Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter

1934-02-23 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:224, Med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

flir 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter

till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter; given Stockholms

slott den 23 februari 1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående upphörande av särskilda

avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga

fastigheter.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 193*.

1 sami.

Nr 22*.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Förslag

till

förordning angående upphörande av särskilda avgifter "och''tjänstbarheter

till städer för vissa staten tillhöriga^fastigheter.

Härigenom förordnas, att sådana särskilda offentliga avgifter eller tjänstbarheter,

som, utan att motsvaras av avgifter eller tjänstbarheter för fastigheter

i allmänhet, från vissa staten tillhöriga fastigheter utgå till städer

för ändamål, vilka det åligger städerna såsom sådana att besörja, ej

skola utgöras för tid efter år 1934.

Vad nu stadgats skall ej gälla förpliktelse som avses i 62 § lagen örn

allmänna vägar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 224.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet, frågan örn upphörande

av avgifter för vissa kronans fastigheter i städer och anför därvid

följande:

Frågans uppkomst och formella behandling.

I skrivelse den 31 maj 1925, nr 264, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

måtte vidtaga åtgärder, bland annat, för att åstadkomma en revision av gällande

avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och

Stockholms stad. I riksdagsskrivelsen hänvisas till ett uttalande av 1924

års riksdagsrevisorer avseende frågan om underhåll och belysning av vissa

till kronans mark hörande områden i Stockholm samt till Kungl. Maj:ts

brev den 5 november 1875 och den 18 december 1891, enligt vilka kronan

har att till Stockholms stad för vissa fastigheter erlägga särskild s. k. »fastighetsskatt».

I anledning av denna skrivelse uppdrogs åt en särskild kommission,

kronans fastighetskommission, bland annat att verkställa de av

riksdagen ifrågasatta utredningarna. Körande berörda fastighetsskatt

utarbetades en promemoria av kommissionens sekreterare, sekreteraren

Sten Grönvall. I denna promemoria framlades visst förslag avseende

liknande avgifter för kronans fastigheter även i andra städer än Stockholm;

förslagets genomförande borde emellertid enligt promemorieförfattarens

mening förutsätta ytterligare utredning. Grönvalls promemoria

överlämnades med en den 25 mars 1929 dagtecknad skrivelse av kommissionen

till chefen för finansdepartementet.

Sedan berörda skrivelse remitterats till kammarkollegiet, hemställde

kollegiet i ett den 26 juni 1931 avgivet utlåtande, att utredning i ärendet

måtte föranstaltas, och anbefallde Kungl. Majit den 3 juli 1931 kollegiet att

verkställa utredning örn förekomsten av särskilda av kronan tillhöriga fas
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

tigheter i städerna utgående avgifter och de förutsättningar, varunder sådana

avgifter kunde hringas att upphöra, samt inkomma med det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. På grund härav inhämtade kollegiet

genom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna uppgifter och yttranden

i frågan från samtliga städer, där sådana avgifter kunde ifrågakomma,

samt från nämnda statsmyndigheter ävensom från ett antal andra ämbetsverk.

Kammarkollegiet redovisade den verkställda utredningen i ett den

18 januari 1933 dagtecknat utlåtande, däri jämväl framlades förslag beträffande

ifrågavarande avgifters upphörande, till vilket jag torde få i det

följande återkomma.

Över kammarkollegiets förslag hava därefter yttranden inhämtats från

stadsfullmäktige i de städer, som av frågan berördes, samt från Överståthållarämbetet

och vederbörande länsstyrelse]1.

Äldre former av bidrag till städerna i allmänhet.

Den kommunala förvaltningen i städerna byggde före tillkomsten av

1862 års kommunallagstiftning i väsentlig grad på besvär i form av naturaprestationer,

fullgjorda genom innehavare av burskap (borgare) och av

fastigheter, såsom för gatu- och väghållning, brandväsen, inkvartering,

skjutshållning med^mera. För uppgifter, som icke lämpligen kunde bestridas

genom dylika prestationer, hade av gammalt förekommit bidragsskyldighet

i penningar för de skattskyldiga. Hedan under 1700-talet hade

emellertid även besvären på många håll börjat utbytas mot avgifter i penningar.

Kronans fastigheter torde oftast hava varit frikallade från dessa

besvär, varför omsättningen i penningavgifter i regel ej berörde kronan.

Genom 1862 års kommunalförordningar infördes uttryckliga bestämmelser

örn grunderna för den kommunala bidragsskyldigheten i anslutning

till den statliga fastighets- och inkomstbevillningen. Dock lämnades

öppen möjligheten att uttaga utskylder på annan grund än den eljest i

princip genomförda likställigheten. Dels skulle personliga tjänstbarhoter,

vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder, fortfarande utgå

på samma sätt, till dess annorlunda bleve förordnat, och dels stadgades

även att, där i lag eller i allmän författning vore bestämt att viss utskyld

skulle utgå efter annan än den för kommunalutskylder i allmänhet stadgade

grunden eller att vissa från skattskyldighet eljest befriade invånare

skulle till fyllande av särskilda behov deltaga, skulle till efterrättelse gälla

vad i ty fall förordnat vore. I anledning av en skrivelse från 1862—1863

års riksdag utfärdade emellertid Kungl. Majit den 10 juli 1863 ett cirkulär,

varigenom länsstyrelserna anbefalldes att, där överenskommelse örn likställighet

mellan städernas invånare icke redan träffats i berörda hänseenden,

höra vederbörande, huruvida de ville självmant förena sig örn

likställighet, samt därefter beträffande varje stad för sig underställa frå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

gau Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning liärav träffades under de

närmast följande åren i flertalet städer s. k. likställiglietsöverenskommelser

av mer eller mindre omfattande natur. Dessa överenskommelser hava

i regel ej avsett äldre avgifter eller tjänstbarheter från kronan tillhöriga

fastigheter, i den mån sådana förekommit. Dylika avgifter eller tjänstbarheter

hava därför kommit att i viss utsträckning kvarstå, där motsvarande

avgifter eller tjänstbarheter från enskildas fastigheter för länge

sedan upphört att utgå. Det är avgifter och tjänstbarheter av sistberörda

natur, som äro föremål för den nu föreliggande utredningen.

Stockholm.

Vad först Stockholms stad angår utgick vid kommunalförordningarnas

ikraftträdande, bland annat, av fastighetsägarna inkvarteringsavgift,

båtsmanshållsavgift, brandvaktsavgift, fattighusavgift, gatuläggningsavgift

och gatuhelysningsavgift.

Vad kronans fastigheter beträffar hade, enligt Kungl. Maj:ts brev den

11 november 1812, kronans hus sedan länge deltagit med enskilda fastighetsägare

i brandvakts- och fattighusavgifterna.

Före år 1852 ombestyrde kronan i likhet med enskilda för sina fastigheter

belysning på gatorna utanför fastigheterna samt lämnade bidrag till

belysningen av allmänna platser. Vid införande av gasbelysning åtogo sig

emellertid såväl fastighetsägare som inkomsttagare viss lyshållningsavgift.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 18 februari 1852 tillförsäkrades staden

lyshållningsavgift av kronans fastigheter för trettio år framåt. Genom

nytt brev den 3 februari 1855 bestämdes lyshållningsavgiften av kronans

fastigheter till ett visst årligt belopp, omkring 1,491 riksdaler banko

eller 2,237 riksdaler riksmynt, därav för lyktorna å de öppna platserna

Gustaf Adolfstorg, Karl XIII:s torg samt vid Fredrikshov 565 riksdaler

banko eller 847 riksdaler 50 öre riksmynt. Härtill komnio avgifter för de

under riksdagens förvaltning stående fastigheterna — vilka särskilt beröras

i det följande — och för generaltullstyrelsens fastigheter ävensom

sedermera särskild avgift för vissa av kronan senare förvärvade fastigheter.

Ombestyrandet av den varje hus- och tomtägare sedan gammalt åliggande

gatuläggningsskyldigheten överlämnades år 1845 för en tid av femton

år till ett särskilt stadens verk, varvid för kronans fastigheter medgavs

en gatuläggningsavgift av 1,500 riksdaler, vilket belopp år 1860 höjdes till

2,500 riksdaler jämte särskilda avgifter för de under riksdagens och generaltullstyrelsens

förvaltning stående fastigheterna ävensom sedermera

särskild avgift för vissa av kronan senare förvärvade fastigheter.

Vad angår andra än kronans fastigheter avlöstes nu berörda avgifter

genom en den 24 april 1868 av Kungl. Majit fastställd, mellan stadsfullmäktige

i Stockholm och fastighetsägarna i staden träffad likställighets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

överenskommelse av, bland annat, följande innehåll. Ägare av fastigheter

i staden skulle därefter ej såsom särskild klass påföras dem åliggande

avgifter till nattbevakning, fattighus, inkvartering, båtsmanshåll,

gatläggning och gatubelysning men i stället tills vidare erlägga en

särskild avgift, benämnd »fastighetsskatt», av 2 riksdaler riksmynt för

varje 1,000 riksdaler riksmynt å fastigheternas taxeringsvärden. Av denna

avgift skulle »anses» 73 öre såsom fattighus-, 30 öre såsom gatuläggnings-,

45 öre såsom gatulyshållnings- och 52 öre såsom brandvaktsavgift.

Dessa belopp motsvara de gamla avgifternas belopp med den

skillnad,, att belopp motsvarande de gamla inkvarterings- och båtsmanshållsavgifterna,

som utgjort sammanlagt i det närmaste 15 öre, nu slagits

ut med 5 öre på vardera gatuläggnings-, gatulyshållnings- och brandvaktsavgifterna.

I den mån de sammanlagda årliga avgifterna efter avdragav

uppbördskostnaden överstege 277,500 riksdaler (avgifternas dåvarande

sammanlagda årsbelopp), skulle överskottet avsättas till en fond. Avgifterna

skulle fortsätta att utgå i fyrtio år, dock ej längre än tills fonden

uppginge till 5,o50,000 riksdaler eller så stort belopp som efter en

räntefot av fem procent lämnade i årlig ränta 277,500 riksdaler. Tack vare

deD omständigheten att fastighetsskatten träffade även ökade taxeringsvärden

och nytillkomna fastigheter, uppbringades berörda fond så hastigt

till behörigt belopp att fastighetsskatten av enskilda fastigheter upphörde

att utgå redan år 1889.

Likställighetsöverenskommelsen avsåg ej kronans fastigheter. Stadsfullmäktige

i Stockholm föreslogo emellertid år 1872, att av kronans fastigheter

skulle utgöras fastighetsskatt efter samma grunder som av enskildas

fastigheter men med den ändring att fastighetsskatt av kronans fastigheter

skulle utgå för all framtid.

Beslut i anledning av denna hemställan meddelade Kungl. Majit i brev

till statskontoret den 5 november 1875. Detta innehöll i huvudsak följande:

Bifallandet av stadsfullmäktiges ifrågavarande förslag skulle utan tvivel

komma att föranleda därtill, att kronans fastigheter i Stockholm bleve

betydligt högre uppskattade, än vad de då vore, och att de i fråga om

avgifter till kommunen skulle bliva i det närmaste likställda med enskildas.

Då emellertid den av stadsfullmäktige såsom stöd för förslaget

anförda grundsats, att staten skulle vara pliktig att för sina fastigheter

i förhållande till dessas fulla värde bidraga i utgifter till kommunen

lika med enskilda fastighetsägare, ingalunda vore i lag bestämd eller eljest

kunde såsom gällande anses; då vidare de flesta institutioner, vilka i

kronans hus inrymdes, vore av beskaffenhet att staden av dem njöte väsentliga

fördelar; och då staden till bestridande av kommunala utgifter

redan från kronan erhölle det högst väsentliga bidrag, som innefattades

i tolagsersättningen, hade Kungl. Majit ansett sådan likställighet som

den, vilken stadsfullmäktige föreslagit, icke skäligen kunna ifrågakomma;

och då härjämte stadsfullmäktiges förslag innebure, att fastighetsskatt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

skulle av kronans lius utgå för all framtid, under det att nämnda skatt

komme jämlikt brevet den 24 april 1868 att för enskilda fastighetsägare

efter viss tid upphöra, hade Kungl. Maj :t funnit berörda förslag icke kunna

bifallas. Men enär den avgift, vilken för kronans hus betalades till

Stockholms kommun, till en del utgått sedan lång tid tillbaka och till en del

blivit staden tillförsäkrad för en tid, som ännu icke tilländagått, samt den

omständigheten att, enligt vad handlingarna i ärendet utvisade, brandvakts-

och fattighusavgifterna, vilka bort utgå efter den genom brevet

den 16 mars 1849 fastställda uppskattning av kronans fastigheter, i dess

ställe debiterats och erlagts efter en för fördelning av anslaget till gatuläggningen

upprättad och för sådant ändamål genom brevet den 7 december

1860 fastställd värdering, ej syntes böra numera föranleda till en återgång

till förstnämnda uppskattning och någon anledning i övrigt ej heller

vore för handen att »för närvarande» i betydligare mån nedsätta den av

kronans hus till staden utgående avgift, hade Kungl. Majit funnit, att

regleringen av ifrågavarande avgift borde grundas huvudsakligen på bestående

förhållanden. I anledning härav förordnades, att för flertalet av

kronans fastigheter i Stockholm, upptagna i särskild förteckning (ej avseende

de av riksdagen förvaltade fastigheterna), under den tid, då jämlikt

Kungl. Majlis brev den 24 april 1868 fastighetsskatt komme att av enskilda

fastighetsägare erläggas, Stockholms stad skulle från år 1876 tills

vidare undfå fastighetsskatt med två kronor för varje 1,000 kronor av

fastigheternas dåvarande i förteckningen angivna taxeringsvärden eller

sammanlagt 15,373 kronor 16 öre. Före utgången av den tid, under vilken

den av enskilda utgående fastighetsskatten utgjordes, ville Kungl.

Majit på anmälan av vederbörande taga i förnyat övervägande, örn och i

sådant fall till vilket belopp kommunalavgift skulle för kronans fastigheter

i Stockholm fortfarande betalas.

I anledning av avyttring respektive förvärv av ytterligare vissa fastigheter

blevo genom särskilda förordnanden smärre ändringar gjorda i den

avgiftslängd, som fastställts genom 1875 års brev.

Sedan fastighetsskatten av enskildas fastigheter år 1889 upphört att utgå,

vägrade statskontoret, under åberopande av 1875 års brev, att vidare

utbetala fastighetsskatt för kronans fastigheter.

Stadsfullmäktige i Stockholm iugingo år 1890 till Kungl. Majit med

framställning, att ifrågavarande fastighetsskatt alltjämt skulle utgå för

3annans fastigheter. Såsom stöd för denna framställning åberopades

företrädesvis, att kronan ej efter år 1875 varit likställd med enskilda, i det

de senare utöver fastighetsskatten erlagt vanlig kommunalskatt och dessutom

fastighetsskatten för kronans fastigheter utgått efter ett fixt värde

men för enskildas fastigheter efter taxeringsvärdet.

Statskontoret avstyrkte i avgivet utlåtande bifall till framställningen,

eftersom fastighetsskatt oj vidare skalle utgå för enskilda fastigheter. I

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

huvudsaklig auslutning till ett av ämbetsverkets chef, generaldirektören

Albert Anderson, avgivet särskilt yttrande förordnade Kungl. Majit i

brev till Överståthållarämbetet den 18 december 1891 i huvudsak följande:

Med avseende å beskaffenheten av den avgift, vilken under namn av

fattighusavgift tillförene utgått av fastigheter i Stockholm och med 73

öre inberäknats i den fastighetsskatt av kronans fastigheter, varom i brevet

den 5 november 1875 förordnats, hade Kungl. Majit ansett kronan icke

böra vidare för sina fastigheter vidkännas dylik avgift. Kungl. Majit biföll

på det sätt stadsfullmäktiges ifrågavarande ansökning, att Stockholms

stad för tiden från och med år 1889 tills vidare och intill dess annorlunda

kunde varda bestämt skulle äga för kronans fastigheter i Stockholm

uppbära fastighetsskatt till det genom brevet den 5 november 1875 fastställda

belopp, minskat med vad därav beräknats såsom fattighusavgift,

eller således 1 krona 27 öre för varje 1,000 kronor av de för fastigheterna

med tillämpning av brevet den 5 november 1875 m. fl. brev gällande värden

och under iakttagande i övrigt av de i 1875 års brev stadgade villkor

och förbehåll.

I generaldirektören Andersons reservation hade framhållits, bland annat,

att beträffande fattighusavgiften, då staden icke erhållit försäkran

örn dess åtnjutande för all framtid samt densamma vore helt och hållet

av kommunalskatts natur, det icke överensstämde med dåmera gällande

grunder för kommunalbeskattningen, att kronan för sina fastigheter vidare

erlade densamma, men att brandvakts-, gatuläggnings- och gatuIyshållningsavgifterna

åter utgjorde en ersättning för stadens övertagande

av de från kronans fastigheter tidigare utgående bidrag för ifrågavarande

ändamål.

Avgift av ifrågavarande slag erlades senast år 1928, då ett belopp av

11,432 kronor 64 öre av statskontoret utbetalades till Stockholms stad för

år 1927. Från och med år 1929 har med hänsyn till den igångsatta utredningen

avgiften av statskontoret innehållits.

I sekreteraren Grönvalls promemoria diskuteras först möjligheten att

nedsätta avgiften i fråga med hänsyn till ändrade förhållanden men förordas,

att genom en särskild av Kungl. Majit och riksdagen antagen lag

föreskrifter måtte lämnas av i huvudsak följande innehåll, avseende även

i andra städer än Stockholm av kronans fastigheter utgående särskilda

kommunala fastighetsskatter:

»Från och med viss dag skola av kronans fastigheter icke längre utgöras

sådana särskilda bidrag, som jämlikt äldre bestämmelser av kronans

fastigheter nu utgå till täckande av utgifterna för ändamål, som det

åligger kommunen att såsom sådan ombesörja. Därest emellertid till täckandet

av utgifterna för dylikt ändamål staden äger jämlikt särskilda

bestämmelser att av enskilda tillhöriga fastigheter uppbära vissa särbidrag

(avgifter), skall staden äga rätt att av sådana kronans fastighe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 224.

9

ter respektive fastigketsdelar, för vilka hittills till samma ändamål utgjorts

särbidrag (avgifter), uppbära dylika särbidrag (avgifter) till belopp,

som dock icke må överstiga vad enskild tillhörig fastighet för samma

ändamål debiteras av staden. Debiteras enskild tillhörig fastighet

dylikt särbidrag (avgift) efter de i gällande kommunalskattelag stadgade

grunder, skall för sådana kronans fastigheter eller fastigbetsdelar, av

vilka allmän kommunalskatt icke utgöres, debiteras särbidrag (avgift)

till samma belopp som det, vilket enskilda tillhöriga, enahanda taxeringsvärde

åsätta fastigheter för ifrågavarande ändamål debiteras såsom eller

i förhållande till påförd fastighetsskatt.»

Såsom stöd för detta förslag anfördes i huvudsak:

Vad anginge skälen för fastighetsskattens fullständiga avskrivning

erinrade Grönvall, att redan då fastighetsskatt av kronans fastigheter första

gången medgivits genom Kungl. Maj:ts brev den 5 november 1875,

Kungl. Maj:t avvisat stadens anspråk på att den av kronans fastigheter

utgående skatten skulle utgå för all framtid. Denna Kungl. Maj:ts ståndpunkt

hade staden också godtagit i framställningen år 1890 örn fastighetsskattens

fortsatta utgående. Kungl. Maj:ts beslut år 1891 hade också uttryckligen

avsett, att fastighetsskatten skulle utgå blott tillsvidare — rimligtvis

icke längre än kronans kommunala skattskyldighet för fastigheter

förbleve reglerad efter de år 1891 gällande grunderna. Örn och så

snart kronans kommunala skattskyldighet omreglerades, borde detta

medföra omprövning, huruvida fastighetsskatt likväl alltjämt borde utgå.

Kronan hade väl under tiden före 1862 års kommunallagstiftning i

princip icke varit kommunalt skattskyldig för sina fastigheter. Sagda

princip hade emellertid icke strängt upprätthållits utan kronan hade, låt

vara av billighetshänsyn, ansett sig böra i viss omfattning bidraga till

täckandet av de kommunala behoven jämte de enskilda fastighetsägarna.

Man hade därvidlag utgått från att kronan ingalunda skulle bidraga till

täckande av stadens utgifter i samma utsträckning som de enskilda. Och

vid avvägandet av kronans skattskyldighet hade man helt naturligt använt

samma principer, som i övrigt behärskat det då gällande kommunala

bidragssystemet; man hade låtit kronan för sina fastigheter bidraga till

allenast vissa speciella ändamål, så att fastigheter med vissa undantag

tillsammans med enskildas fastigheter deltagit i vissa men ej alla avgifter.

När 1862 års kommunallagstiftning införde ett nytt system i avseende

å beskattning — repartition i proportion till beskattningsobjekten

— hade emellertid ändringarna begränsats till de enskilda; kronans bidrag

för sina ifrågavarande fastigheter hade tillsvidare alltjämt utgått

enligt de gamla för enskildas fastigheter redan övergivna grunderna. Likstäliighetsöverenskommelserna

hade i stort sett icke avsett kronans fastigheter,

där dessa utgjort kommunala avgifter, även örn i sammanhang med

överenskommelserna det undantagsvis förekommit, att kronans bidragsskyldighet

blivit föremål för avlösning. Detta hade givetvis utgjort enföljd

av att de enskilda fastighetsägarna med alla andra enskilda inkomsttagare

detagit i utgörandet av de i kommunallagarna stadgade allmänna

utskylderna, medan kronan icke deltagit i dessa ens med sina fastigheter.

De under 1920-talet genomförda ändringarna rörande kronans kommunala

skattskyldighet innebure emellertid, att det system för den kommunala

bidragsskyldighetens ordnande, som i princip fastslagits redan i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 224.

1862 års kommunallagar men då tillsvidare gjorts tillämpligt i stort sett

endast, beträffande de enskilda, genom 1920-talets lagändringar utsträckts

att gälla även kronan. Väl hade man alltjämt bibehållit den grundsatsen,

att. kronan icke skulle i fullt samma omfattning som de enskilda bidraga

till täckande av de kommunala utgifterna. Men kronan deltoge numera

i princip i utgörande av de a 11 m ä n n a kommunalutskylderna.

Man kunde schematiskt uttrycka förhållandet sålunda: kronan hade förut

med alla sina (skattepliktiga) fastigheter deltagit i allenast vissa bestämda

kommunala specialskatter, men numera deltoge kronan med vissa

sina fastigheter i (alla) de allmänna kommunalskatterna.

Det läge i öppen dag, att kronan bort utgöra sina kommunala bidrag

enligt allenast ettdera av de angivna systemen, antingen det äldre eller

det nyare systemet men icke samtidigt efter båda, eftersom kronan då i

grund och botten utgåve dubbel skatt. Den i 1875 och 1891 års brev förutsatta

tidpunkt syntes därför vara inne, då sådana åtgärder borde vidtagas,

att den av vissa kronans fastigheter i Stockholm till staden utgående,

fastighetsskatten bragtes att helt och hållet upphöra.

Mot invändningen, att kronan, innan så skedde, borde hava amorterat

denna sin fastighetsskatt, kunde anföras att, liksom fastighetsskatten

trädde i stället för de särskilda förut utgående specialbidragen, så borde

kronans bidrag enligt det nya (1920-tals)systemet anses träda i stället för

och fullt täcka fastighetsskatten. Emellertid borde kronan anses hava

synnerligen effektivt amorterat den bid ragssky Idig het,

som fastighetsskatten kunde lia representerat, ej minst i beaktande av det

sätt, varpa de enskilda tillhöriga fastigheterna avamorterat den dessafastigheter

palagda fastighetsskatten. Tack vare anordningen av den de

enskilda fastigheterna alagda fastighetsskatten hade nämligen uppsamlandet

av amorteringsfonden kommit att i väsentlig omfattning verkställas

av de nya taxeringsobjekt, som ny- och ombyggnader medfört>

Dessa under amorteringsperioden nytillkomna taxeringsobjekt hade ju ej

heller deltagit, i fastighetsskatten mer än ett begränsat antal är, ju mindre

allteftersom tillkomsten ägt rum senare under perioden. De efter dennas

slut tillkomna taxeringsobjekten hade icke alls vare sig utgjort fastighetsskatt

eller lämnat någon ekvivalent, svarande mot amorteringen av

fastighetsskatten. (Från stadens sida hade icke ens ifrågasatts, att fastighetsskatt

skulle utgöras för de fastigheter, vilka kronan av enskilda förvärvat,

efter det fastighetsskatt upphört att utgå för desamma, alltså efter

år 1889.)

I yttrande till kammarkollegiet i anledning av det sålunda framlagda

förslaget åberopade stadsfullmäktige i Stockholm ett av stadens ombudsman

avgivet yttrande. En reglering av avgifterna kunde enligt detta

yttrande staden ej motsätta sig, men ett upphörande av fastighetsskatten

för ifrågavarande fastigheter borde hava till följd att den gamla gatuJäggniugsskyldigheten

för kronan beträffande dem återuppstode. Den

omständigheten att kronan numera erlade kommunalskatt för några av

ifrågavarande fastigheter kunde icke rimligen anses såsom giltig anledning

till upphörande av fastighetsskatten för de kronans fastigheter, för

vilka kommunalskatt icke utginge. Uppenbart vore, att Kungl. Majit

och riksdagen kunde genom en lagstiftningsåtgärd upphäva såväl fastig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

hetsskatten som de skyldigheter, vilka blivit sammanförda i denna, även

örn billighetsskäl talade däremot.

Överståthållarämbetet fann ej skäl anförda för ifrågavarande avgifters

indragande men ifrågasatte reglering av avgifterna.

Kammarkollegiet anför i huvudsak:

»Det av kronans fastighetskommission framställda förslaget örn avskrivning

av den i Stockholm utgående fastighetsskatten av kronans fastigheter

synes i stort sett vara väl grundat.---Visserligen kan det i

Grönvalls promemoria anförda skälet, att kronan borde utgöra sina kommunala

bidrag under allenast ettdera av två tänkbara system, det äldre

med bestämda kommunala specialskatter, eller det nya med allmän kommunalskatt,

knappast tillerkännas full giltighet. I ett stort antal städer,

där likställighet ännu ej genomförts på alla kommunala förvaltningsområden,

utgöra fastighetsägare såväl allmänna som speciella fastighetsskatter,

utan att denna omständighet ansetts böra i sammanhang med den

senaste kommunalskattelagstiftningen påkalla någon åtgärd för avlyftande

av de senare. Ett annat och mera giltigt skäl synes däremot vara

att, då kronan utgjort fastighetsskatt efter samma grunder som de enskilda

oell under flerdubbelt längre tid än dessa, vilka redan 1889 befriats

därifrån, kronan bör anses hava effektivt amorterat den bidragsskyldighet,

som bestått från äldre tid. Med hänsyn till att dessa avgifter äro

fullt likställda med kommunalskatt synes ett avlyftande kunna ske blott

i form av en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt stiftad lag.

De senaste årtiondenas lagstiftning på det område, varom här är fråga,

har så gott som undantagslöst följt den regeln, att avskrivning kommit

till användning, då fråga varit örn offentligrättsliga skyldigheter och avlösning

i fråga örn privaträttsliga. Det skulle alltså här bli fråga örn avskrivning.

Någon möjlighet till återupplivning av den genom fastighetsskatten

avlösta gatuläggningsskyldigheten in natura torde en sådan

avskrivning ej medföra. Avskrivningen synes på nyssnämnda grunder

böra avse även de fastigheter, som enligt gällande kommunalskattelag

äro fritagna från skyldighet att utgöra allmän kommunalskatt. Genom

detta fritagande synes vara fastslaget, att sådana fastigheter böra i princip

vara fritagna från all kommunal skattskyldighet.

Anledning torde visserligen icke saknas att till generellt avgörande upptaga

de fall, där skäl föreligga för avlyftande från kronans fastigheter

av avgifter av ifrågavarande art, men då dessa äro av speciell natur och

olikartade i olika städer, synas övervägande skill tala för att till bedömande

upptaga desamma från fall till fall.»

Kollegiet meddelar härefter en förteckning å de fastigheter i Stockholm,

varom fråga vore, och fortsätter:

»Den för dessa fastigheter utgjorda kommunalskatten synes hava utbetalats

även för fastigheter, som för länge sedan avhänts kronan. Med

hänsyn till skattens ringa betydelse för stadens ekonomi — dess skatteobjekt

uppgingo enligt 1931 års taxering till nära 13 miljoner skattekronor

— och då rätten till skatten blott meddelats tills vidare och intill dess

annorlunda förordnas, synes skatten böra på en gång avskrivas. Det kan

visserligen invändas, att den spelar än mindre roll för statens ekonomi.

Vid avvägande mellan statens intresse av att efter olikartade grunder ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

gående utskylder ur synpunkten av enkelhet och reda i bokföringen försvinna

eller stadens intresse, att även en obetydlig ekonomisk förlust icke

bör tillfogas den utan vederlag, bör dock icke förbises, att under de senaste

årtiondena statsbidragen till kommunernas och även Stockholms utgifter

ökats med belopp, i jämförelse varmed den nu ifrågavarande förlusten

skulle bli av försvinnande liten betydelse. Beaktas hör även, att

stadens rätt är av offentligrättslig, icke av privaträttslig natur. Kollegiet

tillstyrker med hänsyn till vad ovan anförts, att Eders Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att besluta, att den av kronans fastigheter i

Stockholm jämlikt Kungl. Majlis beslut den 18 december 1891 utgående

fastighetsskatt skall från och med viss dag upphöra att utgå.»

Stadsfullmäktige i Stockholm hava, under åberopande av ett nytt utlåtande

av stadens ombudsman, avstyrkt kammarkollegiets förslag. I

nämnda utlåtande utvecklas ytterligare do synpunkter som framförts i

ombudsmannens första yttrande, och anföres, att det icke synes överensstämmande

med rättvisa och billighet att kronan frigöres från berörda

avgifter annorledes än genom avlösning.

Överståthållarämbetet slutligen åberopar i sitt dea 3 augusti 1933 dagtecknade

utlåtande sitt förut avgivna yttrande.

Utöver de avgifter, som avses i kammarkollegiets utredning, utgå i

Stockholm jämväl avgifter för lyshållning utanför gamla riksdagshuset,

gamla riksbankshuset och socialstyrelsens byggnad (gamla riksgäldskontoret),

vilka tagits i anspråk för centrala ämbetsverk efter tillkomsten av

nya riksdagshuset, med ett belopp av 664 kronor 75 öre örn året.

Vad angår gamla riksdagshuset och riksgäldskontorets gamla byggnad

grunda sig berörda avgifter på ett medgivande av riksgäldsfullmäktige

den 20 februari 1851. »Administrationen för en förbättrad gatubelysning»

i Stockholm hade såsom ett villkor för införande av förbättrad

belysning, bland annat, bestämt, att rikets ständer för sina byggnader

ävensom för öppna platser och sådana ställen, där något visst taxeringsvärde

ej kunde tagas till grund för avgifternas bestämmande, skulle

erlägga ett lika stort belopp, som för dylik lyshållning enligt räkenskaperna

för det senast förflutna räkenskapsåret utgått. Av riksgäldsfullmäktiges

protokoll för berörda dag framgår, att sagda kostnad närmast

föregående år uppgått till 212 riksdaler 24 öre. Fullmäktige funno, »med

avseende å det allmänt nyttiga ändamål, som härmed åsyftades och

då fråga icke vore örn någon ökad utgift för riksgäldskontoret, sig böra

förklara, att, för den händelse en förbättrad lyshållning i huvudstaden

skulle införas samt utsträckas även till riksgäldskontorets och rikets

6tänders hus, det av riksgäldskontoret under senast förflutna lysningsår

för lyshållningen utgivna belopp kunde fortfarande under 30 års tid

för den förbättrade lyshållningen vara att påräkna, likväl med villkor

dels att för den lyshållning, som genom gasrörs inledande i förstugor

m. m. kan för dessa egendomar ifrågakomma, riksgäldskontoret icke må

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

vidkännas högre utgift än andra husägare inom huvudstaden, dels ock

att, i händelse lyshållningen framdeles kommer att ytterligare förbättras

eller avgiften nedsättas för övriga husägare, riksgäldskontoret jämväl

i lika förhållande må av dessa förmåner komma i åtnjutande.»

Sedan för riksdagens räkning år 1865 förvärvats även det s. k. Hebbeska

huset (flygel till gamla riksdagshuset), uppkom fråga örn debitering av

avgift för lyshållning även för detta. Kungl. Majit godkände efter besvär

av riksgäldskontorets ombudsman genom resolution den 19 december

1873 dylik debitering, som vore verkställd efter samma grunder som för

övriga fastigheter i Stockholm i förhållande till fastighetens taxeringsvärde.

Särskild avgift för Hebbeska huset utgår numera ej.

Avgifterna för gamla riksdagshuset i dess helhet samt för riksgäldskontorets

gamla byggnad hava kommit att utgöras även sedan den första

trettioårsperioden gått till ända, utan att särskilt medgivande i sådant

avseende torde hava lämnats.

Avgiften för gamla riksbankshuset utgår på grund av en skrivelse från

bankofullmäktige till »administrationen för den förbättrade gatubelysningen

i huvudstaden» den 20 maj 1851. Bankofullmäktige meddelade, att

riksbankens årskostnad för dylik belysning utgjort 231 riksdaler banko,

och »få fullmäktige härigenom tillkännagiva, att, därest den förbättrade

gatubelysning, varom nu är fråga, varder tillvägabringad, en summa av

tvåhundratrettioen riksdaler banko allt framgent årligen kan, såsom bidrag

härtill, från banken påräknas».

Nyköping.

I anledning av väckt fråga örn kronans deltagande i stadsavgifterna för

dess hus och lägenheter i städerna i allmänhet uttalade rikets ständer i

skrivelse till Kungl. Majit den 11 december 1829, att ständerna med iakttagande

av den princip, att samfällda fördelar borde samfällt bekostas,

funnit avgifterna för brandvakts- och eldsläckningsanstalternas underhåll

vara av den beskaffenhet, att kronans hus borde deltaga däri, varför

ständerna tillstyrkte, att städerna måtte berättigas att för kronans i städerna

befintliga fastigheter erhålla det bidrag till berörda kostnaders bestridande,

som å desamma kunde finnas belöpa efter vederbörlig fördelning

av kostnaderna emellan samtliga egendomarna i staden, till den del

därav, som icke av boställshavare begagnades, för vilken dessa själva borde

bestrida avgifterna. Tillika beslöto ständerna att anvisa härför erforderliga

medel att utgå av anslaget under riksstatens åttonde huvudtitel

för kronans hus och byggnader i landsorten. Den 19 juni 1830 förklarade

Kungl. Majit, efter hörande av kammarkollegium och statskontoret,

bland annat att, då ständerna av anslaget under riksstatens åttonde huvudtitel

för kronans hus och byggnader i landsorten anvisat de medel,

som för ifrågavarande avgifter för brandvakts- och eldsläckningsanstal
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Marits proposition nr 224.

ters underhåll skulle erfordras, hade Kungl. Majit ansett fråga endast

kunna vara om dylika avgifter för de publika hus i städerna, som av

berörda statsanslag underhölles. Vad därvid först anginge do av

dessa hus, vilka av ålder tillhört kronan, och för vilka ifrågavarande avgifter

dittills aldrig utgjorts, så hade Kungl. Majit funnit, att enär rikets

ständer icke i och för dessa avgifters bestridande ökat nämnda byggnadsanslag

å åttonde huvudtiteln för de publika byggnadernas underhåll i

landsorterna, vilket anslag knappt vore tillräckligt för det ändamål, vartill

det vore anvisat, kunde för dessa hus några brandvakts- eller eldsläckningsavgifter,

varpå städerna ej heller skäligen syntes kunna göra

anspråk, icke komma i fråga att för det dåvarande erläggas. Tillika anbefallde

Kungl. Majit beträffande »de i senare tider för kronans räkning

egentligen till landshövdingeresidens inköpte private hus och egendomar»

kollegiet och statskontoret att genom befallningshavandena låta undersöka

och utreda vad årliga kostnaden till brandvakts- och eldsläc.kningsanstalter

inom varje stad, där så beskaffat kronans hus funnes, utgjorde

»i avseende på deltagandet däri för samma hus», m. m.

Ämbetsverken inkommo den 19 juni 1837 med utredning och utlåtande

i frågan och föreslogo avgifter »till brandvakts- och eldsläckningsanstaltens

underhållande» för de »till landshövdingeresidenser och landshövdingeämbetshus

i städerna i senare tider inköpte stadsegendomar» med

angivna belopp. Den 25 augusti 1837 biföll Kungl. Majit ämbetsverkens

förslag.

Avgiften i fråga för länsresidenset i Nyköping skulle enligt Kungl.

Majits berörda beslut utgöra 100 riksdaler banko örn året. Enligt vad

länsstyrelsen i Nyköping meddelat utgör avgiften numera årligen 94

kronor. Anledningen till sänkningen är icke utredd.

Kammarkollegiet har anfört följande!

»Av den föregående utredningen torde framgå, att avgift av det slag

här är fråga örn får anses vara grundad på det före 1863 i städerna

gällande kommunala skattesystemet. Enligt detta utgjorde grunden för

de avgifter till brandväsendet, som utbetalades av särskilda fastigheter,

prestationer som samhällets organ kunde förutsättas lämna för dessa

fastigheter. Av ålder synas kronans för allmänna ändamål disponerade

fastigheter hava varit fria från avgifter. Men där nya fastigheter senare

anskaffats för sådana ändamål, hava dessa icke blivit fritagna från

sina gamla skyldigheter. Rikets ständer anförde ock i sin ovan berörda

skrivelse den 11 december 1829 beträffande fråga örn utbetalande av

stadsutskylder för länsresidenset i Nyköping, att anspråket å dylika utskylder

syntes finna stöd, förutom i vissa Kungl. Majits beslut,'' jämväl

däri, att den till residens inköpta egendomen icke blivit till kronan överlåten

med bättre rätt än den enskilde ägaren förut innehaft och någon

befrielse från stadsavgiften för sådana hus, som varken vore byggda

av kronan eller uppförda på hennes jord, desto mindre vöre rättsenlig,

som boställen å landet, även örn de av ålder varit kronohemman, deltoge i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

kyrkobyggnad, bro- och väghållning. I överensstämmelse med denna

princip måste man se 1837 års brev. Sedan numera genom 1862 års kommunallagstiftning

nya principer införts för den kommunala skattskyldigheten,

nämligen skatt i proportion till skatteförmågan, måste landshövdingeresidensets

skyldighet att utgiva avgift till brandväsendet anses

tillhöra ett föråldrat beskattningssystem. Att avgiften fortfarande

utgjorts kan emellertid försvaras därmed, att statens fastigheter såsom

sådana i princip varit kommunalt skattefria. Genom 1920 års ändring i

bevillningsförordningen hava emellertid statens fastigheter i princip blivit

kommunalt skattskyldiga. Undantag gäller i huvudsak blott beträffande

nationalparker, allmänna platser, fastigheter, som användas för

försvå oväsende t, samt byggnader för allmän styrelse eller förvaltning,

för kultur- eller rättsvård, ordning och säkerhet, religionsvård, undervisning

m. m., alltså fastigheter, sorn icke medelbart eller omedelbart representera

någon inkomst för staten. Denna grundsats har även fastslagits

i den gällande kommunalskattelagen den 28 september 1928. Vid angivna

förhållande synes det fortfarande utgörandet av ifrågavarande avgift

vara en inkonsekvens i förhållande till gällande lagstiftning. I den mån

landshövdingen disponerar residenset för tjänstebostad torde staden redan

genom att bostadsförmånen är kommunalt skattskyldig beredas bidrag

till sina kommunala utgifter i allmänhet.

På grund härav och av skäl som ovan angivits beträffande Stockholm

synes avgiften i fråga böra bliva föremål för avskrivning. Det kunde

visserligen ifrågasättas, huruvida ej avskrivningen av billighetsskäl borde

ske successivt. Då emellertid avgiften icke spelar någon nämnvärd

roll för stadens ekonomi — dess skatteobjekt uppgingo enligt 1931 års

taxering till 123,954 skattekronor — synes densamma böra omedelbart

upphöra att utgå utan någon ersättning till staden. Kollegiet gör alltså

här enahanda hemställan som beträffande Stockholm.»

Stadsfullmäktige i Nyköping hava anfört att, ehuru beloppet ifråga ej

spelade någon nämnvärd roll för stadens ekonomi, fullmäktige funne att

avgiften fortfarande borde utgå. Skulle avgiften bringas att upphöra,

borde detta ske genom avlösning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har tillstyrkt bifall till kammarkollegiets

förslag.

Jönköping.

Enligt Kungl. Maj:ts nyss omförmälda brev den 25 augusti 1837 skulle

för länsresidenset i Jönköping utgöras ett belopp av 16 riksdaler 11 skillingar

6 runstycken banko såsom bidrag till stadens brandväsen. Avgiften

Ilar på senare tid utgått med 49 kronor örn året, avseende jämväl hovrättens

hus.

Kammarkollegiet uttalar, att anledning synes föreligga, att avgiften i

vad den belöper på hovrättshuset saknar rättsgrund. Kollegiet hänvisar

till sitt uttalande beträffande Nyköping under framhållande av att såsom

beskattningsföremål i staden enligt 1931 års taxering funnits att tillgå

295,000 skattekronor.

Stadsfullmäktige i. Jönköping havn förklarat sig icke kunna medgiva,.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

att ifrågavarande avgift bragtes att upphöra med mindre kronan erlad?

ett avgiften motsvarande kapitaliserat belopp.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker bifall till kammarkollegiets

förslag.

Karlskrona.

Årlig avgift för landsstatshuset i Karlskrona skulle enligt 1837 års förberörda

brev utgå med 29 riksdaler 18 skillingar 8 runstycken banko till

brandväsendet. Kungl. Majit medgav den 14 februari 1890, att avgiften

skulle utgöra 54 kronor örn året.

Bidrag till kyrkoherdeboställe och skolhus i Karlskrona utgår med stöd

av Kungl. Maj:ts brev den 6 februari 1851 för landsstatshuset med 27 kronor

90 öre.

I Karlskrona ansvarar vidare kronan, dock icke i egenskap av ägare

av viss fastighet, för underhåll och renhållning av mittdelen av vissa

gator. Grunden härtill är ett Kungl. Maj :ts medgivande den 19 juni 1787,

vilket sedermera vid olika tillfällen bekräftats. Kostnaden för sagda ändamål

har under åren 1922—1931 uppgått till i medeltal 2,655 kronor 10

öre om året.

Kammarkollegiet har, huvudsakligen på de skäl som anförts beträffande

Nyköping, ansett, att avgifterna till brandväsendet samt till kyrkoherdeboställe

och skolhus skulle bliva föremål för omedelbar avskrivning.

I fråga örn nyssberörda kostnad för gatuunderhåll och gaturenhållning

har kollegiet — ehuru här ej vore fråga örn avgift för viss fastighet — ansett

en successiv avskrivning böra äga rum.

Stadsfullmäktige i Karlskrona hava beträffande avgifterna för landsstatshuset

uttalat, att det syntes rättvist och billigt, att dessa bidrag alltjämt

utginge. Därest de skulle bringas att upphöra, borde det ske medelst

avlösning genom en engångsavgift motsvarande tjugu gånger årsbeloppet.

En i huvudsak liknande ståndpunkt hava stadsfullmäktige intagit beträffande

kostnaden för gatuunderhåll och renhållning.

Länsstyrelsen i Blekinge län har beträffande avgifterna för landsstatshuset

i huvudsak biträtt stadsfullmäktiges mening. Även beträffande avgiften

till gatuunderhåll och renhållning anser länsstyrelsen en avlösning

böra äga rum men genom mindre belopp än som påyrkats av stadsfullmäktige.

Malmö.

I Malmö hava sedan lång tid tillhaka för vissa kronans fastigheter erlagts

avgifter för anläggning och underhåll av gator, och har staden erhållit

viss bekräftelse i sådant avseende genom Kungl. Maj:ts brev den 3

november 1882.

Kammarkollegiet har föreslagit omedelbar avskrivning av dessa avgifter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Stadsfullmäktige i Malmö hava förklarat sig visserligen anse, att staden

i fortsättningen ägde laglig rätt att utfå avgift för vissa fastigheter,

men uttalat att staden frivilligt avstode från rätten därtill för tiden efter

1933 års utgång.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har hemställt om bifall till kammarkollegiets

förslag.

Göteborg.

Årlig avgift av 304 kronor 84 öre har i Göteborg för vissa kronan tillhöriga

fastigheter utgått till gatuunderhåll och belysning. Avgiftsskyldigheten

har ansetts grundad på ett Kungl. Maj:ts beslut den 7 november

1875, varigenom vissa äldre mellanhavanden reglerats.

Kammarkollegiet har på anförda skäl föreslagit omedelbar avskrivning

av avgiften.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava förklarat, att staden icke vidare komme

att debitera ifrågavarande avgift.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sådant förhållande ansett

vidare åtgärd ej erforderlig.

Karlstad.

I Karlstad skulle enligt Kungl. Maj:ts förberörda brev den 25 augusti

1837 för länsresidenset utgöras ett belopp av 26 riksdaler 8 skillingar 1

runstycke banko såsom bidrag till stadens brandväsen. Numera utgår

emellertid dylik avgift med väsentligt högre belopp, omkring 1,000 kronor

örn året.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 26 september 1865 medgavs, att ett belopp

av 45 riksdaler riksmynt, som enligt debetsedel för år 1864 påförts

länsfängelsebyggnaden i Karlstad såsom bidrag till stadens brandkassa,

finge av fångvårdsmedel utbetalas, »för såvitt nu ifrågakomna avgift till

staden Karlstads brandkassa utgör ett länsfängelset lika med stadens

övriga hus och tomter behörigen påfört bidrag till stadens eldsläckningsväsende».

Enligt uppgift av stadens drätselkammare den 29 december 1931 sker

debiteringen av dessa avgifter sålunda, att totalkostnaderna för brand-*

väsendet slås ut å samtliga fastigheter inom staden i förhållande till taxeringsvärdet,

varför avgifterna för kronans båda nämnda fastigheter komma

att, i den mån taxeringsvärdena ändras, jämväl undergå ändring.

Sammanlagda beloppet av båda avgifterna utgjorde år 1931 1,259 kronor

76 öre.

Enligt kammarkollegiets mening förefalla ifrågavarande avgifter anmärkningsvärt

höga. Förlusten av desamma kunde dock icke medföra

någon nämnvärd förhöjning av den allmänna kommunalskatten å stadens

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 224.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

skatteobjekt (246,440 skattekronor år 1931). Vid sådant förhållande och

på de skäl, som utvecklats beträffande avgiften för länsresidenset i Nyköping

till denna stads brandväsen, syntes skäl föreligga för omedelbar

avskrivning av avgifterna i fråga.

Stadsfullmäktige i Karlstad hava förklarat sig icke vilja avstå från

ifrågavarande avgifter.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett de ifrågavarande avgifterna

obestridligen innebära en avvikelse från gällande lagstiftning. Med hänsyn

till dels Kungl. Maj:ts tidigare lämnade medgivande, dels avgifternas

storlek ifrågasatte emellertid länsstyrelsen en successiv avskrivning av

avgifterna.

Falun.

Enligt Kungl. Majda förberörda brev den 25 augusti 1837 skulle för

länsresidenset i Falun såsom bidrag till stadens brandväsen utgå ett årligt

belopp av 39 riksdaler 36 skillingar 6 runstycken banko. På senare tid

har avgiften utgått med 57 kronor per år.

Kammarkollegiet har, under hänvisning i huvudsak till de skäl som anförts

beträffande Nyköping, föreslagit omedelbar avskrivning av avgiften

i fråga. Skattekronorna i staden år 1931 utgjorde 161,233.

Stadsfullmäktige i Falun hava velat biträda förslag örn avgiftens

upphörande endast örn engångsersättning motsvarande avgiftens efter 4

procent kapitaliserade belopp erlades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt bifall till kammarkollegiets

förslag.

Härnösand.

Sedan äldre tid hade i Härnösand utgått avgift till eldsläckningsväsendet

och nattbevakningen för länscellfängelsets byggnad. Rätten att upptaga

sådan avgift bekräftades genom Kungl. Maj:ts brev den 13 december

1864. År 1930 utgick dylik avgift i förhållande till taxeringsvärdena för

centralfängelset, riksbankens byggnad och telegrafhuset med sammanlagt

270 kronor 95 öre. Sedan staden påfört motsvarande avgift jämväl

för statens seminarium, blev denna debitering genom regeringsrättens utslag

den 7 juni 1929 undanröjd, »enär i målet icke förebragts något förhållande,

på grund varav kronan skall vara pliktig att för sin ifrågavarande

fastighet erlägga omförmälda avgift».

Kammarkollegiet finner övervägande skäl tala för att avgifterna i fråga

sakna laglig grund utom såvitt angår länscellfängelset och anser, på i

huvudsak de skäl som anförts beträffande Nyköping, skäl föreligga för

omedelbar avskrivning av avgifterna i fråga. Skattekronornas antal utgjorde

år 1931 i Härnösand 120,587.

Stadsfullmäktige i Härnösand förklara sig icke vilja avstå från ifrågavarande

avgifter men hava intet att erinra mot att avgifterna bringas att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

upphöra, därest kronan erlägger ett engångsbelopp motsvarande avgifternas

efter 4 procent beräknade kapitaliserade värde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker omedelbar avskrivning

av avgifterna för riksbanken och telegrafhuset men anser avgiften för

centralfängelset böra avlösas genom ett engångsbelopp motsvarande avgiftens

efter 5 procent beräknade kapitaliserade värde.

Östersund.

Enligt Kungl. Maj:ts förberörda brev den 25 augusti 1837 skulle för

länsresidenset i Östersund till stadens brandväsen betalas 24 riksdaler

7 skillingar 4 runstycken banko. För budgetåret 1930/1931 utgick avgiften

med 200 kronor.

Kammarkollegiet åberopar sitt yttrande beträffande Nyköping och

föreslår omedelbar avskrivning. Skattekronornas antal i staden år 1931

utgjorde 157,520.

Stadsfullmäktige i Östersund förklara sig godkänna förslaget örn avgiftens

upphörande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län biträder kammarkollegiets förslag.

Umeå.

Enligt Kungl. Majda brev den 25 augusti 1837 skulle för länsresidenset i

Umeå till stadens brandväsen utgöras ett årligt belopp av 16 riksdaler 6

skillingar 6 runstycken banko. År 1901 höjdes avgiften av staden utan

protest från statsverket till 125 kronor örn året. Även för gamla seminariet,

nya seminariet och lantmäterikontoret hava debiterats liknande avgifter

med sammanlagt 225 kronor örn året. Mot debitering av dessa avgifter

framlade byggnadsstyrelsen år 1932 protest.

Kammarkollegiet uttalar, att rättslig grund syntes saknas för andra

avgifter än för länsresidenset. Under åberopande av vad kollegiet anfört

beträffande Nyköping föreslår kollegiet avgifternas omedelbara avskrivning.

Skattekronorna i staden år 1931 utgjorde 114,469.

Stadsfullmäktige i Umeå meddela, att avgift för närvarande utginge

blott för länsresidenset med 125 kronor örn året, och förklara sig ej vilja

avstå från denna annorledes än efter avlösning genom ett belopp motsvarande

avgiftens efter 5 procent kapitaliserade värde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig icke hava någon erinran

mot kammarkollegiets förslag.

Luleå.

Avgifter till stadens brandväsen för länsresidenset och fängelsebyggnaden

(kronohäktet) i Luleå grunda sig på särskilda Kungl. Maj:ts medgivanden

den 13 juli och 16 augusti 1866. Avgifterna i fråga skulle utgå

efter egendomarnas taxeringsvärde i förhållande till stadens övriga fastig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

heter, dock linder förbindelse att egendomarna tillgodokomme enahanda

bevakning av brandvaktare och fördelar i övrigt av eldsläckningsanstalterna

som övriga hus i staden åtnjöte. Avgiften för länsresidenset utgjoide

för budgetaret 1930/1931 430 kronor och för fängelsebyggnaden år

1928 299 kronor.

Kammarkollegiet uttalar att, på samma skäl som av kollegiet anförts

beträffande Nyköping, avgifterna i fråga borde omedelbart avskrivas.

Skattekronornas antal i staden år 1931 utgjorde 128,233.

Stadsfullmäktige i Luleå hava avstyrkt kammarkollegiets förslag under

åberopande, bland annat, att särskild brandpost anordnats för residensets

uteslutande behov. Det meddelas, att avgifterna för fängelsebyggnaden

och den skattefria delen av residensets taxeringsvärde för år 1933

utgjorde 350 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelar, att den årliga kostnaden för

brandväsendet i Luleå motsvarade 73.9 öre för skattekrona, och förmenar

att bidrag fran staten borde hädanefter beräknas efter dylik grund till

40 kronor 64 öre örn året för länsresidenset och 36 kronor 95 öre om året

för fängelsebyggnaden.

Kammarkollegiets hemställan.

Under förmälan att ett bifall till kollegiets förslag skulle medföra en

årlig minskning av statsverkets utgifter med ungefär 17,579 kronor 45

öre, har kammarkollegiet i sitt förut berörda yttrande hemställt, att Kungl.

Majit ville föreslå riksdagen att för sin del besluta, att för kronans nedan

angivna fastigheter utgående kommunala fastighetsskatter och onera, som

utgöras efter annan grund än som angives i gällande kommunalskattelag,

skola, förslagsvis från och med år 1934, upphöra att utgå:

i Stockholm, den fastighetsskatt för vissa kronans fastigheter, som utgår

på grund av Kungl. Maj:ts brev den 18 december 1891;

i Nyköping, det för länsresidenset i Nyköping utgående särskilda bidrag

till stadens brandväsen;

i Jönköping, det för länsresidenset och hovrättshuset i Jönköping utgående

särskilda bidrag till stadens brandväsen;

i Karlskrona, de för landsstatshuset utgående särskilda bidrag till stadens

brandväsen samt till kyrkoherdeboställe och skolhus ävensom kronan

åliggande underhåll och renhållning för mittdelen av vissa gator, dock

att i stället för sistnämnda underhålls- och renhållningsskyldighet skall

av kronan till staden utgöras en mot skyldighetens värde för staden svarande

årlig ersättning i penningar, vars belopp må bestämmas av länsstyrelsen,

och vilket belopp under en tid av fem år avskrives med en femtedel

årligen;

i Malmö, de för länsresidenset och landsstatshuset utgående bidrag till

kostnaden för gators anläggning och underhåll;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition nr 224.

i Göteborg, den av järnvägsstyrelsen för vissa tomter utgjorda avgift

till gators underhåll och belysning;

i Karlstad, de för länsresidenset och straffängelset utgående särskilda

bidrag till stadens brandväsen;

i Falun, det för länsresidenset i Falun utgående särskilda bidrag till

stadens brandväsen;

i Härnösand, det till stadens brandväsen utgående bidrag för centralfängelset,

riksbanken och telegrafhuset;

i Östersund, det för länsresidenset utgående särskilda bidrag till stadens

brandväsen;

i Umeå, de för länsresidenset, gamla seminariet, nya seminariet och lantmäterikontoret

utgjorda avgifter till stadens brandväsen;

i Luleå, de för länsresidenset och kronohäktet utgående avgifter till

stadens brandväsen.

När bevillningen av fast egendom och av inkomst bade självständig be- me®tegp^}|^|

tydelse såsom statsskatt, låg det i sakens natur, att dylik skatt ej träffade

kronans fastigheter; staten borde ej erlägga bevillning till sig själv.

En följd härav blev, att när kommunalskatten anknöts till bevillningen ej

heller den kom att i princip träffa kronans egendom. Då denna kommunala

skattefrihet sålunda knappast var i egentlig mening principiellt

grundad, torde det framstått såsom belt naturligt att man stundom pålade

kronan tillhöriga fastigheter särskilda avgifter, när dessa fastigheter i

likhet med andra blevo föremål för direkta förmåner från städernas sida.

År 1920 inträdde ändring i dessa förhållanden. Bevillningen var nu avskaffad

såsom verklig statsskatt och hade för övrigt sin väsentliga betydelse

däri, att den betecknade normen för kommunalskatten. Frågan om

skatteplikt för fastigheter betraktades sålunda nu för första gången såsom

ett självständigt kommunalt skatteproblem. Motiveringen för Kungl. Maj :ts

förslag i ämnet var nu upplagd med utgångspunkt från den s. k. intresseprincipen.

Det gåves emellertid, yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet,

fall, där en fastighets intresse av kommunens verksamhet

uppenbarligen vore utan all betydelse antingen i och för sig eller i jämförelse

med de förmåner, som genom egendomen bereddes den bygd, där

densamma vore belägen. När det gällde att avskilja dessa grupper av fast

egendom, vore man i viss mån i behov av yttre kännemärken och måste

fördenskull på en del punkter låta avskiljandet följa gränser, som måhända

icke alltid betecknade någon så synnerligen principiell åtskillnad.

I alla de fall, där uttryckligt undantag ej ansåges böra ur angivna synpunkter

göras, borde skatteplikt vara för handen. Vad de olika fallen av

skattefrihet beträffade, följde av nämnda princip för medgivande av sådan,

att staten komme att intaga en helt annan och ogynnsammare ställning

än tidigare. När departementschefen berörde dessa fall, yttrade han sig

först beträffande vissa kronan tillhöriga fastigheter, men gjorde därefter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

det uttalandet, att i övriga fall, där staten enligt förslaget skulle åtnjuta

frihet från fastighetsskatt, staten vore likställd med vissa andra menigheter

eller enskilda personer. Sålunda skulle exempelvis skattefrihet åtnjutas

för offentliga förvaltningsbyggnader m. fl., vare sig det vore fråga om

statens, kommuns eller menighets byggnader. Äganderätten borde icke

vara. avgörande; i stället syntes det vara statens, kommunens eller annan

menighets stadigvarande dispositionsrätt utan vederlag, som jämte användningssättet

borde uppställas såsom villkor för skattefriheten.

I riksdagsbeslutet i anledning av berörda proposition godtogs ej intresseprincipen

såsom allmän grundval för den kommunala beskattningen,

men upptogs bland annat den del av Kungl. Maj:ts förslag, som avsåg

skatteplikt för fastighet. Detta lärer få anses hava betytt att den omständigheten,

att kommunala kostnader förorsakades av vissa fastigheter, enligt

riksdagsbeslutet i mindre grad än enligt Kungl. Maj:ts förslag erkändes

såsom ett skäl för kommunal beskattning, men att departementschefens

uttalanden i förevarande avseende i övrigt vunnit riksdagens godkännande.

1920 års lagstiftning har i huvudsak upptagits vid 1928 års skattereform.

Det är sålunda otvivelaktigt, att skatteplikt för kronans fastigheter blivit

erkänd såsom grundläggande princip vid den kommunala beskattningen.

Skattefrihet har kommit att gälla för vissa kronans fastigheter i fortsättningen

liksom tidigare, men ej på den grund att fastigheterna tillhöra

kronan, utan därför att många kronan tillhöriga fastigheter tillgodose sådana

allmännyttiga ändamål, som ansetts böra gynnas med skattefrihet.

Vad angår förvaltningsbyggnader, varom i förevarande sammanhang

egentligen är fråga, äro sådana tillhöriga kommun eller annan menighet

(t. ex. landsting) helt likställda med sådana som avse statens förvaltning.

Innebörden av det anförda framstår måhända klarast, örn man tänker

på sådana staten eller kommun m. fl. tillhöriga byggnader, för vilka ej

sedan gammalt utgå avgifter av ifrågavarande slag. Man lärer lätteligen

kunna fastslå att det skulle vara direkt stridande mot gällande grunder

för kommunalbeskattningen att påföra dylika byggnader till skillnad från

andra säl skilda avgifter för ändamål, som eljest finansieras genom allmän

kommunalskatt. Vad som gäller örn nya avgifter gäller emellertid i nu

förevarande avseende också örn gamla. Detta påpekande bör, synes det

mig, vara tillräckligt för att ådagalägga, att man numera överhuvudtaget

ej kan i den omständigheten, att kommunalskatt icke utgår för viss fastighet,

söka tillräcklig grund för utgörande av dylika särskilda avgifter

vare sig gamla eller nya. Reglerna för skattefrihet äro fastställda efter

tämligen summariska linjer, men föreligger skattefrihet, är det också en

fullt medveten avsikt att särskilda avgifter för kommunala ändamål, som

bekostas genom allmän kommunalskatt, ej få motiveras med skattefriheten.

I den man äldre ännu utgående avgifter av ifrågavarande slag motiverats

med friheten från allmän kommunalskatt, böra de följaktligen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

principiellt sett upphöra att utgå. Detta borde i själva verket hava skett

redan i samband med 1920 års kommunalskattelagstiftning, örn förhållandet

då uppmärksammats, men i varje fall i anslutning till 1928 års

lagstiftning, som avlöste det s. k. kommunalskatteprovisoriet. För avgifternas

upphörande talar också det skälet, att de träffa synnerligen

ojämnt. Endast vissa kronans fastigheter i vissa städer träffas av desamma,

medan andra liknande fastigheter i samma eller andra städer gå fria.

Då avgifter av i och för sig likartad beskaffenhet förekomma, utgöras

de delvis efter varierande grunder, överhuvud är fråga örn en irrationell

kvarleva av ett äldre system, som tillskapats mer eller mindre på en slump

utan enhetliga principer.

Uppenbarligen måste dock i detta sammanhang beaktas, dels huruvida

de avgifter, varom fråga kan vara, äro grundade på rent privaträttsliga

förpliktelser, dels huruvida det förhållandet att vederbörande städer haft

anledning räkna med ifrågavarande avgifter såsom en mera väsentlig tillgång

till sin budget kan böra föranleda undantag av billighetsskäl från

den i och för sig riktiga principen.

Den i ärendet förebragta vidlyftiga utredningen lärer utvisa, att intet

dylikt skäl för de här avsedda avgifternas bibehållande föreligger. Örn

någon privaträttslig förpliktelse är, såsom kammarkollegiet uttalat, ej

fråga. Det föreliggande spörsmålet är ett rent skattespörsmål. Och de

ifrågavarande avgifterna hava genomgående ej någon nämnvärd betydelse

för städernas ekonomi. I Stockholm är visserligen fråga örn ett ej

helt obetydligt årligt penningbelopp, men örn ett belopp som dock är obetydligt

i förhållande till omslutningen av stadens budget. I vissa av de

övriga fallen synes mig rättsgrunden för avgifter av den storlek, som

förekommit, tvivelaktig. Vad Karlskrona angår föreligger emellertid beträffande

kostnaden för visst gatuunderhåll och viss renhållning ett säreget

förhållande. Fråga är här ej örn avgifter för vissa fastigheter utan

örn omkostnader som föranletts och delvis alltjämt föranledas av anordningar

för den till staden förlagda örlogsstationen m. m. Även det åtagande

från statens sida det här gäller bör enligt min mening bringas att

upphöra, men jag är ej beredd att nu framlägga förslag örn denna skyldighets

avveckling.

Förhållandena i de olika städerna äro för övrigt ej helt likartade.

Vad exempelvis Stockholm angår synes statens åtagande av viss s. k.

»fastighetsskatt» delvis vara grundat på en sedan äldre tid förekommande

likställighet med enskildas fastigheter. »Fastighetsskatten» utgår på

grund av ett Kungl. Maj:ts medgivande, vilket gäller »tills vidare», men

det kan åtminstone ifrågasättas, huruvida ej de äldre förhållanden, som

reglerats genom »fastighetsskatten», borde delvis åter träda i kraft, örn

denna avgift upphör att utgå, försåvitt ej en lagstiftning örn definitiv

avveckling kommer till stånd. För bedömande av frågan, örn en

sådan lagstiftning är befogad eller ej förtjänar det uppmärksammas,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

huruvida särskild hänsyn kan betingas därav, att beträffande enskildas

fastigheter, med vilka kronans ifrågavarande fastigheter tidigare varit

i vissa avseenden i huvudsak likställda, s. k. avlösning ägt rum, medan

detta ej skett beträffande kronans avgifter. Såsom kammarkollegiet antytt

förhåller det sig emellertid otvivelaktigt så, att den summa, som under

årens lopp betalts för kronans fastigheter, representerar ett väsentligt

större värde än det som skulle kommit staden till del, örn kronans fastigheter

inbegripits i 1868 års likställighetsöverenskommelse på samma villkor

som enskildas fastigheter. Vad angår de särskilda bidragen till gatubelysning

från de fastigheter, som på sin tid disponerats för riksdagen

och dess verk, förefaller det likaledes uppenbart, att, när gatubelysning

numera sedan lång tid tillbaka är en allmän kommunal angelägenhet,

grunden för dessa bidrag för länge sedan bortfallit. Vad gamla riksdagshuset

och riksgäldskontorets gamla byggnad angår, har den tid, som

avsågs med det ursprungliga medgivandet, redan i början av 1880-talet

gått till ända utan att medgivandet synes hava blivit förnyat.

Avgifterna i olika städer för brandväsendet torde i huvudsak grunda

sig på ett av rikets ständer år 1829 gjort principuttalande. I vissa fall

hava dock de ursprungliga grunderna för avgifternas utgående frångåtts,

såvitt det vill synas vanligen på det sätt att ändrad debitering från vederbörande

städers sida ej blivit föremål för anmärkning. Det torde vara i

sin ordning, att även dessa avgifter bringas att upphöra genom uttrycklig

lagstiftning.

Vad som sålunda gäller avgifter till brand väsendet gäller också i huvudsak

örn övriga avgifter. Den ursprungliga grunden till desamma är

delvis oklar, men det är ganska tydligt att något verkligt skäl för avgifternas

fortsatta utgående ej föreligger.

Det bör också framhållas, att vissa städer, nämligen Malmö, Göteborg

och Östersund, förklarat sig frivilligt avstå från fortsatt avgiftsdebitering.

Av det anförda framgår, att jag ej anser avlösning genom engångsbelopp,

såsom av vissa städer föreslagits, böra ifrågakomma. Läget är i

stället sådant, att avgifter redan utgått för längre tid än sådana rätteligen

bort utgå. Jag anser dock ej annat böra ifrågasättas än att avgifter

ej skola utgå för senare år än år 1934.

I den utredningspromemoria, som på sin tid överlämnades av kronans

fastighetskommission, ifrågasattes, att allmänna bestämmelser örn avgifternas

upphörande skulle meddelas, medan kammarkollegiet föreslagit

att beslutet skulle hänföras till de särskilda fallen. När jag förordar den

förra anordningen, sammanhänger detta därmed, att tjänstbarheter eller

avgifter av ifrågavarande slag kunna tänkas förekomma jämväl i andra

fall än dem som redovisats i utredningarna, även örn all sannolikhet ta-’

lar för dessas fullständighet. Skulle någon ofullständighet förekomma,

kan ett beslut örn avskrivning dock ej anses obilligt, då samtliga städer,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis proposition nr 224.

varom det kan vara fråga, haft tillfälle förebringa utredning och uttala

sig i frågan. Uppenbart är emellertid, att lagstiftningen i ämnet bör erhålla

en sådan avfattning, att fråga blott blir örn pålagor, som icke äga

motsvarighet för fastigheter i allmänhet, samt att rent privaträttsliga

åtaganden ej omfattas av lagstiftningen.

I kammarkollegiets förut berörda utlåtande omförmäles även viss väghållningsskyldighet

för kronan tillhöriga fastigheter i Skövde, vilken

emellertid ej är föremål för förslag av kollegiet. Avveckling av sådan

skyldighet föreslås i det för riksdagen framlagda förslaget till lag örn

allmänna vägar. Skyldighet av dylik art bör följaktligen undantagas

från den lagstiftning, varom nu är fråga.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning angående upphörande av

särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga

fastigheter samt hemställer, att detta förslag måtte i proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll t9Sh.

1 sami. Nr 224.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1934:36 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vi s. 5 i texten