Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlag sinteckning

1935-03-08 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:157, Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlag sinteckning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

1

Nr 157.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883

(nr 16 s. 1) angående förlag sinteckning; given Stockholms

slott den 8 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den

13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 157.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Utfäster den---jämväl gruva.

Förlagsinteckning må ock beviljas, där den som driver hotell-, pensionat- eller

restaurangrörelse, i vilken under minst två månader årligen sysselsättas minst

tio anställda, utfäster att hans för rörelsen avsedda lösa inventarier skola utgöra

säkerhet för fordran.

Ej må---ingående föremål.

Utfästelsen skall---rörelsen drives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

1 Senaste lydelse se SFS 1932:172.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 oktober 193-i.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, riksdagens skrivelse den

16 februari 1934, nr 27, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn

inteckning i hotell- och restauranginventarier.

Föredraganden anför:

»För upplåtelse av panträtt i lös egendom fordras enligt svensk rätt i allmänhet

att godset överlämnas till borgenären eller till annan person för borgenärens

räkning. Annan säkerhetsrätt än panträtt kan i vissa fall upplåtas

i lös egendom utan att ägaren behöver avstå från förfoganderätten till

denna. Sålunda kan enligt 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning samt 17 kap. 7 § handelsbanken, sådana dessa lagrum

lyda enligt lagar den 3 juni 1932 (nr 172 och 173), den som har fordran

hos utövare av industriell rörelse, för vilken i regel användes drivkraft örn

minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare, genom förlagsinteckning

erhålla rätt att vid konkurs med förmånsrätt utfå betalning för sin

fordran ur bland annat de för rörelsen avsedda lösa inventarierna. Enligt lag

den 3 juni 1932 (nr 171) kan vidare inteckning meddelas i jordbruksinventarier,

vilken inteckning jämväl medför förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbaden.

Beträffande hotell- och restaurangrörelse — därunder inbegripet jämväl

pensionatrörelse — finnas inga motsvarande bestämmelser. En utövare av

sådan rörelse saknar överhuvud taget möjlighet att i sina inventarier upplåta

panträtt med bibehållen besittning för ägaren eller förmånsrätt av det slag

som vinnes genom förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier.

Emellertid finnes ett rättsinstitut, som i ej ringa utsträckning kommit att

användas för vinnande av säkerhet i lös egendom, nämligen s. k. lösöreköp.

Medan köp av lös egendom i regel ej vinner giltighet mot säljarens borgenärer

så länge godset finnes kvar i säljarens besittning, kan en köpare enligt

förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen

låter i säljarens vård kvarbliva, genom iakttagande av vissa formalia få

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.-ts proposition nr 157.

sin rätt till egendomen skyddad. I rättspraxis har giltighet tillerkänts dylika

lösöreköp, även örn avsikten därmed endast varit att säkerställa köparen för

en fordran som han ägt hos säljaren. Mellan köparen och säljaren är då vanligen

överenskommet att köpet skall gå åter, så snart fordringen blivit gulden.

— I detta sammanhang torde ock böra erinras örn möjligheten att vid köp

av lös egendom stadga äganderättsförbehåll. Örn exempelvis i ett avbetalningskontrakt

föreskrives att de inköpta föremålen skola förbliva säljarens

egendom intill dess köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, undantagas

föremålen från utmätning för köparens gäld och ingå ej heller i dennes konkurs.

Skulle köparen i sin tur försälja godset, kan han dömas till ansvar för

förskingring.

Beträffande de synpunkter, som anlades vid utformningen av 1932 års lagstiftning

örn inteckning i jordbruksinventarier, må följande erinringar göras.

Den av Kungl. Majit år 1928 tillsatta jordbruksutredningen, som i januari

1930 avgav betänkande1 angående jordbrukets kreditförhållanden, föreslog införande

av en säkerhetsrätt — inteckning i jordbruksinventarier — som utgjorde

en mellanform mellan panträtt och förmånsrätt. Inteckningshavarens

rätt skulle, till skillnad mot vad förhållandet är vid förlagsinteckning, iakttagas

såväl vid utmätning som vid konkurs, och detta även örn inteckningshavaren

icke anmälde eller bevakade sin fordran. Däremot skulle, liksom vid

förlagsinteckning, försäljning av intecknad egendom medföra inteckningsrättens

upphörande, detta även örn köparen icke vore i god tro. Försåld egendom

skulle dock häfta för inteckningen intill dess köparen vunnit besittning av

egendomen eller de för lösöreköp stadgade formerna iakttagits.

I den proposition (nr 106) varigenom förslag till lag örn inteckning i jordbruksinventarier

förelädes 1932 års riksdag anförde dåvarande chefen för

justitiedepartementet bland annat följande. Den huvudsakliga skillnaden mellan

den panträtt, jordbruksutredningens förslag avsåge att skapa genom inventarieinteckning,

och den förmånsrätt, förlagsinteckning medförde, syntes ligga

däri att inventarieinteckning skulle beaktas vid utmätning. Denna skillnad

syntes emellertid i praktiken mången gång ej bliva av något större värde för

inteckningshavaren, enär en gäldenär först när så gott som samtliga hans tillgångar

vore uttömda läte en sin skuld gå till utmätning. Att införa straff för

den som genom avyttring uppsåtligen minskade inteckningshavarens säkerhet

syntes ej heller effektivt eller lämpligt. [Vidare skulle en företrädesrätt för inventarieinteckning

vid utmätning otvivelaktigt medföra vissa olägenheter. För

att den oprioriterade borgenären genom utmätning skulle kunna erhålla betalning

för sin fordran hos gäldenären måste utmätningen omfatta så stor del av

inventariebeståndet, att såväl inventarieinteckningen som den fordran för vilken

utmätningen sökts kunde utgå ur köpeskillingen för den utmätta egendomen.

Detta syntes leda till att hela inventariebeståndet eller åtminstone den

större delen därav i regel komme att utmätas och försäljas. En sådan utgång

skulle ofta komma i strid med såväl inteckningshavarens som gäldenärens in
-

1 Statens off. ntredn. 1930: 2.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

5

tressen. Erfarenheten från Finland, där en i viss mån liknande ordning gällde

som den av jordbruksutredningen föreslagna, bestyrkte detta. Vägande anmärkningar

syntes vidare kunna göras däremot att utmätning av enstaka inventarieföremål

skulle, även örn inteckningshavarens rätt därigenom icke kränktes,

leda till att inteckningshavaren finge ur det utmätta godset undfå betalning

framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjlighet att erhålla en tillfällig

örn ock ganska obetydlig kredit utan säkerhet skulle även i hög grad

beskäras. För den ifrågasatta ordningens genomförande förutsattes slutligen

omfattande och ingripande författningsändringar samt ett synnerligen invecklat

system av kontrollföreskrifter. På grund av det anförda kunde departementschefen

icke förorda, att vid utmätning för annans fordran inventgrieinteckning

skulle beaktas och berättiga till betalning framför utmätningssökanden.

Därmed hade ock huvudskälet för den av jordbruksutredningen föreslagna

panträttskonstruktionen bortfallit. — I enlighet härmed föreslogs i propositionen,

att inteckning i jordbruksinventarier allenast skulle medföra samma

förmånsrätt som förlagsinteckning.

Departementschefens ståndpunkt vann riksdagens godkännande.

I samband med lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier blev

förlagsinteckningsförordningen föremål för revision i vissa delar. Därvid förelågo

bland annat till bedömande vissa i avgivna utlåtanden framställda yrkanden

örn utsträckning av förordningens tillämpningsområde till skilda näringsgrenar,

såsom hantverk, transportföretag, restaurationsrörelse, apoteksverksamhet

och handelsrörelse. Chefen för justitiedepartementet uttalade i

anledning härav, att — bortsett från jordbruksnäringen — tillräckliga skäl

icke förelåge att för det dåvarande avvika från den gällande rättens grunduppfattning

uti ifrågavarande avseende.

I en vid 1934 års riksdag väckt motion (11:23) framhölls önskvärdheten

av att hotell- och restaurangägare kunde såsom säkerhet i laglig form använda

de betydande tillgångar som utgjordes av inventarierna. Behovet härav vore

så mycket mera framträdande som de flesta av dessa näringsidkare icke ägde

den fastighet där rörelsen bedreves utan hade huvuddelen av sina tillgångar

placerad i inventarierna.

I motionen anfördes — under erinran att statsmakterna i vissa fall vidtagit

åtgärder i syfte att stödja betryckta näringsgrenar — att även den svenska

hotell- och restaurangnäringen under de senaste åren haft att kämpa med betydande

ekonomiska svårigheter utan att dock ha erhållit dylikt stöd, vilket förhållande,

tillika med det osäkerhetstillstånd i övrigt varunder denna verksamhet

bedreves, hade bidragit till en påtaglig obenägenhet att investera kapital i

hotell- och restaurangföretag. Hotell- och restaurangnäringen spelade dock i

vårt land en högst betydande roll ej blott för de särskilda orternas invånare

och den resande svenska allmänheten utan även för den utländska turistströmmen.

Enligt motionärens mening vore ett helt nytt rättsinstitut, som verkligen

beredde hotell- och restauranginnehavare möjlighet att med fördel belåna rö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. &laj:ts proposition nr 157.

relsens inventarier, i högsta grad önskvärt. Säkerhetsrätten borde upplåtas

genom inteckning i inventarierna, oberoende av inteckning i fastighet. Beträffande

frågan örn det slag av säkerhetsrätt en sådan inteckning borde medföra

uttalades, att en mellanform mellan verklig panträtt och förmånsrätt måhända

icke vore otänkbar men att, även örn man till äventyrs icke komme längre än

till inteckning av samma slag som inteckning i jordbruksinventarier, mycket

dock vore vunnet därmed. Den personliga kreditgivningen skulle erhålla ett

värdefullt stöd. Krediten skulle kunna ordnas på längre sikt och växelkrediten

minskas, varjämte anlitandet av flera kreditgivare med därav föranledd fördyring

av krediten kunde motverkas. Kreditfrågan överhuvud taget skulle

sålunda avsevärt underlättas och sundare kreditförhållanden kunna åstadkommas.

Första lagutskottet, dit motionen hänvisades, framhöll i sitt däröver avgivna

utlåtande (nr 6), hurusom saknaden i svensk rätt av en ändamålsenlig

form för belåning av inventarier vore ägnad att bereda hotell- och restaurangägarna

avsevärda svårigheter samt att, i betraktande av hotell- och restaurangnäringens

omfattning och stora betydelse, det därför syntes böra tagas under

övervägande i vad mån möjlighet kunde skapas att på lämpligt sätt belåna

hotell- och restauranginventarier. Utskottet betonade angelägenheten av att

härvid undvika rubbning av den i 17 kap. handelsbalken stadgade förmånsrättsordningen

samt anmärkte vidare, att de skäl, som av chefen för justitiedepartementet

tidigare anförts mot förslaget att beträffande jordbruksinventarier

införa en mellanform mellan pant- och förmånsrätt, syntes i allt väsentligt

äga giltighet även på förevarande område. Med hänsyn härtill ställde

sig utskottet avvisande till tanken att införa en säkerhetsrätt i hotell- och

restauranginventarier av nu antydd beskaffenhet. Vad anginge övriga tänkbara

alternativ uttalade utskottet — som ansåg det mindre sannolikt att en

för hotell- och restaurangnäringen lämplig form av pantsättning stöde att

vinna genom omarbetning av reglerna angående lösöreköp — att det däremot

icke syntes uteslutet att en säkerhetsrätt i hotell- och restauranginventarier

skulle kunna tillskapas i anslutning till det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet.

I detta hänseende åberopade utskottet, att en hotell- eller restaurangrörelse

i flera hänseenden syntes jämförlig med en industri, samt att en

säkerhetsrätt av nu angivet slag icke skulle inkräkta på vare sig personalens

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken eller hyresvärdens förmånsrätt

enligt 5 § samma kapitel och balk. Utskottet ville emellertid betona, att

frågan krävde en mera ingående undersökning, och erinrade i detta sammanhang

örn svårigheten att på lämpligt sätt avgränsa de företag som skulle kunna

bliva föremål för inteckning.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t anhålla örn utredning i vad mån säkerhetsrätt i inventarier

kunde införas inom hotell- och restaurangnäringen samt örn framläggande för

riksdagen av det förslag vartill utredningen kunde föranleda. — Utskottets

hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav den nu anmälda riksdagsskrivelsen

avläts.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

7

Utkast till lagstiftning i ämnet samt utlåtanden däröver.

Med föranledande av riksdagens skrivelse har inom justitiedepartementet

utarbetats en promemoria jämte utkast till bestämmelser i ämnet. Enligt

detta utkast skulle i 1 § förlagsinteckningsförordningen införas ett ^stadgande

av innehåll, att förlagsinteckning skulle kunna beviljas jämväl i sådant fall,

där den som dreve hotell- eller restaurangrörelse, vilken under minst två månader

årligen sysselsatte minst tio anställda, utfäste att hans för rörelsen avsedda

lösa inventarier och förråd av varor skulle utgöra säkerhet för fordran.

över promemorian och lagutkastet ha efter remiss utlåtanden avgivits av

kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, Sveriges advokatsamfund,

Svenska bankföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening

(central förening en) samt Svenska turisthotellens riksförbund.

I fråga örn behovet av lagstiftning på förevarande område har detta i allmänhet

vitsordats i de avgivna utlåtandena. Sålunda ha kommerskollegium,

tjugu länsstyrelser och samtliga de i ärendet hörda sammanslutningarna uttalat

sig för en dylik lagstiftning eller lämnat förslaget därom utan erinran.

Överståthållarämbetet och två länsstyrelser ha ställt sig tveksamma i denna

fråga. Två länsstyrelser slutligen ha avstyrkt lagstiftningsåtgärder i ämnet.

I flera av yttrandena har behovet av åtgärder i angivet syfte understrukits,

varjämte framhållits att den enda möjliga eller i allt fall mest ändamålsenliga

formen härför vore att, såsom i det remitterade utkastet föreslagits,

utsträcka förlagsinteckningsinstitutets tillämplighetsområde till att omfatta

jämväl hotell- och restaurangnäringen. Anmärkas må i detta sammanhang

särskilt de uttalanden som gjorts av kommerskollegium och centralföreningen.

Kommerskollegium har erinrat örn de åtgärder som under senare år i flera fall

vidtagits i syfte att för utövarna av vissa näringsgrenar underlätta kapitalanskaffning

genom tillskapande av säkerhetsrätter i lös egendom, som vore

avsedd för eller eljest hade samband med ifrågavarande näring och som funnes

i näringsidkarens besittning, samt vidare framhållit, hurusom inom hotelloch

restaurangnäringen inventarierna ej sällan utgjorde en mycket väsentlig

tillgång. Med hänsyn till den betydelse som måste tillmätas sistnämnda näringsgren

har kollegium ansett det vara önskvärt att möjlighet bereddes dess

utövare att på lämpligt sätt utnyttja inventarierna såsom säkerhet vid

upplånande av kapital. Att denna säkerhet begränsades till en förmånsrätt

och ej utvidgades till en panträtt i egentlig mening, har kollegium förklarat

ej föranleda någon erinran från dess sida. — Centralföreningen har anfört,

att den senaste ekonomiska krisen aktualiserat frågan örn ny lagstiftning i

syfte att bättre tillgodose näringslivets kreditbehov, samt att önskemålet härvid

framför allt vore att näringsidkarna bereddes ökade möjligheter till kredit

mot realsäkerhet, varigenom bättre villkor stöde att vinna än då endast

borgensförbindelser kunde erbjudas. Frågan vore av betydelse i synnerhet

för de under depressionstider särskilt utsatta näringsgrenarna, till vilka hotelloch

restaurangnäringen hörde. Under framhallande att varken det vanliga

pantavtalet eller lösöreköpet utgjorde lämpliga avtalsformer för det nu ifråga
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

varande ändamålet, bland annat därför att säkerhetsrätten i förevarande fall

för att få någon praktisk betydelse måste gälla i inventariebeståndet såsom

sadant, ej i de särskilda däri ingående föremålen, har föreningen förklarat

sig för sin del anse, att det avsedda syftet borde kunna nås utan införlivande

med rättssystemet av en nyhet sadan som den i 1934 års riksdagsmotion ifrågasatta.

Den naturligaste tekniska lösningen har synts föreningen vara att, såsom

i departementsförslaget, utvidga bestämmelserna örn förlagsinteckning.

Föreningen har i detta sammanhang framhållit att den säkerhet förlagsinteckningen

erbjöde, ehuru väsentligt svagare än en panträtt, likväl vunnit

stor användning såsom kreditunderlag, samt att enligt föreningens åsikt institutet

kunde väntas fa samma betydelse inom hotell- och restaurangnäringen

som nu inom industrien.

Överståthållarämbetet — som införskaffat utredning angående de i Stockholm

drivna hotellföretagens omfattning och ekonomiska bärighet — har funnit

denna utredning giva stöd åt uppfattningen, att åtskilliga av hotell- och restaurangnäringens

utövare för närvarande befunne sig i en ekonomiskt brydsam

situation, samt uttalat att, i den man detta förhållande kunde antagas bero

pa svårigheten för eljest bärkraftiga företag att erhålla erforderlig kredit, det

uppenbarligen vore önskvärt att åtgärder vidtoges till motverkande därav.

Under förklaring att ämbetet icke ansåge sig tillfyllest kunna överblicka konsekvenserna

av den ifrågasätta utvidgningen av förlagsinteckningsinstitutet,

har ämbetet givit uttryck at tvekan huruvida en sådan åtgärd vore lämplig

och fullt förenlig med sunda ekonomiska principer, detta särskilt med hänsyn

till risken för felbedömning av säkerhetens värde och därav föranledd förlustbringande

kreditgivning. — Jämväl länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs

och Bohus län ha, utan att vilja motsätta sig de ifrågasatta åtgärderna,

framfört vissa betänkligheter däremot bland annat ur synpunkten av den personliga.

kreditvärdigheten, i vilket sammanhang ock åberopats att institutet

inteckning i jordbruksinventarier icke vunnit användning i väntad omfattning.

Sistnämnda länsstyrelse har dock, med hänsyn till att mindre hotell och

restaurangföretag skulle vara uteslutna fran den nya lagens tillämpningsområde,

funnit olägenheterna i förevarande fall kunna antagas bliva mindre

än vid inteckning i jordbruksinventarier.

^Länsstyrelsen i Kronobergs län har avstyrkt den ifrågasatta lagstiftningen,

då behov därav icke syntes tillräckligt ådagalagt. Samma ståndpunkt har

intagits av länsstyrelsen i Norrbottens län, som tillika funnit betänkligheter

av rättssystematisk natur möta mot en speciallagstiftning rörande säkerhetsrätt

i förevarande slag av lösegendom. Länsstyrelsen har i detta sammanhang

framhållit, att med ungefär samma fog som restauratörerna åtskilliga

andra slag av yrkesmän syntes kunna väcka anspråk på liknande underlättande

av sin kreditförsörjning. Ett tillmötesgående av dylika krav skulle emellertid

enligt länsstyrelsens mening innebära ett uppgivande av hävdvunna

rättsgrundsatser samt kunna befaras medföra avsevärda olägenheter av skilda

slag. Fragans lösning syntes länsstyrelsen därför böra sökas efter andra linjer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

9

I fråga om de nya bestämmelsernas närmare utformning ha i några utlåtanden

erinringar framställts mot departementsförslaget, dels såvitt angår förutsättningarna

för rätten att erhålla förlagsinteckning, särskilt med hänsyn till

rörelsens storlek och varaktighet, dels ock beträffande förlagsegendomens omfattning.

Därjämte ha i ett par hänseenden påkallats ändringar i lagtexten

av huvudsakligen redaktionell natur.

Med avseende å gränsdragningen mellan de inteckningsberättigade och de

icke inteckningsberättigade företagen har länsstyrelsen i Uppsala län anfört,

att förslagets fordran å minst tio anställda torde innebära att ett stort antal

av de rörelser som bedreves i turistorterna folie utanför lagens tillämpningsområde,

samt att, därest man ville underlätta dessas verksamhet exempelvis

ur den synpunkten att de skulle kunna förses med bättre utrustning, fordran

på personalbeståndet borde sänkas. En ändring i sadan riktning har ifragasatts

även av Svenska turisthotellens riksförbund, som hemställt att de nya

bestämmelserna måtte göras tillämpliga dels å restaurangrörelse av den i departementsförslaget

angivna omfattningen, dels ock å sadan rörelse för vars

bedrivande erfordrades tillstånd enligt stadgan angående hotell- och pensionatrörelse.

Enligt förbundets mening skulle en tillämpning av samma norm

för båda slagen av företag innebära en obillighet mot ett flertal stora hotellföretag

som ej dreve restaurangrörelse i samband med hotellrörelsen och därför,

ofta på grund av rationell skötsel, ej vore i behov av så stor personal.

I andra utlåtanden, däribland de av kommerskollegium och centralföreningen

avgivna, ha däremot de i departementsförslaget angivna grunderna förordats.

Kommerskollegium har därvid betonat önskvärdheten av att man vid lagstiftningens

utformning förfore med varsamhet och ej sträckte möjligheterna till

systemets utnyttjande längre än som vore förenligt med ett skäligt hänsynstagande

till säkerhetsintresset; visserligen kunde det sägas vara borgenärens

ensak örn han såsom säkerhet mottoge en handling av tvivelaktigt värde, men

å andra sidan borde ej staten medverka till att sådana säkerhetshandlingar

finge den i viss mån officiella prägel som deras inregistrering i vederbörlig

ordning beredde. Det nu sagda har föranlett kollegium att förorda en jämförelsevis

snäv gränsdragning för de företag som finge utnyttja det nya institutet,

i vilket hänseende kollegium funnit det remitterade förslaget innebära

en lämplig avvägning. Genom en utsträckning av inteckningsrätten till samtliga

de företag, för vilkas bedrivande fordrades tillstånd enligt hotellstadgan,

skulle enligt kollegii förmenande möjlighet till förlagsinteckning beredas hotell-

och pensionatföretag av alltför ringa omfattning. Jämväl centralföreningen

har — under framhållande att rätt till förlagsinteckning uppenbarligen

icke borde tillkomma alla företag, oavsett deras storlek — såsom sin uppfattning

uttalat, att det remitterade förslaget i förevarande del gått så långt till

förmån för de små företagarna som lämpligen borde ske, samt att sociala skäl

talade för att inteckningsrätt icke borde ifrågakomma för företag av mindre

omfattning än den i förslaget angivna.

X frågan huruvida, på sätt i departementsförslaget skett, möjlighet bör beredas

jämväl vissa s. k. säsong företag att erhålla förlagsinteckning ha delade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

meningar yppats. I det övervägande flertalet yttranden har förslaget i denna

del tillstyrkts eller lämnats utan erinran; ett par länsstyrelser ha dock därvid

givit uttryck at någon tvekan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit lämpligheten

av institutets användning för säsongföretag kunna starkt ifrågasättas

särskilt med hänsyn till den instabilitet som ofta vore utmärkande för dylika

företag. Förhållandena inom ifrågavarande näringsgren gjorde det mången

gång ovisst, örn ej avslutandet av en säsong också betydde rörelsens nedläggande

för längre tid. En inteckningshavare skulle säkerligen finna det svårt

att bedöma i vad man inventariers och förråds bortförande vid slutet av en

säsong innebure sådan fara för förlagsegendomens skingrande, som enligt 11 §

förlagsinteckningsförordningen berättigade fordringsägaren att kräva omedelbar

betalning för sin fordran. Förebringandet av den för förlagsintecknings

vinnande erforderliga bevisningen angående rörelsens omfattning syntes också

komma att möta vissa svårigheter beträffande säsongföretagen. I allt fall

syntes större eller åtminstone mera preciserade krav på rörelsens regelbundenhet

böra uppställas. — Länsstyrelsen i Blekinge län har likaledes med hänsyn

till säsongföretagens natur funnit dessa ej böra omfattas av den nya lagstiftningen.

Mot den i departementsförslaget skedda bestämningen av förlagsegendomens

omfattning lia erinringar framställt av kommerskollegium och centralföreningen,

vilka ansett varuförråd ej böra innefattas i sådan egendom. Kommerskollegium

har funnit en begränsning till de för rörelsen avsedda inventarierna

vartill även förråd av linne syntes vara att hänföra —- betingad av önskvärdheten

att under den med ifrågavarande säkerhetsrätt avsedda egendomen

ej inbegripa föremål, vilkas värde ur säkerhetssynpunkt måste förefalla tvivelaktigt;

förråd av matvaror och drycker finge anses vara av så växlande

och ur nämnda synpunkt föga betryggande natur, att förlagsinteckning däri ej

syntes böra ifrågakomma. — Centralföreningen har framhållit, att inom hotell-

och restaurangnäringen varuförrådens värde i allmänhet vore ringa i

jämförelse med inventariernas och dessutom ganska skiftande; någon betydelse

ur kreditsynpunkt kunde dessa förråd i varje fall icke äga. Då därjämte

möjligheten att inteckna varuförråd kunde tänkas medföra direkta olägenheter

exempelvis för säsongföretag, där alla råvaror i regel utförsåldes eller bortfördes

vid säsongens slut, ett förhållande som skulle kunna utnyttjas såsom

skäl för uppsägning från fordringsägarens sida, har föreningen ansett övervägande

skäl tala för en begränsning av inteckningsrätten till allenast inventarier.

Beträffande främmande rätt ma nämnas, att x Norge enligt lag den 24 juni

1931 såsom tillbehör till fast egendom kunna pantsättas inventarier som brukas

till hotelldrift pa fastigheten. Bestämmelsen äger dock icke tillämpning å

hotell som icke har minst tio gästrum utom matrum, salonger o. dyl. I

Danmark kan underpant upplatas i lös egendom i allmänhet genom ''tinglysning’.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Såsom förut erinrats saknas i svensk rätt allmänna bestämmelser, enligt

vilka säkerhetsrätt kan upplåtas i lös egendom utan att ägaren avhänder sig chefen.

besittningen av densamma. Förefintliga specialstadganden av dylikt innehåll

ha ej avseende å hotell- eller restaurangrörelse. För en utövare av sadan

rörelse erbjuda visserligen lösöreköpsförordningens bestämmelser, såsom dessa

kommit att tillämpas i praxis, vissa möjligheter i angiven riktning. Losoreköpet

utgör emellertid uppenbarligen icke någon tillfredsställande form för

tillgodoseende av det normala kreditbehov som medföljer idkandet av näring.

Detta köp kan endast avse föremål som specificerats i köpehandlingen, och

köparen torde därför ej få någon rätt till inventarieföremål som anskaffas i

stället för annat eller som eljest tillkommer* 1. För en hotell- eller restaurangägare

som förhyr sina lokaler är institutet knappast användbart. Enligt 4 §

konkurslagen äger nämligen hyresvärd som Ilar förmånsrätt i hyresgästens

inventarier för hyresfordran eller skadeersättning rätt att söka hyresgästen i

konkurs, örn denne försålt sådan egendom genom lösöreköp och icke kan visa

att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig för

gäldandet av dennes fordran. För övrigt har lösöreköp som sker i säkerhetssyfte

i vissa hänseenden icke samma rättsverkan som en pantupplåtelse2. . Det

torde ock få erinras att användandet av institutet kommit att mer eller mindre

uppfattas såsom tecken på insolvens.

Att saknaden av en lämplig form för belåning av inventarier inom hotell- och

restaurangnäringen innebär en brist i vår lagstiftning, ägnad att bereda denna

näringsgrens utövare avsevärda olägenheter, har framhållits redan av första

lagutskottet. Den nu förebragta utredningen lärer ock tillfyllest ha ådagalagt

behovet av bestämmelser angående upplåtelse av säkerhetsrätt i hotell- och

restauranginventarier. I denna del hänvisas särskilt till de uttalanden som

gjorts från näringsidkarehåll och vilka jämväl bekräftats av flera av de i ärendet

hörda myndigheterna. I betraktande av hotell- och restaurangnäringens

omfattning och betydelse måste kravet på åtgärder, som kunna bidraga till

skapandet av sundare kreditförhållanden inom densamma, anses förtjäna synnerligt

beaktande.

Såsom skäl mot den ifrågasatta lagstiftningen har åberopats, att den skulle

inverka oförmånligt på den personliga kreditvärdigheten^ samt att den nya säkerhetsrätten

i allt fall bleve av ringa värde. Härtill må anmärkas, att förstnämnda

invändning med visst fog lärer kunna riktas mot varje lagstiftning som

åsyftar att möjliggöra upplåtelse av säkerhetsrätt i lös egendom. Att införandet

av förlagsinteckning inom hotell- och restaurangnäringen skulle medföra

större faror i angivet hänseende än vad fallet varit med förlagsinteckning

i industriell rörelse torde knappast kunna antagas. Härvid måste dock förutsättas,

att lagens tillämpningsområde icke utvidgas till att omfatta även mindre

hotell- och restaurangföretag. Beträffande sådana smärre företag yppas onekligen

betänkligheter liknande dem som föranlett att småindustri och hantverk

uteslutits från rätt att erhålla förlagsinteckning. Möjligheten att genom för
-

1 Jfr N. J. A. 1927: 369.

1 Jfr N. J. A. 1928:305.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

lagsinteckning beläna nästan all företagets egendom — även sådana inventarier

som jämväl disponeras för näringsidkarens personliga bruk — kan vid smärre

företag tänkas leda till överdriven och osund skuldsättning. Underlaget för

realkrediten bleve ock synnerligen svagt i de icke ovanliga fall då inventarierna

äro köpta genom avbetalningskontrakt. Annorlunda ställer sig saken beträffande

större hotell- och restaurangföretag. I avseende å inventariebeståndets

storlek och värde äro dessa företag jämförliga med sådana industriella inrättningar,

vilka åtnjuta förmanen att kunna erhålla förlagsinteckningslån.

Vad angar värdet av en säkerhetsrätt i hotell- och restauranginventarier kan

detsamma naturligen i regel ej jämställas med exempelvis värdet av en fastighetsinteckning.

Uppenbarligen stå dock i de flesta fall större möjligheter till

buds för en lånesökande att erhålla kredit på goda villkor, örn han vid sidan

av den personliga säkerheten kan erbjuda säkerhet jämväl i honom tillhöriga

inventarier, än örn endast personlig säkerhet kan presteras.

Den lämpligaste formen för anordnande av en säkerhetsrätt med angivet

syfte lärer vara att - på sätt i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar

förordat samt första lagutskottet ock synes ha förutsatt — utsträcka

förlagsinteckningsförordningens tillämpningsområde till att omfatta jämväl

hotell- och restaurangnäringen. Att för denna näringsgren införa ett nytt slag

av säkerhetsrätt med annan konstruktion och verkan än redan förefintliga rättsinstitut,

som på andra jämförliga områden av näringslivet tjäna motsvarande

ändamål, synes icke kunna ifrågakomma.

X överensstämmelse med vad nu anförts torde i 1 § förordningen angående

förlagsinteckning böra upptagas en bestämmelse, enligt vilken möjlighet att

ei hålla sadan inteckning beredes även hotell- och restaurangnäringen. Att i

lagtexten närmare definiera hithörande slag av företag lärer knappast vara av

nöden. Det allmänna språkbruket torde i allmänhet lämna tillräcklig ledning

i detta avseende. Vad beträffar begreppet hotellrörelse må ock hänvisas till

stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, enligt vilken

med hotellrörelse förstås sadan verksamhet som avser att åt resande eller andra

mot betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening

med förplägnad. Denna definition gäller jämväl för pensionatrörelse. På

grund härav och då någon bestämd gräns mellan hotellrörelse och pensionatrörelse

icke torde ^finnas, upptog det remitterade lagutkastet allenast förstnämnda

uttryck såsom en gemensam beteckning för båda slagen av företag.

Mot denna avfattning ha vissa erinringar framställts, därvid ifrågasatts att

till förekommande av ovisshet båda termerna borde komma till användning

jämväl i nu förevarande stadgande. Vad sålunda anförts synes böra iakttagas.

Begreppet restaurangrörelse är mahända något mera svävande. För att ett

företag skall kunna betecknas såsom restaurang lärer fordras att dess verksamhet

avser tillhandahallande av lagad mat åt allmänheten. Uttrycket torde

salunda icke omfatta en rörelse som endast avser kafé- eller konditoriservering.

Naturligen kan såsom ock i ett par utlåtanden framhållits -—- någon gång

ovisshet tänkas uppkomma då det gäller att avgöra, huruvida ett visst företag

skall anses såsom restaurangrörelse eller ej. Att uppställa en fullt uttömmande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 157.

13

definition lärer dock knappast vara möjligt. Frågan torde i tvivelaktiga fall

få avgöras med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

I det föregående har framhållits, att möjlighet till förlagsinteckning icke

bör medgivas företag av alltför ringa omfattning. Huru gränsen bör dragas

kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. Vad särskilt hotellföretagen

angår skulle en avgränsning efter resanderummens antal kunna tänkas

ifrågakomma. En sådan norm har vunnit tillämpning i hotellstadgan, då det

gällt att bestämma för vilka företag särskilt driftstillstånd skall inhamtas;

dylikt tillstånd erfordras sålunda ej, därest för rörelsens drivande användes

byggnad eller lägenhet som innehåller högst fyra rum och ej är avsedd för mottagande

samtidigt av flera gäster än åtta. En annan utväg, vilken kommit till

användning i det remitterade lagutkastet beträffande såväl hotell- som restaurangrörelse,

är att i anslutning till vad örn industriell rörelse stadgats uppställa

fordran på att rörelsen sysselsätter ett visst antal anställda. I utkastet

har detta antal förslagsvis fastställts till tio. Beträffande restaurangrörelse

har förslaget härutinnan lämnats utan erinran i de inkomna utlåtandena. Däremot

har turisthotellens riksförbund i fråga örn hotellrörelse förordat en lösning

efter den förstnämnda linjen samt i detta hänseende hemställt, att från

inteckningsrätt måtte uteslutas allenast sådana företag som få drivas utan

särskilt tillstånd. Den i departementsförslaget intagna ståndpunkten har å

andra sidan lämnats utan erinran i flertalet utlåtanden och förordats av bland

andra kommerskollegium samt Sveriges centrala hotell- och restaurangforening,

vilka funnit den föreslagna begränsningen lämpligt avvägd. Med hänsyn

härtill och då praktiska skäl tala för att samma norm tillämpas för båda

slagen av företag, synes den i utkastet upptagna regeln böra bibehållas. —

Till belysning av arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen ma

i detta sammanhang jämväl hänvisas till vissa av socialstyrelsen lämnade

uppgifter, vilka åberopats av första lagutskottet i dess förenämnda utlåtande;

dessa uppgifter torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.

Ett särskilt spörsmål är, huruvida sådan rörelse som drives såsom säsongföretag

bör beredas möjlighet att erhålla förlagsinteckning. Vissa skäl tala tvivelsutan

mot en utsträckning av inteckningsrätten jämväl till dessa företag. De

synas sålunda som regel erbjuda större risker än andra och därför bliva mindre

förmånliga som kreditobjekt. I fall då företagets inventarier efter säsongens

slut bortföras från platsen kan tvekan uppkomma, huruvida ej rörelsen i själva

verket nedlägges eller förflyttas och på grund därav långivaren är berättigad

att kräva omedelbar betalning för sin fordran. Emellertid torde bland ifrågavarande

företag finnas åtskilliga, för vilka förlagsinteckning kan antagas

bliva ett lämpligt medel för erhållande av realkredit. I betraktande av den

betydelse åtskilliga till denna kategori hörande företag äga särskilt för turisttrafiken

synes det ock angeläget att underlätta deras verksamhet. Övervägande

skäl få därför anses tala för att medgiva även säsongföretagen rätt att

erhålla förlagsinteckning. Därest så sker, måste dock kravet på viss personal

ställas i relation till en viss ej alltför kort tid av året. I detta hänseende stad
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

gades i det remitterade förslaget såsom villkor för inteckningsrätt, att företaget

skulle sysselsätta minst tio anställda under minst två månader årligen. Denna

tidsbestämmelse bar lämnats utan erinran ocb torde därför böra godtagas.

Föremål för inteckning utgör enligt förlagsinteckningsförordningen gäldenärens

för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen framragla

alster. Denna bestämning är tydligen icke ägnad att vinna tillämpning

i fråga örn hotell- och restaurangrörelse. Enligt departementsförslaget

skulle i stället förevarande slag av inteckning gälla i vederbörandes för rörelsen

avsedda lösa inventarier och förråd av varor. I promemorian framhölls att

i en hotell- eller restaurangrörelse ofta torde finnas värdefulla lager av vin och

andra varor, som lämpligen borde omfattas av en förlagsinteckning. Mot den

sålunda föreslagna regeln ha erinringar framställts av såväl kommerskollegium

som centralföreningen, vilka ansett institutet böra omfatta allenast inventariebeståndet

i egentlig mening. En dylik bestämning skulle vara ägnad

att från den inteckningsbara egendomen utesluta föremål med ett ur säkerhetssynpunkt

tvivelaktigt värde. Föreningen har därjämte uttalat, att möjligheten

till inteckning i varuförråd saknade betydelse ur kreditsynpunkt och

därjämte kunde medföra direkta olägenheter, i det att råvarornas utförsäljning

eller bortförande, exempelvis vid slutet av en säsong, kunde tagas till intäkt

för uppsägning fran långivarens sida. Vad sålunda från näringsidkarehåll

anförts synes värt särskilt beaktande. Genom en jämkning av bestämmelserna

i angiven riktning torde de anförda skälen mot förevarande slag av säkerhetsrätt,

ej minst i fråga örn säsongföretagen, väsentligen förlora i styrka. En

begränsning av den inteckningsbara egendomen till inventariebeståndet — varlin

torde vara att hänföra jämväl förråd av glas, porslin, linne o. dyl. — synes

alltså böra förordas.

I övrigt synas gällande bestämmelser angående förlagsinteckning kunna tilllämpas

jämväl å det slag av inteckning som nu är i fråga. En olikhet mellan

11 § förordningen angående förlagsinteckning och 10 § lagen örn inteckning i

jordbruksinventarier må i detta sammanhang beaktas. Enligt förstnämnda paragraf

äger förlagsgivaren rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad

fordran ända att den ej är förfallen — örn rörelsen helt eller till väsentlig

del nedlägges, överlåtes eller förflyttas, örn förlagsegendomen eller väsentlig

del därav förstöres eller örn det skäligen kan befaras att på grund av förlagstagarens

förvållande förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Enligt

10 § lagen örn inteckning i jordbruksinventarier äger inteckningshavaren

nämnda befogenhet jämväl därest inventariebeståndet genom försäljning eller

bortföring väsentligen nedgår. Liksom beträffande jordbruk äro inventarierna

till en hotell- eller restaurangrörelse i allmänhet icke avsedda att försäljas eller

bortföras, vilket däremot är fallet med en väsentlig del av föremålet för inteckning

enligt förordningen angående förlagsinteckning. Det kunde fördenskull

ifragasättas, huruvida icke beträffande inteckning i hotell- och restauranginventarier

i likhet med vad örn inteckning i jordbruksinventarier är stadgat

borde gälla att inteckningshavaren äger kräva omedelbar betalning, örn inteck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

nade egendomen till väsentlig del försäljes eller bortföres. Emellertid synas

redan de nämnda bestämmelserna örn förlagsinteckning ägnade att i allmänhet

bereda förlagsgivaren erforderligt skydd. Da denne därjämte naturligen äger

frihet att genom avtal med hotell- eller restauranginnehavaren förbehålla sig

att fordringen omedelbart förfaller till betalning i berörda fall, ha tillräckliga

skäl icke ansetts föreligga att för dessa göra någon avvikelse från vad eljest

är stadgat örn förlagsinteckning.

Enligt nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag orri ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

1 Denna bilaga, -vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Bilaga A.

Uppgifter ur socialstyrelsens undersökning rörande arbetsförhållandena

inom hotell- och restaurangnäringen 1929/1930.

Företagsgrupper m. m.

Antal

företag

Därav

med sär- skilt an- ställd

personal

Antal

syssel-

satta

personer

Därav

särskilt

anställd

personal

A. Årsföretag.

Restauranger med spriträttigheter I och II klass . .

74

74

3 224

3137

Folkrestauranger med spriträttigheter ....

116

116

2 989

2 939

Restauranger med endast vin- och ölrättigheter . . .

141

139

2 008

1837

Ölkaféer.............

884

813

5120

3 922

Andra kaféer, kafékonditorier o. d. .

8585

3 596

22 641

9 093

Hotell med spriträttigheter . . .

207

207

7 925

7467

Övriga hotell och pensionat.....

2 682

1372

10 946

5 489

B. Säsongföretag.

Restauranger nied spriträttigheter I och II klass . .

53

50

2 242

2168

Folkrestauranger med spriträttigheter.....

6

6

84

72

Restauranger nied endast vin- och ölrättigheter . . .

36

35

642

589

Ölkaféer........

79

68

684

581

Andra kaféer, kafékonditorier o. d.....

855

443

2 738

1538

Hotell med spriträttigheter......

34

34

1420

1335

Övriga hotell och pensionat......

442

321

2 902

1872

C. Samtliga företag......

14194

7274

65 565 |

42039

Av företagen sysselsatte 570 mellan 10—24 anställda, 219 mellan 25—49

anställda och 118 företag 50 eller fler anställda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 1 Bi
-

ll

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagrad den 29 oktober

1934.

Närvarande:

justitieiådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justi ti eråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 12 oktober

1934 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående

förlag sinteckning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen i justitiedepartementet Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 157.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 29 oktober

1934 avgivna utlåtande över det den 12 oktober 1934 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr

16 s. 1) angående förlag sinteckning; därvid föredraganden hemställer att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

343005

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:161 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 a1 i texten
  2. 1LU 1935:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 s. 7 i texten