Med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa
1934-01-12 · 57 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 57 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:54, Med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
1
Nr 54.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om sparbankernas
säkerhetskassa; given Stockholms slott den 12 januari
1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet oell lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn sparbankernas säkerhetskassa.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1934
1 sami. Nr 54.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Förslag
till
Lag
om sparbankernas säkerhetskassa.
Härigenom förordnas som följer:
1 *.
För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbankernas
säkerhetskassa) med uppgift att i enlighet med de i denna lag givna bestämmelser
trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt.
2 §.
Såsom bidrag till kassan skall sparbank varje år, därest kassans behållning
ej uppgår till tio miljoner kronor, erlägga ett belopp motsvarande
två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade.
Vad nu sagts galle ej sparbank, vars fonder, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första åren efter
sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå till det i
förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga
beloppet eller genom bidragets betalning skulle komma att nedgå under
detta belopp.
3 §.
Uppgår kassans behållning till tio miljoner kronor, skall hälften av den
behållna avkastningen årligen utdelas till sparbankerna efter förhållandet
mellan de bidrag varje sparbank sammanlagt inbetalat till kassan.
Uppgår behållningen till trettio miljoner kronor, skall hela avkastningen
efter samma grund utdelas. I övrigt åge sparbank, så länge kassan består,
ej göra gällande någon rätt till kassans tillgångar.
Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid
dess upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper
eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens
rörelse å annan sparbank.
4 §.
1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i
Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer.
Finnes sammanslutning, omfattande mer än halva antalet sparbanker i
riket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse
visst antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för sådant
fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,
utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika antal
som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Arvoden
åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.
Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Ledamot
eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som
utsett honom.
Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd
därav meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla för en.
2 morn. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot
av sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga
i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat
i ärende som förekommit till behandling.
5 §.
Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken
eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen örn sparbanker;
dock må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel
innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.
6 §.
Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor
som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels tillskott till
säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått
under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande
lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes skäligt,
gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i
konkurs.
7 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper utses
årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte suppleanter
för dem. Arvoden åt revisorerna bestämmas av Konungen.
Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver
till sparbanksinspektionen. Inspektionen, som även själv må företaga
erforderlig granskning, har att till Konungen avgiva utlåtande över
revisorernas berättelse. Örn ansvarsfrihet för styrelsen beslutar Konungen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt
uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för båda och båda för en för därav
uppkommen skada.
8 §.
De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Kungl. May.ts proposition nr oi.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 december 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn inrättande
av en sparbankernas säkerhetskassa samt anför därvid:
Inledning.
I en den 5 februari 1930 dagtecknad framställning anhöll svenska sparbanksföreningens
styrelse, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition förelägga
riksdagen förslag till införande i sparbankslagen av bestämmelser,
åsyftande att för samtliga sparbanker i riket bilda en gemensam säkerhetsfond,
»sparbankernas allmänna säkerhetsfond». Till stöd för denna
framställning anförde styrelsen bland annat:
Svenska sparbanksföreningens strävan att konsolidera sparbanksrörelsen
hade dittills baserats på frivillighetens grund. Sedan, på sparbankernas
framställning, i 1923 års sparbankslag medgivits rätt för sparbank
att använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,
till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande bildades i ändamål att utgöra
en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma
intressen, hade år 1926 bildats »Svenska sparbankernas garantikassa,
förening u. p. a.» med ändamål att tillgodose medlemmarnas gemensamma
intressen genom att vid behov ekonomiskt stödja sådana sparbanker,
för vilka stöd från föreningens sida efter undersökning befunnes
vara möjligt och önskvärt. Garantikassan, i vilken ingått 84 sparbanker,
hade lämnat stöd åt hjälpbehövande sparbanker och sålunda fyllt en
betydelsefull funktion. Emellertid bade sedermera inträffat händelser,
vilka syntes påkalla ytterligare och mera vittgående åtgärder för stärkande
av sparbankernas ställning. Styrelsen utginge därvid från att
landets sparbanker, omslutande förvaltade medel till belopp av omkring
tre miljarder kronor, både borde och kunde åstadkomma en gemensam
säkerhetsfond av sådan storlek, att den bleve i stånd att bereda insättare
ersättning för förluster i följd av sparbanks insolvens. Het vore ett
gemensamt intresse för sparbankerna att bevara det allmänna förtroende,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
som de av gammalt åtnjutit men som på senare tid liotats genom
vissa allbekanta tilldragelser. Ett kort tid förut inträffat fall med svårartade
bedrägeri- och förfalskningsmoment hade gjort saneringsfrågan
ytterligt aktuell. Att på frivillighetens väg uppnå en tillfredsställande
lösning av frågan syntes icke kunna påräknas. I garantikassan, som
dock ställde jämförelsevis blygsamma anspråk på sina medlemmar, hade
endast ett mindretal av landets sparbanker inträtt. Sådan saken läge till.
särskilt efter den senast inträffade händelsen, gjorde förhållandena det
alldeles nödvändigt att frångå frivillighetens väg. Det läge i sakens natur,
att det vore med tvekan styrelsen velat framlägga förslag örn obligatorisk
anslutning till en sparbankernas gemensamma säkerhetsfond.
Det vore en betänklig väg att slå in på. Men då denna väg vore den
enda säkert framkomliga till betryggande och uppehållande av den för
landet oändligt gagneliga sparbanksverksamheten samt för återställande
av det förtroende, med vilket sparbankerna dittills omfattats, och då sparbankerna
vore rustade att gå denna väg, ansåge styrelsen all tvekan böra
försvinna.
Styrelsen erinrade vidare örn tillvaron av lagstiftning rörande obligatorisk
säkerhetsfond för sparbanker i Finland och Norge samt utvecklade
på följande sätt sin egen uppfattning örn huruledes en allmän säkerhetsfond
för de svenska sparbankerna borde anordnas och förvaltas:
En dylik fond borde enligt styrelsens mening redan från början erhålla
den styrka, att dess tillvaro vore ägnad att ingiva sparbankernas
insättare en bestämd känsla av trygghet. I sådant syfte borde sparbankernas
tillskott till fonden uttagas inom så kort tid, som skäligen kunde
föreskrivas med vederbörlig hänsyn till att sparbankernas egen rörelse
och normala fondbildning icke över måttan hämmades. De årliga tillskotten
tänkte sig styrelsen beräknade till %oo procent eller 5 kronor för
varje 10,000-tal av varje sparbanks förvaltade medel. Styrelsen hade
beräknat, att med denna uttaxering och årligen tillagda räntor fonden
inom kortare tid än tio år borde hava vuxit till en halv procent av
sammanlagda beloppet förvaltade medel i samtliga sparbanker, alltså
till omkring 15 miljoner kronor.1 Sedan fonden nått denna storlek,
skulle tillskott ej vidare inkrävas, förrän angivna procentuella förhållande
ändrats till fondens nackdel. Fonden skulle emellertid få växa
med sina egna räntor, till dess den uppginge till en procent av summan
av de förvaltade medlen, alltså till omkring 30 miljoner kronor, varefter
dess årliga räntor borde få tillkomma sparbankerna. Förvaltningen av
fonden borde få utövas av sparbankerna själva genom deras förtroendemän,
exempelvis svenska sparbanksföreningens styrelse. Fondens medel
syntes kunna placeras hos riksgäldskontoret för att bliva på förmånligaste
sätt räntebärande.
Över denna framställning avgav sparbanksinspektionen, efter Överståthållarämbetet»
och länsstyrelsernas hörande, utlåtande den 14 mars 1930.
Efter redogörelse för innehållet av inkomna yttranden anförde inspektionen
för egen del, att den icke ville förneka, att från vissa håll framförda
principiella invändningar mot förslaget örn bildandet av en spar
1
Summan av sparbankernas förvaltade medel den 31 december 1929 beräknades till 3,133.5
miljoner kronor.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
bankernas gemensamma säkerhetsfond syntes giva stöd åt förslagsställarens
egen karakteristik av förslaget, nämligen att man med detta sloge
in på en betänklig väg. Att mot en fullt solid och försiktigt ledd sparbanks
önskan ålägga densamma en ganska betungande avgiftsplikt i avsikt
att därigenom hos dem, som hade penningar att insätta, åstadkomma
ett ökat förtroende, eventuellt för sparbankens svåraste konkurrent, som
måhända icke hade en lika omtänksam ledning, vore även enligt inspektionens
uppfattning en åtgärd, som kunde framkalla vägande invändningar.
Det syntes ock obestridligt, att befintligheten av en dylik fond
i viss mån skulle inverka försvagande på ansvarskänslan hos en sparbanksledning.
Inspektionen ville dock trots den framförda kritiken, med stöd av sin
övertygelse, att sparbankerna redan nu hade en stark inre intressegemenskap,
principiellt tillstyrka bifall till förslaget. Vad som bunde sparbankerna
samman vore starkare än vad som skilde dem. Visserligen skulle
icke så få av dem, oberoende av andra sparbanker, kunna leva sitt eget
liv. Men det syntes icke kunna förnekas, att de flesta sparbanker skulle
bliva lidande, örn insättarnas förtroende till sparbankernas vederhäftighet
finge flera så hårda stötar som på senare tid förekommit. Av betydelse
för frågans bedömande vore givetvis även det förhållande, att
det i sparbankerna icke funnes några delägare, vilkas vinstintresse bleve
lidande av den utgift, som bidragen till en fond skulle utgöra. Man
hade karakteriserat sparbankerna som kooperativa insättarorganisationer,
och en rikssammanslutning mellan dessa, i form av en gemensam
fond till insättarnas skydd, syntes i varje fall icke kunna betecknas såsom
stridande mot ett allmänt sparbanksintresse.
Enligt inspektionens åsikt hade det varit att föredraga, örn man på
frivillighetens grund kunnat nå det åsyftade målet. Den vägen hade
emellertid icke visat sig framkomlig i Norge, och så syntes icke heller
vara fallet i vårt land. Inspektionen, som även haft andra möjligheter
under omprövning, särskilt frågan örn skärpt lagstiftning rörande sparbankers
fondbildning, hade emellertid stannat vid att tillstyrka bifall till
det föreliggande förslaget såsom den väg, vilken snabbast medförde det
resultat, man ville vinna.
Enligt inspektionens mening hade det varit önskvärt, att sparbanksföreningens
styrelse närmare utformat det framlagda förslaget. Flera av
de hörda länsstyrelserna hade betonat, att en prövning av detsamma
icke vore möjlig utan en närmare precisering av huru fonden skulle fungera.
Beträffande fondens ändamål anförde inspektionen därefter följande:
Fondens
ändamål hade av sparbanksföreningens styrelse berörts genom
uttalandet, att fonden borde erhålla sådan storlek, att den bleve i stånd
att bereda insättarna ersättning för förluster i följd av sparbanks insolvens.
Att hålla insättarna skadeslösa vid sparbanks fallissemang torde
sålunda bliva huvudändamålet med fonden, vilket ju ock syntes naturligt
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 54.
med hänsyn till önskemålet att stärka insättarnas trygghetskänsla. På
frågan, örn insättarna genom lagstiftningen borde tillerkännas rätt att
få eventuella förluster ersatta från fonden, hade sparbanksföreningens
styrelse icke lämnat något svar. Enligt inspektionens mening syntes en
ovillkorlig rätt till ersättning ej böra tillerkännas insättare, vilka lidit
förlust i följd av sparbanks insolvens. Det borde överlåtas åt den blivande
fondstyrelsen att från fall till fall pröva ersättningens storlek. En
individuell prövning av insättarna syntes i samband därmed icke böra
vara utesluten, nämligen med hänsyn till mer eller mindre fingerade insättningar.
I första hand finge fondstyrelsen vid sin prövning taga hänsyn
till fondens förmåga att ersätta uppkommen förlust. Vidare syntes
kunna ifrågasättas, örn full ersättning alltid borde utbetalas. Begränsades
möjligheten till ersättning, så att i regel endast en viss högsta del
av insatt belopp kunde ifrågakomma att skyddas genom fonden, borde
detta medföra, att insättarna alltjämt föranleddes att ägna beaktande åt
ställningen hos den sparbank, åt vilken de anförtrodde sina medel. Till
följd därav skulle sparbanksledningarna fortfarande stimuleras att, till
insättarnas fördel, söka upparbeta en så solid ställning som möjligt för
sina institut.
Det syntes inspektionen lämpligt, att ur den föreslagna fonden även
skulle kunna lämnas bidrag för bildande av säkerhetsfond i sparbank,
sorn råkat i svårigheter, vilka kunde anses tillfälliga. Dylikt bidrag
borde dock endast lämnas under förutsättning, att ett avsevärt ortsintresse
funnes för sparbankens bibehållande. Detta ortsintresse borde taga
sig uttryck i visst tillskott till dylik säkerhetsfond. Även i dessa fall
borde fondens styrelse äga fri prövningsrätt.
Inspektionen förordade jämväl förslaget, att sparbankernas avgifter
till kassan bestämdes i relation till de förvaltade medlen. Dock borde
enligt särskilda grunder —• till vilka jag senare återkommer — från bidragsskyldighet
befrias vissa sparbanker, vilka kunde anses behöva bidragsbeloppen
för sin egen konsolidering. En av inspektionen verkställd
undersökning på grundval av sparbankernas vinstresultat för år 1928
hade visat, att med undantag av ett tjugutal sparbanker, vilka enligt berörda
grunder skulle åtnjuta befrielse från bidragsskyldigket, övriga
sparbanker utan större olägenhet skulle kunnat erlägga de föreslagna
bidragen å 5 kronor för varje 10,000-tal kronor förvaltade medel. Enär
avgifterna skulle utgå under en följd av år, kunde förhållandena ändras,
så att avgifterna komme att medföra större olägenhet än nu kunde förutses.
Med hänsyn till önskemålet att så snart som möjligt erhålla en
fond av effektiv storlek syntes någon nedsättning av den föreslagna avgiften
dock icke böra äga rum. Denna syntes av praktiska skäl böra fastställas
till 5 kronor för varje fullt 10,000-tal kronor av de förvaltade
medlen. Däremot syntes icke lika angeläget, att bidrag utginge under
så lång tid, som förslaget avsåge. Sedan fonden genom bidrag
och räntor vuxit till 10 miljoner kronor, syntes inbetalningen av bidrag
kunna upphöra. Med tillägg av räntor syntes fonden därefter böra få
växa till 30 miljoner kronor, vilket belopp för närvarande syntes böra
fastställas som maximum. Sedan fonden uppnått sistnämnda belopp,
borde dess avkastning — sedan avdrag gjorts för förvaltningskostnader
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
— utdelas till de sparbanker, som erlagt bidrag, till envar sparbank i förhållande
till dess sammanlagda, inbetalta bidragsbelopp.
Vidare ingick inspektionen på frågorna örn sparbanks andel i fonden,
fondens förvaltning samt sättet för placering av fondens medel, frågor
till vilka jag senare återkommer.
Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades i november 1930
inom finansdepartementet, med biträde av professorn C. G. Björling i
egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig, en promemoria angående inrättandet
av en allmän säkerhetskassa för rikets sparbanker. Promemorian
var åtföljd av, bland annat, ett utkast till lag om sparbankernas allmänna
säkerhetskassa, vilket torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet
(Bilaga I).
Över det sålunda tillkomna förslaget infordrades utlåtanden från sparbanksinspektionen
ävensom från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
vilka jämväl anbefalldes att vid sammanträden med representanter
för sparbankerna inhämta deras uppfattning i ärendet. Därjämte
bereddes sparbanksföreningens styrelse tillfälle att avgiva utlåtande.
Med hänsyn till den tid som förflutit, sedan berörda utlåtanden inkommit,
anmodades i ämbetsskrivelser den 7 september 1933 sparbanksinspektionen
och sparbanksföreningens styrelse att ånyo avgiva utlåtanden
i ärendet med angivande av, huruvida under nämnda tid några
omständigheter tillkommit, som föranledde ändring i förut intagen ståndpunkt.
Sedan dessa utlåtanden numera inkommit, anhåller jag att få till
behandling upptaga den föreliggande frågan. Innan jag övergår till själva
principfrågan samt de olika spörsmål, som vid en eventuell lagstiftning
i ämnet kräva sin lösning, skall jag lämna en kortfattad redogörelse folden
på frivillighetens väg bildade garantikassa för sparbankerna, vilken
i det föregående omnämnts, samt för den även förut antydda lagstiftningen
i Finland och Norge på förevarande område.
Svenska sparbankernas garantikassa.
Enligt de av Överståthållarämbetet den 11 oktober 1926 fastställda stadgarna
för »Svenska sparbankernas garantikassa, förening u. p. a.» har föreningen
till ändamål att tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen
genom att vid behov ekonomiskt stödja sådana sparbanker, för vilka stöd
från föreningens sida efter undersökning befinnes vara möjligt och önskvärt.
Till medlem i föreningen kan antagas varje svensk sparbank, och
ankommer det på föreningens styrelse att pröva fråga örn medlems antagande.
Varje insats utgör 50 kronor, och medlem må i allmänhet ingå med
en insats för varje påbörjad miljon kronor av insättarnas behållning hos
medlemmen. Förutom insats, som skall erläggas kontant vid inträdet i
föreningen, skall medlem avgiva förbindelse att i mån av behov för stöd
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
verksamhetens bedrivande tillhandahålla föreningen ett belopp av högst
1,000 kronor för varje egen insats. Det stöd, föreningen avser att giva,
kan lämnas antingen i form av bidrag till säkerhetsfond eller genom insättning
å motbok eller genom belåning av sådana säkerheter, som i och
för sig kunna anses tillfredsställande men vilkas belåning anses icke
lämpligen böra ske i riksbanken eller annan bankinrättning. Finnes i
sparbank brist, må stöd från föreningen ej lämnas, med mindre bristen,
i den mån den överstiger 2 procent av insättarnas behållning enligt senaste
bokslut, täckes eller garanteras i annan ordning. Sparbank, som
erhållit understöd, skall, intill dess av föreningen tillhandahållna medel
till fullo återbetalts, på egen bekostnad kontrolleras av föreningens styrelse
genom av densamma utsedd person, vilken skall äga rätt att närvara
vid sparbanksstyrelsens överläggningar samt vid revision och inventering
i sparbanken. Till fullföljande av sin verksamhet äger föreningen
använda, utom sina egna fonder, jämväl medel, som erhållas genom upplåning.
Till föreningen äro för närvarande anslutna 105 sparbanker med en
sammanlagd insättarbehållning av omkring 1,925 miljoner kronor. Såsom
insatskapital har erlagts tillhopa 72,150 kronor, fördelat på 1,443 insatser.
Å avlämnade garantiförbindelser har uttaxerats ett belopp motsvarande
120 kronor för varje insats. Under sin hittillsvarande verksamhet
har föreningen lämnat bidrag till säkerhetsfond i tre sparbanker, i
ett fall med 152,400 kronor. Föreningens disponibla medel uppgå för
närvarande till omkring 56,000 kronor.
Lagstiftningen i Finland och Norge.
I Finland har en sparbankernas säkerhetsfond bildats enligt lag den
30 december 1924. Nu gällande bestämmelser i ämnet äro intagna i ett
särskilt kapitel av lagen den 17 juli 1931 örn sparbanker och innehålla i
huvudsak följande: Till säkerhetsfonden skall varje sparbank i garantiavgift
årligen erlägga femton penni för varje tusen mark av sina förvaltade
medel vid föregående räkenskapsårs utgång. Erläggandet av
garantiavgifter upphör, då fondens kapital vuxit till den storlek, att det
motsvarar en procent av totalsumman förvaltade medel i sparbankerna.
Skulle denna proportion senare nedgå, skola garantiavgifter åter erläggas
intill dess fonden uppnått nyssnämnda storlek. Har fonden nått denna
storlek, skall överskottet av räntan å fonden fördelas mellan sparbankerna
i förhållande till deras andelar i fonden. Med fondens medel stödjas
sparbanker, vilka lidit så stora förluster, att de borde inställa sin
verksamhet, men vilka dock böra anses livskraftiga. Understöd kan jämväl
beviljas sparbank, som icke på annat sätt kunnat anskaffa nödiga
medel för utbetalning av uppsagda insättningar. Därjämte må ur fonden
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
efter prövning ersättas tillgodohavanden, vilka insättare äga hos sparbank,
som trätt i likvidation, för såvitt dess tillgångar icke förslå till
deras gäldande. Understöd åt sparbank skall jämte ränta återbetalas till
fonden, och sådant understöd beviljas blott i det fall, att för återbetalningen
erliålles säkerhet, som kan godkännas.
I Norge hava bestämmelser örn inrättande av en säkerhetsfond för
sparbanker meddelats i lagen den 4 juli 1924 örn sparbanker. Enligt dessa
skall varje sparbank till fonden inbetala två procent av sin årliga nettovinst.
Denna avgiftsplikt gäller dock icke i vidare utsträckning än som
är nödvändigt för att fondens kapital såvitt möjligt vid varje tidpunkt
skall motsvara en procent av sparbankernas sammanlagda förvaltningskapital.
Så länge fonden har nämnda storlek, skola dess räntor fördelas
mellan sparbankerna i förhållande till deras andelar i fonden. Fonden
skall tjäna till hjälp åt sparbanker, som kommit i svårigheter men som
kunna anses livsdugliga. Hjälpen lämnas som lån eller insättning på
skäliga och såvitt möjligt betryggande villkor.
Enligt en lag av den 29 juni 1932 har i Norge vid sidan av säkerhetsfonden
inrättats en garantikassa för sparbankerna med uppgift att ställa
garanti för lån eller insättningar till stöd för sparbanker, som hotas
av betalningssvårigheter men anses livsdugliga. Enligt vad förarbetena
giva vid handen har denna lag tillkommit närmast med anledning därav,
att många sparbanker till följd av låntagarnas avtagande betalningsförmåga
och insättarnas ökade behov av betalningsmedel blivit berövade
sina kontanta reserver, och lagen är avsedd att upphävas så snart mera
normala förhållanden inträtt. Garantikassans grundfond skall uppbringas
till 30 miljoner kronor, varav 10 miljoner kronor tillskjutas genom garantiförbindelse
av statskassan och 20 miljoner kronor inbetalas genom årliga
bidrag av sparbankerna. Bidragens storlek fastställes av Konungen
och beräknas efter förvaltningskapitalen. Under de år, då bidrag lämnas
till garantikassan, bortfaller sparbankernas skyldighet att utgiva
bidrag till säkerhetsfonden. Vid upplösning av garantikassan skall återstående
belopp av sparbankernas andel däri överföras till säkerhetsfonden
för att läggas till denna fonds kapital.
Frågan örn den föreslagna lagstiftningen bör komina till stånd.
För sparbanksföreningens styrelses och sparbanksinspektionens år 1930
gjorda uttalanden om önskvärdheten av en säkerhetskassa med obligatorisk
anslutning av alla sparbanker i riket har redan inledningsvis redogjorts.
I promemorian har i denna fråga anförts följande:
övervägande skäl synas, såsom sparbanksinspektionen för sin del framhållit,
tala för det av sparbanksföreningens styrelse framlagda förslaget.
12
Kungl. Majlis proposition nr 54.
Sparbankernas verksamhet är utan tvivel av sådan betydelse för liela
landets ekonomiska liv, att en rubbning i det förtroende, som sparbankerna
av gammalt åtnjuta lios allmänheten och som ligger till grund
för den storartade utvecklingen av sparbankernas rörelse, måste vara
ägnad att framkalla allvarliga olägenheter. Och det torde icke kunna
bestridas, att vad som under år 1929 timade inom vissa sparbanker och
även den ledsamma tilldragelsen i en gotländsk sparbank i början av
år 1930 gjort allmänheten i hög grad känslig för allt, som rör sparbankernas
soliditet. Det allmänna förtroendet för sparbankerna skulle därför
kunna sättas på mycket hårt prov, därest något nytt moment inträffade,
likartat med nyssberörda tilldragelser. Det kan icke med visshet
förväntas, att den omsorgsfulla skötsel och den noggranna kontroll, som
i stort sett utmärka de svenska sparbankerna, skola befinnas innebära
tillfyllestgörande trygghetsmoment i ett sådant fall, som att allmänheten
blir uppskrämd genom underrättelse örn att oegentligheter eller missskötsel
upptäckts i någon sparbank. Även de säkraste och i realiteten
mest förtroendeingivande sparbanker kunna vid dylika tillfällen bliva
föremål för en ögonblicklig misstro, som lätt får betänkliga följder. Den
ganska betydande överflyttning av sparmedel från sparbankerna till
postsparbanken, som ägde rum under år 1929 — då postsparbanken kunde
uppvisa ett insättningsöverskott på drygt 50 miljoner kronor, under det
att beträffande sparbankerna uttagen överstego insättningarna med mer
än 28 miljoner kronor — står utan tvivel i nära orsakssammanhang med
de samma år inträffade sparbankskrascherna. Även vid andra tillfällen
har erfarenheten visat, hurusom av någon obetydlig, kanske ej ens alltid
uppenbar anledning kan uppstå rusning med massuttagning från oroliga
insättares sida; ett sålunda rubbat förtroende återvinnes aldrig lika
hastigt.
Örn alltså goda skäl kunna åberopas till förmån för sparbanksföreningens
styrelses hemställan, att åtgärder vidtagas för att säkerställa det allmänna
förtroendet för sparbankerna, får dock ej förbises, att den nyligen
inrättade sparbanksinspektionen bör vara i hög grad ägnad att trygga
allmänhetens tillit till sparbankerna. Men inspektionen gör ej varje annan
säkerhetsåtgärd obehövlig. Det får nämligen ej påräknas, att redan
genom inspektionens tillkomst blivit fullständigt förebyggt, att felaktiga
eller brottsliga handlingar i sparbankernas skötsel kunna begås, örn än
det med fog kan förväntas, att sådana handlingar skola i framtiden bliva
sällsynta.
Den närmast till hands liggande och helt visst jämväl mest effektiva
åtgärden i det syfte, som här är i fråga, torde vara att, såsom sparbanksföreningens
styrelse föreslagit, bringa till stånd en gemensam fond för
sparbankerna med uppgift att i förekommande fall lämna stöd åt nödlidande
sparbanker och därigenom befästa allmänhetens förtroende för
sparbankerna. För denna fond synes emellertid benämningen säkerhetskassa
vara att föredraga framför det föreslagna uttrycket säkerhetsfond,
vilket lätt skulle kunna föranleda förväxling nied de särskilda sparbankernas
säkerhetsfonder. Utan tvivel skulle det, såsom styrelsen och sedermera
jämväl sparbanksinspektionen framhållit, varit lyckligast, örn
en sådan säkerhetskassa kunnat bringas till stånd på frivillig väg. Detta
synes emellertid under nuvarande förhållanden icke möjligt och det lärer
då ej kunna undgås, att även i vårt land, liksom redan skett i Finland
och Norge, lagstiftningsvägen anlitas för att få fonden till stånd. Ofrånkomligt
synes ock vara, att deli medverkan till fondens bildande, som
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
erfordras, ålägges samtliga sparbanker i riket, utan avseende å deras till
synes större eller mindre behov av särskilda anordningar till befästande
av deras förtroende lios allmänheten. Man lärer nämligen få utgå från
att en väsentlig intressegemenskap består mellan samtliga svenska sparbanker.
Bland dessa lärer därför icke någon undgå inverkan av att en
råkar på obestånd. Är detta riktigt — något, varom erfarenheten synes
bära vittne — skulle det ej vara rättvist eller klokt att befria någon sparbank
från förpliktelsen att bidraga till en säkerhetskassa, som är avsedd
att bliva till hjälp för vilken som helst bland sparbankerna och därmed
för sparbanksväsendet i dess helhet.
Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands län
hava ställt sig avvisande mot förslaget, medan övriga länsstyrelser däremot
tillstyrkt kassans inrättande. Överståthållarämbetet har uttalat
betänkligheter mot den ifrågasatta obligatoriska anslutningen till kassan
men funnit sig icke böra motsätta sig åtgärder i föreslaget syfte. Av
de sparbanker, som uttalat sig i ämnet, hava omkring 140 i princip tillstyrkt
och omkring 90 avstyrkt det föreliggande förslaget, varjämte något
över ett hundratal förordat uppskov med frågans lösning.
Enär i de utlåtanden, vilka gå i tillstyrkande riktning, i stort sett framhållits
samma skäl som framgå av den redan lämnade redogörelsen, torde
det vara tillräckligt att här redogöra för vad som anförts av de länsstyrelser,
vilka ansett sig icke böra tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har yttrat i huvudsak följande:
Huvudmotivet för kassans inrättande uppgåves vara att återställa det
av kända sparbanksfallissemang rubbade förtroendet till det svenska
sparbanksväsendet ävensom för framtiden förebygga uppkomsten av misstro
till detsamma. Enligt länsstyrelsens förmenande saknades i tillräcklig
omfattning den förutsättning, som förmenades föreligga och som ensam
skulle kunna berättiga en tvångsåtgärd som den föreslagna. Allmänna
sparbankens sammanbrott kunde ej sägas hava lämnat några
djupgående eller kvarblivande spår beträffande allmänhetens förhållande
till landets sunda sparbanksväsende. Den överflyttning av sparmedel till
postsparbanken, som skett efter kraschen, hade visserligen varit stor, men
dess omfattning hade dock ej varit alltför betydande i förhållande till
sparbankernas insättarbehållning. Vad länets sparbanker anginge, kunde
någon kvarvarande misstro ej spåras. Att skapa en garanti mot varje
uppkommande panik bland den insättande allmänheten, vilken toge sig
uttryck i rusning för intagning av medel och deras överförande till annan
bankinrättning, torde höra till det ouppnåeliga eller det i varje fall
mycket svårt uppnåeliga. I varje fall syntes kraftigare medel behövas
än en säkerhetskassa, arbetande efter de föreslagna bestämmelserna. Vid
sammanträde inför länsstyrelsen med ombud för sparbankerna inom länet
hade röster höjts för att insättarna genom säkerhetskassan skulle
garanteras mot varje förlust av sina insatta medel. En sådan garanti
syntes också i själva verket vara vad som behövdes för att vinna det åsyftade
målet av fullkomlig trygghet. Vetskapen om en styrelse, som förvaltade
en kassa av begränsat omfång och som vägde och mätte vederbörandcs
rätt, skänkte ingen säkerhetskänsla. Men lämnades åter en så
-
14 Kungl. May.ts proposition nr 54.
dan garanti, slappades ofrånkomligen den ansvarskänsla hos sparbanksledningarna,
som vore den viktigaste förutsättningen för ett sunt bankväsende.
Sparbanksombuden bade ej heller varit beredda att stödja ett
yrkande på en sådan garanti, vilken ovillkorligen skulle i hög grad gynna
de svagare och sämre ledda sparbankerna på de bättres bekostnad.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som redan i sitt yttrande över sparbanksföreningens
styrelses framställning förklarat sig närmast böjd för
att avstyrka förslaget örn inrättande av en säkerhetskassa, har ansett sig
alltjämt böra intaga samma ståndpunkt, detta desto hellre, som erfarenheten
visat, att insättningarna i sparbankerna på senare tid kraftigt tilltagit,
vadan den oro från insättarnas sida, som man till en tid trott sig
förspörja, syntes hava försvunnit.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län bar erinrat, att länsstyrelsen redan
i sitt yttrande över nyssnämnda framställning starkt ifrågasatt, huruvida
den föreslagna obligatoriska anslutningen till en sparbankernas gemensamma
säkerhetsfond vore av behovet påkallad för betryggande och
uppehållande av sparbanksverksamheten, samt ansett frågan örn tillgripande
av denna ur olika synpunkter betänkliga väg åtminstone böra anstå,
till dess erfarenhet vunnits örn sparbanksinspektionens verksamhet.
I sitt utlåtande över promemorian har länsstyrelsen förklarat, att den
icke funnit anledning frångå sin sålunda uttalade principiella ståndpunkt.
Det syntes länsstyrelsen som örn farhågorna för att allmänhetens
förtroende till sparbanksverksamheten i landet i större omfattningskulle
hava rubbats genom de beklagliga tilldragelserna med en del sparbanker
betydligt överdrivits. Åtminstone syntes den uppfattningen vara
rådande bland spar banksförvaltningarna i Västernorrlands län.
De sparbanker, vilka ställt sig avvisande till förslaget, hava som skäl
för sin ståndpunkt i huvudsak framhållit, att det vore principiellt oriktigt
att göra en väl skött sparbank ansvarig för åtgöranden av en dåligt
skött sådan, att efter den numera genomförda skärpningen av kontrollen
över sparbankerna allmänhetens förtroende för desamma kunde anses
vara återvunnet och att något behov av åtgärder i det föreslagna syftet
därför icke längre förelåge, att förslagets genomförande skulle innebära
en mycket kännbar pålaga för sparbankerna samt leda till försvagande
av sparbanksledningarnas ansvarskänsla och insättarnas försiktighet
samt att genom tillkomsten av en ny central kassa avsevärt kapital skulle
undandragas den lokala kreditgivningen.
Sparbanksinspektionens och sparbanksföreningens styrelses yttranden
över promemorian överensstämde i principfrågan med vad inspektionen
och styrelsen tidigare anfört. Såsom redan nämnts, anmodades i skrivelser
den 7 september 1933 inspektionen och styrelsen att i förnyade utlåtanden
angiva, huruvida efter avgivande av utlåtandena över promemorian
några omständigheter tillkommit, som föranledde ändring i
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
de förut angivna ståndpunkterna i frågan. Sparbanksinspektionen bar
i anledning härav förklarat sig vidhålla uppfattningen, att en säkerhetskassa
för sparbankerna borde kunna bliva till övervägande fördel för
det svenska sparbanksväsendet. Inspektionen ansåge därför alltjämt, att
en sådan kassa borde komma till stånd, och ville giva uttryck åt den förhoppningen,
att den erforderliga lagstiftningen snarast möjligt måtte
bringas till genomförande. Sparbanksföreningens styrelse har i själva
principfrågan förklarat sig icke hava något att tillägga till vad styrelsen
förut anfört.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreligga inom spar- Departementsbanksvärlden
vissa strävanden att genom en samverkan mellan sparban- chefen.
kerna utjämna förlustriskerna och öka säkerheten för insättarna. En
utgångspunkt har därvid varit, att en stark intressegemenskap mellan
sparbankerna ansetts föreligga. Då emellertid gjorda försök att på frivillighetens
väg uppnå en samverkan av nämnda slag icke lett till åsyftat
resultat, hava förslag framställts att — liksom i Finland och Norge redan
skett — genom lagstiftning åstadkomma obligatorisk anslutning och
bidragsskyldighet till en kassa med förevarande syfte. Ett sådant ingripande
har utan meningsskiljaktighet förordats av sparbanksföreningens
styrelse och har också tillstyrkts av det stora flertalet länsstyrelser. Vidare
torde böra framhållas, att sparbanksinspektionen, som numera hunnit
förvärva en ingående kännedom örn sparbanksväsendet, i ett nyligen
avgivet yttrande kraftigt understrukit den även tidigare av inspektionen
uttalade önskvärdheten av en sådan kassas inrättande.
Det framkomna förslaget anser jag vara värt allvarligt beaktande.
Uppenbarligen bör emellertid en lagstiftning icke komma till stånd, såvida
icke väsentliga fördelar ur allmän synpunkt kunna vinnas genom densamma.
Vid frågans tidigare behandling har härvidlag särskilt framhållits
intresset av att stärka allmänhetens vid den tiden i viss mån rubbade
förtroende för sparbankerna. Måhända kan med visst fog sägas, att
detta intresse för närvarande icke är i samma mån aktuellt. Man får också
hoppas, att icke nya händelser skola inträffa, som föranleda liknande påfrestningar
för sparbanksväsendets anseende som för några år sedan, men
det kan enligt min mening icke vara klokt att i denna förhoppning underlåta
att skapa en organisation, som likväl under vissa förhållanden kan
komma att visa sig behövlig. Tvärtom är åtgärdens effektivitet i en
dylik situation beroende av, att den ifrågavarande organisationen under
en tid av mera lugna förhållanden varit i verksamhet.
Vad man synes böra fästa den största vikt vid är överhuvud, att den
föreslagna kassan säkerligen skulle vara ägnad att i väsentlig mån öka
sparbanksinsättarnas trygghet. Sparbanksinspektionens inrättande har
otvivelaktigt utgjort ett betydelsefullt steg i denna riktning, men lika tydligt
är, att inspektionen icke kan förhindra, att insättarna i en sparbank
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
kunna utsättas för avsevärda risker. De i sparbankslagen givna bestämmelserna
örn skyldighet för sparbank att uppehålla viss relation mellan
fonderna och inlåningen kunna uppenbarligen heller aldrig skärpas därhän,
att varje särskild sparbank förpliktas att hålla fonder av sådan storlek,
att de ensamma kunna svara mot alla förekommande förlustrisker. En
större grad av trygghet för insättarna synes kunna vinnas endast genom
samverkan mellan sparbankerna i viss analogi med grundtanken för all
försäkringsverksamhet. Enligt min mening bör ett åläggande för sparbankerna
att bidraga till en kassa med ett sådant syfte icke vara ägnat
att i och för sig väcka några betänkligheter. I betraktande kommer därvid
främst det förhållandet, att i sparbankerna icke finnes något privat företagarintresse
att tillgodose och att sparbankerna därför icke kunna anses
som enskilda företag i vanlig mening utan snarare såsom institutioner, inrättade
i den allmänna välfärdens intresse. Därtill kommer, att de avgifter,
som skulle behöva avkrävas sparbankerna, näppeligen kunna för dessa
utgöra någon mera kännbar börda samt att det under alla förhållanden
måste anses synnerligen önskvärt och rimligt, att sparbankerna i gemen
svara för de ersättningsanspråk, som, enligt vad erfarenheten givit vid
handen, vid inträffade förluster för insättarna nu gärna riktas mot staten.
Onekligen kan den föreslagna lagstiftningen i någon mån komma att
innebära, att de välskötta företagen få bära följderna av försummelser i
andra företags ledning. På grund av den starka intressegemenskapen
mellan sparbankerna bör dock denna konsekvens enligt min mening icke
utgöra något avgörande skäl mot kassans inrättande, och detsamma torde
kunna sägas även örn övriga anmärkningar, som riktats mot förslaget.
Särskilt har det framhållits, att kassans tillvaro och utsikten till hjälp
från densamma lätt kunde verka förslappande på ansvarskänslan och
noggrannheten hos sparbanksledningarna samt vaksamheten hos insättarna.
Sparbanksstyrelserna skulle vid utlåning mot svag säkerhet kunna
resonera så, att risken i stort sett icke drabbade den utlånande sparbanken
utan de andra sparbankerna, och för insättarna skulle det måhända
te sig likgiltigt, örn de anförtrodde sina medel åt den ena eller
andra sparbanken. Till dessa anmärkningar skall jag senare återkomma
vid behandlingen av frågan örn föridsättningarna för hjälp från kassan.
Redan nu må emellertid framhållas, att kassan enligt det föreliggande förslaget
icke skall hava till uppgift att obetingat och obegränsat hjälpa, så
snart förlust uppstått, utan att det förutsättes en prövning i varje särskilt
fall, huruvida och i vilken omfattning hjälp må anses skälig. Det bör
även märkas, att tillskott, som lämnas sparbank, förutsättes skola till kassan
återgäldas. Sparbanks ledning är dessutom enligt lag ansvarig för
skada, som genom dess vårdslöshet tillskyndas sparbanken.
På anförda skäl har jag ansett mig böra förorda att en lagstiftning örn
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
bildande av en säkerhetskassa med obligatorisk anslutning för samtliga
rikets sparbanker genomföres. Jag övergår nu till en närmare behandling
nv de särskilda spörsmålen beträffande kassans organisation och verksamhet.
Kassans storlek. Bidragsskyldigheten.
Såsom redan förut anförts, föreslogs i den ursprungliga framställningen
örn kassans inrättande, att de årliga bidragen till kassan skulle utgöra 5/ioo
procent eller 5 kronor för varje 10,000-tal kronor av varje sparbanks förvaltade
medel samt att bidragen skulle utgå till dess kassan vuxit till en halv
procent av sammanlagda beloppet förvaltade medel i samtliga sparbanker
■eller, efter dåvarande omslutning, till omkring 15 miljoner kronor. Sedan
kassan därefter genom tillägg av den årliga ränteavkastningen vuxit till
•en procent av summan av de förvaltade medlen, borde enligt samma framställning
räntan utdelas till sparbankerna.
I det föregående är vidare omnämnt, att sparbanksinspektionen i sitt
yttrande över berörda framställning som sin mening uttalade, att bidragen
borde fastställas till 5 kronor för varje fullt 10,000-tal kronor av de
förvaltade medlen och utgå till dess fonden vuxit till 10 miljoner kronor
samt att kassans maximibelopp borde fastställas till 30 miljoner kronor.
I det föreliggande lagutkastet har årsavgiften föreslagits till 2/ioo procent
av de förvaltade medlen och kassans maximibelopp till 10 miljoner
kronor. Som motivering för nedsättningen har i promemorian anförts följande:
Det
vore tydligt, att säkerhetskassan måste, örn ej syftet med densamma
skulle förfelas, utan allt för stor tidsutdräkt bringas till sådan storlek, att
den håde förmådde ingiva den intresserade allmänheten en bestämd känsla
av trygghet och verkligen bleve i stånd att lämna den ekonomiska hjälp,
som kunde komma att påkallas. Emellertid syntes det ej vara nödvändigt
att räkna med fullt så höga summor som sparbanksföreningens styrelse
gjort i sin framställning; en något lägre summa syntes för ändamålet bliva
tillräcklig. Som maximum för den föreslagna säkerhetskassan syntes ett
belopp av 10 miljoner kronor vara skäligt. Det syntes kunna med ganska
stor sannolikhet antagas, att en säkerhetskassa av sådan storlek lomme
att på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
Önskvärt vore givetvis, att kassan utan allt för stor tidsutdräkt uppnådde
sådan storlek, att den kunde träda i funktion. Å andra sidan finge
de bidrag till kassan, vilka måste avkrävas sparbankerna, ej tillmätas så
höga, att deras utbetalande orsakade sparbankerna kännbara svårigheter.
De belopp, som i nämnda hänseende föreslagits av sparbanksföreningens
styrelse, förefölle att vara tilltagna i överkant. Örn än sparbanksinspektionen,
till synes ej utan en viss tvekan, vitsordat sparbankernas förmåga
att utan större olägenheter avstå de enligt förslaget erforderliga beloppen,
måste dock, särskilt i betraktande av uttalanden till förmån för en lägre
uttaxering, som avgivits av Överståthållarämbetet och ett flertal länsstyBihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 54.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
reiser, en viss betänksamhet uppstå mot förslaget att ålägga sparbankerna
en så dryg årlig bidragsplikt som en halv pro mille av förvaltade medel.
Bidragsplikten borde utan fara kunna nedsättas till en femtedel pro mille
eller till två kronor för varje 10,000 kronor, som sparbank hade att förvalta.
En sådan nedsättning syntes motiverad av billighetshänsyn; det
syntes ock kunna förväntas, att hela den föreslagna anordningen skulle
efter nedsättningen ses med blidare ögon av de representanter för vissa
sparbanker, som från början ställt sig avvisande mot förslaget.
Sparbanksföreningens styrelse har funnit den i promemorian föreslagna
nedsättningen av årsbidraget vara mycket betydande men har likväl med
hänsyn till de härför anförda skälen icke velat motsätta sig densamma.
Även sparbanksinspektionen har, under åberopande av att den ursprungligen
föreslagna avgiften på flera håll ansetts betungande, anslutit sig
till förslaget örn en årlig avgift av 2/100 procent av de förvaltade medlen,
varjämte inspektionen förklarat sig i frågans nuvarande läge icke hava
något att erinra mot en begränsning av kassans maximikapital till 10
miljoner kronor.
Några länsstyrelser hava uttalat sig för en höjning av kassans kapitalbelopp.
Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län ansett önskvärt och med hänsyn
till sparbankernas ställning rimligt, att kassans kapital höjdes till 15
miljoner kronor.
Länsstyrelsen i Gotlands län har funnit det ifrågasatta maximibeloppet
alltför lågt för att kunna skapa den trygghet för insättarna och tillit till
sparbankerna, som vore förslagets huvudsyfte. För att nå detta mål och
därigenom även stimulera sparandet ansåge länsstyrelsen ett mindre belopp
än 20 miljoner kronor som gräns för fondbildningen ej böra komma
i fråga. Förluster på flera miljoner kronor hade under senare tid drabbat
mera än en sparbank. Någon garanti funnes icke för att detsamma
ej kunde upprepas i framtiden under sådana förhållanden, att säkerhetskassan
enligt i förslaget angivna grunder bleve nödsakad att ersätta förlusten.
Det kunde måhända invändas häremot, att kassans styrelse vid
prövning av frågor örn bidrag borde tillse, att kassan i sin helhet icke
förbrukades. Örn så bleve fallet, komme emellertid kassans syfte att bliva
illa tillgodosett, enär strävandet att återvinna allmänhetens tillit till sparbankerna
därigenom motverkades.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har gjort gällande, att kassan, för att
kunna utgöra en tillfredsställande säkerhet för insättarna, borde uppgå
till åtminstone en procent av sammanlagda beloppet förvaltade medel i
samtliga rikets sparbanker. Även örn billighetshänsyn talade för att bidragsplikten
borde upphöra, när kassans kapital uppgått till 10 miljoner
kronor, syntes dock bärande skäl icke vara förebragta för ändring av det
ursprungliga förslaget därom, att kassan, efter det de årliga bidragen upp
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
hört, skulle växa med den årliga ränteavkastningen tills kassan hunnit
komma i nyss angivna procentuella förhållande till samtliga sparbankers
hela omslutning. Det hade visat sig, att vid åtminstone en tidigare
inträffad sparbankskrasch insättarnas förluster betydligt överstigit
ett belopp av 10 miljoner kronor.
Länsstyrelsen i Örebro län har i denna del anfört, att det enligt länsstyrelsens
mening varit lämpligt, örn kassans kapital enligt sparbanksföreningens
styrelses förslag fått genom årliga tillskott erhålla en storlek av
15 miljoner kronor och därefter genom räntans läggande till kapitalet fått
växa till dubbla beloppet, innan någon ränteutdelning finge ifrågakomma.
Det vore nämligen i hög grad önskvärt, att kassans kapital, örn och när
understöd från kassan lämnades, icke behövde tagas i anspråk därför, utan
att erforderliga medel, förutom i särskilda undantagsfall, kunde tagas av
den årliga ränteavkastningen. Därigenom skulle man undvika behovet
av ny uttaxering för kapitalets återuppbringande till föreskrivna beloppet,
en åtgärd, som syntes böra såvitt möjligt undvikas. Länsstyrelsen ville
därför föreslå, att kassan, sedan den genom de föreskrivna tillskotten uppnått
ett belopp av 10 miljoner kronor, måtte få genom räntans läggande
till kapitalet växa till 15 miljoner kronor och att ränteutdelning sålunda
icke finge äga rum, förrän kassan uppnått sistnämnda belopp.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, vilken, såsom förut omnämnts, ställt
sig avvisande mot förslaget, har, för den händelse kassan skulle komma till
stånd, framhållit såsom angeläget, att kassan gåves sådan storlek, att den
såvitt möjligt under alla förhållanden kunde garantera insättarna att fullt
utbekomma insatta medel. Fördenskull borde enligt länsstyrelsens förmenande
kassans storlek ej understiga en procent av summan av de utav rikets
sparbanker förvaltade medlen eller således cirka 30 miljoner kronor.
En säkerhetskassa å allenast 10 miljoner kronor syntes — särskilt med
tanke på att sparbankernas sammanlagda egna fonder den 1 januari 1929
uppgått till den avsevärda summan av 215 miljoner kronor — vara alltför
obetydlig för att i någon nämnvärd utsträckning skapa ökad trygghet för
insättarna.
Sparbankernas fördelning på storleksgrupper efter
de förvaltade medlen vid 1931 års slut samt de avgifter, som enligt de i
promemorian föreslagna grunderna skulle erläggas av sparbankerna i de
olika storleksgrupperna, framgå av följande tabell:
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Summa förvaltade medel
Kronor
Antal spar- banker
Årsavgift till säker- hetskassan
Kronor
t. o. m. 100,000
2
högst 20
100,000—250,000
20
20— 50
250,000—500,000
38
50— 100
500,000— 1 milj.
87
100— 200
1 milj.— 6 *
206
200— 1,000
5 » — 10 »
46
1,000— 2,000
10 » — 20 »
45
2,000- 4,000
20 v — 50 »
26
4,000—10,000
50 » —100 »
8
10,000—20,000
över 100 »
3
över 20,000
481
Såsom framgår av vad jag redan anfört, bygger det remitterade förslaget
på skyldighet för sparbankerna att erlägga kontanta bidrag till säkerhetskassan.
Emellertid har från flera sparbankers sida uttalats det önskemålet,
att kassan måtte helt eller delvis grundas på garantiförbindelser,
utställda av de särskilda sparbankerna och avsedda att
av dessa inlösas i mån av behov. Genom en sådan anordning skulle sparbankerna,
har det framhållits, icke onödigtvis betungas med avgifter; de
skulle aldrig nödgas betala mer än som erfordrades för täckande av för
ögonblicket faktiskt föreliggande behov. Denna tanke har vunnit anslutning
av Överståthållarämbetet, som för sin del funnit starka skäl tala för
en begränsning av kassans kontanta tillgångar till exempelvis någon miljon.
Även länsstyrelsen i Blekinge län har ansett förslaget örn garantiförbindelser
vara värt beaktande. Jämväl andra förslag hava framställts,
vilka bygga på samma tankegång. Sålunda har ifrågasatts, att sparbankerna
borde förpliktas att var för sig bilda garantifonder, vilka skulle
kvarstå under sparbankernas egen förvaltning och redovisas i fullgoda
obligationer eller andra betryggande säkerheter samt vid behov användas
för täckande av förluster i andra sparbanker, varjämte från ett håll gjorts
gällande, att det åsyftade målet enklast stöde att vinna med en i lag stadgad
skyldighet för varje sparbank att efter vissa grunder vid behov bidraga
med erforderligt belopp.
Beträffande denna fråga har i promemorian framhållits, att den psykologiska
verkan av en anordning med gemensam ansvarighet icke skulle
kunna tänkas bliva tillnärmelsevis så kraftig som av en redan bildad, i
säker placering satt fond. Den sida av kassans uppgift, som skulle bestå i
ett säkerställande av allmänhetens förtroende, kunde alltså icke antagas
bliva lika effektivt tillgodosedd genom en sådan anordning som genom en
kontant inbetalad fond. Ej heller borde det lämnas obeaktat, att ett utkrä
-
Kungl. May.ts proposition nr 54.
21
vande av bidrag från sparbankerna till täckande av redan inträffade förluster
i regel måste komma att te sig vida mera motbjudande än utdebitering
till en säkerhetskassa för framtida behov; förhoppningen, att kassan
skulle få växa utan störande avbrott och sålunda snart nog bliva i stånd
att lämna utdelning till delägarna, borde komma bidragsgivarna att känna
utbetalningarna mindre betungande.
I sitt på grund av remiss den 7 september 1933 avgivna nya utlåtande
i ärendet har sparbanksföreningens styrelse i förevarande fråga — efter
att hava erinrat därom, att från en stor del sparbanker uttalats önskan att
säkerhetskassan borde, helt eller till viss del, utgöras av garantiförbindelser
— yttrat, att styrelsen allt fortfarande hade den uppfattningen, att
säkerhetskassan, för att fullt fylla sitt ändamål att vara en odisputabel
garanti för sparbankerna, borde i sin helhet kontant inbetalas men att
styrelsen likväl icke ville motsätta sig en allmänt uttalad önskan i nyssnämnd
riktning, i synnerhet som, när det gällde att pålägga sparbankerna
i gemen en ny ganska omfattande förpliktelse, det syntes vara tacknämligt,
örn detta kunde ske i samförstånd med sparbankerna. Då därtill komme,
att även med den åsyftade modifikationen en framstående garanti skapades,
hade styrelsen icke något att erinra mot att kassan efter grunder,
som kunde finnas lämpliga, bildades till viss del genom kontant inbetalda
medel och till viss del genom garantiförbindelser.
En ledamot av styrelsen har varit av skiljaktig mening och ansett, att
styrelsen borde vidhålla sin förut intagna ståndpunkt.
Sparbanksinspektionen har i anledning av vad sparbanksföreningens
styrelse sålunda anfört andragit följande:
Inspektionen kunde icke finna annat än att sparbankerna skulle kunna
utan olägenhet erlägga de föreslagna bidragen, vilka ju för övrigt endast
komme att utgå intill dess kassan uppgått till visst lägsta belopp.
Sparbankerna hade ju icke några enskilda delägare, vilka bleve delaktiga
av sparbankernas vinst och vilka således skulle bliva lidande, örn denna
vinst minskades med ifrågavarande relativt låga belopp. Det syntes icke
med fog kunna påstås, att sparbankerna genom erläggande av bidragen
skulle minska sina utlåningsmöjligheter i sådan grad, att detta bleve av
betydelse för deras verksamhet. Den likaledes relativt obetydliga minskningen
i avsättningen till sparbankernas egna fonder, som bidragsbetalningen
till säkerhetskassan kunde föranleda, kunde sägas vara tillräckligt
motiverad av att även de utbetalade bidragen bleve föremål för fondering,
ehuru för ett för samtliga sparbanker gemensamt säkerhetsändamål.
Det vore att märka, att bidragen till kassan kunde bliva en delvis räntabel
medelsplacering för sparbankerna. I deri mån kassans medel icke behövde
tagas i anspråk för hjälp åt sparbanker och insättare samt för kassans
antagligen ringa administrationskostnader — sådana utgifter måste
ju utgå, även örn kassan helt eller delvis grundades på garantiförbindelser
— komme nämligen medlen att förräntas och utdelning i sinom tid att
tillfalla sparbankerna i förhållande till deras andelar.
Att en kontant inbetalad kassa ur olika synpunkter skulle vara till större
gagn än en fond, till större eller mindre del bildad genom garantiförbin
-
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54.
delser, bland andra av dem, som i händelse av en ogynnsam utveckling
eventuellt skulle föranleda anspråk på kassan, ansåge inspektionen otvivelaktigt.
Inspektionen ville även framhålla, att en eventuell uttaxering vid en
påkallad hjälpaktion komme att kännas avsevärt mera betungande än en
under några år återkommande jämn bidragsinbetalning till kassan. Vid
sistnämnda alternativ minskades även risken, att en sparbank måste vidkännas
en större uttaxering under ett år, som för sparbanken tillfälligtvis
kunde vara särskilt ogynnsamt.
Inspektionen vore av den bestämda uppfattningen, att en sådan ändring
av det uppgjorda förslaget, att kontanta inbetalningar av avgifterna skulle
ersättas av avlämnande av garantiförbindelser, skulle innebära en försämring
i förhållande till förslagets nu föreliggande avfattning.
Som motiv för förslaget att låta summan av de förvaltade
medlen ligga till grund för beräkning av bidragen
har i promemorian anförts:
För beräkning av sparbankernas bidrag till kassan har, liksom enligt
gällande bestämmelser för sparbankernas bidrag till kostnaderna för sparbanksinspektionen
och de allmänna ombuden, summan av de av varje sparbank
förvaltade medlen lagts till grund. Denna utgångspunkt för beräkningen
synes ock vara den lämpligaste. Det har visserligen satts i fråga
att välja en annan utgångspunkt, såsom sparbankens vinst eller dess reservfond,
liksom det ock föreslagits, att sparbank skulle äga vid beräkningen
av bidragsbeloppet njuta avdrag för den del av de förvaltade medlen,
varför fullt tillfredsställande täckning finnes. Rättvisligen får dock
erkännas, att vad som skall tryggas genom säkerhetskassan icke är sparbankens
vinst eller reservfond utan de summor, för vilka sparbanken
ansvarar i förhållande till andra; det skulle till och med kunna med visst
fog sägas, att ju större vinst och än hellre ju större reservfond en sparbanks
balansräkning utvisar, desto säkrare är dess ställning och desto
mindre trängande synes alltså dess eget behov vara av den ökade trygghet,
som den allmänna säkerhetskassan är avsedd att skapa. Det skulle
därför från rättvisans synpunkt svårligen kunna försvaras att bestämma
storleken av sparbankernas bidrag till kassan efter deras vinst, än mindre
efter deras reservfonder. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas,
att erfarenheten i Finland — där jämlikt gällande bestämmelser örn sparbankernas
säkerhetsfond användes en kombinerad beräkning av sparbankernas
bidrag till densamma efter dels summan av förvaltade medel, dels
ock årsvinsten — så bestämt talat emot lämpligheten härav, att Finlands
riksdags bankoutskott i ett den 4 april 1930 dagtecknat betänkande med
anledning av regeringens proposition örn ny sparbankslag enhälligt uttalat
sig för sådan ändring av bestämmelserna, att till beräkningsgrund
måtte läggas enbart summan av sparbankens förvaltade medel.1 Vad åter
angår förslagen att vid beräkningen av det grundbelopp, efter vilket varje
sparbanks bidrag till säkerhetskassan skulle bestämmas, tillåta avdrag
för viss betryggande täckning av sparbankens förbindelser, kan det visserligen
ej förnekas, att en sparbanks insättare böra med skäl räkna sina
tillgodohavanden desto säkrare, ju fullständigare täckning i fullgoda placeringar
förefinnes hos sparbanken; för insättarnas vidkommande skulle
därför behovet av säkerställande förmedelst den allmänna säkerhetskas
-
Såsom förut nämnts upptager gällande lag denna beräkningsgrund.
23
Kungl. Maj-.ts proposition nr 54.
san kunna sägas i samma mån minskat. Emellertid kvarstår det eventuella
behovet av hjälp från kassan i händelse av fondminskning till följd
av inträffade förluster; därtill kommer det praktiska skälet mot införande
av en regel örn avdrag av ifrågasatt art, att rätten till sådant avdrag
skulle i realiteten betyda för litet för att kunna uppväga de ganska betydande
svårigheter i tillämpningen, som avdragsregeln skulle medföra.
Ej heller skulle en beräkning av varje sparbanks bidrag efter insättarebehållningen
allena — således utan hänsyn till sparbankens fonder — kunna
sägas vara mera rättvis och lämplig än den här föreslagna beräkningen
efter summan av samtliga förvaltade medel; jämväl fonderna kunna ju
tänkas utsatta för de faror, mot vilka säkerhetskassan skall bereda ökad
trygghet, och iir ren lämplighetssynpunkt förefaller det ligga nära till
hands att ej lämna sparbankernas fondmedel fria från en avgiftsplikt,
som för dessa verkar vida mindre betungande än därest den allenast belastar
sparbankens övriga tillgångar.
Mot förslagets ståndpunkt i denna del hava de hörda myndigheterna icke
haft något att anmärka, och jämväl de sparbanker, vilka yttrat sig i ärendet,
hava så gott som undantagslöst lämnat ifrågavarande bestämmelse
utan erinran.
Ytterligare ett spörsmål återstår att behandla i detta sammanhang, nämligen
frågan örn vissa sparbankers befriande från
bidragsskyldighet. Såsom redan antytts, föreslog sparbanksinspektionen
i sitt första utlåtande i ärendet bestämmelser härom. Inspektionen
anförde därvid:
Från erläggande av bidrag borde först och främst befrias de sparbanker,
vilkas verksamhet gått med förlust det år, som bidraget avsåge. Vidare
borde, i viss analogi med bestämmelsen i 29 § 3 mom. i kommunalskattelagen
den 28 september 1928, från bidragsplikt befrias sparbank, vars
nettovinst, helt eller delvis, måst användas för uppbringande av sparbankens
fonder till det enligt 25 § sparbankslagen i förhållande till sparbankens
inlåning erforderliga minsta belopp. Häri borde, i likhet med vad
som stadgas i nyssnämnda bestämmelse i kommunalskattelagen, av sparbank
bildad säkerhetsfond eller under de första tio åren efter sparbanks
bildande dess grundfond ej medräknas. Bidrag till en fond, som avsåge
att stärka sparbankernas ställning i allmänhet, borde enligt inspektionens
mening icke utkrävas av sparbanker, vilka oundgängligen behövde bidragsbeloppen
för sin egen konsolidering. En befrielse från bidragsskyldighet
för ifrågavarande sparbankskategorier skulle för övrigt icke bliva
av större betydelse för fonden. En uträkning på basis av 1928 års siffror
hade givit till resultat, att från bidrag skulle befrias ett tjugutal sparbanker
med ett sammanlagt bidragsbelopp enligt de föreslagna grunderna
av cirka 35,000 kronor.
I det inom finansdepartementet upprättade lagutkastet upptogs en bestämmelse
(2 § 1 morn.), att befrielse från bidragsskyldighet skulle åtnjutas
av sparbank, vars fonder enligt senast fastställda balansräkning antingen
icke uppginge till det i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga
beloppet eller skulle genom bidragets betalning komma att nedgå
under detta belopp; vid denna beräkning skulle sparbank från fondernas
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
belopp få avräkna säkerhetsfond och under de första tio åren efter sparbankens
stiftande jämväl grundfond.
I promemorian har härutinnan anförts följande:
Det torde få anses riktigt att, såsom oek sparbanksinspektionen föreslagit,
från bidragsskyldighet fritaga sparbank, vars fondställning är för
svag för att tillåta utgivandet av bidraget utan rubbning av den i 25 §
sparbankslagen påbjudna relationen mellan sparbankens fonder och inlåning.
Billigheten synes ock tala för det av sparbanksinspektionen förordade
medgivandet att vid bedömande av fondställningen frånräkna säkerhetsfond
och, under sparbankens tio första verksamhetsår, jämväl
grundfond. Däremot synes det ej lika befogat att obetingat från bidragsskyldighet
befria varje sparbank, vars verksamhet gått med förlust. Denna
omständighet behöver nämligen ej nödvändigt utesluta, att sparbankens
ekonomiska ställning är sådan, att sparbanken utan svårighet förmår utgiva
å densamma belöpande bidrag.
Sparbanksinspektionen har för sin del i yttrande över promemorian
föreslagit, att ifrågavarande punkt i lagtexten måtte givas följande ändrade
lydelse:
»Från bidragsskyldighet är dock befriad sparbank, vars i den fastställda
balansräkningen för nämnda tidpunkt upptagna fonder, ökade med det
belopp, som av vinsten för nästföregående år avsatts till desamma, antingen
icke uppgå till det i förhållande till sparbankens inlåning enligt
25 § andra stycket lagen örn sparbanker erforderliga beloppet eller skulle,
örn bidraget avdrages, komma att nedgå under detta belopp; skolande vid
beräkning av fonderna ej medräknas säkerhetsfond och under de första
tio räkenskapsåren efter sparbanks stiftande ej heller grundfond.»
Inspektionen har framhållit, att den sålunda föreslagna lydelsen avsåge
att åstadkomma ökad tydlighet. Genom hänvisningen till andra stycket i
25 § sparbankslagen skulle vinnas vad som enligt inspektionens förmenande
vore en fördel, nämligen att för samtliga sparbanker ett och samma
förhållande mellan fonder och inlåning bleve normerande för huruvida
befrielse från bidragsskyldighet finge åtnjutas.
Sparbanksföreningens styrelse har ställt sig tveksam beträffande nödvändigheten
av att införa ifrågavarande undantagsbestämmelse. I varje
fall syntes det styrelsen, att den sparbank, som åtnjutit frihet från utgivande
av bidrag, borde vara skyldig att, då fondrelationen lämnade tillfälle
till utbetalande av årsbidrag, jämväl utbetala desamma och därmed
fortsätta, till dess sparbanken inbetalt lika många årsbidrag som de övriga.
Detsamma syntes enligt styrelsens mening böra gälla nybildade sparbanker.
Några länsstyrelser och sparbanker hava uttalat sig i samma riktning
som sparbanksföreningens styrelse.
Från sparbankshåll har även påyrkats, att bestämmelsen örn befrielse
måtte helt utgå. Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt detsamma,
därvid länsstyrelsen framhållit, att alla sparbanker under givna förutsättningar
kunde tänkas komma i åtnjutande av hjälp från kassan.
Kungl. Majlis proposition nr 54.
25
I fråga om kassans och bidragens storlek är det framför allt två syn- Departementspunkter,
som måste beaktas. Å ena sidan bör kassan inom rimlig tid upp- chefen.
bringas till sådan storlek, att den blir i stånd att lämna ekonomisk hjälp,
då sådan kan komma att påkallas, och å andra sidan måste tillses, att bidragen
ej tillmätas så höga, att deras utbetalande förorsakar sparbankerna
kännbara svårigheter. Den föreslagna årsavgiften av 2/100 procent av
de förvaltade medlen synes mig ur båda dessa synpunkter väl avvägd. Den
har också i allmänhet lämnats utan erinran; endast ett par sparbanker
hava uttryckligen påyrkat nedsättning av densamma. De av sparbankerna
förvaltade medlen utgjorde vid 1932 års slut cirka 3,425 miljoner
kronor; med utgångspunkt från denna omslutning och under antagande,
att kassan finge växa ostört, skulle kassan med nämnda avgift och efter
en förräntning av 4 procent efter elva år uppgå till ett belopp av över
10 miljoner kronor. Avgiftsplikten torde lämpligen kunna upphöra, sedan
kassan nått denna storlek. Däremot synas mig starka skäl tala för
en höjning av kassans maximibelopp. I detta avseende må erinras, att
vid de bekanta sparbanksfallissemangen 1929 över hälften av den till
sammanlagt omkring 46 miljoner kronor uppgående insättarbehållningen
i åtta sparbanker befanns förlorad samt att de av statsmedel utbetalade
bidragen till insättare i dessa sparbanker uppgått till nära 10.7 miljoner
kronor. Naturligtvis kan man ej av de anförda siffrorna draga någon
bestämd slutsats beträffande kassans kapitalbehov, detta i all synnerhet
som förlusterna i ifrågavarande fall till stor del hade sin grund i rent
brottsliga manipulationer från sparbanksledningarnas sida, något som
efter den genomförda skärpningen av kontrollen över sparbankerna sannolikt
ej behöver befaras bliva upprepat i liknande omfattning. Men man
får ej bortse från att exempelvis under en mera långvarig och svårartad
ekonomisk kris många sparbankers bestånd trots ledningarnas omsorg
och varsamhet kan hotas, i följd varav betydande krav kunna komma att
ställas på kassans förmåga att hjälpa. Ur sparbankernas egen synpunkt
skulle det onekligen icke vara lyckligt, örn kassan utrustades med så begränsade
resurser, att alltför stränga restriktioner måste uppställas vid en
påkallad hjälpaktion. Särskilt vid jämförelse med sparbankernas egna
fonder, vilka vid slutet av 1932 uppgingo till omkring 275 miljoner kronor,
förefaller en kassa örn 10 miljoner kronor ganska obetydlig.
Jag har därför ansett mig böra förorda, att kassan får fortsätta att växa
genom tillägg av avkastning även sedan avgiftsplikten vid en uppnådd
behållning av 10 miljoner kronor upphört. Härigenom vinnes även den
fördelen, att hjälp i viss utsträckning kan lämnas ur kassan utan att ny
uttaxering behöver tillgripas. Då det synes önskvärt, att utdelning å bidragsbeloppen
må kunna ske efter en icke alltför lång tidrymd, vill jag
emellertid föreslå, att — då kassans behållning uppgår till 10 miljoner
kronor — endast hälften av den behållna avkastningen fonderas
och andra hälften årligen utdelas till sparbankerna. Vid en upp
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
nådd behållning av 30 miljoner kronor torde ytterligare fundering
icke böra ske utan hela avkastningen utdelas. Till grunderna för beräkning
av utdelning från kassan skall jag senare återkomma.
Jag anser mig icke kunna förorda de från vissa håll framställda förslagen,
att kassan helt eller delvis skulle grundas på garantiförbindelser
eller att de kontanta tillskotten måtte ersättas med en sparbankerna
annorledes ålagd gemensam ansvarighet för varandra. De skäl, som anförts
mot dylika anordningar, synas mig övertygande.
Att avgifterna till kassan — i likhet med vad som gäller beträffande
sparbankernas bidrag till kostnaderna för sparbanksinspektionen och de
allmänna ombuden — beräknas efter summan av de förvaltade medlen,
synes mig lämpligt.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, har från några
håll påyrkats ändring av förslagets bestämmelser örn vissa sparbankers
befriande från bidragsskyldighet. I allmänhet synes man därvid hava
tänkt sig, att den sparbank, som åtnjutit befrielse, skulle, så snart fondrelationen
tilläte det, börja inbetala avgifter till kassan efter då förhandenvarande
omslutning och sedan fortsätta därmed till dess sparbanken
inbetalat lika många årsbidrag som övriga sparbanker, detta oberoende av
örn kassan redan överstiger det belopp, vid vilket uttaxering eljest upphör.
I några yttranden synes man hava åsyftat, att sparbank endast skulle beviljas
anstånd med bidragens betalning. Mot förstnämnda alternativ kan
anmärkas, att dess tillämpning skulle medföra vissa praktiska svårigheter
utan att någon garanti därigenom vunnes för en mera rättvis belastning
av de olika sparbankerna. Örn en sparbank ett år åtnjutit befrielse från
bidragsplikt, kunde den nämligen i anledning därav långt senare få inbetala
en avgift, som på grund av ändrad omslutning alls icke svarade mot
vad sparbanken haft att erlägga, därest betalning skett genast. Och vad
sistnämnda alternativ angår, synes det knappast ägnat att medföra någon
fördel. Genom att sparbanken nödgades upptaga de förfallna men oguldna
bidragen såsom skuld i räkenskaperna, skulle möjligheten att göra avsättning
till de egna fonderna minskas med motsvarande belopp, och anståndet
skulle följaktligen ej medföra den förbättring av fondställningen, som
väl i främsta rummet skulle vara dess syfte.
Ställningstagandet till förevarande fråga torde ytterst bero på den
uppfattning man har örn sparbanksväsendet. Betraktas sparbankerna
såsom helt enskilda företag, måste det framstå såsom principiellt riktigast,
att alla sparbanker bidraga till kassan; den föreslagna befrielsen
måste med detta betraktelsesätt te sig så mycket mera omotiverad, som
befrielsen i främsta rummet skulle komma de sparbanker till godo, vilka
hava den största nyttan av kassans tillkomst. Örn man däremot fäster
mera avseende vid sparbanksväsendet såsom en helhet och ser de särskilda
sparbankerna såsom led i en samhällsnyttig institution, ligger
det intet anmärkningsvärt i att vid tillskapandet av kassans kapital låta
27
Kungl. Martts proposition nr 54.
sparbankernas individuella intressen träda i bakgrunden och medgiva
fullständig befrielse i sådana fall, då sparbankerna få anses behöva bidragsbeloppen
för sin egen konsolidering. Det bör även framhållas, att
med sparbankernas nuvarande ställning det härvidlag endast rör sig örn
jämförelsevis obetydliga belopp. En uträkning på grundval av 1932 års
siffror visar, att vid tillämpning av utkastets bestämmelser högst åtta
sparbanker med ett sammanlagt bidragsbelopp örn cirka 1,700 kronor
skulle kommit i åtnjutande av befrielse.
Jag har även haft under övervägande att låta bestämmelserna örn befrielse
från bidragsskyldighet undergå jämkning i överensstämmelse med
vad sparbanksinspektionen i sitt förut återgivna utlåtande över promemorian
föreslagit. Till närmare belysning av vad en sådan jämkning
skulle innebära tillåter jag mig erinra örn vissa bestämmelser i sparbankslagen,
vilka hava avseende å sparbankernas fondtäckning. Enligt
25 § första stycket må sparbank inlåna penningar dels till ett belopp,
för vilket full täckning hos sparbanken finnes i vissa närmare angivna
tillgångar, vilka anses innebära en i huvudsak riskfri placering,
de s. k. täckningsfria tillgångarna, dels ock därutöver till ett belopp av
högst tolv och en halv gånger sparbankens fonder. Till de täckningsfria
tillgångarna hänföras sparbankens kontanta kassa, medel som för
sparbankens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag,
riksgäldskontorets skattkammarväxlar, statens, Sveriges allmänna
hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller andra
fullgoda obligationer samt slutligen fordringar på grund av lån, för
vars fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, eller
varför säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti vissa slag av fastigheter. Enligt 25 § andra
stycket må i intet fall inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande
sparbankens kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestå
hos riksbanken eller inländskt bankbolag, överstiga femtio gånger
sparbankens fonder. För sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före
den 1 januari 1924, då sparbankslagen trädde i kraft, hava i 73 § 7) meddelats
vissa övergångsbestämmelser, enligt vilka sådan äldre sparbank
varit skyldig att efterkomma föreskriften i 25 § andra stycket från och
med år 1928 men först efter utgången av 1939 har att iakttaga stadgandet
i samma paragrafs första stycke. Det föreliggande lagutkastet innebär
såsom huvudregel att en sparbank, som är underkastad bestämmelserna
i 25 § i dess helhet, skall äga åtnjuta en ovillkorlig rätt till befrielse
från bidragsskyldighet, så snart sparbanken brister i vare sig den ena
eller den andra påbjudna fondrelationen eller genom bidragets utgivande
skulle komma att brista i någotdera avseendet. — Örn en sparbank icke
förmår uppfylla kravet på fondtäckning enligt 25 § andra stycket, torde
dess ställning alltid få anses vara så ansträngd, att tillgängliga medel i
första hand höra användas till sparbankens egen konsolidering. Däremot
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
torde det förhållandet, att en sparbank icke uppfyller den i 25 § första
stycket påbjudna fondrelationen, icke lika säkert betyda, att sparbankens
ställning är svag eller att sparbanken överhuvud behöver bidragsbeloppen
för att kunna åstadkomma förbättring därutinnan. Förhållandet
kan bero därpå, att sparbanken i alltför stor utsträckning placerat sina
medel i sådana tillgångar, som i och för sig äro att anse som fullt betryggande
men som likväl icke enligt lagen hänföras till de täckningsfria
tillgångarna. Den lagliga fondrelationen kan då uppnås genom omplacering
av tillgångarna, alltså utan att fonderna ökas. För att förebygga
att en sparbank i detta fall komme i åtnjutande av befrielse, kunde man
antingen, såsom sparbanksinspektionen förordat, stadga, att endast en
rubbning av den i 25 § andra stycket föreskrivna fondrelationen skulle
kunna åberopas såsom grund för befrielse, eller ock kunde man lämna
kassans styrelse en mer eller mindre vidsträckt frihet att pröva ansökningar
örn befrielse. Emellertid torde berörda fall hava mera teoretiskt
än praktiskt intresse, alldenstund en sparbank ej utan tvingande ekonomiska
skäl lärer åsidosätta vare sig den ena eller andra bestämmelsen örn
fondrelation och därigenom utsätta sig för risken av ett föreläggande att
vidtaga rättelse, något som tydligen kunde vara till stort men för sparbankens
rörelse. Det synes alltså vara riktigast att icke i förevarande
avseende göra någon skillnad mellan den ena och andra påbjudna fondrelationen.
I likhet med vad i utkastet och av sparbanksinspektionen förutsatts
anser även jag, att vid förevarande beräkning av fonderna avdrag bör
få ske för eventuell säkerhetsfond och under de första tio åren efter sparbanks
bildande även för grundfond.
På nu anförda skäl har jag stannat vid att icke i sak föreslå någon
ändring i utkastets bestämmelser i fråga om befrielse från bidragsskyldighet.
Enligt förslaget skola sparbanker, som tillkomma efter det kassan uppnått
en storlek av 10 miljoner kronor, icke gälda några bidrag, förrän
kassan till äventyrs nedgått under sagda belopp. En sådan ordning
är betingad av praktiska skäl och torde stå bäst i överensstämmelse med
det i det föregående förordade förslaget att sparbank, som visst år åtnjutit
befrielse från bidragsskyldighet, icke senare skall gälda flera avgifter
än enligt vanliga grunder.
I utkastets 2 § 4 mom. har intagits en bestämmelse av innehåll, att
kassans styrelse må, därest kassans kapital understiger 10 miljoner kronor
men kan antagas skola inom loppet av ett år med tillägg av behållna
räntor växa till sagda belopp, besluta att bidrag ej skola infordras
från sparbankerna. Bland annat med hänsyn därtill, att kassan enligt
mitt förslag skall fortsätta att växa efter det 10-miljonersgränsen blivit
uppnådd, har skäl till en sådan bestämmelse icke synts mig föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
29
Beräkning av utdelning från kassan. Sparbanks andel i kassan.
Enligt det föreliggande förslaget (2 § 3 mom.) skulle, då kassans kapital
uppginge till 10 miljoner kronor, kassans behållna ränteavkastning
årligen få utdelas till sparbankerna »i förhållande till sammanlagda beloppet
av de avgifter, som varje sparbank inbetalat».
Häremot har sparbanksföreningens styrelse anmärkt, att det syntes
vara med billigheten mest överensstämmande, att varje sparbanks insats
i kassan beräknades såsom dess andel i insatskapitalet jämte därå
behållen ränteavkastning. Sålunda borde efter varje års slut nettoavkastningen
krediteras de olika sparbankerna i förhållande till deras insatser
och förut gottskriven avkastning. I motsatt fall skulle exempelvis
1,000 kronor, som av en sparbank inbetalts 1931 och varå kassan sedermera
varje år dragit inkomst, icke medföra större andel i kassan än
1,000 kronor, som av en nybildad sparbank erlagts 1941.
De länsstyrelser och sparbanker, vilka särskilt berört denna fråga,
hava uttalat sig i samma riktning som sparbanksföreningens styrelse.
I nära samband med frågan örn sättet för beräknande av utdelning
från kassan stå tydligen bestämmelserna angående sparbanks andel i
kassan. Utan närmare angivande av vad med andel borde förstås, uttalades
i sparbanksinspektionens första utlåtande, att sparbanks andel
i kassan ej borde kunna återbetalas och att överlåtelse av andel ej borde
få äga rum i annat fall än då sparbank övertoges av annan sparbank.
I anslutning härtill har i lagutkastet (6 §) upptagits ett stadgande,
att andel ej må avskiljas eller utbetalas, ej heller uppföras såsom
tillgång i sparbankens räkenskaper, samt att andel ej må överlåtas,
dock att sparbank, vars rörelse övertages av annan sparbank eller
av bankbolag, äger överlåta sin andel i kassan, i förra fallet till den
sparbank, som övertager rörelsen, samt i senare fallet till annan sparbank,
med vilken avtal kunnat träffas.
Till motivering av berörda stadganden har i promemorian anförts följande:
Ehuru
säkerhetskassan måste anses vara sparbankernas gemensamma
tillhörighet, kan dock detta ej få leda till sådana konsekvenser, som att
sparbank skulle äga förfoga över sin andel eller påkalla dess avskiljande
från övriga andelar. Kassans ändamål skulle förfelas, örn icke densamma
under alla förhållanden bibehölles odelad under enhetlig förvaltning.
Ej heller bör en förskjutning i det inbördes förhållandet mellan
de särskilda sparbankernas andelar i kassan få äga rum; möjligheten
till en sådan förskjutning skulle kunna leda till ett icke önskvärt exploaterande
av det värde, som för en sparbank ligger i dess andel. Endast
i det fall, att en sparbank helt upphör med sin rörelse, talar billigheten
för att nämnda värde får tillgodogöras. Övertages rörelsen av annan
sparbank, lärer det framstå som en naturlig sak, att övertagandet örn
-
Departements
chefen.
30 Kunni. Martts proposition nr 54.
fattar jämväl andelen i kassan. Örn åter ett bankbolag övertager den
rörelse, som en sparbank drivit, och sparbanken samtidigt nedlägges,
måste det göras beroende av särskild överenskommelse med någon annan
sparbank, huruvida förstnämnda sparbank skall få ut något av det
värde, dess andel i kassan representerar. Bankbolaget kan nämligen
icke övertaga andelen. Endast sparbanker böra få vara delägare i kassan.
För att ej stadgandena i 30 § sparbankslagen örn de särskilda slag av
lös egendom, som sparbank må förvärva, skola stå i strid med den nya
lagens bestämmelser örn säkerhetskassan, vari sparbankerna skola vara
delägare, har tillika i promemorian föreslagits, att till nämnda paragrafs
andra stycke skulle göras följande tillägg: »Örn sparbanks andel i sparbankernas
allmänna säkerhetskassa är särskilt stadgat.»
Några sparbanker hava anmärkt på förbudet mot utbetalning av sparbanks
andel i kassan. Sålunda har man ansett, att örn en sparbank råkade
i svårigheter, borde den, örn den därigenom kunde undgå att träda
i likvidation, utan vidare få göra anspråk på att återfå sin insats i kassan
jämte ränta, dock med skyldighet att så snart som möjligt återbetala
densamma. En sådan rättighet skulle, har det framhållits, kunna
bliva av den största betydelse för en sparbank, och dess tillämpning
skulle icke behöva märkbart inverka på kassan. Vidare har man påyrkat,
att insättarna i sparbank, som försatts i konkurs, under alla förhållanden
borde äga rätt att ur säkerhetskassan utfå sparbankens insats
med upplupen ränta.
Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att bestämmelsen örn överlåtelse
av sparbanks andel i kassan för den händelse bankbolag övertagit
rörelsen syntes sakna praktisk betydelse, enär en annan sparbank ej
gärna kunde hava något intresse av att övertaga andelen, då den senare
sparbanken ju redan förut ägde en rätt till bidrag ur kassan, som ej
kunde ökas genom övertagande av ytterligare andelar, och andelen ej
heller kunde för sparbanken pä annat sätt nyttiggöras. Den ränta, som
endast under förutsättning att kassan nått sin maximigräns kunde
komma att utgå på andelen, syntes ej vara av någon betydelse i detta fall.
Länsstyrelsen ansåge det därför vara lämpligast, att andelen i det nämnda
fallet fördelades å samtliga sparbanker efter deras andelar i kassan.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har utan närmare motivering
ifrågasatt, huruvida icke sparbankens andel i det nyss angivna fallet
borde utan vidare tillfalla kassan.
En grundtanke i föreliggande förslag är, att möjligheten för en sparbank
eller dess insaltare att vid behov erhålla bistånd av kassan icke
skall vara beroende av, örn och till vilket belopp sparbanken erlagt avgifter
till kassan. Däremot bör tydligen rätten till utdelning ur kassan
bero av de erlagda avgifterna. Någon annan rätt torde heller icke avses
med förslagets bestämmelser örn andel i kassan. I enlighet härmed synas
Kungl. May.ts proposition nr 54.
31
dessa bestämmelser böra i lagtexten anknytas till stadgandena örn utdelning,
så att utdelning förklaras skola ske i förhållande till sparbankernas
andelar i kassan och därefter angives, huru dessa andelar skola beräknas
och vad i övrigt örn dem skall gälla.
I vad rör andelarnas beräknande är enligt min mening den anmärKningen
riktig, att detta bör ske icke blott efter summan av inbetalade
avgifter utan jämväl med hänsyn tagen till tiden för bidragens erläggande
eller, med andra ord, den å avgifterna erhållna ränteavkastningen.
Detta synes, i anslutning till vad sparbanksföreningens styrelse
föreslagit, lämpligen kunna vinnas genom en föreskrift i lagen, att för
beräkning av sparbanks andel i kassan skola de särskilda sparbankerna
gottskrivas erlagda avgifter samt dessutom vid varje års slut vad
som av kassans bruttoavkastning för året å dem belöper i förhållande
till vad de förut gottskrivits, ävensom att de särskilda sparbankernas andelar
i kassan skola beräknas efter vad sålunda gottskrivits envar av dem.
Det bör framhållas, att då berörda belopp gottskrivas sparbankerna,
detta endast sker i och för andelarnas beräknande, och att sparbank icke
skall hava någon fordringsrätt å andelens belopp eller eljest någon rätt,
som kan tagas i anspråk såsom en sparbankens tillgång i händelse av konkurs
eller utmätning eller vid sparbanks upplösning. Lagutkastet
innehåller också, att andel icke må avskiljas, utbetalas eller uppföras
såsom tillgång i sparbanks räkenskaper. Enligt min mening böra
inga undantag medgivas från förbudet mot utbetalning av sparbanks
andel i kassan. Ett tillmötesgående av de i denna del framställda önskemålen
skulle strida mot den viktiga princip för kassans verksamhet, som
jag i det följande skall närmare omnämna och som innebär, att i varje
särskilt fall skall prövas, huruvida och i vilken omfattning hjälp bör
lämnas. En bestämmelse örn ovillkorlig rätt för sparbank att återfå sin
andel för att därigenom undgå likvidation skulle i fråga örn i och för sig
icke livsdugliga sparbanker leda till ett icke önskvärt uppskjutande av ett
hotande sammanbrott. Och vad beträffar insättarna i sparbank, som
råkat i konkurs, så lärer åtminstone i normala fall ur kassan kunna påräknas
gottgörelse åt dem med väsentligt högre belopp än som motsvarar
sparbankens andel i kassan.
Jag har icke något att erinra mot att vid överlåtelse av sparbanks
rörelse till annan sparbank i överlåtelsen inbegripes jämväl förstnämnda
sparbanks andel i kassan. I andra fall bör däremot enligt min mening
någon överlåtelse icke medgivas. Det torde böra erinras, att förbudet
mot överlåtelse av andel medför, att örn en sparbank upphör utan att
övertagas av annan sparbank, även sparbankens eventuella andel i kassan
upphör, med påföljd att övriga sparbankers andelar i motsvarande mån
ökas.
Till 30 § sparbankslagen torde böra göras det i det föregående omnämnda
tillägget.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Förvaltning och revision.
Beträffande kassans förvaltning framhöll sparbanksinspektionen
i sitt första utlåtande, att det i framställningen från sparbanksföreningens
styrelse gjorda förslaget, att förvaltningen borde få utövas
av sparbankerna själva genom deras förtroendemän, exempelvis svenska
sparbanksföreningens styrelse, mött invändningar från flera länsstyrelser,
vilka funnit ett statligt inslag i styrelsen önskvärt. Även hade
ifrågasatts, att förvaltningen skulle stå under sparbanksinspektionens
överinseende. Med anslutning till de sålunda framförda synpunkterna
föreslog inspektionen, att fonden tills vidare måtte förvaltas av en styrelse,
bestående av fem ledamöter. Av Kungl. Majit Skulle utses två
ledamöter, en såsom representant för det allmänna och en representerande
de sparbanker, som ej vore anslutna till svenska sparbanksföreningen.
De sparbanker, som tillhörde nämnda förening, borde å dess
årsmöte välja två styrelseledamöter. Slutligen syntes sparbanksinspektören
böra vara självskriven ledamot av styrelsen. För den sistnämnde
syntes biträdande ledamoten hos sparbanksinspektionen böra vara
suppleant, medan för var och en av övriga ledamöter suppleant borde
utses i samma ordning som den ordinarie ledamoten.
I promemorian har i denna del anförts följande:
Den styrelse, åt vilken förvaltningen av säkerhetskassan skall anförtros,
bör i första hand representera kassans delägare, sparbankerna. För
att ej genom en allt för besvärlig valapparat försvåra tillsättandet av
styrelsen, föreslås att låta Konungen pröva, huruvida icke åt en mera
allmänt omfattande sammanslutning av sparbanker, såsom svenska
sparbanksföreningen, skulle kunna anförtros att i de anslutna sparbankernas
ställe förrätta valet. För de icke anslutna sparbankerna, för
vilka en valförrättning säkerligen skulle ställa sig oproportionerligt besvärlig
och kostsam, synes det kunna ifrågasättas att låta Konungen
direkt utse det antal representanter i styrelsen, som finnes böra tillkomma
dem. Normerande för förhållandet mellan det antal ledamöter i styrelsen,
som bör tillkomma sådan sammanslutning, och det antal, som
bör .tillkomma de utanför sammanslutningen stående sparbankerna, synes
böra bliva det inbördes förhållandet mellan å ena sidan summan av
de medel, som de till sammanslutningen hörande sparbankerna, och å
andra sidan summan av de medel, som de utanför sammanslutningen
stående sparbankerna i medeltal förvaltat under de fyra år, som närmast
föregått det, under vilket styrelseledamot skall utses. Det bör
kunna med visshet förväntas, att Konungen därvid icke skall lämna obeaktat,
vad från sistnämnda sparbankers sida kan framföras såsom önskemål
beträffande personvalet.
I förvaltningen av en kassa av den betydelse, det här gäller, bör även
deltaga en av Konungen direkt utsedd representant för det allmänna.
Flera utlåtanden innehålla ett sådant krav. I enlighet härmed föreslås,
att Konungen skall utse en av styrelsens ledamöter och att denne jämväl
skall vara styrelsens ordförande.
Förhållandet till sparbanksinspektionen synes lämpligast böra ordnas
Kungl. Majlis proposition nr 54.
33
på det sätt, att inspektören — eller vid förfall för honom annan ledamot
i inspektionen — erhåller säte i styrelsen. Tillräckliga skäl synas ej
tala för att tillerkänna sparhanksinspektören rösträtt. Hans ställning
i sparbanksärenden är snarare av kontrollerande än av styrande karaktär.
Säkerhetskassan är avsedd att vara sparbankernas tillhörighet;
följdriktigheten synes därför kräva, att sparbankernas egna representanter
i styrelsen få ett övervägande inflytande på dess beslut. Den
här föreslagna anordningen innefattar säkerhet för att så bliver fallet
samtidigt som den bereder sparbanksinspektionen möjlighet att utöva
en verksam kontroll över styrelsens förvaltning.
För styrelsens ledamöter torde böra utses suppleanter, varigenom
kompletteringsval undvikas. Att ledamöterna såväl som suppleanterna
skola kunna när som helst skiljas från sina uppdrag, ligger i sakens natur.
Uttryckligt stadgande härom har, i likhet med vad som skett i
fråga örn ledamöter i sparbanks styrelse, ansetts böra intagas i lagen.
Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över promemorian föreslagit,
att bestämmelsen i 3 § första stycket i utkastet måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
»Allmänna säkerhetskassan förvaltas av en styrelse, bestående av fem
ledamöter, med säte i Stockholm. En ledamot, tillika ordförande, utses av
Konungen. Övriga ledamöter utses antingen av Konungen eller av sparbankerna
i den ordning, Konungen bestämmer. Finnes sammanslutning,
omfattande mer än halva antalet sparbanker i riket, äger Konungen bestämma,
att denna sammanslutning skall utse visst antal, minst två ledamöter
i styrelsen.»
Övriga i detta stycke införda bestämmelser har inspektionen ansett ej
erforderliga. Vidare har inspektionen anfört, att avgörande beträffande
sättet för utseende av styrelseledamöter torde, i den mån bestämda föreskrifter
ej lämnats, böra träffas med hänsyn till för varje gång förhandenvarande
situation. Eventuellt syntes bestämmelser därom kunna av Konungen
meddelas i den ordning, som förutsattes i 8 § av utkastet. Den
i promemorian föreslagna beräkningsgrunden för fördelningen av antalet
platser i styrelsen på sammanslutna och övriga sparbanker, nämligen det
inbördes förhållandet mellan på visst sätt beräknade genomsnittsbelopp
av förvaltade medel, kunde inspektionen för sin del ej tillstyrka såsom enbart
avgörande norm. Även örn man ville befrämja uppkomsten av en gemensam
sparbankssammanslutning, borde man ej bortse från önskvärdheten
av att utanför en sammanslutning varande sparbanker av mera
avsevärt antal och större betydelse bleve i görligaste mån och i lämplig
utsträckning representerade i styrelsen. Den i promemorian angivna beräkningsgrunden
syntes ej erbjuda tillfredsställande garanti därför.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har såsom sin mening uttalat, att, sedan
ordföranden utsetts av Kungl. Majit, de återstående fyra ledamöterna
borde väljas av någon fullmäktigförsamling för sparbankerna, utsedd av
dessa på sätt Kungl. Majit förordnade. Någon svårighet att ordna därmed
syntes länsstyrelsen icke föreligga, då det stora flertalet sparbanker vore
Bihang till riksdagens protokoll 1934. i sami. Nr 54.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Departements
chefen.
medlemmar i sparbanksföreningen och sålunda representerade vid dennas
årligen återkommande möte.
Länsstyrelsen i Jämtlands län Ilar ansett, att åt de av sparbankerna utsedda
ledamöterna borde tryggas majoritet i styrelsen. På grund av svårigheten
att anordna val bland andra än dem, som tillhörde sparbankernas
sammanslutning, syntes åt denna böra förbehållas att utse tre ledamöter.
Ett stort antal sparbanker hava uttalat sig i samma riktning som sistnämnda
länsstyrelse.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn revision har
i promemorian anförts följande:
Att kassans förvaltning årligen granskas av särskilt valda revisorer,
måste anses överensstämma med god ordning. Däremot synes det icke
vara av avgörande betydelse, huruvida varje sparbank i riket får det inflytande
på valet av revisorer, som motsvarar dess andel i kassan, eller
örn revisorsvalet anordnas efter något förenklade grunder. Det torde vara
tillräckligt att i lag stadga, att revisorerna skola utses på sätt Konungen
bestämmer och att revisionen skall verkställas under viss kontroll av
sparbanksinspektionen, eventuellt under dess direkta medverkan.
Avgörandet av dechargefrågan synes böra lämnas åt Konungen. Sparbankerna
skulle nämligen endast med stor svårighet själva kunna härom
fatta beslut. Därmed är ej uteslutet, att sparbankerna kunna genom kassans
styrelse göra gällande ersättningsanspråk mot avgångna styrelseledamöter
på grund av åtgöranden eller underlåtanden, som dessa under sin
tjänstgöringstid låtit komma sig till last. Fastmera synes den rätta ordningen
för dylik ersättningstalan vara den, att — efter det styrelseledamot,
jämlikt 3 § fjärde stycket eller genom frivillig avsägelse, lämnat sitt uppdrag
— kassans styrelse å kassans vägnar mot honom anhängiggör ersättningsanspråket.
Hithörande bestämmelser hava i allmänhet lämnats utan anmärkning.
Länsstyrelsen i Örebro län har dock ansett visst fog föreligga för ett från
sparbankshåll uttalat önskemål, att en revisor måtte få utses av sådan
sammanslutning, som enligt förslaget skulle kunna utse ledamöter i styrelsen.
Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att en sparbankernas
generalförsamling måtte erhålla befogenhet att besluta örn ansvarsfrihet
för kassans styrelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har mera allmänt
uttalat, att sparbankerna borde beredas ökat inflytande i fråga örn
val av revisorer och beslutande av ansvarsfrihet. Vidare bör nämnas, att
några sparbanker ansett frågan örn ansvarsfrihet böra prövas av Kungl.
Majit och sparbankernas sammanslutning.
Då kassans styrelse i första hand bör representera delägarna i kassan,
synes det mig naturligt, att sparbankerna i princip förklaras berättigade
att utse samtliga ledamöter i styrelsen med undantag av ordföranden. Ur
denna synpunkt är formuleringen av 3 § första stycket i utkastet att föredraga
framför den av sparbanksinspektionen föreslagna lydelsen. Enligt
förslaget kan Kungl. Majit emellertid komma att utse styrelseledamöter
Kungl. May.ts proposition nr 54.
35
i stället för de sparbanker, som icke tillhöra den i paragrafen åsyftade
sparbankssammanslutningen. Detta undantag från huvudregeln har sin
grund uteslutande i praktiska skäl och bör enligt min mening bibehållas.
Det bör ej heller vara ägnat att väcka några betänkligheter, alldenstund
-— såsom även i promemorian framhållits — det torde kunna med visshet
förväntas, att Kungl. Majit icke skall lämna obeaktat vad de utanför sammanslutningen
stående sparbankerna kunna framföra såsom önskemål beträffande
personvalet. Vad angår fördelningen av platserna i styrelsen
mellan sparbanker inom och utanför sammanslutningen finner jag i likhet
med sparbanksinspektionen, att den i promemorian föreslagna normen
icke bör vara enbart avgörande. Av insättarbehållningen i samtliga rikets
sparbanker belöpte vid 1932 års slut 95.5 procent å sparbanker, anslutna
till svenska sparbanksföreningen. Efter denna omslutning skulle den föreslagna
normen leda till att sparbanksföreningen komme att tillsätta alla
ledamöterna utom ordföranden. Då de utanför föreningen stående sparbankerna
för närvarande uppgå till ett antal av 69, förefaller det knappast
riktigt att låta dessa bliva helt utan representant. Å andra sidan
är det uppenbart, att sparbanksföreningen, som omfattar 412 sparbanker,
i nuvarande situation ej bör utse mindre än tre ledamöter. Att i lagen
fastställa någon för alla fall lämplig norm för fördelningen låter sig icke
gärna göra, utan det torde böra överlämnas åt Kungl. Majit att träffa
avgörande med hänsyn till de varje gång föreliggande förhållandena.
Förslagets bestämmelse därom, att av sparbankernas representanter i
styrelsen en årligen skall utträda i den ordning, som första gången bestämmes
genom lottning, synes kunna utgå. Då förbud mot omval av avgående
styrelseledamot icke torde vara åsyftat, lärer bestämmelsen sakna
praktisk betydelse.
Det synes mig lämpligt, att en revisor jämte suppleant för denne utses
av Kungl. Majit samt en revisor jämte suppleant av sparbankerna eller
sammanslutning mellan sådana. Åtminstone vid nuvarande stora anslutning
till sparbanksföreningen torde valrätten böra utövas av föreningen.
Att i lagen införa stadgande härom torde dock icke vara behövligt. Ej
heller i övrigt har jag funnit skäl att förorda någon ändring i sak av förslagets
bestämmelser örn revision.
Beträffande såväl styrelseledamöter som revisorer torde däremot i lagen
böra stadgas, att deras arvoden skola bestämmas av Konungen.
Placering av kassans medel.
I sitt första utlåtande i ärendet förklarade sparbanksinspektionen sig
icke hava något att erinra mot förslaget från sparbanksföreningens styrelse,
att fondens medel skulle placeras bos riksgäldskontoret, förutsatt att
vid dylik placering den anordning kunde träffas, att viss del av medlen
Departements
chefen.
36 Kungl. Martts proposition nr 54.
kunde disponeras efter kort tids uppsägning. Kunde så ej ordnas, syntes
en del av fondens medel böra placeras bos bank.
Efter särskild remiss förklarade fullmäktige i riksgäldskontoret i yttrande
den 27 februari 1930, att fullmäktige vore villiga att, därest den
föreslagna säkerhetsfonden skulle komma till stånd, mottaga densamma
till förräntning på villkor, varom överenskommelse kunde träffas mellan
fullmäktige oell fondförvaltningen.
I lagutkastets 4 § har upptagits en bestämmelse, att kassans medel skola
placeras hos riksgäldskontoret eller i sådana obligationer, som omförmälas
i 25 § sparbankslagen, eller ock insättas hos riksbanken eller inländskt
bankbolag eller sparbank.
I promemorian har anförts, att placeringen av kassans medel syntes i
främsta rummet böra ske hos riksgäldskontoret. Då emellertid lagen måste
innehålla bestämmelser även för det fall, att något oförutsett hinder skulle
möta mot ifrågavarande placering, hade dessutom, i nära överensstämmelse
med 25 § sparbankslagen, andra placeringssätt angivits. Det syntes
oberoende av särskilt stadgande vara uppenbart, att styrelsen borde tillse,
att erforderlig del av kassans medel städse vore tillgänglig utan allt för
lång uppsägningstid.
Från några håll har uttalats betänkligheter mot en placering av kassans
medel hos inländskt bankbolag eller sparbank, varjämte det framhållits,
att placering icke borde ske hos riksbanken, som i regel ej betalade
ränta å insatta medel.
Jag finner icke anledning att i denna del förorda annan ändring i förslaget,
än att endast högst en tiondel av kassans medel torde böra få
innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.
Kassans verksamhet.
Redan inledningsvis har redogjorts för vad sparbanksinspektionen i sitt
första utlåtande anförde rörande den föreslagna fondens ändamål.
Enligt 5 § i lagutkastet skall kassans uppgift vara tvåfaldig, dels att
stödja en sparbank vid försvagad fondställning och dels att bereda gottgörelse
åt insättare i sparbank, som råkat på obestånd. Stödet åt sparbank
skall lämnas i form av tillskott till säkerhetsfond, och såsom villkor
för denna art av hjälp förutsättes enligt paragrafens lydelse, dels att sparbankens
fonder i följd av inträffade förluster nedgått så mycket, att jämlikt
58 § lagen örn sparbanker förordnande kan meddelas örn sparbankens
trädande i likvidation, dels ock att sparbankens fortsatta verksamhet anses
påkallad av ett mera betydande ortsintresse. Det ankommer på kassans
styrelse att bevilja hjälp efter prövning i varje särskilt fall. Beträffande
gottgörelse åt insättare stadgas, att sådan må beviljas i så stor
utsträckning, som finnes skäligt.
Kungl. Moj:ts proposition nr 54.
37
Såsom allmän motivering för de föreslagna bestämmelserna Ilar i promemorian
anförts följande.
Den säkerhetskassa, varom fråga är, skall visserligen tjäna till stöd
för vilken svensk sparbank som helst, som därav bliver i behov, men ingalunda
så, att varje sparbank skulle vid varje olyckstillfälle äga obetingat
anspråk på så stort understödsbelopp, som den behöver för att kanna uppfylla
sina förpliktelser och fortsätta sin verksamhet. Gåves säkerhetskassan
en sådan uppgift, skulle den lätteligen komma att verka förslappande
på den ansvarskänsla, som bör besjäla varje sparbanksledning, och även
kunna ingiva allmänheten den uppfattning, att insättning kunde med lika
stor trygghet ske hos vilken sparbank som helst, då säkerhetskassan garanterade
riktig utbetalning av samtliga insatta medel. Ehuruväl uttryckssättet
i sparbanksföreningens styrelses framställning givit vissa av
de däröver hörda myndigheterna anledning att i framställningen inlägga
en sådan mening, torde dock styrelsen ej hava med sitt förslag åsyftat en
anordning av nu antytt slag. Såväl berörda myndigheter som sparbanksinspektionen
hava mycket bestämt tagit avstånd från tanken på en säkerhetskassa
med schematisk och onyanserad understödsplikt gent emot sparbankerna.
Denna tanke torde ock utan vidare böra avvisas.
Å andra sidan synes jämväl böra avstyrkas en plan, som framskymtar
i ett eller annat utlåtande över sparbanksföreningens styrelses framställning,
nämligen att åtskillnad borde från början göras mellan sparbankerna,
så att vissa bland dessa helt uteslötes från delaktighet i säkerhetskassan
och anspråk på hjälp från denna. Det skulle nämligen redan av
praktiska skäl vara omöjligt att genomföra en dylik åtskillnad, även örn
man nedsatte anspråken på rättvisa i åtskiljandet till det minsta möjliga.
Men även prinicipiellt sett torde det ej kunna försvaras att å priori utesluta
vissa sparbanker från delaktighet i en skyddsanordning med allmän
karaktär och med syfte att gagna sparbanksväsendet i dess helhet.
Örn sålunda i princip samtliga sparbanker böra vara berättigade till
den hjälp, säkerhetskassan är avsedd att lämna, måste däremot i varje särskilt
fall anspråket på hjälp göras beroende av att hjälpbehovet är oförvållat.
Denna grundsats, att hjälp ur säkerhetskassan erhålles allenast mot
förluster, som ej genom tillbörlig aktsamhet kunnat undgås, men icke i
händelse av eget vållande till vad som inträffat, måste strängt upprätthållas.
Endast härigenom undvikes den farliga konsekvens av säkerhetskassans
inrättande, mot vilken redan höjts varnande röster. Örn än tilllämpningen
av den sålunda fastslagna grundsatsen en och annan gång
kan vara förenad med svårigheter, torde dock denna omständighet ej böra
betraktas som ett avgörande skäl mot den föreslagna anordningen. Svårigheterna
skulle helt visst icke befinnas allvarsammare än de, som möta
vid tillämpningen av ett flertal andra lagstadganden rörande nutida ekonomiska
förhållanden. Den ifrågavarande grundsatsen innefattar för
övrigt ej någon nyhet i vår rättsordning. Det är nämligen samma grundsats,
som av ålder varit bestämmande för våra brandstodsregler och som
ännu återfinnes i 24 kap. byggningabalken. Av vad där stadgas framgår,
att den, som av vangömmo eller vållande råkat ut för brandskada, åtnjuter
ej brandstod; sådan hjälp står åter till buds, när skada timat »av rätt
våda, som man ej kan förese eller vakta, förr än skada händer». Vår
nyare försäkringslagstiftning har bibehållit grundsatsen, ehuru den numera
så till vida mildrats, att ej vilken vårdslöshet sorn helst, utan endast
den gröva vårdslösheten utesluter försäkringsgivarens ansvarighet gent
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
emot den, som genom sådant vållande framkallat försäkringsfallet. En
jämförelse med denna regel i försäkringslagstiftningen synes emellertid
ej böra föranleda till att i fråga örn den föreslagna säkerhetskassan begränsa
de fall, i vilka hjälp ej skulle åtnjutas, till sådana, där grov vårdslöshet
kunde påvisas. Säkerhetskassan är nämligen icke att i allo likställa
med en försäkringsanstalt, som affärsmässigt driver försäkringsrörelse.
Fullgoda ^käl tala för att reglerna örn hjälp från säkerhetskassan erhålla
en strängare avfattning. Detta är påkallat ej mindre av billighetshänsyn
gent emot kassans övriga delägare än även därför att, såsom förut framhållits,
utsikten till hjälp måste för den hjälpsökande själv te sig som
betingad av ådagalagd egen försiktighet och omtanke. Det är utan tvivel
en sund rättsgrundsats med djupa rötter i vårt folks rättsmedvetande, att
en var själv bör vidkännas de ekonomiska följderna av sin egen försummelse
eller vårdslöshet, örn han än genom samverkan med andra i likartad
ställning kan och bör skydda sig emot oförskyllda olycksfall.
Arten av den hjälp, som från säkerhetskassan skulle i förekommande
fall lämnas nödlidande sparbank, bör i överensstämmelse med vad sparbanksinspektionen
framhållit vara tvåfaldig. Dels bör en sparbank kunna
förmedelst tillskott från kassan räddas från nödvändigheten att avbryta
sin verksamhet och träda i likvidation på den grund, att sparbankens
fonder genom inträffade förluster minskats så mycket, att det i 25 §
sparbankslagen föreskrivna förhållandet mellan sparbankens inlåning och
dess fonder ej längre förefinnes. Dels bör ock gottgörelse ur kassan kunna
utgå till insättare, som eljest skulle till följd av sparbanks insolvens förlora
större eller mindre del av sina tillgodohavanden hos sparbanken.
Vad angår de först nämnda tillskotten, skulle dessa kunna lämnas i
form av bidrag till säkerhetsfond, på sätt 34 § sparbankslagen stadgar,
och således mot i nämnda lagrum bestämd villkorlig återbetalningsskyldighet.
Motsvarande form av hjälp har i såväl den finska som den norska
lagstiftningen i ämnet angivits vara en uppgift för den gemensamma
kassan. Den förutsättning för ifrågavarande hjälp, som lagstiftningen i
våra grannländer uppställt, eller att sparbanken bör anses livskraftig,
måste upptagas jämväl i en svensk lagstiftning i ämnet; förutsättningen
synes i anslutning till sparbanksinspektionens förslag till och med böra
skärpas så att det uttryckligen angives, att sparbankens svårigheter i
följd av inträffade förluster äro att anse som tillfälliga samt att sparbankens
fortbestånd motsvarar ett mera betydande ortsintresse.
Att en sparbank icke bör komma i åtnjutande av förmånen av bidrag
till sin säkerhetsfond i sådana fall, då sparbanken lidit förlust till följd
av vanskötsel eller försumlighet i kontrollen från styrelsens sida, framgår
av vad tidigare anförts.
Det skulle kunna sättas i fråga, att bidrag till sparbank från den allmänna
säkerhetskassan utlämnades mot det att sparbanken iklädde sig
obetingad återbetalningsskyldighet. Detta skulle innebära, att bidraget
lämnades antingen såsom tillfälligt lån eller såsom insättning å motbok;
bidrag i sådan form skulle emellertid antingen blott i mycket begränsad
mån eller alls icke inverka förbättrande på sparbankens fondställning oell
alltså ej få den avsedda betydelsen. Visserligen skulle en brist i sparbanks
likviditet, sådan denna jämlikt 29 § sparbankslagen bör upprätthållas,
kunna avhjälpas genom bidrag i form av lån eller insättning, men
detta synes ej böra betraktas som en uppgift för den allmänna säkerhetskassan.
Genom tillvaron av en enskild garantikassa för sparbankerna
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
synes vara sörjt för att hjälp av nu antytt slag skall kunna i förekommande
fall lämnas. Nämnda enskilda kassa torde ock vara i tillfälle att
genom bidrag till en sparbanks säkerhetsfond stödja densammas fortskridande
utveckling i sådana fall, då sparbankens fonder ej äro tillräckligt
stora för att motsvara en ökad inlåning, utan att dock någon särskild
oförvållad förlust kan åberopas som anledning till sparbankens ogynnsamma
ställning. Ej heller i nu angivna fall torde den allmänna säkerhetskassan
böra anlitas.
Den andra arten av hjälp från kassan skulle utgöras av gottgörelse till
nödlidande insättare. Även denna hjälp omnämnes i de finska bestämmelserna
örn säkerhetsfonden, men däremot icke i de norska. Det är
denna hjälp, som sparbanksföreningens styrelse framhållit såsom i förekommande
fall särskilt behövlig. Utsikten till en dylik hjälp måste ock
vara av den största betydelse för säkerställandet av allmänhetens förtroende
för sparbankerna. Det förtjänar även att beaktas, att därest den
föreslagna anordningen bringas till stånd, frågan örn gottgörelse åt nödlidande
sparbanksinsättare lärer få anses hava vunnit en tillfredsställande
lösning för framtiden, så att riksdagen med fog bör kunna avvisa
anspråk på anslag av statsmedel till beredande av sådan gottgörelse.
Den hjälp, som består i gottgörelse åt insättare, bör icke utgå i andra
fall än då insättarna handlat med tillbörlig försiktighet, alltså ej då förhållandena
varit sådana, att varje normalt utrustad person måst inse, att
insättning hos ifrågavarande sparbank varit förenad med avsevärd risk.
Lämpligt torde emellertid vara att ej fastställa allt för stela och schematiska
regler för gottgörelsen, utan hellre lämna en viss frihet åt den blivande
styrelsen för säkerhetskassan att efter omständigheterna avgöra,
huruvida och i vilken utsträckning insättares förluster skola i förekommande
fall ersättas.
Beträffande de särskilda arterna av hjälp har vidare i promemorian
anförts följande:
• För den första arten av hjälp, tillskott till säkerhetsfond åt viss sparbank,
uppställes det villkoret, att orsaken till sparbankens nödläge är att
söka i inträffade förluster. Härigenom har alltså uteslutits, att sparbank
skulle kunna med bidrag från allmänna säkerhetskassan erhålla hjälp till
att öka sin inlåning i sådana fall, då nödläge, som hindrar sparbanken att
i oförändrad omfattning fortsätta sin verksamhet, ej föreligger, eller då
annan minskning av sparbankens fonder ej ägt rum än sådan, som berott
på förbrukning av vissa fonders kapital i enlighet med de för desamma
givna föreskrifterna.
Att de tillskott, som jämlikt förevarande bestämmelse lämnas till viss
sparbanks säkerhetsfond, skola till den allmänna säkerhetskassan återgäldas,
i den mån den låntagande sparbankens fonder äro tillräckliga för
upprätthållande av det förhållande, som jämlikt sparbankslagen skall
förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder, har ansetts ej
erfordra uttryckligt stadgande i lagen. Ej heller har funnits nödigt att
i lagen särskilt föreskriva, att säkerhetskassans styrelse är oförhindrad
att som villkor för att tillskott skall från kassan lämnas till viss sparbanks
säkerhetsfond uppställa fordran på att denna sparbank underkastar
sig särskild tillsyn från styrelsens sida, intill dess tillskottet återgäldats
till kassan.
Den andra hjälpformen, gottgörelse i större eller mindre omfattning
40
Kungl. Majlis proposition nr 54.
åt insaltare, som till följd av sparbanks insolvens ej kunna till fullo utfå
sina tillgodohavanden, innebär en ren utgift för säkerhetskassan och
förutsätter därför en särskilt omsorgsfull prövning av varje fall för sig.
Styrelsen bör härvid vara så obunden, att den å ena sidan har möjlighet
att bevilja full gottgörelse åt sådana insättare, beträffande vilka billigheten
finnes tala för att de hållas helt skadeslösa, å andra sidan äger
nedsätta gottgörelsen till viss bråkdel av förlusten eller fullständigt förvägra
gottgörelse i de fall, då styrelsen anser insättare hava förfarit otillbörligt
vårdslöst vid sitt val av sparbank eller rent av varit medveten
örn sparbankens insolvens. Styrelsen bör sålunda äga från gottgörelse
utesluta dels insättare, vilka uppenbarligen låtit locka sig av en abnormt
hög inlåningsränta, som bort vara ägnad att väcka tvivel örn sparbankens
vederhäftighet, dels insättare, vilka samtidigt varit styrelseledamöter,
revisorer eller huvudmän i den förolyckade sparbanken eller ock
varit nära anhöriga till någon av dessa, dels ock insättare, vilkas tillgodohavande
måste antagas vara fingerat. Av rent praktiska skäl synes
det ock böra tillkomma styrelsen att uppställa en viss minimigräns för
de tillgodohavanden, för vilka gottgörelse skall utgå, så att ej förvaltningen
betungas med uträkning, utbetalning och bokföring av en mängd
småbelopp; erfarenheten har nämligen visat, att i sparbankerna förekomma
ett ganska stort antal insättareräkningar å mycket små belopp,
ända ned till en krona och därunder. Gottgörelse torde ej heller, annat
än där särskilt ömmande omständigheter kunna påvisas, böra utgå för
insättningar för bolags och ekonomiska föreningars räkning; dylika samfälligheters
tillgångar äro nämligen i vanliga fall ej att anse som sparmedel
av det slag, att insättning hos sparbank utgör den rätta placeringen
för desamma.
Även vid hjälp av nu nämnd art bör säkerhetskassan vara juridiskt
berättigad att återkräva utbetalda belopp. Någon direkt ekonomisk
betydelse torde dock denna återkravsrätt icke ens för det fall få, att därmed
förbindes anspråk på överlåtelse av den förolyckade sparbankens
eventuella ersättningsfordringar mot skyldiga funktionärer.
I utlåtandena har frågan örn kassans hjälpverksamhet naturligt nog
varit föremål för mycken uppmärksamhet,
Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över promemorian i huvudsakanfört
följande:
Då farhågorna för att kassans inrättande kunde inverka försvagande
på ansvarskänslan hos sparbanksledningarna icke kunde helt avvisas,
hade inspektionen med tillfredsställelse konstaterat, att i promemorian
med visst eftertryck framhållits, att understöd från kassan finge lämnas
endast efter noggrann prövning i varje fall. Till ledning vid denna prövning
vore det enligt inspektionens mening av vikt, att principerna för
understöds lämnande av statsmakterna allmänt angåves. Därvid syntes
i huvudsak böra beaktas vad som anförts i promemorian, nämligen att
hänsyn skulle tagas till, huruvida hjälpbehovet vore oförvållad huruvida
insättarna handlat med tillbörlig försiktighet, med flera omständigheter;
dock ansåge sig inspektionen, i viss motsättning till promemorian, böra
framhålla, att fall kunde förekomma, då understöd från fonden borde
kunna utgå till insättare, vilka utgjordes av föreningar och kassor, jämväl
då särskilt ömmande omständigheter ej kunde påvisas. Genom en
principförklaring av dylik innebörd syntes ett bestämt tillbakavisande
kunna ske av eventuella anspråk på ovillkorlig och onyanserad hjälp från
41
Kungl. May.ts proposition nr 54.
kassan, och vidare syntes kassans inrättande därigenom i minsta möjliga
mån komma att verka hämmande på sparbanksledningarnas strävan att
var för sig upparbeta sina institut till fondstarka och välskötta företag,
vilka i allt högre grad komme i åtnjutande av allmänhetens förtroende.
Åt den blivande styrelsen måste givetvis anförtros att i detalj avväga
beskaffenheten och storleken av det understöd, som kunde komma att
lämnas.
Inspektionen har därjämte påpekat, att i utkastet icke angivits såsom
villkor för hjälp åt sparbank, att sparbanken skall anses livskraftig och
att dess svårigheter äro tillfälliga, ehuru nämnda omständigheter enligt
promemorian ansetts böra i en blivande lagstiftning upptagas såsom förutsättningar
för hjälp.
Överståthållarämbetet har framhållit den synnerliga angelägenheten av
att garantier skapades mot utbetalning ur kassan för täckande av förlust,
som måste anses självförvållad. Nödvändigheten av att upprätthålla
denna grundsats vitsordades visserligen i motiven, men det syntes
vara av stor vikt, att detta på fullt tydligt sätt komme till uttryck i
själva lagtexten, vilken borde någorlunda uttömmande angiva, under
vilka omständigheter bidrag ur kassan skulle lämnas eller förvägras liksom
på vilka sätt och under vilka villkor understöd ur kassan kunde meddelas.
Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke bidrag till sparbank åtminstone
i regel borde utlämnas i form av lån. I varje fall borde enligt
ämbetets mening grundsatsen örn sparbanks återbetalningsskyldighet
komma till uttryck i lagen.
Flera länsstyrelser hava ansett direktiven för hjälpverksamheten alltför
allmänt hållna och förordat en närmare precisering av direktiven
antingen i lagtexten eller i motiven. Olika önskemål hava
därvid uttalats örn vad direktiven höra innehålla. I allmänhet synes man
hava ansett förslaget upptaga alltför stränga restriktioner, särskilt i
fråga örn insättares möjlighet att erhålla gottgörelse.
Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda ansett, att de mindre sparmedlen
under alla förhållanden borde erhålla full garanti. Var gränsen
därvidlag borde sättas, kunde enligt länsstyrelsens mening vara en smakfråga;
under 1,000 kronor syntes dock knappast böra ifrågakomma. Hos
dem, som insatte större belopp i en sparbank, kunde man möjligen förutsätta,
att de iakttoge eller åtminstone borde iakttaga erforderlig försiktighet,
och örn de försummade detta, kunde det ju sägas, att de själva
borde stå någon risk. Beslutet örn i vilken utsträckning gottgörelse skulle
beviljas insaltare hade enligt förslaget helt lagts i styrelsens händer. Visserligen
gåve motiven någon ledning åt styrelsen vid dylika frågors avgörande,
men den syntes icke vara tillräcklig. Med hänsyn till önskvärdheten
att hos allmänheten skapades fullt förtroende till sparbankerna
ansåge länsstyrelsen nödvändigt, att bestämmelserna örn gottgörelse
åt insättare i erforderlig mån kompletterades, med angivande möjligen
av den procentuella del, måhända i fallande skala ju högre beloppet
vore, som insättare ovillkorligen kunde göra anspråk på. I detta sam
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
inanhang ville länsstyrelsen jämväl ifrågasätta, huruvida icke möjlighet
borde beredas åtminstone sparbank att överklaga styrelsens beslut i
ersättningsfrågor, exempelvis genom frågans hänskjutande till någon
sparbankernas gemensamma delegation.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har särskilt framhållit, att örn en sparbank,
såsom i motiven uttalats, icke borde komma i åtnjutande av bidrag
till sin säkerhetsfond i sådana fall, då sparbanken lidit förlust till följd
av vanskötsel eller försumlighet i kontrollen från styrelsens sida, så syntes
det anmärkningsvärt, att en så betydelsefull omständighet icke angivits
i själva lagen. För egen del hyste länsstyrelsen den meningen, att
det icke vore riktigt att utesluta en sparbank från bidrag i angivna fall.
Därest inom orten ådagalagts ett tydligt intresse av sparbanks bestånd,
syntes den omständigheten, att styrelsen visat vårdslöshet eller försummelse,
icke böra vara avgörande i fråga örn rätten till bidrag.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att förslaget möjliggjorde
en alltför subjektiv prövning beträffande gottgörelse åt insättare.
Därest kassan skulle motsvara sitt ändamål, syntes det länsstyrelsen, att
samtliga insättare, oavsett örn de vore enskilda personer, bolag eller föreningar,
huvudmän eller anhöriga till huvudmän eller styrelseledamöter,
borde tillförsäkras lika rätt i fråga örn ersättning för lidna förluster.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat farhågor för att förslagets
allmänt hållna avfattning skulle ställa kassans styrelse värnlös mot den
intensiva agitation för stora bidrag, som vid inträffande fallissemang vore
att förvänta från insättarnas sida, och bland annat ur denna synpunkt
ansett en närmare precisering av förutsättningarna för bistånd från kassan
nödvändig.
Två länsstyrelser hava i olika hänseenden förordat en skärpning av
bestämmelserna örn hjälp från kassan.
Sålunda har länsstyrelsen i Västmanlands län ansett nödvändigt, att
gottgörelse åt insättare i lagen begränsades till viss procent av tillgodohavandet,
förslagsvis till 75 procent. Den fria prövningsrätt, som kassans
styrelse enligt förslaget formellt skulle hava, komme eljest enligt
länsstyrelsens mening att i praktiken helt sättas ur spel under allmänhetens
tryck.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har föreslagit, att tillskott till sparbanks
säkerhetsfond icke skulle kunna beviljas i annat fall än då det mera betydande
ortsintresse för sparbankens fortbestånd, som enligt förslaget skulle
utgöra villkor för sådant tillskott, toge sig uttryck i kapitaltillskott från
orten.
I några utlåtanden har hemställts, att styrelsen måtte erhålla fri
prövningsrätt beträffande frågor örn hjälp från kassan.
Svenska sparbanksföreningen, som uttalat sig i denna riktning, har framhållit,
att de i promemorian angivna direktiven för stödverksamheten tede
av en viss oklarhet. Det framhölles med styrka, att hjälp icke borde lämnas
en sparbank, som på grund av styrelsens vårdslöshet bragts i sitt pre
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54. 43
kära läge. Och denna inskränkning syntes gälla jämväl till nackdel för insättarna
i en sådan sparbank. Styrelsen funne det väl uppenbart, att, om
det gällde att stödja en sparbank, särskild hänsyn borde tagas till det sätt,
varpå sparbanken utövat sin verksamhet, men att såsom förutsättning för
varje stöd kräva frånvaro av vårdslöshet från styrelsens sida stöde icke
väl tillsammans med kassans uppgift, som vore att bevara och stärka allmänhetens
förtroende för sparbanksväsendet. Vad insättarna beträffade,
förefölle det särskilt orimligt att göra hjälpen till dem beroende av det
sätt, varpå styrelsen förvaltat sparbanken, i annan mån än att denna förvaltning
tagit sig synbarligen stötande uttryck utåt. Ofta kunde emellertid
hjälpen åt insättarna böra lämnas på det sätt, att man möjliggjorde
för sparbanken att fortsätta sin verksamhet. Styrelsen funne därför, att
kassans styrelse borde hava diskretionär prövningsrätt, huruvida och i
vad mån eller i vilken form hjälp skulle lämnas. Att något krav på understöd
icke borde kunna ställas på kassan från de nödlidande sparbankernas
sida, vore sålunda även enligt styrelsens mening uppenbart, men
kassan borde med fullständig frihet få bedöma alla de skäl, som kunde
föreligga för ett ingripande i visst fall, såsom omfattningen av förlusten i
förhållande till kassans tillgångar, sättet för sparbankens förvaltning, dess
räntepolitik och dylikt.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Värmlands och Kopparbergs
län hava uttryckligen anslutit sig till vad sparbanksföreningen anfört.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett föreningens erinringar värda
beaktande. Uttalanden av i huvudsak samma innebörd som föreningens
yttrande liava gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län.
Även enligt min mening bör hjälp från kassan kunna lämnas dels såsom
tillskott till sparbanks säkerhetsfond och dels såsom gottgörelse åt
insättare, vilka eljest till följd av sparbanks insolvens skulle förlora större
eller mindre del av sina tillgodohavanden. Från sparbankshåll har visserligen
ifrågasatts, att endast den sistnämnda arten av hjälp borde ifrågakomma,
men då iusättarnas intressen otvivelaktigt i många fall bliva bäst
tillgodosedda genom att vederbörande sparbank sättes i stånd att övervinna
en tillfällig kris för att därefter i lugn få fortsätta sin rörelse, anser
jag mig icke kunna förorda en sådan begränsning av kassans uppgift.
Hjälpen åt sparbank har även den fördelen, att därigenom bevaras utsikten
för kassan att i sinom tid återfå utlagda belopp.
För att kassan skall kunna ingiva allmänheten förtroende för sparbankerna
och därigenom gagna sparbanksväsendet i dess helhet är det uppenbarligen
av synnerlig vikt, att möjligheten till hjälp från kassan icke
kringskäres av alltför många och stränga restriktioner. Ur denna synpunkt
torde vissa erinringar kunna göras mot do i motiven uppdragna
riktlinjerna för kassans hjälpverksamhet.
Sålunda vill jag ansluta mig till den i ett flertal utlåtanden uttalade
uppfattningen, att vårdslöshet eller försumlighet från ledningens sida icke
Departements•
chefen,
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
bör utgöra något ovillkorligt kinder för stöd åt sparbank. För denna art
av hjälp synes vara fullt tillräckligt att fordra, att sparbanken kan anses
vara livskraftig och att dess fortbestånd motsvarar ett mera betydande
ortsintresse. Föreligga båda dessa förutsättningar, vilka väl i och för sig
skulle motivera tillkomsten av en ny sparbank, synes intet vara att erinra
mot att sparbanken med kassans hjälp sättes i stånd att fortsätta sin rörelse,
naturligtvis under förutsättning att garantier skapas mot ett upprepande
av försummelserna.
Att vårdslöshet från styrelsens sida icke bör utesluta hjälp åt insättarna,
synes mig uppenbart. Även förslaget torde utgå från denna uppfattning,
ehuru man på några håll trott sig böra tolka motiven i motsatt riktning.
Beträffande denna art av hjälp har i motiven anförts, att den icke
bör utgå i andra fall än då insättarna handlat med tillbörlig försiktighet.
Ehuru det i praktiken säkerligen kommer att ställa sig ganska svårt att
realisera detta krav, anser jag detsamma böra i princip upprätthållas. Jag
vill emellertid betona, att endast en mera påtaglig oförsiktighet härvidlag
bör komma i betraktande, såsom då insättare genom sin personliga ställning
haft tillfälle att få en inblick i sparbankens ekonomi och sålunda bort
inse den med insättningen förbundna risken.
Även vissa andra framställda anmärkningar synas mig beaktansvärda.
Då det emellertid enligt min mening icke gärna är möjligt att ens någorlunda
uttömmande angiva de omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas
vid bedömande av förekommande hjälpfrågor, anser jag i likhet med sparbanksföreningens
styrelse den lämpligaste utvägen vara, att kassans styrelse
tillerkännes diskretionär prövningsrätt, huruvida och i vad mån
eller i vilken form hjälp bör lämnas. Därvid bör styrelsen givetvis även
vara berättigad att uppställa särskilda villkor för hjälpens åtnjutande.
Sålunda synes det angeläget, att styrelsen vid tillskott till säkerhetsfond
tillser, att nödiga bestämmelser träffas örn återbetalning till kassan, och
vid denna hjälpform bör styrelsen exempelvis även kunna fordra, att
ändring göres beträffande sparbankens ledning eller att sparbanken underkastar
sig tillsyn från styrelsens sida, till dess tillskottet återgäldats.
Då gottgörelse åt insättare i sparbank icke lärer kunna ifrågakomma
i andra fall än då sparbanken trätt i likvidation eller försatts i konkurs,
torde detta böra komma till uttryck i lagtexten.
Att medgiva rätt till klagan över styrelsens beslut synes mig varken
behövligt eller lämpligt. Ett beslut örn stöd åt sparbank måste enligt
sakens natur ofta fattas skyndsamt och genast bliva bindande.
Övriga frågor.
Då från flera sparbankers sida uttalats önskemål därom, att ordet »allmänna»
icke måtte ingå i den nya kassans namn, vill jag såsom benämning
å kassan föreslå sparbankernas säkerhetskassa.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Redan i det föregående har jag på tal om kassans förvaltning och revision
omnämnt vissa frågor, vilka ansetts böra avgöras av Kungl. Majit i
administrativ ordning. För tillämpning av lagen erfordras ytterligare
vissa föreskrifter, vilka torde böra meddelas i enahanda ordning, såsom
angående styrelsens sammanträden och protokoll, beslutfört antal inom
styrelsen, befogenhet för denna att anställa avlönat biträde, indrivning av
sparbankernas bidrag till kassan och redovisning av dessa bidrag med
mera. Vad indrivningen av bidragen beträffar, synes den lämpligen böra
verkställas i samband med indrivningen av sparbankernas bidrag till kostnaden
för sparbanksinspektionen. Inspektionen har förklarat sig icke
hava något att erinra mot att ombestyra uträknandet och infordrandet av
bidragen till kassan.
I enlighet med de av mig i det föregående angivna grunderna har jag
låtit inom finansdepartementet överarbeta det framlagda utkastet till lagbestämmelser
i ämnet, i samband varmed även några ändringar av huvudsakligen
redaktionell natur vidtagits. Förslag hava upprättats till
lag om sparbankernas säkerhetskassa och till lag om ändrad lydelse av
30 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker. Båda lagarna torde
böra träda i kraft den 1 januari 1935, vilket innebär att bidrag första
gången skulle utgå efter omslutningssiffrorna vid 1934 års utgång.
Jag vill slutligen erinra, att i promemorian anförts, att kassan syntes
böra åtnjuta samma frihet från skyldighet att erlägga skatt till stat och
kommun, som tillkomme vissa andra kassor och fonder. Härmed torde
hava åsyftats de juridiska personer, som enligt 7 § i förordningen den 28
september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äro frikallade
från skattskyldighet till staten för all inkomst samt enligt 53 § i kommunalskattelagen
av samma dag äro ålagda kommunal skattskyldighet allenast
för inkomst av fastighet. Från några håll har därjämte påyrkats, att sparbankerna
måtte berättigas att vid sina inkomstdeklarationer avdraga beloppet
av de bidrag, som av dem komme att erläggas till kassan. Till
dessa frågor anhåller jag att sedermera få återkomma.
Föredraganden uppläser härefter de inom finansdepartementet upprättade
lagförslagen, av den lydelse bilagorna II och III vid detta protokoll
utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
46
Kungl. Majlis proposition nr 54.
Bilaga I.
Vid promemorian fogat utkast till lag örn sparbankernas
allmänna säkerhetskassa.
Härigenom förordnas som följer:
1 i
För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbanker - nas allmänna säkerhetskassa) med uppgift att trygga sparbankernas verksamhet
och insättarnas rätt.
2 $.
1 mom. Såsom bidrag till sparbankernas allmänna säkerhetskassa skall
varje sparbank i riket årligen inbetala en avgift av två hundradels procent
av de medel, som sparbanken vid utgången av nästföregående kalenderår
förvaltat. Från denna bidragsskyldighet är dock befriad sparbank,
vars fonder enligt senast fastställda balansräkning antingen icke uppgå
till det i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga beloppet eller
skulle genom bidragets betalning komma att nedgå under detta belopp;
vid denna beräkning må sparbank från fondernas belopp avräkna säkerhetsfond
och under de första tio åren efter sparbankens stiftande jämväl
grundfond.
2 mom. Upplupna räntor å kassans medel skola, efter avdrag av förvaltningskostnader
och övriga utgifter, läggas till kapitalet, till dess
detta vuxit till tio miljoner kronor.
3 mom. Uppgår kassans kapital till tio miljoner kronor, skola avgifter
till kassan ej vidare utgå och må dess behållna ränteavkastning årligen
utdelas till sparbankerna i förhållande till sammanlagda beloppet
av de avgifter, som varje sparbank inbetalat.
4 morn. Nedgår kassans kapital under tio miljoner kronor, skola åter,
till dess kapitalbehållningen på nytt stigit till sagda belopp, sparbankerna
inbetala bidrag och räntorna läggas till kapitalet såsom ovan sägs.
Styrelsen må dock, därest kassans kapital understiger tio miljoner kronor
men kan antagas skola inom loppet av ett år med tillägg av behållna
räntor växa till sagda belopp, besluta att bidrag ej skola infordras från
sparbankerna.
3 §.
Allmänna säkerhetskassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter
med säte i Stockholm. En ledamot, tillika ordförande, utses av Konungen.
Övriga ledamöter utses av sparbankerna, i den ordning Konungen
bestämmer. Finnes sammanslutning, omfattande mer än halva antalet
sparbanker i riket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning
skall utse visst antal, minst två ledamöter i styrelsen; och äger
Konungen för dylikt fall, därest så prövas lämpligt, i stället för de sparbanker,
som ej tillhöra sammanslutningen, utse återstående antal ledamöter
i styrelsen.
Kungl. May.ts proposition nr 54.
47
Styrelseledamot utses för fyra år i sänder. Av de ledamöter, som utsetts
på sätt i tredje och fjärde punkterna av första stycket är sagt, utträder
årligen en i den ordning, som första gången bestämmes genom
lottning.
Suppleanter till lika antal som de ordinarie ledamöterna utses i samma
ordning och för samma tid som dessa.
Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som
utsett honom.
Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot av
sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga i överläggningarna
och få till protokollet antecknad den mening, han uttalat
i ärenden, som förekommit till behandling.
Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller
med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för
alla och alla för en.
4 i
Allmänna säkerhetskassans medel skola placeras hos riksgäldskontoret
eller i sådana obligationer, som i 25 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker
omförmälas, eiler ock insättas hos riksbanken eller inländskt
bankbolag eller sparbank.
5 §.
Allmänna säkerhetskassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt
fall, av kassans medel bevilja dels tillskott till säkerhetsfond åt sparbank,
vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått så mycket, att
förordnande örn sparbankens trädande i likvidation jämlikt 58 § lagen
örn sparbanker kan meddelas, men vars fortsatta verksamhet anses påkallad
av ett mera betydande ortsintresse, dels ock i så stor utsträckning,
som finnes skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som råkat på obestånd.
6 §.
Sparbanks andel i allmänna säkerhetskassan må ej avskiljas eller utbetalas,
ej heller uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper. Ej
må andel överlåtas; dock äger sparbank, vars rörelse övertages av annan
sparbank eller av bankbolag, överlåta sin andel i kassan, i förra fallet
till den sparbank, som övertager rörelsen, samt i senare fallet till annan
sparbank, med vilken avtal kunnat träffas.
7 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper utses
årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte suppleanter,
vilka hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver
till sparbanksinspektionen.
Sparbanksinspektionen äger jämväl deltaga i granskningen och skall
med eget yttrande överlämna revisorernas berättelse till Konungen, som
beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.
Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik upp
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
gift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt uppdrag
visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla
för en.
8 §.
Närmare bestämmelser örn allmänna säkerhetskassans förvaltning samt
örn indrivning och redovisning av bidragen till kassan meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Majlis proposition nr 54.
49
Bilaga. 11.
Förslag
till
Lag
om sparbankernas säkerhetskassa.
Härigenom förordnas som följer:
1 $.
För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbankernas
säkerhetskassa) med uppgift att i enlighet med de i denna lag givna bestämmelser
trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt.
2 §.
Såsom bidrag till kassan skall varje sparbank, såvitt ej annat följer
av andra stycket i denna paragraf eller av 3 §, årligen erlägga en avgift
till belopp motsvarande två hundradels procent av de medel, som sparbanken
vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade.
Från bidragsskyldighet är befriad sparbank, vars fonder, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första
åren efter sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå
till det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga
beloppet eller genom bidragets betalning skulle komma att nedgå
under detta belopp.
3 §.
Uppgår kassans behållning till tio miljoner kronor, skola avgifter icke
utgå, och skall i sådant fall hälften av den behållna avkastningen årligen
utdelas till sparbankerna i förhållande till deras andelar i kassan. Uppgår
behållningen till trettio miljoner kronor, skall hela avkastningen efter
samma grund utdelas.
För beräkning av sparbanks andel i kassan skola de särskilda sparbankerna
gottskrivas erlagda avgifter samt dessutom vid varje års slut
vad som av kassans bruttoavkastning för året å dem belöper i förhållande
till vad förut gottskrivits dem. Sparbankernas andelar i kassan beräknas
efter vad sålunda gottskrivits envar av dem.
Sparbanks andel i kassan må ej avskiljas eller utbetalas, ej heller uppBihang
till riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 54.
4
50
Kungl. May.ts proposition nr 54.
föras som tillgång i sparbankens räkenskaper. Ej må andel överlåtas
annorledes än i samband med överlåtelse av sparbanks rörelse på annan
sparbank.
4*.
1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i
Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen
samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer.
Finnes sammanslutning, omfattande mer än halva antalet sparbanker i
liket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse
visst antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för dylikt
fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,
utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika antal
som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Arvoden
åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.
Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år.
Ledamot eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd
ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller
dem, som utsett honom.
Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd
av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla
för en.
2 mom. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot
av sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga
i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat
i ärende som förekommit till behandling.
5 *.
Kassans medel skola placeras hos riksgäldskontoret eller i riksbanken eller
i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen örn sparbanker; dock
må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel innestå hos inländskt
bankbolag eller sparbank.
6 i
Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor
som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels tillskott till
säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått
under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande
lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes skäligt,
gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i
konkurs.
51
Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 54.
7 %.
För granskning av styrelsens förvaltning oell kassans räkenskaper utses
årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte suppleanter
för dem. Arvoden åt revisorerna bestämmas av Konungen.
Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse
däröver till sparbanksinspektionen. Inspektionen, som även själv må
företaga erforderlig granskning, bar att till Konungen avgiva utlåtande
över revisorernas berättelse. Örn ansvarsfrihet för styrelsen beslutar
Konungen.
Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt
uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för båda och båda för en för därav
uppkommande skada.
8 *.
De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Bilaga, lil.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker.
Härigenom förordnas, att 30 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
30 i
Sparbank må---Konungens befallningshavandes stadfästelse.
Sparbank må---- gemensamma intressen. Om sparbanks andel i
sparbankernas säkerhetskassa är särskilt stadgat.
Utan hinder--— eller pantsatt.
Har sparbank---täcker fordringen.
Henna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Kungl. Majus propositioti nr 54.
53
Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Majus lagråd dea 2 januari
1934.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justi tieråden Gkefbekg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8 december 1933,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen om förmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag örn sparbankernas säkerhetskassa; och
2) ,. lag om ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923 (ur 286) örn sparbanker.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Claes Johanson.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om sparbankernas säkerhetskassa.
2 §.
Lagrådet:
Åt det undantag från skyldigheten att erlägga bidrag, som avses med
den i första stycket gjorda hänvisningen till 3 §, synes lämpligen kunna
givas direkt uttryck i samma stycke genom en sats innehållande att bidrag
skall erläggas varje år, då kassans behållning icke uppgår till tio
miljoner kronor.
3 *.
Lagrådet:
Enligt det inom finansdepartementet nied biträde av professorn Björling
utarbetade lagutkastet skulle — i fall då utdelning till sparbanker
som lämnat bidrag till kassan över huvud kunde ifrågakomma — det för
utdelning disponibla beloppet fördelas mellan sparbankerna efter förhållandet
mellan de bidrag, '' sorn en var av dem lämnat. Denna regel
synes ur enkelhetens synpunkt vara att föredraga framför de mera in
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
vecklade bestämmelser, som icke torde kulina undvikas, därest såsom
med det remitterade förslaget åsyftas framställda erinringar mot den i
utkastet intagna ståndpunkten skola iakttagas. Väl kan det icke bestri
das att principiellt sett fog finnes för anmärkningen att behållen ränteavkastning
bör inräknas i de belopp, som läggas till grund för fördelningen.
Emellertid kan det näppeligen antagas, att det kommer att äga
någon nämnvärd ekonomisk betydelse, hur valet mellan de båda alternativen
utfaller. De sparbanker, som alltifrån kassans inrättande erlägga
föreskrivna bidrag, erhålla ju sinsemellan samma jämförelsetal.
vare sig ränteavkastning medräknas eller icke. Skiljaktiga resultat av
de båda alternativen uppkomma först i den mån bidrag kommer att erläggas
av sparbank, som icke oavbrutet från kassans inrättande erlagt
bidrag så länge det erfordrats för att uppbringa kassans behållning till
tio miljoner kronor, d. v. s. nyinrättad sparbank eller sparbank som på
grund av 2 § andra stycket varit befriad från bidragsskyldighet. Enligt
vad i remissprotokollet angives visar en uträkning på grundval av
1032 års siffror, att vid tillämpning av förslagets bestämmelser ej flera
än hoest åtta av rikets 4T?1 sparbanker med ett sammanlagt ärligt bidragsbelopp
icke överstigande 1.700 kronor skulle åtnjutit befrielse
från bidragsskyldighet. Vid nu angivna förhållanden lärer det kunna försvaras
att lämna ränteavkastningen utan beaktande. Framhållas må
ock. att de i förslaget upptagna bestämmelserna så till vida synas kunna
leda till oriktigt resultat som någon hänsyn icke, på sätt uppenbarligen
bör ske. tagits till att sparbank under ett eller flera år kan hava
uppburit utdelning. Därest en återgång till utkastets regel ej anses
höra ifrågakomma, torde därför i varje fall en omarbetning av lagtexten
vara erforderlig.
Den omständigheten att sparbank utgivit bidrag till kassan medför
enligt förslaget icke annan rätt mot kassan, så länge denna äger bestånd.
än den i förevarande paragraf omförmälda rätten att under viss
förutsättning njuta utdelning ur avkastningen. Vid sådant förhållande
kan det ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare att direkt i lagtexten
giva uttryck åt denna grundsats i stället för att såsom nu skett
Aud sidan av rätt till utdelning omnämna sparbanks andel i kassan men
samtidigt föreskriva, att denna andel ej får avskiljas, utbetalas eller upplagas
såsom tillgång i sparbankens räkenskaper, vilket enligt remissprotokollet
innebär att sparbank icke skall hava någon fordringsrätt å
andelens belopp eller eljest någon rätt, vilken kan tagas i anspråk såsom
en sparbankens tillgång i händelse av konkurs eller utmätning eller vid
sparbankens upplösning. Har man genom uttrycket andel velat angiva,
att vid en eventuell likvidation av kassan — ett ämne varom förslaget
icke innehåller någon bestämmelse och vars reglering sålunda synes
förutsätta särskild lagstiftning — sparbankerna skola äga rätt till behållningen
efter sina andelar, lärer detta böra mera direkt utsägas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54,
55
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker.
Lagrådet:
Därest vad lagrådet anfört under 3 § förslaget till lag om sparbankernas
säkerhetskassa vinner beaktande, kan därav föranledas att den här
gjorda hänvisningen jämkas eller uteslutes eller ock ersättes med en erinran
till exempel i 75 § lagen om sparbanker att om sparbankernas säkerhetskassa
är särskilt stadgat.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
56
.Kungl. Maj:ts proposition nr 54.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 2
januari 1934 avgivna utlåtande över de den 8 december 1933 till lagrådet
remitterade förslagen till lag örn sparbankernas säkerhetskassa samt lag
örn ändrad lydelse av 30 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
Förslaget till lag örn sparbankernas säkerhetskassa.
Vad lagrådet anfört vid 2 § av förslaget anser jag böra vinna beaktande.
Enligt det inom finansdepartementet med biträde av professorn Björling
utarbetade lagutkastet skulle, därest kassan uppginge till viss storlek,
kassans behållna ränteavkastning årligen få utdelas till sparbankerna i
förhållande till sammanlagda beloppet av de avgifter, som varje sparbank
inbetalat till kassan. I flera yttranden över utkastet, särskilt från
sparbankshåll, anmärktes emellertid, att utdelningen borde beräknas icke
blott efter summan av inbetalade avgifter utan jämväl med hänsyn tagen
(ill tiden för bidragens erläggande eller, med andra ord, till den å avgifterna
erhållna ränteavkastningen. Då jag ansåg denna erinran befogad,
lät jag vid överarbetningen av utkastet den ifrågavarande bestämmelsen
undergå jämkning i överensstämmelse med vad sålunda föreslagits. Lagrådet
har nu förordat en återgång till utkastets regel och såsom skäl härför
anfört, att denna ur enkelhetens synpunkt syntes vara att föredraga
framför de mera invecklade bestämmelser, som icke torde kunna undvikas,
därest framställda erinringar mot den i utkastet intagna ståndpunkten
skulle iakttagas. Väl kunde det icke bestridas, att principiellt
sett fog funnes för anmärkningen att behållen ränteavkastning borde inräknas
i de belopp, som lades till grund för fördelningen, men då det näppeligen
kunde antagas, att det komme att äga någon nämnvärd ekonomisk
betydelse, hur valet mellan de båda alternativen utfölle, syntes det enligt
lagrådets mening kunna försvaras att lämna ränteavkastningen utan
beaktande.
57
Kungl. Majlis proposition nr 54.
Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört vill jag nu förorda, att i
förslagets 3 § upptages den enklare, i det ursprungliga utkastet upptagna
regeln för utdelningens beräknande.
Särskilt om nämnda regel godtages, synes det icke vara nödvändigt att
i 3 § begagna uttrycket sparbanks andel i kassan. I anslutning till vad
lagrådet i detta avseende ifrågasatt torde 3 § i stället böra innehålla,
jämte reglerna örn rätt till utdelning, dels en bestämmelse varigenom
direkt utsäges, att sparbank i övrigt icke så länge kassan består äger
göra gällande någon rätt till kassans tillgångar, dels ock ett stadgande
att sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid
dess upplösning ej må uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper
eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens
rörelse å annan sparbank.
I enlighet med vad jag nu angivit bär förevarande lagförslag omarbetats,
i samband varmed jämväl vidtagits några jämkningar av redaktionell
natur.
Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 30 § sparbankslagen.
Med hänsyn till den företagna omarbetningen av 3 § i förslaget till lag
örn sparbankernas säkerhetskassa torde, såsom lagrådet antytt, någon
ändring i sparbankslagen icke vara erforderlig.
Föredraganden uppläser härefter det föreliggande förslaget till lag örn
sparbankernas säkerhetskassa samt hemställer, att Kungl. Majit måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
John O. Karlsson.
*
lii hilne/ lill riksdagens protokoll 1934
1 sami. Nr 54.
Doktrin (2)
- Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (I): Problemformulering och orsaker, FT 2011 nr 1 s. 57, på s. 69 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 264, 266, 268 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1934:280 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel m. m. a1 i texten
- BU 1934:46 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa. s. 1 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 2 dokument.
- FT 2005 s. 251 Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet s. 264 · s. 266 · s. 268 i texten
- FT 2011 s. 57 Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (I): Problemformulering och orsaker s. 69 i texten