Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafiks.tadgan den 20 juni 1930 (nr 285)

1935-03-01 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:171, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafiks.tadgan den 20 juni 1930 (nr 285)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 171.

1

Nr 171.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafiks.tadgan den

20 juni 1930 (nr 285); given Stockholms slott den 1

mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit

härmed inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 171.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majda proposition nr 171.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Härigenom förordnas, att 8, 9, 10 och 16 §§ i vägtrafikstadgan den 20 juni

1930 skola hava följande ändrade lydelse:

8 §.

1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för

dragare,

att vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, branta backar eller eljest,

där utsikten är skymd, i god tid nedbringa hastigheten så som vid varje

tillfälle behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver;

att där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning

om gatuhörn eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för gående

avsett övergångsställe eller av å hållplats stående spårvagn icke använda större

hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;

samt att då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,

nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas på

ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

2 morn. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser, där

stark trafik råder, eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för

gående avsett övergångsställe liksom eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten

så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden

kan omedelbart bringas att stanna.

9 §.

1 mom. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar och eljest, då

utsikten över vägen är skymd, städse framföras å körbanans vänstra sida.

2 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för

dragare eller som rider, åker velociped eller sparkstötting eller leder djur, att

hålla till vänster vid möte, så ock för att tillåta upphinnande fordon att passera

förbi (omkörning).

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas, och må under

inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare vägkrökar eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 171.

3

å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan väg oell järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, örn spårens läge det medgiver,

ske till vänster.

3 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett

annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra sida,

låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen förare av

fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande

körbana.

10 §.

1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen

uppsatta anslag och varningstecken.

2 mom. Förare av fordon, vilken ärnar stanna, skall till ledning för bakom

kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat

lämpligt sätt giva tecken. Vid möte med annan körande eller den, som rider

eller leder djur, skall förare, örn den mötande giver sådant tecken, iakttaga särskild

försiktighet eller, örn tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande

genom utsträckning av hand eller piska eller på annat lämpligt sätt utvisa den

riktning, han ämnar välja.

3 mom. Den, som vill företaga omkörning, bör där så erfordras medelst ljudsignal

eller tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne

skyndsamt genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att

signalen uppfattats, samt sakta farten.

Förare av fordon så ock den, som åker velociped, skall, då så i särskilt fall

är erforderligt till förebyggande av fara för person eller egendom, avgiva ljudsignal

eller, där signalapparat saknas, medelst tillrop väcka andra vägfarandes

uppmärksamhet.

4 mom. Inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat

tättbebyggt samhälle vare avgivande av ljudsignal i andra fall än i 3 mom.

sägs ej tillåtet. Detta stadgande gäller dock icke fordon, som framföres för i

18 § 4 mom. motorfordonsförordningen avsett ändamål.

5 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse

må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder

vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; cj heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn

händelsen.

6 mom. Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan allmän

plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städer.

16 §.

1 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt

7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

För förseelse mot 10 § 4 mom. vare straffet böter från och med två till och

med tjugu kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 och

9 §§, 10 § 2 morn. och 3 mom. andra stycket, 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon,

må till fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 5 mom. straffes med dagsböter; dock att där

förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt

lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo, anför:

I skrivelse till Konungen den 12 mars 1934 hemställde Överståthållarämbetet

örn sådan ändring i vägtrafikstadgan den 20 juni 1930, att de lokala

myndigheterna erhölle rätt att meddela de särskilda föreskrifter rörande ljudsignalers

avgivande vid trafik med motorfordon, vartill myndigheterna :— för

genomförande av systemet med s. k. tyst trafik — kunde finna anledning.

Sedan yttrande i anledning av skrivelsen avgivits av länsstyrelserna i samtliga

län, kungl, automobilklubben, svenska motorklubben och motormännens

riksförbund, motormännens helnykterhetsförbund, svenska motorförbundet,

automobilbesiktningsmännens förening samt Sveriges droskbilägares riksförbund,

Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund

och Sveriges trafikbilägares riksförbund — sistnämnda fyra förbund

i en gemensam skrift — överlämnades handlingarna till 1934 års vägtrafiksakkunniga;

och med skrivelse den 29 november 1934 inkommo de sakkunniga

med av motiv åtföljda förslag i ämnet.

Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla förslag i ärendet. Till en

början torde jag emellertid få lämna en redogörelse för hitintills i vårt land

gällande bestämmelser angående ljudsignalers avgivande vid trafik med motorfordon.

I vår första förordning om automobil trafik, utfärdad den 21 september

1906, fanns stadgad skyldighet för automobilförare att, när så erfordrades

för att väcka vägfarandes eller gåendes uppmärksamhet, i tid giva varningssignal.

Liknande stadgande fanns jämväl intaget i förordningen den 30 juni 1916

örn automobiltrafik ävensom i stadgan den 15 juni 1923 örn trafiken å vägar

och gator. I den sistnämnda föreskrevs därjämte, att förare av motorfordon

skulle vid vägkorsningar och vägkrökar eller eljest, då utsikten över vägen

vore skymd eller då gående eller den, som åkte velociped, kälke eller sparkstötting,

befunne sig i fordonets väg, i tid giva varningssignal; enahanda skyldighet

ålåge den, som åkte velociped.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

1927 års motorfordonssakkunniga föreslogo i det av dem framlagda betänkandet

med förslag till förordning om motorfordon m. m., att berörda föreskrifter

i 1923 års vägtrafikstadga skulle inskränkas att gälla fall, då utsikten

över vägen vore skymd eller eljest omständigheterna så påfordrade. Enligt

vad de sakkunniga framhöllo skulle, därest de gällande bestämmelserna

ordagrant tillämpades, trafiken med motorfordon, framför allt i städerna, bliva

i hög grad störande. En inskränkning i signalerandet syntes vara påkallad

även ur den synpunkten att därigenom såväl motorförarnas som fotgängarnas

uppmärksamhet skärptes. Många förare körde, för att använda ett gängse

uttryck, »på signalen», d. v. s. de ansåge sig ha uppfyllt allan rättfärdighet

genom att signalera och underläte att efter signalens givande iakttaga nödig

försiktighet. Fotgängarna åter bleve genom de många signalerna så vana vid

dessa, att de icke vidare aktgåve på dem.

I den proposition, nr 121 år 1930, varigenom riksdagens yttrande inhämtades

över, bland annat, förslag till ny vägtrafikstadga, anförde dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet i förevarande hänseende:

Den av 1927 års motorfordonssakkunniga föreslagna föreskriften, att signal

skulle givas, då utsikten över vägen vore skymd, innebure, att signal strängt

taget alltid skulle givas, innan en gatukorsning passerades. Både vid färd

igenom gatukors och vid vändning örn gatuhörn syntes signalering i regel vara

obehövlig. Departementschefen erinrade örn att enligt 8 § i den föreslagna

vägtrafikstadgan förare av motorfordon skulle vara skyldig att vid färd i

vägkorsning i god tid nedbringa hastigheten så som vid varje tillfälle behörig

hänsyn till trafiksäkerheten krävde ävensom att vid vändning om gatuhörn

icke använda större hastighet än att fordonet kunde stannas så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter.

Skyldigheten att giva varningssignal syntes böra inskränkas till de fall, då

omständigheterna så påfordrade, eller med andra ord signal borde icke givas,

såvida icke därtill funnes särskild anledning. I Helsingfors och Åbo hade

dåmera, enligt vad som blivit upplyst, införts förbud mot onödiga signaler.

Därigenom hade motorförarna tvingats till större omsorg och varsamhet, varjämte

fotgängarna nödgades iakttaga större försiktighet vid beträdande av

körbana. I Åbo hade antalet sammanstötningar nedgått i antal efter införandet

av det »ljudlösa» systemet. Även erfarenheterna från Helsingfors

vore gynnsamma.

I enlighet med vad sålunda anförts föreskrevs i 10 § 2 mom. i förslaget till

vägtrafikstadga, att när så erfordrades, förare av fordon skulle i god tid medelst

ljudsignal eller tillrop väcka andra förares uppmärksamhet samt att

förare av motorfordon — så ock den som åkte velociped —• skulle, då omständigheterna

så påfordrade, i god tid avgiva varningssignal. Därjämte blev, i

överensstämmelse med de motorfordonssakkunnigas förslag, i 9 § 3 mom. upptaget

ett stadgande av innehåll, att den, som ville företaga omkörning, borde

medelst ljudsignal eller tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet;

och borde denne skyndsamt genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva

tillkänna, att signalen uppfattats, samt sakta farten.

Sedan propositionen i nu berörda delar av riksdagen lämnats utan erinran,

erhöllo 9 § 3 mom. samt 10 § 2 mom. i vägtrafikstadgan den 20 juni 1930

den i propositionen föreslagna lydelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

7

Såsom nyss antytts, hänvisades i omförmälda proposition till erfarenheterna

av »tyst trafik» i Helsingfors och Åbo. I 1934 års vägtrafiksakkunnigas

förenämnda skrivelse av den 29 november 1934 har lämnats en närmare redogörelse

för de åtgärder, som i Finland vidtagits för en begränsning av ljudsignaleringen.

Genom förordning av år 1929 om trafik med motorfordon stadgades, att vid

väg- och gatukorsning ävensom vid vägkrökar samt även annars, där endast

en kort sträcka av vägen kunde överskådas, förare av motorfordon skulle vid

behov giva en kort varningssignal. Ifrågavarande bestämmelse tolkades av

polismyndigheterna på sådant sätt, att signalering borde inskränkas i den

omfattning, som vore förenlig med trafiksäkerhetens krav. Genom en förordning

av år 1930 hava sedermera nämnda författningsbestämmelser ändrats

därhän, att förare i nyssberörda fall skall iakttaga den största försiktighet,

varvid emellertid tillagts en uttrycklig bestämmelse om att »onödiga ljudsignaler

vare förbjudna».

I detta sammanhang torde få anmärkas, att överträdelse av sagda bestämmelse

synes vara straffbelagd. Enligt förordning, innefattande allmän trafikstadga,

skall i fråga örn trafik med motorfordon gälla förutom föreskrifterna

i nämnda stadga — jämväl vad i förordningen om motorfordon stadgas;

och enligt stadgan bestraffas den, som bryter mot föreskrifterna i densamma,

med böter.

Enligt uppgifter, som av de vägtrafiksakkunniga införskaffats, har vid

granskning av statistiken rörande antalet trafikolyckor i Helsingfors framkommit,

att det absoluta antalet dylika olyckor betydligt nedgått, sedan den

tysta trafiken börjat tillämpas i medio av ar 1929. Härvidlag har hänvisats

till följande uppgifter angående trafikolyckor i Helsingfors åren 1928 1933:

*

Absolut

A r

antal

1928 .....

.....1,893

1929 .....

.....1,878

1930 .....

.....1,419

1931.....

.....1,032

1932 .....

..... 998

1933 . . . ■ .

..... 964

Enbart

Antal lind-

Antal svårt

materiella

rigt skada-

skadade

skador

de personer

personer

1,539

233

131

1,446

272

129

1,076

250

104

759

191

92

722

216

78

665

254

76

Antal

döda

26

31

17

25

11

20

Antalet motorfordon har i stort sett varit konstant under angivna år. Tillgängliga

siffror för trafikintensiteten under de olika åren hava givit vid handen,

att, örn trafikintensiteten år 1929 angives med 100, indextalen för de fyra,

närmaste åren bliva följande, nämligen 1930 90, 1931 90, 1932 85, 1933 88.

Det har sålunda visat sig, att kurvan för det absoluta antalet trafikolyckor

fallit hastigare än kurvan för trafikintensiteten. Genom att taga medeltalet

för de speciella kurvorna rörande de olika slagen av trafikolyckor har sammanställts

en trafikfarlighetskurva. Liksom vid trafikintensitetskurvan har beträffande

trafikfarlighetskurvan för år 1929 angivits siffran 100. Motsvarande

siffra har för år 1928 varit 96, 1930 76, 1931 66, 1932 55 och 1933 63.

Det har uppgivits vara polismyndigheternas bestämda uppfattning, att den

tysta trafiken verksamt bidragit till nedbringandet av trafikolyckornas antal

och trafiksäkerhetens höjande.

Enligt vad i de vägtrafiksakkunnigas skrivelse vidare angives har i England

kommunikationsministern bemyndigats att utfärda föreskrifter i fråga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

om ljudsignaler från motorfordon; dessa föreskrifter kunna vara olika för skilda

delar av landet ock med avseende å skilda tider av dygnet. Bestämmelser hava

ock tillkommit, som åsyftat att inskränka ljudsignalerandet. — För motortrafiken

i Paris gälla föreskrifter, som avse att förhindra, att motorfordon

nattetid framföras på sådant sätt, att användning av signalapparat nödvändiggöres.

I inledningsvis berörda skrivelse har Överståthållarämbetet anfört:

Ett av de spörsmål, som i alltmera stegrad grad visat sig påkalla statsmakternas

och underordnade myndigheters uppmärksamhet, är frågan om reglerande

av den ständigt ökade trafiken med motorfordon.

. Under härav föranledda överläggningar och diskussioner har, bland annat,

till behandling upptagits frågan, huruvida nuvarande system med ljudsignalering

från motorfordonsförarnas sida tillfredsställer trafiksäkerhetens och allmänhetens

rimliga krav. I sådant hänseende har vid åtskilliga tillfällen framhållits,

hurusom ljudsignalerna understundom kunna vara ägnade att framkalla

i stället för att förebygga påkörningar och andra olyckshändelser. Inom huvudstaden

har jämväl vid skeende polisundersökningar kunnat konstateras, att

stundom fotgängare, som befunnit sig framför ett motorfordon, genom ljudsignalen

irriterats och föranletts till för trafiken eller fotgängaren själv farliga

åtgärder, vilka åtgärder, därest signal icke givits, måhända icke ägt rum.

Vidare har framhållits att, i och med att motorfordonens antal undergått stark

ökning, ljudsignalerna icke längre äro ägnade att med samma tydlighet som

förut angiva, varest det signalerande fordonet befinner sig. Då ett flertal

dylika fordon samtidigt signalerar, möta ofta oöverstigliga svårigheter att med

ledning av ljudet klargöra, var desamma befinna sig och i vilken riktning de

färdas. Samtidigt som effektiviteten av ljudsignaleringen sålunda nedgått,

medföra emellertid gällande bestämmelser örn skyldighet för förare av motorfordon

att giva dylik signal, att föraren ofta anser sig hava vidtagit all erforderlig

försiktighet i och med att varningssignal givits. Härigenom kunna sålunda

bestämmelserna örn signalering komma att i viss mån motverka den allmänna

föreskriften, att förare skall iakttaga all den omsorg och försiktighet, som

till förebyggande av olyckshändelse utav omständigheterna betingas. Slutligen

hava vid åtskilliga tillfällen fran gangtrafikanter och andra personer klagomål

yppats över det störande moment, som ljudsignaleringen innebär.

I anledning av de olägenheter, vilka sålunda funnits vara förknippade med

ljudsignaleringen, har saväl utomlands som här i landet frågan uppkommit,

huruvida icke denna signalering lämpligen borde avskaffas eller i allt fall

begränsas.

Överståthållarämbetet är emellertid icke för närvarande berett att taga slutlig

ståndpunkt till fragan om lämpligheten av trafikens omläggning i antydd

riktning. Därest en sådan omläggning skulle äga rum, torde densamma i vart

fall icke böra på en gång genomföras i hela riket utan åtminstone till en början

böra bliva beroende på initiativ från de lokala polismyndigheternas sida. Genom

ett dylikt förfarande — som för övrigt tillämpades vid den tysta trafikens

genomförande i Finland — skulle också erforderlig erfarenhet örn systemets

lämplighet kunna vinnas samt läggas till grund för en blivande allmän

lagstiftning i ämnet.

Ett dylikt initiativ fran de lokala polismyndigheternas sida synes emellertid

för närvarande vara uteslutet med hänsyn till de bestämmelser rörande ljudsignalering,

vilka förekomma i 9 § 3 mom. samt 10 § 2 mom. gällande vägtrafikstadga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

9

Under åberopande av det anförda och då frågan om den tysta trafikens genomförande

ägde betydelse huvudsakligen för de tätare bebyggda samhällena,

har Överståthållarämbetet hemställt örn sådan ändring i vägtrafikstadgan, att

vederbörande lokala myndigheter erhölle rätt att meddela de särskilda föreskrifter

rörande ljudsignalers avgivande vid trafik med motorfordon inom tätt

bebyggda samhällen, vartill myndigheterna kunde finna anledning.

I övervägande antalet av de avgivna yttrandena har förslaget att — åtminstone

på försök — begränsa ljudsignaleringen blivit i princip tillstyrkt eller

lämnat utan erinran.

Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Västmanlands län framhållit, att

det förhållandet, att ljudsignaleringen kommit till så stor användning, som

för närvarande vore fallet, och ofta missbrukades, utan tvivel sammanhängde

med det allmänt kända faktum, att gällande bestämmelser örn körhastighet

i städer och tättbebyggda samhällen ofta åsidosattes. I stället för att_ noggrant

iakttaga dessa bestämmelser litade föraren alltför ofta till signaleringen

som medel att bereda sig fri väg. Det syntes icke uteslutet, att en laglig begränsning

av ljudsignaleringen skulle tvinga vederbörande till större försiktighet

och därigenom mera effektivt än gällande straffbestämmelser bidraga

till förbättrade förhållanden i avseende å iakttagandet av hastighetsbestämmelserna.

— Kungl, automobilklubben har givit uttryck åt den uppfattningen,

att försiktigheten vid framförande av fordon automatiskt ökades genom tyst

trafik; föraren måste i högre grad än eljest uppmärksamma framförandet av

sitt fordon särskilt vid korsandet av gator. Därigenom komme ock trafiksäkerheten

att ökas, och den vårdslösa körning, som föranleddes av att förarna

genom ljudsignaler sökte tilltvinga sig förkörsrätt, komme säkerligen att. i

hög grad minskas. Även gångtrafikanter komme otvivelaktigt att öka sin

uppmärksamhet, då de begåve sig ut på körbanan, enär de så småningom vande

sig vid att icke vänta signal, då de stege ut på körbanan, och därför själva

måste se upp. Att systemet komme att medföra stora fördelar ur säkerhetssynpunkt

syntes därför vara otvivelaktigt.

Betänkligheter mot en inskränkning i gällande bestämmelser örn motorfordonsförares

skyldighet att avgiva ljudsignal hava uttalats av länsstyrelserna

1 Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt örebro län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda anfört: Från föreskriften i 10 §

2 mom. vägtrafikstadgan bör enligt länsstyrelsens mening eftergift icke medgivas.

Länsstyrelsen syftar särskilt på behovet att varna fotgängare och lekande

barn, som med häpnadsväckande likgiltighet för faran uppehålla sig å

körbanan eller träda ut å den eller stå i begrepp att så göra utan att först

ha förvissat sig om, att passagen är fri. Skulle signal icke givas i fall som

dessa, utan föraren i stället för undvikande av påkörning hastigt bromsa

fordonet, bleve sannolikt ofta följden den, att ett efterföljande fordon, vars

förare icke kunnat observera olyckstillbudet, komme att kollidera med det

framförvarande fordonet. Ljudsignaleringen skulle emellertid kunna i hög

grad begränsas, därest det föreskreves, att automobil skulle vara försedd med

färdriktningsvisare med inmonterad elektrisk lampa, som tändes, när visaren

fälles upp, samt straffpåföljd stadgades för underlåtenhet att fälla visaren

upp eller ned eller att köra såsom den angiver. För den händelse försök med

tyst trafik finnes böra anställas, torde vara tillräckligt att signaleringen temporärt

avskaffas i Stockholm och att på utfallet av detta försök må bero, huruvida

tyst trafik bör utsträckas att omfatta hela landet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ställt sig tveksam, huruvida

tiden vore inne för genomförande av tyst trafik annat än under den mörka

delen av dygnet, då ljussignal vore fullt lika effektiv som signal med horn.

Denna tvekan berodde därpå att våra motorfordonsförare liksom övriga vägfarande

enligt länsstyrelsens förmenande i allmänhet ännu icke vunnit den trafikkultur,

som den tysta trafiken syntes förutsätta. Man borde enligt länsstyrelsens

mening, innan man bestämde sig för genomförande av den tysta trafiken,

avvakta någon tids erfarenhet av lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott

vid förande av motorfordon, av vilken lag man kunde förvänta, att den skulle

föranleda motorfordonsförarna till ett mera hänsynsfullt uppträdande.

Vad angår sättet för genomförande av tyst trafik, har överståthållarämbetets

förslag, att de lokala myndigheterna skulle tilläggas befogenhet att meddela

de föreskrifter, som för sådant ändamål kunde befinnas lämpliga, mött motstånd

från olika håll. Därutinnan har särskilt framhållits att genom en sådan

anordning kunde tänkas uppstå föreskrifter för de olika samhällena av mycket

skiftande innehåll, något som för bilisterna, särskilt mera långväga sådana,

skulle i hög grad försvåra föreskrifternas efterlevnad och även kunde medföra

en känsla av otrygghet eller ovisshet för andra trafikanter; bestämmelser örn

tyst trafik borde därför vara enhetliga för samtliga städer och tätare bebyggda

samhällen.

Med avseende å den inskränkning i ljudsignalerandet, som sålunda i flertalet

av de inkomna yttrandena förordats, har i allmänhet givits uttryck åt

den uppfattningen, att skyldighet att giva ljudsignal icke borde helt upphävas

eller att i varje fall bestämt förbud mot sådan signalgivning icke borde införas.

Sålunda hava länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och

Västernorrlands län uttalat sig för bibehållandet av stadgandet i 9 § 3 mom.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt att stadgandet i 10 § 2 mom.

andra stycket gåves det innehåll, att ljudsignal icke finge avgivas under andra

förhållanden än då sådan på grund av omständigheterna vore oundgängligen

nödvändig.

Ett stadgande av i huvudsak enahanda innehåll har föreslagits av kungl,

automobilklubben.

De inledningsvis omnämnda fyra riksförbunden hava uttalat sig för sådana

bestämmelser, att ljudsignal borde avgivas endast undantagsvis, när så befunnes

erforderligt för att undvika stagnation i trafikens jämna förlopp, och

eljest endast vid sådana tillfällen av överhängande fara för liv eller egendom,

då risk förefunnes, att en olycka icke kunde avvärjas enbart medelst fordonets

manövrering.

Länsstyrelsen i Blekinge län har -—- jämte det länsstyrelsen uttalat sig för

införande i vägtrafikstadgan av förbud i vissa fall för avgivande av ljudsignal

— ifrågasatt huruvida icke sådant förbud borde kompletteras med ett stadgande

av innehåll, att signalering icke i någon mån förminskade motorfordonsförarens

skyldighet att i övrigt iakttaga försiktighet vid körning.

I sin förenämnda skrivelse hava de vägtrafiksakkunniga anfört:

Att ljudsignalering, såsom bekräftats av de föreliggande uttalandena från

olika håll, inom tättbebyggda områden sker i en till synes alltför stor omfattning

torde i viss mån få anses förklarligt med hänsyn till de bestämmelser,

som i vägtrafikstadgan äro meddelade i detta ämne. Det säger sig

självt, att de i det föregående återgivna bestämmelserna i 9 § 3 mom. och 10 §

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

11

2 inom. vägtrafikstadgan äro — då i författningarna inga föreskrifter finnas

meddelade till motverkande av onödig signalgivning — ägnade att lämna ram

för en sådan tillämpning, att förare, även där behov av varningssignal icke

föreligger, i många fall likväl giver signal för att det under inga förhållanden

skall kunna läggas honom till last, att han uraktlåtit signalgivning. Nu antydda

tillämpning lärer väl ock hava befordrats därav att domstolarna ofta i

trafikmål låtit uraktlåtenhet att giva varningssignal utgöra grund för att fälla

en förare till ansvar.

Då det göres gällande, att ljudsignalering från motorfordonens sida sker i

större omfattning än som borde vara behövligt, avses i allmänhet,, på sätt redan

blivit antytt, förhållandena i de tättbebyggda samhällena, i synnerhet

städerna. På landsbygden torde däremot icke finnas motsvarande skäl till

anmärkning. I de tättbebyggda områdena framträda även olägenheterna av

en intensiv ljudsignalering i betydligt högre grad än på landsbygden. Det

synes vara ett självfallet önskemål, att ljudsignaleringen,, liksom överhuvud

taget de av trafiken föranledda störande momenten, i möjligaste mån begränsas

inom dylika områden. Ett sådant önskemål kan framställas, redan ur deras

synpunkter, vilka hava sina hem eller sina arbetsplatser invid trafikstråken,

samt med hänsyn till gatutrafikanternas naturliga krav på. en så litet

störande trafik som möjligt. Men bortsett härifrån kan en minskning av ljudsignaleringen

utan tvivel sägas utgöra ett synnerligen betydelsefullt led i

strävandena att ernå ökad trafiksäkerhet. Detta förhållande synes havavunnit

en klar belysning i den framställning, som Överståthållarämbetet avlåtit i

förevarande ämne. Det torde icke vara behövligt att här upprepa de synpunkter,

som med hänsyn till trafiksäkerheten göra sig gällande till stöd för

en minskad ljudsignalering. De sakkunniga vilja allenast fästa uppmärksamheten

på att en begränsning i signalgivningen skulle kunna väntas hava till

verkan, att förare av motorfordon tvingades att framföra sina .fordon med

större försiktighet och att ägna ökad uppmärksamhet åt den övriga trafiken.

Även fotgängarna skulle vänjas vid att iakttaga större aktsamhet vid passerande

av körbana.

På grund av vad sålunda anförts och med beaktande jämväl av att på sina

håll i utlandet begränsningar stadgats i fråga om signalgivningen samt särskilt

i Finland synnerligen goda erfarenheter vunnits härav, hava vägtrafiksakkunniga

funnit sig böra för vårt lands vidkommande föreslå åtgärder i

syfte att inskränka ljudsignalering och dymedelst befordra en tystare trafik.

Beträffande innebörden och räckvidden av de åtgärder, som sålunda böra

vidtagas för begränsning av ljudsignaleringen, hava vägtrafiksakkunniga utgått

från att denna icke bör under alla förhållanden förbjudas. Fastmera

bör det fortfarande åligga förare av fordon att, där så finnes påkallat av. hänsyn

till trafiksäkerheten, giva ljudsignal. De olägenheter, som. signalgivningen

kan medföra, böra självfallet icke föranleda, att varningssignal underlåtes,

när fara är å färde.

De sakkunniga hava inskränkt sig till att föreslå, att bestämmelse införes

i vägtrafikstadgan —- förslagsvis såsom en särskild paragraf med beteckning

10 a § — av innehåll, att fordon inom stads tättbebyggda område skall framföras

på sådant sätt, att avgivandet av ljudsignaler i möjligaste mån kan undvikas.

En motsvarande föreskrift anse de sakkunniga icke vara motiverad för

landsbygdens del. Ej heller finna de sakkunniga tillräcklig anledning att för

närvarande föreslå en dylik regel för andra tättbebyggda områden än städer.

Det sålunda föreslagna stadgandet, anföra de sakkunniga vidare, har såsom

synes en tämligen begränsad innebörd. Detsamma innefattar, enligt vad nyss

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

framhållits, icke förbud mot all signalgivning, och det är icke i och för sig förbundet

med straffbestämmelser. Syftet med stadgandet är att fästa uppmärksamheten

på att ljudsignalering i möjligaste mån bör undvikas. Vidare

synes en bestämmelse av ifrågavarande innebörd böra verka därhän att den

omständigheten, att en förare icke givit varningssignal, i rättstillämpningen

icke kommer att tillmätas samma betydelse som för närvarande anses vara

fallet. Ett flitigt användande av ljudsignaler i vara städer är ju nämligen

ingalunda alltid uttryck för ansvarskänsla eller aktsamhet utan kan lika

ofta vara kännetecknande för motsatsen. Det är tvärtom ett önskemål, att

polisen i städerna med skärpa inskrider mot förare, som genom ljudsignalering

exempelvis i en gatukorsning söker tilltvinga sig förkörsrätt eller eljest undan”

draga sig sina skyldigheter att taga hänsyn till och anpassa sig efter trafiken

i övrigt. Slutligen bör den föreslagna bestämmelsen kunna tjäna till underlag

för upplysningsverksamhet från vederbörande motororganisationers sida i syfte

att befrämja en tystare trafik.

Vägtrafiksakkunniga hava sa mycket hellre valt en mera begränsad form

för åtgärder på förevarande område, som det ju står de sakkunniga fritt att,

örn åtgärderna visa sig icke vara tillräckliga, i sitt kommande förslag till

författningar på motorfordonstrafikens område föreslå skärpta bestämmelser

i här berörda hänseende. A.tt i annan nian än som följer av det nu sagda göra

bestämmelserna allenast försöksvis tillämpliga synes icke vara erforderligt.

De av vägtrafiksakkunniga ifrågasätta föreskrifterna torde icke heller vara

av den art, att desammas tillämpning skulle — på sätt antytts i överståthållarämbetets

skrivelse och vissa däröver avgivna yttranden — böra göras beroende

av beslut av de lokala polismyndigheterna på de olika orterna. De

sakkunniga äro överhuvud taget övertygade örn olämpligheten av att låta reglerna

för signalgivningen variera olika platser emellan alltefter de lokala polismyndigheternas

bestämmande.

De vägtrafiksakkunniga hava slutligen anfört, att med det sagda endast berörts

det moment i trafikbullret, som utgjordes av ljudsignalerna från motorfordon.

De sakkunniga ville emellertid icke underlåta att i detta sammanhang

även fästa uppmärksamheten på en annan störande faktor, nämligen det

oljud, som förorsakades av att motorerna — i synnerhet å motorcyklar — behandlades

pa ett olämpligt sätt. Enligt 21 § 9 mom. motorfordonsförordningen

alage det förare av automobil, bland annat, att så behandla motorn, att

den icke astadkomme onödigt buller; och jämlikt 34 § vöre berörda stadgande

tillämpligt å motorc5?kel. De sakkunniga vore icke beredda att här framlägga

ett uttömmande förslag; de föresloge emellertid, att orden »onödigt

buller» i 21 § 9 mom. motorfordonsförordningen utbyttes mot orden »störande

buller».

Da det syntes mig kunna Ifragasättas, huruvida det av de vägtrafiksakkunniga

uppgjorda förslaget till ändring av vägtrafikstadgan vore tillfyllest

för därmed avsett ändamål, lät jag inom kommunikationsdepartementet upprätta

ett utkast till ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.

I detta utkast sammanfördes i 10 § de bestämmelser, som avsågo ljudsignaleringen.

Denna paragrafs första moment bibehölls oförändrat. Såsom ett

andra moment upptogos tredje och fjärde styckena i det nuvarande andra momentet.

Tredje momentet upptog såsom första stycke det nuvarande tredje

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 171.

13

momentet i 9 § med allenast den ändringen att orden »bör medelst ljudsignal

eller tillrop» utbytts mot orden »må där så erfordras medelst ljudsignal eller

tillrop». I ett andra stycke av 10 § 3 mom. i utkastet stadgades, att förare

av fordon så ock den, som åkte velociped, skulle, då så i särskilt fall vore erforderligt

till förebyggande av fara för person eller egendom, avgiva ljudsignal

eller, där signalapparat saknades, medelst tillrop väcka andra vägfarandes

uppmärksamhet; detta stadgande ersatte föreskrifterna i första och andra styckena

av nuvarande andra momentet i 10 §. I anslutning till berörda stadgande

upptogs i ett fjärde moment en föreskrift av innehåll, att avgivande av ljudsignal

i andra fall än sålunda i 3 mom. sades ej vore tillåtet inom stads och

köpings tätt bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle; undantag

gjordes emellertid med avseende å fordon, som framfördes för i 18 §

4 mom. motorfordonsförordningen avsett ändamål (brandbilar m. fl.). Såsom

5 och 6 mom. i 10 § av utkastet upptogos paragrafens nuvarande 3 och 4 mom.

oförändrade. Förutom nu återgivna föreskrifter rörande ljudsignals avgivande

fogades till första stycket i 8 § 1 mom. en ny punkt enligt vilken det

ålåg vägfarande, som i sagda stycke avses, att städse framföra sitt fordon

på sådant sätt, att han ej gåve anledning till förhållande, som jämlikt 10 §

3 mom. andra stycket i utkastet medförde skyldighet för honom att avgiva ljudsignal.

De nya bestämmelser, som sålunda enligt utkastet föreslagits, voro förenade

med straffpåföljd vid överträdelse. Därutinnan hade iakttagits, att förseelse

allenast mot 10 § 4 mom. icke skulle straffas med dagsböter; straffbestämmelsen

härom hade förty intagits i 16 § 1 mom. För förseelse mot 10 §

3 mom. andra stycket så ock mot sista punkten i första stycket av 8 § 1 mom.

var straff stadgat i 16 § 2 mom.

I samband med de föreskrifter, som sålunda beröra den s. k. tysta trafiken,

ansåg jag mig böra ifrågasätta några andra ändringar i vägtrafikstadgan,

i främsta rummet syftande till större trygghet för fotgängare.

I utkastet hade sålunda andra punkten av första stycket i 8 § 1 mom. givits

följande lydelse: »att där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar,

eller vid vändning om gatuhörn eller i samband med passerande av obevakat,

särskilt för fotgängare avsett övergångsställe eller av å hållplats stående

spårvagn eller omnibus icke använda större hastighet än att fordonet

omedelbart kan stannas»; de kursiverade orden angiva skiljaktigheterna från

punktens nuvarande lydelse. I överensstämmelse med vad sålunda föreskrivits

om hastigheten för motorfordon eller fordon för dragare vidtogs i 8 §

2 mom. den ändringen att jämväl velociped skulle, under i momentet angivna

förutsättningar, kunna bringas att omedelbart stanna. Förutom några smärre

jämkningar i första punkten av 8 § 1 mom. första stycket — vilka i samband

med de ändrade föreskrifterna om ljudsignalering synts påkallade till tydligare

angivande av förares åligganden å trafikfarliga platser — upptogs såsom

ett sista stycke i 9 § 2 mom. ett stadgande av innehåll, att myndighet, som i

14 § sägs, ägde, där så med hänsyn till trafiksäkerheten eller eljest funnes

påkallat, utfärda närmare bestämmelser rörande rätt att företaga omkörning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

eller helt förbjuda sådan; överträdelse av sådan bestämmelse var enligt 16 §

2 mom. belagd med straff.

Såsom en följd av att det nuvarande 3 mom. i 9 § — med viss ändrad lydelse

— överflyttats till 10 §, hade i utkastet det nuvarande 4 mom. i förstnämnda

paragraf givits ordningsnumret 3 mom.

över utkastet hava utlåtanden infordrats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands

och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län har lämnat utkastet utan erinran, och länsstyrelsen

i Norrbottens län har förklarat sig icke hava några mera väsentliga

erinringar att framställa mot detsamma; några smärre jämkningar förordas.

Med avseende å innehållet i övriga yttranden torde jag få till en början

uppehålla mig vid vad i desamma anförts i fråga örn den s. k. tysta trafiken.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar det av vägtrafiksakkunniga

framlagda förslaget till ändring i vägtrafikstadgan. Styrelsen ifrågasätter

huruvida den tysta trafiken kommer att medföra några fördelar annorstädes

än i större samhällen med välordnade trafikförhållanden och där trafiken nått

sadan omfattning, att ljudsignaler så gott som ständigt avgivas. Det kan enligt

styrelsen befaras, att utkastets föreskrifter komma att inom andra tättbebyggda

samhällen förorsaka talrika överträdelser och såsom en följd därav

domstolarnas belastande med en mångfald oväsentliga trafikmål. I fråga om

berörda föreskrifters avfattning har styrelsen anmärkt, att densamma icke

vöre för gemene man tillräckligt enkel och lättfattlig för att kunna användas

i vägtrafikstadgan.

I ett vid länsstyrelsens i Västmanlands län utlåtande fogat yttrande från

magistraten i Västerås anföres:

Att, såsom i utkastet föreslagits, bestämmelser om den tysta trafiken skola

gälla för hela riket, är obetingat att föredraga framför bestämmelser, utfärdade

för skilda orter av de lokala myndigheterna. Det kan emellertid ifrågasättas,

örn de i vårt land i övrigt gällande trafikreglerna äro av den natur, att de

utan svårighet låta sig förenas med föreskrifter om tyst trafik. Särskilt är

därvid att uppmärksamma den i vägtrafikstadgan fastslagna s. k. vänsterregeln.

Denna regel, som innebär skyldighet för vägfarande att vid korsning

mellan trafikleder städse låta från vänster kommande fordon passera först,

medför vid tyst trafik att den, som färdas å en huvudtrafikled, till vilken

löpa flera tillfartsvägar, städse måste framföra sitt fordon med synnerligen

låg hastighet, då risk alltid föreligger att något fordon med förkörsrätt föres

in från sidoväg. Detta kan leda till att motorfordon å stora huvudvägar

måste framföras med betydligt lägre hastighet än som i och för sig kan anses

erforderligt. Det synes vara mera lämpligt att förena systemet tyst trafik

med en föreskrift, enligt vilken vägfarande å huvudtrafikled har förkörsrätt

framför den som färdas å sidoled. Även med nuvarande trafikregler kan

emellertid åtskilligt vinnas i fråga om avskaffande av onödig signalering.

Under alla förhållanden uppstå svårigheter, då det gäller att fastslå, i vilka

fall signalering skall anses tillåten. Att sådan bör få ske vid omkörning är

uppenbart och likaså måste signalering vara tillåten, då omedelbar fara för

påkörning, sammanstötning eller dylikt föreligger. Det i 10 § 3 mom. andra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

15

stycket i utkastet upptagna stadgandet, att signal skall avgivas »då så i särskilt

fall är erforderligt till förebyggande av fara för person eller egendom»,

synes emellertid vara så vagt avfattat, att effektiviteten av det i 4 mom.

stadgade förbudet äventyras.

För egen del anför länsstyrelsen:

Enligt dess mening hade det varit önskvärt, att i samband med frågan örn

tyst trafik verkställts en undersökning rörande möjligheten till jämkning i den

s. k. vänsterregeln vid korsning av vägbana. Det synes nämligen påtagligt,

att dessa två spörsmål äga samband med varandra, och det kan ifrågasättas,

huruvida icke vänsterregelns bibehållande är oförenlig med tyst trafik. I

varje fall kan det befaras att, så länge vänsterregeln bibehålies, ljudsignalering

i gatukorsningar alltjämt kommer att äga rum i en omfattning, som eljest

icke vore behövlig.

I övrigt har länsstyrelsen icke funnit anledning till någon erinran mot utkastet.

Överståthållarämbetet har överlämnat ett av polismästaren i Stockholm till

ämbetet avgivet yttrande. I förevarande avseende anföres där i huvudsak

följande:

Det förhållande, som förare av fordon enligt sista punkten i 8 § 1 mom.

första stycket av utkastet skall undvika, är framkallande av fara för person

eller egendom. Emellertid åligger det enligt 2 § i vägtrafikstadgan varje vägfarande

att iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av

olycksfall betingas av omständigheterna. Den faresituation, som föraren

enligt nyssberörda stadgande i 8 § har att undvika, är han redan enligt 2 §

skyldig att förekomma; stadgandet synes därför överflödigt. Därest avsikten

med detsamma är att möjliggöra den tysta trafikens införande, torde det icke

leda till åsyftat resultat. Vid varje avgiven ljudsignal torde nämligen föraren

göra gällande, att signalen givits till förebyggande av fara, som annan än han

själv förorsakat. Att leda motsatsen i bevis torde oftast komma att misslyckas.

—- Överträdelse av förbudet i 10 § 4 mom. av utkastet skall enligt 16 §

1 mom. straffas med böter från och med 2 till och med 300 kronor. Givetvis

kan icke något vara att invända mot att avgivande av onödiga ljudsignaler,

särskilt från motorfordonen, i största möjliga utsträckning förhindras. Vår

motorfordons- och för övrigt hela vår trafiklagstiftning överhuvud taget företer

en mångfald av föreskrifter, för vilkas överträdande straff är stadgat. De

stora risker, som i anledning därav föreligga för varje vägfarande men huvudsakligen

för motorfordonsförare att överträda straffbelagda lagbud, har

väckt en inom vida kretsar utbredd opinion mot dessa. Opinionen har tagit

sig det uttrycket, att i föredrag och tidningspressen det kravet ställes på polispersonal

och polismyndighet, att begångna förseelser mot åsyftade föreskrifter

icke skola åtalas, i varje fall icke utan förut erhållen varning. Detta krav, för

vilket onekligen skäl tala, kan dock mitt förmenande icke inom ramen av gällande

rätt beaktas.

Genom den nu föreslagna lagstiftningen till möjliggörande av den s. k. tysta

trafiken införes inom trafiklagstiftningen en ny strafföreskrift, vilken utan

tvivel kommer att ytterligare verka irriterande på förhållandet mellan allmänheten

och polisen, enär den senare givetvis kommer att så långt ske kan övervaka

förbudet mot att annorledes än i vissa fall avgiva ljudsignal samt föranstalta

om åtal vid förbudets överträdande. Redan av nu anförda skäl måste

jag ställa mig tveksam mot lämpligheten att inom trafiklagstiftningens område

införa ifrågavarande brottsbegrepp, en tveksamhet, som är så mycket

större, som åtminstone i en stor stad ett effektivt övervakande av det föreslag
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 171.

na förbudet icke kan genomföras. Häremot kan väl invändas, att inom trafiklagstiftningen

redan förekomma föreskrifter, vilkas iakttagande icke heller

kan agnäs oavbruten tillsyn. Detta utan tvivel obestridliga faktum synes

emellertid tala mot lämpligheten att öka antalet sådana föreskrifter.

Emot förslaget talar emellertid också den omständigheten, att straffbestämmelsen

i fråga torde komma till användning allenast i undantagsfall. Det

torde, nämligen kunna tagas för visst, att en var motorfordonsförare, som giver

ljudsignal och i anledning därav till äventyrs underkastas polisförhör, kommer

att åberopa förefintligheten av fara för person eller egendom, en uppgift, vilkens

motbevisande lärer bliva utomordentligt svårt och oftast komma att misslyckas.

Ehuruväl jag på anförda grunder icke kan finna den i utkastet föreslagna

lösningen av frågan om lämpligaste sättet för den s. k. tysta trafikens genomförande

fullt acceptabel, vill jag dock icke avstyrka förslaget. Anledningen

härtill är den, att genom detsamma torde kunna bestraffas åtminstone en del

särskilt flagranta fall av onödigt signalerande.

Överståthållarämbetet bär i sitt utlåtande — under erinran örn sin i det föregående

återgivna framställning — förordat författningsföreskrifter i det syfte,

som med utkastet avses, men ifrågasatt huruvida icke detsamma bör bliva föremål

för överarbetning under hänsynstagande till de av polismästaren framförda

erinringarna.

Vad angår de övriga ändringar i vägtrafikstadgan, som

innefattas i utkastet, anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

Mot utkastets reglering av körtrafiken över s. k. övergångsställen för gående

(8 § 1 mom. första stycket andra punkten) har styrelsen icke funnit anledning

till erinran men anser sig böra framhålla, att övergångsställena i så fall

alltid böra vara tydligt utmärkta samt att det föreskrivna körsättet icke bör

fordras annat än när gångtrafiken vid övergångsställena gör sådant körsätt

erforderligt. Såsom bestämmelsen rörande körtrafiken över övergångsställena

är formulerad i utkastet, skulle denna trafik regleras även när gatan t. ex.

nattetid är så gott som folktom. Det torde även i detta sammanhang böra påpekas,

att de exempelvis i Stockholm nu förekommande övergångsställena ofta

icke äro urskiljbara vid snöfall och ofta icke heller, då farbanan är våt eller

smutsig.

Den bestämmelse, som kan komma att utfärdas beträffande övergångsställena,

torde böra gälla även för den som åker velociped.

Enligt styrelsens uppfattning synes ökad trafiksäkerhet icke vara att vinna

genom straffbeläggning av överträdelse av de ifrågavarande trafikföreskrifterna.

I allt fall synes straffbeläggning böra undvikas, så länge nödig erfarenhet

om föreskrifternas lämplighet icke föreligger.

Polismästaren i Stochholm yttrar:

Särskilda övergångsställen för fotgängare hava sedan flera år varit anordnade

i Stockholm, och ytterligare sådana komma att införas. Någon tvekan

torde icke behöva förekomma därom, att sådana bestämmelser äro önskvärda,

som giva fotgängare skydd inom övergångsställena. Däremot torde kunna

ifrågasättas, huruvida den formulering, bestämmelsen fått i utkastet, är den

lämpligaste. Vid sammanträde den 23 november 1934 med en av överståthållaren

tillkallad trafikkommitté med uppdrag att granska för Stockholm gällande

trafikföreskrifter enade sig kommittén örn följande uttalande:

»Förare av fordon skall lämna gående tillfälle att passera över gata å övergångsställe.

För sådant ändamål skall det åligga förare av fordon att, då

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

17

detta närmar sig sådant övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att fordonet

kan vid behov stannas framför övergångsstället; och bör det i övrigt åligga

fordonsförare att a sadant ställe iakttaga största möjliga hänsyn till de gående.

»

Samtidigt uttalades önskvärdheten av att övergångsställena utmärktes tydligare

än vad nu ansågs vara fallet samt att straffpåföljd icke förbundes med

bestämmelsens överträdande.

Varken vägtrafikstadgan eller annan författning föreskriver, att eller huru

övergångsställena skola anordnas. Ett alltför tätt utläggande av dessa inom

en livligt trafikerad stad måste medföra, att, om hastigheten skall så begränsas,

som i utkastet föreslås, framkomstmöjligheten för motorfordon kommer

att i mer än behövlig grad förhindras. Det torde därför vara önskvärt, att

föreskriften i fråga gives en formulering, som mer anknyter sig till det av

nyssnämnda kommitté gjorda uttalandet. Dessutom torde mot utkastets föreskrift^

uti förevarande del kunna göras den anmärkningen, att föreskrift örn

övergångsställes tydliga utmärkande saknas. Behov av dylik föreskrift torde

vara sa mycket större, som överträdelse av hastighetsbegränsningen kan, enligt

utkastet, medföra dagsböter och i vissa fall fängelse. Det torde därjämte

kunna ifrågasättas, huruvida icke i förevarande fall straffet bör kunna fastställas

till deri lindrigare grad, som för överträdelse av en del andra föreskrifter

i vägtrafikstadgan är stadgad, nämligen böter från 2 till och med 300

kronor.

Spårvägshållplatserna i Stockholm äro i regel så anordnade, att de, som

fran gangbana vilja pastiga sparvagn, nödgas beträda och passera åtminstone

någon del av körbanan. I anledning härav och då en livlig trafik av gående

ofta äger rum mellan gångbana och vid hållplats stillastående spårvagn, torde

någon erinran icke kunna göras om den i utkastet föreslagna hastighetsbegränsningen

vid passerande av vid hållplats stående spårvagn. Däremot torde

för Stockholms del behov av samma hastighetsbegränsning vid passerande av

en vid hållplats stillastående omnibus icke föreligga. Omnibushållplatserna

härstädes äro nämligen sa anordnade, att de, som önska medfölja omnibus, bestiga

denna direkt från gångbanan. Utkastets ifrågavarande bestämmelse

kan dessutom antagas komma att medföra stockningar i körtrafiken, enär omnibushållplatserna

åtminstone å vissa gator här i staden äro belägna på jämförelsevis

kort avstand fran varandra och trafiken med omnibusar vissa tider

på dagen är synnerligen livaktig samt den föreslagna hastighetsbegränsningens

iakttagande måste skapa långa fordonsfiler till hinder för den korsande körtrafikens

framkomstmöjlighet.

I fråga örn straffbestämmelsen för överträdelse av den föreslagna hastighetsbegränsningen

vid passerande av vid hållplats stående omnibus får jag

åberopa, vad jag förut anfört i samband med den föreslagna föreskriften om

övergångsställe för gående.

Överståthållarämbetet har jämväl i förevarande hänseende anslutit sig till

de av polismästaren framförda erinringarna.

Av det föregående framgår, att det av Överståthållarämbetet väckta förslaget

om inskränkning i den motorfordonsförare nu åliggande skyldighet att

avgiva ljudsignal vunnit en tämligen allmän anslutning från hörda myndigheter

och organisationer, ehuru skilda åsikter gjort sig gällande med avseende

å sättet för åstadkommande av en minskning av ljudsignalerandet.

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, torde ett flitigt användande av

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 171. 2

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

ljudsignaler ingalunda innebära någon garanti för ökad trafiksäkerhet; fastmera

lärer det ofta förhålla sig så, att vederbörande förare genom signals avgivande

anser sig hava fullgjort vad på honom ankommer och såsom en följd

härav eftersätter behörig hänsyn till andra trafikanter. Otvivelaktigt synes

ock vara att trafiksäkerheten skulle i icke ringa man ökas, därest motorfordonsförarna

tillförbundes att mindre lita till ljudsignalens verkningar och

fotgängarna tvingades till uppmärksamhet pa körtrafiken, oavsett örn några

signaler hördes.

Ett fullständigt borttagande av skyldigheten att avgiva ljudsignal kan naturligen

icke ifrågakomma. Sådana situationer förekomma ej sällan, där en

annan trafikants uppmärksamhet måste väckas för att en olycka skall kunna

undvikas. Men det synes böra eftersträvas, att ljudsignalerandet inskränkes

till dylika fall och icke, såsom nu ofta är fallet, företages allenast för att —

oberoende av en sådan situation — giva till känna motorfordonets annalkande.

På sätt i överståthållarämbetets framställning uttalats och jämväl i flertalet

yttranden betonats är det närmast i tättbebyggda samhällen som behov

föreligger av ändrade föreskrifter i nu omhandlade syfte. Där framträda ock

det myckna signalerandets i allmänhet störande verkningar på ett helt annat

sätt än å den egentliga landsbygden. En ändring i vägtrafikstadgans bestämmelser

örn ljudsignalering synes därför, åtminstone tillsvidare, böra avse allenast

stads och köpings tättbebyggda område ävensom annat tättbebyggt samhälle.

Med hänsyn till syftet med en inskränkning i ljudsignalerandet finnér jag

det lämpligt att bestämmelser därom givas ett enhetligt innehåll, varför de

böra utfärdas av Kungl. Maj :t. Pa sätt framhållits av, bland andra, de väg

trafiksakkunniga, kan det även vara förenat med verkliga olägenheter att låta

regler för ljudsignalerandet variera olika platser emellan.

Vid en ändring av vägtrafikstadgans föreskrifter angående ljudsignalerandet

synes man böra främst taga sikte på de redan i det föregående berörda situationer,

då avgivande av signal erfordras till undvikande av olycka, så ock

för att omkörning skall kunna äga rum. Sådana fall böra i vägtrafikstadgan

angivas. I sådant syfte torde till en början det nuvarande stadgandet i 9 §

3 mom. angående avgivande av signal vid omkörning böra bibehållas, dock

med den jämkning att signal icke bör avgivas annat än där så erfordras; ofta

kan nämligen den framförvarandes uppmärksamhet redan vara väckt eller

påkallas annorledes än medelst ljudsignal, exempelvis då vid mörker, genom

skenet från det omkörande fordonets lyktor, en framförvarande ofta i tid kan

varskos örn den förestående omkörningen. I stället för de generella föreskrifter,

som nu innefattas i 10 § 2 mom. första och andra styckena, har det

vidare synts mig kunna lämpligen stadgas, att signal skall avgivas endast då

så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande av fara för person eller

egendom.

Efter det sålunda angivits, när ljudsignal må eller skall avgivas, torde

i vägtrafikstadgan böra föreskrivas, att, inom stads och köpings tättbebyggda

område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle, sådan signal

ej må i andra fall avgivas; undantag lärer emellertid böra göras med

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

avseende å fordon, som framföres för transport av sjuka, eller som användes

vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av

hjälp vid olycksfall eller av polisman i tjänsteutövning.

De av mig här angivna föreskrifterna torde böra kompletteras med straffbestämmelser

för fall av föreskrifternas åsidosättande. Därvid lärer det, i

överensstämmelse med vad nu gäller, böra stadgas straff för underlåtenhet att

avgiva signal, där sådan är föreskriven. Med syftet att genom inskränkning

av ljudsignalerandet förmå motorfordonsföraren till ökad varsamhet skulle

det emellertid ej låta sig väl förena att lämna avgivandet av ljudsignal,

där sådan är förbjuden, utan varje straffpåföljd. Det är visserligen icke uteslutet,

att även en författningsändring av allenast den innebörd, som innefattas

i de vägtrafiksakkunnigas förslag till ändring av vägtrafikstadgan, skulle

komma att något minska ljudsignalerandet; men helt visst komme icke en sådan

bestämmelse, som endast vore att anse såsom ett i vägtrafikstadgan intaget

råd eller anvisning, att förmå mindre nogräknade motorfordonsförare

att upphöra med att söka tvinga sig fram genom att »köra på signalen», varför

man alltså icke skulle vinna den med åtgärden ytterst åsyftade ökade varsamheten.

Straffpåföljd lärer därför böra stadgas för att markera, att det här

gäller överträdelse av meddelad föreskrift; i sadant syfte synes emellertid

påföljden kunna inskränkas till ett ringa bötesbelopp, varför utkastet härutinnan

ändrats.

I det av Överståthållarämbetet åberopade yttrande över utkastet, som avgivits

av polismästaren i Stockholm, hava framhållits vissa nackdelar av att

ytterligare en med straffpåföljd förenad trafikföreskrift utfärdades. Jag har

icke förbisett dessa. Men det synes mig ej heller böra förbises, att det är

plikten att så långt möjligt skydda allmänheten mot de faror och olägenheter,

vilka tyvärr visat sig förbundna med det moderna trafiklivet, som föranlett

dylika föreskrifter. Och den omständigheten, att beivrandet av förseelse

mot en föreskrift är förenat med vissa bevissvårigheter, lärer icke böra

hindra att föreskriften ■— örn den eljest är befogad — utfärdas.

I utkastet hade — i huvudsaklig överensstämmelse med vad, bland andra,

länsstyrelsen i Blekinge län förordat i sitt utlåtande över överståthållarämbetets

framställning — upptagits en föreskrift, att förare av motorfordon städse

skulle framföra sitt fordon så att han ej gave anledning till förhållande, som

— frånsett den vid omkörning föreliggande situationen — medförde skyldighet

för honom att avgiva ljudsignal. Ehuru nu nämnda föreskrift kunde

sägas redan vara omfattad av 2 § vägtrafikstadgan, hade föreskriften dock

ansetts hava ett ändamål att fylla, nämligen såsom en närmare upplysning

rörande syftet med de i det föregående förordade bestämmelserna örn ljudsignalerandet.

Emellertid har jag, da berörda föreskrift således icke nödvändigtvis

betingas av sagda bestämmelser, vid den slutliga prövningen funnit

föreskriften icke böra i detta sammanhang införas i vägtrafikstadgan.

I det av länsstyrelsen i Västmanlands län avgivna utlåtande! över utkastet

har — i anslutning till vad magistraten i Västerås närmare utvecklat ifragasatts,

huruvida icke utkastets föreskrifter rörande ljudsignaler förutsatte sådan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

ändring av den i 9 § 4 mom. vägtrafikstadgan (9 § 3 morn. i utkastet) innefattade

s. k. vänsterregeln, att fordon, som framföres å huvudtrafikled har

förtursrätt framför fordon å tillstötande sidotrafikled, oavsett vilket av fordonen,

som har det andra på sin vänstra sida. Vad härutinnan framhållits finner

jag värt det största beaktande. Med hänsyn till att vänsterregeln enligt

bestämmelse i vägtrafikstadgan icke fritager den förare, som har förtursrätt,

från skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande

körbana och då frågan om ändring av vänsterregeln lämpligen lärer böra tagas

i övervägande vid den allmänna revision av vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen,

varom de vägtrafiksakkunniga hava att avgiva förslag, har jag

emellertid icke ansett det nödigt att redan nu taga upp frågan till behandling.

I detta sammanhang anser jag mig böra anmärka, att jag funnit även den

av de vägtrafiksakkunniga väckta frågan örn viss ändring i 21 § 9 morn.

motorfordonsförordningen böra anstå i avbidan på nyssberörda revision.

Jag torde härefter få övergå till de övriga ändringsförslag, som utkastet

innehåller. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen för detsamma

framgår, åsyfta dessa förslag främst ökat skydd för fotgängare vid passerande

av vissa för dem avsedda övergångsställen, därutinnan ändrad avfattning av andra

punkten i 8 § 1 mom. första stycket vägtrafikstadgan av mig ifrågasatts.

Det torde icke kunna förnekas, att med för närvarande gällande föreskrifter

betydande svårigheter ofta föreligga för fotgängare att under stark körtrafik

taga sig över från en gångbana till en annan; ett vittnesbörd härom föreligger

bland annat i det uttalande, som gjorts av den i polismästarens i Stockholm

yttrande omförmälda trafikkommittén. Att i detta hänseende meddela bestämmelser,

som å ena sidan bereda fotgängare erforderlig trygghet men å

andra sidan icke lägga onödiga hinder för motorfordonstrafiken, är emellertid

en ingalunda lättlöst uppgift.

I städer och andra större orter finnas ofta särskilda övergångsställen för

fotgängare utmärkta medelst linjer i gatubeläggningen eller dylikt. Stundom

äro dylika övergångsställen även utmärkta med vägmärken enligt kungörelsen

den 12 juni 1931. Vissa övergångsställen kunna ock utmärkas medelst

automatiska ljussignaler. Någon tvekan torde ej kunna föreligga därom, att

vid sådant övergångsställe motorfordon — så ock fordon för dragare — bör

framföras med så låg hastighet, att fordonet kan omedelbart stannas för att

släppa fram fotgängare, som hava för avsikt att passera övergångsstället.

Givetvis är det av stor vikt, att de lokala myndigheterna sörja för att tydligt

utmärkta och även tillräckligt många övergångsställen anordnas.

Emellertid äro övergångsställen ej alltid utmärkta på nyss angivet sätt; och

där marken är snötäckt samt vägmärke saknas, framträder ej övergångsstället

genom några yttre kännetecken. Icke desto mindre kan det ofta vara tydligt,

att ett för fotgängare avsett övergångsställe föreligger; det må exempelvis

erinras örn plats mellan refuge och gångbana. Det synes mig uppenbart, att

även vid dessa övergångsställen körtrafiken skall framgå under hänsynstagande

till fotgängares berättigade anspråk att kunna utan onödigt uppehåll och utan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

21

fara taga sig fram. Föreligger grundad anledning till tvekan, huruvida ett

övergångsställe är särskilt avsett för fotgängare, lärer enligt vedertagna tolkningsgrunder

straff icke kunna ifrågakomma för förare, som vid detsamma

framfört sitt fordon annorledes än i stadgandet angives; redan tillvaron av

strafföreskrifter torde emellertid komma att mana till varsamhet i fråga örn

fordons framförande vid övergångsställe, som kan antagas vara avsett för

fotgängare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har mot utkastets avfattning av andra

punkten i första stycket av 8 § 1 mom. erinrat, att enligt densamma fordon

skulle framföras med i punkten föreskriven hastighet även när några fotgängare

ej uppehölle sig vid ifrågakommande övergångsställe. Ehuru en sträng

bokstavstolkning av punkten skulle kunna leda till en dylik slutsats, har jag

dock — med hänsyn till svårigheterna att utan en vidlyftig beskrivning angiva

stadgandets syfte — funnit mig icke böra företaga någon ändring i punkt - tens avfattning. Då det ligger i öppen dag, att avsikten med stadgandet endast

är att underlätta för fotgängare, vid de tillfällen sådana befinna sig vid övergångsställe,

att passera över körbanan, synes det mig nämligen knappast

behöva befaras, att allmänheten och än mindre åklagarmyndighet eller domstol

skall annorlunda tolka stadgandet, överhuvud taget torde det visa sig

ogörligt att för våra dagars väg- och gatutrafik meddela föreskrifter, som

helt utesluta det subjektiva omdömet örn deras tolkning. Vad särskilt åklagarmyndigheten

beträffar måste den vid föreskrifternas övervakande hava

förmåga och frihet att handla med hänsyn till dessas allmänna syfte, ej blott

till deras bokstav.

I fråga örn uttrycket obevakat övergångsställe ma framhallas, att därmed

avses — förutom plats, där särskild trafikpolis ej tjänstgör -— jämväl

plats, där automatiska ljussignaler ej finnas.

Till följd av hemställan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill jag förorda

att det i fråga örn övergångsställe föreslagna stadgandet göres tillämpligt

jämväl å den, som åker velociped, och att därför 8 § 2 mom. i vägtrafikstadgan

undergår härav betingad ändring.

Med anledning av vad polismästaren i Stockholm anfört gentemot den i utkastet

intagna bestämmelsen angående körhastigheten vid passerande av å hållplats

stående omnibus har jag funnit mig icke böra tillstyrka införandet av

denna bestämmelse.

Det i utkastet intagna stadgandet örn rätt för myndighet, som i 14 § vägtrafikstadgan

avses, att utfärda särskilda föreskrifter i fråga örn rätt att företaga

omkörning avsåg allenast att utgöra ett förtydligande av innehållet i

14 §. Då emellertid även utan det föreslagna stadgandet vederbörande myndighets

rätt att i angivna syfte utfärda föreskrifter torde omfattas av ordalagen

i sagda paragraf, har jag icke ansett nödigt vidhålla detta ändringsförslag.

Jag tillåter mig slutligen anmärka, att i yttrandena framförts vissa uppslag,

som jag här ej berört och till vilka ställningstagande synts mig böra an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

stå i avbidan på den förestående revisionen av vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen.

Med förmälan att riksdagens yttrande synes böra inhämtas över de av departementschefen

sålunda föreslagna ändringarna i vägtrafikstadgan, hemställer

denne härefter, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande

över ett i enlighet med hans anförande upprättat förslag till förordning örn

ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285), med

förklarande tillika, att Kungl. Maj :t, efter mottagande av riksdagens svar,

ville meddela det beslut, som därav föranleddes.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350907

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:294 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn förbud mot hastig hetstävling ar med motorfordon å allmänna vägar. s. 9 i texten
  2. 2LU 1935:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 171 med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 s. 1 i texten