Sök i Ratio Lex

Med förslag till frihamnsförordning m. m

1935-03-01 · 58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:166, Med förslag till frihamnsförordning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till frihamnsförordning

m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) frihamnsförordning,

2) förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den

4 oktober 1929 (nr 316),

3) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924

(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.,

4) förordning örn upphävande av förordningen den 20 december 1912 (nr

351) örn frilager samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 166.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts •proposition nr 166.

Förslag

till

frihamnsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med frihamn förstås sådan under tullverkets uppsikt stående, till allmänt

bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet avsedd anstalt, varom

i denna förordning stadgas.

2 §.

Frihamn skall utgöras av ett till sina gränser bestämt område, som inrymmer

hamn med därintill beläget landområde och är på betryggande sätt

avspärrat från angränsande mark.

I frihamn skola finnas nödiga anordningar för lossning, lastning och lagring

av gods samt erforderliga tjänstelokaler för tullverket.

3 §.

Tillstånd att inrätta och driva frihamn meddelas av Konungen.

Ej må frihamn inrättas annorstädes än å tullplats, där distrikttullanstalt

finnes, eller, örn ortsförhålla adena därtill föranleda, i närheten av sådan plats.

Tillstånd må ej meddelas annan än den kommun, där tullplatsen är belägen,

eller för ändamålet bildat aktiebolag.

Konungen äger vid tillståndets meddelande bestämma de villkor, under

vilka tillståndet må tillgodonjutas.

Skulle innehavaren av tillståndet icke ställa sig till efterrättelse de sålunda

bestämda villkoren, eller skulle, där innehavaren är aktiebolag, detta försättas

i konkurs, äger Konungen återkalla tillståndet.

4 §•

Konungen äger att i enlighet med denna förordning och övriga gällande

föreskrifter meddela de närmare bestämmelser, vilka rörande trafiken till och

från frihamn eller eljest finnas erforderliga för betryggande av kronans rätt

samt ordning och säkerhet inom frihamn.

För frihamn skall finnas av Konungen, efter förslag eller hörande av frihamnens

innehavare, fastställt reglemente, innehållande de särskilda bestämmelser

rörande ordningen för trafiken inom frihamnen samt förhållandet

mellan frihamnsinnehavaren och trafikanterna, vilka erfordras utöver vad i

allmänna författningar är stadgat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

5 §.

För frihamn skall linnas av dess innehavare utsedd och av generaltullstyrelsen

godkänd föreståndare, vilken har att övervaka iakttagandet av de för

frihamnen gällande föreskrifter och är behörig att tala och svara i alla angelägenheter,

som röra frihamnen.

6 §.

Frihamn skall, såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter,

anses såsom utrikes ort. Dock må enligt Konungens förordnande

inrikes gods kunna med bibehållande av sin egenskap av sådant gods

föras genom frihamn.

7 §.

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke utan Konungens medgivande

upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid

frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen må utan sådant

medgivande anordnas.

Till förtäring eller eljest till personligt bruk må inom frihamn allenast

användas varor, vilka i frihamnen förtullats eller såsom inrikes gods dit

utförts utan därav följande rätt till tullrestitution eller därmed jämförlig

förmån.

I fråga örn rätt att ombord å fartyg eller luftfartyg, som befinner sig i

frihamn, till personligt bruk använda andra förnödenhets- och proviantartiklar

än i andra stycket avses samt angående rätt att ombord å fartyg eller

luftfartyg, som befinner sig på resa till eller från frihamn, förbruka eller

nyttja förnödenhets- och proviantartiklar, utgörande utrikes gods, förordnar

Konungen.

8 §.

För rätt att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras särskilt

tillstånd av Konungen. Dylikt tillstånd må icke avse verksamhet, som i

följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska

marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda slag, vilken här i landet

idkas annorstädes än i frihamn, ej heller verksamhet, som kan anses menlig

för ordningen eller säkerheten inom frihamnen.

Under industriell verksamhet inbegripes icke arbete, som utan självständigt

förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse, såsom rensning, sortering

eller avhjälpande av under transport eller lagring uppkommen skada.

9 $.

Inom frihamn må ej idkas detaljhandel med där befintliga varor; dock

äger Konungen under de villkor, som prövas nödiga, medgiva sådan handel

med förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg eller luftfartyg.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga

för lämpligt avgränsande av det i första stycket stadgade förbud samt dess

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

vidmakthållande. Där Konungen icke i särskilt hänseende annat förordnar,

skall såsom detaljhandel i frihamn anses försäljning därstädes av varor till

annan än den, som idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder

varor av samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors utställande

för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan än rörelseidkare,

som nyss nämnts, eller ombud för honom.

10

Vara, för vilken enligt tulltaxan tullen skall beräknas efter verkligt

nettovikten med tillägg av visst emballage, må icke från frihamn införas

annorledes än för försändning i oförtullat skick till ort utom tullområdet,

med mindre varan är emballerad på sådant sätt, som eljest vid införsel av

varor av enahanda slag är brukligt, eller det visas, att ändring av emballeringen

icke vidtagits inom frihamnen eller vid försändning av varan från

tullinlandet till frihamnen.

11 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

verkställa undersökning av byggnad, öppet område, transportmedel och gods

inom frihamn samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation

i den ordning, som stadgas i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

12 $.

Bryter någon mot föreskrift i 7, 8 eller 9 §, straffes med dagsböter.

Böterna tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning med

hälften vardera. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

Åtal för förseelse, som nu sagts, anhängiggöres av tullverkets åklagare

vid tullmålsdomstol.

13 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

som i 12 § sägs, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas

till det straff, som är stadgat för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken

dag förordningen deri 15 november 1907 (nr 117) om frihamn skall upphöra

att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

5

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316).

Härigenom förordnas, att 5 och 11 §>§ tulltaxeförordningen den 4 oktober

1929 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

Tullfrihet åtnjutes för:

h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt

fartygsinventarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker,

för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet

och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande ombord å

det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;

k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes

ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller

passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i inrikestraflk,

ävensom alla — — — genom Sverige;

s) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska

varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock

skall härvid iakttagas,

att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförseln äger rum inom

tio år från utförseln, ägande likväl generaltullstyrelsen, där varan nyttjats

inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel efter längre tids

förlopp,

att därest varan förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts

till samma frihamn, tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen

återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med

förtullningen lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna

framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte

att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel,

att i händelse tullrestitution — — — värde för varuhavaren;

1 Senaste lydelse av 5 § se 1931: 242.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

11 §.

De särskilda — — — av Konungen.

Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med

avseende å fartyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes- och utrikestrafik,

utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av den under 5 § k)

medgivna tullfrihet för proviant.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 166.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924

(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 maj 1924 angående

transitering av införselförbjudna varor m. m. skall erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §•

Vara, som enligt stadgande i särskild författning ej får till riket införas

eller får dit införas endast av vissa personer eller sammanslutningar eller

efter särskilt tillstånd av myndighet eller under vissa villkor, må utan hinder

av dylikt stadgande transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras

eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

Har stadgandet meddelats med hänsyn till allmän hälsovård eller säkerhet

eller till förekommande av alkoholmissbruk eller djur- eller växtsjukdom,

skall dock det i första stycket lämnade medgivandet gälla allenast uppläggning

i frihamn av vara, beträffande vilken genom stadgandet införselrätten

förbehållits åt vissa personer eller sammanslutningar, ävensom sjöväga

befordran av sådan vara mellan frihamn och utrikes ort eller annan frihamn.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke äga tillämpning, där annat

följer av bestämmelse i författning, som ovan avses, eller särskild av

Konungen meddelad föreskrift.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 20 december

1912 (nr 351) örn frilager.1

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 december 1912 örn frilager

skall upphöra att gälla den 1 januari 1936.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 15 december 1914 angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

1 §.

Rättighet att — — — av människor.

Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning av tobak,

jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande därå av

namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara.

Dock skall vad örn tillverkning är stadgat icke gälla utstyrsel eller förpackning

eller åsättande av namn eller beteckning, som nyss nämnts, där

åtgärden vidtages i frihamn utan att därjämte blandning av olika tobaksvaror

äger rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

1 Senaste lydelse se 1916:546, 1920:218 och 1929:318.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungli

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden.

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,.

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn.

ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet m. m. samt anför därvid:
-

Inledning.

De grundläggande reglerna örn friliamnsinstitutionens innebörd samt.

örn förutsättningarna och villkoren för frihamns inrättande och begagnande

äro meddelade i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om

frihamn, vilken ändrats genom förordningar den 20 december 1912 (nr

352), den 4 juni 1913 (nr 161), den 18 september 1916 (nr 545), den 25 juni

1917 (nr 403), den 16 juli 1919 (nr 448), den 14 maj 1920 (nr 217), den 19

augusti 1921 (nr 502), den 8 juni 1923 (nr 198), den 22 april 1927 (nr 124)

och den 4 oktober 1929 (nr 317). Författningen innehåller vid sidan av de

konstitutiva reglerna åtskilliga verkställighetsföreskrifter och andra bestämmelser

av mera begränsad räckvidd, avseende bland annat olika tullkontroll-

och tullklareringsspörsmål.

I övrigt gällande tullföreskrifter rörande frihamnstrafiken återfinnas,

huvudsakligen i frihamnsstadgan den 23 september 1919 (nr 626) med däri

vidtagna ändringar. Vissa ordningsföreskrifter äro meddelade i generaltullstyrelsens

cirkulär den 26 september 1919 angående tulltjänstordning

för frihamn (Tullverkets författningssamling 1919: 465), vilket cirkulär

till sitt huvudinnehåll innefattar tjänstgöringsbestämmelser för tullpersonalen.

Ett i förordningen örn frihamn behandlat speciellt tullklareringsspörsmål

är närmare reglerat i särskild av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse

den 30 maj 1930 (nr 179) angående den tidpunkt, då införsel från

frihamn skall anses vara verkställd, m. m.

De av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för Stockholms frihamn

den 23 september 1919 (nr 628), för Göteborgs frihamn den 1 augusti 1922

(nr 443) och för Malmö frihamn den 28 augusti 1922 (nr 462) förete sins
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 166.

''emellan endast smärre, huvudsakligen av organisatoriska förhållanden

betingade skiljaktigheter. Reglementena innehålla dels bestämmelser örn

olika rättsförhållanden, som uppkomma mellan å ena sidan frihamnarnas

innehavare och förvaltningsorgan samt å andra sidan trafikanterna vid

begagnandet av frihamnarnas anstalter och utrymmen för lossning, lastning

och lagring m. m., dels ock ordningsregler, som därvid skola iakttagas.

Därjämte förekomma i reglementena en del tilläggsföreskrifter

till frihamnsförordningen, såsom angående rätt till införsel av vissa varor

samt till idkande av provianthandel, ävensom enstaka tullföreskrifter.

De gällande frihamnsförfattningarna äro i terminologiskt och tekniskt

hänseende i stort sett avfattade i anslutning till de vid tiden för deras

tillkomst gällande tullförfattningarna. Med den omarbetning av tullförfattningarna,

som ägde rum genom tillkomsten av tullstadgan den 7

oktober 1927 (nr 391) och tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr

316) jämte därtill anslutna författningar, avsågs i första hand att ernå

en smidigare anpassning av bestämmelserna rörande tullförfarandet till

trafikens växlande krav samt införandet av enhetliga beteckningar i avseende

å de olika förfarandena i tullhänseende ävensom en revision i

systematiskt hänseende, därvid bland annat i huvudförfattningarna bibehöllos

och sammanfördes för de olika förfarandena i tullhänseende mera

konstitutiva bestämmelser, medan bestämmelser av mera sekundär art

fingo plats i särskilda tillämpningsförfattningar.

I samband med tillkomsten av de nya tullförfattningarna vidtogos vissa

■ändringar i frihamnsförfattningarna. Dessa ändringar utgjordes dock

i huvudsak allenast av sådana, som direkt och omedelbart påfordrades

av de nya tullförfattningarna. Med den mera genomgripande omarbetning

av bestämmelserna rörande frihamnsväsendet, som påkallades av att

i de nya tullförfattningarna införts nya och enhetliga beteckningar för

.åtskilliga förfaranden i tullhänseeende, fick däremot anstå.

Att så blev fallet torde hava berott på att behov av en revision av frihamnslagstiftningen

jämväl ur andra synpunkter gjort sig gällande men

att tillika ytterligare erfarenhet rörande frihamnsväsendets utveckling

och anordning inom ramen för då gällande bestämmelser ansetts önskvärd.

Redan i skrivelse den 27 augusti 1929 till dåvarande chefen för finansdepartementet

hemställde emellertid Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Göteborg och Skånes handelskammare, att åtgärder måtte

vidtagas för en revision av det författningskomplex, som är avsett att

reglera verksamheten i frihamnarna.

I häröver avgivna utlåtanden biträdde såväl generaltullstyrelsen som

kommerskollegium och av det senare ämbetsverket hörda korporationer

den gjorda framställningen.

Genom beslut den 12 juni 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

x enlighet med vissa av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet

angivna riktlinjer verkställa utredning oell avgiva förslag till

ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet. Riktlinjerna för utredningen

innefattades i följande av departementschefen gjorda uttalande

:

En revision av författningarna rörande frihamnsväsendet synes i främsta

rummet böra hava till syfte dels en omarbetning i terminologiskt och

tulltekniskt hänseende av dessa författningar sålunda, att de i nämnda

avseende bringas i överensstämmelse med gällande tullförfattningar, dels

ock omarbetning i sakligt hänseende under beaktande av den utveckling

frihamnsrörelsen undergått sedan dessa författningars tillkomst, den inriktning

verksamheten i frihamnarna erhållit och kan förväntas erhålla

för framtiden samt de förändringar i övrigt, som i författningshänseende

eller eljest sedan frihamnsförfattningarnas tillkomst inträffat, av den

beskaffenhet att de kunna äga betydelse för avfattningen av hithörande

bestämmelser.

Härvid torde böra ägnas särskild uppmärksamhet åt det förhållandet

att frihamnarna icke i första hand kommit till användning för det ändamål,

för vilket de ursprungligen avsetts, eller för befrämjande av transitohandeln,

utan i stället till övervägande del tagits i anspråk såsom upplags-

och lagringsplatser för import- och exporthandeln. Frihamnarna

hava sålunda i viss utsträckning övertagit uppgifter, som tidigare fyllts

av tullhamnarna. En viss motsatsställning mellan frihamns- och tullhamnsintresset

har till följd härav uppstått. Ett avvägande av sålunda

med varandra konkurrerande intressen torde, under hänsynstagande till

allmänt näringspolitiska synpunkter, böra äga rum.

Vidare synes böra undersökas, huruvida och i vilken utsträckning, under

iakttagande av de grundsatser, som böra gälla för verksamhet i frihamn,

större frihet kan och bör beredas den i frihamnarna bedrivna rörelsen.

Vad nu anförts torde utvisa, att den utveckling den i frihamnarna bedrivna

rörelsen ernått liksom den förändrade inriktning denna rörelse

antagit, påkallar överväganden i ett flertal hänseenden. Såsom exempel

på spörsmål, som i anslutning till vad nu anförts synas böra bliva föremål

för utredning, må framhållas villkoren för förtullning, för detaljförsäljning

och utställning av varor i frihamn, för förbrukning i frihamn

av icke förtullad vara, för fartygs tillträde till frihamn samt för bedrivande

av industriell verksamhet i frihamn.

Jämväl ur annan synpunkt hava anmärkningar framförts mot nu gällande

bestämmelser i ämnet. Klagomål hava sålunda anförts dels över

den tid och den omgång, som äro ofrånkomliga för vinnande av nödiga

ändringar i gällande författningsbestämmelser, dels ock över långsamhet

i handläggningen av ärenden å förevarande område, vilka tarva statlig

myndighets prövning och avgörande.

För att i största möjliga utsträckning tillmötesgå kravet på att föreskrifterna

rörande frihamnsväsendet må kunna snabbt anpassas efter

tidens fordringar och växlande förhållanden torde böra undersökas i vilken

omfattning bestämmelser, som för närvarande äro inrymda i den

efter riksdagens hörande tillkomna frihamnsförordningen, må kunna

överflyttas till av Kungl. Majit ensam utfärdad författning, i första

hand till frihamnsstadgan. I berörda avseende synes böra eftersträvas,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

att i frihanmsförordningen allenast intagas sådana bestämmelser, sorn.

kunna anses vara av konstitutiv natur för reglerandet av frihamnsväsendet,

ävensom bestämmelser i övrigt av sådan art, att riksdagens medverkan

är för deras tillkomst erforderlig. I frihamnsstadgan däremot torde

böra sammanföras sådana stadganden berörande frihamnsväsendet, som

hava karaktär av verkställighetsföreskrifter till i huvudförfattningen

fastslagna regler. I detta sammanhang synes ock böra övervägas, huruvida

ej vissa i frihamnsförfattningarna förekommande bestämmelser,

t. ex. rörande i frihamn tjänstgörande tullpersonal, lämpligen böra överföras

till tullförfattningarna.

I syfte att i övrigt möjliggöra en snabbare handläggning av ärenden

berörande frihamnsväsendet, vilka erfordra statlig myndighets avgörande,

och en mera smidig anpassning av den i frihamnarna bedrivna rörelsen

efter rådande förhållanden synes böra övervägas möjligheten och

lämpligheten av att i större utsträckning än för närvarande är fallet åt

generaltullstyrelsen överlämna avgörandet av dylika ärenden, däri jämväl

inbegripet medgivandet av undantag från gällande föreskrifter.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen såsom

sakkunniga f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, tillika ordförande,

f. d. konsuln H. P. Th. Alpen, dåvarande tulldirektören, numera byråchefen

K. P. Leander och civilingenjören O. Stendahl. Alpen erhöll sedermera

begärt entledigande från uppdraget.

Med skrivelse den 15 oktober 1934 hava de sakkunniga till chefen för

finansdepartementet avlämnat »betänkande med förslag till ändrade bestämmelser

rörande frihamnsväsendet». Betänkandet är tryckt i serien

statens offentliga utredningar (1934: 36).

Över betänkandet hava infordrade utlåtanden avgivits av dels generaltullstyrelsen

—- med överlämnande av yttranden från lokala tullmyndigheter

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Trälleberg,

Halmstad och Gävle —, dels kommerskollegium — med överlämnande

av yttranden från frihamnsaktiebolagen i Stockholm, Göteborg

och Malmö, Göteborgs hamnstyrelse, flertalet handelskamrar samt Sveriges

industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges redareförening och Stockholms rederiförening —, dels

kontrollstyrelsen - med överlämnande av yttrande från aktiebolaget Vin&

spritcentralen —, dels medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen

och lantbruksstyrelsen, dels marinförvaltningen och chefen

för marinstaben gemensamt, dels Överståthållarämbetet — med överlämnande

av yttrande från Stockholms hamnstyrelse —, dels länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, dels ock styrelsen för

aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

I förslag till ny frihamnsförordning hava de sakkunniga intagit sådana

bestämmelser, som ansetts vara av konstitutiv natur för reglerandet

av frihamnsväsendet, samt regler, vilkas fastställande eljest förutsatts

kräva riksdagens medverkan, de sistnämnda i den mån de icke in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Mårds proposition nr 166.

tagits i upprättade förslag till ändringar i tulltaxeförordningen och i

förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna

varor m. ni.

I betänkandet hava de sakkunniga vidare uttalat sig i särskilda, det

egentliga ämnet för utredningen närstående spörsmål, bland vilka, till

den del de beröra av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade författningar,

här må nämnas frågorna örn upphävande av förordningen den 20 december

1912 (nr 351) örn frilager samt örn en ändring i förordningen den 15

december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i

riket.

De administrativa föreskrifter rörande frihamnstrafikens reglering i

tullhänseende, vilkas utfärdande förutsatts böra ankomma på Kungl.

Majit, hava av de sakkunniga sammanförts i förslag till friliamnsstadga.

Utom egentliga tullföreskrifter innehåller förslaget regler av beskaffenhet

att utgöra tillämpningsföreskrifter i ämnen, som behandlats i vissa

av de tidigare nämnda författningsförslagen. De sakkunnigas förslag

till friliamnsstadga åtföljes av förslag till ändringar i tullstadgan och

andra av Kungl. Majit utfärdade författningar jämte utkast till frihamnstullordning,

avsedd att utfärdas av generaltullstyrelsen.

De sakkunniga hava jämväl framlagt förslag till gemensamt reglemente

för frihamnarna, upptagande i huvudsak bestämmelser angående förhållandet

mellan frihamnsinneliavarna och trafikanterna tillika med ordningsregler.

I de infordrade yttrandena hava några erinringar av allmän räckvidd

icke framställts gentemot den av de sakkunniga verkställda fördelningen

av det föreliggande materialet på de olika författningsförslagen eller

dessas formella huvuddrag. Vad beträffar det sakliga innehållet, hava

väsentliga delar av förslagen gjorts till föremål för erinran endast i några

detaljer. I de delar förslagen givit anledning till mera ingående erinringar

eller uttalanden, rör det sig i stort sett örn specialfrågor, däribland

i främsta rummet en uppkommen fråga om särskilda förtullningsregler

i syfte att möjliggöra industriell verksamhet i frihamn för avsättning

inom landet samt olika spörsmål avseende behandlingen av gods, som

anmälts till lörtullning i frihamn. Sistnämnda spörsmål äro reglerade i

förslaget till friliamnsstadga men hava ock ett visst samband med bestämmelser

i tulltaxeförordningen. Såsom ett allmänt omdöme har generaltullstyrelsen

anfört, att de spörsmål, som utgjort föremål för utredningen,

syntes hava blivit efter i huvudsak riktiga principer lösta i de

sakkunnigas förslag, vilka styrelsen, med hänsyn tagen såväl till det

sakliga innehållet som till deras enhetlighet och överskådlighet, ville beteckna

såsom ett väsentligt framsteg inom förevarande område av tulllagstiftningen.

De i ärendet hörda näringsorganisationerna och företagen

hava likaledes, i den män de ingått på ett allmänt bedömande av

förslagen, givit sin anslutning till dessas huvudprinciper.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Den numera föreliggande utredningen har än ytterligare ådagalagt behovet

av att en såväl formell som saklig revision av författningarna rörande

frihamnsväsendet snarast möjligt kommer till stånd. I samma

mån som frihamnsrörelsen erhållit ökad omfattning, synas de inskränkningar

i rörelsefriheten, som de nuvarande bestämmelserna medföra och

som hava sin grund i äldre principer inom tullagstiftningen, hava gjort

sig alltmer kännbara. Det har vidare påvisats, hurusom den omständigheten,

att utvecklingen kommit att i väsentliga delar avvika från de ursprungligen

antagna förutsättningarna, medfört behov av en ändrad reglering

av trafikens behandling i vissa tullhänseenden men även givit aktualitet

åt tidigare icke närmare reglerade spörsmål, vilkas lösning är en

ur både statsverkets och näringslivets synpunkt viktig angelägenhet.

De sakkunnigas förslag synas kunna i väsentlig del godtagas vid den

omarbetning av frihamnsförfattningarna, som sålunda är av behovet påkallad.

I den följande framställningen torde jag få betrakta innehållet

av betänkandet såsom grundläggande. I synnerhet gäller detta beträffande

den historik i särskilda frågor och de redogörelser för gällande

bestämmelser och praxis, som lämnats av de sakkunniga. Jag har även

ansett det vara lämpligt att i stort sett följa betänkandets uppställning

i min behandling av de spörsmål, som nu föreligga till övervägande.

1. Industriell verksamhet i frihamn.

Frågan om ändrade förtullningsregler. I olikhet mot vad som förutsattes

vid frihamnslagstiftningens tillkomst, har någon nämnvärd industriell

verksamhet icke kommit till stånd inom frihamnarna. Vad som

framför allt begränsat möjligheterna för en på förädling av utländska

varor grundad dylik verksamhet lärer, såsom de sakkunniga framhålla,

hava varit den omständigheten, att denna blivit hänvisad till att praktiskt

taget uteslutande söka sig avsättning för sina produkter i utlandet

och sålunda icke kunnat räkna med det stöd, som möjligheten till avsättning

på hemmamarknaden utgör. Nämnda omständighet sammanhänger

därmed, att då frihamn är att i tullhänseende betrakta såsom utrikes ort,

de därstädes framställda varorna vid införsel till tullinlandet skola förtullas

i sitt vid införseln föreliggande, förädlade skick, vilket givetvis i

regel medför en högre tullheskattning, än örn industrien vore förlagd till

tullinlandet och sålunda endast hade att vidkännas införselavgifter för

de från utlandet införda råvarorna och halvfabrikaten. De sakkunniga

erinra vidare, dels att de jämförelsevis höga markkostnaderna i frihamnarna

och den efter dyrortsförhållanden avpassade arbetslönenivån i frihamnsstäderna

vid flera tillfällen framhållits såsom ägnade att ytterligare

begränsa förutsättningarna för frihamnsindustrien, dels ock att frihamnarna

fått en allt mäktigare konkurrent i tullrestitutionsväsendet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts ''proposition nr 166.

vilket numera och särskilt genom 1929 års bestämmelser blivit i vida,

högre grad ägnat att tillgodose industriens behov av tullättnader vid.

utländska varors användande till exporttillverkning, än vad fallet varit

vid frihamnslagstiftningens tillkomst.

Såsom av betänkandet framgår, hava vid upprepade tillfällen framställningar

gjorts örn ändring av gällande bestämmelser i syfte att varor,

som enligt meddelat tillstånd förädlats inom frihamn, måtte kunna efter

särskilt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande vid införsel därifrån förtullas

efter de tullsatser, som gälla för de vid förädlingen använda utländska

råvarorna och halvfabrikaten. En utredning i ämnet har tidigare

verkställts av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som framlagt

resultatet av utredningen i gemensamt utlåtande den 2 februari 192&

(betänkandet sid. 118). Utlåtandet utmynnade i ett avstyrkande av att

några åtgärder av allmängiltig beskaffenhet vidtoges för beredande av

särskilda lättnader åt inom frihamn belägna industriföretag i syfte att

befrämja avsättning av företagens produkter på hemmamarknaden.

De sakkunniga hava likaledes avstyrkt införande av ändrade bestämmelser

i förevarande ämne. I betänkandet anföres härom:

De olika uppfattningarna beträffande frågan örn tullättnader vid införsel

från frihamn av där framställda varor hava i princip det gemensamt,

att den i frihamn bedrivna industriella verksamheten förutsättes

under alla förhållanden icke skola försättas i en ur konkurrenssynpunkt

gynnsammare ställning än tullinlandsindustrien. Skulle det vara praktiskt

genomförbart att åstadkomma en fullständig utjämning sålunda att

förtullningssvårigheterna för frihamnsindustrien undanröjdes på sådana

villkor, som innefattade ett avstående från alla med förläggningen till

frihamn sammanhängande fördelar, förefaller det emellertid som örn slutresultatet,

sett ur den enskilde industriidkare^ synpunkt, borde te sig

skäligen intresselöst.

Den föreliggande utredningen visar till fullo de svårigheter, som möta

redan då det gäller att åstadkomma den klassificering och värdesättning

av olika i konkurrensavseende verksamma omständigheter, som erfordras

för att man skall kunna överväga de åtgärder, vilka vid genomförandet

av tullättnader skulle vidtagas för vinnande av likställighet i produktionsvillkoren

inom och utom frihamnarna. Beträffande sättet för tulllättnadernas

eventuella genomförande synes man hava att välja närmast

mellan å ena sidan förtullning vid införseln från frihamn av den färdiga

varan men med hänsyn tagen endast till däri ingående importerade råvaror

och halvfabrikat, samt å andra sidan förtullning av råvarorna och

halvfabrikaten, innan desamma komme att ingå i fabrikationen. Vilkendera

metoden man än väljer, är det likvisst, såsom i utredningen betonas,

nödvändigt att, därest den avsedda likställigheten skall förverkligas, vid

tullättnadernas värdesättning taga hänsyn även till andra omständigheter,

varibland icke minst den friare förfoganderätt över importvarorna

före användandet, som tillkommer industriidkaren i frihamnen i jämförelse

med konkurrenten i tullinlandet. Ett särskilt spörsmål, som jämväl

berör likställigheten i tullhänseende, är huruvida den industriidkare,

som i frihamn dreve rörelse med avsättning både inom och utom landet,

borde i fråga örn exporttillverkningen få utnyttja de med frihamnsväsen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

det sammanhängande tullförmånerna oförminskade, samtidigt som lian

åtnjöte de ifrågasatta tullättnaderna för den för tullinlandet avsedda

verksamheten. Även örn det kan synas ligga nära till hands att besvara

denna fråga jakande, får man vid dess övervägande dock icke lämna den

omständigheten ur räkningen, att verksamheten på den ena marknaden

kan utgöra ett kraftigt stöd i konkurrensen på den andra.

Otvivelaktigt är i varje fall, att för åstadkommande av verklig likställighet

i produktionsavseende mellan frihamns- och tullinlandsindustrien

den i frihamn verksamme industriikarens frihet att göra omläggningar i

rörelsen, upptaga nya verksamhetsgrenar och eljest gestalta rörelsen efter

affärsmässiga metoder måste bliva på ett kännbart sätt begränsad.

Huru som helst bomme han att arbeta under ganska osäkra förhållanden,

då till äventyrs inträffade ändringar i införselbeskattningen kunde

rubba förutsättningarna för det honom lämnade tillståndet till verksamhetens

drivande och medföra krav på nya garantier mot obehörig konkurrens.

Särskilt det sistnämnda förhållandet gör, att frågans lösning kompliceras

även i fall, som eljest kunde synas jämförelsevis enkla, nämligen

då det gäller förädling av tullfria importvaror.

Örn man emellertid skulle kunna på ett eller annat sätt åvägabringa en

utjämning av produktionsvillkoren, såvitt angår tullförhållandena och

vad därmed direkt sammanhänger, bleve de återstående betingelserna för

uppkomsten av en på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri att

söka i frihamnarnas överlägsenhet i fråga örn kommunikations- och lagringsmöjligheterna.

Någon åtgärd för neutralisering av de fördelar i

konkurrensavseende, frihamnarna härutinnan erbjuda, synes principiellt

icke böra ifrågasättas. Emellertid är det obestridligt, att frihamnarnas

utveckling till särskilt värdefulla kommunikations- och lagringsanstalter

står i närmaste samband med deras särställning i tullhänseende.

Förslaget örn tullättnader har en väsentlig grund i önskemålet att bereda

ökade tillfällen till utnyttjande av frihamnarna med däri ingående,

till industritomter avsedda områden. Det har ur denna synpunkt gjorts

gällande, att en gynnsammare ställning för frihamnsindustrien vore motiverad

av åtskilliga omständigheter. Sålunda har åberopats, att frihamnarna

lede av den olägenheten, att de vore förlagda till dyrorter med

arbetslöner och byggnadskostnader, som överstege det annorstädes vanliga.

Emellertid gäller samma förhållande för den industri, som är förlagd

vid eller i närheten av frihamnsstädernas tullliamnar. Försök att

genom tullättnader eller anordningar i dylik riktning kompensera industriföretagen

i landet för olägenheter av nu antydd beskaffenhet skulle

otvivelaktigt leda till orimliga konsekvenser.

Vidare har framhållits, att stora kapital nedlagts på att utrusta frihamnarna

med moderna och högklassiga trafikanordningar, och att det

läge i det allmännas intresse, såväl att de nedlagda kapitalen bleve förräntade

som att frihamnarna bleve i möjligaste mån tillgängliga för kommersiellt

utnyttjande. Erinras må emellertid, att detta allmänna intresse

i allt fall icke får tillgodoses på bekostnad av ett annat allmänt intresse,

nämligen iakttagandet i möjligaste mån av rättvisa i statens ställning till

det inhemska näringslivet och dess särskilda företag. Jämväl må påpekas,

att de tre frihamnarna ägas av samma kommuner som vidliggande

tullhamnar. Den båtnad, som respektive kommun må vänta sig av förläggning

av en industri till platsen, bör kommunen kunna bereda sig,

oavsett huruvida industrien erhåller plats inom eller utom frihamnsområdet.

För övrigt torde utnyttjandet av de vid frihamnarna belägna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

17

tullhamnarnas betydligt större industriutrymmen vara ur kommunernas

synpunkt ett intresse, vid sidan varav frihamnarnas användande till enahanda

ändamål har endast underordnad betydelse.

I den mån det måste antagas, att frihamnarnas industriutrymmen icke

kunna inom överskådlig tid finna användning för industri, som är inriktad

på export, är det givetvis i och för sig ett beaktansvärt önskemål, att

dessa utrymmen må kunna nyttiggöras på annat sätt. Det skall icke

heller bestridas, att omständigheterna i särskilda fall kunna vara sådana,

att tullättnader för ett till frihamn förlagt men på hemmamarknaden arbetande

industriföretag finnas kunna medgivas utan förfång för något

inhemskt näringsintresse. Den föreliggande utredningen lärer emellertid

hava ådagalagt, att några allmänna riktlinjer för prövning av dylika

fall icke kunna på förhand uppdragas. Frågan gäller därför till slut

egentligen endast, huruvida det för framtiden bör överlåtas till Kungl.

Majit att i administrativ ordning pröva hithörande spörsmål i hela deras

vidd och träffa därav föranledda avgöranden. Härvid bör ihågkommas,

att de åtgärder, som kunna komma i fråga, innebära en jämkning i

grundläggande principer för frihamnslagstiftningen och tulltaxeförordningen.

Vidare bör betänkas, att varje dylik åtgärd kan vara ägnad att

åstadkomma rubbning i den genom lagstiftningen åvägabragta avvägningen

av de olika näringarnas och näringsföretagens inbördes intressen.

En sådan åtgärd bör fördenskull icke vidtagas utan grundlig utredning

och de olika intressenternas hörande. De härmed sammanhängande spörsmålen

lära sålunda i allmänhet icke vara ägnade för ett så skyndsamt

avgörande, som betingar en rent administrativ handläggning.

Med hänsyn såväl härtill som till frågornas stora principiella betydelse

synes det vara riktigast, att därest på grund av i särskilt fall verkställd

utredning undantag från ifrågavarande, av Kungl. Majit med riksdagen

beslutade författningar finnes påkallat, ärendet underställes riksdagens

prövning.

Mot betänkandet i denna del har en av de sakkunniga, herr Stendahl,

avgivit reservation och därvid anfört:

Beträffande vissa delar av de sakkunnigas motivering —---till sin

ståndpunkt i fråga örn den industriella verksamheten i frihamn--- —

får jag anmäla avvikande mening. Emot de sakkunnigas förslag till lydelse

av själva industriparagrafen i frihamnsförordningen har jag intet

att invända.

När de sakkunniga konstaterat, att industriell verksamhet praktiskt

taget icke utövats i rikets frihamnar, och icke heller kunnat utövas, huvudsakligen

på grund av att dylik industri icke kunnat sälja sina produkter

på hemmamarknaden till följd av att produkterna tullbeskattats

hårdare än motsvarande produkter, tillverkade i tullinlandet, hade de

sakkunniga enligt min mening bort utreda och komma med detaljerat

förslag, huru en ändring härutinnan formellt skulle kunna åvägabringas.

Då i de sakkunnigas motivering talas örn att det begärts »tullättnader» för

frihamnsindustri, ger detta enligt min mening en fullkomligt missvisando

bild av frågan. Vad som begärts från särskilt Stockholms friharnnsaktiebolags

sida är, att industriprodukter, som efter Kungl. Majits

tillstånd tillverkas i frihamn, icke skola vid införseln till tullinlandet belastas

hårdare än samma produkter tillverkade i tulli nlandet. Det är

alltså krav på jämställdhet och icke på någon preferens, som rests. De

fälläng lill riksdagens protokoll lOi’,5. 1 sami. Nr 166. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis ''proposition nr 166.

sakkunnigas förslag, att dylika frågor böra prövas från fall till fall av

riksdagen, står enligt min mening icke i överensstämmelse med gällande

praxis, att riksdagen bar band om den grundläggande tullbeskattningen

och dess former men att det överlåtes till Kungl. Maj:t att efter hörande

av näringslivets organisationer handlägga det enskilda fallet administrativt.

Från dessa utgångspunkter anser jag, att de sakkunniga bort föreslå

de tillägg i tulltaxeförordningen, som äro nödvändiga förutsättningar

för industri i frihamn. Det rör sig örn 2 och 9 §§ samt 5 § s) i dess av de

sakkunnigas majoritet föreslagna nya lydelse.

Tulltaxeförordningens 2 § föreskriver, att en vara skall tulltaxeras i

det skick, vari den inkommer. Undantag från denna bestämmelse skulle

behöva stadgas för vara, som efter vederbörligt tillstånd tillverkats i frihamn.

Denna vara skulle kunna införas på de villkor, Stockholms handelskammare

i yttrande den 9 februari 1926 över en av Stockholms frihamnsaktiebolag

gjord framställning föreslagit, nämligen mot erläggande

av tullen för till varan vid fabrikationen använda råmaterial,

halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.

I 9 § bestämmes bi. a., att i utlandet reparerad eller bearbetad vara i

vissa fall får återinföras i stort sett tullfritt men mot erläggande av värdetull

på det utförda reparationsarbetet. Lika litet som någon anser det

rimligt att kräva förtullning av grönsaker och frukt, som växt i en frihamn,

då de skola konsumeras eller införas till tullinlandet, lika litet

finns det några bärande skäl, att industriarbete, som utföres inom ett frihamnsområde,

skall tullbeskattas, därest industriprodukten införes till

tullinlandet. Industriarbete, utfört i frihamn, lyder under svenska sociala

lagar, blir skattskyldig! efter svensk lag, arbetskraften och företagen

äro svenska, sannolikt ofta t. o. m. i högre grad än i tullinlandet, beroende

på koncessionsförfarandet. Vill man för fullständigande av jämställdheten

mellan industri i frihamn och i tullinlandet föreskriva, att endast

inhemska eller införtullade byggnadsmaterialier, maskiner m. m. må

komma till användning, därest industrien skall få arbeta på hemmamarknaden,

ligger det i den koncessionslämnande myndighetens hand att

bestämma härom.

Enligt min uppfattning bör alltså i 2 § tulltaxeförordningen göras förslagsvis

följande tillägg, nämligen:

»Konungen äger medgiva att, på de villkor och i den utsträckning

Konungen bestämmer, i frihamn framställd vara må vid införsel från frihamnen

förtullas mot erläggande av tullen för till framställningen använda

råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.»

Ett motsvarande tillägg i 9 § synes böra erhålla lydelsen:

»Utan hinder av vad ovan stadgas äger Konungen medgiva att, på de

villkor och i den utsträckning Konungen bestämmer, vara, som utföres

till frihamn för att där undergå reparation eller annan bearbetning, må

återinföras från frihamnen mot erläggande av tullen för till reparationen

eller bearbetningen använda råmaterial, halvfabrikat eller delar av

utländskt ursprung.»

Jämväl i de infordrade yttrandena över betänkandet hava skilda meningar

i denna fråga gjorts gällande.

Av de i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna hava tulldirektören i

Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn uttalat sig för en jämkning

av gällande förtullningsregler till förverkligande av syftet med re
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

19

servantes förslag. Generaltullstyrelsen har däremot förklarat sig för

siri del icke finna anledning understödja förslaget och har i sådant avseende

åberopat kommerskollegii och styrelsens förutnämnda utlåtande

den 2 februari 1929.

Bland de av kommerskollegium hörda näringsorganisationerna och företagen

har Stockholms handelskammare anfört såsom sin uppfattning,

att det borde överlämnas till Kungl. Maj:t att pröva uppkommande frågor

örn undantag i här avsedda fall från gällande förtullningsregler, enär

hänskjutandet till riksdagen av dylika frågor måste vara ägnat att avsevärt

tynga deras handläggning. Uttalanden i samma riktning hava

gjorts av Skånes handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands

handelskammare, Stockholms frihamnsaktiebolag, Malmö frihamnsaktiebolag,

Sveriges köpmannaförbund och Stockholms rederiförening.

övriga av kommerskollegium hörda korporationer hava lämnat betänkandet

i denna del utan erinran, varvid bland andra Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, handelskammaren i Göteborg och Göteborgs

hamnstyrelse med instämmande av Göteborgs frihamns aktiebolag

uttryckligen biträtt den mening, som uttalats av de sakkunnigas majoritet.

Kommerskollegium åter har uttalat sig för det av reservanten framställda

förslaget örn tillägg till 2 § tulltaxeförordningen. Kollegium har

härvid anfört bland annat följande:

Över huvud taget måste man konstatera, hurusom, de stora förväntningar,

som ursprungligen ställdes på utvecklingsmöjligheterna för den

industriella verksamheten i våra frihamnar, hittills endast i försvinnande

omfattning kunnat realiseras. I detta hänseende torde exempelvis

förtjäna att erinras hurusom de uttalanden, som tidigare gjorts rörande

de särskilda förutsättningarna för en tillverkning av punsch i frihamn

för export, visat sig alldeles icke motsvaras av verkligheten.

Med hänsyn härtill oell till de betydande kapitalvärden, som äro nedlagda

i frihamnarna och vilka borde i än större utsträckning än vad nu

är fallet kunna nyttiggöras även för industriell utveckling, synes förtjäna

att tagas i förnyat övervägande, huruvida icke några av de hinder,

som nu möta gentemot etablerande av sådan verksamhet med beräknad

avsättning även på tullinlandet, borde kunna undanröjas. Härvid bör

även beaktas att, medan frihamnsverksamheten ej bör få komma i åtnjutande

av några särskilda förmåner i tullbeskattningshänseende framför

liknande verksamhet innanför tullgränsen, någon anledning knappast

torde föreligga till att placera den förra i sämre läge än den senare i

detta avseende. Ur denna synpunkt torde med fog kunna göras gällande,

att det skydd för själva manufaktureringsarbetet och däri ingående arbetskostnad,

som. må ingå som del av visst tullskydd för färdig vara vid

inhemsk avsättning, bör kunna medgivas bliva lika inom som utom gränsen

för frihamnsområdet. Det gäller ju nämligen i själva verket i ena som

i andra fallet visst skydd för svenskt arbete.

Med hänsyn härtill torde även vägande skäl kunna anföras för att, på

sätt reservanten bland de sakkunniga förordat, bereda ökad möjlighet för

ändrad tulltaxering av inom frihamnsområdet tillverkad vara på grundval

av tullbeloppet för däri ingående respektive vid tillverkningen för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

20 Kungl. Majlis proposition nr 166.

brukade materialier. För sådant ändamål torde emellertid erfordras ett

tillägg till 2 § i tulltaxeförordningen av den innebörd som av reservanten

föreslagits.

.Medgivandet av sådant undantagsförfarande med hänsyn till tulltaxeringen

måste givetvis föregås av en närmare prövning i varje särskilt

fall och måste förknippas med bland annat vissa villkor rörande förtullning

av vid tillverkning använda maskiner och redskap m. m., vilka äro

av utländskt ursprung. Prövningen av ansökan örn medgivande i nu berörda

hänseende för varor, tillverkade inom frihamn, varöver kollegium

och generaltullstyrelsen i förekommande fall torde bliva i tillfälle att avgiva

yttrande, liksom fastställande av de villkor, som förutsättas böra

fästas vid sådant medgivande, torde i likhet med vad reservanten föreslagit

böra överlämnas till Kungl. Majlis avgörande. Att göra behandlingen

av dylika ärenden i varje särskilt fall beroende av riksdagens

prövning skulle fördröja och tynga behandlingen av desamma i en grad

som i praktiken torde innebära ett avskärande av möjligheten för en

tillämpning, över huvud taget, av några undantagsbestämmelser och därmed

till någon utveckling av den industriella tillverkningen i frihamn.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det syntes lämpligt att

beträffande industriell verksamhet inom frihamnsområde införa sådan

ordning, att Kungl. Majit vid prövning av fråga örn tillstånd till sådan

verksamhet ägde utan riksdagens hörande i varje särskilt fall medgiva

de tullättnader, som för verksamhetens bedrivande vore nödiga.

Såsom i utredningen framhålles, har det ursprungligen icke varit avsett,

att frihamnarna skulle utgöra förläggningsplatser för industriell

verksamhet med avsättning på den inhemska marknaden. Uppkomsten

av dylik verksamhet i frihamnarna har icke heller betraktats såsom ett

önskemål ur industriens allmänna synpunkter, utan fastmer har det härutinnan

gällt att i industriens intresse hindra uppkomsten av en skadlig

konkurrens på hemmamarknaden från i frihamnarna bedriven verksamhet.

I detta hänseende har någon förändring av läget ej inträtt. Däremot

har, sedan det visat sig att någon nämnvärd exportindustri ej kommit till

stånd i frihamnarna, uppkommit önskemålet om beredande av nya möjligheter

till utnyttjande av därstädes förefintliga utrymmen, och det

torde vara detta förhållande som närmast ligger till grund för de föreliggande

förslagen örn jämkning av förtullningsreglerna.

Hur beaktansvärt det ifrågavarande önskemålet än må vara, ligger det i

sakens natur, att tveksamhet måste råda i fråga örn möjligheten och

lämpligheten av att tillgodose detsamma genom en jämkning av grunderna

för frihamnsväsendet med syfte att bereda tillträde till frihamnarna

för industriella företag, som ämna deltaga i konkurrensen på den

inhemska marknaden. Utredningen lärer hava visat, att några allmänna

närmare riktlinjer för prövningen av uppkommande frågor örn

undantag från förtullningsreglerna icke kunna på förhand uppdragas.

Vad som för närvarande återstår till övervägande, är därför endast det

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

formella spörsmålet, huruvida det genom bestämmelse i frihamnsförordningen

eller tulltaxeförordningen för framtiden bör överlämnas till

Kungl. Majit att pröva dylika ärenden i hela deras vidd och träffa därav

föranledda avgöranden. För min del anser jag detta spörsmål icke vara

av någon större praktisk betydelse, då det är tydligt, att de svårigheter,

som möta för vinnande av ett positivt resultat, hänföra sig till andra förhållanden

än sättet för den formella handläggningen. Enär å andra sidan

giltighet icke kan frånkännas de principiella skäl, som de sakkunniga

anfört gentemot ett bemyndigande av den ifrågasatta innebörden,

har jag funnit mig icke böra förorda, att ett dylikt bemyndigande påkallas

från Kungl. Majits sida.

Villkoren i övrigt. I § 13 mom. 2 av gällande frihamnsförordning har

rätten att inom frihamn idka industriell verksamhet gjorts beroende av

särskilt tillstånd av Kungl. Majit och äro därjämte vissa gränser för

Kungl. Majits befogenhet att meddela dylikt tillstånd uppdragna. Utom

formella jämkningar i dessa bestämmelser hava de sakkunniga föreslagit

ett tillägg av innehåll, att under dylik verksamhet icke skall inbegripas

arbete, som utan självständigt förvärvssyfte utföres i samband med

lagerrörelse, såsom rensning, sortering eller avhjälpande av under transport

eller lagring uppkommen skada (8 § i förslaget till frihamnsförordning).

Till motivering härav hava de sakkunniga anfört:

Vid olika tillfällen har behov av en närmare precisering av begreppet

industriell verksamhet gjort sig märkbart. Särskilt har det härvid varit

fråga örn huruvida tillstånd skolat anses vara erforderligt beträffande

en del med lagringsrörelse sammanhängande bearbetnings- och andra åtgärder

av enklare art och ofta endast tillfälligtvis förekommande. Beträffande

åtgärder, som icke kräva någon nämnvärd teknisk utrustning

och som kunna anses ingå i sedvanlig tillsyn å lagrade varor, exempelvis

rensning och sortering i vissa fall, har väl i praktiken någon tvekan

icke behövt råda därom, att tillstånd icke erfordras. I andra fall däremot,

då dylika arbeten utföras med maskinella hjälpmedel, liksom även

exempelvis då med lagringsrörelse äro förenade reparationsarbeten, som

kräva fullständig verkstadsrörelse med maskiner och redskap, ställer

sig saken i varje fall mera tveksam. I den mån den verksamhet, som nu

avses, icke har självständigt kommersiellt syfte utan endast utgör ett

mer eller mindre nödvändigt bihang till lagerrörelse, synes emellertid

tillräcklig anledning icke föreligga att göra densamma beroende av särskilt

tillstånd.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i yttrandena icke mött annan

erinran, än att en lokal tullmyndighet ifrågasatt upptagande av

blandning av varor bland exemplen å sådan verksamhet, som skall få

äga rum utan särskilt tillstånd. Generaltullstyrelsen har härom anfört,

att den omständigheten, att blandning av varor jämförelsevis ofta inginge

i egentlig tillverkning, för vars bedrivande i frihamn tillstånd bor
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

22 Kungl. Martts ''proposition nr 166.

de erfordras, enligt styrelsens uppfattning, utgjorde hinder för att åtgärden

särskilt nämndes i författningstexten.

Ett ytterligare tillägg av innebörd, att tillstånd till rusdryckstillverkning

i frihamn icke finge lämnas, har föreslagits av kontrollstyrelsen,

som framhållit, att flera hos Kungl. Majit gjorda ansökningar örn tillstånd

till beredning i frihamn av punsch och andra spritdrycker för export

blivit avslagna samt att de hinder, som ansetts föreligga för bifall

till ansökningarna, hanförde sig till sådana förhållanden i samband med

gällande rusdryckslagstiftning och dess tillämpning, som vore av den

bestående art, att de kunde göras gällande jämväl mot bifall till framtida

likartade ansökningar.

För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag i ämnet. Vad beträffar

blandning av varor må erinras, att sådan åtgärd, även örn den icke

nämnes i författningstexten, lärer få vidtagas utan särskilt tillstånd i

de fall, då åtgärden, såsom enligt den föreslagna regeln förutsättes, utan

självständigt förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse.

Vad åter angår förslaget örn ovillkorligt förbud mot beredning av

spritdrycker i frihamn hava, såsom av kontrollstyrelsens uttalande framgår

och jämväl i betänkandet blivit antytt, de skäl som åberopats gentemot

medgivande av dylik verksamhet sin grund i omständigheter vid

sidan av frihamnsväsendet. Oavsett att omedelbart behov av det föreslagna

förbudet icke föreligger, då verksamheten i allt fall icke må bedrivas

utan Kungl. Maj:ts tillstånd, lärer det med hänsyn till frågans

nyssnämnda sammanhang icke kunna anses lämpligt, att sådant förbud

upptages bland de för frihamnsväsendet konstitutiva reglerna i frihamnsförordningen.

2. Konsulat iöns förbud m. m.

Huvudregel om konsumtion inom frihamn. Enligt § 15 gällande frihamnsförordning

må inom frihamn till förtäring eller eljest till personligt

bruk icke användas utländska varor av tullpliktigt slag, med mindre

de förut blivit i riket behörigen införtullade, liksom ej heller sådana

svenska varor, för vilka restitution av tull- eller tillverkningsavgifter

eller befrielse från tullavgift blivit vid varornas intagande i frihamnen

ifrågasatt.

Förbudet har upptagits jämväl i de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning

(7 § andra stycket), dock med vissa såväl formella som sakliga

jämkningar. Sålunda har förbudet utvidgats till att gälla även utländska

varor av icke avgiftsbelagt slag. Även örn konsumtion av sådana varor

icke i och för sig kunde anses innebära en kränkning av något materiellt

intresse, har det enligt betänkandet av ordningsskäl och för vinnande av

garanti mot verkligt missbruk ansetts böra föreskrivas, att inga som helst

oförtullade utländska varor finge inom frihamn användas till person
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

ligt bruk. Att något praktiskt behov icke komme att eftersättas genom

ändringen, framhålles i betänkandet såsom uppenbart.

I förslaget är förutsatt, att förtullning för konsumtion inom frihamn

må kunna äga rum därstädes. Att möjlighet härtill bereddes, har enligt

betänkandet ansetts påkallat bland annat därav, att rätten tili användande

å fartyg i frihamnstrafik av oförtullade utländska varor föreslagits

skola avsevärt begränsas. Frågan, i vilken omfattning dylik förtullning

må äga rum, har av de sakkunniga behandlats i samband med de bestämmelser

örn tullklarering i frihamn, vilka äro upptagna i förslaget till frihamnsstadga

(60 §).

De sakkunnigas förslag i denna del, vilket lämnats utan erinran i de Departements
t

.... t chefen.

infordrade yttrandena, kan jag biträda.

Förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg m. m. I gällande frihamnsförordning

åtföljes konsumtionsförbudet av ett stadgande, varigenom

det lämnas besättning å fartyg i frihamn obetaget att ombord förbruka

även oförtullade proviantartiklar, som enligt förordningens regler

örn provianthandel inköpts inom frihamnen eller som i fartyget dit medförts.

De sakkunniga erinra dels, vad beträffar rätten till användande ombord

av obeskattade varor annorledes än för personligt bruk, att denna rätt

icke berördes av konsumtionsförbudet utan vore i princip lika oinskränkt

som rätten till användande av obeskattade varor annorstädes inom frihamnen,

dels ock att i nu angivna hänseenden fartyg, som befunne sig på

resa till eller från frihamn, principiellt åtnjöte samma förmåner som fartyg

i trafik till eller från utlandet, då även härutinnan regeln örn frihamns

egenskap av utrikes ort i tullhänseende vore tillämplig, så länge

icke något stadgande i motsatt riktning funnes meddelat. I sammanhang

härmed yttra de sakkunniga:

I praktiken är dock sjöfarten mellan frihamnarna och andra svenska

orter icke i större utsträckning i tillfälle att begagna sig av dessa förmåner,

då respektive fartyg mestadels vid anlöpandet av frihamn åtnjuta

särskilda trafiklättnader, i vilkas förutsättningar ingår, att utrikes gods

ej må medföras eller ombordtagas under sådana former, som medgiva

dess användande ombord. .

Då den trafikordning, de sakkunniga föreslå för den inrikes sjol arton

till och från frihamn, går ut på lagfästande och ytterligare fullföljande

av de principer, som ligga till grund för de nu asyltade lättnadsmedgivandena,

har det för de sakkunniga synts ganska självfallet att föreslå

jämväl en häremot svarande begränsning av rätten till användande av

obeskattade förnödenheter ombord å fartyg i inrikes frihamnstrafik. En

dylik åtgärd synes även ur mera allmänna synpunkter väl motiverad.

Som den ifrågavarande sjöfarten med avvikelse från de ursprungliga förutsättningarna

gestaltat sig, intager den praktiskt sett icke någon utpräglad

särställning i förhållande till den sjöfart, som äger rum uteslutande

mellan tullhamnar. Den inrikes frihamnstrafiken behandlas för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

närvarande till största delen såsom ren inrikestrafik, oell detta kommer

jämväl att, örn möjligt i än större utsträckning, bliva förhållandet vid

lagfästande av de sakkunnigas förslag. Under sådana omständigheter

måste det anses såsom en tämligen opåkallad privilegiering på statsverkets

bekostnad av den inrikes frihamnstrafiken, örn anlöpandet av frihamn

skulle under uppehållet därstädes samt under resa till och från frihamnen

medföra de förmåner i fråga örn användande av obeskattade förnödenheter,

som äro medgivna beträffande trafik till och från utlandet.

Med hänsyn till det stora antalet fartyg, som i följd av trafikens omläggning

i tullhänseende under sina inrikes resor anlöpa frihamn för allenast

intagande av lastfyllnad eller lossning av smärre godspartier, har det

föreliggande spörsmålet fått en större betydelse ur fiskal synpunkt, än

tidigare kunnat förutsättas.

De sakkunnigas förslag i fråga örn rätten att ombord å fartyg i frihamn

använda obeskattade förnödenheter till personligt bruk och att ombord

å fartyg under resa till eller från frihamn förbruka eller nyttja förnödenhets-

och proviantartiklar, utgörande utrikes gods, går i stort sett

ut på att denna rätt begränsas till fartyg i trafik från och till utlandet.

Beträffande vissa varuslag, nämligen spritdrycker, vin, exportöl och

tobaksvaror, hava de sakkunniga föreslagit inskränkningar i förfoganderätten

även för den utrikes sjöfartens del. De sakkunniga framhålla i

detta hänseende, bland annat, att en oinskränkt förfoganderätt ombord

å fartyg i frihamn, särskilt vad anginge rusdrycker och tobaksvaror, lätt

kunde föranleda missbruk i form av ilandförsel för konsumtion inom frihamnen

eller för insmuggling till fullinlandet, liksom även medförandet

av dylika varor å fartyg i frihamnstrafik kunde medföra påtagliga risker

för olovlig införsel, med mindre försändningen skedde under enahanda

kontroll som vid avsändande från tullhamn.

De sakkunnigas förslag beträffande förenämnda varuslag går i första

hand ut på att dylika varor, vilka såsom proviant medförts i fartyg från

utlandet, skola i frihamn på samma sätt som i tullhamn deklareras och

ställas under tullverkets tillsyn för att i mån av behov utlämnas till förfogande

ombord. Vidare har tullklareringsplikt föreslagits såsom obligatorisk,

då varor av ifrågavarande slag såsom utrikes gods skola ornbordtagas

å fartyg i frihamn, vare sig de äro avsedda till proviant eller

att försändas till svensk eller utländsk ort. Såsom en följd härav framhålles

i betänkandet, att dylika i frihamn ombordtagna varor icke komma

att bliva tillgängliga för förbrukning ombord under uppehållet i frihamnen,

ej heller under resa därifrån, innan fartyget lämnar tullområdet.

I dessa avseenden kommer alltså enligt betänkandet behandlingen i

frihamn att i praktiken bliva densamma som i tullhamn.

Då en reglering efter nu angivna riktlinjer förutsatt varjehanda bestämmelser,

vilkas närmare innehåll till en del blivit beroende av de administrativa

ordningsföreskrifterna rörande fartygstrafiken, hava de sakkunniga

föreslagit, att de i förevarande ämne erforderliga föreskrifterna

i sin helhet meddelades i administrativ ordning. I enlighet härmed har

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

i de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning (7 § tredje stycket) upptagits

ett stadgande, varigenom det överlåtes till Kungl. Majit att förordna

i fråga om rätt att ombord å fartyg, som befinner sig i frihamn, till

personligt bruk använda oförtullade utländska och därmed jämställda

svenska förnödenhets- och proviantartiklar samt angående rätt att ombord

å fartyg, som befinner sig på resa till eller från frihamn, förbruka

eller nyttja förnödenhets- och proviantartiklar, utgörande utrikes gods.

De härmed åsyftade administrativa föreskrifterna hava de sakkunniga

upptagit i förslaget till frihamnsstadga (77 §).

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit hava generaltullstyrelsen och

kmitrollstyrelsen samt flertalet av de i ärendet hörda näringsorganisationerna

och företagen tillstyrkt eller lämnat utan erinran.

I vad förslaget avser särskild inskränkning i rätten till förfogande

över spritdrycker m. m. har emellertid Skånes handelskammare framhållit,

att denna rätt, såvitt erfarenheten givit vid handen, hittills ej missbrukats

och att vid sådant förhållande anledning ej syntes föreligga att

belägga utlandstrafiken med den föreslagna restriktionen, som lätt verkade

irriterande och som torde sakna motsvarighet i utländska frihamnar.

Malmö frihamnsaktiebolag har anmärkt, att den föreslagna tillsynen

å här åsyftade varor syntes förutsätta, att fartyg vid ankomst till frihamn

underkastades invisitation, vilket säkerligen komme att fördröja

påbörjandet av lossning och lastning. Kommerskollegium har framhållit

angelägenheten därav, att genom den ifrågavarande kontrollen lossning

och lastning av fartygen icke fördröjdes. Med hänsyn härtill har

kollegium förordat, att den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen

av den frihet från tulltillsyn, som sjöfarten mellan frihamnarna och utlandet

hittills åtnjutit, icke genomfördes.

I likhet med de sakkunniga anser jag vägande praktiska skäl tala för

att de nu berörda spörsmålen regleras i administrativ ordning. Jag biträder

alltså förslaget örn införande i frihamnsförordningen av en bestämmelse

i sådant syfte, ehuru motsvarande spörsmål för tullhamnstrafikens

del, nämligen örn tullfrihet för förnödenhets- och proviantartiklar

medförda å fartyg i trafik mellan tullhamn och utlandet, är i huvudsak

reglerat i den med riksdagen beslutade tulltaxeförordningen.

De sakkunnigas förslag till administrativa föreskrifter i ämnet torde

få upptagas till närmare granskning vid en kommande behandling av förslaget

till frihamnsstadga. I anledning av vad i nyssnämnda yttranden anförts

örn den ifrågasatta inskränkningen i rätten till förfogande över

spritdrycker och därmed likställda varuslag, vill jag emellertid redan nu

göra det påpekandet, att förslaget till frihamnsstadga icke upptager någon

bestämmelse om verkställande vid fartygs ankomst till frihamn av

undersökning, motsvarande invisationen i tullhamn, och att ej heller, såvitt

av betänkandet framgår, do sakkunniga hava förutsatt, att den tull
-

Departements
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

förrättning, som enligt förslaget kan ifrågakomma beträffande till frihamn

medförda proviantartiklar av förenämnda slag, skalle regelmässigt

vara förbunden med en närmare dylik undersökning.

I ett följande sammanhang kommer jag att till behandling upptaga ett

i yttranden över betänkandet framställt förslag örn införande i tulltaxeförordningen

av allmänna bestämmelser örn tullfrihet för å luftfartyg

medförda förnödenhets- och proviantartiklar. Vid genomförande av detta

förslag torde, såsom jämväl i yttrandena förordats, de nu förevarande

bestämmelserna örn rätt att vid frikamnstrafik förfoga över förnödenhets-

och proviantartiklar böra gälla även för luftfartyg.

3. Detaljhandel i frihamn.

Allmänna regler. Enligt gällande bestämmelser är detaljhandel inom

frihamn i princip förbjuden. I en översikt över detaljhandelsfrågans

allmänna innebörd erinra de sakkunniga, hurusom frågans reglering i

författningsväg på sin tid mött svårigheter, beroende icke minst på en viss

osäkerhet i fråga örn det eller de omedelbara syften, detaljhandelsförbudet

borde tjäna. I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Med stöd av vad som förevarit vid tillkomsten av de nu gällande bestämmelserna

i ämnet kan emellertid motivet för dessa bestämmelser sägas

ligga i den inhemska detaljhandelns och i viss mån även industriens

farhågor för obehörig konkurrens. I verkligheten fyller förbudet även

ett annat, högst väsentligt syfte, nämligen att hindra uppkomsten av en

den egentliga frihamnsrörelsen ovidkommande trafik, som, därest den hade

fritt spelrum, skulle inverka märkbart störande på ordningen inom frihamnarna

såväl som statsverkets säkerhet.

Ett spörsmål, som i det tidigare lagstiftningsarbetet vållat betydande

svårighet, har varit preciserandet av detaljhandelns begrepp. Man har

därvid haft att röra sig med två kännetecken på detaljhandel, av vilka

likväl intetdera kunnat göra anspråk på ovillkorlig allmängiltighet, nämligen

dels detaljhandelns egenskap att avse försäljning direkt till konsumenter

och dels dess egenskap att omfatta smärre varukvantiteter.

Ett annat spörsmål, som icke minst vid tillämpningen av de nu gällande

bestämmelserna givit anledning till tveksamhet, gäller detaljhandelns

lokalisering till frihamn, d. v. s. frågan örn de yttre kännetecknen

på detaljhandeln såsom en inom frihamn idkad rörelse.

Efter en redogörelse för de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet

yttra de sakkunniga, att dessa bestämmelser väl finge anses hava i stort

sett fyllt sitt ändamål att förebygga därmed åsyftade, icke önskvärda former

av handelsrörelse inom frihamn men att i praktiken en märkbar osäkerhet

i fråga örn förbudets räckvidd gjort sig gällande, vilket tagit sig

uttryck bland annat i tid efter annan gjorda framställningar örn erhållande

av förhandsbesked eller vidtagande av andra åtgärder från förvaltningsmyndigheternas

sida för reglering av förbudets tillämpning.

De sakkunniga ägna härefter begreppet detaljhandel i frihamn en undersökning

ur olika principiella synpunkter men giva i samband därmed

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majlis proposition nr 166.

uttryck åt uppfattningen, att även om en generell regel i ämnet, utformad

med beaktande av de angivna synpunkterna, skulle leda till ett i

stort sett tillfredsställande resultat, det likväl icke kunde undvikas, att

i tillämpningen ovisshet och inadvertenser stundom komme att framträda.

De sakkunniga hava härav föranletts att uttala såsom ett önskemål,

att den närmare tillämpningen måtte kunna regleras i administrativ

väg i stället för att vara ytterst beroende av domstols prövning i mål

angående ansvar för överträdelse av förbudet, varvid en i författningen

lämnad definition av begreppet idkande av detaljhandel inom frihamn

måste följas, även örn avgörandet i det särskilda fallet skulle bliva mindre

tillfredsställande.

Riktlinjerna för de sakkunnigas förslag i ämnet (9 §) angivas i betänkandet

på följande sätt:

Till en början meddelas i frihamnsförordningen den grundläggande regel,

att inom frihamn ej må idkas detaljhandel med där befintliga varor.

Därefter lämnas i förordningen en allmän definition av begreppet detaljhandel

i frihamn. Örn ock denna är avsedd att vara anpassad efter

vad som i allmänhet bör anses vara riktigt, är den likväl icke ämnad att

vara orygglig, utan bör befogenhet finnas för Kungl Maj:t att, i den mån

sådant finnes påkallat, meddela närmare bestämmelser för lämpligt avgränsande

av förbudet liksom ock för dess vidmakthållande. Den allmänna

bestämningen kommer att gälla, i den mån Kungl. Maj:t icke i

särskilt hänseende annorlunda förordnar. Genom definitionens innehåll

och anvisningen, att bemyndigandet åt Kungl. Majit må begagnas endast

för åstadkommande av erforderlig jämkning i särskilt hänseende, lärer

det få anses vara tillfredsställande sörjt för att de närmare bestämmelser,

som eventuellt utfärdas, komma att motsvara syftet med huvudstadgandet.

Den av de sakkunniga föreslagna allmänna definitionen går ut på att

såsom detaljhandel i frihamn skall anses försäljning därstädes av varor

till annan än den, som idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder

varor av samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors

utställande för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan

än rörelseidkare, som nyss nämnts, eller ombud för honom. I betänkandet

har särskilt anmärkts, hurusom förslaget innebure att försäljning till

köpare, som visserligen vore näringsidkare men icke dreve handels- eller

tillverkningsrörelse med ifrågavarande slags varor, komme att anses såsom

detaljhandel. Exempel har jämväl anförts därå, att dylik försäljning

kunde innebära ett uppenbart åsidosättande av detaljhandclsförbudets

syfte. Den nu nämnda begränsningen hava de sakkunniga förklarat

sig så mycket hellre kunna förorda, som möjlighet enligt förslaget förelåge

att i sådana fall, då förhållandena ansåges böra berättiga till en annan

tillämpning, göra denna tillåtlig genom beslut i administrativ ordning.

I förslaget har icke upptagits det i § 19 mom. 3 av gällande frihamnsförordning

förekommande stadgandet, att vara, som upplagts inom fri
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

28 Kungl. Martts proposition nr 166.

hamn, icke må därifrån uttagas för införsel i landet av annan än sådan näringsidkare,

som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor

av samma eller liknande slag. De sakkunniga framhålla, att detta förbud,

vilket redan vid tillkomsten erkändes vara föga effektivt i praktiken, å

andra sidan på ett osmidigt sätt ingrepe i trafikens rörelsefrihet och därvid

stundom medförde införselhinder i fall, då över huvud fråga icke vore

örn någon försäljning, samt att för övrigt vid genomförande av de sakkunnigas

förslag tillfälle funnes att, i den mån särskilda ingripanden till

förebyggande av olämpligt förfarande skulle finnas erforderliga, mera

än hittills anpassa desamma efter det aktuella behovet.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit hava såväl generaltullstyrelsen

som kommerskollegium samt de i ärendet hörda näringsorganisationerna

och företagen lämnat utan erinran. Stockholms handelskammare har i

ämnet gjort följande uttalande:

Vad särskilt beträffar det ur köpmannasynpunkt icke oväsentliga spörsmålet

örn den praktiska tillämpningen av förbudet mot detaljhandel i frihamn,

vilket förbud givetvis förutsättes skola alltjämt kvarstå, finner

handelskammaren de av de sakkunniga härför uppdragna riktlinjerna

synnerligen tilltalande. Den definition av begreppet detaljhandel, som

intagits i 9 § av förslaget till frihamnsförordning, synes vara väl funnen

och tillräckligt uttömmande. Därigenom att Kungl. Majit tillerkännes

befogenhet att, där så finnes påkallat, meddela närmare bestämmelser

för lämpligt avgränsande av förbudet, liksom för dess vidmakthållande,

hava möjligheter skapats för att på ett smidigt sätt kunna anpassa förbudet

efter praktiska hänsyn. Handelskammaren förutsätter emellertid,

att i de fall, då dylika närmare bestämmelser anses böra i administrativ

väg utfätrdas, de skilda handelskamrarna dessförinnan beredas tillfälle

att i saken yttra sig.

Direkta uttalanden örn anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt hava

jämväl gjorts av bland andra Sveriges industriförbund, Sveriges köpmantia

förbund och Sveriges grossistförbund.

Skånes handelskammare har förklarat sig anse den av de sakkunniga

föreslagna definitionen av begreppet detaljhandel i frihamn vara ägnad

att i allmänhet på ett tillfredsställande sätt reglera detaljhandelsförbudets

omfattning. Handelskammaren har emellertid betonat nödvändigheten

av att, såsom de sakkunniga förutsatt, undantag kunde medgivas,

enär eljest handel i frihamn med vissa varor, vilken hittills ansetts fullt

legitim, skulle för framtiden omöjliggöras.

Utredningen torde giva vid handen, att de föreliggande spörsmålen

knappast kunna på ett i allo tillfredsställande sätt lösas genom bestämmelser,

grundade enbart på en allmän bestämning av begreppet detaljhandel

i frihamn. Även örn de i betänkandet föreslagna huvudreglerna i

flera avseenden innebära ett framsteg, lära likväl, såsom även de sakkunniga

framhållit, ovisshet och ojämnhet i reglernas tillämpning icke kunna

helt undvikas. Den i betänkandet förordade möjligheten till en närmare

administrativ reglering i begränsad utsträckning skulle fördenskull otvi
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Martts ''proposition nr 166.

velaktigt vara av värde. Att dylik möjlighet ej tidigare beretts, synes

hava berott därpå, att de med detaljhandel i frihamn sammanhängande

spörsmålen från början tillmätts synnerlig betydelse ur allmänna näringspolitiska

synpunkter. Givetvis hör såväl med hänsyn härtill som

av andra orsaker detaljhandelsförbudets princip vara fastställd i frihamnsförordningen

på ett sätt, som ej giver utrymme för några genomgripande

avvikelser i vare sig ena eller andra riktningen. Men den numera

vunna erfarenheten torde också giva stöd för de sakkunnigas uppfattning,

,att av praktiska skäl betingade jämkningar i tillämpningen

böra kunna vidtagas utan åsidosättande av de berättigade intressen, varom

i detta sammanhang kan bliva fråga. Då härtill kommer, att de föreslagna

bestämmelserna synas vara ägnade att befordra den enhetlighet

i tillämpningen, som i synnerhet på förevarande område visat sig vara

av vikt, vill jag för min del biträda de sakkunnigas förslag.

Skeppsförrådshandel. I § 14 i gällande frihamnsförordning har gjorts

det undantaget från detaljhandelsförbudet, att efter särskilt tillstånd av

Kungl. Majit försäljning av proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter

må inom frihamn idkas under de villkor, som av Kungl. Majit föreskrivas.

Att dylik försäljning endast skulle få omfatta förnödenheter för

i frihamn liggande fartyg, är icke uttryckligen angivet men torde likväl,

enligt vad i betänkandet framhålles, hava förutsatts. Den angivna förutsättningen

ligger även till grund för de föreskrifter, vilka av Kungl.

Majit fastställts såsom allmänna villkor för drivande av skeppsförrådshandel

efter särskilt tillstånd.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna örn skeppsförrådshandel, vilka

äro avsedda att enligt bemyndigande i frihamnsförordningen (9 §) meddelas

i frihamnsstadgan, avvika i betydande mån från vad som för närvarande

gäller. Enligt förslaget må den ifrågavarande detaljhandeln omfatta

försäljning dels till fartyg i frihamnen, oavsett örn artiklarna äro

avsedda att ombordtagas såsom utrikes gods eller i förtullat skick, dels

ock till annorstädes liggande fartyg, för så vitt artiklarna utgöras av utrikes

gods. Beträffande försäljning till fartyg annorstädes än i frihamn

skall dock enligt förslaget iakttagas, att varorna vid försändandet från

frihamnen och i avseende å rätten till förfogande över dem efter ombordtagandet

skola behandlas på samma sätt som annat utrikes gods, vilket

tages ombord såsom förnödenhets- och proviantartiklar. De villkor i övrigt,

under vilka försäljningen må ske, hava avsevärt förenklats. Härvid

har enligt betänkandet särskilt inverkat den omständigheten, att i fråga

örn vissa varor, som lätt kunna bliva föremål för missbruk i form av olaga

konsumtion eller smuggling, det ur andra synpunkter befunnits nödvändigt

att föreslå särskilda inskränkningar i förfoganderätten, vartill komme,

att allmänna inom riket gällande försäljningsrestriktioner vore tilllämpliga

även i frihamn. De sakkunniga föreslå sålunda bland annat

borttagande av fordran på särskilt tillstånd till rörelsens idkande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements

ehefen.

30 Kungl. Martts proposition nr 166.

Den sistnämnda ändringen har avstyrkts av tulldirektören i Malmö,

varemot generaltullstyrelsen förklarat sig med hänsyn till vad de sakkunniga

anfört icke vilja motsätta sig deras förslag i denna del. Emellertid

har en ledamot av generaltullstyrelsen i avgiven reservation föreslagit

införande i frihamnsstadgan av bestämmelsen, att för idkande av

skeppsförrådshandel skulle erfordras särskilt tillstånd av generaltullstyrelsen.

- Frågan, huruvida särskilt tillstånd skall erfordras för idkande av skeppsförrådshandel

i frihamn, synes under alla förhållanden icke behöva regleras

i frihamnsförordningen utan kunna hänföras till de verkställighetsspörsmål,

som böra lösas i administrativ ordning. Frågan torde därför få,

i likhet med övriga skeppsförrådshandeln berörande detaljspörsmäl, framläggas

till slutligt övervägande i samband med fastställandet av ny frihamnsstadga.

Vad beträffar den i förslaget till frihamnsförordning upptagna

regeln örn skeppsförrådshandel, har jag icke funnit anledning till

annan erinran, än att under förutsättning, som i ett tidigare sammanhang

angivits, regeln lämpligen bör utsträckas att gälla även försäljning av

förnödenhets- och proviantartiklar för luftfartyg.

4. Införsel från frihamn av bruttoförtullning underkastade varor.

Enligt § 19 mom. 2 i gällande frihamnsförordning må varor, beträffande

vilka i tulltaxan är angivet, att tullen skall beräknas efter verkliga nettovikten

med tillägg av visst emballage, icke från frihamn uttagas för förtullning,

för uppläggning å nederlag eller för försändning i oförtullat

skick till inrikes ort, med mindre de äro emballerade på sådant sätt, som

eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt.

Stadgandet avser, såsom i betänkandet antydes, att förhindra missbruk

av rätten till uppackning och ompackning av varor i frihamn i syfte att

vid förtullning undvika inräknande av emballaget eller del därav i den

avgiftspliktiga vikten.

De sakkunniga hava lämnat en redogörelse för de olika principer för lösandet

av härmed sammanhängande författningsfrågor, som tidigare prövats

eller ifrågasatts, och i anslutning därtill anfört i huvudsak följande:

Bedömandet av den föreliggande frågan syntes böra ske med ledning av

principen örn största möjliga likställighet mellan frihamn och tullhamn.

Å ena sidan borde det tillses, att möjligheten till transport från frihamn

av varor utan emballage eller med mindre emballage, än som erfordrades

vid de i allmänhet längre transporterna från utlandet, icke utnyttjades i

syfte, att kringgå tulltaxans bestämmelser. Men å andra sidan borde det

harvid, så långt det vore praktiskt möjligt, undvikas, att de vidtagna försiktighetsmåtten

finge karaktären av allmänna restriktioner, vilka belastade

importen från frihamn även i de fall, då missbruk i angivna riktning

ej vore i fråga.

_ torde ligga i sakens natur, att en praktiskt användbar verklig precisering

av begreppet handelsbruklig emballering knappast kunde åstadkommas.

Att grunda regleringen av hithörande spörsmål på en katalogi
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

sering av olika tänkbara fall, likartad med den, som legat till grund för de

i betänkandet omnämnda, tidigare i tulltaxan intagna bestämmelserna

örn tilläggsavgifter i vissa fall vid införsel från frihamn, syntes icke heller

kunna förordas.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde fördenskull även i fortsättningen

den nuvarande allmänna definitionen i princip läggas till grund för

bestämmelserna i ämnet.

Mot bestämmelsen i § 19 mom. 2 i gällande frihamnsförordning kunde

emellertid anmärkas, att den medförde en viss, för den lojala trafiken besvärande

osäkerhet så till vida att den kunde, i fall då varor vore osedvanligt

lätt emballerade redan vid ankomsten till tullområdet, medföra införselhinder

i frihamn, vilka icke hade någon motsvarighet i tullhamn. Bestämmelsen

verkade nämligen, utöver sitt egentliga syfte, såsom innefattande

en presumtion, att i de fall, då en vara vid införsel från frihamn

icke vore på sedvanligt sätt emballerad, detta berodde på att emballeringen

ändrats i frihamnen. Denna presumtion överensstämde icke alltid

med det verkliga förhållandet.

Metoden att förhindra obehörig ompackning genom att göra rätten till

införsel beroende av varans emballering vid införseltillfället finge otvivelaktigt

anses såsom den mest praktiska åtminstone för våra förhållanden.

Detta uteslöte dock ej, att örn det i särskilt fall upplystes, att emballeringen

icke ändrats i frihamnen, hänsyn rättvisligen borde tagas därtill.

Enligt de sakkunnigas mening borde därför den hittillsvarande regeln jämkas

sålunda, att införsel oavsett emballeringens beskaffenhet tillätes, örn dylik

bevisning förebragtes. Någon egentlig svårighet att, då ändring av emballeringen

icke vidtagits, därom åstadkomma utredning, som kunde godtagas

såsom tillförlitlig, torde merendels, då så erfordrades, icke föreligga.

Genom en dylik anordning syntes därför osäkerheten för trafiken, vilken

osäkerhet torde vara särskilt kännbar i fråga örn varor, som vid import

passerade genom frihamn utan vare sig lagring eller ompackning, bliva

till väsentlig del undanröjd.

Enligt de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning (10 §) göres alltså

rätten till införsel beroende av att antingen varan är emballerad på sådant

sätt, som eljest vid införsel av varor av enahanda slag är brukligt, eller

det visas, att ändring av emballeringen icke vidtagits inom frihamnen.

Förslaget innebär vidare, att bestämmelsen i ämnet göres tillämplig över

huvud då fråga är örn införsel från frihamn av varor av ifrågavarande

slag annorledes än för försändning i oförtullat skick till utlandet. Den

ändring, som härutinnan föreslås, är betingad därav, att de sakkunniga

förutsätta, att den nuvarande begränsningen med avseende å de former,

under vilka införsel från frihamn till tullinlandet må äga rum, skall bortfalla.

Do sakkunnigas förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran

i de infordrade yttrandena. Sveriges industriförbund har visserligen

framhållit de svårigheter, som mötte för avgörande i fråga örn olika varuslag,

vad som skulle anses utgöra bruklig förpackning, men inskränkt sig

till att uttala önskvärdheten av att särskilda föreskrifter om den närmare

tolkningen av bestämmelsen i ämnet kunde utfärdas av generaltullstyrelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Kommerskollegium har anfört, att de nuvarande tolkningssvårigketerna

i stort sett komme att kvarstå med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen.

Kollegium har emellertid förklarat sig dela de sakkunnigas

uppfattning, att någon praktiskt användbar precisering av begreppet

bruklig förpackning knappast kunde åstadkommas. Jämväl kollegium har

framhållit värdet av att, därest så kunde ske, tolkningsföreskrifter i ämnet

utfärdades av generaltullstyrelsen.

I generaltullstyrelsens utlåtande har anmärkts, att det syntes icke vara

uteslutet, att vid utförsel från tullinlandet till frihamn i enlighet med bestämmelserna

örn returförtullning i 146 § tullstadgan sådan emballageändring

kunde hava förekommit, som det förevarande stadgandet i förslaget

till frihamnsförordning avsåge att förebygga. Styrelsen har fördenskull

föreslagit sådant tillägg till stadgandet, att för rätt till införsel

av vara utan eljest brukligt emballage komme att erfordras bevisning

jämväl därom, att ändring av emballeringen icke vidtagits vid försändning

av varan från tullinlandet till frihamnen. — I fråga örn den bevisning,

som erfordras, då det uppgives, att ändring av varas emballering

icke vidtagits i frihamn eller vid försändning, som nyss nämnts, har styrelsen,

i anledning av vad från vissa tullmyndigheters sida anförts, erinrat

därom, att enligt förslagets avfattning det icke syntes ankomma på

tullverket att föranstalta örn utredning i angivna hänseende utan borde

åligga varuhavare att till styrkande av sin uppgift själv förebringa sådan

bevisning, som av tullverket prövades fullt tillförlitlig. Styrelsen har

vidare uttalat uppfattningen, att enbart av varuhavaren avgiven försäkran

icke torde kunna godtagas såsom dylik bevisning.

Departements■ Den jämkning av det hittillsvarande villkoret för införsel från frihamn

chefen. av bruttoförtullning underkastade varor, som de sakkunniga föreslagit,

anser jag för min del vara principiellt befogad. Det torde även kunna antagas,

att denna åtgärd kommer att i sin mån medverka till att avhjälpa

de hittillsvarande olägenheterna även till den del dessa hänföra sig till

bristen på en närmare bestämning av begreppet bruklig förpackning. Yad

beträffar önskemålet örn meddelande av särskilda tolkningsföreskrifter i

sistnämnda hänseende, torde det väl förhålla sig så, att de omständigheter,

som föranlett de sakkunniga att avstå från en mera genomgripande omarbetning

av den nuvarande bestämmelsen, också komma att medföra svårigheter

för meddelande på förhand av mera ingående anvisningar rörande

tillämpningen i olika fall. Emellertid lärer det kunna förväntas, att

det ifrågavarande önskemålet blir i möjligaste mån tillgodosett genom

att generaltullstyrelsen under vedertagna former verkar för enhetlighet

i tillämpningen, exempelvis genom att kungöra i särskilda fall meddelade,

för tillämpningen vägledande beslut.

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne torde böra jämkas på sätt

generaltullstyrelsen föreslagit.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

33

5. Tullfrihet för materiel till frihamnsanläggning m. m.

Undei- hänvisning till ett år 1922 avgjort besvärsmål, i vilket tullavgift

förklarats icke skola utgå för ett antal portalkranar, som efter öppnandet

av frihamn införts dit från utlandet för att inom frihamnen användas för

lossning och lastning av fartyg, hava de sakkunniga upptagit frågan örn

ändrade bestämmelser för fall av berörda och därmed jämförlig beskaffenhet.

De sakkunniga erinra härvid, hurusom det dels framhållits, att den

rätt till tullfritt förfogande, som vore en följd av att frihamn skall anses

såsom utrikes ort i tullhänseende, borde antagas gälla endast de varor,

som i transiterings- eller annat med frihamns inrättande åsyftat ändamål

passera frihamnen, och ej sådana varor, som av frihamnens ägare införas

dit för att där kvarstanna och begagnas för själva frihamnsanläggningen,

dels ock gjorts gällande, att de inhemska industriföretagen vid

konkurrens örn leverans av utrustningsartiklar för frihamnarna icke borde

vara sämre ställda, än då fråga vore om kommunala anläggningar i

allmänhet.

De sakkunniga anföra för egen del följande:

Den föreliggande frågan har emellertid större räckvidd än av det hittills

anförda framgår. Samma synpunkter kunna anläggas även på inventarier

och annan utrustning för de till frihamn förlagda företagen såväl som på

förbrukningsartiklar, vilka användas för frihamnsanläggningarnas och

företagens drift.

Vid ett strängt logiskt betraktelsesätt kan givetvis ifrågasättas riktigheten

av att exempelvis ett på vanlig importhandel grundat företag åt*

njuter tullfrihet för inom frihamn disponerade inventarier och andra förnödenheter.

Det kan härvid förtjäna att påpekas, att i diskussionen rörande

frågan örn tullättnader för på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri

icke synes hava förutsatts annat än att användande av inhemska

eller förtullade maskiner, verktyg och annan utrustning borde utgöra

ett villkor för sådana lättnaders åtnjutande. Vad åter angår de företag,

som syssla med mera typisk frihamnsrörelse, ställer sig saken obestridligen

annorlunda.

Någon avsevärd betydelse ur fiskal synpunkt kan näppeligen tillmätas

det ifrågavarande spörsmålet utom vad angår för själva frihamnsanläggningarna

avsedd materiel, och i detta hänseende torde det väl för närvarande

mestadels röra sig örn förnyelser och kompletteringar. För det

inhemska näringslivets del torde frågan icke heller hava någon större

vikt. De föreliggande möjligheterna till tullfritt användande av importerad

materiel synas för övrigt i praktiken ej hava begagnats i så stor utsträckning,

som måhända kunnat väntas. I varje fall hava svenska företag

i stor omfattning fått ombesörja leveranserna till frihamnsanläggningarna,

och de i frihamnarna arbetande handelsföretagen torde av olika

skäl endast i mycket begränsad omfattning begagna sig av tullfrihetsförmånen

för sina driftsförnödenheter.

Vid ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta tullplikten torde

man icke kunna upprätthålla någon skillnad mellan de fall, då saken har

någon mera nämnvärd betydelse, och de bagatcllartndo fallen. Olägenfiihang

lill riksdagens protokoll 1935. 1 annil. Nr 1G(i. •’>

s. 34 Kontrollera mot PDF

De pär terne hIb
ehefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

heter ur kontrollsynpunkt skulle fördenskull knappast kunna undvikas.

Svårligen torde ock någon skillnad kunna göras mellan sådana typiska

frihamnsföretag, som borde bibehållas vid hittillsvarande förmåner, och

andra företag.

Örn ock vissa skäl kunna anföras för en ändring av det rådande rättsläget

i denna del, hava likväl de sakkunniga, icke minst av rent praktiska

hänsyn, funnit sig böra förorda ett bibehållande av den ordning, som

får anses vara fastslagen i den nuvarande lagstiftningen och som jämväl

torde hava motsvarighet i utländska frihamnar.

De sakkunnigas förslag upptager sålunda icke några särskilda bestämmelser

i förevarande ämne.

Sveriges industriförbund har härutinnan gjort följande uttalande:

Enligt förbundets mening måste det anses i princip oriktigt, att de

svenska industriföretagen vid konkurrens med utländska företag örn leveranser

till inom frihamn befintliga anläggningar skola komma i sämre

ställning än då fråga är örn anläggningar utanför frihamnsområdet. Det

av de sakkunniga anförda förhållandet angående de inhemska företagens

konkurrenskraft vid hittillsvarande leveranser utgör icke heller något

belägg för att vederbörande frihamnsbolag icke utnyttjat tullfriheten,

utan torde väl snarast ge vid handen att de svenska företagen genom

långt gående prissänkningar det oaktat lyckats erhålla beställningarna.

Med hänsyn till de av de sakkunniga anförda kontrolisvårigheterna och

då några avsevärda utvidgningar av frihamnarna eller uppförande av

industrianläggningar inom frihamn icke torde komma ifråga inom den

närmaste tiden, anser sig förbundet dock för närvarande icke böra påyrka

någon ändring i de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

Jämväl enligt min uppfattning böra de praktiska synpunkter, vilka

såväl de sakkunniga som industriförbundet anlagt på den föreliggande

frågan, bliva avgörande. Oavsett i vad mån principiella skäl må anses

tala för en utsträckning av beskattningsplikten till att omfatta även varors

förbrukning eller nyttjande inom frihamns område för vissa andra

ändamål än dem, som åsyftas med det tidigare nämnda konsumtionsförbudet,

anser jag tillräckliga förutsättningar för ändring av den hittills

gällande ordningen för närvarande icke förefinnas.

6. Tidsfristen för tullfri återinförsel från frihamn.

Enligt 5 § s) tulltaxeförordningen åtnjutes under angivna betingelser

tullfrihet för inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut

förtullade utländska varor, när de, efter att hava utförts till utlandet,

inom tio år från utförseln återinföras i oförändrat skick. Detta stadgande

är tillämpligt även vid återinförsel från frihamn av dit utförda varor.

De sakkunniga föreslå införande i författningsrummet av ett bemyndigande

för generaltullstyrelsen att beträffande varor, som nyttjats inom

svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel, som äger rum mer

än tio år från utförseln. Till motivering härav anföres i betänkandet:

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 166.

35

Ur billighetssynpunkt ligger det nära till Ilands att i fall av återinfÖrset

från frihamn efter tioårsfristens utgång beakta den omständigheten,

att varorna vid utförseln till frihamnen likvisst icke lämnat landet. Principiellt

torde man likväl höra fasthålla vid, att frihamn även i nu berörda

hänseende är att betrakta såsom utrikes ort. De skäl, som böra antagas

ligga till grund för tioårsbegränsningen, torde göra sig i stort sett

gällande vid återinförsel från frihamn i samma mån som vid återinfÖrset

från utlandet. I såväl ena som andra fallet försvagas vid en längre tids

förlopp möjligheten till kontroll å lämnade uppgifter örn förhandenvaron

av förutsättningarna för tullfrihet, liksom det även ligger i sakens natur,

att det bevisvärde, som kan tillmätas dylika uppgifter, allmänt sett

minskas, i den mån förhållandena ligga längre tillbaka i tiden.

Emellertid kan det icke bestridas, att det ifrågavarande villkoret är

ägnat att medföra en kännbar olägenhet särskilt i fråga örn inventarier

och andra utrustningsartiklar, som utförts till frihamn för att nyttjas

därstädes men sedermera av olika anledningar finnas böra återföras till

tullinlandet. Det har även visat sig, att fall kunna uppkomma, då trots

den långa tidens förlopp något tvivel skäligen icke behöver råda örn att

förutsättningarna i övrigt för tullfrihet äro för handen, och då även

billighetsskäl tala för tullfrihetens beviljande.

Av skäl, som förut anförts, synes icke böra ifrågasättas vare sig ett

ällmänt undantag från det ifrågavarande villkoret eller en utsträckning

av tidsfristen för frihamnarnas del. Däremot anse de sakkunniga, att

möjlighet bör öppnas till medgivande av undantag i sådana fall, då ett

påtagligt praktiskt behov därav föreligger, nämligen i fråga örn föremål,

som nyttjas i frihamnarna. Sådant medgivande bör bero på prövning av

omständigheterna i varje särskilt fall och synes böra lämnas av generaltullstyrelsen.

De sakkunniga erinra i samband härmed örn den i 9 § tulltave förordningen

fastställda tidsfristen för återinförsel av vara, som utförts för att

undergå reparation eller annan bearbetning, men förklara sig icke hava

funnit anledning föreslå någon jämkning i detta avseende.

Stockholms frihamnsaktiebolag har föreslagit utbyte av villkoret, att

varan skall hava nyttjats inom svensk frihamn, mot villkoret, att varan

skall hava under hela tiden från utförseln befunnit sig därstädes. Bolaget

har därvid anlagt i huvudsak följande synpunkter:

Huruvida varan nyttjats i större eller mindre utsträckning eller över

huvud icke nyttjats inom svensk frihamn, vore i det förevarande sammanhanget

likgiltigt. Riktigare vore att kräva, att varan bevisligen befunnit

sig inom svensk frihamn under hela tiden efter utförseln från tullinlandet.

De sakkunnigas formulering vore dessutom för vidsträckt i så

måtto, att den medgåve, att varan även kunde hava utförts till utlandet

för någon tid, vilket dock ej torde hava varit avsett. Genom de sakkunnigas

förslag skulle ej ernås en tillfredsställande lösning i ett nyligen

aktuellt fall, då en kran, som använts vid byggnad av en av frihamnarna,

stått oanvänd i frihamnen sedan tiden före dess öppnande. Att uttaga

tull för en inhemsk eller tidigare här förtullad vara, för vilken tullrestitution

ej åtnjutits och som oavbrutet befunnit sig inom det svenska tullområdet,

kundo ej vara riktigt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Malmö frihamnsaktiébölag har uttalat sig i samma riktning. Jämväl

Göteborgs hamnstyrelse har, med instämmande av Göteborgs frihamns

aktiebolag, uttalat uppfattningen, att nyttjande i frihamn icke borde uppställas

såsom villkor i här avsedda fall.

Kommerskollegium har biträtt det av Stockholms frihamnsaktiébölag

framställda ändringsförslaget.

Departements■ Såsom de sakkunniga erinrat, föreligga icke blott formella utan även

chefen. sakliga skäl för att såsom allmän regel jämväl för frihamnarnas del fasthålla

vid det nuvarande villkoret för tullfri återinförsel, att denna skall

hava skett inom tio år från utförseln. De sålunda påvisade skälen lära

icke rubbas enbart av den omständigheten, att en till frihamn utförd vara

under hela tiden intill återinförseln befunnit sig i frihamnen. Något undantag

från den allmänna regeln synes fördenskull icke böra förekomma

utöver vad som erfordras för undvikande av påtagliga praktiska olägenheter.

Dylika olägenheter kunna otvivelaktigt befaras för de i betänkandet

beaktade fallen, nämligen i fråga örn inventarier och andra föremål,

som nyttjas i frihamnarna och därför enligt sakens natur komma att

kvarbliva därstädes under en längre följd av år. Några övertygande skäl

för ett längre gående undantag, än de sakkunniga föreslagit, hava däremot

såvitt jag kunnat finna icke blivit förebragta. Jag ansluter mig följaktligen

till de sakkunnigas förslag, beträffande vilket jag icke heller i

formellt hänseende funnit vägande anledning till erinran.

7. Övriga frågor om tullfri återinförsel från frihamn.

De sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 5 § s) tulltaxeförordningen

upptager jämväl en bestämmelse av innehåll, att därest en vara

förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts till samma frihamn,

tullfrihet vid sedermera verkställd förnyad införsel må åtnjutas

allenast för så vitt antingen återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar

efter det varan i samband med förtullningen lämnat frihamnens område

eller ock antagas må, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen

i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad

införsel.

Förslaget har samband med vissa spörsmål avseende möjligheten till

lagring i frihamn av gods, som där undergått förhållning. Dessa spörsmål

hava sin huvudsakliga aktualitet, då fråga är örn höjningar i införselbeskattningen,

föranledda av bestämmelser örn s. k. säsongtullar eller

av beslut örn taxeändringar. Yad beträffar möjligheterna för importörer

i frihamn att säkerställa sig mot en förestående beskattningshöjning,

må här nämnas, att — vid sidan av godsets uttagande i fria rörelsen före

beskattningshöjningens inträde — såväl i gällande författningar som en
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

ligt de sakkunnigas förslag anvisas vissa förfaringssätt för vinnande av

tillämpning i kär åsyftade fall av den lägre taxan, däribland ingivande

före höjningens inträde av förtullningsanmälan rörande godset och vidtagande

därjämte av vissa föreskrivna formaliteter.

I de fall, då frihamnsgods med hänsyn till beslutade eller förmodade

beskattningshöjningar eller undantagsvis av andra särskilda skäl kommit

att förtullas en tid innan ägaren ämnat förfoga däröver i fria rörelsen,

bar det inom vissa importgrenar framstått såsom önskvärt, att varan

måtte fortfarande efter förtullningen kunna lagras i frihamnen. De

nuvarande författningarna känna icke någon form för utbekommande

inom frihamn av därstädes förtullat gods för fortsatt lagring i avvaktan

på införseln men lägga å andra sidan ej binder i vägen för lagring

i frihamn av förtullat gods, som dit utförts från tullinlandet. Dylikt

till frihamn utfört gods kan sedermera tullfritt återinföras i den ordning

5 § s) tulltaxeförordningen stadgar, varvid för tullfrihetens åtnjutande

avlämnas s. k. returintyg, innehållande försäkran örn den tidigare

förtullningen och örn förutsättningarna i övrigt för tullfrihet enligt

nämnda författningsrum.

Nu berörda förhållanden hava givit anledning till ett förfaringssätt,

vilket de sakkunniga påtalat såsom medförande allvarliga olägenheter

för statsverket och vilket de velat förhindra genom sitt nämnda förslag

till ändring av 5 § s) tulltaxeförordningen. I motiveringen till förslaget

anföra de sakkunniga:

I tullagstiftningen har man från början icke haft anledning att betrakta

den tullfria återinförseln annat än såsom en undantagsföreteelse.

Kontrollen för tillvaratagande av statsverkets säkerhet i samband därmed

bildar också ett undantag från de allmänna principerna så till vida, att

tullverket i allmänhet endast har av enskilda personer lämnade uppgifter,

s. k. returintyg, att lägga till grund för prövningen av frågan örn

tullfriheten. I jämförelse med eljest tillämpade metoder för uppbördens

tryggande får returintygsförfarandet anses såsom en nödfallsutväg, betingad

därav, att några effektivare kontrollmedel av lätt insedda skäl i

regel icke stå till buds. _ ....

De spörsmål, som äro förbundna med aterinförsel, hava efter frihamnarnas

tillkomst fått ökad betydelse genom att återinförseln från frihamn

tagit en icke förutsedd omfattning. Då till frihamn utförda varor

äro undandragna tullverkets tillsyn i samma mån som örn de utförts till

utlandet, är även kontrollen vid återinförsel från frihamn beroende av

returintygsförfarandet. .

Behovet civ en rätt till tullfri citeriuförsel från frihciiun hcir belysts genorn

det förut omtalade fallet, då i frihamn nyttjade varor återföras till

tullinlandet. Ett annat exempel utgöra de exportvaror, som utföras till

frihamn i avvaktan på vidarebefordran till utlandet men sedan av någon

mellankommande anledning behöva återtagas. Någon beskärning

av rätten till tullfri återinförsel från frihamn för de normala fall, då ett

legitimt behov av dess åtnjutande föreligger, bör givetvis icke ifrågasättas.

, , .

Emellertid hava de sakkunniga fått anledning uppmärksamma en an
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

vändning av tullfrihetsrätten, som tidvis satts i system och som går ut pa

att importör, som vill efter att hava förtullat ett varuparti i frihamn

hava partiet fortfarande lagrat i frihamnen, förskaffar sig tillfälle därtill

genom att låta detsamma passera frihamnsgränsen men därefter omedelbart

återföras till lagret i frihamnen i avvaktan på förnyad införsel

mot företeende av returintyg. Förutom att dylikt förfarande innebär ett

missbrukande av en av lagstiftningen för helt andra ändamål medgiven

rätt, innebär det allvarliga olägenheter för tullverket dels genom ökat arbete

i samband med den upprepade införseln och dels med hänsyn därtill,

att returintyg därigenom i icke avsedd omfattning komma att få

läggas till grund för beviljande av tullfrihet.

De sakkunniga upptaga i samband med andra frågor rörande förtullning

i frihamn till behandling även spörsmålet örn beredande av möjlighet för

varuhavare att i frihamn lagra därstädes förtullad vara och framlägga

därom förslag. Erhåller därigenom, såsom de sakkunniga hålla före,

detta spörsmål en ur trafiksynpunkt tillfredsställande lösning, synes det

vara så mycket mera anledning, att åtgärd vidtages för förhindrande av

det nu påtalade förfarandet.

Frågan örn medgivande till fortsatt lagring i frihamn av där förtullat

gods har av de sakkunniga upptagits i samband med andra i förslaget

till frihamnsstadga reglerade spörsmål avseende uttagande från tullverket

av dylikt gods. Hithörande spörsmål hava i betänkandet gjorts till

föremål för en ingående behandling.

I förslaget fastställes för de normala fallen en anståndstid för uttagandet

uppgående till trettio dagar, beräknade från viss, för olika fall

bestämd utgångspunkt, av vilken tid likväl en alltefter omständigheterna

större eller mindre del förutsättes bliva belagd med särskild avgift, anståndspenningar.

De sakkunniga framhålla emellertid, att en längre frist under särskilda

omständigheter kunde erfordras. Den i betänkandet lämnade framställningen

i denna del inrymmer följande huvudpunkter. De sakkunniga

hade i detta sammanhang icke kunnat bortse från de störningar i den

inom frihamnarna förekommande lagringsrörelsen, som sammanhängde

därmed, att förestående eller förmodade höjningar i införselbeskattningen

föranledde ett påskyndande av varors förtullning i frihamn och därmed

även av deras uttagande från frihamnslagren. Ett undanröjande så långt

det vore möjligt av nu antydda olägenheter måste betraktas såsom en

angelägenhet av synnerlig vikt för rörelsens rationella bedrivande. Å

andra sidan måste behörig hänsyn tagas till statsverkets intresse, att

tullmyndigheterna icke alltför mycket betungades med tillsyn å gods,

som efter tulltaxering kvarlåge i frihamn.

Såsom en framkomlig väg föreslå de sakkunniga, att, där särskilda

skäl föreligga, generaltullstyrelsen eller efter dess bemyndigande tullanstalt

skall äga medgiva förlängning intill högst sex månader av tiden

för anstånd med vidtagande av föreskrivna åtgärder för uttagande av

till förtullning i frihamn anmält gods (72 § i förslaget till frihamns
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majlis proposition nr 166.

stadga). Att märka är, hurusom förslaget innehar, att godset skall under

lagringen befinna sig under tillsyn — omedelbar eller medelbar •—

från tullverkets sida.

Förevarande spörsmål hava jämväl upptagits i den av herr Stendahl

avgivna reservationen. Efter det tidigare återgivna uttalandet i fråga

örn vissa tillägg i tulltaxeförordningen med avseende å industriell verksamhet

i frihamn anföres i reservationen:

I samband med dessa tillägg i tulltaxeförordningen måste man tillse,

att det blir möjligt att i frihamnen förtulla varor och låta dem kvarbliva

därstädes för användning i industri, utan att dessa varor utsättas

för risken att ånyo beläggas med tull, därest industriprodukten införes

till tullinlandet. Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna nya formuleringen

av 5 § s) i tulltaxeförordningen torde lägga ett visst hinder

i vägen härför.

De sakkunnigas förslag i denna punkt avser att hindra omedelbar återutförsel

till frihamn av därstädes förtullade varor. Jag anser emellertid

en paragraf med en sådan bestämmelse som att »antagas må att återutförseln

icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte att i frihamnen

upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel» alltför vag. Bestämmelsen

avser att hindra en s. k. rundkörning av gods, ett förfarande,

som även jag anser olämpligt. Jag anser emellertid, att detta förfarande

icke skall stäckas genom ett förbud utan genom att man undanröjer

premisserna för detsamma. Man bör fastslå former för huru varor,

sorn förtullats, åter må kunna uppläggas till lagring i frihamn utan att

föras ur densamma. Skulle en sådan möjlighet missbrukas av trafiken

på så sätt, att antalet dylika varuposter bleve så stort, att det bleve betungande

för frihamnsförvaltningarna, ligger det i dessas hand att genom

taxebestämmelser reglera hithörande förhållanden. Det kan nämligen

aldrig ligga i frihamnsförvaltningarnas intresse att få ett stort antal

dylika småpartier att hålla reda på. I 60 och 68 §§ frihamnsstadgan

borde enligt min mening införas bestämmelser örn att gods, som utlämnats

från tullverket för avhämtning, i stället för att avhämtas, åter må

uppläggas hos frihamnsinnehavaren med rätt till införsel på sätt i 5 § s)

i tulltaxeförordningen sägs utan erläggande av förnyade införselavgifter

för godset. Dessa av mig förordade bestämmelser komma icke att rubba

reglerna i förslaget till frihamnsstadga örn tid för anstånd med godsets

uttagande från tullverket och vad därmed sammanhänger.

I flertalet av de till kommerskollegium ingivna yttrandena bär yrkats

ett vidsträcktare tillgodoseende av trafikens önskemål i dessa hänseenden,

än de sakkunniga föreslagit. Kritiken vänder sig i första hand mot

den i förslaget till frihamnsstadga intagna lagringsbestämmelsen. I en

del av yttrandena förordas en utvidgning av denna bestämmelse såväl

med avseende å förutsättningarna för dess tillämpning som i fråga örn

lagringstiden. I andra yttranden ifrågasattes införande av ännu en lagringsform,

vilken i likhet med vad i reservationen förutsattes skulle gå

ut på att det förtullade godset finge inom frihamnen utlämnas från tullverket

för uppläggning i avvaktan på införseln. Dessutom göres i vissa

yttranden gällande, att det nu ifrågavarande, av de sakkunniga före
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

slagna tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen bleve obehövligt, därest kravet

på utsträckt lagringsrätt bleve tillgodosett.

Stockholms handelskammare har i förevarande ämne anfört i huvudsak

följande:

Det måste anses föreligga ett fullt legitimt intresse av att ibrtullade

varor kunde utan de i betänkandet förutsatta inskränkningarna få kvarligga

i frihamn i syfte att därstädes befintliga lagringsutrymmen skulle

av köpmännen kunna i möjligaste mån utnyttjas. Särskilt för uppläggning

av gods, vars lagring krävde fortlöpande tillsyn eller särskilda tekniska

anordningar, t. ex. för temperaturreglering, erbjöde frihamnarna

möjligheter, vilka över huvud knappast kunde stå till buds i tullhamnarna.

Enligt vad de sakkunniga själva framhållit, vore det ock ett

önskemål icke blott för importrörelsen utan även ur allmän nationalekonomisk

synpunkt, att dessa för handeln värdefulla lagringsmöjligheter

måtte kunna i full utsträckning tagas i anspråk. En utvidgning av lagringsrätten

vore även påkallad ur den synpunkten, att köpmännen skulle

med hänsyn till eventuella tullförhöjningar ernå en säkrare basis för sina

priskalkyler genom att utan hinder av de av de sakkunniga ifrågasatta

begränsningarna i lagringsmöjligheterna kunna i frihamn förtulla sina

varor och därefter låta dem kvarligga därstädes. En dylik generell rätt

till lagring i frihamnarna av förtullat gods kunde visserligen i viss mån

anses innebära ett avsteg från principen, att frihamn skall betraktas såsom

utrikes ort, men det borde härvid ihågkommas, att frihamnarna icke

endast avsetts för att befrämja transithandeln utan jämväl för att gagna

den grosshandelsrörelse, som bestode i att intaga stora partier varor för

att i mindre poster sprida dem till konsumtionsorterna. Det skulle vidare

kunna invändas, att en utsträckning av lagringsrätten för förtullat

gods utöver vad av de sakkunniga föreslagits kunde komma att medföra

svårigheter ur tullkontrollsynpunkt. Emellertid torde det vara möjligt

att, där så erfordrades, genom anbringande av igenkänningsmärken på

de lagrade varukollina, tillåsning av fÖrvaringsställena för desamma eller

andra åtgärder ernå en nöjaktig tullkontroll. Icke heller torde behöva

befaras, att tullverkets arbete skulle i mera avsevärd grad ökas genom

en utsträckt lagringsrätt för förtullat gods. Det läge nämligen i sakens

natur, att en dylik rätt huvudsakligen bomme att tagas i anspråk vid sådana

tillfällen, då en tullförhöjning vöre avsedd att träda i kraft. Det

kunde därvid även förutsättas, att lagringsrätten av rent praktiska skäl

företrädesvis komme att utnyttjas för större varupartier. Dessutom måste

det ligga även i frihamnsförvaltningarnas intresse att genom reglering

av lagringstaxorna eller på annat lämpligt sätt åvägabringa, att mera

obetydliga varupartier vid dylika tillfällen icke finge efter förtullningen

kvarbliva i frihamnen. Av förut anförda skäl måste handelskammaren

för sin del bestämt påyrka, att hithörande bestämmelser gåves en avfall

ning, som fullt tillgodosåge nu berörda intressen.

Genom den av handelskammaren förordade utsträckningen av lagringsrätten

för förtullat gods bleve det av de sakkunniga föreslagna tillägget

i 5 § s) tulltaxeförordningen obehövligt. Att låta detsamma utgå syntes

dessutom så mycket mera påkallat, som det medförde den olämpliga

konsekvensen att ställa gods, som förtullats i tullhamn och sedan utförts

till frihamn för lagring därstädes, i bättre läge än samma gods.

därest det förtullats i frihamn.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kanyl. May.ts proposition nr 166.

Kommerskollegium lämnar, efter en redogörelse för Stockkolms handelskammares

yttrande, följande sammanfattning av yrkandena i övriga

av kommerskollegium infordrade yttranden:

Stockholms frihamnsaktiebolag framställer samma yrkande och anser,

att för sådant ändamål allenast erfordras viss komplettering av 60, 62 och

68 §§ i förslaget till frihamnsstadga. Malmö frihamnsaktiebolag och Stockholms

rederiförening biträda även herr Stendahls förslag. Göteborgs

hamnstyrelse, med vilken Göteborgs frihamns aktiebolag förenar sig, anser

även reservantens synpunkter värda beaktande men finner det enklare

och fullt tillfyllest att, i stället för att fastslå särskilda former för

ifrågavarande lagring, utsträcka den i frihamnsstadgans 72 § angivna

högsta anståndstiden för bortförande ur frihamnen av förtullat gods till

ett år i stället för såsom föreslagits av de sakkunniga sex månader. Med

denna utsträckning av anståndstiden skulle enligt hamnstyrelsens mening

särskilda bestämmelser för återuppläggning i frihamnen knappast bliva

behövliga. Utsträckning av anståndstiden till ett «r föreslås även av handelskammaren

i Göteborg och Sveriges köpmannaförbund. Skånes handelskammare

och Sveriges grossistförbund anse, att någon författningsmässig

tidsbegränsning ej bör fastställas eller att den i varje fall ej bör

sättas kortare än den för uppläggning å nederlag stadgade tiden av fem

år.

För egen del yttrar kommerskollegium härefter:

Av det anförda torde framgå, att det från näringslivets sida ar ett allmänt

önskemål, att möjlighet beredes att utan onödig omgång i frihamn

lagra även förtullat gods. Med hänsyn till frihamnsväsendets utveckling

hos oss är detta också fullt förklarligt, och det vore enligt kollega mening

beklagligt, örn hinder härför skulle resas. Frihamnarna äro ju,

såsom även av de sakkunniga framhållits, särskilt ägnade att fylla importhandelns

behov av för allmänt bruk tillgängliga lagerhus, där lagring

kan ske i stor skala och efter rationella metoder. Det synes kollegium

som skulle de olägenheter, som en utsträckt lagringsrätt kan komma att

medföra för tullkontrollen, kunna på sätt Stockholms handelskammare

angivit i hög grad elimineras. Kollegium vill sålunda förorda sådan

ändring i förslaget till frihamnsstadga, att former skapas för generell

lagring i frihamn av förtullat gods. Den av de sakkunniga föreslagna

ändringen av 5 § s) tulltaxeförordningen till förhindrande av s. k.

rundkörning blir då obehövlig. Såsom Stockholms handelskammare

påpekat skulle sistnämnda ändring få den konsekvensen, att gods, som

förtullats i tullliamn och sedan utförts till frihamn för lagring därstädes,

komme i bättre läge än samma gods, därest det förtullats i frihamn.

Rätt till generell lagring i frihamn av förtullat gods gör emellertid

icke den föreslagna bestämmelsen i 72 § frihamn sstad gun obehövlig. Det

torde tvärtom vara av stor betydelse för trafiken i frihamnen, att den

i paragrafen stadgade möjligheten till förlängning av anståndstiden, såsom

i flera av yttrandena föreslagits, utökas. Kollegium föreslår, att anstånd

måtto fä medgivas under ett är, även örn särskilda skäl ej föreligga,

och under längre tid, förslagsvis fem dr, då särskilda skäl föreligga.

Vad särskilt angår tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen, Ilar uteslutande

eller ändring därav förordats jämväl av Stockholms frihamnsaktiebolag,

Malva'') frih aiva saktiebolag oell Stoclrholms rcderiföi etling.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Frågan om de formelia förutsättningarna för tullfri införsel, därest det

medgåves, att gods finge efter förtenning i frihamn utlämnas från tullverket

för fortsatt lagring i frihamnen, har särskilt berörts av Stockholms

frihamnsaktiebolag, som föreslagit införande i frihamnsstadgan av en bestämmelse,

att inom frihamn efter förtenning utlämnat gods skulle i tullhänseende

anses såsom infört till tullinlandet och åter utfört till frihamnen.

Syftet härmed angives vara att få fastslaget, att godset sedermera

finge tullfritt införas enligt 5 § s) tulltaxeförordningen mot företeende av

returintyg. Bolaget anser bestämmelsen vara erforderlig jämväl oavsett

frågan örn lagring och torde därvid åsyfta de fall, då gods efter förtenning

i frihamn utlämnats för användning därinom men sedermera kommer

att införas till tullinlandet. Kommerskollegium har biträtt yrkandet,

dock under uttalande, att tillägget icke syntes få större praktisk betydelse

utom i samband med en generell rätt till återuppläggning av fortunat

gods.

En utsträckning av möjligheten till lagring av fortunat gods utöver

vad de sakkunniga ifrågasatt har förordats jämväl av generaltullstyrelsen,

som föreslagit, att tullanstalt skulle äga medgiva förlängning intill

högst ett år av anståndstiden för uttagande av godset under villkor allenast,

att detta förvarades på sådant sätt, att erforderlig tullkontroll kunde

bekvämligen utövas. Emellertid hava vissa ledamöter av styrelsen i avgiven

reservation anslutit sig till de sakkunnigas förslag i ämnet.

Beträffande förslaget till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen ävensom

av vissa lokala tullmyndigheter gjorda uttalanden i fråga örn detta författningsrum

har generaltullstyrelsens utlåtande följande innehåll:

Av tullmyndigheterna i Stockholm har ifrågasatts sådant tillägg i 5 § s)

tulltaxeförordningen, att möjlighet till tullfri införsel bereddes för vara.

som i frihamn förtullats för användning därstädes och utlämnats från

tullverket men sedermera av en eller annan anledning infördes till tullinlandet.

Då enligt vad av 60 § i förslaget till frihamnsstadga framgår,

förtenning av gods i frihamn för användning därstädes förutsättes över

huvud skola få äga rum endast då verkligt behov därav föreligger, och

förutsättningarna för ett dylikt behov givetvis äro ganska begränsade, anser

styrelsen det av nämnda tullmyndigheter ifrågasatta tillägget icke

Amra erforderligt eller lämpligt.

_ Vid behandlingen av de sakkunnigas förslag örn inskränkning i rätten

till tullfrihet vid återinförsel av varor, som förut förtullats i svensk frihamn

och därefter återutförts till samma frihamn, hava tullmyndigheterna

i Stockholm berört frågan örn inskränkning i rätten till tullfrihet

jämväl i fråga om gods, som ursprungligen förtullats i tullinlandet och

därefter utförts till frihamn för lagring. Tullbehandlingsinspektionen i

Göteborg har uttalat sig för en skärpning i visst annat hänseende av vad

de sakkunniga föreslagit. Styrelsen, som anser ett genomförande av sakkunnigförslaget

i denna del nödvändigt till betryggande av syftet med

de ordningsföreskrifter, som finnas böra fastslås i fråga örn bortförandet

från frihamn av därstädes förtullat gods, finner det å andra sidan angeläget,

att rätten till tullfri återinförsel icke inskränkes i Andare mån än

som påkallas för Adnnande av detta syfte.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166. 43

Med. avseende ä dc fall, då återutförsel till frihamn skett tidigare än

trettio dagar efter det varan ursprungligen i förtullat skick införts därifrån,

höra bestämmelserna i ämnet vara så avfattade, att de medgiva

erforderlig fasthet vid tillämpningen. Styrelsen vill därför ifrågasätta,

huruvida icke dc i förevarande sammanhang i förslaget använda orden

»antagas må» höra ersättas med ett något bestämdare uttryck, förslagsvis

orden »av omständigheterna framgår».

Beträffande det av en reservant bland de sakkunniga framställda förslaget

örn rätt att i frihamn utbekomma förtullat gods för uppläggning

och framtida införsel i den i 5 § s) stadgade ordningen, må erinras, att

detsammas genomförande skulle medföra sådana olägenheter för statsverket

i form av en alltför vidsträckt användning av förfarandet nied s. k.

returintyg, som de sakkunnigas här berörda förslag till tillägg i författningsrummet

avser att i möjligaste mån undanröja.

För min del kan jag icke undgå att hysa betänkligheter mot en förtullningsordning,

vilken, på sätt i vissa yttranden synes vara förutsatt,

går ut på att en i frihamn befintlig vara underkastas förtullning, som

icke är avsedd att fullföljas genom verklig införsel inom viss fastställd

tid och under fortlöpande tillsyn från tullverket utan endast att vid ett

framtida tillfälle, då varan ånyo överlämnas till tullverket för tullklarering,

läggas till grund för tullfri införsel. Mot förfaringssättet kan

icke blott invändas, att det mäste te sig såsom föga förenligt med en naturlig

och rationell ordning, utan det har även påvisats, att anlitandet

därav är ägnat att medföra påtagliga olägenheter för statsverket i form

av minskad säkerhet i uppbördshänseende och ökat tullklareringsarbete.

Vad de sakkunniga med instämmande av generaltullstyrelsen härutinnan

anfört, kräver enligt min uppfattning fullt beaktande.

Vad särskilt angår de sakkunnigas förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen

i syfte att förhindra det av dem påtalade bruket av rätten

till tullfri återinförsel, lärer väl den praktiska betydelsen av detta tillägg

i viss mån bero av i vilken utsträckning och på vilket sätt önskemålen örn

beredande av möjligheter till lagring i frihamn av därstädes förtullat

gods finnas kunna tillgodoses. Utredningen visar med tydlighet, att spörsmålen

rörande tullklareringsordningen i frihamn särskilt i nyss angivna

hänseende kräva en ingående prövning. Till slutlig behandling

torde dessa spörsmål få upptagas i samband med fastställandet av den

nya frihamnsstadgan. Redan i sakens nuvarande läge synes det emellertid

uppenbart, att det även vid ett vidsträckt tillmötesgående av trafikens

önskemål i fråga örn behandlingen av förtullat gods likvisst icke

kan undvikas, att över huvud en viss ordning härutinnan måste åvägabringas,

vilken till äventyrs i det särskilda fallet kan förefalla varuhavaren

mindre bekväm, så att han föranledes att söka sig en annan, lättare

tillgänglig utväg. Oavsett huruvida detta kan hava större eller mindre

praktisk betydelse, måste det anses vara principiellt oriktigt att här

lämna en möjlighet till kringgående av dc fastställda ordningsreglerna

Departements
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 166.

öppen, vilken ligger så nära till hands som den av de sakkunniga påtalade.

Den i betänkandet föreslagna inskränkningen i rätten till tullfri

återinförsel synes så mycket mindre behöva möta betänkligheter, som det

därmed åsyftade bruket av tullfrihetsrätten under alla förhållanden måste

betecknas såsom olämpligt och den av inskränkningen betingade kontrollen

torde kunna genomföras utan avsevärd praktisk olägenhet.

Jag har fördenskull funnit mig böra biträda de sakkunnigas ifrågavarande

förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen med allenast den

förut nämnda, av generaltullstyrelsen förordade jämkningen.

I likhet med generaltullstyrelsen anser jag det icke vara av praktiska

hänsyn påkallat, att i tulltaxeförordningen införes en bestämmelse örn

rätt till tullfri införsel från frihamn av vara, som ursprungligen efter

förkolning i frihamnen utlämnats för användning inom densamma.

8. Tullfrihet för luftfartygsförnödenheter.

I sitt yttrande över betänkandet har Stockholms handelskammare framhållit

behovet av allmänna bestämmelser örn tullfrihet för å luftfartyg

medförda förnödenheter, och har handelskammaren föreslagit införande

av tillägg härom i såväl frihamnsförordningen som 5 § k) tulltaxeförordningen

ävensom hemställt, att det måtte tagas i övervägande, huruvida

icke även punkterna h) och i) av nämnda paragraf borde underkastas

motsvarande ändring. Stockholms frihamnsaktiebolag har uttalat sig i

samma riktning, och handelskammarens förslag har jämväl biträtts av

kommerskollegium.

Generaltullstyrelsen har likaledes upptagit spörsmålet till behandling

och därvid anfört:

I samband med granskningen av de föreslagna bestämmelserna örn rätt

till förfogande över och handel med förnödenhets- och proviantartiklar

för fartyg har styrelsen uppmärksammat frågan örn behandlingen av

dylika artiklar för luftfartyg. Enligt 5 § g) tulltaxeförordningen är tullfrihet

medgiven för bensin, medförd å transportmedel för dess drift. Härutöver

innehåller nämnda paragraf icke några bestämmelser örn tullfrihet

för nu avsedda artiklar, då do medföras å luftfartyg från utlandet.

Sålunda är den under h) förekommande regeln örn tullfrihet för förnödenheter

och inventarier inskränkt till att gälla beträffande fartyg, och

har den under k) nämnda tullfriheten för proviant endast avseende å fartyg

och järnvägsrestaurangvagnar.

Enligt vad styrelsen har sig bekant, föreligger önskemål örn större likställighet

i detta avseende mellan lufttrafiken och sjötrafiken. Behovet

därav synes göra sig gällande icke minst ur synpunkten av vårt lands deltagande

i det under stark utveckling stadda internationella lufttrafikväsendet.

Styrelsen anser fördenskull vägande skäl föreligga för att i 5 §

tulltaxeförordningen införa allmänna bestämmelser örn tullfrihet beträffande

förnödenhets- och proviantartiklar, medförda å luftfartyg från utlandet.

Vad åter angår inventarier, torde bland annat den omständig
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

heten, att luftfartyg enligt tulltaxan äro belagda med tull, böra föranleda,

att dessa artiklar icke inbegripas under den utvidgade tulllnhetsförmånen.

Nämnas må, att inventarier å luftfartyg i stället inbegripas

under den temporära tullfrihet, som i förekommande fall beviljas enligt

7 § tulltaxeförordningen. ... .,

Enär, såsom vid 7 och 9 §§ i förslaget till fnhamnsförordmng blivit

antytt, det föreliggande spörsmålet har betydelse för avfattningen av

dessa paragrafer jämte vissa delar av frihamnsstadgan, har styrelsen

velat ifrågasätta, huruvida icke detsamma bör i föreliggande sammanhang

tagas under prövning.

I anslutning härtill har generaltullstyrelsen upprättat förslag till

ändrad lydelse av 5 § h) och k) samt 11 § andra stycket tulltaxeförordningen.

Åtskilliga frågor rörande lufttrafikens behandling i olika tullhänse- Depar^Mnt

enden hava väckts i en av aktiebolaget Aerotransport hos Kungl. Maj:t ®*‘

gjord framställning, över vilken generaltullstyrelsen den 9 februari 1935

avgivit infordrat utlåtande. Vad beträffar det förut omförmälda

ändringsförslaget, vilket jag finner vara välgrundat, är det med hänsyn

till sambandet med vissa bestämmelser i frihamnsförfattningarna

önskvärt, att detsamma redan nu kommer till genomförande, vilket synes

med fördel kunna ske även ur synpunkten av de nyssnämnda frågornas

handläggning.

Spörsmålet örn motsvarande ändring av den i 10 § 4 mom. e) i gällande

förordning angående försäljning av rusdrycker förekommande bestämmelsen

örn förfogande över till skeppsproviant hänförliga sådana drycker synes

böra upptagas i samband med den allmänna revision av denna förordning,

varom förslag föreligger.

9. Övriga frågor.

Frihamns inrättande m. m. De gällande principerna i fråga örn frihamns

kommersiella ändamål, örn beskaffenheten av de yttre anordningarna

vid frihamn samt örn de allmänna förutsättningarna och villkoren

för dess inrättande och drivande ligga till grund jämväl för de saide unnigas

förslag till frihamnsförordning (1—5 §§). Åtskilliga nu gällande bestämmelser

i dessa ämnen hava emellertid uteslutits i förslaget. De sakkunniga

framhålla, att det härvid till en del rörde sig om bestämmelser,

''dika enbart haft karaktären av verkställighetsföreskrifter till de grundläggande

reglerna. Förslagets utformning hade emellertid även påverkats

av den omständigheten, att sedan frihamnar numera blivit inrättade å de

platser, där från början förutsättningar därför ansetts föreligga, en del

spörsmål, som vore förknippade med en frihamns tillkomst, väsentligen

förlorat sin aktualitet. En häremot svarande förenkling av författningsregleringen

hade ansetts så mycket mindre behöva möta betänkligheter,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

som det under alla förhållanden borde framdeles såsom hittills ankomma

på Kungl. Maj:t att, i händelse tillstånd till inrättande av ny frihamn

skulle ifrågakomma, efter omständigheterna förordna örn de villkor för

sådant tillstånd, som erfordrades vid sidan av de allmänna föreskrifterna.

Dessa synpunkter hava enligt betänkandet i synnerhet gjort sig gällande

vid avfattningen av bestämmelserna örn tillstånd till frihamns inrättande

och drivande. Härom anföra de sakkunniga:

Enligt förslaget skall dylikt tillstånd kunna lämnas antingen den kommun,

där vederbörande tullplats är belägen, eller för ändamålet bildat aktiebolag.

Det i § 3 i gällande förordning föreskrivna särskilda villkoret

beträffande styrelse och delägare i dylikt aktiebolag har utelämnats i förslaget.

De nuvarande frihamnarna, till vilkas inrättande tillstånd meddelats

de olika städerna, äro fortfarande, ehuru rörelsen helt eller delvis fått

omhändertagas av särskilda aktiebolag, praktiskt taget att betrakta såsom

kommunala inrättningar, då aktiebolagen dels med hänsyn till aktieinnehavet

och dels i följd av de angående omhändertagandet upprättade

kontrakten stå under en ingående kommunal kontroll. Därest fråga om

inrättande av ny frihamn skulle uppkomma, lärer det även vid frånvaro

av särskilt stadgande därom komma att tillses, att koncession icke lämnas

annat företag än sådant, som i ovan angivna och andra hänseenden

kan anses skickat för rörelsens handhavande. Av den föreslagna lydelsen

framgår, att för överlåtelse av rätten att driva frihamn erfordras särskilt

medgivande av Kungl. Maj:t.

I § 9 av gällande frihamnsförordning äro bestämmelser meddelade örn

taxa å avgifter för begagnande av byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frihamn eller av där befintliga anordningar. Sådan taxa skall

fastställas av Överståthållarämbetet eller länsstyrelse för en tid av fem år

i sändei*. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har icke upptagits

i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga anföra härom:

Det har nämligen visat sig vara av behovet påkallat, att härutinnan

möjlighet beredes till en närmare anpassning efter växlande förhållanden^

än de nuvarande reglerna medgiva. Vad beträffar de ifrågavarande

städernas tullhamnar, där motsvarande taxespörsmål äro i huvudsak reglerade

i hamnordningarna, tillämpas delvis olika praxis i fråga örn sättet

för fastställande av taxor å avgifter för uppläggning av gods samt för

begagnande av hamnmateriel. Med hänsyn till sambandet mellan tullhamnarnas

och frihamnarnas förvaltningar synes det önskvärt, att regleringen

av dessa spörsmål även för frihamnarnas del överlämnas åt enahanda

praxis. Till jämförelse må erinras, att enligt lagen örn upplagshus

och upplagsbevis taxa å avgifter för förvaring, som i nämnda lag

avses, bestämmes av upplagshållaren.

Beträffande det i förslaget upptagna stadgandet örn frihamnsföreståndare,

vilket svarar mot § 10 i gällande förordning, framhålla de sakkunniga,

att bestämmelsen vore erforderlig icke minst med hänsyn därtill,

att statens myndigheter borde kunna i de löpande ärenden, som berörde

frihamnsförvaltningen, förhandla med bestämd person, som under aila

omständigheter kunde förutsättas vara därtill behörig. Givetvis inne
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

bure bestämmelsen icke, att frihamnsföreståndaren skulle äga att självständigt

besluta i samtliga de ärenden, i vilka han företrädde frihamnsförvaltningen,

utan berodde hans befogenhet härutinnan av de instruktioner,

han hade att följa såsom funktionär hos vederbörande kommunalförvaltning

eller aktiebolag.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i de infordrade yttrandena

mött sakliga erinringar endast i ett par hänseenden.

Järnvägsstyrelsen har förordat, att till bestämmelsen örn anordnande

inom frihamn av erforderliga tjänstelokaler för tullverket fogades ett

tillägg örn avgiftsfritt tillhandahållande även av lämpliga lokaler för statens

järnvägar. Styrelsen har erinrat, att så redan nu skedde samt att

frihamnsbolagen dessutom bekostade en del av inventarierna i lokalerna

och i Stockholm därjämte belysning och uppvärmning.

Göteborgs hamnstyrelse, med vilken Göteborgs frihamns aktiebolag instämt,

har beträffande stadgandet örn frihamnsföreståndare anmärkt, att

det icke syntes vara nödvändigt, att föreståndaren skulle vara behörig

att tala och svara i andra angelägenheter än sådana, som rörde tillämpningen

av för frihamnen gällande särskilda föreskrifter, samt att en ändring

av stadgandet härutinnan vore önskvärd med hänsyn till organisationen

i Göteborgs frihamn.

Vad först beträffar frågan om tillhandahållande i frihamn av lokaler

för statens järnvägar, anser jag denna icke hava det samband med grunderna

för frihamnsväsendet såsom en i tullhänseende särställd institution,

att en bestämmelse i ämnet bör inflyta i friliamnsförordningen.

Bestämmelsen örn frihamnsföreståndare har, såsom de sakkunniga

framhållit, endast till syfte att reglera dennes formella behörighet att företräda

frihamnsförvaltningen, medan det överlämnas åt lokala anordningar,

i vilken mån han därjämte skall vara befogad att på egen hand

träffa avgörande i uppkomna frågor. Under sådan förutsättning lärer

såvitt jag kan finna bestämmelsen icke behöva föranleda några olägenheter

ur organisationssynpunkt, och enär å andra sidan den föreslagna

inskränkningen av den formella behörigheten synes kunna medföra en

viss osäkerhet örn dennas omfattning samt därigenom minska bestämmelsens

praktiska värde, anser jag en dylik ändring icke böra komma till

stånd.

Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot vad de

sakkunniga i bär berörda avseenden föreslagit.

Särskilda spörsmål avseende frihamnsinstitutionens rättsliga innebörd.

De sakkunnigas förslag innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen

i § 1 av gällande frihamnsförordning, att såväl fartyg som gods

inom frihamn icke skola vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets

sida, än som erfordras för utövande av kontroll å efterlevnaden av de an
-

Departements
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majds proposition nr 16b.

gående frihamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. I betänkandet

anföres härutinnan:

I vad mån denna bestämmelse borde betraktas såsom ett av statsmakterna

gjort principuttalande, avsett att tjäna såsom bindande rättesnöre

vid utformandet av trafikföreskrifterna för frihamnarna, ville de sakkunniga

lämna osagt. Säkert vore, att den ofta åberopats under de

diskussioner, som uppkommit i anledning av sådana förslag, som gått ut

på att av olika praktiska hänsyn utvidga tullformaliteterna inom frihamnarna.

Emellertid hade förhållandena och erfarenheten tydligt nog

ådagalagt nödvändigheten i både det allmännas, näringslivets och ej

minst frihamnarnas eget intresse av att uttalandet icke gåves en sådan

tydning, som skulle vara ägnad att binda utvecklingens frihet. Redan i

den ursprungliga frihamnslagstiftningen bade det befunnits av praktiska

skäl omöjligt att driva konsekvenserna av frihamns egenskap av utrikes

ort så långt, att all av tullbeskattningen betingad tillsyn bleve utesluten

från frihamnsområdena. Härutinnan hade utvecklingen fortgått, varvid

ett avgörande steg tagits, då friliamnsförordningens förbud mot inrikes

sjöfart via frihamn upphävdes.

Den grundläggande definitionen av frihamn såsom utrikes ort syntes

även med den utveckling, som frihamnstrafikens ordnande i tullhänseende

tagit, få anses såsom både teoretiskt hållbar och praktiskt användbar.

Det väsentliga härutinnan vore, att dels den frihamnstrafik, som

icke närmare berörde tullområdet i övrigt, d. v. s. huvudsakligen sjöfarten

mellan frihamn och utlandet, och dels det i frihamn förvarade godset,

så länge dess förflyttning över frihamnsgränsen icke ifrågasattes, vore intagna

från den tillsyn, som inom tullinlandet betingades av tullbeskattningen.

Vad åter anginge förbindelserna mellan frihamn och tullområdet

i övrigt, finge spörsmålet, i vad mån tyngdpunkten av tullverkets befattning

med denna del av frihamnstrafiken borde förläggas till ena eller

andra sidan av frihamnsgränsen, betraktas såsom en lämplighetsfråga,

vilken, därest den löstes på skäligt sätt, icke berörde det centrala i frihamnsbegreppet.

De sakkunnigas förslag upptager ej heller någon motsvarighet till den

i § 1 av gällande frihamnsförordning förekommande bestämmelse, enligt

vilken till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola å ena sidan i

fråga örn rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter ävensom

till befrielse från tullavgift samt i övrigt i tullhänseende betraktas såsom

från riket utförda men å andra sidan vid återinförsel behandlas lika med

annat gods, som från frihamn införes. De sakkunniga erinra, att i verkligheten

redan en modifikation härutinnan gjorts genom borttagandet ur

förordningen av förbudet mot sjöväga inrikes varuförsändning via frihamn,

vilken åtgärd haft till omedelbart syfte att göra det möjligt för

fartyg att vid anlöpande av frihamn medföra inrikes gods och tullklarerat

utrikes gods för befordran från en ort inom tullinlandet till annan,

utan att godsets egenskap i tullhänseende därvid underginge någon förändring.

Av motiveringen framgår emellertid, att ett frångående av den nyssnämnda

principen icke är åsyftat. I betänkandet framhålles det fastmer

såsom en given följd av den grundläggande regeln örn frihamns

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kunni. Marits proposition nr 166.

egenskap av utrikes ort, att utförsel till frihamn, i den man ej annorlunda

stadgades, skulle i avgiftshänseende och sålunda även i fråga om

restitution och behandling vid återinförsel anses såsom utförsel till utlandet.

Dock förorda de sakkunniga, att i frihamnsförordningen uttryckligt

fastslås möjligheten i mån av behov till sådana undantag från den

allmänna regeln, att inrikes gods skulle kunna med bibehållen egenskap

av inrikes försändas genom frihamn. En bestämmelse om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att förordna härom har ock intagits i förslaget till frihamnsförordning

(6 §). Något motsvarande stadgande rörande försändning

genom frihamn av tullklarerat utrikes gods med bibehållande av

dess vid tullklareringen erhållna egenskap anse de sakkunniga däremot

icke behövligt att intaga i förordningen, eftersom tullklareringsformaliteterna

för dylikt gods icke, såsom behandlingen av det inrikes godset,

hade samband med tulltaxeförordningens tillämpning utan uteslutande

innefattade spörsmål av beskaffenhet att falla under Kungl. Majrts administrativa

lagstiftning.

Närmare bestämmelser örn försändning, som nu avses, hava de sakkunniga

upptagit i sitt förslag till frihamnsstadga (4 §). Dessa bestämmelser

angivas i motiveringen vara i stort sett byggda på hittillsvarande praxis.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit hava de i ärendet hörda

myndigheterna och organisationerna i huvudsak icke haft något att

erinra.

För egen del ansluter jag mig till vad förslaget till frihamnsförordning Departemenhinnehåller

i nu omförmälda hänseenden. chefen.

In- och utförselbestämmelser. Med hänsyn till sambandet mellan de

för frihamn och de för tullinlandet gällande bestämmelserna örn tillämpningen

av särskilda införselrestriktioner anse de sakkunniga det vara

lämpligast, att ifrågavarande bestämmelser sammanföras i en gemensam

författning. De sakkunniga hava fördenskull upprättat förslag till inarbetande

i 1 § transiteringsförordningen av gällande frihamnsförordnings

regler i ämnet. Avfattningen av detta förslag är, enligt vad i betänkandet

framhålles, avsedd att i sak noggrant ansluta sig till vad som för

närvarande gäller. De nuvarande bestämmelserna angående medförande

av restriktionsvaror å fartyg, som inlöper i frihamn, samt angående omlastning

därav hava emellertid icke influtit i förslaget, enär de sakkunniga

ansett det icke vara erforderligt eller lämpligt, att särskilda regler

härom vore fastställda enbart för frihamnarnas del.

Vissa tilläggsföreskrifter till förslaget återfinnas i de sakkunnigas förslag

till frihamnsstadga (75 och 76 §§).

De sakkunnigas förslag till frihamnsförordning upptager icke det i gällande

förordning förekommande stadgandet, att frihamn skall anses såsom

utrikes ort jämväl beträffande tillämpningen av bestämmelserna angå
llihang

till riksdagens protokoll 1935.

sami. Nr 166.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 166.

Departements■

chefen.

ende förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.

I betänkandet framhålles, att stadgandet syntes vara utan betydelse

i tolkningshänseende och att sålunda någon saklig ändring icke vore

åsyftad med dess uteslutande.

Förslaget upptager liksom den nuvarande förordningen icke någon bestämmelse

örn tillämpligheten i frihamn av gällande författningar angående

förbud mot utförsel av särskilda varuslag. I avseende härå havn,

enligt vad i betänkandet angives, föreskrifterna i förordningen den 3 mars

1916 (nr 49) örn straff för olovlig varuutförsel m. m. med däri vidtagna

ändringar ansetts vara till fyllest.

Vad de sakkunniga i nu anmärkta delar föreslagit vill jag för min del

biträda.

Nämnas må, att i vissa av yttrandena ifrågasatts ändring av transiteringsförordningen

jämväl i syfte att bereda utsträckt möjlighet till transitering

av spritdrycker och andra alkoholhaltiga varor. Emellertid få

de sålunda väckta frågorna rätteligen anses icke beröra avfattningen av

transiteringsförordningen utan snarare gälla, i vad mån medgivande att

i olika slag av trafik försända dylika varor under tullverkets kontroll bör.

utöver vad hittills förekommit, av Kungl. Maj:t lämnas med stöd av det i

förordningen givna bemyndigandet därtill. På grund härav och med hänsyn

jämväl till frågornas sammanhang med den pågående omarbetningen

av lagstiftningen örn spritdrycker och vin synes det icke vara påkallat,

att desamma här upptagas till närmare behandling.

Visitation. Till betryggande av den tillsyn, som åvilar tullverket, skall

enligt de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning vederbörande tulltjänsteman

äga att, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

inom frihamn verkställa såväl undersökning av byggnader, öppna områden,

transportmedel och gods som kroppsvisitation. Vad sålunda föreslagits

innebär en utvidgning av tullpersonalens hittillsvarande befogenhet

särskilt därutinnan, att rätten till kroppsvisitation icke, såsom hittills, inskränkes

till att avse person, som lämnar frihamnen. Till motivering

härav anföres i betänkandet:

Några principiella betänkligheter mot en dylik utsträckning av visitationsrätten

syntes knappast behöva möta, då det här rörde sig örn ett begränsat

område av en i jämförelse med tullområdet i övrigt säregen karaktär.

En utsträckt befogenhet härutinnan för tullpersonalen hade ansetts

påkallad icke minst till förebyggande av olovligt förfogande över

spritdrycker, som medfördes å till frihamn från utlandet ankommande

fartyg. Väl kunde ilandfdrande av gods inom frihamn, även örn det skedde

i syfte att förfoga över godset i strid mot gällande föreskrifter, icke i

och för sig anses såsom vare sig fullbordad olovlig varuinförsel eller försök

därtill. Emellertid följde av i förslaget till frihamnsstadga intagna

bestämmelser, att bland annat spritdrycker, som ilandfördes i frihamn,

skulle, där de icke infördes av i allmänhet införselberättigad person eller

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

företag, hållas i frihamnsförvaltningens förvar, och förfogande i strid häremot

vore enligt förslaget kriminaliserat. Redan med hänsyn till dessa

föreskrifters efterlevnad torde den utsträckta visitationsrätten få anses

vara motiverad, samtidigt som den vore ägnad att underlätta tullpersonalens

arbete till förhindrande av olovlig införsel till tullinlandet och

olaga konsumtion.

Enligt 18 § lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål må

kroppsrannsakan verkställas å person, som med skäl är misstänkt för brott,

varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse. Härvid förutsättes

ytterligare, att skälig anledning finnes, att genom kroppsrannsakan skall

upptäckas föremål som är underkastat beslag eller annat som kan bidraga

till utredning angående brottet. Vad sålunda är stadgat äger enligt

19 § ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser örn kroppsrannsakan

gälla enligt annan lag eller författning.

I jämförelse med nämnda lag innebär redan det hittillsvarande stadgandet

örn rätt för tulltjänsteman att verkställa kroppsvisitation å envar,

som lämnar frihamn, en väsentlig utsträckning av denna visitationsforms

användning. Stadgandet har en principiell motsvarighet i senare delen

av 14 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel

Kroppsvisitation är här medgiven såsom en åtgärd för skärpt allmän

kontroll, vilken åtgärd efter särskilt förordnande må vidtagas beträffande

envar, som ankommer från utlandet till den i förordnandet avsedda

platsen med viss lägenhet eller under viss tidrymd, oavsett i vad mån

mot honom föreligger sådan misstanke örn olovlig införsel, som förutsättes

enligt huvudregeln i förra delen av lagrummet.

I de nu åsyftade fallen lärer en utsträckt rätt till kroppsvisitation hava

funnits erforderlig för avvärjande av särskilt nära till hands liggande

risker för olovlig varuinförsel. Samma skäl har icke kunnat åberopas

till stöd för förslaget att utsträcka den hittillsvarande regeln örn kroppsvisitation

i frihamn till att avse personer, som överhuvud taget befinna

sig inom frihamnens område. Det brott, som i detta sammanhang närmast

åsyftas i betänkandet, nämligen olovligt förfogande inom frihamn

över spritdrycker m. m., lärer knappast kunna ur nu förevarande synpunkt

anses jämförligt med olovlig varuinförsel. Straffet därför har

icke heller i förslaget till friliamnsstadga (103 §) bestämts till annat än

dagsböter.

Visserligen torde förslagets genomförande, såsom de sakkunniga erinrat,

möta så till vida mindre betänkligheter, som det endast gäller tillämpning

inom ett begränsat område av speciell karaktär. Även med beaktande

härav är jag emellertid för min del icke övertygad örn lämpligheten

av en avvikelse på denna punkt från hittills följda principer med avseende

å förutsättningarna för verkställande av kroppsvisitation. Jag har

därför i det nu anmälda förslaget till frihamnsförordning upptagit den

äldre regeln i ämnet.

Departements
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Marits proposition nr 166.

Ansvarsbestämmelser m. m. De sakkunnigas förslag till frihamnsförordning

(12 §) upptager i likhet med den gällande förordningen vissa

ansvarsbestämmelser. Straffet för här avsedda förseelser är i förslaget bestämt

till dagsböter. I fråga örn bötesfördelning och åtal överensstämmer

förslaget med vad som för närvarande gäller.

I gällande frihamnsförordning stadgas beträffande brott mot detaljhandelsförbudet,

förutom bötesstraff, dels att det gods, varmed olovlig

befattning tagits, skall vara förverkat, dels att innehavare av byggnad,

magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn, som blivit förvunnen till

dylik överträdelse, skall för alltid hava förverkat rätt att inom frihamn

innehava eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vara

skyldig att genast utrymma sitt lager. Det sistnämnda gäller enligt förordningen

även den, som blivit förvunnen till olovlig varuinförsel. De

ifrågavarande särskilda påföljderna hava icke upptagits i de sakkunnigas

förslag. Till motivering härav anföres i betänkandet:

I allmänhet torde dessa påföljder få anses vara mindre väl lämpade

efter beskaffenheten av nu ifrågavarande förseelser, och i synnerhet torde

fall kunna inträffa, då det för all framtid gällande förbudet mot att innehava

eller begagna lagerutrymme inom frihamn icke står i rimligt förhållande

till den ådagalagda brottsligheten. Uppenbart är, att beträffande

personer, som genom att överträda gällande föreskrifter visat sigvara

påtagligen olämpliga såsom trafikanter i frihamn, möjlighet bör

linnas att vidtaga sådana åtgärder, som betaga dem tillfälle till vidare

missbruk av frihamnsinstitutionen. Tillräckliga sådana möjligheter lära

emellertid kunna beredas genom de bestämmelser i sådant syfte, som böra

innehållas i frihamnsreglementet och återfinnas i de sakkunnigas förslag

till dylikt reglemente. I fråga örn förverkande av gods må jämväl erinras,

att en dylik påföljd synes vara så mycket mindre ägnad att tillämpas

vid överträdelse av detaljhandelsförbudet, som det under vissa förhållanden

kan vara vanskligt att fastställa identiteten och mängden av det

gods, vilket skall anses på det sätt berört av förseelsen, att det bör vara

förverkat.

De sakkunniga hava jämväl föreslagit en jämkning av bestämmelsen i

§ 30 mom. 1 av gällande frihamnsreglementen örn skyldighet för frihamnsföreståndare

att tillse, att personer, som gjort sig skyldiga till olovlig

in- eller utförsel av gods eller idkat otillåten detaljförsäljning inom

frihamn, icke anlitas för lämnande av handräckning eller utförande av

annat arbete inom frihamnen, ävensom att eljest, på yrkande av föreståndaren

för frihamnens tullförvaltning, förbjuda mindre pålitliga personer

att vistas inom frihamnen. Enligt de sakkunnigas förslag till reglemente

skall det i här avsedda eller därmed jämförliga fall ankomma på

frihamnsföreståndaren att med hänsyn tagen till föreliggande omständigheter

pröva, huruvida förbud mot vistelse i frihamnen skall anses påkallat.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

I sistnämnda hänseende har tulldirektören i Malmö anmärkt, att det i

första hand borde ankomma på föreståndaren för tullförvaltningen i frihamn

att förbjuda person, som i frihamnen visat oredlighet mot tullverket,

att vistas inom frihamnen. En erinran av liknande innebörd har

framställts av tullförvaltningen i Malmö frihamn.

Generaltullstyrelsen har däremot förklarat sig anse det vara principiellt

riktigast, att, såsom de sakkunniga föreslagit, avgörandet av frågor örn

vistelseförbud anförtroddes åt frihamnsföreståndaren, vilken i kraft av

den ansvariga ställning, som enligt 5 § i förslaget till frihamnsförordning

tillkomme honom, borde hava att i förevarande hänseende tillvarataga

såväl det allmännas intressen som frihamnsinnehavarens intresse, att

icke den av innehavaren anordnade och tillhandahållna anstalten gjordes

till föremål för missbruk. Styrelsen har fördenskull biträtt de sakkunnigas

förslag i denna del.

I häröver avgiven reservation har en ledamot av generaltullstyrelsen

ifrågasatt en skärpning, förslagsvis sålunda, att i frihamnsförordningen

infördes en bestämmelse av innehåll, att tulltjänsteman skulle äga att,

där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranledde, från frihamn avvisa

den, som ådömts ansvar för olovlig in- eller utförsel av varor. I

reservationen har anförts i huvudsak följande:

Redan under förarbetena för frihamnsinstitutionens införande här i

landet hade särskild uppmärksamhet ansetts böra ägnas åt utformningen

av lagstiftningen till förebyggande av att frihamnarna bomme att underlätta

den olovliga varuinförseln till tullinlandet. Huru befogad denna

försiktighet varit, framginge därav, att trots i frihamnsförfattningarna

införda ganska vittgående stadganden i sådant syfte, under årens lopp

mycket omfattande smugglingar från frihamn kunnat försiggå. Det

hade därför varit följdriktigt, örn i den nu ifrågasatta förändrade lagstiftningen

för frihamnarna givits uttryck för skärpt kontroll mot den

olovliga varuinförseln från dessa hamnar, särskilt som de sakkunniga

själva betonat nödvändigheten av att till förhindrande av sådan varuinförsel

i frihamn uppehölles förutom tullkontroll i vanlig mening jämväl

en allmän tillsyn.

Enligt reservantens förmenande vore det i första liand och i hög grad

ett statsverkets intresse, att personer, sorn beträtts med smuggling, hölles

borta från en med statsmakternas medgivande tillkommen allmän institution

sådan som den förevarande. Det borde därför vara vederbörande

statsmyndighet, eller tullverket, och icke någon hos det företag, vilket

dreve frihamnen, som skulle hava avgörandet härutinnan i sin hand, i

all synnerhet som lättnader i tillträdesförbudet även kunde medföra ökning

i tullverkets kostnader för särskild tillsyn.

De sakkunnigas förslag till ansvarsbestämmelser i friliamnsförord- Departcmixtsningen

har icke givit mig anledning till annan erinran, än att i förord- chefen.

ningen synes böra införas en ny paragraf (13 §) av innehåll, att därest

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

någon under tid, då lian är ställd under tilltal för här avsedd förseelse,

fortsätter samma förseelse, straff skall ådömas för varje gång lagföring

sker. En dylik bestämmelse återfinnes i de sakkunnigas förslag till frihamnsstadga

och i gällande tullstadga liksom också i ett flertal andra

specialförfattningar.

Den föreslagna bestämmelsen, att tulltjänsteman skulle äga att från

frihamn avvisa person, som fällts till ansvar för olovlig in- eller utförsel

av varor, synes innebära en påföljd, vars lämplighet måste ur olika principiella

synpunkter sättas i fråga. Däremot får det anses ligga i sakens

natur att, även örn frihamn skall vara tillgänglig för allmänt bruk, det

icke bör lämnas anstaltens innehavare obetaget att genom vederbörligen

utsedd funktionär vägra tillträde till anstalten, då allmängiltiga skäl av

nu åsyftad beskaffenhet äro för handen. Utan att här närmare ingå på

detaljerna i förslaget till frihamnsreglemente vill jag framhålla såsom

min uppfattning, att införande i frihamnsförordningen av det ifrågasatta

tillägget örn avvisningsrätt för tulltjänsteman i varje fall icke lärer vara

erforderligt för åvägabringande av en kontroll å persontrafiken i frihamn,

som skäligen kan betraktas såsom nöjaktig även ur statsverkets

synpunkt.

Vissa ur frihamnsförordningen uteslutna ämnen. Bland de föreskrifter

i gällande frihamnsförordning, vilka icke upptagits i de sakkunnigas förslag

till ny förordning och som ej beröra tidigare behandlade ämnen, må

följande här särskilt omnämnas.

Bestämmelser om smärre fartygs tillträde till frihamn och örn kustfart

(§ 17 och § 18 mom. 1 i gällande förordning) liava upptagits i förslaget

till frihamnsstadga (50 och 56 §§).

Vad angår stadgandet om de taxor och författningar efter vilka förtullning

i frihamn bör ske (§ 19 mom. 1 i gällande förordning), hava

detta stadgande oell därtill anslutna föreskrifter likaledes fått sin motsvarighet

i förslaget till frihamnsstadga (62 § m. fl.), utan att i förslaget

till frihamnsförordning upptagits någon föreskrift örn bemyndigande

för Kungl. Majit att förordna i ämnet. De sakkunniga hava i avseende

härå anfört, att de ifrågavarande bestämmelserna finge anses hava karaktären

av verkställighetsföreskrifter, vilka borde i likhet med motsvarande

för tullhamn gällande stadganden meddelas i administrativ

ordning. Beträffande de föreslagna nya bestämmelserna må nämnas, att

dessa gå direkt ut på angivande av de tidpunkter, vilka skola vara avgörande

i fråga örn tillämpningen av olika taxor och författningar, och

att sålunda den nuvarande metoden att för vissa fall anknyta reglerna

härom till en bestämning av den tidpunkt, då införseln skall anses vara

verkställd, icke kommit till användning i de sakkunnigas förslag till fri
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lt>6. 55

hamnsstadga. Huvudinnehållet av förslaget i denna del sammanfattas

i betänkandet på följande sätt:

I fråga örn tillämpligheten vid förtullning i frihamn av nya eller ändrade

heskattningsföreskrifter böra enligt de sakkunnigas mening fiskala

eller näringspolitiska hänsyn icke få utgöra hinder för att, med ytterligare

fullföljande av de principer, som ligga till grund för under de senare

åren meddelade bestämmelser, likställighet åvägabringas mellan frihamn

och tullhamn, i den mån sådant är praktiskt möjligt. De sakkunniga

föreslå såsom huvudregel, att vid förtullning i frihamn de taxor och

författningar skola tillämpas, som gälla den dag, då tullklareringsattest

å godset utfärdas. Regeln jämkas, liksom nu av praktiska skäl, genom

bestämmelser, enligt vilka, därest godset före nämnda dag förts över frihamnsgränsen

eller gjorts till föremål för vissa därmed jämförliga åtgärder,

de taxor och författningar skola tillämpas, som gällde, då detta

skedde. Vid sidan av huvudregeln anvisas möjlighet att efter särskilt

yrkande erhålla tillämpning antingen av de taxe- och författningsbestämmelser,

som gälla den dag, då yrkandet framställes, eller ock av de bestämmelser,

som gällde den dag, då godset ankom till frihamnen. Den

sistnämnda regeln är avsedd att, i olikhet mot den nu gällande, däremot

svarande bestämmelsen, tillämpas oavsett huru godset försänts till frihamnen

och huruvida detsamma där varit upplagt för lagring. Emellertid

förutsattes för regelns tillämpning, att yrkandet skall hava framställts

inom trettio dagar efter ankomsten.

I betänkandet framhålles särskilt sambandet mellan reglerna i dessa

ämnen och de likaledes i förslaget till frihamnsstadga upptagna reglerna

örn det definitiva inträdet av varuhavares med förtullning sammanhängande

förpliktelser gentemot tullverket samt örn utgångspunkten vid beräknande

av tid för anstånd med fullgörandet av dessa förpliktelser.

De sakkunnigas förslag att ur frihamnsförordningen avskilja ifrågavarande

ämnen för reglering i frihamnsstadgan har icke givit mig anledning

till erinran.

Frilagersväsendet. De gällande reglerna örn frihamnsväsendet hava till

stor del motsvarighet i frilagersförfattningarna. Gällande allmänna bestämmelser

örn frilager återfinnas i förordningen den 20 december 1912

(nr 351) örn frilager och frilagersstadgan den 4 mars 1921 (nr 166) med i

dessa författningar vidtagna ändringar samt i generaltullstyrelsens cirkulär

den 26 april 1921 angående tulltjänstordning för frilager (Tullverkets

författningssamling 1921:160).

Någon fri lagersrörelse har icke kommit till stånd. Visserligen har under

år 1917 medgivande att inrätta fri lager lämnats Göteborgs stad, men

den därstädes uppförda frilagersbyggnaden har icke blivit tagen i bruk

för det därmed avsedda ändamålet.

De sakkunniga hava icke närmare ingått på anledningarna till att någon

frilagersrörelse icke kommit till utveckling Titan endast omnämnt,

att denna rörelse förmenades sakna förutsättningar att bära såväl de

Departemtntt
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

56 Kungl. Maj:ts -proposition nr 166.

egna anläggnings- och administrationskostnaderna som statsverkets kostnader

för tullbevakning, bokföring och expedition, vilka senare enligt

§ 3 i frilagersförordningen skola ersättas av anstaltens innehavare.

De sakkunniga anse det under förhandenvarande omständigheter icke

vara påkallat att nu verkställa en mot revisionen av frihamnslagstiftningen

svarande omarbetning av frilagersförfattningarna utan snarare

böra tagas i övervägande, huruvida icke sistnämnda författningar borde

upphävas, något som givetvis icke uteslöte ett framtida återupptagande

av frilagersfrågan, därest denna skulle bliva aktuell.

Någon erinran häremot har icke framställts i de infordrade yttrandena.

Stockholms handelskammare har förklarat sig instämma i de sakkunnigas

uttalande. Generaltullstyrelsen har med hänsyn till de omständigheter,

de sakkunniga åberopat, och då frilagersförfattningarna i varje

fall icke borde i sin nuvarande form kvarstå vid sidan av en reviderad

frihamnslagstiftning, tillstyrkt deras upphävande.

I anslutning till de sålunda gjorda uttalandpna förordar jag, att förordningen

den 20 december 1912 örn frilager upphäves.

Förpackning m. m. av tobaksvaror. Enligt 1 § sista stycket förordningen

den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket skola, utom varje bearbetning av tobak, vissa åtgärder

med tobaksvara anses såsom tillverkning av sådan vara. De åsyftade

åtgärderna, vilka följaktligen inbegripas under monopolrättigheten, äro

utstyrsel, förpackning samt åsättande av namn eller beteckning, ägnad

att utmärka tobaksvaran såsom särskild vara.

I en i betänkandet återgiven framställning hava frihamnsaktiebolagen

i Stockholm, Göteborg och Malmö anhållit örn sådan författningsändring,

att ifrågavarande åtgärder finge inom frihamn vidtagas även av annan

än monopolets utövare. I framställningen har anförts, att på grund av

nuvarande bestämmelser ett handelsföretag i tobaksbranschen vore utestängt

från möjligheten att i svensk frihamn förpacka och etikettera

tobaksvara på sådant sätt, som olika marknader kunde fordra, varjämte

hinder mötte för tillvaratagande av tobaksvara, som ankomme skadad

eller bleve skadad under lagring i frihamn. Det sistnämnda har i

framställningen belysts genom ett anfört exempel. Visserligen hade, enligt

vad i framställningen förmäles, aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet

i det åsyftade särskilda fallet förklarat sig villigt medverka vid utförandet

av den behövliga ompackningen. Emellertid erinrades, att en sådan

medverkan dock komme att åsamka ägaren extra kostnader

samt att under alla omständigheter osäkerhetsmoment och en onödig inskränkning

i köpmännens rätt att ompacka varor i de svenska frihamnarna

kvarstode.

I betänkandet har vidare åberopats ett av styrelsen för aktiebolaget

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166. 57

Svenska tobaksmonopolet över framställningen avgivet yttrande av följande

innehåll:

Med den ifrågavarande bestämmelsen i monopolförordningen hade säkerligen

i främsta hand avsetts att säkerställa, att en tobaksvara endast

skulle förekomma till försäljning inom riket i originalförpackning, d. v. s.

den förpackning, som genom monopolets utövares försorg försetts med

priskurantpris och vederbörlig kontrollstämpel. Vad beträffade de i frihamn

lagrade tobaksvarorna, bleve ju dessa varor emellertid icke förrän

vid införseln till riket från frihamnen föremål för licensbehandling med

dylikt åsättande av priskurantpris och kontrollstämpel.

Såvitt styrelsen för sin del kunde finna, syntes det ur tobaksmonopolets

synpunkt därför knappast kunna befaras, att någon menlig inverkan

skulle uppstå, örn gällande bestämmelser skulle underkastas sådan jämkning,

som den remitterade framställningen åsyftade.

Under alla förhållanden syntes det styrelsen rimligt, att något hinder

icke skulle föreligga för en varuägare att själv få tillvarataga och ompacka

en tobaksvara, som ankomme skadad eller bleve skadad under lagring

i frihamn.

De sakkunniga framhålla, att gällande bestämmelser angående tillverkning

inom riket av tobaksvaror borde anses tillämpliga jämväl inom frihamn,

varav följde, att sådana åtgärder, som enligt monopolförordningen

vore att betrakta såsom tillverkning av tobaksvaror, icke finge av annan

än monopolets utövare vidtagas i frihamn, även örn de folie utanför begreppet

industriell verksamhet i den mening detta hade i frihamnslagstiftningen.

Jämväl de sakkunniga förklara sig anse det vara med frihamnslagstiftningens

syfte överensstämmande, att större frihet i förevarande

hänseende beredes beträffande förfogandet över tobaksvaror i frihamn,

samt förorda en ändring av monopolförordningen såsom det härvid

lämpligaste tillvägagångssättet.

Stockholms handelskammare och Stockholms fr ika mnsaktiebolag hava

hemställt, att dylik ändring måtte vidtagas i samband med revisionen av

frihamnsförfattningarna. Kommerskollegium har biträtt denna hemställan.

Styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet har, under hänvisning

till sitt förenämnda yttrande, förklarat sig vilja allenast betona, att

vid en efter de sakkunnigas förord i angivet syfte eventuellt genomförd

ändring i monopolförordningen det vore angeläget, att ändringen skedde

i sådan form, att icke därigenom möjlighet tillskapades för en varuägare

att inom frihamn verkställa blandning av olika tobaksvaror. Enligt

styrelsens mening borde nämligen ett sådant förfarande icke kunna få

inrymmas under begreppet utstyrsel eller förpackning av tobaksvara

utan närmast få betraktas såsom bearbetning av tobaksvaror och därför

hänförligt till tillverkning av tobaksvaror samt sålunda i enlighet med

monopollagstiftningens innebörd vara uteslutande förbehållet monopolets

utövare.

Billerne/ til! riksdagens protokoll 11)115. 1 sami. Nr 166.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

De skäl, som anförts till stöd för yrkandet om rätt för jämväl annan

än tobaksmonopolets utövare att i frihamn företaga utstyrsel eller viss

därmed jämförlig behandling av tobaksvaror, äro enligt min mening förtjänta

av beaktande. Jag förordar alltså, att för beredande av dylik

rättighet ändring vidtages i 1 § sista stycket av monopolförordningen.

Härvid torde, till undanröjande av tvekan i det av styrelsen för aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet berörda hänseendet, böra uttryckligen

angivas såsom en förutsättning för rättighetens åtnjutande, att ej tillika

blandning av olika tobaksvaror äger rum.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört hava inom

finansdepartementet upprättats fem författningsförslag, vilkas innehåll

härutöver icke torde tarva ytterligare motivering, nämligen förslag till:

1) frikamnsförordning,

2) förordning örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316),

3) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924

(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.,

4) förordning örn upphävande av förordningen den 20 december 1912

(nr 351) örn frilager samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Departementschefen hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Bernt Nilsson.

3 n o c 4 5. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.

Doktrin (1)

  1. Bernhard Staedler, Hamnreglemente, FT 1975 nr 3 s. 97, på s. 100 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:217 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till frihamnsförordning m. m. a1 i texten
  2. BevU 1935:36 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till frihamnsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motionei''. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1975 s. 97 Bernhard Staedler, Hamnreglemente s. 100 i texten