Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

1934-02-09 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:100, Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående

upphävande av gällande bestämmelser om förnyelse

av inteckning, m. m.; given Stockholms slott

den 9 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning;
2)

lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund

varav inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.

31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) örn inteckning i fartyg;

5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

f örlagsinteckning;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning

i jordbruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

örn dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr

10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om

vård av omyndigs värdehandlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 100.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

■I

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av

inteckning.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning finnes stadgat om förnyelse

av inteckning, så ock därom att ansökan örn inteckning vilken förklarats

vilande skall inom vart tionde år åter anmälas, skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

År vid nämnda tid ansökan örn förnyelse beroende på prövning, skall i avseende

å ärendets behandling äldre lag fortfarande äga tillämpning.

Förslag

till

Lag

angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav

inteckning meddelats i fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon att i inteckningsprotokollet skall antecknas att han innehar fordringshandling

på grund varav inteckning meddelats i fast egendom, uppvise

handlingen i huvudskrift för inskrivningsdomaren i den ort där egendomen

ligger; och gore denne i protokollet anteckning örn innehavet samt läte ärendet

anmärkas i vederbörlig fastighetsbok.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare.

Denne skall, då sådant sker, i inteckningsprotokollet korteligen anteckna vad

inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken

rätt eller inskrivningsdomare inteckningen är beviljad, när och under vilken

paragraf i protokollet det skedde samt, örn inteckningen förnyats, nedsatts

eller annorledes förändrats, när det ägt rum. Sedan ingive inteckningshavaren

för anteckningens verkställande protokollet till inskrivningsdomaren i den ort

där egendomen ligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

3

F orslag

angående

till

Lag

ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31)

om inteckning i tomträtt och vattentallsrätt.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 örn inteckning i tomträtt

oell vattenfallsrätt skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan

angivna lydelse, dels ock att 22 § samma lag, vilket lagrum ändrats genom lag

den 11 oktober 1912 (nr 215), skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade

lydelse:

9 a §.

Vill någon att i tomträttsprotokollet skall antecknas att han innehar inteckningshandling,

uppvise hos rätten handlingen i huvudskrift; och gore rätten i

protokollet anteckning om innehavet samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan underrätt. Den rätt

läte, då sådant sker, i sitt tomträttsprotokoll korteligen intagas vad handlingen

innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är

beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, samt när inteckningen

förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, örn det skett;

teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan

gore inteckningshavaren örn uppvisandet anmälan hos rätten i den ort där tomten

ligger, för antecknande i dess tomträttsprotokoll, och ingive tillika den

andra rättens protokoll i .ärendet.

22 §.

Vid rätten skall i överensstämmelse med tomträttsprotokollet föras bok, så

inrättad att därav lätteligen kan ses: varje tomträtt, däri inteckning blivit

sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet av fordran, varför inteckning

är sökt, så ock, där inteckning blivit beviljad eller avslagen, förnyad,

nedsatt eller dödad eller ock ansökan örn inteckning blivit förklarad vilande

eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde. Då enligt 7, 9 a,

10, 12, 14 eller 18 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare---av Konungen.

Å protokollsutdrag---i boken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg

skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av nedan angivna lydelse,

dels ock att 31 § samma lag skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade

lydelse:

17 a §.

Vill någon att i protokollet över inteckningar i fartyg skall antecknas att

han innehar inteckningshandling, uppvise hos inteckningsdomstolen handlingen

i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning örn innehavet samt

åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan underrätt. Den rätt

läte, då sådant sker, i sin dombok korteligen intagas vad handlingen innehåller

med dag och årtal då den utgavs, när och under vilken paragraf i protokollet

inteckningen är beviljad, samt när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes

förändrades, örn det skett; teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet

och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren örn uppvisandet

anmälan hos inteckningsdomstolen, för antecknande i dess protokoll över inteckningar

i fartyg, och ingive tillika den andra rättens protokoll i ärendet.

31 §.

I överensstämmelse med protokollet över inteckningar i fartyg skall vid inteckningsdomstolen

föras bok, så inrättad att därav lätteligen kan ses: varje

fartyg, däri inteckning blivit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet

av fordran, varför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blivit beviljad

eller avslagen, förnyad, nedsatt eller dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt

17 a, 29 eller 30 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare — ---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5

Förslag

till

Lag

om tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning

skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av följande lydelse:

8 a §.

Vill någon att i protokollet över förlagsinteckningar skall antecknas att han

innehar inteckningshandling, uppvise hos den rätt som beviljat inteckningen

handlingen i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning örn innehavet

samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan rådstuvurätt. Den

rätt läte, då sådant sker, i sitt protokoll över förlagsinteckningar korteligen

intagas vad handlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken

rätt förlagsinteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet

det skedde samt, örn inteckningen förnyats, när det ägt rum; teckne ock

bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren

örn uppvisandet anmälan hos den rätt som beviljat inteckningen,

för antecknande i dess protokoll över förlagsinteckningar, och ingive

tillika den andra rättens protokoll i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i

jordbr nksinventarier.

Härigenom förordnas, att i lagen den 3 juni 1932 örn inteckning i jordbruksinventarier

skall införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av följande lydelse:

7 a §.

Vill någon att i den bok, varom förmäles i 12 §, skall antecknas att han innehar

inteckningshandling, uppvise handlingen i huvudskrift för inskrivnings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

domaren; och gore denne i boken anteckning om innehavet samt åteckne handlingen

bevis örn åtgärden.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare.

Denne skall, då sådant sker, å handlingen teckna bevis örn uppvisandet och

ändamålet därmed ävensom därom utfärda särskilt bevis; sedan ingive inteckningshavaren

för anteckningens verkställande sistnämnda bevis till den inskrivningsdomare

som beviljat inteckningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) om

dödande av förkommen handling.

Härigenom förordnas, dels att 2, 4 och 10 §§ lagen den 8 april 1927 örn

dödande av förkommen handling skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att 8 § sista stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock

att i lagen skall efter 11 § infogas en ny paragraf, betecknad 12 §, av nedan

angivet innehåll:

2 §•

Ansökan örn dödande av handling skall, skriftligen avfattad, ingivas till

rätten i den ort, där förpliktelsen skall fullgöras, eller, örn sådan ort ej är

nämnd i handlingen, till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara i

tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen inteckning

meddelats i fast egendom, skall ansökningen göras hos den rätt, under

vilken egendomen lyder. Är handlingen intecknad i tomträtt eller vattenfallsrätt

eller i fartyg, göres ansökningen hos vederbörande inteckningsdomstol.

Ansökan örn---godsets bestämmelseort.

Är o enligt---av dem.

4 §.

Sökanden åligger att, så vitt ske kan, örn ansökningen underrätta en var

vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av handlingen förpliktad.

Avser ansökningen handling på grund varav inteckning är meddelad,

skall den intecknade egendomens ägare, ändå att han ej är personligen

ansvarig för inteckningen, så ock den som senast, i den ordning särskilt är

stadgat, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen, där så ske kan,

underrättas örn ansökningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

10 §.

År handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad i fast egendom,

tomträtt eller vattenfallsrätt eller i fartyg, har rätten att föranstalta örn att

anteckning örn ansökningen samt om rättens slutliga utslag i ärendet så snart

ske kan göres i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok.

12 §.

Hava tio år förflutit från det intecknad fordringshandling, örn vilken det

ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller

eljest företedd i inteckningsärende och vill den inteöknade egendomens ägare

äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, gore

ansökan därom hos inteckningsdomstolen eller, där handlingen är intecknad i

fast egendom eller i jordbruksinventarier, hos den rätt under vilken fastigheten

lyder. Sedan ansökningen, där så ske kan, genom sökandens försorg

delgivits den senast antecknade innehavaren av handlingen, utförde rätten

offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning

av handlingen ävensom tillkännagivande att, örn någon innehar

handlingen eller har kännedom örn att den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten eller domaren göra anmälan

sist å dag som för ärendets fullföljande utsättes. Sådan dag må ej

sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens införande i allmänna tidningarna.

Finner rätten, vid prövning av ansökningen, någon omständighet ej hava

förekommit som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande

gälla, förordne rätten att inteckningen må dödas utan handlingens företeende^.

Rätten har att föranstalta örn att anteckning örn ansökningen samt örn rättens

slutliga utslag i ärendet så snart ske kan göres i fastighets- eller inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1863 (nr 10)

om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att § 3 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription

och örn kallelse å okända borgenärer skall erhålla följande ändrade

lydelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

§ 3.

Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär eller med

bans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens

tillvaro, gälle såsom hade fordringen hos honom bevakad blivit. Anteckning

örn innehav av inteckningshandling eller beslut, varigenom ansökan i inteckningsärende

bifalles, havé ock lika verkan emot ägare av den intecknade egendomen;

vill borgenären hålla talan emot annan öppen, bevake då sin fordran

emot denne, såsom i 1 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn vård

av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 27 juni 1924 örn vård av omyndigs

värdehandlingar, vilket lagrum ändrats genom lag den 8 april 1927 (nr 91),

skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

I fråga örn inhemska värdehandlingar vare banken pliktig

1) att, örn---med honom,

8) att ombesörja anteckning örn innehav av inteckningshandling och, där

uppgift örn gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdrägt

inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren, vidtaga

laga åtgärder för fordrans vidmakthållande, samt

9) att, då---underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska---handlingarnas förvaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms>

slott den 12 januari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn avskaffande av förnyelsen

av inteckning för fordran samt anför:

»Enligt 19 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast

egendom skall inteckning för fordran förnyas första gången inom tio år sedan

den beviljades och sedermera inom tio år från varje förnyelse. Har ansökan

örn inteckning för fordran förklarats vilande, skall likaledes inom tio

år därefter och sedermera inom vart tionde års slut ansökningen, där den fortfarande

är vilande, åter anmälas. Enligt 20 § nämnda förordning jämförd

med lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden

sker förnyelse på det sätt att fordringshandlingen i huvudskrift

uppvisas för inskrivningsdomaren. Denne meddelar därefter beslut

om förnyelse, vilket återgives i inteckningsprotokollet och fastighetsboken

eller, örn protokoll ej föres, allenast i fastighetsboken. Bevis örn förnyelsen

tecknas å handlingen. Uppvisande för förnyelse kan ock ske för annan inskrivningsdomare

än den som har att meddela beslutet. Den inskrivningsdomare

för vilken handlingen uppvisas gör i sådant fall anteckning örn uppvisandet

i inteckningsprotokollet eller särskilt protokoll samt förser handlingen

med bevis om uppvisandet. Sökanden måste därefter före tioårsperiodens

utgång ingiva utdrag av protokollet till den inskrivningsdomare som har

att meddela beslut om förnyelse. Inteckningsförordningen innehåller vidare

särskilda regler örn tillvägagångssättet vid förnyelse i det fall att inteckningshandlingen

förkommit och ansökan örn handlingens dödande blivit gjord.

I fråga om andra inteckningar i fast egendom än fordringsinteckningar blev

förnyelseplikten avskaffad genom 1875 års lagstiftning. Inteckning för nyttjanderätt,

servitut, rätt till avkomst eller dylikt gäller utan förnyelse sedan den

blivit införd i fastighetsbok.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Ett speciellt undantag från regeln att fordringsinteckning måste förnyas

finnes i 13 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter

angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga

örn förvaltning av järnväg under konkurs. I sagda lagrum stadgas att inteckning,

som till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer blivit

fastställd i järnväg, skall gälla fortfarande utan förnyelse, ändå att den

fordran, varför inteckningen meddelats, ej blivit bevakad på sätt som avses

i § 1 förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å

okända borgenärer.

Eörnyelseplikten är ej inskränkt till fordringsinteckningar i fast egendom

utan gäller jämväl beträffande inteckningar i tomträtt och vattenfallsrätt,

fartygsinteckningar, förlagsinteckningar samt inteckningar i jordbruksinventarier.

Bestämmelserna örn förnyelse av dylika inteckningar äro i det väsentliga

likartade med dem för vilka förut redogjorts (jfr 9 och 23 §§ lagen den

14 juni 1907 örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, 16 och 17 §§ lagen

den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg, 7 och 8 §§ förordningen den 13 april

1883 angående förlagsinteckning samt 7 § lagen den 3 juni 1932 örn inteckning

i jordbruksinventarier). En formell skillnad framträder därutinnan att

inteckningar i tomträtt och vattenfallsrätt samt fartygsinteckningar och förlagsinteckningar

icke handläggas av inskrivningsdomaren utan av rätten.

Den rättsliga påföljden av att fordringsinteckning icke inom föreskriven

tid förnyas är att inteckningen förfaller. Inteckningshavaren förlorar därigenom

sin säkerhetsrätt i den intecknade egendomen. För efterföljande inteckningar

innebär detta i motsvarande mån en uppryckning i avseende å förmånsrätten.

Till förnyelseinstitutet anknyter sig ytterligare en rättsverkan. Enligt

§ 3 preskriptionsförordningen avbryter förnyelsen preskription av den intecknade

fordringsrätten emot ägaren av den intecknade egendomen.

Aldre förslag om inteckningsförnyelsens avskaffande.

Förslag örn inteckningsförnyelsens avskaffande framfördes redan 1867 av

den s. k. hypotekskommittén. Det av denna kommitté utarbetade förslaget

till lag örn inskrivning i fastighetsbok innehöll en bestämmelse, enligt vilken

inskrivning av pant- eller nyttjanderätt skulle bibehålla sin giltighet intill

dess den bleve dödad.

Vid riksdagarna under tiden 1886—1917 väcktes åtskilliga motioner örn avskaffande

helt eller delvis av inteckningsförnyelsen. Rörande dessa motioner

och deras behandling i riksdagen torde få hänvisas till den utförliga redogörelse

härutinnan som lämnats i första lagutskottets utlåtande nr 32 vid

1932 års riksdag (s. 23 ff.).

I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen

av förslag till ny jordabalk föreslogs likaledes borttagande av den obligatoriska

inteckningsförnyelsen. För att så skulle kunna ske förutsatte lagberedningen

sådan omläggning av inskrivningssystemet, att fastighetsboken tillädes

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

11

självständig betydelse. Detta skulle bland annat innebära att gravationsbevis

ej längre, såsom dittills varit fallet, skulle behöva utfärdas med ledning av

protokollet utan att fastighetsboken i detta hänseende skulle utgöra laglig

grundval. Vidare förutsattes införandet av allmänna bestämmelser örn dödande

av förkommen handling.

Lagberedningen anförde härutinnan följande:

Föreskriften att penninginteckning skulle för att fortfarande gälla vid rätten

vart tionde år företes för förnyelse ställde på inteckningshavaren ett krav

på vaksamhet, vars eftersättande för honom medförde ett allvarsamt äventyr.

Utan tvingande skäl borde naturligtvis lagstiftaren icke utsätta en rättsägare

för ett äventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta fall leda till

rättens förlust. Det vore därför otvivelaktigt önskligt, att inteckningsrätten

måtte kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten medfört

därutinnan att förkomna och obrukbara handlingar efter viss tid förlorat sin

giltighet och sålunda bragts ur världen, kunde i och för sig icke berättiga till

uppställande av en sådan fordran; fördelen hade väsentligen tillfallit fastighetsägaren,

men äventyret och förlusten träffat inteckningshavaren. Däremot

hade, så länge protokollet varit den enda lagliga källan för vinnande av upplysning

örn huru en fastighet vore besvärad med inteckning, en dylik anordning

varit oundgängligen nödvändig. Att med någon grad av säkerhet utröna

huru dessa gravationer gestaltade sig skulle vara praktiskt omöjligt, örn

man därvid hade att taga hänsyn till en obegränsad tid. Genom förnyelseplikten

hade nu denna tidrymd begränsats så, att systemet blivit möjligt att

tillämpa. Annorlunda ställde sig saken, därest fastighetsboken bleve huvudurkund

och varje fastighet däri erhölle sitt särskilda upplägg. Med en sådan

anordning vore icke att befara ett sådant hopande av inskrivningar, att icke

översikten även för en längre tidrymd skulle ställa sig lätt. Det avgörande

skälet för förnyelsepliktens bibehållande hade därmed bortfallit. _ Borttoges

förnyelseplikten, måste naturligtvis beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens

företeende få inteckningen hävd i sådana fall, där handlingen icke

kunde skaffas tillrätta. En sådan anordning vore emellertid påkallad även

och ej minst i inteckningshavarens intresse; denne vore förvisso icke skyddad

därigenom att en bortkommen inteckning efter viss tid ’självdoge’. Den som

förlorat handlingen borde genom handlingens dödande sättas i tillfälle att trots

förlusten komma i utövning av sin å handlingen grundade rätt. Anordnades

ett dylikt mortifikationsförfarande så, att det å ena sidan praktiskt sett. uteslöte

möjligheten av ett bedrägligt förfarande, men å.andra sidan icke gjorde

uppgiften för den, som ville få den förlorade handlingen dödad, alltför betungande,

skulle därigenom den fördel, som i detta hänseende varit förbunden

med förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt ersatt.

Lagberedningen föreslog vidare, i ändamål att förebygga risken av att inteckningshandling

bleve dödad utan inteckningshavarens vetskap, ett särskilt

stadgande, som innebar rätt för inteckningshavaren att få i fastighetsboken

anmärkt, att han innehade handlingen. En sådan anmärkning skulle för inteckningshavaren

medföra den trygghet att efter det anmärkningen skett dödning

icke skulle kunna ske utan hans hörande. Förslag till lag om dödande

av bortkomna handlingar blev under medverkan av lagberedningen utarbetat

av särskilda kommitterade, vilka avgåvo betänkande den 31 december 1907.

Lagberedningens förslag till ombildning av inskrivningsväsendet kunde av

olika anledningar ej omedelbart upptagas till slutlig behandling. Då 1907

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

års förslag till lag om dödande av bortkomna handlingar i vissa hänseenden

sammanhängde med föreslagna ändringar i inskrivningsväsendet, fick jämväl

frågan örn införande av ett allmänt mortifikationsinstitut tills vidare

anstå. De av lagberedningen angivna förutsättningarna för inteckningsförnyelsens

avskaffande blevo sålunda icke omedelbart uppfyllda. I detta hänseende

ha emellertid under det senaste decenniet inträffat betydelsefulla förändringar.

Reformer som underlätta inteckiiingsförnyelsens avskaffande.

Genom bestämmelserna i kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter

rörande utfärdande av gravationsbevis — sedermera ersatt genom kungörelse i

samma ämne den 13 februari 1925 — har skapats möjlighet att utfärda gravationsbevis

med ledning endast av inteckningsboken. I kungörelsen stadgades

skyldighet för häradshövding att verkställa granskning, dels huruvida vad under

de tio sista åren före granskningens avslutande i inteckningsprotokollet

influtit av beskaffenhet att skola i inteckningsbok antecknas blivit där rätteligen

infört, dels ock huruvida samtliga i inteckningsboken beträffande nämnda

tid gjorda införingar ägde motsvarighet i protokollet. Detta arbete skulle

vara färdigt före utgången av år 1927. Sedan dess åligger det häradshövding

att inom viss tid efter varje års början ha granskat de under föregående

år gjorda införingarna. Sedan sådan granskning ägt rum -— varom bevis tecknas

i inteckningsböckerna — är den som utfärdar gravationsbevis befriad från

skyldigheten att genomgå inteckningsprotokollen, såvitt angår tiden före granskningens

avslutande. Dessa bestämmelser äga motsvarande tillämpning beträffande

rådhusrätt.

Genom lagen den 8 april 1927 örn dödande av förkommen handling infördes

i vårt land ett allmänt mortifikationsinstitut. Sagda lag äger, med vissa

särskilt angivna undantag, tillämpning å alla handlingar, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan

förpliktelse. Såsom exempel på handlingar av angivet slag nämnes i främsta

rummet löpande skuldebrev. Yad angår intecknade förskrivningar omfattar

lagen emellertid icke endast sådana som äro av löpande beskaffenhet utan även

förskrivningar som äro ställda till viss man.

Med avseende å förfarandet gäller enligt mortifikationslagen att den som

söker dödande av viss handling skall till rätten ingiva en avskrift av handlingen

eller sådan uppgift om dess innehåll, som är nödig för dess säkra igenkännande.

Sökanden har vidare att, såvitt ske kan, örn ansökningen underrätta

envar, vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av

handlingen förpliktad. Beträffande intecknad förskrivning är denna underrättelseplikt

i så måtto vidsträcktare att den intecknade egendomens ägare,

där så ske kan, skall underrättas, även om han ej är personligen ansvarig

för inteckningen. Innan beslut i saken meddelas, äger rätten förelägga sökanden

att förebringa utredning örn viss omständighet som finnes kunna in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13

verka på saken eller att med ed bekräfta riktigheten av lämnad uppgift. Har

sökanden visat sannolika skäl, att handlingen för honom förstörts eller eljest

förkommit, utfärdar rätten offentlig stämning, däri tillkännagives att örn någon

innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll han bör inom viss tid —

som kan sättas till minst ett och högst två år från det stämningen införts i

allmänna tidningarna — göra anmälan hos rätten eller domaren. Den offentliga

stämningen kungöres i viss föreskriven ordning; den skall bland annat

införas i fyra bestämda nummer av allmänna tidningarna. Innan ansökningen

sedermera företages till slutligt avgörande, äger rätten förelägga sökanden

att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga stämningens utfärdande

inträffat omständighet som kan tjäna till upplysning i saken, såsom

att ränta eller vinstutdelning uppburits eller krav eller påminnelse skett hos

gäldenären. Finner rätten någon omständighet ej hava förekommit, som utvisar

att handlingen finnes i behåll eller giver skälig anledning till antagande

att så är fallet, meddelar rätten beslut örn handlingens dödande.

Att en handling dödas innebär att, örn handlingen mot förmodan skulle finnas

i behåll, dess innehav icke längre utgör något bevismedel eller grundar

någon rätt för den som har eller kan få handlingen i sin besittning. Däremot

medför mortifikationen naturligen icke att rättigheten såsom sådan upphör.

Fastmera har mortifikationen den positiva verkan att den som förlorat handlingen

sättes i stånd att utan hinder av att handlingen ej kan företes göra

gällande den rätt som kunnat grundas på handlingen. Lagen stadgar tillika

skyldighet för den, som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit

utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller eljest häftar för utfästelsen,

att utfärda ny handling som svarar mot den dödade.

Beträffande skuldebrev för vilket inteckning fastställts gäller enligt 8 §

sista stycket mortifikationslagen den särskilda regeln, att slutligt beslut i dödningsärende

ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit.

Detta stadgande fanns ej upptaget i det lagförslag som av Kungl.

Majit framlades för 1927 års riksdag. I samband med lagförslagets behandling

i riksdagen väcktes emellertid inom första kammaren en motion, nr 122,

av herr Bissmark, som däri anförde följande:

Med avseende å skuldebrev, för vilket inteckning meddelats, syntes dödningsrätten

icke vara nödvändig i samma mån som för andra skuldebrev, åtminstone

icke så vitt avsåge själva panträtten. Skyldigheten att inom viss

tid förnya inteckningen möjliggjorde exempelvis för fastighetens ägare, om

handlingen för honom förkommit, att få fastigheten frigjord från inteckningen,

och i många fall innebure detta, att såväl ägaren av fastigheten som

skuldebrevets utfärdare bleve fri jämväl från den personliga ansvarigheten.

Det syntes under sådana förhållanden, som om skäl förelåge att med avseende

å intecknat skuldebrev åtminstone skärpa förutsättningarna för dödningen.

Genom en bestämmelse, att dödning av inteckningshandlingen icke finge ske,

förrän det visat sig att förnyelse icke ägt rum inom den i lag stadgade tiden,

förhindrade man, att en formellt giltig men dödad inteckning svikligen

utprånglades, ävensom att en inteckningshavare, som omsorgsfullt förvarade

sin inteckning och tillsåge, att den bleve behörigen förnyad, ändock bleve berövad

sin rätt på grund av svekfullt förfarande av t. ex. fastighetens ägare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Rätten att (löda skuldebrevet komme ändock alltid att vara av betydelse för

en inteckningshavare, som förlorat inteckningen, enär han därigenom kunde

bevara sin panträtt. På grund härav hemställdes, att riksdagen, därest propositionen

i övrigt godkändes, måtte vidtaga den ändring, att det för dödning

av skuldebrev, till säkerhet för vilket inteckning meddelats, stadgades

att domstolens beslut icke finge meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse

i vederbörlig ordning tilländagått.

I det utlåtande, nr 16, som första lagutskottet avgav över lagförslaget, avstyrktes

motionen. Såsom skäl anfördes, att därest någon som förlorat en inteckningshandling

kunde förebringa erforderlig bevisning örn att den förstörts

eller eljest förkommit syntes han med fog kunna kräva att få handlingen

dödad jämväl före förnyelsetidens utgång. Å andra sidan hade den som förvärvade

en inteckning eller beviljade lån mot säkerhet av inteckning möjlighet

att ur gravationsbeviset inhämta upplysningar rörande eventuella mortifikationsåtgärder

och vore sålunda bättre skyddad mot rättsförlust än förvärmare

av andra handlingar. Mot lagutskottets beslut reserverade sig fyra

ledamöter, vilka ansågo att motionen borde bifallas. Enligt reservanternas

mening krävde omsorgen om inteckningsväsendet, att man med avseende å

skuldebrev för vilket inteckning meddelats omgärdade dödningsrätten med särskilda

garantier. Det förhållandet att ett dylikt skuldebrev icke inom i lag

föreskriven tid uppvisades för domstol för vinnande av inteckningsförnyelse

utgjorde ett kraftigt stöd för ett av sakägare framställt påstående att skuldebrevet

förkommit. Reservanternas mening segrade i båda kamrarna.

Den omständigheten att mortifikation av inteckningshandling ej kan ske

före förnyelseperiodens utgång innebär icke, att in teckningsrätten måste hava

upphört före mortifikationsbeslutet. Enligt 20 § inteckningsförordningen kan

nämligen den som sökt dödande av förkommen inteckningshandling genom att

före förnyelseperiodens utgång ingiva den offentliga stämningen i avskrift

bevara sin rätt att få inteckningen förnyad. Örn inteckningshandlingen sedermera

dödas och beslutet därom vinner laga kraft eller örn handlingen återfinnes

och företes i mortifikationsärendet, skall inteckningen efter anmälan

förklaras förnyad den dag den offentliga stämningen ingavs. Genom mortifikationsbeslutet

upphör den förkomna handlingen att vara bärare av inteckningsrätten.

Denna rätt kan överflyttas på ny handling, som den intecknade

egendomens ägare enligt vad förut nämnts är skyldig att utfärda. Den nya

handlingen skall på begäran förses med bevis att den medför den inteckningsrätt

som tillkommit den dödade handlingen.

Beträffande handling som är intecknad i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt

eller fartyg gäller slutligen att anteckning örn ansökan och utslag

i mortifikationsärende skall så snart ske kan göras i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken. Därigenom blir det möjligt för deD som beviljar

lån mot säkerhet av sådan inteckning att ur gravationsbeviset inhämta upplysningar

rörande eventuella mortifikationsåtgärder.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15

Nyare förslag örn rätt att låta anteckna innehav av inteckningshandling.

För att bereda skydd mot obehörig mortif ika tion hade lagberedningen, såsom

tidigare nämnts, föreslagit att inteckningshavaren skulle berättigas att

efter anmälan få innehavet av handlingen antecknat i fastighetsboken. Införandet

av dylik anmälningsrätt är ett i viss mån självständigt spörsmål, som

varit föremål för övervägande även utan samband med frågan örn inteckningsförnyelsens

avskaffande.

I ett den 10 december 1925 avgivet utlåtande över ett till grund för nu gällande

lag örn dödande av förkommen handling liggande, av särskilda sakkunniga

utarbetat förslag i ämnet hemställde Sveriges fastighetsägareförbund att

lagförslaget måtte åtföljas av lagstiftning som upphävde föreskriften örn inteckningsförnyelse

samt att lagförslaget måtte fullständigas med bestämmelser,

som innebure större trygghet för inteckningshavare att inteckning ej utan

innehavarens medgivande kunde dödas. I sistnämnda hänseende förordades

ett anmälningsinstitut förbundet med rätt för inteckningshavaren att genom

domstolens försorg erhålla underrättelse örn ifrågasatt dödningsförfarande.

I skrivelse den 21 april 1926 hemställde advokaten Helge Richter i Stockholm

att hos överexekutor måtte inrättas ett särskilt register för inregistrering

av inteckningar samt inteckningshavares namn och adresser. Syftet härmed

var i främsta rummet att tillförsäkra inteckningshavaren att av överexekutor

erhålla underrättelse örn exekutiva åtgärder i avseende å den intecknade

fastigheten. I skrivelsen framhölls tillika att den föreslagna registreringen

skulle möjliggöra inteckningsförnyelsens avskaffande, över skrivelsen infordrades

yttranden från överexekutorerna samt vissa sammanslutningar. Det

i skrivelsen framställda förslaget avstyrktes av de flesta överexekutorer. Såsom

skäl för avstyrkandet åberopades huvudsakligen, att den föreslagna registreringen

skulle kräva mycket arbete för överexekutorerna och draga avsevärda

kostnader. Åtskilliga överexekutorer ansågo dock att anmälningsrätten skulle

kunna bliva till gagn för inteckningshavaren, i det att denne vunne ökad

trygghet mot faran att den intecknade fastigheten försåldes exekutivt utan

hans vetskap. Därest anmälningsrätt infördes, borde emellertid registreringen

omhänderhavas av domstolarna; det vore merendels nödvändigt att vid registreringens

verkställande hava tillgång till fastighetsböckerna. Sveriges advokatsamfund,

Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund

ställde sig i princip välvilliga till förslaget. Advokatsamfundet uttalade att

den föreslagna anmälningsrätten kunde medföra icke oväsentliga fördelar men

att registreringsförfarandet borde kunna anordnas på ett mera praktiskt sätt

än vad förslagsställaren tänkt sig. I fråga om sättet för registreringsförfarandets

anordnande förordade advokatsamfundet, att hos varje överexekutor eller

hellre å varje domstolskansli skulle uppläggas ett kortregister. För varje anmäld

inteckning skulle utskrivas ett kort, och korten skulle inordnas i hyllor

efter inteckningarnas tids- och paragrafföljd. örn kortregistret fördes å domstolskansli,

borde i det gravationsbevis som utfärdades i och för en exekutiv

auktion tecknas uppgift, huruvida någon av de i gravationsbeviset upptagna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

inteckningarna blivit anmäld och i så fall av vem och under vilken adress, och

skulle det åligga överexekutor att efter erhållande av gravationsbeviset lämna

erforderliga underrättelser till inteckningshavarna. Svenska bankföreningen

ansåg att registreringen komme att innebära ökad trygghet för inteckningshavarna

men framhöll att syftet härmed kunde på ett bättre sätt tillgodoses genom

att inteckningshavare berättigades att få anmärkt i fastighetsboken att

han innehade inteckningshandlingen. Fastighetsägareförbundet fann registreringen

innebära en stor fördel och tillstyrkte förslagets genomförande.

En av Sveriges fastighetsägareförbund utsedd kommitté föreslog i skrivelse

till Kungl. Majit den 1 oktober 1927 vissa åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning.

I skrivelsen berördes bland annat frågan örn införande av

anmälningsrätt av ifrågavarande slag. Genom anmälningsrätten skulle enligt

kommitténs mening beredas möjlighet att i viss mån kontrollera, huruvida

falska inteckningsreverser funnes utelöpande, och att avhålla förfalskare från

brottets begående genom den risk för snar upptäckt, som de löpte genom anmälan

från två eller flera personer örn innehav av en och samma inteckning.

I fråga örn anordnandet av en dylik anmälningsrätt syntes två vägar framkomliga,

nämligen antecknande av anmälningarna i ett särskilt register eller

i inteckningsboken (fastighetsboken). Vare sig anmälningsrätten anordnades

på ena eller andra sättet måste emellertid enligt kommitténs mening tillses, att

antecknandet av nya och avförandet av förut anmälda innehavare skedde under

betryggande former, och i detta hänseende uppställde sig sådana frågor

som huruvida anteckningen skulle få göras utan vidare eller endast i samband

med en förklaring från den förre innehavaren, att inteckningen av honom till

den anmälningssökande överlåtits, huruvida icke rent av inteckningshandlingarnas

uppvisande måste göras till villkor för anteckning örn anmälan, huruvida

bevis örn anmälan borde tecknas å skuldebrevet, huruvida och på vad sätt

registret skulle vara tillgängligt för allmänheten m. m. Då dylika frågor syntes

kommittén kräva närmare utredning, och man hade skäl att antaga, att

systemet även i sin enklaste form komme att medföra ej obetydliga kostnader,

ansåg kommittén att tanken på dylik anmälningsrätt tills vidare borde övergivas.

Sakkunniga 1930.

I det av särskilda sakkunniga den 3 december 1930 avgivna betänkandet

med förslag till lag örn handläggning av inskrivning särenden m. to.1 upptogs

frågan ånyo och framställdes förslag örn inteckningsförnyelsens avskaffande.

De sakkunniga ansågo sig emellertid böra förorda, att förnyelseplikten bibehölles

under ytterligare en tioårsperiod i fråga örn redan beviljade inteckningar.

Örn inteckning för fordran blivit meddelad eller förnyad efter det lagen

örn handläggning av inskrivningsärenden trätt i kraft, skulle inteckningen sedermera

gälla utan förnyelse. Såsom en konsekvens av förnyelsens borttagande

föreslogo de sakkunniga upphävande av den bestämmelse i mortifikationslagen,

enligt vilken beträffande intecknat skuldebrev slutligt beslut i dödningsärende

ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit.

1 Statens off. utredn. 1930: 29.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17

För att förebygga risken att en inteckningshandling skulle kunna dödas utan

inteckningshavarens vetskap föreslogo de sakkunniga, att inteckningsliavare

skulle berättigas att med uppvisande av inteckningshandlingen få antecknat i

fastiglietsbokeu att han innehade handlingen. Till motivering av vad sålunda

föreslagits anförde de sakkunniga bland annat:

Förnyelsetvånget vore till ett icke ringa men för fastighetskrediten. Detta

framför allt i följande avseenden.

1) Förnyelsetvånget ställde på inteckningshavaren ett krav på vaksamhet,

som vore ägnat att för gemene man göra inteckningen till ett mindre begärligt

kreditobjekt än vad eljest skulle vara fallet. Detta vaksamhetskrav betydde

för banker och låneinrättningar ett ökat arbete och ökade omkostnader.

2) Förnyelsetvånget medförde en allvarsam risk för inteckningshavaren. I

händelse av underlåten förnyelse förlorade inteckningshavaren sin säkerhet

samtidigt som fastighetsägaren gjorde en obehörig vinst. Erfarenheten visade,

att de fall då en inteckningshavare glömde att låta förnya sin inteckning

vore rätt vanliga. Och även om en sådan glömska, tack vare medgörlighet från

fastighetsägarens sida, icke skulle leda till ekonomisk förlust för inteckningshavaren,

så vållades därigenom alltid bekymmer och besvär, och de nya inteckningshavare

som under mellantiden tillkommit, liksom eventuell ny ägare

av fastigheten, kunde icke alltid tänkas villiga att utan vidare medverka till

att innehavaren av den självdöda inteckningen återfinge sin förlorade rätt i

obeskuret skick. Vanligen drabbade inteckningsrättens förlust just sådana

personer, för vilka förlusten på grund av deras ekonomiska förhållanden vore

mest kännbar.

3) Inteckningshandlingens företeende vid domstol vart tionde år beredde

inteckningshavaren ett extra besvär ävensom en viss risk för att handlingen

förkomme.

Något avgörande skäl för förnyelsepliktens bibehållande syntes icke längre

kunna påvisas. Tack vare fastighetsböckerna vore förnyelserna icke längre av

betydelse för möjligheten att lämna upplysning om en fastighets gravationer.

Den även efter fastighetsböckernas tillkomst gällande regeln, att gravationsbeviset

skulle utfärdas med ledning av protokollen, vore numera upphävd. På

grund av vissa praktiska hänsyn torde det dock vara lämpligt att förnyelseplikten

provisoriskt bibehölles under ytterligare en tioårsperiod, åtminstone

beträffande de inteckningar som redan funnes. Härvid komme särskilt i betraktande,

att förnyelsernas borttagande måste medföra en väsentlig reducering

av de till innehavarna av domarämbetena utgående sportlerna, en förlust,

som icke kunde kompenseras genom förhöjd lösen i andra inskrivningsärenden.

I förevarande sammanhang kunde icke rätt gärna utredas, på vad sätt denna

sportelminskning skulle kunna gottgöras. Frågan torde lämpligen böra lösas

i samband med en framdeles skeende allmän lönereglering med åtföljande omläggning

av sportelväsendet. Härtill komme att förnyelseplikten kunde vara

till viss praktisk nytta under inskrivningsväsendets omläggning, närmast i

fråga om inrättandet av akter men eventuellt även vid uppläggande av nya

fastighetsböcker. Slutligen erinrades örn den till skydd mot inteckningsförfalskning

givna föreskrift i stäpipelförordningen, att varje skuldebrev för vilket

inteckning beviljats före utgången av år 1928 skulle, då det för förnyelse

eller annan åtgärd ingåves till rätten, förses med särskild inteckningskontrollstämpel.

Bibehölles förnyelseplikten, bleve på sätt med nämnda stadgande

åsyftats alla äldre skuldebrev före år 1939 försedda med inteckningskontrollstämplar.

1 motsatt fall skulle det under obegränsad tid framåt förekomma

inteckningar, som saknade sådan stämpel.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 100.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Yttranden över 1930 års sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande avgåvos yttranden av dombavandena, rådhusrätterna,

hovrätterna, länsstyrelserna, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen

efter överlantmätarnas hörande, fastighetsregisterkommissionen, Dalautredningen,

riksarkivet, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen,

arméförvaltningens fortifikationsdepartement, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska kommunaltekniska föreningen.

De sakkunnigas förslag i förevarande del tillstyrktes eller lämnades utan

erinran av ett trettiotal domhavande, varemot häradshövdingföreningen, med

vilken flertalet domhavande instämde, ställde sig avvisande.

Häradshövding föreningen anförde till stöd för sin mening följande:

De skäl, som anförts för avskaffandet av skyldigheten att förnya inteckning

för fordran, hade icke för föreningen verkat övertygande, varför föreningen

för sin del avstyrkte förändring härutinnan. Det mortifikationsförfarande,

som bleve nödvändigt i händelse förnyelseplikten upphörde, kunde

medföra ej ringa risk för inteckningshavare, och det borde ej förglömmas,

att det i landsorten ej vore alldeles ovanligt, att en inteckning, som fastighetsägaren

inlöst, av honom förstördes utan föregående dödning, örn han ansåge

sig ej vidare behöva den i lånesyfte. "Vidare kunde det ifrågasättas, örn

besväret med anmälan örn innehav bleve synnerligen mindre än med förnyelse.

Den föreslagna bestämmelsen örn dylik anmälan syntes böra kompletteras

med föreskrift att bevis om anteckning örn innehav skulle tecknas å handlingen,

så att efterföljande innehavare finge kännedom därom.

Några domhavande betonade särskilt faran av att fastigheter i följd av

förnyelsepliktens borttagande kunde komma att besväras av inteckningar, vilka

icke kunde i vanlig ordning dödas, enär de intecknade skuldebreven, förstörts

eller förkommit. Det vore ingalunda säkert att omständigheterna alltid

vore sådana att mortifikationsförfarande med avseende å inteckningshandlingen

kunde åvägabringas. I alla händelser vore det förenat med betydande

besvär och kostnader att anlita en sådan utväg. Örn inteckningarna

icke efter viss tids förlopp automatiskt bortfölle, komme det i många fall att

för fastighetsägaren uppstå ökade hinder och svårigheter i fråga örn fastigtens

belånande och försäljning. Från vissa håll framhöllos de olägenheter,

som kunde uppkomma genom anhopning i fastighetsböckerna av ''dott stoff’.

En domhavande erinrade särskilt att för dödande av gemensam inteckning

fordrades samtycke av alla fastighetsägarna; sådant samtycke kunde mången

gång praktiskt sett vara omöjligt att erhålla. Ett par domhavande gjorde

gällande att förnyelsen vore ägnad att förekomma inteckningsförfalskning;

örn ett intecknat skuldebrev förfalskats, måste detta i regel upptäckas vid

förnyelseförsök av inteckningen. En domhavande framhöll att förnyelsens

verkan att avbryta preskription av fastighetsägarens personliga ansvar för

den intecknade fordringen syntes vara av stor betydelse för fastighetskrediten;

att på annat sätt avbryta preskriptionen kunde vara svårt nog. Slut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

19

ligen erinrades från vissa håll, att faran för rättsförlust genom försummad

förnyelse vore jämförelsevis ringa, enär förnyelseplikten varit gällande under

lång tid och alltså torde vara känd av allmänheten.

Förnyelsepliktens borttagande tillstyrktes eller lämnades utan erinran av

inemot trettio rådhusrätter. Stadsdomar för erling en — med vilken ett trettiotal

rådhusrätter instämde — medgav i princip det riktiga i förnyelsepliktens

borttagande men ansåg närmare utredning erforderlig angående konsekvenserna

därav, särskilt i vad anginge reformens inverkan på de till domarämbetenas

innehavare utgående sportlerna. Inemot tjugu rådhusrätter ställde

sig däremot avvisande.

Av sistnämnda rådhusrätter grundade flera sitt avstyrkande på farhågan

att det erforderliga mortifikationsförfarandet kunde bliva skadligt för fastighetskrediten.

Skulle förnyelsetvånget avskaffas, måste å ena sidan, till garanti

för vederbörande inteckningshavare, fordras särskilt stränga bestämmelser

för ett intecknat skuldebrevs dödande, men å andra sidan, till undvikande

av att en fastighet för all framtid behäftades med inteckningar som icke

kunde utnyttjas, krävas möjlighet att, då intecknat skuldebrev förstörts eller

förkommit, få inteckningen dödad. Åtskilliga rådhusrätter betonade att inteckningsförnyelsen

vore till fördel för fastighetsbokföringen; genom underlåten

förnyelse utrensades betydelselöst material från fastighetsböckerna. En

rådhusrätt framhöll särskilt, att förnyelsen i olika hänseenden erbjöde möjlighet

till kontroll; vid förnyelsen kontrollerades att inteckningsbeviset överensstämde

med införingen i fastighetsboken och att de påteckningar, som efter

exekutiva auktioner blivit av vederbörande auktionsförrättare gjorda å inteckningshandlingen,

korresponderade med motsvarande anteckningar i fastighetsböckerna.

Vidare innebure förnyelsetvånget bästa möjligheten till kontroll

mot inteckningsförfalskning. En rådhusrätt erinrade att efter förnyelsepliktens

avskaffande särskilda åtgärder bleve erforderliga för att skaffa bevis

för preskriptionens avbrytande i avseende å alla pantförskrivna inteckningsreverser.

Räntebetalningar och amorteringar avsåge nämligen vid inteckningslån

allmänt omslagsreverserna. Anskaffandet av sådana bevis skulle

ofta för banker och andra inteckningshavare medföra större kostnader och i

varje fall kräva mera besvär än inteckningsförnyelsen — med ett osäkerhetsmoment

dock kvarstående. Konsekvensen fordrade att med förnyelsernas

avskaffande intecknade skuldebrev undantoges från preskription i avseende å

fastighetsägarens personliga betalningsansvar. Ett par rådhusrätter ansågo

att anmälan örn innehav endast i ringa mån undanröjde risken för obehörig

mortifikation. Från vissa håll framhölls att anmälan örn innehav komme att

få en opåräknat vidsträckt användning; antalet dylika anmälningar komme

möjligen att överstiga antalet förnyelser. Ett antal rådhusrätter uttalade

betänkligheter med hänsyn till att anteckningar örn innehav kunde komma

att i allt för hög grad inkräkta på utrymmet i fastighetsboken.

Vissa rådhusrätter ansågo däremot införandet av anmälningsrätt i och för

sig vara en önskvärd reform. Sålunda framhöll rådhusrätten i Hälsingborg,

att det enligt vunnen erfarenhet skulle vara synnerligen lämpligt, örn i grava
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tionsbevis som av överexekutor rekvirerades kunde införas anteckningar om

ägarna till respektive inteckningar. För allmänheten och ej minst kreditinstituten

skulle en sådan anordning innebära en väsentligt ökad trygghet och ej

oväsentliga kostnadsbesparingar. Rådhusrätten i Malmö ifrågasatte införande

av skyldighet för inskrivningsdomaren att i rekommenderat brev underrätta

inteckningshavarna örn antecknade förändringar i avseende å den intecknade

fastigheten. Att en inteckningshavare bereddes tillfälle att hållas underkunnig

örn förändringar med panten, syntes vara ett allmänt intresse.

Inteckningsförnyelsens avskaffande tillstyrktes av samtliga hovrätter.

Svea hovrätt yttrade följande:

,Vad beträffade det föreslagna avskaffandet av skyldigheten att förnya penninginteckning

syntes det hovrätten uppenbart, att en sådan lagändring vöre

högeligen önskvärd ur rättssäkerhetens synpunkt. För den naturliga rättskänslan

måste det te sig stötande att en av förbiseende eller glömska vållad

försummelse att förnya en inteckning skulle kunna medföra en esomoftast allvarlig

risk för inteckningshavaren samt en helt opåräknad och omotiverad

vinst för fastighetsägaren eller senare inteckningshavare. Inteckningsförnyelsernas

bortfallande medförde, såsom de sakkunniga framhållit, att en bortkommen

inteckningshandling måste kunna i samma ordning som annat

fordringsbevis dödas, något som enligt gällande lagstiftning ej läte sig göra;

men risken av att tillåta ett dylikt förfarande vore helt visst föga avsevärd

och kunde förebyggas genom den av de sakkunniga förordade utvägen att

låta inteckningshavaren få sitt innehav antecknat i fastighetsboken. Vad som

emellertid ej borde förbises vore angelägenheten av att innan den nya ordningen

trädde i kraft sörja för att den minskning i sportler för vederbörande

befattningshavare, som kunde bliva en följd av reformen, icke komme att,

tili förfång för rättsväsendet, alltför hårt drabba vissa av dessa befattningshavare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll att anmälningarna örn innehav

säkerligen komme att bliva talrika. Flertalet inteckningar vore belånade

i banker och andra kreditinstitut och växling i innehav förekomme ej sällan

åtminstone beträffande de i affärsbanker belånade inteckningarna. Vederbörande

an svar sha vande torde ej anse sig kunna underlåta att göra anmälan örn

innehav och ej heller att begära bevis därom att biläggas låneakten.

Avskaffandet av inteckningsförnyelsen förordades eller lämnades utan

erinran av samtliga länsstyrelser utom två.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrade:

I samband med reformen av inskrivningsväsendet hade de sakkunniga föreslagit

avskaffande av inteckningsförnyelsen. Att så skedde måste utan tvekan

betecknas såsom synnerligen önskvärt. Det krav på inteckningshavarens

vaksamhet som förnyelsetvånget innebure måste, såsom de. sakkunniga. påpekat,

göra inteckningen mindre begärlig som kreditobjekt, till följd av risken

för en rättsförlust vid uraktlåten inteckningsförnyelse. Att förlust pa sadant

sätt uppkomme för inteckningshavare torde icke vara särskilt ovanligt. . Det

syntes uppenbart, att lagstiftningen endast i nödfall bordett sätta inteckningshavaren

för en dylik risk. Med hänsyn därtill och da, såsom de sakkunniga

framhölle. något avgörande skäl för förnyelsetvangets bibehållande numera

icke förelåge, syntes det länsstyrelsen icke finnas anledning att, pa sätt före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

21

slagits, låta förnyelseplikten upphöra först efter en period av tio år. De skäl,

som de sakkunniga åberopat till stöd för en dylik anordning, förefölle synnerligen

svaga. Huvudskälet syntes vara att vederbörande domare skulle lida

minskning i sina sportelinkomster. Att enbart av denna anledning bibehålla

förnyelsetvånget kunde enligt länsstyrelsens mening knappast försvaras. För

övrigt syntes den befarade sportelminskningen åtminstone delvis kompenseras

genom den minskning i utgifter för skrivhjälp, som det nya inskrivningssystemet

beräknades medföra, samt ökning av antalet dödningsärenden. Att

ett temporärt bibehållande av förnyelsetvånget, såsom de sakkunniga förmenade,

skulle medföra någon verklig praktisk fördel kunde länsstyrelsen ej finna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalade att anteckning örn innehav syntes

få stor betydelse för fastigbetskrediten, för vilken avsaknaden av ett register

över innehavare av inteckningar hittills varit till avsevärt men.

Sveriges advokatsamfund, Svenska sparbanksföreningen och Svenska bankföreningen

tillstyrkte borttagandet av förnyelseplikten.

Advokatsamfundet yttrade:

Den föreslagna avskrivningen av inteckningsförnyelseinstitutet torde innebära

ett av den rättssökande allmänheten efterlängtat steg mot förenkling och

ökad trygghet.

Anteckning örn innehav av inteckningshandling innebure givetvis ett effektivt

skydd för en inteckningshavare, som önskade säkerställa sig mot rättsförlust

genom en av honom förbisedd mortifikationsåtgärd. Förfarandet, av vilket

säkerligen så gott som varje förtänksam inteckningshavare skulle komma

att använda sig, syntes emellertid komma att bliva en både besvärlig och kostsam

procedur, vilken dessutom vore behäftad med en av förnyelseinstitutets

nackdelar, nämligen en viss risk att inteckningshandlingen i sammanhang med

företeendet förkomme. Och vidare vore det icke alltid endast inteckningshavaren

själv, som kunde vilja skaffa sig garanti för att inteckningen icke utan

varsel dödades. Samma intresse kunde förefinnas hos borgensmän för ett inteckningslån

eller andra, som av en eller annan anledning vore beroende av

en intecknings giltighet utan att vara i faktisk besittning av densamma. Med

hänsyn till de anförda förhållandena syntes en sådan registreringsanordning,

som advokatsamfundet föreslagit i sitt till chefen för justitiedepartementet avgivna

yttrande1 över förutnämnda av advokaten Helge Richter gjorda framställning

rörande lagstiftningen med avseende å inteckningar, innebära en lösning

av problemet örn skydd för inteckningshavare mot rättsförlust genom

mortifikation, som syntes böra till övervägande upptagas.

Svenska sparbanksföreningen uttalade att avskaffandet av inteckningsförnyelsen

måste från sparbankernas synpunkt hälsas med odelad tillfredsställelse.

Jämväl möjligheten för inteckningshavare att få sitt innehav av inteckningshandling

antecknat i fastighetsboken skulle innebära en välkommen

förmån för sparbankerna.

Svenska bankföreningen ansåg sig böra uttala sin synnerliga tillfredsställelse

över att förslag väckts örn inteckningsförnyelsens avskaffande. Föreningen

beklagade att denna reform icke förordats till omedelbart genomförande.

Då vad de sakkunniga anfört till stöd för förnyelsepliktens bibehållande under

ytterligare en tioårsperiod icke syntes lia den tyngd att ett sådant dröjsmål

därav borde föranledas, hemställde föreningen om förnyelsepliktens avskaffande

samtidigt med inskrivningsreformens genomförande.

Jfr sid. 15.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa inkom med utlåtande från en

ledamot av kassans styrelse. Denne hade ställt sig tveksam till frågan örn

lämpligheten av inteckningsförnyelsens avskaffande samt ansett att en dylik

reform borde genomföras först i samband med en allmän revision av inteckningslagstif

tningen.

Riksdagen 1932.

Frågan örn förnyelsepliktens borttagande blev ej upptagen till behandling

vid utarbetandet inom justitiedepartementet av förslagen till de nya lagarna

rörande inskrivningsväsendet. I den proposition, nr 108, varigenom dessa förslag

underställdes 1932 års riksdag, uttalade departementschefen, att han funnit

förslagen böra begränsas till den formella sidan av inskrivningsväsendet

och att han i överensstämmelse med denna uppfattning icke ansett sig böra

framlägga förslag örn förnyelsepliktens borttagande.

Med anledning av nämnda proposition väcktes inom första kammaren en motion,

nr 312, däri hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla örn utarbetande och framläggande för 1933 års riksdag av förslag till

bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande. I motionen åberopades

de skäl som anförts i det av 1930 års sakkunniga avgivna betänkandet.

Med anledning av yttrandena över de sakkunnigas förslag anfördes vidare:

De erinringar, som från skilda håll framställts emot förnyelsetvångets avskaffande,

syntes icke vara av alltför vägande beskaffenhet. Den vanligaste

invändningen syntes vara den, att förnyelsetvånget skulle underlätta utrensning

från fastighetsboken av betydelselösa inteckningar. När det gällde penninginteckningar,

kunde emellertid, såsom redan de sakkunniga framhållit, förnyelsetvångets

inflytande i detta hänseende icke vara stort. Invändningen

måste för övrigt i och för sig vara av underordnad betydelse. Vad anginge

de enstaka fall, då en inteckningshandling förkommit eller förstörts, vore det

visserligen riktigt, att förnyelseinstitutet beredde fastighetsägaren en utväg

att få inteckningen avförd ur fastighetsboken. I flertalet dylika fall skulle

emellertid fastighetsägaren vara bättre ställd, därest han hade möjlighet att

utan avvaktan av förnyelsetidens utgång erhålla mortifikation av handlingen.

Den från vissa håll uttalade farhågan att mortifikationen skulle kunna giva

upphov till viss risk för dödning av inteckningshandling utan inteckningshavarens

vetskap torde icke förtjäna större avseende, då en sådan risk — som i

realiteten torde vara minimal — helt kunde förebyggas genom anmälan örn

innehav av handlingen. En sådan anmälningsprocedur kunde säkerligen anordnas

på ett sätt, som icke beredde inteckningshavaren något nämnvärt besvär.

Här torde böra understrykas, att anmälan örn innehav i flera hänseenden

kunde bliva till nytta för fastighetskrediten. När vid exekutiv auktion inteckningshavare

skulle underrättas, kunde det vara till stor lättnad att hava

inteckningshavarnas namn tillgängliga. Anmälningsrätten torde ock utgöra

ett verksamt skydd mot tillverkandet av falska inteckningsduplikat. Vad

slutligen anginge inteckningsförnyelsens verkan att avbryta preskription torde

kunna framhållas, att en sådan rättsverkan, därest den skulle anses vara av

praktisk betydelse, jämväl torde kunna tilläggas anmälan örn innehav. Vad i

övrigt anförts emot förnyelsetvångets avskaffande syntes knappast förtjänt

av något särskilt bemötande.

Allvarligare syntes då de invändningar mot de sakkunnigas förslag vara,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

23

som ginge ut på att anledning saknades att införa en tioårig övergångsperiod

för inteckningsförnyelsernas avskaffande. Det syntes kunna ifrågasättas, om

icke de föreslagna anteckningarna örn innehav av inteckning kunde antagas

komma till användning i så stor utsträckning, att de i viss mån uppvägde den

minskade sportelinkomsten på grund av de obligatoriska inteckningsförnyelsernas

bortfallande. Härtill komme att Kungl. Maj :t och riksdagen vid den omräkning,

som vart femte år ägde rum vid den tillfälliga löneförbättringen för

häradshövdingarna, hade tillfälle att beakta den ogynnsamma verkan i löneavseende,

inteckningsförnyelsernas avskaffande kunde medföra. Det torde därför

böra tagas i allvarligt övervägande om det av de sakkunniga ifrågasatta

uppskovet på tio år med borttagandet av den obligatoriska förnyelsen av penninginteckning

kunde vara erforderligt.

I anledning av motionen yttrade första lagutskottet i sitt utlåtande, nr 32,

följande:

Att förnyelsetvånget i vissa hänseenden medförde fördelar torde vara obestridligt.

Genom underlåten förnyelse avfördes ur fastighetsboken på ett bekvämt

sätt sådana inteckningar, vilka icke längre vore avsedda att användas

i kreditsyfte. Och i de icke alltför ovanliga fall, då en fastighetsägare av

oförstånd förstörde en inlöst inteckningshandling utan föregående dödning, av

inteckningen, kunde fastighetsägaren genom att invänta förnyelsetidens utgång

bespara sig besväret och kostnaden med mortifikation av handlingen. Såsom

en ytterligare fördel med förnyelseinstitutet hade även framhållits dess verkan

att avbryta preskription gentemot ägaren av den intecknade egendomen.

Emellertid förefölle det som örn förnyelsetvånget vore förbundet med än

större nackdelar. Utskottet tänkte härvid mindre på de kostnader och besvär,

som föranleddes av handlingens ingivande till domstol vart tionde år. Därest

förnyelsens avskaffande skulle påkalla införande av rätt till anmälan örn inteckningsinnehav

eller nödvändiggöra annan liknande anordning till skydd mot

obehörig mortifikation, skulle måhända dylika kostnader och besvär, åtminstone

till viss grad, alltjämt komma att kvarstå. Vad som för utskottet vöre den

avgörande synpunkten vore den allvarsamma rättsförlust, som underlåten förnyelse

kunde innebära för inteckningshavaren. Glömska att låta förnya inteckning

eller okunnighet om skyldigheten härutinnan vore, enligt vad utskottet

hade sig bekant, ingalunda ovanlig, särskilt bland privata långivare. Oell

i dylika fall hade det ej sällan inträffat, att inteckningshavaren, genom fastighetsägarens

vägran att utfärda nytt inteckningsmedgivande eller annan inteckningshavares

ovillighet att lämna medverkan till förmånsrättens återställande,

definitivt gått miste örn sin säkerhet och lidit kännbar ekonomisk förlust. Det

torde icke kunna förnekas, att den risk, för vilken förnyelsetvånget sålunda

utsatte inteckningshavaren, vore ägnad att försvaga fastighetskrediten,. samtidigt

som den stränga påföljden av underlåten förnyelse i och för sig utgjorde

en obillighet mot den enskilde, som drabbades därav.

Om utskottet sålunda i princip anslöte sig till önskemålet örn inteckningsförnyelsens

borttagande, förbisåge utskottet likväl icke de svårigheter, av huvudsakligen

ekonomisk natur, som måste övervinnas, därest en dylik reform skulle

kunna genomföras. Förnyelserna — vilka under 1930 uppgingo till ett antal

av 106,084 — torde årligen i expeditionslösen och stämpel inbringa ett belopp

av tillhopa omkring 700,000 kronor. Vilka åtgärder och regleringar, som i

händelse av förnyelsens avskaffande måste vidtagas för att ersätta nämnda intäkter,

kunde utskottet icke på frågans nuvarande ståndpunkt, uttala sig örn.

Dessa spörsmål syntes emellertid kräva en ingående och allsidig belysning.

Tvä reservanter inom utskottet ansågo det mindre lämpligt att i en tid som

den nuvarande föreslå den ifrågasatta åtgärden, vilken mäste medföra högst

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departe
ments
chefen.

betydande kostnader för staten. De uttalade vidare att frågan om inteckningsförnyelsernas

avskaffande uppenbarligen vore av mycket komplicerad

natur samt att en sådan åtgärd visserligen kunde medföra fördelar i olika avseenden

men att även olägenheter skulle kunna följa därav. Efter det de härutinnan

hänvisat till vad lagutskottet vid 1900 års riksdag uttalat i anledning

av i ämnet väckt motion och framhållit, att de av detta utskott åberopade skäl

för avstyrkande av motionen fortfarande syntes vara värda beaktande,1 anförde

de slutligen:

Det vore visserligen sant, att rättsförlust kunde uppkomma på grund av

glömska att förnya en inteckning. Men å andra sidan kunde även rättsförlust

tänkas uppkomma såväl därigenom, att en fastighetsägare under oriktig uppgift,

att en inteckning förkommit, finge densamma dödad, ehuru den fortfarande

vore gällande, i vilket fall inteckningshavaren lede förlust, som ock därigenom,

att en inteckning, som verkligen förkommit eller förstörts, icke kunde

dödas, därför att vederbörande icke kunde prestera tillräcklig utredning i ärendet.

_ I sistnämnda fall kunde fastighetsägaren hindras att utnyttja sin fastighet

i kreditavseende. Med hänsyn till vad som nu anförts och särskilt till de

ekonomiska konsekvenserna av inteckningsförnyelsernas avskaffande borde

enligt reservanternas mening frågan därom tillsvidare anstå.

I överensstämmelse med utskottets förslag beslöt riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t (nr 206) anhålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har kravet på inteckningsförnyelsens

borttagande sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande och icke

minst under senare år vunnit stöd från skilda håll. Att de i äldre tid

gjorda framställningarna om inteckningsförnyelsens borttagande icke lett till

något resultat är visserligen fullt naturligt. Viktiga förutsättningar för en

sådan reform ha saknats, och frågan har varit sammankopplad med utredningar

inom mera vidsträckta lagstiftningsområden. Genom de förändringar som

under senare år ägt rum lärer emellertid förevarande reformfråga ha kommit

i ett annat läge.

När inteckningsfömyelsen genom 1734 års lag infördes i vårt land, torde

dess uppgift framför allt ha varit att underlätta domarens arbete med utfärdande

av gravationsbevis. På en tid då fastighetsböcker saknades och inskrivningarna

verkställdes i tidsföljd utan att grupperas efter de särskilda fastigheterna

torde förnyelsen ha varit en praktisk nödvändighet. Därest förnyelseplikt

saknats, skulle domaren för varje gravationsbevis ha nödgats genomgå

protokollen för en obegränsad följd av år. I detta hänseende medförde 1875

års lagstiftning örn lagfart och inteckning en betydelsefull ändring. De genom

nämnda lagstiftning föreskrivna fastighetsböckerna skapade möjlighet

för domaren att, utan genomgång av protokollen, lämna allmänheten erforderliga

upplysningar rörande inskrivna rättsförhållanden. Visserligen gällde även

efter fastighetsböckernas införande att gravationsbevis författningsenligt skul
1

Jfr sid. 26 i första lagutskottets nu ifrågavarande utlåtande nr 32.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

25

le utfärdas med ledning av protokollen. I realiteten blev det likväl fastighetsböckerna

som kommo att fungera såsom upplysningsurkunder. Med kreditväsendets

allmänna utveckling och den därav betingade stora ökningen av antalet

gravationsbevis blev det praktiskt sett omöjligt att grunda dessa bevis

på protokollen. Härmed försvann även inteckningsförnyelsens egentliga huvuduppgift

inom inskrivningsväsendet. Eastighetsböckernas uppställning var

sådan, att inteckningsförnyelsen blev utan betydelse såsom medel att underlätta

domarens arbete med gravationsbevisen.

Det teoretiska skäl för förnyelsens bibehållande, som kunnat härledas av

den omständigheten att fastighetsboken saknade vitsord gent emot protokollet,

torde icke längre kunna tillmätas betydelse. De föreskrifter rörande gravationsbevis

som innefattas i kungörelsen den 13 februari 1925 innebära en

formell sanktion av fastighetsboken såsom grundval för gravationsbevisen.

Det torde ock få erinras därom, att de nya anordningar inom inskrivningsväsendet

vilka genom 1932 års lagstiftning blivit genomförda i väsentlig grad

realisera den av lagberedningen framförda tanken, att fastighetsboken skulle

övertaga protokollets uppgift såsom inskrivningens huvudurkund. Tydligast

framträder detta i de jurisdiktionsområden, där enligt Kungl. Maj :ts förordnande

protokollet avskaffats och ersatts med s. k. aktsystem.

En omständighet, som intill senaste tid utgjorde ett hinder mot inteckningsförnyelsens

avskaffande, var saknaden av ett mortifikationsinstitut. Örn en inteckningshandling

förkommit, fanns ej möjlighet att i vanlig ordning döda

inteckningen, enär härför erfordrades att handlingen företeddes. I dylikt fall

erbjöd emellertid förnyelseplikten en utväg för fastighetsägaren att få inteckningen

avförd, så att den icke för all framtid kom att belasta fastigheten.

Vid förnyelseperiodens utgång förföll nämligen inteckningen på grund av underlåten

förnyelse. Visserligen hjälptes härigenom icke den inteckningshavare

som förlorat handlingen, men för tillgodoseende av fastighetsägarens

behöriga intresse var tydligen förnyelseplikten i nämnda hänseende nödvändig.

Sedan genom 1927 års lagstiftning ett allmänt mortifikationsinstitut införts i

vårt land, har situationen förändrats. På grund av möjligheten att döda förkomna

inteckningshandlingar är förnyelseinstitutet ej längre något oumbärligt

medel för utrensning ur fastighetsboken av inteckningar vilka ej kunna

i vanlig ordning dödas.

En av de svårigheter som måste övervinnas vid inteckningsförnyelsens avskaffande

sammanhänger med det avlöningssystem som alltjämt tillämpas

för befattningshavare vid underdomstolarna. Detta system är i stor utsträckning

grundat på sportler, och av dessa är den i förnyelseärenden utgående

lösenavgiften en viktig beståndsdel. Med hänsyn till de avsevärda belopp

varom här är fråga måste uppenbarligen vid inteckningsförnyelsens avskaffande

tillses, att reformen icke medför ett kännbart ingrepp i nämnda

befattningshavares ekonomi. Genom särskilda sakkunniga har utredning skett

av frågan örn den ekonomiska reglering som påkallas i händelse av inteckningsförnyelsens

avskaffande. Såsom i innevarande års statsverksproposition

redan angivits, är det min avsikt att föreslå Kungl. Majit att på grundval

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 100.

av de sakkunnigas betänkande avlåta särskild proposition till riksdagen med

förslag örn gottgörelse i förevarande hänseende. De sportelberättigades intresse

torde därigenom i skälig utsträckning bliva tillgodosett.

På grund av vad sålunda anförts anser jag tiden nu vara mogen för en

lösning av förevarande reformfråga. De allmänna förutsättningar för inteckningsförnyelsens

avskaffande, vilka tidigare saknats, äro numera för

handen. Någon anledning att avvakta den tidpunkt, då arbetet med en allmän

revision av jordabalken på nytt kan upptagas, torde icke föreligga. Det

synes mig fastmera i och för sig vara önskvärt, att den föreliggande frågan,

som även ur statsfinansiell och förvaltningsmässig synpunkt är av ej ringa

betydelse och därigenom i viss mån faller utom ramen för den rena civillagstiftningen,

upptages till fristående behandling. Med hänsyn till det resultat

som framgått av nyssnämnda utredning angående reformens inverkan på sportelsystemet

torde någon anledning ej heller föreligga att, på sätt föreslagits

i 1930 års betänkande, stadga viss övergångstid för förnyelsens upphörande.

I den förut lämnade redogörelsen ha återgivits de huvudsakliga skäl -—

framförda särskilt av lagberedningen, sakkunniga för revision av inskrivningsväsendet

samt första lagutskottet vid 1932 års riksdag — vilka ansetts motivera

inteckningsförnyelsens avskaffande. Såsom första lagutskottet framhållit

är det ej ovanligt att en inteckning förfaller utan att inteckningshavaren så

velat. Merendels torde förhållandet bero på ren glömska att förnya inteckningen.

Fall lära emellertid även hava inträffat, där rättsförlust uppkommit i

följd av okunnighet örn lagens stadgande, särskilt beträffande förnyelse efter

uppvisning vid annan domstol. En inteckningshavare kan sålunda genom förbiseende

att iakttaga en ren formalitet åsamkas en förlust, som måhända är

ödesdiger för hans ekonomi. Visserligen har man anledning antaga att försummelsen

i de flesta fall icke omedelbart vållar direkt förlust. Fastighetsägaren

lärer vanligen vara villig att teckna nytt inteckningsmedgivande, och under

vissa förutsättningar torde enligt rättspraxis ny inteckning kunna beviljas på

grund av det äldre inteckningsmedgivandet. Men även där så sker, blir därmed

ej avgjort, att den nya inteckningen återfår den gamla inteckningens

plats i förmånsrättsordningen. För inteckningshavaren blir resultatet merendels

en försämring av säkerheten, varav sedermera kan följa verklig förlust.

Ett lagstadgande som medför förhållanden av nu angivna beskaffenhet och

,om icke ur andra synpunkter finnes nödvändigt, kan knappast sägas överensstämma

med rättvisa och billighet. Att inteckningshavarens förlust motsvaras

av en vinst för fastighetsägaren och efterföljande inteckningshavare gör

ej situationen bättre. Det måste i stället framstå såsom en oegentlighet, att

någon under nu beskrivna omständigheter utan rimlig rättsgrund gör en vinst.

Tydligt är att i lagen ej utan tvingande skäl bör bibehållas en anordning, som

kan leda till dylika för rättskänslan stötande resultat.

Den risk som är förknippad med förnyelseplikten måste antagas göra

inteckningen mindre lämpad såsom belåningsobjekt än vad eljest skulle vara

fallet. Enbart den omständigheten att särskilda formaliteter krävas för bevarande

av vunnen inteckningsrätt är säkerligen anledning till att många pri
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27

vatpersoner icke gärna lämna lån mot inteckningssäkerhet. Särskilt tydligt

framträder inteckningsförnyelsens kreditförsvårande verkan i sådana fall, där

inteckningar avses skola belånas i utlandet. Enligt vunnen erfarenhet ha

utländska kreditgivare i åtskilliga fall icke velat godtaga bjuden inteckningssäkerhet

på grund av förnyelseplikten. Detta är så mycket mera förklarligt,

som förnyelseplikt saknas i flertalet av de länder, varifrån dylik kredit kunnat

påräknas, såsom exempelvis England, Tyskland, Danmark och Norge.

Vad angår banker och låneinrättningar i vårt eget land synes förnyelseplikten

vara till ej ringa olägenhet. Kontrollen över att belånade eller deponerade

inteckningar i vederbörlig tid förnyas torde för kreditanstalterna innebära ett

ej oväsentligt ökat arbete och i viss mån ökade omkostnader. Att inteckningsförnyelsens

avskaffande är en ur fastighetskreditens synpunkt önskvärd reform

har ock framhållits, särskilt i de utlåtanden som avgivits av Svenska

bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Såsom jag i det följande närmare kommer att utveckla lärer inteckningsförnyelsens

avskaffande nödvändiggöra bland annat vissa ändringar i den

s. k. mortifikationslagen. Dessa åter torde för sitt genomförande kräva att

särskild garanti skapas mot att inteckningshandling kan komma att dödas utan

inteckningshavarens vetskap. I sådant avseende synes i första hand böra

ifrågakomma att bereda inteckningshavare möjlighet att efter anmälan hos

domstolen eller inskrivningsdomaren i intecknings- respektive fastighetsboken

bliva antecknad såsom innehavare av inteckningen. En sådan anmälningsrätt

för inteckningshavare synes emellertid även ur synpunkten att kunna bereda

denne större trygghet mot risken att exekutiv auktion kommer till stånd utan

hans vetskap bliva till väsentligt gagn för vårt inteckningsväsen. Härutinnan

må följande framhållas.

Enligt 103 § utsökningslagen skola inteckningshavarna, såvitt ske kan, genom

särskilda kallelsebrev underrättas om exekutiv auktion och sådant särskilt

sammanträde, som eventuellt föregår dylik auktion. De uppgifter som erfordras

för fullgörande av denna underrättelseplikt torde i allmänhet erhållas från

fastighetsägaren. Någon fullständig och tillförlitlig kännedom örn alla inteckningshavare

och deras adresser lär emellertid icke alltid på denna väg kunna

erhållas. En inteckningshavare kan sålunda icke med säkerhet påräkna att erhålla

särskild kallelse till exekutiv auktion. Att detta medför en viss otrygghet

synes uppenbart. Visserligen utfärdas rörande exekutiv auktion en kungörelse,

som i särskild ordning publiceras i allmänna tidningarna och länskungörelserna

samt på landet uppläses i tingslagets kyrkor och i stad anslås å

auktionsstället, varjämte kungörelsen, där så ske kan, införes en gång i tidning

inom orten. Det torde emellertid vara förenat med icke ringa besvär att

med erforderlig noggrannhet följa med kungörelserna örn exekutiva auktioner.

Att andra inteckningshavare än banker och låneinrättningar underkasta sig

detta besvär kan knappast förutsättas. Även med omsorgsfull genomgång av

kungörelserna torde för övrigt lätt nog misstag uppkomma i sådana fall där

den fastighet, varom fråga är, erhållit ny beteckning, som icke företer någon

likhet med den i inteckningsbeslutet använda äldre beteckningen å fastigheten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Vad nu anförts örn exekutiv auktion äger tillämpning även i fråga om vissa

andra åtgärder, som äro av beskaffenhet att kunna inverka på inteckningshavarens

rätt. Såsom exempel må nämnas inlösen av mark enligt ensittarlagen

samt fördelning av expropriationsersättning. Att inteckningshavaren herodes

möjlighet att med full säkerhet kunna påräkna underrättelse örn exekutiva

auktioner och därmed till sin verkan jämförliga åtgärder är utan tvivel

ett viktigt önskemål. Med ett anmälningsinstitut kan detta önskemål förverkligas

genom att inteckningshavarens namn och adress antecknas i det gravationsbevis

som rekvireras till ledning för den ifrågavarande åtgärden.

Med hänsyn till de uppgifter av olika slag, som anmälningsinstitutet avses

skola tjäna, torde det bliva nödigt att anmälan örn innehav förbindes med skyldighet

att uppvisa inteckningshandlingen i huvudskrift. Därmed lärer ock

vinnas full garanti mot att anmälan göres av obehörig person i bedrägligt

syfte. Om handlingens uppvisande utgör villkor för anteckning örn innehav,

torde gången av ärendets behandling i stort sett böra bliva densamma som i

andra inteckningsärenden rörande fast egendom. Anmälan örn innehav bör sålunda

antecknas i dagbok och protokoll, där sådant föres, samt anmärkas i

fastighetsbok eller inteckningsbok, varjämte slutligen bevis örn anmälningen

bör åtecknas inteckningshandlingen. Närmare föreskrifter örn sättet för anmärkande

i fastighetsboken av anmälan örn innehav torde böra meddelas i administrativ

ordning. —- Till större bekvämlighet för inteckningshavare torde

böra medgivas att uppvisande varom nyss sagts skall —- liksom nu är fallet

vid förnyelse — kunna ske jämväl vid annan domstol än inteckningsdomstolen.

Införandet av ett anmälningsförfarande för inteckningshavare torde sålunda

ur rättssäkerhetens synpunkt innebära en betydande fördel. Avskaffas samtidigt

inteckningsförnyelsen, vinnes denna fördel utan att vare sig myndigheterna

eller allmänheten åsamkas ökat besvär. Vad myndigheterna angår torde

anmälningsärendena icke komma att kräva mera arbete än vad som inbesparas

genom inteckningsförnyelsens borttagande. Och vidkommande allmänheten synes

det uppenbart att anmälan om innehav, som merendels torde kunna göras samtidigt

med ansökan örn inteckning, i stort sett vållar mindre omgång och besvär

än inteckningshandlingens uppvisande vart tionde år för förnyelse. Särskilt

för banker och andra låneinrättningar synes reformen medföra en icke oväsentlig

lättnad i förvaltningsbestyren.

De anmärkningar vilka — närmast från underdomstolarnas sida — riktats

mot den ifrågasatta reformen beröra huvudsakligen omständigheter, som i det

väsentliga torde kunna neutraliseras genom särskilda lagstiftningsåtgärder i

samband med reformen. Jag torde få återkomma till dessa anmärkningar,

efter hand som jag utvecklar, huru lagstiftningen örn inteckningsförnyelsens

avskaffande synes böra närmare utformas.

Bland de lagändringar, som böra bliva en följd av inteckningsförnyelsens

avskaffande, lära de förut av mig antydda ändringarna i mortifikationslagen

i främsta rummet förtjäna uppmärksamhet. Här möter till en början spörsmålet

på vad sätt inteckningshavarens intresse att skydda sig mot obehörig

mortifikation lämpligen bör tillgodoses.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

29

Den i 8 § sista stycket mortifikationslagen givna bestämmelsen, att slutligt

beslut i dödningsärende ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens

förnyelse tilländalupit, är onekligen ägnad att på ett effektivt sätt skydda

innehavaren av en inteckningshandling mot den eljest tänkbara möjligheten, att

handlingen på ansökan av annan person bleve dödad utan innehavarens vetskap.

Bestämmelsen innebär ett skydd även så till vida, att den som lämnar

lån mot inteckningssäkerhet ej riskerar att taga emot en dödad inteckningshandling;

örn inteckningen är vederbörligen förnyad, är därmed

ock avgjort, att handlingen icke kan vara dödad. Emellertid kan sagda bestämmelse

även vara till viss olägenhet. Den fastighetsägare som förlorat

en inteckningshandling eller, såsom understundom sker, av oförstånd

förstört densamma, sedan han infriat sitt lån, är ganska illa ställd, för så vitt

icke förnyelseperioden snart går till ända. Under väntetiden måste inteckningen,

som ju fortfarande är gällande, upptagas i gravationsbevis. Och denna

omständighet kan uppenbarligen försvåra eller ibland rent av förhindra möjligheten

att sälja eller i kreditavseende utnyttja fastigheten. Enda sättet att

i dylikt fall få inteckningen omedelbart avförd ur fastighetsboken torde vara

att anordna en exekutiv försäljning av fastigheten med sådant resultat att inteckningen

upphör att gälla. Att en sådan metod är förenad med väsentliga

risker och olägenheter ligger emellertid i öppen dag.

Inteckningsförnyelsens avskaffande måste självfallet på ett eller annat sätt

beröra nyssnämnda bestämmelse. Genom anmälningsinstitutets införande

skulle det dock i och för sig vara möjligt att upprätthålla samma princip som

enligt nu gällande rätt. Anmälan örn innehav skulle — liksom nu skett beträffande

förnyelse -— kunna förbindas med den rättsverkningen, att ett intecknat

skuldebrev icke finge dödas, förrän tio år förflutit från sista anmälningen.

Följden av en sådan regel bleve i praktiken sannolikt den att inteckningshandlingarna

liksom nu komme att uppvisas vart tionde år. Då en dylik

regelbundet återkommande uppvisning av handlingarna kunde medföra fördel

i vissa avseenden — särskilt örn uppvisningen, såsom jag ärnar föreslå, tilllägges

verkan att avbryta preskription — torde den omständigheten att anordningen

skulle medföra samma besvär för inteckningshavaren som den nuvarande

förnyelsen icke böra tillmätas alltför stor vikt. Reformens huvudsyfte

— att avskaffa den stränga rättsverkningen av underlåten förnyelse — skulle

även i sådant fall fullt ut ernås. De förut berörda olägenheter, som för närvarande

kunna uppstå på grund av den för inteckningshandling föreskrivna

särskilda väntetiden, skulle emellertid med nu ifrågasatta anordning komma

att bibehållas. Den som förlorat en inteckningshandling bleve aldrig bättre

men väl i vissa situationer sämre ställd än under nuvarande förhållanden. Örn

fastighetsägaren förlorat inteckningshandlingen, skulle han sålunda icke såsom

nu kunna bespara sig besväret och kostnaden av ett mortifikationsförfarande;

han bleve nödsakad att söka inortif ika tion även örn tioårsperioden redan

utgått.

Det sagda giver anledning att undersöka, huruvida även efter inteckningsfömyelsens

avskaffande tillräckliga skäl föreligga för en regel att slutligt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 100.

beslut i mortifikationsärende ej får meddelas förrän efter utgången av en tioårsperiod.

I själva verket lärer frågan härom komma i ett annat läge genom

införandet av anmälningsrätten. Med anmälan örn innehav kan — på

sätt redan lagberedningen föreslagit — förknippas den rättsverkan, att dödande

av förkommen handling ej får ske, utan att den senast antecknade innehavaren

höres över mortifikationsansökningen. En föreskrift av denna innebörd

skulle synbarligen bliva av stor betydelse såsom skydd mot obehörig mortifikation.

Örn mortifikationsansökningen ej får bifallas, med mindre den delgivits

den senast antecknade innehavaren, kan ju någon mortifikation icke

komma till stånd utan dennes vetskap. En inteckningshavare som verkställer

anmälan örn innehav lärer sålunda vinna fullgod trygghet mot obehörig mortifikation.

Vid överlåtelse av inteckningshandling kan anmälan örn innehav

tydligen vara ett medel för förvärvaren att kontrollera att handlingen ej är

dödad. Även oavsett dylik anmälan behöver emellertid förvärvaren av en inteckningshandling

icke riskera att densamma skall kunna vara dödad. Då i

fastighetsboken (inteckningsboken) göres anteckning örn ansökan och utslag

i mortifikationsärende, kan förvärvaren av en inteckningshandling med ledning

av gravationsbeviset på ett fullt betryggande sätt kontrollera, att handlingen

alltjämt är bärare av inteckningsrätt. Vad angår den omständigheten

att gravationsbevis i verkligheten ej alltid anskaffas vid överlåtelse av inteckningshandling,

må allenast framhållas att den som försummar att genom gravationsbevis

förskaffa sig upplysning örn inteckningen och dess läge i förmånsrättsordningen

därigenom självfallet utsätter sig för risker i jämförelse med

vilka mortifikationsrisken måste anses vara av helt underordnad betydelse.

Örn en inteckningshavare, på sätt nyss angivits, genom att anmäla innehav

kan tillförsäkra sig rätt att bliva hörd i mortifikationsärende, måste kravet

på trygghet i förevarande hänseende anses väl tillgodosett. Någon ytterligare

säkerhet skulle knappast stå att vinna med en regel örn anstånd med mortifikationsbeslut

intill dess tio år förflutit från sista anmälningen. Med hänsyn

till vad nu anförts och då en dylik väntetid, såsom förut torde ha påvisats, kan

vara till verklig olägenhet för den som har behov av att få mortifikation till

stånd, har jag ansett mig böra föreslå upphävande av den nuvarande bestämmelsen

i 8 § sista stycket mortifikationslagen. Örn sökanden i mortifikationsärendet

förebringar sannolika skäl att inteckningshandlingen för honom förstörts

eller eljest förkommit, bör han således efter utgången av i lag föreskriven

kungörelsetid vara berättigad att få handlingen dödad.

Vid inteckningsförnyelsens avskaffande måste emellertid även tillses, att örn

en inteckningshandling förstörts eller förkommit inteckningen icke för all framtid

förblir gällande på den grund att tillräcklig utredning ej kan presteras i

mortifikationsärendet. Föreskriften örn sannolika skäl inrymmer ett visst

mått av bevisning, och de krav som i den praktiska tillämpningen ställas på

bevisningens styrka kunna naturligen icke vara alltför obetydliga. Det skulle

därför kunna inträffa att, ehuru en inteckningshandling verkligen förstörts

eller förkommit, tillräcklig utredning härom ej stöde att uppbringa. Särskilt

kan detta tänkas bliva fallet, där den för vilken handlingen förkommit seder
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

31

mera avlidit utan att hans dödsbodelägare erhållit upplysning under vilka omständigheter

handlingen förkommit. I 1907 års förslag till lag örn dödande av

bortkomna handlingar hade av hänsyn till nu berörda förhållanden upptagits

ett särskilt stadgande. Enligt 7 § i sagda förslag skulle, örn ägare av fastighet

sökte dödande av däri intecknad, för honom förkommen förskrivning och

tjugu år förflutit efter det enligt anteckning i fastighetsboken handlingen blivit

i särskild ordning uppvisad eller eljest företedd i inteckningsärende, offentlig

stämning utfärdas, ändå att sökanden ej kunde visa sannolika skäl att

handlingen för honom förstörts eller förkommit.

Vad sålunda föreslagits synes utgöra en framkomlig väg. Rätten att vinna

mortifikation i förevarande ordning torde dock icke böra uteslutande förbehållas

ägaren av den intecknade egendomen. Visserligen lära de fall där

handlingen förkommit för en inteckningshavare under sådana omständigheter

att han icke kan visa sannolika skäl bliva mycket sällsynta. Därest ett sådant

fall inträffar, torde det dock även här vara önskvärt att den förkomna handlingen

skall kunna slutligen dödas och varda ersatt med en ny handling eller

avförd ur inteckningsboken. Att möjligheten att ernå mortifikation härigenom

blir något större för den som förlorat en inteckningshandling än för den

som förlorat en icke intecknad handling torde i och för sig icke äga någon

betydelse. Beträffande inteckningshandling har för övrigt inteckningshavaren

genom anmälningsrätten ett medel att skydda sig, vilket icke står till buds i

fråga örn annan handling.

Att kravet på sannolika skäl efter förloppet av viss tid eftergives kan icke

medföra någon risk för den inteckningshavare som begagnat sig av anmälningsrätten.

Då denne under alla omständigheter måste höras, därest någon

till äventyrs söker dödande av inteckningshandlingen, är det för honom utan

betydelse, huruvida sökanden är skyldig att visa sannolika skäl eller ej. Har

innehavet av handlingen en gång blivit anmält, är skyddet mot obehörig mortifikation

lika effektivt, vare sig längre eller kortare tid förflutit från det

anmälningen gjordes. Vad åter angår den inteckningshavare som försummar

att begagna sig av anmälningsrätten lärer det icke kunna anses obilligt, örn

hans intresse att vara skyddad mot obehörig mortifikation i någon mån får vika

för önskemålet att dödandet av en förkommen inteckningshandling icke i något

fall skall bliva omöjliggjort. Faran för obehörig mortifikation torde i och

för sig vara obetydlig, och det lärer kunna antagas att den inteckningshavare,

som underlåter att anmäla innehav, på grund av närmare personkännedom

eller eljest vanligen har möjlighet att förvissa sig örn att någon risk icke

föreligger.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter har den i 1907 års lagförslag angivna

väntetiden av tjugu år synts mig kunna utan olägenhet förkortas. En

bättre avvägning av olika intressen torde ernås, om kravet på sannolika skäl

eftergives så snart tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för

anteckning örn innehav eller eljest blivit företedd i inteckningsärende.

Därest mortifikationslagen ändras i överensstämmelse med nu angivna grundlinjer,

torde inteckningsförnyelsens avskaffande icke behöva föranleda betänk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ligheter med hänsyn till mortifikationsförfarandet. Emot de allmänna uttalanden

i vissa yttranden, vilka givit uttryck åt sådana betänkligheter, torde

kunna hävdas att de föreslagna reglerna erbjuda fullgod trygghet mot svikliga

försök att vinna mortifikation. Reglerna möjliggöra ock en utrensning ur inteekningsböckerna

av sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig ordning

dödas på grund av att handlingarna förkommit. Och även örn den fastighetsägare,

för vilken en inteckningshandling förstörts eller förkommit, alltid måste

anlita mortifikationsförfarandet för att få inteckningen dödad, så lärer detta

i stort sett uppvägas av fördelen att icke behöva invänta förnyelseperiodens utgång

för att få inteckningen avförd ur fastighets- eller inteckningsboken.

I vissa underdomstolars yttranden har framhållits betydelsen av att inteckningsförnyelsen

har en preskriptionsbrytande verkan emot ägaren av den intecknade

egendomen. Det torde ock vara obestridligt att inteckningsförnyelsen i

detta hänseende kan medföra viss lättnad för långivarna, i det den i vissa fall

gör särskilda preskriptionsbrytande åtgärder överflödiga ävensom underlättar

bevisning örn att preskription avbrutits. Örn förevarande rättsverkan av inteckningsförnyelsen

saknats, hade troligen banker och andra låneinrättningar

varit nödsakade att i viss omfattning skaffa sig särskilda bevis örn fordringarnas

bevakande hos ägare av intecknad egendom. Med hänsyn härtill torde

vid förnyelsepliktens borttagande böra tillses, att inteckningshavaren alltjämt

beredes möjlighet att genom inteckningshandlingens ingivande till inskrivningsmyndigheten

avbryta preskription av fordringsrätten gentemot fastighetsägaren.

I sådant syfte har jag ansett mig böra föreslå, att anteckning örn innehav

av inteckningshandling eller bifall till ansökan i inteckningsärende skall

ha sådan preskriptionsbrytande verkan som nyss sagts. Där preskriptionsavbrott

icke kommer till stånd i annan ordning, skulle således inteckningshavaren

— örn han finner denna utväg vara den för honom lämpligaste — kunna

avbryta preskriptionen genom att anmäla innehav. Den omständigheten att

inteckningshavaren tidigare verkställt sådan anmälan utgör därvid självfallet

icke hinder mot ny anmälan i förevarande syfte. Då enligt det föreslagna

stadgandet även sådana inteckningsåtgärder som nedsättning, relaxation m. m.

skola ha en preskriptionsbrytande verkan, torde det emellertid i praktiken

mindre ofta bliva anledning att anmäla innehav i uteslutande syfte att avbryta

preskription. När på grund av ett med inteckningsmedgivande försett skuldebrev

inteckning beviljas först sedan skuldebrevet utgivits, kommer enligt

det föreslagna stadgandet ett avbrytande av preskriptionen att äga rum ''genom

inteckningsbeslutet. Att tillägga själva inteckningsansökningen preskriptionsbrytande

verkan har däremot icke ansetts lämpligt.

Det har från vissa håll uttalats farhågor för att efter förnyelsens avskaffande

fastighetsbokföringen skulle komma att i större omfattning tyngas av

inteckningar, vilka förlorat sin reella betydelse. För så vitt härmed åsyftas,

att ett mortifikationsförfarande icke i tillräcklig grad möjliggör utrensning

från fastighetsböckerna av sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig

ordning dödas, lärer invändningen kunna bemötas med en hänvisning till vad

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

33

nyss föreslagits. Har en fastighetsägare förlorat en inteckningshandling,

torde det ligga i hans intresse, att inteckningen, så snart ske kan, avföres ur

fastighetsboken. Då de föreslagna reglerna torde garantera att en dylik inteckning

utan alltför långt dröjsmål kan dödas, synes även kunna antagas att

fastighetsägaren låter ombesörja en sådan åtgärd.

Vad angår de normala fall där någon mortifikation ej ifrågakommer, synas i

stort sett betänkligheter i förevarande hänseende icke behöva möta. Det lärer

visserligen kunna förutses, att inteckningarna komma att förbliva gällande

under i genomsnitt längre tid än vad hittills varit vanligt. När en fastighetsägare

under nuvarande förhållanden infriar ett inteckningslån, torde han nämligen

ofta vid förnyelseperiodens utgång låta inteckningen förfalla. Efter förnyelsens

avskaffande lärer det däremot bliva ganska vanligt, att fastighetsägaren

i sådant fall bevarar inteckningen för att eventuellt framdeles kunna

använda densamma vid ny belåning. För fastighetsägaren innebär detta en ej

oväsentlig fördel, i det han i många fall kan bespara sig besväret och kostnaden

av att söka ny inteckning. Å andra sidan synes knappast behöva befaras,

att angivna förhållande i och för sig skulle kunna i någon märkbar grad vålla

ökat besvär i avseende å fastighetsbokföringen.

I detta sammanhang har även erinrats örn de svårigheter, som understundom

uppkomma då det gäller dödande av gemensam inteckning och som föranledas

därav att enligt gällande lag för dödande av inteckning erfordras att fastighetsägaren

visas hava samtyckt till åtgärden. Föreskriften härom, som tillkommit

genom 1912 års lagstiftning, har motiverats med hänsyn till de då

införda reglerna angående ägarehypotek. Då enligt dessa regler den med en

handling förbundna inteckningsrätten till visst belopp kan tillkomma fastighetsägaren,

ehuru denne icke själv innehar handlingen, måste vid inteckningens

dödande tillses, att icke fastighetsägaren utan eget samtycke berövas dylik inteckningsrätt,

vilken såväl för honom som för hans borgenärer representerar

ett särskilt värde. Av nyssnämnda föreskrift följer, att örn den intecknade

egendomen efter inteckningens fastställande kommit i flera ägares händer samtycke

från envar av dessa fastighetsägare erfordras för dödande av den gemensamma

inteckningen. Dock gäller här det viktiga undantaget, att om inteckningen

besvärar lägenhet, som bildats genom avsöndring efter den 1 januari

1910 eller genom avstyckning, inteckningen må dödas i lägenheten, ändå

att lägenhetens ägare icke visas hava samtyckt till åtgärden. För så vitt de

fastighetsägare som måste lämna samtycke äro många, kan emellertid dödningsproceduren

vara förenad med icke ringa besvär. Det kunde med

hänsyn härtill ifrågasättas huruvida icke en lindring i villkoren för dödande

av gemensam inteckning lämpligen borde medgivas. Då den ovillkorliga föreskriften

om fastighetsägarens samtycke till dödningsåtgärd, såvitt angår gemensam

inteckning, tydligen sträcker sig längre än som i vissa fall omedelbart

kan synas påkallat av hänsyn till förefintligt ägarehypotek, torde det

icke få anses uteslutet, att kravet på styrkt medgivande av fastighetsägaren

i viss utsträckning kunde mildras. Å andra sidan torde de fall, där dödande

av gemensam inteckning möter verkliga svårigheter, vara jämförelsevis säll
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 100. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gynta. Härtill kommer att jorddelningen numera till huvudsaklig del försiggår

i form av avstyckning och att i följd härav betydelsen av förevarande

spörsmål efter hand torde komma att minskas. Så länge erfarenheten icke givit

tydligare vittnesbörd om önskvärdheten av lagändring i berörda hänseende, torde

därför frågan åtminstone tills vidare böra anstå.

Yad från något håll anförts därom att inteckningsförnyelsen utgör ett medel

att upptäcka begången inteckningsförfalskning lärer knappast kunna tillmätas

betydelse. Även örn det teoretiskt får anses tänkbart att en dylik upptäckt

i något fall skulle kunna ske i samband med förnyelse —- varå dock

veterligen något exempel icke föreligger — synas i allt fall utsikterna därtill

vara alltför ringa för att kunna åberopas såsom stöd för inteckningsförnyelsens

bibehållande. Det torde även få erinras örn att den inteckningskontrollstämpel,

som numera i varje inteckningsärende åsättes skuldebrevet, på ett

effektivt sätt lärer förebygga tillkomsten av falska inteckningsduplikat.

Beträffande slutligen den framkomna synpunkten att inteckningsförnyelsen

möjliggör kontroll över att inteckningen berörande exekutiva åtgärder blivit

rätt antecknade i fastighetsboken torde allenast böra framhållas att den föreslagna

anmälningsrätten i detta hänseende synes erbjuda i stort sett samma

möjligheter som inteckningsförnyelsen.

De av mig nu anförda skälen för förnyelsepliktens avskaffande, ha närmast

avseende å fastighetsinteckningarna, vilka utgöra den ojämförligt viktigaste

kategorien av inteckningar. Samma synpunkter torde dock i huvudsak

kunna åberopas även beträffande övriga slag av inteckningar. Vad angår

förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier föreligga likväl

vissa omständigheter — särskilt i avseende å domstolarnas arbete med bokföring

av inteckningarna — som i och för sig kunde åberopas som stöd för förnyelsepliktens

bibehållande för sagda inteckningars vidkommande. Dessa inteckningar

äro ej förbundna med panträtt och kunna förfalla redan genom vissa

åtgärder i avseende å den intecknade egendomen. Då det sålunda knappast

är inteckningen utan snarare den personliga fordringsrätten som utgör det för

borgenären viktigaste, behövde måhända icke alltför stort avseende fästas vid

den med förnyelseinstitutet förbundna risken. Å andra sidan torde det vara

önskvärt att samma regler komma att gälla för samtliga kategorier av inteckningar.

En olikhet i förevarande hänseende skulle lätt kunna vålla missförstånd

och giva upphov till rättsförlust. Med hänsyn härtill har det icke ansetts

lämpligt att göra undantag för förlagsinteckningar och inteckningar i

jordbruksinventarier.

Beträffande sättet för den föreslagna lagstiftningens genomförande i lagtekniskt

hänseende har det ur olika synpunkter synts lämpligast att genom en

särskild lag meddela bestämmelser, i vilka uttryckligen uttalas att inteckningsförnyelsen

avskaffas. De stadganden i skilda författningar som genom denna

lag komma att sättas ur kraft eller till sitt innehåll förändras äro: 19, 20, 43

och 55 §§, 58 § 1 mom. och 58 a § 1 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

35

s. 12) angående inteckning i fast egendom, 9 § andra stycket och 13 § förordningen

den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1), innefattande särskilda föreskrifter

angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning

av järnväg under konkurs, 4 § andra stycket lagen den 3 juni 1932

(nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden,

förordningen den 6 februari 1849 (nr 13 s. 1) angående skyldighet att låta inteckna

vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att få densamma

återlösa, 9 och 21 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i

tomträtt och vattenfallsrätt, 16, 17 och 33 §§ lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) örn inteckning i fartyg, 7, 8 och 12 §§ förordningen den 13 april 1883

(nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning jämte slutbestämmelserna till denna

förordning, 7 § och 11 § andra stycket lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn

inteckning i jordbruksinventarier samt 5 § lagen den 8 november 1912 (nr 278)

örn sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav räntan utgår.

Vad angår bestämmelserna om det nya institutet anteckning örn innehav,

varigenom tillskapats ett nytt slag av inteckningsärenden, har det däremot

synts önskvärt att dessa infogas i de respektive inteckningslagarna. Härifrån

har dock gjorts undantag beträffande förordningen angående inteckning i

fast egendom. Denna har alltjämt samma formella avfattning som före tillkomsten

av 1932 års lag om handläggning av inskrivningsärenden. Ehuru

enligt sistnämnda lag inteckningsärenden skola upptagas och behandlas av

inskrivningsdomaren, stadgas sålunda alltjämt i inteckningsförordningen att

dessa ärenden skola handläggas av rätten. Då ett motsvarande uttryckssätt

näppeligen synes böra komma till användning i en ny lagbestämmelse men

det å andra sidan knappast kan ifrågakomma att i ett nyinfört stadgande i en

författning begagna en annan terminologi än den eljest därstädes förekommande,

har jag ansett förevarande institut såvitt angår inteckning i fast egendom

böra regleras i en särskild lag. Denna lag kommer att vinna tillämpning

jämväl beträffande inteckning i järnväg (jfr ingressen till 1880 års förordning).

I 2 § lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar stadgas skyldighet för

bank, där enligt förmynderskapslagen värdehandlingar blivit för omyndigs

räkning nedsatta i öppet förvar, att bland annat ombesörja förnyelse av inteckning.

Denna skyldighet har såsom följd av förnyelsepliktens borttagande,

ansetts böra utbytas mot skyldighet att för den omyndiges räkning göra anmälan

örn innehavet av inteckningen. I

I enlighet med av mig nu angivna grunder har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av

inteckning;

2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund

varav inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.

31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 100.

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg;

5) lag om tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

förlagsinteckning;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning

i jordbruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

örn dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr

10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn

vård av omyndigs värdehandlingar.»

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagföTslag av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren. 1

1 De auder 1)—61 samt 8) och 91 upptagna lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande

vid propositionen fogade lagförslag, ha har nteslntits.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

37

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927

dödande av förkommen handling.

(nr 85) om

Härigenom förordnas, dels att 4 och 6 §§ lagen den 8 april 1927 örn dödande

av förkommen handling skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att 8 § sista stycket samma lag skall upphöra att gälla.

4 §.

Sökanden åligger-----för inteckningen.

Sökes dödande av intecknad handling av annan än den som senast, i den

ordning särskilt är stadgad, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen,

skall ansökningen genom sökandens försorg delgivas den senast antecknade

innehavaren.

6 §.

Har sökanden-----ärendets fullföljande.

Avser ansökningen intecknad handling, må, ändå att sökanden ej kan visa

sannolika skäl att handlingen för honom förkommit, förfaras på sätt i första

stycket sägs, så framt tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för

anteckning örn innehav eller eljest blivit företedd i inteckningsärende.

I stämningen, som skall innehålla beskrivning av handlingen, skall angivas

att handlingen enligt sökandens uppgift för honom förkommit ävensom tillkännagivas

att, om någon innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll, han

bör därom hos rätten eller domaren göra anmälan sist å den för ärendets fullföljande

utsatta dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Graberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 januari

1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av

inteckning;

2) lag angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav

inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg;

5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

f örlagsinteckning ;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning

i jordbruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr

10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

örn vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

Einar Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

39

Förslaget till lag angående upphävande av gällande bestämmelser om

förnyelse av inteckning.

På sätt departementschefen yttrat var inteckningsförnyelsernas främsta uppgift

att underlätta domarens arbete med utfärdande av gravationsbevis. I den

mån fastighetsböcker inrättats har denna uppgift förlorat sin betydelse. Genomförandet

av 1932 års lagstiftning inom inskrivningsväsendet torde även

underlätta avskaffandet av inteckningsförnyelserna. Erinras må dock att

fastighetsböckerna för vissa socknar inom Kopparbergs län endast ofullständigt

redovisa den fasta egendomen inom socknen (jfr Dalautredningens betänkande

1931 s. 77—83; NJA 1932 s. 285). Enligt övergångsbestämmelserna

i lagen den 3 juni 1932 örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet

skall därmed anstå för domsaga inom Kopparbergs län intill dess Konungen

annorlunda förordnar. Det kan icke förnekas att i fråga om inteckning som

icke finnes införd i fastighetsbok inteckningsförnyelsen alltjämt är av betydelse.

Det synes emellertid icke böra ifrågakomma att för sådana fall meddela

undantagsbestämmelser, men lagrådet vill i detta sammanhang framhålla

angelägenheten av att det hinder, som beträffande vissa delar av Kopparbergs

län förefinnes för upptagande i fastighetsbok av fast egendom som

bör där redovisas, snarast möjligt undanröjes.

Förslaget till lag angående anteckning om innehav av fordringshandling

på grund varav inteckning meddelats i fast egendom.

De nu föreslagna reglerna örn rätt för inteckningshavare att efter anmälan

bliva i fastighets- eller inteckningsboken antecknad såsom innehavare av inteckningen

fylla ett länge känt behov. Deras genomförande, som lärer vara

påkallat oberoende av huruvida förnyelsetvånget borttages eller icke, kommer

att i hög grad bidraga till tryggande av inteckningshavarnas rättsställning.

Såsom i remissprotokollet framhålles, bereder anmälningsförfarandet inteckningshavaren

ökad säkerhet mot risken att inteckningshandlingen dödas eller

en exekutiv auktion å den intecknade egendomen äger rum utan att han får

kännedom därom. Efter anmälan av namn och adress kommer inteckningshavaren

att hållas underkunnig jämväl örn andra åtgärder, som kunna inverka

å hans rätt. Såsom exempel nämner departementschefen inlösen av

mark enligt ensittarlagen och fördelning av expropriationsersättning.

I saknad av ett allmänt anmälningsinstitut har det funnits nödigt att i

vissa under senare tid utfärdade lagar och författningar upptaga bestämmelser,

vilka hava till syfte att för sådana fall där behovet varit särskilt

trängande söka i någon mån fylla den brist i lagstiftningen som sålunda förelegat.

Enligt 87 § lagen om försäkringsavtal äger innehavare av inteckning

i fast egendom, å vars åbyggnad finnes av ägaren tagen brandförsäkring,

rätt att hos försäkringsgivaren anmäla namn och adress och därigenom bereda

sig trygghet mot att försäkringen icke utan hans vetskap ändras eller upphör.

Till inteckningshavare som gjort sådan anmälan skall vidare — enligt 1 §

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lagen om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning som utgår på

grund av brandförsäkringsavtal — efter inträffad brandskada underrättelse

lämnas för den händelse brandskadeersättningen nedsättes bos Konungens befallningshavande

för inteckningshavares räkning, varjämte det åligger försäkringsgivaren

att giva Konungens befallningshavande meddelande örn inteckningshavarens

namn och adress. I kungörelsen den 22 juni 1932 angående

skyldighet för utmätningsman att föra register över vissa inteckningshavare

har det ålagts utmätningsman att, till fullgörande av den underrättelseplikt

som stadgas i 72 § utsökningslagen, föra register över dem, vilka hos utmätningsmannen

anmäla sig såsom innehavare av förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier. Väl synes anledning kunna föreligga att under

en övergångstid låta nu anförda bestämmelser oförändrade gälla vid sidan av

den nya lagstiftningen. Lagrådet anser sig emellertid böra fästa uppmärksamheten

på att det framdeles, när det nu föreslagna anmälningsförfarandet

blivit allmänt känt och begagnat, lärer bliva nödvändigt att till prövning

upptaga frågan örn ändring eller upphävande av de tidigare tillkomna bestämmelserna.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927

(nr 85) om dödande av förkommen handling.

4 §.

Den bestämmelse om delgivning, som upptagits i paragrafens andra stycke,

synes icke böra erhålla sådan ovillkorlig innebörd som den i förslaget fått,

utan så jämkas att underrättelse skall äga rum allenast där så ske kan. Vidtages

denna jämkning, kan ifrågasättas örn icke bestämmelsen lämpligen bör

inarbetas i paragrafens första stycke.

6 §.

Skyldigheten att inom vart tionde år för förnyelse förete penninginteckning

har indirekt medfört att inteckningar, som icke längre äro avsedda att gälla

men som icke kunna i vanlig ordning dödas exempelvis därför att handlingen

icke kan skaffas till rätta, vid utebliven förnyelse automatiskt falla bort. Avskaffas

förnyelseplikten, måste uppenbarligen annan utväg beredas att i fall

som nu nämnts få en inteckning hävd utan inteckningshandlingens företeende.

Redan i lagberedningens den 31 december 1907 avgivna betänkande hänvisades

i sådant avseende till allmänna bestämmelser om dödande av bortkomna handlingar.

Samma ståndpunkt ligger ock till grund för det nu framlagda förslaget

till förnyelsetvångets borttagande. Stadgandena i lagen örn dödande

av förkommen handling hava därvid, sedan vissa mindre ändringar och tilllägg

gjorts, ansetts erbjuda en framkomlig väg.

Mot den sålunda föreslagna lösningen kunna vissa invändningar göras. Lagen

örn dödande av förkommen handling har stiftats i ett helt annat syfte än

det som nu skall tillgodoses och dess bestämmelser äro därför föga ägnade

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41

att utgöra underlag för en anordning med Ilar avsett ändamål. De hava i

främsta rummet tillkommit för att sätta den som förlorat en handling i tillfälle

att utan hinder därav göra sina rättsanspråk gällande. Härmed sammanhänger

att endast senaste innehavare av handlingen kan göra ansökan örn

dess dödande samt att för bifall till ansökningen kräves att sannolika skäl visas

att handlingen för honom förkommit. Blir handlingen dödad, åligger det den,

som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom

på grund av inteckning häftar för utfästelsen, att utfärda ny handling

som svarar mot den dödade. I samtliga dessa avseenden erfordras enligt lagrådets

mening regler av annat innehåll, när det gäller att bereda möjlighet att

på ett lämpligt sätt få ur fastighetsbok eller däremot svarande urkund avförda

sådana inteckningar, i fråga om vilka utvägen att låta dem självdö hittills måst

anlitas. Initiativrätt synes sålunda icke böra tillkomma annan än den intecknade

egendomens ägare; denne bör å andra sidan erhålla sådan rätt utan hänsyn

till huruvida han var senaste innehavare av inteckningshandlingen eller

icke. Någon sannolikhetsbevisning om att handlingen för honom förkommit

kan, såsom ock i förslaget beaktats, icke av honom krävas. Det bör vara tillräckligt

att viss längre tid — exempelvis tio år såsom nu föreslagits — förflutit

från det en intecknad fordringshandling, örn vilken det ej är känt var den

finnes, blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

samt att den som senast är i fastighets- eller inteckningsbok antecknad

såsom handlingens innehavare icke har någon befogad erinran att göra

mot den ifrågasatta åtgärden. Under dessa förutsättningar synes det böra stå

ägaren av den intecknade egendomen öppet att begära, att andra eventuella

rättsägare genom offentlig kungörelse kallas att göra sina anspråk gällande.

Tiden mellan dagen för fullföljd av ansökningen och dagen för kungörelsens införande

i Posttidningen synes kunna göras kortare än den som skall iakttagas

vid ett vanligt mortifikationsförfarande. Även verkan av att ingen rättsägare

anmäler sig bör vara en annan än vid mortifikation. Det finnes icke någon anledning

att förklara inteckningshandlingen dödad och giva sökanden rätt att

erhålla en ny handling i den dödades ställe. Resultatet bör allenast bliva, att

inteckningsrätten bringas att upphöra och att inteckningen avföres ur boken.

Av det anförda framgår att mellan en anordning ägnad att ersätta den indirekta

fördel förnyelseplikten i angivet hänseende medfört och det allmänna

mortifikationsförfarandet egentligen icke föreligger annat samband än att den

offentliga stämningen kan kungöras på ett likartat sätt. Vid sådant förhållande

anser lagrådet, att det ur systematisk synpunkt vore att föredraga, örn

erforderliga bestämmelser rörande det föreliggande ämnet kunde på sätt som

skett t. ex. i Danmark (se Lov den 31 mars 1926 örn Tinglysning § 20; jfr

även 53 och 54 §§ i hypotekskommitténs år 1867 avgivna förslag till förändrade

stadganden för betryggande av ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet)

givas i inteckningslagstiftningen i sammanhang med övriga regler

örn dödande av inteckning. Finnes denna lösning under nuvarande lagstiftning

på området med dess brist på systematik icke lämpligen kunna genomföras utan

böra anstå till den fullständiga revision av lagfarts- och inteckningsväsendet,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

som icke kan alltför länge uppskjutas, synes det låta sig försvara att föreskrifter

i ämnet infogas i lagen örn dödande av förkommen handling, ehuru de

strängt taget falla utom dess ram. Erforderliga föreskrifter kunna emellertid

icke lämpligen givas i förevarande paragraf, utan böra med det innehåll ovan

angivits sammanföras i en särskild paragraf, som intages i slutet av lagen.

Väljes denna utväg, är att märka att i fråga örn forum andra regler än de

i 2 § nämnda lag upptagna bliva av nöden. Icke blott örn inteckning i tomträtt

och vattenfallsrätt samt i fartyg utan även örn förlagsinteckning bör

gälla, att ansökan örn intecknings dödande skall göras hos vederbörande intecknings

domstol. Vad åter angår inteckning i fast egendom och i jordbruksinventarier

lärer, sedan numera handläggning av sådana ärenden ankommer å

inskrivningsdomaren, i stället för uttrycket inteckningsdomstol det böra heta

den rätt under vilken fastigheten lyder. I detta sammanhang torde lämpligen

kunna vidtagas en motsvarande omformulering av den i 2 § givna regeln örn

forum för dödande av handling intecknad i fast egendom.

Skulle det stadgas att en ansökan varom här är fråga skall behandlas såsom

ett vanligt inteckningsärende och handläggningen sålunda ej sällan komma

att äga rum inför inskrivningsdomare, måste uppenbarligen, i sådana fall

då till säkerhet för en och samma förskrivning inteckning meddelats på flera

håll, ett dödningsbeslut inskränkas till att avse allenast den inteckning, som

faller inom den beslutande domstolens eller myndighetens behörighetsområde.

Men även örn behörigheten att handlägga dessa ärenden skall tillkomma rätten,

synas övervägande skäl tala för att dödningsbeslutet — till skillnad mot

vad som gäller vid mortifikation — icke bör få sträcka sig längre än nu sagts.

När ansökan inkommit eller slutligt beslut meddelats i ärende som här avses,

bör anteckning örn åtgärden så snart ske kan göras i vederbörande fastighets-

eller inteckningsbok, icke blott då handlingen är intecknad i sådan

egendom som i 10 § omnämnes, utan även då fråga är örn förlagsinteckning och

inteckning i jordbruksinventarier. Därest såsom synes riktigt vid avfattningen

av den härutinnan erforderliga bestämmelsen tages hänsyn till att vissa

inteckningsärenden handläggas av inskrivningsdomaren, lärer en däremot svarande

jämkning av ordalagen i 10 § böra äga rum.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 29 januari 1934

avgivna utlåtande över de den 12 januari 1934 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av

inteckning;

2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund varav

inteckning meddelats i fast egendom;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

f örlagsinteckning;

6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i

jordb ruksinventarier;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn

dödande av förkommen handling;

8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr

10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn

vård av omyndigs värdehandlingar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har tillstyrkt att inteckningsfömyelsen avskaffas och att bestämmelser

införas om rätt för inteckningshavare att efter anmälan bliva antecknad

såsom innehavare av inteckningshandling. Beträffande sistnämnda del

av reformen har lagrådet särskilt framhållit att anmälningsinstitutet fyller ett

länge känt behov och att det i hög grad kommer att bidraga till tryggande av

inteckningshavarnas rättsställning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

44

I fråga om den närmare utformningen av den tillämnade lagstiftningen Ilar

lagrådet på ett par punkter framställt erinringar. Dessa avse det upprättade

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927

(nr 85) om dödande av förkommen handling. De övriga lagförslagen ha däremot

lämnats utan anmärkning.

Lagrådet har ansett att den bestämmelse örn delgivning, som enligt förslaget

skulle införas i 4 § mortifikationslagen, icke borde erhålla sådan ovillkorlig

innebörd som den erhållit i förslaget utan så jämkas att underrättelse

skulle lämnas den senast antecknade innehavaren allenast där så ske kunde.

Det torde icke kunna förnekas, att omständigheterna någon gång kunna vara

sådana att det föreligger ett verkligt och varaktigt hinder för att verkställa

delgivningen. Så är exempelvis förhållandet om den senast antecknade innehavaren

vistas å okänd ort i utlandet utan att omständigheterna giva vid handen,

att han har för avsikt att återvända. Då det måhända vore alltför strängt

att även i ett dylikt fall vidhålla kravet på delgivning, har jag ansett mig

böra biträda lagrådets mening härutinnan. Örn mortifikationssökanden sålunda

i något sällsynt fall befrias från skyldigheten att örn ansökningen underrätta

den senast antecknade innehavaren, måste å andra sidan för sådan

händelse ställas jämförelsevis stränga krav på bevisningen i ärendet. Detta

gäller särskilt frågan huruvida sökanden förvärvat handlingen efter det den

sista anteckningen örn innehav blev gjord. Att i lagtexten giva närmare regler

härom torde emellertid knappast vara påkallat.

Lagrådet har vidare framställt erinran mot den i förslaget under 6 § upptagna

bestämmelsen, enligt vilken mortifikation skulle kunna vinnas efter utgången

av en tioårsperiod, ändå att sökanden ej visat sannolika skäl att handlingen

för honom förkommit. Syftet med sagda bestämmelse skulle bättre

tillgodoses med en anordning varigenom inteckningsrätten, efter liknande kungörelseprocedur

som förekommer vid mortifikation, kunde bringas att upphöra

utan att handlingen behövde företes. Någon anledning förelåge däremot ej

att — såsom enligt förslaget skulle ha varit möjligt — förklara inteckningshandlingen

dödad och giva sökanden rätt att erhålla ny handling i den dödades

ställe. Den av lagrådet sålunda förordade anordningen skiljer sig från

den i förslaget upptagna jämväl däri att initiativrätt skulle tillkomma allenast

fastighetsägaren; denne skulle dock å andra sidan äga sådan rätt utan

hänsyn till huruvida han vore senaste innehavare av inteckningshandlingen

eller icke. Slutligen skulle kungörelseproceduren bliva något enklare än enligt

förslaget; i detta hänseende märkes särskilt att tiden mellan dagen för

fullföljd av ansökningen och dagen för kungörelsens införande i allmänna

tidningarna skulle göras kortare än den som är stadgad vid ett vanligt mortifikationsförfarande.

Däremot överensstämmer den av lagrådet förordade anordningen

med förslaget bland annat därutinnan, att för åtgärden förutsättes

att tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för anteckning om innehav

eller eljest företedd i inteckningsärende, att sökanden ej behöver visa

sannolika skäl att handlingen för honom förkommit, samt att den senast antecknade

innehavaren skall erhålla underrättelse om ansökningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 100.

45

Vad lagrådet sålunda förordat har synts mig innebära vissa fördelar jämfört

med den i förslaget anvisade utvägen. Möjligheten att ur fastighetseller

inteckningsboken utrensa sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig

ordning dödas, torde med den ifrågasatta anordningen i ej ringa mån underlättas.

Detta gäller icke minst sådana tänkbara fall, där en inteckningshandling

förkommit utan att den som innehaft handlingen sedermera givit

sig till känna. Då angivna fördelar torde kunna vinnas utan att rättssäkerheten

därigenom i någon mån äventyras, har jag ansett lagrådets hemställan

böra vinna beaktande. Behörigheten att handlägga ärenden av ifrågavarande

slag har, i likhet med vad som gäller vid vanlig mortifikation, synts böra tillkomma

rätten. Det är sålunda avsett att dessa ärenden skola antecknas i domboken.

För det fall att inteckning till säkerhet för en och samma förskrivning

är meddelad av flera myndigheter har emellertid rättens kompetens, på

sätt lagrådet föreslagit, ansetts böra begränsas till att avse inteckning, vilken i

inskrivningshänseende faller under rättens respektive vid rätten fungerande inskrivningsdomares

behörighet. De för ändamålet erforderliga föreskrifterna

ha — i enlighet med vad lagrådet härutinnan alternativt ifrågasatt — lämpligen

synts böra sammanföras i en särskild paragraf i slutet av mortifikationslagen.

Vid blivande revision av inteckningslagstiftningen torde emellertid —

såsom lagrådet framhållit — dessa föreskrifter böra inarbetas i vederbörande

inteckningslagar. Såsom följd av den vidtagna ändringen ha 2 och 10 §§ mortifikationslagen

blivit föremål för vissa formella jämkningar.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med nu gjorda ändringar

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:303 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyels s. 13 i texten
  2. Rskr. 1934:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning m s. 1 i texten
  3. SU 1934:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning sförnyelsernas avskaffan s. 1 i texten
  4. 1LU 1934:50 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning m. m. s. 1 i texten