Med förslag till förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m
1934-02-23 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:159, Med förslag till förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
1
Nr 159.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen
av storverksträd samt ek och bok å boställen,
som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400) m. m.; given Stockholms slott den 23
februari 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen
av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400); samt
2) lag om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 159.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Förslag
till
Förordning
om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av
storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).
Härigenom förordnas som följer:
Vad i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket är stadgat örn storverksträd samt örn ek och
bok skall, i den mån de härutinnan meddelade bestämmelserna beröra boställe,
som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, upphöra
att gälla beträffande ett vart sådant boställe den dag skogshushållningsplan,
som närmast efter ikraftträdandet av denna förordning av
stiftsnämnden fastställes, varder för bostället tillämplig; och må dylika
träd å dessa boställen därefter disponeras enligt i hushållningsplanen
eller eljest jämlikt ecklesiastik boställsordning meddelade föreskrifter.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).
Härigenom förordnas, att 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
45 §.
Löneboställes skog----— — ekonomiska resultat.
Där från naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller bok
helt undantages från avverkning eller att ekskog eller bokskog eljest skötes
på visst sätt, skola erforderliga bestämmelser härom intagas i hushållningsplanen.
För tillgodoseende av de allmänna intressen, som avses i lagen angående
skyddsskogar, äger Konungen beträffande viss boställsskog förordna örn
den inskränkning i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna
påkallas.
3
Kungl. Maj.ts proposition Nr 159.
52 $.
Avverkning må------anlitade biträde.
Finnes å löneboställe skog av beskaffenhet att densamma enligt skogsvårdslagen
är att anse såsom svårföryngrad, äger Konungen på framställning
av stiftsnämnden föreskriva, att utsyning å skogen skall verkställas
av stiftsjägmästare eller annan hos stiftsnämnden anställd person
med högre skoglig utbildning.
Örn utsyning å boställsskog, som avses i 45 § tredje stycket, gäller vad
Konungen förordnar.
Kostnad för utsyning, varom i andra eller tredje stycket av denna paragraf
sägs, skall bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet
utgå ur kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid sådan utsyning
lämna därför nödig hantlangning.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg:
Sedan 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning trätt i kraft den 1 maj
1933, regleras förvaltningen av såväl jordbruksdel som skog till sådana
ecklesiastika boställen, som äro avsedda till bostad eller avlöning åt prästerskapet
i territoriella pastorat eller som donerats till prästänkesäten, av
bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).
Ifrågavarande boställen utgöras av dels allmänna kyrkohemman och dels
löneboställen. Enligt bestämmelserna i den nya boställsordningen förvaltas
de allmänna kyrkohemmanens skogar av stiftsnämnden, vilken inom sig
har skoglig sakkunskap representerad och därjämte har hos sig anställd
stiftsjägmästare med högre skoglig utbildning. Vad åter beträffar löneboställenas
skogar stå dessa väl under uppsikt av stiftsnämnden men äro
för förvaltning överlämnade till vederbörande pastorat. Den närmaste
skötseln av löneboställes skog ombesörjes av ett hos pastoratet härför anställt
biträde, som skall av stiftsnämnden godkännas. Såsom kompetensvillkor
för sådant biträde stadgas i 44 § boställsordningen viss skoglig utbildning,
lägst skogvaktar- eller därmed jämförlig utbildning. I särskilda
fall kan likväl detta kompetenskrav eftergivas och såsom biträde godkännas
person med uteslutande nödig praktisk erfarenhet i skogsskötsel. För
andra fall åter, nämligen för vården av »större boställsskog», kan — efter
bestämmande av Kungl. Maj:t — erfordras högre skoglig utbildning hos
pastoratsbiträdet. Enligt 45 § boställsordningen skall löneboställes skog
skötas efter hushållningsplan. Sådan plan skall, jämlikt samma lagrum,
»med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning erhålles» avse »utvinnande
av det med hänsyn till skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska
resultat». Hushållningsplan upprättas och fastställes av stiftsnämnden
för en tid av, i regel, tio år (46 §) och skall utvisa, huru stor virkesmängd
under planens giltighetstid får uttagas (47 §). Jämlikt 52 § boställs
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
ordningen må icke någon avverkning ske annat än efter utsyning av
pastoratets för skogsskötseln anlitade biträde. Vissa ytterligare föreskrifter
rörande stiftsnämndens inseende över skogsskötseln å de ecklesiastika
löneboställena samt stiftsjägmästarens biträde därvid finnas meddelade i
boställsordningen samt av Kungl. Maj:t den 16 september 1932 (nr 425) utfärdad
instruktion för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. Närmare bestämmelser
örn hushållningsplans upprättande och tillämpning för ifrågavarande
boställsskogar hava meddelats av Kungl. Majit dels i kungörelse
nr 434 den 16 september 1932, dels i cirkulär till stiftsnämnderna den 24
november 1933.
Med den sålunda genomförda förvaltningsomläggningen har domänverkets
förvaltningsbestyr i avseende å berörda boställsskogar helt upphört.
Därmed komma ock föreskrifterna i förordningen den 26 januari 1894
(nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket i allt
väsentligt att ej vidare vara tillämpliga å ifrågavarande boställsskogar.
Dock gälla även beträffande dessa alltfort de inskränkningar i fråga örn
dispositionen av s. k. storvirksträd samt av ek och bok, som i det allmännas
intresse äro meddelade i skogsordningens VII kapitel.
I lag den 24 juli 1903 (nr 79 sid. 7) är stadgat örn vissa inskränkningar i
avseende å förvaltningen av s. k. skyddsskogar, d. v. s. skogar vilkas bestånd
erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående.
Det framgår icke av något uttryckligt stadgande i denna lag, huruvida
densamma principiellt är tillämplig å allmänna skogar och sålunda även
å ifrågavarande ecklesiastika skogar. Det i lagen avsedda skyddsskogsintresset
har emellertid för de allmänna skogarna hittills tillgodosetts genom
föreskrifter i de för domänverket utfärdade instruktionerna. Då förvaltningen
av de allmänna kyrkohemmanens och löneboställenas skogar,
på sätt ovan berörts, omlades genom 1932 års boställslagstiftning, blevo
några särskilda bestämmelser icke meddelade vare sig för tillgodoseendet
i boställslagstiftningen av skyddsskogsintresset eller för ifrågavarande
boställsskogars inordnande direkt under den allmänna skyddsskogslagen.
Ej heller har bland förvaltningsbestämmelserna eljest meddelats någon
särskild föreskrift i avseende å boställsskog, som på grund av sådan belägenhet
som i gällande skogsvårdslag angives är att anse såsom svårföryngrad.
Med anledning av framställningar från 1932 års kyrkomöte och stiftens
centralnämnd, vilken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 september 1932
intill 1933 års utgång varit verksam för beredning av vissa för stiftsnämnderna
gemensamma frågor, har jag låtit verkställa utredning rörande
spörsmålen dels örn upphävande av de i skogsordningen stadgade inskränkningarna
i dispositionsrätten till storverksträd, ekar och bokar å härförut
omiormälda ecklesiastika boställen, dels ock örn meddelandet för särskilda
fall av vissa föreskrifter beträffande skötseln av dessa boställens skogar.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Jag har för avsikt att sedermera inför Kungl. Majit anmäla ett förslagtill
lag angående tillsättning av prästerliga tjänster att föreläggas årets
riksdag. Enär ett sådant förslag, därest det av riksdagen antages, föranleder
inkallande i år av allmänt kyrkomöte, synes det mig lämpligt, att
förslag till ordnande av nyssberörda detaljfrågor rörande skötseln av de
ecklesiastika boställsskogarna jämväl förelägges innevarande års riksdag
för att, i de delar kyrkomötets yttrande däröver påkallas, kunna samtidigt
med ovannämnda lagförslag framläggas för kyrkomötet. Jag anhåller fördenskull
nu att få till behandling upptaga dessa skogsvårdsfrågor.
l:o.
Upphävande av inskränkningar i rätten att disponera storverksträd
samt ek och bok å ecklesiastika boställen m. m.
Enligt §§ 37 och 39 i härförut omförmälda förordning den 26 januari 1894
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äro å ecklesiastikt
boställe, som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet
donerats, storverksträd och ekar förbehållna kronan. Utsyning av ek kan
dock erhållas till byggande å boställe av laga hus eller kvarn, ävensom då
eken står till men för åker eller äng. I sistnämnda fall skall eken dock, örn
den ej erfordras för nyssberört ändamål, säljas för kronans räkning.
Till storverksträd hänföras masteträd (träd av minst 20,7 meters längd
samt 59 centimeters tjocklek 3,5 meter från roten i storändan och 39 centimeters
tjocklek i lilländan) och mastespiror (träd av minst 17,8 meters
längd samt 39 centimeters tjocklek i storändan och 27 centimeters tjocklek
i lilländan).
Med avseende å tillgodogörandet av nämnda träd för kronans räkning
stadgas i § 42 första stycket av förordningen att, därest utsyning av storverksträd
eller ek, som ej inbegripes i fastställd skogshushållningsplan,
medgives jordinnehavare, de till avverkning beviljade träden skola i vederbörlig
ordning utstämplas samt de av dem, som ej må för husbehov användas,
till försäljning upptagas i utsyningsförslaget. I andra stycket av
samma paragraf föreskrives vidare, att, örn storverksträd eller ekar, varöver
enskild man ej äger fri dispositionsrätt, hunnit den mognad, att de ej
längre stå sig till gagn eller av annan orsak böra tillvaratagas, jägmästaren
har att därom göra anmälan hos domänstyrelsen. Därjämte föreskrives
i § 43, att, därest behov yppas för sjöförsvaret av virke, som kan erhållas
av kronan förbehållna storverksträd och ekar, domänstyrelsen skall,
på anmälan av marinförvaltningen örn det erforderliga beloppet av sådant
virke, bestämma de skogar, varifrån virket skall anskaffas, varefter marinförvaltningen
äger att örn virkets utstämpling, fällning och avforsling
draga försorg. För virke, som uttages för detta ändamål, utgår viss ersättning.
— Enligt § 44 i förordningen skall vidare avverkning och avforsling
7
Kungl. May.ts proposition Nr 159.
av ek, som blivit såld eller för sjöförsvarets räkning utsynad, ske inom
viss tid vid äventyr att, örn köpare försummar vad sålunda föreskrivits,
han förlorar rätten till virket.
Enligt § 40 i förordningen må bok å ecklesiastikt boställe, som ovan
sagts, användas endast till husbehov efter behörig utsyning, där ej hushållningsplan,
vari jämväl bokskogen inbegripits, blivit vederbörligen fastställd.
Bok, som enligt sådan plan avverkas och ej erfordras för gårdens
behov, disponeras såsom annan husbehovet överskjutande skogsavkastning.
Beträffande tillgodogörandet för boställes eller boställshavares räkning
av ek och bok gäller — utöver vad som i fråga örn ek ovan sagts — enligt
§ 41 i förordningen, att vindfällen ävensom toppar och kvistar, som efter
huggning finnas kvarliggande, må, så framt ej köpare av träden därpå gör
anspråk, utan utsyning till gårdens behov nyttjas.
Slutligen stadgas i § 45 samma förordning, att örn ek eller bok å kronogrund
finnes vara genom särskilda resolutioner till allmänna eller enskilda
behov överlåten, därom skall gälla vad i resolutionen blivit stadgat.
Angående uppkomsten av de gällande inskränkningarna i dispositionsrätten
över storverksträd, ek och bok å de ecklesiastika boställena tillåter
jag mig att i tillämpliga delar hänvisa till den redogörelse i ämnet, som
finnes intagen i Kungl. Maj:ts proposition nr 12 till 1932 års riksdag med
förslag till förordning om upphörande av kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänningarna. I detta sammanhang må blott följande
sammanfattande redogörelse lämnas.
Sedan äldsta tider hava särskilda bestämmelser varit gällande angående
bärande träd i syfte att trygga en ständig tillgång därtill inom landet. I
enahanda syfte hava sedan mitten av 1600-talet vissa inskränkningar varit
stadgade i fråga örn rätten att å skatte- och kronojord samt allmänningar
fälla mäste- och storverksträd. Under 1500-talet hava till bärande träd hänförts
ek, bok, apel, hassel, oxel, rönn och hägg, men begreppet bärande träd
har sedermera successivt begränsats, så att i 1734 års lag såsom dylika träd
räknats allenast ek, bok, apel och oxel.
I 1734 års lag framträda ifrågavarande inskränkningar i rätten till
skog såsom en fullt utbildad s. k. regalrätt. Det var icke längre nationalekonomiska
synpunkter utan kronans intresse att erhålla lämpligt byggnadsmaterial
för krigsskepp, som var utslagsgivande.
Den ifrågavarande regalrätten har sedermera, i likhet med de flesta
andra fiskaliska regalrätter, blivit alltmer inskränkt. Sålunda erhöll ägare
av bondejord (skattejord) genom kungl, förordningen den 21 februari 1789
rätt att i viss omfattning tillgodogöra sig bärande träd. Endast de ek-, bokocli
masteträd, som vore tjänliga för kronans behov, urulantogos. Ytterligare
eftergifter gjordes genom 1793 och 1805 års skogsordningar. De privata
jordägarna erhöllo år 1830 rätt att med en engångsersättning lösa sig
fria från regalrätten, dock med visst undantag. År 1876 upphävdes regalrätten
helt och hållet beträffande enskild jord.
Genom proposition, nr 12, föreslog Kungl. Majit 1932 års riksdag att an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
taga ett förslag, varigenom ifrågavarande regalrätter helt upphävdes beträffande
häradsallmänningarna, vilka enligt förslag i annan proposition
till samma års riksdag skulle förvaltas av delägarna själva utan medverka*1.
domänverket. Förslagen biföllos av riksdagen. Kronan förbehöll
sig intet vederlag för avståendet av regalrätten.
I skrivelse den 1 september 1932 har nu kyrkomötet — i anledning av
i ämnet väckta motioner och under åberopande av kyrkolagsutskottets vid
skrivelsen fogade betänkande nr 8 — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för upphävande av de inskränkningar i rätten att disponera
skog å ecklesiastika boställen, vilka sålunda finnas stadgade i den nu
gällande skogsordningens VII kapitel.
Sedan Kungl. Maj:t genom särskilt tidigare beslut anmodat domänstyrelsen
att inkomma med utredning angående den ungefärliga storleken och
värdet av ekbeståndet å de ecklesiastika boställena, bar styrelsen till åtlydnad
härav i skrivelse den 3 februari 1933 avgivit den anbefallda utredningen
och därvid beträffande de ecklesiastika boställen, som avses i 1 §
ecklesiastik boställsordning, anfört i huvudsak följande:
Styrelsen bade — för att undvika mera ingående och kostsamma undersökningar,
varvid i stor utsträckning uppskattning å marken skulle erfordrats
— ansett sig böra verkställa förevarande utredning med ledning
av för styrelsen redan tillgängligt material ävensom låta densamma gemensamt
omfatta vissa huvudgrupper av ecklesiastika boställen.
Dessa boställen kunde vidare uppdelas med hänsyn till den natur, under
vilken boställena upptagits i kammarkollegii jordebok, i två undergrupper:
1. krono samt 2. skatte och frälse.
Bestämmelsen i VII kapitlet 39 § förordningen den 26 januari 1894, att
ek vore kronan förbehållen å boställe, som ej av menighet inköpts eller av
enskild för ändamålet donerats, bade tolkats så, att ekskog ansetts kronan
förbehållen å sådant boställe, som i kammarkollegii jordebok upptagits under
krono natur, där icke särskilda bestämmelser angående ekskogens tillgodogörande
funnits utfärdade.
För här ifrågavarande huvudgrupp av boställen bade det sammanlagda
ekskogsförrådet beräknats genom sammanställning av uppgifter i gällande
skogshushållningsplaner jämte under åren 1930 och 1931 utförda uppskattningar
av vissa revir i sin helhet, varvid ekskog särskilt redovisats. I kolumnen
»Areal» inginge ytvidden av samtliga sådana boställen inom de
områden av landet, där ekskog kunde antagas förekomma.
Areal i hektar IJ“8»®‘riigt yilkes
-
total skogsmark kbm.
1 ........... 195,000 149,300 200,000
2 ........... 10,400_8,300_8,000
Summa 205,400 157,600 208,000
Värdet av ifrågavarande ekskog kunde bäst utrönas genom en kapitalisering
av den årliga nettoinkomst, som kunde väntas i framtiden erhållas
genom uthållig avverkning vid ändamålsenlig skötsel av ekskogen. I det
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
förut angivna ekskogsförrådet, 200,000 kubikmeter å boställen av krono
natur, inginge utpräglade prydnadsträd, som av naturskyddskänsyn m. m.
ej kunde genom avverkning ekonomiskt utnyttjas. Örn det — efter undantag
av sistnämnda träd — för utnyttjande genom avverkning tillgängliga
ekskogsförrådet antoges motsvara tre fjärdedelar av bela förrådet eller
150.000 kubikmeter, och därå beräknades tillväxt efter 3 procent, erhölles
en årlig tillväxt av 4,500 kubikmeter. Genom uthållig avverkning borde då
kunna i framtiden uttagas en normalavverkning av 4,500 kubikmeter årligen,
av vilken två tredjedelar eller 3,000 kubikmeter ansåges utfalla såsom
avsättningsbart virke. Till jämförelse härmed kunde anföras, att å
ecklesiastika boställen av krono natur under tiden 1911—1931 i genomsnitt
årligen avverkats 3,600 kubikmeter. På grund av gällande bestämmelser
hade avverkningen av ekskog med all sannolikhet motsvarat ett minimibelopp
för av skogsvårdens krav motiverad avverkning. Behovet av ett
hastigare tillgodogörande av ekskog hade även under senare år gjort sig
gällande, ehuru avverkningen likväl av naturskyddskänsyn icke kunnat
helt inriktas mot bästa möjliga ekonomiska behållning. Den här beräknade
normalavverkningen av 3,000 kubikmeter årligen finge alltså anses
lågt beräknad.
Ur domänverkets ekonomiska statistik kunde inhämtas, att under åren
1921—1930 vid försäljning av ekskog å ifrågavarande ecklesiastika boställen
av krono natur efter avdrag av kostnader för avverkning m. m. erhållits
ett genomsnittspris av omkring 10 kronor per kubikmeter fast mått.
Beräknades en uthållig årlig avverkning av 3,000 kubikmeter kunde — med
tillämpande av nyssnämnda pris — förväntas en framtida årlig nettoavkastning
av omkring 30,000 kronor, vars kapitaliserade värde efter fem
procent uppginge till 600,000 kronor.
Värdet av ekskogsförrådet å boställen av annan natur än krono kunde
enligt samma grunder uppskattas till 24,000 kronor. Sammanlagda värdet
av ekbestånden å sådana boställen, som omförmäldes i ecklesiastik boställsordning,
beräknades sålunda till 624,000 kronor.
Beträffande ekskogsförrådet å övriga ecklesiastika boställen, d. v. s.
biskops-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen samt lektors- och rektorsboställen,
har domänstyrelsen uppskattat värdet därav till omkring
23.000 kronor.
Genom remiss den 16 september 1932 anbefalldes 1932 års ecklesiastika boställssakkunniga
att avgiva utlåtande i anledning av vad kyrkomötet i sin
ovannämnda skrivelse hemställt. Till åtlydnad härav hava de sakkunniga
med skrivelse den 29 april 1933 avgivit utredning och förslag i ämnet.
Vid de sakkunnigas skrivelse äro fogade förslag
dels till förordning om upphävande av vissa, bestämmelser beträffande
dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) av följande lydelse:
Härigenom förordnas som följer:
Där jämlikt stadganden i kap. VII av förordningen den 26 januari 1894
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket särskild rätt
till storverksträd och ek å boställen är kronan förbehållen, skall denna rätt
beträffande boställe, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932, upphöra den 30 april 19—; skolande från nämnda dag jämväl
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
i samma kapitel i övrigt meddelade bestämmelser upphöra att gälla, såvitt
de beröra sådant boställe,
dels ock till lag om ändrad lydelse av 45 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400), innebärande att till sagda paragraf skulle
fogas ett andra stycke av följande lydelse:
Där från naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller
bok helt undantages från avverkning eller att ekskog och bokskog eljest
skötes på visst sätt, skola erforderliga bestämmelser härom intagas i husliållningsplan.
Jag vill här nedan till en början lämna en redogörelse för de sakkunnigas
utlåtande.
Beträffande innebörden och omfattningen av de ifrågavarande inskränkningarna
i dispositionsrätten över skogen å de ecklesiastika boställena anföra
de sakkunniga inledningsvis följande:
Av ett rättsfall, refererat i regeringsrättens årsbok år 1926 (sid. 143 ff.),
torde framgå, att kronans rätt till storverksträd ansetts böra så tolkas, att
denna rätt blott innebure, att träden finge tagas i anspråk för kronans räkning
endast där de in natura erfordrades för något allmänt behov. Ett
dylikt omedelbart ianspråktagande för kronans räkning av virke, som här
vore i fråga, torde, såvitt avsåge ecklesiastika boställen, sedan lång tid tillbaka
hava kommit ur bruk. Efter Kungl. Maj:ts berörda avgörande hade
försäljningsmedel för avverkade storverksträd ej vidare av domänstyrelsen
redovisats till statsverket.
Beträffande ek däremot tillämpades av domänstyrelsen den praxis, att å
ifrågavarande boställen avverkad ek — med undantag av träd som anvisats
till husbehov — försåldes för statsverkets räkning, oavsett örn eken
avverkats enligt uppgjord hushållningsplan, efter ansökning av jordinnehavaren
eller på grund av jägmästarens anmälan.
Bestämmelserna i skogsordningen örn bok (§ 40) torde vara av ren skogsvårdskaraktär.
Detta träd tillgodogjordes nämligen icke i något fall för
kronans räkning utan disponerades som annan boställets skog, vilken ej
vore förbehållen kronan.
Såvitt de sakkunniga kunnat utröna förekomme icke beträffande prästboställen
några ikraftvarande bestämmanden av sådan innebörd, som avsåges
i § 45 omförmälda förordning.
Beträffande kyrkomötets hemställan anföra de sakkunniga vidare:
Såsom skäl för upphävande av de i förevarande avseenden bestående inskränkningarna
i dispositionsrätten över skogen å ecklesiastika boställen
hade i kyrkolagsutskottets av kyrkomötet åberopade betänkande nr 8 i
första hand anförts den omständigheten, att berörda inskränkningar icke
stöde väl tillsammans med den av 1932 års kyrkomöte förordade numera
lagfästade nya ordningen för skogsförvaltningen å boställena. Man torde
med hänsyn härtill hava att utgå ifrån, att kyrkomötet i sin förevarande
skrivelse åsyftade prästlönejorden eller — närmare bestämt — de ecklesiastika
boställen, som omförmäldes i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932.
De sakkunniga funne det obestridligt, att den omläggning utav formerna
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
för förvaltningen av prästlönejorden, som åvägabragts genom 1932 års lagstiftning
på detta område, talade för en avveckling av de från äldre tid
bestående rättsförhållanden, varom här vore fråga. Ett fortsatt uttagande
från kronans sida av ekvirket å berörda jord syntes, sedan förvaltningen
av de hithörande skogarna övertagits av pastoraten, i och för sig tillskapa
en mindre tillfredsställande ordning och skulle möjligen bliva ägnat att
framkalla slitningar mellan de intressen — kronans och pastoratens — som
här på knappast önskvärt sätt skulle bliva ställda mot varandra. De sakkunniga
ansåge sig fördenskull böra förorda ett upphävande av de ifrågavarande
bestämmelserna.
Spörsmålet, huruvida ett eftergivande av den statsverket hittills tillkommande
särskilda rätten till storverksträd och ek å boställen av ifrågavarande
kategori borde förbindas med ett förbehåll örn vederlag, kunde givetvis
påkalla ett bedömande från såväl principiell som statsfinansiell synpunkt.
Då statsmakterna, vid regleringen av motsvarande fråga beträffande
häradsallmänningarna, frånfalla tanken på ett dylikt vederlag, ville det
synas som om någon principiell betänklighet ej heller borde möta för en
avveckling — utan ersättning — av denna s. k. regalrätt å prästlönejorden.
Vidkommande den statsfinansiella sidan av saken vore dock tydligt, att
det här gällde ett väsentligt större belopp än som vid avvecklingen av ekregalet
å häradsallmänningarna vöre i fråga. Enligt den av domänstyrelsen
företagna beräkningen utav värdet av ekbestånden å prästlönejorden,
skulle, därest de förutsättningar varå beräkningarna fotats tillerkändes
giltighet, värdet av kronans ifrågavarande rätt kunna skattas till cirka
30,000 kronor årligen.
På sätt ovan erinrats vore kronans nu ifrågavarande rätt med avseende
å ek och storverksträd genom gällande bestämmelser begränsad till »boställe,
som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet donerats».
Körande den rättsliga innebörden av denna bestämmelse — enkannerligen
i fråga örn fördelningen av bevisbördan — rådde olika meningar. Å ena
sidan stöde den av kyrkolagsutskottet i dess ovannämnda betänkande nr 8
företrädda uppfattningen, att det ifrågavarande för kronan gjorda förbehållet
icke borde vinna tillämpning å ett visst boställe med mindre av
kronan styrktes, att bostället upplåtits av densamma. Å andra sidan gjordes
gällande, att — på sätt ordalydelsen i § 37 i 1894 års skogsordning närmast
gåve vid handen — det däri stadgade förbehållet avsåge varje boställe,
beträffande vilket icke positiv utredning förebragtes därom, att detsamma
blivit av menighet inköpt eller av enskild för ändamålet donerat.
Det av domänstyrelsen beräknade värdet av ekregalet å prästlönejorden
grundade sig å en klassificering av boställena efter den sistnämnda av
dessa två bevisregler.
De sakkunniga vore av den uppfattningen, att ett ståndpunkttagande till
det här antydda rättsliga spörsmålet icke borde, i detta sammanhang, vara
erforderligt. Det ville nämligen synas de sakkunniga som örn, även om
ekregalets värde å prästlönejorden skulle — jämlikt hittills i praxis tilllämpade,
för kronan förmånliga grunder vid klassificeringen av boställena
— bestiga sig till det i och för sig icke oansenliga belopp, vartill domänstyrelsen
i sin undersökning kommit, vägande skäl dock talade för att
den kronans rätt, som här vore i fråga, kunde — även från statsfinansiell
synpunkt — utan större betänklighet eftergivas utan lösen. Två omständigheter
syntes härvid förtjäna att uppmärksammas.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Såväl i 1910 års prästlönelagstiftning som i de lagar berörande det ecklesiastika
boställsväsendet, som utfärdats år 1932, hade man strävat efter
att från detta rättsområde avlägsna bestämmelser, varigenom särskilda
rättsverkningar varit knutna till det förhållandet, att ett boställe kunde
hava tillkommit på det ena eller andra sättet. Ett framgående på denna
väg bade, bland annat, varit motiverat av de kostnader och den stora omgång
i övrigt, varmed utredningar på hithörande område -— vare sig de
nu skulle verkställas av kronan, av de kyrkliga menigheterna, eller av
annan rättsintressent — erfarenhetsmässigt visade sig vara förbundna.
Frånsåge man stadgandet i 7 § prästlöneregleringslagen kvarstode numera
blott de här ifrågavarande bestämmelserna i VII kap. skogsordningen,
vari särskilda rättsverkningar alltjämt vore knutna till boställenas olika
tillkomstsätt. Med fog kunde befaras att, örn de ifrågavarande bestämmelserna
i skogsordningen förbleve gällande, desamma skulle giva anledning
till icke få, i förekommande fall nog så svårlösta rättskonflikter. Det måste
anses såsom en given vinst för det allmänna att härmed förbundna kostnader
undvekes. Man torde därför med visst fog kunna säga, att den fördel,
som en avveckling av ekregalet å prästlönejorden i nu framhållna
hänseende måste förutsättas medföra, kunde vara värd en uppoffring från
statsverkets sida.
En vederlagsfri eftergift av ekregalet å prästlönejorden komme, principiellt
sett, att tillföra prästlöneväsendet ett nytt, mot regalets värde
svarande anslag från kronan. I jämförelse med de anslag i boställsjord,
ersättningar i penningar, anslag för ombesörjande av förvaltning m. m„
som statsverket fortgående vidkändes för kyrkliga ändamål, vore nämnda
tillökning att anse såsom obetydlig. Det kunde förutsättas, att den allra
väsentligaste delen av detta nya anslag i sista hand — genom minskade
anspråk å tillskott jämlikt 7 § kyrkofondslagen — komme kyrkofonden
tillgodo. Av de regler, som upptagits i berörda lag, följde härvid vidare,
att denna kyrkofondens »tillgång» finge omedelbar betydelse för den skattekvot,
varefter den allmänna kyrkoavgiften utgjordes. Nämnda tillgång
komme sålunda att teoretiskt sett möjliggöra en motsvarande sänkning
av det utgiftsbelopp, för vars täckande allmän kyrkoavgift skulle uttagas.
Det torde härav framgå, att den inkomstminskning för statsverket, som
bleve en följd av ekregalets avstående och som för sitt täckande, åtminstone
teoretiskt, finge förutsättas påkalla en höjd statsbeskattning, komme
att, i det stora hela, svara mot en lika stor sänkning av den med statsskatterna
nära befryndade allmänna kyrkoavgiften.
De sakkunniga anse emellertid, att ett eftergivande, utan ersättning till
kronan, av de i gällande skogsordning stadgade inskränkningar beträffande
dispositionen av storverksträd samt ek och bok, såvitt dessa stadganden
hava avseende å de i 1 § av den nya ecklesiastika boställsordningen
omförmälda boställen, bör förbindas med vissa allmänna bestämmelser
till skydd för ek och bok å ifrågavarande slag av boställen. Härom
anföra de sakkunniga:
Å rätt talrika prästboställen i vårt land funnes för närvarande ekförekomster
som såväl från trevnads- och skönhetssynpunkt som för bevarandet
av respektive bygders allmänna naturkaraktär måste sägas representera
betydande värden. Det kunde med stor säkerhet antagas att det hävd
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
vunna försiktiga utnyttjandet från kronans sida av ekregalet å dessa boställen
hittills lämnat ett speciellt och verksamt skydd för detta trädslag.
Å icke så få boställen i de sydligaste delarna av landet hade boken erhållit
en i viss mån likartad betydelse som här framhållits i fråga örn eken.
I förordningen den 13 maj 1932 örn upphörande av kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänningar hade, i fråga örn dessa allmänningar,
beaktats behovet av ett visst skydd för därå förekommande ekar.
Genom särskilda bestämmelser hade sålunda viss reglering vidtagits i
syfte att antingen åvägabringa fridlysning såsom naturminnesmärke av
särskilda ekträd eller ock att förbehålla kronan en fortfarande rätt till
visst sådant träd.
Otvivelaktigt vore ekförekomsterna å prästboställena av väsentligt
större både omfattning och värde ur naturskyddssynpunkt än ekbestånden
å häradsallmänningarna. Det syntes därför vara ur allmän kulturell synpunkt
angeläget, att eken å dessa boställen bleve föremål för ett såvitt
möjligt verksamt skydd. Enbart fridlysning av vissa ekar syntes för sådant
syfte icke tillfyllest. Ett sådant särskilt skydd syntes böra inbegripa
jämväl boken. På sätt framginge av de i 3 kap. ecklesiastik boställsordning
meddelade bestämmelserna vore pastoratets av hushållningsplanen reglerade
förfoganderätt till skogen å löneboställe begränsad allenast i den
mån som inskränkningarna betingades av skogens skötsel på mest ekonomiska
sätt. Skulle åter sådana från allmän natur skyddssynpunkt betingade
inskränkningar i nämnda förfoganderätt kunna åvägabringas, som
här beträffande eken och boken ställts i fråga, förutsatte detta tydligen en
uttrycklig lagbestämmelse i sådant syfte. De sakkunniga föresloge fördenskull,
att i boställsordningen infogades ett stadgande av innehåll att, där
från naturskyddssynpunkt funnes vara av betydelse att ek eller bok helt
undantoges från avverkning eller att ekskog och bokskog eljes sköttes
på visst sätt, erforderliga bestämmelser härom skulle intagas i de hushållningsplaner,
som jämlikt 46 § boställsordningen skulle upprättas genom
stiftsnämndens försorg.
Vid ärendets behandling hos de sakkunniga har ledamoten, professorn
Petterson såtillvida varit av skiljaktig mening, att han ansett efterskänkandet
böra avse all ecklesiastik jord, sålunda även biskopslönehemman,
domkyrkosysslomansboställen och klockarboställen samt lektorsboställen
och ett rektorsboställe. Därjämte har professor Petterson ansett den föreslagna
sammankopplingen av efterskänkandet av kronans rätt med frågan
örn vissa skogsvårdsföreskrifter icke nödvändig eller ens lämplig.
över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av samtliga stiftsnämnder,
domänstyrelsen och kammarkollegiet.
Stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Västerås, Lund, Göteborg, Härnösand,
Luleå och Visby hava helt anslutit sig till de sakkunnigas förslag.
Stiftsnämnderna i Uppsala, Strängnäs, Växjö och Karlstad hava tillstyrkt
den av professor Petterson avgivna reservationen.
Stiftsnämnden i Växjö har sålunda ansett, att något motiv svårligen
kunde uppletas, varför hittillsvarande regalrätt fortfarande skulle gälla
beträffande det fåtal ecklesiastika boställen, som ej vore omförmälda i 1 §
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
ecklesiastik boställsordning, sedan regalrätten i övrigt å enskilda skogar
och häradsallmänningar tidigare upphävts och nu ifrågasatts att upphävas
jämväl rörande det stora flertalet boställen av ecklesiastik natur. —
Beträffande naturskyddssynpunkterna understryker stiftsnämnden, att
just med den nya organisationsformen, där förvaltningen lagts i lokala
organs händer, de bästa garantier skapats för att en trakts skönhetsvärden
i den män de utgjordes av ek och bok å ecklesiastika boställen ej
komme att spolieras. Föreskriften att boställsskogarna skulle utnyttjas så
att bästa ekonomiska resultat uppnåddes, behövde ej medföra, anser stiftsnämnden,
att avverkningar verkställdes, som skulle innebära vandalisering.
Å andra sidan torde det föreslagna tillägget bli betydelselöst ur
skyddssynpunkt såsom alltför tänjbart och tillämpningen helt beroende
av såväl den som upprättade hushållningsplan som dem som hade att följa
densamma och den större eller mindre uppskattning av estetiska värden
som dessa vore mäktiga.
I sitt utlåtande har domänstyrelsen i frågan örn avvecklingen av omnämnda
skogsregale anfört i huvudsak följande:
Styrelsen finge, i likhet med 1932 års ecklesiastika boställssakkunniga,
förorda ett upphävande av gällande bestämmelser angående inskränkning
i rätten att disponera storverksträd samt ek och bok å de ecklesiastika boställen,
som omförmäldes i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932. Såsom skäl härför finge styrelsen, vad ekregalet anginge, framhålla
den av de sakkunniga berörda mindre tillfredsställande ordningen ur förvaltningssynpunkt,
som skulle uppkomma vid ett fortsatt uttagande från
kronans sida av ek å ifrågavarande boställen.
. Styrelsen ansåge emellertid, att ett eftergivande av den statsverket hittills
tillkommande särskilda rätten till ek å nämnda boställen borde, av
här nedan anförda skäl, förbindas med förbehåll om vederlag till statsverket
genom skälig ersättning från kyrkofonden till domänfonden.
I styrelsens utlåtande den 3 februari 1933 angående storleken och värdet
av ekbeståndet å de ecklesiastika boställena beräknades ekbeståndet å den
del av boställena, som ansåges vara av krono natur, lämna en uthållig årlig
avverkning av, lågt räknat, 3,000 kubikmeter, motsvarande en framtida
årlig nettoavkastning av omkring 30,000 kronor och ett kapitalvärde av
omkring 600,000 kronor. Värdet av ekskogen vore alltså av en helt annan
storleksordning å prästlönejorden än å häradsallmänningarna, varest —
såsom franninge av Kungl. Maj:ts proposition nr 12 till 1932 års riksdag
med förslag till förordning örn upphävande av kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänningar -- rotvärdet av ekbeståndet uppskattats
till allenast 5,380 kronor. Bet vore av vikt, att erforderliga åtgärder
ej efterlätes för vidmakthållande och befrämjande av det värdefulla inslag
i landets skogar, som eken bildade. Såväl klimat som mark vore mångenstädes
i landets sydligare delar väl ägnade för produktion av ek av god
kvalitet, vilken, örn den ock för kronans skeppsbyggeri numera vore av
ringa betydelse, likväl för andra behov kunde förutsättas bliva till nytta.
I den mån gällande inskränkning i dispositionsrätten till ek å prästlönejord
hävdes, förelåge, enligt styrelsens mening, skäl till ytterligare insatser
från domänverkets sida i syfte att främja tillgången av ek å domänfondens
skogar. Till utgörandet av kostnaden för åtgärder i sådant syfte
kunde lämpligen de medel bidraga, vilka styrelsen ansåge böra, i samband
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
med eftergift av kronans ej bestridda rätt till ek å prästlönejord av krono
natur, tillgodoföras domänfonden i stället för, såsom nu föreslagits, kyrkofonden.
Någon anledning för domänverket att avstå från anspråk å dessa
medel syntes för övrigt ej föreligga, örn man toge i betraktande att domänfonden,
såsom känt vore, intill de sista åren fått vidkännas högst avsevärda
kostnader för verkets bestyr med de ecklesiastika skogarnas skötsel.
Med anledning av vad de sakkunniga uttalat i fråga örn inverkan å, bland
annat, den allmänna kyrkoavgiften av ett avstående från kronans sida,
utan vederlag, av ekregalet finge framhållas, att domänfondens inkomster
torde få anses komma det allmänna till godo i mera obegränsad omfattning
än kyrkofondens.
I enlighet härmed har domänstyrelsen tillstyrkt de sakkunnigas förslag
örn upphävande av skogsordningens bestämmelser rörande storvirksträd
samt ek och bok å de i boställsordningen omförmälda ecklesiastika boställena
men tillika hemställt, att domänfonden måtte ur kyrkofonden tillgodoföras
ett belopp av sexhundratusen kronor såsom vederlag för ett
eftergivande av den statsverket hittills tillkommande särskilda rätten till
ek å de av dessa boställen, som ansåges vara av krono natur. I övrigt har
domänstyrelsen funnit de sakkunnigas förslag väl grundat och fördenskull
tillstyrkt infogande i boställsordningen av sådant stadgande, som de
sakkunniga föreslagit, rörande intagande i liushållningsplaner av erforderliga
bestämmelser om skötsel av ek- och bokskog.
Kammarkollegiet slutligen har i sitt utlåtande helt anslutit sig till de
sakkunnigas förslag. Därvid har kollegiet anfört i huvudsak följande:
De sakkunniga hade föreslagit, att regalrätten skulle eftergivas endast
beträffande sådana ecklesiastika boställen, som avsåges i 1 § av ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932. Däremot föresloge de sakkunniga icke
något avskaffande av regalrätten beträffande övriga ecklesiastika boställen,
d. v. s. biskops-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen. Anledningen
syntes vara att söka i den omständigheten att den skrivelse, nr 21,
av 1932 års kyrkomöte, som givit upphov till förslaget, närmast avsåge de
boställen, å vilka boställsordningen ägde tillämpning, ävensom att, vad
särskilt anginge klockarboställen, ifrågasatt ny lagstiftning örn klockarboställenas
förvaltning ännu ej av statsmakterna beslutats.
Kollegiet ansåge visserligen önskvärt, att ifrågavarande skogsregale avvecklades
även å de ecklesiastika boställen, som ej avsåges i boställsordningen,
men så länge 1894 års skogsordning ägde tillämpning i avseende å
förvaltningen av dessa boställen samt de alltså kvarstode under domänstyrelsens
förvaltning eller kontroll, syntes behovet av en dylik avveckling ej
vara trängande. Härtill komme vissa omständigheter, som gjorde att införande
av naturskyddsbestämmelser ej för närvarande lämpligen borde
äga rum för sådana boställen.
Vad biskopsboställena anginge torde det med hänsyn till innebörden av
Kungl. Maj:ts domar den 8 oktober 1932 i mål rörande disposition av skogsavkastning
vid vissa biskopen i Växjö på lön anslagna hemman få anses,
att boställsliavarna iigde rätt till behållna avkastningen av ali skog, alltså
även av ekskogen. Regalrätt finge sålunda anses ej här föreligga. Vidare
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
torde en inskränkning av boställshavarnas rätt genom meddelande av naturskyddsbestämmelser
utan vederlag till boställshavare^ icke böra för biskopsboställenas
vidkommande ske annat än i sammanhang med en allmän
lönereglering för biskoparna. Likaledes skulle ett utsträckande av bestämmelserna
örn naturskydd till domkyrkosysslomans- och klockarboställen
kunna innebära ett örn ock föga kännbart ingrepp i löneförmånerna för sådana
tjänstinnehavare, å vilkas boställen något ekregale icke för närvarande
existerade. Kollegiet ansåge därför i likhet med boställssakkunniga,
att boställen av dessa kategorier borde undantagas från den föreslagna lagstiftningen,
intill dess denna kunde göras tillämplig i samband med en allmän
lönereglering för befattningshavarna i fråga.
De lärare vid allmänna läroverk anslagna boställen torde väl — såsom
kollegiet och statskontoret erinrat i sitt den 20 oktober 1931 avgivna utlåtande
angående indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning
av statsverket av kronans donationer till de allmänna läroverken m. m.
— icke numera kunna betraktas såsom »ecklesiastika boställen», men torde
de hava inräknats under denna kategori vid tillkomsten av 1894 års skogsordning,
och torde förty bestämmelserna örn skogsregalet gälla även lärarboställena.
Beträffande dessa talade särskilda skäl för att de i detta sammanhang
lämnades å sido. Frågan örn indragning till statsverket av läroverkslärare
anslagna boställen, å vilka skogsregalet ägde tillämpning, vore
nämligen ännu beroende på statsmakternas prövning.
Uppgivandet av ekregalet skulle medföra minskning av statsverkets inkomster
och därmed en höjning av de allmänna statsskatterna men samtidigt
en höjning av pastoratens inkomster. Man kan därför ifrågasätta,
huruvida ej statsverket borde tillgodoföras något vederlag för rätten i
fråga, vilken i förevarande fall vore av viss ekonomisk betydelse. På sätt
de sakkunniga påpekat medförde emellertid ökningen av pastoratens inkomster
en minskning av deras anspråk på tillskott jämlikt 7 § kyrkofondslagen,
och denna minskning måste verka en sänkning av den statsskatterna
nära stående allmänna kyrkoavgiften. Vid sådant förhållande
syntes vederlagstanken kunna uppgivas.
I överensstämmelse med de natur skyddsbestämmelser, som beträffande
växande ek meddelats i samband med den nya ordningen för häradsallmänningarna
(se förordningen den 13 maj 1932 örn upphörande av kronans
rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar), syntes önskvärt
att, därest kronans regalrätt å ifrågavarande ecklesiastika boställen skulle
komma att upphävas, garantier vunnes för att ek eller bestånd därav, vilkas
bevarande med hänsyn till landskapsbilden eller deras egna märkliga
beskaffenhet kunde vara påkallat, i nödig utsträckning undantoges från
avverkning. Samma bestämmelser syntes böra, såsom de sakkunniga föreslagit,
tillämpas även beträffande å boställena växande bok. Närmast till
hands syntes ligga, att detta skedde genom föreskrifter, motsvarande dem
som givits beträffande ek å häradsallmänningarna. Förhållandena med avseende
å allmänningarna vore emellertid väsentligt olika de som förelåge
vid boställena. Ett åläggande för domänstyrelsen att, såsom stadgats rörande
allmänningarna, låta verkställa undersökning, i vad mån å de ecklesiastika
boställena växande ek och bok borde fridlysas enligt naturskyddslagen,
skulle medföra synnerlig omgång och avsevärd kostnad. Under
det att häradsallmänningarna uppginge till 55 stycken, utgjorde ifrågavarande
boställen, å vilka ek eller bok förekomme, sannolikt minst ett
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
tusental. En mera allmän föreskrift torde fördenskull vara befogad. Detta
vore påkallat jämväl med hänsyn därtill att skyddsreglerna för ekar å allmänningar
närmast toge sikte på enstaka träd. Detta vore väl i och för sig
av värde, men ofta torde å de ecklesiastika boställena förekomma, att ett
större eller mindre trädbestånd, exempelvis vid en kyrkbacke, borde bevaras.
Möjligheten härtill borde omedelbart framgå av bestämmelserna.
Vidare finge med tanke på en mera avlägsen framtid framhållas, att det
ej syntes tillräckligt, att ett eller annat träd fridlystes för dess beståndstid.
Av samma betydelse kunde vara att, när fridlyst träd doge ut, å platsen
senare uppväxande träd skyddades.
En inskränkning av de ifrågasatta naturskyddsbestämmelserna att omfatta
de ecklesiastika boställen, å vilka ekregalet för närvarande gällde —
boställe som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet donerats
— kunde giva upphov till långvariga och invecklade rättegångar rörande
boställenas rätta natur och den därav beroende befogenheten att
medgiva eller förhindra naturskyddsbestämmelsernas tillämpning å bostället.
Jämväl denna omständighet talade för den linje de sakkunniga valt.
Vid ärendets behandling i kammarkollegiet var föredraganden, t. f. kammarrådet
Prawitz, med vilken t. f. kammarrådet Skoglund instämde, av
skiljaktig mening och anförde:
Beträffande först frågan om vilka slag av boställen, som borde omfattas
av efterskänkandet av regalrätten, hade de sakkunniga föreslagit inskränkning
till allenast prästboställen. På biskopsboställen och kyrkorna tillhöriga
hemman förefunnes ingen regalrätt. Återstode domkyrkosysslomansoch
klockarboställen. Tillgången å ek å dessa boställen vore, såsom av domänstyrelsens
utredning framginge, mycket liten. Den enda mera betydande
ekförekomsten å annat ecklesiastikt boställe än prästboställe funnes
nämligen på biskopens i Skara bostadsboställe, Brunnsboda.
Såsom framginge av vad nu anförts, saknade regalrätten nämnvärd betydelse
å de ecklesiastika boställen, vilka icke omfattades av de sakkunnigas
förslag. Ett bibehållande av regalrätten beträffande dessa boställen
vållade emellertid åtskilligt besvär och kunde giva upphov till tvekan hos
myndigheter, menigheter och boställshavare angående förefintligheten och
omfattningen i visst fall av regalrätt.
Då regalrätten vidare vilade å en rättsuppfattning, som numera allmänt
övergivits, kunde man utgå från, att den förr eller senare komme att helt
eftergivas. Det syntes föredraganden under sådana förhållanden saknas
skäl att uppskjuta regalrättens avskaffande beträffande de skäligen ringa
förekomster av ek och andra regalrätt underkastade trädslag, som fortfarande
skulle kvarstå efter genomförande av de sakkunnigas förslag.
Föredraganden hemställde alltså, att regalrätterna efterskänktes beträffande
all därav besvärad kyrklig jord, sistnämnda uttryck fattat på samma
sätt som i 1 § kyrkliga försäljningslagen.
De sakkunniga hade vidare föreslagit viss ändring i 45 § ecklesiastik boställsordning.
Förslaget hade motiverats med att särskilda föreskrifter erfordrades
för att icke eftergiften av regalrätten skulle l''å ur trevnads- och
skönhetssynpunkt ofördelaktiga verkningar.
Föredraganden kunde icke dela de sakkunnigas farhågor i detta avseende.
För närvarande torde hembygds- och naturskyddsintresset i bygderna
vara så starkt och utbrett, att det snarare kunde befaras, att även
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 159.
2
Departe
mentschefen.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
fullt berättigat ekonomiskt intresse av en tillräckligt kraftig avverkning
finge stå tillbaka för estetiska och andra liknande synpunkter. Icke heller
ansåge föredraganden, att föreskriften i 45 § ecklesiastik boställsordning,
att största möjliga avkastning skulle vara målet för skogsskötseln på löneboställena,
lade hinder i vägen för ett tillgodoseende i rimlig omfattning
av naturskyddssynpunkterna. För övrigt torde det ligga i sakens natur, att
lagen örn fridlysning av naturminnesmärken utan hinder av boställsordningen
kunde komma till användning, där det ansåges lämpligt. Föredraganden
funne alltså den föreslagna ändringen i boställsordningen obehövlig.
I anslutning till den mening, som omfattats av samtliga i ärendet hörda
myndigheter, anser jag, att de ifrågavarande i skogsordningen alltjämt
kvarstående särbestämmelserna rörande storvirksträd, ek och hök nu lämpligen
höra, såvitt desamma avse bostadsfastigheter lydande under den nya
ecklesiastika boställsordningen, upphävas. Jag förordar alltså en åtgärd i
sådant syfte.
De meningsmotsättningar, som framträtt under ärendets behandling, beröra
i främsta rummet frågan, huruvida kronan skäligen bör för avståendet
av den kronan hittills förbehållna rätten till ek å viss grupp av dessa
skogar förbehålla sig ett vederlag i penningar, som för sådant fall förutsatts
skola gäldas ur kyrkofonden. Av domänstyrelsen har sålunda påyrkats,
att domänfonden måtte ur kyrkofonden tillgodoföras ett kapitalbelopp,
som — med utgångspunkt från visst antagande rörande ekregalets
rättsliga räckvidd och i övrigt fotat på en av styrelsen verkställd utredning
örn ekförekomsten å prästlöneboställena — beräknats till 600,000
kronor.
Jag får beträffande denna vederlagsfrågas principiella sida till en början
erinra örn, att ekregalet å häradsallmänningarna, vid den under år
1932 genomförda nya lagstiftningen rörande dessa allmänningsskogar,
eftergivits utan lösen. Väl rörde sig frågan vid denna sistnämnda reglering
örn ett belopp av en annan, väsentligt lägre storleksordning, men å
andra sidan kan förtjäna uppmärksammas, att spörsmålet, sådant det då
förelåg, såtillvida hade en betydligt ömtåligare principiell innebörd som
eftergiften förutsattes skola ske till förmån för enskilda rättsintressenter,
nämligen delägarna i häradsallmänningarna.
Vad angår den av mig nyss angivna, i och för sig ansenliga summa, vartill
ekregalets kapitalvärde å prästlöneskogarna blivit av domänstyrelsen
uppskattat, kan emellertid icke lämnas obeaktat, att denna uppskattning
i första hand grundats på en tolkning av bevisbördefördelningen vid hithörande
författningsbestämmelsers tillämpning, som icke är oomstridd.
Uppenbart är att, därest den av kyrkolagsutskottet härutinnan förfäktade
uppfattningen skulle befinnas grundad, den värdesiffra å ekregalet
det här gäller skulle bliva högst väsentligt reducerad. Till de boställssakkunnigas
erinringar i denna del vill jag ytterligare framhålla, att den av
domänstyrelsen, för engångsersättningens fixerande, företagna kapitali
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
seringen av ekregalets antagna årsvärde i allt fall framstår såsom icke
befogad. Den föreslagna eftergiften från kronans sida av ekregalet å de
prästlöneboställen, »som ej av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet
donerats», kan ej erhålla annan innebörd än att den särskilda avkomst
av bostället, som avkastningen av ekvirke representerar, får — så
länge den nu gällande prästlönelagstiftningen upprätthålles — disponeras
för samma ändamål, vartill fastighetens avkastning i övrigt är för närvarande
anslagen. Örn någon längre syftande avhändelse av rätten till
eken å här omförmälda grupp av publika jordegendomar kan i detta sammanhang
givetvis icke vara fråga.
Då de boställssakkunniga, vilkas ståndpunkt i denna fråga biträtts av
samtliga i ärendet hörda myndigheter med undantag av domänstyrelsen,
ansett sig böra förorda en avveckling av det s. k. ekregalet å prästlöneboställena
utan vederlag, har särskilt framhållits, hurusom det ifrågasatta
ersättningsförfarandet mellan kyrkofonden och statsverket skulle få
en i övervägande grad blott formell innebörd. Det ökade anspråk å statsbeskattningen,
som uppgivandet utan vederlag av ekregalet teoretiskt
skulle kunna tänkas förorsaka, måste nämligen förutsättas komma att i
det väsentliga kompenseras av en motsvarande minskning i den, sakligt
sett, statsskatterna ytterst närstående allmänna kyrkoavgiften. Det förhållande
jag här berört har särskilt understrukits av kammarkollegiet.
Jag har även för egen del funnit övervägande skäl tala för att kronans
här ifrågakomna särskilda rätt — ursprungligen förbehållen kronan icke
i fiskaliskt syfte utan för tillgodoseende av ett numera ej längre aktuellt
behov av ekvirke in natura — nu bör eftergivas utan vederlag. Med denna
min uppfattning har jag ansett mig sakna anledning till ett ståndpunktstagande
till den speciella fråga örn den rättsliga räckvidden av hithörande
bestämmelser, som i ärendet berörts av kyrkomötet och de boställssakkunniga.
De boställssakkunniga hava vidare föreslagit att, därest ekregalet å
prästlöneboställena eftergåves, särskild bestämmelse måtte i boställsordningen
intagas rörande skötsel av ek- och bokskog. Stadgandet syftar i
första hand till ett bemyndigande för stiftsnämnderna att i skoghushållningsplan
meddela de restriktiva föreskrifter, som för ett verksamt skydd
för ek- och bokförekomsterna å visst boställe må befinnas vara påkallade,
men innefattar givetvis i lika grad en förpliktelse för dessa myndigheter
att ägna särskild uppmärksamhet åt främjandet av det allmänna intresse
det här gäller att tillvarataga.
Såväl domänstyrelsen som kammarkollegiet och det långt övervägande
antalet stiftsnämnder har givit de boställssakkunnigas förslag i denna del
sin fulla tillslutning. Jag har även för egen del funnit den av de sakkunniga
anförda motiveringen övertygande och tillstyrker en lagbestämmelse
av föreslaget innehåll såsom välbetänkt.
20
Kungl. May.ts proposition Nr 159.
Vad beträffar den av, bland andra, kammarkollegiet berörda frågan
örn ett samtidigt eftergivande av bär ifrågakomna regalrätt jämväl å
övriga, i boställsordningen icke avsedda ecklesiastika boställen, finner jag
på i huvudsak de skäl, kammarkollegiet anfört, att ett upphävande av bestämmelserna
om skogsregalet beträffande dessa boställen lämpligen bör
anstå, så länge skogsordningen ännu äger tillämpning i avseende å förvaltningen
av samma boställen.
Den föreslagna tilläggsbestämmelsen till ecklesiastik boställsordning synes
kunna träda i kraft i vanlig ordning efter utfärdandet. Stadgandet bör
av stiftsnämnderna tillämpas å de — nya eller reviderade — skogshushållningsplaner,
som närmast därefter skola av nämnderna fastställas.
Vad angår det av de boställssakkunniga uppgjorda förslaget till förordning
angående upphävande av skogsordningens däri berörda bestämmelser
i avseende å här ifrågavarande boställen har jag, då en dylik förordning
av särskilda skäl icke lämpligen lärer kunna träda i tillämpning
samtidigt beträffande alla boställen, låtit företaga viss omarbetning av
omförmälda förslag. De avsedda bestämmelserna i skogsordningen böra
nämligen icke upphöra att gälla i avseende å ett vart boställe, förrän, å
ena sidan, de med tillägget i boställsordningen åsyftade naturskyddsbestämmelserna
— där sådana erfordras — kunnat meddelas i hushållningsplan
för bostället samt stiftsnämnden, å andra sidan, kommit i tillfälle
att vid avverkningsbeloppets fastställande i hushållningsplan jämväl taga
erforderlig hänsyn till eventuell avverkning å förekommande ekbestånd
eller å sådan bokskog, som ej tidigare inbegripits i hushållningsplan. Möjligheten
till dylik avverkning torde i givna fall kunna få betydelse för
den uppskattade normalavkastningens storlek. Är å något boställe förekomsten
av ek eller av bok, som ej inbegripits i hushållningsplan, av synnerlig
betydelse för skogsavkastningens värde, lärer stiftsnämnden jämlikt
stadgandet i boställsordningens 46 §, andra stycket, kunna redan före
utgången av giltighetstiden för nu gällande hushållningsplan ersätta denna
med ny, förändrad plan, vari hänsyn tages till sådant trädbestånds förekomst.
I samband därmed kan i så fall ock, örn så erfordras, den för lönebostället
fastställda normalavkastningen revideras. Under övergångstiden
intill dess den föreslagna förordningen bliver tillämplig för visst boställe
torde för kronans räkning icke något ekvirke därå böra uttagas, såvida
detta icke påkallas i rent skogsvårdande syfte. Det torde bliva erforderligt,
att stiftsnämnderna av Kungl. Majit åläggas lämna domänstyrelsen
underrättelse när hushållningsplan, som här avsetts, fastställts för vederbörande
boställe.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
2:o.
21
Särskilda föreskrifter beträffande skötseln av vissa ecklesiastika
boställsskogar.
a. Ecklesiastika boställsskogar, vilkas bestånd erfordras till skydd
mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående.
Enligt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar må Konungen efter
föregången syn och undersökning för bibehållande av sådana skogar, vilkas
bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående,
förordna örn erforderliga inskränkningar i ägarens rätt att bruka
skogen.
Ett dylikt förordnande innebär enligt 1 §, att annan avverkning än till
busbehov får äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad
verkställes av skogsstatens tjänstemän. Örn så befinnes av nöden kunna
emellertid enligt 2 § än större inskränkningar i förfoganderätten föreskrivas,
varvid dock — där ägaren så påfordrar — marken i regel skall
lösas av staten med tillämpning av bestämmelserna i gällande expropriationslag.
De inskränkningar, som sålunda kunna ifrågakomma, i avseende å förfoganderätten
över skogar, vilka genom dylikt förordnande förklarats
såsom skyddsskogar, påkallas emellanåt, där skogen befinner sig i exponerat
läge, av hänsyn till skogens eget bestånd, men kunna tillika och i särskilda
fall enbart befinnas vara av nöden till skydd för andra, skogen i
och för sig själv belt främmande intressen.
Såsom jag redan tidigare erinrat ombesörjes skötseln av allmänt kyrkohemmans
skog av vederbörande stiftsnämnd genom denna underställd
stiftsjägmästare med högre skoglig utbildning men ecklesiastikt löneboställes
skog av ett hos vederbörande pastorat anställt biträde med i allmänhet
lägre skoglig utbildning. Konungen äger dock enligt 44 § boställsordningen
förordna, att vid vården av större boställsskog å löneboställe
skall av pastoratet anlitas biträde med högre skoglig utbildning.
Vad som i förevarande sammanhang skall förstås med större boställsskog
är icke i lagtexten preciserat. Vid de i berörda avseende hittills
genom Kungl. Majrts beslut den 27 januari 1933 meddelade förordnandena
torde begreppet större boställsskog i huvudsak hava bedömts efter skogarnas
areal av produktiv skogsmark samt deras årliga avkastningsförmåga.
Gränsen nedåt har därvid genomsnittligt icke understigit cirka 800
hektar och en årlig avverkning av 2,000 kubikmeter. Biträde med högre
skoglig utbildning är för närvarande av Kungl. Maj:t påbjudet inalles
inom 45 pastorat, därav fem i Uppsala, ett i Linköpings, tre i Skara, sex
i Västerås, tio i Karlstads oell tjugo i Härnösands stift. Inom sistnämnda
stift finnas enligt uppgift från stiftsnämnden därstädes sammanlagt tio
pastorat, vilkas boställsskogar helt eller delvis ligga inom de nu gällande
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
skyddsskogsområdena i Jämtlands län. Endast för fyra av dessa pastorat
Ilar emellertid Kungl. Majit förordnat, att för boställsskogarnas skötsel
skall anlitas biträde med högre skoglig utbildning. De övriga »ovan
skyddsskogsgransen» belägna boställsskogarna hava en areal från omkring
500 ned till 60 hektar. I övriga på grund av skyddsskogslagens bestämmelser
för närvarande utlagda skyddsskogsområden — inom Kopparbergs
län — ingå icke några ecklesiastika boställsskogar. Ej heller lära,
såvitt kunnat utrönas, några sådana ecklesiastika boställen, som här avses,
förekomma bland de såsom flygsandsfält särskilt administrerade fastigheterna
inom Hallands län.
Fråga har nu uppkommit örn meddelande av särskilda föreskrifter för
skötseln av ecklesiastika boställsskogar, som hava den belägenhet och äro
av den karaktär i övrigt, som avses i skyddsskogslagen.
Stiftsnämnden i Härnösand har sålunda i skrivelse den 11 april 1933 till
stiftens centralnämnd i sådant avseende anfört följande:
Utsyningen å enskildas skogar ovan skyddsskogsgränsen skulle jämlikt
skyddsskogslagen verkställas av skogsstatens tjänstemän med högre skoglig
utbildning. I enlighet härmed borde även utsyningarna å ecklesiastika
boställsskogar ovan skyddsskogsgränsen verkställas av personal med
högre skoglig utbildning, och sådan kompetens där erfordras för pastoratens
skogliga biträden. Enligt nu utfärdade bestämmelser erfordrades ej
biträde med högre skoglig utbildning å följande inom stiftet belägna skogar
ovan skyddsskogsgränsen, nämligen
Totalareal
av Näskotts annexhemman, utskiftet...... 87 har
» Norderö komministersboställe, » 170 »
» Ovikens kyrkoherdeboställe » 399 »
Are komministersboställe............... 508 »
Kalls » ............... 294 »
av Marby f. kyrkoherdeboställe, utskiftet____ c:a 60 »
Då det ej torde vara lämpligt, att föreskrifterna angående utsyningarna
vore olika å enskildas skogar ovan skyddsskogsgränsen och inom samma
område belägna ecklesiastika boställsskogar, finge stiftsnämnden anhålla,
att centralnämnden måtte upptaga frågan till övervägande och eventuellt
göra framställning i ärendet till Kungl. Majit.
Skyddsskogslagens tillämplighet å de ecklesiastika boställsskogarna.
Enär olika meningar gjort sig gällande, huruvida skyddsskogslagen har
tillämplighet å sådana ecklesiastika boställsskogar, vilkas skötsel regleras
av bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning, finner jag det erforderligt
att — innan jag ingår på frågan örn särskilda föreskrifter för dessa
skogars skötsel — lämna en närmare redogörelse för vad beträffande sagda
spörsmål förekommit i ärendet.
I skrivelse till Kungl. Majit dea 20 september 1933 har stiftens central
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
nämnd, med anledning av stiftsnämndens i Härnösand omförmälda framställning
i detta avseende anfört i huvudsak följande:
Stiftsnämndens framställning utginge från att lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar icke ägde formell tillämplighet å skogar tillhörande
ecklesiastika lönehoställen. Antagandet syntes vara riktigt. Skyddsskogslagen
upptoge visserligen ej i lagtexten något stadgande, innefattande
ett undantagande från tillämpningen av författningen av skogar av
visst eller vissa slag, men en granskning av förarbetena till densamma
gåve vid handen, att författningens tillämplighet omedelbart anknutits
till den samtidigt utfärdade lagen angående vården av enskildes skogar.
Det hade härvid tydligen förutsatts, att beträffande statens och de publika
skogar i övrigt, som vid tiden för skyddsskogslagens tillkomst lydde under
bestämmelserna i 1894 års allmänna skogsordning, det intresse skyddsskogslagen
avsåge att tillvarataga kunde och borde tillgodoses genom åtgärder
i den förvaltning eller vid den tillsyn, skogsstaten hade att utöva å
de allmänna skogarna. I praxis hade också genomgående så förfarits. Det
torde ej heller kunna göras gällande, att skyddsskogslagen genom den nya
ecklesiastika boställsordningens utfärdande erhållit en tillämplighet å de
däld avsedda boställsskogarna, som skyddsskogslagen dessförinnan saknat.
Redan vissa materiella stadganden i sistnämnda lag torde resa hinder för
en sådan tolkning. Av bestämmelsen i 2 § skyddsskogslagen franninge
sålunda, att lagens tillämplighet i allt fall måste i formellt hänseende antagas
begränsad till skogar under annan äganderätt än statens. Lagrummet
upptoge nämligen stadgandet att, där ägaren ville, hellre än att tåla viss
större inskränkning i rätten att bruka skogen, avstå marken, »den» d. v. s.
marken skulle — med undantag, som i detta sammanhang saknade intresse
— av staten lösas. Och vidare föreskreves i paragrafen att, där sådan lösen
skulle äga rum, de angående jords eller lägenhets avstående för allmänt
behov givna föreskrifter skulle äga motsvarande tillämpning. Man skulle
sålunda — även under det antagandet, att skyddsskogslagen skulle, principiellt
sett, äga giltighet framför boställsordningen — i allt fall hava att
utgå ifrån att boställsskog, till vilken kronan kunde visas vara ägare,
skulle vara från en tillämpning av skyddsskogslagen utesluten. Den föga
rationella konsekvensen av denna tolkning skulle då bliva, att prästlöneskogarna
—- eljest underkastade en ensartad, av äganderätten till boställsfastighetcn
oberoende reglering i skogsvårdshänseende — skulle bliva i
särskilda fall olika ställda, där fråga uppkomme örn ett tillämpande av
skyddsskogslagen. 11 § av nämnda lag stadgades vidare, att »skogsägaren»
— där förordnande meddelats av Konungen jämlikt denna paragraf —- »är
berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som
med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig». Bestämmelsen
torde ej kunna förlikas med de rättsregler, som dispositionen av skogsavkastningen
vid boställsskogarna jämlikt boställsordningen vore underkastad.
Slutligen kunde nämnas, att skyddsskogsområdena inom Jämtlands län
för närvarande vore bestämda genom ett av Kungl. Majit den 27 april 1928
meddelat beslut. Genom beslutet, som avsåge förordnande jämlikt 1 § i
skyddsskogslagen, att annan avverkning än till husbehov endast finge äga
rum efter utsyning, som på statens bekostnad verkställdes av skogsstatstjänstemän,
hade, bland annat, uppdragits åt domänstyrelsen att låta i viss
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
ordning utmärka de gränser för i beslutet angivna skyddsskogsområden,
vilka, där de ej sammanfölle med förut uppstakade linjer, såsom rågångar,
skifteslinjer oell skiftesparalleller, eller utgjordes av vattendrag och
naturliga gränser, skulle utstakas över enskildas skogar.
Över det förslag till särskilda föreskrifter angående skötseln av här
ifrågavarande boställsskogar, som centralnämnden härefter framlägger
och vartill jag i det följande återkommer, hava yttranden till en början
avgivits av samtliga stiftsnämnder, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstad,
Malmö, Halmstad, Falun, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå
samt domänstyrelsen och kammarkollegiet. Vidare har 1933 års ecklesiastika
boställsberedning inkommit med en promemoria, varefter slutligen
även centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utlåtit sig i ärendet.
Beträffande den nu förevarande frågan angående skyddsskogslagens
tillämplighet å dessa skogar hava de i ärendet hörda stiftsnämnderna och
länsstyrelserna, i den mån de däröver särskilt yttrat sig, helt anslutit sig
till de av centralnämnden framlagda synpunkterna.
Domänstyrelsen har i utlåtande den 10 oktober 1933 såsom sin uppfattning
i denna fråga uttalat, att skyddsskogslagen icke ägde formell tilllämplighet
å inom skyddsskogsgränsen belägna skogar, tillhörande ecklesiastika
lönebos tällén. Den högre kompetens, som jämlikt nyssnämnda lag
stadgades för handhavande av utsyning inom skyddsskogar, hade, anför
styrelsen, beträffande ifrågavarande ecklesiastika skogar under den tid,
då skötseln av dessa skogar handhades av domänverket, varit tillgodosedd
genom bestämmelser uti Kungl. Majlis instruktion för domänverket den
11 februari 1921 (nr 64).
Kammarkollegiet vidare har i sitt utlåtande den 30 november 1933 icke
funnit anledning taga omedelbar ställning till förevarande fråga. Däremot
har spörsmålet berörts i två vid ärendets behandling i kollegiet uttalade
särskilda meningar. Sålunda har till en början kammarrådet
Schalling anfört, att han visserligen funne goda skäl kunna åberopas för
uppfattningen, att skyddsskogslagen ägt giltighet även för här avsedda
boställen, men att han med hänsyn till innehållet i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932, vars system svårligen läte sig förena med
bestämmelserna i nämnda lag, funne densamma i varje fall numera icke
äga sådan giltighet. — Generaldirektören Berglöf, med vilken kammarrådet
Klockhoff instämde, yttrade vidare, att det torde framgå bland annat
vid en jämförelse mellan 1 § i skyddsskogslagen och 1 § i lagen den 24 juli
1903 angående vård av enskildes skogar, att förstnämnda lag vore tillämplig
å samtliga skogar i landet, vare sig de vore av allmän eller enskild
natur. Under det att lagen örn vård av enskildes skogar uttryckligen begränsades
att gälla allenast skogsmark tillhörig enskilda, avsåge skyddsskogslagen
utan inskränkning skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd
mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Riktigheten härav bekräftades
genom Kungl. Majrts brev den 21 december 1906, den 31 december
1909 och den 27 april 1928, vari uppdragits gränserna för skyddsskogsområdena.
Enligt dessa brev skulle alla inom gränserna för skyddsskogsområdena
fallande skogar underkastas skyddsskogsbestämmelser. Gränserna
för områdena skulle i behövlig omfattning utmärkas samt, där fråga
25
Kungl. May.ts ‘proposition Kr 159.
vore om enskildas skogar, utstakas, så framt områdenas gränser ej sammanfölle
med förut uppstakade linjer eller utgjordes av vattendrag eller
naturliga gränser. — Skyddsskogslagen, vilken innehölle en speciallagstiftning
grundad i främsta rummet på ett allmänt statligt intresse, torde
icke, såvitt vore fråga örn de ecklesiastika boställsskogarna, hava ändrats
genom den senare tillkomsten av ecklesiastik boställsordning. En dylik
ändring skulle innebära, att sagda skogar skulle vara de enda, som folie
utom skyddsskogslagen, och att stiftsnämnderna skulle beträffande skyddsskogar
tillagts en skogsvårdande befogenhet, som ej tillkomme de uteslutande
ur skogsvårdssynpunkt sammansatta skogsvårdsstyrelserna.
1933 års ecklesiastika boställsberedning har företagit en närmare undersökning
rörande, bland annat, de principer, som i avseende å de allmänna
skogarna varit bestämmande vid gränsuppdragningen för nuvarande
skyddsskogsområden och har beredningen därom samt beträffande skyddsskogslagens
räckvidd i övrigt anfört följande.
Efter skyddsskogslagens utfärdande vidtogos omedelbart åtgärder för
att bringa lagen i tillämpning genom förordnande för särskilda förrättningsmän
att å marken avsätta skyddsskogsområden inom Jämtlands,
Västernorrlands och Kopparbergs län. Dylika områden blevo därefter till
sina gränser först provisoriskt och slutligen definitivt bestämda för Jämtlands
län åren 1906 och 1909, för Västernorrlands län år 1912 och för Kopparbergs
län år 1909.
Vid dessa skyddsskogsområdens avsättande syntes i vissa fall tvekan
hava rått örn vad som rätteligen borde hänföras till skyddsskog. Sedan
skyddsskogslagen vunnit tillämpning, gjorde sig allt mer den uppfattningen
gällande, att de till skyddsskogar avsatta områdena i flera fall fått
väsentligt större omfattning än som för lagens syfte vore nödvändigt.
Denna åsikt framfördes även av skogslagstiftningskommittén i dess år 1918
avgivna betänkande. Sålunda framhölls av kommittén, hurusom skyddsskogsområdena
å marken fått sådan utsträckning, att de omfattade icke
blott egentliga skyddsskogar, vilkas bevarande fordrades till skydd mot
fjällgränsens nedgående, utan även sådana områden, vilka enbart vore att
hänföra till skogar i exponerat läge. Kommittén ifrågasatte dock icke
något särskiljande av dessa förstnämnda, mera utpräglade fjällskogar utan
föreslog, att bägge dessa kategorier skogar förenades under gemensam
administration med övriga enskildas skogar. I överensstämmelse härmed
upptog kommittén i sitt förslag till lag angående vård av enskildes skogar
under §§ 9—11 särskilda bestämmelser angående »skyddsskogar och skogar
i exponerat läge». I anslutning härtill föreslog kommittén, att skyddsskogslagen
den 24 juli 1903 skulle upphävas.
Vid framläggandet för 1923 års riksdag av proposition (nr 104) med förslag
till skogsvårdslag förklarade sig Kungl. Maj:t icke hava kunnat
biträda skogslagstiftningskommitténs förslag i här berörda delar. Kungl.
Majit hade — på grund av särskilda överväganden som i detta sammanhang
saknade intresse — ansett en särskild skyddsskogslag böra bibehållas
men dock funnit 1903 års lag i ämnet vara i behov av en revision. I särskild
proposition — nr 158 — till samma års riksdag framlades förslag till
ny lag angående skyddsskogar. Detta lagförslag avsåge ett bibehållande
av den dittillsvarande organisationen utav skyddsskogarnas handhavande
men upptog vissa ändringar i själva skogsvårdsbestämmelserna. De änd
-
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
rade stadpandena berörde i första hand frågan om reproduktions- eller
andra skogsvårdsåtgärder i sammanhang med avverkning.
I skrivelse den 31 maj 1923 nr 283 anmälde riksdagen, att Kungl. Maj:ts
sistnämnda lagförslag icke kunnat av riksdagen godkännas. Tillika hemställde
riksdagen, att Kungl. Majit ville verkställa utredning i vissa av
vederbörande utskott i dess utlåtande över förslaget närmare angivna hänseenden
samt därefter för riksdagen framlägga nytt, på berörda utredning
grundat förslag till ny lag angående skyddsskogar.
Ifrågavarande riksdagsskrivelse vore alltjämt beroende på Kungl. Majlis
prövning.
Härlörut omnämnda av skogslagstiftningskommittén framförda förslag
till avveckling av den särskilda skyddsskogslagstiftningen vilade tydligen
på bedömandet, att de allmänna skogarna — såväl formellt som materiellt
—- stöde utanför den gällande skyddsskogsregleringen och detta även för
de fall, att sådan skog helt eller delvis kommit att omslutas av de dåvarande
skyddsskogsområdenas s. k. nedre gräns. Till belysning härav
kunde hänvisas till kommitténs framställning å sid. 549—551 i betänkandet
(del I). Under behandlingen av det i propositionen nr 158 framlagda förslaget
till ny skyddsskogslag hade detta spörsmål likväl icke, vare sig
direkt eller indirekt, blivit berört.
Frågan örn skyddsskogslagens giltighet i avseende å de allmänna skogarna
hade emellertid i ett efterföljande sammanhang erhållit en omedelbar
aktualisering. Härom kunde bringas i erinran följande.
Vid behandlingen av det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till ny
lag angående skyddsskogar hade av två ledamöter inom lagrådet gjorts
följande uttalande: »Därest i enlighet med förslaget till skogsvårdslag särskilda
föreskrifter komma att meddelas örn svårföryngrade skogar, synes,
då under skyddsskogarne lära hava inlagts betydande områden, beträffande
vilka nämnda föreskrifter torde lämna erforderligt skydd, förnyad
undersökning böra äga rum, huruvida de områden, å vilka nu gällande
skyddsskogslag äger tillämpning, böra såsom skyddsskogar bibehållas».
I anslutning till detta yttrande ävensom till vissa andra i samma syfte
gjorda framställningar upptogs av Kungl. Majit, efter skogsvårdslagens
utfärdande, frågan om en allmän revision av skyddsskogsområdenas gränser.
Den 23 maj 1924 uppdrog sålunda Kungl. Majit åt domänstyrelsen att
genom högst fyra lämpliga förrättningsmän, med beaktande av bestämmelserna
i dels lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar dels ock
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), verkställa syn och undersökning
i och för sådan revision av de dåvarande skyddsskogsområdena inom Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län, att därifrån avskildes de
skogar, vilka borde falla under sistnämnda lag, varjämte Kungl. Majit
förordnade, att sagda förrättningsmän jämväl skulle uppgöra förslag till
gränser för sådan skog inom dåvarande skyddsskogsområden, som vid
berörda syn och undersökning icke hänförts till skyddsskog men jämlikt
omförmälda skogsvårdslag den 15 juni 1923 vore att anse såsom svårföryngrad.
Genom beslut den 1 augusti 1924 förordnade Kungl. Majit härjämte, att
vid förenämnda undersökning finge, därest vederbörande skogsvårdsstyrelse
i god tid, innan motsvarande område inom skyddsskogsområde vore
avsett att bliva föremål för undersökning, därom gjorde framställning
hos undersökningens ledare, på skogsvårdsstyrelsens bekostnad uppgöras
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
förslag till gränser jämväl för sådan utanför men omedelbart intill dåvarande
skyddsskogsområde belägen skog inom Kopparbergs, Västernorrlands
och Jämtlands län, som jämlikt berörda skogsvårdslag den 15 juni
1923 vore att anse såsom svårföryngrad och som sammanhängde med skog
inom skyddsskogsområdet, som vid undersökningen befunnits vara av
sådan beskaffenhet.
Den 8 maj 1926 avgåvo de för ändamålet förordnade förrättningsmännen
»utlåtande och förslag örn revision av nuvarande skyddsskogsområden
inom Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län».
Beträffande Västernorrlands län hade förrättningsmännens förslag inneburit,
att de två i detta län utlagda skyddsskogsområdena skulle undantagas
från skyddsskogslagens tillämpning och hänföras till sådana enskilda
skogar, som folie under de i 4 kap. av 1923 års skogsvårdslag meddelade
bestämmelser angående svårföryngrade skogar.
I fråga örn skyddsskogsområdena inom Jämtlands och Kopparbergs län
lämnades i utlåtandet ingående redogörelser för såväl de allmänna principer
som de speciella hänsyn, vilka varit bestämmande för revisionen av
dessa områdens gränser. Vad anginge de allmänna skogarna hade gränsläggningen
genomgående inriktats därpå, att dessa skogar i görligaste
mån komme att uteslutas från skyddsskogsområdena.
Vidkommande Jämtlands län innebure förrättningsmännens förslag, att
det förutvarande därinom belägna enhetliga skyddsskogsområdet komme
att sönderfalla i 7 stycken olika områden, i den vid förslaget fogade beskrivningen
betecknade med siffrorna I—VII. Örn de grundsatser för
gränsläggningen, förrättningsmännen härvid följt, yttrade dessa utom
annat följande:
»---Det är sålunda endast områdenas så att säga nedre gräns som
beskrivits och denna har gjorts så vitt möjligt sammanhängande. Där allmänna
skogar kunnat kringgås med gränsen utan att densamma brutits,
hava de uteslutits, men stundom har gränsen måst passera efter eller genom
allmän skog, varmed kommissionen, lika litet som detta hittills varit
fallet, avsett att en sådan gräns där skall å marken angivas, eller att de
allmänna skogar, som alltjämt falla inom de beskr, /na områdena skulle
hava något med skyddsskogslagen att skaffa. Tillvägagångssättet har
emellertid i hög grad förenklat såväl själva exteriörbeskrivningen av områdena,
liksom det från orienteringssynpunkten är lättare att hålla i minnet
och hänvisa till ett fåtal områden, från vilka de allmänna skogarna
generellt undantagas, än ett otal små separata enskilda skyddsskogsområden
urskilda ur det konglomerat av enskilda och allmänna skogar —
huvudsakligen renbetesfjällens skogar — som fjälltrakternas områden - själva verket utgör.»
Vad Kopparbergs län beträffade fullföljdes revisionen av de därinom
avsatta skyddsskogsområdena efter enahanda principer. Det visade sig. att
grundsatsen örn de allmänna skogarnas undantagande från skyddsskogsområdena
kunde inom detta län än strängare genomföras. Förrättningsmännen
gjorde härom, bland annat, följande uttalande:
»Utom det rent biologiska momentet har kommissionen i sitt förslag till
revision av skyddsskogsområdena inom Kopparbergs län i större utsträckning
än eljest funnit sig böra taga hänsyn till vissa praktiska förhållanden,
bland annat särskilt till administrativa hänsyn. Först och främst har
kommissionen till undantagande föreslagit alla de kronoparken och edde
-
28
Kungl. May.ts proposition Nr 159.
siastika skogar, sorn tangera områdesgränserna men dock förut intagits
inom områdena, vilket förslag står i full överensstämmelse med kommissionens
allmänna principer ock motiveras av skyddsskogslagens karaktär
av enskild skogslag.---»
Skyddsskogsområdena inom Jämtlands ock Kopparbergs län hade sedermera
av Kungl. Majit bestämts genom särskilda nådiga brev den 27 april
1928. Förrättningsmännens förslag hade härvid, i vad de berörde behandlingen
i förevarande sammanhang av de allmänna skogarna, blivit av
Kungl. Majit till alla delar godkända. De jämkningar i de av förrättningsmännen
föreslagna områdena, som av Kungl. Majit företagits avsåge icke
några denna fråga berörande förhållanden. Sålunda hade enligt Kungl.
Majits berörda förordnanden till skyddsskogsområden avsatts just de områden,
som av förrättningsmännen föreslagits, och därutöver endast viss
till skyddsskog tidigare hänförd enskild mark dels inom Jämtlands län i
Tännäs och Kalls socknar dels inom Kopparbergs län i Våmhus och Mora
socknar.
Rättsläget med avseende å de ecklesiastika skogarnas ställning till
skyddsskogslagen kunde följaktligen, såsom denna lag blivit av Kungl.
Majit genom nådiga breven den 27 april 1928 tillämpad, sammanfattas
sålunda, att nämnda skogar i regel — oberoende av sin biologiska beskaffenhet
—- lagts utanför de gällande skyddsskogsområdenas gränser samt
att undantag från denna regel, allenast av gränstekniska skäl, gjorts för
enstaka ecklesiastika skogar inom Jämtlands län. Man hade följaktligen
— i första hand beträffande Kopparbergs län men även vidkommande
Jämtlands län — att räkna med förekomsten av ett större eller mindre
antal ecklesiastika skogar eller delar av sådana, vilka, därest de varit av
enskild natur, hade bort intagas i skyddsskogsområde.
Genom den här ovan lämnade redogörelsen torde vara klarlagt, att de
ecklesiastika skogarna — och sålunda i främsta rummet de boställsskogar,
som nu lydde under bestämmelserna i 1932 års ecklesiastika boställsordning
— hittills i praxis ansetts helt ställda utanför skyddsskogslagens tilllämpning.
De myndigheter — domänstyrelsen och stiftsnämnden i Härnösand
— vilka i första hand haft att för sin ämbetsförvaltning taga ställning
till den i förevarande hänseende uppkomna rättsliga situationen,
hade ock, på sätt framginge av myndigheternas över centralnämndens
framställning avgivna yttranden, båda anslutit sig till den av centralnämnden
företrädda uppfattningen, att formellt utrymme saknades för
skyddsskogslagens tillämpning å ifrågavarande skogar. Enligt vunnen
upplysning hade sålunda domänstyrelsen icke efter den 1 maj 1933 ansett
sig behörig taga någon befattning med virkesutsyning å ecklesiastika skogar
av nyssberörda slag, även där de i sin helhet bildade enklaver inom
skyddsskogsområde, tangerade fastställd gräns för sådant område eller
tilläventyrs tvärades av någon i sammanhang med gränsutmärkningen i
övrigt tillkommen — över boställsskogen enbart i orienteringssyfte utmärkt
— gränslinje.
Centralrådet för skog sv år ds styr elser nas förbund slutligen anför, att centralrådet
icke ansett sig böra ingå på ett närmare bedömande av den juridiska
frågan, huruvida skyddsskogslagen ägde tillämpning å allmänna
skogar och sålunda jämväl på skogar av ecklesiastik natur. Under föreliggande
omständigheter och med hänsyn till de svårigheter, som uppen
-
29
Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 159.
härli gen förelåge att tolka i ämnet gällande bestämmelser funne emellertid
centralrådet den av stiftens centralnämnd gjorda framställningen om
en klarläggande lagstiftning på området befogad. — I särskilt yttrande
till protokollet anförde emellertid hovrättsrådet Sjöfors: Avfattningen av
1 § i skyddsskogslagen syntes, särskilt vid jämförelse med avfattningen
av 1 § i den samtidigt med denna utfärdade 1903 års lag angående vård av
enskildes skogar, giva vid handen, att skyddsskogslagen vore avsedd att
gälla för alla skogar av skyddsskogskaraktär, oavsett örn dessa vore allmänna
eller enskilda. En dylik generell giltighet av lagen överensstämde
ock med den grund, varpå lagen vilade. Av förarbetena till lagen framginge
visserligen, att man ansett bestämmelser av det i lagen angivna
innehåll närmast påkallade för enskilda skogar av ifrågavarande natur,
men lagens motiv torde ej kulma tolkas därhän, att en tillämpning av
lagen beträffande andra skogar än enskilda borde anses utesluten. Man
torde vid lagens tillkomst hava utgått ifrån, att med hänsyn till de för allmänna
skogar gällande skogsvårdsföreskrifter behov av skyddsskogslagens
tillämpning i fråga örn dylik skog i allmänhet ej förelåge men att,
där sådan skog i något fall skulle underkastas mindre restriktiva avverkningsbestämmelser
än de i 1 § skyddsskogslagen upptagna, möjlighet att
inordna skogen under skyddsskogslagen borde förefinnas. —- Den tillämpning,
som skyddsskogslagen efter sitt utfärdande erhållit, torde ej vederlägga
den uppfattning örn lagens räckvidd, som ovan uttalats. Genom innehållet
av den av 1933 års ecklesiastika boställsberedning upprättade promemorian
torde näppeligen kunna anses ådagalagt, att Kungl. Maj:ts brev
den 27 april 1928, varigenom skyddsskogsgränserna senast fastställts, borde
givas den innebörd, att de inom dessa gränser belägna allmänna skogar
undantagits från de i breven meddelade skyddsskogsförordnandena, och
huru i detta avseende förhölle sig med de tidigare i samma ämne meddelade
kungl, breven hade i berörda promemoria överhuvud ej klarlagts. Ordalagen
i Kungl. Maj:ts brev den 21 december 1906 och den 31 december 1909
torde svårligen kunna givas annan tolkning, än att alla skogar, som vore
belägna inom de däri fastställda skyddsskogsgränserna skulle vara underkastade
dc i 1 § skyddsskogslagen upptagna avverkningsreglerna, och att
sålunda undantag för de inom samma gränser varande allmänna skogar ej
gjorts. Att dessa brev ägde en dylik innebörd bekräftades ock av den utredning
rörande revision av de däri bestämda skyddsskogsgränserna, som
ägde rum före tillkomsten av 1928 års brev (se särskilt domänstyrelsens
utlåtande den 31 augusti 1926). Vidare kunde framhållas, att skyddsskogslagen
enligt 10 § lagen örn husbehovsskogar kunde vinna tillämpning å
dylika skogar, bland vilka även inginge allmänna skogar (skogar å nybyggen,
som innehades med stadgad åborätt) samt att enligt 24 § i det förslag
till lappmarkslag, som genom proposition nr 43 framlades för 1927 års
riksdag, skyddsskogslagen kunde förlänas tillämpning även å de under
den föreslagna lagen lydande allmänna skogarna (skogar å kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen). Förordnande,
som avsåges i 1 § skyddsskogslagen, torde sålunda, där för tillgodoseende
av lagens syfte sådant erfordrades, kunna meddelas även i fråga
om skogar å allmänna kyrkohemman och ecklesiastika löneboställen.
Den erforderliga författningsregleringens lagtekniska anordnande.
Jag övergår härefter till cn redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade
av det nuvarande rättsläget på förevarande område.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Stiftens centralnämnd anför härom i sin framställning till Kungl. Majit
följande.
Av vad centralnämnden redan anfört beträffande skyddsskogslagens tilllämplighet
å ecklesiastika boställsskogar och möjligheten att kunna förlika
denna lags bestämmelser med de rättsregler, som dispositionen av
skogsavkastningen vid sådana skogar jämlikt ecklesiastik boställsordning
vore underkastad, torde böra slutas, att särskilda bestämmelser nu påkallades
för regleringen av förvaltningen av de skogar, som vore bänförliga
under boställsordningen och tillika bade sådan belägenhet och vore av den
karaktär i övrigt, som i skyddsskogslagen avsåges. För meddelande av de
erforderliga stadgandena i sådant syfte syntes närmast två alternativa
förfaringssätt stå till buds. Man kunde antingen söka infoga de ifrågavarande
för prästlöneskogarna nödiga specialbestämmelserna i den gällande
skyddsskogslagen eller också meddela de behövliga föreskrifterna i
form av tillägg till den ecklesiastika boställslag stiftning en. Det förefölle,
som örn det för sistnämnda fall vore mest praktiskt, att en lag i ämnet i
huvudsak upptoge allenast ett bemyndigande för Kungl. Majit att i administrativ
ordning utfärda de detaljbestämmelser, som härvid skulle behöva
komma ifråga.
Vid valet mellan de här nämnda alternativen borde dock uppmärksammas,
att en revision av skyddsskogslagen för regleringen av prästlöneskogars
administration i bär berörda hänseende sannolikt skulle giva lagstiftningsuppgiften
en större räckvidd, i det att en dylik revision komme
att aktualisera spörsmålet örn ett inarbetande i skyddsskogslagen jämväl
av särskilda bestämmelser avseende skyddsskogslagens tillämpning å
andra kategorier av skogar, vilka — i likhet med de ecklesiastika skogarna
—• eljest lydde under skogliga speciallagar. En närmare undersökning
gåve nämligen vid banden, att förhållandet mellan skyddsskogslagen och
vissa av dessa övriga speciallagar hittills reglerats efter icke enhetliga
principer. Till belysning härav torde det vara tillfyllest att erinra örn
följande.
Lagen den 5 juni 1909 (nr 53) angående husbehovsskogar inom vissa områden
upptoge (i 10 §) ett stadgande av följande innehåll: »Huru genom
viss husbebovsskogs förklarande för skyddsskog rätten att däröver förfoga
kan varda inskränkt utöver vad som i denna lag sägs, därom stadgas
i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar». I lagen den 10 juni 1932
(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker hade åter från denna senare lags tillämpning undantagits
bland annat skyddsskogar. Det nyss återgivna stadgandet i 1909
års lag syntes innebära, att man tänkt sig en samtidig tillämpning av
berörda lags samt skyddsskogslagens bestämmelser, såtillvida nämligen
att den förra lagens stadganden skulle ersättas av bestämmelser i den
senare, endast i den mån dessa innefattade en större inskränkning i förfoganderätten
över skogen. Då »skyddsskogar» undantagits från tillämpningen
av 1932 års förberörda lag hade detta enligt motiven till stadgandet
(se prop. nr 217 sid. 141) skett i det syftet, att, där en under nämnda
lag lydande skog komme att förklaras för skyddsskog, skyddsskogslagen
för angivet fall borde bliva ensamt tillämplig å skogen i fråga.
För bedömande av det här i första hand berörda spörsmålet örn de
ifrågasatta nya författningsbestämmelsernas lagtekniska anordning bor
-
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
de också beaktas, att en reglering i och för skyddsskogsintressets tillgodoseende
å boställsskogar lydande under ecklesiastik boställordning syntes,
av praktiskt-organisatoriska skäl, påkalla bestämmelser av sådan speciell
natur, att deras infogande i den med tanke på skogar under enskild äganderätt
avfattade allmänna skyddsskogslagen framstode såsom mindre
ändamålsenligt.
I anslutning till vad centralnämnden sålunda anfört föreslår nämnden
i första hand, att Kungl. Majit genom ett tilläggsstadgande till ecklesiastik
boställsordning bemyndigas meddela de närmare reglerande bestämmelserna
i ämnet.
Detta centralnämndens förslag till författningsbestämmelsernas lagtekniska
anordnande har icke mött erinran från någon av de i ärendet
hörda stiftsnämnderna och länsstyrelserna utom från stiftsnämnderna i
Uppsala och i Växjö. Domänstyrelsen har jämväl biträtt vad centralnämnden
sålunda föreslagit.
Stiftsnämnden i Uppsala uttalar — under erinran, att det syntes önskvärt
att det såvitt möjligt finge anstå med ändringen i den nya boställsordningen
intill dess mera samlad erfarenhet vunnits angående behovet
av kompletterande lagbestämmelser — att bestämmelserna i 44 och 45 §§
boställsordningen syntes medgiva, att genom anställandet av biträde med
högre skoglig utbildning samt genom särskilda föreskrifter i hushållningsplan
ifrågavarande skogar bereddes en av föreliggande omständigheter
påkallad vård.
Stiftsnämnden i Växjö — som intet har att erinra mot förslaget i och
för sig — ifrågasätter å sin sida uppskov med frågans behandling med
hänsyn till att densamma skulle äga endast ringa räckvidd och utan
olägenhet kunde anstå till tiden för nästa kyrkomöte.
Kammarkollegiet vidare anför — under erinran att, enligt vad
handlingarna utvisade, de tilltänkta författningsbestämmelserna skulle
få avseende på allenast ett litet fåtal boställsskogar och, åtminstone
i fråga örn skogar vid flygsandsfält, skogar av jämförelsevis ringa
värde, samt förty komme att få en obetydlig räckvidd — att det
måste förutsättas att de, som fått de ifrågavarande boställsskogarnas
vård sig anförtrodd, komme att, med iakttagande av redan givna
bestämmelser i ecklesiastik boställsordning, vid uppgörande av hushållningsplaner
för skogarna och vid dessa planers tillämpning ävensom
vid förvaltningens utövande i övrigt tillse att de intressen, som
skyddsskogslagen vore ämnad tillvarataga, också bleve i full utsträckning
tillgodosedda. Behov av lagstiftning i detta avseende kunde åtminstone
för närvarande icke anses föreligga. Kollegiet hemställde därför i huvudsaklig
överensstämmelse med stiftsnämnden i Uppsala, att centralnämndens
förslag för närvarande icke måtte föranleda annan åtgärd än att
vederbörande stiftsnämnder gjordes uppmärksamma på möjligheten att
med tillämpning av 44 och 45 §§ boställsordningen ändock bereda ifrågavarande
skogar en av omständigheterna påkallad vård.
Även 1933 års ecklesiastika boställsberedning har i omförmälda promemoria
uttalat sig rörande anordnandet av de erforderliga bestämmelserna
för skyddsskogsintressets tillgodoseende å ifrågavarande boställsskogar.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr loff.
Beträffande det lämpligaste sättet för dessa bestämmelsers meddelande
anför därvid beredningen till en början följande:
Av det föreliggande sakläget funne beredningen följa, att, därest samtliga
ifrågakommande ecklesiastika boställsskogar — jämväl de vid den
åren 1924—1926 företagna gränsuppdragningen för skyddsskogsområdena
från dessa områden uteslutna — nu skulle anses böra bringas in under den
allmänna skyddsskogsadministrationen enligt 1903 års skyddsskogslag,
härför i första hand skulle erfordras en förnyad allmän revision av skyddsskogsområdenas
gränser. En rättslig reglering efter denna linje skulle
emellertid härjämte påfordra meddelandet av vissa nog så komplicerade
lagbestämmelser för möjliggörande av de båda förevarande författningarnas
— skyddsskogslagens och boställsordningens — tillämpande sida vid
sida. Lagstiftningsåtgärder för åvägabringande av en reglering enligt
detta alternativ torde dock väl knappast böra sättas i fråga.
Den ändamålsenligaste och på samma gång enklaste lösningen av det
uppkomna spörsmålet syntes i stället kunna vinnas i den av centralnämnden
föreslagna ordningen eller genom meddelande, för skyddsskogsintressets
tillgodoseende å förekommande under boställsordningen lydande skogar,
av vissa tilläggsbestämmelser inom denna senare författnings ram.
Utgångspunkten för en reglering av denna innebörd vore då givetvis — i
anslutning till den hitintills i praxis allmänt rådande uppfattningen —,
att skyddsskogslagen befunnes icke äga formell tillämpbarhet å de ecklesiastika
boställsskogarna. Ett definitivt ståndpunktstagande från lagstiftningens
sida till vad som i förevarande avseende skulle anses vara gällande
rätt torde för varje fall i närvarande läge vara ofrånkomligt. Meddelandet
av de här åsyftade tilläggsbestämmelserna till boställsordningen
skulle alltså i första liand få den betydelsen, att klarhet i rättsläget härutinnan
vore för framtiden vunnen.
Centralrådet för skog svår dsstyr elser nas förbund uttalar för sin del, att
den lagstiftning, som på ifrågavarande område krävdes, ej minst av praktiska
skäl borde givas form av tilläggsbestämmelser till boställsordningen.
Hovrättsrådet Sjöfors — som enligt vad tidigare framhållits ansett, att
skyddsskogslagen kunde äga tillämplighet jämväl å ecklesiastika boställsskogar
— anför i sitt vid ärendets handläggning i centralrådet avgivna,
härförut omförmälda särskilda yttrande i detta sammanhang följande:
Frågan, huruvida och i vad mån en samtidig tillämpning å dylika skogar
av skyddsskogslagen och bestämmelserna i ecklesiastika boställsordningen
kunde äga rum, hade ej reglerats vid boställsordningens tillkomst,
i följd varav viss tvekan kunde göra sig gällande, huru denna fråga skulle
rätteligen besvaras. Denna tvekan torde näppeligen kunna undanröjas
utan meddelande av uttrycklig lagföreskrift i ämnet.
Den utväg för denna frågas lösning, som från principiell synpunkt vore
riktigast, torde vara, att i ecklesiastika boställsordningen upptoges en
föreskrift av innehåll, att rätten att förfoga över skog, lydande under boställsordningen,
kunde genom skogens förklarande för skyddsskog varda
inskränkt utöver vad i boställsordningen vore stadgat. En dylik föreskrift
innebure, att boställsordningen principiellt skulle gälla även för sådan
skog å ecklesiastikt löneboställe eller allmänt kyrkohemman, som forida
-
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
rats för skyddsskog, men att i fråga om dylik skog därutöver de strängare
bestämmelser, som följde av skyddsskogslagen, skulle äga tillämpning.
I det förslag, som framlagts av stiftens centralnämnd, hade man gått en
annan väg och helt undantagit de i hoställsordningen omförmälda skogar
från skyddsskogslagens tillämpning samt tillgodosett det intresse, som
denna lag ville skydda, genom upptagande av särskilda skyddsskogsbestämmelser
i hoställsordningen.
Ehuru denna väg vore mindre följdriktig än den förra, borde densamma
dock, då en dylik lösning erbjöde vissa praktiska fördelar, särskilt från
organisationssynpunkt ej avvisas.
Därvid kunde dock ifrågasättas, huruvida ej i skyddsskogslagen borde
upptagas en hänvisning till den särskilda skyddsskogsbestämmelse, som
enligt förslaget skulle gälla för nu ifrågavarande skogar.
Författningsbestämmelsernas innehåll och avfattning.
Det av centralnämnden vid dess skrivelse framlagda utkastet till lag i
ämnet innefattar, på sätt ovan antytts, ett tillägg till ecklesiastik boställsordning
av innebörd, dels att de särskilda bestämmelser som påkallades
för skötseln av sådana ifrågavarande ecklesiastika skogar, vilkas bestånd
erfordrades till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående,
skulle utfärdas av Konungen, dels ock att Konungen tillika ägde föreskriva,
att för den inskränkning i rätten att bruka skogen, som för åstadkommande
av sådant skydd vore av nöden, ersättning skulle utgå av staten.
Beträffande innebörden av de särskilda bestämmelser örn inskränkning
i dispositionsrätten över skogen, som i förslaget avses, anför centralnämnden
under erinran örn stadgandet i 1 § skyddsskogslagen, att å de nämnda
lag underkastade skogarna annan avverkning än till husbehov endast
finge äga rum efter utsyning av skogsstatstjänsteman, följande:
Även beträffande prästlöneskogarna vore givetvis i första hand angeläget,
att föreskrift kunde, utan hinder av de härutinnan eljest i hoställsordningen
gällande bestämmelserna (44 och 52 §§), meddelas därom att utsyning
i här förekommande fall skulle äga rum av person med tillräckligt
hög skoglig fackutbildning. Ändamålsenligheten torde emellertid härvid
kräva, att en sådan bestämmelse icke begränsades att gälla blott saluvirket.
Dels intoge nämligen husbehovsawerkningen ett annat och väsentligen
betydelsefullare rum å prästlöneskogarna än å enskildas i dessa trakter
förekommande skogar, då ju virke från de förra finge tagas i anspråk
såväl för löneboställe och prästgård som för kyrka. Och dels syntes i och
för sig mindre praktiskt att uppdela utsyningsfunktionen på flera händer.
Vad anginge valet av utsyningsförrättare å såsom skyddsskogar förklarade
boställsskogar torde ej mindre böra beaktas, att kostnaden för utsyningen
skäligen icke borde drabba pastoratet, än även från principiell
synpunkt ställas det kravet, att utsyningsförrättaren med erforderlig sakkunskap
förenade en oberoende tjänstemannaställning. Med hänsyn härtill
borde icke sättas i fråga, att utsyningsförrättaren å dessa skogar skulle få
intaga ställningen såsom pastoratets biträde för skogsskötsel!!. Ä andra
sidan ville det synas som om skogsstatens medverkan för handhavande av
den förevarande uppgiften skulle, sedan prästlöneskogarna genom stifts
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 saini. Nr 159. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
nämndernas inrättande ställts under en särskild, högt kvalificerad tillsyningsmyndighet,
tillskapa en onödig oell mindre önsklig dualism på det
ifrågavarande förvaltningsområdet. Den mest praktiska lösningen torde
därför vara, att bestyret med utsyningen å här åsyftade skogar uppdroges
åt stiftsjägmästaren såsom ett tjänsteåliggande för denne.
I fråga örn ersättning för inskränkning i dispositionsrätten över skog
anför centralnämnden vidare:
I anslutning till de i 2 § skyddsskogslagen gällande grunder för statsinlösen
av skogsmark, varå vissa större inskränkningar i rätten att bruka
skogen befunnits vara av nöden, borde bestämmelser jämväl meddelas,
varigenom åt vederbörande pastorat inrymdes en rätt till ersättning för
det servitut, som för tillgodoseende av skyddsskogsintresset pålades den
ecklesiastika boställsskogen. Vid en reglering i sådant syfte borde, bland
annat, uppmärksammas följande.
Vad anginge förhållandet mellan, å ena sidan, här ifrågasatta specialföreskrifter
för förvaltningen av såsom skyddsskogar förklarade prästlöneskogar,
samt, å andra sidan, bestämmelserna i boställsordningen och övriga
därtill anknutna författningar, syntes böra gälla den grundsatsen, att
dessa senare bestämmelser icke skulle förlora sin giltighet i vidare mån
än där den förevarande specialregleringen kunde komma att innehålla stadganden
stridande mot desamma. Normeringen i detta avseende skulle alltså
komma att ansluta sig icke till det förfaringssätt, som, enligt vad ovan
påpekats, följts i lagen den 10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, utan till regleringen av
motsvarande fråga i lagen den 5 juni 1909 örn husbehovsskogar inom vissa
områden. Det borde vidare icke förbises, att de inskränkningar i skogsskötsel
å en prästlöneskog, vilka påkallades för det egentliga skyddsskogsintressets
tillgodoseende, kunde — och detta måhända i flertalet
fall — redan enligt boställsordningens föreskrifter vara av nöden för
denna skogs eget fortbestånd. Inrymmandet av ersättningsrätt åt pastoratet
för sådant fall syntes icke motiverat. Endast för de fall, då skyddsskogsintresset
föranledde inskränkningar i förfoganderätten till boställsskogen
och dess avkastning, utöver vad i skogens eget intresse krävdes,
torde någon ersättningsrätt för pastoratet framstå såsom befogad. Under
denna förutsättning åter syntes gottgörelsen böra utgå med belopp, som
svarade mot värdet av den minskning i virkesuttagen å skogen, som föranleddes
av de nödiga befunna inskränkningarna.
Å Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall borde alltså göras beroende,
huruvida, av skyddsskogsintresset betingad, åtgärd kunde begränsas
till förordnande, att all utsyning å boställsskogen skulle verkställas
genom stiftsnämndens försorg av stiftsjägmästaren, eller huruvida sådana
inskränkningar i rätten att ekonomiskt utnyttja boställsskogen påkallades,
som ginge utöver bestämmelserna i hushållningsplan enligt ecklesiastik
boställsordning. För sistnämnda fall torde det lämpligen kunna uppdragas
åt stiftsnämnden att, efter förslag av vederbörande boställsnämnd, fastställa
den ersättning, som på grund av sådana inskränkningar borde tillkomma
pastoratet. Ersättningen borde fixeras till visst belopp att utgå
årligen för den tid, för vilken liushållningsplanen för skogen fastställts att
gälla. Till förefintligheten av sådan ersättning borde hänsyn givetvis
tågås vid bestämmandet enligt härför eljest gällande regler av löneboställets
årliga normalavkastning.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr loff.
Pastorat tillkommande ersättning i fall som bär sagts borde, av principiella
skäl, icke utgöras av kyrkofonden utan stanna å statsverket. Det
kunde dock knappast antagas, att ett ersättningsförfarande, som här föreslagits,
skulle behöva tillgripas i större omfattning. Erinras finge, att
expropriation av enskild tillhörig skogsmark jämlikt 2 § skyddsskogslagen
ännu icke i något fall torde hava förekommit. Vad åter anginge bestyret med
sådan utsyning å prästlöneskog, som jämlikt vad ovan nämnts skulle ankomma
å stifts jägmästaren, syntes det icke böra ifrågasättas, att statsverket
härför skulle behöva lämna gottgörelse till kyrkofonden, men borde
föreskrift lämpligen meddelas därom, att pastoratet vid sådan utsyningsförrättning
skulle utgöra nödig liantlangning.
Stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg,
Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby samt länsstyrelserna i Kalmar,
Kristianstad, Halmstad, Falun, Härnösand och Umeå tillstyrka belt
vad stiftens centralnämnd sålunda föreslagit eller lämna i varje fall förslagen
utan anmärkning. Desamma tillstyrkas jämväl i huvudsak av länsstyrelserna
i Malmö, Luleå och Östersund samt av domänstyrelsen. Länsstyrelserna
i Malmö och Luleå hava dock vissa smärre erinringar i fråga
örn sättet för utgörandet av den föreslagna ersättningen för inskränkningar
i förfoganderätten till berörda skogar, under det att länsstyrelsen i
Östersund och domänstyrelsen på skäl, vartill jag senare återkommer, belt
avstyrka sådan ersättning.
1933 års ecklesiastika boställsberedning anför i förevarande avseende
följande:
Av skogsvårdsbestämmelserna i boställsordningen framginge väl, att
däri berörda ecklesiastika skogar vore att anse såsom »planskogar» och att
desamma i viss mening vore underkastade utsyningstvång. Men av bestämmelserna
torde ock följa, att de skogsvårdsföreskrifter, som enligt
boställsordningen och därtill anslutna anvisningar finge i hushållningsplan
meddelas, svårligen kunde utsträckas till att innefatta inskränkningar
i förfoganderätten till boställsskogarna eller dessas avkastning,
utöver vad i skogarnas eget intresse krävdes. Och lika litet kunde det för
skogarna ifråga stadgade utsyningstvånget, oaktat däri innefattades all
avverkning, anses — för skyddsskogslagens syften — innebära fullgod
garanti mot skadliga avverkningar, då utsyningen å dessa boställsskogar
icke verkställdes genom en i förhållande till respektive pastorat oberoende
och såsom tjänsteman ansvarig förrättningsman.
För bedömande av lämpligheten i förekommande fall av avverkningar å
boställsskogar av här ifrågakommande ömtåliga karaktär måste för övrigt
de av pastoraten anställda skogsbiträdena — med hänsyn till de för dem
stadgade allmänna kompetensfordringarna — merendels få anses otillräckligt
kvalificerade. Någon garanti för i sådant hänseende erforderlig högre
skoglig kompetens hos dessa biträden förelåge nämligen icke utom i de
fall, då Kungl. Majit jämlikt 44 § boställsordningen förordnat, att i visst
pastorat skulle anlitas biträde med högre skoglig utbildning. Härvid vore
dock att märka, att i dessa fall avgörandet, huruvida skogsbiträde med
dylik kompetens skulle vara erforderligt, icke gjorts beroende av den
ifrågavarande boställsskogens läge eller speciella karaktär utan endast
av dess storlek.
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Av bestämmelserna dels i den gällande skyddsskogslagen dels i boställsordningen,
såvitt denna senare reglerade grunderna för skogsskötseln å de
i samma boställsordning avsedda fastigheter, framginge vidare, att de
kompletterande lagbestämmelser, varom nu vore fråga, kunde begränsas
till stadganden i huvudsakligen två hänseenden. I första hand erfordrades
en föreskrift till möjliggörande därav, att avverkning å boställsskog med
»skyddsskogskaraktär» ej finge ske annorledes än efter utsyning, som
verkställdes på föranstaltande av vederbörande skogsvårdsmyndighet
(stiftsnämnden) genom hos densamma anställd tjänsteman. I andra hand
påkallades ett — mot bestämmelserna i 2 § skyddsskogslagen svarande
— stadgande, som medgåve, att förfoganderätten över dylik boställsskog
kunde för särskilda fall underkastas större inskränkningar än som betingades
endast av omsorgen örn sådan skogs eget fortbestånd.
De sålunda erforderliga bestämmelserna har boställsberedningen ansett
kunna meddelas såsom tillägg till 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning.
I ett beredningens promemoria bifogat förslag till lag örn ändrad lydelse
av nämnda lagrum har beredningen sålunda föreslagit
dels beträffande 45 §, att till densamma fogas — förutom ett andra
stycke, innefattande av mig härförut i annat sammanhang förordade bestämmelser
beträffande avverkning av ek och bok samt skötseln av ekskog
och bokskog — ett nytt tredje stycke av följande lydelse:
»För tillgodoseende av de allmänna intressen, som avses i lag örn skyddsskogar,
äger Konungen beträffande viss boställsskog förordna örn den
inskränkning i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallas»;
dels
ock beträffande 52 §, att i densamma intagas — förutom föreskrift
angående utsyning å s. k. svårföryngrade skogar, vartill jag återkommer
i det följande —- stadganden av följande lydelse:
»Örn utsyning för avverkning å boställsskog, som avses i 45 § tredje
stycket, gäller vad Konungen förordnar.
För utsyning, som jämlikt förordnande av Konungen verkställes av
annan än det av pastoratet för skogsskötseln anlitade biträdet, skall kostnaden
bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet utgå ur
kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid utsyning, varom här
sagts, lämna därför nödig hantlangning.»
I det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avgivna utlåtandet
anföres ytterligare beträffande de uppgjorda författningsförslagen
i huvudsak följande:
Centralrådet anslöte sig i fråga örn det sakliga innehållet i dessa lagföreskrifter
till den ecklesiastika boställsberedningens uppfattning. Centralrådet
hade alltså ur denna synpunkt intet att erinra emot det av beredningen
upprättade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 45 och 52 §§
ecklesiastik boställsordning. I formellt hänseende ansåge dock centralrådet,
att viss erinran kunde göras mot det föreslagna tredje stycket
av 52 §.
Till centralrådets erinran i sistnämnda avseende återkommer jag i det
följande vid behandlingen under nästkommande punkt av spörsmålet örn
särskilda föreskrifter för skötseln av andra svårföryngrade boställsskogar.
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Beträffande utformningen av de skyddsskogsbestämmelser, som borde
upptagas i boställsordningen, anför hovrättsrådet Sjöfors i sitt yttrande,
att det förslag, som framlagts av 1933 års ecklesiastika boställsberedning,
syntes äga företräde framför stiftens centralnämnds förslag.
Centralnämndens förslag, att ersättning i vissa fall skulle utgå för inskränkning
i rätten att bruka här ifrågakomna skogar har, på sätt förut
berörts, mött gensägelse från en länsstyrelse och domänstyrelsen.
Länsstyrelsen i Östersund uttalar härom till en början, att länsstyrelsen
icke kunde dela centralnämndens uppfattning, att sådan ersättning skulle
kunna utgå. Enligt länsstyrelsens förmenande hade man att i förevarande
avseende tillämpa andra bestämmelser på de ecklesiastika skogarna än på
skogar under enskild äganderätt. De ecklesiastika skogarna vore nämligen
allmänna skogar, för vilkas förvaltning borde gälla den regeln, att större
uttag ur skogskapitalet icke gjordes än att detta ständigt bevarades ograverat
för tillgodoseende av det ändamål för vilket det vore anslaget. Det
vore sålunda icke berättigat, att pastoraten skulle kunna erhålla ersättning
av statsmedel för de inskränkningar i bruket av skogen, som påkallades
för en rationell skogsskötsel. Medgivande av dylik ersättning
skulle vidare medföra konsekvenser beträffande de övriga, till äventyrs
ovan skyddsskogsgränsen befintliga allmänna skogar, som vore i annans
hand än statens. — Örn de ifrågasatta inskränkningarna i pastoratens dispositionsrätt
över skogen i något fall komme att tillskynda pastoratet ett
avsevärt intrång utöver vad eljest kunde anses motiverat, torde detta inträffa
endast i sällsynta undantagsfall och näppeligen bliva av någon betydelse
för pastoratets ekonomi.
Domänstyrelsen åter har i sitt utlåtande avstyrkt meddelandet av bestämmelse
örn rätt till sådan ersättning under erinran, att för här ifrågavarande
skogar skyddsskogsintresset borde anses sammanfalla med intresset
för åtadkommandet av god skogsvård och erhållande av jämn avkastning.
Det ville därför synas, anför styrelsen, som örn särskild inskränkning
i förfoganderätten av nu berörda skäl icke skulle kunna ifrågakomma.
Förutsättning för ersättning av statsmedel saknades därför. — Vad
styrelsen anfört örn skyddsskogar gällde även rörande flygsandsfält.
1933 års ecklesiastika boställsberedning avstyrker likaså — under åberopande
av vad länsstyrelsen i Östersund anfört i frågan — att ersättning
av statsmedel skulle kunna beredas vederbörande pastorat för intrång i
förfoganderätten över skogen. Beredningen framhåller därvid ytterligare,
att bestämmelser örn ett dylikt ersättningsförfarande hittills — så länge
skyddsskogsintresset med avseende å boställsskogarna omedelbart tillvaratagits
i samband med den av skogsstaten utövade förvaltningen av dessa
senare skogar — icke förefunnits. De jämkningar i reglerna för dispositionen
av skogsavkastningen vid löneboställena, som ägt rum genom 1932
års lagstiftning, finge ej heller anses vara av den innebörd, att ersättningsförfarandct,
vilket i värjo fall, såsom av länsstyrelsen i Östersund understrukits
måste förväntas få mycket ringa ekonomisk betydelse, nu skulle
framstå väsentligen angelägnare än tillförne.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, i vars utlåtande i
denna del hovrättsrådet Sjöfors instämt, har i detta avseende anslutit sig
till vad boställsberedningcn anfört.
38
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Slutligen Ilar även domänstyrelsen i förnyat utlåtande, som styrelsen
den 11 januari 1934 avgivit i anledning av en utav stiftsnämnden i Visby
— i dess utlåtande över stiftens centralnämnds här behandlade förslag
- gjord och under nästkommande punkt närmare berörd framställning,
tillstyrkt boställsberedningens förslag såväl örn kostnaderna för utsyning
som angående sättet för författningsregleringarnas genomförande i övrigt.
Den av kammarkollegiet intagna ståndpunkten, att med en närmare
reglering av frågan örn skyddsskogslagens tillämplighet å de under bestämmelserna
i ecklesiastik boställordning lydande skogarna kunde tillsvidare
anstå, synes företrädesvis grundad å kollegiets antagande, att det
här aktualiserade spörsmålet allenast berörde det fåtal dylika skogar, som
helt eller delvis kommit att omslutas av gränserna för de nuvarande
skyddsskogsområdena inom Jämtlands län. Genom den av boställsberedningen
förebragta utredningen rörande de principer, som varit bestämmande
vid utläggningen av skyddsskogsområdenas gränser såväl inom
Jämtlands som Kopparbergs län, har klarlagts, att sakläget härutinnan är
ett helt annat. Enligt vad utredningen givit vid handen har den ledande
grundsatsen vid dessa gränsbestämningar varit att från områdena utesluta
såväl alla ecklesiastika som övriga allmänna skogar oavsett dessas
belägenhet och oberoende av, huruvida desamma varit av den biologiska
beskaffenhet som i skyddsskogslagen avsåges. På sätt boställsberedningen
framhållit har man fördenskull i själva verket att utgå ifrån, att de ecklesiastika
skogarna med skyddsskogskaraktär i första hand äro att söka
utanför skyddsskogsområdenas gränser.
Behovet av en lagreglering i nu angivet syfte har av övriga i ärendet
hörda myndigheter allmänt vitsordats. En i det hela samstämmig mening
råder även därom att den erforderliga lagregleringen lämpligen bör
åvägabringas icke genom en revision av skyddsskogslagen utan genom
infogande i ecklesiastik boställsordning av vissa kompletterande föreskrifter
i ämnet. Jag har också för egen del funnit behövligheten av en lagkomplettering
av föreslagen innebörd påvisad och förordar, att denna
komplettering företages inom boställsordningens ram.
De tilläggsbestämmelser, som här påkallas, böra givetvis avse att säkerställa,
att de i skyddsskogslagen upptagna allmänna grundsatserna för
skogsskötsel!! må kunna göras tillämpliga å boställsskogar av i nämnda lag
åsyftad särskilt ömtålig karaktär. Såsom i ärendet framhållits bör härvid
i första hand ifrågakomma förordnande av Kungl. Majit, att utsyning för
avverkning å sådan skog skall vara förbehållen stiftsjägmästaren eller
annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning.
Lämpligheten torde härvid, i anslutning till vad stiftens centralnämnd
härutinnan framhållit, bjuda, att i sådan under skogsvårdsmyndighetens
omedelbara medverkan skeende utsyning inbegripes även utsyning för
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
husbehovsavverkning. Härmed vinnes ock den fördelen, att utsyningsfunktionen
å ett och samma boställe, åtminstone i regel, komme att stanna
i en persons hand.
Förordnande som nu nämnts kan tilläventyrs i något fall komma att
visa sig påkallat även i fråga örn en sådan »större» boställsskog, beträffande
vilken Kungl. Maj:t redan härförinnan, jämlikt 44 § andra stycket
boställsordningen, föreskrivit, att pastoratet vid vården av densamma skall
anlita biträde med högre skoglig utbildning. Därest för sådan skog särskild
utsyningsförrättare utses, kommer alltså det av pastoratet för skogen
anlitade biträdet icke i fortsättningen att handhava någon som helst
utsyning därstädes. För dylik skog torde i så fall böra av Kungl. Maj:t
tagas under övervägande, huruvida för pastoratsbiträdet tidigare stadgat
förbehåll örn högre kompetensgrad bör eftergivas. Jag får i detta sammanhang
erinra örn att pastoratens val av skogliga biträden för närvarande,
enligt särskild av Kungl. Majit meddelad föreskrift, ägt rum allenast för
tiden till den 1 maj 1934. Även för tiden närmast därefter torde dessa val
böra begränsas att avse endast ett år.
Vad angår utformningen av de för författningsregleringen i ämnet erforderliga
tilläggsbestämmelserna till boställsordningen har jag funnit mig
i huvudsak kunna godtaga vad boställsberedningen iöreslagit. Dessa bestämmelser
innebära, bland annat, att kostnaden för utsyningen skall bestridas
av kyrkofonden i likhet nied övriga kostnader för stiftsnämndernas
verksamhet. Mot avfattningen av bestämmelserna i denna del har, på
sätt förut berörts, av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
framförts en anmärkning, vartill jag återkommer under nästföljande
punkt. Jag vill dock redan här nämna, att jag med anledning därav funnit
nödigt vidtaga en mindre redaktionell ändring i boställsberedningens
förslag.
Av stiftens centralnämnd har — i anslutning till innehållet i 2 § skyddsskogslagen
— föreslagits ett stadgande örn bemyndigande för Kungl. Maj:t
att, då löneboställes skog underkastades vissa strängare skyddsskogsföreskrifter,
medgiva vederbörande pastorat rätt till ersättning av statsmedel.
Jag bär av skäl, som anförts av länsstyrelsen i Jämtlands län och som
vidare utvecklats av boställsberedningen, icke funnit tillräcklig anledning
förorda ett stadgande i här angivet syfte.
Inrymmes, genom de nu föreslagna tilläggsbestämmelserna till ecklesiastik
boställsordning, befogenhet för Kungl. Majit att i särskild ordning
föreskriva de för skyddsskogsintressets tillvaratagande a boställsskogarna
påkallade inskränkningarna i förfoganderätten över skogen, bleve därigenom
givetvis fastslaget, att stadgande^ i 1903 års skyddsskogslag icke
för framtiden äga tillämplighet å här berörda slag av allmänna skogai,
oavsett hur den i ärendet omstridda Hagan angående det hittillsvarande
rättsläget bör besvaras.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
b) Ecklesiastika hoställsskoga r, som — utan att hava skyddsskogskar
aktär — äro att anse såsom svår för yngr adie.
Jag övergår härefter till det av stiftsnämnden i Visby uti dess under
föregående punkt omförmälda utlåtande framförda spörsmålet, huruvida
särskilda bestämmelser borde meddelas jämväl för skötseln av sådana
under boställsordningen lydande ecklesiastika skogar, som — utan att
hava skyddsskogskaraktär — ändock vore att anse såsom svårföryngrade.
Jag hänvisar därvid till en början till vad jag i det föregående anfört
beträffande gällande bestämmelser för förvaltningen av de ecklesiastika
boställsskogarna i allmänhet.
I skogsvårdslagen den 15 juni 1923 finnas i 4 kap. meddelade särskilda
bestämmelser angående svårföryngrade skogar. Enligt föreskrift i 18 §
1 morn. av sagda lag må Konungen sålunda förordna att, där i någon trakt
på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder eller
eljest i särskilt exponerat läge det i allmänhet måste befaras, att i händelse
av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras
eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva
oskäligt sen eller underhaltig, skogen inom sådan trakt skall anses såsom
svårföryngrad. Ett förordnande av detta slag innebär i huvudsak att för
all avverkning å skogen för annat ändamål än husbehov skall erfordras
tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse samt att, där sådant tillstånd
meddelats, avverkning i allmänhet må ske först efter utsyning av länsjägmästaren
eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I särskilda
fall må dock, då sådant befinnes tillräckligt, i stället för utsyning
endast anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkning må företagas,
varvid dock gränserna skola tydligt utmärkas. Endast där skogsvårdsstyrelsen
finner det uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd
sökes, skogens återväxt icke äventyras, må utsyning eller anvisning ej
erfordras.
Beträffande här berörda skogsvårdsbestämmelsers tillämplighet är först
och främst att märka, att enligt föreskrift i 2 mom. av 18 § skogarna inom
Gotlands län och på Öland utan särskilt förordnande äro underkastade
dessa bestämmelser, men att å andra sidan 1923 års skogsvårdslag avser
enskildas skogar, och att i enlighet härmed från tillämpningen av densamma
äro undantagna de ecklesiastika skogarna.
Under skogsvårdslagen lyda ej sådana skogar, som äro underkastade
bestämmelserna i lagen den 10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Till
dessa senare skogar räknas i stort sett all enskild skogsmark inom lappmarkerna
ävensom sådan inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs
län. Denna särskilda skogsvårdslag syftar till ett speciellt skydd för skogsmarkerna
i här berörda trakter och upptager i sådant syfte vissa regler,
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
vilka äro strängare än dem, som innehållas i skogsvårdslagen för skogsmark
av svårföryngrad natur. Avverkning för annat ändamål än husbehov
får sålunda å skogar underkastade 1932 års lappmarkslags bestämmelser,
i likhet med vad i skogsvårdslagen för de svårföryngrade skogarna
stadgats, i allmänhet icke ske annat än efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Sådant tillstånd skall dock enligt berörda 1932 års lag i regel meddelas
enligt särskild avverkningsplan, som, för att bliva gällande, skall
granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller enligt de angivna bestämmelserna i skogsvårdslagen
för där avsedda fall är i 1932 års lappmarkslag jämväl stadgat
att, där tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan, utsyning
och utstämpling skall, såsom regel, verkställas av länsjägmästaren,
biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad
sakkunnig person.
I sitt ovanberörda utlåtande har stiftsnämnden i Visby — som tillstyrkt
det under föregående punkten behandlade förslaget örn tilläggsbestämmelser
till ecklesiastik boställsordning — därjämte anfört i huvudsak
följande:
Enär de ecklesiastika skogarna å Gotland vore jämnt spridda över ön,
borde skötselproblemet för dessa skogar i stort sett vara detsamma som för
de enskilda skogarna. Med hänsyn härtill ansåge stiftsnämnden önskvärt,
att utsyningarna å de ecklesiastika skogarna inom stiftet verkställdes
under stifts jägmästarens omedelbara ledning. Pastoraten hade även insett
betydelsen av en sådan ordning och i de flesta fall anhållit örn stiftsnämndens
förordnande för stiftsjägmästaren att vara skogligt biträde.
Tre pastorat hade utsett kronojägare till dylikt biträde och hade dessa val
godkänts av stiftsnämnden. I övriga trettio pastorat innehade däremot
stiftsjägmästaren befattningen såsom pastoratets skogsbiträde.
Stiftsnämnden ansåge det önskvärt, att samtidigt med utfärdande av
bestämmelser örn skötseln av ecklesiastika skogar av skyddsskogskaraktär
liknande föreskrifter även meddelades för skötseln av boställsskogarna
inom Visby stift. Stiftsjägmästaren erhölle därigenom en mera oberoende
tjänstemannaställning gentemot pastoraten. Kostnaderna för en dylik
anordning kunde i avsevärd grad kompenseras genom minskat avdrag för
skogligt biträde vid beräkning av boställenas normalavkastning.
I sin i det föregående omförmälda promemoria angående tillämpligheten
av skyddsskogslagen å vissa ecklesiastika skogar m. m. anför nu 1933 års
ecklesiastika boställsberedning beträffande den av stiftsnämnden i Visby
väckta frågan följande:
Tyngdpunkten i de särskilda skogsvårdsbestämmelser, som ägde tilllämpning
såväl å skogsmark, som jämlikt skogsvårdslagen vore att anse
såsom svårföryngrad, som ock å enskilda skogar inom lappmarkerna m. fl.
områden, torde ligga i regeln att utsyning för avverkning å här berörda
skogar i allmänhet skulle ske under omedelbar medverkan av skogsvårdsmyndigheten
genom där anställd eller eljest av densamma förordnad person
med högre skogli g utbildning. Det ville förefalla som örn talande skäl
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
förelåge för tillgodoseende av det av stiftsnämnden i Visby framförda
önskemålet, att möjlighet bereddes för tillämpandet av motsvarande grundsats
beträffande av pastoraten förvaltade boställsskogar av svår föryngrad
natur. En lagbestämmelse av dylik innebörd, som följaktligen i första hand
skulle få betydelse för boställsskogarna på Gotland och Öland samt i lappmarkerna,
torde få anses stå i god. överensstämmelse med de allmänna
principer, som eljest varit vägledande vid utformningen av skogsvårdsbestämmelserna
i ecklesiastik boställsordning. Den sålunda ifrågasatta
tilläggsbestämmelsen syntes för tillgodoseendet av sitt syfte icke behöva
givas en längre gående räckvidd än att det skulle ankomma å Kungl.
Majit att, då av vederbörande stiftsnämnd därom gjordes framställning,
föreskriva, att å löneboställes skog, som vore att anse såsom svårföryngrad,
utsyning för avverkning skulle verkställas av stiftsjägmästare eller
annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning.
Kostnaden för utsyning å svårföryngrad boställsskog borde — liksom
redan föreslagits i fråga örn boställsskog av skyddsskogskaraktär — skäligen
icke stanna å vederbörande pastorat utan bestridas av medel, som
från kyrkofonden utginge för stiftsnämndernas verksamhet i övrigt. Även
i dessa fall borde dock vederbörande pastorat åläggas att utgöra nödig
hantlangning.
För genomförande av den i nu angivna syfte erforderliga regleringen
föreslår vidare beredningen, att i 52 § boställsordningen infogas en särskild
tilläggsbestämmelse utöver vad förut föreslagits för skyddsskogsintressets
tillgodoseende. Paragrafens första stycke skulle sålunda enligt
boställsberedningen erhålla följande ändrade lydelse:
»Avverkning — ---biträde; ägande likväl Konungen på framställning
av stiftsnämnden föreskriva, att å löneboställes skog, som är att anse såsom
svårföryngrad, utsyning för avverkning skall verkställas av stiftsjägmästare
eller annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig
utbildning.»
Beträffande den av Visby stiftsnämnd berörda frågan örn stiftsjägmästarens
ställning till pastoraten anför slutligen beredningen följande:
Anordningen att förordna stiftsjägmästaren till skogligt biträde åt
pastoraten hade fått en särskilt vidsträckt tillämpning inom Visby stift.
Åt denna anordning hade givits stöd genom stadgandet i 22 § i Kungl.
Maj:ts instruktion för stiftsnämnd och stiftsjägmästare. I denna instruktionsparagraf
stadgades sålunda åläggande för stiftsjägmästare att, där
stiftsnämnden det föreskreve, mottaga uppdrag av pastorat att vara biträde
vid skötseln av löneboställes skog. Ersättning för sådant uppdrag
skulle utgå till kyrkofonden efter grunder, som stiftsnämnden ägde bestämma.
Den bestämmelse det här gällde hade vid remissen av det på sin tid
uppgjorda förslaget till stiftsnämndsinstruktion blivit föremål för erinringar
från åtskilliga håll. Centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund
arbetsutskott, vars yttrande inhämtades över förslaget, anförde
sålunda härom, bland annat, följande:
»---Vidare finner sig utskottet böra erinra emot förslagets 25 §
(22 §). Enligt denna skulle det åligga stiftsjägmästare att efter medgivande
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
av stiftsnämnden mottaga uppdrag av pastorat att vara biträde vid skötseln
av löneboställes skog. Utskottet kan icke finna att detta stadgande har
stöd i den av riksdag och kyrkomöte antagna ecklesiastika boställsordningen,
lika litet som utskottet kan finna ifrågavarande bestämmelse lämplig
i och för sig. Stiftsjägmästare skall vara stiftsnämndens skogliga fackman,
på vilken det sålunda ankommer att i första hand uppbära nämndens
ansvar för skogsskötsel!! å de ecklesiastika fastigheterna inom stiftet. Han
skall, för nämndens räkning, härutinnan utöva erforderlig uppsikt och
kontroll samt tillse, att utfärdade föreskrifter vederbörligen följas, med
bemyndigande, i vissa fall, att å nämndens vägnar utfärda provisoriska
avverkningsförbud. Det synes utskottet uppenbart, att stiftsjägmästare,
med dylika och övriga, honom enligt boställsordningen tillkommande uppgifter,
måste vara förhindrad åtaga sig befattning som biträde åt pastorat
vid skötseln av löneboställes skog. Som sådant skulle han hava till uppgift
att kontrollera sig själv, vilket realiter skulle innebära, att stiftsnämnden
till väsentlig del skulle förlora möjligheten att kontrollera skötseln av
sådan skog. Utskottet finner en dylik utveckling betänklig och befarar,
att den skulle leda till ett sönderbrytande av den tilltänkta organisationen
av den ecklesiastika fastighetsförvaltningen. Utskottet måste därför bestämt
avstyrka intagandet i instruktionen av ifrågavarande bestämmelse.»
Enligt vunna upplysningar hade ock de fall, vari förordnanden av stiftsn
lini riri er meddelats för stiftsjägmästare att vara pastoratsbiträde, hittills,
genomsnittligt sett, varit mycket begränsade. Frånsåge man Visby stift
samt även Lunds stift, vari stiftsjägmästaren för närvarande innehade
dylikt uppdrag inom 18 pastorat, förekomme sådana uppdrag för vederbörande
stiftsjägmästare blott inom Skara stift (för 2 pastorat), Västerås
stift (för 1 pastorat), Karlstads stift (för 3 pastorat) samt Luleå stift (för
2 pastorat). Det kunde härjämte böra erinras örn att stiftens centralnämnd
i cirkulärskrivelse till samtliga stiftsnämnder den 11 februari 1933 funnit
anledning särskilt framhålla vikten av att den största försiktighet iakttoges
i fråga om stiftsjägmästarnas disponerande såsom skogliga biträden
åt pastoraten.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och domänstyrelsen,
vilka i sina under föregående punkt omförmälda utlåtanden yttrat sig
över stiftsnämndens i Visby här berörda framställning, hava tillstyrkt
vad boställsberedningen i förevarande hänseende föreslagit.
Jag erinrar dock att centralrådet ansett viss anmärkning i formellt hänseende
kunna göras mot det av boställsberedningen föreslagna tredje stycket
av 52 § boställsordningen, vilket enligt förslaget i sin första del hade
följande lydelse: För utsyning, som jämlikt förordnande av Konungen
verkställes av annan än det av pastoratet för skogsskötseln anlitade biträdet
skall kostnaden bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet
utgå ur kyrkofonden».
Centralrådet anför härom följande:
Det föreslagna stadgandet syntes erbjuda möjlighet till olika tolkning
i det fall, då jämlikt Kungl. Majlis föreskrift stiftsjägmästaren förordnats
verkställa utsyning för avverkning å boställsskog, som vore att anse som
svårföryngrad, samtidigt som han, enligt 22 § i instruktionen för stifts
-
44
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
nämnd och stiftsjägmästare den 16 september 1932, mottagit pastoratets
uppdrag att vara biträde vid skötseln av samma skog. Viss omredigering
av angivna del av lagförslaget syntes alltså enligt centralrådets mening
vara av beliovet påkallad.
Dylik omredigering bleve dock obehövlig, därest Kungl. Majit ville
besluta, att omförmälda instruktionsparagraf skulle upphöra att gälla.
Vid remissen av det på sin tid uppgjorda förslaget till stiftsnämndsinstruktion
framförde centralrådet vissa bestämda erinringar mot ifrågavarande
bestämmelse, vilka funnes återgivna i boställsberedningens promemoria.
Centralrådet inskränkte sig till att i detta sammanhang framhålla lämpligheten
och önskvärdheten av, att, samtidigt med att ecklesiastika boställsordningen
kompletterades på sätt i boställsberedningens promemoria
föreslagits, instruktionen för stiftsnämnd och stiftsjägmästare ändrades i
sådan riktning, att stiftsjägmästare icke medgåves rätt åtaga sig uppdrag
som skogligt biträde åt pastorat.
Hovrättsrådet Sjöfors bar i sitt till centralrådets utlåtande fogade särskilda
yttrande jämväl uttalat sig för boställsberedningens förslag i bär
berörda avseende. Härvid anför Sjöfors emellertid, att förslaget borde
givas en något ändrad redaktion, så att därav tydligt framginge, att
sådant förordnande av Kungl. Majit, som i förslaget omförmäldes, skulle
avse vissa bestämda skogar och att det sålunda ej finge överlämnas åt
stiftsnämnden att bestämma omfattningen av de svårföryngrade skogarna
inom nämndens verksamhetsområde. I övrigt biträdde Sjöfors vad centralrådet
anfört.
Stiftsnämndens i Visby stift förevarande framställning går ut på beredande
av möjlighet därtill, att utsyning för avverkning å viss boställsskog,
som utan att äga den karaktär som avses i skyddsskogslagen likväl är att
anse såsom svårföryngrad, må — efter bestämmande av Kungl. Majit —
kunna förbehållas stiftsjägmästaren eller annan hos stiftsnämnden anställd
person med högre skoglig utbildning. Jag finner i likhet med domänstyrelsen
och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd en jämkning på
denna punkt av de i boställsordning^ meddelade skogsvårdsbestämmelserna
välmotiverad och tillstyrker vidtagande av den i förevarande syfte
föreslagna tilläggsregleringen.
Behovet av ett kompletterande stadgande av bär föreslaget innehåll har
ställts i en särskild belysning genom den ordning för administrationen av
boställsskogarna å Gotland, som enligt vad stiftsnämnden meddelar tillsvidare
vunnit tillämpning därstädes. Denna stiftsnämnd bar sålunda för
tillgodoseende av de skärpta garantier för virkesutsyningarna, som betingas
av de gotländska skogsmarkernas i föryngringshänseende ömtåliga
natur, sett sig hänvisad till att låta stiftsjägmästaren hos nämnden mottaga
uppdrag att vara skogligt biträde åt pastoraten vid vården av praktiskt
taget samtliga boställsskogar inom stiftet. För sådana fall, där stiftsjägmästare
av enahanda skäl, som härför varit bestämmande inom Visby
stift, för närvarande är engagerad såsom skogligt biträde åt pastorat, bör
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
— med upptagandet i boställsordning en av bestämmelser av det innehåll
jag sist här ovan förordat — något behov av stiftsjägmästarens disponerande
såsom sådant biträde ej vidare föreligga och torde fördenskull
dylika engagemang i dessa fall höra omedelbart avvecklas.
På sätt jag i det föregående erinrat har över huvud den bestämmelse i
stiftsnämndsinstruktionen, varpå berörda anordning stöder sig, varit föremål
för stark kritik och har därvid — senast av skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd — hemställan gjorts örn den ifrågavarande instruktionsföreskriftens
omedelbara upphävande. Jag har ock för egen del icke kunnat
undgå att finna, att de erinringar, som från organisatorisk synpunkt
framställts mot sagda instruktionsföreskrift, äro i det hela befogade. Jag
har fördenskull för avsikt att efter ytterligare utredning sedermera för
Kungl. Maj:t framlägga det förslag för ordnande av denna angelägenhet,
som kan befinnas påkallat.
Mot det av boställsberedningen utformade förslaget till författningsändring,
vari jag med hänsyn till framförd anmärkning vidtagit en mindre
redaktionell jämkning, har jag i övrigt icke funnit anledning till
erinran.
Departementschefen uppläser härefter förslagen till dels förordning om
upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av storverksträd
samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400), dels ock lag örn ändrad lydelse av 45 och
52 §§ ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), båda förslagen
av den lydelse, bilagor A och B vid detta protokoll utvisa, och hemställer,
att lagrådets utlåtande över sistnämnda författningsförslag måtte
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag
av detta protokoll.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall.
Ur protokollet:
E. Hedenlund.
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Bil. A.
Förslag
till
Förordning
om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av
storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).
Härigenom förordnas som följer:
Vad i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket är stadgat örn storverksträd samt örn ek och
hök skall, i den mån de härutinnan meddelade bestämmelserna beröra boställe,
som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, upphöra
att gälla beträffande ett vart sådant boställe den dag skogsliushållningsplan,
som närmast efter ikraftträdandet av denna förordning av
stiftsnämnden fastställes, varder för bostället tillämplig; och må dylika
träd å dessa boställen därefter disponeras enligt i hushållningsplanen
eller eljest jämlikt ecklesiastik boställsordning meddelade föreskrifter.
Bil. B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).
Härigenom förordnas, att 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
45 §.
Löneboställes skog------ekonomiska resultat.
Där från naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller bok
helt undantages från avverkning eller att ekskog eller bokskog eljest skötes
på visst sätt, skola erforderliga bestämmelser härom intagas i hushållningsplanen.
För tillgodoseende av de allmänna intressen, som avses i lag örn skyddsskogar,
äger Konungen beträffande viss boställsskog förordna örn den inskränkning
i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallas.
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
52 §.
Avverkning må---— — — anlitade biträde.
Finnes å löneboställe skog av beskaffenhet att densamma enligt skogsvårdslagen
är att anse såsom svårföryngrad, äger Konungen på framställning
av stiftsnämnden föreskriva, att utsyning å skogen skall verkställas
av stiftsjägmästare eller annan hos stiftsnämnden anställd person
med högre skoglig utbildning.
Örn utsyning å boställsskog, som avses i 45 § tredje stycket, gäller vad
Konungen förordnar.
Kostnad för utsyning, varom i andra eller tredje stycket av denna paragraf
sägs, skall bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet
utgå ur kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid sådan utsyning
lämna därför nödig hantlangning.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 februari
1934.
N ärvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet
den 9 februari 1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
kammarrådet Tom Wohlin.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
49
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kr onprinsen-Beg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg, lagrådets den 19 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 9
februari 1934 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).
Efter förmälan, att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning men att
detsamma likväl befunnits böra undergå en mindre redaktionell jämkning,
uppläser föredragande departementschefen det sålunda ändrade lagförslaget
ävensom ett till statsrådsprotokollet den 9 februari 1934 fogat förslag till
förordning om upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av
storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400), och hemställer, att förslagen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla,
samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 139.
i
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1934:126 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av s s. 1 i texten
- JoU 1934:41 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41 s. 1 i texten