Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa

1934-01-12 · 57 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 57 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:54, Med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om sparbankernas

säkerhetskassa; given Stockholms slott den 12 januari

1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet oell lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag örn sparbankernas säkerhetskassa.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

1 sami. Nr 54.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Lag

om sparbankernas säkerhetskassa.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbankernas

säkerhetskassa) med uppgift att i enlighet med de i denna lag givna bestämmelser

trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt.

2 §.

Såsom bidrag till kassan skall sparbank varje år, därest kassans behållning

ej uppgår till tio miljoner kronor, erlägga ett belopp motsvarande

två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts galle ej sparbank, vars fonder, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första åren efter

sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå till det i

förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga

beloppet eller genom bidragets betalning skulle komma att nedgå under

detta belopp.

3 §.

Uppgår kassans behållning till tio miljoner kronor, skall hälften av den

behållna avkastningen årligen utdelas till sparbankerna efter förhållandet

mellan de bidrag varje sparbank sammanlagt inbetalat till kassan.

Uppgår behållningen till trettio miljoner kronor, skall hela avkastningen

efter samma grund utdelas. I övrigt åge sparbank, så länge kassan består,

ej göra gällande någon rätt till kassans tillgångar.

Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

4 §.

1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i

Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer.

Finnes sammanslutning, omfattande mer än halva antalet sparbanker i

riket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse

visst antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för sådant

fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,

utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika antal

som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Arvoden

åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Ledamot

eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej

gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som

utsett honom.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd

därav meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla för en.

2 morn. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot

av sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga

i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat

i ärende som förekommit till behandling.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken

eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen örn sparbanker;

dock må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel

innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.

6 §.

Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor

som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels tillskott till

säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande

lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

7 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper utses

årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte suppleanter

för dem. Arvoden åt revisorerna bestämmas av Konungen.

Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver

till sparbanksinspektionen. Inspektionen, som även själv må företaga

erforderlig granskning, har att till Konungen avgiva utlåtande över

revisorernas berättelse. Örn ansvarsfrihet för styrelsen beslutar Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt

uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för båda och båda för en för därav

uppkommen skada.

8 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr oi.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn inrättande

av en sparbankernas säkerhetskassa samt anför därvid:

Inledning.

I en den 5 februari 1930 dagtecknad framställning anhöll svenska sparbanksföreningens

styrelse, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition förelägga

riksdagen förslag till införande i sparbankslagen av bestämmelser,

åsyftande att för samtliga sparbanker i riket bilda en gemensam säkerhetsfond,

»sparbankernas allmänna säkerhetsfond». Till stöd för denna

framställning anförde styrelsen bland annat:

Svenska sparbanksföreningens strävan att konsolidera sparbanksrörelsen

hade dittills baserats på frivillighetens grund. Sedan, på sparbankernas

framställning, i 1923 års sparbankslag medgivits rätt för sparbank

att använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande bildades i ändamål att utgöra

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma

intressen, hade år 1926 bildats »Svenska sparbankernas garantikassa,

förening u. p. a.» med ändamål att tillgodose medlemmarnas gemensamma

intressen genom att vid behov ekonomiskt stödja sådana sparbanker,

för vilka stöd från föreningens sida efter undersökning befunnes

vara möjligt och önskvärt. Garantikassan, i vilken ingått 84 sparbanker,

hade lämnat stöd åt hjälpbehövande sparbanker och sålunda fyllt en

betydelsefull funktion. Emellertid bade sedermera inträffat händelser,

vilka syntes påkalla ytterligare och mera vittgående åtgärder för stärkande

av sparbankernas ställning. Styrelsen utginge därvid från att

landets sparbanker, omslutande förvaltade medel till belopp av omkring

tre miljarder kronor, både borde och kunde åstadkomma en gemensam

säkerhetsfond av sådan storlek, att den bleve i stånd att bereda insättare

ersättning för förluster i följd av sparbanks insolvens. Het vore ett

gemensamt intresse för sparbankerna att bevara det allmänna förtroende,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

som de av gammalt åtnjutit men som på senare tid liotats genom

vissa allbekanta tilldragelser. Ett kort tid förut inträffat fall med svårartade

bedrägeri- och förfalskningsmoment hade gjort saneringsfrågan

ytterligt aktuell. Att på frivillighetens väg uppnå en tillfredsställande

lösning av frågan syntes icke kunna påräknas. I garantikassan, som

dock ställde jämförelsevis blygsamma anspråk på sina medlemmar, hade

endast ett mindretal av landets sparbanker inträtt. Sådan saken läge till.

särskilt efter den senast inträffade händelsen, gjorde förhållandena det

alldeles nödvändigt att frångå frivillighetens väg. Det läge i sakens natur,

att det vore med tvekan styrelsen velat framlägga förslag örn obligatorisk

anslutning till en sparbankernas gemensamma säkerhetsfond.

Det vore en betänklig väg att slå in på. Men då denna väg vore den

enda säkert framkomliga till betryggande och uppehållande av den för

landet oändligt gagneliga sparbanksverksamheten samt för återställande

av det förtroende, med vilket sparbankerna dittills omfattats, och då sparbankerna

vore rustade att gå denna väg, ansåge styrelsen all tvekan böra

försvinna.

Styrelsen erinrade vidare örn tillvaron av lagstiftning rörande obligatorisk

säkerhetsfond för sparbanker i Finland och Norge samt utvecklade

på följande sätt sin egen uppfattning örn huruledes en allmän säkerhetsfond

för de svenska sparbankerna borde anordnas och förvaltas:

En dylik fond borde enligt styrelsens mening redan från början erhålla

den styrka, att dess tillvaro vore ägnad att ingiva sparbankernas

insättare en bestämd känsla av trygghet. I sådant syfte borde sparbankernas

tillskott till fonden uttagas inom så kort tid, som skäligen kunde

föreskrivas med vederbörlig hänsyn till att sparbankernas egen rörelse

och normala fondbildning icke över måttan hämmades. De årliga tillskotten

tänkte sig styrelsen beräknade till %oo procent eller 5 kronor för

varje 10,000-tal av varje sparbanks förvaltade medel. Styrelsen hade

beräknat, att med denna uttaxering och årligen tillagda räntor fonden

inom kortare tid än tio år borde hava vuxit till en halv procent av

sammanlagda beloppet förvaltade medel i samtliga sparbanker, alltså

till omkring 15 miljoner kronor.1 Sedan fonden nått denna storlek,

skulle tillskott ej vidare inkrävas, förrän angivna procentuella förhållande

ändrats till fondens nackdel. Fonden skulle emellertid få växa

med sina egna räntor, till dess den uppginge till en procent av summan

av de förvaltade medlen, alltså till omkring 30 miljoner kronor, varefter

dess årliga räntor borde få tillkomma sparbankerna. Förvaltningen av

fonden borde få utövas av sparbankerna själva genom deras förtroendemän,

exempelvis svenska sparbanksföreningens styrelse. Fondens medel

syntes kunna placeras hos riksgäldskontoret för att bliva på förmånligaste

sätt räntebärande.

Över denna framställning avgav sparbanksinspektionen, efter Överståthållarämbetet»

och länsstyrelsernas hörande, utlåtande den 14 mars 1930.

Efter redogörelse för innehållet av inkomna yttranden anförde inspektionen

för egen del, att den icke ville förneka, att från vissa håll framförda

principiella invändningar mot förslaget örn bildandet av en spar
1

Summan av sparbankernas förvaltade medel den 31 december 1929 beräknades till 3,133.5

miljoner kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

bankernas gemensamma säkerhetsfond syntes giva stöd åt förslagsställarens

egen karakteristik av förslaget, nämligen att man med detta sloge

in på en betänklig väg. Att mot en fullt solid och försiktigt ledd sparbanks

önskan ålägga densamma en ganska betungande avgiftsplikt i avsikt

att därigenom hos dem, som hade penningar att insätta, åstadkomma

ett ökat förtroende, eventuellt för sparbankens svåraste konkurrent, som

måhända icke hade en lika omtänksam ledning, vore även enligt inspektionens

uppfattning en åtgärd, som kunde framkalla vägande invändningar.

Det syntes ock obestridligt, att befintligheten av en dylik fond

i viss mån skulle inverka försvagande på ansvarskänslan hos en sparbanksledning.

Inspektionen ville dock trots den framförda kritiken, med stöd av sin

övertygelse, att sparbankerna redan nu hade en stark inre intressegemenskap,

principiellt tillstyrka bifall till förslaget. Vad som bunde sparbankerna

samman vore starkare än vad som skilde dem. Visserligen skulle

icke så få av dem, oberoende av andra sparbanker, kunna leva sitt eget

liv. Men det syntes icke kunna förnekas, att de flesta sparbanker skulle

bliva lidande, örn insättarnas förtroende till sparbankernas vederhäftighet

finge flera så hårda stötar som på senare tid förekommit. Av betydelse

för frågans bedömande vore givetvis även det förhållande, att

det i sparbankerna icke funnes några delägare, vilkas vinstintresse bleve

lidande av den utgift, som bidragen till en fond skulle utgöra. Man

hade karakteriserat sparbankerna som kooperativa insättarorganisationer,

och en rikssammanslutning mellan dessa, i form av en gemensam

fond till insättarnas skydd, syntes i varje fall icke kunna betecknas såsom

stridande mot ett allmänt sparbanksintresse.

Enligt inspektionens åsikt hade det varit att föredraga, örn man på

frivillighetens grund kunnat nå det åsyftade målet. Den vägen hade

emellertid icke visat sig framkomlig i Norge, och så syntes icke heller

vara fallet i vårt land. Inspektionen, som även haft andra möjligheter

under omprövning, särskilt frågan örn skärpt lagstiftning rörande sparbankers

fondbildning, hade emellertid stannat vid att tillstyrka bifall till

det föreliggande förslaget såsom den väg, vilken snabbast medförde det

resultat, man ville vinna.

Enligt inspektionens mening hade det varit önskvärt, att sparbanksföreningens

styrelse närmare utformat det framlagda förslaget. Flera av

de hörda länsstyrelserna hade betonat, att en prövning av detsamma

icke vore möjlig utan en närmare precisering av huru fonden skulle fungera.

Beträffande fondens ändamål anförde inspektionen därefter följande:
Fondens

ändamål hade av sparbanksföreningens styrelse berörts genom

uttalandet, att fonden borde erhålla sådan storlek, att den bleve i stånd

att bereda insättarna ersättning för förluster i följd av sparbanks insolvens.

Att hålla insättarna skadeslösa vid sparbanks fallissemang torde

sålunda bliva huvudändamålet med fonden, vilket ju ock syntes naturligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 54.

med hänsyn till önskemålet att stärka insättarnas trygghetskänsla. På

frågan, örn insättarna genom lagstiftningen borde tillerkännas rätt att

få eventuella förluster ersatta från fonden, hade sparbanksföreningens

styrelse icke lämnat något svar. Enligt inspektionens mening syntes en

ovillkorlig rätt till ersättning ej böra tillerkännas insättare, vilka lidit

förlust i följd av sparbanks insolvens. Det borde överlåtas åt den blivande

fondstyrelsen att från fall till fall pröva ersättningens storlek. En

individuell prövning av insättarna syntes i samband därmed icke böra

vara utesluten, nämligen med hänsyn till mer eller mindre fingerade insättningar.

I första hand finge fondstyrelsen vid sin prövning taga hänsyn

till fondens förmåga att ersätta uppkommen förlust. Vidare syntes

kunna ifrågasättas, örn full ersättning alltid borde utbetalas. Begränsades

möjligheten till ersättning, så att i regel endast en viss högsta del

av insatt belopp kunde ifrågakomma att skyddas genom fonden, borde

detta medföra, att insättarna alltjämt föranleddes att ägna beaktande åt

ställningen hos den sparbank, åt vilken de anförtrodde sina medel. Till

följd därav skulle sparbanksledningarna fortfarande stimuleras att, till

insättarnas fördel, söka upparbeta en så solid ställning som möjligt för

sina institut.

Det syntes inspektionen lämpligt, att ur den föreslagna fonden även

skulle kunna lämnas bidrag för bildande av säkerhetsfond i sparbank,

sorn råkat i svårigheter, vilka kunde anses tillfälliga. Dylikt bidrag

borde dock endast lämnas under förutsättning, att ett avsevärt ortsintresse

funnes för sparbankens bibehållande. Detta ortsintresse borde taga

sig uttryck i visst tillskott till dylik säkerhetsfond. Även i dessa fall

borde fondens styrelse äga fri prövningsrätt.

Inspektionen förordade jämväl förslaget, att sparbankernas avgifter

till kassan bestämdes i relation till de förvaltade medlen. Dock borde

enligt särskilda grunder —• till vilka jag senare återkommer — från bidragsskyldighet

befrias vissa sparbanker, vilka kunde anses behöva bidragsbeloppen

för sin egen konsolidering. En av inspektionen verkställd

undersökning på grundval av sparbankernas vinstresultat för år 1928

hade visat, att med undantag av ett tjugutal sparbanker, vilka enligt berörda

grunder skulle åtnjuta befrielse från bidragsskyldigket, övriga

sparbanker utan större olägenhet skulle kunnat erlägga de föreslagna

bidragen å 5 kronor för varje 10,000-tal kronor förvaltade medel. Enär

avgifterna skulle utgå under en följd av år, kunde förhållandena ändras,

så att avgifterna komme att medföra större olägenhet än nu kunde förutses.

Med hänsyn till önskemålet att så snart som möjligt erhålla en

fond av effektiv storlek syntes någon nedsättning av den föreslagna avgiften

dock icke böra äga rum. Denna syntes av praktiska skäl böra fastställas

till 5 kronor för varje fullt 10,000-tal kronor av de förvaltade

medlen. Däremot syntes icke lika angeläget, att bidrag utginge under

så lång tid, som förslaget avsåge. Sedan fonden genom bidrag

och räntor vuxit till 10 miljoner kronor, syntes inbetalningen av bidrag

kunna upphöra. Med tillägg av räntor syntes fonden därefter böra få

växa till 30 miljoner kronor, vilket belopp för närvarande syntes böra

fastställas som maximum. Sedan fonden uppnått sistnämnda belopp,

borde dess avkastning — sedan avdrag gjorts för förvaltningskostnader

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

— utdelas till de sparbanker, som erlagt bidrag, till envar sparbank i förhållande

till dess sammanlagda, inbetalta bidragsbelopp.

Vidare ingick inspektionen på frågorna örn sparbanks andel i fonden,

fondens förvaltning samt sättet för placering av fondens medel, frågor

till vilka jag senare återkommer.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades i november 1930

inom finansdepartementet, med biträde av professorn C. G. Björling i

egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig, en promemoria angående inrättandet

av en allmän säkerhetskassa för rikets sparbanker. Promemorian

var åtföljd av, bland annat, ett utkast till lag om sparbankernas allmänna

säkerhetskassa, vilket torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet

(Bilaga I).

Över det sålunda tillkomna förslaget infordrades utlåtanden från sparbanksinspektionen

ävensom från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

vilka jämväl anbefalldes att vid sammanträden med representanter

för sparbankerna inhämta deras uppfattning i ärendet. Därjämte

bereddes sparbanksföreningens styrelse tillfälle att avgiva utlåtande.

Med hänsyn till den tid som förflutit, sedan berörda utlåtanden inkommit,

anmodades i ämbetsskrivelser den 7 september 1933 sparbanksinspektionen

och sparbanksföreningens styrelse att ånyo avgiva utlåtanden

i ärendet med angivande av, huruvida under nämnda tid några

omständigheter tillkommit, som föranledde ändring i förut intagen ståndpunkt.

Sedan dessa utlåtanden numera inkommit, anhåller jag att få till

behandling upptaga den föreliggande frågan. Innan jag övergår till själva

principfrågan samt de olika spörsmål, som vid en eventuell lagstiftning

i ämnet kräva sin lösning, skall jag lämna en kortfattad redogörelse folden

på frivillighetens väg bildade garantikassa för sparbankerna, vilken

i det föregående omnämnts, samt för den även förut antydda lagstiftningen

i Finland och Norge på förevarande område.

Svenska sparbankernas garantikassa.

Enligt de av Överståthållarämbetet den 11 oktober 1926 fastställda stadgarna

för »Svenska sparbankernas garantikassa, förening u. p. a.» har föreningen

till ändamål att tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen

genom att vid behov ekonomiskt stödja sådana sparbanker, för vilka stöd

från föreningens sida efter undersökning befinnes vara möjligt och önskvärt.

Till medlem i föreningen kan antagas varje svensk sparbank, och

ankommer det på föreningens styrelse att pröva fråga örn medlems antagande.

Varje insats utgör 50 kronor, och medlem må i allmänhet ingå med

en insats för varje påbörjad miljon kronor av insättarnas behållning hos

medlemmen. Förutom insats, som skall erläggas kontant vid inträdet i

föreningen, skall medlem avgiva förbindelse att i mån av behov för stöd
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

verksamhetens bedrivande tillhandahålla föreningen ett belopp av högst

1,000 kronor för varje egen insats. Det stöd, föreningen avser att giva,

kan lämnas antingen i form av bidrag till säkerhetsfond eller genom insättning

å motbok eller genom belåning av sådana säkerheter, som i och

för sig kunna anses tillfredsställande men vilkas belåning anses icke

lämpligen böra ske i riksbanken eller annan bankinrättning. Finnes i

sparbank brist, må stöd från föreningen ej lämnas, med mindre bristen,

i den mån den överstiger 2 procent av insättarnas behållning enligt senaste

bokslut, täckes eller garanteras i annan ordning. Sparbank, som

erhållit understöd, skall, intill dess av föreningen tillhandahållna medel

till fullo återbetalts, på egen bekostnad kontrolleras av föreningens styrelse

genom av densamma utsedd person, vilken skall äga rätt att närvara

vid sparbanksstyrelsens överläggningar samt vid revision och inventering

i sparbanken. Till fullföljande av sin verksamhet äger föreningen

använda, utom sina egna fonder, jämväl medel, som erhållas genom upplåning.

Till föreningen äro för närvarande anslutna 105 sparbanker med en

sammanlagd insättarbehållning av omkring 1,925 miljoner kronor. Såsom

insatskapital har erlagts tillhopa 72,150 kronor, fördelat på 1,443 insatser.

Å avlämnade garantiförbindelser har uttaxerats ett belopp motsvarande

120 kronor för varje insats. Under sin hittillsvarande verksamhet

har föreningen lämnat bidrag till säkerhetsfond i tre sparbanker, i

ett fall med 152,400 kronor. Föreningens disponibla medel uppgå för

närvarande till omkring 56,000 kronor.

Lagstiftningen i Finland och Norge.

I Finland har en sparbankernas säkerhetsfond bildats enligt lag den

30 december 1924. Nu gällande bestämmelser i ämnet äro intagna i ett

särskilt kapitel av lagen den 17 juli 1931 örn sparbanker och innehålla i

huvudsak följande: Till säkerhetsfonden skall varje sparbank i garantiavgift

årligen erlägga femton penni för varje tusen mark av sina förvaltade

medel vid föregående räkenskapsårs utgång. Erläggandet av

garantiavgifter upphör, då fondens kapital vuxit till den storlek, att det

motsvarar en procent av totalsumman förvaltade medel i sparbankerna.

Skulle denna proportion senare nedgå, skola garantiavgifter åter erläggas

intill dess fonden uppnått nyssnämnda storlek. Har fonden nått denna

storlek, skall överskottet av räntan å fonden fördelas mellan sparbankerna

i förhållande till deras andelar i fonden. Med fondens medel stödjas

sparbanker, vilka lidit så stora förluster, att de borde inställa sin

verksamhet, men vilka dock böra anses livskraftiga. Understöd kan jämväl

beviljas sparbank, som icke på annat sätt kunnat anskaffa nödiga

medel för utbetalning av uppsagda insättningar. Därjämte må ur fonden

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

efter prövning ersättas tillgodohavanden, vilka insättare äga hos sparbank,

som trätt i likvidation, för såvitt dess tillgångar icke förslå till

deras gäldande. Understöd åt sparbank skall jämte ränta återbetalas till

fonden, och sådant understöd beviljas blott i det fall, att för återbetalningen

erliålles säkerhet, som kan godkännas.

I Norge hava bestämmelser örn inrättande av en säkerhetsfond för

sparbanker meddelats i lagen den 4 juli 1924 örn sparbanker. Enligt dessa

skall varje sparbank till fonden inbetala två procent av sin årliga nettovinst.

Denna avgiftsplikt gäller dock icke i vidare utsträckning än som

är nödvändigt för att fondens kapital såvitt möjligt vid varje tidpunkt

skall motsvara en procent av sparbankernas sammanlagda förvaltningskapital.

Så länge fonden har nämnda storlek, skola dess räntor fördelas

mellan sparbankerna i förhållande till deras andelar i fonden. Fonden

skall tjäna till hjälp åt sparbanker, som kommit i svårigheter men som

kunna anses livsdugliga. Hjälpen lämnas som lån eller insättning på

skäliga och såvitt möjligt betryggande villkor.

Enligt en lag av den 29 juni 1932 har i Norge vid sidan av säkerhetsfonden

inrättats en garantikassa för sparbankerna med uppgift att ställa

garanti för lån eller insättningar till stöd för sparbanker, som hotas

av betalningssvårigheter men anses livsdugliga. Enligt vad förarbetena

giva vid handen har denna lag tillkommit närmast med anledning därav,

att många sparbanker till följd av låntagarnas avtagande betalningsförmåga

och insättarnas ökade behov av betalningsmedel blivit berövade

sina kontanta reserver, och lagen är avsedd att upphävas så snart mera

normala förhållanden inträtt. Garantikassans grundfond skall uppbringas

till 30 miljoner kronor, varav 10 miljoner kronor tillskjutas genom garantiförbindelse

av statskassan och 20 miljoner kronor inbetalas genom årliga

bidrag av sparbankerna. Bidragens storlek fastställes av Konungen

och beräknas efter förvaltningskapitalen. Under de år, då bidrag lämnas

till garantikassan, bortfaller sparbankernas skyldighet att utgiva

bidrag till säkerhetsfonden. Vid upplösning av garantikassan skall återstående

belopp av sparbankernas andel däri överföras till säkerhetsfonden

för att läggas till denna fonds kapital.

Frågan örn den föreslagna lagstiftningen bör komina till stånd.

För sparbanksföreningens styrelses och sparbanksinspektionens år 1930

gjorda uttalanden om önskvärdheten av en säkerhetskassa med obligatorisk

anslutning av alla sparbanker i riket har redan inledningsvis redogjorts.

I promemorian har i denna fråga anförts följande:

övervägande skäl synas, såsom sparbanksinspektionen för sin del framhållit,

tala för det av sparbanksföreningens styrelse framlagda förslaget.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 54.

Sparbankernas verksamhet är utan tvivel av sådan betydelse för liela

landets ekonomiska liv, att en rubbning i det förtroende, som sparbankerna

av gammalt åtnjuta lios allmänheten och som ligger till grund

för den storartade utvecklingen av sparbankernas rörelse, måste vara

ägnad att framkalla allvarliga olägenheter. Och det torde icke kunna

bestridas, att vad som under år 1929 timade inom vissa sparbanker och

även den ledsamma tilldragelsen i en gotländsk sparbank i början av

år 1930 gjort allmänheten i hög grad känslig för allt, som rör sparbankernas

soliditet. Det allmänna förtroendet för sparbankerna skulle därför

kunna sättas på mycket hårt prov, därest något nytt moment inträffade,

likartat med nyssberörda tilldragelser. Det kan icke med visshet

förväntas, att den omsorgsfulla skötsel och den noggranna kontroll, som

i stort sett utmärka de svenska sparbankerna, skola befinnas innebära

tillfyllestgörande trygghetsmoment i ett sådant fall, som att allmänheten

blir uppskrämd genom underrättelse örn att oegentligheter eller missskötsel

upptäckts i någon sparbank. Även de säkraste och i realiteten

mest förtroendeingivande sparbanker kunna vid dylika tillfällen bliva

föremål för en ögonblicklig misstro, som lätt får betänkliga följder. Den

ganska betydande överflyttning av sparmedel från sparbankerna till

postsparbanken, som ägde rum under år 1929 — då postsparbanken kunde

uppvisa ett insättningsöverskott på drygt 50 miljoner kronor, under det

att beträffande sparbankerna uttagen överstego insättningarna med mer

än 28 miljoner kronor — står utan tvivel i nära orsakssammanhang med

de samma år inträffade sparbankskrascherna. Även vid andra tillfällen

har erfarenheten visat, hurusom av någon obetydlig, kanske ej ens alltid

uppenbar anledning kan uppstå rusning med massuttagning från oroliga

insättares sida; ett sålunda rubbat förtroende återvinnes aldrig lika

hastigt.

Örn alltså goda skäl kunna åberopas till förmån för sparbanksföreningens

styrelses hemställan, att åtgärder vidtagas för att säkerställa det allmänna

förtroendet för sparbankerna, får dock ej förbises, att den nyligen

inrättade sparbanksinspektionen bör vara i hög grad ägnad att trygga

allmänhetens tillit till sparbankerna. Men inspektionen gör ej varje annan

säkerhetsåtgärd obehövlig. Det får nämligen ej påräknas, att redan

genom inspektionens tillkomst blivit fullständigt förebyggt, att felaktiga

eller brottsliga handlingar i sparbankernas skötsel kunna begås, örn än

det med fog kan förväntas, att sådana handlingar skola i framtiden bliva

sällsynta.

Den närmast till hands liggande och helt visst jämväl mest effektiva

åtgärden i det syfte, som här är i fråga, torde vara att, såsom sparbanksföreningens

styrelse föreslagit, bringa till stånd en gemensam fond för

sparbankerna med uppgift att i förekommande fall lämna stöd åt nödlidande

sparbanker och därigenom befästa allmänhetens förtroende för

sparbankerna. För denna fond synes emellertid benämningen säkerhetskassa

vara att föredraga framför det föreslagna uttrycket säkerhetsfond,

vilket lätt skulle kunna föranleda förväxling nied de särskilda sparbankernas

säkerhetsfonder. Utan tvivel skulle det, såsom styrelsen och sedermera

jämväl sparbanksinspektionen framhållit, varit lyckligast, örn

en sådan säkerhetskassa kunnat bringas till stånd på frivillig väg. Detta

synes emellertid under nuvarande förhållanden icke möjligt och det lärer

då ej kunna undgås, att även i vårt land, liksom redan skett i Finland

och Norge, lagstiftningsvägen anlitas för att få fonden till stånd. Ofrånkomligt

synes ock vara, att deli medverkan till fondens bildande, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

erfordras, ålägges samtliga sparbanker i riket, utan avseende å deras till

synes större eller mindre behov av särskilda anordningar till befästande

av deras förtroende lios allmänheten. Man lärer nämligen få utgå från

att en väsentlig intressegemenskap består mellan samtliga svenska sparbanker.

Bland dessa lärer därför icke någon undgå inverkan av att en

råkar på obestånd. Är detta riktigt — något, varom erfarenheten synes

bära vittne — skulle det ej vara rättvist eller klokt att befria någon sparbank

från förpliktelsen att bidraga till en säkerhetskassa, som är avsedd

att bliva till hjälp för vilken som helst bland sparbankerna och därmed

för sparbanksväsendet i dess helhet.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands län

hava ställt sig avvisande mot förslaget, medan övriga länsstyrelser däremot

tillstyrkt kassans inrättande. Överståthållarämbetet har uttalat

betänkligheter mot den ifrågasatta obligatoriska anslutningen till kassan

men funnit sig icke böra motsätta sig åtgärder i föreslaget syfte. Av

de sparbanker, som uttalat sig i ämnet, hava omkring 140 i princip tillstyrkt

och omkring 90 avstyrkt det föreliggande förslaget, varjämte något

över ett hundratal förordat uppskov med frågans lösning.

Enär i de utlåtanden, vilka gå i tillstyrkande riktning, i stort sett framhållits

samma skäl som framgå av den redan lämnade redogörelsen, torde

det vara tillräckligt att här redogöra för vad som anförts av de länsstyrelser,

vilka ansett sig icke böra tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har yttrat i huvudsak följande:

Huvudmotivet för kassans inrättande uppgåves vara att återställa det

av kända sparbanksfallissemang rubbade förtroendet till det svenska

sparbanksväsendet ävensom för framtiden förebygga uppkomsten av misstro

till detsamma. Enligt länsstyrelsens förmenande saknades i tillräcklig

omfattning den förutsättning, som förmenades föreligga och som ensam

skulle kunna berättiga en tvångsåtgärd som den föreslagna. Allmänna

sparbankens sammanbrott kunde ej sägas hava lämnat några

djupgående eller kvarblivande spår beträffande allmänhetens förhållande

till landets sunda sparbanksväsende. Den överflyttning av sparmedel till

postsparbanken, som skett efter kraschen, hade visserligen varit stor, men

dess omfattning hade dock ej varit alltför betydande i förhållande till

sparbankernas insättarbehållning. Vad länets sparbanker anginge, kunde

någon kvarvarande misstro ej spåras. Att skapa en garanti mot varje

uppkommande panik bland den insättande allmänheten, vilken toge sig

uttryck i rusning för intagning av medel och deras överförande till annan

bankinrättning, torde höra till det ouppnåeliga eller det i varje fall

mycket svårt uppnåeliga. I varje fall syntes kraftigare medel behövas

än en säkerhetskassa, arbetande efter de föreslagna bestämmelserna. Vid

sammanträde inför länsstyrelsen med ombud för sparbankerna inom länet

hade röster höjts för att insättarna genom säkerhetskassan skulle

garanteras mot varje förlust av sina insatta medel. En sådan garanti

syntes också i själva verket vara vad som behövdes för att vinna det åsyftade

målet av fullkomlig trygghet. Vetskapen om en styrelse, som förvaltade

en kassa av begränsat omfång och som vägde och mätte vederbörandcs

rätt, skänkte ingen säkerhetskänsla. Men lämnades åter en så
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. May.ts proposition nr 54.

dan garanti, slappades ofrånkomligen den ansvarskänsla hos sparbanksledningarna,

som vore den viktigaste förutsättningen för ett sunt bankväsende.

Sparbanksombuden bade ej heller varit beredda att stödja ett

yrkande på en sådan garanti, vilken ovillkorligen skulle i hög grad gynna

de svagare och sämre ledda sparbankerna på de bättres bekostnad.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som redan i sitt yttrande över sparbanksföreningens

styrelses framställning förklarat sig närmast böjd för

att avstyrka förslaget örn inrättande av en säkerhetskassa, har ansett sig

alltjämt böra intaga samma ståndpunkt, detta desto hellre, som erfarenheten

visat, att insättningarna i sparbankerna på senare tid kraftigt tilltagit,

vadan den oro från insättarnas sida, som man till en tid trott sig

förspörja, syntes hava försvunnit.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bar erinrat, att länsstyrelsen redan

i sitt yttrande över nyssnämnda framställning starkt ifrågasatt, huruvida

den föreslagna obligatoriska anslutningen till en sparbankernas gemensamma

säkerhetsfond vore av behovet påkallad för betryggande och

uppehållande av sparbanksverksamheten, samt ansett frågan örn tillgripande

av denna ur olika synpunkter betänkliga väg åtminstone böra anstå,

till dess erfarenhet vunnits örn sparbanksinspektionens verksamhet.

I sitt utlåtande över promemorian har länsstyrelsen förklarat, att den

icke funnit anledning frångå sin sålunda uttalade principiella ståndpunkt.

Det syntes länsstyrelsen som örn farhågorna för att allmänhetens

förtroende till sparbanksverksamheten i landet i större omfattningskulle

hava rubbats genom de beklagliga tilldragelserna med en del sparbanker

betydligt överdrivits. Åtminstone syntes den uppfattningen vara

rådande bland spar banksförvaltningarna i Västernorrlands län.

De sparbanker, vilka ställt sig avvisande till förslaget, hava som skäl

för sin ståndpunkt i huvudsak framhållit, att det vore principiellt oriktigt

att göra en väl skött sparbank ansvarig för åtgöranden av en dåligt

skött sådan, att efter den numera genomförda skärpningen av kontrollen

över sparbankerna allmänhetens förtroende för desamma kunde anses

vara återvunnet och att något behov av åtgärder i det föreslagna syftet

därför icke längre förelåge, att förslagets genomförande skulle innebära

en mycket kännbar pålaga för sparbankerna samt leda till försvagande

av sparbanksledningarnas ansvarskänsla och insättarnas försiktighet

samt att genom tillkomsten av en ny central kassa avsevärt kapital skulle

undandragas den lokala kreditgivningen.

Sparbanksinspektionens och sparbanksföreningens styrelses yttranden

över promemorian överensstämde i principfrågan med vad inspektionen

och styrelsen tidigare anfört. Såsom redan nämnts, anmodades i skrivelser

den 7 september 1933 inspektionen och styrelsen att i förnyade utlåtanden

angiva, huruvida efter avgivande av utlåtandena över promemorian

några omständigheter tillkommit, som föranledde ändring i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

de förut angivna ståndpunkterna i frågan. Sparbanksinspektionen bar

i anledning härav förklarat sig vidhålla uppfattningen, att en säkerhetskassa

för sparbankerna borde kunna bliva till övervägande fördel för

det svenska sparbanksväsendet. Inspektionen ansåge därför alltjämt, att

en sådan kassa borde komma till stånd, och ville giva uttryck åt den förhoppningen,

att den erforderliga lagstiftningen snarast möjligt måtte

bringas till genomförande. Sparbanksföreningens styrelse har i själva

principfrågan förklarat sig icke hava något att tillägga till vad styrelsen

förut anfört.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreligga inom spar- Departementsbanksvärlden

vissa strävanden att genom en samverkan mellan sparban- chefen.

kerna utjämna förlustriskerna och öka säkerheten för insättarna. En

utgångspunkt har därvid varit, att en stark intressegemenskap mellan

sparbankerna ansetts föreligga. Då emellertid gjorda försök att på frivillighetens

väg uppnå en samverkan av nämnda slag icke lett till åsyftat

resultat, hava förslag framställts att — liksom i Finland och Norge redan

skett — genom lagstiftning åstadkomma obligatorisk anslutning och

bidragsskyldighet till en kassa med förevarande syfte. Ett sådant ingripande

har utan meningsskiljaktighet förordats av sparbanksföreningens

styrelse och har också tillstyrkts av det stora flertalet länsstyrelser. Vidare

torde böra framhållas, att sparbanksinspektionen, som numera hunnit

förvärva en ingående kännedom örn sparbanksväsendet, i ett nyligen

avgivet yttrande kraftigt understrukit den även tidigare av inspektionen

uttalade önskvärdheten av en sådan kassas inrättande.

Det framkomna förslaget anser jag vara värt allvarligt beaktande.

Uppenbarligen bör emellertid en lagstiftning icke komma till stånd, såvida

icke väsentliga fördelar ur allmän synpunkt kunna vinnas genom densamma.

Vid frågans tidigare behandling har härvidlag särskilt framhållits

intresset av att stärka allmänhetens vid den tiden i viss mån rubbade

förtroende för sparbankerna. Måhända kan med visst fog sägas, att

detta intresse för närvarande icke är i samma mån aktuellt. Man får också

hoppas, att icke nya händelser skola inträffa, som föranleda liknande påfrestningar

för sparbanksväsendets anseende som för några år sedan, men

det kan enligt min mening icke vara klokt att i denna förhoppning underlåta

att skapa en organisation, som likväl under vissa förhållanden kan

komma att visa sig behövlig. Tvärtom är åtgärdens effektivitet i en

dylik situation beroende av, att den ifrågavarande organisationen under

en tid av mera lugna förhållanden varit i verksamhet.

Vad man synes böra fästa den största vikt vid är överhuvud, att den

föreslagna kassan säkerligen skulle vara ägnad att i väsentlig mån öka

sparbanksinsättarnas trygghet. Sparbanksinspektionens inrättande har

otvivelaktigt utgjort ett betydelsefullt steg i denna riktning, men lika tydligt

är, att inspektionen icke kan förhindra, att insättarna i en sparbank

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

kunna utsättas för avsevärda risker. De i sparbankslagen givna bestämmelserna

örn skyldighet för sparbank att uppehålla viss relation mellan

fonderna och inlåningen kunna uppenbarligen heller aldrig skärpas därhän,

att varje särskild sparbank förpliktas att hålla fonder av sådan storlek,

att de ensamma kunna svara mot alla förekommande förlustrisker. En

större grad av trygghet för insättarna synes kunna vinnas endast genom

samverkan mellan sparbankerna i viss analogi med grundtanken för all

försäkringsverksamhet. Enligt min mening bör ett åläggande för sparbankerna

att bidraga till en kassa med ett sådant syfte icke vara ägnat

att i och för sig väcka några betänkligheter. I betraktande kommer därvid

främst det förhållandet, att i sparbankerna icke finnes något privat företagarintresse

att tillgodose och att sparbankerna därför icke kunna anses

som enskilda företag i vanlig mening utan snarare såsom institutioner, inrättade

i den allmänna välfärdens intresse. Därtill kommer, att de avgifter,

som skulle behöva avkrävas sparbankerna, näppeligen kunna för dessa

utgöra någon mera kännbar börda samt att det under alla förhållanden

måste anses synnerligen önskvärt och rimligt, att sparbankerna i gemen

svara för de ersättningsanspråk, som, enligt vad erfarenheten givit vid

handen, vid inträffade förluster för insättarna nu gärna riktas mot staten.

Onekligen kan den föreslagna lagstiftningen i någon mån komma att

innebära, att de välskötta företagen få bära följderna av försummelser i

andra företags ledning. På grund av den starka intressegemenskapen

mellan sparbankerna bör dock denna konsekvens enligt min mening icke

utgöra något avgörande skäl mot kassans inrättande, och detsamma torde

kunna sägas även örn övriga anmärkningar, som riktats mot förslaget.

Särskilt har det framhållits, att kassans tillvaro och utsikten till hjälp

från densamma lätt kunde verka förslappande på ansvarskänslan och

noggrannheten hos sparbanksledningarna samt vaksamheten hos insättarna.

Sparbanksstyrelserna skulle vid utlåning mot svag säkerhet kunna

resonera så, att risken i stort sett icke drabbade den utlånande sparbanken

utan de andra sparbankerna, och för insättarna skulle det måhända

te sig likgiltigt, örn de anförtrodde sina medel åt den ena eller

andra sparbanken. Till dessa anmärkningar skall jag senare återkomma

vid behandlingen av frågan örn föridsättningarna för hjälp från kassan.

Redan nu må emellertid framhållas, att kassan enligt det föreliggande förslaget

icke skall hava till uppgift att obetingat och obegränsat hjälpa, så

snart förlust uppstått, utan att det förutsättes en prövning i varje särskilt

fall, huruvida och i vilken omfattning hjälp må anses skälig. Det bör

även märkas, att tillskott, som lämnas sparbank, förutsättes skola till kassan

återgäldas. Sparbanks ledning är dessutom enligt lag ansvarig för

skada, som genom dess vårdslöshet tillskyndas sparbanken.

På anförda skäl har jag ansett mig böra förorda att en lagstiftning örn

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

bildande av en säkerhetskassa med obligatorisk anslutning för samtliga

rikets sparbanker genomföres. Jag övergår nu till en närmare behandling

nv de särskilda spörsmålen beträffande kassans organisation och verksamhet.

Kassans storlek. Bidragsskyldigheten.

Såsom redan förut anförts, föreslogs i den ursprungliga framställningen

örn kassans inrättande, att de årliga bidragen till kassan skulle utgöra 5/ioo

procent eller 5 kronor för varje 10,000-tal kronor av varje sparbanks förvaltade

medel samt att bidragen skulle utgå till dess kassan vuxit till en halv

procent av sammanlagda beloppet förvaltade medel i samtliga sparbanker

■eller, efter dåvarande omslutning, till omkring 15 miljoner kronor. Sedan

kassan därefter genom tillägg av den årliga ränteavkastningen vuxit till

•en procent av summan av de förvaltade medlen, borde enligt samma framställning

räntan utdelas till sparbankerna.

I det föregående är vidare omnämnt, att sparbanksinspektionen i sitt

yttrande över berörda framställning som sin mening uttalade, att bidragen

borde fastställas till 5 kronor för varje fullt 10,000-tal kronor av de

förvaltade medlen och utgå till dess fonden vuxit till 10 miljoner kronor

samt att kassans maximibelopp borde fastställas till 30 miljoner kronor.

I det föreliggande lagutkastet har årsavgiften föreslagits till 2/ioo procent

av de förvaltade medlen och kassans maximibelopp till 10 miljoner

kronor. Som motivering för nedsättningen har i promemorian anförts följande:
Det

vore tydligt, att säkerhetskassan måste, örn ej syftet med densamma

skulle förfelas, utan allt för stor tidsutdräkt bringas till sådan storlek, att

den håde förmådde ingiva den intresserade allmänheten en bestämd känsla

av trygghet och verkligen bleve i stånd att lämna den ekonomiska hjälp,

som kunde komma att påkallas. Emellertid syntes det ej vara nödvändigt

att räkna med fullt så höga summor som sparbanksföreningens styrelse

gjort i sin framställning; en något lägre summa syntes för ändamålet bliva

tillräcklig. Som maximum för den föreslagna säkerhetskassan syntes ett

belopp av 10 miljoner kronor vara skäligt. Det syntes kunna med ganska

stor sannolikhet antagas, att en säkerhetskassa av sådan storlek lomme

att på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

Önskvärt vore givetvis, att kassan utan allt för stor tidsutdräkt uppnådde

sådan storlek, att den kunde träda i funktion. Å andra sidan finge

de bidrag till kassan, vilka måste avkrävas sparbankerna, ej tillmätas så

höga, att deras utbetalande orsakade sparbankerna kännbara svårigheter.

De belopp, som i nämnda hänseende föreslagits av sparbanksföreningens

styrelse, förefölle att vara tilltagna i överkant. Örn än sparbanksinspektionen,

till synes ej utan en viss tvekan, vitsordat sparbankernas förmåga

att utan större olägenheter avstå de enligt förslaget erforderliga beloppen,

måste dock, särskilt i betraktande av uttalanden till förmån för en lägre

uttaxering, som avgivits av Överståthållarämbetet och ett flertal länsstyBihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 54.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

reiser, en viss betänksamhet uppstå mot förslaget att ålägga sparbankerna

en så dryg årlig bidragsplikt som en halv pro mille av förvaltade medel.

Bidragsplikten borde utan fara kunna nedsättas till en femtedel pro mille

eller till två kronor för varje 10,000 kronor, som sparbank hade att förvalta.

En sådan nedsättning syntes motiverad av billighetshänsyn; det

syntes ock kunna förväntas, att hela den föreslagna anordningen skulle

efter nedsättningen ses med blidare ögon av de representanter för vissa

sparbanker, som från början ställt sig avvisande mot förslaget.

Sparbanksföreningens styrelse har funnit den i promemorian föreslagna

nedsättningen av årsbidraget vara mycket betydande men har likväl med

hänsyn till de härför anförda skälen icke velat motsätta sig densamma.

Även sparbanksinspektionen har, under åberopande av att den ursprungligen

föreslagna avgiften på flera håll ansetts betungande, anslutit sig

till förslaget örn en årlig avgift av 2/100 procent av de förvaltade medlen,

varjämte inspektionen förklarat sig i frågans nuvarande läge icke hava

något att erinra mot en begränsning av kassans maximikapital till 10

miljoner kronor.

Några länsstyrelser hava uttalat sig för en höjning av kassans kapitalbelopp.

Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län ansett önskvärt och med hänsyn

till sparbankernas ställning rimligt, att kassans kapital höjdes till 15

miljoner kronor.

Länsstyrelsen i Gotlands län har funnit det ifrågasatta maximibeloppet

alltför lågt för att kunna skapa den trygghet för insättarna och tillit till

sparbankerna, som vore förslagets huvudsyfte. För att nå detta mål och

därigenom även stimulera sparandet ansåge länsstyrelsen ett mindre belopp

än 20 miljoner kronor som gräns för fondbildningen ej böra komma

i fråga. Förluster på flera miljoner kronor hade under senare tid drabbat

mera än en sparbank. Någon garanti funnes icke för att detsamma

ej kunde upprepas i framtiden under sådana förhållanden, att säkerhetskassan

enligt i förslaget angivna grunder bleve nödsakad att ersätta förlusten.

Det kunde måhända invändas häremot, att kassans styrelse vid

prövning av frågor örn bidrag borde tillse, att kassan i sin helhet icke

förbrukades. Örn så bleve fallet, komme emellertid kassans syfte att bliva

illa tillgodosett, enär strävandet att återvinna allmänhetens tillit till sparbankerna

därigenom motverkades.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har gjort gällande, att kassan, för att

kunna utgöra en tillfredsställande säkerhet för insättarna, borde uppgå

till åtminstone en procent av sammanlagda beloppet förvaltade medel i

samtliga rikets sparbanker. Även örn billighetshänsyn talade för att bidragsplikten

borde upphöra, när kassans kapital uppgått till 10 miljoner

kronor, syntes dock bärande skäl icke vara förebragta för ändring av det

ursprungliga förslaget därom, att kassan, efter det de årliga bidragen upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

hört, skulle växa med den årliga ränteavkastningen tills kassan hunnit

komma i nyss angivna procentuella förhållande till samtliga sparbankers

hela omslutning. Det hade visat sig, att vid åtminstone en tidigare

inträffad sparbankskrasch insättarnas förluster betydligt överstigit

ett belopp av 10 miljoner kronor.

Länsstyrelsen i Örebro län har i denna del anfört, att det enligt länsstyrelsens

mening varit lämpligt, örn kassans kapital enligt sparbanksföreningens

styrelses förslag fått genom årliga tillskott erhålla en storlek av

15 miljoner kronor och därefter genom räntans läggande till kapitalet fått

växa till dubbla beloppet, innan någon ränteutdelning finge ifrågakomma.

Det vore nämligen i hög grad önskvärt, att kassans kapital, örn och när

understöd från kassan lämnades, icke behövde tagas i anspråk därför, utan

att erforderliga medel, förutom i särskilda undantagsfall, kunde tagas av

den årliga ränteavkastningen. Därigenom skulle man undvika behovet

av ny uttaxering för kapitalets återuppbringande till föreskrivna beloppet,

en åtgärd, som syntes böra såvitt möjligt undvikas. Länsstyrelsen ville

därför föreslå, att kassan, sedan den genom de föreskrivna tillskotten uppnått

ett belopp av 10 miljoner kronor, måtte få genom räntans läggande

till kapitalet växa till 15 miljoner kronor och att ränteutdelning sålunda

icke finge äga rum, förrän kassan uppnått sistnämnda belopp.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, vilken, såsom förut omnämnts, ställt

sig avvisande mot förslaget, har, för den händelse kassan skulle komma till

stånd, framhållit såsom angeläget, att kassan gåves sådan storlek, att den

såvitt möjligt under alla förhållanden kunde garantera insättarna att fullt

utbekomma insatta medel. Fördenskull borde enligt länsstyrelsens förmenande

kassans storlek ej understiga en procent av summan av de utav rikets

sparbanker förvaltade medlen eller således cirka 30 miljoner kronor.

En säkerhetskassa å allenast 10 miljoner kronor syntes — särskilt med

tanke på att sparbankernas sammanlagda egna fonder den 1 januari 1929

uppgått till den avsevärda summan av 215 miljoner kronor — vara alltför

obetydlig för att i någon nämnvärd utsträckning skapa ökad trygghet för

insättarna.

Sparbankernas fördelning på storleksgrupper efter

de förvaltade medlen vid 1931 års slut samt de avgifter, som enligt de i

promemorian föreslagna grunderna skulle erläggas av sparbankerna i de

olika storleksgrupperna, framgå av följande tabell:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Summa förvaltade medel

Kronor

Antal spar- banker

Årsavgift till säker- hetskassan

Kronor

t. o. m. 100,000

2

högst 20

100,000—250,000

20

20— 50

250,000—500,000

38

50— 100

500,000— 1 milj.

87

100— 200

1 milj.— 6 *

206

200— 1,000

5 » — 10 »

46

1,000— 2,000

10 » — 20 »

45

2,000- 4,000

20 v — 50 »

26

4,000—10,000

50 » —100 »

8

10,000—20,000

över 100 »

3

över 20,000

481

Såsom framgår av vad jag redan anfört, bygger det remitterade förslaget

på skyldighet för sparbankerna att erlägga kontanta bidrag till säkerhetskassan.

Emellertid har från flera sparbankers sida uttalats det önskemålet,

att kassan måtte helt eller delvis grundas på garantiförbindelser,

utställda av de särskilda sparbankerna och avsedda att

av dessa inlösas i mån av behov. Genom en sådan anordning skulle sparbankerna,

har det framhållits, icke onödigtvis betungas med avgifter; de

skulle aldrig nödgas betala mer än som erfordrades för täckande av för

ögonblicket faktiskt föreliggande behov. Denna tanke har vunnit anslutning

av Överståthållarämbetet, som för sin del funnit starka skäl tala för

en begränsning av kassans kontanta tillgångar till exempelvis någon miljon.

Även länsstyrelsen i Blekinge län har ansett förslaget örn garantiförbindelser

vara värt beaktande. Jämväl andra förslag hava framställts,

vilka bygga på samma tankegång. Sålunda har ifrågasatts, att sparbankerna

borde förpliktas att var för sig bilda garantifonder, vilka skulle

kvarstå under sparbankernas egen förvaltning och redovisas i fullgoda

obligationer eller andra betryggande säkerheter samt vid behov användas

för täckande av förluster i andra sparbanker, varjämte från ett håll gjorts

gällande, att det åsyftade målet enklast stöde att vinna med en i lag stadgad

skyldighet för varje sparbank att efter vissa grunder vid behov bidraga

med erforderligt belopp.

Beträffande denna fråga har i promemorian framhållits, att den psykologiska

verkan av en anordning med gemensam ansvarighet icke skulle

kunna tänkas bliva tillnärmelsevis så kraftig som av en redan bildad, i

säker placering satt fond. Den sida av kassans uppgift, som skulle bestå i

ett säkerställande av allmänhetens förtroende, kunde alltså icke antagas

bliva lika effektivt tillgodosedd genom en sådan anordning som genom en

kontant inbetalad fond. Ej heller borde det lämnas obeaktat, att ett utkrä
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 54.

21

vande av bidrag från sparbankerna till täckande av redan inträffade förluster

i regel måste komma att te sig vida mera motbjudande än utdebitering

till en säkerhetskassa för framtida behov; förhoppningen, att kassan

skulle få växa utan störande avbrott och sålunda snart nog bliva i stånd

att lämna utdelning till delägarna, borde komma bidragsgivarna att känna

utbetalningarna mindre betungande.

I sitt på grund av remiss den 7 september 1933 avgivna nya utlåtande

i ärendet har sparbanksföreningens styrelse i förevarande fråga — efter

att hava erinrat därom, att från en stor del sparbanker uttalats önskan att

säkerhetskassan borde, helt eller till viss del, utgöras av garantiförbindelser

— yttrat, att styrelsen allt fortfarande hade den uppfattningen, att

säkerhetskassan, för att fullt fylla sitt ändamål att vara en odisputabel

garanti för sparbankerna, borde i sin helhet kontant inbetalas men att

styrelsen likväl icke ville motsätta sig en allmänt uttalad önskan i nyssnämnd

riktning, i synnerhet som, när det gällde att pålägga sparbankerna

i gemen en ny ganska omfattande förpliktelse, det syntes vara tacknämligt,

örn detta kunde ske i samförstånd med sparbankerna. Då därtill komme,

att även med den åsyftade modifikationen en framstående garanti skapades,

hade styrelsen icke något att erinra mot att kassan efter grunder,

som kunde finnas lämpliga, bildades till viss del genom kontant inbetalda

medel och till viss del genom garantiförbindelser.

En ledamot av styrelsen har varit av skiljaktig mening och ansett, att

styrelsen borde vidhålla sin förut intagna ståndpunkt.

Sparbanksinspektionen har i anledning av vad sparbanksföreningens

styrelse sålunda anfört andragit följande:

Inspektionen kunde icke finna annat än att sparbankerna skulle kunna

utan olägenhet erlägga de föreslagna bidragen, vilka ju för övrigt endast

komme att utgå intill dess kassan uppgått till visst lägsta belopp.

Sparbankerna hade ju icke några enskilda delägare, vilka bleve delaktiga

av sparbankernas vinst och vilka således skulle bliva lidande, örn denna

vinst minskades med ifrågavarande relativt låga belopp. Det syntes icke

med fog kunna påstås, att sparbankerna genom erläggande av bidragen

skulle minska sina utlåningsmöjligheter i sådan grad, att detta bleve av

betydelse för deras verksamhet. Den likaledes relativt obetydliga minskningen

i avsättningen till sparbankernas egna fonder, som bidragsbetalningen

till säkerhetskassan kunde föranleda, kunde sägas vara tillräckligt

motiverad av att även de utbetalade bidragen bleve föremål för fondering,

ehuru för ett för samtliga sparbanker gemensamt säkerhetsändamål.

Det vore att märka, att bidragen till kassan kunde bliva en delvis räntabel

medelsplacering för sparbankerna. I deri mån kassans medel icke behövde

tagas i anspråk för hjälp åt sparbanker och insättare samt för kassans

antagligen ringa administrationskostnader — sådana utgifter måste

ju utgå, även örn kassan helt eller delvis grundades på garantiförbindelser

— komme nämligen medlen att förräntas och utdelning i sinom tid att

tillfalla sparbankerna i förhållande till deras andelar.

Att en kontant inbetalad kassa ur olika synpunkter skulle vara till större

gagn än en fond, till större eller mindre del bildad genom garantiförbin
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54.

delser, bland andra av dem, som i händelse av en ogynnsam utveckling

eventuellt skulle föranleda anspråk på kassan, ansåge inspektionen otvivelaktigt.

Inspektionen ville även framhålla, att en eventuell uttaxering vid en

påkallad hjälpaktion komme att kännas avsevärt mera betungande än en

under några år återkommande jämn bidragsinbetalning till kassan. Vid

sistnämnda alternativ minskades även risken, att en sparbank måste vidkännas

en större uttaxering under ett år, som för sparbanken tillfälligtvis

kunde vara särskilt ogynnsamt.

Inspektionen vore av den bestämda uppfattningen, att en sådan ändring

av det uppgjorda förslaget, att kontanta inbetalningar av avgifterna skulle

ersättas av avlämnande av garantiförbindelser, skulle innebära en försämring

i förhållande till förslagets nu föreliggande avfattning.

Som motiv för förslaget att låta summan av de förvaltade

medlen ligga till grund för beräkning av bidragen

har i promemorian anförts:

För beräkning av sparbankernas bidrag till kassan har, liksom enligt

gällande bestämmelser för sparbankernas bidrag till kostnaderna för sparbanksinspektionen

och de allmänna ombuden, summan av de av varje sparbank

förvaltade medlen lagts till grund. Denna utgångspunkt för beräkningen

synes ock vara den lämpligaste. Det har visserligen satts i fråga

att välja en annan utgångspunkt, såsom sparbankens vinst eller dess reservfond,

liksom det ock föreslagits, att sparbank skulle äga vid beräkningen

av bidragsbeloppet njuta avdrag för den del av de förvaltade medlen,

varför fullt tillfredsställande täckning finnes. Rättvisligen får dock

erkännas, att vad som skall tryggas genom säkerhetskassan icke är sparbankens

vinst eller reservfond utan de summor, för vilka sparbanken

ansvarar i förhållande till andra; det skulle till och med kunna med visst

fog sägas, att ju större vinst och än hellre ju större reservfond en sparbanks

balansräkning utvisar, desto säkrare är dess ställning och desto

mindre trängande synes alltså dess eget behov vara av den ökade trygghet,

som den allmänna säkerhetskassan är avsedd att skapa. Det skulle

därför från rättvisans synpunkt svårligen kunna försvaras att bestämma

storleken av sparbankernas bidrag till kassan efter deras vinst, än mindre

efter deras reservfonder. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas,

att erfarenheten i Finland — där jämlikt gällande bestämmelser örn sparbankernas

säkerhetsfond användes en kombinerad beräkning av sparbankernas

bidrag till densamma efter dels summan av förvaltade medel, dels

ock årsvinsten — så bestämt talat emot lämpligheten härav, att Finlands

riksdags bankoutskott i ett den 4 april 1930 dagtecknat betänkande med

anledning av regeringens proposition örn ny sparbankslag enhälligt uttalat

sig för sådan ändring av bestämmelserna, att till beräkningsgrund

måtte läggas enbart summan av sparbankens förvaltade medel.1 Vad åter

angår förslagen att vid beräkningen av det grundbelopp, efter vilket varje

sparbanks bidrag till säkerhetskassan skulle bestämmas, tillåta avdrag

för viss betryggande täckning av sparbankens förbindelser, kan det visserligen

ej förnekas, att en sparbanks insättare böra med skäl räkna sina

tillgodohavanden desto säkrare, ju fullständigare täckning i fullgoda placeringar

förefinnes hos sparbanken; för insättarnas vidkommande skulle

därför behovet av säkerställande förmedelst den allmänna säkerhetskas
-

Såsom förut nämnts upptager gällande lag denna beräkningsgrund.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj-.ts proposition nr 54.

san kunna sägas i samma mån minskat. Emellertid kvarstår det eventuella

behovet av hjälp från kassan i händelse av fondminskning till följd

av inträffade förluster; därtill kommer det praktiska skälet mot införande

av en regel örn avdrag av ifrågasatt art, att rätten till sådant avdrag

skulle i realiteten betyda för litet för att kunna uppväga de ganska betydande

svårigheter i tillämpningen, som avdragsregeln skulle medföra.

Ej heller skulle en beräkning av varje sparbanks bidrag efter insättarebehållningen

allena — således utan hänsyn till sparbankens fonder — kunna

sägas vara mera rättvis och lämplig än den här föreslagna beräkningen

efter summan av samtliga förvaltade medel; jämväl fonderna kunna ju

tänkas utsatta för de faror, mot vilka säkerhetskassan skall bereda ökad

trygghet, och iir ren lämplighetssynpunkt förefaller det ligga nära till

hands att ej lämna sparbankernas fondmedel fria från en avgiftsplikt,

som för dessa verkar vida mindre betungande än därest den allenast belastar

sparbankens övriga tillgångar.

Mot förslagets ståndpunkt i denna del hava de hörda myndigheterna icke

haft något att anmärka, och jämväl de sparbanker, vilka yttrat sig i ärendet,

hava så gott som undantagslöst lämnat ifrågavarande bestämmelse

utan erinran.

Ytterligare ett spörsmål återstår att behandla i detta sammanhang, nämligen

frågan örn vissa sparbankers befriande från

bidragsskyldighet. Såsom redan antytts, föreslog sparbanksinspektionen

i sitt första utlåtande i ärendet bestämmelser härom. Inspektionen

anförde därvid:

Från erläggande av bidrag borde först och främst befrias de sparbanker,

vilkas verksamhet gått med förlust det år, som bidraget avsåge. Vidare

borde, i viss analogi med bestämmelsen i 29 § 3 mom. i kommunalskattelagen

den 28 september 1928, från bidragsplikt befrias sparbank, vars

nettovinst, helt eller delvis, måst användas för uppbringande av sparbankens

fonder till det enligt 25 § sparbankslagen i förhållande till sparbankens

inlåning erforderliga minsta belopp. Häri borde, i likhet med vad

som stadgas i nyssnämnda bestämmelse i kommunalskattelagen, av sparbank

bildad säkerhetsfond eller under de första tio åren efter sparbanks

bildande dess grundfond ej medräknas. Bidrag till en fond, som avsåge

att stärka sparbankernas ställning i allmänhet, borde enligt inspektionens

mening icke utkrävas av sparbanker, vilka oundgängligen behövde bidragsbeloppen

för sin egen konsolidering. En befrielse från bidragsskyldighet

för ifrågavarande sparbankskategorier skulle för övrigt icke bliva

av större betydelse för fonden. En uträkning på basis av 1928 års siffror

hade givit till resultat, att från bidrag skulle befrias ett tjugutal sparbanker

med ett sammanlagt bidragsbelopp enligt de föreslagna grunderna

av cirka 35,000 kronor.

I det inom finansdepartementet upprättade lagutkastet upptogs en bestämmelse

(2 § 1 morn.), att befrielse från bidragsskyldighet skulle åtnjutas

av sparbank, vars fonder enligt senast fastställda balansräkning antingen

icke uppginge till det i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga

beloppet eller skulle genom bidragets betalning komma att nedgå

under detta belopp; vid denna beräkning skulle sparbank från fondernas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

belopp få avräkna säkerhetsfond och under de första tio åren efter sparbankens

stiftande jämväl grundfond.

I promemorian har härutinnan anförts följande:

Det torde få anses riktigt att, såsom oek sparbanksinspektionen föreslagit,

från bidragsskyldighet fritaga sparbank, vars fondställning är för

svag för att tillåta utgivandet av bidraget utan rubbning av den i 25 §

sparbankslagen påbjudna relationen mellan sparbankens fonder och inlåning.

Billigheten synes ock tala för det av sparbanksinspektionen förordade

medgivandet att vid bedömande av fondställningen frånräkna säkerhetsfond

och, under sparbankens tio första verksamhetsår, jämväl

grundfond. Däremot synes det ej lika befogat att obetingat från bidragsskyldighet

befria varje sparbank, vars verksamhet gått med förlust. Denna

omständighet behöver nämligen ej nödvändigt utesluta, att sparbankens

ekonomiska ställning är sådan, att sparbanken utan svårighet förmår utgiva

å densamma belöpande bidrag.

Sparbanksinspektionen har för sin del i yttrande över promemorian

föreslagit, att ifrågavarande punkt i lagtexten måtte givas följande ändrade

lydelse:

»Från bidragsskyldighet är dock befriad sparbank, vars i den fastställda

balansräkningen för nämnda tidpunkt upptagna fonder, ökade med det

belopp, som av vinsten för nästföregående år avsatts till desamma, antingen

icke uppgå till det i förhållande till sparbankens inlåning enligt

25 § andra stycket lagen örn sparbanker erforderliga beloppet eller skulle,

örn bidraget avdrages, komma att nedgå under detta belopp; skolande vid

beräkning av fonderna ej medräknas säkerhetsfond och under de första

tio räkenskapsåren efter sparbanks stiftande ej heller grundfond.»

Inspektionen har framhållit, att den sålunda föreslagna lydelsen avsåge

att åstadkomma ökad tydlighet. Genom hänvisningen till andra stycket i

25 § sparbankslagen skulle vinnas vad som enligt inspektionens förmenande

vore en fördel, nämligen att för samtliga sparbanker ett och samma

förhållande mellan fonder och inlåning bleve normerande för huruvida

befrielse från bidragsskyldighet finge åtnjutas.

Sparbanksföreningens styrelse har ställt sig tveksam beträffande nödvändigheten

av att införa ifrågavarande undantagsbestämmelse. I varje

fall syntes det styrelsen, att den sparbank, som åtnjutit frihet från utgivande

av bidrag, borde vara skyldig att, då fondrelationen lämnade tillfälle

till utbetalande av årsbidrag, jämväl utbetala desamma och därmed

fortsätta, till dess sparbanken inbetalt lika många årsbidrag som de övriga.

Detsamma syntes enligt styrelsens mening böra gälla nybildade sparbanker.

Några länsstyrelser och sparbanker hava uttalat sig i samma riktning

som sparbanksföreningens styrelse.

Från sparbankshåll har även påyrkats, att bestämmelsen örn befrielse

måtte helt utgå. Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt detsamma,

därvid länsstyrelsen framhållit, att alla sparbanker under givna förutsättningar

kunde tänkas komma i åtnjutande av hjälp från kassan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 54.

25

I fråga om kassans och bidragens storlek är det framför allt två syn- Departementspunkter,

som måste beaktas. Å ena sidan bör kassan inom rimlig tid upp- chefen.

bringas till sådan storlek, att den blir i stånd att lämna ekonomisk hjälp,

då sådan kan komma att påkallas, och å andra sidan måste tillses, att bidragen

ej tillmätas så höga, att deras utbetalande förorsakar sparbankerna

kännbara svårigheter. Den föreslagna årsavgiften av 2/100 procent av

de förvaltade medlen synes mig ur båda dessa synpunkter väl avvägd. Den

har också i allmänhet lämnats utan erinran; endast ett par sparbanker

hava uttryckligen påyrkat nedsättning av densamma. De av sparbankerna

förvaltade medlen utgjorde vid 1932 års slut cirka 3,425 miljoner

kronor; med utgångspunkt från denna omslutning och under antagande,

att kassan finge växa ostört, skulle kassan med nämnda avgift och efter

en förräntning av 4 procent efter elva år uppgå till ett belopp av över

10 miljoner kronor. Avgiftsplikten torde lämpligen kunna upphöra, sedan

kassan nått denna storlek. Däremot synas mig starka skäl tala för

en höjning av kassans maximibelopp. I detta avseende må erinras, att

vid de bekanta sparbanksfallissemangen 1929 över hälften av den till

sammanlagt omkring 46 miljoner kronor uppgående insättarbehållningen

i åtta sparbanker befanns förlorad samt att de av statsmedel utbetalade

bidragen till insättare i dessa sparbanker uppgått till nära 10.7 miljoner

kronor. Naturligtvis kan man ej av de anförda siffrorna draga någon

bestämd slutsats beträffande kassans kapitalbehov, detta i all synnerhet

som förlusterna i ifrågavarande fall till stor del hade sin grund i rent

brottsliga manipulationer från sparbanksledningarnas sida, något som

efter den genomförda skärpningen av kontrollen över sparbankerna sannolikt

ej behöver befaras bliva upprepat i liknande omfattning. Men man

får ej bortse från att exempelvis under en mera långvarig och svårartad

ekonomisk kris många sparbankers bestånd trots ledningarnas omsorg

och varsamhet kan hotas, i följd varav betydande krav kunna komma att

ställas på kassans förmåga att hjälpa. Ur sparbankernas egen synpunkt

skulle det onekligen icke vara lyckligt, örn kassan utrustades med så begränsade

resurser, att alltför stränga restriktioner måste uppställas vid en

påkallad hjälpaktion. Särskilt vid jämförelse med sparbankernas egna

fonder, vilka vid slutet av 1932 uppgingo till omkring 275 miljoner kronor,

förefaller en kassa örn 10 miljoner kronor ganska obetydlig.

Jag har därför ansett mig böra förorda, att kassan får fortsätta att växa

genom tillägg av avkastning även sedan avgiftsplikten vid en uppnådd

behållning av 10 miljoner kronor upphört. Härigenom vinnes även den

fördelen, att hjälp i viss utsträckning kan lämnas ur kassan utan att ny

uttaxering behöver tillgripas. Då det synes önskvärt, att utdelning å bidragsbeloppen

må kunna ske efter en icke alltför lång tidrymd, vill jag

emellertid föreslå, att — då kassans behållning uppgår till 10 miljoner

kronor — endast hälften av den behållna avkastningen fonderas

och andra hälften årligen utdelas till sparbankerna. Vid en upp
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

nådd behållning av 30 miljoner kronor torde ytterligare fundering

icke böra ske utan hela avkastningen utdelas. Till grunderna för beräkning

av utdelning från kassan skall jag senare återkomma.

Jag anser mig icke kunna förorda de från vissa håll framställda förslagen,

att kassan helt eller delvis skulle grundas på garantiförbindelser

eller att de kontanta tillskotten måtte ersättas med en sparbankerna

annorledes ålagd gemensam ansvarighet för varandra. De skäl, som anförts

mot dylika anordningar, synas mig övertygande.

Att avgifterna till kassan — i likhet med vad som gäller beträffande

sparbankernas bidrag till kostnaderna för sparbanksinspektionen och de

allmänna ombuden — beräknas efter summan av de förvaltade medlen,

synes mig lämpligt.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, har från några

håll påyrkats ändring av förslagets bestämmelser örn vissa sparbankers

befriande från bidragsskyldighet. I allmänhet synes man därvid hava

tänkt sig, att den sparbank, som åtnjutit befrielse, skulle, så snart fondrelationen

tilläte det, börja inbetala avgifter till kassan efter då förhandenvarande

omslutning och sedan fortsätta därmed till dess sparbanken

inbetalat lika många årsbidrag som övriga sparbanker, detta oberoende av

örn kassan redan överstiger det belopp, vid vilket uttaxering eljest upphör.

I några yttranden synes man hava åsyftat, att sparbank endast skulle beviljas

anstånd med bidragens betalning. Mot förstnämnda alternativ kan

anmärkas, att dess tillämpning skulle medföra vissa praktiska svårigheter

utan att någon garanti därigenom vunnes för en mera rättvis belastning

av de olika sparbankerna. Örn en sparbank ett år åtnjutit befrielse från

bidragsplikt, kunde den nämligen i anledning därav långt senare få inbetala

en avgift, som på grund av ändrad omslutning alls icke svarade mot

vad sparbanken haft att erlägga, därest betalning skett genast. Och vad

sistnämnda alternativ angår, synes det knappast ägnat att medföra någon

fördel. Genom att sparbanken nödgades upptaga de förfallna men oguldna

bidragen såsom skuld i räkenskaperna, skulle möjligheten att göra avsättning

till de egna fonderna minskas med motsvarande belopp, och anståndet

skulle följaktligen ej medföra den förbättring av fondställningen, som

väl i främsta rummet skulle vara dess syfte.

Ställningstagandet till förevarande fråga torde ytterst bero på den

uppfattning man har örn sparbanksväsendet. Betraktas sparbankerna

såsom helt enskilda företag, måste det framstå såsom principiellt riktigast,

att alla sparbanker bidraga till kassan; den föreslagna befrielsen

måste med detta betraktelsesätt te sig så mycket mera omotiverad, som

befrielsen i främsta rummet skulle komma de sparbanker till godo, vilka

hava den största nyttan av kassans tillkomst. Örn man däremot fäster

mera avseende vid sparbanksväsendet såsom en helhet och ser de särskilda

sparbankerna såsom led i en samhällsnyttig institution, ligger

det intet anmärkningsvärt i att vid tillskapandet av kassans kapital låta

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Martts proposition nr 54.

sparbankernas individuella intressen träda i bakgrunden och medgiva

fullständig befrielse i sådana fall, då sparbankerna få anses behöva bidragsbeloppen

för sin egen konsolidering. Det bör även framhållas, att

med sparbankernas nuvarande ställning det härvidlag endast rör sig örn

jämförelsevis obetydliga belopp. En uträkning på grundval av 1932 års

siffror visar, att vid tillämpning av utkastets bestämmelser högst åtta

sparbanker med ett sammanlagt bidragsbelopp örn cirka 1,700 kronor

skulle kommit i åtnjutande av befrielse.

Jag har även haft under övervägande att låta bestämmelserna örn befrielse

från bidragsskyldighet undergå jämkning i överensstämmelse med

vad sparbanksinspektionen i sitt förut återgivna utlåtande över promemorian

föreslagit. Till närmare belysning av vad en sådan jämkning

skulle innebära tillåter jag mig erinra örn vissa bestämmelser i sparbankslagen,

vilka hava avseende å sparbankernas fondtäckning. Enligt

25 § första stycket må sparbank inlåna penningar dels till ett belopp,

för vilket full täckning hos sparbanken finnes i vissa närmare angivna

tillgångar, vilka anses innebära en i huvudsak riskfri placering,

de s. k. täckningsfria tillgångarna, dels ock därutöver till ett belopp av

högst tolv och en halv gånger sparbankens fonder. Till de täckningsfria

tillgångarna hänföras sparbankens kontanta kassa, medel som för

sparbankens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag,

riksgäldskontorets skattkammarväxlar, statens, Sveriges allmänna

hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller andra

fullgoda obligationer samt slutligen fordringar på grund av lån, för

vars fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, eller

varför säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti vissa slag av fastigheter. Enligt 25 § andra

stycket må i intet fall inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

sparbankens kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestå

hos riksbanken eller inländskt bankbolag, överstiga femtio gånger

sparbankens fonder. För sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före

den 1 januari 1924, då sparbankslagen trädde i kraft, hava i 73 § 7) meddelats

vissa övergångsbestämmelser, enligt vilka sådan äldre sparbank

varit skyldig att efterkomma föreskriften i 25 § andra stycket från och

med år 1928 men först efter utgången av 1939 har att iakttaga stadgandet

i samma paragrafs första stycke. Det föreliggande lagutkastet innebär

såsom huvudregel att en sparbank, som är underkastad bestämmelserna

i 25 § i dess helhet, skall äga åtnjuta en ovillkorlig rätt till befrielse

från bidragsskyldighet, så snart sparbanken brister i vare sig den ena

eller den andra påbjudna fondrelationen eller genom bidragets utgivande

skulle komma att brista i någotdera avseendet. — Örn en sparbank icke

förmår uppfylla kravet på fondtäckning enligt 25 § andra stycket, torde

dess ställning alltid få anses vara så ansträngd, att tillgängliga medel i

första hand höra användas till sparbankens egen konsolidering. Däremot

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

torde det förhållandet, att en sparbank icke uppfyller den i 25 § första

stycket påbjudna fondrelationen, icke lika säkert betyda, att sparbankens

ställning är svag eller att sparbanken överhuvud behöver bidragsbeloppen

för att kunna åstadkomma förbättring därutinnan. Förhållandet

kan bero därpå, att sparbanken i alltför stor utsträckning placerat sina

medel i sådana tillgångar, som i och för sig äro att anse som fullt betryggande

men som likväl icke enligt lagen hänföras till de täckningsfria

tillgångarna. Den lagliga fondrelationen kan då uppnås genom omplacering

av tillgångarna, alltså utan att fonderna ökas. För att förebygga

att en sparbank i detta fall komme i åtnjutande av befrielse, kunde man

antingen, såsom sparbanksinspektionen förordat, stadga, att endast en

rubbning av den i 25 § andra stycket föreskrivna fondrelationen skulle

kunna åberopas såsom grund för befrielse, eller ock kunde man lämna

kassans styrelse en mer eller mindre vidsträckt frihet att pröva ansökningar

örn befrielse. Emellertid torde berörda fall hava mera teoretiskt

än praktiskt intresse, alldenstund en sparbank ej utan tvingande ekonomiska

skäl lärer åsidosätta vare sig den ena eller andra bestämmelsen örn

fondrelation och därigenom utsätta sig för risken av ett föreläggande att

vidtaga rättelse, något som tydligen kunde vara till stort men för sparbankens

rörelse. Det synes alltså vara riktigast att icke i förevarande

avseende göra någon skillnad mellan den ena och andra påbjudna fondrelationen.

I likhet med vad i utkastet och av sparbanksinspektionen förutsatts

anser även jag, att vid förevarande beräkning av fonderna avdrag bör

få ske för eventuell säkerhetsfond och under de första tio åren efter sparbanks

bildande även för grundfond.

På nu anförda skäl har jag stannat vid att icke i sak föreslå någon

ändring i utkastets bestämmelser i fråga om befrielse från bidragsskyldighet.

Enligt förslaget skola sparbanker, som tillkomma efter det kassan uppnått

en storlek av 10 miljoner kronor, icke gälda några bidrag, förrän

kassan till äventyrs nedgått under sagda belopp. En sådan ordning

är betingad av praktiska skäl och torde stå bäst i överensstämmelse med

det i det föregående förordade förslaget att sparbank, som visst år åtnjutit

befrielse från bidragsskyldighet, icke senare skall gälda flera avgifter

än enligt vanliga grunder.

I utkastets 2 § 4 mom. har intagits en bestämmelse av innehåll, att

kassans styrelse må, därest kassans kapital understiger 10 miljoner kronor

men kan antagas skola inom loppet av ett år med tillägg av behållna

räntor växa till sagda belopp, besluta att bidrag ej skola infordras

från sparbankerna. Bland annat med hänsyn därtill, att kassan enligt

mitt förslag skall fortsätta att växa efter det 10-miljonersgränsen blivit

uppnådd, har skäl till en sådan bestämmelse icke synts mig föreligga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

29

Beräkning av utdelning från kassan. Sparbanks andel i kassan.

Enligt det föreliggande förslaget (2 § 3 mom.) skulle, då kassans kapital

uppginge till 10 miljoner kronor, kassans behållna ränteavkastning

årligen få utdelas till sparbankerna »i förhållande till sammanlagda beloppet

av de avgifter, som varje sparbank inbetalat».

Häremot har sparbanksföreningens styrelse anmärkt, att det syntes

vara med billigheten mest överensstämmande, att varje sparbanks insats

i kassan beräknades såsom dess andel i insatskapitalet jämte därå

behållen ränteavkastning. Sålunda borde efter varje års slut nettoavkastningen

krediteras de olika sparbankerna i förhållande till deras insatser

och förut gottskriven avkastning. I motsatt fall skulle exempelvis

1,000 kronor, som av en sparbank inbetalts 1931 och varå kassan sedermera

varje år dragit inkomst, icke medföra större andel i kassan än

1,000 kronor, som av en nybildad sparbank erlagts 1941.

De länsstyrelser och sparbanker, vilka särskilt berört denna fråga,

hava uttalat sig i samma riktning som sparbanksföreningens styrelse.

I nära samband med frågan örn sättet för beräknande av utdelning

från kassan stå tydligen bestämmelserna angående sparbanks andel i

kassan. Utan närmare angivande av vad med andel borde förstås, uttalades

i sparbanksinspektionens första utlåtande, att sparbanks andel

i kassan ej borde kunna återbetalas och att överlåtelse av andel ej borde

få äga rum i annat fall än då sparbank övertoges av annan sparbank.

I anslutning härtill har i lagutkastet (6 §) upptagits ett stadgande,

att andel ej må avskiljas eller utbetalas, ej heller uppföras såsom

tillgång i sparbankens räkenskaper, samt att andel ej må överlåtas,

dock att sparbank, vars rörelse övertages av annan sparbank eller

av bankbolag, äger överlåta sin andel i kassan, i förra fallet till den

sparbank, som övertager rörelsen, samt i senare fallet till annan sparbank,

med vilken avtal kunnat träffas.

Till motivering av berörda stadganden har i promemorian anförts följande:
Ehuru

säkerhetskassan måste anses vara sparbankernas gemensamma

tillhörighet, kan dock detta ej få leda till sådana konsekvenser, som att

sparbank skulle äga förfoga över sin andel eller påkalla dess avskiljande

från övriga andelar. Kassans ändamål skulle förfelas, örn icke densamma

under alla förhållanden bibehölles odelad under enhetlig förvaltning.

Ej heller bör en förskjutning i det inbördes förhållandet mellan

de särskilda sparbankernas andelar i kassan få äga rum; möjligheten

till en sådan förskjutning skulle kunna leda till ett icke önskvärt exploaterande

av det värde, som för en sparbank ligger i dess andel. Endast

i det fall, att en sparbank helt upphör med sin rörelse, talar billigheten

för att nämnda värde får tillgodogöras. Övertages rörelsen av annan

sparbank, lärer det framstå som en naturlig sak, att övertagandet örn
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

30 Kunni. Martts proposition nr 54.

fattar jämväl andelen i kassan. Örn åter ett bankbolag övertager den

rörelse, som en sparbank drivit, och sparbanken samtidigt nedlägges,

måste det göras beroende av särskild överenskommelse med någon annan

sparbank, huruvida förstnämnda sparbank skall få ut något av det

värde, dess andel i kassan representerar. Bankbolaget kan nämligen

icke övertaga andelen. Endast sparbanker böra få vara delägare i kassan.

För att ej stadgandena i 30 § sparbankslagen örn de särskilda slag av

lös egendom, som sparbank må förvärva, skola stå i strid med den nya

lagens bestämmelser örn säkerhetskassan, vari sparbankerna skola vara

delägare, har tillika i promemorian föreslagits, att till nämnda paragrafs

andra stycke skulle göras följande tillägg: »Örn sparbanks andel i sparbankernas

allmänna säkerhetskassa är särskilt stadgat.»

Några sparbanker hava anmärkt på förbudet mot utbetalning av sparbanks

andel i kassan. Sålunda har man ansett, att örn en sparbank råkade

i svårigheter, borde den, örn den därigenom kunde undgå att träda

i likvidation, utan vidare få göra anspråk på att återfå sin insats i kassan

jämte ränta, dock med skyldighet att så snart som möjligt återbetala

densamma. En sådan rättighet skulle, har det framhållits, kunna

bliva av den största betydelse för en sparbank, och dess tillämpning

skulle icke behöva märkbart inverka på kassan. Vidare har man påyrkat,

att insättarna i sparbank, som försatts i konkurs, under alla förhållanden

borde äga rätt att ur säkerhetskassan utfå sparbankens insats

med upplupen ränta.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att bestämmelsen örn överlåtelse

av sparbanks andel i kassan för den händelse bankbolag övertagit

rörelsen syntes sakna praktisk betydelse, enär en annan sparbank ej

gärna kunde hava något intresse av att övertaga andelen, då den senare

sparbanken ju redan förut ägde en rätt till bidrag ur kassan, som ej

kunde ökas genom övertagande av ytterligare andelar, och andelen ej

heller kunde för sparbanken pä annat sätt nyttiggöras. Den ränta, som

endast under förutsättning att kassan nått sin maximigräns kunde

komma att utgå på andelen, syntes ej vara av någon betydelse i detta fall.

Länsstyrelsen ansåge det därför vara lämpligast, att andelen i det nämnda

fallet fördelades å samtliga sparbanker efter deras andelar i kassan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har utan närmare motivering

ifrågasatt, huruvida icke sparbankens andel i det nyss angivna fallet

borde utan vidare tillfalla kassan.

En grundtanke i föreliggande förslag är, att möjligheten för en sparbank

eller dess insaltare att vid behov erhålla bistånd av kassan icke

skall vara beroende av, örn och till vilket belopp sparbanken erlagt avgifter

till kassan. Däremot bör tydligen rätten till utdelning ur kassan

bero av de erlagda avgifterna. Någon annan rätt torde heller icke avses

med förslagets bestämmelser örn andel i kassan. I enlighet härmed synas

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 54.

31

dessa bestämmelser böra i lagtexten anknytas till stadgandena örn utdelning,

så att utdelning förklaras skola ske i förhållande till sparbankernas

andelar i kassan och därefter angives, huru dessa andelar skola beräknas

och vad i övrigt örn dem skall gälla.

I vad rör andelarnas beräknande är enligt min mening den anmärKningen

riktig, att detta bör ske icke blott efter summan av inbetalade

avgifter utan jämväl med hänsyn tagen till tiden för bidragens erläggande

eller, med andra ord, den å avgifterna erhållna ränteavkastningen.

Detta synes, i anslutning till vad sparbanksföreningens styrelse

föreslagit, lämpligen kunna vinnas genom en föreskrift i lagen, att för

beräkning av sparbanks andel i kassan skola de särskilda sparbankerna

gottskrivas erlagda avgifter samt dessutom vid varje års slut vad

som av kassans bruttoavkastning för året å dem belöper i förhållande

till vad de förut gottskrivits, ävensom att de särskilda sparbankernas andelar

i kassan skola beräknas efter vad sålunda gottskrivits envar av dem.

Det bör framhållas, att då berörda belopp gottskrivas sparbankerna,

detta endast sker i och för andelarnas beräknande, och att sparbank icke

skall hava någon fordringsrätt å andelens belopp eller eljest någon rätt,

som kan tagas i anspråk såsom en sparbankens tillgång i händelse av konkurs

eller utmätning eller vid sparbanks upplösning. Lagutkastet

innehåller också, att andel icke må avskiljas, utbetalas eller uppföras

såsom tillgång i sparbanks räkenskaper. Enligt min mening böra

inga undantag medgivas från förbudet mot utbetalning av sparbanks

andel i kassan. Ett tillmötesgående av de i denna del framställda önskemålen

skulle strida mot den viktiga princip för kassans verksamhet, som

jag i det följande skall närmare omnämna och som innebär, att i varje

särskilt fall skall prövas, huruvida och i vilken omfattning hjälp bör

lämnas. En bestämmelse örn ovillkorlig rätt för sparbank att återfå sin

andel för att därigenom undgå likvidation skulle i fråga örn i och för sig

icke livsdugliga sparbanker leda till ett icke önskvärt uppskjutande av ett

hotande sammanbrott. Och vad beträffar insättarna i sparbank, som

råkat i konkurs, så lärer åtminstone i normala fall ur kassan kunna påräknas

gottgörelse åt dem med väsentligt högre belopp än som motsvarar

sparbankens andel i kassan.

Jag har icke något att erinra mot att vid överlåtelse av sparbanks

rörelse till annan sparbank i överlåtelsen inbegripes jämväl förstnämnda

sparbanks andel i kassan. I andra fall bör däremot enligt min mening

någon överlåtelse icke medgivas. Det torde böra erinras, att förbudet

mot överlåtelse av andel medför, att örn en sparbank upphör utan att

övertagas av annan sparbank, även sparbankens eventuella andel i kassan

upphör, med påföljd att övriga sparbankers andelar i motsvarande mån

ökas.

Till 30 § sparbankslagen torde böra göras det i det föregående omnämnda

tillägget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förvaltning och revision.

Beträffande kassans förvaltning framhöll sparbanksinspektionen

i sitt första utlåtande, att det i framställningen från sparbanksföreningens

styrelse gjorda förslaget, att förvaltningen borde få utövas

av sparbankerna själva genom deras förtroendemän, exempelvis svenska

sparbanksföreningens styrelse, mött invändningar från flera länsstyrelser,

vilka funnit ett statligt inslag i styrelsen önskvärt. Även hade

ifrågasatts, att förvaltningen skulle stå under sparbanksinspektionens

överinseende. Med anslutning till de sålunda framförda synpunkterna

föreslog inspektionen, att fonden tills vidare måtte förvaltas av en styrelse,

bestående av fem ledamöter. Av Kungl. Majit Skulle utses två

ledamöter, en såsom representant för det allmänna och en representerande

de sparbanker, som ej vore anslutna till svenska sparbanksföreningen.

De sparbanker, som tillhörde nämnda förening, borde å dess

årsmöte välja två styrelseledamöter. Slutligen syntes sparbanksinspektören

böra vara självskriven ledamot av styrelsen. För den sistnämnde

syntes biträdande ledamoten hos sparbanksinspektionen böra vara

suppleant, medan för var och en av övriga ledamöter suppleant borde

utses i samma ordning som den ordinarie ledamoten.

I promemorian har i denna del anförts följande:

Den styrelse, åt vilken förvaltningen av säkerhetskassan skall anförtros,

bör i första hand representera kassans delägare, sparbankerna. För

att ej genom en allt för besvärlig valapparat försvåra tillsättandet av

styrelsen, föreslås att låta Konungen pröva, huruvida icke åt en mera

allmänt omfattande sammanslutning av sparbanker, såsom svenska

sparbanksföreningen, skulle kunna anförtros att i de anslutna sparbankernas

ställe förrätta valet. För de icke anslutna sparbankerna, för

vilka en valförrättning säkerligen skulle ställa sig oproportionerligt besvärlig

och kostsam, synes det kunna ifrågasättas att låta Konungen

direkt utse det antal representanter i styrelsen, som finnes böra tillkomma

dem. Normerande för förhållandet mellan det antal ledamöter i styrelsen,

som bör tillkomma sådan sammanslutning, och det antal, som

bör .tillkomma de utanför sammanslutningen stående sparbankerna, synes

böra bliva det inbördes förhållandet mellan å ena sidan summan av

de medel, som de till sammanslutningen hörande sparbankerna, och å

andra sidan summan av de medel, som de utanför sammanslutningen

stående sparbankerna i medeltal förvaltat under de fyra år, som närmast

föregått det, under vilket styrelseledamot skall utses. Det bör

kunna med visshet förväntas, att Konungen därvid icke skall lämna obeaktat,

vad från sistnämnda sparbankers sida kan framföras såsom önskemål

beträffande personvalet.

I förvaltningen av en kassa av den betydelse, det här gäller, bör även

deltaga en av Konungen direkt utsedd representant för det allmänna.

Flera utlåtanden innehålla ett sådant krav. I enlighet härmed föreslås,

att Konungen skall utse en av styrelsens ledamöter och att denne jämväl

skall vara styrelsens ordförande.

Förhållandet till sparbanksinspektionen synes lämpligast böra ordnas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 54.

33

på det sätt, att inspektören — eller vid förfall för honom annan ledamot

i inspektionen — erhåller säte i styrelsen. Tillräckliga skäl synas ej

tala för att tillerkänna sparhanksinspektören rösträtt. Hans ställning

i sparbanksärenden är snarare av kontrollerande än av styrande karaktär.

Säkerhetskassan är avsedd att vara sparbankernas tillhörighet;

följdriktigheten synes därför kräva, att sparbankernas egna representanter

i styrelsen få ett övervägande inflytande på dess beslut. Den

här föreslagna anordningen innefattar säkerhet för att så bliver fallet

samtidigt som den bereder sparbanksinspektionen möjlighet att utöva

en verksam kontroll över styrelsens förvaltning.

För styrelsens ledamöter torde böra utses suppleanter, varigenom

kompletteringsval undvikas. Att ledamöterna såväl som suppleanterna

skola kunna när som helst skiljas från sina uppdrag, ligger i sakens natur.

Uttryckligt stadgande härom har, i likhet med vad som skett i

fråga örn ledamöter i sparbanks styrelse, ansetts böra intagas i lagen.

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över promemorian föreslagit,

att bestämmelsen i 3 § första stycket i utkastet måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

»Allmänna säkerhetskassan förvaltas av en styrelse, bestående av fem

ledamöter, med säte i Stockholm. En ledamot, tillika ordförande, utses av

Konungen. Övriga ledamöter utses antingen av Konungen eller av sparbankerna

i den ordning, Konungen bestämmer. Finnes sammanslutning,

omfattande mer än halva antalet sparbanker i riket, äger Konungen bestämma,

att denna sammanslutning skall utse visst antal, minst två ledamöter

i styrelsen.»

Övriga i detta stycke införda bestämmelser har inspektionen ansett ej

erforderliga. Vidare har inspektionen anfört, att avgörande beträffande

sättet för utseende av styrelseledamöter torde, i den mån bestämda föreskrifter

ej lämnats, böra träffas med hänsyn till för varje gång förhandenvarande

situation. Eventuellt syntes bestämmelser därom kunna av Konungen

meddelas i den ordning, som förutsattes i 8 § av utkastet. Den

i promemorian föreslagna beräkningsgrunden för fördelningen av antalet

platser i styrelsen på sammanslutna och övriga sparbanker, nämligen det

inbördes förhållandet mellan på visst sätt beräknade genomsnittsbelopp

av förvaltade medel, kunde inspektionen för sin del ej tillstyrka såsom enbart

avgörande norm. Även örn man ville befrämja uppkomsten av en gemensam

sparbankssammanslutning, borde man ej bortse från önskvärdheten

av att utanför en sammanslutning varande sparbanker av mera

avsevärt antal och större betydelse bleve i görligaste mån och i lämplig

utsträckning representerade i styrelsen. Den i promemorian angivna beräkningsgrunden

syntes ej erbjuda tillfredsställande garanti därför.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har såsom sin mening uttalat, att, sedan

ordföranden utsetts av Kungl. Majit, de återstående fyra ledamöterna

borde väljas av någon fullmäktigförsamling för sparbankerna, utsedd av

dessa på sätt Kungl. Majit förordnade. Någon svårighet att ordna därmed

syntes länsstyrelsen icke föreligga, då det stora flertalet sparbanker vore

Bihang till riksdagens protokoll 1934. i sami. Nr 54.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Departements

chefen.

medlemmar i sparbanksföreningen och sålunda representerade vid dennas

årligen återkommande möte.

Länsstyrelsen i Jämtlands län Ilar ansett, att åt de av sparbankerna utsedda

ledamöterna borde tryggas majoritet i styrelsen. På grund av svårigheten

att anordna val bland andra än dem, som tillhörde sparbankernas

sammanslutning, syntes åt denna böra förbehållas att utse tre ledamöter.

Ett stort antal sparbanker hava uttalat sig i samma riktning som sistnämnda

länsstyrelse.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn revision har

i promemorian anförts följande:

Att kassans förvaltning årligen granskas av särskilt valda revisorer,

måste anses överensstämma med god ordning. Däremot synes det icke

vara av avgörande betydelse, huruvida varje sparbank i riket får det inflytande

på valet av revisorer, som motsvarar dess andel i kassan, eller

örn revisorsvalet anordnas efter något förenklade grunder. Det torde vara

tillräckligt att i lag stadga, att revisorerna skola utses på sätt Konungen

bestämmer och att revisionen skall verkställas under viss kontroll av

sparbanksinspektionen, eventuellt under dess direkta medverkan.

Avgörandet av dechargefrågan synes böra lämnas åt Konungen. Sparbankerna

skulle nämligen endast med stor svårighet själva kunna härom

fatta beslut. Därmed är ej uteslutet, att sparbankerna kunna genom kassans

styrelse göra gällande ersättningsanspråk mot avgångna styrelseledamöter

på grund av åtgöranden eller underlåtanden, som dessa under sin

tjänstgöringstid låtit komma sig till last. Fastmera synes den rätta ordningen

för dylik ersättningstalan vara den, att — efter det styrelseledamot,

jämlikt 3 § fjärde stycket eller genom frivillig avsägelse, lämnat sitt uppdrag

— kassans styrelse å kassans vägnar mot honom anhängiggör ersättningsanspråket.

Hithörande bestämmelser hava i allmänhet lämnats utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Örebro län har dock ansett visst fog föreligga för ett från

sparbankshåll uttalat önskemål, att en revisor måtte få utses av sådan

sammanslutning, som enligt förslaget skulle kunna utse ledamöter i styrelsen.

Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att en sparbankernas

generalförsamling måtte erhålla befogenhet att besluta örn ansvarsfrihet

för kassans styrelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har mera allmänt

uttalat, att sparbankerna borde beredas ökat inflytande i fråga örn

val av revisorer och beslutande av ansvarsfrihet. Vidare bör nämnas, att

några sparbanker ansett frågan örn ansvarsfrihet böra prövas av Kungl.

Majit och sparbankernas sammanslutning.

Då kassans styrelse i första hand bör representera delägarna i kassan,

synes det mig naturligt, att sparbankerna i princip förklaras berättigade

att utse samtliga ledamöter i styrelsen med undantag av ordföranden. Ur

denna synpunkt är formuleringen av 3 § första stycket i utkastet att föredraga

framför den av sparbanksinspektionen föreslagna lydelsen. Enligt

förslaget kan Kungl. Majit emellertid komma att utse styrelseledamöter

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 54.

35

i stället för de sparbanker, som icke tillhöra den i paragrafen åsyftade

sparbankssammanslutningen. Detta undantag från huvudregeln har sin

grund uteslutande i praktiska skäl och bör enligt min mening bibehållas.

Det bör ej heller vara ägnat att väcka några betänkligheter, alldenstund

-— såsom även i promemorian framhållits — det torde kunna med visshet

förväntas, att Kungl. Majit icke skall lämna obeaktat vad de utanför sammanslutningen

stående sparbankerna kunna framföra såsom önskemål beträffande

personvalet. Vad angår fördelningen av platserna i styrelsen

mellan sparbanker inom och utanför sammanslutningen finner jag i likhet

med sparbanksinspektionen, att den i promemorian föreslagna normen

icke bör vara enbart avgörande. Av insättarbehållningen i samtliga rikets

sparbanker belöpte vid 1932 års slut 95.5 procent å sparbanker, anslutna

till svenska sparbanksföreningen. Efter denna omslutning skulle den föreslagna

normen leda till att sparbanksföreningen komme att tillsätta alla

ledamöterna utom ordföranden. Då de utanför föreningen stående sparbankerna

för närvarande uppgå till ett antal av 69, förefaller det knappast

riktigt att låta dessa bliva helt utan representant. Å andra sidan

är det uppenbart, att sparbanksföreningen, som omfattar 412 sparbanker,

i nuvarande situation ej bör utse mindre än tre ledamöter. Att i lagen

fastställa någon för alla fall lämplig norm för fördelningen låter sig icke

gärna göra, utan det torde böra överlämnas åt Kungl. Majit att träffa

avgörande med hänsyn till de varje gång föreliggande förhållandena.

Förslagets bestämmelse därom, att av sparbankernas representanter i

styrelsen en årligen skall utträda i den ordning, som första gången bestämmes

genom lottning, synes kunna utgå. Då förbud mot omval av avgående

styrelseledamot icke torde vara åsyftat, lärer bestämmelsen sakna

praktisk betydelse.

Det synes mig lämpligt, att en revisor jämte suppleant för denne utses

av Kungl. Majit samt en revisor jämte suppleant av sparbankerna eller

sammanslutning mellan sådana. Åtminstone vid nuvarande stora anslutning

till sparbanksföreningen torde valrätten böra utövas av föreningen.

Att i lagen införa stadgande härom torde dock icke vara behövligt. Ej

heller i övrigt har jag funnit skäl att förorda någon ändring i sak av förslagets

bestämmelser örn revision.

Beträffande såväl styrelseledamöter som revisorer torde däremot i lagen

böra stadgas, att deras arvoden skola bestämmas av Konungen.

Placering av kassans medel.

I sitt första utlåtande i ärendet förklarade sparbanksinspektionen sig

icke hava något att erinra mot förslaget från sparbanksföreningens styrelse,

att fondens medel skulle placeras bos riksgäldskontoret, förutsatt att

vid dylik placering den anordning kunde träffas, att viss del av medlen

s. 36 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

36 Kungl. Martts proposition nr 54.

kunde disponeras efter kort tids uppsägning. Kunde så ej ordnas, syntes

en del av fondens medel böra placeras bos bank.

Efter särskild remiss förklarade fullmäktige i riksgäldskontoret i yttrande

den 27 februari 1930, att fullmäktige vore villiga att, därest den

föreslagna säkerhetsfonden skulle komma till stånd, mottaga densamma

till förräntning på villkor, varom överenskommelse kunde träffas mellan

fullmäktige oell fondförvaltningen.

I lagutkastets 4 § har upptagits en bestämmelse, att kassans medel skola

placeras hos riksgäldskontoret eller i sådana obligationer, som omförmälas

i 25 § sparbankslagen, eller ock insättas hos riksbanken eller inländskt

bankbolag eller sparbank.

I promemorian har anförts, att placeringen av kassans medel syntes i

främsta rummet böra ske hos riksgäldskontoret. Då emellertid lagen måste

innehålla bestämmelser även för det fall, att något oförutsett hinder skulle

möta mot ifrågavarande placering, hade dessutom, i nära överensstämmelse

med 25 § sparbankslagen, andra placeringssätt angivits. Det syntes

oberoende av särskilt stadgande vara uppenbart, att styrelsen borde tillse,

att erforderlig del av kassans medel städse vore tillgänglig utan allt för

lång uppsägningstid.

Från några håll har uttalats betänkligheter mot en placering av kassans

medel hos inländskt bankbolag eller sparbank, varjämte det framhållits,

att placering icke borde ske hos riksbanken, som i regel ej betalade

ränta å insatta medel.

Jag finner icke anledning att i denna del förorda annan ändring i förslaget,

än att endast högst en tiondel av kassans medel torde böra få

innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.

Kassans verksamhet.

Redan inledningsvis har redogjorts för vad sparbanksinspektionen i sitt

första utlåtande anförde rörande den föreslagna fondens ändamål.

Enligt 5 § i lagutkastet skall kassans uppgift vara tvåfaldig, dels att

stödja en sparbank vid försvagad fondställning och dels att bereda gottgörelse

åt insättare i sparbank, som råkat på obestånd. Stödet åt sparbank

skall lämnas i form av tillskott till säkerhetsfond, och såsom villkor

för denna art av hjälp förutsättes enligt paragrafens lydelse, dels att sparbankens

fonder i följd av inträffade förluster nedgått så mycket, att jämlikt

58 § lagen örn sparbanker förordnande kan meddelas örn sparbankens

trädande i likvidation, dels ock att sparbankens fortsatta verksamhet anses

påkallad av ett mera betydande ortsintresse. Det ankommer på kassans

styrelse att bevilja hjälp efter prövning i varje särskilt fall. Beträffande

gottgörelse åt insättare stadgas, att sådan må beviljas i så stor

utsträckning, som finnes skäligt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition nr 54.

37

Såsom allmän motivering för de föreslagna bestämmelserna Ilar i promemorian

anförts följande.

Den säkerhetskassa, varom fråga är, skall visserligen tjäna till stöd

för vilken svensk sparbank som helst, som därav bliver i behov, men ingalunda

så, att varje sparbank skulle vid varje olyckstillfälle äga obetingat

anspråk på så stort understödsbelopp, som den behöver för att kanna uppfylla

sina förpliktelser och fortsätta sin verksamhet. Gåves säkerhetskassan

en sådan uppgift, skulle den lätteligen komma att verka förslappande

på den ansvarskänsla, som bör besjäla varje sparbanksledning, och även

kunna ingiva allmänheten den uppfattning, att insättning kunde med lika

stor trygghet ske hos vilken sparbank som helst, då säkerhetskassan garanterade

riktig utbetalning av samtliga insatta medel. Ehuruväl uttryckssättet

i sparbanksföreningens styrelses framställning givit vissa av

de däröver hörda myndigheterna anledning att i framställningen inlägga

en sådan mening, torde dock styrelsen ej hava med sitt förslag åsyftat en

anordning av nu antytt slag. Såväl berörda myndigheter som sparbanksinspektionen

hava mycket bestämt tagit avstånd från tanken på en säkerhetskassa

med schematisk och onyanserad understödsplikt gent emot sparbankerna.

Denna tanke torde ock utan vidare böra avvisas.

Å andra sidan synes jämväl böra avstyrkas en plan, som framskymtar

i ett eller annat utlåtande över sparbanksföreningens styrelses framställning,

nämligen att åtskillnad borde från början göras mellan sparbankerna,

så att vissa bland dessa helt uteslötes från delaktighet i säkerhetskassan

och anspråk på hjälp från denna. Det skulle nämligen redan av

praktiska skäl vara omöjligt att genomföra en dylik åtskillnad, även örn

man nedsatte anspråken på rättvisa i åtskiljandet till det minsta möjliga.

Men även prinicipiellt sett torde det ej kunna försvaras att å priori utesluta

vissa sparbanker från delaktighet i en skyddsanordning med allmän

karaktär och med syfte att gagna sparbanksväsendet i dess helhet.

Örn sålunda i princip samtliga sparbanker böra vara berättigade till

den hjälp, säkerhetskassan är avsedd att lämna, måste däremot i varje särskilt

fall anspråket på hjälp göras beroende av att hjälpbehovet är oförvållat.

Denna grundsats, att hjälp ur säkerhetskassan erhålles allenast mot

förluster, som ej genom tillbörlig aktsamhet kunnat undgås, men icke i

händelse av eget vållande till vad som inträffat, måste strängt upprätthållas.

Endast härigenom undvikes den farliga konsekvens av säkerhetskassans

inrättande, mot vilken redan höjts varnande röster. Örn än tilllämpningen

av den sålunda fastslagna grundsatsen en och annan gång

kan vara förenad med svårigheter, torde dock denna omständighet ej böra

betraktas som ett avgörande skäl mot den föreslagna anordningen. Svårigheterna

skulle helt visst icke befinnas allvarsammare än de, som möta

vid tillämpningen av ett flertal andra lagstadganden rörande nutida ekonomiska

förhållanden. Den ifrågavarande grundsatsen innefattar för

övrigt ej någon nyhet i vår rättsordning. Det är nämligen samma grundsats,

som av ålder varit bestämmande för våra brandstodsregler och som

ännu återfinnes i 24 kap. byggningabalken. Av vad där stadgas framgår,

att den, som av vangömmo eller vållande råkat ut för brandskada, åtnjuter

ej brandstod; sådan hjälp står åter till buds, när skada timat »av rätt

våda, som man ej kan förese eller vakta, förr än skada händer». Vår

nyare försäkringslagstiftning har bibehållit grundsatsen, ehuru den numera

så till vida mildrats, att ej vilken vårdslöshet sorn helst, utan endast

den gröva vårdslösheten utesluter försäkringsgivarens ansvarighet gent

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

emot den, som genom sådant vållande framkallat försäkringsfallet. En

jämförelse med denna regel i försäkringslagstiftningen synes emellertid

ej böra föranleda till att i fråga örn den föreslagna säkerhetskassan begränsa

de fall, i vilka hjälp ej skulle åtnjutas, till sådana, där grov vårdslöshet

kunde påvisas. Säkerhetskassan är nämligen icke att i allo likställa

med en försäkringsanstalt, som affärsmässigt driver försäkringsrörelse.

Fullgoda ^käl tala för att reglerna örn hjälp från säkerhetskassan erhålla

en strängare avfattning. Detta är påkallat ej mindre av billighetshänsyn

gent emot kassans övriga delägare än även därför att, såsom förut framhållits,

utsikten till hjälp måste för den hjälpsökande själv te sig som

betingad av ådagalagd egen försiktighet och omtanke. Det är utan tvivel

en sund rättsgrundsats med djupa rötter i vårt folks rättsmedvetande, att

en var själv bör vidkännas de ekonomiska följderna av sin egen försummelse

eller vårdslöshet, örn han än genom samverkan med andra i likartad

ställning kan och bör skydda sig emot oförskyllda olycksfall.

Arten av den hjälp, som från säkerhetskassan skulle i förekommande

fall lämnas nödlidande sparbank, bör i överensstämmelse med vad sparbanksinspektionen

framhållit vara tvåfaldig. Dels bör en sparbank kunna

förmedelst tillskott från kassan räddas från nödvändigheten att avbryta

sin verksamhet och träda i likvidation på den grund, att sparbankens

fonder genom inträffade förluster minskats så mycket, att det i 25 §

sparbankslagen föreskrivna förhållandet mellan sparbankens inlåning och

dess fonder ej längre förefinnes. Dels bör ock gottgörelse ur kassan kunna

utgå till insättare, som eljest skulle till följd av sparbanks insolvens förlora

större eller mindre del av sina tillgodohavanden hos sparbanken.

Vad angår de först nämnda tillskotten, skulle dessa kunna lämnas i

form av bidrag till säkerhetsfond, på sätt 34 § sparbankslagen stadgar,

och således mot i nämnda lagrum bestämd villkorlig återbetalningsskyldighet.

Motsvarande form av hjälp har i såväl den finska som den norska

lagstiftningen i ämnet angivits vara en uppgift för den gemensamma

kassan. Den förutsättning för ifrågavarande hjälp, som lagstiftningen i

våra grannländer uppställt, eller att sparbanken bör anses livskraftig,

måste upptagas jämväl i en svensk lagstiftning i ämnet; förutsättningen

synes i anslutning till sparbanksinspektionens förslag till och med böra

skärpas så att det uttryckligen angives, att sparbankens svårigheter i

följd av inträffade förluster äro att anse som tillfälliga samt att sparbankens

fortbestånd motsvarar ett mera betydande ortsintresse.

Att en sparbank icke bör komma i åtnjutande av förmånen av bidrag

till sin säkerhetsfond i sådana fall, då sparbanken lidit förlust till följd

av vanskötsel eller försumlighet i kontrollen från styrelsens sida, framgår

av vad tidigare anförts.

Det skulle kunna sättas i fråga, att bidrag till sparbank från den allmänna

säkerhetskassan utlämnades mot det att sparbanken iklädde sig

obetingad återbetalningsskyldighet. Detta skulle innebära, att bidraget

lämnades antingen såsom tillfälligt lån eller såsom insättning å motbok;

bidrag i sådan form skulle emellertid antingen blott i mycket begränsad

mån eller alls icke inverka förbättrande på sparbankens fondställning oell

alltså ej få den avsedda betydelsen. Visserligen skulle en brist i sparbanks

likviditet, sådan denna jämlikt 29 § sparbankslagen bör upprätthållas,

kunna avhjälpas genom bidrag i form av lån eller insättning, men

detta synes ej böra betraktas som en uppgift för den allmänna säkerhetskassan.

Genom tillvaron av en enskild garantikassa för sparbankerna

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

synes vara sörjt för att hjälp av nu antytt slag skall kunna i förekommande

fall lämnas. Nämnda enskilda kassa torde ock vara i tillfälle att

genom bidrag till en sparbanks säkerhetsfond stödja densammas fortskridande

utveckling i sådana fall, då sparbankens fonder ej äro tillräckligt

stora för att motsvara en ökad inlåning, utan att dock någon särskild

oförvållad förlust kan åberopas som anledning till sparbankens ogynnsamma

ställning. Ej heller i nu angivna fall torde den allmänna säkerhetskassan

böra anlitas.

Den andra arten av hjälp från kassan skulle utgöras av gottgörelse till

nödlidande insättare. Även denna hjälp omnämnes i de finska bestämmelserna

örn säkerhetsfonden, men däremot icke i de norska. Det är

denna hjälp, som sparbanksföreningens styrelse framhållit såsom i förekommande

fall särskilt behövlig. Utsikten till en dylik hjälp måste ock

vara av den största betydelse för säkerställandet av allmänhetens förtroende

för sparbankerna. Det förtjänar även att beaktas, att därest den

föreslagna anordningen bringas till stånd, frågan örn gottgörelse åt nödlidande

sparbanksinsättare lärer få anses hava vunnit en tillfredsställande

lösning för framtiden, så att riksdagen med fog bör kunna avvisa

anspråk på anslag av statsmedel till beredande av sådan gottgörelse.

Den hjälp, som består i gottgörelse åt insättare, bör icke utgå i andra

fall än då insättarna handlat med tillbörlig försiktighet, alltså ej då förhållandena

varit sådana, att varje normalt utrustad person måst inse, att

insättning hos ifrågavarande sparbank varit förenad med avsevärd risk.

Lämpligt torde emellertid vara att ej fastställa allt för stela och schematiska

regler för gottgörelsen, utan hellre lämna en viss frihet åt den blivande

styrelsen för säkerhetskassan att efter omständigheterna avgöra,

huruvida och i vilken utsträckning insättares förluster skola i förekommande

fall ersättas.

Beträffande de särskilda arterna av hjälp har vidare i promemorian

anförts följande:

• För den första arten av hjälp, tillskott till säkerhetsfond åt viss sparbank,

uppställes det villkoret, att orsaken till sparbankens nödläge är att

söka i inträffade förluster. Härigenom har alltså uteslutits, att sparbank

skulle kunna med bidrag från allmänna säkerhetskassan erhålla hjälp till

att öka sin inlåning i sådana fall, då nödläge, som hindrar sparbanken att

i oförändrad omfattning fortsätta sin verksamhet, ej föreligger, eller då

annan minskning av sparbankens fonder ej ägt rum än sådan, som berott

på förbrukning av vissa fonders kapital i enlighet med de för desamma

givna föreskrifterna.

Att de tillskott, som jämlikt förevarande bestämmelse lämnas till viss

sparbanks säkerhetsfond, skola till den allmänna säkerhetskassan återgäldas,

i den mån den låntagande sparbankens fonder äro tillräckliga för

upprätthållande av det förhållande, som jämlikt sparbankslagen skall

förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder, har ansetts ej

erfordra uttryckligt stadgande i lagen. Ej heller har funnits nödigt att

i lagen särskilt föreskriva, att säkerhetskassans styrelse är oförhindrad

att som villkor för att tillskott skall från kassan lämnas till viss sparbanks

säkerhetsfond uppställa fordran på att denna sparbank underkastar

sig särskild tillsyn från styrelsens sida, intill dess tillskottet återgäldats

till kassan.

Den andra hjälpformen, gottgörelse i större eller mindre omfattning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 54.

åt insaltare, som till följd av sparbanks insolvens ej kunna till fullo utfå

sina tillgodohavanden, innebär en ren utgift för säkerhetskassan och

förutsätter därför en särskilt omsorgsfull prövning av varje fall för sig.

Styrelsen bör härvid vara så obunden, att den å ena sidan har möjlighet

att bevilja full gottgörelse åt sådana insättare, beträffande vilka billigheten

finnes tala för att de hållas helt skadeslösa, å andra sidan äger

nedsätta gottgörelsen till viss bråkdel av förlusten eller fullständigt förvägra

gottgörelse i de fall, då styrelsen anser insättare hava förfarit otillbörligt

vårdslöst vid sitt val av sparbank eller rent av varit medveten

örn sparbankens insolvens. Styrelsen bör sålunda äga från gottgörelse

utesluta dels insättare, vilka uppenbarligen låtit locka sig av en abnormt

hög inlåningsränta, som bort vara ägnad att väcka tvivel örn sparbankens

vederhäftighet, dels insättare, vilka samtidigt varit styrelseledamöter,

revisorer eller huvudmän i den förolyckade sparbanken eller ock

varit nära anhöriga till någon av dessa, dels ock insättare, vilkas tillgodohavande

måste antagas vara fingerat. Av rent praktiska skäl synes

det ock böra tillkomma styrelsen att uppställa en viss minimigräns för

de tillgodohavanden, för vilka gottgörelse skall utgå, så att ej förvaltningen

betungas med uträkning, utbetalning och bokföring av en mängd

småbelopp; erfarenheten har nämligen visat, att i sparbankerna förekomma

ett ganska stort antal insättareräkningar å mycket små belopp,

ända ned till en krona och därunder. Gottgörelse torde ej heller, annat

än där särskilt ömmande omständigheter kunna påvisas, böra utgå för

insättningar för bolags och ekonomiska föreningars räkning; dylika samfälligheters

tillgångar äro nämligen i vanliga fall ej att anse som sparmedel

av det slag, att insättning hos sparbank utgör den rätta placeringen

för desamma.

Även vid hjälp av nu nämnd art bör säkerhetskassan vara juridiskt

berättigad att återkräva utbetalda belopp. Någon direkt ekonomisk

betydelse torde dock denna återkravsrätt icke ens för det fall få, att därmed

förbindes anspråk på överlåtelse av den förolyckade sparbankens

eventuella ersättningsfordringar mot skyldiga funktionärer.

I utlåtandena har frågan örn kassans hjälpverksamhet naturligt nog

varit föremål för mycken uppmärksamhet,

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över promemorian i huvudsakanfört

följande:

Då farhågorna för att kassans inrättande kunde inverka försvagande

på ansvarskänslan hos sparbanksledningarna icke kunde helt avvisas,

hade inspektionen med tillfredsställelse konstaterat, att i promemorian

med visst eftertryck framhållits, att understöd från kassan finge lämnas

endast efter noggrann prövning i varje fall. Till ledning vid denna prövning

vore det enligt inspektionens mening av vikt, att principerna för

understöds lämnande av statsmakterna allmänt angåves. Därvid syntes

i huvudsak böra beaktas vad som anförts i promemorian, nämligen att

hänsyn skulle tagas till, huruvida hjälpbehovet vore oförvållad huruvida

insättarna handlat med tillbörlig försiktighet, med flera omständigheter;

dock ansåge sig inspektionen, i viss motsättning till promemorian, böra

framhålla, att fall kunde förekomma, då understöd från fonden borde

kunna utgå till insättare, vilka utgjordes av föreningar och kassor, jämväl

då särskilt ömmande omständigheter ej kunde påvisas. Genom en

principförklaring av dylik innebörd syntes ett bestämt tillbakavisande

kunna ske av eventuella anspråk på ovillkorlig och onyanserad hjälp från

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. May.ts proposition nr 54.

kassan, och vidare syntes kassans inrättande därigenom i minsta möjliga

mån komma att verka hämmande på sparbanksledningarnas strävan att

var för sig upparbeta sina institut till fondstarka och välskötta företag,

vilka i allt högre grad komme i åtnjutande av allmänhetens förtroende.

Åt den blivande styrelsen måste givetvis anförtros att i detalj avväga

beskaffenheten och storleken av det understöd, som kunde komma att

lämnas.

Inspektionen har därjämte påpekat, att i utkastet icke angivits såsom

villkor för hjälp åt sparbank, att sparbanken skall anses livskraftig och

att dess svårigheter äro tillfälliga, ehuru nämnda omständigheter enligt

promemorian ansetts böra i en blivande lagstiftning upptagas såsom förutsättningar

för hjälp.

Överståthållarämbetet har framhållit den synnerliga angelägenheten av

att garantier skapades mot utbetalning ur kassan för täckande av förlust,

som måste anses självförvållad. Nödvändigheten av att upprätthålla

denna grundsats vitsordades visserligen i motiven, men det syntes

vara av stor vikt, att detta på fullt tydligt sätt komme till uttryck i

själva lagtexten, vilken borde någorlunda uttömmande angiva, under

vilka omständigheter bidrag ur kassan skulle lämnas eller förvägras liksom

på vilka sätt och under vilka villkor understöd ur kassan kunde meddelas.

Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke bidrag till sparbank åtminstone

i regel borde utlämnas i form av lån. I varje fall borde enligt

ämbetets mening grundsatsen örn sparbanks återbetalningsskyldighet

komma till uttryck i lagen.

Flera länsstyrelser hava ansett direktiven för hjälpverksamheten alltför

allmänt hållna och förordat en närmare precisering av direktiven

antingen i lagtexten eller i motiven. Olika önskemål hava

därvid uttalats örn vad direktiven höra innehålla. I allmänhet synes man

hava ansett förslaget upptaga alltför stränga restriktioner, särskilt i

fråga örn insättares möjlighet att erhålla gottgörelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda ansett, att de mindre sparmedlen

under alla förhållanden borde erhålla full garanti. Var gränsen

därvidlag borde sättas, kunde enligt länsstyrelsens mening vara en smakfråga;

under 1,000 kronor syntes dock knappast böra ifrågakomma. Hos

dem, som insatte större belopp i en sparbank, kunde man möjligen förutsätta,

att de iakttoge eller åtminstone borde iakttaga erforderlig försiktighet,

och örn de försummade detta, kunde det ju sägas, att de själva

borde stå någon risk. Beslutet örn i vilken utsträckning gottgörelse skulle

beviljas insaltare hade enligt förslaget helt lagts i styrelsens händer. Visserligen

gåve motiven någon ledning åt styrelsen vid dylika frågors avgörande,

men den syntes icke vara tillräcklig. Med hänsyn till önskvärdheten

att hos allmänheten skapades fullt förtroende till sparbankerna

ansåge länsstyrelsen nödvändigt, att bestämmelserna örn gottgörelse

åt insättare i erforderlig mån kompletterades, med angivande möjligen

av den procentuella del, måhända i fallande skala ju högre beloppet

vore, som insättare ovillkorligen kunde göra anspråk på. I detta sam
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

inanhang ville länsstyrelsen jämväl ifrågasätta, huruvida icke möjlighet

borde beredas åtminstone sparbank att överklaga styrelsens beslut i

ersättningsfrågor, exempelvis genom frågans hänskjutande till någon

sparbankernas gemensamma delegation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har särskilt framhållit, att örn en sparbank,

såsom i motiven uttalats, icke borde komma i åtnjutande av bidrag

till sin säkerhetsfond i sådana fall, då sparbanken lidit förlust till följd

av vanskötsel eller försumlighet i kontrollen från styrelsens sida, så syntes

det anmärkningsvärt, att en så betydelsefull omständighet icke angivits

i själva lagen. För egen del hyste länsstyrelsen den meningen, att

det icke vore riktigt att utesluta en sparbank från bidrag i angivna fall.

Därest inom orten ådagalagts ett tydligt intresse av sparbanks bestånd,

syntes den omständigheten, att styrelsen visat vårdslöshet eller försummelse,

icke böra vara avgörande i fråga örn rätten till bidrag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att förslaget möjliggjorde

en alltför subjektiv prövning beträffande gottgörelse åt insättare.

Därest kassan skulle motsvara sitt ändamål, syntes det länsstyrelsen, att

samtliga insättare, oavsett örn de vore enskilda personer, bolag eller föreningar,

huvudmän eller anhöriga till huvudmän eller styrelseledamöter,

borde tillförsäkras lika rätt i fråga örn ersättning för lidna förluster.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat farhågor för att förslagets

allmänt hållna avfattning skulle ställa kassans styrelse värnlös mot den

intensiva agitation för stora bidrag, som vid inträffande fallissemang vore

att förvänta från insättarnas sida, och bland annat ur denna synpunkt

ansett en närmare precisering av förutsättningarna för bistånd från kassan

nödvändig.

Två länsstyrelser hava i olika hänseenden förordat en skärpning av

bestämmelserna örn hjälp från kassan.

Sålunda har länsstyrelsen i Västmanlands län ansett nödvändigt, att

gottgörelse åt insättare i lagen begränsades till viss procent av tillgodohavandet,

förslagsvis till 75 procent. Den fria prövningsrätt, som kassans

styrelse enligt förslaget formellt skulle hava, komme eljest enligt

länsstyrelsens mening att i praktiken helt sättas ur spel under allmänhetens

tryck.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har föreslagit, att tillskott till sparbanks

säkerhetsfond icke skulle kunna beviljas i annat fall än då det mera betydande

ortsintresse för sparbankens fortbestånd, som enligt förslaget skulle

utgöra villkor för sådant tillskott, toge sig uttryck i kapitaltillskott från

orten.

I några utlåtanden har hemställts, att styrelsen måtte erhålla fri

prövningsrätt beträffande frågor örn hjälp från kassan.

Svenska sparbanksföreningen, som uttalat sig i denna riktning, har framhållit,

att de i promemorian angivna direktiven för stödverksamheten tede

av en viss oklarhet. Det framhölles med styrka, att hjälp icke borde lämnas

en sparbank, som på grund av styrelsens vårdslöshet bragts i sitt pre
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54. 43

kära läge. Och denna inskränkning syntes gälla jämväl till nackdel för insättarna

i en sådan sparbank. Styrelsen funne det väl uppenbart, att, om

det gällde att stödja en sparbank, särskild hänsyn borde tagas till det sätt,

varpå sparbanken utövat sin verksamhet, men att såsom förutsättning för

varje stöd kräva frånvaro av vårdslöshet från styrelsens sida stöde icke

väl tillsammans med kassans uppgift, som vore att bevara och stärka allmänhetens

förtroende för sparbanksväsendet. Vad insättarna beträffade,

förefölle det särskilt orimligt att göra hjälpen till dem beroende av det

sätt, varpå styrelsen förvaltat sparbanken, i annan mån än att denna förvaltning

tagit sig synbarligen stötande uttryck utåt. Ofta kunde emellertid

hjälpen åt insättarna böra lämnas på det sätt, att man möjliggjorde

för sparbanken att fortsätta sin verksamhet. Styrelsen funne därför, att

kassans styrelse borde hava diskretionär prövningsrätt, huruvida och i

vad mån eller i vilken form hjälp skulle lämnas. Att något krav på understöd

icke borde kunna ställas på kassan från de nödlidande sparbankernas

sida, vore sålunda även enligt styrelsens mening uppenbart, men

kassan borde med fullständig frihet få bedöma alla de skäl, som kunde

föreligga för ett ingripande i visst fall, såsom omfattningen av förlusten i

förhållande till kassans tillgångar, sättet för sparbankens förvaltning, dess

räntepolitik och dylikt.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Värmlands och Kopparbergs

län hava uttryckligen anslutit sig till vad sparbanksföreningen anfört.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett föreningens erinringar värda

beaktande. Uttalanden av i huvudsak samma innebörd som föreningens

yttrande liava gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län.

Även enligt min mening bör hjälp från kassan kunna lämnas dels såsom

tillskott till sparbanks säkerhetsfond och dels såsom gottgörelse åt

insättare, vilka eljest till följd av sparbanks insolvens skulle förlora större

eller mindre del av sina tillgodohavanden. Från sparbankshåll har visserligen

ifrågasatts, att endast den sistnämnda arten av hjälp borde ifrågakomma,

men då iusättarnas intressen otvivelaktigt i många fall bliva bäst

tillgodosedda genom att vederbörande sparbank sättes i stånd att övervinna

en tillfällig kris för att därefter i lugn få fortsätta sin rörelse, anser

jag mig icke kunna förorda en sådan begränsning av kassans uppgift.

Hjälpen åt sparbank har även den fördelen, att därigenom bevaras utsikten

för kassan att i sinom tid återfå utlagda belopp.

För att kassan skall kunna ingiva allmänheten förtroende för sparbankerna

och därigenom gagna sparbanksväsendet i dess helhet är det uppenbarligen

av synnerlig vikt, att möjligheten till hjälp från kassan icke

kringskäres av alltför många och stränga restriktioner. Ur denna synpunkt

torde vissa erinringar kunna göras mot do i motiven uppdragna

riktlinjerna för kassans hjälpverksamhet.

Sålunda vill jag ansluta mig till den i ett flertal utlåtanden uttalade

uppfattningen, att vårdslöshet eller försumlighet från ledningens sida icke

Departements•

chefen,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

bör utgöra något ovillkorligt kinder för stöd åt sparbank. För denna art

av hjälp synes vara fullt tillräckligt att fordra, att sparbanken kan anses

vara livskraftig och att dess fortbestånd motsvarar ett mera betydande

ortsintresse. Föreligga båda dessa förutsättningar, vilka väl i och för sig

skulle motivera tillkomsten av en ny sparbank, synes intet vara att erinra

mot att sparbanken med kassans hjälp sättes i stånd att fortsätta sin rörelse,

naturligtvis under förutsättning att garantier skapas mot ett upprepande

av försummelserna.

Att vårdslöshet från styrelsens sida icke bör utesluta hjälp åt insättarna,

synes mig uppenbart. Även förslaget torde utgå från denna uppfattning,

ehuru man på några håll trott sig böra tolka motiven i motsatt riktning.

Beträffande denna art av hjälp har i motiven anförts, att den icke

bör utgå i andra fall än då insättarna handlat med tillbörlig försiktighet.

Ehuru det i praktiken säkerligen kommer att ställa sig ganska svårt att

realisera detta krav, anser jag detsamma böra i princip upprätthållas. Jag

vill emellertid betona, att endast en mera påtaglig oförsiktighet härvidlag

bör komma i betraktande, såsom då insättare genom sin personliga ställning

haft tillfälle att få en inblick i sparbankens ekonomi och sålunda bort

inse den med insättningen förbundna risken.

Även vissa andra framställda anmärkningar synas mig beaktansvärda.

Då det emellertid enligt min mening icke gärna är möjligt att ens någorlunda

uttömmande angiva de omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas

vid bedömande av förekommande hjälpfrågor, anser jag i likhet med sparbanksföreningens

styrelse den lämpligaste utvägen vara, att kassans styrelse

tillerkännes diskretionär prövningsrätt, huruvida och i vad mån

eller i vilken form hjälp bör lämnas. Därvid bör styrelsen givetvis även

vara berättigad att uppställa särskilda villkor för hjälpens åtnjutande.

Sålunda synes det angeläget, att styrelsen vid tillskott till säkerhetsfond

tillser, att nödiga bestämmelser träffas örn återbetalning till kassan, och

vid denna hjälpform bör styrelsen exempelvis även kunna fordra, att

ändring göres beträffande sparbankens ledning eller att sparbanken underkastar

sig tillsyn från styrelsens sida, till dess tillskottet återgäldats.

Då gottgörelse åt insättare i sparbank icke lärer kunna ifrågakomma

i andra fall än då sparbanken trätt i likvidation eller försatts i konkurs,

torde detta böra komma till uttryck i lagtexten.

Att medgiva rätt till klagan över styrelsens beslut synes mig varken

behövligt eller lämpligt. Ett beslut örn stöd åt sparbank måste enligt

sakens natur ofta fattas skyndsamt och genast bliva bindande.

Övriga frågor.

Då från flera sparbankers sida uttalats önskemål därom, att ordet »allmänna»

icke måtte ingå i den nya kassans namn, vill jag såsom benämning

å kassan föreslå sparbankernas säkerhetskassa.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Redan i det föregående har jag på tal om kassans förvaltning och revision

omnämnt vissa frågor, vilka ansetts böra avgöras av Kungl. Majit i

administrativ ordning. För tillämpning av lagen erfordras ytterligare

vissa föreskrifter, vilka torde böra meddelas i enahanda ordning, såsom

angående styrelsens sammanträden och protokoll, beslutfört antal inom

styrelsen, befogenhet för denna att anställa avlönat biträde, indrivning av

sparbankernas bidrag till kassan och redovisning av dessa bidrag med

mera. Vad indrivningen av bidragen beträffar, synes den lämpligen böra

verkställas i samband med indrivningen av sparbankernas bidrag till kostnaden

för sparbanksinspektionen. Inspektionen har förklarat sig icke

hava något att erinra mot att ombestyra uträknandet och infordrandet av

bidragen till kassan.

I enlighet med de av mig i det föregående angivna grunderna har jag

låtit inom finansdepartementet överarbeta det framlagda utkastet till lagbestämmelser

i ämnet, i samband varmed även några ändringar av huvudsakligen

redaktionell natur vidtagits. Förslag hava upprättats till

lag om sparbankernas säkerhetskassa och till lag om ändrad lydelse av

30 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker. Båda lagarna torde

böra träda i kraft den 1 januari 1935, vilket innebär att bidrag första

gången skulle utgå efter omslutningssiffrorna vid 1934 års utgång.

Jag vill slutligen erinra, att i promemorian anförts, att kassan syntes

böra åtnjuta samma frihet från skyldighet att erlägga skatt till stat och

kommun, som tillkomme vissa andra kassor och fonder. Härmed torde

hava åsyftats de juridiska personer, som enligt 7 § i förordningen den 28

september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äro frikallade

från skattskyldighet till staten för all inkomst samt enligt 53 § i kommunalskattelagen

av samma dag äro ålagda kommunal skattskyldighet allenast

för inkomst av fastighet. Från några håll har därjämte påyrkats, att sparbankerna

måtte berättigas att vid sina inkomstdeklarationer avdraga beloppet

av de bidrag, som av dem komme att erläggas till kassan. Till

dessa frågor anhåller jag att sedermera få återkomma.

Föredraganden uppläser härefter de inom finansdepartementet upprättade

lagförslagen, av den lydelse bilagorna II och III vid detta protokoll

utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 54.

Bilaga I.

Vid promemorian fogat utkast till lag örn sparbankernas

allmänna säkerhetskassa.

Härigenom förordnas som följer:

1 i

För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbanker - nas allmänna säkerhetskassa) med uppgift att trygga sparbankernas verksamhet

och insättarnas rätt.

2 $.

1 mom. Såsom bidrag till sparbankernas allmänna säkerhetskassa skall

varje sparbank i riket årligen inbetala en avgift av två hundradels procent

av de medel, som sparbanken vid utgången av nästföregående kalenderår

förvaltat. Från denna bidragsskyldighet är dock befriad sparbank,

vars fonder enligt senast fastställda balansräkning antingen icke uppgå

till det i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga beloppet eller

skulle genom bidragets betalning komma att nedgå under detta belopp;

vid denna beräkning må sparbank från fondernas belopp avräkna säkerhetsfond

och under de första tio åren efter sparbankens stiftande jämväl

grundfond.

2 mom. Upplupna räntor å kassans medel skola, efter avdrag av förvaltningskostnader

och övriga utgifter, läggas till kapitalet, till dess

detta vuxit till tio miljoner kronor.

3 mom. Uppgår kassans kapital till tio miljoner kronor, skola avgifter

till kassan ej vidare utgå och må dess behållna ränteavkastning årligen

utdelas till sparbankerna i förhållande till sammanlagda beloppet

av de avgifter, som varje sparbank inbetalat.

4 morn. Nedgår kassans kapital under tio miljoner kronor, skola åter,

till dess kapitalbehållningen på nytt stigit till sagda belopp, sparbankerna

inbetala bidrag och räntorna läggas till kapitalet såsom ovan sägs.

Styrelsen må dock, därest kassans kapital understiger tio miljoner kronor

men kan antagas skola inom loppet av ett år med tillägg av behållna

räntor växa till sagda belopp, besluta att bidrag ej skola infordras från

sparbankerna.

3 §.

Allmänna säkerhetskassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter

med säte i Stockholm. En ledamot, tillika ordförande, utses av Konungen.

Övriga ledamöter utses av sparbankerna, i den ordning Konungen

bestämmer. Finnes sammanslutning, omfattande mer än halva antalet

sparbanker i riket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning

skall utse visst antal, minst två ledamöter i styrelsen; och äger

Konungen för dylikt fall, därest så prövas lämpligt, i stället för de sparbanker,

som ej tillhöra sammanslutningen, utse återstående antal ledamöter

i styrelsen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 54.

47

Styrelseledamot utses för fyra år i sänder. Av de ledamöter, som utsetts

på sätt i tredje och fjärde punkterna av första stycket är sagt, utträder

årligen en i den ordning, som första gången bestämmes genom

lottning.

Suppleanter till lika antal som de ordinarie ledamöterna utses i samma

ordning och för samma tid som dessa.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej

gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som

utsett honom.

Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot av

sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga i överläggningarna

och få till protokollet antecknad den mening, han uttalat

i ärenden, som förekommit till behandling.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller

med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen

eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för

alla och alla för en.

4 i

Allmänna säkerhetskassans medel skola placeras hos riksgäldskontoret

eller i sådana obligationer, som i 25 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker

omförmälas, eiler ock insättas hos riksbanken eller inländskt

bankbolag eller sparbank.

5 §.

Allmänna säkerhetskassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt

fall, av kassans medel bevilja dels tillskott till säkerhetsfond åt sparbank,

vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått så mycket, att

förordnande örn sparbankens trädande i likvidation jämlikt 58 § lagen

örn sparbanker kan meddelas, men vars fortsatta verksamhet anses påkallad

av ett mera betydande ortsintresse, dels ock i så stor utsträckning,

som finnes skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som råkat på obestånd.

6 §.

Sparbanks andel i allmänna säkerhetskassan må ej avskiljas eller utbetalas,

ej heller uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper. Ej

må andel överlåtas; dock äger sparbank, vars rörelse övertages av annan

sparbank eller av bankbolag, överlåta sin andel i kassan, i förra fallet

till den sparbank, som övertager rörelsen, samt i senare fallet till annan

sparbank, med vilken avtal kunnat träffas.

7 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper utses

årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte suppleanter,

vilka hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver

till sparbanksinspektionen.

Sparbanksinspektionen äger jämväl deltaga i granskningen och skall

med eget yttrande överlämna revisorernas berättelse till Konungen, som

beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik upp
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

gift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt uppdrag

visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan

ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla

för en.

8 §.

Närmare bestämmelser örn allmänna säkerhetskassans förvaltning samt

örn indrivning och redovisning av bidragen till kassan meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 54.

49

Bilaga. 11.

Förslag

till

Lag

om sparbankernas säkerhetskassa.

Härigenom förordnas som följer:

1 $.

För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbankernas

säkerhetskassa) med uppgift att i enlighet med de i denna lag givna bestämmelser

trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt.

2 §.

Såsom bidrag till kassan skall varje sparbank, såvitt ej annat följer

av andra stycket i denna paragraf eller av 3 §, årligen erlägga en avgift

till belopp motsvarande två hundradels procent av de medel, som sparbanken

vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade.

Från bidragsskyldighet är befriad sparbank, vars fonder, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första

åren efter sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå

till det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga

beloppet eller genom bidragets betalning skulle komma att nedgå

under detta belopp.

3 §.

Uppgår kassans behållning till tio miljoner kronor, skola avgifter icke

utgå, och skall i sådant fall hälften av den behållna avkastningen årligen

utdelas till sparbankerna i förhållande till deras andelar i kassan. Uppgår

behållningen till trettio miljoner kronor, skall hela avkastningen efter

samma grund utdelas.

För beräkning av sparbanks andel i kassan skola de särskilda sparbankerna

gottskrivas erlagda avgifter samt dessutom vid varje års slut

vad som av kassans bruttoavkastning för året å dem belöper i förhållande

till vad förut gottskrivits dem. Sparbankernas andelar i kassan beräknas

efter vad sålunda gottskrivits envar av dem.

Sparbanks andel i kassan må ej avskiljas eller utbetalas, ej heller uppBihang

till riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 54.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition nr 54.

föras som tillgång i sparbankens räkenskaper. Ej må andel överlåtas

annorledes än i samband med överlåtelse av sparbanks rörelse på annan

sparbank.

4*.

1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i

Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen

samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer.

Finnes sammanslutning, omfattande mer än halva antalet sparbanker i

liket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse

visst antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för dylikt

fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,

utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika antal

som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Arvoden

åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år.

Ledamot eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd

ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller

dem, som utsett honom.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd

av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla

för en.

2 mom. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot

av sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga

i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat

i ärende som förekommit till behandling.

5 *.

Kassans medel skola placeras hos riksgäldskontoret eller i riksbanken eller

i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen örn sparbanker; dock

må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel innestå hos inländskt

bankbolag eller sparbank.

6 i

Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor

som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels tillskott till

säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande

lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 54.

7 %.

För granskning av styrelsens förvaltning oell kassans räkenskaper utses

årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte suppleanter

för dem. Arvoden åt revisorerna bestämmas av Konungen.

Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse

däröver till sparbanksinspektionen. Inspektionen, som även själv må

företaga erforderlig granskning, bar att till Konungen avgiva utlåtande

över revisorernas berättelse. Örn ansvarsfrihet för styrelsen beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt

uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för båda och båda för en för därav

uppkommande skada.

8 *.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Bilaga, lil.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 30 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker

skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

30 i

Sparbank må---Konungens befallningshavandes stadfästelse.

Sparbank må---- gemensamma intressen. Om sparbanks andel i

sparbankernas säkerhetskassa är särskilt stadgat.

Utan hinder--— eller pantsatt.

Har sparbank---täcker fordringen.

Henna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus propositioti nr 54.

53

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Majus lagråd dea 2 januari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justi tieråden Gkefbekg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8 december 1933,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen om förmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag örn sparbankernas säkerhetskassa; och

2) ,. lag om ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923 (ur 286) örn sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Claes Johanson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om sparbankernas säkerhetskassa.

2 §.

Lagrådet:

Åt det undantag från skyldigheten att erlägga bidrag, som avses med

den i första stycket gjorda hänvisningen till 3 §, synes lämpligen kunna

givas direkt uttryck i samma stycke genom en sats innehållande att bidrag

skall erläggas varje år, då kassans behållning icke uppgår till tio

miljoner kronor.

3 *.

Lagrådet:

Enligt det inom finansdepartementet nied biträde av professorn Björling

utarbetade lagutkastet skulle — i fall då utdelning till sparbanker

som lämnat bidrag till kassan över huvud kunde ifrågakomma — det för

utdelning disponibla beloppet fördelas mellan sparbankerna efter förhållandet

mellan de bidrag, '' sorn en var av dem lämnat. Denna regel

synes ur enkelhetens synpunkt vara att föredraga framför de mera in
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

vecklade bestämmelser, som icke torde kulina undvikas, därest såsom

med det remitterade förslaget åsyftas framställda erinringar mot den i

utkastet intagna ståndpunkten skola iakttagas. Väl kan det icke bestri

das att principiellt sett fog finnes för anmärkningen att behållen ränteavkastning

bör inräknas i de belopp, som läggas till grund för fördelningen.

Emellertid kan det näppeligen antagas, att det kommer att äga

någon nämnvärd ekonomisk betydelse, hur valet mellan de båda alternativen

utfaller. De sparbanker, som alltifrån kassans inrättande erlägga

föreskrivna bidrag, erhålla ju sinsemellan samma jämförelsetal.

vare sig ränteavkastning medräknas eller icke. Skiljaktiga resultat av

de båda alternativen uppkomma först i den mån bidrag kommer att erläggas

av sparbank, som icke oavbrutet från kassans inrättande erlagt

bidrag så länge det erfordrats för att uppbringa kassans behållning till

tio miljoner kronor, d. v. s. nyinrättad sparbank eller sparbank som på

grund av 2 § andra stycket varit befriad från bidragsskyldighet. Enligt

vad i remissprotokollet angives visar en uträkning på grundval av

1032 års siffror, att vid tillämpning av förslagets bestämmelser ej flera

än hoest åtta av rikets 4T?1 sparbanker med ett sammanlagt ärligt bidragsbelopp

icke överstigande 1.700 kronor skulle åtnjutit befrielse

från bidragsskyldighet. Vid nu angivna förhållanden lärer det kunna försvaras

att lämna ränteavkastningen utan beaktande. Framhållas må

ock. att de i förslaget upptagna bestämmelserna så till vida synas kunna

leda till oriktigt resultat som någon hänsyn icke, på sätt uppenbarligen

bör ske. tagits till att sparbank under ett eller flera år kan hava

uppburit utdelning. Därest en återgång till utkastets regel ej anses

höra ifrågakomma, torde därför i varje fall en omarbetning av lagtexten

vara erforderlig.

Den omständigheten att sparbank utgivit bidrag till kassan medför

enligt förslaget icke annan rätt mot kassan, så länge denna äger bestånd.

än den i förevarande paragraf omförmälda rätten att under viss

förutsättning njuta utdelning ur avkastningen. Vid sådant förhållande

kan det ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare att direkt i lagtexten

giva uttryck åt denna grundsats i stället för att såsom nu skett

Aud sidan av rätt till utdelning omnämna sparbanks andel i kassan men

samtidigt föreskriva, att denna andel ej får avskiljas, utbetalas eller upplagas

såsom tillgång i sparbankens räkenskaper, vilket enligt remissprotokollet

innebär att sparbank icke skall hava någon fordringsrätt å

andelens belopp eller eljest någon rätt, vilken kan tagas i anspråk såsom

en sparbankens tillgång i händelse av konkurs eller utmätning eller vid

sparbankens upplösning. Har man genom uttrycket andel velat angiva,

att vid en eventuell likvidation av kassan — ett ämne varom förslaget

icke innehåller någon bestämmelse och vars reglering sålunda synes

förutsätta särskild lagstiftning — sparbankerna skola äga rätt till behållningen

efter sina andelar, lärer detta böra mera direkt utsägas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54,

55

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker.

Lagrådet:

Därest vad lagrådet anfört under 3 § förslaget till lag om sparbankernas

säkerhetskassa vinner beaktande, kan därav föranledas att den här

gjorda hänvisningen jämkas eller uteslutes eller ock ersättes med en erinran

till exempel i 75 § lagen om sparbanker att om sparbankernas säkerhetskassa

är särskilt stadgat.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

.Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 2

januari 1934 avgivna utlåtande över de den 8 december 1933 till lagrådet

remitterade förslagen till lag örn sparbankernas säkerhetskassa samt lag

örn ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Förslaget till lag örn sparbankernas säkerhetskassa.

Vad lagrådet anfört vid 2 § av förslaget anser jag böra vinna beaktande.

Enligt det inom finansdepartementet med biträde av professorn Björling

utarbetade lagutkastet skulle, därest kassan uppginge till viss storlek,

kassans behållna ränteavkastning årligen få utdelas till sparbankerna i

förhållande till sammanlagda beloppet av de avgifter, som varje sparbank

inbetalat till kassan. I flera yttranden över utkastet, särskilt från

sparbankshåll, anmärktes emellertid, att utdelningen borde beräknas icke

blott efter summan av inbetalade avgifter utan jämväl med hänsyn tagen

(ill tiden för bidragens erläggande eller, med andra ord, till den å avgifterna

erhållna ränteavkastningen. Då jag ansåg denna erinran befogad,

lät jag vid överarbetningen av utkastet den ifrågavarande bestämmelsen

undergå jämkning i överensstämmelse med vad sålunda föreslagits. Lagrådet

har nu förordat en återgång till utkastets regel och såsom skäl härför

anfört, att denna ur enkelhetens synpunkt syntes vara att föredraga

framför de mera invecklade bestämmelser, som icke torde kunna undvikas,

därest framställda erinringar mot den i utkastet intagna ståndpunkten

skulle iakttagas. Väl kunde det icke bestridas, att principiellt

sett fog funnes för anmärkningen att behållen ränteavkastning borde inräknas

i de belopp, som lades till grund för fördelningen, men då det näppeligen

kunde antagas, att det komme att äga någon nämnvärd ekonomisk

betydelse, hur valet mellan de båda alternativen utfölle, syntes det enligt

lagrådets mening kunna försvaras att lämna ränteavkastningen utan

beaktande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majlis proposition nr 54.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört vill jag nu förorda, att i

förslagets 3 § upptages den enklare, i det ursprungliga utkastet upptagna

regeln för utdelningens beräknande.

Särskilt om nämnda regel godtages, synes det icke vara nödvändigt att

i 3 § begagna uttrycket sparbanks andel i kassan. I anslutning till vad

lagrådet i detta avseende ifrågasatt torde 3 § i stället böra innehålla,

jämte reglerna örn rätt till utdelning, dels en bestämmelse varigenom

direkt utsäges, att sparbank i övrigt icke så länge kassan består äger

göra gällande någon rätt till kassans tillgångar, dels ock ett stadgande

att sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning ej må uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

I enlighet med vad jag nu angivit bär förevarande lagförslag omarbetats,

i samband varmed jämväl vidtagits några jämkningar av redaktionell

natur.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 30 § sparbankslagen.

Med hänsyn till den företagna omarbetningen av 3 § i förslaget till lag

örn sparbankernas säkerhetskassa torde, såsom lagrådet antytt, någon

ändring i sparbankslagen icke vara erforderlig.

Föredraganden uppläser härefter det föreliggande förslaget till lag örn

sparbankernas säkerhetskassa samt hemställer, att Kungl. Majit måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

John O. Karlsson.

*

lii hilne/ lill riksdagens protokoll 1934

1 sami. Nr 54.

Doktrin (2)

  1. Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (I): Problemformulering och orsaker, FT 2011 nr 1 s. 57, på s. 69 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 264, 266, 268 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:280 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel m. m. a1 i texten
  2. BU 1934:46 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa. s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 2 dokument.

  1. FT 2005 s. 251 Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet s. 264 · s. 266 · s. 268 i texten
  2. FT 2011 s. 57 Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (I): Problemformulering och orsaker s. 69 i texten