Kungl. Maj:ts proposition nr 100
1934-02-09 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:100, Kungl. Maj:ts proposition nr 100
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
1
Nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående
upphävande av gällande bestämmelser om förnyelse
av inteckning, m. m.; given Stockholms slott
den 9 februari 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning;
2)
lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund
varav inteckning meddelats i fast egendom;
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;
4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) örn inteckning i fartyg;
5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
f örlagsinteckning;
6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning
i jordbruksinventarier;
7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
örn dödande av förkommen handling;
8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr
10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt
9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om
vård av omyndigs värdehandlingar.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 100.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
■I
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Förslag
till
Lag
angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av
inteckning.
Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning finnes stadgat om förnyelse
av inteckning, så ock därom att ansökan örn inteckning vilken förklarats
vilande skall inom vart tionde år åter anmälas, skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
År vid nämnda tid ansökan örn förnyelse beroende på prövning, skall i avseende
å ärendets behandling äldre lag fortfarande äga tillämpning.
Förslag
till
Lag
angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav
inteckning meddelats i fast egendom.
Härigenom förordnas som följer:
Vill någon att i inteckningsprotokollet skall antecknas att han innehar fordringshandling
på grund varav inteckning meddelats i fast egendom, uppvise
handlingen i huvudskrift för inskrivningsdomaren i den ort där egendomen
ligger; och gore denne i protokollet anteckning örn innehavet samt läte ärendet
anmärkas i vederbörlig fastighetsbok.
Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare.
Denne skall, då sådant sker, i inteckningsprotokollet korteligen anteckna vad
inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken
rätt eller inskrivningsdomare inteckningen är beviljad, när och under vilken
paragraf i protokollet det skedde samt, örn inteckningen förnyats, nedsatts
eller annorledes förändrats, när det ägt rum. Sedan ingive inteckningshavaren
för anteckningens verkställande protokollet till inskrivningsdomaren i den ort
där egendomen ligger.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
3
F orslag
angående
till
Lag
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31)
om inteckning i tomträtt och vattentallsrätt.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 örn inteckning i tomträtt
oell vattenfallsrätt skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan
angivna lydelse, dels ock att 22 § samma lag, vilket lagrum ändrats genom lag
den 11 oktober 1912 (nr 215), skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade
lydelse:
9 a §.
Vill någon att i tomträttsprotokollet skall antecknas att han innehar inteckningshandling,
uppvise hos rätten handlingen i huvudskrift; och gore rätten i
protokollet anteckning om innehavet samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.
Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan underrätt. Den rätt
läte, då sådant sker, i sitt tomträttsprotokoll korteligen intagas vad handlingen
innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är
beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, samt när inteckningen
förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, örn det skett;
teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan
gore inteckningshavaren örn uppvisandet anmälan hos rätten i den ort där tomten
ligger, för antecknande i dess tomträttsprotokoll, och ingive tillika den
andra rättens protokoll i .ärendet.
22 §.
Vid rätten skall i överensstämmelse med tomträttsprotokollet föras bok, så
inrättad att därav lätteligen kan ses: varje tomträtt, däri inteckning blivit
sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet av fordran, varför inteckning
är sökt, så ock, där inteckning blivit beviljad eller avslagen, förnyad,
nedsatt eller dödad eller ock ansökan örn inteckning blivit förklarad vilande
eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde. Då enligt 7, 9 a,
10, 12, 14 eller 18 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.
De närmare---av Konungen.
Å protokollsutdrag---i boken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg
skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av nedan angivna lydelse,
dels ock att 31 § samma lag skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade
lydelse:
17 a §.
Vill någon att i protokollet över inteckningar i fartyg skall antecknas att
han innehar inteckningshandling, uppvise hos inteckningsdomstolen handlingen
i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning örn innehavet samt
åteckne handlingen bevis örn åtgärden.
Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan underrätt. Den rätt
läte, då sådant sker, i sin dombok korteligen intagas vad handlingen innehåller
med dag och årtal då den utgavs, när och under vilken paragraf i protokollet
inteckningen är beviljad, samt när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes
förändrades, örn det skett; teckne ock bevis å handlingen örn uppvisandet
och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren örn uppvisandet
anmälan hos inteckningsdomstolen, för antecknande i dess protokoll över inteckningar
i fartyg, och ingive tillika den andra rättens protokoll i ärendet.
31 §.
I överensstämmelse med protokollet över inteckningar i fartyg skall vid inteckningsdomstolen
föras bok, så inrättad att därav lätteligen kan ses: varje
fartyg, däri inteckning blivit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet
av fordran, varför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blivit beviljad
eller avslagen, förnyad, nedsatt eller dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt
17 a, 29 eller 30 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.
De närmare — ---av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
5
Förslag
till
Lag
om tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
förlagsinteckning.
Härigenom förordnas, att i förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning
skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av följande lydelse:
8 a §.
Vill någon att i protokollet över förlagsinteckningar skall antecknas att han
innehar inteckningshandling, uppvise hos den rätt som beviljat inteckningen
handlingen i huvudskrift; och gore rätten i protokollet anteckning örn innehavet
samt åteckne handlingen bevis örn åtgärden.
Uppvisande varom nu är sagt må ock ske vid annan rådstuvurätt. Den
rätt läte, då sådant sker, i sitt protokoll över förlagsinteckningar korteligen
intagas vad handlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken
rätt förlagsinteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet
det skedde samt, örn inteckningen förnyats, när det ägt rum; teckne ock
bevis å handlingen örn uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan gore inteckningshavaren
örn uppvisandet anmälan hos den rätt som beviljat inteckningen,
för antecknande i dess protokoll över förlagsinteckningar, och ingive
tillika den andra rättens protokoll i ärendet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning i
jordbr nksinventarier.
Härigenom förordnas, att i lagen den 3 juni 1932 örn inteckning i jordbruksinventarier
skall införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av följande lydelse:
7 a §.
Vill någon att i den bok, varom förmäles i 12 §, skall antecknas att han innehar
inteckningshandling, uppvise handlingen i huvudskrift för inskrivnings
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
domaren; och gore denne i boken anteckning om innehavet samt åteckne handlingen
bevis örn åtgärden.
Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare.
Denne skall, då sådant sker, å handlingen teckna bevis örn uppvisandet och
ändamålet därmed ävensom därom utfärda särskilt bevis; sedan ingive inteckningshavaren
för anteckningens verkställande sistnämnda bevis till den inskrivningsdomare
som beviljat inteckningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Förslag:
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) om
dödande av förkommen handling.
Härigenom förordnas, dels att 2, 4 och 10 §§ lagen den 8 april 1927 örn
dödande av förkommen handling skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att 8 § sista stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock
att i lagen skall efter 11 § infogas en ny paragraf, betecknad 12 §, av nedan
angivet innehåll:
2 §•
Ansökan örn dödande av handling skall, skriftligen avfattad, ingivas till
rätten i den ort, där förpliktelsen skall fullgöras, eller, örn sådan ort ej är
nämnd i handlingen, till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara i
tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen inteckning
meddelats i fast egendom, skall ansökningen göras hos den rätt, under
vilken egendomen lyder. Är handlingen intecknad i tomträtt eller vattenfallsrätt
eller i fartyg, göres ansökningen hos vederbörande inteckningsdomstol.
Ansökan örn---godsets bestämmelseort.
Är o enligt---av dem.
4 §.
Sökanden åligger att, så vitt ske kan, örn ansökningen underrätta en var
vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av handlingen förpliktad.
Avser ansökningen handling på grund varav inteckning är meddelad,
skall den intecknade egendomens ägare, ändå att han ej är personligen
ansvarig för inteckningen, så ock den som senast, i den ordning särskilt är
stadgat, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen, där så ske kan,
underrättas örn ansökningen.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
10 §.
År handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad i fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt eller i fartyg, har rätten att föranstalta örn att
anteckning örn ansökningen samt om rättens slutliga utslag i ärendet så snart
ske kan göres i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok.
12 §.
Hava tio år förflutit från det intecknad fordringshandling, örn vilken det
ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller
eljest företedd i inteckningsärende och vill den inteöknade egendomens ägare
äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, gore
ansökan därom hos inteckningsdomstolen eller, där handlingen är intecknad i
fast egendom eller i jordbruksinventarier, hos den rätt under vilken fastigheten
lyder. Sedan ansökningen, där så ske kan, genom sökandens försorg
delgivits den senast antecknade innehavaren av handlingen, utförde rätten
offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning
av handlingen ävensom tillkännagivande att, örn någon innehar
handlingen eller har kännedom örn att den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten eller domaren göra anmälan
sist å dag som för ärendets fullföljande utsättes. Sådan dag må ej
sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens införande i allmänna tidningarna.
Finner rätten, vid prövning av ansökningen, någon omständighet ej hava
förekommit som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande
gälla, förordne rätten att inteckningen må dödas utan handlingens företeende^.
Rätten har att föranstalta örn att anteckning örn ansökningen samt örn rättens
slutliga utslag i ärendet så snart ske kan göres i fastighets- eller inteckningsboken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1863 (nr 10)
om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.
Härigenom förordnas, att § 3 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och örn kallelse å okända borgenärer skall erhålla följande ändrade
lydelse:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
§ 3.
Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär eller med
bans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens
tillvaro, gälle såsom hade fordringen hos honom bevakad blivit. Anteckning
örn innehav av inteckningshandling eller beslut, varigenom ansökan i inteckningsärende
bifalles, havé ock lika verkan emot ägare av den intecknade egendomen;
vill borgenären hålla talan emot annan öppen, bevake då sin fordran
emot denne, såsom i 1 § sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn vård
av omyndigs värdehandlingar.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 27 juni 1924 örn vård av omyndigs
värdehandlingar, vilket lagrum ändrats genom lag den 8 april 1927 (nr 91),
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
2 §•
I fråga örn inhemska värdehandlingar vare banken pliktig
1) att, örn---med honom,
8) att ombesörja anteckning örn innehav av inteckningshandling och, där
uppgift örn gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdrägt
inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren, vidtaga
laga åtgärder för fordrans vidmakthållande, samt
9) att, då---underrätta förmyndaren.
Beträffande utländska---handlingarnas förvaring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Kungl. May.ts proposition nr 100.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms>
slott den 12 januari 1934.
N ärvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn avskaffande av förnyelsen
av inteckning för fordran samt anför:
»Enligt 19 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom skall inteckning för fordran förnyas första gången inom tio år sedan
den beviljades och sedermera inom tio år från varje förnyelse. Har ansökan
örn inteckning för fordran förklarats vilande, skall likaledes inom tio
år därefter och sedermera inom vart tionde års slut ansökningen, där den fortfarande
är vilande, åter anmälas. Enligt 20 § nämnda förordning jämförd
med lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden
sker förnyelse på det sätt att fordringshandlingen i huvudskrift
uppvisas för inskrivningsdomaren. Denne meddelar därefter beslut
om förnyelse, vilket återgives i inteckningsprotokollet och fastighetsboken
eller, örn protokoll ej föres, allenast i fastighetsboken. Bevis örn förnyelsen
tecknas å handlingen. Uppvisande för förnyelse kan ock ske för annan inskrivningsdomare
än den som har att meddela beslutet. Den inskrivningsdomare
för vilken handlingen uppvisas gör i sådant fall anteckning örn uppvisandet
i inteckningsprotokollet eller särskilt protokoll samt förser handlingen
med bevis om uppvisandet. Sökanden måste därefter före tioårsperiodens
utgång ingiva utdrag av protokollet till den inskrivningsdomare som har
att meddela beslut om förnyelse. Inteckningsförordningen innehåller vidare
särskilda regler örn tillvägagångssättet vid förnyelse i det fall att inteckningshandlingen
förkommit och ansökan örn handlingens dödande blivit gjord.
I fråga om andra inteckningar i fast egendom än fordringsinteckningar blev
förnyelseplikten avskaffad genom 1875 års lagstiftning. Inteckning för nyttjanderätt,
servitut, rätt till avkomst eller dylikt gäller utan förnyelse sedan den
blivit införd i fastighetsbok.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Ett speciellt undantag från regeln att fordringsinteckning måste förnyas
finnes i 13 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga
örn förvaltning av järnväg under konkurs. I sagda lagrum stadgas att inteckning,
som till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer blivit
fastställd i järnväg, skall gälla fortfarande utan förnyelse, ändå att den
fordran, varför inteckningen meddelats, ej blivit bevakad på sätt som avses
i § 1 förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å
okända borgenärer.
Eörnyelseplikten är ej inskränkt till fordringsinteckningar i fast egendom
utan gäller jämväl beträffande inteckningar i tomträtt och vattenfallsrätt,
fartygsinteckningar, förlagsinteckningar samt inteckningar i jordbruksinventarier.
Bestämmelserna örn förnyelse av dylika inteckningar äro i det väsentliga
likartade med dem för vilka förut redogjorts (jfr 9 och 23 §§ lagen den
14 juni 1907 örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, 16 och 17 §§ lagen
den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg, 7 och 8 §§ förordningen den 13 april
1883 angående förlagsinteckning samt 7 § lagen den 3 juni 1932 örn inteckning
i jordbruksinventarier). En formell skillnad framträder därutinnan att
inteckningar i tomträtt och vattenfallsrätt samt fartygsinteckningar och förlagsinteckningar
icke handläggas av inskrivningsdomaren utan av rätten.
Den rättsliga påföljden av att fordringsinteckning icke inom föreskriven
tid förnyas är att inteckningen förfaller. Inteckningshavaren förlorar därigenom
sin säkerhetsrätt i den intecknade egendomen. För efterföljande inteckningar
innebär detta i motsvarande mån en uppryckning i avseende å förmånsrätten.
Till förnyelseinstitutet anknyter sig ytterligare en rättsverkan. Enligt
§ 3 preskriptionsförordningen avbryter förnyelsen preskription av den intecknade
fordringsrätten emot ägaren av den intecknade egendomen.
Aldre förslag om inteckningsförnyelsens avskaffande.
Förslag örn inteckningsförnyelsens avskaffande framfördes redan 1867 av
den s. k. hypotekskommittén. Det av denna kommitté utarbetade förslaget
till lag örn inskrivning i fastighetsbok innehöll en bestämmelse, enligt vilken
inskrivning av pant- eller nyttjanderätt skulle bibehålla sin giltighet intill
dess den bleve dödad.
Vid riksdagarna under tiden 1886—1917 väcktes åtskilliga motioner örn avskaffande
helt eller delvis av inteckningsförnyelsen. Rörande dessa motioner
och deras behandling i riksdagen torde få hänvisas till den utförliga redogörelse
härutinnan som lämnats i första lagutskottets utlåtande nr 32 vid
1932 års riksdag (s. 23 ff.).
I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen
av förslag till ny jordabalk föreslogs likaledes borttagande av den obligatoriska
inteckningsförnyelsen. För att så skulle kunna ske förutsatte lagberedningen
sådan omläggning av inskrivningssystemet, att fastighetsboken tillädes
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
11
självständig betydelse. Detta skulle bland annat innebära att gravationsbevis
ej längre, såsom dittills varit fallet, skulle behöva utfärdas med ledning av
protokollet utan att fastighetsboken i detta hänseende skulle utgöra laglig
grundval. Vidare förutsattes införandet av allmänna bestämmelser örn dödande
av förkommen handling.
Lagberedningen anförde härutinnan följande:
Föreskriften att penninginteckning skulle för att fortfarande gälla vid rätten
vart tionde år företes för förnyelse ställde på inteckningshavaren ett krav
på vaksamhet, vars eftersättande för honom medförde ett allvarsamt äventyr.
Utan tvingande skäl borde naturligtvis lagstiftaren icke utsätta en rättsägare
för ett äventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta fall leda till
rättens förlust. Det vore därför otvivelaktigt önskligt, att inteckningsrätten
måtte kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten medfört
därutinnan att förkomna och obrukbara handlingar efter viss tid förlorat sin
giltighet och sålunda bragts ur världen, kunde i och för sig icke berättiga till
uppställande av en sådan fordran; fördelen hade väsentligen tillfallit fastighetsägaren,
men äventyret och förlusten träffat inteckningshavaren. Däremot
hade, så länge protokollet varit den enda lagliga källan för vinnande av upplysning
örn huru en fastighet vore besvärad med inteckning, en dylik anordning
varit oundgängligen nödvändig. Att med någon grad av säkerhet utröna
huru dessa gravationer gestaltade sig skulle vara praktiskt omöjligt, örn
man därvid hade att taga hänsyn till en obegränsad tid. Genom förnyelseplikten
hade nu denna tidrymd begränsats så, att systemet blivit möjligt att
tillämpa. Annorlunda ställde sig saken, därest fastighetsboken bleve huvudurkund
och varje fastighet däri erhölle sitt särskilda upplägg. Med en sådan
anordning vore icke att befara ett sådant hopande av inskrivningar, att icke
översikten även för en längre tidrymd skulle ställa sig lätt. Det avgörande
skälet för förnyelsepliktens bibehållande hade därmed bortfallit. _ Borttoges
förnyelseplikten, måste naturligtvis beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens
företeende få inteckningen hävd i sådana fall, där handlingen icke
kunde skaffas tillrätta. En sådan anordning vore emellertid påkallad även
och ej minst i inteckningshavarens intresse; denne vore förvisso icke skyddad
därigenom att en bortkommen inteckning efter viss tid ’självdoge’. Den som
förlorat handlingen borde genom handlingens dödande sättas i tillfälle att trots
förlusten komma i utövning av sin å handlingen grundade rätt. Anordnades
ett dylikt mortifikationsförfarande så, att det å ena sidan praktiskt sett. uteslöte
möjligheten av ett bedrägligt förfarande, men å.andra sidan icke gjorde
uppgiften för den, som ville få den förlorade handlingen dödad, alltför betungande,
skulle därigenom den fördel, som i detta hänseende varit förbunden
med förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt ersatt.
Lagberedningen föreslog vidare, i ändamål att förebygga risken av att inteckningshandling
bleve dödad utan inteckningshavarens vetskap, ett särskilt
stadgande, som innebar rätt för inteckningshavaren att få i fastighetsboken
anmärkt, att han innehade handlingen. En sådan anmärkning skulle för inteckningshavaren
medföra den trygghet att efter det anmärkningen skett dödning
icke skulle kunna ske utan hans hörande. Förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar blev under medverkan av lagberedningen utarbetat
av särskilda kommitterade, vilka avgåvo betänkande den 31 december 1907.
Lagberedningens förslag till ombildning av inskrivningsväsendet kunde av
olika anledningar ej omedelbart upptagas till slutlig behandling. Då 1907
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
års förslag till lag om dödande av bortkomna handlingar i vissa hänseenden
sammanhängde med föreslagna ändringar i inskrivningsväsendet, fick jämväl
frågan örn införande av ett allmänt mortifikationsinstitut tills vidare
anstå. De av lagberedningen angivna förutsättningarna för inteckningsförnyelsens
avskaffande blevo sålunda icke omedelbart uppfyllda. I detta hänseende
ha emellertid under det senaste decenniet inträffat betydelsefulla förändringar.
Reformer som underlätta inteckiiingsförnyelsens avskaffande.
Genom bestämmelserna i kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis — sedermera ersatt genom kungörelse i
samma ämne den 13 februari 1925 — har skapats möjlighet att utfärda gravationsbevis
med ledning endast av inteckningsboken. I kungörelsen stadgades
skyldighet för häradshövding att verkställa granskning, dels huruvida vad under
de tio sista åren före granskningens avslutande i inteckningsprotokollet
influtit av beskaffenhet att skola i inteckningsbok antecknas blivit där rätteligen
infört, dels ock huruvida samtliga i inteckningsboken beträffande nämnda
tid gjorda införingar ägde motsvarighet i protokollet. Detta arbete skulle
vara färdigt före utgången av år 1927. Sedan dess åligger det häradshövding
att inom viss tid efter varje års början ha granskat de under föregående
år gjorda införingarna. Sedan sådan granskning ägt rum -— varom bevis tecknas
i inteckningsböckerna — är den som utfärdar gravationsbevis befriad från
skyldigheten att genomgå inteckningsprotokollen, såvitt angår tiden före granskningens
avslutande. Dessa bestämmelser äga motsvarande tillämpning beträffande
rådhusrätt.
Genom lagen den 8 april 1927 örn dödande av förkommen handling infördes
i vårt land ett allmänt mortifikationsinstitut. Sagda lag äger, med vissa
särskilt angivna undantag, tillämpning å alla handlingar, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan
förpliktelse. Såsom exempel på handlingar av angivet slag nämnes i främsta
rummet löpande skuldebrev. Yad angår intecknade förskrivningar omfattar
lagen emellertid icke endast sådana som äro av löpande beskaffenhet utan även
förskrivningar som äro ställda till viss man.
Med avseende å förfarandet gäller enligt mortifikationslagen att den som
söker dödande av viss handling skall till rätten ingiva en avskrift av handlingen
eller sådan uppgift om dess innehåll, som är nödig för dess säkra igenkännande.
Sökanden har vidare att, såvitt ske kan, örn ansökningen underrätta
envar, vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av
handlingen förpliktad. Beträffande intecknad förskrivning är denna underrättelseplikt
i så måtto vidsträcktare att den intecknade egendomens ägare,
där så ske kan, skall underrättas, även om han ej är personligen ansvarig
för inteckningen. Innan beslut i saken meddelas, äger rätten förelägga sökanden
att förebringa utredning örn viss omständighet som finnes kunna in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
13
verka på saken eller att med ed bekräfta riktigheten av lämnad uppgift. Har
sökanden visat sannolika skäl, att handlingen för honom förstörts eller eljest
förkommit, utfärdar rätten offentlig stämning, däri tillkännagives att örn någon
innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll han bör inom viss tid —
som kan sättas till minst ett och högst två år från det stämningen införts i
allmänna tidningarna — göra anmälan hos rätten eller domaren. Den offentliga
stämningen kungöres i viss föreskriven ordning; den skall bland annat
införas i fyra bestämda nummer av allmänna tidningarna. Innan ansökningen
sedermera företages till slutligt avgörande, äger rätten förelägga sökanden
att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga stämningens utfärdande
inträffat omständighet som kan tjäna till upplysning i saken, såsom
att ränta eller vinstutdelning uppburits eller krav eller påminnelse skett hos
gäldenären. Finner rätten någon omständighet ej hava förekommit, som utvisar
att handlingen finnes i behåll eller giver skälig anledning till antagande
att så är fallet, meddelar rätten beslut örn handlingens dödande.
Att en handling dödas innebär att, örn handlingen mot förmodan skulle finnas
i behåll, dess innehav icke längre utgör något bevismedel eller grundar
någon rätt för den som har eller kan få handlingen i sin besittning. Däremot
medför mortifikationen naturligen icke att rättigheten såsom sådan upphör.
Fastmera har mortifikationen den positiva verkan att den som förlorat handlingen
sättes i stånd att utan hinder av att handlingen ej kan företes göra
gällande den rätt som kunnat grundas på handlingen. Lagen stadgar tillika
skyldighet för den, som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit
utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller eljest häftar för utfästelsen,
att utfärda ny handling som svarar mot den dödade.
Beträffande skuldebrev för vilket inteckning fastställts gäller enligt 8 §
sista stycket mortifikationslagen den särskilda regeln, att slutligt beslut i dödningsärende
ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit.
Detta stadgande fanns ej upptaget i det lagförslag som av Kungl.
Majit framlades för 1927 års riksdag. I samband med lagförslagets behandling
i riksdagen väcktes emellertid inom första kammaren en motion, nr 122,
av herr Bissmark, som däri anförde följande:
Med avseende å skuldebrev, för vilket inteckning meddelats, syntes dödningsrätten
icke vara nödvändig i samma mån som för andra skuldebrev, åtminstone
icke så vitt avsåge själva panträtten. Skyldigheten att inom viss
tid förnya inteckningen möjliggjorde exempelvis för fastighetens ägare, om
handlingen för honom förkommit, att få fastigheten frigjord från inteckningen,
och i många fall innebure detta, att såväl ägaren av fastigheten som
skuldebrevets utfärdare bleve fri jämväl från den personliga ansvarigheten.
Det syntes under sådana förhållanden, som om skäl förelåge att med avseende
å intecknat skuldebrev åtminstone skärpa förutsättningarna för dödningen.
Genom en bestämmelse, att dödning av inteckningshandlingen icke finge ske,
förrän det visat sig att förnyelse icke ägt rum inom den i lag stadgade tiden,
förhindrade man, att en formellt giltig men dödad inteckning svikligen
utprånglades, ävensom att en inteckningshavare, som omsorgsfullt förvarade
sin inteckning och tillsåge, att den bleve behörigen förnyad, ändock bleve berövad
sin rätt på grund av svekfullt förfarande av t. ex. fastighetens ägare.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Rätten att (löda skuldebrevet komme ändock alltid att vara av betydelse för
en inteckningshavare, som förlorat inteckningen, enär han därigenom kunde
bevara sin panträtt. På grund härav hemställdes, att riksdagen, därest propositionen
i övrigt godkändes, måtte vidtaga den ändring, att det för dödning
av skuldebrev, till säkerhet för vilket inteckning meddelats, stadgades
att domstolens beslut icke finge meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse
i vederbörlig ordning tilländagått.
I det utlåtande, nr 16, som första lagutskottet avgav över lagförslaget, avstyrktes
motionen. Såsom skäl anfördes, att därest någon som förlorat en inteckningshandling
kunde förebringa erforderlig bevisning örn att den förstörts
eller eljest förkommit syntes han med fog kunna kräva att få handlingen
dödad jämväl före förnyelsetidens utgång. Å andra sidan hade den som förvärvade
en inteckning eller beviljade lån mot säkerhet av inteckning möjlighet
att ur gravationsbeviset inhämta upplysningar rörande eventuella mortifikationsåtgärder
och vore sålunda bättre skyddad mot rättsförlust än förvärmare
av andra handlingar. Mot lagutskottets beslut reserverade sig fyra
ledamöter, vilka ansågo att motionen borde bifallas. Enligt reservanternas
mening krävde omsorgen om inteckningsväsendet, att man med avseende å
skuldebrev för vilket inteckning meddelats omgärdade dödningsrätten med särskilda
garantier. Det förhållandet att ett dylikt skuldebrev icke inom i lag
föreskriven tid uppvisades för domstol för vinnande av inteckningsförnyelse
utgjorde ett kraftigt stöd för ett av sakägare framställt påstående att skuldebrevet
förkommit. Reservanternas mening segrade i båda kamrarna.
Den omständigheten att mortifikation av inteckningshandling ej kan ske
före förnyelseperiodens utgång innebär icke, att in teckningsrätten måste hava
upphört före mortifikationsbeslutet. Enligt 20 § inteckningsförordningen kan
nämligen den som sökt dödande av förkommen inteckningshandling genom att
före förnyelseperiodens utgång ingiva den offentliga stämningen i avskrift
bevara sin rätt att få inteckningen förnyad. Örn inteckningshandlingen sedermera
dödas och beslutet därom vinner laga kraft eller örn handlingen återfinnes
och företes i mortifikationsärendet, skall inteckningen efter anmälan
förklaras förnyad den dag den offentliga stämningen ingavs. Genom mortifikationsbeslutet
upphör den förkomna handlingen att vara bärare av inteckningsrätten.
Denna rätt kan överflyttas på ny handling, som den intecknade
egendomens ägare enligt vad förut nämnts är skyldig att utfärda. Den nya
handlingen skall på begäran förses med bevis att den medför den inteckningsrätt
som tillkommit den dödade handlingen.
Beträffande handling som är intecknad i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt
eller fartyg gäller slutligen att anteckning örn ansökan och utslag
i mortifikationsärende skall så snart ske kan göras i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken. Därigenom blir det möjligt för deD som beviljar
lån mot säkerhet av sådan inteckning att ur gravationsbeviset inhämta upplysningar
rörande eventuella mortifikationsåtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
15
Nyare förslag örn rätt att låta anteckna innehav av inteckningshandling.
För att bereda skydd mot obehörig mortif ika tion hade lagberedningen, såsom
tidigare nämnts, föreslagit att inteckningshavaren skulle berättigas att
efter anmälan få innehavet av handlingen antecknat i fastighetsboken. Införandet
av dylik anmälningsrätt är ett i viss mån självständigt spörsmål, som
varit föremål för övervägande även utan samband med frågan örn inteckningsförnyelsens
avskaffande.
I ett den 10 december 1925 avgivet utlåtande över ett till grund för nu gällande
lag örn dödande av förkommen handling liggande, av särskilda sakkunniga
utarbetat förslag i ämnet hemställde Sveriges fastighetsägareförbund att
lagförslaget måtte åtföljas av lagstiftning som upphävde föreskriften örn inteckningsförnyelse
samt att lagförslaget måtte fullständigas med bestämmelser,
som innebure större trygghet för inteckningshavare att inteckning ej utan
innehavarens medgivande kunde dödas. I sistnämnda hänseende förordades
ett anmälningsinstitut förbundet med rätt för inteckningshavaren att genom
domstolens försorg erhålla underrättelse örn ifrågasatt dödningsförfarande.
I skrivelse den 21 april 1926 hemställde advokaten Helge Richter i Stockholm
att hos överexekutor måtte inrättas ett särskilt register för inregistrering
av inteckningar samt inteckningshavares namn och adresser. Syftet härmed
var i främsta rummet att tillförsäkra inteckningshavaren att av överexekutor
erhålla underrättelse örn exekutiva åtgärder i avseende å den intecknade
fastigheten. I skrivelsen framhölls tillika att den föreslagna registreringen
skulle möjliggöra inteckningsförnyelsens avskaffande, över skrivelsen infordrades
yttranden från överexekutorerna samt vissa sammanslutningar. Det
i skrivelsen framställda förslaget avstyrktes av de flesta överexekutorer. Såsom
skäl för avstyrkandet åberopades huvudsakligen, att den föreslagna registreringen
skulle kräva mycket arbete för överexekutorerna och draga avsevärda
kostnader. Åtskilliga överexekutorer ansågo dock att anmälningsrätten skulle
kunna bliva till gagn för inteckningshavaren, i det att denne vunne ökad
trygghet mot faran att den intecknade fastigheten försåldes exekutivt utan
hans vetskap. Därest anmälningsrätt infördes, borde emellertid registreringen
omhänderhavas av domstolarna; det vore merendels nödvändigt att vid registreringens
verkställande hava tillgång till fastighetsböckerna. Sveriges advokatsamfund,
Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund
ställde sig i princip välvilliga till förslaget. Advokatsamfundet uttalade att
den föreslagna anmälningsrätten kunde medföra icke oväsentliga fördelar men
att registreringsförfarandet borde kunna anordnas på ett mera praktiskt sätt
än vad förslagsställaren tänkt sig. I fråga om sättet för registreringsförfarandets
anordnande förordade advokatsamfundet, att hos varje överexekutor eller
hellre å varje domstolskansli skulle uppläggas ett kortregister. För varje anmäld
inteckning skulle utskrivas ett kort, och korten skulle inordnas i hyllor
efter inteckningarnas tids- och paragrafföljd. örn kortregistret fördes å domstolskansli,
borde i det gravationsbevis som utfärdades i och för en exekutiv
auktion tecknas uppgift, huruvida någon av de i gravationsbeviset upptagna
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
inteckningarna blivit anmäld och i så fall av vem och under vilken adress, och
skulle det åligga överexekutor att efter erhållande av gravationsbeviset lämna
erforderliga underrättelser till inteckningshavarna. Svenska bankföreningen
ansåg att registreringen komme att innebära ökad trygghet för inteckningshavarna
men framhöll att syftet härmed kunde på ett bättre sätt tillgodoses genom
att inteckningshavare berättigades att få anmärkt i fastighetsboken att
han innehade inteckningshandlingen. Fastighetsägareförbundet fann registreringen
innebära en stor fördel och tillstyrkte förslagets genomförande.
En av Sveriges fastighetsägareförbund utsedd kommitté föreslog i skrivelse
till Kungl. Majit den 1 oktober 1927 vissa åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning.
I skrivelsen berördes bland annat frågan örn införande av
anmälningsrätt av ifrågavarande slag. Genom anmälningsrätten skulle enligt
kommitténs mening beredas möjlighet att i viss mån kontrollera, huruvida
falska inteckningsreverser funnes utelöpande, och att avhålla förfalskare från
brottets begående genom den risk för snar upptäckt, som de löpte genom anmälan
från två eller flera personer örn innehav av en och samma inteckning.
I fråga örn anordnandet av en dylik anmälningsrätt syntes två vägar framkomliga,
nämligen antecknande av anmälningarna i ett särskilt register eller
i inteckningsboken (fastighetsboken). Vare sig anmälningsrätten anordnades
på ena eller andra sättet måste emellertid enligt kommitténs mening tillses, att
antecknandet av nya och avförandet av förut anmälda innehavare skedde under
betryggande former, och i detta hänseende uppställde sig sådana frågor
som huruvida anteckningen skulle få göras utan vidare eller endast i samband
med en förklaring från den förre innehavaren, att inteckningen av honom till
den anmälningssökande överlåtits, huruvida icke rent av inteckningshandlingarnas
uppvisande måste göras till villkor för anteckning örn anmälan, huruvida
bevis örn anmälan borde tecknas å skuldebrevet, huruvida och på vad sätt
registret skulle vara tillgängligt för allmänheten m. m. Då dylika frågor syntes
kommittén kräva närmare utredning, och man hade skäl att antaga, att
systemet även i sin enklaste form komme att medföra ej obetydliga kostnader,
ansåg kommittén att tanken på dylik anmälningsrätt tills vidare borde övergivas.
Sakkunniga 1930.
I det av särskilda sakkunniga den 3 december 1930 avgivna betänkandet
med förslag till lag örn handläggning av inskrivning särenden m. to.1 upptogs
frågan ånyo och framställdes förslag örn inteckningsförnyelsens avskaffande.
De sakkunniga ansågo sig emellertid böra förorda, att förnyelseplikten bibehölles
under ytterligare en tioårsperiod i fråga örn redan beviljade inteckningar.
Örn inteckning för fordran blivit meddelad eller förnyad efter det lagen
örn handläggning av inskrivningsärenden trätt i kraft, skulle inteckningen sedermera
gälla utan förnyelse. Såsom en konsekvens av förnyelsens borttagande
föreslogo de sakkunniga upphävande av den bestämmelse i mortifikationslagen,
enligt vilken beträffande intecknat skuldebrev slutligt beslut i dödningsärende
ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens förnyelse tilländalupit.
1 Statens off. utredn. 1930: 29.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
17
För att förebygga risken att en inteckningshandling skulle kunna dödas utan
inteckningshavarens vetskap föreslogo de sakkunniga, att inteckningsliavare
skulle berättigas att med uppvisande av inteckningshandlingen få antecknat i
fastiglietsbokeu att han innehade handlingen. Till motivering av vad sålunda
föreslagits anförde de sakkunniga bland annat:
Förnyelsetvånget vore till ett icke ringa men för fastighetskrediten. Detta
framför allt i följande avseenden.
1) Förnyelsetvånget ställde på inteckningshavaren ett krav på vaksamhet,
som vore ägnat att för gemene man göra inteckningen till ett mindre begärligt
kreditobjekt än vad eljest skulle vara fallet. Detta vaksamhetskrav betydde
för banker och låneinrättningar ett ökat arbete och ökade omkostnader.
2) Förnyelsetvånget medförde en allvarsam risk för inteckningshavaren. I
händelse av underlåten förnyelse förlorade inteckningshavaren sin säkerhet
samtidigt som fastighetsägaren gjorde en obehörig vinst. Erfarenheten visade,
att de fall då en inteckningshavare glömde att låta förnya sin inteckning
vore rätt vanliga. Och även om en sådan glömska, tack vare medgörlighet från
fastighetsägarens sida, icke skulle leda till ekonomisk förlust för inteckningshavaren,
så vållades därigenom alltid bekymmer och besvär, och de nya inteckningshavare
som under mellantiden tillkommit, liksom eventuell ny ägare
av fastigheten, kunde icke alltid tänkas villiga att utan vidare medverka till
att innehavaren av den självdöda inteckningen återfinge sin förlorade rätt i
obeskuret skick. Vanligen drabbade inteckningsrättens förlust just sådana
personer, för vilka förlusten på grund av deras ekonomiska förhållanden vore
mest kännbar.
3) Inteckningshandlingens företeende vid domstol vart tionde år beredde
inteckningshavaren ett extra besvär ävensom en viss risk för att handlingen
förkomme.
Något avgörande skäl för förnyelsepliktens bibehållande syntes icke längre
kunna påvisas. Tack vare fastighetsböckerna vore förnyelserna icke längre av
betydelse för möjligheten att lämna upplysning om en fastighets gravationer.
Den även efter fastighetsböckernas tillkomst gällande regeln, att gravationsbeviset
skulle utfärdas med ledning av protokollen, vore numera upphävd. På
grund av vissa praktiska hänsyn torde det dock vara lämpligt att förnyelseplikten
provisoriskt bibehölles under ytterligare en tioårsperiod, åtminstone
beträffande de inteckningar som redan funnes. Härvid komme särskilt i betraktande,
att förnyelsernas borttagande måste medföra en väsentlig reducering
av de till innehavarna av domarämbetena utgående sportlerna, en förlust,
som icke kunde kompenseras genom förhöjd lösen i andra inskrivningsärenden.
I förevarande sammanhang kunde icke rätt gärna utredas, på vad sätt denna
sportelminskning skulle kunna gottgöras. Frågan torde lämpligen böra lösas
i samband med en framdeles skeende allmän lönereglering med åtföljande omläggning
av sportelväsendet. Härtill komme att förnyelseplikten kunde vara
till viss praktisk nytta under inskrivningsväsendets omläggning, närmast i
fråga om inrättandet av akter men eventuellt även vid uppläggande av nya
fastighetsböcker. Slutligen erinrades örn den till skydd mot inteckningsförfalskning
givna föreskrift i stäpipelförordningen, att varje skuldebrev för vilket
inteckning beviljats före utgången av år 1928 skulle, då det för förnyelse
eller annan åtgärd ingåves till rätten, förses med särskild inteckningskontrollstämpel.
Bibehölles förnyelseplikten, bleve på sätt med nämnda stadgande
åsyftats alla äldre skuldebrev före år 1939 försedda med inteckningskontrollstämplar.
1 motsatt fall skulle det under obegränsad tid framåt förekomma
inteckningar, som saknade sådan stämpel.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 100.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Yttranden över 1930 års sakkunnigas förslag.
Över de sakkunnigas betänkande avgåvos yttranden av dombavandena, rådhusrätterna,
hovrätterna, länsstyrelserna, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen
efter överlantmätarnas hörande, fastighetsregisterkommissionen, Dalautredningen,
riksarkivet, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen,
arméförvaltningens fortifikationsdepartement, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska kommunaltekniska föreningen.
De sakkunnigas förslag i förevarande del tillstyrktes eller lämnades utan
erinran av ett trettiotal domhavande, varemot häradshövdingföreningen, med
vilken flertalet domhavande instämde, ställde sig avvisande.
Häradshövding föreningen anförde till stöd för sin mening följande:
De skäl, som anförts för avskaffandet av skyldigheten att förnya inteckning
för fordran, hade icke för föreningen verkat övertygande, varför föreningen
för sin del avstyrkte förändring härutinnan. Det mortifikationsförfarande,
som bleve nödvändigt i händelse förnyelseplikten upphörde, kunde
medföra ej ringa risk för inteckningshavare, och det borde ej förglömmas,
att det i landsorten ej vore alldeles ovanligt, att en inteckning, som fastighetsägaren
inlöst, av honom förstördes utan föregående dödning, örn han ansåge
sig ej vidare behöva den i lånesyfte. "Vidare kunde det ifrågasättas, örn
besväret med anmälan örn innehav bleve synnerligen mindre än med förnyelse.
Den föreslagna bestämmelsen örn dylik anmälan syntes böra kompletteras
med föreskrift att bevis om anteckning örn innehav skulle tecknas å handlingen,
så att efterföljande innehavare finge kännedom därom.
Några domhavande betonade särskilt faran av att fastigheter i följd av
förnyelsepliktens borttagande kunde komma att besväras av inteckningar, vilka
icke kunde i vanlig ordning dödas, enär de intecknade skuldebreven, förstörts
eller förkommit. Det vore ingalunda säkert att omständigheterna alltid
vore sådana att mortifikationsförfarande med avseende å inteckningshandlingen
kunde åvägabringas. I alla händelser vore det förenat med betydande
besvär och kostnader att anlita en sådan utväg. Örn inteckningarna
icke efter viss tids förlopp automatiskt bortfölle, komme det i många fall att
för fastighetsägaren uppstå ökade hinder och svårigheter i fråga örn fastigtens
belånande och försäljning. Från vissa håll framhöllos de olägenheter,
som kunde uppkomma genom anhopning i fastighetsböckerna av ''dott stoff’.
En domhavande erinrade särskilt att för dödande av gemensam inteckning
fordrades samtycke av alla fastighetsägarna; sådant samtycke kunde mången
gång praktiskt sett vara omöjligt att erhålla. Ett par domhavande gjorde
gällande att förnyelsen vore ägnad att förekomma inteckningsförfalskning;
örn ett intecknat skuldebrev förfalskats, måste detta i regel upptäckas vid
förnyelseförsök av inteckningen. En domhavande framhöll att förnyelsens
verkan att avbryta preskription av fastighetsägarens personliga ansvar för
den intecknade fordringen syntes vara av stor betydelse för fastighetskrediten;
att på annat sätt avbryta preskriptionen kunde vara svårt nog. Slut
-
Kungl. Majlis proposition nr 100.
19
ligen erinrades från vissa håll, att faran för rättsförlust genom försummad
förnyelse vore jämförelsevis ringa, enär förnyelseplikten varit gällande under
lång tid och alltså torde vara känd av allmänheten.
Förnyelsepliktens borttagande tillstyrktes eller lämnades utan erinran av
inemot trettio rådhusrätter. Stadsdomar för erling en — med vilken ett trettiotal
rådhusrätter instämde — medgav i princip det riktiga i förnyelsepliktens
borttagande men ansåg närmare utredning erforderlig angående konsekvenserna
därav, särskilt i vad anginge reformens inverkan på de till domarämbetenas
innehavare utgående sportlerna. Inemot tjugu rådhusrätter ställde
sig däremot avvisande.
Av sistnämnda rådhusrätter grundade flera sitt avstyrkande på farhågan
att det erforderliga mortifikationsförfarandet kunde bliva skadligt för fastighetskrediten.
Skulle förnyelsetvånget avskaffas, måste å ena sidan, till garanti
för vederbörande inteckningshavare, fordras särskilt stränga bestämmelser
för ett intecknat skuldebrevs dödande, men å andra sidan, till undvikande
av att en fastighet för all framtid behäftades med inteckningar som icke
kunde utnyttjas, krävas möjlighet att, då intecknat skuldebrev förstörts eller
förkommit, få inteckningen dödad. Åtskilliga rådhusrätter betonade att inteckningsförnyelsen
vore till fördel för fastighetsbokföringen; genom underlåten
förnyelse utrensades betydelselöst material från fastighetsböckerna. En
rådhusrätt framhöll särskilt, att förnyelsen i olika hänseenden erbjöde möjlighet
till kontroll; vid förnyelsen kontrollerades att inteckningsbeviset överensstämde
med införingen i fastighetsboken och att de påteckningar, som efter
exekutiva auktioner blivit av vederbörande auktionsförrättare gjorda å inteckningshandlingen,
korresponderade med motsvarande anteckningar i fastighetsböckerna.
Vidare innebure förnyelsetvånget bästa möjligheten till kontroll
mot inteckningsförfalskning. En rådhusrätt erinrade att efter förnyelsepliktens
avskaffande särskilda åtgärder bleve erforderliga för att skaffa bevis
för preskriptionens avbrytande i avseende å alla pantförskrivna inteckningsreverser.
Räntebetalningar och amorteringar avsåge nämligen vid inteckningslån
allmänt omslagsreverserna. Anskaffandet av sådana bevis skulle
ofta för banker och andra inteckningshavare medföra större kostnader och i
varje fall kräva mera besvär än inteckningsförnyelsen — med ett osäkerhetsmoment
dock kvarstående. Konsekvensen fordrade att med förnyelsernas
avskaffande intecknade skuldebrev undantoges från preskription i avseende å
fastighetsägarens personliga betalningsansvar. Ett par rådhusrätter ansågo
att anmälan örn innehav endast i ringa mån undanröjde risken för obehörig
mortifikation. Från vissa håll framhölls att anmälan örn innehav komme att
få en opåräknat vidsträckt användning; antalet dylika anmälningar komme
möjligen att överstiga antalet förnyelser. Ett antal rådhusrätter uttalade
betänkligheter med hänsyn till att anteckningar örn innehav kunde komma
att i allt för hög grad inkräkta på utrymmet i fastighetsboken.
Vissa rådhusrätter ansågo däremot införandet av anmälningsrätt i och för
sig vara en önskvärd reform. Sålunda framhöll rådhusrätten i Hälsingborg,
att det enligt vunnen erfarenhet skulle vara synnerligen lämpligt, örn i grava
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
tionsbevis som av överexekutor rekvirerades kunde införas anteckningar om
ägarna till respektive inteckningar. För allmänheten och ej minst kreditinstituten
skulle en sådan anordning innebära en väsentligt ökad trygghet och ej
oväsentliga kostnadsbesparingar. Rådhusrätten i Malmö ifrågasatte införande
av skyldighet för inskrivningsdomaren att i rekommenderat brev underrätta
inteckningshavarna örn antecknade förändringar i avseende å den intecknade
fastigheten. Att en inteckningshavare bereddes tillfälle att hållas underkunnig
örn förändringar med panten, syntes vara ett allmänt intresse.
Inteckningsförnyelsens avskaffande tillstyrktes av samtliga hovrätter.
Svea hovrätt yttrade följande:
,Vad beträffade det föreslagna avskaffandet av skyldigheten att förnya penninginteckning
syntes det hovrätten uppenbart, att en sådan lagändring vöre
högeligen önskvärd ur rättssäkerhetens synpunkt. För den naturliga rättskänslan
måste det te sig stötande att en av förbiseende eller glömska vållad
försummelse att förnya en inteckning skulle kunna medföra en esomoftast allvarlig
risk för inteckningshavaren samt en helt opåräknad och omotiverad
vinst för fastighetsägaren eller senare inteckningshavare. Inteckningsförnyelsernas
bortfallande medförde, såsom de sakkunniga framhållit, att en bortkommen
inteckningshandling måste kunna i samma ordning som annat
fordringsbevis dödas, något som enligt gällande lagstiftning ej läte sig göra;
men risken av att tillåta ett dylikt förfarande vore helt visst föga avsevärd
och kunde förebyggas genom den av de sakkunniga förordade utvägen att
låta inteckningshavaren få sitt innehav antecknat i fastighetsboken. Vad som
emellertid ej borde förbises vore angelägenheten av att innan den nya ordningen
trädde i kraft sörja för att den minskning i sportler för vederbörande
befattningshavare, som kunde bliva en följd av reformen, icke komme att,
tili förfång för rättsväsendet, alltför hårt drabba vissa av dessa befattningshavare.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll att anmälningarna örn innehav
säkerligen komme att bliva talrika. Flertalet inteckningar vore belånade
i banker och andra kreditinstitut och växling i innehav förekomme ej sällan
åtminstone beträffande de i affärsbanker belånade inteckningarna. Vederbörande
an svar sha vande torde ej anse sig kunna underlåta att göra anmälan örn
innehav och ej heller att begära bevis därom att biläggas låneakten.
Avskaffandet av inteckningsförnyelsen förordades eller lämnades utan
erinran av samtliga länsstyrelser utom två.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrade:
I samband med reformen av inskrivningsväsendet hade de sakkunniga föreslagit
avskaffande av inteckningsförnyelsen. Att så skedde måste utan tvekan
betecknas såsom synnerligen önskvärt. Det krav på inteckningshavarens
vaksamhet som förnyelsetvånget innebure måste, såsom de. sakkunniga. påpekat,
göra inteckningen mindre begärlig som kreditobjekt, till följd av risken
för en rättsförlust vid uraktlåten inteckningsförnyelse. Att förlust pa sadant
sätt uppkomme för inteckningshavare torde icke vara särskilt ovanligt. . Det
syntes uppenbart, att lagstiftningen endast i nödfall bordett sätta inteckningshavaren
för en dylik risk. Med hänsyn därtill och da, såsom de sakkunniga
framhölle. något avgörande skäl för förnyelsetvangets bibehållande numera
icke förelåge, syntes det länsstyrelsen icke finnas anledning att, pa sätt före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
21
slagits, låta förnyelseplikten upphöra först efter en period av tio år. De skäl,
som de sakkunniga åberopat till stöd för en dylik anordning, förefölle synnerligen
svaga. Huvudskälet syntes vara att vederbörande domare skulle lida
minskning i sina sportelinkomster. Att enbart av denna anledning bibehålla
förnyelsetvånget kunde enligt länsstyrelsens mening knappast försvaras. För
övrigt syntes den befarade sportelminskningen åtminstone delvis kompenseras
genom den minskning i utgifter för skrivhjälp, som det nya inskrivningssystemet
beräknades medföra, samt ökning av antalet dödningsärenden. Att
ett temporärt bibehållande av förnyelsetvånget, såsom de sakkunniga förmenade,
skulle medföra någon verklig praktisk fördel kunde länsstyrelsen ej finna.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalade att anteckning örn innehav syntes
få stor betydelse för fastigbetskrediten, för vilken avsaknaden av ett register
över innehavare av inteckningar hittills varit till avsevärt men.
Sveriges advokatsamfund, Svenska sparbanksföreningen och Svenska bankföreningen
tillstyrkte borttagandet av förnyelseplikten.
Advokatsamfundet yttrade:
Den föreslagna avskrivningen av inteckningsförnyelseinstitutet torde innebära
ett av den rättssökande allmänheten efterlängtat steg mot förenkling och
ökad trygghet.
Anteckning örn innehav av inteckningshandling innebure givetvis ett effektivt
skydd för en inteckningshavare, som önskade säkerställa sig mot rättsförlust
genom en av honom förbisedd mortifikationsåtgärd. Förfarandet, av vilket
säkerligen så gott som varje förtänksam inteckningshavare skulle komma
att använda sig, syntes emellertid komma att bliva en både besvärlig och kostsam
procedur, vilken dessutom vore behäftad med en av förnyelseinstitutets
nackdelar, nämligen en viss risk att inteckningshandlingen i sammanhang med
företeendet förkomme. Och vidare vore det icke alltid endast inteckningshavaren
själv, som kunde vilja skaffa sig garanti för att inteckningen icke utan
varsel dödades. Samma intresse kunde förefinnas hos borgensmän för ett inteckningslån
eller andra, som av en eller annan anledning vore beroende av
en intecknings giltighet utan att vara i faktisk besittning av densamma. Med
hänsyn till de anförda förhållandena syntes en sådan registreringsanordning,
som advokatsamfundet föreslagit i sitt till chefen för justitiedepartementet avgivna
yttrande1 över förutnämnda av advokaten Helge Richter gjorda framställning
rörande lagstiftningen med avseende å inteckningar, innebära en lösning
av problemet örn skydd för inteckningshavare mot rättsförlust genom
mortifikation, som syntes böra till övervägande upptagas.
Svenska sparbanksföreningen uttalade att avskaffandet av inteckningsförnyelsen
måste från sparbankernas synpunkt hälsas med odelad tillfredsställelse.
Jämväl möjligheten för inteckningshavare att få sitt innehav av inteckningshandling
antecknat i fastighetsboken skulle innebära en välkommen
förmån för sparbankerna.
Svenska bankföreningen ansåg sig böra uttala sin synnerliga tillfredsställelse
över att förslag väckts örn inteckningsförnyelsens avskaffande. Föreningen
beklagade att denna reform icke förordats till omedelbart genomförande.
Då vad de sakkunniga anfört till stöd för förnyelsepliktens bibehållande under
ytterligare en tioårsperiod icke syntes lia den tyngd att ett sådant dröjsmål
därav borde föranledas, hemställde föreningen om förnyelsepliktens avskaffande
samtidigt med inskrivningsreformens genomförande.
Jfr sid. 15.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa inkom med utlåtande från en
ledamot av kassans styrelse. Denne hade ställt sig tveksam till frågan örn
lämpligheten av inteckningsförnyelsens avskaffande samt ansett att en dylik
reform borde genomföras först i samband med en allmän revision av inteckningslagstif
tningen.
Riksdagen 1932.
Frågan örn förnyelsepliktens borttagande blev ej upptagen till behandling
vid utarbetandet inom justitiedepartementet av förslagen till de nya lagarna
rörande inskrivningsväsendet. I den proposition, nr 108, varigenom dessa förslag
underställdes 1932 års riksdag, uttalade departementschefen, att han funnit
förslagen böra begränsas till den formella sidan av inskrivningsväsendet
och att han i överensstämmelse med denna uppfattning icke ansett sig böra
framlägga förslag örn förnyelsepliktens borttagande.
Med anledning av nämnda proposition väcktes inom första kammaren en motion,
nr 312, däri hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utarbetande och framläggande för 1933 års riksdag av förslag till
bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande. I motionen åberopades
de skäl som anförts i det av 1930 års sakkunniga avgivna betänkandet.
Med anledning av yttrandena över de sakkunnigas förslag anfördes vidare:
De erinringar, som från skilda håll framställts emot förnyelsetvångets avskaffande,
syntes icke vara av alltför vägande beskaffenhet. Den vanligaste
invändningen syntes vara den, att förnyelsetvånget skulle underlätta utrensning
från fastighetsboken av betydelselösa inteckningar. När det gällde penninginteckningar,
kunde emellertid, såsom redan de sakkunniga framhållit, förnyelsetvångets
inflytande i detta hänseende icke vara stort. Invändningen
måste för övrigt i och för sig vara av underordnad betydelse. Vad anginge
de enstaka fall, då en inteckningshandling förkommit eller förstörts, vore det
visserligen riktigt, att förnyelseinstitutet beredde fastighetsägaren en utväg
att få inteckningen avförd ur fastighetsboken. I flertalet dylika fall skulle
emellertid fastighetsägaren vara bättre ställd, därest han hade möjlighet att
utan avvaktan av förnyelsetidens utgång erhålla mortifikation av handlingen.
Den från vissa håll uttalade farhågan att mortifikationen skulle kunna giva
upphov till viss risk för dödning av inteckningshandling utan inteckningshavarens
vetskap torde icke förtjäna större avseende, då en sådan risk — som i
realiteten torde vara minimal — helt kunde förebyggas genom anmälan örn
innehav av handlingen. En sådan anmälningsprocedur kunde säkerligen anordnas
på ett sätt, som icke beredde inteckningshavaren något nämnvärt besvär.
Här torde böra understrykas, att anmälan örn innehav i flera hänseenden
kunde bliva till nytta för fastighetskrediten. När vid exekutiv auktion inteckningshavare
skulle underrättas, kunde det vara till stor lättnad att hava
inteckningshavarnas namn tillgängliga. Anmälningsrätten torde ock utgöra
ett verksamt skydd mot tillverkandet av falska inteckningsduplikat. Vad
slutligen anginge inteckningsförnyelsens verkan att avbryta preskription torde
kunna framhållas, att en sådan rättsverkan, därest den skulle anses vara av
praktisk betydelse, jämväl torde kunna tilläggas anmälan örn innehav. Vad i
övrigt anförts emot förnyelsetvångets avskaffande syntes knappast förtjänt
av något särskilt bemötande.
Allvarligare syntes då de invändningar mot de sakkunnigas förslag vara,
Kungl. May.ts proposition nr 100.
23
som ginge ut på att anledning saknades att införa en tioårig övergångsperiod
för inteckningsförnyelsernas avskaffande. Det syntes kunna ifrågasättas, om
icke de föreslagna anteckningarna örn innehav av inteckning kunde antagas
komma till användning i så stor utsträckning, att de i viss mån uppvägde den
minskade sportelinkomsten på grund av de obligatoriska inteckningsförnyelsernas
bortfallande. Härtill komme att Kungl. Maj :t och riksdagen vid den omräkning,
som vart femte år ägde rum vid den tillfälliga löneförbättringen för
häradshövdingarna, hade tillfälle att beakta den ogynnsamma verkan i löneavseende,
inteckningsförnyelsernas avskaffande kunde medföra. Det torde därför
böra tagas i allvarligt övervägande om det av de sakkunniga ifrågasatta
uppskovet på tio år med borttagandet av den obligatoriska förnyelsen av penninginteckning
kunde vara erforderligt.
I anledning av motionen yttrade första lagutskottet i sitt utlåtande, nr 32,
följande:
Att förnyelsetvånget i vissa hänseenden medförde fördelar torde vara obestridligt.
Genom underlåten förnyelse avfördes ur fastighetsboken på ett bekvämt
sätt sådana inteckningar, vilka icke längre vore avsedda att användas
i kreditsyfte. Och i de icke alltför ovanliga fall, då en fastighetsägare av
oförstånd förstörde en inlöst inteckningshandling utan föregående dödning, av
inteckningen, kunde fastighetsägaren genom att invänta förnyelsetidens utgång
bespara sig besväret och kostnaden med mortifikation av handlingen. Såsom
en ytterligare fördel med förnyelseinstitutet hade även framhållits dess verkan
att avbryta preskription gentemot ägaren av den intecknade egendomen.
Emellertid förefölle det som örn förnyelsetvånget vore förbundet med än
större nackdelar. Utskottet tänkte härvid mindre på de kostnader och besvär,
som föranleddes av handlingens ingivande till domstol vart tionde år. Därest
förnyelsens avskaffande skulle påkalla införande av rätt till anmälan örn inteckningsinnehav
eller nödvändiggöra annan liknande anordning till skydd mot
obehörig mortifikation, skulle måhända dylika kostnader och besvär, åtminstone
till viss grad, alltjämt komma att kvarstå. Vad som för utskottet vöre den
avgörande synpunkten vore den allvarsamma rättsförlust, som underlåten förnyelse
kunde innebära för inteckningshavaren. Glömska att låta förnya inteckning
eller okunnighet om skyldigheten härutinnan vore, enligt vad utskottet
hade sig bekant, ingalunda ovanlig, särskilt bland privata långivare. Oell
i dylika fall hade det ej sällan inträffat, att inteckningshavaren, genom fastighetsägarens
vägran att utfärda nytt inteckningsmedgivande eller annan inteckningshavares
ovillighet att lämna medverkan till förmånsrättens återställande,
definitivt gått miste örn sin säkerhet och lidit kännbar ekonomisk förlust. Det
torde icke kunna förnekas, att den risk, för vilken förnyelsetvånget sålunda
utsatte inteckningshavaren, vore ägnad att försvaga fastighetskrediten,. samtidigt
som den stränga påföljden av underlåten förnyelse i och för sig utgjorde
en obillighet mot den enskilde, som drabbades därav.
Om utskottet sålunda i princip anslöte sig till önskemålet örn inteckningsförnyelsens
borttagande, förbisåge utskottet likväl icke de svårigheter, av huvudsakligen
ekonomisk natur, som måste övervinnas, därest en dylik reform skulle
kunna genomföras. Förnyelserna — vilka under 1930 uppgingo till ett antal
av 106,084 — torde årligen i expeditionslösen och stämpel inbringa ett belopp
av tillhopa omkring 700,000 kronor. Vilka åtgärder och regleringar, som i
händelse av förnyelsens avskaffande måste vidtagas för att ersätta nämnda intäkter,
kunde utskottet icke på frågans nuvarande ståndpunkt, uttala sig örn.
Dessa spörsmål syntes emellertid kräva en ingående och allsidig belysning.
Tvä reservanter inom utskottet ansågo det mindre lämpligt att i en tid som
den nuvarande föreslå den ifrågasatta åtgärden, vilken mäste medföra högst
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Departe
ments
chefen.
betydande kostnader för staten. De uttalade vidare att frågan om inteckningsförnyelsernas
avskaffande uppenbarligen vore av mycket komplicerad
natur samt att en sådan åtgärd visserligen kunde medföra fördelar i olika avseenden
men att även olägenheter skulle kunna följa därav. Efter det de härutinnan
hänvisat till vad lagutskottet vid 1900 års riksdag uttalat i anledning
av i ämnet väckt motion och framhållit, att de av detta utskott åberopade skäl
för avstyrkande av motionen fortfarande syntes vara värda beaktande,1 anförde
de slutligen:
Det vore visserligen sant, att rättsförlust kunde uppkomma på grund av
glömska att förnya en inteckning. Men å andra sidan kunde även rättsförlust
tänkas uppkomma såväl därigenom, att en fastighetsägare under oriktig uppgift,
att en inteckning förkommit, finge densamma dödad, ehuru den fortfarande
vore gällande, i vilket fall inteckningshavaren lede förlust, som ock därigenom,
att en inteckning, som verkligen förkommit eller förstörts, icke kunde
dödas, därför att vederbörande icke kunde prestera tillräcklig utredning i ärendet.
_ I sistnämnda fall kunde fastighetsägaren hindras att utnyttja sin fastighet
i kreditavseende. Med hänsyn till vad som nu anförts och särskilt till de
ekonomiska konsekvenserna av inteckningsförnyelsernas avskaffande borde
enligt reservanternas mening frågan därom tillsvidare anstå.
I överensstämmelse med utskottets förslag beslöt riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t (nr 206) anhålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har kravet på inteckningsförnyelsens
borttagande sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande och icke
minst under senare år vunnit stöd från skilda håll. Att de i äldre tid
gjorda framställningarna om inteckningsförnyelsens borttagande icke lett till
något resultat är visserligen fullt naturligt. Viktiga förutsättningar för en
sådan reform ha saknats, och frågan har varit sammankopplad med utredningar
inom mera vidsträckta lagstiftningsområden. Genom de förändringar som
under senare år ägt rum lärer emellertid förevarande reformfråga ha kommit
i ett annat läge.
När inteckningsfömyelsen genom 1734 års lag infördes i vårt land, torde
dess uppgift framför allt ha varit att underlätta domarens arbete med utfärdande
av gravationsbevis. På en tid då fastighetsböcker saknades och inskrivningarna
verkställdes i tidsföljd utan att grupperas efter de särskilda fastigheterna
torde förnyelsen ha varit en praktisk nödvändighet. Därest förnyelseplikt
saknats, skulle domaren för varje gravationsbevis ha nödgats genomgå
protokollen för en obegränsad följd av år. I detta hänseende medförde 1875
års lagstiftning örn lagfart och inteckning en betydelsefull ändring. De genom
nämnda lagstiftning föreskrivna fastighetsböckerna skapade möjlighet
för domaren att, utan genomgång av protokollen, lämna allmänheten erforderliga
upplysningar rörande inskrivna rättsförhållanden. Visserligen gällde även
efter fastighetsböckernas införande att gravationsbevis författningsenligt skul
1
Jfr sid. 26 i första lagutskottets nu ifrågavarande utlåtande nr 32.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
25
le utfärdas med ledning av protokollen. I realiteten blev det likväl fastighetsböckerna
som kommo att fungera såsom upplysningsurkunder. Med kreditväsendets
allmänna utveckling och den därav betingade stora ökningen av antalet
gravationsbevis blev det praktiskt sett omöjligt att grunda dessa bevis
på protokollen. Härmed försvann även inteckningsförnyelsens egentliga huvuduppgift
inom inskrivningsväsendet. Eastighetsböckernas uppställning var
sådan, att inteckningsförnyelsen blev utan betydelse såsom medel att underlätta
domarens arbete med gravationsbevisen.
Det teoretiska skäl för förnyelsens bibehållande, som kunnat härledas av
den omständigheten att fastighetsboken saknade vitsord gent emot protokollet,
torde icke längre kunna tillmätas betydelse. De föreskrifter rörande gravationsbevis
som innefattas i kungörelsen den 13 februari 1925 innebära en
formell sanktion av fastighetsboken såsom grundval för gravationsbevisen.
Det torde ock få erinras därom, att de nya anordningar inom inskrivningsväsendet
vilka genom 1932 års lagstiftning blivit genomförda i väsentlig grad
realisera den av lagberedningen framförda tanken, att fastighetsboken skulle
övertaga protokollets uppgift såsom inskrivningens huvudurkund. Tydligast
framträder detta i de jurisdiktionsområden, där enligt Kungl. Maj :ts förordnande
protokollet avskaffats och ersatts med s. k. aktsystem.
En omständighet, som intill senaste tid utgjorde ett hinder mot inteckningsförnyelsens
avskaffande, var saknaden av ett mortifikationsinstitut. Örn en inteckningshandling
förkommit, fanns ej möjlighet att i vanlig ordning döda
inteckningen, enär härför erfordrades att handlingen företeddes. I dylikt fall
erbjöd emellertid förnyelseplikten en utväg för fastighetsägaren att få inteckningen
avförd, så att den icke för all framtid kom att belasta fastigheten.
Vid förnyelseperiodens utgång förföll nämligen inteckningen på grund av underlåten
förnyelse. Visserligen hjälptes härigenom icke den inteckningshavare
som förlorat handlingen, men för tillgodoseende av fastighetsägarens
behöriga intresse var tydligen förnyelseplikten i nämnda hänseende nödvändig.
Sedan genom 1927 års lagstiftning ett allmänt mortifikationsinstitut införts i
vårt land, har situationen förändrats. På grund av möjligheten att döda förkomna
inteckningshandlingar är förnyelseinstitutet ej längre något oumbärligt
medel för utrensning ur fastighetsboken av inteckningar vilka ej kunna
i vanlig ordning dödas.
En av de svårigheter som måste övervinnas vid inteckningsförnyelsens avskaffande
sammanhänger med det avlöningssystem som alltjämt tillämpas
för befattningshavare vid underdomstolarna. Detta system är i stor utsträckning
grundat på sportler, och av dessa är den i förnyelseärenden utgående
lösenavgiften en viktig beståndsdel. Med hänsyn till de avsevärda belopp
varom här är fråga måste uppenbarligen vid inteckningsförnyelsens avskaffande
tillses, att reformen icke medför ett kännbart ingrepp i nämnda
befattningshavares ekonomi. Genom särskilda sakkunniga har utredning skett
av frågan örn den ekonomiska reglering som påkallas i händelse av inteckningsförnyelsens
avskaffande. Såsom i innevarande års statsverksproposition
redan angivits, är det min avsikt att föreslå Kungl. Majit att på grundval
26
Kungl. Majlis proposition nr 100.
av de sakkunnigas betänkande avlåta särskild proposition till riksdagen med
förslag örn gottgörelse i förevarande hänseende. De sportelberättigades intresse
torde därigenom i skälig utsträckning bliva tillgodosett.
På grund av vad sålunda anförts anser jag tiden nu vara mogen för en
lösning av förevarande reformfråga. De allmänna förutsättningar för inteckningsförnyelsens
avskaffande, vilka tidigare saknats, äro numera för
handen. Någon anledning att avvakta den tidpunkt, då arbetet med en allmän
revision av jordabalken på nytt kan upptagas, torde icke föreligga. Det
synes mig fastmera i och för sig vara önskvärt, att den föreliggande frågan,
som även ur statsfinansiell och förvaltningsmässig synpunkt är av ej ringa
betydelse och därigenom i viss mån faller utom ramen för den rena civillagstiftningen,
upptages till fristående behandling. Med hänsyn till det resultat
som framgått av nyssnämnda utredning angående reformens inverkan på sportelsystemet
torde någon anledning ej heller föreligga att, på sätt föreslagits
i 1930 års betänkande, stadga viss övergångstid för förnyelsens upphörande.
I den förut lämnade redogörelsen ha återgivits de huvudsakliga skäl -—
framförda särskilt av lagberedningen, sakkunniga för revision av inskrivningsväsendet
samt första lagutskottet vid 1932 års riksdag — vilka ansetts motivera
inteckningsförnyelsens avskaffande. Såsom första lagutskottet framhållit
är det ej ovanligt att en inteckning förfaller utan att inteckningshavaren så
velat. Merendels torde förhållandet bero på ren glömska att förnya inteckningen.
Fall lära emellertid även hava inträffat, där rättsförlust uppkommit i
följd av okunnighet örn lagens stadgande, särskilt beträffande förnyelse efter
uppvisning vid annan domstol. En inteckningshavare kan sålunda genom förbiseende
att iakttaga en ren formalitet åsamkas en förlust, som måhända är
ödesdiger för hans ekonomi. Visserligen har man anledning antaga att försummelsen
i de flesta fall icke omedelbart vållar direkt förlust. Fastighetsägaren
lärer vanligen vara villig att teckna nytt inteckningsmedgivande, och under
vissa förutsättningar torde enligt rättspraxis ny inteckning kunna beviljas på
grund av det äldre inteckningsmedgivandet. Men även där så sker, blir därmed
ej avgjort, att den nya inteckningen återfår den gamla inteckningens
plats i förmånsrättsordningen. För inteckningshavaren blir resultatet merendels
en försämring av säkerheten, varav sedermera kan följa verklig förlust.
Ett lagstadgande som medför förhållanden av nu angivna beskaffenhet och
,om icke ur andra synpunkter finnes nödvändigt, kan knappast sägas överensstämma
med rättvisa och billighet. Att inteckningshavarens förlust motsvaras
av en vinst för fastighetsägaren och efterföljande inteckningshavare gör
ej situationen bättre. Det måste i stället framstå såsom en oegentlighet, att
någon under nu beskrivna omständigheter utan rimlig rättsgrund gör en vinst.
Tydligt är att i lagen ej utan tvingande skäl bör bibehållas en anordning, som
kan leda till dylika för rättskänslan stötande resultat.
Den risk som är förknippad med förnyelseplikten måste antagas göra
inteckningen mindre lämpad såsom belåningsobjekt än vad eljest skulle vara
fallet. Enbart den omständigheten att särskilda formaliteter krävas för bevarande
av vunnen inteckningsrätt är säkerligen anledning till att många pri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
27
vatpersoner icke gärna lämna lån mot inteckningssäkerhet. Särskilt tydligt
framträder inteckningsförnyelsens kreditförsvårande verkan i sådana fall, där
inteckningar avses skola belånas i utlandet. Enligt vunnen erfarenhet ha
utländska kreditgivare i åtskilliga fall icke velat godtaga bjuden inteckningssäkerhet
på grund av förnyelseplikten. Detta är så mycket mera förklarligt,
som förnyelseplikt saknas i flertalet av de länder, varifrån dylik kredit kunnat
påräknas, såsom exempelvis England, Tyskland, Danmark och Norge.
Vad angår banker och låneinrättningar i vårt eget land synes förnyelseplikten
vara till ej ringa olägenhet. Kontrollen över att belånade eller deponerade
inteckningar i vederbörlig tid förnyas torde för kreditanstalterna innebära ett
ej oväsentligt ökat arbete och i viss mån ökade omkostnader. Att inteckningsförnyelsens
avskaffande är en ur fastighetskreditens synpunkt önskvärd reform
har ock framhållits, särskilt i de utlåtanden som avgivits av Svenska
bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Såsom jag i det följande närmare kommer att utveckla lärer inteckningsförnyelsens
avskaffande nödvändiggöra bland annat vissa ändringar i den
s. k. mortifikationslagen. Dessa åter torde för sitt genomförande kräva att
särskild garanti skapas mot att inteckningshandling kan komma att dödas utan
inteckningshavarens vetskap. I sådant avseende synes i första hand böra
ifrågakomma att bereda inteckningshavare möjlighet att efter anmälan hos
domstolen eller inskrivningsdomaren i intecknings- respektive fastighetsboken
bliva antecknad såsom innehavare av inteckningen. En sådan anmälningsrätt
för inteckningshavare synes emellertid även ur synpunkten att kunna bereda
denne större trygghet mot risken att exekutiv auktion kommer till stånd utan
hans vetskap bliva till väsentligt gagn för vårt inteckningsväsen. Härutinnan
må följande framhållas.
Enligt 103 § utsökningslagen skola inteckningshavarna, såvitt ske kan, genom
särskilda kallelsebrev underrättas om exekutiv auktion och sådant särskilt
sammanträde, som eventuellt föregår dylik auktion. De uppgifter som erfordras
för fullgörande av denna underrättelseplikt torde i allmänhet erhållas från
fastighetsägaren. Någon fullständig och tillförlitlig kännedom örn alla inteckningshavare
och deras adresser lär emellertid icke alltid på denna väg kunna
erhållas. En inteckningshavare kan sålunda icke med säkerhet påräkna att erhålla
särskild kallelse till exekutiv auktion. Att detta medför en viss otrygghet
synes uppenbart. Visserligen utfärdas rörande exekutiv auktion en kungörelse,
som i särskild ordning publiceras i allmänna tidningarna och länskungörelserna
samt på landet uppläses i tingslagets kyrkor och i stad anslås å
auktionsstället, varjämte kungörelsen, där så ske kan, införes en gång i tidning
inom orten. Det torde emellertid vara förenat med icke ringa besvär att
med erforderlig noggrannhet följa med kungörelserna örn exekutiva auktioner.
Att andra inteckningshavare än banker och låneinrättningar underkasta sig
detta besvär kan knappast förutsättas. Även med omsorgsfull genomgång av
kungörelserna torde för övrigt lätt nog misstag uppkomma i sådana fall där
den fastighet, varom fråga är, erhållit ny beteckning, som icke företer någon
likhet med den i inteckningsbeslutet använda äldre beteckningen å fastigheten.
28
Kungl. Maj:is proposition nr 100.
Vad nu anförts örn exekutiv auktion äger tillämpning även i fråga om vissa
andra åtgärder, som äro av beskaffenhet att kunna inverka på inteckningshavarens
rätt. Såsom exempel må nämnas inlösen av mark enligt ensittarlagen
samt fördelning av expropriationsersättning. Att inteckningshavaren herodes
möjlighet att med full säkerhet kunna påräkna underrättelse örn exekutiva
auktioner och därmed till sin verkan jämförliga åtgärder är utan tvivel
ett viktigt önskemål. Med ett anmälningsinstitut kan detta önskemål förverkligas
genom att inteckningshavarens namn och adress antecknas i det gravationsbevis
som rekvireras till ledning för den ifrågavarande åtgärden.
Med hänsyn till de uppgifter av olika slag, som anmälningsinstitutet avses
skola tjäna, torde det bliva nödigt att anmälan örn innehav förbindes med skyldighet
att uppvisa inteckningshandlingen i huvudskrift. Därmed lärer ock
vinnas full garanti mot att anmälan göres av obehörig person i bedrägligt
syfte. Om handlingens uppvisande utgör villkor för anteckning örn innehav,
torde gången av ärendets behandling i stort sett böra bliva densamma som i
andra inteckningsärenden rörande fast egendom. Anmälan örn innehav bör sålunda
antecknas i dagbok och protokoll, där sådant föres, samt anmärkas i
fastighetsbok eller inteckningsbok, varjämte slutligen bevis örn anmälningen
bör åtecknas inteckningshandlingen. Närmare föreskrifter örn sättet för anmärkande
i fastighetsboken av anmälan örn innehav torde böra meddelas i administrativ
ordning. —- Till större bekvämlighet för inteckningshavare torde
böra medgivas att uppvisande varom nyss sagts skall —- liksom nu är fallet
vid förnyelse — kunna ske jämväl vid annan domstol än inteckningsdomstolen.
Införandet av ett anmälningsförfarande för inteckningshavare torde sålunda
ur rättssäkerhetens synpunkt innebära en betydande fördel. Avskaffas samtidigt
inteckningsförnyelsen, vinnes denna fördel utan att vare sig myndigheterna
eller allmänheten åsamkas ökat besvär. Vad myndigheterna angår torde
anmälningsärendena icke komma att kräva mera arbete än vad som inbesparas
genom inteckningsförnyelsens borttagande. Och vidkommande allmänheten synes
det uppenbart att anmälan om innehav, som merendels torde kunna göras samtidigt
med ansökan örn inteckning, i stort sett vållar mindre omgång och besvär
än inteckningshandlingens uppvisande vart tionde år för förnyelse. Särskilt
för banker och andra låneinrättningar synes reformen medföra en icke oväsentlig
lättnad i förvaltningsbestyren.
De anmärkningar vilka — närmast från underdomstolarnas sida — riktats
mot den ifrågasatta reformen beröra huvudsakligen omständigheter, som i det
väsentliga torde kunna neutraliseras genom särskilda lagstiftningsåtgärder i
samband med reformen. Jag torde få återkomma till dessa anmärkningar,
efter hand som jag utvecklar, huru lagstiftningen örn inteckningsförnyelsens
avskaffande synes böra närmare utformas.
Bland de lagändringar, som böra bliva en följd av inteckningsförnyelsens
avskaffande, lära de förut av mig antydda ändringarna i mortifikationslagen
i främsta rummet förtjäna uppmärksamhet. Här möter till en början spörsmålet
på vad sätt inteckningshavarens intresse att skydda sig mot obehörig
mortifikation lämpligen bör tillgodoses.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
29
Den i 8 § sista stycket mortifikationslagen givna bestämmelsen, att slutligt
beslut i dödningsärende ej får meddelas, förrän tiden för inteckningens
förnyelse tilländalupit, är onekligen ägnad att på ett effektivt sätt skydda
innehavaren av en inteckningshandling mot den eljest tänkbara möjligheten, att
handlingen på ansökan av annan person bleve dödad utan innehavarens vetskap.
Bestämmelsen innebär ett skydd även så till vida, att den som lämnar
lån mot inteckningssäkerhet ej riskerar att taga emot en dödad inteckningshandling;
örn inteckningen är vederbörligen förnyad, är därmed
ock avgjort, att handlingen icke kan vara dödad. Emellertid kan sagda bestämmelse
även vara till viss olägenhet. Den fastighetsägare som förlorat
en inteckningshandling eller, såsom understundom sker, av oförstånd
förstört densamma, sedan han infriat sitt lån, är ganska illa ställd, för så vitt
icke förnyelseperioden snart går till ända. Under väntetiden måste inteckningen,
som ju fortfarande är gällande, upptagas i gravationsbevis. Och denna
omständighet kan uppenbarligen försvåra eller ibland rent av förhindra möjligheten
att sälja eller i kreditavseende utnyttja fastigheten. Enda sättet att
i dylikt fall få inteckningen omedelbart avförd ur fastighetsboken torde vara
att anordna en exekutiv försäljning av fastigheten med sådant resultat att inteckningen
upphör att gälla. Att en sådan metod är förenad med väsentliga
risker och olägenheter ligger emellertid i öppen dag.
Inteckningsförnyelsens avskaffande måste självfallet på ett eller annat sätt
beröra nyssnämnda bestämmelse. Genom anmälningsinstitutets införande
skulle det dock i och för sig vara möjligt att upprätthålla samma princip som
enligt nu gällande rätt. Anmälan örn innehav skulle — liksom nu skett beträffande
förnyelse -— kunna förbindas med den rättsverkningen, att ett intecknat
skuldebrev icke finge dödas, förrän tio år förflutit från sista anmälningen.
Följden av en sådan regel bleve i praktiken sannolikt den att inteckningshandlingarna
liksom nu komme att uppvisas vart tionde år. Då en dylik
regelbundet återkommande uppvisning av handlingarna kunde medföra fördel
i vissa avseenden — särskilt örn uppvisningen, såsom jag ärnar föreslå, tilllägges
verkan att avbryta preskription — torde den omständigheten att anordningen
skulle medföra samma besvär för inteckningshavaren som den nuvarande
förnyelsen icke böra tillmätas alltför stor vikt. Reformens huvudsyfte
— att avskaffa den stränga rättsverkningen av underlåten förnyelse — skulle
även i sådant fall fullt ut ernås. De förut berörda olägenheter, som för närvarande
kunna uppstå på grund av den för inteckningshandling föreskrivna
särskilda väntetiden, skulle emellertid med nu ifrågasatta anordning komma
att bibehållas. Den som förlorat en inteckningshandling bleve aldrig bättre
men väl i vissa situationer sämre ställd än under nuvarande förhållanden. Örn
fastighetsägaren förlorat inteckningshandlingen, skulle han sålunda icke såsom
nu kunna bespara sig besväret och kostnaden av ett mortifikationsförfarande;
han bleve nödsakad att söka inortif ika tion även örn tioårsperioden redan
utgått.
Det sagda giver anledning att undersöka, huruvida även efter inteckningsfömyelsens
avskaffande tillräckliga skäl föreligga för en regel att slutligt
30
Kungl. Majlis proposition nr 100.
beslut i mortifikationsärende ej får meddelas förrän efter utgången av en tioårsperiod.
I själva verket lärer frågan härom komma i ett annat läge genom
införandet av anmälningsrätten. Med anmälan örn innehav kan — på
sätt redan lagberedningen föreslagit — förknippas den rättsverkan, att dödande
av förkommen handling ej får ske, utan att den senast antecknade innehavaren
höres över mortifikationsansökningen. En föreskrift av denna innebörd
skulle synbarligen bliva av stor betydelse såsom skydd mot obehörig mortifikation.
Örn mortifikationsansökningen ej får bifallas, med mindre den delgivits
den senast antecknade innehavaren, kan ju någon mortifikation icke
komma till stånd utan dennes vetskap. En inteckningshavare som verkställer
anmälan örn innehav lärer sålunda vinna fullgod trygghet mot obehörig mortifikation.
Vid överlåtelse av inteckningshandling kan anmälan örn innehav
tydligen vara ett medel för förvärvaren att kontrollera att handlingen ej är
dödad. Även oavsett dylik anmälan behöver emellertid förvärvaren av en inteckningshandling
icke riskera att densamma skall kunna vara dödad. Då i
fastighetsboken (inteckningsboken) göres anteckning örn ansökan och utslag
i mortifikationsärende, kan förvärvaren av en inteckningshandling med ledning
av gravationsbeviset på ett fullt betryggande sätt kontrollera, att handlingen
alltjämt är bärare av inteckningsrätt. Vad angår den omständigheten
att gravationsbevis i verkligheten ej alltid anskaffas vid överlåtelse av inteckningshandling,
må allenast framhållas att den som försummar att genom gravationsbevis
förskaffa sig upplysning örn inteckningen och dess läge i förmånsrättsordningen
därigenom självfallet utsätter sig för risker i jämförelse med
vilka mortifikationsrisken måste anses vara av helt underordnad betydelse.
Örn en inteckningshavare, på sätt nyss angivits, genom att anmäla innehav
kan tillförsäkra sig rätt att bliva hörd i mortifikationsärende, måste kravet
på trygghet i förevarande hänseende anses väl tillgodosett. Någon ytterligare
säkerhet skulle knappast stå att vinna med en regel örn anstånd med mortifikationsbeslut
intill dess tio år förflutit från sista anmälningen. Med hänsyn
till vad nu anförts och då en dylik väntetid, såsom förut torde ha påvisats, kan
vara till verklig olägenhet för den som har behov av att få mortifikation till
stånd, har jag ansett mig böra föreslå upphävande av den nuvarande bestämmelsen
i 8 § sista stycket mortifikationslagen. Örn sökanden i mortifikationsärendet
förebringar sannolika skäl att inteckningshandlingen för honom förstörts
eller eljest förkommit, bör han således efter utgången av i lag föreskriven
kungörelsetid vara berättigad att få handlingen dödad.
Vid inteckningsförnyelsens avskaffande måste emellertid även tillses, att örn
en inteckningshandling förstörts eller förkommit inteckningen icke för all framtid
förblir gällande på den grund att tillräcklig utredning ej kan presteras i
mortifikationsärendet. Föreskriften örn sannolika skäl inrymmer ett visst
mått av bevisning, och de krav som i den praktiska tillämpningen ställas på
bevisningens styrka kunna naturligen icke vara alltför obetydliga. Det skulle
därför kunna inträffa att, ehuru en inteckningshandling verkligen förstörts
eller förkommit, tillräcklig utredning härom ej stöde att uppbringa. Särskilt
kan detta tänkas bliva fallet, där den för vilken handlingen förkommit seder
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
31
mera avlidit utan att hans dödsbodelägare erhållit upplysning under vilka omständigheter
handlingen förkommit. I 1907 års förslag till lag örn dödande av
bortkomna handlingar hade av hänsyn till nu berörda förhållanden upptagits
ett särskilt stadgande. Enligt 7 § i sagda förslag skulle, örn ägare av fastighet
sökte dödande av däri intecknad, för honom förkommen förskrivning och
tjugu år förflutit efter det enligt anteckning i fastighetsboken handlingen blivit
i särskild ordning uppvisad eller eljest företedd i inteckningsärende, offentlig
stämning utfärdas, ändå att sökanden ej kunde visa sannolika skäl att
handlingen för honom förstörts eller förkommit.
Vad sålunda föreslagits synes utgöra en framkomlig väg. Rätten att vinna
mortifikation i förevarande ordning torde dock icke böra uteslutande förbehållas
ägaren av den intecknade egendomen. Visserligen lära de fall där
handlingen förkommit för en inteckningshavare under sådana omständigheter
att han icke kan visa sannolika skäl bliva mycket sällsynta. Därest ett sådant
fall inträffar, torde det dock även här vara önskvärt att den förkomna handlingen
skall kunna slutligen dödas och varda ersatt med en ny handling eller
avförd ur inteckningsboken. Att möjligheten att ernå mortifikation härigenom
blir något större för den som förlorat en inteckningshandling än för den
som förlorat en icke intecknad handling torde i och för sig icke äga någon
betydelse. Beträffande inteckningshandling har för övrigt inteckningshavaren
genom anmälningsrätten ett medel att skydda sig, vilket icke står till buds i
fråga örn annan handling.
Att kravet på sannolika skäl efter förloppet av viss tid eftergives kan icke
medföra någon risk för den inteckningshavare som begagnat sig av anmälningsrätten.
Då denne under alla omständigheter måste höras, därest någon
till äventyrs söker dödande av inteckningshandlingen, är det för honom utan
betydelse, huruvida sökanden är skyldig att visa sannolika skäl eller ej. Har
innehavet av handlingen en gång blivit anmält, är skyddet mot obehörig mortifikation
lika effektivt, vare sig längre eller kortare tid förflutit från det
anmälningen gjordes. Vad åter angår den inteckningshavare som försummar
att begagna sig av anmälningsrätten lärer det icke kunna anses obilligt, örn
hans intresse att vara skyddad mot obehörig mortifikation i någon mån får vika
för önskemålet att dödandet av en förkommen inteckningshandling icke i något
fall skall bliva omöjliggjort. Faran för obehörig mortifikation torde i och
för sig vara obetydlig, och det lärer kunna antagas att den inteckningshavare,
som underlåter att anmäla innehav, på grund av närmare personkännedom
eller eljest vanligen har möjlighet att förvissa sig örn att någon risk icke
föreligger.
Med hänsyn till nu anförda synpunkter har den i 1907 års lagförslag angivna
väntetiden av tjugu år synts mig kunna utan olägenhet förkortas. En
bättre avvägning av olika intressen torde ernås, om kravet på sannolika skäl
eftergives så snart tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för
anteckning örn innehav eller eljest blivit företedd i inteckningsärende.
Därest mortifikationslagen ändras i överensstämmelse med nu angivna grundlinjer,
torde inteckningsförnyelsens avskaffande icke behöva föranleda betänk
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
ligheter med hänsyn till mortifikationsförfarandet. Emot de allmänna uttalanden
i vissa yttranden, vilka givit uttryck åt sådana betänkligheter, torde
kunna hävdas att de föreslagna reglerna erbjuda fullgod trygghet mot svikliga
försök att vinna mortifikation. Reglerna möjliggöra ock en utrensning ur inteekningsböckerna
av sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig ordning
dödas på grund av att handlingarna förkommit. Och även örn den fastighetsägare,
för vilken en inteckningshandling förstörts eller förkommit, alltid måste
anlita mortifikationsförfarandet för att få inteckningen dödad, så lärer detta
i stort sett uppvägas av fördelen att icke behöva invänta förnyelseperiodens utgång
för att få inteckningen avförd ur fastighets- eller inteckningsboken.
I vissa underdomstolars yttranden har framhållits betydelsen av att inteckningsförnyelsen
har en preskriptionsbrytande verkan emot ägaren av den intecknade
egendomen. Det torde ock vara obestridligt att inteckningsförnyelsen i
detta hänseende kan medföra viss lättnad för långivarna, i det den i vissa fall
gör särskilda preskriptionsbrytande åtgärder överflödiga ävensom underlättar
bevisning örn att preskription avbrutits. Örn förevarande rättsverkan av inteckningsförnyelsen
saknats, hade troligen banker och andra låneinrättningar
varit nödsakade att i viss omfattning skaffa sig särskilda bevis örn fordringarnas
bevakande hos ägare av intecknad egendom. Med hänsyn härtill torde
vid förnyelsepliktens borttagande böra tillses, att inteckningshavaren alltjämt
beredes möjlighet att genom inteckningshandlingens ingivande till inskrivningsmyndigheten
avbryta preskription av fordringsrätten gentemot fastighetsägaren.
I sådant syfte har jag ansett mig böra föreslå, att anteckning örn innehav
av inteckningshandling eller bifall till ansökan i inteckningsärende skall
ha sådan preskriptionsbrytande verkan som nyss sagts. Där preskriptionsavbrott
icke kommer till stånd i annan ordning, skulle således inteckningshavaren
— örn han finner denna utväg vara den för honom lämpligaste — kunna
avbryta preskriptionen genom att anmäla innehav. Den omständigheten att
inteckningshavaren tidigare verkställt sådan anmälan utgör därvid självfallet
icke hinder mot ny anmälan i förevarande syfte. Då enligt det föreslagna
stadgandet även sådana inteckningsåtgärder som nedsättning, relaxation m. m.
skola ha en preskriptionsbrytande verkan, torde det emellertid i praktiken
mindre ofta bliva anledning att anmäla innehav i uteslutande syfte att avbryta
preskription. När på grund av ett med inteckningsmedgivande försett skuldebrev
inteckning beviljas först sedan skuldebrevet utgivits, kommer enligt
det föreslagna stadgandet ett avbrytande av preskriptionen att äga rum ''genom
inteckningsbeslutet. Att tillägga själva inteckningsansökningen preskriptionsbrytande
verkan har däremot icke ansetts lämpligt.
Det har från vissa håll uttalats farhågor för att efter förnyelsens avskaffande
fastighetsbokföringen skulle komma att i större omfattning tyngas av
inteckningar, vilka förlorat sin reella betydelse. För så vitt härmed åsyftas,
att ett mortifikationsförfarande icke i tillräcklig grad möjliggör utrensning
från fastighetsböckerna av sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig
ordning dödas, lärer invändningen kunna bemötas med en hänvisning till vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
33
nyss föreslagits. Har en fastighetsägare förlorat en inteckningshandling,
torde det ligga i hans intresse, att inteckningen, så snart ske kan, avföres ur
fastighetsboken. Då de föreslagna reglerna torde garantera att en dylik inteckning
utan alltför långt dröjsmål kan dödas, synes även kunna antagas att
fastighetsägaren låter ombesörja en sådan åtgärd.
Vad angår de normala fall där någon mortifikation ej ifrågakommer, synas i
stort sett betänkligheter i förevarande hänseende icke behöva möta. Det lärer
visserligen kunna förutses, att inteckningarna komma att förbliva gällande
under i genomsnitt längre tid än vad hittills varit vanligt. När en fastighetsägare
under nuvarande förhållanden infriar ett inteckningslån, torde han nämligen
ofta vid förnyelseperiodens utgång låta inteckningen förfalla. Efter förnyelsens
avskaffande lärer det däremot bliva ganska vanligt, att fastighetsägaren
i sådant fall bevarar inteckningen för att eventuellt framdeles kunna
använda densamma vid ny belåning. För fastighetsägaren innebär detta en ej
oväsentlig fördel, i det han i många fall kan bespara sig besväret och kostnaden
av att söka ny inteckning. Å andra sidan synes knappast behöva befaras,
att angivna förhållande i och för sig skulle kunna i någon märkbar grad vålla
ökat besvär i avseende å fastighetsbokföringen.
I detta sammanhang har även erinrats örn de svårigheter, som understundom
uppkomma då det gäller dödande av gemensam inteckning och som föranledas
därav att enligt gällande lag för dödande av inteckning erfordras att fastighetsägaren
visas hava samtyckt till åtgärden. Föreskriften härom, som tillkommit
genom 1912 års lagstiftning, har motiverats med hänsyn till de då
införda reglerna angående ägarehypotek. Då enligt dessa regler den med en
handling förbundna inteckningsrätten till visst belopp kan tillkomma fastighetsägaren,
ehuru denne icke själv innehar handlingen, måste vid inteckningens
dödande tillses, att icke fastighetsägaren utan eget samtycke berövas dylik inteckningsrätt,
vilken såväl för honom som för hans borgenärer representerar
ett särskilt värde. Av nyssnämnda föreskrift följer, att örn den intecknade
egendomen efter inteckningens fastställande kommit i flera ägares händer samtycke
från envar av dessa fastighetsägare erfordras för dödande av den gemensamma
inteckningen. Dock gäller här det viktiga undantaget, att om inteckningen
besvärar lägenhet, som bildats genom avsöndring efter den 1 januari
1910 eller genom avstyckning, inteckningen må dödas i lägenheten, ändå
att lägenhetens ägare icke visas hava samtyckt till åtgärden. För så vitt de
fastighetsägare som måste lämna samtycke äro många, kan emellertid dödningsproceduren
vara förenad med icke ringa besvär. Det kunde med
hänsyn härtill ifrågasättas huruvida icke en lindring i villkoren för dödande
av gemensam inteckning lämpligen borde medgivas. Då den ovillkorliga föreskriften
om fastighetsägarens samtycke till dödningsåtgärd, såvitt angår gemensam
inteckning, tydligen sträcker sig längre än som i vissa fall omedelbart
kan synas påkallat av hänsyn till förefintligt ägarehypotek, torde det
icke få anses uteslutet, att kravet på styrkt medgivande av fastighetsägaren
i viss utsträckning kunde mildras. Å andra sidan torde de fall, där dödande
av gemensam inteckning möter verkliga svårigheter, vara jämförelsevis säll
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 100. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
gynta. Härtill kommer att jorddelningen numera till huvudsaklig del försiggår
i form av avstyckning och att i följd härav betydelsen av förevarande
spörsmål efter hand torde komma att minskas. Så länge erfarenheten icke givit
tydligare vittnesbörd om önskvärdheten av lagändring i berörda hänseende, torde
därför frågan åtminstone tills vidare böra anstå.
Yad från något håll anförts därom att inteckningsförnyelsen utgör ett medel
att upptäcka begången inteckningsförfalskning lärer knappast kunna tillmätas
betydelse. Även örn det teoretiskt får anses tänkbart att en dylik upptäckt
i något fall skulle kunna ske i samband med förnyelse —- varå dock
veterligen något exempel icke föreligger — synas i allt fall utsikterna därtill
vara alltför ringa för att kunna åberopas såsom stöd för inteckningsförnyelsens
bibehållande. Det torde även få erinras örn att den inteckningskontrollstämpel,
som numera i varje inteckningsärende åsättes skuldebrevet, på ett
effektivt sätt lärer förebygga tillkomsten av falska inteckningsduplikat.
Beträffande slutligen den framkomna synpunkten att inteckningsförnyelsen
möjliggör kontroll över att inteckningen berörande exekutiva åtgärder blivit
rätt antecknade i fastighetsboken torde allenast böra framhållas att den föreslagna
anmälningsrätten i detta hänseende synes erbjuda i stort sett samma
möjligheter som inteckningsförnyelsen.
De av mig nu anförda skälen för förnyelsepliktens avskaffande, ha närmast
avseende å fastighetsinteckningarna, vilka utgöra den ojämförligt viktigaste
kategorien av inteckningar. Samma synpunkter torde dock i huvudsak
kunna åberopas även beträffande övriga slag av inteckningar. Vad angår
förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier föreligga likväl
vissa omständigheter — särskilt i avseende å domstolarnas arbete med bokföring
av inteckningarna — som i och för sig kunde åberopas som stöd för förnyelsepliktens
bibehållande för sagda inteckningars vidkommande. Dessa inteckningar
äro ej förbundna med panträtt och kunna förfalla redan genom vissa
åtgärder i avseende å den intecknade egendomen. Då det sålunda knappast
är inteckningen utan snarare den personliga fordringsrätten som utgör det för
borgenären viktigaste, behövde måhända icke alltför stort avseende fästas vid
den med förnyelseinstitutet förbundna risken. Å andra sidan torde det vara
önskvärt att samma regler komma att gälla för samtliga kategorier av inteckningar.
En olikhet i förevarande hänseende skulle lätt kunna vålla missförstånd
och giva upphov till rättsförlust. Med hänsyn härtill har det icke ansetts
lämpligt att göra undantag för förlagsinteckningar och inteckningar i
jordbruksinventarier.
Beträffande sättet för den föreslagna lagstiftningens genomförande i lagtekniskt
hänseende har det ur olika synpunkter synts lämpligast att genom en
särskild lag meddela bestämmelser, i vilka uttryckligen uttalas att inteckningsförnyelsen
avskaffas. De stadganden i skilda författningar som genom denna
lag komma att sättas ur kraft eller till sitt innehåll förändras äro: 19, 20, 43
och 55 §§, 58 § 1 mom. och 58 a § 1 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
Kungl. Maj:ls proposition nr 100.
35
s. 12) angående inteckning i fast egendom, 9 § andra stycket och 13 § förordningen
den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1), innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning
av järnväg under konkurs, 4 § andra stycket lagen den 3 juni 1932
(nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden,
förordningen den 6 februari 1849 (nr 13 s. 1) angående skyldighet att låta inteckna
vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att få densamma
återlösa, 9 och 21 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt, 16, 17 och 33 §§ lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) örn inteckning i fartyg, 7, 8 och 12 §§ förordningen den 13 april 1883
(nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning jämte slutbestämmelserna till denna
förordning, 7 § och 11 § andra stycket lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn
inteckning i jordbruksinventarier samt 5 § lagen den 8 november 1912 (nr 278)
örn sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav räntan utgår.
Vad angår bestämmelserna om det nya institutet anteckning örn innehav,
varigenom tillskapats ett nytt slag av inteckningsärenden, har det däremot
synts önskvärt att dessa infogas i de respektive inteckningslagarna. Härifrån
har dock gjorts undantag beträffande förordningen angående inteckning i
fast egendom. Denna har alltjämt samma formella avfattning som före tillkomsten
av 1932 års lag om handläggning av inskrivningsärenden. Ehuru
enligt sistnämnda lag inteckningsärenden skola upptagas och behandlas av
inskrivningsdomaren, stadgas sålunda alltjämt i inteckningsförordningen att
dessa ärenden skola handläggas av rätten. Då ett motsvarande uttryckssätt
näppeligen synes böra komma till användning i en ny lagbestämmelse men
det å andra sidan knappast kan ifrågakomma att i ett nyinfört stadgande i en
författning begagna en annan terminologi än den eljest därstädes förekommande,
har jag ansett förevarande institut såvitt angår inteckning i fast egendom
böra regleras i en särskild lag. Denna lag kommer att vinna tillämpning
jämväl beträffande inteckning i järnväg (jfr ingressen till 1880 års förordning).
I 2 § lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar stadgas skyldighet för
bank, där enligt förmynderskapslagen värdehandlingar blivit för omyndigs
räkning nedsatta i öppet förvar, att bland annat ombesörja förnyelse av inteckning.
Denna skyldighet har såsom följd av förnyelsepliktens borttagande,
ansetts böra utbytas mot skyldighet att för den omyndiges räkning göra anmälan
örn innehavet av inteckningen. I
I enlighet med av mig nu angivna grunder har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av
inteckning;
2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund
varav inteckning meddelats i fast egendom;
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;
36
Kungl. Majlis proposition nr 100.
4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg;
5) lag om tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
förlagsinteckning;
6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning
i jordbruksinventarier;
7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
örn dödande av förkommen handling;
8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr
10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt
9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn
vård av omyndigs värdehandlingar.»
Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagföTslag av den lydelse bilaga1
till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren. 1
1 De auder 1)—61 samt 8) och 91 upptagna lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande
vid propositionen fogade lagförslag, ha har nteslntits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
37
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927
dödande av förkommen handling.
(nr 85) om
Härigenom förordnas, dels att 4 och 6 §§ lagen den 8 april 1927 örn dödande
av förkommen handling skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 8 § sista stycket samma lag skall upphöra att gälla.
4 §.
Sökanden åligger-----för inteckningen.
Sökes dödande av intecknad handling av annan än den som senast, i den
ordning särskilt är stadgad, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen,
skall ansökningen genom sökandens försorg delgivas den senast antecknade
innehavaren.
6 §.
Har sökanden-----ärendets fullföljande.
Avser ansökningen intecknad handling, må, ändå att sökanden ej kan visa
sannolika skäl att handlingen för honom förkommit, förfaras på sätt i första
stycket sägs, så framt tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för
anteckning örn innehav eller eljest blivit företedd i inteckningsärende.
I stämningen, som skall innehålla beskrivning av handlingen, skall angivas
att handlingen enligt sökandens uppgift för honom förkommit ävensom tillkännagivas
att, om någon innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll, han
bör därom hos rätten eller domaren göra anmälan sist å den för ärendets fullföljande
utsatta dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari
1934.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Graberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 januari
1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till
1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av
inteckning;
2) lag angående anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav
inteckning meddelats i fast egendom;
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;
4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg;
5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
f örlagsinteckning ;
6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) örn inteckning
i jordbruksinventarier;
7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling;
8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr
10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt
9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
örn vård av omyndigs värdehandlingar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn
Einar Anderberg.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
39
Förslaget till lag angående upphävande av gällande bestämmelser om
förnyelse av inteckning.
På sätt departementschefen yttrat var inteckningsförnyelsernas främsta uppgift
att underlätta domarens arbete med utfärdande av gravationsbevis. I den
mån fastighetsböcker inrättats har denna uppgift förlorat sin betydelse. Genomförandet
av 1932 års lagstiftning inom inskrivningsväsendet torde även
underlätta avskaffandet av inteckningsförnyelserna. Erinras må dock att
fastighetsböckerna för vissa socknar inom Kopparbergs län endast ofullständigt
redovisa den fasta egendomen inom socknen (jfr Dalautredningens betänkande
1931 s. 77—83; NJA 1932 s. 285). Enligt övergångsbestämmelserna
i lagen den 3 juni 1932 örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet
skall därmed anstå för domsaga inom Kopparbergs län intill dess Konungen
annorlunda förordnar. Det kan icke förnekas att i fråga om inteckning som
icke finnes införd i fastighetsbok inteckningsförnyelsen alltjämt är av betydelse.
Det synes emellertid icke böra ifrågakomma att för sådana fall meddela
undantagsbestämmelser, men lagrådet vill i detta sammanhang framhålla
angelägenheten av att det hinder, som beträffande vissa delar av Kopparbergs
län förefinnes för upptagande i fastighetsbok av fast egendom som
bör där redovisas, snarast möjligt undanröjes.
Förslaget till lag angående anteckning om innehav av fordringshandling
på grund varav inteckning meddelats i fast egendom.
De nu föreslagna reglerna örn rätt för inteckningshavare att efter anmälan
bliva i fastighets- eller inteckningsboken antecknad såsom innehavare av inteckningen
fylla ett länge känt behov. Deras genomförande, som lärer vara
påkallat oberoende av huruvida förnyelsetvånget borttages eller icke, kommer
att i hög grad bidraga till tryggande av inteckningshavarnas rättsställning.
Såsom i remissprotokollet framhålles, bereder anmälningsförfarandet inteckningshavaren
ökad säkerhet mot risken att inteckningshandlingen dödas eller
en exekutiv auktion å den intecknade egendomen äger rum utan att han får
kännedom därom. Efter anmälan av namn och adress kommer inteckningshavaren
att hållas underkunnig jämväl örn andra åtgärder, som kunna inverka
å hans rätt. Såsom exempel nämner departementschefen inlösen av
mark enligt ensittarlagen och fördelning av expropriationsersättning.
I saknad av ett allmänt anmälningsinstitut har det funnits nödigt att i
vissa under senare tid utfärdade lagar och författningar upptaga bestämmelser,
vilka hava till syfte att för sådana fall där behovet varit särskilt
trängande söka i någon mån fylla den brist i lagstiftningen som sålunda förelegat.
Enligt 87 § lagen om försäkringsavtal äger innehavare av inteckning
i fast egendom, å vars åbyggnad finnes av ägaren tagen brandförsäkring,
rätt att hos försäkringsgivaren anmäla namn och adress och därigenom bereda
sig trygghet mot att försäkringen icke utan hans vetskap ändras eller upphör.
Till inteckningshavare som gjort sådan anmälan skall vidare — enligt 1 §
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
lagen om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal — efter inträffad brandskada underrättelse
lämnas för den händelse brandskadeersättningen nedsättes bos Konungens befallningshavande
för inteckningshavares räkning, varjämte det åligger försäkringsgivaren
att giva Konungens befallningshavande meddelande örn inteckningshavarens
namn och adress. I kungörelsen den 22 juni 1932 angående
skyldighet för utmätningsman att föra register över vissa inteckningshavare
har det ålagts utmätningsman att, till fullgörande av den underrättelseplikt
som stadgas i 72 § utsökningslagen, föra register över dem, vilka hos utmätningsmannen
anmäla sig såsom innehavare av förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier. Väl synes anledning kunna föreligga att under
en övergångstid låta nu anförda bestämmelser oförändrade gälla vid sidan av
den nya lagstiftningen. Lagrådet anser sig emellertid böra fästa uppmärksamheten
på att det framdeles, när det nu föreslagna anmälningsförfarandet
blivit allmänt känt och begagnat, lärer bliva nödvändigt att till prövning
upptaga frågan örn ändring eller upphävande av de tidigare tillkomna bestämmelserna.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling.
4 §.
Den bestämmelse om delgivning, som upptagits i paragrafens andra stycke,
synes icke böra erhålla sådan ovillkorlig innebörd som den i förslaget fått,
utan så jämkas att underrättelse skall äga rum allenast där så ske kan. Vidtages
denna jämkning, kan ifrågasättas örn icke bestämmelsen lämpligen bör
inarbetas i paragrafens första stycke.
6 §.
Skyldigheten att inom vart tionde år för förnyelse förete penninginteckning
har indirekt medfört att inteckningar, som icke längre äro avsedda att gälla
men som icke kunna i vanlig ordning dödas exempelvis därför att handlingen
icke kan skaffas till rätta, vid utebliven förnyelse automatiskt falla bort. Avskaffas
förnyelseplikten, måste uppenbarligen annan utväg beredas att i fall
som nu nämnts få en inteckning hävd utan inteckningshandlingens företeende.
Redan i lagberedningens den 31 december 1907 avgivna betänkande hänvisades
i sådant avseende till allmänna bestämmelser om dödande av bortkomna handlingar.
Samma ståndpunkt ligger ock till grund för det nu framlagda förslaget
till förnyelsetvångets borttagande. Stadgandena i lagen örn dödande
av förkommen handling hava därvid, sedan vissa mindre ändringar och tilllägg
gjorts, ansetts erbjuda en framkomlig väg.
Mot den sålunda föreslagna lösningen kunna vissa invändningar göras. Lagen
örn dödande av förkommen handling har stiftats i ett helt annat syfte än
det som nu skall tillgodoses och dess bestämmelser äro därför föga ägnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
41
att utgöra underlag för en anordning med Ilar avsett ändamål. De hava i
främsta rummet tillkommit för att sätta den som förlorat en handling i tillfälle
att utan hinder därav göra sina rättsanspråk gällande. Härmed sammanhänger
att endast senaste innehavare av handlingen kan göra ansökan örn
dess dödande samt att för bifall till ansökningen kräves att sannolika skäl visas
att handlingen för honom förkommit. Blir handlingen dödad, åligger det den,
som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom
på grund av inteckning häftar för utfästelsen, att utfärda ny handling
som svarar mot den dödade. I samtliga dessa avseenden erfordras enligt lagrådets
mening regler av annat innehåll, när det gäller att bereda möjlighet att
på ett lämpligt sätt få ur fastighetsbok eller däremot svarande urkund avförda
sådana inteckningar, i fråga om vilka utvägen att låta dem självdö hittills måst
anlitas. Initiativrätt synes sålunda icke böra tillkomma annan än den intecknade
egendomens ägare; denne bör å andra sidan erhålla sådan rätt utan hänsyn
till huruvida han var senaste innehavare av inteckningshandlingen eller
icke. Någon sannolikhetsbevisning om att handlingen för honom förkommit
kan, såsom ock i förslaget beaktats, icke av honom krävas. Det bör vara tillräckligt
att viss längre tid — exempelvis tio år såsom nu föreslagits — förflutit
från det en intecknad fordringshandling, örn vilken det ej är känt var den
finnes, blivit uppvisad för anteckning örn innehav eller eljest företedd i inteckningsärende
samt att den som senast är i fastighets- eller inteckningsbok antecknad
såsom handlingens innehavare icke har någon befogad erinran att göra
mot den ifrågasatta åtgärden. Under dessa förutsättningar synes det böra stå
ägaren av den intecknade egendomen öppet att begära, att andra eventuella
rättsägare genom offentlig kungörelse kallas att göra sina anspråk gällande.
Tiden mellan dagen för fullföljd av ansökningen och dagen för kungörelsens införande
i Posttidningen synes kunna göras kortare än den som skall iakttagas
vid ett vanligt mortifikationsförfarande. Även verkan av att ingen rättsägare
anmäler sig bör vara en annan än vid mortifikation. Det finnes icke någon anledning
att förklara inteckningshandlingen dödad och giva sökanden rätt att
erhålla en ny handling i den dödades ställe. Resultatet bör allenast bliva, att
inteckningsrätten bringas att upphöra och att inteckningen avföres ur boken.
Av det anförda framgår att mellan en anordning ägnad att ersätta den indirekta
fördel förnyelseplikten i angivet hänseende medfört och det allmänna
mortifikationsförfarandet egentligen icke föreligger annat samband än att den
offentliga stämningen kan kungöras på ett likartat sätt. Vid sådant förhållande
anser lagrådet, att det ur systematisk synpunkt vore att föredraga, örn
erforderliga bestämmelser rörande det föreliggande ämnet kunde på sätt som
skett t. ex. i Danmark (se Lov den 31 mars 1926 örn Tinglysning § 20; jfr
även 53 och 54 §§ i hypotekskommitténs år 1867 avgivna förslag till förändrade
stadganden för betryggande av ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet)
givas i inteckningslagstiftningen i sammanhang med övriga regler
örn dödande av inteckning. Finnes denna lösning under nuvarande lagstiftning
på området med dess brist på systematik icke lämpligen kunna genomföras utan
böra anstå till den fullständiga revision av lagfarts- och inteckningsväsendet,
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
som icke kan alltför länge uppskjutas, synes det låta sig försvara att föreskrifter
i ämnet infogas i lagen örn dödande av förkommen handling, ehuru de
strängt taget falla utom dess ram. Erforderliga föreskrifter kunna emellertid
icke lämpligen givas i förevarande paragraf, utan böra med det innehåll ovan
angivits sammanföras i en särskild paragraf, som intages i slutet av lagen.
Väljes denna utväg, är att märka att i fråga örn forum andra regler än de
i 2 § nämnda lag upptagna bliva av nöden. Icke blott örn inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt samt i fartyg utan även örn förlagsinteckning bör
gälla, att ansökan örn intecknings dödande skall göras hos vederbörande intecknings
domstol. Vad åter angår inteckning i fast egendom och i jordbruksinventarier
lärer, sedan numera handläggning av sådana ärenden ankommer å
inskrivningsdomaren, i stället för uttrycket inteckningsdomstol det böra heta
den rätt under vilken fastigheten lyder. I detta sammanhang torde lämpligen
kunna vidtagas en motsvarande omformulering av den i 2 § givna regeln örn
forum för dödande av handling intecknad i fast egendom.
Skulle det stadgas att en ansökan varom här är fråga skall behandlas såsom
ett vanligt inteckningsärende och handläggningen sålunda ej sällan komma
att äga rum inför inskrivningsdomare, måste uppenbarligen, i sådana fall
då till säkerhet för en och samma förskrivning inteckning meddelats på flera
håll, ett dödningsbeslut inskränkas till att avse allenast den inteckning, som
faller inom den beslutande domstolens eller myndighetens behörighetsområde.
Men även örn behörigheten att handlägga dessa ärenden skall tillkomma rätten,
synas övervägande skäl tala för att dödningsbeslutet — till skillnad mot
vad som gäller vid mortifikation — icke bör få sträcka sig längre än nu sagts.
När ansökan inkommit eller slutligt beslut meddelats i ärende som här avses,
bör anteckning örn åtgärden så snart ske kan göras i vederbörande fastighets-
eller inteckningsbok, icke blott då handlingen är intecknad i sådan
egendom som i 10 § omnämnes, utan även då fråga är örn förlagsinteckning och
inteckning i jordbruksinventarier. Därest såsom synes riktigt vid avfattningen
av den härutinnan erforderliga bestämmelsen tages hänsyn till att vissa
inteckningsärenden handläggas av inskrivningsdomaren, lärer en däremot svarande
jämkning av ordalagen i 10 § böra äga rum.
Övriga lagförslag.
Lagrådet lämnar förslagen utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 29 januari 1934
avgivna utlåtande över de den 12 januari 1934 till lagrådet remitterade förslagen
till
1) lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av
inteckning;
2) lag angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund varav
inteckning meddelats i fast egendom;
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;
4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg;
5) lag örn tillägg till förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
f örlagsinteckning;
6) lag angående tillägg till lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i
jordb ruksinventarier;
7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn
dödande av förkommen handling;
8) lag angående ändrad lydelse av § 3 förordningen den 4 mars 1862 (nr
10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer; samt
9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) örn
vård av omyndigs värdehandlingar.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Lagrådet har tillstyrkt att inteckningsfömyelsen avskaffas och att bestämmelser
införas om rätt för inteckningshavare att efter anmälan bliva antecknad
såsom innehavare av inteckningshandling. Beträffande sistnämnda del
av reformen har lagrådet särskilt framhållit att anmälningsinstitutet fyller ett
länge känt behov och att det i hög grad kommer att bidraga till tryggande av
inteckningshavarnas rättsställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
44
I fråga om den närmare utformningen av den tillämnade lagstiftningen Ilar
lagrådet på ett par punkter framställt erinringar. Dessa avse det upprättade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling. De övriga lagförslagen ha däremot
lämnats utan anmärkning.
Lagrådet har ansett att den bestämmelse örn delgivning, som enligt förslaget
skulle införas i 4 § mortifikationslagen, icke borde erhålla sådan ovillkorlig
innebörd som den erhållit i förslaget utan så jämkas att underrättelse
skulle lämnas den senast antecknade innehavaren allenast där så ske kunde.
Det torde icke kunna förnekas, att omständigheterna någon gång kunna vara
sådana att det föreligger ett verkligt och varaktigt hinder för att verkställa
delgivningen. Så är exempelvis förhållandet om den senast antecknade innehavaren
vistas å okänd ort i utlandet utan att omständigheterna giva vid handen,
att han har för avsikt att återvända. Då det måhända vore alltför strängt
att även i ett dylikt fall vidhålla kravet på delgivning, har jag ansett mig
böra biträda lagrådets mening härutinnan. Örn mortifikationssökanden sålunda
i något sällsynt fall befrias från skyldigheten att örn ansökningen underrätta
den senast antecknade innehavaren, måste å andra sidan för sådan
händelse ställas jämförelsevis stränga krav på bevisningen i ärendet. Detta
gäller särskilt frågan huruvida sökanden förvärvat handlingen efter det den
sista anteckningen örn innehav blev gjord. Att i lagtexten giva närmare regler
härom torde emellertid knappast vara påkallat.
Lagrådet har vidare framställt erinran mot den i förslaget under 6 § upptagna
bestämmelsen, enligt vilken mortifikation skulle kunna vinnas efter utgången
av en tioårsperiod, ändå att sökanden ej visat sannolika skäl att handlingen
för honom förkommit. Syftet med sagda bestämmelse skulle bättre
tillgodoses med en anordning varigenom inteckningsrätten, efter liknande kungörelseprocedur
som förekommer vid mortifikation, kunde bringas att upphöra
utan att handlingen behövde företes. Någon anledning förelåge däremot ej
att — såsom enligt förslaget skulle ha varit möjligt — förklara inteckningshandlingen
dödad och giva sökanden rätt att erhålla ny handling i den dödades
ställe. Den av lagrådet sålunda förordade anordningen skiljer sig från
den i förslaget upptagna jämväl däri att initiativrätt skulle tillkomma allenast
fastighetsägaren; denne skulle dock å andra sidan äga sådan rätt utan
hänsyn till huruvida han vore senaste innehavare av inteckningshandlingen
eller icke. Slutligen skulle kungörelseproceduren bliva något enklare än enligt
förslaget; i detta hänseende märkes särskilt att tiden mellan dagen för
fullföljd av ansökningen och dagen för kungörelsens införande i allmänna
tidningarna skulle göras kortare än den som är stadgad vid ett vanligt mortifikationsförfarande.
Däremot överensstämmer den av lagrådet förordade anordningen
med förslaget bland annat därutinnan, att för åtgärden förutsättes
att tio år förflutit från det handlingen blivit uppvisad för anteckning om innehav
eller eljest företedd i inteckningsärende, att sökanden ej behöver visa
sannolika skäl att handlingen för honom förkommit, samt att den senast antecknade
innehavaren skall erhålla underrättelse om ansökningen.
Kungl. Majda proposition nr 100.
45
Vad lagrådet sålunda förordat har synts mig innebära vissa fördelar jämfört
med den i förslaget anvisade utvägen. Möjligheten att ur fastighetseller
inteckningsboken utrensa sådana inteckningar, vilka icke kunna i vanlig
ordning dödas, torde med den ifrågasatta anordningen i ej ringa mån underlättas.
Detta gäller icke minst sådana tänkbara fall, där en inteckningshandling
förkommit utan att den som innehaft handlingen sedermera givit
sig till känna. Då angivna fördelar torde kunna vinnas utan att rättssäkerheten
därigenom i någon mån äventyras, har jag ansett lagrådets hemställan
böra vinna beaktande. Behörigheten att handlägga ärenden av ifrågavarande
slag har, i likhet med vad som gäller vid vanlig mortifikation, synts böra tillkomma
rätten. Det är sålunda avsett att dessa ärenden skola antecknas i domboken.
För det fall att inteckning till säkerhet för en och samma förskrivning
är meddelad av flera myndigheter har emellertid rättens kompetens, på
sätt lagrådet föreslagit, ansetts böra begränsas till att avse inteckning, vilken i
inskrivningshänseende faller under rättens respektive vid rätten fungerande inskrivningsdomares
behörighet. De för ändamålet erforderliga föreskrifterna
ha — i enlighet med vad lagrådet härutinnan alternativt ifrågasatt — lämpligen
synts böra sammanföras i en särskild paragraf i slutet av mortifikationslagen.
Vid blivande revision av inteckningslagstiftningen torde emellertid —
såsom lagrådet framhållit — dessa föreskrifter böra inarbetas i vederbörande
inteckningslagar. Såsom följd av den vidtagna ändringen ha 2 och 10 §§ mortifikationslagen
blivit föremål för vissa formella jämkningar.»
Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med nu gjorda ändringar
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1934:303 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyels s. 13 i texten
- Rskr. 1934:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning m s. 1 i texten
- SU 1934:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning sförnyelsernas avskaffan s. 1 i texten
- 1LU 1934:50 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning m. m. s. 1 i texten