Sök i Ratio Lex

Angående beredande av ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925 års försvarsbeslut

18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:202, Angående beredande av ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925 års försvarsbeslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande

av ytterligare kompensation till Vaxholms stad

i anledning av 1925 års försvarsbeslut; given Stockholms

slott den 23 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande t. f. departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Karl Levinson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Iiegeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför t. f.

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Levinson följande.

Enligt 1914 års försvarsorganisation bestod Vaxholms garnison av Vaxholms

kustartilleriregemente, Vaxholms grenadjärregemente samt Svea ingenjörkårs

fästningsingenjörkompani. Såsom kommendant i fästningen var förBihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 202. 438 34 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

ordnad en regementsofficer ur kustartilleriet, vilken till sitt biträde hade en

fästningsstab.

1925 års härordningsbeslut har medfört en betydande reducering av garnisonen

i Vaxholm. Sålunda har Vaxholms kustartilleriregemente •— enligt

1914 års härordning organiserat på regementsstab och tre bataljoner örn

sammanlagt tio kompanier, nämligen sex artillerikompanier, två minkompanier

samt två yrkeskompanier — organiserats på tre bataljoner örn sammanlagt

fyra artillerikompanier, två minkompanier och ett yrkeskompani. Vaxholms

grenadjärregemente har indragits; i dess ställe ingår i garnisonen

Göta livgardes fästningsbataljon, vilket förband i fråga örn personalstyrkan

i det närmaste kan anses motsvara en tredjedel av det indragna grenadjärregementet.

Därjämte har Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani, numera

benämnt kustingenjörkompani, något reducerats. Såsom kommendant

1 fästningen tjänstgör chefen för Vaxholms kustartilleriregemente; fästningsstabens

personal har även undergått viss minskning.

I anledning av den sålunda vidtagna reduceringen av garnisonen i Vaxholm

gjorde Vaxholms stad framställning hos Kungl. Maj:t, att staden måtte

beredas vederlag härför. Framställningen överlämnades till den särskilda

kommitté, keiser nkommittén, vilken den 6 november 1925 tillsatts för undersökning

av ersättningsfrågor i anledning av de genom 1925 års försvarsbeslut

verkställda truppförbandsindragningarna m. m.

Med skrivelse den 27 februari 1929 framlade kasernkommittén förslag örn

att det för Svea ingenjör kårs kustingenjörkompani avsedda kasern etablissemanget

å Vaxön skulle efter vissa tillbyggnader tagas i anspråk för en statlig

sinnesslöanstalt. Såsom ett motiv för denna anstalts förläggande till Vaxholm

anfördes önskvärdheten av att på detta sätt bereda Vaxholms stad

viss kompensation för de förluster, som komme att drabba staden genom

de vidtagna indragningarna beträffande de till staden förlagda truppförbanden.

Kommitténs förslag förutsatte, att ifrågavarande kasernetablissemang

skulle bliva ledigt genom ingenjörkompaniets överflyttning till ett etablissemang

å Kindön.

Med skrivelse den 12 oktober 1929 överlämnade kasernkommittén ett den

2 och den 10 oktober 1929 dagtecknat, under förbehåll av Kungl. Maj:ts

och riksdagens godkännande, med Vaxholms stad träffat avtal örn beredande

av vederlag åt staden genom överlåtelse utan ersättning med äganderätt å

staden av viss tomtmark m. m. I denna skrivelse anfördes, att kasernkommittén

funnit, att Vaxholms stad borde, med anledning av det försämrade

läge, vari staden oförvållat kommit i följd av 1925 års försvarsorganisation,

beredas hjälp utöver vad som skulle ske, därest omförmälda sinnesslöanstalt

förlädes dit. Beträffande den närmare innebörden av kasernkommitténs förevarande

förslag hänvisas till den redogörelse, som återfinnes i Kungl. Majits

proposition den 21 februari 1930 (nr 180) angående godkännande av viss

överenskommelse mellan kronan och Vaxholms stad m. m. Sedan riksdagen

i skrivelse den 6 maj 1930 (nr 179) anmält, att riksdagen bifallit Kungl,

Majlis i nämnda proposition gjorda framställning örn godkännande av för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

berörda den 2 och den 10 oktober 1929 ingångna preliminära avtal, med vissa

av Kungl. Majit föreslagna ändringar och tillägg, uppdrog Kungl. Majit den

20 juni 1930 åt fortifikationsdepartementet att å kronans vägnar med Vaxholms

stad sluta avtal i ämnet.

Det i enlighet härmed mellan fortifikationsdepartementet och staden träffade

avtalet — dagtecknat den 24 september och den 1 oktober 1930 —

innebar i huvudsak, att den inom stadsplanegränsen belägna marken å Vaxön,

med vissa undantag, utan vederlag med full äganderätt överlämnades till

staden tillika med två utanför nämnda gräns belägna områden, det ena avsett

till pump- och transformatorstation samt det andra till sopstation.

Med avseende å den föreslagna sinnesslöanstalten i Vaxholm vill jag erinra

örn denna frågas behandling i proposition den 19 februari 1932 (nr 129)

angående anslag till hospitalsbyggnader. Föredragande departementschefen

framhöll, att han med hänsyn bland annat till vissa nackdelar, som skulle

vara förenade med användningen av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis

kasern etablissemang i enlighet med kasernkommitténs förslag, icke ansåge

sig kunna tillstyrka detsamma. Även örn en användning av etablissemanget

enligt nämnda förslag i och för sig skulle vara önskvärd av hänsyn till Vaxholms

stad, borde tanken därpå förty övergivas. Örn denna uppfattning biträddes

av riksdagen, torde, då någon användning av etablissemanget för

annat statligt sjukvårdsändamål för det dåvarande icke syntes möjlig att

anvisa, frågan örn etablissemangets framtida disposition böra göras till föremål

för förnyat övervägande inom försvarsdepartementet. Därvid syntes

även böra komma under omprövning frågan örn eventuell ytterligare kompensation

till Vaxholms stad, utöver vad 1930 års riksdag i sådant hänseende

beslutit, för förluster i anledning av 1925 års försvarsorganisation.

Efter det riksdagen i skrivelse den 7 juni 1932 (nr 284) uttalat sig för,

att planen på användande av sistnämnda etablissemang för ifrågavarande

ändamål borde övergivas, förklarade Kungl. Majit i brev den 17 juni 1932

(å socialdepartementet), att det av nämnda kustingenjörkompani disponerade

kasernetablissemanget å Vaxön icke skulle tagas i anspråk såsom statlig

sinnesslöanstalt eller för annat statligt sjukvårdsändamål.

Sedan arméförvaltningen i skrivelse den 28 juli 1932 anmodats att verkställa

utredning rörande ifrågavarande kasernetablissemangs framtida använd*

ning samt inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde

föranleda, anmälde ämbetsverket uti ett den 21 oktober 1932 dagtecknat

yttrande — efter vederbörande militära myndigheters hörande — att det

syntes ämbetsverket lämpligast, att etablissemanget i avvaktan på resultatet

av pågående utredning rörande försvarsväsendets omorganisation alltjämt

utnyttjades för sitt nuvarande ändamål, d. v. s. för förläggning av Svea

ingenjörkårs kustingenjörkompani. Efter kommendantens i Vaxholms fästning

hörande förklarade sig marinförvaltningen instämma i det av arméförvaltningen

avgivna yttrandet i frågan. Härefter förordnade Kungl. Majit

den 27 januari 1933, att någon ändrad förläggning av truppförbanden inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majda proposition nr 202.

Vaxholms fästning tillsvidare oell intill dess annorlunda kunde varda bestämt

icke skulle äga rum.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 februari 1933 gjorde stadsfullmäktige

i Vaxholm framställning, i syfte att Vaxholms stad måtte beredas ytterligare

kompensation för förluster i följd av genomförandet av 1925 års försvarsbeslut.

Härvid anfördes, bland annat, följande:

Genom 1925 års försvarsbeslut hade militärstyrkorna i Vaxholm reducerats

så avsevärt, att Vaxholms samhälle förorsakats ekonomiska förluster,

som knappast torde hava någon motsvarighet annorstädes i landet. Att Vaxholms

stad i alldeles särskild grad måste vara känslig för en så kraftig

ekonomisk åderlåtning som den nyssnämnda berodde dels på stadens obetydlighet

i folkmängdsavseende, dels på att det övervägande flertalet av stadens

bofasta befolkning hade sin inkomst direkt eller indirekt härflytande

från försvarets olika verksamhetsgrenar å orten. Folkmängden i Vaxholm

hade år 1924 utgjort 4,269 personer; vid ingången av år 1933 hade folkmängden

nedgått till 2,969 personer eller med i det närmaste 30 procent. Från år

1924 till år 1933 hade antalet skattekronor sjunkit från 48,341 till 31,756

och progressivskattens kommunandel från 7,527 kronor 76 öre till 3,202

kronor 79 öre. Skattekronornas antal hade således minskat med 34.81 procent

och progressivskattens kommunandel med 57.4 6 procent.'' Förhållandet

mellan folkmängdssiffrorna och skatteunderlaget klarlade på ett tydligt och

ovedersägligt sätt, att stora grupper av stadens förutvarande bästa inkomsttagare

på grund av försvarsreduceringen lämnat samhället. Med sin jämna

inkomst och statliga anställning tillhörde dessa inkomsttagare också stadens

bästa skattebetalare. Skatteunderlaget hade således icke endast undergått

en kraftig minskning, utan det hade även blivit svagare. Stadens myndigheter

hade år från år pressat ned utgifterna för allmänna behov för att icke

uttaxeringen skulle springa i höjden alltför fort. Sålunda hade år 1925 för

olika ändamål uttaxerats 315,241 kronor 52 öre, medan för samma ändamål

år 1933 uttaxerats endast 247,723 kronor 99 öre. Alltså hade utgifterna

under denna tid nedskrivits med 67,517 kronor 53 öre, motsvarande 21.41

procent. Nu syntes emellertid gränsen, under vilken utgifterna ej kunde

pressas, vara uppnådd. Arbetet måste därför alltmer inriktas på att tillföra

staden nya inkomster. Att utgifterna för olika allmänna ändamål icke kunnat

eller kunde nedbringas i samma proportion som folkmängden och skatteunderlaget

sjunkit, berodde huvudsakligast på att stora utgifter vore en följd

av statsmakternas krav på samhället i olika avseenden, reglerade genom

lagar och förordningar.

Det vore givet, att den bästa kompensationen vore en sådan, som i likhet

med den nu avskrivna sinnesslöanstalten bestode i tillförsel av skatteobjekt,

som samtidigt kunde stimulera handeln och arbetsmarknaden. I de fall

andra garnisonsstäder vidtagit vissa åtgärder, stående i samband med truppförbandsförläggningar

till respektive städer, och sedermera på grund av försvarsreduceringen

fått vidkännas förluster, hade samtliga städer tillerkänts

kompensation i någon form. Genom ledigblivna kaserners omändring till

sinnessjukhus hade i många fall dessa kompensationer mer än väl uppvägt

förluster, uppkomna genom försvarsreduceringen. Att statsmakterna i vissa

fall på grund av juridiskt bindande avtal ansett sig skyldiga att tillerkänna

dessa städer rikliga kompensationer förändrade icke själva sakförhållandet.

Mellan staten och staden Vaxholm förelåge visserligen inga dylika juridiskt

bindande avtal, men synnerligen starka moraliska skäl hade ansetts tala för,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 202.

att Vaxholm i här avsett fall intoge en med förutnämnda garnisonsstäder

likvärdig ställning. Den av Kungl. Majit tillsatta kasernkommittén hade

även kommit till det resultatet, att Vaxholms stad borde hållas skadeslös i

största möjliga mån genom beredande av kompensation i lämplig form. I

skrivelse den 29 februari 1929 hade nämligen kasernkommittén föreslagit,

att en sinnesslöanstalt skulle förläggas till Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis

kasernetablissemang å Vaxön. Även om förläggande av en dylik

anstalt till Vaxholm icke på långt när kunnat uppväga de förluster, som

uppstått genom försvarsreduceringarna därstädes, skulle förslagets genomförande

dock hava betytt en avsevärd lättnad och bidragit till att staden

med större utsikt till framgång kunnat möta de svårigheter av huvudsakligast

ekonomisk art, som blivit en följd av förenämnda försvarsreducering.

Vaxholm som samhälle hade på ett så intimt sätt blivit sammankopplat

med statens och de militära intressena, att ett avkopplande av dessa militära

intressen ovillkorligen medförde skyldighet för staten — örn icke juridiskt

så dock moraliskt — att sörja för att samhället gåves möjlighet till

fortbestånd.

Kasernkommittén hade framhållit, att ett överlåtande av tomtmark otvivelaktigt

komme att för staden medföra så stora utgifter, att någon direkt

vinst genom exploateringen näppeligen kunde beräknas förrän efter en avsevärd

tidsperiod. Fördelarna av överlåtelsen vore, hade kasernkommittén

uttalat, att söka på annat håll, nämligen i de tryggade markförhållandena,

detta såväl för staden som framför allt för dess innevånare. Med det sagda

hade staden velat framhålla, att någon kompensation i egentlig mening alltjämt

icke blivit tillerkänd Vaxholms stad för förluster, som förorsakats på

grund av försvarsreduceringen.

Under överläggningarna på sin tid mellan kasernkommittén och staden

angående överlämnandet av den inom stadsplanen liggande tomtmarken hade

stadens delegerade förslagsvis påyrkat, att även den utanför stadsplanen varande

marken å Vaxön, som befunne sig i kronans ägo, skulle överlämnas

till Vaxholms stad. Kasernkommittén hade emellertid, på grund av det uppdrag

kommittén av Kungl Majit erhållit, ansett, att det läge utanför kommitténs

befogenhet att förhandla jämväl angående överlåtandet av förenämnda

markområde. Ifrågavarande markområden utgjordes av det till kustingenjörkompaniet

upplåtna kasernområdet samt en del övningsterräng, ett till friherrinnan

Leuhusen på tio år upplåtet bebyggt område, benämnt Blynäs,

ett till annan enskild person på sextio år upplåtet bebyggt område benämnt

Petersberg, några bebyggda tomter belägna söder örn ingenjörkompaniets område,

benämnda Fredrikstrand, samt ett obebyggt område, huvudsakligast

beläget väster örn stadsplanen och nied sin västliga gräns mot egendomen

Eriksö. Sistnämnda område utgjordes dels av skogs- och åkermark och dels

av stora mot söder vettande bergområden. Den årliga inkomsten för kronan

av nämnda områden vore synnerligen blygsam. Många skäl talade för att

här omnämnda markområden skulle i stadens ägo betyda väsentliga lättnader

för staden i vissa avseenden. Staden hade sin sopstation belägen

inom kronans ägor; viig till densamma ginge över kronans mark. För

närvarande bedreve kronan skogsplantering å en del av skogsmarken. Dessa

nyplanterade skogsområden vore inhägnade. Men då den västligaste delen

av Vaxön av ålder begagnats till promenader av såväl den bofasta befolkningen

som stadens sommargäster, uppkomme icke så sällan irritationsmoment

av rätt så besvärlig natur. Vore denna mark i stadens ägo, skulle

måhända det även vara möjligt för staden att tomtstycka åtminstone en del

av området för att sedermera söka avyttra en eller annan tomt och därigenom

söka bereda sig någon, örn jin ringa ersättning för alla de förluster,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

sorn förorsakats staden på grund av försvarsreduceringarna. Visserligen

vore möjligheterna till exploatering av området i fråga synnerligen ringa,

särskilt med hänsyn till att den tid numera vore försutten, då tomter i Vaxholm

och å Vaxön efterfrågades; vidare skulle ett överlåtande av förenämnda

markområden på Vaxholms stad förorsaka staden stora utgifter för lagfart,

tomtstyckningar m. m., förlust av skatter, som nu erlades av kronan, utgifter

i form av skatter till landstinget m. m. Men det syntes ändå staden

vara en fördel örn överlåtelsen kunde ske, särskilt med hänsyn till stadens

framtida eventuella utveckling. Det gå ve åtminstone staden möjligheter till

att av egen kraft söka arbeta för att den för framtiden skulle kunna bestå.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde stadsfullmäktige i Vaxholm,

att staden måtte på lämpligt sätt tillföras skatteobjekt av natur att

kunna stimulera handeln och arbetsmarknaden eller, örn så icke läte sig

göra, att staden måtte beredas lättnader i förestående utgifter för vissa arbeten,

att det i kronans ägo nu befintliga markområdet, beläget mellan stadsplanegränsen

i väster och Eriksö, måtte överlåtas på Vaxholms stad, samt

att det av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani disponerade området

måtte överlåtas på Vaxholms stad, därest på ifrågavarande område belägen

kasern och övriga byggnader framdeles icke komme att tagas i anspråk till

militär förläggningsanstalt eller för annat statligt ändamål.

Sedan arméförvaltningens fortifikations- och civila departement anmodats

att yttra sig över stadsfullmäktiges i Vaxholm omförmälda framställning, avgåvo

departementen utlåtande i ärendet den 18 mars 1933. Departementen

hemställde därvid, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt fortifikationsdepartementet

att med Vaxholms stad upptaga förhandlingar uti de i stadens framställning

berörda frågor; och ansågo departementen att i samband därmed

lämpligen borde behandlas dels en uppkommen fråga örn överlämnande till

Vaxholms stad av befintlig behållning, 11,140 kronor 27 öre, å influtna tomtören

för tomter i Vaxholm samt kronans fordringar å obetalda sådana tomtören,

allt belöpande på tiden före kronans enligt propositionen nr 180/1930

genomförda marköverlåtelser till staden, dels ock en av staden i annat sammanhang

gjord ansökning att få till sig upplåtet ett markområde å Vaxön

för anordnande av en idrottsplats.

Genom beslut den 2 juni 1933 uppdrog Kungl. Majit åt fortifikationsdepartementet

att upptaga förhandlingar med Vaxholms stad rörande beredande

av kompensation, utöver vad 1930 års riksdag i sådant avseende beslutit,

för förluster i anledning av 1925 års försvarsorganisation; och skulle

därvid jämväl övervägas omförmälda uti fortifikations- och civila departementens

yttrande angivna frågor.

I skrivelse till Kungl. Majit den 6 december 1933 har arméförvaltningens

fortifikationsdepartement anmält resultatet av de förhandlingar, som departementet

jämlikt ifrågavarande uppdrag fört med Vaxholms stad. Förhandlingarna

hava lett till avslutande av ett den 5 december 1933 dagtecknat

preliminärt avtal mellan fortifikationsdepartementet, å Kungl. Majits och

kronans vägnar, å ena, samt Vaxholms stad, å andra sidan. Ifrågavarande

avtal torde få fogas såsom bilaga (Bil. A) vid statsrådsprotokollet rörande

detta ärende. I samma skrivelse har fortifikationsdepartementet hemställt,

att Kungl. Majit måtte, efter inhämtande i nödiga delar av riksdagens medgivande,

godkänna berörda avtal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202. 7

Beträffande innehållet i avtalet jämte motiven till vissa bestämmelser

däri bär arméförvaltningens Jbrtifikationsdepartement i nyssnämnda skrivelse

den 6 december 1933 anfört i huvudsak följande.

Vid förhandlingarna mellan fortifikationsdepartementet och staden hade

enighet vunnits, att den kompensation, som i nu förevarande sammanhang

borde tillerkännas staden, skäligen borde beräknas till ett värde, motsvarande

ungefär de förmåner, vilka skulle hava kommit staden och dess innevånare

till del, därest den av kasernkommittéu i skrivelse den 27 februari

1929 föreslagna sinnesslöanstalten kommit till stånd.

Körande beräkningen av de skatteintäkter, som skulle hava kommit staden

till godo genom sinnesslöanstaltens förläggning dit, hade mellan fortifikationsdepartementets

och stadens delegerade vunnits enighet, att ifrågavarande

skatteintäkter skäligen kunde beräknas till det belopp, som — efter

nuvarande uttaxering av 7 kronor 70 öre — utgjorde medeltalet av kommunalskatten

på begynnelselönerna för befattningshavarna vid anstalten och

på deras slutlöner (respektive 15,198 kronor 3 öre och 20,116 kronor 94 öre),

eller sålunda 17,657 kronor årligen. Härvidlag hade emellertid från departementets

sida framhållits, att berörda uträknade skattebelopp, örn det kommit

staden till godo, torde hava kommit att i väsentlig utsträckning uppvägas

av de ökade bördor, som de tänkta skattebetalarna genom sin inflyttning

och bosättning i staden skulle hava åsamkat denna. Belojjpet måste således

anses för högt för att kunna utan vidare läggas till grund vid kompensationens

beräknande. Häremot hade från stadens delegerades sida framhållits,

att beloppet måste anses skäligt med hänsyn till att stadens förvaltning

vid genomförandet av 1925 års beslut i försvarsfrågan varit organiserad

för dåvarande befolkningssiffra (år 1925 4,269 personer), medan befolkningen

år 1933 utgjorde allenast 2,903 personer. Utgifterna kunde icke utan vidare

nedpressas i samma proportion som befolkningen minskat. Emellertid hade

stadens kommunala utgiftsstat, utgifter för kyrka och skola ej medräknade,

i följd av stränga besparingsåtgärder nedgått från 225,800 kronor år 1925

till 171,800 kronor år 1933, men på grund av denna beskärning hade mycket

trängande behov måst åsidosättas.

Mellan kronans och stadens delegerade hade enighet rått, att till staden

borde överlåtas förefintlig behållning å guldna tomtören, 11,140 kronor 27

öre, samt kronans fordringar å dylika tomtören.

I sin framställning den 23 februari 1933 hade staden i främsta rummet

yrkat, att staden mätte, på sätt kunde finnas lämpligt, tillföras skatteobjekt

av sådan natur, att de kunde stimulera handeln och arbetsmarknaden. Yid

förhandlingarna hade såväl kronans som stadens delegerade funnit sig urståndsätta

att giva anvisning på något dylikt skatteobjekt, varjämte från stadens

sida framhållits, att gjorda undersökningar rörande härutinnan tidigare

framkomna projekt närmast givit negativt resultat.

I andra rummet hade staden i berörda framställning yrkat, att staden

måtte beredas lättnader i förestående utgifter för vissa arbeten. Yid förhandlingarna

hade härvid från stadens delegerade framställts önskemålet, att

genom kronans försorg, lämpligen såsom statligt beredskaps- eller reservarbete,

måtte anläggas en hamn, avsedd för motor- och segelbåtar, i enlighet

med ett av ingenjören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kaptenen E.

Svensén, upprättat förslag, vilken anläggning beräknats draga en kostnad av

i runt tal 400,000 kronor. Det hade härvid framhållits, att en dylik båthamn

torde ilga förutsättningar att mottaga en stor del av de båtar, för vilka hittills

kajplatser måst sökas närmare Stockholm. Då farvattnen i Stockholms

närhet vore föga lämpade för båttrafiken och denna trafik på senare år visat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

sig hinderlig för den ordinära sjöfarten å dessa farvatten, kunde det förväntas,

att den föreslagna båthamnen bomme att bliva eftersökt såsom angöringsplats

för båtar. Detta skulle i sin tur medföra — förutom inkomster

i form av direkta avgifter — såväl ökade arbetstillfällen för stadens invånare

genom arbeten med båtarnas skötsel som, i ali synnerhet, ökad handelsomsättning

i staden, enär det vore sannolikt, att de personer, som ägde eller

brukade ifrågavarande båtar, bomme att i stor utsträckning göra sina uppköp

för båtfärderna i Vaxholms stad.

Fortifikationsdepartementet hade för sin del funnit anläggningen av en

båthamn utgöra ett synnerligen lämpligt kompensationsobjekt. Då detta

arbete syntes kunna utföras såsom statligt beredskaps- eller reservarbete,

torde därigenom kunna vinnas jämväl syftet att lindra arbetslöshet.

Beträffande det värde, som anläggningen av båthamnen såsom statligt

reservarbete för en kostnad av i runt tal 400,000 kronor borde anses motsvara

såsom kompensationsobjekt, hade från stadens sida vid förhandlingarna

medgivits, att anläggningen finge anses motsvara en årlig intäkt för staden

av 8,000 kronor eller i det närmaste hälften av vad staden skulle hava vunnit

i skatteintäkter genom sinnesslöanstalten, 17,657 kronor årligen. Fortifikationsdepartementet

hade väl å ena sidan funnit uppenbart, att — med hänsyn

till anläggningens föreslagna utförande såsom statligt beredskaps- eller reservarbete

— kronan skäligen icke kunde göra gällande, att kompensationsvärdet

för staden borde beräknas efter normal avkastning å anläggningskostnaden,

vilket skulle motsvara ett kompensationsvärde av inemot 20,000 kronor örn

året i intäkter, men hade å andra sidan ansett, att ett kompensationsvärde

av 8,000 kronor, motsvarande endast 2 procent av anläggningskostnaden,

vore något för lågt. Det hade synts departementet självklart, att varje förhandsberäkning

av värdet för staden av anläggningens utförande måste bliva

endast approximativ. Emellertid hade departementet ansett sig böra räkna med

en därigenom uppkommande årlig inkomst för staden av minst 10,000 kronor.

Ett av staden under förhandlingarna framställt yrkande, att i kompensationen

måtte ingå jämväl iordningställande genom kronans försorg av en

idrottsplats å Yaxön för en beräknad kostnad av cirka 50,000 kronor hade

under förhandlingarnas gång frånträtts.

Slutligen hade staden i förberörda framställning den 23 februari 1933

hemställt, att det i kronans ägo nu befintliga markområdet mellan stadsplanegränsen

i väster och Eriksö måtte överlåtas på Vaxholms stad, samt att

det av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani nu disponerade området

måtte överlåtas på Vaxholms stad, därest på ifrågavarande område belägen

kasern och övriga byggnader framdeles icke bomme att tagas i anspråk till

militär förläggning eller för annat statligt ändamål.

Vad beträffade den ifrågasatta överlåtelsen av kasernen med tillhörande

område hade fortifikationsdepartementet funnit, att överlåtelse nu icke borde

ifrågakomma samt att det ej heller vore lämpligt, att från kronans sida nu

gåves någon utfästelse om sådan överlåtelse framdeles. Vidare hade departementet

ansett, att med kasernen borde Arara förenat ett område, som dels

vore — såvitt nu kunde bedömas — tillräckligt för dess utnyttjande för nuvarande

eller eventuellt blivande försvarsändamål, och som dels i och för sig

vore för en fastighet med dylik byggnad, oavsett dess användning, ur ekonomisk

synpunkt tillfredsställande. Ur nu angivna synpunkter hade departementet

funnit, att kronan icke borde avhända sig den södra delen av det

mellan stadsplanegränsen och Eriksö belägna området å Vaxön. Däremot

hade departementet ansett, att tillräckliga skäl saknades att i kronans ägo

behålla den norra delen av samma område ävensom den därutanför belägna

Myrholmen. Beträffande kompensationsvärdet, såvitt avsåge Vaxön, av denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 202.

mark, hade departementet utgått från ett medelvärde av 50 öre per kvadratmeter.

Yad beträffade Myrholmen, hade departementet räknat med ett värde

av 500 kronor per hektar. Efter dessa beräkningsgrunder och med utgångspunkt

från ett beräknat kompensationsvärde av förenämnda hamnanläggning,

motsvarande 10,000 kronor om året, hade det ansetts skäligt, att till staden

i ytterligare kompensation överlätes dels ett område av omkring 28 hektar,

beläget å Vaxöns norra del, dels ock den därutanför belägna Myrholmen örn

1.5 0 hektar.

Efter de ovan angivna huvudgrunderna hade det mellan fortifikation sdepartementet

och staden den 5 december 1933 träffade preliminära avtalet

utformats.

Vid förhandlingarna hade som nämnts enighet rått därom, att staden

genom sinnesslöanstalten skulle tillgodoförts en skatteinkomst av 17,657

kronor årligen. Med utgångspunkt från att detta värde borde kompenseras

av kronans nu ifrågasatta prestationer erhölles följande uppställning:

Staden förlorade genom att sinnesslöanstalten ej kommit till stånd per

år 17,657 kronor i bruttoinkomst, som kunde antagas motsvara omkring

15.000 kronor netto; staden erhölle i inkomster av båthamnen omkring

10.000 kronor per år och genom överlåtelsen av mark å Yaxön till ett värde

av omkring 140,000 kronor ett räntevärde per år av omkring 5,000 kronor.

Att denna beräkning varken vore eller kunde vara exakt torde framgå av

det föregående, men den syntes departementet likväl giva vid handen, att

den i avtalet avsedda kompensationen finge anses i det hela skäligt och

rättvist avvägd.

Eortifikationsdepartementet överginge härefter till att — under hänvisning

till avtalet med staden — närmare behandla sådana punkter däri, vilka synts

erfordra motivering utöver vad här ovan anförts.

§ 1. I denna paragraf hade intagits föreskrift, att det till staden överlämnade

beloppet ävensom de medel, som komme att inflyta vid indrivning

av till staden överlåtna fordringar, skulle användas för i § 15 av förberörda

avtal den 24 september och den 1 oktober 1930 omförmälda ändamål. Vid

förhandlingarna hade från departementets sida ifrågasatts, att medlen skulle

tillföras den i samma paragraf omförmälda fond, men då från stadens sida

hävdats, att staden vore i behov av att få disponera över medlen i fråga utan

att desamma fonderades, hade departementet ansett sig icke böra motsätta

sig detta, under förutsättning att användningen skedde för med fonden avsedda

ändamål. Sista stycket i paragrafen hade tillkommit, enär vid förhandlingarna

uppgivits, att vissa tomtinnehavare i Vaxholm skulle hava

gjort gällande, att de till kronan erlagt tomträttsavgälder till större belopp

än som kontraktsenligt ålegat dem, och enär departementet ansett lämpligt

att skydda kronan mot eventuella krav på återbetalning.

§ 2. Det hade vid förhandlingarna framkommit, att kronans äganderätt

till Myrholmen icke skulle vara obestridlig och att från enskilt håll gjorts

gällande bättre rätt därtill. Vid sådant förhållande hade fortifikationsdepartementet

ansett, att till staden allenast borde överlåtas den rätt kronan

kunde äga till holmen.

§ 6 hade tillkommit i anledning av en av friherrinnan Anna Leuhusen

till fortifikationsdepartementet ingiven, den 11 juni 1933 dagtecknad framställning,

däri Anna Leuhusen anhållit att få inköpa det av henne arrenderade

området Blynäs å Yaxön. Till stöd för framställningen hade Anna

Leuhusen anfört, att Blynäs innehafts av henne och hennes föräldrar sedan

år 1871, att samtliga byggnader å området vore henne tillhöriga samt att

vissa anläggningar därstädes vore utförda genom hennes eller hennes föräldrars

försorg.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Blynäs vore för närvarande jämlikt kontrakt den 6 juli 1929 mellan chefen

för östra arméfördelningen och änkefriherrinnan Hilda Amalia Leuhusens

sterbhus utarrenderat till sterbhuset för tiden intill den 1 oktober 1939 mot

ett årligt arrende av 300 kronor. Vid förhandlingarna hade från såväl departementets

som stadens sida ansetts, att Anna Leuhusens framställning

örn inköp borde vinna tillmötesgående; och hade i enlighet härmed överenskommelse

träffats örn intagande i förevarande avtal av bestämmelse härom.

Det fastställda priset, 50 öre per kvadratmeter, motsvarande det värde, som

beräknats för den genom avtalet till staden överlåtna marken, och köpevillkoren

i övrigt anslöte sig, enligt vad vid förhandlingarna från stadens

sida uppgivits, till den, som staden tillämpade vid försäljning för bebyggelse

av staden tillhörig mark.

Enligt § 8 hade staden åtagit sig viss stängsel- och vakthållningsskyldighet

i syfte att förhindra obehörigt beträdande av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis

skjutbana, särskilt vid skjutningar därstädes.

§ 10 överensstämde med motsvarande stadgande i avtalet den 24 september

och den 1 oktober 1930 mellan kronan och staden.

Det hade ansetts lämpligt, att staden förklarade sig genom avtalet hava

erhållit full gottgörelse för 1925 års militära indragningar. Dylik förklaring

hade intagits under § 11.

Över förevarande förslag till avtal hava yttranden avgivits av länsstyrelsen

i Stockholms län, statens arbetslöshetskommission samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har till en början angivit sin uppfattning

beträffande frågan, huruvida Vaxholms stad bör beredas ytterligare vederlagav

staten för de förluster, genomförandet av 1925 års försvarsorganisation

medfört för staden. Härutinnan har länsstyrelsen anfört:

Att Vaxholms stad vore i stort behov av kompensation för den minskning

i befolkning och skatteunderlag, som vållats staden genom den med

1925 års försvarsorganisation följande starka reduceringen av militära förläggningar

därstädes, och att staden finge anses äga anspråk på skäligt tillmötesgående

i detta hänseende från statens sida, torde vara uppenbart.

Det kunde väl också betraktas såsom officiellt erkänt genom det elen 2 juni

1933 åt arméförvaltningens fortifikationsdepartement lämnade uppdraget att

med staden upptaga förhandlingar angående kompensation, utöver vad 1930

års uppgörelse örn överlåtande av viss mark till staden m. m. finge anses

innebära. Länsstyrelsen skulle under sådana förhållanden rörande denna

grundläggande utgångspunkt inskränka sig till att framhålla, att länsstyrelsen

nu liksom vid tidigare tillfällen, då kompensationsfrågan behandlats

eller berörts, funne det opåkallat och ägnat att föranleda missförstånd, när

från statlig myndighets sida särskilt betonades, att staden icke kunde åberopa

någon juridisk rätt till kompensation. Ej heller de andra samhällen,

vilka staten sökt i möjligaste mån hålla skadeslösa för motsvarande förluster,

torde såsom regel hava kunnat åberopa någon formlig juridisk rätt

för sina önskemål, men staten hade i handling erkänt vad man skulle kunna

kalla en självfallen förpliktelse till allmän omvårdnad om samhällen, vilka

genom statens egna åtgärder fått grundvalarna för sin ekonomi allvarligt

rubbade. Vad Vaxholm anginge, hade länsstyrelsen redan i utlåtande den

IG december 1929, i anledning av kasernkommitténs då föreliggande framställning

örn avtal med staden, ingående påvisat, att statens månghundraåriga

förmynderskap över Vaxholm, vilket bland annat undanhållit staden

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

fri disposition av den mark, på vilken den vore byggd, måste för staten

medföra ett. alldeles särskilt ansvar i förhållande till denna stad, samt att

detta ansvar i den situation, som vållats av de militära indragningarna,

rimligen borde kännas såsom verkligt förpliktande. Oavsett frågan örn juridisk

rätt måste sålunda stadens krav på kompensation ur andra avgörande

samhälleliga synpunkter erkännas vara oavvisligt.

Sedan länsstyrelsen därefter framhållit såsom sin åsikt, att det vid förhandlingarna

mellan fortifikation sdepartementet och Vaxholms stad träffade

preliminära avtalet innebure en anmärkningsvärd reduktion av de utav staden

i dess skrivelse den 23 februari 1933 framförda önskemålen i kompensationsfrågan,

har länsstyrelsen riktat anmärkning ej mindre mot de utav fortifikation

sdepartementet använda beräkningsgrunderna vid avvägningen av den

föreslagna kompensationen, än även mot den enligt § 11 i avtalsförslaget

avfordrade förklaringen från stadens sida, att denna genom tidigare vidtagna

åtgärder och det föreliggande avtalets genomförande skulle erhålla full kompensation

för förlusterna i anledning av de år 1925 beslutade truppförbandsindragningarna.

Till motivering av dessa anmärkningar har länsstyrelsen

anfört bland annat:

När fortifikationsdepartementet — mot stadens delegerades bestridande

— nedräknade den uppskattade medeltalsintäkten av den tilltänkta sinnesslöanstalten

från 17,657 kronor till netto 15,000 kronor, tedde sig detta närmast

som ett godtyckligt tillrättaläggande av kompensationens totalbelopp,

synbarligen företaget i syfte att kunna nå upp till samma belopp med de

beräknade inkomsterna av båthamn och överlåten mark. Och å andra sidan

hade dessa sistnämnda inkomstberäkningar av departementet pressats uppåt

på ett sätt, som även det måste betecknas såsom godtyckligt. Från stadens

delegerade hade »medgivits», att hamnanläggningen »finge anses motsvara»

en årsinkomst av 8,000 kronor, men departementet hade utan vidare ökat

denna till 10,000 kronor. Länsstyrelsen nödgades för sin del starkt ifrågasätta,

örn icke redan den av stadens delegerade »medgivna» beräkningen

vore avgjort för hög, med hänsyn till de begränsade möjligheterna att taga

ut inkomster av en sådan anläggning. Lika litet kunde länsstyrelsen finna

tillräckliga grunder för departementets uppskattning av marköverlåtelsen

till ett »räntevärde» av omkring 5,000 kronor — en uppskattning, för vilken

ej heller åberopades något godtagande från stadens sida. Länsstyrelsen

lämnade därhän, om värdesättningen av själva markområdet (140,000 kronor)

kunde anses skälig; i varje fall vore, såsom staden uttryckligen betonat i

sin framställning till Kungl. Maj:t den 23 februari 1933, möjligheterna till

exploatering av det område staden önskat erhålla synnerligen ringa, medan

områdets övertagande och iordningställande för bebyggelse måste förorsaka

staden stora utgifter, och ett räntevärde av 5,000 kronor kunde överlåtelsen

under sådana förhållanden åtminstone under nu överskådlig tid icke representera,

såvida man, såsom fortifikationsdepartementet gjorde, likställde detta

räntevärde med inkomst för staden.

Yad länsstyrelsen i denna del anfört avsåge icke att underkänna betydelsen

för Vaxholms stad av den kompensation, som föreliggande avtal hade

att giva. Det ville synas, som om någon annan eller bättre kompensation

för närvarande icke kunde beredas staden, och under sådana förhållanden

villo länsstyrelsen givetvis oförbehållsamt tillstyrka, att staden nu erliölle

den ersättning, som avtalet i huvudsak likväl skulle innebära. Ett tillgodoseende

utan kostnad för staden av dess behov av moderna hamnanordningar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

för motorbåtar oell segelbåtar skulle otvivelaktigt vara av verklig nytta för

Vaxholm såsom sommarort, även örn de direkta inkomsterna svårligen kunde

förväntas uppgå till 8,000 kronor, än mindre till 10,000 kronor. Och den

i avtalet ingående marköverlåtelsen tillförde givetvis staden en avsevärd tillgång,

låt vara att denna tillgång ur direkt inkomstsynpunkt knappast representerade

mera än ett möjligt, men mycket ovisst och på lång sikt ställt

framtidsvärde.

Däremot förmenade sig länsstyrelsen hava förebragt synnerligen vägande

skäl för ett yrkande, att den föreslagna § 11 i avtalet icke borde bibehållas,

åtminstone icke i föreliggande avfattning. Det kunde icke vara rättmätigt,

att staden nödgades avgiva en förklaring, att den med detta avtal erhållit

full kompensation för sina förluster genom de militära indragningarna, nälen

sådan förklaring uppenbart skulle strida mot avtalets faktiska innebörd.

Helst skulle länsstyrelsen vilja förorda, att paragrafen finge helt utgå. Skulle

det emellertid anses önskvärt att intaga något medgivande från stadens sida

örn att den icke hade några ytterligare anspråk att framställa, så borde efter

länsstyrelsens mening detta medgivande begränsas till en deklaration, att

staden erhållit den kompensation, som från statens sida kunnat under förhandenvarande

förhållanden åvägabringas.

Statens arbetslöshetskommission har ingått på ett bedömande av spörsmålet,

huruvida den i avtalsförslaget omförmälda båthamnen — betingande en kostnad

av i runt tal 400,000 kronor — vore lämplig att komma till utförande

såsom statligt reservarbete. I detta hänseende har kommissionen anfört:

På grund av arbetets natur torde det endast komma att medgiva sysselsättning

åt ett 60-tal för egentligt grovarbete kvalificerade arbetslösa, vilket

måste anses vara en jämförelsevis ringa arbetsstyrka i förhållande till arbetets

kostnader. Effekten ur arbetslöshetspolitisk synpunkt syntes följaktligen

icke svara mot de beräknade ekonomiska uppoffringarna. Enligt kommissionens

uppfattning kunde också sättas i fråga, örn det avsedda arbetet

fyllde de krav på ekonomiskt berättigande, som ett med arbetslöshetsmedel

finansierat företag hittills ansetts böra tillgodose. Kommissionen ansåge sig för

sin del icke kunna förorda, att arbetet utfördes såsom statligt reservarbete.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har underkastat det av kaptenen E. Svensén

utarbetade, under § 9 i det preliminära avtalet berörda förslaget angående

anläggande av en båthamn vid den s. k. Askudden en närmare granskning.

Hörande resultatet härav ävensom av vissa utav styrelsen verkställda ytterligare

undersökningar i frågan har styrelsen anfört:

Det av kaptenen Svensén utarbetade förslaget kunde ej — oavsett den

anmärkningsvärt höga kostnaden — i föreliggande skick förordas till utförande.

Av styrelsen utförda bottenundersökningar hade nämligen givit

vid handen, att djupet till fast botten i det föreslagna pirläget vore allt för

stort, för att en pir där skulle för rimlig kostnad kunna utbyggas till den

avsedda längden av 270 meter. Dessutom vore plananordningen särdeles

obekväm med endast en landförbindelse för denna långa pir.

Styrelsen hade undersökt möjligheten att, för undvikande av de större

vattendjupen, anordna lämpligt belägna bryggor även i den s. k. Västerhamnen.

Detta hade ock visat sig kunna ske. Det inom styrelsen utarbetade

förslaget till hamnanläggning innebnre i jämförelse med Svenséns förslag

följande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Deli av Svensén ifrågasatta 270 meter långa pirén hade givits en fri längd

av endast 106 meter, men plananordningen vid Askudden hade i övrigt

bibehållits. 1 Västerhamnen föresloges en yttre brygga, samtidigt tjänstgörande

såsom lagbrytare, samt en brygga mellan därvarande badhus och

land. Denna sistnämnda brygga jämte motsvarande vid Askudden — dessa

bryggor kunde endast angöras från en sida — hade givits en bredd av 3

meter. De båda yttre bryggorna, med angöringsmöjliglieter å båda sidor,

hade upptagits till 4 meters bredd. Utmed land i Askuddshamnen hade

anordnats kaj med samma fria längd som enligt Syenséns förslag. Enligt

styrelsens förslag uppginge elen totala kajlängden till 580 meter, vara\ 383

meter skyddad och 197 meter oskyddad kaj. Det av Svensén utarbetade

förslaget omfattade visserligen större kajlängd, 637 meter, men vore i stället

den skyddade sträckan — 367 meter — något kortare. Örn härjämte hänsyn

toges till att den östra piren lämnade skydd för den befintliga kajen utmed

södra strandgatan, vilken således kunde bättre utnyttjas, sa syntes de båda

förslagen kunna anses ungefär jämställda med avseende å nyttig kajlängd.

Plananordningen i det av styrelsen framlagda förslaget måste emellertid

obetingat anses vara bekvämare för trafikanterna, varjämte kostnaderna hade

kunnat nedbringas till ett belopp — 190,000 kronor ■ som stöde i mera

rimlig proportion till den betydelse, som hamnanläggningen kunde tänkas få.

Av nyssnämnda kostnadsbelopp fördelade sig 107,000 kronor pa hamnen

vid Askudden och 83,000 kronor på Västerhamnen.

Skulle den nu ifrågasatta hamnanläggningen komma till utförande, sjntes

detta lämpligen böra ske såsom statligt beredskapsarbete.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, föreslog kasernkommittén,

att Vaxholms stad skulle för de förluster, staden lidit genom 1925 års försvarsbeslut,

beredas vederlag dels därigenom att kronan på staden överläte

viss tomtmark m. m., dels ock pa det sätt att det för Svea ingenjölkars

kustingenjörkompani avsedda kasernetablissemanget å Vaxön skulle tagas

i anspråk för en statlig sinnesslöanstalt. Kommitténs förslag örn marköverlåtelse

har år 1930 vunnit statsmakternas godkännande. Förslaget örn förläggande

till Vaxholm av en statlig sinnesslöanstalt har däiemot förfallit.

Starka billiglietsskäl synas tala för att staden — utöver vad redan skett —

erhåller ytterligare vederlag för nyssnämnda förluster. Förut omförmälda

mellan arméförvaltningens fortifikationsdepartement å Kungl. Maj:ts och

kronans vägnar, å ena, samt Vaxholms stad, a andra sidan, upplättade pieliminära

avtal innefattar förslag till slutlig uppgörelse i kompensationsfrågan.

Enligt § 1 i nämnda avtalsförslag skall kronan till staden överlämna förefintlig

behållning, 11,140 kronor 27 öre, av influtna tomtavgifter, belöpande

å tiden före den 1 oktober 1930 och avseende den tomtmark i Vaxholm,

vilken genom 1930 års avtal mellan kronan och staden nämnda 1 oktober

övergått i stadens ägo, ävensom å staden överlåta de fordringsrätter å sådana

tomtavgifter, som kronan må äga. Häremot synes ej vara något att erinra.

Ifrågavarande medel förutsättas skola av staden användas för utgifter motsvarande

dem, vartill medlen i kronans liand — under den tid kronan var

iigare till marken inom stadens planlagda område — varit avsedda, nämligen till

bestridande av kostnader för anläggning och underhåll av gator i staden m. lii.

Under § 2 avhandlas ifrågasatt marköverlåtelse å "N axholms stad. Här

Dopartements
chefön.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

förutsattes, att kronan skall utan ersättning till staden överlämna dels den

norra delen, innehållande i areal cirka 28 hektar, av det område å Ajaxon, som

gränsar i öster till Vaxholms stadsplanegräns och i väster till Eriksö egendom,

dels ock — med den rätt kronan därtill må äga — den s. k. Myrholmen,

innehållande cirka 1.5 o hektar. A den återstående södra delen av

nyssnämnda område å Vaxön, vilken del avses skola kvarbliva i kronans

ägo, är, såsom tidigare anförts, det utav Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani

disponerade kasernetablissemanget beläget. Några olägenheter ur övningssynpunkt

hava icke ansetts vara förbundna med den föreslagna marköverlåtelsen

å Vaxön. Vid sådant förhållande har jag intet emot, att avtalsförslaget

i förevarande del genomföres. Förslaget örn överlåtelse å staden av

kronans rätt till Myrholmen kan jag även biträda.

Den tredje huvudpunkten i avtalsförslaget avser, att vid Askudden i

"V axholm skall på statens bekostnad anläggas en hamn för motor- och segelbåtar.

Med hänsyn till den stora betydelse, staden tillmäter åstadkommandet

av tillfredsställande angöringsmöjligheter för dylika båtar, anser jag,

att kronan i nu förevarande sammanhang bör på sätt, som befinnes ändamålsenligt

och ur kostnadssynpunkt ter sig försvarligt, tillmötesgå stadens

önskan i detta avseende.

På grund av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande anfört

rörande de tekniska förutsättningarna för ett genomförande av det av kaptenen

Svensén uppgjorda förslaget till hamnanläggning vid Askudden, torde

detta förslag icke kunna ifrågakomma till utförande. Detsamma skulle för

övrigt draga alltför höga kostnader.

Annorlunda förhåller det sig med det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagda förslaget. Beträffande sättet för hamnanläggningens anordnande,

synes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle innebära en

ändamålsenligare lösning, örn man gjorde de enligt styrelsens förslag avsedda

anordningarna vid Askudden mindre omfattande och i stället utbyggde

den av styrelsen planerade anläggningen i Yästerhamnen så, att bättre skydd

därstädes erhölles för östliga vindar. Skäl synas föreligga att, innan avgörande

i saken träffas, genom ytterligare utredning undersöka, på vilket sätt man

lämpligast bör realisera liamnbyggnadsplanen. Resultatet av utredningen bör

givetvis underställas Kungl. Maj:ts prövning. Huru än anläggningen i detalj

kan komma att utföras, torde den totala kostnaden under inga förhållanden

böra överstiga det belopp, 190,000 kronor, som av väg- och vattenbyggnads^

styrelsen beräknats erforderligt för realiserande av det av styrelsen framlagda

förslaget. Arbetet lärer lämpligen kunna utföras såsom statligt bereda

skapsarbete under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ledning.

Jag finner mig sålunda böra föreslå, att slutlig uppgörelse mellan kronan

och Vaxholms stad i kompensationsfrågan kommer till stånd enligt de av

mig här ovan angivna grunderna. Enligt vad jag förvissat mig om, kommer

den sålunda av mig förordade slutuppgörelsen under förhandenvarande omständigheter

att i stort sett tillfredsställa stadens önskemål.

De närmare villkoren för den avsedda marköverlåtelsen — vilka synas

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 202.

kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna härutinnan

i det upprättade preliminära avtalet — ävensom bestämmelserna i övrigt

till reglerande av detaljer i uppgörelsen torde böra fastställas av Kungl. Maj:t.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att — i överensstämmelse med

de grunder, som av mig i det föregående angivits, och på de

villkor i övrigt, som må bestämmas av Kungl. Majit — träffa

avtal med Vaxholms stad angående beredande av ytterligare

kompensation till staden i anledning av 1925 års försvarsbeslut.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenIiegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

,4. Broberg.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 2G2.

Bil. A.

Avtal.

Mellan Kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement, å Kungl.

Maj:ts ock kronans vägnar, å ena, samt Vaxholms stad, å andra sidan, är följande

avtal träffat.

Avd. A.

Angående överlämnande till staden av vissa tillgångar.

§ L

Kronan överlämnar till staden ett belopp av 11,140 kronor 27 öre, utgörande

influtna tomtavgifter, belöpande å tiden före den 1 oktober 1930

ock avseende tomter i Vaxholm, vilka genom avtal mellan kronan och staden

den 24 september och den 1 oktober 1930 överlåtits till staden.

Kronan överlåter vidare till staden de fordringsrätter, kronan må äga å

tomtören och tomträttsavgifter, belöpande å förenämnda tid och avseende

sådana tomter, som ovan nämnts. Nämnda sådana fordringsrätter angivas i

vid detta avtal fogad förteckning (bilaga 1). Kronan svarar icke för fordringarnas

säkerhet.

Det sålunda överlämnade beloppet och de medel, som kunna komma att

inflyta vid indrivning av de överlåtna fordringarna, skola användas för i

15 § av förberörda avtal den 24 september och den 1 oktober 1930 omförmälda

ändamål.

Nu kan så hända, att någon säger sig för tomt, som förut nämnts, hava

erlagt för mycket i tomtören eller tomträttsavgifter, avseende tid före den

1 oktober 1930, och kräver beloppets återbäring, svare då staden ensam därför,

och äge till ersättnings gäldande använda ovan nämnda tillgångar.

Avd. B.

Angående överlåtande till staden av visst markområde m. m.

§ 2-

Kronan överlåter till Vaxholms stad följande mark

l:o) den del av Vaxön, som å här närslutna av distriktslantmätaren C. A.

Virde år 1933 upprättade karta (bilaga 2) är betecknad med ägofigur nr 1

och som i areal innehåller cirka 28 hektar.

2:o) med den rätt, kronan må äga, den utanför här ovan under l:o) nämnda

område belägna Myrholmen (Mörholmen), jämväl kallad Norrholmen, å ovannämnda

karta betecknad med ägofigur nr 2 och i areal innehållande cirka

1.50 hektar.

Med marken följer jämväl den rätt kronan må äga till vattenområde såväl

utanför områdenas stränder som utanför stranden till Vaxholms stads

sopstation, allt till den omfattning, som må följa av 12 kap. 4 § jordabalken,

samt allt fiske å detta vattenområde.

Rätt till fiske i det sålunda överlåtna vattenområdet må dock icke av staden

upplåtas, utan skall denna rätt tillkomma samtliga innevånare i staden samt

personalen vid de till orten förlagda truppförband och annan därstädes

bosatt militär personal.

§ 3.

Staden äger tillträda området den 1 oktober 1934.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 202.

17

§ 4-

Kronan samt framtida ägare av i kronans ägo kvarblivande mark å Vaxön

ävensom nuvarande och blivande ägare av hemmanet Eriksö förbehålles rätt

till utfartsväg över det överlåtna området mellan Eriksö och Vaxholms stadsplanelagda

område.

Kronan förbehålles vidare ej mindre rätt till nödiga utfartsvägar till

nyssnämnda väg Eriksö—Vaxholms stadsplanelagda område än även rätt att

begagna stadens nuvarande och blivande utfartsvägar till Vaxöns norra strand

jämte lastageplatser därstädes.

Kronan skall vara berättigad att över det överlåtna området draga elektriska

ledningar (luft- eller jordledningar) ävensom ledningar för gas, vatten

och avlopp.

Örn staden till annan överlåter eller upplåter någon del av området, vare

staden pliktig på lämpligt sätt trygga beståndet av ovannämnda servitutsrättigheter.

§ 5.

Vid överlåtelsen gällande arrende- och andra avtal rörande området skola

respekteras av staden.

Staden övertager efter tillträdesdagen alla skyldigheter, som enligt sådana

avtal åligga kronan såsom markägare.

Staden svarar för skatter oell onera, avseende det överlåtna området, såvitt

de belöpa å tid efter tillträdesdagen.

Staden skall bestrida alla kostnader, som kunna uppkomma för att erhålla

avstyckning av och lagfart å området.

§ 6.

Lägenheten Blynäs, utgörande den del av ägolotten litt. S, som å kartan

(bilaga 2) är särskilt utmärkt och som omfattar en areal av cirka 3,8 0 hektar,

skall staden vara pliktig att försälja till änkefriherrinnan Hilda Amalia Leuliusens

sterbhus eller dess rättsinnehavare under förutsättning, att vederbörande

köpare skriftligen före den 1 oktober 1939 — intill vilken dag

huvuddelen av Blynäs är till sterbhuset utarrenderad — hos staden gör

framställning örn inköp.

Vid dylik försäljning skall gälla såsom villkor:

att köpeskillingen icke må överstiga 50 öre för kvadratmeter, samt

att, örn köparen så önskar, åt denne skall medgivas rätt att amortera

köpeskillingen under minst 15 år med lika stora åriiga amorteringar, och

att därvid å ogulden del av köpeskillingen icke må uttagas högre ränta än

efter fyra procent om året.

§ 7.

Å det genom detta avtal till Vaxholms stad överlåtna området må kronan

tills vidare och i den mån det kan ske utan men för bebyggelse å området

och utan skada å växande gröda bedriva militära övningar.

§ 8.

Uti gränsen mellan det överlåtna området och den i kronans ägo kvarblivande

mark söder därom skall staden, å den sträcka, som å kartan

(bilaga 2) utmärkts med grön färg och bokstäverna A—B, uppföra och underhålla

stängsel, som av fortifikationsdepartementet godkännes, ävensom låta

uppsätta anslagstavlor till antal och beskaffenhet, som av departementet

bestämmes.

Vid idrottsövningar eller andra tillfällen, då folksamling uppstår i när
Biliang

till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 202 . 438 34 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

beten av gränsen mellan kronans och stadens områden, skall staden bärjämte

vara pliktig att invid sagda gräns bestrida sådan vakthållning, att obehöriga

ej inkomma å kronans mark. Närmare överenskommelse härom träffas vid

behov mellan staden och kronans vederbörande myndighet.

Avd. C.

Angående anläggning av en båthamn.

§ 9.

Kronan förbinder sig att låta såsom s. k. statligt reservarbete eller beredskapsarbete

anlägga en båthamn invid Askudden i huvudsaklig överensstämmelse

med här närslutna, av B. Svensén upprättade förslag (bilaga 3). Staden

— som härför skall tillhandahålla erforderliga mark- och vattenområden —

åligger dessutom att i den mån så påfordras bidraga till arbetet med sådana

prestationer, som sedvanligen pläga åläggas dem, för vilka sådana arbeten

utföras, såsom upplagsplatser, sten-, grus- och jordtäkter, inkvartering av

arbetare m. m., så ock att svara för alla krav från tredje man örn ersättning

för skada och intrång.

Örn så erfordras träffas härom särskilt avtal mellan kronan och staden.

Avd. D.

Gemensamma bestämmelser.

§ io.

Underlåter staden att uppfylla i detta avtal gjord utfästelse äger kronan

påfordra återgång av avtalet i den omfattning, vartill den förelupna uraktlåtenheten

må anses föranleda.

.§!!• .

Staden förklarar, att genom tidigare vidtagna åtgärder och detta avtals

genomförande staden erhållit full kompensation för förlusten genom den år

1925 beslutade militärindragningen.

§ 12.

Detta avtal är giltigt allenast såvitt detsamma blivit av Kungl. Maj:t

godkänt före 1 juli 1934.

Av detta avtal äro två exemplar upprättade och växlade.

Stockholm den 5 december 1933.

Kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement

OVE SYLVAN.

L. Nohrman.

/ A. Norrman.

Bör Vaxholms stad:

C. HASSELGREN.

D. K. EDLUND.

KARL MARTIN.

CARL FRÖLIN.

Stockholm 1984. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:181 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925 års försv s. 2 i texten
  2. SU 1934:75 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925 års försvarsbeslut. s. 7 i texten