Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) m. m

1934-02-28 · 61 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 61 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:208, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1

Nr 208.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284) m. m.; given Stockholms

slott den 28 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade

förslag till:

1) förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den

20 juni 1930 (nr 284); samt

2) förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni

1930 (nr 285);

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

3) lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1984

1 sami.

Nr 208

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj :ts proposition nr 208.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 281).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,

21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§

motorfordonsförordningen den 20 juni 19301 skola hava den ändrade lydelse,

som framgår av följande, dels att i förordningen skola med nedan angivna

lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter

21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §, dels och att 49 § skall upphöra att gälla.

8 §.

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen

fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens

underkant lägst 50 centimeter från marken.

12 §.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två

exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst

50 centimeter från marken.

15 §.

1 mom. För---sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)

avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda körkort,

innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan användande

av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Örn

körkorts giltighetstid samt om förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.

Körkort, vartill —--ordet »duplett».

3 mom. Har---sex månader.

1 Senaste lydelse beträffande 21 § 1 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 mom. samt 42 §, se Sv.

förf.-saml. 1933: 406.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 208.

3

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,

skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande

att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga

föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet

eljest återkallas.

Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,

må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, förordna,

att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning

skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom

eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd

av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil

utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.

fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse

huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48

timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets

återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,

huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I

avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Har återkallelse —--är stadgat.

5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då

innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst

tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäller

för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.

Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter

det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort

utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.

För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom

förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller

beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länsstyrelsen

må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos

besiktningsman undergå nytt förarprov.

Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall

länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort, dari den för körkortet bestämda

giltighetstiden skall angivas.

21 §.

1 morn. Under---automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt

hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, ävensom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken

så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,

att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för

brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall

eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler

stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande

kraftigt rött sken.

4 mom. Förare---verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty förare

att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig om att icke igenkänningsmärke

blivit oläsligt. Vad nu sagts om igenkänningsmärke gäller

jämväl i fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

21 a §.

Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil,

så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.

Det åligger polismannen att så snart ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste

överordnade.

34 §.

I avseende---nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är

föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta.

Är till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln

vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.

Vad i---med motorcykel.

37 §.

1 mom. Med — — — sken bakåt.

Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller

jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

40 §.

1 mom. Framföres —--fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,

3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena

samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.

första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

5

straffes den---34 § förmäles.

Har automobil eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,

där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med

ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff

vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra vederbörligt

igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkänningsmärke

eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter

det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen

anses såsom begången under försvårande omständigheter.

41 §.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande

med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid förseelsens

begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde stycket

eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 moni. första stycket, 5, 7,

8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 morn. samt 8 mom. tredje

stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket

eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.

Till enahanda---av polismyndighet.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.

51 §.

Förseelse mot •— -— •— ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda

militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande---- därtill förordnar.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämpningen

av däri meddelade bestämmelser iakttagas:

1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för

förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2

mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande

å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och

med den 1 januari 1935.

2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli

till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 december

samma år oavsett om förnyelse skett. Förare, vilken vid tiden för

förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande

efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda

dag hava låtit förnya detsamma.

3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn

skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid

tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller

poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

7

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Härigenom förordnas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan

den 20 juni 19301 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig

händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder

vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar

om händelsen.

16 §.

1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt

7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,

9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som

meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till

fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där

förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt

lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

17 §.

Förseelse mot---ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av

stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan örn skadestånd föres, må

prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polisdomstol

eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

1 Senaste lydelse beträffande 16 §, se Sv. förf.-sami. 1931: 246.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 808.

Förslag

till

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att lian kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej

under tio.

2 §•

Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av

starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har

han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i

högst ett år.

3 §.

Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller

annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder

vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att

uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar örn händelsen,

vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,

dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

5 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 208.

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 26 januari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, fråga örn ändring

i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) och vägtrafikstadgan

samma dag (nr 285) med mera samt anför därvid:

I. Inledning.

Vägtrafikens i olika avseenden hastiga utveckling har medfört att de stadganden,

som reglera denna trafik, i vissa delar icke fått någon längre varaktighet.

Sedan gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga den 1

januari 1931 trätt i kraft, hava också från skilda håll förslag väckts örn

ändring uti ifrågavarande författningar i olika hänseenden. De ändringar

som i anledning därav hittills kommit till stånd hava huvudsakligen avsett

reglerandet av rätten att utöva yrkesmässig automobiltrafik. Förhållandena

torde emellertid numera hava utvecklat sig därhän att jämväl en revision av gällande

bestämmelser till skydd för trafiksäkerheten synes vara påkallad. Uppmärksamheten

har därvid framför allt riktats på den ödesdigra inverkan som

förtäring av spritdrycker i samband med förandet av motorfordon alltjämt utövar

i fråga örn antalet inträffade trafikolyckor. En förtjänstfull, sedan

länge bedriven upplysningsverksamhet från enskilda sammanslutningars och

pressens sida i ändamål att höja ansvarskänslan hos motorfordonsförarna har

icke åstadkommit det resultat som önskvärt vörö. Någon nedgång i frekvensen

av beivrade svårare trafikförseelser, begångna under spritens inflytande

eller eljest förorsakade av grov vårdslöshet, kan sålunda icke konstateras. Det

torde ock råda en tämligen enhällig uppfattning örn att de brott, det här gäller,

icke kunna förebyggas enbart genom upplysning, utan att denna för att

öva åsyftad verkan måste kompletteras med tillräckligt allvarliga straffbud.

Flera under senare tid inträffade trafikolyckor, vilka uppenbarligen stått

i samband med spritpåverkan hos vederbörande bilförare, hava ytterligare aktualiserat

kraven på en revision av gällande trafiklagstiftning i ändamål att

åstadkomma ökad trafiksäkerhet. En på mitt föranstaltande inom kommu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majda proposition nr 208.

nikationsdepartementet företagen utredning i ämnet gav till resultat, att en

skärpning av denna lagstiftning i flera hänseenden vore såväl önskvärd som

möjlig. Uti en i detta sammanhang utarbetad promemoria föreslogos vissa

närmare angivna åtgärder i ändamål att underlätta övervakandet av motorfordonstrafiken

och att minska orsakerna till trafikolyckor, varjämte vissa

straffbestämmelser ansågos böra bliva föremål för skärpning. Beträffande

innebörden av de föreslagna åtgärderna och straffskärpningarna hänvisar jag

till den följande framställningen.

Över promemorian jämte därvid fogade utkast till förordningar örn ändring

i vissa delar av motorfordonsförordningen och örn ändrad lydelse av

10 § 3 mom. och 16 § vägtrafikstadgan ävensom till lag angående straff för

vissa förseelser vid framförande av motorfordon m. m. hava yttranden avgivits

utav Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten,

medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, rådhusrätterna i städer med polisdomstol

eller poliskammare med domsrätt, nämligen Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Karlskrona, vidare kungl,

automobilklubben samt svenska motorklubben och motormännens riksförbund,

svenska motorförbundet, svenska automobilhandlareföreningen, styrelsen för

automobilbesiktningsmännens förening, Sveriges droskbilägares riksförbund,

Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund,

Sveriges trafikbilägares riksförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska

kommunalarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet, svenska

livsmedelsarbetareförbundet, motorförarnas helnykterhetsförbund, nykterhetsnämndernas

centralkommitté, föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar

samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

I detta sammanhang får jag vidare anmäla, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit den 27 maj 1933, nr 246, anhållit örn utredning och förslag angående

sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet erhölle

befogenhet att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom

utfärdat körkort. Över en i ämnet upprättad promemoria jämte förslag till

förordning örn ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen, för

vilket förslag jag vill redogöra i det följande, hava yttranden avgivits

utav Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom statspolisintendenten.

Slutligen har utarbetats en promemoria angående ändrade forumbestämmelser

för vissa mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

över denna promemoria jämte förslag till förordningar om

ändrad lydelse av 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan

hava yttranden avgivits utav rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, rådhusrätterna

i förut angivna städer ävensom polisdomstolarna i Göteborg, Malmö

och Hälsingborg samt poliskamrarna i Norrköping, Eskilstuna och Karlskrona.

Efter det spörsmålet om vidtagandet av ändringar uti ifrågavarande trafikförfattningar

varit föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet

hava inom departementet utarbetats förslag till förordning om änd
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

11

ring i vissa delar av motorfordonsförordningen och till förordning om ändring

i vissa delar av vägtrafikstadgan samt till lag om straff för vissa brott

vid förande av motorfordon m. m. Då jag är av den uppfattningen att,

bland annat i avbidan på resultatet av 1932 års trafikutrednings arbete,

med en fullständigare revision av gällande trafiklagstiftning tills vidare bör

anstå, hava i nämnda författningsförslag huvudsakligen upptagits sådana

åtgärder, som enligt min mening redan nu böra vidtagas från statsmakternas

sida för vinnande av ökad trafiksäkerhet.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för de frågor, som behandlas

i de åberopade författningsförslagen.

II. Åtgärder i ändamåUatt minska orsakerna tili trafikolyckor.

a) Polismans befogenhet att ingripa mot spritpåverkad person som har för avsikt att

föra motorfordon.

I först omförmälda promemoria föreslogs i ändamål att minska orsakerna

till trafikolyckor införandet i motorfordonsförordningen av en uttrycklig bestämmelse

örn befogenhet för polisman dels att förbjuda den som vore så

påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde

över sina handlingar, att föra automobil, motorcykel varom i 34 §

nämnda förordning sägs eller traktortåg dels ock att, örn så befunnes erforderligt,

hindra honom att föra fordonet. I promemorian anfördes vidare:

Enligt vad som under utredningsarbetet framkommit förelåge å polishåll

tvekan huruvida för närvarande ett sådant ingripande vore möjligt mot en

visserligen alkoholpåverkad men icke berusad bilist förrän vederbörande fört

fordonet. Då det finge anses vara av stor betydelse att polisen ägde en dylik

befogenhet, hade ett uttryckligt stadgande därom funnits böra upptagas i

motorfordonsförordningen. Underlåtenhet att efterkomma av polisman meddelat

körförbud hade icke ansetts böra särskilt kriminaliseras. Ehuru det

icke förelåge någon anledning att antaga att ifrågavarande befogenhet komme

att missbrukas, hade det dock befunnits lämpligt att föreskriva att polisman

skulle örn företagandet av åtgärd, varom här vore fråga, så snart ske kunde

underrätta sin närmaste överordnade. Att därutöver kringgärda befogenheten

med restriktiva bestämmelser hade av flera skäl befunnits mindre lämpligt,

utan hade det ansetts böra överlämnas åt polismyndigheterna att tillse att

densamma utövades med takt och omdöme.

Det föreslagna stadgandet hade upptagits i utkastet till förordning örn

ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen uti en ny, med 21 a betecknad

paragraf.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 3 § i den av chefen för socialdepartementet

den 12 december 1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal,

vilken instruktion skall tjäna till ledning vid utfärdande av polisinstruktioner

för de olika polisdistrikten i riket, åligger det polisman, bland

annat, att vara verksam för förhindrande av varje förfarande, som innefattar

ett störande av eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten,

ävensom att jämväl i övrigt söka förekomma sådana överträdelser av lag och

allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer å åklagarmyndighet. En
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

ligt 8 § normalinstruktionen är polisman befogad att verkställa anhållande,

då det är erforderligt till förekommande eller avvärjande av gärning som är

straffbelagd i lag eller författning och av sådan beskaffenhet att polisman

är pliktig ingripa mot densamma.

Förevarande, i promemorian upptagna förslag har tillstyrkts eller i huvudsak

lämnats utan erinran av i det närmaste samtliga i ärendet hörda myndigheter

ävensom några enskilda sammanslutningar. Vid flera myndigheters yttranden

hava fogats uttalanden av underlydande polispersonal i befälsställning

samt från besiktningsmän. Av dessa befattningshavare hava åtskilliga upplyst

att körförbud, med eller utan omhändertagande av vederbörande fordon,

redan nu praktiserades. Andra åter hava uttalat tillfredsställelse med att en

förut oklar detalj bleve författningsenligt reglerad. Av myndigheterna har

Överståthållarämbetet framhållit att i de polisdistrikt, där en i

överensstämmelse med normalinstruktionen utfärdad instruktion för polispersonalen

saknades, syntes den föreslagna bestämmelsen kunna vara av en viss

betydelse och ägnad att undanröja den tvekan om polismans befogenhet uti

ifrågavarande avseende som enligt promemorian funnes.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit tvekan kunna

råda rörande effektiviteten av den föreslagna bestämmelsen, då överträdelse

av en utav polisman med stöd av densamma lämnad föreskrift icke vore belagd

med särskilt ansvar. Statspolisintendenten har jämväl funnit

underlåtenhet att efterkomma av polisman meddelat körförbud lämpligen böra

kriminaliseras.

Att ifrågavarande befogenhet komme att ställa stora krav på vederbörande

polismans omdöme har framhållits i flera yttranden. Länsstyrelsen

i Kalmar län har på grund därav ansett befogenheten böra

förbindas med en föreskrift att polisman vore skyldig att beträffande åtgärd

varom här vore fråga omedelbart underrätta sin närmaste överordnade.

Svenska handelsarbetareförbundet, som helst sett att den

föreslagna bestämmelsen kompletterats med en föreskrift örn obligatorisk undersökning

genom läkare av tredskande förare, har förklarat sig förutsätta,

att vederbörande polismyndigheter utfärdade så tydliga instruktioner att bestämmelsen

komme att av de enskilda polismännen handhavas med takt och

omdöme. I samma riktning hava de övriga tre i inledningen omförmälda a rbetareförbunden

uttalat sig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört:

Mot den föreslagna befogenheten för polisman att förbjuda och eventuellt

hindra av starka drycker påverkad person att föra motorfordon torde i princip

ingenting vara att erinra. Villkoren för ett dylikt ingripande syntes dock

böra givas en annan innebörd än som skett i förslaget, vilket förutsatte ett

bedömande från polismannens sida huruvida påverkningen av alkohol vore

så stark, att vederbörande kunde anses icke äga nödigt herravälde över sina

handlingar. Ett sådant bedömande vore som bekant ofta en synnerligen vansklig

sak och kunde långt ifrån alltid med nödig tillförlitlighet göras på stående

fot. Förutsättningen för ett ingripande av denna art syntes böra vara den

att vederbörande vore synbarligen berörd av starka drycker.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 208.

13

Länsstyrelsen i Västerbottens län bär tillstyrkt förslaget

med någon tvekan under framhållande, bland annat, att en bestämmelse av ifrågavarande

innehåll skulle bliva en nyhet i svensk lagstiftning. Efter att i

fortsättningen hava anlagt i huvudsak samma synpunkter på frågan som närmast

föregående länsstyrelse anförde länsstyrelsen i Västerbottens län vidare i

yttrandet:

Det vore icke troligt att ett förbud av polisman att föra motorfordon alltid

komme att åtlydas, helst en dylik underlåtenhet ej ansåges böra särskilt kriminaliseras.

För att körförbudet skulle bliva effektivt måste nog också polismannen

i regel vidtaga åtgärd för att hindra vederbörande från att föra

motorfordonet. Detta torde ej, för såvitt ej polismannen skulle för att vakta

motorfordonet under längre tid försumma sina övriga tjänsteplikter, kunna

ske på annat sätt än genom att anhålla föraren. Följden bleve då den att en

person kunde berövas sin frihet utan att hava begått något brott.

De enda direkta avstyrkandena utav förevarande förslag hava kommit från

kungl, automobilklubben, svenska motorklubben och

motormännens riksförbund samt svenska automobilhandlareföreningen

ävensom de i inledningen omnämnda fyra

automobilägarförbunden. Efter att hava betygat sitt intresse för

främjandet av de syften, som den föreslagna bestämmelsen avsåge att tillgodose,

hava de ifrågavarande sammanslutningarna dock funnit sig böra avstyrka

förslaget, enär det syntes tveksamt örn varje polisman hade förmåga

att avgöra, huruvida en person vore så påverkad av starka drycker att han

borde förbjudas att föra motorfordon.

Beträffande utländsk rätt förtjänar påpekas ett stadgande i den danska

lagen örn motorfordon av följande innehåll. Har någon på ett offentligt

näringsställe förtärt sprit och vet värden eller någon representant för denne

eller hava de anledning antaga att gästen är motorfordonsförare, åligger

det dem, om gästen icke är i stånd att föra sitt fordon på ett betryggande sätt,

att — eventuellt genom tillkallande av polis — hindra gästen att i det tillstånd,

vari han befinner sig, föra eller försöka föra sitt fordon. Enligt den

norska motorfordonslagen kan den som förer motorfordon eller befinner sig i

omedelbar närhet av fordon, som han strax förut fört eller som han ämnar

sätta i gång, av polisman föras till läkarundersökning, om anledning finnes

till antagande att vederbörande är påverkad av alkohol.

Förer den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffas han jämlikt 41 §

2 mom. samma förordning. Därest det i inledningen omnämnda förslaget

till skärpning av straffen för vissa trafikförseelser —■ till vilket förslag jag

senare återkommer -— vinner bifall, kommer den nämnda straffbestämmelsen

att med skärpt strafflatitud överföras till den ifrågasatta särskilda strafflagen,

men i övrigt skall bestämmelsens innehåll bibehållas oförändrat.

Det bör givetvis tillkomma polisen att så snart en person, vilken är

Departe
ments
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majda proposition nr 208.

så spritpåverkad som nyss sagts, visar sig hava för avsikt att föra

sitt fordon, söka hindra honom därifrån. En sådan befogenhet måste anses

följa av polisens allmänna sksddighet att förebygga brottsliga handlingar.

Enligt vad jag inhämtat framhålles jämväl vid undervisningen i statens

polisskolor i Stockholm och Göteborg, att polisman äger rätt och skyldighet

att förbjuda en av starka drycker påverkad person att föra motorfordon

ävensom att hindra honom därifrån om han skulle vägra att efterkomma

polismannens tillsägelse. Det synes vid sådant förhållande kunna

ifrågasättas huruvida det är erforderligt att, såsom nu föreslagits, i motorfordonsförordningen

införa en uttrycklig bestämmelse angående polismans

befogenhet i förevarande hänseende. Av flera utav de i ärendet avgivna yttrandena

framgår emellertid, att en viss tvekan föreligger beträffande sagda

befogenhet, och det har till och med gjorts gällande, att den ifrågasatta bestämmelsen

skulle innebära en nyhet i svensk lagstiftning. Då det synes vara

av betydelse att denna tvekan, som också kommit till uttryck i praktiken,

undanröjes finner jag mig böra förorda införandet i motorfordonsförordningen

av ett stadgande av föreslaget innehåll eller att polisman skall äga förbjuda

den som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt

herravälde över sina handlingar, att föra automobil, så ock, där förhållandena

det påkalla, hindra honom att föra automobilen. Vad här sagts örn

förande av automobil bör självfallet, på sätt föreslagits, jämväl gälla i fråga

örn förande av motorcykel varom i 34 § motorfordonsförordningen sägs samt

traktortåg.

Anledning synes icke föreligga att hysa farhågor för att det föreslagna

stadgandet — vilket på sätt redan framhållits icke innefattar något tillägg

till polisens nuvarande befogenheter — skulle komma att medföra icke önskvärda

verkningar i form av trakasserier eller övergrepp gentemot nyktra motorfordonsförare.

Erfarenheten från de samhällen där polisen, till fromma för

trafiksäkerheten, redan utövar en verksamhet av ifrågavarande art, torde icke

giva grund för dylika farhågor. Med hänsyn till den ömtåliga uppgift som

i förevarande hänsende åvilar polisen, finner jag mig dock böra förorda

att, på sätt i promemorian förelagits, till det ifrågasatta stadgandet fogas

en föreskrift örn skyldighet för vederbörande polisman att örn företagande

av åtgärd, varom här är fråga, så snart ske kan underrätta sin närmaste överordnade.

I vidare mån synes det icke lämpligt att giva reglerande stadganden

å detta område. Det må i detta sammanhang framhållas att polisman,

som uppenbarligen utan grund ingriper mot förare, vare sig denne

förer sitt fordon eller står i begrepp att göra detta, därigenom riskerar att

straffas för tjänstefel liksom vid varje annat obehörigt ingripande. Vad

här föreslagits örn skyldighet för polisman att göra anmälan till närmaste

förman skall tydligen gälla allenast underordnad polisman. Örn polisman

i befälsställning skulle finna nödigt att själv ingripa mot en onsäter förare,

är någon anmälan örn den företagna åtgärden till honom överordnad befattningshavare

icke erforderlig.

Enär den som förer motorfordon så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, är hemfallen till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

15

straff härför, torde utrymme knappast finnas för en särskild straffbestämmelse

avseende det fall att förare vägrar att efterkomma av polisman meddelat körförbud.

Överträdelse av sådant förbud torde emellertid komma att betraktas

såsom en försvårande omständighet, därest föraren blir i tillfälle att fullfölja

sin avsikt att föra motorfordonet. Som regel lärer dock polisen komma att

hindra en gensträvig förare härifrån genom att omhändertaga fordonet

eller i nödfall anhålla föraren, vartill polisen i en sådan situation måste anses

berättigad.

b) Befogenhet för polismyndighet att provisoriskt omhändertaga körkort.

I 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen stadgas, bland annat, att om förare

vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende

allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller

varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt

herravälde över sina handlingar, eller om förare eljest ådagalagt sådana egenskaper

att han icke bör betros att föra automobil, skall länsstyrelse som utfärdat

körkortet, efter nöjaktig utredning, återkalla detsamma. Körkortet

skall jämväl återkallas örn förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt

nedsatt genom sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav

måste anses bliva lidande. Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och

föreligga därvid sådana omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses

olämplig att föra automobil, må länsstyrelsen redan innan slutligt beslut

örn återkallelse fattas förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas.

I anledning av motion vid 1933 års riksdag (11:303) har riksdagen uti

den i inledningen omnämnda skrivelsen, under åberopande av första kammarens

andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 och andra kammarens tredje

tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, anhållit om utredning och förslag angående

sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet erhölle befogenhet

att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom utfärdat

körkort.

Uti det i anledning av berörda riksdagsskrivelse upprättade förslaget till

förordning örn ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen stadgades,

att körkort skulle kunna omhändertagas i avbidan på slutlig prövning

av frågan, huruvida detsamma skulle återkallas, i fall varom i 41 § 3 mom.

nämnda förordning förmäles eller då förare vid framförande av automobil befunnit

sig i tillstånd som i 18 kap. 15 § strafflagen avses. Befogenhet att

verkställa dylikt omhändertagande skulle tillkomma den myndighet som hade

att besluta örn åtal för förseelsen. Det omhändertagna körkortet jämte kortfattad

redogörelse för de skäl, som föranlett åtgärden, skulle inom 48 timmar

insändas till den länsstyrelse på vars prövning frågan om körkortets återkallande

ankomme. Det ålåge länsstyrelsen att ofördröjligen förordna, huruvida

körkortet skulle tills vidare återkallas eller till föraren återställas.

Bland de i ärendet hörda myndigheterna har det rått i det närmaste fullständig

enighet om att i vissa fall ett provisoriskt omhändertagande av körkort

borde kunna ske genom lämplig lokal myndighet utan föregånget beslut av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

länsstyrelse. Beträffande det praktiska utformandet av förslaget har emellertid

förekommit olika meningar.

Vad först angår förutsättningarna för ett dylikt ingripande har länsstyrelsen

i Uppsala län ansett det mindre lämpligt att i detta sammanhang

åberopa 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, enär detta skulle kunna

leda till den tolkningen att skäl till ådömande av fängelse i det föreliggande

fallet borde vara för handen. Länsstyrelsen anförde vidare, att beträffande

onykterhet hos förare 18 kap. 15 § strafflagen torde utgå från att förseelsen

skulle på ett märkbart sätt såra tukt och sedlighet, motorfordonsförordningens

olika stadganden i ämnet däremot från faran för trafiksäkerheten. Grunden

för och beskrivningen på rekvisitet vore olika. För det nu ifrågasatta

stadgandet torde utgångspunkten böra vara densamma som i motorfordonsförordningen

men med viss begränsning av tillämpningsområdet. I enlighet

därmed skulle kunna ifrågasättas att omhändertagande borde få ske, då förare

vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom eller uppenbarligen varit

så påverkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde över sina

handlingar. ■—-Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har ansett, att med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig behandling av

förekommande fall omhändertagande av körkort borde få förekomma endast i

händelse förare vid framförande av automobil befunne sig i tillstånd som avses

i 18 kap. 15 § strafflagen eller då han enligt 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen

visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.

Grov vårdslöshet vore nämligen av den beskaffenhet, att rent subjektiva grunder

alltför lätt kunde anläggas vid dess bedömande. — Vidare har länsstyrelsen

i Kristianstads län uttalat, att rätten att omhändertaga körkortet

syntes böra inskränkas till fall då särskilda omständigheter därtill föranledde,

såsom synnerligen grova och erkända eller eljest uppenbara fall eller

då föraren saknade stadigt hemvist eller kunde antagas vara svår att sedermera

anträffa. — Slutligen har länsstyrelsen i Uppsala län — under

framhållande att vissa fall av hastigt uppträdande akut sinnessjukdom, som

visserligen ej omöjliggjorde men gjorde det i hög grad riskabelt att föra automobil,

borde föranleda omhändertagande av körkort —• tillika ifrågasatt att

nämnda åtgärd skulle få företagas även då förare till följd av sjukdom uppenbarligen

förlorat förmågan att föra automobil utan risk för liv eller egendom.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat sig i denna

riktning.

Beträffande frågan örn vilken myndighet, som den föreslagna befogenheten

skulle tillkomma, har det i flera yttranden framhållits såsom mindre lämpligt

att befogenheten tillädes den myndighet, som hade att besluta örn åtal för den

förseelse som föranlett omhändertagandet. Överståthållarämbetet

har anfört därom:

Någon tvekan örn den myndighet som i förslaget åsyftades torde icke behöva

uppstå i fråga om landsbygden samt de mindre och medelstora städerna.

Däremot torde beträffande de så kallade polismästarstäderna, där remissförfarande

av ålder i regel tillämpades, ett bibehållande av förslagets formulering

förutsätta ett klarläggande i lagstiftningsväg av förhållandet mellan remiss
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

17

myndigheten och åklagaren. Utan en sådan reglering av nämnda förhållande

torde kompetenstvister knappast kunna undvikas. Förslagets bestämmelser,

omsatta i det praktiska livet, torde icke möjliggöra den snabbhet i körkortsindragningen

som riksdagen avsett. Men då å andra sidan bestämmelserna givetvis

icke kunde medföra någon olägenhet, ansåge Överståthållarämbetet sig

icke böra avstyrka förslaget under förutsättning att nyssberörda kompetensfråga

funne sin lösning.

I samma riktning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län uttalat sig, därvid länsstyrelsen anfört:

Det provisoriska omhändertagandet av ett körkort vore ett rent polisärende,

icke en fråga som sammanhängde med beslut örn åtal. Med den formulering

förslaget erhållit skulle emellertid i städer med poliskammare körkortets omhändertagande

komma att åvila den med uteslutande åklagarmyndighet utrustade

stadsfiskalen i fråga örn de verkligt svårartade förseelserna, t. ex. vållande

till annans död, vilka icke tillhörde polisdomstols handläggning. Att

detta skulle vara olämpligt syntes uppenbart. Befogenheten borde tillkomma

i stad poliskammare, där sådan funnes, men eljest stadsfiskalen och å landet

landsfiskalen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att befogenheten att

omhändertaga körkort borde uppdragas åt sådan polismyndighet som avses i

14 § 2 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen d. v. s. i Stockholm

vederbörande poliskommissarie, i annan stad, där polismästare finnes, denne, i

övriga städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning

med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över

polisväsendet samt å landet polischefen i orten. Slutligen har länsstyrelsen

i Östergötlands län förklarat att, med hänsyn till den innebörd

förslaget fått, länsstyrelsen knappast hyste några betänkligheter mot

att ifrågavarande befogenhet tilldelades underordnad polisman.

Några myndigheter hava påpekat, att det vore erforderligt att stadga särskilt

straff för den som fortsatte att föra motorfordon efter det körkortet blivit omhändertaget

men innan länsstyrelsen förordnat örn dess indragning. De nuvarande

straffbestämmelserna i 39 § motorfordonsförordningen, vilka avsåge det

fall att någon förde motorfordon utan att vara därtill berättigad, ansåges icke

kunna vinna tillämpning å först angivna fall.

Bland de myndigheter som förklarat sig hysa tvekan beträffande lämpligheten

att i motorfordonsförordningen införa en bestämmelse i den av riksdagen

föreslagna riktning är länsstyrelsen i Stockholms län, som

i sitt yttrande anfört:

Länsstyrelsen vore icke övertygad örn att olägenheten av det dröjsmål, som

kunde vållas genom att körkortet icke omedelbart omhändertoges, uppvägdes

av de risker för rättssäkerheten vilka torde vara ofrånkomliga vid det nu

ifrågasatta förfarandet. Underställningen under länsstyrelsen av en åtgärd

av denna art från polismyndighetens sida kunde svårligen medföra någon

verklig realprövning, enär länsstyrelsen, som bleve skyldig att ofördröjligen

meddela beslut, vid detta beslut icke kunde hava tillgång till annat material i

ärendet än den summariska redogörelse, som enligt förslaget skulle ingivas

från polismyndigheten. I de fall då det konstaterades, att körkortsinnehavaren

varit så påverkad av starka drycker som i 18 kap. 15 § strafflagen sägs,

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 208. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departe
ments
chefen.

kunde mahanda betänkligheterna övervinnas. Avgjort svårare bleve det att

avgöra, när fråga vore om förare som ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Länsstyrelsen

kunde icke undgå att påpeka, att bedömandet härav kunde vara synnerligen

olika och att, när den lokala polismyndigheten, som icke alltid kunde förutsättas

intaga en fullt objektiv inställning vid frågans bedömande, omhändertagit

ett körkort, länsstyrelsen sa gott som undantagslöst torde bliva hänvisad

att följa polismyndigheten och följaktligen tills vidare indraga körkortet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat att emot förslaget

kunde anmärkas, att det hade ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt

och att det vore olämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas att länsstyrelsen i

Örebro län framhållit, att de skäl, som motiverade inrymmande av befogenhet

åt åklagarmyndighet att omhändertaga körkort, syntes tala för att sådan

befogenhet tilldelades myndigheten jämväl i fråga örn trafikkort.

Enligt gällande bestämmelser föreligger redan nu möjlighet för länsstyrelse

att i det fall, då förare uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil

eller motorcykel, utan större tidsutdräkt interimistiskt återkalla för honom

utfärdat körkort. Som regel komma dock åtminstone några dagar att förflyta

från inträffandet av den händelse, vilken ådagalagt vederbörande förares

olämplighet i berörda hänseende, och till dess länsstyrelsens beslut hinner

meddelas. Därjämte torde det understundom komma att förflyta någon tid

innan beslutet kan bringas i verkställighet. Det kan emellertid icke anses

tillfredsställande att en förare, som genom grovt åsidosättande av gällande trafikföreskrifter

eller eljest visat sig utgöra en fara för trafiksäkerheten, under

förut angivna tid får behålla sitt körkort. Fall hava ock inträffat då detta

lett till nya svåra olyckor. På grund härav synes en ändring vara påkallad

av hithörande bestämmelser, i ändamål att bereda möjlighet för ett snabbare

och effektivare ingripande av den art varom här är fråga.

Med hänsyn till innebörden av den åtgärd, vilken sålunda ifrågasättes, vill

det synas som om omhändertagande av körkort ej borde förekomma annat än i

sådana fall, där det finnes tillräckligt grundad anledning antaga, att ett

återkallande av körkortet kommer att äga rum. Det torde därför icke vara

lämpligt att i den lokala myndighetens hand lägga befogenhet att, låt vara

provisoriskt, omhändertaga körkort i samtliga de fall då jämlikt 15 § 3 mom.

första och andra styckena motorfordonsförordningen återkallelse må ske. I

det inom kommunikationsdepartementet upprättade förslaget i ämnet har stadgats,

att det provisoriska omhändertagandet skulle kunna äga rum i första

hand i fall, varom förmäles i 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s.

da förare jämte det han varit i viss grad alkoholpåverkad eller gjort sig

skyldig till fortkörning — ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom. Vidare har föreslagits, att

omhändertagandet skulle kunna äga rum då förare vid framförande av automobil

befunnit sig i tillstånd som i 18 kap. 15 § strafflagen avses. Vad länsstyrelsen

i Uppsala län anfört beträffande det mindre lämpliga i att i förevarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

19

fall hänvisa till vissa författningsrum finner jag emellertid värt beaktande.

Jag anser sålunda att de fall böra konkret beskrivas, då ingripande får ske.

Dessa fall synas böra vara de då förare vid färd med motorfordon ådagalagt

grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

egendom eller varit synbarligen överlastad av starka drycker. Men därjämte

torde, på sätt av tvenne länsstyrelser förordats, berörda preventiva ingripande

från samhällets sida jämväl böra kunna ifrågakomma då förare till följd av

sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att utan risk för

liv eller egendom föra motorfordon.

Vad därefter angår frågan örn vilken lokal myndighet, som den ifrågasatta

befogenheten bör tillkomma, har densamma i förslaget anförtrotts vederbörande

åklagarmyndighet. Vad som häremot anförts finner jag emellertid böra

beaktas. Det provisoriska omhändertagandet av ett körkort måste anses såsom

en ren polisåtgärd, vilken icke kommer åklagarmyndigheten vid i den mån

denna är skild från polisväsendet å vederbörande ort. Å andra sidan anser

jag mig icke kunna tillstyrka att varje polisman bör äga rätt att omhändertaga

en förares körkort, utan bör denna rätt förbehållas viss polispersonal i befälsställning.

I enlighet med vad länsstyrelsen i Uppsala län härutinnan föreslagit

finner jag mig böra förorda, att befogenhet att besluta örn sådant omhändertagande

som nu sagts skall tillkomma polismyndighet som avses i 14 §

2 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen d. v. s. i Stockholm vederbörande

poliskommissarie, i annan stad, där polismästare finnes, denne, i övriga

städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från ali befattning med

polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet

samt å landet polischefen i orten. Gentemot en begränsning av ifrågavarande

befogenhet till visst högre polisbefäl kan måhända anföras, att då det

direkta ingripandet mot förare, varom här är fråga, oftast företages av underordnade

polismän, skulle möjligheten att omedelbart fråntaga föraren hans körkort

kunna bliva skäligen illusorisk. Det är emellertid att antaga att i de

flesta fall, då ett ingripande av ifrågavarande art sker, vederbörande förare

av polismannen omedelbart inställes till förhör å polisstation eller landsfiskalskontor,

varigenom polismannen erhåller möjlighet att komma i förbindelse

med den som är behörig att förordna om körkortets omhändertagande.

Den tid inom vilken det skall åligga polismyndigheten att underställa vederbörande

länsstyrelse den företagna åtgärden har föreslagits till 48 timmar.

Mot förslaget i denna del har icke någon av de i ärendet hörda myndigheterna

haft något att erinra och finner jag mig böra förorda detsamma. Bestämmelsen

bör givetvis tolkas så att det skall åligga polismyndigheten att

inom 48 timmar från det föraren fråntogs körkortet hava till länsstyrelsen

avsänt de föreskrivna handlingarna, d. v. s. körkortet jämte redogörelse för

den vidtagna åtgärden. Denna redogörelse torde böra innefatta alla för sakens

bedömande erforderliga upplysningar. Vid sådant förhållande synes ur

det föreslagna stadgandet ordet kortfattad, vilket måhända är ägnat att i något

fall missuppfattas, böra utgå.

I några yttranden har framhållits, att bestämmelsen örn att länsstyrelsen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

skulle, efter det polismyndighetens anmälan örn körkortets omhändertagande

inkommit, ofördröjligen förordna huruvida körkortet skulle tillsvidare återkallas

eller till föraren återställas, medförde att länsstyrelsen svårligen kunde

hinna verkställa någon realprövning i saken. Fall kunde därjämte tänkas

förekomma, då det vore lämpligt att vederbörande förare bereddes tillfälle

att avgiva en örn än kortfattad förklaring. Ehuru det icke kan anses

lämpligt att länsstyrelsens avgörande fördröjes genom något vidlyftigt skriftväxlingsförfarande,

vill jag dock, med beaktande av vad sålunda anförts, förorda

att stadgandet i förevarande del undergår den ändring att däri föreskrives,

att det skall åligga länsstyrelse att skyndsamt meddela omförmälda beslut.

Det bör tydligen vara förenat med straffansvar för förare att under tiden

efter det hans körkort blivit av polismyndighet omhändertaget men innan

länsstyrelse meddelat beslut i ärendet fortsätta att föra motorfordon. Då 39 §

motorfordonsförordningen, däri stadgas straff för den som iörer motorfordon

utan att vara därtill berättigad, icke utan vidare synes kunna vinna tillämpning

å här angivna fall, finner jag mig böra förorda ett tillägg till det föreslagna

stadgandet i 15 § 3 mom. av innehall att, i avbidan pa länsstyrelses

förordnande i fråga rörande omhändertagande av körkort, förare icke är berättigad

att föra motorfordon.

Yad slutligen angår den av länsstyrelsen i Örebro län väckta frågan om

införande av en bestämmelse örn rätt för polismyndighet att omhändertaga

jämväl trafikkort, finner jag ■—- vid det förhållandet att innehavet av trafikkort

vilar på rätten att innehava körkort — en dylik bestämmelse icke erforderlig.

Med anledning härav anser jag mig icke böra förorda införandet av

en dylik bestämmelse i motorfordonsförordningen.

c) Periodisk omprövning’ av rätten att innehava körkort.

För rätten att föra automobil eller motorcykel fordras i Sverige liksom i

åtskilliga andra länder att vederbörande innehar tillstånd därtill, s. k. körkort.

För erhållande av körkort åligger det sökande, jämlikt 15 § 1 mom.

motorfordonsförordningen, att till länsstyrelsen i det län där han är mantalsskriven

eller, örn han icke är mantalsskriven i riket, till länsstyrelsen i det

län, där han för tillfället vistas, insända ansökan därom med bifogande av,

bland annat, åldersbevis utvisande att han fyllt 18 år (för motorcykel 16 år),

läkarintyg enligt av Kungl. Majit fastställt formulär, intyg av polismyndighet

rörande sökandens nykterhet m. m., sökandens fotografi samt bevis av besiktningsman

att sökanden avlagt prov som förare av automobil respektive

motorcykel. Har sökanden fullgjort vad salunda föreskrivits skall länsstyrelsen,

eventuellt efter företagen ytterligare utredning rörande vissa sökandens

personliga förhållanden, för honom utfärda körkort. Därest körkortet icke sedermera

av någon i motorfordonsförordningen angiven grund av länsstyrelsen

återkallas, gäller det utan någon tidsbegränsning.

Uti den i inledningen först omförmälda promemorian hade, i ändamål

att för trafiksäkerhetens höjande vinna ökad kontroll över förarna av

motorfordon, föreslagits införandet av en obligatorisk, periodiskt återkom
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 208.

21

mande omprövning av rätten att innehava körkort. Det framhölls att den rådande

ordningen att den som en gång erhållit körkort finge behålla det hela

sitt liv utan att det — såsom i vissa andra länder skedde —- kontrollerades,

örn vederbörande fortfarande hade nödiga fysiska och psykiska förutsättningar

för att kunna betros att föra motorfordon, upprepade gånger hade påtalats

från läkarhåll. Åtskilliga inträffade trafikolyckor hade ansetts kunna

hänföras till en hos vederbörande förare med åren tilltagande nedsättning av

kroppskrafterna, försvagning av syn och hörsel eller dylikt. I promemorian

erinrades vidare örn att denna fråga behandlats i 1927 ars motorfordonssakkunnigas

betänkande med förslag till förordning örn motorfordon m. m. (Statens

offentliga utredningar 1929: 16 s. lil—115) samt att i åtskilliga yttranden

över betänkandet framhållits att föreskrift örn revision i lämplig form

av äldre körkort borde införas.

I det promemorian bifogade utkastet till förordning örn ändring i vissa delar

av motorfordonsförordningen hade under 15 § upptagits ett nytt med 5 betecknat

moment däri stadgades följande. Körkort, som icke blivit aterkallat

eller varom annat icke föreskrivits, skulle gälla till och med dagen då innehavaren

fyllde femtio år men kunde förnyas för fem år, räknat från nämnda

dag, och därefter för högst fem år åt gången. Förnyelse finge ske under

tiden fyra månader före och fyra månader efter den dag körkortet upphörde

att gälla. Efter utgången av nämnda tid kunde körkort utfärdas allenast

i den i 1 mom. föreskrivna ordning. För vinnande av förnyelse hade körkortsinnehavare

att till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, insända läkarintyg,

intyg av polismyndighet samt fotografi. Länsstyrelsen ägde, när omständigheterna

därtill föranledde, hänvisa sökanden att hos besiktningsman

undergå nytt förarprov. Funnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att

föra automobil, skulle länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort, däri

den för körkortet bestämda giltighetstiden skulle angivas. I övergångsbestämmelserna

föreskrevs att förordningen skulle träda i kraft den 1 juli 1934.

Innehavare av körkort, vilken vid denna tidpunkt fyllt femtio ar, alage därest

han fortfarande önskade inneliava körkort att före den 1 januari 1935 hava

låtit förnya detsamma.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava, bland andra, Överståthållarämbetet

och fjorton länsstyrelser samt medicinalstyrelsen

tillstyrkt förslaget eller i huvudsak lämnat detsamma utan erinran.

Av dessa myndigheter har länsstyrelsen i Örebro län anfört:

Länsstyrelsen, som redan tidigare ifrågasatt begränsning av tiden för körkortets

giltighet, funne förslaget välbetänkt. Mot detsamma kunde visserligen

invändas dels att äldre förare i regel framförde sina fordon med större försiktighet

och omsorg än yngre sådana och dels att en läkarundersökning väl utan

svårighet kunde ådagalägga uppkommen nedsättning av syn- eller hörselförmåga

eller övriga dylika fysiska defekter, men att däremot andra för en motorfordonsförare

minst lika viktiga förutsättningar, såsom den fortsatta förmågan

att snabbt och säkert reagera och handla vid uppkommande farliga

situationer, icke läte sig på samma sätt konstateras. Nu anmärkta omstän
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

digheter borde emellertid icke förhindra, att personer som av förstnämnda orsaker

vore olämpliga att föra motorfordon i trafiksäkerhetens intresse finge

frånträda sin rätt därtill. Detta trafikintresse utgjorde givetvis i förevarande

rall det avgörande momentet. Såsom en fördel av den föreslagna bestämmelsen

kunde emellertid vidare framhållas, att densamma skulle möjliggöra uppläggandet

av ett åtminstone tillnärmelsevis riktigt kortregister över så att

säga effektiva körkort. Ett stort antal körkortsinnehavare vore numera överåriga

eller döda men kvarstode det oaktat allt fortfarande i registret. Då

uppläggandet av dylikt kortregister länge varit ett önskemål, skulle förslagets

genomförande även i detta hänseende bliva till gagn.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört:

Från de synpunkter styrelsen företrädde läge det måhända närmast att förorda

den i Norge och Danmark tillämpade periodiska förnyelsen av alla körkort.

Då emellertid erfarenheterna i vårt land ej syntes lämna tillräckliga

skäl för nödvändigheten av en sådan bestämmelse och å andra sidan tungt

vägande invändningar av organisatorisk och ekonomisk art kunde anföras

häremot, syntes det vara tillfyllest att åtminstone tillsvidare framgå på den

föreslagna linjen med omprövning efter viss levnadsålder. Givetvis vore det

då vanskligt att ur medicinsk synpunkt fixera denna ålder, eftersom den ''biologiska’

åldern hos en människa ej sällan vore en helt annan än vad levnadsåren

angåve, men styrelsen kunde ej finna att några mera avgörande skäl vore

att anföra mot den föreslagna. Däremot torde det kunna ifrågasättas om

icke en kortare giltighetstid för körkortet efter 60 levnadsår t. ex. 3 år skulle

vara att förorda.

Länsstyrelsen i Blekinge län har jämväl framhållit, att det

kunde vara föremål för delade meningar huruvida femtio års åldern vore den

lämpligaste för omprövningens början och att länsstyrelsen närmast lutade åt

den åsikten att ifrågavarande ålder snarare vore för låg än för hög. Socialstyrelsen

har i sitt yttrande uttalat såsom önskvärt att den föreslagna

fortlöpande kontrollen komme att beröra även andra körkortsinnehavare än

dem som uppnått 50 år. Styrelsen har vidare anfört:

Några bärande skäl för att utesluta yngre personer torde icke föreligga.

Av gjorda erfarenheter att döma framstode det nämligen såsom en väsentlig

brist i den nu gällande ordningen, att möjlighet till en dylik generell omprövning

av körkortsinnehavares lämplighet såsom motorfordonsförare vöre

utesluten. Styrelsen ansåge sig därför böra föreslå ändring av ifrågavarande

förslag därhän att envar körkortsinnehavare vore skyldig att begära förnyelse

av körkortet första gången inom fem år efter dess utfärdande och därefter för

högst fem år åt gången, dock utan skyldighet för vederbörande att, därest så ej

av särskilda skäl påfordrades, vid förnyelsen förete läkarintyg förrän efter

fyllda 50 år. En reform i denna riktning syntes påkallad ej minst med hänsyn

till önskemålet att ernå en skärpt kontroll över de förare som ej vore klanderfria

i nykterhetshänseende. Det vore en känd sak att en persons alkoholvanor

kunde undergå märkbara förskjutningar och att dessa i så fall ofta

framträdde redan före femtio års åldern. Under en femårsperiod kunde ett

förhållandevis oskadligt spritbruk hava utvecklats till allvarligt missbruk.

Å andra sidan har av länsstyrelserna i Hallands och Värmlands

län ifrågasatts huruvida icke omprövningen borde börja först vid

55 år samt av länsstyrelsen i Södermanlands län först vid

60 år.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 208.

23

Länsstyrelsen i Kronobergs län Ilar i sitt yttrande anfört:

Förslaget ginge i denna del längre än som av vunnen erfarenhet kunde anses

betingat. Då emellertid ur trafiksäkerhetssynpunkt skälen för en dylik omprövning

gjorde sig i särskild grad gällande i fråga om förare av automobil i

yrkesmässig trafik, förordade länsstyrelsen att en periodisk revision företoges

beträffande trafikkort. För sådant ändamål torde vara tillfyllest att uppställa

krav å företeende av nytt läkarintyg, i vilket hänseende bevis borde

åtecknas trafikkortet.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit en annan lösning

samt anfört:

Den stora grupp körkortsinnehavare av lägre ålder än 50 år, som bland

sig inneslöte de för trafiksäkerheten farligaste elementen, skulle falla utanför

tillämpningen av ifrågavarande föreskrift. Förutom den omständigheten

att åldersgränsen 50 år syntes alldeles godtycklig, förefölle själva anordningen

med omprövning av rätten att innehava körkort vara något väl omständlig,

medförande regelbundet återkommande utgifter för den enskilde. Genom en

dylik omprövning skulle säkerligen ett högst obetydligt procenttal körkortsinnehavare

komma att bliva utslagna. Med hänsyn därtill torde ett enklare

förfarande vara motiverat. Ett sådant förfarande, som för den enskilde icke

komme att medföra någon utgift, kunde tänkas genom föreskrift örn skyldighet

för körkortsinnehavare att vart femte år till vederbörande länsstyrelse

insända deklaration rörande sina fysiska och psykiska förutsättningar för

att kunna betros att föra motorfordon i huvudsaklig överensstämmelse med

det formulär som fastställts genom kungörelsen den 3 oktober 1930. Med

ledning av innehållet i denna deklaration och efter den ytterligare utredning,

som kunde finnas i varje särskilt fall erforderlig, skulle det ankomma på länsstyrelsen

att pröva, huruvida den deklarationspliktige ägde nödiga förutsättningar

att bibehållas vid rätten att föra motorfordon. För prövning av

vederbörandes lämplighet med hänsyn till hans nyttjande av rusdrycker hade

länsstyrelsen tillgång till de anteckningar, som fördes med ledning av uppgifter,

inkomna från domstolarna på grund av föreskriften i 15 § 4 mom.

motorfordonsförordningen. Något intyg av polismyndighet i sådant hänseende

torde därför icke vara erforderligt. Den nu föreslagna deklarationsplikten

torde lämpligen böra utsträckas att gälla alla åldersklasser. För att skapa

garanti för sanningsenligheten hos de uppgifter, som skulle av körkortsinnehavarna

lämnas, torde vara nödigt att komplettera motorfordonsförordningens

ansvarsbestämmelser med stadganden örn ansvar för envar som i deklarationen

mot bättre vetande meddelade oriktig uppgift eller förtege förhållande som

skolat uppgivas.

Det i promemorian framlagda förslaget har direkt avstyrkts av fem

länsstyrelser samt de i ärendet hörda enskilda sammanslutningarna.

Därvid har huvudsakligen anförts följande:

Någon utredning förelåge icke om i vilken utsträckning de äldre motorfordonsförarna

till följd av rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten

utgjorde ett riskmoment i trafiken. I allt fall hade det icke kunnat påvisas

att just femtio års åldern skulle vara kritisk i förevarande hänseende. En mera

påtaglig nedsättning i själs- och kroppsförmögenheterna inträdde hos vår tids

människor först långt efter fyllda 50 år. Den nedsättning som tilläventyrs

kunde påvisas hos äldre förare uppvägdes för övrigt av en med åren ökad

försiktighet. Periodiskt återkommande läkarundersökningar torde icke lämna

någon mera tillförlitlig garanti för vederbörandes lämplighet som förare. De

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

kostnader för det allmänna och den enskilde, som ett omprövningsförfarande

skulle förorsaka, stöde icke i rimlig proportion till den ökade trygghet som

vunnes. Vidare skulle en periodiskt återkommande omprövning av rätten

att innehava körkort innebära en onödig irritation för tiotusentals körkortsinnehavare.

Förslaget hade slutligen en allvarlig social sida. Om nämligen

yrkeschaufförerna till följd av något nedsatta kroppskrafter bleve avstängda

från sitt hittillsvarande förvärvsarbete vid 50 å 55 år, måste åtgärder vidtagas

för dessa yrkesmäns pensionering eller för att bereda dem andra existensmöjligheter.

Därest förslaget trots de gjorda avslagsyrkandena ansåges

böra genomföras, hemställdes att omprövningen icke måtte börja förrän vid

60 år.

I samband med avgivande av yttranden över föreliggande förslag hava

flera myndigheter ifrågasatt vissa andra ändringar i gällande körkorts- och

trafikkortsbestämmelser. Sålunda har länsstyrelsen i Gävleborgs

län framhållit att fall förekommit, då till länsstyrelsen anmälts att körkortsinnehavares

förmåga att föra automobil blivit nedsatt på grund av sjukdom

eller lyte och där tveksamhet uppstått huruvida körkort jämlikt bestämmelserna

i 15 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen kunde återkallas.

I dylika fall hade länsstyrelsen lämnat körkortsinnehavaren tillfälle att förete

läkarintyg. Då emellertid viss tvekan förefunnes, huruvida länsstyrelse ägde

befogenhet att utan särskilt författningsstadgande ålägga vederbörande att

förete läkarintyg och andra erforderliga handlingar, syntes uttryckligt stadgande

därom böra upptagas i motorfordonsförordningen. Länsstyrelsen

i Blekinge län, som givit uttryck åt samma uppfattning i denna fråga,

har föreslagit att det åberopade momentet borde kompletteras med ett tillägg

av innehåll att närhelst länsstyrelse, vid skäligen grundad misstanke om förekomsten

av förhållande som det i momentet avsedda, det påfordrade skulle det

åligga körkortsinnehavaren att inom viss förelagd tid förete nytt läkarintyg

vid äventyr att körkortet eljest återkallades.

Länsstyrelsernaiöstergötlands och Jämtlands län hava

ifrågasatt, örn icke länsstyrelse borde tilläggas befogenhet att vid utfärdandet

av körkort för personer, behäftade med sjukdom eller lyte som icke vore av

beskaffenhet att utgöra hinder för erhållande av körkort men som kunde antagas

komma att förvärras under tiden innan körkortsinnehavaren fyllt 50

år, förordna, att körkortet skulle gälla allenast viss tid, förslagsvis fem år,

varefter ny prövning skulle ske. Det förekomme icke sällan att från läkarhåll

uttalades önskvärdheten därav att körkort måtte utfärdas endast för begränsad

tid och att en omprövning sedermera måtte äga rum. Länsstyrelse

torde därför böra tillerkännas befogenhet att i särskilda fall förordna örn revision

av rätten att innehava körkort oberoende av körkortsinnehavarens ålder.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har därjämte ifrågasatt huruvida icke trafikkort

för omnibus borde meddelas endast för en begränsad tidsperiod, exempelvis

för fem år varje gång. Jämväl länsstyrelsen i Värmlands

län har, till vinnande av likformighet i föreskrifterna örn körkort och trafikkort,

ansett det böra påfordras, att beträffande trafikkortens giltighet skulle

gälla enahanda föreskrifter som de för körkort föreslagna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

25

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört:

Av de till länsstyrelsen inkomna handlingar rörande ifrågasatta körkortsindragningar

framginge ofta, att vederbörande ej ägde erforderlig förtrogenhet

med automobils verkningssätt och manövrering eller, vilket vore det vanligaste,

saknade nödig kännedom örn gällande trafikföreskrifter. Med anledning

härav föresloge länsstyrelsen sådan ändring i 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen,

att däri föreskreves att vid ansökning örn utfärdande av nytt

körkort, efter det sådant blivit indraget, alltid skulle företes bevis från besiktningsman

om förarprov, undergånget sedan den för återkallelsen bestämda tiden

gått till ända.

Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, att

stämpelavgiften för förnyat körkort icke borde bestämmas till högre belopp

än två kronor.

Slutligen har socialstyrelsen -— som ansett att vid en fortlöpande

kontroll över körkorten nykterhetsintyg av polismyndighet, grundat på yttrande

av nykterhetsnämnd, borde bliva obligatoriskt — funnit det böra övervägas

huruvida icke särskild ersättning i någon form kunde beredas nämnderna

för hithörande göromål, exempelvis genom en mindre avgift för varje

sökande av nykterhetsintyg. I samma riktning har nykterhetsnämndernas

centralkommitté uttalat sig.

Beträffande utländsk rätt må nämnas, att i Danmark och Norge körkort

utfärdas av polismyndigheten samt att körkortet gäller allenast fem år

åt gången, dock med möjlighet att få detsamma förnyat, önskas ett danskt

körkort förnyat efter utgången av femårsperioden, skall föraren för polismyndigheten

i sin hemort styrka, bland annat, att han fortfarande besitter erforderlig

syn- och hörselförmåga samt psykiska och fysiska förutsättningar i

övrigt. Polismyndigheten avgör huruvida vederbörande må befrias från att

genomgå nytt förarprov. Ett norskt körkort kan förnyas vid vilken tidpunkt

som helst under dess giltighetstid och dessutom under loppet av ett år efter utgången

av densamma, överskrides denna tid måste föraren söka nytt körkort.

Vid ansökan örn förnyelse skall föraren styrka att han fortfarande besitter körskicklighet.

På framställning av polismyndigheten skall jämväl företes nytt

läkarintyg angående syn, hörsel och hälsotillståndet i övrigt. Vederbörande

besiktningsman avgör på grundval av de sålunda företedda handlingarna, huruvida

sökanden skall undergå nytt förarprov eller örn körkortet kan förnyas

utan sådant prov.

Därest för erhållande av tillstånd att föra motorfordon kräves, att den blivande

föraren uppfyller vissa betingelser med avseende å, bland annat, hälsa

och körskicklighet, synes konsekvensen bjuda att det sedermera, efter körkortets

utfärdande, med vissa mellanrum kontrolleras att vederbörande fortfarande

fyller dessa betingelser. En dylik konsekvens har den danska och den

norska trafiklagstiftningen tagit i det att däri föreskrivits, att ett körkort

måste i viss ordning förnyas vart femte år för att bibehålla sin giltighet.

Har i Sverige däremot ett körkort icke blivit av någon i motorfordonsförordningen

angiven grund återkallat, gäller det för innehavarens livstid utan att

Departe
ments
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

denne behöver styrka, att han alltjämt besitter de stadgade förutsättningarna

för att kunna betros att föra motorfordon Denna ordning har bland annat

från läkarhåll betecknats såsom mindre tillfredsställande. Tidigare från samma

håll väckta förslag örn införande av en periodisk omprövning i en eller

annan form av rätten till körkort hava emellertid icke lett till någon åtgärd.

Då det gäller att skapa förutsättningar för en ökad trafiksäkerhet, synes dock

denna fråga vara av en icke ringa betydelse. I anledning härav har jag ansett

densamma böra ånyo upptagas till behandling.

Mot en periodisk omprövning av rätten att innehava körkort har anförts,

bland annat, att en i samband därmed företagen läkarundersökning icke torde

komma att lämna någon mera tillförlitlig garanti för körkortsinnehavarens

fortsatta lämplighet som förare. Denna uppfattning kan jag icke dela. Under

förutsättning att ifrågavarande läkarundersökning i likhet med den som

föregår körkortets utfärdande utföres med erforderlig noggrannhet, synes man

enligt min mening icke hava anledning att tvivla på undersökningens ändamålsenlighet.

Det har vidare åberopats, att en med åren tilltagande nedsättning av

exempelvis syn- och hörselförmåga hos en förare som regel intill en viss gräns

kompenseras av ökad försiktighet och omsorg vid körningen. Jag vill icke

förneka, att detta påstående har ett visst berättigande, men det må å andra

sidan framhållas, att åtskilliga andra defekter än de nu nämnda, av natur att

menligt inverka på förmågan att föra motorfordon, icke låta sig på samma

sätt kompenseras. Det är i främsta rummet sådana förare, som lida av dylika

åkommor eller efter körkortets utfärdande ådragna skador och lyten, vilka vid

en periodisk omprövning skola ägnas särskild uppmärksamhet.

Jag vill sålunda i princip giva min anslutning till tanken på en periodvis

återkommande omprövning av rätten till körkort och anser mig böra förorda

att bestämmelser härom upptagas i motorfordonsförordningen. En sådan omprövning

synes emellertid för närvarande icke lämpligen böra ifrågakomma

beträffande samtliga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska

konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning exempelvis

vart femte år torde —- åtminstone till en början innan närmare erfarenhet vunnits

angående verkningarna av ifrågavarande kontrollåtgärd — en tämligen

hög begynnelseålder böra övervägas. Delvis med föranledande av innehållet

i de i ämnet avgivna yttrandena, finner jag mig böra förorda en första omprövning

då körkortsinnehavaren uppnår 60 år. I anslutning till av medicinalstyrelsen

väckt förslag anser jag mig därjämte böra förorda en bestämmelse

om att körkortet icke bör förnyas för längre tid än högst tre år åt gången. För

den, som erhållit körkort under de tre åren närmast före revisionsålderns inträde

eller senare, må körkortet gälla tre år utan förnyelse, därest annat

icke sägs. Förnyelse bör kunna sökas under en tidsperiod av fyra månader

före och fyra månader efter den dag körkortet upphör att gälla. Efter utgången

av nämnda tid synes den som försummat att söka förnyelse böra

vara hänvisad till att söka nytt körkort.

Vid ansökan örn förnyelse, vilken synes böra ske hos den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet, bör naturligen företes läkarintyg enligt det i kungörelsen

den 3 oktober 1930 (nr 360) angående läkarintyg, avsett att bifogas ansökan

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

27

om körkort för förare av motorfordon, fastställda formulär. Därjämte böra

företes sådant intyg av polismyndighet örn körkortsinnehavarens förhållande

1 nykterhetshänseende och örn hans personliga vandel, som omförmäles i 14 §

2 mom. c) motorfordonsförordningen, ävensom sökandens fotografi. Däremot

synes det icke erforderligt att sökanden i andra fall, än då länsstyrelsen finner

det påkallat, företer bevis örn undergånget förnyat förarprov inför besiktningsman.

Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra motorfordon,

bör länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort däri den för körkortet

bestämda giltighetstiden angives. I anslutning till vad länsstyrelsen i

Norrbottens län föreslagit finner jag mig böra förorda, att avgiften för förnyat

körkort icke bestämmes till högre belopp än två kronor. Härför erfordras

ändring i gällande förordning om stämpelavgiften, varom chefen för finansdepartementet

torde framlägga förslag.

Jag övergår härefter till de i detta sammanhang väckta förslagen till vissa

andra ändringar i gällande körkortsbestämmelser. Det har därvid ifrågasatts

införandet i motorfordonsförordningen av ett stadgande som gåve länsstyrelse

befogenhet att, när skälig anledning förelåge till antagande att körkortsinnehavare

fått sin förmåga att föra motorfordon nedsatt på grund av

sjukdom eller lyte, förelägga denne att till länsstyrelsen inkomma med nytt

läkarintyg. En sådan befogenhet finner jag vara av värde, då till länsstyrelses

kännedom kommit, att en körkortsinnehavare av nyss angiven grund

icke längre är i besittning av erforderliga fysiska och psykiska kvalifikationer

för att uppträda såsom förare. Ett dylikt föreläggande av länsstyrelse

bör självklart vara förbundet med den påföljden att, därest körkortsinnehavaren

icke ställer sig föreläggandet till efterrättelse, körkortet återkallas.

Jag finner mig sålunda böra förorda införandet av ett stadgande av

föreslaget innehåll, vilket stadgande i så fall lämpligen synes böra upptagas

i 15 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen. Däremot anser jag

skäl icke föreligga att biträda förslaget att länsstyrelse skulle tilläggas befogenhet

att i vissa fall kunna förordna att körkort, som utfärdades före

den för en allmän omprövning bestämda åldern, skulle äga giltighet allenast

för viss tid. I de fall då en person är behäftad med sjukdom eller lyte, som

icke är av beskaffenhet att vid tiden för ansökningen utgöra hinder för erhållande

av körkort men som kan antagas komma att längre fram förvärras, torde

det böra tillkomma Kungl. Maj :t att i dispensväg förordna örn villkoren för körkortets

erhållande. Ej heller anser jag mig böra biträda förslagen örn viss

begränsad giltighet för trafikkort. Med hänsyn till den skärpning av kontrollen

över körkorten, som av mig här förordats, synes en dylik åtgärd icke

för närvarande påkallad.

Beträffande slutligen förslaget örn att vid ansökan örn nytt körkort efter

återkallelse alltid skulle fogas bevis från besiktningsman örn förarprov, undergånget

efter det den för återkallelsen bestämda tiden gått till ända, torde med

ett ställningstagande till detta förslag tillsvidare böra anstå. Ej heller synes

förslaget örn beredande av särskild ersättning åt nykterhetsnämnd för vissa

intyg böra i detta sammanhang påkalla någon åtgärd.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

III. Åtgärder för underlättandet av övervakningen av motorfordonstrafiken.

Automobil må ej innan den blivit registrerad och igenkänningsmärke tilldelats

densamma tagas i bruk i andra än i 8 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen

angivna fall. I samtliga dessa fall skall automobilen

vara åsatt särskild skylt (besiktningsskylt). Enligt 2 mom. i samma paragraf

skall dylik skylt vara anbragt på ett i ögonen fallande sätt såväl framtill som

baktill å automobilen. Detsamma gäller jämlikt 12 § 2 mom. i fråga örn det

automobilen vid registreringen tilldelade igenkänningsmärket. Vidare stadgas

i 21 § 4 mom. andra stycket att igenkänningsmärke och besiktningsskylt må ej

under färd vara dolda och skola såvitt möjligt hållas i sådant skick, att de

med lätthet kunna avläsas. Slutligen skall enligt 21 § 1 mom. c) under färd,

då mörker råder, å automobil föras, bland annat, en lykta baktill som med

vitt sken så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket

eller besiktningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus

bakåt. De närmare bestämmelserna angående beskaffenheten av igenkänningsmärke

och besiktningsskylt återfinnas i en kungörelse i ämnet den 12

oktober 1923 (nr 381). Beträffande såväl märket som skylten gäller, att

de skola vara förfärdigade av metallplåt eller av annat i fråga om hållbarhet

därmed jämförligt material. Vad här sagts örn igenkänningsmärke för automobil

gäller enligt 30 § jämväl för igenkänningsmärke för automobil, som

för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, samt enligt 34 § för igenkänningsmärke

för motorcykel.

I ändamål att underlätta övervakningen av motorfordonstrafiken hade i den

i inledningen först omnämnda promemorian ifrågasatts ändrade bestämmelser

beträffande dels igenkänningsmärkes (besiktningsskylts) placering och

dels belysningen av det bakre igenkänningsmärket (besiktningsskylten) under

färd i mörker. Det hade sålunda föreslagits, att å automobil igenkänningsmärke

(besiktningsskylt) skulle vara placerat med underkanten lägst 60 centimeter

från marken samt att baktill skulle finnas en belysningsanordning med

den effekt, som redan nu vore stadgad beträffande baklyktan. Därjämte föreslogs

införandet i 21 § 4 mom. andra stycket av en uttrycklig föreskrift örn

skyldighet för förare att under färd vid smutsigt väglag, snöfall eller eljest

så ofta omständigheterna därtill föranledde förvissa sig örn att icke igenkänningsmärkena

(besiktningsskyltarna) blivit oläsliga.

Vad först angår frågan örn igenlcänningsmärkes eller besiktningsslcylts placering

har förslaget i denna del tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran

av i det närmaste samtliga i ärendet hörda myndigheter. Länsstyrelsen

i Blekinge län har i sitt yttrande uttalat, att den föreslagna bestämmelsen

ginge i rätt riktning, men att den knappast i längden vore tillfyllest.

Länsstyrelsen anförde:

Åtminstone när det gällde det bakre märket vore den föreslagna höjden av

60 centimeter alldeles för låg. Det främre märket borde placeras högre än

den så kallade kofångaren, där sådan funnes, och det bakre märket så högt att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 208.

29

det ej kunde döljas av å bagagehållaren befintligt gods eller, om bagagehållare

ej funnes, i allt fall så högt över marken som lämpligen läte sig göra.

Jämväl länsstyrelsen i Hallands län har ansett det föreslagna

avståndet för litet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har i sitt yttrande erinrat örn att länsstyrelsen tidigare ifrågasatt, att

igenkänningsmärke och besiktningsskylt borde såvitt möjligt anbringas å automobil

yttersta — främre och bakre — delar och i varje fall så att icke någonting

försvårade märkets eller skyltens avläsande. Länsstyrelsen förklarade

sig fortfarande anse att det ur kontrollsynpunkt vore synnerligen angeläget,

att bestämmelser i den av länsstyrelsen angivna riktning i detta sammanhang

komme till stånd.

Länsstyrelsen i örebro län har framhållit, att å vissa automobiler

syntes det bakre igenkänningsmärket på grund av karosseriets form och

märkets därav föranledda snedställning tydligt på nära håll men vore på

längre avstånd mer eller mindre osiktbart. Länsstyrelsen hemställde därför,

att stadgandet i 12 § 2 mom. måtte fullständigas med en föreskrift örn att igenkänningsmärket

skulle anbringas lodrätt. I samma riktning har styrelsen

för atitomobilbesiktningsmännens förening uttalat

sig under framhållande att berörda olägenhet särskilt förekomme i fråga örn

motorcyklar.

Tre länsstyrelser hava funnit det tveksamt, huruvida den föreslagna

bestämmelsen kunde komma att medföra sådana fördelar, att de uppvägde

de kostnader som bestämmelsens genomförande skulle åsamka åtskilliga

ägare till redan i trafik varande automobiler.

Förslaget har avstyrkts av de enskilda sammanslutningar

som yttrat sig i denna fråga. Därvid har i huvudsak anförts:

Beträffande det främre märket påpekades, att smutsbeläggning vållades ej

mindre av det egna fordonets framhjul än även av framförkörande fordon. I

båda fallen torde en uppflyttning av det främre igenkänningsmärket till den

föreslagna höjden icke komma att medföra någon förändring till det bättre i

förevarande hänseende. I fråga örn det bakre igenkänningsmärket vore att

märka att på grund av det vacuum, som bildades bakom en bil, damm och

smuts uppsöges från vägbanan mot fordonets baksida till en höjd som väsentligt

överstege 60 centimeter. Det framhölles tillika, att till landet inkommande

bilar som regel vore försedda med särskild hållare för det bakre märkets

anbringande. Till hällaren vore dragna ledningar för belysningsanordningen.

Ett genomförande av den föreslagna bestämmelsen skulle i mångå

fall innebära, att nämnda hållare och ledningar måste underkastas vissa, ur

kostnadssynpunkt icke oväsentliga ändringsarbeten.

De fyra i inledningen omnämnda automobilägarförbunden hava emellertid

tillagt, att därest en föreskrift örn märkets placering skulle anses påfordrad,

föresloges ett minimiavstånd av 50 centimeter finn marken till skyltens underkant.

En sådan placering kunde i de flesta fall åstadkommas utan vidlyftiga

och alltför kostbara ändringar i nu gängse fastsättningsanordningar.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet för förare att vid

färd i dåligt väglag förvissa sig örn att icke igenkänningsmärkena eller be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departe
ments
chefen.

siktningsskyltarna blivit oläsliga har länsstyrelsen i Älvsborgs

1 ä n i sitt yttrande anfört, att den nuvarande bestämmelsen att igenkänningsmärke

skall såvitt möjligt hållas i sådant skick att det med lätthet kan avläsas,

syntes vara tillfyllest.

Förslaget har avstyrkts av kungl, automobilklubben samt

svenska motorklubben och motormännens riksförbund

ävensom svenska automobilhandlareföreningen och styrelsen

för automobilbesiktningsmännens förening.

Förslaget örn ändrad föreskrift beträffande den hahre belysningen har i de

avgivna yttrandena lämnats utan erinran.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Blekinge

län uttalat önskemål örn att skyltar med relieftyper måtte förbjudas, enär

å dessa lätt samlades damm och smuts varjämte de vid belysning kastade

skuggor som försvårade märkets avläsande. Länsstyrelserna i Kristianstads

och Jönköpings län hava förordat användandet av

skyltar med genombrutna bokstäver och siffror. Vidare har länsstyrelsen

i Uppsala län framhållit att igenkänningsmärke borde, för

att med lätthet kunna avläsas, ej innehålla flera än högst tre siffror. Slutligen

har av länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatts införandet

av en bestämmelse örn rätt för läkare, sjuksköterska eller barnmorska att å

av dem i tjänsten brukat motorfordon få under färd i mörker föra en röd

lykta. Därigenom skulle vid brådskande sjukbud dessa befattningshavares

fordon erhålla samma möjlighet att få fri plats å vägar och gator som exempelvis

ambulansbil eller liknande fordon.

Införandet i motorfordonsförordningen av en bestämmelse örn viss lägsta

höjd, på vilken igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å automobil skall

vara anbragt, synes vara väl ägnat att underlätta den, framför allt å landsbygden,

ofta med svårigheter förbundna övervakningen av motorfordonstrafiken.

Ehuru det från denna synpunkt får anses önskvärt att märket anbringas

tämligen högt upp på fordonet, finner jag mig likväl, med hänsyn till de av

vissa länsstyrelser och enskilda sammanslutningar anförda kostnadsskälen,

icke böra förorda en föreskrift örn placering å större höjd än 50 centimeter

över marken räknat från märkets underkant. Det från flera håll gjorda påpekandet

att, för vinnande av här avsett syfte, det vore önskvärt att igenkänningsmärkena

placerades lodrätt i förhållande till fordonets längdaxel finner

jag värt beaktande. En liknande föreskrift återfinnes exempelvis i den tyska

trafiklagstiftningen. Nu berörda stadganden torde böra gälla såväl automobil

som motorcykel varom i 34 § sägs. Jag anser mig tillika böra förorda vidtagandet

av den föreslagna ändringen i 21 § 1 mom. c) beträffande den

bakre belysningen å automobil. Beträffande länsstyrelsens i Kalmar län förslag

att vissa befattningshavare såsom läkare, sjuksköterskor och barnmorskor

skulle berättigas att i vissa fall å av dem i tjänsten brukade motorfordon vid

färd i mörker föra en röd lykta i likhet med vad som gäller för ambulansbil,

finner jag väl att fall kunna förekomma, då på grund av brådskande sjukbud

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

31

dessa befattningshavare kunna hava en berättigad fordran att övriga vägfarande

i god tid lämna fri plats för deras fordon. Då någon närmare utredning

icke föreligger angående behovet av en bestämmelse av föreslagen innebörd,

finner jag mig emellertid för närvarande icke böra biträda länsstyrelsens förslag.

Vad angår den ifrågasatta föreskriften örn skyldighet för förare att vid färd

i dåligt väglag så ofta omständigheterna därtill föranleda förvissa sig örn

att icke igenkänningsmärkena eller besiktningsskyltarna blivit oläsliga, finner

jag en föreskrift i denna riktning lämpligen böra meddelas. Erfarenheten

har nämligen givit vid handen, att det ofta förekommer att förare, i de flesta

fall av bekvämlighetsskäl, eftersätta sin skyldighet att tillse att märkena äro

i läsligt skick. I detta sammanhang må nämnas att frågan örn igenkänningsmärkenas

konstruktion och utseende synes böra bliva föremål för förnyat övervägande.

De anmärkningar som från flera håll på senaste tiden riktats mot

igenkänningsmärken med relieftyper synas giva vid handen, att dessa märken

måste anses mindre lämpliga. Det kan därför ifrågasättas huruvida de icke

böra helt förbjudas. Däremot torde måhända igenkänningsmärken med genombrutna

bokstäver och siffror böra tillåtas, därest sådana märken av ändamålsenlig

konstruktion kunna framställas. Om så blir fallet, torde svårigheten

för förare att vid färd i dåligt väglag hålla skyltarna i läsligt skick

komma att väsentligt underlättas.

I detta sammanhang vill jag slutligen efter framställning från militärt håll

upptaga frågan örn ett tillägg i 56 § motorfordonsförordningen. Enligt nämnda

paragraf äger förordningen icke tillämpning å bland annat staten tillhöriga,

för speciella militära ändamål konstruerade motorfordon eller å motorredskap

och traktortåg som brukas av krigsmakten. På grund av sin avfattning torde

denna undantagsbestämmelse icke vara tillämplig å sådana för speciella militära

ändamål avsedda släpvagnar som exempelvis artilleripjäser och ammunitionsfordon.

Då motorfordonsförordningens bestämmelser örn släpvagnar i

allmänhet icke lämpligen böra gälla i förevarande fall, finner jag mig böra

förorda att i uppräkningen av de i 56 § angivna fordonen jämväl upptagas

staten tillhöriga, för särskilda militära ändamål tillverkade släpvagnar. IV.

IV. Ändrade formnbestämmelser för vissa mål angående förseelser mot

motorfordonsförordningen och,; vägtrafikstadgan.

Enligt 51 § motorfordonsförordningen skall förseelse mot förordningen, där

ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän

åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres

vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen

skett. Motsvarande forumbestämmelse återfinnes i 17 § vägtrafikstadgan.

Bestämmelsen hade i propositionen (nr 121) till 1930 års riksdag med förslag

till nämnda två författningar oförändrad upptagits från närmast föregående

författningar i ämnet, nämligen förordningen om motorfordon den 15 juni

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1923 och vägtrafikstadgan samma dag. I propositionen yttrade föredragande

departementschefen beträffande frågan örn polisdomstols och poliskammares

behörighet att pröva i samband med åtal för förseelse mot motorfordonsförordningen

eller vägtrafikstadgan framställda skadeståndsanspråk i huvudsak

följande:

Inom vissa polisdomstolar och poliskammare hade utbildat sig den praxis,

att i åklagarmål upptoges till prövning av enskild målsägande framställt yrkande

örn skadestånd. Å andra håll torde ansvarsyrkande upptagas vid polisdomstolen

eller poliskammaren, under det att skadeståndspåstående prövades

av rådhusrätten. Slutligen tillämpades å vissa håll det förfarandet, att mål

enligt ifrågavarande författningar, vari såväl ansvarsyrkanden som ersättningspåståenden

framställdes, upptoges i hela dess vidd av rådhusrätten. Då

bestämda olägenheter visat sig vara förenade såväl därmed att polisdomstolarna

prövade skadeståndsanspråk, som ock därmed att ansvars- och skadeståndsyrkanden

upptoges till prövning av skilda domstolar, hade för undanröjande

av nämnda olägenheter från skilda håll föreslagits, att motorfordonsförordningens

och vägtrafikstadgans forumregler gåves sådan lydelse, att vid

polisdomstol, respektive poliskammare, endast skulle anhängiggöras åtal av

allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet att talan däri icke kunde föras

av målsägande, över ett inom kommunikationsdepartementet utarbetat författningsförslag

av dylik innebörd hade yttranden avgivits av vederbörande rådhusrätter,

polisdomstolar och poliskammare. Av yttrandena framginge emellertid,

att ytterligare utredning i ämnet vore nödvändig innan de föreslagna

författningsändringarna, för vilka i och för sig starka skäl syntes tala, kunde

låta sig genomföras. Då emellertid resultatet av denna utredning, vilken redan

igångsatts, icke torde kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden,

borde enligt departementschefen ifrågavarande lagrum tills vidare upptagas

med sin dåvarande lydelse.

I motion (1:256) i anledning av forumbestämmelserna i förenämnda proposition

hemställdes — under ytterligare framhållande av att den hittillsvarande

ordningen innebure betydande olägenheter för rättsskipningen på

ifrågavarande område — att riksdagen måtte göra det uttalandet, att från polisdomstols

behörighet att upptaga mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan måtte undantagas mål, vari -talan örn

skadestånd fördes av målsägande.

I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet att forumbestämmelserna

tills vidare borde upptagas i sin hittillsvarande lydelse. Utskottet ansåge

emellertid principiellt riktigt, att polisdomstol icke skulle äga upptaga

mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari talan örn skadestånd fördes av målsägande.

-— I skrivelse (nr 359) i anledning av propositionen anmälde riksdagen,

att den godkänt utskottets utlåtande i förevarande del.

Den fortsatta utredning i ämnet varom förmäles i propositionen till 1930

års riksdag har numera slutförts och såsom resultat därav föreligger den i inledningen

omnämnda promemorian jämte förslag till förordningar örn ändrad

lydelse av 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan. Enligt

dessa förslag skulle åtal för förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

anhängiggöras vid polisdomstol, där sådan vore inrättad, men

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

33

eljest hos poliskammare eller, där sådan icke funnes, vid allmän domstol; dock

att mål, däri talan örn skadestånd fördes, finge upptagas allenast av allmän

domstol. De ändrade forumbestämmelserna föreslogos skola träda i kraft den

1 juli 1934. Mål som redan då vore anhängig! vid polisdomstol eller poliskammare

skulle dock behandlas enligt dittills gällande ordning. I promemorian

anfördes bland annat:

De skäl, som tidigare anförts till stöd för en revision av motorfordonsförordningens

och vägtrafikstadgans forumbestämmelser i den av 1930 års riksdag

angivna riktningen ägde naturligen fortfarande giltighet. Genomförandet

av det sistnämnda år utarbetade ändringsförslaget skulle dock, såsom av avgivna

yttranden framgått, komma att beträffande vissa av de utav reformen berörda

domstolarna framtvinga organisatoriska förändringar av sådan art att de

under nuvarande förhållanden helst borde undvikas. Det avsedda ändamålet syntes

emellertid även kunna nås genom ett stadgande av innehåll, att polisdomstol

icke vore behörig att upptaga trafikmål, däri talan örn skadestånd verkligen

fördes av målsägande. Visserligen skulle jämväl en sådan forumbestämmelse

i några städer komma att medföra någon mindre ökning av vederbörande rådhusrätters

arbetsbörda, men det kunde antagas, att denna ökning, därest så

skulle finnas erforderligt, kunde kompenseras genom överflyttning från rådhusrätten

till polisdomstolen av vissa mål, som nu handlades vid förstnämnda

domstol men vilka vore av polismåls natur. —- Mot den i promemorian ifrågasatta

forumbestämmelsen kunde invändas, att densamma understundom

kunde leda till att en polisdomstol nödgades visa ifrån sig ett därstädes redan

anhängig! mål på den grund att en målsägande uppträdde med skadeståndsanspråk.

Vidare kunde det inträffa att en målsägande helt underläte att göra

några dylika anspråk gällande förrän målet angående den trafikförseelse,

varmed hans berörda anspråk ägde samband, blivit av polisdomstolen avdömt,

med påföljd att fortfarande ansvars- och skadeståndsyrkandena kunde komma

att bliva prövade av skilda domstolar. Det sagda torde dock icke böra tillmätas

alltför stor betydelse. I de allra flesta fall torde det nämligen kunna

förutsättas att det under polisutredningen konstaterades huruvida målsägande

komme att föra skadeståndstalan eller ej.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har endast polisdomstolen i

Hälsingborg haft något att erinra mot riktigheten av den princip som

ligger till grund för förslaget. Nämnda domstol avstyrkte detsamma, enär

dess genomförande ansåges komma att medföra vissa praktiska olägenheter.

Rådhusrätten i Göteborg uttalade, att den icke vore övertygad

örn att de nackdelar, som kunde vara förknippade med den därstädes

hittills tillämpade ordningen för ifrågavarande måls handläggning, vore så

betydande att de oundgängligen påkallade ändring. Ett genomförande

av det föreliggande förslaget komme att för rådhusrätten nödvändiggöra

organisatoriska förändringar. Den lindring i arbetet, som skulle kunna beredas

rådhusrätten genom eventuellt överförande till polisdomstolen av vissa

mål angående smärre förseelser, bleve icke av någon nämnvärd betydelse.

Rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg befarade även organisatoriska

olägenheter av förslagets genomförande, under det att Stockholms

rådhusrätt i sitt yttrande fann den beräknade förskjutningen i

fördelningen av trafikmålen mellan rådhusrätten oell polisdomstolen vara av

Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 208. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr £08.

så ringa omfattning, att den icke kunde anses inverka på sistnämnda domstolars

arbetsbörda. Rådhusrätten anförde:

Förslaget anslöte sig i princip nära till den praxis som sedan gammalt tilllämpats

i Stockholm. Vid polisdomstolen hade till avgörande företagits mål,

vari skadeståndstalan förts, allenast då de fordrade skadeståndsbeloppen blivit

till skäligheten medgivna eller uppgått till synnerligen ringa belopp, i allmänhet

ej över några tiotal kronor. Att avgörandet vid polisdomstolen ar7

mål vari skadeståndstalan förts hörde till undantagen framginge därav att

antalet sådana mål under senare år uppgått till i medeltal allenast omkring

20 örn året. Att denna polisdomstolens prövning av enklare skadeståndsmål

icke kunde sägas hava inneburit någon egentlig olägenhet vore tämligen uppenbart,

men rent principiellt sett ansåge rådhusrätten, att full enhetlighet i

rättstillämpningen borde åvägabringas. Denna enhetlighet syntes ej kunna

vinnas på annat sätt än genom ett stadgande som helt betoge polisdomstol

och poliskammare möjlighet att till avgörande företaga mål av ifrågavarande

beskaffenhet, däri skadeståndstalan fördes. Olägenheten av att polisdomstol

eller poliskammare vid införande av sådan föreskrift skulle i vissa fall nödgas

visa från sig redan därstädes anhängiga mål syntes rådhusrätten så ringa,

att den icke borde tillmätas någon vikt vid bedömandet av det föreliggande

förslaget.

Polisdomstolen i Göteborg har anfört:

Hittills hade polisdomstolen i mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan endast till prövning upptagit däri framställda

ansvarsyrkanden men däremot hänskjutit gjorda framställningar örn skadestånd

till rådhusrättens bedömande. Att en viss dualism stundom blivit

följden av detta system torde ej kunna förnekas, men på grund av att parterna

i de flesta fall på grundval av polisdomstolens eller eventuellt hovrättens dom

i ansvarsfrågan träffat förlikning örn skadeståndet, hade olägenheterna av

systemet icke varit av någon större betydelse utan helt uppvägts av de förmåner

i fråga örn snabb rättsskipning och billigare rättegångskostnader som vunnits

med sagda system. Den föreslagna författningsändringen skulle medföra

att de flesta vidlyftigare mål, som för närvarande handlades av polisdomstolen,

bomme att överflyttas till rådhusrätten, varigenom den protokollslösen, som i

dessa mål utgått till de vid polisdomstolen tjänstgörande polisnotarierna, skulle

komma att försvinna. Slutligen hade Göteborgs stad ett ganska stort ekonomiskt

intresse av att de böter och dagsböter som utdömdes vid polisdomstolen

icke komme att i stället utdömas av rådhusrätten. Enligt kungl, brev

den 17 juni 1850 hade nämligen staden erhållit privilegium på att de vid

polisdomstolen utdömda böterna skulle tillfalla stadens kassa i stället för

kronan. De till staden i sådant avseende under år 1932 inlevererade bötesbeloppen

uppginge till omkring 70,000 kronor. Genom de föreslagna författningsändringarna

skulle stadens bötesandelar komma att nedgå högst avsevärt,

enär de största bötesbeloppen just härrörde från trafikmål, där dagsbötesbeloppen

bleve relativt höga. — Polisdomstolen hemställde örn en föreskrift av

innehåll att mål däri talan fördes örn skadestånd, ostridigt överstigande 500

kronor, finge upptagas allenast av allmän domstol.

Ytterligare några ändringsförslag hava framkommit i de avgivna yttrandena.

Sålunda har rådhusrätten i Malmö ifrågasatt, huruvida det

icke vore mera tillfredsställande att åt forumbestämmelserna gåves det innehåll,

att samtliga mål av beskaffenhet att talan däri kunde föras av målsägande

skulle anhängiggöras vid allmän domstol. Sagda kategori av mål

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 208.

35

avsåge nästan undantagslöst åtal för ovarsam framfart oell det vore fördenskull,

med hänsyn till dessa måls betydenhet och likformighet, enligt rådhusrättens

uppfattning önskvärt, att de avgjordes av en och samma .domstol,

oavsett huruvida målsägandetalan fördes eller icke. Frågan om en utsträckning

av rådhusrättens kompetens vore för Malmös vidkommande knappast

av avgörande betydelse för frågan örn behovet av en ändring i rådhusrättens

nuvarande organisation, enär en omändring torde påkallas vid genomförandet

av författningsändringen även sådan den i promemorian föreslagits. — Rådhusrätten

och poliskammaren i Eskilstuna hava under

framhållande av att förslagets genomförande komme att medföra en viss

förskjutning av arbetsbördan mellan befattningshavarna vid rådhusrätten och

poliskammaren funnit det böra övervägas, huruvida icke den ifrågasatta förändringen,

därest rättegångsreformen komme att under de närmaste åren genomföras,

borde vidtagas först i samband med denna reform och av densamma

motiverade omarbetningar av flertalet rådhusrätters arbetsordningar. Ett

dylikt uppskov kunde enligt sistnämnda domstolars mening måhända vara

lämpligt även ur den synpunkten att rättegångsreformen till äventyrs kunde

komma att medföra ändringar beträffande polisdomstolarna eller deras arbete.

— Vidare har Svea hovrätt anfört:

Enligt förslagen skulle mål, däri talan örn skadestånd fördes, ej anhängiggöras

vid polisdomstol eller poliskammare utan upptagas av allmän domstol.

För det fall att i ett redan anhängigt mål angående ansvar en målsägande

uppträdde med skadeståndsanspråk vore enligt motiveringen förslagen så att

förstå, att polisdomstolen eller poliskammaren skulle visa målet i från sig,

varefter ny talan finge väckas vid allmän domstol. Den i det förra målet försiggångna

handläggningen förlorade därvid sin omedelbara betydelse såsom

processmaterial. Att en domstol på detta sätt ginge miste om den behörighet

att handlägga ett ansvarsyrkande, som förut tillkommit densamma, vore en

anomali, som möjligen kunde giva upphov till vissa svårigheter i rättstillämpningen.

Antoges ett vid orätt forum anhängiggjort åtal icke avbryta återfallspreskription,

uppstode sålunda frågan, huruvida detsamma skulle gälla i förevarande

fall. Hovrätten hade under sådana förhållanden känt en viss tvekan,

huruvida icke i de sällsynta fall varom här vore fråga skadeståndsyrkandet

borde få handläggas vid specialdomstolen. Det förtjänade i detta sammanhang

erinras, att från denna domstols kompetens icke skulle uteslutas skadeståndsfrågor

över huvud. Om emellertid övervägande praktiska skäl ansåges

tala för den i motiven utvecklade ståndpunkten, torde en jämkning av de föreslagna

texterna vara påkallad; ett i redan anhängigt mål väckt ersättningsyridande

kunde icke föranleda vägran att upptaga målet.

Slutligen har Överståthållarämbetet hemställt, att 17 § vägtrafikstadgan

måtte erhålla sådan avfattning att till allmän domstol hänvisades allenast

mål, vilka avsåge ansvar för förseelse vid handhavande av motorfordon

och vari talan örn skadestånd fördes.

I flera domstolars yttranden har frågan örn en överflyttning från rådhusrätt

till polisdomstol av vissa så kallade bagatellmål behandlats därvid ifrågasatts,

huruvida icke ändring i gällande bestämmelser örn dessa måls anhängiggörande

vid allmän domstol kunde tagas under omprövning. Å andra sidan

har rådhusrätten i Malmö framhållit såsom önskvärt, att en sådan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departe
ments
chefen.

ändring vidtoges i fråga örn forumbestämmelsen i § 26 ordningsstadgan för

rikets städer den 24 mars 1868 att för anliängiggörandet av åtal angående

ovarsamhet vid framförande av spårvagn ävensom vid trafik med tågsätt eller

lokomotiv å på gator inom stad utlagda järnvägsspår gåves samma regler som

för ovarsam framfart enligt vägtrafikstadgan. Förenämnda förseelser torde

icke falla under vägtrafikstadgans bestämmelser utan dömdes, då de begåtts

i Malmö, jämlikt särskilda ordningsstadgor utfärdade med stöd av bestämmelserna

i § 20 ordningsstadgan för rikets städer, varför förseelserna i enlighet

med forumbestämmelsen i § 26 sistnämnda stadga skulle åtalas vid polisdomstol.

Enligt min mening tala starka skäl för en sådan ändring av motorfordonsförordningens

och vägtrafikstadgans forumbestämmelser att de i 1930 års proposition

berörda olägenheterna förekommas. I ärendet hörda myndigheter

hava jämväl med enstaka undantag i princip varit eniga örn att nuvarande

bestämmelser icke äro tillfredsställande. Mot de föreslagna författningsändringarna

har huvudsakligen anförts, att de kunde beräknas komma att medföra

en sådan ökning av vissa rådhusrätters arbetsbörda, att dessa domstolars

arbetskrafter måste på grund härav i viss omfattning förstärkas. Det torde

dock kunna ifrågasättas, örn den väntade arbetsökningen i de rådhusrätter

varom här är fråga blir större än att den skall kunna bemästras med den

nuvarande organisationen vid respektive domstolar. I allt fall lärer vad sålunda

anförts icke få utgöra hinder för nya processuella författningsbestämmelser

i den mån sådana finnas påkallade i rättsskipningens intresse.

Förslaget att polisdomstols behörighet skall anknytas till det faktiska förhållandet

huruvida skadeståndstalan föres eller icke finner jag mig böra tillstyrka.

Jag kan således icke ansluta mig till det i ett av de avgivna yttrandena

väckta förslaget, att samtliga mål av beskaffenhet att talan däri kan

föras av målsägande skola anhängiggöras vid allmän domstol. En dylik bestämmelse

skulle nämligen, särskilt då det gäller de större städerna, leda till

att från polisdomstolarna överflyttades ett stort antal rena bagatellmål. Vad

Svea hovrätt anfört rörande olägenheten därav att den ifrågasatta forumbestämmelsen

kunde leda till att polisdomstol i vissa fall skulle nödgas visa

från sig ett därstädes redan anhängigt mål, är visserligen i och för sig riktigt,

men erfarenheterna från Stockholm, där denna forumbestämmelse praktiskt

taget redan tillämpats sedan åtskilliga år, visar att några svårigheter

i rättstillämpningen icke äro att befara av berörda bestämmelse. Vid

sådant förhållande och då det synes av vikt att principen att skadeståndsfrågorna

i trafikmål skola bedömas av de allmänna domstolarna helt upprätthålles,

finner jag ej skäl tillstyrka någon ändring i förslaget härutinnan.

Av samma skäl finner jag mig ej heller kunna förorda överståthållarämbetets

förslag att inskränka forumbestämmelsen så vitt angår förseelser mot vägtrafikstadgan

att gälla allenast mål angående förseelser begångna under framförande

av motorfordon.

De nya forumbestämmelserna lära böra träda i kraft samtidigt som övriga

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

37

av mig i detta sammanhang föreslagna ändringar. Mål som vid tiden för de

nya bestämmelsernas ikraftträdande äro anhängiga vid polisdomstol eller poliskammare

torde dock böra slutligt prövas enligt dittills gällande ordning,

oavsett huruvida skadeståndstalan föres i målet eller icke.

Av flera domstolar i detta sammanhang berörda förslag örn ändringar i

andra författningars forumbestämmelser synas i vissa fall värda beaktande

men lära icke utan ytterligare utredning kunna föranleda till någon åtgärd.

V. Strängare straffbestämmelser för vissa förseelser viel förande av

motorfordon m. m.

Enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen straffas den som förer automobil

eller motorcykel varom i 34 § sägs eller traktortåg och därvid är så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över

sina handlingar, med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor

eller med fängelse i högst tre månader. Efter dagsbotssystemets införande

ådömas böterna i dagsböter, lägst tio. Har förare vid sådan förseelse som

nyss sagts eller under framförande av fordonet med otillåten hastighet ådagalagt

grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors

liv eller egendom, må enligt 41 § 3 mom. till fängelse i högst ett år dömas.

I 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan stadgas att förare av fordon — varmed förstås

jämväl annat än motorfordon — vid sammanstötning eller annan olyckshändelse

icke må avlägsna sig från platsen innan de åtgärder vidtagits vartill

händelsen skäligen föranleder, ej heller må föraren undandraga sig att

uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.

Förseelse häremot straffas jämlikt 16 § andra stycket samma stadga

med böter från och med två till och med ettusen kronor —- numera dagsböter

— varjämte örn omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid

framförande av motorfordon straffet kan bliva fängelse i högst ett år.

Ifrågavarande straffbestämmelser, vilka trädde i kraft den 1 januari 1931,

inneburo i flera hänseenden en skärpning i förhållande till vad som tidigare

gällt. Straffskärpningen motiverades såvitt anginge 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen

med den ödesdigra inverkan förares förtäring av starka

drycker kunde hava på trafiksäkerheten. Inom riksdagen har sedermera i enskilda

motioner påyrkats ytterligare skärpt lagstiftning till förhindrande av

olycksfall vid motorfordonstrafik, föranledda genom förtäring av starka drycker

(1932/1:101 samt 1933/1:121 och 11:304). Riksdagen har emellertid,

under hänvisning till att nuvarande bestämmelser varit gällande alltför kort

tid för att det skulle vara möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme örn behovet

av den påyrkade skärpningen, funnit motionerna icke föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Såsom i inledningen omnämnts har frågan om en skärpt trafiklagstiftning

under senaste tiden varit föremål för behandling inom kommunikationsdepartementet.

Uti den i ämnet upprättade promemorian föreslogs, bland annat, att

från motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan skulle till cn särskild lag

överföras vissa i nämnda författningar upptagna förseelser samtidigt som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 208.

straffen för dessa förseelser skulle väsentligt skärpas. Enligt 1 § i det vid promemorian

fogade lagutkastet skulle den som vore så påverkad av starka drycker,

att lian kunde antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar,

och i detta tillstånd förde automobil, motorcykel varom i 34 § motorfordonsförordningen

sägs eller traktortåg straffas med fängelse i högst ett år eller, där

omständigheterna vore synnerligen mildrande, med dagsböter, dock ej under

tio. Örn förare, som gjort sig skyldig till i 1 § omförmäld förseelse eller vilken

framfört fordonet med otillåten hastighet, därvid ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skulle

han enligt 2 § straffas med fängelse eller med straffarbete i högst ett år. Med

fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna vore synnerligen mildrande,

med dagsböter skulle jämlikt 3 § straffas förare, vilken vid sammanstötning,

påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen

innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller vilken

undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar

örn händelsen. I utkastet föreskrevs vidare att straff enligt den föreslagna

lagen icke skulle tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen

Vöre belagd med strängare straff (4 §), ävensom att åtal för förseelse mot

lagen skulle anhängiggöras vid allmän domstol (5 §). I 6 § meddelades slutligen

bestämmelser örn bötesförvandling m. m.

De föreslagna straffbestämmelserna hava i de avgivna yttrandena tillstyrkts

eller i allt väsentligt lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet

och nitton länsstyrelser, rådhusrätterna i Malmö,

Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Karlskrona,

statspolisintendenten, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

motorförarnas helnykterhetsförbund, nykterhetsnämndernas

centralkommitté, svenska handelsarbetareförbundet

samt svenska motorförbundet. Flera länsstyrelser

hava betecknat den föreslagna straffskärpningen såsom välbetänkt eller

ägnad att väcka tillfredsställelse. Rådhusrätten i Norrköping säger sig vid

handläggningen av mål, som falla under gällande trafiklagstiftning, hava kommit

till den uppfattningen att en skärpning av denna lagstiftning visat sig vara

av behovet påkallad för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet. Socialstyrelsen,

som funnit förslaget örn skärpning av det normala straffet för hithörande förseelser

till fängelse i högst ett år välgrundat, har ansett det obestridligt att

bötesstraffet, vilket hittills i regel kommit till användning vid beivrandet av

dessa överträdelser, visat sig utöva skäligen ringa effekt och att detsamma

därför borde tillämpas endast vid synnerligen förmildrande omständigheter.

En dylik reform syntes enligt styrelsen även stå i god överensstämmelse med

den allmänna rättskänslans krav. — Vissa myndigheter hava tillstyrkt allenast

vissa paragrafer i utkastet. Sålunda har Stockholms rådhusrätt

tillstyrkt allenast 1 och 2§§, länsstyrelsen i Södermanlands

län, rådhusrätten i Göteborg, kungl, automobilklubb

e n samt svenska motorklubben och mo tormännens

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £08.

39

riksförbund endast 2 § samt länsstyrelsen i Blekinge

län endast 2 och 3 §§.

De erinringar som gjorts mot lagutkastet avse huvudsakligen brottsbestämningen

i 1 § och de föreslagna straffsatserna.

Beträffande brottsbestämningen i 1 § har länsstyrelseni Västmanlands

Ian framhållit, att densamma vore likalydande som den i 41 § 2 mom.

motorfordonsförordningen upptagna och att den redan vid sin tillkomst varit

föremål för allvarliga erinringar med hänsyn till den skäligen vaga gräns mellan

det straffbara och det straffria, som författningsrummet onekligen innebure

och som ansetts kunna lämna rum för godtycke vid tillämpningen. Länsstyrelsen

ansåge att, i den mån dessa erinringar av erfarenheten bestyrkts vara

befogade, de torde komma att med ökad styrka göra sig gällande, därest såsom

normalstraff för förseelsen stadgades fängelse i stället för böter. Måhända

bleve det därför nödvändigt att i avseende å själva brottsbestämningen underkasta

detta författningsrum en revision, som då även borde utsträckas till motsvarande

stadgande i 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen. — Styrelsen

för Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande berört samma

spörsmål samt anfört bland annat:

Man hade beträffande onykterhet vid ratten, vilken förseelse styrelsen ansåge

vara av så grov beskaffenhet att normalstraffet borde utgöra fängelse, i

motsats till vad fallet vore i grannländerna lämnat de fasta brottsbestämningarna

och genom lagens formulering låtit förhandenvaron av ett svårt brott i

vissa fall vara beroende av mer eller mindre löst grundade antaganden. Hittills

hade dock denna löslighet i lagstiftningen ej varit till så stort men för

rättssäkerheten, ty åtminstone i regel hade domstolarna i de fall, där berörda

antagande ej närmat sig visshet, allenast utdömt böter. Att bötesstraff förekommit

i fall, där måhända intet straff bort hava utdömts, hade varit desto

mindre ägnat att väcka större uppmärksamhet som ju många andra med böter

belagda trafikförseelser till sin natur vore rena kvasidelikt. Annorlunda bleve

fallet, om normalstraffet för den ifrågavarande förseelsen sattes till fängelse.

Styrelsen ifrågasatte fängelse såsom normalstraff för den som varit så påverkad

av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

samt dagsböter i de fall då full bevisning örn den här avsedda graden

av alkoholpåverkan ej förebragts. Genom en omarbetning av utkastet i sådan

riktning skulle de straffbara handlingarnas område ej inskränkas, men däremot

skulle det förhindras, att frihetsstraff utdömdes i tvivelaktiga fall.

Motorförarnas helnykterhetsförbund har jämväl framhållit,

att den ifrågavarande brottsbestämningen vore mindre tillfredsställande

samt i anledning därav föreslagit, att straff skulle stadgas för förare, som vore

påverkad av starka drycker eller som eljest förtärt sådana drycker på sådan

tid att han därav kunde vara påverkad.

De föreslagna straffsatserna hava av några myndigheter och sammanslutningar

ansetts för stränga.

Beträffande straffet i 1 § har länsstyrelsen i Blekinge län anfört

bland annat:

Att en straffskärpning komme till stånd för fall som avsåges i 1 §

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

torde vara motiverat, men däremot kunde länsstyrelsen ej finna annat än att

man vid förslagets utarbetande i detta avseende gått till en avsevärd överdrift.

I en dylik överdrift lage en dubbel fara, nämligen dels så tillvida att inryckandet

av fängelse som det normala straffet även för ett relativt lindrigt brott

vore ägnat att i det allmänna rättsmedvetandet bryta udden av detta straffs

allvarliga karaktär, dels ock i så måtto att en i förhållande till straffsystemet

i övrigt illa avvägd straffskala, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, lätt

ledde till en för den allmänna rättskänslan sårande synnerligen ojämn lagtilllämpning.

Det kunde rent av ifrågasättas, huruvida ej den föreslagna starka

straffskärpningen skulle få till följd att åklagarna i många fall — där ej på

grund av timad skada, upprepad överträdelse eller eljest förseelsen finge anses

vara av mera allvarlig beskaffenhet — komme att draga sig för att överhuvud

åtala vederbörande. Man torde icke heller kunna blunda för den risk för ett

för den allmänna rättskänslan kränkande resultat, som med den i lagförslaget

ifrågasatta straffskalan förelåge särskilt i sådana fall, då frågan, huruvida

berusning som här avsåges förelegat eller icke, avgjordes genom blodundersökning

efter myckenheten av förtärd sprit, utan att erforderlig hänsyn foges

till spritens subjektiva inverkan på vederbörande. Vidare hade under senare

tiden framträtt en tendens att på grund av de menliga verkningar i skilda

avseenden — ej minst efter straffets utstående -— som ett inspärrande i fängelse

med nödvändighet alltid innebure, söka i möjligaste mån undvika tillgripandet

av frihetsstraff, särskilt då fråga vore örn förstagångsförbrytare. Det

syntes då ganska opåkallat att i nu förevarande fall i allt för hög grad utsträcka

detta straffs tillämpningsområde, helst då fråga vore örn förseelser

vid vilka myndigheterna i allt fall jämsides med straffet till sitt förfogande

hade ett så effektivt medel i korrektiv riktning som körkortets indragning.

Länsstyrelsen ansåge att i 1 § avsedd förseelse borde straffas med fängelse i

högst sex månader eller med dagsböter, dock ej under tio.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i fråga örn samma

straff latitud anfört:

När förseelsen endast bestått däri att föraren varit i viss grad påverkad av

starka drycker vid förande av automobil, men han ej gjort sig skyldig till

fortkörning eller annan vårdslös körning och ej vållat någon skada, syntes

fängelsestraff vara ett väl strängt straff, som knappast kunde antagas påfordras

av det allmänna rättsmedvetandet. Det syntes lämpligare att helt enkelt

stadga förbud att inom viss tid efter förtäring av rusdrycker föra automobil

vid äventyr av bötesstraff och körkortets återkallande. En så radikal

åtgärd syntes dock måhända ej nödvändig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som väl funnit

en skärpning av straffbestämmelserna för den som förde motorfordon så

påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde

över sina handlingar, ur avskräckningssynpunkt vara av förhållandena påkallad,

har i sitt yttrande föreslagit, att straffskalan i 1 § måtte bestämmas till

fängelse högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio. — Rådhusrätten

i Göteborg har, under framhållande att den i 1 § angivna förseelsen

obestridligen vore a,v allmänfarlig karaktär, uttalat att de med förseelsen

förknippade omständigheterna dock mången gång kunde vara sådana

att, ehuru icke synnerligen mildrande omständigheter förelåge, det likväl

måste anses obilligt att belägga förseelsen med frihetsstraff. Beträffande

en dylik förseelse måste som regel bevisningen grundas på mer eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

41

mindre tillförlitliga omdömen och det torde kunna befaras, att örn 1 § erhölle

den föreslagna lydelsen, antingen kraven på bevisning skärptes med påföljd

att åtskilliga fall lämnades straffria, som under nuvarande förhållanden

skulle hava bestraffats, eller också begreppet synnerligen mildrande omständigheter

pressades till undvikande av frihetsstraffs utdömande. Straffet för

ifrågavarande förseelse borde bestämmas till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Redan därigenom inträdde en högst betydlig straffskärpning, jämfört

med nu gällande bestämmelser. Genom fängelsestraffets placering främst i

straffskalan framhölles att sådant straff borde i första rummet ifrågakomma.

— Kungl, auto mobilklubben samt svenska motorklubben

och motormännens riksförbund hava framhållit att när ingen

skada drabbade människors liv eller egendom, syntes i 1 § angivna brott böra

som regel kunna sonas med dagsböter. Under alla förhållanden borde böter

kunna ådömas då omständigheterna vore mildrande, ej blott då de vore synnerligen

mildrande. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län bar funnit

det vara att gå alltför långt i stränghet att medgiva bötesstraff endast då

omständigheterna vore synnerligen mildrande.

Vad angår 2 § i utkastet har länsstyrelsen i Hallands län

helt allmänt uttalat att straffsatserna synts avvägda i högsta laget. Jämväl

för länsstyrelsen i Göteborgs och Bobus län har den föreslagna

straffskalan förefallit onödigt skärpt; länsstyrelsen har ansett, att

straffet borde bestämmas till högst straffarbete i sex månader och att sålunda

även böter borde kunna ådömas i förevarande fall. Slutligen har länsstyrelsen

i Östergötlands län, som funnit straffskärpningen väl

befogad beträffande berusade förare, ifrågasatt örn grov vårdslöshet under

alla förhållanden borde beläggas med urbota straff när den ägde rum vid något

överskridande av den stadgade körhastigheten.

Beträffande det föreslagna straffet i 3 § hava betänkligheter anförts av i

stort sett samma art som i fråga örn 1§. Stockholms rådhusrätt

har sålunda anfört:

Det förekomme givetvis fall som utan tvekan borde förskylla fängelse.

Rådhusrättens erfarenhet gåve emellertid vid handen, att i Stockholm ifrågavarande

förseelse i flertalet fall beginges efter lindriga sammanstötningar, vid

vilka endast ringare skada å egendom uppkommit. Begången under sådana

omständigheter syntes förseelsen icke böra förskylla strängare straff än böter.

Med hänsyn därtill funne rådhusrätten den föreslagna straffskalan vara väl

sträng. Straffet för ifrågavarande förbrytelse borde sättas till fängelse i högst

ett år eller dagsböter. Möjligen borde därvid visst minimum för böterna bestämmas.

Samma straffsatser som de av Stockholms rådhusrätt föreslagna hava även

förordats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt

rådhusrätten i Göteborg. Länsstyrelsen i Hallands

län ävensom några enskilda sammanslutningar hava givit uttryck

åt samma principiella uppfattning i denna del som Stockholms rådhusrätt.

Länsstyrelsen i "Västernorrlands län har därjämte anfört:

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr S08.

Bestämmelsen i 3 § kunde på grund av bestämmelsens allmänna avfattning

och svårigheten för föraren att bedöma fallet tänkas medföra nackdelar för

den resande allmänheten i de landsändar där avståndet till närmaste telefon,

polisman eller trafikmedel vore avsevärt långt. Länsstyrelsen ifrågasatte

huruvida bestämmelsen icke kunde uppmjukas, utan eftergift likväl mot dem

som straffet vore avsett att träffa, nämligen personer som försvunne från

platsen i hopp att undgå upptäckt.

I detta sammanhang må nämnas att rådhusrätten i Eskilstuna

i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej straffbestämmelserna borde kompletteras

med en sådan ändring i lagen örn villkorlig straffdom att i de fall, då frihetsstraff

enligt den nu tilltänkta lagstiftningen kunde ifrågakomma, villkorlig

dom vore utesluten. Rådhusrätten har anfört, att en dylik förändring borde

i så fall givas den räckvidd, att däri även inbegrepes vållande till annans död

genom framförande i av starka drycker påverkat tillstånd av automobil. Det

finge nämligen anses såsom i hög grad för rättskänslan stötande att, såsom i

en del fall hänt, villkorlig dom här komme till användning. Det samhällsintresse,

som lett till att villkorlig dom uteslutits för vissa andra brott, torde

beträffande de ifrågavarande överträdelserna göra sig med ännu större styrka

gällande.

Forumbestämmelsen i 4 § har av de rådhusrätter som yttrat sig angående

densamma betecknats såsom principiellt riktig. Stockholms rådhusrätt

och rådhusrätten i Göteborg hava emellertid framhållit, att

denna bestämmelse komme att medföra att en del mål, som hittills handlagts

vid polisdomstolarna i respektive städer, hädanefter skulle anhängiggöras vid

rådhusrätterna. Därav skulle följa en ökad arbetsbörda vilken icke skulle

kunna bemästras utan någon ökning av rådhusrätternas arbetskrafter.

I övrigt har gentemot lagutkastet huvudsakligen anförts att det syntes

mindre lämpligt att sammanföra ifrågavarande straffbestämmelser i en särskild

lag. Av praktiska hänsyn borde dessa bestämmelser fortfarande upptagas

i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

Beträffande utländsk rätt må här endast nämnas att den danska lagen örn

motorfordon förbjuder den, som på grund av spritförtäring icke är i stånd att

på ett betryggande sätt föra motorfordon, att föra eller försöka föra sådant

fordon. Förseelse mot detta stadgande straffas med fängelse eller under synnerligen

förmildrande omständigheter med böter. Enligt den norska lagen i

ämnet äger ingen som är berusad eller påverkad av alkohol föra motorfordon,

överträdelser av den norska lagens föreskrifter straffas enligt en generell

straffbestämmelse med böter eller fängelse i högst tre månader. Har förare

i berusat tillstånd fört motorfordon skola endast vid synnerligen förmildrande

omständigheter böter ifrågakomma.

Departe- De svårare trafikförseelserna visa tyvärr icke någon märkbar tendens att

chefen" avta&a- Av dessa förseelser torde ett icke ringa antal vara att tillskriva alko
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

43

holpåverkan hos förarna av motorfordon. Såsom i inledningen antytts hava

under senare år inträffat åtskilliga fall då mer eller mindre berusade förare

ådagalagt en hänsynslöshet mot andra trafikanter som medfört vådliga följder

och i hög grad upprört allmänheten. I samband därmed hava krav rests på väsentligt

strängare straff för sådana förare som i onyktert tillstånd eller eljest

visade likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Kraven på straffskärpning

äro emellertid icke att betrakta såsom uttryck för en tillfällig stämning

utan torde uppbäras av en bestämd mening örn nödvändigheten av att

vidtaga allvarliga åtgärder mot dem som på detta sätt äventyra trafiksäkerheten.

Att här behandlade förseelser för närvarande i det övervägande antalet fall

sonas med böter framgår av en av statistiska centralbyrån verkställd utredning

avseende åren 1931 och 1932. Av 854 förstnämnda år jämlikt 41 § 2 mom.

motorfordonsförordningen eller samma moment, jämfört med 3 morn., sakfällda

personer blevo endast 29 ådömda frihetsstraff. Motsvarande siffror för år

1932 voro 924 och 37. Personer som i ett och samma mål jämväl dömts för

svårare brott än här avses äro därvid ej medräknade. Anledningen till domstolarnas

synbarligen mycket milda bedömande av nu ifrågavarande förseelser

torde vara att söka i gällande låga straff latituder. Strängare straffbestämmelser

höra enligt min mening ifrågakomma först och främst för de förseelser som

avses i 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s. då en förare är

onykter och då han antingen under alkoholpåverkan eller vid körning med

otillåten hastighet ådagalägger grov vårdslöshet eller visar uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom. Därjämte bör straffet höjas för

det fall att en förare avviker efter en påkörning utan att lämna den hjälp eller

de upplysningar, som omständigheterna påkalla. Vid flera, särskilt under senare

tid, inträffade påkörningar hava de skyldiga förarna fortsatt sin färd utan att

på minsta sätt sörja för offren för deras hänsynslösa framfart. Erfarenheten

har visat att den för dylika förseelser, i vilka ingår ett starkt moment av råhet,

enligt 16 § vägtrafikstadgan gällande straffskalan, som upptager i första

hand böter och endast vid försvårande omständigheter fängelse, uppenbarligen

är för låg för att förhindra utbredningen av detta slag av förseelser.

Då jag finner mig böra förorda en väsentligt skärpt lagstiftning på ifrågavarande

område, beror detta icke på att jag hyser den uppfattningen att

strängare straffbestämmelser enbart skola vara i stånd att helt avlägsna de

föreliggande missförhållandena. Sålunda bör den upplysningsverksamhet, varom

jag i inledningen talat, energiskt fullföljas efter lämpliga linjer, men åt

densamma bör givas erforderligt eftertryck i form av strängare straff. Förekomsten

av spritpåverkade eller eljest hänsynslösa motorfordonsförare innebär

en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga medel få lämnas

oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara.

Den uppfattning angående behovet av straffskärpning jag här uttalat har

i princip delats av alla i ärendet hörda myndigheter och enskilda sammanslutningar.

Av de avgivna yttrandena framgår tillika att det utremitterade lagutkastet

torde kunna läggas till grund för de nya straffbestämmelserna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj :ts proposition nr 208.

Vidkommande först frågan huruvida dessa bestämmelser skola bibehållas i

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan eller på sätt uti den i ämnet

upprättade promemorian förordats sammanföras i en särskild lag, finnér jag väl

att vissa praktiska skäl tala för att bestämmelserna rörande motorfordonstrafiken

äro samlade i så få författningar som möjligt. Emellertid kunna invändningar

givetvis göras mot att Kungl. Maj :t i administrativ väg, örn än efter

riksdagens hörande, utfärdar så stränga straffbestämmelser som de vilka här

ifrågasatts, varjämte må erinras örn att i sammanhang med behandlingen vid

1930 års riksdag av förslagen till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga

i särskilda motioner (1:255 och 11:425) yrkades, att straffbestämmelserna

angående spritmissbruk av motorfordonsförare ävensom angående de övriga

förseelser, vilka i förenämnda författningsförslag blivit — med skärpning av

dittills gällande bestämmelser -—- belagda med fängelsestraff, måtte utbrytas

ur ifrågavarande administrativa författningar och sammanföras i en särskild

lag. I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet att utskottet

icke vore berett förorda den ändring av bestämmelserna i de riksdagen förelagda

förslagen, varom motionärerna hemställt, men att utskottet ansåge det

önskvärt att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota straff stadgades,

borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg eller av Kungl.

Maj :t och riksdagen i lagstiftningsväg gjordes till föremål för utredning. Med

hänsyn till att straffarbete synes böra upptagas i straffsatsen för vissa av

de brott varom här är fråga, anser jag det riktigast att de ifrågasatta skärpta

straffbestämmelserna antagas enligt den ordning som är stadgad i § 87 regeringsformen.

I fråga om brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att

den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan

straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Tilllika

har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i

mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den

ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid ligger

det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.

De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning

uttalades därom att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke

vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräftelse

under den tid förordningen varit gällande. I varje fall har icke tillräcklig

erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av bestämmelsen.

Såsom framgår av vad jag redan anfört bör enligt min mening för de trafikförseelser

varom nu är fråga frihetsstraff användas i betydligt större utsträckning

än som med nu gällande bestämmelser sker. Eör de fall som upptagits

i 1 § i det remitterade lagutkastet bör sålunda normalstraffet bliva

fängelse. Att såsom i några av de avgivna yttrandena föreslagits anknyta

frågan örn fängelsestraff för en alkoholpåverkad förare till det faktum huruvida

han därjämte gjort sig skyldig till vårdslös körning eller rentav huruvida

skada å liv eller egendom uppkommit, innebär enligt min mening en fel
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

45

aktig inställning till liela problemet. Redan den omständigheten att en förare

sätter sig vid ratten under det att lian fysiskt och psykiskt är under inflytande

av alkohol ådagalägger enligt min mening en sådan ansvarslöshet

och utgör en sådan fara för andra trafikanter och eventuella medpassagerare,

att det måste anses befogat att som regel här tillgripa frihetsstraff. Dock

finner jag, med beaktande av vad härutinnan från flera håll anförts, att

utkastets bestämmelse att böter endast skulle kunna förekomma vid synnerligen

förmildrande omständigheter böra ändras därhän att böter kunna ådömas då

omständigheterna äro mildrande.

I fråga örn 2 § finner jag mig icke kunna förorda annan ändring uti de i

utkastet föreslagna straffsatserna än att straffet synes böra bestämmas till

fängelse eller straffarbete i högst ett år. Att här avsedda brott skulle, såsom

nu är fallet, kunna sonas med böter anser jag icke lämpligt.

I förtydligande syfte har åt brottsbeskrivningen i 3 § givits en något annan

utformning än den har i 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan. Med ändring av

utkastets stadgande att böter skola ådömas endast då omständigheterna äro

synnerligen mildrande, förordar jag liksom skett beträffande 1 § sadan lydelse

av 3 §, att böter skola kunna ifrågakomma då omständigheterna äro

mildrande. Under övervägande har varit att stadga en allmän skyldighet för

motorfordonsförare att efter sammanstötning, påkörning eller annan därmed

jämförlig händelse inom viss tid anmäla det inträffade för polismyndigheterna.

Underlåtenhet härutinnan skulle i så fall jämväl vara straffbelagd. Jag

bär emellertid ansett att en dylik föreskrift åtminstone för närvarande icke

bör meddelas.

Förslaget att genom en ändring i lagen örn villkorlig straffdom betaga domstol

möjligheten att tillämpa villkorlig dom i mål angående vissa grövre trafikförseelser

anser jag mig ej böra biträda, ehuru jag delar uppfattningen att

villkorlig dom som regel ej lämpar sig vid brott av ifrågavarande art. De fall

då i sådana mål villkorlig dom hittills meddelats torde ock vara relativt sällsynta.

Det är att förmoda att domstolarna jämväl i fortsättningen med urskillning

skola begagna sig av möjligheten att medgiva villkorlig dom i de trafikmål

varom här är fråga.

Då de straffbara handlingar som upptagits i den föreslagna nya lagen icke

längre hava karaktär av polisförseelser utan i straffhänseende jämställas med

brott som upptagas i allmänna strafflagen, anser jag riktigast att bestämmelserna

i den nya lagen icke behandlas såsom subsidiära i förhållande till allmänna

strafflagen. Den i 4 § i utkastet upptagna bestämmelsen att straff

enligt den nya lagen ej skulle tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen

vore belagd med strängare straff, lärer alltså böra utgå. Härav följer

att de frågor, som kunna uppkomma i anledning av sammanträffande av brott

enligt den nya lagen och brott enligt allmänna strafflagen, skola bedömas pa

samma sätt som om bestämmelserna i förstnämnda lag tillhörde allmänna

strafflagen. För konkurrensfrågornas avgörande äro sålunda reglerna i 4 kap.

strafflagen tillämpliga. >

Att brott mot den föreslagna lagen böra handläggas vid rådhusrätt och icke

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr %08.

vid polisdomstol, även om i målet icke skulle förås skadeståndstalan, finner

jag riktigt, då såsom nämnts i den ifrågasatta lagstiftningen dessa brotts

karaktär av polisförseelser försvunnit.

Slutligen vill jag i detta sammanhang även beröra av flera myndigheter

väckta förslag att, i stället för eller jämsides med straffskärpning, tiden för

körkortsindragningen matte beträffande den, som gjort sig skyldig till onykterhet

vid framförande av motorfordon, avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar

den uppfattningen att berövandet av körkortet är en naturlig reaktion mot en

dylik förseelse, anser jag mig likväl icke för närvarande böra biträda förenämnda

förslag. Det rader nämligen i fråga örn tiden för körkortsindragningarna

en viss ojämnhet i den praxis som tillämpas av de olika länsstyrelserna,

och en ändring i föreslagen riktning skulle måhända i ändå högre grad komma

att giva anledning till en icke önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom.

första stycket motorfordonsförordningen. Då innehavet av körkort därjämte

är en förutsättning för stora grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser

jag att den nu stadgade maximitiden för prövning av körkortsindragning, två

år, icke bör utsträckas. Länsstyrelse bör givetvis vid prövningstidens utgång

icke utfärda nytt körkort med mindre det av omständigheterna tydligt framgår,

att sökanden finnes utan fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna

anförtros rätten att föra motorfordon.

VI. Övergångsbestämmelser.

De föreslagna ändringarna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

ävensom den föreslagna lagen örn straff för vissa brott vid förande

av motorfordon m. m. torde böra träda i kraft utan någon längre övergångstid.

Såsom lämplig tidpunkt i sådant hänseende synes kunna bestämmas den

1 juli 1934. Därvid torde emellertid undantag böra göras i vissa hänseenden.

I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, vilka sistnämnda dag

redan äro i bruk, synes vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2 mom. föreskrivits i fråga

örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande å viss lägsta höjd

från marken icke böra äga tillämpning förrän från och med den 1 januari

1935. Med korrigering av snedställda skyltar och märken synes däremot icke

böra anstå.

För de körkortsinnehavare, som vid tiden för de nya körkortsbestämmelsernas

införande äro fyllda 60 år, synes en särskild bestämmelse erforderlig beträffande

tiden för förnyelsen av deras körkort. I detta hänseende torde det

vara erforderligt att införa ett stadgande att, därest sådan körkortsinnehavare

fortfarande önskar innehava körkort, det skall åligga honom att före den 1

januari 1935 hava låtit förnya detsamma. Vidare synes det nödvändigt att

medgiva att körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1

juli till och med den 31 oktober 1934, skola äga fortsatt giltighet till och med

den 31 december samma år oavsett om förnyelse skett.

Beträffande slutligen de ändrade forumbestämmelserna för vissa mål angående

förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, får jag

hänvisa till vad jag förut under IV anfört.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 208.

47

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet nied vad sålunda anförts upprättade

förslagen till förordning örn ändring i vissa delar av motor fordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284) och till förordning om ändring i vissal

delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) samt till lag örn straff

för vissa brott vid förande av motorfordon m. m. av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Bilaga.

Förslag
till
Förordning
om

ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 284).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,

21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§

motorfordonsförordningen den 20 juni 19301 skola hava den ändrade lydelse,

som framgår av följande, dels ock att i förordningen skola med nedan angivna

lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter

21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §.

8 §.

2 morn. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen

fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens

underkant lägst 50 centimeter från marken.

12 §.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två

exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst

50 centimeter från marken.

15 §.

1 mom. För---sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, bar

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)

avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda körkort,

innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan användande

av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Örn

körkorts giltighetstid samt örn förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.

Körkort, vartill--— ordet »duplett».

3 mom. Har---sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

1 Senaste lydelse beträffande 21 § 1 moni., 34 §, 37 § 1 moni., 40 § 1 mom. samt 42 §, se Sv.

fSrf.-saml. 1933: 406.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

49

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,

skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande

att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga föraren

att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest

återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,

må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, förordna,

att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning

skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom

eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd

av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil

utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.

fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse

huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48

timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets

återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,

huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I

avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Har återkallelse---är stadgat.

5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då

innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst

tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäller

för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.

Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter

det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort

utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.

För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom

förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller

beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länsstyrelsen

må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos

besiktningsman undergå nytt förarprov.

Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall länsstyrelsen

för honom utfärda nytt körkort, däri den för körkortet bestämda giltighetstiden

skall angivas.

21 §•

1 mom. Under---automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult

sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 208. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:is proposition nr £08.

hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, ävenom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken

så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,

att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall

eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler

stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande kraftigt

rött sken.

4 mom. Förare---verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty förare

att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig örn att icke igenkänningsmärke

blivit oläsligt. Vad nu sagts örn igenkänningsmärke gäller

jämväl i fråga om besiktningsskylt, där sådan skall föras.

21 a §.

Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil,

så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.

Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden underrätta sin närmaste

överordnade.

34 §.

I avseende — — ^— nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är

föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta. År

till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln

vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.

Vad i — — — med motorcykel.

37 §.

1 mom. Med---sken bakåt.

Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller

jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

40 §.

1 mom. Framföres---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,

3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena

samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.

första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

51

straffes den —--34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,

där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med

ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff

vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra vederbörligt

igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkänningsmärke

eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter

det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen

anses såsom begången under försvårande omständigheter.

41 §.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande

med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid förseelsens

begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde stycket

eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket, 5, 7,

8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom. tredje

stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket

eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.

Till enahanda---av polismyndighet.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.

51 §.

Förseelse mot---ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda

militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap

och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande---därtill förordnar.

Ö v ergångsb estämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämpningen

av däri meddelade bestämmelser iakttagas:

1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för

förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2

mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande

å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och

med den 1 januari 1935.

2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli

till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 december

samma år oavsett örn förnyelse skett. Förare vilken vid tiden för

förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande

efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda

dag hava låtit förnya detsamma.

3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn

skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid

tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller

poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

53

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 joni 1930 (nr 285),

Härigenom föror einas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan

elen 20 juni 19301 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig

händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder

vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar

om händelsen.

16 §.

1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt

7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

2 morn. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,

9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som

meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till

fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där

förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt

lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

4 mom. Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas där förseelsen enligt

allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen bör beläggas med

strängare straff.

17 §.

Förseelse mot--— ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

Senaste lydelse beträffande 16 §, se Sv. förf.-saml. 1931: 246.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Majda proposition nr 208.

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av

stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan om skadestånd föres, må

prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polisdomstol

eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr SOS.

55

Förslag

till

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej

under tio.

2 §•

Har förare, som gjort sig skyldig till förseelse varom i 1 § sägs eller vilken

framfört fordonet med större hastighet än som enligt gällande bestämmelser

i varje fall är medgiven, därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse

eller straffarbete i högst ett år.

3 §•

Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller

annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder

vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller har föraren

undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar

om händelsen, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

äro mildrande, dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

5 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 208.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 26 februari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari

1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ernst Leche.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Gällande bestämmelser tillämpas vanligen på det sätt att förare, som gjort

sig skyldig till fortkörning och därvid varit påverkad av starka drycker, dömes

till särskilda straff dels jämligt 41 § 1 mom. motorfordonsförordningen

och dels jämlikt 2 mom. i samma paragraf. Har han tillika ådagalagt grov

vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

egendom utmätes dels ett straff enligt 1 och 3 mom. och dels ett straff enligt

2 och 3 mom. i 41 § (se t. ex. N. J. A. 1931 s. 134 och 1932 B 588).

Enligt det remitterade förslaget skall, då förare ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom,

med tillämpning allenast av 2 § ett straff ådömas honom även örn vårdslösheten

eller likgiltigheten är förenad med onykterhet, fortkörning eller bådadera.

I överensstämmelse härmed har i det vid remissprotokollet fogade förslaget

till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

till 41 §, som innehåller straffbestämmelsen för fortkörning i allmänhet, fogats

en andra punkt av innebörd att örn föraren vid förseelsens begående ådagalagt

sådan vårdslöshet eller likgiltighet, varom nu är fråga, lagens straffbestämmelser

skola tillämpas och icke motorfordonsförordningens. Däremot

lärer vara avsett att vid konkurrens mellan den nya 41 § i motorfordonsförordningen

och 1 § i lagen särskilda straff skola utmätas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

57

Mot förslagets ståndpunkt att ett straff skall ådömas vid sammanträffande

av de gärningar, som avses i 2 §, är intet att erinra. En sådan princip torde

1 dessa fall vara att föredraga framför den för närvarande tillämpade. För

att tydligare utmärka att 1 och 2 §§ icke skola åberopas samtidigt synes någon

jämkning av ordalagen i 2 § böra vidtagas. Tillräckliga skäl synas

emellertid icke föreligga att låta en motsatt regel gälla för det fall att en förare

på en gång gjort sig skyldig till fortkörning samt till förfarande enligt

lagens 1 §. Det ligger i sakens natur att alkoholens inverkan å föraren vanligen

tager sig uttryck i fortkörning och detta förhållande bidrager i hög grad

att förläna brott mot 1 § den prägel av allmänfarlighet, som föranlett den

stränga straffbestämmelsen i samma paragraf. Med hänsyn härtill lärer det

vara riktigast att vid sådan konkurrens ej ålägga den felande särskilda straff

för onykterhet enligt lagens 1 § och för fortkörning enligt motorfordonsförordningen.

Godtages detta, synes dock ändring i förevarande lagförslag icke

vara erforderlig. Det åsyftade resultatet lärer nämligen kunna vinnas antingen

med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen eller ock genom en utvidgning

av den i 41 § motorfordonsförordningen föreslagna undantagsbestämmelsen.

I detta sammanhang må ock framhållas lämpligheten av att vid den tilltänkta

omarbetningen av vägtrafikstadgan straffbestämmelserna erhålla en

avfattning som icke utesluter tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen vid sammanträffande

av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse enligt

2 § vägtrafikstadgan. För vinnande av detta syfte lärer 16 § sista stycket

vägtrafikstadgan böra jämkas.

3 §•

Justitierådet Eklund, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forssman:

Enligt gällande vägtrafikstadga är straffet för förfarande, som avses i denna

paragraf, i vanliga fall dagsböter. Endast därest omständigheterna äro

försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. I jämförelse härmed innebär

förslaget en betydande straffhöjning i det att normalstraffet satts till

fängelse i högst ett år; endast när omständigheterna äro mildrande, skola dagsböter

ådömas.

Att en avsevärd skärpning av straffet för vissa hithörande förseelser genomföres

är säkerligen av förhållandena påkallat. Emellertid får ej förbises,

att under brottsbeskrivningen i förevarande paragraf rymmas förfaranden av

högst olika art. I det av föredragande departementschefen anförda fallet att

förare övergiver en av honom påkörd person är föraren utan tvivel förtjänt

av en allvarlig näpst. Av en helt annan karaktär kan förfarandet vara, örn

offret är exempelvis ett mindre husdjur eller fråga är örn en lindrig sammanstötning,

vid vilken endast ringa skada å egendom uppkommit.

Det kan därför ej anses uteslutet att jämförelsevis obetydliga förseelser

enligt det föreslagna stadgandet komme att drabbas av fängelsestraff, något

som skulle verka stötande för rättskänslan. Anmärkningsvärt är ock att

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1 och 3 §§ hava nästan samma straffsatser, oaktat det i 1 § angivna brottet

i det stora flertalet fall uppenbarligen är av väsentligt svårare beskaffenhet

än det i 3 § omförmälda.

På grund av vad sålunda anförts hemställes att i förevarande paragraf

straffsatsen ändras till fängelse i högst ett år eller dagsböter. Örn på detta

sätt fängelsestraffet placeras främst i skalan och sålunda vid val av straffart

skall äga ett visst företräde framför böter, komma domstolarna säkerligen

icke att underlåta att i sådana fall som åberopats till stöd för den nu föreslagna

straffskärpningen döma den skyldige till fängelse.

Justitierådet Grefberg:

Då enligt min mening ringa skada eller annat liknande förhållande vid

straffmätningen kan i erforderlig omfattning vinna beaktande som mildrande

omständighet samt med hänsyn till det kända förhållandet att straff oftast utmätes

i närheten av minimum i latituden — i vilket hänseende den högsta

instansen i följd av gällande fullföljdsbestämmelser i ytterst ringa mån blir

i tillfälle att vägledande inverka på rättstillämpningen — lämnar jag förevarande

paragraf utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

59

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, lagrådets den 26 februari

1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Mot 2 § har lagrådet framställt en erinran av formell natur, vilken synts

mig böra beaktas, och har jag i enlighet härmed låtit paragrafen undergå erforderlig

jämkning.

Mot förslagets ståndpunkt att ett straff skall ådömas vid sammanträffande

av de gärningar som avses i 2 § har lagrådet funnit intet vara att erinra.

Enligt lagrådets mening föreligga icke tillräckliga skäl att låta en motsatt

regel gälla för det fall att en förare på en gång gjort sig skyldig till onykterhet

enligt 1 § och fortkörning enligt motorfordonsförordningen. Jag delar

lagrådets sålunda uttalade uppfattning och finner det åsyftade resultatet,

nämligen ådömandet av ett straff, lämpligast kunna vinnas därigenom att

4 kap. 1 § strafflagen i förevarande fall tillämpas. I likhet med lagrådet

anser jag sistnämnda lagrum böra vinna tillämpning jämväl vid sammanträffande

av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse enligt 2 § vägtrafikstadgan.

Då överhuvud vid sammanträffande av brott eller förseelser

mot allmänna strafflagen och de övriga författningar varom här är fråga reglerna

i 4 kap. strafflagen örn brottskonkurrens synas böra vinna tillämpning,

finner jag mig böra förorda att 49 § motorfordonsförordningen samt sista

stycket i 16 § vägtrafikstadgan upphävas.

I fråga örn straffbestämmelserna i 3 § i lagförslaget finner jag desamma

icke böra undergå någon ändring. Jag delar den av en utav lagrådets ledamöter

uttalade meningen, att ringa skada eller annat liknande förhållande kan

i erforderlig omfattning vinna beaktande såsom mildrande omständighet vid

sträf fmätningen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Lagtexten och överskriften till lagförslaget hava undergått vissa redaktionella

jämkningar.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen till förordning

om ändring i vissa delar av motor fordons förordning en den 20 juni 1930

(nr 284) och till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan

den 20 juni 1930 (nr 285) ävensom till lag örn straff för vissa brott vid förande

av motorfordon samt hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

till riksdagen dels inhämta dess yttrande över först omförmälda två författningsförslag,

med förklarande att Kungl. Maj :t vill, efter mottagande av riksdagens

svar, meddela det beslut, som därav föranledes, dels ock föreslå riksdagen

att antaga omförmälda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

61

Innehållsförteckning.

Sid

Kungl. Maj:ts proposition........................ 1

Vid propositionen fogade författningsförslag:

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen . 2

Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan..... 7

Förslag till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon .... 8

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1934:

I. Inledning........................... 9

II. Åtgärder i ändamål att minska orsakerna till trafikolyckor......11

a) Polismans befogenhet att ingripa mot spritpåverkad person som har för

avsikt att föra motorfordon..................11

b) Befogenhet för polismyndighet att provisoriskt omhändertaga körkort . 15

c) Periodisk omprövning av rätten att innehava körkort.......20

lil. Åtgärder för underlättandet av övervakningen av motorfordonstrafiken . . 28

IV. Ändrade forumbestämmelser för vissa mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan..............31

V. Strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid förande av motorfordon

m. m..........................37

VI. övergångsbestämmelser.....................46

Bilaga till statsrådsprotokollet den 26 januari 1934 (författningsförslag) .... 48

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 februari 1934 ............ 56

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1934 ............ 59

Doktrin (2)

  1. Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick., JT 1992/93 nr 1 s. 1, på s. 5
  2. Olle Hoflund, Några ord om 5 § trafikbrottslagen, SvJT 1977 s. 321, på s. 324, 329, 341, 342, 343, 347 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1934:70 Betänkande, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 30 i texten

Doktrin (8)

8 kopplingar i 3 dokument.

  1. SvJT 1977 s. 321 Olle Hoflund, Några ord om 5 § trafikbrottslagen s. 324 · s. 329 · s. 341 · s. 342 · och 2 till i texten
  2. ERT 2016 s. 639 s. 647 i texten · dokumentnivå
  3. JT 1992/93 s. 1 Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick. s. 5 i texten