Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen

1934-02-09 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:98, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 98.

1

Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen; given

Stockholms slott den 9 februari 19M.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av

22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934.

1 sami.

Nr 9S.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 22 kap. 5 § 3 och 4 mom. strafflagen skola

upphöra att gälla, dels ock att 21 § i samma kapitel, vilket lagrum senast

ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 96), skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och

20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som

i 12 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga

är örn brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs.

må ej åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller

annan föryttring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt

eller det, varuti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § förmäles, må ej åtalas av annan än målsägande, där

gärningsmannen kommit i besittning av godset på grund av avtal enligt

vilket äganderätten skall övergå å honom sedan för godset betingad betalning

blivit helt eller delvis erlagd.

Brott, som i 10 §---öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom.---av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft, vad angår stadgandet i 21 § 2 morn., den 1

juli 1934 samt i övrigt den 1 juli 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

fråga örn vissa ändringar i 22 kap. strafflagen, avseende dels införande i

21 § av särskild bestämmelse angående åtalsrätt vid förskingring av gods

som förvärvats på avbetalning och dels upphävande av de i 5 § 3 och 4

mom. upptagna bestämmelserna örn straff för brukande av mått eller vikt

som icke behörigen stämplats, märkts eller omjusterats ävensom härav föranledd

ändring i 21 §. Föredraganden anför:

Åtalsrätt vid förskingring av gods som förvärvats på avbetalning.

Vid olika tillfällen och ur skilda synpunkter hava anmärkningar riktats

mot det sätt på vilket det s. k. avbetalningssystemet utvecklats i vårt land.

Genom en motion i andra kammaren (nr 272) bragtes saken år 1927

under riksdagens behandling. Motionären — som emot avbetalningssystemet

anförde bland annat, att det lätt uppmuntrade till lyxkonsumtion

och obetänksamma inköp samt därigenom motverkade sparverksamheten

— hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att utredning måtte verkställas rörande avbetalningssystemets

omfattning och verkningssätt samt att resultatet av denna utredning jämte

därav eventuellt föranledda förslag måtte delgivas riksdagen.

I den skrivelse (nr 183) som riksdagen i anledning av motionen avlät till

Kungl. Maj:t uttalades, att avbetalningssystemet enligt riksdagens mening

utvecklat sig på ett sådant sätt att det kunde befaras medföra allvarliga

vådor av den art att åtgärder i reglerande syfte från det allmännas sida

kunde befinnas av behovet påkallade. För ett allsidigt bedömande av hithörande

frågor syntes emellertid en utredning sådan som i motionen ifrågasatts

först böra verkställas. Riksdagen hade därför funnit sig böra tillstyrka

att åtgärder vidtoges i motionens syfte. Riksdagen framhöll i skrivelsen

vidare att den vore fullt på det klara med att stora svårigheter komme

att möta en dylik utredning i det att det måhända ej vore möjligt att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts -proposition nr 98.

erhålla uttömmande uppgifter angående avbetalningssystemets omfattning

och verkningssätt. Tillräckligt omfattande material syntes dock utan

större svårigheter kunna erhållas för ett bedömande av frågan huruvida

ett ingripande från det allmännas sida borde komma till stånd. På vad

sätt dylikt ingripande skulle kunna ske utan att menligt inverka på den

lojala avbetalningshandeln vore svårt att bedöma. Förslag hade framkommit

att söka inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar genom att begränsa

den tid på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas. Ett av de

allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen riktade sig mot agentverksamheten

och agentkårens sammansättning. Då det syntes sannolikt

att flertalet av de med systemet förenade olägenheterna i viss mån bottnade

däri att såsom agenter understundom användes mindre lämpliga och

föga ansvarskännande personer, skulle bestämmelser angående agentverksamheten

säkerligen medföra ett bättre sakernas tillstånd över huvud taget

inom avbetalningshandeln. En utveckling till det bättre vore troligen att

emotse statsingripande förutan så snart rörelsen vunnit erforderlig stadga

i organisatoriskt hänseende, men föreskrifter angående agentverksamheten

kunde förväntas påskynda en sådan utveckling. Under åberopande

av vad i skrivelsen anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes föranstalta

örn utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och

verkningssätt.

Den av riksdagen begärda utredningen igångsattes hösten 1927

inom handelsdepartementet och inriktades i överensstämmelse

med riksdagens hemställan på att söka utröna avbetalningssystemets omfång

och verkningar. Sålunda utsändes till företag som enligt vad kunnat

utrönas mera normalt bedrevo avbetalningsaffärer tryckta formulär upptagande

frågor rörande dels företagens totala handelsomsättning samt avbetalningsaffärernas

andel därav för åren 1913, 1920 och 1924—1927, dels

ock avbetalningsaffärernas bedrivande och anordning, tillämpade prissättningsgrunder

och avbetalningsvillkor, med avbetalningssystemet förenade

fördelar och olägenheter ävensom önskemål örn ändringar i gällande lagstiftning

på området. Vidare införskaffades uppgifter rörande främmande

länders lagstiftning i ämnet och uppgift å antalet fångar, vilka under åren

1916—1927 frigivits från statens fångvårdsanstalter efter att hava avtjänat

straff för bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsköp.

Resultatet av en inom handelsdepartementet verkställd bearbetning av

det inkomna statistiska materialet har sammanfattats i en den 4 februari

1930 dagteeknad promemoria. I denna framhålles att de inkomna uppgifterna

icke lämnade en fullständig och tillförlitlig bild av avbetalningssystemets

omfattning och verkningar. Sålunda lämnade utredningsmaterialet

icke upplysning örn avbetalningsaffärernas relativa omfattning inom landets

totala handelsomsättning eller ens inom de varubranscher, som närmast

berörts av utredningen. Även i övrigt företedde materialet vissa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 98.

5

ojämnheter och brister. Uppgifterna rörande brottsligheten vore ofullständiga

såtillvida, att de icke upptoge sådana brott som medfört villkorlig

dom eller som straffats med böter. Av utredningen framginge emellertid,

att avbetalningsaffärerna under de senare av utredningen berörda åren

visat en mycket utpräglad ansvällning. Deras totalbelopp skulle enligt ep

vid promemorian fogad, på de lämnade uppgifterna grundad tablå uppgå

— i runda tal — till 5 miljoner kronor år 1913, 22 miljoner kronor år 1920,

34 miljoner kronor år 1924 och 59 miljoner kronor år 1927. Starkaste ökningen

företedde avbetalningsaffärer som gällde motorfordon, dammsugare,

grammofoner, separatorer, lantbruksmaskiner, böcker och konfektionsvaror.

Enligt de från fångvårdsanstalterna införskaffade uppgifterna

företedde jämväl den med avbetalningsaffärerna sammanhängande

brottsligheten en stark stegring under de senare åren.

Genom beslut av Kungl. Majit den 12 september 1930 överlämnades samtliga

handlingar i ärendet till kommerskollegium som anbefalldes

att fullfölja utredningsarbetet samt därefter till Kungl. Majit inkomma

med yttrande i ämnet ävensom de förslag som av utredningen kunde föranledas.

I anledning av detta uppdrag införskaffade kommerskollegium från fångvårdsstyrelsen

vissa kompletterande uppgifter rörande personer som avtjänat

straff för bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsaffärer.

Vidare underkastades det från handelsdepartementet överlämnade

uppgiftsmaterialet ytterligare bearbetning särskilt vad angår framställda

yrkanden örn reformer i lagstiftningen.

Inom kommerskollegium upprättades härpå en den 7 september 1932 dagtecknad

promemoria i ämnet. I denna promemoria anfördes bland

annat följande.

Att avbetalningssystemet, även örn det finge anses hava en betydande

ekonomisk funktion att fylla, vore förenat med avsevärda olägenheter kunde

anses ådagalagt genom den i ämnet verkställda utredningen. De ur

social synpunkt yppade vådorna syntes bäst illustreras genom de uppgifter

angående förskingrings- och bedrägeribrott i samband med avbetalningsaffärer

som införskaffats. Ifrågavarande uppgifter vore visserligen bristfälliga

bland annat i så måtto att de endast avsåge antalet fångar som frigivits

från statens fångvårdanstalter efter avtjänande av straff för dylika

brott. I statistiken inrymdes således ej brott som endast förskyllt böter

eller där villkorlig dom tillämpats; ej heller vunnes någon kännedom örn

anmälda fall av förskingring eller bedrägeri där den skyldige ej kunnat

anträffas eller fällas till ansvar. Emellertid vore dock de i en vid promemorian

fogad bilaga sammanställda siffrorna i så måtto belysande för förhållandena

som de angåve en oroväckande ökning från och med år 1925.

Under åren 1927—1929 hade likväl inträffat en viss stabilisering. Vid jämförelse

med de siffror som angåves ungefär tio år tidigare framträdde emellertid

den stegrade brottsfrekvensen mycket markerat.

Otvivelaktigt syntes vara att denna utveckling i hög grad varit beroende

på de försäljningsmetoder som mångenstädes använts av avbetalningsaffärerna

och deras ombud. Även örn det ej vore möjligt att statistiskt be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 98.

visa förhållandet, syntes det dock vara ovedersägligt att alivarliga missförhållanden

i detta hänseende vore rådande. I den offentliga debatten

hade ej sällan framdragits fall, där försäljare lyckats förmå godtrogna kö

pare att pä avbetalning köpa föremål vilkas pris vida överstigit köparens

betalningsförmåga. Det vore under sådana förhållanden naturligt, att uppmärksamheten

i första hand kommit att riktas på åtgärder för främjande

av en bättre agentorganisation. Dylika åtgärder syntes dock i främsta

rummet böra komma till stånd genom ett initiativ från de organisationer

inom näringslivet, i vilka avbetalningsfirmorna deltoge. Här syntes han

delskamrarna kunna fylla en uppgift och möjligen kunde genom ett fri

villigt åtagande av dessa den registrering av avbetalningsagenterna komma

till stånd som bland annat i riksdagens skrivelse vore ifrågasatt. Att

däremot lägga en dylik uppgift på en statlig myndighet — varvid närmast

länsstyrelserna skulle komma i fråga — torde få anses uteslutet, då någon

effektiv kontroll från dessas sida i fråga om agenternas kvalifikationer ej

syntes kunna utövas och en icke ofrånkomlig utvidgning av den statliga

organisationen under rådande förhållanden i varje fall borde undvikas.

Ej heller vore gärna något verkligt effektivt inskridande på förevarande

område möjligt, i händelse offentlig myndighets tillstånd skulle stadgas

såsom villkor för rätten att driva försäljning på avbetalning. Frånsett att

nyssnämnda erinran mot utvidgning av statsverksamheten ägde tillämpning

jämväl i detta fall, syntes en dylik föreskrifts efterlevnad vara synnerligen

svår att övervaka.

Även örn man således i de nu berörda två hänseendena nödgades avstå

från statens medverkan för vinnande av en sundare utveckling av avbetalningssystemet,

syntes dock vissa utvägar stå till buds att åtminstone i

någon mån stävja de missbruk som uppkommit. Den norska lagen örn

kjop paa avbetaling den 21 juli 1916 hade infört en ordning som i detta

sammanhang förtjänade att uppmärksammas. Enligt 17 § nämnda lag

gällde, att den som yrkesmässigt sålde varor på avbetalning ej finge sluta

försäljningsavtal för ett lägre avbetalningspris än 500 kronor, såvida han

ej hade tillstånd härtill av polismyndigheten. Tillståndet kunde begränsas

att gälla allenast vissa slag av varor och kunde återkallas, örn det sätt varpå

rörelsen bedreves eller andra särskilda förhållanden gåre anledning till

att befara missbruk. Även örn det för våra förhållanden knappast kunde

vara lämpligt att såsom skett i Norge låta polismyndigheten i viss mån

bestämma den omfattning i vilken de enskilda företagen finge bedriva av

betalningsaffären så kunde det dock starkt ifrågasättas örn avbetalningsköp

överhuvudtaget borde medgivas i fråga örn direkta konsumtionsvaror,

lyxartiklar och varor understigande ett visst belopp, exempelvis 200 kronor.

Att genomföra något direkt förbud mot avbetalningsköp i dylika fall

syntes dock knappast vara görligt, särskilt med hänsyn till svårigheten

även i detta fall att övervaka bestämmelsens efterlevnad. Däremot syntes

man lämpligen kunna förhindra avbetalningsköpen i dessa fall genom att

beröva det vid avbetalningsköpet förekommande äganderättsförbehållet

dess rättsliga giltighet. Verkan av en föreskrift i sådant hänseende skulle

vara den att säljaren i angivna fall förlorade äganderätt ten till det på »avbetalning*

sålda föremålet, oaktat äganderättsförbehåll gjorts i avtalet.

Dettas innebörd bleve alltså allenast den. att köpeskillingen finge erläggas

successivt i särskilda poster och säljaren bomme ej att i det sålda godset få

någon speciell säkerhet för köparens skuldförbindelse. Sålde köparen föremålet

eller förpantade lian detsamma, bomme han ej att drabbas av något

ansvar för förskingring. En dylik ordning kundi1 säkerligen förväntas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

komma att i någon mån avhålla säljarna från att på avbetalning sälja ifrågavarande

varor till andra kunder än sådana vilkas solvens ansåges betryggande.

På sålunda anförda skäl hade kommerskollegium i ett vid promemorian

fogat preliminärt förslag till ändring i 1 § lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp

— till vilket förslag kollegium, enligt vad i promemorian angavs,

ej tagit slutlig ståndpunkt — upptagit bestämmelse av innehåll att

vid avbetalningsköp äganderättsförbehåll ej skulle vara gällande därest

godset utgjordes av kläder, skodon eller liknande förnödenhetsvaror för

personligt bruk, av äkta pärlor eller ädla stenar eller av föremål i vilka

sådana pärlor eller stenar vore infattade, av smycken av guld, silver eller

platina eller av andra dylika lyxvaror. Äganderättsförbehåll skulle ej

heller vara gällande örn sammanlagda beloppet av de poster som köparen

enligt avtalet hade att erlägga (avbetalningspriset) icke överstege 200

kronor.

I ännu ett hänseende ifrågasatte kommerskollegium ändring i lagen örn

avbetalningsköp. Under erinran att under förarbetena till lagen rått tvekan

icke endast örn lämpligheten över huvud att stadga en värdegräns förlagens

giltighet utan även örn den valda siffran — 3,000 kronor anfördes

i den nämnda promemorian, att erfarenheten syntes hava ådagalagt att

gränsen hestämts väl lågt. I händelse en höjning skulle anses önskvärd,

syntes ligga närmast till hands att höja värdegränsen till 5,000 kronor. En

dylik höjning kunde också anses anpassa sig till den utveckling på förevarande

område som under de senare åren ägt rum. Det syntes t. ex. i rätt

så stor omfattning inträffa att innehavare av biltrafiktillstånd inköpte

person- och lastautomobiler på avbetalning varvid avbetalningspriset ofta

överstege 3,000 kronor. Även maskiner och verktyg inköptes ej sällan av

innehavare av smärre verkstäder på avbetalning till högre belopp än nämnda

värdegräns. Med den utveckling avbetalningssystemet tagit syntes dylika

köp få anses hänförliga till »små avbetalningsköp», vilka enligt vad

som varit avsett vid tillkomsten av lagen örn avbetalningsköp borde falla

under nämnda lag. Anmärkas kunde även att i den norska lagen i ämnet

motsvarande värdegräns, som ursprungligen varit bestämd till 6,000 kronor,

genom en lagändring 1928 höjts till 10,000 kronor.

Den i promemorian omnämnda bilagan med vissa uppgifter angående

förskingrings- och bedrägerihrott i samband med avbetalningsaffärer tolde

få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll.

Den nu omförmälda promemorian angående avhetalningssystemet jämte

den inom handelsdepartementet upprättade promemorian i ämnet med

vissa till densamma hörande tablåer remitterades av kommerskollegium föi

yttrande till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt till handelskamrarna

och åtskilliga sammanslutningar av näringsidkare. Sedan yttranden

häröver inkommit har kommerskollegium i skrivelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

till Kungl. Majit den 21 februari 193 3, med överlämnande

av samtliga handlingar i ärendet, anfört huvudsakligen följande.

Innan kollegium överginge till ett övervägande av de olika möjligheterna

att råda hot på de brister som i avseende på avbetalningshandeln gjort

sig gällande, ville kollegium understryka den tveksamhet som givetvis

gjorde sig gällande i frågan huruvida ett ingripande från statens sida

överhuvudtaget kunde förväntas medföra åsyftade verkningar på förevarande

område. Huru än ett sådant ingripande lades, syntes alltid såväl ur

principiella som praktiska synpunkter erinringar kunna resas mot åtgärden,

och med hänsyn till de begränsningar som ett dylikt ingripande måste

få kunde givetvis påvisas gränsfall vilkas rättsliga bedömande bleve olika,

alltefter de råkade falla på den ena eller andra sidan örn den uppställda

gränsen. Kollegium hyste också den uppfattningen, att de olägenheter som

med avbetalningshandeln varit och alltjämt vore förenade bomme att så

småningom i det väsentliga reglera sig själva. Den avbetalningsfirma, som

uteslutande såge pä att driva upp omsättningen utan att tillbörligt beakta

kundernas betalningsförmåga, skulle snart nog komma underlund med att

en dylik försäljningspolitik bleve en dålig affär. Och bland avbetalningsagenterna

syntes även så småningom ett visst naturligt urval ske på så

sätt att de som tillförde sina firmor förlustbringande försäljningar bleve

avkopplade. Trots den skeptiska uppfattning kollegium sålunda byste örn

behovet och möjligheterna av ett ingripande, hade kollegium dock i anledning

av det kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga

ett förslag som trots att det, kollegium veterligt, vore behäftat med

vissa svagheter dock kunde förväntas i någon mån leda till ett undanröjande

av de olägenheter som gjorde sig gällande.

Såsom kollegium i den remitterade promemorian framhållit hade i fråga

örn avbetalningshandelns reformering uppmärksamheten i första hand

kommit att riktas på åtgärder för främjande av en bättre agentorganisation.

Kollegium hade i detta sammanhang påpekat att möjligen genom

handelskamrarnas försorg en registrering av avbetalningsagenterna kunde

komma till stånd. En sådan ordning liksom ock det från annat

håll framförda men av kollegium avstyrkta förslaget med en registrering

av agenterna hos offentlig myndighet hade icke i de avgivna yttrandena

vunnit något bifall, tvärtom hade nästan alla som yttrat sig i denna

punkt ansett denna linje icke framkomlig.

Ej heller hade den av kollegium i promemorian påpekade men icke förordade

utvägen, att rätten att driva försäljning på avbetalning skulle göras

beroende av offentlig myndighets tillstånd (koncession, enligt ett i

Norge i viss omfattning prövat system), i de avgivna yttrandena vunnit

någon mera allmän anslutning. Bland handelskamrarna hade denna anordning

förordats av handelskamrarna i Borås, Sundsvall och Luleå. Till

förmån för en sådan linje hade också uttalat sig länsstyrelsen i Umeå

samt några enskilda sammanslutningar inom affärslivet.

Från andra håll hade emellertid detta uppslag avstyrkts, så bland annat

av handelskammaren i Stockholm, Sveriges industriförbund, Kooperativa

förbundet m. fl.

Kollegium ville för sin del vidhålla den ståndpunkt kollegium i den remitterade

promemorian intagit och avstyrkte följaktligen koncessionssystemets

tillämpning på avbetalningshandeln.

De missbruk som förekommit i avseende på avbetalningshandeln hade

till stor del bestått däri att försäljning på avbetalning skett till personer

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

9

i svag ekonomisk ställning, varvid köparna sedermera avhänt sig eller pantsatt

det pä avbetalning inköpta godset och därmed gjort sig skyldiga till

förskingring. Ville man skydda en obetänksam avbetalningsköpare mot

risken att på dylikt sätt begå brottslig gärning, kunde det synas ligga närmast

till hands att undanröja förskingringsstraffet i fråga örn gods som

köpts på avbetalning.

En dylik linje som kollegium givetvis haft under övervägande hade i de

avgivna yttrandena alternativt ifrågasatts av Kooperativa förbundet och

i ett inlägg i frågan i Svensk Juristtidning (1933 sid. 55) hade även polisassessor

K. G. Sandström uttalat sig för en sådan lösning av frågan.

Kollegium kunde emellertid ej finna den sålunda ifrågasatta vägen

framkomlig. Det vore uppenbart att det skulle verka för allmänhetens

rättskänsla i hög grad stötande, örn förskingringsstraffet undanröjdes i

fråga örn allt gods som köpts på avbetalning. Att t. ex. den som köpte

en lyxbil på avbetalning och sedermera sålde eller pantsatte den skulle

vara straffri, torde stå i bestämd strid mot rådande rättsuppfattning och

även stämma illa överens med strafflagens konstruktion av förskingringsbrottet

överhuvudtaget, i det att likartade förfaranden med annan

person tillhörigt gods (t. ex. försäljning eller pantsättning av förhyrt eller

lånat gods) alltfort skulle vara kriminaliserat.

Nu kunde visserligen undantaget från förskingringsstraffet för försäljning

eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning begränsas

på visst sätt, t. ex. genom att sträf frihet medgåves allenast örn avbetalningspriset

uppginge till högst 300 kronor och endast under förutsättning

att t. ex. hälften av avbetalningspriset gäldats av köparen. Emellertid

skulle dylika begränsningar införa en osäkerhet i brottrekvisiten som

kunde leda till olägenheter i den praktiska tillämpningen, och alltfort

skulle kvarstå den förut anmärkta oegentligheten att vissa närbesläktade

förfaranden skulle bli att anse som förskingring och att således försäljning

eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning skulle komma

i en i viss mån privilegierad ställning. Denna synpunkt ledde närmast

till att man borde angripa frågan från dess civilrättsliga sida. Örn

äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp förklarades ogiltigt och alltså

äganderätten i och med avtalet eller i varje fall i och med godsets överlämnande

till köparen överginge till denne, behövde man ej göra något

avsteg från den straffrättsligt grundläggande regeln att den som försålde

eller pantsatte annan tillhörigt gods straffades för förskingring.

Straffansvaret komme i så fall ej i fråga av dea anledningen, att det

vore sin egen tillhörighet som avbetalningsköparen försålde eller pantsatte.

Det vore närmast överväganden av denna innebörd som föranlett kollegium

att i den remitterade promemorian föreslå en viss begränsning i

äganderättsförbehållets giltighet. Att göra denna begränsning generell,

d. v. s. att frånkänna äganderättsförbehållet giltighet för alla de fall

där lagen örn avbetalningsköp ägde tillämplighet, ansåge dock kollegium

ej önskvärt. Av skäl som närmare angåves i promemorian hade den inskränkning

i äganderättsförbehållets giltighet som förslaget åsyftade

begränsats till vissa konsumtionsvaror, vissa lyxartiklar och varor för

vilka avbetalningspriset understege 200 kronor. En annan ändring som

i promemorian ifrågasatts gällde värdegränsen för lagens tillämplighet.

Denna, som för närvarande utgjorde 3,000 kronor, hade föreslagits höjd

till 5.000 kronor. 1 anslutning härtill hade upprättats ett preliminärt för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunell. Maids proposition nr 98.

slag till ändrad lydelse av 1 § i lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp,

som skulle i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med avbetalningsköp-----blivit erlagd.

Har avtalet---ägare därav.

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av kläder,

skodon eller liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk. eller ock där det utgöres

av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar

äro infattade, eller smycken av guld, silver eller platina eller andra dylika lyxvaror,

överstiger sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att

erlägga (avbetalningspriset i icke tvåhundra kronor, vare villkoret ej heller gällande.

Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger femtusen kronor.

Såsom av de inkomna yttrandena framginge hade länsstyrelsen i Göteborg

samt poliskammaren i samma stad förordat en mera ingående omarbetning

av lagen samt länsstyrelsen i Mariestad föreslagit att frågan

örn avbetalningsköpens begränsning gjordes till föremål för ytterligare

utredning. Handelskammaren i Borås hade förordat att avbetalningssystemet

inskränktes till att omfatta »rena produktionsvaror». Handelskammaren

i Örebro hade utdömt systemet i dess helhet och tillstyrkt att

äganderättsförbehållet berövades sin giltighet vid all avbetalniugshan

del. Av samtliga övriga länsstyrelser och handelskammare ävensom

Överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska handelsagenters förening

och Sveriges elektriska entreprenörsförening m. fl. hade förslagets

grundprinciper tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Härjämte hade

emellertid från ifrågavarande länsstyrelser, handelskammare och sammanslutningar

ett flertal yrkanden örn jämkningar i förslaget framförts.

Kooperativa förbundet hade ansett förslaget vara ett steg i rätt riktning,

men i första hand yrkat äganderättsförbehållets ogiltighetsförklarande

vid »köp av alla varor». Alternativt hade förbundet, såsom tidigare redan

berörts, föreslagit borttagande av det kriminella ansvaret för förskingring

av på avbetalning köpt gods (genom tillägg till 22 kap. 11 § strafflagen).

Ett flertal yrkanden hade i yttrandena framställts örn ett tydligare angivande

av de slag av varor i fråga örn vilka äganderättsförbehållet icke

skulle tillerkännas giltighet. För tillmötesgående av dessa önskemål hade

kollegium funnit det preliminära förslaget böra undergå en viss omformulering

och föresloge, att första satsen i det tillagda tredje stycket i

1 § i berörda lag erhölle följande ändrade lydelse:

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av äkta

pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar äro infattade,

eller av smycken utav guld, silver och platina, eller av fick- eller armbandsur eller

av beklädnadspersedlar eller skodon.

Såvitt anginge lyxvaror, äkta pärlor, ädla stenar m. m. anslöte sig den

valda avfattningen nära till ordalagen i 1 § förordningen den 17 maj 1923

örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller

införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. På grund av de framställda

anmärkningarna hade orden »eller andra dylika lyxvaror; för att undanröja

svårigheter vid tillämpningen uteslutits. Av samma skäl hade

beteckningen »liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk» fått utgå

samt orden »kläder, skodon» utbytts mot »beklädnadspersedlar eliel''

skodon», vilken beteckning anslöte sig till ordalydelsen i 1 § förordningen

den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. På

grund av ett flertal yrkanden hade angivna lyxvaror dessutom komplet
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 98.

11

terats med »fick- eller armbandsur»., vilka ofta syntes vara föremål för

förskingring i samband med avbetalningsaffärer.

Mot de föreslagna värdegränserna 200 och 5,000 kronor hade åtskilliga

anmärkningar framställts. Kollegium ansåge sig på de i kollegii promemoria

angivna skäl böra vidhålla den föreslagna övre värdegränsen

men föresloge i överensstämmelse med vad från åtskilliga håll yrkats att

den nedre värdegränsen höjdes till 500 kronor.

Beträffande det föreslagna tillägget såvitt anginge den ifrågasatta

nedre värdegränsen, hade i ett flertal yttranden framställts den erinran

att varje avbetalningsköpeavtal endast borde få avse en vara för att icke

genom kumulation den nedre värdegränsen skulle kunna överskridas.

Kollegium biträdde icke denna anmärkning. Det avgörande borde vara

huruvida det i avtalet bestämda avbetalningspriset — utan avseende på

örn avtalet gällde en eller flera varor — över- eller understege den an

givna värdegränsen.

Några av de hörda sammanslutningarna hade förordat införandet av

bestämmelser örn begränsning av den tidrymd inom vilken köparen vid

avbetalningsköp hade att fullgöra sin betalningsskyldighet. Kollegium

funne sig icke böra tillstyrka en sådan föreskrift, då det icke syntes vara

lämpligt att ytterligare komplicera lagstiftningen på förevarande område.

I ett flertal yttranden hade vidare föreslagits utfärdandet av föreskrifter

örn att viss del av köpeskillingen skulle erläggas före överlämnandet

av den inköpta varan. Kollegium ansåge sig böra avstyrka införandet

av en dylik bestämmelse, då det syntes möta svårigheter att effektivt

kontrollera att densamma vunne efterföljd. Vad handelskammaren

i Göteborg anfört i fråga örn gods som på avbetalning inköpts på

auktion, syntes kollegium ej böra föranleda något undantag från den

föreslagna regeln.

Under åberopande av det anförda hemställde kollegium, att Kungl.

Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till lag örn ändrad lydelse

av 1 § lagen örn avbetalningsköp i huvudsaklig överensstämmelse med

det inom kollegium utarbetade förslaget.

I skrivelse som den 11 mars 1930 inkommit till handelsdepartementet

har styrelsen för Föreningen S v e r i g e s lands f i sk a ler föreslagit,

att rätten att väcka åtal för förskingring av gods som förvärvats

på avbetalning måtte förbehållas målsäganden. I skrivelsen omnämndes

att frågan varit föremål för behandling å föreningens årsmöte 1929. T

en för årsmötet framlagd motion hade anförts följande.

Under de senaste tio åren hade genom tillkomsten av lagen om avbetalningsköp

och bruket att göra äganderättsförbehåll vid auktionsförsäljningar

åklagarnas arbetsbörda icke oväsentligt ökats. Förskingring

av gods som med dylikt förbehåll anskaffats vore ett brott som folie under

allmänt åtal. Då säljaren icke lyckades inkräva sin fordran, anlitade

han ofta utvägen att genom anmälan få offentligt åtal till stånd, men

lika ofta återkallade han sitt ansvarsyrkande örn vederbörande efter polisingripandet

likviderade sin skuld. Det kunde ifrågasättas huruvida

icke nämnda åtalsmöjligliet i viss mån gåve näring åt den osunda vitt

utbredda avbetalningshandeln. Det läge knappast i det allmännas intresse

att polis- och åklagarmyndigheterna skulle användas för kostnads

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 98-

fri inkassering av enskildas fordringar, ofta tillkomna med användande

av mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. I det allmännas intresse

läge däremot att en bedräglig köpare näpstes och att den enskilde, som

genom sin verksamhet icke överskrede det tillbörligas gränser, hade nödigt

rättsskydd. För tillgodoseende av dessa intressen vore det emellertid

ej behövligt att lägga brottet under allmänt åtal, utan borde lämpligen

stadgas att i sådana mål talan endast finge anhängiggöras av målsägande.

Efter att hava omnämnt att föreningens styrelse fått i uppdrag att

framlägga motionärens synpunkter, anförde styrelsen för egen del huvudsakligen

följande.

Ingen finge bättre inblick i de missförhållanden som rådde i avseende

å avbetalningshandeln än landsfiskalerna, vilka hade till åliggande att

meddela handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp. Mycket ofta

kunde det påvisas, att samvetslösa agenter genom enträgna övertalningar

och bedrägliga uppgifter förmådde fattigt folk att rekvirera obehövliga

föremål och gods som vore avsett för omedelbar "förbrukning, och ej

sällan kunde det ledas i bevis att köparen hållits i okunnighet örn förefintligheten

av gällande äganderättsförbehåll. Senare tvingades han

under hot örn åtal för förskingring att uppfylla de merendels hårda villkoren.

Uppenbarligen hade förskingringsbrottens antal ökats i samma

mån som avbetalningshandeln tilltagit. En begränsning av åtalsplikten

måste såsom motionären framhållit genomföras. Beivrandet av brott

som det förenämnda kunde näppeligen betingas av något mera allmänt

intresse och ej heller motivera arbetskrävande utredningar och betydande

kostnader för statens rättsvårdande organ. Åtminstone borde allmän

åklagare fritagas från skyldighet att åtala sådana brott som bestode i

obehörigt förfogande över gods påtagligen avsett för förbrukning, förädling

eller omedelbart tillgodogörande, såsom fallet vore med färdiga kläder,

tyger, spannmål och foderämnen. Slutligen kunde bringas under

diskussion huruvida icke i avbetalningslagen borde införas stadgande

därom att när det gällde rena lyxartiklar äganderättsförbehåll ej skulle

gälla med mindre köpeskillingen uppginge till visst i lagen angivet lägsta

belopp. Därigenom skulle missbruk kunna i avsevärd mån förhindras.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 kap. 21 § strafflagen kunde

förskingringsbrott varom förmäles i 11 § samma kap. atalas endast av

målsägande. Genom lag den 9 juul 1893 ändrades denna åtalsbestämmelse

sä att allmän åklagare ägde tala å brottet där det av målsäganden

angivits till åtal. Den sålunda stadgade inskränkningen i åtalsrätten

upphävdes genom lag den 1 juni 1923 och förskingringsbrottet kom allt

så att lyda under allmänt åtal.

Den senast vidtagna ändringen av åtalsrätten beträffande förskingring

— vilken ändring tillkom på förslag av Kungl. Majit —- var närmast

föranledd av den starka ökningen under åren efter världskriget av

antalet penningförskingringar. I den proposition (nr 201) varigenom

ändringsförslaget förelädes 1 9 2 3 års riksdag framhölls, att under

den diskussion som framkallats genom de många förskingringsfallen givits

uttryck åt den iakttagelsen, att bestämmelserna angående försking
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b.

ringsbrottets beivrande tydligen icke förmådde i någon högre grad stävja

brottsligheten. Följderna av åtalsrättens begränsning hade blivit att ett

stort antal brottsfall undandroges domstols prövning och den brottslige

ginge fri från det straff lagen utsatte. Örn för honom denna verkan

skulle kunna uppnås, bleve mestadels en penningfråga. Genom att, så

långt det krävdes och vore för honom möjligt, ekonomiskt förnöja dem

vilkas förtroende han svikit, friköpte han sig från stränga straffpåföljder.

Då målsäganden oftast vore benägen att behandla frågan ur synpunkten

av sitt enskilda intresse, stöde fältet öppet för en köpslagan vars

utfall i allmänhet vore beroende av den offervillighet som kunde påräknas

hos personer vilka stöde den brottslige nära eller av skilda orsaker

ville förebygga att saken droges inför offentligheten. Uppenbarligen

befunne sig härutinnan icke alla förskingrare i samma ställning. Det

pris straffriheten under dessa förhållanden betingade kunde icke gäldas

av annan än den som ägde förbindelser med personer i sådan förmögenhetsställning

att det för dem vore möjligt att träda emellan. För den fattige

vore merendels denna väg stängd. Den olika behandling av samma

brott som härav bleve en följd måste vara för rättskänslan stötande. I

särskild grad bleve detta fallet, då de som undginge åtal tydligen i allmänhet

tillhörde de i ekonomiskt hänseende bättre lottade samhällsklasserna

och därför merendels icke kunde såsom förmildrande omständighet

åberopa att saknaden av livets nödtorft drivit dem till brottet.

I en vid den nämnda propositionen fogad promemoria behandlades

bland annat spöi’smålet huruvida en utsträckning av åtalsrätten borde

begränsas till de grövsta fallen av förskingring. Vad beträffar frågan

örn begränsning av åtalsrätten i de fall där det förskingrade har ringa

värde anfördes därom, att en sådan anordning syntes förutsätta att en

fix värdegräns angåves i lagen. En sådan värdegräns komme emellertid

alltid att framstå såsom godtycklig. Vidare vore det tillgripnas värde

icke ensamt för sig avgörande för brottslighetsgraden, utan de omständigheter

under vilka tillgreppet skett påkallade i sin mån beaktande. Mot

det anförda kunde avgörande betydelse icke tillmätas den omständigheten,

att värdesynpunkten anlagts vid gränsdragningen mellan stöld och

snatteri. Värdegränsen hade nämligen icke undantagslöst upprätthållits

i 20 kap. strafflagen utan hade fått falla vid grov tjuvnad (4 §), vid

återfall (6 §) oell vid tillgrepp som förövats å skilda ställen eller tider

(8 §). ■ Ej ens i den mån värdegränsen upprätthållits, hade den vid tjuvnadsbrottet

tillerkänts betydelse i åtalshänseende. Dessa omständigheter

syntes tala emot att det tillgripnas värde erhölle avgörande betydelse i

fråga örn åtalsrätten vid förskingringsbrottet. — Ytterligare en begränsning

av åtalsrätten kunde ifrågasättas, där man toge hänsyn till att 22

kap. 11 § omfattade både förskingring av anförtrott gods och förskingring

av sådant gods som annorledes än genom avtal kommit i gärningsmannens

besittning. Vid fall av sistnämnda typ saknades det moment

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Departements

chefen.

av förtroendemissbruk varmed äganderättskränkningen vid de förstnämnda

vore förknippad. Så till vida skulle visst fog förefinnas att till

mildare behandling utsöndra de fall där godset annorledes än genom avtal

kommit i gärningsmannens besittning. Emellertid vore dessa fall av

den ringa praktiska betydelse att en särskild åtalsbestämmelse för deras

vidkommande knappast framstode såsom påkallad. — Viktigare praktiska

resultat skulle uppnås, där man med svensk lagstiftning införlivade

den i norsk rätt gällande regeln enligt vilken allmän åklagare vid förskingringsbrottet

ägde att oberoende av angivelse väcka åtal endast där

sådant påkallades av »allmänna hänsyn». En sådan regel vore, där den

handhades av en högt kvalificerad åklagarkår, ägnad att i vidaste utsträckning

tillgodose de olika synpunkter som i det särskilda fallet gior

de sig gällande. Den förutsatte emellertid en synnerligen vidsträckt

prövningsfrihet vilken icke syntes vara förenlig med den eljest i svensk

rätt gällande regeln att åklagaren, där sannolika skäl för brottets verklighet

förefunnes, vore berättigad och pliktig att beivra brottet. Ett avvikande

från denna grundsats syntes icke kunna ifrågakomma vid en

lagändring av så begränsad omfattning som den då föreliggande.

Den i anledning av riksdagens hemställan verkställda utredningen rörande

avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt har bestyrkt

att systemet såsom det utvecklats kommit att medföra avsevärda olägenheter.

Den allvarligaste är kanske den som framträder i de under utredningen

införskaffade — visserligen ej fullständiga men dock i sak upplysande

— uppgifterna angående förbrytelser begångna i sammanhang

med avbetalningsaffärer. Det framstår såsom en angelägenhet av särskild

vikt att söka vidtaga åtgärder till motverkande av denna brottslighet.

Härför erfordras dock att orsakerna till ifrågavarande förbrytelser

— framför allt är här fråga örn förskingringsbrott — såvitt möjligt

klarläggas. Först sedan detta skett lärer det bliva möjligt att tillfredsställande

bedöma vilka botemedel som kunna tänkas ifrågakomma.

För avbetalningsköpet är utmärkande att köpeskillingen erlägges i särskilda

poster samt att äganderätten förbehålles säljaren till dess betalningen

blivit helt eller delvis gulden. Uppdelningen av köpeskillingen

medför att ett stort antal köpare icke i tillräcklig grad förmå överblicka

de ekonomiska konsekvenserna av köpeavtalet. Många föranledas

därför att på avbetalning förvärva egendom vars värde icke står i

rimlig proportion till deras ekonomiska ställning. Då i sådant fall efter

någon tids förlopp trycket av de regelbundet återkommande avbetalningarna

varder alltmera kännbart, inträffar det icke sällan att köparen

— till återvinnande av ekonomisk jämvikt — undandrager sig

fortsatt betalning och skaffar sig gottgörelse för lidet ekonomiskt avbräck

genom godsets försäljning. Än vanligare lärer vara att köparen

försäljer godset för att erhålla medel till betalning av någon förfallen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 88.

avbetalningspost samt därefter underlåter att erlägga ytterligare avbetalning

i en oklar och måhända icke alltid helt omotiverad känsla att han

blivit bedragen av säljaren. Men även personer som på förevarande sätt

förskaffat sig endast sådant gods som kan sägas ha motsvarat deras behov

och betalningsförmåga göra sig ej sällan skyldiga till förskingring. T

sådana fall förhåller det sig mången gång så att under betalningstiden

inträtt en icke förutsedd försämring i köparens ekonomi — han har exem

pelvis blivit arbetslös — och att hans åtgärd att avhända sig godset är

föranledd av det iråkade ekonomiska nödläget. Det kan i detta sammanhang

förtjäna framhållas att fall lära förekomma då säljaren, ehuru förhållandena

bort giva honom anledning att fästa köparens uppmärksamhet

på tillvaron — t. ex. i ett vidlyftigt tryckt kontrakt — av äganderättsförbehåll

eller att lämna köparen upplysning örn äganderättsförbehållets

innebörd, underlåter detta. Där så är händelsen, torde köparen väl, åtminstone

i vissa fall, kunna undgå ansvar för förskingring, men säljaren

har med nu gällande åtalsregel möjlighet att få till stånd polisundersökning

och måhända även åtal mot köparen.

I den förut omnämnda skrivelsen från styrelsen för Föreningen Sveriges

landsfiskaler har anförts, att det mycket ofta förekommit att samvetslösa

agenter förmått fattiga personer att på avbetalning inköpa för

dem obehövliga föremål eller konsumtionsartiklar samt, sedan köparen

förfogat över det inköpta på sådant sätt att det ej kunnat återställas och

han jämväl blivit urståndsatt att erlägga resterande betalning, under

hot örn åtal för förskingring tvingat honom att fullgöra de ej sällan

hårda kontraktsvillkoren. Det torde icke vara oberättigat antaga att den

likgiltighet, säljaren i dylika fall ansett sig kunna visa för köparens förmåga

att fullgöra betalningen, i ej ringa grad haft sin grund i gällande bestämmelser

angående förskingringsbrott. Örn köparen avhänder sig godset

—- en åtgärd som med hänsyn till köparens svaga ekonomiska ställning

måste för säljaren framstå såsom ej osannolik — får säljaren genom det då

föreliggande straffhotet i själva verket ett starkare grepp om köparen än

han tidigare haft. Genom hot om angivelse för förskingring eller, örn hotet

ej medför åsyftat resultat, genom begäran örn polisundersökning har säljaren

möjlighet att kraftigare än förut pressa köparen och eventuellt

honom närstående att fullgöra likviden. Det är att märka att, enär iörskingringsbrottet

är föremål för allmänt åtal, undersökning och eventuellt

atal utföres utan kostnad för säljaren och utan risk för honom att bliva

föremål för rekonventionstalan.

Såsom i den nyssnämnda skrivelsen anmärkes, kan det icke anses tillfredsställande

att polis- och åklagarmyndigheterna på dylikt sätt kunna

användas för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar, ej sällan

uppkomna genom mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. Tydligen

är det angeläget ali gällande bestämmelser, i den man de på sätt här

förut antytts kunna antagas bidraga till att osunda avbetalningsaffärer

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

komma till stånd, utan dröjsmål underkastas erforderlig revision. Härvid

äro åtskilliga möjligheter tänkbara.

Till en början kunde ifrågasättas huruvida icke åklagarna såsom skett

i Norge borde erhålla rätt att, när det gäller förskingringsbrott, i varje

särskilt fall med hänsyn till brottets beskaffenhet pröva huruvida det

kan anses överensstämma med det allmännas intresse att åtal kommer

till stånd. En bestämmelse örn sådan prövningsrätt för åklagarna torde

emellertid näppeligen kunna begränsas att gälla allenast ett visst slags

brott, och den vittutseende frågan örn en allmän rätt till eftergift av

åtal lärer böra vinna sin lösning i annat och större sammanhang.

Kommerskollegium har i sitt förut omnämnda utlåtande ställt sig tveksamt

till behovet och möjligheterna av ett ingripande beträffande avbetalningshandeln.

Trots detta har kollegium emellertid i anledning av det

kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga ett förslag

vilket, ehuru det vore behäftat med vissa svagheter, dock kunde förväntas

i någon mån leda till ett undanröjande av de olägenheter som gjorde

sig gällande. Kollegium har sålunda, efter att hava avvisat andra under

utredningen föreslagna åtgärder, ifrågasatt att äganderättsförbehåll

vid avbetalningsköp icke skulle tillerkännas giltighet, örn det försålda

utgjordes av vissa förnödenheter eller lyxvaror eller örn avbetalningspriset

icke överstege 500 kronor. Förverkligades detta uppslag,

skulle därav otvivelaktigt följa att antalet förskingringsbrott i sammanhang

med avbetalningsaffärer avsevärt minskades. Örn ett äganderättsförbehåll

icke vore gällande, skulle äganderätten till det köpta

godset övergå till köparen omedelbart vid avtalet, oavsett örn betalning

erlagts eller ej. Och den som är ägare till viss egendom kan rättsligen ej

göra sig skyldig till förskingring med avseende å densamma. Såsom i kommerskollegii

utlåtande jämväl anmärkes kunna emellertid mot förslaget

riktas vägande anmärkningar. Uppenbarligen är det ett mycket beaktansvärt

önskemål att de regler som gälla angående äganderättens övergång

i sammanhang med köp äro enkla och klara. Ur denna synpunkt måste

det anses olämpligt, örn i förevarande hänseende skulle gälla olika regler

för olika slags varor och olika regler allt efter det köpeskillingen övereller

understiger 500 kronor. Särskilt torde konsekvenserna av sådana

regler i straffrättsligt hänseende ingiva betänkligheter. Det kan knappast

anses rimligt att — för att taga ett praktiskt exempel — den som

avhänt sig en på avbetalning inköpt nyttighetsartikel skulle kunna dömas

för förskingring under det att den som avhänt sig en på liknande

sätt inköpt lyxvara alltid skulle gå fri från straff. Ej heller kan det anses

tillfredsställande, att frågan huruvida en person gjort sig skyldig till ett

brott eller ej skulle vara beroende därav, huruvida det avtalade priset

för den egendom varmed han tagit befattning överstigit 500 kronor. Det

må jämväl erinras, att av den omständigheten att priset i avbetalningskontraktet

bestämts till visst belopp icke följer att köparen, örn han av
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

händer sig godset, måste anses hava förskingrat egendom till motsvarande

värde. Förutom att priset icke alltid överensstämmer med värdet, är att

märka, att köparen, när han avhänder sig godset, kan hava betalat en

stor del av köpeskillingen, i vilket fall den säljaren tillskyndade förlusten

i själva verket icke uppgår till mera än återstoden av köpeskillingen.

Ett av de uppslag som avvisats av kommerskollegium gick ut på att

till 22 kap. 11 § strafflagen skulle fogas ett tillägg av innebörd att från

förskingringsbrotten undantoges sådana fall, då en person avhänt sig gods

som han inköpt på avbetalning; för sträf frihet i dessa fall skulle dock

kunna uppställas särskilda villkor, såsom att avbetalningspriset icke

överstege ett i lagen angivet belopp och att någon viss del av köpeskillingen

blivit gulden. Kommerskollegium har häremot anfört bland annat

att ett dylikt undantag torde stämma illa överens med strafflagens konstruktion

av förskingringsbrottet. Den som avhänt sig gods som han innehade

på grund av avbetalningsköp skulle gå fri från straff, men likartat

förfarande med t. ex. förhyrt eller lånat gods skulle alltjämt vara kriminaliserat.

Mot vad kollegium sålunda anfört torde visserligen kunna

göras den invändningen, att mellan det fall att någon förskingrar avbetalningsgods

och det att någon förskingrar exempelvis förhyrt gods föreligger

den måhända icke alldeles betydelselösa skillnaden, att i det förra

fallet icke från början förelegat någon ovillkorlig skyldighet för innehavaren

att återställa godset till ägaren — enligt avtalet har det varit avsett

att äganderätten skulle övergå till köparen — men i det senare fallet

varit klart att godset under alla förhållanden skulle återlämnas till den

som hyrt ut detsamma. I allt väsentligt torde emellertid vad kommerskollegium

anfört beträffande det ifrågasatta tillägget till den förevarande

strafflagsbestämmelsen få anses riktigt.

Av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har väckts det förförslag,

att förskingring av avbetalningsgods icke skulle lyda under allmänt

åtal utan hänföras till målsägandebrott. Med hänsyn till det sätt

på vilket med stöd av den nu gällande åtalsregeln polis- och åklagarmyndigheterna

i stor utsträckning utnyttjas av säljarna av avbetalningsgods,

torde det få anses naturligt att från deras sida yrkande örn lagändring

i detta hänseende framställes. Enligt vad som uppgivits har

också på sina håll beträffande åtal för sådan förskingring varom nu är

fråga utbildats den praxis, att åtal icke anställes örn målsäganden förklarar

sig avstå från talan samt att åklagarna i ömmande fall dröja med

åtal för att lämna gärningsmannen tillfälle att anskaffa medel till gäldande

av resterande köpeskilling och, om hans ansträngningar i sådant

hänseende lyckas, låta frågan örn åtal förfalla. Vad sålunda förekommer

torde bottna i en känsla hos åklagarna att strafflagens nu förevarande

bestämmelser i många fall vid tillämpning å förskingring av avbetalningsgods

kunna leda till obilliga resultat.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. t sami. Nr 98.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Att beivrandet av ifrågavarande brott i de flesta fall icke kan sägas

vara av någon egentlig betydelse för det allmänna torde jämväl vara

obestridligt. Det synes då naturligt att låta frågan huruvida åtal skall

komma till stånd bliva helt beroende a,v målsäganden. Denne bär, örn

åtalet får ankomma på honom, att mot vart annat väga å ena sidan rättskränkningens

storlek och betydelse för honom och å andra sidan de kostnader

och det obehag —- bland annat faran för rekonventionstalan — som

anställande av åtal skulle medföra.

Med fog torde kunna antagas att en begränsning av åtalsrätten på sätt

föreslagits skulle högst väsentligt minska ej allenast antalet åtal för förskingring

av avbetalningsgods utan jämväl antalet förskingringar av dylikt

gods. Otvivelaktigt skulle nämligen ändringen beträffande åtalsrätten

komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet, då det gäller att

anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet

såsom det hos oss utvecklats. Om säljarna icke längre

kunna påräkna att polismyndigheten står till förfogande för undersökning

angående köparens förfarande med det sålda godset och de dessutom

själva få bära kostnaden och obehaget av en eventuell rättegång mot

köparen, torde det bliva nödvändigt för dem att innan köpeavtal slutes

skaffa sig kännedom örn köparens ekonomi och övriga förhållanden som

kunna vara av betydelse. Detta torde i sin tur leda till att avbetalningsköp

icke komma att avslutas med andra personer än sådana, som själva

äro solventa eller som på grund av ställd borgen eller av annan anledning

kunna med någorlunda stor säkerhet antagas komma att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Härmed skulle vinnas att sådana försäljningar till

insolventa köpare som för närvarande i stor utsträckning giva upphov

till förskingringsbrott icke skulle komma till stånd, åtminstone icke i tillnärmelsevis

den omfattning som nu.

Naturligen förekomma fall då en köpare av avbetalningsgods gör sig

skyldig till sådant förfarande emot sin kontrahent, att det måste anses

önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens

sida kommer till stånd. Så är t. ex. händelsen örn köparen ingått avtalet,

oaktat han måste räkna med att han ej kan fullgöra det, och sedermera

avhänder sig godset. I dylika fall torde emellertid, örn icke klart bedrägeri

föreligger, förfarandet dock stå så nära sådant brott att polismyndigheten

måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken till undersökning

för att kunna konstatera huruvida bedrägeri föreligger. Skulle

så vara fallet, ankommer det nämligen på allmän åklagare att utföra

åtal. I själva verket torde polismyndigheten, örn den föreslagna ändringen

av åtalsrätten beträffande förskingring av avbetalningsgods genomföres,

erhålla just den rörelsefrihet som måste anses önskvärd; den

kan avvisa de enkla förskingringsfallen och kan på nyss angivet skäl,

därest en köpare av avbetalningsgods gjort sig skyldig till ett förfarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

19

av mera grov beskaffenhet, upptaga saken till undersökning och därigenom

lämna säljaren den hjälp varpå han skäligen kan göra anspråk.

Mot förslaget att ändra åtalsrätten på angivet sätt kan anmärkas att

det ej stämmer väl överens med rättsutvecklingen, vilken tenderar mot en

utvidgning av den offentliga åtalsrätten. Riktigheten härav kan icke bestridas,

men anmärkningen torde ej böra tillerkännas avgörande betydelse,

då en ändring på förevarande punkt med ali sannolikhet kan förväntas

bliva till verkligt gagn. Vad angår de tidigare vidtagna ändringarna i

åtalsrätten beträffande förskingringsbrott är att märka, att vid dessa

ändringar uppmärksamheten tydligen varit riktad på andra former av

förskingring än den varom nu är fråga.

Att förfaranden hänförliga under en viss straffbestämmelse i en del fall

höra under allmänt åtal men i andra äro förbehållna målsägandens åtals-,

rätt är ingen nyhet för strafflagen. En dylik uppdelning av åtalsrätten

förekommer redan nu, bland annat i 22 kap. 21 §.

Därest åtalsrätten vid förskingring av avbetalningsgods skall inskränkas,

uppkommer fråga huruvida anledning finnes att göra skillnad mellan

»små» och »stora» avbetalningsaffärer, för vilken händelse den i lagen

örn avbetalningsköp gällande tretusenkronorsgränsen väl läge närmast

till hands. Emot införandet av en sådan gräns när det gäller åtalsrätten

tala emellertid samma skäl som kunna åberopas emot förslaget att

låta straffbarheten bero därav, huruvida det överenskomna priset för det

förskingrade avbetalningsgodset under- eller överstigit ett visst angivet

belopp.

Vad som anförts angående förslaget att åtalsrätten vid förskingring av

avbetalningsgods skulle förbehållas målsäganden torde giva vid handen

att förslaget, örn det genomföres, kan förväntas komma att medföra mycket

beaktansvärda fördelar. Det förefaller icke ens uteslutet- att de anmärkta

olägenheterna vid avbetalningshandeln härigenom skola i så avsevärd

mån avlägsnas att ytterligare åtgärder i sådant syfte skola befinnas

ej erforderliga. I varje fall synes det befogat att någon tid avvakta

verkningarna av den nu ifrågasatta lagändringen innan andra och mera

vittgående åtgärder vidtagas. Jag anser således anledning icke föreligga

att nu upptaga till behandling de av kommerskollegium och de flesta i

ärendet hörda avstyrkta förslagen att meddela särskilda bestämmelser som

reglera agentverksamheten och att låta rätten att driva försäljning på

avbetalning bliva beroende av offentlig myndighets tillstånd. Ej holler

torde finnas skäl att nu närmare än som skett beröra övriga framkomna

uppslag.

Den särskilda åtalsregeln — vilken skall införas i 22 kap. 21 § strafflagen

— synes böra givas den lydelse, att brott varom i 11 § förmäles ej

må åtalas av annan än målsägande, där gärningsmannen kommit i besitt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ning av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå

å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd.

Till avtal som sålunda omförmälas skola tydligen hänföras ej allenast avtal

som av parterna själva betecknats såsom avbetalningsköp, utan jämväl

avtal som erhållit annan benämning, t. ex. hyresavtal, men i realiteten

innebära antingen köp eller ock köp i förening med annan rättshandling.

Dessutom är att märka, att det med den föreslagna lydelsen icke

blir en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet att den för det förskingrade

godset avtalade betalningen skolat erläggas i särskilda poster.

Åtalsrätten förbehålles målsäganden ensam jämväl i ett sådant fall att

avtalet — såsom ej torde vara ovanligt vid försäljning på auktion —

allenast innehållit, att betalning skolat erläggas inom viss tid samt att

äganderätten till dess betalning erlagts skulle förbliva hos säljaren. Anledning

synes icke föreligga att i det hänseende varom nu är fråga göra

skillnad mellan dylika avtal och rena avbetalningsköp. — Såsom förut

angivits skall den i lagen örn avbetalningsköp upptagna tretusenkronorsgränsen

icke äga tillämpning beträffande begränsningen av åtalsrätten.

Jämväl i fall då priset överstigit 3,000 kronor skall sålunda åtalsrätten

vara förbehållen målsäganden ensam.

Den nya åtalsregeln föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1934. Särskilt

övergångsstadgande synes ej vara erforderligt. Bestämmelsen i 14 §

strafflagens promulgationsförordning torde nämligen kunna analogiskt

tillämpas. Enligt denna bestämmelse må allmän åklagare tala å brott

av ifrågavarande slag som förövats innan den nya åtalsregeln blivit gällande

endast örn åtalet anställts före den 1 juli 1934.

Brukande av mått eller vikt, som icke behörigen justerats, m. m.

Av chefen för finansdepartementet har förut i dag anmälts fråga angående

ny lagstiftning örn mått och vikt. Såsom därvid berörts har på

grundval av ett utav särskilda sakkunniga avgivet betänkande inom finansdepartementet

utarbetats förslag till lag örn mått och vikt. Sagda

betänkande innefattar jämväl förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap.

5 och 21 §§ strafflagen.

I 1 mom. av 22 kap. 5 § strafflagen stadgas straff för den som

med uppsåt gör orätt i mätande, vägande eller räknande vid handel eller

eljest, då varor emottagas eller avlämnas, och i 2 mom. givas särskilda

straffbestämmelser för de fall att vissa offentliga funktionärer

beträdas med sådant brott som nu nämnts. Beträffande dessa moment

avser förslaget ej någon ändring. I 3 mom. av samma paragraf

stadgas: »Brukar någon vid handel, elier eljest, då varor efter

mått eller vikt skola avlämnas eller emottagas, sådant mått eller vikt,

som ej är behörigen stämplat eller märkt; straffes, ändå att han örn ont

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

uppsåt ej övertygad varder, nied böter, högst etthundra riksdaler.» Slutligen

stadgas i 4 morn.: »Var måttet eller vikten behörigen stämplat eller

markt, men ej omjusterat, där sådan åtgärd skolat äga rum; botes ock,

örn det oriktigt befinnes, efter ty nu sagt är.» — Åtalsrätt för brott jämlikt

3 mom. tillkommer enligt 22 kap. 21 § strafflagen ej annan än målsägande,

där ej brottet skett »i kronans magasiner, vid in- och utlastning å

fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas».

Nu omnämnda bestämmelser i strafflagen, vilka ej undergått någon

ändring sedan strafflagens tillkomst, överensstämma i sak helt med motsvarande

stadganden i den dessförinnan gällande förordningen den 7 september

1858 om förfalskning, så ock örn bedrägeri och annan oredlighet. Bestämmelserna

ha utformats i nära anslutning till föreskrifterna i stadgan

den 31 januari 1855 örn mått och vikt. Sistnämnda författning upptog

sålunda förbud mot att i handel, uppbörd och leverering begagna mätstockar,

målkärl eller vikter, som ej vore vederbörligen justerade och

med kronomärke försedda samt påstämplade till deras innehåll jämte

justerarens namn och årtalet då justering skett. Beträffande omjustering

föreskrevs, att längdmått, målkärl och vikter, som begagnades i

kronans magasiner eller vid in- och utlastning å fartyg eller i öppna

bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkades, skulle omjusteras

inom vissa angivna perioder. Härutöver stadgades, att längdmått,

målkärl och vikter, vilka undergått reparation eller på annat sätt veterligen

förändrats, skulle ånyo justeras, innan do finge brukas vid handel,

uppbörd eller leverering. För sistnämnda fall användes sålunda

icke benämningen örn justering. Beträffande justeringsplikt för vågar

upptog författningen allenast en föreskrift, enligt vilken justerat besman

finge under vissa förutsättningar användas. Därjämte medgavs

emellertid, att av justerare godkända bro- och decimalvågar finge under

närmare angivna villkor komma till användning. Av en samtidigt

med författningen utfärdad instruktion för justerare av mått och vikt

framgår, att jämväl sålunda godkända bro- och decimalvågar skulle

åsättas justeringstecken.

I nästföljande författning på området, förnyade stadgan den 10 november

1865 angående mått och vikt, ha föreskrifterna örn jnstcringsplikt

och omjustering givits en lydelse, som än mera än lydelsen av motsvarande

stadganden i 1855 års stadga överensstämmer med ordalagen i

nämnda lagrum i strafflagen. I fråga om påföljd för överträdelse av berörda

föreskrifter hänvisades i 1865 års stadga till vad strafflagen därntinnan

bestämde.

I senare förordningar om mått och vikt, sålunda förordningen den 22

november 1878 samt den ännu gällande förordningen av den 0 oktober

1885, ha däremot införts särskilda ansvarsbestämmelser för överträdelse

av föreskrifter örn justeringsplikt m. m„ avsedda att tillämpas i fall, där

gärningen ej är straffbar enligt allmänna strafflagen. Sålunda stadgas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 98.

i 1885 års förordning § 47 mom. 1 bötesstraff, högst 50 kronor, för överträdelse

av föreskrifterna i § 5 mom. 1, enligt vilka — bortsett från viss

undantagsbestämmelse — vid handel eller eljest, då varor skola avlämnas

eller mottagas efter mått eller vikt, icke må nyttjas andra redskap för mätning

eller vägning än de, som här i riket blivit i vederbörlig ordning

justerade. Vidare sägs i § 47 mom. 2, att enahanda ansvar som i mom. 1

stadgas skall ådömas, örn mätnings- eller vägningsredskap, som icke

undergått föreskriven justering eller omjustering, anträffas å något av

de ställen, vilka omförmälas i förordningens § 7 mom. 2, d. v. s. i kronans

magasin, vid in- och utlastning å fartyg, på allmänna försäljningsplatser

eller i öppna bodar eller magasin, där handel och rörelse idkas.

Med redskap för mätning och vägning skall — enligt stadgande i § 5

mom. 2 —• i förordningen förstås längdmått, målkärl, vedmått, vikter

och vågar. Såsom omjustering betecknas i förordningen dels periodisk

omjustering, som — med visst undantag — är föreskriven beträffande

mått och vikter, vilka nyttjas i kronans magasin, vid in- och utlastning

å fartyg, på allmänna försäljningsplatser eller i öppna bodar eller magasin.

där handel och rörelse idkas (§ 7 mom. 2), dels ock förnyad justering

i vissa fall av felaktiga redskap. I sistnämnda hänseende föreskrives i

§ 7 mom. 1 i fråga örn justerade mätnings- och vägningsredskap, som

brukas vid handel eller eljest, då varor skola avlämnas eller mottagas

efter mått eller vikt, att örn dylikt redskap undergått sådan förändring,

att dess avvikelse från det rätta är större än som enligt förordningen

medgives, redskapet skall vara underkastat omjustering, som bör ske

ofördröjligen efter erhållen kännedom örn redskapets oriktiga beskaffenhet.

Härjämte må nämnas, att förseelser, som äro att bedöma enligt

1885 års förordning, höra under allmänt åtal.

Hörande det förslag till lag örn mått och vikt, som nu utarbetats inom

finansdepartementet, må här erinras, hurusom överträdelse av föreskrift

i förslagets 8, 11 eller 12 § avsetts skola jämlikt 15 § förskylla böter från

och med 5 till och med 100 kronor. Straff enligt lagen örn mått och vikt

skulle dock ej ådömas, därest gärningen vore belagd med straff enligt

allmänna strafflagen. För närmare angivande av det straffbara området

torde jag få i korthet redogöra för de bestämmelser i nyssnämnda lagförslag,

som i sådant hänseende äro av betydelse. I 8 § regleras skyldigheten

att nyttja justerade mätnings- och vägningsredskap. Sålunda föreskrives

i första stycket av nämnda paragraf, att vid mätning eller vägning,

som företages i statlig verksamhet, i yrkesmässig handel eller rörelse

eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats och som skall ligga till

grund för beräknande av ekonomiskt anspråk efter mått eller vikt, såsom

regel icke må nyttjas andra mätnings- eller vägningsredskap än sådana,

som här i riket blivit vederbörligen justerade för användning, varom

fråga är. Det må erinras, att begreppet mätnings- och vägningsredskap

i förslaget definierats synnerligen vidsträckt. Härutinnan ävensom be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

träffande de av denna definition påkallade undantagen från justeringsplikt

torde jag få hänvisa till den framställning, som lämnats av edelén

för finansdepartementet. Med justering av mätnings- och vägningsredskap

förstås i förslaget av vederbörlig myndighet företagen åtgärd, varigenom

redskapet undersökes och godkännes samt stämplas med stadgade

justeringstecken. Uttrycket »vederbörligen justerade» i 8 § innefattar

emellertid på grund av förslagets terminologi jämväl krav på att redskapet

skall lia undergått omjustering, där så enligt förslaget skolat ske.

Härvid åsyftas dock endast periodisk omjustering. Dylik omjustering

är, med undantag för vågar, föreskriven beträffande samtliga slags justerade

redskap, som nyttjas i fall, då enligt 8 § användande av justerade

redskap är föreskrivet. Att endast sådant redskap må nyttjas, som blivit

justerat för »användning, varom fråga är», syftar på, att redskap må

kunna justeras allenast för tillgodoseende av särskilda behov. Ett dylikt

särskilt mätnings- eller vägningsredskap skulle ej få nyttjas vid mätning

eller vägning, som i 8 § första stycket avses, örn ej därvid tillgodosåges

just sådant särskilt behov, som föranlett redskapets justering. I förslagets

11 § första stycket stadgas förbud att i fall, då användande av justerade

redskap är föreskrivet, nyttja justerat redskap, som genom förändring

blivit behäftat med icke tillåtet fel. Har redskapet reparerats, må

det icke nyttjas innan nyjustering skett eller, där redskapet icke utan olägenhet

kan insändas till justeringsmyndigheten, innan detsamma anmälts

till nyjustering. Straff för användande av vederbörligen justerat men

oriktigt redskap skulle dock ådömas endast, då gärningen skett med vetskap

örn redskapets oriktiga beskaffenhet. I 12 § meddelas slutligen åtskilliga

föreskrifter beträffande allmänt tillgängliga försäljningsplatser,

där varor avlämnas efter mått eller vikt. Sålunda stadgas bland annat,

att å dylik plats ej må finnas mätnings- eller vägningsredskap, som kan

användas vid mätning eller vägning för beräknande av ekonomiskt anspråk

efter mått eller vikt i den å platsen bedrivna rörelsen men som

lagligen icke må för detta ändamål nyttjas. Såsom exempel å redskap,

som på grund härav ej må finnas å plats som i stadgandet avses, må

nämnas ojusterade redskap, redskap vilka icke omjusterats inom tid som

avses i förslagets 9 § ävensom redskap med icke tillåtna fel. Förbudet

skulle dock enligt vad i paragrafen angives icke lia avseende å redskap,

som yrkesmässigt hållas till salu eller som uppenbarligen finnas å

platsen för annan användning än nyss sagts. Ej heller skulle förbudet

gälla i fråga om vissa förvarings- och transportkärl samt sedvanligt

emballage. Straff skulle vidare ej ådömas för innehav av vederbörligen

jnstorat men oriktigt redskap med mindre förseelsen skett med

vetskap örn redskapets oriktiga beskaffenhet. Utöver vad nu framhållits

må erinras, att enligt förslaget med »stämpling» avses anbringande å ett

redskap av stadgade justeringstecken, under det att »märkning» i förslaget

användes i fråga örn de tecken, som av justeringsmyndighet kunna åsät
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr D8.

tas förvarings- oell transportredskap till utmärkande av redskapets rymd

m. m. utan att därvid emellertid är fråga om redskapets justering. Slutligen

må nämnas, att förseelser mot lagens föreskrifter skulle höra under

allmänt åtaL

Nu angivna bestämmelser i det inom finansdepartementet upprättade

lagförslaget överensstämma i stort sett med vad de sakkunniga föreslagit.

Dock må nämnas, att området för justeringsplikten enligt de sakkunniga

angivits mera vidsträckt samt att de sakkunniga föreslagit periodisk

omjustering även för vågar. Enligt de sakkunnigas förslag till lag örn

ändrad lydelse av 22 kap. 5 oell 21 §§ strafflagen skulle 3 och 4 mom. av

förstnämnda paragraf upphöra att gälla samt ur den senare paragrafen

utgå vad som däri finnes upptaget angående åtalsrätt för brott enligt

5 § 3 mom.

De sakkunniga anföra härutinnan följande:

Dualismen mellan strafflagen och 1885 års förordning hade ej varit

ägnad att bringa reda och ordning i straffbestämmelserna på förevarande

område. De sakkunniga ville av sådan anledning föreslå, att straffbestämmelserna

sammanfördes på ett ställe. Som ifrågavarande förseelser

—• på sätt framginge bland annat av 1931 års lagstiftning örn dagsböter

— vore att betrakta som s. k. ordningsförseelser, syntes det lämpligaste

vara, att samtliga straffbestämmelser samlades i lagen örn mått

och vikt och att alltså hithörande stadgande!! i strafflagen utginge. Den

i 22 kap. 21 § strafflagen stadgade inskränkningen i allmän åklagares

åtalsrätt i vad anginge brott enligt 5 § 3 mom. syntes likaledes böra bortfalla,

enär i åtskilliga fall målsägande vid ifrågavarande förseelser icke

funnes, eller i allt fall sällan syntes begagna sin talerätt. De sakkunniga

ville påpeka, att i 22 kap. 21 § strafflagen icke bland de ställen, för vilka

allmän åklagares åtalsrätt gällde, upptoges »allmänna försäljningsplatser»,

ehuru dessa i 1885 års förordning beträffande omjusteringsplikten

jämställts med »kronans magasiner» jämte övriga i nyssnämnda lagrum

uppräknade platser. Det syntes de sakkunniga, att den allmänna ätalsrätten

i varje läll borde omfatta även de allmänna försäljningsplatserna.

I yttranden, som på sätt omnämnts av chefen för finansdepartementet

avgivits över de sakkunnigas betänkande, har förevarande lagförslag

icke föranlett någon erinran.

Det må anmärkas, att professorn Johan C. W. Thyrén i sitt förberedande

utkast till strafflag, speciella delen, IV, avhandlande vissa av förmögenhetsbrotten,

upptagit ett stadgande örn straff för den, som uppsåtligen

gör orätt i mätande, vägande eller räknande, då varor emottagas eller

avlämnas, varemot straffbestämmelser, motsvarande de i 22 kap. 5 § 3

och 4 mom. strafflagen upptagna, icke återfinnas i utkastet. I motiven

(sid. 134) anföres härom, att sistnämnda stadganden vore tydliga politiförseelser

och följaktligen, jämlikt den i utkastet följda principen, förbigåtts.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98. 25

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att det föreliggande förslaget

till lag örn mått och vikt icke bör genomföras utan att samtidigt

vissa ändringar komma till stånd i 22 kap. 5 § strafflagen. Paragrafens 1

och 2 mom. synas härvid kunna kvarstå oförändrade. Härav följer, att

därest förutsättningarna för tillämpning av nämnda moment föreligga,

straffbestämmelsen i lagen örn mått och vikt icke blir tillämplig. Innehållet

i 3 och 4 mom. lärer däremot icke stå väl i överensstämmelse med

den föreslagna nya lagstiftningen. Då det här är fråga örn rena ordningsförseelser,

kan jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag att dessa moment

upphävas; såsom jag redan nämnt har i stället i förslaget till lag örn

mått och vikt upptagits fullständiga straffbestämmelser. Därest nämnda

moment upphävas, bör den i 22 kap. 21 § strafflagen upptagna särskilda bestämmelsen

örn åtalsrätten vid förseelse enligt 3 mom. även utgå. Eftersom

förslaget till lag örn mått och vikt — i likhet med 1885 års förordning — icke

upptager några särskilda bestämmelser örn åtalsrätten, innebär detta en

utvidgning av den allmänna åtalsrätten. Med hänsyn till det sätt på vilket

justeringsplikten i lagförslaget begränsats synes emellertid intet vara

att erinra häremot. — De nu föreslagna ändringarna torde liksom förslaget

till lag örn mått och vikt böra träda i kraft den 1 juli 1935.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av

22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll

utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för

det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 98.

3

Departe
mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Bilaga B

Antal ander åren 1916—1959 från statens fångvårdsanstalter frigivna och vid utgången

av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar, vilka ådömts straff för

bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsaffärer.1

År då vederbörande blivit

dömda

Antal fångar straffade för

Samma ]

bedrägeri

förskingring

bedrägeri och

förskingring

män

kvinnor

män

kvinnor

män |

kvinnor

män

kvinnor 1

1914............................

i

_

_

-

_

i

_

1915.............................

i

—

2

—

_

—

3

— |

1916..............................

—

—

3

—

—

—

3

—

1917..............................

2

—

1

2

i

—

4

2

1918.............................

i

—

2

_

_

—

3

- 1

1919.............................

2

—

4

1

—

7

1920 ..............................

i

—

4

—

2

—

7

!

1921 ..............................

5

—

10

—

4

—

19

—

1922 .............................

3

—

6

—

3

—

12

— j

1923 ..............................

1

—

11

—

1

—

13

—

1924 ..............................

8

—

18

1

2

2

28

3

1925 ..............................

8

—

32

—

4

—

44

—

1926 ..............................

18

i

40

—

8

i

66

2

1927 ..............................

10

2

77

4

28

—

115

6

1928 .............................

27

2

77

2

13

i

117

5 |

1929 ..............................

11

—

97

—

20

—

128

— 1

19305..............................

8

3

77

i

12

—

97

^ 1

Summa

107

8

461

10

99

4

667

22 |

1 Uppgifter saknas angående åren 1928 — 1930 från kronohäktena i Haparanda, Hudiksvall

och Visby frigivna samt vid utgången av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar

vilka dömts för brott av här ifrågavarande slag.

* I siffrorna för 1930 ingå ej de personer, som dömts nämnda år men icke före årets utgång

intagits å fångvårdsanstalt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakominet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

26 januari 1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§

strafflagen. I samband därmed hade till lagrådet för kännedom vid förslagets

granskning överlämnats utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet i statsrådet samma den 26 januari, angående ny lagstiftning örn

mått och vikt jämte därvid fogade två förslag till lag örn mått och vikt.

Förstnämnda förslag, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits, i den del det avser upphävande av de i 5 § 3 och 4 mom.

upptagna bestämmelserna örn straff för brukande av mått eller vikt som

icke behörigen stämplats, märkts eller omjusterats ävensom härav föranledd

ändring i 21 §, av hovrättsassessorn Erik Gustav Söderlund och i

övrigt av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet

G. A. Eriksson.

Lagrådet lämnade förslaget utåt! anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Bans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,

lagrådets den 5 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 26

januari 1934 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen; därvid föredraganden hemställer

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

840227. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1934:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten