Sök i Ratio Lex

Angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södei''- tälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala— Gävle

1934-02-28 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:199, Angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södei''- tälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala— Gävle

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående elektrifiering

av banorna Laxå—Charlottenberg, Södei''- tälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—

Gävle; given Stockholms slott den 28 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegeuten

i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 4, punkt 21)

har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som

kunde bliva riksdagen förelagd, till fortsatt elektrifiering av statsbanorna

beräkna ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Sedan utredningen i ämnet slutförts, torde jag nu ånyo få anmäla ärendet.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 199. 38i si 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Innan jag ingår på frågan om en fortsättning av elen alltjämt pågående

elektrifieringen av statsbanorna, torde jag få erinra örn att av statens järnvägar

följande banor äro elektrifierade, nämligen, förutom linjen Riksgränsen—Svartön,

banan Stockholm—Göteborg samt de s. k. Malmölinjerna,

omfattande banorna Järna—Norrköping—Malmö, Katrineholm—Aby, Örebro—

Hallsberg—Mjölby, Falköping—Nässjö, Arlöv—Lomma och Malmö—Trälleberg.

Under arbete är elektrifiering av Angelinjerna (Stockholm—Krylbo—

Ange och Örebro—Krylbo) samt av Västkustbanan (Göteborg—Malmö och

Ängelholm—Hälsingborg). Angelinjernas elektrifiering beräknas bliva slutförd

i mitten av år 1936 och elektrifieringen av Västkustbanan i december

samma år. Enligt förslag i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning,

bil. 4, punkt 20) — numera av riksdagens kamrar bifallet — skall

därjämte, med anlitande av besparingar å anslag till Malmölinjernas elektrifiering,

utföras elektrifiering av linjerna Hässleholm—Markaryd—Veinge och

Astorp—Mölle. Sålunda skulle statens järnvägars linjer söder örn Ånge

bliva elektrifierade före utgången av år 1936, med undantag av linjerna

Billesholms gruva—Landskrona, Göteborg—Strömstad, Laxå—Charlottenberg,

Skövde—Karlsborg, Örebro—Svartå, Kristinehamn—Östersund med

bibanor och tvärbanorna till norra stambanan ävensom de nyligen förstatligade

banorna Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Stålboga—

Skebokvarn samt Uppsala—Gävle—Härnösand. I fråga örn banorna norr

örn Ånge har, frånsett riksgränsbanan, ingen elektrifiering utförts eller beslutats.

Vid anmälan i statsverkspropositionen av frågan örn fortsatt elektrifiering

av statsbanorna meddelade jag, bland annat, att jag under hand framställt

förfrågan till järnvägsstyrelsen, huruvida styrelsen hade för avsikt att under

närmaste tiden föreslå någon ytterligare banelektrifiering, samt att i anledning

härav järnvägsstyrelsen i skrivelse den 5 december 1933 anfört, att en utvidgning

av elektrifieringsprogrammet syntes i första rummet kunna ifrågakomma

beträffande linjerna Laxå—Charlottenberg, samt Sundsvall—Ånge—

Bräcke—Östersund—Storlien och Bräcke—Långsele. Järnvägsstyrelsen har

sedermera fullföljt undersökningarna rörande en fortsatt banelektrifiering.

Resultaten av dessa undersökningar har styrelsen nu framlagt i en den 9

februari 1934 dagtecknad skrivelse.

Inledningsvis har järnvägsstyrelsen erinrat örn sina i tidigare sammanhang

framlagda allmänna synpunkter på förevarande spörsmål samt anfört bland

annat:

I sitt den 9 februari 1933 avgivna yttrande i anledning av en inom socialdepartementet

av särskilt tillkallade utredningsmän utarbetad promemoria

angående beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet hade styrelsen

påpekat, att för den händelse visst avkall gjordes å det hittills upprätthållna

kravet på rent affärsmässig räntabilitet för under samlingsrubriken

»Nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägar»

upptagna arbetsföretag, området för dessa kunde utvidgas. Särskilt tydligt

framträdde detta i fråga örn banelektrifieringen. Under det att med bibe
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 199.

hållet krav på räntabilitet gränsen för dessa arbeten syntes vara nådd i och

med fullbordande av elektrifieringen av linjen norrut till -ringe samt av Västkustbanan,

torde vid statens järnvägar finnas linjer utanför det hittills diskuterade

programmet, vid vilka elektrisk drift skulle ställa sig mer ekonomisk

än ångdrift, örn anläggningarna finge utföras å de för beredskapsarbeten

gängse villkoren och alltså erhölles utan belastning av statens järnvägars

kapitalkonto. Framför åtskilliga i nämnda promemoria omförmälda anläggningar

skulle en sådan elektrifiering, som här berörts, hava företrädet av

betydande indirekta, d. v. s. utanför järnvägsekonomien liggande samhälleliga

_ vinster, i form av större möjligheter för beredande av förbättrade tågförbindelser,

minskat importbehov av driftsmaterial m. m.

I sin förenämnda skrivelse den 5 december 1933 hade järnvägsstyrelsen

hemställt, att vid beräkningen för budgetåret 1934/1935 av anslagsbehovet

under samlingsrubriken »Anslag till allmänna arbeten» måtte reserveras ett

belopp, förslagsvis 15 miljoner kronor, för banelektrifiering av nyss angivna

art. Styrelsen hade därvid ånyo påpekat nyssberörda möjligheter att med

vinnande av fördelar av allmänt samhällsekonomisk art utvidga elektrifieringsprogrammet

och ytterligare framhållit att, örn medel utan direkta förrän

tningskrav i alla händelser måste avses för lindrande av arbetslöshet i

landet, det väl också av envar måste anses bättre, att medlen utgåves för

företag och objekt, vilka efter färdigblivandet medförde bestående samhälleliga

och företagarevinster, än att de utgåves för sådant, som även i fortsättningen

komme att betinga utgifter för nationalhushållet i form av t. ex.

ökade drifts- och underhållskostnader för vägsystem, husbyggnader o. d.

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på de allmänna utgångspunkterna för den

företagna utredningen och meddelar, att styrelsen för åstadkommande av

erforderlig klarhet rörande det allmänna läget av frågan örn en fortsatt banelektrifiering

låtit utredningen omfatta alla de förslag, vilkas utförande för

närvarande syntes kunna diskuteras. Styrelsen hade därvid, av samma

skäl som nyligen föranlett styrelsen att i elektrifieringsplanerna för huvudlinjerna

Stockholm—Malmö och Göteborg—Malmö innefatta bilinjerna

Hässleholm—Markaryd—Veinge och Åstorp—Mölle, låtit utredningen omfatta

även bilinjerna Södertälje södra—Eskilstuna och Uppsala—Gävle, varjämte

styrelsen sönderdelat linjegruppen Sundsvall—Ånge—Bräcke—Östersund—Storlien

och Bräcke—Långsele i dels ett huvudalternativ, omfattande

linjesystemet Ånge—Bräcke—Långsele samt Bräcke—Östersund, och dels

två bialternativ, avseende elektrifiering av de till huvudalternativets linjesystem

anslutande linjerna Östersund—Storlien och Ånge—Sundsvall.

Järnvägsstyrelsen säger sig därjämte hava ägnat uppmärksamhet åt frågan

örn en elektrifiering av linjen Göteborg—Skee—Strömstad, men styrelsen

hade därvid kommit till den uppfattningen, att tanken på denna

banelektrifiering borde vila, till dess klarhet vunnits, huruvida de norska

myndigheterna kunde komma att vilja återupptaga den sedan länge vilande

gamla frågan örn en sammanbindning av de svenska och norska statsbanorna

vid Svinesund.

Av järnvägsstyrelsen från dessa utgångspunkter verkställda utredningar

hava resulterat i följande elektrifieringsprojekt:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Kostnad

kronor

1) Laxå—Charlottenberg (banlängd 203 km.; elektrifierad spår
längd

315 km.).............................................................................. 14,500,000

2) Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer till Mariefred och

Strängnäs (banlängd 100 km.; elektrifierad spårlängd 135 km.) 5,100,000

3) Uppsala—Gävle (banlängd 114 km.; elektrifierad spårlängd

o U3 km.) ....................................................................................... 7,300,000

4) Änge—Bräcke—Långsele samt Bräcke—Östersund (banlängd

233 km.; elektrifierad spårlängd 304 km.)................................ 15,000,000

5) Östersund—Storlien (banlängd 162 km.; elektrifierad spårlängd

o 187 km.) ..................................................................................... 7,800,000

6) Ånge—Sundsvall (banlängd 95 km.; elektrifierad spårlängd

130 km.) ............................................................ 6,100,000

Summa kronor 55,800,000

Av telegrafstyrelsen sedermera verkställda kostnadsberäkningar rörande

telegrafverkets arbeten vid de under 1)—4) angivna linjerna hava emellertid

givit resultat som, på sätt av det följande framgår, medföra en begränsning

av kostnaderna för dessa linjer med sammanlagt 2,180,000 kronor.

Beträffande den tekniska och ekonomiska innebörden av dessa

elektrifieringsprojekt, vilka samtliga tänkas utförda tekniskt lika med hittills

vid statens järnvägar genomförda eller beslutade elektrifieringar, har styrelsen

lämnat en närmare redogörelse och därvid till en början ifråga örn

leverans och överföring av élelctrisk energi anfört huvudsakligen följande:

För linjen Laxå—Charlottenberg skulle erforderlig elektrisk energi uttagas

dels från Hallsbergs omformarestation och dels från en ny omformarestation

vid Kil. Denna senare omformarestation beräknades erhålla drivkraft

dels från Trollhättan, dels antingen från ett nytt statens kraftverk,

avsett att i varje fall en gång utföras i Byälven, eller ock — vilket vore

sannolikt — först genom förmedling av vattenfallsstyrelsen från Uddeholmsbolagets

kraftnät. Hallsbergs omformarestation skulle förses med ytterliggare

en omformare och Kils omformarestation med två sådana, alla av

statens järnvägars rörliga standardtyp, som här överallt avsåges att komma

till användning.

Linjen Södertälje södra—Eskilstuna skulle tillföras erforderlig elektrisk

energi från Sköldinge vid huvudlinjen Stockholm—Göteborg befintliga omformarestation;

för ändamålet erfordrades ytterligare en omformare av standardtyp

samt en överföringsledning från Skebokvarn till Stålboga.

Linjen Uppsala—Gävle skulle erhålla elektrisk energi dels från omformarestationen

i Uppsala med där för huvudlinjens behov befintliga omformare,

dels från en ny omformarestation i Älvkarleby, vilken senare skulle

förses med två omformare av standardtyp.

Huvudlinjesystemet Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund

samt bilinjerna Östersund—Storlien och Ånge—Sundsvall skulle erhålla

elektrisk energi dels från Ånge omformarestation, där ytterligare en omformare

skulle insättas, och dels från fyra nya omformarestationer, förlagda

vid Bispgården, Sundsvall och Östersund eller möjligen Krokom, alla med

två omformare, samt vid Åre med en omformare. Omformarestationen i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 199.

Bispgården skulle drivas från vattenfallsstyrelsens kraftverk vid Sillre men

avon hava möjlighet att erhålla kraft från Krångede och Hammarforsens kraftverk.

Omformarestationerna i Östersund och Åre skulle erhålla kraft från

Hissmofors och Krångede samarbetande kraftverk. Omformarestationen i

Sundsvall skulle förses med kraft från Hammarforsen och skulle dessutom

kunna erhålla kraft från en hel del andra samarbetande kraftstationer i Indalsälven

och älvar söder därom.

„ För det fall att elektrifieringen av bilinjerna Östersund—Storlien och

Änge—Sundsvall icke ^skulle komma att företagas, bortfölle behovet av omformarestationerna

i Åre och Sundsvall, varjämte för omformarestationen i

Östersund erfordrades allenast en omformare, för vilken kraft skulle erhållas

endast från Hissmofors; detta måste i förevarande fall enligt styrelsens

uppfattning anses fullt tillräckligt även föro militära behov, enär reservkraft

via kontaktledningen kunde erhållas från Ånge. I sådant fall skulle emellertid

viss dispens behöva givas från gällande bestämmelser angående krafttillförseln

till omformarestationerna för tryggat tillgodoseende av militära

behov.

För här ifrågavande elektrifieringar har avsetts, att kontaktledningar skulle

utföras för alla huvudspår och de flesta sidospår.

Kostnaderna för överföringsanläggningarna hava beräknats till följande

belopp:

o

Ange—

Laxå—

Charlotten-

berg

Söder- tälje—

Eskilstuna

Uppsala —

Gävle

Bräcke—

Långsele

och

Östersund

Östers un d- Storlien

Ånge—

Sundsvall

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Omformarestationer med ma-

skineri och boställshus......

1,175,000

300,000

800,000

1,800,000

800,000

800,000

Kontaktledningar ...............

Högspänningsledningarförbe-

4,115,000

2,090,000

2,330,000

4,480,000

3,000,000

1,920,000

lysning ...........................

410,000

210,000

220,000

450,000

300,000

180,000

Summa kronor

6,000,000

2,600,000

3,350,000

6,7:10,000

4,100,000

2,900,000

För de till samtliga här upptagna elektrifieringsföretag hörande ledningsanläggningarna

hava beräknats åtgå tillhopa i runt tal 3,600 ton kopparledningar.

Den härför erforderliga råkopparn kan, enligt vad järnvägsstyrelsen

meddelar, erhållas från Bolidens gruvaktiebolag.

Beträffande själva banans anpassning för den elektriska driftens krav har

styrelsen räknat med spårförstärkningar för bilinjerna samt linjen Bräcke

—Östersund, avsedda att möjliggöra en hastighet för statens järnvägars

elektriska standardlok av 80 km. per timme, ävensom sådan förlängning

överallt äv bangårdarnas spårsystem, som enligt gällande bestämmelser skall

vid statsbanor med elektrisk drift vidtagas för tillgodoseende av försvarets

intressen. Av kostnadsskäl har styrelsen dock ansett sig nödsakad att göra

undantag för mötesspårlängden på stationerna vid linjen Södertälje södra—

Eskilstuna med bilinjer samt linjen Östersund—Storlien, där densamma i

kalkylerna förutsatts behöva uppgå till endast 400 meter. Även i detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 199.

hänseende skulle erfordras viss dispens från gällande bestämmelser beträffande

elektrifierade statsbanelinjers utrustning för tillgodoseende av försvarets

intressen.

Vidare måste, anför järnvägsstyrelsen, på stationerna befintliga luftledningar

för belysning samt utefter bandelarna framdragna sådana ledningar

för telefon, telegraf oell signaler vid elektrifiering ändras örn till kabelledningar

eller utflyttas från banan.

Kostnaderna för nu nämnda ändringsarbeten hava av järnvägsstyrelsen

sammanställts i efterföljande tablå. Emellertid har, framhåller järnvägsstyrelsen,

kostnaden för utflyttning och ändring av telegrafverkets ledningar

måst upptagas enligt inom styrelsen verkställd uppskattning, enär på grund

av den till förfogande stående korta tiden någon möjlighet ej funnits att

från telegrafverket erhålla mera exakta siffror för ifrågavarande arbeten; beloppen

syntes emellertid vara räknade på den säkra sidan.

Änge—

Laxå—

Char- lottenberg

Söder- tälje—

Eskilstuna

Uppsala —

Gävle

Bräcke—

Långsele

och

Ostersund

Östersund-

Storlien

o

Ange—

Sundsvall

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Ändringar av:

belysningsledningar ............

400,000

110,000

150,000

210,000

80,000

110,000

signalledningar ...................

250,000

80,000

170,000

320,000

100,000

85,000

bana oell broar ..................

statens järnvägars svag-

350,000

450,000

370,000

1,440,000

800,000

450,000

strömsledningar ...............

telegrafverkets svagströms-

1,410,000

210,000

700,000

1,770,000

990,000

640,000

ledningar ......

1,470,000

755,000

765,000

1,500,000

870,000

930,000

Summa kronor

3,910,000

1.605,000

2,155,000

5,240,000

2,840,000

2,215,000

Med avseende å kostnaderna för rullande materiel har järnvägsstyrelsen,

med utgående från nuvarande trafikstorlek och tågplan, för ifrågavarande

elektrifieringar såsom erforderliga beräknat 49 D-lokomotiv, varav för respektive

linjer i nyss upptagen ordning 17, 4, 6, 14, 4 och 4. För linjen Laxå—

Charlottenberg skulle dessutom anskaffas 6 elektriska växlingslokomotiv och

för linjen Uppsala—Gävle 3 elektriska motorvagnar. Anskaffningen av nämnda

lokomotiv och motorvagnar samt erforderliga anordningar för elektrisk uppvärmning

hava beräknats draga följande kostnader:

Laxå—

Char- lottenberg

Söder- tälje—

Eskilstuna

Uppsala—

Gävle

Ånge—

Bräcke—

Långsele

och

Östersund

Östersund-

Storlien

Ange—

Sundsvall

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Elektriska lokomotiv............

Värme m. m.......................

4,300,000

290,000

800,000

95,000

1,650,000

145,000

2,800,000

230,000

800,000

60,000

800,000

185,000

Summa kronor

4,590,000

895,000

1,795,000

3,030,000

860,000

985,000

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 199.

I detta sammanhang meddelar styrelsen, att under hand från chefen för

generalstaben framställts önskemål örn anskaffande och underhåll av ytterligare

19 elektriska standardlokomotiv med växlar för godstågsdrift, fördelande

sig till antal på de olika linjerna på följande sätt:

Södertälje —

Eskilstuna

Uppsala—

Gävle

Ånge—Bräcke

—Långsele och

Östersund

Östersund—

Storlien

o

Ange—

Sundsvall

Antal lokomotiv............

2

2

4

6

5

j Anskaffningskostnad kr.

400,000

400,000

800,000

1,200,000

1,000,000

Då ifrågavarande önskemål, enligt styrelsens mening, saknade stöd i gällande

bestämmelser örn elektrifierad statsbanas utrustning för tillgodoseende

av försvarets intressen, hade styrelsen ansett sig icke böra i sina kalkyler

medtaga kostnader för anskaffning och hållande av dessa lokomotiv. För

det intresse frågan kunde erbjuda, ville styrelsen upplysningsvis meddela,

att nämnda kostnader beräknats uppgå till 10,000 kronor per lokomotiv och

år, d. v. s. tillhopa 190,000 kronor årligen, inberäknat avsättning till förnyelsefond

men icke ränta. Av sistnämnda summa komme emellertid ej

mindre än 110,000 kronor på linjerna Östersund—Storlien och Ange—Sundsvall,

vilkas elektrifiering enligt vad styrelsen ville förorda skulle tillsvidare

anstå.

Elektrifiering av de ifrågavarande linjerna skulle således med här angivna

utgångspunkter och beräkningsgrunder komma att draga följande totalkostnader:
-

Laxå—

Char- lottenberg

Söder- tälje—

Eskilstuna

Uppsala—

Gävle

Ånge—

Bräcke—

Långsele

och

Östersund

Östersund-

Storlien

Ange—

Sundsvall

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Överföringsanläggningar......

6,000,000

3.910.000

4.590.000

2,600,000

1,605,000

895,000

3.350.000

2.155.000

6.730.000

5.240.000

4.100.000

2.840.000

2.900.000

2.215.000

Lokomotiv m. m.................

1,795,000

3,030,000

860,000

985,000

Summa kronor

14,500,000

5,100,000

7,300,000

15,000.000

7,800,000

6,100,000

Härav hänföra sig till tele- grafverket ........................

1,470,000

755,000

765,000

1,500,000

870,000

930,000

Vid utredning i fråga örn skillnaden i driftkostnader vid elektrisk drift

och vid ångdrift har styrelsen räknat med nuvarande tågplan. Med hjälp

av erfarenhetssiffror från i drift varande anläggningar hava därvid uträknats

de besparingar respektive tillkommande kostnader, som genom elektrifieringen

kunna beräknas uppkomma. De sålunda gjorda beräkningarna belysas

av följande översikt:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Laxå—

Charlotten- berg

Söder- tälje—

Eskilstuna

Uppsala—

Gävle

Ånge—

Bräcke—

Långsele o.

Ostersund

Öster- sund—

Storlien

O

Ange—

Sundsvall

Tågkilometer ......................

Häremot svarande lok-km.,

1,260,000

270,000

840,000

1,000,000

430,000

430,000

inkl. växling.....................

Minskat personalbehov, antal

1,600,000

300,000

940,000

1,100,000

480,000

480,000

man.................................

Bortfallande bränsleförbruk-

62

22

23

46

18

25

ning, ton stenkol..............

Besparingar.

17,600

4,000

K -

8,400

— r — o

15,100

— n — o

6,900

— r

6,100

Minskat personalbehov .......

Stenkol, 20 kr. per ton, jämte

198,000

72,600

71,000

147,000

59,000

80,000

frakt m. m...............

Minskad kostnad för lokunder-

406,000

95,000

‘) 207,000

370,000

180,000

135,000

håll.................................

Minskade kostnader för smörj- ning av lok samt för lokstal-

161,000

26,400

67,000

104,000

41,000

39,000

lar, kol- och vattenstationer

26,000

8,000

13,000

17,000

7,000

7,000

Summa besparingar kronor

Nya utgifter.

791,000

202,000

358,000

638,000

287,000

261,000

Strömkostnad ....................

Underhåll och avskrivning för

267,000

42,000

100,500

249,000

114,800

100,500

överföringsanläggningen ...

197,500

71,600

113,800

226,000

140,000

96,700

Summa nya utgifter kronor

Vinst vid införande av elek-

464,500

113,600

214,300

475,000

254,800

197,200

trisk drift ...............

Denna vinst motsvarar föl- jande procent på det nya

326,500

88,400

143,700

163,000

32,200

63,800

anläggningskapitalet.........

2.25

1.73

1.97

1.09

O.ii

1.05

*) Häri ingår kostnaden för bensin till nuvarande motorvagnar med 31,000 kronor

I fråga om bränslekostnaden vid ångdrift har styrelsen tillämpat samma

beräkningsgrunder som vid föregående utredningar örn järnvägselektrifiering

och sålunda utgått från ett kolpris per ton utländska stenkol, fritt banvagn

i hamn, av 20 kronor. Vid sista upphandlingen 1933 hava emellertid, enligt

vad styrelsen meddelar, lokomotivstenkol kontrakterats till ett pris motsvarande

i medeltal 17 kronor per ton. Örn detta kolpris beräknas, försämras resultatet

med i efterföljande tabell upptagna belopp, därvid vinsten sjunker till

i tabellen angivna procenttal:

Laxå—

Charlotten- berg

Söder- tälje—

Eskilstuna

Uppsala—

Gävle

Ånge—

Bräcke—

Långsele o.

Ostersund

Öster- sund—

Storlien

Ånge—

Sundsvall

Minskad besparing vid ett

kolpris av 17 kronor per

ton, jämte frakt m. m. kronor

Vinst i procent ...............

54,912

1.87

12,480

1.49

26,208

1.61

47,112

0.77

21,522

0.14

19,032

Ö. 7 3

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 199.

Efter framläggandet av här återgivna utredningsresultat ingår järnvägsstyrelsen

på frågan om elen inlärdes ordningen mellan ifrågavarande eleJctriferingar

och anför härom:

Vid bedömande av vilka av sålunda utredda elektrifieringsprojekt, som

under förhandenvarande förhållanden böra kunna komma till utförande, kar

järnvägsstyrelsen ansett sig böra granska desamma dels ur nationell synpunkt,

dels ur statens järnvägars egen intressesynpunkt. o Styrelsen har

därvid funnit, att ur nationell synpunkt elektrifieringen Ange—Bräcke—

Långsele och den därmed förbundna elektrifieringen Bräcke —Östersund

torde vara den, som borde i första hand ifrågakomma. De vinster i befordringstider

m. m., som göras med den elektriska driftsformen för dessa

linjer, komma nämligen stora bortom deras ändpunkter liggande landsdelar

tillgodo på ett helt annat sätt än som gäller för de övriga diskuterade linjerna.

De till det norrländska huvudsystemet anslutande bilinjerna Östersund—Storlien

och Ånge—Sundsvall uppvisa däremot — också relativt —

svag trafikfrekvens, och desammas elektrifiering erbjuder i övrigt så ringa

fördelar för det allmänna, att därmed synes åtminstone tills vidare böra

anstå.

Att nu omedelbart igångsätta elektrifiering av det sammanhörande linjesystemet

Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund stöter emellertid

på svårigheter, enär denna elektrifiering givetvis måste bliva beroende av

färdigställandet av elektrifieringen Stockholm—Ånge, vilken enligt nu följd

arbetsplan ej kan beräknas bliva färdig upp till o Ånge förr än i mitten av år

1936. Elektrifieringsarbetena för linjen norr örn Ånge kunna därför lämpligen

ej påbörjas förr än under år 1935 med utläggning av kablar för telefon m. m.

samt viss stolpsättning, och först under år 1936 skulle anläggningsarbetena

bliva av större omfattning. Hithörande linjer hava beräknats kunna bliva

färdigställda, linjen Ånge—Bräcke—Långsele under första halvåret 1937,

linjen Bräcke—Östersund under andra halvåret 1937 och linjen Östersund—

Storlien slutligen, örn densammas elektrifiering eventuellt skulle beslutas,

omkring mitten av år 1938. Det sistnämnda gäller även örn linjen Ånge—

Sundsvall.

Ur statens järnvägars intressesynpunkt vore givetvis mest fördelaktigt, örn

elektrifieringen av linjerna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna

och Uppsala—Gävle bomme först, enär därigenom isolerade ångdriftssträckor

inlänkades i det elektriska systemet, vilket skulle medföra avsevärda fördelar

såväl i ekonomiskt som i driftshänseende. Dessa elektrifieringar kunna

också med replierande på redan befintlig arbetsorganisation omedelbart påbörjas

och arbetet där bedrivas samtidigt med och i samma takt som det

pågående arbetet å Yästkustbane- och Ångelinjerna.

Med hänsyn till den stora betydelse, vilken, såsom redan framhållits,

måste tillerkännas elektrifieringen av linjerna Ånge—Bräcke—Långsele och

Bräcke—Östersund, har styrelsen emellertid intet att erinra mot att beslut

redan nu fattas örn nämnda linjers elektrifiering i omedelbar anslutning till

färdigställande av respektive anläggningsarbeten å Ångelinjerna. Däremot

vill det synas styrelsen, som borde linjerna Östersund—Storlien och Ånge—

Sundsvall undantagas, åtminstone tillsvidare.

Järnvägsstyrelsen finge alltså, anför styrelsen, med det intresse styrelsen

hade att så många som möjligt av statens järnvägars linjer bleve delaktiga

av den elektriska driftens fördelar, under i det följande närmare angivna

förutsättningar rörande finansieringen, tillstyrka utvidgning av det redan

beslutade elektrifieringsprogrammet till att omfatta jämväl dels linjerna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 199.

Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna och Uppsala—Gävle, dels

linjesystemet Ange—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund.

Styrelsen anför härefter i fråga örn finansieringen av en elektrifiering av

nyssnämnda linjer följande:

Enär elektrifieringen icke kunde få föranleda någon försämring av statens

järnvägars räntabilitet, måste styrelsen knyta detta sitt förord vid det uttryckliga

villkoret, att elektrifieringen icke linge medföra ökning av statens

järnvägars i första hand räntepliktiga kapital med större belopp än vad som

motsvarade förut angivna vinster i driftkostnader.

Av stor betydelse vid vinstberäkningen vore det framtida priset å lokomotivstenkol,

och styrelsen anser härvid försiktigheten bjuda att icke räkna

gynnsammare än efter medeltalet mellan de i det föregående anförda alternativen,

20 respektive 17 kronor per ton.

Med avseende å den räntefot, efter vilken kapitaliseringen av dessa vinster

borde beräknas, förordar järnvägsstyrelsen användning av den räntefot,

å vilken de ekonomiska beräkningarna rörande av 1933 års riksdag beslutade

elektrifieringsföretag grundats, d. v. s. 4.5 procent. Det vore visserligen

sant, anför styrelsen, att för närvarande nya statslånemedel kunde erhållas

mot en väsentligt lägre kostnad, men det gällde här arbeten, som skulle

sträcka sig över en tid av omkring 4 år, och med de senaste årens erfarenheter

såsom bakgrund vågade styrelsen icke antaga, att det nuvarande

läget på räntemarknaden skulle bli orubbat under så lång tid.

De efter angivna grunder beräknade kapitalbelopp, mot vilkas anvisning

av lånemedel under statens järnvägars normala kapitalökningsrubriker järnvägsstyrelsen

säger sig icke vilja resa någon erinran, uppgå i runda tal

för respektive linjer till: Kronor.

Laxå—Charlottenberg........................................................................... 6,000,000

Södertälje södra—Eskilstuna ........................................................... 2,000,000

Uppsala—Gävle ................................................................................... 3,000,000

Ange—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund........................... 3,000,000

Summa kronor 14,000,000

Yad åter beträffade linjerna Östersund—Storlien och Ånge—Sundsvall

vore den kalkylerade besparingen relativt mycket liten och en del förhållanden

i övrigt så ovissa, att trygg säkerhetsmarginal vore behövlig, varför

järnvägsstyrelsen ansåge att, örn dessa elektrifieringsföretag skulle av statsmakterna

önskas och beslutas, därvid investerade medel icke borde till

någon del tillföras statens järnvägars i första hand räntepliktiga kapital.

I anledning av de farhågor, åt vilka från olika håll givits uttryck, att på

grund av förefintligt personalöverskott den vid elektrifieringen vunna besparingen

i personalbehovet icke skulle i verkligheten kunna komma till uttryck

i form av utgiftsminskning, har järnvägsstyrelsen anfört:

Dessa farhågor, örn än ägande ett visst berättigande för de allra närmaste

åren, äro dock mycket överdrivna. Den minskning i behovet av linjepersonal,

som genom nu diskuterade ytterligare elektrifieringar skulle uppträda,

har nämligen kalkylerats till endast omkring 150 man. Däremot har

en verkställd utredning rörande den naturliga avgången av befattningshavare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 199.

linder de år, 1934—1938, som hinna förflyta, innan samtliga här omskrivna

elektriska anläggningar bliva tagna i drift, visat, att densamma kommer att

bliva högst betydlig. Enbart det antal ordinarie befattningshavare vid driftsavdelningen,

vilka under sagda år uppnå gällande pensionsålder, har nämligen

beräknats uppgå till 1,747, varav 686 vid f. d. maskinavdelningen.

Lägges härtill motsvarande tal för tjänstemännen vid huvudverkstäder, förråd

samt i styrelsen ävensom beräknat antal avlidna och förtidspensionerade,

erhålles en totalsumma av i runt tal 3,000 personer i ordinarie anställning.

Gentemot detta stora antal är uppenbarligen av elektrifieringen förorsakad

minskning i personalbehovet relativt obetydlig.

Samtliga bär anförda siffror avse enbart ordinarie personal. Körande

verkstadsarbetarna föreligga inga motsvarande beräkningar, men örn än proportionen

mellan berörda minskning i personalbehovet och omfattningen av

den s. k. naturliga avgången där är något sämre, så avviker den dock ej

alltför mycket från den nu för den ordinarie personalen funna.

Slutligen meddelar styrelsen, att den på grund av knappheten i den

tid, som stått till buds för verkställande och avgivande av förevarande

utredning, ej kunnat i föreskriven ordning remittera densamma till chefen

för generalstaben för yttrande men att, under den tid utredningsarbetet

pågått, visst samråd med representant för generalstaben fått äga rum, och

styrelsen hade sökt i möjlig mån tillmötesgå de krav och önskemål, som

från detta håll framförts.

Chefen för militärbyrån har anmält i visst hänseende skiljaktig mening,

i det han anfört följande:

Uttagning av elektrisk kraft för linjen Laxå—Charlottenberg bör icke ske

från Hallsbergs omformarestation, enär chefen för generalstaben under hand

med hänsyn till tryggheten motsatt sig detta och önskat inmatningen förlagd

till trakten av Degerfors samt järnvägsstyrelsen enligt gällande bestämmelser

för elektrifiering av statsbanor är skyldig att taga hänsyn till

av nämnde chef framställda önskemål beträffande platser för inmatningsstationer.

Vid en elektrifiering av linjerna Ange—Bräcke—Långsele och Bräcke—

Östersund utan samtidig elektrifiering av bilinjerna Östersund—Storlien och

Änge—Sundsvall överensstämmer det icke med gällande bestämmelser att

kraft till omformarestationen i Östersund endast tages från Hissmofors.

Reservkraft via kontaktledningen kan nämligen icke i erforderlig utsträckning

erhållas från Ange utan att minska den kraft, som enligt gällande bestämmelser

skall för militärt behov kunna uttagas från Ange till övriga

j detta elektrifieringsprojekt ingående linjer. Till omformarestationen i

Östersund synes därför även i här avsett fall kraft böra tagas jämväl från

Krångede.

Med anledning härav har järnvägsstyrelsen meddelat, att den av chefen

för generalstaben önskade extra inmatningen till linjen Laxå—Charlottenberg

i trakten av Degerfors skulle betinga en tillkommande anläggningskostnad

av 350,000 kronor och en ökad årskostnad av 85,000 kronor, medan den

önskade förbindelseledningen Östersund—Krångede skulle betinga en anläggningskostnad

av 620,000 kronor och en tillkommande årskostnad av

62,000 kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 199.

Utlåtanden i ärendet Lava den 16 februari 1934 avgivits av vattenfallsstyrelsen,

telegrafstyrelsen och chefen för generalstaben. Därefter har järnvägsstyrelsen

avgivit utlåtande, dagtecknat den 24 i samma månad, i anledning

varav telegrafstyrelsen och chefen för generalstaben till följd av remiss

ånyo yttrat sig.

Vattenfallsstyrelsen, som i huvudsak icke haft något att erinra mot järnvägsstyrelsens

elektrilieringsförslag, har anfört bland annat följande''-

Vattenfallsstyrelsen hade hållits ä jour med järnvägsstyrelsens utredning,

i vad den avsett ordnandet av krafttillförseln till ifrågasatta nya omformarestationer.

Fullt uttömmande utredningar angående alla hithörande spörsmål

hade emellertid icke hittills kunnat genomföras. Det hade icke heller varit

möjligt att träffa bindande överenskommelser rörande erforderlig samverkan

med de enskilda företag, som kunde ifrågakomma. Det vore sålunda icke

möjligt för vattenfallsstyrelsen att beträffande samtliga projekt nu lämna

exakta uppgifter örn den del av kraftleveranserna, som statens vattenfallsverk

lämpligen borde tillgodose, och de kapitalutlägg som därför erfordrades.

Vattenfallsstyrelsen bekräftade järnvägsstyrelsens uppgift, att leveransen till

omformarestationen i Kil kunde ske från statens vattenfallsverk, i första

hand Trollhättan. Det erfordrades härför en ny linje från Säffle till Kil

jämte förstärkning av linjen från Trollhättan till Säffle. Reserv tänktes

ordnad från enskilda kraftföretag, i första hand Uddeholm. Örn antaglig

överenskommelse icke på dylikt sätt kunde erhållas, ifrågasattes en kompletterande

utbyggnad av vattenfallet vid Jösseforsen, vari staten ägde

hälften och som nu vore delvis utnyttjat av Billeruds aktiebolag. — Skulle

den av generalstaben ifrågasatta omformarestationen i Degerfors befinnas

erforderlig, förutsatte styrelsen, att styrelsen bleve i tillfälle angiva, huru

kraft kunde överföras dit från de statliga anläggningarna.

Kraftleveransen för linjen Södertälje södra—Eskilstuna medförde inga

svårigheter, ej heller för linjen Uppsala—Gävle.

Krafttillförseln i Ange skulle, i fråga örn redan beslutad elektrifiering, ske

först genom Krångede aktiebolag och sedermera från statens vattenfallsverk

samt därvid i första hand från det planerade stora kraftverket vid Stadsforsen.

Det nytillkommande kraftbehovet borde kunna tillgodoses på likartat

sätt. En utvidgning av den redan beslutade transformatoranläggningen vid

Ange bleve dock nödvändig. — Krafttillförseln till den föreslagna nya omformarestationen

vid Bispgården tänktes ske till en början i huvudsak

från Sillre kraftstation, som för ändamålet borde utvidgas. Sillre parallellarbetade

redan nu med Norrfors!]ätet och därigenom även med enskilda

kraftföretag — Kramfors och Hammarforsen — och reservhållning skedde

från Norrfors nätet, vilket för nämnda och andra ändamål bomme att förstärkas.

Inom en relativt närliggande framtid torde statens vattenfall vid

Stadsforsen bliva utbyggt oell utgöra kärnan till ett stort kraftkomplex,

vilket skulle förbindas även med centralblocket. Från nämnda kraftkomplex

komme leveransen till Bispgårdens omformarestation att ske liksom till

omformarestationerna vid Ange, Ljusdal och Ockelbo på Ångelinjen. Järnvägsstyrelsens

uttalande, att krafttillförsel kunde ske även från Krångede

och Hammarforsen, tydde vattenfallsstyrelsen som ett påpekande av det

förhållandet, att tekniska möjligheter till samverkan mellan statens vattenfallsverk

och de anförda enskilda kraftföretagen i fråga örn leveransen till

Bispgården komme att finnas och vid behov borde kunna tagas i anspråk.

Beträffande den för bansträckan Bräcke—Östersund ifrågasatta omformarestationen

vid Östersund (eventuellt Krokom) hade avsetts, att matning

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

skulle ske från enskilda lokala kraftföretag, företrädesvis Hissmoforsen och

eventuellt Aggfors, varemot från styrelsens sida ingen invändning vore att

göra, men på begäran hade vattenfallsstyrelsen lämnat järnvägsstyrelsen

uppgift örn kostnaden för kraft från statens kraftanläggningar genom en

linje Bispgården—Krokom. Örn dubbel matning av stationen vid Östersund

erfordrades och en linje från Krångede till Östersund (eventuellt Krokom)

därvid måste byggas och i huvudsak bekostas med räntefria statsmedel,

funne vattenfallsstyrelsen det riktigast, att nämnda linje i stället inordnades

i statens vattenfallsverks ledningssystem, då den framdeles kunde komma

till användning för utnyttjandet av statens fall i Indalsälven. Vattenfallsstyrelsen

hade genom under hand erhållna meddelanden erfarit, att järnvägsstyrelsen

vore beredd att pröva denna anordning.

I fråga örn krafttillförselno till linjen Östersund—Storlien från omformarestationerna

vid Krokom och Åre hade järnvägsstyrelsen visserligen baserat sin

prisuppgift på en offert från Krångede i samarbete med Hissmoforsen, men

järnvägsstyrelsen torde, enligt under hand erhållna uppgifter, varaoense med

vattenfallsstyrelsen därom, att en kraftledning mellan Krokom och Åre borde,

om den skulle bekostas i huvudsak av staten, byggas av vattenfallsstyrelsen

och inordnas i dess ledningssystem liksom ledningen Krångede—Krokom.

Det förelåge naturligtvis möjlighet för vattenfallsstyrelsen att samarbeta

med de enskilda lokala kraftföretagen för leveransens ordnande. Det tillkommande

energibeloppet kunde, vid behov, utan svårighet erhållas från de

statliga kraftanläggningar, som komme att samverka med Norrfors—Sillrenätet.

Vid förhandlingarna mellan vattenfallsstyrelsen och järnvägsstyrelsen

hade beträffande kraftleveransen för linjen Ånge—Sundsvall konstaterats, att

den tillsvidare lämpligen borde ske i första hand från Hammarforsens kraftaktiebolag,

vilket icke borde bereda några svårigheter. jggg gggf; _____

Telegrafstyrelsen har i sitt utlåtande den 16 februari 1934, bland annat,

redogjort för styrelsens eget kablifieringsprogram för de närmaste åren samt

för de modifikationer däri, som styrelsen med hänsyn till elektrifieringsförslagen

ansett sig kunna vidtaga utan att i allt för hög grad åsidosätta telegrafverkets

egna behov av nyanläggningar, ävensom för de ledningsutflyttningar,

som utöver kablifieringar påkallas av de ifrågasatta elektrifieringarna.

Det program, som sålunda framkommit, skulle icke medgiva den takt för

elektrifieringsarbetena, som har förutsatts. Då emellertid, såsom av det följande

framgår, efter ytterligare jämkning i kablifieringsprogrammet enighet

numera vunnits örn tiderna för utförandet av telegrafverkets ifrågavarande

arbeten i anslutning till de planerade elektrifieringarna, torde jag beträffande

innehållet av telegrafstyrelsens utlåtande i nu nämnt avseende få hänvisa

till handlingarna.

I övrigt har telegrafstyrelsen anfört i huvudsak följande:

Med avseende å bansträckorna Sundsvall—Ånge—Bräcke—Östersund,

Bräcke—Långsele och Laxå—Charlottenberg hade styrelsen ännu endast

approximativt kunnat beräkna kostnaderna. Beträffande övriga i järnvägsstyrelsens

skrivelse omförmälda bansträckor kunde kostnadsuppgifter lämnas

först något senare.

För linjerna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Östersund—

Storlien hade telegrafverket för närvarande icke planerat att ersätta luftledningarna

med kabel, utan ledningarna skulle även efter utflyttning under

avsevärd tid bibehållas såsom blankledningar. Kostnaderna för utflyttningen

kunde beträffande de båda förstnämnda av dessa tre bansträckor

approximativt uppskattas till 790,000 kronor. Beträffande sträckan Sunds
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 199.

vall—Ange skulle den nuvarande stolplinjen, sedan rikskabeln till Sundsvall

blivit färdigställd, för lång tid framåt bliva tillräcklig även för väntad trafikökning.

Emellertid medgåve icke det trånga utrymmet inom Ljungans älvdal

överallt linjens uppförande på ur störningssvnpunkt betryggande avstånd

från banan. Styrelsen måste därför räkna med en kabelanläggning Sundsvall—Erikslund

med överdragsstation i Erikslund, varifrån anslutning skulle

ske till det utflyttade blankledningsnätet i riktning mot Ånge och Östersund

Kostnaden för denna kabel beräknades till 2,000,000 kronor, vartill kornme

kostnad för flyttning i nät och av kortare landsledningar med 170,000 kronor

tillsammans 2,170,000 kronor.

För utflyttningen vid sträckan Uppsala—Gävle komme företrädesvis

blanka ledningar i fråga. A sträckan Södertälje—Eskilstuna planerades

utläggning av kabel. Längre ledningar .utefter sträckan Laxå—Karlstad

skulle intagas i den planerade rikskabeln Örebro—Karlskoga—Kristinehamn

—Karlstad, under det på sträckan Karlstad—Charlottenberg endast blank

utflyttning ifrägakomme. A samtliga sträckor, där kabel planerats, tillkomme

blank utflyttning av kortare ledningar eller av ledningar, vilkas huvudriktning

ej överensstämde med kabelns, samt slutligen behövliga flyttningar i

de lokala näten.

För utflyttning med blankledning å hela sträckan Laxå—Charlottenberg

hade kostnaden uppskattats till omkring 1,340,000 kronor; då emellertid viss

häri ingående sträcka skulle bliva kablifierad, komme nämnda summa att

minskas. Denna minskning vore styrelsen icke i tillfälle att uppgiva, förrän

de inledningsvis omnämnda fortsatta utredningarna slutförts.

I särskild skrivelse har telegrafstyrelsen sedermera meddelat närmare

uppgifter å beräknade kostnader för undanflyttning av telegrafverkets ledningar

vid linjerna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna,

Uppsala—Gävle samt Ånge—Bräcke—Långsele och Östersund. Vid beräkning

av dessa kostnader har styrelsen förutsatt, att den i telegrafverkets

kablifieringsprogram ingående rikskabeln Södertälje—Eskilstuna—Örebro—

Kristinehamn—Karlstad kommer till stånd, i vanlig ordning bekostad av

telegrafverket. De för utflyttning av ledningar sålunda beräknade kostnaderna,

vilka avsetts att belasta elektrifieringskontot, framgå av efterföljande

sammanställning, i vilken tillika upptagits de av järnvägsstyrelsen för ändamålet

preliminärt i elektrifieringskostnaderna inräknade beloppen (sid. 7):

Av telegrafstyrelsen

beräknade

kostnader.

Kronor.

Laxå—Charlottenberg................................ 880,000

Södertälje södra—Eskilstuna..................... 180,000

Uppsala—Gävle ......................................... 460,000

Ånge—Bräcke—Långsele och Östersund_790,000

Summa kronor 2,310,000

I järnvägsstyrelsens

kostnadsb eräkningar

upptagna belopp.

Kronor.

1.470.000

755.000

765.000

1.500.000

4.490.000

Enligt vad telegrafstyrelsen uppgiver hava härvid icke medräknats kostnader

för undanflyttning av ledningar, som tillhöra rikstelefonabonnenter,

enskilda järnvägar m. fl. Erfarenheten vid tidigare järnvägselektrifieringar

visade emellertid, att dessa kostnader, vilka nu icke skulle kunna fastställas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 199. 15

utan en jämförelsevis dyrbar utredning, vore försvinnande i förhållande till

övriga elektrifieringskostnader.

Mot järnvägsstyrelsens förslag rörande utförandet i tekniskt hänseende

av elektrifieringen har telegrafstyrelsen icke funnit anledning till annan erinran

än att, enär erfarenheten visade, att störningar kunde alstras vid rundradiomottagning

i fastigheter, belägna i järnvägens närhet, samt allmänhetens

krav på störningsfri mottagning växte i styrka ej minst på grund av

rundradions allt större spridning, det syntes böra åligga järnvägsstyrelsen

att, därest dylika störningar förekomme i sådan utsträckning, att befogade

anledningar till klagomål uppstode, på statens järnvägars bekostnad vidtaga

de åtgärder, som skäligen kunde påfordras för att möjliggöra mottagning av

svensk rundradioutsändning.

Chefen för generalstaben har i sitt utlåtande den 16 februari 1934 anfört

bland annat följande:

Vidmakthållandet av järnvägarnas trafikförmåga under krig utgjorde en

väsentlig förutsättning för rikets motståndskraft och detta i samma grad beträffande

det militära försvaret som i betraktande av industriens verksamhet

och folkförsörjningen. Ett varaktigt avbrytande av exempelvis till övre Norrland

ledande järnvägsförbindelser skulle icke blott omöjliggöra försvaret av

denna landsdel utan jämväl inom kort tidrymd föra till uthungring av befolkningen

därstädes och en desorganisation av stora delar av landets industriella

verksamhet. Liknande omständigheter gjorde sig i motsvarande situation

även gällande beträffande rikets övriga delar. Enligt omfattande utredningar,

verkställda inom generalstaben, kunde härvidlag den alltmer utvecklade

biltrafiken, rätt tillvaratagen, visserligen momentant åstadkomma en viss

lättnad men dock icke under en längre tid tillgodose de nödvändiga transportbehoven.

Under senaste decennium hade två faktorer tillkommit, vilka med nödvändighet

måste sorgfälligt beaktas vid tillgodoseende av vår försvarsberedskap.

Å ena sidan hade genom flygets utveckling icke minst inom de stater,

med vilka vi kunde tänkas komma i krigiska förvecklingar, ett nytt och synnerligen

verksamt medel erhållits för åstadkommande av sådan skadegörelse

å våra trafikanordningar, att dessas utnyttjande kunde helt förlamas, därest

effektiva flygstridskrafter saknades. Å andra sidan ökades järnvägarnas sårbarhet

i mån av övergång till elektrisk drift, om icke betryggande säkerhetsåtgärder

i fredstid vidtagits. Dessa omständigheter hade även av Kungl.

Majit beaktats så till vida, som bestämmelser fastställts för dylika åtgärder,

gällande ej mindre vid anläggning av ny statsbana nied elektrisk drift och

vid elektrifiering av redan trafikerad statsbana än även beträffande redan

elektrifierade eller under elektrifiering varande statsbanedelar. För den

senare kategorien hade ock stadgats, att åtgärderna skulle vidtagas före den

1 januari 1935, i den mån för ändamålet erforderliga medel stöde eller kunde

komma att ställas till järnvägsstyrelsens förfogande, i vilket sistnämnda hänseende

det ålåge järnvägsstyrelsen att inkomma med erforderliga framställningar.

Sålunda hade, bland annat, stadgats att betryggande åtgärder skulle

vara vidtagna för trafikens snabba återupptagande vid inträffad skada å de

elektriska anläggningarna. Innebörden av dessa betryggande åtgärder vore

beroende av tekniska oell lokala förhållanden, vilka växlade från fall till fall,

och åtgärderna ifråga måste göras avhängiga av den risk, som kunde uppkomma

genom en motståndares större eller mindre möjligheter att åstadkomma

skadegörelse, samt det intresse han därav kunde hava.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majis proposition nr 199.

Enligt chefens för generalstaben till järnvägsstyrelsen meddelade uppfattning

hade ännu icke betryggande åtgärder vidtagits för trafikens snabba

återupptagande vid inträffad skada å hittills utförda elektriska anläggningar,

vilket syntes så mycket mer anmärkningsvärt, som vid ifrågavarande anläggningar

avsevärda besparingar uppstått, vilka mer än väl skulle medgivit

de av chefen för generalstaben föreslagna åtgärdernas vidtagande. I överensstämmelse

med syftet av meromnämnda bestämmelser måste chefen för

generalstaben hävda att, innan plan för fortsatt elektrifiering av statsbanor

fastställdes, säkerhet vunnes för nämnda åtgärders vidtagande. Av den föreliggande

skrivelsen framginge icke, vilka åtgärder järnvägsstyrelsen nu tänkt

sig företaga i detta avseende. Styrelsen hade icke heller tidigare framlagt

grunder härför. Ett tillgodoseende av kraven på betryggande åtgärder, enkannerligen

nödvändig materiel i reserv, måste uppställas såsom villkor för

elektrifieringsplanens förverkligande. För ett fixerande av dessa krav erfordrades,

att tekniskt underlag för detta spörsmåls bedömande av järnvägsstyrelsen

ställdes till förfogande, avseende såväl de redan elektrifierade och

under elektrifiering varande bandelarna som de nu till elektrifiering föreslagna.

Frågan örn betryggande åtgärder vid de till elektrifiering nu föreslagna

linjerna hörde nämligen intimt samman med motsvarande åtgärder

vid förstnämnda linjer.

I fråga örn kostnaderna för ifrågavarande kompletterande säkerhetsåtgärder

hade antytts lämpligheten av dessas bestridande ur anslag å fjärde

huvudtiteln eller med medel för statsbeställningar, främst avsedda för krigsmaktens

behov. Chefen för generalstaben måste emellertid i anslutning till

vad inledningsvis anförts hävda att, då dessa åtgärder i minst lika hög

grad avsåge ett allmänt som ett militärt intresse, erforderliga medel borde

anvisas från elektrifieringsanslaget. Detta syntes så mycket mer påkallat,

som elektrifieringen av statsbanorna icke utgjorde något militärt intresse.

Visserligen vunnes vissa fördelar genom övergång till elektrisk drift, men

dessa fördelar uppvägde icke de skärpta risker, som därvid uppkomme med

hänsyn till järnvägarnas väsentligt ökade sårbarhet.

Chefen för generalstaben hemställde, att med utvidgning av det redan

beslutade elektrifieringsprogrammet enligt järnvägsstyrelsens nu avgivna förslag

måtte anstå, intill dess betryggande säkerhet vunnits för att i utlåtandet

omförmälda, av Kungl. Majit meddelade bestämmelser komma att iakttagas

icke blott beträffande redan elektrifierade och under elektrifiering varande

statsbanor utan även vid elektrifiering av nu föreslagna linjer, att järnvägsstyrelsen

måtte åläggas att lämna chefen för generalstaben redogörelse över

avsedda åtgärder för att betrygga trafikens snabba återupptagande vid inträffad

skada å de elektriska anläggningarna ifråga örn hela det hittills elektrifierade,

under elektrifiering varande eller till elektrifiering av styrelsen

nu förordade bannätet, samt att chefen för generalstaben därefter måtte beredas

tillfälle att i ärendet avgiva förnyat yttrande.

I sitt förenämnda utlåtande den 24 februari 1934 har järnvägsstyrelsen

meddelat, att styrelsen icke hade något att erinra eller anföra i anledning

av vad vattenfallsstyrelsen yttrat i ärendet.

Med avseende å telegrafstyrelsens utlåtande har järnvägsstyrelsen meddelat,

att enligt från telegrafstyrelsen lämnade uppgifter telegrafverket syntes kunna

träffa sådana arbetsdispositioner, att påfordrade kabelförläggningar och linje
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majda proposition nr 199.

flyttningar kunde bliva utförda i tillräckligt god tid för att någon större rubbning

ej skulle beliöva förekomma i de av järnvägsstyrelsen för respektive banelektrifieringars

utförande tänkta arbetsplanerna. Vidare anför järnvägsstyrelsen, att

styrelsen beträffande de av telegrafstyrelsen nu för första gången framförda

önskemålen om vidtagande av anordningar till undvikande av eventuella

störningar vid rundradioutsändning givetvis icke hade något emot att utföra

de extra åtgärder, som telegrafverket kunde påvisa vara för syftets vinnande

nödvändiga, varvid styrelsen emellertid förutsatte, att Kungl. Majit vid en

aktualisering av frågan ville taga under omprövning, huruvida utgifterna för

dylika åtgärder — vilka utgifter i varje fall ej syntes kunna bliva av någon

mera avsevärd storlek — skulle belasta statens järnvägar eller den part, som

droge inkomst av rundradioverksamheten.

Härefter har järnvägsstyrelsen ingått på det av chefen för generalstaben

avgivna utlåtandet och i anslutning till detsamma anfört i huvudsak följande:
Med

anledning av chefens för generalstaben hemställan örn anstånd med

utvidgning av elektrifieringsprogrammet ville styrelsen som sin mening framhålla,

att sammankopplingen av förevarande fråga med spörsmålet örn de

elektrifierade eller under elektrifiering varande statsbanelinjernas särskilda

utrustning för tillgodoseende av försvarets intresse icke kunde vara erforderlig

eller befogad. Beträffande dessa linjer ansåge sig styrelsen nämligen

kunna hävda, att de av generalstabschefen åberopade bestämmelserna icke

blivit på någon punkt åsidosatta. Vissa till Malmöelektrifieringen hörande

förlängningar av bangårdsspår hade ännu icke blivit fullbordade, men styrelsen

ämnade under årets lopp utföra desamma. I fråga örn den sedan

länge färdiga Göteborgselektrifieringen vore det styrelsens avsikt att begära

Kungl. Maj:ts tillstånd att för påfordrade spårförlängningar, betingande en

kostnad av tillhopa i runt tal 40,000 kronor, få taga i anspråk besparingar

från Malmöelektrifieringen.

Vad beträffade de linjer, vilka den föreslagna fortsatta elektrifieringen

skulle omfatta, hade styrelsen i samråd med representant för generalstaben

dels låtit — liksom vid Malmö- och Angeelektrifieringarna varit fallet — i

arbetsplanerna ingå vissa för försvarsväsendet erforderliga anskaffningar och

anläggningar, vilka styrelsen funnit försvarligt att upptaga såsom av betydelse

jämväl för de mera normala fredsbehov, vilkas tillgodoseende läge i

statens järnvägars eget affärsintresse, dels i sin framställning till Kungl.

Majit korrekt och fullständigt anmält, i vilka fall och hänseenden längre

gående krav och önskemål blivit från generalstabens sida framställda. Frågan

örn utrustning för tillgodoseende av försvarets intressen vid de nya elektrifieringsprojekten

hade alltså redan i och med ingivandet av sagda framställning

hiinskjutits till Kungl. Majit för prövning och avgörande.

Järnvägsstyrelsen framhåller i det följande, att tolkningen av den av

Kungl. Majit meddelade och av chefen för generalstaben åberopade föreskriften,

att betryggande åtgärder skulle vara vidtagna för trafikens snabba

återupptagande vid inträffad skada å de elektriska anläggningarna, kunde

bliva mycket olika allt efter de antaganden, som gjordes beträffande omfattningen

av vållade skador å de elektriska anläggningarna samt angående den

tidsfrist, inom vilken återställandet skulle kunna äga rum med tillhjälp av

under fredstid hållna reserver. Då några klara linjer härvidlag ännu icke

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 199. 381 si 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

syntes hava uppdragits av generalstaben, funne styrelsen lämpligt att genom

en särskild utredning av järnvägsstyrelsen oell generalstaben gemensamt

söka få klarhet i och bringat under Kungl. Maj:ts prövning, vilka förstöringsfall

som beredskapen skulle avse samt med stöd därav också vilka åtgärder

till åvägabringande av sådan beredskap, som ur militär synpunkt kunde

påfordras utöver dem, som redan vidtagits vid de färdiga eller under utförande

varande elektrifieringarna. Med utredningen ifråga och prövningen

av densammas resultat syntes enligt järnvägsstyrelsens förmenande utan

större olägenheter kunna något anstå. Den föreslagna utredningen borde

jämväl omfatta förslag till affärsmässig avgränsning mellan statens järnvägar

och försvarsväsendet beträffande skyldigheten att bekosta den av generalstabschefen

påkrävda försvarsberedskapen.

I anslutning härtill anför järnvägsstyrelsen bland annat:

Med anledning av chefens för generalstaben påpekande, att vid ifrågavarande

elektrifieringsanläggningar besparingar å anvisade anslag uppstått till

avsevärda belopp, vilka mer än väl skulle hava medgivit de av honom föreslagna

åtgärdernas vidtagande, måste styrelsen erinra, att styrelsen, som

ansåge sig hava utfört eller hava under utförande ifrågavarande anläggningar

och anskaffningar för den militära beredskapen i överensstämmelse med

därför gällande bestämmelser och i varje fall till hela den omfattning, vari

desamma inginge i de av statsmakterna godkända tekniska planerna, icke

kunde finna, att några mer omfattande åtgärder för tillgodoseende av ytterligare

behov för försvarets del skulle hava kunnat vidtagas av styrelsen med

anlitande av redan anvisade medel. Styrelsen ansåge sig nämligen icke

böra utgiva besparade medel för anläggningar och anskaffningar utöver den

av statsmakterna för vederbörande arbetsföretag fastställda tekniska ramen,

vilken framlagda kostnadsberäkningar avsåge. Järnvägsstyrelsen måste ock

söka bespara statens järnvägar kapitalutlägg för anläggningar och anskaffningar,

vilka icke kunde göras räntabla och därjämte medförde för järnvägsdriften

onödiga kostnader för underhåll och skötsel. Styrelsen vore alltså

uppenbarligen förhindrad att vidtaga åtgärder av så stor ekonomisk innebörd

som chefen för generalstaben antydde sig hava önskat.

Alla utgifter för det militära syftade väl ytterst till ett tillgodoseende av

olika allmänna samhälleliga intressen, men detta oaktat påfördes de icke

olika berörda samhälleliga verksamhetsgrenar utan upptoges i riksstaten

under försvarsväsendets huvudtitel. I konsekvens härmed borde väl då även

kostnaderna för hållandet vid statens järnvägar av viss särskild utrustning,

avseende enbart i händelse av krig uppträdande militära behov, bokföras

såsom särskild utgift för försvarsväsendet och icke som utgift, belastande

statens järnvägars löpande affärsdrift. Kostnadseffekten för de skattebetalande

bleve ju också exakt densamma, huru fördelningen på olika huvudtitlar

än ordnades ; statsfinansiellt vunnes ingenting genom att dölja utgifter

för försvarsväsendet i statens järnvägars nyanläggnings- och driftkostnadsstater.

Genom en affärsmässig avgränsning mellan olika statliga verksamhetsområden

erhölles däremot en riktig statsbokföring, något som måste anses

vara av vikt och värde bland annat som grund för framtida avgöranden

av statsmakterna.

Slutligen framhåller järnvägsstyrelsen, att styrelsen såväl beträffande de

redan färdiga elektrifieringarna som i fråga örn de under utförande varande

och de nu senast föreslagna redan efter hand vid företeendet av respektive

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

elektrifieringsförslag lämnat chefen för generalstaben redogörelser med beskrivningar

av liela det tekniska programmet för anläggningarna. Styrelsen

ställde sig därför frågande, vad därutöver nu kunde ytterligare önskas, men

i varje fall syntes även denna angelägenhet lämpligen kunna ordnas vid den

föreslagna särskilda utredningen.

Med stöd av det anförda hemställer järnvägsstyrelsen, att frågan örn fortsatt

elektrifiering av statsbanorna måtte företagas till avgörande utan att ställas

i beroende av frågan örn ytterligare utrustning för tillgodoseende av försvarsväsendets

behov vid de redan elektrifierade eller till elektrifiering beslutade

statsbanelinjerna, samt att denna senare fråga till hela sin innebörd

måtte upptagas till utredning och göras till föremål för Kungl. Maj:ts särskilda

prövning och framtida beslut.

Med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört beträffande telegrafverkets

arbeten har telegrafstyrelsen i utlåtande den 26 februari 1934 meddelat, att

efter överläggningar mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen enighet

uppnåtts örn följande tider, då telegrafverkets ledningar borde vara bortflyttade,

nämligen för sträckorna Södertälje södra—Eskilstuna den 1 september

1936, Laxå—Kil den 1 juli 1936, Kil—Charlottenberg den 1 januari 1937,

Uppsala—Gävle den 1 september 1937, Ånge—Bräcke den 1 augusti 1936,

Bräcke—Långsele den 1 september 1936 samt Bräcke—Östersund den 1

april 1937.

Vidkommande järnvägsstyrelsens yttrande i fråga örn störningar vid rundradiomottagning

har telegrafstyrelsen anfört, att styrelsens yrkande framställts

i den radiolyssnande allmänhetens intresse och att enligt styrelsens

mening de åtgärder, som kunde befinnas nödiga och som skäligen kunde

påfordras för att undvika störningar å befintliga rundradioanläggningar,

borde enligt de rättsgrunder, som gällde för elektriska anläggningar, bekostas

av statens järnvägar.

Chefen för generalstaben har i sitt förnyade utlåtande den 26 februari 1934

anmält, att han icke hade något att erinra mot järnvägsstyrelsens i nyss

återgivna utlåtande framförda förslag, under förutsättning att den av styrelsen

förordade utredningen bleve anbefalld och gjordes till föremål för Kungl.

Maj:ts prövning och beslut. Med avseende å nu ifrågavarande, nya elektrifieringsföretag

har chefen för generalstaben i särskild skrivelse av hemlig

natur — vilken skrivelse torde få tillhandahållas riksdagens vederbörande

utskott — påkallat vissa åtgärder.

Vid de olika tillfällen under senare år, då frågor örn elektrifiering av

vissa delar av statsbanenätet varit under behandling, har elektrifieringsföretagens

stora järnvägsekonomiska och samhälleliga värde praktiskt taget enstämmigt

vitsordats. De elektrifieringar, som kommit till utförande under

rådande kris på arbetsmarknaden, hava därjämte haft särskild betydelse såsom

ägnade att i stor omfattning bereda arbetstillfällen såväl direkt genom

arbetena å banan som indirekt genom beställningar hos den inhemska industrien.

Att fördelarna av elektrifiering äro allmänt kända och erkända

Departements
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 199.

framgår även därav, att man flerstädes i utlandet, även i länder som äga

inhemska koltillgångar, under senare år i stor utsträckning övergått eller

planerar övergång från ångdrift till elektrisk drift vid järnvägarna.

För hittills beslutade elektrifieringsföretag vid de svenska stats järn vägarna

hava de ekonomiska kalkylerna visat, att redan de genom elektrifieringen

vunna besparingarna å utgiftssidan skulle medföra normal eller mer än normal

förräntning av investerat kapital. Den utredning, som järnvägsstyrelsen

på mitt föranledande nu verkställt och som omfattar samtliga de linjer,

vilkas elektrifiering enligt styrelsens mening för närvarande kan diskuteras,

har givit vid handen, att lika gynnsamma räntabilitetsresultat icke kunna

påräknas vid en fortsatt statsbaneelektrifiering. Emellertid äro nu framlagda

liksom tidigare kalkyler uppgjorda med största försiktighet och innefatta

utan tvivel en betydande säkerhetsmarginal. Därtill kommer att, såsom

framgår av järnvägsstyrelsens framställning, vid dessa beräkningar helt

bortsetts från den ökning av trafikinkomsterna, som en snabbare och tätare

trafik må komma att medföra. Utan att ifrågasätta någon ändring i vedertagna

grunder för kalkylerna, vill jag framhålla, att det påvisbara ekonomiska

resultatet av elektrifieringarna, sedan fördelarna av den elektriska driften vid

respektive linjer hunnit göra sig gällande, med sannolikhet kommer att ställa

sig förmånligare än vad från början tagits i beräkning. Belysande är därvid

en av överrevisorerna vid statens järnvägar i deras berättelse för år 1932

återgiven utredning rörande det ekonomiska utfallet av den elektriska

driften å linjen Stockholm—Göteborg. Av denna utredning framgår, bland

annat, att den totala årliga kostnadsminskningen, efter förräntning av anläggningskapitalet

och avsättning till förnyelsefond, i förhållande till ångdrift

beräknats till 115,000 kronor för år 1928 samt till 780,000 kronor för år

1932. Beträffande inkomstsidan hava svårigheterna att göra tillförlitliga beräkningar

befunnits vara större. Det har emellertid ansetts, att de snabbare

transportlägenheterna obestridligt haft en gynnsam verkan på godstrafikens

utveckling, och med en försiktig uppskattning har elektrifieringen beräknats

bidraga till den höjda inkomsten av persontrafiken med 600,000 kronor

för vartdera av nämnda år. Med anledning av dessa utredningsresultat

framhålla överrevisorerna, att statsbanorna uppenbarligen tillförts icke obetydliga,

av de genom elektrifieringen ernådda gynnsammare transportmöjligheterna

direkt beroende trafikinkomster. Man syntes ock, yttra överrevisorerna

vidare, kunna våga det påståendet, att den elektrifierade linjen visat

större motståndskraft än andra linjer mot de för järnvägarna i allmänhet

under senare år ogynnsamma tendenserna i trafikavseende. Över huvud

syntes elektrifieringen hava medfört sådana resultat, direkt och indirekt, att

ytterligare stöd vunnits för uppfattningen, att pågående fortsatt elektrifiering

av statsbanelinjer komme att bliva av stor ekonomisk betydelse icke blott

för statens järnvägar, sedan verkningarna i olika avseenden hunnit göra sig

fullt gällande, utan även för landet i dess helhet, icke minst genom det

ökade utnyttjandet av inhemska kraftkällor. — Det må i detta sammanhang

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 199.

21

erinras, att det är statens vattenfallsverk som i huvudsak tillgodoser det för

statsbaneelektrifieringen nödiga kraftbehovet.

Aven om man finner sig böra utgå från att vid en fortsatt statsbaneelektrifiering

icke kan påräknas högre förräntningssiffra än den av järnvägsstyrelsen

nu förebragta utredningen visar, eller i varje fall icke sådan förräntning,

att kostnaderna för en elektrifiering böra helt täckas med lånemedel

att förräntas med trafikinkomster, synas starka skäl tala för att elektrifieringen

av statsbanorna icke avslutas med de hittills beslutade företagen. Främst är

därvid att erinra örn den betydande allmännytta, som statsbaneelektrifieringen

obestridligen innebär. Måhända icke mindre betydelsefull är den synpunkten,

att en lämplig anpassning efter utvecklingen och de krav, som denna medför,

utgör en viktig förutsättning för att järnvägarna i längden skola kunna hävda

sin ställning och fullgöra sin uppgift såsom ett av de för hela landet och

dess näringsliv viktigaste transportmedlen. Vidare tillkommer den med hänsyn

till rådande förhållanden särskilda betydelse, som dylika företag ur

arbetsmarknadssynpunkt hava. Järnvägsstyrelsen har i sistnämnda avseende

särskilt framhållit, att ifrågavarande anläggningar, samtidigt som de på olika

områden skapa nya arbetstillfällen, till skillnad från åtskilliga andra i arbetslöshetslindrande

syfte igångsatta arbetsföretag själva bära kostnaderna för

underhåll och förnyelse. Sammantagna äro alltså de fördelar, som statsbaneelektrifieringen

medför, av sådana mått, att det synes mig icke endast befogat

utan även önskvärt, att elektrifieringen fortsättes i lämplig omfattning,

även örn icke enbart lånemedel av nyssnämnt slag behöva tagas i anspråk.

Örn jag alltså är beredd att föreslå en fortsatt elektrifiering av statsbanorna,

gäller det att taga ståndpunkt till frågan örn vilka linjer som i

första hand böra ifrågakomma samt örn ordningsföljden dem emellan. Härutinnan

torde tre omständigheter vara att framför andra beakta, nämligen de

ekonomiska förutsättningarna för respektive företag, vidare den nytta, som

genom vart och ett av dem tillföres statens järnvägar och deras trafikanter,

samt slutligen den tid inom vilken de olika företagen med hänsyn till övriga

elektrifieringsföretag och andra dithörande arbeten lämpligen kunna igångsättas.

Med avseende å förräntningsmöjligheterna har järnvägsstyrelsen meddelat

följande alternativa uppgifter, hänförande sig till kolpriser av respektive

20 kronor och 17 kronor per ton fritt banvagn i hamn:

17

Laxå—Char- lottenberg

Södertälje

södra—

Eskilstuna

med bilinjer

Uppsala—

Gävle

Ånge—

Bräcke—

Långsele o.

Ostersund

Östersund—

Storlien

Änge —

Sundsvall

%

%

%

%

%

%

2.2 5

1.73

1.97

1.09

0.4 1

1.06

1.87

1.49

1.61

0.7 7

0.1 4

0.7 3

Den utgiftsminskning, som telegrafstyrelsens senaste kostnadsberäkning

för ledningsarbeten innebär, medför någon höjning av sålunda angivna procenttal

för de fyra förstnämnda linjerna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition 199.

De anförda siffrorna visa, att från förräntningssynpunkt linjen Laxå—

Charlottenberg har ett avgjort företräde, närmast följd av linjerna Uppsala—

Gävle och Södertälje södra—Eskilstuna, den senare omfattande även bilinjerna

till Mariefred och Strängnäs. Av övriga linjer torde de mellan Ostersund

och Storlien samt Änge och Sundsvall av skäl som järnvägsstyrelsen

anfört icke i detta sammanhang böra komma ifråga; från dessa linjer anser

jag mig därför kunna bortse i det följande.

Förräntningstalen kunna emellertid icke enbart vara utslagsgivande; hänsyn

måste givetvis även tagas till frågan örn storleken av erforderliga medel och

sättet för dessas anskaffande. För finansieringen av elektrifieringsföretagen

skulle enligt järnvägsstyrelsens utredning efter den jämkning av siffrorna,

som telegrafstyrelsens beräkningar föranleda, behöva tagas i anspråk följande

belopp:

L axå— Charlottenberg
Kronor
Lånemedel

att förräntas

med trafikinkomster... 6,000,000

Andra medel.................. 7,910,000

Summa kronor 13,910,000 4,525,000 6,995,000 14,290,000

Av denna sammanställning framgår, att enligt verkställda beräkningar

linjerna Ånge—Bräcke—Långsele och Östersund, en sammanlagd banlängd

av 233 kilometer, i jämförelse med de båda linjerna Charlottenberg—Laxå

och Södertälje södra—Eskilstuna tillsammantagna, med en banlängd av 303

kilometer, kräva icke obetydligt större tillskott av andra medel än lånemedel

att förräntas med trafikinkomster, samt att sistnämnda båda linjer jämte

linjen Uppsala—Gävle, med en sammanlagd banlängd av 417 kilometer, av

dylika medel skulle kräva endast omkring 3 miljoner kronor mera än ifrågavarande

norrlandslinjer.

Vad vidare angår de olika företagens inbördes betydelse för statens järnvägar

och deras trafikanter har järnvägsstyrelsen framhållit, att en fortsatt

elektrifiering i Norrland till Långsele och Östersund måste anses vara av

större betydelse från trafikantsynpunkt än en elektrifiering av övriga ifrågavarande

linjer, enär de vinster i befordringstider m. m., som den elektriska

driftsformen vid de norrländska linjerna medförde, komme de stora bortom

Långsele och Östersund liggande landsdelarna tillgodo på ett helt annat

sätt än som gällde för de andra linjerna. Från statens järnvägars egna intressesynpunkter

vore däremot en elektrifiering av sistnämnda linjer fördelaktigast,

enär därigenom mer eller mindre isolerade ångdriftssträckor inlänkades

i det elektriska systemet med därav följande avsevärda fördelar

såväl i ekonomiskt som i driftshänseende. Uppenbart torde också vara,

att det bör innebära betydande fördelar för statens järnvägar, att elektrisk

drift genomföres å dylika till de elektriska linjerna anknytande ånglinjer av

Södertälje

södra—Eskilstuna

med bilinjer

Kronor

Uppsala—

Gävle

Kronor

Ånge—Bräcke

—Långsele och

Östersund

Kronor

2,000,000

2,525,000

3,000,000

3,995,000

3,000,000

11,290,000

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majda proposition nr 199.

någon betydenhet från trafiksynpunkt; härvid ökas vinsterna av redan utförda

elektrifieringar bland annat genom ett fullständigare utnyttjande av

vissa redan befintliga anläggningar och materiel, samtidigt som olägenheterna

av en särskild driftsform för isolerade sträckor elimineras.

Ehuru alltså skäl kunna anföras för att vid en fortsatt statsbaneelektrifiering

i första hand taga sikte på linjer närmast norr örn Ånge, synas dock järnvägsintressena

i övervägande grad och än mer i förening med räntabilitets- och finansieringssynpunkterna

giva företräde åt de ifrågavarande mellansvenska banorna,

då det gäller tidsföljden för fortsatt elektrifiering. Utslagsgivande synes mig

emellertid i sakens nuvarande läge vara, att arbetena å de mellansvenska

banorna kunna igångsättas så snart medel för ändamålet bliva tillgängliga,

medan arbetena å elektrifiering av de norrländska linjerna med hänsyn till

fortskridandet av de s. k. Angelin jernäs elektrifiering icke lämpligen kunna

taga sin början förrän år 1935 för att först under år 1936, då elektrifieringen

upp till Ånge beräknas bliva färdigställd, få större omfattning. För att en

fortsatt elektrifiering skall kunna tjäna även det viktiga syftet att under rådande

svåra arbetslöshet bereda ökade arbetstillfällen, är det uppenbarligen

en förutsättning, att arbetena därå kunna omedelbart komma till utförande.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig, i anslutning till vad järnvägsstyrelsen

anfort, böra förorda, att samtliga ifrågavarande linjer på sätt

järnvägsstyrelsen föreslagit efter hand bliva elektrifierade och att riksdagen

beredes tillfälle att nu på grundval av den förebragta utredningen i princip

taga ställning till hela detta spörsmål, sådant det här framlagts, men anser

jag att ett anslagsäskande för nästkommande budgetår bör begränsas till

att avse vad som under sagda budgetår erfordras för elektrifieringen av

linjerna Laxå—Charlottenberg och Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer

till Mariefred och Strängnäs samt linjen Uppsala—Gävle.

De sammanlagda kostnaderna för elektrifiering av nu nämnda linjer äro,

på sätt i det föregående angivits, kalkylerade till i avrundat tal 25.6 miljoner

kronor, varav 11 miljoner kronor beräknas bliva fullt räntabla. Ehuru, som

av det tidigare sagda framgår, fog finnes för antagandet att företagen skola

kunna förränta ett högre belopp än det sålunda beräknade, och ehuru skäl

även kunna andragas för en beräkningsmetod, som baserar sig på att all

statsbaneelektrifiering ur räntabilitetssynpunkt betraktas såsom ett enda

företag, instämmer jag dock med järnvägsstyrelsen däri, att beträffande

dessa företag, åtminstone för närvarande, ej bör räknas med förräntning å

större belopp än 11 miljoner kronor.

I statsverkspropositionen anförde jag vid beräknandet av erforderligt

anslagsbelopp till förevarande ändamål för nästkommande budgetår, 15 miljoner

kronor, att medlen i varje fall innan de ekonomiska kalkylerna hunnit

slutföras borde •— såsom också skedde — upptagas under rubriken statens

affärsverksamhet. I anslutning till vad jag nyss anfört torde emellertid

under nämnda rubrik endast böra äskas förutnämnda belopp av 11 miljoner

kronor. Återstoden av de under budgetåret behövliga medlen, 4 miljoner

kronor, synes med hänsyn till ifrågavarande arbetens betydelse för arbets
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

löshetens bekämpande böra, liksom vissa andra av denna anledning äskade

anslag till allmänna arbeten, uppföras under rubriken Fonden för förlag

till statsverket och utgå av lånemedel med kort amorteringstid För nu

ifrågavarande elektrifieringsarbeten skulle alltså återstå att å riksstaten för

budgetåret 1935/1936 anvisa 10.5 miljoner kronor. Utan att nu närmare

ingå på frågan örn finansieringen av sålunda återstående kostnader vill jag

framhålla att, därest icke annan lösning befinnes lämpligare, detta belopp

bör kunna uppföras under rubriken Fonden för förlag till statsverket och,

i avvaktan å resultaten av en i sinom tid företagen utredning örn den verkliga

räntabiliteten av de elektrifierade statsbanelinjerna, utgå av lånemedel.

Såsom av vattenfallsstyrelsen vitsordats, möta icke hinder att erhålla erforderlig

kraft till den elektriska driften å de linjer, som sålunda ifrågasatts

till elektrifiering. Efter jämkningar i de uppgjorda arbetsprogrammen

har enighet uppnåtts mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen örn tiden

för nedläggande i kabel eller utflyttning av telegrafverkets ledningar. Ej

heller i detta hänseende förefinnes alltså något hinder mot en omedelbar

elektrifiering av linjerna i fråga. Med avseende å de militära önskemål,

som av chefen för generalstaben framförts i samband med elektrifieringsfrågan,

har jag, i anslutning till järnvägsstyrelsens av chefen för generalstaben

biträdda förslag örn särskild utredning av hithörande spörsmål beträffande

redan utförda eller beslutade elektrifieringar, för avsikt att föranstalta

örn en dylik utredning, omfattande jämväl de här ifrågavarande

elektrifieringsföretagen.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje

södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—Gävle för

budgetåret 1934/1935 under utgifter för kapitalökning anvisa

dels under rubriken Statens affärsverksamhet, Statens järnvägar,

ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,

av...................................................................... kronor 11,000,000,

dels ock under rubriken Fonden för förlag till statsverket, A.

Anslag till allmänna arbeten, att utgå av lånemedel med kort

amorteringstid, ett reservationsanslag av ...... kronor 4,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:271 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Laxå— Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinj s. 2 i texten
  2. SU 1934:115 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala— s. 1 i texten