Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m

1934-02-23 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:159, Med förslag till förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen

av storverksträd samt ek och bok å boställen,

som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932 (nr 400) m. m.; given Stockholms slott den 23

februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen

av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik

boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400); samt

2) lag om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 159.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Förslag

till

Förordning

om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av

storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §

ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas som följer:

Vad i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

allmänna skogarna i riket är stadgat örn storverksträd samt örn ek och

bok skall, i den mån de härutinnan meddelade bestämmelserna beröra boställe,

som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, upphöra

att gälla beträffande ett vart sådant boställe den dag skogshushållningsplan,

som närmast efter ikraftträdandet av denna förordning av

stiftsnämnden fastställes, varder för bostället tillämplig; och må dylika

träd å dessa boställen därefter disponeras enligt i hushållningsplanen

eller eljest jämlikt ecklesiastik boställsordning meddelade föreskrifter.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den

30 augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

45 §.

Löneboställes skog----— — ekonomiska resultat.

Där från naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller bok

helt undantages från avverkning eller att ekskog eller bokskog eljest skötes

på visst sätt, skola erforderliga bestämmelser härom intagas i hushållningsplanen.

För tillgodoseende av de allmänna intressen, som avses i lagen angående

skyddsskogar, äger Konungen beträffande viss boställsskog förordna örn

den inskränkning i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna

påkallas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 159.

52 $.

Avverkning må------anlitade biträde.

Finnes å löneboställe skog av beskaffenhet att densamma enligt skogsvårdslagen

är att anse såsom svårföryngrad, äger Konungen på framställning

av stiftsnämnden föreskriva, att utsyning å skogen skall verkställas

av stiftsjägmästare eller annan hos stiftsnämnden anställd person

med högre skoglig utbildning.

Örn utsyning å boställsskog, som avses i 45 § tredje stycket, gäller vad

Konungen förordnar.

Kostnad för utsyning, varom i andra eller tredje stycket av denna paragraf

sägs, skall bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet

utgå ur kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid sådan utsyning

lämna därför nödig hantlangning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i statsrådet å

Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Engberg:

Sedan 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning trätt i kraft den 1 maj

1933, regleras förvaltningen av såväl jordbruksdel som skog till sådana

ecklesiastika boställen, som äro avsedda till bostad eller avlöning åt prästerskapet

i territoriella pastorat eller som donerats till prästänkesäten, av

bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).

Ifrågavarande boställen utgöras av dels allmänna kyrkohemman och dels

löneboställen. Enligt bestämmelserna i den nya boställsordningen förvaltas

de allmänna kyrkohemmanens skogar av stiftsnämnden, vilken inom sig

har skoglig sakkunskap representerad och därjämte har hos sig anställd

stiftsjägmästare med högre skoglig utbildning. Vad åter beträffar löneboställenas

skogar stå dessa väl under uppsikt av stiftsnämnden men äro

för förvaltning överlämnade till vederbörande pastorat. Den närmaste

skötseln av löneboställes skog ombesörjes av ett hos pastoratet härför anställt

biträde, som skall av stiftsnämnden godkännas. Såsom kompetensvillkor

för sådant biträde stadgas i 44 § boställsordningen viss skoglig utbildning,

lägst skogvaktar- eller därmed jämförlig utbildning. I särskilda

fall kan likväl detta kompetenskrav eftergivas och såsom biträde godkännas

person med uteslutande nödig praktisk erfarenhet i skogsskötsel. För

andra fall åter, nämligen för vården av »större boställsskog», kan — efter

bestämmande av Kungl. Maj:t — erfordras högre skoglig utbildning hos

pastoratsbiträdet. Enligt 45 § boställsordningen skall löneboställes skog

skötas efter hushållningsplan. Sådan plan skall, jämlikt samma lagrum,

»med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning erhålles» avse »utvinnande

av det med hänsyn till skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska

resultat». Hushållningsplan upprättas och fastställes av stiftsnämnden

för en tid av, i regel, tio år (46 §) och skall utvisa, huru stor virkesmängd

under planens giltighetstid får uttagas (47 §). Jämlikt 52 § boställs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ordningen må icke någon avverkning ske annat än efter utsyning av

pastoratets för skogsskötseln anlitade biträde. Vissa ytterligare föreskrifter

rörande stiftsnämndens inseende över skogsskötseln å de ecklesiastika

löneboställena samt stiftsjägmästarens biträde därvid finnas meddelade i

boställsordningen samt av Kungl. Maj:t den 16 september 1932 (nr 425) utfärdad

instruktion för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. Närmare bestämmelser

örn hushållningsplans upprättande och tillämpning för ifrågavarande

boställsskogar hava meddelats av Kungl. Majit dels i kungörelse

nr 434 den 16 september 1932, dels i cirkulär till stiftsnämnderna den 24

november 1933.

Med den sålunda genomförda förvaltningsomläggningen har domänverkets

förvaltningsbestyr i avseende å berörda boställsskogar helt upphört.

Därmed komma ock föreskrifterna i förordningen den 26 januari 1894

(nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket i allt

väsentligt att ej vidare vara tillämpliga å ifrågavarande boställsskogar.

Dock gälla även beträffande dessa alltfort de inskränkningar i fråga örn

dispositionen av s. k. storvirksträd samt av ek och bok, som i det allmännas

intresse äro meddelade i skogsordningens VII kapitel.

I lag den 24 juli 1903 (nr 79 sid. 7) är stadgat örn vissa inskränkningar i

avseende å förvaltningen av s. k. skyddsskogar, d. v. s. skogar vilkas bestånd

erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående.

Det framgår icke av något uttryckligt stadgande i denna lag, huruvida

densamma principiellt är tillämplig å allmänna skogar och sålunda även

å ifrågavarande ecklesiastika skogar. Det i lagen avsedda skyddsskogsintresset

har emellertid för de allmänna skogarna hittills tillgodosetts genom

föreskrifter i de för domänverket utfärdade instruktionerna. Då förvaltningen

av de allmänna kyrkohemmanens och löneboställenas skogar,

på sätt ovan berörts, omlades genom 1932 års boställslagstiftning, blevo

några särskilda bestämmelser icke meddelade vare sig för tillgodoseendet

i boställslagstiftningen av skyddsskogsintresset eller för ifrågavarande

boställsskogars inordnande direkt under den allmänna skyddsskogslagen.

Ej heller har bland förvaltningsbestämmelserna eljest meddelats någon

särskild föreskrift i avseende å boställsskog, som på grund av sådan belägenhet

som i gällande skogsvårdslag angives är att anse såsom svårföryngrad.

Med anledning av framställningar från 1932 års kyrkomöte och stiftens

centralnämnd, vilken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 september 1932

intill 1933 års utgång varit verksam för beredning av vissa för stiftsnämnderna

gemensamma frågor, har jag låtit verkställa utredning rörande

spörsmålen dels örn upphävande av de i skogsordningen stadgade inskränkningarna

i dispositionsrätten till storverksträd, ekar och bokar å härförut

omiormälda ecklesiastika boställen, dels ock örn meddelandet för särskilda

fall av vissa föreskrifter beträffande skötseln av dessa boställens skogar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Jag har för avsikt att sedermera inför Kungl. Majit anmäla ett förslagtill

lag angående tillsättning av prästerliga tjänster att föreläggas årets

riksdag. Enär ett sådant förslag, därest det av riksdagen antages, föranleder

inkallande i år av allmänt kyrkomöte, synes det mig lämpligt, att

förslag till ordnande av nyssberörda detaljfrågor rörande skötseln av de

ecklesiastika boställsskogarna jämväl förelägges innevarande års riksdag

för att, i de delar kyrkomötets yttrande däröver påkallas, kunna samtidigt

med ovannämnda lagförslag framläggas för kyrkomötet. Jag anhåller fördenskull

nu att få till behandling upptaga dessa skogsvårdsfrågor.

l:o.

Upphävande av inskränkningar i rätten att disponera storverksträd

samt ek och bok å ecklesiastika boställen m. m.

Enligt §§ 37 och 39 i härförut omförmälda förordning den 26 januari 1894

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äro å ecklesiastikt

boställe, som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet

donerats, storverksträd och ekar förbehållna kronan. Utsyning av ek kan

dock erhållas till byggande å boställe av laga hus eller kvarn, ävensom då

eken står till men för åker eller äng. I sistnämnda fall skall eken dock, örn

den ej erfordras för nyssberört ändamål, säljas för kronans räkning.

Till storverksträd hänföras masteträd (träd av minst 20,7 meters längd

samt 59 centimeters tjocklek 3,5 meter från roten i storändan och 39 centimeters

tjocklek i lilländan) och mastespiror (träd av minst 17,8 meters

längd samt 39 centimeters tjocklek i storändan och 27 centimeters tjocklek

i lilländan).

Med avseende å tillgodogörandet av nämnda träd för kronans räkning

stadgas i § 42 första stycket av förordningen att, därest utsyning av storverksträd

eller ek, som ej inbegripes i fastställd skogshushållningsplan,

medgives jordinnehavare, de till avverkning beviljade träden skola i vederbörlig

ordning utstämplas samt de av dem, som ej må för husbehov användas,

till försäljning upptagas i utsyningsförslaget. I andra stycket av

samma paragraf föreskrives vidare, att, örn storverksträd eller ekar, varöver

enskild man ej äger fri dispositionsrätt, hunnit den mognad, att de ej

längre stå sig till gagn eller av annan orsak böra tillvaratagas, jägmästaren

har att därom göra anmälan hos domänstyrelsen. Därjämte föreskrives

i § 43, att, därest behov yppas för sjöförsvaret av virke, som kan erhållas

av kronan förbehållna storverksträd och ekar, domänstyrelsen skall,

på anmälan av marinförvaltningen örn det erforderliga beloppet av sådant

virke, bestämma de skogar, varifrån virket skall anskaffas, varefter marinförvaltningen

äger att örn virkets utstämpling, fällning och avforsling

draga försorg. För virke, som uttages för detta ändamål, utgår viss ersättning.

— Enligt § 44 i förordningen skall vidare avverkning och avforsling

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

av ek, som blivit såld eller för sjöförsvarets räkning utsynad, ske inom

viss tid vid äventyr att, örn köpare försummar vad sålunda föreskrivits,

han förlorar rätten till virket.

Enligt § 40 i förordningen må bok å ecklesiastikt boställe, som ovan

sagts, användas endast till husbehov efter behörig utsyning, där ej hushållningsplan,

vari jämväl bokskogen inbegripits, blivit vederbörligen fastställd.

Bok, som enligt sådan plan avverkas och ej erfordras för gårdens

behov, disponeras såsom annan husbehovet överskjutande skogsavkastning.

Beträffande tillgodogörandet för boställes eller boställshavares räkning

av ek och bok gäller — utöver vad som i fråga örn ek ovan sagts — enligt

§ 41 i förordningen, att vindfällen ävensom toppar och kvistar, som efter

huggning finnas kvarliggande, må, så framt ej köpare av träden därpå gör

anspråk, utan utsyning till gårdens behov nyttjas.

Slutligen stadgas i § 45 samma förordning, att örn ek eller bok å kronogrund

finnes vara genom särskilda resolutioner till allmänna eller enskilda

behov överlåten, därom skall gälla vad i resolutionen blivit stadgat.

Angående uppkomsten av de gällande inskränkningarna i dispositionsrätten

över storverksträd, ek och bok å de ecklesiastika boställena tillåter

jag mig att i tillämpliga delar hänvisa till den redogörelse i ämnet, som

finnes intagen i Kungl. Maj:ts proposition nr 12 till 1932 års riksdag med

förslag till förordning om upphörande av kronans rätt till storverksträd

och ekar å häradsallmänningarna. I detta sammanhang må blott följande

sammanfattande redogörelse lämnas.

Sedan äldsta tider hava särskilda bestämmelser varit gällande angående

bärande träd i syfte att trygga en ständig tillgång därtill inom landet. I

enahanda syfte hava sedan mitten av 1600-talet vissa inskränkningar varit

stadgade i fråga örn rätten att å skatte- och kronojord samt allmänningar

fälla mäste- och storverksträd. Under 1500-talet hava till bärande träd hänförts

ek, bok, apel, hassel, oxel, rönn och hägg, men begreppet bärande träd

har sedermera successivt begränsats, så att i 1734 års lag såsom dylika träd

räknats allenast ek, bok, apel och oxel.

I 1734 års lag framträda ifrågavarande inskränkningar i rätten till

skog såsom en fullt utbildad s. k. regalrätt. Det var icke längre nationalekonomiska

synpunkter utan kronans intresse att erhålla lämpligt byggnadsmaterial

för krigsskepp, som var utslagsgivande.

Den ifrågavarande regalrätten har sedermera, i likhet med de flesta

andra fiskaliska regalrätter, blivit alltmer inskränkt. Sålunda erhöll ägare

av bondejord (skattejord) genom kungl, förordningen den 21 februari 1789

rätt att i viss omfattning tillgodogöra sig bärande träd. Endast de ek-, bokocli

masteträd, som vore tjänliga för kronans behov, urulantogos. Ytterligare

eftergifter gjordes genom 1793 och 1805 års skogsordningar. De privata

jordägarna erhöllo år 1830 rätt att med en engångsersättning lösa sig

fria från regalrätten, dock med visst undantag. År 1876 upphävdes regalrätten

helt och hållet beträffande enskild jord.

Genom proposition, nr 12, föreslog Kungl. Majit 1932 års riksdag att an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

taga ett förslag, varigenom ifrågavarande regalrätter helt upphävdes beträffande

häradsallmänningarna, vilka enligt förslag i annan proposition

till samma års riksdag skulle förvaltas av delägarna själva utan medverka*1.

domänverket. Förslagen biföllos av riksdagen. Kronan förbehöll

sig intet vederlag för avståendet av regalrätten.

I skrivelse den 1 september 1932 har nu kyrkomötet — i anledning av

i ämnet väckta motioner och under åberopande av kyrkolagsutskottets vid

skrivelsen fogade betänkande nr 8 — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

vidtaga åtgärder för upphävande av de inskränkningar i rätten att disponera

skog å ecklesiastika boställen, vilka sålunda finnas stadgade i den nu

gällande skogsordningens VII kapitel.

Sedan Kungl. Maj:t genom särskilt tidigare beslut anmodat domänstyrelsen

att inkomma med utredning angående den ungefärliga storleken och

värdet av ekbeståndet å de ecklesiastika boställena, bar styrelsen till åtlydnad

härav i skrivelse den 3 februari 1933 avgivit den anbefallda utredningen

och därvid beträffande de ecklesiastika boställen, som avses i 1 §

ecklesiastik boställsordning, anfört i huvudsak följande:

Styrelsen bade — för att undvika mera ingående och kostsamma undersökningar,

varvid i stor utsträckning uppskattning å marken skulle erfordrats

— ansett sig böra verkställa förevarande utredning med ledning

av för styrelsen redan tillgängligt material ävensom låta densamma gemensamt

omfatta vissa huvudgrupper av ecklesiastika boställen.

Dessa boställen kunde vidare uppdelas med hänsyn till den natur, under

vilken boställena upptagits i kammarkollegii jordebok, i två undergrupper:

1. krono samt 2. skatte och frälse.

Bestämmelsen i VII kapitlet 39 § förordningen den 26 januari 1894, att

ek vore kronan förbehållen å boställe, som ej av menighet inköpts eller av

enskild för ändamålet donerats, bade tolkats så, att ekskog ansetts kronan

förbehållen å sådant boställe, som i kammarkollegii jordebok upptagits under

krono natur, där icke särskilda bestämmelser angående ekskogens tillgodogörande

funnits utfärdade.

För här ifrågavarande huvudgrupp av boställen bade det sammanlagda

ekskogsförrådet beräknats genom sammanställning av uppgifter i gällande

skogshushållningsplaner jämte under åren 1930 och 1931 utförda uppskattningar

av vissa revir i sin helhet, varvid ekskog särskilt redovisats. I kolumnen

»Areal» inginge ytvidden av samtliga sådana boställen inom de

områden av landet, där ekskog kunde antagas förekomma.

Areal i hektar IJ“8»®‘riigt yilkes
-

total skogsmark kbm.

1 ........... 195,000 149,300 200,000

2 ........... 10,400_8,300_8,000

Summa 205,400 157,600 208,000

Värdet av ifrågavarande ekskog kunde bäst utrönas genom en kapitalisering

av den årliga nettoinkomst, som kunde väntas i framtiden erhållas

genom uthållig avverkning vid ändamålsenlig skötsel av ekskogen. I det

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

förut angivna ekskogsförrådet, 200,000 kubikmeter å boställen av krono

natur, inginge utpräglade prydnadsträd, som av naturskyddskänsyn m. m.

ej kunde genom avverkning ekonomiskt utnyttjas. Örn det — efter undantag

av sistnämnda träd — för utnyttjande genom avverkning tillgängliga

ekskogsförrådet antoges motsvara tre fjärdedelar av bela förrådet eller

150.000 kubikmeter, och därå beräknades tillväxt efter 3 procent, erhölles

en årlig tillväxt av 4,500 kubikmeter. Genom uthållig avverkning borde då

kunna i framtiden uttagas en normalavverkning av 4,500 kubikmeter årligen,

av vilken två tredjedelar eller 3,000 kubikmeter ansåges utfalla såsom

avsättningsbart virke. Till jämförelse härmed kunde anföras, att å

ecklesiastika boställen av krono natur under tiden 1911—1931 i genomsnitt

årligen avverkats 3,600 kubikmeter. På grund av gällande bestämmelser

hade avverkningen av ekskog med all sannolikhet motsvarat ett minimibelopp

för av skogsvårdens krav motiverad avverkning. Behovet av ett

hastigare tillgodogörande av ekskog hade även under senare år gjort sig

gällande, ehuru avverkningen likväl av naturskyddskänsyn icke kunnat

helt inriktas mot bästa möjliga ekonomiska behållning. Den här beräknade

normalavverkningen av 3,000 kubikmeter årligen finge alltså anses

lågt beräknad.

Ur domänverkets ekonomiska statistik kunde inhämtas, att under åren

1921—1930 vid försäljning av ekskog å ifrågavarande ecklesiastika boställen

av krono natur efter avdrag av kostnader för avverkning m. m. erhållits

ett genomsnittspris av omkring 10 kronor per kubikmeter fast mått.

Beräknades en uthållig årlig avverkning av 3,000 kubikmeter kunde — med

tillämpande av nyssnämnda pris — förväntas en framtida årlig nettoavkastning

av omkring 30,000 kronor, vars kapitaliserade värde efter fem

procent uppginge till 600,000 kronor.

Värdet av ekskogsförrådet å boställen av annan natur än krono kunde

enligt samma grunder uppskattas till 24,000 kronor. Sammanlagda värdet

av ekbestånden å sådana boställen, som omförmäldes i ecklesiastik boställsordning,

beräknades sålunda till 624,000 kronor.

Beträffande ekskogsförrådet å övriga ecklesiastika boställen, d. v. s.

biskops-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen samt lektors- och rektorsboställen,

har domänstyrelsen uppskattat värdet därav till omkring

23.000 kronor.

Genom remiss den 16 september 1932 anbefalldes 1932 års ecklesiastika boställssakkunniga

att avgiva utlåtande i anledning av vad kyrkomötet i sin

ovannämnda skrivelse hemställt. Till åtlydnad härav hava de sakkunniga

med skrivelse den 29 april 1933 avgivit utredning och förslag i ämnet.

Vid de sakkunnigas skrivelse äro fogade förslag

dels till förordning om upphävande av vissa, bestämmelser beträffande

dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §

ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) av följande lydelse:

Härigenom förordnas som följer:

Där jämlikt stadganden i kap. VII av förordningen den 26 januari 1894

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket särskild rätt

till storverksträd och ek å boställen är kronan förbehållen, skall denna rätt

beträffande boställe, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932, upphöra den 30 april 19—; skolande från nämnda dag jämväl

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

i samma kapitel i övrigt meddelade bestämmelser upphöra att gälla, såvitt

de beröra sådant boställe,

dels ock till lag om ändrad lydelse av 45 § ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400), innebärande att till sagda paragraf skulle

fogas ett andra stycke av följande lydelse:

Där från naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller

bok helt undantages från avverkning eller att ekskog och bokskog eljest

skötes på visst sätt, skola erforderliga bestämmelser härom intagas i husliållningsplan.

Jag vill här nedan till en början lämna en redogörelse för de sakkunnigas

utlåtande.

Beträffande innebörden och omfattningen av de ifrågavarande inskränkningarna

i dispositionsrätten över skogen å de ecklesiastika boställena anföra

de sakkunniga inledningsvis följande:

Av ett rättsfall, refererat i regeringsrättens årsbok år 1926 (sid. 143 ff.),

torde framgå, att kronans rätt till storverksträd ansetts böra så tolkas, att

denna rätt blott innebure, att träden finge tagas i anspråk för kronans räkning

endast där de in natura erfordrades för något allmänt behov. Ett

dylikt omedelbart ianspråktagande för kronans räkning av virke, som här

vore i fråga, torde, såvitt avsåge ecklesiastika boställen, sedan lång tid tillbaka

hava kommit ur bruk. Efter Kungl. Maj:ts berörda avgörande hade

försäljningsmedel för avverkade storverksträd ej vidare av domänstyrelsen

redovisats till statsverket.

Beträffande ek däremot tillämpades av domänstyrelsen den praxis, att å

ifrågavarande boställen avverkad ek — med undantag av träd som anvisats

till husbehov — försåldes för statsverkets räkning, oavsett örn eken

avverkats enligt uppgjord hushållningsplan, efter ansökning av jordinnehavaren

eller på grund av jägmästarens anmälan.

Bestämmelserna i skogsordningen örn bok (§ 40) torde vara av ren skogsvårdskaraktär.

Detta träd tillgodogjordes nämligen icke i något fall för

kronans räkning utan disponerades som annan boställets skog, vilken ej

vore förbehållen kronan.

Såvitt de sakkunniga kunnat utröna förekomme icke beträffande prästboställen

några ikraftvarande bestämmanden av sådan innebörd, som avsåges

i § 45 omförmälda förordning.

Beträffande kyrkomötets hemställan anföra de sakkunniga vidare:

Såsom skäl för upphävande av de i förevarande avseenden bestående inskränkningarna

i dispositionsrätten över skogen å ecklesiastika boställen

hade i kyrkolagsutskottets av kyrkomötet åberopade betänkande nr 8 i

första hand anförts den omständigheten, att berörda inskränkningar icke

stöde väl tillsammans med den av 1932 års kyrkomöte förordade numera

lagfästade nya ordningen för skogsförvaltningen å boställena. Man torde

med hänsyn härtill hava att utgå ifrån, att kyrkomötet i sin förevarande

skrivelse åsyftade prästlönejorden eller — närmare bestämt — de ecklesiastika

boställen, som omförmäldes i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932.

De sakkunniga funne det obestridligt, att den omläggning utav formerna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

för förvaltningen av prästlönejorden, som åvägabragts genom 1932 års lagstiftning

på detta område, talade för en avveckling av de från äldre tid

bestående rättsförhållanden, varom här vore fråga. Ett fortsatt uttagande

från kronans sida av ekvirket å berörda jord syntes, sedan förvaltningen

av de hithörande skogarna övertagits av pastoraten, i och för sig tillskapa

en mindre tillfredsställande ordning och skulle möjligen bliva ägnat att

framkalla slitningar mellan de intressen — kronans och pastoratens — som

här på knappast önskvärt sätt skulle bliva ställda mot varandra. De sakkunniga

ansåge sig fördenskull böra förorda ett upphävande av de ifrågavarande

bestämmelserna.

Spörsmålet, huruvida ett eftergivande av den statsverket hittills tillkommande

särskilda rätten till storverksträd och ek å boställen av ifrågavarande

kategori borde förbindas med ett förbehåll örn vederlag, kunde givetvis

påkalla ett bedömande från såväl principiell som statsfinansiell synpunkt.

Då statsmakterna, vid regleringen av motsvarande fråga beträffande

häradsallmänningarna, frånfalla tanken på ett dylikt vederlag, ville det

synas som om någon principiell betänklighet ej heller borde möta för en

avveckling — utan ersättning — av denna s. k. regalrätt å prästlönejorden.

Vidkommande den statsfinansiella sidan av saken vore dock tydligt, att

det här gällde ett väsentligt större belopp än som vid avvecklingen av ekregalet

å häradsallmänningarna vöre i fråga. Enligt den av domänstyrelsen

företagna beräkningen utav värdet av ekbestånden å prästlönejorden,

skulle, därest de förutsättningar varå beräkningarna fotats tillerkändes

giltighet, värdet av kronans ifrågavarande rätt kunna skattas till cirka

30,000 kronor årligen.

På sätt ovan erinrats vore kronans nu ifrågavarande rätt med avseende

å ek och storverksträd genom gällande bestämmelser begränsad till »boställe,

som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet donerats».

Körande den rättsliga innebörden av denna bestämmelse — enkannerligen

i fråga örn fördelningen av bevisbördan — rådde olika meningar. Å ena

sidan stöde den av kyrkolagsutskottet i dess ovannämnda betänkande nr 8

företrädda uppfattningen, att det ifrågavarande för kronan gjorda förbehållet

icke borde vinna tillämpning å ett visst boställe med mindre av

kronan styrktes, att bostället upplåtits av densamma. Å andra sidan gjordes

gällande, att — på sätt ordalydelsen i § 37 i 1894 års skogsordning närmast

gåve vid handen — det däri stadgade förbehållet avsåge varje boställe,

beträffande vilket icke positiv utredning förebragtes därom, att detsamma

blivit av menighet inköpt eller av enskild för ändamålet donerat.

Det av domänstyrelsen beräknade värdet av ekregalet å prästlönejorden

grundade sig å en klassificering av boställena efter den sistnämnda av

dessa två bevisregler.

De sakkunniga vore av den uppfattningen, att ett ståndpunkttagande till

det här antydda rättsliga spörsmålet icke borde, i detta sammanhang, vara

erforderligt. Det ville nämligen synas de sakkunniga som örn, även om

ekregalets värde å prästlönejorden skulle — jämlikt hittills i praxis tilllämpade,

för kronan förmånliga grunder vid klassificeringen av boställena

— bestiga sig till det i och för sig icke oansenliga belopp, vartill domänstyrelsen

i sin undersökning kommit, vägande skäl dock talade för att

den kronans rätt, som här vore i fråga, kunde — även från statsfinansiell

synpunkt — utan större betänklighet eftergivas utan lösen. Två omständigheter

syntes härvid förtjäna att uppmärksammas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Såväl i 1910 års prästlönelagstiftning som i de lagar berörande det ecklesiastika

boställsväsendet, som utfärdats år 1932, hade man strävat efter

att från detta rättsområde avlägsna bestämmelser, varigenom särskilda

rättsverkningar varit knutna till det förhållandet, att ett boställe kunde

hava tillkommit på det ena eller andra sättet. Ett framgående på denna

väg bade, bland annat, varit motiverat av de kostnader och den stora omgång

i övrigt, varmed utredningar på hithörande område -— vare sig de

nu skulle verkställas av kronan, av de kyrkliga menigheterna, eller av

annan rättsintressent — erfarenhetsmässigt visade sig vara förbundna.

Frånsåge man stadgandet i 7 § prästlöneregleringslagen kvarstode numera

blott de här ifrågavarande bestämmelserna i VII kap. skogsordningen,

vari särskilda rättsverkningar alltjämt vore knutna till boställenas olika

tillkomstsätt. Med fog kunde befaras att, örn de ifrågavarande bestämmelserna

i skogsordningen förbleve gällande, desamma skulle giva anledning

till icke få, i förekommande fall nog så svårlösta rättskonflikter. Det måste

anses såsom en given vinst för det allmänna att härmed förbundna kostnader

undvekes. Man torde därför med visst fog kunna säga, att den fördel,

som en avveckling av ekregalet å prästlönejorden i nu framhållna

hänseende måste förutsättas medföra, kunde vara värd en uppoffring från

statsverkets sida.

En vederlagsfri eftergift av ekregalet å prästlönejorden komme, principiellt

sett, att tillföra prästlöneväsendet ett nytt, mot regalets värde

svarande anslag från kronan. I jämförelse med de anslag i boställsjord,

ersättningar i penningar, anslag för ombesörjande av förvaltning m. m„

som statsverket fortgående vidkändes för kyrkliga ändamål, vore nämnda

tillökning att anse såsom obetydlig. Det kunde förutsättas, att den allra

väsentligaste delen av detta nya anslag i sista hand — genom minskade

anspråk å tillskott jämlikt 7 § kyrkofondslagen — komme kyrkofonden

tillgodo. Av de regler, som upptagits i berörda lag, följde härvid vidare,

att denna kyrkofondens »tillgång» finge omedelbar betydelse för den skattekvot,

varefter den allmänna kyrkoavgiften utgjordes. Nämnda tillgång

komme sålunda att teoretiskt sett möjliggöra en motsvarande sänkning

av det utgiftsbelopp, för vars täckande allmän kyrkoavgift skulle uttagas.

Det torde härav framgå, att den inkomstminskning för statsverket, som

bleve en följd av ekregalets avstående och som för sitt täckande, åtminstone

teoretiskt, finge förutsättas påkalla en höjd statsbeskattning, komme

att, i det stora hela, svara mot en lika stor sänkning av den med statsskatterna

nära befryndade allmänna kyrkoavgiften.

De sakkunniga anse emellertid, att ett eftergivande, utan ersättning till

kronan, av de i gällande skogsordning stadgade inskränkningar beträffande

dispositionen av storverksträd samt ek och bok, såvitt dessa stadganden

hava avseende å de i 1 § av den nya ecklesiastika boställsordningen

omförmälda boställen, bör förbindas med vissa allmänna bestämmelser

till skydd för ek och bok å ifrågavarande slag av boställen. Härom

anföra de sakkunniga:

Å rätt talrika prästboställen i vårt land funnes för närvarande ekförekomster

som såväl från trevnads- och skönhetssynpunkt som för bevarandet

av respektive bygders allmänna naturkaraktär måste sägas representera

betydande värden. Det kunde med stor säkerhet antagas att det hävd
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

vunna försiktiga utnyttjandet från kronans sida av ekregalet å dessa boställen

hittills lämnat ett speciellt och verksamt skydd för detta trädslag.

Å icke så få boställen i de sydligaste delarna av landet hade boken erhållit

en i viss mån likartad betydelse som här framhållits i fråga örn eken.

I förordningen den 13 maj 1932 örn upphörande av kronans rätt till storverksträd

och ekar å häradsallmänningar hade, i fråga örn dessa allmänningar,

beaktats behovet av ett visst skydd för därå förekommande ekar.

Genom särskilda bestämmelser hade sålunda viss reglering vidtagits i

syfte att antingen åvägabringa fridlysning såsom naturminnesmärke av

särskilda ekträd eller ock att förbehålla kronan en fortfarande rätt till

visst sådant träd.

Otvivelaktigt vore ekförekomsterna å prästboställena av väsentligt

större både omfattning och värde ur naturskyddssynpunkt än ekbestånden

å häradsallmänningarna. Det syntes därför vara ur allmän kulturell synpunkt

angeläget, att eken å dessa boställen bleve föremål för ett såvitt

möjligt verksamt skydd. Enbart fridlysning av vissa ekar syntes för sådant

syfte icke tillfyllest. Ett sådant särskilt skydd syntes böra inbegripa

jämväl boken. På sätt framginge av de i 3 kap. ecklesiastik boställsordning

meddelade bestämmelserna vore pastoratets av hushållningsplanen reglerade

förfoganderätt till skogen å löneboställe begränsad allenast i den

mån som inskränkningarna betingades av skogens skötsel på mest ekonomiska

sätt. Skulle åter sådana från allmän natur skyddssynpunkt betingade

inskränkningar i nämnda förfoganderätt kunna åvägabringas, som

här beträffande eken och boken ställts i fråga, förutsatte detta tydligen en

uttrycklig lagbestämmelse i sådant syfte. De sakkunniga föresloge fördenskull,

att i boställsordningen infogades ett stadgande av innehåll att, där

från naturskyddssynpunkt funnes vara av betydelse att ek eller bok helt

undantoges från avverkning eller att ekskog och bokskog eljes sköttes

på visst sätt, erforderliga bestämmelser härom skulle intagas i de hushållningsplaner,

som jämlikt 46 § boställsordningen skulle upprättas genom

stiftsnämndens försorg.

Vid ärendets behandling hos de sakkunniga har ledamoten, professorn

Petterson såtillvida varit av skiljaktig mening, att han ansett efterskänkandet

böra avse all ecklesiastik jord, sålunda även biskopslönehemman,

domkyrkosysslomansboställen och klockarboställen samt lektorsboställen

och ett rektorsboställe. Därjämte har professor Petterson ansett den föreslagna

sammankopplingen av efterskänkandet av kronans rätt med frågan

örn vissa skogsvårdsföreskrifter icke nödvändig eller ens lämplig.

över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av samtliga stiftsnämnder,

domänstyrelsen och kammarkollegiet.

Stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Västerås, Lund, Göteborg, Härnösand,

Luleå och Visby hava helt anslutit sig till de sakkunnigas förslag.

Stiftsnämnderna i Uppsala, Strängnäs, Växjö och Karlstad hava tillstyrkt

den av professor Petterson avgivna reservationen.

Stiftsnämnden i Växjö har sålunda ansett, att något motiv svårligen

kunde uppletas, varför hittillsvarande regalrätt fortfarande skulle gälla

beträffande det fåtal ecklesiastika boställen, som ej vore omförmälda i 1 §

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ecklesiastik boställsordning, sedan regalrätten i övrigt å enskilda skogar

och häradsallmänningar tidigare upphävts och nu ifrågasatts att upphävas

jämväl rörande det stora flertalet boställen av ecklesiastik natur. —

Beträffande naturskyddssynpunkterna understryker stiftsnämnden, att

just med den nya organisationsformen, där förvaltningen lagts i lokala

organs händer, de bästa garantier skapats för att en trakts skönhetsvärden

i den män de utgjordes av ek och bok å ecklesiastika boställen ej

komme att spolieras. Föreskriften att boställsskogarna skulle utnyttjas så

att bästa ekonomiska resultat uppnåddes, behövde ej medföra, anser stiftsnämnden,

att avverkningar verkställdes, som skulle innebära vandalisering.

Å andra sidan torde det föreslagna tillägget bli betydelselöst ur

skyddssynpunkt såsom alltför tänjbart och tillämpningen helt beroende

av såväl den som upprättade hushållningsplan som dem som hade att följa

densamma och den större eller mindre uppskattning av estetiska värden

som dessa vore mäktiga.

I sitt utlåtande har domänstyrelsen i frågan örn avvecklingen av omnämnda

skogsregale anfört i huvudsak följande:

Styrelsen finge, i likhet med 1932 års ecklesiastika boställssakkunniga,

förorda ett upphävande av gällande bestämmelser angående inskränkning

i rätten att disponera storverksträd samt ek och bok å de ecklesiastika boställen,

som omförmäldes i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932. Såsom skäl härför finge styrelsen, vad ekregalet anginge, framhålla

den av de sakkunniga berörda mindre tillfredsställande ordningen ur förvaltningssynpunkt,

som skulle uppkomma vid ett fortsatt uttagande från

kronans sida av ek å ifrågavarande boställen.

. Styrelsen ansåge emellertid, att ett eftergivande av den statsverket hittills

tillkommande särskilda rätten till ek å nämnda boställen borde, av

här nedan anförda skäl, förbindas med förbehåll om vederlag till statsverket

genom skälig ersättning från kyrkofonden till domänfonden.

I styrelsens utlåtande den 3 februari 1933 angående storleken och värdet

av ekbeståndet å de ecklesiastika boställena beräknades ekbeståndet å den

del av boställena, som ansåges vara av krono natur, lämna en uthållig årlig

avverkning av, lågt räknat, 3,000 kubikmeter, motsvarande en framtida

årlig nettoavkastning av omkring 30,000 kronor och ett kapitalvärde av

omkring 600,000 kronor. Värdet av ekskogen vore alltså av en helt annan

storleksordning å prästlönejorden än å häradsallmänningarna, varest —

såsom franninge av Kungl. Maj:ts proposition nr 12 till 1932 års riksdag

med förslag till förordning örn upphävande av kronans rätt till storverksträd

och ekar å häradsallmänningar -- rotvärdet av ekbeståndet uppskattats

till allenast 5,380 kronor. Bet vore av vikt, att erforderliga åtgärder

ej efterlätes för vidmakthållande och befrämjande av det värdefulla inslag

i landets skogar, som eken bildade. Såväl klimat som mark vore mångenstädes

i landets sydligare delar väl ägnade för produktion av ek av god

kvalitet, vilken, örn den ock för kronans skeppsbyggeri numera vore av

ringa betydelse, likväl för andra behov kunde förutsättas bliva till nytta.

I den mån gällande inskränkning i dispositionsrätten till ek å prästlönejord

hävdes, förelåge, enligt styrelsens mening, skäl till ytterligare insatser

från domänverkets sida i syfte att främja tillgången av ek å domänfondens

skogar. Till utgörandet av kostnaden för åtgärder i sådant syfte

kunde lämpligen de medel bidraga, vilka styrelsen ansåge böra, i samband

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

med eftergift av kronans ej bestridda rätt till ek å prästlönejord av krono

natur, tillgodoföras domänfonden i stället för, såsom nu föreslagits, kyrkofonden.

Någon anledning för domänverket att avstå från anspråk å dessa

medel syntes för övrigt ej föreligga, örn man toge i betraktande att domänfonden,

såsom känt vore, intill de sista åren fått vidkännas högst avsevärda

kostnader för verkets bestyr med de ecklesiastika skogarnas skötsel.

Med anledning av vad de sakkunniga uttalat i fråga örn inverkan å, bland

annat, den allmänna kyrkoavgiften av ett avstående från kronans sida,

utan vederlag, av ekregalet finge framhållas, att domänfondens inkomster

torde få anses komma det allmänna till godo i mera obegränsad omfattning

än kyrkofondens.

I enlighet härmed har domänstyrelsen tillstyrkt de sakkunnigas förslag

örn upphävande av skogsordningens bestämmelser rörande storvirksträd

samt ek och bok å de i boställsordningen omförmälda ecklesiastika boställena

men tillika hemställt, att domänfonden måtte ur kyrkofonden tillgodoföras

ett belopp av sexhundratusen kronor såsom vederlag för ett

eftergivande av den statsverket hittills tillkommande särskilda rätten till

ek å de av dessa boställen, som ansåges vara av krono natur. I övrigt har

domänstyrelsen funnit de sakkunnigas förslag väl grundat och fördenskull

tillstyrkt infogande i boställsordningen av sådant stadgande, som de

sakkunniga föreslagit, rörande intagande i liushållningsplaner av erforderliga

bestämmelser om skötsel av ek- och bokskog.

Kammarkollegiet slutligen har i sitt utlåtande helt anslutit sig till de

sakkunnigas förslag. Därvid har kollegiet anfört i huvudsak följande:

De sakkunniga hade föreslagit, att regalrätten skulle eftergivas endast

beträffande sådana ecklesiastika boställen, som avsåges i 1 § av ecklesiastik

boställsordning den 30 augusti 1932. Däremot föresloge de sakkunniga icke

något avskaffande av regalrätten beträffande övriga ecklesiastika boställen,

d. v. s. biskops-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen. Anledningen

syntes vara att söka i den omständigheten att den skrivelse, nr 21,

av 1932 års kyrkomöte, som givit upphov till förslaget, närmast avsåge de

boställen, å vilka boställsordningen ägde tillämpning, ävensom att, vad

särskilt anginge klockarboställen, ifrågasatt ny lagstiftning örn klockarboställenas

förvaltning ännu ej av statsmakterna beslutats.

Kollegiet ansåge visserligen önskvärt, att ifrågavarande skogsregale avvecklades

även å de ecklesiastika boställen, som ej avsåges i boställsordningen,

men så länge 1894 års skogsordning ägde tillämpning i avseende å

förvaltningen av dessa boställen samt de alltså kvarstode under domänstyrelsens

förvaltning eller kontroll, syntes behovet av en dylik avveckling ej

vara trängande. Härtill komme vissa omständigheter, som gjorde att införande

av naturskyddsbestämmelser ej för närvarande lämpligen borde

äga rum för sådana boställen.

Vad biskopsboställena anginge torde det med hänsyn till innebörden av

Kungl. Maj:ts domar den 8 oktober 1932 i mål rörande disposition av skogsavkastning

vid vissa biskopen i Växjö på lön anslagna hemman få anses,

att boställsliavarna iigde rätt till behållna avkastningen av ali skog, alltså

även av ekskogen. Regalrätt finge sålunda anses ej här föreligga. Vidare

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

torde en inskränkning av boställshavarnas rätt genom meddelande av naturskyddsbestämmelser

utan vederlag till boställshavare^ icke böra för biskopsboställenas

vidkommande ske annat än i sammanhang med en allmän

lönereglering för biskoparna. Likaledes skulle ett utsträckande av bestämmelserna

örn naturskydd till domkyrkosysslomans- och klockarboställen

kunna innebära ett örn ock föga kännbart ingrepp i löneförmånerna för sådana

tjänstinnehavare, å vilkas boställen något ekregale icke för närvarande

existerade. Kollegiet ansåge därför i likhet med boställssakkunniga,

att boställen av dessa kategorier borde undantagas från den föreslagna lagstiftningen,

intill dess denna kunde göras tillämplig i samband med en allmän

lönereglering för befattningshavarna i fråga.

De lärare vid allmänna läroverk anslagna boställen torde väl — såsom

kollegiet och statskontoret erinrat i sitt den 20 oktober 1931 avgivna utlåtande

angående indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning

av statsverket av kronans donationer till de allmänna läroverken m. m.

— icke numera kunna betraktas såsom »ecklesiastika boställen», men torde

de hava inräknats under denna kategori vid tillkomsten av 1894 års skogsordning,

och torde förty bestämmelserna örn skogsregalet gälla även lärarboställena.

Beträffande dessa talade särskilda skäl för att de i detta sammanhang

lämnades å sido. Frågan örn indragning till statsverket av läroverkslärare

anslagna boställen, å vilka skogsregalet ägde tillämpning, vore

nämligen ännu beroende på statsmakternas prövning.

Uppgivandet av ekregalet skulle medföra minskning av statsverkets inkomster

och därmed en höjning av de allmänna statsskatterna men samtidigt

en höjning av pastoratens inkomster. Man kan därför ifrågasätta,

huruvida ej statsverket borde tillgodoföras något vederlag för rätten i

fråga, vilken i förevarande fall vore av viss ekonomisk betydelse. På sätt

de sakkunniga påpekat medförde emellertid ökningen av pastoratens inkomster

en minskning av deras anspråk på tillskott jämlikt 7 § kyrkofondslagen,

och denna minskning måste verka en sänkning av den statsskatterna

nära stående allmänna kyrkoavgiften. Vid sådant förhållande

syntes vederlagstanken kunna uppgivas.

I överensstämmelse med de natur skyddsbestämmelser, som beträffande

växande ek meddelats i samband med den nya ordningen för häradsallmänningarna

(se förordningen den 13 maj 1932 örn upphörande av kronans

rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar), syntes önskvärt

att, därest kronans regalrätt å ifrågavarande ecklesiastika boställen skulle

komma att upphävas, garantier vunnes för att ek eller bestånd därav, vilkas

bevarande med hänsyn till landskapsbilden eller deras egna märkliga

beskaffenhet kunde vara påkallat, i nödig utsträckning undantoges från

avverkning. Samma bestämmelser syntes böra, såsom de sakkunniga föreslagit,

tillämpas även beträffande å boställena växande bok. Närmast till

hands syntes ligga, att detta skedde genom föreskrifter, motsvarande dem

som givits beträffande ek å häradsallmänningarna. Förhållandena med avseende

å allmänningarna vore emellertid väsentligt olika de som förelåge

vid boställena. Ett åläggande för domänstyrelsen att, såsom stadgats rörande

allmänningarna, låta verkställa undersökning, i vad mån å de ecklesiastika

boställena växande ek och bok borde fridlysas enligt naturskyddslagen,

skulle medföra synnerlig omgång och avsevärd kostnad. Under

det att häradsallmänningarna uppginge till 55 stycken, utgjorde ifrågavarande

boställen, å vilka ek eller bok förekomme, sannolikt minst ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

tusental. En mera allmän föreskrift torde fördenskull vara befogad. Detta

vore påkallat jämväl med hänsyn därtill att skyddsreglerna för ekar å allmänningar

närmast toge sikte på enstaka träd. Detta vore väl i och för sig

av värde, men ofta torde å de ecklesiastika boställena förekomma, att ett

större eller mindre trädbestånd, exempelvis vid en kyrkbacke, borde bevaras.

Möjligheten härtill borde omedelbart framgå av bestämmelserna.

Vidare finge med tanke på en mera avlägsen framtid framhållas, att det

ej syntes tillräckligt, att ett eller annat träd fridlystes för dess beståndstid.

Av samma betydelse kunde vara att, när fridlyst träd doge ut, å platsen

senare uppväxande träd skyddades.

En inskränkning av de ifrågasatta naturskyddsbestämmelserna att omfatta

de ecklesiastika boställen, å vilka ekregalet för närvarande gällde —

boställe som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet donerats

— kunde giva upphov till långvariga och invecklade rättegångar rörande

boställenas rätta natur och den därav beroende befogenheten att

medgiva eller förhindra naturskyddsbestämmelsernas tillämpning å bostället.

Jämväl denna omständighet talade för den linje de sakkunniga valt.

Vid ärendets behandling i kammarkollegiet var föredraganden, t. f. kammarrådet

Prawitz, med vilken t. f. kammarrådet Skoglund instämde, av

skiljaktig mening och anförde:

Beträffande först frågan om vilka slag av boställen, som borde omfattas

av efterskänkandet av regalrätten, hade de sakkunniga föreslagit inskränkning

till allenast prästboställen. På biskopsboställen och kyrkorna tillhöriga

hemman förefunnes ingen regalrätt. Återstode domkyrkosysslomansoch

klockarboställen. Tillgången å ek å dessa boställen vore, såsom av domänstyrelsens

utredning framginge, mycket liten. Den enda mera betydande

ekförekomsten å annat ecklesiastikt boställe än prästboställe funnes

nämligen på biskopens i Skara bostadsboställe, Brunnsboda.

Såsom framginge av vad nu anförts, saknade regalrätten nämnvärd betydelse

å de ecklesiastika boställen, vilka icke omfattades av de sakkunnigas

förslag. Ett bibehållande av regalrätten beträffande dessa boställen

vållade emellertid åtskilligt besvär och kunde giva upphov till tvekan hos

myndigheter, menigheter och boställshavare angående förefintligheten och

omfattningen i visst fall av regalrätt.

Då regalrätten vidare vilade å en rättsuppfattning, som numera allmänt

övergivits, kunde man utgå från, att den förr eller senare komme att helt

eftergivas. Det syntes föredraganden under sådana förhållanden saknas

skäl att uppskjuta regalrättens avskaffande beträffande de skäligen ringa

förekomster av ek och andra regalrätt underkastade trädslag, som fortfarande

skulle kvarstå efter genomförande av de sakkunnigas förslag.

Föredraganden hemställde alltså, att regalrätterna efterskänktes beträffande

all därav besvärad kyrklig jord, sistnämnda uttryck fattat på samma

sätt som i 1 § kyrkliga försäljningslagen.

De sakkunniga hade vidare föreslagit viss ändring i 45 § ecklesiastik boställsordning.

Förslaget hade motiverats med att särskilda föreskrifter erfordrades

för att icke eftergiften av regalrätten skulle l''å ur trevnads- och

skönhetssynpunkt ofördelaktiga verkningar.

Föredraganden kunde icke dela de sakkunnigas farhågor i detta avseende.

För närvarande torde hembygds- och naturskyddsintresset i bygderna

vara så starkt och utbrett, att det snarare kunde befaras, att även

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 159.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

fullt berättigat ekonomiskt intresse av en tillräckligt kraftig avverkning

finge stå tillbaka för estetiska och andra liknande synpunkter. Icke heller

ansåge föredraganden, att föreskriften i 45 § ecklesiastik boställsordning,

att största möjliga avkastning skulle vara målet för skogsskötseln på löneboställena,

lade hinder i vägen för ett tillgodoseende i rimlig omfattning

av naturskyddssynpunkterna. För övrigt torde det ligga i sakens natur, att

lagen örn fridlysning av naturminnesmärken utan hinder av boställsordningen

kunde komma till användning, där det ansåges lämpligt. Föredraganden

funne alltså den föreslagna ändringen i boställsordningen obehövlig.

I anslutning till den mening, som omfattats av samtliga i ärendet hörda

myndigheter, anser jag, att de ifrågavarande i skogsordningen alltjämt

kvarstående särbestämmelserna rörande storvirksträd, ek och hök nu lämpligen

höra, såvitt desamma avse bostadsfastigheter lydande under den nya

ecklesiastika boställsordningen, upphävas. Jag förordar alltså en åtgärd i

sådant syfte.

De meningsmotsättningar, som framträtt under ärendets behandling, beröra

i främsta rummet frågan, huruvida kronan skäligen bör för avståendet

av den kronan hittills förbehållna rätten till ek å viss grupp av dessa

skogar förbehålla sig ett vederlag i penningar, som för sådant fall förutsatts

skola gäldas ur kyrkofonden. Av domänstyrelsen har sålunda påyrkats,

att domänfonden måtte ur kyrkofonden tillgodoföras ett kapitalbelopp,

som — med utgångspunkt från visst antagande rörande ekregalets

rättsliga räckvidd och i övrigt fotat på en av styrelsen verkställd utredning

örn ekförekomsten å prästlöneboställena — beräknats till 600,000

kronor.

Jag får beträffande denna vederlagsfrågas principiella sida till en början

erinra örn, att ekregalet å häradsallmänningarna, vid den under år

1932 genomförda nya lagstiftningen rörande dessa allmänningsskogar,

eftergivits utan lösen. Väl rörde sig frågan vid denna sistnämnda reglering

örn ett belopp av en annan, väsentligt lägre storleksordning, men å

andra sidan kan förtjäna uppmärksammas, att spörsmålet, sådant det då

förelåg, såtillvida hade en betydligt ömtåligare principiell innebörd som

eftergiften förutsattes skola ske till förmån för enskilda rättsintressenter,

nämligen delägarna i häradsallmänningarna.

Vad angår den av mig nyss angivna, i och för sig ansenliga summa, vartill

ekregalets kapitalvärde å prästlöneskogarna blivit av domänstyrelsen

uppskattat, kan emellertid icke lämnas obeaktat, att denna uppskattning

i första hand grundats på en tolkning av bevisbördefördelningen vid hithörande

författningsbestämmelsers tillämpning, som icke är oomstridd.

Uppenbart är att, därest den av kyrkolagsutskottet härutinnan förfäktade

uppfattningen skulle befinnas grundad, den värdesiffra å ekregalet

det här gäller skulle bliva högst väsentligt reducerad. Till de boställssakkunnigas

erinringar i denna del vill jag ytterligare framhålla, att den av

domänstyrelsen, för engångsersättningens fixerande, företagna kapitali
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

seringen av ekregalets antagna årsvärde i allt fall framstår såsom icke

befogad. Den föreslagna eftergiften från kronans sida av ekregalet å de

prästlöneboställen, »som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet

donerats», kan ej erhålla annan innebörd än att den särskilda avkomst

av bostället, som avkastningen av ekvirke representerar, får — så

länge den nu gällande prästlönelagstiftningen upprätthålles — disponeras

för samma ändamål, vartill fastighetens avkastning i övrigt är för närvarande

anslagen. Örn någon längre syftande avhändelse av rätten till

eken å här omförmälda grupp av publika jordegendomar kan i detta sammanhang

givetvis icke vara fråga.

Då de boställssakkunniga, vilkas ståndpunkt i denna fråga biträtts av

samtliga i ärendet hörda myndigheter med undantag av domänstyrelsen,

ansett sig böra förorda en avveckling av det s. k. ekregalet å prästlöneboställena

utan vederlag, har särskilt framhållits, hurusom det ifrågasatta

ersättningsförfarandet mellan kyrkofonden och statsverket skulle få

en i övervägande grad blott formell innebörd. Det ökade anspråk å statsbeskattningen,

som uppgivandet utan vederlag av ekregalet teoretiskt

skulle kunna tänkas förorsaka, måste nämligen förutsättas komma att i

det väsentliga kompenseras av en motsvarande minskning i den, sakligt

sett, statsskatterna ytterst närstående allmänna kyrkoavgiften. Det förhållande

jag här berört har särskilt understrukits av kammarkollegiet.

Jag har även för egen del funnit övervägande skäl tala för att kronans

här ifrågakomna särskilda rätt — ursprungligen förbehållen kronan icke

i fiskaliskt syfte utan för tillgodoseende av ett numera ej längre aktuellt

behov av ekvirke in natura — nu bör eftergivas utan vederlag. Med denna

min uppfattning har jag ansett mig sakna anledning till ett ståndpunktstagande

till den speciella fråga örn den rättsliga räckvidden av hithörande

bestämmelser, som i ärendet berörts av kyrkomötet och de boställssakkunniga.

De boställssakkunniga hava vidare föreslagit att, därest ekregalet å

prästlöneboställena eftergåves, särskild bestämmelse måtte i boställsordningen

intagas rörande skötsel av ek- och bokskog. Stadgandet syftar i

första hand till ett bemyndigande för stiftsnämnderna att i skoghushållningsplan

meddela de restriktiva föreskrifter, som för ett verksamt skydd

för ek- och bokförekomsterna å visst boställe må befinnas vara påkallade,

men innefattar givetvis i lika grad en förpliktelse för dessa myndigheter

att ägna särskild uppmärksamhet åt främjandet av det allmänna intresse

det här gäller att tillvarataga.

Såväl domänstyrelsen som kammarkollegiet och det långt övervägande

antalet stiftsnämnder har givit de boställssakkunnigas förslag i denna del

sin fulla tillslutning. Jag har även för egen del funnit den av de sakkunniga

anförda motiveringen övertygande och tillstyrker en lagbestämmelse

av föreslaget innehåll såsom välbetänkt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

Vad beträffar den av, bland andra, kammarkollegiet berörda frågan

örn ett samtidigt eftergivande av bär ifrågakomna regalrätt jämväl å

övriga, i boställsordningen icke avsedda ecklesiastika boställen, finner jag

på i huvudsak de skäl, kammarkollegiet anfört, att ett upphävande av bestämmelserna

om skogsregalet beträffande dessa boställen lämpligen bör

anstå, så länge skogsordningen ännu äger tillämpning i avseende å förvaltningen

av samma boställen.

Den föreslagna tilläggsbestämmelsen till ecklesiastik boställsordning synes

kunna träda i kraft i vanlig ordning efter utfärdandet. Stadgandet bör

av stiftsnämnderna tillämpas å de — nya eller reviderade — skogshushållningsplaner,

som närmast därefter skola av nämnderna fastställas.

Vad angår det av de boställssakkunniga uppgjorda förslaget till förordning

angående upphävande av skogsordningens däri berörda bestämmelser

i avseende å här ifrågavarande boställen har jag, då en dylik förordning

av särskilda skäl icke lämpligen lärer kunna träda i tillämpning

samtidigt beträffande alla boställen, låtit företaga viss omarbetning av

omförmälda förslag. De avsedda bestämmelserna i skogsordningen böra

nämligen icke upphöra att gälla i avseende å ett vart boställe, förrän, å

ena sidan, de med tillägget i boställsordningen åsyftade naturskyddsbestämmelserna

— där sådana erfordras — kunnat meddelas i hushållningsplan

för bostället samt stiftsnämnden, å andra sidan, kommit i tillfälle

att vid avverkningsbeloppets fastställande i hushållningsplan jämväl taga

erforderlig hänsyn till eventuell avverkning å förekommande ekbestånd

eller å sådan bokskog, som ej tidigare inbegripits i hushållningsplan. Möjligheten

till dylik avverkning torde i givna fall kunna få betydelse för

den uppskattade normalavkastningens storlek. Är å något boställe förekomsten

av ek eller av bok, som ej inbegripits i hushållningsplan, av synnerlig

betydelse för skogsavkastningens värde, lärer stiftsnämnden jämlikt

stadgandet i boställsordningens 46 §, andra stycket, kunna redan före

utgången av giltighetstiden för nu gällande hushållningsplan ersätta denna

med ny, förändrad plan, vari hänsyn tages till sådant trädbestånds förekomst.

I samband därmed kan i så fall ock, örn så erfordras, den för lönebostället

fastställda normalavkastningen revideras. Under övergångstiden

intill dess den föreslagna förordningen bliver tillämplig för visst boställe

torde för kronans räkning icke något ekvirke därå böra uttagas, såvida

detta icke påkallas i rent skogsvårdande syfte. Det torde bliva erforderligt,

att stiftsnämnderna av Kungl. Majit åläggas lämna domänstyrelsen

underrättelse när hushållningsplan, som här avsetts, fastställts för vederbörande

boställe.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

2:o.

21

Särskilda föreskrifter beträffande skötseln av vissa ecklesiastika

boställsskogar.

a. Ecklesiastika boställsskogar, vilkas bestånd erfordras till skydd

mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående.

Enligt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar må Konungen efter

föregången syn och undersökning för bibehållande av sådana skogar, vilkas

bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående,

förordna örn erforderliga inskränkningar i ägarens rätt att bruka

skogen.

Ett dylikt förordnande innebär enligt 1 §, att annan avverkning än till

busbehov får äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad

verkställes av skogsstatens tjänstemän. Örn så befinnes av nöden kunna

emellertid enligt 2 § än större inskränkningar i förfoganderätten föreskrivas,

varvid dock — där ägaren så påfordrar — marken i regel skall

lösas av staten med tillämpning av bestämmelserna i gällande expropriationslag.

De inskränkningar, som sålunda kunna ifrågakomma, i avseende å förfoganderätten

över skogar, vilka genom dylikt förordnande förklarats

såsom skyddsskogar, påkallas emellanåt, där skogen befinner sig i exponerat

läge, av hänsyn till skogens eget bestånd, men kunna tillika och i särskilda

fall enbart befinnas vara av nöden till skydd för andra, skogen i

och för sig själv belt främmande intressen.

Såsom jag redan tidigare erinrat ombesörjes skötseln av allmänt kyrkohemmans

skog av vederbörande stiftsnämnd genom denna underställd

stiftsjägmästare med högre skoglig utbildning men ecklesiastikt löneboställes

skog av ett hos vederbörande pastorat anställt biträde med i allmänhet

lägre skoglig utbildning. Konungen äger dock enligt 44 § boställsordningen

förordna, att vid vården av större boställsskog å löneboställe

skall av pastoratet anlitas biträde med högre skoglig utbildning.

Vad som i förevarande sammanhang skall förstås med större boställsskog

är icke i lagtexten preciserat. Vid de i berörda avseende hittills

genom Kungl. Majrts beslut den 27 januari 1933 meddelade förordnandena

torde begreppet större boställsskog i huvudsak hava bedömts efter skogarnas

areal av produktiv skogsmark samt deras årliga avkastningsförmåga.

Gränsen nedåt har därvid genomsnittligt icke understigit cirka 800

hektar och en årlig avverkning av 2,000 kubikmeter. Biträde med högre

skoglig utbildning är för närvarande av Kungl. Maj:t påbjudet inalles

inom 45 pastorat, därav fem i Uppsala, ett i Linköpings, tre i Skara, sex

i Västerås, tio i Karlstads oell tjugo i Härnösands stift. Inom sistnämnda

stift finnas enligt uppgift från stiftsnämnden därstädes sammanlagt tio

pastorat, vilkas boställsskogar helt eller delvis ligga inom de nu gällande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

skyddsskogsområdena i Jämtlands län. Endast för fyra av dessa pastorat

Ilar emellertid Kungl. Majit förordnat, att för boställsskogarnas skötsel

skall anlitas biträde med högre skoglig utbildning. De övriga »ovan

skyddsskogsgransen» belägna boställsskogarna hava en areal från omkring

500 ned till 60 hektar. I övriga på grund av skyddsskogslagens bestämmelser

för närvarande utlagda skyddsskogsområden — inom Kopparbergs

län — ingå icke några ecklesiastika boställsskogar. Ej heller lära,

såvitt kunnat utrönas, några sådana ecklesiastika boställen, som här avses,

förekomma bland de såsom flygsandsfält särskilt administrerade fastigheterna

inom Hallands län.

Fråga har nu uppkommit örn meddelande av särskilda föreskrifter för

skötseln av ecklesiastika boställsskogar, som hava den belägenhet och äro

av den karaktär i övrigt, som avses i skyddsskogslagen.

Stiftsnämnden i Härnösand har sålunda i skrivelse den 11 april 1933 till

stiftens centralnämnd i sådant avseende anfört följande:

Utsyningen å enskildas skogar ovan skyddsskogsgränsen skulle jämlikt

skyddsskogslagen verkställas av skogsstatens tjänstemän med högre skoglig

utbildning. I enlighet härmed borde även utsyningarna å ecklesiastika

boställsskogar ovan skyddsskogsgränsen verkställas av personal med

högre skoglig utbildning, och sådan kompetens där erfordras för pastoratens

skogliga biträden. Enligt nu utfärdade bestämmelser erfordrades ej

biträde med högre skoglig utbildning å följande inom stiftet belägna skogar

ovan skyddsskogsgränsen, nämligen

Totalareal

av Näskotts annexhemman, utskiftet...... 87 har

» Norderö komministersboställe, » 170 »

» Ovikens kyrkoherdeboställe » 399 »

Are komministersboställe............... 508 »

Kalls » ............... 294 »

av Marby f. kyrkoherdeboställe, utskiftet____ c:a 60 »

Då det ej torde vara lämpligt, att föreskrifterna angående utsyningarna

vore olika å enskildas skogar ovan skyddsskogsgränsen och inom samma

område belägna ecklesiastika boställsskogar, finge stiftsnämnden anhålla,

att centralnämnden måtte upptaga frågan till övervägande och eventuellt

göra framställning i ärendet till Kungl. Majit.

Skyddsskogslagens tillämplighet å de ecklesiastika boställsskogarna.

Enär olika meningar gjort sig gällande, huruvida skyddsskogslagen har

tillämplighet å sådana ecklesiastika boställsskogar, vilkas skötsel regleras

av bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning, finner jag det erforderligt

att — innan jag ingår på frågan örn särskilda föreskrifter för dessa

skogars skötsel — lämna en närmare redogörelse för vad beträffande sagda

spörsmål förekommit i ärendet.

I skrivelse till Kungl. Majit dea 20 september 1933 har stiftens central
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

nämnd, med anledning av stiftsnämndens i Härnösand omförmälda framställning

i detta avseende anfört i huvudsak följande:

Stiftsnämndens framställning utginge från att lagen den 24 juli 1903

angående skyddsskogar icke ägde formell tillämplighet å skogar tillhörande

ecklesiastika lönehoställen. Antagandet syntes vara riktigt. Skyddsskogslagen

upptoge visserligen ej i lagtexten något stadgande, innefattande

ett undantagande från tillämpningen av författningen av skogar av

visst eller vissa slag, men en granskning av förarbetena till densamma

gåve vid handen, att författningens tillämplighet omedelbart anknutits

till den samtidigt utfärdade lagen angående vården av enskildes skogar.

Det hade härvid tydligen förutsatts, att beträffande statens och de publika

skogar i övrigt, som vid tiden för skyddsskogslagens tillkomst lydde under

bestämmelserna i 1894 års allmänna skogsordning, det intresse skyddsskogslagen

avsåge att tillvarataga kunde och borde tillgodoses genom åtgärder

i den förvaltning eller vid den tillsyn, skogsstaten hade att utöva å

de allmänna skogarna. I praxis hade också genomgående så förfarits. Det

torde ej heller kunna göras gällande, att skyddsskogslagen genom den nya

ecklesiastika boställsordningens utfärdande erhållit en tillämplighet å de

däld avsedda boställsskogarna, som skyddsskogslagen dessförinnan saknat.

Redan vissa materiella stadganden i sistnämnda lag torde resa hinder för

en sådan tolkning. Av bestämmelsen i 2 § skyddsskogslagen franninge

sålunda, att lagens tillämplighet i allt fall måste i formellt hänseende antagas

begränsad till skogar under annan äganderätt än statens. Lagrummet

upptoge nämligen stadgandet att, där ägaren ville, hellre än att tåla viss

större inskränkning i rätten att bruka skogen, avstå marken, »den» d. v. s.

marken skulle — med undantag, som i detta sammanhang saknade intresse

— av staten lösas. Och vidare föreskreves i paragrafen att, där sådan lösen

skulle äga rum, de angående jords eller lägenhets avstående för allmänt

behov givna föreskrifter skulle äga motsvarande tillämpning. Man skulle

sålunda — även under det antagandet, att skyddsskogslagen skulle, principiellt

sett, äga giltighet framför boställsordningen — i allt fall hava att

utgå ifrån att boställsskog, till vilken kronan kunde visas vara ägare,

skulle vara från en tillämpning av skyddsskogslagen utesluten. Den föga

rationella konsekvensen av denna tolkning skulle då bliva, att prästlöneskogarna

—- eljest underkastade en ensartad, av äganderätten till boställsfastighetcn

oberoende reglering i skogsvårdshänseende — skulle bliva i

särskilda fall olika ställda, där fråga uppkomme örn ett tillämpande av

skyddsskogslagen. 11 § av nämnda lag stadgades vidare, att »skogsägaren»

— där förordnande meddelats av Konungen jämlikt denna paragraf —- »är

berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som

med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig». Bestämmelsen

torde ej kunna förlikas med de rättsregler, som dispositionen av skogsavkastningen

vid boställsskogarna jämlikt boställsordningen vore underkastad.

Slutligen kunde nämnas, att skyddsskogsområdena inom Jämtlands län

för närvarande vore bestämda genom ett av Kungl. Majit den 27 april 1928

meddelat beslut. Genom beslutet, som avsåge förordnande jämlikt 1 § i

skyddsskogslagen, att annan avverkning än till husbehov endast finge äga

rum efter utsyning, som på statens bekostnad verkställdes av skogsstatstjänstemän,

hade, bland annat, uppdragits åt domänstyrelsen att låta i viss

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ordning utmärka de gränser för i beslutet angivna skyddsskogsområden,

vilka, där de ej sammanfölle med förut uppstakade linjer, såsom rågångar,

skifteslinjer oell skiftesparalleller, eller utgjordes av vattendrag och

naturliga gränser, skulle utstakas över enskildas skogar.

Över det förslag till särskilda föreskrifter angående skötseln av här

ifrågavarande boställsskogar, som centralnämnden härefter framlägger

och vartill jag i det följande återkommer, hava yttranden till en början

avgivits av samtliga stiftsnämnder, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstad,

Malmö, Halmstad, Falun, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå

samt domänstyrelsen och kammarkollegiet. Vidare har 1933 års ecklesiastika

boställsberedning inkommit med en promemoria, varefter slutligen

även centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utlåtit sig i ärendet.

Beträffande den nu förevarande frågan angående skyddsskogslagens

tillämplighet å dessa skogar hava de i ärendet hörda stiftsnämnderna och

länsstyrelserna, i den mån de däröver särskilt yttrat sig, helt anslutit sig

till de av centralnämnden framlagda synpunkterna.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 10 oktober 1933 såsom sin uppfattning

i denna fråga uttalat, att skyddsskogslagen icke ägde formell tilllämplighet

å inom skyddsskogsgränsen belägna skogar, tillhörande ecklesiastika

lönebos tällén. Den högre kompetens, som jämlikt nyssnämnda lag

stadgades för handhavande av utsyning inom skyddsskogar, hade, anför

styrelsen, beträffande ifrågavarande ecklesiastika skogar under den tid,

då skötseln av dessa skogar handhades av domänverket, varit tillgodosedd

genom bestämmelser uti Kungl. Majlis instruktion för domänverket den

11 februari 1921 (nr 64).

Kammarkollegiet vidare har i sitt utlåtande den 30 november 1933 icke

funnit anledning taga omedelbar ställning till förevarande fråga. Däremot

har spörsmålet berörts i två vid ärendets behandling i kollegiet uttalade

särskilda meningar. Sålunda har till en början kammarrådet

Schalling anfört, att han visserligen funne goda skäl kunna åberopas för

uppfattningen, att skyddsskogslagen ägt giltighet även för här avsedda

boställen, men att han med hänsyn till innehållet i ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932, vars system svårligen läte sig förena med

bestämmelserna i nämnda lag, funne densamma i varje fall numera icke

äga sådan giltighet. — Generaldirektören Berglöf, med vilken kammarrådet

Klockhoff instämde, yttrade vidare, att det torde framgå bland annat

vid en jämförelse mellan 1 § i skyddsskogslagen och 1 § i lagen den 24 juli

1903 angående vård av enskildes skogar, att förstnämnda lag vore tillämplig

å samtliga skogar i landet, vare sig de vore av allmän eller enskild

natur. Under det att lagen örn vård av enskildes skogar uttryckligen begränsades

att gälla allenast skogsmark tillhörig enskilda, avsåge skyddsskogslagen

utan inskränkning skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd

mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Riktigheten härav bekräftades

genom Kungl. Majrts brev den 21 december 1906, den 31 december

1909 och den 27 april 1928, vari uppdragits gränserna för skyddsskogsområdena.

Enligt dessa brev skulle alla inom gränserna för skyddsskogsområdena

fallande skogar underkastas skyddsskogsbestämmelser. Gränserna

för områdena skulle i behövlig omfattning utmärkas samt, där fråga

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts ‘proposition Kr 159.

vore om enskildas skogar, utstakas, så framt områdenas gränser ej sammanfölle

med förut uppstakade linjer eller utgjordes av vattendrag eller

naturliga gränser. — Skyddsskogslagen, vilken innehölle en speciallagstiftning

grundad i främsta rummet på ett allmänt statligt intresse, torde

icke, såvitt vore fråga örn de ecklesiastika boställsskogarna, hava ändrats

genom den senare tillkomsten av ecklesiastik boställsordning. En dylik

ändring skulle innebära, att sagda skogar skulle vara de enda, som folie

utom skyddsskogslagen, och att stiftsnämnderna skulle beträffande skyddsskogar

tillagts en skogsvårdande befogenhet, som ej tillkomme de uteslutande

ur skogsvårdssynpunkt sammansatta skogsvårdsstyrelserna.

1933 års ecklesiastika boställsberedning har företagit en närmare undersökning

rörande, bland annat, de principer, som i avseende å de allmänna

skogarna varit bestämmande vid gränsuppdragningen för nuvarande

skyddsskogsområden och har beredningen därom samt beträffande skyddsskogslagens

räckvidd i övrigt anfört följande.

Efter skyddsskogslagens utfärdande vidtogos omedelbart åtgärder för

att bringa lagen i tillämpning genom förordnande för särskilda förrättningsmän

att å marken avsätta skyddsskogsområden inom Jämtlands,

Västernorrlands och Kopparbergs län. Dylika områden blevo därefter till

sina gränser först provisoriskt och slutligen definitivt bestämda för Jämtlands

län åren 1906 och 1909, för Västernorrlands län år 1912 och för Kopparbergs

län år 1909.

Vid dessa skyddsskogsområdens avsättande syntes i vissa fall tvekan

hava rått örn vad som rätteligen borde hänföras till skyddsskog. Sedan

skyddsskogslagen vunnit tillämpning, gjorde sig allt mer den uppfattningen

gällande, att de till skyddsskogar avsatta områdena i flera fall fått

väsentligt större omfattning än som för lagens syfte vore nödvändigt.

Denna åsikt framfördes även av skogslagstiftningskommittén i dess år 1918

avgivna betänkande. Sålunda framhölls av kommittén, hurusom skyddsskogsområdena

å marken fått sådan utsträckning, att de omfattade icke

blott egentliga skyddsskogar, vilkas bevarande fordrades till skydd mot

fjällgränsens nedgående, utan även sådana områden, vilka enbart vore att

hänföra till skogar i exponerat läge. Kommittén ifrågasatte dock icke

något särskiljande av dessa förstnämnda, mera utpräglade fjällskogar utan

föreslog, att bägge dessa kategorier skogar förenades under gemensam

administration med övriga enskildas skogar. I överensstämmelse härmed

upptog kommittén i sitt förslag till lag angående vård av enskildes skogar

under §§ 9—11 särskilda bestämmelser angående »skyddsskogar och skogar

i exponerat läge». I anslutning härtill föreslog kommittén, att skyddsskogslagen

den 24 juli 1903 skulle upphävas.

Vid framläggandet för 1923 års riksdag av proposition (nr 104) med förslag

till skogsvårdslag förklarade sig Kungl. Maj:t icke hava kunnat

biträda skogslagstiftningskommitténs förslag i här berörda delar. Kungl.

Majit hade — på grund av särskilda överväganden som i detta sammanhang

saknade intresse — ansett en särskild skyddsskogslag böra bibehållas

men dock funnit 1903 års lag i ämnet vara i behov av en revision. I särskild

proposition — nr 158 — till samma års riksdag framlades förslag till

ny lag angående skyddsskogar. Detta lagförslag avsåge ett bibehållande

av den dittillsvarande organisationen utav skyddsskogarnas handhavande

men upptog vissa ändringar i själva skogsvårdsbestämmelserna. De änd
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

rade stadpandena berörde i första hand frågan om reproduktions- eller

andra skogsvårdsåtgärder i sammanhang med avverkning.

I skrivelse den 31 maj 1923 nr 283 anmälde riksdagen, att Kungl. Maj:ts

sistnämnda lagförslag icke kunnat av riksdagen godkännas. Tillika hemställde

riksdagen, att Kungl. Majit ville verkställa utredning i vissa av

vederbörande utskott i dess utlåtande över förslaget närmare angivna hänseenden

samt därefter för riksdagen framlägga nytt, på berörda utredning

grundat förslag till ny lag angående skyddsskogar.

Ifrågavarande riksdagsskrivelse vore alltjämt beroende på Kungl. Majlis

prövning.

Härlörut omnämnda av skogslagstiftningskommittén framförda förslag

till avveckling av den särskilda skyddsskogslagstiftningen vilade tydligen

på bedömandet, att de allmänna skogarna — såväl formellt som materiellt

—- stöde utanför den gällande skyddsskogsregleringen och detta även för

de fall, att sådan skog helt eller delvis kommit att omslutas av de dåvarande

skyddsskogsområdenas s. k. nedre gräns. Till belysning härav

kunde hänvisas till kommitténs framställning å sid. 549—551 i betänkandet

(del I). Under behandlingen av det i propositionen nr 158 framlagda förslaget

till ny skyddsskogslag hade detta spörsmål likväl icke, vare sig

direkt eller indirekt, blivit berört.

Frågan örn skyddsskogslagens giltighet i avseende å de allmänna skogarna

hade emellertid i ett efterföljande sammanhang erhållit en omedelbar

aktualisering. Härom kunde bringas i erinran följande.

Vid behandlingen av det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till ny

lag angående skyddsskogar hade av två ledamöter inom lagrådet gjorts

följande uttalande: »Därest i enlighet med förslaget till skogsvårdslag särskilda

föreskrifter komma att meddelas örn svårföryngrade skogar, synes,

då under skyddsskogarne lära hava inlagts betydande områden, beträffande

vilka nämnda föreskrifter torde lämna erforderligt skydd, förnyad

undersökning böra äga rum, huruvida de områden, å vilka nu gällande

skyddsskogslag äger tillämpning, böra såsom skyddsskogar bibehållas».

I anslutning till detta yttrande ävensom till vissa andra i samma syfte

gjorda framställningar upptogs av Kungl. Majit, efter skogsvårdslagens

utfärdande, frågan om en allmän revision av skyddsskogsområdenas gränser.

Den 23 maj 1924 uppdrog sålunda Kungl. Majit åt domänstyrelsen att

genom högst fyra lämpliga förrättningsmän, med beaktande av bestämmelserna

i dels lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar dels ock

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), verkställa syn och undersökning

i och för sådan revision av de dåvarande skyddsskogsområdena inom Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands län, att därifrån avskildes de

skogar, vilka borde falla under sistnämnda lag, varjämte Kungl. Majit

förordnade, att sagda förrättningsmän jämväl skulle uppgöra förslag till

gränser för sådan skog inom dåvarande skyddsskogsområden, som vid

berörda syn och undersökning icke hänförts till skyddsskog men jämlikt

omförmälda skogsvårdslag den 15 juni 1923 vore att anse såsom svårföryngrad.

Genom beslut den 1 augusti 1924 förordnade Kungl. Majit härjämte, att

vid förenämnda undersökning finge, därest vederbörande skogsvårdsstyrelse

i god tid, innan motsvarande område inom skyddsskogsområde vore

avsett att bliva föremål för undersökning, därom gjorde framställning

hos undersökningens ledare, på skogsvårdsstyrelsens bekostnad uppgöras

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

förslag till gränser jämväl för sådan utanför men omedelbart intill dåvarande

skyddsskogsområde belägen skog inom Kopparbergs, Västernorrlands

och Jämtlands län, som jämlikt berörda skogsvårdslag den 15 juni

1923 vore att anse såsom svårföryngrad och som sammanhängde med skog

inom skyddsskogsområdet, som vid undersökningen befunnits vara av

sådan beskaffenhet.

Den 8 maj 1926 avgåvo de för ändamålet förordnade förrättningsmännen

»utlåtande och förslag örn revision av nuvarande skyddsskogsområden

inom Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län».

Beträffande Västernorrlands län hade förrättningsmännens förslag inneburit,

att de två i detta län utlagda skyddsskogsområdena skulle undantagas

från skyddsskogslagens tillämpning och hänföras till sådana enskilda

skogar, som folie under de i 4 kap. av 1923 års skogsvårdslag meddelade

bestämmelser angående svårföryngrade skogar.

I fråga örn skyddsskogsområdena inom Jämtlands och Kopparbergs län

lämnades i utlåtandet ingående redogörelser för såväl de allmänna principer

som de speciella hänsyn, vilka varit bestämmande för revisionen av

dessa områdens gränser. Vad anginge de allmänna skogarna hade gränsläggningen

genomgående inriktats därpå, att dessa skogar i görligaste

mån komme att uteslutas från skyddsskogsområdena.

Vidkommande Jämtlands län innebure förrättningsmännens förslag, att

det förutvarande därinom belägna enhetliga skyddsskogsområdet komme

att sönderfalla i 7 stycken olika områden, i den vid förslaget fogade beskrivningen

betecknade med siffrorna I—VII. Örn de grundsatser för

gränsläggningen, förrättningsmännen härvid följt, yttrade dessa utom

annat följande:

»---Det är sålunda endast områdenas så att säga nedre gräns som

beskrivits och denna har gjorts så vitt möjligt sammanhängande. Där allmänna

skogar kunnat kringgås med gränsen utan att densamma brutits,

hava de uteslutits, men stundom har gränsen måst passera efter eller genom

allmän skog, varmed kommissionen, lika litet som detta hittills varit

fallet, avsett att en sådan gräns där skall å marken angivas, eller att de

allmänna skogar, som alltjämt falla inom de beskr, /na områdena skulle

hava något med skyddsskogslagen att skaffa. Tillvägagångssättet har

emellertid i hög grad förenklat såväl själva exteriörbeskrivningen av områdena,

liksom det från orienteringssynpunkten är lättare att hålla i minnet

och hänvisa till ett fåtal områden, från vilka de allmänna skogarna

generellt undantagas, än ett otal små separata enskilda skyddsskogsområden

urskilda ur det konglomerat av enskilda och allmänna skogar —

huvudsakligen renbetesfjällens skogar — som fjälltrakternas områden - själva verket utgör.»

Vad Kopparbergs län beträffade fullföljdes revisionen av de därinom

avsatta skyddsskogsområdena efter enahanda principer. Det visade sig. att

grundsatsen örn de allmänna skogarnas undantagande från skyddsskogsområdena

kunde inom detta län än strängare genomföras. Förrättningsmännen

gjorde härom, bland annat, följande uttalande:

»Utom det rent biologiska momentet har kommissionen i sitt förslag till

revision av skyddsskogsområdena inom Kopparbergs län i större utsträckning

än eljest funnit sig böra taga hänsyn till vissa praktiska förhållanden,

bland annat särskilt till administrativa hänsyn. Först och främst har

kommissionen till undantagande föreslagit alla de kronoparken och edde
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

siastika skogar, sorn tangera områdesgränserna men dock förut intagits

inom områdena, vilket förslag står i full överensstämmelse med kommissionens

allmänna principer ock motiveras av skyddsskogslagens karaktär

av enskild skogslag.---»

Skyddsskogsområdena inom Jämtlands ock Kopparbergs län hade sedermera

av Kungl. Majit bestämts genom särskilda nådiga brev den 27 april

1928. Förrättningsmännens förslag hade härvid, i vad de berörde behandlingen

i förevarande sammanhang av de allmänna skogarna, blivit av

Kungl. Majit till alla delar godkända. De jämkningar i de av förrättningsmännen

föreslagna områdena, som av Kungl. Majit företagits avsåge icke

några denna fråga berörande förhållanden. Sålunda hade enligt Kungl.

Majits berörda förordnanden till skyddsskogsområden avsatts just de områden,

som av förrättningsmännen föreslagits, och därutöver endast viss

till skyddsskog tidigare hänförd enskild mark dels inom Jämtlands län i

Tännäs och Kalls socknar dels inom Kopparbergs län i Våmhus och Mora

socknar.

Rättsläget med avseende å de ecklesiastika skogarnas ställning till

skyddsskogslagen kunde följaktligen, såsom denna lag blivit av Kungl.

Majit genom nådiga breven den 27 april 1928 tillämpad, sammanfattas

sålunda, att nämnda skogar i regel — oberoende av sin biologiska beskaffenhet

—- lagts utanför de gällande skyddsskogsområdenas gränser samt

att undantag från denna regel, allenast av gränstekniska skäl, gjorts för

enstaka ecklesiastika skogar inom Jämtlands län. Man hade följaktligen

— i första hand beträffande Kopparbergs län men även vidkommande

Jämtlands län — att räkna med förekomsten av ett större eller mindre

antal ecklesiastika skogar eller delar av sådana, vilka, därest de varit av

enskild natur, hade bort intagas i skyddsskogsområde.

Genom den här ovan lämnade redogörelsen torde vara klarlagt, att de

ecklesiastika skogarna — och sålunda i främsta rummet de boställsskogar,

som nu lydde under bestämmelserna i 1932 års ecklesiastika boställsordning

— hittills i praxis ansetts helt ställda utanför skyddsskogslagens tilllämpning.

De myndigheter — domänstyrelsen och stiftsnämnden i Härnösand

— vilka i första hand haft att för sin ämbetsförvaltning taga ställning

till den i förevarande hänseende uppkomna rättsliga situationen,

hade ock, på sätt framginge av myndigheternas över centralnämndens

framställning avgivna yttranden, båda anslutit sig till den av centralnämnden

företrädda uppfattningen, att formellt utrymme saknades för

skyddsskogslagens tillämpning å ifrågavarande skogar. Enligt vunnen

upplysning hade sålunda domänstyrelsen icke efter den 1 maj 1933 ansett

sig behörig taga någon befattning med virkesutsyning å ecklesiastika skogar

av nyssberörda slag, även där de i sin helhet bildade enklaver inom

skyddsskogsområde, tangerade fastställd gräns för sådant område eller

tilläventyrs tvärades av någon i sammanhang med gränsutmärkningen i

övrigt tillkommen — över boställsskogen enbart i orienteringssyfte utmärkt

— gränslinje.

Centralrådet för skog sv år ds styr elser nas förbund slutligen anför, att centralrådet

icke ansett sig böra ingå på ett närmare bedömande av den juridiska

frågan, huruvida skyddsskogslagen ägde tillämpning å allmänna

skogar och sålunda jämväl på skogar av ecklesiastik natur. Under föreliggande

omständigheter och med hänsyn till de svårigheter, som uppen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 159.

härli gen förelåge att tolka i ämnet gällande bestämmelser funne emellertid

centralrådet den av stiftens centralnämnd gjorda framställningen om

en klarläggande lagstiftning på området befogad. — I särskilt yttrande

till protokollet anförde emellertid hovrättsrådet Sjöfors: Avfattningen av

1 § i skyddsskogslagen syntes, särskilt vid jämförelse med avfattningen

av 1 § i den samtidigt med denna utfärdade 1903 års lag angående vård av

enskildes skogar, giva vid handen, att skyddsskogslagen vore avsedd att

gälla för alla skogar av skyddsskogskaraktär, oavsett örn dessa vore allmänna

eller enskilda. En dylik generell giltighet av lagen överensstämde

ock med den grund, varpå lagen vilade. Av förarbetena till lagen framginge

visserligen, att man ansett bestämmelser av det i lagen angivna

innehåll närmast påkallade för enskilda skogar av ifrågavarande natur,

men lagens motiv torde ej kulma tolkas därhän, att en tillämpning av

lagen beträffande andra skogar än enskilda borde anses utesluten. Man

torde vid lagens tillkomst hava utgått ifrån, att med hänsyn till de för allmänna

skogar gällande skogsvårdsföreskrifter behov av skyddsskogslagens

tillämpning i fråga örn dylik skog i allmänhet ej förelåge men att,

där sådan skog i något fall skulle underkastas mindre restriktiva avverkningsbestämmelser

än de i 1 § skyddsskogslagen upptagna, möjlighet att

inordna skogen under skyddsskogslagen borde förefinnas. —- Den tillämpning,

som skyddsskogslagen efter sitt utfärdande erhållit, torde ej vederlägga

den uppfattning örn lagens räckvidd, som ovan uttalats. Genom innehållet

av den av 1933 års ecklesiastika boställsberedning upprättade promemorian

torde näppeligen kunna anses ådagalagt, att Kungl. Maj:ts brev

den 27 april 1928, varigenom skyddsskogsgränserna senast fastställts, borde

givas den innebörd, att de inom dessa gränser belägna allmänna skogar

undantagits från de i breven meddelade skyddsskogsförordnandena, och

huru i detta avseende förhölle sig med de tidigare i samma ämne meddelade

kungl, breven hade i berörda promemoria överhuvud ej klarlagts. Ordalagen

i Kungl. Maj:ts brev den 21 december 1906 och den 31 december 1909

torde svårligen kunna givas annan tolkning, än att alla skogar, som vore

belägna inom de däri fastställda skyddsskogsgränserna skulle vara underkastade

dc i 1 § skyddsskogslagen upptagna avverkningsreglerna, och att

sålunda undantag för de inom samma gränser varande allmänna skogar ej

gjorts. Att dessa brev ägde en dylik innebörd bekräftades ock av den utredning

rörande revision av de däri bestämda skyddsskogsgränserna, som

ägde rum före tillkomsten av 1928 års brev (se särskilt domänstyrelsens

utlåtande den 31 augusti 1926). Vidare kunde framhållas, att skyddsskogslagen

enligt 10 § lagen örn husbehovsskogar kunde vinna tillämpning å

dylika skogar, bland vilka även inginge allmänna skogar (skogar å nybyggen,

som innehades med stadgad åborätt) samt att enligt 24 § i det förslag

till lappmarkslag, som genom proposition nr 43 framlades för 1927 års

riksdag, skyddsskogslagen kunde förlänas tillämpning även å de under

den föreslagna lagen lydande allmänna skogarna (skogar å kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen). Förordnande,

som avsåges i 1 § skyddsskogslagen, torde sålunda, där för tillgodoseende

av lagens syfte sådant erfordrades, kunna meddelas även i fråga

om skogar å allmänna kyrkohemman och ecklesiastika löneboställen.

Den erforderliga författningsregleringens lagtekniska anordnande.

Jag övergår härefter till cn redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade

av det nuvarande rättsläget på förevarande område.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Stiftens centralnämnd anför härom i sin framställning till Kungl. Majit

följande.

Av vad centralnämnden redan anfört beträffande skyddsskogslagens tilllämplighet

å ecklesiastika boställsskogar och möjligheten att kunna förlika

denna lags bestämmelser med de rättsregler, som dispositionen av

skogsavkastningen vid sådana skogar jämlikt ecklesiastik boställsordning

vore underkastad, torde böra slutas, att särskilda bestämmelser nu påkallades

för regleringen av förvaltningen av de skogar, som vore bänförliga

under boställsordningen och tillika bade sådan belägenhet och vore av den

karaktär i övrigt, som i skyddsskogslagen avsåges. För meddelande av de

erforderliga stadgandena i sådant syfte syntes närmast två alternativa

förfaringssätt stå till buds. Man kunde antingen söka infoga de ifrågavarande

för prästlöneskogarna nödiga specialbestämmelserna i den gällande

skyddsskogslagen eller också meddela de behövliga föreskrifterna i

form av tillägg till den ecklesiastika boställslag stiftning en. Det förefölle,

som örn det för sistnämnda fall vore mest praktiskt, att en lag i ämnet i

huvudsak upptoge allenast ett bemyndigande för Kungl. Majit att i administrativ

ordning utfärda de detaljbestämmelser, som härvid skulle behöva

komma ifråga.

Vid valet mellan de här nämnda alternativen borde dock uppmärksammas,

att en revision av skyddsskogslagen för regleringen av prästlöneskogars

administration i bär berörda hänseende sannolikt skulle giva lagstiftningsuppgiften

en större räckvidd, i det att en dylik revision komme

att aktualisera spörsmålet örn ett inarbetande i skyddsskogslagen jämväl

av särskilda bestämmelser avseende skyddsskogslagens tillämpning å

andra kategorier av skogar, vilka — i likhet med de ecklesiastika skogarna

—• eljest lydde under skogliga speciallagar. En närmare undersökning

gåve nämligen vid banden, att förhållandet mellan skyddsskogslagen och

vissa av dessa övriga speciallagar hittills reglerats efter icke enhetliga

principer. Till belysning härav torde det vara tillfyllest att erinra örn

följande.

Lagen den 5 juni 1909 (nr 53) angående husbehovsskogar inom vissa områden

upptoge (i 10 §) ett stadgande av följande innehåll: »Huru genom

viss husbebovsskogs förklarande för skyddsskog rätten att däröver förfoga

kan varda inskränkt utöver vad som i denna lag sägs, därom stadgas

i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar». I lagen den 10 juni 1932

(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker hade åter från denna senare lags tillämpning undantagits

bland annat skyddsskogar. Det nyss återgivna stadgandet i 1909

års lag syntes innebära, att man tänkt sig en samtidig tillämpning av

berörda lags samt skyddsskogslagens bestämmelser, såtillvida nämligen

att den förra lagens stadganden skulle ersättas av bestämmelser i den

senare, endast i den mån dessa innefattade en större inskränkning i förfoganderätten

över skogen. Då »skyddsskogar» undantagits från tillämpningen

av 1932 års förberörda lag hade detta enligt motiven till stadgandet

(se prop. nr 217 sid. 141) skett i det syftet, att, där en under nämnda

lag lydande skog komme att förklaras för skyddsskog, skyddsskogslagen

för angivet fall borde bliva ensamt tillämplig å skogen i fråga.

För bedömande av det här i första hand berörda spörsmålet örn de

ifrågasatta nya författningsbestämmelsernas lagtekniska anordning bor
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

de också beaktas, att en reglering i och för skyddsskogsintressets tillgodoseende

å boställsskogar lydande under ecklesiastik boställordning syntes,

av praktiskt-organisatoriska skäl, påkalla bestämmelser av sådan speciell

natur, att deras infogande i den med tanke på skogar under enskild äganderätt

avfattade allmänna skyddsskogslagen framstode såsom mindre

ändamålsenligt.

I anslutning till vad centralnämnden sålunda anfört föreslår nämnden

i första hand, att Kungl. Majit genom ett tilläggsstadgande till ecklesiastik

boställsordning bemyndigas meddela de närmare reglerande bestämmelserna

i ämnet.

Detta centralnämndens förslag till författningsbestämmelsernas lagtekniska

anordnande har icke mött erinran från någon av de i ärendet

hörda stiftsnämnderna och länsstyrelserna utom från stiftsnämnderna i

Uppsala och i Växjö. Domänstyrelsen har jämväl biträtt vad centralnämnden

sålunda föreslagit.

Stiftsnämnden i Uppsala uttalar — under erinran, att det syntes önskvärt

att det såvitt möjligt finge anstå med ändringen i den nya boställsordningen

intill dess mera samlad erfarenhet vunnits angående behovet

av kompletterande lagbestämmelser — att bestämmelserna i 44 och 45 §§

boställsordningen syntes medgiva, att genom anställandet av biträde med

högre skoglig utbildning samt genom särskilda föreskrifter i hushållningsplan

ifrågavarande skogar bereddes en av föreliggande omständigheter

påkallad vård.

Stiftsnämnden i Växjö — som intet har att erinra mot förslaget i och

för sig — ifrågasätter å sin sida uppskov med frågans behandling med

hänsyn till att densamma skulle äga endast ringa räckvidd och utan

olägenhet kunde anstå till tiden för nästa kyrkomöte.

Kammarkollegiet vidare anför — under erinran att, enligt vad

handlingarna utvisade, de tilltänkta författningsbestämmelserna skulle

få avseende på allenast ett litet fåtal boställsskogar och, åtminstone

i fråga örn skogar vid flygsandsfält, skogar av jämförelsevis ringa

värde, samt förty komme att få en obetydlig räckvidd — att det

måste förutsättas att de, som fått de ifrågavarande boställsskogarnas

vård sig anförtrodd, komme att, med iakttagande av redan givna

bestämmelser i ecklesiastik boställsordning, vid uppgörande av hushållningsplaner

för skogarna och vid dessa planers tillämpning ävensom

vid förvaltningens utövande i övrigt tillse att de intressen, som

skyddsskogslagen vore ämnad tillvarataga, också bleve i full utsträckning

tillgodosedda. Behov av lagstiftning i detta avseende kunde åtminstone

för närvarande icke anses föreligga. Kollegiet hemställde därför i huvudsaklig

överensstämmelse med stiftsnämnden i Uppsala, att centralnämndens

förslag för närvarande icke måtte föranleda annan åtgärd än att

vederbörande stiftsnämnder gjordes uppmärksamma på möjligheten att

med tillämpning av 44 och 45 §§ boställsordningen ändock bereda ifrågavarande

skogar en av omständigheterna påkallad vård.

Även 1933 års ecklesiastika boställsberedning har i omförmälda promemoria

uttalat sig rörande anordnandet av de erforderliga bestämmelserna

för skyddsskogsintressets tillgodoseende å ifrågavarande boställsskogar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr loff.

Beträffande det lämpligaste sättet för dessa bestämmelsers meddelande

anför därvid beredningen till en början följande:

Av det föreliggande sakläget funne beredningen följa, att, därest samtliga

ifrågakommande ecklesiastika boställsskogar — jämväl de vid den

åren 1924—1926 företagna gränsuppdragningen för skyddsskogsområdena

från dessa områden uteslutna — nu skulle anses böra bringas in under den

allmänna skyddsskogsadministrationen enligt 1903 års skyddsskogslag,

härför i första hand skulle erfordras en förnyad allmän revision av skyddsskogsområdenas

gränser. En rättslig reglering efter denna linje skulle

emellertid härjämte påfordra meddelandet av vissa nog så komplicerade

lagbestämmelser för möjliggörande av de båda förevarande författningarnas

— skyddsskogslagens och boställsordningens — tillämpande sida vid

sida. Lagstiftningsåtgärder för åvägabringande av en reglering enligt

detta alternativ torde dock väl knappast böra sättas i fråga.

Den ändamålsenligaste och på samma gång enklaste lösningen av det

uppkomna spörsmålet syntes i stället kunna vinnas i den av centralnämnden

föreslagna ordningen eller genom meddelande, för skyddsskogsintressets

tillgodoseende å förekommande under boställsordningen lydande skogar,

av vissa tilläggsbestämmelser inom denna senare författnings ram.

Utgångspunkten för en reglering av denna innebörd vore då givetvis — i

anslutning till den hitintills i praxis allmänt rådande uppfattningen —,

att skyddsskogslagen befunnes icke äga formell tillämpbarhet å de ecklesiastika

boställsskogarna. Ett definitivt ståndpunktstagande från lagstiftningens

sida till vad som i förevarande avseende skulle anses vara gällande

rätt torde för varje fall i närvarande läge vara ofrånkomligt. Meddelandet

av de här åsyftade tilläggsbestämmelserna till boställsordningen

skulle alltså i första liand få den betydelsen, att klarhet i rättsläget härutinnan

vore för framtiden vunnen.

Centralrådet för skog svår dsstyr elser nas förbund uttalar för sin del, att

den lagstiftning, som på ifrågavarande område krävdes, ej minst av praktiska

skäl borde givas form av tilläggsbestämmelser till boställsordningen.

Hovrättsrådet Sjöfors — som enligt vad tidigare framhållits ansett, att

skyddsskogslagen kunde äga tillämplighet jämväl å ecklesiastika boställsskogar

— anför i sitt vid ärendets handläggning i centralrådet avgivna,

härförut omförmälda särskilda yttrande i detta sammanhang följande:

Frågan, huruvida och i vad mån en samtidig tillämpning å dylika skogar

av skyddsskogslagen och bestämmelserna i ecklesiastika boställsordningen

kunde äga rum, hade ej reglerats vid boställsordningens tillkomst,

i följd varav viss tvekan kunde göra sig gällande, huru denna fråga skulle

rätteligen besvaras. Denna tvekan torde näppeligen kunna undanröjas

utan meddelande av uttrycklig lagföreskrift i ämnet.

Den utväg för denna frågas lösning, som från principiell synpunkt vore

riktigast, torde vara, att i ecklesiastika boställsordningen upptoges en

föreskrift av innehåll, att rätten att förfoga över skog, lydande under boställsordningen,

kunde genom skogens förklarande för skyddsskog varda

inskränkt utöver vad i boställsordningen vore stadgat. En dylik föreskrift

innebure, att boställsordningen principiellt skulle gälla även för sådan

skog å ecklesiastikt löneboställe eller allmänt kyrkohemman, som forida
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

rats för skyddsskog, men att i fråga om dylik skog därutöver de strängare

bestämmelser, som följde av skyddsskogslagen, skulle äga tillämpning.

I det förslag, som framlagts av stiftens centralnämnd, hade man gått en

annan väg och helt undantagit de i hoställsordningen omförmälda skogar

från skyddsskogslagens tillämpning samt tillgodosett det intresse, som

denna lag ville skydda, genom upptagande av särskilda skyddsskogsbestämmelser

i hoställsordningen.

Ehuru denna väg vore mindre följdriktig än den förra, borde densamma

dock, då en dylik lösning erbjöde vissa praktiska fördelar, särskilt från

organisationssynpunkt ej avvisas.

Därvid kunde dock ifrågasättas, huruvida ej i skyddsskogslagen borde

upptagas en hänvisning till den särskilda skyddsskogsbestämmelse, som

enligt förslaget skulle gälla för nu ifrågavarande skogar.

Författningsbestämmelsernas innehåll och avfattning.

Det av centralnämnden vid dess skrivelse framlagda utkastet till lag i

ämnet innefattar, på sätt ovan antytts, ett tillägg till ecklesiastik boställsordning

av innebörd, dels att de särskilda bestämmelser som påkallades

för skötseln av sådana ifrågavarande ecklesiastika skogar, vilkas bestånd

erfordrades till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående,

skulle utfärdas av Konungen, dels ock att Konungen tillika ägde föreskriva,

att för den inskränkning i rätten att bruka skogen, som för åstadkommande

av sådant skydd vore av nöden, ersättning skulle utgå av staten.

Beträffande innebörden av de särskilda bestämmelser örn inskränkning

i dispositionsrätten över skogen, som i förslaget avses, anför centralnämnden

under erinran örn stadgandet i 1 § skyddsskogslagen, att å de nämnda

lag underkastade skogarna annan avverkning än till husbehov endast

finge äga rum efter utsyning av skogsstatstjänsteman, följande:

Även beträffande prästlöneskogarna vore givetvis i första hand angeläget,

att föreskrift kunde, utan hinder av de härutinnan eljest i hoställsordningen

gällande bestämmelserna (44 och 52 §§), meddelas därom att utsyning

i här förekommande fall skulle äga rum av person med tillräckligt

hög skoglig fackutbildning. Ändamålsenligheten torde emellertid härvid

kräva, att en sådan bestämmelse icke begränsades att gälla blott saluvirket.

Dels intoge nämligen husbehovsawerkningen ett annat och väsentligen

betydelsefullare rum å prästlöneskogarna än å enskildas i dessa trakter

förekommande skogar, då ju virke från de förra finge tagas i anspråk

såväl för löneboställe och prästgård som för kyrka. Och dels syntes i och

för sig mindre praktiskt att uppdela utsyningsfunktionen på flera händer.

Vad anginge valet av utsyningsförrättare å såsom skyddsskogar förklarade

boställsskogar torde ej mindre böra beaktas, att kostnaden för utsyningen

skäligen icke borde drabba pastoratet, än även från principiell

synpunkt ställas det kravet, att utsyningsförrättaren med erforderlig sakkunskap

förenade en oberoende tjänstemannaställning. Med hänsyn härtill

borde icke sättas i fråga, att utsyningsförrättaren å dessa skogar skulle få

intaga ställningen såsom pastoratets biträde för skogsskötsel!!. Ä andra

sidan ville det synas som om skogsstatens medverkan för handhavande av

den förevarande uppgiften skulle, sedan prästlöneskogarna genom stifts
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 saini. Nr 159. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

nämndernas inrättande ställts under en särskild, högt kvalificerad tillsyningsmyndighet,

tillskapa en onödig oell mindre önsklig dualism på det

ifrågavarande förvaltningsområdet. Den mest praktiska lösningen torde

därför vara, att bestyret med utsyningen å här åsyftade skogar uppdroges

åt stiftsjägmästaren såsom ett tjänsteåliggande för denne.

I fråga örn ersättning för inskränkning i dispositionsrätten över skog

anför centralnämnden vidare:

I anslutning till de i 2 § skyddsskogslagen gällande grunder för statsinlösen

av skogsmark, varå vissa större inskränkningar i rätten att bruka

skogen befunnits vara av nöden, borde bestämmelser jämväl meddelas,

varigenom åt vederbörande pastorat inrymdes en rätt till ersättning för

det servitut, som för tillgodoseende av skyddsskogsintresset pålades den

ecklesiastika boställsskogen. Vid en reglering i sådant syfte borde, bland

annat, uppmärksammas följande.

Vad anginge förhållandet mellan, å ena sidan, här ifrågasatta specialföreskrifter

för förvaltningen av såsom skyddsskogar förklarade prästlöneskogar,

samt, å andra sidan, bestämmelserna i boställsordningen och övriga

därtill anknutna författningar, syntes böra gälla den grundsatsen, att

dessa senare bestämmelser icke skulle förlora sin giltighet i vidare mån

än där den förevarande specialregleringen kunde komma att innehålla stadganden

stridande mot desamma. Normeringen i detta avseende skulle alltså

komma att ansluta sig icke till det förfaringssätt, som, enligt vad ovan

påpekats, följts i lagen den 10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, utan till regleringen av

motsvarande fråga i lagen den 5 juni 1909 örn husbehovsskogar inom vissa

områden. Det borde vidare icke förbises, att de inskränkningar i skogsskötsel

å en prästlöneskog, vilka påkallades för det egentliga skyddsskogsintressets

tillgodoseende, kunde — och detta måhända i flertalet

fall — redan enligt boställsordningens föreskrifter vara av nöden för

denna skogs eget fortbestånd. Inrymmandet av ersättningsrätt åt pastoratet

för sådant fall syntes icke motiverat. Endast för de fall, då skyddsskogsintresset

föranledde inskränkningar i förfoganderätten till boställsskogen

och dess avkastning, utöver vad i skogens eget intresse krävdes,

torde någon ersättningsrätt för pastoratet framstå såsom befogad. Under

denna förutsättning åter syntes gottgörelsen böra utgå med belopp, som

svarade mot värdet av den minskning i virkesuttagen å skogen, som föranleddes

av de nödiga befunna inskränkningarna.

Å Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall borde alltså göras beroende,

huruvida, av skyddsskogsintresset betingad, åtgärd kunde begränsas

till förordnande, att all utsyning å boställsskogen skulle verkställas

genom stiftsnämndens försorg av stiftsjägmästaren, eller huruvida sådana

inskränkningar i rätten att ekonomiskt utnyttja boställsskogen påkallades,

som ginge utöver bestämmelserna i hushållningsplan enligt ecklesiastik

boställsordning. För sistnämnda fall torde det lämpligen kunna uppdragas

åt stiftsnämnden att, efter förslag av vederbörande boställsnämnd, fastställa

den ersättning, som på grund av sådana inskränkningar borde tillkomma

pastoratet. Ersättningen borde fixeras till visst belopp att utgå

årligen för den tid, för vilken liushållningsplanen för skogen fastställts att

gälla. Till förefintligheten av sådan ersättning borde hänsyn givetvis

tågås vid bestämmandet enligt härför eljest gällande regler av löneboställets

årliga normalavkastning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr loff.

Pastorat tillkommande ersättning i fall som bär sagts borde, av principiella

skäl, icke utgöras av kyrkofonden utan stanna å statsverket. Det

kunde dock knappast antagas, att ett ersättningsförfarande, som här föreslagits,

skulle behöva tillgripas i större omfattning. Erinras finge, att

expropriation av enskild tillhörig skogsmark jämlikt 2 § skyddsskogslagen

ännu icke i något fall torde hava förekommit. Vad åter anginge bestyret med

sådan utsyning å prästlöneskog, som jämlikt vad ovan nämnts skulle ankomma

å stifts jägmästaren, syntes det icke böra ifrågasättas, att statsverket

härför skulle behöva lämna gottgörelse till kyrkofonden, men borde

föreskrift lämpligen meddelas därom, att pastoratet vid sådan utsyningsförrättning

skulle utgöra nödig liantlangning.

Stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg,

Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby samt länsstyrelserna i Kalmar,

Kristianstad, Halmstad, Falun, Härnösand och Umeå tillstyrka belt

vad stiftens centralnämnd sålunda föreslagit eller lämna i varje fall förslagen

utan anmärkning. Desamma tillstyrkas jämväl i huvudsak av länsstyrelserna

i Malmö, Luleå och Östersund samt av domänstyrelsen. Länsstyrelserna

i Malmö och Luleå hava dock vissa smärre erinringar i fråga

örn sättet för utgörandet av den föreslagna ersättningen för inskränkningar

i förfoganderätten till berörda skogar, under det att länsstyrelsen i

Östersund och domänstyrelsen på skäl, vartill jag senare återkommer, belt

avstyrka sådan ersättning.

1933 års ecklesiastika boställsberedning anför i förevarande avseende

följande:

Av skogsvårdsbestämmelserna i boställsordningen framginge väl, att

däri berörda ecklesiastika skogar vore att anse såsom »planskogar» och att

desamma i viss mening vore underkastade utsyningstvång. Men av bestämmelserna

torde ock följa, att de skogsvårdsföreskrifter, som enligt

boställsordningen och därtill anslutna anvisningar finge i hushållningsplan

meddelas, svårligen kunde utsträckas till att innefatta inskränkningar

i förfoganderätten till boställsskogarna eller dessas avkastning,

utöver vad i skogarnas eget intresse krävdes. Och lika litet kunde det för

skogarna ifråga stadgade utsyningstvånget, oaktat däri innefattades all

avverkning, anses — för skyddsskogslagens syften — innebära fullgod

garanti mot skadliga avverkningar, då utsyningen å dessa boställsskogar

icke verkställdes genom en i förhållande till respektive pastorat oberoende

och såsom tjänsteman ansvarig förrättningsman.

För bedömande av lämpligheten i förekommande fall av avverkningar å

boställsskogar av här ifrågakommande ömtåliga karaktär måste för övrigt

de av pastoraten anställda skogsbiträdena — med hänsyn till de för dem

stadgade allmänna kompetensfordringarna — merendels få anses otillräckligt

kvalificerade. Någon garanti för i sådant hänseende erforderlig högre

skoglig kompetens hos dessa biträden förelåge nämligen icke utom i de

fall, då Kungl. Majit jämlikt 44 § boställsordningen förordnat, att i visst

pastorat skulle anlitas biträde med högre skoglig utbildning. Härvid vore

dock att märka, att i dessa fall avgörandet, huruvida skogsbiträde med

dylik kompetens skulle vara erforderligt, icke gjorts beroende av den

ifrågavarande boställsskogens läge eller speciella karaktär utan endast

av dess storlek.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Av bestämmelserna dels i den gällande skyddsskogslagen dels i boställsordningen,

såvitt denna senare reglerade grunderna för skogsskötseln å de

i samma boställsordning avsedda fastigheter, framginge vidare, att de

kompletterande lagbestämmelser, varom nu vore fråga, kunde begränsas

till stadganden i huvudsakligen två hänseenden. I första hand erfordrades

en föreskrift till möjliggörande därav, att avverkning å boställsskog med

»skyddsskogskaraktär» ej finge ske annorledes än efter utsyning, som

verkställdes på föranstaltande av vederbörande skogsvårdsmyndighet

(stiftsnämnden) genom hos densamma anställd tjänsteman. I andra hand

påkallades ett — mot bestämmelserna i 2 § skyddsskogslagen svarande

— stadgande, som medgåve, att förfoganderätten över dylik boställsskog

kunde för särskilda fall underkastas större inskränkningar än som betingades

endast av omsorgen örn sådan skogs eget fortbestånd.

De sålunda erforderliga bestämmelserna har boställsberedningen ansett

kunna meddelas såsom tillägg till 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning.

I ett beredningens promemoria bifogat förslag till lag örn ändrad lydelse

av nämnda lagrum har beredningen sålunda föreslagit

dels beträffande 45 §, att till densamma fogas — förutom ett andra

stycke, innefattande av mig härförut i annat sammanhang förordade bestämmelser

beträffande avverkning av ek och bok samt skötseln av ekskog

och bokskog — ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

»För tillgodoseende av de allmänna intressen, som avses i lag örn skyddsskogar,

äger Konungen beträffande viss boställsskog förordna örn den

inskränkning i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallas»;
dels

ock beträffande 52 §, att i densamma intagas — förutom föreskrift

angående utsyning å s. k. svårföryngrade skogar, vartill jag återkommer

i det följande —- stadganden av följande lydelse:

»Örn utsyning för avverkning å boställsskog, som avses i 45 § tredje

stycket, gäller vad Konungen förordnar.

För utsyning, som jämlikt förordnande av Konungen verkställes av

annan än det av pastoratet för skogsskötseln anlitade biträdet, skall kostnaden

bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet utgå ur

kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid utsyning, varom här

sagts, lämna därför nödig hantlangning.»

I det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avgivna utlåtandet

anföres ytterligare beträffande de uppgjorda författningsförslagen

i huvudsak följande:

Centralrådet anslöte sig i fråga örn det sakliga innehållet i dessa lagföreskrifter

till den ecklesiastika boställsberedningens uppfattning. Centralrådet

hade alltså ur denna synpunkt intet att erinra emot det av beredningen

upprättade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 45 och 52 §§

ecklesiastik boställsordning. I formellt hänseende ansåge dock centralrådet,

att viss erinran kunde göras mot det föreslagna tredje stycket

av 52 §.

Till centralrådets erinran i sistnämnda avseende återkommer jag i det

följande vid behandlingen under nästkommande punkt av spörsmålet örn

särskilda föreskrifter för skötseln av andra svårföryngrade boställsskogar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Beträffande utformningen av de skyddsskogsbestämmelser, som borde

upptagas i boställsordningen, anför hovrättsrådet Sjöfors i sitt yttrande,

att det förslag, som framlagts av 1933 års ecklesiastika boställsberedning,

syntes äga företräde framför stiftens centralnämnds förslag.

Centralnämndens förslag, att ersättning i vissa fall skulle utgå för inskränkning

i rätten att bruka här ifrågakomna skogar har, på sätt förut

berörts, mött gensägelse från en länsstyrelse och domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östersund uttalar härom till en början, att länsstyrelsen

icke kunde dela centralnämndens uppfattning, att sådan ersättning skulle

kunna utgå. Enligt länsstyrelsens förmenande hade man att i förevarande

avseende tillämpa andra bestämmelser på de ecklesiastika skogarna än på

skogar under enskild äganderätt. De ecklesiastika skogarna vore nämligen

allmänna skogar, för vilkas förvaltning borde gälla den regeln, att större

uttag ur skogskapitalet icke gjordes än att detta ständigt bevarades ograverat

för tillgodoseende av det ändamål för vilket det vore anslaget. Det

vore sålunda icke berättigat, att pastoraten skulle kunna erhålla ersättning

av statsmedel för de inskränkningar i bruket av skogen, som påkallades

för en rationell skogsskötsel. Medgivande av dylik ersättning

skulle vidare medföra konsekvenser beträffande de övriga, till äventyrs

ovan skyddsskogsgränsen befintliga allmänna skogar, som vore i annans

hand än statens. — Örn de ifrågasatta inskränkningarna i pastoratens dispositionsrätt

över skogen i något fall komme att tillskynda pastoratet ett

avsevärt intrång utöver vad eljest kunde anses motiverat, torde detta inträffa

endast i sällsynta undantagsfall och näppeligen bliva av någon betydelse

för pastoratets ekonomi.

Domänstyrelsen åter har i sitt utlåtande avstyrkt meddelandet av bestämmelse

örn rätt till sådan ersättning under erinran, att för här ifrågavarande

skogar skyddsskogsintresset borde anses sammanfalla med intresset

för åtadkommandet av god skogsvård och erhållande av jämn avkastning.

Det ville därför synas, anför styrelsen, som örn särskild inskränkning

i förfoganderätten av nu berörda skäl icke skulle kunna ifrågakomma.

Förutsättning för ersättning av statsmedel saknades därför. — Vad

styrelsen anfört örn skyddsskogar gällde även rörande flygsandsfält.

1933 års ecklesiastika boställsberedning avstyrker likaså — under åberopande

av vad länsstyrelsen i Östersund anfört i frågan — att ersättning

av statsmedel skulle kunna beredas vederbörande pastorat för intrång i

förfoganderätten över skogen. Beredningen framhåller därvid ytterligare,

att bestämmelser örn ett dylikt ersättningsförfarande hittills — så länge

skyddsskogsintresset med avseende å boställsskogarna omedelbart tillvaratagits

i samband med den av skogsstaten utövade förvaltningen av dessa

senare skogar — icke förefunnits. De jämkningar i reglerna för dispositionen

av skogsavkastningen vid löneboställena, som ägt rum genom 1932

års lagstiftning, finge ej heller anses vara av den innebörd, att ersättningsförfarandct,

vilket i värjo fall, såsom av länsstyrelsen i Östersund understrukits

måste förväntas få mycket ringa ekonomisk betydelse, nu skulle

framstå väsentligen angelägnare än tillförne.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, i vars utlåtande i

denna del hovrättsrådet Sjöfors instämt, har i detta avseende anslutit sig

till vad boställsberedningcn anfört.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Slutligen Ilar även domänstyrelsen i förnyat utlåtande, som styrelsen

den 11 januari 1934 avgivit i anledning av en utav stiftsnämnden i Visby

— i dess utlåtande över stiftens centralnämnds här behandlade förslag

- gjord och under nästkommande punkt närmare berörd framställning,

tillstyrkt boställsberedningens förslag såväl örn kostnaderna för utsyning

som angående sättet för författningsregleringarnas genomförande i övrigt.

Den av kammarkollegiet intagna ståndpunkten, att med en närmare

reglering av frågan örn skyddsskogslagens tillämplighet å de under bestämmelserna

i ecklesiastik boställordning lydande skogarna kunde tillsvidare

anstå, synes företrädesvis grundad å kollegiets antagande, att det

här aktualiserade spörsmålet allenast berörde det fåtal dylika skogar, som

helt eller delvis kommit att omslutas av gränserna för de nuvarande

skyddsskogsområdena inom Jämtlands län. Genom den av boställsberedningen

förebragta utredningen rörande de principer, som varit bestämmande

vid utläggningen av skyddsskogsområdenas gränser såväl inom

Jämtlands som Kopparbergs län, har klarlagts, att sakläget härutinnan är

ett helt annat. Enligt vad utredningen givit vid handen har den ledande

grundsatsen vid dessa gränsbestämningar varit att från områdena utesluta

såväl alla ecklesiastika som övriga allmänna skogar oavsett dessas

belägenhet och oberoende av, huruvida desamma varit av den biologiska

beskaffenhet som i skyddsskogslagen avsåges. På sätt boställsberedningen

framhållit har man fördenskull i själva verket att utgå ifrån, att de ecklesiastika

skogarna med skyddsskogskaraktär i första hand äro att söka

utanför skyddsskogsområdenas gränser.

Behovet av en lagreglering i nu angivet syfte har av övriga i ärendet

hörda myndigheter allmänt vitsordats. En i det hela samstämmig mening

råder även därom att den erforderliga lagregleringen lämpligen bör

åvägabringas icke genom en revision av skyddsskogslagen utan genom

infogande i ecklesiastik boställsordning av vissa kompletterande föreskrifter

i ämnet. Jag har också för egen del funnit behövligheten av en lagkomplettering

av föreslagen innebörd påvisad och förordar, att denna

komplettering företages inom boställsordningens ram.

De tilläggsbestämmelser, som här påkallas, böra givetvis avse att säkerställa,

att de i skyddsskogslagen upptagna allmänna grundsatserna för

skogsskötsel!! må kunna göras tillämpliga å boställsskogar av i nämnda lag

åsyftad särskilt ömtålig karaktär. Såsom i ärendet framhållits bör härvid

i första hand ifrågakomma förordnande av Kungl. Majit, att utsyning för

avverkning å sådan skog skall vara förbehållen stiftsjägmästaren eller

annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning.

Lämpligheten torde härvid, i anslutning till vad stiftens centralnämnd

härutinnan framhållit, bjuda, att i sådan under skogsvårdsmyndighetens

omedelbara medverkan skeende utsyning inbegripes även utsyning för

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

husbehovsavverkning. Härmed vinnes ock den fördelen, att utsyningsfunktionen

å ett och samma boställe, åtminstone i regel, komme att stanna

i en persons hand.

Förordnande som nu nämnts kan tilläventyrs i något fall komma att

visa sig påkallat även i fråga örn en sådan »större» boställsskog, beträffande

vilken Kungl. Maj:t redan härförinnan, jämlikt 44 § andra stycket

boställsordningen, föreskrivit, att pastoratet vid vården av densamma skall

anlita biträde med högre skoglig utbildning. Därest för sådan skog särskild

utsyningsförrättare utses, kommer alltså det av pastoratet för skogen

anlitade biträdet icke i fortsättningen att handhava någon som helst

utsyning därstädes. För dylik skog torde i så fall böra av Kungl. Maj:t

tagas under övervägande, huruvida för pastoratsbiträdet tidigare stadgat

förbehåll örn högre kompetensgrad bör eftergivas. Jag får i detta sammanhang

erinra örn att pastoratens val av skogliga biträden för närvarande,

enligt särskild av Kungl. Majit meddelad föreskrift, ägt rum allenast för

tiden till den 1 maj 1934. Även för tiden närmast därefter torde dessa val

böra begränsas att avse endast ett år.

Vad angår utformningen av de för författningsregleringen i ämnet erforderliga

tilläggsbestämmelserna till boställsordningen har jag funnit mig

i huvudsak kunna godtaga vad boställsberedningen iöreslagit. Dessa bestämmelser

innebära, bland annat, att kostnaden för utsyningen skall bestridas

av kyrkofonden i likhet nied övriga kostnader för stiftsnämndernas

verksamhet. Mot avfattningen av bestämmelserna i denna del har, på

sätt förut berörts, av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

framförts en anmärkning, vartill jag återkommer under nästföljande

punkt. Jag vill dock redan här nämna, att jag med anledning därav funnit

nödigt vidtaga en mindre redaktionell ändring i boställsberedningens

förslag.

Av stiftens centralnämnd har — i anslutning till innehållet i 2 § skyddsskogslagen

— föreslagits ett stadgande örn bemyndigande för Kungl. Maj:t

att, då löneboställes skog underkastades vissa strängare skyddsskogsföreskrifter,

medgiva vederbörande pastorat rätt till ersättning av statsmedel.

Jag bär av skäl, som anförts av länsstyrelsen i Jämtlands län och som

vidare utvecklats av boställsberedningen, icke funnit tillräcklig anledning

förorda ett stadgande i här angivet syfte.

Inrymmes, genom de nu föreslagna tilläggsbestämmelserna till ecklesiastik

boställsordning, befogenhet för Kungl. Majit att i särskild ordning

föreskriva de för skyddsskogsintressets tillvaratagande a boställsskogarna

påkallade inskränkningarna i förfoganderätten över skogen, bleve därigenom

givetvis fastslaget, att stadgande^ i 1903 års skyddsskogslag icke

för framtiden äga tillämplighet å här berörda slag av allmänna skogai,

oavsett hur den i ärendet omstridda Hagan angående det hittillsvarande

rättsläget bör besvaras.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

b) Ecklesiastika hoställsskoga r, som — utan att hava skyddsskogskar

aktär — äro att anse såsom svår för yngr adie.

Jag övergår härefter till det av stiftsnämnden i Visby uti dess under

föregående punkt omförmälda utlåtande framförda spörsmålet, huruvida

särskilda bestämmelser borde meddelas jämväl för skötseln av sådana

under boställsordningen lydande ecklesiastika skogar, som — utan att

hava skyddsskogskaraktär — ändock vore att anse såsom svårföryngrade.

Jag hänvisar därvid till en början till vad jag i det föregående anfört

beträffande gällande bestämmelser för förvaltningen av de ecklesiastika

boställsskogarna i allmänhet.

I skogsvårdslagen den 15 juni 1923 finnas i 4 kap. meddelade särskilda

bestämmelser angående svårföryngrade skogar. Enligt föreskrift i 18 §

1 morn. av sagda lag må Konungen sålunda förordna att, där i någon trakt

på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder eller

eljest i särskilt exponerat läge det i allmänhet måste befaras, att i händelse

av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras

eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva

oskäligt sen eller underhaltig, skogen inom sådan trakt skall anses såsom

svårföryngrad. Ett förordnande av detta slag innebär i huvudsak att för

all avverkning å skogen för annat ändamål än husbehov skall erfordras

tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse samt att, där sådant tillstånd

meddelats, avverkning i allmänhet må ske först efter utsyning av länsjägmästaren

eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I särskilda

fall må dock, då sådant befinnes tillräckligt, i stället för utsyning

endast anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkning må företagas,

varvid dock gränserna skola tydligt utmärkas. Endast där skogsvårdsstyrelsen

finner det uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd

sökes, skogens återväxt icke äventyras, må utsyning eller anvisning ej

erfordras.

Beträffande här berörda skogsvårdsbestämmelsers tillämplighet är först

och främst att märka, att enligt föreskrift i 2 mom. av 18 § skogarna inom

Gotlands län och på Öland utan särskilt förordnande äro underkastade

dessa bestämmelser, men att å andra sidan 1923 års skogsvårdslag avser

enskildas skogar, och att i enlighet härmed från tillämpningen av densamma

äro undantagna de ecklesiastika skogarna.

Under skogsvårdslagen lyda ej sådana skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i lagen den 10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Till

dessa senare skogar räknas i stort sett all enskild skogsmark inom lappmarkerna

ävensom sådan inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs

län. Denna särskilda skogsvårdslag syftar till ett speciellt skydd för skogsmarkerna

i här berörda trakter och upptager i sådant syfte vissa regler,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

vilka äro strängare än dem, som innehållas i skogsvårdslagen för skogsmark

av svårföryngrad natur. Avverkning för annat ändamål än husbehov

får sålunda å skogar underkastade 1932 års lappmarkslags bestämmelser,

i likhet med vad i skogsvårdslagen för de svårföryngrade skogarna

stadgats, i allmänhet icke ske annat än efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Sådant tillstånd skall dock enligt berörda 1932 års lag i regel meddelas

enligt särskild avverkningsplan, som, för att bliva gällande, skall

granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. I huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gäller enligt de angivna bestämmelserna i skogsvårdslagen

för där avsedda fall är i 1932 års lappmarkslag jämväl stadgat

att, där tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan, utsyning

och utstämpling skall, såsom regel, verkställas av länsjägmästaren,

biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad

sakkunnig person.

I sitt ovanberörda utlåtande har stiftsnämnden i Visby — som tillstyrkt

det under föregående punkten behandlade förslaget örn tilläggsbestämmelser

till ecklesiastik boställsordning — därjämte anfört i huvudsak

följande:

Enär de ecklesiastika skogarna å Gotland vore jämnt spridda över ön,

borde skötselproblemet för dessa skogar i stort sett vara detsamma som för

de enskilda skogarna. Med hänsyn härtill ansåge stiftsnämnden önskvärt,

att utsyningarna å de ecklesiastika skogarna inom stiftet verkställdes

under stifts jägmästarens omedelbara ledning. Pastoraten hade även insett

betydelsen av en sådan ordning och i de flesta fall anhållit örn stiftsnämndens

förordnande för stiftsjägmästaren att vara skogligt biträde.

Tre pastorat hade utsett kronojägare till dylikt biträde och hade dessa val

godkänts av stiftsnämnden. I övriga trettio pastorat innehade däremot

stiftsjägmästaren befattningen såsom pastoratets skogsbiträde.

Stiftsnämnden ansåge det önskvärt, att samtidigt med utfärdande av

bestämmelser örn skötseln av ecklesiastika skogar av skyddsskogskaraktär

liknande föreskrifter även meddelades för skötseln av boställsskogarna

inom Visby stift. Stiftsjägmästaren erhölle därigenom en mera oberoende

tjänstemannaställning gentemot pastoraten. Kostnaderna för en dylik

anordning kunde i avsevärd grad kompenseras genom minskat avdrag för

skogligt biträde vid beräkning av boställenas normalavkastning.

I sin i det föregående omförmälda promemoria angående tillämpligheten

av skyddsskogslagen å vissa ecklesiastika skogar m. m. anför nu 1933 års

ecklesiastika boställsberedning beträffande den av stiftsnämnden i Visby

väckta frågan följande:

Tyngdpunkten i de särskilda skogsvårdsbestämmelser, som ägde tilllämpning

såväl å skogsmark, som jämlikt skogsvårdslagen vore att anse

såsom svårföryngrad, som ock å enskilda skogar inom lappmarkerna m. fl.

områden, torde ligga i regeln att utsyning för avverkning å här berörda

skogar i allmänhet skulle ske under omedelbar medverkan av skogsvårdsmyndigheten

genom där anställd eller eljest av densamma förordnad person

med högre skogli g utbildning. Det ville förefalla som örn talande skäl

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

förelåge för tillgodoseende av det av stiftsnämnden i Visby framförda

önskemålet, att möjlighet bereddes för tillämpandet av motsvarande grundsats

beträffande av pastoraten förvaltade boställsskogar av svår föryngrad

natur. En lagbestämmelse av dylik innebörd, som följaktligen i första hand

skulle få betydelse för boställsskogarna på Gotland och Öland samt i lappmarkerna,

torde få anses stå i god. överensstämmelse med de allmänna

principer, som eljest varit vägledande vid utformningen av skogsvårdsbestämmelserna

i ecklesiastik boställsordning. Den sålunda ifrågasatta

tilläggsbestämmelsen syntes för tillgodoseendet av sitt syfte icke behöva

givas en längre gående räckvidd än att det skulle ankomma å Kungl.

Majit att, då av vederbörande stiftsnämnd därom gjordes framställning,

föreskriva, att å löneboställes skog, som vore att anse såsom svårföryngrad,

utsyning för avverkning skulle verkställas av stiftsjägmästare eller

annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning.

Kostnaden för utsyning å svårföryngrad boställsskog borde — liksom

redan föreslagits i fråga örn boställsskog av skyddsskogskaraktär — skäligen

icke stanna å vederbörande pastorat utan bestridas av medel, som

från kyrkofonden utginge för stiftsnämndernas verksamhet i övrigt. Även

i dessa fall borde dock vederbörande pastorat åläggas att utgöra nödig

hantlangning.

För genomförande av den i nu angivna syfte erforderliga regleringen

föreslår vidare beredningen, att i 52 § boställsordningen infogas en särskild

tilläggsbestämmelse utöver vad förut föreslagits för skyddsskogsintressets

tillgodoseende. Paragrafens första stycke skulle sålunda enligt

boställsberedningen erhålla följande ändrade lydelse:

»Avverkning — ---biträde; ägande likväl Konungen på framställning

av stiftsnämnden föreskriva, att å löneboställes skog, som är att anse såsom

svårföryngrad, utsyning för avverkning skall verkställas av stiftsjägmästare

eller annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig

utbildning.»

Beträffande den av Visby stiftsnämnd berörda frågan örn stiftsjägmästarens

ställning till pastoraten anför slutligen beredningen följande:

Anordningen att förordna stiftsjägmästaren till skogligt biträde åt

pastoraten hade fått en särskilt vidsträckt tillämpning inom Visby stift.

Åt denna anordning hade givits stöd genom stadgandet i 22 § i Kungl.

Maj:ts instruktion för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. I denna instruktionsparagraf

stadgades sålunda åläggande för stiftsjägmästare att, där

stiftsnämnden det föreskreve, mottaga uppdrag av pastorat att vara biträde

vid skötseln av löneboställes skog. Ersättning för sådant uppdrag

skulle utgå till kyrkofonden efter grunder, som stiftsnämnden ägde bestämma.

Den bestämmelse det här gällde hade vid remissen av det på sin tid

uppgjorda förslaget till stiftsnämndsinstruktion blivit föremål för erinringar

från åtskilliga håll. Centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund

arbetsutskott, vars yttrande inhämtades över förslaget, anförde

sålunda härom, bland annat, följande:

»---Vidare finner sig utskottet böra erinra emot förslagets 25 §

(22 §). Enligt denna skulle det åligga stiftsjägmästare att efter medgivande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

av stiftsnämnden mottaga uppdrag av pastorat att vara biträde vid skötseln

av löneboställes skog. Utskottet kan icke finna att detta stadgande har

stöd i den av riksdag och kyrkomöte antagna ecklesiastika boställsordningen,

lika litet som utskottet kan finna ifrågavarande bestämmelse lämplig

i och för sig. Stiftsjägmästare skall vara stiftsnämndens skogliga fackman,

på vilken det sålunda ankommer att i första hand uppbära nämndens

ansvar för skogsskötsel!! å de ecklesiastika fastigheterna inom stiftet. Han

skall, för nämndens räkning, härutinnan utöva erforderlig uppsikt och

kontroll samt tillse, att utfärdade föreskrifter vederbörligen följas, med

bemyndigande, i vissa fall, att å nämndens vägnar utfärda provisoriska

avverkningsförbud. Det synes utskottet uppenbart, att stiftsjägmästare,

med dylika och övriga, honom enligt boställsordningen tillkommande uppgifter,

måste vara förhindrad åtaga sig befattning som biträde åt pastorat

vid skötseln av löneboställes skog. Som sådant skulle han hava till uppgift

att kontrollera sig själv, vilket realiter skulle innebära, att stiftsnämnden

till väsentlig del skulle förlora möjligheten att kontrollera skötseln av

sådan skog. Utskottet finner en dylik utveckling betänklig och befarar,

att den skulle leda till ett sönderbrytande av den tilltänkta organisationen

av den ecklesiastika fastighetsförvaltningen. Utskottet måste därför bestämt

avstyrka intagandet i instruktionen av ifrågavarande bestämmelse.»

Enligt vunna upplysningar hade ock de fall, vari förordnanden av stiftsn

lini riri er meddelats för stiftsjägmästare att vara pastoratsbiträde, hittills,

genomsnittligt sett, varit mycket begränsade. Frånsåge man Visby stift

samt även Lunds stift, vari stiftsjägmästaren för närvarande innehade

dylikt uppdrag inom 18 pastorat, förekomme sådana uppdrag för vederbörande

stiftsjägmästare blott inom Skara stift (för 2 pastorat), Västerås

stift (för 1 pastorat), Karlstads stift (för 3 pastorat) samt Luleå stift (för

2 pastorat). Det kunde härjämte böra erinras örn att stiftens centralnämnd

i cirkulärskrivelse till samtliga stiftsnämnder den 11 februari 1933 funnit

anledning särskilt framhålla vikten av att den största försiktighet iakttoges

i fråga om stiftsjägmästarnas disponerande såsom skogliga biträden

åt pastoraten.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och domänstyrelsen,

vilka i sina under föregående punkt omförmälda utlåtanden yttrat sig

över stiftsnämndens i Visby här berörda framställning, hava tillstyrkt

vad boställsberedningen i förevarande hänseende föreslagit.

Jag erinrar dock att centralrådet ansett viss anmärkning i formellt hänseende

kunna göras mot det av boställsberedningen föreslagna tredje stycket

av 52 § boställsordningen, vilket enligt förslaget i sin första del hade

följande lydelse: För utsyning, som jämlikt förordnande av Konungen

verkställes av annan än det av pastoratet för skogsskötseln anlitade biträdet

skall kostnaden bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet

utgå ur kyrkofonden».

Centralrådet anför härom följande:

Det föreslagna stadgandet syntes erbjuda möjlighet till olika tolkning

i det fall, då jämlikt Kungl. Majlis föreskrift stiftsjägmästaren förordnats

verkställa utsyning för avverkning å boställsskog, som vore att anse som

svårföryngrad, samtidigt som han, enligt 22 § i instruktionen för stifts
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

nämnd och stiftsjägmästare den 16 september 1932, mottagit pastoratets

uppdrag att vara biträde vid skötseln av samma skog. Viss omredigering

av angivna del av lagförslaget syntes alltså enligt centralrådets mening

vara av beliovet påkallad.

Dylik omredigering bleve dock obehövlig, därest Kungl. Majit ville

besluta, att omförmälda instruktionsparagraf skulle upphöra att gälla.

Vid remissen av det på sin tid uppgjorda förslaget till stiftsnämndsinstruktion

framförde centralrådet vissa bestämda erinringar mot ifrågavarande

bestämmelse, vilka funnes återgivna i boställsberedningens promemoria.

Centralrådet inskränkte sig till att i detta sammanhang framhålla lämpligheten

och önskvärdheten av, att, samtidigt med att ecklesiastika boställsordningen

kompletterades på sätt i boställsberedningens promemoria

föreslagits, instruktionen för stiftsnämnd och stiftsjägmästare ändrades i

sådan riktning, att stiftsjägmästare icke medgåves rätt åtaga sig uppdrag

som skogligt biträde åt pastorat.

Hovrättsrådet Sjöfors bar i sitt till centralrådets utlåtande fogade särskilda

yttrande jämväl uttalat sig för boställsberedningens förslag i bär

berörda avseende. Härvid anför Sjöfors emellertid, att förslaget borde

givas en något ändrad redaktion, så att därav tydligt framginge, att

sådant förordnande av Kungl. Majit, som i förslaget omförmäldes, skulle

avse vissa bestämda skogar och att det sålunda ej finge överlämnas åt

stiftsnämnden att bestämma omfattningen av de svårföryngrade skogarna

inom nämndens verksamhetsområde. I övrigt biträdde Sjöfors vad centralrådet

anfört.

Stiftsnämndens i Visby stift förevarande framställning går ut på beredande

av möjlighet därtill, att utsyning för avverkning å viss boställsskog,

som utan att äga den karaktär som avses i skyddsskogslagen likväl är att

anse såsom svårföryngrad, må — efter bestämmande av Kungl. Majit —

kunna förbehållas stiftsjägmästaren eller annan hos stiftsnämnden anställd

person med högre skoglig utbildning. Jag finner i likhet med domänstyrelsen

och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd en jämkning på

denna punkt av de i boställsordning^ meddelade skogsvårdsbestämmelserna

välmotiverad och tillstyrker vidtagande av den i förevarande syfte

föreslagna tilläggsregleringen.

Behovet av ett kompletterande stadgande av bär föreslaget innehåll har

ställts i en särskild belysning genom den ordning för administrationen av

boställsskogarna å Gotland, som enligt vad stiftsnämnden meddelar tillsvidare

vunnit tillämpning därstädes. Denna stiftsnämnd bar sålunda för

tillgodoseende av de skärpta garantier för virkesutsyningarna, som betingas

av de gotländska skogsmarkernas i föryngringshänseende ömtåliga

natur, sett sig hänvisad till att låta stiftsjägmästaren hos nämnden mottaga

uppdrag att vara skogligt biträde åt pastoraten vid vården av praktiskt

taget samtliga boställsskogar inom stiftet. För sådana fall, där stiftsjägmästare

av enahanda skäl, som härför varit bestämmande inom Visby

stift, för närvarande är engagerad såsom skogligt biträde åt pastorat, bör

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

— med upptagandet i boställsordning en av bestämmelser av det innehåll

jag sist här ovan förordat — något behov av stiftsjägmästarens disponerande

såsom sådant biträde ej vidare föreligga och torde fördenskull

dylika engagemang i dessa fall höra omedelbart avvecklas.

På sätt jag i det föregående erinrat har över huvud den bestämmelse i

stiftsnämndsinstruktionen, varpå berörda anordning stöder sig, varit föremål

för stark kritik och har därvid — senast av skogsvårdsstyrelsernas förbunds

centralråd — hemställan gjorts örn den ifrågavarande instruktionsföreskriftens

omedelbara upphävande. Jag har ock för egen del icke kunnat

undgå att finna, att de erinringar, som från organisatorisk synpunkt

framställts mot sagda instruktionsföreskrift, äro i det hela befogade. Jag

har fördenskull för avsikt att efter ytterligare utredning sedermera för

Kungl. Maj:t framlägga det förslag för ordnande av denna angelägenhet,

som kan befinnas påkallat.

Mot det av boställsberedningen utformade förslaget till författningsändring,

vari jag med hänsyn till framförd anmärkning vidtagit en mindre

redaktionell jämkning, har jag i övrigt icke funnit anledning till

erinran.

Departementschefen uppläser härefter förslagen till dels förordning om

upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av storverksträd

samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400), dels ock lag örn ändrad lydelse av 45 och

52 §§ ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), båda förslagen

av den lydelse, bilagor A och B vid detta protokoll utvisa, och hemställer,

att lagrådets utlåtande över sistnämnda författningsförslag måtte

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag

av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall.

Ur protokollet:

E. Hedenlund.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Bil. A.

Förslag

till

Förordning

om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av

storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §

ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas som följer:

Vad i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

allmänna skogarna i riket är stadgat örn storverksträd samt örn ek och

hök skall, i den mån de härutinnan meddelade bestämmelserna beröra boställe,

som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, upphöra

att gälla beträffande ett vart sådant boställe den dag skogsliushållningsplan,

som närmast efter ikraftträdandet av denna förordning av

stiftsnämnden fastställes, varder för bostället tillämplig; och må dylika

träd å dessa boställen därefter disponeras enligt i hushållningsplanen

eller eljest jämlikt ecklesiastik boställsordning meddelade föreskrifter.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den

30 augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

45 §.

Löneboställes skog------ekonomiska resultat.

Där från naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller bok

helt undantages från avverkning eller att ekskog eller bokskog eljest skötes

på visst sätt, skola erforderliga bestämmelser härom intagas i hushållningsplanen.

För tillgodoseende av de allmänna intressen, som avses i lag örn skyddsskogar,

äger Konungen beträffande viss boställsskog förordna örn den inskränkning

i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

52 §.

Avverkning må---— — — anlitade biträde.

Finnes å löneboställe skog av beskaffenhet att densamma enligt skogsvårdslagen

är att anse såsom svårföryngrad, äger Konungen på framställning

av stiftsnämnden föreskriva, att utsyning å skogen skall verkställas

av stiftsjägmästare eller annan hos stiftsnämnden anställd person

med högre skoglig utbildning.

Örn utsyning å boställsskog, som avses i 45 § tredje stycket, gäller vad

Konungen förordnar.

Kostnad för utsyning, varom i andra eller tredje stycket av denna paragraf

sägs, skall bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet

utgå ur kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid sådan utsyning

lämna därför nödig hantlangning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 februari

1934.

N ärvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet

den 9 februari 1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik

boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

kammarrådet Tom Wohlin.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

49

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kr onprinsen-Beg euten i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Engberg, lagrådets den 19 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 9

februari 1934 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av

45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).

Efter förmälan, att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning men att

detsamma likväl befunnits böra undergå en mindre redaktionell jämkning,

uppläser föredragande departementschefen det sålunda ändrade lagförslaget

ävensom ett till statsrådsprotokollet den 9 februari 1934 fogat förslag till

förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av

storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400), och hemställer, att förslagen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla,

samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 139.

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:126 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av s s. 1 i texten
  2. JoU 1934:41 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41 s. 1 i texten