Sök i Ratio Lex

Med förslag till skeppsklarerarförordning

1934-02-01 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:99, Med förslag till skeppsklarerarförordning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skeppsklarerarförordning;

given Stockholms slott den 1 februari 1934.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till skeppsklarerarförordning; och

har Kungl. Maj:t för avsikt att, efter mottagande av riksdagens svar,

företaga den slutliga prövningen av samma förslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami.

Nr 99.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

* Förslag

till

skeppsklarerarförordning.

Härigenom förordnas som följer.

1 $.

Med skeppsklarering förstås i denna förordning:

ombesörjande av att de för fartygs visitation och inklarering erforderliga

handlingar bliva till vederbörande myndighet ingivna; samt

anskaffande av de för lasts intagande i fartyg och fartygs ntklarering

erforderliga handlingar ävensom de handlingar, som för fartygs resa och

för inklarering å destinationsorten skola från avgångsorten medföras.

2 §.

1 mom. Skeppsklarering må, med de undantag, varom stadgas i 2 morn.,

ej ombesörjas av annan än den, som därtill erhållit tillstånd. Sådant tillstånd

meddelas av kommerskollegium och må lämnas antingen för visst

fall eller viss tid eller eljest i begränsad omfattning (tillfälligt tillstånd)

eller ock utan dylik inskränkning (auktorisation).

Vid meddelande av tillstånd bestämmer kommerskollegium området för

skeppsklarerarens verksamhet.

2 mom. Redare och tidsbefraktare äga rätt att inom tulldistrikt, där

kontor av stadigvarande beskaffenhet av dem inrättats, själva eller genom

hos dem fast anställda personer utföra klarering av egna eller av dem tidsbefraktade

fartyg.

Utanför område, där auktoriserad skeppsklarerare utövar sin verksamhet,

må skeppsklarering ombesörjas utan tillstånd.

3 §.

Innan auktorisation meddelas, skall kommerskollegium i ärendet inhämta

yttrande från vederbörande handelskammare ävensom, i den mån

så finnes erforderligt, från sammanslutningar av utövare av rederinäring

och skeppsklareringsverksamhet.

Sådana yttranden böra även, där så utan olägenhet kan ske, inhämtas

före meddelande av tillfälligt tillstånd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 3

4 $.

1. Envar enskild person äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare,

såframt han:

a) är berättigad att här i riket idka handel;

b) kan genom tjänstgöring såsom biträde hos auktoriserad skeppsklarerare

eller annan verksamhet anses hava vunnit för yrket nödig erfarenhet;

samt

c) icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämplig för yrket.

2. Handelsbolag äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare,

såframt:

a) bolaget är berättigat att här i riket idka handel;

b) minst en av de bolagsmän, vilka äga deltaga i bolagets förvaltning,

äger sådan utbildning, som avses under b) i 1 morn.; samt

c) bolaget icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämpligt

att utöva rörelse av ifrågavarande slag.

3. Aktiebolag äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare, såframt:

a) minst en av ledamöterna i bolagets styrelse äger sådan utbildning,

som avses under b) i 1 morn.; samt

b) bolaget icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämpligt

att utöva rörelse av ifrågavarande slag.

5 $.

Där den omedelbara ledningen av skeppsklarerarrörelsen icke omhänderhaves

av skeppsklareraren själv eller, då rörelsen utövas av bolag, av

bolagsman eller styrelseledamot med utbildning, som i 4 § sägs, skall för

rörelsen finnas en föreståndare, som äger sådan utbildning samt icke i

övrigt enligt tillgängliga upplysningar är att anse såsom olämplig för

sysslan. Föreståndare skall vara av kommerskollegium godkänd.

Avlider skeppsklarerare, äger kommerskollegium medgiva dödsboet att

tillsvidare under en tid av högst ett år fortsätta den avlidnes rörelse, såframt

för dennas omedelbara ledning anställes en föreståndare, som uppfyller

de i första stycket angivna förutsättningarna.

6 §.

Auktorisation såsom skeppsklarerare vare förfallen, örn

1) skeppsklareraren upphör att vara berättigad att här i riket idka handel;

eller

2) såvitt angår handelsbolag eller aktiebolag, under b) i 2 mom. eller

a) i 3 mom. av 4 § stadgad förutsättning icke längre är för handen; ägande

dock kommerskollegium i ty fall lämna bolaget viss kort tid att ombesörja

rättelse, såframt ansökan därom göres ofördröjligen efter det

förhållandet yppats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 99.

7 §.

Auktorisation såsom skeppsklarerare må av kommerskollegium, efter

hörande, där så utan olägenhet kan ske, av vederbörande handelskammare

samt i 3 § omförmälda sammanslutningar, återkallas, örn skeppsklareraren

genom överträdande av denna förordning eller uppenbart åsidosättande av

uppdragsgivares intresse eller annorledes visat sig olämplig att utöva

skeppsklarerarrörelse.

8 §.

Tillfälligt tillstånd att ombesörja skeppsklarering må ej beviljas annan

än den, som är berättigad att här i riket idka handel. Dylikt tillstånd må

när som helst av kommerskollegium återkallas.

9 §.

Finnes icke i fall, varom i 5 § sägs, behörig föreståndare, må kommerskollegium

kunna, där det prövas nödigt, förbjuda skeppsklarerarrörelsens

fortsättande, så länge förhållandet varar.

10 §.

Skeppsklarerare har att, när han därtill anlitas, såsom redarens ombud

ombesörja fartygs klarering och vad därmed äger samband. Utöver vad

i 1 § stadgas åligger honom att underrätta befälhavare örn vad i avseende

å fartyg, besättning, passagerare och last bör iakttagas enligt gällande författningar

och de till efterrättelse för sjöfarande utfärdade tillkännagivanden;

att tillse, att lots, där sådan erfordras, varder anskaffad och att

för skeppsmätning, där sådan ifrågakommer, erforderliga handlingar ingivas;

att besörja stadgade avgifters erläggande; att biträda med inkassering

av frakt samt att i övrigt noggrant och redligt lämna redare och befälhavare

råd och biträde.

Skeppsklareraren har därjämte att, i den mån det ej strider mot hans

ställning såsom redarens ombud, tillhandagå varuägare med det biträde,

som av omständigheterna kan föranledas.

11 §.

Auktoriserad skeppsklarerare åligger att inom det för honom bestämda

området så ordna sin verksamhet, att redare och fartygsbefälhavare utan

omgång kunna erhålla klareringsbiträde.

12 §.

Taxa för skeppsklareringsarvode fastställes av kommerskollegium.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13 §.

Så snart skeppsklarerare öppnat sin rörelse, skall lian meddela kommerskollegium,

var hans huvudkontor är beläget och av vem den omedelbara

ledningen omhänderhaves. Sker sedermera ändring i sålunda uppgivet

förhållande, skall detta ofördröjligen anmälas för kommerskollegium.

14 §.

Ombesörjer någon skeppsklarering utan att vara därtill berättigad

eller överskrider någon honom meddelat tillstånd till skeppsklarering, straffes

med dagsböter.

Lag samma vare, där den, som innehar tillstånd till skeppsklarering,

fordrar högre ersättning än taxan medgiver eller gör sig skyldig till förseelse

mot de i 5 och 13 §§ meddelade föreskrifterna.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

som i första stycket är nämnd, samma förseelse, skall han, när han därtill

varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits fällas till särskilt ansvar.

15 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna förordning träder i kraft den .......................... Ge
nom

denna förordning upphävas förnyade skeppsklarerarordningen den 9

juni 1893 (nr 52) och Kungl. Maj:ts brev samma dag angående tulltjänstemans

befattning med klarering av fartyg.

Den, som vid denna förordnings ikraftträdande utövar verksamhet såsom

skeppsklarerare, må under en tid av ett år från ikraftträdandet fortfara

med dylik verksamhet.

Skeppsklarerare, som antagits enligt förnyade skeppsklarerarordningen

den 9 juni 1893 eller dessförinnan gällande skeppsklarerarordning, skall,

därest anmälan därom göres hos kommerskollegium senast tre månader

efter denna förordnings ikraftträdande, anses såsom auktoriserad enligt

förordningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maid

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, anmäler fråga örn

revision av gällande bestämmelser angående skeppsklarerare samt anför:
Nu

gällande bestämmelser rörande skeppsklarerare och deras verksamhet

återfinnas i förnyade skeppsklarerarordningen den 9 juni 1893. Enligt

denna förordning må i sjö- och stapelstäder skeppsklarerare antagas

för att, när de varda därom anlitade, ombesörja fartygs klarering och

vad därmed äger sammanhang, förmedla avtal örn befraktningar, örn försäljning

av fartyg eller andelar däri, örn byggande, reparation och utrustning

av fartyg samt örn sjöförsäkringar, ävensom biträda vid haveriuppgörelser.

Efter prövning av föreliggande behov för staden av skeppsklarerare

äger handels- och sjöfartsnämnd i sjö- eller stapelstad utfärda

kungörelse därom samt efter prövning av ansökningshandlingarna antaga

skeppsklarerare, varom anmälan skall göras till magistraten, som

för den antagne utfärdar förordnande. Vid behov av vikarie för

skeppsklarerare skall anmälan av skeppsklareraren göras hos handelsoch

sjöfartsnämnden, som efter prövning av den föreslagnes lämplighet

hos magistraten gör framställning om utfärdande av förordnande att vid

inträffande förfall för viss tid bestrida ordinarie skeppsklarerares göromål.

Enahanda förfarande tillämpas, därest i andra fall ersättare för

skeppsklarerare eller dennes vikarie erfordras. För att kunna antagas

till skeppsklarerare måste sökanden vara svensk medborgare, råda över

sig och sitt gods, hava gjort sig känd för redlighet samt anses äga noggrann

kännedom örn och förfarenhet i de till skeppsklareraryrket hörande

göromålen. Skeppsklarerare skall med redlighet, nit och oväld fullgöra

sina i förordningen närmare angivna åligganden samt icke uppenbara

vad honom i hans befattning såsom hemligt anförtros. I särskilda

av magistraten med dess sigill förseglade böcker, som vid skeppsklarerares

avgång från befattningen skola avlämnas till magistraten, skola

avskrifter av avtal örn sjöförsäkringar (slutsedlar), certepartier och kon
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

trakt i övrigt införas. Enligt en i förordningen (§ 14) intagen taxa äger

skeppsklarerare för sitt biträde vid klarering av fartyg, vid befraktning

av fartyg, vid frakträkningars uppgörande och inkasserandet av frakter,

vid försäljning av fartyg eller andelar däri samt vid besörjande av sjöförsäkring

uppbära arvode enligt vissa närmare angivna grunder. För

bestyr i övrigt, som utföras i samband med fartygs klarering, utgår ersättning

enligt överenskommelse. I händelse av överträdelse av förordningens

bestämmelser eller vid fel och förbrytelse i befattningen såsom

skeppsklarerare straffas skeppsklarerare efter allmänt åtal såsom för

brott av ämbetsman. Skeppsklarerare, som försättes i konkurs, blir

skild från sin befattning, varvid förordnandet återkallas; återkallelse av

förordnande kan dessutom beslutas av handels- och sjöfartsnämnden, då

skeppsklarerare ej längre finnes motsvara honom lämnat förtroende.

I samband med utfärdandet av förordningen meddelades genom kungl,

brev förbud för tulltjänsteman att å ort, där skeppsklarerare finnes, taga

befattning med klarering av fartyg.

Den i förordningen intagna taxan har sedermera reviderats, första gången

genom kungörelse den 13 december 1918, då viss förhöjning stadgades

för år 1919. Från och med år 1921 hava därefter årligen utfärdats

kungörelser angående provisorisk ändring av taxebestämmelserna, av

seende förhöjning av skeppsklarerarnas arvoden. De sedan 1923 på enahanda

sätt avfattade bestämmelserna i förevarande hänseende hava enligt

kungörelse den 9 juni 1933 (nr 332) förlängts att gälla till och med

utgången av juni månad 1934.

Något hinder att driva skeppsklarerarrörelse utan iakttagande av förordningens

bestämmelser finnes emellertid icke. I följd härav utöva

också det övervägande antalet skeppsklarerare sitt yrke utan att vara

bundna av förordningens föreskrifter. Anledningen härtill torde framför

allt vara att söka däri, att den i viss mån officiella ställning, som

auktoriseringen enligt förordningen medför, icke ansetts kunna uppväga

de förpliktelser, som föreskrivas i densamma.

Framställningar örn ändring i skeppsklarerarordningen, frånsett

ändringarna av taxebestämmelserna, hava gjorts vid flera tillfällen. År

1919 gjorde Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklare}örening, som

samma år bildats för tillvaratagande av dessa yrkesutövares gemensamma

intressen, hos Kungl. Maj:t framställning örn revision av skeppsklarerarordningen.

Sedan kommerskollegium anbefallts avgiva yttrande

över framställningen, ingav föreningen till utveckling av sin framställning

till kollegium ett förslag till ny skeppsklarerarförordning, som

innebar bland annat, att annan än av handelskammare utsedd person

icke finge taga befattning med skeppsklareringar. Över förslaget

inhämtade kollegium yttranden från sjöfartssammanslutningar och

samtliga handelskamrar, i riket, varvid det visade sig, att meningar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

na om förslaget voro synnerligen delade. Åtskilliga av de hörda korporationerna

förordade, att förordningen underkastades revision, men

hade allvarliga betänkligheter mot de principer, som kommo till uttryck

i förslaget. Andra ställde sig avvisande mot förslaget som sådant och

ansågo, att de olägenheter, som uppträtt inom skeppsklareraryrket, borde

motarbetas på frivillighetens väg. Från redarehåll framfördes starka

gensagor mot den föreslagna monopoliseringen av skeppsklareraryrket.

I utlåtande den 22 mars 1921 framhöll kommerskollegium bland annat,

att en revision förr eller senare av skeppsklarerarordningen i dess helhet

på grund av bestämmelsernas föråldrade och otidsenliga karaktär

otvivelaktigt vore önskvärd.

Sedan Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening den 14 oktober

1922 i framställning till Kungl. Majit ånyo framfört frågan örn revision

av skeppsklarerarordningen, blev denna framställning ävensom

kommerskollegii utlåtande av år 1921 med tillhörande handlingar den 19

oktober 1922 överlämnad till en för revision av näringsfrihetslagstiftningen

särskilt tillkallad sakkunnig. Uppdraget för berörda sakkunnige

återkallades emellertid senare och åt kommerskollegium uppdrogs att

fullfölja det påbörjade utredningsarbetet. Frågan örn revision av

skeppsklarerarordningen kom således att ånyo bliva föremål för övervägande

av kollegium.

I ett den 24 oktober 1928 avgivet utlåtande angående riktlinjer för revision

av näringsfrihetsförordningen uttalade sig kommerskollegium för

att frågan örn revision av skeppsklarerarordningen liksom vissa andra

specialfrågor borde erhålla en fristående behandling och icke sammankopplas

med arbetet på ny näringsfrihetsförordning, varjämte kollegium

meddelade, att särskilda utlåtanden skulle i sinom tid av kollegium avgivas

i specialfrågorna.

Den 9 mars 1929 riktade Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening

en förnyad framställning till Kungl. Maj:t örn revision av

skeppsklarerarordningen. Framställningen, som åtföljdes av ett förslag

till ny skeppsklarerarförordning, remitterades till kommerskollegium för

avgivande av utlåtande.

Kommerskollegium tillkallade på våren 1929 tre sakkunniga, advokaten

Sune Wetter, verkställande direktören i aktiebolaget Broströms linjeagentur

kapten Birger Zander och skeppsmäklaren Gustaf Lindegren,

att biträda kollegium vid frågans utredning. De sakkunniga avgåvo den

25 januari 1930 ett av utkast till ny skeppsklarerarförordning åtföljt yttrande

i ämnet.

I yttrandet upptogo de sakkunniga till en början frågan, huruvida statens

mellankomst vid ordnandet av hithörande förhållanden över huvud

taget kunde anses vara i fortsättningen motiverat, och berörde efter

att hava lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet i nu gällande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99.

9

skeppsklarerarordning inledningsvis densammas praktiska betydelse för

närvarande. De sakkunniga anförde härom följande:

Under det att skeppsklarerarordningens bestämmelser normerade

auktoriserad skeppsklarerares verksamhet, gällde för den icke auktoriserade,

som utförde samma slags arbete, inga motsvarande eller andra

särskilda regler, utan vore denne allenast underkastad allmän lag och

författning.

Det läge nära tillhands antaga, att den auktoriserade skeppsklareraren,

emot att han frivilligt underkastade sig de i skeppsklarerarordningen

intagna särskilda bestämmelser, erhölle ställning såsom i något avseende

privilegierad. Så vore dock ej fallet, utan hade den icke auktorisede

skeppsklareraren alldeles samma möjligheter som den auktoriserade

att driva sitt näringsfång, ehuru obunden av skeppsklarerarordningen.

Förklaringen till nyss angivna förhållande torde vara rent historisk.

Före näringsfrihetens genombrott i medio av 1800-talet var skeppstarering

förbehållen de auktoriserade klarerarna såsom en deras monopolrätt.

I skeppsklarerarordningen 1861 hade föreskriften om ensamrätt

borttagits. Emellertid hade man icke samtidigt ändrat den principiella

innebörden av tidigare förefintliga bestämmelser om skeppsklarerares

skyldigheter, vilka sålunda kommo att i huvudsak kvarstå utan att dem

ursprungligen motsvarande privilegium fortbestod.

Vid det förhållandet, att en auktorisering enligt gällande skeppsklarerarordning

medförde vissa särskilda förpliktelser utan några däremot

svarande förmåner, torde det endast vara naturligt, att utvecklingen blivit

den, att skeppsklarerarna regelmässigt icke begärt auktorisering utan

därförutan bedrivit sin verksamhet. I själva verket vore för närvarande

endast ett fåtal skeppsklarerare antagna såsom sådana enligt skeppsklarerarordningens

bestämmelser, under det att det stora flertalet och

bland dem många av landets ledande i branschen verksamma personer

föredragit att icke låta auktorisera sig. Skeppsklarerarordningens

bristande överensstämmelse med utvecklingen i det praktiska livet belystes

ytterligare därav, att enligt uppgift ingen av de auktoriserade

skeppsklarerarna ansett sig kunna genomföra en så betungande bokföringsskyldighet,

som författningen föreskreve, utan, helt naturligt, måst

ordna sin arkivering av upprättade slutsedlar, certepartier och andra

kontrakt på ett efter nutida förhållanden bättre anpassat sätt.

De sakkunniga framhöllo vidare, att skeppsklarerarordningen allenast

i ett avseende —- men ett i sin mån viktigt sådant — syntes alltjämt hava

betydelse, nämligen såsom i viss utsträckning taxereglerande. I detta

avseende anförde de sakkunniga huvudsakligen:

Bestämmelserna örn arvode vid befraktning, vid försäljning av fartyg

samt vid besörjandet av sjöförsäkring tillämpades knappast längre i

praktiken. Vad anginge stadgandena örn arvode vid klarering av fartyg

vore att märka, att de reviderade taxebestämmelserna icke vore tillämpliga

å fartyg i reguljär linjetrafik utan uttryckligen hänvisade frågan

örn klareringsarvode för dylika fartyg till överenskommelse i det särskilda

fallet. Under det att avtal örn högre klareringsarvode än det i

taxan bestämda —- de sakkunniga utginge från att andra skeppsklarerare

än de auktoriserade skulle vara berättigade träffa dylikt avtal —

i varje fall icke för närvarande torde förekomma i omfattning av någon

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

betydelse, vore det långt ifrån ovanligt, att överenskommelse träffades

örn lägre klareringsarvode än enligt taxan utgående. Givet vöre att

ett frångående av taxan i denna sistnämnda riktning stöde jämväl auktoriserade

skeppsklarerare öppet. I vilken utsträckning taxan under

konkurrensens tryck kommit att av skeppsklarerarna själva frångås

vore vanskligt att utreda, bland annat emedan förhållandena i detta avseende

torde gestalta sig väsentligen olika i skilda delar av landet. Så

mycket torde emellertid kunna sägas, att svenska rederier ävensom med

svenska förhållanden närmare förtrogna utländska rederier å många

platser i landet mestadels torde betinga sig och utan svårighet erhölle

klarering utförd billigare än enligt skeppsklarerarordningens taxa. Det

oaktat fyllde denna sistnämnda alltjämt elen icke oviktiga funktionen att

i praktiken normera klareringsarvodets maximum och därigenom utgöra

ett skydd mot uppskörtning i de fall, där särskild överenskommelse örn

arvodet ej träffats.

De sakkunniga sammanfattade den sålunda lämnade redogörelsen pä

så sätt, att, då skeppsklarerarverksamheten i landet rent faktiskt kommit

att utveckla sig väsentligen vid sidan av skeppsklarerarordningen, densamma

finge anses vara antikverad, varför det icke vore tvivel underkastat,

att författningsbestämmelserna i fråga tarvade en revision.

I frågan örn och ä vad mån en sådan revision borde inriktas på nyreglering

genom särskild författning eller på ett upphävande av skeppsklarerarordningens

föreskrifter och hänvisande av dithörande förhållanden

till att regleras allenast av allmänna rättsregler anförde de sakkunniga

därefter bland annat följande:

Vid försök att uppdraga riktlinjerna för en reform av gällande författnings

bestämmelser rörande skeppsklarerare uppkomme först och

främst frågan örn gränserna för det verksamhetsområde, som lämpligen

kunde anses böra ifrågakomma till speciell reglering i detta sammanhang.

Skeppsklarerarordningen i dess nuvarande form upptoge såsom

skeppsklarerares uppgift att — förutom ombesörjande av fartygs klarering

och vad därmed ägde sammanhang — förmedla avtal örn befraktningar,

örn försäljning av fartyg eller andelar däri, örn byggande, reparation

och utrustning av fartyg samt örn sjöförsäkringar, ävensom biträda

vid haveriuppgörelser. I anslutning härtill innehölle skeppsklarerarordningen,

såsom i det föregående omnämnts, taxebestämmelser,

avseende ej blott utförande av klarering utan även förmedling av befraktning,

fartygsförsäljning och sjöförsäkring. Dessa sistnämnda uppgifter

vore emellertid arter av ren mäklarverksamhet och hade föga gemensamt

med klareringsverksamheten såsom sådan. De sakkunniga ville

för den skull utan vidare förorda, att skeppsklarerarordningens bestämmelser

i vad de hänförde sig till mäkleri upphävdes, utan att ersättas av

några nya stadganden och att en närmare prövning av ändamålsenligheten

av nya föreskrifter motsvarande de i skeppsklarerarordningen

innehållna i varje fall inskränktes till att avse skeppsklarering i egentlig

mening.

I detta sammanhang syntes det vara nödvändigt att söka precisera, vad

som vore det för skeppsklareringen till skillnad från mäkleriet principiellt

utmärkande. De sakkunniga hade trott sig finna det för verksamheten

såsom skeppsklarerare i inskränkt mening karakteristiska häruti,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Marits proposition nr 99.

att klareraren principiellt vore redarens ombud. Detta hindrade givetvis

ej, att klareraren ginge jämväl lastägare eller annan tillhanda, så

långt dessa andras intressen läte sig förenas med redarens, och att han

med smidighet sökte sammanjämka eventuella differenser, men vid fall

av konflikt torde han vara berättigad och skyldig att handla såsom redarens

förtroendeman.

Vid övervägande av skälen för och emot en rättslig specialreglering

av verksamhet, som rymdes inom begreppet skeppsklarering i angivna

bemärkelse, läge det onekligen nära till hands att stanna för såsom naturligt,

att denna verksamhet i likhet med olika slags affärsverksamhet

av närstående art borde lämnas öppen att under fri konkurrens utövas

av vem som helst i enlighet med vanliga privaträttsliga regler. Frånsett

skeppsklarerarordningens ännu kvarstående betydelse i taxereglerande

hänseende skulle en sådan anordning stå i god överensstämmelse med

förhållandena sådana dessa vid sidan av lagstiftningen utvecklats och

för närvarande faktiskt gestaltade sig.

Redan i det föregående hade framhållits, att nu gällande förordning

alltjämt fyllde en viss funktion och en praktiskt viktig sådan, nämligen

i taxeavseende. Enligt de sakkunnigas mening kunde det icke vara tvivel

underkastat, att en taxereglerande faktor på ifrågavarande område

vore principiellt av behovet påkallad. Funnes icke en sådan faktor, måste

man räkna med en betänklig ojämnhet i fråga örn klarerararvodenas

storlek. Antagas kunde nämligen i så fall, att å ett flertal orter sins

emellan olikartade lokala taxor komme att utbildas och att dessa genom

sammanslutningar av klarerare på åtminstone vissa mindre platser skulle

drivas oskäligt i höjden. På andra håll skulle sannolikt ingen taxa alls

utformas utan klarerarna debitera efter fritt skön. Att ett sådant osäkerhetstillstånd

på ifrågavarande område skulle medföra betydande olägenheter

torde ligga i öppen dag. De sakkunniga förutsatte, att icke

ens flertalet svenska redare, långt mindre då de utländska, skulle känna

sig tillfredsställda med ett dylikt ovisshetstillstånd på ett område, där

man sedan gammalt varit van vid den relativa ordning, som nu gällande

förordning erbjöde, och det torde icke kunna undgås, att ett eventuellt

kaos i fråga örn klareringsarvodena skulle i därav berörda kretsar

i utlandet upptagas mindre väl.

De sakkunniga ansåge sig under förhållandena icke kunna tillråda, att

den taxa för klareringsarvodena, som återfunnes i gällande författning,

upphävdes utan att ersättas av en ny. Ä andra sidan syntes taxereglerande

bestämmelser av ifrågavarande art icke lämpligen kunna meddelas

utan att inpassas i en författning av mera vittgående innebörd. Man

torde nämligen icke rättvisligen kunna pålägga utövarna av ett visst,

i övrigt fullt fritt yrke skyldighet att beräkna ersättning för sin yrkesverksamhet

inom ramen av en viss taxa. En sådan skyldighet torde icke

böra åläggas annat än i samband med mera utförliga bestämmelser örn

den berörde yrkesutövarens skyldigheter och —- rättigheter i allmänhet.

De hittillsvarande fördelar beträffande skeppsklarerararvodenas beräkning,

som gällande författning erbjöde, läte sig sålunda enligt de sakkunnigas

mening icke bibehållas utan en därmed sammanhängande, mera

vittgående reglering av skeppsklareringsverksamheten såsom sådan.

Frånsett fördelen av att hava en taxa och svårigheten att ernå detta

önskemål utan en mora vidsträckt rättsreglering av därmed sammanhängande

förhållanden borde även tagas i beaktande vissa andra örn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ständigheter, som manade till betänksamhet emot att lämna skeppsklareringsverksamheten

helt obunden av varje specialreglering.

Helt naturligt vore den grundväsentliga fordran, som borde ställas på

en god skeppsklarerare liksom på varje annan yrkesman, att han skulle

vara kunnig och erfaren inom sitt fack. Därvid vore det visserligen så,

att mycket av vad som hörde till en skeppsklarerares göromål vore av

skäligen enkel beskaffenhet och utan större svårighet läte sig utföras av

envar, som förvärvat blott mekanisk kännedom örn sådana göromåls regelmässiga

gång. Men vid sidan av detta mera enkla och maskinmässiga

sysslande uppkomme i ifrågavarande verksamhet understundom situationer,

som utom speciell branschkunskap krävde ett moget omdöme i

allmänhet. Kravet på att skeppsklareraren skulle vara vuxen sin uppgift

att i dylika situationer vederbörligen tillvarataga sin huvudman redarens

rätt accentuerades av att härvid icke sällan å ena sidan fordrades

ett snabbt handlande och å andra sidan betydande ekonomiska värden

kunde stå på spel.

Som en annan väsentlig förutsättning för bedrivande på tillfredsställande

sätt av skeppsklarering måste uppställas en tillräcklig grad av

självständighet. Inom klarerarens arbetsområde yppades icke sällan

möjlighet till konflikt mellan redaren och andra intressenter i fartygsresan,

och det vore nödvändigt, att han vid sådan konflikt skulle med erforderlig

styrka kunna hävda redarens rätt gent emot obehörigt intrång.

De sakkunniga hade sökt utreda, hur det ställde sig med deras kvalifikationer

i ovan antydda avseenden, som ombesörjde klarering i landet,

och därvid från skilda håll erfarit, hurusom det gåves åtskilliga exempel

på att yrkets utövare icke fyllde måttet av sådan kunnighet, omdöme eller

självständighet, som i fall av komplikation eller konflikt erfordrades

för behörigt tillvaratagande av redarens rätt. Såsom skeppsklarerare

vore nämligen, vid sidan av välkvalificerade fackmän, verksamma ett

antal personer, vilka antingen på grund av uppenbart beroende ställning

i förhållande till intressen motsatta redarens eller bristande kvalifikationer

i övrigt icke vore skickade att fylla ett dylikt värv.

Nu kunde det visserligen tyckas, att det borde överlämnas till redaren

själv, vars intressen det närmast gällde, att öva tillsyn över att han finge

en klarerare, som fyllde skäliga anspråk på duglighet i yrket. Men härvid

mötte onekligen vissa svårigheter. Såsom ovan i samband med taxeförhållandena

påpekats, vore det icke alltid lätt ens för den svenske redaren

att hålla sig förtrogen med de lokala förhållandena på samtliga de

platser i landet, hans fartyg kunde behöva anlöpa, och man kunde i varje

fall icke förutsätta, att utländska redare skulle äga någon närmare dylik

kännedom. Härtill komme det bekanta förhållandet, att redaren ofta genom

fraktavtalet nödgades på förhand binda sig att anlita viss, för honom

okänd eller kanske rent av mindre välkänd klarerare, som utsetts

av befraktaren och icke sällan stöde i beroende ställning i förhållande till

intressen motsatta redarens. Särskilt vid befraktningar av vissa varuslag,

som t. ex. kol och props, hade bruket att »adressera» fartyg till av

befraktaren bestämd klarerare tagit en sådan omfattning, att redaren av

konkurrensen lätt tvingades in på detsamma, ehuru väl medveten örn därmed

förbundna risker. Följden hade emellertid blivit, att redaren understundom

funne sig påtvingad en klarerare, som vore så långt ifrån

redarens förtroendeman, att han tvärtom fungerade såsom ett avlastarens

eller mottagarens osjälvständiga verktyg, och som ibland, direkt eller

indirekt, till och med läte denne sin verklige huvudman komma i åt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13

njutande av viss del av den ersättning, han av redaren uppbure för sitt

klareringsarbete. Att detta sistnämnda under sådana förhållanden icke

alltid kunde beräknas bliva utfört till redarens bästa läge i öppen dag.

Från skeppsklarerarhåll framhölles nu, efter vad det ville synas icke utan

fog, att ovan angivna missförhållanden möjliggjort för mer eller mindre

inkompetenta eller osjälvständiga »outsiders» att vinna ett allt större insteg

i yrket, utan fördel för redarna men givetvis på den fackkunniga

och oberoende klarerarkårens bekostnad. Inom denna kår hade man sökt

skapa sammanhållning för att vidmakthålla yrkeskultur, bland annat

genom föreningen »Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening»,

omfattande skeppsklarerarfirmor till ett antal av för närvarande

cirka nittio av de omkring tvåhundra näringsutövare, vilka enligt tillgängliga

uppslagsböcker bedreve klareringsverksamhet. Emellertid hade

man, enligt vad det upplysts, fått en bestämd känsla av att detta under

trycket av rådande förhållanden blivit allt svårare för att icke säga

omöjligt, och utvecklingen sades för närvarande gå snabbare i upplösande

än sammanhållande riktning. Inom kåren ansåges det vidare, att en

ändring till det bättre vore omöjlig genomföra med mindre man lagstiftningsvägen

erhölle ett stöd i sin strävan att komma till rätta med situationen,

sådan densamma faktiskt förelåge.

De sakkunniga hade haft under ingående överläggning, örn icke såväl

taxefrågan som frågan örn undanröjande av på området förefintliga

missförhållanden lämpligen i allt fall kunde hänvisas till att lösas genom

överenskommelse mellan enskilda yrkesorganisationer, ity att en på

enskild väg ernådd reglering kunde antagas att smidigare och effektivare

än statlig sådan verka i önskad riktning. Emellertid hade från

skeppsklarerarhåll uttalats den bestämda uppfattningen, att den härför

erforderliga sammanslutningen skeppsklarerarna emellan under nu rådande

förhållanden vore omöjlig att åstadkomma. Då denna mening med

stark övertygelse torde omfattas av det ojämförligt största antalet ledande

skeppsklarerare i landet, hade de sakkunniga — ehuru motvilligt

— avstått från tanken på att hänvisa till frivillig överenskommelse mellan

yrkessammanslutningar såsom medel att lösa föreliggande svårigheter.

De sakkunniga förklarade sig på nu angivna skäl hava stannat för

den meningen, att en statlig reglering av skeppsklarerarverksamheten

vore — åtminstone för närvarande — ändamålsenlig såväl för upprätthållande

av skälig taxa till reglering av klareringsarvoden som ock för

sanerande av vissa företeelser inom skeppsklareraryrket.

I fråga örn konstruerandet av författningsbestämmelser för reglering

av ifrågavarande förhållanden avvisade de sakkunniga tanken på tillskapande

av ett monopol för en trängre krets personer att utöva klareringsverksamhet.

I stället föreslogo de sakkunniga införandet av ett

auktoriseringssystem, utan begränsning av auktorisationernas antal såsom

sådant, i förening med ensamrätt i skälig omfattning för auktoriserade

skeppsklarerare att utöva klareringsverksamhet. Därigenom

.skulle önskvärd garanti för dessa yrkesutövares kompetens och självständighet

kunna ernås, utan att samtidigt berättigade krav på möjlighet

till fri konkurrens i yrket träddes för nära.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Sedan kommerskollegium häröver hört samtliga handelskamrar i riket,

Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Stockholms

rederiförening, Sveriges segelfartygsförening samt Sveriges skeppsklararerare-

och skeppsmäklareförening, har kommerskollegium den 20 november

1980 avgivit utlåtande i ämnet.

I de till kommerskollegium inkomna yttrandena över de sakkunnigas

förslag tillstyrktes i allmänhet en närmare reglering av hithörande förhållanden.

Sålunda ansåg Sveriges allmänna sjöfartsförening, att en reglering

med det snaraste på det förevarande området framstode såsom i hög grad

önskvärd och att de sakkunnigas förslag i väsentliga hänseenden innebure

beaktansvärda uppslag. Sveriges redareförening uttalade, att del

inom föreningen uttryckts farhågor för att binda en viss näringsgren

genom auktorisation på sätt som föreslagits. Föreningen ville icke motsätta

sig en — med hänsyn till den då pågående utredningen av näringslagstiftningen

— provisorisk lagstiftning å området med giltighet exempelvis

under fem år. Stockholms rederiförening och Sveriges segelfartygsförening

förklarade sig finna en statlig reglering av skeppsklarerarverksamheten

böra äga rum och anslöto sig i princip till det föreslagna

systemet, varvid den senare föreningen emellertid ifrågasatte örn icke

en blivande förordning med dess karaktär av försökslagstiftning borde

erhålla en begränsad giltighet, exempelvis för tre år. Sveriges skeppsklarerare-

och skeppsmäklareförening förklarade sig dela de sakkunnigas

uppfattning, att någon lösning av nuvarande olägenheter icke stöde att

vinna genom ett enbart upphävande av gällande förordning. Det vore

icke att förvänta, att sådana överenskommelser mellan enskilda intresserade

yrkesorganisationer kunde träffas, som rådde bot på härskande

missförhållanden. Föreningen finge därför för sin del tillstyrka, att det

uppgjorda utkastet lades till grund för den statliga reglering av skeppsklareringsverksamheten,

som tarvades för ett i alla avseenden sunt bedrivande

av denna näring. Samtliga handelskamrar med undantag för handelskammaren

i Gävle förklarade sig i princip icke hava något emot de

sakkunnigas förslag. Smålands och Blekinge handelskammare framhöll

därvid, att det särskilt för de utländska redarna och befälhavarna måste

vara av största intresse, att det här funnes en särskild och särskilt förpliktad

skeppsklarerarkår med specialutbildning och specialkompetens.

Skånes handelskammare erinrade örn att handelskammaren tidigare uttalat

sig för en reglering av förhållandena inom förevarande område på

frivillighetens väg. Då frågan emellertid icke syntes kunna lösas på så

sätt, talade enligt handelskammarens åsikt starka skäl för uppställande

av särskilda regler för utövandet av ldarerarverksamhet. Handelskammaren

i Gävle hyste en i principfrågan avvikande mening. Enligt denna

handelskammares åsikt skulle ett återupptagande av den numera praktiskt

taget ur bruk komna auktorisationen med därav följande myndighetskontroll

innebära en tillbakagång till ett system, som icke borde utan

nödtvång tillämpas. Yrkesutövningen främjades bäst genom fri konkurrens;

avarterna ankomme det på yrkesutövarna själva att genom

sina sammanslutningar motarbeta. Den omständigheten, att skeppsklarerarna

i stor utsträckning tjänade som mellanhänder mellan svenska och

utländska företagare, vore givetvis ägnad att understryka vikten av att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

15

hithörande uppgifter ombesörjdes pålitligt och redbart. En auktorisation

i och för sig kunde enligt handelskammarens mening icke skapa garanti

mot sådana missbruk, som hittillsvarande system icke förmått

stävja. Möjligheten att få till stånd en överenskommelse mellan de av

frågan intresserade organisationerna utan statsingripande syntes icke

vara utesluten.

I sitt utlåtande har kommerskollegium för egen del inledningsvis framhållit,

att det vore påtagligt, att ett sådant specialområde som skeppsklarerarverksamheten

lämpligast borde behandlas fristående från andra till

näringsfrihetslagstiftningen hörande spörsmål.

Kollegium har därefter erinrat om att kollegium redan 1921 funnit

skeppsklarerarordningens bestämmelser i åtskilliga punkter vara så föråldrade

eller otidsenliga, att en omredigering vore av nöden. Kollegium

har därvid i huvudsak anfört:

Av den nu verkställda utredningen syntes kollegium framgå, att förordningens

betydelse i stort sett inskränkts till att vara i viss mån taxereglerande.

Det allmänna borde alltjämt, såsom de sakkunniga påpekat, i någon

form medverka tili att de arvoden, som utginge för tjänster inom området

för klarering av fartyg, bleve i viss utsträckning reglerade. Det syntes

vid sådant förhållande ligga nära till hands, att det allmänna genom särskilda

föreskrifter sökte se till, att de, som skulle åtnjuta arvoden enligt

sålunda fastställda grunder, också erbjöde dem, av vilka de anlitades,

vissa garantier för ett tillfredsställande utförande av de uppdrag, varom

vore fråga. I sådant hänseende kunde nu gällande bestämmelser icke anses

uppfylla skäliga fordringar, varför de borde utbytas mot reviderade föreskrifter.

Å andra sidan borde skyldigheten att tillämpa en dylik taxa förbindas

med mera utförliga bestämmelser örn den därav berörda yrkesutövarens

icke blott skyldigheter utan även rättigheter i allmänhet.

Kollegium har vidare, i likhet med de sakkunniga, framhållit, att vad nuvarande

bestämmelser innehölle örn sådan förmedlingsverksamhet rörande

fartyg och fraktfart, som icke vore att hänföra till klarering av fartyg, borde

utgå ur en blivande författning och att för denna näringsverksamhet endast

borde gälla föreskrifter, som kunde komma att fastställas för mäkleri

i allmänhet.

Beträffande regleringen av skeppsklarerarverksamhet i egentlig mening

har kollegium anfört:

De funktioner, som åvilade en skeppsklarerare i inskränkt bemärkelse,

omfattade i stor utsträckning göromål, i vilkas strikta fullgörande det allmänna

och vederbörande myndigheter direkt hade ett starkt intresse. Det

läge i sakens natur, att det måste för det allmänna vara av vikt, att den

person, som skulle förmedla kontakten mellan fartygets intressenter och

vederbörande myndigheter, vore väl inne i de författningar, vilkas tillämpning

vid nu ifrågavarande tillfällen bleve aktuell. Därigenom minskades

antalet misstag samt sparades såväl tid som pengar, varjämte slitningar

undvekes, som eljest skulle vara ofrånkomliga. Skeppsklarerare^ funktioner

i nu omförmälda hänseenden hade blivit betydelsefullare i samma

mån som hithörande förhållanden genom det ekonomiska livets utveckling

blivit i viss omfattning allt mera komplicerade. Till en viss grad syntes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

klarerarens betydelse komma att bliva mera framträdande, därest föreliggande

förslag örn allmänna fartygsavgifters debitering efter lossat och

lastat gods skulle komma att realiseras, enär klareringsförfarandet med

tillämpning därav med säkerhet komme att ställa än större anspråk på

klarerarens-förmedlarens kännedom örn faktiska förhållanden och raskhet.

Ett ganska starkt skäl för att genom författningsbestämmelser söka

skapa vissa garantier för skeppsklarerarens vederhäftighet och kompetens

läge vidare i den omständigheten, att den utrikes sjöfarten på Sverige i så

hög grad som vore fallet, nämligen till omkring hälften, bestredes av utländska

fartyg. Befälhavarna och redarna för dessa fartyg vore givetvis i särskilt

stor utsträckning hänvisade till att i de hamnar, som av fartygen anlöptes,

anlita främmande biträde för ordnandet av åtskilliga med dylikt anlöpande

förbundna förhållanden. Det vore därvid av stor vikt, att de

personer, som stöde till förfogande, vore i alla avseenden pålitliga, enär

brister därutinnan, örn de förekomme ofta, sannolikt snart skulle återverka

pa uppfattningen örn landets kommersiella tillstånd i allmänhet. Våra utländska

relationer kunde i viss utsträckning lida avbräck, något som givetvis

borde med till buds stående medel förhindras.

Kollegium har i detta sammanhang åberopat innehållet i en till kollegium

inkommen skrivelse av den 3 oktober 1930 från The Baltic and International

Maritime Conference, däri konferensen påpekat de olägenheter, som vidlådde

klareringsförhållandena i nordsvenska hamnar. I denna skrivelse

hade konferensen anfört bland annat:

Det kunde icke vara bra örn klareringsförhållandena i nordsvenska hamnar

trycktes ned på en lägre nivå än i andra hamnar. Mäklaren vore ju i själva

verket redarens viktigaste för att icke säga enda stöd, när det gällde

tillvaratagandet av fartygets intressen i en främmande hamn, med vars

lokala förhållanden varken redare eller befälhavare kunde väntas vara

fullt förtrogna. Det vore funktioner med detta syfte, för vilka mäklaren

erhölle sin ersättning av redaren. Det borde vara uppenbart vilket resultat

som vore att vänta, då mäklaren antingen icke hade erforderlig kännedom

örn förhållandena eller nödig erfarenhet eller ock hade en sådan ställning,

att han vore beroende av den part, befraktaren resp. mottagaren eller

avlastaren, mot vilken redarens intressen i första hand skulle bevakas.

Det vore att hoppas, att kollegium skulle finna möjlighet att vid behandlingen

av frågan örn revision av skeppsldarerarordningen taga hänsyn till

de utländska redarnas berättigade intressen.

I anslutning därtill har kollegium framhållit följande:

Det borde kunna förväntas, att skeppsklarerarkåren själv, redare och

fartygsbefälhavare, som hade det största intresset av att å detta område

rådde ordnade förhållanden, skulle vidtaga erforderliga saneringsåtgärder

för att komma till rätta med förhållandena. Den verkställda utredningen

hade emellertid visat, att rättelse i missförhållandena icke syntes stå att

vinna på denna väg. Den sammanslutning på området, som förelåge i

Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, hade under sin hittillsvarande

tillvaro, något över tio år, påtagligen gjort allvarliga ansträngningar

för att åstadkomma ur olika synpunkter tillfredsställande förhållanden

inom kåren, dock utan att i önskvärd utsträckning lyckas i sina

strävanden. För kollegium hade sålunda även från skeppsklarerarkårens

sida påpekats, hurusom särskilt i Norrland förhållandena utvecklats i sådan

riktning, att särskilda åtgärder vore påkallade. Ett stort antal yngre

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

personer, vilka uppenbarligen saknade såväl den erforderliga erfarenheten

som även den ekonomiska vederhäftigheten, uppgåves hava där på senare

tid, i brist på annan sysselsättning, börjat ägna sig åt klareringsverksamhet

och vad därmed ägde samband. Sveriges redareförening hade i skrivelse

till kollegium av den 16 september 1930 såsom särskilt anmärkningsvärt påtalat

det förhållandet, att domänstyrelsen numera själv genom sina jägmästare

läte klarera de fartyg, som bortfraktade från statens egendomai

härstammande varor, och hade i övrigt, under hemställan örn beaktande av

de däri framförda synpunkterna, hänvisat till ett skrivelsen bilagt brev,

däri bland annat berördes olägenheter av det av de sakkunniga anmärkta

bruket att »adressera» fartyg till av be frakt aren bestämd klarerare.

Då vad de sakkunniga anfört därom, att en skeppsklarerare vid klarering

av fartyg, närmast vore att anse såsom redarens ombud och hade att, i fall

av konflikt, handla såsom dennes förtroendeman, syntes kollegium giva

uttryck för en riktig grundsyn på det förevarande spörsmålet, torde det

få anses uppenbart, att sistnämnda förhållanden icke vore tillfredsställande

utan krävde rättelse.

Under hänvisning till att ett förbättrat tillstånd inom skeppsklareringsområdet

tydligen icke hade utsikter att komma till stånd utan det allmännas

ingripande och att vissa betydelsefulla offentliga intressen direkt motiverade

särskilda åtgärder i nu förevarande fall, har kollegium ansett sig

böra förorda, att författningsbestämmelser meddelas i syfte att åvägabringa

en närmare reglering av hithörande förhållanden. I anslutning

härtill har kollegium vid sitt utlåtande fogat ett i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas utkast utarbetat förslag till ny skeppsklarerarförordning.

Över kommerskollegii utlåtande och förslag hava statskontoret den 10

januari 1931 och generaltullstyrelsen den 23 januari 1931 avgivit infordrade

utlåtanden, statskontoret dock endast beträffande vissa ifrågasatta avgifter

vid auktorisation av skeppsklarerare.

Generaltullstyrelsen har ifrågasatt, örn icke med lagstiftning å nu förevarande

område borde anstå, till dess frågan örn revision av näringsfrihetslagstiftningen

i dess helhet bleve aktuell. Styrelsen har emellertid

funnit flera av de synpunkter och grundsatser, som kommit till uttiyck i

förslaget, förtjänta av beaktande och erkännande.

Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening har i skrifter till

Kungl. Majit den 12 januari 1931 och den 19 januari 1932 ytterligare framhållit

behovet av reglerande föreskrifter rörande ifrågavarande förhållanden

och därvid särskilt påpekat de menliga följderna av det allt mera tilllämpade

s. k. adresseringssystemet, enligt vilket fartygsbefälhavare ofta

förpliktades anlita i klareringsbestyr fullkomligt obevandrade personer.

Speciellt med hänsyn till de intressen, utländska redare hade i denna sak,

vore önskvärt att kommerskollegii förslag snarast möjligt komme till genomförande.

Med skrivelse den 24 mars .1932 har kommerskollegium därefter överlämnat

en till kollegium inkommen skrift, däri The Baltic and International

Willing till riksdagens protokoll 1931. I sami. Nr 99. -

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Kungl. Majds proposition nr 99.

Martime Conference ånyo fäst uppmärksamheten på de enligt konferensens

åsikt oefterrättliga förhållanden, som i klareringshänseende vore rådande

i nordsvenska hamnar, samt understrukit önskvärdheten av att förhållandena

å detta område reglerades i en för sjöfarten förmånlig riktning.

Slutligen må nämnas, att kommerskollegium i sitt utlåtande den 20 november

1930 lämnat en redogörelse för av kollegium införskaffade uppgifter

från England, Frankrike, Nederländerna, Norge och Tyskland rörande

frågan i vad mån i den ena eller andra formen genom statens försorg åvägabragts

någon mera speciell reglering av de förhållanden, som äga samband

med skeppsmäkleriet. Av denna redogörelse framgår, att något statligt

ingripande på detta område icke förekommer i England, Nederländerna

eller Tyskland, under det att i Frankrike sedan gammalt finnas reglerande

bestämmelser i ämnet. Vad Norge beträffar synas vissa bestämmelser finnas,

vilka emellertid äro föråldrade och utan praktisk betydelse.

I Danmark har genom »meringsloven» den 28 april 1931 införts ett auktoriseringssystem

för skeppsmäklare, enligt vilket handelsministeriet efter

hörande av lokala organisationer meddelar auktorisation för skeppsmäklare

ävensom fastställer närmare regler för verksamhetens utövande.

Enligt den ännu gällande skeppsldarerarordningen av år 1893 må i vissa

städer skeppsklarerare auktoriseras för att tillhandagå vid fartygs klarering

och i samband därmed stående förhållanden. I författningen meddelas

åtskilliga föreskrifter angående sålunda auktoriserade skeppsklarerares

verksamhet. Då emellertid intet hinder finnes att utan auktorisation utöva

dylik verksamhet, hava, med några få undantag, skeppsklarerarna

funnit lämpligast att icke söka sådan auktorisation utan utöva sin verksamhet

vid sidan örn författningens föreskrifter. Dessa föreskrifter anses

numera, i den mån de icke alldeles kommit ur bruk, vara föråldrade. Dock

torde vissa av dem, nämligen de som avse skeppsklarerares arvoden, fortfarande

hava betydelse såsom i viss mån normerande även för icke auktoriserade

skeppsklarerares arvoden.

Med hänsyn till den utveckling, som förhållandena å ifrågavarande område

sålunda tagit, synas mig starka skäl tala för att frågan örn en revision

av gällande bestämmelser härutinnan upptages till prövning. Härvid bör

i första hand undersökas, huruvida anledning finnes för staten att i en

eller annan form ingripa reglerande å hithörande förhållanden eller om

icke skeppsklarerarnas yrkesutövning liksom annan liknande verksamhet

bör helt hänvisas att normeras av allmänna rättsregler.

Skeppsklarei arens uppgift är att såsom ombud för redaren ombesörja de

angelägenheter av olika slag, som äro förknippade med ett fartygs in- eller

utklarering i vederbörande hamn. Bland skeppsklarerarens göromål ingå

helt naturligt åtskilliga, vilka äro av ganska enkel natur och kunna utföras

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99.

19

av envar, som erhållit kännedom örn sådana göromåls regelmässiga skötande.

Men bortsett härifrån är klareringsarhetet i allmänhet av den art

att för dess utövande krävas särskilda förutsättningar, såsom förtrogenhet

med de författningar och föreskrifter, såväl i hemlandet som i utlandet,

vilka kunna bliva tillämpliga i förekommande fall, omdömesförmåga och

självständighet att vid uppkommande konflikter hävda huvudmannens intressen.

För redaren, som merendels nödgas i olika hamnar överlämna

klareringen av sina fartyg och därmed sammanhängande uppgifter till

för honom obekanta personer, är det givetvis av stor betydelse att hava

tillgång till en pålitlig och väl förfaren skeppsklarerarkår, till vilken han

med tillförsikt kan vända sig. I alldeles särskild grad gäller detta beträffande

det stora antal utländska fartyg, som besöker svenska hamnar.

I en skeppsklarerares åligganden anses ingå, bland annat, att ombesörja

ingivande till vederbörande myndigheter av föreskrivna fartygshandlingar,

och han har jämväl att tillse, att påbjudna umgälder av olika slag

bliva ordentligt erlagda. Den omständigheten att skeppsklareraren sålunda

intager en ställning såsom i viss mån mellanhand mellan det allmänna

och myndigheter, å ena sidan, samt redare och fartygsbefälhavare, å

andra sidan, synes mig jämväl starkt tala för önskvärdheten av att en

^kvalificerad skeppsklarerarkår upprätthålles.

Från olika håll har nu påpekats, att förhållandena å ifrågavarande

område icke äro sådana, de borde vara, utan att åtskilliga missförhållanden

föreligga. Vid sidan av väl kvalificerade skeppsklarerare uppträda ofta

personer, som åtaga sig klarer ing utan att fylla de anspråk, man bör ställa

å en skeppsklarerare. I flera sådana fall synas redare och det allmänna

hava åsamkats både extra besvär och ekonomiska förluster. Genom ett ökat

bruk av adresseringssystemet, särskilt vid befraktningar av vissa varuslag,

hava redarna under trycket av en hård konkurrens i allt större omfattning

tvingats att såsom klarerare godkänna av befraktare eller lastemottagare

utsedda personer, vilka ofta företräda intressen stridande mot redarnas.

I första hand borde man kunna förvänta, att en rättelse i de sålunda

förekommande missförhållandena skulle åstadkommas genom åtgärder

av dem, som närmast äro intresserade därav, redare, fartygsbefälhavare

och skeppsklarerare. Av utredningen synes emellertid framgå, att strävanden

i sådan riktning visserligen företagits, men att dessa icke varit tillfyllest.

Från den förefintliga sammanslutningen av skeppsklarerare har

därför framhållits såsom nödvändigt, att staten medverkar i dess arbete

att få bort missförhållandena. Med något enstaka undantag hava också

samtliga i ärendet hörda myndigheter och organisationer anslutit sig

till tanken på utfärdande av reglerande föreskrifter.

För egen del anser jag övertygande skäl hava förebragts för att staten i

någon form meddelar föreskrifter för utövning av skeppsklareringsverksamheten.

Det har föreslagits, att statens ingripande skulle begränsas till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

bestämmande av taxa för skeppsklarerarnas arvoden. Med visst fog anses

en del av missförhållandena hava uppkommit genom den frihet, som för

närvarande råder i detta avseende. Emellertid är jag ense med de av kommerskollegium

tillkallade sakkunniga, att det icke vore lämpligt att

meddela bestämmelser rörande en arvodestaxa utan att i övrigt reglera den

verksamhet, vari denna taxa skulle tillämpas. Ej heller synas mig skäl

föreligga att åt en lagstiftning i ämnet giva provisorisk karaktär.

Den reglering av hithörande förhållanden, som jag således förordar,

lärer, på sätt av de sakkunniga framhållits, böra omfatta endast egentlig

skeppsklareringsverksamhet men ej sådant, som rätteligen räknas såsom

ren mäklarverksamhet, t. ex. förmedling av avtal örn befraktningar, örn

försäljning av fartyg och örn sjöförsäkringar m. m. [Regleringen torde

böra genomföras sålunda, att skeppsklarering med undantag för vissa fall

icke skall få ombesörjas av annan än den, som därtill erhållit särskilt

tillstånd. Tillstånd skall antingen meddelas i form av auktorisation av

skeppsklarerare eller också givas för visst fall eller eljest i begränsad

omfattning. Då avsikten icke är att skapa monopol för ett mindre antal

personer att utöva klareraryrket, torde någon begränsning av antalet

skeppsklarerare icke böra ifrågakomma. Envar, som styrker sig äga vissa

närmare angivna kvalifikationer, skall således kunna erhålla auktorisation

som skeppsklarerare. I avseende å kvalifikationerna torde böra fordras,

att vederbörande är berättigad att idka handel i riket, att han genom

tjänstgöring såsom biträde hos auktoriserad skeppsklarerare eller annan

verksamhet anses hava vunnit för yrket nödig erfarenhet samt att han

icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämplig för yrket.

Jämväl handelsbolag och aktiebolag böra kunna erhålla tillstånd. Beslutanderätten

i auktorisationsärenden synes lämpligen i enlighet med de

sakkunnigas och kommerskollegii förslag böra uppdragas åt kommerskollegium.

De sakkunniga och kollegium hava emellertid tänkt sig inrättan

det av en rådgivande nämnd, förslagsvis kallad skeppsklarerarnämnden,

som skulle följa förhållandena rörande skeppsklarering i allmänhet och

taga därav föranlett initiativ ävensom bereda vissa skeppsklarerarverksamheten

rörande frågor. Nämnden skulle bestå av — förutom opartisk

ordförande — en representant för rederinäringen och en för klareraryrket.

Detta förslag finner jag mig icke böra biträda, då dess huvudsakliga

syfte torde kunna tillgodoses genom ett stadgande att kollegium före avgörandet

av hithörande frågor skall höra vederbörande handelskamrar och

representanter för i saken intresserade organisationer. Kommerskollegium

bör, då skäl därtill förefinnas, kunna återkalla ett meddelat tillstånd.

Taxa för skeppsklareringsarvode torde böra fastställas av kommerskollegium.

För obehörigt ombesörjande av skeppsklarering eller överskridande

av meddelat tillstånd ävensom för andra förseelser mot de givna föreskrifterna

bör stadgas ansvarspåföljd. Slutligen böra vissa ordningsföreskrifter

samt övergångsbestämmelser meddelas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition nr 99.

I enlighet med vad jag sålunda uttalat och i huvudsaklig överensstämmelse

med det av kommerskollegium avgivna iörslaget till författning i

ämnet har inom handelsdepartementet upprättats förslag till skeppsklarerarförordning.

Då detta förslag i viss mån innebär en inskränkning i den

näringsfrihet, som för närvarande är gällande å ifrågavarande område,

har det synts riktigast, att riksdagen erhåller tillfälle att yttra sig över

förslaget. Sedan riksdagens yttrande inkommit, torde Kungl. Majit hava

att företaga förslaget till slutlig prövning.

Föredraganden uppläser härefter förenämnda inom handelsdepartementet

utarbetade förslag till skeppsklarerarförordning samt hemställer, att

Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över samma förslag,

med förklarande därvid, att Kungl. Majit har för avsikt att, efter

mottagandet av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av förslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Engelstedt.

Bihang till riksdagens protokoll 193i.

1 sami. Nr 99.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:160 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skeppsklarerarförordning. a1 i texten
  2. 1LU 1934:39 Utlåtande i anledning av''Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skeppsklarerarförordnin g. s. 1 i texten