Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmänna vägar m. m

1934-01-03 · 214 sidor, varav 172 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 172 av 214 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:21, Med förslag till lag om allmänna vägar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänna vägar m. m.; given Stockholms slott den 3

januari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) ’ig inanna vägar;

2) lag örn vägdistrikt; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287)

om ödebygdsvägar.

GUSTAF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1984.

1 sami. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Allmän väg är av två slag:

a) landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln;
b)

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längWfeträcker s’

över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru

den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn

för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas

för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,

ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd

eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna

samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som prövas nödig (särskild

vinterväg).

3 §.

Väg skall läggas där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras.

Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet

i övrigt vara lämpad efter samfärdselns behov.

4 §•

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan framdragas

å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten icke kan läggas

utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället hållas färja eller,

när fråga är örn ödebygdsväg, vidtagas annan lämplig anordning.

5 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Intill

dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, skall väg vidmakthål
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

3

las till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt

meddelad föreskrift stadgats.

6 §.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare

dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan

av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens försättande

i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret

finnes nödigt.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen

att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö

och is i den omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den

utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

7 §•

Väghållning omfattar:

byggande av väg (8 §),

vägunderhåll (9 §),

vinterväghållning (10 §).

8 §•

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning

och förbättring av väg.

9 §•

Till vägunderhåll räknas:

1) åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning,

underhåll och iståndsättande av bro eller färja samt ombyggnad av

trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida

åtgärden ej företages i samband med vägens byggande; samt

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

10 §.

Yinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig

bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas,

så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å

kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med

hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

11 §•

Väghållare är på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads område

staden.

Åligger någon på grund av särskilt åtagande att svara för väghållning,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21,

förbliver därvid intill dess, i den ordning 23 § stadgar, väghållningen övertages

av vägdistriktet eller staden.

Angående vägdistrikt stadgas i lagen om vägdistrikt.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna

bidrag till byggande av väg.

13 §.

Väghållning, som åligger vägdistrikt, besörjes av en för ändamålet utsedd

vägstyrelse.

Stad åliggande väghållning verkställes av den kommunala nämnd eller styrelse,

som därtill utsetts.

14 §.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens

bestämmelser angående stad äga tillämpning, är samhället berättigat och, örn

vägdistriktet därom framställer begäran, skyldigt att vara väghållare i fråga

örn vägsträcka, som på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt

begagnande såsom gata. För denna väghållning skall samhället njuta ersättning

av distriktet, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden för väghållningens

utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Samhället

är ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning,

i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

15 §.

Ersättning jämlikt 14 § för byggande av väg skall till beloppet bestämmas

av länsstyrelsen efter parternas hörande, och ankommer det tillika på länsstyrelsen

att föreskriva tid för ersättningens utbetalande.

Ersättning jämlikt 14 § för vägunderhåll och vinterväghållning skall årligen

erläggas med belopp, som fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan

fastställelse skall gälla för en tid av tio år. övertages under löpande tioårsperiod

enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges

ny allmän väg eller övertager samhället till underhåll väg, som förut underhållits

av vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och

vinterväghållning, som må tillkomma samhället, i enahanda ordning särskilt

fastställas för återstående delen av tioårsperioden. Indrages under nämnda

tid allmän väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet

i enahanda ordning jämkas. Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen

förändrade förhållanden i avseende å vägunderhåll eller vinterväghållning,

, må ny fastställelse av ersättningen äga rum.

16 §.

I fall, som i 15 § avses, äger länsstyrelsen utse två gode män att efter

syn å marken avgiva yttrande med förslag till ersättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

5

Hava parterna i fråga om ersättningen träffat överenskommelse, ma länsstyrelsen

icke meddela från överenskommelsen avvikande beslut, med mindre

yttrande avgivits av gode män.

För sitt arbete och därmed förbundna kostnader äga gode männen bekomma

gottgörelse av vägdistriktet med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

17 §.

Skall i samhälle, som i 14 § avses, väg byggas inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad för vägdistriktet

tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Den inskränkning

i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och

46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest

i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1

januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

18 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnesmärken

och nationalparker är särskilt stadgat.

19 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Om behandling av frågor angående byggande av väg m. m.

20 §.

Fråga om byggande av väg ankommer på länsstyrelsens prövning; dock må

i stad väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall

ingå i gata eller annan allmän plats, omläggas eller förbättras utan sådan

prövning.

21 §.

Göres hos länsstyrelsen ansökning om anläggning av ny väg på landet,

skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägstyrelsen, inhämta

dennas yttrande i ärendet. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till

frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt, kalla trafikanter

samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen

eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig rörande ansökningen.

Föranleder icke den verkställda utredningen avslag å ansökningen, skall

länsstyrelsen låta på vägdistriktets bekostnad upprätta plan och kostnadsförslag

rörande företaget. Berörda plan och förslag skola under viss kort tid och

i den ordning länsstyrelsen bestämmer hållas tillgängliga för allmänheten.

Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan

fastställts, skall från byggnadsnämnd, där sådan finnes, in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 21.

hämtas yttrande, huruvida ur plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

Efter det vägstyrelsen ånyo och jämväl vägstämman lämnats tillfälle att yttra

sig samt länsstyrelsen föranstaltat om den utredning i övrigt, som kan anses

erforderlig, meddelar länsstyrelsen beslut i ärendet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att länsstyrelsen

själv eller därtill av Konungen anbefalld upptager fråga örn anläggning

av ny väg.

22 §.

Uppstår fråga om anläggning av ny väg i stad, skola bestämmelserna i 21 §

äga motsvarande tillämpning. Plan och kostnadsförslag skola dock, där länsstyrelsen

ej annorlunda beslutar, upprättas genom stadens försorg.

23 §.

I enahanda ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, behandlas jämväl fråga

angående omläggning eller förbättring av väg, som icke enligt fastställd stadsplan,

stomplan eller avstyckningsplan för stad skall ingå i gata eller annan allmän

plats; dock ankommer det på länsstyrelsens prövning, huruvida annan av

de i nämnda lagrum omförmälda åtgärderna än hörande av vägstyrelsen eller

däremot svarande styrelse eller nämnd i stad bör vidtagas.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående fråga om inrättande

av särskild vinterväg, om sådan ändring av vägs bredd och beskaffenhet

i övrigt, som avses i 5 §, även om ändringen ej är att hänföra till byggande av

väg, om förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, örn indragning

av väg ävensom angående vägdistrikts eller stads övertagande av väghållning,

som ålegat någon på grund av särskilt åtagande.

Om snöploglag.

24 §.

För ordnande av vinterväghållningen å landet skola, örn vägstyrelsen så finner

erforderligt, till snöploglag indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga

jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall därvid tilldelas viss vägsträcka

med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra

vinterväghållningen mot ersättning enligt vad nedan sägs.

Indelning till snöploglag skall ske så, att de fastigheter, som för ändamålet

kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade samt att ploglags

vägsträcka förlägges så nära ploglagets fastigheter som möjligt. Besvär,

som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till indelning av snöploglag uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare

och brukare av jordbruksfastigheter blivit å kommunalstämma hörda över

förslaget, verkställer länsstyrelsen indelningen. Sådan indelning skall gälla

tills vidare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

7

25 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheterna skola, där ej annorlunda

överenskommits, taga del i ploglagets arbete i förhållande till fastigheternas

taxeringsvärden.

26 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst ett ar i

sänder utse en snöplogfogde. Örn valet skall underrättelse meddelas vägsty

reisen. Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna ploglagets medlemmar

ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses av länsstyrelsen.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig

att ånyo mottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden är pliktig att övervaka, att ploglaget åliggande vinterväghållning

behörigen fullgöres, samt att för sadant ändamål vid inträffande behov

utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket

uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sig emellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar fördela

den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående ersättningen.

27 §.

Ersättning till snöploglag skall utgå i man av utfört arbete. Kan överenskommelse

ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas av

länsstyrelsen.

28 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på lämpligt

sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige gäldas

i den mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma honom

för arbetets utförande

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

29 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan

anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg,

därå uppläggas. Å. vägbana ma dock sadant upplag förekomma allenast under

pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom,

såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens avvattning

försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast

beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet så ock meddela föreskrifter,

ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller

i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens behov.

30 §.

Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår ödebygdsväg,

nio meter fran vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd uppföras

byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar

vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara

för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten

öka de i första punkten angivna minsta avstånden, äger länsstyrelsen

föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande

av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att

till det eljest tillatna minsta avstandet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden

en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna

vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller

mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd

byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten

vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas av räta linjer

mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,

som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast pa grund av vägs omläggning

eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud

enligt denna paragraf, ma förbliva orubbad, där ej den i 46 § omförmälda

vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra

anordningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,

som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,

skall väghallaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av

vägnämnden.

31 §.

Är fråga väckt örn anläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelsen

meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst

område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att

ligga i omedelbar närhet av densamma. Sadant förbud må ej meddelas för

längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av

tiden; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning. Då vägens

sträckning blivit slutgiltigt bestämd, upphör förbudet att gälla och träda i

stället bestämmelserna i 30 § i tillämpning.

32 §.

Vad i 30 och 31 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande

av område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan

fastställts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr %1.

33 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av

snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd

kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må,

därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägnämnden föreskriva

skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga

röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggandet avser,

skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens försorg hållas

fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada,

skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

34 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd

över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall

vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga

vägmärken.

35 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra

fara för vägens bestånd.

36 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma utmed väg på mindre avstånd än tjugufem meter från vägbanans

mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt

tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes

belägen byggnad till upplysning örn på stället bedriven affärsrörelse

eller annan verksamhet.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket avsedd

anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande

kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed

jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första stycket,

må förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren

att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer i anledning av

sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes

av vägnämnden.

37 §.

Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt

stadgat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Om visst upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

38 §.

Är fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg och skall i anledning

härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller

mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande

åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt undvikes

samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må i trädgård, annan därmed

jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande träd skadas eller

fällas.

Underrättelse om förrättningens påbörjande skall av den, som har att företaga

densamma, senast en vecka förut med posten översändas till fastighetens

ägare samt, där fastigheten är utarrenderad, även till arrendatorn eller ock införas

i en eller flera ortstidningar.

39 §.

Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på

grund av naturhändelse såsom jordras eller översvämning eller av annan orsak

samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på ansökning

föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för så

lång tid, sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig.

40 §.

Vill väghållare, till förekommande av snösamling å väg, uppsätta snöskärm,

och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger vägnämnden meddela

väghållaren tillstånd därtill.

41 §.

Har genom åtgärd, som i 38 § avses, eller till följd av tillfällig vägs anordnande

eller begagnande eller snöskärms uppsättande skada uppkommit, skall

väghållaren härför gälda ersättning med belopp, som i brist på överenskommelse

bestämmes av vägnämnden.

42 §.

Vill väghållare å annan än kronan tillhörig mark taga sand, grus, jord eller

sten till vägs underhåll, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas,

må frågan hänskjutas till vägnämnden, som, där ej upplåtelse av rätt i nämnda

avseende kan anses lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att

sådan upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva,

i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt

till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,

som angives i lagen örn expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller

stentäkt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Om tillsyn å väghållningen.

43 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkommer, enligt vad därom är stadgat,

att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet.

44 §.

Den närmaste uppsikten över vägväsendet utövas av länsstyrelsen, och åligger

det förty länsstyrelsen att övervaka väghållningens behöriga fullgörande

samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag

eller särskilda författningar närmare stadgas.

45 §.

Underlåter väghållare att verkställa beslut örn byggande av väg eller yppas

brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och sker ej rättelse efter tillsägelse

av den myndighet eller tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen

vid tillsyn å väghållningen, skall förhållandet genast anmälas till

länsstyrelsen, som förelägger väghållaren viss tid, inom vilken erforderliga

åtgärder skola hava företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna

varda genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad vidtagna. Föreläggande

må av länsstyrelsen meddelas jämväl utan särskild anmälan.

Innan föreläggande meddelas, äger länsstyrelsen, örn så finnes lämpligt, inhämta

vägnämndens yttrande i ärendet.

Om vägnämnd.

46 §.

För varje vägdistrikt och för varje stad, där allmän väg finnes, skall utses

en vägnämnd för fullgörande av de uppgifter, som jämlikt denna lag tillhöra

sådan nämnd. Vägnämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägnämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande

såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda

inom nämnden.

47 §.

Ordförande och ledamöter i vägnämnden jämte tre suppleanter, av vilka en

skall vara suppleant för ordföranden, förordnas av länsstyrelsen för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då förordnandet skedde.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens

utgång, skall länsstyrelsen förordna ersättare för den tid, som för den

avgångne återstått.

48 §.

Den, som vill påkalla vägnämndens prövning av något ärende, skall göra

framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande

till nämnden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

49 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägnämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas

i fråga örn domare.

Kan till följd av jäv nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna

ersättare för behandling av det ärende, i fråga örn vilket jäv föreligger.

50 §.

För besluts fattande inom vägnämnden fordras, att nämnden är fulltalig.

Äro vid omröstning inom nämnden meningarna delade, gäller vad de flesta

säga. Har en var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

51 §.

Ordförande och ledamot i vägnämnd skola för sitt arbete och därmed förbundna

kostnader njuta ersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen.

Ersättningen skall gäldas av väghållaren, men äger nämnden, örn

så av särskild anlednig prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt

eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans

bevakande inför nämnden.

Örn ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

52 §.

Eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 26 § tredje stycket åligger eller

underlåter medlem av snöploglag att fortskaffa snöplogsfogdes uppbåd eller

att sådant uppbåd hörsamma, bote från och med tio till och med etthundra

kronor.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift

däri, eller underlåter jordägare att ställa sig till efterrättelse föreläggande,

som med stöd av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 § tredje

stycket eller 71 § meddelats, bote från och med tio till och med trehundra

kronor, där ej å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

Förseelse åtalas av allmän åklagare.

53 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

54 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av

30 eller 31 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda

olagligen skett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

13

Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 29, 30, 35 eller 36 § och

ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter

tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes

ej föreläggande, som med stöd av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 §

tredje stycket eller 71 § meddelats, äger utmätningsmannen föranstalta örn rättelse.

55 §.

Ansökan örn handräckning enligt 54 § må göras av allmän åklagare eller

väghållare. Kostnaden för förrättningen skall av väghållaren förskjutas men

omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas av

den försumlige.

56 §.

Den, som ej åtnöjes med vägnämndens beslut i fråga, som omförmäles i

denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde

dagen från det han erhöll del av beslutet.

57 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan

hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som är

stadgad för ekonomimål i allmänhet.

58 §.

Besvär över beslut jämlikt 39 § örn upplåtelse av nyttjanderätt till mark

för tillfällig väg eller jämlikt 40 § örn uppsättande av snöskärm eller över

föreläggande jämlikt 45 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläglandets

verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför med mindre

den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

59 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Vad i 30—32 samt 52—55 §§ är stadgat örn förbud i vissa fall mot byggnads

uppförande samt örn ansvar och handräckning i anledning av överträdelse

av nämnda förbud skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1935, då bestämmelsen i 25 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet skall upphöra att gälla. Förstnämnda

stadganden skola dock icke äga tillämpning med avseende å byggnad,

som vid 1934 års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder

icke förelåg enligt då gällande bestämmelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

60 §.

Med avseende å ödebygdsväg, som vid denna lags ikraftträdande är under

byggande genom statens försorg, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning,

intill dess vägen blivit färdigställd och till allmänt underhåll övertagen.

61 §.

De distrikt, i vilka rikets landsbygd jämlikt lagen om vägdistrikt indelas,

ävensom rikets städer skola, varje distrikt och stad inom sitt område, vid 1937

års ingång övertaga samtliga vägar, som då äro föremål för allmänt underhåll,

och skola dessa därvid vara försatta i laggill skick. Finnes brist, vars

bättrande i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid vägens övertagande,

äger distriktets vägstyrelse eller stadens däremot svarande styrelse

eller nämnd avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

62 §.

Är enligt vad om väghållningsbesvärets fullgörande gäller medlem av stadskommun

skyldig att utföra väghållning eller att i stället härför erlägga särskild

avgift till staden, skall skyldigheten upphöra från och med dagen för

denna lags ikraftträdande, såvida icke Konungen, på framställning av staden,

förordnar om skyldighetens avskrivning under en tid av tio år, räknade från

nämnda dag. Sådant förordnande må icke meddelas, örn skyldigheten är av

ringa ekonomisk betydelse för staden.

Vad i denna paragraf stadgats skall icke äga tillämpning beträffande skyldighet,

som vid denna lags ikraftträdande är föremål för avskrivning.

63 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket successiv avskrivning av skyldighet att

utföra väghållning äga rum, ersättes denna skyldighet av förpliktelse att utgiva

en årlig avgift till staden. För avskrivningsperiodens första år skall avgiften

utgå med belopp, svarande mot den normala årskostnaden för väghållningens

utförande. Beloppet fastställes av länsstyrelsen, och skall därvid hänsyn

tagas jämväl till de bidrag av automobilskattemedel och andra statsmedel,

som staden åtnjuter eller kan väntas komma att åtnjuta. För avskrivningsperiodens

återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det ursprungliga

beloppet.

64 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket avgiftsskyldighet successivt avskrivas,

utgår avgiften för avskrivningsperiodens första år med det belopp, vartill avgiften

under åren 1934—1936 årligen i medeltal uppgått. Har vid avgiftens

bestämmande hänsyn icke tagits till bidrag, varom förmäles i 63 §, äger länsstyrelsen

föreskriva skälig jämkning av beloppet. För avskrivningsperiodens

återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det för periodens

första år bestämda beloppet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

15

Innefattar avgift vederlag jämväl för annat än väghållning, ankommer på

Konungen att efter stadens och de avgiftsskyldigas hörande förordna, huru

stor del av avgiften skall anses motsvara väghållningsskyldigheten.

65 §.

Innan länsstyrelsen jämlikt 63 § fastställer avgift eller jämlikt 64 § föreskriver

jämkning av avgift, skall särskild utredning förebringas angående den

normala årskostnaden för fullgörande av den väghållningsskyldighet, för vilken

vederlag skall utgå, samt angående övriga omständigheter av betydelse för

ärendets avgörande.

Utredningen skall verkställas av en särskild nämnd, bestående av ordförande

och två ledamöter. Ordföranden förordnas av länsstyrelsen, en ledamot utses

av staden och en av de väghållningsskyldiga eller, där fråga är om jämkning

av avgift, de avgiftsskyldiga. Sistnämnde ledamot utses å sammanträde inför

magistrat eller stadsstyrelse eller, där sådan myndighet icke finnes, kommunalborgmästare.

Sedan nämnden slutfört sin utredning, skall nämndens protokoll jämte övriga

till ärendet hörande handlingar insändas till länsstyrelsen.

Nämndens ordförande åtnjuter enligt länsstyrelsens beprövande ersättning

av allmänna medel.

66 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § tillkommer samhälle för byggande av väg,

skall, där beslut örn byggandet meddelats före den 1 januari 1937, bestämmas

och utbetalas i den ordning, som för dylikt fall föreskrives i 9 § lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

överenskommelse örn ersättning till samhälle för vägunderhåll eller vinterväghållning

eller i brist på överenskommelse meddelad fastställelse av sådan

ersättning rubbas icke genom denna lags ikraftträdande.

67 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola upphöra,

då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

68 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som

övertages till underhåll av vägdistrikt eller stad, och har den bildats genom

sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat

fall skall den överlämnas till vägdistriktet eller staden.

69 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser

i äldre lag, skola bibehållas till dess ny ploglagsindelning verkställts

eller ploglag förklaras icke vidare vara erforderliga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

70 §.

Jämlikt äldre lag av länsstyrelse meddelat tillstånd till uppsättande eller

bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till

följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

71 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud

enligt 30 § eller 36 § första stycket, må, örn anordningen lagligen tillkommit

före 1934 års utgång, förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver skyldighet

för jordägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För skada,

som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda

ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

72 §.

Vägnämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

73 §.

Såvitt icke här ovan eller i övergångsbestämmelserna till lagen örn vägdistrikt

annorlunda stadgas, skola dels 25 kapitlet byggningabalken, i vad samma

kapitel ännu gäller, dels lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, dels lagen den 13 juni 1919 örn ödebygdsvägar,

dels ock alla övriga stadganden, som strida mot denna lag, upphöra att gälla

från och med den 1 januari 1937.

74 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

17

Förslag

till

Lag

om yägdistrikt.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

Rikets landsbygd skall vara indelad i vägdistrikt. Indelningen bestämmes

av Konungen och iakttages därvid, att delar av samma kommun icke förläggas

till olika distrikt samt att distrikt icke må omfatta kommuner inom skilda län.

2 §.

Medlem av vägdistrikt är en var, som är medlem av kommun inom distriktet.

3 §.

Yägdistrikt äger att självt, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina gemensamma angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

4 §.

Rör anskaffande av medel till bestridande av vägdistrikts utgifter, i den

mån distriktets inkomster icke förslå därtill, äger distriktet beskattningsrätt

enligt vad i denna lag stadgas.

5 §.

Vägdistrikts beslutanderätt utövas å vägstämma.

Förvaltning och verkställighet tillkomma vägstyrelse.

6 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Om vägstämma.

7 §.

För utövande av vägdistriktets beslutanderätt skola ombud för de till distriktet

hörande kommunerna sammanträda å vägstämma.

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas å kommunalstämma eller, i

kommun där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet förrättas under

tiden från och med den 1 september till och med den 15 november.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.-ts proposition nr 21.

8 §.

Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en

var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller

det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägdistriktet

skall uppgå till minst 15.

Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet för en var kommun

fastställa antalet ombud.

Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud samt därutöver

ytterligare en suppleant.

9 §.

Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller flera

ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes antal delas med

siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid

sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas.

10 §.

Valbar till ombud eller suppleant är en var inom vägdistriktet boende man

eller kvinna, som är röstberättigad i någon till vägdistriktet hörande kommuns

gemensamma angelägenheter.

Ombud eller suppleant kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,

som nu är sagd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ombud eller suppleant än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av vägstämman; eller

d) vid valet den som de fyra senaste åren, det år då valet sker inberäknat,

tjänstgjort såsom ombud.

11 §•

Ombud jämte suppleanter skola väljas för fyra år, räknade från och med

den 1 januari året näst efter det, då valet skedde.

Avgår ombud före valperiodens slut, inkallas den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda.

Inträffar för ombud eller behörigen kallad suppleant sådant hinder, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

19

han ej kan inställa sig å vägstämma, åligger det honom att därom ofördröjligen

underrätta stämmans ordförande, som till tjänstgöring vid stämman inkallar

den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring förut ej inkallade

suppleanten.

12 §.

Vägstämman utser varje år bland ombuden en ordförande och en vice ordförande

för nästkommande kalenderår. Underrättelse örn dessa val, med angivande

av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till

länsstyrelsen.

För året näst efter det, då val av ombud ägt rum, skall ordförandevalet

hållas vid första vägstämman under året och ordförandeskapet intill dess utövas

av den, som å föregående års sista ordinarie stämma därtill särskilt utsetts.

13 §.

Vägstämma skall hållas å ort inom vägdistriktet eller å annat ställe, som

för sådant ändamål blivit av stämman särskilt bestämt.

14 §.

Två ordinarie vägstämmor skola årligen hållas:

en före april månads utgång för besluts fattande i anledning av berättelsen

örn föregående årets räkenskaper och förvaltning; samt

en under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti för fastställande

av vägdistriktets utgifts- och inkomststat, för val av ledamöter i

vägstyrelsen, därest dylikt val under året skall äga rum, samt för val av

revisorer.

Extra vägstämma hålles, när länsstyrelsen därom förordnar eller vägstyrelsen

eller ombud med sammanlagt mer än hälften av vägdistriktets rösttal

sådant äska eller ordföranden finner det nödigt.

15 §.

Kallelse till vägstämma utfärdas av stämmans ordförande eller, vid hinder

för honom, av vice ordföranden. Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen

och innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och de ärenden, som skola förekomma

å stämman, skall senast en vecka före stämman med posten översändas

till eller på annat sätt delgivas varje ombud ävensom införas i en eller flera

ortstidningar. Den omständigheten, att kallelsen ej blivit införd i tidning, utgör

ej hinder för stämmans hållande.

Länsstyrelsen samt en var ledamot av vägstyrelsen skola skriftligen underrättas

örn stämma.

16 §.

Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar å vägstämma för

kommunens hela rösttal enligt den under nästföregående året upprättade röst
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

längden för kommunalval och kommunala beslut. Det rösttal, som tillkommer

ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens hela rösttal

delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud. Vad som icke

uppgår till hel röst bortfaller.

17 §.

Vägstämma må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke ombud

med sammanlagt mer än hälften av vägdistriktets rösttal äro tillstädes. År

tillstädesvarande ombud enligt stadgandet i 47 § andra stycket hindrat att

deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten, att till följd därav de

deltagandes rösttal icke överstiger hälften av hela rösttalet, hinder för ärendets

företagande.

Ombud eller till stämma behörigen kallad suppleant, som utan anmält, av

stämman godkänt hinder avhåller sig från stämman, skall böta till vägdistriktets

kassa fem kronor och dubbelt så mycket, örn stämman måste i anseende

till det representerade rösttalets otillräcklighet inställas eller upplösas.

18 §.

Vid vägstämma äga landshövdingen eller den han i sitt ställe förordnar,

vägingenjören ävensom ledamot av vägstyrelsen, ändå att de icke utsetts till

ombud, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Den rätt nu är sagd tillkommer jämväl revisor vid granskning av den av honom

avgivna revisionsberättelsen.

19 §.

De ärenden, som företagas till avgörande å vägstämma, skola förut vara

vederbörligen beredda av vägstyrelsen.

Val må dock av vägstämma förrättas utan föregående beredning. Detsamma

gäller örn avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning

och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av

vägdistriktet tillhörig egendom eller efterskänkande av någon distriktets rättighet.

20 §.

Kan ärende, som handlägges å vägstämma, icke å den utsatta dagen bringas

till slut, skall stämman fortsättas å annan dag. Om stämmans fortsättande

skall, därest stämman så beslutar, kallelse i vanlig ordning utfärdas.

Beslutes icke sådan kallelse, har ordföranden att, innan stämman upplöses,

bestämma och för de närvarande tillkännagiva tid för den fortsatta stämman.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,

gäller vad i sådant hänseende är stadgat beträffande kommunalstämma.

Begäres vid ärendes behandling å vägstämma bordläggning av ärendet och

förena sig ombud med sammanlagt minst en tredjedel av de närvarandes röst
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

21

tal därom, skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att

bestämma och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,

ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

21 §.

Ordföranden åligger att å vägstämma framställa ärendena till överläggning

samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande än de, som finnas

angivna i kallelsen till stämman.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad

i 19 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kallelsen, företagas till avgörande

å stämman, där samtliga närvarande ombud besluta, att den skall upptagas.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden

proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden

tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet utfallit,

och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika

meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den

mening beslut, som ordföranden biträder.

Val av vägstyrelse samt av revisorer och revisorssuppleanter skall vara proportionellt,

därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många

röster, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes rösttal

delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet

vid sådant proportionellt val skall gälla vad örn proportionellt val å

kommunalstämma är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmelsen

i 16 § örn röstvärdets beräkning.

23 §.

För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster,

då beslutet avser beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom

upplåning, samt upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående

av borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida anslaget

skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras eller

upplånas.

24 §.

Vägstämmas ordförande är icke i denna sin egenskap berättigad att uppbära

arvode eller ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än

för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för väg
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

distriktets räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Vägstämman må

för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå med visst belopp,

vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter

av nämnda art.

Ombud åtnjuter för deltagande i vägstämma gottgörelse av vägdistriktets

medel i form av dagtraktamente med åtta kronor för varje dag stämma hålles

samt, där våglängden mellan ombudets hemvist och stället för stämmans hållande

är större än tio kilometer, resekostnadsersättning, beräknad efter hälften

av lägsta avgift för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg eller ''omnibus

är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt efter avgiften för tredje klass

på järnväg eller plats i omnibus, där något av dessa fortskaffningsmedel finnes,

eller för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

25 §.

Ordföranden skall vid vägstämma föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll.

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka ombud varit närvarande, skall

upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet, med angivande

huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter stämman å

tid, som ordföranden bestämmer och vid stämman tillkännagiver, av ordföranden

jämte minst två därtill för varje gång av stämman utsedda närvarande

ombud. Justering må ock genast verkställas av stämman. Protokollet underskrives,

med anteckning örn justeringen, av ordföranden och de utsedda

justeringsmännen eller, där justeringen verkställts av stämman, minst två vid

stämman närvarande ombud.

Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande därom så fort ske kan

införas i den eller de ortstidningar, i vilka kallelsen till stämman varit införd.

26 §.

Den, som å vägstämma deltagit i avgörandet av ärende, äger anföra reservation

mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan stämman

avslutas samt, örn den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist

vid justeringen av protokollet.

27 §.

Ordföranden skall tillse, att avskrift av vägstämmans justerade protokoll

tillställes länsstyrelsen och vägstyrelsen. För övrigt äger en var att taga avskrift

av protokollet och att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

28 §.

Vägstämmas förhandlingar skola vara offentliga; dock må stämman för

visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda dörrar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr £1.

23

Ordföranden vakar över ordningen å vägstämman saint kan varna och, efter

förutgången varning, låta utvisa en var, som förhåller sig oskickligt. Uppstår

oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger han upplösa stämman.

Om vägstyrelse.

29 §.

Vägstyrelsen tillhör att:

1) ombesörja utförandet av vägdistriktet åliggande väghållning;

2) förvalta för distriktets vägväsende avsedda medel (vägkassan);

3) verkställa vederbörande myndighets och vägstämmans beslut rörande

vägväsendet;

4) verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling

å vägstämma;

5) vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt lag eller författning ankomma på

styrelsen.

Med beaktande av den för vägdistriktet fastställda utgifts- och inkomststaten

äger vägstyrelsen antaga och entlediga tjänste- och arbetspersonal för

vägdistriktet.

30 §.

För vägstyrelsen skall finnas ett av länsstyrelsen utfärdat reglemente. Innan

reglemente utfärdas, skall tillfälle beredas vägstämman att avgiva yttrande

i ärendet.

31 §.

Antalet ledamöter av vägstyrelsen bestämmes av vägstämman. Antalet

må dock icke vara under tre eller över fem.

En ledamot jämte suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen. De övriga

ledamöterna jämte minst lika många suppleanter väljas av vägstämman.

Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

32 §.

I avseende å valbarhet, obehörighet och rätt till avsägelse skall vad i 10 §

är stadgat angående ombud å vägstämma äga motsvarande tillämpning beträffande

ledamot och suppleant i vägstyrelsen; dock må länsstyrelsen kunna till

ledamot eller suppleant förordna även den, som icke är mantalsskriven eller boende

inom vägdistriktet.

Följande personer må icke vara ledamöter eller suppleanter i vägstyrelsen:

landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, vägingenjör, ledamot

av vägnämnd, domare eller allmän åklagare i orten, ej heller den, som är

anställd av styrelsen eller eljest inför denna redovisningsskyldig.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts •proposition nr £1

33 §.

Ledamöter och suppleanter i vägstyrelsen utses för fyra år, räknade från

och med den 1 januari aret näst efter det, då förordnandet eller valet skedde.

Val skall förrättas å andra ordinarie vägstämman under året näst efter det,

då val ägde rum av ombud å vägstämma.

Avgår ledamot eller suppleant, som förordnats av länsstyrelsen, under den

för honom bestämda tjänstgöringstiden, förordnar länsstyrelsen ledamot eller

suppleant i den avgångnes ställe för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, inkallas till ledamot den

suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda;

den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den

avgångne. Avgår annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående

delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra

den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter. Till dessa befattningar

kunna ordförande och vice ordförande i vägstämman väljas, såvida de äro

ledamöter i styrelsen.

Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

35 §.

Vägstyrelsen sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen bestämmer

och dessutom sa ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då länsstyrelsen

därom förordnar eller minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet

ändamål gör framställning därom.

Vid vägstyrelsens sammanträden äger vägingenjören att vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

36 §.

Suppleanterna i vägstyrelsen böra i den mellan dem bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot

eller vid uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot,

som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden.

37 §.

Vägstyrelsen må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna

äro tillstädes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

25

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av styrelsen

godkänt hinder avhåller sig fran sammanträde, skall böta till vägkassan

fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de

närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

38 §.

I fråga om sättet för besluts fattande och därför erforderlig omröstning

skall vad i 22 § är stadgat örn vägstämma äga motsvarande tillämpning med

avseende å vägstyrelsen. Vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning

skall förfaras såsom vid val.

39 §.

Vid vägstyrelsens sammanträde skall ordföranden föra eller pa sitt ansvar

låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av styrelsen antingen genast eller vid

nästa sammanträde. Hava vid sammanträdet närvarit flera än tre ledamöter,

må justering ock verkställas av ordföranden jämte tva därtill av styrelsen

utsedda närvarande ledamöter.

Därest någon i sammanträdet deltagande ledamot eller ock vägingenjören

det yrkar, skall avskrift av det justerade protokollet ofördröjligen insändas

till länsstyrelsen. En var äger att taga avskrift av protokollet och att

utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

40 §.

Ordföranden åligger att ombesörja vägstyrelsens skriftväxling, mottaga alla

till styrelsen ställda framställningar, ansvara för att räkenskaper föras i enlighet

med givna föreskrifter, vårda styrelsens handlingar och hålla register

över dem.

41 §.

Vägstyrelsen utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaförvaltare.

42 §.

Penningar eller värdehandlingar, som för vägdistriktets räkning innehavas

av vägstyrelsen, skola så förvaras, att de icke sammanblandas med andra penningar

eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,

skola för vägdistriktets räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.

43 §.

En var ledamot av vägstyrelsen ansvarar gemensamt med de övriga för de

medel styrelsen har under sin förvaltning ävensom för de säkerhetshandlingar,

mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

44 ''§.

Ledamot av vägstyrelse äger för deltagande i sammanträde eller förrättning

i vägdistriktets angelägenhet ur vägkassan åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode

med skäligt belopp, som bestämmes av vägstämman. Arvodet må

icke sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Vid resa för sammanträde eller förrättning, som nu sagts, utgår enligt av vägstämman

fastställda grunder tillika resekostnads- och traktamentsersättning

med högst vad som pa grund av gällande bestämmelser utgår till vägingenjör

vid resa inom tjänstgöringsområdet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl

ej beräknas traktamentsersättning.

Jämte gottgörelse, som avses i första stycket, samt ersättning för kostnader

för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för vägdistriktets

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter vägstämmans bestämmande

för med uppdraget förenat besvär utgå årsarvode till sådan ledamot av

vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare

eller innehavare av annan motsvarande befattning inom styrelsen.

Arvodet skall till beloppet bestämmas för ett år i sänder och må icke överstiga

vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt, ej heller

bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets

innehavare genom dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för

kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter må bestämmas

att utgå med visst belopp för år, vilket belopp icke må överstiga vad skäligt är

med hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art.

Om utgifts- och inkomststat samt revision.

45 §.

För vägdistrikt skall årligen upprättas en utgifts- och inkomststat för det

nästföljande kalenderåret.

Statens utgiftssida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital och ränta, varmed distriktets skulder under det nästföljande

året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,

som beslutats i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag

för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som

ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

I stället för det löpande arets beräknade brist eller behållning må upptagas

det belopp, vartill nästföregående ars brist eller behållning enligt avslutade

räkenskaper uppgått.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

27

46 §.

Före juli månads utgång skall vägstyrelsen uppgöra och till vägstämmans

ordförande avlämna förslag till utgifts- och inkomststat. Avskrift därav skall

samtidigt insändas till länsstyrelsen.

Statförslaget skall från och med dagen för tillkännagivandet av den andra

ordinarie vägstämman under året vara offentligen tillgängligt pa lämpligt

ställe, som utsättes i tillkännagivandet. På nämnda stämma upptages statförslaget

till granskning och fastställelse.

Avskrift av den fastställda utgifts- och inkomststaten skall så fort ske kan

och senast den 5 september insändas till länsstyrelsen.

47 §.

För granskning av det nästföljande årets förvaltning skola årligen tre revisorer

utses, två av vägstämman och en av länsstyrelsen. Pa enahanda sätt

utses jämväl tre suppleanter.

Den, vilken såsom ledamot av vägstyrelsen eller eljest är redovisningsskyldig

till vägdistriktet, må icke utses till revisor eller revisorssuppleant för

granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i

val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning

eller i beslut med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera vägkassan samt taga del av

räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen. Vägstyrelsen

må ej vägra att angående förvaltningen lämna revisorerna begärd upplysning.

48 §.

Vad i 44 § är stadgat angående arvoden till ledamot av vägstyrelse, traktaments-

och resekostnadsersättning samt gottgörelse för skrivmaterialier med

mera skall äga motsvarande tillämpning med avseende å revisor.

49 §.

Det åligger vägstyrelsen att enligt av Konungen meddelade föreskrifter föra

vägdistriktets räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna

skola årligen före den 15 februari tillställas vägstämmans ordförande, vilken

oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande,

tillhandahåller dem åt revisorerna.

50 §.

Revisionsberättelsen avlämnas till vägstämmans ordförande, som över framställda

anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de

jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning å den första ordinarie

vägstämman under året. Därjämte åligger det vägstämmans ordförande

att före nämnda stämma tillställa länsstyrelsen avskrift av såväl revisionsberättelsen

som de avgivna förklaringarna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

51 §.

\ ägstämman äger för sin del besluta, huruvida framställd anmärkning skall

förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga åtgärd för

bevarande av vägdistriktets rätt skall vidtagas.

Finner länsstyrelsen ansvarsfrihet icke böra meddelas, äger länsstyrelsen

förordna örn vidtagande av därav påkallade åtgärder.

Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år

från det berättelsen framlades å vägstämma, skall så anses, som örn ansvarsfrihet

blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan

föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handlingen.

Om medel till bestridande av vägdistriktets utgifter.

52 §.

Till bestridande av kostnaderna för väghållningen utgår bidrag av statsmedel

efter ty därom är särskilt stadgat.

53 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor tillstånd

må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter för begagnande av

färjinrättning.

54 §.

Vägdistriktets medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,

täckas genom uttaxering av vägskatt.

55 §.

Skyldighet att utgöra vägskatt skall, med den i 56 § tredje stycket stadgade

inskränkning, åligga en var, som jämlikt senast fastställda taxeringslängder

är inom vägdistriktet skattskyldig till allmän kommunalskatt.

Vägskatt utgöres av skattskyldig i förhållande till det antal vägskattekronor

och vägskatteören, som påföres honom.

56 §.

Vägskattekronor och vägskatteören påföras enligt följande grunder:

För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts

skattskyldig såsom underlag för fastighetsskatt, påföras honom såvitt

angår jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde så ock

annan fastighet en och en halv vägskattekrona respektive ett och ett halvt

vägskatteöre samt såvitt angar jordbruksfastighets skogsvärde en och tre

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %1.

29

fjärdedels vägskattekrona respektive ett och tre fjärdedels vägskatteöre. Vad

som icke uppgår till helt vägskatteöre bortfaller. Etthundra vägskatteören

bilda en vägskattekrona.

För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts

skattskyldig såsom underlag för kommunal inkomstskatt, påföres honom

en vägskattekrona respektive ett vägskatteöre; dock skall i fråga örn

fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts

mindre än tre skattekronor, sådan påföring därstädes icke äga rum. Beträffande

äkta makar skall, därest de i fråga örn taxering till kommunal inkomstskatt

icke äro att anse såsom av varandra oberoende skattskyldiga, befrielse

enligt vad nyss sagts äga rum, allenast örn makarna påförts sammanlagt

mindre än tre skattekronor.

57 §.

Vad i 75 § kommunalskattelagen är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares

ansvarighet för kommunal utskyld skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om vägskatt.

58 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande skola häradsskrivarna varje år

efter slutade taxeringsförrättningar före juni månads utgång till vägstyrelsen

insända förteckning, som för varje kommun inom vägdistriktet summariskt

upptager antalet vägskattekronor. Vägstyrelsen låter däröver upprätta sammandrag,

upptagande summan för hela vägdistriktet.

59 §.

Vad örn debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel

är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande vägskatt.

Örn. underställning och besvär.

60 §.

Vägstämmas beslut angående upptagande av lån, därunder inbegripet ingående

av borgen, skall, där fråga är örn lån, ställt på längre återbetalningstid

än två år, för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning

och fastställelse.

Beslut, varom i första stycket sägs, skall insändas till länsstyrelsen, vilken

det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

61 §.

Vägstämmas beslut skall för att vinna bindande kraft underställas länsstyrelsens

prövning och fastställelse, örn beslutet avser:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 21.

a) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, i andra

fall än i 60 § avses; dock att underställning icke erfordras, där ej i följd av

beslutet sammanlagda beloppet av vägdistriktets utan underställning skedda

upplåning överstiger skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp motsvarande

tre gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter vägskatt skolat

utgöras för sistförflutna året, och, å andra sidan, den summa, som för nämnda

ar beslutits skola i vägdistriktet anskaffas genom uttaxering;

b) årsarvode till ledamot av vägstyrelse eller till revisor; eller

c) utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Vid prövning av beslut angående årsarvode äger länsstyrelsen, såframt det

beslutade beloppet överstiger vad som kan anses skäligt, fastställa arvodet att

utgå med visst lägre belopp.

över vägrad fastställelse må vägdistriktet föra klagan hos Konungen.

62 §.

Underställning såsom i 61 § sägs skall ske jämväl i fråga örn vägstyrelses

beslut, om:

a) beslutet avser upplåtande av vägarbete på entreprenad, såframt arbetet

innefattar en väsentlig del av väghållningen å den vägsträcka, som detsamma

avser;

b) beslutet avser tillsättande av befattningshavare för tillsyn å eller ledning

av väghållningen; eller

c) den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen låtit till protokollet

anteckna från beslutet avvikande mening.

Vid prövning av sålunda underställt beslut äger länsstyrelsen förordna i saken

efter ty prövas lämpligast.

över vägrad fastställelse må vägstyrelsen föra klagan hos Konungen.

63 §.

Medlem av vägdistrikt, som ej nöjes åt vägstämmans beslut, äger att söka

rättelse däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

star i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

vägstämmans befogenhet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen

inom trettio dagar efter den dag, då vägstämmans protokoll justerades, dagen

då det skedde likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväJ att vid

besvären foga bevis örn dagen, då sådan justering ägde rum, som ock att inom

fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till vägstämmans

ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå i

verkställighet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

64 §.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, eller att

det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

vägstämmans befogenhet, äger länsstyrelsen, där besvären finnas böra godkännas,

att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet

kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den som

klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot

allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen

må förordna örn upphävande av beslutet i dess helhet.

65 §.

I länsstyrelsens utslag må ändring sökas hos Konungen senast före klockan

tolv å trettionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen

då det skedde likväl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta

femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

66 §.

Där medlem av vägdistrikt ej nöjes åt vägstyrelsens beslut, som icke är av

rent förberedande eller verkställande art, skall vad i 63—65 §§ är stadgat äga

motsvarande tillämpning. Där beslutet rör uteslutande enskild persons förhållande,

skall dock tiden för talans fullföljande räknas från den dag, då

beslutet genom utdrag av protokollet delgavs klaganden.

Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet, där icke den

prövande myndigheten annorledes förordnar.

Övergångsbestämmelser.

67 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse

från och med den 1 januari 1937, och skall vad i lag eller författning är däremot

stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

68 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

69 §.

Indelning i vägdistrikt skall ske före den 1 april 1935 att gälla från och

med den 1 januari 1937.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

I samband därmed skola meddelas de övergångsbestämmelser, som finnas

erforderliga, och må, där särskilda skäl därför äro, föreskrivas, att å beskattningsföremålen

inom område, som förenats med annat till ett vägdistrikt,

skall till fullgörande av området åliggande ersättningsskyldighet påföras

vägskatt utöver vad som eljest utdebiteras inom distriktet.

70 §.

I de distrikt, som bestämts vid den i 69 § föreskrivna indelningen, skall

under tiden från och med den 1 september till och med den 15 november 1935

förrättas val av ombud å vägstämma ävensom suppleanter för dem.

Angående vägstämma med dessa ombud skola även för tiden före år 1937

denna lags bestämmelser tillämpas, där ej annat följer av vad nedan stadgas.

Ordinarie vägstämma skall under år 1936 hållas första gången före mars

månads utgång för val av ledamöter i distriktets vägstyrelse samt andra

gången under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti för fastställande

av distriktets utgifts- och inkomststat för år 1937 samt för val av

revisorer för sistnämnda år.

Kallelse till den första vägstämman utfärdas av det ombud, som länsstyrelsen

därtill utsett.

71 §.

Före utgången av mars 1936 skall länsstyrelsen utse en ledamot och en suppleant

i vägstyrelse i distrikt, som i 70 § avses, samt utfärda reglemente för

sådan vägstyrelse.

72 §.

Den i distrikt, som i 70 § avses, första gången utsedda vägstyrelsen skall

tjänstgöra från och med den 1 april 1936 till 1940 års utgång. År 1936 ankommer

det på densamma — förutom att upprätta förslag till utgifts- och

inkomststat för år 1937 — att förbereda distriktets övertagande av väghållningen

från och med sistnämnda år.

Där ej annat följer av vad ovan stadgats, skola angående vägstyrelse i distrikt,

som i 70 § avses, denna lags bestämmelser tillämpas även för tiden

före år 1937.

73 §.

Denna lags bestämmelser örn upprättande av utgifts- och inkomststat samt

örn vägskatt skola lända till efterrättelse från och med år 1936. Beträffande

debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av tidigare

fattat beslut örn uttaxering skola dock förut gällande bestämmelser tilllämpas.

: , .i.*!*!

Vägskatt skall icke utgöras för äldre lotshemman, så länge de äro underkastade

lotsningsskyldighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

33

74 §.

Angående utseende av revisorer år 1936 för granskning av 1937 års räkenskaper

och förvaltning skola denna lags bestämmelser tillämpas.

75 §.

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1936 utövade förvaltningen

skall granskas och fråga örn ansvarsfrihet därför behandlas i den ordning,

som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami.

Nr 21.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om

ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas, dels att 3—11 §§ lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar

skola upphöra att gälla, dels ock att 2 § nämnda lag skall erhålla

följande ändrade lydelse:

2 §.

Lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet skall i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsväg som vore

den allmän väg. _

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934. Med avseende å ödebygdsväg,

som vid denna tid är under byggande, skall dock äldre lag fortfarande äga

tillämpning, intill dess vägen blivit färdigställd och till allmänt underhåll

övertagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

36

Utdrag av protokollet över kommunikations är e uden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 17 november 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, frågan

örn ny väglagstiftning samt anför därvid:

Inledning.

Hen nu gällande lagen den 23 oktober 1891 angående väghallningsbesvärets

utgörande på landet, vilken, såvitt angar landsbygden, ersatte bestämmelserna

i 25 kap. byggningabalken, grundades på förutsättningarna, att i

regel varje härad skulle i fråga örn byggande och underhall av allmän väg

utgöra en gemensamhet för sig (väghållningsdistrikt) samt att väghallningsbesväret

skulle åvila huvudsakligen jordbruksfastigheterna. Vägunderhållet

skulle efter vägdelning utgöras in natura av dessa fastigheter, varemot övriga

i väghållningsbesväret deltagande beskattningsföremål skulle bidraga till väghållningen

allenast med penningar, som skulle uttagas såsom vägskatt och

ingå till en för distriktet gemensam vägkassa under förvaltning av en vägstycke.

Till bestridande av kostnaden för vägunderhållet skulle lämnas allenast

ett jämförelsevis ringa bidrag av statsmedel.

Redan kort tid efter det att den nya lagen år 1895 i allmänhet trätt i

kraft framkommo anmärkningar mot densamma, och år 1900 begärde riksdagen

viss revision av lagen, dock icke beträffande dess huvudgrunder, vilka

borde lämnas orubbade. Fem år senare genomfördes vissa ändringar i lagen,

av vilka de viktigaste voro: utsträckning av väghållningsskyldigheten till flera

förut fritagna beskattningsföremål och skärpning av samma skyldighet för en

del andra; inrättande av s. k. vägstämma såsom organ för de väghållningsskyldigas

yttrande- och beslutanderätt; höjning av det ordinarie statsbidraget

till vägunderhållet och anvisning på extra statsunderstöd åt synnerligen betungade

vägdistrikt i mån av därför tillgängliga medel.

År 1911 ansågs tiden inne att låta väglagen, vari även efter 1905 företagits

en del ändringar, bliva föremål för fullständig omprövning. Särskilda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

sakkunniga, den s. k. vågkommissionen, tillkallades nied uppdrag att verkställa

utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande

av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret, samt utarbeta

det förslag till förändringar av väglagen m. m., vartill utredningen kunde föranleda,

ävensom i samband därmed underkasta väglagstiftningen revision jämväl

i andra avseenden. Kommissionen framlade år 1916 förslag till lag örn

allmänna vägar pa landet samt följande år förslag till lag örn vägkommunal

styrelse på landet och förslag till övergångslag till båda lagarna.

Med anledning av framställda anmärkningar mot kommissionens förslag

uppdrogs åt särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. 1920 års väg sakkunniga,

att verkställa granskning och omarbetning av förslagen. Sedan dessa sakkunniga

under år 1921 avgivit betänkande med förslag till lag örn allmänna

vägar på landet, utarbetades på grundval av detta förslag proposition i ämnet

till 1922 års riksdag (nr 100). Vid frågans behandling inom riksdagen

vann det framlagda förslaget i stort sett allmänt gillande, men enighet kunde

icke uppnås om grunderna för vägskattens utgörande och beräkningen av

statsbidraget till väghållningen, varför propositionen icke blev av riksdagen

antagen. Vid 1923 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner i ämnet

(1:124 och 11:160), vilka emellertid ej heller ledde till något positivt

resultat.

Emellertid hava under senare år, i avbidan på en fullständig revision av

väglagen, ytterligare ändringar gång efter annan däri vidtagits, delvis åsyftande

en reglering av vägskattebördan till lättnad för fastigheterna samt i

övrigt mestadels betingade av behovet att med hänsyn till den alltmer tilltagande

automobiltrafiken åstadkomma bättre vägunderhåll och ökad trafiksäkerhet.

De viktigaste förändringarna innebära, att möjlighet beretts väghållnings

distrikt att övertaga samtliga allmänna vägar inom distriktet till underhåll

medelst vägkassan, att statsbidraget till vägunderhållet inom distrikt,

som begagnat sig av denna möjlighet, skall beräknas å distriktets verkliga

kostnader för underhållet och icke, såsom förut, å uppskattad kostnad samt

att statsbidrag skall utgå även till vinterväghållningen. I väghållningens

och samfärdselns intresse hava de stadganden, som avse borthuggande av

skymmande träd och buskar samt förekomsten av grind, stängsel och annan

dylik anordning å eller utmed väg, ändrats eller kompletterats. Vidare hava

beträffande väghållningen inom stadsliknande samhälle tillkommit bestämmelser

för reglering av rättsförhållandet mellan samhället och väghållningsdistriktet.

Dessa partiella förändringar av väglagen hava skapat en god grund för

åstadkommande av en förbättrad väghållning. Emellertid har den rastlösa

utveckling, som vägväsendet under senare år undergått, till stor del reglerats

vid sidan av väglagen genom i olika författningar meddelade bestämmelser,

särskilt sådana varigenom föreskrivits villkor för åtnjutande av statsbidrag

utöver dem, vartill väglagens stadganden berättiga. Sålunda hava dylika

bestämmelser verksamt främjat den nu allmänt genomförda, synnerligen betydelsefulla

övergången till vägunderhåll medelst vägkassan.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

37

Enligt 1891 års väglag i de delar, som äga tillämplighet å nn rådande förhållanden,

samt enligt andra vägväsendet på landsbygden rörande författningar

gäller för närvarande i huvudsak följande.

Allmän väg är enligt väglagen av två slag, nämligen landsväg och bygdeväg,

varjämte i de flesta avseenden under allmän väg inbegripes även ödebygdsväg.

Särbestämmelser örn sådan väg återfinnas i lagen den 13 juni

1919 örn ödebygdsvägar. Vissa författningar bygga på en ytterligare indelning

av de nämnda slagen av allmän väg, exempelvis vanliga bygdevägar

och enkla sådana. Det ankommer på länsstyrelsen att besluta örn byggande

av allmän väg, örn indragning därav samt örn förändring av enskild väg till

allmän. Väghållningen inom distrikten besörjes av en utav vägstämman utsedd

vägstyrelse bestående av minst tre ledamöter. Vinterväghållningen utföres

dock i vissa fall av särskilt inrättade ploglag. Inom köping eller annat

samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger

tillämpning, åligger det samhället att mot ersättning av distriktet ombesörja

väghållningen med avseende å allmän väg, som på grund av nämnda lag skall

vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. Samhället är berättigat

att jämväl i vidare mån än nu sagts för distriktets räkning mot ersättning

ombesörja väghållningen inom samhället. Enligt väglagen tillkommer det

länsstyrelsen att övervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga

åtgärder. Närmast under länsstyrelsen utövas tillsynen över vägväsendet

av vederbörande landsfiskal med biträde av fjärdingsmän. Jämlikt

kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 160) angående den statliga vägorganisationen

i länen skola länsstyrelserna utöva uppsikten över och bestyret med

vägväsendet med biträde av vägingenjörer, biträdande vägingenjörer och vägingenjörsassistenter.

Enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gällande

instruktionen åligger det styrelsen bland annat att utöva den centrala

tekniska uppsikten över vägväsendet. Till bestridande av kostnaderna för

vägunderhållet utgår enligt väglagen statsbidrag med 30 procent, men därutöver

utgå jämlikt andra författningar ytterligare bidrag till sagda kostnader

ävensom bidrag till kostnaderna för byggande av väg. Sammanlagda bidraget

uppgår i regel till minst 75 procent. I den mån distriktet tillkommande bidrag

av statsmedel, huvudsakligen automobilskattemedel, och andra inkomster,

exempelvis färjavgifter, icke förslå till bestridande av distriktets utgifter,

täckas dessa genom uttaxering av vägskatt. Sådan skatt påföres praktiskt

taget all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen

utgöres, all annan fastighet, för vilken sadan fastighetsskatt utgöres,

därest taxeringsvärdet uppgår till minst 800 kronor, samt till kommunal

inkomstskatt beskattningsbar inkomst, därest den taxerade inkomsten

uppgår till minst 1,000 kronor. Yägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande,

att en vägfyrk påföres fastighet för varje 200 kronor av taxeringsvärdet

samt inkomst för varje 15 kronor därav. Vid vägstämma beräknas

röstvärdet efter vägfyrktal. Omfattar distriktet mer än en kommun, äga

de väghållningsskyldiga låta sin talan å vägstämman föras genom av dem

kommunvis å kommunalstämma efter vägfyrktal utsedda ombud. Sådant

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ombud skall rösta för sin kommuns liela vägfyrktal, enskilda väghållningsskyldiga

obetaget att vid vägstämman utöva rösträtt för eget vägfyrktal, som

i ty fall avräknas från det, för vilket kommunombudet skall äga rösta.

Såsom förut nämnts bygger 1891 års väglag på principen örn vägunderhållets

utförande in natura av jordbruksfastigheternas innehavare. Då den allmänna

övergången till underhåll medelst vägkassan, vilken förändring inom

de flesta väghållningsdistrikt kom till stånd under 1920-talets senare år, alitsa

medförde, att stora delar av lagen saknade tillämpning, syntes tiden vara

inne att ånyo upptaga frågan örn en allmän revision av lagen. Även av

andra skäl ansågs en sådan revision då påkallad. Sålunda förelågo hos Kungl.

Maj :t ett betydande antal framställningar, därav flera från riksdagens sida,

angående ändringar i väglagen, över vilka framställningar erforderliga yttranden

inhämtats. Därtill kom, att statsmakterna år 1929 i syfte bland annat

att främja en rationell planläggning och kontroll av vägarbetena fattat

beslut om en genomgripande förändring av den statliga lokala vägorganisationen,

varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän och

vägkonsulenterna, vilkas inkomst utöver en mindre avlöning och förrättningsarvoden

huvudsakligen härflutit av enskild ingenjörsverksamhet, ersattes av

helt statsavlönade vägingenjörer, vilka skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemän med stationsort i vederbörande residensstad och med

tjänstgöring hos länsstyrelsen. I samband med denna ändring av själva organisationen

genomfördes vad angår vägärendenas behandling en långt gående

decentralisering från Kungl. Majit samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till

länsstyrelserna i syfte att förenkla och påskynda ärendenas handläggning.

Sålunda överflyttades till länsstyrelserna bland annat en stor del av ärendena

rörande beviljande av statsbidrag till vägföretag.

År 1929 hade även frågan örn städernas vägväsende bragts på dagordningen,

i det att riksdagen i skrivelse den 24 maj 1929 (nr 191) anhållit örn

skyndsam utredning angående revidering av bestämmelserna rörande städernas

allmänna vägar.

Genom beslut den 29 november 1929 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkuniga med uppdrag att verkställa

revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt örn städernas allmänna vägar.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag lämnade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet en kortfattad redogörelse för tidigare utredningar

rörande en allmän revision av väglagen samt för de i berörda lag vid

olika tillfällen vidtagna ändringarna ävensom för åtskilliga framställningar

angående ytterligare lagändringar, varefter han yttrade bland annat följande:

Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att behov av en revision

av väglagen föreligger. Då nydaningsprocessen inom vägväsendet alltjämt pågår,

kan emellertid den frågan uppställa sig, huruvida tidpunkten för en sådan

åtgärd kan anses ännu vara inne. I detta avseende må framhållas, att trots den

fortgående utvecklingen en viss stabilisering av hithörande förhållanden dock

numera synes hava inträtt; jag erinrar örn, förutom den i allmänhet genom
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

39

förda övergången till vägkasseunderhåll, de rationella och i stort sett standardiserade

underhållsmetoder, som numera tillämpas av åtminstone de större

vägliållningsdistrikten, samt icke minst örn den snart ikraftträdande nya vägorganisationen

med den rationalisering och den utvidgade kontroll av vägväsendet,

som därmed avsetts och som torde medföra ökad fasthet och reda pa

detta område. Med hänsyn härtill och då en fullständig stabilisering på förevarande

område i viss mån torde vara avhängig av en efter det nya läget avpassad

lagstiftning, synes mig anledning icke föreligga att dröja med en revision

av ifrågavarande lagstiftning, helst utredningen av de vägväsendet. avseende

spörsmål, som omförmälas i riksdagens förut nämnda skrivelser, icke

lärer böra uppskjutas. Jag tillstyrker därför, att en sådan revision nu kommer

till stånd.

Utan att närmare ingå på de föreliggande framställningarna örn vissa ändringar

i väglagen vill jag dock framhålla, att i fråga örn de allmänna vägarnas

beskaffenhet, konstruktion och indelning efter storleksordning och avsedda

trafikändamål synas böra beaktas de på grund av automobiltrafiken inträdda

nya förhållandena med därav orsakade förändringar beträffande den i

skilda fall lämpliga vägbredden m. m., varjämte behovet av anordningar för

trafikanvisningar torde få tagas under omprövning. Vidare framträder i avsende

å väghållningsdistriktens organisation bland annat, att ^distrikten efter

nutida förhållanden måste i vissa fall anses utgöra alltför små enheter. Visserligen

lämna bestämmelserna i 5 § av väglagen möjlighet för°länsstyrelserna

att oberoende av vägdelning förordna örn förening av. väghållningsdistrikt,

men dessa bestämmelser hava, enligt vad som upplysts, icke i något enda fall

kommit till tillämpning. Sedan underhållet och vinterväghållningen med endast

oväsentliga undantag numera övertagits av vägkassorna, hava väghallningsdistrikten

för att möta automobiltrafikens krav på väl underhållna och

snöröjda vägar tvingats att i stor utsträckning bedriva väghållningen maskinellt

och för detta ändamål anskaffa erforderliga vägmaskmer —- lastbilar,

väghyvlar, vältar, snöplogar och stenkrossar m. m. Nämnda anskaffningar

representera betydande utgiftsbelopp. För att dessa dyrbara redskap skola

bliva rationellt utnyttjade, vilket givetvis är av stor betydelse, mäste emellertid

väghållningsdistrikten omfatta tillräckligt stor väglängd ^ Aven för ett

ändamålsenligt användande av den tekniska personal, sorn vägnallningsdistrikten

behöva för vägarbetenas behöriga tillsyn och skötsel, liksom också tor nedbringande

av förvaltningskostnaderna är det uppenbarligen av vikt, att väghållningsdistrikten

erhålla tillräcklig storlek. Slutligen har denna fråga betydelse

jämväl för spörsmålet om vägskattebördan; en lämpligt avvägd indelning

av väghållningsdistrikten skulle otvivelaktigt bidraga till att utjämna

denna börda.

Därest på grund av det nya läge, vari vägväsendet kommit, eller av andra

skäl lagändringar, utöver vad för närvarande ifrågasatts, under arbetets gång

skulle visa sig påkallade, böra givetvis även sådana frågor upptagas till behandling.

. , , , ......

Vad slutligen angår vägväsendet i städerna, torde jag kunna inskränka mig

till att hänvisa till jordbruksutskottets i riksdagens förenämnda skrivelse åberopade

utlåtande (nr 24). Såsom utskottet framhållit, äro de bestämmelser,

som finnas rörande städernas väghållning, föråldrade och oklara, vilket även

medfört, att såväl beträffande väghållningens utförande som vägbördans fördelning

skiftande och i vissa avseenden otillfredsställande förhållanden föreligga.

Lika med riksdagen anser jag därför, att en utredning beträffande

detta invecklade spörsmål bör komma till stånd. Med hänsyn till de beröringspunkter,

som berörda spörsmål och frågan örn revision av väglagen i viss

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

mån torde äga, synas utredningarna, som i allt fall torde få verkställas av

särskilda inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga, böra

sammanföras och uppdragas åt samma personer.

Av vikt är, att den utredning, vars igångsättande nu avses, i all erforderlig

utsträckning verkställes i samarbete med på närliggande områden arbetande

utredningar. Jag syftar därvid närmast på den av Kungl. Maj :t den 18 oktober

1929 beslutade utredningen av frågan örn rationell utjämning av skattetrycket

inom kommunerna.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades den 4 december 1929

följande sakkunniga, nämligen landshövdingen Gr. Sederholm, ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg,

dåvarande ledamoten av samma kammare hemmansägaren Karl

Andersson i Eliantorp, ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägarna

C. J. Johansson i Uppmälby och N. E. Nilsson i Antnäs, drätseldirektören

i Västerås Theofil Öberg samt dåvarande extra byråchefen numera t. f.

överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Nils Bolinder.

Dessa sakkunniga, de s. k. 1929 års väg sakkunnig a, avlämnade den 31

augusti 1932 betänkande med förslag till lag om allmänna vägar och lag örn

vägdistrikt jämte därmed sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar

(statens offentliga utredningar 1932: 21). Vid betänkandet var fogat särskilt

yttrande av ledamoten Johansson. Då i det följande talas örn de vägsakkunniga,

de sakkunniga eller sakkunnigförslaget, avses därmed, örn sammanhanget

ej giver annat vid handen, 1929 års vägsakkunniga respektive

deras förslag.

Jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande hade de sakkunniga uppdragit åt kammarrådet

Erik Schalling att för de sakkunnigas räkning verkställa särskild

utredning angående väghållningsbesväret i städerna. Schallings i anledning

härav gjorda utredning finnes såsom bilaga fogad vid de sakkunnigas betänkande.

över detta betänkande med förslag hava, till följd av remisser eller därförutan,

yttranden inkommit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegium,

statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

lotsstyrelsen, chefen för generalstaben samt de s. k. 1931 års väg- och

brosakkunniga, vilka nämnda år av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades med uppgift

att verkställa utredning beträffande åtgärder till vinnande av rationell

ekonomisering i fråga örn väg- och brobyggnader jämte i samband därmed

stående spörsmål. Yttranden hava vidare inkommit från Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och vägingenjörerna i samtliga län, landstingets förvaltningsutskott

i flertalet län, de flesta vägstämmor, vägstyrelser, magistrater

och stadsstyrelser, stadsfullmäktige i de flesta städer samt följande föreningar

eller deras styrelser, nämligen svenska vägstyrelsernas förbund, flera lokala

vägstyrelseföreningar, svenska vägföreningen, svenska landstingsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska

föreningen, svenska teknologföreningen, tekniska samfundet i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

41

Göteborg, skånska ingenjörsklubben, svenska järnvägsföreningen och kungl,

automobilklubben, med vilken sistnämnda ett stort antal andra föreningar av

liknande slag instämt. Anmärkas må att i flera fall myndighet, som avgivit

infordrat yttrande, i enlighet med vad i remissen anbefallts yttrat sig över förslagen

allenast såvitt dessa angå myndighetens ämbetsområde.

Den av de sakkunniga föreslagna lagen örn allmänna vägar inrymmer stadganden

örn vad som är att hänföra till sådan väg, om byggande och underhåll

av väg, örn tillsyn å väghållning samt örn enskildas av väghållningen berörda

förhållanden m. m. Den föreslagna lagen örn vägdistrikt, som enligt de sakkunnigas

uttalande borde bliva av kommunallags natur, innehåller bestämmelser

örn rikets indelning i vägdistrikt, örn sådant distrikts beslutande, verkställande

och kontrollerande organ, örn utgifts- och inkomststat samt örn medel

till bestridande av vägdistriktets utgifter.

Båda lagförslagen avse såväl land som stad. Den föreslagna egentliga

väglagen innehåller i allmänhet gemensamma bestämmelser för landsbygden

och städerna, varemot förhållandet är annorlunda beträffande den föreslagna

vägkommunala lagen.

Enligt sistnämnda lag utgör varje stad eget vägdistrikt, och väghållningen

blir i sådant distrikt en vanlig kommunal angelägenhet. De jämförelsevis fåtaliga

bestämmelser, som utöver de i lagen örn kommunalstyrelse i stad givna

ansetts böra gälla för stadskommunen i egenskap av vägdistrikt, hava inrymts

i en särskild avdelning av den vägkommunala lagen.

Då däremot vägdistrikten på landet enligt de sakkunnigas förslag skola

liksom hittills utgöras av för väghållningens ombesörjande särskilt bildade

kommunala samfälligheter, hava för dessas del i lagen örn vägdistrikt lämnats

bestämmelser ungefär lika fullständiga som de i gällande kommunallagar

förekommande. Härom jättra de sakkunniga:

I de mycket talrika fall, då för vägdistrikten kunna och böra gälla samma

eller nära motsvarande regler som de för primärkommunerna eller landstingen

gällande, innehåller lagförslaget endast undantagsvis hänvisning till. annan

kommunallag. För de personer, som på ett eller annat sätt deltaga i handhavandet

av vägdistriktens angelägenheter, försvåras nämligen arbetet, därest

de nödsakas att kombinera direkta bestämmelser och sådana, till vilka hänvisats.

De sakkunniga hava därför ansett det lämpligast att göra den vägkommunala

lagens bestämmelser så fullständiga, att dess tillämpning i de

allra flesta fall skall kunna ske utan dylik kombination.

Kort tid efter avlämnandet av de vägsakkunnigas betänkande förelåg ytterligare

ett av tillkallade sakkunniga avgivet, vägväsendet berörande betänkande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande hade chefen för finansdepartementet

år 1929 tillkallat sakkunniga att biträda med utredning av frågan

örn rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra

därmed sammanhängande spörsmål. Dessa sakkunniga, vilka antogo namnet

skatteutjämningsberedningen, voro 1. d. radmannen E. E. Lyberg, ordförande,

ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren O. L. Carlström,

f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare

möbelsnickaren J. E. G. Fast och hemmansägaren E. O. Magnusson, ledamö
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr £1.

terna av riksdagens första kammare lantbrukaren 0. L. Tjällgren och generaltulldirektören

N. R. Wohlin samt sekreteraren i svenska landstingsförbundet

S. A. Odén. I ett den 12 december 1932 dagtecknat betänkande, benämnt

»Skatteutjämningsberedningen III. Principbetänkande med förslag till skatteutjämnande

åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommunala

utdebiteringsområden av kostnaden för kommunala förvaltningsuppgifter)-

(statens offentliga utredningar 1933:4) framlade beredningen förslag

angående, bland annat, vägdistriktens omfattning och organisation.

I skrivelse den 27 januari 1933 anbefallde Kungl. Majit länsstyrelserna och

övriga myndigheter, från vilka utlåtande över de vägsakkunnigas förslag infordrats,

att vid utlåtandets avgivande taga i övervägande vad i skatteutjämningsberedningens

principbetänkande anförts angående vägväsendet, varjämte

länsstyrelserna tillika anbefalldes att lämna landstingens förvaltningsutskott,

vägingenjörerna och vägstyrelserna tillfälle till dylikt övervägande.

Sedan de över de vägsakkunnigas förslag avgivna yttrandena inkommit, har

frågan om ny väglagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet

och hava därvid på grundval av sakkunnigförslaget

utarbetats förslag till lag om allmänna vägar och lag örn vägdistrikt. Såsom

i många av yttrandena vitsordats, torde nämligen den av de sakkunniga föreslagna

uppställningen av hithörande lagstiftning i två lagar vara lämplig.

Även vad angår de erforderliga bestämmelsernas inrymmande i den ena eller

den andra lagen ansluta sig departementsförslagen, utom i några mindre betydelsefulla

fall, till vad de sakkunniga föreslagit.

Jag övergår härefter till att redogöra för berörda inom departementet utarbetade

lagförslag, därvid jag ämnar först uppehålla mig vid förslagens huvudprinciper

och särskilt sådana, beträffande vilka mera betydande meningsskiljaktigheter

kommit till uttryck i de avgivna yttrandena eller eljest.

Allmän motivering.

Vägdistriktens omfattning.

En av de viktigaste frågorna vid utformandet av den nya väglagstiftningen

och den som vid de olika utredningarna på vägväsendets område tilldragit sig

den måhända största uppmärksamheten är spörsmålet örn vägdistriktens omfattning.

En väl avvägd distriktsindelning anses nämligen allmänt vara

av synnerligen stor betydelse för ernående av en rättvis fördelning av

väghållningsbesväret och för åstadkommande av rationell och ekonomisk väghållning.

Vad beträffar utjämningen av vägbördan skulle uppenbarligen mest stå att

vinna genom ett förstatligande av hela det allmänna vägväsendet,

och förslag därom hava även flera gånger väckts.

Vägkommissionen ansåg sig emellertid icke kunna förorda vägväsendets

övertagande av staten. De av kommissionen anförda skälen härför kunna i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

43

korthet sammanfattas sålunda: Det vore väl obestridligt, att de allmänna vä
garna

i betydande mån tillgodosåge statens intressen, men det måste dock fasthållas,

att till varje väg i främsta rummet knöte sig ett lokalt intresse. Till

följd av järnvägarnas och vattenvägarnas utveckling hade betydelsen av de allmänna

vägarna alltmer lokaliserats. Den ökade användningen av automobiler

syntes icke kunna förändra detta förhållande. Övertoge staten hela det allmänna

vägväsendet, skulle det krävas en alltför omfattande, tung och dyrbar

förvaltningsapparat. Det vore en gammal erfarenhet, att arbeten ställde sig

jämförelsevis kostsamma, när de skulle utföras för statens räkning. Svårigheter

att för skäligt pris erhålla entreprenader skulle säkerligen yppa sig

i högre grad för staten än för mindre distrikt. Efter vad kommissionen kunde

finna, skulle kostnaderna för statens handhavande av väghållningen hilva

avskräckande stora. Statens övertagande av väghållningen skulle medföra,

att kostnaden för denna täcktes pa samma sätt som övriga statsutgifter. Bibehölles

däremot väghållningsbesväret som ett åliggande för lokala samfälligheter,

bleve det möjligt att såsom hittills tillämpa beskattningsprincipen: skatt

efter intresse. Denna princip framstode just i fråga örn vägväsendet utan

all tvekan som den mest berättigade. Övertoges hela det allmänna vägväsendet

av staten, skulle jordbrukets vinst av reformen gå utöver skälighetens

gränser. Därtill komme, att, da i sadant fall städerna finge lika med landsbygden

deltaga i underhållet av de allmänna vägarna, rättvisan krävde, att

staten övertoge städernas väghållning och, åtminstone delvis, deras gatuhållning.

I likhet med kommissionen och huvudsakligen på de av denna anförda skäl

funno 1920 års vägsakkunniga statens övertagande av det allmänna vägväsendet

icke kunna tillstyrkas. De sakkunniga, bland vilka rådde delade

meningar såväl örn önskvärdheten av en fullständig utjämning av väghållningsbesväret

som beträffande frågan örn intresseprincipens berättigande vid

vägbeskattnmgen, framhöllo, att, vilken åsikt man än därutinnan hade, det

dock syntes uppenbart, att statens övertagande av den allmänna väghållningen

skulle medföra en tung förvaltningsapparat och att väghållningen skulle såväl

på grund härav som genom de ofta nog överdrivna anspråk, som da antagligen

skulle ställas på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet, bliva

vida dyrare än örn väghållningen ordnades som en kommunal angelägenhet.

Den kommunala förvaltningen syntes ock kunna anordnas smidigare, under

starkare kontakt med ortsbefolkningen och med ett bättre tillgodogörande av

erfarenheten hos de gamla vägstyrelserna.

Även 1929 års vägsakkunniga hava av nu anförda skäl funnit sig icke

kunna tillstyrka vägväsendets förstatligande. Samma ståndpunkt har intagits

av skatteutjämningsberedningen.

Ehuru största delen av kostnaderna för väghållningen numera i sista hand

gäldas av statsmedel och ehuru de allmänna vägarna och särskilt vissa av

dem under de senare åren fått en allt större betydelse för den genomgående,

långväga samfärdseln, anser jag dock lika med de sakkunniga, att övervägande

skäl fortfarande tala mot förstatligande av vägväsendet. De fördelar,

Departe
ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

som därigenom skulle kunna vinnas i ett eller annat avseende, synas icke vara

av den betydelse, att de kunna uppväga olägenheterna av en statlig väghållning.

En sådan skulle nämligen säkerligen komma att bliva bland annat förhållandevis

dyrbar och kräva en vidlyftig förvaltningsapparat. I den mån vägbyggandet

och vägunderhållet ytterligare standardiseras, vägväsendet utvidgas

och vägtrafikens ställning och uppgift i förhållande till andra trafikgrenar

klarlägges och fastställes, ökas måhända skälen för ett förstatligande av

vägväsendet, men än så länge torde kravet på en efter de olika förhållandena

i vårt land väl avpassad och ekonomisk väghållning bäst tillgodoses genom

väghållningens ordnande som en kommunal angelägenhet. Frågan om statlig

väghållning beträffande vissa slag av allmänna vägar, s. k. riksvägar och

ödebygdsvägar, kommer att i ett senare sammanhang ägnas särskild behandling.

Örn man alltså kan utgå ifrån att den allmänna väghållningen fortfarande

bör handhavas av kommunalt organiserade organ, vägdistrikt,

har man att avgöra vilken omfattning dessa distrikt skola hava.

Yägkommissionens förslag innebar, att landstingsområdet med undantag av

dithörande städer och stadsliknande samhällen skulle utgöra vägdistrikt.

Landstinget skulle vara vägdistriktets beslutande organ. I landstingets överläggningar

och beslut i vägfrågor skulle dock ombuden från städerna icke äga

deltaga. Landstingsområdet skulle vara ekonomisk enhet för väghållningen

men samtidigt vara uppdelat i arbetskretsar för väghållningens fullgörande.

Därvid skulle så tillgå, att alla kostnader för väghållningen, i den mån de ej

täcktes genom statsbidrag, skulle gäldas av landstinget och täckas genom

uttagande av vägskatt å samtliga vägskatteskyldiga inom landstingsområdet.

Men att överlämna även väghållningens ombesörjande åt landstings förvaltningen

ansåg kommissionen däremot ej tillrådligt. En dylik anordning skulle

enligt kommissionens åsikt ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva

förenad med svårigheter av samma art, som anförts i fråga örn vägväsendets

övertagande av staten, visserligen i mindre skala men dock alltid avsevärda.

Kommissionen föreslog därför, att landstinget skulle genom sitt organ vägstyrelsen

i allmänhet blott ombesörja vägbyggnader samt underhållet av broar

och färjor, under det att primärkommunerna skulle bilda arbetskretsar,

vilka omhänderhade allt övrigt vägunderhåll liksom vinterväghållningen inom

respektive kommuner och ordnade därmed helt och hållet på sätt kommunen

funne lämpligt. Kommunen skulle därefter äga att ur landstingskassan bekomma

ersättning för vägunderhållet med belopp, vartill underhållet blivit i

vederbörlig ordning uppskattat, och för vinterväghållningen efter det i verkligheten

utförda arbetets skäliga värde.

Mot kommissionens förslag, att arbetets utförande skulle överlämnas åt primärkommunerna,

riktade flera av de hörda myndigheterna och korporationerna

en skarp kritik. I denna kritik instämde 1920 års vägsakkunniga.

De ansågo därjämte, att i stort sett enahanda anmärkningar kunde göras

mot en på sina håll ifrågasatt anordning, varigenom de gamla vägdistrikten

i stället för primärkommunerna finge på det av kommissionen tänkta sättet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

45

tjänstgöra som arbetsdistrikt. De sakkunniga förordade för sin del, att

landstingsområdet ej blott gjordes till ekonomisk enhet för väghållningen

utan även finge omhändertaga själva utförandet av arbetet. Bland de

fördelar, som härigenom skulle vinnas, nämnde de sakkunniga följande:

Utjämningen av väghållningsbesväret bleve effektivare än enligt vägkommissionens

förslag. Då all väghållning skulle utföras genom landstingsvägstyrelsens

försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet

obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet och därmed förbundna

kostnader ävensom övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen

erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstingsvägskatt

och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets

större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett

rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll.

Det väglagförslag, som framlades i proposition till 1922 års riksdag, anslöt

sig till 1920 års sakkunnigas förslag. Propositionsförslaget innehöll tilllika

en uttrycklig bestämmelse att, där sadant funnes lämpligt, landstinget

ägde för särskilda delar av vägdistriktet (vägnämndsdistrikt) utse

vägnämnder att biträda vägstyrelsen, i den mån sådant genom särskild

instruktion eller annorledes uppdroges åt vägnämnden. Propositionen, som

hänvisades till särskilt utskott, blev av detta avstyrkt. Emellertid framgår

av utskottsutlåtandet jämte därvid fogade reservationer, att flertalet

av utskottets ledamöter gillade förslagets huvudgrunder. Anledningen till avstyrkandet

var den, att en utslagsgivande del av utskottets ledamöter icke ville

ansluta sig till förslaget, med mindre detta i fråga örn vägskattegrunderna och

statsbidrag till väghållningen underginge vissa ändringar. Utskottets hemställan

bifölls av båda kamrarna. Av dem, som icke gillade förslagets huvudgrunder,

framhölls bland annat, att den nya organisationen skulle påkalla

inrättandet av ett betydande antal nya tjänstebefattningar samt leda till ett

mera byråkratiskt system och till fördyring av kostnaderna för vägväsendet

ävensom att genom tillskapandet av de större distrikten möjligheten att

överskåda väghållningen inom distrikten skulle försvinna, vilket även skulle

bliva fallet med vägstyrelsernas goda personalkännedom, faktorer som säkerligen

spelade en betydande roll i fråga örn möjligheten att begränsa och nedbringa

kostnaderna för vägväsendet.

Enligt 1929 års väg sakkunnig as förslag skall vägdistriktsindelningen ankomma

på Konungen. I motiven hava de sakkunniga förordat distrikt till omfattningen

betydligt större än flertalet av de nuvarande men mindre än landstingsområden.

För erhållande av dylika distrikt bör enligt de sakkunnigas mening

sammanslagning av nuvarande distrikt i stor utsträckning komma till

stånd. Ledamoten Johansson har emellertid beträffande ifrågavarande spörsmål

uttalat en från de övriga sakkunnigas uppfattning avvikande mening samt

föreslagit en lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med 1922 års

förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Efter att hava påpekat de nuvarande distriktens mycket växlande storlek

ingå de sakkunniga på de med gällande indelning förenade olägenheterna och

yttra härom:

Om de flesta distrikt torde gälla, att de äro alltför små för att möjliggöra

ett effektivt utnyttjande av moderna tekniska hjälpmedel, utan vilka en fullgod

väghållning numera svårligen kan utföras. Det må i detta sammanhang

nämnas, att våglängden inom de olika distrikten i medeltal icke uppgår till

mer än något över 20 mil. I åtskilliga distrikt torde med hänsyn till den

ringa våglängden anskaffande av maskinell utrustning knappast vara ekonomiskt

försvarbart; inom andra, där detta visserligen kan vara fallet, kan maskinparkens

kapacitet likväl icke helt utnyttjas, varigenom väghållningen onödigt

fördyras. Enahanda äro förhållandena i fråga örn möjligheterna att

anställa och utnyttja för vägarbetet erforderlig, tekniskt skolad personal. Dessa

för vägväsendets såväl tekniska som ekonomiska utveckling betydelsefulla

frågor synas icke heller kunna i nödig omfattning lösas genom samverkan

mellan angränsande distrikt. Den nuvarande distriktsindelningen medför vidare

ur administrativ synpunkt en alltför tungrodd och onödigt dyrbar organisation.

Vart och ett av landets 376 vägdistrikt bildar en förvaltningsenhet

med egen vägstyrelse, medelsförvaltning och räkenskapsföring. Den skärpning

av den statliga kontrollen över vägdistrikten, som påkallas av att kostnaderna

för väghållningen numera till övervägande delen bestridas av statsmedel,

möter stora svårigheter bland annat just på grund av det stora antalet förvaltningsenheter.

Så länge den nuvarande distriktsindelningen består, lärer man

sålunda icke utan en synnerligen omfattande apparat kunna ernå effektiv kontroll

över väghållningen och användningen av därtill anslagna medel. I sistnämnda

hänseende må särskilt framhållas betydelsen av likformig, överskådlig

bokföring. Visserligen hava normerande bestämmelser angående räkenskapernas

förande lämnats, men erfarenheten har givit vid handen, att erforderlig enhetlighet

i tillämpningen icke kunnat åvägabringas. För de myndigheter, som

utöva den allt mer betydelsefulla statliga ledningen av och uppsikten över vägväsendet,

framstår såsom en allvarlig olägenhet det jämförelsevis stora antalet

förvaltningsenheter, med vilka förbindelse skall upprätthållas och vilkas verksamhet

skall övervakas och kontrolleras.

Mot de nuvarande små distrikten har vidare anmärkts, att lokalbetonade synpunkter

blivit allt för utslagsgivande vid behandlingen av frågor rörande byggande

av väg. Denna anmärkning sammanhänger med det förhållandet, att

initiativet i nämnda ärenden oftast tages av vägdistriktens organ, till vilkas

mening den beslutande myndigheten givetvis tager stor hänsyn. Ehuru nu berörda

anmärkning icke lärer kunna anses allmängiltig, har dock erfarenheten

visat, att svårigheter stundom yppa sig, när det gäller att åstadkomma samverkan

mellan flera distrikt för utförande i ett sammanhang av behövliga större

vägföretag. Ofta nog bottna dessa svårigheter i den omständigheten, att ett

planerat vägföretag berör något distrikt endast beträffande en relativt obetydlig

sträcka och sålunda saknar större intresse för detta distrikt. Vad nu

sagts belyser emellertid en långt ifrån betydelselös svaghet i den nuvarande

distriktsindelningen. En annan olägenhet är, att i smärre distrikt, omfattande

allenast några få kommuner, skillnaden i storlek mellan dessa lätt leder till att

en kommun får ett dominerande inflytande i fråga örn distriktets vägväsende,

ett förhållande ägnat att giva detta en än mer lokalbetonad prägel.

De sakkunniga upptaga härefter till granskning förslaget att göra landstingsområdet

till vägdistrikt och framhålla därvid till en början, att förhål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

47

landelia inom vägväsendet numera äro helt annorlunda än da statsmakterna år

1922 hade att taga ståndpunkt till nu ifrågavarande spörsmål. Den oerhört

ökade trafiken nödvändiggjorde ett intensifierat vägunderhåll och den i samband

därmed utvidgade medelsförvaltningen hade tillsammans med ökningen

av administrativa göromål i övrigt ytterligare skärpt anspråken på de verkställande

organens aktivitet. Den arbetsmängd, som genomförandet av en

organisation med landstingsområdet såsom vägdistrikt skulle övervältra på

landstinget och dess vägstyrelse, vore således av en helt annan storlek nu än

för blott ett tiotal år sedan. Efter att hava framhållit, att trots nu anförda

förhållanden förslaget örn landstingsdistrikt alltjämt hade sina ivriga förespråkare,

ägna de sakkunniga nämnda förslag en ingående kritik och anföra

därvid bland annat följande:

Ehuru en indelning efter landstingsområden i jämförelse med den nuvarande

distriktsindelningen otvivelaktigt skulle medföra vissa fördelar, kunna de sakkunniga

likväl icke förorda en dylik indelning. _ Framhållas må först, att

landstingen, som väljas huvudsakligen efter politiska linjer, i allmänhet icke

hava en sammansättning, som kan antagas vara särskilt lämpad för prövning

av de från landstingens övriga uppgifter artskilda vägärendena. Härtill kommer,

att landstingens arbetsbörda utan undantag torde vara så tyngande, att på

dem icke lämpligen kan läggas prövningen av den vidlyftiga grupp av ärenden,

som hänför sig till vägväsendets skötsel. Tvivelaktigt är väl ock, om landstingsorganisationen,

icke minst därför att landstinget i regel sammanträder

blott en gång årligen, då alla dess angelägenheter skola avgöras under ett fåtal

dagar och en jäktande arbetstakt, besitter den smidighet, som erfordras för

de ofta nog brådskande men på samma gång en grundlig prövning krävande vägärendenas

avgörande. En utväg att undvika nu anmärkta olägenheter vore

att uppdraga distriktets beslutanderätt åt särskilda för ändamålet valda

vägfullmäktige. Detta synes i själva verket vara den enda lämpliga utvägen,

därest en organisation med läns- eller landstingsdistrikt skulle genomföras.

På den i ett landstingsdistrikt fungerande vägstyrelsen skulle på grund

av vägnätets avsevärda omfattning komma att vila en högst betydande arbetsbörda.

Det torde med skäl kunna antagas, att arbetet skulle taga styrelsens

tid och krafter i anspråk i sådan grad, att uppdraget som vägstyrelseledamot

komme att nära nog fullständigt förlora karaktären av förtroendesyssla och att

uppdraget måste lämnas åt personer, villiga att mot därefter tillmätta arvoden

ställa sig så gott som helt till disposition för ändamålet. Erfarenheterna från

vägingenjörsorganisationen giva vid handen, att ett läns vägväsende även i den

begränsade omfattning, vari det faller inom vägingenjörens arbetsområde, är

av den storleksordning med avseende å arbetsmängden, att dess skötsel kräver

en ständig och energisk insats av arbete. Även örn det icke skulle möta oöverstigliga

hinder att förvärva fullt lämpliga personer, som ville ägna sin huvudsakliga

arbetskraft åt vägstyrelsearbetet, äro dock svårigheterna härutinnan

påtagliga, särskilt i betraktande av att uppdrag som ledamot av vägstyrelse

lämnas endast för en jämförelsevis kort tid utan säkerhet för uppdragets förnyande.

I varje fall torde man få räkna med, att länsdistriktsorganisation på

ett betänkligt salt skulle leda till allt för stor byråkratisering i fråga örn vägväsendets

skötsel.

Ytterligare bör framhållas, att landstingsområdenas i allmänhet vida omfattning

skulle medföra svårigheter för distriktets beslutande och verkställande

organ att vinna erforderlig kännedom örn rent lokala men måhända synnerligen

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

beaktansvartlå intressen och behov. Dylika skulle i vägdistrikt av ifrågavarande

storleksordning antagligen få svårt att göra sig gällande. Ehuru vägnätet

till avsevärd del redan nu har sin särskilda betydelse såsom förmedlare

av mera långväga trafik, är det dock av vikt, att även de lokala behoven av

goda vägförbindelser bliva tillgodosedda. Åtgärder, som kunna leda till ett

eftersättande av betydelsefulla men mera lokalt betonade vägfrågors lösning,

böra därför enligt de sakkunnigas mening undvikas, i den mån så kan ske med

beaktande av organisationsfrågans sammanhang med de stora ekonomiska spörsmålen

på vägväsendets område.

Delvis ur sist anförda synpunkter torde den tanken hava framkommit att

låta landstingsområdet bilda vägdistrikt vad angår huvudvägarna, medan de

mindre vägarnas skötsel skulle ankomma på de nuvarande små distrikten. En

lösning av frågan enligt detta uppslag, som mera sällan kommit till synes

och som torde sakna egentlig aktualitet, skulle visserligen åtminstone teoretiskt

sett innebära en del beaktansvärda fördelar i jämförelse med det nuvarande

systemet men kan likväl icke av de sakkunniga förordas. Det skulle

vara förenat med ganska stor svårighet att verkställa en praktisk och naturlig

indelning av vägnätet på länsdistriktet och de lokala distrikten, varjämte

såväl i förvaltningshänseende som i flera andra avseenden en icke önskvärd

dualism skulle uppstå. Olägenheterna av en dylik organisation skulle göra

sig särskilt gällande i fråga örn underhållsarbetet.

Beträffande de fördelar i skatteutjämningsavseende, som skulle vinnas under

förutsättning av landstingsområdet som vägdistrikt, yttra de sakkunniga:

Verkställda undersökningar giva visserligen vid handen, att skattetryckets

ojämnhet under sist angiven förutsättning skulle betydligt minskas. Den utjämning,

som på denna väg skulle vinnas, inskränker sig emellertid till varje

landstingsområde för sig och undersökningarna visa, att mellan de skilda landstingsområdena

skulle komma att föreligga stor olikhet i skattebelastning.

Maximisiffran skulle bliva omkring tre gånger större än minimisiffran och

ungefär två gånger större än medeltalet. Ett särskilt utjämningsförfarande

torde alltså, om man vill vinna en någorlunda jämn avvägning av vägskattebelastningen,

komma att erfordras även vid indelning efter landstingsområden.

Verkningarna av en sådan indelning skulle därför i nu ifrågavarande hänseende,

bortsett från den ur rikssynpunkt jämförelsevis oväsentliga utjämningen

inom varje landstingsområde för sig, inskränka sig till ett av den starka

minskningen av antalet enheter orsakat underlättande av ett särskilt skatteutjämningsförfarande.

Lättnader i detta avseende äro visserligen icke betydelselösa,

men det är de sakkunnigas bestämda uppfattning, att vad härutinnan

skulle vinnas icke uppväger de avsevärda nackdelar ur väghållningssynpunkt,

vilka enligt det förut sagda vidlåda landstingsdistrikten. Det väsentliga i

frågan örn distriktsindelningen hänför sig otvivelaktigt till vad som ur teknisk

och ekonomisk synpunkt är lämpligast. Skatteutjämningen är ett spörsmål

i andra hand, som kommer i betraktande först sedan de frågor lösts, som

avse ett förbilligande av väghållningen samt därigenom lindring av det absoluta

skattetrycket.

I det kapitel i betänkandet, som handlar örn medel till bestridande av väghållningskostnadema,

hava de sakkunniga förordat en med automobilskattemedel

finansierad utjämning av vägskattebelastningen samt angivit de riktlinjer,

som härvid borde följas.

Enligt de sakkunnigas åsikt bör, utom i undantagsfall, våglängden inom ett

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 49

distrikt icke understiga 30 och icke överstiga 70 mil. Härom anföra de sakkunniga:
Vid

bedömandet av förevarande spörsmål inverka emellertid åtskilliga omständigheter

av den art, att man icke utan vidare kan fastslå, att ett valdistrikt

under alla förhållanden lämpligen bör hava en viss storlek, uttryckt i ett bestämt

antal vägmil. Sålunda måste hänsyn tagas till trafikens art och omfattning,

faktorer vilka äro av särskild betydelse för väghållningen. Ytterligare

bör beaktas, att vägdistriktets område icke bör vara så utsträckt, att

vägarbetet därigenom försvåras och fördyras. I landsändar med tätmaskigt

vägnät kan ett distrikt lämpligen omfatta en större våglängd än i trakter, där

vägnätet är glest. Erfarenheterna från verksamheten inom de nuvarande distrikten

giva emellertid vid handen, att ett distrikt med en sammanlagd våglängd

av omkring 50 mil i allmänhet kan anses till omfattningen väl avvägt.

Skötseln av ett vägnät av denna storlek kan i de flesta fall utan svårighet

omhänderhavas av en vägstyrelse utan att styrelsens ledamöter behöva allt för

mycket tagas i anspråk och dess verksamhet byråkratiseras. Arbetsmängden

inom ett dylikt distrikt motiverar väl anställande av tekniskt skolad _ personal

och medgiver ett effektivt utnyttjande av erforderliga maskiner, varigenom

vägarbetet kan bedrivas på ett såväl tekniskt som ekonomiskt tillfredsställande

sätt. Härmed är givetvis icke sagt, att en god och ekonomisk väghållning

icke kan utföras i distrikt, där vägnätets längd avviker från den nyss angivna

måttstocken. Vanskligt är att därutinnan uppdraga bestämda gränser, men

enligt de sakkunnigas mening bör, örn önskvärdheten av en tekniskt och ekonomiskt

tillfredsställande väghållning tillmätes avgörande betydelse, våglängden

inom ett distrikt icke understiga 30 och icke överstiga 70 mil.

Med det nu sagda hava de sakkunniga angivit vissa riktlinjer för distriktsindelningen.

Vid denna göra sig emellertid även andra synpunkter gällande

än de förut omnämnda. Hänsyn till den nuvarande indelningen synes böra

tagas så till vida, att nya, större distrikt i allmänhet böra bildas genom sammanslagning

av hittillsvarande distrikt. Uppdelning av sådant distrikt bör

endast i undantagsfall förekomma. I vissa fall lärer det dock av praktiska

skäl vara befogat att i någon mån lämpa distriktsindelningen mera efter

de väggeografiska förhållandena än efter nuvarande väghållningsenheter, varvid

klyvning av hittillsvarande distrikt stundom icke kan undvikas. De sakkunniga

syfta härvid närmast på det förut berörda fallet, att en väg — och

detta gäller särskilt de större vägarna — på endast en kort sträcka genomlöper

ett vägdistrikt, för vilket som helhet sett vägen saknar större betydelse. Härav

följande olägenheter i skilda hänseenden böra, i den mån så lämpligen kan

ske, undanröjas genom avskiljande av en eller annan socken, som vägen genomlöper,

från det gamla distriktet för att tilläggas det nya distrikt, inom vilket

vägen i övrigt sträcker sig. Uppdelning av en socken på olika vägdistrikt bör

givetvis icke ifrågakomma. I sakens natur ligger, att ett vägdistrikt bör

vara geografiskt sammanhängande, så att vägarnas skötsel ävensom kontrollen

däröver icke försvåras. Detta önskemål bör dock icke hindra sammanslagning

av de nuvarande ödistrikten med närliggande fastlandsdistrikt. Måhända kan

det dock i vissa fall befinnas lämpligt att alltjämt bibehålla större öar som

särskilda vägdistrikt.

De sakkunniga omnämna, att de för att lättare kunna bedöma verkningarna

i olika hänseenden av en med beaktande av sålunda framhållna synpunkter verkställd

distriktsindelning på ett tidigt stadium av utredningen försöksvis uppgjort

en dylik indelning, omfattande 172 distrikt, däribland åtskilliga ödistrikt.

Bihang lill riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Under utredningens gång hade de sakkunniga dock kommit till den uppfattningen,

att distrikten lämpligen kunde göras något större än vad de sakkunniga

till en början ansett.

Skatteutjämning sberedning en har i likhet med 1920 års vägsakkunniga föreslagit,

att landstingsområdet med undantag av dithörande städer skall utgöra

vägdistrikt. Beredningen anser emellertid lagen böra inrymma befogenhet för

Konungen att efter hörande av länsstyrelsen, landstinget och andra vederbörande

förordna örn större landstingsområdens uppdelning i två vägkommuner.

Beträffande öar, som nu bilda eget vägdistrikt, framhåller beredningen,

att många av dem befinna sig i en särställning så till vida, att de praktiskt

taget sakna allmän väg och hava exceptionellt små kostnader för sitt vägväsende.

För det fall, att det därjämte kan antagas, att befolkningen på dessa

öar i ringa omfattning är i tillfälle att begagna det övriga vägnätet, torde,

yttrar beredningen, möjlighet böra beredas dem att fortfarande utgöra eget

vägdistrikt.

Sedan beredningen såsom förut nämnts förklarat sig icke kunna tillstyrka

väghållningens förstatligande, yttrar beredningen vidare:

Det torde därför endast återstå att välja mellan kommunala vägkommuner

av högre eller lägre ordning. På grunder, som beredningen angivit vid klarläggandet

av de allmänna riktlinjerna för eventuella kommunala förstoringar

(Kap. IV), måste beredningen avstyrka och såsom skäligen värdelös beteckna

en lagstiftning, som åsyftar att antingen direkt genom generella bestämmelser

i ämnet eller efter prövning i varje särskilt fall av länsstyrelsen eller annan

myndighet nå fram till en indelning i vägkommuner, större än de nuvarande

väghållningsdistrikten men mindre än landstingsområdet. De ekonomiska

motsättningarna bliva för starka eller utjämningseffekten illusorisk, örn man

söker sig fram efter denna linje. Hedan vägkommissionen betecknade på huvudsakligen

samma skäl som beredningen en sådan lösning av problemet såsom

mycket svår att genomföra och såsom i och för sig otillfredsställande. På

sätt i den föregående framställningen påpekats, har det också visat sig, att den

för några år sedan åt länsstyrelserna lämnade befogenheten att förordna örn

sammanslagning av väghållningsdistrikt blivit så gott som resultatlös. över

huvud har det, som i Kap. IV utvecklats, varit tämligen fruktlöst att söka

åvägabringa större utdebiteringsområden genom allmänna eller speciella bestämmelser

örn befogenhet för Kungl. Majit eller länsstyrelserna att förordna

därom. Därest större vägkommuner än de nuvarande överhuvud finnas behövliga,

lär följaktligen landstingsområdet regelmässigt böra bliva det nya utdebiteringsområdet.

Å sid. 193—197 i beredningens betänkande finnas intagna en del tabeller,

av vilka framgår, att utdebiteringen av vägskatt år 1929 var högst 90 öre och

lägst 6 öre per vägfyrk (bortsett från vissa ödistrikt med ännu lägre siffra)

samt att under förutsättning av landstingsområdet som vägdistrikt maximum

skulle hava sjunkit till 42.4 öre och minimum stigit till 14.5 öre, medan riksmedeltalet

var 21.8 öre. I 208 distrikt skulle utdebiteringen hava sjunkit,

medan den skulle hava stigit i 171 distrikt. Den maximala minskningen skulle

hava uppgått till 60.9 öre per vägfyrk, under det den maximala ökningen

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 51

skulle hava stannat vid 37.4 öre eller, om ödistrikten undantagas, 17.1 öre per

vägfyrk.

Efter att hava understrukit betydelsen av den skatteutjämning, som sålunda

skulle inträda under förutsättning av landstingsområde som vägdistrikt, ingår

beredningen på prövning, huruvida med sådana distrikt äro förknippade administrativa

och andra praktiska olägenheter av den betydelse, att tanken på

dylika distrikt trots de skatteutjämnande verkningarna måste uppgivas. Härom

yttrar beredningen bland annat:

Utgångspunkten för denna prövning är, att överflyttning av kostnaderna

måste medföra överflyttning jämväl av beslutanderätten i vägfrågor och omläggning

av förvaltningen. Det torde vara berättigat påstå, att de invändningar,

vilka under 1922 års riksdagsbehandling med särskild skärpa framfördes

mot landstingens övertagande av väghållningen, i stort sett icke längre

hava giltighet, emedan underlaget för dem bortfallit genom de betydelsefulla

förändringar, som därefter inträffat. Sedan vägkassorna praktiskt taget över

hela linjen övertagit vägunderhållet, gäller detta omdöme framför allt den

år 1922 hävdade uppfattningen att den då ifrågasatta omorganisationen ej

borde godtagas, emedan den förutsatte avskaffande av naturaunderhållet och

för den skull måste komma att medföra ett avsevärt fördyrande av särskilt

jordbrukarnas underhållsutgifter. Vidare hava, oberoende av organisationsfrågan,

de krav på minskning av jordbrukets andel i vägskattebördan och på

högre statsbidrag, som av motståndarna till 1922 års förslag uppställdes såsom

oeftergivliga villkor för dess godtagande, ^sedermera vunnit beaktande.

Såvitt beredningen kan finna, hava yrkandena på ytterligare lättnader i förstberörda

hänseende ej något inre samband med spörsmålet örn landstingsområdet

såsom förvaltningsenhet, även örn det kan tänkas, att olägenheterna av och

motståndet mot skatteöverflyttning från jordbruksfastighet till andra beskattningsföremål

bliva mindre, sedan vägskattebördan lagts på en sådan större

utdebiteringsenhet. _ _ .

I de verkställda sakkunnigutredningarna liksom ock av departementschefen,

då beslut örn tillkallande av 1929 års vägsakkunniga fattades, har, jämte det

önskvärdheten av en skatteutjämning understrukits, framför allt den meningen

samstämmigt uttalats, att större distrikt skulle medföra bättre tillgång pa

och ett rationellare utnyttjande av teknisk sakkunskap, erforderliga maskiner

och redskap samt övad arbetskraft, ävensom att större distrikt skulle vara

ägnade att minska förvaltningskostnaderna. Riktigheten härav torde knappast

kunna jävas. I alla händelser är det tydligt, att. utgifterna för adininistrationen

så till vida skulle minskas, som skriftväxling, räkenskapsförmg

och kontroll måste vara betydligt besvärligare och ställa sig dyrare, när vägstyrelserna

äro 376, än örn de till antalet ej na tiondelen av denna siffra.

Även vägingenjörernas uppgift skulle underlättas, emedan deras kontakt med

den vägkommunala ledningen kunde bliva mera intim och deras skrivarbete

betydligt mindre, om förvaltningen koncentrerades, än då den är söndersplittrad

i organ, självständigt verksamma på många skilda orter inom länet.

Ehuru det vitsordats, att vägstyrelserna i allmänhet på ett förtjänstfullt

sätt fullgjort sina åligganden, har det sagts, att stora svårigheter ej sällan

mött att för uppdraget anskaffa tillräckligt kvalificerade och intresserade

personer. Örn detta förhållande hittills på sina håll medfört mindre tillfredsställande

effektivitet och onödigt höga kostnader, bör någon svårighet däremot

ej yppa sig att inom det större området, länet, finna ett färre antal

personer, lämpliga att utgöra vägstyrelse och att i denna egenskap mot varandra

väga framkomna krav, planera och finansiera vägföretag samt hava

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

uppsikt över dem. Samtidigt skulle det bliva lättare för staten, som till

den övervägande delen ställer till förfogande de för väghållningen erforderliga

medlen, att genom en eller annan representant i varje vägstyrelse direkt

följa och öva inflytande på besluten. Att den kommunala självstyrelsen på

vägväsendets område komme att minskas genom överflyttningen och än vidare

beskäras därigenom, att en statens representant direkt deltoge i förvaltningen,

torde få anses vara en naturlig konsekvens av statens berörda ekonomiska

intresse.

Av mera allvarlig beskaffenhet äro invändningarna att vägförvaltningen

genom den ifrågasatta centraliseringen skulle byråkratiseras och förlora den

direkta kontakt med arbetet, som för dettas ändamålsenliga bedrivande är av

stor betydelse, samt att landstingen med sina mångahanda och måhända framdeles

på andra områden utökade uppgifter skulle bliva alltför betungade med

göromål. Framför allt fruktar man, att därigenom väghållningens administration

och vägarbetena skulle fördyras.

Även om, på sätt nyss utvecklats, flera med en förstoring av förvaltningsenheten

förbundna omständigheter äro ägnade att hålla vägkostnaderna nere,

är det givetvis omöjligt att med bestämdhet förutsäga, huruvida icke dessa

fördelar skulle uppvägas utav de skadliga verkningarna av en byråkratiserad

och opersonlig förvaltning, som måste befatta sig nied en mängd olikartade

bestyr. Utan tvivel skulle farhågorna hava fog för sig, örn organisationen

bleve sådan, att länsstyrelserna och landstingen skulle besluta om

och landstingets vägstyrelse verkställa vägarbetena utan biträde av andra än

tjänstemän. En dylik konstruktion av förvaltningsmaskineriet bör och kan

emellertid undvikas. Visserligen måste så tillvida en »byråkratisering» äga

rum, som centralisationen förutsätter anlitande i högre grad än förut av arbetskraft,

som helt tages i anspråk för vägfrågornas behandling. Kostnaden för en

förvaltning ^av detta slag behöver dock ej bliva större, än när göromålen äro

fördelade pa mångdubbelt flera personer, vilka var för sig åtnjuta en mindre

ersättning och endast delvis ägna sin tid åt vägväsendet. Än mindre synes

detta behöva bliva fallet, därest vid arbetets utförande fortfarande får påräknas

intresserat biträde ute i orterna av kommunala förtroendemän med insikt

i vägfrågor och intim kännedom örn de lokala förhållandena.

Det förefaller, som örn möjligheten att på detta sätt i administrationen av

vägväsendet bibehålla kontakten med ortsförhållandena förbisetts eller värdet

därav underskattats av dem, som äro motståndare till förslaget att göra landstingsområdet

till enhet för en mera centraliserad förvaltning. Över huvud torde

det för ett praktiskt handhavande av väghållningen inom det förstorade

vägdistriktet vara av värde, att lagstiftningen förutsätter och möjliggör en viss

decentralisering med avseende å beredning och verkställighet av samt uppsikt

över de vägarbeten, vilkas centrala planläggning och finansiering ankommer

på landstinget och dess förvaltningsorgan. När landstingsområdets relativt

ringa omfattning icke gör det överflödigt, skulle därför landstingets

vägstyrelse hava skyldighet att uppdela distriktet i arbetskretsar, var och

en med sin av vägstyrelsen (eller landstinget) utsedda kretsstyrelse eller vägnämnd,

_som skulle hava att utöva nyss omförmälda funktioner och därvid bland

annat tillse, att i första hand Örtens befolkning bereddes tillfälle till arbetsförtjänst

pa väghållningen, örn det än emellanåt torde visa sig fördelaktigare att

göra arbetskretsen större, får det antagas, att den ofta komme att sammanfalla

med det nuvarande väghållningsdistriktet, och att till ledamöter i kretsstyrelsen

merendels bleve utsedda förutvarande vägstyrelseledamöter. -Det

bör lämnas öppet för landstingsförvaltningen att bestämma såväl härom som

beträffande administrationens detaljer i övrigt allt efter de speciella förhållanden,

som karakterisera landstingsområdet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

53

Det arbete, som därmed komme att läggas på landstingsförvaltningen, måste

utan tvivel anses mycket krävande. Men det får ej förbises, att det framför

allt bleve landstingets vägstyrelse, som skulle drabbas av detsamma, att vägbyggnader

liksom hittills skulle beslutas av länsstyrelsen, sedan de av dem

närmast berörda kommunerna och dessutom vägstyrelsen blivit hörda, samt

att landstingets prövning av vägbudgeten och på densamma inverkande frågor

enligt sakens natur måste bliva mera allmän och principiell. _ Någon desorganisation

av landstingsförvaltningen eller omotiverad expansion av vägbyggandet

borde under sådana omständigheter icke vara att befara såsom följd

av överflyttningen.

De för beredningens ståndpunktstagande avgörande skälen har beredningen

sammanfattat sålunda:

Med hänsyn till de betydande ojämnheterna i vägskattebördans fördelning

och då kontantunderstöd för åstadkommande av utjämning måste betecknas

såsom ett botemedel, vilket så sparsamt som möjligt bör anlitas, har beredningen

alltså ansett ett starkt behov av förstorade vägkommuner föreligga.

Den praktiskt taget enda lämpliga större enheten har befunnits vara landstingsområdet.

Å ena sidan torde, förutom skatteutjämning, vissa administrativa

fördelar ernås genom en dylik utvidgning av förvaltningsområdet, och å

andra sidan synes det möjligt att förekomma de olägenheter, som befarats vara

förbundna med utvidgningen.

Fyra av beredningens ledamöter hava funnit beredningens förslag icke böra

läggas till grund för en reform på området. Dessa ledamöter, herrar Carlström,

Magnusson, Wohlin och Tjällgren, hava härutinnan anfört:

Vad vägväsendet angår, innebär beredningens förslag en vittgående omläggning

av de nu gällande reglerna för handhavandet och finansieringen av

denna förvaltningsuppgift. Även beträffande denna gren av den kommunala

verksamheten hysa vi uppfattningen, att en överflyttning av ansvaret för densamma

på ett förvaltningsområde av länskommunens storlek skulle medföra

en ökning av det allmännas totala utgifter för ändamålet och en byråkratisering

av förvaltningen, även örn det är sant, att ur skatteutjämningssynpunkt

det bästa resultatet vinnes genom att göra landstingsområdet till väghållningsdistrikt.

Det nuvarande mycket värdefulla lokala intresset för vägfrågorna

skulle emellertid därigenom i betänklig grad avtrubbas. Med hänsyn till dessa

förhållanden synes oss beredningens förslag på denna punkt alltför äventyrligt.

Då därjämte 1929 års vägsakkunniga framlagt ett förslag, som går

ut på ett sammanförande av de nuvarande i många fall otvivelaktigt alltför

små väghållningsdistrikten till större distrikt och då nämnda sakkunniga därjämte

till behandling upptagit frågan örn väghållningstungans fördelning mellan

skilda skatteobjekt — vilken sistnämnda fråga jämväl ur skatteutjämningssynpunkt

äger icke ringa betydelse — sakna vi anledning att i förevarande

sammanhang närmare ingå på ämnet och finna med hänsyn till det

läge, vari frågan örn vägväsendet befinner sig, beredningens förslag i förevarande

del icke vara tillräckligt starkt motiverat för att läggas till grund

för en reform på området.

Bland de myndigheter, korporationer m. fl., vilka yttrat sig över förslagen,

har det ojämförligt största antalet förordat en lösning av frågan enligt de av

de vägsakkunniga uppdragna riktlinjerna.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Av de centrala ämbetsverken hava kammarkollegiet, statskontoret och lantbruksstyrelsen

uttalat sig mot förslaget örn landstingsområdet som vägdistrikt.

De två förstnämnda hava emellertid framhållit, att sammanslagning av nuvarande

distrikt syntes böra ske i större utsträckning än vad de sakkunniga tänkt

sig. Vad de sakkunniga anfört därom, att ledamöterna i vägstyrelsen böra

vara väl förtrogna med förhållandena inom distriktet och utöva sin verksamhet

som bisyssla, har lantbruksstyrelsen funnit så vägande, att styrelsen trots

sin sympati för större vägdistrikt ansett sig böra förorda sakkunnigförslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar däremot landstingsområdet som

vägdistrikt och åberopar härför, utom de skatteutjämnande verkningarna,

framför allt de fördelar i avseende å själva väghållningen, som med dylika

distrikt enligt styrelsens förmenande skulle stå att vinna. Härom yttrar

styrelsen:

Det starkaste skälet för styrelsens uppfattning att landstingsområdet bör

utgöra den lämpligaste förvaltningsenheten är dock, att en sådan anordning

skulle medföra bättre tillgång pa och möjlighet till ett rationellare utnyttjande

av teknisk sakkunskap, erforderliga maskiner och redskap samt övad

arbetskraft. Den tekniskt kvalificerade ledning av vägväsendet, som nödvändiggöres

av. den oerhört ökade trafiken, torde icke kunna åstadkommas

med en uppdelning i vägdistrikt i enlighet med de sakkunnigas förslag. Splittringen

i administrationen torde icke möjliggöra anställande av tillräckligt

kvalificerad arbetskraft eller utnyttjande till full effektivitet av erforderlig

maskinpark.

. Sos vägstyrelserna finnas redan nu anställda ett stort antal tekniskt utbildade

tjänstemän (vägmästarna), vilkas verksamhet nu ledes av i regel tekniskt

oskolade vägstyrelseordförande. Behovet av enhetlig kvalificerad teknisk

ledning för dessa synes styrelsen ofrånkomlig för såvitt de krav, som

numera ställas på väghållningen, skola kunna tillfredsställas. Vägingenjörernas

nuvarande, praktiskt taget endast rådgivande funktion har icke visat

sig för ändamålet tillräcklig. Behovet av denna enhetliga kvalificerade tekniska

ledning med befälsrätt är icke genom de sakkunnigas förslag tillgodosett

och synes styrelsen utgöra ett tungt vägande skäl för att icke godtaga de

sakkunnigas förslag.

Genom, införande av möjlighet inom det förstorade vägdistriktet av en viss

decentralisation med avseende.å beredning och verkställighet av de vägärenden,

.vilkas centrala planläggning och finansiering ankommer på det förstorade

distriktet, skulle det lokala medinflytandet väl kunna tillgodoses. Någon

i lagen föreskriven skyldighet till sådan decentralisation med kretsstyrelse

eller vägnämnd anser dock styrelsen icke böra föreskrivas.

Efter ett ingående bemötande av de mot landstingsområdet såsom vägdistrikt

framställda anmärkningarna giver styrelsen uttryck åt den uppfattningen,

att förvaltningskostnaderna icke skulle ställa sig dyrare med landstingsdistrikt

än med mindre distrikt. Styrelsen föreslår emellertid, att en kostnadsutredning

i detta hänseende måtte verkställas, vilken utredning även borde

avse formen för en organisation med landstingsområde såsom enhet.

Även domänstyrelsen har uttalat sig för landstingsdistrikt.

Riksräkenskapsverket anser, att åtminstone beträffande de mindre landstingsområdena

övervägande skäl tala för att hittillsvarande vägdistrikt inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

55

ett landstingsområde sammanföras till en vägkommun. Huruvida jämväl medelstora

och större landstingsområden regelmässigt böra utgöra distriktsenheter

synes riksräkenskapsverket böra göras beroende av ställningstagandet

till frågan om den nya vägorganisationens utformning i vad angår dels utövandet

av beslutanderätten i vägärenden, dels beredningen och verkställigheten

av samt uppsikten över beslutade vägarbeten. För sin del finner riksräkenskapsverket

ett genomförande jämväl för de medelstora och större landstingsområdena

av skatteutjämningsberedningens förslag nödvändiggöra, att vägdistriktens

uppdelning i arbetskretsar och kretsstyrelsernas arbetsuppgifter fastare

regleras än som framgår av beredningens förslag. Enligt riksräkenskapsverkets

mening bör frågan härom göras till föremal för närmare utredning liksom även

frågorna örn dels formerna för vägärendenas behandling i landstinget och dels

vägstyrelsernas arbetsordning och befogenhet.

1931 års väg- och brosakkunniga hava framhållit, att vägande skäl kunde

anföras för såväl det ena som det andra av de bada huvudförslagen. Da emellertid

förslaget om landstingsområdet som vägdistrikt icke förelåge i ett så

utarbetat skick, att en fullt klar jämförelse kunde göras, ville de sakkunniga

förorda, att detta förslag gjordes till föremål för en verkligt klarläggande utredning.

En ledamot av de sakkunniga har emellertid i denna punkt anmält reservation

under bestämt avstyrkande av den förordade utredningen, enär enligt

samma ledamots mening landstingens övertagande av vägväsendet otvivelaktigt

skulle medföra en allmän fördyring av väghållningen och många andra

olägenheter.

Länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län hava förordat landstingsområdet

som vägdistrikt. Enligt förstnämnda länsstyrelses mening borde

dock distriktets beslutanderätt utövas icke av landstinget utan av särskilt för

ändamålet valda länsvägfullmäktige.

Länsstyrelsen i Stockholms län har visserligen funnit, att goda skäl talade

för landstingsdistrikt, men har tillika framhållit, att med hänsyn till den

bland vägmännen själva och inom landstingen utbredda obenägenheten mot

dylika distrikt man för närvarande ej syntes kunna komma längre än till förstorade

lokala distrikt enligt de sakkunnigas linje. En reform enligt denna

linje skulle i varje fall innebära ett betydande framsteg, och det vore enligt

länsstyrelsens åsikt synnerligen olyckligt, om hela den viktiga reformfrågan

komme att falla.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har pa grund av hittills vunnen erfarenhet av

det nuvarande systemets verkningar ansett sig kunna uttala, att man i detta

län genom omreglerade vägkommuner, två för Gästrikland och fyra för Hälsingland,

kunde trygga en god vägförvaltning, dock under förutsättning att

teknisk ledning regelbundet och i vidgad omfattning utövades av fackutbildade

ingenjörer. Huruvida en i skilda avseenden lika god lösning kunde vinnas

genom ett landstingsdistrikt läte sig icke utan särskild utredning bedömas,

och ville länsstyrelsen förorda en dylik hela riket avseende utredning.

De övriga tjugu länsstyrelserna förorda distrikt mindre än landstingsområ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

den och de allra flesta ansluta sig härutinnan till de sakkunnigas uttalade

uppfattning angående riktlinjerna för distriktsindelningen. Några länsstyrelser

hava emellertid funnit den av de sakkunniga angivna minimistorleken otillräcklig,

medan en del andra däremot finna, att den utan olägenhet torde kunna

minskas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som med tvekan ansluter sig till sakkunnigförslaget,

uttalar, att man åtminstone torde höra göra ett försök med en

vägorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas linjer,

innan man beslutar sig för en så radikal omläggning av organisationen som

skatteutjämningsberedningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har givit uttryck åt en liknande uppfattning.

Bland vägingenjörerna hava meningarna varit mycket delade. Medan elva

vägingenjörer förordat frågans lösning i huvudsaklig överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag, har flertalet av de övriga tretton enats örn ett förslag

av i stort sett följande innebörd. Länet skulle bilda utdebiteringsenhet. För

själva väghållningens utförande skulle emellertid länet uppdelas i vägdistrikt,

vart och ett med sin vägstyrelse, som självständigt skulle handhava väghållningen

i enlighet med den utgiftsstat, som fastställts av länets vägrepresentation,

länsvägfullmäktige. Dessa senare skulle utse ledamöter i distriktsstyrelserna.

För att bland annat bereda hos vägfullmäktige förekommande ärenden

skulle finnas en länsvägstyrelse. Varje distriktsstyrelse skulle inom sig

utse en ledamot i länsvägstyrelsen.

Av de över trehundra vägstyrelser och ungefär lika många vägstämmor, som

avgivit yttrande, hava alla utom cirka ett tiotal av vartdera slaget uttalat sig

mot förslaget örn landstingsområdet eller länet som vägdistrikt. I dessa yttranden

har den uppfattningen ganska allmänt kommit till uttryck, att man

vid en blivande omreglering av distrikten bör framgå med stor varsamhet och

icke sammanslå nuvarande distrikt i den stora utsträckning, som de sakkunniga

förordat.

Svenska väg styrelsernas förbund yttrar härom:

Ovedersägligen är det ett önskemål att sådana åtgärder vidtagas, att en jämnare

avvägning av vägdistriktens storlek och skattebördan inom desamma

avagabringas, ehuru härvidlag den allra största försiktighet vid genomförano

^ iakttagas. Förbundet kan ingalunda för sin del vara med örn eni

sa fullständig omvälvning som bildandet av landstingsdistrikt skulle innebära.

Den motivering, som de sakkunnigas majoritet anfört för sitt långt

i?i j rej V1tt&aepde förslag, synes förbundet vara av den vikt, att frågan örn

bildandet av så stoja enheter som landstingsdistrikt knappast på allvar kan

upptagas till prövning. Enligt förbundets bestämda mening kommer en sammanslagning

till landstingsdistrikt att, tvärt emot vad reservanten anser, medföra

en tung organisation och en avsevärd byråkratisering vid ärendenas handläggning.

Ehuru förbundet salunda helt instämmer i de sakkunnigas motivering

för en icke allt för långt gående omvälvning i detta avseende, kan det

dock icke finna, att man ens bör sträcka sig till den gräns, som förslaget synes

avse. Sant är visserligen att något bestämt förslag härutinnan icke framlagts,

utan att det föreslagits, att Eungl. Maj :t skall bestämma örn denna indelning

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

57

och att därvid länsstyrelserna skola komma med förslag i ärendet, varvid förutsättes

»att vid indelningen böra en del lokala synpunkter få göra ^sig gällande».

I den allmänna motiveringen säges att »det väsentliga i fråga örn distriktsindelning

hänför sig otvivelaktigt till vad som ur teknisk och ekonomisk

synpunkt är lämpligast».

Denna synnerligen klokt formulerade huvudprincip torde alla kunna enas

örn och det gäller blott att vid utformandet av bestämmelserna finna denna

gyllene medelväg. Förbundet vill erinra örn, att den nuvarande vägdistriktsindelningen

dock varit gällande under den med all sannolikhet mest påfrestande

period, som hela vårt vägväsende genomgått, men att vägdistrikten lyckats

klara svårigheterna utan att alltför stora misstag begåtts eller att oskäliga

kostnader uppstått. Största svårigheten för vägdistrikten under denna tid har

varit avsaknaden av en fast ledning av hela vägväsendet och som följd härav

bristen på enhetliga riktlinjer och bestämmelser. _ Likaså har tillgången på väl

utbildad teknisk personal varit kännbar, en brist som emellertid näppeligen

vägdistrikten kunna lastas för. Båda dessa svårigheter komma dock att sannolikt

relativt snart försvinna och då bliva förutsättningarna gynnsammare för

vägdistrikten att än bättre än hittills gå i land med sina uppgifter. Det synes

därför klokt att gå försiktigt fram och låta de lokala synpunkterna få spela en

väsentlig roll.

Beträffande storleken av distrikten kan denna naturligtvis icke generellt

fastställas. Vägförbindelsers förefintlighet spela en oerhörd roll, varvid bör

tagas hänsyn till ej blott de radiella vägarna, utan kanske än mer till befintligheten

av ringvägar. Med ett bra vägnät skapas möjlighet för att maskiner

o. d. kunna rationellt utnyttjas. Förbundet anser, att de tänkta gränserna 30

och 70 mil i stort sett äro lämpliga. Befolkningstäthet och trafikintensitet böra

jämväl beaktas vid fastställandet av distriktens storlek. Det får icke förglömmas

att örn distrikten bliva för stora erfordras en betydligt utvidgad tjänstepersonal,

varigenom genast kontrollarbetet med därav orsakade kostnader springer

i höjden.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förklarat sig dela de

synpunkter, som de sakkunniga framhållit till ledning vid en blivande distriktsindelning.

En ledamot av styrelsen har emellertid anmält avvikande mening,

i det han ansett yttrandet böra ansluta sig till sakkunnigledamoten Johanssons

förslag.

Landstingens förvaltningsutskott, av vilka nitton yttrat sig, hava i allmänhet

uttalat sig för sakkunnigförslaget. Endast tre hava förordat landstingsområdet

som vägdistrikt. I åtskilliga fall har emellertid en minoritet inom

utskottet anmält reservation. Inom svenska landstingsförbundets styrelse hava

tre ledamöter anslutit sig till de sakkunniga och tre ledamöter till skatteutjämningsberedningen.

Svenska vägföreningens styrelse har med fem röster mot fyra beslutat förorda

landstingsdistrikt. Minoriteten biträdde sakkunnigförslaget.

Svenska teknolog för euin g ens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst

har förordat landstingsområdet som vägdistrikt samt hemställt om utredning

angående den lämpligaste organisationen av dylikt distrikts beslutande organ.

Kungl, automobilklubben, med vilken nittiotre till klubbens landsförbund anslutna

organisationer förenat sig, har däremot i huvudsakliga delar biträtt sakkunnigförslaget.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

År 1931, det sista år för vilket fullständig officiell statistik rörande vägväsendet

föreligger, var antalet vägdistrikt i riket 379, men sedan dess har genom

sammanslagningar av distrikt antalet något minskats. Nämnda år utgjorde

våglängden inom distrikten i medeltal 20.3 mil. Olikheten i detta avseende

mellan de skilda distrikten är emellertid högst betydande, vilket framgår av

följande sammanställning.

Våglängd (nttrvckt

i mil) år 1931

Antal distrikt

Väglängd (uttryckt

i mil) år 1931

Antal distrikt

0 —10 . . . .

... 100

60.1— 70 . . .

... 6

10.1-20 . . . .

... 134

70.1— 80 . . .

... 4

20.1—30 . . . .

... 74

80.1— 90 . . .

... 1

30.1—40 . . . .

... 33

90.1—100 . . .

... 2

40.1— 50 . . . .

50.1- 60 . . . .

... 16

... 9

379

Såsom de sakkunniga framhållit och tämligen allmänt vitsordats, torde de

allra flesta distrikten vara till sin omfattning alltför små för att möjliggöra

en fullt ekonomisk väghållning under ledning av tekniskt utbildad personal

och med effektivt utnyttjande av moderna vägmaskiner. Även ur andra synpunkter

äro betydande olägenheter förknippade med de nuvarande små vägdistrikten

och hänvisar jag till vad de sakkunniga och skatteutjämningsberedningen

härutinnan anfört. AV en inom kommunikationsdepartementet uppgjord

tabell med uppgifter från samtliga väghållningsdistrikt å förvaltningskostnader

m. m. för år 1932 (tabell 1) synes framgå, att nämnda kostnader i regel

äro relativt störst i de mindre distrikten. Berörda tabell torde jämte övriga i

det följande åberopade tabeller såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet.

Örn det alltså i stort sett råder en välgrundad enighet därom, att en vägorganisation

med förstorade distrikt är av behovet påkallad, dela sig meningarna,

då det gäller att lösa frågan, huru vittgående förstoringen skall göras

och huru de nya distrikten skola vara organiserade. Härvid torde dock

knappast flera än två alternativ kunna ifrågakomma, nämligen å ena sidan

medelstora distrikt med vägstämma eller vägfullmäktige som beslutande organ

och å andra sidan landstingsdistrikt.

Otvivelaktigt skulle bildandet av landstingsdistrikt för vägväsendet medföra

icke obetydliga fördelar i vissa hänseenden. Sålunda skulle härigenom skatteutjämningssynpunkten

tillgodoses bättre än vid en organisation enligt sakkunnigförslaget.

Denna synpunkt har emellertid i och med den utveckling av förhållandena,

vilken medfört, att statsbidragen numera täcka huvuddelen av kostnaderna

för väghållningen, för frågans bedömande minskat i vikt och synes icke

böra vara utslagsgivande, helst som särskilda skatteutjämningsåtgärder för

riket i dess helhet bliva erforderliga såväl i det ena som det andra fallet och,

såsom de sakkunniga framhållit, en avsevärd utjämning kan ske även med

mindre distrikt.

Med landstingsdistrikt skulle — förutom en effektivare eller åtminstone enklare

skatteutjämning — även vinnas fördelen av större enhetlighet och överskådlighet

såväl med avseende å planerandet av nya vägföretag som i fråga

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

59

om vägunderhållet. För de statliga myndigheter, som hava att taga befattning

med vägväsendet, skulle landstingsdistrikt medföra större lättnader än vad

som kan vinnas vid ett genomförande av sakkunnigförslaget. Slutligen må

ej heller förbises, att vid sammanslagning av de nuvarande distrikten till landstingsdistrikt

frågan örn övertagandet av de gamla distriktens ekonomiska förbindelser

torde kunna lösas mera friktionsfritt än vid en sammanslagning till

distrikt av mera begränsad omfattning.

Ehuru sålunda åtskilliga fördelar skulle uppnås vid en organisation med

landstingsområdet som vägdistrikt, torde emellertid i andra avseenden vissa

olägenheter vara förenade med dylika distrikt. En vägstyrelse för ett helt

landstingsområde, särskilt i de norra delarna av landet, kan näppeligen tänkas

förfoga över tillräcklig kännedom örn vägväsendets behov inom distriktets

alla delar och skulle ej hinna att på samma sätt som vägstyrelsen i ett

medelstort distrikt övervaka väghållningen. Ledningen skulle lätt komma

att helt glida över till den för distriktet utsedde arbetschefen eller vägdirektören

och hans tekniska medhjälpare. Visserligen hava både skatteutjämningsberedningen

och reservanten bland de sakkunniga tänkt sig, att de gamla

vägstyrelserna skulle fungera såsom kretsstyrelser, men deras ställning

torde i så fall närmast bliva den av ett rent verkställighetsorgan utan större

inflytande på vägärendenas avgörande. Man lärer knappast kunna förvänta,

att kretsstyrelserna under sådana förhållanden skulle fatta något livligare

intresse för sina uppgifter.

Vad de rena förvaltningskostnaderna angår föreligger visserligen ingen närmare

utredning, varpå en jämförelse mellan de bada huvudförslagen kan grundas,

men då resekostnaderna kunna förväntas bliva större ju vidsträcktare distriktet

är och då arvoden och övriga ersättningar till ledamöterna i kretsstyrelserna

inom ett landstingsdistrikt icke torde komma att väsentligt understiga

vad i sådant avseende skulle erfordras för vägstyrelser i självständiga

medelstora distrikt, förefaller det sannolikt, att förvaltningskostnaderna inom

landstingsdistrikt, organiserade på sätt föreslagits, icke skulle bliva lägre än

kostnaderna vid en distriktsindelning enligt de sakkunnigas riktlinjer.

Utöver vad nu sagts hava mot landstingsdistrikt riktats åtskilliga andra

anmärkningar, bland andra den, att det efter politiska linjer utsedda landstinget

icke skulle vara lämpat för prövning av vägfrågorna. Häremot må

emellertid framhållas, att politiska synpunkter göra sig på vissa håll starkt

nog gällande även vid valen av kommunombud till de nuvarande vägstämmorna,

och antagligen skulle detta också bliva fallet vid val av vägfullmäktige

enligt de sakkunnigas förslag. Vidare kan mot berörda anmärkning invändas,

att landstingen visat sig lämpliga att handhava andra allmänviktiga

opolitiska ärenden, exempelvis dem som röra sjukvården. Däremot torde

man icke kunna frånkänna den invändningen viss betydelse, att landstingens

arbetsbörda redan nu är så tyngande, att man icke utan mycket

starka skäl bör åt dessa församlingar överlämna den vidlyftiga grupp av

ärenden, som hänför sig till vägväsendet. Med hänsyn till att landstinget

i regel sammanträder blott en gång örn aret, skulle landstingsorgani
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 21.

sationen därjämte komma att sakna den för de ofta nog brådskande vägärendenas

behandling erforderliga smidigheten. Skatteutjämningsberedningen

har visserligen framhållit, att landstingets provning av vägbudgeten

och på densamma inverkande frågor måste bliva mera allmän och principiell,

men det vill dock förefalla som örn ett dylikt förfaringssätt skulle

bliva svårt att praktiskt tillämpa. Landstinget skulle ju hava att fatta beslut

i frågor örn byggande av väg och rörande annat, som kunde inverka på

utdebiteringen. Att härvid inskränka prövningen till en allmän och principiell

sådan torde knappast vara möjligt. Tvärtom torde lämpligheten och

behovet av varje särskilt vägföretag komma att träda i förgrunden och giva

anledning till långvariga debatter.

Vid övervägandet av förevarande spörsmål må därjämte erinras om att,

enligt vad av den lämnade redogörelsen för inkomna yttranden framgår,

en övervägande majoritet av hörda myndigheter och landets vägstyrelser uttalat

sig mot en indelning i landstmgsdistrikt. För en lösning av vägfrågorna

efter denna linje förefaller således tiden under alla förhållanden uppenbarligen

icke vara mogen.

Då emellertid, såsom jag förut framhållit, de flesta av de nuvarande distrikten

hava alltför ringa omfattning för att en tillfredsställande vägorganisation

skall anses föreligga, måste likväl en allmän distriktsreglering företagas. I

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synes den nya indelningen böra

ankomma på Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om de riktlinjer, som därvid böra följas, kan jag i stort

sett instämma med de sakkunniga. Dock anser jag, att distrikten med fördel

kunna göras något större än vad de sakkunniga tänkt sig. I anledning

av vad dessa i berörda avseende yttrat har från några håll anmärkts,

att våglängden tillmätts alltför stor betydelse som norm vid bestämmande

av distriktens omfattning. Denna anmärkning kan jag icke dela. De

sakkunniga hava nämligen framhållit även flera andra för distriktsindelningen

betydelsefulla faktorer och just med hänsyn härtill påpekat vanskligheten

av att fastslå någon viss väglängd som den lämpliga, vilken uppfattning även

kommit till uttryck i den vida latituden mellan den angivna minimilängden,

30 mil, och maximilängden, 70 mil. Såsom de sakkunniga även framhållit, bör

största möjliga hänsyn tagas till den bestående indelningen, så till vida att

de nya större distrikten i regel böra bildas genom sammanslagning av äldre

distrikt. Delning av sådant distrikt synes endast undantagsvis böra ifrågakomma.

I vissa fall kunna givetvis särskilda skäl föreligga för bibehållande

av ett äldre distrikt, ehuru våglängden därinom icke uppgår till nyss angivna

minimum, d. v. s. 30 mil. Jag tänker härvid närmast på sådana ödistrikt, vilkas

befolkning endast i ringa mån har möjlighet till eller behov av att använda

vägarna inom närbelägna fastlandsdistrikt, men även på områdena i de norrländska

fjälltrakterna, där vägnätet visserligen för närvarande är synnerligen

glest men föremål för snabbt utbyggande.

Beträffande verkningarna i skatteutjämningshänseende vid bildandet av

medelstora distrikt får jag hänvisa till tabell 2, som avser fem förslagsvis

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

61

tänkta distrikt. Av tabellen framgår, att en icke obetydlig skatteutjämning

vinnes även med distrikt mindre än landstingsområden.

Vägdistriktens beslutande organ.

Frågan om utövandet av de väghållningsskyldigas beslutanderätt har under

de senaste årtiondena tilldragit sig livligt intresse. I riksdagen hava väckts

motioner örn begränsning av rösterna såväl för enskilda väghållningsskyldigas

fyrktal som för kommuners genom ombud företrädda fyrktal, om införande

av allmän och lika rösträtt å vägstämma, om ändrade grunder för val av

vägstämmoombud samt örn genomförande av fullmäktigesystem för vägfrågornas

behandling. Åren 1909 och 1924 anhöll riksdagen i skrivelser till Kungl.

Maj:t örn utredning angående begränsning av rösträtten vid vägstämma.

Enligt de väg sakkunnig as förslag skulle vägdistriktets beslutanderätt utövas

av för ändamålet särskilt valda fullmäktige, i förslaget benämnda vägfullmäktige.

För val av sådana skulle distriktet indelas i valkretsar, varje

valkrets bestående av en eller flera kommuner. Antalet fullmäktige skulle

bero av folkmängden på så sätt, att en var valkrets skulle utse en fullmäktig

för varje påbörjat befolkningstal av 1,000 eller det lägre tal, som kunde erfordras

för att antalet fullmäktige för hela distriktet skulle uppgå till minst 10.

Vid valkretsindelningen skulle iakttagas, att varje krets skulle hava en folkmängd

överstigande 1,000, att kommun, vars folkmängd överstege nämnda tal,

icke finge förenas med annan sådan kommun samt att varje valkrets skulle

kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje. Valet skulle förrättas

kommunvis å kommunalstämma enligt särskild röstlängd och vara proportionellt,

om så begärdes av röstande med sammanlagt visst antal röster. En

del särbestämmelser skulle gälla angående valet i krets, som omfattade mer

än en kommun. I sådan krets skulle valet, oavsett huruvida begäran därom

framställdes, vara proportionellt och röstsammanräkningen för dylik krets

skulle förrättas av länsstyrelsen. Rösträtt skulle tillkomma allenast de vägskattskyldiga

och skulle röstvärdet beräknas så, att varje röstberättigad ägde

en röst för varje påbörjat antal av fem vägskattekronor, som påförts honom,,

dock högst tio röster. Rösträtt skulle icke få utövas av den, som med avseende

å honom påförd vägskatt till distriktet, vilken förfallit till betalning under

de tre sistförflutna kalenderåren, häftade för skatt för flera än två av

dessa år.

I motiveringen för sitt förslag örn införande av fullmäktigesystemet hava

de sakkunniga anfört:

Vad först angår själva sättet för utövandet av de väghållningsskyldigas beslutanderätt

torde för införande av fullmäktigesystem tala samma skäl, som

beträffande övriga kommuner föranlett, att beslutanderätten i de flesta frågor

uppdragits åt fullmäktige. Endast vad angår smärre borgerliga samt smärre

och medelstora kyrkliga kommuner är fullmäktigeinstitutionen icke obligatorisk.

Faran för att tillfälliga majoriteter skola bliva i stånd att utöva ett bestämmande

inflytande på avgörandet av vägdistriktens ärenden är visserligen

på grund av det vanligen tillämpade systemet med kommunombud betydligt

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

mindre än motsvarande fara i andra kommuner utan fullmäktigerepresentation,

men systemet med kommunombud är å andra sidan, särskilt i mindre distrikt,

ägnat att underlätta majoritetsförtryck från de större kommunernas sida. Ett

eller ett pär dylika ombud kunna ofta diktera stämmans beslut. Förhållandena

torde nämligen vanligen gestalta sig så, att kommunombudets rösträtt endast

i ringa omfattning inskränkes genom närvaro av enskilda väghållningsskyldiga.

^ Systemet medför visserligen i regel ett snabbt avgörande av ärendena,

men å andra sidan föreligger en viss fara för att ärendena icke underkastas

en tillräckligt grundlig och allsidig prövning. När det gäller frågor av synnerlig

betydelse för distriktet eller någon del därav, tilldrager sig givetvis

vägstämman större intresse hos de enskilda väghållningsskyldiga, och under

sådant förhållande händer det ej så sällan, att stämman blir talrikt besökt och

att förhandlingarna bliva synnerligen tidsödande. Om vägdistriktens territoriella

omfattning^ ökades, skulle detta uppenbarligen komma att återverka på

de enskilda väghållningsskyldigas möjlighet att närvara å vägstämma; ökade

resekostnader och ytterligare tidsförluster skulle självfallet verka återhållande.

Sannolikt skulle också som en följd av distriktens förstorande systemet

med kommunombud komma att så gott som undantagslöst tillämpas, ett system

som emellertid enligt vad förut sagts är behäftat med vissa ganska betydande

olägenheter.

Då de sakkunniga förordat indelning av riket i betydligt större vägdistrikt

än de flesta av de nuvarande, hava de sakkunniga däri funnit en alldeles särskild

anledning att taga under noggrant övervägande, huruvida de väghållningsskyldigas

beslutanderätt må kunna utövas på lämpligare sätt än för närvarande.

De sakkunniga hava därvid funnit det naturligast med ett representationssystem

av det slag, som tillämpas inom andra kommunala samfälligheter.

I fråga örn de föreslagna rösträttsbestämmelserna yttra de sakkunniga:

Den betydelsefulla frågan örn rösträtt vid vägfullmäktigeval har varit föremål

för _ de sakkunnigas ingående prövning, därvid de sakkunniga i första

hand tagit i övervägande, huruvida bestämmelser motsvarande dem, som stadgats

angående rösträtt å vägstämma, böra gälla vid val, varom nu är fråga.

Såsom redan nämnts beräknas röstvärdet å vägstämma efter vägfyrktal och

någon begränsning i fråga örn antalet röster finnes icke föreskriven. Följden

härav har i många distrikt blivit den, att ett fåtal väghållningsskyldiga äro

i tillfälle att utöva ett bestämmande inflytande på vägärendenas avgörande

å vägstämma. I verkligheten torde emellertid olägenheterna av gällande rösträttsbestämmelser

hava varit föga framträdande, och synas de ofta framkomna

ändringsförslagen hava föranletts huvudsakligen av rent principiella

skäl. _ Det torde för övrigt i detta sammanhang även böra framhållas, att för

den viktiga grupp av ärenden, som avser byggande av väg, ett korrektiv mot

maktmissbruk förefinnes däri, att vägstämma icke har det slutliga avgörandet

av dessa ärenden i sin hand. Detta tillkommer offentlig myndighet, som

givetvis ägnar frågorna en fullt saklig behandling.

Val av vägfullmäktige enligt graderad röstskala och med rösträtt endast

för dem, som äro skyldiga att erlägga skatt till vägdistriktet, skulle vissserligen

stå i dålig samklang med vad som gäller i fråga om val av övriga kommunala

representationer, men vägande skäl kunna å andra sidan anföras mot likformighet

härvidlag. Landstingens samt de borgerliga och kyrkliga primärkommunernas

arbetsuppgifter äro till övervägande delen av social eller kulturell

art, något som icke är fallet med vägkommunens. I fråga örn vägväsendet

göra sig i främsta rummet gällande synpunkter av ekonomisk och teknisk

natur. Med hänsyn till att väghållningen i så hög grad är en ekonomisk

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

63

angelägenhet, synes det rimligt att låta endast dem öva inflytande på vägväsendet,

vilka deltaga i väghållningskostnadernas bestridande, d. v. s. dels

staten, företrädande såväl egna som motortrafikanternas intressen, dels ock de

vägskatteskyldiga. Rösträtt vid val av vägfullmäktige bör i överensstämmelse

härmed tillkomma endast den, som är pliktig att erlägga vägskatt. Det

sagda torde även väl motivera en på så sätt graderad röstskala, att röstvärdet

ställes i viss relation till storleken av vederbörandes andel i vägskattebördan.

En sådan gradering torde vara så mycket mer påkallad, örn vägbeskattningen,

såsom de sakkunniga föreslå, fortfarande anordnas enligt andra och för fastighetsägarna

ogynnsammare repartitionsgrunder än beskattningen till primärkommunerna.

För att emellertid förhindra att avgörandet vid vägfullmäktigeval

lägges i ett fåtal vägskatteskyldigas hand, varigenom intresset. för vägärendena

skulle slappna hos det stora flertalet av de övriga o.ch möjlighet lätt

öppnas för mer eller mindre oberättigade enskilda intressen att få ett dominerande

inflytande på hithörande område, torde dock ett väl avvägt högsta röstetal

böra bestämmas.

De över sakkunnigförslaget hörda myndigheterna, vilka icke förordat landstingsdistrikt,

hava i allmänhet uttalat sig för den nuvarande vägstämmans ersättande

med vägfullmäktige. Reformen har däremot avstyrkts av de flesta

vägslyrelser och vägstämmor, som yttrat sig i ämnet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har avstyrkt sakkunnigförslaget i denna

del under framhållande att vägstämmorna med den nuvarande organisationen

i viss mån och kanske i huvudsak redan vore representantförsamlingar, i det

att kommunombuden så gott som undantagslöst bestämde besluten. Den tungroddhet,

särskilt vid omröstningarna, som vidlådde kommunal- och kyrkostämmorna,

vore knappast tillfinnandes vid vägstämmorna. Till kommunombud

torde som regel utses personer med särskild insikt i och intresse för vägväsendet,

vadan i fråga örn den kvalitativa sammansättningen av distriktets beslutande

organ knappast några förbättringar skulle vinnas genom införande

av vägfullmäktigeinstitutionen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner den föreslagna anordningen icke

lämpligare än den nuvarande, mot vilken åtminstone i nämnda län icke hade

försports några anmärkningar. Länsstyrelsen i Jämtlands län har givit uttryck

åt en liknande uppfattning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig tveksam rörande lämpligheten

av att med vägfullmäktige ersätta vägstämmorna, vilka enligt länsstyrelsens

mening fungerat fullt tillfredsställande. Vad som ibland vållar oreda

vid sådana stämmor är, yttrar länsstyrelsen, den enskilde väghållningsskyldige

tillerkända rätten att deltaga i stämmans förhandlingar och där utöva rösträtt,

en rättighet vilken såsom i praktiken fullkomligt betydelselös lämpligen

kunde borttagas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det icke tilltalande att skapa en ny

genom proportionella val utsedd, på grundval av en ny valkretsindelning och

eventuellt särskild vallängd tillkommen kommunal beslutande församling, men

enligt länsstyrelsens förmenande torde under nuvarande förhållanden knappast

någon annan utväg finnas, därest man ej lämnar uppdraget åt någon

redan befintlig kommunal församling, varvid ej gärna någon annan än landstinget

kunde ifrågakomma.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser sig icke kunna biträda förslaget örn

vägfullmäktige men föreslår i fråga om vägstämman vissa reformer, däribland

borttagande av enskild väghållningsskyldigs rätt att deltaga i besluten. Den

enskildes yttranderätt bör däremot enligt länsstyrelsens mening bibehållas.

Även väg styrelseförening arna i Kristianstads och Malmöhus län samt landstingets

i förstnämnda län förvaltningsutskott, vilka samtliga förorda vägstämmans

bibehållande, föreslå borttagande av enskild väghållningsskyldigs rösträtt

å sådan stämma.

Svenska väg styrelsernas förbund finner det vara både onödigt och olämpligt

att på ifrågavarande område vidtaga så genomgripande förändringar, som

de sakkunniga föreslagit. Förbundet anser, att gällande bestämmelser örn

vägstämma böra i huvudsak bibehållas.

I fråga örn rösträttsbestämmelserna äro meningarna synnerligen

delade. Medan i ett avsevärt antal yttranden, däribland en stor del av

länsstyrelsernas, sakkunnigförslaget lämnats utan erinran eller i huvudsak

tillstyrkts, hava i de övriga yttrandena framförts anmärkningar i två mot varandra

gående riktningar. Under det sålunda många, däribland flertalet vägstyrelser

och vägstämmor, finna den föreslagna tiogradiga röstskalan alltför

starkt begränsa de större vägskattebetalarnas inflytande, påyrka däremot

andra, bland vilka märkas åtta länsstyrelser, lika rösträtt för alla röstberättigade.

Bland dessa senare finnas åter två grupper, av vilka den ena vill tillerkänna

rösträtt allenast åt den, som är väghållningsskyldig d. v. s. pliktig att

erlägga vägskatt, medan den andra gruppen förordar allmän och lika rösträtt

i enlighet med vad som gäller vid val inom andra kommunala samfälligheter.

I flera yttranden har framhållits, att för rätt att utöva rösträtt bör gälla

det villkoret, att vederbörande gäldat honom påförd vägskatt, som förfallit

till betalning under de tre senaste åren.

Vad angår antalet vägfullmäktige, valkretsindelningen

och valförfarandet har sakkunnigförslaget blivit föremål för

en hel del anmärkningar.

Sålunda har ganska allmänt den meningen kommit till uttryck, att med tilllämpning

av bestämmelserna i sakkunnigförslaget antalet fullmäktige i folkrika

distrikt skulle bliva för stort. För att råda bot härför borde bestämmas

visst maximiantal fullmäktige eller också föreskrivas att en fullmäktig skall

utses, icke såsom enligt förslaget för varje påbörjat befolkningstal av 1,000,

utan för visst högre sådant -tal, exempelvis 2,000, i vilket fall stadgandena

örn valkretsindelning finge givas ett häremot svarande ändrat innehåll. Såsom

lämpligt maximiantal har i de flesta av de yttranden, där förslag härutinnan

framställts, nämnts antingen siffran 30 eller siffran 40.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens län anse, att hela vägdistriktet

bör utgöra en enda valkrets.

Vad de sakkunniga föreslagit angående själva valet av vägfullmäktige

har i allmänhet lämnats utan erinran.

I fråga örn det proportionella valsättet vid val av vägfullmäktige hava

dock från åtskilliga håll uttalats farhågor för att detsamma skall medföra

den mindre önskvärda konsekvensen, att valen komma att ske efter partipoli
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 21.

65

tiska linjer. I en del andra yttranden åter har man föreslagit bestämmelse

därom, att valet även i valkrets, som består av endast en kommun, skall vara

proportionellt, oavsett örn begäran därom framställes eller ej.

Den föreslagna bestämmelsen, att valet skall förrättas å kommunalstämma,

har från ett och annat håll utsatts för kritik, därvid man förordat val

i samma ordning, som gäller vid val av övriga kommunala representantförsamlingar,

d. v. s. med tillämpning av den kommunala vallagen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i detta hänseende anfört:
Det

torde få anses uteslutet, att ett proportionellt val skulle i större kommuner

kunna förrättas på kommunalstämma. Det läge visserligen närmast

till hands att föreskriva, att val av vägfullmäktige skulle förrättas inför

respektive valnämnder. I mindre kommuner och i kommuner, där enighet under

hand kunde vinnas örn en gemensam lista, vöre det emellertid en onödigt

stor apparat att engagera valnämnderna i dessa val. Det kunde därför ifrågasättas

att föreskriva, att valet finge förrättas å kommunalstämma, såvida ej

proportionellt val begärdes av ett på visst sätt beräknat antal deltagare i

stämman, i vilket sistnämnda fall valet finge anordnas inför valnämnderna.

Ett annat sätt för frågans lösning vore att bestämma, att valet i kommuner av

en viss storlek, exempelvis kommuner med flera än 1,500 invånare, alltid

skulle vara proportionellt.

Lika med de sakkunniga finner jag den nuvarande vägstämman icke vara

ett lämpligt organ för utövandet av vägdistriktets beslutanderätt, och än mera

skulle säkerligen de med densamma förenade olägenheterna komma att framträda

efter en i enlighet med förut angivna riktlinjer genomförd ny distriktsindelning

med förstorade distrikt. Den naturligaste och enklaste lösningen av

förevarande fråga torde otvivelaktigt stå att vinna genom att lägga beslutanderättens

utövning i händerna på för ändamålet särskilt valda representantförsamlingar.

Frågan örn utformandet av ett lämpligt representationssystem för vägdistriktens

del torde i viss mån vara beroende av ställningstagandet till den av

de vägsakkunnigas majoritet förfäktade grundsatsen, att endast de som deltaga

i väghållningskostnadernas bestridande böra äga rätt att öva inflytande

på vägväsendet och att den enskildes inflytande bör ställas i relation till storleken

av hans andel i vägskattebördan.

De sakkunniga medgiva, att de av dem föreslagna rösträttsbestämmelserna

stå i dålig samklang med vad som gäller i fråga om val av övriga kommunala

representationer, men finna att vägande skäl kunna anföras mot likformighet

härvidlag. De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit, att landstingens

och de borgerliga och kyrkliga primärkommunernas arbetsuppgifter

till övervägande delen vore av social eller kulturell art, vilket däremot icke

vore fallet med vägkommunernas, enär i fråga om vägväsendet i främsta rummet

gjorde sig gällande synpunkter av ekonomisk och teknisk natur. Häremot

kan emellertid med fog invändas, dels att de allmänna vägarna hava stor

social och kulturell betydelse och dels att även landsting och primärkommuner

hava att avgöra frågor av betydande ekonomisk räckvidd och även frågor av

teknisk natur, exempelvis byggnadsfrågor, frågor örn vatten- och avloppsled
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21. 5

Departe
ments
chefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ningar, om ledningar för elektriskt ljus och kraft o. s. v. Vidare må påpekas,

att till vägväsendet hörande frågor i städerna behandlas av de på grundval av

allmän och lika rösträtt utsedda stadsfullmäktigeförsamlingarna, och någon

förändring härutinnan har icke föreslagits av de sakkunniga. Förglömmas

må ej heller, att större delen av vägmedlen tillskjutes av staten och att det

därför så mycket mindre finnes anledning att vid val av de organ, som skola

besluta örn dessa medels användning, tillämpa en graderad kommunal röstskala

eller utesluta vissa eljest kommunalt röstberättigade. Vad de sakkunniga

anfört till stöd för sitt förslag örn särskilda rösträttsbestämmelser vid

val av vägdistriktens representantförsamlingar kan jag alltså icke anse bärande,

utan synes även för vägdistriktens del den på andra kommunala områden

sedan länge gällande principen örn allmän och lika rösträtt böra tillämpas.

Därmed vinnes även den praktiska fördelen, att upprättande av särskild röstlängd

för val av vägdistriktets representation icke behöver äga rum samt att

valet inom kommun, där kommunalfullmäktige finnas, kan företagas av dessa.

Såsom i flera yttranden framhållits, förekomma nämligen redan nu så

många kommunala allmänna val, att utseendet av vägdistriktens beslutande

organ, i den mån så lämpligen kan ske, bör uppdragas åt redan varande kommunala

representantförsamlingar, varvid icke gärna några andra dylika

än primärkommunernas fullmäktige kunna ifrågakomma. Örn valen förrättas

av kommunalfullmäktige, vilka i regel besitta god insikt och erfarenhet

rörande handhavandet av allmänna ekonomiska angelägenheter, torde även

skapas ytterligare garanti för att vägdistrikten skola erhålla representationer,

väl lämpade för sin uppgift. I mindre kommuner, där kommunalfullmäktige

icke finnas, måste däremot direkta val äga rum och torde dessa, såsom de sakkunniga

föreslagit, böra förrättas å kommunalstämma. Att låta valet i sådana

kommuner med tillämpning av den kommunala vallagen äga rum inför

valnämnderna torde nämligen icke vara erforderligt. De betänkligheter, som

framförts mot vägfullmäktigeval å kommunalstämma, avse också så gott

som uteslutande sådant val i större kommuner.

Om alltså i enlighet med vad nu sagts valet i de stora och medelstora

kommunerna skall förrättas av kommunalfullmäktige och allenast i mindre

kommuner, där kommunalfullmäktige ej finnas, å kommunalstämma, torde

emellertid flera kommuners sammanförande till en valkrets, på sätt de sakkunniga

tänkt sig, komma att stöta på stora praktiska svårigheter, helst örn

valkretsarna, såsom från många håll föreslagits, skulle göras större än

enligt sakkunnigförslaget. Redan vid tillämpande av samma förslags

bestämmelser skulle det emellertid säkerligen ofta visa sig erforderligt

att sammanföra en eller två småkommuner med en stor eller medelstor

kommun. Gåves åter valkretsarna avsevärt större omfattning än vad de sakkunniga

tänkt sig, skulle även sammanförande av två kommuner, vilka båda

hava fullmäktige, i vissa fall bliva behövligt. I detta sammanhang må erinras

därom, att antalet fullmäktige i en kommun kan ganska betydligt övereller

understiga antalet fullmäktige i en annan kommun med ungefär samma

folkmängd. Med hänsyn till det nu sagda anser jag sammanslagning av två

eller flera kommuner till en valkrets icke böra ifrågakomma.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

67

För att icke sammanlagda antalet kommunombud i ett vägdistrikt skall

bliva alltför stort, torde allenast de folkrikare kommunerna böra få utse

mer än ett ombud vardera. Valet i sådan kommun synes i enlighet med sakkunnigförslaget

böra vara proportionellt, örn så begäres av tillräckligt många

väljande. I allmänhet lagom talrika representantförsamlingar torde kunna erhållas

genom föreskrift, att en var kommun äger att utse ett ombud för varje

påbörjat befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att

antalet ombud för hela vägdistriktet skall uppgå till minst 15. I syfte att förhindra

att vissa smärre kommuner genom en dylik bestämmelse skola bliva alltför

starkt överrepresenterade i förhållande till andra kommuner, synes man i

vad angår vägdistriktens representationer böra frångå den för andra kommunala

representantförsamlingar gällande regeln, att varje representant äger

en röst. I stället torde röstvärdet böra bestämmas så, att ombudet röstar

för sin kommuns hela rösttal. I de fall en kommun utsett två eller flera ombud,

bör givetvis varje kommunens ombud rösta allenast för en mot antalet

ombud svarande bråkdel av kommunens hela rösttal. Genom en dylik uppdelning

av rösttalet blir risken för att majoriteten inom en eller ett par stora

kommuner skall utöva ett alltför dominerande inflytande på avgörandet av

ett vägdistrikts angelägenheter avsevärt mindre än för närvarande, då varje

kommun representeras av allenast ett ombud. Den tilltänkta förstoringen av

distrikten kommer även att bidraga till avlägsnande av nämnda risk.

Huruvida de kommunombud, som enligt det nu sagda böra utgöra vägdistriktets

representation, skola benämnas vägfullmäktige eller om man fortfarande

skall röra sig med begreppet vägstämma saknar praktisk betydelse.

Då emellertid, örn man bortser från den praktiskt taget ganska betydelselösa

rätten för enskilda väghållningsskyldiga att deltaga i vägstämmans överläggningar

och beslut, den föreslagna representationen företer stora likheter med

den nuvarande i regel av kommunombud sammansatta vägstämman, synas mig

övervägande skäl tala för bibehållandet av begreppet vägstämma. Under det

att stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige och övriga fullmäktige utses genom

direkta val och vid besluts fattande varje fullmäktig äger en röst, skola

ju, enligt vad förut anförts, i båda dessa viktiga avseenden gälla andra regler

i fråga örn vägdistriktens kommunombud.

Statligt inflytande på den vägkommunala förvaltningen.

Vägdistriktets förvaltande och verkställande organ är, såsom förut nämnts,

den av de väghållningsskyldiga utsedda vägstyrelsen. På styrelsen ankommer

att ombesörja väghållningens utförande, förvalta vägkassan, upprätta förslag

till utgifts- och inkomsstat samt även i övrigt bereda de ärenden, som

skola behandlas å vägstämman, allt i enlighet med instruktion, som fastställes

av länsstyrelsen. Då vägstyrelsens ledamöter i allmänhet innehava sitt

uppdrag såsom en förtroendesyssla, visserligen avlönad men icke avsedd att

taga större delen av deras arbetskraft i anspråk, och då de tillika i regel icke

besitta teknisk sakkunskap, finnes i de flesta distrikt anställd en vägmästare,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

De uppgifter, som åligga denne, äro givetvis mycket beroende av i vad mån

vägstyrelsen själv eller någon dess ledamot tager befattning med det löpande

väghållningsarbetet. Vågmästaren torde i allmänhet hava till viktigaste uppgifter

att hava befäl över distriktets arbetspersonal, leda pågående vägarbeten

och öva ständig tillsyn å vägunderhållet.

De väg sakkunnig a hava icke funnit anledning att föreslå några genomgripande

organisatoriska förändringar i fråga om den vägkommunala förvaltningen.

De sakkunnigas förslag till lag örn vägdistrikt ansluter sig härutinnan

nära till innehållet i kommunallagarna. Särskilda förhållanden hava

dock synts påkalla vissa avvikelser från de regler, som gälla för andra kommunala

samfälligheter. Framför allt är så fallet beträffande det inflytande,

som staten bör äga å handhavandet av vägdistriktets angelägenheter, och yttra

de sakkunniga härom:

För blott något tiotal år sedan omfattade medelsförvaltningen inom vägdistrikten

huvudsakligen distriktens egna skattemedel. Bidragen från statsverket

inskränkte sig till underhållsbidraget enligt gällande väglag samt jämförelsevis

blygsamma anslag till byggande av vägar. Genom successiva höjningar

av statsanslagen såväl till byggande av väg som till vägunderhåll, vilka

höjningar sammanhänga med automobilskattemedlens snabba tillväxt, har

statsverkets bidrag till väghållningen tagit sådan omfattning, att de av vägdistrikten

förvaltade medlen till övervägande delen utgöras av statsmedel. För

närvarande torde vägdistriktens andel i väghållningskostnaderna utgöra omkring

30 procent. I betraktande härav framstår som ett betydande allmänt

intresse, att statsverkets andel i väghållningskostnaderna i lämplig omfattning

motsvaras av inflytande på vägmedlens användning. För att ett dylikt inflytande

skall nå önskvärd effektivitet synes det nödvändigt att gå något utöver

den beslutanderätt i fråga örn vägbyggande och den efterhandskontroll

å räkenskaperna, som redan nu finnas. Den förefintliga intressegemenskapen

har synts de sakkunniga väl motivera, att visst utrymme beredes för statligt

inflytande inom vägstyrelserna och hos vägfullmäktige. Man må visserligen

icke överskatta den ekonomiska betydelsen av ett statligt insteg i den lokala

vägförvaltningen, men Hacket vore vunnet, om därigenom tryggades ett intimare

samarbete mellan distrikten och statens myndigheter; utan tvivel har

det ock pin betydelse, att de statliga synpunkterna få göra sig gällande redan

på ett tidigt stadium av vägärendenas behandling.

De sakkunnigas förslag till lag om vägdistrikt innehåller på olika punkter

bestämmelser, som syfta till att bereda staten tillbörligt inflytande på den

vägkommunala förvaltningen. Innebörden av dessa föreskrifter, som delvis

hava sin motsvarighet i gällande väglag, är i korthet följande.

Länsstyrelsen skall utse en ledamot jämte en suppleant i vägstyrelsen. Har

denne ledamot deltagit i avgörande av ärende, däri vägstyrelsen fattat mot

hans mening stridande beslut, skall han vara skyldig att anteckna avvikande

mening till protokollet. För vägstyrelsen skall finnas ett av länsstyrelsen

efter vägfullmäktiges hörande utfärdat reglemente. Länsstyrelsen äger förordna

örn hållande av sammanträde med vägstyrelsen. Avskrift av vid vägstyrelsens

sammanträde hållet protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Såväl förslaget till utgifts- och inkomststat som den sedermera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

69

fastställda staten skola i avskrift tillställas länsstyrelsen. Denna myndighet

skall vidare utse en av de tre revisorer, som skola granska vägstyrelsens för-''

vältning, och revisorerna äga att när som helst inventera vägkassan samt taga

del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen. Skulle

länsstyrelsen finna ansvarsfrihet för vägstyrelsens förvaltning icke böra med-1

delas, äger länsstyrelsen förordna örn vidtagande av därav påkallade åtgärder.

Med avseende å vägfullmäktige innefattar sakkunnigförslaget icke någon

motsvarande statlig representation. Emellertid skall länsstyrelsen underrättas

örn vägfullmäktiges sammanträde och äger själv förordna om hållande av

extra sådant sammanträde. Landshövdingen eller den han i sitt ställe förordnar

äger att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,

och protokollsavskrift skall tillställas länsstyrelsen.

I likhet med vad nu, ehuru i mindre utsträckning, är fallet, skola enligt sakkunnigförslaget

vissa beslut för att vinna bindande kraft underställas Konungen

respektive länsstyrelsen för prövning och fastställelse. Sålunda skola vägfullmäktiges

beslut angående upptagande av lån, därunder inbegripet ingående

av borgen, underställas Konungens prövning och fastställelse, där fråga är

örn lån, ställt på längre återbetalningstid än två år. Beslut, som avse upptagande

av lån eller ingående av borgen i andra fall än nyss nämnts och då vägdistriktets

sammanlagda upplåning överstiger viss gräns, skola underställas

länsstyrelsens prövning och fastställelse. Detsamma gäller om beslut, som

avse årsarvode till ledamot av vägstyrelse eller till revisor eller utgifter, som

erfordra uttaxering under längre tid än fem år. I fråga örn årsarvode äger

länsstyrelsen, så framt det av vägfullmäktige beslutade beloppet överstiger

vad som kan anses skäligt, fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.

Såsom en betydelsefull nyhet ingå i de sakkunnigas lagförslag stadganden

om underställning i vissa fall jämväl av vägstyrelses beslut. Sålunda skall

beslut, som avser upplåtande av vägarbete på entreprenad, sa framt arbetet

innefattar en väsentlig del av väghållningen a den vägsträcka arbetet avser,

underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse. Detsamma gäller örn

beslut, som avser tillsättande av vägmästare eller annan befattningshavare för

tillsyn å eller ledning av väghållningen. Därjämte skall underställning av

beslut ske, då den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen låtit till

protokollet anteckna från beslutet avvikande mening. I samtliga dessa fall

äger länsstyrelsen förordna i saken efter ty prövas lämpligast.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas vissa stadganden av annan innebörd

men dock liksom de nyss berörda föreslagna huvudsakligen i syfte att

begränsa vägdistriktens utgifter eller möjliggöra en effektiv kontroll å desamma.

I förstnämnda hänseende märkas normerande bestämmelser rörande

dagarvoden, rese- och traktamentsersättning m. m. till vägstyrelseledamoter

och revisorer, vilka bestämmelser överensstämma med de år 1931 i gällande

väglag införda. Beträffande räkenskapsföringen har stadgats, att densamma

skall ske enligt av Konungen meddelade föreskrifter. Den förordade

minskningen av antalet vägdistrikt torde, yttra de sakkunniga, i betydande

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

grad komma att underlätta genomförandet av den önskvärda enhetligheten i

fråga örn vägdistriktens räkenskaper. Förslaget stadgar slutligen, att penningar

eller värdehandlingar, som för vägdistriktets räkning innehavas av

vägstyrelsen, skola sa förvaras, att de icke sammanblandas med andra penningar

eller värdehandlingar, samt att penningmedel, som ej erfordras för

verkställande av nära förestående utbetalningar, skola för vägdistriktets räkning

insättas hos bank eller å postgirokonto.

Vad de sakkunniga enligt det nu sagda föreslagit i syfte att bereda staten

erforderligt inflytande å den lokala vägförvaltningen har av åtskilliga vägstyrelser

och vägstämmor utsatts för kritik, därvid man gjort gällande, att förslagets

realiserande i dessa delar skulle medföra ett oskäligt ingrepp i vägdistriktens

självstyrelse samt förorsaka onödig omgång och kostnad. Vägstyrelsernas

förbund har däremot inskränkt sig till att framställa en del detaljerinringar.

De hörda myndigheterna hava så gott som undantagslöst tillstyrkt eller

lämnat utan erinran de viktigare av förslagets bestämmelser i ifrågavarande

del, varemot beträffande vissa mindre betydelsefulla föreskrifter ganska skiftande

meningar kommit till uttryck.

De länsstyrelser, inom vilkas län vägdistriktens organ ställt sig avvisande

till förslaget i vad det avser stärkandet av det statliga inflytandet, hava i

allmänhet, med understrykande av de sakkunnigas skäl, förklarat sig finna

den framförda kritiken i huvudsak icke förtjäna avseende.

Slutligen må nämnas, att några länsstyrelser framhållit, att förslagets

genomförande skulle få inverkan på länsstyrelsernas arbetsbörda och sannolikt

nödvändiggöra en ökning av deras personal. I

I betraktande av att de vägdistrikten tillkommande bidragen av statsmedel

numera täcka den övervägande delen av distriktens utgifter, finner jag

lika med de sakkunniga det vara i hög grad angeläget och endast stå i överensstämmelse

med god ordning, att staten bereder sig möjlighet att genom

sina organ bättre än nu övervaka vägmedlens användning. Såsom de sakkunniga

framhållit, är det av vikt att de statliga synpunkterna få göra sig

gällande redan på ett tidigt stadium av vägaren denas behandling. Mot

sakkunnigförslagets bestämmelser i ifrågavarande avseenden torde i stort sett

inga berättigade anmärkningar kunna göras. Vad från vissa håll anförts

därom att förslaget skulle innefatta alltför starka ingrepp i vägdistriktens

självstyrelse synes med hänsyn till det förut sagda icke förtjäna beaktande.

Förslaget syftar, såsom de sakkunniga påpekat, till ett ur skilda synpunkter

önskvärt samarbete mellan statliga och vägkommunala organ, vägväsendet och

skattedragarna till båtnad.

Ehuru de föreslagna bestämmelserna alltså i stort sett torde få anses väl

motiverade, hava måhända dock de sakkunniga i sin strävan att stärka

det statliga inflytandet gatt något längre än som av omständigheterna påkallas.

En och annan av sakkunnigförslagets hithörande föreskrifter, dock

ingen av de mera betydelsefulla, hava därför icke intagits i departementsför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

71

slaget. Vilka bestämmelser som bland annat i syfte att förenkla förfarandet

sålunda utsovrats framgår av den speciella motiveringen till departementsförslagets

olika paragrafer.

Med anledning av de i vissa yttranden framställda erinringarna, att länsstyrelsernas

arbetsbörda skulle komma att ökas såsom en följd av förslagets

genomförande, må framhållas, att länsstyrelsen visserligen tillagts beslutanderätt

i ett flertal frågor — och detta enligt båda de föreslagna huvudlagarna

— men att i allmänhet det egentliga arbetet med ärendenas beredning torde

komma att åvila länsstyrelsens sakkunniga biträde, vägingenjören, som är

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman. Dennes uttalade mening torde,

åtminstone i mindre viktiga ärenden, i regel kunna läggas till grund för beslutet

utan en alltför ingående saklig prövning från länsstyrelsens sida.

Grunderna för vägskattens utgörande.

Enligt 1734 års lag ålåg det allmänna väghållningsbesväret på landet uteslutande

den i mantal satta jorden. Denna princip bibehölls orubbad ända

till 1891 års vägreform, då besväret utsträcktes till andra beskattningsföremål

och fördelades sålunda, att jordbruksfastighet, med undantag av staten

eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk —

den nya repartitionsenheten -—- för varje 100 kronor av taxeringsvärdet, att

nämnda skogar, frälseränta, till bevillning taxerad annan fastighet med taxeringsvärde

av minst 800 kronor ävensom staten tillhörig dylik fastighet, såvitt

inkomst därav droges och taxeringsvärdet uppginge till minst nyssnämnda

belopp, skulle påföras en vägfyrk för varje 400 kronor av taxeringsvärdet,

samt att inkomst skulle påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den till bevillning

beskattningsbara andelen därav. Vägskatt erlades icke för taxerade

inkomster under 1,000 kronor och ej heller för inkomst av kanal, järnväg och

annan farväg, inkomst av skeppsrederi och sjöfart, inkomst genom avlöning,

arvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjänstebefattning

förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, livränta och undantagsförmån

samt inkomst, som förvärvades genom arrende av staten tillhörig

jordbruksfastighet. Bestämmelsen örn en vägfyrk för varje 30 kronor av den

beskattningsbara inkomsten tillkom genom sammanjämkning, sedan första

kammaren beslutat en vägfyrk för varje 40 kronor och andra kammaren en

vägfyrk för varje 20 kronor av den beskattningsbara inkomsten.

Den lindring för jordbruket i väghållningsbesväret, som 1891 års väglag

innebar, ansågs emellertid icke tillräcklig, och revision av lagen påyrkades

snart. År 1905 utfärdades lag om ändring i vissa delar av väglagen, innebärande,

bland annat, höjning av repartitionstalen för vissa beskattningsföremål,

i det att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle påföras

en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet och att frälseränta

samt annan fastighet skulle påföras en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

I fråga örn inkomst utökades skatteplikten salunda, att vägskatt

skulle utgå för inkomst, som uppgick till minst 1,000 kronor och varför be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition nr 21.

vinning till staten utgjordes, dock med undantag för inkomst, som förvärvades

genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet.

Vägkommissionen föreslog i fråga örn grunderna för vägskattens utgörande

icke några ändringar i de gällande bestämmelserna. Kommissionen åberopade

härvidlag, att den kommunala beskattningens reformering vore förestående

samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen, vilken vore i högsta

grad beroende av kommunalbeskattningen, icke kunde tänkas genomförd fristående

för sig.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag — vilket bland annat

upptog beskattningsformerna fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal

inkomstskatt — framlade Kungl. Majit i särskild proposition (nr 358) förslag

till lag örn ändring av väglagen i vissa delar. Då bevillningstaxeringen, vilken

låg till grund för vägskatten, skulle upphöra efter antagande av den föreslagna

kommunalskattelagen, önskade man anknyta vägskatten till den nya taxeringen

till kommunalskatt, men, enär frågan örn en fullständig revision av

väglagstiftningen stod på dagordningen, ville man icke ingå på frågan örn en

omläggning av vägbeskattningen. Förslaget nöjde sig därför med att i väglagen

infoga sådana i det föreslagna kommunalskattesystemet ingående beskattningsföremål,

som närmast motsvarade de gamla, med iakttagande av att

förut gällande repartitionsgrunder i huvudsak bibehölles oförändrade. Förslaget

innebar emellertid, att för vägbeskattningen särskild taxering av inkomst

måste äga rum i vissa fall.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog det

sedermera till år 1929 gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några

ändringar i själva väglagens beskattningsbestämmelser. De år 1920 vidtagna

ändringarna beträffande bevillningstaxeringen — särskilt införandet av rätten

till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag — fingo emellertid en betydande

inverkan å det relativa trycket av vägskattebördan.

I det förslag till väglag, som framlades i proposition till 1922 års riksdag,

voro repartitionsbestämmelserna avfattade i överensstämmelse med då

gällande väglags, dock att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar

skulle åsättas vägfyrk lika med andra jordbruksfastigheter.

Vid 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till kommunalskattelag

och i samband därmed i särskild proposition (nr 197) förslag till lag örn

ändring av väglagen. Enligt detta voro repartitionsgrunderna bestämda sålunda,

att en vägfyrk skulle påföras jordbruksfastighet för varje 200 kronor

av taxeringsvärdet, annan fastighet för varje 300 kronor av taxeringsvärdet,

såvitt detta uppginge till minst 800 kronor, och inkomst för varje 30 kronor

av den beskattningsbara andelen därav. Den gällande skattefriheten för inkomst

understigande 1,000 kronor skulle enligt förslaget bortfalla, vilket motiverades

därmed, att de skattefria orts- och familjeavdragen medförde den

verkan, som med 1,000-kronorsgränsen torde hava åsyftats. I fråga örn allmänningsskogar

innebar förslaget, att repartitionen för dessa, i motsats till

vad då gällde, skulle vara densamma som för jordbruksfastighet i allmänhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

73

Kommunalskatteförslaget blev icke av riksdagen antaget, medan däremot

vägskattefrågan löstes i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, dock med den

ändring att skattefriheten för inkomst understigande 1,000 kronor bibehölls.

De av Kungl. Maj :t föreslagna repartitionstalen, 200, 300 och 30, nedräknades

till hälften, d. v. s. till respektive 100, 150 och 15.

Beträffande den i propositionen nr 197 föreslagna ändringen av repartitionstalen

för jordbruksfastighet och annan fastighet framhöll departementschefen,

att förslaget i första hand åsyftade ett återställande av den relativa fördelningen

av vägskattebördan före 1920 års kommunalskatteprovisorium. Detta

hade nämligen, främst på grund av de då införda bestämmelserna örn skattefria

avdrag, medfört en så betydande omläggning av nämnda börda, att fastighetsägarna,

från att förut hava burit omkring 50 procent därav, fått denna sin

andel ökad till över 60 procent. I detta sammanhang framhölls vidare, att,

sedan vägarna i de flesta distrikt övertagits till underhåll medelst vägkassan

och för jordägarna därmed inträtt skyldighet att i stället för utgörande av

vägunderhåll in natura erlägga kontanta bidrag till vägkassan, vägbördan

otvivelaktigt kommit att för jordägarna kännas avsevärt tyngre än vad tidigare

varit fallet. En snar jämkning av skattebördans fördelning mellan fastighet

och inkomst vore alltså av behovet påkallad. Beträffande förhållandet

mellan jordbruksfastighets och annan fastighets repartitionstal yttrade

departementschefen, att den stora skillnaden såsom dåmera uppenbart mindre

befogad borde i någon mån minskas.

Nytt förslag i kommunalskattefrågan, i huvudsak överensstämmande med

1927 års förslag, framlades för 1928 års riksdag och vann i det väsentliga

riksdagens bifall, varefter samma år den nu gällande kommunalskattelagen

utfärdades. I samband därmed upphävdes bevillningsförordningen, som förut

var grundläggande för den kommunala beskattningen.

Enär även vägbeskattningen byggde på bevillningstaxeringen, föranledde

bevillningsförordningens upphävande en samtidig ändring av väglagen, varigenom

denna lags bestämmelser angående beskattningsföremålen anknötos till

kommunalskattelagen i stället för bevillningsförordningen. Någon ändring

beträffande repartitionstalen för de olika beskattningsföremålen företogs däremot

icke.

Några genomgripande principiella nyheter i själva skattesystemet medförde

1928 års kommunalskattelagstiftning icke. Den allmänna kommunalskatten,

som är dels fastighetsskatt och dels kommunal inkomstskatt, är

utformad enligt den s. k. garantiskatteprincipen, innebärande att det belopp,

som beskattas genom fastighetsskatt, får vid taxeringen till kommunal inkomstskatt

avdragas från fastighetsinkomsten. Repartitionstalen i fråga örn

den kommunala fastighetsskatten (i anslutning till fastighetsbevillningen)

voro, örn man sätter repartitionstalet för inkomst till 1, för jordbruksfastighet

0.06 och för annan fastighet 0.05, d. v. s. beträffande jordbruksfastighet skattade

man såsom om man haft en inkomst av 6 procent och beträffande annan

fastighet såsom örn man haft en inkomst av 5 procent på taxeringsvärdet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Genom lagstiftningen 1928 ändrades dessa repartitionstal så, att de kommo

att utgöra för jordbruksfastighets jordbruksvärde 0.06, tomt- och industrivärde

0.O5 och skogsvärde 0.04 samt för annan fastighet 0.05.

Genom lagändring år 1932 har repartitionstalet för jordbruksfastighets

jordbruksvärde sänkts till 0.05. Till en i anledning av beslut av 1933 års riksdag

genomförd betj^delsefull förändring i skattebördans fördelning återkommer

jag längre fram.

Enligt de väg sakkunnig as nu föreliggande förslag skall vägskatt utgöras i

förhållande till antalet påförda särskilda vägskattekronor och vägskatteören.

Dylika skattekronor och skatteören skola påföras på grundval av antalet kommunala

skattekronor respektive skatteören sålunda, att för varje skattekrona

och skatteöre, som påförts någon såsom underlag för kommunal fastighetsskatt,

påföras honom en och en halv vägskattekrona respektive ett och ett

halvt vägskatteöre samt att för varje skattekrona och skatteöre, som påförts

någon såsom underlag för kommunal inkomstskatt, påföres honom en vägskattekrona

respektive ett vägskatteöre.

I motiven till sitt nu berörda förslag hava de sakkunniga anfört bland annat

följande:

De nu gällande repartitionsgrunderna kunna enligt de sakkunnigas uppfattning

icke anses svara mot rättvisans och billighetens krav. I betraktande

av vägarnas stora betydelse för alla grupper av skattebetalare, såväl fastighetsägare

som andra, framstår fördelningen av vägbördan som en uppenbar

orättvisa mot de förra. Vägtrafiken utgöres numera till allra största delen

av automobiltrafik, och torde denna trafik icke tillgodose fastighetsägarnas

intressen i stort högre grad än övriga medborgares. Vägarna användas allt

mer i genomgångstrafik, ofta av yrkesmässig art. Genom dessa förändringar

i trafikförhållandena har fastighetsägareintresset med avseende å vägarna

mer och mer trängts i bakgrunden. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen

för vägskattefrågans tidigare behandling, sammanhänger jordbruksfastigheternas

hårda belastning icke blott därmed, att vägarna ansetts äga

synnerlig betydelse för dessa fastigheter, utan även och i icke obetydlig grad

med den omständigheten, att jordbrukarna fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret

huvudsakligen in natura. Då även i sistnämnda hänseende numera

inträtt helt ändrade förhållanden, föreligger häri ett ytterligare skäl för

jämkning av repartitionstalen.

Vad angår själva skattesystemet har bland de sakkunniga erinrats därom,

att de skäl, som i fråga örn beskattningen till primärkommunerna talade för

uttagande av en särskild objektskatt, icke förelåge beträffande vägskatten och

att denna förty rätteligen borde utgå i form av en ren inkomstskatt. Då detta

emellertid skulle nödvändiggöra ett särskilt taxeringsförfarande för bestämmande

av vägskatteunderlaget, något som icke synes böra ifrågakomma, hava

de sakkunniga enats örn att föreslå vägbeskattning enligt hittills tillämpat

system. Enär beskattningsföremålen, dock med vissa mindre betydelsefulla

undantag, äro desamma enligt kommunalskattelagen och enligt väglagen, synes

i debiteringsavseende en förenkling kunna åstadkommas, därest vägskattens

debitering baseras på de skattekronor, som enligt kommunalskattelagen

påföras vederbörande skattskyldiga, och detta även i händelse å fastigheterna

lägges en större andel i vägskattebördan än i den kommunala skattebördan.

Under sistnämnda förutsättning erfordras allenast en bestämmelse, att fastig
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 75

hetsskattekronorna skola för att tjäna som underlag för vägskatt multipliceras

med visst tal.

När de sakkunniga behandlat frågan örn grunderna för vägskattens utgörande,

hava de sakkunniga funnit sig böra taga i noggrant övervägande det

från jordbrukarhåll med alltjämt växande styrka framförda kravet på. vägbördans

fördelning så, att full likställighet vinnes mellan jordbruksfastighet,

annan fastighet och inkomst, varmed torde åsyftas vägskattens utgörande efter

de grunder, som gälla i fråga om den allmänna kommunalskatten. Bland

de sakkunniga har å ena sidan den meningen gjorts gällande, att en dylik fördelning

av vägskattebördan vore i princip befogad, medan å andra sidan ansetts,

att fastigheterna allt fort ägde ett visst särintresse med avseende å vägarna,

som motiverade en något drygare vägskattebelastning å dessa än å

andra skatteobjekt. Då vägskattens utgörande enligt de allmänna kommunalskattegrunderna

skulle medföra en plötslig, synnerligen genomgripande förändring

i bestående skatteförhållanden, något som anses böra undvikas, hava

de sakkunniga emellertid enhälligt stannat vid att föreslå en till sina verkningar

mindre långt gående ändring av vägskattegrunderna.

De sakkunniga förklarade sig dela åsikten, att de minsta inkomsttagarna

böra befrias från vägskatt, vilken mening tagit sig uttryck i nu gällande skattefrihet

för taxerade inkomster under 1,000 kronor. I stället för bestämmelsen

härom föreslogo emellertid de sakkunniga, att inkomstvägskattekronor icke

skulle påföras den, som för kommunal inkomstskatt påförts mindre än tre

skattekronor. Såsom skäl härför åberopades, att den personliga skatteförmågan

syntes böra tillmätas avgörande betydelse och att i betraktande därav

skattskyldighetsgränsen borde bestämmas nied hänsyn icke till den taxerade

utan till den beskattningsbara inkomsten, varigenom dessutom skulle vinnas

en förenkling i debiteringsavseende. Under hänvisning till vissa betänkandet

bifogade tabeller framhölls, att i fråga örn vägskatteunderlagets totala storlek

den föreslagna bestämmelsen torde komma att få ungefär samma verkan

som föreskriften örn skattefrihet för inkomster under 1,000 kronor.

Beträffande stadgandet örn skattefrihet för annan fastighet än jordbruksfastighet,

därest taxeringsvärdet understiger 800 kronor, anmärkte de sakkunniga,

att detsamma såsom numera tämligen betydelselöst icke borde bibehållas.

De sakkunniga, som vid avfattandet av övergångsbestämmelserna till de av

dem föreslagna lagarna utgingo från förutsättningen, att frågan örn ny väglagstiftning

skulle vinna sin lösning genom beslut av statsmakterna linder år

1933, föreslogo, att lagarna skulle träda i kraft den 1 januari 1936. Emellertid

ansågo de sakkunniga, att ändring i de vid tiden för betänkandets avlämnande

gällande bestämmelserna örn vägskatt borde komma till stånd tidigare.

I anledning härav framlade de tillika förslag till lag örn ändrad lydelse av

59 § i 1891 års väglag att träda i kraft den 1 januari 1934. Förslaget avsåg

den ändringen, att, i stället för att jordbruksfastighet då påfördes en vägfyrk

för varje 100 kronor av taxeringsvärdet och annan fastighet en vägfyrk för

varje 150 kronor av samma värde, all fastighet skulle påföras en vägfyrk för

varje 200 kronor av taxeringsvärdet. De sakkunniga framhöllo, att genom

denna ändring skulle praktiskt taget vinnas samma fördelning av vägskattebördan

som enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen örn vägdistrikt.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 21.

De flesta av de över förslagen hörda myndigheterna, såväl de centrala som

de lokala, hava icke haft något att erinra mot de i förslaget till lag örn vägdistrikt

angivna grunderna för vägskattens utgörande.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande anfört:

I sitt i anslutning till den i betänkandet omnämnda propositionen nr 197 till

1927 års riksdag avgivna utlåtande den 27 november 1925 uttalade sig kammarkollegiet

för vägbeskattningens omläggning till kongruens med den kommunala

repartitionsbeskattningen, under framhållande att genom motortrafikens

utveckling den gamla uppfattningen örn vägarnas nytta och behövlighet

huvudsakligen för fastigheterna icke längre kunde med fog försvaras. Då

bland de sakkunniga den meningen nu gjorts gällande, att fastigheterna allt

fort ägde ett visst särintresse med avseende å vägarna, som motiverade en något

drygare vägskattebelastning å dem än å andra skatteobjekt, torde detta i

allt fall i regel icke gälla andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Emellertid

torde det icke utan fog kunna göras gällande, att en nedsättning av fastigheternas

vägskattebörda till likställighet med inkomst bör, för undvikande av

alltför genomgripande förändringar i bestående skatteförhållanden, ske i etapper,

och har kollegiet med hänsyn härtill icke någon erinran mot de sakkunnigas

förslag härutinnan.

I stället för den nuvarande bestämmelsen, att inkomst under 1,000 kronor

är fri från skyldigheten att utgöra vägskatt, hava de sakkunniga, som ansett

att den personliga skatteförmågan bör tillmätas större betydelse än vad nu

är fallet och att skattskyldighetsgränsen sålunda bör bestämmas med hänsyn

till den beskattningsbara inkomsten, föreslagit att de, som för kommunal inkomsskatt

påförts mindre än tre skattekronor, icke skola vara vägskatteskyldiga.

Då man genom de i gällande kommunalskattelag föreskrivna avdrag från

den taxerade inkomsten just avser att träffa den personliga skatteförmågan

samt anledning att fran vägskatt befria andra än dem, som med tillämpning

av avdragsrätten icke bliva kommunalt skattskyldiga, numera icke torde föreligga,

anser kollegiet den föreslagna begränsningen böra bortfalla.

Lantbruksstyrelsen finner reella skäl föreligga för att fastighetsägarna

skola bära en relativt något högre andel i kostnaderna för vägunderhållet än

andra skattskyldiga. Å andra sidan måste det enligt styrelsens åsikt anses

billigt, att jordbruksfastigheterna, som förr på ganska naturliga grunder fått

bära en relativt mycket hög andel i nämnda kostnader, få tillgodonjuta lindring

i detta avseende. Styrelsen har därför förklarat sig icke hava något att

erinra mot sakkunnigförslaget på denna punkt.

Riksräkenskapsverket anser den föreslagna nedsättningen av fastigheternas

andel av vägskattebördan tillsvidare kunna godtagas. Därest emellertid i enlighet

med skatteutjämningsberedningens förslag ansvaret för väghållningen

överlåtes på landstingen, skulle, framhåller riksräkenskapsverket, med all säkerhet

kravet på vägbördans fördelning så, att full likställighet vinnes mellan

jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst, erhålla ökad aktualitet.

Statskontoret, domänstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava

lämnat förslaget i nu ifrågavarande del utan erinran.

Av länsstyrelserna hava sexton direkt tillstyrkt förslaget eller lämnat det

utan erinran.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

77

Länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län hava funnit förslaget innebära

en väl kraftig övervältring av skattebördan från jordbruksfastighet, särskilt

dylik fastighet med skog, på andra beskattningsföremål. Förstnämnda

länsstyrelse yttrar härutinnan:

Länsstyrelsen, som finner befogat, att för vägskattebördans fördelning

särskilda, från grunderna för kommunalskatten till ^ primärkommunerna avvikande

regler skola vara gällande, kan icke underlåta att uttrycka tvekan

örn lämpligheten av att redan nu, så kort efter genomförandet av senaste ändring

i grunderna för vägskattens utgörande, skrida till ny omläggning

av dessa grunder, synnerligast som frågan örn den kommunala beskattningen

är föremål för utredning genom särskilda organ. Beaktas måste

även, enligt länsstyrelsens mening, att under de närmaste åren beskattningen

av inkomst med all sannolikhet kommer att stegras. Skattebördans

fördelning mellan olika grupper av skattdragande synes böra ske

under beaktande av alla de slag av skatter, som samtidigt skola utgöras,

och icke verkställas isolerat för en enda skatteform, såsom nu ifragasättes.

Mot det nu framlagda förslaget, enligt vilket vägskattekronan skall för fastighet

anknytas till den enligt kommunalskattelagen bestämda skattekronan, kan

jämväl erinras, att därigenom åstadkommes större lättnad för skogsvärde än

för jordbruksvärde samt för tomt- och industrivärde, eftersom enligt kommunalskattelagen

repartitionstalet för skogsvärde är lägre än för de övriga delvärdena

och jämväl lägre än för annan fastighet, under det att hittills^ för

vägskatten ingen skillnad rått i repartitionen för dessa värden. En sådan

större lättnad för skogsvärdet synes icke motiverad i fråga örn vägskatten,

då vägdistrikten icke såsom primärkommunerna uppbära skogsaccis. Ytterligare

må framhållas, att vid den allmänna fastighetstaxering, som innevarande

år företages, skogsvärdena torde bliva avsevärt sänkta — inom detta

län med inemot 30 procent. Härigenom kommer beskattningsunderlaget, särskilt

inom skogrika kommuner, att starkt nedgå. Då tillika på många håll

— det må vara nog med att peka på Norrlands industrikommuner ■— beskattningsunderlaget

även av andra orsaker kommer att starkt sjunka samtidigt

som kommunernas utgifter ökas, kan det med fog sättas i fråga, örn den närvarande

tiden är lämplig för övervältring i den omfattning, som av de vägsakkunniga

föreslås, av vägskattebördan från jordbruksfastigheter och i synnerhet

jordbruksfastigheter med skog till andra beskattningsföremåh I varje

fall synes det befallningshavanden skäligt, att en sådan övervältring icke företages

isolerat utan först i samband med åtgärder, varigenom vägskattebördan

i dess helhet minskas.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Västerbottens län hava mer eller mindre bestämt uttalat sig för

vägskattens utgörande efter samma grunder, som gälla i fråga örn den allmänna

kommunalskatten.

I ett stort antal yttranden av vägstyrelser och vägstämmor har med skärpa

påyrkats vägskattebördans fördelning enligt sistnämnda grunder.

De sakkunnigas förslag till lag örn ändrad lydelse av 59 § gällande

väglag föranledde i regel icke något särskilt uttalande.

Sedan i en vid 1933 års riksdag väckt motion (IT: 359) hemställts, att riksdagen

måtte antaga sistnämnda lagförslag, samt riksdagen bifallit denna motion,

har genom lag den 26 juni 1933 59 § väglagen erhållit den av de sak
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

kunniga föreslagna ändrade lydelsen. Denna lagändring träder i kraft den 1

januari 1934.

I jordbruksutskottets i anledning av motionen avgivna utlåtande yttrade utskottet:
Utskottet

finner en omläggning av vägskattebördan i den riktning, som

1929 års vägsakkunniga föreslagit, vara starkt motiverad av billighetsskäl. Så

gott som samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag

härutinnan, hava också tillstyrkt detsamma eller förordat ännu längre

gående reformer i fastighetsägarnas intresse. Med hänsyn till nu rådande

förhållanden inom jordbruksnäringen måste särskilt en snar jämkning av jordbruksfastigheternas

vägskattebelastning anses vara av behovet påkallad. Då

de sakkunnigas betänkande tydligen icke kan föranleda någon proposition

till årets riksdag, kan den föreslagna ändringen i 59 § väglagen icke bliva

genomförd till den 1 januari 1934 på annat sätt än genom bifall till motionen.

I fråga om vägbeskattningen har som nyss nämnts redan av 1933 års riksdag

beslutats en reform, vilken i huvudsak medfört den förskjutning av skattebördan

från jordbruksfastighet till övriga beskattningsföremål, som är syftemålet

med de vägsakkunnigas föreliggande förslag. Inom kommunikationsdepartementet

hava på basis av 1932 års taxeringssiffror verkställts undersökningar

rörande verkningarna av denna reform. Det huvudsakliga resultatet

av dessa undersökningar redovisas i tabellerna 2, 3 och 4. Verkningarna

av riksdagsbeslutet äro, som av nämnda tabeller framgår, så betydande, att

det enligt mitt förmenande ej kan anses lämpligt att, såsom från några håll

ifrågasatts, gå än längre och genomföra en fullständig anslutning till kommunalskattelagens

skattefördelning. För min del finner jag det nämligen obestridligt,

att fastigheterna äga ett högre värde tack vare vägnätet, varför en

viss merbeskattning av dem rent sakligt sett ej synes oberättigad. Men oavsett

detta lärer tidpunkten just nu för en längre gående reform vara särskilt

olämplig i betraktande av den knappa tillgången till andra mera bärkraftiga

beskattningsföremål.

Med hänsyn till hela strukturen av gällande väglagstiftning kunde skattereformen

vid 1933 ars riksdag ej upptaga de rent tekniska ändringar, som förordats

av vägsakkunniga och som gå ut på borttagande av vägfyrktalssättningen

och vägskattens närmare anknytning till den kommunala taxeringen genom

att bestämma antalet »vägskattekronor» i förhållande till antalet kommunalskattekronor.

Detta förslag har ej mött gensagor från något håll och

har av vissa hörda myndigheter m. fl. direkt förordats. Fördelarna av en dylik

reform ligga också i öppen dag. Vägfyrktalslängden bortfaller och debiteringen

blir för övrigt i hög grad förenklad. Åtskilliga för närvarande tämligen

oklara frågor såsom örn skattskyldighet till vägskatt vid fastighetsförsäljning

o. dyl. finna sin lösning. Överhuvud åstadkommes genom den föreslagna

ändringen över hela linjen av kommunalskatter ett enhetligt system,

varigenom flera fördelar vinnas. Att skatteuppbörden blir enhetlig för hela

riket och genomgående kommer att verkställas på samma sätt och på samma

gång som uppbörden av landstingsskatt torde även vara ett steg i rätt riktning.

Klara regler erhållas för klagomål rörande skattskyldigheten och rörande de
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

79

biteringen, allt för närvarande rätt invecklade spörsmål. Jag tvekar därför ej

att i huvudsak förorda förslaget i denna del. Det torde böra framhållas, att

de ändringar, som inträda vid övergången till den nya lagstiftningen, ej böra

påverka det privaträttsliga förhållandet mellan ägare och brukare av utarrenderad

fastighet. I detta syfte fordras viss ändring i den s. k. norrländska

arrendelagen. Frågan härom kommer att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Emellertid uppställa sig i förevarande sammanhang på grund av vägskattens

anslutning till det kommunala beskattningsunderlaget ett par speciella

frågor, vid vilka jag torde böra särskilt uppehålla mig.

Den ena av dessa frågor rör beskattningen av det i jordbruksfastighets

taxeringsvärde ingående skogsvärdet. Repartitionstalet för detta utgör vid

den kommunala beskattningen 0.04, medan repartitionstalet för fastighet i

övrigt är 0.05. Skillnaden utfylles för kommunalbeskattningens vidkommande

av en skogsaccis. Enligt vägsakkunnigas förslag skulle för varje kommunalskattekrona

för fastighetsskatt åsättas en och en halv vägskattekrona,

vilket är liktydigt med att för 100 kronor jordbruksvärde samt tomt- och

industrivärde så ock för annan fastighet skulle åsättas 0.075 skattekrona, men

för 100 kronor skogsvärde endast 0.06 skattekrona. Förhållandet skulle även

kunna uttryckas så, att repartitionstalet i fråga örn vägskatten skulle bliva

0.06 beträffande skogsvärde men 0.075 beträffande annat fastighetsvärde. Det

i förhållande till fastighetens taxeringsvärde utgående vägfyrktalet enligt de

av riksdagen år 1933 antagna grunderna är emellertid detsamma för skogsvärde

som för annat värde, medan å andra sidan det s. k. procentavdraget,

d. v. s. det avdrag som göres från fastighetsinkomst för det genom fastighetsskatt

beskattade beloppet, är större i fråga örn jordbruksvärde än beträffande

skogsvärde. Följaktligen kan den växande skogen anses bliva i vissa

fall relativt något för högt beskattad enligt nu gällande grunder. Enligt de

vägsakkunnigas förslag blir förhållandet det motsatta, nämligen en icke oväsentlig

lättnad för skogsvärde, vilken ej här som i fråga örn den allmänna

kommunalskatten kompenseras med skogsaccis. Denna ojämnhet, som ej av

de sakkunniga motiverats, har påpekats särskilt av länsstyrelsen i Uppsala

län, vilken tillika framhållit den betydande minskning i skogsskattekronornas

antal, som uppstått på grund av skogsvärdenas sänkning vid 1933 års

allmänna fastighetstaxering. För min del finner jag det i sin ordning, att

man sätter repartitionstalet för vägskatt något lägre beträffande skogsvärde

än beträffande jordbruksvärde för att därigenom bereda viss kompensation

för det lägre procentavdrag, som svarar mot skogsvärdet. Härigenom åstadkommes

viss lättnad i den växande skogens beskattning i förhållande till vad

som gäller enligt de av 1933 års riksdag antagna grunderna. Ett medgivande

av så stor nedsättning av repartitionstalet, att skogsvärdet skulle komma

att gynnas framför övriga fastighetsvärden, kan jag däremot ej tillstyrka;

tillräckliga skäl för en sådan skatteövervältring på övriga beskattningsföremål,

som skulle bliva en följd av en dylik nedsättning, hava ej förebragts.

En tillfredsställande jämvikt mellan de olika beskattningsföremålen torde

ernås, om man stadgar, att för varje kommunalskattekrona i fråga örn skogs
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

värde åsättas en och trefjärdedels vägskattekrona. Detta skulle innebära,

att repartitionstalet för vägskatten i fråga om skogsvärde bliver 0.07 mot

0.075 för övriga värden. Den omständigheten, att procentavdraget för skogsvärde

är en procent lägre än för övriga värden, uppväges sålunda därav, att

repartitionstalet för skogsvärde blir en halv procent lägre än för övriga värden,

vilket får anses utgöra en tillräcklig kompensation, eftersom procentavdraget

i genomsnitt kan endast till viss del utnyttjas. Några större tekniska

svårigheter torde denna olikhet beträffande vägskattekronornas bestämmande

ej medföra.

Den andra fråga jag vill beröra i avseende å övergången från vägfyrk till

vägskattekronor avser den s. k. tusenkronorsgränsen. Enligt gällande grunder

är taxerad inkomst, som understiger 1,000 kronor, fri från vägskatt. Vägsakkunniga

hava härutinnan föreslagit sådan ändring, att frihet från vägskatt

skall åtnjutas av den, vilkens antal kommunala inkomstskattekronor understiger

tre. Detta innebär detsamma som att skattefrihet skall åtnjutas, örn

den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst understiger

300 kronor. Det har antagits, att det antal skattekronor, som genom

sistnämnda förslag skulle undantagas från vägskatt, bleve i genomsnitt ungefär

detsamma som enligt gällande grunder. Jag har på grundval av skattematerialet

från vissa vägdistrikt låtit verkställa en undersökning, huru därmed

i verkligheten skulle förhålla sig, och har därvid för jämförelsens skull

låtit undersökningen omfatta även ett av en av de sakkunniga förordat alternativt

förslag, enligt vilket skattefrihet skulle gälla, örn mindre än fyra inkomstskattekronor

påförts den skattskyldige. Det torde böra framhållas, att man

vid denna undersökning även i övrigt utgått från de sakkunnigas förslag,

bland annat därutinnan att jämväl beträffande skogsvärde för varje kommunalskattekrona

beräknats allenast en och en halv vägskattekrona, en omständighet

som emellertid endast obetydligt påverkar undersökningsresultaten. Dessa

redovisas i tabellerna 5 och 6. Undersökningen styrker som synes de sakkunnigas

antagande, att undantag för intill tre inkomstskattekronor skulle i stort

sett innebära en motsvarighet till nuvarande bestämmelser; givetvis med den

olikhet som följer av att vid undantagets medgivande enligt sakkunnigförslaget

hänsyn skulle komma att tagas till levnadskostnadernas höjd, familjeförhållanden

o. dyl., enär de vid de beskattningsbara beloppens uträknande åtnjutna

skattefria avdragen vore bestämda med hänsyn till dessa förhållanden.

Det alternativa förslaget örn frihet för intill fyra skattekronor synes väl i

allmänhet icke medföra någon väsentligt större minskning av beskattningsunderlaget

än de sakkunnigas förslag. Emellertid förhåller det sig ju så,

att en minskning av beskattningsföremålen betyder en ökad utdebiteringssats,

vilken skulle drabba samtliga beskattningsföremål, även de till mycket stor

del smärre löntagare, som skulle kvarstå såsom skattskyldiga, varför jag ej

anser det rådligt att gå längre än de sakkunniga föreslagit. Jag tillåter mig

i detta sammanhang understryka den fördel, som i debiteringstekniskt avseende

vinnes genom att vid undantagens bestämmande utgå från den beskattningsbara

inkomsten.

I fråga örn förslagets detaljer föreslår jag för övrigt den ändring, att skatte
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

81

friheten för den, som påförts mindre än tre inkomstskattekronor, blir gällande

endast i vederbörandes hemortskommun — denna frihet synes därigenom komma

att bättre anpassas efter den personliga skatteförmågan.

Sakkunnigförslaget i vad det avser detaljutformningen av beskattningsgrunderna

giver mig för övrigt ej anledning till något särskilt uttalande.

Riksvägar.

Enligt 2 § i de sakkunnigas förslag till lag örn allmänna vägar skall landsväg,

som är av synnerlig betydelse för den genomgående långväga samfärdseln,

benämnas riksväg. Annan landsväg skall benämnas vanlig landsväg.

Jämlikt 23—26 §§ i samma lagförslag skola angående riksväg gälla följande

särskilda bestämmelser. Fråga örn byggande eller indragning av riksväg eller

örn förändring av vanlig landsväg eller enskild väg till riksväg eller riksväg

till vanlig landsväg skall ankomma på Konungens prövning. Byggande av

riksväg skall ske genom statens försorg; dock äger Konungen, i händelse byggnadsarbetet

är av mindre omfattning, ålägga vägdistriktet att mot ersättning

utföra arbetet. Vidare äger Konungen förplikta vägdistriktet att lämna bidrag

till riksvägs byggande med högst en tiondel av den beräknade kostnaden

för företaget. När riksväg blivit färdigställd, skall den övertagas till underhåll

av distriktet.

Angående den betydelse, som de s. k. riksvägarna hava för den allmänna

samfärdseln, yttra de sakkunniga:

När det gäller att taga ställning till frågan örn vägväsendets förstatligande,

helt eller delvis, måste särskild uppmärksamhet ägnas de jämförelsevis ^fåtaliga

vägar, vilka hava till huvuduppgift att förmedla långväga, genomgående

samfärdsel. Skillnaden mellan olika slag av vägar i nu berörda avseende framträdde

givetvis mycket utpräglad under den tid, då ännu inga järnvägar funnos.

De viktigaste landsvägarna voro då verkliga långfärdsleder av betydelse

för hela riket eller stora delar därav. Så t. ex. talas i den förut omnämnda

kungl, resolutionen den 8 januari 1735 örn »kungs- och allmänna landsvägar,

som gå igenom landet stapel- och uppstäderna emellan samt med gästgivaregårdar

försedda äro». Under senare hälften av adertonhundratalet, då landet

fick ett utvecklat järnvägsnät, förlorade de allmänna vägarna till följd härav

alltmer sin forna betydelse för den långväga samfärdseln. Landsvägarnas ursprungliga

uppgift att förmedla jämväl den stora genomgående person- och

godstrafiken övertogs av järnvägarna.

I och med automobilismens genombrott under det senaste årtiondet hava

trafikförhållandena emellertid ånyo fullständigt förändrats. En stor del av

den person- och godstrafik, som förut förmedlades av järnvägarna, har överflyttats

å de allmänna vägarna, och detta gäller i icke ringa utsträckning även

den långväga trafiken. De stora stråkvägar, som denna genomgående samfärdsel

företrädesvis begagnar sig av och vilka i lagförslaget benämnas riksvägar,

hava för landsvägstrafiken fått en betydelse, motsvarande den stambanorna

äga för järnvägstrafiken.

De sakkunniga omnämna i detta sammanhang, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter erhållen anbefallning i juni 1932 till Kungl. Majit avlämnat generalplan

beträffande vägar för den genomgående mera långväga trafiken

ävensom en beräkning av kostnaderna för erforderlig omläggning eller förbättring

av de i planen upptagna vägarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr Zl.

Till motivering av förslaget, att byggande av riksväg i regel skall ske genom

statens försorg, hava de sakkunniga, efter att hava påpekat att dylikt

byggande i de flesta fall torde komma att innebära omläggning eller förbättring,

anfört:

. Kravet på planmässighet och enhetlighet i fråga örn riksvägarnas iordningställande

torde bäst tillgodoses, därest staten tager arbetet i egen hand.

Härigenom lärer även vinnas, att dessa vägföretag komma till utförande inom

en någorlunda snar framtid, vilket eljest sannolikt icke torde bliva fallet. Det

kan nämligen förväntas, att vägdistrikten icke skola omfatta riksvägarnas

iordningställande med samma livliga intresse, som ägnas andra, ur lokala

synpunkter mera betydelsefulla vägfrågor. Även örn emellertid ett dylikt

intresse förefunnes, skulle likväl svårigheter möta att ernå det intima samarbete

mellan vägdistrikt och mellan länsstyrelser, som oundgängligen erfordras för

att arbetet med riksvägarnas byggande skall kunna planeras och utföras efter

rationella, enhetliga principer. Ett ytterligare skäl för statens övertagande

av väghållningen i nu berörda avseende föreligger i den omständigheten, att

kostnaderna för arbetena i de flesta fall torde böra helt gäldas av automobilskattemedel.

De sakkunniga, som förklarat sig förutsätta, att byggande av riksväg skulle

ske genom den centrala vägmyndighetens försorg, hava till motivering av de

föreslagna bestämmelserna i övrigt anfört bland annat:

Enligt förslaget kan vederbörande vägdistrikt förpliktas att lämna bidrag

till riksvägs byggande, dock högst med en tiondel av beräknade kostnaden för

företaget.^ Dylikt åläggande måste anses motiverat i händelse företaget är av

behovet påkallat, även örn hänsyn icke tages till genomfartstrafiken. De flesta

vägar, som kunna väntas bliva förklarade för riksvägar, torde emellertid redan

nu vara av den jämförelsevis goda beskaffenhet, att de kunna på nöjaktigt

sätt betjäna lokaltrafiken. Där så är fallet, bör vägdistriktet icke förpliktas

att deltaga i kostnaderna för riksvägs omläggning eller förbättring.

_ Underhållets omhänderhavande av staten skulle enligt de sakkunnigas mening

innebära en mindre ekonomisk och särskilt i organisatoriskt hänseende föga

rationell anordning. I betraktande av att riksväg tillgodoser också det rent

lokala behovet av vägförbindelser men att det oaktat kostnaden för sådan vägs

byggande icke alls eller endast i obetydlig grad kommer att belasta vederbörande

vägdistrikt, synes det rimligt, att detta i vanlig ordning underhåller

genom distriktet löpande riksvägdel. För övrigt bör beaktas att, sedan riksvägarna

antagligen inom en ej alltför avlägsen framtid blivit omlagda och förbättrade,

deras underhåll icke torde bliva särskilt ekonomiskt betungande, helst

om vägdistrikten, såsom troligt är, även framdeles komma i åtnjutande av

statsbidrag enligt sådana grunder, att endast en mindre del av underhållskostnaderna

stannar å distrikten.

Skatteutjämning sberedning en har, vad angår frågan örn statens handhavande

av väghållningen med avseende å riksvägarna, givit uttryck åt en annan

mening än de sakkunniga. Efter att hava förklarat sig icke kunna tillstyrka

ett fullständigt förstatligande av väghållningen yttrar nämligen beredningen

vidare:

I likhet med 1911 års vägkommission finner beredningen sig ej heller kunna

tillstyrka, att staten helt övertager utgifterna för en del av vägarna, nämligen

de mest betydande av dem (riksvägarna), under det att väghållningen

i övrigt förbliver ett i princip kommunalt bestyr. En dylik anordning skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

83

otvivelaktigt uppkalla en allmän strävan att i tillämpningen utvidga begreppet

riksvägar, en strävan som sannolikt skulle bliva svår att hålla tillbaka och

därför komme att leda till ett ständigt ökat antal sådana vägar med allt drygare

kostnader för det allmänna och allt flera av de olägenheter, som ansetts

förbundna med ett fullständigt förstatligande av vägväsendet. Framför allt

ur skatteutjämningssynpunkt torde anordningen vara förkastlig, emedan den,

såsom vägkommissionen framhållit, snarare måste antagas komma att förstora

olikheterna i de skilda vägdistriktens skattebelastning och därför föranleda

ökade krav på statligt utjämningsunderstöd. Erfarenheterna från Norge,

där sedan några år tillbaka en uppdelning av vägarna på angivet sätt är genomförd,

bekräfta dessa farhågor.

Att låta ansvaret för och arbetet med väghållningen inom de särskilda delarna

av landet åvila beträffande vissa vägar staten men i övrigt förvaltningsområden

av mindre omfattning skulle dessutom betyda en uppdelning av

väghållningens organisation och utförande, vilken skulle vara ägnad att höja

de med arbetet förbundna totalkostnaderna. Det stundom framförda förslaget

att staten skulle anlägga riksvägarna men väghållningsdistrikten ombesörja

och det kommunala skatteunderlaget i sista hand svara för deras underhåll,

träffas, örn ock i mindre grad, av enahanda anmärkning och skulle

medföra ytterligare dualism så till vida, som ansvaret för samma väg bleve

tudelat, och sättet för ansvarets fördelning i praktiken säkerligen komme att

leda till komplikationer.

I de avgivna yttrandena hava mycket skiftande meningar gjorts gällande

angående sakkunnigförslagets bestämmelser ■ örn riksvägar, men från de flesta

håll har förslaget i denna del rönt motstånd.

Åtskilliga myndigheter m. fl. hava uttalat sig mot att överhuvud taget införa

begreppet riksväg i väglagen, därvid framhållits att de särbestämmelser,

exempelvis i fråga örn upprättande av plan och kostnadsförslag samt tilldelande

av statsbidrag, vilka kunna anses påkallade beträffande vägar av synnerlig

betydelse för genomgångstrafiken, böra meddelas i särskilda författningar.

En dylik uppfattning har gjorts gällande av, bland andra, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län,

vägingenjören i Kopparbergs län, vägstyrelseföreningarna i Kalmar, Malmöhus

och Jämtlands län, svenska landstingsförbundet samt landstingens förvaltningsutskott

i Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs

län.

Vad som framför annat väckt opposition är den föreslagna bestämmelsen,

att riksväg i regel skall byggas genom statens försorg. I denna del hava även

de flesta av dem, som icke uttalat sig mot införande i väglagen av begreppet

riksväg, givit tillkänna en från sakkunnigförslaget avvikande mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har angående sakkunnigförslaget, i vad

det avser riksvägar, anfört:

Några vägande skäl att förstatliga en särskild klass av vägar, de s. k. riksvägarna,

anser styrelsen ej förefinnas. Det bör enligt styrelsens mening såsom

nu är fallet i fråga om viktiga genomfartsleder ankomma på Kungl. Maj :t att

bestämma storleken av statsbidraget, som för dessa vägar bör vara större än

normalt. Det är givetvis av vikt att dylika för trafiken betydelsefulla vä
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

gar snarast, i den man så erfordras, iståndsättas för att motsvara den moderna

trafikens krav. Å andra sidan bör man ej förbise, att ett förstatligande

av dylika trafikleder med all sannolikhet kommer att leda till betydligt ökade

kostnader för det allmänna icke minst genom ökade krav på att i tillämpningen

utvidga begreppet riksvägar. Härtill kommer att anordningen ur skatteutjämningssynpunkt,

särskilt örn de sakkunnigas förslag till lag om vägdistrikt

skulle vinna statsmakternas bifall, måste anses mindre lämplig, då den

är ägnad att förstora olikheterna i vägdistriktens skattebelastning och därigenom

föranleda ökade krav på statligt utjämningsunderstöd. Den föreslagna

anordningen, att den kommunala vägorganisationen skulle underhålla de av

staten byggda vägarna, innebär också en olämplig dualism med tudelning av

ansvaret av beskaffenhet att i praktiken föranleda svårigheter. I fråga örn

själva vägbyggandet torde det, enligt styrelsens mening, bereda vare sig den

av de sakkunniga föreslagna vägorganisationen med förstorade vägdistrikt

eller ännu mindre den särskilt ur teknisk synpunkt starka organisation med

landstingsområde såsom enhet, vilken styrelsen ämnar föreslå, någon svårighet

att bygga vägar av den klass här är i fråga; och att för ändamålet inrätta

en särskild central huvudorganisation synes styrelsen överflödigt, örn ock den

centrala vägmyndighetens inflytande å dylika vägars planläggande och byggande

bör ökas. Lämpligen synes styrelsen böra inrymmas i huvudsak samma

befogenhet i fråga örn dessa viktigare trafikleder som styrelsen nu äger

i fråga örn broar och permanentbeläggningar. Styrelsen finner därför den i

§ 1 av lagen gjorda indelningen av de allmänna vägarna i landsvägar och ödebygdsvägar

vara tillräcklig, vadan §§ 2 samt 23—26 och delvis § 17 i lagen

torde böra utgå.

Statskontoret anser sig däremot icke böra framställa någon erinran mot att

byggandet av riksväg övertages av statsverket mot ett relativt ringa kostnadsbidrag

från vederbörande vägdistrikt.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att skyldighet för statsverket att bekosta riksvägs

byggande skulle innebära en välbehövlig utjämning av vägbyggnadskostnaderna.

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning skulle, därest en vägorganisation

med landstingsvägdistrikt genomfördes, anledning saknas att åt en central organisation

överlåta byggandet av riksvägar. Örn den centrala statliga vägmyndigheten

utrustades med särskild befogenhet beträffande dessa vägars

planläggning, syntes deras byggande kunna anförtros åt vägstyrelserna.

Domänstyrelsen anser lika med de sakkunniga, att fråga om byggande av

riksväg bör ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Huruvida själva byggandet

bör ombesörjas av staten beror enligt styrelsens åsikt på huru frågan örn

vägdistriktens blivande storlek löses. Efter att hava framfört vissa betänkligheter

mot riksvägs byggande genom statens försorg, yttrar nämligen styrelsen

:

Sådant de sakkunnigas förslag i fråga örn vägdistrikt utformats kunna likväl

rent tekniska och organisatoriska skäl tala för statligt byggande av riksväg.

Utgår man däremot från landstingsområde såsom vägdistrikt förefaller

det styrelsen, som om hithörande frågors organisatoriska och tekniska lösning

bättre tillgodoses, om riksväg i regel bygges genom vägdistriktets och icke

genom statens försorg. Behovet av en dyrbar och för samarbetet med de lokala

organen mindre lämplig statlig organisation skulle härigenom bortfalla.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

85

1931 års väg- och brosakkunniga ställa sig avvisande emot det framlagda

förslaget om riksvägar. Nämnda sakkunniga, som funnit den av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda generalplanen för ett stamvägnät i stort

sett acceptabel, yttra bland annat följande:

Beträffande behovet att så snart som möjligt realisera generalplanen växla

förhållandena mycket i olika delar av landet. Stamvägarna sammanfalla i

stor utsträckning med redan befintliga huvudvägar, vilka delvis befinna sig i

mycket gott skick. Och i de flesta fall torde vägar finnas, som en lång tid

framåt motsvara behovet.

Det är också mycket vanskligt att säga, örn alla de föreslagna vägarna i

fråga örn sin betydelse för den allmänna samfärdseln på sådant sätt skilja sig

från andra huvudvägar, att en särskilt gynnsam behandling med anslag av

statsmedel för dem är motiverad. Den genomgående trafiken är i regel icke

särskilt stor, vilket ej heller är underligt, då de ifrågavarande huvudorterna

alla ligga vid landets järnvägsnät.

Sakkunniga ha ej kunnat komma till den övertygelsen, att tillräckliga skäl

ännu föreligga för att skilja ur några vägar såsom riksvägar samt behandla

dem administrativt eller organisatoriskt sett i annan ordning än landets övriga

landsvägar.

Det synes tillräckligt, att man har ett generalschema för stamvägar uppgjort

samt giver den centrala vägmyndigheten sådan befogenhet vid planläggandet

av arbetena med vägbyggandet i landet, att schemats successiva och

planmässiga genomförande genom de lokala vägmyndigheterna blir tryggat.

Det ökade inflytande på vägnätets utformning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle erhålla, enligt utredningsmännens förslag till omorganisation

av styrelsen, även utan särskilt organ för byggande av riksvägar, torde

giva styrelsen sådan möjlighet. Det torde därför vara skäl, att mati låter

riksvägsprojektet ligga, tills man ser, vad en omorganiserad väg- och vattenbyggnadsstyrelse

kan åstadkomma.

Bland länsstyrelserna hava de i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus,

Skaraborgs och Västernorrlands län anslutit sig till sakkunnigförslaget eller

lämnat det utan erinran. Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt de

jämkningar i förslagets bestämmelser, att dels arbete för byggande av riksväg

må kunna i vidare omfattning än som föreslagits anförtros vägdistrikt, dels

ock underhåll av dylik väg må, där så anses nödigt, kunna utföras genom statens

försorg.

Övriga länsstyrelser hava uttalat sig mot statligt byggande av riksvägar

eller gjort gällande, att sådant endast i undantagsfall bör ifrågakomma. De

skäl, som länsstyrelserna i allmänhet åberopat för denna sin mening, sammanfalla

i stort sett med de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförda. Några

länsstyrelser understryka, att, örn staten själv skulle bygga riksvägarna, denna

omständighet skulle leda till obenägenhet hos distrikten att beträffande

viktigare vägar företaga omläggnings- och förbättringsarbeten, enär distrikten

frestades att räkna med sådan vägs förändring till riksväg. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län yttrar, att redan förslaget örn riksvägar medfört tendenser

i denna riktning. Flera länsstyrelser hava givit uttryck åt den meningen,

att statligt riksvägsbyggande skulle menligt inverka på arbetsförhållandena

å landsbygden. Därigenom skulle nämligen uppkomma en särskild vägarbe
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

tarkår vid sidan av de lokala, vilket ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter

icke skulle vara lyckligt.

Svenska väg styrelsernas förbund, som starkt framhåller sistberörda synpunkter,

finner så många skäl tala mot förslaget örn riksvägs byggande genom statens

försorg, att förbundet allvarligt varnar för detsammas genomförande. Däremot

har förbundet intet att erinra mot den föreslagna bestämmelsen, att fråga

om riksvägs byggande skall ankomma på Konungens prövning. Emellertid

förutsätter förbundet, att jämväl vederbörande vägdistrikt beredes möjlighet

att före beslutets fattande framföra sina synpunkter och att hänsyn härtill

tages i görligaste mån.

Vägingenjörerna hava i allmänhet uttalat den meningen, att det skall ankomma

på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida riksväg skall byggas genom

statens eller vägdistriktets försorg.

Svenska väg föreningen anser anledning icke föreligga att skapa en särskild

central organisation för riksvägars byggande.

Svenska teknolog förening en biträder sakkunnigförslaget, därest vägdistrikten

skola hava den storlek de sakkunniga förordat, men under förutsättning

av landstingsvägdistrikt anser föreningen särskild riksvägorganisation obehövlig.

Den centrala vägmyndigheten bör emellertid i detta fall utrustas med

särskild befogenhet beträffande riksvägarna.

Svenska stadsförbundets styrelse har intet att invända mot sakkunnigförslaget

i och för sig men framhåller, att stadsplanelagstiftningens verkningar

inom sådant område av stad, som skulle beröras av riksväg, torde kräva särskilt

beaktande vid frågans lösning.

Mot de av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelserna rörande vägar,

som för den genomgående, långväga samfärdseln äro av synnerlig betydelse,

de s. k. riksvägarna, hava som synes tungt vägande invändningar anförts.

Närmast gäller detta förslaget, att byggandet av sådan väg regelmässigt

skulle ske genom statens försorg och väl i de flesta fall helt på statens bekostnad.

Såsom skatteutjämningsberedningen understrukit, skulle också en dylik

anordning otvivelaktigt uppkalla en allmän strävan att utvidga begreppet

riksväg och leda till ett ständigt ökat antal sådana vägar. Den gynnade ställning,

som vägdistrikt med riksväg inom sitt område skulle intaga i förhållande

till andra vägdistrikt, skulle utgöra en omständighet av beskaffenhet att

framkalla slitningar mellan distrikten. Av åtskilliga länsstyrelser har i detta

sammanhang framhållits, att inom deras län finnas flera vägar med ungefär

lika stor betydelse för genomgångstrafiken och att det skulle bliva mycket

vanskligt att utvälja en av dessa såsom riksväg. Man torde kunna befara,

att månget vägdistrikt, i förhoppning att en väg av viss betydelse för genomgångstrafiken

förr eller senare skulle bliva riksväg, komme att visa sig obenäget

att med avseende å densamma utföra erforderliga omläggnings- och

förbättringsarbeten. Därest, såsom föreslagits, byggandet av riksväg skulle

ankomma på staten, medan i fråga örn sådan vägs underhåll vanliga regler

skulle gälla, komme detta att innebära ett särskilt gynnande av de vägdistrikt,

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

87

där riksvägarna försetts med varaktig beläggning och underhållskostnaderna

därigenom nedbringats till ett minimum. Den föreslagna uppdelningen

av väghållningsskyldigheten skulle för övrigt otvivelaktigt innebära en opraktisk

dualism, förbunden med ökade totala kostnader. De sakkunniga hava

i annat sammanhang själva framhållit de stora svårigheter, som möta vid försök

att uppdraga en bestämd gräns mellan begreppen vägunderhåll och vägförbättring,

vilket senare faller under begreppet byggande av väg.

Ett genomförande av sakkunnigförslaget skulle vidare förutsätta en relativt

dyrbar central organisation för byggnadsärendenas handläggning. Då emellertid

någon svårighet för de blivande, i allmänhet förstorade vägdistrikten att själva

bygga vägar av det slag, varom nu är fråga, icke torde komma att föreligga, synas

ej heller tekniska skäl tala för att uppdraga byggandet åt den statliga centrala

vägmyndigheten. De sakkunniga hava själva framhållit, att de med sin

indelning av de allmänna vägarna i riksvägar, vanliga landsvägar och ödebygdsvägar

icke åsyftat att skapa tre i fråga om vägs bredd och beskaffenhet

i övrigt från varandra åtskilda vägklasser, och i detta sammanhang papekat,

att å mindre trafikerade sträckor en riksväg självfallet bör vara av enklare

beskaffenhet än en med tung och Hvilg trafik belastad vanlig landsväg.

Av nu anförda skäl finner jag mig icke böra biträda de sakkunnigas förslag,

att vägar av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln

skola byggas genom statens försorg. Däremot delar jag till fullo de

sakkunnigas mening örn det riktiga och behövliga uti att den centrala vägmyndigheten

beredes tillräckligt inflytande rörande dessa vägars planläggning

och utförande. I detta syfte torde det dock icke vara nödigt att lata frågor

örn byggande av dylika vägar alltid ankomma på Konungens prövning; det

synes vara tillfyllest, om vad väglagen beträffar det i den utsäges, att Konungen

äger i förekommande fall låta föranstalta örn erforderliga undersökningar,

och har ett stadgande därom intagits i 21 §. Några därutöver i väglagen

intagna särbestämmelser för nu ifrågavarande vägar anser jag icke behövliga.

I den mån beträffande dem böra gälla särskilda regler, exempelvis

i fråga örn statsbidrag eller den centrala vägmyndighetens befogenheter, synas

dylika regler böra meddelas i annan ordning, och saknar jag vid sådant

förhållande anledning att i detta sammanhang till behandling upptaga berörda

spörsmål.

Ödebygdsvägar.

Enligt lagen den 13 juni 1919 örn ödebygdsvägar förstås med ödebygdsväg

sådan väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller

genom glest befolkade trakter och som, ehuru vägen icke prövats vara för

allmänna samfärdseln nyttig och nödig, likväl finnes vara till gagn för det

allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande. Enligt

nämnda lag gäller följande:

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det plan och kostnadsförslag

uppgjorts samt de väghållningsskyldiga ävensom landsfiskalen

blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen pröva, huruvida den tillämnade vägen är

att hänföra till ödebygdsväg. I samband med denna prövning äger läns
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

styrelsen ålägga vägstyrelsen i distrikt, där vägen skall framgå, att, om företaget

kommer till ^ stand, ur vägkassan lämna bidrag till vägens byggande

med visst belopp i penningar. Ej må sådan bidragsplikt åläggas, där densamma

skulle för de väghållningsskyldiga verka oskäligt betungande, ej heller

ma bidraget i allmänhet sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnåden

för den del av företaget, som faller inom distriktet. Huruvida väg, som

länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej,

därom bestämmes i den ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga örn

beslut rörande användningen av statsanslag till sådana vägföretag. Anläggning

av ödebygdsväg sker genom statens försorg, ödebygdsväg skall till

byggnadssättet vara av sa enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig med

vägens ändamål. När ödebygdsväg eller del därav, som lämpligen kan upplåtas

för allmän samfärdsel, blivit färdigställd, skall vägen övertagas till allmänt

underhall. Intill dess sa skett, underhålles vägen av staten under den

tid mark är bar. Vinterväghållningen åligger emellertid vägdistriktet. Underhållet

övertages av vägdistriktet fr. o. m. året efter det, då länsstyrelsens

beslut örn övertagandet vunnit laga kraft. Beträffande omläggning av ödebygdsväg

skola nu återgivna bestämmelser äga motsvarande tillämpning, med

iakttagande att länsstyrelsens prövning för sådant fall skall gälla frågan,

huruvida omläggningen länder det allmänna till gagn.

Byggande av ödebygdsväg sker genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

försorg, och skall styrelsen därvid samråda med vederbörande vägstyrelse.

För utförande av arbeten genom styrelsens omedelbara försorg äger styrelsen

förordna arbetschef och nödiga biträden eller upprätta entreprenadavtal. Styrelsen

plägar åt vederbörande vägingenjör anförtro uppsikten över och ledningen

av vägbyggnadsföretagen.

De väg sakkunnig a, vilkas förslag till lag örn allmänna vägar under 27—

33 §§ innehåller bestämmelser om ödebygdsväg, hava angående sådan väg icke

föreslagit några väsentliga nyheter. Enligt de sakkunnigas åsikt kan det

emellertid understundom vara lämpligt att låta arbete med byggande av ödebygdsväg

utföras av vägdistriktet, och har i förslaget av denna anledning

Konungen tillagts rätt att ålägga vägdistrikt förpliktelse härutinnan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar i sitt yttrande över sakkunnigförslaget,

att byggande av ödebygdsväg bör, såsom hittills, åligga den centrala

vägmyndigheten, vilken dock bör äga att, där så finnes lämpligt och

sedan Kungl. Majrts medgivande därtill utverkats, överlämna arbetets utförande

till vägdistriktet.

I ett flertal andra yttranden har däremot gjorts gällande, att byggande av

ödebygdsväg bör ske genom vägdistriktets försorg.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Stockholms län:

c< u a(3ebygdsvägarna angår, förekomma icke några vägar av denna typ i

Stockholms län, och har länsstyrelsen i följd härav icke någon egen erfarenhet

av det hittillsvarande systemet att överlåta dessa vägars byggande åt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då de sakkunniga nu föreslagit detta systems

bibehållande, vilket skett utan annan motivering, än att förslaget i denna

del icke innebär något nytt i huvudsak, föranleder detta till antagandet, att

de sakkunniga härvidlag låtit sig huvudsakligen påverkas av det bestående

taktiska förhållandet. Enligt länsstyrelsens mening förefinnes emellertid grundad

anledning ifrågasätta, huruvida det kan vara lämpligt och behövligt att

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

89

för framtiden behålla en dylik undantagsställning för ödebygdsvägarna. Den

särställning, som dessa nu intaga, torde förklaras därav, att deras byggande

från början tett sig som rent extraordinära arbeten med förhöjda statsbidrag.

Länsstyrelsen förmodar emellertid, att det ur arbetsteknisk synpunkt numera

knappast kan finnas något bärande skäl att förbehålla utförandet av dessa av

ett förenklat byggnadssätt kännetecknade vägar åt ett statligt organ. Fastmera

synes det antagligt, att dessa uppgifter utan olägenhet skola kunna överlåtas

till vederbörande väghållningsdistrikt.

Även länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och

Norrbottens län samt domänstyrelsen hava uttalat, att byggandet av ödebygdsväg

bör ankomma på vägdistriktet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför härom:

Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att det ej är motiverat att vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen fortfarande skall handhava bestyren _ med anläggning

av ödebygdsvägar. Styrelsen förordnar i regel vägingenjören som

arbetsledare vid sådana företag, oavsett antalet vägbyggnader, samt tillsätter

för varje företag en redogörare med särskilt arvode. Inspektionen utföres av

styrelsen. Andra och vida större vägföretag handhavas av länsstyrelserna.

Arbetet vid sådana vägar utföres genom vägstyrelsernas försorg. Dessa ombesörja

även redogörarskapet och vägingenjören utövar kontrollen. Goda

skäl tala för att bestyren med byggandet av ödebygdsvägar överflyttas till

länsstyrelserna och den lokala vägorganisationen. Detta skulle innebära en

icke oväsentlig besparing för statsverket.

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att vissa av de skäl, som

av länsstyrelsen anförts för att byggandet av riksväg borde åligga vägdistriktet,

rent principiellt sett torde kunna åberopas för ett liknande förfarande

även beträffande ödebygdsväg. Emellertid hade länsstyrelsen knappast anledning

att ingå på denna fråga, då den för länet vore utan betydelse.

Våg styrelsernas förbund har föreslagit, att byggandet av ödebygdsväg i

regel skall utföras genom vägdistriktets försorg. Samma mening har gjorts

gällande av vägingenjören i Göteborgs och Bohus län.

Departementschefen.

Av definitionen på begreppet ödebygdsväg framgår, att sådan vägs huvuduppgift

icke är att betjäna den allmänna samfärdseln utan i stället att

främja uppodlande och bebyggande av landets ödemarksdelar. Detta förhållande

torde väl motivera den nu tillämpade grundsatsen, att kostnaden för ödebygdsvägs

byggande helt eller i det närmaste helt skall åvila statsverket. Men

härav följer icke utan vidare, att själva arbetet med vägföretagen bör omhänderhavas

av staten. I detta sammanhang må anmärkas, att till vissa vägbyggnadsarbeten,

som utföras av distrikten, lämnas numera statsbidrag med ända

upp till nittio procent av den beräknade kostnaden. Då ödebygdsväg till

byggnadssättet skall vara av enkel beskaffenhet, kunna tekniska synpunkter

icke åberopas för statligt byggande av ödebygdsvägar. Åtskilliga skäl synas

däremot tala för ändring av det nu tillämpade systemet, överlämnandet av

ifrågavarande vägbyggnadsarbeten till vägdistrikten skulle sålunda bland annat

bidraga till att förenkla lösningen av den aktuella frågan örn den statliga

vägorganisationen och torde icke komma att medföra ett fördyrat vägbyggande

utan snarare kostnadsbesparing.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

På nu anförda skäl torde den i lagen om ödebygdsvägar och i sakkunnigförslaget

förekommande bestämmelsen, att anläggning av ödebygdsväg sker

genom statens försorg, icke böra upptagas i den blivande väglagen. Skall

alltså i enlighet med det sagda vederbörande vägdistrikt bygga ödebygdsväg,

synes även flertalet övriga av de sakkunniga föreslagna särbestämmelser i

fråga örn dylik väg böra utelämnas. Samtliga dessa stadganden — med några

mindre betydelsefulla undantag ■— sammanhänga nämligen med bestämmelsen

örn ödebygdsvägs byggande genom statens försorg. Örn man bortser från ett

par i departementsförslaget intagna föreskrifter, som i detta sammanhang icke

hava något intresse, saknar sagda lagförslag särskilda bestämmelser angående

ödebygdsvägar. I fråga om byggnadssätt och i statsbidragshänseende bör däremot

åtskillnad göras mellan dylika vägar och flertalet andra allmänna

vägar. Hithörande frågor skola emellertid icke regleras i väglagen.

Vägväsendet i städerna.

Först med 1891 års väglag infördes en särlagstiftning för landsbygdens

väghållning. Bestämmelserna i byggningabalkens 25 kapitel, som förut gällt

beträffande såväl landsbygdens som städernas vägar, ägde därefter tillämpning

endast i fråga örn de senare. Medan 1891 års väglag, såsom förut berörts,

gång efter annan i skilda avseenden ändrats, hava däremot byggningabalkens

nämnda bestämmelser kvarstått oförändrade. Angående innebörden

och tillämpningen av desamma får jag hänvisa till kammarrådet Schallings vid

de sakkunnigas betänkande fogade utredning.

I anledning av en vid 1929 års riksdag väckt motion (II: 194) anhöll riksdagen,

såsom förut nämnts, i skrivelse den 24 maj samma år (nr 191) örn

skyndsam utredning angående revidering av bestämmelserna rörande städernas

allmänna vägar.

I jordbruksutskottets i anledning av motionen avlämnade och i riksdagens

skrivelse åberopade utlåtande erinrade utskottet örn vad enligt utskottets mening

gällde på ifrågavarande område i allmänt rättsligt hänseende och om

den inverkan 1862 års kommunallagstiftning fått på väghållningsbesväret i

städerna, samt anförde vidare bland annat:

De bestämmelser, som funnes rörande städernas väghållning, vore i hög grad

föråldrade och oklara, vilket även medfört, att såväl beträffande väghållningens

utförande som vägbördans fördelning skiftande och i vissa avseenden

otillfredsställande förhållanden förelåge. I fråga örn vägbördan kunde otvivelaktigt

påvisas, att denna på sina håll ej vore fördelad efter rättvisa grunder;

särskilt torde så hava blivit förhållandet under de senare åren på grund

av alltjämt ökade vägunderhållskostnader. En annan viktig fråga, som i detta

avseende påkallade uppmärksamhet, vore fördelningen av städerna tillkommande

automobilskattemedel; under nuvarande förhållanden torde tillräckliga

garantier saknas för att i de städer, där väghållningsskyldighet ålåge en särskild

kategori invånare, dessas intressen i detta hänseende behörigen iakttoges.

Den bristande enhetlighet och de ojämnheter, som i dessa avseenden förelåge, utgjorde

enligt utskottets mening i och för sig tillräckliga skäl till en revidering

av förhållandena på detta område. Från trafiksynpunkt framstode emellertid

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

91

behovet av en sådan revidering såsom ännu mera trängande; att tidsenlig lagstiftning

helt saknades rörande utförandet av väghållningen å städernas allmänna

vägar, inbegripande viktiga delar av landets hårdast trafikerade vägsträckor,

måste anses vara ett orimligt och ohållbart förhållande. ^ Vid övervägande

av frågan, i vilken ordning revideringen borde komma till stånd, hade utskottet

icke förbisett, att den uppfattningen skulle kunna göras gällande, att

spörsmålet borde lösas i sammanhang med reglering av samtliga övriga fastighetsonera,

beträffande vilka den i princip erkända kommunala likställighetsgrundsatsen

ännu icke blivit genomförd. Vid en sadan fullständig reglering

mötte emellertid åtskilliga andra svårlösta, med andra lagstiftningskomplex

sammanhängande spörsmål. På grund härav syntes kunna befaras, att lösningen

av de förevarande vägfrågorna i berörda ordning skulle bliva ställd på

lång och oviss sikt, och en sådan utgång borde med hänsyn till föreliggande

omständigheter framförallt undvikas. Från anförda synpunkter förordade utskottet

för sin del, att en särskild utredning, gående ut på en revidering av bestämmelserna

örn städernas allmänna vägar, snarast komme till stand.

Yttranden över riksdagens ifrågavarande skrivelse inhämtades från städerna

och länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,

styrelsen för svenska stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska

vägstyrelsernas förbund och Kungl, automobilklubben. Så gott som enhälligt

tillstyrktes den begärda utredningen, varemot olika uppfattningar

gjorde sig gällande, vilka frågor borde bliva föremal för ny lagstiftning, och

huru de nya bestämmelserna skulle gestaltas.

Såsom i inledningen redan omnämnts uppdrogs åt 1929 års vägsakkunniga

att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

De sakkunniga hava ansett sig icke böra föreslå någon särskild väglagstiftning

för städernas del. De sakkunnigas huvudlagförslag avse båda såväl

land som stad. Bortsett från vissa stadganden till reglering av förhållandet

mellan å ena sidan vägdistrikt på landet och å andra sidan till sådant

distrikt hörande stadsliknande samhälle innehåller den föreslagna egentliga

väglagen, på något enstaka undantag när, icke några särbestämmelser i fråga

örn vare sig landsbygdens eller städernas vägväsende, varemot förhållandet är

annorlunda beträffande den föreslagna lagen örn vägdistrikt. De sakkunniga

erinra därom, att enligt förslaget varje stad utgör eget vägdistrikt och

att väghållningen i ett sådant distrikt blir en vanlig kommunal angelägenhet,

för vars handhavande lagen örn kommunalstyrelse i stad och på grund

av denna tillkomna stadgar och reglementen böra i huvudsak bliva normerande.

De jämförelsevis fåtaliga bestämmelser, som av särskilda skäl ansetts

därutöver böra gälla för stadskommunen i egenskap av vägdistrikt, hava av

de sakkunniga inrymts i en särskild avdelning av den vägkommunala lagen.

De för städernas del mest betydelsefulla stadgandena i förslaget till lag om

allmänna vägar äro de, som avse väghållningsskyldigheten, behandlingen av

frågor örn byggande av väg samt tillsynen a väghållningen. Beröida bestämmelser

innebära, dels att varje vägdistrikt, d. v. s. även stad, genom sin vägstyrelse

skall ombesörja väghållningen inom distriktet, dels att fråga örn byggande

av väg skall bero på länsstyrelsens prövning och dels att länsstyrelsen

skall övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt vidtaga därför nö
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

diga åtgärder. Beträffande kommunaliseringen av väghå.llningsbesväret i städerna

föreslå de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser, enligt vilka en

successiv avskrivning av fastighetsägare åliggande förpliktelser kan ifrågakomma

i fall, da dessa skyldigheter med hänsyn till deras ekonomiska betydelse

för staden anses icke böra omedelbart upphöra.

Beträffande spörsmålet, huruvida stad såsom hittills skall utgöra egen väghållningsenhet

eller uti ifrågavarande avseende sammanföras med kringliggande

landsbygd, hava de sakkunniga framhållit följande:

Våglängden inom städerna uppginge sammanlagt till endast 186 mil, och

vore det allenast 17 städer, inom vilka våglängden överstege 3 mil. I 7 städer

funnes inga allmänna vägar. Vad de sakkunniga i fråga örn landsbygdsdistriktens

omfattning yttrat örn en viss större våglängd inom ett distrikt såsom

förutsättning för en rationell och ekonomisk väghållning talade således

mot städernas fortsatta särhållande såsom egna vägdistrikt. Emellertid måste

härvid beaktas den nära frändskapen i tekniskt avseende mellan väg- och

gatuhållningen, som redan i och för sig motiverade gemensam skötsel av vägar

och gator i stad. Sådan gemensamhet torde också överallt vara för handen

i de städer, där väghållningen icke längre utfördes av enskilda väghållningsskyldiga.

Städernas inordnande i vägdistrikt, omfattande såväl landsbygd

som stad, skulle visserligen få ska tteutjämnan de verkningar, men frågan

örn en interkommunal skatteutjämning komplicerades därav, att städerna utom

vägar bekostade även andra trafikleder, nämligen gatorna. Sammanfördes stad

och landsbygd, krävde rättvisan, att kostnaderna för hållande av sådana gator,

som tjänade den allmänna samfärdseln, framför allt genomfartsleder, lades å

vägdistriktet i överensstämmelse med vad som nu gällde beträffande sådana

gator i de stadsliknande samhällena pa landet. Men detta skulle i sin tur

göra gränsen mellan begreppen väg och gata ännu mera svävande än den

för närvarande vore samt skapa talrika tvisteanledningar. På grund av berörda

förhallanden vore det ganska svart att bedöma, i vad mån städernas

sammanförande med landsbygden i väghållningsavseende skulle medföra en

lindring för landsbygdens skattebetalare. Uppenbart vore emellertid, att lindringen

skulle tillgodokomma dem synnerligen ojämnt. Den utjämning mellan

land och stad, som ansages erforderlig, kunde lättast vinnas genom ändrade

grunder för fördelningen av de statliga vägmedlen. I

I betraktande av anförda förhallanden hava de sakkunniga funnit sig sakna

skäl att förorda ett brytande av den historiskt givna åtskillnaden mellan land

och stad i nu ifrågavarande avseende. Ehuru de sakkunniga alltså voro av

den uppfattningen, att stad skulle i väghållningsavseende utgöra en gemensamhet

för sig och i denna sin egenskap liksom väghållningsenheterna på landsbygden

benämnas vägdistrikt, funno de sakkunniga emellertid, att organisationen

inom de båda slagen av vägdistrikt borde vara helt olika. I detta sammanhang

hava de sakkunniga framhållit, att medan vägdistrikten på landsbygden

vore för väghållningens ombesörjande särskilt bildade kommunala

samfälligheter, hade städerna av ålder varit och sedermera under reglerande

inflytande av den för dem gällande kommunallagstiftningen ännu mera blivit

samhällen av stor administrativ fasthet med väl ordnad självstyrelse. Vid

sådant förhållande vore det tämligen uppenbart, att den för landsbygdsdistrikten

föreslagna organisationen ej lämpligen kunde ifrågakomma för vägdistrikt,

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

93

bestående av stad. I dylikt distrikt borde i stället väghållningen utgöra en

vanlig kommunal angelägenhet.

Med hänsyn till att även städernas väghållningskostnader, enligt vad de

sakkunniga tänkt sig, skulle till övervägande delen i sista hand gäldas av statsmedel,

hava de sakkunniga emellertid, i anslutning till vissa av förslagets

bestämmelser angående vägdistrikt på landet, föreslagit stadganden i syfte

att även för städernas del, utöver vad som gäller för kommunala ärenden i allmänhet,

tillförsäkra statens vederbörande organ erforderligt inflytande i allmänhet

och möjlighet att utöva nödig kontroll i synnerhet över medelsförbrukningen.

Emellertid syntes det de sakkunniga mindre lämpligt att utan vidare

låta vad som härutinnan föreslagits för landsbygdens del i tillämpliga delar

gälla för städerna, utan kunde enklare och mindre vittgående stadganden här

vara tillfyllest. I detta sammanhang yttra de sakkunniga:

Den svenska kommunala självstyrelseförvaltningen är med sin mångsidiga

verksamhet, till övervägande del eller i varje fall i utpräglad grad, ekonomiskt

betonad som den är, enligt de sakkunnigas uppfattning väl skickad att på ett

tillfredsställande sätt handhava sådana angelägenheter, som röra den allmänna

väghållningen även med behörig hänsyn tagen till det betydande statsintresse,

som är knutet därtill. Särskilt kan det sagda anses gälla städerna,

vilkas förvaltningsorgan ju för övrigt allt hitintills ombesörjt alla ärenden

hörande till städernas vägväsende, frånsett i viss mån de numera icke så talrika

fall, där naturaväghållning av vissa därtill särskilt skyldiga ännu består.

Härtill kommer ytterligare, att i städerna finnes en särskild myndighet,

magistraten respektive stadsstyrelsen, som det åligger att utöva legal och

statlig uppsikt över kommunalförvaltningen och detta beträffande såväl de

beslutande som de verkställande och i inskränkt bemärkelse förvaltande organen.

Vidare må beaktas, att den i städernas förvaltning anställda personalen

i allmänhet är kameralt och administrativt skolad och i de flesta fall även

tekniskt utbildad. Härmed ernås ett ämbetsmannamässigt inslag i förvaltningen

med därav följande noggrannare aktgivande på reglementen och författningar

än som i regel torde kunna bliva fallet vid ett rent lekmannastyre, och

varigenom i huvudsak torde nås samma syftemål, som avsetts med de för landsbygdens

vidkommande föreslagna bestämmelserna om länsstyrelsens direkta

och indirekta medverkan i förvaltningen.

Rikets städer äro alla, vad angår våglängden, mycket små distrikt. En

jämförelse mellan å ena sidan våglängderna i de olika städerna och å andra

sidan städernas storlek till folkmängd och i andra avseenden visar, att den

del av det kommunala förvaltningsarbetet i städerna, som påkallas av väghållningen,

är av relativt mycket ringa omfattning och detta även i en mindre eller

medelstor stad med förhållandevis stort vägnät.

Med avseende å redovisning och räkenskapsföring samt kontroll över medelsförvaltningen

böra dock bestämmelserna för stad, så nära som med hänsyn

till olikheterna i fråga örn förvaltningsorganen är möjligt, överensstämma

med vad som föreslagits beträffande landsbygdens vägdistrikt.

I fråga om vägdistrikt, bestående av stad, innebär de sakkunnigas förslag

följande. Distriktets beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige. Länsstyrelsen

skall underrättas örn stadsfullmäktigesammanträde, varvid till vägväsendet

hörande ärende skall behandlas. Vid sådant sammanträde äger landshövdingen

eller den han i sitt ställe förordnar att deltaga i fullmäktiges över
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

läggningar. Såsom vägstyrelse skall tjänstgöra den kommunala styrelse eller

nämnd, som stadsfullmäktige därtill utse. Länsstyrelsen äger icke såsom i

fråga örn vägdistrikt på landet förordna någon ledamot i vägstyrelsen, och

styrelsens beslut skola icke i något fall underställas länsstyrelsens prövning

och fastställelse. Däremot skall även beträffande stad gälla, att vägstyrelsens

protokoll liksom den fastställda utgifts- och inkomststaten i avskrift

skola tillställas länsstyrelsen. I staten skall vad som är att hänföra till väghållningen

upptagas skilt från stadens övriga utgifter och inkomster. Vad

utöver de för staden såsom vägdistrikt beräknade inkomster finnes erforderligt

för bestridande av kostnaderna för väghållningen skall täckas på sätt är

stadgat örn kommunala utgifter i allmänhet. Räkenskaperna skola föras enligt

av Konungen meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen skall utse en revisor

att jämte stadens egna revisorer granska förvaltningen, i vad den avser väghållningen,

och frågan örn ansvarsfrihet i detta avseende skall prövas icke

blott av stadsfullmäktige utan även av länsstyrelsen.

Angående lämpligheten av den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen,

i vad den berör städerna, hava i de inkomna yttrandena mycket olika meningar

kommit till uttryck. Praktiskt taget full enighet synes emellertid råda

därom, att varje stad fortfarande bör utgöra egen väghållningsenhet och att

väghållningsbesväret i de städer, där så ej redan är fallet, bör kommunaliseras.

Kammarkollegiet förklarar sig icke hava något att erinra mot en gemensam

lagstiftning för land och stad samt anför härom:

De förvaltningsrättsliga skiljaktigheterna med avseende å vägväsendet,

som föreligga mellan land och stad, torde icke vara av den beskaffenhet, att

de lägga hinder i vägen för gemensam lagstiftning, vilken torde medföra fördelar

i fråga örn enhetlig reglering av väghållningens utförande och enskildas

av väghållningen berörda förhållanden och av statens bidrag till väghållningen

m. m. Berörda skiljaktigheter hänföra sig i huvudsak blott till olikheter

i den administrativa organisationen, varvid emellertid är att märka, att

uppsiktsmyndigheten är en och densamma (länsstyrelsen), samt till olikheter

i grunderna för väghållningsbesvärets utgörande. Sagda skiljaktigheter hava

i de sakkunnigas förslag föranlett vissa särskilda bestämmelser för städerna.

De flesta av länsstyrelserna hava i sina yttranden icke särskilt berört frågan

om förslagens lämplighet vad angår väghållningen i städerna.

Länsstyrelsen i Hallands län har såsom en stor fördel med förslagen framhållit,

att de reglerade vägväsendet både på landet och i städerna. Landets

vägnät utgjorde ett sammanhängande nät av trafikleder och det vore nödvändigt,

att vägärendena kunde behandlas mera enhetligt än som för närvarande

vore möjligt. Emellertid ville det synas länsstyrelsen som örn de sakkunniga

gått i vissa avseenden väl långt i sin strävan efter likformighet. Det som

främst erfordrades beträffande städernas vägväsende vore att giva statens

organ, d. v. s. närmast länsstyrelserna, ökat inflytande. Detta åstadkommes

genom den föreslagna lagen om allmänna vägar och särskilt de bestämmelser

dari, enligt vilka beslutanderätten i frågor örn byggande av väg tillerkändes

länsstyrelsen. I lagen örn vägdistrikt vore däremot endast vissa av de föreslagna

stadgandena behövliga.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

95

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att städerna böra i huvudsak få sköta

sina vägar under former, som tillämpas vid annan kommunal ekonomisk verksamhet.

Det statliga inflytandet över städernas vägväsende, som förut haft

sitt stöd i föråldrade delar av byggningabalken, borde klarläggas i nya bestämmelser,

vilka dock icke syntes behöva föreskriva sådan detaljerad uppsikt,

som de sakkunniga föreslagit. Sålunda kunde saklöst vissa av de för

städerna föreslagna bestämmelserna i lagen örn vägdistrikt utgå.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig hava fått det intrycket, att den

föreslagna unifieringen av landsbygdens och städernas väglagstiftning lägger

på städerna en schablon, som icke lämpar sig för dem, samt att man bör söka

få fram en enklare och smidigare apparat, och detta antingen bestämmelserna

infogas i en allmän väglagstiftning eller — och enligt länsstyrelsens förmenande

hellre — utformas i särförfattningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att städernas väghållningsfråga

borde kunna lösas efter betydligt enklare linjer, örn den frigjordes

från lagstiftningen angående landsbygdens vägväsende. Ny utredning vore

önskvärd och kunde lämpligen äga rum i samband med blivande utredning

örn rationell fördelning av automobilskattemedlen. Redan nu ville länsstyrelsen

emellertid framhålla önskvärdheten av att — såsom de vägsakkunniga

föreslagit — länsstyrelsernas inflytande beträffande städernas väghållning

väsentligt ökades.

Länsstyrelsen i Örebro län finner förevarande spörsmål synnerligen tveksamt

och vill närmast förorda, att frågan örn städernas inordnande i det allmänna

vägväsendet tillsvidare lämnas åsido, men att särskilda bestämmelser

utfärdas i syfte av skärpt statlig tillsyn över byggande och underhåll av städernas

vägar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att den föreslagna uppdelningen

i dels allmänna vägar och dels gator samt övriga vägar skulle, liksom

därmed samhörande bokföring och kontroll, bliva ganska besvärlig. Länsstyrelsen

har härutinnan åberopat svenska teknologföreningens i saken avgivna

yttrande, i vilket föreningen uttalat tvekan, huruvida sakkunnigförslaget på

enklaste sätt löste städernas vägproblem, samt ifrågasatt, örn det icke vore

tillräckligt, därest vägmyndigheterna erhölle större inflytande i fråga örn de

vägföretag inom städerna, som utföras med bidrag av statsmedel.

Överståthållarämbetet avstyrker, att förslagen läggas till grund för lagstiftning

avseende städernas vägar, men hemställer, då en ny sådan lagstiftning

enligt ämbetets mening är önskvärd, att frågan härom må bliva föremål

för fortsatt utredning. Såsom skäl för sitt avstyrkande anför ämbetet:

I de av stadskollegiet i dess utlåtande åberopade yttrandena hava, särskilt

av gatunämnden och gatukontoret, framförts enligt ämbetets mening synnerligen

beaktansvärda erinringar mot de remitterade förslagen såvitt städerna

angår. Dessa erinringar sammanfalla för övrigt i väsentliga delar med de

synpunkter, som av svenska stadsförbundets styrelse gjorts gällande i dess

den 29 mars 1933 i ärendet avgivna underdåniga yttrande, av vilket Överståthållarämbetet

fått tillfälle att taga del.

I den kritik, som i dessa yttranden framförts över den föreslagna organisa
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ti onen av städernas väghållning i överensstämmelse med förhållandena å

landsbygden, kan Överståthållarämbetet i huvudsak instämma. Att i uniformitetens

intresse och i syfte att stärka kontrollen över städernas vägväsen

införa en lagstiftning, som i och för sig är för städernas vidkommande så

föga ändamålsenlig som den nu föreslagna, kan Överståthållarämbetet, lika

litet som de hörda myndigheterna, förorda.

I det av Överståthållarämbetet åberopade, av svenska stadsförbundets styrelse

avgivna yttrandet göres gällande, att de sakkunnigas försök att inordna

städernas väghållning under en av landsbygdens förhållanden väsentligen

betingad lagstiftning icke innebure ett lyckligt grepp på frågan. Härom yttrar

förbundets styrelse:

När uppslaget gavs till den utredning beträffande väghållningsbesväret i

städerna, som fullgjorts i och med avlämnandet av föreliggande betänkande,

framfördes frågan härom utan något direkt samband med frågan om en revision

av bestämmelserna rörande väghållningen på landsbygden. Varken den

motion vid 1929 års riksdag, vari förslag väcktes örn en sådan utredning,

eller jordbruksutskottets med anledning av motionen avgivna utlåtande, vilket

åberopades vid riksdagens hemställan om utredningen, gav någon anledning

att räkna med en sammankoppling av denna utredning med en undersökning

beträffande landsbygdens väghållningsfråga. När dåvarande statsrådet och

chefen för kommunikationsdepartementet hemställde örn erforderligt bemyndigande

för verkställande av den av riksdagen begärda utredningen, föreslogs

emellertid att denna skulle infogas i ett betydligt vidare sammanhang. Behovet

av en revision av lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet underströks

i första rummet, och med hänsyn till de beröringspunkter, som

spörsmålet örn väghållningen i städerna och frågan örn väglagens revision i

viss mån torde äga, förordades en gemensam utredning i dessa angelägenheter.

Under det att frågan om en revision av bestämmelserna rörande väghållningen

i städerna sålunda ursprungligen framförts oberoende av frågan örn

den allmänna väghållningen på landet, hava de sakkunniga med stöd av det

åt dem givna uppdraget behandlat dessa bägge frågor såsom i princip samhörande.

Med denna uppläggning av utredningen hava de ansett sig böra

ifrågasätta, örn överhuvud städernas nuvarande särställning såsom självständiga

förvaltningsenheter för väghållningsuppgifterna bör bibehållas. De hava

emellertid funnit sig sakna skäl att förorda ett brytande av den historiskt

givna åtskillnaden mellan land och stad i detta avseende. Däremot hava de

ansett sig böra föreslå en för såväl stad som landsbygd gemensam lagstiftning

i ämnet., vilken på viktiga punkter skulle komma att innebära en ensartad

reglering av väghållningsuppgifterna, oberoende av örn dessa hänföra

sig till stads område eller icke. Det sistnämnda skulle sålunda nästan oinskränkt

gälla beträffande den del av väglagstiftningen, som ansetts böra hava

karaktär av allmän civillag (förslaget till lag örn allmänna vägar). Härutinnan

hava de sakkunniga själva framhållit, att de vid utarbetandet av förslaget

visserligen haft förhållandena på landsbygden närmast i tanke men

därefter ingående prövat, i vad mån olikartade förhållanden i stad påkallade

tillägg till eller förändringar i förslaget, vilket emellertid visat sig vara fallet

endast i obetydlig mån.

Styrelsen nödgas från början framhålla, att den sålunda föreslagna lagstiftningen

synes i avgörande punkter föga ändamålsenlig för städernas vidkommande.

Försöket att inordna städernas väghållning under en av landsbygdens

förhållanden väsentligen betingad lagstiftning torde i och för sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

97

icke hava inneburit ett lyckligt grepp på frågan. Styrelsen vill ej bestrida,

att en del av de väghållningsuppgifter, som föreligga inom städernas gränser,

kunna vara beroende av praktiskt taget samma villkor, som gälla för

väghållningen på den egentliga landsbygden. Men a andra sidan torde det

ej heller kunna förnekas, att väghållningen inom städernas områden i betydande

utsträckning måste bli beroende av säregna förhållanden, som ytterst

betingas av stadsbebyggelsens speciella krav. I den mån detta är fallet,

torde reglerna för väghållningens utförande och vägfrågornas behandling

kräva en särskild anpassning i åtskilliga hänseenden.

Stadsförbundets styrelse ingår härefter i sitt yttrande på en granskning av

vissa bestämmelser i lagförslagen, som enligt styrelsens mening äro ägnade

att väcka betänkligheter från städernas sida, samt finner sig efter slutad

granskning böra avstyrka de sakkunnigas lagförslag, i vad de avse städernas

väghållning.

En undersökning av yttrandena från städerna utvisar, att ungefär ett femtiotal

av dem lämnat lagförslagen utan någon erinran. Denna grupp omfattar

huvudsakligen mindre städer, dock aterfmnas där åtskilliga andra såsom

Norrköping, Linköping, Uppsala, Karlstad och Landskrona. En del städer,

som funnit lagförslagen i stort sett lämpliga, hava i överensstämmelse med

denna sin uppfattning framställt anmärkningar endast mot vissa enstaka bestämmelser.

Sålunda yttrar drätselkammarens i Malmö andra avdelning, vilket

uttalande stadsfullmäktige därstädes åberopa, att avdelningen anser förslagen

i stort sett tillfredsställande och funnit sig föranledd att framställa endast

några smärre erinringar däremot. Drätselkammaren i Västerås, vars yttrande

stadsfullmäktige åberopa, finner, att förslagen på ett väl avvägt sätt

utskifta skyldigheterna i fråga om byggande och underhåll av väg och att

förslagen därför kunna läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet. Magistraten

i samma stad säger sig sakna anledning att framföra några erinringar

mot de grundläggande principerna i förslagen, såvitt desamma avse

städernas vägar, utan finner dem väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Även drätselkammarens i Borås av stadsfullmäktige åberopade

uttalande innehåller en tillstyrkan av förslagen i princip.

Inemot halva antalet av städerna har emellertid framställt betydelsefulla

anmärkningar. I de flesta fall rikta sig dessa mot bestämmelserna i lagen

örn vägdistrikt.

De mot förslaget till lag om allmänna vägar gjorda erinringarna avse huvudsakligen

den ordning, i vilken frågor örn byggande av väg skola beredas och

avgöras. Den enligt förslaget länsstyrelsen tillerkända befogenheten att låta

på vägdistriktets, d. v. s. stadens, bekostnad upprätta plan och kostnadsförslag

angående vägföretag har liksom länsstyrelsens beslutanderätt i vägbyggnadsfrågor

utsatts för skarp kritik från vissa städer, särskilt de största. Man har

härvid gjort gällande, dels att förslagets bestämmelser innebure ett obefogat ingrepp

i städernas för närvarande utövade, praktiskt taget oinskränkta självbestämningsrätt

i sina vägfrågor, dels ock att hänsyn icke tagits till det i

städerna föreliggande intima sambandet mellan väghållningen å ena sidan

samt gatuhållningen och stadsplaneringsuppgifterna å den andra. Handlägg
Bihang

till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 21.

ning av vägfrågor i en ordning, som ej anknöte till stadsplanelagstiftningens

principer, vore olämplig.

De mot förslaget till lag örn vägdistrikt riktade anmärkningarna gå framför

allt ut därpå, att vissa av bestämmelserna, exempelvis de örn revision och

meddelande av ansvarsfrihet, skulle innebära ett icke befogat ingrepp i städernas

självstyrelse, medan däremot andra, och då närmast de, som avse budgetuppställningen

och räkenskapsföringen, skulle bliva svåra att följa eller

i varje fall medföra en högst betydande ökning av de kommunala förvaltningsorganens

arbetsbörda. Den kontroll, som staten borde äga över de till bestridande

av städernas väghallningskostnader lämnade statsmedlens användning,

kunde och borde erhållas på ett mycket enklare sätt än genom den av de sakkunniga

föreslagna vidlyftiga kontrollapparaten.

Den mest ingående kritiken av sakkunnigförslaget i dessa delar har framförts

av de kommunala förvaltningsorganen i Stockholm, Göteborg och vissa

andra av de största städerna.

Gatunämnden i Stockholm yttrar:

. Den nu föreslagna organisationen av städernas väghållning i särskilda vägdistrikt

i överensstämmelse med förhållandena å landsbygden måste gatunämnden

finna konstlad och endast ägnad att medföra besvär och omgång utan motsvarande

gagn och i åtskilliga fall även verkliga olägenheter. De syften, som

ligga till grund för den tilltänkta lagstiftningen, nämligen ökad kontroll över

städernas .vägväsen, kan enligt nämndens mening, örn så anses nödigt, lätt

vinnas i vida enklare former.

På sätt de sakkunniga framhålla bildar gatu- och väghållningen i städerna

en enhet för sig, som icke lätt kan delas. Ett uppläggande av särskilda räkenskaper

för vägarna mäste därför, då arbetena å väghållningen naturligen ske

i samband med de egentliga gatuarbetena, i avsevärd utsträckning vila på

uppskattningar och konstruktioner. Av samma skäl torde det visa sig endast

ägnat att leda till besvär utan motsvarande nytta, därest staden skulle vara

nödsakad att uppställa en särskild utgifts- och inkomststat för väghållningen,

och icke heller är det lätt att inse, varför en sådan stat skulle, skild från

stadens utgifts- och inkomststat i övrigt, insändas till Överståthållarämbetet

för särskild kontroll. Gatunämnden har icke något skäl att motsätta sig

en sadan kontroll genom en av Överståthållarämbetet utsedd revisor för väghållningen.

Nämnden kan emellertid icke underlåta att anmärka, att en dylik

revision av just vägutgifterna måste te sig något omotiverad, då motsvarande

anordningar icke föreskgits i fråga örn gatuarbeten, för vilka de sakkunniga

förutsätta, att liksom hittills bidrag av automobilskattemedol kan komma att

utgå, och ej heller äger rum i avseende a andra kommunala förvaltningsuppgifter,

till ^vilka utgå statsbidrag, ofta med avsevärt större belopp än vad som

för nu ifrågavarande ändamål skulle ifrågakomma. Ej heller torde det vara

lätt att inse vad gagn och intresse den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet

för gatunämnden att till Överståthållarämbetet insända avskrift av protokoll

över nämndens beslut i vägfrågor kan äga.

Uttalanden av liknande innebörd hava gjorts även av gatukontoret, kammarkontoret

och drätselnämnden i Stockholm. Stadskollegiet därstädes finner

den föreslagna lagstiftningen ur stadskommunal synpunkt förfelad och

ägnad att åstadkomma olägenheter och skada för viktiga kommunala intressen

samt motsätter sig bestämt, att förslagen upphöjas till lag. Stadsfullmäk
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

99

tige hava i sitt yttrande åberopat vad stadskollegiet och de övriga förvaltningsorganen

anfört. Anmärkas må emellertid, att magistraten icke funnit

anledning till erinran mot de allmänna principer, som ligga till grund för förslagen,

men magistraten har icke ingått i någon detaljgranskning.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava såsom preliminärt yttrande över lagförslagen

åberopat en av stadens fastighetskontor upprättad promemoria samt

tillika framhållit, att fullmäktige ansåge sig icke kunna avgiva slutligt yttrande

i saken, förrän fullmäktige beretts tillfälle att taga del jämväl av blivande

förslag örn statens ekonomiska andel i väghållningsbesväret.

Även andra städer, vilkas yttranden innehålla anmärkningar mot sakkunnigförslagen

i väsentliga punkter, särskilt mot förslaget till lag örn vägdistrikt,

hava gjort sitt definitiva ställningstagande till förslagen beroende av statsbidragsfrågans

lösning. Så t. ex. yttra stadsfullmäktige i Gävle, att, därest

statsbidrag till städernas vägväsende kunde bliva att påräkna i den av de

sakkunniga förordade utsträckningen, staden torde hava anledning att, trots

i yttrandet framförda betänkligheter, tillstyrka ny väglagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med sakkunnigförslaget. Stadsfullmäktige i Karlskrona

åberopa ett av stadens ombudsman avgivet utlåtande, vari yttras, att

då den för städernas vägar gällande lagstiftningen vore omodern och ej uppfyllde

sitt ändamål, städerna torde sakna anledning att avstyrka de sakkunnigas

förslag, även örn förslaget med sina kontrollföreskrifter m. m. måste

anses innebära ett ganska kraftigt ingrepp i den stadssamhällena nu

tillkommande självbestämningsrätten och även om städerna, därest förslaget

upphöjdes till lag, komme att inordnas såsom ett led i ett tillsyningssystem,

vars byråkratiska inriktning ej torde kunna helt undgås. En viktig förutsättning

för städernas biträdande av förslaget syntes emellertid vara, att städerna

bereddes gottgörelse för den ökade börda i ekonomiskt avseende, som

förslagets genomförande torde komma att i gemen orsaka städerna.

Såsom allmänt vitsordats föreligger otvivelaktigt ett verkligt behov av att

få de för väghållningen i städerna gällande, i hög grad föråldrade och oklara

lagbestämmelserna ersatta av föreskrifter, som äro anpassade efter nutida

förhållanden.

Den fråga, som vid den sålunda erforderliga lagstiftningens utarbetande

först möter, är spörsmålet, huruvida stad såsom hittills skall utgöra egen väghållningsenhet

eller i likhet med köpingar och andra stadsliknande samhällen

ingå i kringliggande vägdistrikt. Skäl finnas visserligen, som tala för en

dylik sammankoppling, men i betraktande av de betydande olägenheter, som

— enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår — i olika avseenden därmed

skulle vara förbundna, synes man dock utan tvekan böra stanna vid ett

bibehållande av den historiskt givna åtskillnaden mellan stad och land i nu

ifrågavarande hänseende.

Vad härefter angår frågan, i vad mån olika regler skola gälla för å ena

sidan den av vägdistrikten på landet och å andra sidan den av städerna utförda

väghållningen, har man att skilja mellan två olika slag av stadgan
-

Departe

ments
Shefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

den. Till det ena höra de, som av de sakkunniga sammanförts i förslaget till

lag örn allmänna vägar, medan det andra slaget reglerar den vägkommunala

förvaltningen.

Lika med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att den

egentliga väglagstiftningen utformas i en för land och stad gemensam lag.

Skulle man tillskapa en särskild väglag för städernas del, torde nämligen

denna komma att innehålla i stort sett samma bestämmelser som den för landsbygden

erforderliga lagen. I detta sammanhang må erinras därom, att förhållandena

i städernas ytterområden, särskilt i städer med vilka hela socknar

inkorporerats, mångenstädes föga skilja sig från landsbygdens. Däremot

torde vissa skäl kunna åberopas för att låta lagen om allmänna vägar i likhet

med lagen om enskilda vägar icke äga tillämpning beträffande städernas

till bebyggande planlagda områden. Emellertid må härvid anmärkas, att

vissa städer i motsats till andra låtit planlägga områden, som sträcka sig

långt utanför stadsbebyggelsen och där ännu landsbygdsförhållanden råda.

Vid sådant förhållande torde vid bestämmande av lagens tillämplighetsområde

undantag icke böra göras för de planlagda områdena. Med hänsyn härtill

synes emellertid, såsom i ett flertal yttranden framhållits, bestämmelsen,

att fråga örn byggande av väg skall ankomma på länsstyrelsens prövning,

böra undergå viss jämkning. Även i övrigt torde den av de sakkunniga föreslagna

väglagen böra i vissa punkter närmare anpassas efter stadsförhållandena.

I den speciella motiveringen till departementsförslagets olika paragrafer

skall angivas, i vilka avseenden dylika jämkningar ansetts böra företagas

och de närmare skälen därför.

Beträffande den vägkommunala förvaltningen synes däremot gemensam

lagstiftning för land och stad icke lämpligen böra ifrågakomma. Detta sammanhänger

med det förhållandet, att landsbygdens vägdistrikt äro för väghållningens

ombesörjande särskilt bildade kommunala samfälligheter, under

det att nämnda förvaltningsuppgift i stad utgör endast en — och en för-''

hållandevis obetydlig —- uppgift vid sidan av alla de andra stadskommunen

åliggande. De städerna rörande bestämmelserna i förslaget till lag örn vägdistrikt

hava de sakkunniga föreslagit huvudsakligen i syfte att, utöver vad

som gäller för kommunala ärenden i allmänhet, tillförsäkra statens organ

inflytande på vägväsendets handhavande och i all synnerhet möjlighet att

utöva nödig kontroll över medelsförbrukningen, detta särskilt med hänsyn därtill

att väghållningskostnaderna även i städerna, enligt vad de sakkunniga

tänkt sig, skulle komma att till större delen i sista hand gäldas av statsmedel.

I fråga örn denna till grund för de sakkunnigas förslag liggande förutsättning

må anmärkas, att pågående utredningar örn motorfordonstrafikens skäliga

andel i väghållningskostnaderna och örn automobilskattemedlens fördelning

mellan land och stad m. m. ännu icke fortskridit så långt, att man med

någon större säkerhet kan uttala sig om, i vilken mån städernas väghållningskostnader

komma att i framtiden bestridas med statsmedel eller med städernas

skattemedel. Emellertid torde man hava anledning räkna med att åtminstone

en högst väsentlig del av kostnaderna kommer att liksom för närvarande täc
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

101

kas av statsmedel, och vid dylikt förhållande anser även jag i likhet med de

sakkunniga det ofrånkomligt, att staten beredes ett tillbörligt inflytande i

fråga örn vägväsendet i städerna.

Såsom i ett stort antal yttranden framhållits, torde, vad själva sättet för

statsintressenas tillgodoseende beträffar, sakkunnigförslaget komma att för

städerna medföra vissa förvaltningstekniska olägenheter. Det bör nämligen

ihågkommas, att vägväsendet i städerna står i intimt samband med gatuväsendet,

varför det synes önskvärt, att städernas gator och vägar så vitt möjligt

betraktas såsom en enhet. Enligt sakkunnigförslaget skulle vägväsendet och

gatuväsendet få hållas isär beträffande bokföring, revision, tilldelning av statsbidrag

m. m., vilket onekligen skulle komma att medföra en betydande ökning

av förvaltningsorganens arbetsbörda. Då för gatu- och väghållningen i regel

användas samma personal och samma maskiner, skulle den föreskrivna åtskillnaden

i räkenskaper m. m. komma att till stor del vila på mer eller mindre

osäkra uppskattningar och giva anledning till tvistigheter mellan de statliga

kontrollmyndigheterna, å ena, samt stadens myndigheter, å andra sidan.

Vid bedömandet av behovet av de föreslagna bestämmelserna bör till en början

beaktas det av de sakkunniga även omnämnda förhållandet, att i städerna

finnes en särskild myndighet, magistraten respektive stadsstyrelsen eller

kommunalborgmästaren, som det åligger att utöva legal och statlig uppsikt

över kommunalförvaltningen. Vidare må erinras örn att enligt kungörelsen

den 16 maj 1930 (nr 162) med närmare bestämmelser angående fördelningen

av automobilskattemedel väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka,

att stad tillkommande dylika medel på lämpligt sätt användas för avsett ändamål.

Uraktlåter stad att ställa sig till efterrättelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

givna anvisningar, äger styrelsen anmäla förhållandet för

Kungl. Majit. Det åligger stad att årligen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ingiva redogörelse för användningen av staden tilldelade automobilskattemedel.

Slutligen må framhållas, att enligt den föreslagna lagen örn

allmänna vägar statens organ skola utöva ett högst betydelsefullt inflytande

å väghållningen även i stad. Sålunda har avgörandet av vägbyggnadsfrågor

lagts i länsstyrelsens hand, och samma myndighet har att övervaka väghållningens

behöriga fullgörande m. m. Skulle emellertid ytterligare statskontroll

över städernas väghållning och då närmast över de statliga vägmedlens användning

anses erforderlig, torde den lämpligaste och enklaste lösningen av

frågan stå att vinna genom komplettering av nyss återgivna föreskrifter i kungörelsen

den 16 maj 1930.

Då på sätt förut angivits flertalet av de i de sakkunnigas förslag till lag örn

vägdistrikt intagna bestämmelserna örn vägdistrikt bestående av stad skulle

medföra betydande praktiska olägenheter och då det ökade statsinflytande, som

må anses erforderligt, synes lämpligare kunna vinnas i annan ordning, hava

berörda stadganden icke upptagits i departementsförslaget. Med hänsyn vidare

därtill, att de återstående, städerna rörande bestämmelserna i de sakkunnigas

nämnda lagförslag i stort sett endast fastslå regler, som även utan ny

lagstiftning komma att gälla, har det inom departementet utarbetade förslaget

till lag örn vägdistrikt begränsats till att avse allenast landsbygden.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Specialmotivering.

Lag om allmänna Tagar.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (s. 60—63 och 73). Enligt

2 § i samma förslag skulle landsvägarna indelas i två grupper, riksvägar

och vanliga landsvägar. Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits,

återfinnes emellertid icke denna indelning i departementsförslaget.

1931 års väg- och hr osakkunnig a, vilka i sitt den 15 mars 1933 avgivna

yttrande över 1929 års vägsakkunnigas förslag uttalat sig angående riksvägar

på sätt i den allmänna motiveringen återgivits men i övrigt gått förbi

frågan om vägnätets indelning, hava i en den 31 augusti 1933 avlåten skrivelse

närmare ingått på detta spörsmål och därvid anfört bland annat:

Vägtrafikens utveckling motiverar en starkare differentiering av vägnätet

än den föreslagna och framtiden kommer sannolikt att medföra än större

krav i detta avseende samt även krav på nya vägtyper, som logiskt böra kunna

inpassas i indelningen. En sådan mer differentierad indelning har sin betydelse

dels ur synpunkten,. att det är ett önskemål att erhålla en nomenklatur,

som passar för ett i realiteten befintligt system, dels emedan den

administrativa behandlingen och bidragstilldelningen torde gestalta sig något

olika, för olika vägkategorier. Därmed vinnes även en anvisning till besparing,

i det att med en större differentiering av vägnätet följer av sig själv

en differentiering av den tekniska standarden med anpassning efter de olika

behoven till fromma för en rationell ekonomisering.

För sin del hava 1931 års väg- och brosakkunniga föreslagit följande indelning,

vilken enligt deras uppgift nära ansluter sig till de beslut, som fattades

vid den internationella vägkongressen i Washington år 1930:

I. Huvudvägar

a) riksvägar,

b) länsvägar.

II. Bygdevägar

a) vanliga bygdevägar,

b) enkla bygdevägar,

c) ödebygdsvägar.

III. Lokala vägar (som ej ingå i I och II)

a) vägar och gator i städerna, stadsvägar,

b) vägar i landsbygdens samhällen, ortsvägar,

c) utfartsvägar.

IV. Specialvägar

a) automobilvägar, »autostrador»,

b) cykelvägar,

c) gångvägar,

d) ridvägar och släpvägar.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

103

Angående den sålunda föreslagna indelningen yttra nämnda sakkunniga

bland annat följande:

Huvudvägar äro vägar, som sammanbinda städer och större samhällen,

uppsamlande trafik från eller spridande trafik till anstötande bygdevägar

och lokala vägar. På huvudvägarna ställas större krav än på övriga vägar.

Riksvägar äro huvudvägar, som sammanbinda olika delar av riket och i

allmänhet äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln.

Annan huvudväg benämnes länsväg, som huvudsakligen sammanbinder

länets olika delar. _

Bygdevägar äro vägar, som utgöra en viss bygds inre förbindelseleder, vilka

tillföra trafik till huvudvägarna och vilka vanligen ej hava någon genomgående

trafik. Allt efter sin betydelse och sitt byggnadssätt indelas bygdevägarna

i vanliga bygdevägar, enkla bygdevägar och ödebygdsvägar.

Lokala vägar äro vägar, som endast tillgodose begränsade lokala behov.

Hit höra vägar och gator i städerna, stadsvägar, vägar i landsbygdens samhällen,

ortsvägar samt utfartsvägar. Vissa allmänna bygator, stationsvägar

m. m. höra till denna grupp.

Specialvägar äro vägar uteslutande avsedda för visst slag av trafik. Annu

saknas dylika vägtyper i Sverige. Enär det emellertid förefaller sannolikt,

att vissa dylika vägar även komma att visa sig behövliga och lämpliga i vart

land liksom i andra länder, bör plats för dessa vägtyper finnas inom systemet

för vägnätets indelning. I första hand synes behov av cykelvägar föreligga,

till vilken fråga de sakkunniga återkomma i annat sammanhang.

Även behov av särskilda gångvägar finnes t. ex. i Norrland. Särskilda

automobilvägar, enbart upplåtna för automobiltrafik, förekomma pa vissa

platser utomlands (»autostrador»). Förslag har framlagts om dylika vägar

även i vårt land, vartill, enligt de sakkunnigas mening, f. n. icke något behov

föreligger. Denna vägtyp skulle emellertid tillhöra gruppen specialvagar.

De sakkunniga uttala vidare, att den av dem föreslagna indelningen vore

av administrativ art och hänförde sig huvudsakligen till vägarnas geografiska

belägenhet och trafikens karaktär. Byggnadssättet borde emellertid icke enbart

bestämmas av till vilken administrativ vägkategori vägen hörde. I första

hand vore det trafikens mängd och beskaffenhet, som borde bliva avgörande

beträffande byggnadssättet.

Beträffande definitionen på ödebygdsväg, som helt överensstämmer med den

i gällande lag givna, har länsstyrelsen i Västerbottens län papekat, att erfarenheterna

inom länet visat, att definitionen vore något för snäv. En ödebygdsväg

borde få byggas, även örn den ej vore direkt ägnad att främja landets

uppodlande och bebyggande men däremot ägnad att bereda en i fjälltrakter

bosatt, ekonomiskt svagt utrustad befolkning nödtorftig förbindelse

med det allmänna vägnätet.

Svenska stadsförbundets styrelse har framhållit betydelsen av att en klar

avgränsning kommer till stånd mellan begreppen allmän väg och gata. Efter

att hava berört de sakkunnigas i motiveringen gjorda uttalande därom yttrar

styrelsen:

Man torde hava anledning att hysa tvekan, huru denna avgränsning lämpligen

borde bestämmas, därest den formella skillnaden mellan väg och gata

skulle få så betydande praktiska verkningar, som fallet skulle bliva vid ett

genomförande av de sakkunnigas förslag i övrigt. Styrelsen skall framdeles

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

återkomma till dessa verkningar men vill redan här framhålla, att stadsplanerna

icke torde — såsom de sakkunniga möjligen förutsatt — giva säkra

utgångspunkter för bedömande under alla förhållanden av frågan, om viss

del av en trafikled skall anses hava fått karaktären av gata. Man synes

visserligen enligt stadsplanelagen få räkna med att vägmark kan tagas i anspråk

för gata, innan gatuhållningsskyldighet inträtt, men under vilka förutsättningar

sadant ianspraktagande skall anses hava skett torde vara en svårbesvarad

fråga.

I ett och annat yttrande från städerna har ifrågasatts, huruvida det icke

skulle vara lämpligt att i lagtexten klarlägga avgränsningen mellan begreppen

allmän väg och gata.

I den allmänna motiveringen har jag beträffande de sakkunnigas förslag

om riksvägar framhållit obehövligheten av att i väglagen införa några särbestämmelser

angående sådana vägar, d. v. s. dem som äro av synnerlig betydelse

för den genomgående långväga samfärdseln, därvid jag påpekat, att

de särskilda regler, exempelvis örn tilldelning av statsbidrag eller den centrala

vägmyndighetens befogenheter, som må erfordras med avseende å nämnda

slag av allmänna vägar, icke böra givas lags natur. Vad sålunda sagts om riksvägarna

synes äga motsvarande tillämpning med avseende å övriga grupper

av allmänna vägar. Med hänsyn till sin uppgift intaga emellertid ödebygdsvägarna

en sådan särställning, att deras upptagande såsom en från övriga allmänna

vägar skild klass kan anses motiverat.

Något bärande skäl för att, på sätt länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt,

ändra definitionen på ödebj^gdsväg finner jag icke förebragt.

Vad slutligen angår frågan, huruvida en trafikled i stad skall anses som

allmän väg eller gata, torde böra gälla, att sådan väg, som ingår i mark, vilken

enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata, upphör att äga karaktär

av väg i väglagens bemärkelse, i den mån vägen jämlikt bestämmelserna

i 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten till allmänt begagnande såsom

gata. Har emellertid vägen tagits i anspråk för avsett ändamål, innan gatuhållningsskyldighet

inträtt, bör dock tidpunkten för ianspråktagandet vara

avgörande. Att i lagtexten reglera avgränsningen mellan begreppen allmän

väg och gata synes icke erforderligt. I detta sammanhang må för övrigt anmärkas,

att enligt departementsförslaget ifrågavarande gränsdragning får långt

mindre praktisk betydelse än enligt de sakkunnigas förslag. 2

2 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i sakkunnigförslaget (s. 74).

Vägstyrelseföreningen i Malmöhus län har påpekat att i de fall, dii väg läge

i jämnhöjd med intillvarande mark, det ofta inträffade, att vägen inkräktades

genom plöjning eller på annat sätt. Det borde därför åligga väghållaren att,

därest dike, vägbanans läge eller annat icke tydligt å marken angåve gränsen

för vägområdet, anbringa särskilt gränsmärke, örn länsstyrelsen prövade sådant

vara erforderligt.

Beträffande vägområdes fixerande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län yttrat:

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

105

Ej sällan förekomme i samband med marklösen eller gratis upplåtelse av

vagmark, att dylik mark med tanke på eventuell framtida vägbreddning lämnades

till större bredd än som betingades av vägens omedelbara utläggning.

Örn upplåtelsen skett på sådant sätt, att den endast medfört vågrätt, vilket

väl torde vara regel, förelåge givetvis risk för att, när vägens breddning

ifrågakomme, upplåtelsens innehåll avglömts, med påföljd att ny lösen mäste

från vägdistriktets sida utgivas för mark, som i verkligheten avsetts att redan

vara ställd till dess disposition. Kunde med vågrätten kombineras rätt att påkalla

något slags avstyckningsförrättning, varigenom redan vid den ursprungliga

upplåtelsen fixerades, hur stort markområde som ställts till vägdistriktets

förfogande, borde detta kunna vara till fördel.

I detta sammanhang må anmärkas, att väg styrelseföreningen i Malmöhus

län i skrivelse den 16 mars 1931 hemställt, att Kungl. Majit täcktes föranstalta

om sådan ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet, att bestämmande av allmän vägs gränser må kunna verkställas efter

ansökan av vägdistrikt. Sedan dåvarande chefen för justitiedepartementet anmodat

de vägsakkunniga att avgiva yttrande i berörda ärende, hava dessa, efter

länsstyrelsernas och lantmäteristyrelsens hörande, i yttrande den 14 februari

1933 vitsordat behovet av ändring i jorddelningslagen i berörda avseende

samt förordat lagstiftningsåtgärd i framställningens syfte.

Lantmäteristy reisen har i sitt yttrande angående framställningen anfört:

Att väghållningsdistrikt åtminstone för betydande delar av de allmänna

vägarna knappast enligt jorddelningslagen kan anses behörigt att påkalla

gränsbestämningsförrättning, är enligt styrelsens mening sannolikt. Styrelsen

finnér även, att de skäl, som tala för att dylik behörighet borde finnas, äro

värda allt beaktande, och att således en ändring av jorddelningslagen kan

ifrågasättas. Emellertid har 1926 års jorddelningslag nu tillämpats så länge,

att erfarenhet bör hava vunnits örn eventuellt behov av jämkningar överhuvud

taget i densamma. På grund härav har styrelsen den 1 oktober 1931 anmodat

samtliga överlantmätare och distriktslantmätare att före den 1 april 1932 till

styrelsen inkomma med yttrande örn önskvärdheten av jämkningar i jorddelningslagen.

Vid den behandling av frågan örn dylika jämkningar, som styrelsen

därefter kommer att företaga, kommer styrelsen även att upptaga frågan

örn behörighet för väghållningsdistrikt att påkalla gränsbestämningar för

allmän väg.

Vägingenjören i Göteborgs och Bohus län har såsom en brist i sakkunnigförslaget

framhållit, att såsom hörande till väg icke omnämnes dike eller

annan anordning, varigenom vatten kan bortledas från det egentliga vägdiket

eller eljest från vägmärken.

Länsstyrelsen i samma län har härom yttrat:

Frågan kunde svårligen praktiskt lösas genom att, såsom vägingenjören

ifrågasatt, dylik vattenavledningsanordning tillerkändes egenskapen av tillhörighet

till vägen. Emellertid vore det obestridligen ett. mycket betänkligt förhållande,

att såväl i nuvarande lagstiftning som enligt förslaget möjlighet

syntes saknas för vägdistrikt att mot vederbörande markägares bestridande

tvinga sig till rätt att bortleda vatten för vägs torrläggning.^ Icke ens vägdistrikt,

som själv ägde den vägmark, vars torrläggning åsyftades, torde

nämligen, efter vad länsstyrelsen kunnat finna, för detta ändamål hava dikningsvitsord

enligt 7 kapitlet i gällande vattenlag. Och att vägdistrikt med

endast vägrätt saknade dylikt vitsord torde i varje fall kunna förutsättas. Med

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

hänsyn till dessa förhållanden och då vägdistrikten i synnerligen stor omfattning

icke kunde beträffande sin rätt till vägmärken åberopa annat än vågrätt,

syntes angeläget, att genom lagändring — väl närmast då av 7 kapitlet vattenlagen

— redan innehavet av vågrätt komme att medföra rätt att påfordra avlopps

anordnande genom annans mark. Möjlighet att genom något med servitut

likartat institut fa en mellan vägdistrikt och ägare av mark vid sidan

av vägen träffad överenskommelse örn rätt för vägdistriktet att framleda avloppsdike

från vägen genom sistnämnda mark bindande för framtida ägare

av marken i förhållande till vägdistriktet såsom innehavare av vågrätt syntes

också lämpligen böra beredas.

De i yttrandena berörda spörsmålen örn rätt för väghållare att påkalla lantmäteriförrättning

för bestämmande av vägområdes gränser och att över annans

mark bortleda vatten från vägen synas mig värda beaktande. Då emellertid

dessa frågor, vilkas lösning torde kräva ändringar i jorddelningslagen

och vattenlagen, böra bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande,

anser jag mig sakna anledning att i detta sammanhang närmare ingå på desamma.

Enär fragan örn skyldighet för väghållare att å marken utmärka vägområdes

gränser äger visst samband med nyssnämnda spörsmål örn rätt att påkalla

lantmäteriförrättning, har jag, ehuru skäl kunna anföras för stadgande

av dylik skyldighet i vissa fall, likväl funnit mig icke nu böra föreslå någon

bestämmelse härutinnan. 3

3 §•

Paragrafen motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget (s. 75).

I anslutning till vad de sakkunniga i motiveringen yttrat må omnämnas,

att 1931 års väg- och brosakkunniga, vilka tillkallats för att verkställa utredning

beträffande åtgärder till vinnande av rationell ekonomisering i fråga

örn väg- och brobyggnader jämte i samband därmed stående spörsmål, i sin

förut berörda skrivelse den 31 augusti 1933 föreslagit tre vägbyggnadstyper,

vilka skilja sig åt beträffande körbanans och vägrenarnas bredd, körbanans

motståndskraft mot tryck samt det avstånd, inom vilket fri sikt i vägens riktning

skall förefinnas. I motiveringen till detta förslag yttra nämnda sakkunniga

bland annat:

Trafiken fördelar sig i regel ganska olika efter en väg. Närmast samhällena

är trafiken i regel störst, för att därefter avtaga, ju längre man kommer

från deni. Trafikens sammansättning är även en annan omkring samhällena

än ute på fri landsbygd. Omkring samhällena förekommer sålunda ofta betydande

cykel- och gångtrafik, som betingar en annan tvärsektion på vägen

än längre bort fran samhället. Där kräves större bredd å körbanan för att

medge plats för stillastående fordon längs bebyggelse utmed vägen. Den

livligare körtrafiken, liksom bebyggelsen, fordrar mer bärkraftiga och dammfria

vägbeläggningar på körbanan närmast och inom samhällena.

Det skulle vara felaktigt att stereotypt använda samma tvärsektion eller

samma vägbeläggning längs hela sträckan av en väg. Byggnadssättet bör anpassas

efter de växlande behoven: bredden på körbanan bör varieras och ökas

nära och inom samhällena, cykel- och gångbanor böra där tillkomma, vägbeläggningen

bör lämpas efter trafikens krav o. s. v.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

107

Det är sålunda icke möjligt att fastställa några generella byggnadsbestämmelser

för huvudvägarna, resp. för bygdevägarna och för övriga administrativa

vägkategorier enligt den av de sakkunniga föreslagna indelningen.

Huruvida en indelning av vägarna ur teknisk synpunkt bör göras, har varit

föremål för diskussion. De sakkunniga hava emellertid enats örn den uppfattningen,

att med hänsyn till vägnätets tekniska systematisering en indelning

av vägarna ur teknisk synpunkt i vissa typklasser är lämplig. En

sådan teknisk indelning är ägnad att skapa reda vid de tekniska vägfrågornas

behandling. Visserligen äro, såsom ovan framhållits, kraven på vägarna så

starkt differentierade, att det är svårt att draga upp skarpa gränser mellan

många olika vägbyggnadstyper. De sakkunniga föreslå därför endast tre

byggnadstyper och angiva för utformandet av de tekniska bestämmelserna

i fråga örn huvudmåtten endast gränsvärden. Vad som i främsta rummet

bör skilja de olika byggnadstyperna åt, äro de olika kraven på fri sikt och

därav betingat läge i plan och profil, eller med andra ord vägens tracé.

På huvudvägarna, för vilka man har att påräkna större trafikökning och

större fordonshastighet, måste i detta avseende uppställas större krav än på

bygdevägarna. Vidare böra för de olika vägtyperna gälla vissa minimimått

för vägbredder, vissa fordringar beträffande vägbanans och broarnas bärighet

m. m.

De sakkunniga föreslå sålunda följande vägbyggnadstyper att gälla vid

ny- och ombyggnad av vägar, sålunda motsvarande den standard, som man vid

vägnätets utveckling så småningom bör eftersträva att uppnå.

Byggnadstyp I, avseende huvudvägarna,

Byggnadstyp II, normalt avseende bygdevägarna,

Byggnadstyp lil, normalt avseende ödebygdsvägarna.

Huvudvägarna böra städse byggas enligt typ I, medan bygdevägarna kunna

byggas efter både typ I och II; ödebygdsvägarna alltid enligt typ III.

Den i 1929 års sakkunnigas förslag till lag örn allmänna vägar i 4 § intagna,

ur 3 § gällande väglag hämtade bestämmelsen, att väg skall läggas

där den tarvas och var den jämnast och genast kan göras, hava tre länsstyrelser

och en vägingenjör funnit icke lyckligt avfattad, enär genom densamma

de ekonomiska synpunkterna vid bestämmande av vägs sträckning ej

framhölles. Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar i detta sammanhang, att

numera förekomme överdrifter i bokstavlig efterlevnad av 3 § väglagen, kanske

i föga mindre omfattning än detta lagrum fordom fått vara en död bokstav.

Det vore nu alltför vanligt, att betydande kostnader nedlades på att bygga

spikraka vägar, till intet annat ändamål än att få bort svaga buktningar på

i övrigt felfria äldre vägar. Dylik misshushållning skulle fortfarande få författningsenligt

stöd, därest nu ifrågakomna paragraf gåves den av de sakkunniga

föreslagna avfattningen.

Svenska stadsförbundets styrelse anser det icke möjligt att för städernas

del förbehållslöst fordra, att samfärdselns krav skola vara bestämmande för

vägs sträckning och beskaffenhet. Härom yttrar styrelsen:

Redan den nödvändiga anslutningen av vägarna till en stads gatunät, för

vars utformning ju icke endast samfärdselns krav kunna vara avgörande,

torde påkalla eftergifter från dessa regler. Härtill kommer den enligt styrelsens

mening mycket beaktansvärda omständigheten, att man i detta hänseende

har att räkna med verkningar av de planeringsåtgärder för stadsbebyggelsens

utvidgning, som enligt stadsplanelagstiftningen måste förutsät
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. May.ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

tas långt innan fråga om väghållningsskyldighetens avlösning av gatuhållningsskyldighet

blir aktuell. Även om det ej skulle kunna ifrågasättas, att

en sådan planläggning, som här avses, skulle vara strikt normerande för väghållningen,

så synes själva syftet med planläggningen i allt fall kräva, att

största möjliga hänsyn därtill tages vid vägfrågornas avgörande.

På grund av det nu sagda torde det kunna sättas i fråga, örn det i förevarande

avseende vöre tillräckligt att i väglagstiftningen göra de eftergifter,

som under alla förhallanden äro påkallade för en rationell lösning av stadsplaneringsuppgifterna.

Det synes böra övervägas, örn det icke också kunde

vara erforderligt att i denna lagstiftning för städernas del giva direkta anvisningar,

att frågor om vägarnas sträckning och beskaffenhet böra bedömas

med största möjliga hänsynstagande till föreliggande stadsplaneringsuppgifter.

Liknande uttalanden återfinnas i yttranden från åtskilliga städer.

Angående motsvarande förhållanden i de stadsliknande samhällena på landet

yttrar stadsförbundets styrelse:

De nuvarande särbestämmelserna örn den allmänna väghållningen i omförmälda

samhällen synas hava givit anledning till åtskillig tveksamhet örn

fastställd stadsplans verkningar vid lösandet av frågor angående omläggning

eller förbättring av allmän väg inom dylikt samhälle. Det nu föreliggande

förslaget synes ej innehålla något, som kan vara ägnat att undanröja denna

tveksamhet. I enlighet med vad som framhållits beträffande motsvarande

spörsmål för städernas del anser styrelsen, att vid dylika omläggnings- eller

förbättringsarbeten största möjliga hänsyn måste tagas till stadsplanen. Då

detta emellertid ej synes hava uppfattats såsom självfallet, får styrelsen ifrågasätta,

örn icke några klarläggande bestämmelser härutinnan kunde vara behövliga.

Även byggnadsstyrelsen framhåller, att vid vägärendenas behandling frågan

om vägarnas betydelse ur stadsplanesynpunkt för vederbörande samhälle

i allmänhet hittills icke ägnats erforderlig uppmärksamhet, samt anför vidare:
Det

har under senare år även förekommit, att befintligheten av en stadsplan

helt^förbisetts och att vägföretag fastställts inom samhälles stadsplanelagda

område, oaktat vägens planerade sträckning ej överensstämt med den för

samhället gällande stadsplanen. Innan detta uppmärksammats, har även inträffat,

att vägen kunnat utföras och iordningställas, varför man med hänsyn

till de på vägföretaget redan nedlagda kostnaderna i allmänhet icke haft annat

att göra än att ändra stadsplanen till överensstämmelse med den på detta

sätt tillkomna vägen, oavsett huruvida stadsplanen därigenom blivit försämrad.

I

I anslutning till de framställda anmärkningarna har bestämmelsen i paragrafens

första punkt omformulerats i syfte att framhålla de ekonomiska synpunkternas

betydelse vid bestämmande av vägs sträckning.

Med anledning av de av stadsförbundets styrelse gjorda erinringarna mot

paragrafens innehåll må det förhållandet understrykas, att, om väg skall byggas

inom område, för vilket stadsplan fastställts, vägen skall givas en sträckning,

som står i överensstämmelse med stadsplanen. Skulle alltså vid vägbyggnadsfrågans

behandling visa sig, att vägen lämpligen bör läggas över

mark, som enligt stadsplanen icke är avsedd till gata utan exempelvis till

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

109

byggnadskvarter, kan beslut om vägens sträckning över sådan mark likväl

icke meddelas, innan planen blivit i vederbörlig ordning ändrad. Vad nu

sagts om stadsplan, torde äga motsvarande tillämpning i fråga örn andra dylika

planer. De oegentligheter, som möjligen förekommit därutinnan, att väg inom

samhällen på landet utlagts i strid mot fastställda planer, hava uppenbarligen

berott på förbiseende från vägmyndigheternas sida, och torde något dylikt för

städernas del icke vara att befara.

4 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i de sakkunnigas förslag (s. 75).

Mot bestämmelsen, att i fråga örn ödebygdsväg i stället för bros läggande

eller färjas hållande må vidtagas »annan lämplig anordning», har från några

håll anmärkts, att sistnämnda uttryck vore till innebörden dunkelt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har givit uttryck åt den meningen, att,

därest med uttrycket i fråga avsåges anordnande av vadställe, bestämmelsen

borde utgå. Till följd av brist på broar skulle, yttrar länsstyrelsen, trafik å

ödebygdsvägarna helt hindras vid tiden för vårfloden och vid långvarigt regn.

I varje fall syntes det obilligt begära, att befolkningen i ödebygderna skulle

tvingas att vid färder till mer bebyggda trakter vada i merendels iskallt vatten,

helst kostnaderna för här erforderliga brobyggnader med hänsyn till vattendragens

ringa bredd borde vara överkomliga.

Vägingenjören i Norrbottens län har som exempel på vidtagande av »annan

lämplig anordning» framhållit anordnande av vadställe och s. k. stensatt

svacka, men tillika påpekat, att därigenom icke möjliggjordes automobiltrafik

under tider av högvattenstånd.

Lika med de sakkunniga finner jag med avseende å ödebygdsväg ovillkorlig

fordran på bro eller färja icke böra uppställas, utan torde i vissa fall anordnande

av vadställe eller annan dylik enklare åtgärd vara tillfyllest.

5 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i de sakkunnigas förslag (s. 75).

6 §•

Paragrafen motsvarar 7 §i de sakkunnigas förslag (s. 76). 7

7 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag (s. 76).

I vägkommissionens och 1920 års vägsakkunnigas förslag liksom i viss mån

även i gällande väglag behandlas begreppet vinterväghållning såsom ett med

vägunderhåll sidoordnat begrepp. 1929 års vägsakkunniga hava däremot —

då enligt deras mening till vinterväghållningen hörande arbeten folie under

begreppet vägunderhåll i vidsträckt bemärkelse och icke skulle ombesörjas

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

genom ploglag — ansett sig sakna skäl att i lagförslaget skilja mellan vinterväghållning

och vägunderhåll.

Då emellertid enligt departementsförslaget vinterväghållningen i viss omfattning

skall utföras genom ploglag — skälen härför återfinnas under 24 § -—

har det synts lämpligt att vid angivande av de arbeten, som väghållningen omfattar,

fortfarande skilja mellan vinterväghållning och vägunderhåll.

8 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag (s. 76).

Angående innehållet i denna paragraf har länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län anfört:

Lagförslaget byggde på ett mycket strängt särskiljande av begreppen byggande

av väg och vägunderhåll. Örn också gränslinjen teoretiskt kunde dragas

och länsstyrelsen icke hade något att ur denna synpunkt erinra mot vad förslaget

härutinnan innehölle, torde emellertid i praktiken vara ytterligt svårt

att klart skilja underhåll från vissa principiellt till byggande hänförliga förbättringsarbeten.

Att en mångfald smärre förbättringsarbeten med större

fördel läte sig utföras i samband med det löpande årsunderhållet av vägarna

än som självständiga företag, torde i varje fall vara ovedersägligt. Genom i

administrativ väg tillkomna bestämmelser hade under senare år uttryckligen

lämnats länsstyrelserna möjlighet att tillåta, att smärre förbättringsarbeten

finge till utförande och ur statsbidragssynpunkt behandlas som underhållsarbeten.

Länsstyrelsen hade för sin del funnit uteslutande fördelar vara förenade

med detta system och kunde icke finna några verkliga sakskäl tala för

systemets övergivande. Länsstyrelsen ansåge tvärtom så starka skäl tala för

motsatsen, att länsstyrelsen ifrågasatte, om icke redan i texten till lagen örn

allmänna vägar borde inryckas bestämmelse, att smärre förbättringsarbeten

finge enligt riktlinjer, som a,v Kungl. Majit närmare bestämdes, behandlas såsom

vägunderhåll. De administrativa bestämmelserna kunde sedan lämpligen

så avfattas, att ingen tvekan behövde råda örn att vederbörande länsstyrelse

alltid ägde att såsom underhållsarbeten behandla vanligen förekommande gränsfall

mellan vägförbättring och egentligt vägunderhåll, exempelvis kurvskevning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det böra föreskrivas, att det tillkommer

länsstyrelsen att i tveksamma fall avgöra, huruvida ett arbete skall anses

som byggande av väg eller som vägunderhåll.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat önskvärdheten av bestämmelser

att tjäna till ledning vid tolkningen av begreppet förbättring av väg.

Departe

mentschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit, omfattar väghållningen en sådan mångfald

arbeten av skilda slag, att en uppräkning av arbetena och en indelning av desamma

i det avseende, varom nu är fråga, endast med svårighet låta sig göra.

Härtill kommer, att den fortlöpande utvecklingen inom vägväsendet med därav

föranledda förändringar beträffande väghållningen medför, att en dylik uppräkning

snart nog skulle bliva ofullständig och till innehållet föråldrad. En

tämligen allmän formulering av hithörande stadganden i väglagen synes därför

vara att förorda. Förtydligande detaljbestämmelser att tjäna till ledning i

tveksamma fall böra meddelas i administrativ väg. I anledning av vad i ytt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

lil

randena anförts må vidare framhållas, att de föreslagna lagbestämmelserna

örn vad som är att hänföra till det ena eller andra slaget av väghållning icke

äro avsedda att lägga hinder i vägen för att i statsbidragshänseende — i enlighet

med vad som nu gäller — låta vissa smärre förbättringsarbeten behandlas

som vägunderhåll.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag (s. 76).

Bland de åtgärder, vilka nämnas såsom exempel på underhållsarbeten, har

— i anslutning till vad i många yttranden förordats — medtagits även

»underhåll och iståndsättande av bro eller färja». Enär enligt departementsförslaget

— i olikhet med sakkunnigförslaget — till vinterväghållningen hörande

arbeten angivas i en särskild paragraf, återfinnas icke i förevarande

paragraf de i sakkunnigförslaget omnämnda åtgärderna »snöplogning» och

»vägbanans utmärkande, där så tarvas».

10 §.

Denna paragraf, vilken angiver vad som är att hänföra till vinterväghållning,

motsvarar 19 § i vägkommissionens och 11 § i 1920 års vägsakkunnigas

förslag. Enligt dessa förslag skall till vinterväghållning räknas även arbete

för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till

följd av ojämn snösamling uppstått menföre. För att emellertid utmärka, att

dylik påskottning i regel bör ifrågakomma allenast å väg, där en någorlunda

livlig trafik med hästfordon försiggår, har i förevarande paragraf av departementsförslaget

efter ordet »menföre» tillagts satsen »som med hänsyn till samfärdselns

art och omfattning är till avsevärd olägenhet».

11 §•

Första och tredje styckena i denna paragraf motsvara 11 § i de sakkunnigas

förslag (s. 78) med den sakliga skillnad, som betingas därav, att enligt

departementsförslaget jämväl de vägar, vilka i sakkunnigförslaget benämnas

riksvägar, ävensom ödebygdsvägar skola byggas av vägdistrikten. Den omständigheten,

att stad i egenskap av väghållningsenhet enligt departementsförslaget

icke liksom enligt sakkunnigförslaget kallas vägdistrikt, har såväl

beträffande förevarande som åtskilliga andra paragrafer föranlett redaktionella

olikheter mellan de båda förslagen.

Paragrafens andra stycke motsvarar 58 § i de sakkunnigas förslag till lag

om vägdistrikt (s. 152). Enligt nämnda paragraf i sakkunnigförslaget skulle

landsting, kommun eller municipalsamhälle äga att lämna bidrag till byggande

av väg.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att det knappast torde

förefinnas tillräckliga skäl att helt generellt tillerkänna ett municipalsamhälle

rätt att deltaga i kostnaderna för vägväsendet, och detta särskilt icke

för fall då municipalsamhälle skilde sig från den rena landsbygden endast

därigenom, att hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande stad skulle tilläm
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

pas å detsamma. Ehuru det föreslagna stadgandet i praktiken knappast torde

få någon större tillämpning, syntes detsamma i sin nuvarande avfattning,

teoretiskt sett, icke vara riktigt.

Även länsstyrelsen i Örebro län finner bestämmelsen, att municipalsamhälle

skall äga lämna bidrag till byggande av väg, kräva viss begränsning

samt yttrar härom:

Municipalsamhällen, som bildats för tillämpning allenast av ordningsstadgan

för rikets städer samt brandstadgans eller hälsovårdsstadgans bestämmelser

för stad, torde vara av den beskaffenhet, att frågor örn vägväsendet folie

utanför deras uppgifter. Om föreskrift däremot lämnats, att byggnadsstadgan

eller de i lag meddelade bestämmelserna örn stadsplan eller tomtindelning

i stad skola inom samhället lända till efterrättelse, borde däremot hinder icke

föreligga för sådant samhälle att i likhet med kommun understödja ett för

samhället nyttigt vägföretag.

Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott anser förevarande stadgande

i dess helhet böra utgå.

Chefen för generalstaben har ifrågasatt, huruvida icke i nu behandlade

paragraf av väglagförslaget borde införas en bestämmelse av innehåll, att vid

krigsfara eller under krig angående väghållningen skall gälla vad Konungen

därom stadgar. Till motivering av förslaget har generalstabschefen anfört:

Det vore avsett, att väghållningen under krig skulle omhänderhavas inom

hemorten av den i fred befintliga vägorganisationen samt inom krigsskådeplats

av nämnda organisation, förstärkt med av ingenjörstrupperna uppsatta

väghållningsförband. För att bästa resultat skulle ernås, syntes det nödvändigt,

att en myndighet samordnade den civila och den militära väghållningen.

Den, som militärt sett förde befälet på krigsskådeplats, borde därför även

kunna öva inflytande på den civila väghållningen därstädes.

På grund av stadgandet i förevarande paragraf, att skyldighet att ombesörja

väghållning åligger på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads

område staden, komma de skyldigheter, som i vissa fall vägdistrikt eller stad

nu äger med avseende å väghållning utom sitt område, att upphöra, i den mån

de vila på offentlig-rättslig grund. Angående förekomsten av dylika skyldigheter

hänvisas till Schallings utredning (s. 106 ff.).

Gällande väglags 5 § innehåller den bestämmelsen, att vad örn väghållningsbesvärets

fördelning på särskilda distrikt är stadgat icke må innefatta

hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag till byggande av allmän

väg, bro eller färja. Att på sätt de sakkunniga föreslagit utsträcka

detta stadgande till att avse även municipalsamhällen synes mig icke motiverat

i betraktande av de strängt begränsade uppgifter, som enligt 87 § lagen örn

kommunalstyrelse på landet tillkomma dessa samhällen. Ehuru de municipalsamhällen,

för vilka byggnadsstadgan eller de i lag meddelade föreskrifterna

örn stadsplan och tomtindelning i stad skola lända till efterrättelse, i

förevarande avseende kunna sägas i viss mån intaga en annan ställning än de

övriga samhällena, torde dock knappast tillräckliga skäl föreligga att härutinnan

i lag fastslå någon skillnad mellan olika slag av municipalsamhällen.

Vad härefter angår den av chefen för generalstaben berörda frågan örn väg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

113

hållningen under krig eller vid krigsfara, torde — särskilt i betraktande av

det starka statliga inflytandet på vägväsendets område — näppeligen behöva

befaras, att den civila väghållningen under dylika tider skall komma att utföras

utan tillbörligt hänsynstagande till den militära ledningens önskemål. Vid

sådant förhållande lärer den föreslagna tilläggsbestämmelsen ieke vara av behovet

påkallad.

12 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i sakkunnigförslaget (s. 79).

13 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i sakkunnigförslaget (s. 79).

14 §.

Paragrafen motsvarar 14 § i sakkunnigförslaget (s. 79).

Svenska stadsförbundets styrelse har anfört:

Rörande de särskilda bestämmelser, som enligt den föreslagna lagstiftningen

skulle gälla för köpingar och andra samhällen pa landet, där stadsplanelagens

bestämmelser angående stad äga- tillämpning, anser sig styrelsen främst böra

erinra därom, att från dess sida tidigare vid flera tillfällen uttalats, att en

ställning jämförlig med städernas borde tillkomma dessa samhällen med avseende

å den allmänna väghållningen. I betraktande av statsmakternas så

sent som år 1927 fattade beslut örn särbestämmelser i väglagen för dessa samhällens

del utgår styrelsen dock nu ifrån, att någon ändring i princip beträffande

samhällenas ställning i berörda hänseende ej kan påräknas.

I den nu föreslagna lagen om allmänna vägar hava nyssnämnda särbestämmelser

upptagits med vissa jämkningar. Dessa jämkningar innebära väsentligen,

att länsstyrelsen skulle tillerkännas beslutanderätten i några av de särskilda

frågor, som aktualiseras på grund av omförmälda^samhällens särställning.

I vad detta gäller frågan, örn samhälle må självt få ombesörja väghållningen

beträffande allmän väg, som ej behöver vara upplåten såsom gata, kail

styrelsen icke tillstyrka förslaget. Den nuvarande bestämmelsen, att samhället

skall hava en ovillkorlig rätt att få ombesörja sådan väghållning, synes utgöra

ett naturligt komplement till det grundläggande stadgandet, att samhället

kan förpliktas och under alla förhallanden skall hava rätt att, örn det sa

önskar, utföra väghållningen, i den mån gatuhållningsskyldighet föreligger.

Det torde icke kunna tänkas inträffa, att ett samhälle skulle taga den här

ifrågasatta rätten i anspråk utan att också ombesörja väghållningen i sistnämnda

avseende. Örn sålunda ett samhälle i alla fall skall utföra en del av

väghållningen inom sitt område — och regelmässigt väl den mest krävande

ficlen _ Synes det föga rimligt att förutsätta, att det skulle vara mindre

skickat att utföra väghållningen i övrigt.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat:

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej rättsförhållandet mellan vägdistriktet

och samhället borde regleras på ungefär följande sätt: Örn ej annat bestäm
des,

skulle vägdistriktet ombesörja väghållningen inom samhället. Därest

emellertid endera parten — vägdistriktet eller samhället •— pakallade, att samhället

skulle övertaga denna väghållning, skulle förhandlingar upptagas dem

emellan örn villkoren härför. Kunde parterna enas i detta avseende, skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21. 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majlis proposition nr SI.

deras överenskommelse underställas länsstyrelsens prövning. Kunde parterna

däremot ej enås, ägde part hänskjuta frågan till länsstyrelsen, som skulle avgöra

såväl frågan örn samhället lämpligen borde övertaga väghållningen som

— i händelse så skedde — den ersättning, som skulle utgå härför.

Väg styrelsernas förbund har uttalat följande:

Stadgandena. i förevarande paragraf kunde åsamka vägdistrikten kostnader,

större än om distrikten själva ombesörjde vägarbetena inom samhällena. Det

förelåge exempel på att samhälle vid utförande av vägarbete måst betala avsevärt

högre timpenning och ackordsersättningar än vad vägdistriktet såsom

arbetsgivare skulle behövt göra. Visserligen ägde enligt förslaget länsstyrelsen

fastställa den samhället tillkommande ersättningen, men det torde många

gånger bliva svårt att avgöra, vilken kostnad skulle åsamkats vägdistriktet,

i händelse detta ombesörjt arbetets utförande. I varje fall torde det vara tvivel

underkastat, huruvida länsstyrelsen komme att fastställa ersättningen till

lägre belopp än det av samhället för arbetet utgivna.

Väg styrelseförening en i Malmöhus län har anfört i huvudsak följande:

De föreslagna särbestämmelserna beträffande väghållningen inom samhällen,

vilka bestämmelser vore skäligen betydelselösa, borde utgå, enär de kunde

befaras åstadkomma onödiga tvister. Vägdistriktet borde självfallet så

hygga och underhålla vägarna, att de speciella fordringar, som kunde uppställas

beträffande väg inom köping eller annat samhälle, uppfylldes. Däremot

torde det vara befogat att genom lagbestämmelser reglera förhållandet

mellan vägdistrikt och samhälle i fråga om renhållning och vattenavledning

å allmän väg. Om renhållningen stadgades vanligen i för samhället fastställd

stadga och borde sådan stadga avse renhållningen i sin helhet och således

även å allmän väg. Likaledes borde vattenavledningen ankomma på samhället.

I större samhällen funnes ofta ett ordnat kloakväsen och borde vattenavledningen

från väg, där så erfordrades och ansåges lämpligt, inordnas i

detta. Då samhället handhade kloakväsendet i övrigt, torde det vara icke

blott praktiskt utan även ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare, att samhället

ordnade även den del, som berörde allmän väg. Med renhållning följde vanligen

snöröjning. Emellertid syntes det vara mera praktiskt, att vägdistriktet

ombesörjde icke blott snöröjningen å vägbanorna utan även bortforsling av

snö, i den mån sådant vore erforderligt.

Vägingenjören i Stockholms län har framhållit åtskilliga olägenheter, som

enligt hans uppfattning äro förenade med den nuvarande regleringen av förhållandet

mellan vägdistrikt och dithörande samhällen. I anslutning till dessa

vägingenjörens anmärkningar har länsstyrelsen i samma län anfört:

I förslaget till lag örn allmänna vägar ersätta bestämmelserna i 14—17 §§

de stadganden, som finnas i 9 § uti nu gällande väglag. Det torde vara en

allmän erfarenhet, att nämnda 9 § icke i allo verkat på ett tillfredsställande

sätt. Vägingenjören i länet har i en till sitt yttrande fogad bilaga närmare

belyst de olägenheter, som framkallats av de nuvarande bestämmelserna. I

likhet med vägingenjören kan länsstyrelsen konstatera, att de sakkunnigas

förslag innebär en del förbättringar och förtydliganden, men anser länsstyrelsen

ändock, att sakkunnigförslaget i denna del bör underkastas ytterligare

granskning, så att ännu större tydlighet och fasthet beträffande ifrågavarande

förhållanden vinnas. Vägingenjören har i sitt yttrande särskilt påpekat

nödvändigheten av, att länsstyrelsen sättes i tillfälle att utöva en effektiv kontroll

på det underhåll av allmänna vägar, vilket utföres av samhällen utav

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

115

här ifrågavarande slag, och därvid även berört frågan om en närmare reglering

av förfarandet, då sådana samhällen önska utföra beläggningsarbeten å

sina allmänna vägar. För ändamålet har vägingenjören förordat en anordning

med kontrakt mellan vägdistriktet och samhället enligt formulär, som

skulle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetas. Länsstyrelsen finner

detta uppslag beaktansvärt och håller före, att det bör närmare undersökas.

Vägingenjören i Skaraborgs län anser, att samhälle tillkommande ersättning

för väghållning bör utgå efter samhällets verkliga kostnad för arbetet.

De i 9 § gällande väglag intagna bestämmelserna synas mig innefatta en

i stort sett tillfredsställande lösning av frågan rörande de stadsliknande samhällenas

förhållande till det allmänna väghållningsbesväret, och jag finner därför

anledning saknas att i denna del av väglagstiftningen vidtaga några mera

betydelsefulla ändringar.

Beträffande samhälles rätt och skyldighet att för vägdistriktets räkning

mot ersättning ombesörja väghållning med avseende å allmän väg, i den mån

vägen på grund av stadsplanelagen skall vara upplåten för allmänt begagnande

såsom gata, innebär sakkunnigförslaget icke någon saklig förändring.

Även vad angår allmän väg, i fråga örn vilken gatuhållningsskyldighet ännu

icke inträtt, äger enligt gällande väglag samhälle en ovillkorlig rätt att mot

ersättning av distriktet få ombesörja väghållningen. Enligt sakkunnigförslaget

ankommer det däremot på länsstyrelsen att medgiva samhälle sådan rätt.

På huvudsakligen de skäl, som stadsförbundets styrelse i sitt yttrande i denna

del åberopat, anser jag det emellertid icke nödigt att upptaga de sakkunnigas

berörda ändringsförslag.

Vad angår det av vägingenjören och länsstyrelsen i Stockholms län uttalade

önskemålet örn effektiv kontroll över det vägunderhåll, som utföres av

samhälle, må anmärkas, att vad i departementsförslagets 45 § stadgas angående

påföljd av yppad brist i vägunderhåll skall gälla även för samhällenas del.

Enligt gällande lag är vägdistriktets ersättningsskyldighet begränsad till

en väghållning »efter samfärdselns behov». I sakkunnigförslaget förekommer

i detta sammanhang i stället uttrycket »efter den allmänna samfärdselns

behov». Huruvida med det ändrade uttrycket avsetts att införa en begränsning

av ersättningsskyldigheten framgår ej av motiveringen. Har en trafikled

karaktär av allmän väg, måste det emellertid anses rimligt, att vägen av

vägdistriktet bygges och underhålles med hänsyn till all den trafik, som där

äger rum. En uppdelning av denna trafik i allmän och enskild sådan skulle

för övrigt icke låta sig göra. För undvikande av missförstånd torde nuvarande

lags uttryck böra bibehållas.

Med den samhälle ålagda väghållningsskyldigheten avses endast att reglera

förhållandet mellan samhället och vägdistriktet och icke att avlyfta dc

skyldigheter i avseende å gatas anläggande och underhåll, som på sätt i stadsplanelagen

omförmäles kunna åligga de särskilda tomtägarna inom ett samhälle.

I den mån kostnaderna för väghållningen på grund av dylika förpliktelser

skola drabba tomtägarna, bör alltså en motsvarande minskning inträda

i vägdistriktets ersättningsskyldighet. Då missuppfattning av gällande bc
-

Departe
ments
chefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

stämmelser i detta avseende på sina håll synes hava förekommit, har en klarläggande

bestämmelse härutinnan upptagits i lagförslagets förevarande paragraf.

15 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget (s. 80).

Jämlikt 9 § andra stycket i gällande väglag skall samhälle tillkommande

ersättning för byggande av väg utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande

och skall, i händelse av tvist örn beloppet eller om sättet för dess erläggande,

tvisten avgöras av tre gode män, av vilka en utses av länsstyrelsen,

en av distriktets vägstyrelse och en av samhället. Enligt tredje stycket i

samma paragraf skall samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll

årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den

ordning nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en tid av tio år. Inträda

emellertid under löpande tioårsperiod ändrade förhållanden med avseende

å vägunderhållet inom samhället, skall ersättningsbeloppet jämkas eller

ny fastställelse äga rum.

Enligt förevarande paragraf i förslaget skall ersättningen, oavsett huruvida

tvist därom föreligger, alltid bestämmas av länsstyrelsen, sedan parterna blivit

i ärendet hörda.

Beträffande den sålunda föreslagna ändringen yttrar svenska stadsförbundets

styrelse:

Med ledning av hittills vunna erfarenheter av gällande bestämmelsers verkningar

i praktiken synes det styrelsen snarast vara en fördel att få den av de

sakkunniga föreslagna ändringen till stånd. Det förefaller nämligen, som örn

den nu såsom regel förutsatta möjligheten, att ersättningsfrågan skulle kunna

avgöras genom godvillig överenskommelse mellan samhället och vägdistriktet,

givit anledning till onödiga dröjsmål med igångsättandet av erkänt behövliga

vägarbeten inom samhällena. Vid de förhandlingar, som förts för vinnande

av sådan överenskommelse, synes det ej heller hava varit ovanligt, att

själva utgångspunkterna för ersättningsfrågans bedömande missuppfattats. Då

samhället oftast haft det största intresset i att de ifrågavarande vägarbetena

skulle komma till utförande, har det legat nära till för vägdistriktet att vid

ifrågavarande förhandlingar söka frampressa särskilda uppoffringar från samhällets

sida. Man torde däremot få taga för givet, att sådana synpunkter icke

skulle komma att läggas på ersättningsfrågorna, örn avgörandet däri överlämnades

åt länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot tillräckliga skäl saknas att

på länsstyrelsen överflytta avgörandet av ersättningsfrågorna. Då väghållningskostnaderna

fortfarande till avsevärd del skola åligga vägdistriktet, torde

det, yttrar länsstyrelsen, knappast vara anledning befara att de väghållningsskyldiga,

till statsverkets förfång, icke med tillräcklig skärpa skola bevaka

sina intressen i nu berörda frågor. Länsstyrelsen torde för övrigt knappast

förfoga över erforderlig sakkunskap för bedömandet av dessa ärenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har, i enlighet med förslag av vägingenjören

i länet, förordat slopandet av bestämmelsen, att fastställelse av ersättning

för vägunderhåll skall gälla för en tid av tio år, samt anför härom:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

117

Departe
ments
chefen.

16 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget (s. 80).

Hava parterna träffat överenskommelse örn ersättningen, torde länsstyrelsen

i de flesta fall kunna fastställa avtalet utan att dessförinnan hava inhämtat

yttrande av gode män. Med anledning av uttalanden av vägstyrelsernas förbund

m. fl. må framhållas, att gode männens yttrande icke skall på något sätt

vara bindande för länsstyrelsen, vilken alltså må kunna meddela från parternas

överenskommelse avvikande beslut, även örn gode männen för sin del icke

haft något att erinra mot densamma.

17 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i sakkunnigförslaget (s. 80) med den ändring,

som betingas därav att departementsförslaget saknar särbestämmelser örn riksväg.

Väg- och vattenbi/ggnadsstyrelsen har ifrågasatt det berättigade i att samhälle

under alla förhållanden skall vara pliktigt att utan kostnad för vägdistriktet

tillhandahålla mark för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd. Föreskriften härom borde enligt styrelsens åsikt uppmjukas

i så måtto, att Kungl. Majit eller länsstyrelsen tillerkändes befogenhet

att, i händelse samhället icke åstundat vägbyggandet, helt eller delvis befria

samhället från förpliktelsen i fråga.

Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att berörda skyldighet icke gärna

kunde anses motiverad under annan förutsättning än att samhället skulle kunna

utfå gottgörelse för markkostnaden enligt stadsplanelagens bestämmelser örn

tomtägares skyldighet att ersätta gatumark. En uttrycklig begränsning av

samhälles ifrågavarande skyldighet, så att denna komme att avse allenast

mark, som enligt stadsplan skall utgöra gatumark, syntes alltså påkallad.

Bestämmelsen örn viss giltighetstid synes nämligen olämplig av det skäl,

att den i alltför hög grad låser fast ersättningsfrågan, vilket kan vara särskilt

olägligt för det fall, att vederbörande samhälle underlåter att utföra vägunderhållet

på nöjaktigt sätt och att i följd härav ett ingripande mot samhället

erfordras. Det kan i sådan händelse vara värdefullt att hava möjlighet

till en snabb revision av ersättningsfrågan, och synes därför böra föreskrivas,

att fastställelse av underhållsersättning skall gälla tillsvidare intill dess

länsstyrelsen må finna anledning vidtaga ändring.

Med hänsyn till att största delen av den samhälle för dess väghållning tillkommande

ersättningen i sista hand gäldas av statsmedel anser jag, lika med

de sakkunniga, det icke vara lämpligt att lata fråga örn sadan ersättning

behandlas som en vägdistriktets och samhällets ensak, och finner jag mig böra

biträda de sakkunnigas förslag att lägga frågans avgörande i länsstyrelsens

hand. Genom stadgandet i nästföljande paragraf är sörjt för att länsstyrelsen

vid bedömandet av dylikt ärende må kunna äga tillgång till av sakkunniga

personer verkställd utredning. Vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört

beträffande den tid, under vilken fastställelse av ersättning skall gälla, synes

mig icke böra föranleda någon ändring i förslaget.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

Enär man torde kunna utgå ifrån att vid byggande av väg inom samhälles

planlagda område vägen kommer att få samma sträckning som någon enligt

stadsplanen tilltänkt gata, lärer i praktiken samhälles ifrågavarande skyldighet

alltid komma att avse mark, som enligt stadsplan skall utgöra gatumark.

Då vederbörande tomtägare jämligt stadsplanelagen äro skyldiga att ersätta

samhället värdet av sådan mark, finner jag alltså i nyssnämnda yttranden förordade

ändringar av gällande lags bestämmelser icke påkallade.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i sakkunnigförslaget (s. 80).

19 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i sakkunnigförslaget (s. 81).

Om behandling av frågor angående byggande av väg m. m.

20—23 §§.

Dessa paragrafer motsvara 20—22 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 81).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det böra i lagen föreskrivas, att,

innan länsstyrelse meddelar beslut rörande större vägföretag, avseende för

den allmänna samfärdseln viktigare genomfartsvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall hava granskat arbetsplan och kostnadsförslag.

Det i 21 § sakkunnigförslaget föreskrivna förfarandet vid behandling av

fråga om byggande av landsväg har synts åtskilliga länsstyrelser allt för

omständligt. Sålunda hava länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län

uttalat, att de nuvarande handläggningsformerna icke visat sig förenade med

några olägenheter, som motiverade införandet av en vidlyftigare och mera

tungrodd apparat i detta avseende. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län finner den i 21 § sakkunnigförslaget föreskrivna proceduren vidlyftig, särskilt

i jämförelse med det enklare förfarande, som jämlikt 22 § samma förslag

efter länsstyrelsens prövning kan ifrågakomma vid behandling av ärenden

örn vägs omläggning eller förbättring. Under framhållande att ett vägföretags

omfattning och betydelse icke i och för sig är beroende av örn det

gäller nyanläggning eller omläggning eller förbättring, har länsstyrelsen därför

föreslagit, att det enklare förfarandet enligt 22 § må kunna få användas

även beträffande smärre nybyggnadsföretag, där länsstyrelsen finner så kunna

ske. Länsstyrelsen i Västerbottens län har fäst uppmärksamheten på föreskriften

örn sammanträde med trafikanter och övriga, vilka saken kan angå.

Denna bestämmelse synes, yttrar länsstyrelsen, vara alltför kategorisk, och

torde det böra anförtros åt länsstyrelsen att för varje särskilt fall avgöra,

huruvida sådant sammanträde erfordras eller ej.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län anse föreskrift böra lämnas

om vederbörande landsfiskals hörande i ärenden av nu ifrågavarande art.

Väg styrelsernas förbund framhåller risken av ett allt för livligt projekterande

av vägar med därav följande kostnader för vägdistrikten samt yttrar

härom vidare:

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

119

Det saknas icke redan nu ansatser i denna riktning och dessa kunna icke

förhindras med mindre en viss återhållsamhet iakttages av länsstyrelsen. Här

är utan tvivel ett område, där vissa besparingar kunna göras, och förbundet

vill ånyo fästa uppmärksamheten på den skrivelse, som av förbundet den 28

april 1982 ingavs till chefen för kommunikationsdepartementet beträffande

önskvärdheten av ett enklare förfarande vid den första projekteringen av vägar.

Det gives många exempel på huru ganska stora belopp bortkastas på fullkomligt

meningslösa undersökningar eller på förslag, utarbetade i detalj, där endast

en enkel uppskattning bort vara tillräcklig. Här förefinnes ett inom

vägdistrikten allmänt önskemål örn besparingar, vilka emellertid hittills icke

av statsmakterna rönt vederbörligt beaktande.

Förbundet hemställer att det överväges, huruvida icke ett särskilt anslag

kunde ställas till länsstyrelsernas förfogande att användas i vissa särskilda fall

till bekostande av sådan undersökning, där, enligt vägstyrelsens enhälliga

mening, behov av dylik icke finnes. Skulle vägdistriktet sedermera komma

att bygga den föreslagna vägen, torde detsamma i detta sammanhang åläggas

att jämväl gälda dessa undersökningskostnader.

Även länsstyrelsen i Värmlands län uttalar önskvärdheten av att i vissa

fall kunna använda ett enklare förfarande med verkställande endast av en

uppskattning utan fullständig undersökning och detaljerat förslag. Ehuru 21

paragrafens avfattning enligt länsstyrelsens uppfattning icke torde utesluta

det sålunda ifrågasatta förfaringssättet, borde dock, till undanröjande av all

tvekan därom, detsamma uttryckligen medgivas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot gjort gällande en motsatt uppfattning

i denna fråga och härutinnan yttrat följande:

Vad vägstyrelsernas förbund anfört örn önskvärdheten av ett enklare och

som följd därav även billigare förfarande vid den första projekteringen av

vägar kan vid första påseendet synas ha goda skäl för sig. En närmare

granskning av detta förbundets förslag torde dock ge vid handen, att man ej

skulle vinna vad man önskar med dess realiserande. En så pass tillförlitlig

kostnadsberäkning som den, vilken länsstyrelsen mäste ha tillgänglig för att

ta ställning till ett framkommet vägprojekt, torde i regel icke kunna åstadkommas

utan uppgörandet av ett mera detaljerat förslag. _ Förbundets förslag

skulle säkerligen ofta medföra, att tvenne undersökningar — kanske

avsevärt skilda till tiden och därför verkställda av olika personer — bleve

nödvändiga, först en mera summarisk och preliminär och sedan en mera noggrann

och definitiv med därmed följande ökade kostnader. Denna nackdel

torde vara minst lika stor som den, vilken i viss man är förenad med det

nuvarande förfarandet, i det att ett uppgjort förslag ibland kail komma att

få »ligga» så länge, att det måste omarbetas, innan det lägges till grund för

ett ståndpunkttagande. Erfarenheten ger förresten vid handen, att en dylik

olägenhet i de flesta fall kan undvikas genom ett förtroendefullt samarbete

mellan länsstyrelse, vägingenjör och vägstyrelser.

Vad angår behandlingen av städernas vägbyggnadsfrågor yttrar svenska

stadsförbundets styrelse:

Särskilt betänkliga ur städernas synpunkt äro enligt styrelsens mening de

bestämmelser, som enligt förslaget skulle komma att gälla beträffande ordningen

för avgörandet i praktiskt taget alla vägfrågor av någon betydelse. De

bestämmelser, som härutinnan föreslagits i 21 och 22 §§, och som (bortsett fran

riksväg) enligt 9 § skulle gälla icke blott anläggning av ny väg utan även

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majlis proposition nr 21.

omläggning och förbättring av väg, skulle komma att medföra en genomgripande

förändring av vad hittills i praktiken tillämpats för städernas del.

Såsom torde framgå av den vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda

utredningen angående väghållningsbesväret i städerna, hava dessa hittills utövat

en praktiskt taget oinskränkt självbestämmanderätt i sina vägfrågor.

Det torde visserligen också genom nämnda utredning få anses påvisat, att utvecklingen

i detta hänsende gått vid sidan av gällande rätt, men samtidigt har

denna utveckling där karakteriserats såsom helt naturlig och betingad av

rådande förhållanden. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nu denna utveckling

brytas och beslutanderätten i de vägfrågor, som här avses, även för

städernas vidkommande förbehållas länsstyrelsen. Överhuvud skulle tillvägagångssättet

vid dylika frågors prövning nära anpassas efter den praxis, som

utbildats för behandlingen av landsbygdens vägfrågor.

Också på denna punkt måste styrelsen återkomma till det intima samband,

som i städerna föreligger mellan väghållningen å ena sidan samt gatuhållningen

och stadsplaneringsunpgifterna å den andra. Förslaget i denna

del avser ju uppenbarligen att säkerställa ett ökat statligt inflytande på vägärendenas

behandling i städerna. Även örn detta i och för sig vore behövligt

— vilket styrelsen betvivlar — synes det på grund av nämnda samband uteslutet

att slå in på den väg förslaget innebär.

En mycket vägande invändning däremot synes först och främst vara, att

på så vis delar av i realiteten ett och samma trafikledsproblem inom en stads

område ofta skulle bli föremål för behandling i olika former. Härmed åsyftas

det så gott som regelmässigt föreliggande förhållandet, att en väg i stad

har direkt fortsättning i en infarts- eller genomfartsgata. Man kan icke få

förbise, att den formella skillnaden i dylika fall mellan väg och gata betingas

av andra anledningar än ur samfärdselns synpunkt. Det torde ligga i sakens

natur, att frågor angående omläggnings- eller förbättringsarbeten, vilka beröra

såväl gator som vägsträckor, ofta aktualiseras i städerna. Likaledes

kunna givetvis mindre sådana arbeten för vägarnas vidkommande direkt föranledas

av gatunätets nödvändiga utvidgning. Att under dylika förhållanden

införa en helt fristående ordning för vägärendenas behandling synes omöjligen

vara rationellt.

Ej mindre beaktansvärd synes härvidlag den omständigheten vara, att vägfrågorna

i städerna, såsom redan nämnts, i stor utsträckning direkt sammanfalla

med stadsplaneringsuppgifter. Den ingående och allsidiga prövning,

som måste ägnas en stads trafikledsproblem vid upprättandet av stadsplan

eller stomplan, torde i och för sig få sägas innebära bättre garantier

för en ljudelig lösning därav än ett överlämnande till statlig myndighet att

träffa avgörandet i enskilda fall, då detaljfrågor rörande vägväsendet aktualiseras.

En handläggning av dylika frågor i en ordning, som formellt ej

skulle anknyta till stadsplanelagstiftningens principer, synes med nödvändighet

innebära en oformlighet.

Icke heller torde det få förbises, att den procedur för behandlingen av här

avsedda vägfrågor, som utbildats för landsbj^gdens vidkommande, till stor

del lär hava sin förklaring i att vägdistrikten ej själva förfogat över erforderlig

teknisk sakkunskap för ändamålet. För städernas del torde man däremot

få utgå ifrån, att sådan sakkunskap ändock måste finnas tillgänglig för

gatuhållningsuppgifterna. Man bör kunna antaga, att den personal, som för

sådant ändamål anlitas i städerna, skall kunna lösa även de arbetsuppgifter,

som stadsvägarna erbjuda, på ett i tekniskt avsende tillfredsställande sätt.

I yttranden från många städer har gjorts gällande i stort sett samma mening

som den av stadsförbundets styrelse framförda, därvid särskilt understrukits,

att städerna i regel hade i sin tjänst tekniskt skolad personal, som vore bäst

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr SI. 121

skickad att upprätta planer och kostnadsförslag beträffande ifrågasatta vägbyggnadsföretag.

Den i 21 § sakkunnigförslaget föreskrivna ordningen för behandling av

fråga om anläggning av väg finner jag vara i huvudsak lämplig. Emellertid

synes bestämmelsen om sammanträde med trafikanter och övriga, vilka saken

kan angå, böra i så måtto uppmjukas, att det må ankomma på länsstyrelsen

att avgöra, huruvida med hänsyn till frågans omfattning och betydelse m. m.

dylikt sammanträde bör hållas. Föreskrift örn vederbörande landsfiskals

hörande, på sätt tvenne länsstyrelser föreslagit, anser jag icke böra lämnas,

men står det givetvis länsstyrelsen fritt att inhämta landsfiskalens yttrande,

därest utredningen därigenom kan anses bliva främjad.

Sakkunnigförslagets bestämmelser angående upprättande av plan och kostnadsförslag

föranleda ingen erinran från min sida, i vad desamma avse landsbygden.

Såsom av motiveringen till förslaget framgår hava de sakkunniga

icke tagit ställning till frågan, i vad män beträffande vägar, som skola byggas

med bidrag av statsmedel, i administrativ ordning böra meddelas ytterligare

bestämmelser i berörda hänseende. Sådana bestämmelser finnas nu givna i

instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i kungörelsen angående

statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m. och komma givetvis

även för framtiden att erfordras. Frågan örn revision av härutinnan gällande

föreskrifter torde komma att behandlas i annat sammanhang och kan därför

här lämnas å sido.

I förtydligande syfte hava de sakkunniga i 21 § intagit bestämmelse, att vad

i samma paragraf stadgats skulle äga motsvarande tillämpning i det fall, att

länsstyrelsen själv upptager fråga om anläggning av ny landsväg. I departementsförslaget

återfinnes ett motsvarande stadgande med en tilläggsbestämmelse

av innebörd, att föreskrifterna örn vägbyggnadsfrågors behandling skola

äga tillämpning även för det fall, att Kungl. Maj :t anbefaller länsstyrelsen att

upptaga fråga örn anläggning av väg. Skälen för detta tillägg har jag framhållit

i den allmänna motiveringen.

Vidkommande städernas vägbyggnadsfrågor finner jag i likhet med de

sakkunniga ett ökat statligt inflytande vara av behovet påkallat. Även för

städernas del torde därför, såsom de sakkunniga föreslagit, beslutanderätten

i dessa frågor böra utövas av länsstyrelsen. På grund av vissa i yttrandena

berörda förhållanden lärer det likväl icke vara ändamålsenligt att beträffande

alla vägbyggnadsföretag i stad kräva länsstyrelsens prövning. Härvid må

erinras örn att väg inom område, för vilket stadsplan eller stomplan fastställts,

i de flesta fall är avsedd att ingå i gata eller annan allmän plats.

Omläggning eller förbättring av dylik väg sammanhänger i regel med vägens

iordningställande som gata. Att underkasta hithörande arbeten länsstyrelsens

prövning torde i allmänhet icke vara erforderligt utan endast ägnat att medföra

omgång och besvär. I överensstämmelse med det nu sagda innehåller

departementsförslaget den bestämmelsen, att väg, som enligt för stad fastställd

stadsplan eller stomplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, må omläggas

eller förbättras utan länsstyrelsens prövning.

Departe
ments
chefen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Enligt sakkunnigförslaget skall länsstyrelsen låta upprätta plan och kostnadsförslag

rörande vägbyggnadsföretag, och detta skall gälla även vägar i

stad. Med beaktande av vad stadsförbundets styrelse och flera städer anfört

därom, att städerna i regel förfoga över tekniskt sakkunnig personal, väl skickad

för dylika arbetsuppgifter, har i departementsförslaget stadgats, att plan

och kostnadsförslag skola upprättas genom stadens försorg, där länsstyrelsen

ej annorlunda beslutar. Beträffande vägar inom de större och medelstora städerna

torde man kunna utgå ifrån att sådant beslut endast i undantagsfall

kommer att meddelas.

Om snöploglag.

24 §.

I fråga örn vinterväghållningen gäller enligt 65 § i 1891 års väglag, att länsstyrelsen

skall, efter vederbörandes hörande, inom varje vägdistrikt av lämpligt

belägna jordbruksfastigheter med undantag av staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, av vilka ett vart tilldelas en

viss vägsträcka för vidmakthållande. Enligt 75 § i samma lag äger emellertid

länsstyrelsen förordna örn vinterväghållningens utförande på annat sätt än

genom ploglag.

I det uti proposition till 1922 års riksdag framlagda förslaget till väglag

funnos bestämmelser om indelning av jordbruksfastigheter icke blott till ploglag

för vinterväghållningens ombesörjande utan även till körlag för framskaffande

av väglagningsämnen, därest sådant framskaffande icke kunde på

frivillighetens väg åvägabringas.

I olikhet härmed innefattar 1929 års vägsakkunnigas förslag icke någon

rätt för vederbörande vägdistrikt att av fastigheter mot ersättning uttaga arbetsbidrag

in natura. Beträffande detta spörsmål yttra de sakkunniga:

Erfarenheten under den tid systemet med vägkasseunderhåll tillämpats har

icke givit vid handen, att indelning av fastigheter till körlag med skyldighet

att framskaffa erforderliga väghållningsämnen är av behovet påkallad. Vid

sådant förhållande skulle lagstiftning härutinnan enligt de sakkunnigas mening

giva uttryck åt en alltför långt driven försiktighet. Ur enahanda synpunkter

hava de sakkunniga i sitt förslag icke upptagit bestämmelser örn snöploglag.

I de flesta distrikt torde redan nu vinterväghållningen ombesörjas

av vägstyrelsen. Bland de arbeten, som ingå i denna väghållning, är snöröjningen

det ojämförligt viktigaste och utföres numera i stor utsträckning med

maskinplogar, särskilt i landets mera snörika delar. Detta arbetssätt har

visat sig fördelaktigt såväl ur teknisk som ekonomisk synpunkt.

I yttrandena över sakkunnigförslaget har emellertid den meningen allmänt

kommit till uttryck, att möjlighet att för vinterväghållningens utförande anlita

särskilt inrättade ploglag alltjämt borde föreligga. Behov av ploglag

gjorde sig gällande särskilt beträffande bivägarna men även i fråga örn övriga

vägar vid de tillfällen, då snön under stormväder packats så hårt, att nödig

röjning icke kunde ske annorledes än genom skottning.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 123

Väg styrelsernas förbund har anfört:

Behov av ploglag förefunnes särskilt inom rikets sydligare delar, där vägstyrelserna

icke, på samma sätt som i de snörikare trakterna, kunde stå maskinellt

rustade för att möta ett kraftigt snöväders följder. De numera förefintliga

anspråken på öppethållande av de allmänna vägarna torde vara praktiskt

taget omöjliga att tillmötesgå, därest icke ploglag snabbt kunde mobiliseras.

Ej minst bidragande till svårigheterna i detta avseende vore de längs vägarna

ofta förekommande stengärdesgårdarna. Kostnaderna för att mildra verkningarna

av starka snöfall bleve utan tvivel, örn ploglagen bibehölles, väsentligt

mindre än örn denna möjlighet vore stängd.

Då behov av ploglag alltjämt torde föreligga, hava bestämmelser örn sådana

inarbetats i departementsförslaget. I förevarande paragraf, som med

vissa ändringar motsvarar 65 § första stycket och 72 § gällande väglag, stadgas,

att länsstyrelsen skall verkställa ploglagsindelningen. Förslag därtill

skall uppgöras av vägstyrelsen, varefter ägare och brukare av jordbruksfastigheter

skola å kommunalstämma höras över förslaget. I motsats till vad som

nu gäller skall även staten eller menighet tillhörig allmänningsskog kunna

indelas till ploglag, örn den är lämpligt belägen och i övrigt för besväret tjänlig,

d. v. s. i erforderlig mån förfogar över arbetskraft och dragare. Då vinterväghållningen

i allmänhet lämpligast torde utföras på annat sätt än genom

ploglag, bör det stå vederbörande vägstyrelse fritt att bestämma, i vilken

omfattning den skall anlita ploglagen. Det har därför i förslaget stadgats,

att varje ploglag skall tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget

att efter vägstyrelsens bestämmande därå fullgöra vinterväghållningen.

25 §.

Paragrafen motsvarar 65 § andra stycket gällande väglag.

26 §.

Paragrafen motsvarar med vissa mindre ändringar 73 § gällande väglag.

27 §.

Paragrafen motsvarar 70 och 71 §§ gällande väglag. Enligt dessa lagrum

skall å vägstämma uppgörelse söka träffas med ploglagen örn ersättning för

vinterväghållningen under en period av minst fem högst tio år. Kan överenskommelse

ej träffas, skall ärendet hänskjutas till prövning av länsstyrelsen,

som bestämmer ersättningsbeloppen. Dessa föreskrifter örn fasta beting med

ploglagen tillämpas emellertid numera i allmänhet icke, utan ersättning utgår

i form av timlön för utfört arbete, vilket förfaringssätt ur såväl principiell

som praktisk synpunkt torde vara att föredraga. I förevarande paragraf har

därför stadgats, att ersättning skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse

icke träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas

av länsstyrelsen.

28 §.

Enligt denna paragraf, som skall ersätta 74 § gällande väglag, äger vägstyrelsen,

örn snöploglags vinterväghållning eftersättes, låta på lämpligt sätt

Departe
ments
chefen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr Bl.

Departe
ments
chefen.

avhjälpa bristerna. Låter vägstyrelsen mot lega utföra arbetet, skall den försumlige

ersätta den merkostnad, som kan uppstå därigenom, att han icke utfört

arbetet. Någon svårighet att utröna merkostnaden torde ej föreligga, då

den timlön, som den försumlige skulle ägt tillgodoräkna sig, bör vara förut

bestämd.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

29 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 34 och 35 §§ i de sakkunnigas

förslag (s. 85).

Svenska stadsförbundets styrelse har framhållit, att det föreslagna stadgandet,

att väg ej må inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,

som erfordras för vägens underhåll, svårligen kunde tänkas gälla förbehållslöst

för stadsvägarnas vidkommande. Den successiva utvidgning av gatunätet,

som föranleddes av stadsbebyggelsens tillväxt, behövde formellt ej ske, förrän

i varje fall sådan bebyggelse i viss utsträckning först ägt rum. Då dylik bebyggelse

således kunde äga rum utmed allmän väg, torde det vara nödvändigt

att räkna med att väg i någon mån skulle kunna tagas i anspråk för

upplag av byggnadsmaterial.

Såsom i berörda yttrande påpekats, torde ett förbehållslöst förbud mot upplag

å väg i åtskilliga fall kunna medföra svårigheter, exempelvis när fråga

är örn uppförande av byggnad utmed väg, särskilt i tättbebyggda samhällen.

På grund härav har enligt departementsförslaget länsstyrelsen tillagts dispensrätt

även vad angår förbudet mot upplag, varjämte vidtagits vissa smärre,

huvudsakligen redaktionella ändringar i sakkunnigförslaget.

30—32 §§.

Dessa paragrafer motsvara 38 och 39 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 88).

Enligt 38 § första stycket i sakkunnigförslaget må icke utmed väg utan

länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras på mindre avstånd från vägbanans

mitt än 9 meter eller det större avstånd, dock högst 15 meter, som länsstyrelsen

på grund av särskilda skäl må hava bestämt. Är fråga örn uppförande

av mark i annat höjdläge än vägbanans, skall avståndet ökas så mycket,

som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad.

I samma paragrafs andra stycke stadgas, att, örn fråga väckts om nyanläggning

eller omläggning av väg, länsstyrelsen äger meddela förbud att

uppföra byggnad inom område, som kan beräknas komma att ligga inom visst

i beslutet angivet avstånd, dock högst 15 meter, från den tillämnade vägbanans

mitt. I

I de avgivna yttrandena bar ganska allmänt framhållits, att de i 38 § i sakkunnigförslaget

angivna avstånden icke äro tillräckliga, och denna anmärkning

gäller särskilt beträffande områden vid vägskäl och vid korsningar i

plan mellan allmän väg oell järnväg. Från åtskilliga håll har påpekats ange
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

125

lägenheten av att begreppet byggnad klarlägges oell att de i paragrafen stadgade

förbud må gälla icke allenast beträffande byggnader i egentlig mening

utan även i fråga örn andra anläggningar av mera bestående art, exempelvis

murar, staket, brädgårdar och bensinanläggningar, vilka äro av beskaffenhet

att minska sikten eller att genom sin omfattning eller dyrbarhet försvåra

genomförandet av framtida vägbreddning.

Byggnadsstyrelsen anser de föreslagna stadgandena innebära betydande fördelar

i förhållande till de nu gällande samt anför vidare:

Vad beträffar bestämmelserna i första stycket, första meningen, har byggnadsstyrelsen

i och för sig intet att erinra däremot. Styrelsen vill emellertid

ifrågasätta, huruvida icke maximiavståndet, 15 meter, skall komma att visa

sig vara för snävt tilltaget, i synnerhet beträffande områdena närmast de större

städerna. I allmänhet brukar nämligen stadsplanen för dylika samhällen,

åtminstone för ytterområdena, angiva ett avstånd mellan byggnadslinjerna å

ömse sidor örn huvudtrafikled av minst 30 meter, ofta betydligt större. ^ Styrelsen

vill i varje fall framhålla angelägenheten av att i dessa fall avståndet

av länsstyrelsen bestämmes till maximimåttet.

Mot bestämmelserna i paragrafens andra stycke har styrelsen intet att erinra

i vad de avse den egentliga landsbygden, där någon samhällelig bebyggelse

ej är att förvänta.

Därest en planerad väg skall tjäna som tillfart till ett större samhälle eller

förmedla genomgångstrafik över detsamma, är det av synnerlig vikt, att den

avsedda bebyggelsen och övriga användningssätt beträffande de områden, som

äro belägna närmast utanför samhället, noga klarläggas. Den mest rationella

lösningen av vägfrågan skulle i ett sådant fall givetvis erhållas genom att

man först upprättade en allmän dispositionsplan för tillräckligt stor del av det

område, inom vilket vägen skulle framdragas till samhället. Utan en sådan

plan torde någon tillförlitlig utredning icke kunna åstadkommas och kännedom

vinnas om alla de på en dylik fråga inverkande omständigheter. Innan

klarhet vunnits örn vägens lämpligaste sträckning, bör därför sådan bebyggelse

förhindras, som kan fördyra eller hindra den planerade vägens framdragande.

Enligt byggnadsstyrelsens mening torde det sålunda kunna starkt ifrågasättas,

huruvida, med hänsyn till svårigheten att omedelbart bestämma en

sådan vägs slutliga sträckning, något maximimått beträffande omfattningen

av det område, inom vilket byggnadsförbud må utfärdas, överhuvud bör meddelas

i lagen och örn det icke vore lämpligare att i nu angivna fall låta länsstyrelsen,

efter företagen utredning, bestämma erforderligt område, varå nybyggnad

utan särskilt lov ej finge ske. Ett dylikt byggnadsförbud torde icke

innebära större inskränkningar i markägares rätt att förfoga över sin fastighet

än som följer t. ex. av ett enligt 64 § stadsplanelagen utfärdat byggnadsförbud.

Givetvis bör ett sådant utvidgat byggnadsförbud icke givas längre

giltighetstid än intill dess den ifrågavarande vägsträckningen blivit till sitt

läge slutgiltigt bestämd.

Länsstyrelsen i Stockholms lån uttalar, att det icke synes lyckligt att begränsa

länsstyrelsens bestämmanderätt till det i förslaget angivna avståndet

av 15 meter från vägbanans mitt, vilket avstånd i vissa fall kan bliva otillräckligt,

utan torde den begränsning, som förslaget i denna del innehåller,

helt böra bortfalla.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

1931 års väg- och brosakkunniga hava yttrat:

Den nya väglagen kommer att tillämpas även för infartsvägar till stora

städer och för vägar genom tät bebyggelse. Dylika vägar kunna behöva skilda

banor för körtrafik, för fotgängare och cyklister, stundom även för spårvägslinjer

och för ryttare, vilka anordningar kunna kräva en sammanlagd bredd

av upp till 40 m. De sakkunniga vilja därför föreslå, att maximimåttet från

vägbanans mitt till bebyggelsen, som av länsstyrelsen kan bestämmas, må

ökas till 20 m. Beträffande minimimåttet, som av 1929 års vägsakkunniga

föreslagits till 9 m, kan det ifrågasättas, örn icke detta mått även är för litet

för huvudvägar och örn icke för dessa vägar en ökning till 12 m vore önskvärd.

Stadgandet om utökning av avståndet, när byggnad ligger i annat

höjdläge än vägbanan, är välbetänkt.

Vid vägskäl, där livligt trafikerade vägar sammanstöta, erfordras stundom

ytterligare ökning av det område, inom vilket byggnad utan särskilt tillstånd

icke må uppföras. Vid dylika vägskäl kan erfordras utrymme för roterande trafik.

De sakkunniga vilja därför föreslå, att länsstyrelse må äga befogenhet att

vid vägskäl förbjuda bebyggelse inom ett område, begränsat av en cirkel med

viss radie och med medelpunkten i skärningspunkten mellan de korsande vägarnas

mittlinjer.

De faromoment, som järnvägskorsningarna i plan utgöra, betinga, att särskilda

föreskrifter om bebyggelse vid dessa erfordras. De sakkunniga vilja

därför föreslå, att länsstyrelse må äga befogenhet förbjuda bebyggelse vid

järnvägskorsningar i plan inom visst erforderligt område.

Beträffande bestämmelserna i 38 § vilja de sakkunniga slutligen framhålla

behovet av att det område, som sålunda av länsstyrelse frilägges från bebyggelse,

noga fixeras. Varken bestämmelsen i den föreslagna lagen, att måtten

skola räknas från vägens mitt, eller, som i nuvarande lag stadgas, från vägens

kant, äro fullt tillfredsställande i detta avseende, ehuru 1929 års vägsakkunnigas

förslag innebär en betydande förbättring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att måtten i första stycket

skola bestämmas till 12 respektive 20 meter samt till 15 respektive 25

meter vid vägskäl och korsningar i plan mellan allmän väg och järnväg. Det

i andra stycket föreslagna måttet 15 meter borde ökas till 20 meter samt till

25 meter vid vägkorsning.

Järnvägsstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot förslaget,

under förutsättning att till de »särskilda skäl», som må föranleda länsstyrelse

att bestämma större avstånd än det normala, är att hänföra jämväl behovet

av fri sikt vid korsning mellan allmän väg och järnväg.

Väg styrelsernas förbund anför:

Genom skrivelse den 10 februari 1930 fäste förbundet chefens för kommunikationsdepartementet

uppmärksamhet på önskvärdheten av att vissa bestämmelser

beträffande »byggnadslinjer» vid vägar snarast måtte utarbetas. Det

är därför med glädje förbundet ser att dessa önskemål beaktats och att bestämmelser

härom inarbetats i det framlagda förslaget. Dessa bestämmelser

synas också i stort sett vara väl avvägda, men erfordra enligt förbundets oavvisliga

mening dels viss mindre ändring, dels vissa tillägg.

Ändringen avser de mått av minst 9 och högst 15 meter, inom vilka byggnad

ej utan länsstyrelses tillstånd må uppföras från vägbanans mitt. Dessa

mått synas ej vara tilltagna med tillräckligt beaktande av de breddningsmöjligheter,

som böra förefinnas vid de allmänna vägarna, åtminstone vid de av

s. 127 Kontrollera mot PDF

•Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

127

riksvägs och vanlig landsvägs natur. Viel ödebygdsväg åter torde de kunna

fylla behovet. Vid livligare trafikerade vägar torde högsta gränsen böra ökas

till minst 17.5 meter och helst förslagsvis upp till 20 meter. Det förekommer

redan vägar i Stockholms närhet, där bredden på vägbanan fastställts

till 15 meter. I dylika fall äro de föreslagna minimi- och maximiavstånden

redan för små för att giva nödig trygghet för den i dessa fall vid vissa tillfällen

ytterst livliga trafiken. I kurvor synes dessutom det föreslagna minimiavståndet

av 9 meter vara alldeles för litet å innersidan och bör därför

vid kurvor under 500 m. radie ökas till 12 meter.

Tilläggen äro följande: Förtydligande bör göras över vad som i denna paragraf

avses med byggnad eller också bör paragrafen utsträckas att gälla jämväl

för bensinanläggningar, kyrkogårdsmurar, stängsel o. d. eller liknande anläggningar

av mera bestående art.

Tillräcklig hänsyn har ej tagits till de svårigheter, som särskilt förefinnas

i korsningspunkterna mellan två vägar eller mellan en väg och en järnvägslinje.

Ett friläggande från byggnader eller andra skymmande föremål i dylika

punkter på ett från den matematiska korsningspunkten större avstånd än

det som uppstår med de föreslagna bestämmelserna är en nödvändighet. Storleken

av den sålunda frilagda ytan kan givetvis göras till föremål för särskilt

övervägande och anser sig förbundet för närvarande icke kunna ange

något exakt mått å densamma, utan inskränker sig här endast till ett påpekande

av nödvändigheten med särskilda bestämmelser härutinnan.

Svenska väg föreningen föreslår, att de i första stycket angivna måtten skola

ändras till minst 12 respektive 20 meter samt att vid vägskäl och plana korsningar

mellan allmän väg och järnväg betydligt större områden än eljest må

friläggas från bebyggelse.

Svenska teknolog för euin g en, med vilken skånska ingenjörsklubben instämt,

bär förordat bestämmelser av följande innebörd:

Byggnad må icke utan länsstyrelsens tillstånd uppföras närmare vägbanans

mitt än 12 meter eller det större avstånd, dock högst 20 meter, som länsstyrelsen

på grund av särskilda skäl må bestämma. Vid vägskäl må ej utan dylikt

tillstånd byggnad uppföras på ett område, begränsat av en cirkel med

förslagsvis 30 meters radie och medelpunkten i skärningspunkten mellan de

korsande vägarnas mittlinjer. Vid vägs korsning i plan med järnväg skall

det från bebyggelse frilagda området bestämmas så, att det begränsas av räta

linjer från punkter på vägens och järnvägens mittlinjer, vilka punkter äro belägna

förslagsvis 100 meter från korsningspunkten. Länsstyrelsens befogenhet

att meddela byggnadsförbud beträffande mark utmed en tillämnad väg

bör omfatta ett område intill 20 meter från vägens mitt, vid vägkorsningar

utökat på sätt i det föregående angivits.

Flertalet vägingenjörer har föreslagit, att vid vägskäl byggnad icke skall

få uppföras inom ett område, som begränsas av sammanbindningslinjer mellan

punkter, belägna i de korsande vägarnas mittlinjer 50 meter från skärningspunkten.

Samma förslag har framställts av tekniska samfundet i Göteborg.

Enligt tredje stycket i 38 § sakkunnigförslaget skall vad i sagda paragraf

är stadgat icke äga tillämpning i fråga örn bebyggande av område, för vilket

stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj: t a proposition nr SI.

Byggnadsstyrelsen har hemställt, att ifrågavarande stadganden måtte göras

tillämpliga även beträffande bebyggande av område, för vilket utomplansbestämmelser

fastställts. Härom yttrar styrelsen:

Paragrafen skall sålunda äga tillämpning beträffande dels den egentliga

landsbygden, där byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej äro gällande,

och dels de områden av stad och stadsliknande samhälle, vilka ej ingå i stadsplan

och för vilka ej heller fastställts stoxnplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser.

För sistnämnda områden finnas vissa allmänna föreskrifter

meddelade i 80 § byggnadsstadgan angående storleken av tomtplats och den

del därav, som må bebyggas, byggnads avstånd i förhållande till väg, grannfastighet

och annan byggnad ävensom angående byggnads höjd och antal våningar.

Rörande byggnads avstånd till väg stadgas, att byggnad ej må läggas

närmare gräns mot väg än 4.5 meter och ej närmare vägs mittlinje än

9 meter. Vid mindre väg av ringa trafikbetydelse (enskild väg) kan dock byggnadsnämnden

medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje, dock ej under 6 meter.

Enligt byggnadsstyrelsens mening böra bestämmelserna i ifrågavarande paragraf

av förslaget göras tillämpliga även inom område, för vilket fastställts

utomplansbestämmelser. I motsats till de sakkunniga kan byggnadsstyrelsen

icke finna, att de i utomplansbestämmelser upptagna föreskrifterna skulle kunna

ersätta de föreslagna bestämmelserna i 38 §. Utomplansbestämmelser innehålla

nämligen föreskrifter, motsvarande dem som finnas angivna i 80 § byggnadsstadgan.

De för områden på landet hittills fastställda utomplansbestämmelserna

överensstämma i huvudsak med stadgans föreskrifter, och de bestämmelser,

som fastställts för stadsområde^ innehålla i allmänhet endast obetydliga

avvikelser från dessa föreskrifter, i regel allenast beträffande tomtplats

storlek. Där icke utomplansbestämmelser redan finnas fastställda, torde de

alltså hädanefter ytterst sällan komma till användning inom stadsområden,

då 80 § byggnadsstadgan i allmänhet är tillfyllest. Genom utomplansbestämmelser

skulle visserligen kunna meddelas föreskrift av samma innehåll som

bestämmelserna i första stycket av 38 §. Någon möjlighet att genom utomplansbestämmelser

medgiva länsstyrelse tillstånd att utfärda sadant byggnadsförbud,

som avses i paragrafens andra stycke, förefinnes däremot icke.

Det byggnadsförbud, som omnämnes i 15 § stadsplanelagen, torde icke hava

avseende å föreliggande fall och någon rätt för länsstyrelse att meddela byggnadsförbud

för bestämmelseområde på landet stadgas icke i lagen. Ett dylikt

byggnadsförbud inom bestämmelseområdena skulle bliva av större betydelse än

beträffande övriga områden, för vilka paragrafen skall gälla. Den i utomplansbestämmelserna

intagna föreskriften örn byggnads avstånd till väg avser

— liksom 80 § byggnadsstadgan — endast att reglera bebyggandet i förhållande

till redan befintlig väg. Framdragandet av en ny väg inom ett dylikt

bestämmelseområde kan icke — såsom beträffande stadsplan, stomplan och

byggnadsplan är fallet — sägas komma att hindra genomförandet av bestämmelserna

eller stå i strid med desamma, då bestämmelserna med sin generella

avfattning närmast äro avsedda att reglera byggnadsverksamheten t. ex. i

förhållande till en trafikled, var helst den än må^ framdragas inom området.

Huruvida för bestämmelseområdenas del denna fråga bör ordnas genom ändring

av stadsplanelagstiftningen eller därigenom att 38 § i förslaget göres

tillämplig inom desamma, kan måhända vara tveksamt. Styrelsen anser för

sin del hinder icke möta mot att reglerna härom upptagas i ett sammanhang i

väglagen.

Även i en del andra yttranden, däribland av 1931 ars ruth och brosakkunniga

samt svenska teknolog föreningen, hava den blivande väglagens bestäm
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

129

melser om byggnadsförbud ansetts böra göras tillämpliga jämväl beträffande

område, för vilket utomplansbestämmelser fastställts.

I 39 § av sakkunnigförslaget stadgas bland annat, att utmed väg må ej på

mindre avstånd än 9 meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma upplag eller annan anordning, som hindrar vägens avvattning,

skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten.

Icke så få myndigheter m. fl. hava funnit det angivna avståndet, 9 meter

från vägbanans mitt, otillräckligt. De flesta av dem, som yttrat sig härutinnan,

hava föreslagit antingen 12 eller 15 meter samt vid vägskäl och järnvägskorsningar

i plan ännu större avstånd.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förordat, att lagrummet gives en mera

allmän avfattning, innebärande förbud mot varje anordning utmed väg, vare

sig stängsel, upplag, bensinpump, telefonstolpar eller annat, som kan skymma

utsikten, verka snösamlande eller försvåra underhållet eller överhuvud innebära

fara för trafiksäkerheten. Det torde, enligt nämnda länsstyrelses uppfattning,

knappast vara möjligt att låta dylikt förbud vara knutet till visst

avstånd från vägen; de lokala förhållandena och anordningarnas art försvårade

uppställande av en bestämd regel härutinnan.

Svenska stadsförbundets styrelse har — under framhållande av liknande

skäl som av förbundet åberopats beträffande upplag å väg — förklarat sig

anse berörda stadgande i 39 § av sakkunnigförslaget icke kunna ifrågakomma

vad angår stadsvägarna.

Yad först angår förbud mot byggnads uppförande utmed väg lära de inkomna

yttrandena giva vid handen, att sakkunnigförslagets bestämmelser i

denna del böra skärpas. I anledning härav har i departementsförslaget stadgats,

att byggnad ej må uppföras på mindre avstånd än 12 meter (enligt sakkunnigförslaget

9 meter) från vägbanans mitt. Beträffande ödebygdsväg har

emellertid det i de sakkunnigas förslag angivna avståndet bibehållits. I överensstämmelse

med allmänt uttalade önskemål skola, på sätt lagtexten närmare

utvisar, särbestämmelser gälla rörande område vid korsning i samma plan mellan

allmänna vägar eller mellan sådan väg och vissa andra trafikleder. Föreligga

eljest särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka de

förutnämnda minsta avstånden av 12 respektive 9 meter, skall länsstyrelsen

äga föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter (enligt sakkunnigförslaget

15 meter).

Vidkommande länsstyrelsens rätt att utfärda byggnadsförbud i anledning av

väckt fråga örn nyanläggning eller omläggning av väg har, huvudsakligen på

av byggnadsstyrelsen anförda skäl, i lagtexten icke fastslagits något maximimått

beträffande omfattningen av det område, med avseende å vilket förbud må

utfärdas.

Vidare föreligger mellan förslagen den olikheten, att enligt departementsförslaget

stadgandena om byggnadsförbud skola vara tillämpliga även vad angår

område, för vilket utomplansbestämmelser fastställts. Rörande skälen härför

får jag hänvisa till vad byggnadsstyrelsen i denna del yttrat.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21.

Departe
ments
chefen.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Bestämmelserna örn upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar

vägs avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara

för trafiksäkerheten, hava synts lämpligen böra ansluta sig till stadgandena örn

förbud mot byggnads uppförande utmed väg.

33 §.

Paragrafen motsvarar 37 § i sakkunnigförslaget (s. 87).

Från många håll har uttalats den från de sakkunnigas mening avvikande

uppfattningen, att det i lagrummet föreskrivna tvångsförfarandet bör kunna

tillämpas även för att befordra vägs upptorkande. Denna åsikt har framförts

av, bland andra, sex länsstyrelser, fjorton vägingenjörer samt vägstyrelseföreningarna

i två län.

Länsstyrelsen och väg styrelseföreningen i Kalmar län framhålla såsom önskvärt,

att föreläggande må kunna meddelas även angående borthuggande av

buskar, som förorsaka snösamling å väg.

Länsstyrelsen och vägingenjören i Göteborgs och Bohus län föreslå, att beslutanderätten

beträffande röjningsåtgärder skall överlämnas åt vägingenjören

i stället för åt vägnämnden, vilken senare allenast borde hava att pröva tvistiga

ersättningsfrågor. Samma förslag har framförts av vägstyrelsernas förbund,

väg styrelse förening en i Skaraborgs län samt tekniska samfundet i Göteborg.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av lagtextens avfattande så, att

därav tydligt framgår, att vägnämndens tillkallande icke bör ifrågakomma,

förrän försök till överenskommelse med jordägaren misslyckats.

I fråga om skadeståndsskyldighetens omfattning hava länsstyrelserna i Blekinge

samt Göteborgs och Bohus län ställt sig tveksamma till borttagandet av

den nu gällande begränsningen, att ersättning skall lämnas allenast i händelse

jordägaren lider avsevärd skada. Den föreslagna utökningen av skadeståndsskyldigheten

kunde nämligen antagas komma att medföra en del trakasserier.

Från vissa håll har föreslagits en sådan formulering av stadgandet örn skadeersättning,

att därav tydligt måtte framgå, att jordägaren är berättigad till

ersättning jämväl för sitt arbete med röjningens utförande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, v äg ingeniör erna i Östergötlands och

Gävleborgs län samt vägstyrelsefGreningen i Östergötlands län hava gjort gällande,

att röjning eller i allt fall den upprepade röjning, som erfordras för

att för framtiden bibehålla fri sikt, borde ombesörjas av väghållaren själv

och att förty vägnämndens beslut icke borde innefatta ett föreläggande för

jordägaren att utföra röjningen. Såsom skäl härför har åberopats, bland annat,

att jordägaren i allmänhet torde sakna större intresse för fri sikts erhållande

och bibehållande och icke utan upprepade påminnelser komme att fullgöra

sin röjningsskyldighet. Länsstyrelsen i Östergötlands län har däremot

förklarat sig dela den uppfattning, som kommit till uttryck i de sakkunnigas

förslag, nämligen att föreläggandet bör riktas mot jordägaren och icke mot

väghållaren. Att själva utförandet av den föreskrivna röjningen lämpligen

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

131

bör överlåtas åt väghållaren, är val — yttrar länsstyrelsen -—- riktigt, men härom

torde överenskommelse i regel kunna träffas mellan jordägaren och väghållaren.

I anledning av att olika meningar uttalats i frågan, huruvida 24 § gällande

väglag, vilket lagrum motsvaras av 37 § i sakkunnigförslaget, kan tillämpas för

erhållande av fri sikt över järnväg vid korsning med allmän väg, hava de sakkunniga

anmärkt, att de icke avsett, att nämnda paragraf i deras förslag skulle

kunna tillämpas för sådant fall.

De sakkunniga, vilka den 20 november 1931 tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet

biträda med utredning örn åtgärder till höjande av

trafiksäkerheten vid korsningar i plan mellan vägar och järnvägar m. m., hava

i sitt den 31 januari 1933 avgivna betänkande uttalat sig i denna fråga och

därvid anfört:

Att 24 § i gällande väglag icke är tillämplig för erhållande av fri sikt över

järnväg i den utsträckning, som avses i § 5 uti 1924 års kungörelse angående

varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan

mellan järnväg och väg, förefaller tämligen tydligt. Enligt § 2 i denna kungörelse

åligger det järnvägs innehavare att i förekommande fall uppsätta i

kungörelsen angivna säkerhetsanordningar. Då dylika anordningar som regel

skola uppsättas endast där fri sikt enligt § 5 i kungörelsen icke förefinnes,

skulle — därest åt 24 § väglagen gåves nyssnämnda vidsträckta tillämpning

— detta kunna hava till följd, bland annat, att järnvägs innehavare i första

hand påkallade skyldighet för vederbörande vägdistrikt att anordna fri sikt

enligt § 5 i 1924 års kungörelse och endast för det fall, att dylik sikt icke

kunde —• i allt fall icke utan betydande kostnader — åstadkommas, uppsatte

säkerhetsanordningar enligt § 4 i kungörelsen. I likhet med de vägsakkunniga

finna utredningsmännen därför, att det stadgande, som i det nya väglagsförslaget

är avsett att ersätta ifrågakomna bestämmelse i 24 § väglagen,

icke bör givas tillämplighet med avseende å fall, som avses i nyssberörda § 5.

Att helt utesluta stadgandets tillämpning med avseende å korsning mellan

järnväg och allmän väg torde emellertid icke böra ifrågakomma och är förmodligen

ej heller av de vägsakkunniga avsett. Exempelvis förekomma fall,

då visserligen kryssmärke är synligt inom avstånd, som föreskrives i § 3 uti

1924 års kungörelse, eller ljussignal kan iakttagas inom det avstånd, som i

;§ 8 av kungörelsen stadgas, men i vilka fall kryssmärket eller ljussignalen

skulle kunna göras synligt på ett betydligt större avstånd — vilket givetvis

innebure en avsevärd förbättring — därest några skymmande träd bleve borthuggna,

en skymmande häck klippt etc. Till att utföra dylika åtgärder äro

järnvägarna icke pliktiga; ofta sakna de för övrigt möjlighet därtill. Enligt

utredningsmännens uppfattning ligger det lika mycket i trafiksäkerhetens intresse,

att åtgärder av nu angiven art vidtagas, som att, för erhållande av

fri sikt över vägbanan, i en vägkurva träd borthugges eller kvistas. Det vill

därför synas utredningsmännen, att den möjlighet till beredande av bättre sikt,

som av de vägsakkunniga föreslagits, bör föreligga jämväl med avseende å nyss

angivna och därmed jämförliga förhållanden vid korsning i plan mellan järnväg

och allmän väg. I dylikt syfte kunde måhända räcka att — i stället för

den föreslagna lydelsen »fri sikt över vägbanan» — det i gällande väglag förekommande,

mera obestämda uttrycket »fri sikt» bibehölles samt att i motiveringen

till ett blivande stadgande av sådant innehåll gåves uttryck åt den uppfattning

om dess tillämplighet, som här uttalats.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget anfört:

Styrelsen kunde för sin del icke finna annat, än att det föreslagna stadgandets

ordalydelse lämnade utrymme för en sådan tolkning, att stadgandet vore

tillämpligt jämväl då det gällde att förebygga fara i anledning av korsning

mellan järnväg och landsväg. Även örn här ej vore fråga örn »fri sikt över

vägbana», så syntes hänsyftningen på trafiksäkerheten i övrigt såsom motiv

till ifrågavarande åtgärder utgöra tillräckligt stöd för denna uppfattning.

En sådan tolkning måste även vara sakligt sett synnerligen befogad i betraktande

av att plankorsningar mellan järnväg och landsväg enligt vad erfarenheten

visat utgjorde en så betydande fara, närmast för landsvägstrafiken, att

.så pass enkla och blygsamma åtgärder för ökat skydd i form av fri sikt över

järnvägen, varom i § 37 förmäldes, måste anses, under förutsättning av en förståndig

tillämpning, särdeles väl motiverade. Såvitt styrelsen kunde finna

förelåge heller intet skäl, varför det skulle föreligga större behov av ifrågavarande

skyddsåtgärder vid exempelvis en landsvägskrök, en korsning mellan

två landsvägar eller vid en utfartsvägs anslutning till landsväg än vid en plankorsning

mellan järnväg och landsväg. Därest paragrafen ej skulle anses

kunna eller böra givas den tolkning, som styrelsen sålunda funne påkallad,

hemställde styrelsen för den skull, att paragrafen måtte givas sådan formulering,

att den bleve tillämplig jämväl å korsning mellan järnväg och väg.

Svenska jämvägsföreningen finner likaledes den föreslagna bestämmelsen

böra gälla i fråga örn åstadkommande av fri sikt över järnväg vid korsning

med allmän väg. Till utmärkande härav torde, yttrar föreningen, efter orden

»över vägbana» lämpligen böra införas orden: »eller densammas korsning med

väg eller järnväg». — Liknande uttalande har gjorts av vägstyrelseföreningen

i Malmöhus län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att för möjliggörande av fri sikt,

som järnvägsförvaltning önskar åstadkomma, jordägare bör vara skyldig att

tåla skogsröjning. I

I anledning av att det i 24 § gällande väglag använda uttrycket »fri sikt»

i förslaget utbytts mot uttrycket »fri sikt över vägbana» har länsstyrelsen i

Malmöhus län ifrågasatt ett förtydligande samt härom yttrat:

Huruvida med förändringen i uttryckssättet avsetts att giva, föreskriften

ett annat innehåll, framgår ej klart av motiveringen till föreskriften. Nuvarande

föreskrift lär i allmänhet hava tolkats så, att den gällt fri sikt icke blott

över den väg, på vilken den vägfarande i ett visst ögonblick befinner sig, utan

också över en väg, som stöter till denna. För sistnämnda händelse har fordran

på »fri sikt» inskränkts till krav på avlägsnande av sådant, som omöjliggör

iakttagande på nödigt avstånd av fordon, som framföres på den tillstötande

vägen. Det skulle kunna tänkas att de sakkunniga avsett, att föreskriften endast

rör fri sikt över den vid ett givet tillfälle använda vägbanan, men mot ett

sådant antagande strider det av de sakkunniga i motiven till paragrafen gjorda

uttalandet, att de icke avsett att förevarande föreskrift i förslaget skulle tilllämpas

för erhållande av fri sikt över järnväg vid korsning med allmän väg.

Jämväl länsstyrelsen i Skaraborgs län finner ett förtydligande i berörda

avseende påkallat.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

133

Angående den föreslagna bestämmelsen, att å väg växande träd, vars bevarande

anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt, icke må borthuggas utan

tillstånd av vägnämnden, yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Att naturskyddssynpunkten vunnit beaktande i sista stycket av 37 § finner

länsstyrelsen riktigt. Skyddet bör dock icke inskränkas till allenast å

väg växande träd — i praktiken liktydigt med alléträd — utan få omfatta jämväl

vid sidan av vägen befintliga träd, vilka särskilt förtjäna bevaras, men

beträffande vilka tillämpning av paragrafens första stycke satts i fråga.

Länsstyrelsen förmenar, att i dylika fall vägingenjören _— örn, såsom länsstyrelsen

föreslagit, denne erhåller beslutanderätt örn röjning — skall kava att,

oberoende av anförda besvär, hänskjuta frågan, icke till vägnämnden utan till

länsstyrelsen, innan träds borthuggande må äga rum. Detsamma synes böra

gälla även beträffande å eller invid väg växande träd, som äro att. betrakta

som kulturminnesmärken eller med vilka historiska minnen äro förknippade.

Aven länsstyrelsen i Västmanlands län har funnit det icke lämpligt med

vägnämndens medverkan för vidtagande av åtgärder ur naturskyddssynpunkt.

Tillståndet till träds borthuggande borde meddelas av länsstyrelsen, som enligt

gällande författningar handhade liknande ärenden. Enligt länsstyrelsens

i Örebro län mening lärer, därest stadgandet skall bibehållas, för vinnande

av nödig effektivitet detsamma böra ändras därhän, att å väg växande träd,

som kan antagas hava värde ur naturskyddssynpunkt, ej må borthuggas utan

vägnämndens tillstånd.

De sakkunniga hava framhållit, att röjning i syfte att befordra vägs upptorkande

i betraktande av vägarnas nuvarande beskaffenhet icke kunde anses

så av behovet påkallad, att tvångsförfarande borde ifrågakomma, i händelse

överenskommelse med jordägaren icke kunde träffas. Med hänsyn till här avsedda

åtgärders betydelse för vägunderhållet anser jag emellertid, att man icke

bör avhända sig enligt gällande lag föreliggande möjlighet att i fall av behov

förordna örn dylika åtgärder för befordrande av vägs upptorkande. Vidare

torde, såsom i några yttranden påpekats, skyldighet böra kunna åläggas jordägaren

att borthugga snösamlande buskar.

Det i vissa yttranden framförda förslaget, att föreläggande att vidtaga röjningsåtgärder

skulle meddelas av vägingenjören, medan däremot skadeståndsfrågan

skulle prövas av vägnämnden, synes av flera skäl icke vara lämpligt.

Prövningen av skadeståndsanspråket torde böra ankomma på den, som meddelat

föreläggandet, och båda funktionerna fyllas av vägnämnden. I detta sammanhang

må erinras därom, att jämlikt 46 § kunskap och erfarenhet beträffande

såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda

inom nämnden, som alltså kan förväntas erhålla en för fullgörande av

nu ifrågavarande uppgifter väl lämpad sammansättning. I enlighet med vad

i några yttranden förordats har lagtexten avfattats så, att därav tydligt framgår,

att vägnämnden bör anlitas först sedan försök till överenskommelse med

jordägaren misslyckats.

Vad angår skadeståndsskyldigheten anser jag, att till förekommande av bagatellartade

tvister den i gällande väglag stadgade begränsningen, innebärande

Departe
ments
chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

att ersättning skall lämnas allenast i händelse jordägaren lider avsevärd skada,

bör bibehållas. Vid bedömandet av det i vissa yttranden berörda spörsmålet,

huruvida och i vad mån jordägaren skall vara berättigad till ersättning jämväl

för själva röjningsarbetet, må beaktas, att jordägaren givetvis äger tillgodogöra

sig de träd eller buskar, som borthuggas. Vid sådant förhållande kan

icke såsom en allmängiltig regel gälla, att ersättning skall utgå för arbetet.

Beträffande frågan, huruvida föreläggande må kunna meddelas för erhållande

av fri sikt över järnväg vid korsning med allmän väg, kan jag i huvudsakliga

delar instämma i det uttalande, som därutinnan gjorts av förenämnda

sakkunniga för utredning örn åtgärder till höjande av trafiksäkerheten vid

korsningar mellan väg och järnväg. I enlighet med vad dessa sakkunniga förordat

har i stället för det av 1929 års vägsakkunniga använda uttrycket »fri

sikt över vägbana» det i gällande väglag förekommande, mera vida uttrycket

»fri sikt» upptagits i departementsförslaget.

I detta förslag återfinnes icke det i sakkunnigförslaget intagna stadgandet,

att å väg växande träd, vars bevarande anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt,

icke må borthuggas utan tillstånd av vägnämnden. Det finnes knappast

anledning befara någon vandalisering i detta avseende, och en bestämmelse

däremot skulle i allt fall med den vaga formulering, som åt densamma

torde få givas, komma att vid tillämpningen erbjuda åtskilliga svårigheter

och ofta förorsaka onödig kostnad och tidsutdräkt.

34 §.

Paragrafen motsvarar 36 § i sakkunnigförslaget (s. 87).

I enlighet med vad några länsstyrelser föreslagit, har i fråga örn vägmärkena

tillagts, att de skola vara av beskaffenhet, som i särskild ordning bestämmes.

I kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 252) angående vägmärken hava

meddelats detaljerade föreskrifter angående olika slag av sådana märken.

35 §.

Paragrafen motsvarar 41 § i sakkunnigförslaget (s. 91).

I vissa yttranden har föreslagits, att det i paragrafen avsedda förbudet

skall utsträckas att gälla även upptagande av grop eller grav av beskaffenhet

att medföra fara för trafiken. Med hänsyn till innehållet i nästföregående

paragrafs första stycke synas emellertid knappast tillräckliga skäl föreligga

för en dylik skärpning av förbudet.

36 §.

Paragrafen motsvarar 40 § i sakkunnigförslaget (s. 89).

I yttrandena har ganska allmänt uttalats, att förslagets bestämmelser böra

avsevärt skärpas. Beträffande det i första punkten av 40 § angivna avståndet

9 meter från vägbanans mitt hava tre länsstyrelser, flertalet vägingenjörer

och kungl, automobilklubben förordat ökning till 25 meter. Två länsstyrelser

och en vägingenjör föreslå 20 meter, medan åter en länsstyrelse, fyra vägin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 135

genjörer och en vägstyrelseförening uttala sig för ett avstånd av 12 meter.

Tre länsstyrelser hava utan angivande av visst mått förordat skärpta bestämmelser.

En vägstyrelseförening har föreslagit stadgandets ändring därhän,

att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt överhuvud taget icke få uppsättas

utan länsstyrelsens tillstånd.

Länsstyrelsen i Blekinge län har påpekat, att med den allmänna avfattning

stadgandet erhållit syntes det svårt att under förbudet icke inbegripa

även anbringande av skylt å byggnad till upplysning exempelvis om där bedriven

affärsrörelse eller annan näring. Det syntes därför nödvändigt, att

undantag i detta hänseende uttryckligen stadgades. Undantaget borde emellertid

gälla endast å byggnad fastsatt annonstavla o. d. samt vidare avse

endast första punktens och ej även andra punktens fall.

Även kungl automobilklubben framhåller, att föreskrifterna böra gälla allenast

fristående tavlor och skyltar. Enligt klubbens åsikt bör förbud stadgas

mot anbringande av reflektorer å anordningar, varom nu är fråga.

Andra punkten i sakkunnigförslaget hava väg styrelsernas förbund samt

länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Örebro län m. fl. funnit allt för

vagt formulerad och därför svår att tillämpa. Att objektivt avgöra, örn en

tavla eller skylt är av beskaffenhet att så tilldraga sig vägfarandes uppmärksamhet,

att trafiksäkerheten därigenom menligt påverkas, torde icke gärna

vara möjligt, yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län.

Från åtskilliga håll har förordats, att lagtexten gives en avfattning, som

tydligt tillkännagiver, att förbudet gäller icke blott skyltar, vilka på grund

av sin form kunna förväxlas med vägmärken av fastställd typ, utan även sådana,

som utförts i för vägmärken oell vägsignaler föreskriven färg.

Järnvägsstyrelsen finner det visserligen självfallet, att med det i paragrafen

använda uttrycket »vägmärke av fastställd typ» avsetts även de varningsmärken

och säkerhetsanordningar, som enligt särskild författning skola finnas

vid vissa järnvägsövergångar, men anser likväl att detta bör tydligt utsägas

i lagtexten.

Telegrafstyrelsen har —- med förmälan att styrelsen sedan någon tid tillbaka

låtit längs de allmänna vägarna uppsätta mindre skyltar eller snarare

vägvisare, avsedda att utmärka vägen till närmaste telefonstation — hemställt,

att väglagens ordnings- och säkerhetsföreskrifter icke måtte göras tilllämpliga

beträffande dessa skyltar. I

I likhet med de sakkunniga finner även jag, att nu gällande förbud mot

uppsättande utmed väg av annonstavlor, reklamskyltar eller dylikt bör skärpas.

Det avstånd från vägbanans mitt, inom vilket sådan anordning icke må

förekomma, har i sakkunnigförslaget angivits till 9 meter men torde, såsom

i yttrandena ganska allmänt framhållits, böra avsevärt utökas. I överensstämmelse

härmed har det i departementsförslaget bestämts till 25 meter.

Ifrågavarande förbud skall emellertid icke avse å byggnad inom tättbebyggt

samhälle uppsatt tavla eller skylt samt ej heller sådan anordning, som upp
-

Departe
ment»-
chefen.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

satts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven

affärsrörelse eller annan verksamhet.

Den i sakkunnigförslaget förekommande bestämmelsen, att ej i något fall

inom synhåll från väg må förekomma tavla, skylt eller dylikt, som av vägfarande

kan förväxlas med vägmärke av fastställd typ, återfinnes i något

omredigerad form i departementsförslaget. Däremot innehåller detta icke

någon motsvarighet till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet örn förbud

mot tavla, skylt eller dylikt, som är av beskaffenhet att så tilldraga sig

vägfarandes uppmärksamhet, att trafiksäkerheten därigenom menligt påverkas.

En dylik föreskrift skulle nämligen med hänsyn till den vaga formulering,

som åt densamma torde få givas, komma att erbjuda åtskilliga svårigheter

i fråga örn tillämpningen.

I anslutning till innehållet i 25 § gällande väglag hava såsom ett tredje

stycke i förevarande paragraf av departementsförslaget införts bestämmelser

med avseende å sådana tavlor och skyltar, som allenast på grund av vägs

omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att

falla under förbud enligt paragrafens första stycke.

Med anledning av telegrafstyrelsens förut berörda hemställan beträffande

av styrelsen uppsatta mindre skyltar, avsedda att utmärka vägen till närmaste

telefonstation, må framhållas, att dylika skyltar, som hava karaktär

mera av vägmärken än av reklamanordningar, icke torde vara att räkna till

de anordningar, varom nu är fråga.

37 §.

I kungörelsen den 6 juli 1906 (nr 66) angående förbud att utan särskilt

tillstånd upprätta enskilda telegraf-, telefon- eller andra svagströmsledningar

å viss mark m. m. stadgas, att stolpar eller stöd, som uppsättas längs

efter allmän väg, icke få anbringas å vägbanan eller i övrigt på sådant sätt, att

genom stolparna eller de mellan dem spända ledningstrådarna uppstår hinder

eller olägenhet för vägtrafiken eller vägunderhållet. Då ledning korsar allmän

väg, skall avståndet från nedersta ledningstråden till vägbanan vara minst

4.4 meter.

Föreskriftterna i nämnda kungörelse avse visserligen icke telegrafverkets

inom område för allmän väg framdragna svagströmsledningar, men kungörelsens

bestämmelser angående sättet för ledningars uppsättande hava dock i

viss mån ansetts böra vara normerande även i fråga örn telegrafverkets ledningar.

Beträffande dessa senare har i telegrafverkets byggnadsinstruktion

av år 1902 föreskrivits, bland annat, att ledning utmed väg skall framdragas

så nära vägen som möjligt med iakttagande, att ingen ledningstråd bör

komma marken närmare än 3 meter eller, vid korsning med vägen, 4.4 meter.

I samma instruktion stadgas vidare, att stolpe icke får placeras så, att den

blir till hinder för vägtrafiken. Dessa föreskrifter hava senare kompletterats

med anmodan till telegrafverkets linjedirektörer att tillse, att stolpar och stag,

som äro placerade i vägkanter och därigenom inkräkta på vägbredden, vid

utbyte eller vid ändring av linjen icke placeras så nära vägkanten, att de bliva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

137

till hinder för trafiken. Tillika hava linjedirektörerna anmodats tillse, att stolparna

icke sättas i dikena, så att avrinningen försvåras.

De sakkunniga, som i motiven till 35 § i sitt förslag till lag örn allmänna

vägar omnämnt nyssberörda bestämmelser, hava i sammanhang därmed uttalat,

att de med det i 35 § stadgade förbud mot förekomsten å väg av anordningar,

som bereda samfärdseln olägenhet, avsett jämväl telegraf- och telefonledningar,

i den mån de medföra sådan verkan. De sakkunniga tillägga, att

beträffande dylika ledningars anordnande å eller utmed väg uppenbarligen

erfordras i administrativ ordning meddelade detaljerade föreskrifter.

Genom beslut den 20 januari 1928 uppdrog Kungl. Majit åt telegrafstyrelsen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att gemensamt, efter samråd

med länsstyrelserna samt svenska vägföreningen och automobilklubben, verkställa

utredning och till Kungl. Maj :t inkomma med därav föranledda förslag

i fråga örn dels lämpligaste sättet för framdragande av telegrafverkets stolplinjer

utmed allmänna vägar samt normerande bestämmelser för dylika arbeten,

dels nödvändiga förändringar beträffande redan befintliga stolplinjer,

dels ock sättet för täckande av kostnaderna för i planen ingående arbeten.

Telegrafstyrelsen har i sitt den 28 februari 1933 avgivna yttrande över

sakkunnigförslaget — efter omnämnande att den telegrafstyrelsen och vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen anbefallda utredningen vore slutförd och resultatet

därav sammanfattat i en promemoria — anfört:

Vid en jämförelse av bestämmelserna i lagförslagets paragrafer, så vitt de

avse framdragande av telegraf- och telefonledningar å eller utmed väg, med

de föreskrifter, som av telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagits i sådant hänseende och som äro avsedda att gälla även framdragande

av svagströmsledningar i jordkablar inom område för allmän väg,

framgår följande.

I 34 § föreskrives: »Väg må ej inkräktas^ genom upplag av^ andra ämnen

än sådana, som erfordras för vägens underhåll. Å vägbana må upplag, som

nu sagts, förekomma allenast under pågående arbete med vägens underhåll.»

Detta stadgande komme att, därest det ^skulle tillämpas även då fråga är örn

framdragande av svagströmsledningar å eller utmed allmän väg, i hög grad

försvåra och fördyra sådant arbete. Detta gäller även och i ännu högre grad,

då fråga är om framdragande av svagströmsledningar i jordkablar inom område

för allmän väg. Det är nämligen så gott som ofrånkomligt att vid arbeten

av ifrågavarande slag hava möjlighet till upplag inom vägområdet av

uppgrävda jordmassor och av erforderlig materiel. Ett stadgande av motsvarande

innehåll ha telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givetvis

icke upptagit i sitt förslag till föreskrifter för framdragande av svagströmsledningar

inom område för eller utmed allmän väg. Styrelserna hava

ansett, att erforderlig plats inom vägområdet för upplag av materiel för arbetets

bedrivande vore en självfallen sak, allenast^ med den inskränkning, att

upplagen örn möjligt inskränkas till tiden för pågående arbete och i varje fall

förläggas så, att hinder eller olägenhet för vägtrafiken i möjligaste mån und
vikcs.

„

Mot 35 § i väglagsförslaget har telegrafstyrelsen icke något att erinra.

Styrelsen måste emellertid härvid fiirutsätta att ett visst rådrum lämnas för

undanflyttandet av stolpar m. m., som kunna anses medföra olägenhet för sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

färdseln eller väghållningen. Detta torde jämväl stå i överensstämmelse med

innehållet i 71 § av väglagsförslaget.

I 39 § av detta förslag stadgas:

»Utmed väg må ej heller på mindre avstånd än nio meter från vägbanans

mitt utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag eller annan anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten.» Örn telegrafverket utan att begära länsstyrelsens

tillstånd skulle uppsätta sina stolplinjer på kortare avstånd än det

sålunda föreslagna, kunde telegrafverket alltid riskera att påstående gjordes

att stolplinjen skulle åstadkomma hinder eller fara. Telegrafverket skulle

därför, för att vara på den säkra sidan, under alla förhållanden behöva begära

dylikt tillstånd. Ett slikt förfaringssätt skulle för telegrafverket medföra

en sådan omgång — eventuellt genom överklagande av länsstyrelsens beslut

— att telegrafverkets anläggningar därigenom skulle fördröjas på ett

sätt, som icke stöde i samklang med den snabbhet i fråga om telefonförbindelsernas

tillhandahållande, som kräves av allmänheten och även av telegrafstyrelsen

anses ofrånkomlig. För undvikande av ett sådant dröjsmål

skulle telegrafverket då vara hänvisat till att placera sina stolplinjer på minst

nio meters avstånd från vägbanans mitt. Detta skulle emellertid för telegrafverket

medföra oöverkomliga kostnader genom nödvändigheten att för

stolpar och stag taga i anspråk stora utrymmen av enskild mark. Telegrafstyrelsen

uppskattar kostnaden för en genomgående utflyttning av telegrafverkets

stolplinjer utefter de allmänna vägarna i enlighet med vägförslagets

bestämmelser örn minimiavstånd till omkring 44,000,000 kronor. En sådan

utflyttning skulle för övrigt på flera ställen, till exempel i tätt bebyggda

områden, vara praktiskt taget omöjlig. Under sådana förhållanden anser telegrafstyrelsen

• dessa bestämmelser icke kunna godtagas i vad de skulle avse

framdragande av stolplinjer inom området för eller utmed de allmänna vägarna.

De bestämmelser, som av telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansetts i sådant hänseende lämpliga, avvika också väsentligt från

väglagsförslagets. De bada styrelserna föreslå sålunda som huvudregel, att

stolpar och stag ej få anbringas på mindre avstånd i horisontalled från vägens

krönkant än en meter eller placeras på sådant sätt, att den behövliga

avrinningen i vägdike hindras. En genomgående utflyttning av telegrafverkets

stolplinjer enligt dessa bestämmelser skulle visserligen även medföra

väsentliga kostnader för telegrafverket, men dock stanna vid omkring

5,300,000 kronor.

Då bestämmelserna i 34 och 39 §§ alltså i högsta grad skulle försvåra, fördyra

och fördröja framdragandet av telegrafverkets ledningar, anser telegrafstyrelsen

sig icke kunna godtaga förslaget i dessa delar, med mindre de

omarbetas till överensstämmelse med de föreskrifter, som telegrafstyrelsen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit och som dessa styrelser anse

fullt betryggande. Härom yttrar telegrafstyrelsen vidare:

En dylik omarbetning skulle emellertid bli mindre lämplig. Väglagsförslagets

föreskrifter äro mahända lämpliga i vad de icke avse framdragande av

svagströmsledningar. I lagen skulle då behöva intagas särskilda föreskrifter

för dessa senare. Detta skulle komma att i väsentlig mån tynga lagen, då

dessa särskilda föreskrifter behövde bli rätt omfattande. Telegrafstyrelsen

anser det därför mera lämpligt, att en blivande väglags ordnings- och säkerhetsföreskrifter

icke göras tillämpliga, då fråga är örn framdragande av telegraf-,

telefon- och andra svagströmsledningar inom område för eller utmed

allmän väg, utan att samtliga för sådant framdragande erforderliga föreskrif
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

1S9

ter intagas i en särskild författning. Ett motiv härför utgör även den omständigheten

att framdragandet av svagströmsledningar inom område för eller

utmed allmän väg utgör ett komplex för sig av sådan vikt och omfattning,

att dess reglerande synes böra ske genom bestämmelser i en och samma författning.

Vägsakkunniga ha för sin del uttalat, att det beträffande svagströmsledningars

anordnande å eller utmed allmän väg i varje fall erfordrades

i administrativ ordning utfärdade detaljerade föreskrifter utöver de i väglagsförslaget

intagna stadgandena. På grund härav och då telegrafstyrelsen samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ovan åberopade promemoria uttalat önskvärdheten

av att, i den mån så visade sig kunna ske, de i promemorian föreslagna

nya föreskrifterna rörande stolplinjer, jordkablar och flyttningsarbeten

tillika med stadgandena i 1906 års kungörelse sammanfattades till en ny författning

— eventuellt i form av lag — synes det lämpligt att samtliga föreskrifter

rörande framdragning av svagströmsledningar inom område för eller

utmed allmän väg intagas i en dylik ny författning. I väglagsförslaget skulle

då som särskild paragraf under rubriken »Ordnings- och säkerhetsföreskrifter»

intagas en bestämmelse av följande innehåll:

»I fråga örn framdragande av telegraf-, telefon- eller andra svagströmsledningar

inom område för eller utmed allmän väg gäller vad därom är särskilt

stadgat.»

De båda styrelsernas förslag torde komma att uppgöras i överensstämmelse

''härmed.

Télegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava den 8 juni

1933 till Kungl. Maj :t avlämnat ett i huvudsakliga delar på grundval av förenämnda

promemoria utarbetat förslag till kungörelse med vissa bestämmelser

rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt yttrande över väglagförslaget påpekat, att,

då däri intagna ordnings- och säkerhetsföreskrifter — enligt vad i motiven till

förslagets 35 § anförts — skulle avse exempelvis telegraf- och telefonledningar,

även starkströmsledningar måste anses vara inbegripna. Under åberopande

av de synpunkter telegrafstyrelsen i sitt yttrande över väglagförslaget

framhållit rörande de under telegrafstyrelsens förvaltningsområde hänförliga

ledningarna, hemställde vattenfallsstyrelsen för sin del, dels att berörda ordnings-

och säkerhetsföreskrifter måtte omarbetas i sådan riktning, att starkströmslednings

anordnande i förhållande till allmän väg reglerades genom särskild

författning, dels ock att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga,

som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1933 tillkallats

att inom handelsdepartementet biträda med verkställandet av utredning

rörande frågan om kontrollen över starkströmsanläggningar och andra i samband

därmed stående frågor, måtte anbefallas utarbeta förslag till sadan författning.

Genom beslut den 31 mars 1933 anbefallde därefter Kungl. Maj:t väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt sist angivna sakkunniga att gemensamt före

den 1 september 1933 avgiva utlåtande med förslag till bestämmelser i fråga

om elektrisk starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg.

Med skrivelse den 30 augusti 1933 hava väg- och vattenhy g gnadsstyrelscn

samt nu omförmälda sakkunniga, vilka antagit benämningen sakkunniga för

elektriska kontrollväsendet, till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ett stad
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

gande avsett att införas i den blivande väglagen. Den föreslagna bestämmelsen

är av följande lydelse:

I fråga örn elektrisk starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän

väg gäller vad därom av Konungen föreskrives; dock att vägdistrikt skall

vara skyldigt bekosta sådan ändring av starkströinsledning, som erfordras på

grund av att allmän väg anlägges eller att redan befintlig dylik väg på så

sätt omlägges, att den nya vägbanan, i plan räknat, helt förlägges utanför den

gamla, eller ock att befintlig enskild väg förändras till allmän väg.

Till stöd för detta förslag anföres i skrivelsen:

Gällande särskilda föreskrifter angående starkströmslednings anordnande i

förhållande till allmän väg äro av Kungl. Ma.j:t utfärdade i administrativ ordning

med stöd av bemyndigande i 15 § lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar. Bestämmelserna äro intagna

dels i kungl, stadgan den 31 december 1902 örn elektriska anläggningar för

belysning eller arbetsöverföring, dels ock i kungörelsen den 19 maj 1916 med

vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i förhållande

till trafikleder och svagströmsledningar m. m. I motiven till väglagsförslaget

förutsättes, att detaljerade föreskrifter rörande telegraf- och

telefonledningar å eller utmed väg skola behöva i administrativ ordning meddelas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt sakkunniga för elektriska kontrollväsendet

anse minst lika vägande skäl tala för att även starkströmsledningars

anordnande i förhållande till allmän väg alltjämt regleras genom i administrativ

ordning meddelade bestämmelser. Härvid torde särskilt böra understrykas,

att en allmän modernisering av föreskrifterna i 1902 års stadga

och 1916 års kungörelse är en av de huvuduppgifter sakkunniga för elektriska

kontrollväsendet fått sig av Kungl. Maj:t förelagda. De sakkunniga

äro på grund av nämnda arbetsuppgifts synnerligen komplicerade natur icke i

tillfälle att redan nu framlägga dylikt förslag, jämväl innefattande bestämmelser

örn starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga nödgas därför, i anledning

av här ifrågavarande uppdrag, rörande förslaget till lag om allmänna vägar,

för närvarande inskränka sig till att förorda, att i väglagsförslaget intages en

särskild bestämmelse, som beträffande starkströmslednings anordnande i förhållande

till allmän väg hänvisar till vad därom av Konungen föreskrives. •—- De sakkunniga — som innevarande dag på grund av särskild remiss avgiva utlåtande

över en av telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagd utredning med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande

telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar, vilken kungörelse även

avses skola utfärdas med stöd av en ifrågasatt undantagsbestämmelse i förslaget

till lag örn allmänna vägar — vilja i detta sammanhang uttala, att de

hava för avsikt att vid utarbetande av förslag till särbestämmelser rörande

starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg, såvitt möjligt, i

tillämpliga delar söka anpassa dessa efter de bestämmelser i ämnet, som ifrågasatts

för svagströmsledning.

Därjämte torde emellertid i fråga örn starkströmsledning erfordras ytterligare,

ett tillägg till väglagsförslaget, nämligen rörande vem som skall bekosta

ändringar av dylik ledning, som förorsakas av anläggning eller omläggning

av allmän väg. Gällande bestämmelser återfinnas i § 1 mom. 6 och § 5 i

ovan angivna kungörelse den 19 maj 1916. Det förstnämnda författningsrummet

ålägger starkströmslednings innehavare att bekosta till följd av vägs

igenläggande, omläggning eller förbättring behövlig ändring av ledningens förläggning

inom vägens område. Den senare bestämmelsen stadgar, att sådan

ändring av redan befintlig starkströmsledning, som erfordras till följd av att

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 141

ny trafikled (allmän väg, vattentrafikled eller järnväg) anlägges, skall vidtagas

av ledningens innehavare, under förutsättning dock att trafikledens

ägare förbinder sig att gälda kostnaden därför. För närvarande föreligger

hos Kungl. Majit i handelsdepartementet ett ärende rörande ändring av bl. a.

nämnda båda bestämmelser i 1916 års kungörelse. Den ursprungliga framställningen

i ämnet gjordes år 1927 av Svenska elektricitetsverksförenmgen och

avsåg sådant förtydligande av bestämmelserna i fråga »att ägare till koncessionerad

kraftledning, vars ändring, komplettering eller flyttning påkrävdes

för vägomläggning, icke måtte vara skyldig bestrida kostnaderna därför i annan

mån. än de betingades av ändring av vägen inom dess förutvarande område».

Sedan emellertid genom högsta domstolens dom den 29 februari. 1928

i mål mellan vattenfallsstyrelsen och Oppunda härads vägstyrelse givits en

tolkning av kungörelsens § 1 mom. 6 i motsatt riktning mot det av föreningen

begärda förtydligandet, ändrade denna sill framställning till att avse ändring

av författningen på denna punkt. I ärendet, vari avgivits ett stort antal

utlåtanden, har slutligen kommerskollegium den 13 december 1932 avgivit

härvid i avskrift bifogade utlåtande, vilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt de sakkunniga tillåta sig åberopa. Såsom av bilagan framgår åtföljes

utlåtandet av ett av kollegium utarbetat, av vattenfallsstyrelsen samt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen biträtt förslag till ändringar. i berörda kungöreise,

varigenom — vid sidan av en helt fristående ändring i kungörelsens ^ 3

— dels den i slutet av nuvarande § 5 angivna förutsättningen ändras till en

förpliktelse för trafikledens ägare att gälda kostnaderna, dels ock följande nya

mening fogas till paragrafen: »Såsom anläggning av väg skall ock anses, därest

vägen o inlägges på sådant sätt, att den nya vägbanan i plan helt förlägges

utanför den gamla eller ock att redan befintlig väg förändras till bygdeväg

elior landsväg.» Förslaget innehaller dessutom en av sistberörda tillägg

påkallad hänvisning i § 1 mom. 6 till § 5 samt ett särskilt, stadgande om de

ifrågasatta nya bestämmelsernas ikraftträdande. — Förenämnda ärende har

ännu icke avgjorts av Kungl. Maj :t. Anledningen härtill torde, närmast vara

den att inom handelsdepartementet gjorts gällande, att en tolkning av uttrycket

»anläggning av väg» ävensom ett åläggande för trafikledens ägare att gälda

kostnaderna för ändring av starkströmsledning icke torde böra meddelas genom

i administrativ ordning utfärdad författning, en uppfattning, som delvis vinner

stöd redan av bestämmelsens nuvarande icke förpliktande avfattnmg. Vid

sådant förhållande och då de av kommerskollegium anförda skälen för ett genomförande

av ifrågavarande ändringar synas sakligen väl motiverade, anse

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga sig böra förorda, att erforderlig

bestämmelse i ämnet i stället intages i förslaget till lag örn allmänna

vägar. Med hänsyn härtill har den senare delen av den föreslagna tilläggs
paragrafen

till nämnda lagförslag utformats. .

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga vilja^slutligen framhålla,

att de vid utarbetandet av sitt ifrågavarande förslag utgått från att den

i kommerskollegii utlåtande den 13 december 1932 berörda praxis - enligt

vilken, då Kungl. Maj :t meddelat tillstånd till framdragande av elektrisk ledning

inom område för allmän våg, ledningsägaren icke har att erlägga ersättning

till vägens ägare — får betraktas såsom hävdvunnen.

Av skäl, som i de återgivna yttrandena framhållits, torde de föreslagna ordnings-

och säkerhetsföreskrifterna icke böra göras tillämpliga i fråga örn framdragande

av elektriska ledningar å eller utmed allmän våg, utan härutinnan

erforderliga bestämmelser synas böra meddelas i särskilda författningar. Vid

sådant förhållande anser jag mig icke böra biträda det av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt de sakkunniga för elektriska kontrollväsendet fram
-

Departe
ments
chefen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
ehefen.

förda förslaget att i väglagen intaga bestämmelser örn vägdistrikts skyldighet

att i vissa fall bekosta arbete för ändring av elektrisk starkströmsledning.

Då de i fråga örn elektriska ledningars framdragande å eller utmed allmän

väg anbefallda utredningarna ännu icke slutförts, finner jag mig sakna anledning

att i detta sammanhang till behandling upptaga frågan om det sakliga

innehållet i den på hithörande område erforderliga lagstiftningen. Jag utgår

ifrån att denna blir riksdagen förelagd på sådan tid, att den kan träda

i tillämpning samtidigt med den nya väglagen.

Om skyldighet i vissa'' fall för jordägare att lämna tillträde till fastighet

m. m.

38 §.

Paragrafen motsvarar 42 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

Kammarkollegiet har anmärkt, att den befogenhet, som genom bestämmelsen

i denna paragraf lagts i väg- och vattenbyggnadsingenjörernas händer,

torde kunna befaras giva anledning till missbruk, åtminstone för såvitt

bestämmelsen vore avsedd att giva vederbörande befogenhet att företaga ingrepp

i egendomens substans eller att fälla träd å egendomen. Visserligen

ägde jordägaren bekomma ersättning för därvid uppkommen skada, men torde

ofta onödig skada å egendomen kunna förhindras, örn vederbörande jordägare

bleve satt i tillfälle att lämna anvisningar vid företagande av vägstakningar

eller andra förberedande åtgärder i och för anläggning av väg. Det syntes

därför böra stadgas att åtgärd, som innebure ingrepp å egendomens substans

eller å växande träd, icke finge ske utan att jordägaren eller nyttjanderättshavaren

dessförinnan underrättats.

Då, såsom kammarkollegiet framhållit, i många fall onödig skada å egendomen

torde kunna förhindras, därest i paragrafen avsedda åtgärder företagas

i närvaro av jordägaren, har i departementsförslaget stadgats skyldighet för

den, som skall vidtaga åtgärderna, att dessförinnan underrätta jordägaren.

Därest fastigheten är utarrenderad, skall även arrendatorn erhålla underrättelse.

Med hänsyn särskilt till de fall, då ett flertal ägare eller brukare skall

underrättas, bör emellertid skyldigheten i detta avseende kunna fullgöras även

genom införande av annons i en eller flera ortstidningar.

39 §.

Paragrafen motsvarar 43 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

40 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

I anslutning till vad i åtskilliga yttranden förordats har paragrafen givits

en sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att utverkande av vägnämndens

tillstånd bör förekomma först sedan försök till överenskommelse med

jordägaren misslyckats. Från ett och annat håll framkommet förslag om att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 145

överlämna beslutanderätten åt landsfiskalen eller vägingenjören anser jag mig.

icke böra biträda.

41 §.

Paragrafen motsvarar 45 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

42 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i de sakkunnigas förslag (s. 92).

Enligt kammarkollegiets mening torde man — under förutsättning att i

lagen angives att juridisk sakkunskap skall vara representerad i vägnämnden

— icke behöva hysa en eljest befogad tveksamhet mot tillrådligheten av

de föreslagna bestämmelserna vad angår tagande av väghållningsämnen till

underhåll av väg. Däremot anser kammarkollegiet, att rätt att till vägs byggande

taga dylika ämnen, såsom i allmänhet innebärande ett större ingrepp

i den enskilda äganderätten, bör såsom hittills kunna förvärvas allenast genom

expropriation, därest överenskommelse icke kan träffas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län gör gällande, att jordägaren bör vara berättigad

att få ersättningsfrågan prövad av expropriationsnämnd eller domstol.

Uttalande av samma innebörd har gjorts av landstingets i nämnda län

förvaltningsutskott.

Väg styrelsernas förbund har däremot uttryckligen förklarat sig icke hava

något att erinra mot den föreslagna befogenheten för vägnämnden.

Vidkommande kronan tillhörig mark har domänstyrelsen erinrat därom,,

att man beträffande all offentlig verksamhet numera eftersträvade att låta inkomst-

och utgiftsposter framträda renodlade. Vad de vägsakkunniga i motiveringen

till sitt förslag uttalat angående hämtning av väghållningsämnen å

kronans mark stöde däremot främmande för den affärsmässighet, vilken vore

en nödvändig förutsättning för all såväl enskild som statlig förvaltning. Styrelsen,

som i skrivelse den 5 februari 1929 hemställt, att Kungl. Majit ville

vidtaga åtgärder för ändring av gällande författningar därhän, att domänfondens

fastigheter i fråga örn skyldighet att avstå sand, grus eller sten till

allmän vägs underhåll bleve likställda med enskilda fastigheter, har nu åberopat

följande av styrelsen i motiveringen för berörda hemställan gjorda uttalande:
Genom

de mångfaldiga arbetena å våra vägars förbättring, som blivit en

följd av den alltmera stegrade trafiken å desamma, har den avgiftsfria hämtningen

av väglagningsämnen å kronans fastigheter tagit en allt större omfattning.

Fråga har uppstått att med hänsyn till de värden, det här gäller för domänverket,

rättigheten till avgiftsfritt förfogande för det allmänna vägunderhållet

av väglagningsämnen bör upphöra.

Erfarenheten har ock givit vid handen, att grustag, som upplåtas å jordbruksdomän,

ej skötas i överensstämmelse med de föreskrifter, som meddelas,

och i varje fall ej omhänderhavas på de för grustäktens bästa utnyttjande

lämpligaste sättet, trots att av styrelsen vid medgivande av grustäkt å jord
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

bruksdomän detaljerade bestämmelser lämnas om vad vid grushämtning är

att iakttaga rörande grustagets skötsel.

Det har även visat sig att grushämtningen å kronoparkerna, vilken med avseende

å det bortförda grusets värde har den ojämförligt största betydelsen,

i regel sker på ett mindre tillfredsställande sätt. Till väglagningsämnen ej

tjänligt material forslas icke undan och grustagningen sker planlöst inom det

utstakade området på de ställen, där gruset med minsta besvär kan åtkommas.

Stora delar av grustagen bliva så att säga endast skummade, under det att

dugliga väglagningsämnen finnas på djupet. Även i andra avseenden medför

grushämtningen å kronans fastigheter avsevärda olägenheter bland annat genom

den skada, som uppstår å växande skog.

Det synes ock med fog kunna ifrågasättas, huruvida ett fortsatt avgiftsfritt

upplåtande av rätt till väglagningsämnen av den art, varom här är fråga, kan

vara förenligt med domänverkets ställning såsom affärsdrivande verk. Genom

det sätt, varpå ifrågavarande stadgande av de väghållningsskyldiga numera

utnyttjas, berövas domänfonden årligen tillgångar av icke ringa betydenhet.

De väghållningsskyldiga erhålla i själva verket indirekt anslag av

staten, utan att domänfonden erhåller någon motsvarande gottgörelse.

Alla skäl tala därför enligt styrelsens mening för upphörandet av de väghållningsskyldigas

ifrågavarande rätt. Därest åt väghållarna skola lämnas

särskilda bidrag, bör detta ske i annan ordning, därvid styrelsen tillåter sig

erinra örn de bidrag, som väghållningsdistrikten erhålla av bilskattemedlen.

Slutligen får styrelsen framhålla, att någon motsvarande rätt som den nu

ifrågavarande icke tillkommer de väghållningsskyldiga beträffande de ecklesiastika

fastigheterna.

Domänstyrelsen har vidare erinrat därom, att liknande synpunkter som de

av styrelsen i förenämnda skrivelse framhållna gjorts gällande av, bland

andra, socialiseringsnämnden i dess år 1930 avlämnade utredning och förslag

rörande domänverkets omfattning, uppgifter och organisation ävensom de sakkunniga

för avgivande av förslag till ändrade grunder för domänverkets bokföring.

Drån många håll har däremot framförts en mening, avvikande från domänstyrelsens.

I flera yttranden, däri uttalats anslutning till de vägsakkunnigas

uppfattning angående beredande av möjlighet för väghållare att såväl till

vägs byggande som underhåll erhålla grus m. m. från kronan tillhörig mark,

har emellertid föreslagits, att väghållares rätt härutinnan bör fastslås i lagen.

Sådant uttalande har gjorts av, bland andra, väg- och vattenby g g nadsstyrelsen

och våg styrelsernas förbund. Länsstyrelsen och väg styrelseförening en

i Kalmar län hava föreslagit lagrummets komplettering med en hänvisning

till särskilt stadgande angående avgiftsfri hämtning av grus m. m. från kronans

mark. Länsstyrelsen i Blekinge län och flertalet vägingengör förorda

bibehållande av gällande väglags bestämmelse örn rätt för väghållare att a

kronans allmänning taga väghållningsämnen.

Lika med de sakkunniga anser även jag, att väglagen bör innehålla bestämmelser,

vilka bereda möjlighet för väghållare att i en enklare ordning än

den i fråga örn expropriation föreskrivna förskaffa sig grus och andra ämnen,

som erfordras för underhåll av väg, och jag har ingen erinran att framställa

mot sakkunnigförslagets bestämmelser i detta avseende. Vad däremot angar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

145

rätt att till byggande av väg taga grus m. m. å annans mark, finner jag i

likhet med kammarkollegiet, att sådan rätt bör, såsom för närvarande är fallet,

kunna förvärvas allenast genom expropriation, därest överenskommelse med

jordägaren icke kan träffas.

Beträffande frågan örn hämtning av väghållningsämnen å kronan tillhörig

mark är jag ense med de sakkunniga därutinnan, att väglagen icke bör innehålla

några bestämmelser i ämnet. Emellertid bör Kungl. Majit eller av

Kungl. Maj :t utsedd myndighet äga möjlighet att, där så utan olägenhet kan

ske, upplåta rätt för väghållare att till vägs såväl byggande som underhåll

taga dylika ämnen å kronomark. I överensstämmelse härmed synes, på sätt

de sakkunniga föreslagit, en utvidgning böra äga rum av det riksdagens medgivande,

som Kungl. Maj :t enligt vedertagen ordning varje år utverkar åt sig

eller central förvaltningsmyndighet att för vissa ändamål, bland vilka nämnes

anläggande eller förändring av allmän väg, avstå kronan tillhörig mark eller

upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma, och bör i samband därmed

avgöras frågan, huruvida ersättning för väghållningsämnena skall lämnas.

Om tillsyn å väghållningen.

43 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

44 §.

Paragrafen motsvarar 47 § i de sakkunnigas förslag (s. 93).

45 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i de sakkunnigas förslag (s. 93).

Om vägnämnd.

46 §.

Paragrafen motsvarar 50 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

I de flesta yttranden har vad i nämnda paragraf föreslagits tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Ganska många vägstyrelser och vågstämmor hava emellertid framhållit, att

den föreslagna vägnämndsinstitutionen icke syntes erforderlig och att densamma,

därest den komme till stand, skulle förorsaka såväl vägdistrikten som

staten icke oväsentliga kostnader utan motsvarande nytta. De uppgifter, som

skulle åligga vägnämnden, syntes utan större fara för rättssäkerheten kunna

anförtros åt den i 35 § gällande väglag omnämnda vägsynenämnden, bestående

av landsfiskal och två nämndemän, eller i allt fall åt en nämnd med

mindre kvalificerad sammansättning än den av de sakkunniga avsedda.

I yttranden från några städer har gjorts gällande, att vägnämnd för stad

vore obehövlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner de framförda betänkligheterna

mot vägnämndsinstitutionen värda beaktande samt tillägger, att det i varje

fall torde vara lämpligt att begränsa vägnämndens uppgifter till frågor örn

ersättning för skada i vissa fall ävensom till fråga örn rätt att hämta väghållningsämnen.

I ett och annat yttrande har däremot föreslagits utvidgande av vägnämndens

uppgifter. Sålunda hava väg styrelseföreningen i Kristianstads län och

landstingets i samma län förvaltningsutskott ansett vägnämnden böra tillerkännas

viss befogenhet att besluta angående expropriation av mark för allmän

väg.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar, att vissa av de uppgifter, som

tillagts den föreslagna vägnämnden, utan olägenhet torde kunna fullgöras av

landsfiskal med biträde av gode män, varigenom förrättningskostnaderna borde

kunna nedbringas. Särskilt syntes så vara förhållandet, då fråga uppstode

örn tillämpning av bestämmelserna örn röjning av träd och buskar.

Länsstyrelsen ville därför föreslå, att länsstyrelse berättigades att, där så

efter framställning funnes lämpligt, förordna landsfiskal och två gode män

att verkställa förrättning, som eljest skolat tillkomma vägnämnd. I dessa fall

skulle i fråga örn beslutande- och klagorätt m. m. i tillämpliga delar lända till

efterrättelse vad som eljest skulle gälla vägnämnd. I händelse detta förslag

antoges, ansåge länsstyrelsen allenast en vägnämnd, utsedd för hela länet, vara

erforderlig.

I fråga örn antalet vägnämnder finner väg- och vattenhy g gnadsstyrelsen det

tillräckligt med allenast en vägnämnd inom varje län. Med hänsyn till arten

av de ärenden, med vilka sådan nämnd skall taga befattning, bör dock enligt

styrelsens åsikt antalet ledamöter i nämnden utökas till fem. Även länsstyrelserna

i Kronobergs och Kalmar län samt åtskilliga vägingengör anse det

lämpligast med blott en vägnämnd inom varje län. I varje fall torde det, yttrar

sistnämnda länsstyrelse, vara ändamålsenligt och önskvärt, att samma ordförande

fungerar i så många vägnämnder i länet som möjligt. Svenska vägstyrelsernas

förbund, som beträffande vägnämnd förklarat sig lämna sakkunnigförslaget

utan erinran, uttalar emellertid det önskemålet, att till ordförande

i ett läns vägnämnder måtte utses samma person, möjligen dock icke i de nordligaste

fyra länen. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län uttalar sig för gemensam

ordförande i vägnämnderna inom samma län.

Kammarkollegiet anser, att vägnämnderna inom varje län böra bliva så få

som möjligt, samt föreslår lagtextens komplettering med anvisning om att samma

vägnämnd må förordnas för två eller flera vägdistrikt. Enligt vad kammarkollegiet

vidare yttrat bör i lagrummet intagas anvisning om att juridisk sakkunskap

skall vara representerad i vägnämnderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot framhållit, att det icke så mycket

vore juridiska insikter som fastmer praktisk erfarenhet på hithörande områden,

varpå det komme an, när det gällde att få en väl sammansatt vägnämnd.

Skulle en av de tre ledamöterna vara jurist, bleve det säkerligen ej så lätt att

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

147

få den »kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk

och skogsskötsel», varom paragrafen talade, företrädda på ett fullt tillfyllestgörande

sätt. Enligt länsstyrelsens mening skulle det säkerligen ofta visa sig

mest ändamålsenligt att till ordförande och dennes suppleant utse en tekniskt

utbildad och beträffande väghållning erfaren man samt låta de övriga ledamöterna

utgöras av personer, som äga kunskap och erfarenhet örn jordbruk

och skogsskötsel.

Även landstingets i Jämtlands län förvaltningsutskott har vänt sig mot de

sakkunnigas uttalande om lämpligheten av att i regel förordna en jurist till

ledamot av vägnämnden, något som enligt utskottets mening skulle i de flesta

fall medföra en onödig och avsevärd fördyring av kostnaderna, särskilt i ett

län som Jämtlands, där tillgång till juridiskt skolade personer, som kunde åtaga

sig uppdraget, icke torde finnas annorstädes än i residensstaden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttryckt farhågor för att svårighet skall

komma att föreligga att finna för ledamotskap i vägnämnd lämpliga kandidater,

vilken svårighet kunde antagas bliva ökad, därest ordföranden och dennes

suppleant skulle hava juridisk bildning.

De sakkunnigas förslag örn tillsättande av en vägnämnd för varje vägdistrikt

synes mig lämpligt. Även i fråga örn de uppgifter, som skola åligga

vägnämnden, ansluter jag mig i stort sett till de sakkunniga. Enligt departementsförslaget

har nämnden till uppgift att jämlikt 30, 33, 36 och 72 §§ meddela

föreläggande örn borttagande eller ändring av vissa anordningar utmed

väg samt örn röjning av träd och buskar, att jämlikt 40 och 42 §§ meddela

väghållare tillstånd att uppsätta snöskärm och att till vägs underhåll taga

grus m. m. å annan än kronan tillhörig mark samt att i nu angivna ävensom

i de i 38 och 39 §§ avsedda fall bestämma, huruvida och i vad mån väghållaren

skall gälda skadeersättning. Vidare må i detta sammanhang nämnas

att länsstyrelsen, innan den enligt 45 § meddelar föreläggande i anledning av

yppad brist i väghållningen, äger om så finnes lämpligt inhämta vägnämndens

yttrande i ärendet.

Med hänsyn till arten av vägnämndens åligganden finner jag välbetänkt

det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att vid nämndens tillsättande

skall iakttagas, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som

jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda inom nämnden. Denna bestämmelse

.må dock icke tolkas som ett krav på att någon i nämnden skall

hava teknisk utbildning, i vilket sammanhang jag även får påpeka, att befattningen

som nämndens ordförande synes kunna lämpligen innehavas även

av person, som icke är jurist.

Att utse någon till ordförande eller ledamot i flera vägnämnder bör icke

möta lagligt hinder, utan bör lämpligheten därav bedömas med hänsyn till de

olika person- och lokalförhållandena, med aktgivande på bland annat angelägenheten

av att nämndens resekostnader icke bliva onödigt stora.

Departe
ments
chefen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

47 §.

Paragrafen motsvarar 51 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

Bestämmelsen, att liela vägnämnden skall tillsättas av länsstyrelsen, har i

många yttranden blivit föremål för anmärkning. Ett stort antal vägstyrelser

har sålunda föreslagit, att en ledamot i nämnden skall utses av vägdistriktets

organ. Till denna uppfattning hava även fyra länsstyrelser anslutit sig.

En av dessa, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, anför:

En institution, som förslaget tilldelat en mycket betydelsefull ställ liing, är

vägnämnden. Institutionen som sådan torde kunna antagas bliva synnerligen

värdefull ur de synpunkter som legat till grund för förslaget i denna del. Beträffande

nämndens sammansättning har emellertid länsstyrelsen blivit tveksam,

örn det är lämpligt, att nämnden i sin helhet och icke endast dess ordförande

tillsättes av vederbörande länsstyrelse. Av vikt är nämligen, att vägnämnden

icke blott i verkligheten utan också i den allmänna uppfattningen

har fullt opartisk karaktär. Särskilt i vissa värderingsfrågor, där givetvis det

allmännas intresse i regel måste gå ut på att få låga värden som grund för

ersättningar, till vilka statsmedel delvis utgå, skulle den enligt förslaget givna

sammansättningen av vägnämnden lätt kunna giva denna sken av att otillbörligt

tillgodose dessa intressen. Då varje misstanke i dylik riktning, hur oberättigad

den än måste förutsättas vara, skulle kunna allvarligt skada vägnämndsinstitutionens

auktoritet i allmänhetens ögon, förmenar länsstyrelsen,

att just för erhållande av auktoritet och förtroende vägnämnden bör så sammansättas,

att den snarare får egenskapen av skiljenämnd än av ett slags offentlig

myndighet. Principiellt sett är väl icke heller fullt tilltalande, att rättelse

i vägnämndens beslut skall sökas hos samma myndighet, som tillsatt

nämnden, något, som förslaget förutsätter. Får vägnämnden en sammansättning,

som mera liknar en skiljenämnds enligt skiljemannalagen eller en expropriationsnämnds,

kunde säkerligen behovet av besvärsrätt överhuvud bortfalla

utom för rättelse av formella felaktigheter. I varje fall skulle under dylika förhållanden

länsstyrelse som besvärsinstans icke giva anledning till några betänkligheter.

För sin del vill länsstyrelsen föreslå, att vägnämnd skall bestå

av -— förutom ordförande, utsedd av vederbörande länsstyrelse — en ledamot,

representerande vägdistriktet, utsedd av dess vägstyrelse, samt en ledamot, företrädande

allmänhetens, särskilt markägarnas intressen, vald av domhavanden

i den domsaga, inom vilken huvuddelen av vägdistriktet befinner sig. För

såväl ordförande som ledamöter skulle finnas i enahanda ordning utsedda suppleanter,

avsedda att vid hinder eller jäv inträda i den ordinaries ställe.

Vägingenjören i Göteborgs och Bohus län föreslår, att länsstyrelsen, landstinget

och vägstyrelsen skola utse var sin ledamot i vägnämnden.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot yttrat, att några grundade betänkligheter

icke kunde resas mot att låta länsstyrelsen utse vägnämnden i dess

helhet.

De i 46 § meddelade bestämmelserna om allsidig sammansättning av vägnämnden

torde bäst kunna uppfyllas, örn personvalet anförtros en och samma

myndighet. Därvid lärer knappast kunna ifrågakomma annan än länsstyrelsen,

och jag ansluter mig därför till sakkunnigförslaget. I detta sammanhang

må erinras örn att vägdistrikten icke äga att utöva något inflytande på

sammansättningen av de nuvarande vägsynenämnderna.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

149

48 §.

Paragrafen motsvarar 52 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

Länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands och Västmanlands län hava funnit

det föreslagna förfarandet, att framställning örn ett ärendes handläggning av

nämnden skall göras hos länsstyrelsen, innebära en onödig omgång. Dylik

framställning torde, yttrar sistnämnda länsstyrelse, kunna göras hos nämndens

ordförande och av denne diarieföras. I lagen borde införas bestämmelse, att

förteckning å vägnämndsordförandena med deras postadress årligen skulle intagas

i länskungörelserna. För sådant fall, där vägnämndens ordförande vägrade

att till prövning av nämnden upptaga inkommen framställning, borde länsstyrelsen

utgöra besvärsinstans efter samma grunder, som föreslagits i 59 §

av sakkunnigförslaget, över länsstyrelsens beslut i dylika frågor syntes besvärsrätt

icke böra medgivas.

Landstingets i Västmanlands län förvaltningsutskott yttrar, att vissa ärenden

torde vara av beskaffenhet att böra föranleda framställning till länsstyrelsen,

under det att åtskilliga smärre ärenden borde kunna direkt bringas

under vägnämndens behandling.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anmärkt, att av stadgandet ej med önskvärd

tydlighet framginge, huruvida och i vad mån länsstyrelsen ägde av eget

initiativ påkalla nämndens prövning.

V äg styrelseförening en i Malmöhus län, som i likhet med de sakkunniga anser

vägnämndens behörighet böra i första hand prövas av länsstyrelsen, föreslår,

att länsstyrelsens prövning tillika skall avse frågan örn ärendet är av den

betydelse, att vägnämndens anlitande kan anses motiverat.

Departementschefen.

49 §.

Paragrafen motsvarar 53 § i de sakkunnigas förslag (s. 94). Därest vägnämnden

till följd av jäv icke skulle kunna bliva fulltalig, bör det ankomma

på länsstyrelsen att förordna ersättare för behandling av det ärende, i fråga

De framställda anmärkningarna synas icke böra föranleda avvikelse från

sakkunnigförslagets stadgande, att den, som vill påkalla vägnämndens prövning

av något ärende, skall göra framställning därom hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen

har att avgöra, örn ärendet är av den natur, att nämnden äger taga

befattning med detsamma, men däremot torde man icke böra tillägga länsstyrelsen

befogenhet att göra ärendets hänskjutande till nämnden beroende av

länsstyrelsens uppfattning om ärendets betydelse. I detta sammanhang må

påpekas bestämmelsen i 51 § örn skyldighet att gälda nämnden tillkommande

ersättning, vilket stadgande i de flesta fall torde avhålla vederbörande från

att i oträngt mål påkalla nämndens prövning.

I anledning av vad länsstyrelsen i Gotlands län anmärkt må framhållas,

att ett ärendes hänskjutande till vägnämnden av länsstyrelsens eget initiativ

icke kan anses stå i god överensstämmelse med länsstyrelsens ställning som

besvärsinstans i förhållande till vägnämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1Ö0 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

örn vilket jäv föreligger. Bestämmelse härom Ilar insatts som andra stycke i

förevarande paragraf.

50 §.

Paragrafen motsvarar 54 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

51 §.

Paragrafen motsvarar 55 § i de sakkunnigas förslag (s. 94). I förtydligande

syfte har det i nämnda förslag använda ordet »förskjutas» utbytts mot ordet

»gäldas».

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

52 och 53 §§.

Dessa paragrafer motsvara 56 § i de sakkunnigas förslag (s. 94). Då några

bestämmelser örn snöploglag icke finnas i sakkunnigförslaget, saknar detta

emellertid stadgande, motsvarande det i 52 § första stycket departementsförslaget

intagna.

54—58 §§.

Dessa paragrafer motsvara 57—61 §§ i sakkunnigförslaget (s. 95).

Övergångsbestämmelser.

59 §.

Paragrafen motsvarar 62 § i sakkunnigförslaget (s. 95). Den angivna

tidpunkten för lagens ikraftträdande, den 1 januari 1937, har bestämts med

hänsyn till att den föreslagna lagen örn vägdistrikt icke torde kunna helt träda

i kraft förrän vid nämnda tid. Sistnämnda lag och den förevarande synas

nämligen, i den mån så låter sig göra, böra träda i kraft samtidigt.

60 §.

Såsom under föregående paragraf nämnts, är den nya väglagen avsedd att

träda i kraft den 1 januari 1937. Då det emellertid synes angeläget, att den

föreslagna ändringen med avseende å ödebygdsvägs byggande m. m. kommer

till stånd tidigare, har jag låtit utarbeta förslag till lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om Ödebygdsvägar. Enligt

detta lagförslag, som föreslås skola vinna tillämpning från och med den 1,

juli 1934, skall den allmänna väglagen i tillämpliga delar gälla med avseende

å ödebygdsväg som vore den allmän väg. Beträffande ödebygdsväg, som vid

sistnämnda tidpunkt är under byggande, skall dock, intill dess vägen blivit

färdigställd och till allmänt underhåll övertagen, äldre lag fortfarande äga

tillämpning, vilket innebär, att vägen skall färdigställas genom statens försorg.

Då det likväl icke kan med säkerhet förutses, att alla den 1 juli 1934

pabörjade vägbyggnadsföretag fullbordats vid den nya väglagens ikraftträ
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Säl.

151

dande den 1 januari 1937, har i denna lag under förevarande paragraf intagits

en motsvarande övergångsbestämmelse med avseende å ödebygdsväg, som vid

sistnämnda tid är under byggande genom statens försorg.

61 §.

Paragrafen motsvarar 65 § i sakkunnigförslaget (s. 96).

62 §.

Paragrafen motsvarar 95 § i de sakkunnigas förslag till lag örn vägdistrikt

(s. 159).

Några få städer hava uttalat, att successiv avskrivning av sådan skyldighet,

varom här är fråga, bör bliva regel och icke undantag. Ett par städer anse,

att det bör ankomma på vederbörande stad själv att bestämma, örn skyldigheterna

skola upphöra omedelbart eller successivt avskrivas. I fråga örn avskrivningstiden

har från ett och annat hall uttalats önskvärdheten av längre

tid än tio år.

Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke successiv avskrivning borde

komma till stånd även i de fall, då fastigheternas vägkostnader, ehuru av

ringa ekonomisk betydelse för staden, likväl för fastigheterna representera en

jämförelsevis betydande börda, detta ur den synpunkten att den tvära och kraftiga

nedskrivningen i vägskatteplikten för fastighet skulle at den tillfällig©

innehavaren skapa en allt för stor oförtjänt vinst.

Den behövliga avvecklingen av stadsfastigheters ännu kvarstående skyldigheter

av den natur, varom nu är fråga, torde icke, såsom under den hittillsvarande

sedvanemässiga utvecklingen ofta nog ägt rum, böra överlämnas

till uppgörelse mellan vederbörande kontrahenter, de väghållningsskyldiga och

staden, utan regleras i lagstiftningsväg. Då de sakkunnigas förslag i denna

del synes väl avvägt, har detsamma i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

63—65 §§.

Paragraferna motsvara 96—98 §§ i de sakkunnigas förslag till lag >m

vägdistrikt (s. 159).

66—68 §§.

Paragraferna motsvara 67—69 §§ i sakkunnigförslaget (s. 97).

69 §.

Då det i regel icke torde vara av behovet påkallat att i vägdistrikt, där

snöploglag finnas, företaga ny ploglagsindelning vid den nya väglagens ikraftträdande,

har i denna paragraf stadgats, att vid nämnda tid redan inrättade

ploglag skola bibehållas, därest länsstyrelsen icke finner ny ploglagsindelning

erforderlig.

Departe

ments
chefen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

70 §.

Närmast med anledning av det i några yttranden påpekade förhållandet,

att vederbörande länsstyrelse med hänsyn till innehållet i 31 § gällande väglag

får antagas i allmänhet redan hava prövat frågan om rätten att hålla nu

uppsatt grind, har i förevarande paragraf stadgats, att jämlikt äldre lag av

länsstyrelse meddelat tillstånd till uppsättande eller bibehållande av grind å

väg eller annat dylikt särskilt tillstånd icke skall till följd av denna lags

ikraftträdande upphöra att gälla.

71 §.

I denna paragraf, som motsvarar 70 § i sakkunnigförslaget (s. 97), stadgas,

att lagens bestämmelser örn förbud i vissa fall mot byggnads uppförande skola

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1935.

72 §.

Paragrafen motsvarar 71 § i sakkunnigförslaget (s. 97).

73—75 §§.

Paragraferna motsvara 72—74 §§ i sakkunnigförslaget.

Lag om vägdistrikt.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag (s. 141).

I den allmänna motiveringen har jag behandlat frågan, efter vilka riktlinjer

distriktsindelningen bör företagas. Att genom föreskrifter i lagen, utöver

vad paragrafen därutinnan innehåller, inskränka Kungl. Maj:ts handlingsfrihet

torde vara förenat med vissa praktiska olägenheter och ej av behovet

påkallat.

2—4 §§.

Paragraferna motsvara 2—4 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 142).

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i de sakkunnigas förslag (s. 142) med den avvikelse,

som betingas av att departementsförslaget i olikhet med sakkunnigförslaget

avser allenast rikets landsbygd.

6 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag (s. 142).

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

153

Örn. vägstämma.

7 §.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

8 §.

Angående denna paragraf, som delvis motsvarar 13 och 14 §§ i de sakkunnigas

förslag (s. 144), hänvisas till den allmänna motiveringen.

9 §•

Beträffande denna paragraf, som delvis motsvarar 15 § i de sakkunnigas

förslag (s. 144), hänvisas till den allmänna motiveringen. Anmärkas må, att

på grund av denna lags bestämmelse i 8 § första stycket, jämfört med 8 § i

lagen örn kommunalstyrelse på landet, regelmässigt endast kommun, i vilken

kommunalfullmäktige finnas, torde komma att utse mer än ett ombud. I allmänhet

kommer således proportionellt valsätt icke att kunna tillämpas i kommuner,

där valet skall förrättas å kommunalstämma. Örn förfarandet vid proportionellt

val för utseende av kommunombud synes böra gälla detsamma som

vid övriga proportionella val inom kommunalfullmäktige eller å kommunalstämma.

Bestämmelser härom äro meddelade i lagen den 6 juni 1930 örn proportionellt

valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.

10 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag (s. 143).

11 §•

Paragrafen motsvarar 17 § i de sakkunnigas förslag (s. 145).

12 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag (s.‘ 145).

I några yttranden har föreslagits, att vägstyrelsens ordförande skall vara

självskriven ordförande i vägdistriktets representantförsamling, liksom han

enligt gällande väglag är vägstämmans ordförande. Detta förslag har jag

emellertid icke ansett mig böra biträda. Då det likväl i många fall torde

vara lämpligt, att de båda ordförandeposterna innehavas av samma person,

har såsom en anvisning härom i 34 § utsagts, att till befattningarna som vägstyrelsens

ordförande och vice ordförande kunna vägstämmans ordförande och

vice ordförande väljas, såvida de äro ledamöter i styrelsen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i de sakkunnigas förslag (s. 145).

14 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i de sakkunnigas förslag (s. 146).

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Enligt sagda förslag skulle vägfullmäktiges första ordinarie sammanträde

hållas före mars månads utgång, varemot enligt departementsförslaget första

ordinarie vägstämman skall hållas före april månads utgång. Denna olikhet

har huvudsakligen sin grund däri, att den tidpunkt, före vilken räkenskaperna

skola avlämnas för revision, enligt departementsförslaget bestämts till en

senare dag än enligt sakkunnigförslaget. Enligt sistnämnda förslag skulle

vägfullmäktiges andra ordinarie sammanträde hållas under tiden den 15

augusti—den 15 september, medan åter enligt departementsförslaget den andra

ordinarie vägstämman skall hållas under tiden den 15—31 augusti. Denna avvikelse

sammanhänger därmed, att vägskatten skall debiteras samtidigt med

kronoutskylderna. Skulle den andra ordinarie vägstämman hållas senare än

under augusti, skulle detta innebära en förkortning av den nu till häradsskrivarnas

förfogande stående tiden för debiteringsarbetet, vilken förkortning lätt

torde kunna vålla betydande olägenheter och äventyra uppbördsbokens färdigställande

inom stadgad tid.

15 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i de sakkunnigas förslag (s. 146).

16 §.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

17 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i de sakkunnigas förslag (s. 146).

18 §.

Paragrafen motsvarar 23 § andra stycket i de sakkunnigas förslag (s. 146)

med den avvikelse i fråga örn innehållet, att — såsom i flera yttranden förordats

— även vägingenjören tillagts rätt att deltaga i vägstämmans överläggningar.

I detta sammanhang må framhållas, att jämlikt kungörelsen den 16

maj 1930 (nr 160) angående den statliga vägorganisationen i länen det åligger

vägingenjören att närvara vid viktigare vägstämmor.

19—21 §§.

Paragraferna motsvara 24—26 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 147).

22 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i de sakkunnigas förslag (s. 147). När sluten

omröstning förekommer, måste givetvis å varje röstsedel ske anteckning örn

dess röstvärde.

23 §.

Paragrafen motsvarar 28 § i de sakkunnigas förslag (s. 147).

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

155

24 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i de sakkunnigas förslag (s. 147).

Det av de sakkunniga föreslagna dagtraktamentet, fem kronor, anser jag

vara för lågt. I betraktande av att ombuden i regel torde bliva nödsakade att

för deltagande i vägstämman tillsätta en hel arbetsdag och intaga måltider

utom hemmet, synes dagtraktamentet böra bestämmas till åtta kronor.

25 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

Med anledning av att åtskilliga vägstyrelser m. fl. uttalat sig mot bestämmelsen,

att tillkännagivande örn protokollets justering skall införas i den eller

de ortstidningar, i vilka kallelsen till sammanträdet varit införd, må framhållas,

att stadgandet tillkommit för att eventuellt klagande skall få kännedom

örn tiden för protokollsjusteringen, från vilken besvärstiden räknas. Det synes

vara vida enklare och effektivare att låta tillkännagivandet örn justeringen

inflyta i en eller ett par ortstidningar än att låta uppläsa det i kyrkorna inom

vägdistriktet, såsom för närvarande skall ske.

26 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

27 §.

Paragrafen motsvarar 32 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

I flera yttranden, däribland tre länsstyrelsers, framställt förslag att utesluta

föreskriften örn protokollets insändande till länsstyrelsen anser jag icke

böra vinna beaktande.

28 §.

Paragrafen motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

Om vägstyrelse.

29 §.

Paragrafen motsvarar 34 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

I några yttranden framfört förslag örn bestämmelse, att vägmästare och

förmän i liknande ställning skola tillsättas i samråd med vägingenjören, finner

jag icke böra föranleda tillägg till sakkunnigförslaget. I detta sammanhang

får jag framhålla bestämmelsen i 62 §, att vägstyrelses beslut om tillsättande

av dylika befattningshavare skola underställas länsstyrelsens pröv
-

ning.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe

mentsele

fen.

30 §.

Paragrafen motsvarar 35 § i de sakkunnigas förslag (s. 149).

Till ledning för länsstyrelserna, när de skola utfärda reglementen för de

olika vägstyrelserna, torde normalreglemente böra uppgöras i god tid före

lagens ikraftträdande.

31 §.

Paragrafen motsvarar 36 § i de sakkunnigas förslag (s. 149).

I fråga örn antalet ledamöter i vägstyrelse hava tre länsstyrelser, vägstyrelsernas

förbund samt ett stort antal vågstyrelser och vägstämmor föreslagit

ökning av det i sakkunnigförslaget angivna maximiantalet. I allmänhet har

i dessa yttranden föreslagits ett högsta antal av sju.

Pörslaget därom, att länsstyrelsen skall utse en ledamot i vägstyrelsen, har

i yttranden av många väg styrelser och vägstämmor mött gensägelse. Väg styrelsernas

förbund har icke framställt anmärkning i nu berörda avseende, men

dock upplyst om att inom förbundet och dess styrelse funnes de, som ansåge

en av länsstyrelsen utsedd ledamot alls icke erforderlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län förklarar sig tveksam i detta avseende. Likaså landstingets förvaltningsutskott

i två län.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, huruvida den av länsstyrelsen

utsedde representanten behövde vara ledamot av vägstyrelsen och örn det icke

ur åtskilliga synpunkter vore lämpligare att han, utan att vara sådan ledamot,

blott hade att närvara vid styrelsens sammanträden med rätt dels att deltaga

i överläggningarna, men ej i besluten, och dels att påyrka bordläggning

av visst ärende för inhämtande av länsstyrelsens mening. Den möjligheten

torde ock enligt länsstyrelsens mening förtjäna övervägas, att åt landsfiskalen

i orten uppdroges att å tjänstens vägnar utan särskilt förordnande handhava

detta uppdrag, i den mån icke vid sammanträdet särskild representant för

länsstyrelsen vore närvarande.

I likhet med de sakkunniga och på av dem anförda skäl finnér jag, att antalet

ledamöter i vägstyrelsen icke lämpligen bör överstiga fem. De sakkunnigas

förslag, att en ledamot av vägstyrelsen skall utses av länsstyrelsen, anser jag

välbetänkt med hänsyn till att, som även tidigare påpekats, den övervägande

delen av väghållningskostnaderna i sista hand gäldas av statsmedel.

32 §.

Paragrafen motsvarar 37 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Flertalet av dem, som framställt anmärkning mot den föreslagna befogenheten

för länsstyrelsen att utse en ledamot i vägstyrelsen, ävensom åtskilliga

andra, däribland väg styrelsernas förbund och länsstyrelsen i Västerbottens län,

hava gjort gällande, att, därest det skall finnas en av länsstyrelsen utsedd

ledamot, därtill må kunna ifrågakomma endast den, som uppfyller de för ledamotskap

i allmänhet uppställda villkor beträffande mantalsskrivningsort m. m.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

157

Vid utseendet av den ledamot av vägstyrelsen, vilken särskilt skall hava

till uppgift att tillgodose statens intressen inom vägförvaltningen, torde länsstyrelsen

böra vara obunden av vissa regler, som eljest gälla vid val av kommunala

förtroendemän, såsom att vederbörande skall vara bosatt inom den

kommunala enbeten.

33 §.

Denna paragraf motsvarar 38 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

34 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Länsstyrelsen känner sig icke övertygad av de skäl, som de sakkunniga anfört

för att vägstyrelsen själv — och sålunda icke vägfullmäktige — skall

bestämma vem av vägstyrelsens ledamöter, som skall vara ordförande i vägstyrelsen.

När det gäller en befattning av nu ifrågavarande betydelse — en

vägstyrelseordförande torde mer än de flesta andra ordförande vara den, som

måste utåt företräda vederbörande styrelse samt underhandla och träffa preliminära

avtal å dess vägnar — synes icke föreligga tillräcklig anledning att

ej, efter mönster av vad som gäller om kommunalnämndsordförande, låta vederbörande

valkorporation — i detta fall vägfullmäktige — utse ordförande

i vägstyrelsen. För denna avvikelse från de sakkunnigas förslag talar även

den omständigheten, att ju mindre en styrelse är—- här lägst 3, högst 5 ledamöter

— desto större fara föreligger för att vid ordförandevalet vissa personliga

hänsyn såsom vederbörandes ålder eller ställning i samhället och ej

enbart lämpligheten för uppdraget blir det avgörande vid valet. För att ej

låta styrelsen själv utse vice ordförande torde däremot ej föreligga tillräckliga

skäl.

Den av länsstyrelsen i Blekinge län framställda anmärkningen mot sakkunnigförslaget

i denna del torde icke böra föranleda avvikelse från nämnda förslag,

som härutinnan överensstämmer med gällande väglag. Såsom de sakkunniga

framhållit, lärer ett gott och förtroendefullt samarbete inom vägstyrelsen

främjas, örn styrelsens ledamöter betros att själva utse sin ordförande

och dennes ställföreträdare.

35 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 40 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Andra stycket innehåller bestämmelse örn att vid vägstyrelsens sammanträden

vägingenjören äger att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Något stadgande av denna innebörd finnes icke i sakkunnigförslaget.

Anmärkas må i detta sammanhang, att jämlikt kungörelsen den

IG maj 1930 angående den statliga vägorganisationen i länen det åligger vägingenjören

att närvara vid viktigare vägstyrelsesammanträden.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

36 och 37 §§.

Paragraferna motsvara 41 och 42 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 150).

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

38 §.

Paragrafen motsvarar 43 § första stycket i de sakkunnigas förslag (s.

150).

Enligt andra stycket i nämnda paragraf av sakkunnigförslaget skulle det

åligga den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen att, örn lian deltagit

i avgörande av ärende, däri fattats mot hans mening stridande beslut,

låta till protokollet anteckna sin avvikande mening.

Då det emellertid synes böra överlåtas åt nämnde ledamot att själv avgöra,

huruvida ärendet är av den vikt, att han bör reservera sig, med påföljd att

ärendet jämlikt 62 § underställes länsstyrelsens prövning, har — i överensstämmelse

med vad i flera yttranden uttalats — berörda bestämmelse i sakkunnigförslaget

icke upptagits i departementsförslaget.

39 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Fyra länsstyrelser, fyra v äg ingenjörer, väg styrelsernas förbund och flera

lokala vägstyrelseföreningar m. fl. hava framhållit, att tillkännagivande i

ortstidningarna örn justering av vägstyrelsens protokoll skulle orsaka onödiga

besvär och kostnader, varför stadgandet därom borde utgå.

I många yttranden, däribland nio länsstyrelsers, har anmärkning framställts

mot den föreslagna bestämmelsen, att avskrift av vägstyrelsens protokoll

skall insändas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen och väg styrelseföreningen i Kalmar län anse rätten för en

var att taga avskrift av vägstyrelsens protokoll icke böra gälla beträffande

ärenden, som angå upphandlingar, entreprenadanbud, löner samt liknande ekonomiska

frågor. Vägstyrelseföreningen i Jämtlands län, med vilken länsstyrelsen

i samma län härutinnan instämmer, anmärker, att det bör ankomma på

vägstyrelsen själv att bestämma, om avskrift av protokoll skall få tagas. Vägstyrelseföreningarna

i Kristianstads och Malmöhus län anse nu ifrågakomna

bestämmelse böra helt utgå.

Depante

mentschefen.

Den i sakkunnigförslaget intagna bestämmelsen, att tillkännagivande örn

justering av vägstyrelsens protokoll skall införas i en eller flera ortstidningar,

har givetvis tillkommit för att den, som önskar klaga över styrelsens beslut,

skall få kännedom om tiden för protokollsjusteringen, från vilken besvärstiden

räknas, dock icke där beslutet rör enskild persons förhållande. Då emellertid

överklagande av styrelsens beslut icke torde bliva vanligt och då den, som vill

besvära sig, icke saknar möjlighet att på annat sätt göra sig underrättad örn

tiden för protokollsjusteringen, synes sakkunnigförslagets berörda stadgande

lämpligen kunna uteslutas.

Den i samma förslag förekommande bestämmelsen, att avskrift av vägstyrelsens

protokoll skall insändas till länsstyrelsen, anser jag böra i enkelhetens

intresse i så måtto ändras, att insändande skall ske endast under den förutsättningen,

att någon i sammanträdet deltagande styrelseledamot eller väg

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

159

ingenjören det yrkar. I fråga om rätten att taga avskrift av protokollet ansluter

jag mig till de sakkunniga.

40 och 41 §§.

Paragraferna motsvara 45 och 46 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 150).

42 §.

Paragrafen motsvarar 47 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

I en del yttranden har framförts förslag örn införande i denna paragraf

av en bestämmelse, att äganderätts- och andra viktigare handlingar skola förvaras

å brandskyddat -ställe. Då emellertid de lokala förhållandena i vissa fall

torde lägga svårigheter i vägen för uppfyllande av en sådan föreskrift, har jag

icke ansett mig böra biträda förslaget. Emellertid synes det vid fastställande

av reglementen för de olika vägstyrelserna böra tagas i övervägande, huruvida

en dylik bestämmelse bör meddelas.

43 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

44 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i de sakkunnigas förslag (s. 151).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att enligt vad erfarenheten

visat vägstyrelsernas ledamöter på sina håll företoge resor i vägdistriktens

angelägenheter i en omfattning, som knappast vore av behovet påkallad. Det

vore därför ur besparingssynpunkt angeläget, att någon begränsning i rätten

att resa på vägdistriktets bekostnad infördes, eventuellt genom upptagande

i staten av ett maximibelopp för resekostnader. Beslut härom syntes, på sätt

stadgades om årsarvode till ordförande m. fl., böra underställas länsstyrelsens

prövning.

Ett nedbringande av resekostnadsbeloppen finner även jag påkallat. Huru- Departevida

den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anvisade utvägen är ^hefrn

lämplig, finner jag emellertid mycket tveksamt. I detta liksom i andra dylika

fall skulle ett som maximum fixerat belopp förmodligen snart nog komma

att anses såsom det normala.

Enligt sakkunnigförslaget skulle —: liksom nu är fallet -—- resekostnads- och

traktamentsersättning till ledamot av vägstyrelse utgå med högst vad som

på grund av allmänna resereglementet utgår till vägingenjör. Enligt departementsförslaget

däremot må sådan ersättning icke överstiga »vad som på

grund av gällande bestämmelser utgår till vägingenjör vid resa inom tjänstgöringsområdet»,

genom vilken ändrade avfattning betydande besparingar torde

komma att göras. Detta sammanhänger nämligen därmed, att Kungl. Maj :t

den 14 juni 1933 i besparingssyfte utfärdat kungörelse (nr 351) om resekostnads-

och traktamentsersättning åt vägingenjörer, biträdande vägingen
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majlis proposition nr SI.

jörer och vägingenjörsassistenter. Genom kungörelsen har stadgats, att vid

resa eller förrättning skola för fall, då resekostnads- eller traktamentsersättning

utgår enligt allmänna resereglementet, i stället för motsvarande stadganden

i samma reglemente gälla, att kilometerpenningar icke utgå, att för tjänstförrättningar

inom eget distrikt och därav föranledda resor till förrättningsman

traktamentsersättning utgår med följande belopp, nämligen till vägingenjör 9

kronor för dag och 6 kronor för natt, till biträdande vägingenjör 8 respektive

5 kronor samt för vägingenjörsassistent 7 respektive 4 kronor, ävensom

att traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst sex timmar tagits

i anspråk för resa eller förrättning. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juli

1933.

Om utgifts- och inkomststat samt revision.

45-48 §§.

Dessa paragrafer motsvara 50—53 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 151).

49 §,

Paragrafen motsvarar 54 § i de sakkunnigas förslag (s. 152).

I åtskilliga yttranden, däribland av nio länsstyrelser och av vägstyrelsernas

förbund, har anmärkts, att sakkunnigförslagets bestämmelse örn räkenskapernas

avlämnande före den 1 februari torde komma att vålla svårigheter med

hänsyn till den knappa tid, som skulle stå till buds för räkenskapernas avslutande.

Med beaktande av vad sålunda anmärkts har i departementsförslaget

stadgats, att avlämnandet skall ske före den 15 februari.

50 och 51 §§.

Dessa paragrafer motsvara 55 och 56 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 152).

Örn medel till bestridande av vägdistriktets utgifter.

52—54 §§.

Dessa paragrafer motsvara 57, 59 och 60 §§ i de sakkunnigas förslag (s.

152).

55 §.

Paragrafen motsvarar 61 § i de sakkunnigas förslag (s. 153).

Svenska järnvägsföreningen har — under framhållande att de enskilda

järnvägsförvaltningarna icke liksom staten för sina järnvägar vore fritagna

från skyldighet att utgöra vägskatt — gjort gällande, att även för de enskilda

järnvägarna skattefrihet borde föreligga. Vad föreningen sålunda

anfört torde emellertid icke böra föranleda avvikelse från sakkunnigförslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

161

56 §.

Angående denna paragraf, som motsvarar 62 § i de sakkunnigas förslag

(s. 153), hänvisas till den allmänna motiveringen.

57 och 58 §§.

Dessa paragrafer motsvara 63 och 64 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 153).

59 §.

Paragrafen motsvarar 65 § i de sakkunnigas förslag (s. 154).

I några yttranden har föreslagits bibehållande i stort sett av nu gällande

bestämmelser, enligt vilka det står vägstämman fritt att överlämna vägskattens

debitering, uppbörd och redovisning åt kommunalnämnd eller särskilt

utsedda förtroendemän. Då emellertid den i de flesta vägdistrikt tilllämpade

ordningen, innebärande att vägskattens debitering m. m. sker på

sätt örn landstingsmedel är stadgat, torde vara att föredraga, anser jag mig

böra biträda sakkunnigförslaget, enligt vilket denna ordning blir obligatorisk.

Om underställning och besvär.

60 och 61 §§.

Dessa paragrafer motsvara 66 och 67 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 154).

62 §.

Paragrafen motsvarar 68 § i de sakkunnigas förslag (s. 154).

I några yttranden har framhållits, att den föreslagna skyldigheten för vägstyrelse

att underställa länsstyrelsen vissa beslut torde kunna inskränkas. De

gjorda erinringarna avse närmast bestämmelsen, att underställning skall ske,

örn den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen låtit till protokollet

anteckna avvikande mening, vilken bestämmelse förmenas komma att

verka besvärande för länsstyrelsen och störande på samarbetet inom vägstyrelsen.

I den allmänna motiveringen har jag uttalat mig för ett stärkt statligt inflytande

å vägväsendet och särskilt framhållit angelägenheten av att staten

bereder sig möjlighet att genom sina organ bättre än nu övervaka vägmedlens

användning. De föreslagna stadgandena örn underställning av vägstyrelses

beslut i vissa fall synas ur nämnda synpunkt väl motiverade. I anledning

av de uttalade betänkligheterna mot föreskriften örn underställning av beslut,

i händelse den av länsstyrelsen utsedde styrelseledamoten låtit till protokollet

anteckna från beslutet avvikande mening, må erinTas örn att i departementsförslaget

icke upptagits sakkunnigförslagets stadgande örn skyldighet

för nämnde ledamot att anmäla reservation, för det fall han hyser en annan

mening än styrelsens majoritet. Man torde kunna utgå ifrån att ledamoten i

fråga skall kunna omdömesgillt pröva, huruvida ärendet är av den vikt, att

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr SI. 11

Departe
ments
chefen.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Majlis proposition nr 21.

han bör reservera sig, nied påföljd att beslutet underställes länsstyrelsens prövning.

Vid sådant förhållande synas de mot förslaget i denna del framställda

erinringarna icke böra tillmätas beaktande.

63—66 §§.

Dessa paragrafer motsvara 69—72 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 155).

Övergångsbestämmelser.

67 §.

Paragrafen motsvarar 84 § i de sakkunnigas förslag (s. 158).

Vid avfattningen av övergångsbestämmelserna utgingo de sakkunniga från

att den nya väglagstiftningen skulle antagas av 1933 års riksdag och att

lagarna skulle komma att utfärdas inom förra hälften eller senast vid mitten

av samma år. Med hänsyn till att väglagsfrågan icke kan vinna sin lösning

förrän år 1934 hava de i sakkunnigförslagets övergångsbestämmelser angivna

tidpunkterna i departementsförslaget i allmänhet framflyttats ett år.

68 §.

Paragrafen motsvarar 85 § i de sakkunnigas förslag (s. 158).

69 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 86 § i de sakkunnigas förslag (s. 158).

Paragrafens andra stycke motsvarar 92 och 93 §§ i de sakkunnigas förslag

(s. 158).

Enligt vägkommissionens förslag till övergångslag till lagarna örn allmänna

vägar på landet och örn vägkommunal styrelse på landet skulle de äldre vägdistriktens

tillgångar och skulder från och med den nya väglagens ikraftträdande

övertagas av de nya distrikten, d. v. s. landstingsdistrikten. För att

förekomma, att de äldre distrikten onödigtvis ökade sina skulder, föreslog kommissionen

tillika, att vad i 62 § av 1891 års väglag föreskrives örn rätt för

de väghållningsskyldiga att utan Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse

upptaga lån för vägkassans behov skulle upphöra att gälla redan i och med

den nya väglagens utfärdande.

1920 års vägsakkunniga funno kommissionens förslag i sistnämnda hänseende

för strängt. Sagda sakkunniga föreslogo i stället, att de nya distrikten

(landstingsdistrikten) icke skulle vara pliktiga att övertaga lån, som

av de äldre distrikten upptagits utan Kungl. Maj:ts tillstånd, men att de i

övrigt skulle övertaga de gamla distriktens tillgångar och skulder. Lån, vars

upptagande icke vunnit Kungl. Maj:ts godkännande, skulle gäldas av de

gamla distrikten. Den gamla väglagen skulle även efter den nya lagens

ikraftträdande äga tillämpning, i den mån sådant vore nödigt för fullgörande

av äldre distrikt åliggande förpliktelse, som icke övergått på nytt distrikt.

Enligt 1922 års propositionsförslag skulle de äldre distriktens tillgångar

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

163

och förpliktelser utan inskränkning övertagas av de nya distrikten. Därest

emellertid äldre distrikt under de tre åren närmast före den nya lagens ikraftträdande

upplånat medel till bekostande av utgifter, som skäligen bort täckas

genom utdebitering av vägskatt eller genom underlåtenhet att verkställa skälig

utdebitering av sådan skatt föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller

på annat sätt förorsakat, att nytt distrikt vid övertagande av det äldre distriktets

tillgångar och förpliktelser komme att lida förfång, skulle länsstyrelsen

äga att ålägga distriktet att lämna det nya distriktet skälig gottgörelse. I

den mån sådant vore nödigt för fullgörande av dylik förpliktelse, skulle den

gamla väglagen äga tillämpning även efter den nya lagens ikraftträdande.

Genom år 1927 vidtagen ändring av 5 § väglagen har länsstyrelsen tillagts

befogenhet att oberoende av vägdelning förordna örn förening av vägdistrikt

med annat vägdistrikt eller del därav. I samband med sådant förordnande har

länsstyrelsen att meddela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga,

och må därvid föreskrivas, att vägfyrk inom område, som förenats

med annat till ett vägdistrikt, skall till fullgörande av området åliggande ersättningsskyldighet

påföras vägskatt utöver vad som eljest utdebiteras inom

distriktet.

I den till grund för lagändringen liggande propositionen anförde departementschefen

bland annat:

På grund av den länsstyrelse enligt förslaget tillagda befogenheten att i

samband med förordnande örn förändring av väghållningsdistrikts område meddela

erforderliga övergångsbestämmelser skulle länsstyrelsen äga att, när anledning

därtill förekommer, utfärda föreskrifter i avseende å den ekonomiska

uppgörelsen mellan de distrikt, som beröras av förändringen. Särskilt vid förening

av hela väghållningsdistrikt kunna omständigheterna vara sådana, att

ett distrikt skäligen bör utgiva ersättning till annat, såsom då distrikt, som

genom uppenbarligen för låg utdebitering av vägskatt eller annan vanskötsel

av sina affärer åsamkat sig betydande skulder, sammanslås med distrikt, som

genom omsorgsfull vård av sin ekonomi vunnit en god ställning. Berörda ersättning

torde lämpligen kunna uttagas genom särskild utdebitering under viss

tid å vägfyrkar inom det distrikt, som anses ersättningspliktigt.

Enligt 92 § första stycket i 1929 års v äg sakkunnig as förslag skola äldre

distrikts tillgångar och förpliktelser, därest distriktet uppgått i ett nytt distrikt,

övertagas av detta eller, därest distriktet delats, tilläggas samtliga de

av indelningsändringen berörda distrikten att dem emellan fördelas enligt vad

Konungen därom förordnar, och angivas i paragrafen vissa omständigheter,

som jämte andra skola beaktas vid nämnda fördelning. I anslutning till 1922

års förslag stadgas i andra stycket av 92 § att, örn äldre distrikt under de fyra

åren närmast före lagens ikraftträdande upplånat medel till bekostande av

utgifter, som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller genom

underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt föranlett att

fonderade model förbrukats, eller pa annat sätt förorsakat, att nytt vägdistrikt

vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar och förpliktelser lider förfång,

Konungen äger ålägga distriktet att lämna det nya distriktet skälig

gottgörelse. Liksom enligt 1922 års förslag skall även enligt sakkunnigför
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

slaget den gamla väglagen äga tillämpning jämväl efter den nya lagens

ikraftträdande, i den man sadant är nödigt för fullgörandet av äldre distrikts

förpliktelse mot nytt distrikt.

Skatteutjämning sberedning en har beträffande ifrågakomna spörsmål framhållit

två alternativ såsom möjliga, innebärande det ena, att ett äldre distrikts

lån uppdelas på de i distriktet ingående primärkommunerna i proportion till

deras vägfyrktal, och det andra att lånen, där de upptagits med Kungl. Maj :ts

tillstånd, överflyttas på det nya distriktet. Angående de olika alternativens

fördelar och nackdelar yttrar beredningen:

Mot det förra alternativet talar, att skatteutjämningseffekten i så fall skulle

väsentligen reduceras, och att primärkommunerna skulle nödgas för en ofta

avsevärd tid framåt uttaxera medel efter annan grund än de allmänna kommunalutskylderna.

Det andra alternativet, som ur dessa synpunkter är att föredraga, träffas

åter av olägenheten,_ att ingen hänsyn tages till den större eller mindre grad,

i vilken de väghållningsskyldiga finansierat väghållningen genom upptagande

av ännu ej inlösta lån. På beskattningsföremål inom kommuner, tillhörande

distrikt som är skuldfritt, skulle, ehuru distriktets vägväsen ej blivit eftersatt,

överföras en del av den skuldbörda, som andra distrikt iklätt sig, måhända

utan att hava bättre tillgodosett sitt vägbehov.

För att giva en föreställning örn skuldbördans relation till skatteunderlaget

och till våglängden inom de nuvarande distrikten har beredningen låtit uppgöra

två sammanställningar, avseende förhållandena vid 1929 års slut. Vägdistriktens

sammanlagda skuldbörda utgjorde då över 42 miljoner kronor.

Siffrorna i den första sammanställningen visa, att de oguldna lånebeloppens

förhållande till skatteunderlaget är någorlunda jämnt inom Jönköpings, Kalmar

läns södra, Götlands, Kristianstads och Gävleborgs landstingsområden,

där variationerna röra sig mellan lägst 0 och högst 50 öre per vägfyrk, medan

ojämnheten är störst inom Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, där yttergränserna ligga

mellan 0 och mer än 1 krona per vägfyrk. Det största antalet skuldfria distrikt

påträffas inom Västmanlands län, där av tretton distrikt sex voro skuldfria

vid 1930 års ingång, och inom Stockholms län, där utav tjugunio distrikt

elva voro skuldfria. Av Gotlands två distrikt hade det ena ingen och det andra

blott obetydlig skuld.

Även siffrorna per kilometer våglängd förete mycket stora olikheter. Liksom

i fråga om skulderna per vägfyrk voro de minst på Gotland, inom Smålandslänen

och — bortsett från ett distrikt, som uppvisar en mycket högre siffra än

de övriga — i Gävleborgs län. Störst äro variationerna inom Stockholms län,

Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län.

Beredningen, som enligt vad förut sagts anser landstingsområdet böra bliva

vägdistrikt, yttrar i anslutning till berörda sammanställningars innehåll:

Äro skiljaktigheterna i skuldbeloppen av dea storleksordning, att det

kan synas oskäligt att överflytta skulderna på landstingsområdet utan en ingående

vidräkning mellan de gamla vägdistrikten, bör å andra sidan hållas

i minnet, att de av distriktsförstoringen föranledda maximala förhöjningarna

av utdebiteringen inom de förutvarande distrikten bleve rätt begränsade, och

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

165

att genom denna utdebitering skulle täckas även annuitet å väglånen. Det är

för övrigt att märka, att en mycket avsevärd del av väghållningsdistriktens

skulder hänför sig till upplåning i avbidan på utbetalning av statsbidrag.

På grund av vägkostnadsstatistikens bristfällighet är det ej möjligt att i de

särskilda fallen utan närmare undersökningar fastställa storleken av de skuldbelopp,

som sålunda i verkligheten bliva täckta genom bidrag av statsmedel. Det

är ej uteslutet, att, örn dessa belopp frånräknas, ojämnheterna i skuldbelastningen

inom ett och samma landstingsområde bliva väsentligt mindre framträdande.

Skulle likväl i enstaka fall en mycket hög skuldbörda avila ett väghållningsdistrikt,

utan att för vägväsendet inom distriktet är sörjt på ett mera

tillfredsställande sätt än inom andra delar av landstingsområdet, synes, örn

det senare alternativet väljes, staten kunna träda emellan och medelst skatteutjämningsbidrag

förhindra, att en alltför stor skuldbörda flyttas över på

väghållningsskyldiga, vilka utan att i nämnvärd omfattning vara skuldsatta

och utan att representera ett relativt starkt skatteunderlag behörigen fullgjort

dem åliggande väghållningsbesvär.

Valet mellan de två alternativen för övertagandet av de nuvarande väghållningsdistriktens

skulder torde emellertid ej få anses vara avgörande förlett

principiellt ståndpunktstagande till spörsmålet örn större vägkommuner. Båda

alternativen äro möjliga att tillämpa. Väljes det senare, vilket ur skatteutjämningssynpunkt

är att föredraga, bör tillses, att ett principbeslut, omfattande

jämväl frågan örn skulderna, icke kommer att obehörigen inverka på

väghållningsdistriktens lånepolitik under tiden före omläggningens slutliga

genomförande. Måhända bör Kungl. Maj :t i sådant fall vidtaga särskilda åtgärder

till förhindrande av dylika konsekvenser. Eller ock bör berörda val

träffas först på ett senare stadium och grundas på då föreliggande, närmare

utredda faktorer, som sammanhänga med distriktens tillgångar och skulder. I

I de inkomna yttrandena har de vägsakkunnigas förslag i ifrågavarande avseende

i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet förklarar sig icke hava någon saklig erinran att göra mot

stadgandena i förslaget.

Riksräkenskapsverket yttrar, att det torde bliva ofrånkomligt, att de nya

större distrikten övertaga de äldre distriktens tillgångar och skulder. De med

skuldöverflyttningen förbundna olägenheterna syntes emellertid bliva mindre,

i den mån de nya distrikten erhölle större omfattning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar den meningen, att de nya distrikten

böra i största möjliga utsträckning utan vederlag övertaga de äldre distriktens

skulder.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar de orättvisor, som kunna

upijkomma vid sammanslagning av distrikt, vilka systematiskt fört en olikartad

ekonomisk politik. Vissa distrikt hade kanske under lång tid haft låg

uttaxering och i stället i väsentlig mån finansierat sina vägföretag med upplånade

medel, under det andra distrikt bestritt sina utgifter helt med uttaxerade

medel och haft hög vägskatt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller liknande synpunkter och förordar

därför, att sammanslagning av distrikt må komma till stånd endast i sådana

fall, där distrikten äro uppenbart för små för att kunna effektivt och ekonomiskt

sköta väghållningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

Lika med de sakkunniga anser även jag, att de nya distrikten böra övertaga

de äldre distriktens tillgångar och förpliktelser. Denna princip har på

annat område vunnit tillämpning, i vilket avseende jag erinrar örn bestämmelserna

i lagen den 13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning, där enligt 10 § i regel gäller, att då kommun införlivas

med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens tillgångar

och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade

kommunen.

Nämnda princip torde likväl vid den blivande omregleringen av vägdistrikten

icke böra utan vidare tillämpas i alla fall. I likhet med de sakkunniga

finner jag det nödvändigt att bestämmelser meddelas i syfte att förhindra,

att ett äldre distrikt under tiden intill den nya lagens ikraftträdande på

grund av vetskapen örn att det nya distriktet skall övertaga det äldres tillgångar

och förpliktelser missbrukar sin rätt att upptaga lån eller eljest vanvårdar

sina angelägenheter. Vägdistrikt, som så missköter sin ekonomi, bör

icke kunna påräkna, att vederbörande nya distrikt skall utan ersättning övertaga

dess förpliktelser. Även i det fall, att ett distrikts dåliga ekonomiska

ställning har sin grund i en under längre tid tillbaka förd oklok ekonomisk

politik, synes emellertid ett slags avräkning mellan det gamla och det nya

distriktet böra komma till stånd. Den ersättning, som det äldre distriktet i

sådant fall finnes böra lämna det nya distriktet, torde lämpligen kunna uttagas

genom särskild utdebitering under viss tid å beskattningsföremålen i det

äldre distriktets område. I överensstämmelse med det nu sagda har i 69 § departementsförslaget,

i anslutning till motsvarande stadgande i 5 § gällande

väglag, föreskrivits, att i samband med den nya distriktsindelningen skola

meddelas de övergångsbestämmelser, som finnas erforderliga, och att, där särskilda

skäl därför finnas, det må föreskrivas, att å beskattningsföremålen

inom område, som förenats med annat till ett vägdistrikt, skall till fullgörande

av området åliggande ersättningsskyldighet påföras vägskatt utöver vad som

eljest utdebiteras inom distriktet.

De övergångsbestämmelser, som enligt detta stadgande skola meddelas, torde

böra innehålla föreskrifter örn den redovisning, som vägstyrelse i äldre distrikt

skall avgiva till vägstyrelse i nytt distrikt. Med hänsyn härtill har 93 § sakkunnigförslaget

icke intagits i departementsförslaget.

70—75 §§.

Dessa paragrafer motsvara helt eller delvis 87, 89—91 och 94 §§ i de sakkunnigas

förslag (s. 158).

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med vad sålunda anförts

upprättade förslagen till lag om allmänna vägar, lag örn vägdistrikt samt lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar

av den lydelse, bilaga1 till detta protokoll utvisar, samt hemstäl
1

Sistnämnda två lagförslag, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade

lagförslag, hava här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ler, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag om allmänna vägar oell

lag angående ändring i vissa delar av lagen örn ödebygdsvägar måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Tabell 1. Uppgifter från samtliga väghållningsdistrikt å förvalt
-

Län

Antal väghållningsdistrikt

Våg-

längd

i

kilo-

meter1

I.

Vägstyrelsen

II. För förvaltnings- särskilt anställd per- kreterare m. fl., som

lika äro vägstyrelse-

Års-

arvoden

kr.

Dag-

arvoden

kr.

Rese- och

trakta- mentser- sättningar

kr.

Expenser

kr.

Summa

kr.

Arvoden

kr.

Rese- och

trakta- mentser- sättningar

kr.

Stockholms.....

29

2,668

50,700.00

12,200.15

16,940.09

11,869.07

91,709.31

7,049.00

137.00

medeltal pr distrikt

92.0

1,748.2 7

420.70

584.14

409.28

3,162.39

243.07

4.72

Uppsala......

17

1,974

25,400.00

6,728.50

10,504.69

8,477.22

51,110.41

4,438.20

2,739.46

medeltal pr distrikt

116.1

1,494.12

395.79

617.92

498.66

3,006.49

261.07

161.15

Södermanlands . . .

10

2,434

22,700.00

5,731.00

20,790.21

8,496.91

57,718.12

2,384.00

147.00

medeltal pr distrikt

243.4

2,270.00

573.10

2,079.02

849.69

5,771.81

238.40

14.70

Ostergötlands ....

32

4,139

53,445.00

7,836.90

10,789.18

7,419.80

79,490.88

1,100.00

290.80

medeltal pr distrikt

129.3

1,670.16

244.90

337.16

231.87

2,484.09

34.37

9.09

Jönköpings.....

10

4,331

24,950.00

9,178.00

34,734.76

3,983.38

72,846.14

200.00

—

medeltal pr distrikt

433.1

2,495.00

917.80

3,473.48

398.34

7,284.62

20. oo

—

Kronobergs.....

6

3,495

13,350.00

2,420.00

12,477.59

6,923.74

35,171.33

—

—

medeltal pr distrikt

582.5

2,225.00

403.33

2,079.60

1,153.96

5,861.89

—

—

Kalmar......

12

3,595

17,800.00

10,858.76

19,466.67

6,470.03

54,595.46

—

—

medeltal pr distrikt

299.6

1,483.33

904.90

1,622.22

539.17

4,549.62

—

—

Gotlands......

2

1,418

6,OOO.O0

1,188.00

4,625.28

1,800.00

13,613.28

500.00

—

medeltal pr distrikt

709. o

3,OOO. oo

594.00

2,312.64

900. oo

6,806.64

250. oo

—

Blekinge ......

13

1,340

21,100.00

1,903.00

12,252.41

2,747.57

38,002.98

800.00

—

medeltal pr distrikt

103.1

1,623.08

146.39

942.49

211.35

2,923.31

61.54

—

Kristianstads ....

10

3,198

31,520.00

10,888.80

17,531.98

7,336.92

67,277.70

1,060.00

307.80

medeltal pr distrikt

319.8

3,152.oo

1,088.88

1,753.20

733.69

6,727.77

106.oo

30.78

Malmöhus.....

14

3,857

33,500.00

10,988.00

24,314.63

25,260.52

94,063.15

32,302.00

3,680.95

medeltal pr distrikt

275.3

2,392.86

784.se

1,736.76

1,804.32

6,718.80

2,307.29

262.92

Hallands......

8

2,089

18,200.00

12,143.00

5,850.83

6,284.20

42,478.03

800.00

260.45

medeltal pr distrikt

261.1

2,275.00

1,517.87

731.35

785.53

5,309.75

lOO.oo

32.56

Göteborgs och Bohus

21

2,067

26,350.00

14,110.00

21,257.44

12,590.18

74,307.62

2,150.00

4.10

medeltal pr distrikt

98.4

1,254.76

671.91

1,012.26

599.53

3,538.46

102.38

0.20

Älvsborgs .....

20

4,723

32,464.50

16,684.00

27,334.81

10,021.98

86,505.29

1,600.00

—

medeltal pr distrikt

236.S

1,623.23

834.20

1,366.74

501.09

4,325.26

80. oo

—

Skaraborgs.....

18

3,711

28,300.34

11,954.25

27,687.43

9,284.42

77,226.44

422.50

—

medeltal pr distrikt

206.1

1,572.24

664.13

1,538.19

515.80

4,290.36

23.47

—

1 Enligt år 1933 bekomna uppgifter.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

171

ningskostnader m. m. (även för byggande av väg) för år 1932.

ändamål

III. Personal i förmansställning

sonal (se-

för tillsyn å eller ledning av väg-

IV.

Total-

icke till-

hållningen (vägmästare, schakt-

sum-

ledamöter)

mästare m. il.)

Total-

ma

per

Summa

Löner2

Rese- och

trakta- mentser-

Summa

Års-

arvoden

Dag-

arvoden

Rese- och

trakta- ments-

Expen-

ser

Summa

summa

väg- ki lo- meter

sättningar

ningar

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

7,186.00

72,262.00

3,675.10

75,937.10

5,070.00

905.80

865.53

73.45

6,914.78

181,747.19

247.79

2,491.79

12675

2,618.6!

174.85

31.25

29.86

2.55

238.44

6,267.44

68.42

7,177.66

64,755.19

8,457.72

73,212.91

950.00

424.00

654.56

—

2,028.56

138,529.54

422.H

3,809.15

497.64

4,306.64

55.88

24.94

38.64

—

119.55

7,854.68

67.65

2,531.00

46,590.51

215.60

46,806.11

500.00

631.00

1,474.85

—

2,605.85

109,661.08

253. i o

4,659.05

21.66

4,680.64

50.oo

63.40

147.49

—

260.59

10,966.44

45.05

1,390.80

72,403.00

900.00

73,303.00

1,614.00

762.00

475.48

191.40

3,042.88

157,227.56

43.46

2,262.69

28.45

2,290.72

50.44

23.84

14.86

5.98

95.09

4,913.56

38.oo

200.00

14,400.00

5,200.00

19,600.00

100.00

570.90

806.94

—

1,477.84

94,123 98

20.00

1,440.00

520. oo

1,960.00

lO.oo

57.09

80.69

—

147.78

9,412.40

21.73

_

42,201.67

—

42,201.67

925.00

210.00

283.60

—

1,418.60

78,791.60

—

7,033.64

—

7,033.64

154.46

35.00

47.27

—

236.45

13,131.93

22.64

_

39,271.90

614.60

39,886.50

285.00

462.00

575.85

10.00

1,332.85

95,814.80

—

3,272.66

51.2!

3,323.88

23.76

38.50

47.99

0.85

111.07

7,984.67

26.65

öOO.oo

4,200.00

3,720.00

7,920.00

150.00

72.00

137.10

—

359.10

22,392.38

250. oo

2,100.0 o

l,860.oo

3,960.00

75.00

36.00

68.65

—

179.55

11,196.49

15.79

800.00

25,150.00

—

25,150.00

855.00

186.00

563.57

—

1,604.57

65,557.55

61.64

1,934.64

—

1,934.64

65.77

14.54

43.55

—

123.45

5,042.89

48.91

1,367.80

94,022.70

—

94,022.70

2,390.00

370.00

676.40

—

3,436.40

166,104.60

136.78

9,402.27

—

9,402.27

239.00

37.00

67.64

—

343.64

16,610 46

51.94

35,982.95

89,259.00

508.00

89,767.00

5,620.00

394.00

2,690.17

—

8,704.17

228,517.27

2,570.n

6,375.64

36.28

6,411.92

401.45

28.44

192.46

—

621.75

16,322.66

59.26

1,060.45

32,200.00

300.00

32,500.00

1,445.00

160.00

344.23

—

1,949.23

77,987.71

132.se

4,025.oo

37.60

4,062.50

180.62

20.00

43.05

—

243.65

9,748.46

37.34

2,154.10

40,958.25

331.00

41,289.25

615.00

1,411.75

999.07

—

3,025.82

120,77679

102.68

1,950.59

15.76

1,966.46

29.29

67.25

47.67

—

144.09

5,751.28

58.45

1,600.00

53,525.00

360.00

53,885.00

1,590.00

1,329.00

997.10

—

3,916.10

145,906.39

80. oo

2,676.25

18.00

2,694.26

79.60

66.46

49.86

—

195.84

7,295.52

30.89

422.60

37,302.75

4,430.00

41,732.76

1,029.00

572.00

1,008.05

1.40

2,610.45

121,992.14

23.47

2,072.57

246.4 4

2,318.48

57.47

31.78

56.00

0.08\ 145.05

6,777.34

32.87

2 I löner inräknas i förekommande fall ersättning för automobil. I vissa fall har uppgift erbällits ondast

därom att vägstyrelse tillhandahållor automobil: i dylikt fall har ej kostnaden kunnat medtagas i lönerna.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 1 (forts.). Uppgifter från samtliga väghållningsdistrikt å

Län

Antal väghållningsdistrikt

Våg-

längd

i

kilo-

meter1

I. Vägstyrelsen

II. För förvaltnings- särskilt anställd per- kreterare m. fl., som

lika äro vägstyrelse-

Års-

arvoden

kr.

Dag-

arvoden

kr.

Rese- och

trakta- mentser- sättningar

kr.

Expenser

kr.

Samma

kr.

Arvoden

kr.

Rese- och

trakte- ra entser- sättningar

kr.

Värmlands.....

16

3,952

30,450.00

13,409.00

16,719.83

15,159.95

75.738.78

3,280.00

144.00

medeltal pr distrikt

247.0

1,903.41

838.oe

1,044.99

947.50

4,733.67

205. oo

9.oo

Orebro.......

18

2,565

26,241.00

15,370.00

15,145.85

12,353.26

69,110.11

6,710.00

656.05

medeltal pr distrikt

142.5

1,457.83

853.89

841.44

686.29

3,839.45

372.78

36.45

Västmanlands ....

13

2,273

20,850.00

11,068.50

21,182.21

5,074.31

58,175.02

1,218.76

366.30

medeltal pr distrikt

174.8

1,603.85

831.42

1,629.40

390.33

4,475.00

93.75

28.48

Kopparbergs ....

27

3,684

35,745.00

18,277.35

19,687.11

12,299.67

86,009.13

1,600.00

100.00

medeltal pr distrikt

136.4

1,323.89

676.94

729.45

435.54

3,183.52

59.26

3.70

Gävleborgs.....

10

3,000

35,452.00

13,312.00

17,029.15

13,728.99

79,522.14

3,200.00

—

medeltal pr distrikt

300. o

3,345.20

1,331.20

1,702.92

1,372.90

7,952.22

320. oo

—

Västernorrlands . . .

18

3,627

42,590.00

18,958.10

44,384.02

17,979.54

123,911.66

9,073.14

1,354.20

medeltal pr distrikt

201.5

2,366.44

1,053.23

2,465.78

998.86

6,883.98

504.06

75.23

Jämtlands.....

15

3,728

28,213.00

11,078.50

19,649.91

6,770.28

65,711.69

800.00

_

medeltal pr distrikt

248.5

1,880.87

738.57

1,309.99

451.35

4,380.78

53.53

—

Västerbottens ....

19

5,371

28,720.00

7,605.00

27,446.83

23,312.88

87,084.71

14,430.00

122.00

medeltal pr distrikt

282.7

1,311.58

400.26

1,444.57

1,226.99

4,383.40

759.47

6.42

Norrbottens.....

18

4,929

40,380.00

7,635.50

30,967.26

24,069.55

103,052.31

7,215.96

200.00

medeltal pr distrikt

273.8

2,243.33

424.49

1,720.40

1,337.20

5,725.42

400.89

11.44

Hela riket

376

78,168

694,420.84

251,526.30

478,770.17

259,714.37

1,684,431.68

102,333.56

10,510.11

medeltal pr distrikt

207.9

1,846.87

668.95

1,273.32

690.73

4,479.8 7

272.46

27.95

1 Enligt år 1933 bekomna uppgifter.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

173

förvaltningskostnader m. m. (även för byggande av väg) för år 1932.

ändamål

sonal (se- mke till- ledamöter)

III. Personal i förmansställning

för tillsyn å eller ledning av väg- hållningen (vägmästare, schakt- mästare m. fl.)

IV.

Revisorer

Total-

samma

kr.

Total- sum- ma

per

vftg- ki lo- meter

kr.

Summa

kr.

Löner2

kr.

Rese- och

trakta- mentser- sättningar

kr.

Summa

kr.

Års-

arvoden

kr.

Dag-

arvoden

kr.

Rese- och

trakta-

ments-

ersätt-

ningar

kr.

Expen-

ser

kr.

Summa

kr.

3,424.00

69,830.50

10,888.20

80,718.70

2,975.00

366.00

878.07

0''90

4,219.97

164,101.45

2lé.oo

4,364.81

680.51

5,044.92

185.94

22.88

54.88

0.05

263.75

10,256.34

41.52

\

7,366.05

64,112.05

1,974.61

66,086.66

1,270.00

728.00

428.02

—

2,426.02

144,988-84

409.i 3

3,561.78

109.70

3,671.48

70.56

40.44

23.78

—

134.78

8,054.94

56.53

4,585.06

43,772.00

5,987.57

49,759.57

545.00

384.00

892.50

—

1,821.50

111,341.15

121.93

3,367.08

460.58

3,827.66

41.92

29.54

68.65

—

140.11

8,564.70

49.00

1,700.00

72,248.00

8,727.45

80,975.45

2,766.00

1,063.16

698.30

—

4,527.46

173,212.04

62.96

2,675.83

323.24

2,999.09

102.45

39.58

25.86

—

167.69

6,415.26

47.03

3,200.00

68,192.00

7,551.00

75,743.00

1,300.00

885.00

1,124.90

—

3,309.90

161,775.04

320. oo

6,819.io

755.10

7,574.30

130. oo

88.50

112.49

—

330.99

16.177.51

53.93

10,427.34

108,958.00

13,314.26

122,272.26

3,200.00

1,235.00

1,328.70

—

5,763.70

202,374.96

579.39

6,053.23

739.68

6,792.90

177.78

68.61

73.82

—

320.21

14,576.38

72.34

800.00

70,151.79

16,964.11

87,115.90

1,285.00

568.00

385.39

1.55

2,239.94

155,867.53

I

53.33

4,676.79

1,130.94

5,£07.73

85.67

37.87

25.69

0.10

149.33

10,391.17

41.82

14,552.00

99,131.10

64,686.08

163,817.18

2,750.00

1,049.00

455,30

—

4,254.30

269,708.19

765.89

5,217.43

3,404.53

8,621.96

144.74

55.21

23.96

—

223.91

14,195.16

50.21

7,415.96

102,223.33

33,050.77

135,274.10

3,315.00

1,039.00

575.02

—

4,929.02

250,671.39

412.00

5,679.07

1,836.15

7,515.22

184.17

57.72

31.95

—

273.84

13,926,18

50.86

112,843.67

1,427.120.74

191,856.07

1,618,976.81

42,544.00

15,777.61

19,318.70

278.70

77,919.01

3,494,171.17

300.1/

3,795.53

510.27

4,305.80

113.15

41.96

51.38

0.74

207.23

9,293.01

44.70

2 I löner inräknas i förekommande fall ersättning för automobil. I vissa fall har uppgift erhållits endast

därom att vägsiyrelse tillhandahåller automobil; i dylikt fall har ej kostnaden kunnat medtagas i lönerna.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 2, utvisande för vissa vägdistrikt enligt tänkbar indelningsplan dels

av nuvarande vägdistrikt åstadkomna skatte
-

Vägdistrikt enligt

gällande indelning

Väglängd i kilometer1)

Antal vägfyrkar år 1932

Ut- debit.

pr väg- fyrk

år

1932,

öre

Debiterad vägskatt år 1932,

kronor

Beräknat antal

enl. 1933 års

väg-

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Samma

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

Stockholms län.

Hökhuvnds, Valö och

Forsmarks socknars .

74

67,329

9,082

42,589

119,000

18

12,119

1,635

7,666

21,420

33,664

6,811

Börstils sockens ....

54

48,271

7,519

15,845

71,635

ln

7,240

1.128

2,377

10,745

24,135

5,639

Hargs och Edebo socknars

89

61,514

14,403

43,912

119,829

22

13,533

3,168

9,661

26,362

30,757

10,802

Väddö o. Häverö socknars

115

60.195

113,(ilo

233,093

406,898

10

6,020

11,361

23,309

40,690

30,097

85.207

Närdinghundra härads .

171

140,818

20,039

67,873

228,730

21

29,572

4,208

14,253

48,033

70,409

15,029

Lyhundra härads . . .

121

95,404

8,553

21,556

125,513

20

19,081

1,711

4,311

25,103

47,702

6,414

Roslagsbro sockens . .

64

35,204

3,840

7,700

46,744

25

8,801

960

1,925

11,686

17.602

2,880

Vätö sockens.....

37

21,380

13,108

27,192

61,680

20

4,276

2,622

5,438

12,336

10,690

9,831

För distr, sammanslagna

725

530,115

190,154

459,760

1,180,029

16.6

88,219

31,645

76,511

196,375

265,056

142,613

Södermanlands län.

Västerrekarno härads .

131

140,049

49,068

100,756

289,873

18

25,209

8,832

18,136

52,177

70,024

36,801

Österrekarne >

250

238,786

40,299

127,694

406,779

18

42,981

7,254

22,985

73,220

119,393

30,224;

Akers >

156

150,150

34,229

120,453

304,832

23

34,534

7,873

27,704

70,111

75,075

25,671:

Selebo >

107

148,594

34,412

73,079

256,085

20

29,719

6,882

14,616

51,217

74,297

25,809:

För distr, sammanslagna

644

677,579

158,008

421,982

1,257,569

19.6

132,936

31,000

82,7S9

246,725

338,789

118,506

Blekinge län.

Bräkne-Hoby sockens .

68

62,728

17,929

31,154

111,811

18

11,291

3,227

5,608

20,126

31,361

13,446

Öliehults >

27

12,433

1,470

3,481

17,384

20

2,487

294

696

3,477

6,216

1.102

Åryds >

27

23,862

4,740

8,699

37,301

30

7,158

1,422

2,610

11,190

11,931

3,555

Hällaryds »

28

31,068

6,093

16,833

53,994

30

9,320

1,828

5,050

16,198

15,534

4,569

Asarums >

80

77,994

67,787

139,611

285,392

22

17,159

14,913

30,714

62,786

38,997

50,840

Ringamåla >

49

24,646

9,822

6,240

40,708

25

6,162

2,455

1,560

10,177

12,323

7,366

Mörrums och Elleholms

socknars ......

82

48,889

28,264

36,567

113,720

30

14,667

8,479

10,970

34,116

24,444

21,198

Jämshögs sockens . .

97

52,302

20,613

72,096

145,011

25

13,076

5,153

18,024

36,253

26,151

15,459

Kyrkhults > . .

116

46,035

28,893

23,193

98,121

30

13,810

8,668

6,958

29,436

23.017

21,669

Gammalstorps > . .

36

30,100

5,602

15,853

51,555

28

8,428

1,568

4,439

14,435

15,050

4,201

Mjällby, Sölvesborgs och

Ysane socknars . .

96

88,232

32,205

60,042

180,479

20

17,646

6,441

12,009

36,096

44,116

24,153

För distr, sammanslagna

706

498,289

223,418

413,769

1,135,476

24.2

120,369

53,970

99,951

274,290

249,143

167,558

Skaraborgs län.

Kållands härads . . .

168

232,499

18,725

90.797

342,021

17

39,525

3,183

15,436

58,144

116.249

14,043

Viste » ...

137

167,339

24,533

74,704

266,576

19

31.794

4,661

14.194

50,649

83,669

18,399

Barne > ...

190

202,981

46,627

165,864

415,472

12

24,358

5,595

19,904

49,857

101,490

34,970

Laske > ...

128

105,331

7,020

30,720

143,071

17

17,906

1,194

5,222

24,322

52,665

5,265

Åse > ...

94

126,384

6,754

34,G67

167,805

24

30,332

1,621

8,320

40,273

63,192

5,065

För distr, sammanslagna

717

834,534

103,659

396,752

1,334,915

16.7

139,560

17,335

66,350

223,245

417,265

77.742

Västernorrlands län.

Säbrå tingslags . . .

158

114.626

19,122

64,020

197,768

40

45,850

7,649

25,608

79,107

57,313

14,341

Gudmundrå > ...

129

73,287

217,343

484,624

775,254

27

19,788

58,683

130,848

209,319

36,643

163,007

Nora » ...

124

64,960

31,905

104,181

201,046

42

27.283

13,400

43,756

84,439

32,480

23,928

Nordingrå > ...

135

74,388

7,840

42,531

124,759

40

29,755

3,136

17,013

49,904!

37,194

5,880

För distr, sammanslagna

546

327,261

276,210

695,356

1,298,827

32.6

106,524

89,906

226,339

422,769

163,630

207,156

'') Enligt 1931 åra vägstatistik.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

175

verkningarna av 1933 års vägskattereform, dels den genom sammanslagning

utjämning. Absoluta och procentuella tal.

vägfyrkar år 1932

ändring i 59

lagen

för

in
komst
-

Summa

Beräkn.

utdebit.

pr väg-

fyrk,

öre

Beräknad vägskatt år 1932

enl. 1933 års ändring i 59 §

väglagen, kronor

Debiterad vägskatt år 1932.

Procentuella tal

Beräknad vägskatt

år 1932 enl. 1933 års

ändring i 59 § väglagen.

Procentuella tal

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Samma

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

bet

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

25.8

8,681

1,756

10,983

21,420

56.58

7.63

35.79

100

40.53

8.20

51.27

100

23.6

5,685

1,328

3,732

10,745

67.38

10.50

22.12

100

52.91

12.36

34.73

100

30.8

9,486

3,332

13,544

26,362

51.33

12.02

36.65

100

35.98

12.64

51.38

100

11.7

3,515

9,952

27,223

40,690

14.80

27.92

57.28

100

8.64

24.46

66.90

100

31.3

22.059

4,709

21,265

48,033

61.57

8.76

29.67

100

45.93

9.80

44.27

100

33.2

15,824

2,128

7,151

25,103

76.01

6.82

17.17

100

63.04

8.48

28.48

100

41.5

7,299

1,194

3.193

11.686

75.31

8.22

16.47

100

62.46

10.22

27.32

100

25.9

2,764

2,542

7,030

12,336

34.66

21.26

44.08

100

22.40

20.61

56.99

100

22.6

60,005

32,286

104,084

196,375

44.92

16.12

38.96

100

30 56

16.44

53.00

100

25.1

17,601

9,250

25,326

52,177

48.31

16.93

34.76

100

33.73

17.73

48.54

100

26.4

31,524

7,980

33,716

73,220

58.70

9.91

31.39

100

43.05

10.90

46.05

100

31.7

23,796

8,136

38,179

70,111

49.26

11.23

39.51

100

33.94

11.60

54.46

100

29.6

21,972

7,633

21,612

51,217

58.02

13.44

28.54

100

42.90

14.90

42.20

100

28.1

95,064

33,253

118,408

246,725

53.88

12.56

33.56

100

38.53

13.48

47.99

100

26.5

8,310

3,562

8,254

20,126

56.10

16.03

27.87

100

41.29

17.70

41.01

100

32.2

2,001

355

1,121

3,477

71.53

8.45

20.02

100

57.55

10.21

32.24

100

46.3

5,520

1,645

4,025

11,190

63.97

12.71

23.32

100

49.33

14.70

35 97

100

43.9

6,812

2,004

7,382

16,198

57.54

11.28

31.18

100

42.06

12.37

45.57

100

27.4

10,671

13,912

38,203

62,786

27.33

23.75

48.92

100

16.99

22.16

60.85

100

39.2

4,837

2,891

2,449

10,177

60.55

24.12

15.33

100

47.53

28.41

24.06

100

41.5

10,144

8,797

15,175

34,116

42.99

24.85

32.16

100

29.73

25.79

44.48

100

31.9

8,338

4,929

22,986

36,253

36.07

14.21

49.72

100

23.00

13 60

63.40

100

43.4

9,981

9,39?

10,058

29,436

46.91

29 45

23.64

100

33.91

31.92

34.17

100

41.1

6,189

1,727

6,519

14,435

58.39

10.86

30.75

100

42.88

11.96

45.16

100

28.1

12,410

6,795

16,891

36,096

48.89

17.84

33.27

100

34.38

18.83

46.79

100

33.0

82,288

55,341

136,661

274,290

43.88

19.68

36.44

100

30.00

20.18

49.82

100

26.3

30,572

3,693

23,879

58,144

67.98

5.47

26.55

100

52.58

6.35

41.07

100

28.7

23,973

5,272

21,404

50,649

6*2.77

9.20

28.03

100

47.33

10.41

42.26

100

16.5

16,737

5,767

27,353

49,857

48.8G

11.22

39.92

100

33.57

11.57

54.86

100

27.4

14,449

1.445

8,428

24,322

73.62

4.91

21.47

100

59.41

5.94

34.66

100

39.1

24,726

1,982

13,565

40,273

75.32

4.02

20.66

100

61.40

4.92

33.68

100

25.0

104,459

19,462

99,324

223,245

62.51

7.7?

29.72

100

46.79

8.72

44.49

100

58.3

33,417

8,362

37,328

79,107

57.90

9.67

32.37

100

42.24

10.67

47.19

leo

30.6

11,209

49,864

148,246

209,319

9.45

28.04

62.51

100

f>.36

23.82

70.82

loo

52.6

17,078

12,582

54,779

84,439

32.31

15.87

51.82

1U0

20.23

14.90

64.87

ioo

58.3

21,682

3,428

24,794

49,904

59.62

6.29

34.09

100

43.45

6.87

49.68

100

39.7

Gf,8Sö

82,146

275,737

422,76!)

25.20

21.26

53.64

100

15.36

19.4 3

65.22

100

42,589

15,845

43,912

233,093

67,873

21,556

7,700

27,192

459,760

100,756

127,694

120,453

73,079

421,982

31,154

3,481

8,699

16,833

139,611

6,240

36,567

72,096

23,ld3

15,853

60,042

413,769

90,797

74,704

165,864

30,720

34,667

396,752

64,020

484,621

104,181

42,531

695,356

83,064

45,619

85,471

348,397

153,311

75,672

28,182

47,713

867,429

207,581

277,311

221,199

173,185

879,277

75,964

10,799

24.185

36,936

229,448

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr %l.

Tabell 3, utvisande för väghållningsdistrikten i vissa

Väghållningsdistrikt

Antal vägfyrkar år 1932

Utde-

bit.

per

väg-

fyrk

år

1932,

öre

Debiterad vägskatt år 1932,

kronor

Beräknat antal

enl. 1933 års

väg-

för

jord-

hruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

brnks-

fastig-

liet

för

annan

fastig-

het

Östergötlands län.

Kinda härads södra . . .

173,024

38,532

103,883

315,439

21

36,335

8,092

21,815

66.242

86,512

28,899

Kinda härads norra . . .

142,556

26,248

60,475

229,279

25

35,639

6,562

15,119

57,320

71,278

19,686

Svinhults sockens ....

19,554

675

10,737

30,966

27

5.280

182

2,899

8,361

9,777

506

Västra Ryds sockens . .

33,223

4.445

11,754

49,422

27

8,970

1,200

3,174

13,344

16,611

3,333

Sunds sockens .....

33,191

8,90(1

19,480

61,571

14

4,647

1,246

2,727

8,620

16,595

(i,675

Asby sockens......

30,158

1,370

7.463

38,991

21

6.333

288

1,567

8,188

15,079

1,027

Torpa sockens .....

24.646

1,681

10,692

37,019

20

4,929

336

2,139

7,404

12,323

1,260

Norra Vi sockens ....

20,399

3,225

7,326

30,950

22

4,488

709

1,612

6,809

10,199

2,418

Gullbergs härads ....

136,321

51,058

61,166

248,545

16

21,811

8,169

9,787

39,767

68,160

38,293

Bobergs härads .....

215,283

38,865

81.095

335,243

14

30,140

5,441

11.353

46,934

107,641

29,148

Valkebo härads.....

153,115

20,060

60,593

233,768

25

38,279

5,015

15,148

58,442

76,557

15,045

Åkerbo härads.....

83,916

7,350

15,132

106,398

25

20,979

1,838

3,783

26,600

41,958

5,512

Bankekinds härads . . .

207,447

76,671

213,735

497,853

18

37.341

13,801

38,472

89,614

103,723

57,503

Hanekinds härads ....

147,331

33.726

124,952

306.009

20

29,466

6,745

24,991

61,202

73,665

25,294

Hammarkinds härads . .

319,100

69,436

278,652

667,188

22

70,202

15,276

61,303

146,781

159,550

52,077

Skärkinds härads ....

108,378

8,462

25,130

141.970

25

27.095

2,115

6,283

35,493

54,189

6,346

Tjällmo och Godegårds

socknars.......

101,296

10,374

39,212

150,882

16

16,207

1,660

6,274

24,141

50,648

7,780

Hällestads sockens . . .

73,268

21,478

51,945

146,691

23

16,852

4,940

11,947

33,739

36,634

16.108

Regna. Skedevi, Risinge

och Vånga socknars . .

201,770

110,234

357,542

669,546

20

40,354

22,047

71,508

133,909

100,885

82,675

Bråbo härads......

73.450

59,766

126,546

259,762

11

8,080

6,574

13,920

28.574

36,725

44,824

Memmings härads . . .

78,961

152,035

292,995

523,991

12

9,475

18.244

35,160

62.879

39,480

114,026

Styrestads m. fl. socknars

69,372

17,626

59,960

146,958

17

11.793

2,997

10,193

24,983

34,686

13,219

Krokeks sockens ....

27,356

30,086

44,219

101,661

16

4,377

4,814

7,075

16,266

13,678

22,564

Björkekinds härads västra

63,338

3,993

13,378

81,039

25

15,917

998

3,345

20,260

31,834

2,994

Björkekinds härads östra

49,135

2,415

8,529

60.079

25

12,284

604

2,132

15,020

24,567

1,811

Östkinds härads ....

143,925

20,019

44,159

208,103

23

33,103

4.604

10,157

47,864

71,962

15,014

Göstrings härads ....

302.014

50,348

139,303

491,665

15

45,302

7,552

20,896

73,750

151,007

37,761

Blåviks och Malexanders

socknars.......

21,537

469

4,044

26,050

14

3,015

66

566

3,647

10,768

351

Vifolka härads.....

160,660

37,019

70,928

268,607

25

40,165

9,255

17.732

67,152

80,330

27.764

Lysings härads.....

198,846

27,609

83,853

310.308

16

31,815

4,418

13,416

49,649

99,423

20,706

Dals härads......

122,780

14,295

38,878

175,953

11

13,506

1,572

4.277

19,355

61,390

10,721

Aska härads......

202,993

153,118

260,255

616,36(5

14

28,419

21,436

36,436

86,291

101,496

114,838

Malmöhus län.

Oxie härads......

508,768

211,138

517,144

1.237,050

22

111.929

46,450

113,772

272,151

254,384

158,353

Skytts härads.....

545,159

97,936

272,214

915,309

20

109,032

19,587

54,443

183.062

272,579

73,452

Ljunits härads.....

180,453

12,216

43,724

236,393

20

36,091

2,443

8,745

47,279

90,226

9,162

Herrestads härads ....

214,620

29,690

78,736

323,046

20

42,924

5,938

15,747

64,609

107,310

22,267

Vemmenhögs härads . .

688,723

137,180

304,135

1,130,038

20

137,745

27,436

60,827

226,008

344.361

102,885

Färs härads......

544,637

72,930

212,117

829,684

18

98,035

13,127

38,181

149,343

272,318

54,697

Frosta härads.....

557,813

142,883

306,606

1.007,307

20

111,563

28,578

61,321

201,462

278,90(1

107,166

Torna härads......

620,725

113,696

355,186

1,089,607

19

117,938

21,602

67,485

207,025

310,362

85.272

Bara härads......

503,598

227,510

628,280

1,359,388

20

100.720

45,502

125,656

271,878!

251,799

170,632

Rönnebergs härads med un-

dantag av ön Ven . .

357,123

77,400

238,627

673,150

15

53.569

11.610

35,794

100.973''

178,561

58,050

Ön Vens........

15,578

9,824

20,446

45.848

9

1,090

982

2,045

4.117:

7,789

7.368

Onsjö härads......

470,063

82,281

241,698

794.042

18

84,611

14,811

43,506

142,928!

235,031

61,710

Harjagers härads ....

394.901

112,870

254,590

762.361

18

71,082

20,317

45,826

137,225}

197,450

84,652

Luggude härads.....

913,708

424,935

956,126

2,294,769

18

164,467

76,488

172,103

413,058}

456,854

318,701

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %l

177

län verkningarna av 1933 års vägskattereform.

vägfyrkar år 1932

ändring i 59 §

lagen

Be-

räkn.

utde-

bit.

per

väg-

fyrk,

öre

Beräknad vägskatt år 1932

enl. 1933 års ändring i

59 § väglagen,

kronur

Debiterad vägskatt år 1932.

Procentuella tal

Beräknad vägskatt år 1932

enl. 1933 års ändring i

59 § väglagen.

Procentnella tal

för

in-

komst

Samma

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Sum-

ma

för

jord-

brukB-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Sum-

ma

103,883

219,294

30.2

26,133

8,729

31,380

66,242

54.85

12.22

32.93

100

39.45

13.18

47.37

100

60,475

151,439

37.9

26,979

7,451

22,890

57,320

62.17

11.45

26.38

100

47.07

13.00

39.93

100

10,737

21,020

39.8

3,889

201

4,271

8,361

63.15

2.18

34.67

100

46.51

2.41

51.08

100

11,754

31,698

42.1

6,993

1,403

4,948

13.344

67.22

8.99

23.79

100

52.41

10.51

37.08

100

19,480

42.750

20.2

3,346

1,346

3,928

8,620

53.91

14.45

31.64

100

38.82

15.61

45.57

100

7,463

23,569

34.7

5,238

357

2,593

8,188

77.34

3.52

19.14

100

63.97

4.36

31.67

100

10,692

24,275

30.5

3,759

384

3,261

7,404

66.57

4.54

28.89

100

50.77

5.19

44.04

1U0

7,326

19,943

34.1

3,482

826

2,501

6,809

65.91

10.41

23.68

100

51.14

12.13

36.73

100

61,166

167,619

23.7

16,171

9,085

14.511

39.767

54.85

20.54

24.61

100

40.66

22.85

36.49

100

81,095

217,884

21.5

23,187

6,279

17,468

46,934

64.22

11.59

24.19

100

49.40

13.88

37.22

100

60,593

152,195

38.4

29,398

5,777

23,267

58,442

65.50

8.58

25.92

100

50.30

9.89

39.81

100

15,132

62,602

42.5

17,828

2,342

6,430

26,600

78.87

6.91

14.22

100

67.02

8.81

24.17

100

213,735

374,961

23.9

24,789

13,743

51,082

89,614

41.07

15.40

42.93

100

27.66

15.34

57.00

100

124,952

223,911

27.3

20,135

6,914

34,153

61,202

48.15

11.02

40.83

100

32 90

11.30

55.80

100 !

278,652

490 279

29.9

47,766

15,591

83,424

146,781

47.83

10.41

41.76

100

32.54

10.62

56.84

100

25,130

85,665

41.4

22,452

2,629

10,412

35,493

76.34

5.96

17.70

100

63.26

7.41

29.33

100

39,212

97,640

24.7

12,522

1,924

9,695

24,141

67.13

6.88

25.99

100

51.87

7.97

40.16

100

51,945

104,687

32.2

11,807

5,191

16,741

33,739

49.95

14.64

35.41

100

35.00

15.38

49.62

100

357,542

541,102

24.7

24,966

20,460

88,483

133,909

30.14

16.46

53.40

100

18.64

15.28

66.08

100

126,546

208,095

13.7

5,043

6,155

17,376

28,574

28.28

23.01

48.71

100

17.65

21.54

60.81

100

292.995

446,501

14.1

5.560

16,058

41,261

62,879

15.07

29.01

55.92

100

8.84

25.54

65.02

100

59,960

1U7.865

23.2

8,034

3,062

13.887

24,983

47.20

12.00

40.80

100

32.16

12.26

1)5.58

100

44,219

80,461

20.2

2,765

4,562

8,939

16.266

26.91

29.59

43.50

100

17.00

28.05

54.95

100

13,378

48.206

42.0

13,379

1,258

5,6^3

20,260

78.56

4.93

16.51

100

66.04

6.21

27.75

100

8^529

34,907

43.0

10,571

779

3,670

15.020

81.78

4.02

14.20

100

i 0.38

5.19

24.43

100

44.159

131,135

36.5

26,266

5,480

16,118

47,864

69.16

9.62

21.22

1U0

54.88

11.45

33.67

100

139,303

328,071

22.5

33,946

8,489

31,315

73,750

61.43

10.24

28.33

100

46.03

11.51

42.46

100

4,044

15,163

24.1

2,590

84

973

3,647

82.67

1.81

15.52

100

71.02

2.30

26.68

100

70,928

179,022

37.5

30,132

10,415

26,605

67.152

59.81

13.78

26.41

100

44.87

15.51

39.62

100

83,853

203,982

24.3

24,199

5,040

20,410

49,649

64.08

8.90

27.02

100

48.74

10.15

41.11

100

38,878

110,989

17.4

10,705

1,870

6,780

19,355

69.78

8.12

22.10

100

55.31

9.66

35.03

100

260,255

476,589

18.1

18,377

20,792

47,122

86,291

32.93

24.84

42.23

100

21.30

24.09

54.61

100

517,144

929.881

29.3

74,451

46,346

151,354

272,151

41.13

17.07

41.80

100

27.36

17.03

55.61

100

272,214

618,245

29.6

80,710

21,749

80,603

183,062

59.56

10.70

29.74

100

44.09

11.88

44.03

100

43,724

143,112

33.0

29.807

3,027

14,445

47,279

76.33

5.17

18.50

ion

'' 63.05

6.40

30.55

100

1 78,736

208,313

31.0

33,283

6,906

24,420

64,609

66.44

9.19

24.37

100

51.51

10.69

37.80

100

304,135

751,381

30.1

103,580

30,947

91,481

226,008

60.95

12.14

26.91

100

45.83

13.69

40.4 8

100

212,117

539,132

27.7

75,434

15,151

58,758

149,343

65.64

8.79

25.57

100

50.51

10.15

39.34

100

1 306,606

692,678

29.1

81,118

31,169

89,175

201,462

55.38

14.18

30.44

100

40.27

15.47

44.26

100

355’186

750.820

27.6

85,577

23,512

97,936

207,025

56.97

10.4 3

32.60

100

41.34

11.36

47.30

100

628,280

1,050,711

25.9

65,155

44,152

162,571

271,878

37.04

16.74

46.22

100

23.96

16.24

59.80

100

! 238,627

475,238

21.2

37,938

12,334

50.701

100,973

53.05

11.50

35.15

100

37.67

12.22

50.21

100

j 20.446

35,603

11.6

901

852

2,364

4,117

26.48

23.85

49.67

100

21.88

20.70

57.42

100

241,698

538,439

26.5

62,389

16,381

64,158

142,928

59.20

10.36

lil 1.44

100

43 65

11.46

44.89

100

254,590

536,69»

25.6

50,485

21,645

65,095

137,225

51.80

14.81

33.39

100

36.79

15.77

47.44

100

956,126

1,731,681

23.9

108,973

76,020

228,065

413,058

39.82

18.52

41.66

100

26.38

18.41

55.21

100

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 31.

12

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 3 (forts.), utvisande för v

ägliållniiigsdistrikten

vissa

Antal vägfyrkar år 1932

Utde-

bit.

per

väg-

fyrk

år

1932,

öre

‘Debiterad vägskatt år 1932,

kronor

Beräknat antal

enl. 1933 års

väg-

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord- bruk s- fastig- het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

1105,352

35,098

73,481

213,931

22

23,177

7,722

16,166

47,065

52,676

26,323

107,992

7,251

29,884

145,127

20

21,598

1,450

5,977

29,025

53,996

5,438

145,194

22.261

54,137

221,592

26

37,750

5,788

14,076

57,614

72,597

16,695

96,859

23,775

72,819

193,453

15

14.529

3,566

10,923

29,018

48,429

17,831

261,933

93,057

289,439

644,429

16

41,909

14,889

46,310

103,108

130,966

69,792

316,976

134,177

285,676

736,829

16

50,716

21,468

45,708

117,892

158,488

100,632

341,704

6,894

93,896

442,494

24

82,009

1,655

22,535

106,199

170,852

5,170

247,744

26,594

97,286

371,624

20

49,549

5,319

19,457

74,325

123,872

19,945

250,855

214,507

348,878

814,240

17

42,646

36,466

59,309

138,421

125,427

160,880

104,675

237,613

468,176

810,464

20

20,935

47,523

93,635

162,093

52^337

178,209

155,779

149,843

232,838

538,460

14

21,809

20,978

32,597

75,384

77,889

112,382

415,440

i 02,836

275,082

793,358

21

87,242

21,596

57,767

166,605

207,720

77,127

317,869

69,060

151,256

538,185

15

47,680

10,359

22,689

80,728

158,934

51,795

251,046

50,307

141,612

442,965

20

50.209

10,062

28,322

88,593

125,523

37,730

1S6,804

146,742

323,260

656,806

11

20,548

16,142

35,559

72,249

93,402

110,056

340,427

44,330

153,644

538,401

25

85,107

11,082

38,411

134,600

170,213

33,247

191,080

55,147

194,969

441,196

40

76,432

22,059

77,988

176,479

95,540

41.360

342,653

202,953

452,451

998,057

40

137,061

81,181

180,981

399,223

171,326

152,214

2,722

308

3,170

6,200

6

163

19

190

372

1,361

231

172,963

16,735

115,614

305,312

40

69,185

6,694

46,246

122,125

86,481

12,551

83,064

25,385

68,596

177,045

30

24,919

7,616

20,579

53,114

41,532

19,038

147,630

13,010

41,099

201,739

40

59,052

5,204

16,440

80,696

73,815

9,757

388,395

177,216

543,615

1,109,226

35

135,938

62,026

190,265

388,229

194,197

132,912

156,060

12,554

67,566

236,180

32

49,939

4,017

21,621

75,577

78,030

9,415

66,759

4,414

21.225

92,398

36

24,033

1.589

7,641

33,263

33,379

3,310

55,132

3,169

17,861

76,162

45

24,810

1.426

8,037

34,273

27,566

2,376

292,714

25,344

149,956

468,014

30

87,814

7,603

44,987

140,404

146,357

19,008

28,119

1,161

12,439

41,719

42

11,810

488

5,224

17,522

14,059

870

98,728

10,083

67,356

176,167

40

39,491

4,033

26,943

70,467

49.364

7,562

13,297

1,055

7,866

22,218

40

5,319

422

3,146

8,887

6,648

791

79,320

6,750

42,359

128.429

40

31.728

2.700

16,944

51,372

39,660i

5,062

205,531

9,133

78,806

293,470

40

82,212

3,653

31,523

117,388

102,765

6,849

61.172

1.267

19.136

8L,575

32

19,575

405

6,121

26,104!

30,586

950

120.003

5,334

36,006

161,343

35

42,001

1,867

12,602

56,470!

60,001

4,000

146,966

13,852

60,386

221,204

45

66,135

6,234

27,173j

99,542

73,483

10,3891

Väghållningsdistrikt

Värmlands län.

Visnums härads ....

Olme härads......

Väse härads......

Nyeds härads......

Färnebo härads .....

Älvdals härads nedre

tingslags.......

Älvdals härads övre tingslags

.........

Fryksdal härads övre

tingslags.......

Kils härads ......

Karlstads härads ....

| Grums härads.....

Jösse härads......

Fryksdal härads nedre

tingslags.......

Gillbergs härads ....

Näs härads.......

Nordmarks härads . . .

Västerbottens län.

Nordmalings och Bjurholms

tingslags ....

Umeå tingslags . .

Holmö......

Degerfors tingslags

Bygdeå sockens

Burträsks tingslags

Skellefteå tingslags

Malå och Norsjö tingslags

Lövångers sockens

Nysätra sockens .

Lycksele sockens .

Örträsks sockens

Stensele sockens

Tärna sockens . .

försele sockens . .

Åsele sockens . .

Fredrika sockens .

Dorotea sockens

Vilhelmina sockens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

179

län verkningarna av 1933 års vägskattereforin.

vägfyrkar år 1932

ändring i 59 §

lagen

Be- rak n.

utde- bit.

per

väg- fvrk,

öre

Beräknad vägskatt år 1932

enl. 1933 års ändring i

59 § väglagen,

kronor

Debiterad vägskatt år 1932.

Procentuella tal

Beräknad vägskatt år 1932!

enl. 1933 års ändring i j

59 § väglagen.

Procentuella tal

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

bet

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Sum-

ma

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

Sum-

ma

73,481

152,480

30.9

16.259

8,125

22,681

47,065

49.24

16.41

34.35

100

34.55

17.26

48il9

100

29,884

89,318

32.5

17,547

1,767

9,711

29,025

74.41

5.00

20.59

100

60.45

6.09

33.46

100

54,137

143,429

40.2

29,162

6,706

21,746

57,614

65.52

10.05

24.43

100

50.62

11.64

37.74

100

72,819

139,079

20.9

10,105

3,720

15,193

29,018

50.07

12.29

37.64

100

34.82

12.82

52.36

100

289,439

490,197

21.0

27,547

14,680

60,881

103,108

40.65

14.44

44.91

100

26.72

14.24

59.04

100

285,676

544,796

21.6

34,296

21,777

61,819

117,892

43.02

18.21

38.77

100

29.09

18.47

52.44

100

93,896

269,918

39.3

67,222

2,034

36,943

106,199

77.22

1.56

21.22

100

63.30

1.92

34.78

100

97,286

241,103

30.8

38,186

6,149

29,990

74,325

66.66

7.16

26.18

100

51.38

8.27

40.35

100

348,878

635,185

21.8

27,334

35,059

76,028

138,421

30.81

26.34

42.85

100

19.75

25.33

54.92

100

468,176

698,722

23.2

12,141

41,342

108,610

162,093

12.92

29.32

57.76

100

7.49

25.51

67.00

100

232,838

423,109

17.8

13,877

20,023

41,484

75.384

28.93

27.83

43.24

100

18.41

26.56

55.03

100

275,082

559,929

29.8

61,806

22,949

81,850

166,605

52.37

12.96

34.67

100

37.10

13.77

49.13

100

151,256

361,985

22.3

35,445

11,551

33,732

80,728

59.06

12.83

28.11

100

43.91

14.31

41.78

100

141,612

304,865

29.1

36,477

10,964

41,152

88,593

56.67

11.36

31.97

100

41.17

12.38

46.45

100

323,260

526,718

13.7

12,812

15,096

44,341

72,249

28.44

22.34

49.22

100

17.73

20.90

61.37

100

153,644

357,104

37.7

64,157

12,531

57,912

134,600

63.23

8.23

28.54

100

47.67

9.31

43.02

100

194,969

331,869

53.2

50,806

21,994

103,679

176,479

43.31

12.50

44.19

100

28.79

12.46

58.76

100

452451

775491

51.4

88,142

78,309

232,772

399,223

34.33

20.34

45.33

100

22.08

19.61

58.31

100

3,170

4J62

7.8

106

18

248

372

43.82

5.11

51.07

100

28.49

4.84

66.67

100

115,614

214,646

56.9

49.204

7,141

65,780

122,125

56.65

5.48

37.87

100

40.29

5.85

53.86

100

68,596

129,166

41.1

17,078

7,829

28,207

53,114

46.92

14.34

38.74

100

32.15

14.74

53.11

100

41,099

124,671

64.7

47,778

6,316

26,602

80,696

73.18

6.45

20.37

100

59.21

7.83

32.96

100

543,615

870,724

44.6

86,857

59,261

242,381

388,229

35.01

15.98

49.01

100

22.30

15.27

62.43

100

67,566

155,011

48.8

38,044

4,590

32,943

75,577

66.08

5.31

28.61

100

50.34

6.07

43.59

100

2li225

57,914

57.4

19,171

1,901

12,191

33.263

72.25

4.78

22.97

100

57.63

5.72

36.65

100

17,861

47,803

71.7

19,764

1,703

12,806

34,273

72.39

4.16

23.45

100

57.67

4.97

37.36

100

149,956

315,321

44.5

65,169

8,464

66,771

140,404

62.54

5.42

32.04

100

46.41

6.03

47.56

100

12439

27,368

64.0

9,001

557

7,964

17,522

67.40

2.79

29.81

100

51.37

3.18

45.45

100

67,356

124,282

56.7

27,989

4,288

38,190

70,467

56.04

5.72

38.24

100

39.72

6.08

54.20

100

7,866

15,305

58.1

3,860

459

4,568

8,887

59.85

4.75

35.40

100

43.43

5.17

51.40

100

42,359

87,081

59.0

23,397

2,986

24,989

51,372

61.76

5.26

32.98

100

45.55

5.81

48.64

100

78,806

188,420

62.3

64,024

4,267

49,097

117,388

70.04

3.11

26.85

100

54.54

3.64

41.82

100

19436

50,672

51.5

15,757

489

9,858

26.104

74.99

1.65

23.46

100

60.36

1.87

37.77

100

36,006

100,007

56.5

33,880

2,259

20,331

56,470

74.38

3.30

22.32

100

60.00

4.00

36.00

100

60,386

144458

69.0

50,705

7,169

41,668

99.542

66.44

6.26

27.30

100

50.94

7.20

41.86

100

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

Tabell 4, utvisande för samtliga län ändringar i beskattnings
-

Län

Debiterad

vägskatt

år 1932,

kronor

Antal vägfyrkar år 1932.

Absoluta tal

Utdebi-

tering

per

väg-

fyrk,

öre

Beräknat antal

enligt 1933 års änd- Absoluta

för

jordbruks-

fastighet

för

annan

fastighet

för

inkomst

Summa

för

jordbruks-

fastighet

för

annan

fastighet

Stockholms . .

1,998,982

2,362,765

3,758,799

8,233,943

14,355,507

13.9

1,181,374

2,819,089

Uppsala . . .

699,630

1,768,361

771,767

1,503,900

4,044,028

17.3

884,176

578,818

Södermanlands

844,487

2,205,952

666,223

1,953,907

4,826,082

17.5

1,102,974

499,664

Östergötlands .

1,388,600

3,738,673

1,101,588

2,728,011

7,568,272

18.3

1,869,330

826,178

Jönköpings . .

946,271

2,563,942

643,686

1,826,802

5,034,430

18.8

1,281,970

482,762

Kronobergs . .

889,777

1,859,452

692,570

1,515,999

4,068,021

21.9

929,724

519,425

Kalmar . . .

922,842

2,745.988

586,885

1,798,062

5,130,935

18.0

1,372,991

440,157

Gotlands . . .

244,749

709,164

158,349

339,097

1,206,610

20.3

354,582

118,762

Blekinge . . .

480,406

1,028,210

456,466

878,675

2,363,351

20.3

514,103

342,343

Kristianstads .

1,336,329

3,482,055

1,141,046

2,851,263

7,474,364

17.9

1,741,026

855,781

Malmöhus . .

2,421,118

6,515,869

1,752,494

4,429,629

12,697,992

19.1

3,257,929

1,314,366

Hallands . . .

843,265

2,009,222

562,646

910,175

3,482,043

24.2

1,004,609

421,981

Göteb. o. Bohus

1,305,734

1,723,925

981,660

2,319,879

5,025,464

26.0

861,956

736.235

Alvsborgs . .

1,599,372

3,070,307

1,058,788

3,337,107

7,466,202

21.4

1,535,148

794,084

Skaraborgs . .

1,054.539

3,465,498

533,253

1,869,658

5,868,409

18.0

1,732,744

399,932

Värmlands . .

1,482,919

3,646.649

1,364,345

3,091,364

8,102,358

18.3

1,823,321

1,023,250

Örebro ....

1,043,174

2,407,509

1,073,186

3,440,748

6,921,443

15.1

1,203,750

804,884

Västmanlands.

779,262

1,781,627

692,299

1,713,556

4,187,482

18.6

890,810

519,219

Kopparbergs .

1,962,686

3,569,507

1,493,564

4,135,584

9,198,655

21.3

1,784,748

1,120,165

Gävleborgs . .

1,264,982

2,987,499

1,288,832

3,802,513

8,078,844

15.7

1,493,747

966,620

Västernorrlands

2,126,737

2,744,682

1,661,659

3,601,188

8,007,529

26.6

1,372,335

1,246,238

Jämtlands . .

1,121,716

2,183,065

337,600

1,131,082

3,651,747

30-7

1,091,529

253,195

Västerbottens .

1,951,507

2,652,308

584,870

2,000,476

5,237,654

37.3

1,326,150

438,645

Norrbottens. .

1.648,192

1,836,642

772,819

3,383,824

5,993.285

27.5

918.316

579,607

Hela riket

30,357,276|

63,058,87124,135,394

62,796,442| 149990707

20.2

31,529,342| 18,101,400

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

181

underlaget på grund av 1933 års vägskattereform.

vägfyrkar år 1932

ring i 59 § väglagen,

tal

Beräk-

nad

utdebi-

tering

per

vägfyrk,

öre

Vägfyrkar år 1932.

Procentuella tal

Beräknade vägfyrkar enligt

1933 års ändring i 59 §

väglagen.

Procentuella tal

för

inkomst

Summa

för

jord-

brnks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

inkomst

Summa

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

inkomst

Summa

8,233,943

12,234,406

16.3

16.46

26.18

57.36

100

9.66

23.04

67.30

100

1,503,900

2,966,894

23.6

43.73

19.08

37.19

100

29.80

19.51

50.69

100

1,953.907

3,556,545

23.7

45.71

13.80

40.49

100

31.01

14.05

54.94

100

2,728,011

5,423,519

25.6

49.40

14.56

36.04

100

34.47

15.23

50.30

100

1,826,802

3,591,534

26.3

50.93

12.79

36.28

100

35.69

13.44

50.87

100

1,515,999

2,965,148

30.0

45.71

17.02

37.27

100

31.35

17.52

51.13

100

1,798,062

3,611,210

25.6

53.52

11.44

35.04

100

38.02

12.19

49.79

100

339,097

812,441

30.1

58.77

13.13

28.10

100

43.64

14.62

41.74

100

878,675

1,735,121

27.7

43.61

19.31

37.18

100

29.63

19.73

50.64

100

2,851,263

5,448,070

24.5

46 58

15.27

38.15

100

31.96

15.71

52.33

100

4,429,629

9,001,924

26.9

51.31

13.80

34.89

100

36.19

14.60

49.21

100

910,175

2,336,765

36.1

57.70

16.16

26.14

100

42.99

18.06

38.95

100

2,319,879

3,918,070

33.3

34.31

19.63

46.16

100

22.00

18.79

59.21

100

3,337,107

5,666,339

28.2

41.12

14.18

44.70

100

27.09

14.02

58.89

100

1,869,658

4,002,334

26.3

59.05

9.09

31.86

100

43.29

9.99

46.72

100

3,091,364

5,937,935

25.0

45.01

16.84

38.15

100

30.71

17.23

52.06

100

3,440,748

5,449,382

19.1

34.78

15.51

49.71

100

22.09

14.77

63.14

100

1,713,556

3,123,585

24.9

42.55

16.53

40.92

100

28.52

16.62

54.86

100

4,135,584

7,040,497

27.9

38.80

16.24

44.96

100

25.35

15.91

58.74

100

3,802,513

6,262,880

20.2

36.98

15.95

47.07

100

23.86

15.44

60.71

100

3,601,188

6,219,761

34.2

34.28

20.75

44.97

100

22.06

20.04

57.90

ICO

1,131,082

2,475,806

45.3

59.78

9.25

30.97

100

44.09

10.23

45.68

100

2,000,476

3,765,271

51.8

50.64

11.17

38.19

100

35.22

11.65

53.13

100

3,383,824

4,881,747

33.8

30.65

12.89

56.46

100

18.81

11.87

69.32

100

62,796,442

112,427,184

27.0

42.04

16.09

41.87

100

28.04

16.10

55.86

100

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 5, utvisande för år 1932 i 6 nuvarande väghållningsdistrikt saint 1 valdistrikt

enligt tänkbar indelningsplan den procentuella fördelningen av vägskattebördan på

olika beskattningsföremål vid olika alternativ.

Vid utarbetande av denna tabell har den faktiska taxeringen såtillvida frångåtts, att till den beskattningsbara

inkomsten lagts 1/b % av jordbruksvärdet, approximativt motsvarande den minskning av avdraget för genom fastighetsskatt

. beskattat belopp (procentavdraget), som från och med år 1933 föranledes av sänkningen av repartitionstalet

för jordbruksvärde från 0.06 till 0.05. Även i övrigt hava för vinnande av likformighet smärre korrigeringar

skett i förhållande till den faktiska debiteringen av vägskatt.

Beräknade vägskatte-

Beräknade vägskatte-

Beräknade vägfyrkar

Beräknade vägfyrkar

kronor enligt förslag

kronor enligt förslag

enligt 1933 års ändring

örn

undantagande av

örn

undantagande av

Väghållnings-

1

öy § väglagen

inkomstskattekronor

inkomstskattekronor

distrikt och

understigande 31

understigande 4l

kommuner

|

;

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

: fastig- het

för

in-

komst

sum-

ma

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

sum-

ma

för

jord-

bruks-

fastig-

het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

sum-

ma

för

jord- br uks- fastig- het

för

annan

fastig-

het

för

in-

komst

sum-

ma

Södermanlands

län.

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

*

%

Åkers.

Helgarö ....

72.42

10.23

17.35

100

59.09

12.53

28.38

100

51.15

11.31

37.54

100

56.45

12.49

31.06

100

Fogdö.....

73.40

6.46

20.14

100

59.42

7.88

32.70

100

54.28

7 40

38 32

100

58.76

8.02

33.22

100

Vansö.....

35.68

10.63

23.69

100

50.80

12.41

36.79

100

46 55

11.59

41.86

100

50.33

12.53

37.14

100

Härad.....

77.50

6.80

15.70

100

65.03

8.59

26.38

100

59.01

8.34

32.65

100

63.10

8.93

27.97

100

strängnäs ländsk.

28.53

3.12

68.35

100

16.77

2.77

80 46

100

15.90

2.78

81.32

100

16.11

2.81

81.08

100

Aker.....

33.99

21.48

44.53

100

21.88

20.76

57.36

100

20.62

20.98

58.40

100

20.95

21.31

57.74

100

Länna .....

78.75

3.76

17.49

100

65.94

4.74

29.32

100

62.70

4.93

32.37

100

65.41

5.13

29.46

100

Summa för distr.

49.10

11.19

89.71

100

33.75

11.57

54.68

100

31.67

11.47

56.86

100

32.74

11.86

55.40

100

Selebo.

Taxinge ....

67.63

6.00

26.37

100

52.22

6.98

40.80

100

50.05

7.24

42.71

100

51.22

7.40

41.38

100

Kärnbo ....

42.33

10.18

4749

100

27.70

10.04

62.26

100

26.37

10.18

63.45

100

27.04

10.44

62.52

100

Ytterenhörna . .

53.57

16.32

30.11

100

38.66

17.77

43.57

100

37.22

18.17

44.61

100

38.58

18.82

42.60

100

Överenhörna . .

60.18

9.61

30.21

100

44.53

10.68

44.79

100

42.43

10.92

46.65

100

43.18

11.13

45.69

100

Toresund ....

60.96

16.73

22-31

100

46.60

19.25

34.15

100

45.13

19.54

35 33

100

46.17

20.00

33.83

100

Ytterselö . . . .

51.77

22.09

26.14

100

37.67

24.20

38.13

100

36.16

23.92

39.92

100

37.40

24.74

37.86

100

Överselö ....

67.97

8.46

23.57

100

53.13

9.95

36.92

100

51.90

10.01

38.09

100

53.77

10.37

35.86

100

Aspö......

65.63

8.68

25.69

100

50.44

10.00

39.56

100

49.14

10.15

40.71

100

51.25

10.59

38.16

100

Summa för distr.

Österrekarne.

57.70

13.36

28.94

100

42.49

14.81

42.70

100

40.97

14.99

44.04

100

42.20

15.44

42.36

100

Näshulta ....

64.62

3.01

32.37

100

48.19

3 41

48.40

100

45.16

3.42

51.42

100

46.94

3.56

49.50

100

Husby-Rekarne .

28.91

17.93

53.16

100

17.79

16.65

65.56

100

17.01

16.78

66.21

1(X)

17.41

17.17

65.42

100

Stenkvista . . .

58 81

9.04

32.15

100

42.94

9.97!

47.09

100

42.27

10.12

47.61

100

43.70

10.45

45.85

100

Ärla ......

69 83

9.96

20.21

100

55.68

12.00

32.32

100

54.55

12 35

33.10

100

55.85

12.64

31 51

100

Barva.....

75.86

3.01

21.13:

100

61.83

3.70j

34.47

100

59.79

3.73

36.48

100

61.05

3.82

35.13

100

Jäder .....

75.18

5.12

19.70;

lool

61.41

6.35!

32.24

100

58.oo

6.06

35.94

100

60.37

6.32

33.311

100

’ Beräknad utdebitering pr vägskattekrona

Ii Åkers väghållningsdistrikt.......

> Selebo » .......

> Österrekarne > .......

» Västerrekarne > .......

» f örestående distrikt sammanslagna . .

> Åse väghållningsdistrikt........

> Karlstads > ........

Vid förslaget örn

Vid förslaget om

undantagande av

undantagande av

kommunalskatte-

kommunalskatte-

kronor under-

kronor nuder-

stigande 3

stigande 4

. 2:08 kr.

2:15 kr.

1:97 >

2:03 >

1: 74 »

1:79 »

1:66 »

1:70 »

1: 85 »

1:91 >

. 2:59 >

2:64 .

1:54 »

1:55 »

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

183

Väghållningsdistrikt

och

kommuner

Beräknade vägfyrkar

enligt gällande grunder

för

annan

fastig
het
-

för

in
komst
-

sum
ma
-

Beräknade vägfyrkar

enligt 1933 ärs ändring

i 59 § väglagen

för

jord
bruks
fastig
het
-

för

annan

fastig
het
-

för

komat

sam
ma
-

Beräknade vägskattekronor

enligt förelag

örn undantagande av

inkomstskattekronor

understigande 31

för

jord
-

för

, . i annan

bruks-!,

fastin- fastl“''

u ? i het

het

för

in
komst
-

sum
ma
-

Beräknade vägskattekronor

enligt förslag

örn undantagande av

inkomst skattekronor

understigande 4*

för

jord
bruks
fastig
het
-

för

annan

fastig
het
-

för

in
komst
-

sum
ma
-

Elnia .....

Hammarby . . ■

Sundby ....

Vallby.....

Summa för distr.

Västerrekarne.

Torshälla ländsk.

Tumbo.....

Råby-Rekarne

Gillberga . . .

Lista.....

Oja......

Västermo . . . .

Summa för distr.

Skaraborgs län.

Vänersnäs . .

Flo.....

Säl......

Ås.......

Karaby ....

Tun......

Friel .....

Täng.....

Häle......

Särestad ....

Summa för distr.

Värmlands län.

Karlstads.

Hammarö . . .

Karlstads ländsk.

Grava .....

Summa för distr.

Sammanslaget

rägdistrikt enligt

tänkbar indelningsplan:
Åkers

jfr ovan

Selebo >

Österrekarnc >

Västerrekarne »

För distrikten

sammanslagna

75.55

74.55

66.33

69.82

55.55

4.89

3.82

11.31

11.53

9.73

15.46 29.13

44.45; 20.81

85.26 1.96

63.64

70.75

70.14

73.01

13.36

6.00

6.61

5.06

48.121 16.68

60.55

86.62

61.92

84.56

84.37

69.83

75.54

82.80

85.61

83.08

76.77

6.41

10.15

20.99

12.94

49. 10

57. ro

58. ss

4.68

1.24

18.78

4.70

2.76

4.99

3.29

1.61

1.17

1.45

4.09

19.56

21.63

22.36

18.65

31.72

55.41

34.74

12.78

23.00

23.25

23.25

21.93

35.20

34.77

12.14

19.30

10.74

12.87

25.18

21.17

15.59

13.22

15.47

19.14

38.03

27.57

21.54

29.33

11.1S

13.36

9.73

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

55.56 100

48. 12 16.68

53.68 12.43 33.89

62.28

57.47

57.73

39.71

28.94

31.7 s

35.10

100

100

100

61.84

60.30

51.37

55.37

42.76

9.06

30.49

74.79

48.93

55.94

55.35

58.48

33.41

44.07

76.75

48.04

74.72

73.74

54.68

61.39

71.08

75.15

71.43

63.27

3.

5.76

12.43

6.08

4.74

13.90

14.98

10.81

25.81

21.73

2.70

15 61

7.21

7.89

6.26

17.56

32.08

34.96

34.73

29.65

46.43

65.13

47.78

22.51

35.46

36.85

36.76

35.26

49.03

100

100

100

100

100

5.16

1.69

21.97

6.25

3.60

5.87

4.05

2.10

1.54

1.88

5.09

32.69

23.48

19.25

7.48 25.54

33.78

42.49

42.76

33.41

50.77

21.56

29.99

19.03

22.66

39.45

34.56

26.82

23.31

26.69

31.64

63.65

70.76

68.32

66.98

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

11.57

14 81

10.81

17.56

54.68

42.70

46.43

49.03

59.57

59.10

49 59

52.22

41.22

8.81

29.95

71.97

47.30

53.52

52.70

56.90

32.30

43.09

73.61

47.25

74.78

67.86

53.39

59.40

70.18

73.96

70.93

61.82

6.12

4.67

13.61

14.34

10.83

25.76

21.96

2.71

15.53

7.10

7.90

6-33

17.56

5.25

1.67

21.61

6.26

3.33

5.90

4.15

2.11

1.56

1.88

5.08

34.31

36.23

36.80

33.44

47.95

100

100

IOO

100

65.43

48.09

25.32

37.17

39.38

39.40

36.77

50.14

51.66

24.72

31.14

18.96

28.81

40.71

36.45

27.71

24.48

27.19

33.10

3.57

5.41

11.85

7.16

31.67

40.97

41.22

32.30

38.24 13.39.48.371 100 36.64 13.40 49.96, 100

32.61

23.46

19.20

25.47

11.47

14.99

10.83

17.86

100

100

1O0

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

61.71

61.78

51.46

54.66

42.49

8.97

30.50

74.83

48.79

55.39

54.80

58.32

33.11

63.82 100

71.13 100

68.95

62.81

6.34

4.89

14.17

15.00

11.17

26.24

22.37

2.83

16.01

7.35

8.22

6.50

18.00

5.31

1.71

21.80

6.30

3.41

6.00

4.22

2.10

1.57

1.94

5.17

31.95

33 33

34.37

30.34

46.34

64.79

47.13

22 34

35.20

37.26

36.98

35.18

48.89

51.11

22.74

30.52

18.56

27.15

39.78

35.51

26.67

23.09

25.77

82.02

67.37

56.86

44.04

47.95

50.14

100

100

100

IOO

100

IOO

3.58

5.46

12.06

7.23

32.74

42.20

42.49

33.11

32.76

23.68

19.55

25.75

11.86

15.44

11.17

18.oo

37.74 13.80 48.46

63.66

70.86

68.39

67.02

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

55.40

42.36

46.34

48.89 100

100

100

100

100

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 6, utvisande ändringar av antalet skattskyldiga och av beskattningsunder
skattningsgrunder
För

vinnande av likformighet hava smärre korrigeringar

Skattskyldighet

till kommunal

inkomstskatt

Skattskyldighet till väg- skatt enligt gällande

grunder (undantag för

taxerad inkomst under

1,000 kronor)

Skattskyldighet till

inkomst-

V äghållningsdistrikt

och

kommuner

Antal

invå-

nare

vid

1932

års

ingång

1

Bortfallande beskatt-

Antal

skatt-

Summa

inkomst-

Antal

skatt-

Kommuna- la inkomst- skattekro- nor, svaran- de mot väg- fyrk för

inkomst

Kol.

6 i

% av

kol.

4

ningsföremål (inbe- gripna i kol. 5 och 6)

skyl-

diga

skatte-

kronor

skyl-

diga

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

9 i

% av

kol. 4

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Södermanlands län.

Åkers.

Helgarö...........

471

148

588.60

46

304.80

51.78

13

17.10

2.90

Fogdö ............

1,121

308

1,386,60

112

867.10

62.53

39

67.80

4.89

Vansö............

709

238

1,132.40

82

729.00

64.37

22

35.70

3.15

Härad............

920

253

980.00

72

558.10

56.95

24

37.80

3.86

Strängnäs ländsk........

1,397

651

7,756.80

494

7,395.10

95.34

49

93.40

1.21 i

Aker............

2,485

830

7,737.20

649

7,331.10

94.75

109

192.10

2.48

Länna ............

1,048

348

1,368.10

148

924.50

67.57

58

115.50

8.44

Summa för distriktet

8,151

2,776

20,949.70

1,603

18,109.70

86.44

314

559.40

2.67

Selebo.

Taxinge...........

531

126

953.10

76

834.80

87.58

22

42.20

4.43

Kärnbo...........

795

238

2,839.70

169

2,673.70

94.16

51

97.80

3.44

Ytterenhörna........

848

247

1,627.40

163

1,450.90

89.16

35

71.70

4.41

Överenhörna.........

424

134

926.70

83

813.00

87.73

17

31.70

3.42

Toresund...........

1,290

302

1,801.60

180

1.518.60

84.29

55

100.50

5.57

Ytterselö...........

1,207

363

2,078.80

174

1,646.80

79.22

32

64.60

3.11

Överselö...........

1,126

334

1,724.50

178

1,373.70

79.66

61

114.30

6.63

Aspö.............

605

159

840.20

93

699.20

83.22

27

46.30

5.51

Summa för distriktet

0,826

1,903

12,792.00

1,116

11,010.70

86.07

300

569.10

4.44

Ö8terrekarne.

Näshulta...........

1,541

526

3,102.10

233

2,456.10

79.18

58

96.10

3.10

Husby-Rekarne........

2,577

831

9,261.00

553

8,693.60

93.87

137

238.50

2.58

Stenkvista..........

1,185

368

2,232.80

195

1,906.80

85.40

54

96.40

4.32

Ärla.............

2,166

599

2,503.80

227

1,893.80

75.64

73

132.00

5.27

Barva............

820

202

1,039.40

73

739.20

71.12

29

50.90

4.90

] Jäder ...........

1,315

422

1,858.30

161

1,210.60

65.14

49

92.40

4.97

Kjula ...........

1,317

373

1,628.70

142

1,081.00

66.37

59

115.70

7.10

Hammarby........

283

77

338.20

44

264.50

78.20

16

29.20

8.63

Sundby .......

484

131

589.60

62

414.50

70.30

24

42-80

7.25

Vallby............

532

171

713.90

60

476.80

66.79

12

20.20

2.83

Summa för distriktet !

12,220|

3,700

23,267.80

1,750

19,136.80

82.25

511

914.20

3.93

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Zl. 185

laget ifråga om inkomst vid övergång från gällande vägskattegrunder till beenligt

olika förslag.

skett i förhållande till den faktiska debiteringen av vägskatt.

vägakatt enligt förslag om undantag för

skattekronor nndcrstigande 3

Skattskyldighet till vägskatt enligt förslag örn undantag för

inkomstskattekronor understigande 4

Tillkommande be- skattningsfö remål

(inbegripna i kol. 3

och 4 men ej i

kol. 5 och 6)

Antal

skatt- skyl- diga

(kol. 5

—kol.

8 +

kol.

11)

Skatte- kronor

(kol. 6- kol. 9 +

kol. 12)

Kol.

15 i

% av

kol.

4

Bortfallande beskatt

ningsföremål (inbe- gripna i kol. 5 och 6)

Tillkommande be- skattningsföremål

(inbegripna i kol. 3

och 4 men ej i

kol. 5 och 6)

Antal

skatt- skyl- diga

(kol. 5

—kol.

17 +

kol.

20)

Skatte- kronor

(kol. 6—

kol. 18 +

kol. 21)

Kol.

24 i

% av

kol.

4

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

12 i

% av

kol. 4

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

18 i

% av

kol. 4

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

21 i

% av

kol. 4

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

44

169.70

28.83

77

457.40

77.71

20

40.10

6.81

17

74.60

12.69

43

339.30

57.66

83

298.00

21.50

156

1,097.30

79.14

46

92.60

6.68

24

96.90

6.99

90

871.40

62.84

52

204.80

18.09

112

898.10

79.31

25

45.20

3.99

10

48.10

4.25

67

731.90

64.63

53

201.30

20.54

101

721.60

73.63

29

55.40

5.65

17

69.70

7.11

60

572.40

58.41

45

162.60

2.10

490

7,464.30

96.23

63

141.40

1.82

24

92.10

1.18

455

7,345.80

94.70

50

178.70

2.31

590

7,317.70

94.58

136

286.10

3.70

20

74.50

0.96

533

7,119.50

92.01

44

173.40

12.68

134

982.40

71.81

70

157.50

11.51

20

86.10

6.30

98

853.10

62.36

371

1,388.50

0.63

1,000

18,938.80

90.40

389

818.30

3.91

132

542.00

2.59

1,346

17,833.40

85.12

13

49.50

5.20

67

842.10

88.35

28

62.70

6.57

6

24.30

2.55

54

796.40

83.56

23

88.00

3.09

141

2,663.90

93.81

68

155.50

5.48

9

41.40

1.46

110

2,559.60

90.14

21

74.90

4.60

149

1,454.10

89.35

53

130.80

8.04

4

17.00

1.04

114

1,337.10

82.16

11

48.20

5.20

77

829.50

89.51

23

53.60

5.78

8

38.20

4.12

68

797.60

86.07

32

125.50

6.96

157

1,543.60

85.68

67

142.40

7.90

16

66.80

3.71

129

1,443.00

80.10

43

169.90

8.17

185

1,752.10

84.28

43

103.10

4.96

12

59.80

2.87

143

1,603.50

77.13

38

145.00

8.41

155

1,404.40

81.44

81

181.30

10.51

19

79.60

4.61

116

1,272.00

73.76

14

55.10

6.56

80

708.00

84.27

39

86.70

10.32

5

21.70

2.58

59

634.20

75.48

195

750.10

5.91

1,011

11,197.70

87.54

402

916.10

7.16

79

348.80

2.73

793

10,443.40

81.64

61

228.80

7.37

236

2,588.80

83.45

70

135.10

4.36

19

73.60

2.37

182

2,394.60

77.19

72

254.20

2.75

488

8,709.30

94.04

171

353.7 0

3.82

12

66.10

0.71

394

8,406.00

90.76

29

105.30

4.72

170

1,915.70

85.80

72

156.70

i 7.02

8

32.00

1.44

131

1,782.10

79.82

33

121.60

4.85

187

1,883.40

75.22

91

194.80

7.78

11

47.60

1.90

147

1,746.60

69.76

22

89.90

8.65

66

778.20

74.87

33

63.90

6.15

13

57.40

5.52

53

732.70

70.49

67

277.10

14.91

179

1,395.20

75.08

59

127.00

6.83

31

152.10

8.18

133

1,235.60

66.49

48

185.40

11.38

131

1,150.70

70.65

70

153.70

9.44

24

101.70

6.25

96

1,029.00

63.18

12

37.70

11.15

40

273.00

80.72

20

43.10

12.74

6

16.90

5.00

30

238.30

70.46

22

78.40

13.29

60

450.10

76.34

30

62.00

j 10.51

14

50.60

8.58

46

403.10

68.37

30

99.90

13.99

78

556.50

77.95

17

34.30

| 4.81

11

36.40

5.10

54

478.90

67.08

39(

1,478.30

0.35

1,035

19,700.90

84.67

osa

1,324.801 5.69

14»

<134.40

2.72

1,266

18,446.90

79.28

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Skattskyldighet

till kommunal

inkomstskatt

Skattskyldighet till väg- skatt enligt gällande

grunder (undantag för

taxerad inkomst under

1,000 kronor)

Skattskyldighet till

inkomst-

Y äghållningsdiatrikt

och

kommuner

Antal

invå-

nare

vid

1932

års

ingång

Bortfallande beskatt-

Antal

skatt-

Summa

inkomst-

Antal

skatt-

Kommuna- la inkomst- skattekro- nor, svaran- de mot väg- fyrk för

inkomst

Kol.

6 i

% av

kol.

4

ningsföremål (inbe- gripna i kol. 5 och 6)

skyl-

diga

skatte-

kronor

skyl-

diga

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

9 i

% av

kol. 4

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Väster rekarne.

Torshälla ländsk........

2,563

792

8,561.70

592

8,134.70

95.01

64

123.60

1.44

Tumbo. ■ ..........

1,143

307

2,417.40

182

2,199.80

91.00

37

67.90

2.81

Råby-Rekarne........

318

61

250.00

28

169.20

67.68

11

22.90

9.16

Gillberga...........

1,082

241

1,456.30

140

1,197.00

82.20

43

84.80

5.82

Lista............

794

179

1,061.40

85

827.00

77.91

25

38.80

3.65

Oja.............

1,451

414

1,939.20

157

1,395.10

71.94

54

91.30

4.70

Västermo...........

1,525

468

1,904.70

133

1,270.30

66.69

44

72.70

3.82

Summa för distriktet

8,876

2,462

17,590.70

1,317

15,193.10

86.37

278

502.00

2.85

Skaraborgs län.

Åse.

Vänersnäs..........

931

238

1,610.90

105

1,376.10

85.43

32

57.60

3.58

Flo.............

1,094

237

895.70

49

516.70

57.69

13

14.50

1.62

Sal.............

379

109

476.00

27

320.20

67.27

3

4.00

0.84

Ås.............

530

112

395.80

25

235.60

59.52

10

15.90

4.02

Karaby...........

284

59

251.30

13

143.20

56.98

—

—

_

Tun.............

597

132

899.70

61

749.50

83.30

23

39.00

4.33

Friel.............

434

66

455.40

24

365.90

80.35

8

13.70

3.01

Täng............

284

98

323.10

15

1&3.50

56.79

5

11.10

3.44

Håle.............

427

131

382.00

20

202.20

52.93

7

10.70

2.80

Särestad...........

741

239

734.50

54

421.50

57.39

19

25.60

3.49

Summa för distriktet

5,701

1,421

6,424.40

393

4,514.40

70.27

120

192.10

2.99

Värmlands län.

Karlstads.

Hammarö..........

5,011

1,859

127,276.70

1,559

26,659.10

97.74

62

114.30

0.42

Karlstads ländsk........

3,415

1,150

16,424.20

923

15,959.40

97.17

52

96.60

0.69

Grava ............

7,681

2,292

‘28,767.80

1,711

27,450.00

95.42

162

296.50

1.03

Summa för distriktet

16,107

5,301

72,468.70

4,193

70,068.50

06.69

276

507.40

0.70

Sammanslaget vägdistrikt enligt

tänkbar indelning spion:

Åkers väghålln.-distr., jfr ovan

8,151

2,776

20,949.70

1,603

18,109.70

86.44

314

559.40

2.8 7

Selebo > > >

6,826

1,903

12,792.00

1,116

11,010.70

86.07

300

569.10

4.44

Osterrekarne > > >

12,220

3,700

23,267.so

1,750

19,136.80

82.23

511

914.20

3.93

Västerrekarne > > »

8,876

2,462

17,590.70

1,317

15,193.10

86.37

278

502. oo

2.83

För distrikten sammanslagna

36,073

10,841

74.600.20

5,786

63,450.30

85.03

1,403

2,544.70

3.41

1 Efterbeskattning, 28 kr. 70 öre, här utesluten. — * Efterbeskattning, 113 kr. 60 öre, här utesluten.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

187

vägskatt enligt förslag om undantag för Skattskyldighet till vägskatt enligt förslag om undantag för

skattekronor understigande 3 inkomstskattekronor understigande 4

Tillkommande be- skattnings föremål

(inbegripna i kol. 3

och 4 men ej i

kol. 5 och 6)

Antal

skatt- skyl- diga

(kol. 5

—kol.

8 +

kol.

11)

Skatte- kronor

(kol. 6—

kol. 9 +

kol. 12)

Kol.

15 i

% av

kol.

4

Bortfallande beskatt- ningsföremål (inbe- gripna i kol. 5 och 6)

Tillkommande be- skattningsföremål

(inbegripna i kol. 3

och 4 men ej i

kol. 5 och 6)

Antal

skatt-

skyl-

diga

(kol. 5

—kol.

17 +

kol.

20)

Skatte- kronor

(kol. 6—

kol. 18 +- kol. 21)

Kol.

24 i

% av

kol.

4

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

12 i

% av

kol. 4

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

18 i

% av

kol. 4

antal

skatt-

skyl-

diga

skatte-

kronor

kol.

21 i

% av

kol. 4

11

12

13

14

16

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

45

167.90

1.96

573

8,179.00

95.53

101

242.40

2.83

13

59.30

0.69

504

7,951.60

92.87

17

58.30

2.41

162

2,190.20

90.60

49

109.60

4.53

5

15.80

0.65

138

2,106.00

87.12

12

44.00

17.60

29

190.30

76.12

11

22.90

9.16

3

12.70

5.08

20

159.00

63.60

40

148.50

10.13

137

1,260.70

86.57

54

123.90

8.51

21

81.oo

5.56

107

1,154.10

79.25

29

114.20

10.76

89

902.40

85.02

31

60.10

5.66

12

55.60

5.24

66

822.50

77.49

52

194.60

10.03

155

1,498.40

77.27

67

138.40

7.13

22

92.60

4.77

112

1,349.30

69.58

31

114.20

6.00

120

1,311.80

68.87

54

106.10

5.57

14

57.30

3.01

93

1,221.50

64.13

226

841.70

4.78

1,265

15,532.80

88.30

367

803.40

4.67

90

374.30

2.13

1,040

14,764.00

83.93

15

57.80

3.59

88

1,376.30

85.44

35

67.80

4.21

9

37.40

2.32

79

1,345.70

83.54

25

103.40

11.54

61

605.60

67.81

17

28.00

3.13

10

49.70

5.55

42

538.40

60.11

7

21.40

4.50

31

337.60

70.93

4

7.10

1.49

5

14.20

2.98

28

327.30

68.76

4

13.40

3.39

19

233.10

58.89

11

19.30

4.88

3

10.00

2.53

17

226.30

57.17

13

59.70

23.76

26

202.90

80.74

2

6.80

2.71

10

49.30

19.62

21

185.70

73.89

18

66.30

7.37

56

776.80

86.34

25

45.80

5.09

11

42.90

4.77

47

746.60

82.98

9

40.50

8.89

25

392.70

86.23

10

19.80

4.35

6

30.50

6.70

20

376.60

82.70

5

17.30

5.36

15

189.70

58.71

7

17.80

5.51

4

13.40

4.14

12

179.10

55.42

8

25.20

6.60

21

216.70

56.73

8

13.90

3.64

4

11.20

2.94

16

199.50

52.23

10

34.00

4.63

45

429.90

58.53

22

36.00

4.90

4

12.10

1.64

36

397.60

54.13

114

439.00

6.83

387

4,761.30

74.11

141

262.30

4.08

66

270.70

4.21

318

4,522.80

70.40

58

218.30

0.80

1,555

26,763.10

98.12

87

197.90

0.73

27

112.80

0.41

1,499

26,574.00

97.42

55

197.90

1.20

926

16,060.70

97.78

76

179.40

1.09

16

64.30

0.39

863

15,844.30

96.47

182

674.50

2.35

1,731

27,828.00

96 74

241

564.10

1.96

54

234.90

0.82

1,524

27,120.80

94.28

295

1,090.70

1.50

4,212

70,651.80

97.49

404

941.40

1.30

97

412.00

0.57

3,886

69,539.10

95.96

371

l,388.so

6.63

1,660

18,938.90

90.40

389

818.30

3.91

132

542.00

2.39

1,346

17,833.40

85.4!

195

756. i»

5.91

1,011

11,197.70

87.s i

402

916.10

7.16

79

348.90

2.73

793

10,443.40

81.64

396

1,478.30

6.33

1,635

19,700.90

84.67

633

1,324.30

5 69

149

634.40

2.7 i

1,26b

18,446.90

79.29

226

841.70

4.7 S

1,265

15,532.90

88.30

367

803. i o

4.37

90

374.30

2.13

1,040

14,764.00

83.93

1,188

4,464.60

5.99

5,571

65,370.20

87.6S

1,791

3,862.10

5.19

450

1,899.50

2.55

4,445

61,487.70

82.4!

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr tgl.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om allmänna Tagar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Allmän väg är av två slag:

a) landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln;
b)

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig

över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru

den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn

för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas

för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,

ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd

eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna

samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som prövas nödig (särskild

vinterväg).

3 §.

Väg skall läggas där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras.

Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet

i övrigt vara lämpad efter samfärdselns behov.

4 §.

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan framdragas

å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten icke kan läggas

utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället hållas färja eller,

när fråga är örn ödebygdsväg, vidtagas annan lämplig anordning.

5 §.

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Intill

dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, skall väg vidmakthållas

till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt

meddelad föreskrift stadgats.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

189

6 §•

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare

dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan

av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens försättande

i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret

finnes nödigt.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen

att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö

och is i sådan omfattning, som kräves för dylik trafik, eller allenast i den

utsträckning, som erfordras för samfärdsel med av dragare framfört åkdon.

7 §.

Väghållning omfattar:

byggande av väg (8 §),

vägunderhåll (9 §),

vinterväghållning (10 §).

8 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning

och förbättring av väg.

9 §•

Till vägunderhåll räknas:

1) åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning,

underhåll och iståndsättande av bro eller färja samt ombyggnad av

trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida

åtgärden ej företages i samband med vägens byggande; samt

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

10 §.

Vinterväghållning omfattar arbete för vägbanas hållande till erforderlig

bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas,

så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å

kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med

hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

11 §•

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger på landet vederbörande

vägdistrikt och inom stads område staden.

Vad nu är sagt må ej innefatta hinder för kommun eller landsting att lämna

bidrag till byggande av väg.

Angående vägdistrikt stadgas i lagen örn vägdistrikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

12 §.

Åligger någon, på grund av särskilt åtagande, att verkställa väghållning,

må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 23 § sägs, väghållningen

övertages av vägdistriktet eller staden.

13 §.

Yägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för ändamålet

utsedd vägstyrelses försorg.

Verkställandet av stad åliggande väghållning skall ombesörjas av den

kommunala styrelse eller nämnd, som därtill utsetts.

14 §.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens

bestämmelser angående stad äga tillämpning, är samhället berättigat och, örn

vägdistriktet därom framställer begäran, skyldigt att för distriktets räkning

ombesörja väghållningen i avseende å allmän väg, i den mån vägen på grund

av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. För

denna väghållning skall samhället njuta ersättning av distriktet i enlighet

med vad nedan stadgas, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden

för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Samhället är ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning,

i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Därest, på grund av gällande bestämmelser örn skyldighet att besörja eller

bekosta gatas iordningställande eller underhåll, kostnaderna för väghållningen

skola helt eller delvis gäldas av tomtägare, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmandet

av vägdistriktets ersättningsskyldighet.

15 §.

Ersättning jämlikt 14 § för byggande av väg skall till beloppet bestämmas

av länsstyrelsen efter parternas hörande, och ankommer det tillika på länsstyrelsen

att föreskriva tid för ersättningens utbetalande.

Ersättning jämlikt 14 § för vägunderhåll och vinterväghållning skall årligen

erläggas med belopp, som fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan

fastställelse skall gälla för en tid av tio år. övertages under löpande tioårsperiod

enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges

ny allmän väg eller övertager samhället till underhåll väg, som förut underhållits

av vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och

vinterväghållning, som må tillkomma samhället, i enahanda ordning särskilt

fastställas för återstående delen av tioårsperioden. Indrages under nämnda

tid allmän väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet

i enahanda ordning jämkas. Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen

förändrade förhållanden i avseende å vägunderhåll eller vinterväghållning,

må ny fastställelse av ersättningen äga rum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

191

16 §.

I fall, som i 15 § avses, äger länsstyrelsen utse två gode män att efter

syn å marken avgiva yttrande med förslag till ersättning.

Hava parterna i fråga örn ersättningen träffat överenskommelse, må länsstyrelsen

icke meddela från överenskommelsen avvikande beslut, med mindre

yttrande avgivits av gode män.

För sitt arbete och därmed förbundna kostnader äga gode männen bekomma

gottgörelse av vägdistriktet med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

17 §.

Skall i samhälle, som i 14 § avses, väg byggas inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad för vägdistriktet

tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Den inskränkning

i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och

46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest

i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1

januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

18 §.

De uppgifter, som enligt denna lag tillkomma länsstyrelse, utövas, vad angår

Stockholm, av Överståthållarämbetet.

19 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Örn behandling av frågor angående byggande av väg m. m.

20 §.

Fråga örn byggande av väg ankommer på länsstyrelsens prövning; dock må

väg, som enligt för stad fastställd stadsplan eller stomplan skall ingå i gata

eller annan allmän plats, omläggas eller förbättras utan sådan prövning.

21 §.

Göres hos länsstyrelsen ansökning örn anläggning av ny väg på landet,

skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägstyrelsen, inhämta

dennas yttrande i ärendet. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till

frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt, kalla trafikanter

samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen

eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig rörande ansökningen.

Föranleder icke den verkställda utredningen avslag å ansökningen, skall

länsstyrelsen låta på vägdistriktets bekostnad upprätta plan och kostnadsförslag

rörande företaget. Berörda plan och förslag skola under viss kort tid och

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

i den ordning länsstyrelsen bestämmer hållas tillgängliga för allmänheten.

Efter det vägstyrelsen ånyo och jämväl vägstämman lämnats tillfälle att yttra

sig samt länsstyrelsen föranstaltat om den utredning i övrigt, som kan anses

erforderlig, meddelar länsstyrelsen beslut i ärendet.

Yad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att länsstyrelsen

själv eller därtill av Konungen anbefalld upptager fråga örn anläggning

av ny väg.

22 §.

Uppstår fråga örn anläggning av ny väg i stad, skola bestämmelserna i 21 §

äga motsvarande tillämpning. Plan och kostnadsförslag skola dock, där länsstyrelsen

ej annorlunda beslutar, upprättas genom stadens försorg.

23 §.

I enahanda ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, behandlas jämväl fråga

angående omläggning eller förbättring av väg, som icke enligt för stad fastställd

stadsplan eller stomplan skall ingå i gata eller annan allmän plats; dock

ankommer det på länsstyrelsens prövning, huruvida annan av de i nämnda

lagrum omförmälda åtgärderna än hörande av vägstyrelsen eller däremot svarande

styrelse eller nämnd i stad bör vidtagas.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående fråga örn inrättande

av särskild vinterväg, örn sådan ändring av vägs bredd och beskaffenhet

i övrigt, som avses i 5 §, även örn ändringen ej är att hänföra till byggande av

väg, örn förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, örn indragning

av väg ävensom angående vägdistrikts eller stads övertagande av väghållning,

som ålegat någon på grund av särskilt åtagande.

Örn snöploglag.

24 §.

För ordnande av vinterväghållningen å landet skola till snöploglag indelas

lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag

skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att efter

vägstyrelsens bestämmande därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning

enligt vad nedan sägs.

Vid indelning till snöploglag skall iakttagas, att ploglagen fördelas så, att de

fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade

samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets fastigheter som

möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som

brukar fastigheten.

Förslag till indelning av snöploglag uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare

och brukare av jordbruksfastigheter blivit å kommunalstämma hörda över

förslaget, verkställer länsstyrelsen indelningen. Sådan indelning skall gälla

tills vidare.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

193

25 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits,

i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga del i förhållande

till fastigheternas taxeringsvärden.

26 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst ett år i

sänder utse en snöplogfogde. Örn valet skall underrättelse meddelas vägstyrelsen.

Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna ploglagets medlemmar

ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses av länsstyrelsen.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig

att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden är pliktig att övervaka, det ploglaget åliggande vinterväghållning

behörigen fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov

utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket

uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar

fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående ersättning.

27 §.

Ersättning till snöploglag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse

ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas av

länsstyrelsen.

28 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på lämpligt

sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige gäldas

i den mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den

försumlige för arbetets utförande.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

29 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan

anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg,

därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast under

pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom,

såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens avvattning

försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast

beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro. Har

sådant tillstånd lämnats, må länsstyrelsen meddela föreskrifter, ägnade att

minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller

i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens behov.

30 §.

Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår ödebygdsväg,

nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd uppföras

byggnad samt ej heller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som

hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär

fara för trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan allmänna

vägar, mellan sådan väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan

allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd

byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig

anordning förekomma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan

punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

Föreligga eljest särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka

de i första punkten här ovan angivna minsta avstånden, äger länsstyrelsen föreskriva

sådan ökning, dock högst till tjugu meter. I fråga örn uppförande av

byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall minsta avståndet ökas

så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,

som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning

eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud

enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej den i 46 § omförmälda

vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra

anordningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,

som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,

skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av

vägnämnden.

31 §.

Är fråga väckt örn nyanläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelsen

meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom

visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma

att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för

längre tid än tre år, ägande länsstyrelsen vid behov föreskriva förlängning av

denna tid, i vilket fall beslutet skall underställas Konungens prövning. Då

vägens sträckning blivit slutgiltigt bestämd, upphör förbudet att gälla och

träda i stället bestämmelserna i 30 § i tillämpning.

32 §.

Vad i 30 och 31 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga örn bebyggande

av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

33 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av

snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

195

kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må,

därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägnämnden föreskriva

skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga

röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, inom vilket röjningen

skall äga rum, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens

försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet

närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada,

skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

34 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd

över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall

vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola ock, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga

vägmärken av beskaffenhet, som i särskild ordning bestämmes.

35 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra

fara för vägens bestånd.

36 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma annonstavla, reklamskylt

eller dylikt på mindre avstånd än tjugufem meter från vägbanans

mitt. Yad nu är sagt skall dock icke avse å byggnad inom tättbebyggt samhälle

uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts

å annorstädes belägen byggnad till upplysning örn på stället bedriven

affärsrörelse eller annan verksamhet.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket avsedd

anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande

kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed

jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första stycket,

må förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren

att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer i anledning av

sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes

av vägnämnden.

37 §.

Angående framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg gäller

vad därom är särskilt stadgat.

Om skyldighet i vissa fall för jordägare att lämna tillträde till fastighet m. m.

38 §.

Är fråga väckt örn nyanläggning eller omläggning av väg och skall i anledning

härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande

åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras.

Underrättelse örn förrättningens påbörjande skall av den, som har att företaga

densamma, senast en vecka förut med posten översändas till fastighetens

ägare samt, där fastigheten är utarrenderad, även till arrendatorn eller oek införas

i en eller flera ortstidningar.

39 §.

Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på

grund av naturhändelse såsom jordras, översvämning eller dylikt eller av annan

orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på

ansökning föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas

för så lång tid, sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig.

40 §.

Vill väghållare, till förekommande av snösamling å väg, uppsätta snöskärm,

och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger vägnämnden meddela

väghållaren tillstånd därtill.

41 §.

Har genom åtgärd, som i 38 § avses, eller till följd av tillfällig vägs anordnande

eller begagnande eller snöskärms uppsättande skada uppkommit, skall

väghållaren härför gälda ersättning med belopp, som i brist på överenskommelse

bestämmes av vägnämnden.

42 §.

Vill väghållare å annan än kronan tillhörig mark taga sand, grus, jord eller

sten till vägs underhåll, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas,

må frågan hänskjutas till vägnämnden, som, där ej upplåtelse av rätt i nämnda

avseende kan anses lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att

sådan upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva,

i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt

till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats må icke utgöra hinder för väghållare att i den ordning,

som angives i lagen örn expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller

stentäkt.

Om tillsyn å väghållningen.

43 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkommer, enligt vad därom är stadgat,

att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet.

44 §.

Den närmaste uppsikten över vägväsendet utövas av länsstyrelsen, och åligger

det förty länsstyrelsen att övervaka väghållningens behöriga fullgörande

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

197

saint att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag

eller särskilda författningar närmare stadgas.

45 §.

Underlåter väghållare att verkställa beslut angående byggande av väg eller

yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och sker ej rättelse efter

tillsägelse av den myndighet eller tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen

vid tillsyn å väghållningen, skall förhållandet genast anmälas till

länsstyrelsen, som förelägger väghållaren viss tid, inom vilken erforderliga

åtgärder skola hava företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna

varda genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad vidtagna. Dylikt

föreläggande må av länsstyrelsen meddelas jämväl utan särskild anmälan.

Innan föreläggande meddelas, äger länsstyrelsen, örn så finnes lämpligt, inhämta

vägnämndens yttrande i ärendet.

Om vägnämnd.

46 §.

För fullgörande av de uppgifter, som jämlikt denna lag tillhöra vägnämnd,

skall för varje vägdistrikt och för varje stad, där allmän väg finnes, utses en

sådan nämnd, bestående av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägnämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande

såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda

inom nämnden.

47 §.

Ordförande och ledamöter i vägnämnden jämte tre suppleanter, av vilka en

skall vara suppleant för ordföranden, förordnas av länsstyrelsen för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då förordnandet skedde.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens

utgång, skall länsstyrelsen förordna ersättare för den tid, som för den

avgångne återstått.

48 §.

Den, som vill påkalla vägnämndens prövning av något ärende, skall göra

framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande

till nämnden.

49 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägnämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas

i fråga örn domare.

Kan till följd av jäv nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna

ersättare för behandling av det ärende, i fråga örn vilket jäv föreligger.

50 §.

För besluts fattande inom vägnämnden fordras, att nämnden är fulltalig.

Äro vid omröstning inom nämnden meningarna delade, gäller vad de flesta

säga. Har en var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

51 §.

Ordförande och ledamot i vägnämnd skola för sitt arbete och därmed förbundna

kostnader njuta ersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen.

Ersättningen skall gäldas av väghållaren, men äger nämnden, örn

så av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt

eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans

bevakande inför nämnden.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

52 §.

Eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 26 § tredje stycket åligger eller

underlåter medlem av snöploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller

att sådant uppbåd hörsamma, bote från och med tio till och med etthundra

kronor.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift

däri, eller underlåter jordägare att ställa sig till efterrättelse med stöd

av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 § tredje stycket eller 72 § meddelat

föreläggande, bote från och med tio till och med trehundra kronor, där ej

å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

Förseelse åtalas av allmän åklagare.

53 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän,

strafflag.

54 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av

30 eller 31 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda

olagligen skett.

Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 29, 30, 35 eller 36 § och

ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter

tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes

ej med stöd av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 § tredje stycket eller

72 § meddelat föreläggande, äger utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

55 §.

Ansökan örn handräckning enligt 54 § må göras av allmän åklagare eller

väghållare. Kostnaden för förrättningen skall av väghållaren förskjutas men

omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas av

den försumlige.

56 §.

Den, som ej åtnöjes med vägnämndens beslut i fråga, som omförmäles i

denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde

dagen från det ''han erhöll del av beslutet.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

199

57 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan

hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som är

stadgad för ekonomimål i allmänhet.

58 §.

Besvär över beslut jämlikt 39 § örn upplåtelse av nyttjanderätt till mark

för tillfällig väg eller jämlikt 40 § örn uppsättande av snöskärm eller över

föreläggande jämlikt 45 § må ej verka uppehåll med verkställigheten av beslutet

eller föreläggandet eller hindra uttagande av kostnad därför med mindre

den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

59 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den

1 januari 1937.

60 §.

Med avseende å ödebygdsväg, som vid denna lags ikraftträdande är under

byggande genom statens försorg, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning,

intill dess vägen blivit färdigställd och till allmänt underhåll övertagen.

61 §.

De distrikt, i vilka rikets landsbygd jämlikt lagen örn vägdistrikt indelas,

ävensom rikets städer skola, varje distrikt och stad inom sitt område, vid 1937

års ingång övertaga samtliga vägar, som då äro föremål för allmänt underhåll,

och skola dessa därvid vara försatta i laggillt skick. Finnes brist, vars

bättrande i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid vägens övertagande,

äger distriktets vägstyrelse eller stadens däremot svarande styrelse

eller nämnd avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

''62 §.

Är enligt de vid denna lags ikraftträdande gällande rättsreglerna angående

väghållningsbesvärets fullgörande medlem av stadskommun skyldig att utföra

väghållning eller att i stället härför erlägga särskild avgift till staden, skall

skyldighet, som nu nämnts, upphöra från och med denna lags ikraftträdande,

såvida icke Konungen, på framställning av staden, förordnar om skyldighetens

avskrivning under en tid av tio år, räknade från lagens ikraftträdande.

Sådant förordnande må icke meddelas, örn skyldigheten är av ringa ekonomisk

betydelse för staden.

Vad i denna paragraf stadgats skall icke äga tillämpning beträffande skyldighet,

som vid denna lags ikraftträdande är föremål för avskrivning.

63 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket successiv avskrivning av skyldighet att

utföra väghållning äga rum, skall denna skyldighet ersättas av förpliktelse att

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

utgiva en årlig avgift till staden. För avskrivningsperiodens första år skall

avgiften utgå med belopp, svarande mot den normala årskostnaden för väghållningens

utförande. Beloppet fastställes av länsstyrelsen, och skall därvid hänsyn

tagas jämväl till de bidrag av automobilskattemedel och andra statsmedel,

som staden åtnjuter eller kan väntas komma att åtnjuta. För avskrivningsperiodens

återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det

ursprungliga beloppet.

64 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket avgiftsskyldighet successivt avskrivas,

skall avgiften för avskrivningsperiodens första år utgå med det belopp, vartill

avgiften under åren 1934—1936 årligen i medeltal uppgått. Har vid avgiftens

bestämmande hänsyn icke tagits till bidrag, varom förmäles i 63 §, äger länsstyrelsen

föreskriva skälig jämkning av beloppet. För avskrivningsperiodens

återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det för periodens

första år bestämda beloppet.

Innefattar avgift vederlag jämväl för annat än väghållning, ankommer på

Konungen att efter stadens och de avgiftsskyldigas hörande förordna, huru

stor del av avgiften skall anses motsvara väghållningsskyldigheten.

65 §.

Innan länsstyrelsen jämlikt 63 § fastställer avgift eller jämlikt 64 § föreskriver

jämkning av avgift, skall särskild utredning förebringas angående den

normala årskostnaden för fullgörande av den väghållningsskyldighet, för vilken

vederlag skall utgå, samt angående övriga omständigheter av betydelse för

ärendets avgörande.

Utredningen skall verkställas av en särskild nämnd, bestående av ordförande

och två ledamöter. Ordföranden förordnas av länsstyrelsen, en ledamot utses

av staden och en av de väghållningsskyldiga eller, där fråga är örn jämkning

av avgift, de avgiftsskyldiga. Sistnämnde ledamot utses å sammanträde inför

magistrat eller stadsstyrelse eller, där sådan myndighet icke finnes, koramunalborgmästare.

Sedan nämnden slutfört sin utredning, skall nämndens protokoll jämte öfriga

till ärendet hörande handlingar insändas till länsstyrelsen.

Nämndens ordförande åtnjuter enligt länsstyrelsens beprövande ersättning

av allmänna medel.

66 §.

Samhälle jämlikt 14 § tillkommande ersättning för byggande av väg skall,

där beslut örn byggandet meddelats före den 1 januari 1937, bestämmas och

utbetalas i den ordning, som för dylikt fall föreskrives i 9 § lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

överenskommelse örn ersättning till samhälle för vägunderhåll eller i brist

pa överenskommelse meddelad fastställelse av sådan ersättning skall icke rubbas

genom denna lags ikraftträdande.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

201

67 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola upphöra,

då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

68 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som

övertages till underhåll av vägdistrikt eller stad, och har den bildats genom

sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat

fall skall den överlämnas till vägdistriktet eller staden.

69 §.

Där vid denna lags ikraftträdande snöploglag äro inrättade enligt bestämmelserna

därom i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, skola dessa ploglag bibehållas, därest länsstyrelsen icke

finner ny ploglagsindelning erforderlig.

70 §.

Jämlikt äldre lag av länsstyrelse meddelat tillstånd till uppsättande eller

bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till

följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

71 §.

Vad i 30 och 31 samt 52—55 §§ är stadgat örn förbud i vissa fall mot byggnads

uppförande samt örn ansvar och handräckning i anledning av överträdelse

av nämnda förbud skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1935, då bestämmelsen i 25 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet skall upphöra att gälla. Förstnämnda

stadganden skola dock icke äga tillämpning med avseende å byggnad,

som vid 1934 års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder

icke förelåg enligt då gällande bestämmelser.

72 §.

Utmed väg varande upplag eller annan anordning, som skulle komma att

falla under förbud enligt 30 § eller 36 § första stycket, må, örn anordningen

tillkommit före 1934 års utgång utan att hinder däremot förelåg enligt den

vid tillkomsten gällande lag, förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver

skyldighet för jordägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För

skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren

gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

73 §.

Vägnämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

74 §.

Såvitt icke här ovan eller i övergångsbestämmelserna till lagen örn vägdistrikt

annorlunda stadgas, skola dels 25 kapitlet byggningabalken, i vad sam
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ma kapitel ännu gäller, dels lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, dels lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar,

dels ock alla övriga stadganden, som strida mot denna lag, upphöra att gälla

från och med den 1 januari 1937.

75 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

203

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den H december

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 17 november 1933,

hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag örn allmänna vägar; samt

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287)

örn ödebygdsvägar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Nils Ljunggren.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag om allmänna vägar.

11—14 §§.

Lagrådet:

Terminologien i dessa paragrafer synes icke vara fullt lycklig och konsekvent.

I 11, 12 och 14 §§ är fråga örn det rättssubjekt — vägdistrikt och

stad i 11 §, enskild person på grund av särskilt åtagande i 12 § samt köping

eller annat stadsliknande samhälle i 14 § — som har att svara för väghållningsbördan;

i 14 §:s fall avilar detta ansvar dock blott emot rätt till ersättning

av vägdistriktet. I 13 § är däremot fråga om de organ, genom vilka

vägdistrikt och stad fullgöra sin väghallningsskyldighet. Dessa förhallanden

uttryckas i lagtexten så att enligt 11 och 14 §§ distrikt, stad och i visst fall

stadsliknande samhälle hava att »ombesörja väghållningen». Örn den enskilde

väghållningsskyldige sägs det däremot i 12 § att det åligger honom »att verkställa

väghållning», och samma uttryck användes i 13 § örn distriktets organ,

medan stadens organ sägas »ombesörja verkställandet». Att ombesörja väghållning

är alltså enligt lagtexten något annat än att ombesörja dess verkställande.

Om redan detta har en något förvillande verkan, ökas denna därigenom

att uttrycket verkställa väghållning brukas i helt olika innebörd i 12 §

och i 13 §.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

I detta sammanhang må erinras att längre fram i lagförslaget införes begreppet

väghållare. Sålunda ålägges väghållare i 30 § tredje stycket, 33 §

andra stycket, 36 § tredje stycket och 72 § att i vissa fall gälda ersättning till

markägare eller annan. Enligt 40 och 42 §§ tillkomma väghållare vissa rättigheter.

Till väghållaren är det som enligt 45 § länsstyrelsen har att rikta

sitt föreläggande i fall av försummat vägbygge eller brist i underhållet o. s. v.

Vad som med väghållare förstås är emellertid icke angivet. Utan att vilja

hävda att detta förhållande bereder någon egentlig svårighet vid lagtolkningen

vill dock lagrådet hemställa örn icke en bestämning av begreppet lämpligen

kunde ske i förevarande paragrafer, så att det exempelvis bleve fullt klarlagt

att örn samhälle besörjer väghållning för distrikts räkning, det är samhället

och icke distriktet som i den utsträckning så sker är att betrakta som väghållare.

Att saken så är att fatta i fråga örn tillämpningen av det viktiga

tillsynsstadgandet i 45 § bleve väl knappast föremål för tvekan, desto mindre

som det kan sägas vara uttalat i statsrådsprotokollet i anledning av en av

länsstyrelsen i Stockholms län gjord erinran. Men att detsamma gäller i fråga

om ersättningars gäldande och om rätt att taga grus m. m. synes i tydlighetens

intresse böra komma till uttryck i själva lagtexten.

Vinna de gjorda erinringarna beaktande, kunde i första stycket av 11 § helt

enkelt sägas att väghållare är på landet vederbörande vägdistrikt och inom

stads område staden samt vidare i 14 § där omförmälda samhällen betecknas

som väghållare. I fråga örn de enskilda rättssubjekt, om vilka i 12 § talas,

lärer väl även på dem i regeln vara att tillämpa vad i förslaget sägs örn väghållare;

men i betraktande av att deras åliggande i fråga örn beskaffenhet och

omfång torde kunna förete vissa skiftningar, synes ej kunna med visshet sägas

att det alltid och i alla fall är förhållandet. Deras ställning kunde måhända

lämpligen uttryckas med att de svara för väghållning; i synnerhet läte sig

detta göra örn bestämmelsen flyttades från 12 § till att utgöra andra stycket

i 11 § och nuvarande andra stycket finge sin plats som 12 § och däri hänvisades

till 11 §. Därigenom vunnes ock att det bleve klart att bidrag från landsting

eller kommun kunde givas exempelvis till en utvidgning eller förstärkning av

bro, som, ehuru ingående i allmän väg, är avsedd att alltjämt hållas av en

enskild.

I 14 § första stycket synas orden: »i enlighet med vad nedan stadgas» lämpligen

böra utgå såsom onödiga och möjligen vilseledande.

I 14 § andra stycket föreslås ett stadgande av innehåll att, därest på grund

av gällande bestämmelser örn skyldighet att besörja eller bekosta gatas iordningställande

eller underhåll kostnaderna för väghållningen skola helt eller

delvis gäldas av tomtägare, hänsyn därtill skall tagas vid bestämmandet av

vägdistriktets ersättningsskyldighet enligt paragrafens första stycke.

Motsvarighet till förstnämnda stadgande saknas såväl i 9 § väglagen som i

det av 1929 års vägsakkunniga framlagda förslaget.

Det remitterade förslaget (sid. 81—82) synes utgå från det betraktelsesättet

att samhälle genom bestämmelserna i 9 § väglagen förpliktats utföra en

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

205

väghållning, som ålegat vägdistriktet, men att i de fall, då tomtägare på grund

av honom åliggande skyldighet i avseende å gatas iordningställande och underhåll

bekostade väghållning, detta skulle tillgodoräknas vägdistriktet, icke

samhället. Ett sådant betraktelsesätt står dock ej i överensstämmelse med

grunderna för den år 1927 genomförda ändringen i 9 § 1891 års väglag. Såsom

framgår av förarbetena till denna ändring hade man att utgå från att

vägdistrikten till följd av stadsplanelagstiftningens föreskrifter befriades från

underhåll av allmän väg som ingått i gata vilken upplåtits för allmänt begagnande.

Med fog klagades över att samhällena på detta sätt icke finge

tillfredsställande vederlag för de betydande belopp, som i vägskatt från samhällena

tillfördes vägdistrikten. Från samhällenas sida krävdes därför att de

skulle utbrytas ur vägdistrikten. Detta föreslogs även av vägkommissionen.

Genom ovannämnda ändring av 9 § väglagen har den skyldighet att hålla

allmän väg inom samhälle, varifrån vägdistrikten kommit att befrias till följd

av stadsplanelagstiftningen, åter lagts på vägdistrikten. Men det har med hänsyn

bl. a. till förekommande skyldighet för tomtägare att iordningställa och

underhålla gata icke ansetts lämpligt att vägdistrikt skulle direkt utföra väghållning

å väg som skulle vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata,

utan ersättningsskyldighet har i stället ålagts vägdistriktet. Det har härvid

betonats att någon ändring i tomtägares skyldigheter i förevarande avseende

icke vore åsyftad, men man har uppenbarligen utgått från att detta vore en

sak mellan samhället och tomtägaren, och varje antydning örn att förhandenvaron

av sådan skyldighet skulle öva inverkan på storleken av den till samhället

utgående ersättningen saknas (jfr 1920 års vägsakkunnigas betänkande

sid. 73 och 109).

Den ståndpunkt, som alltså intages av 1927 års lagstiftning, betingas även

av det till grund för denna lagstiftning liggande kravet på en skälig fördelning

av samhällenas gatuhållningsbörda mellan samhällena och vägdistrikten.

Därest inom ett samhälle all gatuhållning bestrides av tomtägarna, skulle enligt

det nu föreliggande förslaget vägdistriktet alldeles befrias från skyldighet

att utgiva någon ersättning till samhället för väghållning å de gator, som

förklarats för allmänna vägar, och lagstiftningen alltså på denna punkt visa

sig förfelad. I ett dylikt fall är det väl sannolikt att samhället skrede till avskrivning

av det tomtägarna åliggande besväret, varefter vägdistriktets ersättningsskyldighet

skulle inträda i full utsträckning, men avskrivningen kunde

ej inskränkas till allenast de tomtägare som hade att hålla de såsom allmän

väg ansedda gatorna. I själva verket torde det med fog kunna göras gällande

att den omständigheten, att inom ett samhälle gatuhållningen —- i stället för

att bestridas med i vanlig ordning uttaxerade medel — utgör ett fastigheterna

åvilande besvär, icke bör inverka på förhållandet mellan samhället och vägdistriktet;

att det från samhällets synpunkt sett här allenast gäller en inre

fråga örn bördornas fördelning mellan dess medlemmar.

På grund härav hemställes att andra stycket i 14 § måtte utgå.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr %1.

18 §.

Lagrådet:

Då innehållet i denna paragraf är av självklar beskaffenhet synes paragrafen

böra utgå (jfr kungörelsen den 21 februari 1919).

Till undvikande av den rubbning i paragrafföljden, som ett bifall till nyss

gjorda hemställan skulle orsaka, kunde, därest beaktande vinnes för erinringar

som i det följande framställas vid 21 och 37 §§, såsom 18 § upptagas en bestämmelse

av innehåll att vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar,

naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

20 §.

Lagrådet:

De skäl som föranlett att fråga örn omläggning eller förbättring av väg,

som i stad ingår i gata eller annan allmän plats inom område för vilket stadsplan

eller stomplan fastställts, enligt förslaget icke behöver underställas länsstyrelsens

prövning, torde i allt väsentligt äga giltighet beträffande väg

inom område som enligt godkänd avstyckningsplan utgör trafikled, öppen

plats eller utfartsväg. I den mån avstyckningsplanen genomförts å marken

torde den nämligen förr eller senare i tämligen oförändrat skick upptagas i

stadsplan eller stomplan. Det hemställes örn icke det i paragrafen angivna

undantaget bör utsträckas i enlighet med vad nu sagts.

21 §.

Justitierådet Grefberg:

Med anledning av erinringar, som svenska stadsförbundets styrelse gjort

mot innehållet i förslagets 3 §, har departementschefen vid sagda paragraf i

sitt anförande vid remissen till lagrådet betonat, att örn väg skall byggas

inom område för vilket stadsplan fastställts, åt vägen skall givas en sträckning

som står i överensstämmelse med stadsplanen samt uttalat att örn vid

vägbyggnadsfrågans behandling skulle visa sig att vägen lämpligen bör läggas

över mark, som enligt stadsplanen icke är avsedd till gata utan exempelvis

till byggnadskvarter, beslut örn vägens sträckning över sådan mark likväl

icke kan meddelas innan planen blivit ändrad. Departementschefen har

tillika anfört, att vad nyss sagts örn stadsplan torde äga motsvarande tillämpning

i fråga om andra dylika planer samt framhållit att de oegentligheter,

som möjligen förekommit därutinnan att väg inom samhälle på landet utlagts

i strid mot fastställda planer, uppenbarligen berott på förbiseende från

vägmyndigheternas sida och att något dylikt för städernas del icke vore att

befara.

I dessa uttalanden av departementschefen kan jag instämma.

Då emellertid förbiseenden av nyss angiven art synas böra så vitt ske kan

förebyggas samt en föreskrift av innehåll att, där vägföretag berör område

som är lagt under stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan,

skall från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande huruvida ur

plansynpunkt något är att erinra mot förslaget, torde få anses väl ägnad att

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

207

verka i antydd riktning, hemställes att en sådan föreskrift införes i förevarande

paragrafs andra stycke före styckets sista punkt. I följd av bestämmelse

i 22 § bleve föreskriften tillämplig jämväl beträffande vägföretag i stad.

Häremot torde icke något vara att invända.

I 5 § förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande finnas meddelade vissa föreskrifter för det fall

att vägföretag berör område som upptager fast fornlämning. En erinran härom

torde lämpligen böra införas i förevarande paragraf eller, på sätt vid 18 §

berörts, i särskild paragraf i avdelningen allmänna bestämmelser.

Regeringsrådet Aschan, med vilken justitieråden Alexanderson och Elilund

instämde:

Vid 3 § har departementschefen anfört att, örn vid vägbyggnadsfrågas behandling

skulle visa sig att vägen lämpligen bör läggas över mark, som enligt

fastställd stadsplan icke är avsedd till gata utan exempelvis till byggnadskvarter,

beslut örn vägens sträckning över sådan mark icke kan meddelas innan

planen blivit i vederbörlig ordning ändrad.

Under förarbetena till den år 1927 vidtagna ändringen av 9 § väglagen förutsattes

dock att ett sådant beslut skulle kunna lagligen meddelas, örn det också

av naturliga skäl antogs skola ifrågakomma allenast i undantagsfall (jfr

Kungl. Maj:ts proposition till 1922 års riksdag nr 100 sid. 138—139 och 164

samt Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag nr 244 sid. 21 och 23).

Hade så ej varit möjligt, skulle ju ett municipalsamhälle genom vägran att

fatta beslut örn ändring av sin stadsplan kunnat omintetgöra varje lösning av

trafikfrågorna, som ej överensstämde med samhällets måhända föråldrade

stadsplan.

Detta spörsmål har numera kommit i ett i viss mån förändrat läge genom

tillkomsten av det i 4 § av 1931 års stadsplanelag upptagna stadgandet örn

befogenhet för Kungl. Maj :t att mot stads bestridande föranstalta örn ändring

av dess stadsplan. Emellertid synes fortfarande hinder icke böra möta för

länsstyrelsen att meddela beslut örn byggande av väg i en sträckning, som ej

överensstämmer med gällande stadsplan, därest länsstyrelsen gör beslutets

verkställighet beroende av att erforderlig ändring av stadsplanen kommer till

stånd. I själva verket torde detta tillvägagångssätt vara det mest praktiska,

särskilt när meningsskiljaktighet om den erforderliga ändringen av stadsplanen

ej räder. Skall ändringen av stadsplanen alltid föregå beslutet örn vägens

byggande, föreligger den möjligheten att, sedan stadsplaneändringen väl fastställts,

länsstyrelsen efter slutförd utredning finner vägen lämpligen böra

läggas på annat sätt eller ock att dess beslut ändras av högre instans.

En ovillkorlig förpliktelse att förlägga vägen i annan sträckning än gällande

stadsplan medgiver synes icke böra av länsstyrelsen åläggas de väghållningsskyldiga

annat än i trängande fall och ej heller då, örn den erforderliga

stadsplaneändringen är av den beskaffenhet att dess fastställande icke tillkommer

länsstyrelsen (jfr Kungl. Maj:ts utslag den 24 oktober 1933 på besvär

av Aron Reimers).

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

I fråga om lämpligheten av de tillägg varom justitierådet Grefberg hemställt

är jag ense med honom.

23 §.

Lagrådet:

Vinner en vid 20 § gjord erinran beaktande, föranledes därav jämkning i

avfattningen av förevarande paragrafs första stycke.

24 §.

Lagrådet:

De sakkunnigas förslag upptog icke några bestämmelser örn snöploglag.

I yttranden över förslaget har emellertid kommit till uttryck att möjlighet

att för vinterväghållningens utförande anlita särskilt inrättade ploglag alltjämt

borde stå till buds, och hava i anledning härav i det remitterade förslaget

upptagits bestämmelser örn sådana ploglag. Föreskrifterna hava därvid erhållit

det innehåll att indelning till snöploglag alltid skall förefinnas. Då emellertid

behov av sådan indelning icke allestädes torde vara för handen och ändrade

förhållanden kunna medföra upphörande av behovet, där sådant nu finnes,

synes en medelväg mellan de båda förslagen böra väljas sålunda att indelning

till snöploglag skall verkställas endast i den mån vägstyrelsen så finner erforderligt.

Det hemställes att förevarande paragraf ändras i enlighet härmed.

29 §.

Lagrådet:

Det är avsett att länsstyrelses tillstånd att uppsätta eller bibehålla grind

skall gälla tillsvidare. Sådant tillstånd kan alltså av länsstyrelsen när som

helst återkallas. Häråt synes lämpligen böra givas uttryck i lagtexten, vilken

tillika bör undergå någon jämkning till utmärkande av att föreskrifter i syfte

att minska olägenheter av grind kunna givas antingen i samband med att tillstånd

till grinden meddelas eller senare.

30 §.

Lagrådet:

Sista punkten av första stycket innebär, att därest byggnad uppföres å

mark i annat höjdläge än vägbanans skall därvid iakttagas, att till det eljest

tillåtna minsta avståndet från vägbanans mitt lägges så mycket, som motsvarar

höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Till förtydligande av denna

innebörd synes avfattningen böra undergå jämkning. Då bestämmelsen

icke är avsedd att äga tillämpning i fall som behandlas i andra punkten av

samma stycke, torde till undvikande av missförstånd denna punkt lämpligen

kunna få sin plats sist i stycket. Iakttages detta, bör ordet »eljest» i tredje

punkten utgå.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

32 §.

209

Lagrådet:

Då avstyckningsplan föga torde skilja sig från byggnadsplan, lärer jämväl

avstyckningsplan böra upptagas i förevarande paragraf.

Justitierådet Grefberg:

I fråga om byggande inom område, för vilket stadsplan, stomplan eller

byggnadsplan fastställts, lära de bestämmelser, som härom finnas meddelade

i stadsplanelagen, byggnadsstadgan och särskilda byggnadsordningar, böra

vinna tillämpning. Det kan exempelvis icke gärna få förekomma att vägnämnd

förelägger en tomtägare att borttaga ett stängsel, som denne uppfört

till fullgörande av honom enligt lag åvilande förpliktelse och som blivit av

byggnadsnämnd godkänt (jfr byggnadsstadgan 16, 44, 47, 61 och 103 §§). För

att tydligare giva uttryck åt den innebörd jag sålunda vill giva åt förevarande

paragraf böra orden »bebyggande av område» utbytas mot orden »byggande

inom område». Härigenom vinnes nämligen bättre anslutning till byggnadslagstiftningens

terminologi.

För uteslutande ur stadgandet sådant det återfinnes i de sakkunnigas förslag

(38 §) av ordet utomplansbestämmelser hava enligt min mening ej tillräckliga

skäl blivit förebragta. Jag hemställer alltså att här en återgång sker

till de sakkunnigas förslag. En särskild anledning härtill anser jag föreligga

i de från de sakkunnigas förslag avvikande måttbestämmelser som upptagits i

30 §. Riktigast vore för övrigt att låta förevarande paragraf omfatta — förutom

område som ingår i godkänd avstyckningsplan eller fastställd byggnadsplan

— varje område där den för städerna stadgade ordningen för bebyggande

skall iakttagas. Skulle här särskilda föreskrifter anses erforderliga, böra de

meddelas i byggnadslagstiftningen med byggnadsmyndigheterna såsom organ.

33 §.

Regeringsrådet Aschan, med vilken justitieråden Alexanderson och Ehlund

instämde:

I 37 § tredje stycket i 1929 års vägsakkunnigas förslag upptogs en bestämmelse

därom att å väg växande träd, vars bevarande anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt,

icke må borthuggas utan tillstånd av vägnämnden. Denna

bestämmelse har uteslutits ur det remitterade förslaget.

Ett stadgande av liknande innehåll synes emellertid önskvärt. Dock torde

såsom i några av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena framhållits

ifrågavarande tillstånd böra meddelas av länsstyrelsen, ej av vägnämnden,

och vidare torde det böra heta: vars bevarande kan antagas vara av betydelse

ur naturskyddssynpunkt. Anses ett dylikt stadgande alltför obestämt,

kunde förbudet måhända begränsas till att gälla å väg växande alléträd.

Justitierådet Grefberg:

Undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf synes böra göras

för kyrkogård, allé, trädgård, annan därmed jämförlig plantering samt park,

Bihang till riksdagens protokoll 198b. 1 sami. Nr 21. 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

möjligen med den begränsning att undantaget får gälla endast träd. Det

bomme då icke att avse exempelvis buskar och levande häckar. Uttrycket

»annan därmed jämförlig plantering» skulle då här hava samma innebörd som

i jorddelningslagen, d. v. s. därmed skulle avses plantering, som är av parkliknande

karaktär eller som för prydnads- och trevnadsändamål verkställts i

närheten av boningshus eller annan byggnad, t. ex. kyrka.

34 §.

Lagrådet:

För vinnande av större tydlighet torde det i paragrafens andra stycke förekommande

uttrycket »som i särskild ordning bestämmes» böra utbytas mot

orden »som bestämmes av Konungen eller i den ordning Konungen förordnar».

Skulle emellertid med uttrycket avses, att beslutanderätten skall tillkomma

endast Konungen, böra med hänsyn till innehållet i 19 § slutorden i förevarande

paragraf utgå.

36 §.

Lagrådet:

Då det i första stycket stadgade undantaget lärer böra gälla inom tättbebyggt

område oberoende av örn området har karaktären av samhälle eller icke,

hemställes att häråt gives uttryck genom en jämkning i stadgandets avfattning.

37 §.

Lagrådet:

I förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande, lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens

fredande samt lagen sistnämnda dag angående nationalparker finnas bestämmelser

meddelade som komme att innefatta tillägg till eller avvikelser

från åtskilliga föreskrifter i den nu föreslagna lagen. Det senare torde särskilt

vara händelsen beträffande bestämmelser, som upptagas i 33 § förslaget,

å ena sidan och de båda nämnda lagarna å den andra. Tilläventyrs kunde

skäl anses föreligga att i vissa hänseenden låta de tre nyss angivna författningarna

stå tillbaka för väglagen. I så fall bleve vissa undantagsregler

erforderliga. Skola däremot, såsom lagrådet finner vara att förorda, de nämnda

författningarna i förhållande till väglagen gälla i sin fulla utsträckning, synes

för tydlighetens skull och med hänsyn jämväl till bestämmelse i förslagets

74 § en erinran därom böra intagas i förevarande paragraf eller, på sätt

vid 18 § berörts, i särskild paragraf i avdelningen allmänna bestämmelser.

38 §.

Lagrådet:

I likhet med vad som skett i motsvarande paragraf i jorddelningslagen —

2 kap. 11 § — synes i förevarande paragraf lämpligen böra intagas en erinran

att vid förrättningen skall tillses att skada å växande gröda såvitt möjligt

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

211

undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges ävensom förbud mot att i trädgård,

annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande

skada eller fälla träd.

42 §.

Regeringsrådet Aschan, med vilken justitieråden Alexanderson och Eklund

instämde:

Enligt 33 § tredje stycket i 1891 års väglag äger häradsrätt på talan av

väghållningsskyldig eller vägstyrelse medgiva rätt att å annan mark än kronans

allmänningar och jordbruksdomäner taga sand, grus eller sten till vägs

underhåll, och har häradsrätten därvid att bestämma varest nämnda väghållningsämnen

tjänligast och till minsta skada för jordägaren ma avhämtas samt

till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.

Yägkommissionen upptog i sitt år 1916 avgivna förslag till lag örn allmänna

vägar på landet icke någon motsvarighet till 33 § väglagen. I sin

motivering (sid. 331) hänvisade kommissionen till att det då föreliggande

förslaget till ny expropriationslag (upphöjt till lag den 12 maj 1917) medgåve

förvärv icke blott av äganderätt utan även av nyttjande- eller servitutsrätt

till sand-, grus- eller stentag. Kommissionen ansåge det mest praktiskt

att alla bestämmelser örn hämtning av väglagningsämnen å annan mark

än kronans utsöndrades ur väglagen och frågan i stället reglerades uteslutande

genom expropriationslagstiftningen. Anmärkningar kunde även med

fog göras mot den i 33 § väglagen föreskrivna proceduren och hade också

vid flera tillfällen framställts. Enligt kommissionens system skulle kommunerna

ombesörja vägunderhållet, och den ökade omgång och kostnad som möjligen

kunde uppkomma genom expropriationsförfarandet skulle alltså drabba

kommunerna, ej en enskild väghållare. Vidare syntes det med skäl fa antagas

att de särskilda kommunerna skulle låta sig angeläget vara att i god tid

och efter ordnad plan säkerställa sitt behov av väglagningsämnen närmast

genom förvärvandet av lämpligt belägna fyndigheter av icke alltför ringa omfattning.

Det av 1920 års vägsakkunniga avgivna förslaget överensstämde härutinnan

med vägkommissionens förslag.

I förevarande paragraf har emellertid upptagits ett stadgande i huvudsak

svarande emot 33 § tredje stycket väglagen, dock med den ändring att befogenhet,

som enligt nämnda lagrum tillkommer häradsrätt, enligt förslaget tillerkänts

vägnämnden.

Ifrågavarande bestämmelse utgör en kvarleva från det system, som byggde

på att vägunderhållet väsentligen fullgjordes in natura av jordägarna. Då

varje jordägare hade att hålla sin väglott, ofta belägen långt från hans hemvist,

var det för honom av vikt att så nära väglotten som möjligt hava att

tillgå en grustäkt. Örn grustäkten förutom av honom nyttjades av dess ägare

och andra väghållare behövde detta ej bereda särskild olägenhet. Att den

enskilde väghållaren skulle nödgas anlita expropriation för att få rätt till den

jämförelsevis obetydliga grushämtning, varom i regel var fråga, hade vant

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förenat med alltför stor omgång. Bestämmelsen Amr därför säkerligen på den

tiden behövlig.

Vägväsendets utveckling har även i detta avseende ändrat förhållandena.

Sedan vägunderhållet numera övertagits av vägdistrikten är det lämpligare

för vägdistriktet att förfoga över ett mindre antal, men stora grustag. Genom

maskinella anordningar för grusets upptagning, sortering och lastning

blir driften billigare, och genom användande av lastautomobiler blir även en

ganska lång transportväg av mindre betydelse. En förutsättning för en rationell

skötsel av fyndigheten är dock att den utan intrång av annan disponeras

av vägdistriktet.

Under dessa förhallanden lärer den nu föreslagna bestämmelsen hava ringa

uppgift att fylla. Framhållas må ock att även örn nyttjanderätt till ett grustag

på sätt i förslaget angives upplåtits till väghållare, hinder likväl ej möter

för jordägaren att alltjämt själv nyttja grustaget,- det lärer till och med stå

honom fritt att exempelvis genom upplåtelse av rätt till grustäkt åt annan

föranleda en så hastig minskning av grustillgången att väghållarens rätt blir

av föga värde. Svårigheter med avseende å grustagets rätta skötsel vid ett

sådant sambruk kunna ock lätt uppkomma.

Med hänsyn härtill synas tillräckliga skäl icke föreligga att — utöver de

i avseende å enskild tillhörig mark fullt tillfredsställande möjligheter att tillgodose

ifrågavarande behov, som expropriationslagen erbjuder — för väghållares

räkning anordna det särskilda förfarande, som avses i förevarande paragraf.

Justitierådet Grefberg:

Enligt förslaget har i allmänhet vägnämnden samma kompetens i fråga örn

mark, tillhörig kronan, och annan mark. Endast beträffande upplåtelse enligt

förevarande paragraf har skillnad gjorts, i det att från nämndens behörighet

härutinnan undantagits mark som tillhör kronan. Härtill synes dock knappast

finnas giltig anledning. En i lagen inskriven rätt att å annans mark

taga ämnen, erforderliga för vägunderhållet, torde vara lika väl motiverad

da det gäller kronomark som da fråga är örn mark, tillhörig kommun,

annan menighet, inrättning, bolag, förening eller enskild person. Och vad

angår den nu förefintliga rätten att å kronomark erhålla sådana ämnen utan

att ersättning gives torde, såsom ock domänstyrelsen i sitt yttrande över de

sakkunnigas förslag framhållit, skäl numera saknas för dess bibehållande.

Väghållningsämnen hava ju numera ett helt annat värde än vad tidigare var

förhållandet och de mängder sådana ämnen som nu för tiden tagas i anspråk

äro otvivelaktigt långt större än förr var händelsen. Framhållas må

vidare att det synes böra undvikas att ställa en vägnämnd inför ett ofta så

svårlöst spörsmål som det huruvida viss ecklesiastik jord är kronan tillhörig

eller icke (jfr lantmäteristyrelsens meddelanden, serien uppsatser m. m.

nr 7, Gunnar Palm: Ensittarlagens tillämplighet å kyrklig jord; Statens offentliga

utredningar 1931: 24; Betänkande med förslag till huvudgrunder för

en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. m. sid. 1—40).

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £1.

213

På grund av det anförda hemställes att i förevarande paragraf orden »å

annan än kronan tillhörig mark» utbytas mot orden »å annans mark».

51 §.

Justitierådet Grefberg:

De uppgifter som enligt förslaget tillkomma vägnämnden äro på ett undantag

när alla av det slag att de mer eller mindre innefatta ett expropriationsförfarande

i vidsträckt bemärkelse. Vid expropriation gäller enligt 67 § lagen

örn expropriation den regeln att den exproprierande är pliktig att gälda

all av expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande

och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad. Enligt

förevarande paragraf skulle, då ärende förekommer inför vägnämnd, en

nära nog motsatt regel vinna tillämpning. En sådan reglering av likartade

förhållanden synes icke tillfredsställande. Det hemställes förty att det förevarande

stadgandet bringas i överensstämmelse med vad i allmänhet gäller

vid expropriation, tilläventyrs med sådan jämkning som innefattades i den

till årets riksdag avlåtna propositionen, nr 236, angående ändring i vissa

delar av expropriationslagen. Rätt att besluta örn ersättning bör tillkomma

vägnämnden.

Regeringsrådet Aschan:

Enligt första stycket andra punkten skall jordägare eller annan, som av

vägnämnd förpliktats att vidtaga viss åtgärd, kunna åläggas skyldighet att

vidkännas kostnaden för nämndens sammanträde. Skäligheten av denna bestämmelse

måste dock ifrågasättas. Det lärer icke rimligen kunna begäras att

exempelvis en jordägare utan vidare skall ställa sig till efterrättelse en anmaning

från en vägstyrelsens tjänsteman att vidtaga åtgärd, som jordägaren

enligt lag är skyldig verkställa först efter föreläggande av vägnämnden. Därest

jordägaren vägrar vidtaga åtgärden, med mindre vägnämnden prövat hans

skyldighet därtill, kan enligt min mening häri icke ligga någon giltig grund

för jordägarens förpliktande att gälda kostnaden för synemännens sammanträde.

Förslaget har väl också sannolikt såsom sådan grund huvudsakligen

förutsatt det förhållandet att jordägaren begär oskälig ersättning för åtgärdens

vidtagande. Men då vägnämndens förrättning i de allra flesta fall ändock

blir nödvändig för att pröva huruvida skyldigheten att företaga åtgärden föreligger,

lärer i dessa fall jordägaren icke kunna förpliktas ersätta nämndens

sammanträde. Räckvidden av stadgandet borde alltså bliva ringa. Dess väsentligaste

betydelse skulle väl bliva att utgöra ett medel för vägstyrelsen att

nedpressa begärd ersättning under hot att den ersättningsberättigade eljest

kunde få betala kostnaden för vägnämndens förrättning. Emellertid synes

sakägare böra äga rätt att i fall som här komma i fråga få sitt anspråk på

ersättning vederbörligen prövat utan att behöva vidkännas kostnaden för förfarandet.

Bestämmelsen i andra stycket att sakägare icke i något fall skall kunna få

ersättning för sin talans bevakande inför nämnden synes obillig. Särskilda

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Majlis proposition nr 21.

skäl för sådan ersättnings utgående kunna nämligen tänkas föreligga särskilt

vid tillämpning av 42 §. Bestämmelsen synes därför, åtminstone för så vitt

nämnda paragraf bibehålles, böra undergå jämkning.

66 §.

Lagrådet:

Då andra stycket är avsett att gälla även vinterväghållning, synes till utmärkande

härav avfattningen böra undergå någon jämkning.

69 §.

Lagrådet:

Paragrafen torde böra så jämkas att av densamma framgår att den äldre

ploglagsindelningen gäller till dess ny sådan verkställts eller — därest erinring

vid 24 § vinner beaktande — indelning till ploglag förklaras icke vidare

vara erforderlig.

71 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i denna paragraf, som torde böra omfatta jämväl 32 §,

synas lämpligen böra upptagas såsom andra stycke i 59 §.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni

1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

215

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, lagrå%

chalss den 14 december 1933 avgivna utlåtande över de den 17 november 1933

rtill lagrådet remitterade förslagen till lag om allmänna vägar och lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) örn Ödebygdsvägar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen:

De av lagrådet vid vissa paragrafer i förslaget till lag örn allmänna vägar

framställda erinringar av saklig eller formell natur hava synts mig böra beaktas,

och har jag i enlighet därmed låtit förslaget undergå jämkningar, i samband

varmed vidtagits även vissa smärre ändringar av redaktionell art.

I 37 § tredje stycket i 1929 års vägsakkunnigas förslag till lag om allmänna

vägar upptogs en bestämmelse därom, att å väg växande träd, vars bevarande

anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt, icke må borthuggas utan tillstånd av

vägnämnden. Detta stadgande har uteslutits i det till lagrådet remitterade

förslaget. Som skäl härför har jag vid remissen under 33 § anfört, att det

knappast funnes anledning befara någon vandalisering i berörda avseende och

att en bestämmelse däremot, med den vaga formulering som åt densamma

torde få givas, skulle komma att vid tillämpningen erbjuda åtskilliga svårigheter

och ofta orsaka onödig kostnad och tidsutdräkt. Tre av lagrådets ledamöter

hava emellertid funnit ett stadgande, liknande det av de sakkunniga

föreslagna, önskvärt. Tillståndet borde dock meddelas av länsstyrelsen, ej

av vägnämnden, och borde föreskriften avse å väg växande träd, »vars bevarande

kan antagas vara av betydelse ur naturskyddssynpunkt». Ansåges ett

dylikt stadgande alltför obestämt, kunde förbudet måhända begränsas till att

gälla å väg växande alléträd. På de vid remissen till lagrådet anförda skälen

anser jag mig dock böra vidhålla den mening jag då uttalat.

Vid 42 § hava tre av lagrådets ledamöter uttalat, att tillräckliga skäl icke

syntes föreligga att — utöver de i avseende å enskild tillhörig mark fullt till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majlis proposition nr £1.

fredsställande möjligheter att tillgodose behovet av väghållningsämnen, som

expropriationslagen erbjöde — för väghållares räkning anordna det särskilda

förfarande, som avsåges i nämnda paragraf. Denna mening kan jag emellertid

icke biträda. Ehuru en bestämmelse som den föreslagna nu äger

mindre betydelse än på den tid, då vägunderhållet fullgjordes av jordägarna

in natura, torde dock ett dylikt stadgande alltjämt hava en uppgift att fylla.

På grund härav synes mig det remitterade förslaget i denna del böra lämnas

orubbat.

övriga framställda erinringar från skilda ledamöter av lagrådet hava ej

heller synts mig böra föranleda ändringar i eller tillägg till förslaget.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts

avfattade förslaget till lag om allmänna vägar samt hemställer, att detta lagförslag

ävensom de vid statsrådsprotokollet den 17 november 1933 fogade förslagen

till lag örn vägdistrikt och lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 13 juni 1919 (nr 287) örn ödebygdsvägar måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöte’^

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att alf*

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

332410

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:225 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om. allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. SärU 1934:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SärU 1934:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 25 juni 1909 s. 1 i texten
  4. JoU 1934:3 Memorial angående överlämnande till särskilda utskottet av väckt motion erm höjning av maximiantalet ledamöter i vägstyrelse. s. 1 i texten