Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m
1934-03-09 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:212, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
1
Nr 212.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m.;
given Stockholms slott den 9 mars 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling;
2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1934.
I sami.
Nr 212.
522 34 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Var, som —--lag sägs.
Till enahanda--— eller sedlighet.
Personer under tjuguett år må ej såsom lösdrivare behandlas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935; därvid skall iakttagas,
att beträffande person under tjuguett år, vilken före nämnda dag dömts
till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,
verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdrivares
behandling;
att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som
icke fyllt tjuguett år;
att när någon, som ej fyllt tjuguett år, frigives efter att hava undergått
tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva
sig till den ort, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barnavårdsnämnden
därstädes; samt
att, när eljest person under tjuguett år frigives, efter att hava anhållits
eller häktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårdsnämnd.
Kungl. Majlis proposition nr 212.
3
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård.
Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård
skall så ändras att lagens rubrik erhåller ny lydelse, att 1 §, 2 § 1 morn.,
8 § 1 morn., 9 § 2 morn., 18 §, 20 §, 22—25 §§, 26 § 1, 3 och 4 morn.,
27 §, 28 §, 30 §, 31 §, 32 §, 35 §, 37 § 2 morn., 38 §, 40 §, 43 §, 44 § 2,
3 och 4 morn., 45 §, 46 §, 48 §, 62 §, 63 §, 65 §, 73 §, 74 §, 75 § 1 morn.,
78 § samt 81 § 1 och 5 mom. erhålla ny lydelse, att 3 och 4 kap. erhålla
nya rubriker samt att underrubriken före 35 § erhåller ny lydelse, allt på
sätt nedan angives:
Lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
1 §•
Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna
sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för ungdom inom kommunen.
I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. Vid handläggning av
ärenden rörande ungdomsskydd må nämnden kallas ungdomsnämnd.
Vad nedan i denna lag är stadgat med avseende å barnavård skall jämväl
äga tillämpning i fråga örn ungdomsskydd, men skola eljest lagens bestämmelser,
där de angivas gälla barn, icke äga tillämpning beträffande ungdom,
mot vilken åtgärd vidtages med stöd av 22 § d).
Hava två---motsvarande tillämpning.
2§-
1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom
kommunen rådande förhållandena i avseende å barns och ungdoms vård och
uppfostran samt noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom
kommunen och äro i den belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på
nämnden att ingripa, bliva föremål för dess åtgärder.
Särskilt åligger det nämnden
att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade
eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som
äro vanartade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är
hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt oller lastbart levnadssätt;
att, på — — — över fosterbarnsvården.
Jämväl i — — — med kommunallagarna;
att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckningöver
dem, som äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk
redogörelse angående barnavården;
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
att i---och handhavande.
Hurusom den---i kommunallagarna.
8§.
1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland
nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den
tid, de äro valda till ledamöter, eller, beträffande den, som utan val är ledamot
av nämnden, för en tid av fyra år. Till ordförande må ej utses ledamot,
som av nämnden förordnats till barnavårdsman.
Uppgift å ----kassaförvaltare obehövlig.
9 §-
2 mom. Ärende må — — — äro tillstädes.
För beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, varom i 24
och 47 §§ sägs, erfordras, att flera än hälften av de i beslutet deltagande
ledamöterna, dock minst tre, äro ense örn beslutet.
18 §.
Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har
nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom örn fall, då nämndens
ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oförtövat
söka inhämta noggrann kännedom örn de på fallets bedömande inverkande
omständigheter. Finnes kretsombud eller föredragande, som omförmäles i
8 § 2 morn., bör utredning verkställas av kretsombudet eller föredraganden.
Kretsombud bör kallas till deltagande i nämndens överläggning.
Därest ingripande påkallas beträffande barn under aderton år, som besöker
eller besökt skola, bör införskaffas upplysning örn dess förhållande
därstädes. Lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning,
bör kallas till deltagande i nämndens överläggning rörande barnet;
möter hinder för personlig inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva
skriftligt yttrande till nämnden. För kommunen anställd särskild folkskolinspektör
bör, om han ej är ledamot i nämnden, beredas tillfälle att deltaga
i överläggningen.
Påkallas ingripande mot någon, som fyllt aderton år, skola bestämmelserna
i föregående stycke äga motsvarande tillämpning, örn han besöker läroanstalt
eller anledning eljest finnes till antagande, att utredningen i ärendet skulle
befrämjas därigenom.
Därest utredning genom polismyndighets försorg verkställts i ärende,
vari barnavårdsnämnds åtgärd påkallas, bör representant för polismyndigheten
beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar i ärendet.
Förekommer anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande är
beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller kroppslig svaghet,
skall läkares yttrande inhämtas.
Tillhör den, mot vilken ingripande påkallas, församling av främmande
trosbekännare, och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen,
skall tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
20 §.
Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårdsverbsamhet,
varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och handhaves,
så att de, som äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder, vilka
av omständigheterna påkallas.
I allt---jämväl barnavårdskonsulenter.
Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänsteläkare
att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å
barns och ungdoms vård.
3 KAP.
Örn barns och ungdoms omhändertagande samt barnavårdsnämndens
därmed sammanhängande verksamhet.
22 §.
''Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder
beträffande
a) barn under —--eller hälsa;
b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;
c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda
uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande; samt
d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara
hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande
vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.
23 §.
1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i
22 § a)—c) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda,
vidtaga en eller flera av följande åtgärder, nämligen
a) tilldela föräldrarna — — — denna lag;
b) giva vanartat---nyss nämnts;
c) då fråga--— aga; och
d) föreskriva anlitande--— lämplig sysselsättning.
Är fråga om person, som avses i 22 § d), skall nämnden tillhålla honom
att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder,
som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas vara till gagn
för hans tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte att söka vara honom
behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan tjänlig åtgärd; och
bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till arbetsförmedlingsanstalt,
myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag, annan
offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som kunna
finnas lämpliga och villiga att taga hand örn honom eller att eljest bereda
6
Kungl. May.ts proposition nr 212.
honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt
liv. Nämnden ina ock, där omständigheterna så påkalla, uppmana hans
föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.
2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. ornförmäles,
bör nämnden förordna örn övervakning av den, mot vilken åtgärden
skall vidtagas. Övervakningen bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter,
åt biträde eller tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person
eller åt förening eller stiftelse, örn övervakning må nämnden förordna även
utan att åtgärd vidtagits enligt 1 mom. Närmare föreskrifter angående övervakares
befogenheter och den övervakades skyldigheter meddelas av Konungen.
24 §.
1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara
gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör
nämnden omhändertaga den, varom fråga är, för beredande åt honom av
en efter hans egenskaper och utveckling lämpad behandling (sJcpddsuppfostran)
enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.
2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar omhändertaga någon för
skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas hans föräldrar, såvida de vistas på
känd ort inom riket, samt honom själv, därest han fyllt femton år, att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Här så prövas nödigt, må nämnden kalla den vars omhändertagande ifrågasättes
och hans föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför
nämnden eller särskilt utsett ombud. Vistas föräldrarna på annan ort, må
förhör utsättas att äga rum inför ombud därstädes.
25 §.
1 mom. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall ofördröjligen
skriftligen delgivas föräldrarna samt, där fråga är örn person, som avses
i 22 § d), jämväl denne. Avser beslutet barn under aderton år, skall tillika
skriftlig förklaring ofördröjligen avfordras föräldrarna, huruvida de samtycka
till beslutets verkställande. Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola
förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas
och i protokollet antecknas.
2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,
eller kunna de icke anträffas eller är fråga örn person, som avses i 22 § d),
skall nämnden, med redogörelse för vad i ärendet förekommit, så snart ske
kan och senast två veckor efter beslutets fattande underställa detsamma
länsstyrelsens prövning.
3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut angående
omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan våda uppskjutas,
äger nämnden förordna, att beslutet genast skall bringas till verkställighet.
26 §- .
1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller örn föräldrarnas
rätt att yttra sig samt örn hörande inför länsstyrelsen av föräldrarna och
Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 7
elen, som beslutet avser, i motsvarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är
stadgat.
Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara
vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Örn sådant föranledes
av förhöret eller av skriftligen avgivet yttrande, bör tillfälle beredas nämnden
att inkomma med bemötande i ärendet, innan detsamma avgöres. Yttrande
bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.
3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens
beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, må länsstyrelsen,
då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårdsnämnden
skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.
4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrelsens
försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna samt, där fråga är
örn person, som avses i 22 § d), jämväl denne. Beslutet skall ock ofördröjligen
tillställas barnavårdsnämnden.
27 §.
Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran
må ej bringas till verkställighet,
a) då fråga är örn barn, varom förmäles i 22 § a) och b), efter det barnet
fyllt sexton år,
b) då fråga är örn barn, som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt
aderton år, samt
c) då fråga är örn person, som avses i 22 § d), efter det denne fyllt
tjuguett år.
28 §.
Har någon, som ej fyllt tjuguett år, under tillfälligt uppehåll inom annan
kommun än den, där hans föräldrar eller annan, som har honom i sin vård,
vistas, eller han eljest har sin egentliga vistelseort, beträtts med vanart eller
eljest med sådant levnadssätt att ingripande enligt denna lag kan ske mot
honom, må barnavårdsnämnden i den kommun, där han anträffats, överlämna
honom till barnavårdsnämnden i den andra kommunen. Underlåter denna
nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes han ånyo inom förstnämnda kommun
med vanart eller levnadssätt, som nyss nämnts, må anmälan härom göras
hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som ankommer på denna
myndighet.
'' '' 30 §.
Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 inom., beroende därpå,
att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller
för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt
missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden örn underårig,
eller finnes skäl till antagande, att denne utsättes för fara därigenom, att
någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,
bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol, tjänsteläkare
eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av åtgärd,
8
Kungl. Majus proposition nr 212.
som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag ankommer
på nämnda myndigheter.
31 §.
Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av omhändertagande för
skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande, att med
omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner besluta
i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhändertaga
den, varom fråga är. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i
■29 §i jämväl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos
densamma, därest kommunen sådant medgivit.
Har i fall, som avses i 22 § a)—c), omhändertagandet skett utan att föräldrarna
samtyckt därtill eller har omhändertagande skett av person, som i
22 § d) sägs, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att
besluta i ärendet.
Beträdes någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, med oordentligt
eller lastbart levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet,
och är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd
eller dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, äger polismyndighet,
till dess nämnden eller ordföranden meddelat beslut i ärendet, på lämpligt
sätt omhändertaga personen i fråga. Är fara, som nu sagts, ej förhanden
men kan personens namn, ålder eller bostad ej utrönas, äger polismyndighet
omhändertaga honom tills utredning i nämnda hänseenden vunnits.
Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits, åligger det polismyndigheten att ofördröjligen
göra anmälan därom på sätt i 17 § första stycket är stadgat.
4 KAP.
Om behandlingen av omhändertagna.
32 §.
Av barnavårdsnämnden omhändertagen skall erhålla erforderlig vård ävensom
sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem.
Behandlingen av vanartade barn m. fl.
35 §.
1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom
barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.
Person, som avses i 22 § d), skall intagas i sådant skyddshem eller i allmän
uppfostringsanstalt. Den, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag
skyddshemselev.
I stället för att intagas i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt må
omhändertagen överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan
därmed jämförlig anstalt, örn sådant anses lämpligare för den omhändertagne
Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 9
oell våda för andras sedliga utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma.
I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar.
Har barnavårdsnämnd jämlikt 25 § förordnat örn omedelbar verkställighet
av beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran av person, som
avses i 22 § d), eller har sådan person omhändertagits av nämndens ordförande
jämlikt 31 §, ankommer det på polismyndighet, därest den omhändertagne
gjort sig skyldig till oordentligt eller lastbart levnadssätt, som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet, att, efter framställning av nämnden
eller dess ordförande, på lämpligt sätt förvara den omhändertagne, till dess
länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet.
2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertagen, som ej intagits i skyddshem
eller allmän uppfostringsanstalt, visat sig så vanartad eller så oordentlig,
lättjefull eller lastbar att hans tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran
än den, som kan meddelas i det hem eller den anstalt, dit han överlämnats,
eller att hans samvaro med andra finnes innebära våda för dessas
sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om hans intagande
i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt.
37 §.
2 mom. Beträffande omhändertagen, som ej fyllt tjuguett år och icke är
skyddshemselev, tillkommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden
sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att
tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna.
Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med den omhändertagne
underkastade de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till hans uppfostran
finner skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits
för samhällsvård, ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med
mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
38 §.
Anmälan örn förordnande av förmyndare för omhändertagen bör, när skäl
därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga örn skyddshemselev
av hemmets styrelse och beträffande annan av barnavårdsnämnden.
40 §■
Över dem, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt
formulär.
43 §.
1 mom. För beredande — — — tillhörigt skyddshem.
2 mom. Vanartade barn, av skyddshem.
3 mom. Vanartade barn, — — — av skyddshem.
4 mom. Skyddshemselev över femton år, som är intagen i skyddshem,
varom i 1, 2 eller 3 mom. är fråga, må, om han visat särdeles svår vanart,
överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.
5 mom. Personer, som omförmälas i 22 § d), skola intagas i särskilda,
för dem avsedda, av staten eller annan upprättade skyddshem eller avdel
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
ningar av skyddshem eller i allmän uppfostringsanstalt. Då särskilda förhållanden
det påkalla, må sådan person intagas i skyddshem, som avses i 2
eller 3 morn., eller, där Konungen beträffande visst annat skyddshem så medgivit,
i detta ävensom överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt
eller från sådan anstalt till skyddshem, som avses i första punkten.
44 §.
2 mom. Skyddshem skall---- fall erfordras.
Inom skyddshem, som avses i 43 § 1—3 morn., skall meddelas skolundervisning
av den omfattning och beskaffenhet, som gällande bestämmelser örn
folkundervisningen föreskriva. Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och
överenskommelse kan träffas med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev,
intagen i skyddshem, som nu sagts, kunna deltaga i undervisningen
inom distriktet tillhörig skola.
Synnerlig uppmärksamhet —--och yrkesskicklighet.
3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående intagning
i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2, 3 och 5 mom. samt i allmän uppfostringsanstalt
ävensom angående överflyttning av elev från ett skyddshem till
skyddshem av annat slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt
samt från sådan anstalt till skyddshem.
4 mom. Har person, som omhändertagits med stöd av 22 § d), intagits
i allmän uppfostringsanstalt eller överlämnats dit från skyddshem, äga bestämmelserna
i 2—4 och 6 §§ i lagen angående verkställighet av domstols
förordnande örn tvångsuppfostran motsvarande tillämpning. I fråga örn
slutlig utskrivning av sådan person gäller vad i 46 § 1 mom. första stycket
och 2 mom. andra stycket är stadgat. Beslut härom meddelas av anstaltens
styrelse.
Har annan omhändertagen överlämnats från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt,
gäller beträffande honom i motsvarande tillämpning vad i
2—6 samt 10 och 11 §§ i nyssnämnda lag är stadgat.
45 §.
För skyddsuppfostran omhändertagen må, där så prövas lämpligt, tills
vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas, beträffande
skyddshemselev av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden. I
beslutet må uppställas villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och
sysselsättning samt förordnas örn övervakning av den utskrivne. Beslut örn
villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när
som helst återtaga den utskrivne; och skall han återtagas, där hans uppförande
eller annat förhållande föranleder därtill.
Villkorlig utskrivning---slutligt utskrives.
Närmare föreskrifter angående övervakares befogenheter och den övervakades
skyldigheter meddelas av Konungen.
46 §.
1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertagen anses ej vidare vara
i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig
utskrivning).
11
Kungl. Majus proposition nr 212.
Beslut om--— av barnavårdsnämnden.
2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning
av barn, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock uppskjutas,
till dess tre år förflutit från intagandet. Har i skyddshem intaget
barns uppförande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess det
fyllt tjuguett år.
Slutlig utskrivning av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d),
skall äga rum senast då två år förflutit från omhändertagandet, dock att
utskrivningen, när särskilda förhållanden det föranleda, ma uppskjutas ytterligare
högst ett år.
3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse
att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att den utskrivne erhåller
lämpligt arbete och nödig utrustning.
Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att
den utskrivne skall stå under tillsyn,
örn han omhändertagits med stöd av 22 § a), b) eller c), under en tid av
minst ett och högst tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än
till fyllda tjuguett år beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år
beträffande annan utskriven, samt
örn han omhändertagits med stöd av 22 § d), minst ett och högst två
år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjugufyra år.
Närmare föreskrifter angående tillsynen meddelas av Konungen.
I fråga örn träffande av arbetsavtal för utskriven, som ej fyllt tjuguett
år, har nämnden eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer
föräldrarna.
48 §.
Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller, då verkställighet
skall ske av domstols beslut, varigenom
a) den omhändertagne dömts till böter, fängelse eller straffarbete och
förordnande meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,
b) den omhändertagne eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan
tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, eller
c) anstånd med den omhändertagne villkorligt ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat.
Yad sålunda stadgats gäller även beträffande den, som intagits i allmän
uppfostringsanstalt eller dit överlämnats från skyddshem.
62 g.
Utgift, som kommun haft för omhändertagen, inverkar på förvärv av
hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen örn fattigvården är stadgat
beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift
för den, som fyllt sexton år, allenast på hans eget förvärv av hemortsrätt.
I fråga---tillkommer fattigvårdssamliälle.
Har barn----är stadgat.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
63 §.
Har kommun----tillkommer fattigvårdssamhälle.
För utgift, som vistelsekommun haft för skyddsuppfostran av person,
som omhändertagits med stöd av 22 § d), äger kommunen rätt till ersättning
av staten.
65 §.
I avseende å behandling av frågor örn ersättning av kommun, landsting
eller staten för utgift för omhändertaget barn samt örn övertagande av skyldighet
att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å tid för
anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall
är stadgat i 8 kap. i lagen örn fattigvården, med iakttagande dock, att vad
där är sagt örn fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla barnavårdsnämnd
och kommun. Yad nu är stadgat skall äga motsvarande giltighet
beträffande vistelsekommuns ersättning av staten för utgift, som kommunen
haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd
av 22 § d).
I avseende---- örn fattigvården.
73 §.
Försummar någon — — — etthundra kronor.
Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 § sägs, mottagit
fosterbarn, straffes med dagsböter, dock ej under fem, eller, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Lag samma vare, där någon i fall, som avses i 41 § 2 eller 3 morn., i barnhem
mottagit barn utan att innehava tillstånd, som där sägs.
74 §.
1 mom. Har någon genom att dölja person, som avses i 22 eller 49 §,
eller genom att hjälpa honom att avvika eller genom vilseledande uppgifter
uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersökning
i ärende rörande honom,
eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt den, som omhändertagits
för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit han överlämnats,
eller sedermera, genom att dölja den avvikne eller genom vilseledande uppgifter
uppsåtligen lagt hinder i vägen för hans återförande till hemmet eller
anstalten,
straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,
med dagsböter eller, då omständigheterna äro, synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.
2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller
föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka person, som
omhändertagits för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är
i lag belagd med strängare straff, med dagsböter.
75 §.
1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 morn., kallat
föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett örn
-
13
Kungl. Majus proposition nr 212.
bud, och utebliva de utan laga förfall, skall eu var av dem böta fem kronor
och äger nämnden antingen vid vite förelägga föräldrarna inställelse eller
för ändamålet begära handräckning hos polismyndigheten. Ej må vitén föreläggas
till högre sammanlagt belopp än etthundra kronor för en var av föräldrarna.
Då i fall, som nyss är sagt, den, vars omhändertagande är ifråga,
kallats till inställelse, må nämnden ålägga den, som har honom i sin vård,
att ombesörja hans inställande eller efter omständigheterna därom förordna
på annat lämpligt sätt. Där så erfordras, må nämnden begära handräckning
hos polismyndigheten.
Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen, där så finnes
påkallat, förelägga föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning.
Angående inställande av den, vars omhändertagande är ifråga, gäller i motsvarande
tillämpning vad i nästföregående stycke är stadgat.
78 §.
Yad i---- sin ersättningsskyldighet.
Tillkommer vårdnaden örn underårig allenast den ena av föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med
avseende å föräldrarna gälla örn den, som har vårdnaden.
81 §.
1 mom. Då barnavårdsnämnd —--samhällsvård vägrats,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 §
1 morn., avslagit framställning örn slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran
omhändertagen,
eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, — — — av länsstyrelsen.
5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2, 3
och 5 morn., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över
annan skyddshemsstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare
bestämmelser angående klagan, varom här är fråga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
14
Kungl. Majus proposition nr 212.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 38 § 2 inom. samt 74 och 92 §§ lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården.
Härigenom förordnas, att 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen den 14
juni 1918 örn fattigvården skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
38 §.
2 mom. I fattigvårdssamhälle,---bådas verksamhet.
Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattigvårdsstyrelsen
vid prövning av fattigvårdsbehov tinner skäl till antagande,
att någon, som ej fyllt tjuguett år, bör i enlighet med barnavårdslagen omhändertagas
av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen skyndsamt
genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden, inhämta
dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning bör därvid
tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka styrelsen finner
lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen och nämnden,
bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den
gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårdsstyrelsen,
vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,
utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att skyndsamt
avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall taga
befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande
icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig
åtgärd.
74 §.
Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller
hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete,
eller lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska att efterkomma
givna föreskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som
strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han
fyllt tjuguett år och icke är till arbete oförmögen, tilldela honom varning
med erinran örn den påföljd, som i 75 § omförmäles.
Styrelse för — — — för styrelsen.
92 §.
I stället för---bestämmelser gälla:
1 mom. Envar, som efter fyllda tjuguett år gör sig förfallen till bettleri,
må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla
fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lösdrivares
behandling är stadgat.
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.
Till enahanda----sin räkning.
2 moni. Där någon, som ej fyllt tjuguett år, anträffas betalande, skall
han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd, som enligt lag må
ankomma på densamma.
3 mom. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa
behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla bettlare och inställa
dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra överlämnas
till samhällets fattigvårdsstyrelse, till sådant förhör, som avses i 2 § 1 mom.
och 16 § av lagen angående lösdrivares behandling. Har den anhållne ej
fyllt tjuguett år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd,
som enligt lag må ankomma på densamma.
För detta---fattigvårdsstyrelsen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på
den, som icke fyllt tjuguett år.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandleb, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Sedan åtskilliga år tillbaka har spörsmålet örn en reformering av lösdrivarlagstiftningen
stått på dagordningen. Jag anhåller nu få upptaga till
behandling detta spörsmål i vad det avser frågan örn att utesluta ungdom
i åldern 18—21 år från nämnda lagstiftning och i stället hänföra densamma
under en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.
Den lagstiftning enligt vilken ungdom i åldern 18—21 år bör behandlas.
Lagen angående lösdrivares
behandling.
Lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling stadgar
att personer under 18 år ej må behandlas såsom lösdrivare. Personer över
nämnda ålder falla däremot under lagens bestämmelser. Enligt lagen må
varje person över 18 år, som sysslolös stryker omkring från ort till annan
utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han
söker arbete, behandlas såsom lösdrivare. Till enahanda behandling är ock
den förfallen, lälken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,
att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet
(1 §)•
Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av krono- eller polisbetjänt
eller tillsyningsman och skall därefter ofördröjligen inställas till förhör
inför landsfiskal eller stadsfiskal. Befinnes vid förhöret sådant fall vara
för handen, som nyss angivits, må den som håller förhöret meddela den
anhållne varning (2 §).
Yard er någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning
blivit kungjord, beträdd med lösdriveri, må han, efter förhör häktas och
sändas till Konungens befallningshavande, som skall hålla ytterligare förhör
med honom. Einnes därvid den häktade hava gjort sig skyldig till lösdriveri
å tid, som nyss nämnts, må Konungens befallningshavande döma honom
till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Har han förut
17
Kungl. Majlis proposition nr 212.
undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete eller förekomma eljest försvårande
omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.
Prövar Konungens befallningshavande sådana mildrande omständigheter vara
för handen, att den häktade, ändå att han befunnits skyldig till lösdriveri,
icke skäligen bör dömas till tvångsarbete, äger Konungens befallningshavande
meddela honom förnyad varning samt ställa honom på fri fot (3 §).
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt (9 §). En dylik
anstalt för män finnes å Svartsjö och en för kvinnor i Landskrona.
Sarnavårdslagen.
Enligt lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård, 22 §, har
barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder beträffande barn under 18 år, som
befinnes så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande,
Förutom vidtagande av vissa förebyggande åtgärder, varom
föreskrifter finnas meddelade i 23 §, har barnavårdsnämnden enligt 24 §,
örn nämnden prövar dessa åtgärder vara gagnlösa eller örn sådana åtgärder
vidtagits utan att rättelse vunnits, att omhändertaga barnet för beredande
åt detsamma av en efter dess egenskaper och utveckling lämpad behandling,
s. k. skyddsuppfostran. Lämna föräldrarna icke samtycke till beslutets
verkställande eller kunna de icke anträffas, skall nämnden underställa beslutet
länsstyrelsens prövning (25 §).
För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom barnavårdsnämndens
försorg intagas i skyddshem men må i stället för att intagas
i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem (35 §).
Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare
för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,
som enligt lagen ankommer på dem, erhålla handräckning av polismyndighet
ävensom biträde av prästerskap och kommunal myndighet (77 §).
För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för varje
landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas
anstalter, s. k. skyddshem (43 § 1 morn.).
Därjämte finnas särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem för
äldre vanartade barn och för barn, vilkas vanart är av svårare beskaffenhet
samt för vanartade barn, som äro behäftade med kroppslig eller andlig brist
eller svaghet och åt vilka vård ej kan beredas å anstalt för specialvård av
sjuka och abnorma barn (43 § 2 och 3 mom).
Skyddshemselever över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas
till allmän uppfostringsanstalt (43 § 4 morn.).
Kommunernas utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke
täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter
de grunder, som för kommunalutskyblers utgörande i allmänhet äro stadgade
(61 §). Vissa kostnader enligt lagen bäras av stat eller landsting. Att
märka är, att staten iklätt sig viss betalningsskyldighet för barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran, och att landstingen bidraga till hemortskommuns
avgifter för skyddshemselevs uppfostran (63, 64 och 67 §§).
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 212. 322 34 2
18
Kungl. Majus proposition nr 212.
Tidigare behandling av frågan.
Sakkunnig förslag angående lösdrivårtag
stiftning en m. rn.
Före tillkomsten av 1924 års lag örn samhällets barnavård gällde att lösdrivarlagen
var tillämplig å person över 15 år, medan den då gällande lagen
den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn i regel ägde tillämplighet blott å barn under 15 år.
Enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs den 21 december 1922 avgivna
förslag till lag örn lösdrivares behandling skulle liksom enligt gällande lag
personer i åldern från och med 18 år och uppåt falla under lösdrivarlagstiftningen
(statens offentliga utredningar 1923: 2). Samma ståndpunkt intog
det av dåvarande revisionssekreteraren von Koch den 30 juni 1926 avgivna
förslaget till lag örn behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga
(statens offentliga utredningar 1926: 9). Enahanda var förhållandet med det
av tillkallade sakkunniga den 30 maj 1929 framlagda förslaget till lagstiftning
örn åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av
samhällsskadlig art (statens offentliga utredningar 1929: 9). I åtskilliga yttranden
över det sistnämnda förslaget hemställdes, att sedeslösa i åldern 18—21
år måtte uteslutas från tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen och
i stället inbegripas under barnavårdslagen (se prop. 1930 nr 240 s. 209 ff).
1930 års riksdag»
Genom proposition nr 240 till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att antaga en lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).
Aven detta lagförslag var tillämpligt på personer från och med
fyllda 18 år. Beträffande personer, vilka fyllt 18 men ej 21 år, gavs i förslaget
en särskild bestämmelse i det att i 3 § stadgades, att vanart skulle
anses föreligga, då sådan person vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser samt till följd därav uppenbar fara vore för handen, att
han icke komme att efter förmåga ärligen försörja sig. Närmaste befattningen
med ärenden enligt lagen skulle jämlikt 4 §, såvitt anginge den som
vore under 21 år, tillkomma barnavårdsnämnden eller i stad med ett invånarantal
av minst 20,000 — örn Konungen på framställning av stadsfull-,
mäktige därom förordnade — särskild nämnd, sammansatt efter enahanda
grunder som barnavårdsnämnd.
Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner. I motionen
nr 326 i första kammaren av mig m. fl. och den därmed likalydande motionen
i andra kammaren nr 534 av nuvarande statsministern m. fl. hemställdes,
att riksdagen måtte avslå propositionen samt hos Kungl. Maj:t anhålla, att
vid utarbetande av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar
måtte komma under beaktande. I motionerna uttalades bland annat,
att det hade varit önskligt, att ungdom under 21 år helt överförts till barnavårdslagens
område. Motionärerna ansåge, att 3 § i lagförslaget och de med
detta stadgande sammanhängande övriga bestämmelserna borde utgå samt
att i stället sådana ändringar borde göras i barnavårdslagen, att anförda
ålderskategorier infördes under densamma, vilken sålunda skulle utsträckas
19
Kungl. Majus proposition nr 212.
att omfatta jämväl ungdomsvård. Bland de i anledning av propositionen
väckta motionerna märkes vidare en i första kammaren av fröken Hesselgren
väckt motion, nr 332, i vilken bland annat yrkades, att den föreslagna
lagen måtte få tillämpning endast å personer, som fyllt 21 år, ävensom att
riksdagen måtte besluta begära, att Kungl. Majit till 1931 års riksdag ville
inkomma med förslag till sådan ändring av lagen örn samhällets barnavård,
att denna lags tillämpning bomme att utsträckas till ungdom under 21 år,
och att, i händelse det genom propositionen framlagda lagförslaget icke
antoges, gällande lösdrivarlags tillämpningsområde ändrades från 18 till
21 år.
Andra lagutskottet, till vars behandling frågan överlämnades, ingick icke i
saklig behandling av ärendet utan hemställde under hänvisning till den framskridna
tiden i utlåtande nr 36 örn avslag å propositionen och motionerna,
i den mån dessa innehöllo annat än avslagsyrkanden.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
1031 års riksdag.
Vid 1931 års riksdag framlades åter proposition, nr 100, med förslag till
lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Jämväl enligt detta
lagförslag skulle personer i ålder från och med 18 år och uppåt falla under
den föreslagna lagen.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, bland
annat inom första kammaren nr 218 av herr Reuterskiöld m. fl., nr 233
av mig m. fl. och nr 234 av fröken Hesselgren samt inom andra kammaren
nr 387 av herr Lindgren m. fl. och nr 391 av nuvarande statsministern
m. fl.
I de av mig m. fl. och statsministern m. fl. väckta motionerna samt i fröken
Hesselgrens motion framhölls, att vanartslagen icke borde vara tillämplig
å ungdom under 21 år. Sådan ungdom borde behandlas enligt en utvidgad
barnavårdslag. Fröken Hesselgren yrkade i sin motion jämväl, att,
därest det framlagda lagförslaget icke antoges, riksdagen måtte hos Kungl.
Majit hemställa örn förslag till 1932 års riksdag, att gällande lösdrivarlags
tillämpningsområde ändrades från 18 till 21 år.
I de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna
anfördes, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej den »sociala vanart», som
vore annat än lösdriveri, överhuvud taget kunde bekämpas annat än genom
en speciellt därpå inriktad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, helt
oberoende av lösdrivarlagstiftningen och av den »vanarts»-lägst]ftning, varom
fråga vore.
I sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 36 uttalade
sig andra lagutskottet i frågan om den föreslagna lagstiftningens tillämplighet
å person under 21 år. Utskottet yttrade, att vägande skäl anförts för
båda de meningar, som hävdats beträffande detta spörsmål. Därefter anförde
utskottet i huvudsak följande:
Utskottet hade emellertid ansett sig böra förorda den meningen, att ifrågavarande
åldersgrupper borde uteslutas från tillämpningen av vanartslagen
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
och i stället hänföras till en utvidgad barnavårds- och ungdom svårdslagstiftning.
Då utskottet intagit denna ståndpunkt, hade därtill i främsta
rummet bidragit, att en uppfostrande verksamhet enligt en ungdomsvårdslagstiftning
synts utskottet vara bättre ägnad att leda till målet, individernas
tillrättaförande, än en behandling jämlikt vanartslagen. Tydligt vore
jämväl, att den stämpel av mindervärdighet, som måhända enligt förslaget
skulle vidlåda personer, vilka varit föremål för åtgärder enligt en vanartslag,
lättare skulle undvikas, därest ingripande skedde enligt en lagstiftning örn
ungdomsvård.
Beträffande yrkandet örn hemställan till Kungl. Hajd, att, därest förevarande
lagförslag ej antoges, Kungl. Majit skulle för 1932 års riksdag framlägga
förslag örn ändring av lösdrivarlagens tillämpningsområde till att avse
allenast personer över 21 år, ville utskottet framhålla, att, örn en reformerad
lösdrivarlagstiftning inom den närmaste framtiden kunde förväntas bliva
genomförd, tillräcklig anledning torde saknas att dessförinnan i denna punkt
vidtaga någon ändring. Syntes åter en revision icke för närvarande kunna
åvägabringas, ville utskottet förorda ett övervägande, örn icke en reform,
som allenast toge sikte på kategorierna mellan 18 och 21 år, snarast möjligt
borde komma till stånd. Vikten av att ingripa på ett tidigt stadium och
därigenom öka utsikterna för ett tillrättaförande vore allmänt erkänd. Enighet
rådde också därom, att nuvarande lösdrivarlag erbjöde alltför ringa möjlighet
till uppfostrande och eftervårdande verksamhet. Särskilt hade olägenheterna
av den bestående ordningen framträtt med hänsyn till de unga,
något som bland annat kommit till uttryck i en obenägenhet hos myndigheterna
att tillämpa lösdrivarlagen å dem. Enligt utskottets tanke skulle
ett ej oväsentligt steg till vinnande av bättre förhållanden på detta område
tagas, därest de unga uteslötes från behandling jämlikt lösdrivarlagen och
i stället bleve föremål för uppfostrande verksamhet enligt en lagstiftning
örn ungdomsvård. Helt visst kunde det förväntas, att dessa synpunkter
bleve föremål för beaktande vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling.
Utskottet hemställde i sitt utlåtande, att propositionen icke måtte bifallas
av riksdagen och att motionerna, i den mån de icke kunde anses därigenom
besvarade, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls utskottets hemställan med
uteslutande av motiveringen.
1932 urs riksdag.
Vid 1932 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 191 i
första kammaren av fröken Hesselgren m. fl. och nr 265 i andra kammaren
av fru Nordgren m. fl., att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit skyndsammast måtte taga under förnyad
omprövning frågan örn ungdomens omhändertagande enligt i motionerna
angivna linjer och snarast möjligt till riksdagen inkomma med förslag till
en därpå byggd barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, omfattande ungdom
upp till 21 års ålder.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 19, hemställde andra lagutskottet
— under åberopande av de skäl, som anförts i utskottets förutberörda,
vid 1932 års riksdag avgivna utlåtande — att riksdagen i anledning av
motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
under förnyad prövning taga frågan örn en utvidgad barnavårds- och ung
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
domsvårdslagstiftning, omfattande ungdom i ålder upp till 21 år, ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, till vilka prövningen kunde föranleda.
Reservationer avgåvos av två utav utskottets ledamöter, vilka ansågo, att
motionerna bort avstyrkas.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 83).
193-1 års förslår/.
I anledning av riksdagens förenämnda skrivelse har frågan örn behandlingen
av vanartad ungdom i åldern 18—21 år upptagits till förnyad prövning
inom socialdepartementet; och har å departementets lagbyrå under
hösten 1933 upprättats förslag dels till lag örn ändring i vissa delar av lagen
örn samhällets barnavård, dels ock till lag örn ändrad lydelse av 1 § i lagen
angående lösdrivares behandling jämte motivering. Därjämte har ifrågasatts
viss ändring i regeringsrättslagen. Det förstnämnda lagförslaget utgår i
princip ifrån att gällande bestämmelser i lagen örn samhällets barnavård
skola äga tillämpning jämväl å unga personer mellan 18 och 21 år, vilka
föreslås skola undantagas från lösdrivarlagens tillämpningsområde. Barnavårdsnämnd
skulle sålunda bli det organ, som i första instans skulle taga
befattning med ifrågavarande underåriga. Viktiga undantag från nämnda
princip ha emellertid gjorts. Sålunda äro förutsättningarna för ingripande
andra beträffande dessa underåriga än beträffande barn under 18 år. Vidare
avvika bestämmelserna örn de förebyggande åtgärder, som skola vidtagas,
innan en underårig mellan 18 och 21 år omhändertages för skyddsuppfostran,
från motsvarande bestämmelser rörande barn under 18 år. I fråga örn
skyddsuppfostran i anstalt utgår förslaget som regel ifrån att underåriga
mellan 18 och 21 år skola intagas i särskilda för dem avsedda, av staten
eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem. I detta
sammanhang äro från barnavårdslagens nuvarande bestämmelser avvikande
regler föreslagna angående överflyttning från anstalt. Jämväl beträffande
utskrivning av underårig mellan 18 och 21 år, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
äro särskilda bestämmelser meddelade. Slutligen utgår förslaget
ifrån att kostnaden för skyddsuppfostran av ifrågavarande underåriga skall
bestridas av statsverket, vilket föranlett vissa ändringar i lagen örn samhällets
barnavård. Förslaget till ändring i 1 § lösdrivarlagen innebär höjning
av åldersgränsen från 18 till 21 år.
Över förslagen ha yttranden avgivits av socialstyrelsen, statskontoret,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus
samt Malmöhus län, styrelserna för tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och
i Landskrona, för statens uppfostringsanstalt å Bona, för skyddshemmet
åkerbrukskolonien Hall och för diakonissanstaltens skyddshem å Viebäck,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.
Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har flertalet uttryckligen
vitsordat behovet av den föreslagna lagstiftningen samt ansett
Departements
chefen.
22 Kungl. Majus proposition nr 212.
det vara lämpligt, att sådana ändringar gjordes i lagen om samhällets barnavård,
att ifrågavarande åldersgrupper infördes rinder densamma. Vissa institutioner
ha emellertid uttalat betänkligheter i nämnda hänseende.
Sålunda har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona framhållit, att
enhetligheten i lagen örn samhällets barnavård komme att rubbas genom
att densamma utvidgades till att omfatta utom barn — från och med spädbarnet
till och med den sjuttonåriga flickan eller ynglingen — så vuxen
och utvecklad ungdom som den i åldern 18—21 år, en ungdom, som i normala
fall vore självförsörjande och ofta i besittning av en stark självkänsla.
Härigenom infördes i barnavårdslagen, som nu i huvudsak hade karaktär av
skyddslag, avsedd att bringa hjälp åt värnlösa och stöd åt dem, som ofta
utan egen förskyllan saknade förmåga att reda sig på egen hand, ytterligare
drag, bakom vilka man kunde skönja andra motiv än dem, som förestavades
av samhällets medkänsla med de hjälplösa och förkomna. Härav bleve ock
en följd, att barnavårdsnämnderna finge i realiteten ganska skilda och i viss
mån oförenliga uppgifter.
Betänkligheter i detta avseende ha även uttalats av barnavårdsnämnden i
Malmö, som därvid särskilt fäst avseende vid de redan nu framför allt i de
större städerna förefintliga svårigheterna vid omhändertagandet av sexuellt
vanartad ungdom i åldern 16—18 år.
Beträffande frågan enligt vilken lagstiftning ett ingripande mot vanartad
ungdom i åldern 18—21 år bör ske, kan jag ansluta mig till den uppfattning,
som enligt vad den föregående utredningen utvisar vid flera tillfällen uttalats
i riksdagen och som nu vunnit anslutning i flertalet av de över 1933 års förslag
avgivna yttrandena. Jag är sålunda av den meningen, att ifrågavarande
ungdom bör uteslutas från tillämpningen av lösdrivarlagen och i stället hänföras
under en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. He föreliggande
förslagen synas mig i stort sett kunna läggas till grund för en lagstiftning
i ämnet.
Förslag till lag om ändring i lösdrivarlagen.
1933 års förslag till ändring i lösdrivarlagen innebär allenast en höjning
av åldersgränsen från 18 till 21 år. I samband med denna ändring ha vissa
övergångsbestämmelser införts. Vid utarbetandet av dessa lia de regler, som
meddelades, då åldersgränsen år 1924 höjdes till 18 år, tjänat som förebild.
Förslaget i fråga har ej mött erinran i yttrandena, och har jag helt kunnat
ansluta mig till detsamma.
Förslag till lag angående ändring i lagen om samhällets barnavård.
Förslaget i allmänhet.
Organet i första instans.
1933 års förslag utgår ifrån att ungdom mellan 18 och 21 år skall, liksom
barn under 18 år, omhändertagas av barnavårdsnämnd. Någon ändring i
nämndens sammansättning har icke föreslagits.
23
Kungl. Majus proposition nr 212.
Vanartslagförslagen intogo samma ståndpunkt men stadgade möjlighet för
Konungen att beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000, på framställning
av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden, som
barnavårdsnämnd enligt lagförslagen hade att handlägga, skulle tillkomma en
särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skulle gälla
vad örn barnavårdsnämnd funnes stadgat. Konungen ägde meddela de närmare
bestämmelser rörande nämnden, som kunde finnas nödiga.
I propositionen nr 240/1930 framhöll föredragande departementschefen,
som motivering för tillägget, att det kunde tänkas, att barnavårdsnämnden
redan vore eller framdeles bleve så tyngd av sina uppgifter enligt barnavårdslagen,
att befattningen med ärenden enligt vanartslagen icke lämpligen
borde åvila denna nämnd. Särskilt kunde detta tänkas i städer, där prostitutionen
bland ungdom kunde hava nått sådan omfattning, att alldeles särskilda
åtgärder funnes påkallade. Departementschefen hade därför föreslagit den
fakultativa anordningen med en särskild nämnd. Emellertid vore att märka,
att, örn vanartslagstiftningen komme till stånd, barnavårdsnämndens sammansättning
sannolikt komme att anpassas efter de nya uppgifterna på de orter,
där dessa bleve av större betydelse. Behov av särskild nämnd torde därför
endast undantagsvis framträda.
Flertalet av de över 1933 års förslag hörda myndigheterna och organisationerna
har ansett det lämpligt att anförtro barnavårdsnämnderna de uppgifter,
som den föreslagna utvidgningen av lagen örn samhällets barnavård komme
att medföra.
Annan mening härutinnan har uttalats av styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona samt barnavårdsnämnden i Malmö, vilka framhållit, att barnavårdsnämnderna,
som genom den nya lagstiftningen skulle omhändertaga,
utom bärn från den tidigaste barnaåldern ända upp till 18 år, jämväl ungdom
mellan 18 och 21 år, komme att erhålla vitt skilda och i viss mån oförenliga
uppgifter. Barnavårdsnämnden i Malmö har särskilt fäst uppmärksamheten
på de redan nu särskilt i de större städerna förefintliga svårigheterna
för barnavårdsnämnderna vid omhändertagandet av sexuellt vanartad
ungdom i åldern 16—18 år.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har framhållit, att ingen annan
nu befintlig myndighet vore mera skickad att övertaga ansvaret för ifrågavarande
ungdoms tillrättaförande än barnavårdsnämnden. Att för ändamålet
inrätta en särskild nämnd syntes därför icke böra komma ifråga. Förbundet
har emellertid påpekat, att det uttalats farhågor för att barnavårdsnämnderna,
som utvecklat en viss rådgivande verksamhet och omfattats med förtroende
av allmänheten, skulle komma att efter den ifrågasatta lagstiftningens
genomförande betraktas som en uppsiktsmyndighet. Då det emellertid
vore, icke minst för allmänheten, värdefullt att hos en och samma myndighet
i möjligaste mån samlades ärenden, som anginge såväl barn som ungdom,
hade förbundet ansett sig icke böra taga vidare hänsyn till nämnda farhågor.
Till stärkande av barnavårdsnämndernas kompetens har svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet föreslagit, att länsstyrelsen i varje län
Departementschefen.
24 Kungl. Majus proposition nr 212.
för lämpliga områden skulle förordna en läkare och en jurist, som skulle
deltaga i överläggningen vid behandling av ärenden rörande omhändertagande
av ifrågavarande ungdom. Förbundet har härutinnan särskilt framhållit, att
ärenden av ifrågavarande slag väl oftast skulle förekomma till behandling i
de större kommunerna, i vilkas barnavårdsnämnder såväl juridisk som medicinsk
sakkunskap i regel vore företrädd. Emellertid syntes det förbundet
vara en brist, att sådan särskild sakkunskap, som här sagts, icke stöde till
förfogande för alla barnavårdsnämnder, innan beslut fattades örn omhändertagande.
Barnavårdsnämnden i Malmö har i detta hänseende framhållit, att då lagen
avsetts skola utsträckas att gälla en så viktig grupp som ungdom i åldern
18—21 år, varibland man återfunne skiftande asociala typer som manliga
prostituerade, lösdrivare i egentlig mening eller luffare, soutenörer, bettlare,
ligister, kvinnliga prostituerade, utpressare och sedlighetsförbrytare, syntes
böra ifrågasättas, örn icke någon representant avsedd just för detta klientel
borde få säte och stämma i nämnden, t. ex. från polismyndigheten. Nämnden
ville i varje fall föreslå, att den polisman, eller, i de städer där polissysterinstitutionen
förekomme, den polissyster, som företagit utredning i ärendet,
måtte beredas tillfälle att deltaga i nämndens förhandlingar men ej i dess
beslut.
Beträffande namnet på nämnden lia olika meningar uttalats i yttrandena.
Sålunda har statens inspektör för fattigvård och barnavård framhållit, att
namnet barnavårdsnämnd, efter, en utvidgning av lagens tillämpningsområde
till att omfatta jämväl personer i åldern 18—21 år, torde komma att verka
stötande på mången. Det vore emellertid svårt att finna en benämning,
vilken, på samma gång den vore lätthanterlig, tillfredsställande täckte hela
det avsedda verksamhetsområdet. En tänkbar lösning vore att, med bibehållande
av namnet barnavårdsnämnd, i lagen införa den bestämmelsen, att
nämnden skulle benämnas exempelvis ungdomsnämnd, när den handlade
ärenden rörande ungdom, som fyllt aderton men ej tjuguett år. Detta skulle
nödvändiggöra införande av bestämmelser örn särskilda sammanträden och
särskilda protokoll.
Liknande synpunkter ha framhållits av styrelserna för statens uppfostringsanstalt
å Bona och tvångsarbetsanstalten i Landskrona, barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Malmö, styrelsen för svenska stadsförbundet ävensom svenska
fattigvårds- och barnavårds förbundet. De namn, som föreslagits, är o, förutom
ungdomsnämnd, skyddsnämnd samt nämnden för barnavård och ungdomsskydd.
I samband härmed har föreslagits, att lagen skulle erhålla namnet
lagen örn samhällets barnavård och ungdomsskydd.
Beträffande det organ, som i första hand skall övertaga ansvaret för ifrågavarande
ungdoms tillrättaförande, kan jag ansluta mig till 1933 års förslag.
Jag anser sålunda någon särskild nämnd icke vara för ändamålet påkallad.
I likhet med svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet är jag av den
meningen, att det i och för sig skulle vara en fördel, örn medicinsk och
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
juridisk sakkunskap kunde vara representerad i alla barnavårdsnämnder
vid behandlingen av ärenden rörande ungdom över 18 år. Som förbundet
självt framhållit, torde emellertid dylika ärenden huvudsakligen förekomma
i de större kommunerna, där på grund av bestämmelserna i 3 och 4 §§ lagen
örn samhällets barnavård medicinsk och juridisk sakkunskap redan är företrädd
i barnavårdsnämnderna. Då ett stadgande sådant som det av förbundet
föreslagna i dessa fall skulle vara onödigt och det för övriga kommuner
torde betyda ökade utgifter, har jag ej ansett mig böra förorda förslaget.
Vad angår det av barnavårdsnämnden i Malmö väckta spörsmålet,
torde en bestämmelse örn rätt för befattningshavare vid polisväsendet att i
vissa fall deltaga i nämndens förhandlingar men ej i dess beslut lämpligen
kunna införas i 18 §, en fråga till vilken jag återkommer vid behandlingen
av förslagets särskilda bestämmelser.
Ifråga örn namnet på nämnden ansluter jag mig till den uppfattning, som
uttalats av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Med anledning
härav torde i 1 § av lagen böra införas en bestämmelse att vid behandlingen
av ärenden rörande ungdomsskydd nämnden må kallas ungdomsnämnd.
Föreskrifter örn särskilda sammanträden och protokoll torde däremot icke
vara erforderliga, enär det lärer ligga i sakens natur, att dylika sammanträden
må hållas för behandling av ärenden rörande ungdomsskydd.
Förutsättningarna för ingripande.
Enligt faitigvårdslagstiftningskommitténs den 19 april 1921 avgivna förslag
till lag örn den offentliga barnavården, vilket ligger till grund för 1924 års
lag örn samhällets barnavård, skulle skyddsuppfostran jämlikt barnavårdslagen
beredas åt barn mellan 15 och 18 år, vilka gjort sig skyldiga till vanart,
ity att de förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller
oordentligt levnadssätt. Därunder skulle enligt kommitténs uppfattning falla
all den vanart -— för så vitt det ej vore fråga om brott — med avseende
å vilken något egentligt behov kunde anses hava framträtt att bereda möjlighet
till den vanartades omhändertagande för skyddsuppfostran.
Sin nuvarande lydelse erhöll lagrummet i propositionen nr 150/1924, därvid
som orsak till ändringen bland annat angavs, att propositionens stadgande
angående rätt till ingripande i olikhet med kommittéförslaget omfattade
samtliga vanartade barn, oavsett deras ålder, och att det begagnade
uttrycket ansågs lämpa sig även för barn över 15 år.
1 1931 års förslag till vanartslag funnos förutsättningarna för ingripande
upptagna i 2 och 3 §§, vilka stadgade följande:
2 §. Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig
att efter förmåga ärligen försörja sig och tillika
1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han, annorledes än genom leverne, som avses i 3 §,
på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle eller som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet; eller
2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans
vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla
för sin räkning.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
3 §. Vanart föreligger jämväl
1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitt
leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan
till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs,
eller genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra:
eller
2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana
särskilda omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt
leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för
handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.
I propositionen framhöll föredragande departementschefen, bland annat,
att han som förutsättning för ingripande mot personer mellan 18 och 21 år
icke kunde förorda den i lagen örn samhällets barnavård upptagna, ganska
vaga bestämmelsen, att ingripande skulle ske mot den som befunnes vara
så vanartad, att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes för hans tillrättaförande.
Härefter ingick departementschefen på spörsmålet, huruvida ingripande
borde medgivas i vidsträcktare omfattning än som skett i det genom
propositionen framlagda lagförslaget och anförde departementschefen i
detta hänseende i huvudsak följande:
Egentlig betydelse torde denna fråga lia allenast beträffande de unga
sedeslösa och närmast beträffande kvinnorna. I fråga örn unga sedeslösa
personer funnes enligt förslaget möjlighet till ingripande, då någon vore
hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och till följd därav
uppenbar fara vore för handen, att han icke komme att efter förmåga ärligen
försörja sig. I förhållande till nu gällande lag vore rätten att vidtaga åtgärder
så till vida mera vidsträckt, att den inträdde oberoende av örn vederbörande
underläte att efter förmåga ärligen försörja sig. Å andra sidan
erfordrades, att uppenbar fara för bristande framtida försörjning på ärligt
sätt vore för handen. Huruvida sistnämnda förutsättning jämväl borde uppställas,
kunde synas tveksamt. Det kunde tyckas vara fullgiltigt skäl att
ingripa, örn en ung man eller kvinna vore hemfallen åt otuktigt leverne i
tillfälliga förbindelser. Emellertid syntes ett sådant levnadssätt, örn än av
moraliska skäl förkastligt, icke ur samhällets synpunkt böra påkalla ett inskridande,
såframt icke andra särskilda skäl motiverade detta. Att en begränsning
således här liksom då det gällde ingripande mot äldres sedeslösa
leverne syntes böra iakttagas, vore naturligen föranlett av insikten örn nödvändigheten
att på detta i hög grad ömtåliga område framgå med stor försiktighet.
Ett sådant särskilt skäl för inskridande förelåge — förutom då
fråga vore örn fall, som avsåges i 3 § under 1 — när för individen själv på
grund av hans levnadssätt inträtt en fara, att han icke komme att efter förmåga
ärligen försörja sig. Huruvida i tillämpningen någon större skillnad
skulle föreligga, örn den i barnavårdslagen eller förslaget till vanartslag upptagna
förutsättningen för ingripande valdes, syntes kunna sättas i fråga.
Det torde nämligen kunna antagas, att de fall då en ung, sedeslöst levande
person kunde sägas vara så vanartad, att särskilda åtgärder krävdes för hans
uppfostrande, utan att samtidigt fara för hans framtida hederliga självförsörjning
förelåge, skulle bliva ganska sällsynta.
Beträffande förevarande spörsmål anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande:
Då övervägande skäl syntes utskottet tala för dessa ungas uteslutande
från vanartslagstiftningen, hade utskottet därmed icke velat uttala, att den
27
Kungl. Majus proposition nr 212.
nu för ingripande beträffande barn under 18 år stadgade förutsättningen —
att barnet befunnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes
för dess tillrättaförande — skulle gälla även i fråga om deni, som vore
över 18 år. Tvärtom delade utskottet den av föredragande departementschefen
yttrade meningen, att det ej vore tillrådligt att låta nämnda onekligen
ganska vaga förutsättning gälla beträffande dem, som vore i åldern 18—21
år. Vilka betingelser åter, som borde uppställas, vore naturligen svårt att
närmare angiva. Det gällde att finna en formulering, som på en gång medgåve
ingripande på ett tidigt stadium och innebure så ringa risk för godtycklig
behandling som möjligt. Såvitt utskottet kunnat finna, vore den i
fråga örn sedeslös ungdom särskilt stadgade förutsättningen — uppenbar
fara för underlåtenhet att framdeles ärligen försörja sig — ur båda nämnda
synpunkter mindre tillfredsställande. Frågan torde böra bliva föremål för
förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts sida.
Enligt 1933 års förslag har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder mot
underårig över aderton år, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt,
lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder
från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.
Framhållas må, att de åtgärder, som enligt förslaget kunna vidtagas, äro
antingen av förebyggande art, t. ex. anskaffande av arbete, eller omhändertagande
för skyddsuppfostran. Barnavårdsnämnds beslut i sistnämnda hänseende
skall fastställas av länsstyrelse. En underårig över aderton år, som
omhändertagits för skyddsuppfostran, kan antingen genom barnavårdsnämndens
försorg intagas i skyddshem eller överlämnas till enskilt hem.
I motiveringen till 1933 års förslag anföres, efter erinran örn de olika
lösningar förevarande spörsmål erhållit i tidigare förslag samt om andra
lagutskottets uttalande i ämnet vid 1931 års riksdag, i huvudsak följande:
I förslaget hade såsom allmän förutsättning för ingripande stadgats att
den underårige är hemfallen åt ett levnadssätt av den art, att särskilda åtgärder
från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande samt såsom speciella
förutsättningar att nämnda levnadssätt varit oordentligt, lättjefullt eller
lastbart. Att inskridande mot en underårig, som fyllt aderton år, borde
kunna ske, då denne gjort sig skyldig till oordentligt eller lastbart leverne
av den beskaffenhet, som i förslaget förutsattes, syntes ligga i öppen. dag.
Beträffande den återstående speciella grunden för ingripande torde det visserligen
ofta förhålla sig så, att ett lättjefullt levnadssätt hos de underåriga,
varom nu vore fråga, icke uppträdde isolerat utan vore förenat med oordentlighet
eller lastbarhet och att således redan på dessa grunder möjlighet till
ingripande förelåge. Fall torde emellertid ej så sällan kunna förekomma,
där den underårige, utan att ännu lia gjort sig skyldig till oordentligt eller
lastbart leverne, hemfallit åt sådan lättja, att fara vore för handen, att hans
leverne inom en ej alltför avlägsen framtid komme att utveckla sig så att
anledning till ingripande på grund av oordentlighet och lastbarhet då skulle
föreligga. Örn en bestämmelse som den angivna infördes, skulle därigenom
skapas möjlighet att ingripa på ett tidigare stadium än eljest. Att ett ingripande
på ett dylikt tidigt stadium vore lämpligt med hänsyn till individens
tillrättaförande torde vara klart. Genom den i förslaget för detta fall
- liksom för de övriga — angivna förutsättningen för ingripande att »särskilda
åtgärder från samhällets sida kriivas för hans tillrättaförande-» torde
garantier lia skapats mot missbruk.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
De i förslaget angivna förutsättningarna för ingripande mot ungdom,
varom nu är fråga, lia tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga i
ärendet hörda på ett par undantag när.
Av dem, som tillstyrkt förslaget, har statens inspektör för fattigvård och
barnavård framhållit, att ifrågavarande bestämmelser på ett lyckligt sätt
angåve de förutsättningar, under vilka ett ingripande borde kunna ske.
Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat, att, även örn barnavårdsnämnds
befogenheter med den föreslagna bestämmelsen bleve ganska vidsträckta,
förelåge garantier mot missbruk däri, att barnavårdsnämnds beslut angående
omhändertagande skulle underställas länsstyrelses prövning.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har ifrågasatt, örn det icke borde något
tydligare än i förslaget skett utmärkas, att de avsedda åtgärderna — som,
till skillnad från deni, som finge vidtagas beträffande barn under 18 år, icke
betecknades såsom uppfostringsåtgärder — allenast borde komma till användning
i fall, där den unge kunde förutsättas vara mottaglig för påverkan
och således ingiva förhoppning örn tillrättaförande. Åtgärderna måste nämligen,
huru de än betecknades, lia karaktären av uppfostringsåtgärder och
en viss grad av uppfostringsbarhet vore därför en nödvändig förutsättning.
Svenska fattigvårds- oeh barnavårdsförbundet har framhållit, att förbundet
ofta i sin verksamhet haft anledning uppmärksamma, hurusom begreppet
vanartad i lagen örn samhällets barnavård icke blivit uppfattad i den av
lagstiftaren avsedda bemärkelsen och funne det därför vara av värde, att
förutsättningarna blivit mera tydligt angivna i den föreslagna lagtexten.
Visserligen måste det bli en omdömesfråga i varje särskilt fall, huruvida en
person vore hemfallen åt ett sådant levnadssätt, som i förslaget angåves,
vilket kunde giva anledning till önskan att än tydligare riktlinjer hade utformats.
Barnavårdsnämndernas hittillsvarande befattning med vanartade
barn och ungdom under aderton år torde emellertid lia givit dem en viss
träning, så att de med ledning av lämnade direktiv torde kunna riktigt
bedöma, vad det här gällde. Beträffande de garantier mot missbruk, som läge
däri, att barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande alltid skulle
underställas länsstyrelses prövning, har förbundet uttalat enahanda uppfattning
som länsstyrelsen i Stockholms län.
I vissa yttranden har anmärkts att formuleringen vore för vag.
Sålunda har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona betonat vikten
av att det för den personliga frihetens skyddande skapades klara och bestämda
regler, som uteslöte godtycke och vacklande praxis, vilket vore så
mycket viktigare som det här vore fråga örn underåriga men dock vuxna
och utvecklade personer. Styrelsen har emellertid i detta sammanhang framhållit
att bland ifrågavarande åldersklasser funnes de, vilka på grund av
infantilism, psykiska defekter eller själslig abnormitet stöde långt efter i
utvecklingen vid jämförelse med fullt normala personer.
Barnavårdsnämnden i Malmö har ansett det vara av synnerlig vikt, att
ingripandet omgärdades med garantier mot missbruk, med hänsyn därtill
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
att ifrågasatt frihetsberövande skulle läggas i administrativ myndighets hand.
Till belysande av de svåra avgöranden, som barnavårdsnämnderna skulle få
träffa, bär nämnden framför allt uppehållit sig vid frågan om behandlingen
av dem som vore hemfallna åt sedeslöst leverne, särskilt de s. k. halvyrkesprostituerade.
Nämnden har funnit de förutsättningar för ingripande, som
stadgades i 1931 års förslag till vanartslag, i huvudsak böra komma till användning.
Mot nämndens utlåtande i denna del har skiljaktig mening uttalats av en
ledamot, vilken ansett sig kunna i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt
i förevarande hänseende.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att förslaget icke angåve någon
objektiv förutsättning för ingripande av barnavårdsnämnd. I nu gällande
bestämmelser örn ingripande mot vanartade barn utgjorde ordet »uppfostringsåtgärder»
en sådan objektiv bestämning. Med den föreslagna lydelsen
av stadgandet vore det intet som hindrade, att en barnavårdsnämnd ingrepe
mot t. ex. en student vid ett universitet, därest han enligt nämndens uppfattning
väl mycket försummade sina studier.
Barnavårdsnämnden i Göteborg har ansett uttrycket »lättjefullt levnadssätt»
svävande och framhållit, att det, särskilt i tider av arbetslöshet, vore
svårt att tillämpa nämnda bestämmelser.
I yttrandena har även den ståndpunkten företrätts, att möjligheterna
för ingripande borde vidgas. Sålunda har socialstyrelsen anmärkt, att
uttrycket »hemfallen åt» vore alltför restriktivt, enär det förutsatte ett sedligt
förfall av den grad, att det präglade individens hela livsföring.
Som förut nämnts förutsätter 1933 års förslag för ingripande mot den,
som fyllt 18 men ej 21 år, att han är hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt
eller lastbart levnadssätt. Därjämte uppställes som villkor, att detta
asociala levnadssätt nått viss intensitet. Det fordras nämligen att särskilda
åtgärder från samhällets sida krävas för vederbörandes tillrättaförande. Uttrycket
»hemfallen åt» åsyftar enligt sakens natur att från lagens tillämpningsområde
avskilja sådana fall, där det påtalade levnadssättet är något
mera tillfälligt.
Att uppställa mera preciserade regler än som skett i 1933 års förslag
torde icke vara lämpligt. Enligt min mening är det ett samhällsintresse av
betydande vikt att ingripande beträffande ungdom kan ske på ett tidigt
stadium. Särskilt torde detta vara nödvändigt i fall av sedlig vanart, örn
varaktiga resultat skola kunna vinnas. Att på en gång meddela detaljerade
lagregler och tillgodose sistnämnda intresse synes ej möjligt. På grund
härav har jag icke kunnat ansluta mig till den uppfattning, som uttalats av
barnavårdsnämnden i Malmö, eller att i huvudsak de regler, som upptagits
i 1931 års förslag till vanartslag, borde komma till användning. I detta
sammanhang må ock framhållas, att enligt förslaget skola i första hand vidtagas
vissa förebyggande åtgärder, som allenast i ringa mån ingripa i den
personliga friheten. Det ligger i sakens natur, att barnavårdsnämnden tillgriper
dessa åtgärder i de fall, där det vanartiga levnadssätt, mot vilket in
-
Departements
chefen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
gripande påkallas, icke är alltför starkt framträdande. Slutligen må anmärkas,
att ungdom, som omhändertages för skyddsuppfostran, icke nödvändigtvis
behöver intagas i skyddshem. Jämväl uppfostran i enskilt hem
är möjlig. Som framgår av det följande har jag för avsikt föreslå att denna
möjlighet utvidgas till att omfatta även vissa andra hem.
I några av yttrandena har anmärkning framställts mot att lättjefullt levnadssätt
upptagits som grund för ingripande. Därest en person är hemfallen
åt lättja av den art, att hans livsföring tagit formen av en samhällsskadlig
sådan och föräldrarnas eller andra vederbörandes åtgärder varit
resultatlösa, skulle det dock säkerligen ofta visa sig vara en fördel, örn
det kunde påkallas ingripande av ungdomsnämnden. Som jag nyss påpekat,
utgår förslaget ifrån att nämnden i första hand skall tillgripa mindre långt
gående åtgärder än skyddsuppfostran.
I likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm är jag av den uppfattningen,
att en viss grad av mottaglighet för uppfostran bör vara förutsättning
för nämndens ingripande. Detta är avsett att komma till uttryck
genom begagnande av ordet tillrättaförande. Asociala imbecilla torde liksom
hittills få beredas vård å de särskilda anstalter, som finnas inrättade för dem.
Med anledning av vad socialstyrelsen anfört har jag haft under övervägande
att låta bestämmelsen få en något vidare avfattning, t. ex. genom attutbyta
orden »hemfallen åt» mot »föra». Med hänsyn till de invändningar,
som gjorts i de yttranden, för vilka jag nyss redogjort, har jag emellertid
stannat vid att utan ändring förorda bestämmelsen i den avfattning den
erhållit i 1933 års förslag.
Förebyggande åtgärder.
I gällande lag örn samhällets barnavård äro bestämmelser örn förebyggande
åtgärder beträffande barn under 18 år meddelade i 23 §. Där stadgas, att
barnavårdsnämnden må, örn nämnden finner sådant förhållande föreligga som
i 22 § sägs, i den mån omständigheterna därtill föranleda, antingen tilldela
föräldrarna allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet samt
erinra dem örn de påföljder, som kunna inträda enligt förevarande lag, eller giva
barnet en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, erinra det örn de påföljder,
vilka nyss nämnts, eller, ifall fråga är örn vanartad gosse under femton år
eller vanartad flicka under tolv år, tilldela barnet aga, eller föreskriva anlitande
av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt eller ock
barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
I stället för nämnda bestämmelser bär beträffande underårig mellan 18
och 21 år i 1933 års förslag stadgats, att barnavårdsnämnden skall tillhålla
den underårige att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom örn
de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas
vara till gagn för den underåriges tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte
att söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga
annan tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse
ske till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt
arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
eller andra, som kunna finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom
eller eljest bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och
föra ett ordentligt liv.
Beträffande övervakning av underårig, mot vilken sådan åtgärd vidtagits,
ha samma bestämmelser föreslagits, som enligt 23 § 2 mom. i lagen gälla
barn under 18 år.
I åtskilliga yttranden har betonats värdet av de förebyggande åtgärderna.
Barnavårdsnämnden i Malmö har emellertid fäst uppmärksamheten på
att vissa nackdelar vore förenade med den föreslagna hänvändelsen till arbetsförmedlingsanstalt.
Dels kunde nämligen sådana hänvändelser skapa
misstanke, att ifrågavarande mer eller mindre förkomna individer voro representativa
för de arbetssökande vid offentliga arbetsförmedlingsanstalter, dels
kunde befaras, att ifrågavarande klientel faktiskt bleve priviligierat bland de
arbetssökande därigenom att bakom detsamma stöde en myndighet, som
ville ha hjälp i sitt arbete. Nämnden har därjämte föreslagit, att varningsinstitutet
för barn under 18 år skulle bibehållas för ungdom mellan 18 och
21 år.
Barnavårdsnämnden i Stochholm har uttalat det önskemålet, att barnavårdsnämnd
skulle kunna tilldela jämväl föräldrar till vanartig ungdom i åldern
18—21 år sådan förmaning, som stadgats beträffande barn under 18 år. Till
underlättande av den uppgift, som skulle åligga övervakare av ifrågavarande
ungdom, har nämnden därjämte föreslagit, att denne borde utrustas med
samma befogenheter som övervakare enligt lagen örn villkorlig staffdom och
den övervakade åläggas i huvudsak samma skyldigheter som enligt 5 och 6
§§ i nyssnämnda lag gällde för villkorligt dömda.
För att ytterligare betona vikten av de förebyggande åtgärderna har
svenska fattigvårds- och harnavårdsförbundet föreslagit, att vid länsstyrelses
prövning av barnavårdsnämnds beslut örn omhändertagande för skyddsuppfostran
av äldre ungdom i regel måtte inhämtas, vilka åtgärder, som av
nämnden förut vidtagits i berörda syfte och resultatet av dem.
Bland de förebyggande åtgärderna torde anskaffande av arbete få betraktas
som en av de viktigaste. Att den offentliga arbetsförmedlingen bör kunna
anlitas i detta syfte förefaller mig klart. En medverkan från arbetsförmedlingen
bör ske med beaktande av den för nämnda verksamhet gällande
grundregeln att i främsta rummet hänsyn skall tagas till att arbetsgivaren
erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, vartill
han bäst lämpar sig. Framhållas må ock, att även andra möjligheter för
anskaffande av arbete anvisats i förslaget. Någon anledning att — i stället
för de i lagförslaget meddelade reglerna, att barnavårdsnämnden skall tillhålla
underårig över 18 år att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra
honom om de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom — införa
det för barn under 18 år stadgade varningsinstitutet, synes mig icke före
ligga
Ehuru
tilldelande av förmaning åt föräldrar lärer omfattas av det i förslaget
brukade allmänna uttrycket »annan tjänlig åtgärd», torde till lind
-
Departements
chefen.
32
Kungl. Majus proposition nr 212.
vikande av missförstånd att en dylik förmaning ej skulle få meddelas, när
fråga är örn ungdom över 18 år, ett uttryckligt stadgande i detta hänseende
böra inflyta i lagtexten. I likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm
anser jag, att bestämmelser böra meddelas örn övervakares befogenheter och
den övervakades skyldigheter. Dylika föreskrifter torde emellertid lämpligen
böra utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning, varom en erinran
torde böra upptagas i 23 § 2 mom.
Med anledning av vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört
vill jag framhålla, att det av barnavårdsnämndens protokoll i ett ärende
rörande omhändertagande för skyddsuppfostran bör framgå vilka åtgärder,
som tidigare vidtagits beträffande den vars omhändertagande är ifråga, och
resultatet av desamma. Dylika uppgifter torde nämligen få anses tillhöra
en fullständig utredning i ärendet. Skulle detta ha underlåtits, torde det
ankomma på länsstyrelsen att införskaffa utredning härom. Några lagbestämmelser
i nämnda hänseende synas emellertid icke vara erforderliga.
Omhändertagande för skyddsuppfostran.
Enligt 1933 års förslag skall omhändertagande för skyddsuppfostran avungdom,
som fyllt 18 år, i stort sett ske efter enahanda grunder som beträffande
barn under 18 år. Det ankommer således på barnavårdsnämnden att fatta
beslut härom. Beslutet skall alltid underställas länsstyrelsens prövning.
Nämnden äger, örn verkställighet av beslut icke utan våda kan uppskjutas,
förordna, att detsamma genast skall verkställas. I vissa fall äger ordföranden
i avbidan pa nämndens beslut omhändertaga vederbörande. Nämnden eller dess
ordförande äger erhålla handräckning av polismyndighet. Den som omhändertagits
kan antingen intagas i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt eller
i enskilt hem. Däremot står enligt förslaget ej möjligheten öppen att intaga
ungdom, varom nu är fråga, i barnhem. Enligt lagen örn samhällets barnavård
kan detta ske med vanartat barn under 18 år.
I vissa av yttrandena ha erinringar framställts mot de regler, som sålunda
föreslagits.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har fäst uppmärksamheten på att
av överflyttningen från lösdrivarlagen bleve en följd, att polismyndighet praktiskt
taget helt avkopplades från omhändertagande av ifrågavarande ungdom,
vilket icke vore lämpligt. Länsstyrelsen har i anslutning till ett yttrande av
poliskammaren i Göteborg hemställt, att förslaget måtte kompletteras med bestämmelser
örn anhållande. Underårig, varom nu är fråga, borde, därest han
av polisman beträddes med att föra ett oordentligt eller lastbart liv, som innebure
fara för allmän ordning eller säkerhet, av denne inställas inför barnavårdsnämnd.
Vöre det erforderligt, borde han av polisen kunna anhållas i
avbidan på nämndens beslut i ärendet. Polisman borde jämväl äga anhålla
underårig, därest namn, ålder eller bostad icke kunnat utrönas utan att den
underårige därom bleve hörd.
Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att det på något sätt måste
beredas möjlighet för tillfälligt förvar av ifrågavarande ungdom. Särskilda
Kungl. Majus proposition nr 212. 33
regler för anhållande m. m. vore därför erforderliga. Nämnden har i detta
sammanhang erinrat örn bestämmelserna i 16 § av 1931 års alkoholistlag, enligt
vilken polismyndighet hade att i fall av överhängande fara ofördröjligen på
lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga den, örn vilken vore fråga.
Överståthållarämbetet har riktat uppmärksamheten på de fall, då barnavårdsnämnd
förordnat, att beslut örn omhändertagande genast skulle bringas
till verkställighet, vilket enligt ämbetets mening torde bliva regel beträffande
den del av ifrågavarande klientel, som skulle intagas i skyddshem. Ämbetet har
framhållit det olämpliga i att den omhändertagne på grund av ett dylikt preliminärt
beslut omedelbart skulle intagas i det kanske avlägsna skyddshemmet,
innan ännu länsstyrelsen fastställt beslutet örn omhändertagandet. Ämbetet
har därför ansett, att föreskrifter vore erforderliga angående sättet för verkställighet
av sådana barnavårdsnämndens beslut örn omhändertagande, vilka
ännu icke prövats av länsstyrelsen. Närmast till hands syntes det ämbetet
ligga, att den omhändertagne, i stället för att intagas i skyddshemmet, i avbidan
på länsstyrelsens resolution, intoges i barnhem inom kommunen eller
landstingsområdet.
Även svenska stadsförbundet utgår i sitt yttrande ifrån, att särskilda anordningar
för tillfällig vård åt de omhändertagna komme att bliva nödvändiga,
åtminstone för de största städernas vidkommande.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har föreslagit, att i samband
med de skyddshem, som skulle inrättas för ifrågavarande ungdoms fostran,
borde anordnas en upptagnings- och observationsavdelning, som även skulle
kunna tjänstgöra som förvaringsplats för det fall, att enligt barnavårdsnämndens
förordnande beslutet rörande omhändertagande genast skulle bringas till
verkställighet.
Det är två i viss mån skilda frågor, som i yttrandena upptagits till behandling
i nu förevarande sammanhang, nämligen dels frågan örn rätt för polismyndighet
att anhålla ungdom mellan 18 och 21 år samt inställa densamma
inför barnavårdsnämnden, dels ock örn förvaring av sådan ungdom, innan länsstyrelsen
fastställt barnavårdsnämndens beslut örn omhändertagande. Vad den
första frågan angår, vill jag erinra om att enligt 17 § lagen örn samhällets
barnavård ha vissa myndigheter m. fl. bland dem även polismyndighet, örn den
skulle anse barnavårdsnämnds beslut påkallas beträffande en person, att göra
anmälan hos nämnden eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden
eller den, som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan, vilka sistnämnda
personer äro skyldiga att ofördröjligen fortskaffa anmälan till nämnden
eller ordföranden. Å nämnden eller dess ordförande ankommer sedan, örn så
skulle vara behövligt, att förordna örn omedelbart omhändertagande. För vederbörandes
inställande inför nämnden äger nämnden eller dess ordförande begära
handräckning av polismyndighet.
Med hänsyn till att bland ifrågavarande ungdom lära finnas individer, som
visa verkligt svår vanart, torde emellertid i vissa fall polismyndighet icke lämpligen
kunna avvakta beslut av barnavårdsnämnd eller dess ordförande. I sådana
Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 212. 322 84 3
Departements
chefen.
34
Kungl. Majits proposition nr 212.
fall bör polismyndighet ha rätt att själv omhändertaga underårig. Vid övervägande
av vilka regler, som i detta hänseende böra meddelas, ha de av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden i Malmö föreslagna
synts kunna läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Bestämmelserna
torde lämpligen införas i 31 § i lagen och givas det innehållet, att därest
någon, som fyllt 18 men ej 21 år beträdes med att föra ett oordentligt eller
lastbart levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, och
faran är så överhängande att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd eller
dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, polismyndighet äger, till dess
nämnden eller dess ordförande meddelat beslut i ärendet, på lämpligt sätt omhändertaga
den, om vilken fråga är. Vidare torde böra stadgas, att örn underårig
beträdes med att föra ett oordentligt eller lastbart liv, han må — även örn
nyssnämnda förutsättningar ej föreligga — av polismyndighet omhändertagas
till dess utredning örn hans namn, ålder och bostad vunnits. De sålunda föreslagna
bestämmelserna torde böra kompletteras med en föreskrift, att det
åligger polismyndigheten att ofördröjligen till vederbörande barnavårdsnämnd
eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden
kan ha utsett att mottaga anmälan, anmäla de vidtagna åtgärderna.
I anledning av vad Överståthållarämbetet, styrelsen för svenska stadsförbundet
och barnavårdsnämnden i Malmö anfört, förordar jag införande i
35 § i lagen av bestämmelser att omhändertagen i vissa fall må, i stället
för att intagas i skyddshem, överlämnas till barnhem — vari innefattas jämväl
lärlingshem — arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt, t. ex.
ungdomshem. Dessa hem torde lämpligen kunna begagnas, örn barnavårdsnämnd
förordnat, att dess beslut genast skall bringas till verkställighet eller
ifall ordföranden omhändertagit någon jämlikt 31 §. Har den omhändertagne
gjort sig skyldig till oordentligt eller lastbart levnadssätt, som innebär fara för
allmän ordning eller säkerhet, torde möjlighet böra beredas barnavårdsnämnd
eller, ifall ordföranden omhändertagit vederbörande, denne att få den omhändertagne
förvarad genom polismyndighetens försorg. Dylik förvaring synes
icke böra ske för längre tid än tills länsstyrelsen eller, örn ordföranden omhändertagit
vederbörande, barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet. I
sistnämnda fall har ju nämnden möjlighet att göra framställning hos polismyndigheten.
Sedan länsstyrelsens beslut i ärendet meddelats, torde det vara
lämpligt, att personen ifråga intages i den anstalt, där han slutligen bör uppfostras.
Jämväl nämnda bestämmelser torde böra införas i 35 §.
Anstnltsvården.
Enligt 1933 års förslag skola personer, som omhändertagas efter 18 år och
för vilka skyddsuppfostran i anstalt är erforderlig, intagas i för dem avsedda,
av staten eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.
Då särskilda förhållanden det påkalla, må sådan underårig intagas i eller överflyttas
till allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, som avses i 43 § 2 och
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
3 mom. — d. v. s. till skyddshem för äldre vanartade barn eller för barn, vars
vanart är av svårare beskaffenhet, samt till skyddshem för vanartade barn, som
äro behäftade med kroppslig eller andlig brist eller svaghet — såframt anstalten
eller hemmet finnes kunna bereda skyddsuppfostran jämväl åt honom. Däremot
står enligt förslaget icke möjligheten öppen att i skyddshem, som avses
i 43 § 1 mom. av lagen, intaga underårig, varom nu är fråga, ej heller att
överflytta honom dit.
I förslaget stadgas vidare att, om underårig, som sålunda intagits i eller
överflyttats till allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, gör sig skyldig
till rymning, våldsamt, uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig
arbetsvägran eller annan tredska eller på annat sätt äventyrar anstaltens eller
hemmets verksamhet, han må överflyttas till allmän tvångsarbetsanstalt. Därjämte
skall enligt förslaget — i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
föreskrifter i 44 § 3 mom. lagen örn samhällets barnavård — på
Konungen ankomma att meddela närmare bestämmelser angående intagning av
ungdom i skyddshem, som ovan sagts, samt i allmän uppfostringsanstalt ävensom
angående överflyttning av ungdom från ett skyddshem till skyddshem av
annat slag samt angående överflyttning till allmän tvångsarbetsanstalt.
Enligt förslaget skola bestämmelserna i 2—6 §§ i 1902 års lag angående
verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran gälla underårig,
varom nu är fråga, som intages i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.
Då utskrivning från sådan anstalt i allmänhet icke kan ske, förrän två
år förflutit från det eleven intagits i anstalten samt elev senast skall utskrivas,
då han uppnått tjuguett år, blir därav en följd, att underårig, varom nu är
fråga, i allmänhet icke kan intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt
efter fyllda 19 år. Enligt motiveringen till förslaget avses härigenom
att tillgodose ett önskemål, uttalat av styrelsen för uppfostringsanstalten å
Bona (se 1930 års proposition, nr 240, med förslag till vanartslag, sid. 239),
att anstalten icke måtte komma att inrymma internerade över 21 år.
Slutligen stadgas i förslaget, att beträffande underårig, som överlämnas till
allmän tvångsarbetsanstalt, skola, utöver bestämmelserna i lagen örn samhällets
barnavård, gälla de särskilda föreskrifter Konungen meddelar.
I samband med dessa ändringar har föreslagits ett tillägg till 43 § 4 mom.
lagen örn samhällets barnavård av innebörd, att skyddshemselev, varom i
1—3 mom. är fråga och som fyllt 15 år, må, om han visat särdeles svår vanart,
överlämnas, icke blott som enligt gällande lag till allmän uppfostringsanstalt,
utan även till de föreslagna skyddshemmen för äldre ungdom.
Som förut omnämnts utgår förslaget ifrån att de underåriga, varom nu är
fråga, skola intagas i särskilda för dem avsedda, av staten eller annan upprättade
skyddshem eller avdelningar av skyddshem. Enligt preliminära överenskommelser
ingångna med Jönköpings läns landsting och stiftelsen Drottning
Sophias skyddshem har landstinget åtagit sig att omändra sitt nuvarande
skyddshem för barn å förra barberarebostället Långanäs nr 1 i Höreda socken
av Södra Vedbo härad i Jönköpings län till ett skyddshem för ynglingar och
36 Kungl. Majus proposition nr 212.
stiftelsen att inrätta ett skyddshem för flickor å egendomen Bistaborg i Kalmar
socken av Uppsala län.
Beträffande anstaltsvården och vad därmed äger samband ha uttalats olika
meningar i yttrandena.
I vissa av yttrandena har framhållits, att undersökning och
observation av de unga borde ske, innan vårdformen bestämdes.
Sålunda har barnavårdsnämnden i Malmö betonat vikten av sakkunnig
läkarundersökning för att gallra ut det i verklig mening socialt obildbara
klientelet till framtidsförvaring.
Styrelsen för tvångsarbetsanstalten d Svartsjö har framhållit, att de icke
uppfostringsbara asociala måste från början elimineras bort för att arbetet på
skyddshemmen skulle kunna bliva givande. Det vore meningslöst att intaga
dem i skyddshem, där ingenting kunde göras för dem och där de endast komme
att bliva till skada för de uppfostringsbara genom att psykiskt smitta dessa
med sin depravation. De borde därför från början erhålla specialvård i för dem
avsedda anstalter.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat det önskemålet,
att slutligt avgörande rörande den lämpligaste vårdformen icke borde träffas
utan en ingående prövning under viss övergångstid. För sådan prövning erfordrades,
att den unge avlägsnades från sin dittillsvarande miljö och gjordes
till föremål för undersökning och observation av läkare. Som barnavårdsnämnderna
själva i allmänhet icke hade möjlighet att åstadkomma sådan prövning
och undersökning samt upptagningshem för ändamålet saknades, har förbundet
föreslagit, att i samband med de skyddshem, som enligt förslaget skulle inrättas,
anordnades en upptagnings- och observationsavdelning. Det slutliga
urvalet av hem eller anstalt och tillsynen över dem, som icke intagits i skyddshem
eller allmän uppfostringsanstalt, skulle tillkomma det skyddshem, där
upptagnings- och observationsavdelningen vore anordnad.
I fråga örn anstaltsvårdens organisation har styrelsen för
skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall anmärkt, att enligt förslaget så vitt
skilda ålderskategorier skulle komma att sammanföras på dessa anstalter, att
uppfostringsarbetet bleve väsentligen försvårat.
Liknande farhågor ha även uttalats av länsstyrelsen i Stockholms län.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har föreslagit, att den unge i stället för att
intagas i skyddshem borde kunna överlämnas till annan anstalt, t. ex. lärlingshem
eller ungdomshem.
Barnavårdsnämnden i Malmö har vänt sig mot inrättande av ytterligare
anstalter i form av skyddshem eller dylikt samt påpekat nödvändigheten av
att söka lösa frågan örn förvaring av ifrågavarande ungdom på ett med hänsyn
till vårt lands ekonomiska ställning försvarligt sätt. Nämnden har därvid
hänvisat till de möjligheter, som stöde till buds genom upprättande av verkliga
arbetskolonier, där vederbörande lämnades möjlighet att utföra ett samhällsnyttigt
arbete och tillika under ekonomiskt mera försvarliga former. Även
Kungl. Majus proposition nr 212. 37
mindre väl besatta arbetshem skulle enligt nämndens mening under vissa förhållanden
kunna komma till användning.
Nämnden har därjämte föreslagit, att möjlighet till direkt placering å tvångsarbetsanstalt
borde lämnas öppen.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har beträffande de nya
skyddshemmen framhållit, att med den centrala ställning, dessa hem komme
att intaga i den med förslaget åsyftade uppfostringsverksamheten, det måste
anses ofrånkomligt, att de erhölle för sitt ändamål tillfredsställande anordningar.
Bland annat borde de innehålla ett tillräckligt antal enkelrum. Även
borde den där anställda personalen vara fullt kvalificerad för sin svåra och
ansvarsfulla uppgift samt tillgång finnas till kompetent läkare.
Betydelsen av tillgång till fackutbildad läkare har jämväl betonats av
socialstyrelsen.
De föreslagna bestämmelserna örn överflyttning från en anstalt till
annan hava väckt betänkligheter i vissa av yttrandena.
Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har sålunda uttalat, att
dylik överflyttning i regel ej borde äga rum och har styrelsen till utveckling
av denna sin mening anfört i huvudsak följande.
Att å samhällets vägnar omhänderhava unga personer, vilka skulle göras
till föremål för ungdomsvård vid en ålder, då personlighetsutvecklingen i den
ena eller andra riktningen nått i det närmaste mogna människors stadium,
innebure en utomordentligt svår uppgift, som i stort sett icke kunde genomföras
på annan väg än genom vinnande av de ungas förtroende och tillgivenhet för
att få en hållbar grund för en karaktärsombildande personlig påverkan. Tro
på möjligheterna av personlighetsomdaning på denna väg måste alltid finnas
hos ungdomsvårdare, vilka strävade efter bestående resultat av sin verksamhet.
De finge icke betrakta sin uppgift såsom omöjlig att förverkliga, huru
svår den än kunde synas. Ungdomsvård enligt lagförslaget förutsatte uteslutande
för dylik vård organiserade anstalter. På en anstalt påbörjad fostran
och utbildning borde fullföljas och avslutas på samma anstalt, överflyttning
från en anstalt till en annan borde därför i regel icke medgivas och i varje fall
icke av disciplinära skäl. Detta uttalande grundade sig på de erfarenheter, som
vid Bonaanstalten vunnits av tillämpningen av 43 § 4 mom. i gällande lag örn
samhällets barnavård, enligt vilket slsyddshemselever över femton år, som visat
särdeles svår vanart, kunde överlämnas till allmän uppfostringsanstalt, överflyttningssystemet,
som av många på ungdomsvårdens område erfarna personer
helt utdömdes, borde som nämnts i möjligaste mån begränsas. Att Bonaanstalten
kunnat motsvara de på densamma ställda anspråken hade enligt styrelsens
mening i hög grad berott på att i fråga örn tvångsuppfostran gällande verkställighetslag
icke lämnade möjlighet att genom förflyttning göra sig kvitt en
besvärlig eller svåruppfostrad elev. Till och med elever, vilka på grund av
rubbning i själsverksamheten eller själsliga brister, som dock icke kunde hänföras
till sinnessjukdom eller sinnesslöhet, befunnits i det hela ouppfostringsbara,
hade man å Bona måst behålla, till dess sådan tid förflutit, att utskrivning
lagligen kunnat ske. Ehuru väsensskillnaden mellan vanartad och kriminell
ungdom icke kunde sägas vara utpräglad — de primära orsakerna sammanfölle
oftast — torde dock med hänsyn till att en för vardera kategorien
anpassad särskild lagstiftning ansetts nödig, böra undvikas att ställa de för
de olika lagarnas tillämpning upprättade institutionerna i sådan relation till
varandra, att en av samhället omhändertagen människovarelse från spädaste
38
Kungl. Majus proposition nr 212.
ålder ända upp till icke blott myndighetsåldern utan flera år över densamma
skjutsades från den ena inrättningen till den andra.
Med hänsyn till vid Bonaanstalten vunna, förut antydda erfarenheter torde
med förslagets formulering av förutsättningarna för underårigs överflyttning
till allmän tvångsarbetsanstalt uppenbara risker uppkomma för ett för tidigt
uppgivande av uppfostringsförsöken, örn ens i vissa fall sådana komme att vidtagas
Det kunde ock ifrågasättas, huruvida med den i lagförslaget anvisade
passagen från skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt till allmän tvångsarbetsanstalt,
man i stort sett egentligen skulle vinna det, som åsyftades med
att utesluta ålderskategorierna 18—21 år från tillämpning av lösdrivarlagen
eller en blivande vanartslag, nämligen att bereda dem en annan behandling än
den, som gåves å allmän tvångsarbetsanstalt. Även vid den mera uppfostringsbetonade
regim, som borde utmärka det för underåriga avsedda skyddshemmet,
måste alltid räknas med att man å ett dylikt hem skulle vara i stånd att behärska
och i män av behov betvinga det i regel svårbotliga och icke sällan
ganska depraverade klientel, som komme att dit hänvisas.
En lag, som avsåge sådan ungdomsvård, varom här vore fråga, måste vid
tillämpningen komma att i icke ringa utsträckning omfatta i själsligt avseende
undermåliga personer. För de lätt imbecillas utveckling och de icke höggradigt
onormalas inriktning mot större själslig sundhet hade, efter vid Bonaanstalten
vunnen erfarenhet, Barnuppfostran med de normalt begåvade och de
själsfriska visat sig vara nyttigast och effektivast, utan att detta medfört några
större olägenheter för de senare kategorierna. Däremot hade det, såsom styrelsen
vid flera tillfällen i avseende å vissa vid Bonaanstalten intagna uttalat,
visat sig vara en trängande nödvändighet att kunna efter viss tids prövning
från de uppfostringsbara utskilja dem, hos vilka rubbningarna i själslivet nått
en sådan grad, att de, ehuru icke behäftade med sinnessjukdom, som krävde
vård å sinnessjukhus, dock måste betecknas såsom halvabnorma och på grund
därav i stort sett oemottagliga för sådan fostran och utbildning, som skyddshemmet
eller den allmänna uppfostringsanstalten vore avsedd att giva. Även
i vissa fall av psykisk undermålighet, ehuru icke av sådan grad, att överlämnande
till sinnesslöanstalt kunde ifrågasättas, förelåge enahanda trängande behov
till avskiljande. Det syntes därför högeligen önskvärt och av behovet påkallat
att för tillämpning av bestämmelserna i 36 § lagen örn samhällets barnavård
angående specialvård för sjuka och abnorma, vare sig detta lagrum komme
att omfatta även underåriga eller icke, upprättades en särskild under sakkunnig
ledning ställd, fristående anstalt för specialvård av utpräglade psykopater och
sådana i själsligt avseende abnorma, vilka icke kunde tillgodogöra sig den
fostran och utbildning, som skyddshemmet eller den allmänna uppfostringsanstalten
kunde giva. Det syntes ock böra övervägas, huruvida icke en rationell
ungdomsvård krävde, att även sådana, som av domstol hänvisats till allmän
uppfostringsanstalt men där befunnits i behov av specialvård av antydd
art, kunde överlämnas till dylik psykopatvårdanstalt.
Socialstyrelsen har beträffande det klientel, som föreslagits skola överflyttas
till tvångsarbetsanstalt, framhållit, att den svårdisciplinerade lynnesläggningen
mycket ofta bottnade i mer eller mindre grava rubbningar i själslivet.
På grund härav påkallades å de för sådant klientel avsedda anstalterna tillgång
till personal med medicinsk och pedagogisk skolning. Liknande fordringar hade
ej uppställts beträffande tvångsarbetsanstalternas personal. Visserligen förfogade
man över läkarekrafter, men dessa vore mera löst knutna till anstalterna.
En anstalt för svårhanterliga, minderåriga vanartade krävde emellertid
en ingående och kontinuerlig medicinsk observation och behandling av special
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
utbildade (neurologiskt-psykiatriskt) läkare. Vidare hade tvångsarbetsanstalternas
personal i övrigt icke rekryterats med tanke på att den skulle besitta
psykologisk och pedagogisk skolning och äga direkt inställning till dessa speciella
uppfostringsuppgifter. Även om en komplettering av dessa resurser
kunde åstadkommas, vore det tvivelaktigt, örn den nya verksamheten utan olägenhet
skulle låta inordna sig i anstalternas nuvarande verksamhet. Styrelsen
ville därför ifrågasätta en utredning om särskild anstaltsvård för detta klientel
liksom för sådana å alkoholistanstalt intagna, vilka företedde ett mer eller
mindre abnormt själsliv, samt för så kallade kriminalpatienter m. fl. I avvaktan
på resultatet av utredningen borde ifrågavarande klientel överföras, i
stället för till tvångsarbetsanstalt, till uppfostringsanstalterna å Bona och
Viebäck.
Socialstyrelsens expert för ärenden rörande alkoholistvården, professorn Kinberg,
har i ett särskilt yttrande förklarat sig dela styrelsens mening, att uppfostringsanstalterna
vore att föredraga framför tvångsarbetsanstalterna såsom
förvaringsplats för de mest avancerade ungdomarna. En sådan anordning vore
emellertid långt ifrån tillfredsställande, utan i stället borde för detta klientel
inrättas en särskild anstalt av medicinskt-pedagogisk karaktär. Till denna
anstalt borde då även överföras dels de å uppfostringsanstalterna intagna
abnorma och samhällsfarliga elever, vilka trots sin farlighet nu måste utskrivas
vid 21 års ålder, och dels de skyddshemselever, vilka enligt nuvarande lagstiftning
skulle överflyttas till uppfostringsanstalt. Anstalten skulle förläggas i
anslutning till ett kriminalhospital, dit alla nu å olika håll vårdade kriminalpatienter
skulle sammanföras. Detta anstaltskomplex borde även innefatta
anstalter för de abnorma förbrytare, vilka behandlades enligt lagen örn förvaring
av förminskat tillräkneliga, vidare anstalter för de enligt lagen örn internering
av vissa återfallsförbrytare behandlade samt slutligen de för kriminella
och asociala alkoholister avsedda anstalter, som för närvarande vore anslutna
till tvångsarbetsanstalterna. Några större kostnader för staten skulle icke behöva
uppkomma, enär genom inrättandet av en sådan anstalt ett hospital skulle
kunna strykas i hospitalsplanen samt vissa andra anstalter nedläggas.
Styrelsen för skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall har ansett, att såväl
de allmänna uppfostringsanstalterna som tvångsarbetsanstalterna borde uteslutas
ur anstaltssystemet. Styrelsen har föreslagit, att den s. k. Hågakolonien
vid Hall iordningställes till en sluten avdelning, dit från de öppna avdelningarna
vid Hall samt från landets övriga skyddshem skulle överföras sådana
manliga elever under 18 år, som visat sig olämpliga för vård å öppen
anstalt. För de nu ifrågavarande ålderskategorierna skulle anordnas ett särskilt
skyddshem, som av styrelsen benämnes skyddsanstalt, vilken skulle uppdelas
i en öppen och en sluten avdelning, förlagda till skilda byggnader och
på betryggande avstånd från varandra. Till skyddsanstalten skulle kunna från
andra skyddshem överflyttas skyddshemselever, vilka gjort sig skyldiga till
avvikande, våldsamt, uppviglande eller hotfullt uppträdande m. m. Om fördelningen
av klientelet på den öppna och den slutna avdelningen skulle anstaltens
styrelse besluta. Överflyttning från skyddsanstalt till skyddshem skulle
40
Kungl. Majlis proposition nr 212.
icke ifrågakomma. Beslutanderätten rörande överflyttning från skyddshem till
skyddsanstalt av skyddshemselev under 18 år borde tillkomma statens inspektör
för fattigvård och barnavård.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett det ologiskt att, örn lagstiftningen
överhuvudtaget skulle inrikta sig på att undantaga ungdom mellan 18—21 år
från lösdrivarlagens tillämpning, ändå i vissa fall, låt vara som yttersta utväg,
återkomma till användningen av tvångsarbetsanstalt. Länsstyrelsen har
funnit det logiskt riktigast att för nu ifrågavarande kategori åstadkomma särskilda
anstalter, fortfarande av typ skyddshem eller uppfostringsanstalt men
med strängare regi.
Samma uppfattning har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö.
Jämväl barnavårdsnämnden i Stockholm har yppat betänkligheter mot överflyttningen
till allmän tvångsarbetsanstalt med hänsyn särskilt till att den
unge därigenom skulle undandragas den uppfostran och utbildning, som de allmänna
uppfostringsanstalterna och skyddshemmen erbjöde, samt sammanföras
med de vanligen svårt asociala individer, som vistades å tvångsarbetsanstalterna.
Nämnden ville emellertid icke motsätta sig sådan överflyttning såsom en sista
utväg men har ifrågasatt, huruvida icke i stället överförande borde ske till särskild
från uppfostringsanstalten eller skyddshemmet avskild avdelning eller
särskild för dylik ungdom inrättad anstalt. I varje fall har nämnden ansett
nödvändigt, att, innan överflyttningen till tvångsarbetsanstalt skedde, den
unge underkastades någon tids psykiatrisk observation å därför avsedd särskild
anstalt. Nämnden har även ifrågasatt lämpligheten av att intagande å eller
överflyttning till skyddshem, som omförmäldes i 43 § 1 mom. lagen örn samhällets
barnavård, skulle vara utesluten, detta särskilt med tanke på de resurser
för äldre ungdoms yrkesutbildning, varöver Stockholms stads skyddshem
Skrubba och Eknäs förfogade. Vidare har nämnden ansett, att liksom skyddshemselever
kunde överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt
borde den, som intagits å allmän uppfostringsanstalt i stället för att undergå
straff, kunna överflyttas till skyddshem.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har funnit det vara ett önskemål,
att ifrågavarande ungdom helt skildes från lösdrivarklientelet, även när
det gällde dess placering, samt att därför de bestämmelser, som komme att
meddelas rörande överflyttning till allmän tvångsarbetsanstalt, borde erbjuda
garanti, att sådan överflyttning komme till stånd, endast då det vore alldeles
ofrånkomligt. I samma bestämmelser borde även klargöras förhållandet mellan
de allmänna uppfostringsanstalterna och de nya skyddshemmen, vilkendera
anstaltsformen som skulle anses såsom den strängare och under vilka förutsättningar
intagning borde ske i ena eller andra anstalten. Den i förslaget angivna
maximiåldern för intagning i allmän uppfostringsanstalt eller 19 år borde höjas
till 20 år. Inspektören har även ansett bestämmelser nödvändiga, huru förfaras
skulle med de å allmän uppfostringsanstalt intagna unga personer, vilka vid 21
års ålder icke ansåges mogna att utskrivas utan att ändå hava gjort sig skyldiga
till sådan förseelse, som kunde föranleda överflyttning till tvångsarbetsanstalt.
Kungl. Majus proposition nr 212.
41
Svenska landskommunernas förbund har ansett, att möjlighet borde finnas
för överflyttning till allmän tvångsarbetsanstalt.
En utbyggnad av systemet med överflyttning från en
anstalt till annan har förordats av socialstyrelsen med hänsyn till de gynnsamma
erfarenheter, som vunnits av detta system inom alkoholistvården. Styrelsen
har föreslagit, att obegränsad möjlighet skapades till förflyttningar inom
ett av styrelsen tänkt anstaltssystem, i vilket nu befintliga skyddshem skulle
anses som de lindrigaste och därefter bomme de föreslagna nya skyddshemmen
samt slutligen de allmänna uppfostringsanstalterna som de svåraste. Ett överflyttningsinstitut
förutsatte enligt styrelsens mening, för att det skulle fungera
tillfredsställande och fylla därmed åsyftade viktiga funktioner inom anstaltsvården,
dels att hos den beslutande myndigheten funnes tillgång till psykiatrisk
expertis och dels att institutet tillämpades på enhetligt och konsekvent sätt. Det
senare önskemålet häntydde på att uppgiften borde anförtros åt en central myndighet.
Kostnaderna för överflyttningarna borde bestridas av staten.
Av vad jag förut anfört framgår, att för ifrågavarande ungdom avses skola Departements■
pftpf (Sfi
inrättas särskilda skyddshem, ett för kvinnlig och ett för manlig ungdom.
Skyddshemmet för kvinnlig ungdom är beräknat för 25 elever och det för
manlig ungdom för 30 elever. Skyddshemmen äro avsedda att vara öppna
anstalter. Med hänsyn till vikten av att, i och för observation, under någon tid
kunna hålla de nykomna avskilda från de förut intagna lia skyddshemmen utrustats
med erforderligt antal enkelrum. Till betryggande av att kompetenta
befattningshavare komma att anställas har i kontrakten inryckts den bestämmelsen,
att befattningshavarna skola av statens inspektör för skyddshemmet hablivit
förklarade behöriga till tjänstgöring vid hemmet. Vidare äro i kontrakten
meddelade bestämmelser för tillförsäkrande av yrkesundervisning åt eleverna.
Det torde vara klart, att i dessa skyddshem icke lämpligen böra intagas eller
kvarhållas utpräglade psykopater eller individer av synnerligen svårartad typ.
Förslaget utgår också ifrån att de yngre av dessa skola kunna intagas i eller
överflyttas till allmän uppfostringsanstalt samt att de äldre och mest depraverade
eller svårdisciplinerade skola kunna överflyttas till allmän tvångsarbetsanstalt.
Mot överflyttningen till allmän tvångsarbetsanstalt ha gjorts synnerligen
allvarliga invändningar i åtskilliga av yttrandena. Med hänsyn härtill har jag
ej ansett mig kunna ansluta mig till förslaget i denna del. Rörande behandlingen
av det klientel, som enligt förslaget skulle överflyttas till allmän tvångsarbetsanstalt,
råder i yttrandena i stort sett enighet därom att nämnda klientel
icke bör intagas i de skyddshem, varom nu är fråga, utan bör beredas vård å
särskilda anstalter. Hur denna vård närmare skall vara anordnad, därom äro
emellertid meningarna mycket delade.
De förslag till frågans lösning, som framställts i yttrandena, gå i allmänhet
vida utöver det föreliggande ärendet och kunna i varje fall ej förverkligas utan
en ingående utredning. En utredning i nämnda hänseenden sammanhänger därjämte
med vissa andra spörsmål, framför allt med skyddshemsverksamheten
42
Kungl. Majus proposition nr 212.
överhuvud samt skyddshemmens organisation, frågor varpå jag i detta sammanhang
icke kan närmare ingå. Ett uppskov med det föreliggande förslaget, till dess
nämnda delvis vittutseende och svårutredda spörsmål vunnit sin lösning, torde
icke vara lämpligt. I likhet med socialstyrelsen är jag av den meningen, att
det klientel, som icke lämpligen kan intagas i de föreslagna skyddshemmen,
tillsvidare hör intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt. Enligt
förslaget skulle så redan kunna ske med de yngre mera avancerade eller svårdisciplinerade
elementen. Vägande betänkligheter torde ej kunna anföras mot
att såsom ett provisorium föra dit även äldre sådana. Dessa anstalter med sina
resurser torde för närvarande vara de lämpligaste härför. I detta sammanhang
vill jag nämna, att enligt 36 § i stadgan för Bonaanstalten (Sv. förf.-s.
378/1925) elev, som genom olovligt avvikande eller på annat sätt ådagalägger
opålitlighet eller som eljest visat bristande vilja eller förmåga att tillgodogöra
sig anstaltens fostran i de för eleverna eljest vanliga former, kan överföras
till särskild övervakningsavdelning. Dit må ock hänvisas elev, som visat
sig utöva särskilt skadlig inverkan på övriga i anstalten intagna. Enligt vad
jag inhämtat har övervakningsavdelningen under de senaste sex åren icke
behövt tagas i anspråk, då elevmaterialet kunnat därförutan på ett betryggande
sätt omhänderhavas och vårdas. Ehuru nämnda avdelnings belägenhet icke
är den bästa, torde den åtminstone tillsvidare kunna användas för ifrågavarande
underåriga. Å uppfostringsanstalten vid Yiebäck kan, enligt vad jag erfarit,
ett särskilt hem, avsett för 18 elever, disponeras för ändamålet, örn så skulle
visa sig behövligt. Jag har förvissat mig örn att styrelsen för svenska diakonisssällskapet.
som äger uppfostringsanstalten å Viebäck, vilken, i motsats till
Bonaanstalten, ej är en statsinstitution, är villig att å anstalten mottaga även
de äldre åldersgrupperna av den kvinnliga ungdomen. Styrelsen har allenast
förbehållit sig rätt att, därest vården av det nya klientelet skulle visa sig kräva
kostnader utöver den ersättning, som enligt gällande kontrakt utgår till anstalten,
få inkomma med förslag till kostnadernas täckande.
Med hänsyn till den nu föreslagna anordningen torde vissa modifikationer
påkallas i lagtexten. Till dessa återkommer jag vid behandlingen av förslagets
särskilda bestämmelser. Redan enligt förslaget ankommer det på Konungen att
meddela närmare bestämmelser rörande intagning i eller överflyttning till allmän
uppfostringsanstalt.
Jämväl beträffande förslagets övriga regler örn överflyttning ha olika
meningar uttalats i yttrandena. Frånsett ett par mindre ändringar, vilka icke
torde kräva närmare motivering, har jag anslutit mig till förslaget i denna del.
överflyttningsinstitutet torde bli föremål för ytterligare övervägande vid den
utredning rörande skyddshemsverksamheten och skyddshemmens organisation,
som, enligt vad jag förut antytt, synes erforderlig.
I anledning av vad barnavårdsnämnden i Stockholm anfört örn de resurser
för äldre ungdoms yrkesutbildning, varöver Stockholms stads skyddshem förfogade,
har jag ansett möjligheter böra öppnas att jämväl i dylika skyddshem
intaga eller dit överflytta ungdom över 18 år. Prövningen av vilka skyddshem,
som i nu förevarande hänseende böra likställas med de för äldre ungdom avsedda,
lärer få ankomma på Kungl. Maj:t. Därjämte torde, som jag redan i
43
Kungl. Majus proposition nr 212.
annat sammanhang framhållit, möjligheter böra beredas för intagning i barnhem
— vartill även räknas lärlingshem — samt arbetshem eller annan därmed
jämförlig anstalt, t. ex. ungdomshem.
Även med förslagets läggning att det mera utpräglat psykopatiska klientelet
icke skulle beredas vård på de skyddshem, varom nu är fråga, synes i allt fall
nämnda skyddshem böra erhålla möjlighet att vid behov anlita lämpliga läkare.
Jag återkommer till spörsmålet vid behandlingen av anslaget till skyddsuppfostran.
Med hänsyn till vad jag här förut i olika sammanhang anfört torde jag
sakna anledning att ingå på övriga i yttrandena berörda spörsmål.
Utskrivning.
I 1933 års förslag ha de i 45 § lagen om samhällets barnavård upptagna bestämmelserna
örn villkorlig utskrivning gjorts tillämpliga även på
ungdom mellan 18 och 21 år. Nämnda paragraf stadgar bland annat, att i
beslut örn villkorlig utskrivning, vilket beträffande skyddshemselev meddelas
av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden, bör uppställas villkor
med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas om
övervakning av denne. Beslut örn villkorlig utskrivning innefattar rätt för
styrelsen eller nämnden att när som helst återtaga den utskrivne; och skall
denne återtagas, där hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill.
Beträffande slutlig utskrivning har föreslagits ett tillägg till
46 § 3 mom. att sådan utskrivning skall äga rum senast då två år förflutit från
omhändertagandet, dock må utskrivningen, när särskilda förhållanden det
föranleda, uppskjutas ytterligare högst ett år. Där så prövas lämpligt, bör
barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse besluta, att den utskrivne skall stå
under tillsyn minst ett och högst två år från utskrivningen, i intet fall dock
längre än till fyllda tjugufem år. I fråga örn träffande av arbetsavtal ha de för
barn gällande bestämmelserna gjorts tillämpliga, d. v. s. nämnden eller styrelsen
har enahanda rätt som enligt lag tillkommer föräldrarna.
I fråga om den villkorliga utskrivningen har barnavårdsnämnden
i Stockholm framhållit som önskvärt, att samma vidgade befogenheter
för övervakare, som nämnden föreslagit vid behandlingen av de förebyggande
åtgärderna, borde gälla ifråga örn övervakare av villkorligt utskrivna.
Nämnden har därjämte anmärkt, att det knappast vore möjligt att alltid uppställa
villkor i fråga om den utskrivnes bostad, när det gällde unga personer,
emedan arbetsförhållandena kunde påkalla ändring av boningsort. Då det icke
vore rimligt, att skyddshemsstyrelsen ideligen skulle uppställa nya villkor
angående bostaden torde därför »börs i paragrafens första stycke utbytas
mot små».
Beträffande den slutliga utskrivningen lia i yttrandena framförts
i huvudsak följande synpunkter.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att bestämmelserna
örn barnavårdsnämnds (skyddshemsstyrelses) utövande av tillsyn över
slutligt utskrivna och att för dem träffa arbetsavtal hade i allmänhet visat sig
illusoriska, Förbundet har därför uttalat önskvärdheten av att regler infördes,
44
Kungl. Majda proposition nr 212.
som hos vederbörande inskärpte vikten av att med uppmärksamhet följa de utskrivna
och som innefattade icke endast skenbara utan verkliga möjligheter att
effektivt utöva tillsynen ifråga. Förbundet har vidare framhållit, att reglerna
örn föräldrarnas rätt rörande bestämmande av arbetsavtal för barnen vore
ganska invecklade och lämnade möjligheter att bestämmanderätten ifråga lades
i barnens egna händer redan då dessa fyllt 16 respektive 18 år. Icke under
något förhållande kunde föräldrarna bestämma över arbetsavtalet, sedan barnet
fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Enligt förbundets mening borde barnavårdsnämnden
(skyddshemsstyrelsen) beredas möjlighet att, så länge den utskrivne
vore under tillsyn, bestämma hos vem han skulle vara anställd och örn villkoren
för anställningen.
Barnavårdsnämnden i Stochholm har anfört.
Enligt nämndens mening vore tillsynen över de slutligt utskrivna av föga
värde framför allt därför att varje maktmedel saknades. Nämnden och densamma
underlydande skyddshemsstyrelser brukade därför mera sällan tilllämpa
46 § lagen örn samhällets barnavård utan läte i stället tiden för den
villkorliga utskrivningen utsträckas; i vissa fall finge denna fortfara ända
tills densamma vid respektive maximiålders inträde av sig själv upphörde. Detta
hade som regel visat sig vara det bästa sättet att betrygga eftervården. Enligt
den nuvarande lydelsen av 46 § sammanfölle tidpunkten för tillsynens upphörande
med maximiåldern för skyddsuppfostran, 18 respektive 21 år. Vid
denna ålder skulle alltså slutlig utskrivning senast äga rum. Beträffande ungdom,
som omhändertogs mellan 18 och 21 år, stadgades i förslaget, att slutlig
utskrivning skulle äga rum inom 2 högst 3 år från omhändertagandet, varemot
tillsynen kunde fortfara även efter berörda tid. En yngling, som omhändertoges
vid 20 årsålder, måste sålunda slutligt utskrivas senast efter 2, undantagsvis
högst 3 år, d. v. s. allra senast vid 23 år, men han kunde stå under
tillsyn ända till 25 år. Nämnden ville dels på grund av det anförda och dels
med hänsyn till den jämförelsevis höga åldern ifrågasätta ändamålsenligheten
av en dylik konstruktion av den slutliga utskrivningen och den efterföljande
tillsynen.
Enahanda synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Stochholms län.
Styrelsen för statens uppf
förbart att ställa utskriven myndig person under tillsyn, som i vissa fall kunde
utsträckas till fyllda 25 år, samt ifrågasatt örn icke i lagen borde antydas vad
en dylik tillsyn skulle innebära för den som skulle tillses.
I yttrandena ha i detta sammanhang berörts vissa spörsmål, som ha avseende
å slutlig utskrivning av barn, vilka omhändertagits jämlikt 22 § c) i
gällande lag.
Sålunda har barmvårdsnämnden i Stochholm framhållit, att det icke sällan
befunnits önskvärt, att en yngling eller ung flicka, som omhändertagits enligt
nämnda lagrum men icke intagits i skyddshem utan t. ex. vistats i lärlingshem.
och beträffande vilken skyddsuppfostran alltså skulle upphöra vid 18 års ålder,
kunnat förbliva omhändertagen även efter nämnda ålder och med hänsyn till
pågående yrkesutbildning fått kvarstanna i lärlingshemmet.
Barnavårdsnämnden i Göteborg har anmärkt på bestämmelserna i 46 § 2 mom.
i gällande lag, att barn som omhändertagits för skyddsuppfostran men icke
intagits i skyddshem skulle slutligt utskrivas senast då barnet fyllde 18 år.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Därest bestämmelsen kvarstode, skulle detta innebära, att nämnden först måste
slutligt utskriva barnet och sedan kanske omedelbart på nytt besluta att omhändertaga
detsamma enligt de för ungdom över 18 år gällande reglerna. Ett
sådant förfaringssätt kunde ingalunda vara praktiskt eller lämpligt. Bäst
syntes nämnden vara att, med hänsyn till det nya lagförslagets bestämmelser,
tiden för den slutliga utskrivningen av för skyddsuppfostran omhändertagna
barn i vissa fall kunde utsträckas.
Barnavårdsnämnden i Malmö har ansett, att örn barnavårdsnämnd skulle
finna, att skyddsuppfostran enligt 22 § c) icke utan fara för den omhändertagne
kunde förklaras avslutad, enär denne vore hemfallen åt ett så oordentligt, lättjefullt
eller lastbart levnadssätt, att särskilda åtgärder från samhällets sida
krävdes för hans tillrättaförande, skulle barnavårdsnämnden äga möjlighet att
direkt förklara honom vara omhändertagen enligt de för ungdom över 18 år
föreslagna reglerna.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat sig i enahanda riktning
som barnavårdsnämnden i Malmö.
De av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt styrelsen för sta- Departements
tens uppfostringsanstalt å Bona ifrågasatta föreskrifterna beträffande tillsynen chefen.
över slutligt utskrivna synas, liksom motsvarande bestämmelser rörande de
förebyggande åtgärderna, kunna utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning.
En erinran härom torde böra intagas i 46 §. För tillgodoseende av de
önskemål i samma hänseende beträffande villkorligt utskrivna, som uttalats av
barnavårdsnämnden i Stockholm, torde ett liknande stadgande böra införas i
45 §, därvid den jämkning i paragrafens avfattning, som nämnden jämväl föreslagit,
bör vidtagas. Tillräckliga skäl synas däremot icke föreligga, att ifråga
örn slutligt utskrivna giva barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse längre
gående befogenheter att träffa arbetsavtal än som stadgas i 1933 års förslag.
Ehuru bestämmelserna örn den slutliga utskrivningen och tillsynen därefter
icke äro av tvingande natur och således de av länsstyrelsen i Stockholms län
och barnavårdsnämnden i Stockholm uttalade synpunkterna kunna bli tillgodosedda
inom ramen av de föreslagna reglerna, har jag emellertid, för vinnande
av full överensstämmelse med vad som gäller beträffande barn, omhändertagna
före fyllda 18 år, låtit nämnda regler undergå sådan jämkning, att en person,
som omhändertagits efter 18 år, i intet fall må stå under tillsyn längre än till
fyllda 24 år.
Det i vissa av yttrandena väckta förslaget örn utsträckning av tiden, då barn,
som omhändertagits jämlikt 22 § c) lagen om samhällets barnavård, senast
skall utskrivas har jag ej ansett mig kunna förorda. Vad angår det av barnavårdsnämnden
i Stockholm särskilt väckta spörsmålet, är det givetvis ej något
hinder, att ett barn, för vilket så med hänsyn till pågående yrkesutbildning är
lämpligt, frivilligt kvarstannar i ett lärlingshem efter fyllda 18 år. Att emellertid
meddela tvingande regler i detta syfte torde ej vara lämpligt.
I likhet med vad som anförts i vissa av yttrandena, anser jag fall kunna
föreligga, då ett vanartat barn bör kunna, utan att den pågående skyddsuppfostran
dessförinnan upphör, omhändertagas enligt de för ungdom över 18 år
46
Kungl. Majas proposition nr 212.
föreslagna reglerna. Möjlighet härför finnes emellertid enligt förslaget. Sålunda
kan barnavårdsnämnden besluta, att vederbörande skall, när tiden för
utskrivningen inträder, omhändertagas enligt nämnda regler samt förordna, att
beslutet genast skall bringas till verkställighet. Skulle ännu större skyndsamhet
vara av nöden, äger nämndens ordförande, i avbidan på nämndens beslut,
omhändertaga den unge. Klart är att beträffande ett sådant beslut skola gälla
de i lagförslaget meddelade bestämmelserna angående omhändertagande av
ungdom, som fyllt 18 år.
Förslagets bestämmelser örn kostnaderna
för samhällets ungdoms•
skydd och om enskildas ersättningsskyldighet.
Enligt nu gällande bestämmelser i lagen örn samhällets barnavård (Kap. 8)
skola kommunens utgifter för samhällets barnavård, i den mån de icke täckas
av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder
som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Viss del
av kostnaderna betalas emellertid av staten och landsting. Dessutom innehåller
lagen (Kap. 9) bestämmelser örn att barnavårdsnämnd äger omhändertaga egendom,
som tillhör barnet eller tillfaller det medan det är omhändertaget samt
därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet. I vissa fall äger barnavårdsnämnd
uttaga ersättning av barnets föräldrar.
1933 års förslag utgår ifrån att kostnaderna för skyddsuppfostran av ifrågavarande
underåriga vare sig den innebär skyddsuppfostran i skyddshem eller
annan anstalt eller i enskilt hem skola bestridas av staten. I överensstämmelse
härmed föreslogs ett tillägg till 61 § lagen örn samhällets barnavård.
Därjämte föreslogs införande av vissa bestämmelser i 9 kapitlet av lagen,
i syfte att bereda möjlighet för staten att erhålla ersättning av den omhändertagne
och hans föräldrar (68 §), därvid de principer, som redan
kommit till uttryck i lagen om samhällets barnavård beträffande barn
under aderton år tillämpats. Ersättning från föräldrar skulle sålunda utgå endast
i mån av förmåga. Å länsstyrelse skulle ankomma att för statens räkning
omhändertaga egendom och uttaga ersättning, som nyss sagts (68 §). Därjämte
skulle länsstyrelse äga bestämma med vilket belopp och å vilka tider
bidrag från föräldrar skulle utgå. Bidraget skulle utgivas till länsstyrelsen
(71 §).
Beträffande kostnaderna för samhällets ungdomsskydd
har i motiveringen till förslaget framhållits, bland annat, att förslaget i detta
hänseende överensstämde med de principer, som kommit till uttryck i gällande lag
örn lösdrivares behandling samt i 1931 års proposition (nr 100) med förslag till
vanartslag. Samtidigt ha emellertid i motiveringen uttalats farhågor för att
förslagets regler i nämnda hänseende skulle kunna föranleda uppskov med omhändertagande
av barn under 18 år, tills de uppnått denna ålder.
I en del av yttrandena ha nämnda farhågor understrukits, och till förhindrande
av uppskov med omhändertagandet ha föreslagits andra grunder för
kostnadernas gäldande, innebärande bland annat helt andra principer be
-
47
Kungl. Majda proposition nr 212.
träffande fördelningen av kostnaderna för skyddsuppfostran av barn under
18 år än de nu gällande.
I anledning av vad sålunda anförts i yttrandena har spörsmålet varit föremål
för ytterligare övervägande inom socialdepartementet, och har över ett av statens
inspektör för fattigvård och barnavård framlagt förslag i ämnet yttranden
inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Beträffande föreskrifterna örn enskildas ersättningsskyldighet
har i yttrandena över 1938 års förslag anförts i huvudsak följande.
Överståthållarämbetet har framhållit, att bestämmelserna örn omhändertagande
för skyddsuppfostran av ifrågavarande ungdom komme att medföra en
icke oväsentlig ökning av länsstyrelsens och bland dem särskilt överståthållarämbetets
arbetsbörda. Än ytterligare bleve detta fallet genom förslagets bestämmelser
örn uttagande av ersättning och omhändertagande av egendom samt
realisering av densamma. Vidare erhölle länsstyrelserna en icke lämplig dubbelställning
genom att länsstyrelse skulle ifråga örn ersättning av föräldrar både
bestämma ersättningen och uttaga densamma. Ämbetet ansåge därför önskvärt
att, örn förslagets bestämmelser i denna del skulle bibehållas, barnavårdsnämnd
ålades att hos länsstyrelse anhängiggöra talan örn ersättning från föräldrar
ävensom att omhändertaga och realisera underårigs egendom.
Ifall man, i likhet med förslaget, icke skulle anse det lämpligt att barnavårdsnämnd
ålades att vidtaga åtgärder i statens intresse, förefölle det ämbetet
som örn statsmakterna av praktiska skäl borde avstå från att utkräva ersättning
för vården av ungdom i åldern 18—21 år. För underåriga lösdrivares
vård å tvångsarbetsanstalt utkrävdes ju för närvarande icke ersättning och
beträffande denna grupp syntes därför icke orimligt att kvarbliva å samma
ståndpunkt jämväl sedan densamma överförts till andra av staten anordnade
anstalter. Beträffande övriga ifrågakommande underåriga torde gälla, att de
belopp, som genom utkrävande av ersättning för vårdkostnad kunde förväntas
inflyta till statskassan, vore relativt obetydliga, och den ekonomiska fördelen
därav torde icke komma att ens tillnärmelsevis uppväga de olägenheter, som
ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda måste medföra.
Jämväl länsstyrelseti i Stochholms län, barnavårdsnämnden i Malmö samt
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ha ansett det mindre lämpligt att
länsstyrelserna erhölle de uppgifter förslaget ålade dem.
En ändring i förslagets bestämmelser rörande kostnaderna för skyddsuppfostran
av ifrågavarande ungdom torde föranleda omläggning av gällande
bidragsgrunder beträffande barn under 18 år. Innan en dylik omläggning
emellertid upptages till närmare prövning, torde någon tids erfarenhet av den
nu föreslagna lagstiftningen böra avvaktas. Vid övervägande av de olika på
frågan inverkande omständigheterna har jag därför ansett mig böra ansluta
mig till 1933 års förslag. Till bestämmelsernas närmare utformning, varutinnan
vissa erinringar framställts, torde jag få återkomma vid behandlingen av förslagets
särskilda bestämmelser. Med anledning av vad som anförts i yttrandena
har jag funnit övervägande skäl tala för att man avstår från att uttaga ersättning
av underåriga, som nu nämnts, och deras föräldrar. De i 1933 års förslag
Departe
mentschefen.
Departementschefen.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
härutinnan upptagna bestämmelserna torde vid sådant förhållande böra utgå
ur förslaget.
Centralregister.
Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att enligt nu gällande lösdrivarlag
vissa åtgärder skulle kungöras för rikets polismyndigheter. Det gällde beträffande
meddelade varningar, beslut örn tvångsarbete, frigivning från anstalt
och medgivande åt frigiven ifråga örn vistelseorten. Syftet med dessa bestämmelser
vore, att åt den myndighet, som hade sig anförtrodd behandlingen av
lösdrivare, bereda möjlighet att på ett snabbt och lättillgängligt sätt förskaffa
sig upplysningar örn de åtgärder, som tidigare kunde ha blivit vidtagna beträffande
vederbörande. Enligt nämndens mening finge det anses uppenbart,
att jämväl efter dessa ärendens förläggande till kommunal myndighet ett organiserat
underrättelseväsen i en eller annan form vöre nödvändigt, ja måhända
ännu nödvändigare än förr. Hur detta problem bäst skulle lösas, med underrättelser
enligt nu använt mönster eller genom ett centralregister, kunde nämnden
i detta sammanhang icke närmare ingå på.
Att efterlikna lösdrivarlagens kungörelsebestämmelser torde icke vara lämpligt.
Ej heller synes det mig behövligt att upplägga ett centralregister, där alla
barnavårdsnämnds åtgärder mot en person, som beträtts med ett sådant levnadssätt,
som i 22 § d) sägs, skulle upptagas. För utrönande av huruvida en
person varit föremål för sådan skyddsuppfostran i anstalt, varom nu är fråga,
torde, då denna avses skola centraliseras till i huvudsak ett skyddshem för
manlig och ett för kvinnlig ungdom samt till de allmänna uppfostringsanstalterna,
en hänvändelse dit lämpligen kunna göras.
Förslagets särskilda bestämmelser.
Lagens rubrik samt underrubriker.
I 1933 års förslag benämnes lagen, efter de vidtagna ändringarna, lag örn
samhällets barnavård och ungdomsvård. Med anledning av vad som anförts i
vissa av yttrandena har jag ansett ungdomsvård böra utbytas mot ungdomsskydd.
För erhållande av en kortare benämning på lagen torde den lämpligen
kallas barnavårdslag och ett tillägg härom göras till rubriken.
Förutom nämnda ändringar ha, i anslutning till 1933 års förslag, i anledning
av de nya åldersgruppernas införande under lagen, ändring gjorts i en av
lagens underrubriker.
1 §•
Utom de ändringar i förevarande paragraf, som omnämnts i den allmänna
motiveringen, torde — till undvikande av ändring i åtskilliga följande paragrafer
— ett tillägg böra göras att vad i lagen är stadgat med avseende å
barnavård skall jämväl äga tillämpning ifråga örn ungdomsskydd.
I lagen örn samhällets barnavård användes begreppet barn för att beteckna
dem som äro föremal för nämndens verksamhet, ehuru denna verksamhet i
vissa fall kan fortfara till dess vederbörande uppnått 21 års ålder.
I 1933 års förslag har tillämpats den principen att i de fall, då de i lagen
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
beträffande barn meddelade bestämmelserna skola gälla personer, vilka beträtts
med sådant levnadssätt, som i 22 § d) sägs, har detta uttryckligen angivits
genom tillägg till respektive lagparagrafer. I de fall, där ändring ej vidtagits,
avses begreppet barn skola ha samma innebörd som före lagändringen. För
att någon tvekan härutinnan ej skall behöva uppstå har jag föreslagit ett tilllägg
till 1 § av innehåll att lagens bestämmelser, där de angivas gälla barn,
icke skola äga tillämpning beträffande ungdom, mot vilken åtgärd vidtages
med stöd av 22 § d).
2 § 1 mom. och 9 § 2 mom.
I dessa paragrafer lia gjorts vissa jämkningar, föranledda av de nya åldersgruppernas
införande i barnavårdslagen, vilka jämkningar icke torde tarva
särskild motivering.
8 § 1 mom.
I 1933 års förslag har till behandling upptagits ett spörsmål örn ändring i
bestämmelserna örn barnavårdsnämnds sammansättning, vilket icke äger samband
med förevarande lagförslag. I 6 § lagen om samhällets barnavård stadgas,
bland annat, att av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning
är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, icke må vara ledamot
eller suppleant i samma nämnd. Länsstyrelsen i Södermanlands län har påyrkat
ändring i nämnda bestämmelse i samband med avgivande av yttrande till
Kungl. Majit över de besvär stadsfullmäktige i Nyköping anfört över ett av
länsstyrelsen den 30 november 1925 meddelat utslag, varigenom länsstyrelsen
upphävt stadsfullmäktiges beslut att till ledamot och ordförande i stadens
barnavårdsnämnd utse en person, som vore barnavårdsman och i denna sin egenskap
från fall till fall uppbure ersättning av staden. I nämnda den 16 februari
1926 dagtecknade yttrande har länsstyrelsen uttalat den uppfattningen att örn,
med hänsyn till bristen på uttrycklig lagbestämmelse huruvida barnavårdsman
vore valbar eller icke till ledamot av kommuns barnavårdsnämnd, besvären
skulle vinna bifall, en dylik brist i lagstiftningen borde skyndsamt avhjälpas.
Regeringsrätten har sedermera bifallit besvären (se Regeringsrättens årsbok
1926, ref. nr 54 sid. 206—211).
I 1933 års förslag har den av länsstyrelsen påyrkade lagändringen ej ansetts
böra komma till stånd. Som skäl härför har hänvisats till vad stadsfullmäktige
i sina besvär i nämnda mål och statens inspektör för fattigvård och barnavård
i ett i målet avgivet utlåtande anfört rörande bland annat svårigheten att
erhålla lämpliga barnavårdsmän, örn det fastsloges, att barnavårdsnämnds ledamöter
ej finge förordnas som barnavårdsmän (se ref. sid. 209—211).
I yttrandena har beträffande detta spörsmål anförts i huvudsak följande:
Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att därest det vore påkallat
att i lagstiftningen inskränka hos en kommunal nämnd anställd persons rätt att
vara ledamot i samma nämnd, frågan borde ses i ett större sammanhang samt
att särskilda skäl för en lagstiftning enbart beträffande barnavårdsmaus ställning
i förhållande till barnavårdsnämnd icke syntes föreligga.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 212.
32* 34 4
50
Departements
chefen.
Kungl. Majas proposition nr 212.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förordat en ändring,
som begränsades till att utestänga barnavårdsman från att väljas till ordförande
i barnavårdsnämnd. En barnavårdsman, som utsåges till ordförande i nämnden,
kunde enligt styrelsens mening onekligen komma i en egendomlig ställning.
Enligt 16 § lagen om barn utom äktenskap bade barnavårdsnämnden att
utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet samt finge, när anledning därtill
förefunnes, entlediga honom och förordna ny barnavårdsman. I 8 § av
kungörelsen den 23 november 1917 angående föreskrifter örn barnavårdsmans
verksamhet och tillsynen därå stadgades, att barnavårdsnämnden ålåge att
årligen granska av barnavårdsmannen förda anteckningar och räkenskaper och
granskningen skulle av nämnden kunna uppdragas åt dess ordförande, annan
ledamot av nämnden eller hos densamma anställd tjänsteman. Det vore uppenbart,
att det under sådana förhållanden vore mindre lämpligt, att barnavårdsman
innehade ordförandeskapet i nämnden.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett frågan örn redovisningsskyldigheten
vara av avgörande betydelse för spörsmålet ifråga. Att en person, som
barnavårdsnämnd med stöd av 17 § lagen örn barn utom äktenskap anställt för
att mot ersättning tjänstgöra som barnavårdsman, vore en av kommunen avlönad
tjänsteman syntes otvivelaktigt, vare sig han åtnjöte fast avlöning eller
ersättningen utginge med visst belopp per fall. Hade barnavårdsnämnden omhändertagit
ett barn utom äktenskap, för vilket sådan person av nämnden förordnats
till barnavårdsman, torde det åtminstone numera vara vanligt, att
nämnden ålade denne skyldighet att biträda nämnden med indrivning av bidrag
från de försörjningsskyldiga. För de kommunen tillkommande medel han i
denna egenskap mottoge vore han naturligen redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden
samt torde följaktligen redan enligt den nuvarande lydelsen av
6 § i lagen icke vara behörig att vara ledamot eller suppleant i nämnden. Att
däremot, såsom länsstyrelsen i Södermanlands län påyrkat, under alla förhållanden
utesluta en barnavårdsman från sådan behörighet, torde icke vara
lämpligt.
Då, på sätt styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, en
barnavårdsman, som utses till ordförande i barnavårdsnämnd, kan komma i en
olämplig ställning, har jag ansett mig böra föreslå ett tillägg till 8 §, som
bland annat innehåller bestämmelser örn ordförande i barnavårdsnämnd, av
innebörd, att till ordförande ej må utses ledamot, som av nämnden förordnats
till barnavårdsman. Härav framgår att, örn en person förordnats till barnavårdsman
av annan barnavårdsnämnd, denna omständighet ej utgör hinder för ordförandeskap.
Av stadgandets grund följer, att ordförande i barnavårdsnämnd
icke kau av nämnden utses till barnavårdsman. G-ives bestämmelsen sådan begränsning,
som ovan sagts, torde någon svårighet att erhålla lämpliga barnavårdsmän
ej behöva uppstå därigenom.
18 §.
Förevarande paragraf i 1924 års lag innehåller bestämmelser örn undersökning
av fall, som anmälts eller eljest kommit till barnavårdsnämnds kännedom.
51
Kungl. Maj:ls proposition nr 212.
Beträffande barn, som besöker eller besökt skola, äro vissa föreskrifter meddelade
örn införskaffande av upplysningar från skolan samt örn hörande av
lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning.
I 1933 års förslag har — förutom en del ändringar, föranledda av det nya
klientelets införande under lagen — gjorts ett tillägg till 18 § av innebörd att
föreskrifterna om införskaffande av upplysning från skola m. m. må tillämpas
beträffande ungdom, som omhändertagits efter 18 år, örn anledning finnes till
antagande, att utredningen i ärendet skulle befrämjas därigenom.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har med anledning av det föreslagna tillägget
anfört följande.
I ett ärende som nyligen underställts länsstyrelsens prövning förelåg det
fall, att en barnavårdsnämnd, som hade att fatta beslut i fråga örn en vanartad
skolpojke, underlät såväl att sätta sig i förbindelse med läraren som att underrätta
läraren örn sitt beslut, enär nämnden ansåg, att lärjungens eventuella
relegation vore en olämplig bestraffningsåtgärd och skulle motverka pojkens
moraliska bättring. Länsstyrelsen förklarade sig anse tillräckligt bärande skäl
icke hava förelegat för sagda underlåtenhet från barnavårdsnämndens sida.
Under förutsättning att den sålunda av länsstyrelsen uttalade uppfattning
vore riktig, skulle den föreslagna nya lydelsen av 18 § kunna leda till märkliga
konsekvenser. Beträffande underårig över aderton år skulle nämligen gälla, att
förbindelse med läraren behövde sökas, endast örn anledning funnes till
antagande, att utredningen i ärendet skulle därigenom främjas, under det att
i fråga örn annan underårig sådan förbindelse skulle i regel ske. Det syntes
svårt att förstå varför skillnad skulle i förevarande avseende göras mellan olika
åldersklasser av lärjungar. Länsstyrelsen vore böjd för den meningen, att den
föreslagna bestämmelsen rörande underåriga över 18 år borde gälla även för
andra underåriga. Emellertid vore frågan av den betydelse och omfattning,
att den syntes böra närmare undersökas. Därvid torde ej kunna undgås, att
spörsmålet om förhållandet mellan barnavårdsnämndens uppgifter och skolans
disciplinära bestraffningsrätt bleve föremål för en ingående utredning.
Att på sätt länsstyrelsen påyrkat giva de för barn nu gällande bestämmelserna
samma innehåll som de för personer mellan 18 och 21 år föreslagna,
torde icke vara lämpligt. I de flesta fall lärer det vara onödigt att beträffande
äldre ungdom, som sedan länge avslutat sin skolundervisning, söka förbindelse
med lärare och skola. Däremot torde den av länssts^relsen anmärkta skillnaden
mellan lärjungar av olika åldersklasser böra undanröjas. Detta synes lämpligen
kunna ske på det sättet att åt den föreslagna bestämmelsen gives det innehåll, att
beträffande person, som fyllt 18 men ej 21 år, bestämmelserna om införskaffande
av upplysning från lärare etc. skola tillämpas, ifall den underårige
besöker läroanstalt eller anledning eljest finnes till antagande att utredningen i
ärendet skulle befrämjas därigenom.
De av länsstyrelsen anförda synpunkterna om förhållandet mellan barnavårdsnämndens
uppgifter och skolans disciplinära bestraffningsrätt äro, enligt
vad jag inhämtat, föremål för övervägande inom skolöverstyrelsen.
I förevarande paragraf har intagits den förut omförmälda bestämmelsen om
beredande av tillfälle för polismyndighet att i vissa fall deltaga i barnavårdsnämnds
överläggningar, varjämte ett par jämkningar av huvudsakligen redaktionell
innebörd vidtagits.
Departements
chefen.
52
Kungl. Majus proposition nr 212.
Departements
chefen.
20, 22—24 §§, 26 och 27 §§.
I förevarande paragrafer ha, förutom de ändringar, som omnämnts i den allmänna
motiveringen, i anslutning till 1933 års förslag några jämkningar vidtagits
i anledning av de nya ålderskategoriernas införande under lagen.
Med anledning av att den i 1933 års förslag brukade benämningen på det nya
klientelet nämligen »underårig, som avses i 22 § d)» i vissa yttranden ansetts
missvisande, enär underårig även omfattade barn, har denna benämning i 20 §
och de följande, där densamma förekommer, utbytts mot det mera neutrala uttrycket
»person, som avses i 22 § d)» eller liknande uttryck.
25 §.
I 1933 års förslag ha bestämmelserna örn verkställighet av barnavårdsnämnds
beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran i 25 § lagen
om samhällets barnavård gjorts tillämpliga beträffande ungdom mellan 18 och
21 år med följande modifikationer. Beslutet skall delgivas icke blott föräldrarna
utan även den vars omhändertagande är ifråga. Däremot skall skriftlig
förklaring icke avfordras föräldrarna, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.
Beslutet skall alltid underställas länsstyrelsen. Beträffande barn
skall underställning ske allenast örn föräldrarna icke samtyckt till omhändertagandet.
Ifrågavarande bestämmelser ha mött erinran från barnavårdsnämnden i
Malmö, som ansett, att förklaring, som nyss nämnts, borde avfordras föräldrarna.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet bär anmärkt på de i 25 §
meddelade bestämmelserna örn tiden, då beslut angående omhändertagande
skulle underställas länsstyrelsen. Förbundet har ansett det icke vara behövligt
att den gällande tidsfristen tre veckor lämnades och förmenat att uttrycket
»så snart ske kan» ej tillräckligt framhölle, att skyndsamhet vore av nöden.
Förbundet har föreslagit, att beslutet ofördröjligen skulle underställas länsstyrelsen,
sedan delgivning skett med föräldrarna och den underårige. I
konsekvens härmed ansåge förbundet ändring böra ske av mom. 1 därhän, att
det även därstädes förekommande uttrycket »så snart ske kan» utbyttes mot
ofördröjligen.
Att när det gäller omhändertagande av personer i åldern 18—21 år, vilka
ofta torde lia lämnat föräldrahemmet, icke blott delgiva föräldrarna barnavårdsnämndens
beslut utan även avfordra dem förklaring, huruvida de samtycka
till beslutets verkställande, torde icke vara behövligt. Framhållas må
ock, att ett samtycke av föräldrarna har en helt annan verkan beträffande
barn under 18 år, enär ett dylikt samtycke föranleder, att beslutet ej behöver
underställas länsstyrelsen.
Ett borttagande, på sätt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
anfört, av den för underställning stadgade tidsfristen tre veckor torde icke
vara lämpligt, då detta skulle föranleda ändring i gällande praxis, enligt vilken
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
ett beslut, som underställes senare, icke kan av länsstyrelsen fastställas. För
att tillgodose de av förbundet uttalade synpunkterna har jag ansett tidsfristen
kunna inskränkas till två veckor. Vidtages denna ändring, torde det icke vara
lämpligt att orden »så snart ske kans i 2 mom. utbytas mot »ofördröjligen».
För att emellertid inskärpa att delgivning m. m. bör ske ofördröjligen har en
bestämmelse härom införts i 1 mom.
28 §.
Enligt 1933 års förslag skulle förevarande paragraf — som medgiver barnavårdsnämnd
i kommun, där barn under 18 år under tillfälligt uppehåll anträffats
bettlande eller eljest beträtts med vanart, att överlämna barnet till
barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet har sin egentliga vistelseort —
lämnas oförändrad och sålunda icke äga tillämpning å personer, som fyllt 18 år.
Utsträckning av paragrafens bestämmelser till att avse jämväl ungdom över
18 år har i yttrandena påkallats av Överståthållarämbetet, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt barnavårdsnämnden i Stockholm.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har till utveckling av sin mening framhållit,
att det just beträffande äldre ungdom vore av synnerlig vikt, att det
enkla förfarande, som 28 § anvisade, kunde komma till användning, då så
ansåges lämpligt. Bestämmelsen hade sin särskilda betydelse för storstäderna.
I Stockholm hade den aldrig behövt komma till användning, då det gällt barn
från grannkommunerna. I dylika fall hade nämligen dessa kommuners egna
barnavårdsnämnder som regel efter ett enkelt underhandsmeddelande själva
ingripit. I de flesta fall hade det varit fråga örn äldre barn från mera avlägsna
orter, vilka på egen hand begivit sig från hemmet eller någon arbetsanställning
och under bettlande eller uteliggande eller på grund av annat oordentligt levnadssätt
anhållits av polisen och överlämnats till nämnden. Sedan nämnden
satt sig i förbindelse med ordföranden i hemkommunens barnavårdsnämnd, hade
vederbörande i allmänhet redan efter en eller annan dag kunnat avhämtas eller
hemsändas. Det vore ur storstadssynpunkt beklagligt örn paragrafen ifråga
undantoges från tillämpning på äldre ungdom.
I detta sammanhang har nämnden uttalat, att barnavårdsnämnden i den
kommun, där barnet eller den unge anträffats, borde erhålla rätt till ersättning
för de av den lämnade vården och hemsändandet föranledda kostnaderna.
Med anledning av vad i yttrandena framhållits, har jag ansett förevarande
paragraf böra utsträckas att avse även ungdom, som fyllt 18 men ej 21 år.
Som följd härav ha ett par smärre ändringar vidtagits i paragrafen. Däremot
torde tillräckliga skäl ej föreligga att, med ändring av hittills gällande
regler, ålägga hemkommunen att ersätta kostnaderna för överlämnandet och för
vård dessförinnan.
30—32 §§ och 38 §.
I 31 § lia intagits de bestämmelser om rätt för polismyndighet att omhändertaga
underårig, vilka omförmält.s i den allmänna motiveringen. Därjämte ha i
Departements
chefen.
Departements
chefen.
54 Kungl. Majus proposition nr 212.
anslutning till 1933 års förslag i förevarande paragrafer vidtagits en del smärre
ändringar föranledda av de nya ålderskategoriernas införande under lagen.
35 §.
Förutom vissa mindre jämkningar, som föreslagits i 1933 års förslag, lia i
denna paragraf upptagits de i den allmänna motiveringen omförmälda bestämmelserna
örn intagning i allmän uppfostringsanstalt m. m. samt om förvaring
i vissa fall genom polismyndighets försorg.
Av 33 § fattigvårdslagen framgår, att personer under 18 år ej må intagas i
arbetshem. Någon erinran härom i förevarande paragraf torde ej vara behövlig.
36 § i 1933 års förslag.
I 1933 års förslag har förevarande paragraf, enligt vilken barnavårdsnämnd
har att bereda omhändertaget barn, som är i behov därav, specialvård å för
ändamålet lämpad anstalt eller annorstädes, gjorts tillämplig jämväl beträffande
ungdom, som omhändertages efter fyllda 18 år.
Barnavårdsnämnden i Stochholm har ifrågasatt huruvida icke skyldigheten
att vidtaga i paragrafen omförmälda åtgärder borde, när det gällde skyddshemselev,
som omhändertagits efter fyllda 18 år, ankomma på skyddshemmets
styrelse.
Den föreslagna utvidgningen, som ju endast skulle avse enligt förevarande
lag omhändertagna och således ej annan ungdom över 18 år, som är i behov av
dylik vård, torde icke vara erforderlig. Som hittills skett synes det böra
ankomma på fattigvårdsstyrelse att vidtaga åtgärder i detta hänseende. Av
16 § lagen örn samhällets barnavård framgår, att barnavårdsnämnd för sådant
ändamål äger träda i förbindelse med fattigvårdsstyrelse.
Liksom beträffande skyddshem, avsedda för barn omhändertagna före 18 år,
torde det i de reglementen för de nya skyddshemmen, vilka enligt 44 § skola
fastställas av Konungen, böra intagas bestämmelser örn vård av skyddshemselev,
som drabbas av sjukdom, för vilken erforderlig vård ej kan beredas inom
hemmet.
På grund av det anförda har jag ansett 36 § böra utgå ur förslaget.
37 § 2 mom.
I 1933 års förslag ha bestämmelserna i 37 § 2 mom. lagen örn samhällets
barnavård, att barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,
tillkommer den rätt att ha uppsikt över omhändertaget barn, som ej är
skyddshemselev, och att tukta det, vilken eljest tillkommer föräldrarna, gjorts
tillämpliga även å ungdom, som omhändertagits efter 18 år.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbtindet laar erinrat om att enligt
lagen örn barn i äktenskap föräldrarnas vårdnadsrätt upphörde, då barnet
fyllt 21 år eller ingått äktenskap, vid vilken tidpunkt således barnavårdsnämndens
eventuellt fostrarens befogenhet att ha uppsikt över den omhändertagne,
tukta honom etc. jämväl upphörde, önskvärt syntes vara att, särskilt
med hänsyn till äldre ungdom, bestämmelsen ifråga erhölle en tydligare och
delvis annan formulering.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Med anledning av vad förbundet anfört har en redaktionell jämkning vid- Departementstagits
i förevarande lagrum, sådant det var avfattat enligt 1933 års förslag. chcfen
40
§.
I anledning av den ändring, som vidtagits i 35 §, har förevarande stadgande
utsträckts att avse alla i barnhem (lärlingshem) intagna.
43—46 §§ och 48 §.
I dessa paragrafer ha vidtagits de ändringar, som omförmälts i den allmänna
motiveringen eller blivit en följd därav.
Med hänsyn till att enligt departementsförslaget i allmän uppfostringsanstalt
även kan intagas äldre ungdom har hänvisningen i 44 § till lagen angående
verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran inskränkts till att
avse 2—4 §§ och 6 §. Utrymme för tillämpning av 10 och 11 §§ saknas, enär,
såsom av det följande kommer att framgå, kostnaden för skyddsuppfostran
av den som omhändertages efter fyllda 18 år i sista hand bestrides av staten.
Ej heller kunna bestämmelserna örn utskrivning i 5 § nämnda lag tillämpas.
1 stället har stadgats, att bestämmelserna i 46 § 1 mom. första stycket och
2 mom. andra stycket i förslaget örn slutlig utskrivning skola gälla jämväl
beträffande sådan omhändertagen, som intagits i eller överflyttats till allmän
uppfostringsanstalt. Härav blir en följd, att en person, som t. ex. först ett år
efter omhändertagandet intages i allmän uppfostringsanstalt, måste utskrivas
senast två år efter intagandet där. Därjämte har tillagts, att beslut örn utskrivning,
som nu sagts, meddelas av anstaltens styrelse.
I övrigt överensstämma paragraferna, bortsett från några jämkningar, med
1933 års förslag.
62, 63 och 65 §§.
I 1933 års förslag har till 61 § lagen örn samhällets barnavård, vari bland
annat föreskrives, att kommunens utgifter för samhällets barnavård bestridas
genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade, gjorts ett tillägg, att kostnad för skyddsuppfostran av
person, som avses i 22 § d), bestrides av staten samt att Konungen meddelar
de närmare bestämmelser härutinnan, som prövas erforderliga.
I vissa av yttrandena ha gjorts anmärkningar mot bestämmelsens avfattning.
Sålunda har barnavårdsnämnden i Stochholm framhållit, att — utan kännedom
om vad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t enligt förslaget skulle utfärda,
komme att gå ut på — vore innebörden av ordet »bestrida» oklar. I de fall då
den unge intoges i skyddshem enligt 43 § 2—3 morn., kunde staten exempelvis
genom länsstyrelsen direkt betala skyddshemsavgiften. Men örn den unge, vilken
enligt förslaget i vissa fall skulle kunna överlämnas till enskilt hem, utackorderades,
torde länsstyrelsen knappast ha möjlighet att direkt utbetala
utackorderingsavgift och andra kostnader för den utackorderade. Örn däremot
ordet »bestrides» utbyttes mot »ersättes» eller »gottgöres», bleve meningen tyd
-
Departements
chefen.
56 Kungl. Majus proposition nr 212.
ligell den, att barnavårdsnämnden i båda fallen hade att betala kostnaderna
och därefter er holle gottgörelse av statsmedel. Någon risk för att staten därigenom
skulle ådragas onödiga kostnader, torde icke föreligga, då varje beslut
örn omhändertagande enligt 22 § d) skulle underställas länsstyrelsen.
Liknande synpunkter ha uttalats av Överståthållarämbetet samt svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Därjämte har i vissa av yttrandena påpekats, att ändring vore nödvändig
i bestämmelserna i 62 § lagen om samhällets barnavård angående förvärv av
hemortsrätt.
Sålunda har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhållit, att särskilda
bestämmelser erfordrades för att statsverkets utgifter för omhändertagen
skulle påverka hemortsrätten liksom kommuns utgifter. Detsamma vore förhållandet
jämväl ifråga örn ersättning av den omhändertagnes hemortskommun.
Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö ha betonat vikten av att omhändertagna,
som överlämnades till enskilt hem, icke komme att förvärva hemortsrätt
i den kommun, där hemmet vöre beläget. I annat fall skulle större
städer och samhällen praktiskt taget komma att sakna möjlighet till utaekordering
i enskilt hem utom den omhändertagande kommunen.
För att förhindra den tolkning av den föreslagna bestämmelsen i 61 §, som
kommit till uttryck i yttrandena, har densamma uteslutits ur 61 § och i stället
införts såsom ett andra stycke i 63 § samt givits det innehållet att för utgift,
som kommun haft för skyddsuppfostran av person, omhändertagen jämlikt
22 § d), äger kommunen rätt till ersättning av staten. Gives bestämmelsen en
sådan avfattning torde därav framgå, att ersättning jämväl skall utgå för
transportkostnader o. d., därest ej handräckning för ändamålet begärts av
polismyndighet. Sådan handräckning skall nämligen jämlikt 77 § lagen örn
samhällets barnavård meddelas utan kostnad för barnavårdsnämnden. Vidare
har till 65 § första stycket gjorts ett tillägg, varav blir en följd, att samma
regler, som gälla angående utfående av ersättning för barn, komma att bli
tillämpliga beträffande ungdom, som omhändertagits jämlikt 22 § d). Några
av Konungen utfärdade bestämmelser i ämnet bli vid sådant förhållande ej
erforderliga. Att som svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasatt
meddela bestämmelser örn ersättning av den omhändertagnes hemortskommun
torde ej vara lämpligt utan synes vistelsekommunen böra få sina utgifter ersatta
direkt av staten. Någon ändring i 62 § andra stycket torde därför ej
vara erforderlig. Klart är att i åtskilliga fall vistelsekommun och hemortskommun
sammanfalla. Då så ej är förhållandet blir det vistelsekommunen, som
skall begära ersättning direkt av staten och således ej först av hemortskommunen
och denna i sin ordning av staten. För att detta tydligt skall framgå av
lagtexten har ordet vistelsekommun synts böra användas i det föreslagna tilllägget
till 63 §. Så har ock skett i 65 §.
Beträffande spörsmålet örn förvärv av hemortsrätt kan anmärkas, att genom
de föreslagna tilläggen till 63 och 65 §§ kostnaden för skyddsuppfostran kommer
att — i första hand — betraktas som en kommunens utgift och bör givet
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
■vis inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt som kommunens utgift
för harn. I detta syfte ha de för harn stadgade reglerna i 62 § första stycket
utsträckts att avse alla omhändertagna.
73 och 74 §§.
74 § har i 1933 års förslag underkastats vissa jämkningar i anledning av
de nya ålderskategoriernas införande under lagen.
Ändring i paragrafen i annat hänseende har påkallats av statens inspektör
för fattigvård och barnavård, som anfört följande.
Första stycket i paragrafens första moment, enligt dess nuvarande lydelse,
avsåge bland annat barn, vars omhändertagande för skyddsuppfostran vore i
fråga men som ännu icke blivit omhändertaget, i varje fall icke intagits på
skyddshem eller annan anstalt. Bestämmelsen i andra stycket, som avsåge i
hem eller anstalt intaget barn, vore emellertid av mindre omfattning än den i
första stycket, enär där icke omnämndes sådant uppsåtligt förhindrande av
barnets återförande, som bestode i att dölja barnet eller lämna vilseledande
uppgifter rörande detsamma. Detta hade visat sig vara en betänklig brist i
lagen, en brist som efter den nya ordningens genomförande torde komma att
visa sig ännu kännbarare. Då någon särskild anledning att utesluta sådan uppsåtlig
hjälp åt rymlingar att hålla sig undan, icke torde kunna anföras, syntes
i detta syfte ett tillägg böra göras till andra stycket.
Enahanda synpunkter ha anförts av styrelsen för skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall.
I anledning av vad sålunda anförts har ett tillägg gjorts till första momentet
andra stycket i 74 §, så att även den kan straffas som antingen genom
att dölja den avvikne eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lagt hinder
i vägen för hans återförande till skyddshemmet eller anstalten. Därjämte
ha straffbestämmelserna i 73 och 74 §§ omarbetats till överensstämmelse med
nu gällande böteslagstiftning.
75 §.
I förevarande paragraf lia gjorts vissa jämkningar föranledda av de nya
ålderskategoriernas införande under lagen.
Härutöver ha ändringar påyrkats av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
som anfört följande.
Enligt förbundets mening innebure de i denna paragraf givna föreskrifterna
för erhållande av handräckning av polismyndighet en besvärlig, tidsödande och
onödig omgång. Föreskrifterna torde i allmänhet icke efterlevas. I stället begärde
barnavårdsnämnden handräckning för ändamålet hos polismyndigheten
med åberopande av 77 § barnavårdslagen och torde också i regel erhålla den.
Stadgandena i 75 § vöre tydligtvis föranledda av rätten för barnavårdsnämnd
att förelägga föräldrar m. fl. personlig inställelse. Icke förty syntes de böra
ändras därhän, att erhållandet av handräckning även i ifrågavarande avseende
skulle lämnas utan iakttagande av angivna ytterst besvärliga och tidsödande
åtgärder.
I anledning av vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört har
jag föreslagit viss utvidgning i barnavårdsnämnds möjligheter att erhålla handräckning
av polismyndighet enligt förevarande paragraf.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Departements
chefen.
78 och. 81 §§.
I dessa paragrafer ha, i anslutning till 1933 års förslag, gjorts vissa smärre
ändringar i anledning av de nya ålderskategoriernas införande under lagen.
Förslag till lag om ändring i lagen om fattigvården.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har framhållit, att som en
konsekvens av ändringen i lösdrivarlagen borde åldersgränsen i 74 och 92 §§
fattigvårdslagen höjas från 18 till 21 år.
I enahanda riktning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat sig.
Med anledning av vad sålunda anförts i yttrandena och då av samma skäl
ändring i 38 § 2 mom. jämväl torde böra vidtagas, har inom socialdepartementet
upprättats förslag till lag örn ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§
lagen örn fattigvården jämte övergångsbestämmelser.
Övriga frågor.
Utöver de spörsmål, för vilka jag i det föregående redogjort, ha i yttrandena
berörts följande mera fristående frågor nämligen:
anstånd med verkställighet av beslut örn skyddsuppfostran,
ökning av antalet kvinnliga fattigvårdskonsulenter,
avgränsningen mellan samhällsvård enligt lagen örn samhällets barnavård,
å ena sidan, samt fattigvård, å den andra,
ersättning av hemortskommun, då barn utom äktenskap bleve omhändertaget
av barnavårdsnämnd m. m.,
beredande av möjlighet för barnavårdsnämnd — antingen genom ändring
1 lagen örn straffregister eller på annat sätt — att få upplysning huruvida en
till nämnden anmäld ung person eller hans föräldrar varit föremål för behandling
enligt strafflagen eller lösdrivarlagen,
gränsen mellan de fall, där strafflagen skulle tillämpas och de där barnavårdsnämnden
skulle ingripa,
eftergivande av åtal då fråga vore örn unga personer,
utvidgning av bestämmelserna i 5 kap. 3 § strafflagen så att sakfälld person,
som fyllt 18 men ej 21 år, kunde intagas på allmän uppfostringsanstalt,
ändring av interneringstiderna i lösdrivarlagen,
ändring i lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas.
Vidare har i 1933 års förslag ifrågasatts ett tillägg till stadgandet i 2 §
2 mom. regeringsrättslagen, så att detsamma skulle avse icke blott mål rörande
samhällets barnavård utan även mål rörande samhällets ungdomsskydd.
Det i 1933 års förslag ifrågasatta tillägget till regeringsrättslagen anser
jag böra komma till stånd. Förslag härutinnan lärer chefen för justitiedepartementet
komma att anmäla.
Spörsmålet örn ändring i lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas torde
vara föranlett därav att i 31 § nämnda lag bland annat stadgas, att utvisning
må ske av utlänning, som beträdes med lösdriveri, vilken möjlighet efter före
-
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
varande lagändring ej står öppen beträffande ungdom mellan 18 och 21 år.
Emellertid stadgas i nämnda lagrum, att utvisning må ske av utlänning, som
beträdes med bettlande eller som gör sig skyldig till yrkesmässigt övande av
otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt ävensom enligt 25 § i
lagen av den som saknar viss legitimationshandling. Vidare kan, efter den
vidtagna ändringen i 65 § lagen örn samhällets barnavård, jämförd med 61 §
2 mom. lagen om fattigvården, hemsändning ske av utlänning, vars omhändertagande
enligt lagen örn samhällets barnavård föranlett utgift för kommun.
Med hänsyn till de möjligheter, som sålunda stå till buds, torde någon ändring
i lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas, åtminstone för närvarande,
icke vara påkallad.
Beträffande de övriga i yttrandena till behandling upptagna spörsmålen
synes den föreslagna lagstiftningen om samhällets ungdomsskydd icke böra
fördröjas av en lösning utav desamma, utan torde de få komma under bedömande
i annat sammanhang.
Departementschefen uppläser härefter de inom socialdepartementet upprättade
förslagen till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling, lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och lag angående
ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa.1
Härefter hemställer departementschefen, att för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler lagrådets utlåtande över det upplästa förslaget till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling
måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Bertil Wirseen.
1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
hava här uteslutits.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
dea 6 mars 1934.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 23
februari 1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Konrad Persson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Kungl. Majus proposition nr 212.
61
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
lagrådets den 6 mars 1934 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1934
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling och hemställer, att detta
förslag, som av lagrådet lämnats utan erinran, samt förslagen till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1921 (nr 361) om samhällets
barnavård och till lag angående ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 71 och
92 §§ lagen den 11 juni 1918 (nr 122) om fattigvården måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alce Karlholm.
62
Kungl: Majus proposition nr 212.
INNEHÅLLSFÖBTECKNING
Sid.
Propositionen.................................................................... 1
Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling............................................. 2
Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1924 (nr 361) om samhällets barnavård............................................ 3
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och
92 §§ lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården .................. 14
Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 februari 1934 ............................................. 16
Den lagstiftning enligt vilken ungdom i åldern 18—21 år bör behandlas............ 16
Lagen angående lösdrivares behandling .............................................. 16
Barnavårdslagen....................................................................................... 17
Tidigare behandling av frågan .................. 18
Sakkunnigförslag angående lösdrivarlagstiftningen m. m. s. 18 — 1930 års
riksdag s. 18 — 1931 års riksdag s. 19 — 1932 års riksdag s. 20.
1933 års förslag....................................................................................... 21
Departementschefen ................................................................................. 22
Förslag till lag om ändring i lösdrivarlagen......................................... 22
Förslag till lag angående ändring i lagen om samhällets barnavård..................... 22
Förslaget i allmänhet .................................... 22
Organet i första instans........................................................................... 22
Departementschefen s. 24.
Förutsättningarna för ingripande ............................................................ 25
Departementschefen s. 29.
Förebyggande åtgärder .......................................................................... 30
Departementschefen s. 31.
Omhändertagande för skyddsuppfostran ................................................ 32
Departementschefen s. 33.
Anstaltsvården............................................................ 34
Departementschefen s. 41.
Utskrivning............................................................................................... 43
Departementschefen s. 45.
Förslagets bestämmelser om kostnaderna för samhällets ungdomsskydd
och örn enskildas ersättningsskyldighet ............................................. 46
Departementschefen s. 47.
Centralregister ..................................................................................... 48
Departementschefen s. 48.
Förslagets särskilda bestämmelser ................................................... 48
Förslag till lag om ändring i lagen örn fattigvården .......................................... 58
Övriga frågor ................................................................................................... 58
Utdrag av lagrådsprotokollet den 6 mars 1934.................................................... 60
Utdrag av statsrådsprotokollet deu 9 mars 1934 ................................................... 61
Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin (1)
- Gunnar Bramstång, Legalitet eller konstgrepp? Några anteckningar vid studium av en regeringsrättsdom, FT 1985 nr 1 s. 1, på s. 4 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1934:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. 3Iaj:ts proposition angående anslag till skyddsuppf ostron m. m. a1 i texten
- SU 1934:152 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skyddsuppfostran rn. m. s. 2 i texten
- Rskr. 1934:251 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 a1 i texten
- 2LU 1934:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 1985 s. 1 Gunnar Bramstång, Legalitet eller konstgrepp? Några anteckningar vid studium av en regeringsrättsdom s. 4 i texten