Angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södei''- tälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala— Gävle
1934-02-28 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:199, Angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södei''- tälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala— Gävle
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående elektrifiering
av banorna Laxå—Charlottenberg, Södei''- tälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—
Gävle; given Stockholms slott den 28 februari 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegeuten
i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:
I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 4, punkt 21)
har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som
kunde bliva riksdagen förelagd, till fortsatt elektrifiering av statsbanorna
beräkna ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor, att utgå av lånemedel.
Sedan utredningen i ämnet slutförts, torde jag nu ånyo få anmäla ärendet.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 199. 38i si 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Innan jag ingår på frågan om en fortsättning av elen alltjämt pågående
elektrifieringen av statsbanorna, torde jag få erinra örn att av statens järnvägar
följande banor äro elektrifierade, nämligen, förutom linjen Riksgränsen—Svartön,
banan Stockholm—Göteborg samt de s. k. Malmölinjerna,
omfattande banorna Järna—Norrköping—Malmö, Katrineholm—Aby, Örebro—
Hallsberg—Mjölby, Falköping—Nässjö, Arlöv—Lomma och Malmö—Trälleberg.
Under arbete är elektrifiering av Angelinjerna (Stockholm—Krylbo—
Ange och Örebro—Krylbo) samt av Västkustbanan (Göteborg—Malmö och
Ängelholm—Hälsingborg). Angelinjernas elektrifiering beräknas bliva slutförd
i mitten av år 1936 och elektrifieringen av Västkustbanan i december
samma år. Enligt förslag i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning,
bil. 4, punkt 20) — numera av riksdagens kamrar bifallet — skall
därjämte, med anlitande av besparingar å anslag till Malmölinjernas elektrifiering,
utföras elektrifiering av linjerna Hässleholm—Markaryd—Veinge och
Astorp—Mölle. Sålunda skulle statens järnvägars linjer söder örn Ånge
bliva elektrifierade före utgången av år 1936, med undantag av linjerna
Billesholms gruva—Landskrona, Göteborg—Strömstad, Laxå—Charlottenberg,
Skövde—Karlsborg, Örebro—Svartå, Kristinehamn—Östersund med
bibanor och tvärbanorna till norra stambanan ävensom de nyligen förstatligade
banorna Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Stålboga—
Skebokvarn samt Uppsala—Gävle—Härnösand. I fråga örn banorna norr
örn Ånge har, frånsett riksgränsbanan, ingen elektrifiering utförts eller beslutats.
Vid anmälan i statsverkspropositionen av frågan örn fortsatt elektrifiering
av statsbanorna meddelade jag, bland annat, att jag under hand framställt
förfrågan till järnvägsstyrelsen, huruvida styrelsen hade för avsikt att under
närmaste tiden föreslå någon ytterligare banelektrifiering, samt att i anledning
härav järnvägsstyrelsen i skrivelse den 5 december 1933 anfört, att en utvidgning
av elektrifieringsprogrammet syntes i första rummet kunna ifrågakomma
beträffande linjerna Laxå—Charlottenberg, samt Sundsvall—Ånge—
Bräcke—Östersund—Storlien och Bräcke—Långsele. Järnvägsstyrelsen har
sedermera fullföljt undersökningarna rörande en fortsatt banelektrifiering.
Resultaten av dessa undersökningar har styrelsen nu framlagt i en den 9
februari 1934 dagtecknad skrivelse.
Inledningsvis har järnvägsstyrelsen erinrat örn sina i tidigare sammanhang
framlagda allmänna synpunkter på förevarande spörsmål samt anfört bland
annat:
I sitt den 9 februari 1933 avgivna yttrande i anledning av en inom socialdepartementet
av särskilt tillkallade utredningsmän utarbetad promemoria
angående beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet hade styrelsen
påpekat, att för den händelse visst avkall gjordes å det hittills upprätthållna
kravet på rent affärsmässig räntabilitet för under samlingsrubriken
»Nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägar»
upptagna arbetsföretag, området för dessa kunde utvidgas. Särskilt tydligt
framträdde detta i fråga örn banelektrifieringen. Under det att med bibe
-
3
Kungl. Majus proposition nr 199.
hållet krav på räntabilitet gränsen för dessa arbeten syntes vara nådd i och
med fullbordande av elektrifieringen av linjen norrut till -ringe samt av Västkustbanan,
torde vid statens järnvägar finnas linjer utanför det hittills diskuterade
programmet, vid vilka elektrisk drift skulle ställa sig mer ekonomisk
än ångdrift, örn anläggningarna finge utföras å de för beredskapsarbeten
gängse villkoren och alltså erhölles utan belastning av statens järnvägars
kapitalkonto. Framför åtskilliga i nämnda promemoria omförmälda anläggningar
skulle en sådan elektrifiering, som här berörts, hava företrädet av
betydande indirekta, d. v. s. utanför järnvägsekonomien liggande samhälleliga
_ vinster, i form av större möjligheter för beredande av förbättrade tågförbindelser,
minskat importbehov av driftsmaterial m. m.
I sin förenämnda skrivelse den 5 december 1933 hade järnvägsstyrelsen
hemställt, att vid beräkningen för budgetåret 1934/1935 av anslagsbehovet
under samlingsrubriken »Anslag till allmänna arbeten» måtte reserveras ett
belopp, förslagsvis 15 miljoner kronor, för banelektrifiering av nyss angivna
art. Styrelsen hade därvid ånyo påpekat nyssberörda möjligheter att med
vinnande av fördelar av allmänt samhällsekonomisk art utvidga elektrifieringsprogrammet
och ytterligare framhållit att, örn medel utan direkta förrän
tningskrav i alla händelser måste avses för lindrande av arbetslöshet i
landet, det väl också av envar måste anses bättre, att medlen utgåves för
företag och objekt, vilka efter färdigblivandet medförde bestående samhälleliga
och företagarevinster, än att de utgåves för sådant, som även i fortsättningen
komme att betinga utgifter för nationalhushållet i form av t. ex.
ökade drifts- och underhållskostnader för vägsystem, husbyggnader o. d.
Järnvägsstyrelsen ingår härefter på de allmänna utgångspunkterna för den
företagna utredningen och meddelar, att styrelsen för åstadkommande av
erforderlig klarhet rörande det allmänna läget av frågan örn en fortsatt banelektrifiering
låtit utredningen omfatta alla de förslag, vilkas utförande för
närvarande syntes kunna diskuteras. Styrelsen hade därvid, av samma
skäl som nyligen föranlett styrelsen att i elektrifieringsplanerna för huvudlinjerna
Stockholm—Malmö och Göteborg—Malmö innefatta bilinjerna
Hässleholm—Markaryd—Veinge och Åstorp—Mölle, låtit utredningen omfatta
även bilinjerna Södertälje södra—Eskilstuna och Uppsala—Gävle, varjämte
styrelsen sönderdelat linjegruppen Sundsvall—Ånge—Bräcke—Östersund—Storlien
och Bräcke—Långsele i dels ett huvudalternativ, omfattande
linjesystemet Ånge—Bräcke—Långsele samt Bräcke—Östersund, och dels
två bialternativ, avseende elektrifiering av de till huvudalternativets linjesystem
anslutande linjerna Östersund—Storlien och Ånge—Sundsvall.
Järnvägsstyrelsen säger sig därjämte hava ägnat uppmärksamhet åt frågan
örn en elektrifiering av linjen Göteborg—Skee—Strömstad, men styrelsen
hade därvid kommit till den uppfattningen, att tanken på denna
banelektrifiering borde vila, till dess klarhet vunnits, huruvida de norska
myndigheterna kunde komma att vilja återupptaga den sedan länge vilande
gamla frågan örn en sammanbindning av de svenska och norska statsbanorna
vid Svinesund.
Av järnvägsstyrelsen från dessa utgångspunkter verkställda utredningar
hava resulterat i följande elektrifieringsprojekt:
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Kostnad
kronor
1) Laxå—Charlottenberg (banlängd 203 km.; elektrifierad spår
längd
315 km.).............................................................................. 14,500,000
2) Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer till Mariefred och
Strängnäs (banlängd 100 km.; elektrifierad spårlängd 135 km.) 5,100,000
3) Uppsala—Gävle (banlängd 114 km.; elektrifierad spårlängd
o U3 km.) ....................................................................................... 7,300,000
4) Änge—Bräcke—Långsele samt Bräcke—Östersund (banlängd
233 km.; elektrifierad spårlängd 304 km.)................................ 15,000,000
5) Östersund—Storlien (banlängd 162 km.; elektrifierad spårlängd
o 187 km.) ..................................................................................... 7,800,000
6) Ånge—Sundsvall (banlängd 95 km.; elektrifierad spårlängd
130 km.) ............................................................ 6,100,000
Summa kronor 55,800,000
Av telegrafstyrelsen sedermera verkställda kostnadsberäkningar rörande
telegrafverkets arbeten vid de under 1)—4) angivna linjerna hava emellertid
givit resultat som, på sätt av det följande framgår, medföra en begränsning
av kostnaderna för dessa linjer med sammanlagt 2,180,000 kronor.
Beträffande den tekniska och ekonomiska innebörden av dessa
elektrifieringsprojekt, vilka samtliga tänkas utförda tekniskt lika med hittills
vid statens järnvägar genomförda eller beslutade elektrifieringar, har styrelsen
lämnat en närmare redogörelse och därvid till en början ifråga örn
leverans och överföring av élelctrisk energi anfört huvudsakligen följande:
För linjen Laxå—Charlottenberg skulle erforderlig elektrisk energi uttagas
dels från Hallsbergs omformarestation och dels från en ny omformarestation
vid Kil. Denna senare omformarestation beräknades erhålla drivkraft
dels från Trollhättan, dels antingen från ett nytt statens kraftverk,
avsett att i varje fall en gång utföras i Byälven, eller ock — vilket vore
sannolikt — först genom förmedling av vattenfallsstyrelsen från Uddeholmsbolagets
kraftnät. Hallsbergs omformarestation skulle förses med ytterliggare
en omformare och Kils omformarestation med två sådana, alla av
statens järnvägars rörliga standardtyp, som här överallt avsåges att komma
till användning.
Linjen Södertälje södra—Eskilstuna skulle tillföras erforderlig elektrisk
energi från Sköldinge vid huvudlinjen Stockholm—Göteborg befintliga omformarestation;
för ändamålet erfordrades ytterligare en omformare av standardtyp
samt en överföringsledning från Skebokvarn till Stålboga.
Linjen Uppsala—Gävle skulle erhålla elektrisk energi dels från omformarestationen
i Uppsala med där för huvudlinjens behov befintliga omformare,
dels från en ny omformarestation i Älvkarleby, vilken senare skulle
förses med två omformare av standardtyp.
Huvudlinjesystemet Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund
samt bilinjerna Östersund—Storlien och Ånge—Sundsvall skulle erhålla
elektrisk energi dels från Ånge omformarestation, där ytterligare en omformare
skulle insättas, och dels från fyra nya omformarestationer, förlagda
vid Bispgården, Sundsvall och Östersund eller möjligen Krokom, alla med
två omformare, samt vid Åre med en omformare. Omformarestationen i
5
Kungl. Majus proposition nr 199.
Bispgården skulle drivas från vattenfallsstyrelsens kraftverk vid Sillre men
avon hava möjlighet att erhålla kraft från Krångede och Hammarforsens kraftverk.
Omformarestationerna i Östersund och Åre skulle erhålla kraft från
Hissmofors och Krångede samarbetande kraftverk. Omformarestationen i
Sundsvall skulle förses med kraft från Hammarforsen och skulle dessutom
kunna erhålla kraft från en hel del andra samarbetande kraftstationer i Indalsälven
och älvar söder därom.
„ För det fall att elektrifieringen av bilinjerna Östersund—Storlien och
Änge—Sundsvall icke ^skulle komma att företagas, bortfölle behovet av omformarestationerna
i Åre och Sundsvall, varjämte för omformarestationen i
Östersund erfordrades allenast en omformare, för vilken kraft skulle erhållas
endast från Hissmofors; detta måste i förevarande fall enligt styrelsens
uppfattning anses fullt tillräckligt även föro militära behov, enär reservkraft
via kontaktledningen kunde erhållas från Ånge. I sådant fall skulle emellertid
viss dispens behöva givas från gällande bestämmelser angående krafttillförseln
till omformarestationerna för tryggat tillgodoseende av militära
behov.
För här ifrågavande elektrifieringar har avsetts, att kontaktledningar skulle
utföras för alla huvudspår och de flesta sidospår.
Kostnaderna för överföringsanläggningarna hava beräknats till följande
belopp:
o
Ange—
Laxå—
Charlotten-
berg
Söder- tälje—
Eskilstuna
Uppsala —
Gävle
Bräcke—
Långsele
och
Östersund
Östers un d- Storlien
Ånge—
Sundsvall
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
Omformarestationer med ma-
skineri och boställshus......
1,175,000
300,000
800,000
1,800,000
800,000
800,000
Kontaktledningar ...............
Högspänningsledningarförbe-
4,115,000
2,090,000
2,330,000
4,480,000
3,000,000
1,920,000
lysning ...........................
410,000
210,000
220,000
450,000
300,000
180,000
Summa kronor
6,000,000
2,600,000
3,350,000
6,7:10,000
4,100,000
2,900,000
För de till samtliga här upptagna elektrifieringsföretag hörande ledningsanläggningarna
hava beräknats åtgå tillhopa i runt tal 3,600 ton kopparledningar.
Den härför erforderliga råkopparn kan, enligt vad järnvägsstyrelsen
meddelar, erhållas från Bolidens gruvaktiebolag.
Beträffande själva banans anpassning för den elektriska driftens krav har
styrelsen räknat med spårförstärkningar för bilinjerna samt linjen Bräcke
—Östersund, avsedda att möjliggöra en hastighet för statens järnvägars
elektriska standardlok av 80 km. per timme, ävensom sådan förlängning
överallt äv bangårdarnas spårsystem, som enligt gällande bestämmelser skall
vid statsbanor med elektrisk drift vidtagas för tillgodoseende av försvarets
intressen. Av kostnadsskäl har styrelsen dock ansett sig nödsakad att göra
undantag för mötesspårlängden på stationerna vid linjen Södertälje södra—
Eskilstuna med bilinjer samt linjen Östersund—Storlien, där densamma i
kalkylerna förutsatts behöva uppgå till endast 400 meter. Även i detta
6
Kungl. Majus proposition nr 199.
hänseende skulle erfordras viss dispens från gällande bestämmelser beträffande
elektrifierade statsbanelinjers utrustning för tillgodoseende av försvarets
intressen.
Vidare måste, anför järnvägsstyrelsen, på stationerna befintliga luftledningar
för belysning samt utefter bandelarna framdragna sådana ledningar
för telefon, telegraf oell signaler vid elektrifiering ändras örn till kabelledningar
eller utflyttas från banan.
Kostnaderna för nu nämnda ändringsarbeten hava av järnvägsstyrelsen
sammanställts i efterföljande tablå. Emellertid har, framhåller järnvägsstyrelsen,
kostnaden för utflyttning och ändring av telegrafverkets ledningar
måst upptagas enligt inom styrelsen verkställd uppskattning, enär på grund
av den till förfogande stående korta tiden någon möjlighet ej funnits att
från telegrafverket erhålla mera exakta siffror för ifrågavarande arbeten; beloppen
syntes emellertid vara räknade på den säkra sidan.
Änge—
Laxå—
Char- lottenberg
Söder- tälje—
Eskilstuna
Uppsala —
Gävle
Bräcke—
Långsele
och
Ostersund
Östersund-
Storlien
o
Ange—
Sundsvall
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
Ändringar av:
belysningsledningar ............
400,000
110,000
150,000
210,000
80,000
110,000
signalledningar ...................
250,000
80,000
170,000
320,000
100,000
85,000
bana oell broar ..................
statens järnvägars svag-
350,000
450,000
370,000
1,440,000
800,000
450,000
strömsledningar ...............
telegrafverkets svagströms-
1,410,000
210,000
700,000
1,770,000
990,000
640,000
ledningar ......
1,470,000
755,000
765,000
1,500,000
870,000
930,000
Summa kronor
3,910,000
1.605,000
2,155,000
5,240,000
2,840,000
2,215,000
Med avseende å kostnaderna för rullande materiel har järnvägsstyrelsen,
med utgående från nuvarande trafikstorlek och tågplan, för ifrågavarande
elektrifieringar såsom erforderliga beräknat 49 D-lokomotiv, varav för respektive
linjer i nyss upptagen ordning 17, 4, 6, 14, 4 och 4. För linjen Laxå—
Charlottenberg skulle dessutom anskaffas 6 elektriska växlingslokomotiv och
för linjen Uppsala—Gävle 3 elektriska motorvagnar. Anskaffningen av nämnda
lokomotiv och motorvagnar samt erforderliga anordningar för elektrisk uppvärmning
hava beräknats draga följande kostnader:
Laxå—
Char- lottenberg
Söder- tälje—
Eskilstuna
Uppsala—
Gävle
Ånge—
Bräcke—
Långsele
och
Östersund
Östersund-
Storlien
Ange—
Sundsvall
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
Elektriska lokomotiv............
Värme m. m.......................
4,300,000
290,000
800,000
95,000
1,650,000
145,000
2,800,000
230,000
800,000
60,000
800,000
185,000
Summa kronor
4,590,000
895,000
1,795,000
3,030,000
860,000
985,000
7
Kungl. Majus proposition nr 199.
I detta sammanhang meddelar styrelsen, att under hand från chefen för
generalstaben framställts önskemål örn anskaffande och underhåll av ytterligare
19 elektriska standardlokomotiv med växlar för godstågsdrift, fördelande
sig till antal på de olika linjerna på följande sätt:
Södertälje —
Eskilstuna
Uppsala—
Gävle
Ånge—Bräcke
—Långsele och
Östersund
Östersund—
Storlien
o
Ange—
Sundsvall
Antal lokomotiv............
2
2
4
6
5
j Anskaffningskostnad kr.
400,000
400,000
800,000
1,200,000
1,000,000
Då ifrågavarande önskemål, enligt styrelsens mening, saknade stöd i gällande
bestämmelser örn elektrifierad statsbanas utrustning för tillgodoseende
av försvarets intressen, hade styrelsen ansett sig icke böra i sina kalkyler
medtaga kostnader för anskaffning och hållande av dessa lokomotiv. För
det intresse frågan kunde erbjuda, ville styrelsen upplysningsvis meddela,
att nämnda kostnader beräknats uppgå till 10,000 kronor per lokomotiv och
år, d. v. s. tillhopa 190,000 kronor årligen, inberäknat avsättning till förnyelsefond
men icke ränta. Av sistnämnda summa komme emellertid ej
mindre än 110,000 kronor på linjerna Östersund—Storlien och Ange—Sundsvall,
vilkas elektrifiering enligt vad styrelsen ville förorda skulle tillsvidare
anstå.
Elektrifiering av de ifrågavarande linjerna skulle således med här angivna
utgångspunkter och beräkningsgrunder komma att draga följande totalkostnader:
-
Laxå—
Char- lottenberg
Söder- tälje—
Eskilstuna
Uppsala—
Gävle
Ånge—
Bräcke—
Långsele
och
Östersund
Östersund-
Storlien
Ange—
Sundsvall
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
kronor
Överföringsanläggningar......
6,000,000
3.910.000
4.590.000
2,600,000
1,605,000
895,000
3.350.000
2.155.000
6.730.000
5.240.000
4.100.000
2.840.000
2.900.000
2.215.000
Lokomotiv m. m.................
1,795,000
3,030,000
860,000
985,000
Summa kronor
14,500,000
5,100,000
7,300,000
15,000.000
7,800,000
6,100,000
Härav hänföra sig till tele- grafverket ........................
1,470,000
755,000
765,000
1,500,000
870,000
930,000
Vid utredning i fråga örn skillnaden i driftkostnader vid elektrisk drift
och vid ångdrift har styrelsen räknat med nuvarande tågplan. Med hjälp
av erfarenhetssiffror från i drift varande anläggningar hava därvid uträknats
de besparingar respektive tillkommande kostnader, som genom elektrifieringen
kunna beräknas uppkomma. De sålunda gjorda beräkningarna belysas
av följande översikt:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Laxå—
Charlotten- berg
Söder- tälje—
Eskilstuna
Uppsala—
Gävle
Ånge—
Bräcke—
Långsele o.
Ostersund
Öster- sund—
Storlien
O
Ange—
Sundsvall
Tågkilometer ......................
Häremot svarande lok-km.,
1,260,000
270,000
840,000
1,000,000
430,000
430,000
inkl. växling.....................
Minskat personalbehov, antal
1,600,000
300,000
940,000
1,100,000
480,000
480,000
man.................................
Bortfallande bränsleförbruk-
62
22
23
46
18
25
ning, ton stenkol..............
Besparingar.
17,600
4,000
K -
8,400
— r — o
15,100
— n — o
6,900
— r
6,100
Minskat personalbehov .......
Stenkol, 20 kr. per ton, jämte
198,000
72,600
71,000
147,000
59,000
80,000
frakt m. m...............
Minskad kostnad för lokunder-
406,000
95,000
‘) 207,000
370,000
180,000
135,000
håll.................................
Minskade kostnader för smörj- ning av lok samt för lokstal-
161,000
26,400
67,000
104,000
41,000
39,000
lar, kol- och vattenstationer
26,000
8,000
13,000
17,000
7,000
7,000
Summa besparingar kronor
Nya utgifter.
791,000
202,000
358,000
638,000
287,000
261,000
Strömkostnad ....................
Underhåll och avskrivning för
267,000
42,000
100,500
249,000
114,800
100,500
överföringsanläggningen ...
197,500
71,600
113,800
226,000
140,000
96,700
Summa nya utgifter kronor
Vinst vid införande av elek-
464,500
113,600
214,300
475,000
254,800
197,200
trisk drift ...............
Denna vinst motsvarar föl- jande procent på det nya
326,500
88,400
143,700
163,000
32,200
63,800
anläggningskapitalet.........
2.25
1.73
1.97
1.09
O.ii
1.05
*) Häri ingår kostnaden för bensin till nuvarande motorvagnar med 31,000 kronor
I fråga om bränslekostnaden vid ångdrift har styrelsen tillämpat samma
beräkningsgrunder som vid föregående utredningar örn järnvägselektrifiering
och sålunda utgått från ett kolpris per ton utländska stenkol, fritt banvagn
i hamn, av 20 kronor. Vid sista upphandlingen 1933 hava emellertid, enligt
vad styrelsen meddelar, lokomotivstenkol kontrakterats till ett pris motsvarande
i medeltal 17 kronor per ton. Örn detta kolpris beräknas, försämras resultatet
med i efterföljande tabell upptagna belopp, därvid vinsten sjunker till
i tabellen angivna procenttal:
Laxå—
Charlotten- berg
Söder- tälje—
Eskilstuna
Uppsala—
Gävle
Ånge—
Bräcke—
Långsele o.
Ostersund
Öster- sund—
Storlien
Ånge—
Sundsvall
Minskad besparing vid ett
kolpris av 17 kronor per
ton, jämte frakt m. m. kronor
Vinst i procent ...............
54,912
1.87
12,480
1.49
26,208
1.61
47,112
0.77
21,522
0.14
19,032
Ö. 7 3
9
Kungl. Majus proposition nr 199.
Efter framläggandet av här återgivna utredningsresultat ingår järnvägsstyrelsen
på frågan om elen inlärdes ordningen mellan ifrågavarande eleJctriferingar
och anför härom:
Vid bedömande av vilka av sålunda utredda elektrifieringsprojekt, som
under förhandenvarande förhållanden böra kunna komma till utförande, kar
järnvägsstyrelsen ansett sig böra granska desamma dels ur nationell synpunkt,
dels ur statens järnvägars egen intressesynpunkt. o Styrelsen har
därvid funnit, att ur nationell synpunkt elektrifieringen Ange—Bräcke—
Långsele och den därmed förbundna elektrifieringen Bräcke —Östersund
torde vara den, som borde i första hand ifrågakomma. De vinster i befordringstider
m. m., som göras med den elektriska driftsformen för dessa
linjer, komma nämligen stora bortom deras ändpunkter liggande landsdelar
tillgodo på ett helt annat sätt än som gäller för de övriga diskuterade linjerna.
De till det norrländska huvudsystemet anslutande bilinjerna Östersund—Storlien
och Ånge—Sundsvall uppvisa däremot — också relativt —
svag trafikfrekvens, och desammas elektrifiering erbjuder i övrigt så ringa
fördelar för det allmänna, att därmed synes åtminstone tills vidare böra
anstå.
Att nu omedelbart igångsätta elektrifiering av det sammanhörande linjesystemet
Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund stöter emellertid
på svårigheter, enär denna elektrifiering givetvis måste bliva beroende av
färdigställandet av elektrifieringen Stockholm—Ånge, vilken enligt nu följd
arbetsplan ej kan beräknas bliva färdig upp till o Ånge förr än i mitten av år
1936. Elektrifieringsarbetena för linjen norr örn Ånge kunna därför lämpligen
ej påbörjas förr än under år 1935 med utläggning av kablar för telefon m. m.
samt viss stolpsättning, och först under år 1936 skulle anläggningsarbetena
bliva av större omfattning. Hithörande linjer hava beräknats kunna bliva
färdigställda, linjen Ånge—Bräcke—Långsele under första halvåret 1937,
linjen Bräcke—Östersund under andra halvåret 1937 och linjen Östersund—
Storlien slutligen, örn densammas elektrifiering eventuellt skulle beslutas,
omkring mitten av år 1938. Det sistnämnda gäller även örn linjen Ånge—
Sundsvall.
Ur statens järnvägars intressesynpunkt vore givetvis mest fördelaktigt, örn
elektrifieringen av linjerna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna
och Uppsala—Gävle bomme först, enär därigenom isolerade ångdriftssträckor
inlänkades i det elektriska systemet, vilket skulle medföra avsevärda fördelar
såväl i ekonomiskt som i driftshänseende. Dessa elektrifieringar kunna
också med replierande på redan befintlig arbetsorganisation omedelbart påbörjas
och arbetet där bedrivas samtidigt med och i samma takt som det
pågående arbetet å Yästkustbane- och Ångelinjerna.
Med hänsyn till den stora betydelse, vilken, såsom redan framhållits,
måste tillerkännas elektrifieringen av linjerna Ånge—Bräcke—Långsele och
Bräcke—Östersund, har styrelsen emellertid intet att erinra mot att beslut
redan nu fattas örn nämnda linjers elektrifiering i omedelbar anslutning till
färdigställande av respektive anläggningsarbeten å Ångelinjerna. Däremot
vill det synas styrelsen, som borde linjerna Östersund—Storlien och Ånge—
Sundsvall undantagas, åtminstone tillsvidare.
Järnvägsstyrelsen finge alltså, anför styrelsen, med det intresse styrelsen
hade att så många som möjligt av statens järnvägars linjer bleve delaktiga
av den elektriska driftens fördelar, under i det följande närmare angivna
förutsättningar rörande finansieringen, tillstyrka utvidgning av det redan
beslutade elektrifieringsprogrammet till att omfatta jämväl dels linjerna
10
Kungl. Majus proposition nr 199.
Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna och Uppsala—Gävle, dels
linjesystemet Ange—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund.
Styrelsen anför härefter i fråga örn finansieringen av en elektrifiering av
nyssnämnda linjer följande:
Enär elektrifieringen icke kunde få föranleda någon försämring av statens
järnvägars räntabilitet, måste styrelsen knyta detta sitt förord vid det uttryckliga
villkoret, att elektrifieringen icke linge medföra ökning av statens
järnvägars i första hand räntepliktiga kapital med större belopp än vad som
motsvarade förut angivna vinster i driftkostnader.
Av stor betydelse vid vinstberäkningen vore det framtida priset å lokomotivstenkol,
och styrelsen anser härvid försiktigheten bjuda att icke räkna
gynnsammare än efter medeltalet mellan de i det föregående anförda alternativen,
20 respektive 17 kronor per ton.
Med avseende å den räntefot, efter vilken kapitaliseringen av dessa vinster
borde beräknas, förordar järnvägsstyrelsen användning av den räntefot,
å vilken de ekonomiska beräkningarna rörande av 1933 års riksdag beslutade
elektrifieringsföretag grundats, d. v. s. 4.5 procent. Det vore visserligen
sant, anför styrelsen, att för närvarande nya statslånemedel kunde erhållas
mot en väsentligt lägre kostnad, men det gällde här arbeten, som skulle
sträcka sig över en tid av omkring 4 år, och med de senaste årens erfarenheter
såsom bakgrund vågade styrelsen icke antaga, att det nuvarande
läget på räntemarknaden skulle bli orubbat under så lång tid.
De efter angivna grunder beräknade kapitalbelopp, mot vilkas anvisning
av lånemedel under statens järnvägars normala kapitalökningsrubriker järnvägsstyrelsen
säger sig icke vilja resa någon erinran, uppgå i runda tal
för respektive linjer till: Kronor.
Laxå—Charlottenberg........................................................................... 6,000,000
Södertälje södra—Eskilstuna ........................................................... 2,000,000
Uppsala—Gävle ................................................................................... 3,000,000
Ange—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund........................... 3,000,000
Summa kronor 14,000,000
Yad åter beträffade linjerna Östersund—Storlien och Ånge—Sundsvall
vore den kalkylerade besparingen relativt mycket liten och en del förhållanden
i övrigt så ovissa, att trygg säkerhetsmarginal vore behövlig, varför
järnvägsstyrelsen ansåge att, örn dessa elektrifieringsföretag skulle av statsmakterna
önskas och beslutas, därvid investerade medel icke borde till
någon del tillföras statens järnvägars i första hand räntepliktiga kapital.
I anledning av de farhågor, åt vilka från olika håll givits uttryck, att på
grund av förefintligt personalöverskott den vid elektrifieringen vunna besparingen
i personalbehovet icke skulle i verkligheten kunna komma till uttryck
i form av utgiftsminskning, har järnvägsstyrelsen anfört:
Dessa farhågor, örn än ägande ett visst berättigande för de allra närmaste
åren, äro dock mycket överdrivna. Den minskning i behovet av linjepersonal,
som genom nu diskuterade ytterligare elektrifieringar skulle uppträda,
har nämligen kalkylerats till endast omkring 150 man. Däremot har
en verkställd utredning rörande den naturliga avgången av befattningshavare
11
Kungl. Majus proposition nr 199.
linder de år, 1934—1938, som hinna förflyta, innan samtliga här omskrivna
elektriska anläggningar bliva tagna i drift, visat, att densamma kommer att
bliva högst betydlig. Enbart det antal ordinarie befattningshavare vid driftsavdelningen,
vilka under sagda år uppnå gällande pensionsålder, har nämligen
beräknats uppgå till 1,747, varav 686 vid f. d. maskinavdelningen.
Lägges härtill motsvarande tal för tjänstemännen vid huvudverkstäder, förråd
samt i styrelsen ävensom beräknat antal avlidna och förtidspensionerade,
erhålles en totalsumma av i runt tal 3,000 personer i ordinarie anställning.
Gentemot detta stora antal är uppenbarligen av elektrifieringen förorsakad
minskning i personalbehovet relativt obetydlig.
Samtliga bär anförda siffror avse enbart ordinarie personal. Körande
verkstadsarbetarna föreligga inga motsvarande beräkningar, men örn än proportionen
mellan berörda minskning i personalbehovet och omfattningen av
den s. k. naturliga avgången där är något sämre, så avviker den dock ej
alltför mycket från den nu för den ordinarie personalen funna.
Slutligen meddelar styrelsen, att den på grund av knappheten i den
tid, som stått till buds för verkställande och avgivande av förevarande
utredning, ej kunnat i föreskriven ordning remittera densamma till chefen
för generalstaben för yttrande men att, under den tid utredningsarbetet
pågått, visst samråd med representant för generalstaben fått äga rum, och
styrelsen hade sökt i möjlig mån tillmötesgå de krav och önskemål, som
från detta håll framförts.
Chefen för militärbyrån har anmält i visst hänseende skiljaktig mening,
i det han anfört följande:
Uttagning av elektrisk kraft för linjen Laxå—Charlottenberg bör icke ske
från Hallsbergs omformarestation, enär chefen för generalstaben under hand
med hänsyn till tryggheten motsatt sig detta och önskat inmatningen förlagd
till trakten av Degerfors samt järnvägsstyrelsen enligt gällande bestämmelser
för elektrifiering av statsbanor är skyldig att taga hänsyn till
av nämnde chef framställda önskemål beträffande platser för inmatningsstationer.
Vid en elektrifiering av linjerna Ange—Bräcke—Långsele och Bräcke—
Östersund utan samtidig elektrifiering av bilinjerna Östersund—Storlien och
Änge—Sundsvall överensstämmer det icke med gällande bestämmelser att
kraft till omformarestationen i Östersund endast tages från Hissmofors.
Reservkraft via kontaktledningen kan nämligen icke i erforderlig utsträckning
erhållas från Ange utan att minska den kraft, som enligt gällande bestämmelser
skall för militärt behov kunna uttagas från Ange till övriga
j detta elektrifieringsprojekt ingående linjer. Till omformarestationen i
Östersund synes därför även i här avsett fall kraft böra tagas jämväl från
Krångede.
Med anledning härav har järnvägsstyrelsen meddelat, att den av chefen
för generalstaben önskade extra inmatningen till linjen Laxå—Charlottenberg
i trakten av Degerfors skulle betinga en tillkommande anläggningskostnad
av 350,000 kronor och en ökad årskostnad av 85,000 kronor, medan den
önskade förbindelseledningen Östersund—Krångede skulle betinga en anläggningskostnad
av 620,000 kronor och en tillkommande årskostnad av
62,000 kronor.
12
Kungl. Majus proposition nr 199.
Utlåtanden i ärendet Lava den 16 februari 1934 avgivits av vattenfallsstyrelsen,
telegrafstyrelsen och chefen för generalstaben. Därefter har järnvägsstyrelsen
avgivit utlåtande, dagtecknat den 24 i samma månad, i anledning
varav telegrafstyrelsen och chefen för generalstaben till följd av remiss
ånyo yttrat sig.
Vattenfallsstyrelsen, som i huvudsak icke haft något att erinra mot järnvägsstyrelsens
elektrilieringsförslag, har anfört bland annat följande''-
Vattenfallsstyrelsen hade hållits ä jour med järnvägsstyrelsens utredning,
i vad den avsett ordnandet av krafttillförseln till ifrågasatta nya omformarestationer.
Fullt uttömmande utredningar angående alla hithörande spörsmål
hade emellertid icke hittills kunnat genomföras. Det hade icke heller varit
möjligt att träffa bindande överenskommelser rörande erforderlig samverkan
med de enskilda företag, som kunde ifrågakomma. Det vore sålunda icke
möjligt för vattenfallsstyrelsen att beträffande samtliga projekt nu lämna
exakta uppgifter örn den del av kraftleveranserna, som statens vattenfallsverk
lämpligen borde tillgodose, och de kapitalutlägg som därför erfordrades.
Vattenfallsstyrelsen bekräftade järnvägsstyrelsens uppgift, att leveransen till
omformarestationen i Kil kunde ske från statens vattenfallsverk, i första
hand Trollhättan. Det erfordrades härför en ny linje från Säffle till Kil
jämte förstärkning av linjen från Trollhättan till Säffle. Reserv tänktes
ordnad från enskilda kraftföretag, i första hand Uddeholm. Örn antaglig
överenskommelse icke på dylikt sätt kunde erhållas, ifrågasattes en kompletterande
utbyggnad av vattenfallet vid Jösseforsen, vari staten ägde
hälften och som nu vore delvis utnyttjat av Billeruds aktiebolag. — Skulle
den av generalstaben ifrågasatta omformarestationen i Degerfors befinnas
erforderlig, förutsatte styrelsen, att styrelsen bleve i tillfälle angiva, huru
kraft kunde överföras dit från de statliga anläggningarna.
Kraftleveransen för linjen Södertälje södra—Eskilstuna medförde inga
svårigheter, ej heller för linjen Uppsala—Gävle.
Krafttillförseln i Ange skulle, i fråga örn redan beslutad elektrifiering, ske
först genom Krångede aktiebolag och sedermera från statens vattenfallsverk
samt därvid i första hand från det planerade stora kraftverket vid Stadsforsen.
Det nytillkommande kraftbehovet borde kunna tillgodoses på likartat
sätt. En utvidgning av den redan beslutade transformatoranläggningen vid
Ange bleve dock nödvändig. — Krafttillförseln till den föreslagna nya omformarestationen
vid Bispgården tänktes ske till en början i huvudsak
från Sillre kraftstation, som för ändamålet borde utvidgas. Sillre parallellarbetade
redan nu med Norrfors!]ätet och därigenom även med enskilda
kraftföretag — Kramfors och Hammarforsen — och reservhållning skedde
från Norrfors nätet, vilket för nämnda och andra ändamål bomme att förstärkas.
Inom en relativt närliggande framtid torde statens vattenfall vid
Stadsforsen bliva utbyggt oell utgöra kärnan till ett stort kraftkomplex,
vilket skulle förbindas även med centralblocket. Från nämnda kraftkomplex
komme leveransen till Bispgårdens omformarestation att ske liksom till
omformarestationerna vid Ange, Ljusdal och Ockelbo på Ångelinjen. Järnvägsstyrelsens
uttalande, att krafttillförsel kunde ske även från Krångede
och Hammarforsen, tydde vattenfallsstyrelsen som ett påpekande av det
förhållandet, att tekniska möjligheter till samverkan mellan statens vattenfallsverk
och de anförda enskilda kraftföretagen i fråga örn leveransen till
Bispgården komme att finnas och vid behov borde kunna tagas i anspråk.
Beträffande den för bansträckan Bräcke—Östersund ifrågasatta omformarestationen
vid Östersund (eventuellt Krokom) hade avsetts, att matning
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
skulle ske från enskilda lokala kraftföretag, företrädesvis Hissmoforsen och
eventuellt Aggfors, varemot från styrelsens sida ingen invändning vore att
göra, men på begäran hade vattenfallsstyrelsen lämnat järnvägsstyrelsen
uppgift örn kostnaden för kraft från statens kraftanläggningar genom en
linje Bispgården—Krokom. Örn dubbel matning av stationen vid Östersund
erfordrades och en linje från Krångede till Östersund (eventuellt Krokom)
därvid måste byggas och i huvudsak bekostas med räntefria statsmedel,
funne vattenfallsstyrelsen det riktigast, att nämnda linje i stället inordnades
i statens vattenfallsverks ledningssystem, då den framdeles kunde komma
till användning för utnyttjandet av statens fall i Indalsälven. Vattenfallsstyrelsen
hade genom under hand erhållna meddelanden erfarit, att järnvägsstyrelsen
vore beredd att pröva denna anordning.
I fråga örn krafttillförselno till linjen Östersund—Storlien från omformarestationerna
vid Krokom och Åre hade järnvägsstyrelsen visserligen baserat sin
prisuppgift på en offert från Krångede i samarbete med Hissmoforsen, men
järnvägsstyrelsen torde, enligt under hand erhållna uppgifter, varaoense med
vattenfallsstyrelsen därom, att en kraftledning mellan Krokom och Åre borde,
om den skulle bekostas i huvudsak av staten, byggas av vattenfallsstyrelsen
och inordnas i dess ledningssystem liksom ledningen Krångede—Krokom.
Det förelåge naturligtvis möjlighet för vattenfallsstyrelsen att samarbeta
med de enskilda lokala kraftföretagen för leveransens ordnande. Det tillkommande
energibeloppet kunde, vid behov, utan svårighet erhållas från de
statliga kraftanläggningar, som komme att samverka med Norrfors—Sillrenätet.
Vid förhandlingarna mellan vattenfallsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
hade beträffande kraftleveransen för linjen Ånge—Sundsvall konstaterats, att
den tillsvidare lämpligen borde ske i första hand från Hammarforsens kraftaktiebolag,
vilket icke borde bereda några svårigheter. jggg gggf; _____
Telegrafstyrelsen har i sitt utlåtande den 16 februari 1934, bland annat,
redogjort för styrelsens eget kablifieringsprogram för de närmaste åren samt
för de modifikationer däri, som styrelsen med hänsyn till elektrifieringsförslagen
ansett sig kunna vidtaga utan att i allt för hög grad åsidosätta telegrafverkets
egna behov av nyanläggningar, ävensom för de ledningsutflyttningar,
som utöver kablifieringar påkallas av de ifrågasatta elektrifieringarna.
Det program, som sålunda framkommit, skulle icke medgiva den takt för
elektrifieringsarbetena, som har förutsatts. Då emellertid, såsom av det följande
framgår, efter ytterligare jämkning i kablifieringsprogrammet enighet
numera vunnits örn tiderna för utförandet av telegrafverkets ifrågavarande
arbeten i anslutning till de planerade elektrifieringarna, torde jag beträffande
innehållet av telegrafstyrelsens utlåtande i nu nämnt avseende få hänvisa
till handlingarna.
I övrigt har telegrafstyrelsen anfört i huvudsak följande:
Med avseende å bansträckorna Sundsvall—Ånge—Bräcke—Östersund,
Bräcke—Långsele och Laxå—Charlottenberg hade styrelsen ännu endast
approximativt kunnat beräkna kostnaderna. Beträffande övriga i järnvägsstyrelsens
skrivelse omförmälda bansträckor kunde kostnadsuppgifter lämnas
först något senare.
För linjerna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Östersund—
Storlien hade telegrafverket för närvarande icke planerat att ersätta luftledningarna
med kabel, utan ledningarna skulle även efter utflyttning under
avsevärd tid bibehållas såsom blankledningar. Kostnaderna för utflyttningen
kunde beträffande de båda förstnämnda av dessa tre bansträckor
approximativt uppskattas till 790,000 kronor. Beträffande sträckan Sunds
-
14
Kungl. Majlis proposition nr 199.
vall—Ange skulle den nuvarande stolplinjen, sedan rikskabeln till Sundsvall
blivit färdigställd, för lång tid framåt bliva tillräcklig även för väntad trafikökning.
Emellertid medgåve icke det trånga utrymmet inom Ljungans älvdal
överallt linjens uppförande på ur störningssvnpunkt betryggande avstånd
från banan. Styrelsen måste därför räkna med en kabelanläggning Sundsvall—Erikslund
med överdragsstation i Erikslund, varifrån anslutning skulle
ske till det utflyttade blankledningsnätet i riktning mot Ånge och Östersund
Kostnaden för denna kabel beräknades till 2,000,000 kronor, vartill kornme
kostnad för flyttning i nät och av kortare landsledningar med 170,000 kronor
tillsammans 2,170,000 kronor.
För utflyttningen vid sträckan Uppsala—Gävle komme företrädesvis
blanka ledningar i fråga. A sträckan Södertälje—Eskilstuna planerades
utläggning av kabel. Längre ledningar .utefter sträckan Laxå—Karlstad
skulle intagas i den planerade rikskabeln Örebro—Karlskoga—Kristinehamn
—Karlstad, under det på sträckan Karlstad—Charlottenberg endast blank
utflyttning ifrägakomme. A samtliga sträckor, där kabel planerats, tillkomme
blank utflyttning av kortare ledningar eller av ledningar, vilkas huvudriktning
ej överensstämde med kabelns, samt slutligen behövliga flyttningar i
de lokala näten.
För utflyttning med blankledning å hela sträckan Laxå—Charlottenberg
hade kostnaden uppskattats till omkring 1,340,000 kronor; då emellertid viss
häri ingående sträcka skulle bliva kablifierad, komme nämnda summa att
minskas. Denna minskning vore styrelsen icke i tillfälle att uppgiva, förrän
de inledningsvis omnämnda fortsatta utredningarna slutförts.
I särskild skrivelse har telegrafstyrelsen sedermera meddelat närmare
uppgifter å beräknade kostnader för undanflyttning av telegrafverkets ledningar
vid linjerna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna,
Uppsala—Gävle samt Ånge—Bräcke—Långsele och Östersund. Vid beräkning
av dessa kostnader har styrelsen förutsatt, att den i telegrafverkets
kablifieringsprogram ingående rikskabeln Södertälje—Eskilstuna—Örebro—
Kristinehamn—Karlstad kommer till stånd, i vanlig ordning bekostad av
telegrafverket. De för utflyttning av ledningar sålunda beräknade kostnaderna,
vilka avsetts att belasta elektrifieringskontot, framgå av efterföljande
sammanställning, i vilken tillika upptagits de av järnvägsstyrelsen för ändamålet
preliminärt i elektrifieringskostnaderna inräknade beloppen (sid. 7):
Av telegrafstyrelsen
beräknade
kostnader.
Kronor.
Laxå—Charlottenberg................................ 880,000
Södertälje södra—Eskilstuna..................... 180,000
Uppsala—Gävle ......................................... 460,000
Ånge—Bräcke—Långsele och Östersund_790,000
Summa kronor 2,310,000
I järnvägsstyrelsens
kostnadsb eräkningar
upptagna belopp.
Kronor.
1.470.000
755.000
765.000
1.500.000
4.490.000
Enligt vad telegrafstyrelsen uppgiver hava härvid icke medräknats kostnader
för undanflyttning av ledningar, som tillhöra rikstelefonabonnenter,
enskilda järnvägar m. fl. Erfarenheten vid tidigare järnvägselektrifieringar
visade emellertid, att dessa kostnader, vilka nu icke skulle kunna fastställas
Kungl. Majlis proposition nr 199. 15
utan en jämförelsevis dyrbar utredning, vore försvinnande i förhållande till
övriga elektrifieringskostnader.
Mot järnvägsstyrelsens förslag rörande utförandet i tekniskt hänseende
av elektrifieringen har telegrafstyrelsen icke funnit anledning till annan erinran
än att, enär erfarenheten visade, att störningar kunde alstras vid rundradiomottagning
i fastigheter, belägna i järnvägens närhet, samt allmänhetens
krav på störningsfri mottagning växte i styrka ej minst på grund av
rundradions allt större spridning, det syntes böra åligga järnvägsstyrelsen
att, därest dylika störningar förekomme i sådan utsträckning, att befogade
anledningar till klagomål uppstode, på statens järnvägars bekostnad vidtaga
de åtgärder, som skäligen kunde påfordras för att möjliggöra mottagning av
svensk rundradioutsändning.
Chefen för generalstaben har i sitt utlåtande den 16 februari 1934 anfört
bland annat följande:
Vidmakthållandet av järnvägarnas trafikförmåga under krig utgjorde en
väsentlig förutsättning för rikets motståndskraft och detta i samma grad beträffande
det militära försvaret som i betraktande av industriens verksamhet
och folkförsörjningen. Ett varaktigt avbrytande av exempelvis till övre Norrland
ledande järnvägsförbindelser skulle icke blott omöjliggöra försvaret av
denna landsdel utan jämväl inom kort tidrymd föra till uthungring av befolkningen
därstädes och en desorganisation av stora delar av landets industriella
verksamhet. Liknande omständigheter gjorde sig i motsvarande situation
även gällande beträffande rikets övriga delar. Enligt omfattande utredningar,
verkställda inom generalstaben, kunde härvidlag den alltmer utvecklade
biltrafiken, rätt tillvaratagen, visserligen momentant åstadkomma en viss
lättnad men dock icke under en längre tid tillgodose de nödvändiga transportbehoven.
Under senaste decennium hade två faktorer tillkommit, vilka med nödvändighet
måste sorgfälligt beaktas vid tillgodoseende av vår försvarsberedskap.
Å ena sidan hade genom flygets utveckling icke minst inom de stater,
med vilka vi kunde tänkas komma i krigiska förvecklingar, ett nytt och synnerligen
verksamt medel erhållits för åstadkommande av sådan skadegörelse
å våra trafikanordningar, att dessas utnyttjande kunde helt förlamas, därest
effektiva flygstridskrafter saknades. Å andra sidan ökades järnvägarnas sårbarhet
i mån av övergång till elektrisk drift, om icke betryggande säkerhetsåtgärder
i fredstid vidtagits. Dessa omständigheter hade även av Kungl.
Majit beaktats så till vida, som bestämmelser fastställts för dylika åtgärder,
gällande ej mindre vid anläggning av ny statsbana nied elektrisk drift och
vid elektrifiering av redan trafikerad statsbana än även beträffande redan
elektrifierade eller under elektrifiering varande statsbanedelar. För den
senare kategorien hade ock stadgats, att åtgärderna skulle vidtagas före den
1 januari 1935, i den mån för ändamålet erforderliga medel stöde eller kunde
komma att ställas till järnvägsstyrelsens förfogande, i vilket sistnämnda hänseende
det ålåge järnvägsstyrelsen att inkomma med erforderliga framställningar.
Sålunda hade, bland annat, stadgats att betryggande åtgärder skulle
vara vidtagna för trafikens snabba återupptagande vid inträffad skada å de
elektriska anläggningarna. Innebörden av dessa betryggande åtgärder vore
beroende av tekniska oell lokala förhållanden, vilka växlade från fall till fall,
och åtgärderna ifråga måste göras avhängiga av den risk, som kunde uppkomma
genom en motståndares större eller mindre möjligheter att åstadkomma
skadegörelse, samt det intresse han därav kunde hava.
16
Kungl. Majis proposition nr 199.
Enligt chefens för generalstaben till järnvägsstyrelsen meddelade uppfattning
hade ännu icke betryggande åtgärder vidtagits för trafikens snabba
återupptagande vid inträffad skada å hittills utförda elektriska anläggningar,
vilket syntes så mycket mer anmärkningsvärt, som vid ifrågavarande anläggningar
avsevärda besparingar uppstått, vilka mer än väl skulle medgivit
de av chefen för generalstaben föreslagna åtgärdernas vidtagande. I överensstämmelse
med syftet av meromnämnda bestämmelser måste chefen för
generalstaben hävda att, innan plan för fortsatt elektrifiering av statsbanor
fastställdes, säkerhet vunnes för nämnda åtgärders vidtagande. Av den föreliggande
skrivelsen framginge icke, vilka åtgärder järnvägsstyrelsen nu tänkt
sig företaga i detta avseende. Styrelsen hade icke heller tidigare framlagt
grunder härför. Ett tillgodoseende av kraven på betryggande åtgärder, enkannerligen
nödvändig materiel i reserv, måste uppställas såsom villkor för
elektrifieringsplanens förverkligande. För ett fixerande av dessa krav erfordrades,
att tekniskt underlag för detta spörsmåls bedömande av järnvägsstyrelsen
ställdes till förfogande, avseende såväl de redan elektrifierade och
under elektrifiering varande bandelarna som de nu till elektrifiering föreslagna.
Frågan örn betryggande åtgärder vid de till elektrifiering nu föreslagna
linjerna hörde nämligen intimt samman med motsvarande åtgärder
vid förstnämnda linjer.
I fråga örn kostnaderna för ifrågavarande kompletterande säkerhetsåtgärder
hade antytts lämpligheten av dessas bestridande ur anslag å fjärde
huvudtiteln eller med medel för statsbeställningar, främst avsedda för krigsmaktens
behov. Chefen för generalstaben måste emellertid i anslutning till
vad inledningsvis anförts hävda att, då dessa åtgärder i minst lika hög
grad avsåge ett allmänt som ett militärt intresse, erforderliga medel borde
anvisas från elektrifieringsanslaget. Detta syntes så mycket mer påkallat,
som elektrifieringen av statsbanorna icke utgjorde något militärt intresse.
Visserligen vunnes vissa fördelar genom övergång till elektrisk drift, men
dessa fördelar uppvägde icke de skärpta risker, som därvid uppkomme med
hänsyn till järnvägarnas väsentligt ökade sårbarhet.
Chefen för generalstaben hemställde, att med utvidgning av det redan
beslutade elektrifieringsprogrammet enligt järnvägsstyrelsens nu avgivna förslag
måtte anstå, intill dess betryggande säkerhet vunnits för att i utlåtandet
omförmälda, av Kungl. Majit meddelade bestämmelser komma att iakttagas
icke blott beträffande redan elektrifierade och under elektrifiering varande
statsbanor utan även vid elektrifiering av nu föreslagna linjer, att järnvägsstyrelsen
måtte åläggas att lämna chefen för generalstaben redogörelse över
avsedda åtgärder för att betrygga trafikens snabba återupptagande vid inträffad
skada å de elektriska anläggningarna ifråga örn hela det hittills elektrifierade,
under elektrifiering varande eller till elektrifiering av styrelsen
nu förordade bannätet, samt att chefen för generalstaben därefter måtte beredas
tillfälle att i ärendet avgiva förnyat yttrande.
I sitt förenämnda utlåtande den 24 februari 1934 har järnvägsstyrelsen
meddelat, att styrelsen icke hade något att erinra eller anföra i anledning
av vad vattenfallsstyrelsen yttrat i ärendet.
Med avseende å telegrafstyrelsens utlåtande har järnvägsstyrelsen meddelat,
att enligt från telegrafstyrelsen lämnade uppgifter telegrafverket syntes kunna
träffa sådana arbetsdispositioner, att påfordrade kabelförläggningar och linje
-
17
Kungl. Majda proposition nr 199.
flyttningar kunde bliva utförda i tillräckligt god tid för att någon större rubbning
ej skulle beliöva förekomma i de av järnvägsstyrelsen för respektive banelektrifieringars
utförande tänkta arbetsplanerna. Vidare anför järnvägsstyrelsen, att
styrelsen beträffande de av telegrafstyrelsen nu för första gången framförda
önskemålen om vidtagande av anordningar till undvikande av eventuella
störningar vid rundradioutsändning givetvis icke hade något emot att utföra
de extra åtgärder, som telegrafverket kunde påvisa vara för syftets vinnande
nödvändiga, varvid styrelsen emellertid förutsatte, att Kungl. Majit vid en
aktualisering av frågan ville taga under omprövning, huruvida utgifterna för
dylika åtgärder — vilka utgifter i varje fall ej syntes kunna bliva av någon
mera avsevärd storlek — skulle belasta statens järnvägar eller den part, som
droge inkomst av rundradioverksamheten.
Härefter har järnvägsstyrelsen ingått på det av chefen för generalstaben
avgivna utlåtandet och i anslutning till detsamma anfört i huvudsak följande:
Med
anledning av chefens för generalstaben hemställan örn anstånd med
utvidgning av elektrifieringsprogrammet ville styrelsen som sin mening framhålla,
att sammankopplingen av förevarande fråga med spörsmålet örn de
elektrifierade eller under elektrifiering varande statsbanelinjernas särskilda
utrustning för tillgodoseende av försvarets intresse icke kunde vara erforderlig
eller befogad. Beträffande dessa linjer ansåge sig styrelsen nämligen
kunna hävda, att de av generalstabschefen åberopade bestämmelserna icke
blivit på någon punkt åsidosatta. Vissa till Malmöelektrifieringen hörande
förlängningar av bangårdsspår hade ännu icke blivit fullbordade, men styrelsen
ämnade under årets lopp utföra desamma. I fråga örn den sedan
länge färdiga Göteborgselektrifieringen vore det styrelsens avsikt att begära
Kungl. Maj:ts tillstånd att för påfordrade spårförlängningar, betingande en
kostnad av tillhopa i runt tal 40,000 kronor, få taga i anspråk besparingar
från Malmöelektrifieringen.
Vad beträffade de linjer, vilka den föreslagna fortsatta elektrifieringen
skulle omfatta, hade styrelsen i samråd med representant för generalstaben
dels låtit — liksom vid Malmö- och Angeelektrifieringarna varit fallet — i
arbetsplanerna ingå vissa för försvarsväsendet erforderliga anskaffningar och
anläggningar, vilka styrelsen funnit försvarligt att upptaga såsom av betydelse
jämväl för de mera normala fredsbehov, vilkas tillgodoseende läge i
statens järnvägars eget affärsintresse, dels i sin framställning till Kungl.
Majit korrekt och fullständigt anmält, i vilka fall och hänseenden längre
gående krav och önskemål blivit från generalstabens sida framställda. Frågan
örn utrustning för tillgodoseende av försvarets intressen vid de nya elektrifieringsprojekten
hade alltså redan i och med ingivandet av sagda framställning
hiinskjutits till Kungl. Majit för prövning och avgörande.
Järnvägsstyrelsen framhåller i det följande, att tolkningen av den av
Kungl. Majit meddelade och av chefen för generalstaben åberopade föreskriften,
att betryggande åtgärder skulle vara vidtagna för trafikens snabba
återupptagande vid inträffad skada å de elektriska anläggningarna, kunde
bliva mycket olika allt efter de antaganden, som gjordes beträffande omfattningen
av vållade skador å de elektriska anläggningarna samt angående den
tidsfrist, inom vilken återställandet skulle kunna äga rum med tillhjälp av
under fredstid hållna reserver. Då några klara linjer härvidlag ännu icke
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 199. 381 si 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
syntes hava uppdragits av generalstaben, funne styrelsen lämpligt att genom
en särskild utredning av järnvägsstyrelsen oell generalstaben gemensamt
söka få klarhet i och bringat under Kungl. Maj:ts prövning, vilka förstöringsfall
som beredskapen skulle avse samt med stöd därav också vilka åtgärder
till åvägabringande av sådan beredskap, som ur militär synpunkt kunde
påfordras utöver dem, som redan vidtagits vid de färdiga eller under utförande
varande elektrifieringarna. Med utredningen ifråga och prövningen
av densammas resultat syntes enligt järnvägsstyrelsens förmenande utan
större olägenheter kunna något anstå. Den föreslagna utredningen borde
jämväl omfatta förslag till affärsmässig avgränsning mellan statens järnvägar
och försvarsväsendet beträffande skyldigheten att bekosta den av generalstabschefen
påkrävda försvarsberedskapen.
I anslutning härtill anför järnvägsstyrelsen bland annat:
Med anledning av chefens för generalstaben påpekande, att vid ifrågavarande
elektrifieringsanläggningar besparingar å anvisade anslag uppstått till
avsevärda belopp, vilka mer än väl skulle hava medgivit de av honom föreslagna
åtgärdernas vidtagande, måste styrelsen erinra, att styrelsen, som
ansåge sig hava utfört eller hava under utförande ifrågavarande anläggningar
och anskaffningar för den militära beredskapen i överensstämmelse med
därför gällande bestämmelser och i varje fall till hela den omfattning, vari
desamma inginge i de av statsmakterna godkända tekniska planerna, icke
kunde finna, att några mer omfattande åtgärder för tillgodoseende av ytterligare
behov för försvarets del skulle hava kunnat vidtagas av styrelsen med
anlitande av redan anvisade medel. Styrelsen ansåge sig nämligen icke
böra utgiva besparade medel för anläggningar och anskaffningar utöver den
av statsmakterna för vederbörande arbetsföretag fastställda tekniska ramen,
vilken framlagda kostnadsberäkningar avsåge. Järnvägsstyrelsen måste ock
söka bespara statens järnvägar kapitalutlägg för anläggningar och anskaffningar,
vilka icke kunde göras räntabla och därjämte medförde för järnvägsdriften
onödiga kostnader för underhåll och skötsel. Styrelsen vore alltså
uppenbarligen förhindrad att vidtaga åtgärder av så stor ekonomisk innebörd
som chefen för generalstaben antydde sig hava önskat.
Alla utgifter för det militära syftade väl ytterst till ett tillgodoseende av
olika allmänna samhälleliga intressen, men detta oaktat påfördes de icke
olika berörda samhälleliga verksamhetsgrenar utan upptoges i riksstaten
under försvarsväsendets huvudtitel. I konsekvens härmed borde väl då även
kostnaderna för hållandet vid statens järnvägar av viss särskild utrustning,
avseende enbart i händelse av krig uppträdande militära behov, bokföras
såsom särskild utgift för försvarsväsendet och icke som utgift, belastande
statens järnvägars löpande affärsdrift. Kostnadseffekten för de skattebetalande
bleve ju också exakt densamma, huru fördelningen på olika huvudtitlar
än ordnades ; statsfinansiellt vunnes ingenting genom att dölja utgifter
för försvarsväsendet i statens järnvägars nyanläggnings- och driftkostnadsstater.
Genom en affärsmässig avgränsning mellan olika statliga verksamhetsområden
erhölles däremot en riktig statsbokföring, något som måste anses
vara av vikt och värde bland annat som grund för framtida avgöranden
av statsmakterna.
Slutligen framhåller järnvägsstyrelsen, att styrelsen såväl beträffande de
redan färdiga elektrifieringarna som i fråga örn de under utförande varande
och de nu senast föreslagna redan efter hand vid företeendet av respektive
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
elektrifieringsförslag lämnat chefen för generalstaben redogörelser med beskrivningar
av liela det tekniska programmet för anläggningarna. Styrelsen
ställde sig därför frågande, vad därutöver nu kunde ytterligare önskas, men
i varje fall syntes även denna angelägenhet lämpligen kunna ordnas vid den
föreslagna särskilda utredningen.
Med stöd av det anförda hemställer järnvägsstyrelsen, att frågan örn fortsatt
elektrifiering av statsbanorna måtte företagas till avgörande utan att ställas
i beroende av frågan örn ytterligare utrustning för tillgodoseende av försvarsväsendets
behov vid de redan elektrifierade eller till elektrifiering beslutade
statsbanelinjerna, samt att denna senare fråga till hela sin innebörd
måtte upptagas till utredning och göras till föremål för Kungl. Maj:ts särskilda
prövning och framtida beslut.
Med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört beträffande telegrafverkets
arbeten har telegrafstyrelsen i utlåtande den 26 februari 1934 meddelat, att
efter överläggningar mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen enighet
uppnåtts örn följande tider, då telegrafverkets ledningar borde vara bortflyttade,
nämligen för sträckorna Södertälje södra—Eskilstuna den 1 september
1936, Laxå—Kil den 1 juli 1936, Kil—Charlottenberg den 1 januari 1937,
Uppsala—Gävle den 1 september 1937, Ånge—Bräcke den 1 augusti 1936,
Bräcke—Långsele den 1 september 1936 samt Bräcke—Östersund den 1
april 1937.
Vidkommande järnvägsstyrelsens yttrande i fråga örn störningar vid rundradiomottagning
har telegrafstyrelsen anfört, att styrelsens yrkande framställts
i den radiolyssnande allmänhetens intresse och att enligt styrelsens
mening de åtgärder, som kunde befinnas nödiga och som skäligen kunde
påfordras för att undvika störningar å befintliga rundradioanläggningar,
borde enligt de rättsgrunder, som gällde för elektriska anläggningar, bekostas
av statens järnvägar.
Chefen för generalstaben har i sitt förnyade utlåtande den 26 februari 1934
anmält, att han icke hade något att erinra mot järnvägsstyrelsens i nyss
återgivna utlåtande framförda förslag, under förutsättning att den av styrelsen
förordade utredningen bleve anbefalld och gjordes till föremål för Kungl.
Maj:ts prövning och beslut. Med avseende å nu ifrågavarande, nya elektrifieringsföretag
har chefen för generalstaben i särskild skrivelse av hemlig
natur — vilken skrivelse torde få tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott — påkallat vissa åtgärder.
Vid de olika tillfällen under senare år, då frågor örn elektrifiering av
vissa delar av statsbanenätet varit under behandling, har elektrifieringsföretagens
stora järnvägsekonomiska och samhälleliga värde praktiskt taget enstämmigt
vitsordats. De elektrifieringar, som kommit till utförande under
rådande kris på arbetsmarknaden, hava därjämte haft särskild betydelse såsom
ägnade att i stor omfattning bereda arbetstillfällen såväl direkt genom
arbetena å banan som indirekt genom beställningar hos den inhemska industrien.
Att fördelarna av elektrifiering äro allmänt kända och erkända
Departements
chefen.
20
Kungl. Majus proposition nr 199.
framgår även därav, att man flerstädes i utlandet, även i länder som äga
inhemska koltillgångar, under senare år i stor utsträckning övergått eller
planerar övergång från ångdrift till elektrisk drift vid järnvägarna.
För hittills beslutade elektrifieringsföretag vid de svenska stats järn vägarna
hava de ekonomiska kalkylerna visat, att redan de genom elektrifieringen
vunna besparingarna å utgiftssidan skulle medföra normal eller mer än normal
förräntning av investerat kapital. Den utredning, som järnvägsstyrelsen
på mitt föranledande nu verkställt och som omfattar samtliga de linjer,
vilkas elektrifiering enligt styrelsens mening för närvarande kan diskuteras,
har givit vid handen, att lika gynnsamma räntabilitetsresultat icke kunna
påräknas vid en fortsatt statsbaneelektrifiering. Emellertid äro nu framlagda
liksom tidigare kalkyler uppgjorda med största försiktighet och innefatta
utan tvivel en betydande säkerhetsmarginal. Därtill kommer att, såsom
framgår av järnvägsstyrelsens framställning, vid dessa beräkningar helt
bortsetts från den ökning av trafikinkomsterna, som en snabbare och tätare
trafik må komma att medföra. Utan att ifrågasätta någon ändring i vedertagna
grunder för kalkylerna, vill jag framhålla, att det påvisbara ekonomiska
resultatet av elektrifieringarna, sedan fördelarna av den elektriska driften vid
respektive linjer hunnit göra sig gällande, med sannolikhet kommer att ställa
sig förmånligare än vad från början tagits i beräkning. Belysande är därvid
en av överrevisorerna vid statens järnvägar i deras berättelse för år 1932
återgiven utredning rörande det ekonomiska utfallet av den elektriska
driften å linjen Stockholm—Göteborg. Av denna utredning framgår, bland
annat, att den totala årliga kostnadsminskningen, efter förräntning av anläggningskapitalet
och avsättning till förnyelsefond, i förhållande till ångdrift
beräknats till 115,000 kronor för år 1928 samt till 780,000 kronor för år
1932. Beträffande inkomstsidan hava svårigheterna att göra tillförlitliga beräkningar
befunnits vara större. Det har emellertid ansetts, att de snabbare
transportlägenheterna obestridligt haft en gynnsam verkan på godstrafikens
utveckling, och med en försiktig uppskattning har elektrifieringen beräknats
bidraga till den höjda inkomsten av persontrafiken med 600,000 kronor
för vartdera av nämnda år. Med anledning av dessa utredningsresultat
framhålla överrevisorerna, att statsbanorna uppenbarligen tillförts icke obetydliga,
av de genom elektrifieringen ernådda gynnsammare transportmöjligheterna
direkt beroende trafikinkomster. Man syntes ock, yttra överrevisorerna
vidare, kunna våga det påståendet, att den elektrifierade linjen visat
större motståndskraft än andra linjer mot de för järnvägarna i allmänhet
under senare år ogynnsamma tendenserna i trafikavseende. Över huvud
syntes elektrifieringen hava medfört sådana resultat, direkt och indirekt, att
ytterligare stöd vunnits för uppfattningen, att pågående fortsatt elektrifiering
av statsbanelinjer komme att bliva av stor ekonomisk betydelse icke blott
för statens järnvägar, sedan verkningarna i olika avseenden hunnit göra sig
fullt gällande, utan även för landet i dess helhet, icke minst genom det
ökade utnyttjandet av inhemska kraftkällor. — Det må i detta sammanhang
Kungl. Majda proposition nr 199.
21
erinras, att det är statens vattenfallsverk som i huvudsak tillgodoser det för
statsbaneelektrifieringen nödiga kraftbehovet.
Aven om man finner sig böra utgå från att vid en fortsatt statsbaneelektrifiering
icke kan påräknas högre förräntningssiffra än den av järnvägsstyrelsen
nu förebragta utredningen visar, eller i varje fall icke sådan förräntning,
att kostnaderna för en elektrifiering böra helt täckas med lånemedel
att förräntas med trafikinkomster, synas starka skäl tala för att elektrifieringen
av statsbanorna icke avslutas med de hittills beslutade företagen. Främst är
därvid att erinra örn den betydande allmännytta, som statsbaneelektrifieringen
obestridligen innebär. Måhända icke mindre betydelsefull är den synpunkten,
att en lämplig anpassning efter utvecklingen och de krav, som denna medför,
utgör en viktig förutsättning för att järnvägarna i längden skola kunna hävda
sin ställning och fullgöra sin uppgift såsom ett av de för hela landet och
dess näringsliv viktigaste transportmedlen. Vidare tillkommer den med hänsyn
till rådande förhållanden särskilda betydelse, som dylika företag ur
arbetsmarknadssynpunkt hava. Järnvägsstyrelsen har i sistnämnda avseende
särskilt framhållit, att ifrågavarande anläggningar, samtidigt som de på olika
områden skapa nya arbetstillfällen, till skillnad från åtskilliga andra i arbetslöshetslindrande
syfte igångsatta arbetsföretag själva bära kostnaderna för
underhåll och förnyelse. Sammantagna äro alltså de fördelar, som statsbaneelektrifieringen
medför, av sådana mått, att det synes mig icke endast befogat
utan även önskvärt, att elektrifieringen fortsättes i lämplig omfattning,
även örn icke enbart lånemedel av nyssnämnt slag behöva tagas i anspråk.
Örn jag alltså är beredd att föreslå en fortsatt elektrifiering av statsbanorna,
gäller det att taga ståndpunkt till frågan örn vilka linjer som i
första hand böra ifrågakomma samt örn ordningsföljden dem emellan. Härutinnan
torde tre omständigheter vara att framför andra beakta, nämligen de
ekonomiska förutsättningarna för respektive företag, vidare den nytta, som
genom vart och ett av dem tillföres statens järnvägar och deras trafikanter,
samt slutligen den tid inom vilken de olika företagen med hänsyn till övriga
elektrifieringsföretag och andra dithörande arbeten lämpligen kunna igångsättas.
Med avseende å förräntningsmöjligheterna har järnvägsstyrelsen meddelat
följande alternativa uppgifter, hänförande sig till kolpriser av respektive
20 kronor och 17 kronor per ton fritt banvagn i hamn:
17
Laxå—Char- lottenberg
Södertälje
södra—
Eskilstuna
med bilinjer
Uppsala—
Gävle
Ånge—
Bräcke—
Långsele o.
Ostersund
Östersund—
Storlien
Änge —
Sundsvall
%
%
%
%
%
%
2.2 5
1.73
1.97
1.09
0.4 1
1.06
1.87
1.49
1.61
0.7 7
0.1 4
0.7 3
Den utgiftsminskning, som telegrafstyrelsens senaste kostnadsberäkning
för ledningsarbeten innebär, medför någon höjning av sålunda angivna procenttal
för de fyra förstnämnda linjerna.
22
Kungl. Majus proposition 199.
De anförda siffrorna visa, att från förräntningssynpunkt linjen Laxå—
Charlottenberg har ett avgjort företräde, närmast följd av linjerna Uppsala—
Gävle och Södertälje södra—Eskilstuna, den senare omfattande även bilinjerna
till Mariefred och Strängnäs. Av övriga linjer torde de mellan Ostersund
och Storlien samt Änge och Sundsvall av skäl som järnvägsstyrelsen
anfört icke i detta sammanhang böra komma ifråga; från dessa linjer anser
jag mig därför kunna bortse i det följande.
Förräntningstalen kunna emellertid icke enbart vara utslagsgivande; hänsyn
måste givetvis även tagas till frågan örn storleken av erforderliga medel och
sättet för dessas anskaffande. För finansieringen av elektrifieringsföretagen
skulle enligt järnvägsstyrelsens utredning efter den jämkning av siffrorna,
som telegrafstyrelsens beräkningar föranleda, behöva tagas i anspråk följande
belopp:
L axå— Charlottenberg
Kronor
Lånemedel
att förräntas
med trafikinkomster... 6,000,000
Andra medel.................. 7,910,000
Summa kronor 13,910,000 4,525,000 6,995,000 14,290,000
Av denna sammanställning framgår, att enligt verkställda beräkningar
linjerna Ånge—Bräcke—Långsele och Östersund, en sammanlagd banlängd
av 233 kilometer, i jämförelse med de båda linjerna Charlottenberg—Laxå
och Södertälje södra—Eskilstuna tillsammantagna, med en banlängd av 303
kilometer, kräva icke obetydligt större tillskott av andra medel än lånemedel
att förräntas med trafikinkomster, samt att sistnämnda båda linjer jämte
linjen Uppsala—Gävle, med en sammanlagd banlängd av 417 kilometer, av
dylika medel skulle kräva endast omkring 3 miljoner kronor mera än ifrågavarande
norrlandslinjer.
Vad vidare angår de olika företagens inbördes betydelse för statens järnvägar
och deras trafikanter har järnvägsstyrelsen framhållit, att en fortsatt
elektrifiering i Norrland till Långsele och Östersund måste anses vara av
större betydelse från trafikantsynpunkt än en elektrifiering av övriga ifrågavarande
linjer, enär de vinster i befordringstider m. m., som den elektriska
driftsformen vid de norrländska linjerna medförde, komme de stora bortom
Långsele och Östersund liggande landsdelarna tillgodo på ett helt annat
sätt än som gällde för de andra linjerna. Från statens järnvägars egna intressesynpunkter
vore däremot en elektrifiering av sistnämnda linjer fördelaktigast,
enär därigenom mer eller mindre isolerade ångdriftssträckor inlänkades
i det elektriska systemet med därav följande avsevärda fördelar
såväl i ekonomiskt som i driftshänseende. Uppenbart torde också vara,
att det bör innebära betydande fördelar för statens järnvägar, att elektrisk
drift genomföres å dylika till de elektriska linjerna anknytande ånglinjer av
Södertälje
södra—Eskilstuna
med bilinjer
Kronor
Uppsala—
Gävle
Kronor
Ånge—Bräcke
—Långsele och
Östersund
Kronor
2,000,000
2,525,000
3,000,000
3,995,000
3,000,000
11,290,000
23
Kungl. Majda proposition nr 199.
någon betydenhet från trafiksynpunkt; härvid ökas vinsterna av redan utförda
elektrifieringar bland annat genom ett fullständigare utnyttjande av
vissa redan befintliga anläggningar och materiel, samtidigt som olägenheterna
av en särskild driftsform för isolerade sträckor elimineras.
Ehuru alltså skäl kunna anföras för att vid en fortsatt statsbaneelektrifiering
i första hand taga sikte på linjer närmast norr örn Ånge, synas dock järnvägsintressena
i övervägande grad och än mer i förening med räntabilitets- och finansieringssynpunkterna
giva företräde åt de ifrågavarande mellansvenska banorna,
då det gäller tidsföljden för fortsatt elektrifiering. Utslagsgivande synes mig
emellertid i sakens nuvarande läge vara, att arbetena å de mellansvenska
banorna kunna igångsättas så snart medel för ändamålet bliva tillgängliga,
medan arbetena å elektrifiering av de norrländska linjerna med hänsyn till
fortskridandet av de s. k. Angelin jernäs elektrifiering icke lämpligen kunna
taga sin början förrän år 1935 för att först under år 1936, då elektrifieringen
upp till Ånge beräknas bliva färdigställd, få större omfattning. För att en
fortsatt elektrifiering skall kunna tjäna även det viktiga syftet att under rådande
svåra arbetslöshet bereda ökade arbetstillfällen, är det uppenbarligen
en förutsättning, att arbetena därå kunna omedelbart komma till utförande.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig, i anslutning till vad järnvägsstyrelsen
anfort, böra förorda, att samtliga ifrågavarande linjer på sätt
järnvägsstyrelsen föreslagit efter hand bliva elektrifierade och att riksdagen
beredes tillfälle att nu på grundval av den förebragta utredningen i princip
taga ställning till hela detta spörsmål, sådant det här framlagts, men anser
jag att ett anslagsäskande för nästkommande budgetår bör begränsas till
att avse vad som under sagda budgetår erfordras för elektrifieringen av
linjerna Laxå—Charlottenberg och Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer
till Mariefred och Strängnäs samt linjen Uppsala—Gävle.
De sammanlagda kostnaderna för elektrifiering av nu nämnda linjer äro,
på sätt i det föregående angivits, kalkylerade till i avrundat tal 25.6 miljoner
kronor, varav 11 miljoner kronor beräknas bliva fullt räntabla. Ehuru, som
av det tidigare sagda framgår, fog finnes för antagandet att företagen skola
kunna förränta ett högre belopp än det sålunda beräknade, och ehuru skäl
även kunna andragas för en beräkningsmetod, som baserar sig på att all
statsbaneelektrifiering ur räntabilitetssynpunkt betraktas såsom ett enda
företag, instämmer jag dock med järnvägsstyrelsen däri, att beträffande
dessa företag, åtminstone för närvarande, ej bör räknas med förräntning å
större belopp än 11 miljoner kronor.
I statsverkspropositionen anförde jag vid beräknandet av erforderligt
anslagsbelopp till förevarande ändamål för nästkommande budgetår, 15 miljoner
kronor, att medlen i varje fall innan de ekonomiska kalkylerna hunnit
slutföras borde •— såsom också skedde — upptagas under rubriken statens
affärsverksamhet. I anslutning till vad jag nyss anfört torde emellertid
under nämnda rubrik endast böra äskas förutnämnda belopp av 11 miljoner
kronor. Återstoden av de under budgetåret behövliga medlen, 4 miljoner
kronor, synes med hänsyn till ifrågavarande arbetens betydelse för arbets
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
löshetens bekämpande böra, liksom vissa andra av denna anledning äskade
anslag till allmänna arbeten, uppföras under rubriken Fonden för förlag
till statsverket och utgå av lånemedel med kort amorteringstid För nu
ifrågavarande elektrifieringsarbeten skulle alltså återstå att å riksstaten för
budgetåret 1935/1936 anvisa 10.5 miljoner kronor. Utan att nu närmare
ingå på frågan örn finansieringen av sålunda återstående kostnader vill jag
framhålla att, därest icke annan lösning befinnes lämpligare, detta belopp
bör kunna uppföras under rubriken Fonden för förlag till statsverket och,
i avvaktan å resultaten av en i sinom tid företagen utredning örn den verkliga
räntabiliteten av de elektrifierade statsbanelinjerna, utgå av lånemedel.
Såsom av vattenfallsstyrelsen vitsordats, möta icke hinder att erhålla erforderlig
kraft till den elektriska driften å de linjer, som sålunda ifrågasatts
till elektrifiering. Efter jämkningar i de uppgjorda arbetsprogrammen
har enighet uppnåtts mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen örn tiden
för nedläggande i kabel eller utflyttning av telegrafverkets ledningar. Ej
heller i detta hänseende förefinnes alltså något hinder mot en omedelbar
elektrifiering av linjerna i fråga. Med avseende å de militära önskemål,
som av chefen för generalstaben framförts i samband med elektrifieringsfrågan,
har jag, i anslutning till järnvägsstyrelsens av chefen för generalstaben
biträdda förslag örn särskild utredning av hithörande spörsmål beträffande
redan utförda eller beslutade elektrifieringar, för avsikt att föranstalta
örn en dylik utredning, omfattande jämväl de här ifrågavarande
elektrifieringsföretagen.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje
södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—Gävle för
budgetåret 1934/1935 under utgifter för kapitalökning anvisa
dels under rubriken Statens affärsverksamhet, Statens järnvägar,
ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av...................................................................... kronor 11,000,000,
dels ock under rubriken Fonden för förlag till statsverket, A.
Anslag till allmänna arbeten, att utgå av lånemedel med kort
amorteringstid, ett reservationsanslag av ...... kronor 4,000,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1934:271 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Laxå— Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinj s. 2 i texten
- SU 1934:115 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala— s. 1 i texten