Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m

1934-03-09 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:212, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni

1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m.;

given Stockholms slott den 9 mars 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående

lösdrivares behandling;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen

den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1934.

I sami.

Nr 212.

522 34 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27)

angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares

behandling skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Var, som —--lag sägs.

Till enahanda--— eller sedlighet.

Personer under tjuguett år må ej såsom lösdrivare behandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935; därvid skall iakttagas,

att beträffande person under tjuguett år, vilken före nämnda dag dömts

till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,

verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdrivares

behandling;

att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som

icke fyllt tjuguett år;

att när någon, som ej fyllt tjuguett år, frigives efter att hava undergått

tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva

sig till den ort, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barnavårdsnämnden

därstädes; samt

att, när eljest person under tjuguett år frigives, efter att hava anhållits

eller häktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårdsnämnd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 212.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård

skall så ändras att lagens rubrik erhåller ny lydelse, att 1 §, 2 § 1 morn.,

8 § 1 morn., 9 § 2 morn., 18 §, 20 §, 22—25 §§, 26 § 1, 3 och 4 morn.,

27 §, 28 §, 30 §, 31 §, 32 §, 35 §, 37 § 2 morn., 38 §, 40 §, 43 §, 44 § 2,

3 och 4 morn., 45 §, 46 §, 48 §, 62 §, 63 §, 65 §, 73 §, 74 §, 75 § 1 morn.,

78 § samt 81 § 1 och 5 mom. erhålla ny lydelse, att 3 och 4 kap. erhålla

nya rubriker samt att underrubriken före 35 § erhåller ny lydelse, allt på

sätt nedan angives:

Lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

1 §•

Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna

sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för ungdom inom kommunen.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. Vid handläggning av

ärenden rörande ungdomsskydd må nämnden kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan i denna lag är stadgat med avseende å barnavård skall jämväl

äga tillämpning i fråga örn ungdomsskydd, men skola eljest lagens bestämmelser,

där de angivas gälla barn, icke äga tillämpning beträffande ungdom,

mot vilken åtgärd vidtages med stöd av 22 § d).

Hava två---motsvarande tillämpning.

2§-

1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom

kommunen rådande förhållandena i avseende å barns och ungdoms vård och

uppfostran samt noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom

kommunen och äro i den belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på

nämnden att ingripa, bliva föremål för dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade

eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som

äro vanartade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är

hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt oller lastbart levnadssätt;

att, på — — — över fosterbarnsvården.

Jämväl i — — — med kommunallagarna;

att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckningöver

dem, som äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk

redogörelse angående barnavården;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att i---och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

8§.

1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland

nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den

tid, de äro valda till ledamöter, eller, beträffande den, som utan val är ledamot

av nämnden, för en tid av fyra år. Till ordförande må ej utses ledamot,

som av nämnden förordnats till barnavårdsman.

Uppgift å ----kassaförvaltare obehövlig.

9 §-

2 mom. Ärende må — — — äro tillstädes.

För beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, varom i 24

och 47 §§ sägs, erfordras, att flera än hälften av de i beslutet deltagande

ledamöterna, dock minst tre, äro ense örn beslutet.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har

nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom örn fall, då nämndens

ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oförtövat

söka inhämta noggrann kännedom örn de på fallets bedömande inverkande

omständigheter. Finnes kretsombud eller föredragande, som omförmäles i

8 § 2 morn., bör utredning verkställas av kretsombudet eller föredraganden.

Kretsombud bör kallas till deltagande i nämndens överläggning.

Därest ingripande påkallas beträffande barn under aderton år, som besöker

eller besökt skola, bör införskaffas upplysning örn dess förhållande

därstädes. Lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning,

bör kallas till deltagande i nämndens överläggning rörande barnet;

möter hinder för personlig inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva

skriftligt yttrande till nämnden. För kommunen anställd särskild folkskolinspektör

bör, om han ej är ledamot i nämnden, beredas tillfälle att deltaga

i överläggningen.

Påkallas ingripande mot någon, som fyllt aderton år, skola bestämmelserna

i föregående stycke äga motsvarande tillämpning, örn han besöker läroanstalt

eller anledning eljest finnes till antagande, att utredningen i ärendet skulle

befrämjas därigenom.

Därest utredning genom polismyndighets försorg verkställts i ärende,

vari barnavårdsnämnds åtgärd påkallas, bör representant för polismyndigheten

beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande är

beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller kroppslig svaghet,

skall läkares yttrande inhämtas.

Tillhör den, mot vilken ingripande påkallas, församling av främmande

trosbekännare, och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen,

skall tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

20 §.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårdsverbsamhet,

varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och handhaves,

så att de, som äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder, vilka

av omständigheterna påkallas.

I allt---jämväl barnavårdskonsulenter.

Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänsteläkare

att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å

barns och ungdoms vård.

3 KAP.

Örn barns och ungdoms omhändertagande samt barnavårdsnämndens

därmed sammanhängande verksamhet.

22 §.

''Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder

beträffande

a) barn under —--eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda

uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara

hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande

vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i

22 § a)—c) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda,

vidtaga en eller flera av följande åtgärder, nämligen

a) tilldela föräldrarna — — — denna lag;

b) giva vanartat---nyss nämnts;

c) då fråga--— aga; och

d) föreskriva anlitande--— lämplig sysselsättning.

Är fråga om person, som avses i 22 § d), skall nämnden tillhålla honom

att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder,

som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas vara till gagn

för hans tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte att söka vara honom

behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan tjänlig åtgärd; och

bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till arbetsförmedlingsanstalt,

myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag, annan

offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som kunna

finnas lämpliga och villiga att taga hand örn honom eller att eljest bereda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 212.

honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt

liv. Nämnden ina ock, där omständigheterna så påkalla, uppmana hans

föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.

2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. ornförmäles,

bör nämnden förordna örn övervakning av den, mot vilken åtgärden

skall vidtagas. Övervakningen bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter,

åt biträde eller tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person

eller åt förening eller stiftelse, örn övervakning må nämnden förordna även

utan att åtgärd vidtagits enligt 1 mom. Närmare föreskrifter angående övervakares

befogenheter och den övervakades skyldigheter meddelas av Konungen.

24 §.

1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara

gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör

nämnden omhändertaga den, varom fråga är, för beredande åt honom av

en efter hans egenskaper och utveckling lämpad behandling (sJcpddsuppfostran)

enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar omhändertaga någon för

skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas hans föräldrar, såvida de vistas på

känd ort inom riket, samt honom själv, därest han fyllt femton år, att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Här så prövas nödigt, må nämnden kalla den vars omhändertagande ifrågasättes

och hans föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför

nämnden eller särskilt utsett ombud. Vistas föräldrarna på annan ort, må

förhör utsättas att äga rum inför ombud därstädes.

25 §.

1 mom. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall ofördröjligen

skriftligen delgivas föräldrarna samt, där fråga är örn person, som avses

i 22 § d), jämväl denne. Avser beslutet barn under aderton år, skall tillika

skriftlig förklaring ofördröjligen avfordras föräldrarna, huruvida de samtycka

till beslutets verkställande. Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola

förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas

och i protokollet antecknas.

2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,

eller kunna de icke anträffas eller är fråga örn person, som avses i 22 § d),

skall nämnden, med redogörelse för vad i ärendet förekommit, så snart ske

kan och senast två veckor efter beslutets fattande underställa detsamma

länsstyrelsens prövning.

3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut angående

omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan våda uppskjutas,

äger nämnden förordna, att beslutet genast skall bringas till verkställighet.

26 §- .

1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller örn föräldrarnas

rätt att yttra sig samt örn hörande inför länsstyrelsen av föräldrarna och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 7

elen, som beslutet avser, i motsvarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är

stadgat.

Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara

vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Örn sådant föranledes

av förhöret eller av skriftligen avgivet yttrande, bör tillfälle beredas nämnden

att inkomma med bemötande i ärendet, innan detsamma avgöres. Yttrande

bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.

3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens

beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, må länsstyrelsen,

då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårdsnämnden

skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.

4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrelsens

försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna samt, där fråga är

örn person, som avses i 22 § d), jämväl denne. Beslutet skall ock ofördröjligen

tillställas barnavårdsnämnden.

27 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran

må ej bringas till verkställighet,

a) då fråga är örn barn, varom förmäles i 22 § a) och b), efter det barnet

fyllt sexton år,

b) då fråga är örn barn, som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt

aderton år, samt

c) då fråga är örn person, som avses i 22 § d), efter det denne fyllt

tjuguett år.

28 §.

Har någon, som ej fyllt tjuguett år, under tillfälligt uppehåll inom annan

kommun än den, där hans föräldrar eller annan, som har honom i sin vård,

vistas, eller han eljest har sin egentliga vistelseort, beträtts med vanart eller

eljest med sådant levnadssätt att ingripande enligt denna lag kan ske mot

honom, må barnavårdsnämnden i den kommun, där han anträffats, överlämna

honom till barnavårdsnämnden i den andra kommunen. Underlåter denna

nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes han ånyo inom förstnämnda kommun

med vanart eller levnadssätt, som nyss nämnts, må anmälan härom göras

hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som ankommer på denna

myndighet.

'' '' 30 §.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 inom., beroende därpå,

att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller

för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt

missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden örn underårig,

eller finnes skäl till antagande, att denne utsättes för fara därigenom, att

någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,

bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol, tjänsteläkare

eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av åtgärd,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 212.

som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag ankommer

på nämnda myndigheter.

31 §.

Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av omhändertagande för

skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande, att med

omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner besluta

i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhändertaga

den, varom fråga är. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i

■29 §i jämväl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos

densamma, därest kommunen sådant medgivit.

Har i fall, som avses i 22 § a)—c), omhändertagandet skett utan att föräldrarna

samtyckt därtill eller har omhändertagande skett av person, som i

22 § d) sägs, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att

besluta i ärendet.

Beträdes någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, med oordentligt

eller lastbart levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet,

och är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd

eller dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, äger polismyndighet,

till dess nämnden eller ordföranden meddelat beslut i ärendet, på lämpligt

sätt omhändertaga personen i fråga. Är fara, som nu sagts, ej förhanden

men kan personens namn, ålder eller bostad ej utrönas, äger polismyndighet

omhändertaga honom tills utredning i nämnda hänseenden vunnits.

Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits, åligger det polismyndigheten att ofördröjligen

göra anmälan därom på sätt i 17 § första stycket är stadgat.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna.

32 §.

Av barnavårdsnämnden omhändertagen skall erhålla erforderlig vård ävensom

sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem.

Behandlingen av vanartade barn m. fl.

35 §.

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom

barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.

Person, som avses i 22 § d), skall intagas i sådant skyddshem eller i allmän

uppfostringsanstalt. Den, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag

skyddshemselev.

I stället för att intagas i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt må

omhändertagen överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan

därmed jämförlig anstalt, örn sådant anses lämpligare för den omhändertagne

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 9

oell våda för andras sedliga utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma.

I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar.

Har barnavårdsnämnd jämlikt 25 § förordnat örn omedelbar verkställighet

av beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran av person, som

avses i 22 § d), eller har sådan person omhändertagits av nämndens ordförande

jämlikt 31 §, ankommer det på polismyndighet, därest den omhändertagne

gjort sig skyldig till oordentligt eller lastbart levnadssätt, som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet, att, efter framställning av nämnden

eller dess ordförande, på lämpligt sätt förvara den omhändertagne, till dess

länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet.

2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertagen, som ej intagits i skyddshem

eller allmän uppfostringsanstalt, visat sig så vanartad eller så oordentlig,

lättjefull eller lastbar att hans tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran

än den, som kan meddelas i det hem eller den anstalt, dit han överlämnats,

eller att hans samvaro med andra finnes innebära våda för dessas

sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om hans intagande

i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt.

37 §.

2 mom. Beträffande omhändertagen, som ej fyllt tjuguett år och icke är

skyddshemselev, tillkommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden

sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att

tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna.

Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med den omhändertagne

underkastade de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till hans uppfostran

finner skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits

för samhällsvård, ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med

mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

38 §.

Anmälan örn förordnande av förmyndare för omhändertagen bör, när skäl

därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga örn skyddshemselev

av hemmets styrelse och beträffande annan av barnavårdsnämnden.

40 §■

Över dem, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt

formulär.

43 §.

1 mom. För beredande — — — tillhörigt skyddshem.

2 mom. Vanartade barn, av skyddshem.

3 mom. Vanartade barn, — — — av skyddshem.

4 mom. Skyddshemselev över femton år, som är intagen i skyddshem,

varom i 1, 2 eller 3 mom. är fråga, må, om han visat särdeles svår vanart,

överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

5 mom. Personer, som omförmälas i 22 § d), skola intagas i särskilda,

för dem avsedda, av staten eller annan upprättade skyddshem eller avdel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ningar av skyddshem eller i allmän uppfostringsanstalt. Då särskilda förhållanden

det påkalla, må sådan person intagas i skyddshem, som avses i 2

eller 3 morn., eller, där Konungen beträffande visst annat skyddshem så medgivit,

i detta ävensom överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt

eller från sådan anstalt till skyddshem, som avses i första punkten.

44 §.

2 mom. Skyddshem skall---- fall erfordras.

Inom skyddshem, som avses i 43 § 1—3 morn., skall meddelas skolundervisning

av den omfattning och beskaffenhet, som gällande bestämmelser örn

folkundervisningen föreskriva. Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och

överenskommelse kan träffas med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev,

intagen i skyddshem, som nu sagts, kunna deltaga i undervisningen

inom distriktet tillhörig skola.

Synnerlig uppmärksamhet —--och yrkesskicklighet.

3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående intagning

i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2, 3 och 5 mom. samt i allmän uppfostringsanstalt

ävensom angående överflyttning av elev från ett skyddshem till

skyddshem av annat slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt

samt från sådan anstalt till skyddshem.

4 mom. Har person, som omhändertagits med stöd av 22 § d), intagits

i allmän uppfostringsanstalt eller överlämnats dit från skyddshem, äga bestämmelserna

i 2—4 och 6 §§ i lagen angående verkställighet av domstols

förordnande örn tvångsuppfostran motsvarande tillämpning. I fråga örn

slutlig utskrivning av sådan person gäller vad i 46 § 1 mom. första stycket

och 2 mom. andra stycket är stadgat. Beslut härom meddelas av anstaltens

styrelse.

Har annan omhändertagen överlämnats från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt,

gäller beträffande honom i motsvarande tillämpning vad i

2—6 samt 10 och 11 §§ i nyssnämnda lag är stadgat.

45 §.

För skyddsuppfostran omhändertagen må, där så prövas lämpligt, tills

vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas, beträffande

skyddshemselev av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden. I

beslutet må uppställas villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och

sysselsättning samt förordnas örn övervakning av den utskrivne. Beslut örn

villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när

som helst återtaga den utskrivne; och skall han återtagas, där hans uppförande

eller annat förhållande föranleder därtill.

Villkorlig utskrivning---slutligt utskrives.

Närmare föreskrifter angående övervakares befogenheter och den övervakades

skyldigheter meddelas av Konungen.

46 §.

1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertagen anses ej vidare vara

i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig

utskrivning).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 212.

Beslut om--— av barnavårdsnämnden.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning

av barn, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock uppskjutas,

till dess tre år förflutit från intagandet. Har i skyddshem intaget

barns uppförande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess det

fyllt tjuguett år.

Slutlig utskrivning av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d),

skall äga rum senast då två år förflutit från omhändertagandet, dock att

utskrivningen, när särskilda förhållanden det föranleda, ma uppskjutas ytterligare

högst ett år.

3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse

att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att den utskrivne erhåller

lämpligt arbete och nödig utrustning.

Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att

den utskrivne skall stå under tillsyn,

örn han omhändertagits med stöd av 22 § a), b) eller c), under en tid av

minst ett och högst tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än

till fyllda tjuguett år beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år

beträffande annan utskriven, samt

örn han omhändertagits med stöd av 22 § d), minst ett och högst två

år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjugufyra år.

Närmare föreskrifter angående tillsynen meddelas av Konungen.

I fråga örn träffande av arbetsavtal för utskriven, som ej fyllt tjuguett

år, har nämnden eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer

föräldrarna.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller, då verkställighet

skall ske av domstols beslut, varigenom

a) den omhändertagne dömts till böter, fängelse eller straffarbete och

förordnande meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,

b) den omhändertagne eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan

tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne villkorligt ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat.

Yad sålunda stadgats gäller även beträffande den, som intagits i allmän

uppfostringsanstalt eller dit överlämnats från skyddshem.

62 g.

Utgift, som kommun haft för omhändertagen, inverkar på förvärv av

hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen örn fattigvården är stadgat

beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift

för den, som fyllt sexton år, allenast på hans eget förvärv av hemortsrätt.

I fråga---tillkommer fattigvårdssamliälle.

Har barn----är stadgat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

63 §.

Har kommun----tillkommer fattigvårdssamhälle.

För utgift, som vistelsekommun haft för skyddsuppfostran av person,

som omhändertagits med stöd av 22 § d), äger kommunen rätt till ersättning

av staten.

65 §.

I avseende å behandling av frågor örn ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhändertaget barn samt örn övertagande av skyldighet

att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å tid för

anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall

är stadgat i 8 kap. i lagen örn fattigvården, med iakttagande dock, att vad

där är sagt örn fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla barnavårdsnämnd

och kommun. Yad nu är stadgat skall äga motsvarande giltighet

beträffande vistelsekommuns ersättning av staten för utgift, som kommunen

haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd

av 22 § d).

I avseende---- örn fattigvården.

73 §.

Försummar någon — — — etthundra kronor.

Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 § sägs, mottagit

fosterbarn, straffes med dagsböter, dock ej under fem, eller, då omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, där någon i fall, som avses i 41 § 2 eller 3 morn., i barnhem

mottagit barn utan att innehava tillstånd, som där sägs.

74 §.

1 mom. Har någon genom att dölja person, som avses i 22 eller 49 §,

eller genom att hjälpa honom att avvika eller genom vilseledande uppgifter

uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersökning

i ärende rörande honom,

eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt den, som omhändertagits

för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit han överlämnats,

eller sedermera, genom att dölja den avvikne eller genom vilseledande uppgifter

uppsåtligen lagt hinder i vägen för hans återförande till hemmet eller

anstalten,

straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,

med dagsböter eller, då omständigheterna äro, synnerligen försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller

föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka person, som

omhändertagits för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är

i lag belagd med strängare straff, med dagsböter.

75 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 morn., kallat

föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett örn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 212.

bud, och utebliva de utan laga förfall, skall eu var av dem böta fem kronor

och äger nämnden antingen vid vite förelägga föräldrarna inställelse eller

för ändamålet begära handräckning hos polismyndigheten. Ej må vitén föreläggas

till högre sammanlagt belopp än etthundra kronor för en var av föräldrarna.

Då i fall, som nyss är sagt, den, vars omhändertagande är ifråga,

kallats till inställelse, må nämnden ålägga den, som har honom i sin vård,

att ombesörja hans inställande eller efter omständigheterna därom förordna

på annat lämpligt sätt. Där så erfordras, må nämnden begära handräckning

hos polismyndigheten.

Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen, där så finnes

påkallat, förelägga föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning.

Angående inställande av den, vars omhändertagande är ifråga, gäller i motsvarande

tillämpning vad i nästföregående stycke är stadgat.

78 §.

Yad i---- sin ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden örn underårig allenast den ena av föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med

avseende å föräldrarna gälla örn den, som har vårdnaden.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd —--samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 §

1 morn., avslagit framställning örn slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran

omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, — — — av länsstyrelsen.

5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2, 3

och 5 morn., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över

annan skyddshemsstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare

bestämmelser angående klagan, varom här är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 212.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 38 § 2 inom. samt 74 och 92 §§ lagen

den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården.

Härigenom förordnas, att 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen den 14

juni 1918 örn fattigvården skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

38 §.

2 mom. I fattigvårdssamhälle,---bådas verksamhet.

Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattigvårdsstyrelsen

vid prövning av fattigvårdsbehov tinner skäl till antagande,

att någon, som ej fyllt tjuguett år, bör i enlighet med barnavårdslagen omhändertagas

av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen skyndsamt

genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden, inhämta

dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning bör därvid

tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka styrelsen finner

lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen och nämnden,

bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den

gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårdsstyrelsen,

vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,

utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att skyndsamt

avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall taga

befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande

icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig

åtgärd.

74 §.

Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller

hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete,

eller lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska att efterkomma

givna föreskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som

strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han

fyllt tjuguett år och icke är till arbete oförmögen, tilldela honom varning

med erinran örn den påföljd, som i 75 § omförmäles.

Styrelse för — — — för styrelsen.

92 §.

I stället för---bestämmelser gälla:

1 mom. Envar, som efter fyllda tjuguett år gör sig förfallen till bettleri,

må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla

fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lösdrivares

behandling är stadgat.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.

Till enahanda----sin räkning.

2 moni. Där någon, som ej fyllt tjuguett år, anträffas betalande, skall

han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd, som enligt lag må

ankomma på densamma.

3 mom. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa

behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla bettlare och inställa

dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra överlämnas

till samhällets fattigvårdsstyrelse, till sådant förhör, som avses i 2 § 1 mom.

och 16 § av lagen angående lösdrivares behandling. Har den anhållne ej

fyllt tjuguett år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd,

som enligt lag må ankomma på densamma.

För detta---fattigvårdsstyrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på

den, som icke fyllt tjuguett år.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandleb, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Sedan åtskilliga år tillbaka har spörsmålet örn en reformering av lösdrivarlagstiftningen

stått på dagordningen. Jag anhåller nu få upptaga till

behandling detta spörsmål i vad det avser frågan örn att utesluta ungdom

i åldern 18—21 år från nämnda lagstiftning och i stället hänföra densamma

under en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.

Den lagstiftning enligt vilken ungdom i åldern 18—21 år bör behandlas.

Lagen angående lösdrivares

behandling.

Lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling stadgar

att personer under 18 år ej må behandlas såsom lösdrivare. Personer över

nämnda ålder falla däremot under lagens bestämmelser. Enligt lagen må

varje person över 18 år, som sysslolös stryker omkring från ort till annan

utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han

söker arbete, behandlas såsom lösdrivare. Till enahanda behandling är ock

den förfallen, lälken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,

att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet

(1 §)•

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av krono- eller polisbetjänt

eller tillsyningsman och skall därefter ofördröjligen inställas till förhör

inför landsfiskal eller stadsfiskal. Befinnes vid förhöret sådant fall vara

för handen, som nyss angivits, må den som håller förhöret meddela den

anhållne varning (2 §).

Yard er någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning

blivit kungjord, beträdd med lösdriveri, må han, efter förhör häktas och

sändas till Konungens befallningshavande, som skall hålla ytterligare förhör

med honom. Einnes därvid den häktade hava gjort sig skyldig till lösdriveri

å tid, som nyss nämnts, må Konungens befallningshavande döma honom

till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Har han förut

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition nr 212.

undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete eller förekomma eljest försvårande

omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.

Prövar Konungens befallningshavande sådana mildrande omständigheter vara

för handen, att den häktade, ändå att han befunnits skyldig till lösdriveri,

icke skäligen bör dömas till tvångsarbete, äger Konungens befallningshavande

meddela honom förnyad varning samt ställa honom på fri fot (3 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt (9 §). En dylik

anstalt för män finnes å Svartsjö och en för kvinnor i Landskrona.

Sarnavårdslagen.

Enligt lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård, 22 §, har

barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder beträffande barn under 18 år, som

befinnes så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande,

Förutom vidtagande av vissa förebyggande åtgärder, varom

föreskrifter finnas meddelade i 23 §, har barnavårdsnämnden enligt 24 §,

örn nämnden prövar dessa åtgärder vara gagnlösa eller örn sådana åtgärder

vidtagits utan att rättelse vunnits, att omhändertaga barnet för beredande

åt detsamma av en efter dess egenskaper och utveckling lämpad behandling,

s. k. skyddsuppfostran. Lämna föräldrarna icke samtycke till beslutets

verkställande eller kunna de icke anträffas, skall nämnden underställa beslutet

länsstyrelsens prövning (25 §).

För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom barnavårdsnämndens

försorg intagas i skyddshem men må i stället för att intagas

i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem (35 §).

Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare

för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,

som enligt lagen ankommer på dem, erhålla handräckning av polismyndighet

ävensom biträde av prästerskap och kommunal myndighet (77 §).

För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för varje

landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas

anstalter, s. k. skyddshem (43 § 1 morn.).

Därjämte finnas särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem för

äldre vanartade barn och för barn, vilkas vanart är av svårare beskaffenhet

samt för vanartade barn, som äro behäftade med kroppslig eller andlig brist

eller svaghet och åt vilka vård ej kan beredas å anstalt för specialvård av

sjuka och abnorma barn (43 § 2 och 3 mom).

Skyddshemselever över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas

till allmän uppfostringsanstalt (43 § 4 morn.).

Kommunernas utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke

täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter

de grunder, som för kommunalutskyblers utgörande i allmänhet äro stadgade

(61 §). Vissa kostnader enligt lagen bäras av stat eller landsting. Att

märka är, att staten iklätt sig viss betalningsskyldighet för barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran, och att landstingen bidraga till hemortskommuns

avgifter för skyddshemselevs uppfostran (63, 64 och 67 §§).

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 212. 322 34 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 212.

Tidigare behandling av frågan.

Sakkunnig förslag angående lösdrivårtag

stiftning en m. rn.

Före tillkomsten av 1924 års lag örn samhällets barnavård gällde att lösdrivarlagen

var tillämplig å person över 15 år, medan den då gällande lagen

den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn i regel ägde tillämplighet blott å barn under 15 år.

Enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs den 21 december 1922 avgivna

förslag till lag örn lösdrivares behandling skulle liksom enligt gällande lag

personer i åldern från och med 18 år och uppåt falla under lösdrivarlagstiftningen

(statens offentliga utredningar 1923: 2). Samma ståndpunkt intog

det av dåvarande revisionssekreteraren von Koch den 30 juni 1926 avgivna

förslaget till lag örn behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga

(statens offentliga utredningar 1926: 9). Enahanda var förhållandet med det

av tillkallade sakkunniga den 30 maj 1929 framlagda förslaget till lagstiftning

örn åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av

samhällsskadlig art (statens offentliga utredningar 1929: 9). I åtskilliga yttranden

över det sistnämnda förslaget hemställdes, att sedeslösa i åldern 18—21

år måtte uteslutas från tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen och

i stället inbegripas under barnavårdslagen (se prop. 1930 nr 240 s. 209 ff).

1930 års riksdag»

Genom proposition nr 240 till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen att antaga en lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Aven detta lagförslag var tillämpligt på personer från och med

fyllda 18 år. Beträffande personer, vilka fyllt 18 men ej 21 år, gavs i förslaget

en särskild bestämmelse i det att i 3 § stadgades, att vanart skulle

anses föreligga, då sådan person vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser samt till följd därav uppenbar fara vore för handen, att

han icke komme att efter förmåga ärligen försörja sig. Närmaste befattningen

med ärenden enligt lagen skulle jämlikt 4 §, såvitt anginge den som

vore under 21 år, tillkomma barnavårdsnämnden eller i stad med ett invånarantal

av minst 20,000 — örn Konungen på framställning av stadsfull-,

mäktige därom förordnade — särskild nämnd, sammansatt efter enahanda

grunder som barnavårdsnämnd.

Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner. I motionen

nr 326 i första kammaren av mig m. fl. och den därmed likalydande motionen

i andra kammaren nr 534 av nuvarande statsministern m. fl. hemställdes,

att riksdagen måtte avslå propositionen samt hos Kungl. Maj:t anhålla, att

vid utarbetande av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar

måtte komma under beaktande. I motionerna uttalades bland annat,

att det hade varit önskligt, att ungdom under 21 år helt överförts till barnavårdslagens

område. Motionärerna ansåge, att 3 § i lagförslaget och de med

detta stadgande sammanhängande övriga bestämmelserna borde utgå samt

att i stället sådana ändringar borde göras i barnavårdslagen, att anförda

ålderskategorier infördes under densamma, vilken sålunda skulle utsträckas

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 212.

att omfatta jämväl ungdomsvård. Bland de i anledning av propositionen

väckta motionerna märkes vidare en i första kammaren av fröken Hesselgren

väckt motion, nr 332, i vilken bland annat yrkades, att den föreslagna

lagen måtte få tillämpning endast å personer, som fyllt 21 år, ävensom att

riksdagen måtte besluta begära, att Kungl. Majit till 1931 års riksdag ville

inkomma med förslag till sådan ändring av lagen örn samhällets barnavård,

att denna lags tillämpning bomme att utsträckas till ungdom under 21 år,

och att, i händelse det genom propositionen framlagda lagförslaget icke

antoges, gällande lösdrivarlags tillämpningsområde ändrades från 18 till

21 år.

Andra lagutskottet, till vars behandling frågan överlämnades, ingick icke i

saklig behandling av ärendet utan hemställde under hänvisning till den framskridna

tiden i utlåtande nr 36 örn avslag å propositionen och motionerna,

i den mån dessa innehöllo annat än avslagsyrkanden.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

1031 års riksdag.

Vid 1931 års riksdag framlades åter proposition, nr 100, med förslag till

lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Jämväl enligt detta

lagförslag skulle personer i ålder från och med 18 år och uppåt falla under

den föreslagna lagen.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, bland

annat inom första kammaren nr 218 av herr Reuterskiöld m. fl., nr 233

av mig m. fl. och nr 234 av fröken Hesselgren samt inom andra kammaren

nr 387 av herr Lindgren m. fl. och nr 391 av nuvarande statsministern

m. fl.

I de av mig m. fl. och statsministern m. fl. väckta motionerna samt i fröken

Hesselgrens motion framhölls, att vanartslagen icke borde vara tillämplig

å ungdom under 21 år. Sådan ungdom borde behandlas enligt en utvidgad

barnavårdslag. Fröken Hesselgren yrkade i sin motion jämväl, att,

därest det framlagda lagförslaget icke antoges, riksdagen måtte hos Kungl.

Majit hemställa örn förslag till 1932 års riksdag, att gällande lösdrivarlags

tillämpningsområde ändrades från 18 till 21 år.

I de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna

anfördes, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej den »sociala vanart», som

vore annat än lösdriveri, överhuvud taget kunde bekämpas annat än genom

en speciellt därpå inriktad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, helt

oberoende av lösdrivarlagstiftningen och av den »vanarts»-lägst]ftning, varom

fråga vore.

I sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 36 uttalade

sig andra lagutskottet i frågan om den föreslagna lagstiftningens tillämplighet

å person under 21 år. Utskottet yttrade, att vägande skäl anförts för

båda de meningar, som hävdats beträffande detta spörsmål. Därefter anförde

utskottet i huvudsak följande:

Utskottet hade emellertid ansett sig böra förorda den meningen, att ifrågavarande

åldersgrupper borde uteslutas från tillämpningen av vanartslagen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

och i stället hänföras till en utvidgad barnavårds- och ungdom svårdslagstiftning.

Då utskottet intagit denna ståndpunkt, hade därtill i främsta

rummet bidragit, att en uppfostrande verksamhet enligt en ungdomsvårdslagstiftning

synts utskottet vara bättre ägnad att leda till målet, individernas

tillrättaförande, än en behandling jämlikt vanartslagen. Tydligt vore

jämväl, att den stämpel av mindervärdighet, som måhända enligt förslaget

skulle vidlåda personer, vilka varit föremål för åtgärder enligt en vanartslag,

lättare skulle undvikas, därest ingripande skedde enligt en lagstiftning örn

ungdomsvård.

Beträffande yrkandet örn hemställan till Kungl. Hajd, att, därest förevarande

lagförslag ej antoges, Kungl. Majit skulle för 1932 års riksdag framlägga

förslag örn ändring av lösdrivarlagens tillämpningsområde till att avse

allenast personer över 21 år, ville utskottet framhålla, att, örn en reformerad

lösdrivarlagstiftning inom den närmaste framtiden kunde förväntas bliva

genomförd, tillräcklig anledning torde saknas att dessförinnan i denna punkt

vidtaga någon ändring. Syntes åter en revision icke för närvarande kunna

åvägabringas, ville utskottet förorda ett övervägande, örn icke en reform,

som allenast toge sikte på kategorierna mellan 18 och 21 år, snarast möjligt

borde komma till stånd. Vikten av att ingripa på ett tidigt stadium och

därigenom öka utsikterna för ett tillrättaförande vore allmänt erkänd. Enighet

rådde också därom, att nuvarande lösdrivarlag erbjöde alltför ringa möjlighet

till uppfostrande och eftervårdande verksamhet. Särskilt hade olägenheterna

av den bestående ordningen framträtt med hänsyn till de unga,

något som bland annat kommit till uttryck i en obenägenhet hos myndigheterna

att tillämpa lösdrivarlagen å dem. Enligt utskottets tanke skulle

ett ej oväsentligt steg till vinnande av bättre förhållanden på detta område

tagas, därest de unga uteslötes från behandling jämlikt lösdrivarlagen och

i stället bleve föremål för uppfostrande verksamhet enligt en lagstiftning

örn ungdomsvård. Helt visst kunde det förväntas, att dessa synpunkter

bleve föremål för beaktande vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling.

Utskottet hemställde i sitt utlåtande, att propositionen icke måtte bifallas

av riksdagen och att motionerna, i den mån de icke kunde anses därigenom

besvarade, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls utskottets hemställan med

uteslutande av motiveringen.

1932 urs riksdag.

Vid 1932 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 191 i

första kammaren av fröken Hesselgren m. fl. och nr 265 i andra kammaren

av fru Nordgren m. fl., att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa, att Kungl. Majit skyndsammast måtte taga under förnyad

omprövning frågan örn ungdomens omhändertagande enligt i motionerna

angivna linjer och snarast möjligt till riksdagen inkomma med förslag till

en därpå byggd barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, omfattande ungdom

upp till 21 års ålder.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 19, hemställde andra lagutskottet

— under åberopande av de skäl, som anförts i utskottets förutberörda,

vid 1932 års riksdag avgivna utlåtande — att riksdagen i anledning av

motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

under förnyad prövning taga frågan örn en utvidgad barnavårds- och ung
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

domsvårdslagstiftning, omfattande ungdom i ålder upp till 21 år, ävensom

för riksdagen framlägga de förslag, till vilka prövningen kunde föranleda.

Reservationer avgåvos av två utav utskottets ledamöter, vilka ansågo, att

motionerna bort avstyrkas.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 83).

193-1 års förslår/.

I anledning av riksdagens förenämnda skrivelse har frågan örn behandlingen

av vanartad ungdom i åldern 18—21 år upptagits till förnyad prövning

inom socialdepartementet; och har å departementets lagbyrå under

hösten 1933 upprättats förslag dels till lag örn ändring i vissa delar av lagen

örn samhällets barnavård, dels ock till lag örn ändrad lydelse av 1 § i lagen

angående lösdrivares behandling jämte motivering. Därjämte har ifrågasatts

viss ändring i regeringsrättslagen. Det förstnämnda lagförslaget utgår i

princip ifrån att gällande bestämmelser i lagen örn samhällets barnavård

skola äga tillämpning jämväl å unga personer mellan 18 och 21 år, vilka

föreslås skola undantagas från lösdrivarlagens tillämpningsområde. Barnavårdsnämnd

skulle sålunda bli det organ, som i första instans skulle taga

befattning med ifrågavarande underåriga. Viktiga undantag från nämnda

princip ha emellertid gjorts. Sålunda äro förutsättningarna för ingripande

andra beträffande dessa underåriga än beträffande barn under 18 år. Vidare

avvika bestämmelserna örn de förebyggande åtgärder, som skola vidtagas,

innan en underårig mellan 18 och 21 år omhändertages för skyddsuppfostran,

från motsvarande bestämmelser rörande barn under 18 år. I fråga örn

skyddsuppfostran i anstalt utgår förslaget som regel ifrån att underåriga

mellan 18 och 21 år skola intagas i särskilda för dem avsedda, av staten

eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem. I detta

sammanhang äro från barnavårdslagens nuvarande bestämmelser avvikande

regler föreslagna angående överflyttning från anstalt. Jämväl beträffande

utskrivning av underårig mellan 18 och 21 år, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

äro särskilda bestämmelser meddelade. Slutligen utgår förslaget

ifrån att kostnaden för skyddsuppfostran av ifrågavarande underåriga skall

bestridas av statsverket, vilket föranlett vissa ändringar i lagen örn samhällets

barnavård. Förslaget till ändring i 1 § lösdrivarlagen innebär höjning

av åldersgränsen från 18 till 21 år.

Över förslagen ha yttranden avgivits av socialstyrelsen, statskontoret,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus

samt Malmöhus län, styrelserna för tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och

i Landskrona, för statens uppfostringsanstalt å Bona, för skyddshemmet

åkerbrukskolonien Hall och för diakonissanstaltens skyddshem å Viebäck,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, barnavårdsnämnderna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har flertalet uttryckligen

vitsordat behovet av den föreslagna lagstiftningen samt ansett

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

22 Kungl. Majus proposition nr 212.

det vara lämpligt, att sådana ändringar gjordes i lagen om samhällets barnavård,

att ifrågavarande åldersgrupper infördes rinder densamma. Vissa institutioner

ha emellertid uttalat betänkligheter i nämnda hänseende.

Sålunda har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona framhållit, att

enhetligheten i lagen örn samhällets barnavård komme att rubbas genom

att densamma utvidgades till att omfatta utom barn — från och med spädbarnet

till och med den sjuttonåriga flickan eller ynglingen — så vuxen

och utvecklad ungdom som den i åldern 18—21 år, en ungdom, som i normala

fall vore självförsörjande och ofta i besittning av en stark självkänsla.

Härigenom infördes i barnavårdslagen, som nu i huvudsak hade karaktär av

skyddslag, avsedd att bringa hjälp åt värnlösa och stöd åt dem, som ofta

utan egen förskyllan saknade förmåga att reda sig på egen hand, ytterligare

drag, bakom vilka man kunde skönja andra motiv än dem, som förestavades

av samhällets medkänsla med de hjälplösa och förkomna. Härav bleve ock

en följd, att barnavårdsnämnderna finge i realiteten ganska skilda och i viss

mån oförenliga uppgifter.

Betänkligheter i detta avseende ha även uttalats av barnavårdsnämnden i

Malmö, som därvid särskilt fäst avseende vid de redan nu framför allt i de

större städerna förefintliga svårigheterna vid omhändertagandet av sexuellt

vanartad ungdom i åldern 16—18 år.

Beträffande frågan enligt vilken lagstiftning ett ingripande mot vanartad

ungdom i åldern 18—21 år bör ske, kan jag ansluta mig till den uppfattning,

som enligt vad den föregående utredningen utvisar vid flera tillfällen uttalats

i riksdagen och som nu vunnit anslutning i flertalet av de över 1933 års förslag

avgivna yttrandena. Jag är sålunda av den meningen, att ifrågavarande

ungdom bör uteslutas från tillämpningen av lösdrivarlagen och i stället hänföras

under en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. He föreliggande

förslagen synas mig i stort sett kunna läggas till grund för en lagstiftning

i ämnet.

Förslag till lag om ändring i lösdrivarlagen.

1933 års förslag till ändring i lösdrivarlagen innebär allenast en höjning

av åldersgränsen från 18 till 21 år. I samband med denna ändring ha vissa

övergångsbestämmelser införts. Vid utarbetandet av dessa lia de regler, som

meddelades, då åldersgränsen år 1924 höjdes till 18 år, tjänat som förebild.

Förslaget i fråga har ej mött erinran i yttrandena, och har jag helt kunnat

ansluta mig till detsamma.

Förslag till lag angående ändring i lagen om samhällets barnavård.

Förslaget i allmänhet.

Organet i första instans.

1933 års förslag utgår ifrån att ungdom mellan 18 och 21 år skall, liksom

barn under 18 år, omhändertagas av barnavårdsnämnd. Någon ändring i

nämndens sammansättning har icke föreslagits.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 212.

Vanartslagförslagen intogo samma ståndpunkt men stadgade möjlighet för

Konungen att beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000, på framställning

av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden, som

barnavårdsnämnd enligt lagförslagen hade att handlägga, skulle tillkomma en

särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skulle gälla

vad örn barnavårdsnämnd funnes stadgat. Konungen ägde meddela de närmare

bestämmelser rörande nämnden, som kunde finnas nödiga.

I propositionen nr 240/1930 framhöll föredragande departementschefen,

som motivering för tillägget, att det kunde tänkas, att barnavårdsnämnden

redan vore eller framdeles bleve så tyngd av sina uppgifter enligt barnavårdslagen,

att befattningen med ärenden enligt vanartslagen icke lämpligen

borde åvila denna nämnd. Särskilt kunde detta tänkas i städer, där prostitutionen

bland ungdom kunde hava nått sådan omfattning, att alldeles särskilda

åtgärder funnes påkallade. Departementschefen hade därför föreslagit den

fakultativa anordningen med en särskild nämnd. Emellertid vore att märka,

att, örn vanartslagstiftningen komme till stånd, barnavårdsnämndens sammansättning

sannolikt komme att anpassas efter de nya uppgifterna på de orter,

där dessa bleve av större betydelse. Behov av särskild nämnd torde därför

endast undantagsvis framträda.

Flertalet av de över 1933 års förslag hörda myndigheterna och organisationerna

har ansett det lämpligt att anförtro barnavårdsnämnderna de uppgifter,

som den föreslagna utvidgningen av lagen örn samhällets barnavård komme

att medföra.

Annan mening härutinnan har uttalats av styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona samt barnavårdsnämnden i Malmö, vilka framhållit, att barnavårdsnämnderna,

som genom den nya lagstiftningen skulle omhändertaga,

utom bärn från den tidigaste barnaåldern ända upp till 18 år, jämväl ungdom

mellan 18 och 21 år, komme att erhålla vitt skilda och i viss mån oförenliga

uppgifter. Barnavårdsnämnden i Malmö har särskilt fäst uppmärksamheten

på de redan nu särskilt i de större städerna förefintliga svårigheterna

för barnavårdsnämnderna vid omhändertagandet av sexuellt vanartad

ungdom i åldern 16—18 år.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har framhållit, att ingen annan

nu befintlig myndighet vore mera skickad att övertaga ansvaret för ifrågavarande

ungdoms tillrättaförande än barnavårdsnämnden. Att för ändamålet

inrätta en särskild nämnd syntes därför icke böra komma ifråga. Förbundet

har emellertid påpekat, att det uttalats farhågor för att barnavårdsnämnderna,

som utvecklat en viss rådgivande verksamhet och omfattats med förtroende

av allmänheten, skulle komma att efter den ifrågasatta lagstiftningens

genomförande betraktas som en uppsiktsmyndighet. Då det emellertid

vore, icke minst för allmänheten, värdefullt att hos en och samma myndighet

i möjligaste mån samlades ärenden, som anginge såväl barn som ungdom,

hade förbundet ansett sig icke böra taga vidare hänsyn till nämnda farhågor.

Till stärkande av barnavårdsnämndernas kompetens har svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet föreslagit, att länsstyrelsen i varje län

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

24 Kungl. Majus proposition nr 212.

för lämpliga områden skulle förordna en läkare och en jurist, som skulle

deltaga i överläggningen vid behandling av ärenden rörande omhändertagande

av ifrågavarande ungdom. Förbundet har härutinnan särskilt framhållit, att

ärenden av ifrågavarande slag väl oftast skulle förekomma till behandling i

de större kommunerna, i vilkas barnavårdsnämnder såväl juridisk som medicinsk

sakkunskap i regel vore företrädd. Emellertid syntes det förbundet

vara en brist, att sådan särskild sakkunskap, som här sagts, icke stöde till

förfogande för alla barnavårdsnämnder, innan beslut fattades örn omhändertagande.

Barnavårdsnämnden i Malmö har i detta hänseende framhållit, att då lagen

avsetts skola utsträckas att gälla en så viktig grupp som ungdom i åldern

18—21 år, varibland man återfunne skiftande asociala typer som manliga

prostituerade, lösdrivare i egentlig mening eller luffare, soutenörer, bettlare,

ligister, kvinnliga prostituerade, utpressare och sedlighetsförbrytare, syntes

böra ifrågasättas, örn icke någon representant avsedd just för detta klientel

borde få säte och stämma i nämnden, t. ex. från polismyndigheten. Nämnden

ville i varje fall föreslå, att den polisman, eller, i de städer där polissysterinstitutionen

förekomme, den polissyster, som företagit utredning i ärendet,

måtte beredas tillfälle att deltaga i nämndens förhandlingar men ej i dess

beslut.

Beträffande namnet på nämnden lia olika meningar uttalats i yttrandena.

Sålunda har statens inspektör för fattigvård och barnavård framhållit, att

namnet barnavårdsnämnd, efter, en utvidgning av lagens tillämpningsområde

till att omfatta jämväl personer i åldern 18—21 år, torde komma att verka

stötande på mången. Det vore emellertid svårt att finna en benämning,

vilken, på samma gång den vore lätthanterlig, tillfredsställande täckte hela

det avsedda verksamhetsområdet. En tänkbar lösning vore att, med bibehållande

av namnet barnavårdsnämnd, i lagen införa den bestämmelsen, att

nämnden skulle benämnas exempelvis ungdomsnämnd, när den handlade

ärenden rörande ungdom, som fyllt aderton men ej tjuguett år. Detta skulle

nödvändiggöra införande av bestämmelser örn särskilda sammanträden och

särskilda protokoll.

Liknande synpunkter ha framhållits av styrelserna för statens uppfostringsanstalt

å Bona och tvångsarbetsanstalten i Landskrona, barnavårdsnämnderna

i Stockholm och Malmö, styrelsen för svenska stadsförbundet ävensom svenska

fattigvårds- och barnavårds förbundet. De namn, som föreslagits, är o, förutom

ungdomsnämnd, skyddsnämnd samt nämnden för barnavård och ungdomsskydd.

I samband härmed har föreslagits, att lagen skulle erhålla namnet

lagen örn samhällets barnavård och ungdomsskydd.

Beträffande det organ, som i första hand skall övertaga ansvaret för ifrågavarande

ungdoms tillrättaförande, kan jag ansluta mig till 1933 års förslag.

Jag anser sålunda någon särskild nämnd icke vara för ändamålet påkallad.

I likhet med svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet är jag av den

meningen, att det i och för sig skulle vara en fördel, örn medicinsk och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

juridisk sakkunskap kunde vara representerad i alla barnavårdsnämnder

vid behandlingen av ärenden rörande ungdom över 18 år. Som förbundet

självt framhållit, torde emellertid dylika ärenden huvudsakligen förekomma

i de större kommunerna, där på grund av bestämmelserna i 3 och 4 §§ lagen

örn samhällets barnavård medicinsk och juridisk sakkunskap redan är företrädd

i barnavårdsnämnderna. Då ett stadgande sådant som det av förbundet

föreslagna i dessa fall skulle vara onödigt och det för övriga kommuner

torde betyda ökade utgifter, har jag ej ansett mig böra förorda förslaget.

Vad angår det av barnavårdsnämnden i Malmö väckta spörsmålet,

torde en bestämmelse örn rätt för befattningshavare vid polisväsendet att i

vissa fall deltaga i nämndens förhandlingar men ej i dess beslut lämpligen

kunna införas i 18 §, en fråga till vilken jag återkommer vid behandlingen

av förslagets särskilda bestämmelser.

Ifråga örn namnet på nämnden ansluter jag mig till den uppfattning, som

uttalats av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Med anledning

härav torde i 1 § av lagen böra införas en bestämmelse att vid behandlingen

av ärenden rörande ungdomsskydd nämnden må kallas ungdomsnämnd.

Föreskrifter örn särskilda sammanträden och protokoll torde däremot icke

vara erforderliga, enär det lärer ligga i sakens natur, att dylika sammanträden

må hållas för behandling av ärenden rörande ungdomsskydd.

Förutsättningarna för ingripande.

Enligt faitigvårdslagstiftningskommitténs den 19 april 1921 avgivna förslag

till lag örn den offentliga barnavården, vilket ligger till grund för 1924 års

lag örn samhällets barnavård, skulle skyddsuppfostran jämlikt barnavårdslagen

beredas åt barn mellan 15 och 18 år, vilka gjort sig skyldiga till vanart,

ity att de förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller

oordentligt levnadssätt. Därunder skulle enligt kommitténs uppfattning falla

all den vanart -— för så vitt det ej vore fråga om brott — med avseende

å vilken något egentligt behov kunde anses hava framträtt att bereda möjlighet

till den vanartades omhändertagande för skyddsuppfostran.

Sin nuvarande lydelse erhöll lagrummet i propositionen nr 150/1924, därvid

som orsak till ändringen bland annat angavs, att propositionens stadgande

angående rätt till ingripande i olikhet med kommittéförslaget omfattade

samtliga vanartade barn, oavsett deras ålder, och att det begagnade

uttrycket ansågs lämpa sig även för barn över 15 år.

1 1931 års förslag till vanartslag funnos förutsättningarna för ingripande

upptagna i 2 och 3 §§, vilka stadgade följande:

2 §. Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig

att efter förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han, annorledes än genom leverne, som avses i 3 §,

på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle eller som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans

vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla

för sin räkning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3 §. Vanart föreligger jämväl

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitt

leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan

till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs,

eller genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra:

eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana

särskilda omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt

leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för

handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

I propositionen framhöll föredragande departementschefen, bland annat,

att han som förutsättning för ingripande mot personer mellan 18 och 21 år

icke kunde förorda den i lagen örn samhällets barnavård upptagna, ganska

vaga bestämmelsen, att ingripande skulle ske mot den som befunnes vara

så vanartad, att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes för hans tillrättaförande.

Härefter ingick departementschefen på spörsmålet, huruvida ingripande

borde medgivas i vidsträcktare omfattning än som skett i det genom

propositionen framlagda lagförslaget och anförde departementschefen i

detta hänseende i huvudsak följande:

Egentlig betydelse torde denna fråga lia allenast beträffande de unga

sedeslösa och närmast beträffande kvinnorna. I fråga örn unga sedeslösa

personer funnes enligt förslaget möjlighet till ingripande, då någon vore

hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och till följd därav

uppenbar fara vore för handen, att han icke komme att efter förmåga ärligen

försörja sig. I förhållande till nu gällande lag vore rätten att vidtaga åtgärder

så till vida mera vidsträckt, att den inträdde oberoende av örn vederbörande

underläte att efter förmåga ärligen försörja sig. Å andra sidan

erfordrades, att uppenbar fara för bristande framtida försörjning på ärligt

sätt vore för handen. Huruvida sistnämnda förutsättning jämväl borde uppställas,

kunde synas tveksamt. Det kunde tyckas vara fullgiltigt skäl att

ingripa, örn en ung man eller kvinna vore hemfallen åt otuktigt leverne i

tillfälliga förbindelser. Emellertid syntes ett sådant levnadssätt, örn än av

moraliska skäl förkastligt, icke ur samhällets synpunkt böra påkalla ett inskridande,

såframt icke andra särskilda skäl motiverade detta. Att en begränsning

således här liksom då det gällde ingripande mot äldres sedeslösa

leverne syntes böra iakttagas, vore naturligen föranlett av insikten örn nödvändigheten

att på detta i hög grad ömtåliga område framgå med stor försiktighet.

Ett sådant särskilt skäl för inskridande förelåge — förutom då

fråga vore örn fall, som avsåges i 3 § under 1 — när för individen själv på

grund av hans levnadssätt inträtt en fara, att han icke komme att efter förmåga

ärligen försörja sig. Huruvida i tillämpningen någon större skillnad

skulle föreligga, örn den i barnavårdslagen eller förslaget till vanartslag upptagna

förutsättningen för ingripande valdes, syntes kunna sättas i fråga.

Det torde nämligen kunna antagas, att de fall då en ung, sedeslöst levande

person kunde sägas vara så vanartad, att särskilda åtgärder krävdes för hans

uppfostrande, utan att samtidigt fara för hans framtida hederliga självförsörjning

förelåge, skulle bliva ganska sällsynta.

Beträffande förevarande spörsmål anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande:

Då övervägande skäl syntes utskottet tala för dessa ungas uteslutande

från vanartslagstiftningen, hade utskottet därmed icke velat uttala, att den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 212.

nu för ingripande beträffande barn under 18 år stadgade förutsättningen —

att barnet befunnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes

för dess tillrättaförande — skulle gälla även i fråga om deni, som vore

över 18 år. Tvärtom delade utskottet den av föredragande departementschefen

yttrade meningen, att det ej vore tillrådligt att låta nämnda onekligen

ganska vaga förutsättning gälla beträffande dem, som vore i åldern 18—21

år. Vilka betingelser åter, som borde uppställas, vore naturligen svårt att

närmare angiva. Det gällde att finna en formulering, som på en gång medgåve

ingripande på ett tidigt stadium och innebure så ringa risk för godtycklig

behandling som möjligt. Såvitt utskottet kunnat finna, vore den i

fråga örn sedeslös ungdom särskilt stadgade förutsättningen — uppenbar

fara för underlåtenhet att framdeles ärligen försörja sig — ur båda nämnda

synpunkter mindre tillfredsställande. Frågan torde böra bliva föremål för

förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts sida.

Enligt 1933 års förslag har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder mot

underårig över aderton år, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt,

lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder

från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

Framhållas må, att de åtgärder, som enligt förslaget kunna vidtagas, äro

antingen av förebyggande art, t. ex. anskaffande av arbete, eller omhändertagande

för skyddsuppfostran. Barnavårdsnämnds beslut i sistnämnda hänseende

skall fastställas av länsstyrelse. En underårig över aderton år, som

omhändertagits för skyddsuppfostran, kan antingen genom barnavårdsnämndens

försorg intagas i skyddshem eller överlämnas till enskilt hem.

I motiveringen till 1933 års förslag anföres, efter erinran örn de olika

lösningar förevarande spörsmål erhållit i tidigare förslag samt om andra

lagutskottets uttalande i ämnet vid 1931 års riksdag, i huvudsak följande:

I förslaget hade såsom allmän förutsättning för ingripande stadgats att

den underårige är hemfallen åt ett levnadssätt av den art, att särskilda åtgärder

från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande samt såsom speciella

förutsättningar att nämnda levnadssätt varit oordentligt, lättjefullt eller

lastbart. Att inskridande mot en underårig, som fyllt aderton år, borde

kunna ske, då denne gjort sig skyldig till oordentligt eller lastbart leverne

av den beskaffenhet, som i förslaget förutsattes, syntes ligga i öppen. dag.

Beträffande den återstående speciella grunden för ingripande torde det visserligen

ofta förhålla sig så, att ett lättjefullt levnadssätt hos de underåriga,

varom nu vore fråga, icke uppträdde isolerat utan vore förenat med oordentlighet

eller lastbarhet och att således redan på dessa grunder möjlighet till

ingripande förelåge. Fall torde emellertid ej så sällan kunna förekomma,

där den underårige, utan att ännu lia gjort sig skyldig till oordentligt eller

lastbart leverne, hemfallit åt sådan lättja, att fara vore för handen, att hans

leverne inom en ej alltför avlägsen framtid komme att utveckla sig så att

anledning till ingripande på grund av oordentlighet och lastbarhet då skulle

föreligga. Örn en bestämmelse som den angivna infördes, skulle därigenom

skapas möjlighet att ingripa på ett tidigare stadium än eljest. Att ett ingripande

på ett dylikt tidigt stadium vore lämpligt med hänsyn till individens

tillrättaförande torde vara klart. Genom den i förslaget för detta fall

- liksom för de övriga — angivna förutsättningen för ingripande att »särskilda

åtgärder från samhällets sida kriivas för hans tillrättaförande-» torde

garantier lia skapats mot missbruk.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

De i förslaget angivna förutsättningarna för ingripande mot ungdom,

varom nu är fråga, lia tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga i

ärendet hörda på ett par undantag när.

Av dem, som tillstyrkt förslaget, har statens inspektör för fattigvård och

barnavård framhållit, att ifrågavarande bestämmelser på ett lyckligt sätt

angåve de förutsättningar, under vilka ett ingripande borde kunna ske.

Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat, att, även örn barnavårdsnämnds

befogenheter med den föreslagna bestämmelsen bleve ganska vidsträckta,

förelåge garantier mot missbruk däri, att barnavårdsnämnds beslut angående

omhändertagande skulle underställas länsstyrelses prövning.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ifrågasatt, örn det icke borde något

tydligare än i förslaget skett utmärkas, att de avsedda åtgärderna — som,

till skillnad från deni, som finge vidtagas beträffande barn under 18 år, icke

betecknades såsom uppfostringsåtgärder — allenast borde komma till användning

i fall, där den unge kunde förutsättas vara mottaglig för påverkan

och således ingiva förhoppning örn tillrättaförande. Åtgärderna måste nämligen,

huru de än betecknades, lia karaktären av uppfostringsåtgärder och

en viss grad av uppfostringsbarhet vore därför en nödvändig förutsättning.

Svenska fattigvårds- oeh barnavårdsförbundet har framhållit, att förbundet

ofta i sin verksamhet haft anledning uppmärksamma, hurusom begreppet

vanartad i lagen örn samhällets barnavård icke blivit uppfattad i den av

lagstiftaren avsedda bemärkelsen och funne det därför vara av värde, att

förutsättningarna blivit mera tydligt angivna i den föreslagna lagtexten.

Visserligen måste det bli en omdömesfråga i varje särskilt fall, huruvida en

person vore hemfallen åt ett sådant levnadssätt, som i förslaget angåves,

vilket kunde giva anledning till önskan att än tydligare riktlinjer hade utformats.

Barnavårdsnämndernas hittillsvarande befattning med vanartade

barn och ungdom under aderton år torde emellertid lia givit dem en viss

träning, så att de med ledning av lämnade direktiv torde kunna riktigt

bedöma, vad det här gällde. Beträffande de garantier mot missbruk, som läge

däri, att barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande alltid skulle

underställas länsstyrelses prövning, har förbundet uttalat enahanda uppfattning

som länsstyrelsen i Stockholms län.

I vissa yttranden har anmärkts att formuleringen vore för vag.

Sålunda har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona betonat vikten

av att det för den personliga frihetens skyddande skapades klara och bestämda

regler, som uteslöte godtycke och vacklande praxis, vilket vore så

mycket viktigare som det här vore fråga örn underåriga men dock vuxna

och utvecklade personer. Styrelsen har emellertid i detta sammanhang framhållit

att bland ifrågavarande åldersklasser funnes de, vilka på grund av

infantilism, psykiska defekter eller själslig abnormitet stöde långt efter i

utvecklingen vid jämförelse med fullt normala personer.

Barnavårdsnämnden i Malmö har ansett det vara av synnerlig vikt, att

ingripandet omgärdades med garantier mot missbruk, med hänsyn därtill

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att ifrågasatt frihetsberövande skulle läggas i administrativ myndighets hand.

Till belysande av de svåra avgöranden, som barnavårdsnämnderna skulle få

träffa, bär nämnden framför allt uppehållit sig vid frågan om behandlingen

av dem som vore hemfallna åt sedeslöst leverne, särskilt de s. k. halvyrkesprostituerade.

Nämnden har funnit de förutsättningar för ingripande, som

stadgades i 1931 års förslag till vanartslag, i huvudsak böra komma till användning.

Mot nämndens utlåtande i denna del har skiljaktig mening uttalats av en

ledamot, vilken ansett sig kunna i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt

i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att förslaget icke angåve någon

objektiv förutsättning för ingripande av barnavårdsnämnd. I nu gällande

bestämmelser örn ingripande mot vanartade barn utgjorde ordet »uppfostringsåtgärder»

en sådan objektiv bestämning. Med den föreslagna lydelsen

av stadgandet vore det intet som hindrade, att en barnavårdsnämnd ingrepe

mot t. ex. en student vid ett universitet, därest han enligt nämndens uppfattning

väl mycket försummade sina studier.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har ansett uttrycket »lättjefullt levnadssätt»

svävande och framhållit, att det, särskilt i tider av arbetslöshet, vore

svårt att tillämpa nämnda bestämmelser.

I yttrandena har även den ståndpunkten företrätts, att möjligheterna

för ingripande borde vidgas. Sålunda har socialstyrelsen anmärkt, att

uttrycket »hemfallen åt» vore alltför restriktivt, enär det förutsatte ett sedligt

förfall av den grad, att det präglade individens hela livsföring.

Som förut nämnts förutsätter 1933 års förslag för ingripande mot den,

som fyllt 18 men ej 21 år, att han är hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt

eller lastbart levnadssätt. Därjämte uppställes som villkor, att detta

asociala levnadssätt nått viss intensitet. Det fordras nämligen att särskilda

åtgärder från samhällets sida krävas för vederbörandes tillrättaförande. Uttrycket

»hemfallen åt» åsyftar enligt sakens natur att från lagens tillämpningsområde

avskilja sådana fall, där det påtalade levnadssättet är något

mera tillfälligt.

Att uppställa mera preciserade regler än som skett i 1933 års förslag

torde icke vara lämpligt. Enligt min mening är det ett samhällsintresse av

betydande vikt att ingripande beträffande ungdom kan ske på ett tidigt

stadium. Särskilt torde detta vara nödvändigt i fall av sedlig vanart, örn

varaktiga resultat skola kunna vinnas. Att på en gång meddela detaljerade

lagregler och tillgodose sistnämnda intresse synes ej möjligt. På grund

härav har jag icke kunnat ansluta mig till den uppfattning, som uttalats av

barnavårdsnämnden i Malmö, eller att i huvudsak de regler, som upptagits

i 1931 års förslag till vanartslag, borde komma till användning. I detta

sammanhang må ock framhållas, att enligt förslaget skola i första hand vidtagas

vissa förebyggande åtgärder, som allenast i ringa mån ingripa i den

personliga friheten. Det ligger i sakens natur, att barnavårdsnämnden tillgriper

dessa åtgärder i de fall, där det vanartiga levnadssätt, mot vilket in
-

Departements
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

gripande påkallas, icke är alltför starkt framträdande. Slutligen må anmärkas,

att ungdom, som omhändertages för skyddsuppfostran, icke nödvändigtvis

behöver intagas i skyddshem. Jämväl uppfostran i enskilt hem

är möjlig. Som framgår av det följande har jag för avsikt föreslå att denna

möjlighet utvidgas till att omfatta även vissa andra hem.

I några av yttrandena har anmärkning framställts mot att lättjefullt levnadssätt

upptagits som grund för ingripande. Därest en person är hemfallen

åt lättja av den art, att hans livsföring tagit formen av en samhällsskadlig

sådan och föräldrarnas eller andra vederbörandes åtgärder varit

resultatlösa, skulle det dock säkerligen ofta visa sig vara en fördel, örn

det kunde påkallas ingripande av ungdomsnämnden. Som jag nyss påpekat,

utgår förslaget ifrån att nämnden i första hand skall tillgripa mindre långt

gående åtgärder än skyddsuppfostran.

I likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm är jag av den uppfattningen,

att en viss grad av mottaglighet för uppfostran bör vara förutsättning

för nämndens ingripande. Detta är avsett att komma till uttryck

genom begagnande av ordet tillrättaförande. Asociala imbecilla torde liksom

hittills få beredas vård å de särskilda anstalter, som finnas inrättade för dem.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört har jag haft under övervägande

att låta bestämmelsen få en något vidare avfattning, t. ex. genom attutbyta

orden »hemfallen åt» mot »föra». Med hänsyn till de invändningar,

som gjorts i de yttranden, för vilka jag nyss redogjort, har jag emellertid

stannat vid att utan ändring förorda bestämmelsen i den avfattning den

erhållit i 1933 års förslag.

Förebyggande åtgärder.

I gällande lag örn samhällets barnavård äro bestämmelser örn förebyggande

åtgärder beträffande barn under 18 år meddelade i 23 §. Där stadgas, att

barnavårdsnämnden må, örn nämnden finner sådant förhållande föreligga som

i 22 § sägs, i den mån omständigheterna därtill föranleda, antingen tilldela

föräldrarna allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet samt

erinra dem örn de påföljder, som kunna inträda enligt förevarande lag, eller giva

barnet en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, erinra det örn de påföljder,

vilka nyss nämnts, eller, ifall fråga är örn vanartad gosse under femton år

eller vanartad flicka under tolv år, tilldela barnet aga, eller föreskriva anlitande

av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt eller ock

barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

I stället för nämnda bestämmelser bär beträffande underårig mellan 18

och 21 år i 1933 års förslag stadgats, att barnavårdsnämnden skall tillhålla

den underårige att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom örn

de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas

vara till gagn för den underåriges tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte

att söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga

annan tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse

ske till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt

arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

eller andra, som kunna finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom

eller eljest bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och

föra ett ordentligt liv.

Beträffande övervakning av underårig, mot vilken sådan åtgärd vidtagits,

ha samma bestämmelser föreslagits, som enligt 23 § 2 mom. i lagen gälla

barn under 18 år.

I åtskilliga yttranden har betonats värdet av de förebyggande åtgärderna.

Barnavårdsnämnden i Malmö har emellertid fäst uppmärksamheten på

att vissa nackdelar vore förenade med den föreslagna hänvändelsen till arbetsförmedlingsanstalt.

Dels kunde nämligen sådana hänvändelser skapa

misstanke, att ifrågavarande mer eller mindre förkomna individer voro representativa

för de arbetssökande vid offentliga arbetsförmedlingsanstalter, dels

kunde befaras, att ifrågavarande klientel faktiskt bleve priviligierat bland de

arbetssökande därigenom att bakom detsamma stöde en myndighet, som

ville ha hjälp i sitt arbete. Nämnden har därjämte föreslagit, att varningsinstitutet

för barn under 18 år skulle bibehållas för ungdom mellan 18 och

21 år.

Barnavårdsnämnden i Stochholm har uttalat det önskemålet, att barnavårdsnämnd

skulle kunna tilldela jämväl föräldrar till vanartig ungdom i åldern

18—21 år sådan förmaning, som stadgats beträffande barn under 18 år. Till

underlättande av den uppgift, som skulle åligga övervakare av ifrågavarande

ungdom, har nämnden därjämte föreslagit, att denne borde utrustas med

samma befogenheter som övervakare enligt lagen örn villkorlig staffdom och

den övervakade åläggas i huvudsak samma skyldigheter som enligt 5 och 6

§§ i nyssnämnda lag gällde för villkorligt dömda.

För att ytterligare betona vikten av de förebyggande åtgärderna har

svenska fattigvårds- och harnavårdsförbundet föreslagit, att vid länsstyrelses

prövning av barnavårdsnämnds beslut örn omhändertagande för skyddsuppfostran

av äldre ungdom i regel måtte inhämtas, vilka åtgärder, som av

nämnden förut vidtagits i berörda syfte och resultatet av dem.

Bland de förebyggande åtgärderna torde anskaffande av arbete få betraktas

som en av de viktigaste. Att den offentliga arbetsförmedlingen bör kunna

anlitas i detta syfte förefaller mig klart. En medverkan från arbetsförmedlingen

bör ske med beaktande av den för nämnda verksamhet gällande

grundregeln att i främsta rummet hänsyn skall tagas till att arbetsgivaren

erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, vartill

han bäst lämpar sig. Framhållas må ock, att även andra möjligheter för

anskaffande av arbete anvisats i förslaget. Någon anledning att — i stället

för de i lagförslaget meddelade reglerna, att barnavårdsnämnden skall tillhålla

underårig över 18 år att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra

honom om de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom — införa

det för barn under 18 år stadgade varningsinstitutet, synes mig icke före
ligga
Ehuru

tilldelande av förmaning åt föräldrar lärer omfattas av det i förslaget

brukade allmänna uttrycket »annan tjänlig åtgärd», torde till lind
-

Departements
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 212.

vikande av missförstånd att en dylik förmaning ej skulle få meddelas, när

fråga är örn ungdom över 18 år, ett uttryckligt stadgande i detta hänseende

böra inflyta i lagtexten. I likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm

anser jag, att bestämmelser böra meddelas örn övervakares befogenheter och

den övervakades skyldigheter. Dylika föreskrifter torde emellertid lämpligen

böra utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning, varom en erinran

torde böra upptagas i 23 § 2 mom.

Med anledning av vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört

vill jag framhålla, att det av barnavårdsnämndens protokoll i ett ärende

rörande omhändertagande för skyddsuppfostran bör framgå vilka åtgärder,

som tidigare vidtagits beträffande den vars omhändertagande är ifråga, och

resultatet av desamma. Dylika uppgifter torde nämligen få anses tillhöra

en fullständig utredning i ärendet. Skulle detta ha underlåtits, torde det

ankomma på länsstyrelsen att införskaffa utredning härom. Några lagbestämmelser

i nämnda hänseende synas emellertid icke vara erforderliga.

Omhändertagande för skyddsuppfostran.

Enligt 1933 års förslag skall omhändertagande för skyddsuppfostran avungdom,

som fyllt 18 år, i stort sett ske efter enahanda grunder som beträffande

barn under 18 år. Det ankommer således på barnavårdsnämnden att fatta

beslut härom. Beslutet skall alltid underställas länsstyrelsens prövning.

Nämnden äger, örn verkställighet av beslut icke utan våda kan uppskjutas,

förordna, att detsamma genast skall verkställas. I vissa fall äger ordföranden

i avbidan pa nämndens beslut omhändertaga vederbörande. Nämnden eller dess

ordförande äger erhålla handräckning av polismyndighet. Den som omhändertagits

kan antingen intagas i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt eller

i enskilt hem. Däremot står enligt förslaget ej möjligheten öppen att intaga

ungdom, varom nu är fråga, i barnhem. Enligt lagen örn samhällets barnavård

kan detta ske med vanartat barn under 18 år.

I vissa av yttrandena ha erinringar framställts mot de regler, som sålunda

föreslagits.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har fäst uppmärksamheten på att

av överflyttningen från lösdrivarlagen bleve en följd, att polismyndighet praktiskt

taget helt avkopplades från omhändertagande av ifrågavarande ungdom,

vilket icke vore lämpligt. Länsstyrelsen har i anslutning till ett yttrande av

poliskammaren i Göteborg hemställt, att förslaget måtte kompletteras med bestämmelser

örn anhållande. Underårig, varom nu är fråga, borde, därest han

av polisman beträddes med att föra ett oordentligt eller lastbart liv, som innebure

fara för allmän ordning eller säkerhet, av denne inställas inför barnavårdsnämnd.

Vöre det erforderligt, borde han av polisen kunna anhållas i

avbidan på nämndens beslut i ärendet. Polisman borde jämväl äga anhålla

underårig, därest namn, ålder eller bostad icke kunnat utrönas utan att den

underårige därom bleve hörd.

Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att det på något sätt måste

beredas möjlighet för tillfälligt förvar av ifrågavarande ungdom. Särskilda

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212. 33

regler för anhållande m. m. vore därför erforderliga. Nämnden har i detta

sammanhang erinrat örn bestämmelserna i 16 § av 1931 års alkoholistlag, enligt

vilken polismyndighet hade att i fall av överhängande fara ofördröjligen på

lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga den, örn vilken vore fråga.

Överståthållarämbetet har riktat uppmärksamheten på de fall, då barnavårdsnämnd

förordnat, att beslut örn omhändertagande genast skulle bringas

till verkställighet, vilket enligt ämbetets mening torde bliva regel beträffande

den del av ifrågavarande klientel, som skulle intagas i skyddshem. Ämbetet har

framhållit det olämpliga i att den omhändertagne på grund av ett dylikt preliminärt

beslut omedelbart skulle intagas i det kanske avlägsna skyddshemmet,

innan ännu länsstyrelsen fastställt beslutet örn omhändertagandet. Ämbetet

har därför ansett, att föreskrifter vore erforderliga angående sättet för verkställighet

av sådana barnavårdsnämndens beslut örn omhändertagande, vilka

ännu icke prövats av länsstyrelsen. Närmast till hands syntes det ämbetet

ligga, att den omhändertagne, i stället för att intagas i skyddshemmet, i avbidan

på länsstyrelsens resolution, intoges i barnhem inom kommunen eller

landstingsområdet.

Även svenska stadsförbundet utgår i sitt yttrande ifrån, att särskilda anordningar

för tillfällig vård åt de omhändertagna komme att bliva nödvändiga,

åtminstone för de största städernas vidkommande.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har föreslagit, att i samband

med de skyddshem, som skulle inrättas för ifrågavarande ungdoms fostran,

borde anordnas en upptagnings- och observationsavdelning, som även skulle

kunna tjänstgöra som förvaringsplats för det fall, att enligt barnavårdsnämndens

förordnande beslutet rörande omhändertagande genast skulle bringas till

verkställighet.

Det är två i viss mån skilda frågor, som i yttrandena upptagits till behandling

i nu förevarande sammanhang, nämligen dels frågan örn rätt för polismyndighet

att anhålla ungdom mellan 18 och 21 år samt inställa densamma

inför barnavårdsnämnden, dels ock örn förvaring av sådan ungdom, innan länsstyrelsen

fastställt barnavårdsnämndens beslut örn omhändertagande. Vad den

första frågan angår, vill jag erinra om att enligt 17 § lagen örn samhällets

barnavård ha vissa myndigheter m. fl. bland dem även polismyndighet, örn den

skulle anse barnavårdsnämnds beslut påkallas beträffande en person, att göra

anmälan hos nämnden eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden

eller den, som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan, vilka sistnämnda

personer äro skyldiga att ofördröjligen fortskaffa anmälan till nämnden

eller ordföranden. Å nämnden eller dess ordförande ankommer sedan, örn så

skulle vara behövligt, att förordna örn omedelbart omhändertagande. För vederbörandes

inställande inför nämnden äger nämnden eller dess ordförande begära

handräckning av polismyndighet.

Med hänsyn till att bland ifrågavarande ungdom lära finnas individer, som

visa verkligt svår vanart, torde emellertid i vissa fall polismyndighet icke lämpligen

kunna avvakta beslut av barnavårdsnämnd eller dess ordförande. I sådana

Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 212. 322 84 3

Departements
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majits proposition nr 212.

fall bör polismyndighet ha rätt att själv omhändertaga underårig. Vid övervägande

av vilka regler, som i detta hänseende böra meddelas, ha de av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden i Malmö föreslagna

synts kunna läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Bestämmelserna

torde lämpligen införas i 31 § i lagen och givas det innehållet, att därest

någon, som fyllt 18 men ej 21 år beträdes med att föra ett oordentligt eller

lastbart levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, och

faran är så överhängande att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd eller

dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, polismyndighet äger, till dess

nämnden eller dess ordförande meddelat beslut i ärendet, på lämpligt sätt omhändertaga

den, om vilken fråga är. Vidare torde böra stadgas, att örn underårig

beträdes med att föra ett oordentligt eller lastbart liv, han må — även örn

nyssnämnda förutsättningar ej föreligga — av polismyndighet omhändertagas

till dess utredning örn hans namn, ålder och bostad vunnits. De sålunda föreslagna

bestämmelserna torde böra kompletteras med en föreskrift, att det

åligger polismyndigheten att ofördröjligen till vederbörande barnavårdsnämnd

eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden

kan ha utsett att mottaga anmälan, anmäla de vidtagna åtgärderna.

I anledning av vad Överståthållarämbetet, styrelsen för svenska stadsförbundet

och barnavårdsnämnden i Malmö anfört, förordar jag införande i

35 § i lagen av bestämmelser att omhändertagen i vissa fall må, i stället

för att intagas i skyddshem, överlämnas till barnhem — vari innefattas jämväl

lärlingshem — arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt, t. ex.

ungdomshem. Dessa hem torde lämpligen kunna begagnas, örn barnavårdsnämnd

förordnat, att dess beslut genast skall bringas till verkställighet eller

ifall ordföranden omhändertagit någon jämlikt 31 §. Har den omhändertagne

gjort sig skyldig till oordentligt eller lastbart levnadssätt, som innebär fara för

allmän ordning eller säkerhet, torde möjlighet böra beredas barnavårdsnämnd

eller, ifall ordföranden omhändertagit vederbörande, denne att få den omhändertagne

förvarad genom polismyndighetens försorg. Dylik förvaring synes

icke böra ske för längre tid än tills länsstyrelsen eller, örn ordföranden omhändertagit

vederbörande, barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet. I

sistnämnda fall har ju nämnden möjlighet att göra framställning hos polismyndigheten.

Sedan länsstyrelsens beslut i ärendet meddelats, torde det vara

lämpligt, att personen ifråga intages i den anstalt, där han slutligen bör uppfostras.

Jämväl nämnda bestämmelser torde böra införas i 35 §.

Anstnltsvården.

Enligt 1933 års förslag skola personer, som omhändertagas efter 18 år och

för vilka skyddsuppfostran i anstalt är erforderlig, intagas i för dem avsedda,

av staten eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

Då särskilda förhållanden det påkalla, må sådan underårig intagas i eller överflyttas

till allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, som avses i 43 § 2 och

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3 mom. — d. v. s. till skyddshem för äldre vanartade barn eller för barn, vars

vanart är av svårare beskaffenhet, samt till skyddshem för vanartade barn, som

äro behäftade med kroppslig eller andlig brist eller svaghet — såframt anstalten

eller hemmet finnes kunna bereda skyddsuppfostran jämväl åt honom. Däremot

står enligt förslaget icke möjligheten öppen att i skyddshem, som avses

i 43 § 1 mom. av lagen, intaga underårig, varom nu är fråga, ej heller att

överflytta honom dit.

I förslaget stadgas vidare att, om underårig, som sålunda intagits i eller

överflyttats till allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, gör sig skyldig

till rymning, våldsamt, uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig

arbetsvägran eller annan tredska eller på annat sätt äventyrar anstaltens eller

hemmets verksamhet, han må överflyttas till allmän tvångsarbetsanstalt. Därjämte

skall enligt förslaget — i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande

föreskrifter i 44 § 3 mom. lagen örn samhällets barnavård — på

Konungen ankomma att meddela närmare bestämmelser angående intagning av

ungdom i skyddshem, som ovan sagts, samt i allmän uppfostringsanstalt ävensom

angående överflyttning av ungdom från ett skyddshem till skyddshem av

annat slag samt angående överflyttning till allmän tvångsarbetsanstalt.

Enligt förslaget skola bestämmelserna i 2—6 §§ i 1902 års lag angående

verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran gälla underårig,

varom nu är fråga, som intages i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

Då utskrivning från sådan anstalt i allmänhet icke kan ske, förrän två

år förflutit från det eleven intagits i anstalten samt elev senast skall utskrivas,

då han uppnått tjuguett år, blir därav en följd, att underårig, varom nu är

fråga, i allmänhet icke kan intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt

efter fyllda 19 år. Enligt motiveringen till förslaget avses härigenom

att tillgodose ett önskemål, uttalat av styrelsen för uppfostringsanstalten å

Bona (se 1930 års proposition, nr 240, med förslag till vanartslag, sid. 239),

att anstalten icke måtte komma att inrymma internerade över 21 år.

Slutligen stadgas i förslaget, att beträffande underårig, som överlämnas till

allmän tvångsarbetsanstalt, skola, utöver bestämmelserna i lagen örn samhällets

barnavård, gälla de särskilda föreskrifter Konungen meddelar.

I samband med dessa ändringar har föreslagits ett tillägg till 43 § 4 mom.

lagen örn samhällets barnavård av innebörd, att skyddshemselev, varom i

1—3 mom. är fråga och som fyllt 15 år, må, om han visat särdeles svår vanart,

överlämnas, icke blott som enligt gällande lag till allmän uppfostringsanstalt,

utan även till de föreslagna skyddshemmen för äldre ungdom.

Som förut omnämnts utgår förslaget ifrån att de underåriga, varom nu är

fråga, skola intagas i särskilda för dem avsedda, av staten eller annan upprättade

skyddshem eller avdelningar av skyddshem. Enligt preliminära överenskommelser

ingångna med Jönköpings läns landsting och stiftelsen Drottning

Sophias skyddshem har landstinget åtagit sig att omändra sitt nuvarande

skyddshem för barn å förra barberarebostället Långanäs nr 1 i Höreda socken

av Södra Vedbo härad i Jönköpings län till ett skyddshem för ynglingar och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Majus proposition nr 212.

stiftelsen att inrätta ett skyddshem för flickor å egendomen Bistaborg i Kalmar

socken av Uppsala län.

Beträffande anstaltsvården och vad därmed äger samband ha uttalats olika

meningar i yttrandena.

I vissa av yttrandena har framhållits, att undersökning och

observation av de unga borde ske, innan vårdformen bestämdes.

Sålunda har barnavårdsnämnden i Malmö betonat vikten av sakkunnig

läkarundersökning för att gallra ut det i verklig mening socialt obildbara

klientelet till framtidsförvaring.

Styrelsen för tvångsarbetsanstalten d Svartsjö har framhållit, att de icke

uppfostringsbara asociala måste från början elimineras bort för att arbetet på

skyddshemmen skulle kunna bliva givande. Det vore meningslöst att intaga

dem i skyddshem, där ingenting kunde göras för dem och där de endast komme

att bliva till skada för de uppfostringsbara genom att psykiskt smitta dessa

med sin depravation. De borde därför från början erhålla specialvård i för dem

avsedda anstalter.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat det önskemålet,

att slutligt avgörande rörande den lämpligaste vårdformen icke borde träffas

utan en ingående prövning under viss övergångstid. För sådan prövning erfordrades,

att den unge avlägsnades från sin dittillsvarande miljö och gjordes

till föremål för undersökning och observation av läkare. Som barnavårdsnämnderna

själva i allmänhet icke hade möjlighet att åstadkomma sådan prövning

och undersökning samt upptagningshem för ändamålet saknades, har förbundet

föreslagit, att i samband med de skyddshem, som enligt förslaget skulle inrättas,

anordnades en upptagnings- och observationsavdelning. Det slutliga

urvalet av hem eller anstalt och tillsynen över dem, som icke intagits i skyddshem

eller allmän uppfostringsanstalt, skulle tillkomma det skyddshem, där

upptagnings- och observationsavdelningen vore anordnad.

I fråga örn anstaltsvårdens organisation har styrelsen för

skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall anmärkt, att enligt förslaget så vitt

skilda ålderskategorier skulle komma att sammanföras på dessa anstalter, att

uppfostringsarbetet bleve väsentligen försvårat.

Liknande farhågor ha även uttalats av länsstyrelsen i Stockholms län.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har föreslagit, att den unge i stället för att

intagas i skyddshem borde kunna överlämnas till annan anstalt, t. ex. lärlingshem

eller ungdomshem.

Barnavårdsnämnden i Malmö har vänt sig mot inrättande av ytterligare

anstalter i form av skyddshem eller dylikt samt påpekat nödvändigheten av

att söka lösa frågan örn förvaring av ifrågavarande ungdom på ett med hänsyn

till vårt lands ekonomiska ställning försvarligt sätt. Nämnden har därvid

hänvisat till de möjligheter, som stöde till buds genom upprättande av verkliga

arbetskolonier, där vederbörande lämnades möjlighet att utföra ett samhällsnyttigt

arbete och tillika under ekonomiskt mera försvarliga former. Även

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212. 37

mindre väl besatta arbetshem skulle enligt nämndens mening under vissa förhållanden

kunna komma till användning.

Nämnden har därjämte föreslagit, att möjlighet till direkt placering å tvångsarbetsanstalt

borde lämnas öppen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har beträffande de nya

skyddshemmen framhållit, att med den centrala ställning, dessa hem komme

att intaga i den med förslaget åsyftade uppfostringsverksamheten, det måste

anses ofrånkomligt, att de erhölle för sitt ändamål tillfredsställande anordningar.

Bland annat borde de innehålla ett tillräckligt antal enkelrum. Även

borde den där anställda personalen vara fullt kvalificerad för sin svåra och

ansvarsfulla uppgift samt tillgång finnas till kompetent läkare.

Betydelsen av tillgång till fackutbildad läkare har jämväl betonats av

socialstyrelsen.

De föreslagna bestämmelserna örn överflyttning från en anstalt till

annan hava väckt betänkligheter i vissa av yttrandena.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har sålunda uttalat, att

dylik överflyttning i regel ej borde äga rum och har styrelsen till utveckling

av denna sin mening anfört i huvudsak följande.

Att å samhällets vägnar omhänderhava unga personer, vilka skulle göras

till föremål för ungdomsvård vid en ålder, då personlighetsutvecklingen i den

ena eller andra riktningen nått i det närmaste mogna människors stadium,

innebure en utomordentligt svår uppgift, som i stort sett icke kunde genomföras

på annan väg än genom vinnande av de ungas förtroende och tillgivenhet för

att få en hållbar grund för en karaktärsombildande personlig påverkan. Tro

på möjligheterna av personlighetsomdaning på denna väg måste alltid finnas

hos ungdomsvårdare, vilka strävade efter bestående resultat av sin verksamhet.

De finge icke betrakta sin uppgift såsom omöjlig att förverkliga, huru

svår den än kunde synas. Ungdomsvård enligt lagförslaget förutsatte uteslutande

för dylik vård organiserade anstalter. På en anstalt påbörjad fostran

och utbildning borde fullföljas och avslutas på samma anstalt, överflyttning

från en anstalt till en annan borde därför i regel icke medgivas och i varje fall

icke av disciplinära skäl. Detta uttalande grundade sig på de erfarenheter, som

vid Bonaanstalten vunnits av tillämpningen av 43 § 4 mom. i gällande lag örn

samhällets barnavård, enligt vilket slsyddshemselever över femton år, som visat

särdeles svår vanart, kunde överlämnas till allmän uppfostringsanstalt, överflyttningssystemet,

som av många på ungdomsvårdens område erfarna personer

helt utdömdes, borde som nämnts i möjligaste mån begränsas. Att Bonaanstalten

kunnat motsvara de på densamma ställda anspråken hade enligt styrelsens

mening i hög grad berott på att i fråga örn tvångsuppfostran gällande verkställighetslag

icke lämnade möjlighet att genom förflyttning göra sig kvitt en

besvärlig eller svåruppfostrad elev. Till och med elever, vilka på grund av

rubbning i själsverksamheten eller själsliga brister, som dock icke kunde hänföras

till sinnessjukdom eller sinnesslöhet, befunnits i det hela ouppfostringsbara,

hade man å Bona måst behålla, till dess sådan tid förflutit, att utskrivning

lagligen kunnat ske. Ehuru väsensskillnaden mellan vanartad och kriminell

ungdom icke kunde sägas vara utpräglad — de primära orsakerna sammanfölle

oftast — torde dock med hänsyn till att en för vardera kategorien

anpassad särskild lagstiftning ansetts nödig, böra undvikas att ställa de för

de olika lagarnas tillämpning upprättade institutionerna i sådan relation till

varandra, att en av samhället omhändertagen människovarelse från spädaste

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 212.

ålder ända upp till icke blott myndighetsåldern utan flera år över densamma

skjutsades från den ena inrättningen till den andra.

Med hänsyn till vid Bonaanstalten vunna, förut antydda erfarenheter torde

med förslagets formulering av förutsättningarna för underårigs överflyttning

till allmän tvångsarbetsanstalt uppenbara risker uppkomma för ett för tidigt

uppgivande av uppfostringsförsöken, örn ens i vissa fall sådana komme att vidtagas

Det kunde ock ifrågasättas, huruvida med den i lagförslaget anvisade

passagen från skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt till allmän tvångsarbetsanstalt,

man i stort sett egentligen skulle vinna det, som åsyftades med

att utesluta ålderskategorierna 18—21 år från tillämpning av lösdrivarlagen

eller en blivande vanartslag, nämligen att bereda dem en annan behandling än

den, som gåves å allmän tvångsarbetsanstalt. Även vid den mera uppfostringsbetonade

regim, som borde utmärka det för underåriga avsedda skyddshemmet,

måste alltid räknas med att man å ett dylikt hem skulle vara i stånd att behärska

och i män av behov betvinga det i regel svårbotliga och icke sällan

ganska depraverade klientel, som komme att dit hänvisas.

En lag, som avsåge sådan ungdomsvård, varom här vore fråga, måste vid

tillämpningen komma att i icke ringa utsträckning omfatta i själsligt avseende

undermåliga personer. För de lätt imbecillas utveckling och de icke höggradigt

onormalas inriktning mot större själslig sundhet hade, efter vid Bonaanstalten

vunnen erfarenhet, Barnuppfostran med de normalt begåvade och de

själsfriska visat sig vara nyttigast och effektivast, utan att detta medfört några

större olägenheter för de senare kategorierna. Däremot hade det, såsom styrelsen

vid flera tillfällen i avseende å vissa vid Bonaanstalten intagna uttalat,

visat sig vara en trängande nödvändighet att kunna efter viss tids prövning

från de uppfostringsbara utskilja dem, hos vilka rubbningarna i själslivet nått

en sådan grad, att de, ehuru icke behäftade med sinnessjukdom, som krävde

vård å sinnessjukhus, dock måste betecknas såsom halvabnorma och på grund

därav i stort sett oemottagliga för sådan fostran och utbildning, som skyddshemmet

eller den allmänna uppfostringsanstalten vore avsedd att giva. Även

i vissa fall av psykisk undermålighet, ehuru icke av sådan grad, att överlämnande

till sinnesslöanstalt kunde ifrågasättas, förelåge enahanda trängande behov

till avskiljande. Det syntes därför högeligen önskvärt och av behovet påkallat

att för tillämpning av bestämmelserna i 36 § lagen örn samhällets barnavård

angående specialvård för sjuka och abnorma, vare sig detta lagrum komme

att omfatta även underåriga eller icke, upprättades en särskild under sakkunnig

ledning ställd, fristående anstalt för specialvård av utpräglade psykopater och

sådana i själsligt avseende abnorma, vilka icke kunde tillgodogöra sig den

fostran och utbildning, som skyddshemmet eller den allmänna uppfostringsanstalten

kunde giva. Det syntes ock böra övervägas, huruvida icke en rationell

ungdomsvård krävde, att även sådana, som av domstol hänvisats till allmän

uppfostringsanstalt men där befunnits i behov av specialvård av antydd

art, kunde överlämnas till dylik psykopatvårdanstalt.

Socialstyrelsen har beträffande det klientel, som föreslagits skola överflyttas

till tvångsarbetsanstalt, framhållit, att den svårdisciplinerade lynnesläggningen

mycket ofta bottnade i mer eller mindre grava rubbningar i själslivet.

På grund härav påkallades å de för sådant klientel avsedda anstalterna tillgång

till personal med medicinsk och pedagogisk skolning. Liknande fordringar hade

ej uppställts beträffande tvångsarbetsanstalternas personal. Visserligen förfogade

man över läkarekrafter, men dessa vore mera löst knutna till anstalterna.

En anstalt för svårhanterliga, minderåriga vanartade krävde emellertid

en ingående och kontinuerlig medicinsk observation och behandling av special
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

utbildade (neurologiskt-psykiatriskt) läkare. Vidare hade tvångsarbetsanstalternas

personal i övrigt icke rekryterats med tanke på att den skulle besitta

psykologisk och pedagogisk skolning och äga direkt inställning till dessa speciella

uppfostringsuppgifter. Även om en komplettering av dessa resurser

kunde åstadkommas, vore det tvivelaktigt, örn den nya verksamheten utan olägenhet

skulle låta inordna sig i anstalternas nuvarande verksamhet. Styrelsen

ville därför ifrågasätta en utredning om särskild anstaltsvård för detta klientel

liksom för sådana å alkoholistanstalt intagna, vilka företedde ett mer eller

mindre abnormt själsliv, samt för så kallade kriminalpatienter m. fl. I avvaktan

på resultatet av utredningen borde ifrågavarande klientel överföras, i

stället för till tvångsarbetsanstalt, till uppfostringsanstalterna å Bona och

Viebäck.

Socialstyrelsens expert för ärenden rörande alkoholistvården, professorn Kinberg,

har i ett särskilt yttrande förklarat sig dela styrelsens mening, att uppfostringsanstalterna

vore att föredraga framför tvångsarbetsanstalterna såsom

förvaringsplats för de mest avancerade ungdomarna. En sådan anordning vore

emellertid långt ifrån tillfredsställande, utan i stället borde för detta klientel

inrättas en särskild anstalt av medicinskt-pedagogisk karaktär. Till denna

anstalt borde då även överföras dels de å uppfostringsanstalterna intagna

abnorma och samhällsfarliga elever, vilka trots sin farlighet nu måste utskrivas

vid 21 års ålder, och dels de skyddshemselever, vilka enligt nuvarande lagstiftning

skulle överflyttas till uppfostringsanstalt. Anstalten skulle förläggas i

anslutning till ett kriminalhospital, dit alla nu å olika håll vårdade kriminalpatienter

skulle sammanföras. Detta anstaltskomplex borde även innefatta

anstalter för de abnorma förbrytare, vilka behandlades enligt lagen örn förvaring

av förminskat tillräkneliga, vidare anstalter för de enligt lagen örn internering

av vissa återfallsförbrytare behandlade samt slutligen de för kriminella

och asociala alkoholister avsedda anstalter, som för närvarande vore anslutna

till tvångsarbetsanstalterna. Några större kostnader för staten skulle icke behöva

uppkomma, enär genom inrättandet av en sådan anstalt ett hospital skulle

kunna strykas i hospitalsplanen samt vissa andra anstalter nedläggas.

Styrelsen för skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall har ansett, att såväl

de allmänna uppfostringsanstalterna som tvångsarbetsanstalterna borde uteslutas

ur anstaltssystemet. Styrelsen har föreslagit, att den s. k. Hågakolonien

vid Hall iordningställes till en sluten avdelning, dit från de öppna avdelningarna

vid Hall samt från landets övriga skyddshem skulle överföras sådana

manliga elever under 18 år, som visat sig olämpliga för vård å öppen

anstalt. För de nu ifrågavarande ålderskategorierna skulle anordnas ett särskilt

skyddshem, som av styrelsen benämnes skyddsanstalt, vilken skulle uppdelas

i en öppen och en sluten avdelning, förlagda till skilda byggnader och

på betryggande avstånd från varandra. Till skyddsanstalten skulle kunna från

andra skyddshem överflyttas skyddshemselever, vilka gjort sig skyldiga till

avvikande, våldsamt, uppviglande eller hotfullt uppträdande m. m. Om fördelningen

av klientelet på den öppna och den slutna avdelningen skulle anstaltens

styrelse besluta. Överflyttning från skyddsanstalt till skyddshem skulle

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 212.

icke ifrågakomma. Beslutanderätten rörande överflyttning från skyddshem till

skyddsanstalt av skyddshemselev under 18 år borde tillkomma statens inspektör

för fattigvård och barnavård.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett det ologiskt att, örn lagstiftningen

överhuvudtaget skulle inrikta sig på att undantaga ungdom mellan 18—21 år

från lösdrivarlagens tillämpning, ändå i vissa fall, låt vara som yttersta utväg,

återkomma till användningen av tvångsarbetsanstalt. Länsstyrelsen har

funnit det logiskt riktigast att för nu ifrågavarande kategori åstadkomma särskilda

anstalter, fortfarande av typ skyddshem eller uppfostringsanstalt men

med strängare regi.

Samma uppfattning har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö.

Jämväl barnavårdsnämnden i Stockholm har yppat betänkligheter mot överflyttningen

till allmän tvångsarbetsanstalt med hänsyn särskilt till att den

unge därigenom skulle undandragas den uppfostran och utbildning, som de allmänna

uppfostringsanstalterna och skyddshemmen erbjöde, samt sammanföras

med de vanligen svårt asociala individer, som vistades å tvångsarbetsanstalterna.

Nämnden ville emellertid icke motsätta sig sådan överflyttning såsom en sista

utväg men har ifrågasatt, huruvida icke i stället överförande borde ske till särskild

från uppfostringsanstalten eller skyddshemmet avskild avdelning eller

särskild för dylik ungdom inrättad anstalt. I varje fall har nämnden ansett

nödvändigt, att, innan överflyttningen till tvångsarbetsanstalt skedde, den

unge underkastades någon tids psykiatrisk observation å därför avsedd särskild

anstalt. Nämnden har även ifrågasatt lämpligheten av att intagande å eller

överflyttning till skyddshem, som omförmäldes i 43 § 1 mom. lagen örn samhällets

barnavård, skulle vara utesluten, detta särskilt med tanke på de resurser

för äldre ungdoms yrkesutbildning, varöver Stockholms stads skyddshem

Skrubba och Eknäs förfogade. Vidare har nämnden ansett, att liksom skyddshemselever

kunde överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt

borde den, som intagits å allmän uppfostringsanstalt i stället för att undergå

straff, kunna överflyttas till skyddshem.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har funnit det vara ett önskemål,

att ifrågavarande ungdom helt skildes från lösdrivarklientelet, även när

det gällde dess placering, samt att därför de bestämmelser, som komme att

meddelas rörande överflyttning till allmän tvångsarbetsanstalt, borde erbjuda

garanti, att sådan överflyttning komme till stånd, endast då det vore alldeles

ofrånkomligt. I samma bestämmelser borde även klargöras förhållandet mellan

de allmänna uppfostringsanstalterna och de nya skyddshemmen, vilkendera

anstaltsformen som skulle anses såsom den strängare och under vilka förutsättningar

intagning borde ske i ena eller andra anstalten. Den i förslaget angivna

maximiåldern för intagning i allmän uppfostringsanstalt eller 19 år borde höjas

till 20 år. Inspektören har även ansett bestämmelser nödvändiga, huru förfaras

skulle med de å allmän uppfostringsanstalt intagna unga personer, vilka vid 21

års ålder icke ansåges mogna att utskrivas utan att ändå hava gjort sig skyldiga

till sådan förseelse, som kunde föranleda överflyttning till tvångsarbetsanstalt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212.

41

Svenska landskommunernas förbund har ansett, att möjlighet borde finnas

för överflyttning till allmän tvångsarbetsanstalt.

En utbyggnad av systemet med överflyttning från en

anstalt till annan har förordats av socialstyrelsen med hänsyn till de gynnsamma

erfarenheter, som vunnits av detta system inom alkoholistvården. Styrelsen

har föreslagit, att obegränsad möjlighet skapades till förflyttningar inom

ett av styrelsen tänkt anstaltssystem, i vilket nu befintliga skyddshem skulle

anses som de lindrigaste och därefter bomme de föreslagna nya skyddshemmen

samt slutligen de allmänna uppfostringsanstalterna som de svåraste. Ett överflyttningsinstitut

förutsatte enligt styrelsens mening, för att det skulle fungera

tillfredsställande och fylla därmed åsyftade viktiga funktioner inom anstaltsvården,

dels att hos den beslutande myndigheten funnes tillgång till psykiatrisk

expertis och dels att institutet tillämpades på enhetligt och konsekvent sätt. Det

senare önskemålet häntydde på att uppgiften borde anförtros åt en central myndighet.

Kostnaderna för överflyttningarna borde bestridas av staten.

Av vad jag förut anfört framgår, att för ifrågavarande ungdom avses skola Departements■

pftpf (Sfi

inrättas särskilda skyddshem, ett för kvinnlig och ett för manlig ungdom.

Skyddshemmet för kvinnlig ungdom är beräknat för 25 elever och det för

manlig ungdom för 30 elever. Skyddshemmen äro avsedda att vara öppna

anstalter. Med hänsyn till vikten av att, i och för observation, under någon tid

kunna hålla de nykomna avskilda från de förut intagna lia skyddshemmen utrustats

med erforderligt antal enkelrum. Till betryggande av att kompetenta

befattningshavare komma att anställas har i kontrakten inryckts den bestämmelsen,

att befattningshavarna skola av statens inspektör för skyddshemmet hablivit

förklarade behöriga till tjänstgöring vid hemmet. Vidare äro i kontrakten

meddelade bestämmelser för tillförsäkrande av yrkesundervisning åt eleverna.

Det torde vara klart, att i dessa skyddshem icke lämpligen böra intagas eller

kvarhållas utpräglade psykopater eller individer av synnerligen svårartad typ.

Förslaget utgår också ifrån att de yngre av dessa skola kunna intagas i eller

överflyttas till allmän uppfostringsanstalt samt att de äldre och mest depraverade

eller svårdisciplinerade skola kunna överflyttas till allmän tvångsarbetsanstalt.

Mot överflyttningen till allmän tvångsarbetsanstalt ha gjorts synnerligen

allvarliga invändningar i åtskilliga av yttrandena. Med hänsyn härtill har jag

ej ansett mig kunna ansluta mig till förslaget i denna del. Rörande behandlingen

av det klientel, som enligt förslaget skulle överflyttas till allmän tvångsarbetsanstalt,

råder i yttrandena i stort sett enighet därom att nämnda klientel

icke bör intagas i de skyddshem, varom nu är fråga, utan bör beredas vård å

särskilda anstalter. Hur denna vård närmare skall vara anordnad, därom äro

emellertid meningarna mycket delade.

De förslag till frågans lösning, som framställts i yttrandena, gå i allmänhet

vida utöver det föreliggande ärendet och kunna i varje fall ej förverkligas utan

en ingående utredning. En utredning i nämnda hänseenden sammanhänger därjämte

med vissa andra spörsmål, framför allt med skyddshemsverksamheten

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 212.

överhuvud samt skyddshemmens organisation, frågor varpå jag i detta sammanhang

icke kan närmare ingå. Ett uppskov med det föreliggande förslaget, till dess

nämnda delvis vittutseende och svårutredda spörsmål vunnit sin lösning, torde

icke vara lämpligt. I likhet med socialstyrelsen är jag av den meningen, att

det klientel, som icke lämpligen kan intagas i de föreslagna skyddshemmen,

tillsvidare hör intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt. Enligt

förslaget skulle så redan kunna ske med de yngre mera avancerade eller svårdisciplinerade

elementen. Vägande betänkligheter torde ej kunna anföras mot

att såsom ett provisorium föra dit även äldre sådana. Dessa anstalter med sina

resurser torde för närvarande vara de lämpligaste härför. I detta sammanhang

vill jag nämna, att enligt 36 § i stadgan för Bonaanstalten (Sv. förf.-s.

378/1925) elev, som genom olovligt avvikande eller på annat sätt ådagalägger

opålitlighet eller som eljest visat bristande vilja eller förmåga att tillgodogöra

sig anstaltens fostran i de för eleverna eljest vanliga former, kan överföras

till särskild övervakningsavdelning. Dit må ock hänvisas elev, som visat

sig utöva särskilt skadlig inverkan på övriga i anstalten intagna. Enligt vad

jag inhämtat har övervakningsavdelningen under de senaste sex åren icke

behövt tagas i anspråk, då elevmaterialet kunnat därförutan på ett betryggande

sätt omhänderhavas och vårdas. Ehuru nämnda avdelnings belägenhet icke

är den bästa, torde den åtminstone tillsvidare kunna användas för ifrågavarande

underåriga. Å uppfostringsanstalten vid Yiebäck kan, enligt vad jag erfarit,

ett särskilt hem, avsett för 18 elever, disponeras för ändamålet, örn så skulle

visa sig behövligt. Jag har förvissat mig örn att styrelsen för svenska diakonisssällskapet.

som äger uppfostringsanstalten å Viebäck, vilken, i motsats till

Bonaanstalten, ej är en statsinstitution, är villig att å anstalten mottaga även

de äldre åldersgrupperna av den kvinnliga ungdomen. Styrelsen har allenast

förbehållit sig rätt att, därest vården av det nya klientelet skulle visa sig kräva

kostnader utöver den ersättning, som enligt gällande kontrakt utgår till anstalten,

få inkomma med förslag till kostnadernas täckande.

Med hänsyn till den nu föreslagna anordningen torde vissa modifikationer

påkallas i lagtexten. Till dessa återkommer jag vid behandlingen av förslagets

särskilda bestämmelser. Redan enligt förslaget ankommer det på Konungen att

meddela närmare bestämmelser rörande intagning i eller överflyttning till allmän

uppfostringsanstalt.

Jämväl beträffande förslagets övriga regler örn överflyttning ha olika

meningar uttalats i yttrandena. Frånsett ett par mindre ändringar, vilka icke

torde kräva närmare motivering, har jag anslutit mig till förslaget i denna del.

överflyttningsinstitutet torde bli föremål för ytterligare övervägande vid den

utredning rörande skyddshemsverksamheten och skyddshemmens organisation,

som, enligt vad jag förut antytt, synes erforderlig.

I anledning av vad barnavårdsnämnden i Stockholm anfört örn de resurser

för äldre ungdoms yrkesutbildning, varöver Stockholms stads skyddshem förfogade,

har jag ansett möjligheter böra öppnas att jämväl i dylika skyddshem

intaga eller dit överflytta ungdom över 18 år. Prövningen av vilka skyddshem,

som i nu förevarande hänseende böra likställas med de för äldre ungdom avsedda,

lärer få ankomma på Kungl. Maj:t. Därjämte torde, som jag redan i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 212.

annat sammanhang framhållit, möjligheter böra beredas för intagning i barnhem

— vartill även räknas lärlingshem — samt arbetshem eller annan därmed

jämförlig anstalt, t. ex. ungdomshem.

Även med förslagets läggning att det mera utpräglat psykopatiska klientelet

icke skulle beredas vård på de skyddshem, varom nu är fråga, synes i allt fall

nämnda skyddshem böra erhålla möjlighet att vid behov anlita lämpliga läkare.

Jag återkommer till spörsmålet vid behandlingen av anslaget till skyddsuppfostran.

Med hänsyn till vad jag här förut i olika sammanhang anfört torde jag

sakna anledning att ingå på övriga i yttrandena berörda spörsmål.

Utskrivning.

I 1933 års förslag ha de i 45 § lagen om samhällets barnavård upptagna bestämmelserna

örn villkorlig utskrivning gjorts tillämpliga även på

ungdom mellan 18 och 21 år. Nämnda paragraf stadgar bland annat, att i

beslut örn villkorlig utskrivning, vilket beträffande skyddshemselev meddelas

av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden, bör uppställas villkor

med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas om

övervakning av denne. Beslut örn villkorlig utskrivning innefattar rätt för

styrelsen eller nämnden att när som helst återtaga den utskrivne; och skall

denne återtagas, där hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill.

Beträffande slutlig utskrivning har föreslagits ett tillägg till

46 § 3 mom. att sådan utskrivning skall äga rum senast då två år förflutit från

omhändertagandet, dock må utskrivningen, när särskilda förhållanden det

föranleda, uppskjutas ytterligare högst ett år. Där så prövas lämpligt, bör

barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse besluta, att den utskrivne skall stå

under tillsyn minst ett och högst två år från utskrivningen, i intet fall dock

längre än till fyllda tjugufem år. I fråga örn träffande av arbetsavtal ha de för

barn gällande bestämmelserna gjorts tillämpliga, d. v. s. nämnden eller styrelsen

har enahanda rätt som enligt lag tillkommer föräldrarna.

I fråga om den villkorliga utskrivningen har barnavårdsnämnden

i Stockholm framhållit som önskvärt, att samma vidgade befogenheter

för övervakare, som nämnden föreslagit vid behandlingen av de förebyggande

åtgärderna, borde gälla ifråga örn övervakare av villkorligt utskrivna.

Nämnden har därjämte anmärkt, att det knappast vore möjligt att alltid uppställa

villkor i fråga om den utskrivnes bostad, när det gällde unga personer,

emedan arbetsförhållandena kunde påkalla ändring av boningsort. Då det icke

vore rimligt, att skyddshemsstyrelsen ideligen skulle uppställa nya villkor

angående bostaden torde därför »börs i paragrafens första stycke utbytas

mot små».

Beträffande den slutliga utskrivningen lia i yttrandena framförts

i huvudsak följande synpunkter.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att bestämmelserna

örn barnavårdsnämnds (skyddshemsstyrelses) utövande av tillsyn över

slutligt utskrivna och att för dem träffa arbetsavtal hade i allmänhet visat sig

illusoriska, Förbundet har därför uttalat önskvärdheten av att regler infördes,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majda proposition nr 212.

som hos vederbörande inskärpte vikten av att med uppmärksamhet följa de utskrivna

och som innefattade icke endast skenbara utan verkliga möjligheter att

effektivt utöva tillsynen ifråga. Förbundet har vidare framhållit, att reglerna

örn föräldrarnas rätt rörande bestämmande av arbetsavtal för barnen vore

ganska invecklade och lämnade möjligheter att bestämmanderätten ifråga lades

i barnens egna händer redan då dessa fyllt 16 respektive 18 år. Icke under

något förhållande kunde föräldrarna bestämma över arbetsavtalet, sedan barnet

fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Enligt förbundets mening borde barnavårdsnämnden

(skyddshemsstyrelsen) beredas möjlighet att, så länge den utskrivne

vore under tillsyn, bestämma hos vem han skulle vara anställd och örn villkoren

för anställningen.

Barnavårdsnämnden i Stochholm har anfört.

Enligt nämndens mening vore tillsynen över de slutligt utskrivna av föga

värde framför allt därför att varje maktmedel saknades. Nämnden och densamma

underlydande skyddshemsstyrelser brukade därför mera sällan tilllämpa

46 § lagen örn samhällets barnavård utan läte i stället tiden för den

villkorliga utskrivningen utsträckas; i vissa fall finge denna fortfara ända

tills densamma vid respektive maximiålders inträde av sig själv upphörde. Detta

hade som regel visat sig vara det bästa sättet att betrygga eftervården. Enligt

den nuvarande lydelsen av 46 § sammanfölle tidpunkten för tillsynens upphörande

med maximiåldern för skyddsuppfostran, 18 respektive 21 år. Vid

denna ålder skulle alltså slutlig utskrivning senast äga rum. Beträffande ungdom,

som omhändertogs mellan 18 och 21 år, stadgades i förslaget, att slutlig

utskrivning skulle äga rum inom 2 högst 3 år från omhändertagandet, varemot

tillsynen kunde fortfara även efter berörda tid. En yngling, som omhändertoges

vid 20 årsålder, måste sålunda slutligt utskrivas senast efter 2, undantagsvis

högst 3 år, d. v. s. allra senast vid 23 år, men han kunde stå under

tillsyn ända till 25 år. Nämnden ville dels på grund av det anförda och dels

med hänsyn till den jämförelsevis höga åldern ifrågasätta ändamålsenligheten

av en dylik konstruktion av den slutliga utskrivningen och den efterföljande

tillsynen.

Enahanda synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Stochholms län.

Styrelsen för statens uppf

förbart att ställa utskriven myndig person under tillsyn, som i vissa fall kunde

utsträckas till fyllda 25 år, samt ifrågasatt örn icke i lagen borde antydas vad

en dylik tillsyn skulle innebära för den som skulle tillses.

I yttrandena ha i detta sammanhang berörts vissa spörsmål, som ha avseende

å slutlig utskrivning av barn, vilka omhändertagits jämlikt 22 § c) i

gällande lag.

Sålunda har barmvårdsnämnden i Stochholm framhållit, att det icke sällan

befunnits önskvärt, att en yngling eller ung flicka, som omhändertagits enligt

nämnda lagrum men icke intagits i skyddshem utan t. ex. vistats i lärlingshem.

och beträffande vilken skyddsuppfostran alltså skulle upphöra vid 18 års ålder,

kunnat förbliva omhändertagen även efter nämnda ålder och med hänsyn till

pågående yrkesutbildning fått kvarstanna i lärlingshemmet.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har anmärkt på bestämmelserna i 46 § 2 mom.

i gällande lag, att barn som omhändertagits för skyddsuppfostran men icke

intagits i skyddshem skulle slutligt utskrivas senast då barnet fyllde 18 år.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Därest bestämmelsen kvarstode, skulle detta innebära, att nämnden först måste

slutligt utskriva barnet och sedan kanske omedelbart på nytt besluta att omhändertaga

detsamma enligt de för ungdom över 18 år gällande reglerna. Ett

sådant förfaringssätt kunde ingalunda vara praktiskt eller lämpligt. Bäst

syntes nämnden vara att, med hänsyn till det nya lagförslagets bestämmelser,

tiden för den slutliga utskrivningen av för skyddsuppfostran omhändertagna

barn i vissa fall kunde utsträckas.

Barnavårdsnämnden i Malmö har ansett, att örn barnavårdsnämnd skulle

finna, att skyddsuppfostran enligt 22 § c) icke utan fara för den omhändertagne

kunde förklaras avslutad, enär denne vore hemfallen åt ett så oordentligt, lättjefullt

eller lastbart levnadssätt, att särskilda åtgärder från samhällets sida

krävdes för hans tillrättaförande, skulle barnavårdsnämnden äga möjlighet att

direkt förklara honom vara omhändertagen enligt de för ungdom över 18 år

föreslagna reglerna.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat sig i enahanda riktning

som barnavårdsnämnden i Malmö.

De av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt styrelsen för sta- Departements

tens uppfostringsanstalt å Bona ifrågasatta föreskrifterna beträffande tillsynen chefen.

över slutligt utskrivna synas, liksom motsvarande bestämmelser rörande de

förebyggande åtgärderna, kunna utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning.

En erinran härom torde böra intagas i 46 §. För tillgodoseende av de

önskemål i samma hänseende beträffande villkorligt utskrivna, som uttalats av

barnavårdsnämnden i Stockholm, torde ett liknande stadgande böra införas i

45 §, därvid den jämkning i paragrafens avfattning, som nämnden jämväl föreslagit,

bör vidtagas. Tillräckliga skäl synas däremot icke föreligga, att ifråga

örn slutligt utskrivna giva barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse längre

gående befogenheter att träffa arbetsavtal än som stadgas i 1933 års förslag.

Ehuru bestämmelserna örn den slutliga utskrivningen och tillsynen därefter

icke äro av tvingande natur och således de av länsstyrelsen i Stockholms län

och barnavårdsnämnden i Stockholm uttalade synpunkterna kunna bli tillgodosedda

inom ramen av de föreslagna reglerna, har jag emellertid, för vinnande

av full överensstämmelse med vad som gäller beträffande barn, omhändertagna

före fyllda 18 år, låtit nämnda regler undergå sådan jämkning, att en person,

som omhändertagits efter 18 år, i intet fall må stå under tillsyn längre än till

fyllda 24 år.

Det i vissa av yttrandena väckta förslaget örn utsträckning av tiden, då barn,

som omhändertagits jämlikt 22 § c) lagen om samhällets barnavård, senast

skall utskrivas har jag ej ansett mig kunna förorda. Vad angår det av barnavårdsnämnden

i Stockholm särskilt väckta spörsmålet, är det givetvis ej något

hinder, att ett barn, för vilket så med hänsyn till pågående yrkesutbildning är

lämpligt, frivilligt kvarstannar i ett lärlingshem efter fyllda 18 år. Att emellertid

meddela tvingande regler i detta syfte torde ej vara lämpligt.

I likhet med vad som anförts i vissa av yttrandena, anser jag fall kunna

föreligga, då ett vanartat barn bör kunna, utan att den pågående skyddsuppfostran

dessförinnan upphör, omhändertagas enligt de för ungdom över 18 år

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majas proposition nr 212.

föreslagna reglerna. Möjlighet härför finnes emellertid enligt förslaget. Sålunda

kan barnavårdsnämnden besluta, att vederbörande skall, när tiden för

utskrivningen inträder, omhändertagas enligt nämnda regler samt förordna, att

beslutet genast skall bringas till verkställighet. Skulle ännu större skyndsamhet

vara av nöden, äger nämndens ordförande, i avbidan på nämndens beslut,

omhändertaga den unge. Klart är att beträffande ett sådant beslut skola gälla

de i lagförslaget meddelade bestämmelserna angående omhändertagande av

ungdom, som fyllt 18 år.

Förslagets bestämmelser örn kostnaderna

för samhällets ungdoms•

skydd och om enskildas ersättningsskyldighet.

Enligt nu gällande bestämmelser i lagen örn samhällets barnavård (Kap. 8)

skola kommunens utgifter för samhällets barnavård, i den mån de icke täckas

av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder

som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Viss del

av kostnaderna betalas emellertid av staten och landsting. Dessutom innehåller

lagen (Kap. 9) bestämmelser örn att barnavårdsnämnd äger omhändertaga egendom,

som tillhör barnet eller tillfaller det medan det är omhändertaget samt

därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet. I vissa fall äger barnavårdsnämnd

uttaga ersättning av barnets föräldrar.

1933 års förslag utgår ifrån att kostnaderna för skyddsuppfostran av ifrågavarande

underåriga vare sig den innebär skyddsuppfostran i skyddshem eller

annan anstalt eller i enskilt hem skola bestridas av staten. I överensstämmelse

härmed föreslogs ett tillägg till 61 § lagen örn samhällets barnavård.

Därjämte föreslogs införande av vissa bestämmelser i 9 kapitlet av lagen,

i syfte att bereda möjlighet för staten att erhålla ersättning av den omhändertagne

och hans föräldrar (68 §), därvid de principer, som redan

kommit till uttryck i lagen om samhällets barnavård beträffande barn

under aderton år tillämpats. Ersättning från föräldrar skulle sålunda utgå endast

i mån av förmåga. Å länsstyrelse skulle ankomma att för statens räkning

omhändertaga egendom och uttaga ersättning, som nyss sagts (68 §). Därjämte

skulle länsstyrelse äga bestämma med vilket belopp och å vilka tider

bidrag från föräldrar skulle utgå. Bidraget skulle utgivas till länsstyrelsen

(71 §).

Beträffande kostnaderna för samhällets ungdomsskydd

har i motiveringen till förslaget framhållits, bland annat, att förslaget i detta

hänseende överensstämde med de principer, som kommit till uttryck i gällande lag

örn lösdrivares behandling samt i 1931 års proposition (nr 100) med förslag till

vanartslag. Samtidigt ha emellertid i motiveringen uttalats farhågor för att

förslagets regler i nämnda hänseende skulle kunna föranleda uppskov med omhändertagande

av barn under 18 år, tills de uppnått denna ålder.

I en del av yttrandena ha nämnda farhågor understrukits, och till förhindrande

av uppskov med omhändertagandet ha föreslagits andra grunder för

kostnadernas gäldande, innebärande bland annat helt andra principer be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majda proposition nr 212.

träffande fördelningen av kostnaderna för skyddsuppfostran av barn under

18 år än de nu gällande.

I anledning av vad sålunda anförts i yttrandena har spörsmålet varit föremål

för ytterligare övervägande inom socialdepartementet, och har över ett av statens

inspektör för fattigvård och barnavård framlagt förslag i ämnet yttranden

inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.

Beträffande föreskrifterna örn enskildas ersättningsskyldighet

har i yttrandena över 1938 års förslag anförts i huvudsak följande.

Överståthållarämbetet har framhållit, att bestämmelserna örn omhändertagande

för skyddsuppfostran av ifrågavarande ungdom komme att medföra en

icke oväsentlig ökning av länsstyrelsens och bland dem särskilt överståthållarämbetets

arbetsbörda. Än ytterligare bleve detta fallet genom förslagets bestämmelser

örn uttagande av ersättning och omhändertagande av egendom samt

realisering av densamma. Vidare erhölle länsstyrelserna en icke lämplig dubbelställning

genom att länsstyrelse skulle ifråga örn ersättning av föräldrar både

bestämma ersättningen och uttaga densamma. Ämbetet ansåge därför önskvärt

att, örn förslagets bestämmelser i denna del skulle bibehållas, barnavårdsnämnd

ålades att hos länsstyrelse anhängiggöra talan örn ersättning från föräldrar

ävensom att omhändertaga och realisera underårigs egendom.

Ifall man, i likhet med förslaget, icke skulle anse det lämpligt att barnavårdsnämnd

ålades att vidtaga åtgärder i statens intresse, förefölle det ämbetet

som örn statsmakterna av praktiska skäl borde avstå från att utkräva ersättning

för vården av ungdom i åldern 18—21 år. För underåriga lösdrivares

vård å tvångsarbetsanstalt utkrävdes ju för närvarande icke ersättning och

beträffande denna grupp syntes därför icke orimligt att kvarbliva å samma

ståndpunkt jämväl sedan densamma överförts till andra av staten anordnade

anstalter. Beträffande övriga ifrågakommande underåriga torde gälla, att de

belopp, som genom utkrävande av ersättning för vårdkostnad kunde förväntas

inflyta till statskassan, vore relativt obetydliga, och den ekonomiska fördelen

därav torde icke komma att ens tillnärmelsevis uppväga de olägenheter, som

ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda måste medföra.

Jämväl länsstyrelseti i Stochholms län, barnavårdsnämnden i Malmö samt

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ha ansett det mindre lämpligt att

länsstyrelserna erhölle de uppgifter förslaget ålade dem.

En ändring i förslagets bestämmelser rörande kostnaderna för skyddsuppfostran

av ifrågavarande ungdom torde föranleda omläggning av gällande

bidragsgrunder beträffande barn under 18 år. Innan en dylik omläggning

emellertid upptages till närmare prövning, torde någon tids erfarenhet av den

nu föreslagna lagstiftningen böra avvaktas. Vid övervägande av de olika på

frågan inverkande omständigheterna har jag därför ansett mig böra ansluta

mig till 1933 års förslag. Till bestämmelsernas närmare utformning, varutinnan

vissa erinringar framställts, torde jag få återkomma vid behandlingen av förslagets

särskilda bestämmelser. Med anledning av vad som anförts i yttrandena

har jag funnit övervägande skäl tala för att man avstår från att uttaga ersättning

av underåriga, som nu nämnts, och deras föräldrar. De i 1933 års förslag

Departe
mentschefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

härutinnan upptagna bestämmelserna torde vid sådant förhållande böra utgå

ur förslaget.

Centralregister.

Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att enligt nu gällande lösdrivarlag

vissa åtgärder skulle kungöras för rikets polismyndigheter. Det gällde beträffande

meddelade varningar, beslut örn tvångsarbete, frigivning från anstalt

och medgivande åt frigiven ifråga örn vistelseorten. Syftet med dessa bestämmelser

vore, att åt den myndighet, som hade sig anförtrodd behandlingen av

lösdrivare, bereda möjlighet att på ett snabbt och lättillgängligt sätt förskaffa

sig upplysningar örn de åtgärder, som tidigare kunde ha blivit vidtagna beträffande

vederbörande. Enligt nämndens mening finge det anses uppenbart,

att jämväl efter dessa ärendens förläggande till kommunal myndighet ett organiserat

underrättelseväsen i en eller annan form vöre nödvändigt, ja måhända

ännu nödvändigare än förr. Hur detta problem bäst skulle lösas, med underrättelser

enligt nu använt mönster eller genom ett centralregister, kunde nämnden

i detta sammanhang icke närmare ingå på.

Att efterlikna lösdrivarlagens kungörelsebestämmelser torde icke vara lämpligt.

Ej heller synes det mig behövligt att upplägga ett centralregister, där alla

barnavårdsnämnds åtgärder mot en person, som beträtts med ett sådant levnadssätt,

som i 22 § d) sägs, skulle upptagas. För utrönande av huruvida en

person varit föremål för sådan skyddsuppfostran i anstalt, varom nu är fråga,

torde, då denna avses skola centraliseras till i huvudsak ett skyddshem för

manlig och ett för kvinnlig ungdom samt till de allmänna uppfostringsanstalterna,

en hänvändelse dit lämpligen kunna göras.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Lagens rubrik samt underrubriker.

I 1933 års förslag benämnes lagen, efter de vidtagna ändringarna, lag örn

samhällets barnavård och ungdomsvård. Med anledning av vad som anförts i

vissa av yttrandena har jag ansett ungdomsvård böra utbytas mot ungdomsskydd.

För erhållande av en kortare benämning på lagen torde den lämpligen

kallas barnavårdslag och ett tillägg härom göras till rubriken.

Förutom nämnda ändringar ha, i anslutning till 1933 års förslag, i anledning

av de nya åldersgruppernas införande under lagen, ändring gjorts i en av

lagens underrubriker.

1 §•

Utom de ändringar i förevarande paragraf, som omnämnts i den allmänna

motiveringen, torde — till undvikande av ändring i åtskilliga följande paragrafer

— ett tillägg böra göras att vad i lagen är stadgat med avseende å

barnavård skall jämväl äga tillämpning ifråga örn ungdomsskydd.

I lagen örn samhällets barnavård användes begreppet barn för att beteckna

dem som äro föremal för nämndens verksamhet, ehuru denna verksamhet i

vissa fall kan fortfara till dess vederbörande uppnått 21 års ålder.

I 1933 års förslag har tillämpats den principen att i de fall, då de i lagen

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

beträffande barn meddelade bestämmelserna skola gälla personer, vilka beträtts

med sådant levnadssätt, som i 22 § d) sägs, har detta uttryckligen angivits

genom tillägg till respektive lagparagrafer. I de fall, där ändring ej vidtagits,

avses begreppet barn skola ha samma innebörd som före lagändringen. För

att någon tvekan härutinnan ej skall behöva uppstå har jag föreslagit ett tilllägg

till 1 § av innehåll att lagens bestämmelser, där de angivas gälla barn,

icke skola äga tillämpning beträffande ungdom, mot vilken åtgärd vidtages

med stöd av 22 § d).

2 § 1 mom. och 9 § 2 mom.

I dessa paragrafer lia gjorts vissa jämkningar, föranledda av de nya åldersgruppernas

införande i barnavårdslagen, vilka jämkningar icke torde tarva

särskild motivering.

8 § 1 mom.

I 1933 års förslag har till behandling upptagits ett spörsmål örn ändring i

bestämmelserna örn barnavårdsnämnds sammansättning, vilket icke äger samband

med förevarande lagförslag. I 6 § lagen om samhällets barnavård stadgas,

bland annat, att av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning

är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, icke må vara ledamot

eller suppleant i samma nämnd. Länsstyrelsen i Södermanlands län har påyrkat

ändring i nämnda bestämmelse i samband med avgivande av yttrande till

Kungl. Majit över de besvär stadsfullmäktige i Nyköping anfört över ett av

länsstyrelsen den 30 november 1925 meddelat utslag, varigenom länsstyrelsen

upphävt stadsfullmäktiges beslut att till ledamot och ordförande i stadens

barnavårdsnämnd utse en person, som vore barnavårdsman och i denna sin egenskap

från fall till fall uppbure ersättning av staden. I nämnda den 16 februari

1926 dagtecknade yttrande har länsstyrelsen uttalat den uppfattningen att örn,

med hänsyn till bristen på uttrycklig lagbestämmelse huruvida barnavårdsman

vore valbar eller icke till ledamot av kommuns barnavårdsnämnd, besvären

skulle vinna bifall, en dylik brist i lagstiftningen borde skyndsamt avhjälpas.

Regeringsrätten har sedermera bifallit besvären (se Regeringsrättens årsbok

1926, ref. nr 54 sid. 206—211).

I 1933 års förslag har den av länsstyrelsen påyrkade lagändringen ej ansetts

böra komma till stånd. Som skäl härför har hänvisats till vad stadsfullmäktige

i sina besvär i nämnda mål och statens inspektör för fattigvård och barnavård

i ett i målet avgivet utlåtande anfört rörande bland annat svårigheten att

erhålla lämpliga barnavårdsmän, örn det fastsloges, att barnavårdsnämnds ledamöter

ej finge förordnas som barnavårdsmän (se ref. sid. 209—211).

I yttrandena har beträffande detta spörsmål anförts i huvudsak följande:

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att därest det vore påkallat

att i lagstiftningen inskränka hos en kommunal nämnd anställd persons rätt att

vara ledamot i samma nämnd, frågan borde ses i ett större sammanhang samt

att särskilda skäl för en lagstiftning enbart beträffande barnavårdsmaus ställning

i förhållande till barnavårdsnämnd icke syntes föreligga.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 212.

32* 34 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Departements
chefen.

Kungl. Majas proposition nr 212.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förordat en ändring,

som begränsades till att utestänga barnavårdsman från att väljas till ordförande

i barnavårdsnämnd. En barnavårdsman, som utsåges till ordförande i nämnden,

kunde enligt styrelsens mening onekligen komma i en egendomlig ställning.

Enligt 16 § lagen om barn utom äktenskap bade barnavårdsnämnden att

utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet samt finge, när anledning därtill

förefunnes, entlediga honom och förordna ny barnavårdsman. I 8 § av

kungörelsen den 23 november 1917 angående föreskrifter örn barnavårdsmans

verksamhet och tillsynen därå stadgades, att barnavårdsnämnden ålåge att

årligen granska av barnavårdsmannen förda anteckningar och räkenskaper och

granskningen skulle av nämnden kunna uppdragas åt dess ordförande, annan

ledamot av nämnden eller hos densamma anställd tjänsteman. Det vore uppenbart,

att det under sådana förhållanden vore mindre lämpligt, att barnavårdsman

innehade ordförandeskapet i nämnden.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett frågan örn redovisningsskyldigheten

vara av avgörande betydelse för spörsmålet ifråga. Att en person, som

barnavårdsnämnd med stöd av 17 § lagen örn barn utom äktenskap anställt för

att mot ersättning tjänstgöra som barnavårdsman, vore en av kommunen avlönad

tjänsteman syntes otvivelaktigt, vare sig han åtnjöte fast avlöning eller

ersättningen utginge med visst belopp per fall. Hade barnavårdsnämnden omhändertagit

ett barn utom äktenskap, för vilket sådan person av nämnden förordnats

till barnavårdsman, torde det åtminstone numera vara vanligt, att

nämnden ålade denne skyldighet att biträda nämnden med indrivning av bidrag

från de försörjningsskyldiga. För de kommunen tillkommande medel han i

denna egenskap mottoge vore han naturligen redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden

samt torde följaktligen redan enligt den nuvarande lydelsen av

6 § i lagen icke vara behörig att vara ledamot eller suppleant i nämnden. Att

däremot, såsom länsstyrelsen i Södermanlands län påyrkat, under alla förhållanden

utesluta en barnavårdsman från sådan behörighet, torde icke vara

lämpligt.

Då, på sätt styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, en

barnavårdsman, som utses till ordförande i barnavårdsnämnd, kan komma i en

olämplig ställning, har jag ansett mig böra föreslå ett tillägg till 8 §, som

bland annat innehåller bestämmelser örn ordförande i barnavårdsnämnd, av

innebörd, att till ordförande ej må utses ledamot, som av nämnden förordnats

till barnavårdsman. Härav framgår att, örn en person förordnats till barnavårdsman

av annan barnavårdsnämnd, denna omständighet ej utgör hinder för ordförandeskap.

Av stadgandets grund följer, att ordförande i barnavårdsnämnd

icke kau av nämnden utses till barnavårdsman. G-ives bestämmelsen sådan begränsning,

som ovan sagts, torde någon svårighet att erhålla lämpliga barnavårdsmän

ej behöva uppstå därigenom.

18 §.

Förevarande paragraf i 1924 års lag innehåller bestämmelser örn undersökning

av fall, som anmälts eller eljest kommit till barnavårdsnämnds kännedom.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ls proposition nr 212.

Beträffande barn, som besöker eller besökt skola, äro vissa föreskrifter meddelade

örn införskaffande av upplysningar från skolan samt örn hörande av

lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning.

I 1933 års förslag har — förutom en del ändringar, föranledda av det nya

klientelets införande under lagen — gjorts ett tillägg till 18 § av innebörd att

föreskrifterna om införskaffande av upplysning från skola m. m. må tillämpas

beträffande ungdom, som omhändertagits efter 18 år, örn anledning finnes till

antagande, att utredningen i ärendet skulle befrämjas därigenom.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med anledning av det föreslagna tillägget

anfört följande.

I ett ärende som nyligen underställts länsstyrelsens prövning förelåg det

fall, att en barnavårdsnämnd, som hade att fatta beslut i fråga örn en vanartad

skolpojke, underlät såväl att sätta sig i förbindelse med läraren som att underrätta

läraren örn sitt beslut, enär nämnden ansåg, att lärjungens eventuella

relegation vore en olämplig bestraffningsåtgärd och skulle motverka pojkens

moraliska bättring. Länsstyrelsen förklarade sig anse tillräckligt bärande skäl

icke hava förelegat för sagda underlåtenhet från barnavårdsnämndens sida.

Under förutsättning att den sålunda av länsstyrelsen uttalade uppfattning

vore riktig, skulle den föreslagna nya lydelsen av 18 § kunna leda till märkliga

konsekvenser. Beträffande underårig över aderton år skulle nämligen gälla, att

förbindelse med läraren behövde sökas, endast örn anledning funnes till

antagande, att utredningen i ärendet skulle därigenom främjas, under det att

i fråga örn annan underårig sådan förbindelse skulle i regel ske. Det syntes

svårt att förstå varför skillnad skulle i förevarande avseende göras mellan olika

åldersklasser av lärjungar. Länsstyrelsen vore böjd för den meningen, att den

föreslagna bestämmelsen rörande underåriga över 18 år borde gälla även för

andra underåriga. Emellertid vore frågan av den betydelse och omfattning,

att den syntes böra närmare undersökas. Därvid torde ej kunna undgås, att

spörsmålet om förhållandet mellan barnavårdsnämndens uppgifter och skolans

disciplinära bestraffningsrätt bleve föremål för en ingående utredning.

Att på sätt länsstyrelsen påyrkat giva de för barn nu gällande bestämmelserna

samma innehåll som de för personer mellan 18 och 21 år föreslagna,

torde icke vara lämpligt. I de flesta fall lärer det vara onödigt att beträffande

äldre ungdom, som sedan länge avslutat sin skolundervisning, söka förbindelse

med lärare och skola. Däremot torde den av länssts^relsen anmärkta skillnaden

mellan lärjungar av olika åldersklasser böra undanröjas. Detta synes lämpligen

kunna ske på det sättet att åt den föreslagna bestämmelsen gives det innehåll, att

beträffande person, som fyllt 18 men ej 21 år, bestämmelserna om införskaffande

av upplysning från lärare etc. skola tillämpas, ifall den underårige

besöker läroanstalt eller anledning eljest finnes till antagande att utredningen i

ärendet skulle befrämjas därigenom.

De av länsstyrelsen anförda synpunkterna om förhållandet mellan barnavårdsnämndens

uppgifter och skolans disciplinära bestraffningsrätt äro, enligt

vad jag inhämtat, föremål för övervägande inom skolöverstyrelsen.

I förevarande paragraf har intagits den förut omförmälda bestämmelsen om

beredande av tillfälle för polismyndighet att i vissa fall deltaga i barnavårdsnämnds

överläggningar, varjämte ett par jämkningar av huvudsakligen redaktionell

innebörd vidtagits.

Departements
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 212.

Departements
chefen.

20, 22—24 §§, 26 och 27 §§.

I förevarande paragrafer ha, förutom de ändringar, som omnämnts i den allmänna

motiveringen, i anslutning till 1933 års förslag några jämkningar vidtagits

i anledning av de nya ålderskategoriernas införande under lagen.

Med anledning av att den i 1933 års förslag brukade benämningen på det nya

klientelet nämligen »underårig, som avses i 22 § d)» i vissa yttranden ansetts

missvisande, enär underårig även omfattade barn, har denna benämning i 20 §

och de följande, där densamma förekommer, utbytts mot det mera neutrala uttrycket

»person, som avses i 22 § d)» eller liknande uttryck.

25 §.

I 1933 års förslag ha bestämmelserna örn verkställighet av barnavårdsnämnds

beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran i 25 § lagen

om samhällets barnavård gjorts tillämpliga beträffande ungdom mellan 18 och

21 år med följande modifikationer. Beslutet skall delgivas icke blott föräldrarna

utan även den vars omhändertagande är ifråga. Däremot skall skriftlig

förklaring icke avfordras föräldrarna, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.

Beslutet skall alltid underställas länsstyrelsen. Beträffande barn

skall underställning ske allenast örn föräldrarna icke samtyckt till omhändertagandet.

Ifrågavarande bestämmelser ha mött erinran från barnavårdsnämnden i

Malmö, som ansett, att förklaring, som nyss nämnts, borde avfordras föräldrarna.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet bär anmärkt på de i 25 §

meddelade bestämmelserna örn tiden, då beslut angående omhändertagande

skulle underställas länsstyrelsen. Förbundet har ansett det icke vara behövligt

att den gällande tidsfristen tre veckor lämnades och förmenat att uttrycket

»så snart ske kan» ej tillräckligt framhölle, att skyndsamhet vore av nöden.

Förbundet har föreslagit, att beslutet ofördröjligen skulle underställas länsstyrelsen,

sedan delgivning skett med föräldrarna och den underårige. I

konsekvens härmed ansåge förbundet ändring böra ske av mom. 1 därhän, att

det även därstädes förekommande uttrycket »så snart ske kan» utbyttes mot

ofördröjligen.

Att när det gäller omhändertagande av personer i åldern 18—21 år, vilka

ofta torde lia lämnat föräldrahemmet, icke blott delgiva föräldrarna barnavårdsnämndens

beslut utan även avfordra dem förklaring, huruvida de samtycka

till beslutets verkställande, torde icke vara behövligt. Framhållas må

ock, att ett samtycke av föräldrarna har en helt annan verkan beträffande

barn under 18 år, enär ett dylikt samtycke föranleder, att beslutet ej behöver

underställas länsstyrelsen.

Ett borttagande, på sätt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

anfört, av den för underställning stadgade tidsfristen tre veckor torde icke

vara lämpligt, då detta skulle föranleda ändring i gällande praxis, enligt vilken

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ett beslut, som underställes senare, icke kan av länsstyrelsen fastställas. För

att tillgodose de av förbundet uttalade synpunkterna har jag ansett tidsfristen

kunna inskränkas till två veckor. Vidtages denna ändring, torde det icke vara

lämpligt att orden »så snart ske kans i 2 mom. utbytas mot »ofördröjligen».

För att emellertid inskärpa att delgivning m. m. bör ske ofördröjligen har en

bestämmelse härom införts i 1 mom.

28 §.

Enligt 1933 års förslag skulle förevarande paragraf — som medgiver barnavårdsnämnd

i kommun, där barn under 18 år under tillfälligt uppehåll anträffats

bettlande eller eljest beträtts med vanart, att överlämna barnet till

barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet har sin egentliga vistelseort —

lämnas oförändrad och sålunda icke äga tillämpning å personer, som fyllt 18 år.

Utsträckning av paragrafens bestämmelser till att avse jämväl ungdom över

18 år har i yttrandena påkallats av Överståthållarämbetet, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt barnavårdsnämnden i Stockholm.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har till utveckling av sin mening framhållit,

att det just beträffande äldre ungdom vore av synnerlig vikt, att det

enkla förfarande, som 28 § anvisade, kunde komma till användning, då så

ansåges lämpligt. Bestämmelsen hade sin särskilda betydelse för storstäderna.

I Stockholm hade den aldrig behövt komma till användning, då det gällt barn

från grannkommunerna. I dylika fall hade nämligen dessa kommuners egna

barnavårdsnämnder som regel efter ett enkelt underhandsmeddelande själva

ingripit. I de flesta fall hade det varit fråga örn äldre barn från mera avlägsna

orter, vilka på egen hand begivit sig från hemmet eller någon arbetsanställning

och under bettlande eller uteliggande eller på grund av annat oordentligt levnadssätt

anhållits av polisen och överlämnats till nämnden. Sedan nämnden

satt sig i förbindelse med ordföranden i hemkommunens barnavårdsnämnd, hade

vederbörande i allmänhet redan efter en eller annan dag kunnat avhämtas eller

hemsändas. Det vore ur storstadssynpunkt beklagligt örn paragrafen ifråga

undantoges från tillämpning på äldre ungdom.

I detta sammanhang har nämnden uttalat, att barnavårdsnämnden i den

kommun, där barnet eller den unge anträffats, borde erhålla rätt till ersättning

för de av den lämnade vården och hemsändandet föranledda kostnaderna.

Med anledning av vad i yttrandena framhållits, har jag ansett förevarande

paragraf böra utsträckas att avse även ungdom, som fyllt 18 men ej 21 år.

Som följd härav ha ett par smärre ändringar vidtagits i paragrafen. Däremot

torde tillräckliga skäl ej föreligga att, med ändring av hittills gällande

regler, ålägga hemkommunen att ersätta kostnaderna för överlämnandet och för

vård dessförinnan.

30—32 §§ och 38 §.

I 31 § lia intagits de bestämmelser om rätt för polismyndighet att omhändertaga

underårig, vilka omförmält.s i den allmänna motiveringen. Därjämte ha i

Departements
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

54 Kungl. Majus proposition nr 212.

anslutning till 1933 års förslag i förevarande paragrafer vidtagits en del smärre

ändringar föranledda av de nya ålderskategoriernas införande under lagen.

35 §.

Förutom vissa mindre jämkningar, som föreslagits i 1933 års förslag, lia i

denna paragraf upptagits de i den allmänna motiveringen omförmälda bestämmelserna

örn intagning i allmän uppfostringsanstalt m. m. samt om förvaring

i vissa fall genom polismyndighets försorg.

Av 33 § fattigvårdslagen framgår, att personer under 18 år ej må intagas i

arbetshem. Någon erinran härom i förevarande paragraf torde ej vara behövlig.

36 § i 1933 års förslag.

I 1933 års förslag har förevarande paragraf, enligt vilken barnavårdsnämnd

har att bereda omhändertaget barn, som är i behov därav, specialvård å för

ändamålet lämpad anstalt eller annorstädes, gjorts tillämplig jämväl beträffande

ungdom, som omhändertages efter fyllda 18 år.

Barnavårdsnämnden i Stochholm har ifrågasatt huruvida icke skyldigheten

att vidtaga i paragrafen omförmälda åtgärder borde, när det gällde skyddshemselev,

som omhändertagits efter fyllda 18 år, ankomma på skyddshemmets

styrelse.

Den föreslagna utvidgningen, som ju endast skulle avse enligt förevarande

lag omhändertagna och således ej annan ungdom över 18 år, som är i behov av

dylik vård, torde icke vara erforderlig. Som hittills skett synes det böra

ankomma på fattigvårdsstyrelse att vidtaga åtgärder i detta hänseende. Av

16 § lagen örn samhällets barnavård framgår, att barnavårdsnämnd för sådant

ändamål äger träda i förbindelse med fattigvårdsstyrelse.

Liksom beträffande skyddshem, avsedda för barn omhändertagna före 18 år,

torde det i de reglementen för de nya skyddshemmen, vilka enligt 44 § skola

fastställas av Konungen, böra intagas bestämmelser örn vård av skyddshemselev,

som drabbas av sjukdom, för vilken erforderlig vård ej kan beredas inom

hemmet.

På grund av det anförda har jag ansett 36 § böra utgå ur förslaget.

37 § 2 mom.

I 1933 års förslag ha bestämmelserna i 37 § 2 mom. lagen örn samhällets

barnavård, att barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,

tillkommer den rätt att ha uppsikt över omhändertaget barn, som ej är

skyddshemselev, och att tukta det, vilken eljest tillkommer föräldrarna, gjorts

tillämpliga även å ungdom, som omhändertagits efter 18 år.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbtindet laar erinrat om att enligt

lagen örn barn i äktenskap föräldrarnas vårdnadsrätt upphörde, då barnet

fyllt 21 år eller ingått äktenskap, vid vilken tidpunkt således barnavårdsnämndens

eventuellt fostrarens befogenhet att ha uppsikt över den omhändertagne,

tukta honom etc. jämväl upphörde, önskvärt syntes vara att, särskilt

med hänsyn till äldre ungdom, bestämmelsen ifråga erhölle en tydligare och

delvis annan formulering.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Med anledning av vad förbundet anfört har en redaktionell jämkning vid- Departementstagits

i förevarande lagrum, sådant det var avfattat enligt 1933 års förslag. chcfen
40

§.

I anledning av den ändring, som vidtagits i 35 §, har förevarande stadgande

utsträckts att avse alla i barnhem (lärlingshem) intagna.

43—46 §§ och 48 §.

I dessa paragrafer ha vidtagits de ändringar, som omförmälts i den allmänna

motiveringen eller blivit en följd därav.

Med hänsyn till att enligt departementsförslaget i allmän uppfostringsanstalt

även kan intagas äldre ungdom har hänvisningen i 44 § till lagen angående

verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran inskränkts till att

avse 2—4 §§ och 6 §. Utrymme för tillämpning av 10 och 11 §§ saknas, enär,

såsom av det följande kommer att framgå, kostnaden för skyddsuppfostran

av den som omhändertages efter fyllda 18 år i sista hand bestrides av staten.

Ej heller kunna bestämmelserna örn utskrivning i 5 § nämnda lag tillämpas.

1 stället har stadgats, att bestämmelserna i 46 § 1 mom. första stycket och

2 mom. andra stycket i förslaget örn slutlig utskrivning skola gälla jämväl

beträffande sådan omhändertagen, som intagits i eller överflyttats till allmän

uppfostringsanstalt. Härav blir en följd, att en person, som t. ex. först ett år

efter omhändertagandet intages i allmän uppfostringsanstalt, måste utskrivas

senast två år efter intagandet där. Därjämte har tillagts, att beslut örn utskrivning,

som nu sagts, meddelas av anstaltens styrelse.

I övrigt överensstämma paragraferna, bortsett från några jämkningar, med

1933 års förslag.

62, 63 och 65 §§.

I 1933 års förslag har till 61 § lagen örn samhällets barnavård, vari bland

annat föreskrives, att kommunens utgifter för samhällets barnavård bestridas

genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade, gjorts ett tillägg, att kostnad för skyddsuppfostran av

person, som avses i 22 § d), bestrides av staten samt att Konungen meddelar

de närmare bestämmelser härutinnan, som prövas erforderliga.

I vissa av yttrandena ha gjorts anmärkningar mot bestämmelsens avfattning.

Sålunda har barnavårdsnämnden i Stochholm framhållit, att — utan kännedom

om vad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t enligt förslaget skulle utfärda,

komme att gå ut på — vore innebörden av ordet »bestrida» oklar. I de fall då

den unge intoges i skyddshem enligt 43 § 2—3 morn., kunde staten exempelvis

genom länsstyrelsen direkt betala skyddshemsavgiften. Men örn den unge, vilken

enligt förslaget i vissa fall skulle kunna överlämnas till enskilt hem, utackorderades,

torde länsstyrelsen knappast ha möjlighet att direkt utbetala

utackorderingsavgift och andra kostnader för den utackorderade. Örn däremot

ordet »bestrides» utbyttes mot »ersättes» eller »gottgöres», bleve meningen tyd
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

56 Kungl. Majus proposition nr 212.

ligell den, att barnavårdsnämnden i båda fallen hade att betala kostnaderna

och därefter er holle gottgörelse av statsmedel. Någon risk för att staten därigenom

skulle ådragas onödiga kostnader, torde icke föreligga, då varje beslut

örn omhändertagande enligt 22 § d) skulle underställas länsstyrelsen.

Liknande synpunkter ha uttalats av Överståthållarämbetet samt svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Därjämte har i vissa av yttrandena påpekats, att ändring vore nödvändig

i bestämmelserna i 62 § lagen om samhällets barnavård angående förvärv av

hemortsrätt.

Sålunda har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhållit, att särskilda

bestämmelser erfordrades för att statsverkets utgifter för omhändertagen

skulle påverka hemortsrätten liksom kommuns utgifter. Detsamma vore förhållandet

jämväl ifråga örn ersättning av den omhändertagnes hemortskommun.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö ha betonat vikten av att omhändertagna,

som överlämnades till enskilt hem, icke komme att förvärva hemortsrätt

i den kommun, där hemmet vöre beläget. I annat fall skulle större

städer och samhällen praktiskt taget komma att sakna möjlighet till utaekordering

i enskilt hem utom den omhändertagande kommunen.

För att förhindra den tolkning av den föreslagna bestämmelsen i 61 §, som

kommit till uttryck i yttrandena, har densamma uteslutits ur 61 § och i stället

införts såsom ett andra stycke i 63 § samt givits det innehållet att för utgift,

som kommun haft för skyddsuppfostran av person, omhändertagen jämlikt

22 § d), äger kommunen rätt till ersättning av staten. Gives bestämmelsen en

sådan avfattning torde därav framgå, att ersättning jämväl skall utgå för

transportkostnader o. d., därest ej handräckning för ändamålet begärts av

polismyndighet. Sådan handräckning skall nämligen jämlikt 77 § lagen örn

samhällets barnavård meddelas utan kostnad för barnavårdsnämnden. Vidare

har till 65 § första stycket gjorts ett tillägg, varav blir en följd, att samma

regler, som gälla angående utfående av ersättning för barn, komma att bli

tillämpliga beträffande ungdom, som omhändertagits jämlikt 22 § d). Några

av Konungen utfärdade bestämmelser i ämnet bli vid sådant förhållande ej

erforderliga. Att som svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasatt

meddela bestämmelser örn ersättning av den omhändertagnes hemortskommun

torde ej vara lämpligt utan synes vistelsekommunen böra få sina utgifter ersatta

direkt av staten. Någon ändring i 62 § andra stycket torde därför ej

vara erforderlig. Klart är att i åtskilliga fall vistelsekommun och hemortskommun

sammanfalla. Då så ej är förhållandet blir det vistelsekommunen, som

skall begära ersättning direkt av staten och således ej först av hemortskommunen

och denna i sin ordning av staten. För att detta tydligt skall framgå av

lagtexten har ordet vistelsekommun synts böra användas i det föreslagna tilllägget

till 63 §. Så har ock skett i 65 §.

Beträffande spörsmålet örn förvärv av hemortsrätt kan anmärkas, att genom

de föreslagna tilläggen till 63 och 65 §§ kostnaden för skyddsuppfostran kommer

att — i första hand — betraktas som en kommunens utgift och bör givet
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

■vis inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt som kommunens utgift

för harn. I detta syfte ha de för harn stadgade reglerna i 62 § första stycket

utsträckts att avse alla omhändertagna.

73 och 74 §§.

74 § har i 1933 års förslag underkastats vissa jämkningar i anledning av

de nya ålderskategoriernas införande under lagen.

Ändring i paragrafen i annat hänseende har påkallats av statens inspektör

för fattigvård och barnavård, som anfört följande.

Första stycket i paragrafens första moment, enligt dess nuvarande lydelse,

avsåge bland annat barn, vars omhändertagande för skyddsuppfostran vore i

fråga men som ännu icke blivit omhändertaget, i varje fall icke intagits på

skyddshem eller annan anstalt. Bestämmelsen i andra stycket, som avsåge i

hem eller anstalt intaget barn, vore emellertid av mindre omfattning än den i

första stycket, enär där icke omnämndes sådant uppsåtligt förhindrande av

barnets återförande, som bestode i att dölja barnet eller lämna vilseledande

uppgifter rörande detsamma. Detta hade visat sig vara en betänklig brist i

lagen, en brist som efter den nya ordningens genomförande torde komma att

visa sig ännu kännbarare. Då någon särskild anledning att utesluta sådan uppsåtlig

hjälp åt rymlingar att hålla sig undan, icke torde kunna anföras, syntes

i detta syfte ett tillägg böra göras till andra stycket.

Enahanda synpunkter ha anförts av styrelsen för skyddshemmet åkerbrukskolonien

Hall.

I anledning av vad sålunda anförts har ett tillägg gjorts till första momentet

andra stycket i 74 §, så att även den kan straffas som antingen genom

att dölja den avvikne eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lagt hinder

i vägen för hans återförande till skyddshemmet eller anstalten. Därjämte

ha straffbestämmelserna i 73 och 74 §§ omarbetats till överensstämmelse med

nu gällande böteslagstiftning.

75 §.

I förevarande paragraf lia gjorts vissa jämkningar föranledda av de nya

ålderskategoriernas införande under lagen.

Härutöver ha ändringar påyrkats av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

som anfört följande.

Enligt förbundets mening innebure de i denna paragraf givna föreskrifterna

för erhållande av handräckning av polismyndighet en besvärlig, tidsödande och

onödig omgång. Föreskrifterna torde i allmänhet icke efterlevas. I stället begärde

barnavårdsnämnden handräckning för ändamålet hos polismyndigheten

med åberopande av 77 § barnavårdslagen och torde också i regel erhålla den.

Stadgandena i 75 § vöre tydligtvis föranledda av rätten för barnavårdsnämnd

att förelägga föräldrar m. fl. personlig inställelse. Icke förty syntes de böra

ändras därhän, att erhållandet av handräckning även i ifrågavarande avseende

skulle lämnas utan iakttagande av angivna ytterst besvärliga och tidsödande

åtgärder.

I anledning av vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört har

jag föreslagit viss utvidgning i barnavårdsnämnds möjligheter att erhålla handräckning

av polismyndighet enligt förevarande paragraf.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departements
chefen.

78 och. 81 §§.

I dessa paragrafer ha, i anslutning till 1933 års förslag, gjorts vissa smärre

ändringar i anledning av de nya ålderskategoriernas införande under lagen.

Förslag till lag om ändring i lagen om fattigvården.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har framhållit, att som en

konsekvens av ändringen i lösdrivarlagen borde åldersgränsen i 74 och 92 §§

fattigvårdslagen höjas från 18 till 21 år.

I enahanda riktning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat sig.

Med anledning av vad sålunda anförts i yttrandena och då av samma skäl

ändring i 38 § 2 mom. jämväl torde böra vidtagas, har inom socialdepartementet

upprättats förslag till lag örn ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§

lagen örn fattigvården jämte övergångsbestämmelser.

Övriga frågor.

Utöver de spörsmål, för vilka jag i det föregående redogjort, ha i yttrandena

berörts följande mera fristående frågor nämligen:

anstånd med verkställighet av beslut örn skyddsuppfostran,

ökning av antalet kvinnliga fattigvårdskonsulenter,

avgränsningen mellan samhällsvård enligt lagen örn samhällets barnavård,

å ena sidan, samt fattigvård, å den andra,

ersättning av hemortskommun, då barn utom äktenskap bleve omhändertaget

av barnavårdsnämnd m. m.,

beredande av möjlighet för barnavårdsnämnd — antingen genom ändring

1 lagen örn straffregister eller på annat sätt — att få upplysning huruvida en

till nämnden anmäld ung person eller hans föräldrar varit föremål för behandling

enligt strafflagen eller lösdrivarlagen,

gränsen mellan de fall, där strafflagen skulle tillämpas och de där barnavårdsnämnden

skulle ingripa,

eftergivande av åtal då fråga vore örn unga personer,

utvidgning av bestämmelserna i 5 kap. 3 § strafflagen så att sakfälld person,

som fyllt 18 men ej 21 år, kunde intagas på allmän uppfostringsanstalt,

ändring av interneringstiderna i lösdrivarlagen,

ändring i lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas.

Vidare har i 1933 års förslag ifrågasatts ett tillägg till stadgandet i 2 §

2 mom. regeringsrättslagen, så att detsamma skulle avse icke blott mål rörande

samhällets barnavård utan även mål rörande samhällets ungdomsskydd.

Det i 1933 års förslag ifrågasatta tillägget till regeringsrättslagen anser

jag böra komma till stånd. Förslag härutinnan lärer chefen för justitiedepartementet

komma att anmäla.

Spörsmålet örn ändring i lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas torde

vara föranlett därav att i 31 § nämnda lag bland annat stadgas, att utvisning

må ske av utlänning, som beträdes med lösdriveri, vilken möjlighet efter före
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

varande lagändring ej står öppen beträffande ungdom mellan 18 och 21 år.

Emellertid stadgas i nämnda lagrum, att utvisning må ske av utlänning, som

beträdes med bettlande eller som gör sig skyldig till yrkesmässigt övande av

otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt ävensom enligt 25 § i

lagen av den som saknar viss legitimationshandling. Vidare kan, efter den

vidtagna ändringen i 65 § lagen örn samhällets barnavård, jämförd med 61 §

2 mom. lagen om fattigvården, hemsändning ske av utlänning, vars omhändertagande

enligt lagen örn samhällets barnavård föranlett utgift för kommun.

Med hänsyn till de möjligheter, som sålunda stå till buds, torde någon ändring

i lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas, åtminstone för närvarande,

icke vara påkallad.

Beträffande de övriga i yttrandena till behandling upptagna spörsmålen

synes den föreslagna lagstiftningen om samhällets ungdomsskydd icke böra

fördröjas av en lösning utav desamma, utan torde de få komma under bedömande

i annat sammanhang.

Departementschefen uppläser härefter de inom socialdepartementet upprättade

förslagen till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885

(nr 27) angående lösdrivares behandling, lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och lag angående

ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa.1

Härefter hemställer departementschefen, att för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler lagrådets utlåtande över det upplästa förslaget till lag örn

ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling

måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,

hava här uteslutits.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

dea 6 mars 1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 23

februari 1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27)

angående lösdrivares behandling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet Konrad Persson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212.

61

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,

lagrådets den 6 mars 1934 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1934

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den

12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling och hemställer, att detta

förslag, som av lagrådet lämnats utan erinran, samt förslagen till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1921 (nr 361) om samhällets

barnavård och till lag angående ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 71 och

92 §§ lagen den 11 juni 1918 (nr 122) om fattigvården måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alce Karlholm.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl: Majus proposition nr 212.

INNEHÅLLSFÖBTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................................... 1

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885

(nr 27) angående lösdrivares behandling............................................. 2

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni

1924 (nr 361) om samhällets barnavård............................................ 3

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 38 § 2 mom. samt 74 och

92 §§ lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården .................. 14

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 februari 1934 ............................................. 16

Den lagstiftning enligt vilken ungdom i åldern 18—21 år bör behandlas............ 16

Lagen angående lösdrivares behandling .............................................. 16

Barnavårdslagen....................................................................................... 17

Tidigare behandling av frågan .................. 18

Sakkunnigförslag angående lösdrivarlagstiftningen m. m. s. 18 — 1930 års

riksdag s. 18 — 1931 års riksdag s. 19 — 1932 års riksdag s. 20.

1933 års förslag....................................................................................... 21

Departementschefen ................................................................................. 22

Förslag till lag om ändring i lösdrivarlagen......................................... 22

Förslag till lag angående ändring i lagen om samhällets barnavård..................... 22

Förslaget i allmänhet .................................... 22

Organet i första instans........................................................................... 22

Departementschefen s. 24.

Förutsättningarna för ingripande ............................................................ 25

Departementschefen s. 29.

Förebyggande åtgärder .......................................................................... 30

Departementschefen s. 31.

Omhändertagande för skyddsuppfostran ................................................ 32

Departementschefen s. 33.

Anstaltsvården............................................................ 34

Departementschefen s. 41.

Utskrivning............................................................................................... 43

Departementschefen s. 45.

Förslagets bestämmelser om kostnaderna för samhällets ungdomsskydd

och örn enskildas ersättningsskyldighet ............................................. 46

Departementschefen s. 47.

Centralregister ..................................................................................... 48

Departementschefen s. 48.

Förslagets särskilda bestämmelser ................................................... 48

Förslag till lag om ändring i lagen örn fattigvården .......................................... 58

Övriga frågor ................................................................................................... 58

Utdrag av lagrådsprotokollet den 6 mars 1934.................................................... 60

Utdrag av statsrådsprotokollet deu 9 mars 1934 ................................................... 61

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin (1)

  1. Gunnar Bramstång, Legalitet eller konstgrepp? Några anteckningar vid studium av en regeringsrättsdom, FT 1985 nr 1 s. 1, på s. 4 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. 3Iaj:ts proposition angående anslag till skyddsuppf ostron m. m. a1 i texten
  2. SU 1934:152 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skyddsuppfostran rn. m. s. 2 i texten
  3. Rskr. 1934:251 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 a1 i texten
  4. 2LU 1934:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1985 s. 1 Gunnar Bramstång, Legalitet eller konstgrepp? Några anteckningar vid studium av en regeringsrättsdom s. 4 i texten