Sök i Ratio Lex

Angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning sförnyelsernas avskaffande

1934-02-09 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:101, Angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning sförnyelsernas avskaffande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag för beredande

av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning

sförnyelsernas avskaffande; given Stockholms

slott den 9 februari 1934.

Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn anslag för beredande

av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsfornyelsernas avskaffande

samt anför:

Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra

regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under riksstatens andra

huvudtitel, upptog jag under punkt [31] till behandling ärendet rörande anslag

till ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande.

Jag förklarade därvid min avsikt vara att, sedan förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 101. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

lagbestämmelser rörande inteckningsförnyelsernas avskaffande blivit utarbetat,

föreslå Kungl. Majit att på grundval av ett av särskilda sakkunniga avgivet

betänkande avlåta särskild proposition till riksdagen angående den gottgörelse

åt statsverket och de sportelberättigade, som finge anses påkallad i

följd av nämnda reform.

Sedan jag förut denna dag anmält frågan örn lagstiftning rörande inteckningsförnyelsernas

avskaffande, anhåller jag nu att få återkomma till frågan

örn den ekonomiska regleringen.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande uppdrogs den 28 april 1933 åt dåvarande

häradshövdingen Sven Bellinder samt borgmästaren Jakob Pettersson

att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frågan örn den

reglering av lösen- och stämpelberäkningen, som finge anses erforderlig i fall

av inteckningsförnyelsernas avskaffande. Till fullgörande av sitt uppdrag

avlämnade de sakkunniga den 19 augusti 1933 betänkande1 med av motiv åtföljda

förslag till förordning örn ändrad lydelse av 8 och 17 §§ förordningen

den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften ävensom kungörelse

örn ändrad lydelse av §§ 3 och 10 förordningen den 7 december 1883 (nr 64)

angående expeditionslösen.

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från domhavandena, rådhusrätterna,

hovrätterna, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statskontoret,

riksräkenskapsverket ävensom stadsfullmäktige i sådana städer, där lösen för

rättens eller inskrivningsdomarens expeditioner helt eller delvis indragits till

stadens kassa. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna

hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska

bostadskreditkassan samt Svenska jordbrukskreditkassan.

Nämnda myndigheter och sammanslutningar — med undantag av advokatsamfundet,

allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan — ha inkommit

med utlåtanden.

Innan jag närmare redogör för den sålunda förebragta utredningen, torde

jag få lämna en översikt över de expeditionsavgifter som för närvarande uttagas

vid förnyelse av skilda slag av inteckningar.

Nuvarande grunder för lösen- oell stämpelberäkningen i förnyelseärenden.

Expeditionssättet är numera ej längre likartat för de olika slagen av inteckningar.

Genom den reform av inskrivningsväsendet som kom till stånd

genom 1932 års lagstiftning (inskrivningsreformen) förenklades expeditionssättet

för inteckningsärenden i fast egendom. Denna förenkling bestod däri

att sökanden — utom i ärenden som avse inteckningshandlings uppvisande vid

annan domstol — befriades från skyldigheten att lösa protokollsutdrag och

1 Statens off. ntredn. 1933: 24.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

3

utdrag av fastighetsboken. I dylika inteckningsärenden förekommer sålunda

numera i regel endast en expedition, nämligen det bevis som tecknas å den företedda

handlingen. Samma expeditionssätt tillämpas ''även beträffande den

nya inteckningsform, inteckning i jordbruksinventarier, som infördes först år

1932. Beträffande övriga slag av inteckningar tillämpas däremot alltjämt ett

äldre expeditionssätt, som kännetecknas därav att sökanden måste utlösa protokoll

och i vissa fall utdrag av vederbörande inteckningsbok.

Lösen för expeditioner i inteckningsärenden — däribland

även förnyelseärenden —- utgår numera, med de enligt förordning den

26 juni 1933 genomförda ändringar vilka trätt i kraft den 1 juli samma år,

enligt följande grunder.

Beträffande inteckningar i fast egendom (däri inbegripna inteckningar i

järnväg) utgör lösen för det bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen

åberopade handlingen, vid häradsrätt 4 kronor och vid rådhusrätt 5

kronor. Sker i ett och samma ärende införing å flera upplägg i fastighetsboken,

utgår en tilläggsavgift, beräknad för varje upplägg utöver det första,

vid häradsrätt med en krona och vid rådhusrätt med 75 öre. I sådana fall,

då inteckningsbandling enligt 20, 26 eller 37 § inteckningsförordningen uppvisas

bos en inskrivningsdomare för åtgärd av annan inskrivningsdomare, erlägges

lösen såväl vid uppvisandet som vid åtgärdens verkställande. I ärendet

angående uppvisandet utgör lösenavgiften (för protokoll och bevis å handling)

vid häradsrätt 2 kronor 50 öre och vid rådhusrätt 4 kronor. Omfattar

protokollsutskriften mera än ett ark, påföres en särskild tilläggsavgift, vid

häradsrätt en krona för varje överskjutande ark och vid rådhusrätt en krona

50 öre för andra arket och en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark. Vid

åtgärdens verkställande debiteras åter vid häradsrätt 3 kronor 50 öre och vid

rådhusrätt 4 kronor, vartill eventuellt kommer tilläggsavgift för införing å

flera upplägg.

Vid förlag sinteckning — som endast kan förekomma vid rådhusrätt — utgår

lösen dels för det protokollsutdrag, som utfärdas i ärendet, med 3 kronor

för första arket, en krona 50 öre för andra arket samt en krona 25 öre för vart

och ett av övriga ark, dels ock för det bevis, som tecknas å den handling

varpå den intecknade fordringen är grundad, med en krona. Samma lösenberäkning

tillämpas ock i ärende angående inteckningshandlings uppvisande

vid annan domstol. Då inteckningsåtgärden verkställes efter dylikt uppvisande

vid annan domstol, utgår vid inteckningsdomstolen allenast protokollslösen.

I ärende angående inteckning i tomträtt och v att enfält sr ätt debiteras vid

häradsrätt för 1) protokoll: första arket 2 kronor och för varje följande ark

en krona; 2) utdrag av tomträtts- och vattenfallsrättsbok: första utdraget en

krona och varje följande utdrag 50 öre; 3) bevis å handling: 50 öre; samt vid

rådhusrätt för 1) protokoll: första arket 3 kronor, andra arket en krona 50 öre

och varje följande ark en krona 25 öre; 2) utdrag av tomträtts- och vattenfallsrättsbok:

första utdraget en krona och varje följande utdrag 50 öre; 3)

bevis å handling: en krona.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 101.

I ärende angående inteckning i fartyg —- som endast kan förekomma vid

Stockholms rådhusrätt — utgår lösen dels för det protokollsutdrag som utfärdas

i ärendet med 3 kronor för första arket, en krona 50 öre för andra

arket samt en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark, dels ock för det

bevis som tecknas å fordringshandlingen med en krona. Vidare lär i praxis

det utdrag av inteckningsboken som enligt lag skall utfärdas i dylikt ärende

beläggets med lösen enligt samma grunder, som gälla för utdrag av tomträttsoch

vattenfallsrättsbok. Där fordringshandlingen för inteckningsåtgärd vid

Stockholms rådhusrätt uppvisas vid annan domstol, debiteras lösen för protokoll

och bevis å handlingen. Vid åtgärdens verkställande utgår ytterligare

lösen för protokoll ävensom lösen för utdrag av inteckningsboken.

I ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier utgör lösen (för bevis å

handling) vid häradsrätt en krona 50 öre och vid rådhusrätt 2 kronor 50 öre.

Vad härefter angår stämpelberäkningen, så utgår numera, efter

de ändringar som trätt i kraft den 1 juli 1933, stämpel å expeditioner i inteckningsärenden

enligt följande grunder.

Beträffande inteckningar i fast egendom (däri inbegripna inteckningar i

järnväg) utgör stämpeln för det bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen

åberopade handlingen, vid häradsrätt 2 kronor 50 öre och vid rådhusrätt

en krona 50 öre. Meddelas i ett och samma ärende bevis å flera handlingar,

utgår stämpelavgift för allenast ett bevis. I sådana fall, då inteckningshandling

uppvisas hos en inskrivningsdomare för åtgärd av annan inskrivningsdomare,

debiteras stämpelavgift för bevis endast vid åtgärdens verkställande.

I ärendet angående uppvisandet utgår stämpelavgift för protokoll

vid häradsrätt med 2 kronor och vid rådhusrätt med en krona. Omfattar

protokollsutskriften mera än ett ark, påföres en särskild tilläggsavgift, vid

häradsrätt en krona 50 öre för varje överskjutande ark och vid rådhusrätt

en krona för andra arket och en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark.

Vid förlag sinteckning utgår stämpelavgift för det protokollsutdrag som utfärdas

i ärendet med en krona för första arket, en krona för andra arket och

en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark, varemot beviset å handlingen

är fritt från stämpel. Samma stämpelberäkning tillämpas ock i ärende angående

inteckningshandlings uppvisande vid annan domstol.

I ärende angående inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt debiteras vid

häradsrätt 2 kronor för första protokollsarket och en krona 50 öre för vart

och ett av övriga ark samt vid rådhusrätt en krona för första arket, en krona

för andra arket och en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark. Övriga

i dylikt ärende utfärdade expeditioner äro däremot fria från stämpel.

I ärende angående inteckning i fartyg är stämpeldebiteringen lika med vad

nyss angivits i fråga örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Vad slutligen angår ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier, utgör

stämpelavgiften (för bevis å handling) vid häradsrätt 2 kronor och vid rådhusrätt

en krona.

Därjämte torde böra erinras, att i varje förnyelseärende utgår avgift för kontrollstämpel

med 25 öre.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

5

De sakkunnigas förslag.

I de sakkunnigas betänkande framhålles inledningsvis, att inteckningsförnyelsernas

avskaffande finge särskilt genomgripande betydelse för avlöningsförhållandena

vid underdomstolarna. Det avlöningssystem som för närvarande

tillämpades för befattningshavarna vid dessa domstolar vore i stor utsträckning

grundat på sportler. Jämte den från stat eller kommun utgående, i flertalet

fall till relativt lågt belopp bestämda fasta avlöningen åtnjöte befattningshavarna

inkomst genom den lösen som den rättssökande allmänheten hade

att erlägga för rättens och domarens expeditioner. I omförmälda sportelsystem

kunde den för förnyelserna utgående lösen sägas utgöra en hörnsten.

Denna lösen uppginge i regel till förhållandevis mycket betydande belopp, och

exempel saknades ej på att en befattningshavare till väsentlig del avlönades

genom inkomsten av förnyelserna. Härtill komme att nämnda inkomst, i

motsats till övriga sportler, utmärktes av en jämförelsevis hög grad av stabilitet.

Den vore icke i samma utsträckning som övriga sportler underkastad

förändringar på grund av tillfälliga konjunkturväxlingar och kunde därför

någorlunda tillförlitligt i förväg beräknas. Förnyelserna beredde sålunda domaren

en trygg och fast inkomst. En åtgärd, varigenom de med förnyelserna

förenade sportlerna borttoges, innebure följaktligen ett kraftigt ingrepp i befattningshavarnas

ekonomi. Någon meningsskiljaktighet torde ej heller råda

därom, att en dylik åtgärd ej borde komma till stånd utan att samtidigt de

sportelberättigade bereddes en rättvis gottgörelse. Huruvida grunden för en

sådan gottgörelse borde sökas i billighet eller i en staten åvilande skyldighet,

syntes vid sådant förhållande kunna lämnas öppet. I vissa städer, däribland

några av de största, rådde numera efter genomförda löneregleringar den ordningen,

att befattningshavarna uteslutande uppbure fast avlöning, under det

att inflytande expeditionslösen i sin helhet redovisades till stadens kassa.

Även i dessa fall syntes det ofrånkomligt, att gottgörelse lämnades för de

belopp som i händelse av inteckningsförnyelsernas avskaffande skulle komma

att frångå de sportelberättigade, d. v. s. städerna, och detta i samma utsträckning

och enligt samma normer som i de fall, där sportelinkomsten uppbures

av befattningshavarna. En tredje intressent i inkomsterna av förnyelserna

vore staten. Till statsverket inflöte den del av expeditionsavgiften, som utginge

i form av stämpel. Visserligen kunde denna stämpelinkomst, som vore

avsevärt lägre än den sammanlagda löseninkomsten av förnyelserna, icke i

och för sig anses ha någon större betydelse för statsverket, men med hänsyn

till det nuvarande statsfinansiella läget torde dock staten böra tillförsäkras

gottgörelse för ifrågavarande inkomstminskning. Likaledes syntes medel

böra anskaffas till bestridande av de utgifter, som statsverket kunde komma

att få vidkännas för beredande av ersättning till städer och befattningshavare

vid domstolarna för nastad löseninkomst.

De sakkunniga ha företagit en beräkning av den årliga minskning i lösen

som vid varje särskild domstol skulle uppkomma i följd av förnyelsernas avskaffande.

Därvid ha de sakkunniga till en början sökt bestämma det årliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

medeltalet av antalet förnyelseärenden av olika slag. Detta har skett på

grundval av siffermaterial för åren 1928—1932, vilket införskaffats från

statistiska centralbyrån och i vissa delar kompletterats med direkta uppgifter

från domstolarna. Att icke en tioårsperiod lagts till grund för uträkningen

motiveras därmed, att resultatet i dylikt fall knappast skulle bliva rättvist

gent emot de sportelberättigade. Förnyelsernas antal under de senaste tio

åren hade nämligen i stort sett undergått en ständig ökning och det saknades

anledning antaga att denna ökning skulle komma att avstanna under de närmast

följande åren, därest förnyelsetvånget bibehölles. För att icke den tilltänkta

gottgörelsen skulle komma att väsentligt understiga den löseninkomst,

som för närvarande milote av förnyelserna, borde därför enligt de sakkunnigas

mening medeltalsuträkningen grundas på en femårsperiod. I fråga örn

sådan tilläggsavgift, som vid förnyelse av inteckning i fast egendom utgår

för varje införing å mer än ett upplägg i fastighetsboken, ha de sakkunniga

likväl för domsagornas vidkommande, med hänsyn till de stora växlingar som

visat sig kunna förekomma beträffande denna lösenpost, ansett hänsyn böra

tagas jämväl till femårsperioden 1923—1927. Sedan de sakkunniga på sätt

nu nämnts för varje särskild domstol uträknat och i tabellform angivit medeltalet

av antalet förnyelseärenden av olika slag, ha de erhållna medeltalen multiplicerats

med de lösensatser vilka sedan den 1 juli 1933 gälla för de särskilda

slagen av ärenden. På detta sätt har för varje särskild domstol erhållits ett

belopp, som kan sägas motsvara den årliga lösenförlusten i följd av inteckningsförnyelsernas

avskaffande. Beloppen utgöra sammanlagt, för häradsrätterna

254,607 kronor 50 öre samt för rådhusrätterna 291,370 kronor 75 öre.

Från de särskilda belopp, som motsvara den uträknade lösenförlusten för

varje domstol, lia de sakkunniga verkställt avräkning med 50 öre per ärende

i fråga örn sådana kategorier av förnyelseärenden, å vilka det genom 1932 års

inskrivningsreform införda förenklade expeditionssättet icke äger tillämpning.

Förnyelsernas avskaffande skulle nämligen i fråga örn dylika ärenden medföra

-—■ oberäknat den i allmänhet uppkommande minskningen i arbetet —

jämväl sådan arbetsbesparing, som beträffande övriga förnyelseärenden redan

förut vunnits genom det förenklade expeditionssättet och som kommit statsverket

tillgodo genom den jämlikt förordningen den 26 juni 1933 verkställda

överföringen från lösen till stämpel av 50 öre per ärende.

De sakkunniga, som framhålla att handläggningen av ett förnyelseärende —- sådan densamma ter sig efter de genom inskrivningsreformen vidtagna förenklingarna

-— är av synnerligen enkel beskaffenhet, lia utöver vad förut

nämnts icke gjort något avdrag för den arbetsbesparing, som skulle vinnas

genom att förnyelseärendena helt bortfölle. Såsom skäl härtill anföres, att

den angivna lösenförlusten, såsom grundad på en medeltalsuträkning för de

fem sista åren, icke till fullo motsvarade den verkliga inkomstminskning

som förnyelsernas avskaffande kunde väntas medföra för de sportelberättigade.

Härtill komme att reformen även orsakade indirekta verkningar vilka borde

tagas i betraktande. Det syntes sålunda uppenbart att förnyelsernas avskaffande

måste medföra en väsentlig nedgång i antalet beviljade inteckningar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 101.

7

Den inkomstminskning för de sportelberättigade som härigenom uppkomme

måste antagas avsevärt överstiga den ökning av lösen, som kunde uppstå därigenom

att antalet dödningsärenden efter reformens genomförande syntes komma

att undergå någon ökning. De sakkunniga föreslå dock viss avrundning

nedåt av de för varje domstol uträknade beloppen.

Efter att ha undersökt olika möjligheter att gottgöra inkomstminskningen

för de sportelberättigade lia de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att

dylik gottgörelse ej lämpligen kan beredas i annan form än genom kontant

ersättning av statsmedel. Härigenom erhölle å ena sidan de sportelberättigade

en på förhand bestämd inkomst, som utginge oberoende av konjunkturväxlingarna,

och å andra sidan förekommes den överkompensation, som i en del

fall svårligen skulle kunnat undvikas, örn gottgörelse i stället hade beretts

genom omreglering av lösenberäkningen för vissa expeditioner. De sakkunniga

föreslå nu att vissa angivna ersättningsbelopp skola årligen av statsmedel

utbetalas till en var av de sportelberättigade. Varje ersättningsbelopp motsvarar

den för vederbörande domstol uträknade lösenförlusten med förut berörda

avdrag och avrundning nedåt. Sammanlagt utgöra ersättningsbeloppen,

för häradsrätterna 252,975 kronor och för rådhusrätterna 284,050 kronor eller

tillhopa 537,025 kronor.

I fråga örn ordningen för utbetalningen föreslå de sakkunniga, att ersättningarna,

såsom fallet är med avlöningsmedel till befattningshavare i domsagorna,

skola utgå månadsvis i efterskott. Det avses att utbetalningen skall

verkställas av länsstyrelserna. Vad domsagorna angår utbetalas ersättningen

till häradshövdingen eller annan som till följd av särskilt meddelade bestämmelser

äger uppbära sportlerna i domsagan. Inträffar under en månad ombyte

av tjänsteinnehavare, äger länsstyrelsen med ledning av erhållna uppgifter

rörande tjänstetiden verkställa fördelning av ersättningen mellan de

sportelberättigade. Beträffande städerna översändes den för varje domstol

avsedda ersättningen till magistraten, som därefter utbetalar densamma till

vederbörande befattningshavare eller, där så skall ske, inlevererar ersättningen

till stadens kassa.

Vad härefter angår frågan på vad sätt gottgörelse skall beredas statsverket

dels för den genom inteckningsförnyelsernas avskaffande förlorade årliga

stämpelinkomsten — vilken av de sakkunniga på grundval av den verkställda

medeltalsuträkningen beräknats till 247,671 kronor 75 öre — och dels för de

årliga utgifter om sammanlagt 537,025 kronor, som den föreslagna gottgörelsen

åt de sportelberättigade skulle medföra för statsverket, ha de sakkunniga

funnit den lämpligaste utvägen vara en höjning av stämpelavgiften för skuldebrev.

De sakkunniga föreslå att sagda stämpelavgift höjes från nuvarande

25 öre till 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp för vilket

inteckning eller betalning sökes. Då medeltalet per år av de intecknade kapitalbeloppen

under tiden 1927—1931 utgjort omkring 769 miljoner kronor,

skulle den föreslagna stämpelförhöjningen lämna en merinkomst av omkring

1,150,000 kronor förutom det jämförelsevis obetydliga belopp, som genom höjningen

kunde inflyta vid stämpelbeläggning av skuldebrev, varför betalning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

sökes hos offentlig myndighet. Av särskilda skäl ha de sakkunniga dock ansett

att merinkomsten borde beräknas något lägre. Sålunda framhålles att i de

kapitalbelopp på vilka beräkningen grundats inginge även vissa inteckningar,

för vilka enligt särskilda stadganden i 17 § stämpelförordningen stämpelbeläggning

ej ägde rum. Vidare erinras om att förnyelsernas avskaffande torde

föranleda nedgång i antalet beviljade inteckningar.

De sakkunniga framhålla att den föreslagna stämpelförhöjningen icke kan

anses obillig eller över hövan betungande för kreditväsendet. I detta hänseende

anföres följande:

En måttlig höjning av förevarande stämpelavgift, som kvarstått oförändrad

alltsedan år 1867, torde icke i och för sig kunna anses obillig. Inteckningsförnyelsernas

avskaffande erbjöde även särskilda skäl för en sådan höjning.

Med hänsyn såväl till den besparing, vilken komme låntagarna till godo genom

förnyelsekostnadens bortfallande, som till de fördelar för kreditväsendet, vilka

reformen i övrigt väntades medföra, torde det vara befogat, att de som sökte

inteckning finge gälda en något högre avgift än vad nu vore fallet.

Att den ökade avgiften uttoges i form av skuldebrevsstämpel och icke såsom

expeditionsstämpel måste anses innebära en fördel. Under det att expeditionen

påfördes stämpel utan hänsyn till det intecknade beloppets storlek,

belädes skuldebrevet med stämpel i proportion till det kapitalbelopp, för vilket

inteckning söktes. En höjning av expeditionsstämpeln skulle således drabba

de mindre inteckningsbeloppen förhållandevis tyngre än de större, vilket däremot

icke vore fallet med en höjning av skuldebrevsstämpeln. Då det i förevarande

fall ej gällde att uttaga viss ersättning för av myndigheterna utfört

arbete, utan att bereda staten ökad inkomst, torde det även ur principiell synpunkt

vara riktigt, att ifrågavarande gottgörelse uttoges genom höjning av

skuldebrevsstämpeln.

En stämpelförhöjning av föreslagen omfattning torde icke kunna anses över

hövan betungande för kreditväsendet. I fråga örn smärre inteckningslån påverkades

därav låneomkostnaderna endast i ringa mån. Sålunda komme ökningen

i stämpelavgift för en inteckning å 1,000 kronor att uppgå till allenast en krona

50 öre, för en inteckning å 2,000 kronor till 3 kronor och för en inteckning å

5,000 kronor till 7 kronor 50 öre.

Då varje förnyelse av inteckning i fast egendom betingade en expeditionsavgift,

som inberäknat kontrollstämpel uppginge till lägst G kronor 75 öre men

vid inteckning i flera fastigheter kunde bliva avsevärt högre, insåges lätt, att

trots den föreslagna höjningen av skuldebrevsstämpeln, vad de små lånen anginge,

i allmänhet en kostnadsbesparing uppstode genom förnyelsekostnadernas

bortfallande. Beträffande inteckningar å större belopp torde i varje fall någon

mera kännbar ökning i omkostnader ej uppkomma.

I detta sammanhang borde också framhållas, att den föreslagna stämpelförhöjningen

icke i någon mån drabbade de inteckningar, som redan vore gällande.

Den avsåge allenast skuldebrev, för vilka inteckning söktes efter reformens genomförande.

I fråga örn de redan beviljade inteckningarna komme däremot

förnyelsekostnadernas bortfallande -—- oavsett den obetydliga utgift som kunde

föranledas av anmälan örn innehav — att innebära en ren besparing.

Härefter torde få nämnas att de sakkunniga jämväl utrett frågan örn expeditionsavgift

för sådan anmälan om innehav av inteckning shandling, som enligt

den tillämnade lagstiftningen skulle kunna göras av en inteckningshavare. På

anförda grunder ha de sakkunniga ansett lösensatsen för anmälningsärenden böra

bestämmas till en krona, därvid förutsatts, att någon tilläggsavgift för införing

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

9

å flera upplägg ej skall förekomma. De sakkunniga framhålla att de vid bestämmandet

av sagda lösensats jämväl haft i åtanke, att den lösenförlust de

sportelberättigade skulle lida genom förnyelsernas avskaffande bleve avsevärt

större än den verkställda medeltalsuträkningen utvisade. I syfte att hålla expeditionsavgiften

för anmälan örn innehav så låg som möjligt föreslås att

stämpelavgift ej uttages i dylikt ärende.

De sakkunniga erinra slutligen att skäl ej förelåge att efter reformens genomförande

upprätthålla nuvarande skillnad i lösenberäkning mellan gravationsbevis,

omfattande de tio sista åren eller del av samma tidrymd, å ena, och

övriga gravationsbevis, å andra sidan. Då likväl sådant tillägg till gravationsbevis,

som tecknades å detsamma inom viss kortare tid efter bevisets utfärdande,

fortfarande syntes böra beläggas med lägre lösenavgift än annat gravationsbevis,

föreslås för det fall, att tillägget allenast omfattar ett år eller

del därav, bibehållandet av den nu gällande lägre lösensatsen för gravationsbevis.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Bland de myndigheter, städer och sammanslutningar som avgivit yttranden

över de sakkunnigas förslag synes råda enighet därom, att gottgörelse bör beredas

de sportelberättigade för den inkomstminskning som för dem skulle uppkomma

i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande.

I vissa yttranden upptages till bedömande frågan, huruvida grunden för

en sådan gottgörelse bör sökas i billighet eller i en staten åvilande

skyldighet.

En domhavande gör gällande att sportlerna numera utgjorde en domstolarnas

befattningshavare tillförsäkrad avlöningsförmån och att staten följaktligen

vöre skyldig att utgiva full kompensation för den avlöning som bortfölle

genom förnyelsernas avskaffande. En annan domhavande framhåller att staten,

åtminstone med de häradshövdingar som innehaft sina ämbeten den 1 juli

1927, träffat ett löneavtal, genom vilket häradshövdingarna förbundit sig att

avlöna sina icke rättsbildade biträden enligt bestämmelserna i kungörelsen

den 20 maj 1927 med vissa föreskrifter angående de vid domsagornas kanslier

anställda icke rättsbildade biträden, varemot staten å sin sida förbundit sig

att icke sänka de lösensatser som den 1 juli 1927 gällt i fråga örn vissa angivna

expeditioner. Då förnyelsernas avskaffande medförde att dylika expeditioner

bortfölle, vore staten skyldig att giva full gottgörelse för lösenminskningen.

Statskontoret gör gällande att häradshövdingarna ägde ett verkligt rättsanspråk

på erhållande av gottgörelse, under det att beträffande rådhusrätternas

befattningshavare endast billighetsskäl kunde åberopas såsom grund för

gottgörelsen. Statskontoret utvecklar sin uppfattning närmare sålunda:

Av den ställning man intoge till rättsfrågan kunde bedömandet av såväl

ersättningsbeloppens storlek som ock den tid, under vilken ersättningen borde

utgå, bliva i viss mån beroende.

Vad då först beträffade häradshövdingarnas rätt till nu utgående expeditionslösen,

erinrades om de förhållanden, under vilka den för dessa ämbets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

män ännu gällande 1874 års lönereglering tillkommit. I den proposition till

nämnda års riksdag, vari Kungl. Majit framlagt förslag till lönereglering,

hade uttalats den åsikten, att såsom grundsats vid den nya löneregleringen

borde iakttagas, att sportlerna, i den mån de erfordrades såsom vederlag för

de med domsageförvaltningen förenade kostnader, skulle bibehållas, men den

egentliga avlöningen av staten bekostas, varigenom de fördelar skulle vinnas,

att löneförmånerna inom de särskilda domsagorna kunde ställas i närmare

förhållande till varandra, domaren göras till sina behållna inkomster väsentligen

oberoende därav, huruvida sportler i sparsammare eller ymnigare mån

tillflöte, och förvaltningskostnaderna bliva, till följd av den omsorg domaren

i eget intresse nödgades däråt ägna, till det minsta möjliga nedsatta. Med

den sålunda angivna utgångspunkten hade häradshövdingarnas avlöning föreslagits

skola utgå i lön till för alla lika belopp, 4,500 kronor, samt tjänstgöringspenningar,

graderade efter arbetsbördan i de olika domsagorna, och

i vissa fall, där sportlerna ansetts icke täcka förvaltningskostnaderna, förvaltningsbidrag

till växlande belopp; och hade Kungl. Majit, i händelse riksdagen

antoge detta förslag, förklarat sig vilja på det sätt ändra förordningen

den 30 november 1855 örn expeditionslösen, att från 1875 års början

för häradsrätterna bleve gällande vissa uppräknade sportelsatser, samtliga

innebärande en nedsättning av dittills stadgat lösenbelopp för vederbörande

expedition. Det utskott, som haft propositionen till förberedande behandling,

hade uttalat, bl. a., att utskottet ansåge de ovan omförmälda grundsatser i

avseende å sportlernas avskaffande utom till den del, som motsvarade förvaltningskostnaderna

för domsagorna, böra följas vid en ny lönereglering. Av

angivna skäl hade emellertid utskottet ansett ytterligare utredning i frågan

erforderlig och hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Maj :t efter sådan utredning ville till riksdagen inkomma med förnyad

framställning i ämnet. Efter det kamrarna stannat i olika beslut i ärendet,

hade vid gemensam omröstning Kungl. Maj :ts förslag blivit av riksdagen

bifallet. Sedermera hade genom kungörelsen den 18 september 1874 ovanberörda

ändringar i 1855 års förordning örn expeditionslösen blivit vidtagna.

De då fastställda lösenbeloppen hade i allmänhet bibehållits oförändrade. Endast

beträffande vissa expeditioner, där kostnaden för utskrift ej längre ansetts

täckas av lösen, hade denna höjts. Av vad sålunda vid löneregleringens

genomförande förekommit torde framgå, å ena sidan, att man då betraktat de

sedermera genom 1874 års ovanberörda kungörelse fastställda lösenbeloppen

såsom en förutsättning för riksdagens antagande av löneregleringen, men också,

å andra sidan, att, då de fastställda beloppen av lön, tjänstgöringspenningar

och förvaltningsbidrag i de olika domsagorna grundade sig på beräkning

av en viss sportelinkomst, sportlerna, helt eller delvis, icke kunde, så

länge den nuvarande löneregleringen vore gällande, avskaffas utan att ersättning

bereddes häradshövdingarna.

Vidkommande rådhusrätterna ställde sig saken annorlunda. Städerna hade

av ålder skyldighet att avlöna sina domare och den omständigheten, att

en lättnad i denna skyldighet blivit städerna beredd genom att expeditionslösen

tillerkänts rådhusrätterna, torde icke i och för sig kunna medföra någon

ovillkorlig rätt för vare sig ledamöterna i rätten eller staden, i de fall,

då sportlerna indragits till stadskassa^ att av statsverket erhålla ersättning

för nedsättning eller upphörande av viss lösensats. Visserligen torde väl i

allmänhet genom av Kungl. Majit fastställda löneregleringar ledamöterna

eller staden hava tillerkänts inflytande sportler och lönerna rättats därefter,

men detta kunde givetvis icke innebära, att staten skulle vara rättsligen förhindrad

att, när så funnes lämpligt, vidtaga ändring i sportelsatserna. Innebure

en sådan ändring minskning i sportelinkomsten för en ledamot i råd
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

11

husrätten, torde det ankomma på. staden och icke staten att hålla vederbörande

skadeslös härför. Statskontoret ville i avseende å förevarande spörsmål erinra

örn att, då år 1920 de bl. a. till vissa rådhusrätter utgående bötesersättningar

indragits, detta i anslutning till vad statskontoret i ämnet uttalat och

mot bestridande av det övervägande antalet rådhusrätter och städer, skett utan

att någon gottgörelse lämnats vederbörande. Visserligen hade dessa ersättningar

ursprungligen icke varit avsedda att utgå annat än tillsvidare, men i

varje fall hade den omständigheten, att ersättningarna i de flesta fall varit

i löneregleringarna särskilt angivna såsom tillkommande viss befattningshavare

eller staden, icke ansetts utgöra hinder för berörda åtgärd. Någon rätt

till ersättning för minskad sportelinkomst genom förnyelsernas upphörande

torde alltså icke kunna av rådhusrätterna eller städerna göras gällande. Statskontoret

delade emellertid de sakkunnigas uppfattning, att billigheten krävde

en sådan ersättning.

I stort sett råder likaledes enighet därom, att gottgörelsen till de sportelberättigade

bör lämnas i form av kontant ersättning av statsmedel.

Att denna form av gottgörelse är den lämpligaste betonas i åtskilliga

yttranden. Sålunda framhåller häradshövding förening en att annan anordning

för beredande av gottgörelse åt häradshövdingarna ej bör ifrågakomma

än kontant ersättning av statsmedel på sätt de sakkunniga föreslagit.

En härifrån avvikande mening hävdas dock av rådhusrätten i Malmö, som

förordar gottgörelse i form av särskild lösenavgift vid sökande av inteckning.

Rådhusrätten anför till stöd för sin ståndpunkt följande:

Det kunde med fog ifrågasättas, örn den av de sakkunniga föreslagna anordningen

tillfredsställde rimliga anspråk på rättvisa och lämplighet. De

flesta städer tillväxte år från år genom ökad bebyggelse och följaktligen

skulle antalet förnyelseärenden hava ökats. Det kunde då ej betecknas som

fullt rättvist, att ersättningen till de sportelberättigade begränsades till ett

på angivet sätt beräknat belopp, medan statsverket genom stämpelförhöjning

finge sitt ersättningsbelopp i motsvarande mån ökat. Vidare förefölle det vara

en onödig omgång, att man först skulle till statsverket redovisa den i stämpelbeloppet

ingående ersättningen till de sportelberättigade för att därefter från

statsverket genom länsstyrelserna återfå samma ersättning. En smidigare och

mera rättvis lösning syntes kunna vinnas genom att den ökade avgiften 15

öre uppdelades, så att 5 öre komme att utgöra stämpel och 10 öre lösen. Genom

en sådan anordning skulle de till statsverket och de sportelberättigade utgående

ersättningsbeloppen komma att vid varje tidpunkt omedelbart anpassa

sig efter rådande förhållanden.

Principiella betänkligheter mot de sakkunnigas förslag uttalas vidare av

länsstyrelsen i Västerbottens län, som finner ifrågavarande ersättningsspörsmål

aktualisera frågan örn genomförande av ny lönereglering för häradshövdingarna

med frångående av sportelsystemet. Länsstyrelsen befarar att

de sakkunnigas förslag skulle komma att föregripa en dylik lönereglering.

I de yttranden som avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket upptages

till bedömande frågan, under huru lång tid ersättni ng av

statsmedel bör utgå.

Statskontoret har med utgångspunkt från sin uppfattning örn häradshövdingarnas

ovillkorliga rätt till sportlerna ansett, att ersättning borde utgå

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

till häradshövdingarna, så länge den nuvarande löneregleringen vore gällande.

Emellertid ifrågasätter statskontoret örn icke, till förhindrande av att en

häradshövding med särskilt förmånlig ersättning vägrade att ingå på ny

lönestat, i fullmakten för häradshövding, som utnämndes efter ersättningens

beviljande, borde införas villkor örn skyldighet för honom att, örn han vid

ny lönereglering kvarstode å den äldre staten, vidkännas den minskning eller

indragning av sportler eller ersättning härför, som kunde bliva bestämd. Beträffande

rådhusrätterna, där enligt statskontorets mening endast billighetsskäl

kunde åberopas till stöd för ersättningens utgående, syntes anledning

icke föreligga att låta vederbörande befattningshavare tillgodonjuta ersättningen

längre tid än som kunde anses rimlig för att bereda dem rådrum att

ordna sin ekonomi efter de ändrade förhållandena. I sådant avseende syntes

den metod, som vid genomförande av gällande lönereglering för länsstyrelserna

kommit till användning för avveckling av den huvudsakliga delen av

avdelningschefernas sportler lämpligen kunna tillämpas. Denna metod skulle

i förevarande fall innebära, att vederbörande första året av ersättningens utgående

skulle åtnjuta densamma med fullt belopp, varefter ersättningen under

de nio följande åren minskades med en niondel årligen och därefter upphörde.

I den mån sådant på grund av de för vederbörande utfärdade fullmakter

eller eljest vore nödvändigt, torde det få ankomma på staden att hålla

befattningshavaren skadeslös för inkomstminskningen. Samma avvecklingsförfarande

som det nu angivna syntes jämväl böra tillämpas i det fall, där

staden vore ersättningstagare.

Riksräkenskapsverket, som anser det vara ofrånkomligt att åtminstone i

viss mån bereda sportelersättning åt nuvarande innehavare av häradshövdingämbeten,

framhåller att undersökning borde ske vid inträffande vakans, om

icke gottgörelsen borde minskas eller eventuellt indragas. En sådan anordning

kunde dock komma att medföra vissa anspråk på ökade bidrag av statsmedel

för anställande av biträden i domsagorna. Beträffande städerna och

dess domarpersonal ifrågasätter riksräkenskapsverket att — om sportelersättning

överhuvudtaget funnes böra medgivas — denna dock borde avvecklas

under en tidrymd av förslagsvis tio år. Till jämförelse härmed erinras

att, därest på grund av ny eller ändrad lagstiftning städerna bleve nödsakade

att utöka arbetskrafterna vid rådhusrätterna, någon ersättning av statsmedel

härför icke erhölles.

Beträffande storleken av de föreslagna kontanta ersättningsbeloppen

anför häradshövding föreningen att föreningen icke i allmänhet

funnit någon anledning till erinran mot de av de sakkunniga föreslagna

beräkningsgrunderna. Därest beräkningssättet för någon särskild domsaga

med hänsyn till där rådande speciella förhållanden skulle kunna tänkas leda till

obilligt resultat, förutsätter föreningen, att detta påpekas i yttrande av vederbörande

häradshövding.

De flesta domhavande ha ej haft något att erinra mot de föreslagna beloppen.

Ett fyrtiotal domhavande framställa dock anmärkningar, av vilka

en del grundas på omständigheter av allmän räckvidd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

13

Sålunda göra några domhavande anmärkning mot att femårsperioden 1928

—1932 tagits till utgångspunkt för beräkningen av löseninkomsten av förnyelserna.

Yrkande framställes exempelvis att sagda löseninkomst måtte

uppskattas efter förhållandena under åren 1932 och 1933. Till stöd härför

anföres följande:

Under de sista krigsåren och den därefter närmast följande tiden hade den

ekonomiska ställningen varit mycket gynnsam för lantbrukarna; och hade

detta föranlett att de inlöst en mängd fastighetslån och låtit därför meddelade

inteckningar förfalla. När därefter tiderna blivit mindre goda för lantbruket,

hade nya inteckningar tagits i allt mer växande antal. Dessa förhållanden

avspeglades i förnyelserna 9—10 år senare. Vad den med yttrandet

närmast avsedda domsagan beträffade, motsvarade icke ens 1932 års siffra

det förefintliga beståndet av penninginteckningar. De sakkunniga hade beträffande

vissa domsagor, där bolagsinteckningar för obligationslån förekomme,

tagit hänsyn till ojämnheterna i förnyelsernas antal. Så borde även ske

beträffande lantbruksdomsagorna.

Liknande synpunkter ha kommit till uttryck även i vissa andra yttranden.

En domhavande anser att en räkning borde ske av antalet gällande fordringsinteckningar

och att gottgörelsen för förnyelsernas avskaffande borde

bestämmas med ledning härav och efter ungefärlig beräkning av det antal

inteckningar som kunde antagas bliva förnyade. En annan domhavande anser

att löseninkomsten bort uträknas på grundval av de lösensatser, som varit

gällande före den 1 juli 1933; då den lösenreduktion som vid sistnämnda

tid blivit genomförd varit föga rättvis mot de sportelberättigade, borde densamma

återgå.

En domhavande, som erkänner att annan beräkningsmetod än de sakkunniga

använt knappast stått till buds, erinrar emellertid att, då till grund för

de sakkunnigas utredning lagts statistiken för vissa förflutna perioder, utredningens

resultat kunde för den ene medföra obehörig vinst, för den andre

en orättvis förlust. Ett fall av obehörig vinst uppkomme, örn exempelvis

en domstol kunnat redovisa ett mycket stort antal uppvisade inteckningar för

förnyelse vid annan domstol genom att visst låneinstitut under den ifrågavarande

tiden, i motsats till vad senare skett, plägat använda denna form vid

sina förnyelser. En orättvis förlust uppkomme däremot, om en större serie

inteckningar icke blivit formellt sett förnyad utan i stället dödad och ersatt

med nya inteckningar.

Åtskilliga domhavande uttala såsom ett allmänt omdöme att de föreslagna

ersättningsbeloppen vore för låga. Vissa domhavande föreslå i samband

härmed viss procentuell höjning av samtliga ersättningar. En domhavande

hemställer att åtminstone dc mindre ersättningsbeloppen måtte höjas. En

annan domhavande framhåller att örn vid förevarande reglering spörsmål

skulle uppstå rörande gottgörelse fullt ut åt de största inkomsttagarna syntes

böra i utjämnande syfte till bedömande upptagas frågan örn höjning av de

föreslagna mindre ersättningsbeloppen. Ett par domhavande anse att de uträknade

ersättningsbeloppen borde avrundas uppåt.

Såsom skäl för höjning av ersättningsbeloppen åberopa flera domhavande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

att de resultat, som framgått av den verkställda medeltalsuträkningen, på

grund av de senare årens ökning i antalet förnyelser väsentligen understege

den nuvarande inkomsten av förnyelserna. Några domhavande framhålla att

de sakkunnigas förslag syntes missgynna häradshövdingarna i sådana domsagor,

där jorddelningen och fastighetskrediten vore stadda i snabbare utveckling.

Från åtskilliga håll betonas att en ökning av sportelinkomsten

vore att emotse, därest förnyelseplikten bibehölles. I samband härmed yrka

vissa domhavande att gottgörelse i någon form måtte beredas häradshövdingarna

för uteblivandet av dylik inkomstökning. Ett antal domhavande erinra

att inteckningsförnyelsernas avskaffande komme att medföra en väsentlig

nedgång i antalet ärenden angående fastställande av inteckning. Några

framhålla tillika att antalet gravationsbevis komme att minskas i följd av

reformen; det vore nämligen vanligt att gravationsbevis beställdes i samband

med förnyelse av inteckning. Åtskilliga domhavande framhålla att vid bestämmandet

av gottgörelsen ej borde tagas hänsyn till den arbetsbesparing

som kunde vinnas genom förnyelsernas avskaffande. Dylik arbetsbesparing

medförde icke någon minskning i häradshövdingens kostnader för hållande

av kansli.

Åtskilliga av dem som yrkat högre ersättning hänföra sig till omständigheter

som äro speciella för viss domsaga. I sådant hänseende åberopas bland annat

att en domsagas område, under den tid som omfattats av den ifrågavarande

statistiken, ökats i följd av verkställd domsagoreglering. I några fall framhålles

att resultatet av de sakkunnigas beräkning av särskilda anledningar

blivit missvisande i förhållande till det faktiskt förefintliga inteckningsbeståndet.

Slutligen åberopas i ett par fall, att de av domhavanden till ledning

för de sakkunnigas beräkning lämnade uppgifterna varit felaktiga, eller att

de från den officiella statistiken hämtade uppgifterna icke stämde med kontrollräkning,

som verkställts av domhavanden.

Stadsdomarföreningen och de flesta rådhusrätter ha ej haft något att ananmärka

mot de föreslagna ersättningsbeloppen.

Ett tjugutal rådhusrätter framställa erinringar. Åv dessa rådhusrätter anse

somliga att beloppen över lag böra höjas, varemot andra inskränka sig till

att yrka högre ersättning för den egna stadens vidkommande. Såsom skäl för

en allmän höjning av beloppen framföras i stort sett samma synpunkter som

kommit till uttryck i förut omnämnda utlåtanden från vissa domhavande. Från

ett par håll betonas särskilt att hänsyn borde tagas till den ökning i ärendenas

antal, som vore att emotse, örn förnyelseplikten bibehölles. I ett av rådhusrätten

i Hälsingborg åheropat yttrande av inskrivningsdomaren därstädes

anföres sålunda följande:

Det syntes icke riktigt att, såsom de sakkunniga gjort, lämna utan hänsyn

den ökning av sportelinkomsten, som kunde antagas inträda i händelse av förnyelsernas

bibehållande. En ökning av förnyelserna komme att äga rum dels

på grund av ökad byggnadsverksamhet inom stadens område och dels vid eventuell

inkorporering. I förstnämnda fallet skulle staten, som ju enligt förslaget

gottgjordes för den till staden utbetalda ersättningen genom viss ökning av

stämpelavgiften, göra en vinst som motsvarade stadens sportelförlust, och i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 101.

15

senare fallet skulle häradshövdingen i den staden omgivande domsagan erhålla

den ersättning, som rätteligen borde tillkomma staden. Den ersättning

till staden, som blivit föreslagen och mot vilken för närvarande ej funnes något

att erinra, borde därför icke fastställas för all framtid; i stället borde

stadgas att med vissa års mellanrum ny beräkning av ersättningsbeloppet

skulle ske, därvid hänsyn borde tagas till antalet av under nästföregående period

beviljade inteckningar ävensom till eventuellt verkställda inkorporeringar.

Några rådhusrätter göra anmärkning mot att de sakkunniga vid ersättningsbeloppens

uträknande gjort avdrag med 50 öre för varje förnyelseärende, där

det äldre expeditionssättet tillämpas. I sådant hänseende framhålles att den

jämförelsevis obetydliga arbetsbesparing som vunnes genom förnyelsernas avskaffande

icke komme att motsvaras av en utgiftsminskning för vederbörande

befattningshavare. En befattningshavare, som hade ett eller två skrivbiträden

anställda i sin tjänst, kunde icke avskeda något biträde och ej heller nedbringa

lönerna.

Beträffande de fall där högre ersättning yrkas endast med avseende å viss

stad åberopas i regel rent lokala förhållanden, såsom att stadens område ökats

eller kunde förväntas bliva ökat genom inkorporering, att staden på senare

tid övergått till att i större omfattning upplåta tomter med äganderätt eller

att vissa banker, vilka tidigare förnyat sina inteckningar omedelbart vid vederbörande

inteckningsdomstol, numera läte för förnyelse uppvisa handlingarna

vid den ifrågavarande rådhusrätten. I några fall göres gällande att den

för staden föreslagna ersättningen icke borde understiga vad som föreslagits

för viss annan stad med lika stor folkmängd. Slutligen åberopas i ett par fall

att de av rådhusrätten till ledning för de sakkunnigas beräkning lämnade uppgifterna

visat sig i vissa hänseenden vara oriktiga.

De sportelberättigade städerna -— Stockholm, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna,

Vadstena, Jönköping, Kalmar,1 Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Lund,

Hälsingborg, Göteborg,1 Borås, Karlstad, örebro, Falun, Gävle, Sundsvall och

Skellefteå -— ha med följande undantag ej haft något att erinra mot de föreslagna

ersättningsbeloppen. Stadsfullmäktige i Karlskrona anse att viss höjning

av det för staden uträknade beloppet erfordrades med hänsyn därtill att

visst område skulle införlivas med staden från och med den 1 januari 1934L

Stadsfullmäktige i Lund hemställa att ersättningen måtte bestämmas till den

för staden uträknade löseninkomsten utan det av de sakkunniga verkställda

avdraget med 50 öre för varje förnyelseärende, där äldre expeditionssätt tilllämpades.

Stadsfullmäktige i Göteborg anse att det föreslagna ersättningsbeloppet

å 28,550 kronor borde höjas till minst 30,000 kronor med hänsyn till

den fortgående ökningen i antalet förnyelseärenden.

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, med följande undantag, ha lämnat

de föreslagna ersättningsbeloppen utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anser det av Göteborgs stad framställda yrkandet om ersättningens

avrundning uppåt icke vara oberättigat, enär löseninkomsten därstädes

vore i starkt stigande. Länsstyrelsen i Västmanlands län ifråga
1

Vid yttrandets avgivande hade sportlerna anna ej indragits till stadens kassa men frågan därom

var aktuell.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

sätter, om icke de senaste årens ökning i antalet förnyelseärenden väsentligen

hade sin grund i av kriget skapade särskilda förhållanden, vilkas verkningar

komme att göra sig gällande endast under en begränsad tidsperiod; närmare

utredning härom syntes önskvärd. Länsstyrelsen i Västerbottens län

anmärker att uträkningen av ersättningsbeloppen skett efter andra linjer än

som tillämpats i jämförbara fall eller vid genomförande på senare tid av

löneregleringar. Sålunda hade exempelvis för häradsskrivarna procentsatserna

å provision för arbete med debitering av vissa medel nyligen rätt

kraftigt beskurits, och vid reglering av löner för tidigare sportelberättigade

befattningshavare hade sportlerna indragits till statsverket utan kompensation

eller mot en i många fall synnerligen kraftigt beskuren ersättning till

vid löneregleringens genomförande fungerande befattningshavare att avskrivas

inom ett antal år. I förevarande fall föresloges däremot så gott som full

ersättning för den statistiskt uträknade lösenförlusten, vilket innebure en

höjning av inkomsten, enär de utgifter för arbetshjälp som bestredes av de

inflytande lösenbeloppen komme att bortfalla.

Av hovrätterna uttalar Svea hovrätt att de sakkunniga lyckats finna en

rättvis och skälig grundval för ersättningens bestämmande; hovrätten tillstyrkte

att gottgörelse bereddes de sportelberättigade på sätt de sakkunniga

föreslagit. Göta hovrätt anser att de föreslagna beloppen borde underkastas

vissa avdrag, dels med hänsyn till uppkommande arbetsbesparing i

följd av förnyelseärendenas bortfallande och dels med hänsyn till inkomstökning

föranledd av anmälningsärendena och föreslagen ändring i lösenberäkningen

för gravationsbevis. Det vore visserligen förenat med stora svårigheter

att närmare uppskatta arbetsbesparingen. Men åtminstone för de

allra största domsagorna samt de större städerna ävensom de mindre städer,

vilka såsom säten för hypoteksförening redovisade ett mycket stort antal uppvisningsärenden,

syntes det uppenbart, att arbetsbesparingen bleve av sådan

omfattning att den måste föranleda minskning av omkostnaderna. I

dessa fall syntes därför en skälig jämkning av ersättningsbeloppen kunna

vidtagas, utan att vederbörandes rätt därav förnärmades. Hovrätten över

Skåne och Blekinge erinrar att i de allra största städerna, exempelvis Stockholm,

syntes så stor minskning av den med inteckningsärendena sysselsatta

arbetskraften kunna åstadkommas att i dessa fall en reducering av den beräknade

ersättningen borde äga rum.

Statskontoret — som inledningsvis framhåller att de sakkunnigas på ett

omfattande statistiskt material grundade beräkning av minskningen i expeditionslösen

undandroge sig statskontorets bedömande — förklarar sig icke

ha något att erinra mot att de föreslagna ersättningsbeloppen läggas till

grund för sakens ordnande. Emellertid anser sig statskontoret böra föreslå

att någon mindre jämkning nedåt göres i ersättningsbeloppen. Till stöd härför

anföres följande:

En viss ökning av sportelinkomsten, om än icke alltför betydande, syntes

komma att uppstå genom de föreslagna förändrade bestämmelserna angående

lösen för gravationsbevis. Aidare torde genom införande av anmälningsinsti
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

17

Intet och bestämmande av, låt vara jämförelsevis obetydliga lösensatser för

bevis om verkställd anmälan, en ganska avsevärd ökning av löseninkomsten

kunna förväntas, åtminstone under de första åren, då huvuddelen av redan

meddelade inteckningar torde komma att anmälas. De sakkunniga hade__framhållit,

att de vid bestämmandet av sistnämnda lösensatser jämväl haft i åtanke

den omständigheten att på grund av vissa av de sakkunniga antydda förhållanden

minskningen i sportelinkomsten i själva verket bleve avsevärt större

än vad som framginge av den verkställda uträkningen. Härav syntes å andra

sidan framgå, att lösensatserna vore beräknade så, att de kunde giva en icke

alltför obetydlig ny nettoinkomst för de sportelberättigade. Att så bleve fallet,

syntes också statskontoret mest sannolikt, och då statskontoret icke kunde

biträda uppfattningen, att någon ersättning utöver de föreslagna ersättningsbeloppen

borde beredas vederbörande, hade statskontoret funnit sig böra föreslå

någon mindre jämkning nedåt av ersättningsbeloppen pa grund av de nu berörda

förhållandena. Statskontoret hade dock haft under^övervägande om icke,

i stället för att låta den nya löseninkomsten inverka på ersättningsbeloppet,

avgiften för anmälan örn innehav kunde helt eller delvis uttagas i form av

stämpelavgift. Hed hänsyn dels till att de föreslagna lösenavgifterna åtminstone

till viss del vore avsedda såsom ersättning för arbetskostnaden och dels

till att beloppen vore jämförelsevis obetydliga, så att de icke lämpligen läte sig

uppdelas på två titlar, hade statskontoret emellertid icke ansett sig böra föreslå

någon åtgärd i nu angivna riktning. Beträffande beloppet av de minskningar

i de olika befattningshavarnas eller städernas ersättningar, som syntes

böra vidtagas av omförmälda anledning vore statskontoret icke i tillfälle att

framlägga något förslag, utan torde särskild utredning i sådant hänseende

höra verkställas.

Hiksräkenskapsverket har ej närmare ingått på frågan örn ersättningsbeloppens

storlek. Emellertid torde fa hänvisas till vad förut atergivits av nksräkenskapsverkets

utlåtande.

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska bostadskreditkassan

och Svenska jordbrukskreditkassan ha lämnat de sakkunnigas förslag

i förevarande del utan erinran.

I anslutning till ersättningsfrågan har i ett avsevärt antal yttranden framhållits,

att inteckningsförnyelsernas avskaffande komme att föranleda m in s kning

i löseninkomsten även under det år som föreginge

tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Det vore nämligen vanligt att inteckningar förnyades under kalenderåret

närmast före det år då förnyelseperioden utlöpte.

Sålunda erinrar häradshövdingföreningen — vars utlåtande i allmänhet åberopas

av domhavandena — att redan framläggandet av ett lagförslag rörande

avskaffande av inteckningsförnyelserna komme att medföra en betydande

minskning av antalet inteckningsförnyelser innan lagen trätt i kraft. Det borde

därför tillses att gottgörelse bereddes häradshövdingarna jämväl för den

minskning i sportler, som sålunda komme att inträda. Vissa domhavande

hemställa att den föreslagna ersättningen måtte utgå under året före den nya

lagstiftningens ikraftträdande.

Stadsdomarföreningen anser likaledes särskild ersättning vara pakallad under

tid före lagstiftningens ikraftträdande samt anför härom följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 101.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunni. Maj:ts proposition nr 101.

Inteckningar plägade förnyas senast året före tioårsperiodens utgång. Med

till visshet gränsande sannolikhet kunde förutses, att särskilt hypoteksförening^

och andra penninginrättningar men även med få undantag allmänheten

i övrigt icke komme att, sedan beslut om förnyelsernas avskaffande fattats,

låta förnya eller för förnyelse uppvisa andra inteckningar än sådana, som eljest

skulle förfalla före årets utgång. Vid sådant förhållande komme sportlerna

av inteckningsförnyelser otvivelaktigt att bliva i hög grad reducerade under

året innan beslut örn inteckningsförnyelsernas avskaffande komme att träda i

kraft. På grund härav måste särskild gottgörelse beredas de sportelberättigade,

och härvid vore att märka, att som penninginrättningar först under

senare delen av året plägade förnya eller för förnyelse uppvisa inteckningar,

gottgörelsen måste beräknas för hela året. Beräkning och utbetalning av ersättning

syntes för städernas del lämpligen kunna ordnas så, att dels för varje månad

från och med den, under vilken beslut i ärendet fattats, dels förslagsvis

senast den 1 december för övriga månader magistraten insände av vederbörande

befattningshavare efter visst formulär upprättade, av magistraten granskade

uppgifter angående sportler för inteckningsförnyelser, varefter för varje gång

till magistraten översändes för vederbörandes räkning skillnaden mellan nettosportlerna

och det belopp, som efter lagändringens ikraftträdande skulle för

motsvarande tid utgå såsom gottgörelse.

Önskemålet örn gottgörelse för tid före lagstiftningens ikraftträdande betonas

av åtskilliga rådhusrätter.

Frågan härom beröres även av vissa andra myndigheter. Sålunda anser

hovrätten över Skåne och Blekinge, att gottgörelse i någon form borde beredas

de sportelberättigade för minskningen i inkomst under övergångsåret.

De sakkunnigas förslag i fråga örn ordningen för de föreslagna

ersättningsbeloppens utbetalande har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av nära nog samtliga hörda myndigheter. Ett par underdomstolar

lia uttalat önskemål rörande vissa detaljfrågor.

Den föreslagna höjningen av stämpelavgiften för skuldebrev

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av häradshövding förening en,

stadsdomarfGreningen och praktiskt taget alla underdomstol. I vissa yttranden

understrykes att den föreslagna höjningen är mycket måttlig och att

låntagarna komma att göra en avsevärd besparing genom förnyelsernas avskaffande.

Från något håll ifrågasättes större höjning än vad de sakkunniga

föreslagit.

Förslaget i denna del har ock tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet

och, på följande undantag när, av länsstyrelserna. Länsstyrelsen

i Blekinge län finner de anförda skälen för den procentuellt sett ganska

avsevärda höjningen av skuldebrevsstämpeln icke vara övertygande. Höjningen

bleve särskilt kännbar för gäldenärer, vilka utsattes för krav hos offentlig

myndighet. Dessa gäldenärer finge icke någon fördel av att kostnaden

för inteckningsförnyelse bortfölle. På grund härav ifrågasättes, örn icke höjningen

av skuldebrevsstämpeln borde stanna vid 10 öre samt stämpeln vid

stämning eller lagsökning bibehållas vid oförändrat belopp. Länsstyrelsen i

Malmöhus län ifrågasätter örn icke gottgörelsen till statsverket bleve tillräckligt

stor med en stämpelförhöjning av endast 10 öre. Länsstyrelsen i Älvsborgs

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

19

län finner det föga rimligt att genom stämpelförliöjningen de gamla kostnaderna

för förnyelse fortfarande fast i annan form skulle uttagas av de förut

med förnyelse betungade. Endast det nuvarande ekonomiska läget gjorde den

föreslagna höjningen motiverad som en provisorisk åtgärd. Fördelen av inteckningsförnyelsernas

avskaffande bleve emellertid härigenom icke lika oomtvistlig

för den kreditbehövande allmänheten som för kreditgivarna och särskilt

bankerna. Under alla omständigheter saknades tillräckliga skäl för att stämpelförhöjningen

skulle drabba även skuldebrev, som företeddes hos offentlig

myndighet för vinnande av betalning. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som

med hänsyn till den föreslagna gottgörelsen till de sportelberättigade funnit

sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag, gör ej något särskilt uttalande rörande

stämpelförhöjningen.

Av hovrätterna uttalar Svea hovrätt att någon betänklighet mot den föreslagna

stämpelförhöjningen icke med fog kunde göras gällande. Det kunde

visserligen synas, som örn höjningen skulle komma att för statsverket lämna

en merinkomst, som icke oväsentligt överstege det belopp, vars täckande åsyftades,

och att därför en höjning med ett lägre belopp än det föreslagna vore

tillräcklig. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört angående den marginal,

som uti förevarande hänseende måste anses påkallad, funne emellertid

hovrätten försiktigheten bjuda, att höjningen bestämdes i enlighet med de sakkunnigas

förslag. Även Göta hovrätt tillstyrker de sakkunnigas förslag i

denna del. Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker i princip den föreslagna

stämpelförhöjningen; med hänsyn till de sociala synpunkter, som legat

till grund för införandet av institutet inteckningar i jordbruksinventarier, samt

på grund därav att den kostnadsbesparing, som för dessa inteckningars del

bomme att inträda i följd av förnyelsernas avskaffande, bleve av mindre betydelse

än motsvarande besparing beträffande övriga inteckningar, syntes det

böra övervägas, huruvida i fråga om detta slag av inteckningar höjning av

skuldebrevsstämpeln borde ifrågakomma.

Statskontoret finner den föreslagna stämpelförhöjningen lämplig. Den vore

synnerligen effektiv och den kunde icke sägas oskäligt betunga lanemarknaden

för fastigheter. Varken ett från 2 kronor 50 öre till 4 kronor höjt stämpelbelopp

för en inteckning å 1,000 kronor eller en stämpel a 400 kronor i stället

för 250 kronor för en inteckning å 100,000 kronor syntes hava praktiskt taget

någon betydelse för låntagaren.

Riksräkenskapsverket har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Svenska bankföreningen finner förslaget icke giva anledning till annan erinran,

än att höjningen av skuldebrevsstämpeln borde begränsas till att gälla

endast då inteckning söktes och således icke utsträckas till att avse jämväl fall,

då skuldebrev företeddes hos offentlig myndighet för betalning. Från synpunkten

av statens ekonomiska intresse vöre en sådan begränsning av ganska

ringa betydelse. Från såväl praktisk som principiell synpunkt syntes däremot

bärande invändning kunna göras mot en höjning av avgiften just beträffande

det tillfälle, då dylik extra kostnad för skuldebrevsinnehavaren vore

mest oläglig, d. v. s. då det blivit konstaterat, att fordringen på grund av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Oeparte
ments
ehefen.

skuldebrevet icke vore fullgod och han måste underkasta sig avsevärda utgifter

för att söka indriva densamma. Helst borde stämpelbeläggning icke alls förekomma

vid sådant tillfälle.

Svenska sparbanksföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan ha lämnat

förslaget utan erinran.

Svenska bostadskreditkassan uttalar att den föreslagna stämpelförhöjningen,

i betraktande av de fördelar för låntagarna, som skulle vinnas genom inteckningsförnyelsernas

avskaffande, icke kunde anses obillig eller alltför betungande

för kreditväsendet.

Beträffande slutligen lösenavgiften för anmälan örn innehav

har häradshövding förening en, med instämmande av domhavandena, funnit den

föreslagna avgiften av en krona vara för låg och lämpligen böra höjas till två

kronor. En dylik höjning syntes särskilt befogad, örn såsom de sakkunniga

föreslagit någon tilläggsavgift ej skulle utgå för införing av anmälningen å

de upplägg utöver det första, där en för flera fastigheter gemensam inteckning

funnes införd. Vissa domhavande anse att tilläggsavgift bör utgå vid

införing av samma ärende å flera upplägg.

Stadsdomar för eningen och de flesta rådhusrätter ha ej haft något att erinra

mot de sakkunnigas förslag i denna del. Ett tiotal rådhusrätter yrka större

eller mindre höjning av den föreslagna lösensatsen.

Såsom framgår av vad förut anförts råder bland dem som avgivit utlåtanden

i ärendet i stort sett enighet därom att gottgörelse bör beredas de sportelberättigade

liksom ock statsverket för den genom inteckningsförnyelsernas avskaffande

uppkommande inkomstminskningen. Någon större meningsskiljaktighet

kan ej heller sägas föreligga beträffande frågan i vilken utsträckning dylik

gottgörelse bör lämnas. Från skilda håll har givits uttryck åt uppfattningen

att de sakkunnigas förslag på det hela taget innefattar en rättvis och för olika

intressenter godtagbar lösning av förevarande spörsmål. Utlåtandena lära

över huvud giva vid handen att den väg de sakkunniga anvisat för reglering av

hithörande förhållanden ur olika synpunkter är den mest tillfredsställande.

Vad först angår sättet för beredande av gottgörelse till de sportelberättigade

torde utredningen visa att den i detta avseende till synes nära liggande utvägen

att höja gällande lösensatser för vissa expeditioner eller att införa nya

lösensatser icke lämpligen bör ifrågakomma. För egen del har jag också, i

likhet med de sakkunniga och nära nog alla som särskilt yttrat sig i denna fråga,

kommit till den slutsatsen att den ändamålsenligaste formen för gottgörelse

i detta fall är kontanta bidrag av statsmedel.

Några av de hörda myndigheterna, däribland statskontoret, ha särskilt berört

frågan, huruvida de sportelberättigades anspråk på gottgörelse kan sägas

grunda sig å en staten åvilande skyldighet eller vara befogat allenast ur billighetssynpunkt.

Vad statskontoret anfört till stöd för sin uppfattning örn

häradshövdingarnas rätt till sportlerna är naturligtvis värt beaktande. Det

torde emellertid få påpekas hurusom efter tillkomsten år 1874 av den för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 101.

21

häradshövdingarna gällande löneregleringen betydelsefulla förändringar inträffat

beträffande förhållandena i domsagorna; förändringar vilka måste

sägas ha i avsevärd mån rubbat förutsättningarna för det betraktelsesätt

som vid löneregleringens tillkomst kunnat anläggas på frågan örn sportlerna.

Under det att häradshövdingarnas kontanta avlöning — bortsett från lönefyllnad

av mera provisorisk karaktär — kvarstått oförändrad trots penningvärdets

fall och andra omständigheter som kunnat motivera en ökning, har

sportelinkomsten, som år 1874 huvudsakligen var att anse såsom vederlag

för de med domsagoförvaltningen förenade kostnaderna, efter hand undergått

en avsevärd stegring dels såsom följd av den fortgående ökningen i ärendenas

antal och dels på grund av vidtagen höjning i vissa lösensatser. Med denna

allmänna ökning av sportelinkomsten synes ökningen i förvaltningsomkostnader

icke ha hållit jämna steg. Den omständigheten att utvecklingen jämväl

inneburit en väsentlig stegring av arbetsbördan i domsagorna torde nämligen

till fullo ha uppvägts genom anställandet i domsagorna av rättsbildade biträden,

vilka helt eller delvis avlönas av statsmedel. Såsom förhållandena förändrats

lärer i allt fall sportelinkomsten numera endast delvis kunna uppfattas

såsom vederlag för förvaltningsomkostnaderna; i ett betydande antal domsagor

torde häradshövdingens nettoinkomst rent av till övervägande del vara

grundad på sportler. Vad särskilt angår den förut nämnda höjningen av vissa

lösensatser förhåller det sig visserligen, såsom ock i ett yttrande erinrats, på

det sätt att höjningen förknippats med skyldighet för häradshövdingarna att

i avseende å de icke rättsbildade biträdenas arbets- och avlöningsförhållanden

iakttaga bestämmelserna i omförmälda kungörelsen den 20 maj 1927. Omständigheterna

vid tillkomsten av denna författning, i samband varmed de redan

tidigare provisoriskt förhöjda lösensatserna infördes i expeditionslösenförordningen,

torde emellertid ej giva vid handen att avsikten varit att bereda de

häradshövdingar som underkastade sig bestämmelserna i kungörelsen större garanti

för framtida utfående av den förhöjda lösen än den som följde av lösensatsernas

intagande i expeditionslösenförordningen.

Även örn jag sålunda ej är beredd att ansluta mig till den teoretiska uppfattning

varåt statskontoret givit uttryck, delar jag likväl statskontorets och

övriga myndigheters åsikt, att häradshövdingarna i princip böra erhålla kompensation

för den inkomstminskning som skulle bliva en följd av inteckningsförnyelsernas

avskaffande, låt vara att detta endast kan grundas på billighetsskäl.

Såsom framgår av yttrandena äro emellertid meningarna i viss mån delade

beträffande frågan till vilka belopp nämnda inkomstminskning bör skattas.

Då densamma ej låter sig beräknas efter någon på förhand given formel,

kan redan själva valet av uträkningsmetod bliva föremål för olika omdömen.

Såsom förut angivits ha de sakkunniga för bestämmande av inkomstminskningen

för varje domstol uträknat och i särskilda tabeller angivit det årliga

medeltalet av antalet förnyelseärenden av olika slag under femårsperioden

1928—1932. I fråga om en särskild lösenpost, nämligen den tilläggsavgift

som utgår vid införing av samma ärende på flera upplägg i fastighetsboken,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

har dock beträffande domsagorna tioårsperioden 1923—1932 lagts till grund

för medeltalsuträkningen. Med ledning av de uppgjorda tabellerna lia de sakkunniga

upprättat vissa vid betänkandet fogade sammandrag rörande den beräknade

lösenförlusten. I dessa sammandrag redovisas för varje domstol de

uträknade medeltalen, de belopp som erhållits genom att multiplicera medeltalen

med vederbörande lösensatser, den sammanlagda lösenförlusten, vilken

framkommer såsom summan av nyssnämnda belopp, samt slutligen den föreslagna

ersättningen, vilken motsvarar lösenförlusten med viss avrundning nedåt

och efter avdrag för arbetsbesparing, i den mån sådant enligt av de sakkunniga

tillämpad norm kommit till särskilt uttryck.

Vad åtskilliga domhavande anfört mot utgångspunkten för de sakkunnigas

beräkningar synes icke vara av beskaffenhet att föranleda rubbning av de sakkunnigas

förslag. För att icke beräkningarna i särskilda fall skola leda till

missvisande resultat, synes det nödvändigt att utgå från medeltalet av antalet

förnyelseärenden under en icke alltför kort tidrymd. Denna tidrymd lärer

icke lämpligen kunna inskränkas till att omfatta ett färre antal år än de

sakkunniga föreslagit. Härigenom komma visserligen för de flesta domsagors

vidkommande de uträknade beloppen att i någon mån understiga löseninkomsten

för år 1932. Till denna omständighet ha emellertid de sakkunniga vid

fastställandet av ersättningsbeloppen samt lösensatsen för anmälan örn innehav

tagit hänsyn i sådan utsträckning att befogade erinringar från de sportelberättigades

sida icke synas kunna resas. Den mer eller mindre tillfälliga

omständigheten att antalet förnyelseärenden i vissa domsagor företett en abnormt

stark ökning under den period som utredningen avser synes icke böra

föranleda högre ersättning än vad de sakkunniga föreslagit. Vad av vissa

domhavande i övrigt anförts såsom skäl för en allmän höjning av ersättningarna

synes mig ej heller motivera någon ändring i förslaget.

Större tyngd ha enligt mitt förmenande de yrkanden — framförda särskilt

av Göta hovrätt och statskontoret ■— vilka gå ut på viss reducering av de

föreslagna ersättningsbeloppen. Då de sakkunniga å ena sidan icke, eller allenast

i oväsentlig mån, gjort avdrag för arbetsbesparing genom förnyelsernas

avskaffande och å andra sidan tillgodofört de sportelberättigade särskild lösenavgift

för anmälan örn innehav, kunde det måhända förefalla som om den föreslagna

gottgörelsen till de sportelberättigade bleve väl rikligt tilltagen. Emellertid

ha de sakkunniga till stöd för sin ståndpunkt i nyssnämnda hänseenden

anfört skäl, vilka icke torde kunna frånkännas berättigande. Såsom även i

åtskilliga yttranden betonats lärer hänsyn böra tagas bland annat till de indirekta

verkningar — exempelvis nedgång i antalet beviljade inteckningar —

som synas bliva en följd av reformens genomförande. Vad särskilt angår frågan

örn avdrag för arbetsbesparing torde få erinras därom att arbetet med förnyelserna

avsevärt minskats genom den förenkling av expeditionssättet som

genomförts i samband med 1932 års lagstiftning och som åtföljts av en redan

från och med den 1 juli 1933 genomförd särskild lösenreduktion. Den arbetsbesparing

som nu ytterligare står att vinna synes i det stora flertalet domsagor

bliva av jämförelsevis ringa omfattning. Då vidare, på grund av svå
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

23

righeten att någorlunda tillförlitligt beräkna värdet av ifrågavarande arbetsbesparing,

en reducering av ersättningarna ej hade kunnat undgå att få

en viss prägel av godtycklighet, förefaller det som om de sakkunnigas förfarande

att icke fixera arbetsbesparingen till bestämda belopp utan låta densamma

så att säga kvittas mot vissa oberäkneliga, i motsatt riktning verkande

faktorer förtjänade att godkännas.

Med anledning av vad vissa domhavande anfört i sina yttranden torde böra

framhållas att då syftet med förevarande omreglering endast är att möjliggöra

inteckningsförnyelsernas avskaffande det ej synes erforderligt eller ens

lämpligt att i detta sammanhang till bedömande upptaga frågan i vad mån en

utjämning av inkomsterna olika domsagor emellan bör genomföras. En dylik

utjämning -— som väl i och för sig lärer framstå såsom önskvärd — förutsätter

en undersökning efter andra linjer och torde icke kunna genomföras förrän

möjlighet vunnits att taga tillbörlig hänsyn till olika på frågan inverkande

omständigheter.

Den nu ifrågasatta gottgörelsen lärer icke -— såsom länsstyrelsen i Västerbottens

län gjort gällande — kunna antagas på ett olämpligt sätt föregripa en

blivande lönereglering. Då borttagandet av sportlerna i förnyelseärenden i ej

oväsentlig grad synes komma att motverka en eljest möjlig, över hövan stor

stegring av sportelinkomsten i vissa domsagor med därav följande allt större

ojämnhet i förhållandet mellan olika häradshövdingars inkomster, synes förevarande

omreglering snarare underlätta en eventuellt framdeles skeende omläggning

av avlöningssystemet vid häradsrätterna.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig kunna i princip godkänna

de ersättningsbelopp som av de sakkunniga föreslagits skola utgå till häradshövdingarna.

Endast i sådana enstaka fall där själva det statistiska underlaget

för ersättningens beräknande synes tarva någon jämkning — såsom till

följd av domsagoreglering eller liknande omständigheter — synes en avvikelse

från de sakkunnigas förslag böra ske. Det lärer böra ankomma på Kungl.

Maj :t att inom ramen för det anslag, som torde få äskas, i detta hänseende göra

erforderliga justeringar.

Beträffande spörsmålet under huru lång tid ersättning bör tillkomma häradshövdingarna

är jag ense med statskontoret därom, att sådan i princip bör

utgå så länge den nuvarande löneregleringen förblir gällande. Sedan någon

tid — förslagsvis fem år — förflutit, lärer emellertid frågan huruvida med

hänsyn till då rådande förhållanden jämkning i de nu föreslagna ersättningsbeloppen

kan finnas påkallad böra upptagas till övervägande. Dessutom

torde få förutsättas att vid blivande domsagoregleringar tages under omprövning,

huruvida ersättningsbeloppet för domsaga, som sammanslås med annan

domsaga eller uppdelas å angränsande domsagor, lämpligen bör reduceras eller

helt indragas.

Vad härefter angår den ifrågasatta gottgörelsen till rådhusrätternas befattningshavare

och till de sportelberättigade städerna delar jag den från olika

håll uttalade meningen att jämväl dessa tills vidare böra erhålla gottgörelse.

Beträffande ersättningsbeloppens storlek synes även här de sakkunnigas för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

slag böra godtagas. Det har dock icke utan. skäl gjorts gällande att ersättningsbeloppen,

åtminstone vad de största städerna angår, borde undergå någon

reducering. Med hänsyn till det stora antal förnyelseärenden, som där

förekommer, måste det nämligen antagas att förnyelsernas avskaffande föranleder

en icke oväsentlig arbetsbesparing. Å andra sidan lärer det även i dessa

fall icke vara möjligt att för närvarande med någon större grad av tillförlitlighet

angiva nämnda arbetsbesparing i bestämda siffror. På grund härav och

med hänsyn till vad de sakkunniga i övrigt härutinnan anfört har jag funnit

lämpligt att även beträffande ifrågakomna städer vidbliva de sakkunnigas

ståndpunkt. När jag sålunda i princip godtager de föreslagna ersättningsbeloppen

förutsätter jag likväl att — på sätt nyss angivits beträffande domsagorna

— jämkning bör få ske i de speciella fall, där sadan pa grund av särskilda

omständigheter kan vara påkallad.

I de yttranden som avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket föreslås

en successiv avskrivning av de föreslagna ersättningarna till rådhusrätternas

befattningshavare och de sportelberättigade städerna. Vad sålunda

föreslagits är givetvis värt att tagas i noggrant övervägande. Då emellertid

staten, såsom jag förutsätter, genom stämpelförhöjning torde komma att bereda

sig full kompensation för de utbetalda ersättningsbeloppen, förefaller

det mindre angeläget att redan nu genom ett förfarande av ifrågasatt slag

tillgodoföra staten en vinst, som direkt eller indirekt komme att göras på

bekostnad av vederbörande stadskommuner. Med hänsyn härtill och då en

avskrivning i den ordning som föreslagits synes kunna föranleda ej ringa

olägenhet för sådana befattningshavare, vilka för närvarande till väsentlig

del avlönas genom inkomsten av förnyelserna, anser jag mig icke nu kunna

förorda en dylik avskrivning av ersättningsbeloppen. Det torde böra erinras

att en viss minskning av ifrågavarande ersättningars sammanlagda belopp

efter hand synes kunna åstadkommas i samband med vissa städers förenande

med landsbygd i judiciellt avseende. I övrigt synes med fragan örn avskrivande

av förevarande ersättningar lämpligen kunna ansta, intill dess genom

den förestående rättegångsreformen stadsdomstolarnas organisation blivit i

detalj fastställd; dock att spörsmålet örn ersättningsbeloppens storlek — i likhet

med vad som föreslagits i fråga om gottgörelsen till häradshövdingarna

_ lärer böra upptagas till förnyad omprövning sedan fem år förflutit.

Beträffande slutligen ordningen för ersättningsbeloppens utbetalande till

de sportelberättigade synes vad de sakkunnigas förslag härom innehåller i

allt väsentligt kunna vinna efterföljd. Det torde ankomma på Kungl. Majit

att i förevarande hänseende träffa nödiga anstalter.

Såsom redan antytts torde det nu föreslagna ersättningssystemets genomförande

kräva att statsverket i sin tur erhåller gottgörelse för härigenom uppkommande

utgifter. Den förhöjning av stämpelavgiften för skuldebrev, som

de sakkunniga i sådant syfte föreslagit, har i de avgivna yttrandena allmänt

vitsordats vara befogad och lämplig, även örn ett par av de hörda myndigheterna

funnit en något mindre höjning vara tillräcklig.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

25

De sakkunniga ha med utgångspunkt från medeltalet av intecknade kapitalbelopp

under femårsperioden 1927—1931 beräknat att en höjning av ifrågavarande

stämpelavgift från nuvarande 25 öre till 40 öre för varje fulla 100

kronor av det kapitalbelopp för vilket inteckning eller betalning sökes skulle

lämna en merinkomst av omkring 1,150,000 kronor, därvid de sakkunniga dock

erinrat att på grund av vissa närmare angivna omständigheter sagda merinkomst

finge skattas till ett något lägre belopp. Då de årliga ersättningarna

till de sportelberättigade enligt de sakkunnigas förslag skulle utgöra tillhopa

537,025 kronor samt den årliga förlust i expeditionsstämpel, som inteckningsförnyelsernas

avskaffande skulle medföra för statsverket, av de sakkunniga

uträknats till 247,671 kronor 75 öre, lärer den föreslagna böjningen av skuldebrevsstämpeln

fullt ut täcka de belopp, som enligt vad här blivit förutsatt

skulle komma att frångå statsverket.

För egen del anser jag mig i princip kunna biträda de sakkunnigas förslag

örn höjning av skuldebrevsstämpeln. Att en dylik stämpelförhöjning icke kan

anses obillig eller över hövan betungande för kreditväsendet har närmare påvisats

av de sakkunniga och vitsordats i avgivna yttranden från skilda håll.

Då förnyelsekostnaderna — vilka icke inskränka sig till lösen- och stämpelavgift

utan merendels även omfatta arvode, porto m. m. — upphöra såväl i

fråga örn framdeles beviljade som beträffande nu gällande inteckningar, göra

låntagarna en besparing som i det stora hela torde komma att i icke ringa mån

överväga den ökade utgift som föranledes av stämpelförhöjningen. Det torde

även få erinras därom att ifrågavarande stämpelavgift i motsats till den

nuvarande expeditionsavgiften för förnyelse utgår i proportion till det intecknade

beloppets storlek. Den föreslagna anordningen kommer härigenom

att innebära en mera rättvis fördelning av ifrågavarande kostnader.

I några yttranden ha förordats vissa undantag från höjningen av skuldebrevsstämpeln,

varvid man särskilt avsett inteckningar i jordbruksinventarier

samt icke intecknade skuldebrev. Vad härutinnan anförts har icke synts mig

innefatta tillräckliga skäl att frångå de sakkunnigas förslag. Erforderliga

ändringar i stämpelförordningen lära emellertid senare komma att anmälas

av chefen för finansdepartementet.

Beträffande lösenavgiften för anmälan örn innehav har häradshövdingföreningen

ansett den föreslagna avgiften av en krona vara för låg och lämpligen

böra höjas till 2 kronor. Frågan härom sammanhänger naturligen i hög

grad med det föreslagna ersättningssystemet. Därest de sportelberättigade -—

såsom jag funnit mig böra förorda — komma i åtnjutande av de föreslagna

ersättningarna, synes lösenavgiften icke skäligen böra beräknas till högre belopp

än de sakkunniga föreslagit. Visserligen kan, särskilt i sådana fall då

införing skall ske å flera upplägg, en lösenavgift av en krona icke alltid komma

att utgöra full ersättning för det arbete, som ett dylikt ärende medför.

Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke lösensatsen borde

innefatta viss lägre grundavgift jämte tilläggsavgift beräknad efter antalet

upplägg. Då emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, en dylik beräkning

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 101. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 101.

i vissa fall kan komma att te sig väl kostsam för de rättssökande och även i

övrigt torde vara förenad med olägenheter, lärer den av de sakkunniga föreslagna

anordningen med ett fast lösenbelopp vara att föredraga. Eftersom

de domsagor, där gemensamma inteckningar förekomma i större omfattning,

göra en förhållandevis större arbetsbesparing genom inteckningsförnyelsernas

avskaffande, torde knappast kunna anses att lösensatsens bestämmande på

sätt nu angivits leder till ett missgynnande av dylika domsagor.

Vad nu anförts har endast avseende å det fall att anmälan örn innehav göres

vid inteckningsdomstolen. Enligt den föreslagna lagstiftningen skulle emellertid

innehavare av inteckning vara berättigad att uppvisa inteckningshandlingen

vid annan domstol än inteckningsdomstolen. Även i sådant uppvisningsärende

— där i regel skall såväl utskrivas protokoll som ock tecknas bevis

å handlingen — synes det sammanlagda lösenbeloppet böra utgöra en krona.

De ändringar i expeditionslösenförordningen, som de sakkunniga i övrigt

föreslagit, synas väsentligen endast hava formell betydelse och lära i allt fall

knappast kunna utöva någon märkbar inverkan på sportelinkomsterna.

Jag torde slutligen få övergå till den i ett flertal yttranden berörda frågan

om gottgörelse för minskning i löseninkomst under det år som utlöper vid tiden

för den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Det torde vara obestridligt att, på sätt särskilt häradshövdingföreningen

och stadsdomarföreningen anfört, antagandet av den föreslagna lagstiftningen

rörande inteckningsförnyelsernas avskaffande kommer att förorsaka nedgång

i antalet inteckningsförnyelser redan innan lagstiftningen trätt i kraft. Den

minskning i löseninkomsten som härigenom uppstår lärer icke för närvarande

kunna bliva föremål för uppskattning. Emellertid föreligger anledning räkna

med en minskning av icke oväsentlig omfattning. Det kunde därför ur billighetssynpunkt

förefalla motiverat att, åtminstone i viss mån, bereda gottgörelse

för sagda inkomstminskning. Frågan härom synes emellertid icke böra

upptagas till slutlig omprövning förrän det genom noggrann statistik blivit

ådagalagt, i vad mån löseninkomsten av förnyelser under det ifrågavarande

året understigit det för vederbörande domstol fastställda kontanta ersättningsbeloppet.

Under förutsättning att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft

den 1 januari 1935, lärer dylik statistik kunna föreligga färdig mot slutet av

samma år. Vid denna tidpunkt torde även kunna någorlunda bedömas, i vad

mån en starkare tillströmning av anmälningsärenden under år 1935 kan anses

uppväga den nyssnämnda lösenminskningen.

Den ytterligare ersättning till de sportelberättigade, som sålunda eventuellt

kan komma att föreslås, synes för statsverkets vidkommande bliva täckt genom

den ifrågasatta stämpelförhöjningen. Såsom jag redan i statsverkspropositionen

framhållit, synes stämpelförhöjningen utan olägenhet kunna genomföras

redan från och med den 1 juli 1934. Befrielsen från förnyelsekostnad

kommer nämligen även de låntagare till godo, vilka sökt inteckning före den

nya lagstiftningens ikraftträdande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

27

På grund av vad jag sålunda i detta ärende anfört och då nied hänsyn till

tiden för lagstiftningens ikraftträdande ersättningarna till de sportelberättigade

avses skola utgå först under senare hälften av nästkommande budgetår,

tillåter jag mig hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att under andra huvudtiteln till ersättning för förlorad lösen

i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande anvisa ett

extra anslag för budgetåret 1934/1935 å 270,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRe

ge riten lämna bifall, samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:303 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyels s. 13 i texten
  2. SU 1934:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning sförnyelsernas avskaffan s. 1 i texten