för förutvarande gästgiverier att erhålla icke oväsentlig lindring i stadgans

bestämmelser, då man har anledning antaga, att vederbörande länsstyrelser vid

prövning av ansökningar från förutvarande gästgiverier örn eftergift från bestämmelserna

i sagda § 7 skola taga hänsyn till att gästgiverierna tillkom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

mit för beredande av härbärge åt resande, där sådant icke på annat sätt kunnat

uppbringas.

Enligt hotell- och pensionatstadgans § 1 förstås i stadgan med hotell- eller

pensionatrörelse sådan verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot

betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med

förplägnad. Det torde sålunda utan särskilt stadgande vara klart, att gästgiverirörelse

alltid är att hänföra till hotell- eller pensionatrörelse i hotell- och

pensionatstadgans mening, och att stadgans § 33 mom. 1 förty äger tillämpning

å byggnader, vari gästgiverirörelse bedrives.

På grund av vad sålunda anförts angående förhållandet mellan skjutsstadgan

samt hotell- och pensionatstadgan finner jag mig böra förorda, att i samband

med skjutsstadgans upphävande § 5 i hotell- och pensionatstadgan upphäves

och att därvid meddelas en övergångsbestämmelse av förut angiven innebörd.

Enligt såväl 1925 års som 1927 års allmänna resereglementen ägde förrättningsman

vid resa efter häst såsom resekostnadsersättning undfå gottgörelse

efter lega för en häst samt 15 öre per kilometer, s. k. kilometerpenningar. Legan

för häst utgick med det enligt 12 § skjutsstadgan för orten bestämda

maximibeloppet av dylik lega för kilometer räknat. Dessa resereglementen

inenhollo vidare bestämmelser örn att förrättningsman, som för transportmedel

fått vidkännas resekostnad till högre belopp än maximilegan,- ägde undfå gottgörelse

för vad han visade sig hava utgivit. Enligt 1927 års resereglemente

skulle gottgörelse för vad som utgivits utgå jämväl för det fall, att maximilega

för hästskjuts icke blivit för viss ort bestämd.

Ifrågavarande resereglementen innehöllo därjämte bestämmelse örn att i kilometerpenningarna

inbegreps ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega och

s. k. beställningspenningar.

Enligt nu gällande resereglemente av den 27 juni 1929 utgår för hästskjuts

ersättning efter lega för en häst jämte kilometerpenningar, som enligt reglementets

ursprungliga lydelse utgjorde 10 öre men numera genom kungörelsen den

19 juni 1931 sänkts till 5 öre. Legan för häst bestämmes liksom förut till

det för orten bestämda maximibeloppet av dylik lega för kilometer räknat. Har

förrättningsman för transportmedel nödgats vidkännas kostnad till högre belopp

än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser tillkommer

honom, eller är maximilega för viss ort icke bestämd, äger han undfå

gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit. I sistnämnda fall utgår dock

ersättningen med mihst 30 öre per kilometer, vartill komma kilometerpenningar.

1 Någon uttrycklig bestämmelse örn att i kilometerpenningarna skulle inbegripas

ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega samt s. k. beställningspenningar

har icke intagits i gällande resereglemente, men någon ändring i sak

har man icke avsett att härmed genomföra.

Å orter, för vilka maximilega icke finnes bestämd, utgår ersättning för hästskjuts

alltså — såvitt icke förrättningsmannen visar sig hava fått vidkännas

högre kostnad — med 30 öre per kilometer jämte kilometerpenningar 5 öre.

Därest resereglementets ifrågavarande bestämmelser icke ändras i samband

med skjutsstadgans upphävande, skulle sistnämnda ersättning för resa efter

häst sålunda komma att gälla för hela riket.

För bedömande av frågan, huruvida denna ersättning för resa efter häst

lämpligen skulle kunna tillämpas å alla orter, hava från länsstyrelserna infordrats

uppgifter å för innevarande år bestämda maximibelopp av lega för

hästskjuts, vilka uppgifter sammanförts i vidfogade tabell.

Ändringar

i allmänna

resereglemente.

1 Jmfr i sistnämnda avseende statsutskottets utlåtande 71/1929 sid. 20.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Stockholms län ....

Uppsala län.....

Södermanlands län . .

Östergötlands län . . .

Jönköpings län ....

Kronobergs län ... .

Kalmar län......

Gotlands län.....

Blekinge län.....

Kristianstads län . . .

Malmöhus län ....

Hallands län.....

Göteborgs och Bohus län

Älvsborgs län.....

Skaraborgs län ....

yärmlands län.....

Örebro län......

Västmanlands län . . .

Kopparbergs län . . .

Gävleborgs län ....

Västernorrlands län . .

Jämtlands län . . . .

Västerbottens län . . .

Norrbottens län ....

Maximibelopp av lega för

skjuts efter häst

Då resan an- trädes mellan

kl. 6 f. m. och

kl. 8 e. m.

Då resan an- trädos mellan

kl. 8 e. m. och

kl. 6 f. m.

Taxan

ntfärdad

år

4

4

80

1927

4

—

4

80

1930

4

—

5

—

1929

4

—

4

80

1930

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

3

50

4

50

1928

—

—

—

—

—

4

50

5

40

1928

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

3

50

4

20

1928

4

50

5

50

1928

5

—

0

—

1929

5

—

6

—

1932

3

50

4

20

1932

4

—

4

80

1923

3

—

3

—

1930

3

50

3

50

1932

4

—

4

80

1932

3

50

4

20

1932

4

3

50

4

4

80

1931

3

50

4

50

1930

Max. belopp ej bestämt.

Av ovanintagna uppgifter framgår, att maximibeloppen inom de olika länen

variera avsevärt eller mellan 3 och 5 kronor per mil för skjuts under dagen

samt mellan 3 och 6 kronor per mil för skjuts under natten. Det är ju

möjligt, att skillnaden mellan dessa belopp betingats av förefintlig skillnad

i priserna å hästskjuts inom olika delar av landet. En närmare jämförelse

mellan maximibeloppen giver emellertid knappast stöd för ett dylikt antagande.

Högsta maximibeloppet, 5 kronor per mil för dagsskjuts och 6 kronor

per mil för nattskjuts, finner man sålunda i Älvsborgs* och Skaraborgs län,

medan t. ex. för Västerbottens och Norrbottens län, där man kunde väntat sig

finna de högsta beloppen, fastställda maximibeloppet utgör 3:50 kronor per

mil för dagsskjuts och 4 kronor respektive 4: 50 kronor per mil för nattskjuts.

Lägsta maximibeloppet, 3 kronor per mil för såväl dags- som nattskjuts, gäller

för Västmanlands län.

Därest man jämväl inom de län, där maximibelopp av lega för häst nu finnas

fastställda, vid bestämmande av förrättningsmans ersättning för resa efter

häst tillämpade resereglementets regler för bestämmande av ersättning för

ort, där dylika maximibelopp icke fastställts, skulle denna ersättning sålunda

— med undantag för ett län (Västmanlands) — komma att minskas från

60—35 öre till 30 öre per kilometer. För statsverket skulle detta givetvis

medföra en viss kostnadsbesparing, ehuruväl densamma med hänsyn till att

hästskjuts numera användes endast i ringa utsträckning och då förrättningsman

i de fall, då verkliga utgiften för skjutsen överstiger resereglementets

minimitaxa, äger undfå gottgörelse för vad han utgivit, icke bör överskattas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Genom införande av bestämmelse om att ersättning för hästskjuts skall utgå

med samma belopp för hela riket skulle man emellertid utom det, att man erhold

enkla och enhetliga regler för bestämmande av denna ersättning, även

ernå den fördelen, att man ej behövde vidtaga särskilda åtgärder för bestämmande

av skjutslegans belopp inom de olika länen.

Vid bestämmande av storleken av denna gemensamma lega för häst torde

det ligga närmast till hands att utgå från resereglementets minimitaxa för

hästskjuts, 30 öre per kilometer, samt därutöver beräkna 5 öre i kilometerpenningar,

vadan sammanlagda ersättningen komme att uppgå till 35 öre per

kilometer. Härvid förutsättes då, att bestämmelsen örn att förrättningsman,

då verkliga kostnaden för skjutsen överstiger den sammanlagda ersättning,

som sålunda skulle utgå, äger undfå gottgörelse för verkliga kostnaden bibehålies.

Med hänsyn till storleken av nu gällande maximibelopp och därutöver

utgående kilometerpenningar kunde det kanske ifrågasättas, örn icke 35 öre

per kilometer bleve en alltför låg taxa. Härvid är emellertid att märka — förutom

det att, såsom ovan framhållits, de högsta maximibeloppen knappast

torde motsvaras av ett verkligt prisläge — att denna taxa komme att få karaktär

av minimitaxa. Vidare torde böra erinras, att enligt resereglementet

utgår ersättning för resa med annan automobil än taxeautomobil med 35 öre

per kilometer, därvid kilometerpenningar icke ifrågakomma.

På grand härav och då ersättning för skjuts efter häst icke torde böra utgå

med högre belopp än ersättning för resa med egen automobil, synes det lämpligast,

att förrättningsmans ersättning för resa efter häst bestämmes till samma

belopp och efter enahanda grander som för resa med annan automobil än

taxeautomobil eller sålunda till 35 öre per kilometer.

Då enligt cirkulärskrivelsen den 21 mars 1879 och kungörelsen den 31 december

1917 meddelade bestämmelser örn åkdonslega genom skjutsstadgans

upphävande komma att upphöra att gälla, bör — utöver ovan angiven ändring

i allmänna resereglementets 2 § 1 mom. -— ordet »åkdonslega» utgå ur reglementets

8 § 1 mom.

_ Ifrågavarande ändring av resereglementet torde böra träda i kraft samtidigt

med skjutsstadgans upphävande eller den 1 januari 1934. Övergångsbestämmelser,

avseende fortsatt tillämpning för de fall, då skjutsstadgan alltjämt

efter år 1934 kommer att under viss tid förbliva gällande, av nuvarande

bestämmelser örn ersättning för hästskjuts, synas icke vara påkallade.

_ Enligt 5 § i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrätt-,

ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsman m. m., sådant

detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 10 juli 1914 (nr 208), äro,

därest för verkställande av vissa i förordningen omförmälda förättningar resa

erfordras, förrättningsman och vittne berättigade till ersättning, vardera för

skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas under samma

resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga

förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannens

och vittnets hemvist.

Efter skjutsstadgans upphävande torde det bliva nödvändigt att närmare

angiva, till vilket belopp skjuts efter häst enligt . si stberörda lagrum skall beräknas.

Det kunde kanske sättas i fråga, om icke en mera genomgripande

ändring av förevarande lagrums lydelse borde äga rum. Det torde emellertid

ligga utom nu ifrågavarande uppdrag att i detta sammanhang föreslå annan

ändring av förordningen än sådan, som föranledes av skjutsstadgans upphävande.

Erinras må tillika att, sedan i särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t

den 27 mars 1917, nr 57, av riksdagen, den 29 november 1918 av sakkunniga

för revision av resereglementet, den 1 mars 1923 av länsstyrelsen i Hallands

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 97. 3

Ändringar i

förordningen

angående

ersättning

till

förrättningsman

för utmätning

i enskilda

mål

samt till

stämningsman

m. m.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ändringar

lagen om

landsting.

Samman
fattning.

län samt den 11 december 1925 av justitieombudsmannen fråga, väckts örn

ändring av bestämmelserna örn reseersättningens bestämmande enligt 1878 års

förordning, därvid resereglementets sakkunniga, länsstyrelsen i Hallands län

och justitieombudsmannen föreslagit, att bestämmelserna i fråga borde bringas

i närmare överensstämmelse med resereglementet, Kungl. Maj :t i beslut den 29

november 1929 funnit prövningen av den i ärendet väckta frågan skola tillsvidare

anstå.

Reseersättning enligt 5 § i 1878 års förordning torde nu beräknas sålunda,

att förrättningsmän och vittnen tillgodoräkna sig ersättning efter maximilega

jämte tillägg av åkdonslega. Härvid är emellertid att märka, att enligt 27 §

i skjutsstadgan skjuts intill en halv mil skall betalas såsom för en halv mil.

Då det icke torde vara lämpligt bestämma en särskild taxa för hästskjuts

vid ifrågavarande förrättningar, förordas_ sådan ändring av 5 § i 1878 års

förordning, att däri omförmäld reseersättning bestämmes skola utgå efter den

resekostnadsersättning, som jämlikt allmänna resereglementet. utgår för hästskjuts,

detta så mycket mera som reseersättning för hästskjuts enligt föreslagna

ändringen av resereglementet kommer att utgå med samma belopp som

för färd med annan automobil än taxeautomobil, vilket sistnämnda transportmedel

torde vara det vid förrättningar enligt 1878 års förordning mest använda.

i Enligt 23 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting åtnjuter landstingsman,

som ej bor å den ort, där landstinget hålles, av landstingets medel förutom

dagtraktamente reseersättning, beräknad efter lägsta skjuts- och åkdonslega,

där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i

andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller,

när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst

sker.

Ehuruväl det beträffande landstingsmäns reseersättning torde föreligga

större skäl än beträffande i 1878 års förordning omförmälda förrättningsmäns

ersättning att tillämpa allmänna resereglementet, föreslås av huvudsakligen

samma skäl, som anförts beträffande ändringen av 5 § i nämnda förordning, ej

annan ändring i 23 § i lagen örn landsting, än att den reseersättning, som där

beräknas efter lägsta, skjuts- och åkdonslega, i stället beräknas efter den resekostnadsersättning,

som jämlikt allmänna resereglementet utgår för hästskjuts.

.... .

I enlighet med förut angivna riktlinjer framläggas härmed förslag till

1. lag örn upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911

(nr 63) (Bil. A),

2. förordning örn ändrad lydelse av 12, 20 och 27 §§ i förordningen den 11

juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka (Bil. B),

3. kungörelse örn upphävande av § 5 i stadgan den 8 juni 1917 (nr 474)

angående hotell- och pensionatrörelse (Bil. C),

4. kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210) (Bil. D), . .

5. kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 12 juli 1878 angående

ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till

stämningsmän m. m. (Bil. E),

6. lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn

landsting (Bil. F).

Därest förslagen vinna gillande, torde vidare _ .

1. det i riksstaten uppförda ordinarie förslagsanslaget »Bidrag till skjutsentreprenader»

för budgetåret 1933/1934 nedsättas till 16,000 ^kronor,

2. riksdagens medgivande inhämtas, att statsbidrag till anordningar för be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

redande av skjuts och härbärge åt resande i enlighet med i det föregående

(sid. 17) angivna huvudgrunder må tillsvidare utgå från förenämnda anslag.

Slutligen torde, därest proposition örn skjutsstadgans upphävande avlåtes

till 1933 års riksdag, länsstyrelserna i de län, där löpande entreprenadperioder

utgå med år 1933 (jmfr sid. 13) böra förständigas att låta anstå med slutande

av entreprenadavtal, tills frågan örn skjutsstadgans upphävande slutligen

prövats.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. KU 1933:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting. Till ko s. 2 i texten
  2. BevU 1933:34 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 s. 5 i texten
  3. Rskr. 1933:123 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om upphävande av stadgar örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 a1 i texten
  4. Rskr. 1933:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om upphävande av § 5 i stadgan den 8 juni 1917 a1 i texten
  5. JoU 1933:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om upphävande av stadgan örn skjutsväsendet den 22 juni 1911 s. 1 i texten

Visa alla 6