Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående bankbolags inlåning

1934-03-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:238, Med förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående bankbolags inlåning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

1

Nr 238.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn rätt

för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående

bankbolags inlåning; given Stockholms slott den 9 mars

193L

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva

undantag från vissa stadganden angående bankbolags inlåning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Sr >:1H

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majda proposition nr 238.

Förslag

till

lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden

angående bankbolags inlåning.

Härigenom förordnas, att Konungen för viss bestämd tid, dock ej längre

än till och med den 30 juni 1936, må i nedan angivna hänseenden medgiva

undantag från vad i 49 och 165 §§ lagen örn bankrörelse stadgas örn bankbolags

inlåning:

1. Bankbolag, vars egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor,

må befrias från skyldighet att iakttaga stadgandet att inlåningen

icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets egna fonder.

2. Utöver det belopp, vartill bankbolags inlåning jämlikt nämnda lag
rum

samt medgivande som kan hava lämnats enligt första punkten högst

må uppgå, må inlåning förklaras tillåten med ett belopp motsvarande bolagets

inneliggande kassa jämte vad för bolagets räkning innestår hos

Sveriges riksbank. •

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 238.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ändrade bestämmelser

beträffande förhållandet mellan bankbolags inlåning och egna

fonder samt anför därvid:

Enligt 49 och 165 §§ lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse,

såsom dessa lagrum lyda enligt lag den 21 maj 1920 (nr 211), må bankaktiebolags

och solidariskt bankbolags inlåning, där bolagets fonder uppgå

till högst fem miljoner kronor, allenast med det belopp, som motsvarar vad

för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem

gånger beloppet av bolagets egna fonder. Uppgår bankbolags egna fonder

till mera än fem miljoner kronor, må enligt samma lagrum inlåning äga

rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger

skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,

dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets

egna fonder.

En viss möjlighet till avvikelse från dessa bestämmelser förefanns på sin

tid jämlikt lag den 17 maj 1923 (nr 114) angående likställande i särskilt

avseende av visst upplånat kapital med bankbolags egna fonder. Denna lag

innehöll, att vid beräknande av det belopp, vartill inlåning till visst bankbolag

jämlikt ovan berörda lagrum högst finge äga rum, finge, efter därtill

av Konungen lämnat tillstånd, tills vidare, intill dess tillståndet återkallades,

med bankbolagets egna fonder likställas visst kapital, som tillförts bolaget

mot av bolaget utfärdade skuldförbindelser, enligt vilka vederbörande fordringsägare

ägde rätt till betalning ur bolagets tillgångar först efter andra

bolagets borgenärer än dem, som mot förbindelser av enahanda innehåll

lämnat bolaget försträckning. Lagen hade avseende å lån mot s. k. förlagsbevis.

Enligt särskilt stadgande fick tillstånd ej meddelas efter utgången

av år 1925. Tillstånd lämnades för två banker, i båda fallen för tiden

till utgången av bankernas dåvarande oktrojer, respektive 1925 och 1931

års utgång.

Frågan örn en förnyelse av 1923 års lagstiftning var på tal i den nu

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

mera av riksdagen antagna propositionen (nr 16) till årets riksdag med förslag

till lag örn solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag. I

yttrande över det till bank- och fondinspektionen remitterade lagförslaget,

vilket bland annat innebar att med ombildningen skulle följa skyldighet

att inlösa kommanditfond, hade styrelsen för ett av de solidariska bankbolagen

uttalat önskvärdheten av att genom en ny lag möjlighet bereddes

för Kungl. Majit att meddela sådant tillstånd, som avsetts med 1923 års

lag, i fråga om förlagsbevis, vilka kunde komma att utgivas för inlösen

av kommanditlotter. I anledning av detta yttrande hade bank- och fondinspektionen

anfört, att inlösandet av kommanditfond möjligen i något fall

skulle komma att vålla olägenhet såtillvida, att efter ombildningen svårighet

kunde uppstå för upprätthållandet av den i 49 § banklagen föreskrivna

relationen mellan inlåning och egna fonder. De för bankaktiebolag gällande

bestämmelserna beredde emellertid möjlighet för bolaget att för undanröjande

av denna svårighet utfärda preferensaktier eller att öka grundfonden

i övrigt. Vid sådant förhållande syntes man icke, i varje fall icke förrän

förutsättningarna för ett utnyttjande av denna möjlighet blivit inom vederbörande

bankbolag närmare prövade, böra välja den utväg, som av nämnda

bankstyrelse förordats. För egen del anförde jag i yttrande till statsrådsprotokollet

den 10 november 1933, då det inom finansdepartementet utarbetade

lagförslaget remitterades till lagrådet — under hänvisning i övrigt

till inspektionens uttalande — att spörsmålet, huruvida en ny lagstiftning

i överensstämmelse med 1923 års lag borde genomföras, vore en fråga, till

vilken jag icke då vore beredd att taga ståndpunkt. I

I skrivelse till Konungen den 9 december 1933 hemställde svenska bankföreningens

styrelse örn åtgärder i syfte att möjlighet ånyo bereddes bankerna

att i fall av behov erhålla tillstånd att vid beräknande av sin inlåningsrätt

med sina fonder likställa kapital, som anskaffats genom emission av

förlagsbevis. Styrelsen anförde därvid:

I sitt år 1927 avgivna betänkande med förslag till ändringar i lagen örn

bankrörelse hade 1924 års bankkommitté yttrat, att bankaktiebolagens behov

av stärkt kassaställning eller ökat rörelsekapital dittills i åtskilliga fall

fyllts, förutom medelst grundfondstillskott, genom utgivande av förlagsbevis,

med andra ord räntebärande skuldebrev med rätt till betalning före aktie^

ägarna men efter övriga fordringsägare. Däremot hade möjlighet icke funnits

för bankaktiebolagen att för vinnande av sagda syften anlita den utväg,

som för andra aktiebolag stöde öppen, nämligen utgivande av preferensaktier,

ehuru dylik utväg syntes kunna för ändamålet vara lämpligare.

Med hänsyn härtill hade kommittén föreslagit sådana ändringar i banklagen,

att möjlighet skulle beredas till utgivande av preferensaktier. Detta förslag

hade vunnit statsmakternas godkännande och blivit realiserat genom år

1928 genomförda ändringar i banklagen.

Ehuruväl sedan dess vid åtskilliga tillfällen bankaktiebolag funnit erforderligt

vidtaga särskilda åtgärder för stärkande av sin kapitaltillgång,

hade hittills ingen bank utgivit preferensaktier. Däremot hade vid ett fler
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

5

tal tillfällen upptagits antingen helt nya förlagslån eller ock sådana, som

inneburit konvertering av äldre lån. över huvud visade förhållandena under

det sista årtiondet ej blott inom bankväsendet utan ock inom industrien,

att då det gällde att tillföra äldre bolag ökade kapitalmedel upptagande av

förlagslån ofta vore den bäst framkomliga vägen, vilken kunde till fördel

för både bolag och allmänhet anlitas även vid sådana tillfällen, då kapitalanskaffning

genom emission av preferensaktier näppeligen skulle vara lämplig

eller på nöjaktigt sätt genomförbar. För närvarande funnes förlagslån

i fem banker till ett sammanlagt belopp av 258.3 miljoner kronor.1 I fråga

örn alla dessa lån gällde numera, att förlagskapitalet icke finge tagas i beräkning

vid bestämmande av maximigränsen för vederbörande banks inlåningsrätt

utan i stället borde inräknas i de belopp, för vilka täckning

skulle i visst angivet förhållande finnas i bankens egna fonder.

För bankerna vore det till olägenhet, att möjlighet numera icke vore dem

beredd att erhålla tillstånd att vid beräknande av inlåningsrätten inräkna förlagskapital

i fonderna, då inlåningens storlek gjorde det erforderligt och villkoren

för förlagslånet funnes för ändamålet betryggande. Sagda olägenhet gjorde

sig redan nu gällande här och var och kunde givetvis snart nog bliva ännu

mera framträdande. I sådant hänseende erinrades särskilt örn det föreliggande

förslaget till lagstiftning örn de solidariska bankernas ombildning

till bankaktiebolag med därav följande skyldighet för dessa banker att

kontant inlösa av dem utgivna kommanditlotter.

I utlåtande den 15 januari 1934 över denna framställning anförde bankoch

fondinspektionen bland annat:

I den av dåvarande chefen för finansdepartementet lämnade motiveringen

till 1923 års lag hade anförts, att med då gällande lagstiftning syntes förlagskapitalet

icke kunna tjäna till syfte att träda i stället för bankernas

vid verkställd rekonstruktion förbrukade fonder. Då det emellertid finge

anses vara ett allmänt intresse, att dylik rekonstruktion på lämpligaste sätt

komme till stånd, syntes det departementschefen önskvärt, att man genom

särskild lagstiftning tillsvidare beredde möjlighet till förlagsbeviskapitalets

likställande i formellt hänseende med de egna fonderna; med hänsyn till de

i förlagsbevisen inryckta inskränkningarna i rätten till betalning syntes

det mot nämnda bevis upplånade kapitalet ur deras synpunkt, som på vanliga

bankräkningar insatt medel i banken, i realiteten kunna likställas med

bankens egna fonder.

Då förlagsbevisformen för anskaffande av kapital år 1922 anlitats av två

banker, hade detta inneburit en nyhet för vårt land. Att denna utväg

valts hade, frånsett svårigheten att under då rådande förhållanden öka

grundfonderna, berott bland annat därpå, att man ogärna ville genom sådan

ökning för framtiden binda ett kapital, som framdeles skulle bliva för stort

för att kunna på ett tillfredsställande sätt förräntas av rörelsen. Man hade

också beräknat, att vid förlagslånens återbetalningstid så stora avsättningar

till reserv- eller annan fond skulle vara verkställda, att fondställningen

skulle medgiva inlåningens bibehållande. Detta antagande hade visat sig

såtillvida vara riktigt, som vid utgången av den tid, för vilken tillstånd 1

1 Enligt tillgängliga statistiska uppgifter rörande bankerna funnos vid årsskiftet 11)33- 1934 lån mot förlagsbevis: i Skandinaviska Kreditaktiebolaget till 200 miljoner kronor, i

Aktiebolaget Svenska Handelsbanken till 40 miljoner kronor, i Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank

till 10 miljoner kronor, i Wermlands enskilda bank till miljoner kronor och i

Södermanlands enskilda bank till 3 miljoner kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

enligt 1923 års lag givits, behörig relation mellan de ordinarie fonderna

och inlåningen förefunnits i båda bankerna.

Då bankföreningen framhållit, att förlagsbevisformen för kapitaltillförsel

under senare år vunnit större spridning, i det att såväl banker som andra

bolag upplagt förslagslån till betydande belopp, vore detta givetvis riktigt,

men anmärkas borde, att syftet med dessa åtgärder, även då det gällde

banker, varit ett annat än det, som föranlett 1923 års provisoriska lagstiftning.

Beträffande behovet av den ifrågasatta åtgärden utvisade bankbolagens

ställning vid utgången av år 1933, att för det stora flertalet banker fonderna

vore tillräckliga för att satisfiera den föreskrivna relationen till inlåningen.

Det vore egentligen endast för tre bankers del, därav en storbank

och två medelstora solidariska banker, som förhållandet för närvarande i

viss mån vore ett annat. För de båda solidariska bankerna tillkomma, att

de vid avsedd övergång till bankaktiebolagsformen bleve nödsakade inlösa

kommanditfonder, uppgående för vardera banken till en miljon kronor,

vilka fonder medtagits vid beräkning av deras inlåningsrätt.

Vad anginge dessa senare båda banker holle inspektionen emellertid före,

att det skulle visa sig möjligt att bibehålla den erforderliga kapitalstorleken

på så sätt, att kommanditlotterna förvandlades till preferensaktier, som

tecknades av förutvarande kommanditlottägare eller andra. Det återstode

då i själva verket icke mera än en bank, för vilken egentligt behov kunde

anses föreligga av den av bankföreningen ifrågasatta åtgärden.

Frånsett de principiella betänkligheter, som mötte mot ett återupplivande

av den tidigare provisoriska lagstiftningen på det ifrågavarande området,

förefölle det inspektionen mindre lämpligt att stifta lag allenast för ett

eller ett par fall, vilka därjämte syntes kunna betraktas såsom undantag.

Det syntes ock kunna anses troligt, att den nuvarande, trots ränteläget,

rikliga tillgången på insättningsmedel i vissa banker, icke minst i den

närmast åsyftade, komme att minskas allt efter som den ännu pågående

ekonomiska krisen övervunnes, i vilket fall den ifrågasatta lagstiftningen

kanske snart skulle befinnas överflödig.

Inspektionen ifrågasatte emellertid i stället två andra åtgärder, av vilka

— såsom inspektionen anförde — den ena i allt fall för närvarande skulle

råda bot på de förevarande svårigheterna, medan den andra skulle bidraga

till att även mera varaktigt mildra dem. Härom anförde inspektionen:

Jämlikt banklagen ägde bank, vars kapital icke överstege fem miljoner

kronor, att vid beräkning av tillåtet inlåningsmaximum fråndraga belopp,

som för bolagets räkning innestode hos annat inländskt bankbolag. Såsom

motiv till denna bestämmelse hade på sin tid av inspektionen anförts bland

annat, att det visat sig att mindre banker, vilka icke kunnat själva i sin

utlåningsverksamhet använda all sin inlåning och därför måst placera en

del av densamma hos andra banker, nödgats att på grund av inlåningens

fortsatta tillväxt öka sin grundfond, därvid såväl det banken tillförda nya

kapitalet som den ytterligare ökade inlåningen ävenledes delvis måst placeras

hos andra banker. Ty att en bank av angivna anledning skulle avvisa

insättare kunde, enligt vad erfarenheten visat, icke ifrågakomma. Det hade

då synts inspektionen olämpligt att påfordra ökning av det egna kapitalet

för en bank, som icke kunde i egen verksamhet finna användning för det

insatta kapitalet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

7

Samma skäl, som sålunda framförts i avseende å de mindre bankerna,

förelåge nu för många av de större och medelstora bankerna. Flertalet av

dem hade nämligen sedan avsevärd tid tillbaka hos andra banker, däri inbegripet

riksbanken, betydande belopp innestående, för vilka de icke funnit

användning i sin egen verksamhet. Några betänkligheter mot att i förevarande

avseende likställa sagda banker med de mindre syntes icke behöva

möta. Detta hade ock på sin tid ifrågasatts av 1917 års bankkommitté,

men då en sådan bestämmelse ansetts icke vara av större praktisk betydelse

för de större bankerna, hade kommittén icke framställt förslag härom.

Därest Kungl. Majit skulle linna vad inspektionen nu anfört vara värt beaktande,

skulle 49 och 165 §§ banklagen ändras i överensstämmelse därmed,

därvid med inländskt bankbolag skulle likställas Sveriges riksbank.

Den andra tänkbara åtgärden i samma syfte, som föranlett bankföreningens

framställning, vore att bereda bankerna möjlighet att vid beräkning av inlåningsmaximum

avräkna kapital, varom i ärendet vore fråga. Detta kapital

som i förmånsrättsavseende ställts efter annan inlåning, utgjorde ju i själva

verket ett skydd för inlåningen, och det ville förefalla, som örn detta förhållande,

varigenom berörda kapital komme i en särklass gentemot inlåningen

i övrigt, skulle motivera att detsamma icke behövde medräknas i

det belopp, för vilket viss täckning skulle finnas i banks fonder.

I fråga örn sistnämnda åtgärd anförde en ledamot av inspektionen skiljaktig

mening såtillvida, att han ansåg rätt att från inlåningen avräkna

förlagslån böra tillkomma bank endast i undantagsfall och fördenskull böra

vara beroende av Kungl. Majits tillstånd.

Genom remiss den 29 januari 1934 bereddes fullmäktige i riksbanken

tillfälle att i ärendet avgiva utlåtande. Innan sådant utlåtande avgivits,

ingav bankföreningens styrelse till bank- och fondinspektionen en ny, till

Konungen ställd skrift, vari anföx-des:

Med anledning av den av inspektionen intagna ståndpunkten i frågan

ville styrelsen, under framhållande ånyo av den synnerliga angelägenheten

av att vissa jämkningar företoges i gällande regler för beräknande av inlåningsrätten,

hemställa, huruvida ej, därest den av styrelsen förut föreslagna

utvägen icke befunnes lämplig, följande ändringar kunde vidtagas i

49 och 165 §§ banklagen, nämligen:

l:o) I enlighet med inspektionens förslag utsträcktes den rätt, som tillkomme

banker med fonder av högst fem miljoner kronor, att från inlåningssumman

avdraga det belopp, som motsvarade vad som för vederbörande

banks räkning innestode hos annan inländsk bank, till att gälla samtliga

banker och att avse jämväl medel, som innestode hos riksbanken; samt

2:o) Den till inlåningsregeln rörande de större bankerna fogade restriktionen,

att inlåningssumman dock icke linge överstiga åtta gånger beloppet

av bankens egna fonder, uppmjukades genom meddelande av befogenhet

för Kungl. Majit att i särskilt fall bevilja dispens därifrån, varav skulle

följa att i dylikt fall inlåningsmaximum komme att beräknas uteslutande

efter huvudregeln, oavsett huruvida detta maximum komme att något överstiga

åtta gånger fondernas belopp.

Bank- och fondinspektionen har i anledning härav den 17 februari 1934

avgivit förnyat utlåtande, vari anförts, att ett genomförande av bankför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 238.

Departements

chefen.

eningens nu framställda förslag syntes bättre än den avinspektionen i dess

tidigare utlåtande ifrågasatta åtgärden att bereda bankerna möjlighet att

vid inlåningsberäkningen bortse från kapital, som anskaffats mot förlagsbevis,

kunna bidraga att tillgodose de önskemål, som föranlett bankföreningens

framställningar. På grund därav och då inspektionen icke funnit anledning

till annan erinran mot förslaget finge inspektionen tillstyrka detsamma. —

Vid utlåtandet har fogats förslag till lag örn ändrad lydelse av 49 och 165

§§ banklagen, vilket lagförslag innefattar ändring i de båda avseenden, som

i den sista skriften från bankföreningens styrelse föreslagits.

Fullmäktige i riksbanken lia i anledning av berörda remiss den 22 februari

1934 avgivit utlåtande i ärendet. Efter att lia anmärkt, att fullmäktige

under hand erhållit del av den senare framställningen från bankföreningens

styrelse samt av inspektionens däröver avgivna utlåtande, lia fullmäktige

anfört:

Vad anginge behovet av den av bankföreningen ifrågasatta åtgärden, hade

inspektionen i sitt första utlåtande uppgivit, att svårighet att följa lagens

bestämmelser för närvarande förelåge för en storbank och två medelstora

solidariska banker. Av den undersökning, som fullmäktige verkställt, ville

det förefalla som om — till följd av vissa efter avlåtande av inspektionens

utlåtande inträffade omständigheter — liknande svårigheter skulle föreligga

eller inom den närmaste tiden komma att föreligga beträffande ytterligare

en bank. Under sådana förhållanden syntes det vara nödvändigt att vissa

särskilda åtgärder vidtoges i det syfte, som föranlett bankföreningens framställningar.

Vid bedömande av frågan, vilka åtgärder som borde ifrågakomma, ville

det förefalla fullmäktige, som örn det senast framlagda och av inspektionen

tillstyrkta förslaget borde kunna medgiva de ifrågavarande bankerna erforderlig

rörelsefrihet.

Fullmäktige ville emellertid framhålla önskvärdheten av, att en viss varsamhet

iakttoges vid tillämpningen av det föreslagna dispensförfarandet ifråga

örn inlåningsregeln för de större bankerna och ansåge sig böra i sådant avseende

föreslå, att i lagen intoges en bestämmelse av innehåll att dispens

icke lämnades annat än för viss begränsad tid. En sådan tillämpning syntes

enligt fullmäktiges mening bäst befrämja en återgång till normala förhållanden,

då dylika dispenser icke längre skulle behöva ifrågakomma.

Fullmäktige, som förutsatte att en dylik bestämmelse infördes i lagen,

hade hyst viss tvekan örn lämpligheten av förslaget att inlåningsrätten för

bank med fonder över fem miljoner kronor skulle få ökas med vad dylik

bank hade innestående hos annat bankbolag, men då inspektionen icke

haft något att erinra mot en dylik bestämmelse, hade fullmäktige icke för

sin del velat framställa något ändringsförslag i detta avseende.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, ansåge fullmäktige sig icke

böra avstyrka bifall till bankföreningens nu ifrågavarande förslag.

Såsom torde framgå av det anförda påkallas ändringar i de år 1920 genomförda

bestämmelserna i banklagen örn förhållandet mellan bankbolags inlåning

och egna fonder icke av något mera allmänt behov. I huvudsak

är det förhållandena i en av våra storbanker, som föranlett ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

9

framställningar. Härjämte visar utredningen, att två av de solidariska

bankbolagen enligt senaste uppgifter lia en inlåning, som är något större

än lagen egentligen medgiver, samt att ytterligare ett bankaktiebolag

efter det att vissa föreslagna avskrivningar genomförts kommer att få

fonderna så minskade, att de icke stå i behörig relation till inlåningen.

Det synes mig emellertid ligga i sakens natur, att därest sålunda undantagsvis

i någon bank till följd av bankens utveckling eller andra omständigheter

svårigheter yppas att uppfylla givna regler av förevarande

art, den närmast till hands liggande lösningen icke bör vara att dessa regler

jämkas utan att banken vidtager sådana åtgärder som erfordras för att

lagens föreskrifter skola kunna uppfyllas. Detta kan ske antingen genom

att minskning i inlåningen åstadkommes eller genom att fonderna ökas.

Jag anser mig således icke kunna förorda, att några definitiva ändringar i

banklagens förevarande bestämmelser nu genomföras.

Därest statsmakterna intaga denna ståndpunkt, kan det emellertid möjligen

för någon bank bliva fråga örn att vidtaga åtgärder av antytt slag, vilka

först efter någon tid kunna genomföras eller vilka först småningom kunna

leda till åsyftat resultat. Fördenskull synes mig rimligt och lämpligt, att

det — i anslutning till vad fullmäktige i riksbanken uttalat — genom en

provisorisk lagstiftning beredes möjlighet för Kungl. Majit att för den

närmaste tiden medgiva erforderlig dispens från de bestämmelser, som äro

i fråga. Beträffande omfattningen av en sådan dispensrätt anser jag till

en början i enlighet med vad i ärendet föreslagits, att dispensrätten bör

kunna avse den för banker med fonder till större belopp än fem miljoner

kronor givna regeln att inlåningen — även örn den för sådana banker

gällande huvudregeln är uppfylld — icke må överstiga åtta gånger beloppet

av bolagets egna fonder. Dessutom synes mig lämpligt att möjliggöra avvikelse

från bestämmelserna i den formen, att en banks inlåning tillätes

överstiga vad eljest är medgivet med ett belopp som motvarar bankens

inneliggande kassa och tillgodohavande hos riksbanken. Jag vill erinra,

att tillgångar av detta slag kunna sägas för banken representera ett oplacerat

kapital, vilket det synes vara naturligt att avräkna vid bestämmande

av inlåningsrelationen. En dispensrätt av angiven innebörd torde bliva

tillfyllest för det aktuella behovet. Enligt min mening bör den nu förordade

lagstiftningen innehålla, att dispens skall lämnas för viss bestämd

tid, dock ej längre än till utgången av juni månad 1936.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda inom

finansdepartementet utarbetat förslag till lag om rätt för Konungen att

medgiva undantag från vissa stadganden angående bankbolags inlåning,

av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lag
1

Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

Ilar uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 238.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

rådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

R. Borgström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 8 mars 1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet

den 23 februari 1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva

undantag från vissa stadganden angående hankbolags inlåning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet ay.

byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn Joel

Laurin.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 8

mars 1934 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1934 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag

från vissa stadganden angående hankbolags inlåning; därvid föredraganden

.hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

matte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till''antagande.

t ; •. i ’ ,

[ Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

'' > < • John O. Källsson.

340671.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:234 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande från Aktiebolaget Kreditkassam av år 1922 till riksgäldskontoret av belåni a1 i texten
  2. BU 1934:34 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående bankbolags inl s. 10 i texten