Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva

1934-03-09 · 61 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:252, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

(nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva; given Stockholms

slott den 9 mars 1934.

Kungl. Majit får härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av

förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för

gåva.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 193i.

1 sami.

Nr 252.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 5, 9, 14, 26, 33, 36 och 41 §§ förordningen den

19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

5 *.

1 mom. Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden,

som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i

den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock

må värdet av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets

taxeringsvärde eller, där egendomen åsatts särskilt värde efter vad i 2

mom. sägs, det sålunda åsätta värdet, ej heller värdet å sådana tillgångar,

som omförmälas i 6 §, upptagas till lägre belopp än som bestämmes med

tillämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss

egendom särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,

beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter

prövning av den myndighet, till vilken bouppteckningen eller deklarationen

ingivits. Finnes för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall

såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas i den ordning,

som i 2 mom. sägs.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående

årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde

eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller

annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom

skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av

rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning,

äger Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län där egendomen är

belägen att på ansökan av skattskyldig, efter verkställd utredning, åsätta

egendomen särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund

för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Sådant värde skall ock av Kungl. Majrts befallningshavande i enahanda

ordning åsättas fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde.

1 Senaste lydelse se beträffande 14 § 1931 : 263 samt beträffande 26 § 1933:431.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Vid värdesättningen skall, under iakttagande i övrigt i tillämpliga

delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet,

hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid dödstillfället eller

i fall, som omförmäles i 3 § 2 morn., 14 § 1) d) eller 26 §, vid tiden

för tillträdet eller mottagandet. Sökanden vare pliktig meddela Kungl.

Maj:ts befallningshavande erforderliga upplysningar för ansökningens

prövning. Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att i ärendet höra ordföranden

i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, inom vilket egendomen

är belägen, eller, örn denna nämnd avslutat sin verksamhet, ordföranden

i taxeringsnämnden i orten, och må Kungl. Maurts befallningshavande

föranstalta örn besiktning av egendomen, där besiktning prövas

nödig och sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna härför.

Över Kungl. Maj:ts befallningshavandes i anledning av ansökningen

meddelade beslut må klagan icke föras.

Vad i detta mom. är sagt örn Kungl. Maj:ts befallningshavande skall,

beträffande Stockholms stad, äga motsvarande tillämpning å Överståthållarämbetet

för uppbördsärenden.

3 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets

taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring

i det ekonomiska läget och uppgår skatten enligt denna förordning,

därest egendomen upptages till nämnda taxeringsvärde, till minst

tretusen kronor, må Konungen, där det finnes uppenbart, att utgörande av

skatt efter dylik beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande, på

ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges ett lägre

värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas.

9 §.

Till styrkande av uppgift örn egendoms värde tjäna:

a) i fråga örn fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat taxeringsbevis

eller debetsedel, så upprättad som uppbördsreglementet föreskriver,

ävensom, där egendomen jämlikt 5 § 2 mom. åsatts särskilt värde,

Kungl. Majis befallningshavandes i ärendet utfärdade beslut; samt

b) i fråga örn---förtrogna personer.

De bevis---vederbörande myndighet.

Påkallar skattskyldig tillämpning av särskilt värde å fast egendom,

varom i 5 § 2 mom. förmäles, men förmår han ej vid ingivandet av den

handling, som skall ligga till grund vid skattens beräkning, uppvisa

Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut angående åsättande av sådant

värde, skall nödigt anstånd lämnas för beslutets uppvisande, såvida det

styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen blivit

gjord.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

14 §.

Behållning i--- — intecknad i fast egendom av fideikommissnatui-.

Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och boupptecknings■kostnader,

men icke för belopp som skall betalas i arvsskatt ellef för

stämpel som avses i 57 § förordningen angående stämpelavgiften.

Finnas vid beräkning av behållning i dödsbo tillgångar, varom ovan

under 1) a)—c) förmäles, må dock behållningen icke upptagas lägre än

sammanlagda värdet å dessa tillgångar.

26 §.

Har arvinge eller testamentstagare inom tio år före arvlåtarens dödsfall

eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt

33 § a) eller b) är fri från skatt, under villkor att arvlåtaren eller, där

arvlåtaren varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller

adoptivbarns avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst

eller annan förmån av den bortgivna egendomen,

eller har arvinge eller testamentstagare inom fyra år före arvlåtarens

dödsfall eller vid hans dödsfall av honom erhållit annan gåva, som icke

jämlikt 33 § a) eller b) är fri från skatt,

skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill arvingens eller

testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade grunder fastställts,

och arvsskatten beräknas som örn allt vore på en gång arvfallet.

För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske, dock att arvsskatten

icke i något fall må beräknas till lägre belopp än som belöper

på ifrågavarande arvsandel i och för sig.

Bouppteckning skall---angiven beskaffenhet.

33 §.

Skattskyldighet äger icke rum

a) för gåva---jämförlig samling;

b) för vad —--beskattningsbara årsintäkter;

c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tretusen kronor; dock att

där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år erhåller flera

sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda

värde överstiger tretusen kronor.

36 §.

Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till övriga,

skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom fyra år före mottagandet

av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma givare, så

att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid avdrag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 252.

sker för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare erhållna gåvor,

dock att skatten för den gåva, varom fråga är, icke i något fall må

beräknas till lägre belopp än som på nämnda gåva i och för sig belöper.

Då fråga---särskild givare.

41 §.

Granskning av —• -— — sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med undantag lör den tid, varunder de jämlikt

bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande hovrätt,

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under tolv år.

från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.

Denna förordning träder i kraft i vad avser 14 § den 1 maj 1934 och i

övrigt den 1 juli 1934.

Beträffande arvsandel efter någon, som avlidit före förordningens

ikraftträdande, och, såvitt angår gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration

dessförinnan avgivits, skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.

Vid tillämpning av 26 §, 33 § e) eller 36 § första stycket i deras nya lydelse

skall iakttagas:

a) då fråga är örn arvfallen eller testamenterad egendom eller örn gåva,

som skett efter förordningens ikraftträdande,

att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932, och

b) då fråga är örn gåva, som skett före förordningens ikraftträdande,

att hänsyn icke skall tagas till gåva, söm skett tidigare än två år före

mottagandet av den gåva, varom fråga är.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn

ändringar i förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt

för gåva och anför:

I skrivelse nr 375 har 1933 års riksdag i enlighet med hemställan av

särskilda utskottet i utlåtande nr 23 anhållit, att Kungl. Majit ville låta

föranstalta örn en allsidig utredning rörande dels frågan örn beredande av

möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill fast egendom

skall för beräknande av arvsskatt upptagas, dels ock frågan angående

arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs samt för riksdagen snarast

möjligt framlägga de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning.

I nämnda utlåtande berörde utskottet jämväl gåvobeskattningen. Efter

erinran örn att gåva, som en arvlåtare lämnat en arvinge inom två år

före sin död, skulle medräknas vid bestämmande av arvsskatten å arvingens

arvslott efter arvlåtaren, men att gåva, som lämnats tidigare än två

år före dödsfallet, icke skulle på dylikt sätt medräknas, ifrågasatte utskottet

huruvida icke i det fall, att givaren för sin livstid förbehållit sig nyttjanderätt

till den bortskänkta egendomen eller rätt till periodisk avkastning

av densamma, lämpligen sådana åtgärder borde vidtagas, att gåvorna

kunde inräknas i mottagarens arvslott även efter de två årens förlopp.

Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet

riktad på detta spörsmål liksom i övrigt på de missförhållanden, vartill

gällande bestämmelser för gåvobeskattningen kunde föranleda. Någon

hemställan örn utredning i detta hänseende gjordes därför icke.

I anledning av vad sålunda förekommit har åt landskamreraren i Uppsala

län F. A. 1. Lundevall uppdragits att verkställa utredning rörande

de av riksdagen berörda frågorna, och har Lundevall den 8 februari 1934

avlämnat en promemoria i ämnet med därvid fogade dels förslag till förordning

örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

(nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva och dels utkast till förordning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition nr 252.

-om ändring i vissa delar av samma förordning. Denna promemoria med

bifogade förslag och utkast till författningsbestämmelser torde få fogas

som bilaga till statsrådsprotokollet.

över promemorian bava efter remisser utlåtanden avgivits av samtliga

hovrätter, statskontoret, kammarrätten, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län,

I promemorian behandlas tre särskilda frågor, nämligen

1) örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde,

vartill fast egendom skall upptagas för beräkning av arvsskatt;

2) örn arvsbeskattningen vid fall av urar vakonkurs; samt

3) örn rättande av vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser

för gåvobeskattningen kunna föranleda.

Jag kommer att redogöra för frågorna i nämnd ordning.

1. Örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde,

vartill fast egendom skall upptagas för beräkning av arvsskatt.

Arvsskatteförordningens bestämmelser örn kvarlåtenskapens värdering

hänföra sig principiellt till tidpunkten för dödsfallet (arvfallet) eller, örn

egendomen övergått vid annat tillfälle, till denna tidpunkt. Vad härutinnan

är stadgat gäller även för beskattningen av gåva. I enlighet härmed

stadgas i 4 § av förordningen, att egendom, som utgör föremål för

arvsskatt, upptages till dess värde vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles

i 3 § 2 morn., 14 § 1) d) eller 26 §, till värdet vid tiden för tillträdet

eller mottagandet. Dessa fall äro: då egendom på grund av testamente

tillfaller någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens

dödsfall; då fråga är örn egendom, som lämnats delägare i boet såsom

bemföljd eller gåva och i följd av dödsfallet skall dit återbäras; samt då

fråga är örn egendom, som erhållits i gåva inom två år före arvlåtarens

dödsfall och som förty skall tagas i betraktande vid beskattningen av

kvarlåtenskapen efter givaren. Närmare bestämmelser örn egendomens

värdering meddelas i 5—9 §§ i förordningen. Såsom huvudregel torde

gälla, att egendomen skall upptagas till saluvärdet. I 5 § stadgas:

»Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som upptagits

i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den med

anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock må värdet

av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde,

ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i 6 §, upptagas

till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tillämpning av

de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom särskilt

penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration, beräknas

värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet,

till vilken bouppteckningen eller deklarationen ingivits. Finnes

för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall såsom sådant anses

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg eller prövning, varom

nyss sagts.»

Genom förordningen den 30 juni 1933 (nr 431) örn ändring i vissa delar

av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för

gåva har stadgats, jämte det att förordningen skall träda i kraft den 1

juli 1933, att värde å fast egendom i dödsbo efter person, som efter förordningens

ikraftträdande avlider under år 1933, skall, där den skattskyldige

det påfordrar, upptagas lägst till sistnämnda års taxeringsvärde i

stället för näst föregående års taxeringsvärde.

I omförmälda promemoria framhålles, att stadgandet i 5 § arvsskatteförordningen

örn att värdet å fast egendom icke må upptagas lägre än

det nästföregående årets taxeringsvärde enligt praxis ansetts innebära,

att vid arvsskattens beräknande värdet å fast egendom å ena sidan icke

må upptagas högre än angivna taxeringsvärde, med mindre egendomen

vid värdering i samband med arvfallet befunnits vid dödstillfället (varmed

vore att likställa även annan för skattskyldighetens inträdande avgörande

tidpunkt) äga ett högre värde, samt å andra sidan icke må upptagas

lägre än taxeringsvärdet även örn fastighetens värde efter den tidpunkt,

taxeringsvärdet avsett, nedgått vare sig på grund av ändrat prisläge

eller på grund av särskilda omständigheter beträffande egendomen.

Så hade exempelvis arvsskatt för fastighetsfideikommiss efter en år 1918

avliden fideikommissarie beräknats efter 1917 års, ej efter 1918 års (högre)

taxeringsvärde (H. 1920: 258; jfr även H. 1930: 421), och värdet å en fabriksfastighet

hade upptagits enligt taxeringsvärdet, oaktat från fastigheten

bortförts fasta maskiner, till vilka hänsyn tagits vid taxeringsvärdets

bestämmande (H. 1930: 571). Denna lagstiftningens ståndpunkt finge

icke anses som ett avsteg från den i 4 § uttalade grundsatsen örn att den

arvfallna egendomen skall upptagas till värdet vid dödstillfället, utan

torde hava föranletts av nödvändigheten att i minsta möjliga mån belasta

domstolen med prövning av värderingsfrågor.

Den omständigheten, att näst föregående års taxeringsvärde sålunda är

normerande för värderingen av fast egendom vid beräkningen av arvsskatt

och skatt för gåva, kan, såsom särskilda utskottet vid 1933 års riksdag

anfört i sitt omförmälda utlåtande nr 23, i vissa fall leda till obilligt

resultat. Utskottet har erinrat örn att fall uppenbarligen kunde förekomma,

då taxeringsvärdet icke motsvarade det värde, vartill fastigheten

skulle upptagits, örn taxeringen avsett tidpunkten för dödsfallet med då

gällande prisförhållanden o. s. v. Ett dylikt förhållande kunde — enligt

utlåtandet — bero, förutom av en från början mindre riktig taxering,

exempelvis därpå att efter taxeringen konjunkturförändringar inträffat,

vilka påverkat fastighetens värde. Jämväl förändringar i fråga örn bebyggelsen

å fastigheten eller av dess skogsbestånd vore faktorer, varmed

man i detta sammanhang hade att räkna. Det syntes därför utskottet

icke uteslutet, att i sådana fall, där dödsbodelägarna hade skälig anled
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

ning antaga, att en värdering av fastigheten, avseende tiden för arvlåtarens

dödsfall, skulle resultera i ett lägre belopp än det, varmed vid bouppteckningen

enligt gällande bestämmelser fastighetens värde skulle

upptagas, möjlighet kunde beredas dem att påkalla uppskattning i särskild

ordning för åsättande av det värde, vartill fastigheten skulle i bouppteckningen

upptagas. En viss tveksamhet kunde visserligen råda angående

lämpligheten av att ett särskilt värde, låt vara allenast för visst

ändamål, åsattes en fastighet vid sidan av gällande taxeringsvärde, men

det syntes utskottet icke uteslutet, att en sådan anordning skulle kunna

träffas, att dylika betänkligheter förfölle. Spörsmålet borde emellertid

enligt utskottets förmenande icke upptagas till slutlig prövning utan en

föregående allsidig utredning angående samtliga de omständigheter, som

kunde inverka på frågan.

I promemorian upptages först till besvarande frågan, huruvida det vore

tillrådligt att under alla förhållanden låta den domstol, som ombesörjer

uttagande av arvsskatt, själv uppskatta värdet av fast egendom utan att

vara hunden av taxeringsvärdet å egendomen. Denna fråga besvaras nekande.

Angående skälen härför hänvisas till promemorian. Grundsatsen

att taxeringsvärdet i regel skall vara normerande för domstolens beräkning

av egendomens värde anses höra bibehållas, men möjlighet till

avvikelse från detta värde anses böra medgivas i sådana fall, då särskilda

omständigheter föranleda till antagande att taxeringsvärdet icke motsvarar

fastighetens saluvärde vid arvfallet. Härvid framhålles dock, att

det av åtskilliga anförda skäl knappast kan komma i fråga att tillåta

avvikelse från taxeringsvärdet på sådan grund, att den i kommunalskattelagen

angivna värderingsmetoden i visst avseende, nämligen när det gäller

värdesättning av skogsmark och växande skog, principiellt icke syftar

till angivande av saluvärdet med hänsyn tagen till förefintlig möjlighet

att realisera virkesförrådet genom omedelbar avverkning (skogens realisationsvärde),

utan till fastställande av det värde, som skogsmarken och

den växande skogen kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet

skogsbruk (avkastningsvärdet). Frågan gällde därför, örn det även

med tillämpning av kommunalskattelagens värderingsgrunder finge tilllåtas

avvikelse från det resultat, vartill beskattningsmyndigheterna kommit

vid sill värdesättning.

Mot den i promemorian sålunda uttalade uppfattningen har erinran

icke framstäiits i något av de avgivna utlåtandena.

I promemorian skiljes mellan tre grupper av anledningar till att en

fastighets värde väsentligt avviker från det för nästföregående år gällande

taxeringsvärdet, nämligen

1) att värdet redan vid fastställandet icke varit väl avvägt;

2) att allmän konjunkturförändring inträtt, ledande till en allmän viii’-

s. 10 Kontrollera mot PDF

JDepartements
chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

destegring eller värdeminskning å fastigheter av ifrågavarande slag;

samt

3) att särskilda omständigheter inträffat beträffande fastigheten.

Ifrågasatt omprövning av taxerings riktighet.

Beträffande det första fallet, nämligen att värdet redan vid fastställandet

icke varit väl avvägt, avstyrkes i promemorian beredande av möjlighet

att ompröva taxeringsåtgärden i ärendet örn arvsskattens beräknande.

Det syntes nämligen betänkligt att, örn vederbörande försummat

att mot taxeringsåtgärden föra talan i vanlig ordning, tillåta en omprövning

av värdet, när fråga vore örn arvsskatt. Örn dylikt bleve tillåtet,

skulle olika resultat kunna uppnås, allt efter som det läge i vederbörandes

intresse eller icke att för annat syfte än beskattningen, t. ex. för

belåning, erhålla ett högre taxeringsvärde än det, efter vilket arvsskatt

skulle beräknas. Skulle omprövningen av taxeringsvärdet anförtros åt

den domstol, som hade att registrera bouppteckningen, i stället för åt

de vanliga beskattningsorganen, kunde ock fara uppstå för att omprövningen

ledde till annat resultat än örn omprövningen skedde hos beskatt - ningsmyndighet.

Mot denna uppfattning har ingen gensaga riktats i de avgivna utlåtandena.

Jag ansluter mig till den i promemorian uttalade uppfattningen, att omprövning

av en gång slutligen fastställd taxerings riktighet icke bör äga

rum.

Särskild uppskattning av fastighetsvärde på grund av allmän konjunktur

förändring.

Vad angår det andra fallet, nämligen att allmän konjunkturförändring

inträtt, ledande till en allmän värdestegring eller värdeminskning

å fastigheter av ifrågavarande slag, hava i promemorian — efter redogörelse

för vad i motioner vid 1933 års riksdag och i särskilda utskottets

utlåtande nr 23 anförts i frågan — framhållits åtskilliga skäl mot framkomna

uppslag att värdet å fast egendom vid beräkning av värdet å en

arvslott generellt upptoges till viss kvotdel av taxeringsvärdet eller att

lägre skatteskala än vanligt tillämpades, därest fastighet till visst, icke

alltför ringa belopp inginge i boet. Härom hänvisas till promemorian.

I promemorian har ock uttalats, att en anordning, varigenom möjlighet

öppnas att utan någon som helst begränsning erhålla omprövning av

taxeringsvärde å fast egendom på grund av ändrade konjunkturer, icke

vore tillrådlig. Vid en sådan anordning kunde nämligen antalet fall, då

omprövning kunde ifrågakomma, bliva större än som kunde bemästras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 252.

Dessutom talade mot en sådan obegränsad rätt till omprövning med styrka,

att därigenom skulle åstadkommas en rubbning av förtroendet till

taxeringsvärdena, som ur olika synpunkter måste betecknas som betänklig.

Därest emellertid möjlighet till sådan omprövning ansåges icke böra

helt uteslutas, förordades, att förutsättningarna därför bleve begränsade

tili de fall, där frågan vore av större ekonomisk betydelse för den skattskyldige,

samt att avgörandet bleve känskjutet till Kungl. Majit i varje

särskilt fall. Förslag i sistnämnda hänseende har framlagts i promemorian.

Ingen av de börda myndigheterna har yttrat sig till förmån för bestämmelser

av innebörd, att värdet å fast egendom i fall av nedgång i det allmänna

prisläget må för utgörande av arvsskatt upptagas till viss kvotdel

av taxeringsvärdet eller att arvsskatten i dylikt fall skall utgå efter lägre

skatteskala än eljest gäller.

Obegränsad rätt att påkalla omprövning av värdet å fast egendom av

den anledning, att allmän konjunkturförändring inträtt efter den tidpunkt,

som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, har icke tillstyrkts

i något av de avgivna utlåtandena. Däremot har i vissa av dessa

införande av sådan rätt uttryckligen avstyrkts.

Svea hovrätt anför i detta avseende följande:

»I promemorian behandlas bland annat spörsmålet örn vilka omständigheter

lämpligen skulle få föranleda en särskild värdeuppskattning, skild

från beskattningsmyndigheternas ordinära fastighetsvärdering. Därvid

undersökes, huruvida bland dessa omständigheter bör medtagas en nedgång

i fastighetsvärdena på grund av ändring i de allmänna konjunkturerna.

I denna fråga synes promemorieförfattaren principiellt intaga den

ståndpunkten, att en dylik nedgång icke bör få föranleda särskild värdeuppskattning,

i allt fall ej utan betydande begränsningar. — Hovrätten

finner de för denna principiella ståndpunkt i promemorian anförda skäl

vara mycket beaktansvärda och vill särskilt framhålla det skäl emot införandet

av en dylik anordning utan begränsningar, som ligger i faran

för en rubbning av förtroendet för taxeringsvärdena. Ett tillskapande

i större omfattning av två uppskattningsvärden för en och samma fastighet,

båda åsätta av offentlig myndighet, av vilka det ena — lägre — värdet

vore avsett att ligga till grund för arvsbeskattningen och det andra

— högre — för annan beskattning och för fastighetsbelåningen, synes

icke vara tillrådligt.»

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

»Beträffande den i förslaget omliandlade frågan rörande möjlighet att

på grund av förändringar i det ekonomiska läget erhålla omprövning av

taxeringsvärdet å fast egendom ställer sig länsstyrelsen tveksam till de

i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna. Visserligen skulle i detta

fall avgörandet förbehållas Kungl. Majit och ett lägre värde kunna åsättas

endast där frågan är av större ekonomisk innebörd för den skattskyldige.

Men emot förslaget talar å andra sidan svårigheten att på

ett tillförlitligt sätt bedöma inverkan av ändrade konjunkturer samt

även don omständigheten, att härigenom en betänklig rubbning av förtroendet

till taxeringsvärdena lätt skulle uppstå.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 252

Länsstyrelsen i Örebro län gör följande nttalande:

Vad åter angår frågan om omprövning av taxeringsvärde på grund

av förändring i det ekonomiska läget finner länsstyrelsen det kunna

starkt ifrågasättas, huruvida införandet av en sådan är tillrådligt eller

ens av behovet påkallat. Under en fastighetsperiod av allenast fem år

lära de i allmänhet mycket försiktigt åsätta fastighetsvärdena få antagas

förbliva tämligen oförändrade. Det synes också ligga en viss motsägelse

däri, att arvsskatten skulle kunna beräknas efter ett reducerat

fastighetsvärde, under det den kommunala fastighetsskatten skulle utgå

efter oförändrat värde under hela återstående delen av fastighetstaxeringsperioden.

»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att de rådande konjunkturerna

inom jordbruket icke i allmänhet kräva någon nedsättning

av de nuvarande taxeringsvärdena vid arvsskattens beräknande.

Övertygande skäl synas hava blivit anförda mot anordningar, varigenom

hänsyn till nedgång i fastighetsvärdena på grund av förändring

i det ekonomiska läget skulle få tagas på det sätt, att värdet å fast egendom

finge för utgörande av arvsskatt eller skatt för gåva upptagas till

viss kvotdel av taxeringsvärdet, eller genom tillämpning av lägre skatteskala

för fast egendom än eljest gäller. Starka betänkligheter möta ock,

enligt min tanke, mot införande av obegränsad rätt till omprövning av

fastighetsvärden i och för utgörande av arvsskatt eller skatt för gåva av

den anledning, att allmän konjunkturförändring inträtt efter den tidpunkt,

som nästföregående årets taxeringsvärde avsett. Jag kan därför

icke tillstyrka framläggande av förslag i sådan riktning. Beträffande förslaget

örn rätt för Kungl. Majit att i enstaka fall, då särskilda skäl föreligga,

medgiva, att skatten må beräknas efter ett lägre värde än taxeringsvärdet,

skall jag yttra mig, sedan jag redogjort för det tredje av de i promemorian

behandlade fallen, nämligen att värdet å en fastighet nedgått

på grund av särskild händelse beträffande fastigheten.

Särskild uppskattning av fastighetsvärde på grund av dess förändring genom

viss inträffad händelse.

För det fall att värdet å den egendom, varom fråga är, förändrats genom

någon tilldragelse efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet avser,

förordas i promemorian, att särskild uppskattning av det värde, vartill

egendomen skall upptagas för beräkning av arvsskatt, må äga rum. Befogenhet

att verkställa dylik uppskattning borde ej tillkomma den domstol,

som ombesörjde skatteberäkningen, utan något organ med erfarenhet från

fastighetstaxering, antingen de vanliga beskattningsorganen för den kommunala

fastighetsskatten eller Kungl. Maj:ts befallningshavande i den

ort, där egendomen vore belägen. I valet mellan dessa två möjligheter

vore att beakta, att prövningens hänskjutande till taxeringsnämnd och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

prövningsnämnd måste antagas medföra såväl tidsutdräkt som avsevärda

kostnader. Att lägga kostnaderna på ägaren, såsom skett i likartat fall

genom förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av

särskilt uppskattningsvärde å fastighet, syntes knappast vara lämpligt,

då här vore fråga örn uttagande av skatt till kronan. På grund härav

ansåges prövningens anförtroende åt taxeringsnämnd och prövningsnämnd

icke kunna tillrådas. Mot uppdragets överlämnande till Kungl. Maj:ts

befallningshavande kunde väl invändas, att därigenom avsteg gjordes

från den hävdvunna ordningen, att Kungl. Maj:ts befallningshavande

icke ägde åsätta taxering, samt att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke

besutte obestridd kompetens att avgöra värderingsfrågor. Men dessa invändningar

ansågos icke avgörande. Det vore nämligen icke fråga örn

taxering i egentlig mening utan örn medgivande av lindring i tillämpningen

av eljest gällande beskattningsgrunder. Vidare ägde redan med

nuvarande bestämmelser Kungl. Maj:ts befallningshavande för visst fall

befogenhet att åsätta fast egendom värde för utgörande av arvs- eller

gåvoskatt. Något principiellt hinder för prövningens hänskjutande till

Kungl. Maj :ts befallningshavande syntes därför icke föreligga. Saklig

kompetens att handlägga dylika frågor saknades icke hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande, då landskamreraren på grund av sin i taxeringsförordningen

föreskrivna befattning med taxeringarna vore förtrogen med

frågor örn värdering av fastighet. Därjämte kunde möjlighet öppnas för

Kungl. Maj:ts befallningshavande att vid prövning av frågor örn jämkning

av taxeringsvärde med avseende å utgörande av arvsskatt tillgodogöra

sig vederbörande taxeringsnämndsordförandes sakkännedom genom

dennes hörande.

På grund härav föresloges, att Kungl. Maj :ts befallningshavande skulle

erhålla befogenhet att i vissa fall åsätta fast egendom särskilt värde att

i stället för taxeringsvärdet ligga till grund för utgörande av arvsskatt

för sådan egendom. Dessa fall vore, då fast egendom efter den tidpunkt,

som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde: genom

eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande

av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör

därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig

förändring av rörelse, i vilken egendom varit använd, eller av annan

liknande anledning. Därjämte upptoges det fall, att särskilt taxeringsvärde

icke finnes egendomen åsatt. Uppräkningen av de omständigheter,

som borde föranleda bestämmande av annat värde än taxeringsvärdet,

anslöte sig delvis till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna

fall, då omtaxering under löpande taxeringsperiod skulle äga rum

på grund av inträffad händelse av natur att minska egendomens värde,

men skilde sig från nämnda lagrum däri, att omprövning skulle få ilga

runi i flera fall än de i lagrummet angivna. Dessutom skulle efter förslaget

även mindre förskjutning i värdet än en femtedel av taxeringsvär
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Marits proposition nr 252.

det kunna föranleda åsättande av nytt värde. I sistnämnda hänseende överensstämde

förslaget med förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt

uppskattningsvärde å fastighet.

Besvär över Kungl. Majlis befallningsliavandes beslut borde ej tilllåtas.

För en sådan föreskrift talade i främsta rummet rent praktiska

skäl, främst behovet av ett snabbt avgörande, men till stöd för en sådan

bestämmelse kunde även anföras, att befallningshavandens beslut vore

för domstolen bindande endast såsom angivande det lägsta värde, domstolen

finge tillämpa vid arvsskattens bestämmande. Det utgjorde ej

hinder för domstolen att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, därest

domstolen funne egendomens verkliga värde rätteligen hava bort upptagas

högre än det av befallningshavanden beslutade.

Att genom den ifrågasatta anordningen ökning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i allmänhet redan nu stora arbetsbörda uppkomme vore

ovedersägligt, men att ökningen skulle bliva så stor, att däri läge ett

avgörande skäl mot anordningen, kunde ej antagas. Med all sannolikhet

bleve ärenden av dylik natur ej synnerligen talrika.

I de avgivna yttrandena har någon principiell erinran icke framställts

mot förslaget att tillåta särskild uppskattning av värdet å fast egendom

för utgörande av arvsskatt i de fall, då egendomens värde på grund av

någon tilldragelse beträffande egendomen nedgått efter den tidpunkt,

taxeringsvärdet avser. Däremot hava delade meningar gjort sig gällande

dels i fråga örn åt vilket organ, domstolen, vederbörande beskattuingsnämnd

eller Kungl. Maj:ts befallningsliavande, uppskattningen borde

anförtros, dels ock beträffande i vilka fall dylik uppskattning borde

tillåtas.

Förslaget örn uppskattningens överlämnande åt Kungl. Maj:ts befallningshavande

tillstyrkes uttryckligen eller lämnas utan erinran av samtliga

hovrätter, statskontoret, kammarrätten och nitton länsstyrelser.

Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser förorda, att uppskattningen

verkställes av beskattningsnämnd. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser,

att uppskattningen borde kunna anförtros åt den domstol, som handlägger

arvsskatteärendet.

Kammarrätten har anfört, att mot förslaget i denna del visserligen

kunde göras erinringar, men att kammarrätten ansåge sig likväl icke böra

avstyrka det föreslagna värderingsförfarandet.

För frågans lösning syntes i främsta rummet böra undersökas i vad

mån beträffande taxeringsvärdet såsom grund för arvsskattens beräknande

sådana undantagsbestämmelser kunde införas, att på grund av särskilda

i fråga örn en viss fastighet inträffade omständigheter eller en inträdd

allmän konjunkturförändring en ny prövning av taxeringsvärdet

kunde komma att företagas.

Det kunde icke undvikas, att för ändamålet på ett eller annat sätt anordnades

en fastighetsvärdering vid sidan av den allmänna uppskattning,

som ankomme på taxeringsmyndigheterna. Kammarrätten hade

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

15

i yttrande till bevillningsutskottet vid 1933 års riksdag uttalat sin tveksamhet

örn lämpligheten härav. Det syntes också kammarrätten riktigast,

att en särskild fastighetsvärdering för arvsskatteändamål erhölle

sådan form och anordning i övrigt, att därav tydligt framginge, att densamma

utgjorde ett för arvsbeskattning avsett tillfälligt och summariskt

förfarande, som blott åsyftade att undanröja orimliga följder av taxeringsvärdets

läggande till grund för arvsskatteberäkningen och således

ej gjorde anspråk på att träffa just det värde, som vid en vanlig fastighetstaxering,

örn sådan i stället ägt rum, skulle hava fastställts. Med ett

sådant betraktelsesätt behövde värderingen ej innefatta ett föregripande

av de ordinarie taxeringsinstansernas beslut örn en fastighets taxeringsvärde

— som ju för övrigt så gott som alltid måste komma att hänföra

sig till en annan tidpunkt än en fastighets värdering för arvsskatteändamål

— utan lämnade dem härutinnan fria händer. Att under dessa förhållanden

— i likhet med vad som gällde enligt förordningen den 14 juni

1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fäll av särskilt uppskattningsvärde å

fastighet — i viss utsträckning engagera den ordinarie taxeringsapparaten

i saken, syntes mindre tillrådligt, och på sätt promemorieförfattaren

framhållit torde detta jämväl ur ekonomisk synpunkt vara olämpligt.

Skulle denna utväg väljas, torde observeras att, örn kostnaderna härför

lades på staten, säkerligen antalet fall, då en omprövning av fastighets

taxeringsvärde skulle begäras, bleve mycket stort, enär sådan omprövning

troligen skulle många gånger i onödan framtvingas, samt att, örn

kostnaderna lades på sökanden, detta dels vore obilligt och dels kunde

komma att utesluta mindre fastigheter från möjligheten av rättelses

vinnande.

Ville man alltså uppnå, att en arvsbeskattning av fast egendom skedde

med stöd av ett justerat taxeringsvärde samt att tillika denna justering

av taxeringsvärdet läge klar vid tidpunkten för arvsskattens uttagande,

syntes annan lösning av problemet icke återstå att överväga än en sådan,

som i huvudsak följde de i promemorian föreslagna grunder. Det måste

därvid erkännas, att ett på sådana grunder uppbyggt förslag ägde vissa

förtjänster. Förslaget överensstämde sålunda med av kammarrätten tidigare

såsom riktiga framhållna synpunkter, då detsamma ej avsåge att

skapa en taxering i egentlig mening utan allenast att åstadkomma ett

mer tillfälligt och summariskt förfarande, som kunde jämförelsevis snart

reda ut en omstridd värderingsfråga och därvid icke saknade tillgång till

kompetens. Dessutom syntes ett förverkligande av förslaget knappast

komma att i någon högre grad verka kostnadsökande för statsverket. Å

andra sidan kunde ej förnekas, att förslaget lede av betänkliga brister.

Den mest framträdande bristen sammanhängde med frågan, huruvida

över huvud taget en allenast av konjunkturförhållandena betingad om

värdering av fast egendom borde få äga rum. Promemorieförfattarens

egen åsikt i frågan framginge ej fullt klart. Att emellertid helt betaga

vederbörande möjlighet att av dylik anledning erhålla jämkning i beräkningsgrunderna

för arvsbeskattningen, såvitt anginge i kvarlåtenskapen

ingående fast egendom, syntes kammarrätten icke möjligt, enär härav

skulle förorsakas en av tillfälligheter beroende, icke rättvis olikhet i behandlingen

av delägare i olika dödsbon. Det föreliggande författningsförslaget

upptoge också — utan att dock av promemorieförfattaren härutinnan

särskilt tillstyrkas — bestämmelser, varigenom i princip medgåves

rätt till omvärdering av fastighet även för den händelse att alle
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

nast konjunkturförhållandena och ej tillika vissa förändringar å fastigheten

åsamkat en nedgång i dess värde. Då emellertid en obegränsad rätt

till dylik med konjunkturförhållandena sammanhängande omvärdering

av fastighet skulle kunna medföra, att antalet fall, då omvärdering begärdes,

bleve större än som kunde bemästras och att förtroendet till taxeringsvärdena

komme att rubbas, hade enligt förslaget denna rätt till omvärdering

av fastighet genom särskilt angivna villkor blivit starkt beskuren.

Även örn det senare av de skäl, som sålunda anförts mot en obegränsad

rätt till omvärdering av fastighet, icke kunde av kammarrätten

tillerkännas den giltighet, som i promemorian gjordes gällande, vore faran

för en alltför stark arbetsbelastning aAr den prövande myndigheten

så påtaglig, att jämväl kammarrätten trodde, att en lösning av problemet

efter de i promemorian föreslagna linjer måste innefatta jämväl

bestämmelser örn avsevärd begränsning av rätten till omvärdering av

fastighet. Denna begränsning medförde emellertid, att enligt samma förslag

-ändring i fastighets taxeringsvärde på grund av ändrade konjunkturförhållanden

skulle kunna vinnas allenast i ett mindre antal fall, och

att till följd härav ej blott olikhet i behandlingen av dödsbon kunde äga

rum med hänsyn därtill, huruvida uppställda villkor uppfyllts eller ej.

utan även i många fall den oegentligheten komme att kvarstå, att en

omvärdering med hänsyn till ändrat konjunkturläge gjordes beroende av

att en fastighet med avseende å byggnader eller eljest undergått förändring.

Förslaget syntes dessutom vara mindre tillfredsställande därutinnan,

att landskamrerare!! komme att taga befattning med frågor örn justering

för arvsskatteändamål av fastighetsvärden i en helt annan egenskap än

då det gällde fastighetstaxering i allmänhet. Vidare torde böra anmärkas,

att vid Kungl. Maj:ts prövning av förevarande värderingsfrågor tydligen

förutsattes, att en från Konungens befallningsliavandes prövning

av dylika frågor i viss mån avvikande metod komme till användning.

Då kammarrätten haft att fatta ståndpunkt till det framlagda förslaget

hade kammarrätten å ena sidan ej kunnat undgå att taga starkt intryck

av de brister, som på sätt ovan sagts vidlådde förslaget, men å

andra sidan funnit de missförhållanden, som pä hithörande område förefinnas,

så stora, att kammarrätten ansåge sig icke böra avstyrka det föreslagna

värderingsförfarandet, som vore jämförelsevis enkelt att åstadkomma

och tillika i viss utsträckning kunde råda bot på missförhållandena.

Därest olägenheterna med det framlagda förslaget syntes alltför stora

för att en lagstiftning på basis av samma förslag ansåges böra komma

till stånd, torde det dock vara möjligt att råda någon bot på missförhållandena

på ifrågavarande område genom en utsträckning av den enligt

övergångsbestämmelserna till förordningen den 30 juni 1933 (nr 431) vederbörande

skattskyldige beredda förmånen av att, i fall så påfordrades,

värdet av fast egendom i dödsbo efter person, som efter förordningens

ikraftträdande under år 1933 avlidit, upptages lägst till 1933 års taxeringsvärde.

Sålunda skulle kunna generellt meddelas bestämmelser därom

att i stället för nästföregående årets det löpande årets taxeringsvärde

skulle läggas till grund för värderingen i de fall, att allmän fastighetstaxering

ägde rum det år dödsfallet inträffade eller nytaxering samma

år skedde med anledning av omständigheter, varom förmäldes i 12 § 2

inom. kommunalskattelagen. Mot det löpande årets taxeringsvärde så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 252

sorn grundval för värderingen kunde ju invändas, att detta värde icke

bleve bestämt förrän rätt långt fram på året. Några oövervinnerliga svårigheter

syntes emellertid ej den omständigheten böra erbjuda, då saken

väl borde kunna ordnas så, att nästföregående årets taxeringsvärde för

arvsskatteberäkningen tillämpades intill dess det nya värdet blivit av

prövningsnämnden fastställt och att för den händelse inregistrering av

bouppteckning med stöd av det äldre värdet skett restitution medgåves,

därest värdet bleve lägre än det nästföregående årets.

Otänkbart vore väl ej heller att bestämmelser av ovan angivna innebörd

meddelades såsom komplement till det i promemorian föreslagna

systemet för en omprövning av värdet å fast egendom. Dessa bestämmelser,

som borde givas sådan avfattning, att deras tillämpning uteslöte

användningen av de i det remitterade förslaget ifrågasatta tillvägagångssätten,

skulle härigenom kunna komma att verka minskande på de

fall, då det mera extraordinära förfarande som i det remitterade förslaget

åsyftades komme till användning.

Slutligen ville kammarrätten fästa uppmärksamheten på ett uppslag,

som sökte en lösning av problemet efter andra linjer än de förut här ovan

berörda. Detta uppslag ginge ut därpå, att arvsskatten uttoges såsom

nu vore fallet, men att därefter och sedan fastighets värde blivit, efter

ansökan, men eljest i vanlig ordning av beskattningsnämnderna för det

år dödsfallet timat eller året därefter omprövat, skatterestitution beviljades

med det belopp, vartill beslut av fastighetsprövningsnämnd eller

prövningsnämnd såsom högsta instanser kunde föranleda. Då härvid sådan

ändring i fastighets värde, som berodde av konjunkturförändringar,

borde utan alltför stark begränsning tillåtas, kunde möjligen befaras, att

beskattningsnämndernas arbetsbörda bleve mer än skäligt ökad. En viss

expeditionsavgift liksom vissa allmänna villkor för ansökningsrätten

skulle kunna tänkas utgöra korrektiv häremot.

Inom kammarrätten hava skiljaktiga meningar uttalats. En ledamot

har anfört, att han, som i övrigt vore ense med majoriteten, icke kunde

helt vara med örn en anordning, varigenom såsom komplement till det i

promemorian föreslagna systemet det löpande årets taxeringsvärde för

vissa fall skulle kunna läggas till grund för beräkningen av fast egendoms

värde. Principiellt sett syntes ej något vara att invända däremot,

men av praktiska hänsyn vore det lämpligt att begränsa rätten att för

ändamål varom nu vore fråga använda sig av det löpande årets taxeringsvärde

till de fall, att förutsättningarna att jämlikt de föreslagna

stadgandena i 5 § 2 eller 3 mom. arvsskatteförordningen erhålla en justering

av taxeringsvärdet saknades, till följd varav allenast det år, allmän

fastighetstaxering ägde rum, rättelse i taxeringsvärdet skulle på

denna väg kunna vinnas. En annan ledamot har ansett de i promemorian

anförda skillén mot överlämnande åt beskattningsnämnd att pröva det

värde, vartill i särskilda fall fast egendom borde upptagas för utgörande

av arvsskatt, icke bärande. Ett särskilt uppskattningsförfarande, likartat

med det som i förordningen den 14 juni 1933 anvisats för åsiittande av

särskilt uppskattningsvärde för fastighetsbelåning, syntes icke behöva

anlitas för åsättande av särskilt värde för beräkning av arvsskatt, utan

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 252.

‘>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

en sådan värdesättning kunde anordnas utan särskild kostnad. Ansökan

om fastställande av det värde, vartill viss fastighet skulle upptagas för

beräkning av arvsskatt, skulle, om dödsfallet inträffat under förra delen

av året, kunna ingivas till taxeringsnämnden eller, örn taxeringsnämndens

arbeten vore avslutade, direkt till prövningsnämnden. Hade åter

dödsfallet inträffat så sent på året, att ansökningen ej hunne ingivas till

samma års prövningsnämnd och hade fastigheten under året antingen

vid allmän fastighetstaxering eller vid nytaxering enligt 12 § kommunalskattelagen

fått sig åsatt lägre värde än det under nästföregående år

gällande, skulle det nya värdet kunna läggas till grund för stämpelbeläggningen.

Eljest skulle denna grundas på nästföregående års taxeringsvärde.

För den händelse att härvid det för stämpelbeläggningen avgörande

värdet bestämdes till lägre belopp än taxeringsvärdet året före

dödsfallet, skulle sökanden restitutionsvis återfå för mycket erlagd stämpelskatt.

Överståthållarämbetet förordar, att i de fall, där enligt promemorian

Kungl. Maj :ts befallningshavande skulle äga åsätta fastighet särskilt

värde för utgörande av arvsskatt, dylik befogenhet uppdroges åt den särskilda

prövningsnämnden. Med hänsyn till behovet av ett snabbt avgörande

borde prövningsnämndens beslut ej få överklagas, men syntes anledning

icke föreligga att befria dödsboet från gäldande av de med fastighetens

uppskattning förenade kostnaderna. Domstolen borde vara

bunden av ett på dylikt sätt åsatt värde. I annat fall torde det böra överlämnas

åt domstolen själv att i första hand pröva det värde, varå arvsskatt

skulle utgå, då de i förslaget nämnda omständigheterna förelåge,

så att icke olika myndigheter komme att bestämma olika värden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som ej hade något att erinra mot

fastställande av förutsättningarna för jämkningsförfarandet på sätt föreslagits

i 5 § 2 mom. arvsskatteförordningen, vore tveksam, huruvida bestämmandet

av uppskattningsvärdena borde tillkomma länsstyrelserna.

De i promemorian anförda skälen mot en sådan anordning syntes länsstyrelsen

ej oväsentliga. Länsstyrelsen ansåge det böra övervägas, huruvida

icke ett förfaringssätt, likartat med det, som vore stadgat i förordningen

den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde

å fastighet, kunde komma till användning. Det vore ej

orimligt att kostnaderna i dylikt fall lades på fastighetsägaren, varigenom

dessutom vunnes korrektiv mot yrkanden i oträngt mål. Då särskild

prövningsnämnd sammanträdde ofta, kunde avgörandet i flertalet fall

träffas utan avsevärd tidsutdräkt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vore synnerligen tveksam inför förslagets

bestämmelse, att särskilt värde å fastighet skulle åsättas av länsstyrelsen.

Det syntes ur principiell synpunkt riktigast och jämväl lämpligast,

örn ärende av dylikt slag finge handläggas åtminstone i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som gällde för taxeringsfrågor. I varje

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

fall ville länsstyrelsen uttala sig för att klagorätt mot länsstyrelsens beslut

medgåves. Mot förslaget att länsstyrelsen finge i och för arvsskatteberäkningen

åsätta värde å egendom, för vilket särskilt taxeringsvärde

ej funnes, bade länsstyrelsen intet att erinra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län funne åsättande av särskilt värde å

fastighet i oell för utgörande av arvsskatt innefatta en taxeringsfråga,

som borde bedömas av beskattningsmyndigheterna och icke av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört: Den i promemorian antydda utvägen

att anförtro prövningen av fastighets värde uti de i 5 § 2 mom. angivna

fallen åt beskattningsmyndigheterna hade ej fullföljts, närmast

därför att en sådan anordning befarats medföra tidsutdräkt och kostnader,

vilka ansetts icke böra läggas å ägaren. Länsstyrelsen ifrågasatte,

örn icke övervägande skäl ändock talade för en sådan ordning. Det gällde

här åsättande av ett för skatteändamål användbart värde, vilket hittills

i allmänhet ansetts icke böra överlåtas åt administrativ myndighet. Det

måste vidare antagas, att den taxeringsmyndighet, som åsatt det värde,

vilket skulle ändras, ägde de bästa förutsättningar att bedöma den nedgång

av värdet, som av angivna skäl ågått en fastighet, så mycket mera

som denna myndighet vore väl förtrogen med förhållandena i orten i allmänhet

och den fastighet det gällde i synnerhet. Även örn erfarenhet i

frågor örn värdering av fastighet vore tili finnandes inom länsstyrelsen,

kunde det icke undvikas, att besiktning å stället i de flesta fall måste

ske. Kostnaden härför skulle enligt förslaget bestridas av sökanden.

Det vore att förmoda att kostnaden för sådan besiktning, för vilken väl

i allmänhet måste anlitas sakkunnig person, måhända icke bosatt å platsen,

skulle visa sig överstiga den kostnad, som skulle uppstå, örn uppdraget

anförtroddes taxeringsnämnd i ungefärligen samma ordning, som

gällde enligt förordningen den 14 juni 1933 örn åsättande i vissa fall av

särskilt uppskattningsvärde å fastighet. De förrättningar, som dittills

inom länet verkställts enligt denna förordning, hade var för sig dragit

en kostnad icke överstigande 15 kronor. Någon fara för obehörig tidsutdräkt

genom omprövningens överlåtande till taxeringsmyndigheterna

syntes ej föreligga, då genom 9 § möjlighet beretts till nödigt anstånd för

uppvisande av beslut rörande nedsatt värde. Länsstyrelsen holle före,

att frågan örn hänskjutande av den föreslagna prövningen till ena eller

andra myndigheten borde göras till föremål för förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som förordat, att frågor örn avvikelse

från taxeringsvärdet skulle avgöras av domstolen, har till stöd för denna

uppfattning anfört huvudsakligen följande:

Visserligen torde länsstyrelsen på grund av bland annat den befattning,

landskamreraren hade att taga med taxeringsfrågor, få anses äga

sakkunskap på detta område. Emellertid komme väl värderingen i de allra

flesta fall att grunda sig på utredning, som kunde åstadkommas genom

vederbörande taxeringsnämndsordförande eller andra tillförlitliga och

om förhållandena underkunniga personer. Sådan utredning syntes länsstyrelsen

också utan svårighet kunna införskaffas genom domstol, som

måhända uttryckligen borde tillerkännas befogenhet att infordra yttrande

från taxeringsnämndsordförande. Det enligt förslaget länsstyrelsen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 252.

åliggande arbete skulle i så fall komma att fördelas på åtskilliga händer

och till följd härav med all sannolikhet bliva föga betungande för vederbörande.

Anmärkas kunde för övrigt, att jämväl enligt förslaget en viss

prövningsrätt förbehållits domstolarna, i det att desamma skulle äga att

vidtaga ändringar uppåt i de av länsstyrelsen åsätta värdena.

Mot de sålunda återgivna uttalandena kan ställas följande yttrande av

länsstyrelsen i Södermanlands län.

Länsstyrelsen anslöte sig till den meningen, att nästföregående års

taxeringsvärde regelmässigt bör vara normerande för skattebeloppets bestämmande,

och att lägre värde ej bör få tillämpas med mindre någon

tilldragelse skett efter den tidpunkt, vilken taxeringsvärdet avser. Även

därutinnan, att den särskilda värdering, som sålunda kunde komma i

fråga, borde uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, delade länsstyrelsen

förslagsställarens mening. Visserligen skulle härav följa ökning

av länsstyrelsens arbetsbörda, men å andra sidan måste det för fastighetstaxeringen

vara av värde, att då en avvikelse från gällande taxeringsvärde,

inverkande på kronans rätt, ifrågasattes, densamma icke

finge genomföras annat än under medverkan av landskamrerare^ som

på grund av sin befattning med taxeringsverket i länet finge antagas äga

såväl kunskap och erfarenhet i ämnet som ock särskilt intresse för utfallet

av värderingen.

Vissa detaljerinringar hava framställts uti några av de avgivna utlåtandena.

Svea hovrätt anför, att det knappast vore lämpligt att medgiva omprövning

av taxeringsvärdet uti de i 5 § 2 mom. angivna fall, huru ringa

än nedgången i fastighetsvärdet vore. Det borde i författningstexten utmärkas,

att nedgången skulle vara av mera avsevärd beskaffenhet. Liknande

synpunkter framhållas av länsstyrelserna i Södermanlands och

Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse förordar, att nedgången

skall befinnas hava uppgått till minst 10 procent.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att prövningen för det fall, att

nedgången i värdet beror på nedläggning eller väsentlig förändring av

rörelse, i vilken egendomen varit använd, bör uppdragas åt Kungl. Majit.

Göta hovrätt uttalar, att vid omprövning av fastighets värde enligt

5 § 2 mom. hänsyn bör tagas endast till sådan nedgång, som föranletts

av den inträffade händelsen, men icke till möjligen inträdd ändring av

det ekonomiska läget. Samma erinran göres av länsstyrelsen i Jönköpings

län. Frågan har därjämte berörts i kammarrättens bär förut återgivna

uttalande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner liksom Överståthållarämbetet, att

domstolen bör vara bunden av det efter särskild omprövning åsätta värdet.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län påpeka behovet

av åtgärder för att i de fall, då fastighets värde ökat på grund av nybyggnad

eller annan omständighet, som inträffat efter den tidpunkt, näst

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

föregående årets taxeringsvärde avsett, egendomen verkligen upptages

till det sålunda vid dödstillfället förefintliga högre värdet.

Slutligen framhålla Svea hovrätt och länsstyrelsen i Kronobergs län

sambandet mellan de i arvsskatteförordningen och i stämpelförordningen

förekommande bestämmelserna för värdering av fast egendom och förorda,

att jämväl stämpelförordningens stadganden i det förevarande ämnet

ändras i anslutning till den ändring, som kan bliva vidtagen i arvsskatteförordningen.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag det vara riktigt, att

i det fall, då värdet å fast egendom vid arvfallet eller annan för skattskyldighetens

inträdande avgörande tidpunkt på grund av inträffad särskild

omständighet är lägre än vid den tidpunkt, som nästföregående

årets taxeringsvärde avsett, hänsyn till denna värdenedgång kan tagas

vid arvs- eller gåvoskattens bestämmande. Det i promemorian framställda

förslaget att åt Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där egendomen

är belägen, inrymma befogenhet att på ansökan pröva egendomens

värde har vunnit gillande av det övervägande flertalet hörda myndigheter.

Även jag finner förslaget i allt väsentligt vara ägnat att läggas

till grund för lagstiftning. De skäl mot prövningens anförtroende åt

beskattningsmyndigheterna, som anförts i promemorian och ytterligare

utvecklats av bland andra länsstyrelsen i Södermanlands län, synas mig

vara övertygande. Särskilt vill jag betona, att då här är fråga örn viss

eftergift i statens beskattningsrätt prövningen med större fog bör uppdragas

åt administrativ myndighet än åt beskattningsmyndighet. Några

vägande invändningar mot länsstyrelsernas kompetens att bedöma värderingsfrågan

synas icke heller vara anförda av de myndigheter, som förordat

prövningens överlämnande åt beskattningsnämnderna. De i förslaget

angivna förutsättningarna för dylik omprövning föranleda ej erinran

från min sida. Länsstyrelsens i Jönköpings län förslag örn överlämnande

åt Kungl. Majit att bestämma värdet å fastighet, som använts

i rörelse, i det fall att nedgången i fastighetens värde berott på nedläggning

eller väsentlig förändring av rörelsen, kan jag ej biträda. Att länsstyrelsen

skulle hava svårare att i dylikt fall bedöma värdet än Kungl.

Majit kan ej antagas. Likaså finner jag rätt till talan hos överinstans

mot länsstyrelsens beslut icke böra vara tillåten.

Det synes mig uppenbart att icke varje nedgång i värdet, huru ringa

den än är, bör få leda till åsättande av särskilt värde för ifrågavarande

ändamål. Dock torde det icke vara behövligt att i författningstexten

låta denna uppfattning komma till uttryck. Utan att nedgången är av viss

omfattning lärer icke vara möjligt att konstatera förhandenvaron av ett

lägre värde. Om, såsom blivit ifrågasatt, det skulle uttryckligen krävas,

att nedgången vore avsevärd, lärer stadgandet icke erhålla nödig bestämdhet,

då olika meningar kunna råda om vad som vore att anse såsom en av
-

Departements
che/en.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

sevärd nedgång. Därest åter föreskrift skulle lämnas om att nedgången

skulle hava uppgått till minst viss kvotdel av taxeringsvärdet kan befaras,

att länsstyrelsens prövningsrätt bleve kringskuren i större utsträckning

än som vore önskvärt. Jag finner mig därför ej böra förorda införande

av stadgande i dylik riktning.

De påpekanden, som gjorts därom att vid länsstyrelsens prövning hänsyn

bör tagas endast till sådana händelser, som inträffat å den ifrågavarande

egendomen, men ej till ändring i det ekonomiska läget, finnér

jag befogade. Förslaget bar underkastats en bärav betingad omformulering.

Värdesättningen bör i enlighet härmed ske på grundval av de

beträffande fastigheten i och för sig föreliggande omständigheterna men

samma allmänna prisläge bör vara avgörande som för fastighetstaxeringen

i allmänhet. Härutinnan instämmer förslaget med stadgandena i 12 § 2

mom. sista stycket kommunalskattelagen. Tillika har en redaktionell

ändring vidtagits till förebyggande av tvekan örn vilken ordförande i beskattningsnämnd

skall avgiva yttrande över ansökan i dylik fråga.

Jag finner ej lämpligt föreslå, att ett av länsstyrelsen i förevarande

ordning uppskattat värde skall vara bindande för domstolen så att högre

värde ej må tillämpas av denna. Det torde kunna antagas, att domstolen

utan sådan föreskrift i regel känner sig bunden av ett dylikt värde,

och för det stora flertalet fall är således en föreskrift av antydd art obehövlig,

men fall kunna tänkas inträffa, då vederbörande rättsägare, trots att

särskilt värde åsatts, själva värdera fastigheten högre, t. ex. vid arvskifte,

som avses i 16 § arvsskatteförordningen. För dylika och andra

fall, då domstolen finner anledning att beräkna egendomens värde högre

än det av länsstyrelsen åsätta, bör hinder ej möta härför.

Väl kan det anses följdriktigt att tillsyn övas därå, att fast egendom

vid stämpelbeläggningen upptages till högre värde än taxeringsvärdet,

då ett sådant högre värde vid arvfallet eller annan för skattskyldighetens

inträdande avgörande tidpunkt förefinnes. Men frågan örn huru sådan

tillsyn lämpligen må kunna anordnas synes icke vara lättlöst. Erinras

må, att enligt ett av högsta domstolen meddelat utslag (H. 1928: 576) allmän

åklagare ansetts icke äga föra talan örn förment undervärdering

av arvfallen egendom. Att, såsom av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten

över Skåne och Blekinge ifrågasatts uti ett för mig tillgängligt, till

nämnda hovrätt ingivet utlåtande, införa stadgande i arvsskatteförordningen

örn befogenhet för allmän åklagare vid underrätt och advokatfiskal

i hovrätt att yrka höjning av i bouppteckning upptaget värde är

jag icke beredd att utan ytterligare utredning tillstyrka, synnerligast

som en dylik befogenhet skulle kunna leda till att domstolens handläggning

av arvsskattefrågor avsevärt kompliceras. Denna fråga torde böra få

anstå till senare övervägande i samband med andra frågor örn ändringar

i arvsskatteförordningen, vilka icke ansetts böra i förevarande sammanhang

upptagas till behandling.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Det i vissa yttranden gjorda påpekandet, att i stämpelförordningen

förekommande stadgande örn taxeringsvärdet såsom avgörande för stämpelbeläggningen

av vissa avhandlingar örn fast egendom borde underkastas

motsvarande ändring som den nu förevarande, finner jag visserligen

icke sakna visst fog. Men då beträffande stämpelförordningen

olägenheter av gällande stadgande i denna punkt icke framträtt med

samma styrka som i fråga örn arvsskatteförordningen och icke heller

hava större ekonomisk räckvidd, samt det dessutom synes innefatta viss

fördel att för stämpelförordningens vidkommande behålla det mera summariska

förfarandet, finner jag ej skäl tillstyrka motsvarande ändring i

sistnämnda förordning.

Befogenhet för Kungl. Maj:t att i visst fall medgiva avvikelse från

fastighets taxeringsvärde.

Jag övergår nu till den i det föregående uppskjutna frågan örn hänsynstagande

i vissa fall till inträdd konjunkturändring å fastighetsmarknaden.

I promemorian har, såsom redan erinrats, uttalats, att obegränsad rätt

att påkalla omprövning av taxeringsvärdet å fast egendom på grund av

förändringar i fastighetens värde till följd av allmän ändring i det ekonomiska

läget icke kunde förordas. Ansåges dock möjlighet till sådan omprövning

icke böra helt uteslutas, torde, framhålles det, bliva nödvändigt

att begränsa förutsättningarna till de fall, där frågan vore av större ekonomisk

betydelse för den skattskyldige. Tillika borde avgörandet hänskjutas

till Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Härför talade

icke endast den omständigheten att dylika frågor krävde en diskretionär

prövning, som knappast borde anförtros annan myndighet än Kungl.

Majit, utan än mera angelägenheten av en enhetlig praxis, som lättast

vunnes genom prövningens anförtroende åt en och samma myndighet för

hela riket. I enlighet härmed hade utarbetats förslag att, där fast egendom

efter den tidpunkt, som nästföregående årets taxeringsvärde avsåge,

väsentligt nedgått i värde på grund av allmän och varaktig förändring

i det ekonomiska läget samt det prövades på grund härav möta avsevärd

svårighet att utgöra arvsskatt i förhållande till nämnda värde, det

finge ankomma på Konungen, där skatten beräknad efter sagda värde

skulle uppgå till minst tretusen kronor och tillräcklig lättnad funnes icke

kunna beredas genom anstånd med skattens erläggande enligt vad i 47 §

förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas, att på ansökan

medgiva, att till grund för skattens beräkning skulle läggas ett lägre

värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skulle uppskattas. Genom

stadgande att arvsskatten normalt skolat uppgå till minst tretusen kronor

åsyftades att endast fall, då frågan hade större ekonomisk innebörd,

skulle hänskjutas till Kungl. Maj:t, utan att dock möjligheterna till dylik

lindring gjorts så snäva, att anordningen icke skulle motsvara sitt syfte

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kanyl. Maj:ts proposition nr 252.

att innebära ett skydd mot obillig beskattning vid försämrade konjunkturer.

Rörande förslaget, som infogats såsom 3 mom. i 5 § arvsskatteförordningen,

hänvisas till promemorian.

Berörda förslag Ilar mött delade meningar hos de hörda myndigheterna.

Det har tillstyrkts oförändrat eller med vissa jämkningar av hovrätten

över Skåne och Blekinge samt sjutton länsstyrelser. Svea hovrätt,,

kammarrätten och länsstyrelsen i Jönköpings län hava ansett sig ej böra

avstyrka förslaget. Betänkligheter mot detsamma hava anmälts av Göta

hovrätt, Överståthållarämbetet och fem länsstyrelser. Avstyrkande yttranden

föreligga från statskontoret och länsstyrelsen i Uppsala län.

Statskontoret anför:

»Starka betänkligheter möta mot förslaget, att Kungl. Majit skulle kunna

vid inträffande allmän konjunkturförsämring medgiva, att ett lägre

värde än det på regelmässigt sätt beräknade finge läggas till grund för

arvsbeskattningen. Promemorieförfattaren har själv uttalat farhågor för

att antalet fall, då omprövning av denna art skulle ske, bleve större än

som kunde bemästras. Till undvikande härav föreslås i promemorian,

att dylik omprövning skulle få äga rum endast i sådana fall, då arvsskattebeloppet,

beräknat efter taxeringsvärdet, skulle uppgå till minst

3,000 kronor. Statskontoret kan icke anse denna lösning med rättvisa och

billighet överensstämmande, då det synes ämbetsverket självfallet, att sådana

dödsbon, i vilka fastigheter till mindre värde ingå, hava lika befogade

anspråk på skattelindring som de dödsbon, vilka enligt förslaget

skulle kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Då härtill

kommer, att även med den föreslagna begränsningen en betungande arbetsbörda

sannolikt skulle bliva följden för vederbörande departement

och förberedande myndigheter, finner statskontoret ett genomförande av

förslaget i denna del knappast tillrådligt.»

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar följande:

»I fråga örn avvikelse från taxeringsvärdet på grund av konjunkturförsämring

må först anmärkas att vid tillkomsten av den riksdagsskrivelse,

som föranlett den remitterade utredningen, sannolikt just konjunkturförsämringarna

varit föremål för uppmärksamhet. Den verkställda

utredningen synes dock giva vid handen, att den lättnad i beskattningen,

som till äventyrs kan hava åsyftats för nämnda fall, icke utan betydande

olägenhet kan genomföras med bibehållandet i övrigt av nuvarande

system för arvsbeskattning. Då den sakkunnige uttalar farhågor angående

den rubbning av förtroendet till taxeringsvärdenas riktighet, som

en dylik speciell värdesättning för arvsskatten skulle medföra, förtjäna

dessa farhågor att kraftigt understrykas. Men de anvisade utvägarna att

minska olägenheterna synas icke tillfredsställande. Vill man, såsom förslaget

innehåller, begränsa tillämpningen av värdeminskningen till sådana

fall, då den normala skatten skulle uppgå till visst högre belopp,

är detta säkerligen nödvändigt ur administrativ synpunkt, Å andra sidan

kan det dock invändas häremot, att, örn avvikelse från taxeringen

skall få ske vid de dyrbarare fastigheterna, lärer just detta vara ägnat

att minska tilltron till taxeringen. Det kan också anses stötande för rättskänslan

att möjligheten till skattelättnad förbeliålles allenast åt de fall

där arvet eller gåvan uppgår till högre värde.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Att låta Kungl. Majit medgiva lindring av beskattningen på grund av

ett inträffat konjunkturläge för därav berörda fastigheter synes också

vara förenat med betänkligheter av helt annan styrka än då en motsvarande

anordning införts i gällande förordning beträffande fideikommissrätt

till fast egendom. I sistnämnda fall kan anordningen rimligen försvaras

därmed att det gäller att mot varandra väga ett statens beskattningsintresse

å ena sidan samt å andra sidan kulturella och sociala intressen.

Den här föreslagna anordningen däremot synes innebära ett frångående

i avsevärd omfattning av de eljest stadgade beskattningsgrunderna.

Det torde ej heller kunna anses lämpligt att det av Kungl. Majit

medgivna lägre värdet vid skattens slutliga bestämmande genom domstolen

skulle kunna frångås, vilket dock torde vara förslagets innebörd.

På grund av de sålunda antydda invändningarna har Eders Kungl.

Majlis befallningshavande haft under övervägande, att förslagets värdesättning

genom Kungl. Majit skulle ersättas genom en värdering av beskattningsmän,

exempelvis prövningsnämnd, på arv- eller gåvotagarens

bekostnad. Även en sådan anordning har dock befunnits förenad med

alltför stora olägenheter. Eders Kungl. Majlis befallningshavande tillåter

sig därför avstyrka 3 mom. i 5 §.»

Göta hovrätt ansåge det kunna starkt ifrågasättas, örn den föreslagna

anordningen kunde vara lämplig, och ville i detta hänseende särskilt

framhålla att, örn en rätt till nedsättning på denna grund infördes, det

torde vara nödvändigt att väsentligt utvidga principens tillämplighetsområde,

men att man i sådant fall bomme att stå inför ganska stora praktiska

svårigheter. — Örn emellertid möjlighet till nedsättning på denna

infördes, borde likväl i författningstexten utmärkas, att det värde, efter

vilket arvsskatten skulle utgöras, icke finge understiga egendomens verkliga

värde. Den uppställda förutsättningen av en skatt å minst 3.000 kronor

för att nedsättning i denna ordning skulle äga rum skulle icke verka

rättvist, särskilt i fråga örn jordbruksfastigheter. En sänkning av gränsen

syntes ofrånkomlig. Det framginge ej heller med tydlighet, huruvida

nämnda belopp 3,000 kronor avsåge den totala arvsskatten, beräknad

med utgångspunkt från taxeringsvärdet å den i boet ingående fasta egendomen,

eller å denna egendom belöpande delen av arvsskatten eller möjligen

det skattebelopp, som skulle ha utgått, örn i boet funnits endast den

ifrågavarande fastigheten. Hovrätten anmärkte jämväl, att ansökan örn

åsättande av dylikt värde borde i likhet med vad som i 9 § vore föreslaget

med avseende å ansökan enligt 5 § 2 mom. ingivas inom viss tid. Slutligen

syntes bärande skäl saknas för att medgiva ett nedsättningsförfarande

på denna grund vid gåva.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ställde sig synnerligen tveksam till

lämpligheten av att medgiva omprövning av taxeringsvärde å fast egendom

på grund av ändrade konjunkturer. I varje fall syntes för lagstiftning

i denna punkt kunna avvaktas den mera genomgripande omläggning

av arvsbeskattningen, som på andra ställen i promemorian omtalades som

sannolikt förestående.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län yttrar i

»I fråga om den föreslagna rätten till omprövning av taxeringsvärdet

å fast egendom enbart på grund av ändrade konjunkturer är länsslyrelsen

icke övertygad örn lämpligheten av att införa en sådan. Det torde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 252.

nämligen möta stora svårigheter att utfinna enhetliga grunder, ägnade

att lämna rättvisa resultat vid fastställandet av de värden, efter vilka

arvsskatten borde beräknas. Därest emellertid bestämmelser i förevarande

ämne med nödvändighet anses påkallade, torde intet vara att erinra

mot dem, som i sådant avseende i promemorian föreslagits.»

Länsstyrelsen i Örebro län har — efter anförande att det kunde starkt

ifrågasättas, örn införande av möjlighet till jämkning i taxeringsvärde

på grund av ändrade konjunkturer vore tillrådligt eller ens av behovet

påkallat — framhållit följande:

»Skulle möjlighet till omprövning anses icke böra helt uteslutas, torde

förslaget härom innebära en i stort sett godtagbar lösning. Länsstyrelsen

vill emellertid härutinnan framhålla vikten av, att bestämmelserna

örn rätt till dylik omprövning så utformas, att därav framgår, att denna

rätt kan ifrågakomma allenast i fall, då det kan klart styrkas, att arvsskattens

beräkning efter taxeringsvärdet skulle leda till uppenbara och

till sina ekonomiska verkningar oskäligt betungande missförhållanden.

Såsom ett villkor för omprövningsrätt har föreslagits, att svårighet på

grund av det ekonomiska läget prövas möta att utgöra arvsskatt i förhållande

till taxeringsvärdet. Enligt länsstyrelsens mening föreligga skäl

att ifrågasätta, örn detta till svårbedömliga och subjektiva omständigheter

hänsyntagande villkor bör bibehållas.»

I några av de yttranden, vari förslaget örn rätt för Kungl. Majit att

vid försämrade konjunkturer i särskilda fall medgiva stämpelbeläggning

efter ett lägre värde å fast egendom än taxeringsvärdet tillstyrkes, har

framhållits, att även örn avgörande hinder mötte för att medgiva oinskränkt

rätt att erhålla omprövning av värdet, när detta nedgått till följd

av ändring i det ekonomiska läget, det dock vore önskvärt, att vid ömmande

fall lindring i arvsskatten av dylik anledning kunde medgivas.

Så anför exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län, att den föreslagna

möjligheten att hos Kungl. Majit erhålla extraordinär nedsättning av

fastighets värde torde bliva ett värdefullt medel att tillgodose billighetens

och rättvisans krav i ömmande fall. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser

prövningen örn och i vad mån värdet å en fastighet nedgått på grund

av försämrade konjunkturer vara en delikat sak, som måste hli i mer eller

mindre grad beroende på vederbörande myndighets subjektiva uppfattning.

Prövningen borde därför läggas i Kungl. Majits hand.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, att i de fall, då annat värde

än fastighetstaxeringsvärdet ansåges böra ligga till grund för utgörande

av arvsskatt för att tillgodose skattskyldigs intresse att vinna skattelindring,

borde dock tillses, att fastighetens värde kom me att motsvara allmänna

marknadsvärdet. Ett påpekande härav vore påkallat av den omständigheten,

att vid taxering av skogsmark och växande skog marknadsvärdet

icke vore normgivande.

Mot avfattningen av förslaget i denna del hava några erinringar framiörts.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Svea hovrätt finner innebörden av den förutsättning'', som angives med

orden »och prövas på grund härav» (d. v. s. nedgång av fastighets värde

på grund av allmän och varaktig förändring i det ekonomiska läget) »avsevärd

svårighet möta att utgöra arvsskatt i förhållande till nämnda

värde», icke vara fullt klar, men antager meningen vara, att de uppkommande

svårigheterna skola bedömas, icke enbart efter det skattebelopp

i och för sig, som vore i fråga, utan med hänsyn tagen till alla omständigheter,

som inverkade på den skattskyldiges förmåga att erlägga skatten.

Därest stadgandet skulle uppfattas på detta sätt, syntes denna förutsättning

för rätten att medgiva ett lägre värde å fastighet att läggas

till grund för arvsbeskattningen icke vara av sa fast och konkret beskaffenhet,

att erforderlig trygghet kunde vinnas för en jämn och objektiv

tillämpning av bestämmelserna i fråga. Då övriga i 5 § 3 mom. angivna

förutsättningar syntes tillräckligt snävt begränsa rätten att medgiva det

lägre värdet, ansåge hovrätten den här särskilt avhandlade förutsättningen

kunna utelämnas.

Kammarrätten, som framfört liknande synpunkter som Svea hovrätt i

fråga örn den nyss behandlade förutsättningen, har även påpekat, att svårigheterna

att erlägga arvsskatt kunde vara olika för olika delägare i

boet. Därjämte har kammarrätten ansett bestämningen »varaktig» böra

utgå vid angivandet av det ekonomiska lägets förändring.

Förutom Göta hovrätt hava även hovrätten över Skåne och Blekinge,

kammarrätten och några länsstyrelser ansett författningstexten ej klar

i fråga örn huru stor del av arvsmassan det angivna skattebeloppet skall

avse. Det kunde tänkas, att beloppet utmärkte den totala arvsskatt, som

skulle utgå, örn den fasta egendomen upptoges till taxeringsvärdet, eller

blott den arvsskatt, som belöpte på arvslott, i vilken den fasta egendomen

inginge, eller den del av arvsskatten, som belöpte enbart å den fasta egendomen,

eller möjligen det skattebelopp, som skulle hava utgått, örn i boet

endast funnits den ifrågavarande fastigheten, eller ock slutligen den del

av skattebeloppet, som belöpte på den fasta egendomen efter avdrag för

vid egendomen häftande gäld.

Kammarrätten har vidare framhållit, att anstånd med skattens erläggande

enligt 47 § arvsskatteförordningen icke avsåge att skapa en lättnad

i själva skattetungan utan endast utgjorde en lindring i sättet för skattens

erläggande. Det i 5 § 3 moni. på dylikt anstånd syftande villkoret

bordo icke kvarstå. Därjämte påpekades, att i !) § borde meddelas särskilda

bestämmelser, avseende det fall att hos Konungen gjorts ansökan

jämlikt 5 § 3 mom. arvsskatteförordningen.

Jag Ilar förut uttalat den meningen, att oinskränkt rätt att påkalla

jämkning av det värde, vartill fast egendom regelmässigt skall upptagas

vid stämpelbeläggning av bouppteckning eller deklaration jämlikt förordningen

örn arvsskatt och skatt lör gåva, icke bör medgivas av den an
-

Departementschefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

ledning att egendomens värde nedgått på grund av ändrade konjunkturer.

Det synes mig dock icke kunna förnekas, att fall kunna inträffa, då

uttagande av arvsskatt i förhållande till ett efter rådande prisläge alltför

högt taxeringsvärde skulle innebära ett uppenbart betungande missförhållande.

Öppnande av möjlighet till lindring i sådana särskilt ömmande

fall bör därför icke avvisas, under förutsättning att rätten att påkalla

sådan lindring kan omgärdas med nödiga begränsningar, betingade

av nödvändigheten att förhindra masstillströmning av ansökningar örn

lindring på dylik grund, samt att prövningen anförtros åt myndighet med

kompetens att väga den enskildes behov av lindring i skattetungan mot

det allmännas intressen. Det i promemorian framställda förslaget, enligt vilket

rätt att påkalla sådan lindring medgives endast i särskilda, ekonomiskt

mera betydelsefulla fall samt prövningen lägges i Kungl. Maj:ts hand, synes

mig i huvudsak lämpligt avvägt ur angivna synpunkter. De framställda

erinringarna mot avfattningen hava föranlett en omarbetning av författningstexten.

Det för stadgandets tillämpning föreslagna villkoret örn att nödig

lättnad vid skattebetalningen finnes icke kunna beredas genom anstånd

enligt 47 § anser jag mig icke böra upptaga, då de missförhållanden som anses

böra avhjälpas genom den ifrågasatta lindringen icke hänföra sig till

likviditetssvårigheter utan bero på att skatten anses oskäligt hög i förhållande

till den arvfallna egendomens verkliga värde. Därjämte har det i promemorian

upptagna villkoret örn att utgörande av skatt i förhållande

till taxeringsvärdet skall befinnas möta svårighet erhållit en redaktionell

avfattning, som klarare uttrycker villkorets innebörd, att utgörande av

skatt efter dylik beräkningsgrund skall befinnas oskäligt betungande.

Uttrycket »varaktig» i fråga örn konjunkturförändringen finner jag obehövligt.

Huruvida rätten till lindring skall sättas i förhållande till den

sammanlagda arvsskattens storlek eller till storleken av taxeringsvärdet

eller till äventyrs göras beroende av någon på annat sätt bestämd gräns

kan giva anledning till tveksamhet. För egen del ansluter jag mig till

det i detta avseende i promemorian framställda förslaget, som i det långt

övervägande flertalet yttranden icke blivit föremål för erinran. Någon

tvekan örn att beloppet tretusen kronor avser det totala skattebeloppet anser

jag icke kunna förefinnas. Härutinnan åsyftas kongruens med det likartade

stadgandet i 47 § 1 mom. A. Att begränsa rätten till lindring att

avse endast arvsskatt men ej skatt för gåva finner jag icke befogat. Några

regler för Kungl. Maj:ts prövning anser jag icke vara erforderliga i förevarande

fall. Icke heller för det i 7 § avsedda snarlika fallet äro dylika

regler angivna.

I enlighet med vad sålunda anförts förordar jag, att 5 § 3 mom. avfattas

sålunda: Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående

årets taxeringsvärde avsett, väsentligen nedgått i värde på grund av allmän

förändring i det ekonomiska läget och uppgår skatten enligt denna

förordning, därest egendomen upptages till nämnda taxeringsvärde, till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

29

minst tretusen kronor, må Konungen, där det finnes uppenbart, att utgörande

av skatt efter dylik beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande,

på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges

ett lägre värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas.

Förfaringssättet torde väsentligen komma att överensstämma med det,

som användes vid prövning av framställningar enligt 2 eller 7 § eller 47 §

1 mom. B sista punkten arvsskatteförordningen. Föreskrift örn tid för

ingivande av ansökan och för uppvisande av Kungl. Maj:ts beslut torde

i nu förevarande fall vara lika litet behövlig som i de förut nämnda.

Skulle Kungl. Maj:ts beslut ej föreligga, då arvsskatten skall erläggas,

lärer möjlighet stå öppen att genom sökande av restitution få skattebeloppet

jämkat enligt Kungl. Maj:ts beslut. Rätt för den myndighet, som ombesörjer

skattens uppbärande, att avvika från ett av Kungl. Majit meddelat

beslut på ansökan, varom nu är fråga, bör icke finnas och framgår ej

heller av förslaget.

I 9 § har jag låtit vidtaga en redaktionell jämkning, för vilken redogörelse

ej torde behöva lämnas.

2. Om arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs.

Efter erinran att gällande arvsskatteförordning icke upptager några särskilda

bestämmelser i fråga örn arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs

framhåller den sakkunnige, att frånvaron av dylika bestämmelser

icke syntes hava betydelse för annat fall än att bouppteckningen utvisade

behållning, men konkurs ändock uppkomme, utan att restitution

kunde erhållas på grund av bestämmelserna i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen.

Sådan händelse kunde inträffa, därest tillgångarna befarades

icke kunna realiseras till värden, som täckte skulderna. Att lagstiftningen

icke tagit hänsyn till sådan möjlighet finge antagas sammanhänga

med det förhållandet, att arvsskatten skulle beräknas på grundval

av boets ställning enligt bouppteckningen, och att utfallet av boutredningen

saknade betydelse för frågan örn arvsskattens storlek.

Skulle, i det fall att ett dödsbo, som enligt den registrerade bouppteckningen

utvisade behållning, bleve avträtt till konkurs, arvsskatt komma

att utgöras allenast i händelse konkursen utvisade överskott, innebure

detta ett avsteg från de principer, enligt vilka arvsbeskattningen för närvarande

vore ordnad. Det kunde under sådana förhållanden ifrågasättas,

huruvida icke frågan örn arvsskatts utgörande i händelse av urarvakonkurs

lämpligen borde uppskjutas för att upptagas till behandling i

sammanhang med frågan örn en omläggning av grunderna för arvsbeskattningen,

vilken fråga icke torde kunna undanskjutas under någon

längre tid. Ett ytterligare skäl härtill vore att genom den nya lagstift
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

ningen om boutredning och arvskifte uppkommit frågor, som återverkade

på arvsbeskattningen. Härmed åsyftades särskilt det fall att för dödsboets

avveckling använts det nya institutet utredning genom förordnad

boutredningsman. Detta institut torde nämligen ofta komma till användning

i stället för urarvakonkurs i sådana fall, då fara uppkomme för att

den avlidnes gäld icke kunde till fullo betalas ur dödsboets tillgångar,

ehuru bouppteckningen utvisade behållning. Att under alla förhållanden

uppskjuta frågan örn utgörande av arvsskatt för dödsbo, som ställts

under utredning av boutredningsman, till dess utredningen förelåge avslutad,

torde däremot med nuvarande anordning med arvsskattens anknytning

till bouppteckningen knappast kunna ske. Legal boutredningsman

kunde nämligen anlitas även i solventa dödsbon. På grund härav

syntes övervägande skäl tala för att frågan örn utgörande av arvsskatt

i händelse av urarvakonkurs icke nu bleve förelagd riksdagen.

Emellertid hade uppgjorts ett utkast till bestämmelser i ämnet, varav

framginge, att frågan kunde lösas inom ramen för nuvarande förordning.

Detta utkast, som bifogats promemorian, innebär i korthet, att om den

i anledning av dödsfallet upprättade bouppteckningen utvisade behållning,

men boet det oaktat bleve avträtt till urarvakonkurs, arvsbeskattningen

skulle uppskjutas och äga rum först då det eventuellt visade sig, att ett

överskott dödsbodelägarna till godo uppkommit i konkursen, samt att endast

detta överskott skulle beskattas. Uträkningen av arvsskatten skulle

verkställas av den domstol, som registrerat bouppteckningen, och till grund

för beräkningen skulle läggas en anmälan av konkursförvaltaren örn utfallet

av konkursutredningen. Denna anmälan skulle behandlas såsom ett

tillägg till bouppteckningen och registreras i bouppteckningsprotokollet.

Ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875

(nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden hade i dylikt syfte blivit upprättat, vilket såsom bilaga

fogats till promemorian.

Av de hörda myndigheterna hava Svea hovrätt, statskontoret, kammarrätten,

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Älvsborgs, örebro, Gävleborgs och Norrbottens län anslutit sig till

den i promemorian uttalade uppfattningen, att frågan örn arvsbeskattningen

vid fall av urarvakonkurs icke borde för närvarande upptagas till

avgörande utan uppskjutas till annat sammanbang.

Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava förordat, att

nämnda fråga nu bleve löst, och syntes det utarbetade utkastet i all huvudsak

kunna läggas till grund för lagstiftning. Mot den i promemorian

uttalade åsikten, att, då bouppteckning utvisade behållning, enligt nu gällande

lagstiftning vid skattens bestämmande hänsyn icke kunde tagas till

urarvakonkurs, som uppkommit på grund av vid bouppteekningstillfället

känd gäld, ville Göta hovrätt åberopa dels ett uttalande av professorn Gösta

Eberstein i hans arbete »Om skatt på arv och gåva», sidan 193 och följan
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

de, dels ock anföra, att hovrätten i ett nyligen avgjort ansökningsärende,

i vilket arvingarna avträtt boet efter den avlidne till konkurs, berättigat

förvaltarna i konkursen, som efter anfordran erlagt skatt å bouppteckningen,

att återfå skattebeloppet. Hovrätten över Skåne och Blekinge

ville ifrågasätta, huruvida icke utöver de i nämnda utkast upptagna bestämmelserna

stadganden borde meddelas, enligt vilka möjlighet yppades

att för dödsbon, där gäldsförhållandena vore ovissa och svåröverskådliga

ehuru ej av beskaffenhet att tvinga till urarvakonkurs före bouppteckningens

inregistrering, komma till ett någorlunda säkert bedömande av den

verkliga behållningen, innan arvsskatt fastställdes. Särskilt för dödsbon,

som häftade för borgensförbindelser, kunde med nuvarande ordning den

behållning, som lades till grund för arvsskattens beräknande, bliva i hög

grad fiktiv.

Länsstyrelsen i Örebro län, som anslutit sig till uppfattningen, att den

förevarande frågan icke i detta sammanhang borde upptagas till avgörande,

har tillika ifrågasatt, örn det överhuvud vore riktigt, att överskott

i konkurs drabbades av arvsskatt. Ett sådant överskott vore i de flesta

fall beroende på omständigheter, som inträffat efter dödsfallet. Men till

sådana omständigheter borde hänsyn ej få tagas vid arvsskatts beräknande.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansåge väl de synpunkter, som varit vägledande

vid utarbetande av utkastet till bestämmelser örn utgörande av

arvsskatt vid fall av urarvakonkurs, värda allt beaktande, men enligt länsstyrelsens

mening hade spörsmålet ej blivit fullständigt löst, då hänsyn

borde tagas jämväl till solventa dödsbon, vars tillgångar icke tillnärmelsevis

kunde realiseras till bouppteckningsvärdet.

Av övriga länsstyrelser hava länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs

och Bohus län avstått från att yttra sig i frågan, då denna finge

anses falla utom deras verksamhetsområde. Länsstyrelserna i Östergötlands,

Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs och Värmlands län hava lämnat

de i utkastet upptagna författningsbestämmelserna utan erinran. Övriga

tio länsstyrelser hava funnit de i promemorian gjorda uttalandena icke

föranleda erinran.

Utan att uttala mig örn riktigheten av den av professorn Eberstein och

Göta hovrätt omfattade, mot promemorian i visst avseende avvikande meningen

rörande frågan, huruvida arvsskatt skall utgöras av dödsbo, som

avträtts till konkurs, ehuru den registrerade bouppteckningen utvisar behållning

och urarvagörelsen icke berott på efter registreringen yppad

gäld, vill jag likväl framhålla, att den i promemorian hävdade uppfattningen

synes hava omfattats av riksdagen och att den ej mött gensaga av

de två andra hovrätterna. Såsom i promemorian uttalas och i några

utlåtanden vitsordas, skulle uttagande av arvsskatt för överskott i

konkurs innebära ett avsteg från de grundsatser, varå arvsskatte
-

Departementn
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

förordningen är uppbyggd. Och även i andra fall än då urarvakonkurs

uppstått kan fog finnas för att hänsyn tages till boutredningens resultat.

Jag åberopar härutinnan vad hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen

i Stockholms län anfört. Under sådana förhållanden synes det

mig lämpligast att det föreliggande spörsmålet uppskjutes till dess frågan

örn en mera genomgripande omläggning av grunderna för arvsbeskattningen

må komma under övervägande. Såsom från olika håll vitsordas kan

detta spörsmål icke anses vara av den vikt, att det bör utbrytas från

nämnda större sammanhang för omedelbar lösning.

Jag förordar alltså, att frågan icke nu förelägges riksdagen.

3. Om rättande av vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser

för gåvobeskattningen kunna föranleda.

Kringgående av bestämmelserna örn beskattning av kvarlåtenskap genom

förtida gåvor.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag har i omförmälda utlåtande

nr 23 erinrat örn att gällande bestämmelser för gåvobeskattningen givit

anledning till vissa missförhållanden. Utskottet yttrade i detta sammanhang

följande:

»Utskottet har beaktat, att under de senaste månaderna i betydande utsträckning

förekommit gåvor till stora belopp, vilka kunna tänkas minska

inkomsten av arvsskatten under en följd av år. I sådant avseende är dock

att märka, att dessa gåvor, därest mottagaren är givarens arvinge, under

ett par års tid icke komma att inverka på den merskatt, som den nu förordade

skatteskärpningen kan väntas inbringa. Sådana gåvor skola nämligen

i regel medräknas i arvet, örn givaren dör inom två år efter det gåvan

skett. I dylikt fall skall gåvan sammanläggas med arvslotten och

arvsskatt beräknas å hela det sålunda erhållna värdet, därvid emellertid

vederbörande tillgodoräknas den redan under innevarande budgetår erlagda

gåvoskatten. Avlider givaren först efter det de två åren förflutit,

utgår ej arvsskatt för gåvan. Vad angår gåvor av sådan beskaffenhet,

att givaren för sin livstid förbehållit sig nyttjanderätt till den bortskänkta

egendomen eller rätt till periodisk avkastning av densamma, vill utskottet

ifrågasätta, huruvida icke lämpligen sådana åtgärder borde vidtagas, att

gåvorna kunna inräknas i mottagarens arvslott även efter de två årens

förlopp. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet

riktad på detta spörsmål liksom i övrigt på de missförhållanden, vartill

gällande bestämmelser för gåvobeskattningen kunna föranleda.»

I omförmälda utredningspromemoria har en kortfattad redogörelse lämnats

för gåvobeskattningens samband med arvsbeskattningen samt örn

de i 26, 33 och 36 §§ arvsskatteförordningen givna bestämmelserna till

förebyggande av att arvs- och gåvobeskattningen kringgås eller obehörigen

mildras genom gåvor till i och för sig icke skattepliktiga belopp eller

genom upprepade gåvor. Härom hänvisas till promemorian.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

De sålunda meddelade bestämmelserna kunde icke anses tillräckligt effektiva.

Det vore givet — anföres i promemorian — att den stadgade tidsperioden

av två år för sammanräknande av olika gåvor eller gåva och arv

vore allt för kort för att effektivt förhindra åtgärder i syfte att undgå

skattskyldighet eller minska beskattningens tyngd, och förmögenhetsöverflyttning

hade veterligen i många fall ägt rum genom en serie av gåvor

med något mer än två års mellanrum.

En annan utväg att nedbringa eller undgå arvs- eller gåvoskatt vore

att testamentera eller bortgiva egendom under förbehåll för givaren eller

hans make eller annan att under viss tid eller livstiden hava nyttjanderätt

eller rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen. I sådan händelse

skulle nämligen värdet å den testamenterade eller bortgivna egendomen

jämlikt 8 § i förordningen minskas med kapitalvärdet å den förbehållna

förmånen. Denna utväg hade, enligt vad som framginge av en

inom finansdepartementet verkställd undersökning, anlitats i betydande

utsträckning för att undgå den ökning av arvs- och gåvoskatten, som efter

beslut av 1933 års riksdag tillkom genom förordningen den 30 juni 1933

(nr 431).

Olika utvägar till förhindrande av dylika transaktioner i syfte att vinna

befrielse från eller lindring i beskattning kunde tänkas. En sådan utväg

vöre att uppskjuta beskattningen av testamente eller gåva med förbehåll

av angivna slag, till dess förbehållets giltighetstid gått till ända, och beräkna

egendomens värde utan avdrag för förmånens kapitalvärde. Denna

utväg innefattade avsteg från den för närvarande tillämpade grundsatsen,

att vid dödsfall hela arvsmassan borde såvitt möjligt på en gång göras

till föremål för beskattning. Ett sådant avsteg från de grander, varpå

gällande arvsskatteförordning vore byggd, syntes icke, örn det över huvud

kunde befinnas lämpligt, böra ske förrän i samband med en mera genomgripande

omläggning av grunderna för beskattningen av arv och gåva.

Då det syntes vara sannolikt, att frågan härom inom nära framtid komme

att upptagas till övervägande, hade nämnda utväg ansetts icke lämpligen

böra i samband med utredningen underkastas närmare undersökning.

En annan utväg, som tillika toge sikte på gåvor utan dylikt förbehåll,

vore att förlänga nämnda tvåårsperiod. Att helt borttaga varje tidsbestämmelse

av förevarande slag torde icke kunna sättas i fråga, bland annat

med hänsyn till svårigheten att efter en längre tids förlopp åstadkomma

utredning örn tidigare dylika förfoganden. Det syntes i allmänhet

vara tillräckligt, örn nämnda tvåårsperiod fördubblades, så att perioden

bestämdes till fyra år, åtminstone för flertalet fall. Måhända kunde

dock en period av fyra år synas väl kort, då vid beskattning av arvfallen

egendom hänsyn skulle tagas till gåva med förbehåll örn nyttjanderätt,

rätt till avkomst eller annan förmån, åtminstone när förfogandet uppenbarligen

åsyftade att bereda arvinge eller testamentstagare lindring i arvsskatten,

såsom då förbehållet träffats till förmån för givaren eller hans

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 2!>2•

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 252.

make eller avkomling till givaren. Med avkomling borde härvid likställas

adoptivbarn och adoptivbarns avkomling. Förslag hade därför upprättats

till ändringar av nämnda tidsbestämmelser, och hade därvid skillnad

gjorts mellan ä ena sidan, så vitt anginge arvsskatt, gåva med förbehåll

örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av den bortgivna

egendomen, tillförsäkrad arvlåtaren eller, örn han vore gift, hans

make, eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling,

samt å andra sidan, såväl i fråga örn arvsskatt som beträffande skatt för

gåva, annan gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b) i förordningen vore

fri från skatt. För den förra gruppen föresloges en tidsperiod av tio år

och för den senare gruppen en tidsperiod av fyra år. I samband härmed

hade uppgjorts förslag örn utsträckning av den tid, under vilken enligt

41 § deklarationer skulle förvaras, till tolv år. I nämnda paragraf

stadgade tid av tio år syntes nämligen i vissa fall bliva väl kort.

Med dylika bestämmelser borde det väsentligaste av de inom riksdagen

framförda önskemålen i förevarande hänseende få anses vara tillgodosedda.

Vad sålunda blivit föreslaget Ilar tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga hörda myndigheter med undantag av länsstyrelserna i Uppsala

och Älvsborgs län, vilka förklarat sig ej övertygade örn behovet av

ändringar i förevarande avseenden. Vissa begränsningar eller utvidgningar

påyrkas dock av några myndigheter, som i övrigt förordat förslaget.

Svea hovrätt har i princip intet att erinra, men finner önskvärt, att

lika tidsbestämmelse stadgas för gåvor med eller utan förbehåll av angiven

ari. Den föreslagna tioårsperioden förefölle dock för lång på grund

av svårigheten att effektivt kontrollera dylika gåvors uppgivande för beskattning.

Angelägenheten av skärpt kontroll framliålles av Göta hovrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

»Hovrätten tillstyrker ändringsförslagen, i vad de avse rättande av

vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser för gåvobeskattning

kunna föranleda. Men även i fråga härom vill hovrätten ifrågasätta, örn

man ej för nämnda ändamål borde gå ännu längre än förslaget. Hovrätten

åsyftar det fall att givare förbehåller sig själv nyttjanderätten till

eller räntan eller avkomsten av gåvan under sin livstid. Enligt 26 § i

arvsskatteförordningen skall för arvsskatts bestämmande värdet av gåva,

som givits viss tid före arvlåtarens dödsfall, sammanläggas med värdet

av arvinges eller testamentstagares arvsandel. Värdet av gåva uppskattas

med hänsyn till tiden för dess mottagande och enligt 8 § i förordning

en skall därvid ske avdrag för kapitalvärdet av nyttjanderätt etc. till

gåvan, varom gjorts förbehåll. Det synes hovrätten böra anses, att även

vid nämnda sammanläggning av värde av gåva och värde av arvsandel det

förra värdet skall uppskattas med hänsyn ej till tidpunkten för arvlåtarens

dödsfall utan för gåvans mottagande. Vid sådant förhållande kommer

i det ifrågavarande fallet kapitalvärdet av nyttjanderätten etc. att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

35

undandragas såväl gåvo- som arvsskatt. I varje fall blir detta händelsen

om givaren lever längre än två år — eller efter förslaget tio år —

efter gåvans fullbordande. Enligt vad hovrätten har sig bekant, har denna

utväg till lindring i skatt på senare tid i avsevärd grad utnyttjats på

olika sätt exempelvis genom överlämnande av skuldebrev å betydliga belopp

i ett fall å ända upp till 1,000,000 kronor såsom gåva med bestämmelse

att ränta därå skall börja löpa först vid givarens död. Dylika möjligheter

att tillfoga staten skatteförlust till egen vinning böra givetvis,

i den mån så kan ske, stävjas, i synnerhet som förlusten kan komma att

stiga till mycket avsevärda belopp. En gåva av här angivet slag är visserligen

formellt fullbordad exempelvis genom skuldebrevets överlämnande

till gåvomottagaren, men i realiteten är det ej så. Den företer avsevärd

likhet med gåva, som skall återbäras till skifte vid givarens död.

Även kan jämförelse göras med bestämmelserna rörande skatt å försäkringsbelopp,

beträffande vilket försäkringstagaren enligt lagen örn försäkringsavtal

insatt annan såsom förmånstagare. Hovrätten vill nu ifrågasätta,

örn ej en lösning av denna fråga skulle kunna vinnas genom ett

stadgande i 14 § arvsskatteförordningen av innehåll att gåva, vartill givaren

förbehållit sig nyttjanderätt, ränta eller avkomst i sin livstid, skall

inräknas bland tillgångarna i hans bo. Detta föranleder givetvis erforderlig

ändring i 26 § enligt förslaget. Det må vara, att den nu föreslagna

utvägen kommer att innebära avsteg i viss mån från principerna för

gåvobeskattning, men hovrätten anser, att frågans praktiska vikt mer än

väl berättigar därtill.»

Statskontoret förordar med hänsyn till svårigheterna att utöva effektiv

kontroll, att tidsbestämmelsen för gåva med förbehåll av nyttjanderätt

eller rätt till ränta eller annan föi*mån för givaren eller hans närskylda

sättes till sex år.

Kammarrätten biträder förslaget i vad avser gåva med dylikt förbehåll

men förordar behållande av nuvarande tidsperiod två år för övriga

gåvor.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som tillstyrker förslaget örn ökning av

tidsperioden beträffande gåvor utan förbehåll till förmån för givaren eller

hans närskylda från två till fyra år, framför erinringar mot förslaget att

utsträcka tidsperioden för gåvor med förbehåll örn nyttjanderätt etc. till

tio år. Härom anför länsstyrelsen i huvudsak följande:

Sistnämnda förslag hade motiverats nied att sådana gåvor vore ägnade

och avsedda att nedbringa eller undgå arvsskatten. Riktigheten av denna

uppfattning, som även i stor utsträckning torde lia delats av de skattskyldiga,

syntes dock kunna dragas i tvivelsmål. Vissa exempel hade

upprättats rörande verkningarna av de nu gällande och de föreslagna

stadgandena beträffande gåvor med angivna förbehåll. De gjorda beräkningarna

vore approximativa och kunde endast belysa några sidor av

det förevarande spörsmålet. Av exemplen torde emellertid framgå, att

det i många fall ingalunda ställde sig fördelaktigare för do skattskyldiga

att bortgiva gåvor med förbehåll iln med oinskränkt äganderätt.

Exemplen syntes även utvisa, att den föreslagna tioårsperioden skulle

leda till avsevärd ojämnhet i beskattningen. Då gåva med förbehåll örn

nyttjanderätt förekommit, skulle beskattningen ofta bliva hårdare än i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Departements
chefen.

andra fall. Det förefölle länsstyrelsen nödvändigt, att arvs- och. gåvobeskattningens

verkningar bleve föremål för en ingående matematisk undersökning,

innan bestämmelser örn längre kumulationsperiod för gåvor

med nyttjanderättsförbehåll infördes. Det syntes nämligen vara av stor

vikt, att den skärpta arvs- oell gåvobeskattningen drabbade alla lika och

ej framstode såsom godtycklig i sina verkningar. Detta vore givetvis

en nödvändig förutsättning för att denna lagstiftning skulle införlivas

med det allmänna rättsmedvetandet och vinna en lojal efterlevnad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har erinrat örn att en gåva, given

med förbehåll örn nyttjanderätt, ränta eller avkomst, för mottagaren betingade

ett helt olika värde, därest givaren levde längre eller kortare tid

efter gåvotillfället. Vid gåvans sammanläggning med arvsandelen borde

därför en omräkning ske med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden,

och gåvoskatten bestämmas med hänsyn därtill. Utsträckning av

tidsperioden två år till fyra år för gåvor utan omförmält förbehåll kunde

i vissa fall leda till mindre tilltalande straffskärpning.

Behovet av effektiv kontroll å efterlevnaden av bestämmelserna i 26,

33 och 36 §§ arvsskatteförordningen har betonats jämväl av länsstyrelsen

i Jönköpings län, som i övrigt icke framställer erinran mot förevarande

förslag.

Inom finansdepartementet har, såsom i promemorian omnämnes, verkställts

undersökning rörande den omfattning, i vilken gåvor med eller

utan förbehåll örn nyttjanderätt, ränta eller avkomst, deklarerats under

åren 1932 och 1933. Av denna undersökning, vars resultat torde få tillhandahållas

vederbörande utskott, har framgått, att gåvor med dylikt

förbehåll synnerligast under första kvartalet 1933 förekommit i mycket

betydande omfattning. Även ett stort antal gåvor utan dylikt förbehåll

har under samma tid deklarerats. Att genom dessa gåvor i stor utsträckning

åsyftades att undgå den år 1933 genomförda skärpningen av arvsoch

gåvobeskattningen är uppenbart. Det måste framstå såsom angeläget,

att vissa mera framträdande missförhållanden på gåvobeskattningens

område, vilka befrämja transaktioner syftande till undandragande av

skatt, bliva undanröjda. Till dessa räknar jag de utvägar att genom förtida

gåvor minska beskattningen av kvarlåtenskap, som möjliggöras genom

nuvarande korta tidsbestämmelse med avseende på sammanläggning

av gåvor och arvsandelar.

Då i förslaget skillnad gjorts mellan å ena sidan gåvor med förbehåll

örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån, tillförsäkrad

givaren eller honom närskylda, samt å andra sidan andra gåvor, har detta

betingats därav, att gåvor med dylikt förbehåll i de allra flesta fall måste

anses givna i syfte att minska beskattningen av givarens kvarlåtenskap.

För dylika gåvor torde en sammanläggning med arvsandelarna te sig

naturlig, och det skulle icke utan fog kunna göras gällande, att samman
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition nr 252.

läggning i dylikt fall borde ske utan någon begränsning av tiden. Svårigheterna

att effektivt kontrollera, att sammanläggning sker, när avsevärd

tid förflutit mellan gåvotillfället och arvfallet, nödvändiggöra dock

viss tidsbegränsning. Den föreslagna tioårsperioden synes mig icke kunna

avkortas utan olägenhet för vinnandet av syftet med stadgandet. För

andra gåvor anser jag en utsträckning av kumulationstiden över fyra år,

åtminstone för närvarande, icke vara behövlig. Att en och samma kumulationstid

stadgas för alla slags gåvor finner jag icke nödvändigt.

Vid gamm n ni äggning av arvsandel med gåva, förknippad med förbehåll

örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån för givaren eller

annan, skall på grund av 8 § arvsskatteförordningen gåvans värde upptagas

till det värde, som återstår efter avdrag för nyttjande- eller avkomsträttens

kapitaliserade värde, men icke till den bortgivna egendomens

värde, sedan förbehållet bortfallit, Det kunde visserligen ifrågasättas,

örn icke ändring i denna metod vore påkallad för att effektivt förhindra

arvsbeskattningens kringgående genom gåvor med dylikt förbehåll. Men

i sådan händelse borde knappast gåvoskatt uttagas i samband med gåvans

fullbordande. En ändring av så genomgripande natur är jag icke

beredd att nu tillstyrka, särskilt på grund av farhågor för att dylika gåvor

genom bristande uppmärksamhet vid arvsskattens uttagande skulle

kunna undgå beskattning. Det må även framhållas, att en dylik ändring,

som skulle beröra 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, komme att innebära

ett frångående av de principer, varå arvs- och gåvobeskattningen för närvarande

är grundad.

Mot de av länsstyrelsen i Stockholms län anförda farhågorna för ojämna

verkningar av de ifrågasatta ändringarna får jag framhålla, att

varje tidsbestämmelse rörande kumulation av gåvor och arvsandelar

måste leda till viss ojämnhet. Däri kan icke ligga något bärande skäl mot

de föreslagna ändringarna.

Jag förordar alltså de i promemorian framlagda förslagen till ändrad

lydelse av 26, 33 och 36 §§ arvsskatteförordningen. Jag biträder jämväl

förslaget till ändring av 41 § samma förordning i vad avser den tid, under

vilken deklarationer enligt arvsskatteförordningen skola förvaras, vilket

förslag icke mött erinran från någon av de hörda myndigheterna.

Vissa ändringar i 14 £ arvsskatteförordningen.

I omförmälda promemoria framlägges jämväl förslag till viss ändring

av 14 § arvsskatteförordningen. Ändringen avser att förhindra att sådana

i 14 § 1) a)—c) angivna tillgångar, vilka icke kunna användas till täckande

av den dödes gäld, icke varda till fulla beloppet beskattade därför

att vid beräkning av behållning i dödsboet från värdet å dessa tillgångar

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maurts proposition nr 252.

Departement^ ■

chefen.

med nuvarande avfattning av paragrafen må avräknas brist i boet. Härom

hänvisas till promemorian.

Förslaget har icke mött annan erinran i de avgivna yttrandena än att

Göta hovrätt ifrågasätter, huruvida icke från värdet av lös fideikommissegendom

må tillåtas avdrag för sådan den dödes gäld, för vilken den

nye fideikommissinnehavaren är betalningsskyldig, varjämte länsstyrelsen

i Älvsborgs län anser dylik ändring böra förbindas med stadgande

örn rätt till jämkning av arvsskatt för lös fideikommissegendom i enlighet

med de bestämmelser, som för fast egendom av fideikommissnatur meddelats

i 7 § sista stycket arvsskatteförordningen.

Jag biträder det i promemorian framställda förslaget till ändring av

14 § arvsskatteförordningen. De av Göta hovrätt och länsstyrelsen i Älvsborgs

län gjorda ändringsförslagen kan jag icke tillstyrka.

I förevarande sammanhang torde jag få upptaga fråga örn ändring av

14 § i annat avseende än det förut behandlade.

Jag har tidigare för Kungl. Maj:t anmält förslag till ändringar i stämpelförordningen,

innefattande bland annat införande av stämpelavgift

å vissa bouppteckningar m. m. Dylik stämpelavgift belöpande på behållningen

i dödsbo bör, såsom flertalet över förslaget hörda myndigheter

ansett, lika litet som arvsskatt få avdragas från behållningen, då fråga

är örn uträkning av arvsskatt. I följd härav föreslår jag införande av

stadgande härom i 14 § arvsskatteförordningen. Den avvikelse härutinnan,

som föreslogs i den till 1933 års riksdag avlåtna propositionen rörande

arvsbeskattningen, var betingad av storleken av det belopp, örn vars uttagande

då var fråga.

4. Övergångsbestämmelser.

I omförmälda promemoria har föreslagits, att den ifrågasatta förordningen

skulle träda i kraft den 1 juli 1934. Beträffande arvsandel efter

någon, som avlidit före förordningens ikraftträdande, och, såvitt angar

gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration dessförinnan avgivits, skulle dock

— efter förslaget — äldre bestämmelser äga tillämpning.

Tillika föreslogs att vid tillämpning av 26 §, 33 § c) eller 36 § första

stycket i deras nya lydelse skulle iakttagas:

a) då fråga vore örn arvfallen eller testamenterad egendom,

att hänsyn icke skulle tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932;

b) då fråga vöre örn gåva, som skett före förordningens ikraftträdande,

att hänsyn icke skulle tagas till gåva, som skett tidigare än två år före

mottagandet av den gåva, varom fråga vore, och

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kunyl. Martts proposition nr 252.

c) da fråga vore om gåva, som skett efter förordningens ikraftträdande,

att hänsyn icke skulle tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932.

Rörande de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna har erinran

framställts allenast av kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms

och Västernorrlands län.

Kammarrätten yttrar:

»I överensstämmelse med vad som stadgades dels år 1911 vid införandet

av föreskrift att vid stämpelavgifts beräknande vid inregistrering av

bouppteckning hänsyn skulle tagas till vissa tidigare gåvor dels ock

år 1914 vid meddelande i gällande arvsskatteförordning av bestämmelser

örn en utökad beskattning av gåva torde övergångsbestämmelserna

böra givas sådan avfattning, att det nya innehållet i 26 §, 33 § c) och

36 § första stycket icke kommer att retroaktivt tillämpas i avseende å

tiden före den dag, då detsamma genom propositions framläggande för

riksdagen blivit för allmänheten bekant.»

De av länsstyrelserna i nämnda län framställda erinringarna äro i

huvudsak av samma innebörd som den av kammarrätten framställda.

Jag förordar, att 14 § i dess föreslagna nya lydelse skall träda i kraft

den 1 maj 1934, från och med vilken dag de omförmälda ändringarna i

stämpelförordningen äro avsedda att tillämpas. I övrigt torde vara lämpligt

att förordningen träder i kraft den 1 juli 1934.

Kammarrättens och nämnda två länsstyrelsers ändringsförslag kan jag

icke biträda. Vid beskattning av kvarlåtenskap efter person, som avlidit

efter förordningens ikraftträdande, eller gåva, för vilken deklaration avgives

efter ikraftträdandet, kan det icke anses principiellt oriktigt att taga

hänsyn till den ökning av skattekraften, som anses förefinnas på grund

av att egendom tidigare erhållits av den avlidne eller givaren av gåvan.

Vid dylikt hänsynstagande till tidigare gåva bör dock icke komma i fråga

att medräkna gåva, som skett för så länge sedan, att vid tiden för den nya

lagstiftningens ikraftträdande den äldre lagstiftningens bestämmelser örn

hänsynstagande till tidigare gåva vid skattens bestämmande icke kunnat

tillämpas å gåvan. I)e i promemorian med avseende å 26 §, 33 § c) och

36 § första stycket i förordningen föreslagna övergångsbestämmelserna äro

avfattade i enlighet med detta betraktelsesätt.

Jag förordar alltså, att övergångsbestämmelserna med viss redaktionell

ändring avfattas enligt vad som i promemorian blivit föreslaget.

Departements
chefen.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning örn ändring i vissa delar av

förordningen den 19 november 1914 (nr 981) örn arvsskatt och skatt för

gåva,

samt hemställer, att detta förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

John O. Karlsson.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

41

Bilaga.

P. M.

angående ändringar i gällande bestämmelser örn beskattning av

arv och gåva.

I skrivelse nr 375 har 1933 års riksdag i enlighet nied hemställan av

särskilda utskottet i utlåtande nr 23 anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta

föranstalta örn en allsidig utredning rörande dels frågan örn beredande

av möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill fast egendom

skall för beräknande av arvsskatt upptagas, dels och frågan angående

arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs samt för riksdagen snarast

möjligt framlägga de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning.

I nämnda utlåtande har utskottet berört jämväl gåvobeskattningen.

Efter erinran örn att gåva, som en arvlåtare lämnat en arvinge inom två

år före sin död, skall medräknas vid bestämmande av arvsskatten å arvingens

arvslott efter arvlåtaren, men att gåva, som lämnats tidigare

än två år före dödsfallet icke skall på dylikt sätt medräknas, har utskottet

ifrågasatt, huruvida icke i det fall, att givaren för sin livstid förbehållit

sig nyttjanderätt till den bortskänkta egendomen eller rätt till periodisk

avkastning av densamma, lämpligen sådana åtgärder borde vidtagas,

att gåvorna kunde inräknas i mottagarens arvslott även efter de

två årens förlopp. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t hade

sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål liksom i övrigt på de missförhållanden,

vartill gällande bestämmelser för gåvobeskattningen kunde

föranleda; och någon hemställan örn utredning i detta hänseende gjordes

därför icke.

I denna promemoria skola nämnda frågor upptagas till behandling.

Början göres med den första frågan, nämligen

örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill

fast egendom skall upptagas för beräkning av arvsskatt.

Arvsskatteförordningens bestämmelser örn kvarlåtenskapens värdering

hänföra sig principiellt till tidpunkten för dödsfallet (arvfallet) eller, örn

egendomen övergått vid annat tillfälle, till denna tidpunkt. I enlighet

härmed stadgas i 4 §, att egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages

till dess värde vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 §

2 morn., 14 § 1) d) eller 26 § \ till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.

Såsom huvudregel torde gälla, att egendomen skall upptagas

till saluvärdet, även örn detta icke är i förordningen utsagt. I 5 § stadgas: 1

1 Hänvisningarna avse 3 § 2 inom.: egendom, som på grund av testamente tillfaller någon

vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall; 14 § 1) d): hemföljd eller gåva, som

lämnats delägare i boet och skall dit återbäras; 26 §: egendom, som erhållits i gåva inom två

år före arvlåtarens dödsfall och som förty skall tagas i betraktande vid beskattningen av

bouppteckningen efter givaren.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, sorn upptagits

i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den med

anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock må värdet

av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde,

ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i 6 §, upptagas

till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tillämpning av de

i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom särskilt penningvärde

icke upptagits i bouppteckning eller deklaration, beräknas värdet

enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet,

till vilken bouppteckningen eller deklarationen ingivits. Finnes för

fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall såsom sådant anses det

värde, vartill egendomen skattas enligt intyg eller prövning, varom nyss

sagts.

Genom förordningen den 30 juni 1933 (nr 431) örn ändring i vissa delar

av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt

för gåva har stadgats, jämte det att förordningen skall träda i kraft den

1 juli 1933, att värde av fast egendom i dödsbo efter person, som efter

förordningens ikraftträdande avlider under år 1933, skall, där den skattskyldige

det påfordrar, upptagas lägst till sistnämnda års taxeringsvärde

i stället för näst föregående års taxeringsvärde.

Sistnämnda stadgande har tillkommit efter förslag av särskilda utskottet

vid 1933 års riksdag i dess omförmälda utlåtande. I detta utlåtande

yttrade utskottet i anledning av väckta motioner, att utskottet funnit

vissa skäl tala för att möjlighet bleve beredd till en särskild uppskattning

av det värde, vartill i dödsbo ingående fastighet skulle upptagas. Uppenbarligen

kunde fall förekomma, då näst föregående års taxeringsvärde

icke motsvarade det värde, vartill fastigheten skulle upptagits, örn

taxeringen avsett tidpunkten för dödsfallet med då gällande prisförhållanden

o. s. v. Ett dylikt förhållande kunde bero, förutom av en från

början mindre riktig taxering, exempelvis därpå att efter taxeringen kon

junkturförändringar inträffat, vilka påverkat fastighetens värde. Jämväl

förändringar i fråga örn bebyggelsen å fastigheten eller av dess skogsbestånd

vore faktorer, varmed man i detta sammanhang hade att räkna.

Det syntes därför utskottet icke uteslutet, att i sådana fall, där dödsbodelägarna

hade skälig anledning antaga, att en värdering av fastigheten,

avseende tiden för arvlåtarens dödsfall, skulle resultera i ett lägre be

lopp än det, varmed vid bouppteckningen enligt gällande bestämmelser

fastighetens värde skulle upptagas, möjlighet bereddes dem att påkalla

uppskattning i särskild ordning för åsättande av det värde, vartill fastigheten

skulle i bouppteckningen upptagas. En viss tveksamhet kunde

visserligen råda angående lämpligheten av att ett särskilt värde, låt vara

allenast för visst ändamål, åsattes en fastighet vid sidan av gällande

taxeringsvärde, men det syntes icke uteslutet, att en sådan anordningskulle

kunna träffas, att dylika betänkligheter förfölle. Spörsmålet borde

emellertid enligt utskottets förmenande icke upptagas till slutlig prövning

utan en föregående allsidig utredning angående samtliga de omständigheter,

som kunde inverka på frågan. Utskottet förordade följ

aktligen, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

skyndsam utredning av frågan.

Enligt utskottets mening vore det rimligt, att värdet av fast egendom i

dödsbo efter person, som efter den av utskottet föreslagna skatteskärpningens

ikraftträdande avlidit under år 1933, skulle, där den skattskyldige

det påfordrade, upptagas lägst till sistnämnda års taxeringsvärde

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 252. 43

i stället för det föregående årets. Utskottet föreslog därför nämnda övergångsstadgande.

Stadgandet i 5 § arvsskatteförordningen om att värdet å fast egendom

icke må upptagas lägre än det nästföregående årets taxeringsvärde

ilar enligt praxis ansetts innebära, att vid arvsskattens beräknande värdet

å fast egendom d ena sidan icke må upptagas högre än angivna taxeringsvärde,

med mindre egendomen vid värdering i samband med arvfallet

befunnits vid dödstillfället (varmed i det följande förstås även annan

för skattskyldighetens inträdande avgörande tidpunkt) äga ett högre

värde samt å andra sidan icke må upptagas lägre än taxeringsvärdet,

även örn fastighetens värde efter den tidpunkt, taxeringsvärdet avsett,

nedgått vare sig på grund av ändrat prisläge eller på grund av särskilda

omständigheter beträffande egendomen. Så har exempelvis arvsskatt för

fastighetsfideikommiss efter en år 1918 avliden fideikommissarie beräknats

efter 1917 års, ej efter 1918 års (högre) taxeringsvärde (H. 1920: 258:

jfr även H. 1930:421), och värdet å en fabriksfastighet har upptagits enligt

taxeringsvärdet, oaktat från fastigheten bortförts fasta maskiner,

till vilka hänsyn tagits vid taxeringsvärdets bestämmande (H. 1930: 571).

Denna lagstiftningens ståndpunkt torde icke få anses som ett avsteg från

den i 4 § uttalade grundsatsen örn att den arvfallna egendomen skall upptagas

till värdet vid dödstillfället, utan torde hava föranletts av nödvändigheten

av att i minsta mån belasta domstolen med prövning av värderingsfrågor.

Att en fastighets värde väsentligt avviker från det för nästföregående

år gällande taxeringsvärdet kan bero, förutom på att det redan vid fastställandet

icke varit väl avvägt, på antingen en inträdd allmän konjunkturförändring,

ledande till en allmän värdestegring eller värdeminskning

å fastigheter av ifrågavarande slag, eller särskilda omständigheter

beträffande fastigheten.

Att råda hot på anmärkta förhållande, att gällande taxeringsvärde i

vissa fall icke utgör ett riktigt uttryck för fastighetens verkliga värde

vid dödstillfället, genom att giva domstolen befogenhet att själv uppskatta

värdet vid angivna tidpunkt torde icke kunna ifrågakomma. En

sådan prövning skulle förutsätta en sakkunskap hos domstolen, som i regel

icke kan tänkas föreligga och som icke kan tillföras domstolen utan

allt för omfattande anordningar. Den skulle även nödvändiggöra ett

mera omständligt processförfarande än nuvarande summariska tillvägagångssätt

med därav föranledd ökning av kostnaderna för skattens påläggning.

I stället torde, med bibehållande av grundsatsen att det enligt

kommunalskattelagen åsätta värdet å fastigheten (taxeringsvärdet) i

regel skall vara normerande för domstolens beräkning av det värde, som

skall ligga till grund för arvsskattens utgörande, böra övervägas möjligheten

att medgiva avvikelser från detta värde, då särskilda omständigheter

föranleda till antagande att taxeringsvärdet icke motsvarar fastighetens

verkliga värde vid arvfallet.

Härvid bör omedelbart framhållas, att det knappast kan komma i fråga

att tillåta avvikelse från taxeringsvärdet av den anledning, att den i

kommunalskattelagen angivna värderingsmetoden i visst avseende, nämligen

när det gäller värdesättning av skogsmark och växande skog, plån

cipiellt icke syftar till angivande av saluvärdet vid (leii tidpunkt, värdet

åsyftar, med hänsyn tagen till förefintlig möjlighet att realisera virkesförrådet

genom omedelbar avverkning (skogens realisationsvärde), utan

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

till fastställande av det värde, som skogsmarken och den växande skogen

kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk (avkastningsvärde).

Redan svårigheterna att rätt bedöma skogens realisationsvärde

i de ofta förekommande fall, då virkesförrådets storlek och

aldersklassfördelning icke äro tillförlitligt kända, innebära ett vägande

skäl mot en sådan avvikelse. Härtill kommer, såsom beträffande kommunalbeskattningen

med styrka anförts, att realisationsvärdet å den

växande skogen utgör en mycket olämplig norm för beskattningen, i ty

att en sådan metod är ägnad att leda till skogsskövling och alltså motverkar

en god skogsvård. Detta sistnämnda argument bar visserligen

icke samma betydelse, när det, såsom i fråga örn arvsbeskattningen, gäller

en engångsskatt, som när det, såsom vid kommunalbeskattningen, är

fråga örn en årligen återkommande skatt, men med hänsyn till arvsbeskattningens

tyngd, särskilt vid större arvslotter eller då arvsskatten

.skall beräknas efter någon av klasserna II—IV i skattetariffen. måste

argumentet även i fråga örn arvsbeskattningen anses äga vikt.

Frågan gäller därför, örn det även med tillämpning av kommunalskattelagens

värderingsgrunder må tillåtas avvikelse från det resultat, vartill

beskattningsmyndigketerna kommit vid sin värdesättning.

Vad angår det fallet, att taxeringsvärdet redan då det fastställdes icke

varit väl avvägt, kan en sådan oriktighet bero antingen på en felaktig tilllämpning

av de för värderingen gällande föreskrifterna, därvid såsom

ett specialfall bör upptagas ett oriktigt bedömande av prisläget å fastigheter

av ifrågavarande slag, eller ock på att oriktiga eller ofullständiga

uppgifter örn fastigheten blivit lämnade beskattningsmyndigheten. Den

normala vägen att av slik anledning vinna rättelse är att över beskattningsmyndighetens

beslut anföra besvär i den för sådant fall i taxeringsförordningen

stadgade tid och ordning. Har vederbörande försummat att

begagna denna utväg, synes det vara betänkligt att tillåta omprövningav

taxeringsåtgärden i ärendet örn arvsskattens beräknande. Örn dylikt

bleve tillåtet, skulle olika resultat uppnås, allt eftersom det läge i vederbörandes

intresse eller icke att för annat syfte än beskattningen, t. ex.

för belåning, erhålla ett högre taxeringsvärde än det, efter vilket skatt

skall beräknas. Skulle omprövningen av taxeringsvärdet anförtros åt

den domstol, som ombesörjer bouppteckningens registrering, i stället loide

vanliga beskattningsorganen, kunde ock fara uppstå för att omprövningen

ledde till ett annat resultat än örn omprövningen skedde hos beskattningsmyndighet.

Det torde därför få anses uteslutet att. medgiva

omprövning av ett taxeringsvärde å fastighet på grund av att det förmenas

icke hava blivit riktigt fastställt.

Vid riksdagsbehandlingen år 1933 av frågan örn skärpt beskattning av

arv och gåva ägnades särskild uppmärksamhet åt det förhållandet, att

värdet å jordbruksfastigheter till följd av försämrade konjunkturer för

jordbruket allmänt nedgått efter 1928 års allmänna fastighetstaxering.

I motion 11:385 föreslogs, att vid beräkning av kvarlåtenskapsskatt jordbruksfastighet

skulle upptagas till hälften av gällande taxeringsvärde

samt att vid beräkning av såväl kvarlåtenskapsskatt som arvsskatt skulle

såsom fastighets taxeringsvärde användas det av taxeringsnämnd senast

åsätta värdet. Även andra möjligheter omnämndes. I motionerna I: 221

och II: 387 erinrades örn att enligt den tyska arvsskattelagen av den 22

augusti 1925 ny värdering skulle ske, örn under tiden mellan senaste taxering

och skattskyldighetens inträde det vid taxeringen fastställda värdet

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

i följd av särskilda omständigheter förändrats med mer än lil procent eller

med mer än 20,000 riksmark. Enligt vad i annat sammanhang inhämtats

har beträffande den tyska arvsskatten föreskrivits för år 1932, att i anledning

av ändrade konjunkturer lantbruksfastighet m. m. skulle upptagas

till 80 procent av det uppskattade värdet.

'' Det må ock påpekas, att på vissa håll i utlandet jordbruksfastighets

taxeringsvärde endast till viss del medräknas vid förmögenhetsbeskattningen.

Sålunda gäller i den schweiziska kantonen Ztirich, att mark, som

användes i jord- eller skogsbruk, upptages till 3/i av saluvärdet.

Det torde dock för svenska förhållanden knappast vara lämpligt att

medgiva, att värdet å fast egendom vid beräkning av värdet å en arvslott

må generellt upptagas till viss kvotdel av taxeringsvärdet. En sådan

beräkningsgrund skulle uppenbarligen leda till orättvisa mellan olika

arvingar eller testamentstagare, därest arvskiftet lägges till grund för

stämpelbeläggningen. Men även örn arvsskatten beräknas på grundval

av ett fingerat arvskifte, därvid således förmånen av att arvsskatt beräknas

å ett reducerat fastighetsvärde skulle komma alla arvingar till

godo, skulle lätteligen egendomliga resultat kunna uppstå. Det kan tän

kas, att med hänsyn till intecknad skuld i egendomen en dylik reducering

skulle kunna föranleda, att behållning bleve förbytt i brist, ehuru

brist i verkligheten ej förefinnes därför att egendomens verkliga värde

är större än det, vartill det med tillämpning av en dylik regel skulle

upptagas. Det skulle ock antagligen bliva nödvändigt att begränsa reduktionen

till ett jämförelsevis måttligt belopp, 10 eller högst 20 procent.

Men därvid vore syftet med regeln endast ofullständigt uppnått utan att

dock den nyss berörda invändningen, att en dylik reducering skulle till

lämpas även då verkliga värdet vore högre än det reducerade värdet,

blivit tillgodosedd. Uppslaget att generellt tillåta reduktion av värdet

å fast egendom synes därför icke böra vidare fullföljas.

Det skulle även kunna tänkas, att hänsyn till att fastighetsvärdena

stundom äro högre än saluvärdet foges på det sätt, att arvsskatten ut

ginge med visst lägre belopp, därest fastighet till visst, icke allt för ringa

belopp inginge i boet. Även en dylik metod skulle dock uppenbarligen

verka ojämnt och måhända öppna möjlighet att genom skenköp eller på

annat sätt vinna obehörig lindring i beskattningen. En sådan utväg torde

därför icke vara framkomlig.

Framhållas må ock att efter 1933 års allmänna fastighetstaxering, vid

vilken enligt vad som framgår av verkställd utredning (Statens off. ut

redn. 1933:19) taxeringsvärdena a jordbruksfastighet å landsbygden icke

oväsentligt nedgått i förhållande till värdena år 1932, något större behov

av bestämmelser av ifrågasatt slag, föranledda av rådande konjunktur

för jordbruksnäringen, icke vidare torde föreligga.

Frågan synes därför böra begränsas till att avse i vad man och på vad

sätt avvikelse från eljest gällande taxeringsvärde må tillåtas från fall

till fall med hänsyn till därvid föreliggande omständigheter.

Då såsom nyss framhållits, det svårligen bör tillåtas vederbörande domstol

att i varje ärende taga under övervägande, huruvida egendomens

verkliga värde vid dödstillfället är lägre än taxeringsvärdet, är frågans

lösning beroende på örn det låter sig uppställa en regel, varigenom antalet

fall, rörande vilka en omprövning ina vara tillåten, kan begränsas

därhän, att vederbörande prövningsmyndighet kail medhinna en sådan

prövning, samt även därpå, örn någon annan lämplig myndighet kan an

litas för prövningen än den domstol, som ombesörjer arvsskattens fast
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

ställande. Det förra villkoret torde kunna uppfyllas därigenom att prövningen

begränsas till att avse de fall, dä värdet å den egendom, varom

fråga är, förändrats genom någon tilldragelse efter den tidpunkt, vilken

taxeringsvärdet avser. Det andra villkoret torde kunna uppfyllas genom

att prövningen anförtros antingen åt de vanliga beskattningsorganen folden

kommunala fastighetsskatten eller åt Konungens befallningshavande

i den ort, där den fasta egendomen är belägen. I valet mellan dessa två

möjligheter är att beakta, att prövningens hänskjutande till taxeringsnämnd

oell prövningsnämnd måste antagas medföra såväl tidsutdräkt

som avsevärda kostnader. Att lägga kostnaderna på ägaren, såsom skett

i likartat fall genom förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande

i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet, synes knappast vara

lämpligt, då här är fråga om uttagande av skatt till kronan. På grund

härav torde prövningens anförtroende åt taxeringsnämnd och prövningsnämnd

icke kunna tillrådas. Mot uppdragets överlämnande till Konungens

befallningshavande kan väl invändas, att därigenom avsteg göres

från den hävdvunna ordningen, att Konungens befallningshavande icke

äger åsätta taxering samt att Konungens befallningshavande icke äger

obestridd kompetens att avgöra värderingsfrågor. Men dessa invändningar

torde icke äga den vikt, att en sådan utväg till frågans lösande

bör avvisas. Det bör nämligen beaktas, att här icke är fråga örn taxering

i egentlig mening utan örn medgivande av lindring i tillämpningen

av eljest gällande beskattningsgrunder. Vidare kan redan med nuvarande

bestämmelser Konungens befallningshavande komma att åsätta

fast egendom värde för utgörande av arvs- eller gåvoskatt, nämligen da

befallningshavanden på grund av deklaration jämlikt förordningen om

arvsskatt eller skatt för gåva skall bestämma dylik skatt för fast egendom,

för vilken särskilt taxeringsvärde icke finnes fastställt. Något principiellt

hinder för prövningens hänskjutande till Konungens befallningshavande

synes därför icke föreligga. Saklig kompetens att handlägga

dylika frågor torde ej saknas hos Konungens befallningshavande, då

landskamreraren på grund av sin i taxeringsförordningen föreskrivna

befattning med taxeringarna är förtrogen med frågor örn värdering av

fastigliet. Därjämte kan möjlighet öppnas för Konungens befallningshavande

att vid prövning av frågor om jämkning av taxeringsvärde med

avseende å utgörande av arvsskatt tillgodogöra sig vederbörande taxeringsnämndsordf

brandes sakkännedom genom dennes hörande.

I enlighet härmed föreslås att till grund för utgörande av arvsskatt

för fast egendom ina i vissa fall läggas i stället för taxeringsvärdet ett

av Konungens befallningshavande åsatt värde. Dessa fall äro enligt härvid

fogade författningsförslag (5 § 2 morn.): då fast egendom efter den

tidpunkt, som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde

genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom

borttagande av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av

tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning

eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendom varit använd, eller

av annan liknande anledning. Därjämte upptages det fall, att särskilt

taxeringsvärde icke finnes egendomen åsatt. Att behålla nuvarande stadgande

att i dylikt fall egendomens värde skall upptagas enligt intyg av

trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet, till vilken bouppteckningen

eller deklarationen ingivits, synes ej behövligt eller odelat

lämpligt, därest möjlighet berndes att hos Konungens befallningshavande

erhålla värde å egendomen. Uppräkningen av de omständigheter, som

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

ina föranleda bestämmande av annat värde än taxeringsvärdet, ansluter

sig delvis till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna fall, då

omtaxering under löpande taxeringsperiod må äga rum på grund av inträffad

händelse av natur att minska egendomens värde, men skiljer sig

från nämnda lagrum dels däri, att omprövning må äga rum i flera fall

än de i lagrummet angivna, dels oek däri, att även mindre förskjutning

i värdet än en femtedel av senaste taxeringsvärde må föranleda åsättande

av nytt värde. I sistnämnda hänseende instämmer förslaget med förenämnda

förordning örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde

å fastighet. Någon särskild motivering för uppräkningen av de

olika omständigheter, som berättiga till åsättande av särskilt värde, torde

ej behövas. Dock må framhållas, att nedläggning eller förändring av

rörelse, i vilken egendomen varit använd, ansetts böra särskilt nämnas,

da fall kan tänkas inträffa, när värdet å en fabriksbyggnad är beroende

på att den rörelse, arvlåtaren bedrivit i fabriksbyggnaden, fortsättes,

men att dödsfallet i väsentlig mån rubbat elier tilläventyrs helt undanryckt

förutsättningarna för fortsatt drift. Att vid värdesättningen hänsyn

skall tagas till förhållandena vid clödstillfället eller det tillfälle, som

eljest enligt 4 § i förordningen är bestämmande för värdesättningen, synes

självklart. I författningstexten regleras närmare den ordning, i vilken

åsättande av dylikt särskilt värde skall påkallas, varjämte föreskrifter

lämnas örn anskaffande av material för prövningen. Att ordföranden

i vederbörande beskattningsnämnd i högsta instans må höras är särskilt

utsagt. Behörig att verkställa prövningen är enligt förslaget Konungens

befallningsliavande i den ort, där den fasta egendomen är belägen.

Besvär över Konungens befallningsliavandes beslut torde ej böra tilllåtas.

För en sådan föreskrift tala i främsta rummet rent praktiska

skäl, främst behovet av ett snabbt avgörande, men till stöd för en sådan

bestämmelse må även anföras, att befallningsliavandens beslut är för

domstolen bindande endast såsom angivande det lägsta värde, domstolen

må tillämpa vid arvsskattens bestämmande. Det utgör ej hinder för

domstolen att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, därest domstolen

finner egendomens verkliga värde rätteligen hava bort upptagas

högre än det av befallningshavanden beslutade.

Att genom den ifrågasatta anordningen ökning av Konungens befallningshavandes

i allmänhet redan nu stora arbetsbörda uppkommer är

ovedersägligt, men att ökningen skulle bliva så stor, att däri ligger ett

avgörande skäl mot anordningen, kan ej antagas. Med all sannolikhet

torde ärenden av dylik natur ej bliva synnerligen talrika.

Skulle möjlighet öppnas att erhålla omprövning av taxeringsvärde a

last egendom på grund av ändrade konjunkturer utan någon som helst

begränsning, kan befaras, att antalet fall, då omprövning skulle ske,

bleve större än som kan bemästras. Mot en sådan obegränsad rätt tili

omprövning talar ock med styrka, att därigenom skulle åstadkommas en

rubbning av förtroendet till taxeringsvärdena, som ur olika synpunkter

måste betecknas som betänklig. En anordning med så vidsträckt til 1 - lämpning kan därför icke tillrådas. Anses dock möjlighet till sådan omprövning

icke böra helt uteslutas, torde bliva nödvändigt att begränsa

förutsättningarna till de fall, där frågan är av större ekonomisk betydel

se för den skattskyldige. Tillika bör avgörandet hänskjutas till Kungl.

Majds prövning i värjo särskilt fall. Härför talar icke endast (Ion örn

ständigheten att dylika frågor kräva en diskretioniir prövning, som knap

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

past bör anförtros annan myndighet än Kungl. Maj:t, utan fastmera an

gelägenheten av en enhetlig praxis, som lättast vinnes genom prövningens

anförtroende åt en och samma myndighet för hela riket. I enlighet

härmed föreslås, att där fast egendom efter den tidpunkt, som nästföregående

årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund

av allmän och varaktig förändring i det ekonomiska läget samt det prövas

på grund härav möta avsevärd svårighet att utgöra arvsskatt i förhållande

till nämnda värde, det må ankomma på Konungen, där skatten

beräknad efter sagda värde skulle uppgå till minst tretusen kronor och

tillräcklig lättnad finnes icke kunna beredas genom anstånd med skattens

erläggande enligt vad i 47 § förordningen örn arvsskatt och skatt för

gåva stadgas, att på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning

må läggas ett lägre värde än det, vartill den fasta egendomen eljest

skall uppskattas. Genom stadgande att arvsskatten normalt skolat uppgå

till minst tretusen kronor torde hava blivit sörjt för att endast fall, då

frågan har större ekonomisk innebörd, hänskjutes till Kungl. Majit, utan

att dock möjligheterna till dylik lindring gjorts så. snäva, att anordningen

icke skulle motsvara sitt syfte att innebära ett skydd mot obillig beskattning

vid försämrade konjunkturer.

De nu berörda stadgandena hava inarbetats i 5 § förordningen örn arvsskatt

och skatt för gåva. Rörande detaljerna hänvisas till författningstexten.

Det förslag, för vilket nu redogjorts, har berört endast det fall att värdet

å fast egendom nedgått. I ovanberörda motioner 1:221 och 11:387 har

behandlats även det fall att det verkliga värdet å den arvfallna egendomen

är större än taxeringsvärdet. Väl kan det synas följdriktigt att

möjlighet skapas för uttagande av arvsskatt efter ett dylikt större värde.

örn såsom ovan förordats möjlighet öppnas för uttagande av arvsskatt

efter ett lägre värde än taxeringsvärdet, men något förslag i dylikt syfte

torde icke böra framställas. Härvid är nämligen att märka, att redan

med nuvarande lagstiftning intet hindrar arvsskatts bestämmande efter

ett dylikt större värde, därest det anses föreligga, utan tvärt örn kan anses

vara påbjudet. Det heter nämligen såsom redan påpekats, dels i 4 §

arvsskatteförordningen att egendom, som utgör föremål för arvsskatt,

skall upptagas till dess värde vid dödstillfället dels ock i 5 §, att värdet

å fast egendom icke må upptagas lägre än nästföregående årets taxeringsvärde.

Det förutsättes nämligen blott att ett dylikt större värde

upptages i bouppteckningen. Men att värdet ej må upptagas lägre än det

verkliga torde få anses stadgat i 3 kapitlet 4 § lagen örn boutredning

och arvskifte. Örn något skulle anses brista i efterlevnaden av sistnämnda

stadgande, torde det icke vara lämpligt att söka bot härför genom

stadgande i arvsskatteförordningen, utan närmare till hands läge att hos

domstolarna inskärpa vikten av att bouppteckningsvärdena bleve riktigt

upptagna. Tillräckliga skäl för framställande av förslag härom hava

icke framkommit under förevarande utredning.

Härefter skall behandlas den andra i riksdagens berörda skrivelse upptagna

frågan, nämligen

orri arvsbeskattningen vid fall ar'' urarvakonkurs.

Gällande arvsskatteförordning upptager icke några särskilda bestämmelser

i detta ämne. Frågan torde vid författningens antagande hava

ansetts sakna nämnvärd betydelse. I de flesta fall, då urarvakonkurs

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. May.ts proposition nr 252.

uppkommer, torde utgörande av arvsskatt ej sättas i fråga, i det att i

dj lika fall bouppteckningen efter den avlidne merendels utvisar brist.

Skulle bouppteckningen upptaga behållning av sadan storlek, att arvsskatt

skall utgå, men urarvakonknrs ändock uppkomma på grund av att

efter bouppteckningens förrättande yppats gäld, som ej förut varit veterlig,

torde stadgandena i 49 § 1 mom. arvsskatteiörordningen örn restitution

av arvsskatt på grund av att förhållanden, som varit av natur att

föranleda utgörande av skatt till lägre belopp än det bestämda, icke varit

kända vid tiden för skatts erläggande, vara tillräckliga för att förhindra

att arvsskatt kommer att utgå. Däremot saknas bestämmelser för det

fall, att urarvakonkurs uppkommer på grund av gäld, som vid bouppteckningstilliället

varit känd, oaktat bouppteckningen utvisar behållning.

Att detta mera ovanliga fall numera tilldragit sig uppmärksamhet

torde sammanhänga med den omständigheten, att fast egendom under

rådande ekonomiska läge stundom icke utan förlust kan realiseras till

det värde, vartill den fasta egendomen enligt hittills gällande bestämmelse:

skall ingå i arvsmassan med avseende å arvsskattens bestämmande.

Därtill torde komma, att elter arvsskattens skärpning större del av arvsmassan

kan befinnas böra realiseras för skattens gäldande än med tidigare

skattesatser varit behövligt.

Frånvaron av bestämmelser örn att vid urarvakonkurs arvsskatt skall

beräknas i förhållande till i konkursen möjligen uppkommande överskott

i stället för behållningen enligt bouppteckningen sammanhänger med

arvsskattens anknytning till bouppteckningen i stället för till arvskiftet.

Denna anordning medför, att hänsyn icke tages till resultatet av boutredningen.

Örn tillgångarna skulle realiseras till högre värden än de i bouppteckningen

upptagna, utgöres icke arvsskatt för överskottet. Å andra

sidan kan lättnad i arvsskatten ej heller vinnas av den anledning att tillgångar

realiseras till lägre pris än bouppteckningsvärdet. Otvivelaktigt

kan härigenom icke oväsentlig avvikelse uppkomma mellan det fingerade

arvskifte, som ligger till grund för arvsskattens uträknande, och det verkliga

arvskiftet. Den i 16 § arvsskatteiörordningen givna bestämmelsen

att det verkliga arvskiftet i visst fall skall läggas till grund för beräkningen

av arvsskatten utgör i själva verkat icke något avsteg från nämnda

princip, eftersom såsom villkor uppställes, att behållningen enligt arvskiftet

icke upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår

enligt i förordningen angivna beräkningsgrunder.

Skulle i det fall att dödsbo, som enligt den registrerade bouppteckningen

utvisar behållning, avträdes till konkurs arvsskatt utgå allenast i

händelse konkursen kommer att utvisa överskott, innebär detta ett avsteg

från de principer, enligt vilka arvsbeskattningen för närvarande är ordnad.

Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida icke frågan

örn arvsskatts utgörande i händelse av urarvakonkurs lämpligen

bordo uppskjutas för att upptagas till behandling i sammanhang med frågan

om en omläggning av grunderna för arvsbeskattningen, som icke

torde kunna undanskjutas under någon längre tid. Ett ytterligare skäl

härtill iir att genom den nya lagstiftningen örn boutredning och arvskifte

uppkommit frågor, som återverka på arvsbeskattningen. Härmed åsyftas

särskilt det fall att för dödsboets avveckling använts det nya institutet

utredning genom förordnad boutredningsman. Detta institut torde

nämligen ofta komma till användning i stället för urarvakonkurs i sådana

fall, då fara uppkommer för att den avlidnes gäld icke kan till fullo

betalas ur dödsboets tillgångar, ehuru bouppteckningen utvisar behåll

liihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 252

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts ''proposition nr 252.

ning. Att under alla förhållanden uppskjuta frågan om utgörande av

arvsskatt för dödsbo, som ställts under utredning av boutredningsman,

till dess utredningen föreligger avslutad, torde däremot med nuvarande

anordning med arvsskattens anknytning till bouppteckningen knappast

kunna ske. Legal boutredningsman kan nämligen anlitas även i solventa

dödsbon. På grund härav synas övervägande skäl tala för att frågan örn

utgörande av arvsskatt i händelse av urarvakonkurs icke nu törelägges

riksdagen.

Emellertid hava i härvid fogade utkast upptagits bestämmelser i ämnet,

vilka utvisa, att frågan kan lösas inom ramen för nuvarande förordning.

Det första spörsmålet, som uppkommit vid utarbetandet av utkastet är,

vilken handling skall i stället lör bouppteckningen läggas till grund för

arvsskattens beräkning. Ett andra spörsmål är vilken myndighet skall

ombesörja skattens bestämmande och upptagande.

Enligt arvsskatteförordningen skall till ledning för beräkning av arvsskatt

i andra fall än då arvsskatt utgöres i samband med registrering av

bouppteckning deklaration avgivas till Konungens befallningshavande.

som ombesörjer skattens bestämmande och upptagande. Denna anord

ning är icke odelat lämplig för här ifrågavarande fall. I stället är att

föredraga en anordning, varigenom arvsskattens bestämmande uppdrages

åt den domstol, på vilken registreringen av bouppteckningen efter den

avlidne ankommer. Härigenom kan proceduren vid arvsskattens bestämmande

nära ansluta sig till det normala tillvägagångssättet, när arvsskatt

upptages vid registrering av bouppteckning. Därjämte vinnes på

ett naturligt sätt kontroll på att beskattningen icke försummas. Domstolen

torde nämligen genom tillgång till konkursdomarens dagbok i konkursärenden

kunna följa avvecklingen av urarvakonkurser inom domstolens

domvärjo. Såsom handling till ledning för bestämmande av överskott

i konkursen kan föreskrivas en särskild anmälan av den som för

dödsboets räkning mottager överskottet i konkursen. Sedan sådan anmälan

inkommit till domstolen, bör den behandlas närmast såsom ett tilllägg

till bouppteckningen och alltså antecknas i bouppteckningsprotokollet.

Vid avlämnandet torde denna anmälan böra åtföljas av dödsbodelägarnas

exemplar av den hos domstolen registrerade bouppteckningen

jämte de övriga handlingar, som kunna vara av betydelse för arvsskattens

beräknande. Stämplar böra som vanligt anbringas å bouppteckningen.

Har arvsskatt redan utgjorts, innan beslutet örn egendomsavträdet fattats,

bör arvsskatten få återbekommas i den för restitution av arvsskatt

i andra fall stadgade ordning.

Utkastet har uppgjorts efter nu anförda grundsatser. För vinnande

av så nära anslutning till de för arvsskatt eljest gällande bestämmelser

som möjligt har i utkastet genom uttryckligt stadgande i 10 § överskott i

urarvakonkurs likställts med behållning i dödsbo, varjämte på åtskilliga

ställen i författningstexten omförmälda anmälan sidoordnats med bouppteckning.

I övrigt hänvisas till utkastet.

Det i utkastet utformade tillvägagångssättet vid uttagande av arvsskatt

för överskott i urarvakonkurs föranleder ändring i förordningen

den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar

och andra ärenden för åstadkommande av föreskrift örn att anmälan örn

överskott i urarvakonkurs skall antecknas i bouppteckningsprotokollet.

Utkastet åtföljes av ett förslag till lag örn sådan ändring i nämnda förordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Riksdagen. Ilai1 i sin omförmälda skrivelse berört jämväl frågan

arn rättande av vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser för

gåvobeskattningen kunde föranleda.

Beskattningen av gåva är avsedd, bland annat, att motverka benägenhet

att genom gåvor med varm hand undandraga förmögenhet från arvsbeskattning.

Bestämmelserna örn skatt för gåva äro i väsentliga delar

lika med dem örn arvsskatt, så gälla t. ex. samma skatteskalor. Gåvobeskattningen

går dock icke fullt så långt som arvsbeskattningen, i det

att begränsningar föreligga såväl med avseende å den subjektiva skatteplikten

(d. v. s. i fråga örn vem som är skyldig utgöra skatt) som beträffande

den objektiva skatteplikten (d. v. s. i fråga örn vilken egendom är

föremål för skatt). En av dessa begränsningar är i förevarande sammanhang

av intresse, nämligen den som innefattas i 33 § c) i förordningen.

Sedan i styckena a) och b) av paragrafen från skattskyldighet undantag^

dels gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande

av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning, ävensom

gåva, som avser prydande av allmän plats eller skänkes till allmänt

museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling, dels ock vad

någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran samt vad

som erhållits såsom periodiskt understöd eller såsom gåva, vilken enligt

gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens

beskattningsbara årsintäkter, stadgas i stycket c) av paragrafen,

att skattskyldighet icke äger rum för annan gåva, vars värde icke

överstiger tretusen kronor, dock att där gåvotagaren av samma givare inom

loppet av två år erhåller flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så

snart gåvornas sammanlagda värde överstiger tretusen kronor. I anslutning

till nämnda bestämmelse örn inträdande av skattskyldighet för gåvor,

som skett inom en tidsperiod av två år, är i 26 § stadgat, att, örn arvinge

eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens dödsfall eller

vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller

b) är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill

arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade

grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som örn allt vöre på en gång

arvfallet. Det är vidare i 26 och 36 §§ stadgat, att från den arvs- eller

gåvoskatt, som efter dessa grunder fastställts, skall ske avdrag för den

skatt, som förut särskilt erlagts, dock att arvs- eller gåvoskatten för den

arvsandel eller den gåva, varom fråga är, icke i något fall må beräknas

till lägre belopp än som på arvsandelen eller gåvan i och för sig belöper.

Genom dessa stadganden åsyftas att förhindra undandragande av arvsskatt

och skatt för gåva genom att överföra förmögenheten till dess mottagare

genom en serie små gåvor, givna med korta mellanrum. Det är

dock givet, att tidsperioden två år är allt för kort för att effektivt förhindra

åtgärder i syfte att undgå skattskyldighet eller minska beskattningens

tyngd, och förmögenhetsöverflyttning har veterligen i många fall ägt

rum genom en serie av gåvor med något mer än två års mellanrum.

En annan utväg att nedbringa eller undgå arvs- oller gåvoskatt är att

testamentera eller bortgiva egendom under förbehåll för givaren eller

hans make eller annan att under viss tid eller livstiden hava nyttjanderätt

elior rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen. 1 sådan

händelse skall nämligen värdet å den testamenterade eller bortgivna egen
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

domen jämlikt 8 § i förordningen minskas med kapitalvärdet å den förbehållna

törmänen. Denna utväg har, enligt vad som Iramgår av en inom

finansdepartementet verkställd undersökning, anlitats i betydande utsträckning

för att undgå den ökning av arvs- oell gåvoskatten, som elter

beslut av 1933 års riksdag tillkom genom förordningen den 30 juni 1933

(nr 431).

Olika utvägar till förhindrande av dylika transaktioner i syfte att

vinna befrielse från eller lindring i beskattning kunna tänkas. En sådan

utväg är att uppskjuta beskattningen av testamente eller gåva med förbehåll

av angivna slag, till dess förbehållets giltighetstid gått till ända,

och beräkna egendomens värde utan avdrag för förmånens kapitalvärde.

Denna utväg innefattar avsteg från den för närvarande tillämpade grundsatsen,

att vid dödsfall hela arvsmassan bör såvitt möjligt på en gång

göras till föremål för beskattning. Ett sådant avsteg från de grunder,

varpå gällande arvsskatteförordning är byggd, synes icke, örn det över

huvud kan belinnas lämpligt, böra ske förrän i samband med en mera

genomgripande omläggning av grunderna lör beskattningen av arv och

gåva. Då det synes vara sannolikt, att frågan härom inom nära framtid

upptages till övervägande, har nämnda utväg ansetts icke lämpligen

böra i detta sammanhang underkastas närmare utredning.

En annan utväg, som tillika tar sikte på gåvor utan dylikt förbehåll,

är att förlänga nämnda tvåårsperiod. Att helt borttaga varje tidsbestämmelse

av förevarande slag torde icke kunna sättas i fråga, bland

annat med hänsyn till svårigheten att efter en längre tids förlopp åstadkomma

utredning örn tidigare dylika förfoganden. Det synes i allmänhet

vara tillräckligt, örn nämnda tvåårsperiod fördubblas, så att peno

den bestämmes till fyra år, åtminstone för flertalet fall. Måhända kan

dock en period av fyra år synas väl kort, då vid beskattning av arvfallen

egendom hänsyn skall tagas till gåva med förbehåll örn nyttjanderätt,

rätt till avkomst eller annan förmån, åtminstone när förfogandet

uppenbarligen åsyftar att bereda arvinge eller testamentstagare lindring

i arvsskatten, såsom då förbehållet träffats till förmån för givaren eller

hans make eller avkomling till givaren. Med avkomling bör härvid likställas

adoptivbarn och adoptivbarns avkomling. I det förslag till änd

ringar i arvsskatteförordningen, som fogats vid denna promemoria, har

därför skillnad gjorts mellan å ena sidan, så vitt angår arvsskatt, gåva

med förbehåll örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån

av den bortgivna egendomen, tillförsäkrad arvlåtaren eller, örn

han är gift, hans make, eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns

avkomling, samt å andra sidan, såväl i fråga örn arvsskatt som beträffande

skatt för gåva, annan gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b)

i förordningen är fri från skatt. För den förra gruppen föreslås en tidsperiod

av tio år och för den senare gruppen en tidsperiod av fyra år. I

samband härmed föreslås utsträckning av den tid, under vilken enligt

41 § deklarationer skola förvaras, till tolv år. I nämnda paragraf stadgade

tid av tio år torde nämligen i vissa fall bliva väl kort.

Med dylika bestämmelser torde det väsentligaste av de i riksdagens

omförmälda skrivelse framförda önskemålen i förevarande hänseende

vara tillgodosedda.

Återstår att redogöra för en ändring, som föreslås i 14 §, vilken har

avseende å beräkning av behållning i dödsbo i visst fall.

I nämnda paragraf stadgas iöljande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts proposition nr 252.

Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk

domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga företedda

handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt

iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet på grund

av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren;
c)

egendom, som den avlidne innehaft med förfoganderätt under sin

livstid;

d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under sådana

förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas:

a) fast egendom av fideikommissnatur;

b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande med

nyttjanderätt innehait utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare

eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid, dock

med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för visst fall

föreskrives;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i

fast egendom av fideikommissnatur.

Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,

men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.

I ett nyligen avgjort rättsfall, refererat i Nytt Juridiskt arkiv årg.

1931, sid. 17, har fastslagits, att när bouppteckning, oaktat i behållningen

jämlikt nämnda 14 § inräknats lös fideikommissegendom, utvisar brist,

arvsskatt icke skall utgöras för fideikommissegendomen, ehuru denna

icke kan gå i betalning för den avlidnes gäld utan ograverad skall tillläggas

den nye tideikommissinnehavaren. Den grundsats, som sålunda

fastslagits som gällande rätt, kan uppenbarligen leda till förfoganden,

som göra arvsbeskattningen av tillgångar, som avses i 1) a)—c) i paragrafen,

illusorisk. Särskilt stötande är örn den avlidne genom gåva före

dödstillfället avhänt sig sina tillgångar eller väsentlig del därav under

omständigheter, som utesluta att hänsyn till sådan gåva skall tagas vid

arvsskattens beräknande, och därigenom vållat, att brist i boet uppkommer.

Då det synes föga lämpligt, att på dylikt sätt uttagande i samband

med arvlåtarens dödsfall av tillbörlig arvsskatt för tillgångar av det slag,

som avses i 14 § 1) a)—c) omintetgöres, föreslås, att där vid beräkningen av

behållning i dödsbo finnas tillgångar, varom under 1) a)—c) av paragrafen

förmäles, behållningen icke må upptagas lägre än sammanlagda

värdet å dessa tillgångar.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 5, 9, 14, 26, 33, 36 och 41 §§ förordningen den

19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva \ 9, 14, 26, 33, 36 och 41

§§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse.

5 $.

1 mom. Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden,

som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i

den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock

må värdet av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets

taxeringsvärde eller, där egendomen åsatts särskilt värde efter vad i 2

mom. sägs, det sålunda åsätta värdet, ej heller värdet å sådana tillgångar,

som omförmälas i 6 §, upptagas till lägre belopp än som bestämmes med

tillämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss

egendom särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,

beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter

prövning av den myndighet, till vilken bouppteckningen eller deklarationen

ingivits. Finnes för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde,

skall såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas i den ordning,

som i 2 mom. sägs.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets

taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller

annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan

anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning

eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse,

i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning,

äger Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län där egendomen är belägen

att på ansökan av skattskyldig, efter verkställd utredning, åsätta

egendomen särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund

för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Sådant värde skall ock av Kungl. Maj:ts befallningshavande i enahanda

ordning åsättas fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde.

Vid värdesättningen skall, under iakttagande i övrigt i tillämpliga delar

av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet,

hänsyn tagas till förhållandena vid dödstillfället eller i fall, som

omförmälas i 3 § 2 morn., 14 § 1) d) eller 26 §, vid tiden för tillträdet

eller mottagandet. Sökanden vare pliktig meddela Kungl. Maj:ts

befallningshavande erforderliga upplysningar för ansökningens prövning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att i ärendet höra ordföranden

i beskattningsnämnden i första instans ävensom föranstalta örn

besiktning av egendomen, där Kungl. Maj :ts befallningshavande finner besiktning

nödig och sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna härför.

1 Senaste lydelse se beträffande 14 § 1931 : 263 samt beträffande 26 § 1933:431.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Över Kungl. Marits befallningshavandes i anledning av ansökningen

meddelade beslut må klagan icke lorås.

Vad i detta mom. är sagt örn Kungl. Maj:ts belallningshavande skall,

beträffande Stockholms stad, äga motsvarande tillämpning å Överståthållarämbetet

för uppbördsärenden.

3 moni. Har fast egendom efter den tidpunkt, som nästföregående årets

taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän och

varaktig förändring i det ekonomiska läget och prövas på grund härav

avsevärd svårighet möta att utgöra arvsskatt i förhållande till nämnda

värde, må Konungen, där skatten beräknad efter sagda värde skulle uppgå

till minst tretusen kronor och tillräcklig lättnad finnes icke kunna

beredas genom anstånd med skattens erläggande enligt vad i 47 § sägs, på

ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges ett lägre

värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas.

9 §.

Till styrkande av uppgift örn egendoms värde tjäna:

a) i fråga örn fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat taxeringsbevis

eller debetsedel, så upprättad som uppbördsreglementet föreskriver,

ävensom, där egendomen jämlikt 5 § 2 mom. asatts särskilt värde,

Kungl. Maj:ts befallningshavandes i ärendet utfärdade expedition;

samt

b) i fråga örn--— förtrogna personer.

De bevis--- — vederbörande myndighet.

Påkallar skattskyldig tillämpning av särskilt värde å fast egendom,

varom i 5 § 2 mom. förmäles, men förmår han ej vid ingivandet av den

handling, som skall ligga till grund vid skattens beräkning, uppvisa

Kungl. Maj:ts befallningshavandes expedition angående åsättande av

sådant värde, skall nödigt anstånd lämnas för expeditionens uppvisande,

såvida det styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen

blivit gjord.

14 i

Behållning i — — — av fideikommissnatur.

Från behållningen---i arvsskatt.

Finnas vid beräkning av behållning i dödsbo tillgångar, varom ovan

under 1) a)—c) förmäles, må dock behållningen icke upptagas lägre än

sammanlagda värdet å dessa tillgångar.

26 §.

Har arvinge eller testamentstagare inom tio år före arvlåtarens döds

fall eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 §

a) eller b) är fri från skatt, under villkor att arvlåtaren eller, där arvlåtaren

varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller

adoptivbarns avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst

eller annan förmån av den bortgivna egendomen,

eller har arvinge eller testamentstagare inom fyra år före arvlåtarens

dödsfall eller vid hans dödsfall av honom erhållit annan gåva, som icke

jämlikt 33 § a) eller b) är fri från skatt,

skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill arvingens eller

tostamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade grunder fastställts,

och arvsskatten beräknas som om allt vore på en gång arvfallet.

För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske, dock att arvs
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än som belöper

på ifrågavarande arvsandel i och för sig.

Bouppteckning skall vid ingivandet för registrering vara åtföljd av

uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.

33 §.

Skattskyldighet äger icke rum

a) för gåva---jämförlig samling;

b) för vad ----beskattningsbara årsintäkter;

c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tretusen kronor; dock

att där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år erhåller

flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda

värde överstiger tretusen kronor.

36 $.

Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till övriga,

skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom fyra år före mottagandet

av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma givare, så

att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid avdrag sker

för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare erhållna gåvor,

dock att skatten för den gåva, varom fråga är, icke i något fall må beräknas

till lägre belopp än som på nämnda gåva i och för sig belöper.

Då fråga---särskild givare.

41 §.

Granskning av---sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med undantag för den tid, varunder de jämlikt

bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande hovrätt,

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under tolv år

från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.

Beträffande arvsandel efter någon, som avlidit före förordningens

ikraftträdande, och, såvitt angår gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration

dessförinnan avgivits, skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.

Vid tillämpning av 26 §, 33 § c) eller 36 § första stycket i deras nya lydelse

skall iakttagas:

a) då fråga är örn arvfallen eller testamenterad egendom,

att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932;

b) då fråga är örn gåva, som skett före förordningens ikraftträdande,

att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett tidigare än två år före

mottagandet av den gåva, varom fråga är, och

c) då fråga är örn gåva, som skett efter förordningens ikraftträdande,

att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

57

Utkast

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn., 4, 10, 14, 16, 25, 27, 29, 38, 42, 44

och 46 §§, 49 § 1 morn., 51 och 52 §§ samt 54 § 1 mom. i förordningen den

19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva S 16, 25, 27, 29, 38, 42, 44

och 46 §§, 49 § 1 morn., 51 och 52 §§ samt 54 § 1 mom. i nedan angivna delar,

skola hava följande ändrade lydelse samt att till 3 § i förordningen

skall fogas ett moment, betecknat 4 mom. av den lydelse nedan sägs.

3 §.

1 mom.---

2 mom.---

3 mom. Avträdes dödsbo till konkurs, skall för egendom, som hör till

konkursboet, utgå arvsskatt endast i den mån i konkursen uppkommer

överskott, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare.

4 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga

bo och hemvist.

Utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller

lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses i

fråga örn arvsskatt icke vara bosatt här i riket. Vad nu sagts gäller jämväl

sådan persons hustru, barn under 16 år, och enskilda tjänare, därest de

bo hos honom och äro utlänningar.

För sådana aktier, banklotter och andelar i föreningar för ekonomisk

verksamhet, örn vilka i 1 mom. 2) d) sägs, föreligger icke skyldighet att

erlägga arvsskatt, därest de efterlämnas av utlänning, varom i nästföregående

stycke förmäles.

Vad i denna paragraf stadgas örn den, som är bosatt här i riket, skall

jämväl äga tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att

vara här bosatt.

4 §.

Egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde vid

dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 eller 3 morn., 14 § 1 mom.

1) d) eller 26 §, till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel

av behållningen i dödsboet. Har dödsbo avträtts till konkurs, räknas

såsom behållning i dödsboet, under iakttagande av vad i 14 § 1 mom. föreskrives,

vad som jämlikt konkurslagen såsom överskott i konkursen överlämnas

till gäldenärens rättsinnehavare. Fast egendom av fideikommissnatur

betraktas alltid såsom särskild andel.

1 Senaste lydelse se beträffande 3 § 3 mom., 14 och 38 §§ 1931 : 263, 16 § 1920 :636 samt

25 § och 44 § 1928:318.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 252.

5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

14 §.

1 mom. Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till

svensk domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga

företedda handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt

iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet på grund

av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren;
_

c) egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under

sin livstid;

d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under sådana

förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas:

a) fast egendom av fideikommissnatur;

b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande med

nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare

eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid, dock

med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för visst fall

föreskri ves;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i

fast egendom av fideikommissnatur.

Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,

men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.

Förefinnes vid beräkning av behållning i dödsbo tillgångar, varom

ovan under 1) a)—c) förmäles, må dock behållningen icke upptagas lägre

än sammanlagda värdet å dessa tillgångar.

> 2 mom. Har dödsbo avträtts till konkurs och bar egendom i boet jämlikt

konkurslagen såsom överskott i konkursen överlämnats till gäldenärens

rättsinnehavare, skall till ledning vid beräkning av behållningen

i boet särskild uppgift avgivas örn vad sålunda överlämnats till gäldenärens

rättsinnehavare. Uppgiften skall avgivas på beder och samvete

av den, som har dödsboet örn händer, och inom tre månader efter det

skattskyldighet jämlikt 29 § inträtt i två exemplar avlämnas till domstolen

i den ort, där den avlidne vid dödstillfället varit eller bort vara

mantalsskriven. Vid avlämnandet skall uppgiften vara åtföljd av dödsbodelägarnas

exemplar av den hos domstolen inregistrerade bouppteckningen

efter den avlidne jämte övriga handlingar, som äro av betydelse

för arvsskattens beräknande.

16 §.

Är vid bouppteckning eller uppgift, som avlämnats jämlikt 14 § 2 morn.,

fogat i behörig ordning--— den avlidnes samtliga i bouppteckningen

eller uppgiften upptagna tillgångar, skall arvsskiftet--— angivna

beräkningsgrunder.

25 §.

Där egendom---inregistrering av bouppteckning efter denne eller,

där dödsbo avträtts till konkurs, vid avlämnandet av uppgift, som i 14 §

2 mom. sägs, utan skall---blir lägre.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. May.ts ''proposition nr 252.

27 §.

Har vid---gåvan tagits.

Har, då arvsskatt beräknas för behållning i dödsbo, som avträtts till

konkurs, arvsskatt utgått tor egendom, som i 14 § 1 mom. under 1) sägs,

tillgodoföres den förut beräknade arvsskatten, så att ytterligare arvsskatt

erlägges med det belopp, som utgör skillnaden mellan den förut

beräknade arvsskatten och den skatt, som skolat erläggas, därest hänsyn

tagits jämväl till behållningen i dödsboet.

29 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall---testamente erhållits;

b) i fall---laga kraft; samt

c) för egendom---tillträda egendomen.

Har dödsbo avträtts till konkurs och förefinnes, då konkursen avslutats

eller nedlagts eller ackord däri fastställts, behållning i boet elter vad i

10 § sägs, inträder skattskyldighet för behållningen, då konkursen avslutats

eller nedlagts eller ackordet fastställts; dock skall, där elter konkursens

avslutande medel blivit tillgängliga för lyftning, skattskyldighet för

vad som av dylika medel överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare

inträda, då förslag till slututdelning av medlen enligt utfärdad kungörelse

först är att tillgå för granskning elier iörordnande meddelats örn

medlens överlämnande till gäldenärens rättsinnehavare. Vad nu sagts

medför ej inskränkning i skyldigheten att utgöra arvsskatt för egendom,

som i 14 § 1 mom. under 1) sägs, vid registreringen av bouppteckningen

efter den avlidne.

38 §.

De i---testamente i 3 § 4 morn., 5, 6, 8, 9, 12, 13, 19, 22, 23, 25 och

30 §§--- —- för gåva.

42 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där bouppteckning över egendomen upprättats — ---vara man
talsskriven;

dock att skatt för behållning i dödsbo, som avträtts till konkurs,

i den mån den ej utgöres av egendom, som i 14 § 1 mom. under 1)

sägs, skall erläggas vid ingivandet av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs;

b) där jämlikt---behörig myndighet.

Skatten erlägges---— över testamentsbevakningen.

Beräknas skatten med ledning av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, anbringas

stämpeln å bouppteckningen.

Vid stämpelbeläggningen---avlämnat densamma.

44 §.

Är bouppteckning, uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, eller fideikommissbrev

---ej mottagas.

46 §.

Arvsskatt, som erlägges vid boupptecknings registrering eller vid ingivandet

av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, förskjutes av---åter
stående

värde.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 252.

49 §.

1 mom. Är någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller har,

efter det arvsskatt erlagts vid registrering av bouppteckning, dödsboet

avträtts till konkurs eller visar sig eljest på grund av förhållanden, som

antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock därvid icke

varit kända, att skatt icke bort utgå eller utgått med högre belopp--

— mån nedsättas.

Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att efter

boupptecknings inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne eller att

dödsbo avträtts till konkurs, göras inom två år efter det inregistreringen

skett.

51 §.

I det protokoll, vari bouppteckning eller uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs,

inregistreras, antecknas---stämpeln beräknats.

52 i

Å brädden — — — bouppteckning inregistreras och vid inregistrering

av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, antecknas dagen för inregistreringen

av bouppteckningen efter den avlidne.

Vad i--- — denna förordning.

54 $.

1 mom. Den, som uppgivit död mans bo eller lämnat uppgift, som i 14 §

2 mom. sägs, men därvid — — — på yrkande av allmän åklagare vid vite

tillhålla den, som---uppgiftens riktighet.

Underlåter den, som har dödsbo örn händer, att behörigen avlämna uppgift,

som i 14 § 2 mom. sägs, må den domstol, till vilken uppgiften skall

ingivas, vid vite tillhålla den uppgiftspliktige att fullgöra vad honom i

sådant avseende åligger.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.

Beträffande dödsbo, som avträtts till konkurs före förordningens ikraftträdande,

skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket

lagrum senast ändrats genom lag den 9 juni 1933 (nr 328), skall i nedan

angiven del hava följande ändrade lydelse:

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,

nämligen: ett över lagfarter med fång till fast egendom; ett över inteckningar

i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång

till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt

samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt

(tomträttsprotokoll); ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap

(förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord; samt ett

över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, uppgifter,

som till ledning för beräkning av arvsskatt lämnas domstolen rörande

egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, åtgärder, som avses i 9

kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn testamente, förordnande eller ent

ledigande av god man, varom förmäles i lagen örn allmänna arvsfonden,

samt avhandlingar örn lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För--— döde.

Vid---drives.

Hos---infört.

Har---anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1934.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,‘I4. I sami.

Nr 252

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:408 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 a1 i texten
  2. BevU 1934:71 Betänkande, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten