Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm

70 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 70 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:184, Med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om kommunalstyrelse i Stockholm; given Stockholms

slott den 1 mars 1935.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 184.

2176 si 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Stockholms stad utgör en kommun. Örn kommunalförbund är särskilt

stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommunens område, förordnar

Konungen angående gränsens rätta sträckning. Örn ändring i kommunal indelning

är särskilt stadgat.

2 §•

Medlem av kommunen är envar, som är där mantalsskriven, ävensom var

och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt att

utgå till staden.

3 §-

Kommunen äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

4 §•

Yad staden samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande

rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för stadens gemensamma

behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som härflyter av

sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma staden från staten eller eljest,

skall anses såsom inkomst till täckande av stadens gemensamma utgifter.

5 §•

För anskaffande av medel, som utöver de i 4 § omförmälda inkomsterna

erfordras för bestridande av stadens utgifter, äger kommunen beskattningsrätt

enligt vad i denna lag stadgas.

6 §‘

Om utfärdande för staden av ordningsstadganden, byggnadsordning, hälso
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 184. 3

vårdsstadganden och brandordning samt om deras upprätthållande är särskilt

stadgat.

7 §•

Kommunens beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige. Ej må stadsfullmäktige

med verkställighetsåtgärder av något slag eller med förvaltning av

penningar eller andra tillgångar för kommunens räkning samfällt och omedelbart

sig befatta.

Förvaltning och verkställighet tillkomma, under överinseende av Överståthållarämbetet

och ledning av stadskollegiet, stadens nämnder (styrelser, direktioner,

utskott) eller för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr

utsedda personer.

2 kap. Om stadsfullmäktige.

8 §■

Stadsfullmäktiges antal är etthundra.

.9 §•

Kösträtt vid val av stadsfullmäktige tillkommer envar inom staden mantalsskriven

man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under

nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad

äger en röst.

Sådan rösträtt må dock ej utövas av den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till betalning

under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera

än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt eller är från

dess utövning utesluten, inverkar ej på den rösträtt, som tillkommer den

andra maken.

10 §.

Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan

stadgas i kommunala vallagen.

11 §•

Stadsfullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom

staden och uppnått tjugufem års ålder.

Stadsfullmäktig kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,

som nu är sagd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Följande personer må icke vara stadsfullmäktige: överståthållaren, underståthållaren

och polismästaren, annan ämbetsman, tjänsteman eller betjänt vid

Överståthållarämbetet, stadsfogde och hans biträden samt allmän åklagare i

staden, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd vid stadens drätsel

eller annat dess förvaltande verk och är för sin befattning redovisningsskyldig.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara stadsfullmäktig än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av flertalet bland

övriga fullmäktige; eller

d) vid valet den som de fyra senaste tjänstgöringsåren, det år då valet

sker inberäknat, tjänstgjort såsom stadsfullmäktig.

1-2 §.

Stadsfullmäktige väljas för fyra år (tjänstgöringsår), räknade från och med

den 1 april det år, då valet skedde.

Örn val av stadsfullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning

är särskilt stadgat.

13 §.

För val av stadsfullmäktige skall staden indelas i valkretsar. Valbarhet

är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst

tio, högst tjugufem stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal

motsvarande en hundradel av stadens folkmängd; att varje valkrets skall

kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att territoriell församling,

där så ske kan, lämnas odelad och icke i något fall delas på flera än

två kretsar; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån det utan

olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av magistraten uppgjort förslag, stadsfullmäktige göra framställning

hos Överståthållarämbetet. Utan föregående framställning må Överståthållarämbetet

förordna örn sådan indelning, sedan tillfälle beretts stadsfullmäktige

att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader före ingången av kalenderåret näst före

det, under vilket val skall enligt indelningen äga rum.

14 §.

Val av stadsfullmäktige skall förrättas i mars månad å dag, som magistraten

utsätter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kallelse till valförrättningen skall utfärdas av magistraten och kungöras

minst åtta dagar förut genom offentligt anslag å rådhuset och kallelsens

införande i den tidning, däri överståthållarämbetets kungörelser vanligen

intagas. I kallelsen skola, jämte antalet av dem som skola väljas inom

varje valkrets, dagen och tiderna för valet angivas samt, särskilt för varje

valdistrikt, valstället noggrant utsättas.

Örn valdistrikt samt vals förrättande och avslutande så ock örn förfarandet,

när stadsfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens

utgång, stadgas i kommunala vallagen.

15 §.

Stadsfullmäktige välja varje år vid första sammanträdet bland sig en ordförande

samt en förste och en andre vice ordförande för tjänstgöringsåret.

Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröjligen insändas till Överståthållarämbetet för intagande

i ämbetets kungörelser.

Äro både ordföranden och vice ordförandena hindrade att inställa sig vid

stadsfullmäktiges sammanträde, äga stadsfullmäktige utse annan ledamot att

för tillfället föra ordet.

Den tillstädesvarande stadsfullmäktig, som längsta tiden innehaft uppdraget,

eller, där två eller flera stadsfullmäktige lika länge tjänstgjort i befattningen,

den av dem, som är till levnadsåren äldst, för ordet, till dess

ordförande blivit vald.

16 §.

Stadsfullmäktigsammanträde skall hållas i stadshuset eller å annat ställe,

som för sådant ändamål blivit av stadsfullmäktige särskilt bestämt.

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av stadsfullmäktige hållas i april månad

å första helgfria dag samt i övriga månader med undantag av juli och

augusti å dag, som fullmäktige äga bestämma.

Vid sammanträde i december månad fastställes stadens utgifts- och inkomststat

och anställas val till de befattningar inom kommunen, vilka vid

årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och, där så finnes erforderligt,

revisorssuppleanter.

Extra sammanträde hålles, när Överståthållarämbetet därom förordnar

eller stadskollegiet eller de flesta av stadsfullmäktige sådant äska eller ordföranden

finner det nödigt.

18 §.

Kallelse till stadsfullmäktigsammanträde utfärdas av ordföranden eller vid

hinder för honom av förste eller, örn jämväl han är hindrad, av andre vice

ordföranden. Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen och innehålla bestämd

uppgift örn tid och ställe samt, såvitt möjligt är, även örn överläggningsämnen

för sammanträdet, skall senast söckendagen före sammanträdet

delgivas envar stadsfullmäktig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 184.

En vecka före sammanträdet eller, örn saken ej tål sådant uppskov, senast

söckendagen förut bör tillkännagivande örn sammanträdet, med uppgift

å de ärenden, som därvid skola förekomma, införas i den tidning, vari överståthållarämbetets

kungörelser vanligen intagas. Den omständigheten, att

tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder för sammanträdets

hållande.

Överståthållarämbetet skall särskilt skriftligen underrättas om sammanträde.

10 §.

Stadsfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke

flera än hälften av dem äro tillstädes. Ar tillstädesvarande fullmäktig enligt

stadgandet i 51 § andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör

ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande

icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av stadsfullmäktige godkänt

hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till stadens kassa två

kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de

närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

20 §.

Varje stadsfullmäktig äger en röst.

Vid stadsfullmäktigsammanträde äger överståthållaren eller, vid hinder

för honom, underståthållaren att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna,

men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer jämväl revisor vid granskning av

den av honom avgivna revisionsberättelsen.

Borgarråd skall, ändå att han icke är stadsfullmäktig, närvara vid fullmäktiges

sammanträden, där ej förfall, som av fullmäktige godkännes, föreligger,

och äger därvid att deltaga i överläggningarna och framställa förslag

samt få sin mening i protokollet antecknad, men ej att deltaga i besluten.

21 §.

Stadsfullmäktige äro skyldiga att, efter sakens beskaffenhet, antingen meddela

yttrande eller fatta beslut över alla de frågor, vilka blivit av högre myndighet

eller av magistraten hänskjuta till dem.

Det tillkommer ock stadsfullmäktige att meddela beslut i ärenden, som

av stadens nämnder blivit på grund av deras uppdrag underställda fullmäktiges

prövning, ävensom i fråga, som väckts genom motion av borgarråd

eller fullmäktig.

22 §.

De ärenden, som företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skola förut

vara vederbörligen beredda av stadskollegiet och den stadens nämnd, dit

ärendet efter sin beskaffenhet hör, samt, örn ytterligare beredning prövas

erforderlig, av en eller flera särskilt utsedda personer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Där ärende, som beretts annorledes än av drätselnämnden, avser avhändande

eller inköp av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet

eller eljest är av särskild vikt för stadens ekonomi, skall tillfälle lämnas

nämnden att avgiva yttrande däröver, innan ärendet företages till avgörande

av stadsfullmäktige.

Val må dock av stadsfullmäktige förrättas utan föregående beredning.

Fordrar ärende skyndsam handläggning, är beredning ej heller nödig beträffande

förslag, i vilket samtliga tillstädesvarande fullmäktige instämma.

23 §.

För varje stadsfullmäktigsammanträde upprättas och anslås i sammanträdesrummet

en föredragningslista, som upptager främst de frågor, örn vilka

Konungen infordrat fullmäktiges yttrande; därnäst de ärenden, som uppskjutits

från ett föregående sammanträde; vidare de av Överståthållarämbetet

eller magistraten framställda förslag; och slutligen övriga på fullmäktiges

handläggning eller beslut ankommande ärenden, i den ordning ordföranden

med avseende å ärendenas vikt eller behovet av deras skyndsamma avgörande

finner skäligt bestämma.

Uppstår fråga örn visst ärendes föredragande i annan ordning än den på

listan angivna, gäller därom vad stadsfullmäktige besluta.

24 §.

Kan ärende, som handlägges å stadsfullmäktigsammanträde, icke å den

utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag.

Örn sammanträdets fortsättande skall, därest fullmäktige så besluta, kallelse

i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan kallelse, hai’ ordföranden

att, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de närvarande tillkännagiva

tid för det fortsatta sammanträdet.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å stadsfullmäktigsammanträde bordläggning

av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom,

skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma

och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,

ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

25 §.

Ordföranden åligger att å stadsfullmäktigsammanträde framställa ärendena

till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande

än de som finnas angivna i kallelsen till sammanträdet.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning och vars upptagande samtliga

närvarande fullmäktige medgiva, må, ändå att den ej angivits i kallelsen,

med iakttagande av vad i 22 § är stadgat företagas till avgörande å

sammanträdet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 184.

26 §.

1 mom. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer

ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja

eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorledes stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika

meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men verkställes i övriga

fall ny omröstning med slutna sedlar, varvid, före dessas öppnande, en sedel

avlägges, för att, där rösterna även nu bliva lika, bestämma beslutet. Vid

omröstning för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Vägrar ordföranden att framställa proposition å gjort yrkande, skall han,

savida någon ledamot det äskar, till stadsfullmäktiges avgörande hänskjuta

frågan, örn yrkandet må till prövning upptagas.

Örn val av stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande stadgas i

15 §, örn val av borgarråd i 39 §. Val i stadsfullmäktige av övriga ledamöter

i stadskollegiet, jämte ersättare för dem, samt av ledamöter och suppleanter

i drätselnämnden eller i annan stadens nämnd, för vilken sådant är

särskilt föreskrivet, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter, som avses

i 51 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av ärenden,

som skola företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skall vara proportionellt,

därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara

det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes antal delas med siffran för det

antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant proportionellt

val är särskilt stadgat.-

2 mom. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fastställd

stadsplan, tomtindelning eller stomplan;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

e) efterskänkande av oguldna stadsutskylder, där fråga ej är örn antagande

av ackord.

3 mom. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida

anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras

eller upplånas.

27 §.

Efterskänkande av oguldna stadsutskylder må, där fråga ej är örn antagande

av ackord, av stadsfullmäktige beslutas allenast där, efter prövning

av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnits föreligga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

9

28 §.

1 mom. Stadsfullmäktiges ordförande oell vice ordförande äro icke i

denna sin egenskap berättigade att uppbära arvode eller ersättning för andra

med uppdraget förenade kostnader än för sådana, som förorsakas av represen tationsuppgifter,

där dylik ersättning finnes erforderlig och av stadsfullmäktige

medgives. Stadsfullmäktige må för ett år i sänder besluta, att ersättningen

skall utgå med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med

hänsyn till beräkneliga kostnader av nämnda art.

2 mom. Där det finnes av behovet påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,

att annan ledamot av stadskollegiet än borgarråd, ävensom vald ledamot av

drätselnämnden eller annan stadens nämnd eller av beredning, så ock revisor

skola för deltagande i sammanträde eller förrättning inom staden i stadens

angelägenhet åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form av dagtraktamente

med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. Stadsfullmäktige

må ock besluta, där kommunikationsförhållandena anses sådant

kräva och väglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes-

eller förrättningsstället är större än fem kilometer, att reseersättning

skall utgå till ledamoten eller revisorn. Denna ersättning må icke

överstiga hälften av belopp, beräknat efter lägsta avgift för automobil eller

hästskjuts, där icke järnväg, spårväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet

begagnas, ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats på järnväg

eller plats i spårvagn eller omnibus, där något av dessa fortskaffningsmedel

finnes, eller för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som sägs i första stycket, må, örn stadsfullmäktige

så besluta, utgå efter annan grund, än nu är sagt.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt 2 morn., må efter stadsfullmäktiges

bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode till

annan ledamot av stadskollegiet än borgarråd ävensom till ledamot av drätselnämnden

eller annan stadens nämnd eller av beredning, där han efter särskilt

uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning än övriga ledamöter,

så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år

i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och

art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av

tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande

går förlustig.

4 mom. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas örn arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda

finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

.29 §.

Framställningar och utlåtanden, vilka från stadsfullmäktige avgivas till

Konungen, skola insändas till Överståthållarämbetet, som dem, åtföljda av

eget utlåtande, vidare befordrar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 184.

30 §.

Finna stadsfullmäktige sig vid behandlingen av något ärende vara i behov

av upplysningar från andra myndigheter inom staden än stadens nämnder

eller beredningar, må fullmäktige vända sig till Överståthållarämbetet med

begäran örn sådana upplysningars meddelande eller infordrande.

31 §.

Stadsfullmäktige skola antaga sekreterare, vilkens åligganden bestämmas

i de föreskrifter, som fullmäktige för honom utfärda.

32 §.

Vid stadsfullmäktigsammanträde skall föras protokoll, av vilket framgår,

vilka fullmäktige varit närvarande, och som upptager för varje ärende överläggningsämnet

och beslutet, med angivande huruvida och i vilken ordning

omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,

av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige

utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige

antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives,

med anteckning örn justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen

eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, minst två vid sammanträdet

närvarande ledamöter.

Det justerade protokollet skall därefter å förut kungjord dag offentligen

uppläsas.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola bevaras på sätt

och å ställe, som fullmäktige bestämt, med iakttagande av föreskrifterna i

arkivstadga, som utfärdas av Konungen.

33 §.

Den som vid stadsfullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, örn den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

34 §.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blivit justerade, skriftligen

delgivas Överståthållarämbetet. För övrigt äger envar att taga avskrift av

protokollet och att få avskriftens riktighet bestyrkt.

35 §.

Stadsfullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäktige

för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Ordföranden vakar över ordningen vid stadsfullmäktigsammanträde samt

kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller

sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger

han upplösa sammanträdet.

3 kap. Om stadskollegiet och stadens nämnder.

36 §.

I staden skall finnas ett stadskollegium.

37 §.

Stadskollegiet tillhör att å stadsfullmäktiges vägnar leda förvaltningen av

stadens angelägenheter. För sådant ändamål har stadskollegiet:

att med uppmärksamhet följa förvaltningen i alla dess grenar;

att utan tidsutdräkt göra de framställningar och förslag hos fullmäktige

eller vidtaga de åtgärder i övrigt, som härvid befinnas påkallade;

att tillse, det ärenden, i vilka fullmäktige skola meddela utlåtanden eller

beslut, varda, innan de till handläggning där förekomma, underkastade erforderlig

utredning, ävensom att till föredragning i stadsfullmäktige bereda

dylika ärenden och däri avgiva yttranden; samt

att å fullmäktiges vägnar övervaka verkställigheten av fullmäktiges beslut.

Stadskollegiet äger att från stadens nämnder, beredningar eller tjänstemän

infordra de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande

erfordras, och tillse, att sådana utan onödigt dröjsmål avgivas, ävensom

att hos Överståthållarämbetet göra framställning örn upplysningars meddedelande

eller infordrande på sätt för stadsfullmäktige är i 30 § medgivet.

Instruktion för stadskollegiet fastställes av Konungen, sedan stadsfullmäktige

därtill uppgjort förslag.

38 §.

Stadskollegiet utgöres av

a) stadsfullmäktiges ordförande och båda vice ordförande,

b) minst tre, högst sex borgarråd samt

c^ ytterligare nio ledamöter.

39 §.

Borgarråden väljas av stadsfullmäktige för en tid av sex år. Till borgarråd

må allenast utses personer med synnerlig insikt och erfarenhet i kommunala

förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv. Skola samtidigt flera

borgarråd tillsättas, anställes, där så äskas eller omröstning begäres, särskilt

val av varje borgarråd.

Begäres omröstning, skall sådan verkställas, och är den vald, som därvid

erhållit minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Uppnår ej någon

sagda rösttal, skall valet uppskjutas till en följande dag. Vid den nya

omröstning, som då anställes, må endast ifrågakomma de två, som vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

första omröstningen erhållit de flesta rösterna, eller, om flera än två erhållit

högsta rösttalet eller jämte den, som fått de flesta rösterna, flera

än en erhållit näst högsta rösttalet, samtliga dessa, och är den vald, som

vid den nja omröstningen erhållit flesta rösterna; mellan lika rösttal avgör

lotten.

Avgår borgarråd före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall befattningen

så snart ske kan återbesättas; för tiden intill dess nytt val skett

ävensom vid tjänstledighet för borgarråd åge stadskollegiet utse någon bland

sina ledamöter att uppehålla tjänsten.

Borgarråd åtnjuter årsarvode, som av stadsfullmäktige bestämmes. Med

befattningen såsom borgarråd må icke utan stadsfullmäktiges medgivande

förenas annan befattning i statens eller kommunens tjänst eller annat jämförligt

allmänt eller enskilt uppdrag.

De i 38 § c) omförmälda ledamöterna av stadskollegiet jämte lika många

ersättare för dem skola stadsfullmäktige årligen bland sig välja å första

sammanträdet i april månad för tiden intill nästa val. Sker ej valet proportionellt,

skall bestämmas den ordning, i vilken ersättarna skola inkallas

till tjänstgöring.

Örn skyldighet för borgarråd och i 38 § c) omförmälda ledamöter av

stadskollegiet att vid varaktigt förfall avgå samt örn ersättares inkallande

gälle vad i kollegiets instruktion är stadgat.

40 §.

Stadsfullmäktiges ordförande och båda vice ordförande utöva i denna

egenskap enahanda befattningar i stadskollegiet.

Överståthållaren eller, vid hinder för honom, underståthållaren äger övervara

stadskollegiets sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i

besluten.

Den hos stadsfullmäktige anställde sekreteraren tjänstgör i sådan egenskap

jämväl hos stadskollegiet.

41 §.

Borgarråden föredraga i stadskollegiet de ärenden, som på kollegiets

handläggning ankomma; dock må kollegiet, där särskilda omständigheter

föranleda undantag beträffande visst ärende eller viss grupp av ärenden, bestämma

annan ordning för föredragningen. Angående ärendenas fördelning

mellan borgarråden gälle vad i stadskollegiets instruktion stadgas. Att

borgarråd utses till ordförande i vissa nämnder sägs i 43 §.

42 §.

I staden skola finnas en drätselnämnd och en fattigvårdsnämnd; genom

instruktioner, som fastställas av Konungen, sedan stadsfullmäktige därtill

uppgjort förslag, bestämmes för dessa nämnder antalet ledamöter och

suppleanter.

För annan stadens nämnd skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

13

förslag till instruktion upprättas av stadsfullmäktige oell underställas överståthållarämbetets

prövning.

Nämnd åligger att i avseende å sitt verksamhetsområde lämna Överståthållarämbetet

sådana upplysningar, som av ämbetet äskas.

43 §.

1 mom. Stadskollegiet utser bland borgarråden ordförande i drätselnämnden

och fattigvårdsnämnden samt, där ej annat är föreskrivet, i övriga

stadens nämnder.

Till ordförande i drätselnämnden och fattigvårdsnämnden utses de borgarråd,

vilkas föredragningsskyldighet skall omfatta de till dessa nämnder

hörande ärenden. Vid val av borgarråd till ordförande jämväl i övriga

nämnder skall stadskollegiet taga hänsyn till stadgad fördelning av borgarrådens

föredragningsskyldighet. Den som jämlikt 39 § blivit av stadskollegiet

utsedd att i borgarråds ställe uppehålla hans tjänst utövar jämväl hans

befattning såsom ordförande i nämnd.

Borgarråd, som av stadskollegiet valts till ordförande i nämnd, tjänstgör

i sådan egenskap den tid han innehar borgarrådsbefattningen eller den

kortare tid, som kollegiet må hava vid valet bestämt.

2 mom. De ledamöter i nämnd, vilka icke utses av stadskollegiet efter

ty i 1 mom. sägs, ävensom fastställt antal suppleanter skola, där ej i nämndens

instruktion eller eljest är annorlunda stadgat, väljas av stadsfullmäktige.

De av stadsfullmäktige valda ledamöternas eller suppleanternas tjänstgöringstid

är två år, räknat från och med den 1 januari. Avgående ledamot

eller suppleant kan återväljas.

44 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i nämnd ävensom

beträffande obehörighet och rätt till avsägelse skall, där ej annat är i

instruktion eller eljest särskilt föreskrivet, vad örn stadsfullmäktige är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

45 §.

Närmare föreskrifter i fråga örn föremålen för nämnds verksamhet, dess

befogenhet samt ordningen och sättet för ärendenas behandling m. m. meddelas

i nämndens instruktion.

46 §.

Örn stadens drätsel samt örn revision och meddelande av ansvarsfrihet

sägs i 4 kap.; om debitering och uppbörd av kommunalskatt stadgas

i 5 kap.

4 kap. Om stadens drätsel.

47 §.

Kommunen skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det

nästföljande kalenderåret.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 184.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed stadens skulder under det

nästföljande året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutits för nästföljande år, så ock de anslag,

som beslutas i samband mod statens fastställande, däribland även

ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på

annan grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp,

som ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Kommunen må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning

upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning

enligt avslutade räkenskaper uppgått.

48 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före november månads utgång

varje år uppgöras av stadskollegiet. För detta ändamål skola stadens

nämnder inom tid, som stadskollegiet utsätter, dock senast den 15 oktober,

till stadskollegiet ingiva sina specialförslag över utgifter och inkomster för

det nästföljande året.

Innan de av andra nämnder än drätselnämnden avgivna specialförslag

företagas till behandling i stadskollegiet, skola yttranden över förslagen

inhämtas från drätselnämnden.

49 §.

Stadskollegiets statförslag upptages till granskning och fastställelse på

stadsfullmäktigsammanträde i december månad. Därvid skola de anslag,

som först då föreslås till beviljande, samt därmed sammanhängande frågor

särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till stadskollegiet,

som för det i 57 § angivna ändamål överlämnar utdrag av densamma

till Överståthållarämbetet.

50 §.

Stadens räkenskaper skola föras för kalenderår.

Närmare föreskrifter örn stadens kassa- och räkenskapsväsen meddelas i

särskilt reglemente, som fastställes av Konungen, sedan stadsfullmäktige

därtill uppgjort förslag.

51 §.

Av stadsfullmäktige skola årligen utses revisorer och, där så finnes erforderligt,

revisorssuppleanter för granskning av det nästföljande årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av stadskollegiet eller av någon stadens

nämnd eller eljest är redovisningsskyldig till staden, må icke väljas till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning, för vilken

han har att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant

för granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av

granskningen.

Över verkställd revision skall berättelse avgivas så tidigt, att ärendet

efter inhämtande av vederbörandes förklaringar och utlåtanden kan företagas

senast vid det ordinarie sammanträdet i november månad.

52 §.

Närmare bestämmelser örn revisionen meddelas i revisionsstadga, som

fastställes av Konungen, sedan stadsfullmäktige därtill uppgjort förslag.

53 §.

På beslut av stadsfullmäktige ankommer, huruvida framställd anmärkning

skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga

åtgärd för bevarande av stadens rätt skall vidtagas. Anställes ej talan å

den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år från det berättelsen

framlades å stadsfullmäktigsammanträde, skall så anses, som örn ansvarsfrihet

blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan

föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handlingen.

5 kap. Om uttaxering och uppbörd.

54 §.

För täckande av stadens medelsbehov, i den mån det ej fylles genom

andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och

skogsaccismedel enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressivskatt

och lagen örn skogsaccis. Vad därutöver erfordras skall fyllas

genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor

och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast

fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

55 §.

1 mom. Är i lag eller författning stadgat, att skatt till staden skall utgå

efter andra grunder än i 54 § angivas, gäller till efterrättelse vad sålunda

är förordnat.

Stadsfullmäktige äga ej i annan mån än i 2 mom. medgives besluta avvikelse

från de i lag eller författning föreskrivna grunderna för kommunalskatts

utgörande.

2 mom. Skulle i andra fall än dem, som i 1 mom. bestämmas, hos stadsfullmäktige

väckas förslag, att viss utskyld skall till staden utgöras efter

annan än den i 54 § angivna allmänna grund, skall först avgöras, huruvida

ett sådant förslag, vilket dock icke må avse påläggande av personlig eller

efter matlag utgående avgift, bör komma under närmare prövning. Skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sådant förslag tagas under vidare prövning, skall det, innan det av stadsfullmäktige

företages till slutligt avgörande, överlämnas till stadskollegiet,

som vidtager den förberedande utredning frågan kräver.

56 §.

De utskylder, som enligt stadens beslut i anledning av förslaget till

utgifts- och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras

av dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till staden, anses

för det löpande årets utskylder.

57 §-

Överståthållarämbetet åligger att på grund av den fastställda utgifts- och

inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering, som enligt lagen örn församlingsstyrelse

i Stockholm delgivas ämbetet genom kyrkoråd, skolråd eller

biblioteksstyrelse, oförtövat låta genom sin avdelning för uppbördsärenden

förrätta debitering ävensom verkställa uppbörden i enlighet med reglemente,

som av Konungen fastställes för uppbördsverket i Stockholm.

58 §.

De utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda, låter vederbörande

uppbördsman i laga ordning uttaga. Vid indrivandet av sådana

medel uttages därutöver en avgift av tre öre å varje full krona av det oguldna

utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. Örn användningen av

dessa medel stadgas särskilt.

De utskyldsbelopp, som under ''uppbördsstämma ingå eller sedermera

indrivas, skola insättas i bank enligt närmare bestämmelser i reglementet

för uppbördsverket i Stockholm.

59 §.

Förmenar någon, att utskyld blivit genom fel vid debiteringen obehörigen

eller med oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse hos

Överståthållarämbetet genom besvär, vilka inom natt och år efter det utskylden

blivit klaganden avfordrad skola till ämbetets avdelning för uppbördsärenden

ingivas; dock må klaganden på eget äventyr med posten till

avdelningen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Drätselnämnden samt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning

för uppbördsärenden äga hos Överståthållarämbetet göra framställning örn

rättelse av debiteringen på den grund, att sådan underlåtits eller skett

till för lågt belopp. Dylik framställning skall ingivas till Överståthållarämbetet

under kalenderåret näst efter det, vars utskylder debiteringen

avser.

Den som hos Överståthållarämbetet klagat över sin debitering är icke dess

mindre pliktig att i stadgad ordning gälda det honom påförda utskyldsbeloppet,

med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas, få

det för mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

60 §.

Har, efter det den allmänna debiteringen blivit förrättad, sådan taxering,

som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till staden, blivit

verkställd, ändrad eller undanröjd, skall Överståthållarämbetet låta genom

sin avdelning för uppbördsärenden göra därav föranledd ändring i debiteringen,

utan hinder av att denna enligt vad ovan sägs vunnit laga kraft,

och njuter skattskyldig ränta, enligt vad särskilt är stadgat, å vad han äger

återbekomma såsom för mycket erlagt.

Beträffande åtgärd av Överståthållarämbetet, som nu är sagd, äger 59 §

första stycket motsvarande tillämpning, skolande tiden för besvärs anförande

räknas från det klaganden erhållit vetskap örn åtgärden.

61 §.

Skola efter det att den allmänna debiteringen blivit förrättad utskylder

påföras skattskyldig, åligger det Överståthållarämbetet att låta genom sin

avdelning för uppbördsärenden tillställa de skattskyldiga deras debetsedlar.

Uppbörd må ej förrättas tidigare än trettio dagar efter det debetsedel kommit

den skattskyldige till handa. Beträffande utskylder, som nu sagts, skall 58 §

äga motsvarande tillämpning.

62 §.

1 mom. Avkortning av kommunalutskylder, beslutade av stadsfullmäktige,

kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade, skall verkställas av Överståthållarämbetet

:

a) då vederbörande i laga ordning beslutit efterskänka påförda utskylder

eller då, utan att sådant beslut fattats, rätt att utfå utskylder i följd

av ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs icke längre

föreligger, eller

b) då någon genom ändring i taxering eller debitering vunnit nedsättning

i eller befrielse från honom påförda utskylder.

Sedan avkortning av kommunalutskylder ägt rum, skola åtgärder för utskyldernas

indrivande icke vidare företagas.

2 mom. Avskrivning av kommunalutskylder, som i 1 mom. avses, må

beslutas av Överståthållarämbetet:

a) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till utskyldernas

gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta

icke kan äga rum,

b) då upplysning om den skattskyldiges vistelseort icke kunnat vinnas

eller den skattskyldige icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade

upplysningar antagits uppehålla sig, eller

c) då den skattskyldige vistas å utrikes ort och utsikt att utfå utskylderna

på den grund ej förefinnes.

Utan hinder av att avskrivning av kommunalutskylder ägt rum kvarstår

den skattskyldiges betalningskyldighet. I händelse framdeles anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 184. sm 84 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 184.

föreligger till antagande, att de obetalade utskylderna kunna uttagas, skola

åtgärder å nyo vidtagas för utskyldernas indrivande och redovisning.

3 mom. Över utskylder, som avkortats eller avskrivits, skall Överståthållarämbetet

vid varje års slut upprätta och vederbörande tillställa särskild

avkortnings- och avskrivningslängd med angivande tillika av avkortnings-

eller avskrivningsorsaken.

6 kap. Om underställning och besvär.

63 §.

För att vinna bindande kraft skola stadsfullmäktiges beslut underställas

Konungens prövning och fastställelse, då de angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan staden tillhörig fastighet,

som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit staden

genom gåva eller testamente, eller som till bestridande av något bland stadens

allmänna behov blivit bestämd, ävensom överenskommelse, som medför

ändring i någon stadens rättighet till sådan fastighet;

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att

underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet

av stadens utan underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan,

å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet av de skattekronor

och skatteören, varefter stadsutskylder skolat utgöras för sistförflutna året,

och, å andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i staden

anskaffas genom uttaxering; skolande i sistnämnda summa icke inräknas de

belopp, som avse folkskoleväsendet; eller

c) nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av

de platser, som anvisats åt densamma, eller de inrättningar, som äro gjorda

till dess betjänande.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till

Överståthållarämbetet, som har att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande,

till Konungen.

64 §.

Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande kraft åt

beslut, vilka:

a) avse ersättning eller arvode enligt 28 § 1 eller 3 morn., där beslutet

ej allenast innefattar förnyande av dylikt för nästföregående år fattat, lagligen

gällande beslut;

b) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år; eller

c) avse åläggande enligt 55 § 2 mom. av ny kommunalskatt, att utgå

efter annan än den i 54 § bestämda allmänna gnmd.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras

fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 184,

65 §.

Finner Överståthållarämbetet, att av stadsfullmäktige fattat beslut icke

tillkommit i laga ordning eller att det står i strid mot allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet,

eller att underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits, är överståthållar

ämbetet pliktigt att förbjuda verkställighet av samma beslut.

66 §.

Medlem av kommunen, som ej nöjes åt stadsfullmäktiges beslut, äger,

där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse däri genom besvär, örn

beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till Överståthållarämbetet

före klockan tolv å fjortonde dagen efter den dag, då stadsfullmäktiges

protokoll offentligen upplästes, dagen då det skedde likväl oräknad.

Det åligger klaganden därjämte att vid besvären foga bevis örn dagen, då

sådan uppläsning ägde rum.

67 §.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning eller

att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, och finnas besvären böra godkännas,

vare lag, som i 65 § sägs.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet

kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för

den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes

strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då

Överståthållarämbetet må förordna örn upphävande av beslutet i dess helhet.

68 §.

För besvärs anförande mot stadskollegiets eller någon stadens nämnds

beslut i sådana mål och ärenden, vilka stadskollegiet eller nämnden på

grund av föreskrifter i särskilda författningar har att handlägga, gäller vad

i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt skall, med iakttagande av vad i tredje stycket föreskrives, medlem

av kommunen, vilken ej nöjes åt stadskollegiets eller stadens nämnders

beslut, som icke är av rent förberedande eller verkställande art, äga däröver

anföra besvär, och skall därvid vad i 66 och 67 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning, dock att tiden för anförande av besvär skall räknas från

det klaganden av beslutet erhöll del, dagen då sådant skedde likväl oräknad.

Kan enligt särskilda av Konungen meddelade föreskrifter beslut, varom

nu är sagt, överklagas hos stadskollegiet eller hos nämnd, må besvär hos

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Överståthållarämbetet anföras allenast över beslut, som i anledning av sådant

överklagande meddelas. Anföras sådana besvär, vare det klaganden obetaget

att, i den män anledning därtill finnes, till stöd för sina besvär åberopa

jämväl, att förstnämnda beslut icke tillkommit i laga ordning eller att det

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller kränker hans enskilda rätt eller

eljest vilar på orättvis grund.

69 §.

Överståthållarämbetets utslag i mål, varom i 65, 66 eller 68 § sägs, utgives

efter anslag, som skall vara två dagar förut anslaget å dörren till dess

kansli och senast samma dag, då utslaget utgives, meddelas i den tidning,

där överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas.

I utslaget må, där icke för vissa frågor annorlunda är stadgat, ändring

sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då utslaget gavs, dagen då det skedde likväl oräknad.

70 §.

Finner Överståthållarämbetet vid prövning av besvär eller framställning

av drätselnämnden eller kamreraren vid ämbetets avdelning för uppbördsärenden

rörande debitering av kommunalskatt, att debitering obehörigen

verkställts eller underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger Överståthållarämbetet,

efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i

debiteringen. Jämväl må, örn någon av Överståthållarämbetet befrias från

honom påförda kommunalutskylder på den grund, att annan person bort

uppföras till utgörande av desamma, Överståthållarämbetet, efter vederbörandes

hörande, överflytta debiteringen på denne.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1936.

Genom denna lag upphäves förordningen den 23 maj 1862 (nr 33) örn

kommunalstyrelse i Stockholm, tillika med alla de särskilda stadganden,

vilka innefatta ändring av vad nämnda förordning innehåller eller tillägg

därtill, så ock vad i övrigt finnes i lag eller i särskild författning stridande

mot denna lags bestämmelser.

Denna lag äger tillämpning i avseende å val av stadsfullmäktige samt

ledamöter och suppleanter i stadens nämnder för tid, som helt och hållet

infaller efter don) 31 december 1935, men föranleder ej rubbning i beståndet

av sådana val som eljest företagits före samma dag.

Revisorer för granskning av kommunens förvaltning under år 1936 samt

suppleanter, där det finnes erforderligt att utse sådana, skola med tillämpning

av de nya bestämmelserna utses under år 1935.

. I fråga örn offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1936, samt angående sökande av ändring i

sådant beslut så ock i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning av kom
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 21

munalskatt för tidigare år än 1936 samt besvär i anledning därav skola förut

gällande föreskrifter tillämpas.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna bestämmelse i

stället tillämpas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, "Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågan

örn revision av gällande förordning örn kommunalstyrelse i Stockholm m. m.

Härvid anför föredraganden.

Inledning.

I det yttrande, som landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld den 10 februari

1928 såsom särskilt tillkallad sakkunnig avgav angående revision av då gällande

förordningar örn kommunalstyrelse å landet och i stad m. m. (nedan benämnt

1928 års kommunallagsförslag), anmälde den sakkunnige, att han från

Stockholms stadskollegium mottagit en utförlig promemoria med stadskansliets

önskemål vid en revision av förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Körande dessa önskemål framhöll den sakkunnige, att deras bedömande och

bearbetande förutsatte särskild sakkunskap och erfarenhet. . Med hänsyn

härtill föreslog den sakkunnige endast sådana ändringar i sistnämnda förordning,

som påkallades av valbestämmelsernas sammanförande till en särskild

lag eller som i anledning av de nya stadgandena befunnos nödvändiga

till förebyggande av motsägelser eller upprepningar.

I sitt yttrande över 1928 års kommunallagsförslag hemställde Stockholms

stadsfullmäktige, att revisionen av kommunallagstiftningen måtte utsträckas

jämväl till kommunalförordningen för Stockholm med beaktande av de särskilda

önskemål, vilka stadsfullmäktige i sitt yttrande framfört beträffande

vissa bestämmelser i 1928 års förslag. Därvid framhöllo stadsfullmäktige,

att i den reviderade förordningen borde inarbetas utom de ändringar, som

föranleddes av nämnda förslag, de ändringar i övrigt, som kunde följa av

två inom stadsfullmäktige väckta motioner örn ändringar i överståthållarämbetets

ställning till kommunalförvaltningen, eller som eljest kunde finnas

önskvärda.

Detta uttalande biträddes av Överståthållarämbetet.

Vid behandlingen i statsrådet den 31 januari 1930 av proposition (nr 99)

till 1930 års riksdag med förslag till lag örn kommunalstyrelse på landet

m. m. förklarade emellertid föredragande departementschefen, statsrådet

Lubeck, att han icke vore beredd att i det då behandlade sammanhanget

upptaga frågan örn revision av kommunalförordningen för Stockholm. En

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:13 proposition nr 184.

dylik revision syntes icke kunna ske utan en mera omfattande utredning

än den då föreliggande. Ett uppskov med lösningen av denna fråga syntes

påkallat även med hänsyn därtill, att stadskollegiet den 22 november 1928

tillkallat särskilda kommitterade för att verkställa utredning rörande överståthållarämbetets

och stadens inbördes förhållanden. Det syntes vara

lämpligt att före reformarbetets upptagande avvakta resultatet av denna utredning.

I sitt utlåtande (nr 30) över nyss avsedda proposition anförde konstitutionsutskottet,

att samma skäl, som år 1921 anförts av riksdagen för upptagande

av det numera fullbordade revisionsarbetet beträffande förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad, ägde tillämpning på frågan örn

revision av förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm. Utskottet föresloge

därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

skyndsam utredning rörande denna fråga i anslutning till de riktlinjer, som

av riksdagen uppdragits för revision av övriga kommunalförfattningar. Vid

utredningsarbetet borde givetvis jämväl beaktas, att sådana sakliga ändringar

i kommunalförfattningarna, som genomförts vid den föreliggande revisionen,

även infördes i Stockholmsförfattningen. Utskottet utginge också från att

vid utredningen hänsyn toges till de förslag, som de av stadskollegiet tillkallade

kommitterade kunde komma att uppgöra rörande övers tå thållarämbetets

och stadens inbördes förhållande.

I den skrivelse (nr 330), vari riksdagen anmälde beslut örn antagande i

huvudsaklig överensstämmelse med propositionen av förslag till lagar örn

kommunalstyrelse på landet och i stad m. fl. författningar, hemställde riksdagen

tillika, bland annat, att Kungl. Majit snarast möjligt måtte föranstalta

örn en allmän revision av gällande förordning örn kommunalstyrelse i Stockholm

i överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i konstitutionsutskottets

nyss återgivna utlåtande, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill revisionsarbetet gåve anledning.

Tillika hemställde riksdagen örn vissa jämkningar i de då antagna lagarna

örn kommunalstyrelse på landet m. m. Sålunda yrkade riksdagen, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa skyndsam utredning angående ändringar i bestämmelserna

örn tiden för landstingsmannaval i överensstämmelse med de

riktlinjer, som angivits i konstitutionsutskottets utlåtande, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, att Kungl.

Majit måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till införande av

bestämmelser i kommunallagarna, att den, som häftade för honom påförda

utskylder till kommun eller stad, vilka förfallit till betalning under de tre

sistförflutna kalenderåren, skulle vara utesluten från valbarhet vid val till

kommunala förtroendeuppdrag, samt att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning angående ändring av bestämmelserna örn skadeståndsansvar för

kommunala förtroendemän i överensstämmelse med av konstitutionsutskottet

angivna riktlinjer samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning

kundo föranleda.

Iliksdagens nyssnämnda skrivelse anmäldes i statsråd den 27 november

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Majus proposition nr 184.

1931. Därvid anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sam Larsson,

bland annat.

En revision av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm borde tydligen

i första hand avse dels att i formellt hänseende söka såvitt möjligt

åstadkomma överensstämmelse mellan de nya kommunallagarna och kommunalförordningen

för Stockholm, dels ock att undersöka, i vad män de sakliga

förändringar, som införts genom kommunallagarna, borde erhålla giltighet

även för Stockholms vidkommande. Givetvis borde emellertid tillika

vid revisionsarbetet beaktas ej mindre de av Stockholms stadskollegium och

stadsfullmäktige i nyss angivna sammanhang uttalade önskemålen än även

de förslag, som kunde komma att innehållas i förenämnda kommitterades

betänkande, i den mån dessa förslag berörde kommunalförordningen. Jämväl

de övriga ämnen, i vilka riksdagen samtidigt gjorde framställning, torde

i detta sammanhang böra upptagas till övervägande.

I enlighet med hemställan av departementschefen uppdrog Kungl. Majit

därefter åt f. d. landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld såsom sakkunnig att

verkställa utredning och utarbeta förslag såväl rörande den ifrågavarande

revisionen som i de övriga av riksdagen väckta frågorna. Samtidigt bemyndigade

Kungl. Majit föredragande departementschefen att för beredande av

tillfälle till samråd, vad anginge revisionen av kommunalförordningen för

Stockholm, ytterligare tillkalla särskilda sakkunniga. I anledning härav har

jag den 12 maj 1933 på den sakkunniges framställning tillkallat borgarråden

K. G. Ewerlöf, O. E. Larsson, C. G. Björklund och Y. G. B. Larsson, f. d.

borgmästaren C. A. Lindhagen och kanslichefen E. Hildebrand. Därjämte

förordnade Kungl. Majit den 27 november 1931 stadsjuristen i Stockholm,

numera professorn H. G. E. Sundberg att såsom sekreterare biträda vid

utredningen.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av uppdraget har Kungl.

Majit sedermera till den sakkunnige överlämnat en framställning från Stockholms

stadsfullmäktige den 13 juni 1932 örn ändringar i förordningen örn

kommunalstyrelse i Stockholm till möjliggörande av inrättandet av ett

kommunalt besvärsinstitut i tjänstetillsättningsfrågor.

De av Stockholms stadskollegium tillkallade kommitterade rörande överståthållarämbetets

och stadens inbördes förhållanden (överståthållarämbetskommittén)

hava, sedan den sakkunnige erhållit sitt uppdrag, avgivit sitt

den 21 oktober 1931 dagtecknade betänkande. Den sakkunnige har anmält,

att han tagit del av detta betänkande.

Till fullgörandet av sitt uppdrag avgav den sakkunnige den 24 juli 1933

yttrande och förslag till:

lag örn kommunalstyrelse i Stockholm;

lag örn ändrad lydelse av 11 § i kommunala vallagen den 6 juni 1930;

lag örn ändrad lydelse av 15 och 59 §§ i lagen örn kommunalstyrelse på

landet den 6 juni 1930;

lag örn ändrad lydelse av 13, 51 och 52 §§ i lagen örn kommunalstyrelse

i stad den 6 juni 1930;

s. 25 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Majus proposition nr 184. 25

lag om ändrad lydelse av 12 och 55 §§ i lagen om församlingsstyrelse

den 6 juni 1930;

lag örn ändrad lydelse av 8 och 59 §§ i lagen örn församlingsstyrelse i

Stockholm den 6 juni 1930;

lag örn ändrad lydelse av 8 och 18 §§ i lagen örn skolstyrelse i vissa

kommuner den 6 juni 1930;

lag örn ändrad lydelse av § 3 i lagen örn folkskoleväsendet i Stockholm

den 15 maj 1903;

lag örn ändrad lydelse av 21 § i lagen örn fattigvården den 14 juni

1918;

lag örn ändrad lydelse av § 13 i lagen örn samhällets barnavård den 6

juni 1924;

lag örn införande av lagarna örn kommunalstyrelse i Stockholm m. m.;

lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 22 § strafflagen.

Över den sakkunniges förslag hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län, vilka i sin tur dels inhämtat yttranden

från stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige i de kommuner, som

ansetts böra höras, dels ock berett övriga kommuner tillfälle att avgiva

yttrande i ärendet. Utlåtanden hava avgivits även av styrelserna för svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

1934 års riksdag har i skrivelse (nr 292) till Kungl. Majit erinrat örn

frågan örn fullgjord skattebetalning såsom valbarhetsvillkor för kommunala

förtroendeuppdrag. Till denna fråga återkommer jag senare.

Jag upptager nu först frågan örn revision av kommunalförordningen för

Stockholm för att sedan övergå till de övriga spörsmål, som omfattades av

den sakkunniges uppdrag.

Revisionen av kommunalförordningen för Stockholm.

Allmänna synpunkter.

Deti sakkunnige har anfört, att han vid uppgörandet av förslaget följt de

allmänna kommunallagarnas uppställning. Kapitelindelningen och, såvitt

möjligt paragrafernas ordning inom de särskilda kapitlen vore desamma som

i lagen örn kommunalstyrelse i stad. Bestämmelserna hade icke utan särskilda

skäl givits annan fullständighet än denna. Paragraf eringen vore emellertid

icke såsom i 1930 års kommunallagar löpande, utan ny paragrafer ing

hade verkställts under varje kapitel, liksom förhållandet varit i 1928 års

kommunallagsförslag. Såsom skäl för denna avvikelse har den sakkunnige

anfört, dels att eventuella ändringar kunde lättare företagas utan genomgående

rubbning av paragrafernas nummer, dels att konstitutionsutskottets

invändning mot denna princip år 1930, eller att systemet skulle i praktiken

under en mycket lång övergångstid medföra oreda och förvirring, säkerligen

icke kunde äga någon som helst giltighet beträffande Stockholm.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 184,

Stockholms stadsfullmäktige hava i sitt remissyttrande anfört, att de ansåge

den sakkunniges förslag utmärka sig i jämförelse med nu gällande författning

genom större åskådlighet, klarhet och reda. Stadskollegiet hade emellertid

till utredning genom en särskild av kollegiet tillsatt utredningskommitté

upptagit frågan örn en omorganisation av kommunalstyrelsen i huvudstaden.

De med denna fråga sammanhängande spörsmålen kunde självfallet icke i förevarande

sammanhang upptagas till behandling. Det vore likväl redan nu

uppenbart, att omorganisationskommitténs utredning komme att beröra åtskilliga

frågor av väsentlig betydelse för stadens författning, och att den

kunde komma att utmynna i förslag till mer eller mindre omfattande ändringar

i gällande kommunalförordning.

I anledning av förslagets uppställning hava stadsfullmäktige förordat, att

nuvarande system med löpande paragrafnumrering bibehölles. Även örn skäl

kunde anföras för förslagets ordning syntes denna kunna försvåra orienteringen

inom lagen, och någon anledning att i detta avseende avvika från

den inom kommunallagstiftningen i allmänhet följda principen syntes enligt

stadsfullmäktiges mening icke heller föreligga.

Överståthållarämbetet har ansett, att den förmån med avseende å införande

av ändringar, som genom paragrafering inom kapitlen skulle vinnas, icke

kunde uppväga fördelen av den större lätthet, varmed man funne sig till

rätta i en lag med genomgående paragrafering. Skäl att i förevarande hänseende

frångå nu gällande ordning syntes så mycket mindre föreligga, som

antalet paragrafer i lagen icke vore synnerligen stort.

Den sakkunniges förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm synes

mig väl ägnat att läggas till grund för den revision av huvudstadens kommunalförordning,

varom stadsfullmäktige år 1928 och riksdagen år 1930 gjort

framställning. Denna fråga har nu så länge varit aktuell, att något uppskov

med densamma redan av denna anledning icke synes lämpligt. Att avvakta resultatet

av den av stadskollegiet tillsatta omorganisationskommitténs arbete

och de förslag från stadens sida, vartill detta må kunna föranleda — något som

stadsfullmäktige för övrigt icke heller påkallat — är därför enligt min mening

icke nödvändigt. Jag har sålunda ansett mig nu böra upptaga ärendet.

Yad angår förslagets uppställning torde, då i 1930 års kommunallagar

enligt riksdagens beslut införts löpande paragrafnumrering, redan av uniformitetshänsyn

samma princip jämväl böra iakttagas inom Stockholms kommunallag.

I anledning härav har den sakkunniges förslag undergått överarbetning

inom socialdepartementet, därvid vidtagits de jämkningar i förslagets

bestämmelser, som i det följande angivas. Jag övergår nu till en

redogörelse för departementsförslagets särskilda bestämmelser. Med hänsyn

till den ändring som skett beträffande paragrafföljden angives vid varje

paragraf inom parentes vilken bestämmelse densamma motsvarar i den sakkunniges

förslag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

27

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 § (1 §) motsvarar lag om kommunalstyrelse i stad (LKS) 1 §.

2 § (2 §) avviker från LKS 2 § genom slutorden »att utgå till staden»

Den sakkunnige har framhållit, att dessa ord hämtats från förordningen

örn kommunalstyrelse i Stockholm (KFSthlm) § 2 mom. 1 och föranleddes

av bestämmelserna örn utskylder för gemensamt kommunalt ändamål.

3—6 §§ (3—6 §§) motsvara LKS 3—6 §§.

7 § (7 §) avviker i vissa hänseenden från LKS 7 §.

Den sakkunnige har härom anfört följande.

Vid överläggningarna med de från Stockholms kommunalstyrelse särskilt

tillkallade sakkunniga hade uttalats önskemålet, att i den nya lagen skulle

bibehållas det uttryckliga förbudet i KFSthlm § 4 stycket 1 för stadsfullmäktige

att inblanda sig i angelägenheter, som borde ankomma på stadskollegiet

och nämnderna. Ehuru bestämmelsen näppeligen kunde anses

nödvändig, då samma princip även framginge av de allmänna kommunallagarnas

avfattning, hade den sakkunnige icke funnit anledning att motsätta

sig önskemålet i fråga.

I anslutning till den i KFSthlm i allmänhet använda redaktionen hade

uttrycket »stadens nämnder» i lagförslaget nyttjats såsom en sammanfattande

beteckning, varvid i förevarande paragraf inom parentes tillagts de

förtydligande orden »styrelser, direktioner, utskott» med hänsyn till förekomsten

av sådana benämningar som »hamnstyrelsen», »folkskoledirektionen»

och »revisionsutskottet».

I stadgandet hade, i likhet med KFSthlm och med anslutning till LKS:s

ursprungliga redaktion, stadgats, att förvaltning och verkställighet stöde

under överinseende av Överståthållarämbetet. Motsvarande uttryck hade

visserligen borttagits ur LKS i samband med 1932 års lagändringar, som

avsåge magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat. Därvid hade

framhållits, att uttrycket ansetts kunna utgå, emedan motsvarande bestämmelser

funnes i 45 och 47 §§ och det icke synts nödigt att även här omnämna

vem inseendet över förvaltning och verkställighet tillkomme. Då det

icke torde vara erforderligt att i föreliggande förslag införa någon direkt

motsvarighet till sistnämnda stadgande, hade i stället en bestämmelse örn

överståtliållarämbetets inseende bort här upptagas.

I LKS 7 § nämndes särskilt drätselkammaren. Drätselnämnden omtalades

däremot icke i förevarande stadgande. Drätselnämnden hade icke samma

centrala ställning i huvudstadens förvaltning, som drätselkammaren ägde i

andra städer. Anledningen härtill vore dels stadskollegiets karaktär av

»kommunal regering» — härom erinrade de från KFSthlm hämtade orden

»under ledning av stadskollegiet» — dels ock den omständigheten, att

drätselkammaruppgifterna i huvudstaden fördelats å ett flertal nämnder, såsom

fastighetsnämnden för fastighetsförvaltningen, gatunämnden för gatu-,

renhållnings- och brandväsen samt industriverksstyrelsen för affärsverken.

Yad den sakkunnige sålunda föreslagit, har jag funnit mig kunna biträda.

Dopartomenta
chofan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 184.

2 kap. Om stadsfullmäktige.

8 § (1 §) motsvarar LKS 10 § men bibehåller stadsfullmäktiges antal vid

den nuvarande siffran, 100.

9—10 §§ (2—3 §§) äro likalydande med LKS 11—12 §§.

11 § (4 §) avviker från LKS 13 § i fråga örn diskvalifikationsbestämmelserna

för vissa ämbets- och tjänstemän.

Den sakkunnige har anfört följande.

KFSthlm § 15 mom. 2 undantoge från valbarhet överståthållaren, underståthållaren,

polismästaren och stadens fiskaler. LKS:s motsvarande bestämmelse

omfattade landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor,

ledamot av magistraten, tjänsteman eller betjänt vid magistraten

eller allmän åklagare i orten. Örn anledningen till huvudstadens avvikande

föreskrift upplyste förarbetena till KFSthlm: »Skälet, att magistratspersoner,

samt tjenstemän och betjente vid magistraten kunna väljas i Stockholm

... är, att magistraten härstädes ej är exsecutif myndighet.» Under

sådana förhållanden syntes emellertid konsekvensen fordra, att tjänstemän

och betjänte hos den myndighet, som i Stockholm fullgjorde det huvudsakliga

av en magistrats funktioner, nämligen Överståthållarämbetet, uteslötes

från valbarhet. Då under Överståthållarämbetet funnes vissa på ett

mera fristående sätt organiserade avdelningar, hade här använts uttrycket

»tjänsteman eller betjänt vid eller under Överståthållarämbetet». Enär

LKS vidare bland länsstyrelsens befattningshavare nämnde landssekreteraren

och landskamreraren, torde likformigheten kräva, att närmast motsvarande

befattningshavare hos Överståthållarämbetet, d. v. s. sekreteraren

i överstå thållarämbetets kansli och kamreraren i Överståthållarämbetet

för uppbördsärenden, jämväl uteslötes från valbarhet. »Allmän åklagare»

hade i 1859 års kommunallagsförslag upptagits bland de till stadsfullmäktiguppdraget

obehöriga; uttrycket hade emellertid under förarbetena till

KFSthlm utbytts mot orden »stadens fiskaler». Motivering hade ej givits,

vadan åtgärden torde hava uppfattats såsom redaktionssak. »Stadens fiskaler»

vore ett numera ej adekvat uttryck, sedan åklagargöromålen delvis lagts

å polisassessorerna och kommissarierna vid ordningspolisen. Med hänsyn

även härtill hade redaktionen i LKS upptagits.

Stockholms stadsfullmäktige hava härom anfört följande.

Aven örn de sålunda föreslagna nya bestämmelserna icke skulle hava den

innebörd, att jämväl polispersonalen — i motsats till vad fallet vore i övriga

städer — därmed skulle diskvalificeras för valbarhet till stadsfullmäktige,

utan endast komme att införa formell likhet med övriga städer, skulle de

för Stockholms del medföra en betydande utvidgning av diskvalifikationsgrunderna

på grund av tjänst. Det torde vara tillräckligt att begränsa de

nya bestämmelserna till de särskilt uppräknade befattningar inom Överståthållarämbetet,

vilka närmast motsvarade länsstyrelsernas i allmänna kommunallagen

angivna tjänstemän och vilkas befattningar vore av den art, att de

icke borde deltaga i kommunalrepresentationen, nämligen överståthållaren,

underståthållaren, polismästaren, sekreteraren i överståthållarämbetets kansli

samt sekreterarna i Överståthållarämbetet för polisärenden, polisintendenterna,

kamreraren och assessorn i Överståthållarämbetet för uppbördsärenden

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 184.

eller allmän åklagare i staden, medan däremot sakligt vägande skäl att från

valbarhet utestänga övriga, vid eller under Överståthållarämbetet anställda

befattningshavare knappast förelåge. Därjämte borde givetvis liksom hittills

vara från valbarhet undantagen tjänsteman eller betjänt, som vore anställd

i stadens drätsel eller annat förvaltande verk och vore för sin förvaltning

redovisningsskyldig; någon anledning till erinran emot den av landshövding

Hammarskjöld föreslagna ändrade avfattningen av detta villkor torde

ej föreligga.

Överståthållarämbetet har ansett det icke sakligen grundat att i enlighet

med den sakkunniges förslag utesluta från valbarhet samtliga tjänstemän

vid eller under ämbetet men förordat, att bland de diskvalificerade befattningshavarna

skulle utöver vad stadsfullmäktige föreslagit upptagas de i

överståthållarämbetets kansli tjänstgörande notarierna, vilka merendels fullgjorde

självständig föredragning av förekommande ärenden, ävensom revisorn,

uppbördskommissarierna och uppbördsassistenterna å ämbetets avdelning

för uppbördsärenden.

Genom det av den sakkunnige föreslagna stadgandet avses att i möjligaste Departement»- mån ernå likformighet med förhållandena i rikets övriga städer. Den av chefen,

stadsfullmäktige föreslagna uppräkningen av befattningshavare skulle icke tillgodose

detta syfte. Detta framgår redan därav, att Överståthållarämbetet

funnit sig nödsakat att föreslå en utökning av antalet enligt fullmäktiges förslag

diskvalificerade tjänstemän. Särskilt är emellertid att iakttaga, att kronouppbördsverkens

personal i landsortsstäderna är utesluten från stadsfullmäktiguppdrag,

medan enligt stadsfullmäktiges och överståthållarämbetets

förslag samma personal i princip komme att äga behörighet. Allenast kamrerare

och assessor skulle enligt fullmäktiges förslag vara uteslutna från valbarhet;

enligt överståthållarämbetets förslag bleve därjämte revisor, uppbördskommissarier

och uppbördsassistenter diskvalificerade. Då kommunaluppbörden

i Stockholm icke handhaves av ett stadens verk utan av Överståthållarämbetet

och uppbördstjänstemännen i huvudstaden sålunda icke

äro redovisningsskyldiga till staden, komme en bristande överensstämmelse

att föreligga. Yad åter angår frågan örn diskvalifikationsgrundernas sakliga

berättigande, synes detta spörsmål här böra lämnas åsido, då det icke är

någon specialfråga för Stockholms vidkommande och statsmakterna vid 1930

års kommunallagsrevision härutinnan tagit ståndpunkt. Några särskilda skäl

att i Stockholm uppställa andra principer för diskvalifikation på grund av

tjänst än de som gälla för riket i övrigt hava icke angivits och torde ej

heller föreligga. På grund härav ansluter jag mig i huvudsak till den sakkunniges

förslag. För att emellertid undvika varje tvekan örn polispersonalens

behörighet — enligt regeringsrättens utslag (ref. 98/1913) har poliskonstapel

förklarats valbar till stadsfullmäktig i landsortsstad — föreslår

jag att uttrycket »under Överståthållarämbetet» utgår ur förslaget. Av de

grupper, som åsyftas med nämnda uttryck, har istället särskilt nämnts stadsfogde

och hans biträden. Däremot har rannsakningsfängelsets personal,

till vilken i övriga städer någon egentlig motsvarighet icke lärer finnas,

lämnats utanför diskvalifikationsbestämmelserna. I samband härmed har en

formell jämkning vidtagits i avfattningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Av lagen elen 16 februari 1934 (nr 16) om upphävande av 17 kap. 32 § första

punkten rättegångsbalken framgår att vad i lag eller författning är stadgat

örn verkan därav att någon ställts under framtiden för brott skall den dag

Konungen förordnar upphöra att gälla. I anledning härav synes motsvarande

obehörighetsgrund böra utgå hr förslaget.

Den sakkunnige har föreslagit upptagande i förevarande paragraf även av

en bestämmelse örn fullgjord skattebetalning såsom behörighetsvillkor för

stadsfullmäktiguppdrag. Till denna fråga återkommer jag i det följande

(sid. 60 ff.).

12 § (5 §) motsvarar LKS 14 § första och tredje styckena. Andra stycket

av LKS 14 § äger ej tillämpning, då stadsfullmäktiges antal enligt 8 § är

fixerat. Förslaget avviker från LKS därutinnan, att stadsfullmäktiges tjänstgöringsår

icke såsom i övriga städer sammanfaller med kalenderår utan

löper från 1 april till 31 mars.

Den sakkunnige har härom anfört följande.

Bestämmelse örn det särskilda tjänstgöringsåret i Stockholm hade influtit

i KFSthlm på överståthållarämbetets initiativ. Huvudstadens kommunalförfattningskommitté

hade föreslagit, att stadsfullmäktigvalet skulle äga rum

i december månad. Då valet emellertid skulle förrättas enligt röstlängd,

grundad på årets bevillningstaxering, sedan denna blivit av prövningskommittén

granskad, men denna kommitté icke kunde antagas hava slutat sina

arbeten förr än i mediet av december, hade Överståthållarämbetet hemställt,

att valet av stadsfullmäktige skulle äga rum i mars och tjänstgöringsåret

för dem beräknas från och med den 1 april till och med den 31 mars. Ehuru

det särskilda tjänstgöringsåret i Stockholm sålunda ytterst berodde på förhållanden,

som numera upphört, hade det likväl vunnit sådan hävd, att någon

ändring därav enligt den sakkunniges mening icke borde ifrågakomma.

Yad den sakkunnige föreslagit vill jag biträda. Erinras må dock att,

därest den förut berörda frågan örn gemensam valdag vid kommunala val

över hela riket skulle erhålla en positiv lösning, en sådan lösning lärer

komma att påverka även tjänstgöringsåret för Stockholms stadsfullmäktige.

Att på sakens nuvarande stadium vidtaga några åtgärder i nu förevarande

riktning har emellertid synts överflödigt.

13 § (6 §) överensstämmer på några undantag när med LKS 15 §. Avvikelserna

äro, att maximiantalet stadsfullmäktige per valkrets i enlighet med vad

nu gäller i Stockholm upptagits till 25, motsvarande en fjärdedel av fullmäktiges

hela antal, vidare den likaledes från KFSthlm upptagna föreskriften, att

territoriell församling, där så ske kan, skall lämnas odelad men icke i något

fall må delas på flera än två valkretsar, och slutligen att beslut örn valkretsindelning

skall meddelas redan under andra kalenderåret före valåret, för att

det skall kunna iakttagas vid uppgörandet av de röstlängder, som skola följas

vid valet.

Den sakkunnige har härvid anfört följande.

KFSthlm § 5 mom. 1 lade den omedelbara beslutanderätten i fråga örn

valkretsindelningen hos stadsfullmäktige, men beslutet måste för att bliva

gällande godkännas av Överståthållarämbetet. LKS hade överflyttat beslu
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 184.

tanderätten från stadsfullmäktige till Konungens befallningshavande. Anledningen

till förändringen vöre att man -ville undvika det betänkliga dröjsmål,

som kunde förorsakas genom överklagande av kommunalt beslut örn valkretsindelning.

Stadsfullmäktige i Stockholm hade i sitt yttrande över 1928

års kommunallagförslag avstyrkt överflyttandet av bestämmanderätten i dessa

frågor till Konungens befallningshavande under åberopande därav, att det

måste i och för sig anses naturligt och riktigt, att kommunen själv ägde

besluta i fråga örn valkretsindelning vid kommunala val och att några olägenheter

av dittillsvarande ordning ej försports. Invändningar mot bestämmanderättens

överflyttande till Konungens befallningshavande hade även

gjorts av stadsfullmäktige i andra städer samt av Överståthållarämbetet.

Kungl. Majit hade emellertid ansett reformen lämplig, då densamma syntes

ägnad att medföra ett snabbare avgörande. Kungl. Majis förslag hade av

riksdagen lämnats utan erinran. Någon anledning till undantag för Stockholms

del från de sålunda gällande allmänna reglerna synes dess mindre

förefinnas, som förslaget egentligen icke innebure någon saklig avvikelse

från vad för närvarande i huvudstaden gällde enär, såsom ovan nämnts,

stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut, enligt KFSthlm § 31, skulle prövas

och godkännas av Överståthållarämbetet.

Stochholms stadsfullmäktige hava anfört, att, ehuru fullmäktige fortfarande

ansåge övervägande skäl tala för sin tidigare ståndpunkt i frågan, fullmäktige

icke ville, i det läge ärendet befunne sig, motsätta sig den sakkunniges förslag.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit i saken tillstyrker jag den sakkunniges

förslag.

14 § (7 §) motsvarar LKS 16 §. Denna hänvisar emellertid även i fråga örn

valdag och vals kungörande till kommunala vallagen (KYL). KVL 13 §

andra stycket och 20 § 5 mom. föreskriva, att i fråga örn val av stadsfullmäktige

i Stockholm och kallelse till sådant val skall gälla vad särskilt är

stadgat. Det har alltså varit nödvändigt att här intaga direkta bestämmelser

motsvarande de i dessa lagrum förefintliga.

Ben saltkunnige har anfört, att av det i 5 § föreslagna bibehållandet av

stadsfullmäktiges nuvarande tjänstgöringsår följde, att stadsfullmäktigvalen

;flltjämt borde förläggas till mars månad. I överensstämmelse med den av

riksdagen ifrågasatta föreskriften örn gemensam valdag för landstingsmannaval

och med den vid stadsfullraäktigval i landsortsstäderna redan gällande

principen föresloges, att valet av stadsfullmäktige skulle äga rum å en och

samma dag i huvudstadens samtliga valkretsar. Att, såsom i KYL, helt

allmänt föreskriva utsättande i kungörelsen av valtiderna särskilt för varje

valdistrikt syntes olämpligt, då dessa i överensstämmelse med rådande

praxis kunde förväntas så gott som alltid bliva desamma inom samtliga valdistrikt

ej blott i samma valkrets utan i hela staden; att, örn en avvikande

valtid skulle förekomma, denna måste tillkännagivas, vore självklart.

Jag har haft under övervägande att föreslå sådan ändring i denna paragraf

att såsom valdag bestämmes viss söndag i mars månad. Då emellertid

frågan örn valdagens bestämmande till viss i lag angiven dag torde böra

lösas *i ett sammanhang för städerna, har jag ansett ytterligare utredning

erforderlig. Frågan är för sin lösning även beroende av de åtgärder, som

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

32 Kungl. Majus proposition nr 184.

skola övervägas för underlättande av deltagandet i kommunala val (jfr sid. 60).

Förslag i ämnet kan därför icke underställas innevarande års riksdag.

15 § (8 §) motsvarar LKS 17 §. Några avvikelser föreligga dock. I Stockholm

väljes för närvarande stadsfullmäktiges presidium alltid vid tjänstgöringsårets

början. Ålder spresidenten leder förhandlingarna tills ordförande

valts. Slutligen föreskrives i KFSthlm att, därest samtliga ordförande hava

förfall, stadsfullmäktige få utse en ordförande för tillfället.

Den sakkunnige har ansett den nuvarande ordningen för ordförandeval böra

bibehållas, då någon praktisk anmärkning icke syntes kunna riktas däremot.

Vad den sakkunnige föreslagit anser jag mig böra biträda. Stadgandet

örn utseende av tillfällig ordförande torde icke innebära någon avvikelse från

allmänt tillämpad praxis.

16 § (9 §) motsvarar LKS 18 §, ehuru här stadshuset — i analogi med

»sockenstuga» i lagen örn kommunalstyrelse på landet (LKL) 16 § — angivits

såsom den normala sammanträdeslokalen.

17 § (10 §) motsvarar LKS 19 § första, tredje och fjärde styckena.

Den sakkunnige har anfört, att en bestämmelse överensstämmande med

andra stycket av sistnämnda lagrum, vilket stycke reglerade dechargefrågans

behandling, skulle medföra svårigheter vadan en sådan bestämmelse icke

här upptagits. Från KFSthlm hade hämtats föreskrift örn månatliga ordinarie

sammanträden — utom under juli och augusti. I enlighet med rådande

praxis hade föreskrivits, att budgeten skulle behandlas och vissa val företagas

vid sammanträde i december månad. Då val och budget icke torde

kunna medhinnas på ett sammanträde, hade dock LKS:s fordran, att dessa

ärenden skulle behandlas på ordinarie sammanträde, icke medtagits. Från

stadsfullmäktiges nuvarande arbetsordning hade upptagits föreskrift, att tjänstgöringsårets

första sammanträde skulle hållas å första helgfria dag i april

månad; detta stadgande avsåg att komplettera föreskriften i § 15 örn ordförandevalet.

Slutligen hade på initiativ av de från Stockholms kommunalstyrelse

särskilt tillkallade sakkunniga stadskollegiet tillagts rätt att begära

extra fullmäktigsammanträde.

Mot vad den sakkunnige sålunda föreslagit har jag icke funnit anledning

till erinran.

18 § (11 §) överensstämmer i huvudsak med LKS 20 §. Dock har i överensstämmelse

med vad för närvarande i huvudstaden gäller, föreskrivits att

tillkännagivande örn sammanträde skall införas i den tidning, vari överståthållarämbetets

kungörelser vanligen intagas.

19 § (12 §) är likalydande med LKS 21 §.

20 § (13 §). Första och andra styckena motsvara LKS 22 §. Tredje stycket

innehåller från KFSthlm hämtade bestämmelser örn borgarrådens rätt och

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

plikt att deltaga i stadsfullmäktiges sammanträden. I förslaget Ilar upptagits

LKS:s stadgande örn rätt för revisor att närvara i fullmäktige vid

behandlingen av revisionsberättelsen. Däremot återfinnes icke den i allmänna

kommunallagarna likaledes genomförda principen, att samma rätt

även skall tillkomma nämndernas — och eventuella beredningars — ordförande

och vice ordförande.

Den sakkunnige har anfört, att anledningen till sistnämnda avvikelse från

LKS vore den i huvudstaden rikt utvecklade utredningsapparaten och borgarrådens

egenskap av särskilda föredragande, alltid närvarande i fullmäktige,

vilket medförde, såsom av de från kommunalstyrelsen särskilt tillkallade

sakkunniga framhållits, att något behov för fullmäktige av ytterligare informationer

icke förelåge.

Stockholms stadsfullmäktige hava ansett, att revisorerna icke borde äga

närvara vid fullmäktiges sammanträden. Härom hava fullmäktige anfört

följande.

För Stockholms del syntes denna bestämmelse olämplig. Då nämndrevisorernas

antal för närvarande utgjorde omkring 90 och revisionsberättelserna

enligt gällande regler borde behandlas vid ett och samma sammanträde,

kunde bestämmelsen komma att föranleda, att vid detta sammanträde

ett betydande antal utom stadsfullmäktige stående personer skulle komma

att deltaga, vilket kunde medföra påtagliga olägenheter. Då talan emot en

nämnd endast kunde grundas på anmärkning, framställd i revisionsberättelse,

vilken alltid trycktes och utdelades bland stadsfullmäktige, syntes icke heller

något egentligt behov föreligga av den garanti för en allsidig prövning, som

stadgandet åsyftade.

Överståthållarämbetet har i denna del åberopat vad stadsfullmäktige anfört.

Principen örn rätt för revisorerna att närvara i den beslutande försam- Departementslingen

och deltaga i debatten vid behandlingen av revisionsberättelsen och chefen,

frågan örn ansvarsfrihet upptogs i de allmänna kommunallagarna vid 1930

års kommunallagsrevision. Anledningen var, att det eljest kunde inträffa,

att revisorerna icke vore företrädda inom dylik församling, under det de

personer, mot vilkas förvaltning anmärkning framställts, hade tillfälle att

där utveckla sin talan; hade revisorerna alltid tillfälle att vid behandlingen

av nämnda ärenden framlägga sina synpunkter, skulle revisionen vinna i

effektivitet. Det är uppenbart, att samma skäl, som föranlett de allmänna

kommunallagarnas stadgande i ämnet, i lika hög grad föreligga i huvudstaden.

Anmärkas må, att revisionsutskottet i Stockholm och stadens revisionskontor

ansett det vara av vikt för revisionen, att revisorerna bereddes

tillfälle att inför fullmäktige lämna kompletterande upplysningar beträffande

vad vid revisionen iakttagits och påtalats. Jag finner mig därför böra biträda

den sakkunniges förslag.

Enligt förevarande paragraf skall överståthållaren, respektive underståthållaren

äga närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden; till denna bestämmelse

skall jag nedan sid. 41 ff. återkomma.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 184.

S176 31 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 184.

21 § (14 §) motsvarar i huvudsak LKS 23 §, ehuru stadgandet i anledning

av borgarrådens i föregående paragraf omnämnda förslagsrätt även innehåller

en mera direkt bestämmelse örn motionsrätten, vilken i LKS behandlas i 26 §.

22 § (15 §) motsvarar LKS 24 § ehuru några avvikelser föreligga i fråga

örn beredningstvångets utformning.

Enligt den sakkunniges förslag skulle ärende beredas dels av stadskollegiet,

dels av nämnd eller särskild beredning. Vidare föreskrevs — i nära anslutning

till vad nu i huvudstaden gällde — att, örn ärende beretts annorledes

än av drätselnämnden, denna nämnd icke dess mindre skulle lämnas

tillfälle att avgiva yttrande, därest ärendet avsåge avhändande eller inköp

av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet eller eljest vore av särskild

vikt för stadens ekonomi. Utan föregående beredning skulle få företagas,

dels såsom enligt LKS val, dels ock ärende, som fordrade skyndsam

handläggning, så framt samtliga närvarande fullmäktige instämde i förslaget.

Den sakkunnige har anfört, att det inflytande å beredningen av ärenden

rörande stadens ekonomi, som sålunda tillförsäkrats drätselnämnden, syntes

välbefogat. Till stadgandet örn befrielse från beredningstvång för brådskande

förslag, under förutsättning att samtliga tillstädesvarande fullmäktige instämde,

funnes i viss mån en motsvarighet i LKS 26 § andra stycket, varest

föreskrevs, att fråga, som fordrade skyndsam handläggning, ändå att den

ej angivits i kallelsen, finge företagas till avgörande å sammanträdet, där

samtliga närvarande fullmäktige beslöte att den skulle upptagas. Enhälligt

medgivande, att ärende finge upptagas, ehuru det ej angivits i kallelsen, sammanfölle

i regel, fastän icke begreppsmässigt, med enhälligt instämmande i

det ifrågavarande förslaget.

Stockholms stadsfullmäktige hava avstyrkt den sakkunniges förslag i fråga

örn ovillkorlig beredning genom såväl stadskollegiet som nämnd eller särskilt

beredningsorgan, då detta innebure en skärpning av vad för närvarande

gällde. Denna skärpning kunde i särskilda fall komma att medföra onödig

omgång. I icke ringa omfattning upptoge och avgjorde nämligen stadsfullmäktige

ärenden, som endast varit föremål för stadskollegiets beredning, såsom

framställningar från utomstående institutioner av natur att icke direkt beröra

någon särskild nämnds förvaltning eller drätselnämndens uppgifter eller

erfordra prövning genom särskilt tillsatt kommitté. Den beredning, som

sådana ärenden för närvarande ägnades inom stadskollegiet, syntes fullt

betryggande, och några skäl att förhindra denna praxis torde knappast

föreligga.

Överståthållarämbetet har ansett, att det nuvarande beredningssättet visat

sig tillfredsställande, och att förslaget skulle leda till en av förhållandena

icke påkallad tidsutdräkt.

Enligt LKS kan i stad med magistrat såsom centralt beredningsorgan tjänstgöra

antingen drätselkammare eller allmänt beredningsutskott. Innan ärende,

som beretts annorledes än av kammaren eller sådant utskott, får företagas

till avgörande hos stadsfullmäktige, skall sålunda tillfälle lämnas kammaren

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

eller utskottet att avgiva yttrande däröver. Då i Stockholm stadskollegiet

har en än starkare centralställning inom beredningsarbetet, i det kollegiet

skall bereda samtliga ärenden — med undantag för val och brådskande

frågor — synes likformighetshänsyn icke behöva föranleda att ärendena ovillkorligen

skola erhålla såväl stadskollegii- som annan beredning. Det synes

tillräckligt om i överensstämmelse med vad nu gäller dels nämnderna tillförsäkras

rätt att deltaga i beredningen av de frågor, som tillhöra deras

förvaltningsområden, dels drätselnämnden beredes tillfälle att yttra sig i

alla ärenden, som äro av ekonomisk betydelse. Örn ytterligare beredning

skall bestås en fråga, bör få ankomma på stadens eget bedömande.

23 § (16 §) saknar motsvarighet i LKS. Paragrafen innehåller från KFSthlm

hämtade bestämmelser örn föredragningslista vid stadsfullmäktiges sammanträden.

24 § (17 §) är likalydande med LKS 25 §.

Stockholms stadsfullmäktige hava avstyrkt den med de allmänna kommunallagarna

överensstämmande föreskriften örn rätt för en minoritet, bestående

av en tredjedel av de närvarande att framtvinga bordläggning av ett ärende.

Fullmäktige hava anfört att denna bestämmelse, som naturligen motiverades

av önskvärdheten att förebygga förhastade beslut, syntes i Stockholm med

dess utvecklade förvaltningsorganisation och där gällande allmänna beredningstvång

knappast nödvändig, men torde å andra sidan kunna leda till

onödig omgång och besvär vid ärendenas handläggning.

Överståthållarämbetet har åberopat vad stadsfullmäktige anfört.

Rätt för en minoritet att genomdriva uppskov med avgörandet av ett

ärende har stadgats i de allmänna kommunallagarna såväl för land som stad.

Enligt lagen örn landsting, vilken innehåller ett beredningstvång, som måste

anses lika strängt som nu föreliggande förslags, kunna tvenne ledamöter

framtvinga bordläggning av ärende, vilket icke förut blivit uppskjutet, eller

som uppskjutits allenast för utskottsberedning. Några tvingande skäl att

för Stockholms vidkommande avvika från den i de allmänna kommunallagarna

genomförda principen synas därför icke föreligga.

25 § (18 §) motsvarar LKS 26 §, första och andra styckena, ehuru det

sistnämnda av formella skäl erhållit en från LKS något avvikande redaktion.

Från KFSthlm avviker stadgandet bland annat därutinnan, att rätten att

med samtliga närvarandes medgivande avgöra ärende utan beredning endast

gäller ärende som fordrar skyndsam handläggning.

Den sakkunniges förslag upptog därjämte ett tredje stycke, motsvarande

LKS 26 § tredje stycket.

Den sakkunnige har vid denna paragraf anfört följande.

Hänvisningen till föreskriften om beredning innebure, att annat ärende än

val icke finge utan beredning bliva föremål för avgörande, med mindre det

visade sig, att samtliga tillstädesvarande fullmäktige vore ense om beslutets

innehåll. Genom 15 § (22 §) sista stycket och nu ifrågavarande stadgande hade

tillgodosetts det av Stockholms stadsfullmäktige med instämmande av över
-

Departements
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ståthållarämbetet uttalade önskemålet, att någon rubbning icke borde ske i

fullmäktiges hittillsvarande rätt att omedelbart pröva och avgöra ett vid sammanträde

väckt förslag i det fall, att samtliga tillstädesvarande fullmäktige

instämde i förslaget. Den föreslagna regeln gällde ej blott motioner, utan

även annorledes väckta frågor.

Tredje stycket vore efter det föreslagna tillägget i 14 § (21 §) strängt

taget överflödigt, men hade dock ansetts lämpligt i tydlighetens intresse

och såsom en motsvarighet till nuvarande bestämmelser i LKS och KFSthlm.

Stockholms stadsfullmäktige hava icke haft något att erinra mot att rätten

till omedelbart avgörande begränsades till ärenden, som fordra skyndsam

handläggning.

Såsom den sakkunnige framhållit är tredje stycket överflödigt, i det vad

där föreskrives utan vidare framgår av en jämförelse med 21 §. Under sådana

förhållanden har jag ansett detta stycke böra utgå. I övrigt biträder

jag den sakkunniges förslag.

26 § (19 §) motsvarar LKS 27 §.

Beträffande 1 mom. har den sakkunnige anfört följande.

Enligt LKS hade ordföranden i händelse av paria vota utslagsröst. I

Stockholm hade, örn den öppna omröstningen givit lika rösttal för båda

meningarna, företagits en ny, sluten omröstning, varvid en sedel avlagts för

att, örn rösterna ånyo bleve lika, fälla utslaget. Denna metod härledde sig

från den tid, då överståthållaren varit ordförande i fullmäktige. Förfaringssättet

hade ansetts böra såsom hävdvunnet bibehållas.

En uttrycklig bestämmelse därom, att ordförandens propositionsvägran

skulle på någon ledamots yrkande underställas stadsfullmäktige, hade intagits,

överensstämmande med föreskriften i lagen örn landsting (LLt) 33 §

1 mom. 3 stycket. Att samma regel gällde enligt LKS och LILL vore

otvivelaktigt.

Då stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande samt borgarråden

vore självskrivna ledamöter av stadskollegiet, hade här en erinran örn val av

dessa befattningshavare införts. Den proportionella valmetodens tillämpning

hade i förslaget efter förebild av de allmänna kommunallagarna utsträckts

att omfatta, förutom, såsom för närvarande, val till stadskollegiet och drätselnämnden,

jämväl val av revisorer och revisorssuppleanter. Förslaget erinrade

även örn möjligheten av sådan valmetod vid val av ledamöter eller

suppleanter i annan stadens nämnd, för vilken sådant vore särskilt föreskrivet;

detta motiverades av den betydelsefulla ställning nämnderna i Stockholm

intoge, en ställning som bland annat bomme till uttryck däri, att deras

instruktioner fastställdes av Kungl. Majit. För polisnämnden funnes sådan

föreskrift i polislagen. I övrigt hade, med hänsyn till förekomsten av självskrivna

eller av annan än stadsfullmäktige utsedda ledamöter, frågan om den

proportionella valmetodens tillämpning ansetts böra lösas i nämndernas instruktioner

eller andra särskilda föreskrifter.

2 mom. innehåller med LKS överensstämmande föreskrifter örn de beslut,

vilka erfordra kvalificerad majoritet, varvid dock den sakkunnige i a)

med hänsyn till 1931 års stadsplanelag gjort det tillägg, att från kravet på

sådan majoritet undantagits även beslut örn avhändande eller inköp av fastighet

för genomförande av fastställd stomplan.

Den sakkunniges förslag innebär i förhållande till KFSthlm en utvidgning

av området för de beslut, vilka tarva kvalificerad majoritet. I likhet med vad

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sorn stadgas i LKS skulle sålunda dels beslut om anslag till ändamål eller

behov, som icke vore nytt men för vilket anslag ej utgått, under året näst

före det, som anslaget avsåge, kräva dylikt flertal, därest kommunalskatten

överstege tio kronor för skattekrona, dels ock enahanda majoritet fordras

för beslut örn höjning av anslag vid visst skattetryck.

Till stöd härför har den sakkunnige anfört följande.

Anledningen till den hittillsvarande bristen på överensstämmelse mellan

stadgandena i Stockholms och övriga städers kommunallagar torde hava

varit dels den omständigheten, att man ansett att någon egentlig risk för

en sådan skattehöjning, som här vore i fråga, icke förelåge i Stockholm, dels

ock det förhållandet, att bestämmelsen örn att flertalet stadsfullmäktigbeslut

skulle underställas överståtkållarämbetets prövning förmenats innebära en

för huvudstadens förhållanden mera lämpad garanti mot oklok och äventyrlig

finanspolitik från stadsfullmäktiges sida, än ett utsträckande av de

beträffande landet i övrigt föreslagna stadgandena till att gälla även huvudstaden

(se prop. nr 290/1918 sid. 86). Då förhållandena nu vore i viss

mån ändrade, och i sammanhang därmed, att överståthållarämbetets uppsikt

över kommunalförvaltningen skulle ordnas efter regler liknande dem, som

gällde magistratens tillsyn över kommunalförvaltningen i landsortsstäderna,

samt enär icke någon olägenhet torde kunna förorsakas därav, att för Stockholms

vidkommande samma bestämmelser tillämpades som de, vilka avsåge

rikets övriga städer och vid 1930 års kommunallagsrevision blivit gällande

även för församlingarna i huvudstaden, hade de allmänna kommunallagsbestämmelserna

upptagits i förslaget. För beräkningen av den högsta uttaxeringen

av allmän kommunalskatt bleve, då uttaxeringarna kunde vara olika

i olika församlingar, givetvis den högsta kyrkokommunala skatten avgörande.

Stockholms stadsfullmäktige hava avstyrkt förslaget i denna del och anfört.

För den i det Hammarskjöldska betänkandet föreslagna utvidgningen av

området för kvalificerad majoritet kunde för Stockholms del knappast

några andra än rena likformighetssynpunkter anföras. Ur principiell synpunkt

ville stadsfullmäktige emellertid motsätta sig vsrrje utvidgning av bestämmelserna

örn dubbelt flertal. Ehuru bestämmelserna gällt i övriga kommuner

sedan 1918 års kommunala rösträttsreform, hade de icke heller tidigare

föreslagits till införande i Stockholm. Den nu föreslagna omläggningen av

överståthållarämbetets uppsikt över kommunalförvaltningen kunde näppeligen

åberopas till stöd för en förstärkning av den garanti emot majoritetsmissbruk,

som bestämmelserna örn dubbelt flertal avsåge att utgöra, då ämbetets prövning

av stadsfullmäktiges beslut redan tidigare i verkligheten varit rent formell.

Stadsfullmäktiges beslut i denna del var icke enhälligt. Minoriteten anslöt

sig till en inom stadskollegiet avgiven reservation, däri anförts, att utvidgningen

av området för kvalificerad majoritet utgjorde en konsekvens av borttagandet

av överståthållarämbetets nuvarande prövningsbefogenlieter och

överensstämde för övrigt med de sedan länge för övriga kommuner gällande

bestämmelserna, vadan minoriteten ansett, att förslaget i denna del bort

lämnas utan erinran.

Överståthållarämbetet har avstyrkt förslaget i denna del och anfört.

För Stockholms vidkommande hade hittills icke förmärkts något behov

av en sådan garanti. Sedan ämbetet år 1905 i ett fall, som dock icke gällde

anslag, vägrat fastställelse å ett ämbetet underställt stadsfullmäktigbeslut,

hade i själva verket, utan att besvär anförts, ingen som helst sådan vägran

s. 38 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

38 Kungl. Majus proposition nr 184.

förekommit. Liksom det år 1918 icke ansågs föreligga skäl att i förevarande

hänseende ändra KESthlm, lika litet syntes något behov nu föreligga av en

sådan bestämmelse.

På de av Överståthållarämbetet anförda skälen har jag ansett någon utvidgning

av området för kravet på kvalificerad majoritet icke vara erforderlig.

Beträffande paragrafen i övrigt ansluter jag mig till den sakkunniges förslag.

27 § (20 §) är likalydande med LKS 28 §.

28 § (21 §) motsvarar LKS 29 § 1, 2, 3 och 5 morn., varvid i 2 mom. bland

transportmedel upptagits även spårväg. 4 mom. av sistnämnda paragraf,

enligt vilken ersättningarna till kommunala förtroendemän icke må överstiga

stadens ekonomiska bärkraft, saknar givetvis betydelse för huvudstadens vidkommande.

1 mom. innehåller bestämmelser örn ersättning till stadsfullmäktiges ordförande

och vice ordförande.

Enligt LKS är stadsfullmäktiges ordförande icke i denna sin egenskap

berättigad att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget förenade

kostnader än för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika

utgifter, som för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, med

rätt för stadsfullmäktige att för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning

skall utgå med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med

hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art.

Stockholms stadsfullmäktige anförde i sitt yttrande över 1928 års kommunallagsförslag.

Härom gällande bestämmelser i KFSthlm i avseende å uppdraget såsom

stadsfullmäktiges ordförande kunde icke anses tillfredsställande. Enligt stadsfullmäktiges

mening borde stadsfullmäktige hava rätt att lämna ordföranden

icke blott, såsom enligt kommunalförordningen för övriga städer, ersättning

med belopp motsvarande beräkneliga utgifter för uppdraget, utan även arvode

för med uppdraget förenade besvär. De förpliktelser, som numera

åvilade stadsfullmäktiges ordförande, vore av den omfattning och betydelse,

att detta uppdrag måste anses väl jämförbart med andra kommunala förtroendeuppdrag,

för vilka enligt gällande lag gottgörelse i form av arvode

må utgå, d. v. s. befattning såsom ledamot av kommunal delegation, vilken

efter särskilt uppdrag utförde arbete av väsentligt större omfattning än övriga

ledamöter. Den nuvarande ordningen kunde i detta hänseende icke

anses tillfredsställande och måste i längden leda till en obehörig inskränkning

av stadsfullmäktiges frihet att välja lämplig person till ordförande.

Ben sakkunnige har föreslagit, att stadsfullmäktige skulle erhålla rätt att

bevilja stadsfullmäktiges ordförande ersättning för representationsutgifter.

Som skäl härför har den sakkunnige anfört.

I huvudstaden förekomme den praxis, att ordföranden erhölle ersättning

»för diverse utgifter i och för ordförandeskapet». Denna praxis syntes böra

legaliseras genom rätt för staden att utgiva ersättning för representationsutgifter;

samma regel torde böra gälla även i fråga örn vice ordförandena,

därest å dem skulle läggas utgiftskrävande representationsuppgifter. Att i

vidare mån för Stockholms del avvika från den allmänna principen, att ord
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förandeuppdraget skall vara oavlönat, syntes icke påkallat. Vad särskilt

anginge ersättning för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika

utgifter, vore sådan icke erforderlig, då dessa utbetalades och bokfördes

genom stadsfullmäktiges kansli (stadskansliet).

Stockholms stadsfullmäktige hava i sitt remissyttrande framhållit, att de

icke funnit avfattningen av det sålunda föreslagna stadgandet tillfredsställande,

då ordförandens representativa uppgifter i en stad av Stockholms

storlek medförde såväl betydande tidsspillan som direkta kostnader. Enligt

stadsfullmäktiges mening borde stadgandet följaktligen givas en allmännare

avfattning, möjliggörande en gottgörelse, motsvarande ordförandens här angivna

uppgifter.

Överståthållarämbetet har anfört, att det vore ett allmänt känt förhållande,

att uppdraget såsom ordförande i stadsfullmäktige i Stockholm vore förenat

med betydande tidsspillan. Ämbetet har dock uttalat sin tvekan rörande

lämpligheten av ett avsteg från den allmänna principen, att kommunala

uppdrag böra vara oavlönade. Ämbetet ville likväl icke avstyrka stadsfullmäktiges

hemställan i denna del.

I 3 mom. föreligger den avvikelsen från LKS, att dels de personer, vilka

kunna erhålla arvode, i likhet med vad fallet är i KFSthlm angivits genom

en allmän bestämning i stället för genom uppräkning, dels någon ersättning

för skiuvmaterialier, postporton och dylika utgifter icke medtagits.

Såsom skäl till denna senare avvikelse har den sakkunnige anfört, att dylik

ersättning med hänsyn till den ämbetsverksmässiga organisationen av förvaltningen

i huvudstaden icke synts vara erforderlig. Vidare har den sakkunnige

framhållit, att KFSthlm icke i momentet nämnde ledamöter av stadskollegiet,

möjligen av den grund, att kollegiet hade ansetts falla under begreppet

»kommunal styrelse, nämnd eller beredning». Emellertid hade något arvode

till kollegiiledamot aldrig beslutats, och något behov att besluta dylik ersättning

torde ej heller kunna förväntas uppkomma, då borgarråden, vilka

åtnjöte lön, funnes att tillgå för mera tidskrävande uppdrag. Befattningarna

såsom ordförande och vice ordförande utövades enligt 3 kap. 5 § av stadsfullmäktiges

ordförande och vice ordförande »i denna egenskap».

Stockholms stadsfullmäktige hava hemställt, att stadens rätt att besluta

arvode skulle utsträckas jämväl till ledamöter av stadskollegiet, då med de

uppgifter, som åvilade kollegiet, den dittillsvarande begränsningen icke syntes

längre vara motiverad.

Överståthållarämbetet har anfört följande.

Det kunde sättas ifråga, örn icke övervägande skäl talade för att liksom

särskilt arvode föresloges skola kunna såsom nu utgå till ledamot av drätselnämnden

eller annan ledamot av stadens nämnd eller beredning för det han

efter uppdrag utfört arbete av väsentligt större omfattning än övriga ledamöter,

sådant arvode måtte kunna i liknande fall tillerkännas jämväl annan

ledamot av stadskollegiet än borgarråd. Yäl vore det sant, att inom stadskollegiet

borgarråden regelmässigt utförde de mer tidskrävande uppgifterna.

Eall kunde dock uppkomma, då det funnes lämpligt att anförtro en viss

uppgift åt annan ledamot, exempelvis när denne funnes vara med hänsyn

till sakkunskap eller eljest särskilt väl skickad för uppgiften. Befogenhet

s. 40 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

40 Kungl. Majus proposition nr 184.

för stadsfullmäktige att då kunna lämna en ledamot av stadskollegiet arvode

borde förefinnas.

Stadsfullmäktiges förslag, att staden skall erhålla rätt att lämna ordförandena

ersättning för den tidsspillan, som de representativa uppgifterna

kunna förorsaka, har jag icke kunnat biträda. En sådan metod för ersättningens

beräknande skulle innefatta ett alltför starkt personligt moment

och stå i strid med nu gällande principer för bestämmande av arvode till

kommunala förtroendemän, i det dessa just utesluta hänsynstagande till

subjektiva omständigheter. A andra sidan synes det av den sakkunnige

använda uttrycket »representationsutgifter» väl snävt, då ordförandeuppdraget

kan förorsaka innehavaren åtskilliga kostnader, vilka icke rätt väl

kunna betecknas såsom representationsutgifter. På grund härav vill jag

föreslå en något vidare avfattning av förevarande bestämmelse, åsyftande att

angiva, att staden skall äga rätt hålla presidiets ledamöter skadeslösa för

de kostnader, som de representativa uppgifterna förorsaka dem.

Någon anledning att utesluta stadskollegiets ledamöter från möjligheten

att erhålla arvode, där eljest förutsättningarna därför äro för handen, synes

ej föreligga. Givetvis gäller detta dock icke borgarråden, då dessa enligt

39 § åtnjuta årsarvode. Såsom den sakkunnige antytt, kan ej förevarande

moment åberopas till stöd för ersättning åt stadsfullmäktiges presidium i

dess egenskap av presidium även i stadskollegiet, enär sistnämnda ordförandeskap

ej innehaves efter särskilt uppdrag utan på grund av självskrivenhet.

29 § (22 §) motsvarar LKS 48 §. Stadgandet avviker från LKS därutinnan,

att ingenting säges örn nämndernas framställningar.

Den sakkunnige har anfört, att, ehuru det i regel kunde anses överensstämmande

med god praxis och överståthållarämbetets ställning som stadens

styrelse (jfr överståthållarämbetets instr. § 1), att även nämndernas framställningar

passerade ämbetet, funnes emellertid, på sätt av de från kommunalstyrelsen

särskilt tillkallade sakkunnige framhållits, fall, då denna väg

icke vore av behovet påkallad, såsom i fråga örn folkskoledirektionens skrivelser

till Kungl. Majit i skolärenden.

30 § (23 §) motsvarar LKS 50 §.

31 § (24 §) innehåller en med KFSthlm överensstämmande föreskrift örn

stadsfullmäktiges sekreterare. Stadgandet saknar motsvarighet i LKS.

32 § (25 §) motsvarar LKS 30 §. Ansvaret för protokollsföringen har icke

i förslaget såsom i LKS ålagts ordföranden. Uppgiften kan nämligen med

stöd av 31 § i förslaget uppdragas åt stadsfullmäktiges sekreterare. I paragrafens

sista stycke har intagits en erinran örn den av Kungl. Majit utfärdade

särskilda arkivstadgan för Stockholm av den 26 september 1929.

Den sakkunnige har framhållit, att stadsfullmäktiges beslut med avseende

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 41

å protokoll sförvaringen förutsatts egentligen avse sådana mera aktuella protokoll,

som ännu icke överlämnats till stadsarkivet.

Angående'' Kungl. Maj:ts fastställelse av arkivstadgan se nedan sid. 44 f.

33 § (26 §) är likalydande med LKS 31 §.

34 § (27 §) motsvarar LKS 32 §.

35 § (28 §) överensstämmer med LKS 33 §.

3 kap. Om stadskollegiet och stadens nämnder.

36—40 §§ (1—5 §§) innehålla med smärre redaktionella ändringar enahanda

bestämmelser örn stadskollegiet och borgarrådsinstitutionen, som ingå i

KFSthlm. 36 § har därvid med hänsyn till stadskollegiets centrala ställning

av den sakkunnige avfattats i överensstämmelse med LKS 51 § första stycket.

37 § motsvarar närmast LKS 52 §.

Av nämnda bestämmelser upptar jag nu till närmare behandling allenast

40 § samt, som jag tidigare antytt, de därmed sammanhängande bestämmelserna

i 20 §, i den mån dessa paragrafer stadga rätt för överståthållaren,

eller vid hinder för honom underståthållaren, att övervara stadsfullmäktiges

och stadskollegiets sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten. 20 och 40 §§ överensstämma såvitt nu är fråga med vad för närvarande

gäller.

ÖverståthållarämbetsJcommittén har i sitt betänkande föreslagit, att dessa

bestämmelser skulle utgå. Kommittén har därvid anfört i huvudsak följande

skäl till stöd för sin mening.

Överståthållarens ifrågavarande befogenheter utgöra allenast »tämligen

betydelselösa rester av den maktställning, som i gamla tider tillagts överståthållaren

såsom representant för statens kontroll och ledning». En undersökning

av antalet gånger, överståthållaren yttrat sig i stadsfullmäktige,

anser kommittén hava visat, att överståthållarens deltagande »knappast kan

sägas hava realiserat ’en för huvudstaden fördelaktig samverkan’ mellan

överståthållaren och stadens myndigheter». Den omständigheten, att överståthållaren

flitigare begagnat sig av sin yttranderätt i stadskollegiet, finner

kommittén icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av hans befogenhet

att närvara i kollegiet. Tiden skulle sedan länge vara inne »för ett definitivt

avlägsnande av dydika värdelösa påminnelser av tider, som gått». Överståthållarens

deltagande med yttranderätt skulle enligt kommitténs mening

icke låta sig förena med ämbetets ställning såsom besvärsinstans. Kommittén

anser även, att någon parallell mellan Överståthållarämbetet och magistraterna

i landsortsstäderna eller mellan överståthållaren och landshövdingarna

i länen ej kan dragas.

En reservant inom kommittén har anfört.

En jämförelse med såväl LKS som LLt visade, att i båda dessa författningar

den statliga uppsiktsmyndighetens representanter tillagts alldeles

enahanda befogenhet som överståthållaren. Att överståthållarens rätt att

närvara i stadsfullmäktige liksom hans befogenhet att vara tillstädes i stadskollegiet

borde bibehållas för att bereda honom tillfälle att följa den kom
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

munala förvaltningen, syntes uppenbart liksom också, att bestämmelsen vore

påkallad för bevakandet av statens viktiga intressen i huvudstaden. Det

syntes också lämpligt, att överståthållaren, liksom borgmästaren och landshövdingen,

vore i tillfälle att påpeka eventuella olagligheter och sålunda

förebygga olagliga beslut. Den på civildomarens ställning kalkerade tillbakadragenhet,

som kommittén ansåge böra vara utmärkande för överståthållaren,

hade i vårt land förvaltningsmyndigheterna aldrig intagit, icke ens där de

ägt dömande befogenhet. En dylik omläggning vore därför av vidsträckt

principiell betydelse och icke någon specialfråga för Stockholms vidkommande.

Den sakkunnige har anfört följande.

I sitt utlåtande över 1928 års kommunallagsförslag hade stadskollegiets

majoritet framhållit, att överståthållarens rätt att närvara vid vissa nämnders

sammanträden och i sådant fall föra ordet, borde upphöra, då bestämmelsen

icke kunde anses stå i samklang med den ställning till kommunalförvaltningen,

överståthållaren enligt stadskollegiets mening borde intaga, och då

bestämmelsen för övrigt saknade praktisk betydelse (se därom nedan sid.

46). Mot överståthållarens rätt att närvara i stadsfullmäktige och stadskollegiet

gjordes däremot icke från något håll anmärkning. I den överläggning,

som följde i stadsfullmäktige framhölls tvärtom från kollegiimajoritetens sida,

att ämbetets traditionella samband med stadsfullmäktige komme till uttryck

däri, att överståthållaren hade rätt att närvara vid stadsfullmäktiges

sammanträden liksom han vore kvar i stadskollegiet, och att sedvänjan, att

överståthållaren funnes i stadsfullmäktige och stadskollegiet, icke borde

övergivas.

Enligt LKS 22 § ägde borgmästaren eller, vid hinder för honom, den,

vilken magistraten bland sina ledamöter utsåge, att vara tillstädes vid stadsfullmäktiges

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

LLt 35 § stadgade: »Landshövding må i kraft av sitt ämbete landstingets

sammanträden övervara och i dess överläggningar men ej i besluten deltaga.

Ar ej landshövding i länet tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten äldste

avdelningschefen i länsstyrelsen den rätt nu är sagd. Har landshövdingen

förhinder utövas samma rätt av den avdelningschef, landshövdingen därtill

förordnar, eller, därest sådant förordnande icke meddelats, av den i tjänsten

äldste avdelningschefen.»

Stockholms stad utgjorde egen kommun och vore såtillvida likställd med

övriga städer. Enligt instruktionen för Överståthållarämbetet § 1 vore styrelsen

över Stockholms stad anförtrodd åt en överståthållare såsom Konungens

befallningshavande. Staden vore följaktligen, enligt uttryck, som vid

kommunalförordningens tillkomst hade begagnats av föredragande departementschefen,

att betrakta »såsom ett län för sig». Överståthållarens, respektive

underståthållarens rätt att närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden

utgjorde en fullständig motsvarighet till de för övriga stadsfullmäktigkorporationer

och landstingen gällande bestämmelserna. Den skillnad, som förelåge,

bestode däruti, att överståthållaren, respektive underståthållaren ägde

närvara i stadskollegiet, vilket ju vore en för Stockholm egendomlig institution.

Vid föredragning i statsrådet av 1862 års kommunalförordning hade

departementschefen till stöd för överståthållarens då beslutade ordförandeskap

i stadsfullmäktige anfört, bland annat, att vården av de kommunala

angelägenheterna i Stockholm hade för det allmänna en särskild vikt och

betydelse icke blott därigenom, att i Stockholm, såsom rikets huvudstad,

landets regering hade sitt säte, utan ock i följd därav, att där befunne

sig en icke ringa del av statens egendom, ävensom i det förhållandet,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 184.

att genom särskilda anordningar för beredande av biträde at överståthållaren

vid utövningen av hans ämbete vore avsett att lämna ämbetets

innehavare tid och tillfälle att åt de kommunala angelägenheterna ägna

en större uppmärksamhet och mera odelad omtanke. Härtill komme,

framhöll vidare den sakkunnige, att även från stadskollegiets sida år 1928

hade vitsordats lämpligheten ur stadens egna synpunkter av att överståthållaren

närvore i stadsfullmäktige och stadskollegiet. Mot den av överståthållarämbetskommittén

gjorda invändningen, att överståthållaren i motsats

till borgmästaren icke borde närvara i kommunalförvaltningen med hänsyn

till ämbetets ställning såsom besvärsinstans, erinrade den sakkunnige därom,

att också magistraterna skulle pröva lagligheten av stadsfullmäktiges beslut,

innan dessa finge gå i verkställighet. På samma sätt utgjorde landshövdingens

närvaro i landstinget icke något hinder mot att flertalet landstingsbeslut

enligt 1862 års landstingsförordning skulle underkastas Körningens befallningshavandes

godkännande, en prövning, som för övrigt enligt LLt 55 §

delvis ännu bestode. I anledning av vad nu anförts hade överståthållarens

ifrågavarande befogenhet ansetts böra lämnas orubbad.

Stockholms stadsfullmäktige hava i sitt yttrande framhållit, att överståthållarens

rätt att närvara i stadsfullmäktige liksom hans befogenhet att bevista

stadskollegiets sammanträden givetvis vore ägnad att befrämja samarbetet

mellan statsförvaltningen och kommunalstyrelsen.

På de av den sakkunnige och stadsfullmäktige anförda skälen har jag

ansett överståthållarens, respektive underståthållarens nuvarande rätt att

deltaga i stadsfullmäktiges och stadskollegiets sammanträden böra oförändrad

bibehållas.

41 § (6 §) avhandlar borgarrådens uppgifter och är hämtad från KPSthlm

ehuru med tvenne tillägg, i det dels införts en erinran örn borgarrådens ordförandeskap

i vissa nämnder, dels möjlighet beretts stadskollegiet att undantagsvis

lägga föredragningen av ärende eller grupp av ärenden å annan än

borgarråd.

Den sakkunnige har såsom motivering anfört, att nämnda ordförandeskap

vore ett väsentligt moment i borgarrådens ställning och uppgift, vadan de

här borde omnämnas. I senare hänseendet har den sakkunnige framhållit,

att för närvarande vid sidan av författningen rådde den praxis, att kanslichefen

föredroge bland annat ärenden rörande kollegiets eget ämbetsverk,

stadskansliet, och kollegiets anslag samt valmemorial och revisionsberättelser

rörande nämnderna.

42 § (7 §) innehåller bestämmelser om stadens nämnder.

Den sakkunnige har härvid anfört, att det ansetts lämpligt att här alltjämt

lagfästa icke blott drätselnämndens utan även fattigvårdsnämndens ställning

som en stadens nämnd. Detta dels av historiska skäl — överensstämmelsen

med KFSthlm — dels enär enligt fattigvårdslagen 22 § denna lags organisatoriska

bestämmelser icke gällde för Stockholms stad, utan där i stället

lände till efterrättelse KFSthlm samt de särskilda bestämmelser, som i avseende

på organisationen av fattigvården därstädes vore eller bleve av

Konungen fastställda. De grundläggande stadgandena om fattigvårdsnämnden

borde därför hava lags karaktär och icke blott intagas i en instruktion.

Departements
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 184.

Enligt 7 § i den sakkunniges förslag skulle såväl stadskollegiets som

nämndernas instruktioner fastställas av Kungl. Maj:! Detta överensstämmer

med vad nu gäller.

Ovcrståthållarämbetskommittén har ansett, att denna underställningsskyldighet

borde upphöra. Därvid har kommittén anmärkt, att någon motivering

för stadgandet ej av 1861 års Stockholmskommitté lämnats, samt återgivit

ett mot bestämmelsen riktat uttalande av Överståthållarämbetet från 1861.

Kommittén har vidare åberopat, att Stockholm här intoge en särställning,

i det övriga kommuner icke vore underkastade sådan statsuppsikt utom

såvitt avsåge drätselkammarreglementet, vilket skulle fastställas av Konungens

befallningskavande. Drätselkammarens uppgifter vore emellertid i Stockholm

uppdelade på flera myndigheter, av vilka drätselnämnden utgjorde endast

en. I landskommunerna funnes icke någon motsvarande underställningsskyldighet.

I anledning av kommitténs förslag har den sakkunnige anfört följande.

Overståthållarämbetets uttalande från 1861 avsåge icke underställningsfrågan,

utan utgjorde en redaktionell anmärkning däremot, att texten blott

talade örn »förändring» av de av Kungl. Maj:t fastställda instruktionerna.

Uttalandet saknade förty varje tillämplighet å nu förevarande fråga. Anledningen

till att någon motivering till bestämmelsen örn underställning av

instruktionerna ej givits i Stockholmsförslaget vore givetvis, att förslaget

härutinnan icke innehållit någon avvikelse från 1859 års förslag till kommunalförordning

för stad. Detta hade nämligen i § 68 upptagit föreskrift

örn att förslag till drätselkammarreglementet skulle insändas »till Konungens

befallningskavande, för att, åtföljt av dess yttrande, Kungl. Maj:ts prövning

och fastställelse underställas». Då kommunalförordningen för Stockholm

såsom verkställighets- och förvaltningsorgan upptagit förutom drätselnämnden

även sundhetsnämnden och fattigvårdsnämnden, hade det allenast varit

i konsekvens med 1859 års förslag, att Kungl. Majit skulle fastställa nämndernas

instruktioner. Slutligen erinrade den sakkunnige därom, att LKS

52 § underkastade drätselkammarens reglemente länsstyrelsens fastställelse,

och att LKL i 44 § 1 och 3 mom. föreskreve Konungens befallningshavandes

fastställelse för kommunalnämndens reglemente och Kungl. Maj:ts fastställelse

av reglemente, avseende särskild ordning för medelsförvaltningens

handkavande.

Ytterligare torde beaktas, att verkställighet av stadsfullmäktiges beslut i

landsortsstäderna skedde via en offentlig myndighet, magistraten, men i

Stockholm av nämnderna direkt. Vidare förefunnes i Stockholm en särskild

kommunal organisation, vilken medfört, att huvudstaden i vidsträckt omfattning

vore dispenserad från allmänna organisationsbestämmelser. I sådant

hänseende kunde erinras örn fattigvårdslagen 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §,

barnavårdslagen 19 § och polislagen 13 §, vilka samtliga omtalade av Kungl.

Majit för Stockholm utfärdade bestämmelser. Och slutligen vore att framhålla,

att nämndinstruktionerna i en stad av Stockholms storlek och betydelse

snarast hade karaktären av allmänna författningar.

Med hänsyn härtill hade någon ändring i underställningsskyldigketen i fråga

om stadskollegiets oell nämndernas instruktioner ansetts icke böra ske.

Stockholms stadsfullmäktige hava i fråga örn fastställelsen av förevarande

instruktioner samt av arkivstadgan (32 §), revisionsstadgan (52 §) samt kassaoch

räkenskapsreglementet (50 §) anfört följande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Vid bedömandet av förslaget i denna del borde beaktas, att staden i följd

av detta fastställelseinstitut erhållit i viss mån friare händer i avseende

å medelsförvaltningens och revisionens anordnande än landsortsstäderna.

Vidare borde anmärkas, att verkställigheten av stadsfullmäktiges beslut i

Stockholm i motsats till i övriga städer ägde rum direkt genom nämnderna

utan offentlig ämbetsmyndighets mellankomst. Då huvudstaden i icke ringa

omfattning dispenserats från de i allmänna författningar givna organisatoriska

bestämmelserna, syntes det även med hänsyn till betydelsen av huvudstadens

kommunalförvaltning naturligt, att fastställe]sen av de kommunallagen kompletterande

författningarna berodde av Kungl. Maj:t och icke av en lokal

statsmyndighet.

De skäl, som anförts för bibehållande av Kungl. Majds fastställelse av

nämndinstruktionerna samt därmed jämförliga stadgor och reglementen, torde

äga olika vikt i de olika fallen. Att arkivstadgan bör bliva föremål för

Kungl. Majds fastställelse lärer framgå därav, att stadsarkivet enligt principerna

för 1929 års arkivreform skall hava ställningen av landsarkiv för

Stockholms arkivdistrikt, och att författningen avser även andra arkiv än de

kommunala. Beträffande reglementet för uppbördsverket, kassa- och räkenskapsreglementet

samt revisionsstadgan synes Kungl. Majds prövning vara

erforderlig, dels emedan dessa författningar förutsättas upptaga bestämmelser,

som för övriga kommuner upptagas i lag, vadan författningarna erhålla

en dispensliknande karaktär, dels ock emedan i landskommunerna bestämmelser

örn centraliserad medelsförvaltning skola underställas Kungl. Majd.

Beträffande vissa nämndinstruktioner torde den av den sakkunnige åberopade

omständigheten, att Stockholm är dispenserad från allmänna organisationsbestämmelser,

få tilläggas avgörande betydelse. Enligt 22 § fattigvårdslagen

gälla icke föreskrifterna i lagens 3 kap. för Stockholms stad, utan

lända i stället till efterrättelse kommunalförordningen samt de särskilda

bestämmelser, som med avseende å organisationen av fattigvården därstädes

äro eller varda av Konungen fastställda. I fråga örn fattigvårdsnämnden

torde sålunda Kungl. Majds prövning icke böra rubbas. Vidare innehåller

19 § barnavårdslagen, att bestämmelserna i samma lags 1 kap. lända till

efterrättelse för Stockholms stad allenast i den mån icke Konungen genom

särskilt utfärdad föreskrift annorlunda förordnar. I fråga örn nykterhetsnämnd

i Stockholm gälla enligt 4 § alkoholistlagen de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Enligt 7 § hälsovårdsstadgan

äga bestämmelserna i 2 § 1 mom. samt 3 § 1 mom. tillämpning för

Stockholms stad allenast i den mån icke Kungl. Majit efter stadsfullmäktiges

hörande annorlunda stadgar. I 13 § 5 mom. polislagen föreskrives slutligen,

att vad som stadgas i 3 mom. första stycket och 4 mom. i samma paragraf skall

lända till efterrättelse för Stockholm allenast i den mån icke Konungen

genom särskilt utfärdade bestämmelser annorlunda förordnar. I dessa och

liknande fall böra tydligen även instruktionerna underställas Kungl. Majit.

I övrigt synes det däremot icke ur principiell synpunkt erforderligt, att

instruktionsförslagen dragas under Kungl. Majits prövning. Visserligen äga

nämnderna i Stockholm verkställa stadsfullmäktiges beslut utan förmedling

av offentlig myndighet men så sker också i fögderistäderna. Vad angår

Departements
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nämndinstruktionernas karaktär av allmänna författningar bör ihågkommas,

att ganska ingripande lokala författningar kunna beslutas av stadsfullmäktige

och fastställas av Konungens befallningshavande. Uppgiften att utöva den

erforderliga kontrollen att instruktionerna överensstämma med kommunallagen

och andra ifrågakommande författningar bör följaktligen kunna fullt

betryggande överlämnas till Överståthållarämbetet. I fråga örn stadskollegiet

och drätselnämnden synas dock nuvarande bestämmelser böra bibehållas.

Instruktionen för stadskollegiet måste anses äga en central betydelse för

kommunalstyrelsen i följd av kollegiets ställning såsom »stadens regering».

För drätselnämndens vidkommande talar för samma anordning denna nämnds

särskilda vikt.

Enligt KFSthlm äger överståthållaren att med yttranderätt närvara vid

nämndernas sammanträden. Denna befogenhet har icke medtagits i den sakkunniges

förslag. Däremot hava nämnderna ålagts att var i avseende å

sitt verksamhetsområde lämna Överståthållarämbetet sådana upplysningar,

som av ämbetet äskas.

Den sakkunnige har härom anfört följande.

Stockholms stadsfullmäktige hade år 1928 uttalat sig för att överståthållarens

rätt till närvaro i nämnderna borde upphöra; enahanda ståndpunkt

hade överståthållarämbetskommittén intagit under åberopande av att denna

befogenhet från och med 1926 icke i något fall använts av överståthållaren.

De från kommunalstyrelsen särskilt tillkallade sakkunniga hade framhållit,

att bestämmelsen numera syntes sakna praktisk tillämpning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade den sakkunnige ansett sig kunna

föreslå, att bestämmelsen finge utgå.

Den utgjorde dock en motsvarighet till LKS 47 §, varest stadgades, att

alla av staden tillsatta styrelser i sin förvaltning stöde under magistratens

överinseende. Syftet med angivna, överståthållaren tillkommande befogenhet

måste också antagas vara att bereda honom möjlighet att förskaffa sig noggrann

kännedom örn stadens förvaltning. De viktiga statsintressen, som med

huvudstadens förvaltning vore förbundna, motiverade alltjämt möjligheter

till en effektiv statsuppsikt. Såsom departementschefen vid föredragningen

av förslaget till KFSthlm hade framhållit, vore överståthållarämbetets organisation

vidare anordnad just med hänsyn till att ämbetets innehavare skulle

erhålla tid och tillfälle att åt de kommunala angelägenheterna ägna en större

uppmärksamhet och mera odelad omtanke.

Den lämpligaste formen härför torde emellertid, såsom utvecklingen syntes

giva vid handen, icke vara rätten till närvaro i nämnderna. Man borde

i stället genom uttrycklig föreskrift bereda ämbetet möjlighet att på annan

väg förskaffa sig den omedelbara kännedom örn stadens särskilda förhållanden

i olika hänseenden, som uppgiften att å statens vägnar handhava

styrelsen över Stockholms stad kunde kräva. Detta torde kunna vinnas

genom införande av ett stadgande örn skyldighet för nämnderna att var

inom sitt område lämna Överståthållarämbetet alla upplysningar, som ämbetet

begärde.

Stockholms stadsfullmäktige hava icke framställt någon erinran mot förslaget

i denna del.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majt:» proposition nr 184.

Vad den sakkunnige föreslagit har jag ansett mig kunna biträda.

43 —45 §§ (8-—10 §§) innehålla ytterligare föreskrifter om nämnderna och

äro hämtade från KFSthlm. Medan för närvarande för ledamot- eller

suppleantskap i nämnd kräves valbarhet till stadsfullmäktige, hava enligt

förslaget såväl valbarhetsvillkoren som obehörighets- och avsägelsegrunderna

för stadsfullmäktige gjorts tillämpliga, men möjlighet har beretts att i instruktion

för viss nämnd härom meddela särskilda bestämmelser.

46 § (12 §) motsvarar LKS 54 §.

Den sakkunnige hade i förevarande kapitel även upptagit en paragraf

(§ 11) med bestämmelser örn nämndledamöternas ansvar, motsvarande de

föreskrifter i detta ämne, som föreslagits till införande i de allmänna kommunallagarna

(jfr nedan sid. 69). Då jag emellertid, såsom framgår av det följande,

icke föreslår någon omreglering av de kommunala förtroendemännens

ansvar, torde paragrafen böra utgå ur förslaget.

4 kap. Om stadens drätsel.

47 § (1 §) överensstämmer med LKS 56 §.

48 § (2 §) motsvarar LKS 57 § första stycket. Någon motsvarighet till

bestämmelsen i LKS om statförslagets offentliggörande återfinnes icke; ett

sådant stadgande har av den sakkunnige ansetts överflödigt, då statförslaget

alltid i god tid före stadsfullmäktigbehandlingen utkommer i tryck.

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits föreskriften, att, i

enlighet med vad nu gäller, yttranden över specialförslagen skola inhämtas

från drätselnämnden.

49 § (3 §) motsvarar LKS 57 § tredje och fjärde styckena. I överensstämmelse

med rådande praxis har stadgats, att budgetbehandlingen skall äga

rum i december månad.

Med anledning därav, att i paragrafens andra stycke föreskrives expedition

allenast av det för debiteringen erforderliga utdraget av staten, d. v. s.

beslutet örn skattesatsen, har den sakkunnige erinrat därom, att stadskollegiet

regelmässigt erhölle stadsfullmäktiges uppdrag att vidtaga de justeringar av

staten, vilka behandlingen i stadsfullmäktige föranledde, och att dessa justeringar

kunde för sitt slutförande kräva avsevärd tid.

50 § (4 §) första stycket motsvarar LKS 59 § första stycket. Förslagets

andra stycke hänvisar beträffande stadens kassa- och'' räkenskapsväsen till

särskilt reglemente, som skall fastställas av Kungl. Majit, sedan stadsfullmäktige

därtill uppgjort förslag.

Ben sakkunnige har anfört, att det syntes riktigare, att dylikt reglemente,

Departements
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

liksom nämndernas instruktioner och andra kommunallagen kompletterande

specialförfattningar och i analogi jämväl med LKL 44 § 3 mom. fastställdes

av Konungen. Infördes bestämmelse härom, syntes det icke nödvändigt att

i lagen intaga någon motsvarighet till föreskriften i LKS 53 §, enligt vilken

penningmedel, som ej erfordrades för verkställande av nära förestående utbetalningar,

skulle insättas hos bank eller å postgirokonto; erforderliga föreskrifter

kunde lämpligen meddelas i reglementet.

Stochholms stadsfullmäktige hava, såsom redan ovan sid. 44 f. omförmälts,

icke haft något att erinra mot förslaget i denna del.

Till den sakkunniges förslag att reglementet för stadens kassa och räkenskapsväsen

skall fastställas av Kungl. Maj:t har jag redan (sid. 45) uttalat

min anslutning. Jämväl vad den sakkunnige i övrigt föreslagit har jag funnit

mig böra biträda.

51—52 §§ (5—6 §§) avhandla revisionsgranskningen och motsvara LKS

58 och 60 §§. 6 § i den sakkunniges förslag hänvisar i fråga örn revisionens

närmare anordnande till särskild revisionsstadga, vilken i överensstämmelse

med vad redan tillämpas skall fastställas av Kungl. Maj:t, sedan stadsfullmäktige

därtill uppgjort förslag. Örn revisorssuppleanter skola utses eller

icke, skall enligt paragrafen bero av stadens eget bedömande.

Enligt 51 § och i likhet med LKS skola revisorer väljas i förväg. För

närvarande gäller i Stockholm, att de utses i efterhand.

I sitt yttrande över 1928 års kommunallagsförslag anförde Stochholms

stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige kunde ej tillstyrka det framlagda förslaget örn obligatoriskt

val av revisorer före det förvaltningsår, som revisionen avsåge. Goda

skäl kunde anföras både för och emot en dylik anordning, och avgörandet

torde i väsentlig mån bero på, huru den löpande revisionskontrollen i förekommande

fall vore ordnad. I mindre kommuner, där de kommunalvalda

revisorerna även hade hand örn sifferrevisionen och liknande till den löpande

kontrollen hörande uppgifter, torde övervägande skäl tala för att revisorerna

utsågos i förväg, men i andra kommuner kunde den nu tillämpade ordningen

vara att föredraga. Den ändring av gällande lagbestämmelser, som på denna

punkt vore påkallad, borde följaktligen, såsom även av riksdagen föreslagits,

begränsas till att lämna kommunerna valfrihet, huru de i detta hänseende

ville förfara.

Stadsfullmäktige ansåge vidare olämpligt, att i lagen infördes obligatoriska

bestämmelser örn val av revisorssuppleant, då det liksom hittills syntes

böra överlämnas åt kommunen själv att avgöra, huruvida i särskilda fall

suppleanter för revisorerna behövde väljas eller icke.

I propositionen med förslag till allmänna kommunallagar (nr 99/1930)

togs icke någon hänsyn till de sålunda av stadsfullmäktige eller till de likartade,

från andra håll framställda önskemålen. Departementschefen, statsrådet

Lubeck, anförde.

.Riksdagen hade uttalat, att det i många fall kunde vara fördelaktigt, att

de kommunala revisorerna utsåges för granskning av det nästföljande årets

räkenskaper. Härigenom erhölle revisorerna möjlighet att bättre följa förvaltningen

och verkställa en effektiv revision. Erfarenheten hade visat, att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

under revisionsåret kunde inträffa, omständigheter, som påkallade omedelbart

ingripande från revisorernas sida. Regeln att revisorerna skulle väljas i

förväg — vilken regel tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som berört

denna fråga — hade för landstingens del upptagits i landstingslagen. Samma

bestämmelse syntes böra gälla även för kommunerna. Riksdagen hade

visserligen förordat, att kommunerna skulle äga frihet att avgöra, huruvida

revisorsvalet skulle avse det löpande eller det följande året, men att i detta

hänseende tillerkänna kommunerna en valrätt, som icke givits landstingen,

torde ej vara påkallat. Departementschefen ansåge sig därför i denna punkt

böra tillstyrka 1928 års kommunallagsförslag. Tydligt vore emellertid, att

valet av revisorer i förväg icke finge leda till att revisorerna toge del i förvaltningen.

En dylik utveckling skulle kunna medföra ett minskande av

ansvarskänslan hos de förvaltande organen och en begränsning av revisorernas

möjlighet att sedermera fritt bedöma vidtagna åtgärder. Med hänsyn

härtill måste möjligheten att under revisionsåret rådföra sig med revisorerna

begagnas med största försiktighet. Den borde utnyttjas endast i undantagsfall

och finge icke föranleda, att revisorernas mening inhämtades rörande

åtgärder liggande inom ramen för den sedvanliga förvaltningen. Märkas

borde även, att revisionen — även örn revisorerna utsåges i förväg — icke

kunde ersätta en fortlöpande kassakontroll. Anordnandet av sådan kontroll

borde ankomma på dem, som närmast hade ansvaret för den kommunala

förvaltningen.

1930 års riksdag anslöt sig till propositionen men gjorde det tillägg, att

de kommunala revisorerna skulle äga när som helst inventera kommunens

kassor och taga del av räkenskaper och andra handlingar.

Den kommunala revisionen undergick i Stockholm en omorganisation år

1930. Principerna, som återfinnas i den av Kungl. Majit fastställda revisionsstadgan

för Stockholm, äro i huvudsak följande.

Stadsfullmäktige litse årligen i december månad revisorer för det då tilländalöpande

året. Nämnderna fördelas enligt fullmäktiges bestämmande på

revisionsområden, och fullmäktige utse revisorer till antal, fullmäktige bestämma,

för varje sådant revisionsområde. Bland revisorerna utse stadsfullmäktige

samtidigt ett revisionsutskott med sju ledamöter och lika många

suppleanter. Revisionsutskottet har i huvudsak till uppgift att under det

på valet följande året övervaka revisionsarbetets allmänna gång och utgöra

styrelse för stadens revisionskontor. Ordföranden i utskottet utses av stadsfullmäktige

bland utskottets ledamöter. Revisionen är av tvenne typer,

administrativ och kommunal, den förra åsyftande den siffermässiga och

formella riktigheten i förvaltningen, den senare en saklig granskning ur

lämplighetssynpunkt. Den administrativa revisionen av stadens medelsförvaltning

besörjes av revisionskontoret. Dess granskning avser sålunda att

kontrollera, att räkenskaperna äro riktiga till siffran, att de äro fullständigt

verifierade, att inkomsterna uppburits och redovisats samt utgifterna verkställts

och bokförts i enlighet med giillande stat eller eljest förefintliga bestämmelser.

Revisionskontorets granskning omfattar dels en löpande granskning

av medelsförvaltningen, vilken bör ske så snart som möjligt efter bokföringen,

dels granskning av vederbörande nämnders bokslut. Tidpunkten,

då nämndernas räkenskaper, avslutade för kalenderår, skola avliimnas till

revisionskontoret, bestämmas för varje nämnd av stadsfullmäktige. •— Den

kommunala revisionen åligger de av stadsfullmäktige utsedda revisorerna.

För varje nämnd eller grupp av nämnder, som utgör särskilt revisionsområde,

utse stadsfullmäktige vid valet av revisorer tillika bland dem en ord
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 184. 2171; 31 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förande. Till revisorerna skola av vederbörande nämnd, så snart ske kan,

överlämnas protokoll och därtill hörande handlingar jämte en särskild redogörelse

för verksamheten under det år, som revisionen omfattar. Revisionsförrättningen

skall vara avslutad och berättelse däröver avlämnad till nämnden

inom utgången av september månad året efter det revisionen avser.

Därefter skall berättelsen jämte det utlåtande, vartill den må anses föranleda,

av nämnden ofördröjligen överlämnas till stadsfullmäktige. Vid anmälan

av detta ärende till föredragning hos stadsfullmäktige skall tillses,

att såvitt möjligt samtliga revisionsberättelser kunna av fullmäktige upptagas

till prövning vid ett och samma sammanträde.

Ben sakkunnige har anfört följande.

Då numera principen örn revisorsval i förväg förverkligats inom den allmänna

kommunalrätten, såväl i primärkommunerna som i landstingen, synes

icke någon anledning finnas till annan ordning i huvudstaden, lika litet

som i andra större städer. Vad anginge val av revisorssuppleanter, syntes

däremot stadsfullmäktiges önskemål kunna utan olägenhet tillgodoses genom

föreskrift, att dylika suppleanter allenast skulle utses, där så funnes erforderligt.

I revisionsstadgan kunde, med iakttagande av de särskilda önskemål, som

föranleddes av förvaltningens eller revisionens anordning, införas motsvarighet

till stadgandet i LKS örn rätt för revisorerna att när som helst inventera

kassa och övriga tillgångar samt taga del av räkenskaper och andra

handlingar, som berörde förvaltningen.

Stockholms stadsfullmäktige hava i sitt remissyttrande erinrat örn vad fullmäktige

år 1928 anfört samt vidare framhållit följande.

Enligt stadsfullmäktiges mening hade den hittills i Stockholm tillämpade

ordningen, vilken även lagts till grund för 1930 års omorganisation av revisionsväsendet,

bestämda företräden framför den regel, som upptoges i det

remitterade lagförslaget och för vars lagfästande i Stockholm icke några

andra än rent formella uniformitetsskäl kunde anföras. I överensstämmelse

med den ståndpunkt staden intagit år 1928 ansågo stadsfullmäktige därför,

att kommunallagen borde lämna staden frihet att i detta hänseende förfara

på sätt staden själv funne lämpligt. Då revisionens närmare organisation

och med revisionen sammanhängande förhållanden, som för övriga kommuner

bestämdes i de allmänna kommunallagarna, för Stockholms del liksom hittills

skulle komma att regleras genom en särskild, av Kungl. Majit fastställd

revisionsstadga, syntes det även naturligt, att frågan örn tiden för revisorsval

finge bestämmas i samma ordning.

Överståthållarämbetet, har åberopat vad stadsfullmäktige anfört.

I första hand må anmärkas, att den ståndpunkt, som stadsfullmäktige i

sitt yttrande intagit, eller att spörsmålet örn revisorsval i förhand eller i

efterhand skulle avgöras genom revisionsstadgan för Stockholm, icke innebär

annat än ett undanskjutande av principfrågan. Det synes emellertid

riktigast, att denna fråga för Stockholms vidkommande lika väl som för landstingens

och övriga kommuners blir föremål för ett sakligt ståndpunktstagande

i nu förevarande sammanhang. Vidare är att uppmärksamma, att, såsom av

stadskollegiets tryckta utlåtande framgår, önskan örn bibehållande av den nuvarande

efterhandsrevisionen icke är allmän inom huvudstadens kommunalstyrelse.

De närmast sakkunniga organen, revisionsutskottet och revisionskontoret,

hava sålunda förordat den sakkunniges förslag under framhållande,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att sådana händelser kunna inträffa under löpande år, som påfordra revisorernas

ingripande, vadan möjlighet borde beredas revisorerna att följa förvaltningens

gång. En inom huvudstadens kommunalstyrelse tillsatt revision skommitté

har, enligt revisionskontorets uppgift, likaledes enat sig om att tillstyrka

ett införande av obligatorisk, löpande revision. Liknande mening har ock

reservationsvis framkommit inom drätselnämnden. Den omständigheten, att

meningarna inom Stockholms kommunalstyrelse sålunda äro delade, visar,

att något allmänt känt behov av en undantagsbestämmelse för huvudstadens

del icke kan anses föreligga. Några svårigheter att omlägga Stockholms

revisions väsen efter samma linjer, som redan allmänt gälla i riket i övrigt,

synas icke heller vara för handen. Med hänsyn härtill och i övrigt på de

av den sakkunnige anförda skälen har jag ansett mig böra biträda dennes

förslag.

I fråga örn fastställelse av revisionsstadgan må även hänvisas till vad

ovan sid. 45 anförts.

§ (7 §) motsvarar LKS 61 §.

5 kap. Om uttaxering och uppbörd.

54 § (1 §) motsvarar LKS 62 §.

55 § (2 §) motsvarar LKS 63 § 2 och 3 mom. Till 1 morn., som avser

personliga tjänstbarheter, finnes icke någon motsvarighet i KFSthlm.

Den sakkunnige har anfört, att den skattedifferentieringsmöjlighet, som

genom förevarande paragraf bereddes staden, vore densamma som nuvarande

bestämmelser innehölle. Däremot hade förfarandet underkastats regler motsvarande

de för övriga städer gällande; den särskilda utredningen hade dock,

i enlighet med de från kommunalstyrelsen särskilt tillkallade sakkunnigas

mening, ansetts här lämpligen kunna uppdragas åt stadskollegiet.

56 § (3 §) motsvarar LKS 64 §.

57 § (4 §) motsvarar LKS 65 och 68 §§ med de avvikelser, som föranledas

därav, att uppbörden i Stockholm besörjes av Överståthållarämbetet. Uppbördens

förrättande skall, i överensstämmelse med vad för närvarande tilllämpas,

bestämmas genom reglemente, som Kungl. Majit fastställer.

58 § (5 §) motsvarar LKS 71 §. Avvikelserna från LKS bero på det särskilda

uppbördssättet i Stockholm, där uppbördsmyndighet och indrivningsmyndighet

sammanfalla i Överståthållarämbetet.

59 § (6 §) motsvarar LKS 69 § andra, tredje och fjärde styckena. Första

stycket av sistnämnda paragraf, vilket sammanhänger med bestämmelserna

i 66 § samma lag angående debiterings- och uppbördslängden, saknar liksom

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

66 och 67 §§ tillämplighet i följd av det nyssnämnda särskilda uppbördssättet

i Stockholm.

60—61 §§ (7—8 §§) motsvara LKS 70 och 72 §§. Liknande bestämmelser

finnas icke i KFSthlm men ingå delvis i uppbördsverkets reglemente. 60 §

andra stycket och 61 § sista punkten ha i förhållande till den sakkunniges

förslag jämkats till närmare överensstämmelse med LKS 70 och 72 §§.

62 § (9 §) innehåller bestämmelser, motsvarande LKS 73 §. Bestämmelser

örn avkortning och avskrivning finnas för närvarande för Stockholm

allenast i uppbördsverkets reglemente.

Den sakkunnige har anfört, att det synts lämpligt, att de allmänna bestämmelserna

örn avkortning och avskrivning infördes i förslaget, ehuru jämkade

med hänsyn därtill, att Överståthållarämbetet såsom uppbördsmyndighet alltjämt

skulle verkställa dessa åtgärder. I 1 mom. b) hade de i LKS förekommande

orden »efter besvär» icke medtagits, enär nedsättning eller befrielse

från påförda utskylder även kunde föreskrivas oberoende av besvär.

6 kap. Om underställning och besvär.

Frågan örn ändrat anordnande av statsuppsikten över kommunalstyrelsen

i Stockholm har redan väckts av Stockholms stadsfullmäktige i deras yttrande

över 1928 års kommunallagsförslag. För närvarande gäller, att stadsfullmäktiges

beslut skola underställas Kungl. Maj:t i en omfattning, som nära

överensstämmer med de allmänna kommunallagarnas föreskrifter, utom däri,

att nämndinstruktioner och skattedifferentieringsbeslut tarva Kungl. Maj:ts

godkännande. Övriga stadsfullmäktigbeslut skola underställas Överståthållarämbetet,

dock med några undantag, bland vilka det viktigaste utgöres av

an slagsbeslut, så framt de ej avse påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering

för längre tid än fem år. Denna allmänna underställningsskyldighet

är hämtad från 1859 års kommitterades förslag till förordning örn landsting

och där förekommande bestämmelser örn Konungens befallningshavandes

deltagande uti och inflytande på de frågor, som utgöra föremål för förhandlingarna

inom länsrepresentationen. Bestämmelserna örn besvär över stadsfullmäktiges

beslut överensstämma i huvudsak med de allmänna kommunallagarna,

ehuru någon föreskrift angående verkställbarheten efter besvär ej

gives i KFSthlm. Ifrågavarande besvärsbestämmelser gälla ock stadens

nämnders beslut.

Yid 1924 års omarbetning av landstingsförordningen avskaffades den dittillsvarande

skyldigheten för landstingen att underställa sina beslut Konungens

befallningshavandes prövning; endast i fråga örn skattedifferentieringsbeslut

blev detta underställningsinstitut bibehållet.

I samband med sitt utlåtande över 1928 års kommunallagsförslag hade

Stockholms stadsfullmäktige även yttrat sig över tvenne inom stadsfullmäktige

väckta motioner, avseende inskränkningar av överståtkållarämbetets prövningsbefogenheter.

Fullmäktige hade därvid anfört följande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 184.

Vid den förestående omarbetningen av KFSthlm borde uppmärksamhet

ägnas jämväl åt gällande bestämmelser örn överståthållarämbetets prövning

av stadsfullmäktiges beslut. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde nämligen

de krav på en omläggning av överståthållarämbetets prövningsbefogenheter

i fråga örn stadsfullmäktiges beslut, som framkommit i vissa motioner inom

fullmäktige, icke frånkännas fog, då några skäl, varför Stockholms stadsfullmäktiges,

till skillnad från övriga kommunala korporationers, beslut skulle

vara underkastat kontroll med avseende ej blott å lagligheten, utan även å

lämpligheten, näppeligen torde kunna anföras. Enligt stadsfullmäktiges mening

borde denna kontroll omläggas efter mönster av den nya landstingslagen

och sålunda, liksom i fråga om landstingen och ända sedan 1862 även

i avseende å landskommunerna, begränsas till de fall, då besvär över de

kommunala besluten anförts. Enligt vad erfarenheten torde hava givit vid

handen innebure detta en fullt tillräcklig garanti för att frågan örn beslutens

lagenlighet skulle ägnas behörig uppmärksamhet vid ärendenas förberedande

handläggning.

Utöver vad stadsfullmäktige sålunda uttalade har överståthållarämbetskommittén

ansett, att jämväl Kungl. Maj:ts prövning av de kommunala besluten

borde begränsas och att Kungl. Maj:ts fastställelse alltså icke vidare skulle

erfordras i fråga örn beslut, avseende stadskollegiets och nämndernas instruktioner

— denna fråga har ovan sid. 44 ff. behandlats — samt rörande

skattedifferenti ering.

Enligt den sakkunniges förslag skulle i avseende å statsuppsikten över

Stockholms kommunalförvaltning gälla i huvudsak samma regler som för

rikets övriga städer enligt 1930 års kommunallagstiftning. Overståthållarämbetets

stadfästelse av stadsfullmäktiges beslut skulle begränsas till samma

omfattning som länsstyrelsernas och magistraternas prövning av stadsfullmäktiges

beslut i andra städer. Ämbetets allmänna befogenhet att pröva

de kommunala besluten skulle alltså upphöra, men fortfarande komme dess

stadfästelse att erfordras för beslut örn ersättning eller arvode åt kommunal

förtroendeman, örn utgifter, som påkallade uttaxering under längre tid än

fem år, samt, till viss skillnad från övriga städer men i anslutning till

landstingslagens stadganden, även för beslut örn skattedifferentiering. Denna

begränsning av överståthållarämbetets prövningsrätt hade, i överensstämmelse

med vad som gällde i fråga om magistraten i övriga städer, kompletterats

med skyldighet för ämbetet att löpande kontrollera lagligheten av stadsfullmäktiges

beslut och i förekommande fall förbjuda verkställigheten av

sådant beslut. I fråga örn Kungl. Maj:ts prövning av stadsfullmäktiges beslut

innebure förslaget icke någon annan ändring av betydelse än den som

betingades av att prövningen av beslut om skattedifferentiering skulle överflyttas

från Kungl. Majit till Överståthållarämbetet.

Stockholms stadsfullmäktige hava i sitt remissyttrande anfört, att de syntes

sakna anledning att motsätta sig den sakkunniges förslag rörande statsuppsikten

över kommunalförvaltningen, även om förslaget på några punkter

ginge mindre långt iin vad fullmäktige år 1928 uttalat.

Då den sakkunniges förslag allenast innebär, att statsuppsikten över

huvudstadens kommunalförvaltning anordnas i möjligaste anslutning till de

Dep.artements
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

principer, som vunnit tillämpning vid 1930 års kommunallagsrevision, biträder

jag detsamma. Beträffande förslagets detaljer hänvisar jag till vad nedan

anföres.

63 § (1 §) motsvarar LKS 74 §.

Den sakkunnige har i fråga örn detta stadgande anfört följande.

Underställning under Kungl. Maj:t erfordrades för närvarande av beslut,

som anginge »försäljning, pantförskrivning eller utbyte av sådan staden tillhörig

fastighet, som till bestridande av något bland stadens allmänna behov

blivit bestämd, så ock överenskommelse, som medför förändring i de rättigheter

staden till sådan fastighet äger». Enligt LKS fordrades underställning

av beslut örn »avhändande eller pantförskrivning av sådan staden tillhörig

fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål

tillfallit staden genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse,

som medför ändring i någon stadens rättighet till sådan fastighet». Medan

sålunda här tarvades underställning i fråga om donationsfastigheter, krävdes

i Stockholm sådan underställning, oberoende av förvärvssättet, i fråga örn

fastigheter, som vore bestämda till bestridande av något bland stadens allmänna

behov. Anledningen till den i KFSthlm avvikande lydelsen framginge

ej av förarbetena. Någon anledning att upphäva den i Stockholm

gällande särskilda bestämmelsen syntes icke föreligga, och detta hade ej

heller av överståthållarämbetskommittén ifrågasatts. Av likformighetsskäl

hade det emellertid ansetts lämpligt, att stadgandet kompletterades i anslutning

till bestämmelsen i LKS.

KFSthlm stadgade vidare, att vid bestämmandet av stadens underställningsfria

lånerätt icke skulle vid beräknandet av uttaxeringsbeloppet medtagas

de belopp, som avsåge uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn. Enahanda bestämmelse hade ingått i 1862 års kommunalförordning

för stad men hade borttagits vid 1930 års revision. På grund

härav hade stadgandet icke heller medtagits i förslaget.

Bestämmelsen, att hänsyn icke skulle tagas till belopp, som avsåge folkskoleväsendet,

hade ursprungligen föranletts av önskan att uppehålla likställighet

mellan de städer, där folkskoleväsendet utgjorde en den borgerliga

kommunens angelägenhet, och sådana, där detta icke vore händelsen. Denna

anledning hade redan genom 1930 års lag örn skolstyrelse i vissa kommuner

förlorat så gott som all giltighet. Då ifrågavarande bestämmelse emellertid

fått kvarstå i LKS, hade den ansetts böra bibehållas även i KFSthlm,

ehuru den saknades i LILL, där den numera skulle vara mera motiverad

än i LKS.

Slutligen vore att framhålla, att i förslaget icke upptagits de i KFSthlm

förefintliga bestämmelserna om underställning av beslut, som avsåge »förändring

i de av Kungl. Maj:t för stadskollegiet eller stadens nämnder fastställda

instruktioner» och »förändring i gällande bestämmelser eller åtaganden,

enligt vilka kommunalutskylder skulle utgå efter annan än den i

§ 40 bestämda allmänna grund [kommunalskattelagens bestämmelser], ävensom

påläggande av ny kommunalskatt efter annan än sist omförmälda grund».

Stadgande om nämndinstruktionernas fastställelse funnes annorstädes i förslaget

och syntes därför icke behöva här förnyas; LKL upprepade ej heller

stadgandet örn Kungl. Maj:ts fastställande av reglemente för kommunalnämndens

medelsförvaltning. Yad skattedifferentieringsbesluten anginge

hade i 5 kap. 2 § 2 mom. av förslaget intagits bestämmelser, svarande mot

LKS 63 § 3 morn., varjämte i efterföljande paragraf upptagits föreskrift örn

beslutens underställning under Överståthållarämbetet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 184.

Stochholms stadsfullmäktige Lava i fråga om beräkningen av stadens underställningsfria

lånerätt uttalat sig för att vid beräkningen hänsyn icke skulle

behöva tagas till utgifter, som i andra städer bestredes med landstingsskatt.

Därvid hava fullmäktige åberopat ett utlåtande av drätselnämndens kammarkontor

vari kontoret anfört följande.

Från stadens sida torde lämpligen böra i detta sammanhang erinras örn

det tidigare av stadsfullmäktige framförda yrkandet örn utvidgning av den

underställningsfria lånerätten för städer, som icke deltoge i landsting, genom

medgivande för dessa städer att från uttaxeringen frånräkna vad som motsvarade

utgifter, som eljest bestredes med landstingsskatt. Sedan stadsfullmäktige

anmodats inkomma med yttrande rörande 1932 års riksdags underdåniga

skrivelse i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande

föreskrifter örn landskommunernas rätt att upptaga lån, hade kammarkontoret

i tjänsteutlåtande i ärendet bland annat framhållit det sakligt befogade

i nyssnämnda modifikation av bestämmelserna rörande bemälda städers upplåningsrätt,

och stadsfullmäktige hade även vid sammanträde den 17 oktober

1932 på förslag av stadskollegiet beslutit att i anledning av remissen åberopa

kammarkontorets tjänsteutlåtande.

Överståthållarämbetet har anfört följande.

Städer, som ej deltaga i landsting, befunne sig enligt gällande lagstiftning

i förevarande hänseende i en vid jämförelse med övriga städer missgynnad

ställning, i det de hade lånerätten ställd i beroende av även sådana utgifter,

som för de övriga städerna bestredes med landstingsskattemedel, såsom framförallt

sjukvårdskostnader. Yad särskilt Stockholm anginge hade den underställningsfria

lånerätten stor betydelse för möjliggörande av anskaffning av

nödigt rörelsekapital dels för bestridande av löpande utgifter, innan erforderliga

skattemedel hunnit för året inflyta, dels för tillhandahållande av förlagsmedel

inom förvaltningsgrenarna. Yad stadsfullmäktige sålunda och i övrigt

i nu förevarande fråga anfört funne ämbetet värt beaktande.

Den av staden omnämnda frågan örn en utvidgning av den underställningsfria

lånerätten (riksdagens skrivelse 42/1932) har överlämnats till finansdepartementet,

där den för närvarande är föremål för utredning. Nämnda

spörsmål är därjämte icke någon specialfråga för Stockholms vidkommande

utan berör i lika mån alla rikets städer, vilka icke deltaga i landsting. Även

av denna orsak kan den icke lämpligen bär upptagas utan bör lösas i sitt

särskilda sammanhang.

I sista stycket har vidtagits en formell jämkning.

64 § (2 §) motsvarar LKS 75 §, ehuru med några avvikelser.

Iden sakkunnige har härvid anfört, att det ansetts överflödigt att fordra

samtidig underställning av alla arvodesbeslut och en tablå över stadens

ekonomiska ställning — vilket för övriga städer föreskreves i LKS 75 § —

enär Överståthållarämbetet kunde antagas även därförutan besitta nödig

kännedom om förhållandena. Någon anledning torde icke finnas, att bland

de underställningskrävande besluten upptaga hushållningsplaner för stadens

donationsjord, då ett sådant stadgande helt visst skulle sakna praktisk

betydelse. Däremot hade bland underställningsbesluten medtagits skattedifferentieringsbeslut,

detta i anslutning till LLt 55 §, och enär differentieringsmöjligheterna

i Stockholm vore mera omfattande än i övriga städer.

Departements
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 184.

Beträffande sistnämnda underställningsfall Lava Stockholms stadsfullmäktige

särskilt uttalat, att då differentieringsmöjligheten i Stockholm formellt vore

mera omfattande än i övriga städer, då vidare magistraterna i övriga städer

deltoge i beslutens utformande, och då slutligen i landstingen skattedifferentieringsbeslut

krävde Konungens befallningshavandes godkännande, någon

anledning icke syntes föreligga för fullmäktige att motsätta sig förslaget.

65 § (3 §) motsvarar LKS 45 §.

Ben sakkunnige har härvid anfört följande.

För närvarande bleve flertalet stadsfullmäktigbeslut icke gällande utan

överståthållarämbetets godkännande. För magistratsstäderna vore stadgat,

att örn magistraten funné, att ett stadsfullmäktigbeslut icke tillkommit i laga

ordning, stöde i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrede

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller att underställning, där

den bort äga rum, uraktlåtits, magistraten vore pliktig att vägra handräckning

till verkställighet av samma beslut. Avskaffades den nuvarande underställningen

under Överståthållarämbetet, erfordrades en motsvarighet till

magistratens nyssnämnda legalitetskontroll, så framt man icke ville giva

Stockholm en särställning, utan önskade i huvudsak begränsa reformen till

att åstadkomma likformighet mellan de för Stockholm och övriga stadskommuner

gällande stadganden. Då Överståthållarämbetet i väsentliga avseenden

hade att fylla en magistrats uppgifter, borde förty en mot magistraternas

legalitetskontroll svarande uppsikt åläggas ämbetet. En dylik kontroll

utövade Överståthållarämbetet redan enligt KF Sthlm § 32 andra stycket,

varest stadgades, att, därest stadsfullmäktige uraktlåtit att underställa beslut

i fråga, som tarvade underställning, Överståthållarämbetet ägde förbjuda

verkställighet av beslutet. Nödig kännedom örn stadsfullmäktiges beslut

erhölle Överståthållarämbetet i följd av 2 kap. 13 och 27 §§ samt 3 kap. 5 §

[motsvarande 20, 34 och 40 §§ i departementsförslaget].

Skyldighet för Överståthållarämbetet att förbjuda verkställighet av lagstridiga

stadsfullmäktigbeslut syntes påkallad också av en annan orsak än

den nyss angivna. Då beslut, som icke fordrade överståthållarämbetets godkännande,

för närvarande ofta verkställdes oberoende av beslutens laga kraft,

krävde en statskontroll, som ej skulle riskera att bliva verkningslös, möjligheter

till snabbt ingripande. Det ledde också till otillfredsställande resultat

att låta förutsättningen för åtgärder från statsmyndigheternas sida

vara enskilt initiativ i form av besvär, exempelvis i det fall, att beslutet

innebure ett missbruk av en donation. Ett initiativ genom besvär av enskild

kommunmedlem kunde ofta utebliva, särskilt i följd av det obehag och de

kostnader, som kunde vara förenade med en besvärsprocess. Den verkställighetshindrande

verkan av besvär vore ju icke heller klar.

Stockholms stadsfullmäktige hava tillstyrkt den sakkunniges förslag och därvid

erinrat, att Stockholms stad med hänsyn till detta stadgande fått behålla

den betydelsefulla möjligheten att omedelbart kunna verkställa stadsfullmäktiges

beslut, utan avvaktande av beslutets laga kraft.

66 § (4 §) motsvarar LKS 76 §.

Ben sakkunnige har anfört följande.

Avvikelsen från LKS vore, att sista styckets till sin innebörd tvivelaktiga

verkställighetsföreskrift — »försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits,

må beslutet gå i verkställighet» — ej medtagits. Vid 1930 års

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

kommunal] agsrevision förklarade sig departementschefen, statsrådet Lubeck,

— i anledning av framställda anmärkningar mot denna bestämmelse — icke

vilja »ingå på den svåra frågan örn besvärs inverkan på verkställbarheten

av kommunala beslut». Då för närvarande ej några föreskrifter härom funnes

i KFSthlm hade, i överensstämmelse med departementschefens uttalande,

någon ändring ej heller för Stockholms del ansetts böra ske.

Förslaget skilde sig från KFSthlm § 49 däri, att bestämmelsen örn »stadens

nämnder» flyttats till 6 § i kapitlet [68 § i departementsförslaget], att

besvärstiden föresloges börja löpa uppläsningsdagen i stället för som nu

dagen för offentliggörandet, samt att besvärsgrunden »icke tillkommit i laga

ordning» tillagts. För närvarande plägade uppläsningen ske vid stadskollegiets

sammanträden, normalt torsdagar kl. 3 e. m., medan införandet i

tidning ej kunde medhinnas förrän i fredagsnumret. Besvärsgrunden »icke

tillkommit i laga ordning» funnes ej i § 49, tydligen av den anledning, att

Överståthållarämbetet förutsatts utöva kontroll däröver — i praxis vore emellertid

den olagliga tillkomsten av ett beslut redan nu giltig besvärsgrund.

67 § (5 §) är i huvudsak likalydande med LKS 77 §.

68 § (6 §) första och andra styckena motsvarar LKS 79 §, ehuru samma

besvärsmöjlighet här i enlighet med vad nu gäller stadgas för samtliga

nämnder.

Len sakkunnige har anfört, att redigeringen skett närmast i anslutning

till LKL 84 §, enär nämndinstruktionerna i Stockholm ej, såsom fallet ofta

vore med drätselkammarreglementena, innehöllo några bestämmelser örn besvär

över vederbörande nämnds beslut, och då icke någon direkt motsvarighet

till LKS 47 § återfunnes i förslaget.

Tredje stycket i 68 § är nytt och saknar förebild i LKS. Det avser att

skapa möjlighet för inrättande av ett särskilt besvärsinstitut i befordringsärenden.

Frågan örn ett sådant institut har redan tidigare varit föremål

för Kungl. Maj:ts prövning.

Ar 1925 hemställde sålunda stadsfullmäktige hos Kungl. Majit örn ändringar

av KFSthlm, åsyftande införandet av ett dylikt besvärsinstitut.

Enligt detta förslag skulle för prövning av nämnds beslut i frågor örn

utnämning eller förordnande inrättas en förtroendenämnd, bestående av stadsfullmäktiges

presidium samt därjämte, i syfte att ytterligare trygga nämndens

kompetens, tvenne av Kungl. Majit årligen utsedda ledamöter med

erfarenhet i allmänna värv. Besvär i dylika ärenden skulle vara undantagna

från den vanliga kommunalbesvärsvägen.

Stadsfullmäktiges framställning föranledde Kungl. Majit att för riksdagen

framlägga proposition i ärendet (nr 143/1925). Denna vann emellertid icke

riksdagens bifall. Skälen härtill torde huvudsakligen hava varit, dels att

den vanliga besvärsvägen ansetts böra oförändrad vidmakthållas, dels att

Kungl. Majit ansågs icke böra utse ledamöter i en nämnd, vars uppgift vore

realprövning i kommunala tjänstefrågor (se riksdagens skrivelse nr 182/1925).

Stockholms stadsfidlmäktige hava numera den 13 juni 1932 gjort en förnyad

underdånig framställning i ämnet. Stadsfullmäktige hava därvid överlämnat

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majus proposition nr 184.

en av stadsjuristen i Stockholm, numera professorn Halvar G. F. Sundberg

verkställd, tryckt utredning och i anslutning därtill hemställt örn intagande

i den nya kommunallagen av bestämmelser, genom vilka skulle, så långt

möjligt, iakttagas de mot det föregående förslaget inom riksdagen framställda

anmärkningarna. Bestämmelserna voro av följande innehåll.

Besvär över stadens nämnders beslut örn tillsättande av eller förordnande

å tjänstebefattning å stadens lönestat skulle, där beslutet av nämnden fattats

jämlikt dess av Kungl. Majit fastställda instruktion eller stadsfullmäktiges

enligt förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm nämnden givna uppdrag,

föras hos en särskild nämnd, kallad Stockholms stads förtroendenämnd.

Ledamöter och suppleanter i förtroendenämnden skulle utses av

stadskollegiet årligen i april månad för tiden intill nästa val. Instruktion

för förtroendenämnden skulle fastställas av Kungl. Majit, sedan stadsfullmäktige

därtill uppgjort förslag.

Besvären skulle från förtroendenämnden kunna fullföljas hos Överståthållarämbetet,

men i vanlig för kommunalbesvär gällande ordning, vadan

besvärsprövningen därvid skulle vara begränsad till kommunalbesvärsgrunderna.

Den närmare motiveringen framgår av stadsfullmäktiges skrivelse och den

inom staden verkställda utredningen. (Se Stockholms stadsfullmäktiges

tryckta handlingar för år 1932, uti. 186, bill. 10 och 16.)

Överståthållarämbetet har i utlåtande den 13 augusti 1932 anfört, att,

då ett tillmötesgående av kraven på ökad möjlighet till saklig prövning

av de kommunala tillsättningsbesluten syntes önskvärt, för såvitt så kunde

ske utan åsidosättande av gällande allmänna bestämmelser örn kommunala

besvär, Överståthållarämbetet funnit sig böra för sin del förorda, att

den i sådant syfte av stadsfullmäktige nu gjorda framställningen måtte vinna

beaktande vid pågående revision av förordningen örn kommunalstyrelse i

Stockholm.

Den sakkunnige har framhållit, att, örn det också syntes föreligga skäl

att upprätta ett särskilt besvärsinstitut i befordringsärenden, det likväl

knappast torde vara nödvändigt att inarbeta bestämmelserna därom i kommunallagen.

Den speciella karaktär, detta besvärsinstitut finge, syntes göra

det mera lämpligt, att det liksom övriga särskilda ämnen, som anginge

nämnderna, reglerades genom speciella, av Kungl. Majit fastställda bestämmelser.

Det vore därför tillräckligt, att i kommunallagen intoges ett stadgande,

som uteslöte kollision mellan olika besvärsinstanser och tillika möjliggjorde

prövning hos Överståthållarämbetet även av ett i den särskilda

ordningen överklagat utnämningsbeslut. Härvid borde å ena sidan besvärsgrunderna

vara de för kommunalbesvär i allmänhet stadgade, men å andra

sidan eventuella felaktigheter i den första nämndens handläggning och beslut

få, i den mån detta beslut blivit bestående, åberopas hos Överståthållarämbetet.

Stockholms stadsfullmäktige hava i sitt remissyttrande icke framställt någon

erinran mot den sakkunniges förslag i denna del.

Departements- Den sakkunniges förslag synes innebära en praktisk lösning av det sedan

chefen länge i huvudstaden aktuella spörsmålet örn en enhetligare handläggning av

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 184. 59

stadens befordringsärenden. Då ur allmän synpunkt icke något torde vara

att invända mot förslaget, biträder jag detsamma.

Med hänsyn till att vissa instruktioner enligt 42 § i departementsförslaget

skola fastställas av Överståthållarämbetet har en jämkning skett i

sista stycket.

69 § (7 §) motsvarar LKS 78 §.

Den sakkunnige har framhållit, att hänvisningen till 3 § [65 § i departementsförslaget]

gjorde stadgandet även tillämpligt å överståthållarämbetets

beslut att förbjuda verkställighet; för övriga städer funnes bestämmelser örn

överklagande av motsvarande beslut meddelade i LKS 45 § andra stycket

senare punkten. Orden »där icke för vissa frågor annorlunda är stadgat»

syftade å sådana fall, där särskilda bestämmelser örn överklagande funnes,

såsom förhållandet exempelvis vore beträffande val till taxeringsnämnd. De

särskilda bestämmelserna angående kungörandet av överståthållarämbetets

utslag hade bibehållits.

Den sakkunniges förslag har jag funnit mig kunna biträda. Emellertid må

för fullständighetens skull i fråga örn rätten till talan mot överståthållarämbetets

beslut anmärkas, att ifrågavarande paragraf endast avser sådana

mål, där stadsfullmäktige eller andra kommunala organ i första hand fattat

beslut. I fråga örn klagorätten i sådana ärenden, som i första hand avgjorts

av Överståthållarämbetet (se t. ex. § 13 i departementsförslaget) eller magistraten

(t. ex. § 14), innehåller förslaget icke, lika litet som nu gällande förordning,

några föreskrifter. Såsom framgått av handläggningen av ett ärende,

som nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, hava olika tolkningar

rörande klagorätten i dylika ärenden gjorts gällande från vederbörande myndigheters

sida. Frågan huruvida och i vad mån nuvarande bestämmelser i

ämnet böra kompletteras torde därför böra upptagas till närmare övervägande

inom socialdepartementet.

70 § (8 §) motsvarar LKS 80 §.

Övergångsbestämmelserna.

De erforderliga övergångsbestämmelserna till lagen hade av den sakkun.

nige upptagits i en särskild promulgation slag, omfattande samtliga av honom

avgivna lagförslag. Då jag av skäl, som i det följande skola angivas, för

närvarande icke ämnar framlägga förslag i de övriga av utredningen berörda

frågorna, har jag funnit lämpligt att överflytta övergångsbestämmelserna till

själva lagen. I bestämmelserna hava vidtagits de ändringar, som betingas

av att lagens ikraftträdande, som enligt den sakkunniges förslag var avsett

att äga rum den 1 januari 1935, uppskjutits ett år.

Departements
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majus proposition nr 184.

övriga frågor.

Gemensam valdag för landstingsmannaval.

I denna fråga är följande att anföra.

I proposition nr 216 till 1934 års riksdag angående förslag till ändrad

lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag om ändring i vissa delar av

lagen örn val till riksdagen, vilka förslag avsågo att möjliggöra röstning å

annan ort än mantalsskrivningsorten, behandlades jämväl frågan örn införande

av liknande bestämmelser med avseende å de kommunala valen och elektorsvalen.

Denna fråga ansågs emellertid av statsmakterna böra tillsvidare anstå

och göras till föremål för ytterligare utredning. Skulle emellertid en sådan

reform komma till stånd förutsätter detta, enligt vad de sakkunniga för

utredning angående åtgärder till underlättande av valdeltagandet framhållit,

att valen förrättades samtidigt i hela riket. Då sålunda frågan örn gemensam

valdag för landstingsmannaval i annat sammanhang är föremål för prövning,

har jag ansett, att spörsmålet här bör lämnas å sido för att övervägas

i samband med den slutliga prövningen av nyssnämnda fråga.

Fullgjord skattebetalning såsom behörighetsvillkor för kommunala

förtroendeuppdrag.

1930 års riksdag.

Såsom tidigare nämnts, har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den

2 juni 1930 (nr 330) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen

framlägga förslag till införande av bestämmelser i kommunallagarna,

att den, som häftade för honom påförda utskylder till kommun eller stad,

vilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren, skulle

vara utesluten från valbarhet vid val till kommunala förtroendeuppdrag.

I konstitutionsutskottets av riksdagen åberopade utlåtande anfördes härom

i huvudsak följande.

Det torde böra anses såsom en rimlig fordran, att de, som erhölle kommunala

förtroendeuppdrag, och åt vilka sålunda överlätes att disponera över

kommunens och skattebetalarnas medel ävensom, beträffande kommunalnämndens

ledamöter, att förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster

och i övrigt handhava dess drätsel, hade det samhällsintresse och

det ekonomiska oberoende, att de för egen del både ville och kunde fullgöra

de åligganden till kommunen, som de ålade och utkrävde av andra. Utskottet

ansåge därför, att den, som häftade för utskylder till kommunen,

vilka förfallit till betalning under något av de tre sista åren, borde vara

utesluten från valbarhet vid val till fullmäktige eller andra kommunala förtroendeuppdrag.

I allmänhet torde måhända denna fordran upprätthållas

inom kommunerna, men då motsatsen förekommit, torde lagbestämmelse

härom böra införas.

Utskottet hade emellertid icke nu velat förelägga riksdagen förslag till

införande av sådana lagbestämmelser utan hemställde allenast, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit ville begära utredning och framläggande för

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majus proposition nr 184.

riksdagen av förslag om införande av bestämmelse i kommunallagarna örn

fullgjord skattebetalning till kommunen i den utsträckning, som här ovan

angivits, såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.

Emot utskottets utlåtande hava åtta av dess ledamöter reserverat sig

under yrkande, att någon begäran örn utredning i förevarande avseende icke

måtte av riksdagen hos Kungl. Majit framställas. Såsom skäl anfördes att

ifrågavarande valbarhetsvillkor i regel upprätthölles inom kommunerna utan

föreskrift i lag.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige har framlagt förslag till införande i lagarna örn kommunalstyrelse

på landet och i stad samt i lagarna örn församlingsstyrelse och

örn församlingsstyrelse i Stockholm ävensom i lagen örn skolstyrelse i vissa

kommuner av ett behörighetsvillkor, enligt vilket den som häftade för honom

påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under något

av de tre sistförflutna kalenderåren, ej skulle kunna innehava följande förtroendeuppdrag:

ordförande eller vice ordförande i kommunalstämma eller

kyrkostämma, kommunal-, stads- eller kyrkofullmäktige, ledamot eller suppleant

i kommunalnämnd, drätselkammare, kyrkoråd, skolråd och skolstyrelse.

Genom ändring av lagen örn folkskoleväsendet i Stockholm skulle samma

behörighetsvillkor komma att gälla för ledamöter och suppleanter i huvudstadens

folkskoledirektion. Den sakkunniges förslag till lag örn kommunalstyrelse

i Stockholm upptager jämväl detta villkor för huvudstadens stadsfullmäktige

samt ledamöter och suppleanter i stadens nämnder.

Såsom motivering för dessa förslag har den sakkunnige anfört följande.

Enligt kommunallagarna krävdes för valbarhet till fullmäktige dels rösträtt,

dels faktiskt boende inom staden. Därutöver fordrades, för att en

person skulle kunna vara fullmäktig, att vissa angivna behörighetsvillkor

fylldes. Den redan i äldre lag dragna skillnaden mellan valbarhetsvillkor,

vilka hänfördes till valögonblicket, och behörighetsvillkor, vilka skulle fyllas

under hela mandattiden, hade i regeringsrättens praxis icke upprätthållits.

I ett utslag (ref. 7/1923) hade sålunda majoriteten inom regeringsrätten

funnit tvenne ledamöter av kommunalfullmäktige, vilka på grund av underlåtenhet

att erlägga kommunalutskylder blivit såsom icke röstberättigade

upptagna i gällande röstlängd, i följd därav icke kunde vara kommunalfullmäktige.

Av detta utslag följde, att den, som häftade för obetalda kommunalutskylder

under samtliga tre senaste kalenderår och i följd därav upptoges

i röstlängden såsom icke röstberättigad, därmed förlorat icke blott sin

valbarhet utan jämväl sin behörighet att fortfarande innehava det kommunala

förtroendeuppdraget.

Den av riksdagen begärda lagändringen avsåge enligt riksdagsskrivelsens

lydelse allenast, att för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag skulle

krävas fullgjord skattebetalning. Med hänsyn härtill borde egentligen ifrågavarande

villkor upptagas bland valbarhetsvillkoren. Emellertid syntes, såsom

nyss framhållits, praxis icke upprätthålla någon skillnad mellan valbarhet

och behörighet, oell departementschefen hade i propositionen nr 99 vid 1930

års riksdag uttalat den meningen, att någon olikhet härutinnan icke bestode

mellan »de behörighetsvillkor, som angivas i första stycket, och de, som

upptagits i andra stycket» av LKL 11 § och motsvarande stadganden i

övriga kommunallagar.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Riksdagen uttalade i sin skrivelse utan inskränkning önskemålet, att ifrågavarande

valbarhetsvillkor uppställdes för kommunala förtroendeuppdrag; då

emellertid bestämmelserna begärdes införda i kommunallagarna, torde icke

andra än där i valbarhetshänseende avhandlade uppdrag vara åsyftade.

Snarast skulle eljest ifrågakomma motsvarande tillägg i fattigvård slagen 12 §

och barn avård slagen 6 §. Behörighetsvillkoret hade införts i lagen örn skolstyrelse

i vissa kommuner 8 § och lagen örn folkskoleväsendet i Stockholm

§ 3, vilken tillika bragts i närmare överensstämmelse med kommunallagen

och församlingslagen. Landstingslagen hade lämnats oberörd av den föreslagna

reformen. I den motion, som åberopades av konstitutionsutskottet,

omnämndes blott de primärkommunala uppdragen.

En fråga, som tarvade övervägande, rörde möjligheten att utöva kontroll

över tillämpningen av ifrågavarande obehörighetsbestämmelse. Förlust av

rösträtt skulle framgå av röstlängden, i vilken de förhållanden, som uteslöte

rösträttens utövande, funnes antecknade. Förlust av behörighet till kommunalt

förtroendeuppdrag av annan grund än förlust av rösträtten kunde

däremot icke bestämmas med tillhjälp av röstlängden. Då röstlängden fastställdes

allenast en gång årligen, kunde dessutom genom densamma icke

erhållas den löpande registrering, som ett konstaterande vid varje tidpunkt

av uppfyllelsen av behörighetsvillkoret fullgjord skattebetalning skulle kräva.

Frånsett detta syntes det icke oundgängligt att för ett sådant ändamål införa

en särskild kolumn i röstlängden med härav betingad särskild uppgiftsplikt.

Att skattebetalningen icke fullgjorts kunde i förekommande fall på

annat sätt konstateras.

Enligt reglementet för uppbördsverket i Stockholms stad avfördes vid

uppbördsstämma influtna belopp i därtill avsedd kolumn i uppbördsboken;

i bokens restlängd utfördes uppgifter å samtliga till betalning förfallna, men

vid uppbördsstämman icke gullina poster. Utdrag av restlängden, upptagande

en var skattskyldigs debetnummer, namn, titel eller yrke, adress, anställning

och summan av honom påförda belopp, skulle särskilt för varje uppbördsmans

distrikt eller del därav utskrivas och senast fjorton dagar efter

uppbördsstämmans slut för indrivning till honom överlämnas. Såväl restlängden

som dessa utdrag och avkortningslängden vore offentliga handlingar.

Härigenom kunde sålunda en var konstatera, huruvida viss innehavare av

kommunalt förtroendeuppdrag häftade för oguldna kommunalutskylder till

staden eller de territoriella församlingarna.

Liknande möjligheter förefunnes även i fråga örn övriga kommuner. Enligt

LKL 76 § skulle sålunda kommunalnämnden efter ujjpbördsstämman

upprätta restlängd å de skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman behörigen

guldit sin skatt, och för vilka ej avkortning eller avskrivning i laga

ordning ägt rum. Restlängden skulle inom två månader efter uppbördsstämmans

slut insändas till länsstyrelsen, som sedermera efter verkställande

av erforderliga anteckningar översände båda exemplaren till utmätningsmannen

i orten. LKS 71 § föreskreve, att drätselkammaren skulle efter

uppbördsstämman upprätta restlängd å de skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman

vederbörligen guldit sin skatt, och för vilka ej avkortning

eller avskrivning i laga ordning ägt rum. I stad med magistrat skulle restlängden

överlämnas till magistraten, som hade att indriva och till drätselkammaren

redovisa de resterande utskylderna. I annan stad skulle restlängden

tillställas den, som vore utmätningsman för staden, och ålåge det

denne att indriva och till drätselkammaren redovisa utskylderna. Den kommunala

skatteuppbörden omfattade även uttaxering, beslutad av kyrkostämma

eller kyrkofullmäktige. Restlängdens uppgifter angående häftande för oguldna

utskylder kompletterades genom avkortnings- och avskrivningslängden. Över

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majas proposition nr 184.

utskylder, som avkortats eller avskrivits före upprättandet av restlängd,

skulle nämligen kommunalnämnden, respektive drätselkammaren, upprätta

särskild avkortnings- och ayskrivningslängd med angivande av avkortningseller

avskrivningsorsaken. Även dessa längder torde vara att anse såsom

sådana allmänna ärenden rörande handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen

§ 2 mom. 4:o) vore offentliga.

Något rapporterande från uppbördsmyndighetens sida till kommunen av

namnen på dem, som häftade för oguldna kommunalutskylder, vilka förfallit

under de tre sista kalenderåren, syntes icke vara nödvändigt. Det vore ej

föreskrivet, att sådana anmälningar skulle ske örn övriga obehörighetsanledningar,

t. ex. omyndighetsförklaring eller konkurstillstånd.

Såsom av det anförda framginge, förefunnes enligt gällande bestämmelser

icke väsentligen större svårigheter att utöva kontroll över iakttagande av

ifrågavarande behörighetsvillkor än över andra, nu gällande, sådana villkor.

Framhållas borde även, att enligt bestämmelsen örn proportionella val en

kandidats obehörighet icke medförde valsedelns kasserande, liksom att, när

val skedde genom acklamation, en vald persons obehörighet endast hade betydelse

med avseende å hans eget val. Följderna av ett eventuellt förekommande

misstag vore sålunda starkt begränsade.

Det skulle emellertid icke vara omöjligt att, i händelse behov ansåges

föreligga, genom administrativa bestämmelser föreskriva insändande och

registrering av uppgifter örn förhållanden, som inverka på behörigheten.

Yttranden.

Den sakkunniges förslag har i flertalet avgivna yttranden tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Införandet i kommunalrätten av villkoret fullgjord skattebetalning för valbarhet

och behörighet till kommunala förtroendeuppdrag har emellertid avstyrkts

av länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige i Göteborg, Södertälje

och Vänersborg samt kommunalfullmäktige i Fors, Skön, Hässjö och Ytterlännäs.

Nämnda länsstyrelse har ansett villkoret icke vara betingat av något

verkligt behov. Kommunalfullmäktige i Skön hava framhållit, att för denna

kommun en lagändring av ifrågavarande innehåll skulle under tider, då industrien

i större omfattning inställt driften, medföra att många kommunalmän

nödgades avgå på grund av obehörighet. Kommunalfullmäktige i Hässjö

hava anfört, att den sakkunniges förslag skulle medföra svårigheter för kommunalstyrelsen

i synnerhet i sådana tider som de dåvarande (hösten 1933),

då mer än två tredjedelar av de skattskyldiga häftade helt eller delvis för

oguldna skatter och alltså en stor del av kommunalrepresentationens ledamöter

bleve nödsakade att avgå Kommunalfullmäktige i Ytterlännäs hava

å andra sidan ansett villkoret obehövligt, då erfarenheten visade, att förtroendemännen

erlade sina utskylder; villkoret skulle dessutom ej drabba allenast

skatteskolkare utan även oförvitliga och dugliga medborgare. Stadsfullmäktige

i Göteborg hava anfört följande.

Örn någon, som innehade sådant uppdrag, på grund av sjukdom, arbetslöshet,

tillfälliga affärssvårigheter eller dylikt icke skulle kunna betala hela

skatten före årets slut, så skulle detta för honom omedelbart medföra obehörighet

att inneha uppdraget (fråga. Sådana tillfälliga svårigheter kunde

emellertid drabba även den mest oförvitlige och skötsamme kommunalman,

utan att han på något sätt kunde lastas därför. Såsom behörighetsvillkoret

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majda proposition nr 184.

bär utformats skulle det i vissa fall innebära en ren obillighet och den

skärpning, som föresloges av bestämmelserna, kunde icke sägas vara motiverad

av något samhällsintresse.

Skulle ledamot, som sålunda tillfälligtvis resterade för någon örn än ringa

del av kommunalskatten, deltagit i sammanträde, vari han enligt de föreslagna

bestämmelserna icke varit behörig deltaga, så torde konsekvensen

bli, att beslut, som varit beroende av hans röst, kunde förklaras olagligt.

Härmed skulle skapas nya tillfällen till överklagande och trakasserier. Då

riksdagen beslutit skrivelsen örn skärpning av villkoren för valbarhet till

kommunala förtroendeuppdrag, syntes man icke ha tillräckligt beaktat de

konsekvenser, den föreslagna bestämmelsen skulle medföra med avseende

på behörighetsvillkoren.

I några av de inkomna yttrandena har någon mening i sak icke uttalats,

under hänvisning till att 1930 års riksdagsbeslut inneburit ett avgörande

av sakfrågan, varför yttrandet blott avsåge utformningen av den sakkunniges

förslag.

Emot det av den sakkunnige framlagda förslaget till villkorets utformning

hava olika erinringar framställts.

Från flera håll har framhållits, att villkoret vore alltför strängt, vadan

bestämmelserna borde mildras. Stadsfullmäktige i Uddevalla hava sålunda

ansett, att villkoret fullgjord skattebetalning blott borde avse valbarheten

men ej behörigheten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att det

nuvarande valbarhetsvillkoret »röstberättigad» — med däri ingående skattestreck

— skulle genom positiv, regeringsrättens praxis bekräftande föreskrift

göras till jämväl behörighetsvillkor. Förslag att nuvarande utskyldsstreck

skulle upptagas bland behörighetsgrunderna har framställts av kyrkofullmäktige

i Kristinehamn och Warnum, och liknande mening har uttalats av kommunalfullmäktige

i Svedala. Kommunalfullmäktige i Bureå hava avstyrkt att

kravet på fullgjord skattebetalning skulle gälla skolstyrelse.

Mot sakkunnigförslaget har anmärkts, att, då detsamma blott avsåge vissa

kommunala uppdrag, verkningarna skulle bliva mycket ojämna, vadan en

eventuell reform borde omfatta även andra än de i kommunallagarna omförmälda

uppdragen. Dylika meningar hava uttalats av länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Alvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län,

drätselkammaren i Gävle samt magistraten och stadsfullmäktige i Västervik.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har härutöver anfört följande.

Förhållandena bleve härigenom rätt egenartade. Medan å ena sidan ett

förvaltningsorgan som kyrkorådet med dess jämförelsevis ringa ekonomiska

förvaltning skulle träffas av de nya bestämmelserna, komme dessa däremot

icke att gälla fattigvårdsstyrelse eller arbetslöshetskommitté, ehuru dessas

verksamhet ju omfattade ett betydande område inom den kommunala medelsförvaltningen

med ofta synnerligen stor omslutning. Skulle man emellertid

vilja tillämpa detta nya behörighetsvillkor jämväl på t. ex. fattigvårdsstyrelsen

m. fl., borde det uppmärksammas, att de villkor, som för närvarande

gällde för valbarhet till fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd

icke ens förutsatte kommunal rösträtt i kommunen. Ett skattestreck

som det föreslagna för valbarhet till dessa organ syntes därför böra följas

av krav på att den valde skulle tillhöra de röstberättigade i kommunen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har erinrat följande.

Uppställdes fullgjord skattebetalning som villkor för val till drätselkammare

och kommunalnämnd, torde konsekvensen fordra samma förutsättning

vid val av landstings förvaltningsutskott. Enligt den sakkunniges förslag

vore vidare så viktiga områden som t. ex. fattigvård och barnavård

undantagna. Finge en - skattesbo] kare 3 icke sitta såsom ledamot i en drätselkammare,

torde det icke vara mera befogat, att han i en fattigvårdsstyrelse

förvaltade skattemedel. Fungerade drätselkammare eller kommunalnämnd

såsom arbetslöshetskommitté, bleve den, som icke på föreskrivet sätt fullgjorde

sin skatteplikt, förhindrad att utdela arbetslöshetsunderstöd. Men

intet hindrade, att han i en särskild arbetslöshetskommitté deltoge i denna

utdelning. Yarför skattekravet skulle gälla medlemskapet i skolstyrelse men

icke fattigvårdsstyrelse syntes svårförklarligt. Behörighetsvillkor funnes

redan föreskrivna för en del av nämnder och styrelser, vilkas verksamhet

icke reglerades genom kommunallagarna och de inneburo således ingen nyhet

för dessa förvaltningsmyndigheter. Att de kompletterades med föreskrifter

örn fullgjord skattebetalning syntes vara en naturlig konsekvens av riksdagens

i denna fråga intagna ståndpunkt.

Med begränsningen av stadgandets giltighet för stadskommuns vidkommande

till stadsfullmäktige och drätselkammare skulle lagstiftningen för städernas

del få en mycket skiftande innebörd, allt efter som organisationen

gestaltades på olika håll. Medan t. ex. så relativt stora städer som Jönköping

och Vänersborg centraliserade det väsentliga av sin förvaltning linder

drätselkammaren, företedde en så liten stad som Lysekil en bild av den

största decentralisation. Med den föreslagna lagbestämmelsen skulle en

person i städer av Jönköpings typ vid utebliven skattebetalning och därav

framtvingat utträde ur stadsfullmäktige och drätselkammaren praktiskt taget

bliva helt avstängd från möjligheten att deltaga i det kommunala arbetet.

Han skulle icke kunna deltaga i ledningen av affärsverk, renhållningsväsen

etc., medan i städer, där dessa förvaltningsgrenar administrerades av särskilda

styrelser, de nya behörighetsbestämmelserna icke skulle gälla dylika

styrelser. Själva tyngdpunkten i förvaltningen vore i en stad förlagd till

drätselkammaren, i en annan till ett beredningsutskott. För de båda städer,

där stadskollegium funnes, skulle de föreslagna behörighetsvillkoren bliva

fullständigt fakultativa för Göteborgs del, medan de för Stockholms vidkommande

skulle bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Väl skulle det

kunna sägas — ett skäl som dock icke åberopades i utredningen — att för

förvaltningsstyrelserna icke heller nu gällde några i lag bestämda behörighetsgrunder.

Men riksdagen torde näppeligen avsett, att från »kommunala

uppdrag» skulle undantagas de förvaltningsstyrelser, som tillsattes med stöd

av kommunallagarna. I så fall skulle som ovan påvisades behörighetsbestämmelserna

komma att verka särdeles irrationellt.

Den uppfattning, som i några av de nu nämnda yttrandena uttalats, att

samma behörighetsvillkor även borde gälla landstingen, har icke delats av

styrelsen för svenska landstingsförbundet, som tvärtom uttalat, att styrelsen

utan att vilja yttra sig örn den sakkunniges förslag i denna del dock icke

funne nödigt eller lämpligt att i nu förevarande sammanhang ytterligare behörighetsvillkor

föreskreves för landstingsmannen eller ledamöterna av landstingens

förvaltningsutskott.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, länsstyrelsen i Gävleborgs län och drätselkammaren

i Norrköping hava mot förslaget anmärkt, att det upptoge fordran

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Kr 184. silö 34 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 184.

på fullgjord skattebetalning som valbarhetsvillkor för drätselkammarens ledamöter

men icke såsom behörighetsvillkor.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat önskvärdheten av att genom

administrativa bestämmelser föreskreves skyldighet att insända och registrera

uppgifter örn förhållanden, som inverkade på behörigheten, då prövningen av

uppkommande behörighetsfrågor därigenom skulle underlättas.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att någon registrering icke

vore erforderlig enligt den sakkunniges förslag men att, örn obehörigheten

utsträcktes till andra kommunala uppdrag, arbetet inom valkommittéerna i

åtminstone de största städerna skulle bliva ytterligt besvärligt. Det torde

därför bliva nödvändigt att med föreskrifter örn uppgiftsskyldighet från uppbördsmyndigheternas

sida underlätta prövningen. Ett officiellt fastslående

av behörigheten, skulle också utesluta trakasserier från partiledningars sida.

1934 års riksdag.

1934 års riksdag har i anledning av väckta motioner i skrivelse (nr 292)

anhållit, att Kungl. Majit efter verkställd allsidig utredning av frågan örn

skärpt kommunalt utskyldsstreck såsom villkor för valbarhet och behörighet

till kommunala förtroendeuppdrag måtte för 1935 års riksdag framlägga förslag

till lagbestämmelser i ämnet.

Konstitutionsutskottet har i det utlåtande, som ligger till grund för nämnda

riksdagsskrivelse, upptagit de anmärkningar mot den sakkunniges förslag i

avseende å den bristande likformigheten kommunala förtroendeuppdrag

emellan, som i flera remissyttranden framförts. Utskottet har i huvudsak

uttalat:

Riksdagens framställning av år 1930 hade varken inneburit eller åsyftat en

sådan begränsning av giltighetsområdet för ifrågavarande lagstiftning, att ett

skärpt utskyldsstreck endast skulle komma att gälla för sådana kommunala

förtroendeuppdrag, som i valbarhets- eller behörig]] etshänseende omedelbart

regleras i kommunalförfattningarna för de s. k. primärkommunerna. Lagstiftningen

borde ej i skilda kommuner få en olika verkan beroende på i vilken

utsträckning förvaltningen centraliserats hos drätselkammare eller kommunalnämnd.

Föga konsekvent vore det också att skärpa utskyldsstrecket såsom

villkor för valbarhet till stads- och kommunalfullmäktige eller drätselkammare

och kommunalnämnd men däremot icke till landsting eller landstings

förvaltningsutskott. Syftemålet med de begärda lagbestämmelserna kunde

dessutom endast delvis nås, örn desamma icke gällde även i fråga örn sådana

i särskilda författningar omhandlade styrelser för självförvaltning som

fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnd,

nykterhetsnämnd, byggnadsnämnd och brandstyrelse. Stadgandena angående

dessa styrelser eller nämnder vore av kommunalrättslig natur, och därför

borde, såsom ock förutsattes år 1930, frågan örn skärpt kommunalt utskyldsstreck

såsom villkor för valbarhet till desamma beredas och prövas i ett

sammanhang med frågan örn införande i kommuna 11 agarna av bestämmelser

i motsvarande hänseende. Det kunde ifrågasättas, örn icke därjämte övriga

i kommunallagarna upptagna villkor för behörighet till där omhandlade

kommunala förtroendeuppdrag borde utsträckas att gälla andra dylika uppdrag.

Till spörsmålet, örn de grundläggande reglerna angående de åsyftade

behörighetsvillkoren borde införas i kommunallagarna även i vad de anginge

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

sådana styrelser eller nämnder, som reglerades i specialförfattningar, hade

utskottet nu liksom år 1930 ej ansett sig behöva taga ståndpunkt före utredningens

slutförande. Den utredning i förevarande ämne, som hittills

verkställts, syntes med hänsyn till sin begränsade omfattning icke kunna

läggas till grund för den av riksdagen år 1930 begärda lagstiftningen.

Nio ledamöter av utskottet hava anmält avvikande mening och ansett att

tillräckliga skäl icke förelåge för en hemställan örn ytterligare utredning i

ämnet.

Nuvarande valbarhets- och bellö
righetsv

tilhör.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser äro samma valbarhets- och

behörighetsvillkor tillämpliga för kommunal-, stads- och kyrkofullmäktige,

kommunalstämmans och kyrkostämmans ordförande och vice ordförande,

ledamot och suppleant i kommunalnämnd, kyrkoråd, skolråd, skolstyrelse,

fortsättningsskolstyrelse och biblioteksstyrelse. För dessa uppdrag gälla

sålunda såsom valbarhetsvillkor kraven på tjugufem års ålder, rösträtt i

kommunen och, utom för skolstyrelse, faktisk bostad därsammastädes. Obehörig

för nämnda uppdrag är åter den, som står under förmynderskap, eller

är i konkurstillstånd, eller är av allmänna fattigvården omhändertagen för

varaktig försörjning, eller på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må

utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft,

är dömd till påföljd, som nu är sagd, eller ställd under framtiden för brott,

vilket kan medföra dylik påföljd, ’) eller är förklarad ovärdig att inför rätta

föra annans talan.

För övriga kommunala uppdrag äga dessa valbarhets- och behörighetsvillkor

endast delvis eller icke alls giltighet. För landstingsman och ledamot

eller suppleant i landstings förvaltningsutskott gäller sålunda icke

kravet på bostad inom landstingsområdet och ej heller fattigvårdsstrecket,

varjämte valbarhetsåldern blir högre i följd av valbarhetsvillkoret röstberättigad

inom området vid landstingsmannaval. För andra kommunala uppdrag

äro valbarhetsvillkoren än färre. Yad först angår de i kommunallagarna

omförmälda gäller för ledamot eller suppleant i drätselkammare

allenast kravet röstberättigad, varemot obehörighetsgrunderna icke äga tilllämpning.

Beträffande övriga i nämnda lagar avsedda nämnder, styrelser

eller beredningar liksom för uppdrag såsom revisor eller revisorssuppleant

fordras icke ens, att den valde är röstberättigad inom kommunen.

I fråga örn självförvaltningsnämnderna uppställa författningarna i regel

icke heller fordran på rösträtt i kommunens angelägenheter. Ett undantag

utgör härvidlag lagen om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934, enär

ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt endast må

vara den, som är kommunalt röstberättigad. Villkoret faktisk bostad inom

kommunen finnes icke någonstädes stadgat; i fråga örn fattigvårdsstyrelse,

*) Enligt lagen den 16 februari 1934 (nr 16) om upphävande av 17 kap. 32 § första

punkten rättegångsbalken skall den dag Konungen förordnar vad i lag eller författning

är stadgat om verkan därav att någon ställts under framtiden för brott upphöra att gälla.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd fordras, att den valde skall vara

»bosatt» därstädes, men detta torde enligt rättspraxis blott innebära, att

han där är mantalsskriven. Icke heller plägar fattigvårdsstrecket gälla; kär

betecknar sålunda bestämmelsen i kungörelsen angående statlig och statsunderstödd

hjälpverksamhet vid arbetslöshet, enligt vilken såsom ordförande,

ledamot eller suppleant i arbetslöshetskommitté ej den må tjänstgöra, som

är föremål för hjälpverksamhet enligt 3 eller 4 kap. i kungörelsen eller åtnjuter

fattigvård, ett undantag från den allmänna regeln.

Beträffande fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, polisnämnd,

hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd äga visserligen de övriga allmänna

behörighetsvillkoren jämte kravet på tjugufem års ålder tillämpning

men för åtskilliga andra organ, såsom brandstyrelse, slakthusstyrelse, sjukhusdirektion

och epideminämnd, finnas överhuvud icke några som helst

föreskrifter om valbarhet eller behörighet. Enahanda är fallet med styrelser

över kommunala undervisningsanstalter, såsom högre folkskolor, kommunala

mellanskolor, kommunala flickskolor samt de till den kommunala yrkesundervisningen

hörande skolorna, ehuru här i vissa fall valbarhetsföreskrifter

kunna intagas i vederbörande lokala reglemente.

Även örn något exempel på fullgjord skattebetalning såsom valbarhetseller

behörighetsvillkor icke föreligger bland de bestämmelser, som avse

kommunernas representativa och administrativa organ, innebär detta icke,

att ett stadgande av det föreslagna innehållet skulle sakna all motsvarighet.

Utom kommunalstyrelsens område finnes sålunda en dylik föreskrift. Till

ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller

taxeringsnämnd må nämligen ej annan väljas än den, som under året näst

före taxeringsåret haft att utgöra allmän kommunalskatt till kommunen eller

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och jämväl, i den mån utskylderna

vid valet varit förfallna, erlagt desamma.

I fråga örn sådana uppdrag, för vilkas innehavande kravet på rösträtt i

kommunens angelägenheter utgör en förutsättning, gäller för valbarheten

redan ett utskyldsstreck, då den, som i avseende å honom påförda utskylder

till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren,

häftar för utskylder för flera än två av dessa år, förlorar sin rösträtt,

sedan detta genom den nya röstlängden konstaterats, och därigenom också

sin valbarhet, vilket enligt rättspraxis tillika innebär förlust av behörigheten

att vidare innehava uppdraget.

En skärpning av detta utskyldsstreck synes icke vara erforderligt eller

lämpligt. Icke heller anser jag tillräckliga skäl hava anförts för införandet

av ett utskyldsstreck i de talrika fall då för närvarande icke ens kravet på

rösträtt blivit uppställt såsom valbarhetsvillkor. Såsom även i inkomna

yttranden framhållits, kan den uteblivna skattebetalningen bero av sjukdom,

oförvållad arbetslöshet eller annan liknande orsak; att under sådana förhållanden

förklara uppdragshavaren obehörig att fortfarande innehava sitt

uppdrag vore icke motiverat. Att bättre än det nuvarande utskyldsstrecket

schematiskt gör skilja på de fall då bristande vilja och de fall då oförvållad

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 184.

oförmåga varit anledning till den uteblivna skattebetalningen lärer, på sätt

i fråga om utskyldsstrecket såsom rösträttsvillkor ofta konstaterats, vara

praktiskt ogenomförbart. Det må ock beaktas, att skatten för närvarande

först erlägges upp till två år i efterhand. Den skattskyldiges förhållanden

kunna då givetvis på grund av mellankommande omständigheter av den art,

som nyss berörts, vara helt förändrade. Därtill kommer att, såsom från flera

håll och senast av konstitutionsutskottet framhållits, ett villkor örn fullgjord

skatteplikt, som blott omfattade de uppdrag för vilkas innehavande kräves

rösträtt i kommunen, skulle få väsentligt olika verkningar i skilda kommuner,

beroende av den kommunala organisationens olika utformning.

Den ovan återgivna bestämmelsen med avseende å valbarhet till beskattningsnämn

derna kan icke anföras såsom en parallell. Dels tillhöra icke

dessa nämnder kommunalförvaltningen utan hava en helt fristående ställning

och speciella uppgifter. Dels anknytes kravet på den fullgjorda skattebetalningen

här till den föreskriften, att valbarheten förutsätter skattskyldighet

— vilket som bekant ej är fallet med vare sig rösträtten eller valbarheten

inom kommunalstyrelsen. Och vidare är den fullgjorda skattebetalningen

enligt taxeringsförordningen ett rent valbarhetsvillkor men icke någon

grund för en under mandattiden inträdande obehörighet, varigenom ett alltid

odiöst diskvalificerande i efterhand är uteslutet. Därtill kommer till

sist, att det vid beskattningsnämnderna allenast är fråga örn korta uppdrag,

blott avseende några månader, medan valen till de kommunala representationerna

och nämnderna avse ett flertal år.

Såsom av det anförda framgår, kan jag icke tillstyrka införande av ett

valbarhetsvillkor av det slag riksdagen äskat.

Övriga lagförslag.

Bland den sakkunniges lagförslag upptages även ett förslag till lag om

ändrad lydelse av lagen den 15 maj 1903 om f olleslcoleväsendet i Stockholm.

Genom detta förslag hade dels stadgats samma valbarhetsvillkor för ledamotskap

i folkskoledirektionen som i övriga nämnder, dels borttagits bestämmelsen

örn kvinnas särskilda avsägelserätt, dels givits en avfattning av föreskrifterna

i mom. 2 angående ordförandeskapets utövande av borgarråd, överensstämmande

med redaktionen av den föreslagna kommunallagens motsvarande

bestämmelser. Då enligt nu föreliggande förslag till kommunallag något

utskyldsstreck icke införes, och de övriga sakliga ändringarna torde sakna

nämnvärd praktisk betydelse, samt en författningsändring av enbart redaktionella

skäl icke synes nödvändig, torde något förslag till ändrad lydelse

av lagen om folkskoleväsendet i Stockholm icke nu böra framläggas.

Som jag inledningsvis berört hade den sakkunnige jämväl framlagt förslag

till bestämmelser om de kommunala förtroendemännens ansvar, att införas i

kommunallagarna samt fattigvårds- och barnavårdslagarna, ävensom förslag

till ändrad lydelse av 25 kap. 22 § strafflagen. Den sakkunniges förslag i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majus proposition nr 7S4.

dessa delar har varit föremål för olika uttalanden i yttrandena. Jag är ej

nu beredd att framlägga något förslag i ämnet utan torde spörsmålet böra

bli föremål för ytterligare omprövning.

Föredraganden hemställer härefter, att det inom socialdepartementet överarbetade

förslaget till lag om kommunalstyrelse i Stockholm måtte genom proposition

föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

*

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:237 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning av prop s. 1 i texten