Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928, m. m

1934-02-05 · 56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:241, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition nr 241.

1

Nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928, m. m.; given Stockholms slott den 2 mars 1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379);

dels ock förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 14

juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å

fastighet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 241.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majda proposition nr 241.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 29 § 3 morn., 30 § 4 morn., sjätte punkten av anvisningarna

till 30 § samt första punkten av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

29 §.

3 mom. För sparbank---bildande, grundfond.

Sparbank må jämväl åtnjuta avdrag för bidrag till sparbankernas säkerhetskassa.

Sparbankernas säkerhetskassa må göra avdrag för utdelning till sparbankerna.

30 §.

i mom. För partihandelsbolag, som avses i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker, skall nettointäkten av handel

med rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser skulle beräknats

till högre belopp, anses utgöra 5 procent å försäljningssumman för

under beskattningsåret försålda rusdrycker med undantag för vara, vid

vars försäljning bolaget enligt avtal med staten icke äger tillgodoräkna sig

handelsvinst.

För sådant---utminuterade rusdrycker.

För utövare---försålda tobaksvaror.

Anvisningar

till 30 i

6. Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,

förskäring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att

hänföra till tillverkning av råvara.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

till 54 §.

1. Den befrielse från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,

svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska föreningar,

som enligt 54 § a) är medgiven svenska aktiebolag och svenska ekonomiska

föreningar, har avseende jämväl å utdelning, som uppburits efter annan

grund än i förhållande till innehavda aktier, lotter eller andelar, dock icke

utdelning, för vilken det utdelande företaget må njuta avdrag enligt 25 §

1 mom. sista stycket eller 29 § 2 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 241,

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 15 § 2 morn., 56 § 1 morn., 101, 103 och 135 §§

samt 145 § 1, 4, 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen skola hava ändrad

lydelse på sätt nedan angives, samt att i sagda förordning skall införas en

ny paragraf, benämnd 124 a §, av nedan angiven lydelse:

15 §.

2 mom. Ordförande i — ---av magistraten. I stad utan magistrat, där

debitering av kronoutskylder verkställes av annan än häradsskrivare, skall

erforderligt biträde lämnas av tjänsteman, som ställes till förfogande av

drätselkammaren.

56 §.

1 mom. Granskning av---115 §§.

Självdeklaration skall---verkställa taxeringen. I fall som i 124 a §

sägs äger ock ombud för besvärsberättigad kommun taga del av självdeklaration,

vilken legat till grund för sådan taxering av inkomst, som

besvären kunna avse. Den som -----den skattskyldige.

Då besvär — — — anlitade medhjälpare.

101

Innefattar länsprövningsnämnds---prövningsnämndens protokoll.

Har prövningsnämnd jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § gjort ändring

beträffande fastighetstaxering, skall, i den mån ej delgivning av beslutet

sker enligt 100 § 2 morn., genom länsstyrelsens försorg utdrag av nämndens

protokoll rörande beslutet för kännedom tillställas, förutom klaganden,

den skattskyldige och, örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid

den tidpunkt till vilken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den

kommun, där fastigheten är belägen, så ock, där den skattskyldige eller

fastighetens ägare vid berörda tidpunkt baft sin hemortskommun i annat

län, landskamreraren i det länet.

103 §.

Stadgandena i 98 och 100 §§ samt 101 § andra stycket skola hava--—

20 november.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

124 a §.

5

1 moni. Har skattskyldig'' vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit

avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig

vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräknats

med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag

av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4

moni. eller 129 § av prövningsnämnd sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen,

att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till annat

belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd

ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos

prövningsnämnden, eller, örn denna taxering redan varit föremål för beslut

av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Majit, hos

den myndighet, som meddelat beslutet. Är sagda taxering i annan ordning

föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola besvären

anföras hos den myndighet för att prövas i sammanhang med prövning

av målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där

han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i 39 § 1 morn., landskamreraren

och, såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt,

kommun.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till den länsstyrelse, som

med motsvarande tillämpning av 119 § 1 och 2 mom. vederbör, av skattskyldig

eller kommun inom sex månader och av landskamrerare inom

åtta månader från den dag, då beslutet rörande fastighetstaxeringen meddelats.

Försummas något av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke

upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvär, som

anföras hos kammarrätten eller Kungl. Majit, i stället för till vederbörande

länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till kammarrätten eller Kungl.

Majit, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, örn besvären

dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall

skola besvären omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse för

vidare behandling enligt 124 § 2 mom.

Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän ovan

stadgade besvärstid gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxeringen

överklagats, förrän detta ärende Blivit slutligen avgjort.

Vid besvär enligt denna paragraf skola i övrigt de föreskrifter, som avse

besvär enligt 123 §, äga motsvarande tillämpning.

2 morn. Besvär enligt denna paragraf böra ej, såvitt icke av skattskyldig

eller kommun anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill

föranleda, anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse

av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxeringen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

135 $.

Har genom---för verkställighet.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majit beträffande fastighetstaxenng

skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämndens beslut,

för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige och,

örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt till vilken

skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun, där fastigheten

är belägen, landskamreraren i det län, där fastigheten är belägen, så

ock, där den skattskyldige eller fastighetens ägare vid berörda tidpunkt

haft sin hemortskommun i annat län, landskamreraren i det länet.

145 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt---i taxeringsnämnderna;

2) ersättning åt---i Stockholm;

3) bidrag till---det allmänna;

4) gottgörelse för---tjänstemän; samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 och 6 samt 8—12 morn.

bär nedan.

å moni. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som inkommit

jämlikt 2 och 3 morn., bestämmer Kungl. Majit, huru mycket skall

stallas till förfogande för varje länsstyrelse och huru mycket skall till

kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning

åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna samt åt

de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna,

för ersättning såvitt angår allmän fastighetstaxering åt kamreraren

vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt

för det i samband med allmän fastighetstaxering jämlikt 15 § 2 mom.

lämnade biträde av städernas tjänstemän jämte vad som utanordnas till

kommuner utgöra sammanlagt högst ett belopp, motsvarande två

hundradels procent av taxeringsvärdet å all fastighet i riket, sådant

detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena

och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning såvitt

angår årlig taxering åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning

för uppbördsärenden samt för det i samband med taxeringsarbetet

jämlikt 15 § 2 moni. lämnade biträde av städernas tjänstemän

jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra högst

ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och förmögenhetsskattens

grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats

enligt taxeringsnämndernas beslut.

Vid fördelningen mellan de till ersättning berättigade av till länssty
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majlis proposition nr 241.

reise anvisat belopp bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens

utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete,

och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som

kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av

statsmedel gottgjord. Särskilda föreskrifter angående fördelningen må

av Kungl. Majit meddelas. Med iakttagande härav bestämmes fördelningen

av länsstyrelsen.

5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, iänsprövningsnämnds

eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda

utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. förordnats

att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning

för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokoll-

och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för

uppassning hos nämnden, må vederbörande länsstyrelse, såvitt ej nedan

annorlunda stadgas, använda erforderligt belopp. Kungl. Majit äger utfärda

särskilda föreskrifter rörande dispositionen av medel för ändamål,

som nu sagts.

6 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning

gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter

rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Majit må finna nödigt

meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt

den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet

hos samma nämnd, av Kungl. Majit.

7 mom. Uppgift rörande de jämlikt 4, 5 och 6 mom. till olika personer utbetalda

ersättningsbeloppen, avseende tiden från och med den 1 december

föregående år till november månads utgång, skall årligen före den 15

december av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934 men skall vad angår

56 (§ 1 morn., 101 §, 103 §, 124 a § samt 135 § ej tillämpas såvitt fråga är

om taxering av fastighet för tidigare år än 1933.

De uppgifter, som jämlikt 145 § 7 mom. skola till finansdepartementet

insändas före den 15 december 1934, skola avse tiden från och med den 1

november 1933 till utgången av november månad 1934.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:t8 -proposition nr 241.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den

14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt

uppskattningsvärde å fastighet

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 14 juni 1933 om åsättande

i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skall i nedan

angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

13 $.

Ordförande i---nödigt meddela. Örn ersättning till sakkunnig, som

biträtt vid uppskattningen, gäller vad i 145 § 6 och 8 mom. taxeringsförordningen

sägs. Av landsting---är stadgat.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt

därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Ekman,

Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler vissa frågor

örn ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen m. m.

samt anför därvid:

Sbattespörsmål i samband med inrättande av sparbankernas

säkerhetskassa.

Enligt vad som framgår av Kungl. Maj:ts till årets riksdag avlåtna proposition

nr 54 med förslag till lag örn sparbankernas säkerhetskassa erinrade

jag vid anmälan inför Kungl. Maj:t av nämnda fråga, att i en i propositionen

omförmäld promemoria anförts, att kassan syntes böra åtnjuta

samma frihet från skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun, som

tillkomme vissa andra kassor och fonder. Jag uttalade vidare, att från några

håll därjämte påyrkats, att sparbankerna måtte berättigas att vid sina

inkomstdeklarationer avdraga beloppet av de bidrag, som av dem Lomme

att erläggas till kassan. Till nu omförmälda frågor anhöll jag att sedermera

få återkomma.

Enligt nämnda lagförslag skall sparbankernas säkerhetskassa hava till

ändamål att trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt genom

att bevilja tillskott till säkerhetsfond åt sparbank eller gottgörelse åt

insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i konkurs. Det

åligger — med visst undantag — sparbank att, därest kassans behållning

ej uppgår till tio miljoner kronor, såsom bidrag till kassan årligen erlägga

ett belopp av två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade. Uppgår kassans behållning

till tio miljoner kronor, skall hälften av den behållna avkastningen

årligen utdelas till sparbankerna »fter förhållandet mellan de bidrag

varje sparbank sammanlagt inbetalat till kassan. Uppgår behåll
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 241.

ningen till trettio miljoner kronor, skall liela avkastningen efter samma

grund utdelas. I övrigt äger sparbank, så länge kassan består, ej göra gällande

någon rätt till kassans tillgångar. Frågan hur vid kassans likvidation

skall förfaras med nämnda tillgångar Ilar lämnats oreglerad. Sparbanks

rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid dess

upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper eller

överlåtas annorledes än i samband med överlåtelsen av sparbankens rörelse

å annan sparbank. Kassan förvaltas av en styrelse, utsedd av Konungen

och sparbankerna. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1935.

Något undantag från tillämplighetsområdet för lagen örn ekonomiska

föreningar har i anledning av kassans inrättande icke ansetts böra göras;

kassan har således icke ansetts såsom ekonomisk förening.

Körande de beskattningsspörsmål, som kunde uppställa sig i samband

med bildandet av sparbankernas säkerhetskassa, upprättades inom finansdepartementet

en den 3 februari 1934 dagtecknad promemoria, som remitterades

till kammarrätten för yttrande. I promemorian behandlas bland

annat frågan, huru med tillämpning av gällande bestämmelser beskattningen

av kassan skulle ställa sig. I sådant avseende anföres;

»Enligt nämnda bestämmelser blir kassan såväl statligt som kommunalt

skattskyldig för all sin inkomst. Som intäkter för kassan äro att räkna

kassans ränteintäkter, vilka torde vara att anse som intäkter av rörelse.

Bidragen från sparbankerna, genom vilka bidrag kassans kapital

successivt bildas, synas icke kunna anses som skattepliktig intäkt,

även örn -— enligt vad nedan utvecklas — beloppet av nämnda bidrag

torde få avdragas vid beräkning av sparbanks inkomst. Som avdragsgilla

utgifter äro naturligen att räkna förvaltningskostnader. Däremot torde

som omkostnader icke böra få avdragas medel, som kassan i enlighet med

sitt ändamål utbetalar till nödställda sparbanker eller till insättare. Utdelning

till sparbank av avkastning synes vara att likställa med en

juridisk persons utdelning till sina medlemmar och torde sålunda ej böra

få avräknas. Avkastning, som utdelas till sparbank, skulle alltså bliva

föremål för dubbel beskattning, i det den nämligen skulle beskattas dels

hos kassan dels hos sparbanken.

Skattskyldighet för förmögenhet synes icke åvila kassan, då kassan —

lika litet som sparbank — synes vara att hänföra till de i 12 § 1 mom. b)

förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda kategorier

av skattskyldiga.

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan lärer vara att beräkna

enligt 18 § e) nyssnämnda förordning. Skatten blir sålunda proportionell,

varjämte frihet från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt kommer

att åtnjutås.»

Härefter yttras i promemorian följande:

»Beträffande spörsmålet, huruvida frihet från skyldighet att erlägga

skatt för inkomst bör medgivas kassan, må anmärkas, att dylik frihet icke

synes vara av någon väsentlig betydelse i fråga örn kassans förmåga att

fylla det med inrättandet av densamma avsedda ändamålet. Kassan avser

att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse och lika

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

11

litet som sparbank undantages från beskattning synes beträffande den särskilda

form för sparbankernas verksamhet, som kassan kan anses representera,

skattefrihet böra föreligga.

Däremot torde vara lämpligt att redan nu undanröja den dubbelbeskattning

som kommer att föranledas därav, att kassan icke äger rätt att vid

inkomstberäkningen avdraga till sparbank utbetald utdelning, medan dylik

utdelning tages till beskattning bos sparbanken. Skäl för att beskatta ett

utdelat belopp såväl bos kassan som bos sparbanken synes icke föreligga.

Då det icke torde böra ifrågasättas, att de olika sparbankernas hemortskommuner

frånkännes rätt att taga nämnda utdelning till beskattning,

synes undanröjande av berörda dubbelbeskattning böra ske i den i och för

sig naturliga formen, att kassan berättigas att vid beräkning av sin rörelseinkomst

åtnjuta avdrag för utdelning, som utbetalts till sparbank.

Bestämmelse härom torde —--böra införas i 29 § 3 mom. kommunal
skattelagen.

Någon ändring i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

är icke erforderlig, utan blir bestämmelsen utan vidare

tillämplig i avseende å taxering till dylik skatt.

Skattefrihet för förmögenhet skall som nämnts enligt gällande bestämmelser

tillkomma kassan.»

I promemorian behandlas slutligen frågan örn sparbankernas rätt till

avdrag för bidrag till kassan. Härom anföres följande:

»Vad slutligen angår det framförda förslaget, att sparbank måtte berättigas

att vid beräkning av sin inkomst avdraga beloppet av till kassan

utbetalt bidrag, så synes bestämmelse härom icke erforderlig, enär redan

med tillämpning av gällande bestämmelser rätt till avdrag för berörda

belopp torde tillkomma sparbank. Närmast till bands ur sparbankernas

synpunkt ligger att betrakta ifrågavarande bidrag som omkostnader för

rörelsens bedrivande. Såsom sådana lära bidragen böra bokföras i sparbankens

räkenskaper, efter som någon på grund av bidragen grundad rätt

icke får i sparbankens räkenskaper uppföras såsom tillgång. Möjligen

skulle man delvis kunna betrakta bidragen som ersättning för förvärv av

rätt till framtida utdelning, men även örn man anlägger detta betraktelsesätt

synes man ej komma till annat resultat äu att beloppet av bidrag

belt får avdragas vid inkomstberäkningen, enär föreskriften att rätten

till utdelning ej får uppföras som tillgång kan anses innebära, att värdet

av nämnda rätt skall omedelbart avskrivas.»

I kammarrättens yttrande i anledning av nu omförmälda promemoria

göres ingen erinran mot vid promemorian fogat förslag till ändrad lydelse

av 29 § 3 mom. kommunalskattelagen oell förklaras promemorian i övrigt

endast föranleda det yttrande, att, då olika meningar möjligen skulle kunna

uppstå därom, huruvida med tillämpning av gällande bestämmelser sparbank

må vid beräkningen av sin inkomst åtnjuta avdrag för till säkerhetskassan

utbetalt bidrag, kammarrätten ifrågasatte, örn icke till undanröjande

av tveksamhet härutinnan uttrycklig bestämmelse, innefattande dylik

avdragsrätt för sparbank, borde införas i nämnda lagrum.

Till det i berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria Departementsframlagda

förslaget rörande lösning av vissa beskattningsfrågor, som uppställa

sig i samband med frågan örn bildandet av sparbankernas säkerhets
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

kassa, kan jag i huvudsak ansluta mig. Det är, om man sä vill uttrycka sig,

en utbruten del av sparbankernas tillgångar, som hopsamlas hos kassan.

När sparbankerna själva ej äro befriade från skattskyldighet för ränta på

sina fonder, synas ej heller motsvarande räntor å säkerhetskassans fonder

böra vara skattefria. När fonderna en gång uppnått den storlek, att avkastning

därav kan utdelas till sparbankerna, kommer emellertid dylik avkastning

att beskattas hos dessa, och kassan bör därför göras i motsvarande

man skattefri. Uttryckligt stadgande i sådant avseende föreslås.

Vad åter angår frågan örn rätt för sparbankerna att åtnjuta avdrag

för bidrag till säkerhetskassan, delar jag den uppfattningen att sådant avdrag

bör medgivas. Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida ej uttrycklig

bestämmelse härom bör meddelas. Då det måhända skulle kunna göras

gällande, att den delaktighet i säkerhetskassan, som förvärvas av sparbank,

är att hänföra till sådana tillgångar för stadigvarande bruk, för

vilka avskrivningsavdrag ej är enligt gällande lag medgivet, biträder jag

detta kammarrättens förslag.

Beskattningen av partihandelsbolag, som avses i förordningen

angående försäljning av rusdrycker.

Enligt 30 § 4 mom. första stycket i kommunalskattelagen skall för sådant

i 12 § förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av

rusdr5rcker omförmält bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker,

nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt förut i lagen givna

bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 5 pro

cent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdrycker.

I anvisningarna till 30 § förklaras under punkt 6, dels i första stycket,

att under handel med rusdrycker inbegripas även rening, förskäring

och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att hänföra

till tillverkning av råvara, dels ock i andra stycket, att vid tillämp

ning av nämnda bestämmelse skall i försäljningssumman icke inräknas

försäljningssumman för varor, vilka bolaget kan ha försålt till annat

partihandelsbolag.

Till förklaring av dessa stadganden bör även erinras, att enligt punkt 5

av anvisningarna till 18 § skall för partihandelsbolag, som nyss nämnts,

handeln med rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla. Det är en

dast den i sådan förvärvskälla erhållna nettointäkten, som enligt berörda

bestämmelse begränsats till sin storlek; har bolaget annan förvärvskälla,

skall inkomsten härav beräknas efter eljest gällande regler. Detta gäller

exempelvis i fråga om den av det nuvarande partihandelsbolaget, aktiebolaget

Vin- & Spritcentralen, bedrivna tillverkningen av råbrännvin vid

egna brännerier.

Genom proposition nr 232 har Kungl. Majit förelagt innevarande års

riksdag förslag till nyreglering i åtskilliga avseenden av partihandeln

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

med sprit av olika slag. Förslaget går bland annat ut på att spritcentralen

skulle bliva partihandlare såväl enligt rusdrycksförsäljningsförorönnigen

som enligt förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående han

del med skattefri sprit samt att i sistnämnda avseende partihandlarens

verksamhet skulle, i förhållande till vad nu gäller, utvidgas att avse även

motorsprit. För genomförande härav föreslås ändringar i nämnda båda

förordningar samt i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning

och beskattning av brännvin. I propositionen begäres vidare,

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa överenskommelse

med spritcentralen örn ordnande av avsättningsförhållandena för

inom riket tillverkad sprit i huvudsaklig överensstämmelse med av mig

i yttrande till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer

innehålla bland annat, att priset vid spritcentralens utförsäljning av sprit

för olika ändamål i stort sett skall beräknas efter priset på råspriten med

tillägg av kostnaderna för den färdiga varans framställning samt lagringsoch

förvaltningskostnader ävensom skälig handelsvinst, dock med den modifikationen

att vid bestämmande av priset för skattefri sprit icke må beräknas

handelsvinst.

Därest berörda förslag, vilket avses träda i kraft den 1 oktober 1934, Departement

blir genomfört, torde härav påkallas någon jämkning i bestämmelserna i cf,efen30

§ kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar. Frånsett att dessa

bestämmelser förutsätta möjligheten av flera partihandelsbolag, bygga

desamma nämligen på den förutsättningen, att vederbörande partihandelsbolag

såsom nu är fallet tillgodoräknar sig handelsvinst å hela sin försäljning.

Enligt föreliggande förslag skulle spritcentralens försäljning

emellertid utvidgas att omfatta — utöver den nuvarande försäljningen

enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, varvid handelsvinst alltjämt

finge utgå — jämväl försäljning enligt förordningen angående handel

med skattefri sprit, vid vilken försäljning bolaget icke skulle beräkna handelsvinst.

Då denna skillnad avses att komma till uttryck i ett mellan

staten och spritcentralen träffat avtal, synes berörda stadgande i 30 § 4

morn. böra ändras på det sätt, att i den däri omförmälda försäljningssumman

för försålda rusdrycker förklaras icke skola inräknas försäljningssumman

för vara, vid vars försäljning bolaget enligt avtal med staten

icke äger tillgodoräkna sig handelsvinst. Vidare bör andra stycket under

punkt 6 i anvisningarna utgå.

Beskattning av viss utdelning från kooperativa föreningar.

1 en den 13 november 1933 dagteeknad, till finansdepartementet inkom

men skrivelse har länsstyrelsen i Västmanlands län hemställt örn sådan

ändring av gällando skattelagstiftning, att återbäring från kooperativ

centralorganisation till kooperativa föreningar ej må undgå beskattning.

1 skrivelsen an föres i huvudsak:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

»Uti 29 § 2 mom. av kommunalskattelagen av den 28 september 1928

stadgas följande.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet lämnat

sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,

må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

Enligt 54 § i samma lag äro bland andra svenska ekonomiska föreningar,

som icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,

frikallade från skattskyldighet för bland annat utdelning frän

svenska ekonomiska föreningar.

På grund av dessa stadganden är den återbäring, som sker från kooperativa

förbundet till kooperativa föreningar, icke beskattningsbar hos förbundet,

och ej heller föreningarna, som mottagit återbäringen, behöva erlägga

skatt därför. På detta sätt bliva årligen avsevärda belopp undandragna

beskattning. Avskrift av ett utslag i regeringsrätten i ärendet bifogas.

Förhållandet anmärktes av kungl, kammarrätten uti dess yttrande den

28 augusti 1928, uti hithörande del intaget i Kungl. Maj:ts proposition nr

142 till 1930 års riksdag sid. 38—39. Kammarrättens yttrande i nu ifrågavarande

del lyder:

''Enligt 54 § med anvisningar, sådana dessa formulerats i 1928 års proposition,

äro svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, som

icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, Intagna

från skattskyldighet för all slags utdelning från svenska aktiebolag,

bankbolag och ekonomiska föreningar. Det enda undantaget, som

gäller viss del av utdelning från bostadsföretag, vilken uppburits efter

annan grund än i förhållande till aktie eller andel, bekräftar den givna

regelns allmängiltighet. Emellertid äro företag, som lämna utdelning, i

åtskilliga fall själva befriade från skattskyldighet för den del av den egna

inkomsten, som åtgår till utdelning, nämligen dels bostadsföretag enligt

24 § för viss utdelning (som utgått till delägare i form av bostad eller

annan förmån samt utdelning, som utgått annorledes än å andel eller

aktie), dels ock i beskattningshänseende kooperativa föreningar enligt

29 § 2 mom. för rabatter eller pristillägg. För mottagaren blir sådan utdelning

från bostadsföretag städse intäkt av annan fastighet (24 §), och

utdelning i form av rabatter eller pristillägg från kooperativ förening

anses, örn mottagaren driver jordbruk eller rörelse, under viss förutsättning

som intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse (sjätte punkten av

anvisningarna till 21 § och fjärde punkten av anvisningarna till 28 §).

Utdelningar, som nu åsyftas, böra icke göras skattefria hos mottagaren,

örn denne är aktiebolag eller ekonomisk förening, ty då blir intäkten

obeskattad såväl hos det företag, som giver, som hos det företag, som

mottager utdelningen. Något sådant har säkerligen ej heller avsetts med

ifrågavarande stadgande, som blott har till ändamål att undanröja den

s. k. kedjebeskattningen. Kammarrätten anser sig därför icke kunna underlåta

att hemställa, att erforderlig ändring i 54 § med anvisningar snarast

möjligt måtte åvägabringas.’

Vederbörande departementschef yttrade i anledning av detta kammarrättens

uttalande följande:

''Enär frågan örn aktiebolagens, bankbolagens, kommanditbolagens och

de ekonomiska föreningarnas beskattning är föremål för utredning av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241. 15

särskilda sakkunniga (1928 års bolagsskatteberedning) oell, enligt vad jag

har mig bekant, de sakkunniga hava sin uppmärksamhet riktad på det

av kammarrätten påpekade förhållandet, finner jag övervägande skäl tala

för att med prövning av frågan örn ändring av berörda stadgande må

anstå, till dess ämnet i annat sammanhang kommer under Kungl Ma lits

behandling.’

Sedermera har bolagsskatteberedningen den 18 december 1931 avlämnat

sitt betänkande utan att, såvitt befallaingshavanden kunnat finna, nu förevarande

fråga där blivit föreslagen till lösning annat än i sammanhang

med omläggning av kooperativa föreningars skattskyldighet. I varje fall

har beredningens förslag icke lett till någon ändring av gällande lag uti

nu förevarande fall.»

Länsstyrelsen framhåller vidare, att det icke är små summor, som på

detta sätt undgå beskattning, och påpekar, att Kooperativa förbundet på

sätt ett skrivelsen bilagt brev utvisade, vore av den uppfattningen, att beskattning

bör äga rum.

I avgivet yttrande i anledning av denna framställning har Kooperativa

förbundet anfört:

»Då Kooperativa förbundet anmodats inkomma med yttrande över av

Konungens befalluingshavande i Västmanlands län föreslagen förändring

av 54 § i kommunalskattelagen av den 28 september 1928, vill förbundet

med erinran därom, att förbundet, alltsedan nu gällande bestämmelser

trätt i kraft, uppmanat till förbundet anslutna konsumtionsföreningar

att till beskattning upptaga av föreningarna uppburna återbäringsbelopp

på deras köp från förbundet, framhålla, att förbundet i princip

intet har att erinra mot en sådan ändring av 54 §, som här föreslagits.

Oavsett att lagens nuvarande avfattning givit konsumtionsföreningarna

tillfälle att icke deklarera för de ifrågavarande återbäringsbeloppen,

har dock veterligen det ojämförligt största antalet föreningar upptagit

beloppen i fråga i sin deklaration. Att några av de större konsumtionsföreningarna

begagnat sig av sin lagliga rätt att icke i deklarationen

upptaga beloppen i fråga, får ses mot bakgrunden därav, att den för ekonomiska

föreningar gällande skatteprogressionen drabbar de stora ekonomiska

föreningarna synnerligen hårt och på ett sätt, som säkerligen

icke kunde förutses vid den tidpunkt, då bestämmelserna i detta avseende

fastställdes. Det vore önskvärt, att de svårartade ojämnheterna i det

de ekonomiska föreningarna påvilande skattetrycket kunde upphävas. Då

ett obetingat bifall till det av Konungens befallningsliavande i Västmanlands

län framställda förslaget kommo att ytterligare accentuera det redan

förut starkt kännbara, alltför hårda skattetrycket för de större ekonomiska

föreningarna, synes det förbundet vara rimligt, att man samtidigt

med genomförandet av den föreslagna förändringen verkställer en

sådan förändring av de för de ekonomiska föreningarna gällande beskatt - ningsbestämmelsorna, att de uppenbart orimliga verkningarna av den nuvarande

progressionen undanröjas.»

Yttrande i ärendet har jämväl inhämtats från Överståthållarämbetet.

Då det måste anses såsom ett missförhållande, att återbäringar av ifrågavarande

slag icke beskattas vare sig lins Kooperativa förbundet elior mottagaren,

finge ämbetet tillstyrka en lagändring i förslagets syfte.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

I det av bolagsskatteberedningen den 18 december 1931 avgivna betänkandet

var, i motsats till vad länsstyrelsen i Västmanlands län antagit,

den förevarande frågan föremål för förslag. Beträffande punkt 1 av anvisningarna

till 54 § kommunalskattelagen föreslogs nämligen sådan ändrad

lydelse att, förutom utdelning från bostadsförening och bostadsaktiebolag

för vilken bostadsförening åtnjutit avdrag, jämväl utdelning från

kooperativ förening, för vilken den utdelande föreningen erhållit avdrag,

skulle vara undantagen från den eljest gällande friheten från s. k. kedjebeskattning

för den som mottoge utdelningen.

Det anfördes i motiveringen, bland annat, att omformuleringen rådde

bot för den i Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1930 berörda oegentligheten,

att skattefrihet i visst fall förelåge för det företag, som mottoge utdelning,

ehuru det utdelande företaget för densamma vore berättigat till avdrag

(t. ex. konsumentförening för rabatt från Kooperativa förbundet).

I de avgivna yttrandena över bolagsskatteberedningens betänkande har

förslaget i ifrågavarande punkt ej varit föremål för särskilt uttalande.

Den skattefrihet, som uti länsstyrelsens i Västmanlands län förut återgivna

skrivelse påtalats, lärer från början knappast hava varit avsedd,

ehuru kommunalskatlelagen kommit att erhålla en sådan lydelse, att å

ena sidan Kooperativa förbundet och med detta likartade sammanslutningar

i egenskap av kooperativa föreningar erhöllo rätt att göra avdrag

för återbäring till sina medlemmar, men att å andra sidan dessa medlemmar,

där de själva voro föreningar, kommo i åtnjutande av skattefrihet för

rabatterna därför att dessa voro att hänföra till »utdelning». När denna

fråga gjordes till föremål för ett uttalande av chefen för finansdepartementet

vid anmälan av proposition nr 142 till 1930 års riksdag, återgivet i

länsstyrelsens skrivelse, kunde det antagas, att frågan örn kooperationens

beskattning i ett större sammanhang skulle komma att inom kort upptagas

till statsmakternas prövning. Kända förhållanden hava emellertid

skapat ett sådant läge, att frågan om aktiebolagens och de ekonomiska

föreningarnas beskattning måst tills vidare skjutas åt sidan. Då man

ej för närvarande kan våga förutsäga, när detta spörsmål kan föras

till sin lösning, anser jag det lämpligt att berörda specialfråga nu blii

föremål för särskilt förslag. Samtliga de som yttrat sig i frågan, Kooperativa

förbundet inbegripet, hava ej haft något att erinra mot en änd-.

ring. Kooperativa förbundet har härvid ansett rimligt, att samtidigt skatte

tariffen för de ekonomiska föreningarna bleve ändrad. Att nu utbryta denna

fråga ur det större sammanhang, i vilket den bör lösas, synes mig dock

ej möjligt.

Dagtexten synes kunna ändras på i huvudsak det sätt, som föreslagits a^

bolagsskatteberedningen, genom omformulering av första punkten av anvisningarna

till 54 § kommunalskattelagen, vilken på grund av stadgande

i 3 § andra stycket förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

äger motsvarande tillämpning för sistnämnda skatt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

17

Om rätt att vid ändring av fastighetstaxering erhålla ändring i därav

beroende taxering av inkomst och förmögenhet.

Enligt gällande kommunalskattelag kar kommunalbeskattningen i fråga

örn fastigheterna utformats enligt det så kallade garantiskattesystemet.

Detta innebär att till kommunen erlägges fastighetsskatt för inom densamma

belägna fastigheter efter en för varje fastighet till viss procent av

fastighetens taxeringsvärde beräknad inkomst, oavsett örn fastigheten i

verkligheten lämnat denna inkomst eller icke. Till grund för detta system

ligger den uppfattningen, att inom kommunen belägna fastigheter

böra, trots växlande konjunkturer, garantera kommunen en viss minimiinkomst

att beskatta. Men å andra sidan äger vederbörande skattskyldige

fastighetsägare att såsom ersättning för den sålunda påförda fastighetsskatten

såväl vid beräknandet av den inkomst, som en viss fastighet

i verkligheten lämnat och för vilken kommunal inkomstskatt skall utgöras,

som ock vid beräknandet av inkomst av rörelse, i vilken fastighetsskatt

underkastad fastighet använts, åtnjuta avdrag för det belopp, som

blivit beskattat genom fastighetsskatten (s. k. procentavdrag). Enligt

föreskrift i nyssnämnda lagrum skall också omförmälda avdrag — utom

för visst angivet fall — beräknas efter det taxeringsvärde, som åsatts

fastigheten året näst före taxeringsåret.

I en till finansdepartementet den 21 juni 1933 inkommen framställning

har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anfört i huvudsak

följande:

Jämlikt 30 § 5 mom. kommunalskattelagen jämfört med 45 § samma

lag skall vid taxering till kommunal inkomstskatt från nettointäkten av

rörelse avdragas fem procent av taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret

å fastighet, som använts i förvärvskällan. Beträffande inkomst av

jordbruksfastighet och av annan fastighet återfinnas motsvarande bestämmelser

i 23 § 2 mom. och 26 § 2 mom. samma lag. Det taxeringsvärde,

varå procentavdraget beräknas, blir sålunda det, som fastighetsprövningsnämnden

vid den senast verkställda fastighetstaxeringen bestämt,

och detta gäller jämväl för den händelse, att den skattskyldige överklagat

fastighetsprövningsnämndens beslut med yrkande örn nedsättning i taxeringsvärdet.

Örn besvären helt eller delvis bifallas och taxeringsvärdet

nedsättes, är fastighetsägaren emellertid berättigad att återbekomma de

kommunalutskylder, som belöpa å det belopp, varmed taxeringsvärdet

nedsatts. Att den skattskyldige vid inkomsttaxeringarna fått åtnjuta avdrag

med fem procent å det av fastighetsprövningsnämnden bestämda högre

värdet, fritager icke kommunen från skyldighet att verkställa berörda

restitution. Enligt vad till styrelsens kännedom kommit hade denna brist

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. i sami. Nr 2M. -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunni. Maj.ts proposition nr 241.

i lagstiftningen i ett flertal fall förorsakat avsevärda skatteförluster för

kommunerna. Visserligen hade; för att mildra olägenheterna av denna

krist i lagstiftningen det vidtagits åtgärder för att få fram ett hastigare

slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen bland annat genom att

göra kammarrätten till sista instans oell där inrätta ett förtursförfarande

för dessa mål, och ägde kommunerna möjlighet att vid ifrågasatta

nedsättningar av taxeringsvärden, vilka kunde tänkas komma att påverka

inkomsttaxeringarna, reservationsvis överklaga de senare för att på så

sätt hålla sin rätt till talan öppen. Men trots de åtgärder, som sålunda

vidtagits för att vinna ett hastigare avgörande av fastighetstaxeringsmålen

i kammarrätten, hade dock ett stort antal av de besvär, som anförts

över 1928 års fastighetstaxering, icke avgjorts av kammarrätten

förrän under år 1931. Detta visade, att om kommunerna velat genom

reservationsbesvär hålla sin talan öppen, de måst reservationsvis

överklaga ett högst avsevärt antal inkomsttaxeringar. Prövningen av ett

så stort antal reservationsbesvär skulle icke kunnat ske utan avsevärda

kostnader för statsverket. Hittills hade kommunerna i stor utsträckning

underlåtit att överklaga inkomsttaxeringarna, men örn lagändring

ej korinne till stånd, ansåge sig styrelsen nödsakad att i anledning av 1933

års fastighetstaxering vid följande årens inkomsttaxeringar på ett effektivt

sätt fästa kommunernas uppmärksamhet å förhållandet och uppmana

dem att inrätta sig därefter. Att härigenom åtskilliga onödiga besvär

komme att anföras, vilka skulle belasta besvärsinstanserna, kunde ej undvikas.

Enligt styrelsens mening kunde en rationell lösning av frågan vinnas

endast om vederbörande kommun befriades från skyldighet att verkställa

restitution i anledning av nedsatt taxeringsvärde i den mån nedsättningen

borde föranleda höjning av påföljande års inkomsttaxering. Styrelsen

hemställde därför, att bestämmelser måtte utfärdas av dylikt innehåll,

samt att skattskyldig, som sökte restitution, skulle vara skyldig att vid

ansökningen foga av landskamreraren eller annan tjänsteman å fastställt

formulär utfärdat bevis, utvisande antalet skattekronor och skatteören

samt vägfyrk, varå restitution borde beräknas. Huru styrelsen i övrigt

tänkt sig berörda förfarande, utvecklas närmare i framställningen.

Även andra utvägar för avhjälpande av ifrågavarande missförhållande

vore tänkbara, men dessa vore behäftade med, bland annat, den olägenheten,

att de icke enligt gällande bestämmelser örn ränta vid restitution

av utskylder skyddade kommunen mot orättmätig ränteförlust.

Rörande denna framställning hava efter remiss utlåtanden avgivits av

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus

samt Örebro län ävensom kammarrätten.

Överståthållarämbetet kunde icke finna annat än att visst fog förefunnes

för åtgärders vidtagande i anledning av framställningen. Det föreslagna

sättet härför, som innebure att en länsstyrelsens tjänsteman skulle

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

fastställa en ny taxering i stället för den av beskattningsnämnd åsätta,

syntes emellertid icke stå i god överensstämmelse med i övrigt gällande

bestämmelser. Ämbetet ville ifrågasätta, huruvida icke i analogi med

vad som gällde enligt 129 § taxeringsförordningen taxeringen i förekom

mande fall kunde ändras av prövningsnämnd efter anmälan av land skam

läraren eller den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att det i framställningen omförmälda

förhållandet otvivelaktigt utgjorde en svaghet i gällande beskattningssystem,

föranledd ej av ett förbiseende utan av processuella skäl. Ett snabbare

avgörande av fastighetstaxeringsmålen torde kunna i framtiden förväntas.

Olägenheter av omförmält slag framstode för övrigt även beträffande

förmögenhetsberäkningen. Utan utredning syntes ej möjligt att överblicka

problemet från alla de synpunkter som tarvade beaktande. Det i

framställningen framlagda förslaget föranledde starka betänkligheter. Det

mäste anses principiellt icke tillrådligt att administrativa organ finge

verkställa jämkning av beskattningsmyndigheters beslut. Länsstyrelsen

avstyrkte därför att förslaget i befintligt skick Indes till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län antoge, att med hänsyn till

innehållet i den gjorda framställningen den förevarande frågan skulle

komma att få så stor betydelse taxeringstekniskt och ur arbetssynpunkt,

att densamma icke borde lämnas åsido. Det framlagda förslaget vore

emellertid otillräckligt, då det ej tillgodosåge den skattskyldiges intresse

att vid höjd fastighetstaxering erhålla ökat procentavdrag, och föranledde

för övrigt en bestämd erinran mot att låta tjänstemän i denna sin egenskap

ändra taxeringarna. Taxeringsförordningens 129 § anvisade ett

tänkbart förfaringssätt. Emellertid borde ej rimligtvis varje bagatelländring

i fråga om fastighetstaxeringen föranleda undersökning av inkomsttaxeringen.

I sådant avseende föresloges, att ändring av taxeringsvärde

med mindre belopp än 20,000 kronor ej skulle föranleda dylik åtgärd.

Att prövningsnämndens beslut örn dylik ändring i inkomsttaxeringen

befordrades till verkställighet till vederbörande i eljest vanlig ordning

torde medföra förenkling samt större ordning och reda i förfarandet

än vad förbundets förslag innebure.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrade till en början örn behovet av uttryckliga

bestämmelser örn räuteberäkning vid restitution av kommunalutskylder.

Att åtgärder i det i framställningen angivna syftet vore av

behovet i hög grad påkallade framginge av flera fall, som under senare

år inträffat. Örn det sålunda vore ostridigt att en ändring av gällande

bestämmelser vore icke blott önskvärd utan nödvändig, kunde tvekan

råda beträffande sättet för ändringen. Det i framställningen i sådant

avseende framlagda förslaget mäste härvid uteslutas. En taxeringsändring

borde ske av de för detta ändamål fungerande myndigheterna.

Ett eftertaxeringsförfarande vore tänkbart meri mindre lämpligt. När
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

mast till bauds syntes ligga, att kammarrätten vid ändring av fastighetstaxering

automatiskt vidtoge vederbörlig ändring i därav beroende inkomsttaxeringar.

Häremot kunde dock invändas, bland annat, att vederbörliga

deklarationer ej vore tillgängliga för kammarrätten ävensom att

kammarrättens arbetsbörda skulle väsentligt ökas. I stället ifrågasattes

föreskrift att landskamrerare!! skulle kava att. dä beslut örn nedsättning

av taxeringsvärde kommit honom tillhanda, så snart ske kunde anmäla

frågan till prövningsnämnden för prövning av inkomsttaxeringarna.

Länsstyrelsen framlade förslag till ändringar i dylikt syfte i 123 och

124 §§ taxeringsförordningen så ock förslag till vissa ändringar i uppbördsreglementet.

Därjämte framlades ett förslag till »förordning angående

restitution av utskylder m. m.».

Kammarrätten anförde, efter att hava redogjort för det huvudsakliga

innehållet av den ifrågavarande framställningen, i huvudsak följande:

»Såsom framgår av vad nu anförts, har styrelsen för landskommunernas

förbund med den gjorda framställningen avsett att rikta Kungl Maj:ts

uppmärksamhet på en enligt styrelsens mening förefintlig brist i kommunalskattelagen,

vilken brist synts styrelsen vara av så allvarlig art,

att densamma borde avhjälpas genom författningsändring. Styrelsen

har emellertid själv påpekat, att möjlighet förefinnes med nu gällande bestämmelser

att genom reservationsbesvär hålla rätten till talan öppen:

och kammarrätten kan vitsorda, att denna utväg även anlitats. Kammar

rätten kan därför icke finna, att det föreligger någon brist i lagstiftningen

i egentlig mening. Visserligen kan det icke förnekas, att det skulle

vara förenat med avsevärda svårigheter för kommunerna att anföra reservationsbesvär

i alla sådana fall, då deras intressen skulle beröras av

en nedsättning i fastighetstaxeringarna. Men det torde allenast i undantagsfall

förekomma, att det för vederbörande kommun är ur ekonomisk

synpunkt av mera avsevärd betydelse, att i anledning av nedsättning

av en fastighets taxeringsvärde besvär över fastighetsägarens inkomsttaxering

anföras; och den omständigheten, att någon gång så kan

vara fallet, synes kammarrätten icke utgöra tillräcklig grund för införande

av en lagstiftning,, som i själva verket skulle innebära, att redan laga

kraftvunna, av prövningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten meddelade

beslut i fråga örn fastighetsägares taxering till kommunal inkomstskatt

skulle kunna ändras. De principiella betänkligheterna mot en sådan

.lagstiftning framträda med särskild styrka med avseende å det i den

remitterade skrivelsen innefattade förslaget, att dylik ändring skulle

åvägabringas genom beslut av vederbörande landskamrerare eller annan

landsstatst jänsteman och sålunda utan medverkan av taxeringsmvndighet.

Redan av vad i den remitterade skrivelsen yttras finner kammarrätten

det för övrigt, uppenbart, såväl att stora svårigheter av lagteknisk natur

skulle, möta vid utarbetande av en lagstiftning enligt de riktlinjer, som

angivits i nämnda skrivelse, som även att en sådan lagstiftning skulle

i tillämpningen vålla avsevärda svårigheter och ett betydande arbete.»

Kammarrätten berörde härefter den möjligheten, att kammarrätten skulle

vid ändrad fastighetstaxering automatiskt ändra inkomsttaxeringen så

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

21

ock möjligheten att utsträcka eftertaxeringsförfarandet ulen avvisade även

dessa möjligheter. På grund av vad kammarrätten anfört och då

kammarrätten vid sina överläggningar i ämnet ej heller kunnat finna

någon annan framkomlig väg. som kunde vara ägnad att leda till en tillfredsställande

lösning av den föreliggande frågan, ansåg sig kammarrätten

böra hemställa, att vad i den remitterade skrivelsen anförts och yrkats

icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Två ledamöter i kammarrätten uttalade skiljaktig mening. Den ene instämde

i syftet med den gjorda framställningen men ansåg sfg icke kunna

utan en allsidig utredning förorda något av de framlagda förslagen.

Den andre ledamoten fann det även önskvärt, att en väg för frågans

lösning kunde utfinnas, och ifrågasatte, örn det ej borde undersökas, huruvida

frågan kunde lösas efter samma principer, som vunnit tillämpning

beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i fråga örn medgivna

avdrag för kommunalutskylder, d. v. s. att rättelse i anledning av

ändrad fastighetstaxering skulle kunna ske vid därefter följande inkomsttaxering.

Då det vid prövning av vad i ärendet sålunda förekommit föreföll mig,

som om det av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anmärkta

förhållandet kunde föranleda ej ringa praktiska olägenheter,

samt att ett påtagligt behov av deras avhjälpande förelåg, fann jag det

lämpligt, att den föreliggande frågan gjordes till föremål för ytterligare

utredning, och uppdrog jag åt kammarrättsrådet juris doktorn Carl W.

U. Kuylenstierna att verkställa sådan. En utredningspromemoria angående

möjlighet att vid ändring i fastighetstaxering erhålla ändring i därav beroende

taxering av inkomst och förmögenhet jämte utkast till eventuell

lagstiftning i ämnet avlämnades av denne den 5 februari 1934. Denna promemoria

torde få såsom bilaga fogas vid denna dags statsrådsprotokoll.

Över promemorian inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och kammarrätten.

Ur berörda utredningspromemoria, till vilken jag i huvudsak hänvisar,

må här allenast anföras följande punkter.

Det har av hörda myndigheter framhållits, att redan nu utvägen stöde

till buds att genom reservationsbesvär hålla möjligheten öppen att erhålla

ändring i taxering av inkomst eller förmögenhet, när fastighetstaxering

blivit ändrad efter utgången av ordinarie besvärstid i fråga örn

inkomsttaxeringen. Grundtanken i det bearbetade uppslaget är nu den,

att, örn vederbörande inom viss kort tid efter det beslutet rörande fastighetstaxeringen

meddelats framställer yrkande örn följdändring beträffande

taxeringen av inkomst och förmögenhet, han skall försättas i hu

vudsakligen samma läge som örn han i rätt tid anfört reservationsbesvär.

Den omständigheten, att vederbörande äger kännedom örn denna

möjlighet att genom en rent formell åtgärd skydda sin rätt, skall så
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

lunda ej vara avgörande för att denna rätt skall kunna tillgodonjutas.

Att behandlingen blir formellt delvis en annan än vid reservationsbesväi

li„gei i sakens natur. Av praktiska skäl torde också vissa avsteg böra

göras från fullföljande av den vägledande principen.

Mot det ifrågavarande uppslaget liksom mot andra framkomna uppslag

till frågans lösning kan alltid framställas den principiella anmärkningen,

att slutgiltigt fastställda taxeringar ej böra åter rubbas. Såväl

den skattskyldige som det allmänna böra kunna påfordra, att ej en taxering,

som betraktas såsom lagakraftvunnen, skall kunna efter avsevärd

tid rivas upp igen. Man torde emellertid kunna göra gällande, att ett

dylikt betraktelsesätt måhända i förevarande sammanhang är något formalistiskt.

Man kan nämligen ej utan fog påstå, att fastighets- oell inkomsttaxeringarna

tillsammans bilda ett organiskt helt och att sålunda

taxeringen av inkomst oell förmögenhet ej bör betraktas såsom definitivt

avgjord, förrän den justerats med hänsyn till ändrad fastighetstaxering.

En betydande svårighet ligger däremot obestridligen däri, att det vid

taxeringsfrågans återupptagande ej kail med absolut visshet sägas, att

exempelvis procentavdrag åtnjutits med så eller så stort belopp. Vad

som vid taxeringen fastställts är den totala slutsiffran, ej delbeloppen.

Framför allt inom beskattningsnämnder lärer det vara synnerligen vanligt,

att man »kvittar» en post mot en annan. Man finner t. ex., att en

inkomstpost blivit för lågt beräknad, men konstaterar samtidigt, att å

andra sidan visst avdrag ej utnyttjats, oell godkänner slutbeloppet. Hulman

i ett dylikt fall vid taxeringen resonerat framgår ej av några handlingar;

sålunda kan ej utan vidare med säkerhet fastslås med hur stort

belopp procentavdrag åtnjutits. Uppenbart är dock, att den praktiska

betydelsen av denna svårighet ej bör överskattas. I taxeringslängden

finnas införda vissa delsiffror, som kunna tjiina till ledning för bedömande

hur taxeringen skett. När ej självdeklaration frångåtts, är det

också endast undantagsvis som ej även dennas detaljsiffror kunna an

tagas godkända. I de allra flesta fall bör det därför ej möta någon

Praktisk svårighet att med hänsyn till ändrad fastighetstaxering justera

taxeringen av inkomst eller förmögenhet.

Finnér man dylika synpunkter ej i och för sig innefatta avgörande

skäl mot en anordning sadan som den ifrågasatta, uppstår spörsmålet i

vad mån denna kan låta sig praktiskt genomföra utan alltför stora

olägenheter. Härvid torde kunna fastslås att, örn varje ändring i fastighetstaxeringen,

som kunde påverka inkomsttaxeringen, också skulle genomgående

föranleda dylik ändring, det härav förorsakade arbetet skulle

bliva mycket betydande. Man antaga exempelvis, att en mindre ändring

göres i taxeringen av ett bankhus, tillhörigt ett bankföretag, vars

förvärvskälla sträcker sig över hundratals kommuner. Taxeringsändringen

borde antagligen föranleda ändrat procentavdrag och ändrad inkomstskattetaxering

för flera år i samtliga kommuner, måhända blott med

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

ett fatal kronor i varje kommun, varav skulle i alla kommunerna loija delgivning,

efterdebitering eller skatterestitution, vars genomförande skulle

representera mångdubbelt större belopp ån skatteökningen eller

-minskningen. Ett sådant resultat bör, örn möjligt, undvikas. Överhuvud

synes böra så anordnas, att apparaten i fråga ej sättes i gång, såvida

den ej lönar sig. Örn dess användning bindes vid yrkanden från

olika parter, synes redan häri ligga en garanti för att den ej skall komma

till användning i onödan. Denna synpunkt synes i själva verket utgöra

ett avgörande skäl emot förslag örn obligatorisk automatisk ändring

av inkomsttaxeringarna och ett skäl för att anknyta till ett besvärsförfarande.

Detta har dessutom den fördelen, att det skapar en klar

partsställning vid förfarandet i olika instanser, varför taxeringsförordningens

redan befintliga bestämmelser i huvudsak kunna komma till användning

genom en enkel hänvisning. Att förfarandet bör kunna genomföras

utan större praktiska svårigheter synes för övrigt böra vara

en huvudsynpunkt även vid utarbetande av förslagets detaljer.

Vid bestämmande av den extraordinära besvärsrättens omfattning synes

man kunna stanna för att medtaga endast de två verkligt betydelsefulla

kategorierna av fall. där fastighetstaxeringen påverkar inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,

nämligen procentavdraget och förmögenhetsberäkningen.

Det lärer vara i dessa avseenden som påtagliga missförhållanden

gjort sig gällande. Inom dessa yrkandens ram kan emellertid

hänsyn tagas även till sådana övriga förhållanden, som påverkas av fastighets

taxeringsvärde.

Förslaget innebär i huvudsak, att i taxeringsförordningen införes en

ny paragraf, benämnd 124 a §, av i huvudsak följande innehåll:

Har skattskyldig vid taxering tili kommunal inkomstskatt åtnjutit

avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig vid

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräknats

med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag

av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4

inom. eller 129 § taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring

i fastighetens taxering, att avdraget eller förmögenheten bör beräk

lias till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav

föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras

hos prövniugsniilunden. Är berörda taxering i annan ordning föremål

för prövning av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola dock besvären

anföras hos den myndighet för att prövas i sammanhang med prövning

av amiet i övrigt. Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skatt

skyldige, där lian ej underlåtit att behörigen deklarera o. s. v., landskamrerare!

och. såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt, kommun.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till vederbörande länsstyrelse,

av skattskyldig eller kommun inom sex månader och av landskamrerare!

inom åtta månader från den dag. då beslutet rörande lustig
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

hetstaxeringen meddelats. Försummas något av vad sålunda föreskrives,

varda besvären icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten,

att besvär, som anföras hos kammarrätten eller Kungl.

Maj:t, i. stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts

direkt till kammarrätten eller Kungl. Majit, utgöra hinder för besvärens

upptagande till prövning, örn besvären dit inkommit före utgången

av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart

överlämnas till vederbörande länsstyrelse för vidare behandling. Besvären

i fråga må ej företagas till avgörande, förrän den sålunda stadgade

besvärstiden gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxeringen

överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen avgjort. Vid besvären

skola i övrigt de föreskrifter, som avse besvär enligt 123 § taxeringsförordningen

(s. k. extraordinära besvär), äga motsvarande tillämpning.

Besvär, varom fråga är, böra ej, såvitt icke av skattskyldig eller kommun

anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda,

anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse

a\ avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxeringen.

Härtill hava fogats förslag till ändringar i ytterligare vissa paragrafei,

avseende bland annat en utökad skyldighet till delgivning med kommuner

m. fl. av beslut i besvärsmål rörande fastighetstaxering.

Lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 juli 1934 men ej tillämpas

såvitt fråga är om taxering av fastighet för tidigare år än 1933.

Ur de över berörda promemoria avgivna yttrandena må här återgivas

följande.

Överståthållarämbetet hade intet att erinra mot det föreslagna besvärsföifarandet

men ansåge ej att. med den föreslagna begränsningen av besvärsrätten

till att avse procentavdrag och förmögenhetsberäkning, taxeringen

i sin helhet borde vid prövning av besvären få rivas upp. Det vore

önskvärt att i förevarande sammanhang viss ändring gjordes beträffande

restitutionen av fastighetsskatt vid överklagande av inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län vore för sin del benägen att i princip

förorda åtgärder i det syfte som styrelsen för svenska landskommunernas

förbund funnit önskvärt men funne nödvändigt framhålla att sådana

åtgärder borde noga avvägas i förhållande till behovet av rättelse.

Från denna utgångspunkt vore länsstyrelsen i hög grad betänksam mot

förslaget att låta ändringsförfarandet avse även förmögenhetsberäkningen.

Verkställda undersökningar gåve stöd för antagandet, att det här

gällde mindre betydelsefulla förhållanden. Det i promemorian föreslagna

tillvägagångssättet för att tillgodose kravet på ändrat procentavdrag

syntes i detalj väl genomtänkt och lämnade knappast rum för annan

erinran än att detsamma ytterligare invecklade t axeria gsproeessen. Ett så

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

invecklat förfaringssätt syntes ej erforderligt, om ändringen begränsades

till procentavdraget, enär man beträffande detta kunde nå det åsyftade

resultatet genom reservationsbesvär, anförda å tjänstens vägnar av

1 andskamre raren.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåge, att med hänsyn till möjligheten att

anföra reservationsbesvär den otvivelaktigt förefintliga svagheten i beskattningssystemet

ej borde tillmätas större betydelse. Att intresserade

parter ej beaktat denna möjlighet vore knappast tillräcklig anledning

till den föreslagna ändringen av taxeringsförfarandet, vilken innebure

ett betänkligt avsteg från hävdvunnen ordning. Redan på denna grund

kunde länsstyrelsen ej tillstyrka förslaget. Det tedde sig särskilt egendomligt,

att underordnad myndighet skulle kunna ändra överordnad myndighets

beslut. Förslaget kunde icke betecknas annorlunda än som ett

försök att ge form åt ett framkommet oklart önskemål, trots att detta

visade sig oförenligt med viktiga grunder för lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåge det otvivelaktigt att frågan

vöre synnerligen svårlöst. Annan utväg för dess lösande än den föreslagna

med ett särskilt besvärsförfaraude ansåge länsstyrelsen ej finnas.

Länsstyrelsen förmenade, att statens fiskaliska intresse kunde lämnas å sido.

Annorlunda ställde sig saken för kommunerna och de skattskyldiga. I

anslutning härtill ansåge länsstyrelsen, att besvärsrätt ej borde tillerkännas

landskamrerare å tjänstens vägnar. Såsom ytterligare begränsning

av besvärsrätten kunde tänkas någon »summa revisibilis»,

men med frågan örn en sådan kunde anstå, tills verkningarna av eventuell

lagstiftning visat sig. Besvärstiden borde vara tämligen lång.

Länsstyrelsen i Östergötlands län funne sig i allt väsentligt kunna dela

de allmänna synpunkter, som i promemorian framlagts. I fråga örn besvärsrättens

omfattning funne länsstyrelsen det böra tagas under övervägande,

örn ej besvärsrätt borde införas jämväl i avseende å fastighetstaxeringsvärdes

inverkan på beräkning av avdrag för minskning i skogs

ingångsvärde. Det syntes tveksamt, örn laga kraft åt fastighetstaxeringsbeslutet

borde avvaktas, innan inkomsttaxeringsärendet företoges till

avgörande. Besvärstiden kunde eventuellt bestämmas till fyra respektive

sex månader.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig hava till fullo beaktat de

svårigheter, som möta vid utformningen av det föreslagna nya besvärsinstitutet,

och den därav betingade nödvändigheten av att begränsa dess

räckvidd. Det ville dock synas, som örn trots dessa i och för sig mindre

önskvärda begränsningar det föreslagna besvärsförfarandet icke skulle

kunna fungera tillfredsställande. Till de synpunkter i detta hänseende,

sorn i promemorian framhållits, ville länsstyrelsen foga ytterligare synpunkter.

Exempel kunde anföras på fall, där en mera ingående omprövning

av den ågångna taxeringen kunde erfordras. Don omständigheten

att omprövningen förutsatte upprivande av taxering i sådana delar, där

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majds proposition nr 241.

fråga ej vore om rent automatisk beräkning, syntes länsstyrelsen utesluta

införande av det föreslagna besvärsinstitutet. Bestämmelserna örn

delgivning av beslut örn ändring av fastighetstaxering vore ej fullständiga.

I promemorian antoges, att förfarandet ej skulle komma att anlitas,

därest det ej lönade sig. Det funnes anledning antaga, att förfarandet

skulle i regel komma att anlitas från vederbörande kommuners

sida. Slutligen framhålles, att besvärsrätt borde tillkomma även arrendatorer

med äldre arrendekontrakt, vilka åtnjöte procentavdrag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser den i promemorian anvisade

vägen antaglig och finner ej anledning till erinran mot författningsförslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ingen erinran mot förslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför, att det framlagda förslaget ej till - godosåge alla de intressen sorn berördes av frågan, och att tillämpningen

av förslaget i praktiken torde komma att bereda avsevärt större svårigheter

än vad som antagits. Med hänsyn till förefintligheten av möjligheten.

att anföra reservationsbesvär kunde länsstyrelsen ej förorda fastställelse

av de framlagda författningsförslagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser behov av den ifrågasatta lagstiftningen

föreligga utom vid ändring av taxeringsvärde jämväl vid över

flyttning av skattskyldighet o. dyl. I övrigt tillstyrker länsstyrelsen förslaget

med den inskränkning, att besvärsrättens omfattning måtte på

något sätt begränsas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner de i promemorian framförda

synpunkterna fullt motivera den ifrågasatta utökningen av besvärsrätten

och har ingen erinran mot det framlagda förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar promemorians framhållande av

att fråga vore örn ett upprivande av fastställd taxering och att det ej

kunde med visshet sägas med vilket belopp procentavdrag åtnjutits. Den

första anmärkningen syntes tyngst vägande. Länsstyrelsen föreställde

sig att de fall, då svårigheter beträffande procentavdraget skulle inträffa,

skulle bliva ganska sällsynta. Det oaktat kunde förfarandet befaras

medföra ej ringa besvärligheter för myndigheterna. Landskamrerarens

prövning skulle bliva av ganska grannlaga beskaffenhet. De

antydda svagheterna vore dock måhända icke av den betydenhet att de

borde förhindra spörsmålets lösning. Det funnes skäl antaga, att de

fall, då besvärsrätten bomme att användas, icke bleve sä talrika. Länsstyrelsen

funne sig därför icke böra avstyrka bifall till förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det önskvärt, att den i promemorian

behandlade frågan bleve löst, då länsstyrelsen hade erfarenhet av att

den vore av ej ringa praktisk betydelse. Då det i promemorian framlagda

förslaget syntes erbjuda den bäst framkomliga vägen, hade länsstyrelsen

intet att erinra mot detta.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hade intet att erinra vare sig

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 241.

27

mot den principiella lösningen av Irågan eller mot den formella avfattningen

av bestämmelserna. Länsstyrelsen ansåge den i promemorian

föreslagna besvärstidens längd lämplig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåge, att ur statlig beskattningssynpunkt

vägande skäl för dea ifrågasatta lagstiftningen knappast förelåge.

Ur kommunal synpunkt kunde större anledning finnas till reglerande

åtgärder. Den enklaste utvägen i sådant avseende syntes vara ett kvittningsförfarande

i samband med restitution respektive efterdebitering

av vederbörande kommunalutskylder. Länsstyrelsen ansåge emellertid

det i promemorian framlagda förslaget genomförbart,

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att vad anginge förhållandena i

detta län ändringar icke gärna förekomme uti fastighetstaxeringarna

av sådan betydenhet alt något behov av lagändringen kunde anses föreligga.

Det föreslagna besvärsförfarandet vore alltför tidsödande och

ovigt i förhållande till det ändamål, som skulle tillgodoses. Det syntes

icke uteslutet, att det önskade resultatet skulle kunna ernås genom ämh

ringar i uppbördsreglementets bestämmelser örn rätt till restitution.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det för undvikande av olika

tillämpning inom olika län syntes önskvärt med närmare bestämmelser

örn vilka ändringar som i anledning av besvär skulle kunna vidtagas i

taxeringen. Länsstyrelsen hade anledning antaga, att besvärsrätten ofta

komme att utnyttjas även vid obetydlig ändring. Länsstyrelsen ville

därför ifrågasätta, örn någon fullföljdsavgift kunde stadgas.

Länsstyrelsen i Örebro län hänvisar till sitt tidigare utlåtande med

förslag örn skyldighet för landskamrerare!! att framställa behörigt yrkande

hos vederbörlig instans. Sådan rätt borde emellertid också tillerkännas

kommun. Härför behövdes ingen utsträckt delgivning. Frågan

örn det närmare innehållet i erforderliga föreskrifter i dylikt syfte utvecklas

i utlåtandet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter örn extra besvärsrätten

i fråga kunde anses vara av sä stor betydelse, att denna uppvägde olägenheterna.

Besvärsrätten skulle antagligen i stor utsträckning begagnas.

Det vore därför nödvändigt att kringskära möjligheterna till dess

begagnande exempelvis så att höjningen eller sänkningen av taxeringsvärdet

för samtliga klagandens i en och samma kommun belägna fastigheter

inverkade på dessa fastigheters sammanlagda taxeringsvärde med

exempelvis minst 50,000 kronor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansage eu med tva månader förkortad

besvärstid vara att förorda. Beredningen oell slutbehandlingen av besvären

i fråga kunde taga så lång tid i anspråk, att den skattskyldige icke

längre vore solvén! för tilliiggsdebitering. I övrigt linde promemorian icke

föranlett något uttalande fran länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåge att I ramst äl 1 ni ligen fran svenska

landskommunernas förbund hade visst fog för sig. och funne det önskvärt,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

att syftet med framställningen kunde vinnas. Ett förfarande i stil med det

i piomemorian föreslagna syntes vara den bäst framkomliga vägen till

fiågans lösning, varför länsstyrelsen icke hade något att erinra mot promemorians

synpunkter. Ej heller den lagtekniska utformningen gåve

anledning till någon erinran från länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hade vid utredning funnit, att av besvären

angående fastighetstaxering i länet år 1928 mer än tre fjärdedelar ej

medfört ändring i taxeringen. Eventuella reservationsbesvär kunde därför

ej väntas medföra större arbete. På grund härav och då det föreslagna

extraordinära besvärsförfarandet med dess många från nuvarande besvärsregler

avvikande detaljbestämmelser syntes menligt inverka på den

reda och överskådlighet, som utmärkte gällande taxeringsförordning, ansåge

sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka författningsförslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att det påtalade missförhållande,

som man avsåge att avhjälpa, måste anses som en svaghet hos beskattningssystemet.

Då det remitterade förslaget syntes innebära en godtagbar lösning

av ifrågavarande spörsmål, finge länsstyrelsen uttala sin anslutning

till detsamma.

Länsstyrelsen i Västerbottens län funne sig kunna uttala sin anslutning

såväl i stort som i detalj till de framlagda förslagen. De svårigheter vid

tillämpning av förslagen, som icke torde utebliva, syntes icke böra avskräcka.

Länsstyrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, att besvärstiden bestämdes

till fyra respektive sex månader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att det ej torde kunna förnekas,

att ett visst behov förelåge av den föreslagna lagstiftningen. I Norrbottens

län torde många kommuner på grund av lagens bristfällighet gått miste

örn för dem jämförelsevis stora skattebelopp. Möjligheten att anföra reservationsbesvär

torde i länet ha använts endast i ett fåtal fall. Denna utväg

syntes för övrigt mindre tilltalande och vore även ur formell synpunkt

behäftad med åtskilliga olägenheter. Det i promemorian framlagda förslaget

ansåge länsstyrelsen vara det mest lämpliga och bäst överensstämmande

med gällande bestämmelser. Mot förslagets utformning hade länsstyrelsen

ingen erinran. Den föreslagna besvärstiden syntes ej lämpligen

böra avkortas.

Kammarrätten redogör i korthet för det remitterade förslagets innebörd

och anför därefter följande:

»Den nu gällande processordningen i taxeringsmål medger visserligen i

viss utsträckning, att då en taxering varit formellt sett underkastad prövning

av viss myndighet men någon realprövning av taxeringen eller av

visst i densamma ingående moment icke kan antagas hava förekommit,

taxeringen eller sådant moment i densamma behandlas såsom örn den icke''

av samma myndighet prövats. Eftertaxeringsförfarandet lärer sålunda i

princip innebära, att ett visst i en taxering ingående moment, som förut

icke varit föremål för realprövning, upptages till särskild behandling.

Därest en i en taxering ingående post varit föremål för realprövning, kan

däremot eftertaxering på grund av ändring vid beräkningen av samma

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

29

post sedermera icke äga rum. De fall, som avses i 129 § taxeringsförordningen,

torde icke i något avseende innebära förnyad realprövning av redan

avgjord fråga. I motsats härtill innebär den extraordinära besvärsrätten,

att en taxering, i den män besvären därtill föranleda, blir föremål

för förnyad saklig prövning, en prövning som verkställes av närmast högre

instans. Att taxeringsfråga, som varit underkastad realprövning hos

viss myndighet, icke ånyo kan dragas under prövning hos samma eller

lägre instans, har hittills ansetts vara en självfallen sak.

Kammarrätten måste bestämt avstyrka en utvidgning av den extraordinära

besvärsrätten på sådant sätt, att denna grundsats brytes. Det är att

märka, att det visserligen torde bliva sällsynt att, då utslag angående en

fastighetstaxering meddelas, kammarrätten redan träffat slutligt avgörande

i därav beroende inkomsttaxeringsfråga, men att å andra sidan sådana

fall icke kunna helt förebyggas, åtminstone icke där fastighet bytt

ägare. Örn det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning,

böra de föreslagna forumbestämmelserna på det sätt ändras, att då den

taxering av inkomst och förmögenhet, varom fråga är, varit föremål för

prövningsnämuds efter särskild prövning meddelade beslut, besvären skola

prövas av kammarrätten eller, örn kammarrätten meddelat utslag i samma

taxeringsfråga, av Kungl. Maj:t. Skulle någon gång inträffa, att taxeringen

prövats av Kungl. Majit, bör en ny prövning ske allenast örn i den

ordning, som gäller beträffande återbrytande av dom. medgivande därtill

lämnas, i vilket fall den förnyade prövningen tillkommer Kungl. Majit.

Även av annan grund synas emellertid allvarliga betänkligheter möta

mot den ifrågasatta extraordinarie besvärsrätten. I promemorian framhålles,

att en förutsättning för nämnda besvärsrätt är att den kommer

till tillämpning allenast såvitt fråga är örn mera betydelsefulla ändringar.

Denna förutsättning har dock icke i författningstexten kommit till uttryck

i vidare mån än att det föreskrivits, att besvär av landskamrerare

icke böra anföras, med mindre besvären avse rättelse av avsevärt missförhållande.

förorsakat av deli ändrade fastighetstaxeringen. Beträffande

besvär av den skattskyldige och vederbörande kommun stadgas däremot

ingen begränsning av besvärsrätten. För skattskyldig skulle visserligen ett

återhållande moment kunna anses ligga däri att ett yrkande från hans

sida örn nedsättning av taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

sannolikt skulle föranleda landskamreraren att i den föreslagna ordningen

överklaga taxeringen tili kommunal inkomstskatt. Då emellertid

å andra sidan den skattskyldige, därest han underläte att klaga, skulle

riskera att vederbörande kommun anförde besvär med yrkande om höjning

av sistnämnda taxering, synes det kunna befaras, att den skattskyldige

ofta nog skulle finna sig nödsakad att genom anförande av besvär

hålla möjligheten till rättelse till hans förmån öppen. Och vad kommunerna

angår torde besvär från deras sida även i jämförelsevis obetydliga

fall kunna förväntas.

På grund av det anförda och med åberopande av vad kammarrätten i

omförmälda utlåtande den 28 september 1 Död uttalat finner sig kammarrätten

icke kunna tillstyrka förslagets genomförande.

T formellt avseende må följande erinringar göras. Enligt förslaget till

124 a § 1 mom. skulle, därest beslut i viss ordning angående fastighetstaxe

ring innebär sådan ändring, att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen

eller förmögenhet bör beräknas till annat belopp än som skett, besvär med

yrkande örn härur föranledd andrin!/ i taxeringen av inkomst eller förmögenhet

få anföras. Med hänsyn till vad i promemorian anförts vill

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Departements

chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 241.

det synas som om promemorians författare i nämnda uttryck inlagt mera

an vad orden giva vid handen, oell ett förtydligande synes därför påkallat.

Det i föislaget till ändring i 135 § taxeringsförordningen förekommande

uttrycket vederbörande landskamrerare synes jämväl böra förtydligas genom

angivande, att detsamma avser även landskamreraren i fastighetsägarens

eller med honom likställd innehavares hemortslän.»

Det lärer vara obestridligt, att det för den kommunala beskattningen

grundläggande s. k. garantiskattesystemet i olika avseenden medför tekniska

svårigheter. Detta sammanhänger därmed, att ett organiskt samband

förefinnes mellan fastighets- och inkomstbeskattningen, ehuru man

ansett sig böra använda två skilda skatteformer. Vissa sådana svårigheter

Ilai man sökt i huvudsak övervinna genom speciella regler inom den

materiella beskattningsrättens område. Andra svårigheter äro hänförliga

till det förhållandet att de båda skatterna äro underkastade skilda processuella

förfaranden. Det är svårigheter av sistberörda slag som föranlett

de missförhållanden, varom nu är fråga.

Taxeringen av inkomst och förmögenhet påverkas av fastighetstaxeringen

i flera olika avseenden, såsom beträffande rätt till procentavdrag,

avdrag för minskning av skogs ingångsvärde, avdrag för värdeminskning

å byggnader, förmögenhetsberäkningen m. m. I flertalet av

dessa avseenden är emellertid ej detta beroende grundat på garantiskattesystemet,

utan allenast därpå att fastighets taxeringsvärde utgör en praktisk

utgångspunkt för uppskattningar av olika slag. Det vore sålunda i ingen män

oegentlig! att i dylika hänseenden nöja sig med den fastighetsvärdering som

skett av ordinarie prövningsnämnden. De uppskattningar, varom fråga är,

äi° alltid mer eller mindre schablonartade, och det kan ej utan vidare göras

gällande, att rättvisan kräver att ändringar i fastighetstaxeringen också

komma till synes såsom ändringar i inkomst- och förmögenhetstaxeringen.

Annorlunda förhåller det sig med det s. k. procentavdraget. Genom den

kommunala inkomstskatten skall beskattas sådan inkomst av fastighet

som ej motsvaras av ett genom fastighetsskatt beskattat belopp. Visar det

sig efteråt, sedan utslag meddelats i besvärsmål rörande fastighetstaxering,

att det genom fastighetsskatt beskattade beloppet blir ett annat än det,

med vilket man från början räknat vid inkomstbeskattningen, kräver konsekvensen

onekligen att även inkomstbeskattningen ändras.

Em sådan ändring kan, örn beslutet rörande ändringen i fråga örn fastighetstaxeringen

träffas sedan beskattningsnämnden slutat sitt arbete för

inkomsttaxeringsåret, enligt gällande bestämmelser erhållas endast därest

yrkande därom framställes inom den för inkomsttaxeringen gällande besvärstiden.

Ett dylikt besvärsyrkande måste givetvis vanligen göras villkorligt,

d. v. s. innefatta hemställan, att ändring skall göras därest fastighetstaxeringen

ändras. Det är sålunda anförda besvär som bruka benämnas

reservationsbesvär. Dessa hava den påföljden, att örn inkomsttaxeringen

i annat avseende är beroende på prövning hos högre instans, den
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Muj:ts proposition nr 241.

ua prövning ej kan äga runi, förrän fastighetstaxeringsmålet blivit slutligen

avgjort och det sålunda kari konstateras, om det reservationsvis framställda

yrkandet fullföljes eller ej. Så blir fallet, vare sig besvärsyrkandet

framställts av enskild skattskyldig, kommun eller landskamrerare.

Skulle anförande av reservationsbesvär Idiva regel, när besvär anföres

över fastighetstaxering, skulle detta betyda, att huvudparten av ifrågavarande

inkomsttaxeringsmål hölles svävande i flera år. Detta kunde

knappast betecknas som lämpligt. 1 verkligheten lärer det emellertid förhålla

sig sä, att kännedom örn möjligheten att anföra reservationsbesvär är

föga spridd och svårligen kan tänkas bliva allmän hos de skattskyldiga.

Under sådana förhållanden kan man med skäl göra gällande, att reservationsbesvären

ej utgöra en tillfredsställande för normala fall avsedd anordning

att erhålla följdändring i inkomsttaxering vid ändrad fastighetstaxering.

Örn man utgår från den tämligen självklara utgångspunkten, att processförfarandet

i beskattaingsmål är till för att på bästa sätt giva möjlighet

till genomförande av de rättsregler, som betecknas av de egentliga skatteförfattningarna,

lärer man få medge, att de nu gällande processreglerna i

berörda avseende ej uppfylla de krav man rimligen kan uppställa på dem.

Och den frågan inställer sig, huruvida ändring härutinnan kan vinnas

utan åsidosättande av andra betydelsefulla intressen. Kammarrätten och

vissa länsstyrelser hava nu varit av den uppfattningen, att detta ej vore

möjligt, enär lagakraftvunna beslut rörande inkomsttaxeringen ej borde

rubbas. Häremot kan dock genmälas, att om i ett givet fall starkare sakliga

skäl tala för att fastställd taxering i visst avseende brytes, de formella

synpunkterna ej böra hindra detta. Just på beskattningsområdet är

för övrigt laga kraften ett i hög grad relativt begrepp, i det redan nu den

omständigheten att besvärsrätten i många fall räknas med utgångspunkt

från mottagen underrättelse örn ett taxeringsbeslut betyder att formell

möjlighet att överklaga taxering för vissa besvärsberättigade kan kvarstå

i obegränsad tid. Härtill kommer, bland annat, såsom kammarrätten

påpekat, möjligheten av eftertaxering, vilken ej innebär allenast, att till

föregående taxeriugssiffra lägges visst nettobelopp, utan en omprövning

av taxeringsfrågan under hänsyntagande jämväl till sådana fakta, till

vilka hänsyn tagits vid den förra taxeringen. Vid ett bedömande av det

nu föreliggande beskattningsspörsmälets reella sida synes det mig natur

ligt att betrakta fastighetstaxeringen och frågan örn procentavdraget såsom

sammanhängande, så att den senare frågan ej anses vara slutgiltigt

avgjord, förrän den förra frågan är klal-.

Det förefaller mig sålunda, som örn man vore berättigad att betrakta trugan

från rent praktisk synvinkel så, att man spörjer, örn de fördelar, som

enskilda skattskyldiga, kommunala bildningar av olika slag och staten er

hålla genom ett ändringsförfarande, äro av den betydenhet att de till fullo

uppväga de svårigheter som kunna uppstå i taxeringstekniskt avseende.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Svaret på denria fråga synes bliva beroende av vilket förfarande man

väljer för ändringssökandet.

Vad angår sistnämnda fråga hava flera olika uppslag framkommit. I

den framställning från styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

som ligger till grund för den nu verkställda utredningen, ifrågasattes att

rättelse skulle ske vid det kommunala debiterings- och restitutionsförfarandet.

En förutsättning för denna tanke var emellertid att administrativ

tjänsteman skulle utfärda intyg i vad mån procentavdraget vid inkomsttaxeringen

påverkades av fastighetstaxeringen, en utväg som av samtliga

de myndigheter, vilka hördes över styrelsens framställning, ansågs ogenomförbar.

Även en utvidgning av eftertaxeringsförfarandet har ansetts

tänkbar; härigenom skulle man dock ensidigt hjälpa det allmänna men ej de

skattskyldiga. Jämväl möjligheten att låta utslag örn ändrad fastighetstaxering

påverka inkomsttaxeringen för tid efter det utslaget fallit har diskuterats

men ej vunnit anklang. Vidare har föreslagits, att alla inkomsttaxeringar

som påverkades av ändrad fastighetstaxering skulle automatiskt

ändras av kammarrätten eller, efter anmälan av landskamreraren, av prövningsnämnd.

Även denna möjlighet har emellertid ansetts ej böra ifrågakomma,

redan på grund av att den kunde väntas medföra ett alltför vidlyftigt

arbete i förhållande till den påräkneliga nyttan. Slutligen föreligger

det i utredningspromemorian bearbetade uppslaget att genom införandet

av en särskild, i viss mån begränsad extraordinär besvärsrätt

vinna det avsedda syftet. I några av de avgivna yttrandena hava ifrågasatts

vissa modifikationer i detta förslag.

Av de avgivna yttrandena samt vad för övrigt i ärendet förekommit synes

mig nu framgå, dels att ett verkligt behov av en lagstiftning i ämnet

föreligger dels att utvägen med extraordinär besvärsrätt synes vara den enda

hittills anvisade framkomliga vägen för frågans lösning. Ett par länsstyrelser

hava funnit det föreslagna förfaringssättet så invecklat, att de ansett

sig ej kunna förorda detsamma; andra åter hava konstaterat svårigheter

men hava det oaktat funnit sig ej böra avstyrka förslaget. Det stora flertalet

länsstyrelser har mer eller mindre uttryckligen anslutit sig till förslaget. Å

några håll har antagits, att avgörandet av målen i fråga skulle i mera avsevärd

omfattning möta svårigheter; å andra håll har man ej sett större

svårigheter än att man ansett en lösning i ungefärlig anslutning till den av

styrelsen för svenska landskommunernas förbund föreslagna med en enkel

omräkning av taxeringen genom tjänstemans försorg tänkbar. Det förefaller

mig, som örn en ändring av ifrågavarande slag i det vida övervägande

antalet fall måste bliva en enkel räknefråga, men att undantagsvis svårigheter

kunna uppstå. Avgörandet skulle i det största antalet fall komma

att ligga hos prövningsnämnden — jag återkommer till denna fråga —

och arbetet med varje mål torde därför i regel ej bliva väsentligt större

än örn avgörandet ankomme på en tjänsteman. Det har även rått

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

33

olika uppfattningar om frågan, i vilken omfattning det föreslagna

besvärsiöriarandet skulle komma att begagnas. Vissa länsstyrelser

hava ifrågasatt särskilda åtgärder för att åstadkomma begränsning i sådant

avseende. För min del linner jag det ej uteslutet, att såväl kommu

ner som enskilda skola komma att i ej ringa utsträckning utnyttja sin besvärsrätt.

En begränsning framför allt av de enskildas rätt synes mig dock

så svår att genomföra, att valet närmast synes stå mellan ett förfarande

utan sådan begränsning och ett fullständigt avstående från hela anordningen.

I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan, vilka

besvärsyrkanden skola få framställas. De synpunkter jag i det föregående

framlagt synas närmast leda därhän, att besvärsrätten borde avse

endast procentavdraget. I promemorian har emellertid ifrågasatts, att

denna borde gälla även förmögenhetsberäkningen. Att jag för min del finner

övervägande skäl tala för detta förslag beror därpå, att en ändring i

taxeringsvärdet påverkar den kommunala inkomstskatten och förmögenhetsskatten

i olika riktningar. Jag anser det med andra ord riktigt att,

örn enskild skattskyldig på grund av höjd fastighetstaxering yrkar höjt

procentavdrag, däremot skall kunna framställas yrkande örn höjd förmögenhetsberäkning.

Sådant yrkande kan, då det ej avser kommunalskattetaxeringen,

ej framställas som yrkande örn kvittning utan måste göras

i särskilda besvär. Den skattskyldige bör ej genom besvärsrätten komma

i ett gynnsammare läge än han skulle varit, örn fastighetstaxeringen från

början varit fastställd till det sedermera beslutade beloppet. Men därjämte

ligger i berörda omständighet ett visst korrektiv mot mindre önskvärda

besvärsyrkanden. Den skattskyldiges intresse av besvär blir mindre, örn

han har anledning antaga, att dessa skola verka i båda riktningar. Likaså

är det rimligt att, örn kommun på grund av sänkt fastighetstaxering begär

höjd taxering till kommunal inkomstskatt, den skattskyldige skall kunna

framställa yrkande örn sänkt förmögenhetsskatt, vilket även verkar till

minskning av eventull kommunal progressivskatt. Då landskamrerarens

skyldighet att framställa yrkande örn höjd förmögenhetsberäkning väsentligen

begränsats, förefaller det som örn den omständigheten att sänkning

av förmögenhetsskatten kan påyrkas knappast borde nämnvärt påverka

svårigheterna på grund av anordningen i fråga. Att inom de behöriga

besvärsyrkandenas ram hänsyn skall kunna tagas till den ändrade

fastighetstaxeringen även i andra avseenden förefaller ofrånkomligt. Utgången

av besvärsmålet bör, såsom nyss antytts, bliva densamma som örn

taxeringsvärdet varit riktigt frän början, såvitt en sådan utgång faller

inom berörda ram. Ett avsteg från denna princip, som nu är grundläggande

såväl i besvärsmål som vid eftertaxering, synes svårligen kunna förordas.

Vid övervägande av frågan, huruvida ett förfarande i angivet syfte bör

genomföras eller ej, finner jag mig sålunda böra utgå ifrån att detta skulle

Bihang lill riksdagens protokoll 19,‘M. I sorni. Nr 24/.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

erhålla i huvudsak den utformning och den omfattning som ifrågasatts i

promemorian. Det synes mig ej kunna förnekas, att vissa betänkligheter

kunna anföras emot detsamma. Då det emellertid avser att avhjälpa ett

missförhållande på en mycket central punkt i beskattningssystemet — sammankopplingen

av fastighets- och inkomstskatten —, då det från intet håll

bestritts att förslaget skulle vara genomförbart och detta mött ett i det hela

gynnsamt mottagande i de avgivna yttrandena, samt då slutligen möjligheten

av ett bättre förfaringssätt än det föreslagna ej påvisats, förordar jag

att ett förslag i huvudsaklig anslutning till det i promemorian framlagda

förelägges riksdagen till antagande.

Vad angår förslagets detaljer, i den mån de ej redan av mig berörts,

har jag särskilt uppmärksammat kammarrättens yrkande, att örn inkomsttaxeringsmålet

varit föremål för särskild prövning av viss instans, det

extraordinära besvärsyrkandet skulle framställas hos närmast högre instans,

under det att sådant yrkande enligt det i promemorian framlagda

förslaget i regel skulle ske hos prövningsnämnd. Lägre instans än den

som beslutat i ärendet eller samma instans borde enligt kammarrättens

mening ej få göra ändring i den fastställda taxeringen. Det förefaller,

som örn betydelsen av denna anmärkning skulle betydligt förringas av den

omständigheten, att det genomgående är ett helt annat spörsmål som skall

prövas än de som förut varit föremål för avgörande, låt vara att vid denna

prövning även förut i målet beaktade faktorer ånyo måste beaktas. Analogi

föreligger här med eftertaxeringsförfarandet. Emellertid finner jag att

utan större olägenhet besvärsyrkandet i ifrågavarande fall kan anhängiggöras

hos den instans, som förut utgjort sista instans i inkomsttaxeringsmålet.

Denna bör bäst känna till vilka synpunkter som förut anlagts i målet.

Jag har därför låtit omarbeta förslaget i dylik riktning.

Kammarrättens påpekande rörande avfattningen av 135 § synes mig

böra iakttagas. Vad angår formuleringen av 124 a § 1 mom. första stycket

åter synes det av kammarrätten ifrågasatta förtydligandet knappast

vara erforderligt, då det där givna stadgandet avser allenast själva besvärsyrkandena.

I flera av de avgivna yttrandena hava uttalanden gjorts rörande den

i promemorian behandlade frågan örn besvärstidens längd. Vissa länsstyrelser

hava uttalat sig för förkortning av besvärstiden med två månader,

medan andra ej ansett en sådan förkortning böra vidtagas. För

min del finner jag ej tillräckliga skäl anförda för att inskränka besvärstiden

under vad i promemorian föreslagits.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att även t. ex. överflyttning

av skattskyldighet bör föranleda besvärsrätt. Det har utan tvivel varit meningen

med det i promemorian framlagda förslaget, att såväl ändring i avseende

å skattskyldighet som ändring av skatteplikt skulle kunna föranleda

besvärsrätt. Då det emellertid ej synes vara fullt tydligt, att uttrycket

»vid fastighetens taxering» inbegriper även fastställande av skatte
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

plikt och skattskyldighet, föreslår jag, att nämnda uttryck utbytes mot

uttrycket »beträffande fastighetstaxeringen».

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att rätt till ändrat procentavdrag

borde få tillkomma även arrendatorer med arrendekontrakt ingångna

före år 1929. I övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen

benämnes arrendatorer tillkommande procentavdrag »avdrag enligt

45 §». Då samma uttryck användes i den föreslagna lagtexten, lärer

ej tvekan böra råda, att dylik rätt tillkommer arrendatorerna i fråga.

Slutligen vill jag framhålla, att de gjorda påpekandena örn bristfällighet

i fråga örn ränteberäkning m. m. synas mig beaktansvärda, men att

det bär gäller ett ganska vittutseende särspörsmål, som ej lämpligen bör

upptagas i förevarande sammanhang.

Vissa ändringar i bestämmelserna rörande ersättning för arbete i

taxerings- och prövningsnämnd.

Enligt 145 § 2 mom. taxeringsförordningen åligger det länsstyrelse att

beträffande årlig taxering senast den 20 juli under taxeringsåret till

Kungl. Majit inkomma med yttrande angående den ersättning, som bör

tillkomma ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, ävensom

rörande den gottgörelse, som bör utgå för det i samband med taxeringsförrättningarna

jämlikt 15 § 2 mom. nämnda förordning lämnade

biträde av städernas tjänstemän. Efter prövning av länsstyrelsernas yttranden

bestämmer sedermera Kungl. Majit med stöd av 4 mom. första

stycket i förstnämnda paragraf, vilket belopp av taxeringsanslaget skall

ställas till förfogande för varje länsprövningsnämnd och för Stockholms

stads prövningsnämnd. I fråga örn fördelningen av de sålunda anvisade

beloppen stadgas i fjärde stycket av nyssnämnda moment följande!

Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag

av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersättningarnas

fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens

utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och

arbete, och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning,

som kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kom

munen av statsmedel gottgjord.

Nu angivna bestämmelser äga i huvudsak motsvarande tillämpning i

fråga örn ersättning för arbete i samband med allmän fastighetstaxering.

I 145 § 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen meddelas bestämmelser

rörande ersättning för arbete åt prövningsnämnd samt angående gottgörelse

åt sakkunniga, som anlitats för taxeringsarbete m. m. Dessa moment

äro av följande lydelse:

.5 mom. Till gäldande av de av fastiglietsprövningsnämnds, länsprövningsniimnds

eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda utgifter,

såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. förordnats

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för biträde

åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokollock

längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppassning

hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen

använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas. I förslag

av länsstyrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas

de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning

till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande

dispositionen av medel för ändamål, som nu sagts.

6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd

enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör

särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter

beloppen i vanlig ordning utbetalas. Utdrag av protokollet, såvitt angår

ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag till

dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom

länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.

7 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller

undersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter

rörande disposition av medel för ändamålet. Kungl. Majit må

finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkun

nige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna örn

budet hos samma nämnd, av Kungl. Majit. Uppgift rörande de jämlikt

detta moment åt olika personer utbetalda ersättningsbeloppen, avseende

tiden från den 1 november föregående år till oktober månads utgång, skall

samtidigt med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till fi

nansdepartementet.

Sistnämnda tre moment hava erhållit sin nuvarande lydelse genom förordning

den 22 juni 1932 (nr 292). Genom berörda förordning tillkommo

i 5 mom. andra och tredje punkterna, i 6 mom. andra punkten samt i 7

mom. bestämmelsen inom tankstreck i första punkten ävensom andra

punkten.

I en inom finansdepartementet upprättad promemoria,

vilken remitterats för yttrande till kammarrätten, överståthål

larämbetet och samtliga länsstyrelser, hava föreslagits vissa ändringar i

145 § 4 mom. fjärde stycket samt 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen.

Sedan det framhållits, hurusom erfarenheten torde hava visat, att förberörda

år 1932 vidtagna ändringar i sistnämnda tre moment, åsyftande

att möjliggöra en effektivare kontroll över taxeringsanslagets användning,

i praktiken haft betydelse för detta syftes förverkligande, anföres i

promemorian vidare i

»Den minskade medelstillgången för ifrågavarande ändamål har emellertid

ytterligare skärpt behovet av kontroll över att de medel, som ställas

till förfogande å taxeringsanslaget, fördelas på ett så rättvist och i övrigt

lämpligt sätt som möjligt. Av redogörelser, som inkommit från länsstyrelserna,

har framgått, att ganska stor olikformighet förefunnits de olika

länen emellan särskilt beträffande den gottgörelse som utgått för arbete

åt prövningsnämnd. Men även fördelningen inom länen av tillgängliga

medel för arvoden åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

har i vissa fall kunnat giva anledning till erinringar. I syfte att bereda

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

37

möjlighet för åstadkommande av ytterligare kontroll och, i händelse av

behov, för utfärdande av mera specificerade administrativa föreskrifter

har det synts erforderligt att, med fullföljande av den tankegång, som

kom till uttryck i 1932 års ändringar, vidtaga vissa ytterligare ändringar

i 143 § taxeringsförordningen. Förslag till sådana ändringar har utarbetats

inom finansdepartementet. De ifrågasatta författningsändringarna

skulle även erhålla tillämpning vid bestämmande av ersättning i samband

med allmän fastighetstaxering.»

I omförmälda författningsförslag, vilket som bilaga fogats vid promemorian,

Ilar föreslagits, att 145 § 4 inom. fjärde stycket samt 5, 6 och 7

mom. skulle erhålla följande ändrade avfattning:

4 monn.--------------— ------— ------

Vid fördelningen mellan de till ersättning berättigade av till prövnings
nämnd

anvisat belopp bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens

utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och

arbete, och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning,

som kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen

av statsmedel gottgjord. Särskilda föreskrifter angående fördelningen

må av Kungl. Majit meddelas. Med iakttagande härav bestämmes

fördelningen av prövningsnämnden efter förslag av länsstyrelsen. Utdrag

av nämndens protokoll rörande fördelningen skall överlämnas till

länsstyrelsen, varefter beloppen i vanlig ordning utbetalas.

5 monn. Till gäldande----uppassning hos nämnden, må vederböran
de

länsstyrelse, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, använda erforderligt

belopp. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande dispositionen

av medel för ändamål, som nu sagts.

6 morn. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller

undersökning gottgörelse. som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter

rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Majit må

finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige

biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet

hos samma nämnd, av Kungl. Majit.

7 mom. Uppgift rörande de jämlikt 4, 5 och 6 mom. till olika personer

utbetalda ersättningsbeloppen, avseende tiden från och med den 1 december

föregående år till november månads utgång, skall årligen före den 15

december av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

I fråga örn innebörden av de föreslagna författningsändringarna anföres

i promemorian följande:

»Ändringen i 4 inom. innebär i sak, att särskilda föreskrifter rörande fördelningen

av de medel, som av Kungl. Majit ställts till prövningsnämnds

förfogande för vissa ändamål, skola kunna av Kungl. Majit utfärdas,

därest sådana föreskrifter visa sig erforderliga. Sista punkten tillkom

mer på grund av ändringarna i 5 och 6 mom. och innebär allenast en utbrytning

ur 6 mom. av visst stadgande.

I 5 mom. föreslås sådan ändring, att där avsedda utgifter skola beslu

tas, ej såsom nu av prövningsnämnd efter länsstyrelsens förslag, utan direkt

av länsstyrelsen. Med stöd av det genom 1932 års författningsändring

givna bemyndigandet har Kungl. Majit för budgetåren 1932/1933 och

1933/1934 meddelat beslut rörande det högsta belopp, som finge av prövningsnämnd

användas för ifrågavarande ändamål. Den omständigheten

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 441.

att dylika beslut måste meddelas innan prövningsnämndernas arbete avslutats

bar emellertid visat sig föranleda vissa olägenheter. Kungl. Majit

synes böra erhålla möjlighet att — i analogi med vad som sker beträffande

ersättningen för arbete i taxeringsnämnd -— anvisa för ifrågavarande

ändamål erforderliga medel först sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet

avslutats. Nödiga uppgifter rörande prövningsnämndernas arbetsförhållanden

m. m. synas böra infordras genom särskilt cirkulär till länsstyrelserna,

vilket tillika borde innehålla föreskrift, att sådana ersättningar

enligt detta inom., för vilka ej eljest kunde vara föreskrivna bestämda

grunder, icke skulle få av länsstyrelsen tillerkännas vederbörande,

förrän Kungl. Maj:t meddelat beslut angående det sammanlagda

belopp, som finge av länsstyrelsen för ändamålet användas. En dylik anordning

nödvändiggör emellertid, att ersättningarna bestämmas av länsstyrelsen,

eftersom prövningsnämnden redan avslutat sitt arbete, när

Kungl. Maj:ts beslut kan meddelas.

Första punkten i nuvarande 6 morn., vilken har avseende å 4 och 5 morn.,

kommer på grund av ändringen i 5 mom. att åsyfta allenast 4 mom. Bestämmelsen

bör därför, såsom redan antytts, överflyttas till sistnämnda

moment. Andra punkten i nuvarande 6 morn., vilken innehåller föreskrift

att vissa uppgifter rörande ersättning för prövningsnämndsarbete skola

insändas till finansdepartementet och som sålunda har syftning endast å

5 morn., bör efter ändringarna i 4 mom. avse även där omförmälda ersättningar.

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i andra punkten

av 6 mom. återfinnes emellertid också i nuvarande 7 mom. åsyftande

det i sagda moment avsedda fallet. En lämplig anordning synes därför

vara, att huvudbestämmelsen i nuvarande 7 mom. kommer att utgöra

ett nytt 6 morn., medan i ett nytt 7 mom. upptages en bestämmelse

örn skyldighet att lämna uppgift å ersättningar jämlikt 4, 5 och 6 mom. i

deras nya form. I anslutning härtill föreslås, att dessa uppgifter skola

avse tiden 1 december—30 november och att den tidpunkt, inom vilken

uppgifterna skola inlämnas till finansdepartementet, bestämmes till den 15

december.»

I de över berörda promemoria avgivna yttrandena Ilar förslaget biträtts

eller i huvudsak lämnats utan erinran av tjugu länsstyrelser och kammarrätten.

Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län hava ansett sig böra

helt eller delvis avstyrka förslaget.

Rörande de avgivna yttrandena över förslaget i vad detsamma avser

införande i 145 § 4 mom. fjärde stycket taxeringsförordningen

av bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att meddela särskilda

föreskrifter i fråga örn fördelningen av medel, som anvisats enligt nämnda

moment, må anmärkas följande.

Överståthållarämbetet anför:

»Mot införande av stadgande i 4 mom. av ifrågavarande paragraf i taxeringsförordningen

att särskilda föreskrifter angående fördelning av anvisat

anslag till ersättning för taxeringsår be tet må av Kungl. Majit meddelas

har Överståthållarämbetet intet att erinra. Härvid förutsätter dock

ämbetet, att sådana föreskrifter komma att endast i stora drag reglera

anslagets fördelning mellan de olika kategorier, såsom taxeringsnämndernas

oi’dförande, kronoombuden m. fl., för vilka anslaget är avsett.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ls proposition nr 241.

39

I: samband härmed anser ämbetet sig böra ifrågasätta, att beslut örn

fördelning av det anvisade beloppet i enlighet med de direktiv Kungl.

Majit må hava meddelat överlämnas till länsstyrelsen i stället för till

prövningsnämnden, enär den förra torde hava större förutsättningar att

bedöma de omständigheter, som skola vara normerande för fördelningen.

Härtill kommer att en stor del av prövningsnämndens ledamöter, åtminstone

i Stockholm, varit ordförande i samma års taxeringsnämnder och

därigenom äro jäviga att besluta i ärendet.»

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelsen av vissa

uttalanden i årets statsverksproposition föranletts till antagande, att avsikten

med den föreslagna ändringen i 145 § 4 mom. taxeringsförordningen

syntes vara att möjliggöra genomförande av bestämmelser av innebörd,

att befattningshavare inom landsstaten, vilka erhållit uppdrag såsom ord

förande eller kronoombud i taxeringsnämnd, skulle gottgöras för sitt arbete

efter snävare grunder än andra personer, för vilka dylika förordnanden

meddelades. Åtgärder i sådan riktning ansåge sig länsstyrelsen böra

bestämt avstyrka.

Enahanda synpunkter hava uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, hurusom det enligt länsstyrelsens

mening knappast vore möjligt att åvägabringa full likformighet

de olika länen emellan vid fördelningen av anvisade medel till ersättning

för arbete i taxeringsnämnd och prövningsnämnd, örn icke detaljerade anvisningar

meddelades. Dessa anvisningar borde icke begränsas till att

avse blott de beviljade anslagens fördelning, utan önskvärt vore även, att

länsstyrelserna finge sig ålagt att vid sina framställningar till Kungl.

Majit örn anvisande av anslag för ändamålet beräkna anslagsbehovet efter

likformiga grunder. Vid fastställande av dylika anvisningar borde dock

nödig hänsyn tagas till växlande förhållanden å olika orter. Däremot

syntes det icke vara lämpligt att lägre ersättningar beräknades för sådana

ordförande eller kronoombud, som innehade statstjänst, än för andra.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig betvivla, att det skulle låta

sig göra att beträffande fördelningen av anvisade medel till ersättning föt

taxeringsarbete uppställa allmängiltiga föreskrifter, som kunde tillämpas

för samtliga länsstyrelser. Däremot syntes det länsstyrelsen föreligga

anledning befara, att sådana föreskrifter skulle komma att menligt inverka

på taxeringsarbetet. På grund av detta arbetes säregna beskaffenhet,

nödvändigheten av att anpassa detsamma efter de å särskilda orter för

tillfället rådande förhållandena samt önskvärdheten av att den personliga

arbetsförmågan, dugligheten och initiativkraften i varje särskilt fall vederbörligen

premierades, borde länsstyrelserna eller prövningsnämnderna

lämnas fria händer vid sitt förfogande över de anslagna medlen. I motsatt

fall skulle länsstyrelserna kunna hindras att ordna taxeringsarbetet

på ändamålsenligaste sätt under fullt utnyttjande av för arbetet mest

lämpade krafter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att saknaden av specialbestämmelser

rörande fördelningen av för arbetet med den allmänna taxeringen

inom länen anvisade ersättningsbelopp, vållat länsstyrelsen ett

både besvärligt och delvis onödigt bestyr.

Beträffande innehållet i de avgivna yttrandena över förslaget i vad det

avser ändring i 145 § 5 mom. ta xe ringsförord ningen må

omnämnas följande:

Överståthållarämbetet anser sig böra bestämt avstyrka förslaget i denna

del. Ersättningen för biträde åt landskamreraren vid förberedande göromål

borde nämligen enligt ämbetets förmenande vara fastställd före arbetets

början, enär omfattningen och planläggningen i övrigt av detta arbete

vore i hög grad beroende av det anslag, som stöde till förfogande för

ändamålet. För vinnande av ett gott resultat av förevarande arbete vore

nämligen nödvändigt att därtill anlita de bästa tillgängliga arbetskrafterna,

men det vore i hög grad tvivelaktigt örn dessa vore villiga att ställa

sig till förfogande, därest de icke på förband kunde erhålla kännedom örn

åtminstone den ungefärliga ersättning de kunde påräkna för detta i hög

grad kvalificerade och pressande arbete, vilket därtill tvingade dem att i

viss utsträckning avstå från den särskilt begärliga sommarsemestern.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

»Nu liksom tidigare nödgas länsstyrelsen avstyrka sådana åtgärder,

som måste antagas minska möjligheterna för arbetet med deklarationskontrollen

samt härigenom — såväl direkt genom minskade skattevinster

som indirekt genom efter hand allt slappare deklarationsmoral — föranleda

nedgång av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringsprocenterna.

Frågan örn införande av förbättrad skattekontroll lärer, sedan de s. k.

skattekontrollsakkunnigas betänkande numera föreligger, få anses vara

aktuell. De arbetsförhållanden, som nu råda beträffande deklarationskontrollen,

särskilt i fråga örn prövningsnämndsarbetet, torde fördenskull

kunna betraktas såsom ett provisorium. Länsstyrelsen vill för sin del

hemställa, att nu, under provisorietiden, sådana åtgärder icke tillgripas,

som försvåra granskningsarbetet och på dylikt sätt avlägsna taxeringsväsendet

från det tillstånd, som man genom förbättrad kontroll vill uppnå.

De i promemorian föreslagna ändringarna av 5 mom. måste komma att

verka i sådan riktning. Länsstyrelsen har tidigare vid upprepade tillfällen

framhållit nödvändigheten av att länsstyrelserna i god tid före prövningsnämndernas

sammanträden erhålla meddelande örn de belopp, som

kunna få disponeras för prövningsnämndsarbetet. Kan så ej ske, blir det

uppenbarligen svårt att med tillräcklig effektivitet organisera arbetet;

det torde för en var vara uppenbart, att man icke kan föranstalta örn

stora arbetens igångsättande och uppbåda härför erforderlig arbetskraft

utan kännedom om de ersättningsbelopp, som kunna disponeras för arbetskrafternas

ersättande. Det nu i promemorian löreslagna systemet försvårar

eller rent av omöjliggör organiserandet av arbetet och förlamar

härigenom kontrollverksamheten.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län hava jämväl avstyrkt förslaget till ändring av 5 mom. och såsom skäl

häriör anfort i huvudsak samma synpunkter som framhållits av Överståthållarämbetet.

lotsstyrelsen i Alvsborgs län har ansett sig höra biträda förslaget även

i denna del under motivering, att det visat sig vara förenat med svårigheter

att så tidigt som till prövningsnämndens sammanträde kunna fram

lägga en noggrann beräkning av den ersättning för ai’bete åt nämnden,

som borde tillkomma flertalet därtill berättigade personer.

övriga föreslagna ändringar i 145 § faxe ringsförordningen

hava i de avgivna yttrandena lämnats utan erinran.

Den i berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria föreslagna

ändringen i 145 § 4 mom. fjärde stycket taxeringsförordningen avser

att möjliggöra för Kungl. Majit att meddela särskilda föreskrifter

rörande fördelningen av medel, som ställts till prövningsnämndernas förfogande

för ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

m. fl. Såsom skäl härför har i promemorian framhållits, att fördelningen

av för ändamålet tillgängliga belopp i vissa fall kunnat giva

anledning till erinringar.

Den sålunda föreslagna ändringen i berörda författningsrum har förordats

eller lämnats utan erinran av flertalet av de hörda myndigheterna.

I de avstyrkande yttrandena från ett par länsstyrelser hava uttalats

farhågor för att Kungl. Majit skulle med stöd av det ifrågasatta

bemyndigandet meddela föreskrifter örn att befattningshavare vid landsstaten

skulle erhålla lägre ersättning för arbete i taxeringsnämnd än

övriga personer, som tagits i anspråk för sådant arbete. Även svårigheterna

att uppställa allmängiltiga föreskrifter rörande fördelningen hava

understrukits.

Utan tvivel möta betydande vanskligheter, då det gäller att på ett tillfredsställande

sätt söka reglera ersättningen för det mångskiftande arbete,

som åvilar ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna. Vid

frågans bedömande får icke heller lämnas ur räkningen, att samma arbete

kan utföras på ett mer eller mindre förtjänstfullt sätt. Dessa omständigheter

torde dock icke kunna åberopas som skäl för att reglerande föreskrifter för

fördelningen av tillgängliga medel under inga förhållanden böra meddelas.

Frågan örn utformningen av de ifrågasatta föreskrifterna bör själv

fallet göras till föremål för ingående överväganden. I sådant syfte har

jag lör avsikt att framdeles iöreslå, att sakkunniga personer tillkallas lör

att inom finansdepartementet överlägga rörande hithörande spörsmål.

Såsom förut nämnts beslutar enligt gällande bestämmelser prövningsnämnd

efter förslag av länsstyrelsen rörande fördelningen av anvisade

medel till ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna.

Överståthållarämbetet har emellertid ifrågasatt, huruvida icke

Departement lich

pfeit.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

beslutanderätten borde överlämnas till länsstyrelserna. Den av ämbetet

anförda motiveringen härför synes mig övertygande. Någon väsentlig

ändring i redan bestående förhållanden skulle en överflyttning av beslutanderätten

å länsstyrelserna knappast innebära, då prövningsnämnderna

vanligen lära följa vederbörande länsstyrelses fördelningsförslag. Jag

anser mig därför böra biträda vad Överståthållarämbetet sålunda föreslagit.

Detta nödvändiggör vissa ändringar i samtliga stycken av 4 mom.

Den i promemorian föreslagna ändringen i 145 § 5 mom. taxeringsiörordningen

innebär, att i nämnda moment avsedda utgifter för prövningsnämndernas

arbeten skola beslutas, ej såsom nu av prövningsnämnd efter

länsstyrelsens förslag utan direkt av länsstyrelsen. Även för en överflyttning

av beslutanderätten rörande ifrågavarande kostnader synas starka

skäl tala. Landskamrerarna utöva som bekant den direkta ledningen av

förberedelserna för prövningsnämndernas sammanträden, varför länsstyrelserna

få anses äga större möjligheter än prövningsnämnderna att bedöma

omfånget och halten av utfört arbete. Det må även framhållas, att

arvodena för protokoll- och längdföringen enligt nuvarande bestämmelser

måste av vederbörande prövningsnämnd fastställas, innan arbetet hunnit

slutföras.

De länsstyrelser, som framställt invändningar mot förslaget i denna

del, hava tagit avstånd från den i promemorian uttalade uppfattningen örn

fördelen därav att en överflyttning av beslutanderätten på länsstyrelserna

skulle möjliggöra att för ifrågavarande ändamål erforderliga medel kunde

anvisas först sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet avslutats. Enligt

dessa länsstyrelsers uppfattning låter det sig icke göra att planlägga och

fullfölja granskningsarbetet, förrän det blivit bestämt, inom vilken ram

kostnaderna måste hållas. Säkerligen kunna dessa betänkligheter hava fog

för sig. Det torde emellertid böra framhållas, att med nu gällande bestämmelser

Kungl. Maj:ts beslut örn anvisande av medel för ändamålet

måste grundas företrädesvis på sannolikhetskalkyler rörande omfattningen

av vederbörande prövningsnämnds arbetsuppgifter, något som uppenbarligen

icke heller kan vara tillfredsställande. Jag är icke beredd att

nu taga ståndpunkt till den svårlösta frågan, huru dessa förhållanden

lämpligen skola ordnas, utan anser att även denna fråga dessförinnan

bör dryftas vid överläggningar med tillkallade sakkunniga personer. Den

föreslagna överflyttningen av beslutanderätten från prövningsnämnderna

till länsstyrelserna nödvändiggör emellertid icke en sådan tillämpning,

som i promemorian närmast förutsatts, utan dess genomförande lämnar

tvärtom flera utvägar öppna till en lämplig lösning av ifrågavarande

spörsmål. Jag ansluter mig således till vad det remitterade författnings

förslaget härutinnan innehåller.

De övriga i promemorian föreslagna ändringarna i 145 § taxeringsförordningen

hava av de hörda myndigheterna lämnats utan erinran och

torde icke kräva någon närmare motivering. Såsom av ett par länsstyrelser

påpekats, nödvändiggör överflyttandet av huvudstadgandet i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

nuvarande 7 mom. till 6 morn., att hänvisningen i 1 mom. 5) till 7—12 mom.

ändras till att i stället avse 6 mom. samt 8—12 mom. Av samma anledning

hör den i 13 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i

vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet förekommande hänvisningen

till 7 mom. i förevarande paragraf ändras till att avse 6 mom.

Ändring i 15 § 2 morn. taxeringsförordningen.

I 15 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgas, bland annat, att vid uppläggandet

och kompletterandet av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd

och taxeringsnämnd i stad, där magistrat finnes, erforderligt

biträde skall lämnas av upphörds- eller annan tjänsteman, som

ställes till förfogande i Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan

stad av magistraten. Enligt 145 § utgår ersättning av statsmedel för sådant

biträde.

Enligt numera gällande bestämmelser kan emellertid även stad utan

magistrat ha anställd tjänsteman för, bland annat, debitering av kronoutskylder.

Berörda stadgande i taxeringsförordningen lärer böra vara

gällande även för sådan stad, då dylik tjänsteman ofta torde vara bäst

skickad för arbetet med taxeringslängdernas uppläggande o. s. v. Tillägg

till 15 § 2 mom. taxeringsförordningen i syfte att stadga skyldighet för

sådan stad att ställa erforderligt biträde till förfogande föreslås fördenskull.

Föredraganden uppläser härefter inom finansdepartementet upprättade

förslag till

dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370),

dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den

14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde

å fastighet,

samt hemställer att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Allan Broomé.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Prag ané

tn ne börd.

Allmänna

synpunkter.

Bilaga..

P. M.

angående möjlighet att vid ändring i fastighetstaxering erhålla ändring

i därav beroende taxering av inkomst och förmögenhet.

I en till Kungl. Majit gjord, den 21 juni 1933 till finansdepartementet

inkommen framställning kar styrelsen för svenska landskommunernas förbund

hemställt örn åtgärder för beredande av möjlighet att vid beslut örn

sänkt fastighetstaxering i anledning av besvär undgå restitution av kom

munalutskylder i det fall, då avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen,

s. k. procentavdrag, vid inkomsttaxeringen bort i motsvarande mån sän

kas men denna taxering redan blivit slutgiltigt avgjord.

Rörande denna framställning hava elter remiss utlåtanden avgivits av

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus

samt örebro län ävensom kammarrätten. I intet av dessa utlåtanden har

det förslag till frågans lösning som framlagts av lörbundsstyrelsen, vunnit

anslutning. I allmänhet har man emellertid vidgått, att det vore önsk

värt örn huvudsyftet med den remitterade framställningen kunde till

godoses. Kammarrätten har hemställt, att vad i den remitterade skrivelsen

anförts och yrkats icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd, under åberopande av anförda skäl mot de uppslag, som framlagts

i skrivelsen, »och då kammarrätten vid sina överläggningar i ämnet ej

heller kunnat finna någon annan framkomlig väg, som kunde vara ägnad

att leda till en tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan».

Då det nu ansetts att de olägenheter, som i förevarande sammanhang

påtalats, bottnade i en svaghet i själva grunderna för skattesystemet och

vöre av ej ringa praktisk betydelse, göres i föreliggande promemoria, i

enlighet med av chefen för finansdepartementet meddelat uppdrag, ett

försök att närmare bearbeta det uppslag, som synes innefatta den mest

framkomliga vägen att lösa frågan, nämligen en utökning i vissa avseenden

av den extraordinära besvärsrätten, i syfte att resultatet av utredningen

skall underställas olika myndigheters prövning.

Det har av hörda myndigheter framhållits, att redan nu utvägen stöde

till buds att genom reservationsbesvär hålla möjligheten öppen att erhålla

ändring i taxering av inkomst eller förmögenhet, när fastighetstaxering

blivit ändrad efter utgången av ordinarie besvärstid i fråga om inkomst

taxeringen. Grundtanken i det här bearbetade uppslaget är nu den, att.

om vederbörande inom viss kort tid efter det beslutet rörande fastighetstaxeringen

meddelats framställer yrkande örn följdändring beträffande

taxeringen av inkomst och förmögenhet han skall försättas i huvudsakligen

samma läge som örn hail i rätt tid anfört reservationsbesvär. Den

omständigheten, att vederbörande äger kännedom örn denna möjlighet att

genom en rent formell åtgärd skydda sin rätt, skall sålunda ej vara av

görande för att denna rätt skall kunna tillgodonjutas. Att behandlingen

blir formellt delvis en annan än vid reservationsbesvär ligger i sakens natur.

Att av praktiska skäl vissa avsteg torde böra göras från fullföljande av

den vägledande principen, framgår av det följande.

Mot det ifrågavarande uppslaget liksom mot andra framkomna uppslag

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

45

till frågans lösning kan alltid framställas den principiella anmärkningen,

att slutgiltigt fastställda taxeringar ej böra åter rubbas. Såväl den skattskyldige

som det allmänna böra kunna påfordra, att ej en taxering, som

betraktats såsom lagakraftvunnen, skall kunna efter avsevärd tid rivas

upp igen. Man torde emellertid kunna göra gällande, att ett dylikt betraktelsesätt

måhända i förevarande sammanhang är något formalistiskt.

Man kan nämligen ej utan fog påstå, att fastighets- och inkomsttaxeringarna

tillsammans bilda ett organiskt helt och att sålunda taxeringen av

inkomst och förmögenhet ej bör betraktas såsom definitivt avgjord, förrän

den justerats med hänsyn till ändrad fastighetstaxering. Att »lagakraitvunnen»

taxering av inkomst och förmögenhet kan ändras är för

övrigt såtillvida ej en nyhet, att extraordinär besvärsrätt enligt 123 § taxeringsförordningen

kail komma till användning långt efter det den ordinarie

besvärstiden gått till ända. Ett annat fall, där slutgiltigt fastställda

taxeringar kunna ändras, föreligger, när Kungl. Majit på grund av

dubbelbeskattningsavtal med utlandet i vissa fall kan medgiva befrielse

från viss skattskyldighet.

En betydande svårighet ligger däremot obestridligen däri, att det vid

taxeringsfrågans återupptagande ej kan med absolut visshet sägas, att

exempelvis procentavdrag åtnjutits med så eller så stort belopp. Vad som

vid taxeringen fastställts är den totala slutsiffran, ej delbeloppen. Detta

visar sig bland annat därutinnan, att, örn mål fullföljes till högre instans

med visst yrkande, detta i vanliga fall anses avse endast visst belopp, men

att överinstansen kan bifalla yrkandet på en helt annan grund än den

som anförts i besvären, måhända hänförlig till en helt annan förvärvskälla

än den vartill i besvären hänvisats. Förhållandet lärer kunna uttryckas

så, att de olika delbeloppen endast representera domskäl, att sålunda slutbeloppet

fastställes till visst belopp, enär inkomst av fastighet uppgår

till så och så mycket, o. s. v. Den närmare innebörden av dessa synpunkter

har mig veterligen ingenstädes närmare utvecklats, vilket emellertid ej

hindrar att de lära vara i huvudsak riktiga. Framför allt inom beskattningsnämnder

lärer det för övrigt vara synnerligen vanligt, att man

»kvittar» en post mot en annan. Man finner t. ex., att en inkomstpost

blivit för lågt beräknad men konstaterar samtidigt, att å andra sidan visst

avdrag ej utnyttjats, och godkänner slutbeloppet. Hur man i ett dylikt

fall vid taxeringen resonerat framgår ej av några handlingar; sålunda kan

ej utan vidare med säkerhet fastslås med hur stort belopp procentavdrag

åtnjutits 1. Uppenbart är dock, att den praktiska betydelsen av denna svårighet

ej bör överskattas. I taxeringslängden finnas införda vissa delsiffror,

som kunna tjäna till ledning för bedömande hur taxeringen skett.

När ej självdeklaration frångåtts, är det också endast undantagsvis som

ej även dennas detaljsiffror kunna antagas godkända. I de allra flesta

fall bör det därför ej möta någon praktisk svårighet att med hänsyn till

ändrad fastighetstaxering justera taxeringen av inkomst eller förmögenhet.

Att emellertid vid den nya taxeringen möjlighet bör föreligga att

taga hänsyn även till övriga på taxeringen inverkande omständigheter,

skall närmare utvecklas i det följande.

Finner man de nu antydda synpunkterna ej i och för sig innefatta avgörande

skäl mot en anordning sådan sorn den ifrågasatta, uppstår spörsmålet

i vad mån denna kan låta sig praktiskt genomföra utan alltför stora

1 Det är följaktligen ej möjligt för landskamrerare!! att avgiva intyg örn det belopp, var

med procentavdrag utnyttjats; möjligheten att utfärda sådant intyg var en förutsättning för

landskommunernas förbunds huvudförslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

ynka beslut

örn, ändrad

fastighetstaxering

böra

kunna grunda

ifrågavarande

besvär srätt ?

Besvärs
rättens
omfattning.

46 Kungl. May.ts ''proposition nr 241.

olägenheter. Härvid torde kunna fastslås att. om varje ändring i fastig*

hetstaxeringen, som kunde påverka inkomsttaxeringen, också skulle genomgående

föranleda dylik ändring, det härav förorsakade arbetet skulle

bliva mycket betydande. Man antage exempelvis, att en mindre ändring

göres i taxeringen av ett bankhus, tillhörigt ett banklöretag, vars förvärvskälla

sträcker sig över hundratals kommuner. Taxeringsändringen

borde antagligen föranleda ändrat procentavdrag och ändrad inkomstskattetaxering

för flera år i samtliga kommuner, måhända blott med ett

fåtal kronor i varje kommun, varav skulle i alla kommunerna följa delgivning,

efterdebitering eller skatterestitution, vars genomförande skulle representera

mångdubbelt större belopp än skatteökningen eller -minskningen.

Ett sådant resultat bör, örn möjligt, undvikas. Överhuvud synes böra

så anordnas, att apparaten i fråga ej sättes i gång, såvida den ej lönar sig.

Örn dess användning bindes vid yrkanden från olika parter, synes redan

häri ligga en garanti för att den ej skall komma till användning i onödan.

Denna synpunkt synes i själva verket utgöra ett avgörande skäl emot

förslag örn obligatorisk automatisk ändring av inkomsttaxeringarna och

ett skäl för att anknyta till ett besvärsförfarande. Detta har dessutom

den fördelen, att det skapar en klar partsställning vid förfarandet i olika

instanser, varför taxeringsförordningens redan befintliga bestämmelser i

huvudsak kunna komma till användning genom en enkel hänvisning. Att

förfarandet bör kunna genomföras utan större praktiska svårigheter synes

för övrigt böra vara en huvudsynpunkt även vid utarbetande av förslagets

detaljer.

Förutsättning för besvärsrätt, varom här är fråga, bör vara, att ändring

sker i fastighetstaxeringen vid sådan tidpunkt, att hänsyn till ändringen

ej kunnat tagas i vederbörandes självdeklaration för det inkomstår, vars

förhållanden påverkas av fastighetstaxeringen. Beslut av ordinarie prövningsnämnd

vid dess vanliga handläggning av fastighetstaxeringsmål bör

sålunda ej föranleda besvärsrätt. De fall, då besvärsrätt bör föreligga,

synas vara dels vid beslut av kammarrätten och Kungl. Majit, dels vid

följdändringar av prövningsnämnd jämlikt 129 § taxeringsförordningen,

dels ock vid beslut av prövningsnämnd — vanligen särskild prövningsnämnd

— på grund av extraordinära besvär enligt 123 § taxeringsförordningen.

Att beslut av särskild prövningsnämnd stundom kan meddelas så

tidigt, att hänsyn därtill kan tagas i det ordinarie förfarandet rörande

inkomsttaxeringen, synes ej böra utesluta den ifrågavarande besvärsrätten

i dessa fall. Det synes nämligen erbjuda svårighet att draga en gräns

inom kategorien av de beslut av prövningsnämnd, som träffas på grund

av besvär enligt 123 §. Att vederbörande i de antydda fallen i regel ej

kommer att utnyttja sin besvärsrätt, torde kunna förutsättas.

Fastighetstaxeringen kan påverka inkomsttaxeringen i olika avseenden.

Till en början må hänvisas till de ovan berörda bestämmelserna örn s. k.

procentavdrag enligt 45 § kommunalskattelagen, vilka i förevarande avseende

äro de avgjort viktigaste. Skogs ingångsvärde skall i vissa fall (t. ex.

i fråga örn ärvd fastighet) räknas till taxeringsvärdet. Värdeminskningsavdrag

å annan fastighet beräknas i regel efter taxeringsvärdet; hänsyn

till taxeringsvärdet torde vanligen också tagas i fråga örn värdeminskningsavdrag

beträffande jordbruksfastighet. Vid fördelning av inkomst

mellan olika kommuner kan taxeringsvärdet äga betydelse; enligt uttrycklig

bestämmelse är detta fallet beträffande inkomst av rörelse som avser

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

47

att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft. Även

i andra avseenden lärer vid inkomsttaxeringen större eller mindre hänsyn

kunna tagas till fastighets taxeringsvärde.

Vad angår taxering av förmögenhet skall fastighet enligt uttrycklig bestämmelse

upptagas till taxeringsvärdet. Indirekt får taxeringsvärdet

härigenom betydelse även för kommunal progressivskatt och utjämningsskatt

(så ock för extra inkomst- och förmögenhetsskatt och, örn det föreliggande

förslaget till särskild skatt å förmögenhet vinner bifall, för

denna).

Däremot äger taxeringsvärdet ej någon direkt betydelse för fördelningav

kommunal progressivskatts grundbelopp å olika kommuner. Denna fördelning

skall ske med hänsyn till den till kommunal inkomstskatt uppskattade

nettointäkten, d. v. s. inkomsten utan procentavdrag.

Det synes ej böra ifrågakomma, att det ifrågasatta extraordinära förfarandet

skulle få användas för att ställa besvärsyrkanden örn ändring i alla

de avseenden, i vilka inkomstberäkningen påverkats av fastighetstaxeringen,

framför allt ej i sådana avseenden där denna taxering ej varit

enligt skatteförfattningarna bindande för inkomstberäkningen. Utan att

närmare diskutera de olika fallen synes man kunna stanna för att medtaga

allenast de två verkligt betydelsefulla kategorierna av fall, nämligen procentavdraget

och förmögenhetsberäkningen. Det lärer vara i dessa avseenden,

som påtagliga missförhållanden gjort sig gällande.

Örn emellertid besvär syrkande får ställas allenast i nu berörda punkter,

innebär detta ej, att icke vid ärendets avgörande hänsyn skulle inom yrkandets

ram kunna tagas även till sådana övriga förhållanden, som påverkats

av fastighets taxeringsvärde. Föranleder exempelvis höjning av

taxeringsvärde yrkande örn höjning av förmögenhetssiffra, så bör å andra

sidan av den skattskyldige i förekommande fall kunna åberopas, att värdeminskningsavdrag

för honom bör beräknas å det högre taxeringsvärdet

o. s. v.

Detta sammanhänger med det förut antydda förhållandet att vid nyprövning

av inkomst- eller förmögenhetstaxeringen avgörandet givetvis

hör gälla, i vad mån under hänsyntagande till fastighetens taxeringsvärde

och övriga på taxeringen inverkande förhållanden taxeringen bör ändras.

Att härvid beskattningsmyndigheten kan i ett eller annat avseende komma

till andra resultat än deni, vartill vederbörande kommit vid taxeringsfrågans

första handläggning, kan visserligen synas egendomligt men är

i och för sig ej oegentligt, då den ändrade uppfattningen är hänförlig till

domskälens område och dessa ej lära vinna laga kraft.

Det synes till en början klart, att den till kommunal inkomstskatt eller

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldige, vilkens procentavdrag

eller förmögenhetsberäkning påverkas av den ändrade fastighetstaxeringen,

bör erhålla sådan besvärsrätt, varom här är fråga. Det är

möjligt, att en eller annan gång härav kunna föranledas besvär, som helsi

borde undvikas, men man lärer dock kunna utgå från att i regel besvär ej

skola komma att anföras, om de ej löna sig. Att ett större affärsföretag

med förvärvskälla omfattande många kommuner skulle komma att anföra

besvär som avse alla dessa, är ej att antaga, med mindre verklig vinst av

besvären kan påräknas.

Vadi procentavdraget angår är i förevarande sammanhang vanligen

fråga örn den. som ägde fastigheten vid den tidpunkt taxeringsvärdet

avser, och som jämväl i regel är skattskyldig för fastigheten. Har fastig
-

Besvära
berättiqade.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition nr 241.

het därefter under året bytt ägare, tillkommer procentavdrag även den

nye ägaren. Var fastighet vid 1929 års ingång utarrenderad enligt arrendeavtal,

som ännu är gällande, skall arrendatorn vara skattskyldig iör

fastigheten och jämväl åtnjuta procentavdraget för det år, som följer

efter den tidpunkt till vilken skattskyldigheten hänför sig. Har för visst

år taxeringsvärde icke funnits fastställt, avser procentavdraget det följande

årets taxeringsvärde, d. v. s. i allmänhet värdet vid början av nästa

beskattningsår. Taxeringsvärdet för visst år kan såmedelst bliva grundläggande

för procentavdraget vid två års inkomsttaxering. I fråga örn

vissa bostadsföreningar tillkommer procentavdraget, i den mån det belöper

på medlems lägenhet, denne.

Vad förmögenheten angår är fråga örn taxeringsvärdet vid beskattningsårets

utgång, d. v. s. ett för visst år fastställt taxeringsvärde kommer i regel

att påverka förmögenhetsberäkningen för den som äger fastigheten vid

årets slut. Härifrån kan dock givas undantag, nämligen för skattskyldig,

vilkens beskattningsår ej sammanfaller med kalenderåret. Har fastighet

sålts efter utgången av bokföringsår för viss skattskyldig, kan sålunda ett

års taxeringsvärde komma att få betydelse både för dennes och den nye

ägarens förmögenhetsberäkning.

Ehuru det, enligt vad som framgår av det följande, ej synes vara praktiskt

möjligt att åstadkomma delgivning av utslag i fastighetstaxeringsmål

med alla dem, vilkas inkomsttaxering kan i berörda avseenden påverkas

av utslaget, synes besvärsrätt, varom nu är fråga, böra tillerkännas

dem alla. En förutsättning bör dock givetvis vara. att vederbörande

ej förlorat sin ordinarie besvärsrätt på grund av underlåtenhet att avgiva

deklaration. Detta villkor synes böra uttryckligen införas i lagtexten, då

underlåtenhet att deklarera etc. ej eljest berövar vederbörande rätt att besvära

sig hos prövningsnämnden, utan allenast rätten att besvära sig hos

kammarrätten och Kungl. Majit.

Ett intresse att vid sänkt taxeringsvärde föra talan örn minskat pro

centavdrag och därigenom höjd kommunal inkomsttaxering tillkommer vidare

de kommunala bildningar, för vilka skattekronor beräknas på grund

av taxering till kommunal inkomstskatt, d. v. s. kommun, municipalsamhälle,

vägdistrikt och landstingsdistrikt. Erfarenheten visar, att endast i

mycket sällsynta undantagsfall besvärsrätten utnyttjas av andra av dessa

kommunala bildningar än kommunerna. Då samtliga de kommunala bildningarnas

intressen i regel sammanfalla och den ifrågavarande besvärsrätten

ej lärer böra utvidgas mer än nödigt, torde det vara lämpligt att

inskränka besvärsrätten till kommunerna. Genom den besvärsrätt som

enligt vad nedan sägs skulle tillkomma landskamrerarna kan denna besvärsrätt

anses tillräckligt supplerad. Tänkbart är emellertid, att förvärvskälla,

vari annan fastighet (men ej jordbruksfastighet) ingår, kan

omfatta ett flertal kommuner. Framför allt kan detta vara händelsen

i fråga om rörelse, som för övrigt representerar det enda slag av förvärvskälla

inom vilken procentavdrag vanligen kan i full utsträckning utnyttjas.

Nu lärer det av praktiska skäl vara uteslutet att delgiva beslut i

fastighetstaxeringsmål med alla de kommuner, som kunna erhålla del i en

dylik förvärvskälla (jfr exempelvis det ovan anförda fallet med ett bankföretag

som har rörelse i hundratals kommuner). Vill man skapa besvärsrätt

för dessa kommuner, lärer man sålunda få göra den oberoende av delgivning

med kommunerna. Man kan därför tänka sig möjligheten att

inskränka besvärsrätten till att avse blott den kommun, där fastigheten

ligger. Med det förslag angående besvärstid, som framlägges i det föl
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 241. 49

jande och som ej binder besvärstiden vid delgivningen, synes man dock

Kunna medgiva aven annan kommun besvärsrätt. En kommun, som är

starkt intresserad av utgången av ett fastighetstaxeringsmål just på grund

av utsikten att erhålla sänkning av procentavdraget, har alltid möjlighet

att, exempelvis genom vederbörande kommissionär, bevaka detta mål och

kan salunda säkra sig mot att försitta fatalier. Att annan kommun än

lastighetskommunen kan antagas endast sällan besvära sig, är knappast

n.^®°1n na.c ,.e|: „ven hän kan hänvisas till att landskamrerare^ besvärsratt

kan i nödfall tillitas. Denne skulle ha skyldighet att i betydelsefulla

tall framställa besvär för att få taxeringen riktig, även örn ej ett kronans

intresse gör saken aktuell.

Rätt för kommun att i ifrågavarande ordning överklaga förmögenhetslerakningen

i fråga örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

Pä pund av dess betydelse för kommunala progressivskatten lärer knappast

behova stadgas. Det väsentliga intresset ifråga örn förmögenhetsbeskattningen

tillkommer staten, som representeras av landskamreraren

Um denne överklagar förmögenhetstaxeringen, skall givetvis även kommunala

progressivskatten såsom en följd därav ändras. Däremot synes kommun

ej böra ei halla självständig rätt att överklaga kommunala progressivskatten.

Något synnerligen viktigt spörsmål är detta ej, då fråga allenast

ar örn enskilda skattskyldiga och stiftelser m. fl. men ej aktiebolag.

I detta sammanhang synes böra framhållas, att ett ändrat grundbelopp

for kommunal progressivskatt också kan medföra en väsentligt ändrad

grund beträffande dess fördelning på olika kommuner. Höjd taxering kan

exempelvis medföra överskridande av 300-kronorsgränsen i totalt grundbelopp,

vilket kan betyda att andra kommuner rätteligen böra få del av

grundbeloppet, eller överskridande av 50-kronorsgränsen för någon kommun,

vilket kai till följd att denna kommun bör få del av grundbeloppet

och andra kommuner eventuellt minskning i sin tilldelning. Tvärtom kan

en minskning av förmögenhetstaxeringen bringa grundbeloppet under

300-kronorsgränsen med den påföljd att de kommuner, som förut fått andel

få avstå denna till hemortskommunen, o. s. v. Ett dylikt resultat är måhända

mindre tilltalande, och man kunde fördenskull ifrågasätta att ändling

av grundbeloppet i ifrågavarande fall skulle proportionellt fördelas

på kommunerna enligt den förut fastställda fördelningsnormen. Tillräcklig

anledning att för detta speciella fall frångå eljest gällande bestämmelser

synes dock knappast föreligga, särskilt i betraktande av att förmögenhetsskatt

ej utgår för aktiebolag och att alltså antalet kommuner i fråga

vanligen är ringa.

För att kommun skall kunna utnyttja sin besvärsrätt bör den kunna få

tillfälle att konstatera, i vad mån procentavdrag blivit utnyttjat. Detta

gör det önskvärt, att ombud för kommun skall kunna erhålla tillgång till

vederbörandes deklarationer. Det må så vara, att den i 56 § taxeringsförordningen

nu stadgade rätten lör den som »utför talan» för kommuner

m. fl. att taga del av självdeklarationer skulle i nödfall vara tillfyllest, då

kommunerna kunde mer eller mindre pa en slump anföra besvär och sedan

eventuellt återkalla dom. Detta synes dock vara en mindre tillfredsställande

anordning. Det finnes knappast anledning misstänka att med

den begränsning av området för ifrågavarande rätt, som här föreslås,

missbruk av densamma skulle vara att befara.

Besvärsrätt, varom här är fråga, bör slutligen, såsom redan antytts,

tillkomma även landskamrerare^ På grund av sin allmänna skyldighet

att arbeta för en jämlik och rättvis taxering kan denne böra verka ej allcBihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 241.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Fo rn fri.

Frågan, huruvida

besvärsrätt

en bör förutsätta

laga

kraft för beslutet

beträffande

fastighetstaxeringen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

nast för tillgodoseende av kronans rätt utan även för tillvaratagande av

enskildas och olika kommunala bildningars intressen. Härigenom suppleras

de luckor i besvärsmöjligheterna, som av olika skäl eljest komma att

kvarstå. Emellertid har det, såsom av det förut anförda framgår, ansetts

vara en förutsättning för hela det nu ifrågasatta förfaringssättet, att detta

ej kommer i tillämpning, såvida ej fråga är örn mera betydelsefulla ändringar.

Om ej denna tanke kommer till tydligt uttryck, kunde det ifrågasättas,

att landskamrerare!! skulle äga skyldighet att anföra besvär i

praktiskt taget varje ifrågakommande fall, enär besvären i regel nästan

med visshet skulle bifallas. Skulle landskamreraren äga en sådan skyldighet,

vore givetvis hela försöket att inskränka besvärsförfarandets användning

förfelat. Det har övervägts, örn landskamrerarens skyldighet

kunde begränsas med utgångspunkt från ändringsbeloppets storlek, men

denna utväg har visat sig i olika avseenden svårframkomlig. Det är för

övrigt omöjligt att generellt fastställa, i vilka fall ändring kan anses lönande.

Den utväg, som bäst tillgodoser de synpunkter man vill anlägga,

synes vara att lita på landskamrerarens bedömande av de särskilda fallen.

Bärande skäl synas till och med tala för den uppfattningen, att, örn man

finner en regel, som giver uttryck ät detta syfte, alltför godtycklig, hela

anordningen ej kan genomföras utan så stora olägenheter i andra avseenden,

att försöket att komma till rätta med frågan måhända måste anses

misslyckat. Den bestämmelse, som nu ifragasättes, synes kunna erhålla

ungefär det innehåll, att, såvida icke av skattskyldig eller kommun anförda

besvär eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda, besvär

varom nu är fråga ej böra av landskamreraren anföras, med mindre besvären

avse rättelse av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade

fastighetstaxeringen.

Det synes självklart, att den justering av taxering av inkomst eller förmögenhet,

varom här är fråga, bör utföras i enklast möjliga form. Detta

lärer innebära, att uppgiften bör anförtros åt prövningsnämnden, d. v. s.

i regel särskilda prövningsnämnden. Analogi kommer följaktligen att i

huvudsak skapas med besvär enligt 123 § taxeringsförordningen. Örn emellertid

frågan örn taxeringen av inkomst eller förmögenhet är föremål för

prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:!, bör även det nu ifrågavarande

besvärsyrkandet omedelbart upptagas av samma instans och i sak

behandlas som ett tilläggsyrkande därstädes. Förbises bör ej, att taxeringarna

till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

kunna komma att behandlas såsom skilda mål. Några större

praktiska olägenheter härav synas dock e,i vara att befara. Uppenbart är,

att örn de olika målen samtidigt komma att föreligga vid samma instans,

de i regel komma att avgöras i ett sammanhang.

Det kunde synas, som örn man såsom en naturlig fordran för ifrågavarande

besvärsförfarande borde uppställa, att det beslut örn fastighetstaxeringen,

varpå förfarandet grundar sig, vunnit laga kraft. Nu förhåller

det sig emellertid så, att besvärsrätten i fastighetstaxeringsmål är knuten

vid delgivning med den det vederbör. De. som ej erhållit delgivning, ha

sin besvärsrätt kvar, eventuellt under obegränsad tid. Beslutet vinner följaktligen

ej laga kraft gentemot andra äu dem, som fått beslutet sig delgivet,

Besvärsrätt tillkommer emellertid enligt taxeringsförordningen även

andra än dem som vanligen pläga erhålla delgivning, exempelvis municipalsamhälle,

vägstvrelse och landsting. I fråga örn besvär till prövnings
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 241.

51

nämnd stadgas detta uttryckligen i 118 § taxeringsförordningen; beträffande

besvär till kammarrätten gives motsvarande stadgande i 121 §. I

fråga örn besvär över kammarrättens utslag åter talas i 127 § örn »den

som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål»; härmed lärer

enligt gängse uppfattning förstås den som Ilar direkt intresse av tvistens

utgång, d. v. s. i huvudsak samma som äga klaga hos kammarrätten. Stadgades

nu obligatorisk delgivning med alla besvärsberättigade, kunde man

givetvis vinna, att laga kraften bleve fullständigare än nu. Dylik fullständig

delgivning lärer för närvarande förekomma i åtminstone ett län.

Man torde emellertid knappast vara berättigad anse, att det syfte, som i

förevarande sammanhang skulle tillgodoses, kräver ett konsekvent genomförande

av delgivning till alla eventuellt besvärsberättigade. Härtill

kommer, att delgivning med enskild part ofta kan möta betydande svårigheter.

och att dylik delgivning såsom förutsättning för exempelvis kommuns

rätt att yrka ändrat procentavdrag svårligen kan påfordras. TJpprätthölles

kravet på laga kraft åt fastighetstaxeringsbeslutet, skulle detta

för övrigt innebära, att den som anförde besvär rörande ändrat procentavdrag

eller ändrad förmögenhetsberäkning bleve nödsakad förete bevis

ning om delgivning till samtliga besvärsberättigade, en bevisning som i

vissa fall kunde möta svårigheter. En förenkling vunnes, örn man avskure

rätten för landsting m. fl. att föra klagan hos Kungl. Majit, såvitt

de ej själva varit parter hos kammarrätten, en reform som väl ej skulle

behöva väcka större betänkligheter. Det förefaller emellertid, som örn,

även örn detta genomfördes, de återstående svårigheterna skulle vara av

den betydenhet, att de i och för sig innefatta tillräcklig motivering för att

ej uppställa krav på laga kraft rit fastighetstaxeringsbeslutet.

Enligt det föregående skulle det ej bliva teoretiskt uteslutet, att ett beslut

örn ändrad fastighetstaxering av exempelvis särskild prövningsnämnd

föranleder besvär med yrkande om ändring av därav beroende inkomst

taxering, och att dessa besvär bifallas, men att på grund av senare besvär

i fastighetstaxeringsmålet till kammarrätten, vilka i sin tur bifallas, in

komsttaxeringen återigen bör ändras. Emellertid bör givetvis tillses, att

något sådant praktiskt taget ytterst sällan eller aldrig skall kunna inträffa.

Detta syftemål synes man kunna vinna genom ett .stadgande att besvär rörande

inkomsttaxeringen ej skola företagas till avgörande, förrän så långtid

förflutit från fastighetstaxeringsbeslutet, att man kan med tämlig visshet

antaga, att besvär däröver ej skola komma att anföras. Tillräcklig sådan

effekt synes kunna vinnas genom en föreskrift, att besvären i inkomsttaxeringsmålet

ej må företagas till avgörande, förrän besvärstiden i detta

mål gått till ända — vid extraordinära besvär enligt 123 § taxeringsförordniugen

lärer besvärstidens utgång ej avvaktas —, ej heller, därest be

slutet örn fastighetstaxeringen överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen

avgjort. Såsom självklart förutsättes, att i inkomsttaxeringsmålet

hänsyn skall tagas till det slutliga beslutet rörande fastighetstaxeringen.

Skulle det en gång framställda besvärsyrkandet rörande inkomsttaxeringen

sedermera visa sig otillräckligt för att möjliggöra vederbörlig justering i

anledning av senare beslut rörande fastighetstaxeringen, kunna nya be

svär anföras i anslutning till detta senare beslut. Det är emellertid att

antaga, att besvär rörande inkomsttaxeringen i praktiken ej skola komma

att anföras, förrän relativ visshet föreligger att beslutet örn fastighets

taxeringen är slutgiltigt. Ovan berörda möjligheter torde därför kunna antagas

bliva utan praktisk betydelse. 1 förbigående må anmärkas att unge

får samma fråga som här behandlats kan uppställas beträffande de fall

som avses i 129 § taxeringsförordningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Besvärstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

I och för sig naturligast kunde måhända synas vara att låta besvärstiden

löpa från den tidpunkt, då vederbörande erhållit del av beslutet om

fastighetstaxeringen. Nu torde det emellertid vara uteslutet att tänka sig

delgivning med alla dem som böra vara berättigade till besvär beträffande

inkomsttaxeringen. I många fall -— särskilt där fråga är örn taxering

i olika län — finns det ingen möjlighet att i fastighetslänet avgöra vilka

skattskyldiga som med denna utgångspunkt borde erhålla delgivning. Hänvisas

må i sådant avseende till vad ovan anförts örn vilka skattskyldiga

som kunna här komma i fråga. Örn förvärvskälla, däri fastighet ingår,

omfattar mångå kommuner, vore det också knappast påkallat att med hänsyn

till möjligheten av ändrat procentavdrag delgiva alla dessa kommuner

beslut om ändrad fastighetstaxering.

Enklast lärer i förevarande sammanhang otvivelaktigt vara en regel,

som anknyter besvärstid™ till dagen för beslutet i fastighetstaxeringsärendet.

Tillses måste givetvis, att detta beslut normalt bör hinna expedieras

och delgivas samtliga parter, samt att dessutom tillräcklig tid för

besvärens beredande bör kunna påräknas, innan besvärstiden går till ända.

Skulle besvärstiden fastställas med hänsyn till normala förhållanden,

borde det vara tillräckligt att beräkna en månad för expediering och en

för delgivning samt två månader för besvärens beredande, d. v. s. en sammanlagd

tid av fyra månader. Vill man stadga en viss säkerhetsmarginal

och taga särskild hänsyn till att utsikterna för dem, som ej erhålla delgivning,

att erhålla kännedom örn den ändrade fastighetstaxeringen givetvis

bliva något större, örn besvärstiden utsträckes, synes en besvärstid av

sex månader kunna fastställas. Iakttagas bör emellertid, att landskamrerare^

besvärstid bör utsträckas längre än övriga parters, framför allt

därför att han bör hava tillfälle att besvärsvis framställa motyrkanden

mot andra parters besvär i sådana fall då detta ej kan ske på annat sätt.

Ett exempel härpå utgör, att enskild skattskyldig på grund av höjd fastighetstaxering

yrkat ökat procentavdrag, varemot landskamreraren, där han

ej redan förut besvärat sig över förmögenhetsberäkningen, bör ställa besvärsyrkande

örn höjd sådan. Landskamreraren bör enligt det föregående

ej utan särskild anledning yrka höjning av förmögenhetsberäkningen utom

i mera flagranta fall. Särskild anledning till besvär synes däremot otvivelaktigt

föreligga, därest landskamrerarens yrkande blir att betrakta

mera som ett yrkande örn kvittning. Den utsträckta besvärstiden för

landskamreraren kan jämväl vara av värde därför att dennes besvärsrätt

kan användas även örn en kommun, som icke erhållit delgivning av beslutet

rörande fastighetstaxeringen, ej i tid fått kännedom örn detta men har

uppenbart intresse av besvären. För att tiden må räcka till även i sådana

fall då kommunikation mellan olika landskamrerare bör äga rum, synes

besvärstiden för landskamrerare böra fastställas till två månader melån

för andra.

Vid besvärstidens bestämmande bör emellertid uppmärksammas vad

som förut anförts därom, att besvären i inkomsttaxeringsmålet ej böra

företagas till avgörande, förrän oesvärstiden — även landskamrerarens__

gått till ända. Med hänsyn till önskvärdheten av att ej alltför lång tid

förflyter från ändringen av fastighetstaxeringen kan en utsträckt besvärstid

medföra olägenheter. Skatterestitution kan exempelvis äga rum på

grund av sänkt fastighetstaxering, medan kompensation genom tilläggsdebitering

för sänkt procentavdrag erhålles först betydligt senare; detta

kan betyda viss ränteförlust för kommunen. Att i förevarande samman

hang upptaga räntefrågan synes ej lämpligt — denna fråga är nämligen i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr 241.

58

och för sig av rätt komplicerad beskaffenhet — men den berörda synpunkten

kan utan tvivel göra det i viss mån tveksamt, örn en så lång besvärstid

som den här ifrågasatta bör väljas. Alternativt synes en besvärstid av sex

månader för landskamrerare!! och fyra månader för övriga besvärsberättigade

tänkbar.

Införandet av sådan besvärsrätt, som här ffrågasättes, lärer få anses såsom

tillskapandet av en ny förmån. Detta kan måhända synas utgöra ett

tillräckligt skäl att ej anlägga ett alltför pedantiskt betraktelsesätt i fråga

om detaljerna. Det skulle sålunda ej behöva anses innebära någon stor

olägenhet, örn det i något fall inträffade, att besvärstiden ginge till ända,

utan att vederbörande fått kännedom örn det förhållande, som skapar hans

besvärsrätt. Man lärer emellertid också vara berättigad till det förut antydda

betraktelsesättet, att det står öppet för den, som har påtagligt intres

se av att använda ifrågavarande besvärsrätt, att t. ex. genom vederbörande

kommissionär följa gången av fastigketstaxeringsmålet. För närvarande

hava vederbörande endast rätten att anföra reservationsbesvär. De

komma nu alla i ett väsentligt bättre läge, och det synes ej vara någon

orimlig begäran, att den intresserade själv tillvaratager sina förbättrade

möjligheter. Betraktar man frågan med utgångspunkt från detta betrak

telsesätt, bör man kunna nöja sig med en besvärstid, som är tillräcklig för

normala fall.

Enligt det föregående har den ifrågasatta besvärsrätten ej i något avseende

gjorts direkt beroende av delgivning av beslut angående ändrad

fastighetstaxering. Det är emellertid uppenbart, att delgivning är önskvärd

till så många som möjligt av dem, som skola hava besvärsrätt. Delgivning

förekommer för närvarande vanligen i jämförelsevis inskränkt omfattning.

Bestämmelserna härom äro knapphändiga. I 100 § taxeringsförordningen

meddelas bestämmelser örn delgivning i vissa fall av prövningsnämnds

beslut, där sådan delgivning erfordras såsom utgångspunkt för

besvärsförfarande i samma mål. Dessutom förekomma bestämmelser örn

delgivning i och för debitering i 101 och 135 §§ nämnda förordning. Att

den delgivning av beslut om fastighetstaxering, varom här är fråga, erfordras

just på grund av dess plats i taxeringsförfarandet är givet. Det

synes därför också i sin ordning, att föreskrifterna därom erhålla sin

plats i taxeringsförordningen. Då delgivningen här har betydelse för besvär

i andra mål än dem besluten avse, synas bestämmelserna därom kunna

få sin plats i 101 och 135 §§.

Delgivning, varom här är fråga, avser det fall, att beslutet innefattar

ändring i beskattningsnämnds beslut. Anledning torde saknas att i taxeringsförordningen

införa bestämmelser om delgivning i andra fall. Delgivningen

synes alltid böra ske med klaganden — sådan sker i regel redan

nu — så ock med den skattskyldige och den kommun, där fastigheten är

belägen, samt med landskamreraren i fastighetslänet. Eftersom emellertid

fråga är även örn vederbörandes taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

bör jämväl landskamreraren i den till fastighetsskatt skattskyldiges

hemortslän erhålla delgivning. Skall taxeringen behandlas av

mellankommunala prövningsnämnden, blir det denne landskamrerares sak

att underrätta allmänna ombudet lios berörda nämnd.

Såsom ovan berörts, kan emellertid även andras inkomst och förmögen

hetstaxering än den till fastighetsskatt skattskyldiges påverkas av den

ändrade fastighetstaxeringen. Har fastighet sålts under året efter den

tidpunkt skattskyldigheten avser, inträffar detta normalt. Procentavdrng

Delgivning

av beslut

angående,

fastighetstaxering.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Lagteknisk

anordning.

54 Kungl. Marits proposition nr 241.

kommer här vanligen att åtnjutas jämväl av annan eller andra än den

till fastighetsskatt skattskyldige, och förmögenhetsskatt kommer vanligen

att beräknas för den som ägde fastigheten vid årets slut. År fastighet

utarrenderad enligt kontrakt från tid före 1929, är arrendatorn skattskyldig

för fastigheten och har procentavdraget men är ej skattskyldig för fastigheten

såsom förmögenhet.* Att på den grund föreskriva delgivning av

beslutet örn den ändrade fastighetstaxeringen med alla ifrågakommande

persöner synes dock ej kunna ifrågasättas. Den som ägde fastigheten vid

den tidpunkt till vilken skattskyldigheten till fastighetsskatt hänför sig

synes alltid böra erhålla del av beslutet. Vad angår övriga ifrågavarande

personer är att antaga, att de i allmänhet erhålla kännedom örn den ändrade

fastighetstaxeringen på annan väg. Landskamreraren i det län. där

sådan person har sin hemortskommun, lärer, örn så erfordras med hänsyn

till det allmännas rätt eller av annan anledning, underrättas örn förhållandet

genom landskamreraren i den till fastighetsskatt skattskyldiges

hemortslän.

Att i taxeringsförordningen införa helt nya paragrafer är i och för sig

mindre tilltalande. När det gäller att i lagtext giva uttryck åt de resultat,

till vilka utredningen härovan kommit, befinnes det emellertid, att införandet

av en ny paragraf medför avsevärda fördelar. Ville man organiskt

infoga de nya bestämmelserna på respektive platser i förordningen, skulle

väl till en början bliva fråga örn tillägg till 123 § och omskrivning av 124

§, varigenom otvivelaktigt den nuvarande överskådligheten skulle i viss

mån brytas. Härtill skulle komma vissa följdändringar. Örn en ny paragraf

införes efter 124 § såsom 124 a kan denna hänföra sig til] inne

hållet i såväl 123 § som 124 §, och kan för övrigt en hänvisning ske till de

regler, som gälla besvär enligt 123 §. Överhuvud torde det vara lämpligt,

att besvär enligt 123 § alltfortfarande behandlas som en kategori för sig,

innefattande den vanliga extraordinära besvärsrätten, medan besvär enligt

124 a §, som obestridligen innefatta en säregen anordning, också i sin

lagtekniska utformning uttryckas såsom en sådan. Redan ur hänvisningssynpunkt

är det fördelaktigt att kunna åberopa besvär enligt 123 § och besvär

enligt 124 a § såsom skilda rättsinstitut. Sannolikheten talar för att,

örn från början ifrågavarande besvärsrätt införts i taxeringsförordningen,

denna skulle behandlats ungefär på det sätt som nu föreslås.

Att vissa ändringar ansetts böra införas på andra ställen i lagen, framgår

av utkastet till lagtext och torde ej erfordra särskild motivering.

Det synes självklart att ifrågavarande anordning, örn den genomföres,

första gången bör tillämpas i anslutning till beslut örn ändringar i 1933

års allmänna fastighetstaxering. Stockholm den 5 februari 1934.

Carl W. U. Kuylenstierna.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

55

Förslag till vissa ändringar i taxeringsförordningen.

56 § 1 mom.

Granskning av självdeklarationer---och 115 §§.

Självdeklaration skall tillhandahållas---att verkställa taxeringen.

I fall som i 124 a § sägs äger ock ombud för besvärsberättigad kommun

taga del av självdeklaration, vilken legat till grund för sådan taxering

av inkomst, som besvären kunna avse. Den som utför---för den skatt
skyldige.

101 §.

Innefattar länsprövniugsnämnds beslut-----av prövningsnämndens

protokoll.

Ilar prövningsnämnd jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § gjort ändring

i taxering av fastighet, skall, i den mån ej delgivning sker enligt

100 § 2 morn., genom länsstyrelsens försorg utdrag av nämndens protokoll

rörande beslutet för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige

och, örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt

till vilken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun,

där fastigheten är belägen, så ock, där den skattskyldige eller fastighetens

ägare vid berörda tidpunkt haft sin hemortskommun i annat län, landskamreraren

i det länet.

103 $.

Stadgandena i 98 och 100 §§ samt 101 § andra stycket skola hava--

— den 20 november.

124 a §.

1 mani. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit

avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig

vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräknats

med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och skei* genom utslag

av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4

mom. eller 129 § taxeriugsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring

i fastighetens taxering, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till

annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd andx-ing

i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos prövningsnämnden.

Är berörda taxering i annan ordning föremål för prövning

av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola dock besvären anföras hos den

myndighet för att prövas i sammanhang med prövning i målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där

han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i 39 § 1 morn., landskamrerare

och, såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt,

kommun.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till den länsstyrelse, som

med motsvarande tillämpning av 119 § 1 och 2 mom. vederbör, av skattskyldig

eller kommun inom sex månader och av landskamreraren inom

åtta månader från den dag, då. beslutet rörande fastighetstaxeringen

meddelats. Försummas något av vad sålunda föreskrives, varda besvären

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Mattts proposition nr 241.

icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvär,

som anföras hos kammarrätten eller Kungl. Majit, i stället för till vederbörande

länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till kammarrätten eller

Kungl. Majit, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, örn

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant

fall skola besvären omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse

för vidare behandling enligt 124 § 2 mom.

Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän

ovan stadgade besvärstid gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxeringen

överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen avgjort.

Vid besvär enligt denna paragraf skola i övrigt de föreskrifter, som

avse besvär enligt 123 § taxeringsförordningen, äga motsvarande tillämp

ning.

2 moni. Besvär enligt denna paragraf böra ej, såvitt icke av skattskyldig

eller kommun anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill

föranleda, anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse

av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxeringen.

135 i

Har genom utslag — ---- utslaget för verkställighet.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majit beträffande fastighetstaxering

skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämndens beslut,

för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige och,

örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt till vilken

skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun, där fastigheten

är belägen, så ock vederbörande landskamrerare.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934 men skall ej tillämpas

såvitt fråga är örn taxering av fastighet för tidigare år än 1933.

340692. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:340 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för torrelement och torrbatterier. s. 4 i texten
  2. BevU 1934:53 Betänkande, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928, rn. m s. 5 i texten