Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet

1934-02-14 · 82 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:260, Angående inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av ett

institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag

inom näringslivet; given Stockholms slott den 6 april 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 6 april 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn

inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt

företag inom näringslivet och anför därvid följande:

I sitt den 17 juni 1927 avgivna betänkande anförde 1924 års bankkommitté

— efter att hava fastslagit önskvärdheten av en förändring i rådande

förhållanden i fråga örn industriens och bankernas beroende av var
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 260. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

andra — att kommittén på ett tidigare stadium av sitt arbete undersökt,,

huruvida möjligheten för ett företag att erhålla kredit i form av obligationslån

skulle underlättas genom inrättande av ett särskilt för ifrågavarande

kreditbehov avsett institut, som efter mönster av allmänna hypoteksbanken

och stadshypotekskassan förfogade över en viss statsgaranti

till stärkande av säkerheten för utfärdade obligationer. Sedan ifrågavarande

undersökning gjorts, hade emellertid förhållandena väsentligen förändrats,

närmast beroende på inträdd lättnad på kapitalmarknaden. Vid

sådant förhållande ville kommittén, som ansåg inrättandet av ett obligationskreditinstitut

av antytt slag icke böra ifrågakomma utan att ett verkligt

behov därav förelåg, icke framlägga något förslag i denna riktning

utan endast framhålla, att örn i en framtid förhållandena i förevarande

hänseende skulle förändras, frågan örn inrättande av ett dylikt institut

kunde upptagas till prövning.

I utlåtande den 5 januari 1933 över 1932 års banksakkunnigas den 8 december

1932 avgivna betänkande erinrade fullmäktige i riksbanken örn det

av 1924 års bankkommitté berörda spörsmålet rörande inrättandet av ett särskilt

kreditgivningsinstitut för näringslivets behov samt anförde, att frågan

örn ett organ för den långfristiga och den meddellånga kreditgivningen —

varmed betecknades den kreditgivning, som omfattar längre tid än den för

bankerna regelmässigt tillåtna kredittiden av ett år — syntes fullmäktige

vara av sådan betydelse, att, även örn den för det dåvarande icke kunde

finna sin lösning, dess upptagande dock icke borde allt för länge uppskjutas.

Fullmäktige i riksbanken hemställde därefter i skrivelse till chefen för

finansdepartementet den 24 november 1933 örn utredning i ämnet. Jämte

det fullmäktige i skrivelsen närmare utvecklade de skäl, vilka talade för

inrättande av ett särskilt organ för såväl långfristig som medellång kreditgivning

till företag inom näringslivet — därvid med långfristig kreditgivning

betecknades krediter på längre tid än tio år och med medellång

kreditgivning avsåges krediter löpande från ett till tio år — angåvos

i skrivelsen tillika särskilda fall, då en dylik kreditgivning lämpligen

kunde tillgodoses genom det ifrågasatta institutet.

Över fullmäktiges framställning inhämtades utlåtande från bankoch

fondinspektionen, som förklarade sig tillstyrka en utredning av förevarande

fråga under uttalande bland annat, att en särskild anledning till

att en sådan utredning omedelbart igångsattes och även påskyndades vore

det för upplåning på lång sikt förmånliga ränteläget, varav det tilltänkta

kreditorganet, därest detsamma komme till stånd i en nära framtid, och

indirekt även dess klientel kanske skulle kunna profitera.

Den sålunda väckta frågan anmäldes inför Kungl. Maj:t den 3 januari

1934. I yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag erinrade jag därvid

bland annat, hurusom statsmakterna i syfte att åstadkomma en sanering av

bankväsendet vidtagit åtgärder, ägnade att försvåra kreditgivning på läng
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majits proposition nr 260.

re tid, och att såsom följd härav det syntes vara en det allmännas uppgift

att tillse, att möjlighet bereddes näringslivet att vid sidan av affärsbankerna

kunna påräkna en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarade

det legitima behovet. För sådant ändamål borde i första hand undersökas

möjligheten av och förutsättningarna för inrättandet av ett särskilt

institut för långfristig och medellång kreditgivning av ifrågavarande slag.

Jag förordade alltså, att en utredning i överensstämmelse med vad fullmäktige

i riksbanken hemställt omedelbart igångsattes.

Med avseende å de allmänna riktlinjerna för utredningsarbetets bedrivande

anförde jag vidare till statsrådsprotokollet:

Den ledande principen för institutets verksamhet synes böra vara att

tillhandagå med sådan kreditgivning, som ur såväl allmän som enskild

synpunkt är önskvärd men som på grund av banklagens bestämmelser och

den nu rådande situationen ej kan komma till stånd genom bankerna. Det

ligger i sakens natur, att de företag, som sålunda i främsta rummet kunna

tänkas ifrågakomma som kredittagare, äro de mindre och medelstora. Beträffande

frågan, huruvida institutet må kunna anlitas för kreditgivning

åt exportörer för finansiering av beställningar, för vilka köparen betingat

sig längre tids kredit, vill jag framhålla, att det icke synes lämpligt att

redan nu avvisa möjligheten till sådant understöd åt exportindustrien utan

att det tvärtom väl låter tänka sig att kreditinstitutet just på detta område,

direkt eller indirekt, kan ha en viktig uppgift att fylla. Uppenbart

är, att under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden upptagandet,

genom äldre eller nybildade företag, av nya tillverkningar är värt understöd

i form av kredit i den mån tillverkningen motsvarar ett verkligt behov

oell verksamheten är organiserad efter sunda ekonomiska principer.

Med hänsyn till arten av det kreditbehov, varom fråga är, får tydligen

institutets verksamhet ej bindas genom förbud mot ali sådan kreditgivning,

som kan vara förbunden med någon risk. Denna synpunkt blir av

betydelse dels då det gäller att fastställa mot vilka slag av säkerheter kreditgivning

må äga rum, dels ock vid organisationen av företagets ekonomiska

underlag. I sistnämnda hänseende torde kunna tänkas ett system,

som åsyftar riskens fördelning i möjligaste mån mellan olika förlagsgivare.

Sannolikt kommer emellertid utredningen att giva vid handen,

att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan i betydande omfattning

från statens sida icke är möjlig. Huruvida härvid en samverkan

mellan staten och enskilda kan ifrågakomma är ett spörsmål, som, där

under utredningen så befinnes önskvärt, må upptagas till undersökning.

Bland de spörsmål, som under utredningen böra komma under övervägande,

är vidare frågan örn förhållandet mellan det ifrågasatta_ kreditfnstitutet

och affärsbankerna. Alldeles uteslutas måste den möjligheten,

att institutet kan komma att gå bankerna tillhanda med att från dem

avlyfta krediter, som numera innebära farliga engagemang. Det låter

emellertid tänka sig, att fall kunna förekomma, då en ur allmänna synpunkter

lämplig ny kreditgivning med hänsyn till en tidigare åt samma

företag beviljad kredit icke kan på ett tillfredsställande sätt ordnas utan

att jämväl den äldre krediten övertages av kreditinstitutet. Jag syftar

härmed särskilt på de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga örn

tillhandahållande av säkerhet för den nya krediten. Ett naturligt arrangemang

synes under alla omständigheter vara, att därest institutet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

övertager en äldre bankkredit, bankens risk för engagemanget, där säkerheten

för krediten icke kan anses fullgod, icke avlyftes utan kvarstår i

form av ett bankens ansvarsåtagande för kreditskulden gent emot den

nye kreditgivaren.

I enlighet med min hemställan bemyndigade Kungl. Majit chefen för

finansdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga med uppdrag att,

i enlighet med de av mig angivna riktlinjerna, verkställa utredning och

avgiva förslag i fråga örn inrättande av ett institut för långfristig och

medellång kreditgivning åt företag inom näringslivet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga

ledamoten av riksdagens första kammare generaltulldirektören N.

R. Wohlin, ledamoten av samma kammare banko fullmäktigen J.

E. Björnsson, förre verkställande direktören i allmänna svenska

elektriska aktiebolaget J. S. Edström, verkställande direktören i aktiebolaget

Götaverken H. G. E. Hammar, verkställande direktören i Kooperativa

förbundet Albin Johansson, expeditionschefen N. J. E. Quensel,

förre bankdirektören C. Trygger och vice verkställande direktören i

Stockholms enskilda bank Marcus Wallenberg J:r. Tillika uppdrog jag

åt generaltulldirektören Wohlin att såsom ordförande leda de sakkunnigas

arbete.

De sakkunnigas utredning och förslag. I ett den 14 februari 1934 avgivet

betänkande hava de sakkunniga framlagt resultatet av den i anledning

av berörda uppdrag verkställda utredningen. Betänkandet jämte

därvid såsom bilagor fogade tre promemorior torde få såsom bilaga fogas

vid statsrådsprotokollet (Bilaga C). Med hänvisning i fråga örn detaljerna

till denna bilaga torde jag här få lämna en översikt av betänkandets

innehåll.

De sakkunniga hava inledningsvis återgivit det anförande till statsrådsprotokollet,

vari angivits riktlinjerna för ifrågavarande utredningsuppdrag

(sid. 7—12 i betänkandet). Därefter lämnas — under särskilt beaktande

av statsmakternas åtgärder på området — en framställning rörande

arten och omfattningen av de uppgifter, som under innevarande århundrade

ansetts böra tillkomma bankerna med avseende å kapitalanskaffningen

för näringslivet (sid. 12—16). Vidare beröres, hurusom staten såväl

direkt — bland annat genom utlämnande av lån från vissa fonder —

som ock indirekt — genom sin medverkan till bildandet av hypoteks- eller

kreditkassor av olika slag — tagit del i kapitalanskaffningen åt näringslivet

(sid. 16—18). I en vid betänkandet fogad bilaga lämnas härutöver

en närmare redogörelse för vissa av de omförmälda lånefonderna (sid. 48

—49). Slutligen lämnas i särskilda bilagor till betänkandet dels en sammanfattning

av gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit

(sid. 49—50), dels ock en redogörelse för vissa utländska institut

för långfristig och medellång kreditgivning (sid. 50—54).

I fråga örn behovet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning

hava de sakkunniga (sid. 19—21) angivit, hurusom hos bankerna

kan förväntas en ökad obenägenhet att lämna krediter, som ej kunna tän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

kas bliva återbetalda på jämförelsevis kort tid, och att såsom följd härav

det får antagas, att företagare inom näringslivet skola se möjligheterna

till erhållande av krediter, vilka kunna beräknas bliva utestående en

längre tidrymd, alltmera minskade. Bland tänkbara anordningai löi tillgodoseende

av ett kreditbehov av sist angivna slag finna de sakkunniga

utvägen att med statens medverkan inrätta ett särskilt institut lör meoelläng

och långfristig kreditgivning erbjuda sig såsom den lämpliga lösningen.

Ett sådant institut skulle i huvudsak bygga sin kapitalanskaffning

på utgivning av skuldförbindelser med lång åter betalningstid men

däremot icke bliva beroende av inlåning på kort tid från allmänheten.

De sakkunniga ingå härefter (sid. 22—23) på de krav, som ur soliditetssynpunkt

böra ställas på det ifrågavarande institutet. I sådant hänseende

framhålles, att institutet i sin reguljära kreditgivning icke bör taga andra

risker än sådana, som vid en utlåningsrörelse på längre tid äro att anse

såsom normala. Sålunda bör vid kreditgivningen icke tågås annan hänsyn

till förhållandena på arbetsmarknaden än som är förenlig nied en ur

risksynpunkt betryggande prövning av de ställda säkerheterna; och institutet

bör icke ikläda sig några iöretagarrisker. Såsom senare skall beröras

hava de sakkunniga emellertid anvisat en utväg att i särskild ordning

sörja för viss kreditgivning till företag, vilka visserligen icke kunna

lämna erforderliga säkerheter men vilka dock av sociala eller andra hänsyn

böra komma i åtnjutande av kredit.

Börande de sakkunnigas uppfattning angående fördelarna ur näringslivets

synpunkt av det nya kreditinstitutet ma hänvisas till betänkandet

sid. 23—25. ..... .

Ä sid 25—29 i betänkandet behandlas närmare de onka kreditand amal,

som institutet lämpligen borde tillgodose. Under hänvisning i övrigt till

de sakkunnigas framställning härutinnan, må här allenast omnamnas, att

institutet angivits lämpat för kreditgivning i första hand till_ fasta anläggningar

och för möjliggörande av rationalisering av diiften inom företåg

på skilda områden. I och för sig har vidare hinder icke ansetts mota

vare sig mot en överflyttning från bankerna till institutet av lan, vilka

i verkligheten örn än ej till formen äro att betrakta som bundna, ellet

mot kreditgivning åt skeppsvarv eller andra exportindustrier. Dock har

därvid betonats, att kravet på betryggande säkerhet icke i något av berörda

fall får eftergivas. Med avseende å initialkrediter, d. v. s. krediter

som avse att möjliggöra igångsättande av en rörelse, har framhållits, att

det nya kreditinstitutet för det fall att betryggande säkerheter icke forefinnas

ej bör ikläda sig den med sådan kredits beviljande förenade risken

men väl kan på förhand ställa i utsikt att övertaga anloggningskredit i

detsamma, sedan detta genom mera tillfällig bankkredit kommit till stund

och kan erbjuda erforderliga säkerheter.

I fråga örn grunderna för institutets organisation och verksamhet framhålla

de sakkunniga till en början (sid. 30), att — örn än det mäste anses

nödvändigt att staten täger initiativet till institutets bildande och i första

hand bidrager till finansieringen av dess kapitalbehov — det i allt fall är

synnerligen önskvärt, att bankerna härvid lämna sin medverkan. Med

hänsyn härtill hava de sakkunniga vid sin planläggning av institutets

organisation utgått från att bankerna borde taga del i detsamma.

På sätt förut berörts, hava de sakkunniga avsett, att anskaffandet av

medel för institutets rörelse bör ske genom upplåning, företrädesvis genom

emitterande av obligationer. Inlåning fran allmänheten på räkning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 260-

som av bank allmänneligen begagnas, skulle däremot icke ifrågakomma.

Efter att havn omnämnt, att institutet sålunda icke komme att bliva underkastat

de i banklagen meddelade bestämmelserna för bankbolag, framhålla

de sakkunniga (sid. 31), att man vid sådant förhållande kunde tänka

sig två olika former för institutet, den ena en kassa i likhet med exempelvis

Svenska bostadskreditkassan och Svenska skeppshypotekskassan och

den andra ett aktiebolag. De sakkunniga anse, att aktiebolagsformen i

valet mellan dessa båda vägar ställer sig som den mest naturliga. Genom

att välja en sådan lösning skulle ernås bland annat, att institutet automatiskt

komme att falla under aktiebolagslagens bestämmelser, vilket i sin

tur skulle medföra, att särskild lagstiftning för institutets inrättande icke

bleve behövlig. I detta sammanhang framhålles vidare, att med valet av

aktiebolagsformen låter sig bäst förena, att något solidariskt ansvar för

låntagarna icke förekommer.

I anslutning till vad nu angivits uttala de sakkunniga, att de för institutets

organisation och rörelse erforderliga grundläggande bestämmelserna

böra införas i institutets bolagsordning, varemot reglerna för utlåningsrörelsen

jämte åtskilliga förvaltningsföreskrifter m. m. böra äga sin plats

i ett till bolagsordningen anslutet reglemente. Bolagsordningen bör enligt

de sakkunniga underställas Konungen för fastställelse, och ändring i

densamma bör icke kunna göras utan Konungens tillstånd. Reglementet

åter bör utfärdas av Konungen. Av de sakkunniga upprättade förslag till

bolagsordning och reglemente återfinnas i betänkandet å sid. 40—47, vartill

jag torde få hänvisa.

_ Med avseende å det kapital, som institutet bör kunna ställa till näringslivets

förfogande, hava de sakkunniga stannat vid att tänka sig ett belopp

å omkring sextio miljoner kronor, varav 8 miljoner kronor borde motsvaras

av aktiekapital och återstoden borde anskaffas genom upplåning

(sid. 32).

De sakkunniga förorda, att staten skall äga minst fem åttondelar av

antalet aktier i bolaget, d. v. s. att staten i bolaget tecknar aktier till ett

nominellt belopp av minst 5 miljoner kronor. Återstoden, d. v. s. högst

tre åttondelar av antalet aktier eller ett belopp av 3 miljoner kronor bör

vara det belopp, som avses för enskilda. Med visst undantag, som skall

i det följande beröras, anse de sakkunniga anledning icke förefinnas att

bereda även andra enskilda än bankerna rätt att teckna aktier (sid. 32).

Med avseende å den upplåning, som jämte aktiekapitalet är erforderlig

för institutets verksamhet, utgå de sakkunniga från att staten till stärkande

av säker]] eterna för upplåningen skall vara villig ställa en garantieller

grundfond i statsobligationer till förfogande. Dessa obligationer

skola alltjämt tillhöra staten, som dock ej bör äga för annat ändamål förfoga

över dem, förrän det blivit utrönt, att obligationerna icke vidare äro

erforderliga för sitt omförmälda ändamål (sid. 32).

Beträffande institutets rätt till upplåning framhålles (sid. 32—33), att

denna synes böra relativt starkt begränsas. I sådant hänseende föreslås,

att institutet icke må ikläda sig förbindelser i större omfattning än att

sammanlagda kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger beloppet

av garantifonden, med vilken emellertid reservfonden — sedan medel kunnat

avsättas till en sådan fond — bör likställas.

Med sålunda angivna utgångspunkter i fråga om storleken av det för institutet

erforderliga kapitalet, storleken av dess aktiekapital och upplåningsrättens

förhållande till den statliga garantifonden föreslå de sakkunniga,

att sistnämnda fond bestämmes till 12 miljoner kronor (sid. 33).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 260. <

Vad angår institutets utlåning srörelse uttala de sakkunniga elen uppfattningen,

att lån enilast då särskilda omständigheter därtill föranleda

böra utlämnas på tid, som överstiger tio år. Institutet skulle salunda såsom

regel icke tillgodose behovet av s. k. långfristig kredit utan lä till

väsentlig uppgift att meddela s. k. medellång kredit (sid. 33). ^ s

Under erinran att föremålet för institutets lånerörelse är att åt näringsidkare

inom riket lämna lån mot säkerhet, som finnes betryggande förutsätta

de sakkunniga (sid. 34), att lån i regel icke må beviljas till högre

belopp än femtio procent av säkerhetens uppskattade värde.

De sakkunniga framhålla vidare (sid. 34—35), att det funnits lämpligt

att principerna för en skälig riskfördelning komme till uttryck i reglementet.

Föreskrifter härutinnan återfinnas i § 10 i reglementet.

Körande förfarandet med avseende å uppkommen vinst torde fa hanvisas

till de sakkunnigas framställning å sid. 35 i betänkandet jämte vv i

och 17 i de sakkunnigas förslag till bolagsordning.

Beträffande institutets ledning och revisionens anordnande foresta de

sakkunniga (sid. 35—36), att antalet styrelseledamöter bestämmes till atta.

Av dessa böra de flesta utses av staten. Sålunda bör gälla, att bank eller

banker, som äga aktier i institutet, skola vara berättigade att särskilt tor

sig utse högst tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter for dem, varvid

staten alltså kommer att erhålla bestämmanderätten i fråga örn minst

fem styrelseledamöter jämte suppleanter för dem. Vidare böra väljas två

revisorer — en av dessa av de aktieägande bankerna, därest de sa önska

_ varjämte ytterligare en revisor bör utses av bank- och fondmspektio
nen.

Däremot har icke ansetts erforderligt, att institutet skulle stå under

överinseende av bankinspektionen. Beträffande styrelsens beslutanderä

föreslås slutligen (sid. 36) bestämmelser örn kvalificerad majoritet vid avgörande

av vissa viktigare ärenden, bland annat frågor angående hevi

jande och upptagande av lån. ..... „

De sakkunniga hava (sid. 36—37) till särskild behandling upptagit flugan

örn möjligheten för en bank som är aktieägare i företaget att avhända

sig sitt aktieinnehav. Härvid skulle det till en början stå banken fritt

att överlåta aktierna å annan bank. Emellertid anse de sakkunniga rimligt,

att banken även skall kunna påfordra, att staten löser aktierna till

sig. I så fall vore det å andra sidan naturligt, att även staten tillerkändes

rätt att påfordra inlösen av de enskildas aktier. Närmare bestämmelser

örn rätt i nämnda hänseenden ävensom om beräkning för sådant fall

av lösesumman för aktie hava upptagits i § 6 i förslaget till bolagsordning.

Med tanke särskilt på ett sådant fall, att de aktieägande bankerna

mera allmänt skulle vilja till staten överlåta sina aktier, hava de sakkunniga

— såsom tidigare antytts - därjämte förordat, att Kungl. Majit skall

äga befogenhet att, till ett antal av högst fyra, godkänna även andra an

banker såsom aktieägare vid sidan av staten. Enligt gällande aktiebolagslag

måste nämligen antalet aktieägare i ett aktiebolag vara minst fern.

Såsom tidigare berörts hava de sakkunniga velat anvisa en utväg att

* särskild ordning förmedla kreditgivning till företag, vilka visserligen

icke kunna lämna säkerheter enligt härom i reglementsförslaget intagna

bestämmelser men vilka kunna befinnas ur olika synpunkter värda understöd

i form av kredit. I detta hänseende föreslås (sid. 37) en sådan anordning,

att institutets styrelse skall kunna åtaga sig att, mot skälig ersättning’

till bolaget, för det allmännas räkning och enligt av Konungen

meddelade bestämmelser, vid sidan av bolagets angelägenheter, handhava

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

utlåning åt näringsidkare i riket med användande av medel, som av staten

i särskild ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål

Vissa föreskrifter härutinnan hava upptagits i § 18 i förslaget till bolagsordning.

Under framhållande att de sakkunniga icke ansåge sig kunna mera i detalj

ingå på de olika slag av med företagarrisk förenade krediter, som

jämlikt denna bestämmelse skulle kunna av institutets styrelse beviljas

angivas i betänkandet (sid. 38) vissa slag av krediter, som i förevarande

hänseende äro att uppmärksamma. Därest emellertid av någon anledning,

som undandragit sig bedömande, svårigheter skulle uppstå för institutets

styrelse att påtaga sig sådana uppgifter som avses i § 18 i bolagsordningen,

anse de sakkunniga, att frågan örn kreditgivning som i samma

paragraf åsyftas bör på annat sätt finna en lämplig lösning.

Vad angår institutets inre organisation bar anordnandet härav ansetts

belt böra hilva en bolagsledningens uppgift (sid. 39).

Betänkandet utmynnar i en hemställan, att åtgärder från statsmakternas

sida måtte vidtagas för inrättande av ett kreditinstitut för medellång

och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet, byggt på i betänkandet

utvecklade samt i de därvid fogade förslagen till bolagsordning

och reglemente närmare angivna grunder.

Yttranden över betänkandet, över de sakkunnigas betänkande hav»

yttranden efter remiss avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,

bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium, varjämte

yttranden avgivits, till bank- och fondinspektionen av svenska bankföreningens

styrelse och till kommerskollegium av Sveriges industriförbund, Sveriges

allmänna exportförening, svenska trävaruexportföreningen, fullmäktige

i järnkontoret och Stockholms handelskammare. Slutligen bar patent-

och registreringsverket yttrat sig över de i betänkandet intagna förslagen

till bolagsordning och reglemente.

Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattande redogörelse för de

uttalanden, som gjorts i dessa yttranden.

I allmänhet förutsättes i yttrandena, att för näringslivet föreligger ett

visst behov av ett särskilt institut för mera fast kreditgivning. Ett dylikt

institut skulle, enligt vad i vissa yttranden särskilt angives, vara till gagn

exempelvis för medelstora och mindre företag ävensom för sådan exportrörelse,

som vid leveranser nödgas medgiva längre krediter. Uttalanden i

motsatt riktning göras emellertid i reservationer till de av riksgäldskontoret

samt bank- och fondinspektionen avgivna yttrandena ävensom av

fullmäktige i järnkontoret.

I nyssnämnda reservationer anföres, att reservanterna icke kunna finna,

att de anförda motiven för bildandet av det planerade kreditinstitutet tillräckligt

bestyrka att ett verkligt behov för närvarande föreligger, och

(fetta, så mycket mindre, som de förhallanden varifrån de sakkunniga utgått

vid uppgörandet av förslaget, synas vara alltför mycket influerade

av det nuvarande abnorma tidsläget på det ekonomiska området. Det vill

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

därför synas, som om genomförandet av planen på ett kreditinstitut för

det avsedda ändamålet borde anstå, åtminstone så länge, att mera normala

tider inträtt oell det då efter förnyat övervägande verkligen visat

sig, att ett behov i förevarande hänseende föreligger.

Fullmäktige i järnkontoret säga sig icke hava någon som helst erfarenhet

utav, att inom vårt land livsduglig industri, som kunnat prestera

tillfredsställande säkerheter, behövt sakna möjligheter att emot dessa säkerheter

förskaffa sig kredit. Den omständigheten, anföres vidare, att

krediten av en bank icke beviljats för mera än viss kortare tid och sålunda

formellt varit att betrakta såsom kortfristig, torde icke i och för sig

behöva giva anledning till skapande av något särskilt kreditinstitut för

»medellång» och »långfristig» kredit, då det ju är ett känt faktum, att

omsättningar av dylika formellt kortfristiga krediter nära nog aldrig

torde hava förvägrats, så framt icke säkerheterna försämrats eller någon

reell anledning till tvivel örn företagets sundhet förelegat. Särskilt under

den konjunktur, som nu råder, och som i hög grad präglats av ett enormt

penningöverflöd hos redan existerande kreditinrättningar och av betydande

svårigheter för dessa att vare sig på kortare eller längre tid placera

penningar, är det ägnat att i någon mån förvåna, att särskilda åtgärder

ansetts behövliga för att ytterligare underlätta möjligheterna att

erhålla kredit. Fullmäktige hava sålunda svårt att föreställa sig, att det

nu framlagda förslaget motiveras av något verkligt behov.

Bankföreningens styrelse finner sig böra vitsorda att, rent logiskt sett,

vårt banksystem, sådant det blivit utformat, kan anses förete i viss mån

en lucka, nämligen i fråga örn tillgodoseendet av vissa sådana kreditbehov,

som den föreslagna kreditanstalten avser att fylla. En annan fråga

är, huruvida omständigheterna, sådana de faktiskt föreligga, äro av den

beskaffenhet, att det kan anses tillräckligt påkallat att vidtaga en åtgärd

av den beskaffenhet, som här föreslås, och att göra det just nu. Styrelsen

fortsätter:

Härutinnan må till en början erinras örn de stora krediter av reellt sett

långvarig natur, som för närvarande finnas hos affärsbankerna. Såsom

de sakkunniga betona, kan det ej vara tal örn, att dessa krediter skulle

utan vidare överflyttas från bankerna till det nya kreditinstitutet. Däremot

har den mening uttalats, att sådan överflyttning även av riskbetonade

krediter borde kunna komma till stånd under villkor att den förut

engagerade banken iklädde sig ansvar för de överflyttade krediterna

gentemot institutet. Man har framhållit, att en sådan anordning skulle

kunna bland annat från likviditetssynpunkt vara till fördel för vederbörande

bank. I anledning härav torde det böra framhållas, att, i den

mån formligt beviljande av långfristig kredit bör anses ligga utanför

affärsbankernas verksamhet, detsamma synes böra vara förhållandet i

fråga om tecknande av garanti för långfristig kredit, som av annan beviljas.

Onekligen föranleder det nu berörda uppslaget till den fråga, huruvida

måhända icke den enklaste lösningen av det av de sakkunniga behandlade

problemet vore att vidga affärsbankernas verksamhetsområde

till att i viss utsträckning omfatta beviljandet vid behov av även till formen

långfristiga krediter åt näringsföretag, därvid såsom motvikt borde

förutsättas anordningar av bankerna för erhållande jämväl av långfristig

inlåning. Exempel från utlandet på sådan ordning saknas icke.

Vidare bör i detta sammanhang påminnas därom, att tillgången på pen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

uingar hos bankerna sedan länge tillbaka är överflödande riklig. Givetvis

kan ett sådant förhållande snart nog ändras, om ock det måhända är

mest sannolikt, att ändringen kommer att försiggå ganska långsamt. Det

nu lådande tidsläget är i varje fall icke sådant, att lösningen av det uppställda

spörsmålet bör anses vara av utomordentligt brådskande beskaffenhet.

Annorledes skulle förhållandet härutinnan vara, för den hänbelse

det föreslagna kreditinstitutet skulle vara avsett att i första hand

fungera såsom ett medel att söka genom artificiella åtgärder åstadkomma

en lyftning av de allmänna konjunkturerna. Styrelsen konstaterar emellertid

med tillfredsställelse, att de sakkunniga taga bestämt avstånd från

varje tanke på att det nya institutet skulle äga att vid sin kreditprövning

luta sig ledas av andra synpunkter än sådana, som böra anses vara i ordets

verkliga mening affärsmässiga.

Spörsmålet, huruvida andra utvägar än den i betänkandet anvisade bort

ifrågakomma för tillgodoseende av nu ifrågavarande kreditbehov, beröres

jämväl i andra yttranden. Sålunda uttalar Stockholms handelskammare,

att ett ställningstagande till denna fråga borde hava föregåtts av en allsidigare

och mera djupgående utredning än som kunnat verkställas under

den tid, som stått de sakkunniga till buds. Vidare må nämnas, att industriförbundet

- under beklagande att, enligt de sakkunnigas uppgift,

förutsättningar saknades för bildande av ett kreditinstitut med nu avsett

syfte, helt grundat på enskild företagsamhet och i anslutning till affärsbankerna

framhåller, att en sådan organisation säkerligen vore bäst

ägnad att sköta en lånerörelse av ifrågavarande art och gåve de största

möjligheter till ett gagnrikt samarbete mellan de olika kreditgivande

organen.

I de flesta yttrandena lämnas emellertid förslaget om inrättande av ett

kreditinstitut, anordnat på sätt som av de sakkunniga angivits, i stort''

sett utan erinran.

En väsentlig modifikation i de uppgifter, som skulle tillkomma institutet,

ifrågasättes dock av trävaruexportföreningen. Under framhållande

att de föreslagna grunderna för institutets anordnande icke gåve en tillräcklig

garanti för bankernas medverkan, förordar föreningen en anordning,

varigenom bankerna skulle bliva mellanhänder mellan kreditinstitutet

och de lantagande affärsföretagen. Härutinnan atif öres närmare:

Två vägar synas härvid tänkbara. Den ena att en bank, sedan den på

begäran av sin kund funnit skäl föreligga för beviljandet av en långtidskredit

och prövat erbjuden säkerhet vara fullt nöjaktig, hos kreditinstitutet

mot avlämnande av sin länsförbindelse och den av kunden

ställda säkerheten upptoge lan till motsvarande belopp att därefter kunden

tillhandahållas. Eller, den andra, att banken under enahanda förutsättningar

blott förmedlade lån från institutet till kunden och i samband därmed

åtoge sig subsidiärt ansvar för låneskuldens gäldande.

Efter att hava framhållit, att under nu angivna förutsättningar någon

solidarisk ansvarighet för bankerna och affärsföretagen gentemot institutet

icke torde böra ifrågakomma, fortsätter föreningen:

Fördelarna av nu antydda system, vilkendera av de två vägarna än väljes,

torde ligga i öppen dag. Kreditsäkerheten prövades i främsta rum
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

niet och under ett i hög grad verksamt ansvar av den, som hade bästa

inblicken i företaget, nämligen banken. Institutets prövningsrätt kunde

inskränkas till en mera formell sådan, och institutet skulle undgå att,

såsom väl det föreliggande förslaget förutsätter, följa och kontrollera de

låntagande företagens verksamhet under kredittiden. Ilen vidlyftiga och

kostbara organisation, som de sakkunnigas förslag nödvändiggör, skulle

alltså bliva onödig; ett minimum av administration erfordrades. Såsom

följd härav och under antagande att institutet självt endast gradvis genom

utsläppande av obligationer anskaffade sitt rörelsekapital skulle lån

från institutet kunna utlämnas till avsevärt lägre ränta än den enligt

förslaget tänkbara, och detta kanske i så hög grad att därigenom till

största delen täcktes den förmedlings-, garanti- eller annan provision, som

av banken komme att uttagas. Även örn till följd av denna provision lånet

bleve något dyrare än ett direkt lån hos institutet, så borde nackdelen

därav uppvägas av den av de sakkunniga framhållna fördelen för företagaren

av ett fast lån till fast ränta, även örn den senare skulle vara

något högre än eljest. Systemets kanske största fördel skulle dock ligga

däri att företagaren i känslan av att han hade sin banks stöd i kreditgivningen

vunne tryggheten att hava även efter låneaffären bevarat sin banks

förtroende, varförutan lian säkerligen skulle mer cili en gang betänka sig.

innan lian inläte sig därpå. Och genom bankens intresse av att medelst

sin redan befintliga organisation fortlöpande och noga följa företagarens

verksamhet skulle denna övervakning bliva till nytta även för institutet.

Ett kreditinstitut av den beskaffenhet, som sålunda helt flyktigt antytts,

skulle givetvis vara renodlat och således ej kunna belastas med uppgifter

av annan art än den rent affärsmässiga. Att detta i sig själv skulle innebära

en fördel i jämförelse nied den blandning av uppgifter, som de sakkunniga

för att tillmötesgå vissa intressen ansett sig böra förorda, synes

uppenbart. Särskilt uppgifter av politisk och social art torde böra hållas

fjärran från det rent affärsmässiga. Detta senare kan eljest lätt förryckas.

Därest den sålunda utvecklade tanken ej kunde förverkligas, förordar

föreningen, att fördelningen av aktiekapitalet måtte bliva en gång för

alla fastställt, exempelvis genom en serie A-aktier, tillhöriga staten, och

en serie banker tillhörande B-aktier, vilka skulle kunna överlatas endast

från bank till bank. samt att lösningsrätt och lösningsskyldighet i fråga

örn utgivna aktier bortfölle. I sammanhang härmed syntes eiven fördelningen

av antalet ledamöter i styrelsen böra göras last och ej, såsom föreslagits,

bliva beroende av överenskommelse mellan staten och de aktieägande

bankerna.

Frågan om skyldighet, respektive rätt för staten att inlösa aktier i institutet

har uppmärksammats Siven i andra yttranden. Salunda uttalar

kommerskollegium — i anslutning till betänkligheter som anförts i några

av yttrandena till kollegium — att § (i i förslaget till bolagsordning bör

omformuleras så, att lösningsrätt för aktie som äges av bank endast ina

tillkomma annan bank. \ tterligare anmärkes av bank- och f ondinspektiemen,

att nyssnämnda paragraf, innefattande viss inskränkning i rätten

att förfoga över aktie i bolaget, icke synes stå i full överensstämmelse med

bestämmelserna i 52 § gällande aktiebolagslag. Jämväl patent- och icgistreringsverket

anmärker, att bestämmelserna i § (> i förslaget till bolagsordning

strida mot nyssnämnda lagrum.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Beträffande de sakkunnigas förslag att lån från institutet såsom regel

ej må beviljas för tid, som överstiger tio år, framhålles av fullmäktige i

riksbanken, att de sakkunniga härutinnan avvikit från vad i fullmäktiges

framställning i ärendet tidigare föreslagits. Med hänsyn till önskvärdheten

av att längre krediter meddelas först sedan en viss erfarenhet vunnits,

förorda fullmäktige emellertid i sitt yttrande, att den av de sakkunniga

föreslagna principen tills vidare lägges till grund för institutets verksamhet.

I förevarande hänseende har i övrigt anmärkning framställts allenast av

bank- och fondinspektionen.

Inspektionen förklarar sig alltjämt vara av den uppfattningen,

att åtgärder för tillgodoseende av det långfristiga kreditbehovet är ett

^ åtminstone lika hög grad som åtgärder för beredande av medellång

kredit, Enligt inspektionens mening borde därför i förslaget den

ändring ske, att långfristig kredit icke, såsom de sakkunniga tänkt sig,

angives såsom undantag. Det är här även att märka, anföres vidare,

att säkerheter, bundna genom av det tilltänkta bolaget på lång tid meddelade

krediter, vilka säkerheter ju även skola utgöra säkerhet för

av bolaget utfärdade obligationer, ofta bättre än hypotek för korta krediter

torde lämpa sig såsom underlag för dylika obligationer. Dennasynpunkt

ger inspektionen till och med anledning ifrågasätta, huruvida

icke meddelande av krediter på kortare tid än t, ex. fem år borde i regel

undantagas från bolagets uppgift. Det synes nämligen mera tillkomma

affärsbankerna att, lat vara i den ordning banklagen och bankernas bolagsordningar

medgiva, tillhandagå med den kreditgivning, som de

lånesökande företagen önska för sammanlagt allenast några få år.

De sakkunnigas förslag i § 18 i bolagsordningen angående möjlighet

för institutets styrelse att handhava viss särskild utlåning vid sidan av institutets

utlåningsrörelse bär föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden.

Betänkligheter mot förslaget i denna del uttalas av rilcsgäldsfullmäktige,

som framhålla, att en låneförmedling av nu ifrågavarande slag i

allt fall bör hållas starkt isär från institutets egentliga verksamhet, så

att den obligationsköpande allmänheten förstår att skilja mellan dessa

två verksamhetsgrenar. Fullmäktige framhålla härutöver att, därest

lån av den art, att beslutandei’ätten nu tillkommer Kungl. Majit, skulle

överlämnas till ett till formen enskilt kreditinstitut, ingen bleve gentemot

riksdagen konstitutionellt ansvarig för de speciella utlåningsbesluten.

I de fall, där det nu är så ställt, att under statens kontroll stående

organ fått uppdrag att bestrida utlåning, är fråga om jämförelsevis

små belopp, och de låneutlämnande institutionerna hava helt och hållet

karaktären av statsorgan. Denna fråga tarvar enligt fullmäktiges mening

en ingående utredning, innan det är möjligt att överblicka innebörden

och konsekvenserna av den skisserade anordningen.

Bank- och fondinspektionen anmärker, att det icke kan vara lämpligt

att i bolagsordningen intaga en föreskrift i ett bolaget ovidkommande

ämne. Det måste här anses vara fråga örn ett uppdrag till styrelsens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

ledamöter av rent personligt slag, oell det synes därför icke heller vara

riktigt, att styrelsen, på sätt även föreslagits, skall kunna med kvalificerad

majoritet fatta ett beslut örn mottagande av ett dylikt personligt

förvaltningsuppdrag, som blir bindande även för en eventuell mi-j

noritet inom styrelsen, vilken icke anslutit sig till beslutet.

Inspektionen förmenar, att ett förvaltningsuppdrag av nu ifrågavarande

slag bör i annan ordning än de sakkunniga föreslagit lämnas till

de personer, som tillböra bolagets styrelse, därest dessa befinnas vara

särskilt lämpade för uppdraget. Då den föreslagna anordningen torde

vara avsedd att gälla i fråga örn exportkrediter, ifrågasättes, huruvida

icke de åsyftade uppdragen kunde åtminstone så länge exportkreditnämnden

är i verksamhet, förbehållas denna. Av det anförda torde

framgå, att enligt inspektionens mening något överlämnande, på sätt

jämväl föreslagits, till handhavande av det nya institutets styrelse av

vissa av kommerskollegium oell statskontoret förvaltade utlåningsfonder

icke bör ske.

Kommerskollegium uttalar bland annat, att ett delegerande av beslutanderätten

och därmed överförande av ansvaret på ett balvstatligt organ,

som dessutom knappast kan förväntas disponera över den erforderliga

speciella sakkunskapen inom så vitt skilda områden, som bär kunna

ifrågakomma, knappast lärer kunna anses lämpligt, detta icke minst

ur kreditinstitutets egen intressesynpunkt.

Förslaget i denna del tillstyrkes av industriförbundet under förutsättning,

att kreditgivningen sker med all nödig försiktighet så att icke onödig

och osund konkurrens uppammas och företagarverksamhet som icke

är livskraftig stimuleras.

Exportföreningen förordar, att institutet får i uppdrag att medverka

vid finansieringen av kompensationsaffärer, som äro av sådan art att

de medföra förmåner för den svenska exporten.

Farhågor för att de bankmässiga synpunkterna skola bliva undanträngda

till förmån för andra av social och dylik natur uttalas däremot

av fullmäktige i järnkontoret, som tillika befara att en låneverksambet

av nu ifrågavarande art skulle medföra skada för sunt och eljest livsdugligt

svenskt näringsliv.

Slutligen framhålles av Stockholms handelskammare vikten av att boskillnaden

mellan kreditinstitutet och de särskilda uppdrag, som styrelsen

vid sidan av detsamma må på statens anmodan åtaga sig, strängt

vidmakthålles.

Förutom nu berörda uttalanden av mera allmän innebörd hava i yttrandena

framställts erinringar beträffande skilda detaljer i de sakkunnigas

förslag.

Fullmäktige i riksbanken anföra sålunda, utt situationer kunna uppkomma,

i vilka det blir nödvändigt för institutet att övertaga egendom.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida icke en bestämmelse, i bolagsordningen

borde införas örn skyldighet för institutet att inom viss tid

realisera övertagen egendom. Vidare framhålles, att den i § 16 i reglementet

upptagna bestämmelsen därom, att av låntagare lämnad säkerhet

skall förskrivas att gälla för samtliga hans förbindelser hos bolaget,

kunde föranleda svårighet för det låntagande företaget att i bankerna

erhålla kortfristig kredit.

Beträffande § 9 i förslaget till bolagsordning anmärkes, att enligt fullmäktiges

mening för styrelsens beslutförhet bör krävas att minst tre av

de utav staten utsedda ledamöterna skola vara närvarande. Härjämte

ifrågasättes ett stadgande i bolagsordningen av innebörd, att de av bankerna

utsedda styrelseledamöterna ej finge utses bland styrelseledamöter

eller anställda i bankerna.

Ytterligare föreslås av fullmäktige viss högre kompetens hos en av revisorerna

i institutet ävensom att aktiernas värde bestämmes till högst

1,000 kronor för aktie. I anledning av § 20 i förslaget till reglemente

anmärkes slutligen, att riksbanken, för den händelse en förpantning

skulle vara avsedd, icke lämpligen kan åtaga sig de funktioner, som i allmänhet

åligga pantvårdaren för ett obligationslån.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla önskvärdheten av att fullmäktige

bliva representerade i det ifrågasatta institutets styrelse, i likhet

med vad som ansetts lämpligt i fråga om Sveriges allmänna hypoteksbank

och andra likartade inrättningar.

Bank- oell fondinspektionen anför, att enligt de i § 10 i förslaget till reglemente

givna bestämmelserna angående kreditgivning åt en och samma

eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna

låntagare bolaget skulle från början äga meddela dylik kredit å tillhopa

1.6 miljon kronor och efter utnyttjandet av bolagets hela npplåningsrätt

sådan kredit å tillhopa 4.s miljoner kronor. I förhållande till bolagets egna

kapital och den av staten tillskjutna garantifonden, vilka tillsammans utgöra

säkerhetsmarginal för bolagets upplåning, skulle lån av nu ifrågavarande

slag sålunda kunna utgöra i förra fallet åtta procent och i senare

fallet — bortsett från eventuellt förefintlig reservfond — tjugufyra procent.

Dessa siffror böra enligt inspektionens förmenande leda till, att åtminstone

i det senare fallet en väsentlig sänkning av lånemaximum bör

ske. Inspektionen vill även ifrågasätta, huruvida icke lånemaximum bör

helt ställas i förhållande till det ansvariga kapitalet och exempelvis bestämmas

till tio procent av sammanlagda beloppet av bolagets aktiekapital

och eventuellt förefintlig reservfond samt den av staten tillskjutna garantifonden.

Industriförbundet uttalar, att samma kvalifikationskrav som enligt § 11

i förslaget till bolagsordning uppställts för revisorer bör gälla även för

bolagets styrelseledamöter.

Patent- och registreringsverket hemställer, att § 6 i förslaget tilt bolagsordning

måtte omformuleras, enär av betänkandet framginge, att med

bestämmelsen örn rätt för andra än staten och banker att äga aktier i bolaget

i verkligheten avsåges, att högst fyra andra aktieägare vore tillåtna

och ej att allenast fyra aktier finge ägas av sådana aktieägare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 260.

15

Redan vid den första anmälan inför Kungl. Majit av detta ärende ut Departements

talade jag, att varken industrien eller företag på andra näringslivets örn- chefen.

råden kunde för sin kapitalförsörjning undvara de s. k. medellånga och

långfristiga krediterna. Jag framhöll vidare, att detta kreditbehov hittills

huvudsakligen tillgodosetts genom affärsbankerna men att enligt numera

gällande banklagstiftning och av Kungl. Majit fastställda bolagsordningar

för bankerna möjligheten att meddela krediter, bundna för

längre tid på ett för låntagaren betryggande sätt, är i hög grad kringskuren.

De sakkunniga hava vitsordat detta förhållande under framhållande

därjämte att bankkrediter, som i verkligheten äro långfristiga men som

erhålla denna sin karaktär genom ur bankens synpunkt ofta nödtvungna

omsättningar av ursprungligen kortfristiga krediter, åtminstone endast under

vissa förutsättningar motsvara andemeningen i banklagstiftningen

och det egentliga syftet med bolagsordningarnas bestämmelser. De sakkunniga

hänvisa vidare till olika omständigheter, som kunna antagas

verka därhän att företagare inom näringslivet skola se möjligheten till

erhållande av krediter, Anika kunna beräknas bliva utestående under en

längre tidrymd, alltmera minskad. Jag erinrar i detta sammanhang därom,

att i det övervägande flertalet av de över de sakkunnigas betänkande

avgivna yttrandena förutsättes, att ett visst behov av särskilda anordningar

för en mera fast kreditgivning förefinnes. Vad i vissa yttranden

häremot stridande anförts begränsar sig i huvudsak till en hänvisning till

hittills rådande bankpraxis med a\''seende å kreditgivning och förlorar

därför sin betydelse vid den omläggning av principerna för bankernas

kreditgivning, \Tarom förut nämnts. Jag anser mig under sådana förhållanden

i likhet med de sakkunniga böra fastslå, att för närvarande en lucka

i näringslivets kreditmöjligheter är till finnandes.

Såsom jag tidigare framhållit synes det, då statsmakterna i det berättigade

syftet att åstadkomma en sanering av bankväsendet vidtagit åtgärder,

ägnade att försvåra kreditgivning på längre tid, vara en det allmännas

uppgift att tillse, att möjlighet beredes näringslivet att kunna påräkna

en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarar det legitima

behovet. Att lösa denna fråga genom att utvidga bankernas kreditgivningsrätt

att avse krediter av ifrågavarande slag vore att i avsevärd mån

motverka syftet med de nyligen genomförda ändringarna i banklagen, och

jag finner mig i likhet med de sakkunniga böra bestämt avvisa denna utväg.

Lösningen måste under sådana omständigheter åvägabringas genom

anordnande av en kreditgivning vid sidan av affärsbankerna.

De sakkunniga hava ansett sig kunna konstatera, att förutsättningar för

tillkomsten av en sådan kreditgivning, grundad allenast på enskild företagsamhet,

icke äro för handen. Det allmännas medverkan synes således

vara ofrånkomlig. Vid övervägande av frågan, i vilken form denna medverkan

bör lämnas, bar jag liksom de sakkunniga stannat vid inrättandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 260.

av ett särskilt kreditgivningsinstitut med staten som delägare såsom den

lämpliga lösningen.

De olika kreditbehov, som det nya institutet lämpligen borde tillgodose,

hava av de sakkunniga gjorts till föremål för särskild utredning, till vilken

jag anhåller få hänvisa. De huvudsakliga synpunkter, som de sakkunniga

lagt på denna fråga, torde kunna sammanfattas sålunda. Krediter

kunna särskilt tänkas ifrågakomma för anläggningar för utvidgning av

olika grenar av det svenska näringslivet, vare sig dessa anläggningar

igångsattes av ett nystartat företag eller representerade en ökning av ett

äldre företags produktionskapacitet. Jämväl kreditgivning, avseende en

rationalisering av driften inom företaget på skilda områden, syntes böra

bliva ett viktigt föremål för institutets verksamhet. Den till sin natur mera

1 örliga krediten, som kännetecknas genom åtskilliga av de sakkunniga anförda

exempel, borde visserligen i regel handhavas av bankerna, men fall

kunde tänkas, då behov, som eljest tillgodosåges genom sådan kredit, av

särskilda skäl påkallade en kreditgivning, bunden på längre tid och med

fast ränta, och därför lämpligen borde täckas genom anlitande av det nya

institutet. Med utgångspunkt från den fastslagna allmänna principen, att

kredit bör av institutet lämnas endast mot fullt betryggande säkerhet, behandlas

därefter frågorna örn överflyttning av lån från bankerna till institutet

och örn kreditgivning åt exportindustrien. Under förutsättning att

säkerheterna bleve av den beskaffenhet, att institutet skulle på grundval

av dem kunnat utlämna helt ny kredit, vore i och för sig intet att erinra mot

att krediter för anläggningsändamål övertoges frän bankerna. Där ny

kreditgivning icke kunde ordnas tillfredsställande utan övertagande av

en äldre kredit åt samma företag, borde såsom villkor för den nya krediten

uppställas, att säkerheten även för den äldre krediten vore betryggande

eller att den förut engagerade banken iklädde sig ansvar för denna kredit

gent emot institutet. I fråga om krediter, som avsåge att möjliggöra

igångsättande av en ny rörelse, kunde institutet, därest det hyste förtroende

för företaget men detta ej från början kunde ställa betryggande säkerheter,

på förhand ställa i utsikt att på vissa villkor övertaga anläggningskrediten,

sedan företaget genom mera tillfällig bankkredit kommit till

stånd och kunde erbjuda erforderliga säkerheter. Beträffande exportindustrierna

vore det önskvärt, att institutet i sin mån kunde medverka till

stärkande av deras konkurrenskraft på världsmarknaden, men kravet på

betryggande säkerhet, vilket icke borde uppgivas, bomme sannolikt i

många fall att innebära ett hinder för kreditgivning till dessa företag.

Jag finner de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna i stort sett

vara ägnade att tjäna som vägledning vid handhavandet av det föreslagna

institutets kreditgivning. I fråga örn övertagande av krediter,

som beviljats av bankerna, vill jag erinra örn vad jag vid ärendets första

anmälan inför Kungl. Majit anfört därom att den möjligheten ali
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 260.

deles måste uteslutas, att institutet kunde komma att gå bankerna tillhanda

med att från dem avlyfta krediter, som numera innebure farliga

engagemang. De villkor, som av de sakkunniga angivits för överflyttning

av bankkrediter, synas mig på ett betryggande sätt förebygga den

antydda risken. Jag är ense med de sakkunniga därom, att vissa nu bestående

bankkrediters överförande till institutet skulle kunna vara till

gagn för vederbörande banks likviditet och därmed befrämja ett av

syftemålen med banklagstiftningens reformering. Men med de tämligen

starkt begränsade möjligheter till utlåning, som åtminstone till en

början torde komma att stå institutet till buds, gäller det likväl för dess

ledning att tillse, att ej alltför stor del av det utlånade kapitalet kommer

att representeras av tidigare bankkrediter, till skada för institutets

av de sakkunniga betonade uppgift att verka stimulerande på svenskt

näringsliv och därmed skapa nya arbetstillfällen. Beträffande kreditgivningen

till skeppsvarv och andra exportindustrier vill jag framhålla

att, ehuru för beviljandet av kredit förutsattes fullgod säkerhet, det likväl,

med hänsyn till att varje slag av sådan säkerhet skall kunna godtagas,

icke torde vara för dessa industrier uteslutet att i högre grad än

de sakkunniga föreställt sig begagna institutets kreditgivning.

Beträffande grunderna för institutets organisation och arbetssätt ansluter

jag mig i huvudsak till de sakkunnigas uttalanden och förslag och

kan därför i det väsentliga inskränka mig till att härutinnan hänvisa till

betänkandet. Jag anser mig i detta sammanhang endast böra framhålla

huvudpunkterna av förslaget. I fråga örn företagets organisation föreslås,

att staten bör taga initiativet till institutets bildande och i första

rummet bidraga till finansieringen av dess kapitalbehov, att med hänsyn

till önskvärdheten att bereda institutet tillgång till bankmässig

sakkunskap och erfarenhet och att skapa en garanti för ett gagnelig!

samarbete med bankerna tillfälle bör beredas dessa att medverka vid institutets

bildande såsom delägare i detsamma, samt att at institutet bör

givas formen av ett aktiebolag och dess verksamhet regleras enligt lagen

nm aktiebolag och ej enligt banklagstiftningen. Aktiekapitalet skall enligt

förslaget fastställas till 8 miljoner kronor, varav staten tecknar minst

5 miljoner kronor och återstoden avses för teckning av bankerna. Staten

ställer till förfogande en garantifond i statsobligationer, uppgående till

minst 12 miljoner kronor, att utgöra en särskild säkerhet för institutets

upplåning. Garantifonden får tagas i anspråk allenast i den

män vid likvidation av bolaget så finnes erforderligt för att, sedan bolagets

egna tillgångar blivit använda, fullgöra bolagets förbindelser. De

i garantifonden ingående obligationerna fortfara att tillhöra staten intill

dess de, på sätt nyss nämnts, tagits i anspråk, dock att staten ej må

för annat ändamål förfoga över dem förrän det blivit vederbörligen utrönt,

att de icke vidare äro för sitt nu omförmälda ändamål erforder
Bihang

lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 200.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

liga. I fråga om anskaffandet av medel för bolagets rörelse, ntöver dess

eget kapital, förutsattes att detta sker genom upplåning och företrädesvis

genom emitterande av obligationer, varemot inlåning från allmänheten

på räkning icke skall förekomma. Bolagets rätt att ingå förbindelser

begränsas sålunda, att förbindelsernas sammanlagda kapitalbelopp

icke får uppgå till mer än fyra gånger beloppet av garantifonden, i

vilken, sedan bolaget kunnat avsätta medel till reservfond, sistnämnda

fond bör i förevarande hänseende inräknas. Vad angår bolagets utlåningsrörelse,

skulle till dess förfogande enligt nyss angivna grunder kunna

ställas ett belopp av inemot 60 miljoner kronor, nämligen dels bolagets

aktiekapital, 8 miljoner kronor, dels ock upplånade medel till ett belopp

av 48 miljoner kronor, samt, i den mån avsättning äger rum till reservfonden,

ytterligare upplånade medel. Endast då särskilda omständigheter

därtill föranleda böra lån utlämnas på längre tid än tio år. Bolaget

skulle alltså få till väsentlig uppgift att meddela vad bankofullmäktige avsett

som medellång kredit. Låntagare böra i regel hava skyldighet att

verkställa avbetalningar å sina lån enligt fastställd plan, vilket likväl

icke innebär, att avbetalningarna behöva vara lika stora och att ej förhållandevis

större avbetalningar skulle kunna uppskjutas till senare delen

av lånets löptid. Omsättning vid lånetidens utgång av då utestående

del av lånet bör ej vara utesluten. Utlåningsrörelsen bör i princip

grundas på fullgoda säkerheter, och lån må i regel icke beviljas till högre

belopp än femtio procent av säkerhetens uppskattade värde. Belåning

till högre del av värdet bör dock kunna ifrågakomma i fall, där säkerhetens

art och övriga förhållanden så medgiva utan att kravet på säkerhetens

trygghet uppgives. Varje slag av säkerhet, som kan anses betryggande,

bör kunna godtagas. I viss anslutning till gällande bestämmelser

i banklagen föreslås begränsning av den utlåning, som kan äga

rum till samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

förbundna låntagare. I syfte att förskaffa bolaget en starkare fondställning

genom påskyndande av reservfondens tillväxt föreslås en starkare

begränsning av vinstutdelningen än den i aktiebolagslagen föreskrivna.

Det förutsättes, att före bokslutets upprättande betryggande

avskrivningar göras å utestående lån och att bolagets ledning väljer cfc

mest lämpliga formerna för sådana avskrivningar.

Mot de sålunda föreslagna principerna för institutets organisation och

arbetssätt hava i stort sett anmärkningar icke framställts i de över förslaget

avgivna yttrandena. Visserligen framhåller bank- och fondinspektionen

såsom önskvärt, att den långfristiga krediten, d. v. s. den mer än tioåriga,

icke, på sätt de sakkunniga föreslagit, göres till undantagsfall,

varjämte inspektionen ifrågasätter, huruvida icke meddelande av krediter

på kortare tid än t. ex. fem år borde i regel undantagas från bolagets uppgift.

Jag vill emellertid beträffande den långfristiga krediten ansluta mig

till bankofullmäktiges uppfattning, att den av de sakkunniga föreslagna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

principen tills vidare bör läggas till grund för bolagets verksamhet och att

erfarenheten får fälla utslaget i fråga om en framtida omläggning härutinnan.

Att från bolagets verksamhet undantaga meddelande av krediter

på kortare tid än visst antal år finner jag, i överensstämmelse med de

förut utvecklade synpunkterna på affärsbankernas kreditgivning, icke böra

ifrågakomma, därvid emellertid bör fasthållas, att bolaget icke bör hava

till uppgift att konkurrera med bankerna inom deras legitima verksamhetsområde.

Jag övergår härefter till vissa frågor, som stå i samband med den förutsatta

fördelningen av bolagets aktier på staten och enskilda intressenter.

De sakkunniga hava som bestämmelse i bolagsordningen föreslagit, att

aktie, som äges av bank, skall staten vara berättigad och skyldig lösa till

sig inom viss tid efter därom framställd begäran. Angående motiveringen

till denna bestämmelse hänvisar jag till betänkandet. Det förslag till ändring

härutinnan, som framställts av trävaruexportföreningen, innebär, att

lösningsrätt och lösningsskyldighet skulle bortfalla och att fördelningen av

aktiekapitalet mellan staten och bankerna skulle från början vara en gång

för alla bestämd. En sådan anordning skulle emellertid av närliggande

skäl icke vara lämplig beträffande ett företag av nu ifrågavarande art,

vilket ej bör på grund av eventuellt uppkommande intressekonflikter mellan

delägaregrupperna äventyras till sitt bestånd. Patent- och registreringsverket

anser, att bestämmelserna att aktie icke må ägas av andra

än vissa rättssubjekt, att staten skall äga visst antal aktier, samt att staten

skall vara berättigad lösa till sig vissa aktier stå i strid mot 52 § i

aktiebolagslagen, som reglerar inskränkning i rätten att förfoga över aktie.

Denna anmärkning understödes i viss mån av bank- och fondinspektionen.

För egen del anser jag emellertid, att stadgandet i nämnda lagrum

icke innefattar hinder för statsmakterna att — på sätt ock i analoga

fall tidigare skett (jmfr t. ex. Kungl, propositionen nr 254 till senare riksdagen

år 1914, sid. 84 o. 85) — träffa sådana anordningar, som de sakkunniga

i förevarande avseende föreslagit. Då det av de sakkunniga avsedda syftet

med bestämmelsen angående möjlighet för andra enskilda än banker att bliva

aktieägare uppenbarligen tillgodoses genom den av de sakkunniga föreslagna

formuleringen av ifrågavarande stadgande i bolagsordningen, kan

jag ej biträda den av patent- och registreringsverket häremot framställda

anmärkningen.

I fråga örn styrelsens sammansättning och beslutförhet innehåller de sakkunnigas

förslag, bland annat, att högst tre av de åtta ledamöterna skola

utses av bankerna och de övriga av staten såsom majoritetsaktieägare, meli

att vid avgörande av vissa viktigare ärenden, som särskilt angivas i bolagsordningen

och bland vilka särskilt må nämnas alla frågor örn beviljande

och upptagande av lån, en kvalificerad majoritet av tre fjärdedelar

av styrelsens samtliga ledamöter skall erfordras för beslutets giltighet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts -proposition nr 260.

De skäl, som av de sakkunniga anföras för bestämmelsen örn den kvalificerade

majoriteten, äro dels en hänvisning till arten av ifrågavarande institut

och dels den omständigheten att gängse bankpraxis enligt de sakkunniga

förutsätter enhällighet vid fattande av beslut, då fråga är örn beviljande

av lån och härmed i betydelse likställda avgöranden. Jag kan

emellertid knappast finna den sålunda anförda motiveringen bärande.

Man torde kunna utgå fran att, där välgrundade skäl inom styrelsen anföras

mot fattande av visst beslut, dessa komma att vinna allmänt beaktande,

liksom det torde vara sällsynt, att exempelvis inom en bankstyrelse

en sökt kredit tillstyrkes mot någon ledamots bestämda och väl motiverade

avrådande. Men ett uttryckligt fastslående av kravet på kvalificerad majoritet

för besluts giltighet synes mig — förutom att det kan leda till en

icke önskvärd bundenhet vid överläggningarna inom styrelsen — stå i föga

god överensstämmelse med den föreslagna fördelningen av de ekonomiska

insatserna i bolaget och kan därför ej av mig förordas. Däremot föreslår

jag, att vid ifrågavarande avgöranden för beslutförhet hos styrelsen skall

fordras, att hela antalet styrelseledamöter skall vara tillstädes. I överensstämmelse

med vad patent- och registreringsverket hemställt finner

jag bestämmelsen örn fattande av beslut med enkel röstövervikt, vilken

bestämmelse på grund av lagens stadgande ändå gäller, kunna uteslutas

ur bolagsordningen.

Under erinran örn bestämmelserna i 79 § aktiebolagslagen föreslår jag,

i enlighet med av handelskammaren i Gävle gjord hemställan, att,

för beredande av garanti för statens möjlighet att inom avsedda gränser

utnyttja sin aktiemajoritet, bolagsordningen kompletteras med stadgande

av innehåll, att aktieägare ma rösta för hela antalet av honom innehavda

aktier.

De sakkunniga hava som bestämmelse i bolagsordningen föreslagit, att

styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det allmännas

räkning och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid sidan

av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt

näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i särskild

ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål. Ett utnyttjande

av en sådan bestämmelse kräver uppenbarligen riksdagens medverkan.

De betänkligheter, som i vissa av de avgivna yttrandena framförts

mot detta stadgande, äro huvudsakligen av sådan beskaffenhet, att

deras värde kan bedömas först i samband med ett detaljerat praktiskt förslag

till sådant utnyttjande. Den motivering, som av de sakkunniga anförts

för ifrågavarande förslag, synes emellertid giva vid handen, att det

innefattar ett praktiskt uppslag, som kan bliva av betydande värde, och

jag förordar därför stadgandets intagande i bolagsordningen. Däremot

bär jag ej iör avsikt att föreslå avlatande till årets riksdag av något för-*

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majda proposition nr 260.

slag om överlämnande till styrelsen av allmänna medel att förvaltas i

denna ordning. En eventuellt blivande proposition härom kommer givetvis

att föregås av en sådan ingående utredning, som av fullmäktige i riksgäldskontoret

ansetts erforderlig. Redan nu bör emellertid fastslås, att, på

sätt formuleringen av de sakkunnigas förslag tydligt utmärker och i vissa

yttranden över förslaget understrykes, denna särskilda medelsförvaltning

måste hållas strängt åtskild från bolagets verksamhet.

Utöver vad av det anförda framgår har jag ej funnit anledning frångå

de sakkunnigas förslag.

X anslutning till de i det föregående utvecklade synpunkterna har jag

på grundval av de sakkunnigas förslag låtit upprätta förslag till dels bolagsordning,

dels reglemente för institutet, vilka förslag torde fa såsom

bilagor (bilagorna A och B) fogas till statsrådsprotokollet.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande av att

proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas

utan hinder av att den för propositioners avlåtande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels för tecknande av aktier i ett enligt av mig i det

föregående angivna grunder upprättat institut för

medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom

näringslivet under Utgifter för kapitalökning och rubrik

Fonden för statens aktier för budgetåret 1934/1935

anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,

av kronor 5,000,000;

dels besluta, att från riksgäldskontoret skola till

institutet såsom garantifond överlämnas svenska statens

fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens

sida, till ett nominellt belopp av tolv miljoner

kronor, med rätt för institutet att enligt bestämmelserna

i bolagsordningen förfoga över obligationerna;
dels

besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola

i fall av behov tillhandahålla medel såväl för tecknande

av aktier i institutet till högst tre miljoner kronor

utöver förberörda belopp av fem miljoner kronor

som ock för inlösen av aktier, vilka tillhöra annan än

staten;

dels ock höja den i förslaget till riksstat upptagna

inkomsttiteln F. övriga lånemedel med kronor 5,000,000.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Kurt Björklund.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 260.

23

Bilaga A.

Förslag

till

Bolagsordning.

§ 1.

Detta bolag, vars firma är , är grundat på aktier enligt bestäm
melserna

i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och lagen den 22 juni

1911 örn vissa aktiebolag, som driva lånerörelse.

§ 2.

Bolagets verksamhet har till föremål att idka lånerörelse genom att åt

näringsidkare här i riket lämna lån mot säkerhet, som finnes betryggande.

§ 3.

Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm.

§ 4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra åtta miljoner kronor, fördelat på aktier

å 10 000 kronor.

§ 5.

Såsom garantifond att utgöra en särskild säkerhet för av bolaget ingångna

förbindelser ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till

bolagets förfogande svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett sammanlagt belopp av minst tolv miljoner

kronor. Garantifonden må tågås i anspråk allenast i den mån vid likvidation

av bolaget så finnes erforderligt för att, sedan bolagets egna tillgångar

blivit använda, fullgöra bolagets förbindelser. De i garantifonden ingående

obligationerna fortfara att tillhöra staten, intill dess obligationerna, på sätt

nu sagts, tagits i anspråk, dock att staten ej må för annat ändamål förfoga

över dem, förrän det blivit vederbörligen utrönt, att obligationerna

icke vidare äro för sitt här omförmälda ändamål erforderliga.

Bolaget må icke ingå förbindelser i större omfattning än att sammanlagda

kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger sammanlagda beloppet

av garantifonden och bolagets reservfond.

§ 6.

Bolagets aktier kunna tillhöra allenast staten och svenska bankaktiebolag

eller solidariska bankbolag, nedan benämnda banker, ävensom, till ett antal

av högst fyra, andra, vilka Konungen godkänner såsom aktieägare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Staten skall äga minst fem åttondelar av antalet aktier i bolaget.

Aktie, som äges av bank, vare staten berättigad och skyldig lösa till sig

sist tre månader efter därom framställd begäran. Sådan begäran skall göras

av staten genom chefen för finansdepartementet hos ordföranden i bolagets

styrelse, som har att ofördröjligen delgiva densamma den eller de banker,

vilkas aktier skola lösas, och av bank hos chefen för finansdepartementet.

Lösesumman för aktie skall motsvara aktiens verkliga värde. Uppnås ej

enighet örn lösesumman, skall denna bestämmas av en skiljenämnd av tre

personer, varav chefen för finansdepartementet utser en, banken en och

dessa båda eller, örn de ej kunna enas i valet, överståthållaren den tredje.

§ 7.

Till aktieägarna må av bolagets vinst, efter avdrag av vad som skall

avsättas till reservfond, årligen utdelas högst fem procent å akties belopp,

dock att, där under ett eller flera år utdelning med nu nämnda procentsats

ej skett, under följande år må utdelas vad som brustit.

Intill dess reservfonden uppgått till ett belopp, motsvarande femtio procent

av aktiekapitalet, må av årets vinst ej utdelas mera än att tjugu procent

av densamma blir tillförd reservfonden. Detsamma skall gälla, därest

reservfonden nedgår under sålunda bestämt belopp.

§ 8.

Bolagets styrelse består av åtta ledamöter och lika många suppleanter

för dem.

Med undantag, varom i nästa stycke förmäles, väljes styrelsen å ordinarie

bolagsstämma för ett år i sänder.

Bank eller banker, som äga aktier i bolaget, äro berättigade att, efter •

anmälan därom före företagandet av de i § 17 under 7) omförmälda val,

särskilt för sig utse högst tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter

för dem till lika antal. Nu nämnda val skola, med undantag av att andra

aktieägare än banker ej i dem deltaga, förrättas i samma ordning och skola

gälla för samma tid som de val, vilka företagas enligt vad i andra stycket

stadgas.

§ 9.

Konungen förordnar en av styrelsens ledamöter att vara ordförande i

styrelsen. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande.

Beslut av styrelsen örn antagande eller entledigande av verkställande

direktör för bolaget, örn utfärdande av instruktion för verkställande direktören

eller för direktion, som av styrelsen utses för handhavande av förvaltningsangelägenheter,

örn beviljande av lån eller bolagets iklädande av

garantiförpliktelse eller ändring av villkor för beviljat lån eller åtagen

garantiförpliktelse, örn placering av bolagets medel annorledes än genom

utlämnande av beviljade lån eller insättning å bankräkning, örn upptagande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

av lån eller träffande av annat avtal angående kredit åt bolaget, om framställning

till Konungen angående ändring i reglemente, varom i § 13 förmäles,

eller örn mottagande av förvaltningsuppdrag, som i § 18 avses, vare

icke giltigt, med mindre styrelsens samtliga ledamöter äro vid beslutets

fattande tillstädes.

Beträffande ärenden, för vilkas avgörande närvaron av hela antalet styrelseledamöter

ej erfordras, är styrelsen beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes

eller fyra, såvida de äro örn beslutet ense.

§ 10.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Styrelsen äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman.

§ 11.

Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas av tre

revisorer.

En av revisorerna och suppleant för denne förordnas av bank- och fondinspektionen

för högst två år i sänder.

De övriga revisorerna jämte två suppleanter för dem väljas årligen å

ordinarie bolagsstämma; dock att en av dessa revisorer jämte en suppleant

för honom må under betingelser, som i § 8 tredje stycket sägs, kunna utses

på sätt där finnes angivet.

Samtliga revisorer och deras suppleanter skola vara med det ekonomiska

livet väl förtrogna personer.

§ 12.

Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

§ 13.

Angående handhavandet av förvaltningen inom bolaget, bolagets utlåningsrörelse

och dess upptagande av lån meddelas närmare bestämmelser i av

Konungen utfärdat reglemente.

Finnes reglementet vara i behov av ändring eller tillägg, har styrelsen

att därom till Konungen ingiva förslag.

§ 14.

Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skola

ske skriftligen i rekommenderat brev till varje aktieägare. Breven skola

vara till posten avlämnade sist två veckor före den ordinarie stämma och

sist en vecka före den extra stämma, som med meddelandet avses.

§ 15.

Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, om han ej är tillstädes,

annan ledamot av styrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Nr 260.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Å bolagsstämma må aktieägare rösta för hela antalet av honom innehavda

aktier.

§ 16.

Ordinarie bolagsstämma hålles årligen före utgången av april månad.

§ 17.

Vid ordinarie bolagsstämma] skola, sedan röstlängd upprättats och ordförande

vid stämman blivit vald, förekomma följande ärenden:

1) styrelsens och revisorernas berättelser för det förflutna räkenskapsåret;

2) fråga örn fastställande av balansräkningen;

3) fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, förvaltningsberättelsen

omfattar;

4) fråga örn användning av tillgängliga vinstmedel;

5) frågor, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämmans avgörande;

6) bestämmande av arvoden åt styrelseledamöter och revisorer;

7) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem.

§ 18.

Styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det

allmännas räkning och] enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid

sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt

näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i särskild

ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål.

§ 19.

Denna bolagsordning skall för att gälla fastställas av Konungen och må

ej utan Konungens medgivande ändras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

27

Bilaga B.

Förslag

till

Reglemente.

Om förvaltningens handhavande.

§ 1.

Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta sådant fordras

för behandling av föreliggande ärenden. Sammanträde skall ock äga rum,

då så påkallas av minst två av styrelsens ledamöter.

Kallelse, så vitt möjligt upptagande de ärenden, som skola förekomma,

bör i god tid före sammanträde tillställas styrelsens ledamöter eller, vid

hinder för någon av dem, suppleant för honom.

§ 2.

Vid] styrelsens sammanträden skall föras protokoll, som justeras på sätt

styrelsen bestämmer.

§ 3.

Styrelsen antager och entledigar verkställande direktör och andra befattningshavare

hos bolaget samt bestämmer deras löner och övriga anställningsvillkor.

I mån av behov skall instruktion för befattningshavarna utfärdas av

styrelsen.

§ 4.

Till styrelsens avgörande skola hänskjutas alla frågor, som äro av större

betydelse eller intresse för bolaget.

övriga frågor må, enligt av styrelsen för högst ett år i sänder lämnat

bemyndigande, avgöras av verkställande direktören eller en av styrelsen

utsedd direktion, bestående av verkställande direktören och en eller flera av

styrelsens ledamöter eller suppleanter. Lämnas dylikt bemyndigande, skall

innehållet i detsamma regleras genom av styrelsen utfärdad instruktion.

Innefattar bemyndigandet befogenhet att avgöra frågor örn beviljande av

lån eller ändring av villkor för beviljade lån, om placering av bolagets

medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller insättning å

bankräkning eller örn upptagande av lån eller träffande av annat avtal angående

kredit åt bolaget, skola i instruktionen angivas de gränser, inom

vilka med bemyndigandet avsedda befogenheter må utövas. . >,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

§ 5.

Hos styrelsen skola föredragas:

1) i regel vid varje sammanträde alla av verkställande direktören eller

direktionen sedan senaste föredragningen beviljade lån eller medgivna ändringar

av villkor för tidigare lämnade lån, verkställda placeringar av bolagets

medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller insättning å

bankräkning, träffade avtal örn kredit åt bolaget samt vidtagna åtgärder i

andra hänseenden, som finnas vara av beskaffenhet att böra hos styrelsen

anmälas;

2) minst två gånger örn året bolagets samtliga utestående lån; och

3) likaledes minst två gånger örn året sammanställningar för belysande

av bolagets ställning och rörelsens gång.

§ 6.

Finnes erforderligt, att särskilda personer inom eller utom styrelsen äga

bemyndigande'' att teckna bolagets firma, har styrelsen att därom meddela

bestämmelse minst en gång årligen.

§ 7.

Revisorerna äga att till sitt biträde antaga siffergranskare samt för dennes

arbete fastställa instruktion.

Siffergranskarens arvode bestämmes av revisorerna, dock att där styrelsen

så finner erforderligt, frågan örn arvodet skall hänskjutas till avgörande av

bolagsstämma.

§ 8.

Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom

styrelsens försorg minst fjorton dagar före ordinarie bolagsstämman offentliggöras

i tryck.

Om utlåningen.

§ 9.

Lån må ej beviljas annorledes än på viss tid, som endast då särskilda

omständigheter därtill föranleda må överstiga tio år. överstiger tiden ett

år, skall i regel låntagaren vara ålagd skyldighet att gälda lånet genom avbetalningar

enligt fastställd plan. Då särskilda omständigheter därtill föranleda,

må anstånd beviljas för högst ett år i sänder med fullgörande av

föreskriven avbetalning.

§ 10.

Åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

förbundna låntagare må lån ej beviljas i större omfattning än att lånens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

29

sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger det belopp, som motsvarar tjugo

procent av sammanlagda aktiekapitalet och reservfonden i bolaget, eller ock,

örn det belopp, vartill tio procent av sammanlagda kapitalbeloppet av bolagets

utestående förbindelser uppgå, är större, detta belopp.

§ 11.

Vid prövning av uppkommen lånefråga skola ändamålet med lånet, sökandens

ställning och den erbjudna säkerhetens beskaffenhet noggrant undersökas.

Ej må lån beviljas, med mindre

ändamålet med lånet finnes ägnat att befordra en sund utveckling av det

företag, för vilket lånet är avsett;

sökanden anses besitta nödiga förutsättningar att på avsett sätt göra

lånet gagnelig!; och

säkerheten för lånet finnes vara i och för sig fullt betryggande.

§ 12.

Vid den värdering av erbjuden säkerhet, som vid prövning av låneansökan

skall företagas, skall hänsyn tagas ej endast till säkerhetens art

och saluvärde utan ock till andra omständigheter, som för bedömandet äga

betydelse, såsom säkerhetens avkastning, räntabiliteten hos sökandens rörelse

och lånetidens längd.

Där säkerhetens art därtill föranleder, skall värderingen i regel grundas

på besiktning.

§ 13.

Lån må i regel icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det

värde, vartill säkerheten uppskattas.

§ 14.

Styrelsen har att övervaka, att värdet av för lån lämnad säkerhet icke

minskas i vidare mån än som med hänsyn till bolagets intresse må anses

försvarligt ävensom, i fråga om sådan i säkerheten ingående egendom, som

bör vara försäkrad, att försäkringen är ordnad på för bolaget betryggande

sätt och vederbörligen hålles vid makt.

§ 15.

Vid beviljande av lån skall styrelsen förbehålla sig rätt att uppsäga

lånet till betalning omedelbart eller inom viss av styrelsen bestämd tid,

därest enligt styrelsens mening ställd säkerhet undergått märklig försämring

eller för bolaget betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren

eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 260. 4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

§ 16.

Av låntagare lämnad säkerhet skall förskrivas att gälla för samtliga

hans förbindelser hos bolaget.

§ 17.

Lån må beviljas endast i svenskt mynt.

§ 18.

Vad ovan i detta reglemente är sagt angående lån skall i tillämpliga

delar gälla även garantiförpliktelser, som bolaget ikläder sig.

Om upplåningen.

§ 19.

Obligationslån, som av bolaget upptages, skall bolaget vara skyldigt att

återbetala genom amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller

efter uppsägning.

Sådant lån skall bolaget kunna senast tio år efter dess upptagande

uppsäga till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.

Om vården av bolagets värdehandlingar.

§ 20.

Bolagets samtliga värdehandlingar skola vårdas antingen av riksbanken

eller av annan bank eller ock på annat lika betryggande sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga C.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 934:7

INRÄTTANDE AV ETT INSTITUT FÖR

MEDELLÅNG OCH LÅNGFRISTIG KREDITGIVNING

ÅT FÖRETAG INOM

NÄRINGSLIVET

AVGIVET DEN 14 FEBRUARI 1934 AV

INOM FINA NSDEPA R TEMÉN TE T

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1934

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOK Ali

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

I FRÅGA OM

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Innehållsförteckning.

Sid.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet ............................... 5

Inledning ............................................................................................................. 7

Behovet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning................ 19

Grunderna för institutets organisation och verksamhet ................................... 30

De sakkunnigas förslag .................................................................................... 39

Förslag till bolagsordning ................................................................................... 40

Förslag till reglemente ....................................................................................... 44

Bil. L. P. M. angående vissa under statskontorets och kommerskollegii förvaltning

stående lånefonder ........................................................................... 48

Bil. II. P. M. angående statsgaranti för exportkredit .................................... 49

Bil. III. P. M. rörande vissa utländska institut för långfristig och medellång

kreditgivning........................................................................................................ 50

opaginerad Kontrollera mot PDF

T

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Genom beslut den 3 januari 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

finansdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att, i enlighet

med vissa av departementschefen angivna riktlinjer, verkställa utredning

och avgiva förslag i fråga örn inrättande av ett institut för långfristig och

medellång kreditgivning åt företag inom näringslivet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet

den 11 januari 1934 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första

kammare generaltulldirektören N. R. Wohlin, ledamoten av samma kammare

bankofullmäktigen J. E. Björnsson, förre verkställande direktören

i allmänna svenska elektriska aktiebolaget J. S. Edström, verkställande

direktören i aktiebolaget Götaverken H. G. E. Hammar, verkställande direktören

i Kooperativa förbundet Albin Johansson, expeditionschefen N. J.

E. Quensel, förre bankdirektören C. Trygger och vice verkställande direktören

i Stockholms enskilda bank Marcus Wallenberg J:r.

Tillika uppdrog departementschefen åt generaltulldirektören Wohlin att

såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnade departementschefen sekreteraren

i sparbanksinspektionen Yngve Ericsson.

De sakkunniga hava under utredningsarbetet konfererat med riksbankschefen,

bankinspektören samt åtskilliga representanter för bankerna och

näringslivet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sedan de sakkunnigas uppdrag numera blivit slutfört, få de sakkunniga

härmed till Herr Statsrådet överlämna betänkande i fråga örn inrättande

av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom

näringslivet.

Betänkandet åtföljes av tre av de sakkunnigas sekreterare upprättade

promemorior.

Stockholm den 14 februari 1934.

NILS WOHLIN.

EDV. BJÖRNSSON. J. S. EDSTRÖM. H. G. HAMMAR.

ALBIN JOHANSSON. N. QUENSEL. CARL TRYGGER.

M. WALLENBERG J:r.

Yngve Ericsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inledning.

De sakkunniga få inledningsvis återgiva det anförande till statsrådsprotokollet,

vari chefen för finansdepartementet angivit riktlinjerna för de

sakkunnigas utredningsuppdrag:

»I sitt den 17 juni 1927 avgivna betänkande anförde 1924 års bankkommitté

— efter att hava fastslagit önskvärdheten av en förändring i rådande

förhållanden i fråga örn industriens och bankernas beroende av varandra

— att kommittén på ett tidigare stadium av sitt arbete undersökt,

huruvida möjligheten för ett företag att erhålla kredit i form av obligationslån

skulle underlättas genom inrättande av ett särskilt för ifrågavarande

kreditbehov avsett institut, som efter mönster av allmänna hypoteksbanken

och stadshypotekskassan förfogade över en viss statsgaranti

till stärkande av säkerheten för utfärdade obligationer. Ett dylikt institut

skulle närmast kunna tänkas ifrågakomma för sådana industriföretag,

som kunde erbjuda fullt tillfredsställande säkerhet i innehavda naturtillgångar.

Sedan ifrågavarande undersökning gjorts, hade emellertid

förhållandena väsentligen förändrats, närmast beroende på inträdd lättnad

på kapitalmarknaden. Ett flertal företag hade kunnat omlägga bankskulder

till obligationslån, och någon svårighet att på fordelaktiga villkor

få dessa lån placerade på marknaden hade därvid icke mott. V ld sådant

förhållande ville kommittén, som ansåg inrättandet av ett obligationskreditinstitut

av antytt slag icke böra ifrågakomma utan att ett verkligt behov

därav förelåg, icke framlägga något förslag i denna riktning utan endast

framhålla, att örn i en framtid förhållandena i förevarande hänseende

skulle förändras, frågan örn inrättande av ett dylikt institut kunde upp
-

tagas till prövning. ,, . . ... ,

I utlåtande den 5 januari 1933 angående 1932 års sakkunnigas betänkande

med förslag till ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 örn

bankrörelse m. m. erinrade fullmäktige i riksbanken örn det av 1924 års

bankkommitté berörda spörsmålet rörande inrättandet av ett särskilt kreditgivningsinstitut

för näringslivets behov samt anförde, att frågan örn

ett organ för den långfristiga och den medellånga kreditgivningen — varmed

betecknades den kreditgiviling, som omfattar längre tid an den tor

bankerna regelmässigt tillåtna kredittiden av ett år syntes fullmäktige

vara av sådan betydelse, att, även om den för det dåvarande icke kunde

finna sin lösning, dess upptagande dock icke borde allt för länge uppskjutas.

Fullmäktige i riksbanken hava nu i skrivelse till chefen för finansdepartementet

den 24 november 1933 hemställt om föranstaltande örn en utredning

av frågan örn inrättande av ett institut för viss långfristig oell

medellång kreditgivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

• ^ stTod för framställningen havn fullmäktige anfört i huvudsak följande.

L t vecklingen under ar 1933 hade enligt fullmäktiges mening vtUrugaie

understrukit önskvärdheten av att ett organ för såväl långfristig

SrMs+vaiig kr.(tdl.tgiynipS tjl1 företag inom näringslivet inrättades. Med

långfristig kieditgivning betecknade fullmäktige härvid krediter pa

längre tid an tio ar, under det att ''medellång kreditgivning’ avsåge krediter

löpande tran ett till tio år. En viss återhämtning i den nu rådande depressionen

torde kunna påräknas, örn framställningen av produktionsmedel

kunde underlättas och ökad efterfrågan på desamma åstadkommas.

Ett institut med speciell uppgift att sörja för krediter av ifrågavarande

slag skulle med ali sannolikhet kunna befordra en dylik utveckling. Den

viktigaste förutsättningen för ett uppsving inom näringslivet vore givet
ställdp«

f°rm,°en--r for framtiden d. v. s. för företagens räntabilitet återställdes.

Örn möjlighet bereddes företagen att i en snar framtid erhålla

krediter pa längre tid mot måttlig ränta, vore det sannolikt, att vissa

i >anläggningar och andra utvidgningar av verksamheten bomme att ut1HS“rte

att förbittra deras räntabilitet. Bankerna vore icke berätti(?.

a, aff kredit pa längre tid an högst ett år. Den mera varaktiga

forlagskrediten lamnades av bankerna merendels genom diskontering av

iorlagsyaxlar med en löptid av högst 6 månader, men beträffande vilka

ratten till omsättning vore underförstådd. Örn exempelvis ett industrielaU6rfde

mk,°P av en. nJ maskin och ansåge sig kunna avbetala

densamma under en 10-arsperiod, vore det mera sannolikt, att maskinen

bleve anskaffad, örn en 10-ang kredit kunde erhållas genom ett för långinstig

kreditgivning särskilt inrättat institut, än örn företaget, såsom nu

IZl fältet- vore kanvisat till kredit i en affärsbank, som kunde lämnas

däst foi högst ett ar ] sänder. Det vore icke sannolikt, att en affärsbank,

särskilt under nuvarande förhållanden, skulle i större utsträckning

v a^a böjd att lämna en kredit, vars återbetalning kunde påräknas först

under loppet av en 10-arsperiod. Ett institut, som erhölle sitt rörelsekar

uifn0im långfristig upplåning, torde däremot även under nuvarande

tor hallanden kunna komma att bevilja krediter på längre tid. Iven f olandra

slag av medellång kreditgivning torde det ifrågasatta institutet vara

lampat. De svenska skeppsvarven vöre exempelvis i behov av dylik kredit

för att kunna konkurrera med utländska företag. De vore nämligen vid

sina leveranser starkt beroende av beställarens kreditbehov, som i denna

rausch i regel vöre mycket stort och sträckte sig över en ganska lång

tidsperiod. Det inträffade icke sällan, särskilt under nuvarande förhålanden,

att skeppsvarven måste till en utländsk konkurrent avstå ett nvbyggnadsarbete,

örn de icke kunde erbjuda beställaren en kredit på 5 till

‘ ar. Medellånga krediter kunde dessutom ifrågakomma för handelns behov

exempelvis för anskaffande av inredning av lokaler och för viss lagerhållning.

Större och väl inarbetade företag kunde skaffa sig långfristig

anläggningskredit genom upptagande av obligationslån i marknaden

För mindre och nystartade företag, liksom för de större företag,

som ledan erhållit obligationslån och icke kunde stiina för ett nytt obligations

ån lämpade säkerheter, vore möjligheten att på dylik väg skaffa sig

ytterligare forlagskredit utesluten. Då fullmäktige nu ifrågasatte inrättandet

av ett institut för dylika krediter, hade fullmäktige i första hand

etts av den forhoppningen, att detsamma skulle genom att tillhandahålla

krediter tor nyanläggningar och utvidgningar bidraga till ökad verksamhet

inom i framsta rummet industrien. I vissa fall torde även en omläggning

av redan bestående bankkrediter kunna ifrågakomma, om iin

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

härvid måste upprätthållas kravet på att dessa krediter ej finge vara av

lägre kvalitet än sådana, som skulle av det ifrågasatta institutet kunna

beviljas såsom nya krediter. Ett dylikt institut torde med all sannolikhet

kunna anskaffa en del av sitt rörelsekapital genom obligationslån.

Särskilt under en tid som den nuvarande med dess låga obligationsräntor

kunde det därför bliva i tillfälle att lämna förlagskrediter till industrien

på fördelaktigare villkor än som kunde påräknas från bankerna,

och en viss överflyttning av förlagskrediter från bankerna till det nya

institutet torde därför under ovan angivna förbehåll möjliggöras. Såväl

i Sverige som utomlands hade man sedan lång tid tillbaka strävat att

uppnå större likviditet hos affärsbankerna. Ett särskilt institut för krediter

på längre tid än ett år, till vilket för affärsbankerna mindre lämpade

krediter av denna art skulle kunna överflyttas, torde vara ett viktigt

led i dessa strävanden. Flerstädes i utlandet förekomme dylika institut,

vilka erhållit ett mer eller mindre vidsträckt verksamhetsområde. Det

syntes önskvärt, att det ifrågavarande institutet bildades under samverkan

mellan privatbankerna och andra privata företag, närmast industriföretag,

vilka kunde hava intresse av dess verksamhet. Det torde icke

behöva särskilt uttalas, att fullmäktige på detta stadium icke kunde angiva

mera bestämda riktlinjer för den nya organisationens uppbyggande

utan måste begränsa sig till att framhålla önskemålet örn frågans närmare

utredning. Härav följde, att åtskilliga viktiga spörsmål, såsom

exempelvis frågan rörande eventuellt erforderlig ny lagstiftning och huruvida

staten borde i viss utsträckning lämna sin medverkan vid bildandet

av ett dylikt institut, kunde av fullmäktige prövas först på grundvalen

av en blivande utredning.

Över fullmäktiges framställning har bank- och fondinspektionen efter

remiss den 16 december 1933 avgivit utlåtande samt därvid anfört, att inspektionen

i likhet med fullmäktige ansåge, att spörsmålet örn sättet för

tillgodoseende av den svenska industriens långfristiga kreditbehov vore

av stor betydelse samt att en utredning av denna fråga borde komma till

stånd. En särskild anledning till att en sådan utredning omedelbart igångsattes

och även påskyndades vore det nuvarande för upplåning på lång

sikt förmånliga ränteläget, varav det tilltänkta kreditorganet, därest detsamma

komme till stånd i en nära framtid, och indirekt även dess klientel

kanske skulle kunna profitera. Inspektionen -— som ställde sig mera tveksam

till den av fullmäktige uttalade uppfattningen att en för kreditinstitutet

lämplig uppgift vore aft tillhandahålla medellång kredit åt svenska

skeppsvarv för att bereda dem möjlighet att konkurrera med utländska

företag — uttalar i detta sammanhang, bland annat, att svårigheter

skulle uppstå för institutet vid prövningen av kreditfrågor med utländskt

inslag av den omfattning och innebörd som i nu berörda avseende ifrågasatts.

Inspektionen ger i det följande uttryck ät den uppfattningen, att

betingelserna för kredit borde så uppställas, att icke genom kreditinstitutet

befordrades uppkomsten av nya företag, som icke vore motiverade

av verkligen förefintligt behov och baserade på vederhäftiga kalkyler rörande

ekonomisk bärighet. I motsatt fall skulle, skada kunna uppkomma

förutom för institutet självt jämväl för redan bestående industriföretag,

och detta måhända i en omfattning, som mer jin uppvägde den nytta i avseende

å beredande av arbetstillfällen, vilken det nystartade företaget

skulle, kanske därjämte endast för någon kortare tid, kunde medföra.

Vidare upptar inspektionen den av fullmäktige vadda frågan örn en

överföring till kreditinstitutet av redan bestående bankkrediter. Av ifra
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

gavarande krediter torde enligt inspektionens mening en stor del vara av

den beskaffenhet, att en överföring till kreditinstitutet, med den omfattning

av dess verksamhet som inspektionen ifrågasatt, lämpligen skulle

kunna ske. Emellertid framhåller inspektionen, att åt bankerna icke genom

kreditöverflyttning finge beredas minskning av risken för förlust å

de av dem beviljade krediterna utan att, därest det vid en eljest önskvärd

kreditöverflyttning skulle befinnas, att de för krediten liggande säkerheterna

vore riskbetonade, någon form borde finnas för bibehållande av

vederbörande banks ansvarighet. Slutligen anser inspektionen, att statens

medverkan i en eller annan form vore en förutsättning för att institutet

skulle kunna tänkas ur kapitalanskaffningssynpunkt hilva till åsyftat

gagn.

Då det gäller att taga ståndpunkt till den av fullmäktige i riksbanken

gjorda framställningen, vill jag till en början framhålla, att varken industrien

eller företag på andra näringslivets områden kunna för sin kapitalförsörjning

undvara de s. k. medellånga och långfristiga krediterna. Behov

av sådana krediter föreligger uppenbarligen bland annat för expansion

av företagen och modernisering av den industriella apparaten. Detta

kreditbehov har hittills huvudsakligen tillgodosetts genom affärsbankerna.

För företag med större kapitaltillgångar och möjlighet att ställa

goda säkerheter står därjämte den utvägen öppen att genom upptagande

av obligationslån i allmänna marknaden anskaffa erforderlig kredit. De

medelstora och mindre företagen befinna sig i detta hänseende i ett mindre

gynnsamt läge.

Affärsbankernas möjlighet att meddela kredit på längre tid är väsentligt

inskränkt genom lag och av Kungl. Maj:t fastställda bolagsordningar.

Därest ett kreditsökande företag icke kan prestera fullgod säkerhet i fast

eller lös egendom eller i fordringsrätt mot tredje man. kan enligt de vid

sistlidna års riksdag genomförda ändringarna i banklagen endast kortvarig

kredit av banken beviljas och även denna blott under förutsättning,

att med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande

kan anses föreligga. Utöver lagens stadganden innehålla bolagsordningarna

bestämmelser, som med avseende å tiden ytterligare beskära

bankernas kreditgivningsrätt. Även om en till formen kortvarig kredit

genom omsättning i verkligheten kan erhålla karaktär av långfristig,

ligger det i sakens natur, att den låntagare, som är i behov av en längre

kredittid, med hänsyn till den ofta återkommande prövningen av kreditens

fortbestånd ej kan i en dylik kredit finna tillräcklig garanti för sådana

ekonomiska åtaganden, som kräva att för längre tid bunden kredit

med visshet kan påräknas. Därtill kommer, att behovet av längre

kredittid regelmässigt motsvaras av bristande utsikt till återbetalninginom

kort tid och att således, med en strikt tillämpning av gällande bestämmelser,

den formella möjligheten för banken att bevilja ens kortvarig

kredit i dessa fall sällan är för handen.

Jämsides med lagstiftningen och de av Kungl. Majit fastställda bolagsordningarna

verkar till inskränkande av den mera långfristiga kreditgivningen

det ökade behov av likviditet, som i följd av de senare årens

allmänna ekonomiska läge gör sig kännbart för affärsbankerna. Dessa

nödgas sålunda tillse, att huvudparten av deras tillgångar icke hindus för

längre tid, vilket i sin ordning medför, att bankerna även i fall, då beviljande

av längre kredittid författningsenligt icke möter hinder, torde visa

allt större obenägenhet att meddela kreditgivning av sådan art.

Örn sålunda statsmakterna i det berättigade syftet att åstadkomma en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

sanering av bankväsendet vidtagit åtgärder ägnade att försvåra kreditgivning

på längre tid, synes det vara en det allmännas uppgift att tillse,

att möjlighet beredes näringslivet att vid sidan av affärsbankerna kunna

påräkna en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarar det legitima

behovet.

Beträffande formen för anordningen av denna kreditgivning delar jag

fullmäktiges i riksbanken uppfattning, att i första hand böra undersökas

möjligheten av och förutsättningarna för inrättandet av ett särskilt institut

för långfristig och medellång kreditgivning av här ifrågavarande

slag.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att genom förut omnämnda ändringar

i lag och bankpraxis de skäl, som av 1924 års bankkommitté anförts

för kommitténs åsikt att det av densamma ifrågasatta kreditgivningsinstitutet

för det dåvarande ej var av nöden, numera icke äga giltighet,

och att den av kommittén åsyftade situationen, då enligt kommitténs

mening frågan örn upprättande av institutet borde upptagas till prövning,

numera torde hava inträtt.

Jag förordar alltså, att en utredning i överensstämmelse med vad fullmäktige

i riksbanken hemställt omedelbart igångsattes. Det kan häremot

ej med skäl invändas, att det ej skulle vara med sund ekonomisk

politik förenligt att utrusta ett visst finansinstitut med befogenheter i

fråga örn kreditgivning, vilka för att ej äventyra affärsbankernas soliditet

blivit dessa i lagstiftningsväg undandragna. Bankernas inlåningsker

nämligen i form av insättningar med mer eller mindre korta återbetalningsfrister

och de äro därför i behov av löpande likviditet, under det

att ett finansinstitut av nu ifrågasatt art givetvis måste vara försett med

bundna kapitaltillgångar som basis för sin verksamhet.

Den ledande principen för institutets verksamhet synes böra vara att

tillhandagå med sådan kreditgivning, som ur såväl allmän som enskild

synpunkt är önskvärd men som pä grund av banklagens bestämmelser och

den nu rådande situationen ej kan komma till stånd genom bankerna. Det

ligger, såsom jag förut utvecklat, i sakens natur, att de företag, som sålunda

i främsta rummet kunna tänkas ifrågakomma som kredittagare,

äro de mindre och medelstora. Flerstädes i utlandet har också just dessa

företags kreditintresse gjorts till föremål för särskild omvårdnad. I detta

sammanhang kan nämnas, att för Englands vidkommande denna fråga i

dagarna fått aktualitet, och man synes, på initiativ av landets centralbank,

ha börjat förbereda inrättandet av ett särskilt finansinstitut med uppgift

att lämna krediter åt mindre industriföretag i fall då behovet av

längre kredittid utgör hinder för anlitande av vanlig bankkredit. Beträffande

frågan, huruvida institutet må kunna anlitas för kreditgivning

åt exportörer för finansiering av beställningar, för vilka köparen betingat

sig längre tids kredit, vill jag. med allt beaktande av de betänkligheter

bank- och fondinspektionen anfört mot sådan kreditgivning, likväl framhålla,

att det icke synes lämpligt att redan nu avvisa möjligheten till sådant

understöd åt exportindustrien utan att det tvärtom väll låter tänka

sig att kreditinstitutet just på detta område, direkt eller indirekt, kan ha

en viktig uppgift att fylla. Uppenbart är. att under nu rådande förhållanden

på arbetsmarknaden upptagandet, genom iildre eller nybildade företag,

av nya tillverkningar är värt understöd i form av kredit i den nian tillverkningen

motsvarar ett verkligt behov och verksamheten är organiserad

efter sunda ekonomiska principer.

Med hänsyn till arten av det kreditbehov varom fråga är. får tydligen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

institutets verksamhet ej bindas genom förbud mot all sådan kreditgiv?lag’

S,om, ,n ,Ta^a förbunden med någon risk. Denna synpunkt blir av

betydelse dels da det galler att fastställa mot vilka slag av säkerheter kreditgivning

ma äga ruin, dels ock vid organisationen av företagets ekonomiska

underlag. I sistnämnda hänseende torde kunna tänkas ett system,

som asyftar riskens fördelning i möjligaste mån mellan olika förJagsgivare.

Sannolikt kommer emellertid utredningen att giva vid handen,

att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan i betydande omfattning

fran statens sida icke är möjlig. Huruvida härvid en samverkan

mellan staten, och enskilda kan ifrågakomma är ett spörsmål, som.

dar under utredningen så befinnes önskvärt, må upptagas till undersökning.

Bland de spörsmål, som under utredningen böra komma under övervägande,

är vidare den av fullmäktige i riksbanken och av bank- och fondinspektionen

berörda frågan örn förhållandet mellan det ifrågasatta kreditinstitutet

och affärsbankerna. Alldeles uteslutas måste den möjligheten,

att institutet kan komma att gå bankerna tillhanda med att från

dero. avlyita krediter, som numera innebära farliga engagemang. Det

later emellertid tänka sig, att fall kunna förekomma, då en ur allmänna

synpunkter lämplig ny kreditgivning med hänsyn till en tidigare åt samma

företag beviljad kredit icke kan på ett tillfredsställande sätt ordnas

utan att jämväl den äldre krediten övertages av kreditinstitutet. Jag

syftai härmed särskilt på de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga

örn tillhandahållande av säkerhet för den nya krediten. Ett naturligt

arrangemang synes under alla omständigheter vara, att därest institutet

övertager en äldre bankkredit, bankens risk för engagemanget, där säkerheten

för krediten icke kan anses fullgod, icke avlyftes utan kvarstår i

form av ett bankens ansvarsatagande för kreditskulden gent emot den nye

kreditgivaren. Över huvud är den nu berörda frågan om förhållandet till

bankernas kreditgivning av ömtålig art och kräver tvivel sidan en ingående

prövning.

Den av mig förordade utredningen bör uppdragas åt särskilda inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga, vilkas antal lämpligen synes

kunna bestämmas till högst atta. Utredningsarbetet bör bedrivas så skyndsamt,

att eventuellt förslag i ämnet må kunna föreläggas innevarande års

riksdag. Därest de sakkunniga med hänsyn till den begränsade tidsfristen

icke kunna taga ställning till alla sig inställande spörsmål bör en

uppdelning av dessa äga rum sålunda att de för inrättandet av ett kreditinstitut

oundvikliga frågorna upptagas till behandling och de övriga, i den

mån de ej medhinnas, tills vidare skjutas åt sidan.

Med avseende på utredningsarbetets bedrivande i övrigt torde det få

ankomma på chefen för finansdepartementet att lämna närmare direktiv.

----».

Uppfattningarna örn arten och omfattningen av de uppgifter, som

böra tillkomma bankerna med avseende å kapitalanskaffningen för näringslivet,

hava under olika tider och växlande ekonomiska förhållanden

väsentligen skiftat. I anslutning härtill hava även statsmakternas

åtgärder beträffande bankernas kreditgivning samt näringslivets kapitalförsörjning

haft i viss mån varierande inriktning.

I början av innevarande århundrade framträdde ett behov av utökad

kapitalanskaffning och kreditgivning åt industrien för främjande av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

dennas kraftiga oell snabba expansion. Härvid ansågs bankernas roll

icke böra inskränkas till kroditgivning genom lån utan jämväl böra

taga formen av förvärv av andelar i ekonomiska företag. Detta ledde

till förslag örn inrättande av särskilda industriförlagsbanker och år 190b

tillkom en lag angående emissionsbanker, vilka skulle hava till ändamål

att, jämte drivande av bankrörelse, medverka vid bildande och ombildande

av aktiebolag för ekonomisk verksamhet. Sedermera medgåvos

genom tillkomsten av 1911 års banklag jämväl de vanliga affärsbankerna

rätt att med vissa begränsningar förvärva aktier.

Emellertid började betänkligheter yppas mot den nära anknytning,

som i många fall kom till stånd mellan bankerna och näringsföretagen.

Särskilt under världskriget föranleddes bankerna att utlåna betydande

kapitalbelopp mot säkerhet av aktier i industriföretag. I samband med

den efter krigets slut inträdande minskningen i avsättningsmöjligheterna

för industrien samt den starka stegring i penningvärdet och sänkning

av prisnivån, som sedermera ägde rum och som medförde genomgripande

omkastningar i näringslivets ekonomiska förhållanden, kommo

i synnerhet många av de under de närmast föregående inflationsåren

ny- och ombildade företagen på obestånd, med påföljd att bankerna

i egenskap av dessas kreditgivare måste övertaga företagarerisken

och därmed ansvaret för företagens ledning och skötsel. Men även åtskilliga

äldre företag blevo tvingade att anlita kredit hos bankerna oell

kommo på detta sätt i beroende av dessa.

Den utveckling, som förhållandena sålunda togo, föranledde år 1924

tillsättandet av en kommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande

vissa med bankväsendet sammanhängande spörsmål. Denna utredning

resulterade i ett år 1927 framlagt förslag till vissa ändringar i

banklagen. Förslaget avsåg borttagande i huvudsak av bankernas rätt

att förvärva aktier ävensom införande av en del begränsningar i bankernas

kreditgivning m. m. i syfte att befordra bankväsendets soliditet

och likviditet. Bankkommittén ansåg, att ett upplösande av det rådande

inbördes beroendet mellan ett flertal industriföretag och bankerna

ur olika synpunkter vore önskvärt. Enligt vad kommittén bland annat

anförde, sköttes ett företag i regel bäst, örn dess ledning vore självständig

och oberoende i förhållande till vederbörande bank. Vidare borde

icke förbises, att genom den lätthet att erhålla för driften erforderliga

medel, som förefunnes för ett av bank ägt industriföretag, ett sådant

företag kunde föranledas att uppehålla en ekonomiskt icke bärig drift.

För de industriella företagens del vore ett vidsträckt anlitande av bank

kredit olägligt framför allt av den anledningen, att bankkrediten enligt

sakens natur borde vara oell enligt bankernas bolagsordningar även

måste vara kortfristig. Även om en beviljad kredit kunde bliva föremål

för omsättning, vore densamma alltid förenad med en viss osäkerhet.

Den kunde bliva uppsagd, kanske just i en brydsam situation, och

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

möjlighet till kreditens omflyttning förelåge mahanda då ej. Vidare

skulle ihågkomma^ vilken betydelsefull roll räntan kunde spela för

företagets ekonomi. Bankräntan kunde växla ieke obetydligt. Sistnämnda

förhållande kunde, i den mån betydande höjningar inträffade,

verka rubbande på gjorda kalkyler och äventyra företagets bärighet. Örn

man äter betraktade industrikrediterna ur bankernas synpunkt, funnes

det, bortsett från direkt förlustbringande krediter, även sådana, som

visserligen ej syntes komma att föranleda förlust men som dock genom utvecklingens

gång kommit att ändra karaktär och läge bundna hos vederbörande

bank. Kommittén åsyftade närmast sådana fall, då en kredit,

som från början lämnats såsom driftskredit, kommit att förvandlas

till en fast kredit. Att ett lösgörande eller lättande i någon mån av

dylika krediter skulle vara ägnat att stärka bankernas soliditet och

likviditet samt sätta dem i stånd att bättre fylla sina egentliga uppgifter

läge i sakens natur. För'' ernåendet härav anvisade bankkommittén

tvenne utvägar, nämligen dels nyemission av aktier i vederbörande

företag och dels förändring av bankskuld till obligationslån, varigenom

skulle vinnas trygghet i fråga örn krediternas bestånd samt en fast och

i allmänhet jämförelsevis låg räntesats. I detta sammanhang antydde

bankkommittén, på sätt berörts i det ovan återgivna statsrådsanförandet,

möjligheten att inrätta ett särskilt på obligationsemissioner grundat

institut för tillgodoseende av industriens kreditbehov.

Det av 1924 års bankkommitté framlagda betänkandet föranledde icke

några mera väsentliga ändringar i banklagstiftningen, som kunna vara

av intresse i förevarande sammanhang.

Emellertid blottade de under våren 1932 inträffade händelserna på

det ekonomiska området avsevärda brister i den dittillsvarande lagstiftningen

rörande bankerna. Med anledning härav tillsattes vid nämnda

tid särskilda sakkunniga för revision av ifrågavarande lagstiftning. I

det betänkande, som de sakkunniga avgåvo under slutet av år 1932, anslöto

sig dessa i allt väsentligt till de av 1924 års bankkommitté framlagda

förslagen. Banksakkunniga uttalade sig sålunda bland annat för

ett borttagande, med vissa undantag, av bankernas rätt till aktieförvärv

samt för genomförande av vissa betydelsefulla inskränkningar med avseende

å bankernas kreditgivning. De föreslagna ändringarna togo i

första hand sikte på ett stärkande av bankernas soliditet, men indirekt

även på ett förbättrande av likviditeten. I fråga örn begränsningen av

bankkrediternas bundenhet med avseende å tiden framlade banksakkunniga,

bortsett från viss undantagsbestämmelse, som skall beröras nedan,

lika litet som bankkommittén något uttryckligt förslag. Emellertid

erinrade banksakkunniga örn vad i detta hänseende anförts av bankkommittén

samt underströk, att det givetvis ej borde falla inom ramen för

affärsbankernas uppgift att tillhandahålla fasta krediter för anläggningsändamål.

Dessa sistnämnda borde, i enlighet med de principer,

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

sorn bankkommittén utvecklat i sitt betänkande, anskaffas på annat

sätt.

I huvudsaklig överensstämmelse med. vad banksakkunniga föreslagit

beslötos vid 1933 års riksdag “Vissa ändringar i banklagstiftningen och

utfärdades i anslutning härtill den 2 juni 1933 lag i ämnet. De nya

lagbestämmelserna hava trätt i kraft den 1 januari 1934, men gälla dock

under de närmaste åren vissa särskilda övergångsstadganden.

Samtidigt härmed upphävdes den år 1909 utfärdade lagen angående

emissionsbanker. Någon sådan bank hade aldrig under lagens hela giltighetstid

kommit till stånd.

«

Banklagen har varken i sin gamla eller nya avfattning upptagit någon

bestämmelse av mera allmän innebörd i fråga om begränsning av kredittiden

för lån. Stadgandena i 46 och 162 §§ av den nya lagen, att

:>kortvarig» kredit kan utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och

för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för

förbindelsens fullgörande kan anses föreligga, avse endast att medgiva

undantag från regeln, att kredit icke må beviljas, utan att säkerhet, som

prövas betryggande, ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock

i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.

De för affärsbankerna gällande bestämmelserna örn begränsning av

kredittiden återfinnas i övrigt i de särskilda av Kungl. Maj:t fastställda

bolagsordningarna för bankerna. I dessa föreskrives, att lån må beviljas

på högst sex månaders tid eller, örn realsäkerhet blivit ställd, på

viss tids, högst tre månaders uppsägning. En del bolagsordningar utsäga

uttryckligen, att dc tidsbestämda lånen skola beviljas utan omsättningsrätt.

Även där en sådan uttrycklig föreskrift icke förefinnes,

måste det antagas, att omsättningsrätt icke får utfästas. En annan sak

är, att även utan att sådan utfästelse skett omsättning i praktiken ansetts

kunna medgivas.

I fråga örn kreditiv oell kredit i räkning plägar i bolagsordningarna

bestämmas, att sådan må meddelas på högst ett år. Även här har i

praxis omsättning ansetts kunna äga rum.

Vissa banker hava under senare år erhållit rätt att bevilja s. k. avbetalningslån

med en löptid av högst tio år. Sådana lån må enligt bolagsordningarna

för vederbörande banker beviljas endast intill viss del

av reservfonden samt under villkor i övrigt, att beloppet för varje lån

icke överstiger viss angiven storlek, 10 000—20 000 kronor, att återbetalningstiden

icke utgör mer än tio år, att det årliga avbetalningsbeloppet

blivit i skuldebrevet bestämt i förhållande till den tid, för vilken lånet

beviljats, samt att banken förbehåller sig rätt att, om den så finner skäligt,

uppsäga lånet till återbetalning inom tre månader.

Då sparbankerna i regel torde avhålla sig från att i större utsträckning

meddela kredit åt industri-, handels- eller liknande företag, därest

icke erbjuden säkerhet i och för sig, bortsett från värdet av rörelsen,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

anses betryggande, hava de för sparbankerna gällande bestämmelserna

örn begränsning av tiden för utlämnade lån uppenbarligen mindre intresse

i förevarande sammanhang. Emellertid må för fullständighetens

skull nämnas, att icke heller sparbankerna kunna, med vissa undantag,

utlämna lån utan att göra förbehåll om rätt till uppsägning.

Vid en översikt av kreditgivningen till näringslivet bör icke förbises,

att staten spelar en icke betydelselös roll såsom kreditgivare. Särskilt

må erinras örn de olika under statskontorets förvaltning stående fonder,

från vilka lån utlämnas till skilda grenar av näringslivet. Såsom

exempel kunna nämnas industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden

och rederilånefonden. Då det uppenbarligen icke för staten funnits

samma anledningar som för bankerna att ur likviditetssynpunkt begränsa

kredittiden för lån, hava de från ifrågavarande fonder meddelade

krediterna kunnat bindas på längre tid, varierande för olika fonder.

Beträffande den utlåningsrörelse, vilken bedrives från dessa fonder,

hänvisas till vissa uppgifter, som lämnas i en här vidfogad bilaga (Bil. I).

Det torde i detta sammanhang även böra tilläggas, att 1933 års riksdag

anvisat tillhopa 10 miljoner kronor till dels lån för främjande av enskild

företagsamhet samt dels subventioner för samma ändamål och för

uppmuntran av industriell verksamhet.

Medan utlåningen från lånefonderna i princip grundas på affärsmässiga

synpunkter, tages vid fördelningen av lån från sistnämnda särskilda

anslag även hänsyn till sociala förhållanden.

Det är emellertid icke endast genom direkt kreditgivning som staten

tagit del i kapitalanskaffningen åt näringslivet. Staten har i sådant

syfte bland annat även medverkat till bildandet av hypoteks- eller kreditkassor

av olika slag. Förutom hypoteksbanks- och jordbrukskasseorganisationerna,

vilka i egenskap av kreditgivare till jordbruket i förevarande

sammanhang torde vara av mindre intresse, må här nämnas

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

med därtill hörande föreningar samt Svenska skeppshypotekskassan.

De till stadsliypotekskassan anslutna hypoteksföreningarna hava enligt

förordning den 5 juni 1909 till ändamål att tillhandahålla lån mot

säkerhet av inteckning i bebyggda fastigheter i städer och därmed jämförliga

samhällen. Föreningarnas medlemmar utgöras av de fastighetsägare

inom varje förenings verksamhetsområde, vilka erhålla lån från

föreningen. Amorteringslån kan i regel meddelas till 50 procent av

byggnadsvärdet men i de största städerna till 60 procent. Även stående

lån kunna i vissa fall meddelas, varvid emellertid belåningsgränsen sänken

Föreningarna äro helt och hållet hänvisade till stadshypotekskassan

för anskaffande av sitt rörelsekapital. Detta sker genom pantförskrivning

av belånade reverser jämte hypotek. Föreningsmedlemmarna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

äro solidariskt ansvariga för vederbörande förenings förbindelser

i förhållande till oguldna beloppen av sina lån och på motsvarande

sätt äro även föreningarna ansvariga för kassans förbindelser.

Hypotekskassan anskaffar rörelsekapital genom utgivande av obligationer,

för vilka de belånade inteckningarna ligga som säkerhet. Av hypotekskassan

upptaget obligationslån skall senast tio år efter dess upptagande

kunna av kassan uppsägas till inbetalning. Till säkerställande

av obligationsinnehavarna har staten ställt en grundfond till förfogande,

bestående av 3 14 procent statsobligationer till ett belopp, som numera

utgör 100 miljoner kronor. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationer må icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av

kassans grundfond och reservfond. Hypotekskassan förvaltas av en

styrelse av fem ledamöter, av vilka fyra utses av Konungen och en av

fullmäktige i riksgäldskontoret.

Medan stadshypotekskassan har till uppgift att tillhandahålla primärkredit

i stadsfastigheter, är Svenska bostadskreditkassans ändamål att

lämna sekundärkredit i dylika fastigheter ävensom primärkredit i bostadsegnahem.

Bostadskreditkassan har enligt förordning den 3 augusti

1929 att lämna lån åt bostadskreditföreningar. Dessa i sin ordning hava

att tillhandahålla sina medlemmar lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.

Medlemmar i förening äro de, som häfta för inteckningslån hos

föreningen. Förening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning

i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål anordnad fastighet.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning

eller inteckningar, liggande inom tre fjärdedelar av fastighetens

värde. Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning

med bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande

sätt ordnat. Såsom bidrag till säkerhetsfond skall envar låntagare

erlägga en särskild avgift. Föreningsmedlemmarna äro i förhållande

till oguldna beloppen av sina lån solidariskt ansvariga för föreningens

förbindelser. Föreningarnas upplåning sker, såsom förut antytts,

hos Svenska bostadskreditkassan. Denna utfärdar för sin lånerörelse

obligationer, som skola återbetalas genom amortering oell som

skola kunna senast tio år efter utgivandet av kassan uppsägas till återbetalning.

Som säkerhet för de utgivna obligationerna tjäna de förbindelser,

som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan, jämte de

till föreningarna för erhållna lån lämnade reverser med tillhörande

hypotek. För kassans förbindelser svara föreningarna solidariskt i förhållande

till oguldna beloppen av sina från kassan erhållna lån. Såsom

grundfond för kassan, att ligga såsom säkerhet för kassans obligationer,

har staten ställt till disposition 4 >4 procent statsobligationer till ett belopp,

som för närvarande utgör 30 miljoner kronor. Sammanlagda beloppet

av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än

tio gånger beloppet av grundfonden. Bostadskreditkassan förvaltas av

en styrelse av minst sju högst nio ledamöter, av vilka två utses av

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 2(10. (Bilaga.) ‘2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och övriga av ombud

för föreningarna.

Svenska skeppshypotekskassan har jämlikt förordning den 6 juni

1929 till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån mot inteckning

i svenska fartyg, vilka äro maskindrivna. Lån må beviljas på

högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren att under

lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan. Vidare gäller,

att lån icke må beviljas till högre belopp än femtio procent av fartygs

värde. Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet

av inteckning eller inteckningar i fartyget, liggande inom femtio

procent av värdet. Låntagare må icke utan samtycke av kassans styrelse

vidtaga åtgärd, varigenom fartyget upphör att vara svenskt. Skulle

förlust åsamkas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke från

styrelsen föreligger, upphört att vara svenskt, äro låntagarna hos kassan

solidariskt ansvariga för förlustens täckande i förhållande till

oguldna beloppen av sina lån. För anskaffande av medel till rörelsens

bedrivande äger skeppshypotekskassan upptaga lån mot obligationer.

Sådana lån skola återbetalas genom årlig amortering eller efter uppsägning.

Varje lån skall kunna senast tio år efter dess upptagande av kassan

uppsägas till återbetalning. Såsom säkerhet för de obligationer,

som av kassan utgivas, skola pantförskrivas hos kassan belånade reverser

med tillhörande hypotek. Vidare har staten som säkerhet för kassans

obligationslån ställt en grundfond till förfogande, vilken utgöres

av svenska statens 4 L procent obligationer till ett belopp av för närvarande

tio miljoner kronor. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationer må icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av

grundfonden. Skeppshypotekskassans styrelse består av fem ledamöter,

av vilka fyra utses av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Då det torde kunna äga visst intresse för den föreliggande frågans

utredning att äga kännedom örn de möjligheter, som numera enligt beslut

vid 1933 års riksdag förefinnas för exportör att erhålla statsgaranti

för exportkredit, vidfogas härvid i en särskild bilaga (Bil. II) en sammanfattning

av hithörande bestämmelser.

I vissa främmande länder äro särskilda institut inrättade för långfristig

och medellång kreditgivning. Sålunda finnas dylika kreditinstitut

bland annat i Belgien, Finland, Frankrike, Italien och Nederländerna.

Vidare hava i England planer framkommit på inrättande av ett

liknande institut. Såsom framgår av de uppgifter, som lämnas i en vid

betänkandet fogad bilaga (Bil. III), äro de ifrågavarande utländska kreditinstituten

redan så tillvida artskilda sinsemellan, att det statliga inslaget

i desamma är mer eller mindre framträdande. Såväl härutinnan

som även i övrigt hava förhållandena i de olika länderna satt sin

prägel på anordningen av institutens organisation och verksamhet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Behovet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning.

Såsom redan inledningsvis erinrats, innehåller banklagstiftningen i stort

sett inga bestämmelser, som uttryckligen begränsa kredittiden för av bankerna

utlämnade lån. De genom den förut nämnda lagen den 2 juni 1933

vidtagna modifikationerna i lagstiftningen hava till syfte att säkerställa

bankernas soliditet och att förbättra deras likviditet. Med det tidigare

berörda undantaget beträffande auss kortvarig kredit utan särskild säkerhet

har likväl ej heller genom denna författning några begränsningar genomförts

med avseende å kredittiden. Detta förhållande synes även så

tillvida förklarligt, som det svårligen låter sig göra att i lag eller författning

närmare reglera de ömtåliga och svårbedömliga förhållanden,

som här föreligga. Emellertid återfinnas, såsom i inledningen nämnts,

föreskrifter med nu berörda syfte i de olika för bankerna av Kungl. Maj:t

fastställda bolagsordningarna, där vissa kortare tidsfrister äro bestämda,

inom vilka bankerna skola förbehålla sig återbetalning eller vilka skola

gälla som uppsägningstider för lån. I bolagsordningarna brukar sålunda,

som redan erinrats, i fråga örn kreditiv och kredit i räkning bestämmas,

att sådana må meddelas på högst ett år, samt med a\Tseende å lån i övrigt

föreskrivas, att desamma må medgivas på högst 6 månaders tid, eller, örn

realsäkerhet blivit ställd, på viss tids, högst 3 månaders uppsägning.

Emellertid kan det sägas vara praxis, att bankerna, när förfallotiden

för ett tidsbegränsat lån inträder, medgiva omsättning av lånet med eller

utan amortering. I allmänhet lärer väl redan vid lånets första tillkomst

hava räknats med att omsättning skall få äga rum Aud förfallotiden, även

örn bankerna bland annat med hänsyn till bolagsordningarnas bestämmelser

icke kunna giva någon formlig utfästelse härutinnan.

Anordningen med korta kredittider har uppenbarligen för bankerna sina

givna fördelar. En bank, \mrs likviditet är i behov av förbättring, kan

sålunda inom en jämförelsevis kort tidrymd ernå en sådan genom att i

lämplig omfattning \rägra omsättning av korttidslån och i fråga örn andra

lån eventuellt begagna sin uppsägningsrätt. Banken har vidare tillfälle

att vid värjo förfallotid pröva utestående lån ur säkerhetssynpunkt och,

örn så påfordras, vid äventyr att krediten indrages kräva förstärkning av

den för lånet ställda säkerheten eller ock avbetalning å lånet.

De formella möjligheter att återfordra lån, som i anslutning till vad nu

sagts stå bankerna till buds, kunna likväl icke alltid av dem utnyttjas.

Låntagarens ekonomiska ställning omöjliggör mången gång en återbetalning

av lånet. Anser banken härvid förutsättningar finnas för att den

av låntagaren bedrivna rörelsen, örn densamma hålles vid makt, skall

kunna i en någorlunda näraliggande framtid giva ett förbättrat resultat,

torde banken medgiva omsättning av lånet. Ej sällan torde banken finna

nödigt att bevilja ytterligare kredit för att underlätta rörelsens uppehål
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

lande oell utveckling. Det är allmänt känt, att sådana nödtvungna omsättningar

av kortfristiga krediter förekomma i viss utsträckning samt

att åtskilliga banker ligga inne med dylika frusna krediter i en omfattning,

som växlar allt efter konjunkturerna samt principerna för och naturen

av vederbörande banks utlåningsrörelse. Den ifrågavarande utvecklingen

står — på sätt framgår av 1924 års bankkommittés och 1932 års

banksakkunnigas förut omnämnda betänkanden — icke i god överensstämmelse

med bankernas uppgifter med avseende å utlåningsrörelsen, sådana

dessa, enligt vad ovan nämnts, regleras i bolagsordningarna. Ej minst

bör erinras örn att såväl bankkommittén som banksakkunniga framställt

betänkligheter mot att bankerna i så betydande omfattning som fallet

ofta är tillhandahållit krediter för anläggningsändamål. Krediter av

detta sistnämnda slag lära icke — åtminstone ej under annan förutsättning

än att lätt realiserbara tillgångar lämnas såsom säkerhet eller sannolika

skäl föreligga för att krediten skall kunna fonderas — motsvara andemeningen

i den numera gällande banklagstiftningen ävensom det egentliga

syftet med bolagsordningarnas bestämmelser.

Givet är, att bankerna, oavsett de principer efter vilka deras utlåningsrörelse

tidigare ägt rum, numera skola låta sig alltmera angeläget vara

att undvika en kreditgivning, som icke står i överensstämmelse med lagstiftningens

intentioner. Framför allt torde detta komma att gälla sådana

fasta krediter, som påtalats av såväl bankkommittén som banksakkunniga.

Det torde i detta sammanhang jämväl böra uppmärksammas, att 1933 års

ändringar i banklagen även avsett en utvidgning av de i lagen bestämda

uppgifterna för bankinspektionen. Inspektionen har nämligen enligt den

nya lagstiftningen att öva tillsyn icke blott över efterlevnaden av banklagen

och bolagsordningarna m. fl. föreskrifter utan även över bankernas

verksamhet i övrigt, så vitt angår förhållanden, som kunna inverka på

bankernas säkerhet. Det torde kunna förutsättas, att bankinspektionen,

jämsides med kontrollen över att de i den senaste lagstiftningen uttryckligen

meddelade bestämmelserna i fråga örn bankernas kreditgivning bliva

behörigen iakttagna, även kommer att i övrigt ägna uppmärksamhet åt

att de till grund för den nya lagstiftningen liggande synpunkterna bliva

av bankerna beaktade. Härvid synes det ligga i sakens natur, att bankinspektionen

jämväl tillser, att en banks krediter icke bindas för längre

tid på ett för bankens ställning äventyrligt sätt. Man torde alltså hava

anledning förutse en tendens till ökad obenägenhet hos bankerna att lämna

krediter, som ej kunna tänkas bliva återbetalda på jämförelsevis kort tid.

Denna tendens torde åtminstone under normala förhållanden kunna förväntas

komma att ytterligare framträda, därest riksbanken — i viss anslutning

till de för den nya lagstiftningen vägledande synpunkterna —

skulle komma att genomföra restriktioner i fråga örn rediskontering av

andra växlar än rena handelsväxlar.

Man synes på grund av vad nu anförts kunna utgå från att företagare

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

inom näringslivet skola se möjligheterna till erhållande av krediter, vilka

kunna beräknas bliva utestående under en längre tidrymd, alltmera minskas.

En viss lucka i näringslivets kreditmöjligheter — och de sakkunniga

avse här liksom i fortsättningen i första rummet industrien och handeln

samt närstående näringsgrenar — torde härmed kunna konstateras.

De betänkligheter, som riktats mot att bankerna meddela kredit på

längre tid, hava, som av det sagda framgår, grundats på såväl likviditetssom

soliditetssynpunkter.

Den omständigheten, att bankernas medelsanskaffning till väsentlig del

äger rum genom inlåning med mer eller mindre kort uppsägningstid, har

av naturliga skäl ansetts böra leda till att bankerna icke heller binda

utlåningen på längre tid, för så vitt icke fullt likvida tillgångar i tillräcklig

omfattning förefinnas. Med tanke härpå har under de sakkunnigas

överläggningar som en lösning av det nu behandlade spörsmålet framkastats,

att bankerna skulle medgivas rätt att utlämna lån för längre tid,

i den mån de till minst samma belopp även verkställde inlåning på motsvarande

tid, exempelvis genom utgivande av något slag av fordringsbevis

(förlagsbevis, bons). Med hänsyn emellertid till de nyligen vidtagna

ändringarna i banklagstiftningen och särskilt med avseende fästat å att

en dylik utvecklingslinje uppenbarligen skulle strida mot de till grund

för samma lagstiftning liggande intentionerna hava de sakkunniga icke

funnit anledning att uppehålla sig vid detta uppslag.

Vid sådant förhållande återstår att utfinna en ny anordning för tillgodoseende

av det föreliggande behovet. De sakkunniga hava härvid

övervägt möjligheten att i lagstiftningsväg skapa förutsättningar för tillkomsten

av kreditgivning av ifrågavarande art, grundad allenast på enskild

företagsamhet. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig kunna

konstatera, att tillräckligt intresse härför från enskilt håll ej är för handen.

Såsom även chefen för finansdepartementet ifrågasatt, synes då utvägen

att med statens medverkan inrätta ett särskilt institut för medellång

och långfristig kreditgivning till företag inom näringslivet erbjuda

sig såsom den lämpliga lösningen.

Ett sådant särskilt institut skulle uppenbarligen i huvudsak bygga sin

kapitalanskaffning på utgivning av skuldförbindelser med lång återbetalningstid

men däremot icke bliva beroende av inlåning på kort tid från

allmänheten. Härav följer naturligen, att de krav på likviditet, som göra

sig gällande för bankerna, icke i tillnärmelsevis samma grad behöva uppställas

för det ifrågavarande institutet.

Vad angår soliditetssynpunkten må framhållas, att denna synpunkt

uppenbarligen jämväl med avseende å ett nytt kreditinstitut som det nu

ifrågasatta kräver den största uppmärksamhet.

Departementschefen har funnit uppenbart, att under nu rådande förhållanden

på arbetsmarknaden upptagandet, genom äldre eller nybildade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

företag, av nya tillverkningar vore värt understöd i form av kredit, i den

mån tillverkningen motsvarade ett verkligt behov och verksamheten vore

organiserad efter sunda ekonomiska principer. Departementschefen har

vidare framhållit, att med hänsyn till arten av det kreditbehov, varom

fråga voie, institutets verksamhet naturligen icke finge bindas genom förbud

mot all sådan kreditgivning, som kunde vara förbunden med någon

risk. Denna synpunkt bleve av betydelse bland annat då det gällde att

fastställa, mot vilka slag av säkerheter kreditgivning skulle få äga rum.

De sakkunniga anse för sin del det ligga i sakens natur, att en utlåningsverksamhet

av det slag, som skulle ankomma på det nya kreditinstitutet,

måste vara förenad med vissa risker. Det torde icke behöva närmare

utvecklas, att en kreditgivning på lång tid kan erbjuda större risker än

en mera kortfristig, tinder en mera utsträckt kredittid kan icke blott

värdet av stallda säkerheter väsentligt försämras, utan även de ekonomiska

förhållandena i allmänhet och därmed förutsättningarna för ett industri-

eller handelsföretags verksamhet avsevärt förändras. Även om

institutet bedriver sin utlå.ningsrörelse efter strängt affärsmässiga principer

aro, liksom i all bankverksamhet, riskmoment alltså icke uteslutna.

Departementschefen har, som nyss nämnts, erinrat örn det nya kreditinstitutets

betydelse för skapande av arbetstillfällen och även enligt de

sakkunnigas mening är det uppenbart, att vid ett eventuellt val mellan

ur säkerhetssynpunkt likvärdiga krediter avseende bör fästas vid frågan,

vilken kredit som skulle mest öka sysselsättningsgraden inom näringslivet.

Emellertid hava de sakkunniga vid frågans övervägande kommit

till den bestämda uppfattningen, att det nya kreditinstitutet vid sin kreditgivning

icke bör taga annan hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden

än som är förenlig med en ur risksynpunkt betryggande prövning

av de ställda säkerheterna och att institutet icke bör ikläda sig några

företagarerisker. En kreditgivning mot annat än fullgoda säkerheter

skulle kunna befaras kasta institutet ut i äventyrligheter, vilkas konsekvenser

knappast kunna överblickas. Med avseende å kreditgivningen

till nya företag må framhallas faran av att grunda kreditprövningen på

kalkyler, vilka på papperet kunna te sig tilltalande, men vilka i verkligheten

kunna komma att visa sig icke hålla streck. Det är en allmän

erfarenhet, att alltför stort värde icke må tillmätas än så förtroendegivande

kalkyler och att man oberoende av dessa alltid måste fästa den

största vikten vid säkerheterna. De sakkunniga hava under sina överläggningar

kommit till slutsatsen, att de privata bankerna — vilkas medverkan

i det nya institutet de sakkunniga, på sätt i det följande skall närmare

utvecklas, finna synnerligen önskvärd — icke skola vara benägna

till en sådan samverkan under annan förutsättning än att institutet komme

att ledas efter ekonomiskt sunda principer. De sakkunniga få vidare

fästa uppmärksamheten å det synnerligen viktiga förhållandet, att därest

icke staten ikläder sig garanti för hela beloppet av institutets upplåning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

_en anordning, som icke kan av de sakkunniga tillstyrkas upplåningen

ovillkorligen måste bygga på förtroende för institutet från långh- arnäs

d. v. s. obligationsköparnas sida. Upplåningen kan förutses komma

att i hög grad försvåras och villkoren beträffande räntesatser och emissionskurser

att försämras, för såvitt icke långivarna hava anledning förutsätta,

att institutets kreditbedömning kommer att ske på fullt betryggande

grunder. De sakkunniga taga alltså avstånd fran tanken, att det

ifrågavarande institutet i sin reguljära kreditgivning skall taga andra

risker än sådana, som vid en utlåningsrörelse på längre tid som den kär

ifrågasatta äro att anse såsom normala. Likväl vilja de sakkunniga —

med avseende fästat å mera riskbetonade krediter, som skulle kunna åstadkomma

ett vidmakthållande eller en utökning av arbetstillfällena i landet

— i det följande angiva en möjlig utväg att i särskild ordning sörja

för viss kreditgivning till företag, vilka visserligen icke kunna lämna erforderliga

säkerheter men vilka dock av sociala eller andra hänsyn böra

komma i åtnjutande av kredit.

Med avseende å fördelarna ur näringslivets synpunkt av det nya kreditinstitutet

vilja de sakkunniga anföra följande.

Fullmäktige i riksbanken hava i sin inledningsvis omförmälda skrivelse

den 24 november 1933 bland annat hänvisat till att en viss återhämtning

i den nu rådande deiiressionen syntes kunna påräknas, örn framställningen

av produktionsmedel kunde underlättas och ökad efterfrågan på^ desamma

åstadkommas. Ett institut med speciell uppgift att sörja för långfristiga

och medellånga krediter skulle med all sannolikhet kunna befordra

en dylik utveckling. Den viktigaste förutsättningen för ett uppsving

inom näringslivet vore givetvis att förtroendet för framtiden,

d. v. s. för företagens räntabilitet, återställdes. Örn möjlighet bereddes

företag att i en snar framtid erhålla krediter på längre tid mot måttlig

ränta vore det sannolikt, att vissa nyanläggningar och andra utvidgningar

av verksamheten komme att utföras i syfte att förbättra deras

räntabilitet.

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att det i många fall mäste kännas

som en olägenhet för ett företag att icke kunna erhålla en dylik bunden

kredit. Även örn lånesökanden underhand erhåller en utfästelse, att

hinder icke kommer att möta mot att lånet i sinom tid omsättes, har ett

sålunda beviljat lån likväl icke ur trygghetssynpunkt samma värde som

en kontraktsenligt på längre tid meddelad kredit. Härtill får läggas

risken för att räntan vid en blivande omsättning eller som följd av en

åtstramning på penningmarknaden kan komma att höjas. Såväl osäkerheten,

huruvida lånet överhuvud taget får bliva bestående, som omöjligheten

att vid en kalkyl räkna med en fast räntesats äro naturligen ägnade

att i många fall avhålla från företagsverksamhet, för vilken en kapitalanskaffning

för längre tid är ett oundgängligt villkor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

En viktig synpunkt i förevarande sammanhang är den jämväl av departementschefen

berörda svårigheten för särskilt medelstora och mindre

företag att skaffa sig erforderliga rörelsemedel genom emitterande av

obligationslån med därav följande fördelar av långfristig kredit mot fast

ränta. Denna utväg står icke alltid till förfogande ens för större företag,

såsom t. ex. när företaget icke kan ställa för obligationslån lämpliga säkerheter

eller säkerheter i för obligationslån lämplig omfattning eller

den önskade lånetiden är kortare än som vid obligationslån vanligen förekommer.

Så mycket mindre framkomlig är denna väg, ej minst ur sist

anförda synpunkter, för de medelstora och mindre företagen, vilka följaktligen

— frånsett undantagsfall — äro hänvisade till bankernas kortfristiga

kreditgivning. Ett särskilt institut för medellång och långfristig

kreditgivning som det här berörda skulle utan tvivel för låntagarna

kunna erbjuda de fördelar, som obligationslån representera. I realiteten

skulle institutet kunna sägas få till uppgift att förmedla obligationslån

till sådana kreditsökande, vilka av olika anledningar icke själva kunna

upplägga dylika lån.

_ Därest möjlighet bereddes näringslivet att erhålla bundna lån på längre

tid mot fast ränta, synes icke osannolikt, att utvecklingen inom produktionen

skulle kunna såväl direkt som indirekt befrämjas. Många, som

med hänsyn till risken att erforderlig kredit kan komma att indrivas eller

fördyras icke våga igångsätta eller utvidga ett företag, skulle i händelse

fast kredit ställdes till förfogande sannolikt övervinna sina betänkligheter.

De sakkunniga hava även under konferenserna med en del representanter

för särskilt den medelstora och mindre industrien erhållit åtskilliga

upplysningar, som bestyrka denna uppfattning. Konkreta exempel

hava angivits på fall, då företag, som på grund av bristerna i hittillsvarande

kreditmöjligheter icke kommit till stånd eller måst uppskjutas,

enligt uppgiftlämnarnas utsago kunde hava igångsatts, örn mera långfristiga

kreditor till fast ränta statt till förfogande. Även mera indirekt

skulle institutet kunna främja företagsamheten inom näringslivet, nämligen

i den mån institutet • på sätt i det följande skall närmare beröras

— övertager kreditgivningen mot säkerhet av fasta anläggningar eller

därmed jämförliga låneobjekt och därigenom underlättar bankernas möjligheter

att inrikta sin utlåning på den mera rörliga krediten.

Vad räntefrågan angår, hava flera av de hörda industrirepresentanterna

uttalat uppfattningen, att ett fast lån i många fall skulle erbjuda sådana

fördelar, att kreditsökandena skulle vara villiga att för ett sådant

lån betala högre ränta än för vanliga banklån. Utan att nu ingå på frågan

örn den ränta, som det nya institutet skulle kunna tänkas erbjuda

sina lånesökande kunder, vilja de sakkunniga uttala som sannolikt, att

det ifrågasatta institutet, med utnyttjande av ett lågt ränteläge, särskilt

under tider med stigande räntor skulle kunna i sin utlåningsrörelse tillämpa

jämförelsevis låga räntesatser. För närvarande skulle institutet

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

säkerligen kunna emittera obligationslån till fördelaktiga villkor och förmånen

härav skulle komma låntagarna till godo. Ett lågt ränteläge i

förening med antagandet av en efterföljande åtstramning skulle efter allt

att döma kunna stimulera efterfrågan på lån från institutet.

De sakkunniga vilja härefter något närmare behandla de olika kreditändamål,

som det nya institutet lämpligen borde tillgodose.

Härvid torde till en början ånyo böra erinras örn att bankkommittén

och hanksakkunniga framställt betänkligheter mot att bankerna i större

omfattning än som bort ske beviljat kredit till fasta anläggningar. En

sådan utlåningsrörelse torde stundom hava ägt rum på ett sätt, som icke

varit förenligt med vederbörlig hänsyn till inlåningens omfattning och

natur samt med den nödiga omsorgen örn vederbörande banks likviditet.

Det synes, som redan i det föregående antytts, de sakkunniga uppenbart,

att krediter av nu ifrågavarande slag skulle höra hemma i det här ifrågasatta

nya kreditinstitutet. En del av denna kreditgivning kommer att

avse anläggningar för utvidgning av olika grenar av det svenska näringslivet.

Å ena sidan bör härvid uppmärksammas, att startandet av ett nytt

företag understundom sker på äldre välskötta företags bekostnad samt

att det nya företagets möjligheter att bestå i konkurrensen med de äldre

inom samma produktionsgren ej sällan äro små. Å andra sidan finnas

säkerligen många varor och artiklar, vilka av olika anledningar hittills

icke tillverkats inom landet, men för vilkas framställning naturliga förutsättningar

föreligga och vilka på grund av sin natur kunna beräknas

erhålla en stadig och växande efterfrågan. Det gäller alltså för det nya

kreditinstitutets ledning att vid prövning av frågor örn kredit åt sådana

företag förfara med erforderlig försiktighet. Det nu sagda är i huvudsak

tillämpligt även på krediter till äldre företag för utvidgning av deras

produktionskapacitet. Ett viktigt föremål för institutets verksamhet borde

vidare bliva att lämna kredit för möjliggörande av rationalisering av

driften inom företag på skilda områden. Ej minst för sådana ändamål

erfordras ofta en långfristig anläggningskredit, och man torde böra räkna

med att behov av dylika krediter för rationaliseringsändamål alltjämt

under den kommande tiden kommer att göra sig starkt gällande. De sakkunniga

kunna visserligen icke närmare angiva den betydelse, som institutets

nu berörda kreditgivning kan tänkas erhålla för ökning av sysselsättningsgraden

inom landets näringsliv, men föreställa sig, att denna

kreditgivning, örn man bedömer frågan på längre sikt, skall kunna medföra

vissa gynnsamma verkningar i detta avseende.

I det föregående har talats örn kredit till fasta anläggningar och har

därvid förutsatts, att den till sin natur mera rörliga krediten — exempelvis

för driftsändamål i inskränkt mening samt för lager av råvaror,

under arbete befintliga produkter, lager av färdiga varor samt utestående

fordringar — i regel på ett naturligt sätt bör tillgodoses av bankerna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Det kan emellertid antagas, att fall kunna uppstå, då det befinnes önskvärt

att även lör något av sist berörda ändamål erhålla bunden kredit

mot fast ränta under längre tid än som vid vanlig bankkredit medgives

samt att det nya institutet även här kan få en viss uppgift. Någon anledning

att vid bestämmandet av det nya institutets verksamhet draga

en alltför skarp gräns mellan anläggningskredit och rörelsekredit synes

följaktligen icke föreligga, varvid de sakkunniga emellertid självfallet förutsätta,

att jämväl hos institutet begärda rörelsekrediter skola prövas

med samma noggrannhet som anläggningskrediter och meddelas endast,

när tillfredsställande säkerheter föreligga.

Med hänsyn till den redan anförda omständigheten, att bankerna i sina

portföljer i betydande omfattning äga krediter, vilka i verkligheten örn

än ej till formen äro att betrakta som bundna, får frågan örn överflyttning

av lån från bankerna till institutet en icke ringa betydelse. Fullmäktige

i riksbanken hava också antytt möjligheten av en omläggning av

redan bestående bankkrediter, varvid enligt fullmäktiges uttalande krav

borde upprätthållas på att dessa krediter ej finge vara av lägre kvalitet

än sådana, som skulle av det ifrågasätta institutet kunna beviljas som

nya krediter. Härutinnan har bank- och fondinspektionen framhållit, att

en stor del redan bestående bankkrediter vore av den beskaffenhet, att

en överföring till institutet lämpligen skulle kunna ske. Emellertid borde

enligt bankinspektionens mening bankerna icke genom kreditöverflyttning

få beredas minskning av risk för förlust å de av dem beviljade krediterna

utan borde, därest det vid en eljest önskvärd kreditöverflyttning

skulle befinnas, att de för krediten liggande säkerheterna vore riskbetonade,

någon form finnas för bibehållande av vederbörande banks ansvarighet.

Slutligen har departementschefen gjort vissa uttalanden jämväl

på denna punkt. Enligt departementschefens mening måste den möjligheten

alldeles uteslutas, att institutet kunde komma att gå bankerna

tillhanda med att från dem avlyfta krediter, som numera innebure farliga

engagemang. Det läte emellertid tänka sig att fall kunde förekomma,

då en ur allmänna synpunkter lämplig ny kreditgivning med hänsyn

till en tidigare åt samma företag beviljad kredit icke kunde på ett tillfredsställande

sätt ordnas utan att jämväl den äldre krediten övertoges

av kreditinstitutet. Härvid syftades särskilt på de svårigheter, som kunde

tänkas uppstå i fråga örn tillhandahållande av säkerhet för den nya

krediten. Ett naturligt arrangemang syntes under alla omständigheter

vara, att, därest institutet övertoge en äldre bankkredit, bankens risk för

engagemanget, där säkerheten för krediten icke kunde anses fullgod, icke

avlyftes utan kvarstode i form av ett bankens ansvarsåtagande för kreditskulden

gentemot den nya kreditgivaren.

Med hänsyn till bankernas många gånger omfattande krediter för anläggningsändamål

och då sådana krediter, enligt vad de sakkunniga ovan

framhållit, skulle utgöra en av uppgifterna för det ifrågasatta institutet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

finna dc sakkunniga ingenting vara att i oell för sig invända mot att krediter

av förevarande slag överflyttas till det nya institutet. Härvid måste

emellertid tillses, att säkerheterna bliva av den beskaffenhet, att institutet

på grundval av dem skulle kunna hava utlämnat helt ny kiedit. lin

överflyttning av krediter, som den nu berörda, måste bliva till fördel såväl

för låntagaren, vilken får sin kredit ordnad på längre sikt, som jämväl

för den långivande banken, vilken blir befriad från ett mahanda ur

likviditetssynpunkt tyngande engagemang. Fördelen för bankerna av att

kapital sålunda lösgöres för andra ändamål må visserligen vid nuvarande

penningöverflöd framträda mindre starkt, men under mera normala förhållanden

på penningmarknaden kan densamma bliva betydande. Även

i nu rådande läge kunna fall tänkas, då en långivande bank för att förbättra

sin likviditet skulle vara villig att avstå t. o. m. fran bottenhypotek

till institutet såsom säkerhet för överflyttad bunden kredit. Genom

en dylik överflyttning skulle banken för övrigt kunna sättas i tillfälle

att lämna vederbörande företag den rörliga kredit, varav aetta är i behov,

mot högre liggande säkerhet än tidigare, vilket kail vara av betydelse för

företagets fortsatta drift. Härvid skulle alltså tillgå på ungefär samma

sätt som då en bank, vilken till säkerhet för en kredit innehar bottenhypotek,

avstår från detta för att för företaget möjliggöra uppläggande av ett

obligationslån. Det kan jämväl tänkas inträffa, att ny kreditgivning till

ett företag, med hänsyn till en tidigare åt samma företag beviljad kredit,

icke kan ordnas på ett tillfredsställande sätt, utan att jämväl den äldre

krediten övertages av institutet. X sadant fall finna de sakkunniga uppenbart,

att den nya kreditgivningen icke bör komma till stånd under annan

förutsättning än att säkerheterna även för den äldre krediten äro betryggande

eller ock att den förut engagerade banken ikläder sig ansvar för

denna kredit gentemot institutet. Understundom torde en överflyttning

under sådana förutsättningar kunna vara till fördel för banken. Banken

torde exempelvis vara benägen att lämna en dylik garanti, örn det för

företaget är av särskilt värde att komma i åtnjutande av en fast kredit

på lång tid eller örn banken är intresserad av att genom en sådan kreditoperation

lösgöra medel för nya ändamål. Med avseende slutligen å initialkrediter

— varmed de sakkunniga förstå krediter, som avse att möjliggöra

igångsättande av en rörelse -—• bör det nya kreditinstitutet, i enlighet

med de förut utvecklade principerna för dess verksamhet, för det

fall att betryggande säkerheter icke förefinnas ej ikläda sig den med sådan

kredits beviljande förenade risken. Emellertid kan institutet, därest

det hyser förtroende för företaget, på förhand ställa i utsikt att pa vissa

villkor övertaga anläggningskredit i detsamma, sedan detta genom mera

tillfällig bankkredit väl kommit till stånd och kan erbjuda erforderliga

säkerheter. Jämväl detta är exempel på att det nya kreditinstitutet kan

bliva till nytta såväl för den först kreditgivande banken som framför allt

för näringsföretaget.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Såväl fullmäktige i riksbanken och bankinspektionen som även departementschefen

hava uppehållit sig vid spörsmålet örn det ifrågasatta institutets

betydelse för kreditgivning åt exportörer till finansiering av beställningar,

där köparen betingat sig en längre tids kredit.

Fullmäktige i riksbanken hava hänvisat till att exempelvis de svenska

skeppsvarven vore i behov av dylik kredit för att kunna konkurrera med

utländska företag. De vore vid sina leveranser nämligen starkt beroende

av beställarens kreditbehov, som i denna bransch i regel vore mycket

stort och sträckte sig över en ganska lång tidsperiod. Det inträffade icke

sällan, särskilt under nuvarande förhållanden, att skeppsvarven måste

till en utländsk konkurrent avstå ett nybyggnadsarbete, örn de icke kunde

eibjuda beställaren en kredit på o—7 år. Bank- och fondinspektionen har

för sin del ställt sig mera tveksam i förevarande fråga och bland annat

uttalat, att svårigheter skulle uppstå för institutet vid prövningen av kreditfragoi

med utländskt inslag av den omfattning och innebörd, som i nu

berörda avseende ifrågasatts. Departementschefen har, med allt beaktande

av de betänkligheter bank- och fondinspektionen anfört mot sådan

kreditgivning, likväl framhållit, att det icke syntes lämpligt att redan

på förhand avvisa möjligheten till här avsett understöd åt exportindustrien.

Det läte tvärtom väl tänka sig, att kreditinstitutet just på detta

område, direkt eller indirekt, kunde hava en viktig uppgift att fylla.

De sakkunniga hava för sin del icke något att erinra mot att såväl

skeppsvarven som andra exportindustrier skulle kunna erhålla lån från

det ifrågavarande kreditinstitutet. Det vöre även enligt de sakkunnigas

mening önskvärt, att institutet i sin mån kunde medverka till stärkande

av våra exportindustriers konkurrenskraft på världsmarknaden. Emellertid

få de sakkunniga hänvisa till sina i det föregående utvecklade principer

föi institutets utlåningsrörelse, enligt vilka krediter icke böra beviljas

utan att erbjuden säkerhet i och för sig prövas vara betryggande.

Det synes icke finnas tillräcklig anledning att frånfalla detta allmänna

krav, då fråga är örn kredit till exportföretag, vilket sannolikt i många

fall kommer att innebära ett hinder för kreditgivning till dessa. Tillfredsställande

säkerhet torde nämligen ofta icke kunna anses ligga i själva

det exporterade godset, särskilt örn de rättsliga och ekonomiska förhållandena

i vederbörande främmande land äro ovissa eller otrygga. De

sakkunniga anse det vidare uteslutet, att institutet skulle kunna åtaga

sig några valutarisker genom att såsom grund för kredit godtaga säkerhet

i utländsk valuta eller genom att utlämna lån i sådan främmande valuta.

Härtill kommer vidare, att de sakkunniga, på sätt av det följande

skall framgå, tänkt sig institutets rörelse åtminstone till en början relativt

begränsad. Vad nu anförts utesluter uppenbarligen icke en kreditgivning

till exportindustrierna under förutsättning av betryggande säkerheter.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga jämväl erinra örn den

s. k. statliga exportkreditgarantien, som numera enligt härför bestämda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

regler kan erhållas oell som, därest giltighetstiden för den statliga garantien

skulle kunna utsträckas längre än vid hittills tillämpad praxis, åtminstone

i viss grad skulle kunna tillgodose bland annat varvsindustriens

intressen. Exportkreditgaranti å ena sidan samt kredit från det nu ifrågasatta

institutet å den andra äro visserligen fristående anordningar, men

tänkbart är, att den av staten ställda garantien kan tjäna som komplettering

av annan till institutet lämnad säkerhet. Slutligen få de sakkunniga,

liksom redan tidigare skett, hänvisa till vad i det följande kommer

att föreslås med avseende å kreditgivning av mera riskbetonad karaktär.

Som sammanfattning av det ovan anförda vilja de sakkunniga pa tal

örn behovet av det ifrågasatta nya kreditinstitutet anföra följande.

Utan att ingå på frågan, huruvida bankerna hittills kunnat tillgodose

alla kreditbehov, där betryggande säkerheter förelegat — ett spörsmål

som av åtskilliga bankchefer besvarats jakande — vilja de sakkunniga

framhålla, att under de hållna konferenserna ingen vare sig å bankhåll

eller å industriellt håll bestritt den i det föregående nämnda lucka i näringslivets

kreditmöjligheter, som ligger i bankernas av lagstiftning och

praxis föranledda oförmåga att tillmötesgå anspråk på bunden kredit till

fast ränta. Den ovan gjorda översikten av det ifrågasatta kreditinstitutets

verksamhet giver dessutom vid handen, att institutet otvivelaktigt

skulle hava vissa icke oviktiga uppgifter att fylla inom det svenska kreditväsendet

samt att dessa uppgifter ligga inom ramen för ett fullt affärsmässigt

skött kreditinstituts verksamhetsområde. Det ifrågavarande kreditinstitutet,

som enligt de sakkunnigas ovan understrukna uppfattning

vid handhavandet av sin reguljära rörelse icke hör få ikläda sig egentliga

företagarerisker och som följaktligen icke i den omfattning, som under

ärendets förberedande behandling möjligen ifrågasatts, skulle kunna tillgodose

vare sig behovet av tillfällig kredit för nygrundande av företag

inom landet eller kravet på mera riskbetonad exportkredit, finge likväl

genom sin kreditgivning för anläggningsändamål m. m. samt genom avlyftande

från bankerna i viss utsträckning av engagemang ett ingalunda

obetydligt fält för sin verksamhet. Att närmare angiva omfattningen av

det nya kreditinstitutets utlåningsrörelse låter sig av naturliga skäl icke

göra. Huvudsaken är, att behov av krediter av ovan berörd natur föreligger,

att detta behov för närvarande häst kan tillgodoses genom inrättande

av ett institut som det här ifrågasatta samt att arbetsfältet för institutet

får antagas vara tillräckligt stort för att motivera dess inrättande.

De sakkunniga skola i efterföljande avdelning, på tal örn institutets organisation

och arbetssätt, upptaga frågan om den storlek hos institutet

och den omfattning av dess lånerörelse, som institutet med de sakkunnigas

nu angivna allmänna utgångspunkter lämpligen bör åtminstone till

en början erhålla.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Grunderna för institutets organisation och verksamhet.

Då det gäller att taga ställning till frågan om den lämpligaste organisationen

av ett kreditinstitut med i det föregående berörda arbetsuppgifter,

uppställer sig först spörsmålet, huruvida institutet bör organiseras

som ett rent statligt företag eller huruvida icke medverkan jämväl från

enskild sida och närmast från bankerna vid institutets bildande och skötsel

skulle vara ägnad att medföra vissa fördelar. Härmed sammanhänger

frågan, huru det kapital, som skall ligga till grund för institutets rörelse,

bör anskaffas.

Chefen för finansdepartementet har funnit sannolikt, att utredningen

skulle giva vid handen, att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan

i betydande omfattning från statens sida icke vore möjlig. Huruvida

härvid en samverkan mellan staten och enskilda kunde ifrågakomma

vore ett spörsmål, som, där under utredningen så befunnes önskvärt, finge

upptagas till undersökning.

Även örn det, på sätt redan tidigare antytts, måste anses nödvändigt, att

staten tager initiativet till institutets bildande och i första rummet bidrager

till finansieringen av dess kapitalbehov, är det enligt de sakkunnigas

efter frågans allsidiga omprövning vunna uppfattning synnerligen önskvärt,

att bankerna härvid lämna sin medverkan. De sakkunniga äro nämligen

övertygade örn att den sakkunskap och erfarenhet, som bankerna

representera, när det gäller ett institut som det nu ifrågasatta med en

mångsidig verksamhet såsom langivare åt företag inom skilda grenar av

industrien och handeln, i olika avseenden skulle komma institutet till

godo på ett för dess sunda utveckling förmånligt sätt. Härtill kommer

vidare att — även örn anledning saknas antaga att ett rent statligt kreditinstitut

vid handhavandet av sin rörelse skulle komma i intressemotsättningar

till bankerna med därav följande olägenheter —- bankernas

ställning som delägare i institutet skulle utgöra en stark garanti för ett

för institutet gagneligt samarbete. Det är enligt de sakkunnigas uppfattning

av betydande värde och måste främja institutets verksamhet och

utveckling, att ett sadant gott samarbete kommer till stånd. JVled hänsyn

härtill hava de sakkunniga vid sin planläggning av institutets organisation

utgått från att bankerna böra taga del i detsamma och de sakkunniga

övergå med denna utgångspunkt till frågan örn det nya kreditinstitutets

mest ändamålsenliga konstruktion.

På sätt de sakkunniga redan antytt och i det följande ytterligare skola

beröra, bör anskaffandet av medel för institutets rörelse, utöver institutets

eget kapital, ske genom upplåning och företrädesvis genom emitterande

av obligationer. Inlåning från allmänheten på räkning, som av

bank allmänneligen begagnas, skall däremot icke förekomma. På grund

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

härav kommer institutet icke att bliva underkastat de i banklagen meddelade

bestämmelserna för bankaktiebolag och solidariska bankbolag.

Man kan vid sådant förhållande tänka sig två olika former för institutet,

den ena en kassa i likhet med exempelvis Svenska bostadskreditkassan

och Svenska skeppshypotekskassan och den andra ett aktiebolag.

Då enskilda, enligt vad nyss sagts, förutsättas skola bliva delägare i institutet,

anse de sakkunniga i valet mellan dessa båda vägar aktiebolagsformen

ställa sig som den mest naturliga. Ett annat vägande skäl för att

välja en sådan lösning ligger enligt de sakkunnigas mening däri, att institutet

härigenom automatiskt kommer att falla under aktiebolagslagens

bestämmelser bland annat i fråga örn ansvarigheten för styrelse och revisorer.

Ur praktisk synpunkt torde det ytterligare vara en fördel, att

särskild lagstiftning för institutets inrättande icke blir behövlig. Slutligen

vilja de sakkunniga framhålla, att det föreligger en påtaglig skillnad

i fråga örn kreditändamålet mellan å ena sidan bostadskreditkassan

och skeppshypotekskassan och å den andra det kreditinstitut, varom här

är fråga. Nämnda kassor hava var för sig att tillgodose avgränsade kreditändamål

och säkerheterna för de från kassorna utlämnade lånen äro i

anslutning härtill av så ensartad natur, att de kunnat fixeras i de för

kassorna gällande bestämmelserna. Det här diskuterade kreditinstitutet

åter skulle vara inrättat för vitt skiftande kreditändamål på industriens,

handelns och närliggande områden och därvid även kunna mottaga säkerheter

av mycket växlande slag. Under sådana förhållanden torde det icke

kunna ifrågasättas, att låntagarna hos institutet skola åtaga sig ansvar

för varandras förpliktelser. Med valet av aktiebolagsformen låter det

sig även bäst förena, att något solidariskt ansvar för låntagarna icke

förekommer.

De för institutets organisation och rörelse erforderliga grundläggande

bestämmelserna böra införas i institutets bolagsordning. Reglerna för

utlåningsrörelsen jämte åtskilliga förvaltningsföreskrifter m. m. böra äga

sin plats i ett till bolagsordningen anslutet reglemente. De sakkunniga

hava upprättat förslag till såväl sådan bolagsordning som sådant reglemente,

vilka förslag äro här vidfogade, och hänvisa de sakkunniga i det

följande till innehållet av desamma. Bolagsordningen bör enligt de sakkunnigas

mening underställas Konungen för fastställelse och ändring i

densamma bör icke kunna göras utan Konungens tillstånd. Vad reglementet

beträffar torde det böra utfärdas av Konungen.

Såsom tidigare påpekats, möta stora svårigheter att finna fastare hållpunkter

för bedömande av frågan örn räckvidden av de kreditanspråk,

vilka kunna komma att ställas på det nya institutet. De sakkunniga hava

trott vara lämpligt att till en början, innan erfarenheter vunnits om institutets

verksamhet, icke giva detsamma en större omfattning och att

följaktligen välja en måttligt oell försiktigt tilltagen siffra med avseende

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

å det kapital, som institutet bör kunna ställa till näringslivets förfogande.

Utan att kunna lämna någon mera preciserad motivering hava de sakkunniga

härvid stannat vid att tänka sig detta kapital uppgående till ett

sextiotal miljoner kronor. Det säger sig självt, att endast en mindre del

av detta belopp kan motsvaras av aktiekapital och eventuellt fonderade

medel, medan den större delen, på sätt redan antytts, bör anskaffas genom

upplåning.

De sakkunniga föreslå, att det nya institutets aktiekapital fastställes

till 8 miljoner kronor. I enlighet med vad nyss förutsatts, skall aktiekapitalet

tecknas delvis av staten och delvis av enskilda. Härvid torde

den större delen böra ankomma på staten och de sakkunniga förorda, att

staten skall äga minst fem åttondelar av antalet aktier i bolaget, d. v. s.

att staten i bolaget tecknar aktier till ett nominellt belopp av minst 5

miljoner kronor. Återstoden, d. v. s. högst tre åttondelar av antalet aktier

eller ett belopp av 3 miljoner kronor, bör vara det belopp, som avses för

enskilda. De sakkunniga hava övervägt, örn möjligen även andra enskilda

än bankerna — i första hand representanter för industrien och

handeln — borde beredas rätt att teckna aktier, men hava kommit till

den uppfattningen, att tillräcklig anledning till ett sådant medgivande

icke förefinnes. Av viss anledning, vartill nedan återkommes, finna de

sakkunniga likväl lämpligt, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att till

ett antal av högst fyra godkänna även andra än banker såsom aktieägare.

Med avseende å den upplåning, som jämte aktiekapitalet är erforderlig

för institutets verksamhet, utgå de sakkunniga från att staten till

stärkande av säkerheterna för institutets upplåning skall vara villig

ställa en garanti- eller grundfond i statsobligationer till förfogande. Under

hänvisning till att denna anordning träffats till säkerhet för bland

annat Svenska bostadskreditkassans och Svenska skeppsliypotekskassans

obligationslån, förorda de sakkunniga också för sin del samma anordning

beträffande det nu ifrågasätta institutets obligationslån och övriga förbindelser.

De sålunda av staten deponerade obligationerna, vilka icke

torde böra vara utställda med lägre ränta än fyra procent, skola fortfara

att tillhöra staten, som dock ej bör äga att för annat ändamål förfoga

över dem, förrän det blivit utrönt, att obligationerna icke vidare äro

erforderliga för sitt nyss omförmälda ändamål. Det är uppenbart, att

obligationerna, så länge de tillhöra staten, icke böra löpa med ränta.

Såväl med hänsyn till långivarnas intressen som överhuvud taget för

att säkerställa en sund utveckling av institutets verksamhet är det enligt

de sakkunnigas uppfattning nödvändigt, att institutets rätt till upplåning

relativt starkt begränsas. Upplåningsrättens förhållande till storleken

av den av staten tillhandahållna garantifonden inverkar självfallet väsentligt

på möjligheterna till en sådan upplåning samt på de räntesatser,

emissionskurser och övriga villkor, som kunna ernås vid obligationernas

emittering. De sakkunniga vilja föreslå, att institutet icke må ikläda sig

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

förbindelser i större omfattning än att sammanlagda kapitalbeloppet av

dem uppgår till fyra gånger beloppet av garantifonden, med vilken emellertid

— sedan institutet kunnat avsätta medel till reservfond — sistnämnda

fond bör i förevarande hänseende likställas. Väl hava såväl

skeppshypotekskassan som bostadskreditkassan rätt att utgiva obligationer

till belopp av tio gånger respektive grundfonder, men de sakkunniga

måste för det nu föreslagna institutets vidkommande — och främst med

hänsyn till den nyss berörda karaktären av dess utlåningsrörelse samt

till att låntagarna hos institutet icke skola solidariskt svara för institutets

förbindelser — föreslå förenämnda väsentligt mera begränsade upplåningsrätt.

Med nu angivna utgångspunkter i fråga örn storleken av det för institutet

erforderliga kapitalet, storleken av dess aktiekapital och upplåningsrättens

förhållande till den statliga garantifonden föreslå de sakkunniga,

att sistnämnda fond bestämmes till 12 miljoner kronor. I enlighet

med nyssberörda förhållandetal skulle denna garantisumma kunna

ligga till grund för förbindelser å sammanlagt 48 miljoner kronor, vartill

kommer den upplåning, som skulle kunna grundas på reservfonden.

Då aktiekapitalet föreslagits till 8 miljoner kronor, komma således att

för institutets utlåningsrörelse inemot 60 miljoner kronor, d. v. s. den

siffra som förut angivits, kunna stå till förfogande.

Vad härefter institutets utlåningsrörelse angår hava såväl bankofullmäktige

som departementschefen som föremål för dess verksamhet angivit

meddelandet av »långfristig och medellång» kredit. Med långfristig

kreditgivning betecknas i detta sammanhang krediter på längre tid än

tio år, under det att med medellång kreditgivning avses krediter löpande

från ett till och med tio år. De sakkunniga hava för sin del kommit till

den uppfattningen, att lån från institutet endast då särskilda omständigheter

därtill föranleda böra utlämnas på tid, som överstiger tio år. Institutet

skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag få till väsentlig uppgift

att meddela vad bankofullmäktige avsett som medellång kredit. De sakkunniga

vilja härutinnan erinra örn att institutets kreditgivning i stor

omfattning torde komma att avse mindre och medelstora företag. Sådana

företag torde i allmänhet icke verkställa anläggningar av sådan natur

och omfattning, att kredit för desamma erfordras för längre tid än tio år.

Uppmärksamheten bör även fästas på att kredittiden bör stå i proportion

till varaktigheten av de anläggningar m. m., för vilka krediterna beviljas,

och att en alltför utsträckt kredittid ofta kan hava menliga följder såväl

för kreditinstitutet som jämväl för det låntagande företaget. Läntagare

böra i regel hava skyldighet att verkställa avbetalningar å sina lån enligt

fastställd plan, vilket likväl icke innebär, att avbetalningarna skulle behöva

vara lika stora och att ej förhållandevis större avbetalningar skulle

kunna uppskjutas exempelvis till senare delen av lånets löptid. I detta

Bihang lill riksdagens protokoll 19‘U. 1 sami. :Vr 2fi0. (Bilaga.) B

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att omsättning vid länetidens

utgång av då återstående del av lånet uppenbarligen icke bör vara

utesluten.

Föremålet för institutets lånerörelse är att åt näringsidkare inom riket

lämna lan mot säkerhet, som finnes betryggande. X överensstämmelse

med vad regelmässigt torde ske vid prövning av lånefrågor hos

bankerna bör även det nu ifrågasatta institutets ledning med avseende

å varje begärt lån noggrant undersöka dels ändamålet med lånet, dels

sökandens förutsättningar att göra lånet gagneligt och dels den erbjudna

säkerhetens beskaffenhet. Såsom torde framgå av vad redan tidigare

anförts, utgå de sakkunniga från att institutet i princip bör grunda sin

utlåningsrörelse på fullgoda säkerheter och i överensstämmelse härmed

förutsättes, att lån i regel icke må beviljas till högre belopp än femtio

procent av säkerhetens uppskattade värde. Denna gräns utesluter icke,

att institutets ledning i fall, där säkerhetens art och övriga förhållanden

möjliggöra detsamma, utan uppgivande av kravet på säkerhetens

trygghet medgiver belåning till högre del av värdet å säkerheten. Däremot

har det icke varit möjligt att här, liksom i fråga örn bostadskreditkassan

och skeppshypotekskassan, angiva vilka slag av säkerheter, som

kunna läggas till grund för kredit från institutet, vilket fastmera bör

hava frihet att godtaga alla säkerheter, oavsett deras art, blott de uppfylla

förutsättningen att kunna anses betryggande. I förslaget till reglemente

upptagas ytterligare vissa föreskrifter örn värdering av erbjudna

säkei heter, örn säkerheternas vidmakthållande, örn uppsägningsrätt i

vissa fall m. m. och hänvisas i dessa avseenden till vederbörande paragrafer

i reglementsförslaget. Säi’skilt må uppmärksamheten fästas å

§ 12 av samma förslag, enligt vilken paragraf vid den värdering av erbjuden

säkerhet, som vid prövning av låneansökan skall företagas, hänsyn

skall tagas ej endast till säkerhetens art och saluvärde utan ock till

andra omständigheter, som för bedömandet äga betydelse, såsom säkerhetens

avkastning, räntabiliteten hos sökandens rörelse och lånetidens

längd.

De sakkunniga hava slutligen funnit det vara lämpligt, att principerna

för en skälig riskfördelning komma till uttryck i reglementet. Sålunda

vilja de sakkunniga, efter att hava övervägt skilda lösningar av

frågan, uttala sig för en sådan begränsning, att åt samme eller med vara„ndra.

\ väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna låntagare

lån ej må beviljas i större omfattning, än att lånens sammanlagda kapitalbelopp

icke överstiger det belopp, som motsvarar tjugu procent av

sammanlagda aktiekapitalet och reservfonden, eller ock, örn det belopp,

vartill tio procent av sammanlagda kapitalbeloppet av bolagets utestående

förbindelser uppgå, är större, detta belopp. Detta stadgande i

leglementsförslaget är i viss mån en motsvarighet till de genom 1933 års

lagstiftning införda bestämmelserna i 47 och 163 §§ banklagen. Med

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

avseende å innebörden av nämnda m aximerin pregel må erinras, att institutet

enligt dessa bestämmelser skulle äga att vid början av sin rörelse,

innan ännu vare sig någon upplåning verkställts eller reservfond

bildats, på en hand utlåna tjugu procent av aktiekapitalet, d. v. s. 1.6

miljoner kronor, samt sedermera, efter det institutet begagnat hela sin

upplåningsrätt, tio procent av de utestående förbindelsernas sammanlagda

kapitalbelopp eller 4.8 miljoner kronor. Med hänsyn till bland annat

den särskilda säkerhet, som institutet skulle erbjuda genom den av

staten tillskjutna garantifonden, hava de sakkunniga ansett den ifrågavarande

regeln böra fullt motsvara fordringsägarnas skäliga anspråk

på trygghet.

Av den vinst, som återstår efter avsättning till reservfond, bör utdelning

äga rum till aktieägarna. Med hänsyn till institutets uppgifter

och statens medverkan till dess tillkomst föreslå de sakkunniga, att

utdelningen årligen må utgöra högst fem procent å akties belopp, dock

att, där under ett eller flera år utdelning med nu nämnd procentsats ej

skett, under följande år må utdelas vad som brustit. Enär det synes

de sakkunniga särskilt önskvärt, att ett institut av ifrågavarande slag

erhåller starkast möjliga fondställning, böra bestämmelser införas till

påskyndande av reservfondens tillväxt. Sålunda bör enligt de sakkunnigas

mening, intill dess reservfonden uppgår till ett belopp motsvarande

femtio procent av aktiekapitalet, av årets vinst ej få utdelas mera än

att tjugu procent av densamma blir tillförd reservfonden. Detsamma

skall gälla, därest reservfonden nedgår under sålunda bestämt belopp.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att före bokslutets

upprättande betryggande avskrivningar å utestående lån självfallet

böra göras. De sakkunniga förutsätta, att institutets ledning härvid

väljer de för ändamålet mest lämpliga formerna för sådana avskrivningar.

Med avseende å det nya kreditinstitutets ledning och revisionens anordnande

vilja de sakkunniga härefter framhålla följande.

Antalet styrelseledamöter synes lämpligen böra bestämmas till åtta.

Detta kan visserligen synas vara ett ganska högt antal, men å andra

sidan är det ett önskemål, att styrelsen blir så mångsidigt sammansatt

som möjligt. För övrigt behöver icke hela styrelsen deltaga vid behandling

av alla ärenden, utan torde ett stort antal sådana kunna avgöras

av en av styrelsen tillsatt direktion.

Av nyssnämnda åtta styrelseledamöter anse de sakkunniga flertalet

böra utses av staten. Den övervikt för staten, som skulle följa av att

staten tecknar större delen av aktiekapitalet och som ytterligare motiveras

av att staten tillskjuter garantifonden, bör av hänsyn till de enskilda

aktieägarna begränsas. Beträffande rätt för andra än staten att ut
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

se ledamöter i styrelsen torde böra gälla att bank eller banker, som äga

aktier i institutet, skola vara berättigade att särskilt för sig utse högst

tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter för dem till lika antal.

Staten såsom majoritetsaktieägare kommer härvid alltså att erhålla bestämmanderätten

i fråga örn utseende av minst fem styrelseledamöter

jämte suppleanter för dem. Inom nu angivna gränser blir bestämmandet

av styrelseledamöternas fördelning på statsvalda och bankvalda beroende

av överenskommelse mellan staten och de aktieägande bankerna.

Konungen bör förordna en av styrelsens ledamöter att vara ordförande

i densamma. Styrelsen torde inom sig få välja vice ordförande.

Beträffande styrelsens beslutanderätt anse de sakkunniga, att i ett institut

av förevarande slag bestämmelser böra meddelas örn kvalificerad

majoritet vid avgörande av viktigare ärenden. Sålunda bör enligt de

sakkunnigas mening beslut icke vara giltigt med mindre beslutet biträtts

av minst tre fjärdedelar av styrelsens samtliga ledamöter, där beslutet

avser bland annat följande frågor, nämligen antagande eller entledigande

av verkställande direktör, utfärdande av instruktion för verkställande

direktören eller för direktion, beviljande av lån, upptagande

av lån eller framställning till Konungen angående ändring i reglementet.

Med avseende å denna av de sakkunniga föreslagna bestämmelse

örn kvalificerad majoritet må erinras, att hos bankerna praxis förutsätter

enhällighet vid beslutens fattande, då fråga är örn beviljande av lån

och härmed i betydelse likställda beslut. Beträffande ärenden, för vilkas

avgörande nyss angivna röstövervikt ej erfordras, torde institutets

styrelse böra vara beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes eller fyra,

såvida de äro ense, och synas besluten böra fattas med enkel röstövervikt

eller vid lika röstetal med ordförandens utslagsröst. I reglementsförslaget

hava införts föreskrifter örn vissa begränsningar med avseen,

de å frågor, som må hänskjutas till av styrelsen utsedd direktion.

För granskning av styrelsens förvaltning och institutets räkenskaper

torde böra väljas två revisorer jämte två suppleanter för dem. Valet

av en av dessa revisorer jämte en suppleant för honom torde böra,

där de aktieägande bankerna så önska, förbehållas dessa. Utöver nu

nämnda två revisorer jämte suppleanter anse de sakkunniga en ytterligare

revisor böra, på sätt fallet är hos bankerna, förordnas av bankoch

fondinspektionen. Däremot hava de sakkunniga icke ansett erforderligt,

att institutet skulle stå under överinseende av bankinspektionen.

Med avseende å revisorerna i det ifrågavarande institutet bör föreskrivas,

att samtliga skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna

personer.

Det kan av olika anledningar tänkas, att en banle som är aktieägare i

institutet icke önskar kvarstå såsom sådan. Härvid står det till en böljan

banken fritt att försälja sitt aktieinnehav till annan bank. Emel
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

lertid hava de sakkunniga ansett det vara rimligt, att banken även skall

kunna påfordra, att staten löser aktierna till sig. I så fall torde det å

andra sidan vara naturligt, att även staten tillerkännes rätt att påfordra

inlösen av de enskildas aktier. Såväl i ena som i andra fallet

torde viss uppsägningstid böra bestämmas för inlösningen, förslagsvis

tre månader efter därom framställd begäran. Lösesumman för aktie

skall motsvara aktiens verkliga värde. Härmed bör förstås det belopp,

som erbålles örn hänsyn tages till å ena sidan värdet av institutets utestående

fordringar och övriga tillgångar samt å andra sidan dess skulder

och andra förpliktelser. Örn ej enighet örn lösesumman kan uppnås,

synes den anordningen kunna träffas, att lösesumman bestämmes av

en skiljenämnd av tre personer, av vilka chefen för finansdepartementet

utser en, banken en och dessa båda eller örn de ej kunna enas i valet

överståthållaren den tredje. Med tanke särskilt på ett sådant fall,

att de aktieägande bankerna mera allmänt skulle vilja till staten överlåta

sina aktier, hava de sakkunniga ovan förordat, att Kungl. Majit

skall äga befogenhet att till ett antal av högst fyra även godkänna andra

än banker såsom aktieägare vid sidan av staten. Enligt gällande aktiebolagslag

måste nämligen antalet aktieägare i ett aktiebolag vara minst

fem.

De sakkunniga hava, på sätt i det föregående i olika sammanhang

understrukits, utgått från att det är ett villkor för institutets sunda utveckling,

att dess utlåningsrörelse kommer att handhavas efter fullt affärsmässiga

principer. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till

reglemente har, såsom även framgått, utarbetats i anslutning härtill.

Emellertid hava de sakkunniga, såsom likaledes redan nämnts, velat i viss

anslutning till ett uttalande i statsrådsprotokollet söka en utväg att i

särskild ordning förmedla kreditgivning till företag, vilka visserligen

icke kunna lämna säkerheter enligt reglementsförslagets bestämmelser,

men vilka kunna befinnas ur olika synpunkter värda understöd i form

av kredit.

Såsom framgår av § 18 i förslaget till bolagsordning hava de sakkunniga

tänkt sig en sådan anordning, att institutets styrelse skulle kunna

åtaga sig att mot skälig ersättning till bolaget för det allmännas räkning

och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid sidan av förvaltningen

av bolagets angelägenheter, handhava utlåning at näringsidkare

här i riket med användande av medel, som av staten i särskild ordning

ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål.

Ett dylikt åtagande från styrelsens sida tillhör enligt do sakkunnigas

mening de viktigare frågor, där beslut av styrelsen icke skulle vara giltigt

med mindre än att kvalificerad majoritet ernås.

De sakkunniga anse sig icke kunna mera i detalj ingå på de olika slag

av med företagarerisk förenade krediter, som jämlikt ifrågavarande bestämmelse

skulle kunna av institutets styrelse enligt föreskrifterna för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

denna särskilda verksamhets bedrivande beviljas. Likväl vilja de sakkunniga

på tal om detta spörsmål anföra följande.

Exportindustriernas mera riskbetonade engagemang skulle visserligen

icke kunna finansieras av institutet med hjälp av de för den reguljära

utlåningen tillgängliga medlen. De sakkunniga hava emellertid under

sitt arbete funnit, att inom sådana grenar av exportindustrien, som arbeta

med långa betalningsvillkor, ett starkt behov av långfristiga krediter

förefinnes. Den av exportkreditnämnden utövade verksamheten,

som närmare beröres i en härvid fogad bilaga, kan icke i nämnvärd män

tillgodose dessa industriers intresse av åtgärder för exportens finansiering.

Det torde därför kunna tänkas, att statsmakterna skulle vara

villiga att med hjälp av särskilda kreditmedel underlätta för sysselsättningen

inom landets näringsliv viktiga utlandsaffärer av denna natur.

Vidare må framhållas, att den internationella utvecklingen på handelspolitikens

område för närvarande går i sådan riktning, att reciprocitetspolitiken

blivit allmännare omfattad än tidigare samt att t. o. m. mellanstatliga

avtal örn utbyte av varor icke blivit ovanliga. Det förefaller

icke uteslutet, att statsmakterna skulle vara beredda att lämna sin medverkan

även till finansiering av sådana avtal. Ytterligare kan förutses,

att planer kunna uppstå på grundandet av företag, vilka icke kunna

prestera sådana säkerheter, som krävas vid institutets egen utlåning,

och där följaktligen företagarerisk föreligger, men vilka vid en omdömesgill

undersökning kunna antagas med en viss grad av sannolikhet

framdeles komma att bliva ekonomiskt bärkraftiga och för arbetsmöjligheterna

inom landet av betydelse, och möjligt är, att statsmakterna

jämväl med hänsyn till sådana fall skulle vara villiga att träda stödjande

emellan. Självfallet utgå de sakkunniga i nu nämnda olika avseenden

från förutsättningen, att medel för dylika ändamål lämnas

först efter noggrann omprövning av de med en dylik kreditgivning

förenade näringspolitiska fördelarna och statsfinansiella riskerna. Huruvida

och i vad mån den nu angivna utvägen för en kreditgivning efter

särskilda grunder skulle kunna tänkas innefatta ytterligare andra slag

av krediter, må här lämnas öppet. Möjligen kan till övervägande upptagas

fragan, huruvida vissa av de inledningsvis berörda för närvarande

av kommerskollegium och statskontoret förvaltade utlåningsfonderna

skulle kunna överlämnas till institutets styrelse för att av detta användas

för de ändamål, de redan tjäna.

De nu berörda olika frågorna och däribland ej minst spörsmålet om

ett tillgodoseende av exportindustriernas kreditbehov äro enligt de sakkunnigas

mening värda stor uppmärksamhet. De sakkunniga vilja uttala

förhoppningen, att, därest det här ifrågasatta nya kreditinstitutet

kommer till stånd, styrelsen för detsamma kommer att vara beredd att.

örn så påfordras, åtaga sig sådana uppgifter, som avses i den nu omberörda

§ 18 i bolagsordningen. Skulle av en eller annan anledning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

som för närvarande undandrager sig bedömande, svårigheter härutinnan

uppstå, anse de sakkunniga, att frågan om sådan kreditgivning, som

i förevarande paragraf åsyftas, bör på annat sätt finna en lämplig lösning.

Beträffande institutets inre organisation torde det icke ankomma på

de sakkunniga att här framlägga något förslag, utan anordnandet härav

bör bliva en bolagsledningens uppgift. De sakkunniga vilja emellertid

ånyo fästa uppmärksamheten på att institutet icke kommer att

driva någon inlåningsrörelse från allmänheten på räkning samt att vad

utlåningsrörelsen beträffar institutet torde kunna påräkna att i synnerhet

i fråga örn krediter, vid vilka samverkan i någon form äger rum med

bankerna, få utnyttja utredningsmaterial och sakkunskap, som stå till

bankernas förfogande. Det är uppenbart att institutet, som skulle hava

hela landet till verksamhetsområde och som skulle tillgodose vitt

skiftande kreditändamål, under andra förutsättningar än nyss nämnts

bleve nödsakat att hålla en i förhållande till sitt rörelsekapital alltför

vidlyftig organisation. Kommer samverkan med bankerna till stånd,

torde man emellertid hava anledning förvänta, att institutets förvaltningskostnader

skola kunna hållas inom tämligen snäva gränser.

Genom att kostnaderna för institutet hållas så låga som det med hänsyn

till institutets uppgifter är möjligt, böra låntagarna med avseende

å ränta och lånekostnader m. m. kunna beredas så fördelaktiga villkor,

som omständigheterna i övrigt medgiva.

I fråga örn de arbetsuppgifter, som i anslutning till § 18 i bolagsordningen

skulle kunna tillkomma institutets styrelse, må erinras örn innehållet

i samma paragraf, enligt vilken skälig ersättning skall utgå till

bolaget för de av denna verksamhet eventuellt föranledda ökade förvaltningskostnaderna.

De sakkunnigas förslag.

I anslutning till vad ovan anförts föreslå de sakkunniga, att åtgärder

från statsmakternas sida vidtagas för inrättande av ett kreditinstitut för

medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet,

byggt på i det föregående utvecklade samt i de här vidfogade förslagen

till bolagsordning och reglemente närmare angivna grunder.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Förslag''

till

Bolagsordning.

§ 1.

Detta bolag, vars firma är , är grundat på aktier enligt bestäm
melserna

i lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag och lagen den 22 juni

1911 örn vissa aktiebolag, som driva lånerörelse.

§ 2.

Bolagets verksamhet har till föremål att idka lånerörelse genom att åt

näringsidkare här i riket lämna lån mot säkerhet, som finnes betryggande.

§ 3.

Bolagets styrelse bär sitt säte i Stockholm.

§ 4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra åtta miljoner kronor, fördelat pa aktier

å 10 000 kronor.

§ 5.

Såsom garantifond att utgöra en särskild säkerhet för av bolaget ingångna

förbindelser ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till bolagets förfogande svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett sammanlagt belopp av minst tolv

miljoner kronor. Garantifonden må tagas i anspråk allenast i den män vid

likvidation av bolaget så finnes erforderligt för att, sedan bolagets egna

tillgångar blivit använda, fullgöra bolagets förbindelser. De i garantifonden

ingående obligationerna fortfara att tillhöra staten, intill dess

obligationerna, på sätt nu sagts, tagits i anspråk, dock att staten ej må

för annat ändamål förfoga över dem, förrän det blivit vederbörligen utrönt,

att obligationerna icke vidare äro för sitt här omförmälda ändamål

erforderliga.

Bolaget må icke inga förbindelser i större omfattning än att sammanlagda

kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger sammanlagda beloppet

av garantifonden och bolagets reservfond.

§ 6.

Bolagets aktier kunna tillhöra allenast staten och svenska bankaktiebolag

eller solidariska bankbolag, nedan benämnda banker, ävensom, till ett

antal av högst fyra, andra, vilka Konungen godkänner såsom aktieägare.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Staten skall äga minst lein åttondelar av antalet aktier i bolaget.

Aktie, som äges av bank, vare staten berättigad och skyldig lösa till sig

sist tre månader efter därom framställd begäran. Sådan begäran skall

göras av staten genom chefen för finansdepartementet hos ordföranden i

bolagets styrelse, som har att ofördröjligen delgiva densamma den eller de

banker, vilkas aktier skola lösas, och av bank hos chefen för finansdepartementet.

Lösesnmman för aktie skall motsvara aktiens verkliga värde. Uppnås

ej enighet örn lösesumman. skall denna bestämmas av en skiljenämnd av

tre personer, varav chefen för finansdepartementet utser en, banken en

och dessa båda eller, örn de ej kunna enas i valet, överståthållaren den

tredje.

§ 7.

Till aktieägarna må av bolagets vinst, efter avdrag av vad som skall

avsättas till reservfond, årligen utdelas högst fem procent å akties belopp,

dock att, där under ett eller flera år utdelning med nu nämnda procentsats

ej skett, under följande år må utdelas vad som brustit.

Intill dess reservfonden uppgått till ett belopp, motsvarande femtio

procent av aktiekapitalet, må av årets vinst ej utdelas mera än att tjugu

procent av densamma blir tillförd reservfonden. Detsamma skall gälla,

därest reservfonden nedgår under sålunda bestämt belopp.

§ 8.

Bolagets styrelse består av åtta ledamöter och lika många suppleanter

för dem.

Med undantag, varom i nästa stycke förmäles, väljes styrelsen å ordinarie

bolagsstämma för ett år i sänder.

Bank eller banker, som äga aktier i bolaget, äro berättigade att, efter

anmälan därom före företagandet av de i § 17 under 7) omförmälda val,

särskilt för sig utse högst tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter

för dem till lika antal. Nu nämnda val skola, med undantag av att andra

aktieägare än banker ej i dem deltaga, förrättas i samma ordning och

skola gälla för aamma tid som de val, vilka företagas enligt vad i andra

.stycket stadgas.

§ 9.

Konungen förordnar en av styi‘elsens ledamöter att vara ordförande i

styrelsen. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande.

Beslut av styrelsen örn antagande eller entledigande av verkställande

direktör för bolaget, örn utfärdande av instruktion för verkställande direktören

eller för direktion, som av styrelsen utses för handö avande av förvaltningsangelägenheter.

om beviljande av lån eller bolagets iklädande av

garantiförpliktelse eller ändring av villkor för beviljat lån eller åtagen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

garantiförpliktelse, örn placering av bolagets medel annorledes än genom

utlämnande av beviljade lån eller insättning å bankräkning, örn upptagande

av lån eller träffande av annat avtal angående kredit åt bolaget,

örn framställning till Konungen angående ändring i reglemente, varom i

§ 13 förmäles, eller örn mottagande av förvaltningsuppdrag, som i § 18

avses, vare icke giltigt, med mindre beslutet biträtts av minst tre fjärdedelar

av styrelsens samtliga ledamöter; dock att styrelsen äger med nu

nämnd röstövervikt bestämma, att ärende, som nyss sagts, må avgöras

även utan iakttagande av föreskriften örn dylik röstövervikt.

Beträffande ärenden, för vilkas avgörande den i föregående stycket angivna

röstövervikt ej erfordras, är styrelsen beslutför, då fem ledamöter

äro tillstädes eller fyra, såvida de äro örn beslutet ense, och fattas besluten

med enkel röstövervikt eller vid lika röstetal med ordförandens utslags
-

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Styrelsen äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman.

§ 11.

Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas av tre

revisorer.

En av revisorerna och suppleant för denne förordnas av bank- och fondinspektionen

för högst två år i sänder.

De övriga revisorerna jämte två suppleanter för dem väljas årligen å

ordinarie bolagsstämma; dock att en av dessa revisorer jämte en suppleant

för honom må under betingelser, som i § 8 tredje stycket sägs. kunna utses

på sätt där finnes angivet.

Samtliga revisorer och deras suppleanter skola vara med det ekonomiska

livet väl förtrogna personer.

§ 12.

Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

§ 13.

Angående handhavandet av förvaltningen inom bolaget, bolagets utlåningsrörelse

och dess upptagande av lån meddelas närmare bestämmelser

i av Konungen utfärdat reglemente.

Finnes reglementet vara i behov av ändring eller tillägg, har styrelsen

att därom till Konungen ingiva förslag.

§ 14.

Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna

skola ske skriftligen i rekommenderat brev till varje aktieägare. Breven

skola vara till posten avlämnade sist två veckor före den ordinarie stämma

och sist en vecka före den extra stämma, som med meddelandet avses.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

§ 15.

Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, om lian ej är tillstädes.

annan ledamot av styrelsen.

§ 16.

Ordinarie bolagsstämma hålles årligen före utgången av april månad.

§ 17.

Vid ordinarie bolagsstämma skola, sedan röstlängd upprättats och ordförande

vid stämman blivit vald, förekomma följande ärenden:

1) styrelsens och revisorernas berättelser för det förflutna räkenskapsåret;
2)

fråga örn fastställande av balansräkningen;

3) fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, förvaltningsberättelsen

omfattar;

4) fråga örn användning av tillgängliga vinstmedel;

5) frågor, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämmans avgörande;

6) bestämmande av arvoden åt styrelseledamöter och revisorer;

71 val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem.

§ 18.

Styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det

allmännas räkning och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid

sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt

näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i

särskild ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål.

§ 19.

Denna bolagsordning skall för att gälla fastställas av Konungen och

må ej utan Konungens medgivande ändras.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

F ö r s I a g

till

Reglemente.

Örn förvaltningens handhavande.

§ 1.

Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse sä ofta sadant fordra»

för behandling av föreliggande ärenden. Sammanträde skall ock äga rum.

då så påkallas av minst två av styrelsens ledamöter.

Kallelse, så vitt möjligt upptagande de ärenden, som skola förekomma,

bör i god tid före sammanträde tillställas styrelsens ledamöter eller, vid

hinder för någon av dem, suppleant för honom.

§ 2.

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll, som justeras pä sätt

styrelsen bestämmer.

§ 3. !

Styrelsen antager och entledigar verkställande direktör och andra béfattningshavare

hos bolaget samt bestämmer deras löner och övriga anställningsvillkor.

I mån av behov skall instruktion för befattningshavarna utfärdas av

styrelsen.

§4.

Till styrelsens avgörande skola hänskjutas alla frågor, som äro av

större betydelse eller intresse för bolaget.

Övriga frågor må, enligt av styrelsen för högst ett år i sänder lämnat

bemyndigande, avgöras av verkställande direktören eller en av styrelsen

utsedd direktion, bestående av verkställande direktören och en eller flera

av styrelsens ledamöter eller suppleanter. Lämnas dylikt bemyndigande,

skall innehållet i detsamma regleras genom av styrelsen utfärdad instruktion.

Innefattar bemyndigandet befogenhet att avgöra frågor örn beviljande

av lån eller ändring av villkor för beviljade lån, örn placering avbolagets

medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller

insättning å bankräkning eller örn upptagande av lån eller träffande av

annat avtal angående kredit åt bolaget, skola i instruktionen angivas de

gränser, inom vilka med bemyndigandet avsedda befogenheter må utövas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

§ 5.

Hos styrelsen skola föredragas:

1) i regel vid varje sammanträde alla av verkställande direktören eller

direktionen sedan senaste föredragningen beviljade lån eller medgivna ändringar

av villkor för tidigare lämnade lån, verkställda placeringar av bolagets

medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller insättning

å bankräkning, träffade avtal örn kredit åt bolaget samt vidtagna

åtgärder i andra hänseenden, som finnas vara av beskaffenhet att böra hos

styrelsen anmälas;

2) minst två gånger örn året bolagets samtliga utestående lån; och

3) likaledes minst två gånger örn året sammanställningar för belysande

av bolagets ställning och rörelsens gång.

§ 6.

Finnes erforderligt, att särskilda personer inom eller utom styrelsen äga

bemyndigande att teckna bolagets firma, har styrelsen att därom meddela

bestämmelse minst en gång årligen.

§ 7.

Revisorerna äga att till sitt biträde antaga siffergranskare samt för dennes

arbete fastställa instruktion.

Siffergranskarens arvode bestämmes av revisorerna, dock att där styrelsen

så finner erforderligt, frågan om arvodet skall hänskjutas till avgörande

av bolagsstämma.

§ 8.

Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom

styrelsens försorg minst fjorton dagar före ordinarie bolagsstämman offentliggöras

i tryck.

Om utlåningen.

§ 9.

Lan må ej beviljas annorledes än på viss tid, som endast då särskilda

omständigheter därtill föranleda må överstiga tio år. överstiger tiden ett

år, skall i regel låntagaren vara ålagd skyldighet att gälda lånet genom

avbetalningar enligt fastställd plan. Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, må anstånd beviljas för högst ett år i sänder med fullgörande

av föreskriven avbetalning.

§ 10.

Åt samme elier med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

förbundna låntagare må lån ej beviljas i större omfattning än att lånens

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger det belopp, som motsvarar

tjugu procent av sammanlagda aktiekapitalet och reservfonden i bolaget,

eller ock, örn det belopp, vartill tio procent av sammanlagda kapitalbeloppet

av bolagets utestående förbindelser uppgå, är större, detta belopp.

§ 11.

Vid prövning av uppkommen lånefråga skola ändamålet med lånet, sökandens

ställning och den erbjudna säkerhetens beskaffenhet noggrant

undersökas.

Ej må lån beviljas, med mindre

ändamålet med lånet finnes ägnat att befordra en sund utveckling av

det företag, för vilket lånet är avsett;

sökanden anses besitta nödiga förutsättningar att på avsett sätt göra

lånet gagneligt; och

säkerheten för lånet finnes vara i och för sig fullt betryggande.

§ 12.

\ id den värdering av erbjuden säkerhet, som vid prövning av låneansökan

skall företagas, skall hänsyn tagas ej endast till säkerhetens art och

saluvärde utan ock till andra omständigheter, som för bedömandet äga

betydelse, såsom säkerhetens avkastning, räntabiliteten hos sökandens rörelse

och lånetidens längd.

Häl säkeihetens art därtill föranleder, skall värderingen i regel grundas

på besiktning.

§ 13.

Lån må i regel icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det

värde, vartill säkerheten uppskattas.

§ 14.

Shleisen har att övervaka, att värdet av för lån lämnad säkerhet icke

minskas i vidare mån än som med hänsyn till bolagets intresse må anses

försvarligt ävensom, i fråga örn sådan i säkerheten ingående egendom, som

bör vara försäkrad, att försäkringen är ordnad på för bolaget betryggande

sätt och vederbörligen hålles vid makt.

§ 15.

Vid beviljande av lån skall styrelsen förbehålla sig rätt att uppsäga

lånet till betalning omedelbart eller inom viss av styrelsen bestämd tiel,

därest enligt styrelsens mening ställd säkerhet undergått märklig försämring

eller för bolaget betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren

eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

§ 16.

Av låntagare lämnad säkerhet skall förskrivas att gälla för samtliga

hans förbindelser hos bolaget.

§ 17.

Lån må beviljas endast i svenskt mynt.

§ 18.

Vad ovan i detta reglemente är sagt angående lån skall i tillämpliga

delar gälla även garantiförpliktelser, som bolaget ikläder sig.

Örn upplåningen.

§ 19.

Obligationslån, som av bolaget upptages, skall bolaget vara skyldigt att

återbetala genom amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller

efter uppsägning.

Sådant lån skall bolaget kunna senast tio år efter dess upptagande

uppsäga till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.

Om vården av bolagets värdehandlingar.

§ 20.

Bolagets samtliga värdehandlingar skola vårdas antingen av riksbanken

eller av annan bank eller oek på annat lika betryggande sätt.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bil. /.

P. M.

angående vissa under statskontorets och kommerskollegii förvaltning

stående lånefonder.

För främjande av olika näringsgrenar finnas åtskilliga lånefonder, vilka

stå under statskontorets och kommerskollegii förvaltning. Bland dessa

fonder må särskilt nämnas följande, vilka kunna vara av intresse i förevarande

sammanhang:

Behållning den 30 juni 1933

Kronor

industrilånefonden .......................................................

manufaktur för lagslånefonden

rederilånefonden .....................................................

hantverkslånefonden......................................................

lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare

.................................................................................

vattenkraftslånefonden....................................................

kraftledningslånefonden ....................................................

4150 670-0 2

3 379 932-95

22 792 141*50

300 000-—

1 000 000-—

9 944 334-68

13 616 956-88

Enligt kungörelserna den 13 oktober 1927 (nr 402 och 403) samt den 18

maj 1928 (nr 129) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från

respektive industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden och rederilånefonden

prövas ansökningar örn sådana lån av Kungl. Maj:t. Kommerskollegium

plägar regelmässigt höras över ansökningarna och har därvid att

verkställa erforderlig utredning rörande förutsättningarna för den sökta

krediten. Efter det Kungl. Maj:t beviljat ett lån, utlämnas detsamma av

statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse jämte sådan

säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande, som av statskontoret godkännes.

Ifrågavarande lån beviljas för jämförelsevis lång tid, nämligen

industrilån och lån från manufakturförlagslånefonden för tio år samt lån

från rederilånefonden för åtta år. Lånen äro ställda på årlig amortering;

dock äro de två första åren amorteringsfria. Låntagare har rätt att före

lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lån. Räntan å lån

från dessa fonder är i författningarna fastställd till fem procent, men låntagaren

har förklarats skyldig att å lånet eller vad därav återstår oguldet

erlägga ränta med det högre procenttal, som under lånetiden kan bliva bestämt.

Därest statskontoret under lånetiden skulle linna ställd säkerhet

icke vidare vara nöjaktig, är låntagaren skyldig att inom viss tid avlämna

nya säkerhetshandlingar. Vidare finnas i författningarna vissa bestämmelser,

vilka möjliggöra för vederbörande myndigheter att följa den rörelse,

för vilken lån beviljats. Brister låntagare i honom åliggande förpliktelser,

kan lånet förklaras vara förfallet. Så kan även ske i vissa andra fall,

exempelvis då rörelse icke drives på tillfredsställande sätt i enlighet med

de vid lånets beviljande uppställda villkoren.

Vad sålunda sagts örn lån från industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden

och rederilånefonden gäller, enligt kungörelse den 17 juni 1916

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

(nr 2.30). nied däri vidtagna ändringar samt kungörelse den 9 juni 1933

(nr 355), i stora delar även om lån från hantverkslånefonden ock från lånefonden

för ackordslån och förlagslån åt hantverkare. Frågor örn lån från

sistnämnda fonder avgöras emellertid av kommerskollegium, som även utlämnar

dessa lån och prövar säkerheterna för desamma. Lånetiden utgör för lån

från hantverkslånefonden sex år, varav ett ar amorteringsfritt, samt för lan

från lånefonden för ackordslån och förlagslån at hantverkare sju åi, av

vilka två år äro amorteringsfria. Å sistnämnda lån utgör räntesatsen till

skillnad från övriga här nämnda lån endast fyra och en halv procent.

Även beträffande lån från kraftledningslånefonden och vattenkraftslånefonden

gälla, enligt kungörelser den 13 september 1918 (nr 718) och den

19 december 1919 (nr 787) med däri vidtagna ändringar, i huvudsak liknande

bestämmelser som de ovan angivna. Lån från den förstnämnda

fonden beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt och

utlämnas i regel på högst 20 år, varav två amorteringsfria, men i särskilda

fall på högst 30 år. Däremot avgöras frågor örn lån från vattenkraftslånefonden

av Kungl. Majit efter hörande av bland andra kommerskollegium.

Dessa lån meddelas på högst 43 år, av vilka tre år äro amorteringsfria.

I båda de nu sist nämnda fallen har statskontoret att utbetala lånen

efter prövning av säkerheterna.

Av tillgängliga uppgifter ur räkenskaperna för ifrågavarande fonder

synes framgå, att de verkställda avskrivningarna å de från manufakturförlagslånefonden

utlämnade lånen, räknat från århundradets början, utgjort i

genomsnitt ungéfär en procent för år av tillgångarna men däremot å övriga

här avsedda lån varit betydligt lägre.

BIL II.

P. M.

angående statsgaranti för exportkredit.

Enligt förordning den 26 juni 1933 må till befrämjande av svensk export

statsgaranti beviljas svensk exportör för kredit, som av honom lämnas vid

försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller

fiske. Statsgaranti må ock i särskilda fall kunna beviljas för entreprenadarbeten,

som utföras i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom

för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet,

särskilt dä dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk

export. Statsgarantien må högst avse, att ett belopp uppgående till 60 procent

av den av exportören lämnade krediten kommer att inflyta. Utan

hinder härav må intill en totalsumma av sex miljoner kronor statsgaranti

kunna beviljas till mer än 60 procent av kreditbeloppct intill hela detta

belopp, då fråga är örn export av alster av jordbruk, särskilt levande

hästar, nötkreatur, får och svin samt utsädesvaror, eller av fisk och fiskprodukter.

I fall, som nu avsetts, må exporten kunna helt eller delvis av

exportkreditnämnden finansieras genom köpesummans förskotterande. Sammanlagda

beloppet av gällande exportkreditgarantier, däri inberäkna! vad

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sand. Nr 260. (Bilaga.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

staten — utan att återbetalning ägt ram — kan hava fått utgiva på grund

av förskott eller beviljad garanti, må ej överstiga sjuttiofem miljoner kronor.

Statsgaranti för exportkredit eller förskott må beviljas allenast den, som

gjort sig. känd för redbarhet och i övrigt besitter för ifrågavarande förmåns

åtnjutande erforderliga förutsättningar.

Statsgarantien må icke avse utebliven betalning av annan anledning än

koparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt

moratorium, valutaspärr och dylikt.

För beviljad exportkreditgaranti eller lämnat förskott skall erläggas en

premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom

kredittidens längd, förhallandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment

och varans art. Premien skall så beräknas, att den innefattar bidrag

till täckande av administrationskostnaderna för den nämnd, exportkreditnämnden,

som utgör organ för handläggning av frågor rörande statsgaranti

for exportkredit och örn förskott.

Exportkreditnämnden utses av Kungl. Maj:t, som även den 26 juni 1933

fastställt instruktion för densamma.

Enligt erhållna uppgifter har hittills statlig garanti beviljats för exportkrediter

å sammanlagt omkring elva miljoner kronor. Garantien har i flertalet

fall bestämts till det i förordningen angivna maximum av 60 procent

av garanti beloppet. Garantitidens längd, vilken enligt instruktionen för

"■^reditnämnden icke skall bestämmas längre än som är oundgängligen

nödvändigt, har i praktiken vanligen fastställts till mellan ett och två år

från exporten.

P. M.

Bil /n

rörande vissa utländska institut för långfristig och medellång

kreditgivning.

I Belgien bildades under år 1919, med stöd av särskild lagstiftning, ett

aktiebolag med uppgift att meddela krediter och vidtaga andra åtgärder

för rekonstruktion, modernisering, ombildning eller utveckling av belgiska

industri-, jordbruks- eller handelsföretag och särskilt att underlätta mobiliseringen

av dylika företags långfristiga och medellånga fordringar. Bolaget,

som erhöll benämningen Société Nationale de Crédit å 1’Industrie,

tillkom med särskild tanke på återuppbyggnadsarbetet efter kriget.

Bolagets aktiekapital utgjorde ursprungligen 25 miljoner francs, tecknade

av belgiska statsbanken, men har sedermera efterhand ökats till 150 miljoner

francs. Bland aktieägarna återfinnas numera ett flertal banker.

Krediter från bolaget få icke utlämnas på längre tid än 20 år. Vid den

överenskomna lånetidens utgång kan dock förlängning därav medgivas.

Lånen komma i regel till stånd efter förmedling och under garanti av

bank eller liknande inrättning. Dock kan lån beviljas oberoende härav, örn

erbjuden reell eller personlig säkerhet utgör fullt betryggande täckning för

hela lånet och vid ärendets behandling närvarande styrelseledamöter enhälligt

förorda krediten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Bolaget kan under vissa förutsättningar även diskontera växlar.

Beträffande kapitalanskaffningen gäller, att bolaget kan emittera obligationer

med en återbetalningstid av högst 30 år. Beloppet av utelöpande

obligationer må icke uppgå till mer än tio gånger kapital och reserver.

Undantag från dessa regler kunna dock äga rum efter särskilt tillstånd.

Enligt bokslut för den 31 december 1932 utgjorde då beloppet av bolagets

obligationslån omkring 1 200 miljoner francs. Staten garanterar räntorna å

obligationer med längre löptid än 5 år.

Bolaget kan jämväl utgiva kassaanvisningar pä 1 — 5 år.

Slutligen kan bolaget till förräntning mottaga depositioner ä minst 1 000

francs.

Beträffande vinstmedlens användning stadgar bolagsordningen, att i första

hand avsättning till reservfonden skall ske med 5 procent av vinstens belopp.

Härefter erhålla aktieägarna utdelning, motsvarande 5 procent å aktierna,

Örn fördelning av eventuellt överskott finnas särskilda stadganden

meddelade, enligt vilka en del av överskottet tillföres en extra reservfond

och något belopp under vissa förutsättningar jämväl kan tillkomma staten.

Även vid nedsättning av den extra reservfonden genom utlämnande axnya

aktier samt vid eventuell likvidation tillkomma vissa andelar staten.

Bolagets styrelseledamöter utses på bolagsstämma.

Genom en särskilt utsedd person övervakar staten bolagets förvaltning.

Denne kan hos regeringen göra anmälan angående beslut, som han finner

stridande mot lag eller bolagsordning eller icke förenligt med statens intressen

samt i avvaktan å regeringens ståndpunkttagande förordna om inställande,

dock under högst två veckors tid, av sådant besluts verkställande.

1 Finland bildades under är 1924 ett aktiebolag under benämningen IndustriHypoteksbanken

i Finland A. B., vars ändamål i bolagsordningen angivits

våra att tillgodose den finländska industriens behov av långvarig kredit genom

att bevilja amorteringslån åt industriella inrättningar emot inteckning

i dem tillhöriga fastigheter.

Bolagets aktiekapital är 50 miljoner mark men kan ökas till 100 miljoner

mark. Aktierna äro uppdelade på två serier, A och B, på sådant sätt, att 80 procent

av aktierna tillhöra serien A och 20 procent serien B. Förstnämnda

aktier hava från början övertagits av vissa storbanker, som grundat det

ifrågavarande bolaget, medan B-aktierna avsetts för industriidkare, som erhålla

lån hos bolaget.

Lån beviljas till högst 50 procent av det värde, vartill bolagets styrelse

enligt värdering uppskattat ilen intecknade fastigheten. Vid värderingen,

som verkställes genom två av bolagets styrelse utsedda ojäviga fackmän,

bör tagas i betraktande icke blott fastighetens värde såsom sådant utan även

den säkerhet för erläggandet av ränta och amortering, som den lånesökande

inrättningen erbjuder genom sin räntabilitet.

Amorteringstiden för lån utgör högst 25 år.

Bolagets utlåning till en och samma låntagare far under inga omständig

heter överstiga 15 procent av bolagets hela upplåning.

Låntagare har att förutom intecknad skuldsedel å länets nominella belopp avlämna

en siirskild räntebärande förbindelse å ett belopp motsvarande 5 procent

av den nominella lånesumruan, vilken förbindelse likaledes skall interik

nas. Densamma lär endast tagas i anspråk, därest bolagets räkenskaper för

något år utvisa förlust och denna icke kan täckas av oanvända vinstmedel

samt reservfondens tillgångar. Bristen skall därvid fördelas mellan samtliga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

låntagare ...i £qihaltande, till ufestaende .lånebelopp,- Vad låntagarna sålunda

kunna få tillskjuta, skall gottgöras. deni ur följande års vinster.

Bolagets upplåning ^ skei- genom utgivande äv obligationer. Därest bolaget

upptager obligationslån i. utländsk valuta, bör det ordna motsvarande

utlåning, sä litt detsamma icke löper någon kursrisk.

Bolaget bär hittills,upptagit två obligationslån om respektive 12 miljoner

dollars oell 2 miljoner pund sterling, .båda-upplagda i utlandet och båda

försedda med statens garanti.

.Enligt bolagsordningen böra .av bolagets årsvinst 25 procent överföras till

reservfonden, intill dess denna uppgår till 25 procent av aktiekapitalet.

Därefter kan utdelas 6 procent å aktierna. Av eventuellt återstående belopp

av årsvinsten skall hälften överföras till en fond för amortering av garantiförbindelserna

samt den. andra hälften stå till bolagsstämmans förfogande.

Bolagets styrelse utgöres av sju. ledamöter, av vilka fyra utses av A-aktieägarna

och tid av B-aktieägarna. Den sjunde styrelseledamoten utses enligt

anvisning, av finansministeriet, örn staten ikläder sig garanti för obligationslån,

oell eljest av A-aktieägarna.

1 Frankrike finnes — förutom vissa rent privata, bankinstitut för längre

krediter åt näringslivet — sedan år 1919 ett under statens medverkan bildat

aktiebolag för dylik kreditgivning, vilket främst tillkommit för att utgöra

organ för finansierandet av återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade

provinserna. Detta bolags ursprungliga ändamål framgår även av dess

namn,, som är,»Credit National poul- faciliter la reparation des dommages,

causés par la guerre» eller kortare Credit 1 National. Sedan det egentliga

återuppbyggnadsarbetet slutförts, har bolaget omlagt sin verksamhet till att

huvudsakligen avse stödjande av näringslivet i Frankrike med biländer.

Bolaget, som bildats under . statens medverkan av ett betydande antal

franska banker neli industriföretag, harl ett aktiekapital av 100 miljoner

francs.

Be av bolaget utlämnade lånen pläga uppgå till en storlek av 100 000

francs—5- -miljoner francs. Lånen utlämnas mot botteninteckning eiler

vissa andra, slagräv.säkerheter. Deras löptid utgör o—10 år.

Det för utlåningsrörelsen erforderliga kapitalet har till större delen anskaffats.

, .genom upplåning, varvid staten i viss utsträckning medverkat.

Bland-annat har bolaget emitterat tvä 10-åriga obligationslån örn sammanlagt

450 miljoner francs.

Av vinsten å rörelsen reserveras en del, medan vissa andra andelar tillkomma

aktieägarna och staten...........

Staten bär, bland annat aven rätt att., efter, förslag, frän bolagets styrelse,

utse verkställande direktör för bolaget. .

1 Italien hava under de senaste åren tillkommit två halvofficiella institut

med uppgift att tillhandahålla långfristig kredit at industrier och i övrigt

stödja desamma, nämligen dels Istituto Mobiliare Italiano och dels Istituto

per la Riconstruzione Industriale.

Istituto Mobiliare Italiano har bildats under senare delen av år 1931.

Institutets kapital utgör något mer än 500 miljoner lire, varav en del tillskjutits

av de statliga kreditinstituten. Viss utdelning garanteras av staten,

i Ändamålet ”2 med institutets verksamhet har i reglementet angivits vara

att utlämna län till italienska industriföretag mot säkerhet. Institutet kan

.emellertid även stödja industrien genom att själv förvärva aktier i företagen.

Ett syfte med institutets inrättande har varit, att detsamma skulle

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

övertaga vissa industriengagemang i en av de italienska storbankerna. Institutets

lån få icke utlämnas på längre tid än 10 år.

För anskaffande av kapital för sin utlåning äger institutet verkställa

upplåning i olika former. Institutet kan emittera dels ett slags andelsbevis

i särskilda grupper av de utav institutet förvaltade värdena, dels förbindelser

med bestämd årlig ränta och med rätt till andel i utdelningen å

vissa aktieposter samt dels slutligen räntebärande obligationer.

Upplåningen får icke överstiga ett belopp, motsvarande tio gånger institutets

kapital. Under sina två första verksamhetsår har institutet emitterat

obligationer till ett sammanlagt belopp av omkring 500 miljoner lire.

Skattefrihet är medgiven för obligationerna.

Staten kan ikläda sig garanti för särskilda serier av obligationer, där det

allmännas intresse kan giva anledning härtill.

Institutets styrelse är delvis utsedd av staten.

Istituto per la Riconstruzione Industriale är upprättat så sent som under

år 1933. Detta institut är uppdelat i två avdelningar.

Den ena avdelningen har till ändamål att lämna lån till italienska industriföretag

för att främja dessas tekniska och ekonomiska utveckling.

Denna avdelning har ett kapital av 100 miljoner lire, varav en väsentlig

del tillskjutits av den italienska postsparbanken samt en annan del tecknats

av de statliga försäkringsorganisationerna.

Kredittiden är här icke såsom för Istituto Mobiliare Italiano begränsad

till 10 år, utan lånen kunna meddelas på längre tid.

Avdelningen kan emittera obligationslån med en löptid av lägst 15 och

högst 20 år, i vissa fall med statsgaranti. Under det första verksamhetsåret

hava obligationer under sådan garanti emitterats för 400 miljoner lire

för att finansiera förvärv av aktier i ett italienskt telefonaktiebolag. Obligationerna

löpa med 4 procent ränta, som garanteras av staten, samt äro förenade

med viss andelsrätt i utdelningen å nämnda aktier samt rätt till utbyte

av obligationerna mot aktier.

* Institutets president, som står i spetsen för båda avdelningarna, tillsättes

av staten. Likaså utser staten de sex styrelseledamöterna i den nu ifrågavarande

avdelningen. Beträffande tre av nämnda ledamöter upprättas förslag

av de aktieägande institutionerna.

Den andra avdelningen av Istituto per la Riconstruzione Industriale har

till uppgift att övertaga avvecklingen av vissa industriengagemang, som

överförts från ett tidigare dotterbolag till statsbanken.

För finansieringen av sistnämnda avdelnings verksamhet tillskjuter staten

kapital, som upplånas för ändamålet.

Styrelseledamöterna utses även här av staten.

I Nederländerna finnes sedan år 1928 en särskild kreditinrättning för

medellång kreditgivning, Nederlandsche Crediet en Financiering Maatschappij.

Institutet har till ändamål att meddela krediter, att bedriva finansiell verksamhet

av alla slag, att köpa och sälja aktier, obligationer oell andra värdepapper

samt vidare att utöva varje annan verksamhet till främjande av

nu nämnda syften. Kredittiden för de av institutet utlämnade lånen utgör

i regel 2—5 år.

Institutet har bildats av en internationell grupp av banker och bankirer

och har erhållit formen av ett aktiebolag. Staten har ingen andel i detsamma.

Wh(mg lill riksdagens protokoll 193\. 1 sami. Nr 2(>0. (inlaga./

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Institutets rörelsekapital har uppgått till 12 miljoner floriner, varav 3

miljoner utgöra inbetalt aktiekapital.

Det ifrågavarande institutet vänder sig i sin kreditgivning huvudsakligen

till den internationella marknaden, och utvecklingen av dess rörelse är till

väsentlig del påverkad härav.

Slutligen må nämnas, att i England under senaste tiden framkommit

planer på grundande av ett institut med särskild uppgift att lämna anläggningskrediter

åt mindre industriföretag i sådana fall, där den erforderliga

kredittiden vore allt för lång för att krediten skulle kunna tillhandahållas av

bankerna men å andra sidan den ifrågavarande kreditens storlek icke vore

tillräcklig för uppläggande av obligationslån. Det har varit avsett, att utlåningen

skulle ske mot bästa inteckningar i industrifastigheter. Institutets

upplåning skulle komma till stånd genom obligationsemissioner. Förslag

örn krediter skulle tillställas institutet från bankerna, vilka dit skulle

vidarebefordra anspråk på krediter av längre varaktighet. Det har förutsatts,

att institutet icke skulle behöva erhålla någon mera omfattande organisation.

Grundandet av institutet har tänkts skola ankomma på Bank of England

och de engelska storbankerna.

Man har emellertid på många håll ställt sig tveksam i fråga örn det planerade

institutets behövlighet, varför det lärer få anses ovisst, örn detsamma

kommer till stånd.

340984. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom a1 i texten
  2. SBU 1934:3 Utlåtande, i anledning av Kungl. Mårds proposition angående inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet, s. 1 i texten