Angående statlig exportkreditgaranti m. m
1934-03-16 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:256, Angående statlig exportkreditgaranti m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 256.
i
Nr 256.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statlig exportkreditgaranti
m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1934.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över bandelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Fritjof Ekman.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
chefen för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ekman:
I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245,
framställda förslag medgav samma års riksdag, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för nämnda dag anförts och med iakttagande av de synpunkter, vilka
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sand. Nr 256.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt de
närmare bestämmelser, som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade,
svenska staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret
1933/1934 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar
för exportkrediter för till utlandet levererade inhemska alster av industri,
jordbruk och fiske. Riksdagen medgav vidare, att av nyssberörda
belopp av 75 miljoner kronor högst G miljoner kronor finge tagas i anspråk
för finansiering av export av inhemska alster av jordbruk oell
fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer, vilka av utskottet i förenämnda
utlåtande därutinnan angivits. Än vidare beslöt riksdagen, att de premier,
som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle
täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,
som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt
Kungl. Majits närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens
handhavande.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet
med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för
exportkredit m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande
av fråga örn statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma
på en av Kungl. Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion
för denna nämnd utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).
Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden
att, till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den
kredit, som av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska
alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti
även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening
med industrileveranser, ävensom för till utlandet levererade alster av
svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet
kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantin må högst avse,
att ett belopp, uppgående till 60 procent av den av exportören lämnade
krediten, kommer att inflyta. Detta innebär, att garantin upphör;
så snart den procentuella andel av kreditbeloppet, som omfattas av garantin,
influtit. Statsgarantin täcker med andra ord allenast bottenrisken
intill högst 60 procent. Garantin kan dock utsträckas ända intill
hela kreditbeloppet, då fråga är örn export av alster av jordbruk, särskilt
levande hästar, nötkreatur, får och svin samt utsädesvaror, eller
av fisk och fiskprodukter. I fall av denna art äger exportkreditnämnden
även att helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans
förskotterande.
Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,
nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av
hinder för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium,
valutaspärr, andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder
utomlands. Statsgarantin får däremot icke omfatta risk för kursförlust.
Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier,
däri inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt runi — kan
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
Lava fått utgiva yå grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga
75 miljoner kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade
garantier respektive förskott till förmån för jordbruk oell fiske uppgå
till 6 miljoner kronor tillhopa.
Vid behandlingen under fjolårets riksdag av frågan örn införande i
Sverige av statlig exportkreditgaranti uttalade särskilda utskottet i sitt
förenämnda utlåtande nr 4, att utskottet med hänsyn till den tillfälliga
karaktär, som mäste anses utmärka den då föreslagna anordningen, funne
sig böra förorda, att medgivande att ikläda staten betalningsansvar
av ifrågasatt art begränsades till tiden till och med utgången av budgetåret
1933/1934, samt att, därest en fortsättning av denna statliga stödverksamhet
funnes av behovet påkallad, frågan alltså borde underställas
riksdagens förnyade prövning. I enlighet med detta av riksdagen biträdda
uttalande utfärdades förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) att
gälla allenast intill utgången av juni 1934.
Under åberopande av den tidsbegränsning, som sålunda givits åt berörda
förordning, anmodade jag genom skrivelse den 20 januari 1934 exportkreditnämnden
att avgiva yttrande, huruvida efter utgången av budgetåret
1933/1934 fortsatt bemyndigande för beviljande av statsgaranti
för exportkredit m. m. kunde anses vara av behovet påkallat, samt att
inkomma med förslag till de författningsändringar, som med hänsyn till
vunna erfarenheter under den gångna tiden av nämndens verksamhet
kunde befinnas erforderliga.
I skrivelse den 5 februari 1934 har exportkredit nämnden avgivit det begärda
yttrandet. Därvid har nämnden till en början lämnat en redogörelse
för sin hittillsvarande verksamhet och härom anfört i huvudsak
följande:
I den praktiska tillämpningen hade exportkreditnämnden i regel medgivit,
att statsgarantin finge uppgå till maximum, 60 procent. Då särskilt
hög vinstmarginal ansetts vara för handen, hade dock procentsatsen
plägat sättas lägre. Detsamma hade ock merendels varit fallet i
fråga örn försäljningar, där likvid delvis erlades kontant.
Enligt det av nämnden använda garantiformuläret vöre köparen att
anse som insolvent, därest han försatts i konkurs eller inställt sina betalningar,
eller om ett på säljarens begäran i anledning av fordran vidtaget
utmätningsförfarande eller liknande åtgärd icke lett till fordringens
fulla likvidering, eller därest omständigheter eljest förelåge, vilka
i det särskilda fallet av exportkreditnämnden god foges, såsom bevis på
insolvens. Enligt samma formulär skulle hinder för säljaren att erhålla
betalning på grund av allmänt moratorium, valutaspärr etc. ^ anses föreligga,
örn säljaren under en oavbruten tid av, i regel, sex månader från
förfallodagen räknat av nämnda anledning icke kunnat erhålla betalning
i överenskommen valuta till sitt fria förfogande.
Enligt direktiven för verksamheten finge statsgarantin icke omfatta
förefintlig risk för kursförlust. I anledning därav plägade, därest försäljningen
vöre avsedd att äga rum i annat myntslag än svenska kronor,
garantiförbindelserna så avfattas, att uttryckligt förbehåll gjut
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
,av innehåll, att staten ägde fullgöra eventuell betalningsskyldighet
tiii i garantiförbindelsen angiven kurs — i allmänhet riksbankens sälj*01,
..vederbörande valuta å dagen för garantins utfärdande — eller
“ii.. n „ ®re. kurs, som kunde vara gällande, då betalningen verkställdes.
förutsättning för att statens betalningsskyldighet i anledning av beviljad
garanti skulle inträda vöre, att den försålda varan verkligen levererades.
Skuiie leverans helt eller delvis icke komma till stånd eller
r j säljaren begagna sin rätt att hindra försåld varas utgivande, omfattade
sålunda garantin icke den kredit, som avsåge den icke levererade
eller stoppade varan. Därest, innan leverans fullgjorts, med säljarens
vetskap köparen skulle komma på obestånd eller allmänt moratorium,
valutasparr, . andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder
skulle träda i kraft i köparens hemland, finge leveransen icke fullföljas
utan att säkerhet ställdes, vid äventyr att den vid sådan leverans lämnade
krediten bleve utesluten från garanti.
I fall, då garantin medförde betalningsskyldighet för staten, inträdde
denna icke omedelbart efter det att sådan utebliven betalning, som berättigade
till ersättning, konstaterats föreligga. I allmänhet uppställdes
i garantiförbindelserna det villkoret, att 60 dagar skulle hava förflutit
därefter. Betalningsskyldigheten för staten inträdde principiellt först
i mån som det uteblivna betalningsbeloppet överstege säljarens självrisk.
.Nämnden vöre icke skyldig att verkställa utbetalning i anledning av
lamnad garanti utan att garantitagaren på nämnden överläte hela sin
förfallna fordran å köparen jämte eventuella säkerheter. Fordringen
mdreves därefter genom nämndens försorg, därvid garantitagaren vore
skyldig medverka. Inflytande belopp användes i första hand till återbetalning
av statens utlägg.
I fråga örn den tid, exportkreditgarantin finge omfatta, innehölle de
for nämnden utfärdade direktiven inga föreskrifter. Kredittidens längd,
vars avvagande sålunda helt lagts i nämndens hand, växlade avsevärt
frän tall till fall, därvid hänsyn foges till gängse affärskutymer, exportvarans
beskaffenhet, det land, till vilket exporten ägde rum, och andra
omständigheter.
,.1?.°r beräkning av de premier, som garanti tagarna hade att erlägga,
tillämpade nämnden olika graderade skalor, avvägda med hänsyn till
dels insolvensrisken i skilda fall, dels ock den större eller mindre risken
for utebliven betalning på grund av valutarestriktioner och därmed
sammanhängande förhållanden.
• första månaderna av nämndens verksamhet, d. v. s. tiden
juli 1933 till och med januari 1934, hade ett par hundra ansökningar om
exportkreditgaranti av nämnden behandlats, varvid det övervägande analet
helt eller delvis beviljats. Dessa beviljade ansökningar avsåge
ett garantibelopp av tillhopa omkring 6.5 miljoner kronor.
I fråga örn behovet av fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig
exportkreditgaranti har nämnden uttalat följande:
. Nämnden ville erinra örn, att ifrågavarande systems införande i Svenge
närmast motiverades av det föreliggande brydsamma tidsläget och
av behovet att i nämnda läge från statens sida åtgärder vidtoges till stödjande
av vår export. Därigenom borde möjliggöras ett bibehållande av
marknader, vilka vore av värde för avsättningen av svenska produkter,
pa samma gång som det ej syntes vara uteslutet, att nya marknader
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
skulle kunna förvärvas. Tillika hade framhållits, att snart sagt alla
med Sverige konkurrerande länder i Europa infört ett sådant system i
syfte att underlätta avsättningen på utlandet.
Det syntes nämnden uppenbart, att de skäl, som sålunda i fjol åberopades
för exportkreditgarantisystemets införande, alltjämt vore för handen.
Nämnden ville för den skull tillstyrka, att riksdagens bemyndigande
utverkades till stödverksamhetens fortsatta bedrivande jämväl
efter nu löpande budgetårs utgång. Ett dylikt förnyat bemyndigande
torde böra omfatta nästkommande budgetår.
Beträffande slutligen frågan örn lämpligheten av de direktiv, som meddelats
för ifrågavarande verksamhet, har nämnden utlåtit sig på följande
sätt:
Den tid, under vilken verksamheten, sedan organisationsarbetet slutförts,
kunnat effektivt bedrivas, syntes ännu vara väl knapp för att på
grundval av därvid vunna erfarenheter några säkrare slutsatser skulle
kunna dragas. Ur synpunkten av de förefintliga författningsbestämmelsernas
tillämplighet hade nämnden icke funnit anledning till erinran.
över exportkreditnämndens framställning hava statskontoret den 20
februari och kommerskollegium den 6 mars 1934 avgivit infordrade utlåtanden.
Kommerskollegium har därvid överlämnat ett av kollegium införskaffat
yttrande av den 1 mars 1934 från styrelsen för Sveriges allmänna
exportförening.
Statskontoret, som förklarat sig utgå ifrån att det i varje fall ej kunde
bliva fråga örn någon ökning av det belopp å högst 75 miljoner kronor,
för vilket staten finge iklädas betalningsansvar, har ej funnit anledning
till erinran mot ifrågavarande verksamhets fortsatta bedrivande
jämväl under nästkommande budgetår.
Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening har uttalat, att, ehuru
exportkreditgarantin ännu icke tagits i anspråk i den omfattning som
man från början tänkt sig, det dock vid en enquéte, som föreningen nyligen
företagit bland svenska exportföretag, visat sig, att flera företag
haft god nytta av garantin och att önskan förelåge, att garantin skulle
fortbestå, och har styrelsen bestämt tillstyrkt, att ifrågavarande stödverksamhet
finge tillämpas jämväl under nästkommande budgetår.
Beträffande det nu tillämpade systemet har styrelsen framställt
önskemål örn modifikationer i två avseenden, åsyftande dels en höjning
av statsgarantins maximum, dels ock garantins utsträckning till att
gälla även s. k. fabrikationsrisker; och har styrelsen i förstnämnda avseende
anfört i huvudsak följande:
Från olika håll hade påpekats önskvärdheten av att nu gällande statsgaranti,
som begränsats till 60 procent av kreditbeloppet, höjdes till
75 å 80 procent. Såsom bärande motiv härför hade dels an för tafatt i
de flesta med Sverige konkurrerande länder statsgarantin uppginge till
sistnämnda storlek, dels i ett visst fall för en industrigrupps vidkommande
bland annat påpekats, att förutom de svåra hinder, som mötte i form
av handelspolitiska förhållanden, nämnda industrigrupp även hade att
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Kungl. Majlis proposition vr 256.
kämpa med kapitalstarka internationella koncerner, vilka ei-bjöde villkor,
som till ytterlighet försvårade avsättning av ifrågavarande industris
alster i utlandet. Styrelsen finge därför föreslå, att direktiven för
exportkreditnämnden omformulerades i den riktning, att nämnden
måtto äga rättighet att, där alldeles speciella omständigheter förelåge,
som motiverade en högre statsgaranti, bevilja en sådan upp till 75 procent
av kreditbeloppet. Därvid förutsatte emellertid styrelsen, att liksom
exportkreditnämnden hittills tillämpat lägre premiesatser i dc fall,
då statsgarantin understege fastställt maximum örn 60 procent, premiesatsen
för överskjutande belopp komme att höjas och vederbörligen avpassas
i proportion till garantins storlek och den ökade risken.
Till stöd för sitt förslag örn statsgarautius utsträckning till att avse
s. k. fabrikationsrisk har styrelsen framhållit bland annat följande:
Exportkreditgaranti för s. k. fabrikationsrisk — varom önskemål
framställts från vissa större företag — innebure, att i fråga örn specialtillverkade
varor garantin även skulle utgå mot risken av förlust på
grund av att fabricerad vara till följd av beställarens insolvens eller i
dennes hemland inträffade valutarestriktioner icke komme att levereras.
Då beställningar understundom vore av den art, att dels nödiga förarbeten,
konstruktioner m. m. toge avsevärd tid innan själva leveransen
skedde, dels den färdiga produkten vore av alldeles särskild natur, såsom
avsedd för ett visst land eller ett visst ändamål samt därigenom ytterst
svår, ja i vissa fall kanske omöjlig att placera annorstädes, kunde en ga
ranta av ifrågasatt slag under vissa förutsättningar få anses vara motiverad.
Styi’elsen ville därför icke motsätta sig införandet av statlig garanti
även mot dylik fabrikationsrisk. Det syntes emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida icke garantin borde inskränkas till att avse endast
förlust på grund av köparens insolvens men icke på grund av inträffade
valutarestriktioner i dennes hemland. Även i detta fall borde
premierna undergå en viss höjning med hänsyn till det nya riskmoment,
som genom ett dylikt tillägg i garantin tillkomme.
Kommerskollegium anser det handelspolitiska läget alltjämt vara sådant,
att statliga exportkreditgarantier äro erforderliga för att stödja den
svenska industriens försäljningar på vissa viktiga marknader. I anslutning
härtill förklarar sig kollegium biträda exportkreditnämndens hemställan
örn utverkande av riksdagens bemyndigande till stödverksamhetens
fortsatta bedrivande jämväl under nästkommande budgetår.
Kollegium fortsätter härefter sålunda:
Kollegium hade varit i tillfälle konstatera, att förhållandena åtminstone
inom en viss exportindustri, som av sociala skäl torde kunna påräkna alldeles
särskild hänsyn i detta samband, vore sådana, att exportaffärerna
för att överhuvudtaget komma till stånd måste baseras till minst 75 procent
på statsgaranterad kredit. Kollegium ville därför icke motsätta sig
ett bemyndigande åt exportkreditnämnden, att, örn synnerliga skäl förelåge,
för särskilt fall i fråga om industriell kredit lämna statsgaranti intill
högst 75 procent av kreditbeloppet. Härför erfordrades ett motsvarande
tillägg till bestämmelserna i 4 § förordningen angående statsgaranti
för exportkredit m. m. (nr 429/1933).
Vidkommande de s. k. fabrikationsriskerna torde ett extra riskmoment
7
Kunni. May.ts proposition nr 25C>.
kunna föreligga vid tillverkning av maskiner eller varor, utförda efter
särskilda specifikationer, som gjorde fabrikaten osäljbara eller åtminstone
svårsålda i den öppna marknaden. I dylika fall löpte tillverkaren
uppenbarligen en risk, så snart lian började binda kapital i fabrikationen,
alltså långt innan leverans ifrågakomme. Kunde leverans ej ske till beställaren,
då varan vore färdig, kunde säljaren hava att räkna med en
större eller mindre förlust vid förfogandet över varan på annat sätt än det
ursprungligen avsedda. Åtminstone såvitt det gällde leveranshinder av
samma art som de risker, mot vilka statsgaranti enligt förordningens
7 § för närvarande lämnades — köparens insolvens eller statliga betalningsrestriktioner
— syntes det kollegium icke böra möta principiellt hinder
att låta sådan garanti omfatta även det stadium av ett leveranskontrakts
verkställande, som motsvarade den beställda varans tillverkning.
Härför syntes icke erfordras ändring i eller tillägg till författningen,
utan torde det ankomma på nämnden att i förekommande fall medgiva
fabrikationsriskens inbegripande i garantiavtalet. Kollegium ville dock
erinra om den vikt, som därvid läge uppå, dels att garantin icke måtte
gälla, om leveransens fullgörande förhindrades av andra omständigheter
än ovan nämnda t. ex. vid köparens vägran att taga leverans på grund
av påstående örn tekniskt fel hos varan, dels att sättet för uppskattande
av genom leveransens inhiberande uppkommen förlust genom opartisk,
sakkunnig värdering på förhand bleve angivet.
På grund av frågans betydelse syntes det emellertid kollegium lämpligt,
att fabrikationsriskens inbegripande i garantiavtalet gjordes till föremål
för ett särskilt direktiv av Kungl. Majit.
Med anledning av vad exportföreningens styrelse oell kommerskollegium
sålunda föreslagit, har exportkreditnämnden, efter remiss, den 13 mars
1934 ånyo yttrat sig i ärendet, därvid nämnden anfört i huvudsak följande:
Den omständigheten, att säljaren hade att stå en så betydande självrisk,
som med gällande bestämmelser vore fallet, måste givetvis för denne innebära
en stark uppfordran till försiktighet. Häri lage samtidigt ett motsvarande
skydd för garantigivaren mot alltför oberäkneliga risker. Därvid
spelade givetvis förhållandet mellan säljarens vinst på affärstransaktionen
ifråga och storleken av säljarens självrisk en betydande roll. Det
vore nämligen uppenbart, att det återhållande momentet för säljaren successivt
minskades i den mån som den del av kreditbeloppet, som motsvarade
hans vinst, närmade sig övre gränsen av hans självrisk.
Så som det svenska garantisystemet alltså vore konstruerat, verkade
uppenbarligen en höjning av den procentsats, intill vilken staten iklädde
sig garanti, med en viss skärpa. Därest exempelvis garantin höjdes från
GO procent till 75 procent av kreditbeloppet, innebure detta icke blott att
— i fall där ersättning hittills icke kommit ifråga, enär förlusten stannat
vid 40 procent av kreditbeloppet — ersättning bomme att lämnas för utebliven
betalning för den del av kreditbeloppet, som läge mellan 25 procent
och 40 procent, utan även att — i alla de fall, där ersättning hittills
skolat lämnas — ersättningen skulle utgå med ytterligare 15 procent av
kreditbeloppet.
Av det anförda framginge, att en höjning av den maximala garantiprocentsatsen
från 00 procent till 75 procent innebure en progressiv stegring
av statens ersättningsrisk. Härtill komme, att, såsom redan antytts, just
den omständigheten, att säljarens självrisk avsevärt minskades, kunde
8
Kungl. May.ts proposition nr 256.
befaras föranleda till ingivande av framställningar om garanti av mera
riskbetonad karaktär ävensom för den garantibeviljande myndigheten
medföra stegrade svårigheter vid prövningen av inkommande framställningar.
Dessa svårigheter syntes komma att allt starkare accentueras i
mån som kravet på säljarens självrisk eftergåves.
Exportkreditnämnden hade ansett sig skyldig fästa uppmärksamheten
å den ökade risk för staten i egenskap av garantigivare, som en höjning av
garantiprocentsatsen innebure. Klart vore emellertid, att, i samma mån
som denna risk för staten tillväxte, ökades också den förmån, som garantin
medförde för garantitagaren. I sista hand torde det vara dessa två synpunkter,
som vid ett ståndpunktstagande till föreliggande spörsmål vore
att väga emot varandra. Därest statsmakterna vore villiga att till främjande
av exportens intressen åtaga sig den nu ifrågasatta ökade garantirisken,
saknade exportkreditnämnden anledning motsätta sig garantiprocentens
höjning på det sätt och med den begränsning, som av exportföreningens
styrelse och kommerskollegium föreslagits.
I detta sammanhang ville nämnden fästa uppmärksamheten vid, att
exportkreditgarantierna hittills utnyttjats i förhållandevis ringa omfattning,
i det att intill utgången av februari 1934 garantier beviljats, avseende
krediter å sammanlagt endast 11.3 miljoner kronor. Genom den ifråga
satta uppmjukningen skulle obestridligen uppnås en ökning av det stöd,
som genom exportkreditgarantisystemet vore avsett att beredas svenska
exportörer.
I anslutning till vad exportföreningens styrelse uttalat ville nämnden
slutligen framhålla, att för de fall, då garantiprocenten kunde komma att
höjas utöver 60 procent, premiesatsen för det överskjutande beloppet torde
böra ökas samt anpassas i proportion till garantins storlek och den ökade
risken. Enligt vad förut anförts torde detta för nämnda fall böra innebära
en progressiv stegring av befintliga premiesatser.
Vad anginge garanti för s. k. fabrikationsrisk hade kommerskollegium
erinrat, att dylik garanti kunde lämnas inom ramen av nuvarande bestämmelser
angående exportkreditgaranti och att någon författningsändring till
möjliggörande härav sålunda icke vore behövlig.
Frågan örn lämnande av garanti för fabrikationsrisk hade, i anledning
av därom framställda önskemål, vid flera tillfällen varit under övervägande
inom nämnden. Nämnden hade dock tillsvidare ställt sig avvaktande.
En bidragande orsak härtill hade varit den ringa erfarenhet på
detta område som, såvitt nämnden hade sig bekant, stöde till buds och
den därmed sammanhängande svårigheten att överblicka de risker, som
vore förbundna med en dylik verksamhet. Anmärkningsvärt vore sålunda,
att den privata kreditförsäkringsverksamheten endast i synnerligen
ringa utsträckning syntes hava upptagit ifrågavarande försäkringsform.
Då så skett, hade frågan i regel varit, icke örn specialartiklar, utan örn typiska
marknadsvaror, vilka i händelse av försäkringsfall utan svårighet
kunde försäljas å varubörs. Icke heller inom statlig exportkreditverksamhet
syntes garanti för fabrikationsrisk lämnas utom i Tyskland, där garantin
avsåge specialtillverkade varor.
I händelse garantiverksamhet av ifrågavarande slag upptoges, torde en
viss svårighet ligga i att klart definiera, vad garantin skulle omfatta.
Den grundläggande tanken torde böra vara, att endast viss del av de
direkta omkostnaderna i samband med varans framställning skulle täckas,
varvid under garantin torde böra inbegripas skälig del av differensen mellan
nyssnämnda kostnader och antingen vad som influtit vid varornas
9
Kungl. Majlis ‘proposition nr 256.
försäljning eller varornas värde enligt värdering. Tillräcklig anledning
syntes knappast föreligga att ej låta garantin omfatta såväl köparens insolvens
som valutarisken. Däremot borde, på sätt kommerskollegium
framhållit, garantin givetvis ej avse utebliven betalning till följd av
vägran att mottaga leverans på grund av påstått fel i varan eller av
andra dylika omständigheter.
I detta sammanhang får jag anmäla en till Kungl. Majit ställd, den 16
december 1933 dagtecknad framställning från Sveriges granitindustris
exportförening m. b. p. a., vari föreningen hemställt, att statsgaranti vid export
av gat- och kantsten måtte kunna beviljas intill högst 80 procent av
den för dylik vara lämnade krediten. Till stöd härför har föreningen
framhållit de stora svårigheter, varmed granitindustrien hade att kämpa.
Genom en ökning av garantin till 80 procent skulle enligt föreningens bestämda
uppfattning skapas goda utsikter för en icke oväsentlig ökning av
avsättningen.
I häröver den 13 mars 1934 avgivet yttrande har exportkreditnämnden
hänvisat till sitt — här ovan refererade -— utlåtande av samma dag angående
höjning i särskilda fall av den maximala garantiprocentsatsen.
Såsom exportkreditnämnden erinrat, motiverades det statliga exportkre- Departementsditgarantisystemets
införande i Sverige närmast av behovet att i förelig- chelengande
brydsamma tidsläge från statens sida åtgärder vidtoges till stödjande
av vår export. Det framhölls också, att snart sagt alla med Sverige
konkurrerande länder i Europa infört ett sådant system i syfte att stödja
sina exportnäringar och underlätta avsättningen på utlandet. De skäl,
sorn sålunda i fjol åberopades för ifrågavarande systems införande, åro
alltjämt för handen. I likhet med dem, som yttrat sig i ärendet, vill jag
därför tillstyrka, att riksdagens bemyndigande utverkas till den ifrågavarande
stödverksamhetens fortsatta bedrivande jämväl efter innevarande
budgetårs utgång. Ett dylikt förnyat bemyndigande torde dock böra
inskränkas till att omfatta nästkommande budgetår.
I fråga örn det nu tillämpade garantisystemet har exportföreningens styrelse
framställt önskemål örn ändringar i två avseenden, åsyftande att
möjliggöra dels en höjning av statsgarantins nuvarande maximum, 60
procent av den av exportören lämnade krediten, till 75 procent av kreditbeloppet
i sådana fall, där alldeles särskilda omständigheter förelåge,
dels ock garantins utsträckning till att gälla även s. k. fabrikationsrisker.
Med sistberörda förslag har avsetts, att i fråga örn specialtillverkade varor
garanti skulle kunna utgå även mot risken av förlust på grund av
att dylik vara till följd av beställarens insolvens eller i dennes hemland
införda valutarestriktioner icke konune att levereras.
Med hänsyn till den stegring av statens ersättningsrisk, som därav skulle
föranledas, anser jag mig icke kunna förorda en höjning av den maximala
garantiprocentsats, som hittills varit föreskriven. Vad åter angår frågan
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr ‘Joli.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
om utsträckning av statsgarantin till att avse även s. k. fabrikationsrisk
lärer, på sätt kommerskollegium och exportkreditnämnden framhållit,
dylik garanti kunna medgivas redan inom ramen av nu gällande bestämmelser
angående exportkreditgaranti.
Vid föredragning av utrikesärenden denna dag har Kungl. Majit
beslutat avlåta proposition till riksdagen med hemställan bland annat
örn godkännande av en överenskommelse med De Socialistiska Kådsrepublikernas
Union om beställningar och krediter. I händelse av riksdagens
bifall till denna hemställan kommer efter ikraftträdande av en
sådan överenskommelse behov av exportkreditgarantier för exportaffärer
med Sovjetunionen uppenbarligen att under överenskommelsens giltighetstid
föreligga i avsevärt mindre omfattning än vad tidigare beräknats.
Med hänsyn härtill synes det belopp, vartill staten må iklädas betalningsansvar
för exportkrediter, nu böra nedsättas. Sådan nedsättning
torde lämpligen böra ske med 40 miljoner kronor.
På grund av i vissa länder förefintlig knapphet i tillgången på betalningsmedel
hava svårigheter i dessa länder under senaste tid mött för
den svenska exportens likviderande och därmed för dess uppehållande och
utvecklande. Detta har särskilt varit fallet i fråga örn sådana länder,
vilkas import till Sverige i värde understigit den svenska exporten till
vederbörande land och således icke lämnat tillgång till erforderliga betalningsmedel
för den svenska exportens likviderande. Vid de fortlöpande
försök att åvägabringa lättnader i dessa svårigheter, som under utrikesförvaltningens
medverkan gjorts, har i vissa fall avslutande av avtal med
vederbörande lands regering örn lämnande av statskredit för inköp och
likviderande av svenska exportvaror framstått såsom den lämpligaste
utvägen. För tillgodoseende av de svenska exportintressena
i dylika fall synes det därför önskvärt, att Kungl. Majit beredes
möjlighet till avslutande av dylika avtal. Jag förutsätter därvid, att detta
bör ske endast i särskilda undantagsfall och i begränsad utsträckning.
Ett belopp av 10 miljoner kronor synes lämpligen böra för ifrågavarande
ändamål ställas till förfogande, att efter prövning av Kungl. Majit i varje
särskilt fall disponeras såsom lån till vissa främmande stater för beredande
av likvid, i den ordning och enligt de grunder, som av Kungl. Majit må
bestämmas, för inom landet frambragta varor, som levereras till vederbörande
land. För handhavandet av uppgifter, som i förekommande fall
må bliva erforderliga i och för utnyttjande av sådana krediter, varom
här är fråga, torde exportkreditnämnden kunna utgöra lämpligt organ,
och torde skälig avgift, efter Kungl. Majits bestämmande, kunna påläggas
exportör, som därvid begagnar sig av nämndens tjänster.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 256..
I detta spörsmål kava traktatberedningen, statskontoret, kommerskollegium,
exportkreditnämnden, fullmäktige i riksgäldskontoret samt fullmäktige
i riksbanken avgivit yttranden. Traktatberedningen oell kommerskollegium
hava tillstyrkt, att ett belopp av högst 10 miljoner kronor må
anvisas för lämnande av krediter för ifrågavarande ändamål, därvid förutsatts,
att det belopp, intill vilket exportkreditgarantier högst må uppgå,
samtidigt minskas med motsvarande belopp. Exportkreditnämnden, som
utgått ifrån, att dess yttrande påkallats endast i vad anginge dess egen
ifrågasatta medverkan vid genomförandet av eventuella kreditanordningar,
har förklarat sig icke hava något att erinra emot att dylikt uppdrag
lämnas åt nämnden, varjämte nämnden uttalat, att från dess sida
invändning icke mötte mot att den summa, intill vilken staten finge ikläda
sig exportkreditgaranti, minskades med ett belopp, motsvarande vad som
kunde komma att ställas till förfogande för nu ifrågavarande ändamål.
Statskontoret har anfort, att för viss del av exporten till de länder, med
vilka kreditavtal kunde komma att avslutas, valuta syntes av vederbörande
stater i vanlig ordning böra ställas till förfogande, och har ämbetsverket
i anslutning härtill förordat begränsning av det ifrågasatta beloppet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava biträtt statskontorets förslag
örn beloppets begränsning och framhållit önskvärdheten av att vederbörande
exportörer i förekommande fall själva borde ikläda sig ansvar
i varje fall för den del av den med exportaffärer förbundna risken, som
minst motsvarade ett rimligt vinstbelopp. Fullmäktige i riksbanken hava
för sin del avstyrkt, att till förfogande för sådana länder, varom nu
vore fråga, ställes kredit, motsvarande hela likviden för de exportvaror,
vilkas inköp krediten skulle avse; två av fullmäktige hava ansett, att tillräcklig
anledning till avstyrkande icke förelegat. Närmare upplysningar
örn innehållet i dessa yttranden torde riksdagens vederbörande utskott
erhålla genom de handlingar, som komma att tillhandahållas utskottet.
För det ändamål, varom här är fråga, torde ett anslag å förenämnda belopp
av 10 miljoner kronor böra anvisas och uppföras å riksstaten.
Anslaget, vilket bör erhålla reservationsanslags natur och upptagas under
Utgifter för kapitalökning, Fonden för förlag till statsverket, avdelning
D. Övriga anslag, synes böra utgå av lånemedel. I den mån behov uppkommer
att redan före ingången av budgetåret 1934/1935 disponera viss
del av anslaget, torde hinder icke föreligga för riksgäldskontoret att förskottsvis
tillhandahålla nödigt belopp mot ersättning från anslaget, så
snart detta efter det nya budgetårets ingång blir disponibelt. Då något
belopp för ifrågavarande ändamål icke beräknats i årets statsverksproposition,
bör den i förslaget till riksstat för budgetåret 1934/1935 upptagna
inkomstposten »övriga lånemedel» höjas med belopp, motsvarande anslagssumman.
Vid bifall till det förslag i berörda syfte, som jag nu avser att
framställa, synes det belopp, för vilket svenska staten må iklädas betul
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
ningsansvar för exportkrediter, böra ytterligare nedsättas med det för kär
angivna ändamål avsedda beloppet av 10 miljoner kronor.
Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen
i allmänhet stadgade tid gått till ända.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
dels medgiva, att svenska staten må, i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande bestämmelser, under
tiden till och med utgången av budgetåret 1934/1935
till belopp av högst 25 miljoner kronor — däri inberäknat
de belopp, vartill garantier beviljats eller må
komma att före utgången av nu löpande budgetår beviljas
— iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och
fiske,
dels — för disponerande såsom lån till vissa främmande
stater för beredande av likvid, i den ordning
och enligt de grunder, som av Kungl. Majit må bestämmas,
för till vederbörande land levererade inhemska
varor — för budgetåret 1934/1935 under Utgifter
för kapitalökning och rubriken Fonden för förlag
till statsverket, avdelning D. Övriga anslag anvisa
ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
å .................................. kronor 10,000,000,
dels ock, vid bifall härtill, höja den i förslaget till
riksstat för budgetåret 1934/1935 under rubriken F.
Lånemedel upptagna inkomsttiteln övriga lånemedel
med motsvarande belopp.
.. Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
, vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet i
N. Tolstoy.
34 0 91?, Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1934:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majis proposition angående statlig exportkreditgaranti m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SBevBU 1934:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående statlig exportkreditgaranti m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SBevBU 1934:1 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av en mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union avslut s. 1 i texten