Angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden
1935-03-08 · 113 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 3,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 107 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:187, Angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden
Dokumentets text
Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.
1
Nr 187.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till
reglering av jordbrukets skuldförhållanden; given Stockholms
slott den 8 mars 1935.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
t
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Skölda
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:
Under hänvisning till vad som anförts i årets statsverksproposition under
utgifter för kapitalökning, bilaga 6 punkt 8, samt under nionde huvudtiteln,
punkterna 105 och 106, anhåller jag att få underställa Kungl.
Maj:t frågan örn avlåtande till riksdagen av proposition örn anvisande
för budgetåret 1935/1936 av anslag dels såsom kapital till en fond, för
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 187. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
slagsvis benämnd statens sekundärlånefond för jordbrukare, med ändamål
att på vissa villkor tillhandahålla jordbrukare lån, dels ock till lån
åt jordbrukare för genomförande av ackord m. m.
Innan jag närmare ingår på det föreliggande ämnet, vill jag erinra örn
att statsmakterna våren 1932 efter en av jordbruksutredningen verkställd
undersökning örn jordbrukets kreditsvårigheter vidtagit åtgärder i syfte
att förhindra, att jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen kommit
i ekonomiska svårigheter, skulle nödgas lämna jordbruket. Hjälpåtgärder
med dylikt syfte hava från statens sida vidtagits jämväl under de
därpå följande åren. Sålunda har riksdagen för utlämnande av ackordslån
och stödlån åt jordbrukare såsom extra reservationsanslag anvisat
för budgetåret 1932/1933 15,000,000 kronor, för budgetåret 1933/1934
10,000,000 kronor samt för budgetåret 1934/1935 8,000,000 kronor. Bestämmelser
rörande anslagens användning hava meddelats i kungörelserna nr
366/1932, 135/1933 och 54/1934. För behandlingen av frågor rörande ackordslån
och stödlån har av Kungl. Majit tillsatts en för riket gemensam centralnämnd
samt för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde en
lånenämnd.
Då det å ena sidan syntes uppenbart, att denna stödverksamhet ej borde
bliva permanent, men å andra sidan frågan örn jordbrukets skuldsättning
under rådande krisförhållanden vore värd särskild uppmärksamhet,
utverkade jag den 15 december 1933 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
fem utredningsmän för att, i enlighet med av mig angivna riktlinjer,
verkställa utredning och avgiva förslag rörande formerna för en reglering
av jordbrukets kreditförhållanden. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade jag den 22 december 1933 såsom utredningsmän ledamoten
av riksdagens första kammare, general tulldirektören N. R. Wohlin,
tillika ordförande, verkställande ledamoten i Svenska jordbrukskreditkassan,
lantbrukaren N. Adler, assessorn, sedermera hovrättsrådet i Göta
hovrätt A. L. Ramfors, tillika sekreterare, bankdirektören N. A. V. Brolén
samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj.
Svensson. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 tillkallade
jag såsom ytterligare utredningsman verkställande direktören i
Svenska bankföreningen, f. d. häradshövdingen Knut Dahlberg. På begäran
av Ramfors entledigades denne från och med den 15 september
1934 från uppdragen att vara utredningsman och sekreterare.
Utredningsmännen, vilka antagit benämningen jordbrukskreditutredningen,
hava hittills avgivit två betänkanden, nämligen dels den 8 oktober
1934 med förslag till förordning angående statens lånefond för sekundärlån
mot inteckning i jordegendom, m. m. (st. off. utr. 1934: 37), och dels
den 16 november 1934 med förslag till kungörelse örn lån till jordbrukare
för genomförande av ackord m. m. (st. off. utr. 1934: 45).
Vid förstnämnda betänkande hava fogats särskilda yttranden av her
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
rar Adler, Dahlberg och Svensson, vilka i vissa avseenden varit av skiljaktig
mening rörande det i betänkandet framlagda förslaget.
över samma betänkande hava till följd av remisser yttranden avgivits
av statskontoret, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken,
styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska jordbrukskreditkassan,
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen
ävensom av Sveriges allmänna lantbrukssällskap.
över betänkandet den 16 november 1934 hava efter remisser yttranden
avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen och centralnämnden för
ackords- och stödlåneärenden ävensom av samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott utom det i Kristianstads län.
Sedan sagda yttranden avgivits, hava förevarande frågor varit föremål
för beredning inom jordbruksdepartementet. På grundval av jordbrukskreditutredningens
betänkanden och de avgivna yttrandena hava
därvid utarbetats dels förslag till kungörelse angående statens sekundärlånefond
för jordbrukare, dels ock förslag till kungörelse om lån till jordbrukare
för genomförande av ackord m. m.
Behovet av åtgärder på kreditväsendets område för jordbruksnäringens
stödjande.
I sitt den 8 oktober 1934 avgivna betänkande bar jordbrukskreditutredningen
å sid. 16 lämnat en kort översikt å jordbrukskonjunkturens utveckling
under senare år. Utredningen bar därvid erinrat örn den under
åren efter 1929 inträdande ekonomiska krisen och det våldsamma prisfallet
å jordbrukets produkter efter nämnda år. Emellertid har tillika
konstaterats, att vårt jordbruks ekonomiska läge under de två senaste
åren ej oväsentligt förbättrats. Härvid bar hänvisats, förutom till åtskilliga
statsingripanden för förbättring av prisläget å jordbrukets produkter,
till de sista årens goda skördar samt till den allmänna konjunkturförbättring,
som sedan en tid tillbaka gjort sig gällande. Dock har såsom
uppenbart framhållits, att intet med bestämdhet kan sägas örn den internationella
jordbrukskonjunkturens utveckling för framtiden samt att svårigheter
för upprätthållandet av en nöjaktig prisnivå å jordbrukets produkter
ävensom en skälig levnadsstandard för dess utövare alltjämt
kunna komma att framträda. En icke ringa ovisshet har utredningen
följaktligen ansett råda med avseende å vår jordbruksnärings framtid.
Jordbrukets skuldbörda, dennas beskaffenhet och fördelning m. m.
För ett bedömande av behovet av hjälpåtgärder åt jordbruksnäringen
särskilt på kreditväsendets område är det givetvis av betydelse att äga
tillgång till statistiskt material rörande jordbrukets skuldbörda samt den
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
nas beskaffenhet och fördelning m. m. I berörda hänseende har jordbrukskreditutredningen
hänvisat till två vid betänkandet fogade bilagor, den
ena, bilaga I sid. 59—102, innehållande av statistiska centralbyrån utarbetade
tabeller rörande jordbrukets skuldsättning år 1933 inom vissa delar
av riket, och den andra, bilaga II sid. 103—110, innefattande uppgifter
angående affärsbankernas krediter till jordbrukare m. m. den 20
augusti 1934 samt nämnda bankers räntesatser vid krediter till jordbrukare
i slutet av augusti samma år ävensom jordbrukskassornas räntesatser
i oktober 1934. Till dessa bilagor bar jordbrukskreditutredningen anknutit
en del sammanfattande anmärkningar.
Utredningen har sålunda till en början erinrat örn den utredning angående
jordbrukets skuldsättning, som i anledning av beslut vid 1933 års
riksdag igångsatts och till vilken uppgifter insamlats i samband med
1934 års inkomsttaxering. Bearbetningen av ifrågavarande uppgifter,
som ombesörjdes av statistiska centralbyrån, kunde, framhåller utredningen,
väntas bliva slutförd först under år 1935. Emellertid bade centralbyrån
verkställt en preliminär bearbetning av det statistiska materialet
för delar av vissa områden, vilka kunde anses representativa för
de olika förhållanden, varunder jordbruket bedreves inom skilda trakter
av landet. De områden, vilka sålunda gjorts till föremål för undersökning,
vore Östergötlands läns norra skogsbygd, samma läns slättbygd
och samma läns södra skogsbygd, Malmöhus läns slättbygd, Skaraborgs
läns slättbygd, Västernorrlands läns inland samt Västerbottens läns kustland.
Totala antalet uppgiftslämnare i de undersökta områdena uppgår, enligt
vad jordbrukskreditutredningen uppgiver, till 12,846. Huru detta antal
procentuellt fördelar sig efter skuldprocent för jordbrukets behov
(skulder för jordbrukets behov i procent av tillgångar för jordbrukets behov),
framgår av följande, av jordbrukskreditutredningen upprättade
tablå.
Område
Skaldprocent för jordbrukets behov
0
0-10
10—25
25—50
50—75
75 —
100
Över
100
Samma
Östergötlands läns norra skogsbygd
23.4
7.8
11.1
19.9
18.1
12.3
7.4
lOO.o
» » slättbygd .........
12.0
5.0
13.2
19.1
21.9
16.8
12.0
lOO.o
» » södra skogsbygd
23.8
4.1
12.5
15.9
14.9
13.4
15.4
lOO.o
Malmöhus läns slättbygd ............
15.6
4.8
11.8
18.3
22.7
18.3
9.5
100.0
Skaraborgs läns slättbygd............
25.0
9.2
11.6
18.0
14.8
11.8
9.6
lOO.o
Västernorrlands läns inland ......
30.5
7.0
13.7
18.0
11.7
9.4
9.7
lOO.o
Västerbottens läns kustland........
30.7
8.2
11.7
18.5
17.5
9.6
3.8
lOO.o
Samtliga områden
21.9
6.6
12.0
18.2
18.0
13.8
9.6
lOO.o
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
I anslutning till tablån har jordbrukskreditutredningen anfört:
Av tablån framginge, att för samtliga undersökta områden 41.3 procent
av uppgiftslämnarna visade en skuldprocent för jordbrukets behov,
som överstege 50. Av de olika områdena företedde Östergötlands läns
slättbygd och Malmöhus läns slättbygd den starkaste skuldbelastningen,
då där icke mindre än 50.7 procent respektive 50.5 procent av uppgiftslämnarna
uppvisade en skuldprocent av över 50. Västernorrlands läns
inland och Västerbottens läns kustland intoge bland de undersökta områdena
den gynnsammaste ställningen, då i dessa områden skuldprocenten
överstege 50 hos endast 30.8 procent respektive 30.9 procent av uppgiftslämnarna.
Jordbrukskreditutredningen har vidare uppgjort en sammanställning
rörande skuldprocenten för jordbrukets behov och den totala skuldprocenten
(samtliga skulder i procent av samtliga tillgångar) beräknade för
samtliga ägaregrupper. Denna sammanställning visar:
Skuldprocent för
Total skuld-
jordbrukets behov
procent
Östergötlands läns norra skogsbygd ............
............... 42.7
36.5
» » slättbygd ................
............... 54.4
48.8
» » södra skogsbygd.............
............... 38.5
32.o
Malmöhus läns slättbygd ............................
............... 51.8
45.o
Skaraborgs läns slättbygd ............................
............... 39.8
34.5
Västernorrlands läns inland .........................
............... 30.9
27.5
Västerbottens läns kustland .........................
............... 27.8
24.5
Samtliga områden..........................................
............... 46.5
40.6
Utredningen har påpekat, att även av denna sammanställning framginge,
att den starkaste skuldbelastningen förefunnes i Östergötlands och
Malmöhus läns slättbygder, under det att Skaraborgs läns slättbygd i förevarande
avseende intoge en gynnsammare ställning. Skogsbygderna i
Östergötlands län utvisade ungefärligen samma siffror som Skaraborgs
läns slättbygd. Västernorrlands läns inland och Västerbottens läns kustland
företedde den minsta skuldsättningen.
Beträffande förhållandena inom olika storleks- och ägaregrupper har
jordhrukskreditutredningen yttrat:
I allmänhet kunde konstateras, att de lägsta och högsta storleksgrupperna
visade en större skuldsättning än de däremellan liggande storleksgrupperna.
Särskilt tydligt framträdde detta förhållande i Östergötlands
läns södra skogsbygd, Skaraborgs läns slättbygd, Västernorrlands läns
inland och Västerbottens läns kustland. Malmöhus läns slättbygd avveke
emellertid i detta hänseende från de övriga undersökta områdena, i det
att den lägsta och den högsta storleksgruppen här visade en något mindre
skuldsättning än mellangrupperna.
Vid en jämförelse mellan de skilda ägaregrupperna framträdde likaledes
en viss olikhet i skuldsättningen. För jordbrukare, vilka ej brukade
av dem ägda fastigheter, vore skuldprocenten i allmänhet avsevärt lägre
än för jordbrukare, som själva brukade sina fastigheter. Skuldprocenten
för arrendatorerna vore i regel högre än för jordägarna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Vad angår fördelningen av skulderna för jordbrukets behov på olika
slag av krediter har jordbrukskreditutredningen anfört:
Av de statistiska sammanställningarna framginge, att den övervägande
delen av skulderna vore grundad på säkerhet i fastighetsinteckning. Under
det att lånen mot borgen utan annan säkerhet och mot inventarieinteckning
o. dyl. samt växelskulderna uppginge till förhållandevis
mindre betydande belopp, vore däremot beloppet för övriga krediter,
d. v. s. i första rummet skulder till anhöriga och andra enskilda utan särskild
säkerhet, ganska avsevärt. Jordbrukskreditutredningen ville i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på att, där inom en viss grupp endast
förefunnes ett mindre antal uppgiftslämnare, av en enstaka jordbrukare
lämnade uppgifter helt naturligt kunde väsentligt förrycka de sammanlagda
siffrorna för denna grupp, varför uppgifterna i dylika fall
borde läsas med försiktighet.
I förevarande sammanhang har jordbrukskreditutredningen funnit det
vara lämpligt att något beröra de uppgifter, som finnas tillgängliga beträffande
placeringen av jordbrukets krediter.
Till belysning härav har utredningen till en början åberopat en tablå,
införd i en av särskilda sakkunniga den 9 maj 1934 avgiven utredning
i fråga örn användandet av postsparbankens medel, enligt vilken kreditgivningen
till jordbruket från postsparbanken och de enskilda sparbanker,
vilka lämnat uppgifter till ifrågavarande utredning och vilka representerat
något mer än 95 procent av samtliga sparbankers insättarbehållning,
kan beräknas vid 1932 års slut hava uppgått till följande belopp,
varvid bortses från den mera indirekta utlåningen i form av inköp av
obligationer i Sveriges allmänna hypoteksbank samt lån till Svenska
jordbrukskreditkassan och andra kassor för jordbrukskredit.
Post
sparbanken
-
Lån mot
värdet
Lån mot
värdet
Lån mot
» »
Kronor
fastighetsinteckning inom halva taxerings
-
fastighetsinteckning över halva taxerings
-
1,322,893
fastighetsinteckning jämte borgen
borgen ...............................................
Summa kronor 1,322,893
De enskilda
sparbankerna
Kronor
[ 365,889,914
i 69,813,842
65,411,640
95,195,208
596,310,604
Härtill komme enligt vad jordbrukskreditutredningen uppgiver ifrågavarande
kreditinrättningars kreditgivning till jordbruket mot icke angiven
säkerhet. Beloppen härav vore icke fixerade och torde knappast
vara mera betydande.
Utredningen har vidare inhämtat, att utlåningen från jordbrukskassorna
enligt balansräkningar per den 31 december 1933 (beträffande ett
centralkasseområde per den 30 oktober 1933) uppgick till följande belopp:
7
Kungl. Majlis proposition nr 187.
lån mot fastighetsinteckning inom 60 % av taxeringsvärdet
....................................................................................... kronor
Andelskredit mot reverser, säkerställda av högre liggande
inteckning, annan realsäkerhet eller borgen ................ *
Andelskredit mot växlar ....................................................... *
övrig utlåning............................................................... *
9,196,000
14.954.000
10.687.000
109,000
Summa kronor 34,946,000
Vad slutligen angår affärsbankernas utlåning till jordbruket bar jordbrukskreditutredningen
från Svenska bankföreningen mottagit sammanställningar
över bankernas krediter den 20 augusti 1934 dels till jordbrukare
och dels till jordbrukets ekonomiska föreningar. Dessa sammanställ
-
ningar, se bilaga II sid. 103, utvisa följande.
Krediter till Krediter till
jordbrukare föreningar
Kronor Kronor
Av jordbrukare (förening) diskonterade växlar. .. 55,570,173 25,498,464
Växlar, som äro accepterade av jordbrukare (förening)
och som icke redovisas under föregående
rubrik....................................................................... 68,139,594 5,677,430
Mot fastighetsinteckning inom halva taxeringsvärdet
...................................................................... 44,839,397 1,200,893
Mot fastighetsinteckning över halva taxeringsvärdet
utan borgen eller annan ytterligare
säkerhet ................................................................... 33,995,538 1,409,000
Mot fastighetsinteckning över halva taxeringsvärdet
jämte borgen eller annan ytterligare
säkerhet ............................ 34,266,064 2,411,201
Mot pant i spannmål ................................................ 673,391 635,768
Mot enbart borgen .................................................... 32,820,041 7,876,294
Mot annan säkerhet.................................................... 13,919,805_1,307,730
Summa kronor 284,224,003 46,016,780
I fråga örn sistnämnda sammanställning har utredningen anmärkt, att
samma växelkrediter delvis folie in under såväl krediterna till jordbrukare
som krediterna till föreningar, varav följde att en sammanslagning
av de båda kategorierna av lån icke gåve en rättvisande bild av den totala
utlåningen.
I anslutning till det framlagda siffermaterialet har jordbrukskreditutredningen
med avseende å jordbrukets skuldbörda uttalat följande.
Vad här anförts örn jordbrukets skuldbörda samt dennas fördelning
m. m. hänförde sig till vissa näraliggande tidpunkter men gåve icke någon
föreställning örn utvecklingen av jordbrukets skuldsättning under tiden
efter världskriget liksom ej heller någon jämförelse med förhållan
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ciena före 1914. I avsaknad av sådant statistiskt material, som för ändamålet
skulle behövas, vore utredningar härom ej möjliga att verkställa.
Dock torde det få betraktas såsom otvivelaktigt, att siffran för jordbrukets
sammanlagda skuldsättning betydligt stegrats under de senaste årtiondena,
bland annat i samband med den i ej oväsentlig omfattning genomförda
rationaliseringen av jordbruksdriften.
Jordbrukskreditutredningen ville emellertid bär, med bortseende från
den nu berörda faktiska stegringen av skuldsättningens belopp, erinra
örn de betydande förändringar i penningvärdet, vilka ägt rum under den
tidsperiod varom nu vore fråga, och vilka i och för sig varit ägnade att
medföra avsevärda förskjutningar i jordbrukets reala skuldbörda. Utan
att ingå på frågan örn dessa variationer under den bakom liggande tiden
inskränkte sig jordbrukskreditutredningen till att framhålla, hurusom
de statliga stödåtgärderna på jordbrukets område icke kunnat återföra
prisläget å jordbrukets produkter till 1929 års nivå samt att den svenska
kronans inrikes köpkraft, mätt av den allmänna prisnivån inom landet,
för närvarande vore icke oväsentligt större än vid tiden för den senaste
deflationskrisens utbrott. Härav måste den slutsatsen dragas, att jordbrukets
verkliga skuldbörda — i den mån denna bestämdes av penningvärdet
— nu vore större än för fem år sedan. I skrivelse till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet av den 3 februari 1934 hade jordbrukskreditutredningen
erinrat örn dessa förhållanden och riktat uppmärksamheten
på den betydelse desamma enligt utredningens mening
borde tillmätas vid övervägandet av de allmänna riktlinjerna för vår
penningpolitik. Även i detta sammanhang ansåge sig utredningen böra
understryka, att bland åtgärderna för lättande av jordbrukets skuldbörda
ingen i betydelse kunde mäta sig med den, som avsåge att åstadkomma
en måttlig stegring i den inhemska partiprisnivån och särskilt i prisnivån
å jordbrukets produkter. Enligt de för jordbrukskreditutredningen
lämnade direktiven ankomme det emellertid icke på utredningen att närmare
inlåta sig på detta ämne.
Jordbrukskreditutredningen har även, på sätt framgår av bilaga lil
vid betänkandet sid. lil—147, lämnat redogörelser för i vissa främmande
länder genomförda eller föreslagna statsingripanden för lättande av jordbrukarnas
skuldbörda m. m. Till dessa redogörelser tillåter jag mig hänvisa.
Erinras må endast i detta sammanhang, att utredningen å sid. 21
och 22 i betänkandet anknutit vissa reflexioner med särskild hänsyn till
förhållandena i vårt land till de ingripanden, som i utlandet vidtagits eller
varit föremål för övervägande.
Fråga om särskilda anordningar till förbättrande av villkoren för jordbrukets
sekundärkrediter mot inteckning i fast egendom.
I sitt den 8 oktober 1934 avgivna betänkande har jordbrukskreditutredningen
upptagit till behandling spörsmålet örn särskilda anordningar till
förbättrande av villkoren för jordbrukets sekundärkrediter mot inteckning
i fast egendom.
Angående anledningen till att jordbrukskreditutredningen bland de
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
frågor, utredningen erhållit i uppdrag att utreda, utbrutit och i föreliggande
betänkande behandlat nyssnämnda spörsmål, har utredningen
yttrat:
De frågor, som anknöte sig till de olika formerna av kreditgivning till
jordbrukarna, tillhörde visserligen ett gemensamt komplex med ett nära
inre sammanhang. Detta förhållande syntes emellertid icke göra det vare
sig omöjligt eller mindre lämpligt att underkasta endast en del av detta
komplex av frågor en fristående reglering. Som känt vore, hade tidigare
särskilda, fristående anordningar träffats för tillgodoseende av såväl
landsbygdens som städernas behov av primärkredit ävensom för tillgodoseende
av det särskilda behov av sekundärkredit, som förefunnes för bostadsbyggandet.
Jordbrukskreditutredningen hade vid behandlingen av
de åt utredningen uppdragna frågorna funnit, att spörsmålet örn jordbrukets
sekundära inteckningskredit utan olägenhet kunde behandlas självständigt.
De i det följande föreslagna åtgärderna med avseende å ordnandet
av jordbrukets sekundärkrediter påverkade nämligen icke formerna
för ordnandet av kreditväsendet i övrigt och rönte ej heller någon
inverkan av dem. Vad som föresloges bildade jämväl i organisatoriskt
hänseende ett fristående helt. Särskilt ville utredningen redan i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på att den lånerörelse, varom nu
vore fråga, borde hava en ledning, åt vilken icke tillika lånerörelse med
mera riskfyllda krediter vore anförtrodd. Det skulle enligt jordbrukskreditutredningens
mening vara ägnat att försvåra den i det följande
föreslagna organisationens verksamhet med avseende å sekundärbelåningen
och samarbete med förefintliga kreditinrättningar, därest densamma
även skulle omhänderhava utlåningsrörelse mot sämre säkerheter
än dem, varom i förevarande sammanhang vore tal. I all synnerhet hade
utredningen, med hänsyn till den såväl principiella som även praktiskt
viktiga skillnad, som bestode mellan belåning, som grundades på hankmässiga
säkerheter, samt annan, mera socialt inriktad utlåning, funnit
det angeläget, att ledningen av den i förevarande betänkande behandlade
verksamheten med den sekundära inteckningskrediten icke finge i uppdrag
att syssla jämväl med verksamhet av det senare slaget. På grund
av det nu anförda hade jordbrukskreditutredningen funnit sig höra begagna
sig av möjligheten att ur det föreliggande frågekomplexet utbryta
och till särskild behandling upptaga nämnda spörsmål.
Med avseende å behovet av gynnsammare kreditvillkor för jordbruksnäringen
har jordbrukskreditutredningen uttalat, att utredningen funne
det — oavsett huruvida prisbildningen å jordbrukets produkter komme
att utveckla sig i en mer eller mindre gynnsam riktning samt huru den
i övrigt förda politiken å jordbrukets område kunde komma att gestaltas
— vara av den största vikt, att det för denna närings ekonomi så betydelsefulla
spörsmålet om gynnsammare kreditvillkor åt jordbruket
funne en snar lösning. Jordbrukskreditutredningen ville betona, att de
av utredningen föreslagna åtgärderna på kreditväsendets område ingalunda
borde i och för sig anses göra statens prisstödjande ingripanden
mindre behövliga. Fastmera borde det ur synpunkten av statens intresse
uppmärksammas, att de med de här ifrågasatta anordningarna förenade
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
riskerna naturligen skulle ökas, i den mån jordbrukarnas allmänna ekonomiska
ställning framdeles komme att försämras.
Beträffande den art av jordbrukskredit, som med en sammanfattande
benämning kan kallas sekundär inteckningskredit, har jordbrukskreditutredningen
anfört:
_ Det läte sig visserligen icke göra att bär lämna en mera ingående statistisk
redogörelse för den jordbrukets skuldsättning, som lämpligen borde
betecknas som sekundär inteckningskredit. Även örn man, på sätt jordbrukskreditutredningen
föresloge, satte den övre gränsen för denna kredit
vid 75 procent av jordbruksfastigheternas belåningsvärden och härmed
erhölle fasta gränser för den sekundära inteckningskrediten såväl nedåt
i förhållande till den av hypoteksföreningarna bedrivna primärbelåningen
som uppåt, möjliggjorde tillgängligt material icke ett mera exakt
fastställande av den nu behandlade skuldsättningens omfattning. Emellertid
ville jordbrukskreditutredningen med avseende å beloppet, placeringen
och utlåningsvillkoren för nuvarande sekundära inteckningskrediter
till jordbruket mera allmänt taget hänvisa till de uppgifter rörande
olika kreditinstitutioners utlåning till jordbruket, vilka i det föregående
återgivits. Härvid vore dock att märka, att dessa uppgifter icke
grundades på samma gränsdragning för sekundärkrediterna som nyss
angivits och att desamma borde läsas med hänsynstagande härtill.
Av nämnda uppgifter framginge, att utlåningen mot säkerhet av inteckning
över halva taxeringsvärdet från sparbanker och affärsbanker
uppginge till ganska betydande belopp. Sålunda belöpte sig utlåningen
mot enbart inteckning av nyssnämnda slag från sparbanker, som inbegripits
i beräkningen, till omkring 69.8 miljoner kronor, vartill komme
utlåning mot inteckning jämte borgen till ett sammanlagt belopp av ungefär
65.4 miljoner kronor. Vad affärsbankerna anginge, uppginge dessas
utlåning till jordbrukare mot inteckning över halva taxeringsvärdet
till omkring 34.o miljoner kronor samt mot inteckning jämte borgen till
omkring 34.3 miljoner kronor. Beträffande jordbrukskassornas utlåning
mot sekundärinteckning funnes inga specificerade siffror tillgängliga.
Denna kreditgivning inginge i det förut angivna beloppet av omkring
9.2 miljoner kronor för jordbrukskassornas utlåning mot fastighetsinteckning
inom 60 procent av taxeringsvärdet och i den gemensamma summan
av omkring 15.o miljoner kronor för jordbrukskassornas andelskrediter
mot reverser, säkerställda av högre liggande inteckning, annan realsäkerhet
eller borgen. Från postsparbanken utlämnades icke sekundärkrediter
i någon nämnvärd utsträckning. Däremot måste beaktas, att skulder till
enskilda personer mot inteckningar i sekundärläge förefunnes till avsevärda
belopp.
Vad angår räntevillkoren för ifrågavarande utlåning har jordbrukskreditutredningen
yttrat:
Till en början finge beträffande sparbankerna hänvisas till att enligt
statistiska uppgifter beträffande sparbanker med insättarbehållning av
3 miljoner kronor och däröver, införda i Svensk sparbankstidskrift, den
genomsnittliga räntan för borgenslån i de av statistiken omfattade sparbankerna
den 1 oktober 1934 kunde beräknas hava utgjort 4.27 procent.
Örn man bland nämnda sparbanker endast toge hänsyn till dem, vilkas
inteckningsbelåning till övervägande del syntes avse jordbruksfastigheter,
torde man böra räkna med ett något högre procenttal eller ungefär
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
4.45 procent. Emellertid borde det icke bortses från, å ena sidan att den
i sparbankstidskriften införda statistiken endast omfattade 171 av landets
480 sparbanker och att de icke medräknade sparbankerna, vilka i stort
sett utgjordes av landsbygdssparbanker med ringa omslutning, kunde antagas
hava bibehållit en genomsnittligt något högre räntenivå än de
i statistiken redovisade större sparbankerna, men å andra sidan att räntan
å sekundära inteckningslån i genomsnitt torde ligga något lägre än
borgenslåneräntan. Av en från Svenska bankföreningen till jordbrukskreditutredningen
överlämnad promemoria angående affärsbankernas
räntesatser vid krediter till jordbrukare enligt uppgifter i slutet av
augusti 1934 (Bilaga II) framginge, att de av dessa banker tillämpade
räntesatserna växlade ganska betydligt såväl mellan de olika bankerna
inbördes som särskilt med hänsyn till kreditriskerna i de olika fallen, lånetidens
längd m. m. Sålunda varierade de uppgivna räntorna för sekundära
inteckningslån mellan lägst 3.5 procent och högst 5.5 procent. Ungefär
med dessa räntesatser förräntades även de från jordbrukskassorna utlämnade
sekundära inteckningslånen (Bilaga II).
Sammanfattningsvis har jordbrukskreditutredningen framhållit, att även
örn de lämnade uppgifterna örn de nuvarande räntevillkoren med avseende
å hos olika kreditinrättningar upptagna sekundära inteckningslån
icke medgåve en mera ingående analys av det rådande läget, torde
likväl därav framgå, att jordbrukets sekundärlån, örn ock räntebördan
naturligen minskats efterhand som den allmänna räntenivån sjunkit, i
icke ringa omfattning löpte med räntesatser, vilka i betraktande av det
nuvarande läget på penningmarknaden måste betecknas som relativt
höga.
Såsom en annan synnerligen viktig omständighet har jordbrukskreditutredningen
anfört, att de av nyssnämnda kreditanstalter utlämnade sekundärlånen
vore kortfristiga och att jordbrukarna följaktligen icke
ägde någon trygghet med avseende å eventuella räntestegringar i en närmare
eller avlägsnare framtid. Härom har utredningen yttrat:
Beträffande utlåningen från såväl jordbrukskassorna som sparbankerna
och affärsbankerna gällde vissa inskränkningar i fråga örn tiden för
utlämnade lån. Sålunda stadgades i § 26 i förordningen örn jordbrukets
kreditkassor, att av medel, vilka centralkassa anskaffat genom upptagande
av lån, högst en fjärdedel finge utlämnas såsom lån å längre tid än
ett år och att minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda
belopp skulle redovisas i kassareserv av angiven beskaffenhet
eller i lån å återbetalningstid, som ej överstege ett år. Enligt § 49 i samma
förordning finge lån från jordbrukskassa ej utlämnas på längre återbetalningstid
än den kassan själv åtnjöte. I allmänhet tillämpades för
dessa lån en återbetalnings- eller uppsägningstid av tre månader. Vad
sparbankerna anginge stadgades i 26 § sparbankslagen, att, örn lån, för
vilket kommun eller dylik samfällighet ej vore ansvarig i egenskap av
huvudgäldenär eller löftesman, icke vöre ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga vore om lån, för vilket säkerheten utgjordes av inteckning
i fast egendom, inom sex månader, sparbanken skulle förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som
sålunda för varje fall angivits. Ytterligare vore i de särskilda av Kungl.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Maj:t för affärsbankerna fastställda bolagsordningarna föreskrivet, att
lån finge beviljas på högst sex månaders tid eller, om realsäkerhet blivit
ställd, på viss tids, högst tre månader, uppsägning, ävensom att kreditiv
och kredit i räkning finge meddelas på högst ett år. Slutligen erinrades
beträffande den vissa banker under senare år lämnade rätten att bevilja
s. k. avbetalningslån med en löptid av högst tio år, att sådana lån finge
beviljas endast intill viss del av grundfonden samt under villkor bland
annat, att återbetalningstiden icke utgjorde mer än tio år, att det årliga
avbetalningsbeloppet i skuldebrevet bestämdes i förhållande till den tid,
för vilken lånet beviljats, och att banken förbehölle sig rätt att, örn den
så funne skäligt, uppsäga lånet till återbetalning inom tre månader. Härtill
komme, att räntan enligt bestämmelserna i skuldebreven mestadels
ej vore fast utan växlande, i regel i anslutning till förändringarna i riksbankens
diskonto.
Det vore uppenbart, att de begränsningar, som sålunda stadgats med
avseende å återbetalningstiden för lån från jordbruksskassorna, sparbankerna
och affärsbankerna, ur synpunkten av dessa institutioners intressen
vore motiverade av att kapitalanskaffningen för utlåningsrörelsen
till väsentlig del utgjordes av inlåning från allmänheten eller eljest
skedde med förbehåll örn mer eller mindre kort uppsägningstid. Att under
sådana förhållanden binda utlåningen för längre tid och med fast
ränta skulle utan tvivel innebära risker för sagda kreditinrättningar såväl
med avseende å likviditeten som även med hänsyn till ändringar av
ränteläget. Jämväl vid begagnandet av de omförmälda möjligheterna att
i viss utsträckning bevilja lån på längre tid plägade fördenskull dessa
kreditinrättningar i lånereverserna förbehålla sig rätt att ändra räntan
efter penningmarknadens fluktuationer.
På grund härav har utredningen funnit en konvertering av jordbrukets
sekundärkrediter i långfristiga lån mot lägre och fasta räntesatser vara
ett viktigt led i regleringen av jordbrukarnas skuldsättning. Utredningen
har ansett, att det nu rådande ränteläget borde utnyttjas för en dylik
konvertering. För att detta syfte i största utsträckning skulle kunna ernås,
borde konverteringen åstadkommas genom en så bred aktion som
möjligt under kortast möjliga tid. Ett ytterligare önskemål, som i detta
sammanhang komme i betraktande, vore, att de ifrågavarande långfristiga
lånen förbundes med för jordbrukarna möjligast fördelaktiga amorteringsvillkor.
För tillgodoseende av nu angivna synpunkter å regleringen av jordbrukarnas
kreditförhållanden har jordbrukskreditutredningen föreslagit
inrättande av särskild statlig lånefond, ur vilken långfristiga sekundärlån
mot inteckning i jordegendom skulle på förmånliga villkor kunna
utlämnas. Såsom kapital till fonden har utredningen föreslagit anvisande
av ett belopp av 40,000,000 kronor. Närmare bestämmelser angående
låneverksamhetens bedrivande hava upptagits i det vid betänkandet
fogade förslaget till förordning i ämnet. Härtill torde jag längre
fram få återkomma.
I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av ledamoten herr Dahl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 13
berg har denne rörande behovet av den föreslagna lånekonverteringen
yttrat:
Att ett behov förelåge, vars tillgodoseende på lämpligt sätt vore ett
allmänt intresse, torde vara skäligen oomtvistligt. Av vikt syntes det
emellertid vara, att vid övervägandet av detta behov storleken och aktualiteten
av detsamma icke överskattades. En icke oväsentlig del av de
jordbrukskrediter, som vore utlämnade mot säkerhet av sekundärinteckningar,
torde vara rena driftskrediter, vilka säkerställts med sådana inteckningar,
som funnits tillgängliga. Att ifrågasätta omläggning av dylika
krediter till långfristiga lån vore givetvis icke avsett eller önskvärt.
Vidare borde beaktas, att i nuvarande tid, då räntan sedan länge vore
stadd i sjunkande rörelse och då den allmänna uppfattningen syntes alltmera
rotfästad, att vi ginge mot en lång period med mycket låga räntor,
det näppeligen kunde påräknas något större intresse hos gäldenärerna för
konvertering av deras korta krediter till långa lån med fast ränta. Det
båtade icke att framhålla, att spådomarna kunde visa sig felaktiga och
att en katastrof eller annan oväntad händelse kunde komma att helt förändra
situationen; för närvarande vore läget tvivelsutan sådant som antytts.
Den omständigheten att kreditinstitutens tillgång på likvida medel
vore utomordentligt riklig, föranledde givetvis, att hos dem funnes
ett starkt intresse att genom erbjudande av gynnsamma kreditvillkor söka
bibehålla och även öka sin utlåning mot nöjaktig säkerhet. Härvid förekomme
jämväl överflyttning från hypoteksföreningarna av lån mot primärinteckningar,
då lånen kunde uppsägas.
Vissheten örn att dessa rörelser på krediternas område komme att vid
ändrat ränteläge och ändrad penningställning avstanna, syntes väl
motivera, att redan nu möjligheter skapades för att utan svårighet omhändertaga
och på gynnsamma villkor hinda de för närvarande synnerligen
lösa krediterna. Härtill komme, att den oavlåtliga förefintligheten
av sådana möjligheter naturligen borde vara ägnad att i sin mån i för
låntagarna gynnsam riktning påverka ränteläget för det slag av krediter,
varom i detta sammanhang vore fråga.
Fråga om fortsatt ackordslåneverksamhet m. m.
I förenämnda den 16 november 1934 avgivna betänkande har jordbrukskreditutredningen
behandlat spörsmålet örn fortsatt hjälpverksamhet från
statens sida med syfte att för jordbrukare underlätta genomförandet av
ackord ävensom att i vissa andra fall lämna bistånd till jordbrukare, som
befinna sig i ekonomiskt trångmål.
Då för bedömandet av förevarande spörsmål de högst skuldbelastade
jordbrukarna äro av särskilt intresse, har jordbrukskreditutredningen på
grundval av den i det föregående omnämnda, av statistiska centralbyrån
upprättade statistiken uppgjort vissa tabeller (sid. 18—20), utvisande för
do olika områden, som gjorts till föremål för undersökningen, samt för
de olika storleksgrupperna av jordbruk såväl absoluta som relativa antalet
jordbrukare, för vilka skuldprocenten för jordbrukets behov överstiger
100 respektive ligger mellan 75 och 100. Till dessa tabeller, som
avse dels samtliga ägare och brukare, dels ägare, som bruka endast ägda
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
fastigheter i deras helhet, dels ock brukare, som ej äga fastigheter, torde
jag få hänvisa.
På grundval av tabellerna har jordbrukskreditutredningen gjort följande
sammanfattande anmärkningar:
Vad till en början anginge antalet jordbrukare, som hade en skuldsättning
för jordbrukets behov överstigande tillgångarna för jordbrukets behov,
framginge av tabellerna, att av de 12,846 uppgiftslämnarna 9.5 procent
bade en dylik hög skuldsättning. Det högsta relativa antalet sålunda
överskuldsatta jordbrukare återfunnes i Östergötlands läns södra
skogsbygd med 15.4 procent och i samma läns slättbygd med 12.o procent.
Det lägsta procenttalet utvisade Västerbottens läns kustland med 3.8 procent,
medan för Östergötlands läns norra skogsbygd, Malmöhus läns slättbygd,
Skaraborgs läns slättbygd och Västernorrlands läns inland procenttalen
utgjorde respektive 7.4, 9.5, 9.6 och 9.7. En jämförelse mellan de olika
storleksgrupperna av jordbrukare gåve vid handen, att det högsta såväl
absoluta som relativa antalet överskuldsatta jordbrukare återfunnes
bland dem, som ägde eller brukade egendomar med taxeringsvärden ej
överstigande 10,000 kronor.
En skuldprocent för jordbrukets behov av mer än 100 procent återfunnes
i relativt större antal bland arrendatorerna, för vilka siffran vore
15.7 procent, än bland de jordägare, som brukade av dem ägda fastigheter,
för vilka densamma utgjorde 8.8 procent. Uppmärksammas borde, att nu
ifrågavarande höga skuldsättning syntes vara mera jämnt fördelad på
olika storleksgrupper bland arrendatorerna än vad fallet vore för jordägarnas
vidkommande.
Med avseende å antalet jordbrukare med en skuldprocent för jordbrukets
behov av mellan 75 och 100 procent syntes av den fjärde tabellen,
att 13.8 procent av samtliga uppgiftslämnare vore belastade med en sådan
skuldsättning. Av de olika undersökta områdena företedde Malmöhus
läns slättbygd och Östergötlands läns slättbygd de största relativa antalen,
nämligen respektive 18.3 och 16.8 procent. De lägsta relativa antalen
utvisade Västernorrlands läns inland, 9.4 procent, och Västerbottens läns
kustland, 9.6 procent. Inom Skaraborgs läns slättbygd samt Östergötlands
läns norra skogsbygd och samma läns södra skogsbygd hade respektive
11.8, 12.3 och 13.4 procent av uppgiftslämnarna en skuldprocent för
jordbrukets behov av 75—100.
Slutligen påpekades, att av antalet uppgiftslämnare sammanlagt 23.3
procent bade en skuldprocent för jordbrukets behov av mer än 75 (alltså
75—100 eller över 100). För de olika undersökta områdena vore motsvarande
siffror följande, nämligen för Östergötlands läns norra skogsbygd
19.7 procent, för samma läns slättbygd 28.8 procent, för samma läns södra
skogsbygd likaledes 28.8 procent, för Malmöhus läns slättbygd 27.8 procent,
för Skaraborgs läns slättbygd 21.4 procent, för Västernorrlands läns
inland 19.i procent och för Västerbottens läns kustland 13.4 procent.
Det framliölles, att, därest hänsyn toges icke endast till jordbrukarnas
tillgångar och skulder för jordbrukets behov utan ock till deras övriga
tillgångar och skulder, ställningen tedde sig något mindre ogynnsam. I
tabellerna bade emellertid uppgifterna rörande jordbrukarnas samtliga
tillgångar och skulder icke gjorts till föremål för bearbetning motsvarande
den, vilken företagits i fråga örn de tillgångar och skulder, som
uppgivits avse jordbrukets behov.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
15
Efter hemställan av jordbrukskreditutredningen hava domhavandena
inom riket av chefen för justitiedepartementet anmodats att överlämna
vissa uppgifter örn konkursansökningar och inträffade konkurser under
de senaste åren samt därmed sammanhängande förhållanden, allt i vad
det gäller jordbrukare. De sålunda inkomna uppgifterna hava bearbetats
och sammanställts i den vid betänkandet fogade bilaga I, vilken innefattar
olika tabeller, till vilka jag likaledes torde få hänvisa (sid. 57—
87). Utredningen har framhållit, att av tabellerna kunde bland annat
utläsas, att under åren 1929—1933 blivit i konkurs försatta respektive
435, 402, 656, 846 och 574 jordbrukare samt att de under åren 1932 och
1933 i konkurs försatta jordbrukarna representerat ett sammanlagt skuldbelopp
av respektive 34.6 miljoner kronor och 19.2 miljoner kronor, under
det att tillgångarna uppgått till respektive 21.7 miljoner kronor och
lia miljoner kronor. I tillgångarna hade ingått fastigheter med taxeringsvärde
av tillhopa respektive 18.5 miljoner kronor och 9.2 miljoner
kronor. En betydande minskning av konkursernas omfattning hade sålunda
inträtt från år 1932 till år 1933, och de för första halvåret 1934
lämnade uppgifterna tydde på en ytterligare nedgång i antalet konkurser.
Minskningen från år 1932 till år 1933 hade varit särskilt framträdande
i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. För arrendatorerna
hade nedgången varit betydligt mindre än för jordägarna.
Jordbrukskreditutredningen har även från länsstyrelserna införskaffat
uppgifter, avseende åren 1929—1933, i fråga örn dels antalet verkställda
exekutiva försäljningar av jordbruksfastigheter, dels ock sammanlagda
beloppet av köpeskillingar ävensom sammanlagda beloppet av taxeringsvärden
å de därvid försålda fastigheterna. Dessa uppgifter hava sammanställts
i bilaga II, sid. 89—93, upptagande olika tabeller. Utredningen
har anfört, att av dessa framginge, att antalet exekutivt försålda
fastigheter under nyssnämnda år utgjort respektive 617, 604, 723, 1,018 och
1,002 med taxeringsvärde av respektive 8.7, 10.6, 14.i, 23.4 och 20.3 miljoner
kronor. De i tabellerna lämnade siffrorna utvisade, att antalet exekutiva
auktioner å jordbruksfastigheter ökades högst betydligt under år 1932
men därefter under år 1933 ånyo något minskades. Nu berörda utveckling
syntes hava varit särskilt framträdande i Kronobergs, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Värmlands län.
I fråga örn fördelningen av de för ackords- och stödlånerörelsen anvisade
medlen, antalet beviljade lån m. m. har jordbrukskreditutredningen
anfört:
Av de för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 anvisade anslagen, respektive
15 miljoner och 10 miljoner kronor, disponerades omkring respektive
1.4 miljon och l.i miljon kronor för utlämnande av ackordslån. Antalet
under sistnämnda budgetår beviljade sådana lån utgjorde ungefär 340,
av vilka omkring 20 icke överstege 1,000 kronor, omkring 140 belöpte sig
till 1,001—3,000 kronor och återstående omkring 180 lån uppginge till 3,001
—5,000 kronor. Ackordslånens genomsnittliga belopp utgjorde ungefär
3,250 kronor.
16
Kungl. Majlis proposition nr 187.
Till stödlån användes av de för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 anvisade
anslagen omkring respektive 12.8 och 8.i miljoner kronor. Under
sistnämnda budgetår beviljades ungefär 24,120 lån. Av dessa belöpte sig
omkring 22,060 lån till 500 kronor eller lägre belopp och omkring 2,060 lån
till belopp av 501—750 kronor. Det genomsnittliga beloppet för stödlånen
utgjorde under budgetåret 1933/1934 ungefär 340 kronor.
Av anslagen till ackordslån och stödlån bestredes även kostnaderna för
hjälpverksamhetens organisation.
Vad härefter angår spörsmålet örn fortsatt hjälpverksamhet från statens
sida för de högst skuldbelastade jordbrukarna har jordbrukskreditutredningen
vidkommande stödlåneverksamheten uttalat, att tillräckliga
skäl enligt utredningens åsikt icke förelåge att bibehålla denna provisoriska
form av statlig långivning. Till stöd härför har utredningen anfört:
De svårigheter på grund av brist på kontanta medel, som utgjort ett
skäl för anordnandet av ifrågavarande utlåning, hade genom de senaste
årens förbättring i jordbrukskonjunkturen otvivelaktigt minskats. Där
en jordbrukares ekonomiska ställning varit så undergrävd, att den inträdda
konjunkturuppgången icke kunnat för honom medföra någon
nämnvärd lättnad, torde förhållandena ofta vara sådana, att icke heller
en hjälp av den begränsade natur, som stödlånen utgjorde, kunde antagas
vara tillräcklig för att mera varaktigt bringa honom i ett gynnsammare
läge. Utlämnandet av stödlån borde därför upphöra med utgången
av budgetåret 1934/1935.
Frågan, huruvida ackordslåneverksamheten borde fortgå ännu någon
tid, har av jordbrukskreditutredningen besvarats jakande. Utredningen
har därvid anfört:
Av den av statistiska centralbyrån utarbetade statistiken framginge, att
en förhållandevis mycket betydande del av de utav statistiken omfattade
jordbrukarna vore betungade med skulder för jordbrukets behov, som
överstege deras tillgångar för jordbrukets behov. Statistiken visade däremot
icke storleken av antalet sådana jordbrukare, vilkas samtliga skulder
överstege deras samtliga tillgångar. Ej heller lämnade det statistiska materialet
någon grundval för bedömande, huru stor del av skulderna som
utgjordes av skulder till nära anförvanter el. dyl., vilka tilläventyrs icke
behövde befaras leda till exekutiva åtgärder. Statistiken syntes dock
under alla förhållanden peka därhän, att alltför många av våra jordbrukare
befunne sig i ett synnerligen osäkert läge, som det vore nödvändigt
att på något sätt söka förbättra. I denna riktning verkade uppenbarligen
de omförmälda åtgärderna för att genom statliga lån underlätta
för jordbrukarna att träffa ackördsuppgörelser med sina fordringsägare.
Jordbrukskreditutredningen funne för sin del starka skäl tala för att
möjligheter till erhållande av ackordslån fortfarande skulle stå till förfogande.
De meddelade uppgifterna örn anvisade anslag och disponerade
medel för ackordslåneverksamheten gåve väl vid handen, att densamma
icke erhållit den omfattning, som från början varit väntat. Detta
kunde naturligen i viss mån vara att tillskriva det förhållandet, att jordbrukarna
såvitt möjligt undveke att söka ackord med därav följande konsekvenser
för fordringsägarna, men måste även till viss del anses beroende
på innebörden av de gällande bestämmelserna på området, vilka
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
17
måhända väl strängt bundit lånenämnderna och härigenom kunnat omöjliggöra
utlämnande av lån i fall, då sådana principiellt bort kunna ifrågakomma.
Vidare hade de tre senaste årens goda skördar med all säkerhet
varit av särskilt stor betydelse för många jordbrukare, som stått på
gränsen till betalningsinställelse men tack vare skörderesultaten kunnat
nödtorftigt fullgöra sina förbindelser. Med hänsyn till nu berörda förhållanden
funne jordbrukskreditutredningen den omständigheten, att
ackordslånen ej i väntad omfattning blivit anlitade, icke böra föranleda,
att möjligheten att erhålla sådana undandroges jordbrukarna.
Jordbrukskreditutredningen har även övervägt frågan örn en mera allmän
hjälp till högt skuldsatta jordbrukare, men funnit, att denna fråga
för det dåvarande icke kunde bliva föremål för prövning. Härom har
utredningen yttrat:
Det hade synts jordbrukskreditutredningen vara motiverat att jämväl
tillse, huruvida icke även de jordbrukare, vilkas skulder visserligen icke
överstege tillgångarna men närmade sig dessa i storlek, borde kunna erhålla
statlig hjälp till tryggande av sin ställning. Jordbrukskreditutredningen
hade på grund härav tagit under övervägande, örn icke statens
hjälpverksamhet kunde och borde utsträckas till att i allmänhet och utan
hänsyn till förefintligheten av risk för omedelbart ekonomiskt sammanbrott
avse de jordbrukare, vilka vore hårt tyngda av skulder. Utredningen
hade emellertid funnit detta vara ett problem av synnerliga stor
räckvidd och ansett, att detsamma knappast kunde upptagas till närmare
omprövning, förrän den fullständiga statistiken rörande jordbrukarnas
skuldsättning i dess helhet förelåge. Därtill komme, att den tid, som stått
utredningen till buds efter det att den tidigare omnämnda preliminära
statistiken för vissa mindre områden blivit tillgänglig, varit väl kort, för
att utredningen skulle hava kunnat framkomma med förslag i förevarande
ämne i sådan tid, att frågan kunnat föreläggas 1935 års riksdag.
I syfte att giva en ökad effektivitet åt hjälpverksamheten har jordbrukskreditutredningen
emellertid föreslagit dels densammas utsträckning
till vissa andra fall än där förutsättningar finnas för genomförande
av ackord, dels utvidgning av ackordslånerörelsens omfattning och dels
vissa jämkningar i villkoren för utlämnandet av ackordslån. Utredningen
har härvid framhållit, att, därest framdeles en ännu mera omfattande
verksamhet från statens sida för sanering av hårt skuldsatta jordbrukares
ställning komme till stånd, den i betänkandet föreslagna mera begränsade
hjälpverksamheten måhända kunde inordnas därunder, varvid
nu föreslagna bestämmelser eventuellt kunde inarbetas oell sammanföras
med reglerna för den förenämnda mera vidsträckta hjälpverksamheten.
För möjliggörande av ifrågavarande verksamhet har utredningen föreslagit
anvisande för nästa budgetår av ett förslagsanslag av 4,000,000
kronor. Bestämmelser rörande verksamhetens bedrivande hava upptagits
i det vid betänkandet fogade förslaget till kungörelse örn lån till jordbrukare
för genomförande av ackord m. m. För det närmare innehållet i
detta torde jag sedermera få redogöra.
Bihang till riksdagens protokoll 10.‘I5. 1 sami. AV 187 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Yttranden.
Sekundärlåne
verksamheten.
I de över jordbrukskreditutredningens betänkande den 8 oktober 1934
avgivna yttrandena har frågan om behovet av den föreslagna konverteringen
av jordbrukets sekundärkrediter tämligen allmänt berörts.
Bank- och fondinspektionen har yttrat, att enligt inspektionens erfarenhet
numera allt flera jordbrukare kunde lättare än för några år
sedan fullgöra sina genom ingångna kreditavtal påtagna förpliktelser.
Några egentliga svårigheter för jordbrukare att hos redan förefintliga
kreditorgan erhålla sina legitima kreditbehov tillgodosedda på i allmänhet
tillfredsställande villkor torde för närvarande icke förefinnas.
Sparbanksinspektionen har framhållit, att jordbrukarna för närvarande
hade möjligheter att verkställa upplåning till relativt låg ränta, ehuru
icke i långfristig form och icke alltid mot nu ifrågasatt säkerhet. Utvecklingen
hade således gått i den riktning att alltmera minska behovet
av den föreslagna anordningen.
Fullmäktige i riksbanken hava i förevarande avseende anfört:
Beträffande det förefintliga behovet av att särskilda åtgärder vidtoges
i syfte att i vissa avseenden minska jordbrukets skuldbörda visade
jordbrukskreditutredningens preliminära bearbetning av statistiska centralbyråns
material, att skuldräntorna för vissa kategorier av jordbrukare
torde vara betungande. Detta förhållande syntes framför allt gälla arrendatorer
och de mindre självägande jordbrukarna. I den mån dessa jordbruk
arbetade på basis av naturahushållning bleve naturligtvis alla kontantutgifter,
vare sig de utginge i form av räntor eller skatter, ytterst
kännbara. Den framlagda statistiken visade dock, att även innehavare
av vissa stora jordbruk vore hårt skuldsatta. Å andra sidan borde framhållas,
att en stor del av de undersökta jordbruken vore helt skuldfria
och att sammanlagt icke mindre än 58.7 procent hade en skuldsättning
för jordbrukets behov, understigande 50 procent av motsvarande tillgångar.
Detta medförde, att skuldbördan i medeltal för samtliga undersökta
jordbruk icke syntes vara av den storlek, att en nedgång i räntesatserna
av i utredningen föreslagen storleksordning skulle komma att
betyda någon mera väsentlig förbättring i det svenska jordbrukets genomsnittliga
räntabilitet. Den i utredningen åsyftade konverteringsaktionen
borde sålunda för att tillgodose ett verkligt existerande behov främst inriktas
på räntelättnader för anförda kategorier av de mest skuldtyngda
jordbrukarna. Skuldfrågan för den kanske mest betydande gruppen av
dessa, arrendatorerna, folie emellertid helt utom ramen för denna utrednings
arbetsuppgifter, som endast avsåge den sekundära fastighetskrediten.
Styrelsen för Svenska bankföreningen har hållit före, att, ehuru ett
visst behov av särskilda anordningar med ifrågavarande syfte säkerligen
vore för handen, detta dock under nu rådande penningförhållanden
gjorde sig mindre gällande än eljest.
Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har uttalat, att styrelsen funnit
det av jordbrukskreditutredningen framförda förslaget värt beaktande,
då många jordbrukares ekonomiska läge otvivelaktigt vore mindre
gynnsamt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
19
Lantbruksstyrelsen har yttrat bland annat:
Den av statistiska centralbyrån verkställda utredningen grundade sig
på uppgifter från ett förhållandevis ringa antal jordbrukare eller — om
jordbruksenheterna beräknades till inemot 400,000 —• cirka 3 procent av
dessa jordbruksenheter. Ifrågasättas kunde, örn de delar av landet, som
utredningen avsåge, kunde anses representativa för landet i dess
helhet, då bland dessa upptagits de i förevarande avseende betydelsefulla
delar av landet, där på grund av kända förhållanden
skuldsättningen kunde beräknas vara särskilt stor, nämligen Östergötlands
och Malmöhus läns slättbygder. Uppgifterna angående den totala
skuldsättningen i förhållande till de totala tillgångarna torde få tillmätas
jämförelsevis stor betydelse. Svårare torde vara att på ett tillförlitligt
sätt fastställa de skulder, som skäligen finge anses såsom jordbruksskulder.
Det torde nämligen ligga nära till hands att antaga, att åtskilliga
jordbrukare utnyttjat den möjlighet till kredit, som inteckningsförfaranaet
lämnade, jämväl i fråga örn skulder, åsamkade av jordbruksdriften
helt ovidkommande orsaker. Det torde kunna antagas, att uppgiftslämnarna
allmänt bland jordbruksskulder upptagit de skulder, som vore
intecknade i respektive jordbruksegendomar. Det förhållandet, att — såsom
franninge av betänkandet — jordbruksskuldprocenten, i förhållande
till jordbrukstillgångarna, genomgående vore avsevärt högre än den totala
skuldprocenten i förhållande till de totala tillgångarna, talade för
riktigheten av detta antagande. Jordbrukskreditutredningen toge emellertid
vid bedömande av läget i första hand skuldprocenten för jordbrukets
behov till utgångspunkt. Enligt styrelsens förmenande hade den totala
skuldsättningen i förhållande till samtliga tillgångar största betydelsen
för bedömande av jordbrukarnas större eller mindre aktuella ekonomiska
svårigheter.
Slutligen har Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat bland annat,
att det i och för sanerandet av jordbrukarnas ekonomiska förhållanden
vore av vikt, att erforderliga krediter kunde ordnas på så fördelaktiga
villkor som möjligt. Sällskapet ville dock icke underlåta att påpeka,
att den önskvärda minskningen av jordbrukets skuldsättning och
räntebörda framför allt vore beroende av att prisen å jordbrukets produkter
hölles på en sådan nivå, att jordbruksdriften gåve nödiga medel
för amortering och räntebetalning å skulderna.
I några yttranden har uttalats, att resultatet av pågående utredningar,
avseende jordbrukskrediten i allmänhet, borde avvaktas, innan åtgärder
i förslagets riktning vidtoges.
I nu berörda hänseende har Sveriges allmänna lantbrukssällskap anfört:
Vad
genomförandet av nu föreslagna kreditkonverteringsåtgärder beträffade,
hade det enligt sällskapets mening varit önskvärt, att frågan,
även örn den kunde sägas utgöra ett särskilt avsnitt inom ett större frågekomplex,
kunnat tagas i betraktande i samband med de övriga förslag,
som kunde framkomma genom jordbrukskreditutredningens arbete. Ifrågasättas
kunde också, örn det vöre nödigt att nu lösbryta denna detalj från
dess inbördes sammanhang med de övriga frågor, som vore under utredning.
Det motiv som härför anförts, nämligen att man borde utnyttja det
20
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.
Ackordslätnererksamheten
m. m.
nu rådande fördelaktiga ränteläget, vore givetvis värt allt beaktande, men
av åtskilligt att döma torde de föreslagna åtgärderna för närvarande
dock ej komma att få så särskilt ingripande betydelse, och riskerna för
en omsvängning på kapitalmarknaden syntes för en tid framåt ej vara
större än att ett kortare uppskov för möjliggörande av frågornas behandling
i ett sammanhang vore förklarligt. Med framhållande av dessa
synpunkter ville sällskapet dock icke avstyrka, att åtgärder i föreslagen
riktning nu vidtoges.
Till förmån för ett förnyat övervägande av frågan örn jordbrukets sekundärkrediter
hava jämväl sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken
och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank uttalat sig.
Härvid har hänvisats — förutom till de av Sveriges allmänna lantbrukssällskap
i huvudsak anförda skäl — till den utredning, för vilken jordbrukets
primärkredit vore föremål, samt det nära samband, som rådde
mellan detta slag av kredit och sekundärkrediten.
I de yttranden, som avgivits över jordbrukskreditutredningens den 16
november 1934 avlämnade betänkande, har förslaget örn upphörande av
stödlåneverksamheten med utgången av budgetåret 1934/1935 nästan undantagslöst
tillstyrkts.
Endast hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har
påyrkat ett fortsättande av denna form av hjälpverksamhet. Utskottet
har härvid anfört:
Den föreliggande utredningen visade, att hittillsvarande stödlån anlitats
i stor omfattning. Enligt förvaltningsutskottets erfarenhet måste det
också vitsordas, att stödlånen haft ganska stor nytta icke endast på det
sätt, att de mindre jordbrukarna därigenom erhållit kontanta medel till
oundgängliga utgifter, utan även sålunda, att för jordbruket behövliga
arbeten kommit till stånd, vilka eljest blivit eftersatta till följd av bristande
medel. Förvaltningsutskottet måste därför beklaga, örn stödlånen
skulle upphöra. Skedde detta, måste förutsättas, att prisen på jordbrukets
produkter hölles uppe, så att jordbrukarna erhölle inkomster att bestrida
löpande utgifter.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har förklarat,
att utskottet visserligen ej ville avstyrka ett indragande av stödlåneverksamheten,
men ansåge, att andra utvägar borde beträdas för att
lösa krisproblemet och giva det stöd åt jordbruksnäringen, som ovillkorligen
erfordrades för att dess utövare skulle få den känsla av trygghet,
som vore oundgängligen nödvändig.
Jordbrukskreditutredningens förslag till fortsatt och utvidgad ackordslåneverksamhet
samt utsträckning av lånerörelsen till vissa andra fall
har i yttrandena mottagits gynnsamt.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län, som, på sätt
nyss nämnts, förordat ett fortsättande av stödlåneverksamheten, har dock
uttalat tvekan örn lämpligheten av att inrikta verksamheten på ackordslån.
Utskottet har därvid anfört:
21
Kungl. Majlis proposition nr 187.
Ackordslånen hade uppgått till allenast ringa antal och i det hela erhållit
blott underordnad betydelse. Huruvida utsikt funnes att denna
låneform för framtiden komme att i högre grad föras ut i verkligheten
kunde icke med bestämdhet förutses. Det måste dock ligga i sakens natur,
att det alltid vore svårare att bringa verksam hjälp åt jordbrukare,
som redan kommit så långt i ekonomiskt nödläge att de behövde ackord,
än om hjälpen komme på ett tidigare stadium. Härav föranleddes också,
att tämligen restriktiva bestämmelser finge uppställas för att icke statens
medel skulle gå förlorade utan nytta. Utskottet måste därför uttala
sina tvivel på lämpligheter av att inrikta verksamheten på ackordslån i
stället för stödlån, framför allt så vitt anginge de mindre jordbrukarnas
behov. Dock ville utskottet i val mellan ackordslån och moratorium bestämt
förorda det förra. Ett jordbruksmoratorium i nuvarande läge
skulle nämligen enligt utskottets mening tillfoga jordbruket allvarligskada
för framtiden.
Statskontoret har uttalat, att en viss försiktighet borde iakttagas, då
det gällde att fortsätta och utvidga den hittillsvarande låneverksamheen.
Till utveckling härav har statskontoret anfört:
Vid utarbetandet av sina förslag hade jordbrukskreditutredningen delvis
byggt på resultaten av en inom statistiska centralbyrån verkställd preliminär
bearbetning beträffande vissa områden inom vart land av statistiska
uppgifter angående jordbrukets skuldsättning vid slutet av år 1933
eller närmast motsvarande räkenskapsår. Statskontoret kunde icke underlåta
framhålla, att den statistiska utredning, vars resultat sålunda
varit för jordbrukskreditutredningen tillgängligt, varit av mycket ringa
omfattning, och att det redan av denna anledning torde vara synnerligen
vanskligt att av densamma draga några säkra slutsatser rörande
jordbrukarnas skuldsättning. Därtill komme, att berörda utredning icke
visade, huru stort antalet vore av de jordbrukare, vilkas samtliga skulder
överstege deras samtliga tillgångar, och icke heller, örn och i vad
mån skulderna utgjordes av skulder till nära anförvanter. Detta förhållande
medförde givetvis ytterligare svårigheter att på grundval av sagda
utredning bilda sig en tillförlitlig uppfattning om jordbrukarnas ekonomiska
belägenhet. På grund härav och med hänsyn därtill, att en förbättring
av jordbrukarnas ekonomiska förhållanden numera syntes hava
inträtt, torde en viss försiktighet böra iakttagas, då det gällde att fortsätta
och utvidga den hittillsvarande verksamheten för beredande åt jordbrukarna
av en sådan ekonomisk hjälp, varom här vore fråga. Därvid
torde ock böra fästas avseende vid de övriga stödåtgärder av olika slag,
som genom statens ingripande under de senare åren kommit och, åtminstone
under de närmaste åren, fortfarande torde komma jordbrukets utövare
till del. De av jordbrukskreditutredningen lämnade uppgifterna
om anvisade anslag och disponerade medel för den hittills bedrivna ackordsverksamheten
syntes ock giva vid handen, att denna verksamhet
icke erhållit den omfattning, man från början torde hava väntat. Väl
gyntes vissa särskilda omständigheter, såsom de tre senaste arens goda
skördar, hava medverkat till detta resultat, men givet vore, att en viss
osäkerhet måste göra sig gällande beträffande omfattningen av en fortsatt
hjälpaktion från statens sida på förevarande område.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det syntes styrelsen lämpligt,
att bestämmelserna på detta område iindrades och verksamheten på så
Departements
chefen.
22 Kungl, Maj:ts proposition nr 187.
sätt om möjligt finge större betydelse än hittills varit fallet. I princip
hade styrelsen intet att erinra mot nu föreliggande förslag, givetvis under
förutsättning, att lånerörelsen komme i händerna på för den ingalunda
lätta uppgiften kvalificerade krafter.
I förvaltningsutskottens yttranden hava i regel orsakerna till den ringa
efterfrågan på ackordslån berörts. I stort sett bekräfta uttalandena härutinnan
vad jordbrukskreditutredningen anfört och vad som genom tidigare
avgivna yttranden härutinnan blivit känt. Att ackordslånen varit
till mycket stor nytta, där de kommit till användning, vitsordas allmänt.
Med hänsyn till vad som blivit upplyst örn jordbrukarnas skuldsättning
och den ovisshet, som rådde med avseende å jordbruksnäringens framtid,
hava förvaltningsutskotten ansett, att en hjälpverksamhet av den
art, varom här är fråga, vore av behovet påkallad. I flera yttranden
har med styrka framhållits, att en varaktig hjälp åt jordbruksnäringen
endast kunde ernås genom att prisläget på jordbrukets produkter så höjdes,
att det i jordbruket nedlagda kapitalet härigenom kunde förräntas.
Slutligen har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län uttalat, att den föreslagna förordningen borde kompletteras, så att
därigenom bereddes hjälp åt jordbrukare, som på grund av krisen nödgats
lämna sina jordbruk. Till utveckling härav har förvaltningsutskottet
anfört:
Av den betänkandet bifogade statistiken framginge, att antalet exekutiva
auktioner å jordbruksfastigheter sista åren vore cirka fem gånger
större än åren strax före kriget. Någon statistik över de jordbruksfastigheter,
som ägarna tvingats att sälja, innan det gått så långt som till exekutiv
auktion för att örn möjligt bespara borgenärer och fordringsägare
förluster eller möjligen rädda något av tillgångarna för att ej bliva
ställda på bar backe, funnes icke. Men man torde med ganska stor visshet
kunna säga, att dessa senare slag av tvångsförsäljningar vore många,
många flera än de exekutiva försäljningarna. Det syntes utskottet därför,
som örn den föreslagna lagstiftningen örn ackordslån borde kompletteras
med åtgärder för att bereda de jordbrukare, som redan måst gå
ifrån sina fastigheter på grund av berörda förhållanden, möjligheter antingen
att återförvärva dessa eller förvärva andra fastigheter i stället
— det förra alternativet borde givetvis ifrågakomma, då gårdarna ifråga
vore ärvda fastigheter — eller ock att annan kompensation i fråga örn
försörjningsmöjligheterna bereddes dessa jordbrukare. Utskottet ville
därför ifrågasätta en utredning i nämnda syfte. Ehuru utskottet sålunda
ansåge det föreliggande jordbruksutredningens förslag i vissa fall otillräckligt
och ofullständigt i fråga örn det skydd för jordbrukarnas besutenhet,
det avsåge utgöra, finge utskottet dock tillstyrka dess antagande
i förhoppning örn, att detsamma skulle med vunnen erfarenhet örn dess
verkningar komma att förbättras och påbyggas att bliva ett verkligt
skydd för jordbrukarnas besuttenhet under svår tid.
Ben verkställda utredningen bestyrker angelägenheten av att jordbrukarnas
kreditförhållanden ordnas på ett tillfredsställande sätt. Visserligen
har, såsom jordbrukskreditutredningen framhållit, jordbrukets eko
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
nomiska läge till följd av vidtagna statsåtgärder, de sista årens goda skördar
och den allmänna konjunkturförbättringen ej oväsentligt förbättrats.
Svårigheten att komma upp till en sådan prisnivå å jordbrukets produkter,
att jordbruket skänker sina utövare nöjaktig förräntning av jordbrukskapitalet,
förefinnes emellertid alltjämt. Frågan örn fortsatta åtgärder
i prisstödjande syfte torde jag få tillfälle att i annat sammanhang
behandla. Oavsett de resultat, som härvid må erhållas, torde emellertid
läget för många vara sådant, att en reglering av skulderna är av behovet
påkallad.
Det av utredningen framlagda statistiska materialet rörande jordbrukets
skuldsättning tillåter väl icke några bestämda slutsatser härutinnan,
men å andra sidan pekar det hän på att stora grupper av jordbrukare
äro starkt skuldsatta. Under sådana förhållanden framstår det som ett
angeläget önskemål, att jordbrukets ränteutgifter hållas nere och att krediterna
jämväl i övrigt så ordnas, att amorteringar å erhållna lån kunna
erläggas. Jordbrukskreditutredningens förslag till inrättande av en statlig
lånefond med uppgift att tillhandahålla jordbrukare långfristiga lån
till fördelaktiga räntesatser åsyftar i sin mån att tillgodose det nyssnämnda
önskemålet. Ehuru förslaget avser endast en begränsad del av
jordbrukskrediten samt lånerörelsen måhända icke kan bringas upp till
någon mera avsevärd omfattning, måste förslaget anses innebära ett steg
i rätt riktning. Att låta med dess genomförande anstå i avbidan på resultatet
av ytterligare utredningar på jordbrukskreditens område, såsom
i några yttranden påyrkats, torde ej finnas anledning. Såväl förslagets
avgränsning mot övriga jordbrukskrediter som framförallt det rådande
ränteläget synes tala för att förslaget redan nu bliver föremål för statsmakternas
prövning.
Mot jordbrukskreditutredningens uttalande, att utlämnandet av stödlån
borde upphöra med utgången av budgetåret 1934/1935, har jag icke
något att erinra. Dessa lån hava varit motiverade under höjdpunkten
av en kris, då bristen på kontanta medel gjort sig särskilt kännbar. Sedan
en återgång mot normalare förhållanden börjat ske, torde detta slag
av hjälpverksamhet kunna undvaras.
Vad däremot ackordslåneverksamheten beträffar tala starka skäl för
att denna någon tid framåt får fortsätta. Jordbrukskreditutredningens
förslag i syfte att giva ökad effektivitet åt denna verksamhet anser jag
mig böra i princip biträda. Likaledes tillstyrker jag, att hjälp må kunna
lämnas också i andra fall än där möjligheter finnas för genomförande av
ackord. Det av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län gjorda uttalandet till förmån för att hjälp tillika i någon form bereddes
av krisen drabbade jordbrukare, som tvingats lämna sina jordbruk,
är visserligen behjärtansvärt. Då emellertid, vilket förvaltningsutskottet
även framhållit, antalet dylika jordbrukare lärer vara mycket stort samt
det övervägande antalet av dessa torde hava skaflat sig utkomst på an
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
nät håll, synes med hänsyn jämväl tagen till det finansiella läget ävensom
svårigheten att avgöra, vilka jordbrukare, som sålunda borde hjälpas,
någon åtgärd i sist angivet syfte icke nu böra vidtagas.
I sitt betänkande den 16 november 1934 har jordbrukskreditutredningen,
såsom nämnts, funnit det vara förtjänt att övervägas, huruvida icke längre
gående åtgärder till stöd för skuldtyngda jordbrukare än de i betänkandet
föreslagna borde vidtagas från statens sida. Emellertid har utredningen
ansett ett slutligt bedömande av detta spörsmål icke kunna
ske, förrän den inom statistiska centralbyrån pågående undersökningen
rörande jordbrukets skuldsättning avslutats. Till vad utredningen sålunda
anfört får jag ansluta mig. I uttalande till statsrådsprotokollet
den 9 januari 1935 angående jordbrukskreditutredningens verksamhet har
jag förklarat mig utgå från att utredningen, så snart resultatet av nyssnämnda
undersökning förelåge, fullföljde den utredning om mera allmän
hjälp till högt skuldsatta jordbrukare, som i omförmälda betänkande
ifrågasatts. I samband därmed ansåg jag det böra undersökas, örn ej anordningar
kunde träffas, som gåve landets jordbrukare större motståndskraft
mot konjunkturernas växlingar, exempelvis genom förhindrande av
överdriven skuldsättning. På min hemställan beslöt Kungl. Majit uppdraga
åt jordbrukskreditutredningen att utföra en dylik undersökning
samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, som därav föranleddes.
Frågan örn reglering av jordbrukets skuldsättning kan sålunda
icke anses slutbehandlad med de förslag, som jag på grund av nu föreliggande
betänkanden anser mig böra underställa Kungl. Majits prövning.
Det torde bliva anledning att återkomma till spörsmålet, sedan förenämnda
utredningar i ämnet hunnit verkställas. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att även frågan örn möjligheterna att åstadkomma förbättrade
villkor för den primära fastighetskrediten jämlikt Kungl. Majits
beslut den 24 juli 1934 är föremål för utredning av särskilda utredningsmän,
de s. k. 1934 års fastighetskreditsakkunniga. Ej heller denna utredning
är ännu slutförd.
Vad angår detaljerna i jordbrukskreditutredningens nu förevarande
förslag har jag, såsom framgår av vad redan inledningsvis anförts, funnit
viss överarbetning böra ske. Jag torde i det följande få närmare redogöra
för såväl innehållet i förslagen och däröver avgivna yttranden
som min egen ståndpunkt till desamma. Härvid torde jag till en början
få uppehålla mig vid frågan örn inrättande av en statlig lånefond för utlämnande
av sekundärlån mot inteckning i jordegendom. Resultatet av
de överväganden, som i denna fråga ägt rum inom jordbruksdepartementet,
föreligger i det inledningsvis omförmälda inom departementet utarbetade
förslaget till kungörelse angående statens sekundärlånefond för
jordbrukare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
25
Förslaget till kungörelse angående statens sekundärlånefond för
jordbrukare.
Det av jordbrukskreditutredningen framlagda förslaget till förordning
i ämnet åsyftar, att långfristiga lån skola kunna beviljas jordbrukare
från en för ändamålet bildad statlig fond mot säkerhet av inteckning
i jordegendom till högst sjuttiofem procent av egendomens belåningsvärde.
Fonden skall förvaltas av riksgäldskontoret, Lånerörelsen
skall för statens räkning handhavas av en nämnd med ledande, sammanhållande
och övervakande uppgifter. Nämnden, som skall hava sitt
säte i Stockholm, utgöres av fem ledamöter, därav två utses av Kungl.
Maj:t, som tillika förordnar en av dessa ledamöter till ordförande i
nämnden, en, tillika vice ordförande, av fullmäktige i riksgäldskontoret
samt vardera en av styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank och
Svenska jordbrukskreditkassan. Utlåningen och vården av utlämnade
lån skola under nämndens ledning och tillsyn besörjas av låneförmedlare.
Såsom låneförmedlare äger nämnden anlita hypoteksföreningar
och centralkassor för jordbrukskredit samt de ytterligare kreditinrättningar,
som Kungl. Majit kan finna skäl bestämma. I låneförmedlares
behandling av fonden rörande ärenden skall deltaga ett av Kungl. Majit
förordnat ombud för statsverket, mot vars mening lån ej må beviljas.
För att såsom lånebiträden bisträcka nämnden eller låneförmedlarna äger
nämnden, där så erfordras, anlita jordbrukskassor och sparbanker ävensom
av nämnden utsedda kommittéer av två eller tre personer. Lånebiträden,
som nyss nämnts, äga icke bevilja lån eller handhava vården av utlämnade
lån. Till riksgäldskontoret skall gäldas ränta å de medel, som
från fonden tagas i anspråk, enligt räntefot, som fastställes av Kungl.
Majit efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret. Lån, som beviljas
jordbrukare, skola förräntas efter fast vid lånets meddelande bestämd räntefot.
Denna skall, där Kungl. Majit ej föreskriver annat, vara en halv
procent högre än den räntefot, efter vilken ränta skall erläggas till riksgäldskontoret.
Av varje års inkomst av lånerörelsen skall, innan räntan
till riksgäldskontoret erlägges, dels gäldas omkostnaderna under
året för lånerörelsens bedrivande, dels ock till en för fonden avsedd säkerhetsfond
avsättas ett belopp, motsvarande en femtedels procent av
de utlämnade lånens sammanlagda kapital. Härutöver skall säkerhetsfonden
tillföras vad som av årsinkomsten må återstå, sedan all utestående
och vid årets utgång förfallen ränta till riksgäldskontoret blivit erlagd.
Den ordning, i vilken inkomsten av lånerörelsen sålunda skall
tagas i anspråk, gäller dock ej de första verksamhetsåren. För tiden till
utgången av år 1938 skall nämligen, i den mån så erfordras för fullgörande
av förräntningsskyldigheten till riksgäldskontoret, någon avsättning
till säkerhetsfonden ej äga rum. Sistberörda fond får ej användas
Jordbrukskredit
utredningen.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
i lånerörelsen utan skall av nämnden hållas innestående på räntebärande
räkning i riksgäldskontoret eller ock placeras i svenska statens obligationer.
Den får vidare endast tagas i anspråk för täckande av kapitalförlust,
som drabbat fonden.
I motiveringen till sitt förslag har jordbrukskreditutredningen till en
början erinrat örn att den vid lösningen av de uppställda problemen underkastat
olika utvägar en ingående omprövning. Härvid hade utredningen
måst övergiva tanken på genomförandet av en konvertering av
jordbrukets sekundärkrediter medelst reguljära åtgärder från de kreditinstitutioners
sida, vilka^hade hand örn den nuvarande sekundärbelåningen.
Som av det förut anförda framginge, medgåve icke grunderna för
dessa kreditanstalters verksamhet den för konverteringens verkställande
erforderliga långfristiga upplåningen liksom ej heller den långfristiga
utlåning, varom här vore fråga. En ändring av nämnda grunder åter
ansåge utredningen innebära en alltför genomgripande åtgärd med alltför
vittgående konsekvenser på hela kreditväsendets område för att här
kunna ifrågasättas.
Jordbrukskreditutredningen har därefter i första hand diskuterat
frågan, huru organisationen av den föreslagna utlåning sverksamheten
borde ordnas, samt i sammanhang därmed kommit in på spörsmålet,
huru de för lånerörelsen erforderliga medlen skulle anskaffas. Jordbruksutredningen
har i dessa avsenden anfört:
Det hade synts jordbrukskreditutredningen, som örn tre huvudlinjer
stöde öppna för problemets lösning, nämligen dels skapandet av en helt
ny kreditorganisation för handhavandet av den långfristiga utlåning,
som ifrågasatts, dels anförtroendet av denna åt en eller flera av de redan
nu förefintliga kreditinstitutionerna såsom särskild uppgift vid sidan av
den reguljära verksamheten och dels slutligen en kombination i någon
form av dessa båda linjer.
Jordbruksutredningen ville till en början betona, att en utlåningsrörelse,
som avsåge tillhandahållande av långfristiga lån mot inteckning i
jordegendomar, liggande så högt som sjuttiofem procent av egendomsvärdet
vid utlåningstillfället, av sina verkställande organ krävde stor
erfarenhet och kunnighet, för att de med rörelsen förenade riskerna
skulle kunna hållas inom måttliga gränser. Med hänsyn till att rörelsen
såvitt möjligt borde bära sig själv och utlåningsräntorna tillika borde
hållas låga, vore det jämväl angeläget, att organisationen av rörelsen
bleve så billig som möjligt. Dessa synpunkter liksom önskvärdheten av
att överorganisation på kreditgivningens område undvekes, talade för att
tanken på inrättande av ett nytt särskilt institut för ifrågavarande lånerörelse
icke upptoges under annan förutsättning än att det funnes ådagalagt,
att en lösning av organisationsfrågan icke kunde vinnas på grundval
av medverkan från redan förefintliga kreditinstitutioners sida.
Av de nuvarande kreditinstitutioner inom landet, som i större utsträckning
meddelade jordbrukskredit, nämligen hypoteksbanken med hypoteksföreningarna,
jordbrukskreditkassan med central- och jordbrukskas
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
sonia samt sparbankerna och affärsbankerna, syntes de båda förstnämnda
organisationerna äga företräde framför de övriga redan ur den synpunkten,
att de var för sig stöde under enhetlig ledning, som skulle kunna
övertaga ansvaret för den förevarande utlåningsrörelsen. Vad vidare
till en början anginge hypoteksbanken och hypoteksföreningarna borde
uppmärksammas, att dessa vore de enda kreditinstitutioner, som meddelade
långfristig, bunden kredit mot inteckning i jordbruksegendom, och
att hos dem alltså funnes företrädd särskild erfarenhet på detta område.
Beskaffenheten av förevarande organisation för den primära jordbrukskrediten
och det nära sambandet mellan den primära och den sekundära
inteckningskrediten skulle även kunna antagas föranleda, att skötseln
av den sekundära kreditgivningen borde kunna av hypoteksbanken åstadkommas
förhållandevis billigt. Vid utlåningsrörelsens överlämnande till
hypoteksbanken skulle först den möjligheten kunna tänkas, att banken
anskaffade de för utlåningen erforderliga medlen genom egen upplåning
mot obligationer. Hypoteksbanken skulle i så fall komma att utgiva två
slag av obligationer av inbördes helt olika typer, den ena avsedd att
svara mot primärbelåningen och den andra mot sekundärbelåningen.
Förstnämnda obligationer vore säkerställda av de förskrivningar med
åtföljande säkerheter, som hypoteksföreningarna för erhållna lån avgivit
till banken, vartill komme föreningarnas och deras medlemmars solidariska
ansvarighet samt den av staten ställda garantifonden å 60 milj.
kronor. För de obligationer, som skulle utgivas för sekundärbelåningen,
erfordrades säkerligen en betydligt mera omfattande statsgaranti. Att
hypoteksbanken sålunda skulle hava att utgiva två slag av i olika omfattning
statsgaranterade obligationer vore en anordning, som i och för
sig syntes mindre lycklig och som skulle kunna tänkas medföra att de
mot primärkrediten svarande, allenast i ringa utsträckning statsgaranterade
obligationerna bleve mindre begärliga än nu vore fallet och att
banken för den upplåning, som avsåges för sistnämnda kreditgivning,
till äventyrs skulle nödgas betala samma eller till och med högre ränta
än för den för sekundärkreditgivningen erforderliga upplåningen. Men
vidare vore att märka, att, även örn staten iklädde sig fullt ansvar gentemot
köparna av vissa obligationer, hypoteksbanken uppenbarligen i
första hand komme att svara för betalningen av desamma. Hessa obligationer
skulle motsvaras av en utlåning mot sämre säkerheter än som
hittills legat till grund för utlåningen från banken. Det torde vid sådant
förhållande icke kunna undvikas, att, huru än ansvaret för hypoteksbanken
förbindelser uppdelades på hypoteksföreningarna och deras
delägare eller i övrigt anordnades, hypoteksbanken och hypoteksföreningarnas
.ställning utåt skulle påverkas i försämrad riktning genom de
nyss antydda åtgärderna. Redan risken för att förtroendet för hypoteksbanksrörelsen
och dess förmåga att tillhandahålla billig primärkredit sålunda
skulle kunna rubbas genom den avsedda konverteringsaktionen
ansåge jordbrukskreditutredningen vara ett avgörande skäl mot den
ifrågasatta anordningen. Det nu sagda vore i stort sett tillämpligt även
för det fall, att staten upplånade de erforderliga medlen och hypoteksbanken
i sin tur mottoge desamma av staten såsom lån med skyldighet
att svara för desammas återbetalande. Däremot skulle förhållandet
bliva ett annat, därest staten för ifrågavarande utlåningsrörelse ställde
av staten anskaffade medel till hypoteksbanken förfogande med åtagande
från statens sida av ansvar för utlåningen. Staten förbleve alltså
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ägare av medlen, under det att hypoteksbanken allenast skulle såsom
syssloman handhava deras utlåning för statens räkning. Banken kornine
vul en sådan anordning icke att stå någon risk för utlåningen. En
dylik lösning bleve givetvis icke förenad med ovan anförda olägenheter.
Emellertid syntes befogade erinringar organisatoriskt sett kunna riktas
jämväl mot denna sistnämnda linje. Hypoteksbanken lokala organisation
torde varken vara tillräckligt utbyggd å de olika orterna eller representera
tillräcklig smidighet, för att den här avsedda utlåningsrörelsen,
därest den anförtroddes enbart åt hypoteksbanken och hypoteksföreningarna,
skulle kunna bliva i önskvärd grad effektiv. Enligt jordbrukskreditutredningens
mening borde, såsom redan förut anförts, verksamheten
anordnas på så bred front, att den avsedda konverteringsaktionen
„ med utnyttjande av nuvarande låga ränteläge genomföras på en
förhållandevis^ kort tid. Med hänsyn härtill ansåge utredningen handhavandet
av utlåningsrörelsen på de olika orterna ute i landet böra anförtros
åt en organisation av större omfång än den som hypoteksbanken och
hypoteksföreningarna representerade.
Beträffande därefter möjligheterna att anförtro den föreslagna utlåningsverksamheten
åt jordbrukskasserörelsen erinrades till en början,
att jordbrukskassornas utlåning till stor del grundades på säkerheter
bestående av inteckningar i jordbruksegendom. Jordbrukskasseorganisationen
företrädde följaktligen en betydande erfarenhet på förevarande
område. I likhet med hypoteksbanken och hypoteksföreningarna skulle
alltså även jordbrukskasserörelsen ur nu berörda synpunkt kunna anses
lämpad att handhava ifrågavarande utlåning. Jämväl vid dennas
överlämnande till jordbrukskasseorganisationen borde den upplåning,
som skulle erfordras för ändamålet, av hänsyn såväl till organisationens
normala upplåning som till dess delägare, vilka hade begränsad solidarisk
ansvarighet för rörelsens förbindelser, böra ombesörjas av staten,
varvid även räntevillkoren kunde bliva de bästa möjliga. Emellertid
torde vad nyss anförts gentemot tanken på utlåningens överlämnande
till hypoteksbanken och hypoteksföreningarna även böra göras gällande
mot dess anförtroende åt jordbrukskasserörelsen i så måtto, att icke heller
denna rörelse för närvarande syntes vara tillräckligt utbyggd för att
ensam kunna handhava förevarande utlåning. Jordbrukskreditutredningen
utginge nämligen från att jordbrukskassorna av olika skäl i allmänhet
icke torde vara lämpade att självständigt ombesörja sådan utlåning,
varom här vore fråga, utan att denna skulle handhavas av centralkassorna.
Jordbrukskreditutredningen hade sålunda å ena sidan utgått från att
uppbyggandet av en helt ny kreditorganisation för ifrågavarande utlåningsrörelse
i möjligaste mån borde undvikas, och å andra sidan funnit,
att de redan förefintliga kreditorganisationer, som stöde under sådan
enhetlig ledning, att det skulle kunna ifrågakomma att åt någon av dem
anförtro utlåningsrörelsen, icke var för sig torde kunna handhava denna
uppgift. Utredningen hade fördenskull upptagit till övervägande, huruvida
icke rörelsen skulle kunna omhändertagas gemensamt av flera av de
befintliga kreditinstitutionerna, varvid dock nödvändigtvis ett centralt
organ måste skapas med uppgift att sörja för en enhetlig ledning av rörelsen.
Jordbrukskreditutredningen hade efter därom framställd begäran fått
mottaga vissa yttranden från vederbörande kreditinstitutioner och an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
29
såge sig på grund av dessa yttrandens innehåll kunna förutsätta, att
hypoteksbanken och centralkassorna för jordbrukskredit samt i viss utsträckning
även sparbanker och affärsbanker skulle vara villiga att
lämna sin medverkan vid den ifrågavarande lånerörelsen, under förutsättning
att nämnda institutioner icke ålades ansvar för de utlånade
medlen. Denna de låneförmedlande institutionernas frihet från ansvar
för de utlånade medlen utgjorde även en förutsättning för att en eljest
oundgänglig omarbetning av kreditanstalternas konstitution skulle kunna
undvikas.
Visserligen kunde i förenämnda hänseende någon tveksamhet förväntas
hos sådana kreditinstitutioner, som själva bedreve utlåning mot sekundära
säkerheter, men enligt jordbrukskreditutredningens mening borde
dessa likväl icke hava anledning befara något mera betydande intrång
i sin verksamhet. Det torde nämligen kunna antagas, att låntagarna med
hänsyn till kreditbehovens art i icke ringa utsträckning föredroge korta
lån framför långfristiga och följaktligen i många fall kvarstannade hos
sina nuvarande långivare. Även örn dessa sistnämnda komme att erfara
ett visst tryck på sina utlåningsräntor, borde å andra sidan uppmärksammas,
att de kunde vinna vissa fördelar genom att medverka i den här
ifrågasatta utlåningsrörelsen. Sålunda kunde det ligga i en banks intresse,
att en låntagare, som hade såväl primärlån som sekundärlån och
högre liggande inteckningskredit eller krediter mot namnsäkerhet placerade
hos banken, finge sin sekundärkredit ordnad på mera fördelaktigt
sätt, i det att möjligheterna för låntagaren att bättre sköta sina
övriga krediter härigenom ökades. Detta borde självfallet icke få föranleda
och behövde ej heller befaras medföra, att en kreditinstitution,
som åtagit sig uppgiften som förmedlare för de här ifrågasatta lånen,
utnyttjade denna sin ställning på sådant sätt, att lån av beskaffenhet
att ej rätteligen böra beviljas av statens medel likväl överflyttades.
Såvitt jordbrukskreditutredningen kunnat finna, skulle rörelsen genom
nu angiven medverkan från olika håll kunna i tillräckligt omfång vinna
önskvärd kontakt med låntagarna samt ernå sådan effektivitet, som
vore nödvändig för att densamma skulle medföra åsyftat resultat. De
nämnda kreditinrättningarnas medverkan borde enligt jordbrukskreditutredningens
mening anordnas enligt följande grunder. Handhavandet
av utlåningen samt vården av de utlämnade lånen borde anförtros åt
låneförmedlare, vilka i första hand borde utgöras av hypoteksföreningarna
och centralkassorna för jordbrukskredit. Emellertid utginge jordbrukskreditutredningen
från att det för vinnande av en tillräcklig omfattning
av den ifrågavarande konverteringsaktionen vore önskvärt, att
jämväl andra kreditinrättningar finge, efter Konungens bestämmande,
anlitas såsom låneförmedlare, i vilket avseende utredningen tänkte på
större sparbanker med mera omfattande verksamhet på landsbygden, ett
mindre antal stora jordbrukskassor samt möjligen affärsbanker, som i
mera avsevärd omfattning ägnade sig åt kreditgivning till jordbrukare.
Jordbrukskassor samt mindre sparbanker borde eljest kunna anlitas såsom
lånebiträden för att lämna bisträckning av olika slag. Jordbrukskreditutredningen
ville i detta sammanhang framhålla, att det icke borde
möta hinder för att, där så funnes lämpligt, mer än en låneförmedlare
utsåges för samma område. Att genomföra en indelning av riket i
distrikt, inom vilka allenast en låneförmedlare medgåves vara verksam,
30
Kungl. Maj:ts -proposition nr 187.
skulle nämligen — på sätt närmare utvecklades i den speciella motiveringen
— bliva mer eller mindre konstlat och kunna leda till att den konvertermgsoperation,
utredningen i första rummet åsyftade, komme att
försvåras och fördröjas.
Vad anginge det centrala organ, som vid val av nu angivna alternativ
skulle hava den enhetliga ledningen av rörelsen, framhölles, att frågan
härom stöde i visst sammanhang med spörsmålet, huru de för rörelsen
erforderliga medlen skulle anskaffas.
Även vid den nu behandlade lösningen kunde tre alternativ för medlens
anskaffande tänkas, nämligen antingen självständig upplåning från
det nya organets sida och eget ansvar för utlåningsrörelsen eller anlitande
av medel, som av staten ställdes till förfogande för ändamålet,
likaledes med eget ansvar för det centrala organet, eller slutligen ianspråktagande
av medel, som staten ställde till förfogande, och utlåning på
statens ansvar.
Säkerheten för en självständig upplåning skulle tydligen först och
främst utgöras av de för utlämnade lån ställda hypoteken, vilket emellertid
skulle förutsätta, att det i § 5 förordningen angående Sveriges
allmänna hypoteksbank meddelade monopolet för denna bank att utgiva
obligationer mot säkerhet i jordbruksfastigheter begränsades till att gälla
upplåning mot säkerhet av primärinteckningar. Enligt jordbrukskreditutredningens
uppfattning borde med hänsyn till utlåningens natur
icke här liksom gällde för hypoteksbanken och jordbrukskreditkassan
solidariskt ansvar för upplåningen åläggas låntagarna. Däremot ansåge
jordbrukskreditutredningen, att det för ernående av så låg ränta
som möjligt vore nödvändigt att förse obligationerna med full statsgaranti.
Uppenbarligen vöre det för detta syfte icke tillräckligt, att staten
endast meddelade garanti för en del av upplåningen eller såsom säkerhet
för densamma ställde till förfogande en garantifond till begränsat
belopp. Vid sådant förhållande syntes det utredningen, som örn det ur
statens synpunkt icke skulle innebära någon reell fördel, örn de för utlåningsrörelsen
erforderliga medlen upplånades av ett särskilt kreditinstitut
i stället för av staten. Å andra sidan kunde genom att staten direkt
sörjde för medelsanskaffningen vinnas, såväl att lån kunde ställas
till låntagarnas förfogande mot lägsta möjliga räntor som att uppgifterna
för det antydda gemensamma organet för rörelsen — vilket alltså icke
behövde, självständigt befatta sig med upplåning eller med vård och
förvaltning av för sådan upplåning ställda hypotek — kunde betydligt
begränsas och därmed organisationskostnaderna för detsamma avsevärt
reduceras. En viss, eljest möjlig konkurrens med statens upplåning i
övrigt kunde också på detta sätt undvikas. Härtill komme, att vid upplåning
genom statens försorg icke större kapital behövde bindas i rörelsen
än som vid varje tillfälle erfordrades för densamma och att staten
alitsa för andra ändamål kunde använda återstående för verksamheten
avsedda medel. Möjligheterna att medgiva låntagare att i förtid
återbetala lån skulle härigenom ökas.
Av nu nämnda skäl hade jordbrukskreditutredningen funnit sig böra
förorda, att medelsanskaffningen för ifrågavarande utlåningsrörelse ombesörjdes
av staten, som överförde de erforderliga medlen till en särskilt
för ändamålet bildad statlig lånefond, samt att rörelsens ledande
organ icke anordnades såsom ett självständigt kreditinstitut utan såsom
en nämnd, med ledande, sammanhållande och övervakande uppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
31
I förevarande sammanhang har jordbrukskreditutredningen uttalat,
att man torde hava att räkna med att utlåningsrörelsen, sedan konverteringen
under loppet av ett antal år genomförts, komme att nedgå i omfattning
och att verksamheten till stor del komme att utgöras av vård
av utlämnade lån. Utredningen, som med hänsyn härtill utginge från
att den föreslagna organisationen icke bleve av permanent natur, ansåge
det böra framdeles, när den egentliga konverteringsaktionen i huvudsak
avslutats, av statsmakterna tagas under övervägande, huruvida
icke rörelsen borde överflyttas till någon av de redan förefintliga kreditinstitutioner,
som hade till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Till stöd för förslaget rörande statens räntegottgörelse och den utlåningsränta,
som skulle tillämpas i fråga örn lån från fonden, har jordbrukskreditutredningen
yttrat:
Enligt jordhrukskreditutredningens mening borde staten för de medel,
som placerades i den ifrågavarande lånerörelsen, erhålla en räntegottgörelse
som varken överstege eller understege den för statens motsvarande
upplåning utgående räntan. Å ena sidan borde nämligen staten
icke erhålla någon vinst av rörelsen, vilken ju tillkomme för att
bringa jordbrukarna lättnad i deras skuldbördor, och å andra sidan borde
det vara ett önskemål, att staten icke heller skulle behöva göra förluster
på denna rörelse.
Den utlåningsränta, som skulle tillämpas i fråga örn lån från fonden,
borde beräknas sålunda, att, förutom gottgörelse för fondens ränteutgifter,
även inbegrepes ersättning för förvaltningskostnaderna för utlåningsrörelsen
ävensom därutöver skälig avsättning till en säkerhetsfond.
I fråga örn förvaltningkostnadernas storlek har jordbrukskreditutreduingen
anfört:
Frågan örn förvaltningskostnadernas storlek läte sig av naturliga skäl
icke närmare på förhand bedöma. Dessa kostnader komme att utgöras
dels av utgifter för nämndens verksamhet, dels av ersättningar till låneförmedlare
m. fl. samt dels av med revisionsverksamheten förenade utgifter.
Jordbrukskreditutredningen hade funnit sig med en viss grad av
säkerhet kunna utgå från att förvaltningskostnaderna icke kunde nedbringas
lägre än till 0.25—O.so procent av rörelsens omslutning. Under de
första åren av verksamheten komme de sannolikt att bliva större än
under de efterföljande åren, och troligen torde de icke under denna första
tid kunna hållas inom nyss angivna gräns. Jordbrukskreditutredningen
ansåge med hänsyn till det nu sagda försiktigheten bjuda, att förvaltningskostnaderna
under de första åren, förslagsvis till och med år
1938, beräknades uppgå till omkring 0.5 procent av omslutningen, men
förutsatte, att de sedermera, då verksamheten till stor del komme att bestå
av vård av utlämnade lån, skulle kunna reduceras till ungefär 0.3
procent.
Såsom motivering till förslaget örn avsättning av medel till en säkerhetsfond
för täckande av kapitalförluster å lånerörelsen har jordbruksutredningen
anfört:
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Då även vid ett försiktigt handhavande av den utlåningsverksamhet,
varom här vore fråga, kapitalförluster kunde förutses komma att inträffa,
ansåge jordbrukskreditutredningen viss avsättning av medel till
en säkerhetsfond icke kunna underlåtas. Därest nämligen icke sådana
fonderade medel komme att finnas tillgängliga för förlusternas täckande,
måste antingen räntemarginalen vid den tid, då dylika förluster befarades
skola inträffa, beräknas tillräckligt hög för att täcka förlusterna
eller ock avskrivning å riksgäldskontorets kapitalfordran till motsvarande
del förr eller senare verkställas med anlitande av skattemedel. Vid
jämförelse med det förra av dessa förfaringssätt medförde bildandet av
en säkerhetsfond fördelen av en jämnare fördelning av uppkomna förluster.
Den andra nyssnämnda utvägen skulle innebära, att förlusterna
å rörelsen komme att överskjutas på statsverket samt att utlåningsräntorna
icke i någon mån skulle innesluta riskpremie och alltså bleve lägre
än som rätteligen vore av förhållandena betingat. Då jordbrukskreditutredningen
icke kunde förorda en sådan anordning, funne utredningen
uppläggandet av en säkerhetsfond med angivet ändamål erforderligt.
I fråga örn de hittillsvarande statliga utlåningsfonderna förekomme visserligen
icke någon motsvarande anordning. Om en dylik lånefond lede
en kapitalförlust, inträffade tills vidare intet annat än att fonden levde
vidare med minskat kapital. Endast örn eller när statsmakterna så funne
behövligt, vidtoges åtgärder i anledning av det timade genom att nya
medel anvisades till fyllande av den uppkomna bristen i fondkapitalet.
Beträffande bär ifrågavarande lånefond åter komme läget att bliva detsamma
först i den mån säkerhetsfonden icke lämnade tillgång till förlustens
täckande.
^Avsättning till säkerhetsfonden föreslogea av jordbrukskreditutredningen
skola årligen ske med ett belopp, motsvarande O.a procent av de
utlämnade lånens sammanlagda kapital. Man torde kunna utgå från att
kapitalförluster i nämnvärd utsträckning icke komme att uppstå under
de första åren av verksamheten. Vid sådant förhållande hade jordbrukskreditutredningen
ansett sig kunna förorda, att avsättningen till
säkerhetsfonden icke skulle behöva ske förrän i bokslutet för år 1939, varigenom
vunnes, att marginalen mellan upp- och utlåningsräntorna under
de första åren liksom i fortsättningen kunde begränsas till 0.5 procent.
Till säkerhetsfonden borde, utöver den fastställda avsättningen,
även föras vad som av årsinkomsten återstode, sedan all utestående och
vid årets utgång förfallen ränta till riksgäldskontoret blivit erlagd samt
förvaltningskostnaderna blivit täckta.
Därest det framdeles skulle visa sig, att de här gjorda beräkningarna
av förvaltningskostnaderna samt avsättningen till säkerhetsfonden behövde
modifieras i någon riktning, torde statsmakterna få träffa härav
föranledda dispositioner.
Beträffande spörsmålet örn täckning av fondens ränteskulder till riksgäldskontoret
bar jordbrukskreditutredningen yttrat:
Skulle den inkomst, som för gäldandet av ränteskulden stöde till förfogande,
något år icke förslå till full ränta åt riksgäldskontoret, erbölle
riksgäldskontoret en räntefordran, vilken borde täckas av eventuella
överskott under följande år. I den mån icke heller i fortsättningen sådan
täckning kunde ske, torde staten böra anvisa skattemedel till ersättande
av den uppkomna räntefordringen.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Örn det skulle befinnas sannolikt, att även för framtiden räntebetalningen
till riksgäldskontoret i viss omfattning måste eftersättas, torde
i enlighet med gällande principer fonden böra anses hava lidit en kapitalförlust
motsvarande den del av densamma, som borde antagas icke bliva
förräntad, och borde denna förlust täckas av skattemedel, försåvitt fonden
ansåges böra bibehållas vid" isin dittillsvarande storlek. Den nu antydda
åtgärden kunde givetvis undvikas genom att utlåningsräntorna
höjdes i tillräcklig mån, eller ock staten anvisade bidrag till bestridande
av kostnaderna för lånerörelsen.
Vidkommande förslagets fördelar för jordbruksnäringen samt följder
med avseende A, den statliga upplåningen har jordbrukskreditutredningen
yttrat:
Såsom allmänt vore känt och i det föregående anmärkts, kännetecknades
penningmarknaden för närvarande av ett osedvanligt lågt ränteläge.
Jordbrukskreditutredningen, som uttalat sig för att kapitalanskaffningen
för den ifrågavarande utlåningsrörelsen skulle ske genom upplåning
från statens sida, finge erinra örn att köpkursen å 3.5 procent obligationer
av statsräntetyp under större delen av år 1934 utgjort 97 eller
98 och lör närvarande överstege pari. Under förutsättning att den av
utredningen förordade konverteringsaktionen kunde komma till stånd
senast vid utgången av första halvåret 1935, torde man, örn icke oförutsedda
omkastningar inträffade, kunna utgå från att den för ändamålet
erforderliga upplåningen skulle Irmina av staten verkställas till en räntefot
icke överstigande 3.5 procent. Därest man sålunda utginge från att de
ifrågavarande medlen skulle kunna anskaffas mot nu nämnd räntesats
samt att marginalen mellan upplånings- och utlåningsräntorna skulle upgå
till 0.5 procent borde man kunna räkna med en räntesats för de här omhandlade
sekundära inteckningslånen av omkring 4 procent. En sådan
räntesats, bunden för ett antal år framåt, skulle, i betraktande av de i det föregående
påpekade för närvarande förekommande högre räntesatserna
för sekundärlån, vara ägnad att medföra en lättnad för vårt lands skuldsatta
jordbrukare. Vid stigande räntesatser å den allmänna penningmarknaden
skulle uppenbarligen ett bindande vid nyss antydda ränteläge
av räntesatsen å jordbrukets sekundärlån medföra betydande fördelar.
Skulle åter det nuvarande gynnsamma ränteläget under en längre tid fortbestå
eller räntan ytterligare nedgå, läge det i sakens natur, att fördelarna
bomme att minskas. För den händelse förhoppningar till äventyrs skulle
huva gjort sig gällande bland jordbrukets utövare örn ännu lägre räntesatser
å de sekundära inteckningslånen än den utlåningsränta, med vilken
jordbrukskreditutredningen enligt vad nyss sagts i nuvarande ränte''
läge räknade, borde framhållas att sådana förhoppningar, därest ej ränteläget
ytterligare sjönke, svårligen kunde infrias, försåvitt den nu ifrågavarande
låneverksamheten, på sätt utredningen avsåge, skulle kunna skötas
efter sunda principer. Därjämte borde understrykas, att man uppenbarligen
icke genom statliga åtgärder borde eftersträva en sådan lösning
av det här omhandladc ränteproblemet att räntesatsen å jordbrukets sekundärlän
—- även om så linde varit möjligt — nedbringades till samma
nivå som den ränta, som borde gälla för primära inteckningslån i jordbruksfastigheter
med fast ränta. Den å sekundlånen belöpande räntesatsen
borde av naturliga skäl något överstiga räntan å primärlånen.
Bihang lill riksdagen* protokoll I sand. AV 187. 3
Reservanten
Ådler.
34 Kungl. Majlis proposition nr 167.
Med avseende å bonner teringsaktionens omfattning och den härmed
sammanhängande frågan örn storleken av den statliga upplåning, som för
ändamålet kunde bliva behövlig, har jordbrukskreditutredningen anfört:
Helt naturligt saknades närmare hållpunkter för mera ingående bedömanden
och beräkningar. Konverteringsaktionens omfattning bleve uppenbarligen
beroende av den allmänna uppfattningen örn de fördelar
i fråga örn ränte- och andra lånevillkor, som komme att erbjudas, samt av
den aktivitet, som från den centrala ledningens men framförallt de lokala
låneförmedlarnas sida komme att utvecklas för att göra jordbrukarna
inom landet bekanta med de sålunda erbjudna fördelarna. Det vore givetvis
ett önskemal, att så många som möjligt av de jordbrukare, som behövde
ordna sina sekundärkrediter genom upptagande av lån från fonden
och som kundo ställa tillfredsställande säkerhet, bereddes de fördelar
som med fonden avsåges. Å andra sidan funnes skill förmoda, att jordbrukarnas
efterfrågan på de föreslagna långfristiga lånen komme att hålla
sig inom tämligen måttliga gränser. Sålunda vore det givet, att den nuvarande
låga räntenivån och ännu mera en fortsatt tendens till sänkning
av densamma måste verka återhållande på många av dem, för vilka här
ifrågavarande lån vore avsedda. Vidare kunde antagas, att en icke oväsentlig
del av nuvarande krediter mot sekundärinteckningar med hänsyn
till de ändamål, för vilka lånen sökts, ej önskades konverterade i långa
amorteringslån. Som redan tidigare påpekats, torde säkerligen även
manga jordbrukare föredraga att bibehålla sina lån hos hittillsvarande
bankförbindelser. Vid övervägande av föreliggande olika omständigheter
och med tagen hänsyn till i det föregående meddelade statistiska uppgifter
örn de sekundära inteckningskrediternas sannolika ungefärliga omfattning
och fördelning på olika slag av långivare hade joialbrukskreditutredningen
stannat vid att föreslå, att i riksstateu för nästkommande
budgetår beräknades ett belopp av 40 miljoner kronor, att utgå av lånemedel,
för kapitalavsättning till den lånefond som här föresloges.
Jordbrukskreditutredningen villo emellertid icke underlåta att framhålla,
att det vid tidpunkten för statsmakternas ställningstagande till förevarande
förslag kunde visa sig motiverat att med hänsyn till då rådande
förhållanden beräkna den erforderliga kapitalavsättningen till
annat belopp än som sålunda av utredningen angivits.
I det särskilda yttrande, som fogats vid jordbrukskreditutredningens
förenämnda betänkande av herr Adler, har denne framfört vissa erinringar
mot förslaget i allmänhet och därvid anfört:
Tillkomsten av en ny låneförmedlare för jordbrukskredit kunde komma
att medföra ökade svårigheter för redan befintliga kreditförmedlare, särskilt
i vad avsåge möjligheterna att ingående följa kreditgivningen till
varje enskild jordbrukare. Detta kunde i sin tur medföra den konsekvensen,
att kreditförmedlare nödgades bliva i hög grad restriktiva beträffande
affärs- och driftskredit. Genom att primär- och sekundärkrediten
enligt det föreliggande förslaget i viss omfattning komme att
fördelas på olika låneförmedlare, vilka vid eventuell exekutiv fastighetsförsäljning
var för sig kunde hava fordran för två års oguldna räntor å
kapitalet, komme nämligen de säkerheter, som ställdes för den högst liggande
affärs- och driftskrediten, att bliva mycket svårbedömliga. Hårt
skuldsatta jordbrukare hade behov av att kunna få en noggrann bedömning
av sin kreditvärdighet för att så långt som möjligt få sitt kredit
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
35
behov tillgodosett med en välordnad kredit samt dessutom bliva satta i
tillfälle att i första liand nedamortera sina högst liggande krediter. Ett
praktiskt genomförande av anförda synpunkter förutsatte därför, att
sådana låntagare finge hela sitt lånebehov ordnat genom en och samma
låneförmedlare.
Nu berörda svårigheter kunde i viss mån övervinnas, örn den kreditförmedlare,
som hade att svara för affärs- och driftskredit, hade möjlighet
till förmedling jämväl av här föreslagna sekundärlån. Reservanten förutsatte
därför, att jordbrukskasserörelsen ägde rätt att gentemot lånesökande
såsom villkor för ett åtagande av förmedlingen av affärs- och
driftskredit uppställa övertagandet av förmedlingen jämväl av sekundärlån.
Genom en dylik anordning vunnes också, att låntagare icke erhöllo
möjlighet att genom konkurrens mellan olika låneförmedlare tillpressa
sig allt för höga sekundärlån.
Nyssangivna förfarande gåve emellertid icke tillfredsställande enhetlighet
i sådana fall, då primärkredit och eventuellt även, sedan förevarande
förslag genomförts, sekundärlån förmedlades av hypoteksförening.
I detta fall borde ett intimt samarbete etableras mellan å ena sidan
nämnda föreningar och å andra sidan de kreditorgan, som hade att förmedla
affärs- och driftskredit. Utredningen borde hava ägnat detta spörsmål
en ingående uppmärksamhet. Då detta icke skett, torde ett övervägande
av frågan äga rum, innan ärendet bringades till slutligt avgörande.
Utredningens förslag innebure vidare, att staten skulle svara för de
kapitalförluster som kunde uppstå på den tilltänkta lånerörelsen. Denna
princip vore betänklig även örn man kunde hänvisa till att staten redan
i viss omfattning tillämpade densamma vid utlämning av en del lån för
täckdikning, förbättrad gödselvård, nyodling m. m. Den utlåning, som
nu föresloges, vore dock avsedd att få en avsevärt större omfattning än
de regelmässiga förbättringslån, som staten utlämnade, och borde därför
behandlas efter en annan princip.
I det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet av herr Dahlberg har
denne framhållit, att det syntes honom vara riktigast, att i första hand
möjligheterna undersöktes att tillgodose önskemålet örn en konvertering
av jordbrukets sekundärkrediter inom ramen för den nuvarande kreditorganisationen.
Dahlberg har vidare varit av skiljaktig mening i fråga
om organisationen av den föreslagna utlåningsrörelsen, i det han föreslagit,
att genomförandet av konverteringen borde för lånefondens räkning
såsom ett särskilt uppdrag överlämnas åt Sveriges allmänna hypoteksbank
nied de till densamma anslutna hypoteksföreningarna.
I fråga om möjligheten av genomförandet av en konvertering av angivet
slag inom ramen för den nuvarande kreditorganisationen har Dahlberg
anfört:
Han delade do övriga utredningsmännens mening örn önskvärdheten
av att tillfälle bereddes jordbrukets utövare att omlägga sina kortfristiga
och med föränderlig ränta löpande krediter mot säkerhet av sekundära
inteckningar till långfristiga amorteringslån nied fast ränta, utgående
efter så låg räntefot, som vid tiden för lånens beviljande kunde åstadkommas.
Med hänsyn till den utomordentliga talrikheten i vårt land av
lokala bankkontor av olika slag — tillhörande banker, sparbanker och
Resen anten
Dahlberg.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
jordbrukskasseorganisationen — samt de förefintliga kreditinstitutens
uppgift såsom uppsamlare av befolkningens sparmedel holle han före,
att riktigast vore, att i första hand möjligheterna undersöktes att tillgodose
det ifrågavarande önskemålet inom ramen för den nuvarande kreditorganisationen.
Det syntes honom ganska sannolikt, att det därvid skulle
visa sig, att den utvidgning av kreditinstitutens nuvarande arbetsuppgifter,
varå syftades, skulle kunna åstadkommas genom att dem lämnades
rätt till långfristig utlåning inom viss begränsning i kombination med
skyldighet för dem att sörja för en däremot svarande, för ändamålet avskild
långfristig inlåning. Det beslut, som statsmakterna år 1934 fattat
örn inrättande av en väsentligen statlig kreditanstalt för medellånga och
långfristiga krediter åt andra näringar än jordbruket, syntes emellertid
giva vid handen, att för närvarande något intresse för den antydda
undersökningen icke vore för handen. För den skull vore jämväl
reservanten av den mening, att den praktiskt framkomliga vägen för
lösandet av det jordbrukets kreditintresse, varom nu vore fråga, vore den
väg, som jordbrukskreditutredningen i föreliggande betänkande förordade.
Till stöd för det framlagda förslaget örn en ändrad organisation av utlåningsrörelsen
har Dahlberg yttrat:
I ett viktigt avseende nödgades han anmäla sig skiljaktig från utredningens
majoritet, nämligen i fråga örn organisationen av den utlåningsrörelse,
som vöre avsedd att bedrivas med den föreslagna lånefonden.
Utredningens förslag ginge ut på att utlåningen skulle, för att den
avsedda konverteringen skulle kunna åstadkommas genom en så bred aktion
som möjligt under kortast möjliga tid, anförtros åt ett avsevärt antal
av de existerande kreditinstituten av olika slag, nämligen, förutom hypoteksföreningarna,
centralkassorna för jordbrukskredit samt sparbanker
och affärsbanker. Såväl sparbankerna och de till jordbrukskasseorganisationen
anslutna kassorna som affärsbankerna hade emellertid till uppgift,
bland annat, att lämna kredit mot säkerhet av sekundära inteckningar
i jordbruksfastigheter. Ifrågavarande kreditgivning utgjorde för
dessa institut ett naturligt och önskvärt led i deras verksamhet. Och i nuvarande
tidsläge strävade de, såsom nämnts, med särskild iver att ej blott
hos sig behålla de redan förefintliga krediterna av dylik natur, i den mån
de vore att anse såsom goda, utan ock att i möjligaste mån erhålla tillfällen
att utlämna nya sådana krediter. Dessa omständigheter talade
mot att den organisation, varom nu vore fråga, i någon väsentlig
mån byggdes på de här avsedda kreditinstitutens medverkan. Även
örn dessa funne sig i princip icke böra undandraga det allmänna
sin medverkan, då så påkallades, syntes dock självfallet vara, att
de därigenom bleve försatta i en föga rimlig ställning. Medan
de med ena handen arbetade för bibehållande och utvidgande av
sin kreditgivning, skulle de samtidigt hava att med andra handen
söka åstadkomma krediternas bortflyttande. Redan från förtroendesynpunkt
borde avrådas från en sådan anordning. Örn låneförmedlingen icke
leonline att giva det väntade positiva resultatet, bomme det säkerligen att
göras gällande, att hos förmedlarna intresset för det egna företaget övervägt
intresset för utvecklingen av fondens lånerörelse. Örn förmedlingen
skulle föranleda överflyttningar, som sedermera bomme att bereda fonden
förluster, bomme det antagligen att misstänkas, att det egna intresset
att skilja sig från riskabla engagemang inverkat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
37
Genomförandet av den konvertering av de sekundära inteckningskrediterna,
vilken med hänsyn till krediternas ändamål vore önskvärd, borde
överlämnas åt för lånefondens räkning arbetande institut, vilkas egna
arbetsuppgifter oell intressen icke vore av beskaffenhet att kunna föranleda
konflikter melian dem och det mottagna uppdraget. Talrikheten
och spridningen över landet av kreditinstitut, som i mer eller mindre mån
tillhandaginge med jordbrukskrediter, i förening med den förhållandevis
begränsade omfattningen av den uppgift, varom här vore fråga, borde
självfallet utesluta varje tanke på att för ändamålet uppbygga ytterligare
en lokal kreditorganisation vid sidan av de existerande. I stället borde
den nya uppgiften helt överlåtas till den organisation med uteslutande
ändamål att tillhandahålla långfristiga inteckningskrediter åt jordbrukare,
som sedan gammalt funnes, nämligen Sveriges allmänna
hypoteksbank med de till densamma anslutna liypoteksföreningarna.
Därest styrelserna för hypoteksbanken och liypoteksföreningarna skulle,
vilket vore att hoppas, åtaga sig ifrågavarande uppdrag, skulle därmed
vinnas den fördelen, att ett särskilt centralorgan för ledning av lånerörelse
icke skulle behöva skapas; styrelsen för hypoteksbanken, i vilken
funnes såväl sakkunskap örn jordbrukets förhållanden som ett betydande
statligt inslag, skulle handhava ledningen. Författningsutkast till frågans
lösning på det sålunda förordade sättet, som inom utredningen utarbetats,
gåve vid handen, att särbestämmelser av endast ringa omfattning
och betydenhet härvid skulle erfordras för att inom ramen för hypoteksbanksorganisationen
på nöjaktigt sätt tillgodose de särskilda synpunkter,
som borde beaktas.
Nu förordade förslag hade av utredningens majoritet avböjts under anförande
av att hypoteksbanken lokala organisation varken torde vara
tillräckligt utbyggd å de olika orterna eller representera tillräcklig smidighet
för att den här avsedda lånerörelsen, därest den anförtroddes enbart
åt hypoteksbanken och liypoteksföreningarna, skulle kunna bliva i önskvärd
grad effektiv. De sålunda gjorda anmärkningarna syntes endels bottna
i en överdriven uppfattning örn omfattningen av den kreditoperation,
som kunde antagas komma att äga rum, och örn den snabbhet, varmed den
kunde antagas komma att försiggå. Därjämte framhölles, att det av reservanten
förutsattes, att hypoteksbanken skulle äga att, i den mån omständigheterna
skulle göra det påkallat, vidtaga särskilda lokala anordningar
för låneförmedlingen. Och slutligen erinrades örn att åt sakkunniga lämnats
uppdrag, bland annat, att företaga granskning av hypoteksbanksorganisationen
och framlägga sådana förslag, som därav kunde föranledas.
Frågan örn denna organisations lokala utformning och arbetssätt
vore således redan under övervägande och, såvitt nu kunde bedömas, borde
näppeligen något hinder vara mot att denna specialfråga bleve skyndsamt
utredd.
Vad som framför allt talade till förmån för uppdragets överlåtande åt
hypoteksorganisationen vore, att denna organisation ägde en utomordentlig
erfarenhet örn långfristig kreditgivning mot inteckning i jordbruksegendom,
att dess egen arbetsuppgift vore strikt begränsad till den primära
belåningen, vadan ingen som helst intressekonflikt mellan den egna
uppgiften och det nya uppdraget kunde ifrågakomma, samt att det torde
ligga i sakens natur, att liypoteksföreningarna borde hava ett verkligt
intresse av att nitiskt arbeta för befordrande av fondens lånerörelse, eftersom
de samtidigt därmed borde kunna verka för och åstadkomma utvidgning
av sin primärlånerörelse. De båda intressen, som vederbörande
Yttranden.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
låneförmedlare korinne att representera, vore helt och hållet sammanfallande
och ägnade att stimulera varandra. Många angelägenheter, såsom
rörande värdering, granskning och förvaring av handlingar, pantförskrivning,
revision, erhölle genom den här förordade anordningen en enkel lösning.
Över huvud taget åstadkomme den omständigheten att en organisation
med sammanfallande uppgifter funnes tillgänglig att utan vidare
övertaga den nya uppgiften givetvis, att på detta sätt skötseln av fondens
lånerörelse horde kunna bliva enklare och billigare än på något annat
sätt. Det borde ihågkommas, att varje minskning av förvaltningskostnaden
vöre till direkt fördel för låntagarna under förutsättning att sådan
kostnad icke skulle läggas på statsverket, vilket ju borde undvikas.
Innan jag närmare ingår på innehållet i de över förslaget avgivna
yttrandena, torde en sammanfattande redogörelse få lämnas för de principiella
ståndpunkter till förslaget, som i yttrandena intagits.
Statskontoret har anfört, att de fördelar, som stöde att vinna, näppeligen
uppvägde de betänkligheter, vilka kunde resas mot förslaget. Tillräckliga
skäl hade följaktligen, enligt statskontorets mening, icke anförts
för inrättandet av den föreslagna lånefonden. Lantbruksstyrelsen
har uttalat, att styrelsen förordade i huvudsak ett genomförande av förslaget.
Bank- och fondinspektionen har ansett, att förslaget icke borde
utan genomgripande förändringar genomföras. Sparbanksinspektionen
har avstyrkt, att åtgärder nu vidtoges i enlighet med förslaget. Fullmäktige
i riksbanken hava ansett, att frågan borde upptagas till förnyad
prövning i samband med pågående utredning av jordbrukskrediten i
allmänhet och på den grund funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat, att förslaget
borde i avsevärda delar bearbetas och ändras. Styrelsen för Svenska
jordbrukskreditkassan har framhållit, att förslagets syfte vore mycket
betydelsefullt. Ur denna synpunkt ville styrelsen tillstyrka den föreslagna
lånefondens inrättande, dock borde förslaget i vissa avsenden
omarbetas. Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har ansett sig
icke böra i huvudsak avstyrka de föreslagna åtgärderna. En anordning
ssidan som den ifrågasatta kunde dock ej inom sig äga den livskraft, att
den vore tänkbar annorlunda än såsom rent tillfällig och av inskränkt
omfattning. Sveriges allmänna lantbrukssällskap . har förklarat, att
sällskapet ville i princip ansluta sig till förslaget såsom varande ett steg
i rätt riktning mot konsolidering av jordbrukets skuldförhållanden.
Fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen för Svenska bankföreningen
hava icke gjort några direkta principuttalanden.
Jag övergår nu till att redogöra för de erinringar av skilda slag, som
förslaget i yttrandena föranlett.
Statskontoret har anfört:
Det ville förefalla statskontoret, som örn utredningsmännen knappast
förebragt övertygande skäl för behovet av det statens ingripande, som
39
Kungl. Majlis proposition nr 187.
lilli* ifrågasattes. Statkontoret kunde icke värja sig för den uppfattningen
— som också kommit till uttryck i den vid betänkandet fogade,
av herr Dahlberg avgivna reservationen •— att det av utredningsmännen
uppställda önskemålet borde, särskilt i nu rådande ränteläge på kapitalmarknaden,
kunna tillgodoses inom ramen av den nuvarande kreditorganisationen.
I allt fall måste statskontoret finna det angeläget, att
-en närmare undersökning härom verkställdes.
Rörande betydelsen av den föreslagna lånekonverteringen Ilar statskontoret
yttrat:
Så vitt kunde bedömas, hade den del av sekundärkrediten, varom här
kunde bliva fråga, allt för ringa omfattning för att den föreslagna konverteringen
skulle kunna bliva av nämnvärd betydelse för jordbrukets
räntabilitet. Det torde icke vara genom sådana åtgärder jordbrukets
ekonomi främst underhjälptes, utan, såsom också utredningsmännen särskilt
framhölle, genom åtgärder, som avsåge att åstadkomma en prisstegring
å jordbrukets produkter.
Lantbruksstyrelsen har rörande denna fråga yttrat bland annat:
Det syntes, som örn den föreslagna nya låneformen skulle, åtminstone
under nuvarande låga ränteläge, komma att få en jämförelsevis ringa betydelse
i fråga örn den årliga ränteutgiften och sålunda även såsom ett
medel till hjälp för jordbruket i den nu aktuella situationen. Beräknade
man primärkrediten till cirka 60 procent av fastighetsvärdet, skulle den
nya lånemöjligheten representera 15 procent därav eller för en jordbruksfastighet
med 10,000 kronors värde 1,500 kronor och för en fastighet med
100,000 kronors värde 15,000 kronor. Räntesänkningen skulle knappast
för närvarande kunna beräknas högre än till 15 kronor årligen för den
mindre och 150 kronor för den större fastighetens innehavare. Då emellertid,
såsom styrelsen antoge, räntefoten å iitlämnade lån skulle bliva
fast, vöre det tydligt, att den föreslagna lånefondens betydelse uti förevarande
avseende skulle växa i och med att det allmänna ränteläget
stege. Fondens största betydelse skulle emellertid sannolikt ligga däri,
att jordbruket genom förslagets genomförande skulle få möjlighet att i
viss utsträckning kunna omplacera sina kortfristiga krediter av olika
slag i för en avsevärd tidsperiod bundna lån. Styrelsen vill ingalunda
förneka, att fonden på detta sätt kunde bliva till god nytta för jordbruket,
men ansåge å andra sidan, att dess betydelse för den dagsaktuella situationen
icke borde överskattas.
Bank- och fondinspektionen har anfört, att lånefonden torde, därest
kreditverksamheten skulle bära sig själv, icke kunna erbjuda jordbrukarna
så stora förmåner i ränteavseende som jordbrukskreditutredningen
tänkt sig, och det syntes därför med fog kunna sättas i fråga,
huruvida förslagets genomförande skulle utöver själva konsolideringen
bringa någon egentlig lättnad för jordbruksnäringens utövare.
Sparbanksinspektionen har förklarat, att den icke ville bestrida, att fonden
i vissa fall kunde bliva till hjälp. Den med utlåningen förknippade
risken måste givetvis motsvaras av fördelar för låntagarna. Dessa ökades,
för den händelse en avsevärd räntestegring skulle inträda, sedan utlåningen
från fonden ägt rom.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Fullmäktige i riksbanken hava anfört bland annat:
De räntesatser, som för närvarande debiterades jordbruket, torde icke
kunna betraktas som särskilt höga. Hypoteksföreningarna vore i begrepp
att nedgå till 3 V-> procent vid primärbelåning, varvid hänsyn dock måste
tågås till att räntorna för en del av de gamla lånen vore bundna för en
tid framåt. Sparbankerna lämnade eller bomme efter årsskiftet 1934/193&
att i större utsträckning lämna primärlån mot 3 procent och i vissa fall''
till oell med 2 :tU procent ränta. Sparbankernas, affärsbankernas och
jordbrukskassornas räntesatser för sekundärlån, vilka enligt utredningens
uppgifter varierade omkring ett genomsnitt av 4 Va procent, syntes icke
höga. I varje fall för sparbankernas del torde dessa räntor efter nyåret
1935 komma att sänkas under ovan anförda genomsnitt. Nu anförda omständigheter
hade avsevärt förändrat förutsättningarna för det avlämnade
förslaget. Fullmäktige ville icke förneka, att inrättandet av en statlig
fond för ifrågavarande ändamål kunde komma att verka nedpressande
på räntesatserna i allmänhet för sekundärkrediter. Kapitaltillgången
på marknaden för dylika lån komme ju genom fonden att snabbt
tillföras ett tillskott av viss betydelse. Fullmäktige bortsåge icke heller
ifrån att fonden kunde bliva till nytta för vissa låntagare, särskilt örn en
avsevärd räntestegring inträdde, sedan en konvertering med hjälp av
fonden ägt rum. Utvecklingen i sistnämnda avseende kunde emellertid
icke förutsägas. Även om sist berörda förhållanden kunde anses tala till
förmån för att en utlåningsanordning skapades i enlighet med det framlagda
föislaget, syntes dessa argument dock icke vara av den tyngd, att
de i den situation, som nu rådde och som förut belysts, tillfredsställandemotiverade
tillkomsten av en ny rörelse med en omfattande organisation.
Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har härutinnan anfört:
Det torde böra framhållas, att — med undantag för vissa delar av Norrland
— möjligheter redan förefunnes för jordbrukare att hos sparbankerna
erhålla såväl primär- som sekundärkredit på mycket goda villkor.
Ehuru sparbankerna enligt lag icke kunde binda sin utlåning, läge det
dock i deras eget intresse att hålla lånen så fasta som möjligt. I realiteten
hade därför inteckningslånen i sparbankerna karaktären av fasta lån
med rörlig ränta. Uppsägning från sparbankernas sida förekomme praktiskt
taget icke så länge säkerheten vore tillfredsställande. Genom dea
rörliga räntan tillförsäkrades jordbrukarna förmånen att vid lågkonjunktur
med åtföljande låg allmän räntenivå bliva debiterade en utomordentligt
lag ränta. Häremot hade de visserligen att ställa nackdelen att vid högkonjunktur
oell hög allmän räntenivå få vidkännas ökade ränteutgifter*
Betydelsen därav förringades dock dels genom ökad räntabilitet för jordbruket
dels genom det av lång tids erfarenhet styrkta förhållandet, att
sparbankerna vid stigande allmän räntenivå varken behövde eller önskade
lata sina läntesatser stiga lika snabbt och högt som övriga penninginrättningars.
I genomsnitt för exempelvis 2ff årsperioder torde därför
sparbankernas låntagare hava kommit och komma i åtnjutande av minst
lika fördelaktiga räntevillkor som läntagare med likvärdig säkerhet hos
inrättningar med utlåning mot fast ränta, särskilt med hänsyn till sparbankernas
ringa räntemarginal. På grund av sagda omständigheter ansåge
styrelsen det vara minst sagt ovisst, huruvida jordbrukarna i det
langa loppet kunde \ara betjänta med att den primär- och sekundurkredit,
som de nu toge i anspråk hos sparbankerna, ersattes med bundna lån,
till fast ranta hos statliga eller halvstatliga fonder och inrättningar.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
I fråga om organisationen av den föreslagna utlåniugsverksamheten
hava meningarna i de avgivna yttrandena varit delade.
Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke Sveriges allmänna hypoteksbank
med de till densamma anslutna hypoteksföreningarna med fördel
skulle — vid sidan av de inteekningskrediter åt jordbrukare banken
sedan gammalt tillhandahölle — kunna ombesörja även den nu omhandlade
långfristiga kreditgivningen, samt härutinnan vidare anfört:
Till stöd för en sådan anordning talade i hög grad den rika erfarenhet
och omfattande sakkunskap örn jordbrukets kreditförhållanden banken
besutte. Mot anordningen kunde dock givetvis göras den principiella
invändningen, att det ej åt ett icke rent statligt organ borde anförtros
att på statens risk och utan eget ansvar förvalta så betydande statliga
kapitaltillgångar som de, örn vilka nu vore fråga. Skulle denna invändning
eller de skäl, som av utredningsmännen framförts mot lånerörelsens
handhavande av nyssnämnda kreditinstitutioner, böra tillmätas avgörande
eller styrelserna för dessa anse sig icke böra åtaga sig ifrågavarande
uppdrag, torde för tillgodoseende av behovet av ett centralt organ
för den tilltänkta låneverksamheten en särskild för ändamålet bildad
nämnd i enlighet med utredningsmännens förslag böra inrättas. Med
hänsyn till arten och omfattningen av den planerade lånerörelsen torde
det nämligen möta allt för stora svårigheter att överlämna skötseln av
densamma åt någon redan befintlig statlig myndighet.
Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende yttrat:
Det syntes som örn den föreslagna formen för låneverksamlietens bedrivande
innebure en fara för mindre god tillämpning och för att vissa biintressen
skulle kunna komma att göra sig gällande vid förmedlingsverksamhetens
handhavande. Ur denna synpunkt vore organisationen
ganska oformlig, då, frånsett hypoteksföreningarna, konkurrerande kreditinrättningar
skulle, huvudsakligen på statens ansvar, fungera såsom
länet ernie dl are. Rationellast vore tvivelsutan, att låneverksamheten
handhades av en enda organisation, nämligen hypoteksorganisationen.
Styrelsen ansåge sig därför böra ansluta sig till den mening, som inom
jordbrukskreditutredningen reservationsvis framförts av herr Dahlberg.
Jämväl bauk- och fondinspektionen har ansett, att organisationen av
låneverksamheten uppbyggts på ett mindre lämpligt sätt. Till stöd för
denna uppfattning har inspektionen anfört:
Även örn man kunde förutsätta, att de föreslagna kreditorganen lojalt
skulle åtaga sig att medverka för att det uppställda målet skulle kunna
uppnås, kunde man dock icke bortse ifrån att de olägenheter av den föreslagna
organisationen, som av utredningens ledamot Dahlberg reservationsvis
framhållits, kunde komma att göra sig gällande. Särskilt olämpligt
syntes det vara örn, såsom i betänkandet angivits, flera förmedlare
skulle kunna anlitas inom samma geografiska område. Man torde nämligen
icke kunna på effektivt sätt hindra, att en lånesökande, som erhållit
avslag av den ene låneförmedlaren, senare vände sig till en annan förmedlare
med begäran örn lån och där finge sin ansökan beviljad. En
sådan organisation, som av nyssnämnda reservant angivits, syntes i
varje fall vara att föredraga framför den av majoriteten föreslagna.
Därigenom skulle helt säkert dessutom icke oväsentliga besparingar i
förvaltningskostnader kunna uppnås.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Fullmäktige i riksbanken hava i likhet med förenämnda myndigheter
hävdat, att hypoteksföreningarna vore häst skickade att genomföra den
föreslagna konverteringen och därför borde med uteslutande av andra
kreditinstitut anförtros uppgiften i fråga. Till stöd härför hava fullmäktige
anfört:
I betänkandet berördes, att vissa låneförmedlare torde komma i konfliktsituation
på grund av förmedlingsuppdraget. Fullmäktige ville understryka
denna olägenhet. Det måste anses föreligga risk, att institut,
som dreve egen utlåning i form av sekundärkrediter, under nuvarande
brist på placeringsobjelct bomme att söka överlåta i första hand sekundärlån
av sämre beskaffenhet åt den statliga fonden. Fullmäktige ville
därför förorda den av herr Dahlberg föreslagna organisationsformen.
Vissa speciella organisatoriska förutsättningar gjorde hypoteksföreningarna
synnerligen lämpliga att handhava föreliggande uppgift. Utöver
vad som framginge av herr Dahlbergs yttrande framhölles följande. Nödvändiga
dokument och värderingsinstrument funnes genom primärbelåningen
i många fall redan tillgängliga hos hypoteksföreningarna. Erfarenhet
och tradition vore vidare i mycket högre grad representerade
hos dessa föreningar än hos någon annan av de föreslagna institutionerna.
Låneförmedlingen torde på grund av dessa omständigheter komma
att utföras både billigare och snabbare genom hypoteksföreningarna.
Den centrala organisationen, Sveriges allmänna hypoteksbank, torde vidare
göra den föreslagna centrala nämnden överflödig.
Styrelsen för Svenska bankföreningen har ur de i herr Dahlbergs reservation
anförda synpunkterna avstyrkt den av utredningens majoritet
föreslagna organisationsplanen och i stället förordat, att uppgörelse träffades
med hypoteksbanken och hypoteksföreningarna om rörelsens överlämnande
till dem såsom ett förvaltningsuppdrag.
Styrelsen för Sverige allmänna hypoteksbank har yttrat bland annat:
Styrelsen ville bestämt betona, att styrelsen icke ansåge, att någon
större del av arbetet för hjälpaktionen åt jordbruket borde inrymmas åt
hypoteksinstitutionen än vad föreliggande förslag innebure. Styrelsen
hyste visserligen å ena sidan den uppfattningen, att primärkreditinstitutionen
icke borde undandraga sig den medverkan för vinnandet av det
med hjälpaktionen avsedda syftet, vilken av statsmakterna önskades, men
holle å andra sidan före, att vissa betänkligheter möjligen kunde uppstå
beträffande värdet av den s. k. »guldkanten» å bankens obligationer hos
de kretsar, där banken sökte uppbringa sina för rörelsen behövliga medel
genom obligationsförsäljning, örn institutionen skulle komma att fungera
som utgivare eller beviljare av sekundärkrediter — låt vara att detta
icke skulle ske för egen räkning. Beträffande den av herr Dahlberg avgivna
reservationen ville styrelsen framhålla, att det enligt styrelsens
åsikt knappast kunde bestridas, att den av Dahlberg skisserade planen såväl
organisatoriskt som i kostnadshänseende innebure avsevärda fördelar.
Genom den av honom föreslagna lösningen skulle handläggningen av ärendena
genom konkurrenter undvikas, enhetlighet vinnas och kostnaderna
hållas nere. Styrelsen ansåge sig emellertid genom den av styrelsen föreslagna
planen (varom mera i det följande) för ärendenas slutliga behandling
hava i avsevärd mån neutraliserat de olägenheter, som enligt dess
åsikt vidlådde det av utredningens majoritet förordade förslaget. Då
43
Kungl. Majus proposition nr 187.
styrelsen dessutom icke kunde frigöra sig från en farhåga, att den^ penningplacerande
allmänheten skulle hava svårt att skilja pa hypoteksmstitutionons
omhänderhavande på eget ansvar av primärkrediten ocn dess
befattning med sekundärkrediten utan eget ansvar, ansåge sig styrelsen
böra föredraga aktionens organiserande i enlighet med det av styrelsen
framlagda medlingsförslaget.
Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat, att mot den
föreslagna ordningen för lånerörelsens bedrivande förelågc anledning till
betänkligheter. Styrelsen ville sålunda främst ifrågasätta lämpligheten
av att ett nytt offentligt organ för ifrågavarande kreditgivning tillskapades.
Styrelsen funné detta innebära överorganisation, vilken måste
befaras leda till splittring av och bristande sammanhang i förevarande
stödåtgärder, varigenom det avsedda syftet skulle till viss grad äventyras.
Den naturliga lösningen av frågan syntes styrelsen vara, att de funktioner.
som enligt förslaget skulle tillkomma nämnden, mod viss utvidgning
överlämnades till Svenska jordbrukskreditkassan, vilken i egenskap
av centralorgan för landets jordbrukskasserörelso finge anses väl insatt
i de kreditspörsmål det här gällde. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt
har styrelsen anfört bland annat:
Jordbrukskasseorganisationen omspände numera nied sina 9 centralkassor
och närmare 700 jordbrukskassor praktiskt taget alla landets i jordbruksliänseende
mera viktiga delar. Ansökningar örn sekundärlån kunde
mottagas av centralkassor och jordbrukskassor, av dessa underkastas förberedande
prövning samt sedan insändas till Svenska jordbrukskreditkassan.
Örn det i undantagsfall visade sig, att kasseorganisationen på
någon ort icke vore tillräckligt företrädd, kunde nya kassor, särskilda
kommittéer eller dylikt sannolikt utan svårighet eller tidsutdräkt organiseras.
Själva avgörandet av låneansökningarna syntes för säkerställande
av enhetlighet och planmässighet böra ske centralt genom Svenska jordbrukskreditkassan
och icke vid de lokala kassorna. Svenska jordbrukskreditkassan
skulle alltså här få en betydande funktion utöver den, som
•skulle tillkomma den föreslagna nämnden. Därest kreditgivningen organiserades
på sådant sätt, vunnes enligt styrelsens mening ett flertal
betydelsefulla fördelar. Lånerörelsen komme att omliänderhavas av en
jordbrukarnas egen organisation, vilken tillkommit med den speciella
uppgiften att arbeta för ett bättre ordnande av jordbrukets sekundär- och
driftskredit samt en konsolidering av dess svävande skulder. Ökad möjlighet
vunnes för jordbrukskasseorganisationen att överblicka jordbrukarnas
ekonomiska ställning och kreditvärdighet samt förbättrade förutsättningar
skapades för ett planmässigt ordnande av deras kreditförhållanden.
Utlämningen av lånen komme att ske efter enhetliga och efter
jordbrukets behov erfarenhetsmässigt lämpade grunder samt utan intressemotsats
mellan det allmänna och enskilda laneförmedlare. Sistnämnda
omständighet i förening mod de goda möjligheter, jordbrukskasseorganisationen
ägde att ingående pröva lånesökandes kreditvärdighet, borde
medföra, att statens förlustrisk i samband med långivningen i görligaste
mån begränsades. Slutligen kunde låneförmedlingens överlämnande till en
redan befintlig organisation beräknas innebära avsevärda besparingar i
kostnadshänseende.
44
Kungl. Majlis proposition nr 187.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört:
Det kunde ifrågasättas, huruvida uppdelningen av låneförmedlingen
på flera olika kategorier av kreditorgan vore lycklig. Då förut genom
statens bistånd upprättats en särskild kreditorganisation, Svenska jordbrukskreditkassan
med centralkassorna och jordbrukskassorna, med uppgift
att ordna sekundär- och driftskredit för jordbruket, vore det mera
följdriktigt, att förmedlingen av lånen företrädesvis skedde genom denna
organisation. På grund av de enskilda jordbrukarnas i allmänhet svaga
förhandlingsposition gent emot de stora företagen på penningmarknadens
område, vore det önskvärt, att jordbrukarnas egna kreditföretag utvecklades
till effektiva organ för jordbrukets kapitalanskaffning. Det syntes
sällskapet, att en förmedling av här föreslagna krediter genom flera olika
kreditorgan skulle kunna medföra, att den naturliga och önskvärda utvecklingen
i fråga om jordbrukets tillgodoseende med sekundär- oell
driftskredit förrycktes, något som på lång sikt skulle kunna lända även
jordbrukets intressen till men. Då jordbrukskreditutredningen nu lagt
särskild vikt vid ett snabbt genomförande på bred front av den föreslagna
kreditkonverteringen, torde dock få erkännas, att jordbrukskasseorganisationen
för närvarande icke vore tillräckligt utbyggd för att ensam
kunna handhava denna låneförmedling i önskvärd omfattning. Detta förhållande
syntes emellertid icke behöva utgöra hinder för, att jordbrukskasseorganisationen
i största möjliga utsträckning erhölle företräde beträffande
förmedling av de ifrågasatta lånen. Lantbrukssällskapet ville
förorda, att sådant företräde lämnades.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava yttrat, att det syntes fullmäktige
fullt motiverat, att hypoteksföreningar och centralkassor användes som
låneförmedlare. Däremot hade fullmäktige ej känt sig övertygade örn
lämpligheten av att övriga föreslagna kreditinrättningar toges i anspråk
för detta ändamål, då här ifrågavarande låneverksamhet skulle i vissa
fall kunna komma att konkurrera med deras ordinarie rörelse.
Sparbanksinspektionen har framhållit angelägenheten av att organisationen
av utlåningsverksamheten ordnades på sådant sätt, att minsta möjliga
rubbningar åstadkommes beträffande nuvarande kreditförhållanden.
Mot jordbrukskreditutredningens förslag har inspektionen i förevarande
avseende anmärkt, att sparbankerna icke inom den tillämnade organisationen
erhållit den ställning, som svarade mot deras stora erfarenhet i
fråga om hithörande slag av kreditgivning. Inspektionen har i detta avseende
ävensom rörande förslagets inverkan på sparbankernas utlåningsverksamhet
anfört bland annat:
_ Sparbankerna inom den föreslagna organisationen hade av kommittén
tilldelats endast en relativt underordnad ställning, ehuru dessa banker
pa grund av sin erfarenhet och sin ingående ortskännedom torde vara
minst lika väl rustade som hypoteksföreningar och jordbrukskassor att
handhava detta slag av kreditgivning. Sparbankerna borde därför likställas
med andra kreditinstitutioner. Inspektionen kunde därför givetvis
icke ansluta sig till herr Dahlbergs yrkande, att förvaltningen av
fonden skulle överlämnas till hypoteksföreningarna. En sådan anordning
skulle sannolikt medföra större nackdelar för sparbankerna än kommitténs
förslag. För den händelse hypoteksföreningarna bleve fondens för
-
45
Kungl. May.ts proposition nr 187.
vallare, skulle möjligen överflyttningen av krediter från sparbankerna
komma att avse icke blott sekundärlån utan även primärlån. Även om
primärlån, placerat i sparbank, uttryckligen erkändes vara »betryggande»
placerat, läge det i sakens natur, att hypoteksföreningen gärna skulle
söka få till stånd en överflyttning till densamma av det framför liggande
primärlånet. En sådan organisation borde därför eftersträvas, att såsom
högsta instans inrättades en i förhållande till kreditinstitutionerna opartisk
nämnd, där även sparbankerna vore representerade och som borde
inrymma erforderlig sakkunskap för den avsedda lånerörelsen.
En utlåningsverksamhet av ifrågavarande slag, som vunne större omfattning,
kunde bliva till nackdel för landets sparbanker. Sparbankernas
nuvarande placeringsbekymmer skulle ökas, för den händelse de ginge
förlustiga sekundärlån till betydande belopp. Enligt inspektionens mening
borde dessa bekymmer beaktas även ur allmän synpunkt. Det torde
nämligen vara önskvärt, att häftiga rubbningar av bestående ekonomiska
jämnviktsförkållanden örn möjligt undvekes och att sparbankerna icke på
grund av allt för riklig kapitaltillgång bleve benägna att godtaga mindre
sparbanksmässiga placeringar.
Slutligen har styrelsen för Svenska sparbanksföreningen i förevarande
avseende anfört:
Då det gällde kreditgivning till jordbrukare vore det förståeligt, att
jordbrukskreditutredningen föreslagit, att lånerörelsen skuld? handhavas
av hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit. Varken
hypoteksförenings- eller jordbrukskasseväsendet vore emellertid så uppbyggt,
att de tillsammans och än mindre var för sig kunde ensamma handhava
den ifrågasatta kreditgivningen. Det torde därför vara ofrånkomligt
att i en icke ringa utsträckning anlita sparbanker för den ifrågasätta
låneförmedlingen, och man borde i förslaget i princip för verkställande
av låneförmedlingen hava likställt sparbankerna med de båda nyssnämnda
kreditanstalterna. Sparbankernas sammanlagda utlåning till
jordbruket med sekundär säkerhet uppginge till i runt tal 230 miljoner
kronor, under det att jordbrukskassornas sammanlagda sekundärutlåning
uppginge till endast 25 miljoner kronor. Sparbankerna syntes^ därför
a priori kunna anses besitta den erfarenhet och den kunnighet på området,
som jordbrukskreditutredningen efterlyste. _ I landsbygdssparbankernas
styrelser vore också jordbrukarna synnerligen talrikt representerade.
Härtill lcomme, att sparbankernas organisation vöre synnerligen
billig.
I flertalet yttranden har uttalats, att lånefrågornas avgörande borde
ligga hos nämnden. Genom en sådan centralisering av låneärendenas
handläggning vunnes, dels att lånerörelsen kunde ordnas efter enhetliga
grunder, vilket betraktades såsom ett starkt önskemål, och dels att de
konflikter, som för låneförmedlare, vilka själva bed revé utlåning mot sekundära
säkerheter, kunde tänkas uppstå vid behandlingen av lånefrågor,
avseende den statliga sekundärkrediten, skulle undvikas.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har härutinnan anfört:
Att hjälpaktionen baserades på att medlen skulle utgå från en statlig
fond, förutsatte enligt styrelsens uppfattning, att hola aktionen borde erhålla
en så enhetlig form och en så enhetlig ledning, som vore möjlig utan
opaginerad Kontrollera mot PDF
-IG
Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S7.
åsidosättande av de växlande krav, som kunde framkomma på grund av
de olika förhållanden, varunder jordbrukarna arbetade. En statlig fond
borde i möjligaste måll arbeta efter enhetliga principer. Detta resultat
ernåddes enligt styrelsens mening lättare genom att handläggningen eller
rättare det sista avgörandet beträffande beviljande av lån centraliserades
i stället för att, såsom fallet vore i det föreliggande förslaget, splittrades
på en hel del institutioner, vilka arbetade under helt olika betingelser.
Utredningen hade haft sin uppmärksamhet riktad på kravet på principiell
enhetlighet vid lånefrågornas behandling men hade stannat vid
antagandet, att sådan skulle kunna ernås genom direktiv från centralmyndigheten.
Styrelsen tvivlade på möjligheten att uppnå enhetlighet, örn
lånebeviljandet skulle överlämnas åt så olikartade handhavare som hypoteksföreningar,
centralkassor, sparbanker och affärsbanker. Ett centraliserande
hos centralmyndigheten skulle enligt styrelsens mening även
medföra den fördelen, att lånefrågornas slutliga avgörande icke lades i
händerna på institutioner, som själva bedreve utlåning i direkt konkurrens
med den tänkta fonden. Det vore enligt styrelsens mening knappast
tänkbart, att icke en sådan konkurrens skulle avsätta spår så till vida,
att de bättre krediterna skulle stanna i låneförmedlarnas egna portföljer,
under det att de svagare skulle hamna hos fonden. Det vore orimligt
att begära en sådan objektivitet hos låneförmedlarna, att detta alltid
kunde undvikas. Styrelsen vilie därför föreslå en sådan ändring av den
föreslagna organisationen, att beviljandet av lån från fonden helt centraliserades
hos den nämnd, som skulle förvalta fonden. Huruvida en
sådan anordning förutsatte en omorganisation av nämnden eller en utökning
av antalet ledamöter i densamma, torde styrelsen icke för närvarande
behöva yttra sig örn. Det vore tänkbart, att detta förslag komme
att mötas av en invändning, att mängden av de lånefrågor, som skulle
handläggas av nämnden, lade hinder i vägen för en sådan anordning.
Styrelsen hade den uppfattningen, att en sådan invändning saknade fog,
och kunde stödja denna sin uppfattning på erfarenheter av tvenne ledamöter
inom styrelsen, vilka deltagit eller deltoge i Svenska bostadskreditkassans
arbete. Där handlades alla lånefrågor från hela riket i kassans
styrelse efter att förut hava beretts i inemot ett tjugutal bostadskreditföreningar,
och för dem, som där sett och deltagit i behandlingen
av lånelistorna, syntes det klart, att det vore praktiskt genomförbart att
även i nu föreliggande fall överlämna samtliga lånefrågors avgörande
tili dea centrala fondförvaltaren. Förutom att fonden på så sätt skulle
komma att i likhet med åtminstone de flesta statliga fonder helt förvaltas
av en central statlig myndighet, skulle härigenom vinnas en enhetlighet
i frågornas formella behandling, som skulle förebygga många konflikter,
och därjämte skulle den förvaltande myndigheten genom en bättre översikt
över rörelsen få densamma bättre i sin hand. Angelägenheten att nå
dessa mål betonades på flera ställen i betänkandet. I detta sammanhang
borde även bemärkas, att den solidariska ansvarighet, som åvilade låntagarna
i de pä egen upplåning baserade kreditanstalterna för jordbruket.
icke kunde åläggas låntagarna i en statlig lånefond; även detta förhållande
syntes ytterligare motivera en centralisering. Styrelsen trodde
dessutom, att en sådan anordning skulle i längden bliva billigare, därigenom
att mellanhändernas befattning med frågorna bleve mindre omfattande.
Det torde ligga i sakens natur, att en sådan centralisering som
den föreslagna icke skulle kunna utesluta behovet av lokala medhjälpare
eller mellanhänder. Dessa skulle emellertid bliva ett slags förvaltare
47
Kunyl. Majlis proposition nr 187.
med uppgift att förmedla oell bereda låneansökningarna samt handhava
utanordnandet av beviljade lån och uppbörden av förfallande annuiteter
ävensom frågor, som stöde i samband med panternas mottagande, skötsel
och förvaring m. m. Nämnden skulle sålunda äga att såsom låneförvaltare
antaga sådana institutioner, som jordbruksutredningen tänkt sig
såsom lånebeviljare, samt i övrigt i överensstämmelse med utredningens
förslag hava möjlighet att själv eller för låneförvaltarna använda sig av
lånebiträden enligt det föreliggande förslaget.
I väsentligen enahanda riktning hava statskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret och
styrelsen för Svenska sparbanksföreningen uttalat sig. Statskontoret laar
dock såtillvida varit skiljaktigt, att statskontoret ansett, att nämnden jämväl
borde omhänderhava utbetalningen av lånen och förvaltningen av deni.
Enligt statskontorets mening borde även övervägas, huruvida det icke
kunde vara fördelaktigt att även utnyttja hushållningssällskapens erfarenheter
rörande de lånesökande jordbrukarnas förhållanden.
Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över jordbrukskreditutredningens
förslag till anskaffning av för lånerörelsen erforderliga
medel, hava statskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen
för Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges allmänna lantbrukssällskap
tillstyrkt eller lämnat utan erinran, att medlen tillhandahölles
från en för ändamålet särskilt bildad lånefond.
Fullmäktige i riksbanken hava härutinnan anfört:
Den föreslagna anordningen torde för riksbankens valutavårdande uppgift
hava betydelse endast med hänsyn till den statliga upplåning, som
därav föranleddes. Ur denna synpunkt syntes densamma under nuvarande
förhållanden icke möta större betänkligheter, särskilt nied hänsyn
till att den behövliga upplåningen enligt fullmäktiges mening torde bliva
av ganska begränsad omfattning. Staten borde i samband med ett eventuellt
beslut örn dylik kredit företaga motsvarande upplåning för tid, som
motsvarade eller vore något längre än amorteringstiden för de lån, som
skulle tillhandahållas från fonden.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava rörande denna fråga uttalat viss
tvekan, men dock ej velat motsätta sig det föreslagna finansieringssättet.
Fullmäktige hava yttrat:
Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, örn medel till ifrågavarande
lånekonvertering kunnat anskaffas på annat sätt än som föreslagits.
De kreditinstitut för fastighetsbelåning, som dittills tillkommit
under statens direkta medverkan, anskaffade alla själva sina för rörelsen
erforderliga medel genom upplåning mot obligationer eller andra
skuldförbindelser, under det staten i nu ifrågavarande fall skulle av genom
dess försorg upplanade medel tillskjuta hela det erforderliga kapitalet.
Då fullmäktige emellertid insåge svårigheterna att på först nämnt
sätt nu ordna medelsanskaffningen för ifrågavarande ändamål, ville fullmäktige
ej motsätta sig det föreslagna finansieringssättet. Fullmäktige
ville dock uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t och riksdagen,
om de fattade beslut i huvudsaklig överensstämmelse med jordbrukskreditutredningens
förslag, ville göra ett uttalande örn att här förelåge
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
-ett undantagsfall, som sålunda ej borde bliva prejudicerande för den händelse
liknande konverterings- eller utlåningsfrågor skulle uppkomma beträffande
andra näringsgrenar.
Gentemot förslaget, att fondens förvaltning skulle omhänderkavas av
riksgäldskontoret tiar statskontoret anfört, att det syntes ligga närmast
till hands, att denna fond — såsom förhållandet vore med flertalet andra
statliga utlåningsfonder — förvaltades av statskontoret. Någon anledning
att på den grund, att fondens medel förväntades skola anskaffas
genom upplåning genom riksgäldskontorets försorg ställa fonder under
denna myndighets förvaltning syntes statskontoret icke föreligga.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att enligt deras mening
något ej funnes att invända mot att förvaltningen av fonden omhänderJiades
av riksgäldskontoret.
Beträffande förslaget i vad avser statens ränte gott görelse för de i
anspråk tagna medlen hava fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat:
Det angivna sättet för ränteberäkningen innebure ett avsteg från vad
som gällde i fråga örn statens nuvarande utlåningsfonder, där räntefoten,
så vida ej beträffande vissa fonder särskilda skäl föranlett till annat,
bestämts med hänsyn till den effektiva medelräntan å statens hela fonderade
upplåning, nied undantag av den del därav, som placerats i statens
järnvägar. Då berörda medelränta för budgetåret 1933/1934 utgjorde
4.42 procent och för innevarande budgetår beräknades komma att understiga
nämnda räntefot med endast någon tiondels procent, vore det uppenbart,
att, örn nu ifrågavarande lånefond skulle kunna fylla sitt ändamål
att bereda jordbrukarna billigare sekundärkredit än befintliga kreditinstitut
tillhandahölle, räntan i från fonden utlämnade medel i enlighet
med jordbrukskreditutredningens förslag ej borde överstiga statens
kostnader för anskaffande av de medel, som liomme att investeras i fonden.
Ur både riksgäldskontorets och nämndens synpunkt vore det för
undvikande av en allt för invecklad bokföring lämpligt, att denna regel
tillämpades så, att å de medel, som tillhandahölles av riksgäldskontoret
under ett budgetår, skulle erläggas en fast ränta, beräknad med hänsyn
till medelräntan under nästföregående budgetår för statens upplåning
mot obligationer.
Vad angår utlåningsräntan bär statskontoret uttalat, att densamma
borde fastställas av Kungl. Majit och riksdagen och, i överensstämmelse
med vad eljest skedde, den därvid bestämda räntefoten bliva avgörande
för frågan, i vad mån lånemedel och andra statsinkomster borde investeras
i fonden.
Lantbruksstyrelsen har i denna del anfört:
Utredningen syntes själv tveksam angående hållbarheten av sina beräkningar
rörande den procent, som måste avses till täckande av omkostnader
och till avsättning till riskfond, och framhölle utredningen med avseende
härå, att, därest dessa beräkningar skulle visa sig icke vara hållbara,
statsmakterna finge träffa härav föranledda dispositioner. Skulle
detta kunna ske med återverkan även på redan utlämnade lån, torde
denna möjlighet böra tagas i betraktande vid lånens utlämnande, så att
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
hinder icke mötte att senare vidtaga den höjning i förvaltningsprocenten,
som kunde erfordras. Då emellertid räntefoten i fråga om dessa lån syntes
äga mindre betydelse än själva tillgången på lånemöjligheter, torde
skäl tala för att redan från början avväga den del av räntan, som erfordrades
för täckande av med verksamheten förenade kostnader samt för
avsättande till riskfond, så hög att en senare förhöjning om möjligt kunde
undvikas. Enligt styrelsens förmenande vore det lättare och mera
tilltalande att, örn så visade sig erforderligt, vidtaga en sänkning härav
än motsatsen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att, då den föreslagna
räntemarginalen, en halv procent, skulle täcka såväl alla förvaltningskostnader
som avsättning till säkerhetsfonden, beräkningarna syntes fullmäktige
vara allt för optimistiska.
Fullmäktige i riksbanken hava ansett, att utlåningsräntan borde fixe
ras till en på förhand angiven sats, så att låntagarna från början finge
klarhet örn lånevillkoren. Utan att så skedde skulle omfattningen av
konverteringsaktionen sannolikt komma att minskas.
I flera yttranden har framhållits, att förvaltningskostnoderna sannolikt
blivit av jordbrukskreditutredningen för lågt beräknade. Uttalanden
i denna riktning hava gjorts av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskon
föret och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört:
Även örn avsättning till den föreslagna fonden ej skulle taga sin början
förrän i bokslutet för år 1939, syntes man böra räkna med att räntebetalning
i full utsträckning till riksgäldskontoret näppeligen kunde
komma att fullgöras under de första åren, då förvaltningskostnaderna
torde komma att bliva allt för höga för att möjliggöra dylik betalning.
Vid sådant förhållande och då nämnden för det första organisationsarbetet,
alltså långt innan några inkomster milote av lånerörelsen, givetvis
behövde äga tillgång till ett rörelsekapital, förefölle det fullmäktige lämpligast,
att riksdagen anvisade anslag till bestridande av de närmaste
årens förvaltningskostnader. Då man ej torde kunna förvänta återbetalning
av ett sådant anslag, borde detsamma anvisas av andra statsinkomster
än lånemedel.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har till utveckling av
sin mening anfört:
Det måste anses klart, att ju flera låneförmedlare eller låneförvaltare,
som foges i anspråk för aktionen, ju svårare komme det att bliva att
hålla omkostnaderna inom rimliga gränser. Örn man nämligen hos varje
sådan hjälpare skulle behöva påfordra juristbiträde för inteckningarnas
skötsel, särskild bokföring och annuitetsuppbörd, särskilt ombud för
nämnden för att deltaga i styrelseärendenas behandling, eventuellt kontroll,
som kanske en eller annan gång måste utsträckas till undersök
ningar på platsen av belånade egendomar m. m., som kunde komma ifråga
vid en inteckningsförvaltning, och örn dessutom kanske 30 till 40 förmed
lare skulle engageras, så läge det i öppen dag, att man icke kunde komma
långt ens med de 200,000 kronor, som utredningen tänkt sig skola stå till
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 187. 4
50
Kungl. Majlis proposition nr 187.
buds under de lörsta tre åren, sedan de anslagna 40 miljonerna disponerats.
Först sedan lånerörelsen fortgått någon tid och större belopp tillförts
fonden, torde man kunna komma därhän, att det tänkta förvaltningsbidraget
kunde förslå. Det torde vara en känd sak, att frågan om
förvaltningskostnaden medförde rätt mycket bekymmer vid finansieringen
av bostadskreditkassan under rörelsens startår. Styrelsen kunde
därför icke underlåta att framhålla nödvändigheten av att i aktionen för
nu ifrågavarande sekundärkredit inginge ett engångsanslag för att täcka
omkostnaderna för starten och åtminstone för det första verksamhetsåret.
Slutligen Ilar styrelsen för Svenska bankföreningen anmärkt mot att
intet försök gjorts att beräkna de kostnader, som lånerörelsen kunde väntas
komma att draga. Att dessa kostnader komme att bliva avsevärda,
därest den av utredningens majoritet förordade organisationen skulle anlitas,
syntes dock styrelsen vara ganska uppenbart.
Beträffande den av jordbrukskreditutredningen föreslagna anordningen
med uppläggandet av en särskild säkerhetsfond för mötande av å lånerörelsen
uppkommande kapitalförluster har statskontoret — under hänvisning
till hittills tillämpad praxis i fråga örn statliga lånefonder —
ansett, att en dylik åtgärd icke vore av förhållandena motiverad.
I detta sammanhang har statskontoret vidare anfört:
Enligt statskontorets mening funnes ej skäl för att i budgettekniskt
hänseende behandla fonden och den i samband därmed stående lånerörelsen
på annat sätt än som eljest ägde rum vid statlig lånerörelse av liknande
art. Sålunda torde fondens avkastning böra upptagas till redovisning
å särskild inkomsttitel i riksstaten och de av låneverksamheten föranledda
förvaltningskostnaderna böra bestridas från ett för detta ändamål
under verkliga utgifter å riksstaten uppfört särskilt anslag. Den
anordning i förevarande avseende utredningsmännen tänkt sig kunde
statskontoret därför icke tillstyrka.
Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende anfört:
En förutsättning för genomförande av den nya låneverksamheten syntes
styrelsen med nödvändighet böra vara, att denna ordnades så, att den
icke komme att kräva direkta tillskott av statsmedel. Låneverksamheten
måste därför genom fondavsättningar själv täcka risken för oundvikliga
förluster. Att sådana kunde uppstå, syntes hava förutsatts jämväl av
utredningen. Detta torde också särskilt bliva fallet, därest lånen slmlle
komma att anlitas för konvertering av äldre skulder hos jordbrukare,
vars skuldbörda uppginge till eller överstege värdet av tillgångarna, då
här alltid förelåge risk, att ställningen oaktat konverteringen bleve ohållbar
och att vid en då framtvungen avveckling förlust kunde uppstå. Det
vore visserligen antagligt, att förlusterna icke komme att visa sig de
första åren. Att emellertid därav draga den slutsatsen, att någon avsättning
till riskfond icke skulle vara erforderlig redan från början, syntes
styrelsen knappast riktigt. Biskfonden avsåge ju att säkerställa, att
medel funnes, när fonden en gång behövde tagas i användning. Hade
då inga eller otillräckliga fondavsättningar skett, inträdde lätt det förhållandet,
att medel till att täcka uppkommande förluster icke funnes
tillgängliga och att staten tvingades att träda emellan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 51
Bank- och fondinspektionen har rörande nu ifrågavarande spörsmål
yttrat:
Det måste tillses, att kreditverksamheten ordnades så, att den, frånsett
erforderligt kapital, kunde hära sig själv. Enligt inspektionens mening
uppfyllde förslaget icke denna fordran. Sålunda hade inspektionen funnit
det anmärkningsvärt, att förslaget utginge från, att förluster skulle
i viss utsträckning täckas av staten med anlitande av skattemedel. Säkerhetsfonden
finge nämligen tagas i anspråk endast för täckande av kapitalförlust,
men däremot icke för täckande av ränteförlust. Den beräknade
säkerhetsfonden torde för övrigt icke förslå långt ens till täckande
av kapitalförluster. Jordbrukskreditutredningen hade själv framhållit,
att den tilltänkta avsättningen till dylik fond vore »så obetydlig, att även
under oväntat gynnsamma omständigheter en lång tidsperiod måste förflyta,
innan fonden kunde anses hava uppnått önskvärd styrka». Redan
från början borde enligt inspektionens mening åtgärder vidtagas för uppnående
inom rimlig tid av en betryggande inre fondbildning, och räntan
å utlämnade lån måste anpassas med hänsyn härtill.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att man även vid en
mycket försiktig utlåningspolitik ej torde kunna bortse från möjligheten,
att uppkommande kapitalförluster icke helt skulle kunna täckas av säkerhetsfondens
medel. För sådana eventuella överskjutande förluster, som
föranledde en avskrivning av lånefondens kapital till motsvarande del,
borde ersättning i sinom tid beredas riksgäldskontoret genom anvisande
av anslag å riksstaten av skattemedel.
Beträffande fondens eventuella oreglerade ränteskulder till riksgäldskontoret
hava fullmäktige anfört, att dessa lämpligen horde varje år före
den 1 november, i samband med riksgäldskontorets sedvanliga anmälningar
örn uppkomna förluster å statens utlåningsfonder m. m., anmälas
hos Kungl. Majit för erforderliga åtgärder.
Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att de i överensstämmelse med
reservanten Adler ville understryka den ekonomiska risk, staten kunde
komma att löpa på grund av den föreslagna utlåningen. För att
minska risken syntes det fullmäktige riktigt att räkna med en avsevärt
större avsättning till säkerhetsfonden, förslagsvis 0.5 procent.
Sparbanksinspektionen har anfört:
Det läge i sakens natur, att krediter mot ifrågavarande säkerhet ställde
stora anspråk på sakkunnigt bedömande och noggrant övervakande. Risken
ökades givetvis därigenom, att krediten bundes för lång tid. De belånade
inteckningarna skulle enligt förslaget ligga inom 75 procent av
fastställt belåningsvärde, som dock icke finge sättas högre än taxeringsvärdet.
Den förmånsrätt, som tillkomme oguldna räntor, arbetslöner samt
avdiknings- och odlingslån, kunde emellertid förhöja nämnda gräns mycket
avsevärt. Även under förutsättning av en noggrann och försiktig
värdering av fastigheten, verkställd i anledning av låneansökningen eller
kort tid dessförinnan, syntes den riskpremie, varmed jordbrukskreditutredningen
kalkylerat, vara alltför låg.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Styrelsen för Svenska bankföreningen bar uttalat, att det med hänsyn
till de risker, som bleve förbundna med den föreslagna rörelsen, syntes
erforderligt, att sådan jämkning vidtoges i förslaget, att behovet av en
någorlunda betryggande reserv för mötande av förluster bättre tillgodoså
ges.
Slutligen har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank anfört, att
styrelsen ställde sig skeptisk beträffande storleken av den del av annnie,
terna, som skulle avsättas mot förlustriskerna, vilka torde bliva betydande
med hänsyn till läget på de panter, som skulle belånas, men att styrelsen
ansåge i överensstämmelse med jordbrukskreditutredningen, att
denna fråga kunde överlämnas åt framtiden.
I fråga örn möjligheten att erhålla lån från fonden utan samband med
konvertering av redan förefintliga krediter har statskontoret anfört:
Det torde icke vara uteslutet, att genom den statliga låneorganisation,
som av jordbrukskreditixtredningen föresloges, en sekundärbelåning kunde
komma att uppstå utan det samband med konvertering av redan befintliga
sekundärlån, som med förslaget avsetts. En knappast önskvärd ökning
av jordbrukets skuldsättning av måhända avsevärd omfattning
skulle härigenom bliva följden.
Bank- och fondinspektionen har erinrat, att jordbrukskreditutredningens
förslag främst avsåge en konsolidering av redan befintlig gäld, även
örn de föreslagna bestämmelserna icke syntes utesluta ny skuldsättning.
Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende anfört:
Jordbrukskreditutredningen syntes för sin del förutsätta, att den nya
lånemöjligheten skulle få sin huvudsakligaste betydelse för konvertering
av redan befintliga lån. Den torde emellertid även kunna få ett visst
värde som ett medel för jordbrukare, som startade jordbruk eller vore i
behov av sekundärlån för jordbruksdriftens förbättrande, att utan anlitande
av borgensmän skaffa sig erforderliga lån. I detta sammanhang
förtjänade emellertid att framhållas, att erfarenheten ofta visat, att beredandet
av lånemöjligheter på särskilt gynnsamma villkor lätt bleve en
lockelse till större skuldsättning än nöden krävde.
Beträffande kapitalbehovet för den föreslagna lånefonden har statskontoret
anfört:
Av vissa uttalanden i betänkandet syntes kunna dragas den slutsatsen,
att, åtminstone under nuvarande ränteförhållanden, efterfrågan på de
föreslagna långfristiga lånen sannolikt komme att hålla sig inom tämligen
måttliga gränser. Enligt statskontorets mening kunde ifrågasättas, huruvida
icke det belopp av 40 miljoner kronor, som enligt utredningsmännens
förslag i rikssfaten för nästkommande budgetår skulle beräknas för kapitalavsättning
till fonden, borde kunna, till dess praktisk erfarenhet av förhållandena
på förevarande område vunnits, ganska väsentligt reduceras.
Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att den behövliga upplåningen
torde bliva av ganska begränsad omfattning.
Enligt styrelsens för Svenska bankföreningen åsikt syntes det icke vara
anledning att nu bestämma lånefonden till så stort belopp som av ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
53
redningen föreslagits. Lämpligare vore att göra början med en fond
av mindre storlek, som ökades örn och i den mån lånerörelsen utvecklades.
Även styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har framhållit, att
det syntes tvivelaktigt, huruvida fonden under nuvarande allmänna ränteläge
och konkurrens om utlåningen kunde komma att anlitas i mera
avsevärd omfattning.
Lika med jordbrukskreditutredningen och på do av utredningen anförda
skäl anser jag, att genomförandet av en konvertering, varom här
är fråga, medelst reguljära åtgärder från de kreditinstitutioners sida,
vilka hava hand örn den nuvarande sekundärbelåningen, svårligen skulle
kunna åstadkommas. Liksom utredningen håller jag före, att den för
närvarande lämpligaste formen för frågans lösning är, att en statlig lånefond
bildas, för vars handhavande särskilda regler fastställas. Fonden
synes kunna benämnas statens sekundärlånefond för jordbrukare. Mot
fondens förvaltning av riksgäldskontoret, på sätt jordbrukskreditutredningen
föreslagit, har jag ej funnit anledning till erinran.
Vad angår den föreslagna organisationen av låneverksamheten hava,
såsom framgår av de avgivna yttrandena, meningarna härutinnan varit
delade. Bland de nackdelar en enligt utredningens förslag anordnad
organisation ansetts medföra har i yttrandena med särskild styrka
framhållits dels den bristande enhetlighet, som komme att vidlåda
handläggningen av låneärendena, och dels den intressekonflikt vid långivningen,
som kunde uppkomma hos låneförmedlare, vilka själva bedreve
utlåning mot sekundära säkerheter, och som kunde tänkas föranleda
att vissa mera riskfyllda krediter överflyttades på fonden. I förstnämnda
hänseendet må erinras, att det givetvis ligger stor vikt uppå, att
låneansökningarna underkastas en enhetlig prövning. Då emellertid en av
den föreslagna nämndens främsta uppgifter skall vara att tillse, att lånefrågorna
bliva föremål för ett likartat och enhetligt bedömande från de
olika låneförmedlarnas sida, torde anmärkningen icke böra tillmätas någon
större betydelse. Nämnden saknar enligt förslaget icke heller möjligheter
vare sig att utöva kontroll eller att vidtaga rättelse, där så finnes
påkallat. Jämförelsen med Svenska bostadskreditkassan i förevarande avseende
synes ej övertygande. De låneärenden, låneförmedlarna få handlägga,
torde komma att som regel avse lägre belopp och sammanlagt utgöra
ett vida större antal än dem bostadskreditkassan har att pröva.
Beträffande dö uttalade farhågorna för en intressekonflikt vid långivningen
hos vissa låneförmedlare, som skulle kunna tänkas medföra
menliga verkningar för staten, synas dessa vara övedrivna. I förslaget
har skapats viss garanti mot en ur statens synpunkt icke önskvärd långivning
genom bestämmelsen att i behandlingen av låneärenden skall
deltaga ett ombud för statsverket, mot vars mening lån ej må beviljas.
Vidare kan och bör nämnden givetvis utöva uppsikt över låneförmedlarnas
handlande i förevarande hänseende. Visar sig någon låneförmedlare
Departements
chefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
mindre lämplig i denna sin egenskap, bör han naturligtvis skiljas från
uppdraget. På grund av vad sålunda anförts och då de skäl, jordbrukskreditutredningen
i övrigt åberopat till motivering av sitt organisationsförslag,
synas bärande, har jag ansett mig böra biträda detsamma.
De av jordbrukskreditutredningen behandlade spörsmålen örn räntegottgörelse
till staten för medel, som placerats i lånerörelsen, örn den
utlåningsränta, som skall tillämpas i fråga örn lån från fonden, örn
sättet för bestridande av förvaltningskostnaderna samt örn avsättning
av medel till en säkerhetsfond för mötaude av eventuella kapitalförluster
äga ett visst samband med varandra och kunna därför lämpligen upptagas
till gemensamt övervägande. Utredningens förslag i dessa delar, särskilt
vad angår den föreslagna säkerhetsfonden, har i yttrandena föranlett
vissa erinringar, vilka enligt min mening icke sakna fog. Därvid
bör främst uppmärksammas, att med säkerhetsfonden avses att täcka
uppkomna kapitalförluster men däremot icke ränteförluster. Dessa senare
förluster liksom ock sådana kapitalförluster, till vilkas gäldande säkerhetsfonden
ej förslår, tänker sig utredningen närmast skola täckas med
skattemedel. Uppenbarligen får vid dessa förhållanden anordningen
med en säkerhetsfond ett minskat värde. I likhet med statskontoret anser
jag; att uppläggandet av en dylik säkerhetsfond icke är motiverat. Uppkommande
förluster torde, örn så blir erforderligt, få täckas i samma
ordning som i dylikt fall tillämpas beträffande statens övriga utlåningsfonder,
nämligen genom anslag å riksstaten. Jämväl i övrigt biträder
jag statskontorets uppfattning, att någon giltig anledning icke finnes att
i budgettekniskt avseende behandla förevarande fond annorlunda än
andra liknande fonder. Riksgäldskontorets räntekostnader för de lånemedel,
som investerats för fonden, torde sålunda böra bestridas på samma
sätt som räntan å statsskulden i övrigt. Till täckande av förvaltningskostnaderna
torde, i överensstämmelse med vad som exempelvis gäller
beträffande egnahemslånefonden, böra upptagas anslag under nionde huvudtiteln.
En följd av denna anordning är å andra sidan, att avkastning
av fonden bör redovisas såsom inkomst under särskild inkomsttitel i riksstaten.
Vad angår den ränta, som låntagarna skola betala, biträder jag utredningens
förslag, innebärande att densamma bör för varje lån bestämmas
vid lånets beviljande och därefter oförändrad gälla under hela lånetiden.
Räntefoten torde böra för varje budgetår beträffande de lån, som därunder
beviljas, fastställas av Kungl. Majit. Dess beräknande synes, i anslutning
till vad riksgäldsfullmäktige anfört, böra ske med hänsyn tagen
till medelräntan under nästföregående budgetår för statens upplåning
mot obligationer. I överensstämmelse med utredningens förslag torde
emellertid —- på grund av statens utgifter för de med låneförelsen förr
enade förvaltningskostnaderna — utlåningsräntan böra överstiga sagda
medelränta med en halv procent. Örn omständigheterna därtill för
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
anleda torde hinder icke böra möta för Kungl. Maj:t att fastställa en
ännu något högre räntefot. Under de första åren av låneverksamheten.
till dess erfarenhet rörande densamma vunnits, torde anledning dock icke
föreligga att tillämpa annan räntesats än den enligt angivna grunder
lägsta möjliga. Skulle förhållandena gestalta sig sålunda, att en sänkning
av räntan finnes påkallad, torde, på samma sätt som beträffande
utlåningsräntan vid andra statens utlåningsfonder, frågan få underställas
riksdagen.
Beträffande redovisningen av i lånerörelsen inflytande medel torde böra
stadgas skyldighet för låneförmedlare och lånebiträden att ofördröjligen
inleverera uppburna räntor och amorteringar till nämnden. Det torde
böra åligga nämnden att till riksgäldskontoret redovisa inlevererade medel
före januari månads utgång varje år. I avbidan på dylik redovisning
böra medlen hållas insatta å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.
På enahanda sätt bör förfaras med sådana medel, vilka nämnden
mottager från riksgäldskontoret och vilka ej omedelbart erfordras i lånerörelsen.
Medel, vilka låneförmedlare mottager från nämnden, böra, i avbidan
på deras användning för med dem avsett ändamål, insättas å postgirokonto.
De bestämmelser, som sålunda föreslås skola gälla, innebära icke något
avsteg från den av jordbrukskreditutredningen uttalade, av mig såsom
riktig befunna principen, att låneverksamheten skall i görligaste
mån bära sig själv. Möjligheten att härvidlag följa utvecklingen förefinnes
i lika hög grad enligt det av mig förordade som enligt utredningens
förslag.
Enär i några yttranden uttalats tveksamhet, huruvida lån från fonden
bör beviljas i sådana fall, då med lånet ej avses att omlägga redan
erhållna krediter, vill jag framhålla, att enligt min mening hinder ej
bör möta att i dylika fall bevilja lån. Att den föreslagna hjälpaktionen
i främsta rummet avser att konvertera på ogynnsamma villkor erhållna
krediter, synes icke rimligtvis böra utesluta, att lån exempelvis beviljas
jordbrukare, som för startandet av ett eget jordbruk är i behov av kapital.
Såsom jag tidigare framhållit, kan tvekan råda rörande den omfattning,
den föreslagna låneverksamheten kan komma att erhålla. Det finnes
anledning antaga, att kreditinrättningarna med nuvarande förhållanden
på kapitalmarknaden söka behålla sina krediter. Aven örn utvecklingen
kommer att gå i nu antydda riktning, är därmed icke sagt, att fonden
förlorar sin betydelse. Oavsett omfattningen av lånerörelsen, kommer
fonden att äga sitt värde genom att i för låntagarna gynnsam riktning
påverka betalningsvillkoren för det slag av krediter, varom här är fråga.
I statsverkspropositionen för nästa budgetår har såsom kapital till
fonden beräknats ett belopp av 20,000,000 kronor. Sannolikt torde nämnda
belopp förslå för ändamålet. T allt fall synes anledning saknas att.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
innan erfarenhet vunnits rörande lånebehovet, anvisa högre belopp än
det sålunda beräknade.
Något anslag till förvaltningskostnaderna har icke beräknats i statsverkspropositionen.
En tillförlitlig beräkning av medelsbehovet för detta
ändamål torde icke för närvarande vara möjlig. Jag hemställer, att anslagsbeloppet
för nästa budgetår bestämmes till 50,000 kronor att anvisas
såsom förslagsanslag.
Det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till kungörelse
angående statens sekundärlånefond för jordbrukare bar avfattats i överensstämmelse
med av mig i det föregående tillstyrkta grunder. Förslaget
torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet. Beträffande detaljbestämmelserna
i detsamma torde jag, utöver vad förut anförts, få
göra följande erinringar.
Fondens ändamål.
1 §.
Denna paragraf, som avhandlar fondens ändamål och lämnar definition
å vad med jordegendom bör förstås, är, bortsett från den avvikelse,
som föranletts av fondens ändrade benämning, likalydande med § 1 i
jordbrukskreditutredningens förslag. Ett av Stockholms läns och stads
trädgårdsråd väckt yrkande att jämväl fastighet, varå enbart trädgårdsskötsel
bedrives, skulle i förevarande hänseende betraktas såsom jordegendom
bär jag sålunda ej funnit skäl biträda.
Fondens förvaltning.
2 §.
I överensstämmelse med stadgandet i § 2 av jordbrukskreditutredningens
förslag har under förevarande paragraf föreskrivits, att fonden skall
förvaltas av riksgäldskontoret.
I § 3 första stycket av jordbrukskreditutredningens förslag stadgas,
att medel, som av staten anvisats till fonden, skola innestå hos riksgäldskontoret,
så länge de ej tagas i anspråk för lånerörelsen.
Med avseende å berörda stadgande hava fullmäktige i riksgäldskontoret
yttrat:
Den formulering, jordbrukskreditutredningen givit i ifrågavarande
stycke, syntes tyda på att utredningen antagit, att riksgäldskontoret
städse skulle hålla av statsmakterna till utgående av lånemedel anvisade
medel till hela deras belopp i beredskap för respektive ändamål. Detta
vöre emellertid ej fallet, utan riksgäldskontoret sökte anpassa sin upplåning
efter de beräknade uttagen å anslagen och ej efter dessas sammanlagda
belopp. För att underlätta riksgäldskontorets beräkningar av dess
upplåningsbehov. borde den nämnd, som skulle handhava lånerörelsen
för statens räkning, uppgiva sitt medelsbehov för viss tidrymd, exempelvis
ett kvartal framåt. En sådan förhandsuppgift utgjorde givetvis
ej något hinder för nämnden att undantagsvis uttaga större belopp än
det uppgivna, därest detta skulle visa sig otillräckligt.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
I enlighet härmed hava fullmäktige hemställt, att ifrågavarande stycke
måtte givas det innehåll, att medel, som av staten anvisats till fonden,
skulle utbetalas av riksgäldskontoret i den mån de erfordrades för
lånerörelsen.
Riksgäldsfullmäktiges hemställan med avseende å innehållet i ifråga- Departtmentsvarande
stycke har i departementsförslaget i huvudsak beaktats, var- ***
jämte stycket uppflyttats till förevarande paragraf. Vad fullmäktige i
detta sammanhang i övrigt anfört synes jämväl böra gälla.
Lånerörelsens organisation m. m.
3 *.
Förevarande paragraf, som angiver, att ledningen av lånerörelsen skall
för statens räkning handhavas av en nämnd, och upptager bestämmelser
örn dennas verksamhetsort och sammansättning, är likalydande med § 4
i jordbrukskreditutredningens förslag.
4 §.
I denna paragraf meddelas bestämmelser örn låneförmedlare. Beträffande
det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser hänvisas till
vad härom anförts i redogörelsen för förslagets allmänna grunder. Paragrafen
överensstämmer med § 5 i jordbrukskreditutredningens förslag.
5 §.
Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn lånebiträden, överensstämmer
med § 6 i jordbrukskreditutredningens förslag.
6 §.
De här meddelade föreskrifterna örn vem som äger bestämma arvoden
åt nämndens ledamöter samt ersättningar till låneförmedlare, lånebiträden
och övriga funktionärer inom lånerörelsen äro likalydande med
motsvarande bestämmelser i § 8 av jordbrukskreditutredningens förslag.
Lånerörelsens bedrivande.
7 $.
I denna paragraf angivas befogenheterna för låneförmedlarna och
deras styrelser. Paragrafen överensstämmer med § 10 i jordbrukskreditutredningens
förslag.
8 $.
Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka beslutanderätten i fondens
ärenden eller vissa av dem skall kunna överlåtas på ett arbetsutskott
inom låneförmedlares styrelse eller, där bankaktiebolag anlitats
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
som låneförmedlare, åt styrelsen för kontor, som för låneförmedlingen
användes, överensstämma med stadgandena i § 11 av jordbrukskreditutredningens
förslag.
9 §•
Förevarande paragraf, vari angives, att i behandlingen av fonden rörande
ärenden skall deltaga ett av Kungl. Majit förordnat ombud, mot
vars mening lån ej får beviljas, överensstämmer med § 12 i jordbrukskreditutredningens
förslag.
10 §.
De i denna paragraf meddelade bestämmelserna örn åliggande för
nämnden och låneförmedlarna att föra räkenskaper och protokoll samt
för låneförmedlarna dessutom att lämna fortlöpande redovisning motsvara
stadgandena i § 13 första och tredje styckena av jordbrukskreditutredningens
förslag.
11 §•
För innehållet i denna paragraf, som upptager bestämmelser örn placering
av medel, som ej omedelbart erfordras i lånerörelsen, örn nämndens
redovisningsskyldighet till riksgäldskontoret samt örn vissa åligganden
med avseende å influtna räntor och amorteringar, har tidigare
redogjorts.
12 §.
Denna paragraf, som handlar örn förvaring av de för fondens räkning
mottagna lånereverserna och säkerhetshandlingarna, är likalydande med
§ 14 i jordbrukskreditutredningens förslag.
13 §.
Enligt § 15 första stycket i jordbrukskreditutredningens förslag skola
ledamöter av nämnden eller av låneförmedlares styrelse eller i fall, varom
i 8 § förmäles, kontorsstyrelse vara solidariskt ansvariga för skada, som
de uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fonden.
I § 15 andra stycket av nämnda förslag stadgas, att låneförmedlare ej
är ansvarig för skada, som av styrelseledamot eller annan tillskyndas
fonden.
I motiveringen till sagda paragraf har jordbrukskreditutredningen
anfört:
Såsom förut framhållits, kunde kreditinrättningarna icke förväntas
vilja åtaga sig uppdraget att handhava fondens rörelse under annan förutsättning
än att det stöde klart, att de icke med sina medel bleve ansvariga
för de i fondrörelsen vidtaga åtgärderna. Kreditinrättningar
-
59
Kungl. May.ts proposition nr 187.
lias delägare eller huvudmän bleve icke i tillfälle att å sina stämmor
taga befattning med fondens angelägenheter. Det bleve vederbörande
styrelse, som komme att vidtaga åtgärderna och fatta besluten i fondens
ärenden, och det bleve de styrelseledamöter, vilka genom uppsåtligt fel
eller vårdslöshet orsakat fonden skada, men icke institutet självt, som
finge bära påföljden av det förelupna. Det vore självfallet, att, örn någon
bos kreditinrättningen anställd person, som ej tillhörde styrelsen, skulle
genom förgripligt handlingssätt tillskynda fonden skada, fonden alltid
finge med sitt skadeståndsanspråk vända sig mot denne och därjämte
ägde söka styrelsen, därest denna skulle befinnas hava uppsåtligen eller
genom vårdslöshet medverkat i det skedda. I de här dryftade ersättningsfrågorna
komme således fondens förhållande till den, som handhade
dess lånerörelse, och dennes medhjälpare att vara detsamma som
örn rörelsens handhavande anförtrotts åt en statsmyndighet. De stadgande^
som synts erforderliga för att klarlägga det nu berörda rättsläget,
hade meddelats i § 15.
Något stadgande motsvarande bestämmelsen i § 15 andra stycket av
jordbrukskreditutredningens förslag har icke upptagits i departementsförslaget.
Jag har nämligen ansett det rimligt, att låneförmedlare i samma
utsträckning som annan uppdragstagare blir ansvarig gentemot uppdragsgivaren
— i detta fall staten — för skada, som tillskyndas av personer
i låneförmedlarens tjänst. Att kreditinrättningarna skulle vägra
att under dylik förutsättning åtaga sig uppdraget såsom låneförmedlare
torde näppeligen behöva befaras.
Med hänsyn till det ansvar för omhänderhavda medel ur fonden, som
sålunda kommer att åvila låneförmedlare, har det synts mig ej vara erforderligt,
att styrelseledamöternas ansvarighet för samma medel göres
mera omfattande än som utan särskilt stadgande följer av allmänna rättsregler.
Vad åter nämndens ledamöter angår torde de böra få underkasta
sig solidarisk ansvarighet för skada, som de uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskynda fonden.
Revision.
14 §.
I denna paragraf inrymmas bestämmelser örn revision av nämndens
och låneförmedlarnas räkenskaper och förvaltning samt örn nämndens
och låneförmedlarnas revisorer. Paragrafen överensstämmer med § 16
i jordbrukskreditutredningens förslag.
15 §.
Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn den ordning, i vilken
revisionen skall verkställas, till vem revisionsberättelserna skola avgivas,
deras innehåll i visst avseende samt örn vem som beslutar angående ansvarsfrihet,
motsvarar § 17 i jordhrukskreditutredningens förslag. Sistnämnda
paragraf har i departementsförslaget allenast undergått den änd
-
Departements
chefen.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ring, som påkallats av att revisionsberättelserna ansetts böra ingivas
till chefen för jordbruksdepartementet i stället för till chefen för finansdepartementet.
16 $.
I anslutning till vad i 13 § föreslagits torde den i § 18 i jordbrukskreditutredningens
förslag stadgade ansvarigheten böra inskränkas att avse
nämndens revisorer.
I? tlånlngs villkor.
17 $.
Bestämmelserna i denna paragraf, som handla örn utlåningsräntan och
sättet för dennas fastställande, motsvara stadgandena i § 19 av jordbrukskreditutredningens
förslag. Rörande dessa bestämmelser hänvisas
till vad i det föregående anförts.
18 $.
Första stycket första punkten, som stadgar viss begränsning i fråga örn
lånebelopps storlek, överensstämmer med § 20 första stycket första punkten
i jordbrukskreditutredningens förslag.
I § 20 första stycket andra punkten av utredningens förslag föreskrives.
att i jordegendomens belåningvärde ej må inräknas värdet å växande
skog.
I motiveringen till förslaget i denna del har jordbrukskreditutredningen
anfört:
Genom ar 1930 vidtagna författningsändringar hade det medgivits hypoteksföreningarna
att vid sina värderingar av fastigheter i belåningsvärdet
inräkna, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog. Utvecklingen
hittills gjorde det sannolikt, att tidigare gjorda antaganden örn behövligheten
av denna lättnad varit i någon mån överdrivna. Skogsbelåning från
hypoteksföreningarnas sida hade förekommit i endast mycket ringa omfattning.
Icke allenast detta förhållande utan framför allt de stora risker,
vilka måste vara förenade med att till en så hög gräns, som i fråga
örn sekundärbelåningen voro föreslagen, belåna en sådan tillgång som
växande skog torde böra föranleda till att beträffande lån från fonden
icke ifrågasätta skogens inräknande i egendomsvärdet. Det borde ihågkommas,
att sekundärlanen vöre avsedda att vara mångåriga, och att erfarenheten
visade, att rotprisen för skog vore underkastade starka växlingar.
Skulle det i fråga örn primärbelåningen lämnade medgivandet
utsträckas att gälla jämväl lånen från fonden, måste detta föranleda en
motsvarande utvidgning av 1930 års lag örn begränsning av rätten att
avverka skog å intecknad fastighet. Enligt denna lag ägde skogsvårdsstyrelsen,
då hypoteksförening meddelade lån mot inteckning i fastighet
med växande skog och mellan fastighetsägaren och föreningen överenskommelse
träffades, att viss inskränkning skulle gälla i rätten att avverka
skogen, på begäran av föreningen meddela föreskrift, att de överenskomna
bestämmelserna skulle lända till efterrättelse, samt därefter utöva uppsikt
över föreskriftens efterlevnad. Hade lånet infriats eller häftade fastig
-
61
Kungl. Majlis proposition nr 167.
heten ej lungre därför eller hade föreningen förklarat sig icke vidare påfordra
föreskriftens tillämpning, ändå att fastigheten alltjämt svarade för
lånet, skulle föreskriften upphöra att gälla. Då i förordningen angående
allmänna grunder för hypoteksföreningarnas verksamhet stadgades, att
föreskriftens tillämpning ej finge upphöra förrän lånet nedgått till det
belopp, som kunnat beviljas även utan skogens belåning, borde detta stadgande
antagas å andra sidan förutsätta, att föreskriftens tillämpning
skulle upphöra, så snart omständigheterna gjorde det möjligt. Skulle
emellertid den växande skogen bliva föremål även för sekundärbelåniug,
vöre det uppenbart, att ifrågavarande föreskrifter, vilkas övervakande ju
bekostades av låntagarna, måste förbliva i tillämpning under hela den tid,
någon del av sekundärlånet återstode ogulden.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden hade jordbrukskreditutredningen
i § 20 första stycket av förslaget upptagit förbud mot att vid lämnande
av lån från fonden i belåningsvärdet inräknades värdet å växande
skog.
I det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet av herr Svensson hav
denne, med instämmande av herr Adler, hemställt, att i belåningsvärdet
måtte inräknas jämväl värdet å växande skog.
Svensson har till stöd för sin mening anfört:
I stora delar av landet vore skogen av avgörande ekonomisk betydelse
för jordbrukarna. Detta gällde icke endast Norrland utan även betydande
delar av Småland, Värmland, Västmanland och Dalarna samt i viss utsträckning
andra landskap. I dylika trakter av vårt land vore jordbrukarna
ofta mera beroende av inkomst från skogen än från den odlade
jorden, varav även framginge, att egendomarnas skogsvärde vore av minst
lika stor betydelse som jordvärdet. Att rotvärdet å växande skog kunde variera
starkt vore riktigt, men å andra sidan torde detta värde sett på längre
sikt kunna anses i stort sett ganska konstant. Vad beträffade risken vid
belåning av skog, som brukades i förening med jordbruk, vore denna enligt
reservantens mening icke större än vid belåning av jord, om behöriga
säkerhetsåtgärder vidtoges. Liksom det läge i jordbrukarens intresse att
väl hävda sin jord, vore det i bans intresse, att vårda skogen, för att denna
skulle ge så god och varaktig avkastning som möjligt. Om motsatsen konstaterades,
borde och måste ett lån uppsägas, vare sig belåningsvärdet utgjordes
av jord eller skog. Att skog i och för sig icke skulle vara ett lämpligt
objekt för långfristig kredit kunde reservanten för sin del icke finna.
Snarare borde skogen med sin långa omloppstid vara särskilt lämpad som
underlag för dylik kredit. Genom en fördelaktig låneform skulle möjlig
heter öppnas framförallt för de mindre jordbrukarna att låta skogen växa
till dess den mest lämpliga avverkningstiden vore inne, och då skogen
voro en av vårt lands värdefullaste naturtillgångar, vore detta en fördel,
som icke borde underskattas vare sig ur den enskildes eller ur det allmännas
synpunkt.
Kostnaden för övervakning i samband med skogsbelåning torde icke be
hova bli avsevärd, då redan nu en allmän uppsikt enligt skogsvårdslagen
ägde rum. För vinnande av ökad trygghet torde även utan olägenhet
kunna föreskrivas skyldighet att brandförsäkra belånad skog.
Utan att möjlighet bereddes att som grund för belåning medtaga skogsvärdet
skulle stora grupper av vårt lands jordbrukare gå miste örn de fördelar
i kredithänseende, som föreliggande förslag vore avsett att bereda
Departements
chefen.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
dem. Med hänsyn härtill hade reservanten icke kunnat biträda den formulering,
som § 20 erhållit i förslaget.
Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att de biträdde jordbrukskreditutredningens
ståndpunkt beträffande belåning av växande skog och sålunda
avstyrkte det av herr Svensson framförda förslaget.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap bär däremot förklarat, att sällskapet
anslöte sig till den mening, som kommit till uttryck i herr Svenssons
yttrande.
Vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt anser
jag icke kunna frånkännas giltighet, även örn beaktansvärda skäl tala
jämväl för den av reservanterna framförda meningen. Särskilt synes det
av utredningen påpekade, av reservanterna vitsordade förhållandet, att
rotprisen för skog äro underkastade starka växlingar, i förevarande hänseende
böra tillmätas betydelse. Det torde visserligen vara riktigt, att,
såsom reservanterna framhållit, värdet å växande skog, sett på längre
sikt, är ganska konstant. Men örn, å andra sidan, låntagaren under tider
av vikande skogspriser drabbas av ekonomisk misär, lärer det icke kunna
undgås, att fonden tillskyndas avsevärda förluster, därest i belåningsvärdet
inräknats jämväl värdet å skogen. På grund av vad sålunda anförts
har jag, örn än med någon tvekan, ansett mig böra biträda jordbrukskreditutredningens
förslag i denna del.
Andra stycket, vari föreskrifter meddelas örn fastställande av egendoms
belåningsvärdet, motsvarar § 20 andra stycket i jordbrukskreditutredningens
förslag.
19
I första stycket stadgas, att till minst det belopp, till vilket lån beviljas,
skall finnas säkerhet av inteckning eller inteckningar liggande inom tre
fjärdedelar av egendomens belåningsområde. Motsvarande föreskrift
återfinnes i § 21 första stycket av jordbrukskreditutredningens förslag.
Den avvikelse härifrån, som skett i departementsförslaget, har motiverats
därav, att den av utredningen angivna formuleringen kan tänkas föranleda
tolkningssvårigheter samt dessutom icke synes utesluta möjligheten, att
till säkerhet för lån lämnas fordringsinteckningar liggande utom tre
fjärdedelar av egendomens belåningsvärde. Departementsförslagets formulering
ansluter sig nära till vad som härutinnan gäller för bostadskreditföreningarna.
Enligt § 21 andra stycket i jordbrukskreditutredningens förslag må lån
ej från fonden beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med bättre
rätt äro placerade på sätt, som må anses vara för fonden betryggande.
Utredningen har till stöd härför anfört:
Från fondens synpunkt torde det i allmänhet vara fördelaktigast, att
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
fastighetens primärlån vore placerat hos vederbörande hypoteksförening.
Att uppställa en oavvislig fordran härå hade dock ej synts lämpligt. Men
det borde förutsättas, att vid ifrågavarande konvertering även primärbelåningen
ägnades synnerligt beaktande och att tillfället begagnades att
söka få jämväl denna ordnad på bästa sätt.
I anslutning till nämnda yttrande av jordbrukskreditutredningen bär
styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anfört bland annat:
Såvitt jordbrukskreditutredningen med ifrågavarande yttrande avsett
att rekommendera åtgärder eller påtryckningar av ett eller annat slag i
syfte att föranleda överflyttningar av primärlån från sparbanker till hypoteksföreningar
i samband med utlåning från den föreslagna fonden,
måste styrelsen på det kraftigaste varna för konsekvenserna därav. Det
vore visserligen naturligt, att fordringsinteckningar med bättre rätt än de
sekundära inteckningarna skulle vara på betryggande sätt placerade, men
så vore enligt styrelsens mening fallet, örn de vore placerade i sparbank.
Det borde därför i den föreslagna lagstiftningen eller, liksom fallet vore
beträffande förordningen örn bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna,
i motiven tydligt utsägas, att en hos sparbank belånad primärinteckning
skulle ur fondens synpunkt anses på betryggande sätt placerad.
Det vore rent av tillrådligt att i tillämpningsföreskrifterna införa en
erinran örn att låneförmedlare och lånebiträden vid utlämnande av lån
från den ifrågasatta fonden icke borde fordra överflyttning till annan
kreditinrättning av primärinteckning, som vore belånad i sparbank. Därest
dylika överflyttningar av primärlån från sparbanker till andra kreditinrättningar
bleve en följd av utredningens förslag, skulle nämligen
med all sannolikhet sparbankerna i stort sett komma att sakna möjlighet
att omplacera de sålunda frigjorda medlen på annat sätt än i obligationer,
vilket med hänsyn till rådande ränteläge på obligationsmarknaden och
ovissheten av dess varaktighet skulle medföra risker av svåröverskådlig
räckvidd. Den skada, som genom sådana överflyttningar kunde komina
att tillskyndas sparbankerna, skulle givetvis indirekt drabba även jordbruket,
för vilket de lokala sparbankerna även i fortsättningen torde
kunna väntas bliva oumbärliga kreditanstalter.
Lika med jordbrukskreditutredningen anser jag, att lån ej bör beviljas, Departementsmed
mindre framförvarande fordringsinteckningar blivit på ett betryg- chefen.
gande sätt placerade. Vad utredningen anfört till stöd härför synes emellertid
kunna bliva föremål för en alltför rigorös tolkning. Till förebyggande
härav vill jag framhålla, att jag finner det vara uppenbart, att en
primärinteckning, som belånats exempelvis i en sparbank, blivit ur nu ifrågavarande
synpunkt på ett betryggande sätt placerad. Även då en dylik
inteckning belånats hos andra kreditinrättningar eller hos enskilda, måste
i många fall fordran på en betryggande placering anses uppfylld. Några
allmängiltiga bestämmelser härutinnan kunna uppenbarligen icke meddelas
utan måste frågan enligt min mening prövas från fall till fall. Stycket
har, bortsett från en jämkning av formell art, oförändrat upptagits i
departementsförslaget.
Departements
chefen.
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Tredje stycket första punkten, vari såsom villkor för beviljat låns utlämnande
föreskrives, att samtliga fordringsinteckningar med bättre rätt
skola pantförskrivas jämväl till säkerhet för fonden, överensstämmer med
§ 21 tredje stycket i jordbrukskreditutredningens förslag.
Till stöd för denna bestämmelse bar utredningen anfört bland annat:
Nämnda föreskrift åsyftade att hindra fastighetsägarna från att, örn
ägarehypotek funnes eller uppkomme å en framförliggande inteckning,
belåna detta på sätt, som exempelvis med hänsyn till risk för uppsägning
kunde medföra olägenheter för efterföljande inteckningshavare. Däremot
borde föreskriften icke användas till att hindra, att en låntagare, som
verkställt en avbetalning å ett inteckningslån hos en kreditanstalt, erhölle
nytt lån därstädes mot den genom avbetalningen frigjorda inteckningen.
Under förutsättning att ökad risk genom minskning av fastighetsvärdet
icke uppkommit, borde givetvis från fondens sida icke vägras
medverkan till dylik åtgärd.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har härutinnan yttrat:
Bestämmelsen i förevarande stycke kunde leda till att, allt efter som
amorteringen å primärlånet fortskrede, hela hypoteket så småningom
överginge till att utgöra säkerhet för sekundärlånet, samt att låntagaren
därigenom skulle fråntagas möjligheten att för påfyllnad av sitt primärlån
disponera över uppkommet amorteringstillgodohavande. Bestämmelsen
örn pantförskrivning av överhypotek borde därför enligt styrelsens
åsikt inskränkas att avse inteckningarna allenast i den mån dessa
ej behövdes för säkerställande av befintliga eller blivande primärlån. Styrelsen
toge fasta på den i motiven uttalade ståndpunkten meri vidhölle
dock sitt ändringsyrkande.
Då utredningens författningsförslag i förevarande punkt icke synes väl
överensstämma med de i motiven gjorda uttalandena, har till motsvarande
stadgande i departementsförslaget gjorts ett tillägg av huvudsakligt
innehåll, att vederbörande låneförmedlare äger i särskilt fall medgiva,
att låntagare tillkommande andel av framförvarande fordringsinteckningar
må i första hand pantförskrivas för annat lån. Genom detta tilllägg
böra de av styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank framförda
önskemålen i huvudsak kunna tillgodoses samtidigt som de i motiveringen
till ifrågavarande stadgande anförda synpunkterna vinna beaktande.
20 §.
I § 22 av jordbrukskreditutredningens förslag stadgas, att lån utan fastställd
amortering icke må från fonden meddelas.
I motiveringen till denna bestämmelse har jordbrukskreditutredningen
anfört bland annat:
Det syntes icke böra ifrågasättas annat än att den belåning, varom här
vore fråga, utan undantag skulle vara förbunden med skyldighet till amortering
enligt fastställd plan. Fastställande av sådan skyldighet överensstämde
med långivningens syftemål och vore jämväl betingad av den förhållandevis
höga gränsen för belåningen. Att amorteringsplan således
alltid skulle finnas, behövde dock icke betyda, att oundgängligen varje år
Kungl. Maj.-ts proposition nr 187.
65
av lånetiden skulle vara betungat med amortering. Fastmera borde tillfälle
finnas att uppgöra amorteringsplaner av skiftande slag, som i möjligaste
mån anslöte sig till de individuella behoven, således exempelvis
innefattande ett eller annat amorteringsfritt år.
Jordbrukskreditutredningen hade haft under övervägande att i denna
paragraf införa en bestämmelse örn den högsta tid, för vilken lån finge utlämnas
från fonden.
Enligt utredningens mening vore det ur ekonomiska och sociala synpunkter
önskvärt, att jordbrukarna under normala förhållanden i största
utsträckning undveke att belåna sina egendomar till den jämförelsevis
höga gräns, som här avsåges, och att ifrågavarande krediter i varje fall
icke bleve av längre varaktighet än nödigt. Dylik belåning borde icke
utgöra en varaktig belastning å jordbrukarnas fastigheter, utan borde
allenast anlitas, då omständigheterna med nödvändighet påkallade densamma.
Även örn det sålunda principiellt borde eftersträvas, att för de högt
liggande sekundärlånen fastställdes en förhållandevis stark tidsbegränsning,
vore det dock icke möjligt att vid en konverteringsoperation, då det
gällde att utbyta redan förefintliga krediter mot fördelaktigare ordnade
sådana, strängt uppehålla nämnda princip. Man måste nämligen härvid
taga hänsyn till att en kort lånetid nödvändigtvis medförde större amorteringar
och därmed kunde reducera eller helt äventyra fördelarna för
jordbrukarna av den ifrågasatta aktionen.
Utredningen har å sid. 47—49 i betänkandet uppgjort tabeller, utvisande
bl. a. storleken av de annuiteter, som på grundval av en räntesats av respektive
4 och 4.25 procent skulle vid varje års slut erläggas för ett lån å
1,000 kronor vid en amorteringstid av alternativt 20 år, 25 år och 30 år.
Till dessa tabeller torde jag få hänvisa.
I anslutning till tabellerna har jordbrukskreditutredningen vidare
yttrat:
Trots att amorteringarna vid en amorteringstid av 20 år bleve tämligen
stora och under vissa förhållanden kunde tänkas verka nog så betungande,
skulle jordbrukskreditutredningen dock av förut angivna principiella
skäl vara benägen att föreslå nämnda amorteringstid såsom maximum,
varvid emellertid borde förutsättas, att denna tid i särskilda fall skulle
kunna överskridas. Utredningen hade emellertid icke ansett sig kunna med
bestämdhet göra gällande, att nämnda gräns vore den ur olika synpunkter
lämpligaste och hade vid sådant förhållande stannat vid att icke i sitt
förslag upptaga någon fixerad maximitid. Därest vid ärendets fortsatta
behandling material skulle framkomma, som kunde möjliggöra upptagandet
i 1''öi’ordningen av en föreskrift i förevarande ämne, syntes intet vara
att erinra mot att på grundval därav dylik föreskrift bomme till stånd.
Örn så ej skedde, borde det ankomma pä nämnden att söka åstadkomma
en praxis i nu ifrågavarande hänseende, sorn tillgodosåge jordbrukarnas
rimliga behov utan att strida mot sunda ekonomiska principer.
Oavsett örn en maximitid upptoges i författningen eller icke, ansåge
jordbrukskreditutredningen, såsom redan antytts, att amorteringstidens
närmare bestämmande borde bero av en prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall — bland annat den tillämnade användningen av de
upplånade medlen — och att densamma icke borde bestämmas längre än
JU tinno lill riksdagens protokoll I sami. Nr 1S 7. ^
Xiapartementathafen.
66 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
söm vore erforderligt. Om en högsta amorteringstid fixerades i författningen,
borde denna icke bliva den normalt tillämpade, utan borde lånen
i allmänhet meddelas för kortare tid än den sålunda angivna maximitiden.
I fråga örn amorteringstidens längd bar Sveriges allmänna lantbrukssällskap
anfört:
,Vad beträffade frågan örn löptiden för de föreslagna krediterna syntes
det sällskapet, i motsats till jordbrukskreditutredningen, att en skuldsättning
inom jordbruket upp till den gräns, som här föreslagits för sekundärlånen,
ej i och för sig skulle med nödvändighet fordra, att en speciellt
kort amorteringstid på den grund fastställdes för dessa lån. Sällskapet
ville därför framhålla önskvärdheten av att amorteringstiden för de ifrågasatta
krediterna ej onödigt beskures på grund av deras karaktär av
sekundärkrediter. Av större vikt vore, att ännu högre liggande krediter
i första hand kunde amorteras, vilket emellertid försvårades genom hastig
avbetalning av nu ifrågavarande sekundärlån.
Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att amorteringstiden borde
maximeras och att amorteringen borde utgå i fasta annuiteter. För att reducera
statens risker vid utlåningen torde det vara lämpligt, att annuiteterna
utginge halvårsvis. Särskilda möjligheter för en snabbare återbetalning
borde beredas låntagarna.
I likhet med jordbrukskreditutredningen anser jag, att den belåning,
varom här är fråga, skall utan undantag vara förbunden med skyldighet
till amortering. Ej heller har jag något att erinra mot att amorteringsplaner
av skiftande slag uppgöras, vilka ansluta sig till de olika
behoven. Att i författningen upptaga någon fixerad maximitid för amorteringarna
synes ej vara erforderligt. Amorteringstiden bör ej vara
alltför kort, enär därigenom svårigheter för jordbrukarna att komma ut
med räntor och amorteringar kunna tänkas uppstå. Som amorteringstid
torde normalt böra gälla tjugo år med möjlighet att i särskilda fall fastställa
en längre amorteringstid. Lämpligt synes vara, att lån återbetalas
genom fasta annuiteter vid varje års slut, lika för varje år. Därigenom
vinnes, att annuiteterna bliva jämnt fördelade under hela amorteringstiden
och att låntagaren städse vet dessas storlek. I övrigt synes en viss
frihet böra inrymmas åt nämnden att härutinnan bestämma. Frånsett
en mindre jämkning har jordbrukskreditutredningens förslag i denna
del oförändrat upptagits i departementsförslaget.
Reglementarisk® föreskrifter.
21 §.
Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn i vilken ordning de
ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande nämndens, låneförmedlarnas
och lånebiträdenas arbete samt villkoren för utlåning från
fonden och vad därmed har samband, skola meddelas, är likalydande
Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 67
med § 23 i jordbrukskreditutredningens förslag. I detta sammanhang må
framhållas, att utredningen upprättat ett förslag till kungörelse med närmare
föreskrifter angående användningen av statens lånefond för sekundärlån
mot inteckning i jordegendom (betänkandet sid. 12), till vilket jag
torde få hänvisa.
Tiden för den av mig föreslagna kungörelsens ikraftträdande torde böra
bestämmas till den 1 juli 1935.
Forslaget till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande
av ackord m. m.
Jag övergår nu till frågan om fortsatt ackordslåneverksamhet och därmed
sammanhängande spörsmål.
Jordbrukskreditutredningen har å sid. 23—29 i betänkandet den 16 november
1934 med utgångspunkt från ett av jordbruksutredningen den 12
april 1932 avgivet betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets
kreditsvårigheter lämnat en kortfattad översikt rörande hittills
gällande bestämmelser angående ackordslån och stödlån till jordbrukare.
Till denna översikt torde jag få hänvisa.
Enligt det av jordbrukskreditutredningen framlagda förslaget till kungörelse
i ämnet skall lån kunna beviljas jordbrukare i främsta rummel
för genomförande av ackord. Förslagets bestämmelser härutinnan överensstämma,
bortsett från föreskrifterna örn lånebeloppens storlek, i stort
sett med vad som för närvarande gäller. Vidare kan lån meddelas för förekommande
av exekutiv försäljning av en jordbrukares fastighet eller
hans för jordbruket nödiga inventarier. I samband med lån för någotdera
av nu angivna ändamål medgiver förslaget slutligen lån för anskaffande
av yttre inventarier till jordbruket eller reparation av till fastigheten
hörande ekonomibyggnader under villkor, att den med lånet avsedda anskaffningen
eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets
fortsatta bedrivande. Liksom hittills skola för behandlingen av
lånefrågorna finnas en för riket gemensam centralnämnd samt för varje
hushållningssällskaps verksamhetsområde en lånenämnd. Lån skola kunna
beviljas till belopp upp till 25,000 kronor, dock att lån till högre belopp
än 10,000 kronor endast må beviljas efter medgivande av centralnämnden.
Med avseende å lånebeloppens storlek stadgar förslaget emellertid vissa
relativa gränser, olika alltefter de ändamål, för vilka lånen skola utgå.
För genomförande av ackord får lån sålunda icke beviljas till högre belopp
än 800 kronor, ökat med 40 procent av uppskattade värdet av låntagarens
fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, 25 procent av
dennas uppskattade värde. Lån för förekommande av exekutiv försäljning
får ej meddelas till större belopp än som motsvarar 30 procent av
Jordbruks
krediiulred
ningen.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
uppskattade värdet av låntagarens fastighet eller, om han brukar annans
fastighet, 20 procent av dennas uppskattade värde. Slutligen må lån
för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader
icke utlämnas till större belopp än som motsvarar 5 procent av
fastighetens uppskattade värde.
För jordbrukskreditutredningens motivering till fortsatt ackordslåneverksamhet
har jag tidigare redogjort.
Vad angår frågan örn lån för förekommande av exekutiv försäljning
har utredningen anfört:
Även där en jordbrukare icke befunne sig pä obestånd, kunde hans läge
vara sådant, att hans fortsatta näringsutövning allvarligt hotades. Sålunda
kunde han, oavsett örn skulderna överstege tillgångarna, sakna
medel till betalning av räntor och amortering å lån och till följd härav
hava att befara exekutiva åtgärder mot egendomen. Visserligen torde
våra kreditinrättningar under de gångna för jordbrukarna bekymmersamma
åren i stort sett hava visat förståelse för dessa svårigheter och
icke utan starka skäl skridit till exekutiva åtgärder, men det hade likväl
icke kunnat undvikas, att även skötsamma jordbrukare, som drabbats av
krisen, måst gå från gård och grund. Säkerligen skulle i många fall, örn
de exekutiva åtgärderna kunnat förhindras, jordbrukaren hava kunnat
under några år av förbättrade jordbrukskonjunkturer konsolidera sin
ställning och efter hand göra rätt för sig. Emellertid hade utredningen
ansett det varken vara nödigt eller lämpligt att i det nuvarande förbättrade
läget ifrågasätta lagstiftning för möjliggörande av moratorium eller
liknande åtgärder till förhindrande av exekutiva förfaranden mot jordbrukare.
En sådan lagstiftning skulle icke kunna undgå att medföra
konsekvenser för vårt lands hela ekonomiska liv och skulle även kunna
bliva till skada för jordbruket, bland annat genom minskning i dess kreditvärdighet.
Åtgärder av dylik ingripande natur borde enligt jordbrukskreditutredningens
mening icke vidtagas utan starkt tvingande skäl.
Däremot hade utredningen funnit, att det icke borde möta betänkligheter
att, i anslutning till hittillsvarande ackordslånebestämmelser, skapa
möjlighet till lån av statsmedel även till förebyggande av exekutiv försäljning
av jordbrukares egendom. Där exekutiva åtgärder hotade från
fordringsägares sida, skulle gäldenären med anlitande av sådant lån kunna
lämna fordringsägax-en en avbetalning å skulden, vars återstod i samband
därmed skulle underkastas viss reglering. Förutsättningar för en
sanering av jordbrukarens ställning skulle härigenom skapas, och en
dylik utlåning från statens sida. behövde sannolikt icke medföra oskäliga
risker för staten. Självfallet måste dock förhållandevis stränga villkor
stadgas för erhållande av ifrågavarande lån. Till stor del torde dessa
villkor böra sammanfalla med dem, som gällde för utlämnande av ackordslån.
Jordbrukskreditutredningen ville ytterligare framhålla, att lån
borde kunna utgå såväl för förekommande av exekutiv försäljning av
gäldenärens fastighet som för undvikande av dylik försäljning av gäldenärens
för jordbruket nödiga inventarier. En utmätning av dessa senare
kunde nämligen helt äventyra fastighetens fortsatta brukande.
Till stöd för förslaget angående lån för anskaffande av yttre inventarier
till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans fastighet hörande
ekonomihyggnader bär jordbrukskreditutredningen yttrat:
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Om en jordbrukare i sin svåra ekonomiska belägenhet oell för att i det
längsta förhindra ett ekonomiskt sammanbrott nödgats^ efter hand försälja
en väsentlig del av jordbrukets inventarier eller låta sina byggnader
förfalla, hade han, örn de realiserade inventarierna eller de förfallna
byggnaderna varit oundgängliga för jordbruket, enligt hittills^ gällande
bestämmelser icke kunnat komma i åtnjutande av ackordslån. Såsom villkor
för sådana lån gällde nämligen bland annat, att det syntes sannolikt,
att jordbrukaren efter ackordets genomförande skulle kunna fortsätta
att driva sitt jordbruk, vilket uppenbarligen i nyssnämnda fall icke kunde
förväntas. Att borttaga detta villkor för låns erhållande borde enligt
jordbrukskreditutredningens uppfattning icke ifrågakomma. Fastmera
borde detsamma naturligen gälla såsom en förutsättning även för lån till
förekommande av exekutiv försäljning. För att emellertid den omständigheten,
att en jordbrukare nödgats försälja för jordbrukets fortsätta bedrivande
oundgängligen behövliga inventarier eller eftersätta nödigt underhåll
av erforderliga byggnader, icke i och för sig skulle behöva föranleda,
att han ansåges icke böra erhålla ackordslån eller lån till förekommande
av exekutiv försäljning, föresloge utredningen, att i sammanhang
med dylikt lån även skulle kunna beviljas lån för anskaffande av
inventarier eller reparation av byggnader. En förutsättning för erhållande
av sådant lån skulle vara, att den med lånet avsedda anskaffningen
eller reparationen funnes oundgängligen behövlig för jordbrukets fortsatta
bedrivande.
I fråga örn lånebeloppens storlek har jordbrukskreditutredningen anfört:
De
hittills gällande bestämmelserna örn ackordslån hade haft sådan innebörd,
att de större och även de medelstora jordbruken icke kunnat
ifrågakomma till erhållande av lån. Sålunda finge ackordslån ej överstiga
ett belopp av 400 kronor, ökat med 20 procent av gällande taxeringsvärde
å den av gäldenären brukade fastigheten, samt ej i något fall utgå
med högre belopp än 5,000 kronor. Dessa bestämmelser innebure, att
maximibeloppet för ackordslån inträdde, då fastighetsvärdet uppginge
till 23,000 kronor. Allteftersom värdet vore större än 25,000 kronor, koinme
maximibeloppet att nedgå under 20 procent. Det syntes uppenbart,
att nu nämnda begränsning i realiteten innebure, att innehavare av något
större jordbruk icke kunde utnyttja ackordslåneverksamheten. Men även
vid mindre jordbruk, särskilt där fastighetsvärdet vore ringa i förhållande
till gäldenärens skulder, syntes det belopp, som ställdes till förfogande
genom ackordslån, ofta icke kunna medgiva en kontantbetalning
till fordringsägarna, som kunde förmå dessa att biträda ett ackord. På
grund av det nu anförda hade jordbrukskreditutredningen funnit sig
böra föreslå en förhöjning av såväl de absolut som de relativt bestämda
gränserna för lånebeloppen. Såsom jordbruksutredningen anfört i förenämnda
år 1932 avgivna betänkande, torde det av statsfinansiella skäl
vara nödvändigt att föreskriva ett absolut maximum, som vid beviljande
av ackordslån ej finge överskridas. Beviljande av hur höga ackordslån
som helst, varigenom fullständig hjälp skulle erhållas för åstadkommande
av ackord även åt mycket stora jordbrukare, skulle nämligen enligt
vad i sagda betänkande anfördes för staten medföra risker, som knappast
stöde i rimligt förhållande till den nytta för det allmänna, som genom
beviljande av dylika lån kunde ernås. I anslutning härtill föreslog
jordbruksutredningen, att ackordslån ej skulle få beviljas med högre be
-
70 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
lopp än 10,000 kronor. Jordbrukskreditutredningen ville för sin del framhålla,
att även en sådan gräns skulle utesluta alltför många jordbrukare
från hjälp, för vilka eljest förutsättningarna för lån vore för handen.
Utredningen föresloge därför, att ackordslån skulle kunna beviljas till
belopp upp till 25,000 kronor, dock att lån till högre belopp än 10,000 kronor
endast finge beviljas efter medgivande av centralnämnden. Man
vunne härigenom garantier för att de största och ur statsfinansiell synpunkt
mest betydelsefulla lånen icke utlämnades annat än efter en särskilt
noggrann omprövning. Vidare förordade jordbrukskreditutredningen
även sådan ändring av grunderna för ackordslånens beräknande, att
lån kunde beviljas till högst 800 kronor, ökat med 40 procent av värdet
av gäldenärens fastighet eller, örn han brukade annans fastighet, 25 procent
av dennas värde. Skillnaden mellan beloppen för de självägande
jordbrukarna och arrendatorerna syntes motiverad med hänsyn till att
de förstnämnda hade skulder jämväl för fastigheten.
X detta sammanhang ville jordbrukskreditutredningen även beröra frågan
örn gränserna för de lån, som utredningen föresloge skola kunna beviljas
för förekommande av exekutiv försäljning och för anskaffande av
yttre inventarier och reparationer. Förstnämnda lån avsåge ju icke såsom
ackordslånen att medgiva avbetalning å samtliga oprioriterade skulder
utan endast att anlitas för betalning till ett i allmänhet mindre antal
fordringsägare. Jordbrukskreditutredningen ansåge därför beloppen för
dylika lån kunna begränsas snävare än i fråga örn ackordslånen och föresloge,
att desamma icke finge beviljas till större belopp än som motsvarade
30 procent av värdet av gäldenärens fastighet eller, örn han brukade
annans fastighet, 20 procent av dennas värde.
Lån för anskaffande av inventarier och för reparationer torde endast
böra utgå med ringa belopp. Jordbrukskreditutredningen föresloge, att
sådant lån icke finge beviljas till större belopp jin som motsvarade 5 procent
av fastighetens värde.
Förutnämnda lånemaximum av 10,000 kronor eller, efter medgivande
av centralnämnden, 25 000 kronor torde icke böra gälla allenast för ackordslån,
utan över huvud taget borde lån enligt kungörelsen icke kunna
beviljas en låntagare till större sammanlagt belopp än sålunda angivits.
Slutligen ville jordbrukskreditutredningen beträffande lånens belopp
understryka, att procentsatserna föreslagits jämförelsevis höga för att
nämnderna skulle hava större rörelsefrihet och sålunda möjlighet att
bringa hjälp i flera fall än som hittills kunnat ske, men att bestämmelserna
icke borde tillämpas på sådant sätt, att lånen i regel körnare att beviljas
till de angivna beloppen. Maximibeloppen syntes fastmera endast
böra uppnås i undantagsfall. Lån borde under inga förhållanden utlämnas
med högre belopp än som vore oundgängligen nödvändigt.
Såsom motivering för förslaget i vad avser organisationen av låneverksamheten
har jordbrukskreditutredningen anfört:
Chefen för jordbruksdepartementet hade i direktiven för utredningsuppdraget
uttalat, att de av honom ifrågasatta statsåtgärderna ej borde
omhänderhavas av de nuvarande, till stor del med hänsyn till stödlåneverksamheten
upporganiserade lånenämnderna utan att verksamheten
borde skötas av mera bankmässiga organ och på ett smidigare sätt. I
anledning av detta departementschefens uttalande ville jordbrukskreditutredningen
erinra örn att utredningens i föreliggande betänkande framlagda
förslag icke avsåge att utgöra en slutlig lösning av frågan örn sta
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
tens hjälpverksamhet för <le högst skuldsatta jordbrukarna utan, i likhet
med de hittillsvarande ackords- och stödlånebestämmelserna, åsyftade
en provisorisk anordning. Med hänsyn härtill ansåge jordbrukskreditutredningen
det icke vara lämpligt, att i nuvarande läge inrättades nya
organ för aekordslåneverksamhetens handhavande. Icke heller torde ifrågavarande
utlåning böra överflyttas på någon av redan befintliga kreditinstitutioner,
liksom den icke borde uppdragas åt den organisation, som jordbrukskreditutredningen
föreslagit skola handhava utlåningen fran statens
lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom. För övrigt
syntes det utredningen, som om nuvarande organisation på ett i stort sett
tillfredsställande sätt fyllt sina uppgifter. Om nu även de särskilda svårigheter.
som vore förbundna med utlämnandet av stödlån, pa sätt ovan
föreslagits, komme att bortfalla, borde detta i sin mån ytterligare underlätta
lånenämndernas arbete. På grund av det nu sagda förordade jord
brukskreditutredningen, att ackordslåneverksamheten fortfarande omhänderhades
av lånenämnderua och den för riket gemensamma centralnämnden.
Effektiviteten av verksamheten berodde emellertid i hög grad på
att ledamöterna i nämnderna och låneombuden vore för sina uppdrag
fullt lämpliga. Utredningen ville även nämna, att särskilda värderingsman
föresloges skola förordnas för värdering av lånesökandes tillgångar,
vilken anordning syntes stärka garantierna för en omsorgsfull bedömning
av låneansökningarna.
Beträffande frågan om medelsbehovet och det i samband därmed stående
spörsmålet om anslagets karaktär har jordbrukskreditutredningen
yttrat:
Slutligen hade jordbrukskreditutredningen att behandla frågan örn anslagsbehovet
för budgetåret 1935/1936 för den av utredningen föreslagna
låneverksamheten. Härvid erinrades först, att utlämnandet av stödlän
föresloges skola upphöra. Ä andra sidan föresloges såväl en utvidgad omfattning
för lånen till underlättande av ackord som en utlåningsverksamhet
till förekommande av exekutiv försäljning ävensom för anskaffande
av inventarier och utförande av reparationer. Det läge i sakens natur,
att det icke läte sig göra att mera bestämt beräkna behovet av anslagsmedel
för ett ändamål sådant som det förevarande. Medelsbehovet vore
ju bland annat beroende av konjunkturutvecklingen under den här avsedda
tidrymden, av skörderesultaten samt över huvud taget av den anslutning,
som en hjälpverksamhet av förevarande natur kunde vinna bland
jordbrukarbefolkningen. Jordbrukskreditutredningen hade emellertid,
med utgångspunkt från att av de för budgetåret 1932/1933 och 1933/1934
anvisade anslagen disponerats omkring respektive 1,400,000 och 1,100,000
kronor och med avseende fästat å nyss berörda utvidgningar av utlåningsverksamheten,
funnit sig böra föreslå, att ett belopp av 4 miljoner
kronor beräknades för den föreslagna verksamheten under budgetåret
1935/1936.
De hittills anvisade anslagen för ifrågavarande ändamål hade haft
karaktären av reservationsanslag. Härmed sammanhängde, att Kungl.
Majit efter framställning av lånenämnd fastställde de belopp, inom vilka
ackords- och stödlån finge beviljas av nämnden, ävensom att utlämnando
av lån måst ställas i beroende av att tillgängligt anslag så medgåve.
Enligt jordbrukskreditutredningens mening borde en sådan anordning
träffas, att. där förutsättningar för lån eljest vore för handen, låne
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Yttranden.
‘2 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ansökan icke skulle behöva avvisas på grund av bristande medelstillgäng.
Utredningen föresloge med hänsyn härtill och till den nyss berörda svårigheten
att beräkna det verkliga medelsbehovet, att anslaget för ändamålet
för budgetåret 1935/1936 erhölle karaktär av förslagsanslag I
anslutning härtill föresloges, att de i hittillsvarande författningar föref.
ömmande bestämmelserna örn att Kungl. Majit skulle fastställa de för
lanenämnderna disponibla lånebeloppen samt att lån endast finge utlämnas
i mån av tillgång på medel icke upptoges i de nya författningarna i
ämnet.
Jordbrukskreditutredningens ifrågavarande förslag har i de däröver
avgivna yttrandena i stort sett upptagits välvilligt. Förslaget såsom
helhet betraktat har sålunda icke avstyrkts av någon av de hörda myndigheterna
eller sammanslutningarna, varemot sättet för lösningen av
vissa i förslaget behandlade spörsmål i en del yttranden avböjts eller föranlett
erinringar. Statskontoret och centralnämnden för ackords- och
stödlåneärenden hava ej gjort några principuttalanden rörande förslaget.
Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen ansåge sig kunna i princip förorda
förslaget i vad gällde ackordslån, beträffande vilka styrelsen dock
ifrågasatte vissa jämkningar, men att styrelsen ställde sig mycket tveksam
i fråga örn lämpligheten av de föreslagna lånen för undvikande av
exekutiv försäljning och för anskaffande av inventarier eller reparation
av ekonomibyggnader. Av hushållningsällskapens förvaltningsutskott
hava Stockholms läns och stads, Kalmar läns norra och Kalmar läns
södra samt Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands och
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott icke funnit
anledning till någon erinran mot förslaget. Västmanlands och Jämtlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava tillstyrkt förslaget
lindel* förutsättning, att de föreslagna åtgärderna icke bleve av permanent
natur.
Den i yttrandena intagna ståndpunkten till frågan örn fortsatt ackords
låneverksamhet framgår av min tidigare redogörelse.
Förslaget i vad det avser beredande av möjlighet till beviljande av lån
för förekommande av exekutiv försäljning har 5 några yttranden av
styrkts eller föranlett principiella erinringar.
Lantbruksstyrelsen har sålunda anfört:
Syftet med ifrågavarande slag av lån vore givetvis gott. Styrelsen ansåge
sig emellertid böra ifrågasätta, örn förslagets genomförande skulle uppväga
de därmed antagligen förenade olägenheterna. Genom den sålunda
föreslagna åtgärden skulle nämligen gäldenären icke vinna någon
verklig nedskrivning av sin skuldbörda, utan denna bomme att i viss mån
överflyttas på annan fordringsägare, nämligen staten. X samband därmed
erhölle gäldenären eventuellt någon räntesänkning, varjämte han
naturligtvis tillförsäkrades en viss tids säkerhet för att genom den ifrågavarande
fordringsägarens åtgöranden bringas i överhängande ekonomiskt
trångmål. I fråga örn andra eventuella fordringsägare vore han emeller
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
tid lika illa ställd. Häruti läge enligt styrelsens förmenande förslagets svagaste
punkt. Det syntes styrelsen, som örn denna form till säruppgörelse
med olika fordringsägare snarare kunde framlocka än avvärja exekutivt
förfarande från fordringsägarnas sida och detta så mycket mer som endast
den fordringsägare, som först gjorde sina krav gällande och hotade
med exekutivt förfarande, skulle på enligt förslaget avsett sätt få en del
av sin fordran täckt. Den, som en gång erhållit lån för undvikande av
exekutiv försäljning, skulle, såsom förslaget utformats, icke ånyo kunna
komma i åtnjutande av samma förmån. Styrelsen funne därför de med
förslaget förenade fördelarna icke överväga nackdelarna och de med
låneformen förenade riskerna i sådan grad, att styrelsen ansåge sig kunna
förorda bifall till åtgärdens genomförande.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i
förevarande avseende yttrat:
Förvaltningsutskottet avstyrkte, att lån skulle kunna lämnas för förekommande
av exekutiv försäljning. Sannolikt skulle en sådan möjlighet
endast stimulera fordringsägarna till inledande av exekutiva åtgärder
och resultatet bleve ökad oro och ej ökad arbetsro för jordbruket. Oftast
skulle lån av denna art endast bringa en tillfällig hjälp. Det vore långt
bättre att hellre förr än senare genom ett ackordslån reda upp affärsställningen
och bereda möjlighet för gäldenären att under de tryggare arbetsformer,
som härigenom bereddes, så småningom förbättra sin ställning.
I enahanda riktning har Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uttalat sig.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har förklarat,
att de med förslaget förenade tillämpningssvårigheterna syntes bliva
så stora, att förslaget icke torde få större betydelse.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län har anfört,
att enär de exekutiva auktionerna för närvarande syntes avsevärt
minskas till antalet, den föreslagna låneformen icke ägde samma aktualitet
som tidigare skulle hava varit fallet.
Å andra sidan har i flera yttranden hävdats, att förslaget i denna del
vore lämpligt och väl motiverat. Uttalanden i denna riktning hava gjorts
av centralnämnden samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, örebro, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län.
Statskontoret har anfört, att statskontoret i stort sett icke hade något
att erinra mot den föreslagna låneverksamheten.
Mot förslaget i vad det upptager bestämmelser örn lån för anskaffande
av yttre inventarier till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans
fastighet hörande ekonom,ibyggnader hava i några yttranden uttalats betänkligheter.
Lantbruksstyrelsen bär sålunda anfört:
Därest de enligt förslaget föreskrivna stränga bestämmelserna angående
utnyttjande av förefintliga jordbruksinvcntarier såsom kreditobjekt
tillämpades och samtidigt eventuellt tillgängliga säkerhetsmöjligheter
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
måste tagas i anspråk vid ställandet av säkerhet för ackordslån eller lån
för undvikande av exekutiv auktion, torde vederbörande jordbrukares
kreditmöjligheter vara så uttömda, att den föreslagna nya stödlåneverksamheten
kunde vara behövlig. Särskilt syntes detta kunna vara fallet
i fråga örn anskaffande av inventarier. För avhjälpande av brister i
fråga örn ekonomibyggnader torde åtminstone delvis andra möjligheter
stå öppna. Så kunde exempelvis gödselvårdslånefonden anlitas jämväl
för utförande av behövlig cementinredning i djurstallarna. Någon större
betydelse torde dessa lån kanske komma att få endast i enstaka fall,
därest verksamheten skulle strikt handhavas enligt bestämmelsernas ordalydelse
eller andemening. Särskilt torde detta vara fallet med lån till
förbättring av ekonomibyggnader. I sådant ekonomiskt läge, som här
syntes vara en förutsättning för statens mellankomst, torde det, frånsett
enstaka fall, knappast vara tillrådligt att uppmuntra till ökad skuldsättning
för utförande av byggnadsföretag. En särskild kontroll torde också
bliva erforderlig för att säkerställa, att lånemedlen komme till användning
för avsett ändamål. De olägenheter, som kunde vara förenade med
denna låneverksamhet, och den jämförelsevis ringa betydelse den torde
komma att få föranleda tveksamhet örn lämpligheten av att nu upptaga
ifrågavarande låneform bland statliga åtgärder till kreditstöd åt jordbruket.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har
yttrat:
I fråga örn medel, som beviljades för inventarieinköp, borde kontroll
utövas, så att medlen användes för åsyftat ändamål. Dylik kontroll kunde
exempelvis ske på så sätt, att låntagaren ålades att genom verifikationer
styrka gjorda inköp. Utskottet vore tveksamt, huruvida lån borde
beviljas för reparation av ekonomibyggnader. Örn emellertid dylikt lån
lämnades, borde låntagaren styrka, att arbetet utförts efter av lånenämnden
godkänd plan, samt sista utbetalningen verkställas först sedan arbetet
avsynats och godkänts av lånenämndens ombud.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har tillstyrkt
lån för komplettering av inventariebeståndet men uttalat tveksamhet
i fråga örn lämpligheten av att lån lämnades för reparation av ekonomibyggnader.
I flertalet yttranden har dock förslaget i denna del vunnit gillande.
Centralnämnden har sålunda anfört:
Särskilt för den jordbrukare, som vore i sådant ekonomiskt läge, att lån
för genomförande av ackord eller för förekommande av exekutiv försäljning
kunde erhållas, vore det av stor betydelse, att hjälp kunde beredas för
iståndsättande av förfallna ekonomibyggnader, som vore behövliga för
jordbrukets bedrivande. Då lån beviljades till anskaffande av yttre inventarier
eller till reparation av ekonomibyggnader, borde kontrolleras, att
lånet verkligen användes till det ändamål, vartill det avsetts. Åt centralnämnden
syntes kunna anförtros att härom meddela erforderliga föreskrifter.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har
härutinnan yttrat:
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Jordbrukskreditutredningens förslag att kombinera ackordslånen, när
så erfordrades, jämväl med lån för inköp av inventarier vore synnerligen
lämpligt. Ekonomiskt tryckta småbrukare avliände sig nämligen
mycket ofta inventarier i sådan utsträckning, att de icke kunde på tillfredsställande
sätt driva sina jordbruk eller genom hållandet av häst
därjämte förskaffa sig extra inkomster utom jordbruket. Mot förslaget
att utlämna Ian för reparation av ekonomibyggnader vore icke heller något
att invända, under förutsättning att reparationerna, som jämväl jordbruksutredningen
föreslagit, inskränkte sig till de strängt nödvändiga.
Beträffande förslagets bestämmelser örn lånebeloppens storlek hava,
särskilt i fråga örn det föreslagna absoluta lånemaximum, meningarna
i yttrandena varit delade.
Statskontoret har härutinnan anfört:
Statskontoret, som beaktade de av utredningen anförda synpunkterna,
ansåge dock med hänsyn till den hittills konstaterade lånefrekvensen och
statsfinansiella skäl en begränsning av de i frågasatta lånemaxima önsklig.
Ackordslån borde enligt ämbetsverkets mening icke beviljas till högre belopp
än förslagsvis 7,500 kronor, dock att efter medgivande av centralnämnden
lånebeloppet finge höjas till 15,000 kronor. Jämväl de av utredningen
föreslagna relativa lånemaxima torde i anslutning härtill böra
underkastas lämplig reducering. Statskontoret ville även i likhet med utredningen
betona, att lån under inga förhållanden borde utlämnas, med
högre belopp än som i varje särskilt fall vore oundgängligen nödvändigt.
Lantbruksstyrelsen har yttrat:
Att en höjning av lånegränsen vore skälig och kunde bliva av stor betydelse
för det medelstora och större jordbruket, funne styrelsen vara tydligt.
Det syntes dock tveksamt, huruvida en så hög övre gräns för lånebeloppen
som 25.000 kronor ens i undantagsfall bordo tillämpas. En .sänkning
av denna maximigräns till 15,000 kronor vore enligt styrelsens åsikt välbetänkt.
Det vore anledning antaga, att statens risk i allt fall i oskälig grad
skulle komma att ökas.
För en sänkning av det absoluta lånemaximum från 25,000 kronor till
15,000 kronor hava även Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns södra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig.
Centralnämnden har anfört:
Centralnämnden vore tveksam, huruvida det vore välbetänkt att åt länonämnderna
överlämna beviljandet av lån till så högt belopp som föreslagits,
och ifrågasatte, örn ej beloppet borde bestämmas till 5,000 kronor. Vare
sig man valde det högre eller det lägre beloppet vore det enligt centralnämndens
mening ovillkorligen nödvändigt, att en fortlöpande kontroll
utövades över de av lånenämnderna beviljade lånen. Detta torde lämpligast
kunna ske på det sätt, att till centralnämnden månadsvis för granskning
insändes lånenämndernas beslut jämte tillhörande ansökningshandlingar.
Därigenom bleve det möjligt för centralnämnden att kontrollera,
huruvida lånebestämmelserna följdes och enhetligt tillämpades, samt att
för lånenämnderna påpeka eventuella brister i dessa avseenden. Kostnaden
för en sådan eftergranskning torde bliva ganska obetydlig i jämförelse
med de fördelar, som härigenom skulle vinnas. Detta förfaringssätt
borde givetvis ej föranleda något uppskov med lånens utbetalande. Den
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
föreslagna höjningen av lånens maximibelopp från nu stadgade 5,000
kronor till 25,000 kronor syntes vara väl stor. Örn maximibeloppet sattes
till 20,000 kronor torde detta vara tillräckligt för jordbruk av den storleksordning,
som den föreslagna låneverksamheten vore avsedda att
hjälpa.
Å andra sidan hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands,
Kronobergs, Värmlands och örebro län uttalat, att vad som i förevarande
avseende föreslagits vore väl motiverat, då härigenom tillfälle
bereddes att lämna en mera effektiv hjälp än hittills, varjämte ett större
antal jordbrukare än tidigare varit fallet kunde komma i åtnjutande av
bistånd.
Den föreslagna begränsningen i fråga örn lån för anskaffande av yttre
inventarier eller reparation av ekonomibyggnader har blivit föremål för
olika bedömanden.
Sålunda har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs
län ansett, att begränsningen gjorts alltför snäv.
Till stöd härför har utskottet anfört:
En jordbrukare, som ägde en fastighet taxerad till exempelvis 10,000 kronor
och som på grund av ekonomiska svårigheter nödgats försälja en huvudsaklig
del av sina yttre inventarier och låta ekonomibyggnaderna förfalla,
skulle sålunda hava möjlighet att erhålla ett lån å allenast 500 kronor.
Detta belopp vore uppenbart för ringa för att bereda honom möjlighet
att avhjälpa de uppkomna bristerna. Utskottet ville därför föreslå, att
gränsen för dylika lån höjdes till 10 procent av det uppskattade fastighetsvärdet.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har
anfort, att ifrågavarande inventarielån i många fall säkerligen skulle bliva
otillräckliga för de mindre jordbrukarna. Lånen borde nämligen vara av
den storlek, att de alltid kunde lämna möjlighet för inköp av en häst, när
så erfordrades. Av denna anledning borde lånemaximum vid inventarilån
höjas till 10 procent av respektive fastighets värde, när detta understege
15,000 kronor.
Jämväl hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands och
Norrbottens län hava hävdat, att lånen för sagda ändamål bleve alltför
ringa.
I motsats härtill har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala
län uttalat, att maximibeloppet vid dylika lån syntes kunna bliva väl
högt.
Jordbrukskreditutredningens organisationsförslag, innebärande att lånerörelsen
även i fortsättningen skall handhavas av lånenämnderna och
den för riket gemensamma centralnämnden, har i de avgivna yttrandena
tämligen allmänt biträtts. Därvid har hänvisats — förutom till den erfarenhet
och personkännedom dessa organ under den hittillsvarande låneverksamheten
förvärvat sig — till den provisoriska karaktären av den
föreslagna hjälpaktionen.
Kungl. Majlis proposition nr 187.
77
Centralnämnden har ifrågasatt, om det kunde anses nödvändigt och
lämpligt att för en så jämförelsevis liten låneverksamhet, som den föreslagna,
använda en lokalorganisation av sådan omfattning som de nuvarande
lånenämnderna. Till utveckling härav har centralnämnden vidare
anfört:
Under hudgetåret 1933/1934 utlämnades endast 340 ackordslån. Även
om antalet flerdubblades, måste en organisation av 26 lånenämnder med
78 ledamöter och eventuellt med sekreterare och skrivbiträden få anses för
vidlyftig. Tillräckligt torde vara, örn inom varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde funnes en eller för de nordligaste länen möjligen två
léne för medlare med praktisk erfarenhet rörande jordbrukets kreditförhållanden.
Dessa skulle hava överinseende över låneverksamheten, utöva
tillsyn över låneombuden, av ombuden mottaga ansökningshandlingar
och kontrollera att dessa vore fullständiga samt med eget till- och avstyrkande
insända handlingarna till centralnämnden. Dessa låneförmedlare
borde även hava till åliggande att i erforderlig omfattning fullgöra
de administrativa åligganden, som enligt förslaget skulle tillkomma lånenämnderna.
Sedan ansökningshandlingarna inkommit, hade centralnämnden
att utan dröjsmål besluta, örn lån skulle beviljas eller icke. Därigenom
vunnes en enhetlig tillämpning för hela landet av gällande föreskrifter,
erforderlig kontroll över verksamheten och en icke oväsentlig besparing
i administrationskostnaderna. Örn, såsom föreslagits, centralnämnden
i allt fall skulle eftergranska samtliga av lånenämnderna beviljade
låneansökningar, behövde anordningen ej medföra någon mera
avsevärd ökning i centralnämndens arbete. Det kanske invändes, att tillvägagångssättet
skulle komma att fördröja lånens utbetalande, men då
centralnämnden hade möjlighet att omedelbart pröva inkomna ansökningar,
inskränkte sig detta dröjsmål endast till någon kortare tid, vilket
torde vara utan betydelse.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har
härutinnan yttrat:
Då den nuvarande organisationen för ackords- oell stödlåneverksamheten
sannolikt ej omedelbart kunde avvecklas, vore det intet att invända
emot att den föreslagna nya ackordslåneverksamheten handhades av antingen
den nuvarande organisationen eller ock av en ny för ändamålet
tillsatt organisation, i vilken dock lämpligen borde insättas representanter
för den nuvarande ackordslåneverksamheten för erhållande av önskvärd
kontinuitet i arbetet. För ernående av snabb avveckling av ackordslånegivningen
samt för begränsning av förvaltningskostnaderna syntes
viss ansökningstid böra fastställas för inlämnande av ansökningar. Huruvida
och i vad mån verksamheten därefter skulle fortsättas, borde lämpligen
göras till föremål för ytterligare utredning. Örn densamma helt
eller delvis bomme att fortsättas, torde dock antalet ansökningar om
ackordslån inom Västernorrlands län bliva så ringa, att särskild lånenämnd
knappast erfordrades. Ärendena frän detta län syntes lämpligen
kunna avgöras av det centrala organet efter förberedelser av en för hela
länet tillsatt ombudsman.
Statskontoret har anfort, att det syntes förtjänt att tagas under övervägande,
huruvida icke till den ifrågavarande centralnämnden skulle —
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
eventuellt efter lämplig förstärkning av dess arbetskrafter — kunna anförtros
jämväl handhavandet av utlåningen från den i annat sammanhang
föreslagna statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom
m. m.
Beträffande medelsbehovet har statskontoret anfört:
Med hänsyn, bland annat, till de reduceringar, som av statskontoret
ifrågasatts beträffande såväl absoluta som relativa lånemaxima m. m.,
ville det förefalla statskontoret, som örn anslaget skulle kunna bestämmas
till väsentligen lägre belopp än som av utredningen föreslagits.
För en dylik nedsättning talade ock statsfinansiella skäl. Statskontoret
utginge därvid från att det anslag, som för bär ifrågavarande låneverksamhet
kunde komma att beviljas av riksdagen — i likhet med vad fallet
varit beträffande tidigare anslag till ackords- och stödlån åt jordbrukare
— bomme att anvisas att utgå av andra statsinkomster än lånemedel.
Centralnämnden har härutinnan yttrat:
Vid den hittills bedrivna ackordslåneverksamheten hade för budgetåren
1932/1933 och 1933/1934 för sådana lån tagits i anspråk i avrundade
tal, respektive 1,499,000 och 1,112,000 kronor. Under första hälften av budgetåret
1934/1935 hade ackordslån beviljats till ett sammanlagt belopp av
omkring 323,200 kronor. Vid fördelningen av det för sistnämnda budgetår
anvisade reservationsanslaget till ackords- och stödlån reserverades
1,200,000 kronor för de ackordslån, som väntades komma att beviljas. Hela
denna summa komme uppenbarligen icke att åtgå, utan torde med all
sannolikhet omkring 500,000 kronor kunna tagas i anspråk för den nya
låneverksamheten. Det syntes centralnämnden sannolikt, att efterfrågan
av lån komme att ökas. Att mera exakt beräkna anslagsbehovet funne
centralnämnden i likhet med jordbrukskreditutredningen omöjligt.
Ifråga örn anslagets karaktär har statskontoret yttrat:
Enligt statskontorets uppfattning vore det av statsfinansiella skäl i hög
grad önskvärt, att anslaget linge bibehålla sin karaktär av reservationsanslag.
I vederbörande författningar rörande denna verksamhet torde i
sådana fall böra införas de i gällande författningar angående ackordsoch
stödlån åt jordbrukare förekommande bestämmelserna, att Kungl.
Maj:t skulle fastställa de för lånenämnderna disponibla lånebeloppen,
samt att lån endast linge utlämnas i mån av tillgång på medel. Kostnaderna
för den hittills bedrivna ackords- och stödlåneverksamhetens organisation
hade bestritts av de för utbetalandet av sagda lån beviljade
anslagen. Emellertid torde i enlighet med de av riksdagen godkända
grunderna för uppställningen av riksstatens utgiftssida numera böra anvisas
särskilt anslag för gäldandet av sagda kostnader. Då enligt utredningens
förslag bestämmanderätten rörande användningen av de för dessa
kostnaders bestridande erforderliga medlen i allt väsentligt skulle läggas
i Kungl. Maj:ts eller i vissa fall i centralnämndens hanel, och då vissa
svårigheter iörelåge att på förhand något så när exakt kunna beräkna
dessa kostnader, syntes anslaget i fråga böra erhålla beteckningen förslagsanslag.
Jämväl Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ansett, att låneanslaget borde givas karaktär av reservationsanslag.
79
Kungl. Majlis proposition nr 187.
I motsats härtill har centralnämnden i likhet med jordbrukskreditutredningen
uttalat den meningen, att anslaget måtte erhålla natur av förslagsanslag:
Det
vore önskligt, att lånebeloppet anvisades såsom förslagsanslag, då
därigenom vunnes den fördelen, att lånesökande icke behövde avvisas endast
på grund av bristande medelstillgång, vilket i stor utsträckning
måste ske beträffande stödlånen. Anvisades däremot lånemedlen såsom
reservationsanslag, måste en fortlöpande kontroll utövas över att anslagsbeloppet
ej överskredes. Detta kunde ske antingen på det sätt, att, sedan
ett visst belopp undantag] ts till administrationskostnaderna, återstoden
fördelades mellan centralnämnden och lånenämnderna. Det torde dock
bliva svårt att finna någon grund, enligt vilken en sådan fördelning
skulle äga rum, då behovet av medel för de olika lånenämnderna ej på
förhand kunde beräknas. Eller också, vilket syntes lämpligare, borde
lånenämnderna allt efter behov göra framställning hos centralnämnden
om att nödiga medel ställdes till förfogande. Funnes medel
disponibla, erhölle lånenämnden härom underrättelse, och centralnämndens
skrivelse därom bilades den avskrift av lånenämndens beslut, som
skulle översändas till länsstyrelsen för lånebeloppets utbetalande. Det nu
tillämpade förfaringssättet beträffande ackordslånemedel, eller att lånenämnden
först insände en underdånig framställning till centralnämnden,
vilken med eget utlåtande översände framställningen till Kungl. Majit,
mediörde onödigt dröjsmål med lånets utbetalande och en mängd onödiga
skrivelser, så mycket mera som Kungl. Majit hittills aldrig avslagit framställningar
örn fastställande av de begärda beloppen. Det borde emellertid
bemärkas, att med det nu föreslagna förfaringssättet icke torde kunna
undgås, att i vissa fall arbete förgäves nedlades på genomförande av
ackord och beredning av ackordslåneärenden, ty lånenämnderna torde
näppeligen kunna göra framställning om anvisande av medel, förrän
ärendet kommit i sådant skick, att åtminstone stor sannolikhet förelåge
för, att det avsedda lånet skulle kunna beviljas och bliva taget i bruk.
Det kunde då inträffa, att anslaget, när framställningen inkomme, vore
förbrukat. Även ur denna synpunkt framstode det såsom önskvärt, att
anslaget finge karaktären av förslagsanslag.
Jag har redan tidigare — i samband med behandlingen av frågan örn Departements
behovet av åtgärder på kreditväsendets område till jordbruksnäringens thelen.
stödjande —• principiellt uttalat min anslutning såväl till fortsatt och
utvidgad ackordslåneverksamhet som till att hjälp bereddes jämväl i
andra fall än där förutsättningar för genomförande av ackord äro för
handen. Jordbrukskreditutredningens förslag synas ägnade att på ett
mera effektivt sätt än hittills kunnat ske bringa lättnad i jordbrukarnas
kreditsvårigheter. De i fråga örn ackordslånen föreslagna bestämmelserna,
syftande att möjliggöra för jordbrukarna att i större grad än nu är
fallet draga nytta av hjälpverksamheten, har jag funnit i stort sett lyckligt
avvägda. Jag biträder sålunda i huvudsak förslaget i denna del.
Till vissa detaljer torde jag senare få återkomma.
Likaledes biträder jag i huvudsak utredningens förslag till bestämmelser
örn lån för förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
fastighet eller hans för jordbruket nödiga inventarier. Det synes mig
finnas grundad anledning antaga, att genom utnyttjandet av nämnda lån
antalet tvångsförsäljningar av jordegendomar och jordbruksinventarier
skall i icke ringa utsträckning nedbringas. De erinringar, som i yttrandena
framställts mot denna låneform, synas icke vara av den betydelse,
att de förringa värdet av densamma. Jag vill emellertid icke underlåta
att framhålla, att där möjligheter finnas för genomförande av ackord,
ackordslån böra meddelas i stället för nu ifrågavarande slag av
lån. Ackordslånen äga nämligen ett bestämt företräde på grund av den
sanering av gäldenärens ekonomi, som med hjälp av dessa lån åstadkommes.
Beträffande de föreslagna lånen för anskaffande av yttre inventarier
till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans fastighet hörande
ekonomibyggnader har .behovet av lån för sagda ändamål starkt framträtt
under nu pågående ackordslåne verksam het. Lånen torde sålunda
otvivelaktigt hava en uppgift att fylla, och jag anser mig icke böra motsätta
mig, att bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med jordbrukskreditutredningens
förslag härutinnan meddelas. Någon fara för
missbruk av iånemöjligheten torde icke förefinnas, därest, såsom utredningen
föreslagit, beträffande förutsättningarna för erhållande av dylikt
lån stadgas, dels att lånet icke må meddelas annat än i samband med beviljande
av lån för genomförande av ackord eller för förekommande av
exekutiv försäljning dels ock att den med lånet avsedda anskaffningen
eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets fortsatta
bedrivande. Uppenbart är, att kontroll bör utövas, att lånet användes
för det ändamål, vartill det avsetts.
I fråga örn lånebeloppens storlek biträder jag utredningens förslag med
den avvikelsen allenast, att, i överensstämmelse med vad i yttrandena
från bland andra statskontoret och lantbruksstyrelsen framhållits, det
av utredningen förordade absoluta maximibeloppet, 25,000 kronor, torde
böra nedsättas till 15,000 kronor i syfte att begränsa den med utlåningen
förbundna risken för statsverket. Sistnämnda lånemaximum torde förslå
att tillgodose lånebehovet hos jordbrukare av sådan storleksordning, att
de över huvud taget kunna ifrågakomma till erhållande av hjälp på
detta sätt. De av utredningen föreslagna relativa gränserna vid ackordslån
och lån för förekommande av exekutiv försäljning kunna visserligen
synas vida, men å andra sidan torde viss rörelsefrihet böra lämnas, örn
den åsyftade effektiviteten av hjälpverksamheten skall kunna ernås. Jag
anser mig emellertid böra understryka utredningens uttalande, att maximibeloppen
endast böra komma till användning i undantagsfall och att
lån under inga förhållanden böra utlämnas med högre belopp än som är
oundgängligen nödvändigt. Vad beträffar lånen för anskaffande av yttre
inventarier eller reparation av ekonomibyggnader torde måhända en något
högre procentsats än den av utredningen föreslagna hava varit mo
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
tiverad. Då emellertid lån för sagda ändamål, såsom förut nämnts, endast
må beviljas under förutsättning att den med lånet avsedda anskaffningen
eller reparationen finnes oundgängligen behövlig samt dessutom
erfarenhet synes böra vinnas rörande lämpligheten av den föreslagna procentsatsen,
finner jag ej skäl att nu föreslå någon höjning av densamma.
Jordbrukskreditutredningens förslag till bibehållande av centralnämnden
och lånenämnderna såsom organ för låneverksamheten ävensom de
skäl, utredningen till stöd härför åberopat, anser jag mig kunna godtaga.
Härav följer, att jag ej funnit mig böra biträda det av centralnämnden
förordade förslaget örn centralisering av låneärendenas handläggning till
nämnden och förenkling av organisationen genom att ersätta lånenämnderna
med låneförmedlare. Antagandet av centralnämndens förslag skulle
enligt min mening innebära ett försvagande av organisationen, främst
därutinnan, att den garanti för en materiellt riktig bedömning, som ligger
uti att låneansökningarna först prövas av den lokala nämnden och
sedermera kunna bliva föremål för omprövning av centralnämnden, skulle
försvinna. Men även den erfarenhet rörande hithörande ärenden, som
lånenämnderna förvärvat sig, skulle icke längre kunna nyttiggöras i lånerörelsen.
En viss förenkling av rörelsen synes dock kunna vidtagas
jämväl med den av utredningen förordade organisationen. Sålunda torde
det icke bliva erforderligt att, på sätt nu är fallet, hos lånenämnderna
hava anställda särskilda sekreterare och skrivbiträden. Härigenom böra
vissa besparingar i organisationskostnaderna kunna ernås.
Frågan i vilken utsträckning medel för ändamålet kunna bliva erforderliga
under nästa budgetår undandrager sig ett säkert bedömande. Vid
fördelningen av det för budgetåret 1934/1935 anvisade reservationsanslaget
till ackordslån och stödlån åt jordbrukare hava, såsom centralnämnden
erinrat, 1,200,000 kronor reserverats för ackordslån. Enligt centralnämndens
beräkningar torde av sistnämnda belopp omkring 500,000 kronor
fortfarande vara oanvända den 1 juli 1935. .lag förutsätter, att den
reservation å innevarande års anslag, som nämnda dag kan förefinnas
och som icke erfordras för utlämnande av lån enligt nu gällande bestämmelser,
må tagas i anspråk för den nya låneverksamheten. Vad angår
medelsbehovet i övrigt torde, på sätt statskontoret framhållit, enligt
grunderna för den nya rihsstatsuppställningen medelsanvisningen böra
fördelas å två anslag, nämligen ett för organisationskostnaderna och ett
för lånetilldelningen. I överensstämmelse härmed har i årets statsverksjrroposition
under nionde huvudtiteln, punkterna 105 och 106, för ändamålet
beräknats under titeln Lån till jordbrukare för genomförande av
ackord m. m. dels till Centralnämnden och lånenämnderna för ackordslåneärenden
m. m. ett förslagsanslag av 100,000 kronor, dels ock till
Ackordslån åt jordbrukare m. m. ett reservationsanslag av 1,900,000 kronor.
Med hänsyn till osäkerheten rörande verksamhetens utveckling
torde man böra stanna tillsvidare vid dessa belopp. Vad sistnämnda
Biliam7 till riksdagens protokoll V,935. / sami. Nr 1S7.
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
anslag beträffar må framhållas, att jag icke ansett anledning föreligga att
frångå de principer, som hittills tillämpats i fråga om anslag till ackordslånerörelsen,
och enligt vilka berörda anslag erhållit reservationsanslags
natur. På grund härav torde de • av jordbrukskreditutredningen föreslagna
lånebestämmelserna böra kompletteras med en föreskrift, att lån
må kunna beviljas allenast i den mån tillgängligt anslag så medgiver.
En dylik begränsning av lånemöjligheten torde dock icke med nödvändighet
förutsätta en sådan ordning som den för närvarande beträffande
ackords- och stödlån gällande, eller att Kungl. Majit skall fastställa de
belopp, inom vilka lån må av vederbörande nämnd beviljas. På sätt
centralnämnden framhållit torde det vara lämpligare, att lånenämnderna
allt efter behov göra framställning hos centralnämnden örn att nödiga
medel ställas till förfogande. På centralnämnden ankommer då att tillse,
att tillgängligt anslag icke överskrides.
Det inledningsvis omnämnda, inom jordbruksdepartementet utarbetade
förslaget till kungörelse örn lån till jordbrukare för genomförande av
ackord m. m. ansluter sig till de riktlinjer jag — i nära överensstämmelse
med jordbrukskreditutredningens förslag — här angivit. Departementsförslaget
torde få såsom bilaga B fogas till statsrådsprotokollet.
I fråga örn de närmare bestämmelserna i förslaget må ytterligare anföras
följande.
Inledande bestämmelser.
1 §.
Enligt 1 § första stycket i jordbrukskreditutredningens förslag fordras
för erhållande av lån enligt kungörelsen, att vederbörande är i trängande
behov av ekonomiskt bistånd.
I motiveringen till nämnda stadgande har utredningen anfört bland
annat:
Enligt nu gällande liksom enligt tidigare författningar i förevarande
ämne kunde ackords- eller stödlån, i den mån tillgängligt anslag det medgåve,
tilldelas jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit
i ekonomiska svårigheter och vore i trängande behov av ekonomiskt
bistånd, under förutsättning att han kunde antagas hava själv gjort vad
på honom ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt funnes
förtjänt av bistånd.
Vidare upptoge gällande författning en bestämmelse, att till jordbrukare,
som tillträtt den av honom brukade fastigheten senare än den 1
maj 1931 och som under tiden närmast före tillträdet ej innehaft annat
jordbruk, lån icke finge utlämnas i andra fall än då förre innehavaren
avlidit och i anledning därav jordbruket övertagits av delägare i dödsboet
eller av efterlevande make, eller då barn genom köp eller arrendeavtal
övertagit sina föräldrars fastighet och dessas ekonomiska ställning
vid avtalets slutande finge antagas hava varit sådan, som enligt författningen
förutsattes för erhållande av lån.
De i nästföregående stycke återgivna bestämmelserna hade motiverats
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ii^att jordbrukare, som tillträtt sitt jordbruk så sent som elter den 1 maj
1931, borde antagas hava övertagit detsamma för en köpeskilling eller
arrendeavgift, som avvägts under hänsyn till den vid sagda tidpunkt fullt
utvecklade jordbrukskrisen, med påföljd att han icke drabbats av denna i
samma mån som de jordbrukare, vilka övertagit sina egendomar vid en
högre prisnivå. Dessa bestämmelser vore således uttryck för samma synpunkt
som det för erhållande av lån stadgade villkoret, att den lånesökandes
ekonomiska svårigheter skulle vara föranledda av rådande jordbrukskris.
Enligt jordbrukskreditutredningens mening förelåge numera
icke tillräckliga skäl att från erhållande av lån utesluta vare sig den, som
före jordbrukskrisens utbrott kommit i svårigheter utan att dock hava
nödgats lämna sin gård, eller den, som tillträtt sitt jordbruk senare än
den 1 maj 1931 och sedermera kommit i ekonomiskt trångmål. Nu avsedda
begränsningar syntes sålunda böra upphävas. I den mån desamma åsyftade
att giva uttryck åt att lån icke borde utgå, där svårigheterna vore
självförvållade, vore detta syfte tillgodosett genom de i utredningens förslag
till 4 § införda allmänna förutsättningarna för lån, att gäldenärens
ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av omständigheter,
vilka varit jordbrukets bedrivande ovidkommande, och att gäldenären
gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna
och i övrigt funnes förtjänt av bistånd. Ehuru väl en förbättring i
jordbrukarnas läge inträtt under den senare tiden, vore, såsom den anförda
statistiken utvisade, ett betydande antal jordbrukare alltjämt mycket
hårt skuldsatta, och torde skäl föreligga att söka bringa dessa hjälp i
deras svårigheter, oberoende av när svårigheterna uppkommit.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län bär angående
jordbrukskreditutredningens förslag i denna del anfört:
I avseeende å tillämpningsområdet innefattade de sakkunnigas förslag
den ändringen i förhållande till nu gällande bestämmelser, att begränsningen
till svårigheter på grund av nu rådande jordbrukskris bortfallit.
Förändringen vore väsentlig, ty det måste råda en väsentlig skillnad mellan
sådana jordbrukare, som varit bundna vid sitt jordbruk före det
svåra prisfallet, eventuellt med skuldbelastning från ett lägre penningvärde,
och å andra sidan sådana, som gått in i yrket, sedan prisfallet på
fastigheter och inventarier redan inträffat. Låneverksamheten syntes
genom denna ändring komma att övergå till kreditgivning åt ekonomiskt
svaga jordbrukare i allmänhet med därav följande ökade svårigheter vid
prövningen. Den svävande bestämmelsen i förslagets 4 § lämnade uppenbarligen
rum för mycket skilda tolkningar.
I nära anslutning härtill hava Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att de i 1 § av
nu gällande kungörelse upptagna bestämmelserna för tillgodonjutande av
ackordslån borde bibehållas. Spekulationer i jordbruksköp, som så småningom
kunde redas upp med statlig hjälp, borde förebyggas.
Vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt Departementsatt
icke upptaga vissa i 1 § av gällande kungörelse förekommande låne- chefen.
villkor synes äga giltighet. Med anledning härav har utredningens förslag
allenast med det tillägg, som påkallas av att låneanslaget givits
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
karaktär av reservationsanslag, upptagits i första stycket av förevarande
paragraf.
Andra stycket, som angiver vissa yrkesmän, vilka böra i lånehänseende
jämställas med jordbrukare, är likalydande med 1 § andra stycket i
jordbrukskreditutredningens förslag.
2 §.
Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn de organ, vilka skola
handhava låneverksamheten, överensstämmer med 2 § i jordbrukskreditutredningens
förslag. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad
i redogörelsen för förslagets allmänna grunder anförts.
Om lånen.
3 §.
Förevarande paragraf, vari angivas de olika ändamål, för vilka lån
må beviljas, motsvarar 3 § i jordbrukskreditutredningens förslag. Av
praktiska skäl har till denna paragraf överförts förut omförmälda, i 7 §
av utredningens förslag meddelade bestämmelse, att lån för anskaffande
av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader endast må beviljas
i sammanhang med beviljande av lån för genomförande av ackord
eller förekommande av exekutiv försäljning. I övrigt överensstämmer
paragrafen i sak med utredningens förslag.
4 §.
Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn de allmänna förutsättningarna
för beviljande av lån, är likalydande med 4 § i jordbrukskreditutredningens
förslag.
5 §.
I denna paragraf avhandlas de särskilda villkoren för beviljande av
lån för genomförande av ackord.
Såsom ett dylikt villkor har jordbrukskreditutredningen i 5 § av sitt
förslag främst upptagit, att ackordet skall omfatta jämväl fordran hos
gäldenären, för vilken ställts säkerhet i form av pant eller inteckning, till
den del säkerheten finnes ej förslå till fordringens gäldande.
I 3 § av gällande författning, varifrån jordbrukskreditutredningen hämtat
ifrågavarande föreskrift, har stadgandet erhållit den lydelse, att fordran,
varom nu är fråga, skall omfattas av ackordet till den del säkerheten
kan antagas ej förslå till fordringens gäldande.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har anmärkt,
att den av jordbrukskreditutredningen föreslagna formuleringen innebure
en skärpning i jämförelse med nu gällande författning. Till hur
stor del dylik säkerhet »funnes ej förslå till fordringens gäldande» kunde
knappast utrönas annat än genom realisation.
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Olikheten i avfattning mellan jordbrukskreditutredningens förslag och Departementsi
ämnet gällande författning synes icke böra tillmätas någon större bety- ^fö
delse.
Skiljaktigheten i formulering torde sammanhänga med den möjlighet
till noggrannare värdering av gäldenärens tillgångar, som utredningens
förslag medgiver, jämfört med gällande lånekungörelse. På
grund av vad sålunda anförts har det av utredningen föreslagna villkoret
oförändrat upptagits i departementsförslaget.
Jordbrukskreditutredningen har i 5 § såsom ett annat villkor för erhållande
av ackordslån uppställt, att de i ackordet deltagande borgenärerna
icke i ackordet erhålla mer än 75 procent av 1’ordringsbeloppet.
I motiveringen för denna bestämmelse har utredningen anfört:
Vad anginge den såväl i tidigare och nu gällande lånekungörelser som
i det föreliggande förslaget upptagna bestämmelsen, enligt vilken de i
ackordet deltagande borgenärerna icke finge i ackordet erhålla mer än
viss angiven procent av fordringsbeloppet, erinrades örn följande. Jordbruksutredningen
framhöll i detta ämne, hurusom det visserligen
borde vara angeläget, att även jordbrukare, vilkas tillgångar endast obetydligt
understege skulderna, finge ackord. Men ur en annan synpunkt
kunde staten icke lämna sin medverkan till att ackord komme till stånd
med hur hög utdelning som helst. Örn det vore möjligt att erhålla ackordslån
för finansiering av t. ex. 90 procent ackord, skulle utan tvivel borgenärerna
ofta finna för sig fördelaktigt att medverka till ett sådant, även
om gäldenären ej saknade möjligheter att göra rätt för sig. Sattes icke
någon gräns för ackordsutdelningens storlek, skulle det stöd, man genom
ackordslånen ville giva, kunna utnyttjas för en på denna väg ej avsedd
lånekonvertering. Den högsta utdelningsprocent, vilken sålunda borde
medgivas för de ackord, som skulle stödjas med ackordslån. föreslogs
av jordbruksutredningen skola fastställas till 60 procent. I detta
sammanhang erinrades örn att enligt bestämmelserna i lagen örn ackordsförhandling
utan konkurs för fastställande av tvångsackord fordrades,
att ackordet åt oprioriterade borgenärer gåre minst 50 procent. I enlighet
med vad av jordbruksutredningen sålunda föreslagits, bestämdes i
1932 års lånekungörelse ett maximum för utdelningen till borgenärerna
av 60 procent av fordringsbeloppet. Sedermera föreslog jordbruksutredningen
i skrivelse den 15 november 1932, att lån även skulle kunna erhållas
i fall, där gäldenärens tillgångar medgåve en högre utdelning till
fordringsägarna än med 60 procent av fordringsbeloppet. Härigenom
skulle — förutom att möjligheten att få ackordsuppgörelse till stånd vidgades
— enligt jordbruksutredningens förmenande även i viss mån avhjälpas
den svaghet hos det dittillsvarande systemet, som läge däri, att
jordbrukare, vilka icke vore tillräckligt insolventa för att få ackordsuppgörelse
på grundval av en utdelning av 60 procent, ej kunde medgivas
vare sig ackords- eller stödlan. På grundval av denna framställning och
vissa däröver avgivna yttranden föreslog centralnämnden en höjning av
ackordsprocenten till 70. Denna siffra blev därefter även införd i 1933
års kungörelse liksom i nu gällande författning.
Jordbrukskreditutgivningen hade tagit i övervägande, huruvida icke
ifrågavarande utdelningsprocent borde höjas. Genom en sådan åtgärd
skulle uppenbarligen möjligheterna att få ackordslån ökas. Emellertid
finge å andra sidan icke förbises, att en alltför hög gräns kunde leda till
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
att ackordslånen på sätt jordbrulcsutredningen befarat utnyttjades i därmed
icke avsett syfte. Vid en avvägning av dessa synpunkter hade jordbrukskreditutredningen
stannat vid att föreslå, att den medgivna ackordsutdelningen
i den nu föreslagna författningen något höjdes men icke till
högre siffra än 75 procent.
Enligt 4 § i gällande kungörelse skulle vid bestämmande av lånebelopps
storlek iakttagas, att de i ackordet deltagande borgenärerna icke genom
ackordslånet erhölle, utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar
och skulder kunde anses belöpa å deras fordringar, mer än 5 procent av
fordringsbeloppet. Ehuru jämväl jordbrukskreditutredningen ansåge, att
borgenärerna icke borde med anlitande av ackordslånet komma i åtnjutande
av väsentligt större utdelning än de skulle hava erhållit vid konkurs,
förordade utredningen, att bestämmelsen uteslötes såsom varande
alltför stel. Åt nämnderna torde det kunna anförtros att tillse, att borgenärerna
icke genom ackord, som möjliggjordes medelst ackordslån, erhölle
oskäliga förmåner.
Statskontoret har uttalat, att statskontoret för sin del icke kunde tillstyrka
den föreslagna höjningen av ackordsprocenten. Till stöd härför
har statskontoret anfört:
Statskontoret kunde — i betraktande av de ackordsutdelningar, med
vilka andra näringsidkares borgenärer mången gång finge åtnöja sig
vid betalningsinställelser — icke annat än finna, att redan en utdelning
å 70 procent måste betecknas såsom synnerligen hög. Skulle densamma,
såsom av utredningen föreslagits, höjas till 75 procent, torde risken för
att ackordslånen skulle komma att utnyttjas i därmed icke avsett syfte
bliva allt för stor.
Lantbruksstyrelsen har yttrat:
Den ifrågasatta höjningen av ackordsprocenten från 70 procent till
75 procent syntes av jordbrukskreditutredningen tillmätas betydelse såsom
ett medel att lättare få ackord genomförda. Det syntes styrelsen
tveksamt, huruvida nämnda höjning kunde hava någon betydelse i detta
avseende. Ur jordbrukets synpunkt vore det däremot ingalunda betydelselöst,
i vilken grad en gäldenär genom ackordsförfarande bleve befriad
från sina skulder. Styrelsen yrkade därför på bibehållande av nu gällande
procentgräns.
Centralnämnden har förklarat, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida
en ytterligare höjning av denna procent vore välbetänkt.
I enahanda riktning hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Skaraborgs och Värmlands län uttalat sig.
I övriga yttranden har förslaget i denna del lämnats utan erinran.
Beträffande den i 4 § gällande kungörelse upptagna, av jordbrukskreditutredningen
uteslutna bestämmelsen, att de i ackordet deltagande
borgenärerna icke genom ackordet må erhålla, utöver vad med hänsyn
till gäldenärens tillgångar och skulder kan anses belöpa å deras fordringar,
mer än 5 procent av fordringsbeloppet. har statskontoret fram
hållit, att med hänsyn till att borgenärerna icke borde med anlitande av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ackordslån komma i åtnjutande av väsentligt större utdelning än de
skulle hava erhållit vid konkurs, bestämmelsen borde bibehållas.
Centralnämnden har rörande samma bestämmelse yttrat:
Inom centralnämnden hade uttalats betänkligheter mot att ifrågavarande
bestämmelse uteslutits. En anordning, varigenom åt lånenämnderna
överlämnades att utan ledning av författningen fritt prova, huruvida
borgenärerna i ackordet erhölle oskäliga förmåner, skulle säkerligen lämna
rum för godtycklighet och skiftande tillämpning inom olika lånenamnder.
En annan omständighet, som vore att beakta, vore, att med nu gällande
bestämmelser låneombudet vid förhandlingarna med borgenärerna
ägde kännedom örn den högsta utdelningsprocent i ackordet, som kunde
ifrågakomma. Därest bestämmelsen uteslötes, skulle det i manga tall
visa sig svårt att hos borgenärerna utverka sådant ackord, att gäldenärens
ekonomi därigenom verkligen sanerades. Örn man icke på förhand
visste, vilken högsta ackordsprocent vederbörande lånenamnd
kunde väntas godtaga, torde härav ofta förnyade ackordsunderhandlingar
och ökade kostnader bliva följden.
I likhet med statskontoret och centralnämnden anser jag, att bestämmelsen
i 4 § av gällande författning, att de i ackordet deltagande borgenärerna
icke genom ackordet må erhålla, utöver vad med hänsyn till
gäldenärens tillgångar och skulder kan anses belöpa å dems fordringai,
mer än fem procent av fordringsbeloppet, bör bibehållas. Bestämmelsen
utgör en garanti mot att borgenärerna i ackordet tillerkännas oskäliga
förmåner. För uteslutandet av bestämmelsen synes jordbrukskreditutredningen
ej hava förebragt några bärande skäl.
Vad härefter angår den procent de i ackordet deltagande borgenärerna
högst må erhålla för att ackordslån skall kunna beviljas har såsom skäl
mot höjning av procentsatsen väsentligen framhållits, att det stöd.
man genom ackordslånen ville giva, skulle kunna utnyttjas för en
på denna väg ej avsedd lånekonvertering. Ackordslånets syfte skulle med
andra ord förryckas. Faran av ett dylikt betraktelsesätt äi enligt min
mening, att den grupp av jordbrukare, som kanske är mest värd att
hjälpa och beträffande vilken utsikterna att ernå en varaktig förbättring
av ekonomien äro störst, i stort sett bliva utan hjälp. Jag syftar härvid
på jordbrukare, vilkas skulder visserligen icke i förhållande till tillgångarna
äro särskilt stora men dock tillräckliga för att försvåra eliel
omöjliggöra fortsatt jordbruksdrift. En arrendator, som — för att taga
ett exempel — har 20,000 kronor i tillgångar och 25,000 kronor i skulder,
skulle icke ens med tillämpning av jordbrukskreditutredningens förslag
— innebärande en höjning av gällande procentsats från 70 till 75 - kunna erhålla ackordslån, såvida icke borgenärerna medgåve en lägre
utdelning än vad de vid en realisation av tillgångarna skulle åtnjuta. I
allmänhet torde borgenärerna icke vara villiga att göra ett dylikt medgivande.
Ur anförda synpunkter anser jag skäligt, att ackordsprocenten
bestämmes till och med något högre än jordbrukskreditutredningen före
-
Departement*
chefen.
Departement séhefen.
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
slagit. Jag har efter övervägande stannat för att föreslå en procentsats
av 85. Erinras må i detta sammanhang, att i Norge, där ackordslåneverksamheten
pågått lika länge som i vårt land, någon gräns för ackordsutdelningen
överhuvud icke är satt.
I motiveringen till 5 § har jordbrukskreditutredningen vidare anfört
bland annat:
Ur gällande författning hade borttagits villkoret, att gäldenärens skulder
genom ackordet skulle så nedbringas, att skuldsumman, örn däri inräknades
hälften av ackordslånet, icke överstege tillgångarnas beräknade
värde. A ena sidan syntes en sådan ekonomisk ställning som åsyftades
genom nämnda föreskrift ej i och för sig innebära garanti för att
gäldenären skulle kunna komma ur svårigheterna. Å andra sidan vore det
uppenbart, att den i 4 § av utredningens förslag uppställda allmänna förutsättningen
för beviljande av lån, nämligen att det med hög grad av sannolikhet
kunde antagas, att gäldenären skulle kunna fortsätta sitt jordbruk
och därunder göra rätt för sig, icke kunde föreligga, örn ej gäldenärens
skulder genom ackordet i erforderlig omfattning nedsattes. Det
tillkomme lånenämnden att ur angivna synpunkt pröva ackordets beskaffenhet.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott härmed
anledning av uteslutningen av nyssnämnda lånevillkor anfört:
Det finge visserligen anses som en fördel, att lånenämnderna icke bondes
genom allt för många och snäva bestämmelser, men å andra sidan
syntes dock några bestämmelser böra lämnas beträffande till vilken nivå
gäldenärens skulder borde nedbringas. Enligt utskottets mening borde
tillses, att gäldenärens skulder — ackordslånet inräknat — efter ackordets
genomdrivande icke finge överstiga värdet av gäldenärens fastighet,
i de fall han vore ägare, eller hälften av värdet å lösegendomen, örn
han vore arrendator. Det borde tillses, att den hjälp, sorn staten med
stora offer bringade, utövades pa ett sadant sätt, att den hjälpbehövande
efter låns erhållande åtminstone med någon grad av sannolikhet hade
möjlighet att själv så småningom få sin ekonomi på fötter.
Mot vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för uteslutandet
av en i 3 § av gällande kungörelse förekommande bestämmelse om att
gäldenärs skulder skola genom ackordet nedbringas till viss nivå har jag
på av utredningen anförda grunder icke något att erinra. Jag har ur
enahanda synpunkter ej funnit skäl föreslå upptagandet av en bestämmelse
av det innehåll, Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
förordat.
6 §.
I förevarande paragraf, som motsvarar 6 § i jordbrukskreditutredningens
förslag, fastställas de särskilda villkoren för beviljande av lån för
förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller av
hans för jordbruket nödiga inventarier.
Såsom ett första villkor för beviljande av lån för sagda ändamål upp
-
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ställes, att faran för exekutiv försäljning är uppenbar. Samma villkor
återfinnes i jordbrukskreditutredningens förslag.
Enligt sistnämnda förslag skall såsom villkor för lån, varom nu är
fråga, vidare gälla, att fordringsägare, som genom lånet erhåller avbetalning,
i sådant avseende åtnöjes med ett belopp ej överstigande 30 procent
av fordringens kapital.
I motiveringen till denna bestämmelse bär jordbrukskreditutredningen
anfört:
Det vore givet, att lån icke borde lämnas för att möjliggöra full betalning
till enstaka fordringsägare. Detta vore uteslutet redan av hänsyn
till övriga fordringsägare. Men dessutom skulle en sådan möjlighet kunna
utgöra en lockelse för fordringsägare att söka exekution. Vidare hörde
uppmärksammas, att ifrågavarande statshjälp icke borde medföra större
kapitalutlägg från statens sida än som rimligen vore oundgängligen erforderligt.
En fordringsägare torde i regel vara villig att vid en ganska
måttlig avbetalning inställa påbörjade eller påtänkta exekutiva åtgärder,
så mycket hellre som han riskerade att gäldenären eljest tvunges till
konkurs med därmed följande förluster för fordringsägarna. Det nu sagda
gällde naturligen i första hand fordringsägare med oprioriterad fordran
eller med hypotek, som icke erbjöde betryggande säkerhet för fordringen.
Örn fordringsägare med goda säkerheter framställde hot örn exekutiva
åtgärder torde det, där gäldenären hade sådana personliga kvalifikatiouer
att lån av statsmedel kunde komma i fråga, så gott som undantagslöst
vara möjligt att överflytta lånet till annan kreditgivare. Där sådan
möjlighet förelåge, borde uppenbarligen icke till fordringsägarens förnöjande
statens medel anlitas. Jordbrukskreditutredningen hade vid övervägande
av här berörda synpunkter funnit en avbetalning av 30 procent
av fordringens kapital å ena sidan vara tillräckligt hög för att i
regel förmå fordringsägare att avstå från exekutiva åtgärder och å andra
sidan icke innebära en så hög avbetalning'', att borgenären frestades att
för att erhålla amortering söka exekution för fordran, i fråga örn vilken
sådan icke skulle hava begärts, örn möjligheten att erhålla lån av staten
ej förelegat. Utredningen ville framhålla, att det föreslagna procenttalet
vore en maximigräns för avbetalningen och ingalunda borde Amra en regel
för dess tillmätande. Ehuru det icke borde vara något hinder för att
flera fordringsägare skulle kunna erhålla avbetalning med anlitande av
ifrågavarande lån, torde det dock med hänsyn till svårigheterna att med
ett större antal fordringsägare träffa sådana uppgörelser, som bär förutsattes,
mera sällan komma att inträffa, att lån beviljades i dylika fall.
För att statens mellankomst skulle medföra den avsedda lättnaden för
jordbrukaren måste garantier erhållas för att denne icke snart ånyo bleve
ansatt med hot om exekutiv åtgärd. Lånenämnden borde därför undersöka,
att icke nya anspråk vore att vänta från andra fordringsägare.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län
har framhållit, att då lån avsåge förekommande av exekutiv försäljning
av gäldenärens fastighet, uppgörelse borde träffas med så många borgenärer
som möjligt till förhindrande av att hjälpen bleve allenast tillfällig
och att den mest aggressive borgenären erhölle betalning med förbi
-
Departements
chefen.
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
gående av andra fordringsägare, vilka kunde framställa lika berättigade
krav som denne.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ville ifrågasätta,
huruvida det icke i lagtexten borde uttryckligen stadgas, att sökande
till exekutiv försäljning icke genom lånet finge beredas större förmån
än han skulle erhålla vid en allmän ackordsuppgörelse med gäldenärens
samtliga fordringsägare.
Vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus
län anfört torde självfallet böra vinna beaktande vid beviljandet av det
slag av lån, varom här är fråga. Emellertid torde, såsom jordbrukskreditutredningen
framhållit, svårigheten att med ett större antal fordringsägare
träffa sådana uppgörelser, som här avses, komma att medföra, att
lån endast mera sällan beviljas i dylika fall.
Uppenbart är, att sökande till exekutiv försäljning icke genom ifrågavarande
slag av lån bör beredas väsentligt större förmån än den häri
skulle hava erhållit vid en allmän ackordsuppgörelse med gäldenärens
samtliga fordringsägare. Att införa ett uttryckligt stadgande härom i
kungörelsen, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs
län ifrågasatt, synes dock ej vara erforderligt.
På grund av vad sålunda anförts och då i övrigt något icke synts vara
att erinra mot utredningens förslag har ifrågavarande lånevillkor oförändrat
upptagits i departementsförslaget.
Jordbrukskreditutredningen har såsom ett ytterligare villkor för beviljande
av lån för förekommande av exekutiv försäljning föreslagit, att
fordringsägare, som genom lånet erhåller avbetalning, tillika förbinder
sig att låta återstoden av fordringen, under villkor att därå ordentligt
erlägges viss, skälig ansedd ränta, stå ute under viss tid, som ej må understiga
fem år.
I motiveringen till denna föreskrift har utredningen anfört:
Bestämmelsen örn lindring för fem år borde i allmänhet vara tillfyllest
för konsolidering av gäldenärens ställning. En dylik tid torde även i viss
mån motverka, att fodringsägare, i förhoppning att gäldenären skulle
kunna utnyttja ifrågavarande lånemöjligheter, utan tillräckliga skäl sökte
genom hot örn exekutiva åtgärder ernå avbetalning. Å andra sidan
syntes lånets bindande under en tid av fem år i regel icke böra för borgenären
finnas så olägligt, att han föredroge exekutiva åtgärder, och icke
heller ur borgenärens synpunkt innebära en uppoffring, som i förhållande
till den fördel han genom avbetalningen erhölle, framstode såsom oskälig.
Det borde måhända framhållas att, då i bestämmelsen talades örn att räntan
skulle erläggas »ordentligt», jordbrukskreditutredningen härmed icke
avsett en sådan tolkning, att en eller annan mindre försummelse i fråga
örn räntebetalningen skulle fritaga fordringsägaren frän hans förbindelse
att låta fordringen kvarstå. I den mån lånet till någon del toges i anspråk
för betalande av förfallna utskylder, arrende eller ränta å prioriterad
skuld, varemot hinder ej borde möta, hade naturligen bestämmelsen
91
Kungl. Martts proposition nr 187.
om bindande på viss tid ingen tillämpning. Att dylika skulder ordnades
måste tillses av låneniimnden.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har anfört:
Huru det vid lagsökning skulle förhållas med intecknad ränta vore ej
klart. Med avseende å ett annat tämligen typiskt fall av exekutiv försäljning,
nämligen för resterande utskylder, syntes låneformen icke kunna
användas, då utmätningsmannen ej torde kunna träffa uppgörelse att enligt
förslagets bestämmelser låta viss del av utskylderna innestå. Vore
räntan å utestående kapital högre än nu gällande, syntes ej heller antagligt,
att en fordringsägare, som hade utsikt att genom försäljning få
ut räntan, åtnöjdes med att binda sig vid en annan lägre ränta för 5 år
framåt. De mot fordringsägaren tämligen stränga villkoren torde således
medföra den verkan, att fordringsägarna allenast i sådana fall bleve villiga
träffa uppgörelse, då gäldenärens ställning vore mycket svag. De
jordbrukare, som skulle hava större utsikt att kunna räddas genom låneanordningen,
skulle således bliva utestängda.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har yttrat:
Det torde i många fall förekomma, att äldre lån vore ställda att återbetalas
genom annuitet, en avbetalningsform, som ansetts värdefull för
jordbruket och som jordbrukskreditutredningen själv rekommenderade,
då det gällde återbetalningsvillkor för ackordslån. Genom ifrågavarande,
av utredningen föreslagna lånevillkor skulle dylika äldre lån icke
efter utlämnande av lån för förekommande av exekutiv försäljning kunna
bibehållas såsom annuitetslån. En sådan bestämmelse ansåge utskottet
olycklig, i det att undvikande av exekutiv försäljning därigenom säkerligen
mången gång bomme att försvåras. Då den i annuiteten ingående
amorteringsdelen så gott som alltid vore ringa, bleve låntagarens ställning
icke försämrad genom annuitetsbetalningens bibehållande.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har ifrågasatt,
örn icke den tid, minst fem år, varunder återstoden av fordringen
skulle stå ute, vore för långt tilltagen. Då det kunde tänkas, att fordringsägare
ej ville underkasta sig ett dylikt villkor, syntes det utskottet
lämpligare, att den föreslagna tiden bestämdes till tre år.
Med avseende å föreskriften att ränta skall erläggas »ordentligt» har
centralnämnden anfört:
Det vore tvivelsutan olyckligt, örn en mindre försummelse av gäldenären
i fråga örn räntans erläggande skulle fritaga borgenären från hans
förbindelse att icke indriva fordringen. Därigenom komme de förutsättningar,
under vilka lånet beviljats, att väsentligen rubbas och det med
lånet avsedda syftet att äventyras. Dock funne centralnämnden ordet
»ordentligt» vara mindre lyckligt valt. Därest en gäldenär försummade
att iakttaga de för räntans erläggande fastställda tiderna, torde hans förfaringssätt,
även örn försummelsen varit obetydlig, enligt allmänt språkbruk
icke kunna betecknas såsom ordentligt.
För ogen del har jag funnit vad jordbrukskreditutredningen föreslagit
vara i stort sett tillfredsställande. Av utredningens tidigare under förevarande
paragraf återgivna motivering till bestämmelsen, att fordrings
-
iJepartemcnti
92
Kungl. Majlis -proposition nr 187.
ägare, som genom nu ifrågavarande slag av lån erhåller avbetalning, skall
åtnöjas med ett belopp, ej överstigande 30 procent av fordringens kapital,
framgår, att meningen ej är, att såsom regel en fordringsägare skall genom
lånet uppbära full betalning för sin fordran. Något ovillkorligt
hinder mot att full betalning lämnas, torde emellertid ej föreligga. Undantagsvis,
såsom då fråga är örn förfallna utskylder, arrende eller ränta
å prioriterad gäld, torde det till undvikade av exekutiva åtgärder vara
nödvändigt, att skulden belt infrias. Härav följer, att stadgandet om
fordringars bindande på viss tid kommer att för sådana fall bliva utan
tillämpning. De av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala
län framförda betänkligheterna mot berörda stadgande torde sålunda
icke behöva tillmätas större betydelse.
Huruvida över huvud taget lån bör beviljas gäldenär, som botas av
exekutiv försäljning för betalandet av förfallna utskylder, arrende eller
ränta å prioriterad gäld, är en fråga, som icke torde kunna generellt
besvaras. Uppenbarligen bör icke varje gäldenär, som exempelvis
resterar för oguldna utskylder och på grund härav utsättes för bot örn
exekutiv åtgärd, kunna erhålla lån av statsmedel. Å andra sidan kunna
fall tänkas föreligga, då beviljandet av lån för sagda ändamål får anses
vara av förhållandena motiverat. De lånebeviljande nämnderna synas
böra lämnas finhet att härutinnan träffa avgörande.
Med hänsyn till bland annat yttrandet från förvaltningsutskottet i
Malmöhus läns hushållningssällskap synes möjlighet böra öppnas att,
örn särskilda omständigheter därtill föranleda, för visst fall medgiva
undantag från tillämpningen av nu ifrågavarande lånevillkor. Det har
härvid synts lämpligt, att möjlighet till dylikt undantag bereddes jämväl
beträffande övriga med förevarande slag av lån förknippade särskilda
villkor. Ett sådant undantagsstadgande bär införts i ingressen till 6 §.
Härigenom kunna, i den mån så finnes skäligt, tillgodoses även de synpunkter,
vilka framförts av förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap.
Framhållas må emellertid, att stadgandet torde böra tilllämpas
med den allra största försiktighet.
Vad centralnämnden anmärkt har vunnit beaktande i departementsförslaget.
7 §.
I denna paragraf angives ett särskilt villkor för beviljande av lån för
anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader.
Paragrafen överensstämmer, bortsett från viss ändring, som föranletts
av överflyttning till 3 § av bestämmelsen, att sådana lån må meddelas
endast i sammanhang med beviljande av lån för genomförande av ackord
eller förekommande av exekutiv försäljning, med 7 § i jordbrukskreditutredningens
förslag.
93
Kungl. May.ts proposition nr 187.
8 §.
Bestämmelserna i denna paragraf, som angiva gränserna för lånebeloppens
storlek, motsvara stadgandena i 8 § av jordbrukskreditutredningens
förslag. För innehållet av dessa bestämmelser och skälen för desamma
Ilar jag förut redogjort.
9 §.
Första stycket, som inrymmer bestämmelser örn ställande av säkerhet
för lån, där gäldenär äger fastighet, är lika lydande med 9 § första
stycket i jordbrukskreditutredningens förslag.
I 9 § andra stycket första och andra punkterna av nämnda förslag
stadgas, att såsom villkor för låns utlämnande må föreskrivas, att för
lånet ställes av vederbörande nämnd godkänd säkerhet, samt att säkerhet
bestående av inteckning i jordbruksinventarier icke bör mottagas.
I motiveringen till nämnda paragraf har jordbrukskreditutredningen
lämnat en översikt av gällande bestämmelser i fråga örn ställande av
säkerhet för ackordslån samt för de skäl, varpå dessa bestämmelser grundats.
I anslutning härtill har jordbrukskreditutredningen anfört bland
annat:
Vad som för närvarande gällde i fråga örn ställande av säkerhet för
ackordslån ansåge jordbrukskreditutredningen i stort sett vara ändamålsenligt
och borde i fortsättningen tillämpas med avseende å lån av de
slag, som utredningen föresloge. Utredningen ville emellertid understryka,
att säkerhet alltid borde avfordras gäldenären, örn han kunde prestera
sådan, vare sig densamma bestode av realsäkerhet eller borgen, samt att
man borde fordra, att gäldenären härutinnan utnyttjade sina möjligheter.
Lån till mera avsevärda belopp borde endast undantagsvis lämnas
utan säkerhet.
Förbudet mot att mottaga säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier
hade på de vid dess införande anförda grunderna bibehållits
i utredningens förslag.
Sammanfattningsvis betonades i fråga örn gäldenärens skyldighet att
ställa säkerhet för lån av ifrågavarande slag, att gäldenären såvitt möjligt
borde lämna säkerhet men att kravet härå icke borde vara av den
ovillkorliga natur, att hjälpaktionen riskerade att förfela sitt syfte.
Centralnämnden har i denna fråga yttrat bland annat:
Gällande bestämmelser hade tolkats så, att i regel säkerhet borde ställas,
även örn denna mången gång icke kunde bliva av önskvärd beskaffenhet.
Därest låntagare saknade möjlighet att anskaffa säkerhet, borde
denna omständighet icke utesluta honom från möjligheten att erhålla lån.
under förutsättning att låntagaren vore en för jordbruk lämplig och i
övrigt skötsam person. Eftergivande av fordran på ställande av säkerhet
hade huvudsakligen ifrågakommit beträffande stödlån, som i stor
utsträckning återbetalats medelst förbättringsarbete. För ackordslån
torde i allmänhet säkerhet hava avlämnats. Ehuru centralnämnden under
den hittillsvarande verksamheten icke haft att direkt taga befattning
med frågor om säkerhet för lån, ägde nämnden dock kännedom örn
några fall, då ackordslån lämnats utan säkerhet.
departements
chefen.
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Mot jordbrukskreditutredningens i motiveringen till ifrågavarande
stadgande gjorda uttalande hade centralnämnden intet att erinra i vad
det rörde lån till mindre belopp. Den lånebeviljande nämnden borde i
sådana fall tillse, att låntagaren icke lämnade någon möjlighet oprövad
att anskaffa säkerhet. Uppkomme fråga örn låns utlämnande utan säkerhet
eller mot säkerhet, som ej kunde anses betryggande, vore nämnden
såsom hittills hänvisad till att med ledning av tillgängliga upplysningar
om lånesökandens person och omständigheter i övrigt söka bedöma,
huruvida sökanden kunde förväntas fullgöra sina förpliktelser. I
fråga örn större lån ställde sig saken något annorlunda. Den statsfinansiella
synpunkten gjorde sig här i högre grad gällande. Jordbrukskreditutredningen
ansåge också, att lån till mera avsevärda belopp endast undantagsvis
borde lämnas utan säkerhet. Centralnämnden föresloge, att
lån till högre belopp än 5,000 kronor finge beviljas endast under förutsättning,
att för lånet ställdes godtagbar säkerhet. Möjligheten att utlämna
lån utan säkerhet hade ofullständigt kommit till uttryck i författningsförslaget.
Enligt centralnämndens mening borde i författningstexten
angivas de grunder, enligt vilka den lånebeviljande nämnden hade
att lösa frågan örn säkerhet för lån. I annat fall kunde befaras, att nämndernas
beslut i denna fråga komme att präglas av en viss godtycklighet.
I anslutning till vad sålunda anförts har centralnämnden hemställt,
att ifrågavarande stadgande måtte erhålla ändrad lydelse i enlighet med
vad centralnämnden i yttrandet närmare angivit.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län kar
uttalat, att det syntes utskottet som örn även inteckning i jordbruksinventarier
borde godtagas som säkerhet, örn låntagaren ej hade annan säkerhet
att erbjuda och vore villig att lämna dylik inteckning.
I likhet med jordbrukskreditutredningen anser jag, att de bestämmelser
i fråga örn ställande av säkerhet för ackordslån, som för närvarande
gälla, i stort sett äro väl avvägda och därför böra vinna tillämpning även
vid den låneverksamhet, som här avses. Dock bör, på sätt utredningen
jämväl framhållit, lån till mera avsevärda belopp endast undantagsvis
lämnas utan godtagbar säkerhet. Det av centralnämnden härutinnan
framförda förslaget synes icke med nödig smidighet anpassa sig efter de
skiftande förhållanden, som kunna föreligga. Förbudet mot att mottaga
säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier bör, såsom utredningen
anfört, bibehållas. Jordbrukskreditutredningens nu ifrågavarande
bestämmelser hava efter vissa jämkningar upptagits i andra stycket, första
och andra punkterna, av förevarande paragraf. I departementsförslaget
har sökts att tydligare än som skett i utredningens förslag bringa till uttryck,
i vilka fall möjligheten för jordbrukarna att erhålla lån utan godtagbar
säkerhet förefinnes.
Andra stycket tredje punkten överensstämmer, bortsett från redaktionella
jämkningar, med 9 § andra stycket tredje punkten i jordbrukskreditutredningens
förslag.
95
Kungl. May.ts proposition nr 187.
10 $.
I denna paragraf meddelas bestämmelser örn skyldighet för låntagare
att förränta och amortera erhållet lån. Paragrafen motsvarar 10 § i jordbrukskreditutredningens
förslag.
Enligt sagda förslag skall lån återbetalas genom årliga amorteringar
enligt vederbörande nämnds bestämmande. Under en tid av högst fem
år från lånets beviljande må gäldenären frikallas från amorteringsskyldighet.
Den tid, varunder amortering skall äga rum, må icke överstiga
femton år. Å lånet skall gäldas ränta efter fyra procent örn året, dock
att lånet skall vara räntefritt under två år från dess beviljande.
I motiveringen till dessa bestämmelser har jordbrukskreditutredningen
anfört:
Vid bestämmandet av äterbetalningstiden, vars fastställande inom viss
i författningen angiven gräns borde ankomma på lånenämnden, borde
iakttagas å ena sidan att densamma icke gjordes så kort, att gäldenären
ej bleve i stånd att fullgöra amorteringarna, och å andra sidan att den
icke utsträcktes längre än som vore oundgängligen nödvändigt. Utredningen
funne lämpligt, att maximum för amorteringstiden bestämdes till
femton år, varvid utredningen emellertid förutsatte, att densamma i regel
fastställdes till kortare tid. Gäldenär borde kunna för vissa år frikallas från
amorteringsskyldighet, varigenom en konsolidering av hans ställning
uppenbarligen underlättades. Högsta antalet amorteringsfria år, som finge
medgivas, torde böra bestämmas till fem. Även här borde nämnden pröva
behovet i det särskilda fallet. Längsta lånetiden bleve enligt vad sålunda
föreslagits tjugu år. För lånenämndernas bestämmande av amorteringstiden
borde vara vägledande, å ena sidan att denna ej gjordes längre än
som vore oundgängligt och å andra sidan att gäldenären ej pålades bördor,
som han ej kunde bära.
Vederbörande lånenämnd hade att fastställa en amorteringsplan, som
vöre anpassad efter de föreliggande omständigheterna. Ofta torde det
vara lämpligast, att lån återbetalades genom lika annuiteter.
Vidkommande räntebetalningen för ackordslån gällde enligt nuvarande
författning, att ränta icke erlades under de två första åren och att lån
därefter förräntades efter fem procent örn året å halva lånebeloppet och,
sedan amorteringsskyldighet inträtt, å lånet i dess helhet. Jordbrukskreditutredningen
hade, med hänsyn till det numera rådande ränteläget,
för de i betänkandet avsedda slagen av lån föreslagit en räntesats av endast
fyra procent. Efter förloppet av de två räntefria åren syntes ränta böra
erläggas å hela lånet.
Lantbruksstyrelsen har yttrat, att förslagets innebörd i dessa stycken
syntes styrelsen skälig och ägnad att giva verksamheten större värde ur
jordbrukets synpunkt. Styrelsen uttalade dock tveksamhet i fråga örn
lämpligheten av den mycket stora frihet, som enligt förslaget lämnades
lånerörelsens organ, varigenom ett otal olika lånetyper skulle uppkomma
samt kontroll och översikt över hela rörelsen försvåras.
Centralnämnden har anfört bland annat:
Att fastställandet av amorteringstiden skulle inom angiven gräns tillkomma
vederbörande lånenämnd, medförde enligt centralnämndens åsikt
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Departements
chefen.
vissa olägenheter. En nämnd, fastställde kanske i regel den längsta medgivna
amorteringstiden och högsta medgivna frihet från amorteringsskyldighet,
under det att en annan nämnd vore mera sträng och fordrade,
att lånet återbetalades på betydligt kortare tid med omedelbart eller
tidigt börjande amortering. Detta bomme tvivelsutan att alstra missnöje
hos låntagarna, som i sistnämnda fall funne sig missgynnade. Bestämmelsen
i dess föreslagna lydelse kunde inbjuda till olika tillämpning,
vilket mången gång torde bliva omöjligt att kontrollera. Centralnämnden
ansåge därför, att i författningen borde bestämmas en för alla låntagare
lika amorteringstid. Denna borde ej sättas för kort, ty såsom
jordbrukskreditutredningen i motiveringen framhållit borde gäldenären
ej påläggas bördor, som han ej kunde bära. Vore amorteringstiden tillräckligt
lång, funnes större utsikt för att gäldenären skulle förmå erlägga
stadgade avbetalningar å lånet, oell risken för staten att förlora på
lånerörelsen minskades. Örn amorteringen skulle ske med lika stort belopp
varje år, bomme, då räntebeloppet å den oguldna delen av lånet år
för år minskades, den annuitet, som av låntagaren skulle erläggas, att
bliva störst första året och sedan undan för undan minskas. Det syntes
vara att föredraga, att lånen alltid återbetalades genom en fast annuitet
Låntagaren torde i regel under de första åren efter ackordets genomförande
hava svårare att erlägga den höga amorteringen. En fördel, ehuru
av mindre betydelse, med en fast annuitet och lika amorteringstid för
alla lån vunnes även genom att man ej behövde uppgöra amorteringstabeller
för varje lån utan endast för olika lånebelopp. En annan fördel
vore, att låntagaren visste det belopp, han årligen bade att erlägga från
amorteringstidens början till dess slut, och ej för varje år behövde underrättas
örn, vad han bade att inbetala. För att underlätta länsstyrelsens
arbete vore det fördelaktigt, örn amorteringstiden räknades från kalenderårs
början. Återbetalningen av flera andra av staten utlämnade lån
skedde på nu angivet sätt. Låntagarens rätt att under två år erhålla
lånet räntefritt borde bibehållas.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län kar
framhållit, att det med hänsyn till låntagarnas svaga ställning vore
önskligt, örn den föreslagna räntan, 4 procent, kunde i någon mån ytterligare
sänkas.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har yttrat:
Det torde kunna ifrågasättas, örn icke den föreslagna räntesatsen i
förhållande till nu gällande utlåningsränta vore för hög. Ju lägre räntan
sattes, desto större utsikter hade givetvis de jordbrukare, vilka erhållit
ackordslån, att kunna reda sig. Det syntes därför utskottet skäligt, att
räntefoten antingen fastställdes till ?> procent eller ock till 1 procent över
den för varje tidsperiod gällande inlåningsräntan vid postsparbanken,
dock högst 4 procent.
Lika med jordbrukskreditutredningen anser jag, att de lån, som här avses,
böra vara räntefria under de två första åren samt därefter förräntas
efter fyra procent örn året. Att föreskriva en ännu lägre räntesats, varom
önskemål uttalats från ett par håll, synes icke böra ifrågakomma. Vad
angår amorteringen av lånen ansluter jag mig till de synpunkter, som
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
härutinnan framförts av centralnämnden. Antalet amorteringsfria år bör
sålunda i likhet med vad för närvarande gäller bestämmas till fem för
alla låntagare. Amorteringstiden bör likaledes vara densamma för samtliga
låntagare och synes böra fastställas till femton år. Lånen böra återbetalas
med en fast annuitet och amorteringstiden bör räknas från kalenderårs
början. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har paragrafen
avfattats.
11 $.
Enligt 11 § i jordbrukskreditutredningens förslag må den som erhållit
ackordslån jämlikt någon av de tidigare gällande kungörelserna örn ackordslån
och stödlån till jordbrukare ej beviljas lån jämlikt den av utredningen
föreslagna kungörelsen, liksom ej heller den som erhållit lån enligt
sistnämnda kungörelse må beviljas ytterligare lån jämlikt samma
kungörelse.
Till utveckling härav har utredningen i motiveringen anfört:
Hade en jordbrukare en gång erhållit ackordslån enligt nu eller tidigare
gällande bestämmelser eller enligt den föreslagna kungörelsen och
sålunda redan åtnjutit statligt stöd för ordnande av sin ekonomi, borde
det enligt jordbrukskreditutredningens mening icke komma i fråga, att
han beviljades nytt lån, vare sig detta skulle avse finansierandet av ännu
en ackordsuppgörelse eller undvikande av exekutivförsäljning. Däremot
borde det självfallet kunna inträffa, att en jordbrukare, som tidigare ansökt
örn ackordslån men fått ansökningen avslagen, med stöd av den nya
kungörelsen beviljades lån. Fall kunde uppenbarligen inträffa, där lån
på grund av hittills gällande bestämmelser måst avslås men med de nu
föreslagna föreskrifterna kunde beviljas.
Att en jordbrukare tidigare tilldelats stödlån, borde icke i och för sig
utgöra hinder för honom att erhålla ackordslån.
Såsom jag i annat sammanhang antytt, bör lån för förekommande av
exekutiv försäljning icke meddelas, förrän möjligheterna för beviljande
av lån för genomförande av ackord noga undersökts. Finner emellertid
gäldenär, sedan han erhållit lån för förekommande av exekutiv försäljning,
att utsikter för åstadkommande av ackord föreligga, synes möjligheten
för honom att erhålla ackordslån icke böra vara helt avstängd. I
enlighet härmed har till bestämmelserna i utredningens förslag, vilka
med allenast en mindre jämkning upptagits i departementsiorslaget och
inrymts i förevarande paragraf, gjorts ett tillägg av innehåll, att vederbörande
lånenämnd äger i särskilt fall med centralnämndens medgivande
bevilja lån för genomförande av ackord åt den, som tidigare erhållit lån
för förekommande av exekutiv försäljning.
Departements
chefen.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 187.
7
98
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.
Departements
chefen.
Om förfarandet i låneärenden m. m.
12 §.
I förevarande paragraf meddelas föreskrifter hos vem ansökan örn lån
skall göras samt av vem lån beviljas. Rörande denna paragraf, som motsvarar
12 § i jordbrukskreditutredningens förslag, åberopar jag vad i redogörelsen
för förslagets allmänna grunder anförts.
13 §.
Denna paragraf upptager bestämmelser örn värdering av gäldenärens
tillgångar.
I 13 § första stycket av jordbrukskreditutredningens förslag stadgas,
att lån ej må beviljas, med mindre till ledning vid lånefrågans bedömande
värdering skett av gäldenärens tillgångar.
I motiveringen till ifrågavarande stadgande har utredningen framhållit,
att värderingen avsåge att skapa en tillförlitlig grund för lånenämndens
bedömande, huruvida gäldenärens ställning vore sådan, att å ena sidan
behov av hjälp förelåge och å andra sidan ett lån kunde antagas bereda
honom varaktig hjälp i bans svårigheter. Värderingen bleve även
avgörande för bestämmandet av det belopp, vartill lånet finge uppgå.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län bar anfört:
Då
det vore av vikt att söka undvika en fördyring av själva låneverksamheten,
ansåge utskottet, att den föreslagna obligatoriska värderingen
av lånesökandes fastighet icke borde förekomma annat än i särskilda fall.
De åsätta taxeringsvärdena med däri angivet jordbruksvärde torde i regel
kunna giva tillräcklig ledning.
Med hänsyn till den utsträckning av låneverksambeten, som föreslås,
samt storleken av de lånebelopp, som kunna komma att utgå, anser jag
i likhet med jordbrukskreditutredningen, att värdering av gäldenärens
tillgångar bör vara obligatorisk. Att i allmänhet från värdering undantaga
gäldenärens fastighet, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Värmlands län påyrkat, synes så mycket mindre böra ifrågakomma
som vid ackordslån fastighetens värde är av särskild betydelse för bedömande
av frågan, i vilken utsträckning inteckningsbavare böra deltaga
i ackordet. Utredningens förslag i denna del bar därför oförändrat upptagits
i departementsförslaget och inrymts i första stycket av förevarande
paragraf.
Enligt 13 § andra stycket i jordbrukskreditutredningens förslag skall
för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde finnas en av centralnämnden
förordnad värderingsman, som skall vara bosatt inom området.
Jämte honom skall i värdering deltaga en i gäldenärens hemtrakt bosatt
person, vilken för varje särskilt fall förordnas av lånenämnden i orten. I
fall av ringa betydenhet eller enkel beskaffenhet är dock värdering av
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
endast en av nu sagda värderingsman tillfyllest, såvida tillräcklig kännedom
örn värdet av gäldenärens tillgångar anses sålunda kunna erhållas.
I motiveringen för dessa bestämmelser har utredningen anfört:
Med hänsyn till den betydelse, som värderingen ägde, borde garanti
skapas för att densamma bleve såvitt möjligt rättvisande och enhetlig.
Jordbrukskreditutredningen hade därför föreslagit, att centralnämnden
skulle för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde förordna en
värderingsman, vilken skulle vara bosatt inom området. För att emellertid
för värderingen vinna även speciell orts- och personkännedom hade
föreslagits, att jämte nyssnämnde värderingsman i värdering skulle deltaga
en i gäldenärens hemtrakt bosatt person, vilken för varje särskilt
fall förordnades av lånenämnden i orten. Ofta torde det vara lämpligt
att härtill utse vederbörande låneombud, därest sådant funnes och ansåges
äga de nödiga kvalifikationerna. Då emellertid nu avsedd värdering
av två personer ej sällan kunde vara en i förhållande till ifrågasatt låns
storlek allt för kostsam anordning och då jämväl eljest fall kunde förekomma,
beträffande vilka ett enklare värderingsförfarande syntes fullt
tillfredsställande, hade införts ett stadgande av innehåll, att i fall av
ringa betydenhet eller enkel beskaffenhet värdering av endast en av värderingsmännen
skulle vara tillfyllest, såvida tillräcklig kännedom örn
värdet av gäldenärens tillgångar ansåges sålunda kunna erhållas. Härvid
tänkte utredningen bland annat på sådana fall som då lånevärdering
av annan anledning nyligen ägt rum eller då lånenämnden själv hade
kännedom örn gäldenärens förhållanden. För övrigt borde det, särskilt där
lånenämndens verksamhetsområde vore av mindre utsträckning och resekostnaderna
därför ej bleve betydande, kunna ifrågakomma, att nämnden
själv beträffande större lån verkställde besiktning av gäldenärens egendom.
Lånenämnden borde föranstalta örn värdering först sedan låneärendet
i någon mån utretts, så att ej onödiga värderingskostnader uppstode i
fall, där redan ett preliminärt bedömande gåve vid handen, att lån ej
kunde beviljas.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,
att, då centralnämnden icke kunde äga någon personkännedom
ute i länen, de värderingsman, som enligt förslaget skulle av nämnden
utses, i stället måtte förordnas av länsstyrelserna efter förslag av eller i
samråd med lånenämnderna eller deras ordförande.
I nära anslutning härtill hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Örebro och Kopparbergs län uttalat, att ifrågavarande värderingsman
borde av centralnämnden förordnas först efter lånenämndernas hörande.
De bestämmelser, avseende att skapa garantier för en rättvis och enhetlig
värdering, som jordbrukskreditutredningen föreslagit, finner jag
i stort sett vara ändamålsenliga. Dock bör enligt min mening inom hushushållningssällskaps
verksamhetsområde finnas flera än en av centralnämnden
förordnad värderingsman. Det sagda äger särskilt tillämpning
på de nordligare länen, där kostnaderna för värderingarna med hänsyn
Departements
chefen.
100
Kungl. Majlis proposition nr i87.
till avstånden eljest skulle bliva avsevärda. Men även beträffande övriga
delar av landet synes hinder icke böra möta att förordna flera värderingsman.
Förutom för nedbringande av kostnaderna för värderingarna kan
en anordning med flera värderingsman inom samma hushållningssällskaps
verksamhetsområde vara påkallad av hehovet att erhålla erforderlig
sakkunskap för bedömandet av de olika förhallanden, Varunder jordbruket
inom området bedrives. Jag finner det vidare vara uppenbart, att
centralnämnden, innan värderingsman av nämnden förordnas, hos vederbörande
lånenämnd, länsstyrelse eller hushållningssällskap gör sig underrättad
örn den till värderingsman föreslagne personens lämplighet för
uppdraget. Någon föreskrift härom i författningen synes ej vara erforderlig.
Slutligen vill jag understryka vad jordbrukskreditutredningen anfört
därom, att det ofta torde vara lämpligt att till ortsombud vid värdering
utse vederbörande låneombud. Över huvud taget bör eftersträvas å ena
sidan att erhålla en så rättvisande värdering av tillgångarna, som det
med hänsyn till förhållandena låter sig göra, och å andra sidan att värderingen
verkställes så smidigt och med föranledande av så ringa kostnader
som möjligt.
Utredningens förslag i denna del har därför allenast med den ändring,
som föranledes av att flera värderingsman inom hushållningssällskaps
verksamhetsområde föreslås skola av centralnämnden kunna förordnas,
upptagits i departementsförslaget och inrymts i andra stycket av förevarande
paragraf.
Tredje stycket, vari stadgas, att till grund för värdering skall läggas
saluvärdet av tillgångarna, överensstämmer med 13 § tredje stycket i
jordbrukskreditutredningens förslag.
14 §.
Denna paragraf, som handlar örn vad lånenämnds beslut i låneärenden
skall för vissa fall innehålla samt örn expediering av sådant beslut, överensstämmer
med 14 § i jordbrukskreditutredningens förslag.
15 §.
Förevarande paragraf, som inrymmer bestämmelser örn besvärsrätt över
lånenämnds beslut i låneärenden, överensstämmer, bortsett från en mindre
ändring, som påkallats av den föreslagna karaktären av det medelsanslag,
som erfordras för lånerörelsens bedrivande, med 15 § i jordbrukskreditutredningens
förslag.
16 §.
Stadgandena i denna paragraf, att gäldenär, som beviljats lån, skall
utfärda skuldförbindelse och, i förekommande fall, avlämna säkerhet,
överensstämma med motsvarande föreskrifter i 16 § av jordbrukskreditutredningens
förslag.
101
Kungl. May.ts proposition nr 187.
17 $.
Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka lånenämnden har att
till länsstyrelsen i anledning av beviljat lån översända vissa handlingar
samt länsstyrelsen att utbetala lånebeloppet, motsvara stadgandena i 17 §
av jordbrukskreditutredningens förslag. Till berörda stadganien har i
departementsförslaget gjorts ett par tillägg. Det ena sammanhänger med
det innehåll, som 12 § erhållit i departementsförslaget, och innefattar åliggande
för nämnden att till länsstyrelsen översända avskrift av från centralnämnden
erhållet skriftligt besked, att tillgängligt anslag medgiver
lånets utbetalande. Tillägget motiveras av anslagets karaktär av reservationsanslag.
Det andra tillägget innebär, att länsstyrelsen har att, sedan
handlingarna i låneärendet inkommit, ofördröjligen och utan anfordran
utbetala lånebeloppet. Sistnämnda tillägg avser att härutinnan
bringa förevarande paragraf i överensstämmelse med gällande författning.
18 $.
Bestämmelsen i denna paragraf, att förfallen ränta och amortering skola
för varje kalenderår före årets utgång av gäldenär inbetalas till länsstyrelsen,
är likalydande med motsvarande föreskrift i 18 § av jordbrukskreditutredningens
förslag.
19 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser örn länsstyrelsens åligganden
med avseende å beviljat lån. Paragrafen motsvarar 19 § i jordbrukskreditutredningens
förslag.
Någon påföljd har i nämnda förslag icke stadgats för det fall, att gäldenär
bryter mot i 9 § andra stycket sista punkten omförmäld utfästelse
att, så länge någon del av lånet utestår ogulden, icke utan nämndens medgivande
uttaga eller belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja
honom tillhörigt lösöre genom avhandling, som i förordningen den
20 november 1845 avses. Då detta enligt min mening utgör en brist, har
i förevarande paragraf bland de skäl, som enligt utredningens förslag berättiga
länsstyrelsen att uppsäga lån till omedelbar betalning, upptagits,
att gäldenären bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse
åligger.
20
De i denna paragraf meddelade bestämmelserna örn avskrivning av
fordran på grund av utlämnat lån och efterskänkande av säkerhet för
lån överensstämma med motsvarande stadganden i 20 § av jordbrukskreditutredningens
förslag.
Den föreslagna kungörelsen torde böra träda i kraft den 1 juli 1935
samt tillämpas jämväl beträffande ärenden örn ackordslån, som sökts
dessförinnan,
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
l:o) dels besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond,
benämnd statens sekundärlånefond för jordbrukare,
dels medgiva, att lån ur statens sekundärlånefond
för jordbrukare må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser, vilka finnas intagna
i det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse
i ämnet,
dels ock såsom kapital för statens sekundärlånefond
för jordbrukare anvisa för budgetåret 1935/1936 under
Utgifter för kapitalökning, Statens utlåningsfonder,
ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;
2:o) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån
från statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m.
anvisa för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln
ett förslagsanslag av 50,000 kronor;
3:o) till Lån till jordbrukare för genomförande av
ackord m. m.: Ackordslån åt jordbrukare m. m. anvisa
för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln ett
teservationsanslag av 1,900,000 kronor; samt
4:o) till Lån till jordbrukare för genomförande av
ackord m. m.: Centralnämnden och lånenämnderna
för ackordslåneärenden m. m. anvisa för budgetåret
1935/1936 under nionde huvudtiteln ett förslagsanslag
av 100,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
P. Gullstrand.
Kungl. Majlis proposition nr 187.
103
Bilaga A.
Förslag
till
Kungörelse
angående statens sekundärlånefond för jordbrukare.
Härigenom förordnas som följer:
Fondens ändamål.
1 §•
Statens sekundärlånefond för jordbrukare bär till ändamål att i enlighet
med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av
inteckning i jordegendom.
Med jordegendom förstås i denna kungörelse självständig, å marken
bestämbar fast egendom, varå jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk
bedrives.
Fondens förvaltning.
2 §.
Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala
för lånerörelsen erforderliga medel.
Lånerörelsens organisation m. m.
3 §.
Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd med säte i
Stockholm.
Nämnden utgöres av fem ledamöter. Två ledamöter jämte två suppleanter
för dem förordnas av Konungen, som tillika förordnar en av dessa ledamöter
till ordförande i nämnden. En ledamot, som skall vara vice ordförande,
jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen
för Svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte
en suppleant för honom.
4 $.
Under nämndens ledning och tillsyn besörjes utlåningen från fonden
och vården av de utlämnade lånen av låneförmedlare. Såsom låneförmed
-
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
lare äger nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit
samt de ytterligare kreditinrättningar, som Konungen kan
finna skäl bestämma. Ej må låneförmedlare, med mindre därom med
nämnden träffats avtal, i sin verksamhet för fondens räkning gå utöver
det distrikt, som för bans egentliga verksamhet är bestämt. Anlitas bankaktiebolag
såsom låneförmedlare, skall genom avtal mellan nämnden och
bolaget bestämmas det eller de kontor, vilka skola för låneförmedlingen
användas, och det område, som härutinnan skall utgöra sådant kontors
distrikt.
5 §.
Där så erfordras, äger nämnden anlita jordbrukskassor och sparbanker
ävensom av nämnden utsedda kommittéer av två eller tre personer att såsom
lånebiträden bisträcka nämnden eller av nämnden angivna låneförmedlare.
Lånebiträde må icke besluta örn beviljande av lån, ej heller
handhava vård av utlämnat lån.
6 §.
Arvoden åt nämndens ledamöter bestämmas av Konungen.
I den mån Konungen icke bestämmer de arvoden eller andra ersättningar,
som skola utgå till av nämnden anlitade låneförmedlare eller
lånebiträden eller till personer, som eljest med lånerörelsens bedrivande
erhålla befattning, äger nämnden att därom träffa avgörande.
Lånerörelsens bedrivande.
7 §.
Medel till utlåning skola av nämnden i mån av behov och tillgång tillhandahållas
låneförmedlarna, vilkas styrelser äga att under iakttagande
av gällande föreskrifter och i vederbörlig ordning meddelade anvisningar
besluta angående utlåningen.
Låneförmedlare, vars styrelse beviljat lån, har att till låntagaren utlämna
lånebeloppet och att, där ej nämnden annat bestämmer, handhava
vården av lånet, så länge någon del därav utestår ogulden.
8 §.
Med nämndens medgivande må låneförmedlares styrelse överlåta åt ett
inom styrelsen utsett arbetsutskott, bestående av minst tre ledamöter, att
besluta i fondens ärenden eller vissa av dem.
Jämväl må med nämndens medgivande sådan befogenhet av styrelsen
för bankaktiebolag, som är låneförmedlare, överlåtas åt styrelsen för kontor,
som för låneförmedlingen användes.
105
Kungl. May.ts proposition nr 187.
9 §.
I behandlingen inom låneförmedlares styrelse så ock inom arbetsutskott
eller kontorsstyrelse, varom i 8 § förmäles, av fonden rörande ärenden
skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas av
Konungen. Mot ombudets mening må lån ej beviljas.
10 $.
I fondens ärenden skola hos nämnden och låneförmedlarna föras räkenskaper,
som skola avslutas för kalenderår. Vid behandling av dylika
ärenden skola föras protokoll.
Låneförmedlares styrelse har att enligt anvisning av nämnden lämna
nämnden fortlöpande redovisning för hos låneförmedlaren vidtagna åtgärder
i fondens ärenden.
11 $.
Medel, som nämnden mottager från riksgäldskontoret och vilka ej omedelbart
erfordras i lånerörelsen, ävensom från låneförmedlare och lanebiträden
till nämnden inlevererade räntor och amorteringar skola insättas
å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto. Nämnden skall årligen
sist före januari månads utgång till riksgäldskontoret redovisa influtna
räntor och amorteringar.
Medel, som låneförmedlare mottager från nämnden, skola i avbidan på
deras användande för med dem avsett ändamål, insättas å postgirokonto.
Uppburna räntor och amorteringar skola av låneförmedlare och lånebiträden
utan dröjsmål inlevereras till nämnden.
12 §.
De till fonden för erhållna lån avgivna förbindelser med tillhörande
säkerhetshandlingar skola hos vederbörande låneförmedlare eller annan,
som nämnden för ändamålet anlitar, förvaras i brandfritt och i övrigt
betryggande förvaringsrum under minst två särskilda lås med olika nycklar,
av vilka en nyckel skall innehavas av ett av nämnden därtill förordnat
ombud.
13 $.
Ledamöter av nämnden vare, en för alla och alla för en, ansvariga för
skada, som de genom att överträda denna kungörelse eller eljest uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskynda fonden.
Revision.
14 §.
Nämndens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre
revisorer, av vilka två jämte två suppleanter för dem förordnas av
106
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.
Konungen, medan den tredje jämte en suppleant för honom förordnas
av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Låneförmedlarnas i fondens ärenden förda räkenskaper samt styrelsernas
för låneförmedlarna förvaltning av sagda ärenden skola årligen
granskas av samma revisorer, som utsetts för motsvarande granskning
rörande låneförmedlarnas egna ärenden; skolande i den fonden rörande
revisionen hos varje låneförmedlare jämväl deltaga en revisor, som förordnats
av Konungen.
15 §.
Låneförmedlares revisorer rörande fonden skola, så snart ske kan efter
det deras granskning av sistförflutna årets räkenskaper och förvaltning
fullbordats, insända berättelse över granskningen till nämndens revisorer.
Dessa äga, där i berättelsen finnes framställd anmärkning eller omständigheterna
eljest därtill föranleda, infordra yttrande av låneförmedlarens
styrelse.
Nämndens revisorer skola senast den 1 juli till chefen för jordbruksdepartementet
ingiva berättelse över sin granskning av sistförflutna årets
räkenskaper och förvaltning, vilken berättelse skall vara åtföljd av de
av låneförmedlarnas revisorer avgivna berättelser jämte de yttranden,
som må hava infordrats och bekommits.
I varje av revisionsberättelserna skall angivas, huruvida ansvarsfrihet
tillstyrkes eller avstyrkes för de personer, vilkas förvaltning granskningen
avsett.
Angående ansvarsfrihet beslutar Konungen efter att hava inhämtat
utlåtande av fullmäktige i riksgäldskontoret.
16 $.
Därest nämndens revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämna oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåta att göra anmärkning mot dylik
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt
uppdrag visa vårdslöshet, vare de, en för alla och alla för en, ansvariga
för fonden därigenom tillskyndad skada.
Utlåningsvillkor.
17 §.
Lån skola förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot.
Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent.
18 ■§.
Lån må meddelas till högst sjuttiofem procent av det av vederbörande
låneförmedlare fastställda belåningsvärdet å den jordegendom, varom
fråga är. I belåningsvärdet må ej inräknas värdet å växande skog.
107
Kungl. May.ts proposition nr 187.
Egendoms belåningsvärde skall fastställas efter värdering med iakttagande
av att detsamma ej må bestämmas högre än som motsvarar egendomens
vid senaste taxering åsätta jordbruksvärde. Värdering skall, örn
så erfordras, verkställas genom besiktning på ort och ställe men må
eljest ske med ledning allenast av befintliga handlingar. För besiktning
må, där så finnes lämpligt, särskilda sakkunniga anlitas. Har
egendom besiktigats vid tidigare lånevärdering, bör härtill tagas hänsyn
vid avgörandet, huruvida eller i vad mån besiktning skall anses behövlig.
Det åligger nämnden att meddela de ytterligare bestämmelser, som
erfordras rörande fastställande av egendoms belåningsvärde.
19 §.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av
inteckning eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av egendomens
belåningsvärde.
Lån må ej beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med bättre
rätt äro placerade på sätt, som må anses vara för fonden betryggande.
Innan beviljat lån utlämnas, skola samtliga fordringsinteckningarna
med bättre rätt pantförskrivas jämväl till säkerhet för fonden. Vederbörande
låneförmedlare må dock i särskilt fall medgiva, att den låntagare
såsom ägare av den intecknade egendomen tillkommande andel av
sådana inteckningar må i första hand pantförskrivas för annat lån.
20 §.
Lån utan fastställd amortering må icke meddelas.
Reglementariska föreskrifter.
21 $.
Närmare föreskrifter rörande nämndens arbete meddelas av Konungen.
De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande låneförmedlarnas
och lånebiträdenas arbete samt villkoren för utlåning från fonden
och vad därmed har samband, meddelas, där ej Konungen därom förordnar,
av nämnden.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.
Bilaga B.
Förslag
till
Kungörelse
om lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m.
Härigenom, förordnas som följer:
Inledande bestämmelser.
1 §.
Jordbrukare, som är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, må kunna,
i den mån tillgängligt anslag det medgiver, erhålla lån enligt bestämmelserna
i denna kungörelse.
Såsom jordbrukare anses även den, som, utan samband med jordbruk,
bedriver trädgårdsskötsel eller annan därmed jämförlig verksamhet såsom
självständig näring.
2 §.
För behandling av frågor rörande lån enligt denna kungörelse skola finnas
dels en för riket gemensam centralnämnd och dels för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde en lånenämnd.
Nämnderna utses av Kungl. Majit, som jämväl utfärdar instruktion för
dem.
Örn lånen.
3 §.
Lån må beviljas:
1) för genomförande av ackord;
2) för förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller
hans för jordbruket nödiga inventarier.
I samband med lån för något av nu angivna ändamål må lån även beviljas
för anskaffande av yttre inventarier till gäldenärens jordbruk eller
reparation av till hans fastighet hörande ekonomibyggnader.
4 %.
För beviljande av lån skola följande allmänna förutsättningar gälla, nämligen
-
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
att gäldenärens ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av omständigheter,
vilka varit jordbrukets hedrivande ovidkommande;
att gäldenären gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande
av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av bistånd;
att gäldenären saknar möjlighet att annorledes på rimliga villkor uppbringa
nödiga medel; samt
att med hänsyn till avkastningsförmågan hos gäldenärens jordbruk, storleken
och beskaffenheten av hans skulder ävensom övriga omständigheter
kan med hög grad av sannolikhet antagas, att gäldenären skall, örn lånet
erhålles, kunna fortsätta att driva jordbruket och därunder göra rätt för sig.
5 §.
Lån för genomförande av ackord må beviljas endast under villkor,
att ackordet omfattar jämväl fordran hos gäldenären, för vilken ställts
säkerhet i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten finnes ej
förslå till fordringens gäldande;
att i samband med ackordet betalas förfallen utskyld eller arrendeavgift
ävensom ränta å fordran hos gäldenären, i den man för fordringen ställd
säkerhet beräknas förslå även till räntans gäldande;
att ackordet icke innebär nedsättning av tjänstehjons och arbetares lönefordran
till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i händelse av
konkurs; samt
att de i ackordet deltagande borgenärerna icke i ackordet erhålla, utöver
vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder belöper å deras
fordringar, mer än fem procent av fordringsbeloppet; ej heller i något fall
mer än åttiofem procent av sagda belopp.
6 %.
Lån för förekommande av exekutiv försäljning må, såvitt särskilda omständigheter
ej annat föranleda, beviljas endast under villkor,
att faran för dylik försäljning är uppenbar;
att fordringsägare, som genom länet erhåller avbetalning, i sadant avseende
åtnöjes med belopp ej överstigande trettio procent av fordringens
kapital; samt
att sådan fordringsägare tillika förbinder sig att under viss tid, som ej
må understiga fem år, icke indriva återstoden av fordringen, med mindre
gäldenären väsentligt eftersätter sin skyldighet att å rätt tid erlägga viss,
skälig ansedd ränta.
7 §.
Lån för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader
må beviljas endast under villkor, att den med länet avsedda
anskaffningen eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets
fortsatta bedrivande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. May.ts proposition nr 187.
8 §.
Lån för genomförande av ackord må icke beviljas till större belopp än
åttahundra kronor, ökat med fyrtio procent av uppskattade värdet av gäldenärens
fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, tjugofem procent
av dennas uppskattade värde.
Lån för förekommande av exekutiv försäljning må icke beviljas till större
belopp än som motsvarar trettio procent av uppskattade värdet av gäldenärens
fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, tjugo procent av
dennas uppskattade värde.
Lån för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader
må icke beviljas till större belopp än som motsvarar fem procent
av fastighetens uppskattade värde.
Härjämte skall iakttagas, att lån enligt denna kungörelse icke må utan
medgivande av centralnämnden beviljas någon till större sammanlagt belopp
än tiotusen kronor. Efter framställning av vederbörande lånenämnd äger
centralnämnden medgiva förhöjning av nämnda belopp till högst femtontusen
kronor.
9 $.
Till säkerhet för lån skall, där gäldenären äger fastighet, vilken icke är
belånad till så högt belopp, som motsvarar dess vid värderingen åsätta
värde, pantförskrivas inteckning i fastigheten intill sagda värde. Belånad
inteckning, som genom lånet frigöreS, skall jämväl pantförskrivas till
säkerhet för detsamma.
I övrigt skall såsom villkor för låns utlämnande föreskrivas, att för lånet
ställes av vederbörande nämnd godkänd säkerhet, dock att där gäldenär
saknar möjlighet att lämna godtagbar säkerhet och omständigheterna äro
sådana, att gäldenären kan förväntas fullgöra sina med lånet förbundna
förpliktelser, nämnden må helt eller delvis eftergiva sagda villkor. Säkerhet
bestående av inteckning i jordbruksinventarier bör icke mottagas. Gäldenären
skall förbinda sig att, så länge någon del av lånet återstår ogulden,
icke utan nämndens medgivande uttaga eller belåna sådan inteckning eller
försälja honom tillhörigt lösöre genom avhandling, som avses i förordningen
den 20 november 1845 i avseende på handel örn lösören, som köparen låter
i säljarens vård kvarbliva.
10 $.
Lån är räntefritt under de två första åren. Därefter gäldas ränta efter
fyra procent örn året. Från och med femte kalenderåret näst efter det,
under vilket lånet utlämnats, skall å lånet årligen erläggas amortering,
som jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en varje år lika stor
annuitet, så beräknad, att lånet är återbetalt femton år efter amorteringens
början.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
lil
11 $.
Den, som erhållit ackordslån jämlikt någon av de tidigare gällande kungörelserna
örn ackordslån och stödlan till jordbrukare, må icke beviljas lån
jämlikt denna kungörelse.
Ej heller må någon, som erhållit lån jämlikt denna kungörelse, beviljas
ytterligare lån enligt samma kungörelse; dock att vederbörande lånenämnd
i särskilt fall må med centralnämndens medgivande bevilja lån för genomförande
av ackord åt den, som tidigare erhållit lån för förekommande av
exekutiv försäljning.
Om förfarandet i låneärenden m. m.
12 $.
Vill någon erhålla lån enligt denna kungörelse, skall han därom göra
ansökan hos lånenämnden i orten; ägande nämnden efter erforderlig utredning
och sedan skriftligt besked från centralnämnden inhämtats, att tillgängligt
anslag medgiver länets utbetalande, bevilja lån.
13 %.
Lån må ej beviljas, med mindre till ledning vid lånefrågans bedömande
värdering skett av gäldenärens tillgångar.
För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skola finnas en eller
flera av centralnämnden förordnade värderingsman, vilka skola vara inom
området bosatta. Jämte en i denna ordning utsedd värderingsman skall i
värdering deltaga en i gäldenärens hemtrakt bosatt person, vilken för varje
särskilt fall förordnas av lånenämnden i orten. I fall av ringa betydenhet
eller enkel beskaffenhet vare dock värdering av endast en av nu sagda
värderingsman tillfyllest, såvida tillräcklig kännedom örn värdet av gäldenärens
tillgångar anses sålunda kunna erhållas.
Till grund för värdering skall läggas saluvärdet av tillgångarna.
14 §.
Då lån beviljas, skola tillika sådana föreskrifter rörande lånets användande
och sättet för dess utbetalande meddelas, att trygghet vinnes för att
lånet blir använt för därmed avsett ändamål. I förekommande fall må ock
bestämmas viss tid, inom vilken länet skall vara till fullo uttaget vid
äventyr att rätten till utbekommande av ej lyftat belopp skall vara förverkad.
Lånenämnds beslut rörande låneansökan skall ofördröjligen tillställas
gäldenären; och skall han därvid tillika underrättas om vad han har att
iakttaga, därest han enligt 15 § vill draga frågan under centralnämndens
prövning.
112
Kungl. May.ts proposition nr 187.
15 $.
Är gäldenär missnöjd med lånenämnds beslut, äger han draga frågan
under centralnämndens prövning genom inlaga, vilken, ställd till centralnämnden,
skall insändas till lånenämnden och dit inkomma sist å trettionde
dagen från det beslutet meddelades; åliggande det lånenämnden att till
centralnämnden skyndsamt översända inlagan jämte ansökningshandlingarna
och eget yttrande.
Har låneansökning sålunda kommit under centralnämndens prövning, må
centralnämnden, där det med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,
vidtaga ändring i lånenämndens beslut, dock att lån ej må av centralnämnden
beviljas i vidare mån än tillgängligt anslag det medgiver. Centralnämndens
beslut i ärendet skall utan dröjsmål tillställas gäldenären
och, i avskrift, lånenämnden.
Centralnämndens beslut må ej överklagas.
16 §.
Då lån beviljats, skall gäldenären utfärda skuldförbindelse, däri angivas
hans åtaganden i fråga örn lånets användning och återbetalande jämte övriga
lånevillkor, samt, i förekommande fall, avlämna föreskriven säkerhet.
17 §.
Då lån av lånenämnd beviljats och gäldenären skriftligen förklarat sig
nöjd med nämndens beslut eller ock den i 15 § angivna tid gått till ända utan
att gäldenären på sätt i nämnda paragraf sägs anmält missnöje med beslutet,
skall lånenämnden till länsstyrelsen ofördröjligen översända dels avskrift
av beslutet och det i 12 § omförmälda besked dels ock den av gäldenären
utfärdade skuldförbindelsen med tillhörande säker hetshand lingar. Länsstyrelsen
har att, sedan handlingarna inkommit, utan anfordran ofördröjligen
utbetala lånebeloppet till gäldenären eller för hans räkning till den lånenämnden
anvisat.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, då av
centralnämnden meddelat beslut, enligt vilket lånebelopp skall utbetalas,
kommit lånenämnden tillhanda.
18 $.
Förfallen ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång
av gäldenär inbetalas till länsstyrelsen.
19 §.
Länsstyrelsen åligger övervaka, att gäldenär fullgör sina skyldigheter i
avseende å honom beviljat lån.
Länsstyrelsen äger uppsäga lån till omedelbar betalning, där det befinnes,
att gäldenären genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller där
113
Kungl. Mårds proposition nr 187.
gäldenären visar försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering
eller annorledes bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse
åligger, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att gäldenären med
hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få
tillgodonjuta lånet. Sker uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall,
ändå att ränta eljest ej skolat utgå, å lånet gäldas ränta efter fyra procent
om året från och med uppsägningsdagen.
20
Finner länsstyrelsen, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat
lån bör äga rum eller att säkerhet för lån hör eftergivas, skall frågan
därom underställas Kungl. Majit.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken
dag ackordslån ej må beviljas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 23
mars 1934 (nr 54) örn ackordslån och stödlån till jordbrukare. Har beträffande
tidigare gjord ansökan örn ackordslån beslut icke meddelats före
förstnämnda dag, skall den nya kungörelsen tillämpas å ärendet.
Bihang till riksdagen> protokoll 1935.
1 sami.
Nr 187
R
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1935:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet väckta mo s. 1 i texten
- JoU 1935:71 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten