Sök i Ratio Lex

Angående statlig exportkreditgaranti m. m

1934-03-16 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:256, Angående statlig exportkreditgaranti m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 256.

i

Nr 256.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statlig exportkreditgaranti

m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över bandelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt

chefen för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ekman:

I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245,

framställda förslag medgav samma års riksdag, att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad av mig i statsrådsprotokollet över handelsärenden

för nämnda dag anförts och med iakttagande av de synpunkter, vilka

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sand. Nr 256.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt de

närmare bestämmelser, som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade,

svenska staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret

1933/1934 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar

för exportkrediter för till utlandet levererade inhemska alster av industri,

jordbruk och fiske. Riksdagen medgav vidare, att av nyssberörda

belopp av 75 miljoner kronor högst G miljoner kronor finge tagas i anspråk

för finansiering av export av inhemska alster av jordbruk oell

fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer, vilka av utskottet i förenämnda

utlåtande därutinnan angivits. Än vidare beslöt riksdagen, att de premier,

som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle

överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle

täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,

som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt

Kungl. Majits närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens

handhavande.

Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet

med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för

exportkredit m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande

av fråga örn statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma

på en av Kungl. Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion

för denna nämnd utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).

Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden

att, till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den

kredit, som av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska

alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti

även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening

med industrileveranser, ävensom för till utlandet levererade alster av

svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet

kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantin må högst avse,

att ett belopp, uppgående till 60 procent av den av exportören lämnade

krediten, kommer att inflyta. Detta innebär, att garantin upphör;

så snart den procentuella andel av kreditbeloppet, som omfattas av garantin,

influtit. Statsgarantin täcker med andra ord allenast bottenrisken

intill högst 60 procent. Garantin kan dock utsträckas ända intill

hela kreditbeloppet, då fråga är örn export av alster av jordbruk, särskilt

levande hästar, nötkreatur, får och svin samt utsädesvaror, eller

av fisk och fiskprodukter. I fall av denna art äger exportkreditnämnden

även att helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans

förskotterande.

Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,

nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av

hinder för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium,

valutaspärr, andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder

utomlands. Statsgarantin får däremot icke omfatta risk för kursförlust.

Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier,

däri inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt runi — kan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

Lava fått utgiva yå grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga

75 miljoner kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade

garantier respektive förskott till förmån för jordbruk oell fiske uppgå

till 6 miljoner kronor tillhopa.

Vid behandlingen under fjolårets riksdag av frågan örn införande i

Sverige av statlig exportkreditgaranti uttalade särskilda utskottet i sitt

förenämnda utlåtande nr 4, att utskottet med hänsyn till den tillfälliga

karaktär, som mäste anses utmärka den då föreslagna anordningen, funne

sig böra förorda, att medgivande att ikläda staten betalningsansvar

av ifrågasatt art begränsades till tiden till och med utgången av budgetåret

1933/1934, samt att, därest en fortsättning av denna statliga stödverksamhet

funnes av behovet påkallad, frågan alltså borde underställas

riksdagens förnyade prövning. I enlighet med detta av riksdagen biträdda

uttalande utfärdades förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) att

gälla allenast intill utgången av juni 1934.

Under åberopande av den tidsbegränsning, som sålunda givits åt berörda

förordning, anmodade jag genom skrivelse den 20 januari 1934 exportkreditnämnden

att avgiva yttrande, huruvida efter utgången av budgetåret

1933/1934 fortsatt bemyndigande för beviljande av statsgaranti

för exportkredit m. m. kunde anses vara av behovet påkallat, samt att

inkomma med förslag till de författningsändringar, som med hänsyn till

vunna erfarenheter under den gångna tiden av nämndens verksamhet

kunde befinnas erforderliga.

I skrivelse den 5 februari 1934 har exportkredit nämnden avgivit det begärda

yttrandet. Därvid har nämnden till en början lämnat en redogörelse

för sin hittillsvarande verksamhet och härom anfört i huvudsak

följande:

I den praktiska tillämpningen hade exportkreditnämnden i regel medgivit,

att statsgarantin finge uppgå till maximum, 60 procent. Då särskilt

hög vinstmarginal ansetts vara för handen, hade dock procentsatsen

plägat sättas lägre. Detsamma hade ock merendels varit fallet i

fråga örn försäljningar, där likvid delvis erlades kontant.

Enligt det av nämnden använda garantiformuläret vöre köparen att

anse som insolvent, därest han försatts i konkurs eller inställt sina betalningar,

eller om ett på säljarens begäran i anledning av fordran vidtaget

utmätningsförfarande eller liknande åtgärd icke lett till fordringens

fulla likvidering, eller därest omständigheter eljest förelåge, vilka

i det särskilda fallet av exportkreditnämnden god foges, såsom bevis på

insolvens. Enligt samma formulär skulle hinder för säljaren att erhålla

betalning på grund av allmänt moratorium, valutaspärr etc. ^ anses föreligga,

örn säljaren under en oavbruten tid av, i regel, sex månader från

förfallodagen räknat av nämnda anledning icke kunnat erhålla betalning

i överenskommen valuta till sitt fria förfogande.

Enligt direktiven för verksamheten finge statsgarantin icke omfatta

förefintlig risk för kursförlust. I anledning därav plägade, därest försäljningen

vöre avsedd att äga rum i annat myntslag än svenska kronor,

garantiförbindelserna så avfattas, att uttryckligt förbehåll gjut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

,av innehåll, att staten ägde fullgöra eventuell betalningsskyldighet

tiii i garantiförbindelsen angiven kurs — i allmänhet riksbankens sälj*01,

..vederbörande valuta å dagen för garantins utfärdande — eller

“ii.. n „ ®re. kurs, som kunde vara gällande, då betalningen verkställdes.

förutsättning för att statens betalningsskyldighet i anledning av beviljad

garanti skulle inträda vöre, att den försålda varan verkligen levererades.

Skuiie leverans helt eller delvis icke komma till stånd eller

r j säljaren begagna sin rätt att hindra försåld varas utgivande, omfattade

sålunda garantin icke den kredit, som avsåge den icke levererade

eller stoppade varan. Därest, innan leverans fullgjorts, med säljarens

vetskap köparen skulle komma på obestånd eller allmänt moratorium,

valutasparr, . andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder

skulle träda i kraft i köparens hemland, finge leveransen icke fullföljas

utan att säkerhet ställdes, vid äventyr att den vid sådan leverans lämnade

krediten bleve utesluten från garanti.

I fall, då garantin medförde betalningsskyldighet för staten, inträdde

denna icke omedelbart efter det att sådan utebliven betalning, som berättigade

till ersättning, konstaterats föreligga. I allmänhet uppställdes

i garantiförbindelserna det villkoret, att 60 dagar skulle hava förflutit

därefter. Betalningsskyldigheten för staten inträdde principiellt först

i mån som det uteblivna betalningsbeloppet överstege säljarens självrisk.

.Nämnden vöre icke skyldig att verkställa utbetalning i anledning av

lamnad garanti utan att garantitagaren på nämnden överläte hela sin

förfallna fordran å köparen jämte eventuella säkerheter. Fordringen

mdreves därefter genom nämndens försorg, därvid garantitagaren vore

skyldig medverka. Inflytande belopp användes i första hand till återbetalning

av statens utlägg.

I fråga örn den tid, exportkreditgarantin finge omfatta, innehölle de

for nämnden utfärdade direktiven inga föreskrifter. Kredittidens längd,

vars avvagande sålunda helt lagts i nämndens hand, växlade avsevärt

frän tall till fall, därvid hänsyn foges till gängse affärskutymer, exportvarans

beskaffenhet, det land, till vilket exporten ägde rum, och andra

omständigheter.

,.1?.°r beräkning av de premier, som garanti tagarna hade att erlägga,

tillämpade nämnden olika graderade skalor, avvägda med hänsyn till

dels insolvensrisken i skilda fall, dels ock den större eller mindre risken

for utebliven betalning på grund av valutarestriktioner och därmed

sammanhängande förhållanden.

• första månaderna av nämndens verksamhet, d. v. s. tiden

juli 1933 till och med januari 1934, hade ett par hundra ansökningar om

exportkreditgaranti av nämnden behandlats, varvid det övervägande analet

helt eller delvis beviljats. Dessa beviljade ansökningar avsåge

ett garantibelopp av tillhopa omkring 6.5 miljoner kronor.

I fråga örn behovet av fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig

exportkreditgaranti har nämnden uttalat följande:

. Nämnden ville erinra örn, att ifrågavarande systems införande i Svenge

närmast motiverades av det föreliggande brydsamma tidsläget och

av behovet att i nämnda läge från statens sida åtgärder vidtoges till stödjande

av vår export. Därigenom borde möjliggöras ett bibehållande av

marknader, vilka vore av värde för avsättningen av svenska produkter,

pa samma gång som det ej syntes vara uteslutet, att nya marknader

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

skulle kunna förvärvas. Tillika hade framhållits, att snart sagt alla

med Sverige konkurrerande länder i Europa infört ett sådant system i

syfte att underlätta avsättningen på utlandet.

Det syntes nämnden uppenbart, att de skäl, som sålunda i fjol åberopades

för exportkreditgarantisystemets införande, alltjämt vore för handen.

Nämnden ville för den skull tillstyrka, att riksdagens bemyndigande

utverkades till stödverksamhetens fortsatta bedrivande jämväl

efter nu löpande budgetårs utgång. Ett dylikt förnyat bemyndigande

torde böra omfatta nästkommande budgetår.

Beträffande slutligen frågan örn lämpligheten av de direktiv, som meddelats

för ifrågavarande verksamhet, har nämnden utlåtit sig på följande

sätt:

Den tid, under vilken verksamheten, sedan organisationsarbetet slutförts,

kunnat effektivt bedrivas, syntes ännu vara väl knapp för att på

grundval av därvid vunna erfarenheter några säkrare slutsatser skulle

kunna dragas. Ur synpunkten av de förefintliga författningsbestämmelsernas

tillämplighet hade nämnden icke funnit anledning till erinran.

över exportkreditnämndens framställning hava statskontoret den 20

februari och kommerskollegium den 6 mars 1934 avgivit infordrade utlåtanden.

Kommerskollegium har därvid överlämnat ett av kollegium införskaffat

yttrande av den 1 mars 1934 från styrelsen för Sveriges allmänna

exportförening.

Statskontoret, som förklarat sig utgå ifrån att det i varje fall ej kunde

bliva fråga örn någon ökning av det belopp å högst 75 miljoner kronor,

för vilket staten finge iklädas betalningsansvar, har ej funnit anledning

till erinran mot ifrågavarande verksamhets fortsatta bedrivande

jämväl under nästkommande budgetår.

Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening har uttalat, att, ehuru

exportkreditgarantin ännu icke tagits i anspråk i den omfattning som

man från början tänkt sig, det dock vid en enquéte, som föreningen nyligen

företagit bland svenska exportföretag, visat sig, att flera företag

haft god nytta av garantin och att önskan förelåge, att garantin skulle

fortbestå, och har styrelsen bestämt tillstyrkt, att ifrågavarande stödverksamhet

finge tillämpas jämväl under nästkommande budgetår.

Beträffande det nu tillämpade systemet har styrelsen framställt

önskemål örn modifikationer i två avseenden, åsyftande dels en höjning

av statsgarantins maximum, dels ock garantins utsträckning till att

gälla även s. k. fabrikationsrisker; och har styrelsen i förstnämnda avseende

anfört i huvudsak följande:

Från olika håll hade påpekats önskvärdheten av att nu gällande statsgaranti,

som begränsats till 60 procent av kreditbeloppet, höjdes till

75 å 80 procent. Såsom bärande motiv härför hade dels an för tafatt i

de flesta med Sverige konkurrerande länder statsgarantin uppginge till

sistnämnda storlek, dels i ett visst fall för en industrigrupps vidkommande

bland annat påpekats, att förutom de svåra hinder, som mötte i form

av handelspolitiska förhållanden, nämnda industrigrupp även hade att

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Majlis proposition vr 256.

kämpa med kapitalstarka internationella koncerner, vilka ei-bjöde villkor,

som till ytterlighet försvårade avsättning av ifrågavarande industris

alster i utlandet. Styrelsen finge därför föreslå, att direktiven för

exportkreditnämnden omformulerades i den riktning, att nämnden

måtto äga rättighet att, där alldeles speciella omständigheter förelåge,

som motiverade en högre statsgaranti, bevilja en sådan upp till 75 procent

av kreditbeloppet. Därvid förutsatte emellertid styrelsen, att liksom

exportkreditnämnden hittills tillämpat lägre premiesatser i dc fall,

då statsgarantin understege fastställt maximum örn 60 procent, premiesatsen

för överskjutande belopp komme att höjas och vederbörligen avpassas

i proportion till garantins storlek och den ökade risken.

Till stöd för sitt förslag örn statsgarautius utsträckning till att avse

s. k. fabrikationsrisk har styrelsen framhållit bland annat följande:

Exportkreditgaranti för s. k. fabrikationsrisk — varom önskemål

framställts från vissa större företag — innebure, att i fråga örn specialtillverkade

varor garantin även skulle utgå mot risken av förlust på

grund av att fabricerad vara till följd av beställarens insolvens eller i

dennes hemland inträffade valutarestriktioner icke komme att levereras.

Då beställningar understundom vore av den art, att dels nödiga förarbeten,

konstruktioner m. m. toge avsevärd tid innan själva leveransen

skedde, dels den färdiga produkten vore av alldeles särskild natur, såsom

avsedd för ett visst land eller ett visst ändamål samt därigenom ytterst

svår, ja i vissa fall kanske omöjlig att placera annorstädes, kunde en ga

ranta av ifrågasatt slag under vissa förutsättningar få anses vara motiverad.

Styi’elsen ville därför icke motsätta sig införandet av statlig garanti

även mot dylik fabrikationsrisk. Det syntes emellertid kunna

ifrågasättas, huruvida icke garantin borde inskränkas till att avse endast

förlust på grund av köparens insolvens men icke på grund av inträffade

valutarestriktioner i dennes hemland. Även i detta fall borde

premierna undergå en viss höjning med hänsyn till det nya riskmoment,

som genom ett dylikt tillägg i garantin tillkomme.

Kommerskollegium anser det handelspolitiska läget alltjämt vara sådant,

att statliga exportkreditgarantier äro erforderliga för att stödja den

svenska industriens försäljningar på vissa viktiga marknader. I anslutning

härtill förklarar sig kollegium biträda exportkreditnämndens hemställan

örn utverkande av riksdagens bemyndigande till stödverksamhetens

fortsatta bedrivande jämväl under nästkommande budgetår.

Kollegium fortsätter härefter sålunda:

Kollegium hade varit i tillfälle konstatera, att förhållandena åtminstone

inom en viss exportindustri, som av sociala skäl torde kunna påräkna alldeles

särskild hänsyn i detta samband, vore sådana, att exportaffärerna

för att överhuvudtaget komma till stånd måste baseras till minst 75 procent

på statsgaranterad kredit. Kollegium ville därför icke motsätta sig

ett bemyndigande åt exportkreditnämnden, att, örn synnerliga skäl förelåge,

för särskilt fall i fråga om industriell kredit lämna statsgaranti intill

högst 75 procent av kreditbeloppet. Härför erfordrades ett motsvarande

tillägg till bestämmelserna i 4 § förordningen angående statsgaranti

för exportkredit m. m. (nr 429/1933).

Vidkommande de s. k. fabrikationsriskerna torde ett extra riskmoment

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kunni. May.ts proposition nr 25C>.

kunna föreligga vid tillverkning av maskiner eller varor, utförda efter

särskilda specifikationer, som gjorde fabrikaten osäljbara eller åtminstone

svårsålda i den öppna marknaden. I dylika fall löpte tillverkaren

uppenbarligen en risk, så snart lian började binda kapital i fabrikationen,

alltså långt innan leverans ifrågakomme. Kunde leverans ej ske till beställaren,

då varan vore färdig, kunde säljaren hava att räkna med en

större eller mindre förlust vid förfogandet över varan på annat sätt än det

ursprungligen avsedda. Åtminstone såvitt det gällde leveranshinder av

samma art som de risker, mot vilka statsgaranti enligt förordningens

7 § för närvarande lämnades — köparens insolvens eller statliga betalningsrestriktioner

— syntes det kollegium icke böra möta principiellt hinder

att låta sådan garanti omfatta även det stadium av ett leveranskontrakts

verkställande, som motsvarade den beställda varans tillverkning.

Härför syntes icke erfordras ändring i eller tillägg till författningen,

utan torde det ankomma på nämnden att i förekommande fall medgiva

fabrikationsriskens inbegripande i garantiavtalet. Kollegium ville dock

erinra om den vikt, som därvid läge uppå, dels att garantin icke måtte

gälla, om leveransens fullgörande förhindrades av andra omständigheter

än ovan nämnda t. ex. vid köparens vägran att taga leverans på grund

av påstående örn tekniskt fel hos varan, dels att sättet för uppskattande

av genom leveransens inhiberande uppkommen förlust genom opartisk,

sakkunnig värdering på förhand bleve angivet.

På grund av frågans betydelse syntes det emellertid kollegium lämpligt,

att fabrikationsriskens inbegripande i garantiavtalet gjordes till föremål

för ett särskilt direktiv av Kungl. Majit.

Med anledning av vad exportföreningens styrelse oell kommerskollegium

sålunda föreslagit, har exportkreditnämnden, efter remiss, den 13 mars

1934 ånyo yttrat sig i ärendet, därvid nämnden anfört i huvudsak följande:

Den omständigheten, att säljaren hade att stå en så betydande självrisk,

som med gällande bestämmelser vore fallet, måste givetvis för denne innebära

en stark uppfordran till försiktighet. Häri lage samtidigt ett motsvarande

skydd för garantigivaren mot alltför oberäkneliga risker. Därvid

spelade givetvis förhållandet mellan säljarens vinst på affärstransaktionen

ifråga och storleken av säljarens självrisk en betydande roll. Det

vore nämligen uppenbart, att det återhållande momentet för säljaren successivt

minskades i den mån som den del av kreditbeloppet, som motsvarade

hans vinst, närmade sig övre gränsen av hans självrisk.

Så som det svenska garantisystemet alltså vore konstruerat, verkade

uppenbarligen en höjning av den procentsats, intill vilken staten iklädde

sig garanti, med en viss skärpa. Därest exempelvis garantin höjdes från

GO procent till 75 procent av kreditbeloppet, innebure detta icke blott att

— i fall där ersättning hittills icke kommit ifråga, enär förlusten stannat

vid 40 procent av kreditbeloppet — ersättning bomme att lämnas för utebliven

betalning för den del av kreditbeloppet, som läge mellan 25 procent

och 40 procent, utan även att — i alla de fall, där ersättning hittills

skolat lämnas — ersättningen skulle utgå med ytterligare 15 procent av

kreditbeloppet.

Av det anförda framginge, att en höjning av den maximala garantiprocentsatsen

från 00 procent till 75 procent innebure en progressiv stegring

av statens ersättningsrisk. Härtill komme, att, såsom redan antytts, just

den omständigheten, att säljarens självrisk avsevärt minskades, kunde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition nr 256.

befaras föranleda till ingivande av framställningar om garanti av mera

riskbetonad karaktär ävensom för den garantibeviljande myndigheten

medföra stegrade svårigheter vid prövningen av inkommande framställningar.

Dessa svårigheter syntes komma att allt starkare accentueras i

mån som kravet på säljarens självrisk eftergåves.

Exportkreditnämnden hade ansett sig skyldig fästa uppmärksamheten

å den ökade risk för staten i egenskap av garantigivare, som en höjning av

garantiprocentsatsen innebure. Klart vore emellertid, att, i samma mån

som denna risk för staten tillväxte, ökades också den förmån, som garantin

medförde för garantitagaren. I sista hand torde det vara dessa två synpunkter,

som vid ett ståndpunktstagande till föreliggande spörsmål vore

att väga emot varandra. Därest statsmakterna vore villiga att till främjande

av exportens intressen åtaga sig den nu ifrågasatta ökade garantirisken,

saknade exportkreditnämnden anledning motsätta sig garantiprocentens

höjning på det sätt och med den begränsning, som av exportföreningens

styrelse och kommerskollegium föreslagits.

I detta sammanhang ville nämnden fästa uppmärksamheten vid, att

exportkreditgarantierna hittills utnyttjats i förhållandevis ringa omfattning,

i det att intill utgången av februari 1934 garantier beviljats, avseende

krediter å sammanlagt endast 11.3 miljoner kronor. Genom den ifråga

satta uppmjukningen skulle obestridligen uppnås en ökning av det stöd,

som genom exportkreditgarantisystemet vore avsett att beredas svenska

exportörer.

I anslutning till vad exportföreningens styrelse uttalat ville nämnden

slutligen framhålla, att för de fall, då garantiprocenten kunde komma att

höjas utöver 60 procent, premiesatsen för det överskjutande beloppet torde

böra ökas samt anpassas i proportion till garantins storlek och den ökade

risken. Enligt vad förut anförts torde detta för nämnda fall böra innebära

en progressiv stegring av befintliga premiesatser.

Vad anginge garanti för s. k. fabrikationsrisk hade kommerskollegium

erinrat, att dylik garanti kunde lämnas inom ramen av nuvarande bestämmelser

angående exportkreditgaranti och att någon författningsändring till

möjliggörande härav sålunda icke vore behövlig.

Frågan örn lämnande av garanti för fabrikationsrisk hade, i anledning

av därom framställda önskemål, vid flera tillfällen varit under övervägande

inom nämnden. Nämnden hade dock tillsvidare ställt sig avvaktande.

En bidragande orsak härtill hade varit den ringa erfarenhet på

detta område som, såvitt nämnden hade sig bekant, stöde till buds och

den därmed sammanhängande svårigheten att överblicka de risker, som

vore förbundna med en dylik verksamhet. Anmärkningsvärt vore sålunda,

att den privata kreditförsäkringsverksamheten endast i synnerligen

ringa utsträckning syntes hava upptagit ifrågavarande försäkringsform.

Då så skett, hade frågan i regel varit, icke örn specialartiklar, utan örn typiska

marknadsvaror, vilka i händelse av försäkringsfall utan svårighet

kunde försäljas å varubörs. Icke heller inom statlig exportkreditverksamhet

syntes garanti för fabrikationsrisk lämnas utom i Tyskland, där garantin

avsåge specialtillverkade varor.

I händelse garantiverksamhet av ifrågavarande slag upptoges, torde en

viss svårighet ligga i att klart definiera, vad garantin skulle omfatta.

Den grundläggande tanken torde böra vara, att endast viss del av de

direkta omkostnaderna i samband med varans framställning skulle täckas,

varvid under garantin torde böra inbegripas skälig del av differensen mellan

nyssnämnda kostnader och antingen vad som influtit vid varornas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis ‘proposition nr 256.

försäljning eller varornas värde enligt värdering. Tillräcklig anledning

syntes knappast föreligga att ej låta garantin omfatta såväl köparens insolvens

som valutarisken. Däremot borde, på sätt kommerskollegium

framhållit, garantin givetvis ej avse utebliven betalning till följd av

vägran att mottaga leverans på grund av påstått fel i varan eller av

andra dylika omständigheter.

I detta sammanhang får jag anmäla en till Kungl. Majit ställd, den 16

december 1933 dagtecknad framställning från Sveriges granitindustris

exportförening m. b. p. a., vari föreningen hemställt, att statsgaranti vid export

av gat- och kantsten måtte kunna beviljas intill högst 80 procent av

den för dylik vara lämnade krediten. Till stöd härför har föreningen

framhållit de stora svårigheter, varmed granitindustrien hade att kämpa.

Genom en ökning av garantin till 80 procent skulle enligt föreningens bestämda

uppfattning skapas goda utsikter för en icke oväsentlig ökning av

avsättningen.

I häröver den 13 mars 1934 avgivet yttrande har exportkreditnämnden

hänvisat till sitt — här ovan refererade -— utlåtande av samma dag angående

höjning i särskilda fall av den maximala garantiprocentsatsen.

Såsom exportkreditnämnden erinrat, motiverades det statliga exportkre- Departementsditgarantisystemets

införande i Sverige närmast av behovet att i förelig- chelengande

brydsamma tidsläge från statens sida åtgärder vidtoges till stödjande

av vår export. Det framhölls också, att snart sagt alla med Sverige

konkurrerande länder i Europa infört ett sådant system i syfte att stödja

sina exportnäringar och underlätta avsättningen på utlandet. De skäl,

sorn sålunda i fjol åberopades för ifrågavarande systems införande, åro

alltjämt för handen. I likhet med dem, som yttrat sig i ärendet, vill jag

därför tillstyrka, att riksdagens bemyndigande utverkas till den ifrågavarande

stödverksamhetens fortsatta bedrivande jämväl efter innevarande

budgetårs utgång. Ett dylikt förnyat bemyndigande torde dock böra

inskränkas till att omfatta nästkommande budgetår.

I fråga örn det nu tillämpade garantisystemet har exportföreningens styrelse

framställt önskemål örn ändringar i två avseenden, åsyftande att

möjliggöra dels en höjning av statsgarantins nuvarande maximum, 60

procent av den av exportören lämnade krediten, till 75 procent av kreditbeloppet

i sådana fall, där alldeles särskilda omständigheter förelåge,

dels ock garantins utsträckning till att gälla även s. k. fabrikationsrisker.

Med sistberörda förslag har avsetts, att i fråga örn specialtillverkade varor

garanti skulle kunna utgå även mot risken av förlust på grund av

att dylik vara till följd av beställarens insolvens eller i dennes hemland

införda valutarestriktioner icke konune att levereras.

Med hänsyn till den stegring av statens ersättningsrisk, som därav skulle

föranledas, anser jag mig icke kunna förorda en höjning av den maximala

garantiprocentsats, som hittills varit föreskriven. Vad åter angår frågan

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr ‘Joli.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

om utsträckning av statsgarantin till att avse även s. k. fabrikationsrisk

lärer, på sätt kommerskollegium och exportkreditnämnden framhållit,

dylik garanti kunna medgivas redan inom ramen av nu gällande bestämmelser

angående exportkreditgaranti.

Vid föredragning av utrikesärenden denna dag har Kungl. Majit

beslutat avlåta proposition till riksdagen med hemställan bland annat

örn godkännande av en överenskommelse med De Socialistiska Kådsrepublikernas

Union om beställningar och krediter. I händelse av riksdagens

bifall till denna hemställan kommer efter ikraftträdande av en

sådan överenskommelse behov av exportkreditgarantier för exportaffärer

med Sovjetunionen uppenbarligen att under överenskommelsens giltighetstid

föreligga i avsevärt mindre omfattning än vad tidigare beräknats.

Med hänsyn härtill synes det belopp, vartill staten må iklädas betalningsansvar

för exportkrediter, nu böra nedsättas. Sådan nedsättning

torde lämpligen böra ske med 40 miljoner kronor.

På grund av i vissa länder förefintlig knapphet i tillgången på betalningsmedel

hava svårigheter i dessa länder under senaste tid mött för

den svenska exportens likviderande och därmed för dess uppehållande och

utvecklande. Detta har särskilt varit fallet i fråga örn sådana länder,

vilkas import till Sverige i värde understigit den svenska exporten till

vederbörande land och således icke lämnat tillgång till erforderliga betalningsmedel

för den svenska exportens likviderande. Vid de fortlöpande

försök att åvägabringa lättnader i dessa svårigheter, som under utrikesförvaltningens

medverkan gjorts, har i vissa fall avslutande av avtal med

vederbörande lands regering örn lämnande av statskredit för inköp och

likviderande av svenska exportvaror framstått såsom den lämpligaste

utvägen. För tillgodoseende av de svenska exportintressena

i dylika fall synes det därför önskvärt, att Kungl. Majit beredes

möjlighet till avslutande av dylika avtal. Jag förutsätter därvid, att detta

bör ske endast i särskilda undantagsfall och i begränsad utsträckning.

Ett belopp av 10 miljoner kronor synes lämpligen böra för ifrågavarande

ändamål ställas till förfogande, att efter prövning av Kungl. Majit i varje

särskilt fall disponeras såsom lån till vissa främmande stater för beredande

av likvid, i den ordning och enligt de grunder, som av Kungl. Majit må

bestämmas, för inom landet frambragta varor, som levereras till vederbörande

land. För handhavandet av uppgifter, som i förekommande fall

må bliva erforderliga i och för utnyttjande av sådana krediter, varom

här är fråga, torde exportkreditnämnden kunna utgöra lämpligt organ,

och torde skälig avgift, efter Kungl. Majits bestämmande, kunna påläggas

exportör, som därvid begagnar sig av nämndens tjänster.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 256..

I detta spörsmål kava traktatberedningen, statskontoret, kommerskollegium,

exportkreditnämnden, fullmäktige i riksgäldskontoret samt fullmäktige

i riksbanken avgivit yttranden. Traktatberedningen oell kommerskollegium

hava tillstyrkt, att ett belopp av högst 10 miljoner kronor må

anvisas för lämnande av krediter för ifrågavarande ändamål, därvid förutsatts,

att det belopp, intill vilket exportkreditgarantier högst må uppgå,

samtidigt minskas med motsvarande belopp. Exportkreditnämnden, som

utgått ifrån, att dess yttrande påkallats endast i vad anginge dess egen

ifrågasatta medverkan vid genomförandet av eventuella kreditanordningar,

har förklarat sig icke hava något att erinra emot att dylikt uppdrag

lämnas åt nämnden, varjämte nämnden uttalat, att från dess sida

invändning icke mötte mot att den summa, intill vilken staten finge ikläda

sig exportkreditgaranti, minskades med ett belopp, motsvarande vad som

kunde komma att ställas till förfogande för nu ifrågavarande ändamål.

Statskontoret har anfort, att för viss del av exporten till de länder, med

vilka kreditavtal kunde komma att avslutas, valuta syntes av vederbörande

stater i vanlig ordning böra ställas till förfogande, och har ämbetsverket

i anslutning härtill förordat begränsning av det ifrågasatta beloppet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava biträtt statskontorets förslag

örn beloppets begränsning och framhållit önskvärdheten av att vederbörande

exportörer i förekommande fall själva borde ikläda sig ansvar

i varje fall för den del av den med exportaffärer förbundna risken, som

minst motsvarade ett rimligt vinstbelopp. Fullmäktige i riksbanken hava

för sin del avstyrkt, att till förfogande för sådana länder, varom nu

vore fråga, ställes kredit, motsvarande hela likviden för de exportvaror,

vilkas inköp krediten skulle avse; två av fullmäktige hava ansett, att tillräcklig

anledning till avstyrkande icke förelegat. Närmare upplysningar

örn innehållet i dessa yttranden torde riksdagens vederbörande utskott

erhålla genom de handlingar, som komma att tillhandahållas utskottet.

För det ändamål, varom här är fråga, torde ett anslag å förenämnda belopp

av 10 miljoner kronor böra anvisas och uppföras å riksstaten.

Anslaget, vilket bör erhålla reservationsanslags natur och upptagas under

Utgifter för kapitalökning, Fonden för förlag till statsverket, avdelning

D. Övriga anslag, synes böra utgå av lånemedel. I den mån behov uppkommer

att redan före ingången av budgetåret 1934/1935 disponera viss

del av anslaget, torde hinder icke föreligga för riksgäldskontoret att förskottsvis

tillhandahålla nödigt belopp mot ersättning från anslaget, så

snart detta efter det nya budgetårets ingång blir disponibelt. Då något

belopp för ifrågavarande ändamål icke beräknats i årets statsverksproposition,

bör den i förslaget till riksstat för budgetåret 1934/1935 upptagna

inkomstposten »övriga lånemedel» höjas med belopp, motsvarande anslagssumman.

Vid bifall till det förslag i berörda syfte, som jag nu avser att

framställa, synes det belopp, för vilket svenska staten må iklädas betul
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

ningsansvar för exportkrediter, böra ytterligare nedsättas med det för kär

angivna ändamål avsedda beloppet av 10 miljoner kronor.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,

utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen

i allmänhet stadgade tid gått till ända.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

dels medgiva, att svenska staten må, i huvudsaklig

överensstämmelse med nu gällande bestämmelser, under

tiden till och med utgången av budgetåret 1934/1935

till belopp av högst 25 miljoner kronor — däri inberäknat

de belopp, vartill garantier beviljats eller må

komma att före utgången av nu löpande budgetår beviljas

— iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade

inhemska alster av industri, jordbruk och

fiske,

dels — för disponerande såsom lån till vissa främmande

stater för beredande av likvid, i den ordning

och enligt de grunder, som av Kungl. Majit må bestämmas,

för till vederbörande land levererade inhemska

varor — för budgetåret 1934/1935 under Utgifter

för kapitalökning och rubriken Fonden för förlag

till statsverket, avdelning D. Övriga anslag anvisa

ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,

å .................................. kronor 10,000,000,

dels ock, vid bifall härtill, höja den i förslaget till

riksstat för budgetåret 1934/1935 under rubriken F.

Lånemedel upptagna inkomsttiteln övriga lånemedel

med motsvarande belopp.

.. Till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga

, vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet i

N. Tolstoy.

34 0 91?, Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majis proposition angående statlig exportkreditgaranti m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SBevBU 1934:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående statlig exportkreditgaranti m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SBevBU 1934:1 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av en mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union avslut s. 1 i texten