Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

1934-05-11 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:272, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

1

Nr 272.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna

sedlar med guld; given Stockholms slott den 11 maj 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 maj 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn

fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa

av banken utgivna sedlar med guld och anför därvid:

Tiden för den riksbanken medgivna befrielsen från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld bar enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens

beslut utsträckts till och med den 31 maj 1934. I skrivelse den

26 april 1934 hava nu fullmäktige i riksbanken gjort framställning örn

ytterligare förlängning av tiden för ifrågavarande befrielse. I sin framställning

hava fullmäktige även yttrat sig rörande frågan örn riktlinjerna

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 272.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

för den svenska penningpolitiken. I samband med anmälan av sagda

framställning torde därför nämnda fråga böra upptagas till behandling.

Då jag i fjol inför Kungl. Majit den 26 maj 1933 anmälde frågan örn

riktlinjerna för vårt lands penningpolitik (proposition nr 260), erinrade

jag, att jag med stöd av Kungl. Majrts den 21 april 1933 givna bemyndigande

tillkallat tolv sakkunniga för överläggningar rörande penningpolitiska

spörsmål. De sakkunniga hade enat sig örn följande uttalande:

»Då det gäller att i nuvarande läge utforma direktiv för vår penningpolitik,

har man först att överväga, huruvida dessa direktiv närmast skola

avse kronans inhemska köpkraft eller dess utlandsvärde. I full överensstämmelse

med de officiella uttalanden som gjordes såväl vid Sveriges övergång

till pappersmyntfot i september 1931 som vid sistlidna riksdag äro

sakkunniga av den uppfattningen, att politiken fortfarande bör taga sikte

på en för det svenska näringslivet gynnsam reglering av kronans inhemska

köpkraft och en i överensstämmelse därmed fortgående anpassning av valutans

utlandsvärde. En därav oberoende nedpressning av den svenska

kronans utländska värdering, i syfte att vinna handelspolitiska fördelar,

bör Sverige enligt de sakkunnigas bestämda mening icke inlåta sig på.

En för det svenska näringslivet gynnsam utveckling av kronans inhemska

köpkraft skulle sannolikt lättast och fördelaktigast komma till stånd genom

en stegring av världsprisnivån. Sverige bör därför åsyfta att följa

med i en sådan utveckling ävensom vid den stundande ekonomiska världskonferensen

giva sin anslutning åt strävanden med detta syftemål. Örn

en stabilisering av de viktigaste växelkurserna kommer till stånd i samband

med en åsyftad stegring av världsprisnivån, bör det icke möta någon

betänklighet för vårt land att binda sina växelkurser och sålunda låta utlandsvärdet

ånyo bliva normerande för landets penningväsende.

I den mån åter förutsättningarna för anslutning till en internationell

utveckling av penningväsendet saknas, har Sverige att även i fortsättningen

fullfölja en självständig penningpolitik. I så fall gäller det till

en början och framför allt att hejda och utjämna den tendens till prisfall,

som har framträtt i vårt land under det senaste halvåret. Men därutöver

bör som mål för en självständig svensk penningpolitik -— i likhet med vad

som skett i officiella uttalanden i andra länder, bland annat inom det brittiska

riket — sättas en måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån.

Då i levnadskostnaderna till stor del ingå av partiprisstegringen oberoende

kostnadselement och detaljpriserna endast långsamt följa partiprisernas,

ändringar, bör det kunna förväntas, att ingen kännbar stegring skall inträda

i levnadskostnaderna som en helhet betraktade.

Bland de medel riksbanken har till sitt förfogande för att tillgodose de

nu angivna målen bör diskonto- och över huvud kreditpolitiken i främsta

rummet framhållas. Därtill komma vidare de möjligheter riksbanken äger

att aktivt ingripa i samma syfte. Örn mot förmodan en isolerad svensk

prisstegring skulle taga större omfattning än avsett är, böra de nu nämnda

medlen användas i motsatt riktning för att behärska den svenska kronans

värde.

Syftet med den penningpolitik som här förordas skulle i väsentlig grad

befordras, örn bättre jämvikt kunde åstadkommas såväl mellan priserna pa

olika produktionsfaktorer som mellan dessa och produktpriserna.

Vid finansieringen av statens och kommunernas utgifter i anledning av

arbetslösheten liksom för andra ändamål bör hänsyn tagas till att syftet

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts proposition nr 272.

med en effektiv kreditpolitik efter förmåga befordras och icke motarbetas.

Framför allt måste det undvikas, att sparandet genom sättet för finansieringen

dragés från den enskilda produktionen och att till skada för näringslivet

stramhet skapas på kapitalmarknaden. Detta resultat förutsätter

bland annat, att statens utgifter icke onödigtvis springa i höjden.

Riksbanken bör icke erhålla något annat penningpolitiskt direktiv än det

som består i att penningpolitikens mål fastslås. Valet av medlen till detta

mål bör helt och hållet ligga i riksbankens hand, och riksbanken bör äga

härför nödig handlingsfrihet. Gent emot statsfinansiella krav på riksbanken

bör dess fulla självständighet upprätthållas.

Framgången av olika åtgärder i det nuvarande svåra läget heror i hög

grad av att de ske i samförstånd mellan alla därav berörda offentliga och

enskilda institutioner.

Det hör till sist understrykas, att det nu framlagda programmet för Sveriges

penningpolitik endast har kunnat taga sikte på läget sadant det för

närvarande ter sig. Förändringar i världsläget kunna snart nödga Konung

och riksdag att taga landets penningpolitik under ny omprövning.»

För egen del anförde jag, bland annat, att jag i överensstämmelse med

vad bankofullmäktige yttrat i dessas den 22 maj 1933 avlåtna framställning

i ämnet och i likhet med de sakkunnige ansåge det för det dåvarande

uteslutet att binda den svenska kronan i ett fast förhållande till någon

främmande valuta. Jag yttrade vidare huvudsakligen följande.

Så länge erforderliga förutsättningar för en återgång till de utländska

växelkurserna som normerande för vår penningpolitik icke förelåge, borde

den svenska kronans värde fortfarande regleras närmast med hänsyn tagen

till dess inhemska köpkraft och till det svenska näringslivets behov.

Kronans yttre värde borde sålunda i stort sett få anpassa sig efter dess

inhemska köpkraft. I överensstämmelse med vad såväl bankofullmäktige

som de sakkunnige betonat, ansåg jag det icke rådligt att oberoende av

denna inre köpkraft söka nedbringa kronans utlandsvärde för vinnande av

handelspolitiska fördelar.

Utvecklingen hade givit vid handen, att diskontosänkningar och lättnader

å kapitalmarknaden icke i och för sig vore tillräckliga för att åvägabringa

en höjning av priserna. Denna erfarenhet syntes ligga bakom vad

bankofullmäktige i sin då föreliggande skrivelse anfört därom, att möjligheterna

skulle vara mycket begränsade att i ett land som vårt förverkliga

önskemålet örn en måttlig prisstegring. Av det gemensamma yttrande,

som avgivits av de tillkallade sakkunniga, syntes man kunna draga

den slutsatsen, att även dessa vore böjda för att i den svåra depressionen

anse de vanliga diskonto- och kreditpolitiska medlen otillräckliga för att

hejda ett pågående prisfall eller för att åstadkomma en höjning av prisnivån.

De sakkunniga hade emellertid erinrat örn att riksbanken icke saknade

möjligheter att mera aktivt ingripa och hade därvid anknutit till de

olika utvägar, som erbjuda sig vid finansieringen av offentliga arbeten till

motverkande av arbetslösheten. För egen del fann jag, med beaktande avvad

de sakkunniga därutinnan anfört, att möjligheterna att utöva ett vä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

sentligt inflytande på gestaltningen av den inhemska prisnivån syntes

vara större än bankofullmäktige antytt. Dessa möjligheter borde utnyttjas

i all den utsträckning, som kunde erfordras, för att nå en måttlig stegring

i den inhemska partiprisnivån.

I sitt utlåtande i ärendet (nr 52) anförde bankoutskottet, att även utskottet

funne ett bindande av den svenska kronan till guldet för det dåvarande

vara uteslutet. Icke heller syntes det utskottet lämpligt att anknyta kronan

i ett fast förhållande till någon av de från guldet lösgjorda främmande

valutorna. Såsom mål för den penningpolitik, vilken borde föras

under den närmaste framtiden, syntes böra, såsom i propositionen skett,

uppställas en stegring'' av den inhemska partiprisnivån. I likhet med departementschefen

funne utskottet tillräckligt, örn begränsningen av denna

stegring uttrycktes så, att stegringen icke borde mera kännbart påverka

levnadskostnaderna. Detta mål skulle belt naturligt lättast nås vid en

stegring av världsprisnivån, som i önskvärd omfattning bragtes att inverka

på prisläget i Sverige. Därest denna förutsättning icke skulle komma

att inträda, borde oberoende av de utländska förhållandena särskilda

åtgärder vidtagas i syfte att hejda prisfallet och förbyta det i en återhämtning.

Med avseende å de medel, som därvid kunde komma till användning,

underströk utskottet betydelsen av en samverkan mellan riksbanken

och riksgäldskontoret. De medel riksbanken ägde att påverka sparbanker

och övriga penninginrättningar främst med avseende å räntepolitiken

borde riksbanken icke underlåta att använda. Utskottet framhöll slutligen,

att utskottet med det anförda ingalunda åsyftat, att riksbankens

handlingsfrihet skulle bindas i vidare mån än som följde av fastställandet

av målet för penningpolitiken. Detta fastställande ålåge givetvis statsmakterna,

vilka fattat beslut örn upphävande av riksbankens sedelinlösningsskyldighet.

Bestämmandet och avvägandet av de medel, vilka under olika

förhållanden lämpligen borde komma till användning för att nå målet,

ankomme däremot på riksbanksledningen, som i detta avseende hade att

ensam bära ansvaret.

Här torde vidare få lämnas en kortfattad redogörelse för konjunkturutvecklingen

under den tid, som förflutit sedan den föreliggande frågan behandlades

vid 1933 års riksdag.

Under andra kvartalet 1933 kunde som bekant på olika håll en tydlig

förbättring i konjunkturläget iakttagas. Tendenser till ett omslag i konjunkturutvecklingen

hade inom enstaka områden framträtt redan tidigare,

men först vid nyssnämnda tidpunkt kan man tala örn en allmän konjunkturuppgång.

Denna kom i Sverige till uttryck bland annat i en betydande

stegring av den industriella produktionen. Industriförbundets produktionsindex

visar sålunda, sedan siffrorna justerats, så att de icke påverkas av

säsongförändringar, en stegring från 85 enheter i juni 1933 till 107 enheter

i mars 1934. Denna uppgång framträdde med särskild styrka inom produk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 272.

5

tionsvaruindustrierna, där indextalet under samma tid höjdes från 77 till

101 enheter; under första kvartalet innevarande år är det emellertid konsumtionsvaruindustrierna

som ensamma svarat för den fortsatta produktionsökningen.

I nära samband med produktionsvaruindustriernas betydande

expansion under fjolåret står, att exportindustrierna, vilka till

största delen arbeta med framställningen av produktionsvaror, visade en

starkare produktionsökning än hemmamarknadsindustrierna. En jämförelse

med utvecklingen i utlandet ger vid handen, att Sverige varit ett

av de länder, där konjunktur för bättringen fortskridit snabbast och jämnast.

Såsom redan de här anförda produktionsindextalen antyda, står den

svenska konjunkturförbättringen i nära samband med förskjutningar inom

utrikeshandeln. Exportvärdet, vilket under första kvartalet 1933 uppgick

till i medeltal 63 miljoner kronor i månaden, utgjorde under första kvartalet

1934 i genomsnitt 79 miljoner kronor. Motsvarande importvärden

voro 82 respektive 96 miljoner kronor. Exporten visade sålunda den starkaste

såväl absoluta som relativa stegringen. Exportförbättringen kan

främst återföras på en förskjutning av iitförseln av pappersmassa, papper

och papp, järnmalm samt verkstadsprodukter. Sålunda ökades månadsmedeltalet

för pappersmasseexporten från 72,400 ton under första kvartalet

1933 till 96,500 ton under första kvartalet 1934. Motsvarande siffror voro för

papper och papp 39,100 respektive 44,200 samt för järnmalm 196,000 respektive

256,000 ton. Det genomsnittliga exportvärdet för verkstadsprodukter

steg mellan samma tidpunkter från 4.55 miljoner kronor till 5.64 miljoner

kronor. Av betydelse för bedömandet av exportkonjunkturen är även, att

exportvarupriserna under ifrågavarande tid avsevärt förbättrats. Medan

sålunda importvarupriserna enligt Svenska handelsbankens index visade en

stegring på blott 1 enhet från juni 1933 till mars 1934, höjdes exportvarupriserna

enligt samma indexberäkningar från 110 till 118 enheter. Stegringstendensen

karakteriserar priserna på såväl tackjärn som trävaror och

pappersmassa.

Statistiken över utvecklingen på hemmamarknaden är relativt sparsam.

Man kan dock med visshet hävda, att även hemmamarknadsindustrierna

fått sitt läge förbättrat. Delvis torde denna förbättring vara att hänföra

till återverkningarna av den gynnsammma utvecklingen för exportindustrierna,

delvis förklaras den av att den ekonomiska utvecklingen givit

vissa hemmamarknadsindustrier en i viss mån skyddad ställning. En förbättring

av läget torde isynnerhet hava framträtt inom konsumtionsvaruindustrierna.

Man kan vänta att den ökade byggnadsverksamhet, som

efter byggnadskonfliktens biläggande bör komma till stånd, skall skapa

gynnsammare avsättningsbetingelser även för hemmamarknadsindustrier

inriktade på framställningen av kapitalvaror.

Ehuru sålunda konjunkturläget under året förskjutits i gynnsam riktning,

är arbetslösheten som bekant alltjämt av mycket betydande oinfatt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

ning. Konjunkturförbättringen kommer emellertid klart till synes i de

indexserier över antalet anställda i olika industrier, som på grundval av

ett representativt material utarbetats inom socialstyrelsen. Denna sysselsättningsindex

visar, att arbetarantalet under första kvartalet 1933 låg i

genomsnitt 14 procent under arbetarantalet åren 1926—1930 men första

kvartalet 1934 stigit så kraftigt, att det utgjorde 91 procent av det genomsnittliga

arbetarantalet dessa år. En ökning av antalet anställda utöver

det senaste konjunkturuppsvingets nivå möter bland annat inom metallmanufakturindustrien,

vissa verkstadsindustrier, de viktigare grenarna av

textilindustrien samt vid sko- och gummivarufabriker.

Förklaringen till motsättningen mellan sysselsättnings- och arbetslöshetsuppgifterna

torde få sökas däri, att man under de snart fyra år depressionen

varat haft ett avsevärt tillskott till befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

Ehuru industrien under det senaste året ånyo expanderat relativt

kraftigt, har den sålunda icke kunnat uppsuga befolkningsöverskottet, varför

den relativa arbetslösheten trots omslaget i konjunkturerna alltjämt

kvarstår på en betydande nivå. Det motsatsförhållande, som delvis föreligger

mellan produktions- och sysselsättningsstatistiken, torde förklaras

av att produktionen till följd av effektivare utnyttjande av det fasta

kapitalet kunnat ökas utan en motsvarande stegring av antalet anställda.

Beträffande utvecklingen av priserna på världsmarknaden samt av valutaförhållandena

torde få hänvisas till den framställning, som lämnats i

fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet vid innevarande års riksdag

avgivna berättelse. De förändringar, som inträtt i läget efter tidpunkten

för avgivandet av denna berättelse, äro oväsentliga. Det förtjänar likväl

att framhållas, att samtidigt som en viss stabilisering av valutarelationerna

inträtt, pristendenserna varit vacklande. På viktiga punkter hava till

och med vissa prisfall framträtt, vilka endast delvis kunna förklaras genom

säsonginflytanden.

Det betydelsefullaste steget inom vårt lands penningpolitik under tiden

efter föregående års riksdag har varit den faktiska stabilisering av pundkursen,

vilken genomförts av riksbanken.

Riksbanken har under året kunnat på ett väsentligt sätt bidraga till

lättandet av den inhemska penningmarknaden. Ehuru det låga ränteläget

måste hava utövat ett gynnsamt inflytande på konjunkturerna, torde det

likväl vara förhastat att antaga, att det på ett väsentligt sätt bidragit till

uppkomsten av den konjunkturförbättring, som återspeglas i förut anförda

indextal.

I sin nu föreliggande framställning hava fullmäktige i riksbanken anfört

följande:

Genom kungörelse den 23 februari innevarande år bär Kungl. Maj:t med

riksdagen medgivit riksbanken fortsatt befrielse från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld. Befrielsen utgår den 31 maj 1934.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

7

Fullmäktige vilja i anledning därav i korthet erinra om innebörden av gällande

direktiv för penningpolitiken och örn det sätt, varpå riksbanken sökt

följa dessa.

I skrivelse den 22 maj 1933 angående befrielse från skyldigheten att inlösa

riksbankens sedlar med guld anförde fullmäktige, bland annat, att

möjligheterna att i ett litet land som Sverige, vilket därtill vore i hög

grad beroende av sin utrikeshandel, genom penningpolitiken åstadkomma

en självständig och vederbörligen reglerad prisstegring enligt fullmäktiges

mening vore mycket begränsade. Denna uppfattning borde ej förhindra,

att de åtgärder vidtogos, som kunde bereda näringslivet lättnad

och befrämja en återhämtning av priserna. Förutsättningen för en förbättring

av de ekonomiska förhållandena i världen kunde enligt fullmäktiges

mening angivas sålunda, att förtroendet till möjligheten att driva en

lönande verksamhet allmänt återställdes inom näringslivet. Företagaren

måste finna, att han åter kunde uppgöra hållbara kalkyler. Härför erfordrades

framför allt stabilitet inom penningväsendet, såväl inom de enskilda

länderna som internationellt. Varken en återgång till guldmyntfot

eller en faktisk anknytning till någon av de ledande valutorna vore i dåvarande

läge att tillråda. Det vore ett önskemål, att räntorna inom landet

höllos på den lägsta nivå, som var möjlig med hänsyn till de kapitaltillgångar,

som funnos till förfogande.

I sitt yttrande över den proposition, som avgavs i anledning av förenämnda

skrivelse från fullmäktige, framhöll bankoutskottet i huvudsaklig

överensstämmelse med chefens för finansdepartementet i propositionen

gjorda uttalanden och det yttrande rörande riktlinjer för Sveriges penningpolitik,

varom de av chefen för finansdepartementet i slutet av april

1933 tillkallade sakkunniga hade enat sig, att ett bindande av den svenska

kronan vid guldet för det dåvarande vore uteslutet. Ej heller syntes lämpligt

att binda kronan i ett visst förhållande till någon av de från guldet

frigjorda utländska valutorna. Förutsättningarna för en sådan anknytning

syntes böra vara, att de viktigaste av dessa valutor inbördes stabiliserats

och att samtidigt möjlighet beretts till en återhämtning av priserna.

Det uppställda målet skulle tydligen lättast uppnås vid en stegring av

världsprisnivån, som i önskad omfattning bragtes att återverka på prisläget

i Sverige. Därest denna förutsättning icke skulle komma att inträda,

borde, oberoende av de utländska förhållandena, särskilda åtgärder vidtagas

i syfte att hejda prisfallet och förbyta det i en återhämtning.

Redan under andra kvartalet föregående år inregistrerades tydliga uppsvingstendenser

på olika håll inom näringslivet. Starkast gjorde sig dessa

gällande i Förenta Staterna, där de bland annat framträdde i en omfattande

prisstegring. En höjning av prisnivån kom till stånd även i England

och i vissa länder med nära anknytning till den engelska marknaden.

Därigenom realiserades en av förutsättningarna för en viss stabilisering

av kronans yttre värde; vid stigande världsprisnivå skulle tydligen en anknytning

till någon av de ledande valutorna kunna bidraga till förverkligandet

av de mål, som uppsatts för den svenska penningpolitiken.

Beträffande utvecklingen under år 1933 få fullmäktige i övrigt hänvisa

till den framställning, som lämnats i berättelsen till bankoutskottet vid innevarande

års riksdag, återgiven i utskottets memorial nr 1. I berättelsen

redogöres även för den fasta relation mellan kronan och pundet, som

under andra halvåret upprätthållits av riksbanken.

I överensstämmelse med de direktiv för penningpolitiken, som givits av

statsmakterna, har riksbanken under år 1933 eftersträvat att hålla ränte
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

satserna vid lägsta möjliga nivå. En närmare redogörelse för utvecklingen

på penningmarknaden Ilar lämnats av fullmäktige i förenämnda

berättelse till bankoutskottet. Sammanfattande kan sägas, att läget på

penningmarknaden avsevärt lättats.

Den ekonomiska utvecklingen under innevarande år har icke medfört

några väsentliga förändringar.

På valutamarknaden har spänningen mellan de fria valutorna och de

valutor, som alltjämt äro anknutna till guld, ytterligare ökats. Däremot

har relationen mellan dollar och pund sterling under de senaste månaderna

visat en viss grad av stabilitet. Den svenska pundnoteringen har fortfarande

hållits fast. I samband därmed hava riksbankens tillgodohavanden i

pund sterling under första kvartalet ytterligare ökats.

Några prisrörelser av betydelse hava icke framträtt under de gångna

månaderna av året.

På penningmarknaden är läget i huvudsak detsamma som vid årsskiftet.

Riksbankens diskonto likaväl som privatbankernas räntesatser hava

icke undergått någon förändring. Vissa sparbanker hava reducerat sina

räntesatser. Icke heller internationellt sett har läget på penningmarknaden

undergått några förändringar av större betydelse.

Enligt fullmäktiges mening har erfarenheten visat, att den fasta pundkursen

varit till nytta för det svenska näringslivet och på ett väsentligt

sätt bidragit till att de svenska exportindustrierna kunnat tillgodogöra sig

de tendenser till konjunkturuppsving, som framträtt på världsmarknaden.

Pundkursens stabilitet har sålunda i viss mån neutraliserat de olägenheter,

som varit förbundna med de ovissa förhållandena på den internationella

penningmarknaden, samtidigt som den medfört, att de internationella

prisstegringstendenserna spritts även till den svenska marknaden.

För den händelse prisstegringen på världsmarknaden och då närmast

i England skulle fortsätta och eventuellt, förstärkas, bör den ur förtroendesynpunkt

värdefulla stabiliseringen av pundkursen alltfort komma att tilllika

utgöra ett effektivt medel att realisera önskemålet örn en måttlig prisstegring

i Sverige.

Fortfarande synes böra gälla, att man bör eftersträva en återhämtning

av partipriserna inom de gränser, som betingas därav, att någon mera kännbar

återverkan på levnadskostnaderna icke skall tillåtas komma till stånd.

Inom denna ram bör riksbanken medverka till att det svenska näringslivets

behov av kredit tillgodoses. Fullmäktige komma därför fortfarande

att söka bevara ett lätt läge på penningmarknaden. I händelse av en större

förändring i pris- och konjunkturläget få riktlinjerna för penningpolitiken

i detta som i andra avseenden givetvis upptagas till omprövning.

Då de skäl, som av fullmäktige åberopats i föregående framställningar

angående befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld, fortfarande i huvudsak äga giltighet, är fortsatt

befrielse enligt fullmäktiges mening nödvändig.

Under åberopande härav hava bankofullmäktige hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen, att riksbanken för tiden till och med den

28 februari 1935 måtte fritagas från skyldigheten att inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken

att, om förhållandena därtill giva anledning, före sistnämnda dag återupptaga

sedlarnas inlösen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

över bankofullmäktiges framställning har utlåtande den 8 maj 1934

avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka förklarat sig ej hava något

att erinra mot bifall till framställningen. Bankofullmäktiges uttalanden

angående landets penningpolitik, vilka synts riksgäldsfullmäktige vara

väl avvägda, hava ej heller givit riksgäldsfullmäktige anledning till någon

erinran.

För beredning av förevarande ärende har jag även i år haft överläggningar

med de förra året tillkallade särskilda sakkunniga. De sakkunniga

hava därvid enhälligt hävdat betydelsen av den genomförda pundstabiliseringen

för återställandet av förtroendet inom näringslivet och för ett

tillgodogörande av förbättringen på världsmarknaden. Av överläggningarna

framgick vidare, att de förändringar, som inträtt i konjunkturläget

sedan föregående år, icke ansågos böra föranleda någon modifikation

av de direktiv för penningpolitiken, som givits av statsmakterna.

Från flera håll framhölls, att under förutsättning av en fortsatt förbättring

i det internationella konjunkturläget uppsvingstendenserna på världsmarknaden

borde bringas att återverka på det svenska näringslivet genom

att man även i fortsättningen sökte bevara en fast relation mellan kronan

och pundet. Den inhemska prispolitiken borde eljest fullföljas oberoende

av den internationella utvecklingen bland annat genom bevarandet av en

lätt penningmarknad.

Gällande direktiv för penningpolitiken ha tagit sikte på den inhemska Departementsprisutvecklingen

och nödvändigheten av att inom ramen av i huvudsak chefen.

oförändrade levnadskostnader med till buds stående medel underlätta

en konjunkturåterhämtning. Det har därvid emellertid alltid uttalats,

att man icke skulle försöka vinna detta mål genom ett direkt och avsiktligt

nedbringande av kronans utlandsvärde; kronans yttre värde borde i stort

sett få anpassa sig efter dess inhemska köpkraft.

Denna ståndpunkt får givetvis icke fattas så, att man skulle kunna förhålla

sig helt passiv till växelkursernas utveckling. Detta är uteslutet redan

på den grund, att sammanhanget mellan växelkurser och prisnivå icke

på kort sikt är sådant, att en viss förskjutning av priserna automatiskt leder

till en anpassning av valutanoteringarna; inom vissa gränser måste

dessa sålunda alltid göras till föremål för självständig reglering. Det är

vidare klart att en självständig reglering av valutautvecklingen ligger

inom ramen för de givna direktiven, då en dylik reglering underlättar överförandet

till hemmamarknaden av en internationell uppgång i priserna.

En situation av detta slag uppkom genom omslaget i den internationella

konjunkturutvecklingen under fjolåret, och jag delar bankofullmäktiges

uppfattning, att hejdandet av kursfallet på pund och fasthållandet vid en

bestämd pundkurs varit av värde som ett medel för överförandet till Sverige

av uppsvingstendenserna på de engelska och amerikanska marknaderna.

Såsom av bankofullmäktige anförts, kommer fasthållandet vid en

[tillång lill riksdagens protokoll 193i I sami. Nr 272.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

bestämd pundkurs att på samma sätt som hittills kunna främja det inhemska

konjunkturuppsvinget, örn de internationella prisernas utveckling fortgår

i gynnsam riktning. Fullmäktige beröra icke frågan, hur man bör

förfara i motsatt fall. Skulle ett läge uppkomma, vari en internationell

deflation hotar vårt lands näringsliv, finge tydligen frågan örn växelkurserna

tagas upp till omprövning från dessa ändrade utgångspunkter. En

nedgång i kronans yttre värde skulle emellertid då blott vara konsekvensen

av förskjutningar i prisnivåerna inom olika länder och icke en självständig

valutadepreciering av det slag som de penningpolitiska direktiven

avvisa.

De förändringar som inträtt i det internationella konjunkturläget synas

mig alltså icke föranleda någon modifikation av gällande direktiv för penningpolitiken

eller av det sätt, varpå fullmäktige i riksbanken sökt följa

dessa. Icke heller torde förskjutningarna i det ekonomiska läget på hemmamarknaden

motivera någon ändring i den hittills förda kreditpolitiken,

vilken inriktats på att genom bevarandet av ett lätt läge på penningmarknaden

underlätta återhämtningen inom näringslivet. Visserligen möta utpräglade

uppsvingstendenser inom olika grenar av industrien, men som

översikten över konjunkturläget givit vid handen, har expansionen ännu

icke vunnit tillräcklig styrka, för att konjunkturarbetslösheten skall kunna

betraktas såsom övervunnen. Även på denna punkt kan jag sålunda ansluta

mig till vad bankofullmäktige anfört.

Med åberopande av vad i det föregående anförts och då jag icke har något

att erinra mot den av bankofullmäktige föreslagna tiden för den fortsatta

befrielsen för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juni

1934 till och med den 28 februari 1935 vara fritagen från

skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt

dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva

anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet!

P. J. Arrhenius.

»41 48 0. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:275 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tilllämpning av förordningen den 8 juni 1923 s. 3 i texten
  2. BU 1934:55 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj-.ts ''proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld s. 1 i texten