Sök i Ratio Lex

Angående åtgärd för heva+ rande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa

1934-03-09 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:249, Angående åtgärd för heva+ rande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

. Kungl. May.ts proposition nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärd för heva+

rande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet i

enskilda järnvägarnas pensionskassa; given Stockholms slott

den 9 mars 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam

beredning med chefen för kommunikationsdepartementet:

I skrivelse den 2 februari 1933 hänsköto fullmäktige i riksgäldskontoret

till Kungl. Maj:ts prövning en hos fullmäktige gjord framställning örn

understöd eller pension åt, bland andra, förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans

järnvägsaktiebolag Anton Larsson. I nämnda skrivelse anförde

fullmäktige till en början bland annat följande:

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. iVr 249-—250. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag hade i oktober 1931 avträtt sina

tillgångar till konkurs, varefter exekutiv auktion å bolagets järnväg förrättats

den 18 april 1932. Järnvägen hade då inropats av riksgäldskontoret

och hade sedermera med Kungl. Maj:ts tillstånd från och med den

1 juli 1932 utarrenderats till ett av Halmstad—Nässjö järnvägsaktiebolag

för ändamålet bildat bolag, Varberg—Kinnareds Traiikaktiebolag.

Med undantag för Larsson hade samtliga befattningshavare vid ifrågavarande

järnväg, frånsett viss extra personal, kunnat beredas anställning

hos Varberg—Kinnareds Trafikaktiebolag.

Vid inköp å exekutiv auktion eller eljest av enskilda järnvägar för statens

räkning torde under tidigare år hela den vid sådana järnvägar anställda

personalen utan undantag hava övertagits av statens järnvägar respektive

det enskilda företag, till vilket vederbörande järnväg efter statsförvärvet

blivit försåld. Under de allra senaste åren hade emellertid vid statsförvärv

av enskilda järnvägar oell dessas övertagande av statens järnvägar i fråga

örn personalen tillämpats mera restriktiva bestämmelser av innebörd, att

icke-ordinarie personal och sådan, som blivit ordinarie under viss kortare

tid före statsförvärvet, ej garanterats fortsatt anställning, varemot all äldre

ordinarie personal erhållit sådan anställning eller förtidspensionerats med

belopp, svarande mot den pension, de skulle äga uppbära vid uppnådd

pensionsålder, varjämte statens järnvägar åtagit sig erläggande av de pensionsavgifter,

som det ålåge såväl de anställda som järnvägsförvaltningarna

att inbetala. Varberg—Ätrans järnväg hade visserligen efter statsförvärvet

ej övertagits av statens järnvägar utan utarrenderats till enskild järnvägsförvaltning.

Enligt fullmäktiges uppfattning vore det emellertid obilligt,

örn dessa förhållanden skulle föranleda till att Larsson, som den nye arrendatorn

ej kunnat bereda anställning, skulle lämnas utan pension eller understöd.

Fullmäktige ansåge sig därför böra föreslå, att staten trädde

emellan genom att bevilja visst understöd.

Larsson, som vore född den 22 maj 1879 och sedan är 1912 varit anställd

vid Varberg—Ätrans järnväg, hade hos fullmäktige gjort framställning,

att pension måtte tillerkännas honom av statsmedel till belopp av 3,600

kronor för år att utgå intill dess Larsson bleve berättigad till ålderspension

eller invalidpension från enskilda järnvägarnas pensionskassa, samt att

staten måtte därutöver åtaga sig att under samma tid till kassan inbetala

erforderliga pensionsavgifter, 1,062 kronor för år.

Fullmäktige ville meddela, att Larsson vore delägare i pensionskassan

för ett belopp av 4,700 kronor för år; att i anledning därav utgående pensionsavgifter

till kassan erlagts av järnvägsbolaget med kronor 46:41 och

av Larsson med kronor 42:19 för månad; att jämlikt reglementet för kassan

Larsson skulle äga åtnjuta pension vid uppnådda 63 levnadsår eller, örn

de nödiga förutsättningarna härför då förelåge, vid 60 års ålder till ett

belopp av 3,290 kronor; att Larsson från konkursförvaltningen, som han

även efter järnvägens utarrendering biträtt med vissa arbeten, uppburit

avlöning till den 1 februari 1933; samt att det bland annat med hänsyn

till Larssons hälsotillstånd ej varit riksgäldskontoret möjligt att oaktat

upprepade försök anvisa honom någon lämplig anställning.

Fullmäktige ville för sin del föreslå, att understöd av statsmedel bereddes

Larsson dels genom tillerkännande åt honom av pension till belopp av 3,290

kronor för år, dels och genom årlig utbetalning till enskilda järnvägarnas

pensionskassa av 1,063 kronor 20 öre för vidmakthållande av hans rätt till

pension hos kassan. Understödet torde böra utgå tillden dag, då rätt till pension

från nämnda kassa för honom inträdde eller han dessförinnan möjligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 249.

3

tillträtt anställning i enskild järnvägs tjänst. Därjämte torde böra stadgas,

att understödet icke Ange utgå till Larsson efter fyllda 60 år, med mindre

lian styrkte sig icke Aava kunnat erhålla pension enligt § 6 mom. 1 b) i

reglementet för kassan.

I utlåtande den 24 februari 1033 över omförmälda framställning anförde

järnvägsstyrelsen bland annat:

Då Larsson såvitt handlingarna utmärkte, aldrig varit anställd i statens

tjänst, syntes det innebära ett med hänsyn till konsekvenserna synnerligen

betänkligt frångående av hittills tillämpade principer, örn pension eller

annat understöd av statsmedel skulle beviljas. Visserligen hade sådan personal

vid f. d. Härnösand—Sollefteå järnväg, som ej bibehållits i statens

järnvägars tjänst, förtidspensionerats, men härvid vore att märka — förutom

att vederbörande dock någon tid varit anställda hos statens järnvägar

— att sagda pensionering grundade sig på statens järnvägars kontraktsenliga

skyldigheter, sådana de fastställts i avtalet örn statens inlösen av

banan. I själva verket vore här alltså fråga örn en del av det pris, staten

jämlikt det frivilliga avtalet haft att gälda för banan.

Helt annorlunda ställde sig givetvis saken då, såsom i nu förevarande

fall, understöd ifrågasattes för personal vid järnvägar, som staten nödgats

endast för skyddande av sina fordringar förvärva i exekutiv ordning. Mot

sådana personer hade ju staten inga särskilda vare sig juridiska eller moraliska

förpliktelser i berörda hänseende, då det icke kunnat beredas dem fort - satt anställning. Staten intoge nämligen i detta fall ingen annan ställning

än vilken som helst kreditgivare i motsvarande situation.

Det syntes för övrigt föreligga så mycket mindre skäl för beviljande av

understöd i förevarande fall som den ifrågavarande banan icke dreves av

staten.

Styrelsen kunde alltså för sin del icke tillstyrka statsunderstöd.

Därest emellertid de principiella betänkligheter, varåt styrelsen givit uttryck,

icke skulle tillmätas avgörande betydelse, syntes det styrelsen, att i

varje läll understöd borde utgå allenast för det fall, att trängande behov

kunde anses vara förhanden, och blott med därav betingat belopp.

Det syntes styrelsen, att högre belopp, utöver vad som åtginge för pensionsavgifter,

än 500 kronor om året icke borde ifrågakomma i pension åt

Larsson.

Statskontoret anförde i utlåtande den 31 mars 1933 bland annat:

Såsom förutsättning för beviljande av pension eller understöd av statsmedel

hade plägat fordras, att vederbörande varit anställd i statens tjänst.

Så vore emellertid ej fallet beträffande nu ifrågavarande befattningshavare.

Ett avsteg från berörda princip i detta fall syntes statskontoret så mycket

betänkligare som det med hänsyn till de enskilda järnvägarnas alltmera

försämrade ekonomiska ställning syntes vara ganska sannolikt, att staten

inom den närmaste framtiden sage sig nödsakad att pä liknande sätt övertaga

ytterligare ett antal dylika järnvägar. Statskontoret kunde för sin del

icke finna skäl föreligga för statsverket, som lidit betydande kapitalförluster

å utlämnade lån till de enskilda järnvägarna, att åtaga sig ytterligare utgifter

för understöd åt personal, som under sådana omständigheter, som i

detta fall vöre förhanden, blivit överflödig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle linna omständigheterna i förevarande

fall böra föranleda beviljande av något understöd av statsmedel, ansåge

statskontoret, att dylikt understöd borde utgå med högst det belopp, som

vederbörande befattningshavare hade att erlägga i pensionsavgifter till de

enskilda järnvägarnas pensionskassa, och detta allenast i fall, då trängande

behov kunde anses föreligga.

Sedan fullmäktige erfarit, att ärendet ej korn me att av Kungl. Majit

föreläggas 1933 års riksdag, återkallade fullmäktige sin hos Kungl. Majit

gjorda framställning samt hänsköto i stället genom skrivelse den 18 maj 1933

frågan örn understöd åt Larsson till bankoutskottets prövning. I denna

skrivelse anförde fullmäktige bland annat följande:

Av företedda intyg framginge bland annat, att Larsson pä grund av sviter

efter magsår vore oförmögen till kroppsarbete, att hans hustru på grund av

svårt hjärtfel vore oförmögen till allt arbete och att Larsson icke ägde

kapital, livränta, understöd eller annat, som kunde bidraga till hans och

hans hustrus försörjning.

Enligt vad som meddelats, vore Larsson, som hittills ej lyckats förskaffa

sig något lämpligt arbete, så utblottad, att han och hans hustru måste omhändertagas

av fattigvården, såvida ej statsunderstöd kunde utverkas.

Oaktat vad järnvägsstyrelsen och statskontoret anfört måste fullmäktige

vidhålla såsom sin uppfattning, att det vore obilligt, örn staten, som numera

vore ägare till Varberg—Ätrans järnväg, skulle lämna Larsson utan något

understöd, då han uppenbarligen vore i trängande behov därav. Fullmäktige

skulle givetvis helst se, om understödet åt Larsson kunde bestämmas i

enlighet med fullmäktiges framställning hos Kungl. Majit. Därest detta ej

skulle låta sig göra, ville fullmäktige giva uttryck åt den förhoppningen,

att Larsson i varje fall måtte beviljas en pension till sådant belopp, att det

försloge till nödtorftig bärgning för honom och hans hustru, samt att Larssons

pensionsavgifter betalades av statsmedel. Såvitt fullmäktige kunde

finna, kunde Larsson räkna med att erhålla pension från enskilda järnvägarnas

pensionskassa vid fyllda 60 år, varför pension av statsmedel ej

behövde utgå och pensionsavgifter erläggas under längre tid än omkring

6 år.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 58) anförde bankoutskottet följande:

Av skäl, som framginge av järnvägsstyrelsens och statskontorets utlåtanden,

måste självfallet stor tvekan råda, huruvida årligt understöd från statens

sida i ett fall som det föreliggande borde ifrågakomma. På ett ståndpunktstagande

i denna fråga, vars bedömande i första hand borde ankomma på

Kungl. Majit, ansåge sig utskottet emellertid icke behöva ingå. Av vad tillgängliga

handlingar innehölle rörande Larssons hälsotillstånd ville det nämligen

förefalla, som om Larsson sannolikt skulle uppfylla stadgade förutsättningar

för erhållande av avkortad invalidpension enligt bestämmelserna

i § 6 morn. 1 c) i gällande reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa.

Frågan örn Larssons rätt till sådan pension syntes utskottet böra

underkastas prövning i vederbörlig ordning. För att icke Larssons pensionsrätt

skulle förverkas genom försummad avgiftsbetalning hade utskottet

emellertid, i betraktande av att Larsson syntes befinna sig i utblottat tillstånd,

ansett sig böra förorda, att staten åtoge sig att tillsvidare erlägga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249. 5

de för Larssons delägarskap stadgade avgifterna, dock längst intill den

1 juli 1934.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen bemyndiga fullmäktige

att från förslagsanslaget till kontorsexpenser, inlösningsprovisioner

och andra omkostnader för statsskulden bestrida för Larssons delak

tighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifter till kassan,

intill dess rätt till pension från kassan kunde hava medgivits Larsson,

dock icke för tid efter utgången av juni månad 1934.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 januari 1934 hava fullmäktige i

riksgäldskontoret — med förmälan att enskilda järnvägarnas pensionskassa

numera till prövning förehaft av Larsson gjord ansökning om erhållande

av avkortad invalidpension och därvid ansett sig förhindrad att bevilja

Larsson dylik pension — hemställt dels att Larsson måtte för tiden från

och med den 1 januari 1934 till den dag, då rätt till pension från enskilda

järnvägarnas pensionskassa för honom inträdde, komma i åtnjutande av

understöd av statsmedel till sådant belopp, att det försloge till nödtorftig

bärgning för honom och hans hustru, dels ock att Larsson åliggande avgifter

till nämnda kassa måtte även i fortsättningen gäldas av statsmedel.

Till stöd för framställningen hava fullmäktige anfört i huvudsak följande:

Enligt stadgandet i § 6 mom. 1 c) i reglementet för enskilda järnvägarnas

pensionskassa tillkomme rätt till pension delägare, som efter minst två års

delägarskap i kassan genom sjukdom eller skada, ådragen under den tid,

han tillhört pensionskassan, bleve enligt av legitimerad järnvägsläkare utfärdat

intyg alldeles oförmögen att i järnvägsförvaltningens tjänst vidan*,

användas. Larsson hade vid sin ansökning örn erhållande av pension enligt

nämnda stadgande fogat ett av järnvägsläkaren E. Uddenberg den 17

augusti 1933 utfärdat intyg av innehåll, att Larsson av Uddenberg behandlats

för magsår (med blödningar) och att Larssons arbetsförmåga enligt

Uddenbergs förmenande fortfarande vore i väsentlig grad nedsatt på

grund av nämnda sjukdom. På föranstaltande av styrelsen för pensionskassan

hade Larsson därefter den 30 oktober 1933 undersökts av lasarettsläkaren

A. Westerbom, som i avgivet intyg meddelat, att Larsson undergått

fullständig magundersökning å Varbergs lasarett med röntgenfotografering

utan att några som helst sjukliga förändringar å magsäck eller tolvöngertarm

kunnat konstateras. På grund av detta läkarintyg hade styrel

sen för pensionskassan ansett sig förhindrad att bevilja Larsson pension.

Att Larsson på grund av omförmälda stränga föreskrift i reglementet för

enskilda järnvägarnas pensionskassa ej kunnat tillerkännas s. k. invalidpension

finge ingalunda anses innebära, att han numera skulle vara fulli

arbetsför. Vid sådant förhållande ville fullmäktige såsom sin uppfattning

ånyo uttala, att det vore obilligt, örn staten, som numera vore ägai’e till

Varberg - Ätrans järnväg, skulle lämna Larsson utan något understöd, då

han uppenbarligen vore i trängande behov därav. Larsson torde med hänsyn

till sitt hälsotillstånd möjligen kunna räkna med att jämlikt § 6 mom.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majlis proposition nr 249.

1 b) i reglementet för enskilda järnvägarnas pensionskassa erhålla pension från

kassan vid fyllda 60 år, i vilket fall understöd av statsmedel ej skulle behöva

utgå och pensionsavgifter erläggas under längre tid än till den 22

maj 1939. Skulle Larsson emellertid icke erhålla pension vid 60 års ålder,

tillkomne honom rätt till pension vid fyllda 63 år eller den 22 maj 1942.

Järnvägsstyrelsen har i yttrande den 31 januari 1934 över den nu föreliggande

framställningen hänvisat till innehållet i styrelsens avstyrkande

utlåtande den 24 februari 1933, vartill styrelsen icke ansåge sig hava något

att tillägga.

Statskontoret har i utlåtande den 19 februari 1934 förklarat sig icke

hava funnit anledning frånträda sin i yttrande den 31 mars 1933 angivna

ståndpunkt. I varje fall borde enligt statskontorets mening understöd av

statsmedel i fortsättningen icke ifrågakomma i vidare mån än att detsamma

— i överensstämmelse med vad som enligt 1933 års riksdags beslut gällde

för tiden intill den 1 juli 1934 — motsvarade de avgifter, Larsson hade

att erlägga till enskilda järnvägarnas pensionskassa, intill dess rätt till

pension från kassan medgivits honom.

Ehuru det ur principiell synpunkt synes mig i hög grad tveksamt, huruvida

något understöd från statens sida bör lämnas i ett fall som det

förevarande, vill jag dock med hänsyn till de ömmande omständigheter,

som föreligga beträffande Larsson, icke motsätta mig, att den gjorda framställningen

i så måtto tillmötesgås, att statsverket — till förebyggande av

att Larssons pensionsrätt i enskilda järnvägarnas pensionskassa förverkas

genom försummad avgiftsbetalning — även för tiden efter den 30 juni

1934 åtager sig att bestrida erforderliga avgifter till nämnda kassa. Däremot

finnér jag mig icke kunna biträda förslaget om beviljande åt Larsson av

ett årligt understöd såsom bidrag till hans och hans hustrus försörjning.

De ifrågavarande avgiftsbeloppen torde böra gäldas av riksgäldskontoret

samt bestridas från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga omkostnader.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att

från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga omkostnader

bestrida för förre lokomotivmästaren vid

Varberg—Ätrans järnväg Anton Larssons delaktighet i

enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifter

till kassan, intill dess rätt till pension från kassan må

tillkomma Larsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Kegenten, att proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall av låtas till riksdagen.

Ur protokollet:

John O. Karlsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1934:54 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärd för bevarande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet i enskilda järnvägarna s. 1 i texten