Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) m. m
1934-02-28 · 61 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 61 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:208, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
1
Nr 208.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) m. m.; given Stockholms
slott den 28 februari 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade
förslag till:
1) förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
20 juni 1930 (nr 284); samt
2) förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni
1930 (nr 285);
dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
3) lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Bihang till riksdagens protokoll 1984
1 sami.
Nr 208
1
2
Kungl. Maj :ts proposition nr 208.
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
(nr 281).
Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,
21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§
motorfordonsförordningen den 20 juni 19301 skola hava den ändrade lydelse,
som framgår av följande, dels att i förordningen skola med nedan angivna
lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter
21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §, dels och att 49 § skall upphöra att gälla.
8 §.
2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,
varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen
fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens
underkant lägst 50 centimeter från marken.
12 §.
2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två
exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett
exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst
50 centimeter från marken.
15 §.
1 mom. För---sin mantalsskrivningsort.
Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har
länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)
avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda körkort,
innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan användande
av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,
att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Örn
körkorts giltighetstid samt om förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.
Körkort, vartill —--ordet »duplett».
3 mom. Har---sex månader.
1 Senaste lydelse beträffande 21 § 1 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 mom. samt 42 §, se Sv.
förf.-saml. 1933: 406.
Kungl. Maj:is proposition nr 208.
3
Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,
skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande
att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga
föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet
eljest återkallas.
Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,
må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, förordna,
att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning
skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom
eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd
av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil
utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.
fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse
huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits
skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48
timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets
återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,
huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I
avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.
Har återkallelse —--är stadgat.
5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då
innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst
tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäller
för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.
Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter
det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort
utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.
För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom
förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller
beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länsstyrelsen
må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos
besiktningsman undergå nytt förarprov.
Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall
länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort, dari den för körkortet bestämda
giltighetstiden skall angivas.
21 §.
1 morn. Under---automobilens maximilast;
c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt
hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett
betryggande sätt, ävensom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken
så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,
att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.
2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för
brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall
eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler
stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande
kraftigt rött sken.
4 mom. Förare---verka säkert.
Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt
hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty förare
att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig om att icke igenkänningsmärke
blivit oläsligt. Vad nu sagts om igenkänningsmärke gäller
jämväl i fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.
21 a §.
Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han
kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil,
så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.
Det åligger polismannen att så snart ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste
överordnade.
34 §.
I avseende---nummer 1.
Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är
föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta.
Är till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln
vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.
Vad i---med motorcykel.
37 §.
1 mom. Med — — — sken bakåt.
Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller
jämväl i fråga örn förande av traktortåg.
40 §.
1 mom. Framföres —--fastställda maximilasten,
eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,
3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena
samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.
första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som
meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
5
straffes den---34 § förmäles.
Har automobil eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,
där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra
fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med
ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff
vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra vederbörligt
igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkänningsmärke
eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter
det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen
anses såsom begången under försvårande omständigheter.
41 §.
Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg
med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande
med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid förseelsens
begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon.
42 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde stycket
eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 moni. första stycket, 5, 7,
8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 morn. samt 8 mom. tredje
stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket
eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.
Till enahanda---av polismyndighet.
50 §.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått
del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.
51 §.
Förseelse mot •— -— •— ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av
allmän domstol.
56 §.
Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda
militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas
uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat
område.
Därest beträffande---- därtill förordnar.
Övergångsbestämmelser.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämpningen
av däri meddelade bestämmelser iakttagas:
1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för
förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2
mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande
å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och
med den 1 januari 1935.
2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli
till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 december
samma år oavsett om förnyelse skett. Förare, vilken vid tiden för
förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande
efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda
dag hava låtit förnya detsamma.
3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn
skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid
tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller
poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
7
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).
Härigenom förordnas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan
den 20 juni 19301 skola erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig
händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder
vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga
sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar
om händelsen.
16 §.
1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt
7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.
2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,
9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som
meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till
fängelse i högst ett år dömas.
3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där
förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt
lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
17 §.
Förseelse mot---ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av
allmän domstol.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av
stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan örn skadestånd föres, må
prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polisdomstol
eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.
1 Senaste lydelse beträffande 16 §, se Sv. förf.-sami. 1931: 246.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 808.
Förslag
till
Lag
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Förer den, som är så påverkad av starka drycker att lian kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej
under tio.
2 §•
Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av
starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har
han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i
högst ett år.
3 §.
Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller
annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder
vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att
uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar örn händelsen,
vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,
dagsböter.
4 §.
Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.
5 §.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.
I
Kungl. Majlis proposition nr 208.
9
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 januari 1934.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, fråga örn ändring
i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) och vägtrafikstadgan
samma dag (nr 285) med mera samt anför därvid:
I. Inledning.
Vägtrafikens i olika avseenden hastiga utveckling har medfört att de stadganden,
som reglera denna trafik, i vissa delar icke fått någon längre varaktighet.
Sedan gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga den 1
januari 1931 trätt i kraft, hava också från skilda håll förslag väckts örn
ändring uti ifrågavarande författningar i olika hänseenden. De ändringar
som i anledning därav hittills kommit till stånd hava huvudsakligen avsett
reglerandet av rätten att utöva yrkesmässig automobiltrafik. Förhållandena
torde emellertid numera hava utvecklat sig därhän att jämväl en revision av gällande
bestämmelser till skydd för trafiksäkerheten synes vara påkallad. Uppmärksamheten
har därvid framför allt riktats på den ödesdigra inverkan som
förtäring av spritdrycker i samband med förandet av motorfordon alltjämt utövar
i fråga örn antalet inträffade trafikolyckor. En förtjänstfull, sedan
länge bedriven upplysningsverksamhet från enskilda sammanslutningars och
pressens sida i ändamål att höja ansvarskänslan hos motorfordonsförarna har
icke åstadkommit det resultat som önskvärt vörö. Någon nedgång i frekvensen
av beivrade svårare trafikförseelser, begångna under spritens inflytande
eller eljest förorsakade av grov vårdslöshet, kan sålunda icke konstateras. Det
torde ock råda en tämligen enhällig uppfattning örn att de brott, det här gäller,
icke kunna förebyggas enbart genom upplysning, utan att denna för att
öva åsyftad verkan måste kompletteras med tillräckligt allvarliga straffbud.
Flera under senare tid inträffade trafikolyckor, vilka uppenbarligen stått
i samband med spritpåverkan hos vederbörande bilförare, hava ytterligare aktualiserat
kraven på en revision av gällande trafiklagstiftning i ändamål att
åstadkomma ökad trafiksäkerhet. En på mitt föranstaltande inom kommu
-
10
Kungl. Majda proposition nr 208.
nikationsdepartementet företagen utredning i ämnet gav till resultat, att en
skärpning av denna lagstiftning i flera hänseenden vore såväl önskvärd som
möjlig. Uti en i detta sammanhang utarbetad promemoria föreslogos vissa
närmare angivna åtgärder i ändamål att underlätta övervakandet av motorfordonstrafiken
och att minska orsakerna till trafikolyckor, varjämte vissa
straffbestämmelser ansågos böra bliva föremål för skärpning. Beträffande
innebörden av de föreslagna åtgärderna och straffskärpningarna hänvisar jag
till den följande framställningen.
Över promemorian jämte därvid fogade utkast till förordningar örn ändring
i vissa delar av motorfordonsförordningen och örn ändrad lydelse av
10 § 3 mom. och 16 § vägtrafikstadgan ävensom till lag angående straff för
vissa förseelser vid framförande av motorfordon m. m. hava yttranden avgivits
utav Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten,
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, rådhusrätterna i städer med polisdomstol
eller poliskammare med domsrätt, nämligen Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Karlskrona, vidare kungl,
automobilklubben samt svenska motorklubben och motormännens riksförbund,
svenska motorförbundet, svenska automobilhandlareföreningen, styrelsen för
automobilbesiktningsmännens förening, Sveriges droskbilägares riksförbund,
Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund,
Sveriges trafikbilägares riksförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska
kommunalarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet, svenska
livsmedelsarbetareförbundet, motorförarnas helnykterhetsförbund, nykterhetsnämndernas
centralkommitté, föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar
samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
I detta sammanhang får jag vidare anmäla, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit den 27 maj 1933, nr 246, anhållit örn utredning och förslag angående
sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet erhölle
befogenhet att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom
utfärdat körkort. Över en i ämnet upprättad promemoria jämte förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen, för
vilket förslag jag vill redogöra i det följande, hava yttranden avgivits
utav Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom statspolisintendenten.
Slutligen har utarbetats en promemoria angående ändrade forumbestämmelser
för vissa mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
över denna promemoria jämte förslag till förordningar om
ändrad lydelse av 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan
hava yttranden avgivits utav rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, rådhusrätterna
i förut angivna städer ävensom polisdomstolarna i Göteborg, Malmö
och Hälsingborg samt poliskamrarna i Norrköping, Eskilstuna och Karlskrona.
Efter det spörsmålet om vidtagandet av ändringar uti ifrågavarande trafikförfattningar
varit föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet
hava inom departementet utarbetats förslag till förordning om änd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
11
ring i vissa delar av motorfordonsförordningen och till förordning om ändring
i vissa delar av vägtrafikstadgan samt till lag om straff för vissa brott
vid förande av motorfordon m. m. Då jag är av den uppfattningen att,
bland annat i avbidan på resultatet av 1932 års trafikutrednings arbete,
med en fullständigare revision av gällande trafiklagstiftning tills vidare bör
anstå, hava i nämnda författningsförslag huvudsakligen upptagits sådana
åtgärder, som enligt min mening redan nu böra vidtagas från statsmakternas
sida för vinnande av ökad trafiksäkerhet.
Jag övergår härefter till att närmare redogöra för de frågor, som behandlas
i de åberopade författningsförslagen.
II. Åtgärder i ändamåUatt minska orsakerna tili trafikolyckor.
a) Polismans befogenhet att ingripa mot spritpåverkad person som har för avsikt att
föra motorfordon.
I först omförmälda promemoria föreslogs i ändamål att minska orsakerna
till trafikolyckor införandet i motorfordonsförordningen av en uttrycklig bestämmelse
örn befogenhet för polisman dels att förbjuda den som vore så
påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde
över sina handlingar, att föra automobil, motorcykel varom i 34 §
nämnda förordning sägs eller traktortåg dels ock att, örn så befunnes erforderligt,
hindra honom att föra fordonet. I promemorian anfördes vidare:
Enligt vad som under utredningsarbetet framkommit förelåge å polishåll
tvekan huruvida för närvarande ett sådant ingripande vore möjligt mot en
visserligen alkoholpåverkad men icke berusad bilist förrän vederbörande fört
fordonet. Då det finge anses vara av stor betydelse att polisen ägde en dylik
befogenhet, hade ett uttryckligt stadgande därom funnits böra upptagas i
motorfordonsförordningen. Underlåtenhet att efterkomma av polisman meddelat
körförbud hade icke ansetts böra särskilt kriminaliseras. Ehuru det
icke förelåge någon anledning att antaga att ifrågavarande befogenhet komme
att missbrukas, hade det dock befunnits lämpligt att föreskriva att polisman
skulle örn företagandet av åtgärd, varom här vore fråga, så snart ske kunde
underrätta sin närmaste överordnade. Att därutöver kringgärda befogenheten
med restriktiva bestämmelser hade av flera skäl befunnits mindre lämpligt,
utan hade det ansetts böra överlämnas åt polismyndigheterna att tillse att
densamma utövades med takt och omdöme.
Det föreslagna stadgandet hade upptagits i utkastet till förordning örn
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen uti en ny, med 21 a betecknad
paragraf.
I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 3 § i den av chefen för socialdepartementet
den 12 december 1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal,
vilken instruktion skall tjäna till ledning vid utfärdande av polisinstruktioner
för de olika polisdistrikten i riket, åligger det polisman, bland
annat, att vara verksam för förhindrande av varje förfarande, som innefattar
ett störande av eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten,
ävensom att jämväl i övrigt söka förekomma sådana överträdelser av lag och
allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer å åklagarmyndighet. En
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ligt 8 § normalinstruktionen är polisman befogad att verkställa anhållande,
då det är erforderligt till förekommande eller avvärjande av gärning som är
straffbelagd i lag eller författning och av sådan beskaffenhet att polisman
är pliktig ingripa mot densamma.
Förevarande, i promemorian upptagna förslag har tillstyrkts eller i huvudsak
lämnats utan erinran av i det närmaste samtliga i ärendet hörda myndigheter
ävensom några enskilda sammanslutningar. Vid flera myndigheters yttranden
hava fogats uttalanden av underlydande polispersonal i befälsställning
samt från besiktningsmän. Av dessa befattningshavare hava åtskilliga upplyst
att körförbud, med eller utan omhändertagande av vederbörande fordon,
redan nu praktiserades. Andra åter hava uttalat tillfredsställelse med att en
förut oklar detalj bleve författningsenligt reglerad. Av myndigheterna har
Överståthållarämbetet framhållit att i de polisdistrikt, där en i
överensstämmelse med normalinstruktionen utfärdad instruktion för polispersonalen
saknades, syntes den föreslagna bestämmelsen kunna vara av en viss
betydelse och ägnad att undanröja den tvekan om polismans befogenhet uti
ifrågavarande avseende som enligt promemorian funnes.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit tvekan kunna
råda rörande effektiviteten av den föreslagna bestämmelsen, då överträdelse
av en utav polisman med stöd av densamma lämnad föreskrift icke vore belagd
med särskilt ansvar. Statspolisintendenten har jämväl funnit
underlåtenhet att efterkomma av polisman meddelat körförbud lämpligen böra
kriminaliseras.
Att ifrågavarande befogenhet komme att ställa stora krav på vederbörande
polismans omdöme har framhållits i flera yttranden. Länsstyrelsen
i Kalmar län har på grund därav ansett befogenheten böra
förbindas med en föreskrift att polisman vore skyldig att beträffande åtgärd
varom här vore fråga omedelbart underrätta sin närmaste överordnade.
Svenska handelsarbetareförbundet, som helst sett att den
föreslagna bestämmelsen kompletterats med en föreskrift örn obligatorisk undersökning
genom läkare av tredskande förare, har förklarat sig förutsätta,
att vederbörande polismyndigheter utfärdade så tydliga instruktioner att bestämmelsen
komme att av de enskilda polismännen handhavas med takt och
omdöme. I samma riktning hava de övriga tre i inledningen omförmälda a rbetareförbunden
uttalat sig.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört:
Mot den föreslagna befogenheten för polisman att förbjuda och eventuellt
hindra av starka drycker påverkad person att föra motorfordon torde i princip
ingenting vara att erinra. Villkoren för ett dylikt ingripande syntes dock
böra givas en annan innebörd än som skett i förslaget, vilket förutsatte ett
bedömande från polismannens sida huruvida påverkningen av alkohol vore
så stark, att vederbörande kunde anses icke äga nödigt herravälde över sina
handlingar. Ett sådant bedömande vore som bekant ofta en synnerligen vansklig
sak och kunde långt ifrån alltid med nödig tillförlitlighet göras på stående
fot. Förutsättningen för ett ingripande av denna art syntes böra vara den
att vederbörande vore synbarligen berörd av starka drycker.
Kungl. Majlis proposition nr 208.
13
Länsstyrelsen i Västerbottens län bär tillstyrkt förslaget
med någon tvekan under framhållande, bland annat, att en bestämmelse av ifrågavarande
innehåll skulle bliva en nyhet i svensk lagstiftning. Efter att i
fortsättningen hava anlagt i huvudsak samma synpunkter på frågan som närmast
föregående länsstyrelse anförde länsstyrelsen i Västerbottens län vidare i
yttrandet:
Det vore icke troligt att ett förbud av polisman att föra motorfordon alltid
komme att åtlydas, helst en dylik underlåtenhet ej ansåges böra särskilt kriminaliseras.
För att körförbudet skulle bliva effektivt måste nog också polismannen
i regel vidtaga åtgärd för att hindra vederbörande från att föra
motorfordonet. Detta torde ej, för såvitt ej polismannen skulle för att vakta
motorfordonet under längre tid försumma sina övriga tjänsteplikter, kunna
ske på annat sätt än genom att anhålla föraren. Följden bleve då den att en
person kunde berövas sin frihet utan att hava begått något brott.
De enda direkta avstyrkandena utav förevarande förslag hava kommit från
kungl, automobilklubben, svenska motorklubben och
motormännens riksförbund samt svenska automobilhandlareföreningen
ävensom de i inledningen omnämnda fyra
automobilägarförbunden. Efter att hava betygat sitt intresse för
främjandet av de syften, som den föreslagna bestämmelsen avsåge att tillgodose,
hava de ifrågavarande sammanslutningarna dock funnit sig böra avstyrka
förslaget, enär det syntes tveksamt örn varje polisman hade förmåga
att avgöra, huruvida en person vore så påverkad av starka drycker att han
borde förbjudas att föra motorfordon.
Beträffande utländsk rätt förtjänar påpekas ett stadgande i den danska
lagen örn motorfordon av följande innehåll. Har någon på ett offentligt
näringsställe förtärt sprit och vet värden eller någon representant för denne
eller hava de anledning antaga att gästen är motorfordonsförare, åligger
det dem, om gästen icke är i stånd att föra sitt fordon på ett betryggande sätt,
att — eventuellt genom tillkallande av polis — hindra gästen att i det tillstånd,
vari han befinner sig, föra eller försöka föra sitt fordon. Enligt den
norska motorfordonslagen kan den som förer motorfordon eller befinner sig i
omedelbar närhet av fordon, som han strax förut fört eller som han ämnar
sätta i gång, av polisman föras till läkarundersökning, om anledning finnes
till antagande att vederbörande är påverkad av alkohol.
Förer den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffas han jämlikt 41 §
2 mom. samma förordning. Därest det i inledningen omnämnda förslaget
till skärpning av straffen för vissa trafikförseelser —■ till vilket förslag jag
senare återkommer -— vinner bifall, kommer den nämnda straffbestämmelsen
att med skärpt strafflatitud överföras till den ifrågasatta särskilda strafflagen,
men i övrigt skall bestämmelsens innehåll bibehållas oförändrat.
Det bör givetvis tillkomma polisen att så snart en person, vilken är
Departe
ments
chefen.
14
Kungl. Majda proposition nr 208.
så spritpåverkad som nyss sagts, visar sig hava för avsikt att föra
sitt fordon, söka hindra honom därifrån. En sådan befogenhet måste anses
följa av polisens allmänna sksddighet att förebygga brottsliga handlingar.
Enligt vad jag inhämtat framhålles jämväl vid undervisningen i statens
polisskolor i Stockholm och Göteborg, att polisman äger rätt och skyldighet
att förbjuda en av starka drycker påverkad person att föra motorfordon
ävensom att hindra honom därifrån om han skulle vägra att efterkomma
polismannens tillsägelse. Det synes vid sådant förhållande kunna
ifrågasättas huruvida det är erforderligt att, såsom nu föreslagits, i motorfordonsförordningen
införa en uttrycklig bestämmelse angående polismans
befogenhet i förevarande hänseende. Av flera utav de i ärendet avgivna yttrandena
framgår emellertid, att en viss tvekan föreligger beträffande sagda
befogenhet, och det har till och med gjorts gällande, att den ifrågasatta bestämmelsen
skulle innebära en nyhet i svensk lagstiftning. Då det synes vara
av betydelse att denna tvekan, som också kommit till uttryck i praktiken,
undanröjes finner jag mig böra förorda införandet i motorfordonsförordningen
av ett stadgande av föreslaget innehåll eller att polisman skall äga förbjuda
den som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt
herravälde över sina handlingar, att föra automobil, så ock, där förhållandena
det påkalla, hindra honom att föra automobilen. Vad här sagts örn
förande av automobil bör självfallet, på sätt föreslagits, jämväl gälla i fråga
örn förande av motorcykel varom i 34 § motorfordonsförordningen sägs samt
traktortåg.
Anledning synes icke föreligga att hysa farhågor för att det föreslagna
stadgandet — vilket på sätt redan framhållits icke innefattar något tillägg
till polisens nuvarande befogenheter — skulle komma att medföra icke önskvärda
verkningar i form av trakasserier eller övergrepp gentemot nyktra motorfordonsförare.
Erfarenheten från de samhällen där polisen, till fromma för
trafiksäkerheten, redan utövar en verksamhet av ifrågavarande art, torde icke
giva grund för dylika farhågor. Med hänsyn till den ömtåliga uppgift som
i förevarande hänsende åvilar polisen, finner jag mig dock böra förorda
att, på sätt i promemorian förelagits, till det ifrågasatta stadgandet fogas
en föreskrift örn skyldighet för vederbörande polisman att örn företagande
av åtgärd, varom här är fråga, så snart ske kan underrätta sin närmaste överordnade.
I vidare mån synes det icke lämpligt att giva reglerande stadganden
å detta område. Det må i detta sammanhang framhållas att polisman,
som uppenbarligen utan grund ingriper mot förare, vare sig denne
förer sitt fordon eller står i begrepp att göra detta, därigenom riskerar att
straffas för tjänstefel liksom vid varje annat obehörigt ingripande. Vad
här föreslagits örn skyldighet för polisman att göra anmälan till närmaste
förman skall tydligen gälla allenast underordnad polisman. Örn polisman
i befälsställning skulle finna nödigt att själv ingripa mot en onsäter förare,
är någon anmälan örn den företagna åtgärden till honom överordnad befattningshavare
icke erforderlig.
Enär den som förer motorfordon så påverkad av starka drycker, att han
kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, är hemfallen till
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
15
straff härför, torde utrymme knappast finnas för en särskild straffbestämmelse
avseende det fall att förare vägrar att efterkomma av polisman meddelat körförbud.
Överträdelse av sådant förbud torde emellertid komma att betraktas
såsom en försvårande omständighet, därest föraren blir i tillfälle att fullfölja
sin avsikt att föra motorfordonet. Som regel lärer dock polisen komma att
hindra en gensträvig förare härifrån genom att omhändertaga fordonet
eller i nödfall anhålla föraren, vartill polisen i en sådan situation måste anses
berättigad.
b) Befogenhet för polismyndighet att provisoriskt omhändertaga körkort.
I 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen stadgas, bland annat, att om förare
vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende
allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller
varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt
herravälde över sina handlingar, eller om förare eljest ådagalagt sådana egenskaper
att han icke bör betros att föra automobil, skall länsstyrelse som utfärdat
körkortet, efter nöjaktig utredning, återkalla detsamma. Körkortet
skall jämväl återkallas örn förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt
nedsatt genom sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav
måste anses bliva lidande. Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och
föreligga därvid sådana omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses
olämplig att föra automobil, må länsstyrelsen redan innan slutligt beslut
örn återkallelse fattas förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas.
I anledning av motion vid 1933 års riksdag (11:303) har riksdagen uti
den i inledningen omnämnda skrivelsen, under åberopande av första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 och andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, anhållit om utredning och förslag angående
sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet erhölle befogenhet
att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom utfärdat
körkort.
Uti det i anledning av berörda riksdagsskrivelse upprättade förslaget till
förordning örn ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen stadgades,
att körkort skulle kunna omhändertagas i avbidan på slutlig prövning
av frågan, huruvida detsamma skulle återkallas, i fall varom i 41 § 3 mom.
nämnda förordning förmäles eller då förare vid framförande av automobil befunnit
sig i tillstånd som i 18 kap. 15 § strafflagen avses. Befogenhet att
verkställa dylikt omhändertagande skulle tillkomma den myndighet som hade
att besluta örn åtal för förseelsen. Det omhändertagna körkortet jämte kortfattad
redogörelse för de skäl, som föranlett åtgärden, skulle inom 48 timmar
insändas till den länsstyrelse på vars prövning frågan om körkortets återkallande
ankomme. Det ålåge länsstyrelsen att ofördröjligen förordna, huruvida
körkortet skulle tills vidare återkallas eller till föraren återställas.
Bland de i ärendet hörda myndigheterna har det rått i det närmaste fullständig
enighet om att i vissa fall ett provisoriskt omhändertagande av körkort
borde kunna ske genom lämplig lokal myndighet utan föregånget beslut av
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
länsstyrelse. Beträffande det praktiska utformandet av förslaget har emellertid
förekommit olika meningar.
Vad först angår förutsättningarna för ett dylikt ingripande har länsstyrelsen
i Uppsala län ansett det mindre lämpligt att i detta sammanhang
åberopa 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, enär detta skulle kunna
leda till den tolkningen att skäl till ådömande av fängelse i det föreliggande
fallet borde vara för handen. Länsstyrelsen anförde vidare, att beträffande
onykterhet hos förare 18 kap. 15 § strafflagen torde utgå från att förseelsen
skulle på ett märkbart sätt såra tukt och sedlighet, motorfordonsförordningens
olika stadganden i ämnet däremot från faran för trafiksäkerheten. Grunden
för och beskrivningen på rekvisitet vore olika. För det nu ifrågasatta
stadgandet torde utgångspunkten böra vara densamma som i motorfordonsförordningen
men med viss begränsning av tillämpningsområdet. I enlighet
därmed skulle kunna ifrågasättas att omhändertagande borde få ske, då förare
vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom eller uppenbarligen varit
så påverkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde över sina
handlingar. ■—-Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har ansett, att med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig behandling av
förekommande fall omhändertagande av körkort borde få förekomma endast i
händelse förare vid framförande av automobil befunne sig i tillstånd som avses
i 18 kap. 15 § strafflagen eller då han enligt 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen
visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
Grov vårdslöshet vore nämligen av den beskaffenhet, att rent subjektiva grunder
alltför lätt kunde anläggas vid dess bedömande. — Vidare har länsstyrelsen
i Kristianstads län uttalat, att rätten att omhändertaga körkortet
syntes böra inskränkas till fall då särskilda omständigheter därtill föranledde,
såsom synnerligen grova och erkända eller eljest uppenbara fall eller
då föraren saknade stadigt hemvist eller kunde antagas vara svår att sedermera
anträffa. — Slutligen har länsstyrelsen i Uppsala län — under
framhållande att vissa fall av hastigt uppträdande akut sinnessjukdom, som
visserligen ej omöjliggjorde men gjorde det i hög grad riskabelt att föra automobil,
borde föranleda omhändertagande av körkort —• tillika ifrågasatt att
nämnda åtgärd skulle få företagas även då förare till följd av sjukdom uppenbarligen
förlorat förmågan att föra automobil utan risk för liv eller egendom.
Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat sig i denna
riktning.
Beträffande frågan örn vilken myndighet, som den föreslagna befogenheten
skulle tillkomma, har det i flera yttranden framhållits såsom mindre lämpligt
att befogenheten tillädes den myndighet, som hade att besluta örn åtal för den
förseelse som föranlett omhändertagandet. Överståthållarämbetet
har anfört därom:
Någon tvekan örn den myndighet som i förslaget åsyftades torde icke behöva
uppstå i fråga om landsbygden samt de mindre och medelstora städerna.
Däremot torde beträffande de så kallade polismästarstäderna, där remissförfarande
av ålder i regel tillämpades, ett bibehållande av förslagets formulering
förutsätta ett klarläggande i lagstiftningsväg av förhållandet mellan remiss
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
17
myndigheten och åklagaren. Utan en sådan reglering av nämnda förhållande
torde kompetenstvister knappast kunna undvikas. Förslagets bestämmelser,
omsatta i det praktiska livet, torde icke möjliggöra den snabbhet i körkortsindragningen
som riksdagen avsett. Men då å andra sidan bestämmelserna givetvis
icke kunde medföra någon olägenhet, ansåge Överståthållarämbetet sig
icke böra avstyrka förslaget under förutsättning att nyssberörda kompetensfråga
funne sin lösning.
I samma riktning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län uttalat sig, därvid länsstyrelsen anfört:
Det provisoriska omhändertagandet av ett körkort vore ett rent polisärende,
icke en fråga som sammanhängde med beslut örn åtal. Med den formulering
förslaget erhållit skulle emellertid i städer med poliskammare körkortets omhändertagande
komma att åvila den med uteslutande åklagarmyndighet utrustade
stadsfiskalen i fråga örn de verkligt svårartade förseelserna, t. ex. vållande
till annans död, vilka icke tillhörde polisdomstols handläggning. Att
detta skulle vara olämpligt syntes uppenbart. Befogenheten borde tillkomma
i stad poliskammare, där sådan funnes, men eljest stadsfiskalen och å landet
landsfiskalen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att befogenheten att
omhändertaga körkort borde uppdragas åt sådan polismyndighet som avses i
14 § 2 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen d. v. s. i Stockholm
vederbörande poliskommissarie, i annan stad, där polismästare finnes, denne, i
övriga städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning
med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över
polisväsendet samt å landet polischefen i orten. Slutligen har länsstyrelsen
i Östergötlands län förklarat att, med hänsyn till den innebörd
förslaget fått, länsstyrelsen knappast hyste några betänkligheter mot
att ifrågavarande befogenhet tilldelades underordnad polisman.
Några myndigheter hava påpekat, att det vore erforderligt att stadga särskilt
straff för den som fortsatte att föra motorfordon efter det körkortet blivit omhändertaget
men innan länsstyrelsen förordnat örn dess indragning. De nuvarande
straffbestämmelserna i 39 § motorfordonsförordningen, vilka avsåge det
fall att någon förde motorfordon utan att vara därtill berättigad, ansåges icke
kunna vinna tillämpning å först angivna fall.
Bland de myndigheter som förklarat sig hysa tvekan beträffande lämpligheten
att i motorfordonsförordningen införa en bestämmelse i den av riksdagen
föreslagna riktning är länsstyrelsen i Stockholms län, som
i sitt yttrande anfört:
Länsstyrelsen vore icke övertygad örn att olägenheten av det dröjsmål, som
kunde vållas genom att körkortet icke omedelbart omhändertoges, uppvägdes
av de risker för rättssäkerheten vilka torde vara ofrånkomliga vid det nu
ifrågasatta förfarandet. Underställningen under länsstyrelsen av en åtgärd
av denna art från polismyndighetens sida kunde svårligen medföra någon
verklig realprövning, enär länsstyrelsen, som bleve skyldig att ofördröjligen
meddela beslut, vid detta beslut icke kunde hava tillgång till annat material i
ärendet än den summariska redogörelse, som enligt förslaget skulle ingivas
från polismyndigheten. I de fall då det konstaterades, att körkortsinnehavaren
varit så påverkad av starka drycker som i 18 kap. 15 § strafflagen sägs,
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 208. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Departe
ments
chefen.
kunde mahanda betänkligheterna övervinnas. Avgjort svårare bleve det att
avgöra, när fråga vore om förare som ådagalagt grov vårdslöshet eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Länsstyrelsen
kunde icke undgå att påpeka, att bedömandet härav kunde vara synnerligen
olika och att, när den lokala polismyndigheten, som icke alltid kunde förutsättas
intaga en fullt objektiv inställning vid frågans bedömande, omhändertagit
ett körkort, länsstyrelsen sa gott som undantagslöst torde bliva hänvisad
att följa polismyndigheten och följaktligen tills vidare indraga körkortet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat att emot förslaget
kunde anmärkas, att det hade ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
och att det vore olämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Slutligen må i detta sammanhang omnämnas att länsstyrelsen i
Örebro län framhållit, att de skäl, som motiverade inrymmande av befogenhet
åt åklagarmyndighet att omhändertaga körkort, syntes tala för att sådan
befogenhet tilldelades myndigheten jämväl i fråga örn trafikkort.
Enligt gällande bestämmelser föreligger redan nu möjlighet för länsstyrelse
att i det fall, då förare uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil
eller motorcykel, utan större tidsutdräkt interimistiskt återkalla för honom
utfärdat körkort. Som regel komma dock åtminstone några dagar att förflyta
från inträffandet av den händelse, vilken ådagalagt vederbörande förares
olämplighet i berörda hänseende, och till dess länsstyrelsens beslut hinner
meddelas. Därjämte torde det understundom komma att förflyta någon tid
innan beslutet kan bringas i verkställighet. Det kan emellertid icke anses
tillfredsställande att en förare, som genom grovt åsidosättande av gällande trafikföreskrifter
eller eljest visat sig utgöra en fara för trafiksäkerheten, under
förut angivna tid får behålla sitt körkort. Fall hava ock inträffat då detta
lett till nya svåra olyckor. På grund härav synes en ändring vara påkallad
av hithörande bestämmelser, i ändamål att bereda möjlighet för ett snabbare
och effektivare ingripande av den art varom här är fråga.
Med hänsyn till innebörden av den åtgärd, vilken sålunda ifrågasättes, vill
det synas som om omhändertagande av körkort ej borde förekomma annat än i
sådana fall, där det finnes tillräckligt grundad anledning antaga, att ett
återkallande av körkortet kommer att äga rum. Det torde därför icke vara
lämpligt att i den lokala myndighetens hand lägga befogenhet att, låt vara
provisoriskt, omhändertaga körkort i samtliga de fall då jämlikt 15 § 3 mom.
första och andra styckena motorfordonsförordningen återkallelse må ske. I
det inom kommunikationsdepartementet upprättade förslaget i ämnet har stadgats,
att det provisoriska omhändertagandet skulle kunna äga rum i första
hand i fall, varom förmäles i 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s.
da förare jämte det han varit i viss grad alkoholpåverkad eller gjort sig
skyldig till fortkörning — ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom. Vidare har föreslagits, att
omhändertagandet skulle kunna äga rum då förare vid framförande av automobil
befunnit sig i tillstånd som i 18 kap. 15 § strafflagen avses. Vad länsstyrelsen
i Uppsala län anfört beträffande det mindre lämpliga i att i förevarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
19
fall hänvisa till vissa författningsrum finner jag emellertid värt beaktande.
Jag anser sålunda att de fall böra konkret beskrivas, då ingripande får ske.
Dessa fall synas böra vara de då förare vid färd med motorfordon ådagalagt
grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller
egendom eller varit synbarligen överlastad av starka drycker. Men därjämte
torde, på sätt av tvenne länsstyrelser förordats, berörda preventiva ingripande
från samhällets sida jämväl böra kunna ifrågakomma då förare till följd av
sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att utan risk för
liv eller egendom föra motorfordon.
Vad därefter angår frågan örn vilken lokal myndighet, som den ifrågasatta
befogenheten bör tillkomma, har densamma i förslaget anförtrotts vederbörande
åklagarmyndighet. Vad som häremot anförts finner jag emellertid böra
beaktas. Det provisoriska omhändertagandet av ett körkort måste anses såsom
en ren polisåtgärd, vilken icke kommer åklagarmyndigheten vid i den mån
denna är skild från polisväsendet å vederbörande ort. Å andra sidan anser
jag mig icke kunna tillstyrka att varje polisman bör äga rätt att omhändertaga
en förares körkort, utan bör denna rätt förbehållas viss polispersonal i befälsställning.
I enlighet med vad länsstyrelsen i Uppsala län härutinnan föreslagit
finner jag mig böra förorda, att befogenhet att besluta örn sådant omhändertagande
som nu sagts skall tillkomma polismyndighet som avses i 14 §
2 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen d. v. s. i Stockholm vederbörande
poliskommissarie, i annan stad, där polismästare finnes, denne, i övriga
städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från ali befattning med
polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet
samt å landet polischefen i orten. Gentemot en begränsning av ifrågavarande
befogenhet till visst högre polisbefäl kan måhända anföras, att då det
direkta ingripandet mot förare, varom här är fråga, oftast företages av underordnade
polismän, skulle möjligheten att omedelbart fråntaga föraren hans körkort
kunna bliva skäligen illusorisk. Det är emellertid att antaga att i de
flesta fall, då ett ingripande av ifrågavarande art sker, vederbörande förare
av polismannen omedelbart inställes till förhör å polisstation eller landsfiskalskontor,
varigenom polismannen erhåller möjlighet att komma i förbindelse
med den som är behörig att förordna om körkortets omhändertagande.
Den tid inom vilken det skall åligga polismyndigheten att underställa vederbörande
länsstyrelse den företagna åtgärden har föreslagits till 48 timmar.
Mot förslaget i denna del har icke någon av de i ärendet hörda myndigheterna
haft något att erinra och finner jag mig böra förorda detsamma. Bestämmelsen
bör givetvis tolkas så att det skall åligga polismyndigheten att
inom 48 timmar från det föraren fråntogs körkortet hava till länsstyrelsen
avsänt de föreskrivna handlingarna, d. v. s. körkortet jämte redogörelse för
den vidtagna åtgärden. Denna redogörelse torde böra innefatta alla för sakens
bedömande erforderliga upplysningar. Vid sådant förhållande synes ur
det föreslagna stadgandet ordet kortfattad, vilket måhända är ägnat att i något
fall missuppfattas, böra utgå.
I några yttranden har framhållits, att bestämmelsen örn att länsstyrelsen
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
skulle, efter det polismyndighetens anmälan örn körkortets omhändertagande
inkommit, ofördröjligen förordna huruvida körkortet skulle tillsvidare återkallas
eller till föraren återställas, medförde att länsstyrelsen svårligen kunde
hinna verkställa någon realprövning i saken. Fall kunde därjämte tänkas
förekomma, då det vore lämpligt att vederbörande förare bereddes tillfälle
att avgiva en örn än kortfattad förklaring. Ehuru det icke kan anses
lämpligt att länsstyrelsens avgörande fördröjes genom något vidlyftigt skriftväxlingsförfarande,
vill jag dock, med beaktande av vad sålunda anförts, förorda
att stadgandet i förevarande del undergår den ändring att däri föreskrives,
att det skall åligga länsstyrelse att skyndsamt meddela omförmälda beslut.
Det bör tydligen vara förenat med straffansvar för förare att under tiden
efter det hans körkort blivit av polismyndighet omhändertaget men innan
länsstyrelse meddelat beslut i ärendet fortsätta att föra motorfordon. Då 39 §
motorfordonsförordningen, däri stadgas straff för den som iörer motorfordon
utan att vara därtill berättigad, icke utan vidare synes kunna vinna tillämpning
å här angivna fall, finner jag mig böra förorda ett tillägg till det föreslagna
stadgandet i 15 § 3 mom. av innehall att, i avbidan pa länsstyrelses
förordnande i fråga rörande omhändertagande av körkort, förare icke är berättigad
att föra motorfordon.
Yad slutligen angår den av länsstyrelsen i Örebro län väckta frågan om
införande av en bestämmelse örn rätt för polismyndighet att omhändertaga
jämväl trafikkort, finner jag ■—- vid det förhållandet att innehavet av trafikkort
vilar på rätten att innehava körkort — en dylik bestämmelse icke erforderlig.
Med anledning härav anser jag mig icke böra förorda införandet av
en dylik bestämmelse i motorfordonsförordningen.
c) Periodisk omprövning’ av rätten att innehava körkort.
För rätten att föra automobil eller motorcykel fordras i Sverige liksom i
åtskilliga andra länder att vederbörande innehar tillstånd därtill, s. k. körkort.
För erhållande av körkort åligger det sökande, jämlikt 15 § 1 mom.
motorfordonsförordningen, att till länsstyrelsen i det län där han är mantalsskriven
eller, örn han icke är mantalsskriven i riket, till länsstyrelsen i det
län, där han för tillfället vistas, insända ansökan därom med bifogande av,
bland annat, åldersbevis utvisande att han fyllt 18 år (för motorcykel 16 år),
läkarintyg enligt av Kungl. Majit fastställt formulär, intyg av polismyndighet
rörande sökandens nykterhet m. m., sökandens fotografi samt bevis av besiktningsman
att sökanden avlagt prov som förare av automobil respektive
motorcykel. Har sökanden fullgjort vad salunda föreskrivits skall länsstyrelsen,
eventuellt efter företagen ytterligare utredning rörande vissa sökandens
personliga förhållanden, för honom utfärda körkort. Därest körkortet icke sedermera
av någon i motorfordonsförordningen angiven grund av länsstyrelsen
återkallas, gäller det utan någon tidsbegränsning.
Uti den i inledningen först omförmälda promemorian hade, i ändamål
att för trafiksäkerhetens höjande vinna ökad kontroll över förarna av
motorfordon, föreslagits införandet av en obligatorisk, periodiskt återkom
-
Kungl. Majlis proposition nr 208.
21
mande omprövning av rätten att innehava körkort. Det framhölls att den rådande
ordningen att den som en gång erhållit körkort finge behålla det hela
sitt liv utan att det — såsom i vissa andra länder skedde —- kontrollerades,
örn vederbörande fortfarande hade nödiga fysiska och psykiska förutsättningar
för att kunna betros att föra motorfordon, upprepade gånger hade påtalats
från läkarhåll. Åtskilliga inträffade trafikolyckor hade ansetts kunna
hänföras till en hos vederbörande förare med åren tilltagande nedsättning av
kroppskrafterna, försvagning av syn och hörsel eller dylikt. I promemorian
erinrades vidare örn att denna fråga behandlats i 1927 ars motorfordonssakkunnigas
betänkande med förslag till förordning örn motorfordon m. m. (Statens
offentliga utredningar 1929: 16 s. lil—115) samt att i åtskilliga yttranden
över betänkandet framhållits att föreskrift örn revision i lämplig form
av äldre körkort borde införas.
I det promemorian bifogade utkastet till förordning örn ändring i vissa delar
av motorfordonsförordningen hade under 15 § upptagits ett nytt med 5 betecknat
moment däri stadgades följande. Körkort, som icke blivit aterkallat
eller varom annat icke föreskrivits, skulle gälla till och med dagen då innehavaren
fyllde femtio år men kunde förnyas för fem år, räknat från nämnda
dag, och därefter för högst fem år åt gången. Förnyelse finge ske under
tiden fyra månader före och fyra månader efter den dag körkortet upphörde
att gälla. Efter utgången av nämnda tid kunde körkort utfärdas allenast
i den i 1 mom. föreskrivna ordning. För vinnande av förnyelse hade körkortsinnehavare
att till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, insända läkarintyg,
intyg av polismyndighet samt fotografi. Länsstyrelsen ägde, när omständigheterna
därtill föranledde, hänvisa sökanden att hos besiktningsman
undergå nytt förarprov. Funnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att
föra automobil, skulle länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort, däri
den för körkortet bestämda giltighetstiden skulle angivas. I övergångsbestämmelserna
föreskrevs att förordningen skulle träda i kraft den 1 juli 1934.
Innehavare av körkort, vilken vid denna tidpunkt fyllt femtio ar, alage därest
han fortfarande önskade inneliava körkort att före den 1 januari 1935 hava
låtit förnya detsamma.
Av de i ärendet hörda myndigheterna hava, bland andra, Överståthållarämbetet
och fjorton länsstyrelser samt medicinalstyrelsen
tillstyrkt förslaget eller i huvudsak lämnat detsamma utan erinran.
Av dessa myndigheter har länsstyrelsen i Örebro län anfört:
Länsstyrelsen, som redan tidigare ifrågasatt begränsning av tiden för körkortets
giltighet, funne förslaget välbetänkt. Mot detsamma kunde visserligen
invändas dels att äldre förare i regel framförde sina fordon med större försiktighet
och omsorg än yngre sådana och dels att en läkarundersökning väl utan
svårighet kunde ådagalägga uppkommen nedsättning av syn- eller hörselförmåga
eller övriga dylika fysiska defekter, men att däremot andra för en motorfordonsförare
minst lika viktiga förutsättningar, såsom den fortsatta förmågan
att snabbt och säkert reagera och handla vid uppkommande farliga
situationer, icke läte sig på samma sätt konstateras. Nu anmärkta omstän
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
digheter borde emellertid icke förhindra, att personer som av förstnämnda orsaker
vore olämpliga att föra motorfordon i trafiksäkerhetens intresse finge
frånträda sin rätt därtill. Detta trafikintresse utgjorde givetvis i förevarande
rall det avgörande momentet. Såsom en fördel av den föreslagna bestämmelsen
kunde emellertid vidare framhållas, att densamma skulle möjliggöra uppläggandet
av ett åtminstone tillnärmelsevis riktigt kortregister över så att
säga effektiva körkort. Ett stort antal körkortsinnehavare vore numera överåriga
eller döda men kvarstode det oaktat allt fortfarande i registret. Då
uppläggandet av dylikt kortregister länge varit ett önskemål, skulle förslagets
genomförande även i detta hänseende bliva till gagn.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört:
Från de synpunkter styrelsen företrädde läge det måhända närmast att förorda
den i Norge och Danmark tillämpade periodiska förnyelsen av alla körkort.
Då emellertid erfarenheterna i vårt land ej syntes lämna tillräckliga
skäl för nödvändigheten av en sådan bestämmelse och å andra sidan tungt
vägande invändningar av organisatorisk och ekonomisk art kunde anföras
häremot, syntes det vara tillfyllest att åtminstone tillsvidare framgå på den
föreslagna linjen med omprövning efter viss levnadsålder. Givetvis vore det
då vanskligt att ur medicinsk synpunkt fixera denna ålder, eftersom den ''biologiska’
åldern hos en människa ej sällan vore en helt annan än vad levnadsåren
angåve, men styrelsen kunde ej finna att några mera avgörande skäl vore
att anföra mot den föreslagna. Däremot torde det kunna ifrågasättas om
icke en kortare giltighetstid för körkortet efter 60 levnadsår t. ex. 3 år skulle
vara att förorda.
Länsstyrelsen i Blekinge län har jämväl framhållit, att det
kunde vara föremål för delade meningar huruvida femtio års åldern vore den
lämpligaste för omprövningens början och att länsstyrelsen närmast lutade åt
den åsikten att ifrågavarande ålder snarare vore för låg än för hög. Socialstyrelsen
har i sitt yttrande uttalat såsom önskvärt att den föreslagna
fortlöpande kontrollen komme att beröra även andra körkortsinnehavare än
dem som uppnått 50 år. Styrelsen har vidare anfört:
Några bärande skäl för att utesluta yngre personer torde icke föreligga.
Av gjorda erfarenheter att döma framstode det nämligen såsom en väsentlig
brist i den nu gällande ordningen, att möjlighet till en dylik generell omprövning
av körkortsinnehavares lämplighet såsom motorfordonsförare vöre
utesluten. Styrelsen ansåge sig därför böra föreslå ändring av ifrågavarande
förslag därhän att envar körkortsinnehavare vore skyldig att begära förnyelse
av körkortet första gången inom fem år efter dess utfärdande och därefter för
högst fem år åt gången, dock utan skyldighet för vederbörande att, därest så ej
av särskilda skäl påfordrades, vid förnyelsen förete läkarintyg förrän efter
fyllda 50 år. En reform i denna riktning syntes påkallad ej minst med hänsyn
till önskemålet att ernå en skärpt kontroll över de förare som ej vore klanderfria
i nykterhetshänseende. Det vore en känd sak att en persons alkoholvanor
kunde undergå märkbara förskjutningar och att dessa i så fall ofta
framträdde redan före femtio års åldern. Under en femårsperiod kunde ett
förhållandevis oskadligt spritbruk hava utvecklats till allvarligt missbruk.
Å andra sidan har av länsstyrelserna i Hallands och Värmlands
län ifrågasatts huruvida icke omprövningen borde börja först vid
55 år samt av länsstyrelsen i Södermanlands län först vid
60 år.
Kungl. Maj :ts proposition nr 208.
23
Länsstyrelsen i Kronobergs län Ilar i sitt yttrande anfört:
Förslaget ginge i denna del längre än som av vunnen erfarenhet kunde anses
betingat. Då emellertid ur trafiksäkerhetssynpunkt skälen för en dylik omprövning
gjorde sig i särskild grad gällande i fråga om förare av automobil i
yrkesmässig trafik, förordade länsstyrelsen att en periodisk revision företoges
beträffande trafikkort. För sådant ändamål torde vara tillfyllest att uppställa
krav å företeende av nytt läkarintyg, i vilket hänseende bevis borde
åtecknas trafikkortet.
Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit en annan lösning
samt anfört:
Den stora grupp körkortsinnehavare av lägre ålder än 50 år, som bland
sig inneslöte de för trafiksäkerheten farligaste elementen, skulle falla utanför
tillämpningen av ifrågavarande föreskrift. Förutom den omständigheten
att åldersgränsen 50 år syntes alldeles godtycklig, förefölle själva anordningen
med omprövning av rätten att innehava körkort vara något väl omständlig,
medförande regelbundet återkommande utgifter för den enskilde. Genom en
dylik omprövning skulle säkerligen ett högst obetydligt procenttal körkortsinnehavare
komma att bliva utslagna. Med hänsyn därtill torde ett enklare
förfarande vara motiverat. Ett sådant förfarande, som för den enskilde icke
komme att medföra någon utgift, kunde tänkas genom föreskrift örn skyldighet
för körkortsinnehavare att vart femte år till vederbörande länsstyrelse
insända deklaration rörande sina fysiska och psykiska förutsättningar för
att kunna betros att föra motorfordon i huvudsaklig överensstämmelse med
det formulär som fastställts genom kungörelsen den 3 oktober 1930. Med
ledning av innehållet i denna deklaration och efter den ytterligare utredning,
som kunde finnas i varje särskilt fall erforderlig, skulle det ankomma på länsstyrelsen
att pröva, huruvida den deklarationspliktige ägde nödiga förutsättningar
att bibehållas vid rätten att föra motorfordon. För prövning av
vederbörandes lämplighet med hänsyn till hans nyttjande av rusdrycker hade
länsstyrelsen tillgång till de anteckningar, som fördes med ledning av uppgifter,
inkomna från domstolarna på grund av föreskriften i 15 § 4 mom.
motorfordonsförordningen. Något intyg av polismyndighet i sådant hänseende
torde därför icke vara erforderligt. Den nu föreslagna deklarationsplikten
torde lämpligen böra utsträckas att gälla alla åldersklasser. För att skapa
garanti för sanningsenligheten hos de uppgifter, som skulle av körkortsinnehavarna
lämnas, torde vara nödigt att komplettera motorfordonsförordningens
ansvarsbestämmelser med stadganden örn ansvar för envar som i deklarationen
mot bättre vetande meddelade oriktig uppgift eller förtege förhållande som
skolat uppgivas.
Det i promemorian framlagda förslaget har direkt avstyrkts av fem
länsstyrelser samt de i ärendet hörda enskilda sammanslutningarna.
Därvid har huvudsakligen anförts följande:
Någon utredning förelåge icke om i vilken utsträckning de äldre motorfordonsförarna
till följd av rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten
utgjorde ett riskmoment i trafiken. I allt fall hade det icke kunnat påvisas
att just femtio års åldern skulle vara kritisk i förevarande hänseende. En mera
påtaglig nedsättning i själs- och kroppsförmögenheterna inträdde hos vår tids
människor först långt efter fyllda 50 år. Den nedsättning som tilläventyrs
kunde påvisas hos äldre förare uppvägdes för övrigt av en med åren ökad
försiktighet. Periodiskt återkommande läkarundersökningar torde icke lämna
någon mera tillförlitlig garanti för vederbörandes lämplighet som förare. De
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
kostnader för det allmänna och den enskilde, som ett omprövningsförfarande
skulle förorsaka, stöde icke i rimlig proportion till den ökade trygghet som
vunnes. Vidare skulle en periodiskt återkommande omprövning av rätten
att innehava körkort innebära en onödig irritation för tiotusentals körkortsinnehavare.
Förslaget hade slutligen en allvarlig social sida. Om nämligen
yrkeschaufförerna till följd av något nedsatta kroppskrafter bleve avstängda
från sitt hittillsvarande förvärvsarbete vid 50 å 55 år, måste åtgärder vidtagas
för dessa yrkesmäns pensionering eller för att bereda dem andra existensmöjligheter.
Därest förslaget trots de gjorda avslagsyrkandena ansåges
böra genomföras, hemställdes att omprövningen icke måtte börja förrän vid
60 år.
I samband med avgivande av yttranden över föreliggande förslag hava
flera myndigheter ifrågasatt vissa andra ändringar i gällande körkorts- och
trafikkortsbestämmelser. Sålunda har länsstyrelsen i Gävleborgs
län framhållit att fall förekommit, då till länsstyrelsen anmälts att körkortsinnehavares
förmåga att föra automobil blivit nedsatt på grund av sjukdom
eller lyte och där tveksamhet uppstått huruvida körkort jämlikt bestämmelserna
i 15 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen kunde återkallas.
I dylika fall hade länsstyrelsen lämnat körkortsinnehavaren tillfälle att förete
läkarintyg. Då emellertid viss tvekan förefunnes, huruvida länsstyrelse ägde
befogenhet att utan särskilt författningsstadgande ålägga vederbörande att
förete läkarintyg och andra erforderliga handlingar, syntes uttryckligt stadgande
därom böra upptagas i motorfordonsförordningen. Länsstyrelsen
i Blekinge län, som givit uttryck åt samma uppfattning i denna fråga,
har föreslagit att det åberopade momentet borde kompletteras med ett tillägg
av innehåll att närhelst länsstyrelse, vid skäligen grundad misstanke om förekomsten
av förhållande som det i momentet avsedda, det påfordrade skulle det
åligga körkortsinnehavaren att inom viss förelagd tid förete nytt läkarintyg
vid äventyr att körkortet eljest återkallades.
Länsstyrelsernaiöstergötlands och Jämtlands län hava
ifrågasatt, örn icke länsstyrelse borde tilläggas befogenhet att vid utfärdandet
av körkort för personer, behäftade med sjukdom eller lyte som icke vore av
beskaffenhet att utgöra hinder för erhållande av körkort men som kunde antagas
komma att förvärras under tiden innan körkortsinnehavaren fyllt 50
år, förordna, att körkortet skulle gälla allenast viss tid, förslagsvis fem år,
varefter ny prövning skulle ske. Det förekomme icke sällan att från läkarhåll
uttalades önskvärdheten därav att körkort måtte utfärdas endast för begränsad
tid och att en omprövning sedermera måtte äga rum. Länsstyrelse
torde därför böra tillerkännas befogenhet att i särskilda fall förordna örn revision
av rätten att innehava körkort oberoende av körkortsinnehavarens ålder.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har därjämte ifrågasatt huruvida icke trafikkort
för omnibus borde meddelas endast för en begränsad tidsperiod, exempelvis
för fem år varje gång. Jämväl länsstyrelsen i Värmlands
län har, till vinnande av likformighet i föreskrifterna örn körkort och trafikkort,
ansett det böra påfordras, att beträffande trafikkortens giltighet skulle
gälla enahanda föreskrifter som de för körkort föreslagna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
25
Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört:
Av de till länsstyrelsen inkomna handlingar rörande ifrågasatta körkortsindragningar
framginge ofta, att vederbörande ej ägde erforderlig förtrogenhet
med automobils verkningssätt och manövrering eller, vilket vore det vanligaste,
saknade nödig kännedom örn gällande trafikföreskrifter. Med anledning
härav föresloge länsstyrelsen sådan ändring i 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen,
att däri föreskreves att vid ansökning örn utfärdande av nytt
körkort, efter det sådant blivit indraget, alltid skulle företes bevis från besiktningsman
om förarprov, undergånget sedan den för återkallelsen bestämda tiden
gått till ända.
Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, att
stämpelavgiften för förnyat körkort icke borde bestämmas till högre belopp
än två kronor.
Slutligen har socialstyrelsen -— som ansett att vid en fortlöpande
kontroll över körkorten nykterhetsintyg av polismyndighet, grundat på yttrande
av nykterhetsnämnd, borde bliva obligatoriskt — funnit det böra övervägas
huruvida icke särskild ersättning i någon form kunde beredas nämnderna
för hithörande göromål, exempelvis genom en mindre avgift för varje
sökande av nykterhetsintyg. I samma riktning har nykterhetsnämndernas
centralkommitté uttalat sig.
Beträffande utländsk rätt må nämnas, att i Danmark och Norge körkort
utfärdas av polismyndigheten samt att körkortet gäller allenast fem år
åt gången, dock med möjlighet att få detsamma förnyat, önskas ett danskt
körkort förnyat efter utgången av femårsperioden, skall föraren för polismyndigheten
i sin hemort styrka, bland annat, att han fortfarande besitter erforderlig
syn- och hörselförmåga samt psykiska och fysiska förutsättningar i
övrigt. Polismyndigheten avgör huruvida vederbörande må befrias från att
genomgå nytt förarprov. Ett norskt körkort kan förnyas vid vilken tidpunkt
som helst under dess giltighetstid och dessutom under loppet av ett år efter utgången
av densamma, överskrides denna tid måste föraren söka nytt körkort.
Vid ansökan örn förnyelse skall föraren styrka att han fortfarande besitter körskicklighet.
På framställning av polismyndigheten skall jämväl företes nytt
läkarintyg angående syn, hörsel och hälsotillståndet i övrigt. Vederbörande
besiktningsman avgör på grundval av de sålunda företedda handlingarna, huruvida
sökanden skall undergå nytt förarprov eller örn körkortet kan förnyas
utan sådant prov.
Därest för erhållande av tillstånd att föra motorfordon kräves, att den blivande
föraren uppfyller vissa betingelser med avseende å, bland annat, hälsa
och körskicklighet, synes konsekvensen bjuda att det sedermera, efter körkortets
utfärdande, med vissa mellanrum kontrolleras att vederbörande fortfarande
fyller dessa betingelser. En dylik konsekvens har den danska och den
norska trafiklagstiftningen tagit i det att däri föreskrivits, att ett körkort
måste i viss ordning förnyas vart femte år för att bibehålla sin giltighet.
Har i Sverige däremot ett körkort icke blivit av någon i motorfordonsförordningen
angiven grund återkallat, gäller det för innehavarens livstid utan att
Departe
ments
chefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
denne behöver styrka, att han alltjämt besitter de stadgade förutsättningarna
för att kunna betros att föra motorfordon Denna ordning har bland annat
från läkarhåll betecknats såsom mindre tillfredsställande. Tidigare från samma
håll väckta förslag örn införande av en periodisk omprövning i en eller
annan form av rätten till körkort hava emellertid icke lett till någon åtgärd.
Då det gäller att skapa förutsättningar för en ökad trafiksäkerhet, synes dock
denna fråga vara av en icke ringa betydelse. I anledning härav har jag ansett
densamma böra ånyo upptagas till behandling.
Mot en periodisk omprövning av rätten att innehava körkort har anförts,
bland annat, att en i samband därmed företagen läkarundersökning icke torde
komma att lämna någon mera tillförlitlig garanti för körkortsinnehavarens
fortsatta lämplighet som förare. Denna uppfattning kan jag icke dela. Under
förutsättning att ifrågavarande läkarundersökning i likhet med den som
föregår körkortets utfärdande utföres med erforderlig noggrannhet, synes man
enligt min mening icke hava anledning att tvivla på undersökningens ändamålsenlighet.
Det har vidare åberopats, att en med åren tilltagande nedsättning av
exempelvis syn- och hörselförmåga hos en förare som regel intill en viss gräns
kompenseras av ökad försiktighet och omsorg vid körningen. Jag vill icke
förneka, att detta påstående har ett visst berättigande, men det må å andra
sidan framhållas, att åtskilliga andra defekter än de nu nämnda, av natur att
menligt inverka på förmågan att föra motorfordon, icke låta sig på samma
sätt kompenseras. Det är i främsta rummet sådana förare, som lida av dylika
åkommor eller efter körkortets utfärdande ådragna skador och lyten, vilka vid
en periodisk omprövning skola ägnas särskild uppmärksamhet.
Jag vill sålunda i princip giva min anslutning till tanken på en periodvis
återkommande omprövning av rätten till körkort och anser mig böra förorda
att bestämmelser härom upptagas i motorfordonsförordningen. En sådan omprövning
synes emellertid för närvarande icke lämpligen böra ifrågakomma
beträffande samtliga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska
konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning exempelvis
vart femte år torde —- åtminstone till en början innan närmare erfarenhet vunnits
angående verkningarna av ifrågavarande kontrollåtgärd — en tämligen
hög begynnelseålder böra övervägas. Delvis med föranledande av innehållet
i de i ämnet avgivna yttrandena, finner jag mig böra förorda en första omprövning
då körkortsinnehavaren uppnår 60 år. I anslutning till av medicinalstyrelsen
väckt förslag anser jag mig därjämte böra förorda en bestämmelse
om att körkortet icke bör förnyas för längre tid än högst tre år åt gången. För
den, som erhållit körkort under de tre åren närmast före revisionsålderns inträde
eller senare, må körkortet gälla tre år utan förnyelse, därest annat
icke sägs. Förnyelse bör kunna sökas under en tidsperiod av fyra månader
före och fyra månader efter den dag körkortet upphör att gälla. Efter utgången
av nämnda tid synes den som försummat att söka förnyelse böra
vara hänvisad till att söka nytt körkort.
Vid ansökan örn förnyelse, vilken synes böra ske hos den länsstyrelse, som
utfärdat körkortet, bör naturligen företes läkarintyg enligt det i kungörelsen
den 3 oktober 1930 (nr 360) angående läkarintyg, avsett att bifogas ansökan
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
27
om körkort för förare av motorfordon, fastställda formulär. Därjämte böra
företes sådant intyg av polismyndighet örn körkortsinnehavarens förhållande
1 nykterhetshänseende och örn hans personliga vandel, som omförmäles i 14 §
2 mom. c) motorfordonsförordningen, ävensom sökandens fotografi. Däremot
synes det icke erforderligt att sökanden i andra fall, än då länsstyrelsen finner
det påkallat, företer bevis örn undergånget förnyat förarprov inför besiktningsman.
Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra motorfordon,
bör länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort däri den för körkortet
bestämda giltighetstiden angives. I anslutning till vad länsstyrelsen i
Norrbottens län föreslagit finner jag mig böra förorda, att avgiften för förnyat
körkort icke bestämmes till högre belopp än två kronor. Härför erfordras
ändring i gällande förordning om stämpelavgiften, varom chefen för finansdepartementet
torde framlägga förslag.
Jag övergår härefter till de i detta sammanhang väckta förslagen till vissa
andra ändringar i gällande körkortsbestämmelser. Det har därvid ifrågasatts
införandet i motorfordonsförordningen av ett stadgande som gåve länsstyrelse
befogenhet att, när skälig anledning förelåge till antagande att körkortsinnehavare
fått sin förmåga att föra motorfordon nedsatt på grund av
sjukdom eller lyte, förelägga denne att till länsstyrelsen inkomma med nytt
läkarintyg. En sådan befogenhet finner jag vara av värde, då till länsstyrelses
kännedom kommit, att en körkortsinnehavare av nyss angiven grund
icke längre är i besittning av erforderliga fysiska och psykiska kvalifikationer
för att uppträda såsom förare. Ett dylikt föreläggande av länsstyrelse
bör självklart vara förbundet med den påföljden att, därest körkortsinnehavaren
icke ställer sig föreläggandet till efterrättelse, körkortet återkallas.
Jag finner mig sålunda böra förorda införandet av ett stadgande av
föreslaget innehåll, vilket stadgande i så fall lämpligen synes böra upptagas
i 15 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen. Däremot anser jag
skäl icke föreligga att biträda förslaget att länsstyrelse skulle tilläggas befogenhet
att i vissa fall kunna förordna att körkort, som utfärdades före
den för en allmän omprövning bestämda åldern, skulle äga giltighet allenast
för viss tid. I de fall då en person är behäftad med sjukdom eller lyte, som
icke är av beskaffenhet att vid tiden för ansökningen utgöra hinder för erhållande
av körkort men som kan antagas komma att längre fram förvärras, torde
det böra tillkomma Kungl. Maj :t att i dispensväg förordna örn villkoren för körkortets
erhållande. Ej heller anser jag mig böra biträda förslagen örn viss
begränsad giltighet för trafikkort. Med hänsyn till den skärpning av kontrollen
över körkorten, som av mig här förordats, synes en dylik åtgärd icke
för närvarande påkallad.
Beträffande slutligen förslaget örn att vid ansökan örn nytt körkort efter
återkallelse alltid skulle fogas bevis från besiktningsman örn förarprov, undergånget
efter det den för återkallelsen bestämda tiden gått till ända, torde med
ett ställningstagande till detta förslag tillsvidare böra anstå. Ej heller synes
förslaget örn beredande av särskild ersättning åt nykterhetsnämnd för vissa
intyg böra i detta sammanhang påkalla någon åtgärd.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
III. Åtgärder för underlättandet av övervakningen av motorfordonstrafiken.
Automobil må ej innan den blivit registrerad och igenkänningsmärke tilldelats
densamma tagas i bruk i andra än i 8 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen
angivna fall. I samtliga dessa fall skall automobilen
vara åsatt särskild skylt (besiktningsskylt). Enligt 2 mom. i samma paragraf
skall dylik skylt vara anbragt på ett i ögonen fallande sätt såväl framtill som
baktill å automobilen. Detsamma gäller jämlikt 12 § 2 mom. i fråga örn det
automobilen vid registreringen tilldelade igenkänningsmärket. Vidare stadgas
i 21 § 4 mom. andra stycket att igenkänningsmärke och besiktningsskylt må ej
under färd vara dolda och skola såvitt möjligt hållas i sådant skick, att de
med lätthet kunna avläsas. Slutligen skall enligt 21 § 1 mom. c) under färd,
då mörker råder, å automobil föras, bland annat, en lykta baktill som med
vitt sken så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket
eller besiktningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus
bakåt. De närmare bestämmelserna angående beskaffenheten av igenkänningsmärke
och besiktningsskylt återfinnas i en kungörelse i ämnet den 12
oktober 1923 (nr 381). Beträffande såväl märket som skylten gäller, att
de skola vara förfärdigade av metallplåt eller av annat i fråga om hållbarhet
därmed jämförligt material. Vad här sagts örn igenkänningsmärke för automobil
gäller enligt 30 § jämväl för igenkänningsmärke för automobil, som
för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, samt enligt 34 § för igenkänningsmärke
för motorcykel.
I ändamål att underlätta övervakningen av motorfordonstrafiken hade i den
i inledningen först omnämnda promemorian ifrågasatts ändrade bestämmelser
beträffande dels igenkänningsmärkes (besiktningsskylts) placering och
dels belysningen av det bakre igenkänningsmärket (besiktningsskylten) under
färd i mörker. Det hade sålunda föreslagits, att å automobil igenkänningsmärke
(besiktningsskylt) skulle vara placerat med underkanten lägst 60 centimeter
från marken samt att baktill skulle finnas en belysningsanordning med
den effekt, som redan nu vore stadgad beträffande baklyktan. Därjämte föreslogs
införandet i 21 § 4 mom. andra stycket av en uttrycklig föreskrift örn
skyldighet för förare att under färd vid smutsigt väglag, snöfall eller eljest
så ofta omständigheterna därtill föranledde förvissa sig örn att icke igenkänningsmärkena
(besiktningsskyltarna) blivit oläsliga.
Vad först angår frågan örn igenlcänningsmärkes eller besiktningsslcylts placering
har förslaget i denna del tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran
av i det närmaste samtliga i ärendet hörda myndigheter. Länsstyrelsen
i Blekinge län har i sitt yttrande uttalat, att den föreslagna bestämmelsen
ginge i rätt riktning, men att den knappast i längden vore tillfyllest.
Länsstyrelsen anförde:
Åtminstone när det gällde det bakre märket vore den föreslagna höjden av
60 centimeter alldeles för låg. Det främre märket borde placeras högre än
den så kallade kofångaren, där sådan funnes, och det bakre märket så högt att
Kungl. Majlis proposition nr 208.
29
det ej kunde döljas av å bagagehållaren befintligt gods eller, om bagagehållare
ej funnes, i allt fall så högt över marken som lämpligen läte sig göra.
Jämväl länsstyrelsen i Hallands län har ansett det föreslagna
avståndet för litet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har i sitt yttrande erinrat örn att länsstyrelsen tidigare ifrågasatt, att
igenkänningsmärke och besiktningsskylt borde såvitt möjligt anbringas å automobil
yttersta — främre och bakre — delar och i varje fall så att icke någonting
försvårade märkets eller skyltens avläsande. Länsstyrelsen förklarade
sig fortfarande anse att det ur kontrollsynpunkt vore synnerligen angeläget,
att bestämmelser i den av länsstyrelsen angivna riktning i detta sammanhang
komme till stånd.
Länsstyrelsen i örebro län har framhållit, att å vissa automobiler
syntes det bakre igenkänningsmärket på grund av karosseriets form och
märkets därav föranledda snedställning tydligt på nära håll men vore på
längre avstånd mer eller mindre osiktbart. Länsstyrelsen hemställde därför,
att stadgandet i 12 § 2 mom. måtte fullständigas med en föreskrift örn att igenkänningsmärket
skulle anbringas lodrätt. I samma riktning har styrelsen
för atitomobilbesiktningsmännens förening uttalat
sig under framhållande att berörda olägenhet särskilt förekomme i fråga örn
motorcyklar.
Tre länsstyrelser hava funnit det tveksamt, huruvida den föreslagna
bestämmelsen kunde komma att medföra sådana fördelar, att de uppvägde
de kostnader som bestämmelsens genomförande skulle åsamka åtskilliga
ägare till redan i trafik varande automobiler.
Förslaget har avstyrkts av de enskilda sammanslutningar
som yttrat sig i denna fråga. Därvid har i huvudsak anförts:
Beträffande det främre märket påpekades, att smutsbeläggning vållades ej
mindre av det egna fordonets framhjul än även av framförkörande fordon. I
båda fallen torde en uppflyttning av det främre igenkänningsmärket till den
föreslagna höjden icke komma att medföra någon förändring till det bättre i
förevarande hänseende. I fråga örn det bakre igenkänningsmärket vore att
märka att på grund av det vacuum, som bildades bakom en bil, damm och
smuts uppsöges från vägbanan mot fordonets baksida till en höjd som väsentligt
överstege 60 centimeter. Det framhölles tillika, att till landet inkommande
bilar som regel vore försedda med särskild hållare för det bakre märkets
anbringande. Till hällaren vore dragna ledningar för belysningsanordningen.
Ett genomförande av den föreslagna bestämmelsen skulle i mångå
fall innebära, att nämnda hållare och ledningar måste underkastas vissa, ur
kostnadssynpunkt icke oväsentliga ändringsarbeten.
De fyra i inledningen omnämnda automobilägarförbunden hava emellertid
tillagt, att därest en föreskrift örn märkets placering skulle anses påfordrad,
föresloges ett minimiavstånd av 50 centimeter finn marken till skyltens underkant.
En sådan placering kunde i de flesta fall åstadkommas utan vidlyftiga
och alltför kostbara ändringar i nu gängse fastsättningsanordningar.
I fråga om den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet för förare att vid
färd i dåligt väglag förvissa sig örn att icke igenkänningsmärkena eller be
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Departe
ments
chefen.
siktningsskyltarna blivit oläsliga har länsstyrelsen i Älvsborgs
1 ä n i sitt yttrande anfört, att den nuvarande bestämmelsen att igenkänningsmärke
skall såvitt möjligt hållas i sådant skick att det med lätthet kan avläsas,
syntes vara tillfyllest.
Förslaget har avstyrkts av kungl, automobilklubben samt
svenska motorklubben och motormännens riksförbund
ävensom svenska automobilhandlareföreningen och styrelsen
för automobilbesiktningsmännens förening.
Förslaget örn ändrad föreskrift beträffande den hahre belysningen har i de
avgivna yttrandena lämnats utan erinran.
I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Blekinge
län uttalat önskemål örn att skyltar med relieftyper måtte förbjudas, enär
å dessa lätt samlades damm och smuts varjämte de vid belysning kastade
skuggor som försvårade märkets avläsande. Länsstyrelserna i Kristianstads
och Jönköpings län hava förordat användandet av
skyltar med genombrutna bokstäver och siffror. Vidare har länsstyrelsen
i Uppsala län framhållit att igenkänningsmärke borde, för
att med lätthet kunna avläsas, ej innehålla flera än högst tre siffror. Slutligen
har av länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatts införandet
av en bestämmelse örn rätt för läkare, sjuksköterska eller barnmorska att å
av dem i tjänsten brukat motorfordon få under färd i mörker föra en röd
lykta. Därigenom skulle vid brådskande sjukbud dessa befattningshavares
fordon erhålla samma möjlighet att få fri plats å vägar och gator som exempelvis
ambulansbil eller liknande fordon.
Införandet i motorfordonsförordningen av en bestämmelse örn viss lägsta
höjd, på vilken igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å automobil skall
vara anbragt, synes vara väl ägnat att underlätta den, framför allt å landsbygden,
ofta med svårigheter förbundna övervakningen av motorfordonstrafiken.
Ehuru det från denna synpunkt får anses önskvärt att märket anbringas
tämligen högt upp på fordonet, finner jag mig likväl, med hänsyn till de av
vissa länsstyrelser och enskilda sammanslutningar anförda kostnadsskälen,
icke böra förorda en föreskrift örn placering å större höjd än 50 centimeter
över marken räknat från märkets underkant. Det från flera håll gjorda påpekandet
att, för vinnande av här avsett syfte, det vore önskvärt att igenkänningsmärkena
placerades lodrätt i förhållande till fordonets längdaxel finner
jag värt beaktande. En liknande föreskrift återfinnes exempelvis i den tyska
trafiklagstiftningen. Nu berörda stadganden torde böra gälla såväl automobil
som motorcykel varom i 34 § sägs. Jag anser mig tillika böra förorda vidtagandet
av den föreslagna ändringen i 21 § 1 mom. c) beträffande den
bakre belysningen å automobil. Beträffande länsstyrelsens i Kalmar län förslag
att vissa befattningshavare såsom läkare, sjuksköterskor och barnmorskor
skulle berättigas att i vissa fall å av dem i tjänsten brukade motorfordon vid
färd i mörker föra en röd lykta i likhet med vad som gäller för ambulansbil,
finner jag väl att fall kunna förekomma, då på grund av brådskande sjukbud
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
31
dessa befattningshavare kunna hava en berättigad fordran att övriga vägfarande
i god tid lämna fri plats för deras fordon. Då någon närmare utredning
icke föreligger angående behovet av en bestämmelse av föreslagen innebörd,
finner jag mig emellertid för närvarande icke böra biträda länsstyrelsens förslag.
Vad angår den ifrågasatta föreskriften örn skyldighet för förare att vid färd
i dåligt väglag så ofta omständigheterna därtill föranleda förvissa sig örn
att icke igenkänningsmärkena eller besiktningsskyltarna blivit oläsliga, finner
jag en föreskrift i denna riktning lämpligen böra meddelas. Erfarenheten
har nämligen givit vid handen, att det ofta förekommer att förare, i de flesta
fall av bekvämlighetsskäl, eftersätta sin skyldighet att tillse att märkena äro
i läsligt skick. I detta sammanhang må nämnas att frågan örn igenkänningsmärkenas
konstruktion och utseende synes böra bliva föremål för förnyat övervägande.
De anmärkningar som från flera håll på senaste tiden riktats mot
igenkänningsmärken med relieftyper synas giva vid handen, att dessa märken
måste anses mindre lämpliga. Det kan därför ifrågasättas huruvida de icke
böra helt förbjudas. Däremot torde måhända igenkänningsmärken med genombrutna
bokstäver och siffror böra tillåtas, därest sådana märken av ändamålsenlig
konstruktion kunna framställas. Om så blir fallet, torde svårigheten
för förare att vid färd i dåligt väglag hålla skyltarna i läsligt skick
komma att väsentligt underlättas.
I detta sammanhang vill jag slutligen efter framställning från militärt håll
upptaga frågan örn ett tillägg i 56 § motorfordonsförordningen. Enligt nämnda
paragraf äger förordningen icke tillämpning å bland annat staten tillhöriga,
för speciella militära ändamål konstruerade motorfordon eller å motorredskap
och traktortåg som brukas av krigsmakten. På grund av sin avfattning torde
denna undantagsbestämmelse icke vara tillämplig å sådana för speciella militära
ändamål avsedda släpvagnar som exempelvis artilleripjäser och ammunitionsfordon.
Då motorfordonsförordningens bestämmelser örn släpvagnar i
allmänhet icke lämpligen böra gälla i förevarande fall, finner jag mig böra
förorda att i uppräkningen av de i 56 § angivna fordonen jämväl upptagas
staten tillhöriga, för särskilda militära ändamål tillverkade släpvagnar. IV.
IV. Ändrade formnbestämmelser för vissa mål angående förseelser mot
motorfordonsförordningen och,; vägtrafikstadgan.
Enligt 51 § motorfordonsförordningen skall förseelse mot förordningen, där
ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän
åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres
vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen
skett. Motsvarande forumbestämmelse återfinnes i 17 § vägtrafikstadgan.
Bestämmelsen hade i propositionen (nr 121) till 1930 års riksdag med förslag
till nämnda två författningar oförändrad upptagits från närmast föregående
författningar i ämnet, nämligen förordningen om motorfordon den 15 juni
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
1923 och vägtrafikstadgan samma dag. I propositionen yttrade föredragande
departementschefen beträffande frågan örn polisdomstols och poliskammares
behörighet att pröva i samband med åtal för förseelse mot motorfordonsförordningen
eller vägtrafikstadgan framställda skadeståndsanspråk i huvudsak
följande:
Inom vissa polisdomstolar och poliskammare hade utbildat sig den praxis,
att i åklagarmål upptoges till prövning av enskild målsägande framställt yrkande
örn skadestånd. Å andra håll torde ansvarsyrkande upptagas vid polisdomstolen
eller poliskammaren, under det att skadeståndspåstående prövades
av rådhusrätten. Slutligen tillämpades å vissa håll det förfarandet, att mål
enligt ifrågavarande författningar, vari såväl ansvarsyrkanden som ersättningspåståenden
framställdes, upptoges i hela dess vidd av rådhusrätten. Då
bestämda olägenheter visat sig vara förenade såväl därmed att polisdomstolarna
prövade skadeståndsanspråk, som ock därmed att ansvars- och skadeståndsyrkanden
upptoges till prövning av skilda domstolar, hade för undanröjande
av nämnda olägenheter från skilda håll föreslagits, att motorfordonsförordningens
och vägtrafikstadgans forumregler gåves sådan lydelse, att vid
polisdomstol, respektive poliskammare, endast skulle anhängiggöras åtal av
allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet att talan däri icke kunde föras
av målsägande, över ett inom kommunikationsdepartementet utarbetat författningsförslag
av dylik innebörd hade yttranden avgivits av vederbörande rådhusrätter,
polisdomstolar och poliskammare. Av yttrandena framginge emellertid,
att ytterligare utredning i ämnet vore nödvändig innan de föreslagna
författningsändringarna, för vilka i och för sig starka skäl syntes tala, kunde
låta sig genomföras. Då emellertid resultatet av denna utredning, vilken redan
igångsatts, icke torde kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden,
borde enligt departementschefen ifrågavarande lagrum tills vidare upptagas
med sin dåvarande lydelse.
I motion (1:256) i anledning av forumbestämmelserna i förenämnda proposition
hemställdes — under ytterligare framhållande av att den hittillsvarande
ordningen innebure betydande olägenheter för rättsskipningen på
ifrågavarande område — att riksdagen måtte göra det uttalandet, att från polisdomstols
behörighet att upptaga mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan måtte undantagas mål, vari -talan örn
skadestånd fördes av målsägande.
I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet att forumbestämmelserna
tills vidare borde upptagas i sin hittillsvarande lydelse. Utskottet ansåge
emellertid principiellt riktigt, att polisdomstol icke skulle äga upptaga
mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari talan örn skadestånd fördes av målsägande.
-— I skrivelse (nr 359) i anledning av propositionen anmälde riksdagen,
att den godkänt utskottets utlåtande i förevarande del.
Den fortsatta utredning i ämnet varom förmäles i propositionen till 1930
års riksdag har numera slutförts och såsom resultat därav föreligger den i inledningen
omnämnda promemorian jämte förslag till förordningar örn ändrad
lydelse av 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan. Enligt
dessa förslag skulle åtal för förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
anhängiggöras vid polisdomstol, där sådan vore inrättad, men
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
33
eljest hos poliskammare eller, där sådan icke funnes, vid allmän domstol; dock
att mål, däri talan örn skadestånd fördes, finge upptagas allenast av allmän
domstol. De ändrade forumbestämmelserna föreslogos skola träda i kraft den
1 juli 1934. Mål som redan då vore anhängig! vid polisdomstol eller poliskammare
skulle dock behandlas enligt dittills gällande ordning. I promemorian
anfördes bland annat:
De skäl, som tidigare anförts till stöd för en revision av motorfordonsförordningens
och vägtrafikstadgans forumbestämmelser i den av 1930 års riksdag
angivna riktningen ägde naturligen fortfarande giltighet. Genomförandet
av det sistnämnda år utarbetade ändringsförslaget skulle dock, såsom av avgivna
yttranden framgått, komma att beträffande vissa av de utav reformen berörda
domstolarna framtvinga organisatoriska förändringar av sådan art att de
under nuvarande förhållanden helst borde undvikas. Det avsedda ändamålet syntes
emellertid även kunna nås genom ett stadgande av innehåll, att polisdomstol
icke vore behörig att upptaga trafikmål, däri talan örn skadestånd verkligen
fördes av målsägande. Visserligen skulle jämväl en sådan forumbestämmelse
i några städer komma att medföra någon mindre ökning av vederbörande rådhusrätters
arbetsbörda, men det kunde antagas, att denna ökning, därest så
skulle finnas erforderligt, kunde kompenseras genom överflyttning från rådhusrätten
till polisdomstolen av vissa mål, som nu handlades vid förstnämnda
domstol men vilka vore av polismåls natur. —- Mot den i promemorian ifrågasatta
forumbestämmelsen kunde invändas, att densamma understundom
kunde leda till att en polisdomstol nödgades visa ifrån sig ett därstädes redan
anhängig! mål på den grund att en målsägande uppträdde med skadeståndsanspråk.
Vidare kunde det inträffa att en målsägande helt underläte att göra
några dylika anspråk gällande förrän målet angående den trafikförseelse,
varmed hans berörda anspråk ägde samband, blivit av polisdomstolen avdömt,
med påföljd att fortfarande ansvars- och skadeståndsyrkandena kunde komma
att bliva prövade av skilda domstolar. Det sagda torde dock icke böra tillmätas
alltför stor betydelse. I de allra flesta fall torde det nämligen kunna
förutsättas att det under polisutredningen konstaterades huruvida målsägande
komme att föra skadeståndstalan eller ej.
Av de i ärendet hörda myndigheterna har endast polisdomstolen i
Hälsingborg haft något att erinra mot riktigheten av den princip som
ligger till grund för förslaget. Nämnda domstol avstyrkte detsamma, enär
dess genomförande ansåges komma att medföra vissa praktiska olägenheter.
Rådhusrätten i Göteborg uttalade, att den icke vore övertygad
örn att de nackdelar, som kunde vara förknippade med den därstädes
hittills tillämpade ordningen för ifrågavarande måls handläggning, vore så
betydande att de oundgängligen påkallade ändring. Ett genomförande
av det föreliggande förslaget komme att för rådhusrätten nödvändiggöra
organisatoriska förändringar. Den lindring i arbetet, som skulle kunna beredas
rådhusrätten genom eventuellt överförande till polisdomstolen av vissa
mål angående smärre förseelser, bleve icke av någon nämnvärd betydelse.
Rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg befarade även organisatoriska
olägenheter av förslagets genomförande, under det att Stockholms
rådhusrätt i sitt yttrande fann den beräknade förskjutningen i
fördelningen av trafikmålen mellan rådhusrätten oell polisdomstolen vara av
Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 208. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr £08.
så ringa omfattning, att den icke kunde anses inverka på sistnämnda domstolars
arbetsbörda. Rådhusrätten anförde:
Förslaget anslöte sig i princip nära till den praxis som sedan gammalt tilllämpats
i Stockholm. Vid polisdomstolen hade till avgörande företagits mål,
vari skadeståndstalan förts, allenast då de fordrade skadeståndsbeloppen blivit
till skäligheten medgivna eller uppgått till synnerligen ringa belopp, i allmänhet
ej över några tiotal kronor. Att avgörandet vid polisdomstolen ar7
mål vari skadeståndstalan förts hörde till undantagen framginge därav att
antalet sådana mål under senare år uppgått till i medeltal allenast omkring
20 örn året. Att denna polisdomstolens prövning av enklare skadeståndsmål
icke kunde sägas hava inneburit någon egentlig olägenhet vore tämligen uppenbart,
men rent principiellt sett ansåge rådhusrätten, att full enhetlighet i
rättstillämpningen borde åvägabringas. Denna enhetlighet syntes ej kunna
vinnas på annat sätt än genom ett stadgande som helt betoge polisdomstol
och poliskammare möjlighet att till avgörande företaga mål av ifrågavarande
beskaffenhet, däri skadeståndstalan fördes. Olägenheten av att polisdomstol
eller poliskammare vid införande av sådan föreskrift skulle i vissa fall nödgas
visa från sig redan därstädes anhängiga mål syntes rådhusrätten så ringa,
att den icke borde tillmätas någon vikt vid bedömandet av det föreliggande
förslaget.
Polisdomstolen i Göteborg har anfört:
Hittills hade polisdomstolen i mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan endast till prövning upptagit däri framställda
ansvarsyrkanden men däremot hänskjutit gjorda framställningar örn skadestånd
till rådhusrättens bedömande. Att en viss dualism stundom blivit
följden av detta system torde ej kunna förnekas, men på grund av att parterna
i de flesta fall på grundval av polisdomstolens eller eventuellt hovrättens dom
i ansvarsfrågan träffat förlikning örn skadeståndet, hade olägenheterna av
systemet icke varit av någon större betydelse utan helt uppvägts av de förmåner
i fråga örn snabb rättsskipning och billigare rättegångskostnader som vunnits
med sagda system. Den föreslagna författningsändringen skulle medföra
att de flesta vidlyftigare mål, som för närvarande handlades av polisdomstolen,
bomme att överflyttas till rådhusrätten, varigenom den protokollslösen, som i
dessa mål utgått till de vid polisdomstolen tjänstgörande polisnotarierna, skulle
komma att försvinna. Slutligen hade Göteborgs stad ett ganska stort ekonomiskt
intresse av att de böter och dagsböter som utdömdes vid polisdomstolen
icke komme att i stället utdömas av rådhusrätten. Enligt kungl, brev
den 17 juni 1850 hade nämligen staden erhållit privilegium på att de vid
polisdomstolen utdömda böterna skulle tillfalla stadens kassa i stället för
kronan. De till staden i sådant avseende under år 1932 inlevererade bötesbeloppen
uppginge till omkring 70,000 kronor. Genom de föreslagna författningsändringarna
skulle stadens bötesandelar komma att nedgå högst avsevärt,
enär de största bötesbeloppen just härrörde från trafikmål, där dagsbötesbeloppen
bleve relativt höga. — Polisdomstolen hemställde örn en föreskrift av
innehåll att mål däri talan fördes örn skadestånd, ostridigt överstigande 500
kronor, finge upptagas allenast av allmän domstol.
Ytterligare några ändringsförslag hava framkommit i de avgivna yttrandena.
Sålunda har rådhusrätten i Malmö ifrågasatt, huruvida det
icke vore mera tillfredsställande att åt forumbestämmelserna gåves det innehåll,
att samtliga mål av beskaffenhet att talan däri kunde föras av målsägande
skulle anhängiggöras vid allmän domstol. Sagda kategori av mål
Kungl. Majds proposition nr 208.
35
avsåge nästan undantagslöst åtal för ovarsam framfart oell det vore fördenskull,
med hänsyn till dessa måls betydenhet och likformighet, enligt rådhusrättens
uppfattning önskvärt, att de avgjordes av en och samma .domstol,
oavsett huruvida målsägandetalan fördes eller icke. Frågan om en utsträckning
av rådhusrättens kompetens vore för Malmös vidkommande knappast
av avgörande betydelse för frågan örn behovet av en ändring i rådhusrättens
nuvarande organisation, enär en omändring torde påkallas vid genomförandet
av författningsändringen även sådan den i promemorian föreslagits. — Rådhusrätten
och poliskammaren i Eskilstuna hava under
framhållande av att förslagets genomförande komme att medföra en viss
förskjutning av arbetsbördan mellan befattningshavarna vid rådhusrätten och
poliskammaren funnit det böra övervägas, huruvida icke den ifrågasatta förändringen,
därest rättegångsreformen komme att under de närmaste åren genomföras,
borde vidtagas först i samband med denna reform och av densamma
motiverade omarbetningar av flertalet rådhusrätters arbetsordningar. Ett
dylikt uppskov kunde enligt sistnämnda domstolars mening måhända vara
lämpligt även ur den synpunkten att rättegångsreformen till äventyrs kunde
komma att medföra ändringar beträffande polisdomstolarna eller deras arbete.
— Vidare har Svea hovrätt anfört:
Enligt förslagen skulle mål, däri talan örn skadestånd fördes, ej anhängiggöras
vid polisdomstol eller poliskammare utan upptagas av allmän domstol.
För det fall att i ett redan anhängigt mål angående ansvar en målsägande
uppträdde med skadeståndsanspråk vore enligt motiveringen förslagen så att
förstå, att polisdomstolen eller poliskammaren skulle visa målet i från sig,
varefter ny talan finge väckas vid allmän domstol. Den i det förra målet försiggångna
handläggningen förlorade därvid sin omedelbara betydelse såsom
processmaterial. Att en domstol på detta sätt ginge miste om den behörighet
att handlägga ett ansvarsyrkande, som förut tillkommit densamma, vore en
anomali, som möjligen kunde giva upphov till vissa svårigheter i rättstillämpningen.
Antoges ett vid orätt forum anhängiggjort åtal icke avbryta återfallspreskription,
uppstode sålunda frågan, huruvida detsamma skulle gälla i förevarande
fall. Hovrätten hade under sådana förhållanden känt en viss tvekan,
huruvida icke i de sällsynta fall varom här vore fråga skadeståndsyrkandet
borde få handläggas vid specialdomstolen. Det förtjänade i detta sammanhang
erinras, att från denna domstols kompetens icke skulle uteslutas skadeståndsfrågor
över huvud. Om emellertid övervägande praktiska skäl ansåges
tala för den i motiven utvecklade ståndpunkten, torde en jämkning av de föreslagna
texterna vara påkallad; ett i redan anhängigt mål väckt ersättningsyridande
kunde icke föranleda vägran att upptaga målet.
Slutligen har Överståthållarämbetet hemställt, att 17 § vägtrafikstadgan
måtte erhålla sådan avfattning att till allmän domstol hänvisades allenast
mål, vilka avsåge ansvar för förseelse vid handhavande av motorfordon
och vari talan örn skadestånd fördes.
I flera domstolars yttranden har frågan örn en överflyttning från rådhusrätt
till polisdomstol av vissa så kallade bagatellmål behandlats därvid ifrågasatts,
huruvida icke ändring i gällande bestämmelser örn dessa måls anhängiggörande
vid allmän domstol kunde tagas under omprövning. Å andra sidan
har rådhusrätten i Malmö framhållit såsom önskvärt, att en sådan
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Departe
ments
chefen.
ändring vidtoges i fråga örn forumbestämmelsen i § 26 ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868 att för anliängiggörandet av åtal angående
ovarsamhet vid framförande av spårvagn ävensom vid trafik med tågsätt eller
lokomotiv å på gator inom stad utlagda järnvägsspår gåves samma regler som
för ovarsam framfart enligt vägtrafikstadgan. Förenämnda förseelser torde
icke falla under vägtrafikstadgans bestämmelser utan dömdes, då de begåtts
i Malmö, jämlikt särskilda ordningsstadgor utfärdade med stöd av bestämmelserna
i § 20 ordningsstadgan för rikets städer, varför förseelserna i enlighet
med forumbestämmelsen i § 26 sistnämnda stadga skulle åtalas vid polisdomstol.
Enligt min mening tala starka skäl för en sådan ändring av motorfordonsförordningens
och vägtrafikstadgans forumbestämmelser att de i 1930 års proposition
berörda olägenheterna förekommas. I ärendet hörda myndigheter
hava jämväl med enstaka undantag i princip varit eniga örn att nuvarande
bestämmelser icke äro tillfredsställande. Mot de föreslagna författningsändringarna
har huvudsakligen anförts, att de kunde beräknas komma att medföra
en sådan ökning av vissa rådhusrätters arbetsbörda, att dessa domstolars
arbetskrafter måste på grund härav i viss omfattning förstärkas. Det torde
dock kunna ifrågasättas, örn den väntade arbetsökningen i de rådhusrätter
varom här är fråga blir större än att den skall kunna bemästras med den
nuvarande organisationen vid respektive domstolar. I allt fall lärer vad sålunda
anförts icke få utgöra hinder för nya processuella författningsbestämmelser
i den mån sådana finnas påkallade i rättsskipningens intresse.
Förslaget att polisdomstols behörighet skall anknytas till det faktiska förhållandet
huruvida skadeståndstalan föres eller icke finner jag mig böra tillstyrka.
Jag kan således icke ansluta mig till det i ett av de avgivna yttrandena
väckta förslaget, att samtliga mål av beskaffenhet att talan däri kan
föras av målsägande skola anhängiggöras vid allmän domstol. En dylik bestämmelse
skulle nämligen, särskilt då det gäller de större städerna, leda till
att från polisdomstolarna överflyttades ett stort antal rena bagatellmål. Vad
Svea hovrätt anfört rörande olägenheten därav att den ifrågasatta forumbestämmelsen
kunde leda till att polisdomstol i vissa fall skulle nödgas visa
från sig ett därstädes redan anhängigt mål, är visserligen i och för sig riktigt,
men erfarenheterna från Stockholm, där denna forumbestämmelse praktiskt
taget redan tillämpats sedan åtskilliga år, visar att några svårigheter
i rättstillämpningen icke äro att befara av berörda bestämmelse. Vid
sådant förhållande och då det synes av vikt att principen att skadeståndsfrågorna
i trafikmål skola bedömas av de allmänna domstolarna helt upprätthålles,
finner jag ej skäl tillstyrka någon ändring i förslaget härutinnan.
Av samma skäl finner jag mig ej heller kunna förorda överståthållarämbetets
förslag att inskränka forumbestämmelsen så vitt angår förseelser mot vägtrafikstadgan
att gälla allenast mål angående förseelser begångna under framförande
av motorfordon.
De nya forumbestämmelserna lära böra träda i kraft samtidigt som övriga
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
37
av mig i detta sammanhang föreslagna ändringar. Mål som vid tiden för de
nya bestämmelsernas ikraftträdande äro anhängiga vid polisdomstol eller poliskammare
torde dock böra slutligt prövas enligt dittills gällande ordning,
oavsett huruvida skadeståndstalan föres i målet eller icke.
Av flera domstolar i detta sammanhang berörda förslag örn ändringar i
andra författningars forumbestämmelser synas i vissa fall värda beaktande
men lära icke utan ytterligare utredning kunna föranleda till någon åtgärd.
V. Strängare straffbestämmelser för vissa förseelser viel förande av
motorfordon m. m.
Enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen straffas den som förer automobil
eller motorcykel varom i 34 § sägs eller traktortåg och därvid är så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över
sina handlingar, med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor
eller med fängelse i högst tre månader. Efter dagsbotssystemets införande
ådömas böterna i dagsböter, lägst tio. Har förare vid sådan förseelse som
nyss sagts eller under framförande av fordonet med otillåten hastighet ådagalagt
grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv eller egendom, må enligt 41 § 3 mom. till fängelse i högst ett år dömas.
I 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan stadgas att förare av fordon — varmed förstås
jämväl annat än motorfordon — vid sammanstötning eller annan olyckshändelse
icke må avlägsna sig från platsen innan de åtgärder vidtagits vartill
händelsen skäligen föranleder, ej heller må föraren undandraga sig att
uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.
Förseelse häremot straffas jämlikt 16 § andra stycket samma stadga
med böter från och med två till och med ettusen kronor —- numera dagsböter
— varjämte örn omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid
framförande av motorfordon straffet kan bliva fängelse i högst ett år.
Ifrågavarande straffbestämmelser, vilka trädde i kraft den 1 januari 1931,
inneburo i flera hänseenden en skärpning i förhållande till vad som tidigare
gällt. Straffskärpningen motiverades såvitt anginge 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen
med den ödesdigra inverkan förares förtäring av starka
drycker kunde hava på trafiksäkerheten. Inom riksdagen har sedermera i enskilda
motioner påyrkats ytterligare skärpt lagstiftning till förhindrande av
olycksfall vid motorfordonstrafik, föranledda genom förtäring av starka drycker
(1932/1:101 samt 1933/1:121 och 11:304). Riksdagen har emellertid,
under hänvisning till att nuvarande bestämmelser varit gällande alltför kort
tid för att det skulle vara möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme örn behovet
av den påyrkade skärpningen, funnit motionerna icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Såsom i inledningen omnämnts har frågan om en skärpt trafiklagstiftning
under senaste tiden varit föremål för behandling inom kommunikationsdepartementet.
Uti den i ämnet upprättade promemorian föreslogs, bland annat, att
från motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan skulle till cn särskild lag
överföras vissa i nämnda författningar upptagna förseelser samtidigt som
38
Kungl. Majlis proposition nr 208.
straffen för dessa förseelser skulle väsentligt skärpas. Enligt 1 § i det vid promemorian
fogade lagutkastet skulle den som vore så påverkad av starka drycker,
att lian kunde antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar,
och i detta tillstånd förde automobil, motorcykel varom i 34 § motorfordonsförordningen
sägs eller traktortåg straffas med fängelse i högst ett år eller, där
omständigheterna vore synnerligen mildrande, med dagsböter, dock ej under
tio. Örn förare, som gjort sig skyldig till i 1 § omförmäld förseelse eller vilken
framfört fordonet med otillåten hastighet, därvid ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skulle
han enligt 2 § straffas med fängelse eller med straffarbete i högst ett år. Med
fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna vore synnerligen mildrande,
med dagsböter skulle jämlikt 3 § straffas förare, vilken vid sammanstötning,
påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen
innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller vilken
undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar
örn händelsen. I utkastet föreskrevs vidare att straff enligt den föreslagna
lagen icke skulle tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen
Vöre belagd med strängare straff (4 §), ävensom att åtal för förseelse mot
lagen skulle anhängiggöras vid allmän domstol (5 §). I 6 § meddelades slutligen
bestämmelser örn bötesförvandling m. m.
De föreslagna straffbestämmelserna hava i de avgivna yttrandena tillstyrkts
eller i allt väsentligt lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet
och nitton länsstyrelser, rådhusrätterna i Malmö,
Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Karlskrona,
statspolisintendenten, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
motorförarnas helnykterhetsförbund, nykterhetsnämndernas
centralkommitté, svenska handelsarbetareförbundet
samt svenska motorförbundet. Flera länsstyrelser
hava betecknat den föreslagna straffskärpningen såsom välbetänkt eller
ägnad att väcka tillfredsställelse. Rådhusrätten i Norrköping säger sig vid
handläggningen av mål, som falla under gällande trafiklagstiftning, hava kommit
till den uppfattningen att en skärpning av denna lagstiftning visat sig vara
av behovet påkallad för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet. Socialstyrelsen,
som funnit förslaget örn skärpning av det normala straffet för hithörande förseelser
till fängelse i högst ett år välgrundat, har ansett det obestridligt att
bötesstraffet, vilket hittills i regel kommit till användning vid beivrandet av
dessa överträdelser, visat sig utöva skäligen ringa effekt och att detsamma
därför borde tillämpas endast vid synnerligen förmildrande omständigheter.
En dylik reform syntes enligt styrelsen även stå i god överensstämmelse med
den allmänna rättskänslans krav. — Vissa myndigheter hava tillstyrkt allenast
vissa paragrafer i utkastet. Sålunda har Stockholms rådhusrätt
tillstyrkt allenast 1 och 2§§, länsstyrelsen i Södermanlands
län, rådhusrätten i Göteborg, kungl, automobilklubb
e n samt svenska motorklubben och mo tormännens
Kungl. Maj:ts proposition nr £08.
39
riksförbund endast 2 § samt länsstyrelsen i Blekinge
län endast 2 och 3 §§.
De erinringar som gjorts mot lagutkastet avse huvudsakligen brottsbestämningen
i 1 § och de föreslagna straffsatserna.
Beträffande brottsbestämningen i 1 § har länsstyrelseni Västmanlands
Ian framhållit, att densamma vore likalydande som den i 41 § 2 mom.
motorfordonsförordningen upptagna och att den redan vid sin tillkomst varit
föremål för allvarliga erinringar med hänsyn till den skäligen vaga gräns mellan
det straffbara och det straffria, som författningsrummet onekligen innebure
och som ansetts kunna lämna rum för godtycke vid tillämpningen. Länsstyrelsen
ansåge att, i den mån dessa erinringar av erfarenheten bestyrkts vara
befogade, de torde komma att med ökad styrka göra sig gällande, därest såsom
normalstraff för förseelsen stadgades fängelse i stället för böter. Måhända
bleve det därför nödvändigt att i avseende å själva brottsbestämningen underkasta
detta författningsrum en revision, som då även borde utsträckas till motsvarande
stadgande i 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen. — Styrelsen
för Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande berört samma
spörsmål samt anfört bland annat:
Man hade beträffande onykterhet vid ratten, vilken förseelse styrelsen ansåge
vara av så grov beskaffenhet att normalstraffet borde utgöra fängelse, i
motsats till vad fallet vore i grannländerna lämnat de fasta brottsbestämningarna
och genom lagens formulering låtit förhandenvaron av ett svårt brott i
vissa fall vara beroende av mer eller mindre löst grundade antaganden. Hittills
hade dock denna löslighet i lagstiftningen ej varit till så stort men för
rättssäkerheten, ty åtminstone i regel hade domstolarna i de fall, där berörda
antagande ej närmat sig visshet, allenast utdömt böter. Att bötesstraff förekommit
i fall, där måhända intet straff bort hava utdömts, hade varit desto
mindre ägnat att väcka större uppmärksamhet som ju många andra med böter
belagda trafikförseelser till sin natur vore rena kvasidelikt. Annorlunda bleve
fallet, om normalstraffet för den ifrågavarande förseelsen sattes till fängelse.
Styrelsen ifrågasatte fängelse såsom normalstraff för den som varit så påverkad
av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
samt dagsböter i de fall då full bevisning örn den här avsedda graden
av alkoholpåverkan ej förebragts. Genom en omarbetning av utkastet i sådan
riktning skulle de straffbara handlingarnas område ej inskränkas, men däremot
skulle det förhindras, att frihetsstraff utdömdes i tvivelaktiga fall.
Motorförarnas helnykterhetsförbund har jämväl framhållit,
att den ifrågavarande brottsbestämningen vore mindre tillfredsställande
samt i anledning därav föreslagit, att straff skulle stadgas för förare, som vore
påverkad av starka drycker eller som eljest förtärt sådana drycker på sådan
tid att han därav kunde vara påverkad.
De föreslagna straffsatserna hava av några myndigheter och sammanslutningar
ansetts för stränga.
Beträffande straffet i 1 § har länsstyrelsen i Blekinge län anfört
bland annat:
Att en straffskärpning komme till stånd för fall som avsåges i 1 §
40
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
torde vara motiverat, men däremot kunde länsstyrelsen ej finna annat än att
man vid förslagets utarbetande i detta avseende gått till en avsevärd överdrift.
I en dylik överdrift lage en dubbel fara, nämligen dels så tillvida att inryckandet
av fängelse som det normala straffet även för ett relativt lindrigt brott
vore ägnat att i det allmänna rättsmedvetandet bryta udden av detta straffs
allvarliga karaktär, dels ock i så måtto att en i förhållande till straffsystemet
i övrigt illa avvägd straffskala, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, lätt
ledde till en för den allmänna rättskänslan sårande synnerligen ojämn lagtilllämpning.
Det kunde rent av ifrågasättas, huruvida ej den föreslagna starka
straffskärpningen skulle få till följd att åklagarna i många fall — där ej på
grund av timad skada, upprepad överträdelse eller eljest förseelsen finge anses
vara av mera allvarlig beskaffenhet — komme att draga sig för att överhuvud
åtala vederbörande. Man torde icke heller kunna blunda för den risk för ett
för den allmänna rättskänslan kränkande resultat, som med den i lagförslaget
ifrågasatta straffskalan förelåge särskilt i sådana fall, då frågan, huruvida
berusning som här avsåges förelegat eller icke, avgjordes genom blodundersökning
efter myckenheten av förtärd sprit, utan att erforderlig hänsyn foges
till spritens subjektiva inverkan på vederbörande. Vidare hade under senare
tiden framträtt en tendens att på grund av de menliga verkningar i skilda
avseenden — ej minst efter straffets utstående -— som ett inspärrande i fängelse
med nödvändighet alltid innebure, söka i möjligaste mån undvika tillgripandet
av frihetsstraff, särskilt då fråga vore örn förstagångsförbrytare. Det
syntes då ganska opåkallat att i nu förevarande fall i allt för hög grad utsträcka
detta straffs tillämpningsområde, helst då fråga vore örn förseelser
vid vilka myndigheterna i allt fall jämsides med straffet till sitt förfogande
hade ett så effektivt medel i korrektiv riktning som körkortets indragning.
Länsstyrelsen ansåge att i 1 § avsedd förseelse borde straffas med fängelse i
högst sex månader eller med dagsböter, dock ej under tio.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har i fråga örn samma
straff latitud anfört:
När förseelsen endast bestått däri att föraren varit i viss grad påverkad av
starka drycker vid förande av automobil, men han ej gjort sig skyldig till
fortkörning eller annan vårdslös körning och ej vållat någon skada, syntes
fängelsestraff vara ett väl strängt straff, som knappast kunde antagas påfordras
av det allmänna rättsmedvetandet. Det syntes lämpligare att helt enkelt
stadga förbud att inom viss tid efter förtäring av rusdrycker föra automobil
vid äventyr av bötesstraff och körkortets återkallande. En så radikal
åtgärd syntes dock måhända ej nödvändig.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som väl funnit
en skärpning av straffbestämmelserna för den som förde motorfordon så
påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde
över sina handlingar, ur avskräckningssynpunkt vara av förhållandena påkallad,
har i sitt yttrande föreslagit, att straffskalan i 1 § måtte bestämmas till
fängelse högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio. — Rådhusrätten
i Göteborg har, under framhållande att den i 1 § angivna förseelsen
obestridligen vore a,v allmänfarlig karaktär, uttalat att de med förseelsen
förknippade omständigheterna dock mången gång kunde vara sådana
att, ehuru icke synnerligen mildrande omständigheter förelåge, det likväl
måste anses obilligt att belägga förseelsen med frihetsstraff. Beträffande
en dylik förseelse måste som regel bevisningen grundas på mer eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
41
mindre tillförlitliga omdömen och det torde kunna befaras, att örn 1 § erhölle
den föreslagna lydelsen, antingen kraven på bevisning skärptes med påföljd
att åtskilliga fall lämnades straffria, som under nuvarande förhållanden
skulle hava bestraffats, eller också begreppet synnerligen mildrande omständigheter
pressades till undvikande av frihetsstraffs utdömande. Straffet för
ifrågavarande förseelse borde bestämmas till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
Redan därigenom inträdde en högst betydlig straffskärpning, jämfört
med nu gällande bestämmelser. Genom fängelsestraffets placering främst i
straffskalan framhölles att sådant straff borde i första rummet ifrågakomma.
— Kungl, auto mobilklubben samt svenska motorklubben
och motormännens riksförbund hava framhållit att när ingen
skada drabbade människors liv eller egendom, syntes i 1 § angivna brott böra
som regel kunna sonas med dagsböter. Under alla förhållanden borde böter
kunna ådömas då omständigheterna vore mildrande, ej blott då de vore synnerligen
mildrande. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län bar funnit
det vara att gå alltför långt i stränghet att medgiva bötesstraff endast då
omständigheterna vore synnerligen mildrande.
Vad angår 2 § i utkastet har länsstyrelsen i Hallands län
helt allmänt uttalat att straffsatserna synts avvägda i högsta laget. Jämväl
för länsstyrelsen i Göteborgs och Bobus län har den föreslagna
straffskalan förefallit onödigt skärpt; länsstyrelsen har ansett, att
straffet borde bestämmas till högst straffarbete i sex månader och att sålunda
även böter borde kunna ådömas i förevarande fall. Slutligen har länsstyrelsen
i Östergötlands län, som funnit straffskärpningen väl
befogad beträffande berusade förare, ifrågasatt örn grov vårdslöshet under
alla förhållanden borde beläggas med urbota straff när den ägde rum vid något
överskridande av den stadgade körhastigheten.
Beträffande det föreslagna straffet i 3 § hava betänkligheter anförts av i
stort sett samma art som i fråga örn 1§. Stockholms rådhusrätt
har sålunda anfört:
Det förekomme givetvis fall som utan tvekan borde förskylla fängelse.
Rådhusrättens erfarenhet gåve emellertid vid handen, att i Stockholm ifrågavarande
förseelse i flertalet fall beginges efter lindriga sammanstötningar, vid
vilka endast ringare skada å egendom uppkommit. Begången under sådana
omständigheter syntes förseelsen icke böra förskylla strängare straff än böter.
Med hänsyn därtill funne rådhusrätten den föreslagna straffskalan vara väl
sträng. Straffet för ifrågavarande förbrytelse borde sättas till fängelse i högst
ett år eller dagsböter. Möjligen borde därvid visst minimum för böterna bestämmas.
Samma straffsatser som de av Stockholms rådhusrätt föreslagna hava även
förordats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt
rådhusrätten i Göteborg. Länsstyrelsen i Hallands
län ävensom några enskilda sammanslutningar hava givit uttryck
åt samma principiella uppfattning i denna del som Stockholms rådhusrätt.
Länsstyrelsen i "Västernorrlands län har därjämte anfört:
42
Kungl. Maj:ts proposition nr S08.
Bestämmelsen i 3 § kunde på grund av bestämmelsens allmänna avfattning
och svårigheten för föraren att bedöma fallet tänkas medföra nackdelar för
den resande allmänheten i de landsändar där avståndet till närmaste telefon,
polisman eller trafikmedel vore avsevärt långt. Länsstyrelsen ifrågasatte
huruvida bestämmelsen icke kunde uppmjukas, utan eftergift likväl mot dem
som straffet vore avsett att träffa, nämligen personer som försvunne från
platsen i hopp att undgå upptäckt.
I detta sammanhang må nämnas att rådhusrätten i Eskilstuna
i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej straffbestämmelserna borde kompletteras
med en sådan ändring i lagen örn villkorlig straffdom att i de fall, då frihetsstraff
enligt den nu tilltänkta lagstiftningen kunde ifrågakomma, villkorlig
dom vore utesluten. Rådhusrätten har anfört, att en dylik förändring borde
i så fall givas den räckvidd, att däri även inbegrepes vållande till annans död
genom framförande i av starka drycker påverkat tillstånd av automobil. Det
finge nämligen anses såsom i hög grad för rättskänslan stötande att, såsom i
en del fall hänt, villkorlig dom här komme till användning. Det samhällsintresse,
som lett till att villkorlig dom uteslutits för vissa andra brott, torde
beträffande de ifrågavarande överträdelserna göra sig med ännu större styrka
gällande.
Forumbestämmelsen i 4 § har av de rådhusrätter som yttrat sig angående
densamma betecknats såsom principiellt riktig. Stockholms rådhusrätt
och rådhusrätten i Göteborg hava emellertid framhållit, att
denna bestämmelse komme att medföra att en del mål, som hittills handlagts
vid polisdomstolarna i respektive städer, hädanefter skulle anhängiggöras vid
rådhusrätterna. Därav skulle följa en ökad arbetsbörda vilken icke skulle
kunna bemästras utan någon ökning av rådhusrätternas arbetskrafter.
I övrigt har gentemot lagutkastet huvudsakligen anförts att det syntes
mindre lämpligt att sammanföra ifrågavarande straffbestämmelser i en särskild
lag. Av praktiska hänsyn borde dessa bestämmelser fortfarande upptagas
i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
Beträffande utländsk rätt må här endast nämnas att den danska lagen örn
motorfordon förbjuder den, som på grund av spritförtäring icke är i stånd att
på ett betryggande sätt föra motorfordon, att föra eller försöka föra sådant
fordon. Förseelse mot detta stadgande straffas med fängelse eller under synnerligen
förmildrande omständigheter med böter. Enligt den norska lagen i
ämnet äger ingen som är berusad eller påverkad av alkohol föra motorfordon,
överträdelser av den norska lagens föreskrifter straffas enligt en generell
straffbestämmelse med böter eller fängelse i högst tre månader. Har förare
i berusat tillstånd fört motorfordon skola endast vid synnerligen förmildrande
omständigheter böter ifrågakomma.
Departe- De svårare trafikförseelserna visa tyvärr icke någon märkbar tendens att
chefen" avta&a- Av dessa förseelser torde ett icke ringa antal vara att tillskriva alko
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
43
holpåverkan hos förarna av motorfordon. Såsom i inledningen antytts hava
under senare år inträffat åtskilliga fall då mer eller mindre berusade förare
ådagalagt en hänsynslöshet mot andra trafikanter som medfört vådliga följder
och i hög grad upprört allmänheten. I samband därmed hava krav rests på väsentligt
strängare straff för sådana förare som i onyktert tillstånd eller eljest
visade likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Kraven på straffskärpning
äro emellertid icke att betrakta såsom uttryck för en tillfällig stämning
utan torde uppbäras av en bestämd mening örn nödvändigheten av att
vidtaga allvarliga åtgärder mot dem som på detta sätt äventyra trafiksäkerheten.
Att här behandlade förseelser för närvarande i det övervägande antalet fall
sonas med böter framgår av en av statistiska centralbyrån verkställd utredning
avseende åren 1931 och 1932. Av 854 förstnämnda år jämlikt 41 § 2 mom.
motorfordonsförordningen eller samma moment, jämfört med 3 morn., sakfällda
personer blevo endast 29 ådömda frihetsstraff. Motsvarande siffror för år
1932 voro 924 och 37. Personer som i ett och samma mål jämväl dömts för
svårare brott än här avses äro därvid ej medräknade. Anledningen till domstolarnas
synbarligen mycket milda bedömande av nu ifrågavarande förseelser
torde vara att söka i gällande låga straff latituder. Strängare straffbestämmelser
höra enligt min mening ifrågakomma först och främst för de förseelser som
avses i 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s. då en förare är
onykter och då han antingen under alkoholpåverkan eller vid körning med
otillåten hastighet ådagalägger grov vårdslöshet eller visar uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom. Därjämte bör straffet höjas för
det fall att en förare avviker efter en påkörning utan att lämna den hjälp eller
de upplysningar, som omständigheterna påkalla. Vid flera, särskilt under senare
tid, inträffade påkörningar hava de skyldiga förarna fortsatt sin färd utan att
på minsta sätt sörja för offren för deras hänsynslösa framfart. Erfarenheten
har visat att den för dylika förseelser, i vilka ingår ett starkt moment av råhet,
enligt 16 § vägtrafikstadgan gällande straffskalan, som upptager i första
hand böter och endast vid försvårande omständigheter fängelse, uppenbarligen
är för låg för att förhindra utbredningen av detta slag av förseelser.
Då jag finner mig böra förorda en väsentligt skärpt lagstiftning på ifrågavarande
område, beror detta icke på att jag hyser den uppfattningen att
strängare straffbestämmelser enbart skola vara i stånd att helt avlägsna de
föreliggande missförhållandena. Sålunda bör den upplysningsverksamhet, varom
jag i inledningen talat, energiskt fullföljas efter lämpliga linjer, men åt
densamma bör givas erforderligt eftertryck i form av strängare straff. Förekomsten
av spritpåverkade eller eljest hänsynslösa motorfordonsförare innebär
en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga medel få lämnas
oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara.
Den uppfattning angående behovet av straffskärpning jag här uttalat har
i princip delats av alla i ärendet hörda myndigheter och enskilda sammanslutningar.
Av de avgivna yttrandena framgår tillika att det utremitterade lagutkastet
torde kunna läggas till grund för de nya straffbestämmelserna.
44
Kungl. Maj :ts proposition nr 208.
Vidkommande först frågan huruvida dessa bestämmelser skola bibehållas i
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan eller på sätt uti den i ämnet
upprättade promemorian förordats sammanföras i en särskild lag, finnér jag väl
att vissa praktiska skäl tala för att bestämmelserna rörande motorfordonstrafiken
äro samlade i så få författningar som möjligt. Emellertid kunna invändningar
givetvis göras mot att Kungl. Maj :t i administrativ väg, örn än efter
riksdagens hörande, utfärdar så stränga straffbestämmelser som de vilka här
ifrågasatts, varjämte må erinras örn att i sammanhang med behandlingen vid
1930 års riksdag av förslagen till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga
i särskilda motioner (1:255 och 11:425) yrkades, att straffbestämmelserna
angående spritmissbruk av motorfordonsförare ävensom angående de övriga
förseelser, vilka i förenämnda författningsförslag blivit — med skärpning av
dittills gällande bestämmelser -—- belagda med fängelsestraff, måtte utbrytas
ur ifrågavarande administrativa författningar och sammanföras i en särskild
lag. I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet att utskottet
icke vore berett förorda den ändring av bestämmelserna i de riksdagen förelagda
förslagen, varom motionärerna hemställt, men att utskottet ansåge det
önskvärt att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota straff stadgades,
borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg eller av Kungl.
Maj :t och riksdagen i lagstiftningsväg gjordes till föremål för utredning. Med
hänsyn till att straffarbete synes böra upptagas i straffsatsen för vissa av
de brott varom här är fråga, anser jag det riktigast att de ifrågasatta skärpta
straffbestämmelserna antagas enligt den ordning som är stadgad i § 87 regeringsformen.
I fråga om brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att
den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan
straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Tilllika
har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i
mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den
ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid ligger
det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.
De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning
uttalades därom att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke
vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräftelse
under den tid förordningen varit gällande. I varje fall har icke tillräcklig
erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av bestämmelsen.
Såsom framgår av vad jag redan anfört bör enligt min mening för de trafikförseelser
varom nu är fråga frihetsstraff användas i betydligt större utsträckning
än som med nu gällande bestämmelser sker. Eör de fall som upptagits
i 1 § i det remitterade lagutkastet bör sålunda normalstraffet bliva
fängelse. Att såsom i några av de avgivna yttrandena föreslagits anknyta
frågan örn fängelsestraff för en alkoholpåverkad förare till det faktum huruvida
han därjämte gjort sig skyldig till vårdslös körning eller rentav huruvida
skada å liv eller egendom uppkommit, innebär enligt min mening en fel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
45
aktig inställning till liela problemet. Redan den omständigheten att en förare
sätter sig vid ratten under det att lian fysiskt och psykiskt är under inflytande
av alkohol ådagalägger enligt min mening en sådan ansvarslöshet
och utgör en sådan fara för andra trafikanter och eventuella medpassagerare,
att det måste anses befogat att som regel här tillgripa frihetsstraff. Dock
finner jag, med beaktande av vad härutinnan från flera håll anförts, att
utkastets bestämmelse att böter endast skulle kunna förekomma vid synnerligen
förmildrande omständigheter böra ändras därhän att böter kunna ådömas då
omständigheterna äro mildrande.
I fråga örn 2 § finner jag mig icke kunna förorda annan ändring uti de i
utkastet föreslagna straffsatserna än att straffet synes böra bestämmas till
fängelse eller straffarbete i högst ett år. Att här avsedda brott skulle, såsom
nu är fallet, kunna sonas med böter anser jag icke lämpligt.
I förtydligande syfte har åt brottsbeskrivningen i 3 § givits en något annan
utformning än den har i 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan. Med ändring av
utkastets stadgande att böter skola ådömas endast då omständigheterna äro
synnerligen mildrande, förordar jag liksom skett beträffande 1 § sadan lydelse
av 3 §, att böter skola kunna ifrågakomma då omständigheterna äro
mildrande. Under övervägande har varit att stadga en allmän skyldighet för
motorfordonsförare att efter sammanstötning, påkörning eller annan därmed
jämförlig händelse inom viss tid anmäla det inträffade för polismyndigheterna.
Underlåtenhet härutinnan skulle i så fall jämväl vara straffbelagd. Jag
bär emellertid ansett att en dylik föreskrift åtminstone för närvarande icke
bör meddelas.
Förslaget att genom en ändring i lagen örn villkorlig straffdom betaga domstol
möjligheten att tillämpa villkorlig dom i mål angående vissa grövre trafikförseelser
anser jag mig ej böra biträda, ehuru jag delar uppfattningen att
villkorlig dom som regel ej lämpar sig vid brott av ifrågavarande art. De fall
då i sådana mål villkorlig dom hittills meddelats torde ock vara relativt sällsynta.
Det är att förmoda att domstolarna jämväl i fortsättningen med urskillning
skola begagna sig av möjligheten att medgiva villkorlig dom i de trafikmål
varom här är fråga.
Då de straffbara handlingar som upptagits i den föreslagna nya lagen icke
längre hava karaktär av polisförseelser utan i straffhänseende jämställas med
brott som upptagas i allmänna strafflagen, anser jag riktigast att bestämmelserna
i den nya lagen icke behandlas såsom subsidiära i förhållande till allmänna
strafflagen. Den i 4 § i utkastet upptagna bestämmelsen att straff
enligt den nya lagen ej skulle tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen
vore belagd med strängare straff, lärer alltså böra utgå. Härav följer
att de frågor, som kunna uppkomma i anledning av sammanträffande av brott
enligt den nya lagen och brott enligt allmänna strafflagen, skola bedömas pa
samma sätt som om bestämmelserna i förstnämnda lag tillhörde allmänna
strafflagen. För konkurrensfrågornas avgörande äro sålunda reglerna i 4 kap.
strafflagen tillämpliga. >
Att brott mot den föreslagna lagen böra handläggas vid rådhusrätt och icke
46
Kungl. Maj:ts proposition nr %08.
vid polisdomstol, även om i målet icke skulle förås skadeståndstalan, finner
jag riktigt, då såsom nämnts i den ifrågasatta lagstiftningen dessa brotts
karaktär av polisförseelser försvunnit.
Slutligen vill jag i detta sammanhang även beröra av flera myndigheter
väckta förslag att, i stället för eller jämsides med straffskärpning, tiden för
körkortsindragningen matte beträffande den, som gjort sig skyldig till onykterhet
vid framförande av motorfordon, avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar
den uppfattningen att berövandet av körkortet är en naturlig reaktion mot en
dylik förseelse, anser jag mig likväl icke för närvarande böra biträda förenämnda
förslag. Det rader nämligen i fråga örn tiden för körkortsindragningarna
en viss ojämnhet i den praxis som tillämpas av de olika länsstyrelserna,
och en ändring i föreslagen riktning skulle måhända i ändå högre grad komma
att giva anledning till en icke önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom.
första stycket motorfordonsförordningen. Då innehavet av körkort därjämte
är en förutsättning för stora grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser
jag att den nu stadgade maximitiden för prövning av körkortsindragning, två
år, icke bör utsträckas. Länsstyrelse bör givetvis vid prövningstidens utgång
icke utfärda nytt körkort med mindre det av omständigheterna tydligt framgår,
att sökanden finnes utan fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna
anförtros rätten att föra motorfordon.
VI. Övergångsbestämmelser.
De föreslagna ändringarna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
ävensom den föreslagna lagen örn straff för vissa brott vid förande
av motorfordon m. m. torde böra träda i kraft utan någon längre övergångstid.
Såsom lämplig tidpunkt i sådant hänseende synes kunna bestämmas den
1 juli 1934. Därvid torde emellertid undantag böra göras i vissa hänseenden.
I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, vilka sistnämnda dag
redan äro i bruk, synes vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2 mom. föreskrivits i fråga
örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande å viss lägsta höjd
från marken icke böra äga tillämpning förrän från och med den 1 januari
1935. Med korrigering av snedställda skyltar och märken synes däremot icke
böra anstå.
För de körkortsinnehavare, som vid tiden för de nya körkortsbestämmelsernas
införande äro fyllda 60 år, synes en särskild bestämmelse erforderlig beträffande
tiden för förnyelsen av deras körkort. I detta hänseende torde det
vara erforderligt att införa ett stadgande att, därest sådan körkortsinnehavare
fortfarande önskar innehava körkort, det skall åligga honom att före den 1
januari 1935 hava låtit förnya detsamma. Vidare synes det nödvändigt att
medgiva att körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1
juli till och med den 31 oktober 1934, skola äga fortsatt giltighet till och med
den 31 december samma år oavsett om förnyelse skett.
Beträffande slutligen de ändrade forumbestämmelserna för vissa mål angående
förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, får jag
hänvisa till vad jag förut under IV anfört.
Kungl. Majlis proposition nr 208.
47
Föredraganden uppläser härefter de i enlighet nied vad sålunda anförts upprättade
förslagen till förordning örn ändring i vissa delar av motor fordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) och till förordning om ändring i vissal
delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) samt till lag örn straff
för vissa brott vid förande av motorfordon m. m. av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
A. C. F. v. Krusenstierna.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Bilaga.
Förslag
till
Förordning
om
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
(nr 284).
Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,
21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§
motorfordonsförordningen den 20 juni 19301 skola hava den ändrade lydelse,
som framgår av följande, dels ock att i förordningen skola med nedan angivna
lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter
21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §.
8 §.
2 morn. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,
varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen
fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens
underkant lägst 50 centimeter från marken.
12 §.
2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två
exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett
exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst
50 centimeter från marken.
15 §.
1 mom. För---sin mantalsskrivningsort.
Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, bar
länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)
avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda körkort,
innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan användande
av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,
att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Örn
körkorts giltighetstid samt örn förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.
Körkort, vartill--— ordet »duplett».
3 mom. Har---sex månader.
Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
1 Senaste lydelse beträffande 21 § 1 moni., 34 §, 37 § 1 moni., 40 § 1 mom. samt 42 §, se Sv.
fSrf.-saml. 1933: 406.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
49
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,
skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande
att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga föraren
att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest
återkallas.
Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,
må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, förordna,
att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning
skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom
eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd
av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil
utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.
fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse
huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits
skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48
timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets
återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,
huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I
avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.
Har återkallelse---är stadgat.
5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då
innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst
tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäller
för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.
Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter
det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort
utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.
För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom
förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller
beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länsstyrelsen
må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos
besiktningsman undergå nytt förarprov.
Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall länsstyrelsen
för honom utfärda nytt körkort, däri den för körkortet bestämda giltighetstiden
skall angivas.
21 §•
1 mom. Under---automobilens maximilast;
c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult
sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 208. 4
50
Kungl. Maj:is proposition nr £08.
hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett
betryggande sätt, ävenom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken
så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,
att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.
2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för brandväsendets
räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall
eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler
stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande kraftigt
rött sken.
4 mom. Förare---verka säkert.
Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt
hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty förare
att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig örn att icke igenkänningsmärke
blivit oläsligt. Vad nu sagts örn igenkänningsmärke gäller
jämväl i fråga om besiktningsskylt, där sådan skall föras.
21 a §.
Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han
kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil,
så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.
Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden underrätta sin närmaste
överordnade.
34 §.
I avseende — — ^— nummer 1.
Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är
föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta. År
till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln
vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.
Vad i — — — med motorcykel.
37 §.
1 mom. Med---sken bakåt.
Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller
jämväl i fråga örn förande av traktortåg.
40 §.
1 mom. Framföres---fastställda maximilasten,
eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,
3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena
samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.
första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som
meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
51
straffes den —--34 § förmäles.
Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,
där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra
fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med
ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff
vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra vederbörligt
igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkänningsmärke
eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter
det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen
anses såsom begången under försvårande omständigheter.
41 §.
Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg
med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande
med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid förseelsens
begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon m. m.
42 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde stycket
eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket, 5, 7,
8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom. tredje
stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket
eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.
Till enahanda---av polismyndighet.
50 §.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått
del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.
51 §.
Förseelse mot---ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av
allmän domstol.
56 §.
Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda
militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap
och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat
område.
Därest beträffande---därtill förordnar.
Ö v ergångsb estämmelser.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämpningen
av däri meddelade bestämmelser iakttagas:
1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för
förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2
mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande
å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och
med den 1 januari 1935.
2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli
till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 december
samma år oavsett örn förnyelse skett. Förare vilken vid tiden för
förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande
efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda
dag hava låtit förnya detsamma.
3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn
skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid
tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller
poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
53
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 joni 1930 (nr 285),
Härigenom föror einas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan
elen 20 juni 19301 skola erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig
händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder
vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga
sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar
om händelsen.
16 §.
1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt
7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.
2 morn. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,
9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som
meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till
fängelse i högst ett år dömas.
3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där
förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt
lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.
4 mom. Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas där förseelsen enligt
allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen bör beläggas med
strängare straff.
17 §.
Förseelse mot--— ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
Senaste lydelse beträffande 16 §, se Sv. förf.-saml. 1931: 246.
54 Kungl. Majda proposition nr 208.
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av
allmän domstol.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av
stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan om skadestånd föres, må
prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polisdomstol
eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.
Kungl. May.ts proposition nr SOS.
55
Förslag
till
Lag
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.
Härigenom förordnas som följer:
Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej
under tio.
2 §•
Har förare, som gjort sig skyldig till förseelse varom i 1 § sägs eller vilken
framfört fordonet med större hastighet än som enligt gällande bestämmelser
i varje fall är medgiven, därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst ett år.
3 §•
Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller
annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder
vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller har föraren
undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar
om händelsen, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, dagsböter.
4 §.
Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.
5 §•
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.
56
Kungl. Majlis proposition nr 208.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 26 februari
1934.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari
1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ernst Leche.
Förslaget föranledde följande yttranden.
1 och 2 §§.
Lagrådet:
Gällande bestämmelser tillämpas vanligen på det sätt att förare, som gjort
sig skyldig till fortkörning och därvid varit påverkad av starka drycker, dömes
till särskilda straff dels jämligt 41 § 1 mom. motorfordonsförordningen
och dels jämlikt 2 mom. i samma paragraf. Har han tillika ådagalagt grov
vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller
egendom utmätes dels ett straff enligt 1 och 3 mom. och dels ett straff enligt
2 och 3 mom. i 41 § (se t. ex. N. J. A. 1931 s. 134 och 1932 B 588).
Enligt det remitterade förslaget skall, då förare ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
med tillämpning allenast av 2 § ett straff ådömas honom även örn vårdslösheten
eller likgiltigheten är förenad med onykterhet, fortkörning eller bådadera.
I överensstämmelse härmed har i det vid remissprotokollet fogade förslaget
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
till 41 §, som innehåller straffbestämmelsen för fortkörning i allmänhet, fogats
en andra punkt av innebörd att örn föraren vid förseelsens begående ådagalagt
sådan vårdslöshet eller likgiltighet, varom nu är fråga, lagens straffbestämmelser
skola tillämpas och icke motorfordonsförordningens. Däremot
lärer vara avsett att vid konkurrens mellan den nya 41 § i motorfordonsförordningen
och 1 § i lagen särskilda straff skola utmätas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
57
Mot förslagets ståndpunkt att ett straff skall ådömas vid sammanträffande
av de gärningar, som avses i 2 §, är intet att erinra. En sådan princip torde
1 dessa fall vara att föredraga framför den för närvarande tillämpade. För
att tydligare utmärka att 1 och 2 §§ icke skola åberopas samtidigt synes någon
jämkning av ordalagen i 2 § böra vidtagas. Tillräckliga skäl synas
emellertid icke föreligga att låta en motsatt regel gälla för det fall att en förare
på en gång gjort sig skyldig till fortkörning samt till förfarande enligt
lagens 1 §. Det ligger i sakens natur att alkoholens inverkan å föraren vanligen
tager sig uttryck i fortkörning och detta förhållande bidrager i hög grad
att förläna brott mot 1 § den prägel av allmänfarlighet, som föranlett den
stränga straffbestämmelsen i samma paragraf. Med hänsyn härtill lärer det
vara riktigast att vid sådan konkurrens ej ålägga den felande särskilda straff
för onykterhet enligt lagens 1 § och för fortkörning enligt motorfordonsförordningen.
Godtages detta, synes dock ändring i förevarande lagförslag icke
vara erforderlig. Det åsyftade resultatet lärer nämligen kunna vinnas antingen
med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen eller ock genom en utvidgning
av den i 41 § motorfordonsförordningen föreslagna undantagsbestämmelsen.
I detta sammanhang må ock framhållas lämpligheten av att vid den tilltänkta
omarbetningen av vägtrafikstadgan straffbestämmelserna erhålla en
avfattning som icke utesluter tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen vid sammanträffande
av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse enligt
2 § vägtrafikstadgan. För vinnande av detta syfte lärer 16 § sista stycket
vägtrafikstadgan böra jämkas.
3 §•
Justitierådet Eklund, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forssman:
Enligt gällande vägtrafikstadga är straffet för förfarande, som avses i denna
paragraf, i vanliga fall dagsböter. Endast därest omständigheterna äro
försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. I jämförelse härmed innebär
förslaget en betydande straffhöjning i det att normalstraffet satts till
fängelse i högst ett år; endast när omständigheterna äro mildrande, skola dagsböter
ådömas.
Att en avsevärd skärpning av straffet för vissa hithörande förseelser genomföres
är säkerligen av förhållandena påkallat. Emellertid får ej förbises,
att under brottsbeskrivningen i förevarande paragraf rymmas förfaranden av
högst olika art. I det av föredragande departementschefen anförda fallet att
förare övergiver en av honom påkörd person är föraren utan tvivel förtjänt
av en allvarlig näpst. Av en helt annan karaktär kan förfarandet vara, örn
offret är exempelvis ett mindre husdjur eller fråga är örn en lindrig sammanstötning,
vid vilken endast ringa skada å egendom uppkommit.
Det kan därför ej anses uteslutet att jämförelsevis obetydliga förseelser
enligt det föreslagna stadgandet komme att drabbas av fängelsestraff, något
som skulle verka stötande för rättskänslan. Anmärkningsvärt är ock att
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
1 och 3 §§ hava nästan samma straffsatser, oaktat det i 1 § angivna brottet
i det stora flertalet fall uppenbarligen är av väsentligt svårare beskaffenhet
än det i 3 § omförmälda.
På grund av vad sålunda anförts hemställes att i förevarande paragraf
straffsatsen ändras till fängelse i högst ett år eller dagsböter. Örn på detta
sätt fängelsestraffet placeras främst i skalan och sålunda vid val av straffart
skall äga ett visst företräde framför böter, komma domstolarna säkerligen
icke att underlåta att i sådana fall som åberopats till stöd för den nu föreslagna
straffskärpningen döma den skyldige till fängelse.
Justitierådet Grefberg:
Då enligt min mening ringa skada eller annat liknande förhållande vid
straffmätningen kan i erforderlig omfattning vinna beaktande som mildrande
omständighet samt med hänsyn till det kända förhållandet att straff oftast utmätes
i närheten av minimum i latituden — i vilket hänseende den högsta
instansen i följd av gällande fullföljdsbestämmelser i ytterst ringa mån blir
i tillfälle att vägledande inverka på rättstillämpningen — lämnar jag förevarande
paragraf utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
59
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, lagrådets den 26 februari
1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
Mot 2 § har lagrådet framställt en erinran av formell natur, vilken synts
mig böra beaktas, och har jag i enlighet härmed låtit paragrafen undergå erforderlig
jämkning.
Mot förslagets ståndpunkt att ett straff skall ådömas vid sammanträffande
av de gärningar som avses i 2 § har lagrådet funnit intet vara att erinra.
Enligt lagrådets mening föreligga icke tillräckliga skäl att låta en motsatt
regel gälla för det fall att en förare på en gång gjort sig skyldig till onykterhet
enligt 1 § och fortkörning enligt motorfordonsförordningen. Jag delar
lagrådets sålunda uttalade uppfattning och finner det åsyftade resultatet,
nämligen ådömandet av ett straff, lämpligast kunna vinnas därigenom att
4 kap. 1 § strafflagen i förevarande fall tillämpas. I likhet med lagrådet
anser jag sistnämnda lagrum böra vinna tillämpning jämväl vid sammanträffande
av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse enligt 2 § vägtrafikstadgan.
Då överhuvud vid sammanträffande av brott eller förseelser
mot allmänna strafflagen och de övriga författningar varom här är fråga reglerna
i 4 kap. strafflagen örn brottskonkurrens synas böra vinna tillämpning,
finner jag mig böra förorda att 49 § motorfordonsförordningen samt sista
stycket i 16 § vägtrafikstadgan upphävas.
I fråga örn straffbestämmelserna i 3 § i lagförslaget finner jag desamma
icke böra undergå någon ändring. Jag delar den av en utav lagrådets ledamöter
uttalade meningen, att ringa skada eller annat liknande förhållande kan
i erforderlig omfattning vinna beaktande såsom mildrande omständighet vid
sträf fmätningen.
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Lagtexten och överskriften till lagförslaget hava undergått vissa redaktionella
jämkningar.
Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen till förordning
om ändring i vissa delar av motor fordons förordning en den 20 juni 1930
(nr 284) och till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan
den 20 juni 1930 (nr 285) ävensom till lag örn straff för vissa brott vid förande
av motorfordon samt hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
till riksdagen dels inhämta dess yttrande över först omförmälda två författningsförslag,
med förklarande att Kungl. Maj :t vill, efter mottagande av riksdagens
svar, meddela det beslut, som därav föranledes, dels ock föreslå riksdagen
att antaga omförmälda lagförslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
61
Innehållsförteckning.
Sid
Kungl. Maj:ts proposition........................ 1
Vid propositionen fogade författningsförslag:
Förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen . 2
Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan..... 7
Förslag till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon .... 8
Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1934:
I. Inledning........................... 9
II. Åtgärder i ändamål att minska orsakerna till trafikolyckor......11
a) Polismans befogenhet att ingripa mot spritpåverkad person som har för
avsikt att föra motorfordon..................11
b) Befogenhet för polismyndighet att provisoriskt omhändertaga körkort . 15
c) Periodisk omprövning av rätten att innehava körkort.......20
lil. Åtgärder för underlättandet av övervakningen av motorfordonstrafiken . . 28
IV. Ändrade forumbestämmelser för vissa mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan..............31
V. Strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid förande av motorfordon
m. m..........................37
VI. övergångsbestämmelser.....................46
Bilaga till statsrådsprotokollet den 26 januari 1934 (författningsförslag) .... 48
Utdrag av lagrådets protokoll den 26 februari 1934 ............ 56
Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1934 ............ 59
Doktrin (2)
- Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick., JT 1992/93 nr 1 s. 1, på s. 5
- Olle Hoflund, Några ord om 5 § trafikbrottslagen, SvJT 1977 s. 321, på s. 324, 329, 341, 342, 343, 347 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1934:70 Betänkande, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 30 i texten
Doktrin (8)
8 kopplingar i 3 dokument.
- SvJT 1977 s. 321 Olle Hoflund, Några ord om 5 § trafikbrottslagen s. 324 · s. 329 · s. 341 · s. 342 · och 2 till i texten
- ERT 2016 s. 639 s. 647 i texten · dokumentnivå
- JT 1992/93 s. 1 Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick. s. 5 i texten