Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden

1935-03-08 · 113 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 107 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:187, Angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till

reglering av jordbrukets skuldförhållanden; given Stockholms

slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

t

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Skölda

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

Under hänvisning till vad som anförts i årets statsverksproposition under

utgifter för kapitalökning, bilaga 6 punkt 8, samt under nionde huvudtiteln,

punkterna 105 och 106, anhåller jag att få underställa Kungl.

Maj:t frågan örn avlåtande till riksdagen av proposition örn anvisande

för budgetåret 1935/1936 av anslag dels såsom kapital till en fond, för
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 187. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

slagsvis benämnd statens sekundärlånefond för jordbrukare, med ändamål

att på vissa villkor tillhandahålla jordbrukare lån, dels ock till lån

åt jordbrukare för genomförande av ackord m. m.

Innan jag närmare ingår på det föreliggande ämnet, vill jag erinra örn

att statsmakterna våren 1932 efter en av jordbruksutredningen verkställd

undersökning örn jordbrukets kreditsvårigheter vidtagit åtgärder i syfte

att förhindra, att jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen kommit

i ekonomiska svårigheter, skulle nödgas lämna jordbruket. Hjälpåtgärder

med dylikt syfte hava från statens sida vidtagits jämväl under de

därpå följande åren. Sålunda har riksdagen för utlämnande av ackordslån

och stödlån åt jordbrukare såsom extra reservationsanslag anvisat

för budgetåret 1932/1933 15,000,000 kronor, för budgetåret 1933/1934

10,000,000 kronor samt för budgetåret 1934/1935 8,000,000 kronor. Bestämmelser

rörande anslagens användning hava meddelats i kungörelserna nr

366/1932, 135/1933 och 54/1934. För behandlingen av frågor rörande ackordslån

och stödlån har av Kungl. Majit tillsatts en för riket gemensam centralnämnd

samt för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde en

lånenämnd.

Då det å ena sidan syntes uppenbart, att denna stödverksamhet ej borde

bliva permanent, men å andra sidan frågan örn jordbrukets skuldsättning

under rådande krisförhållanden vore värd särskild uppmärksamhet,

utverkade jag den 15 december 1933 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

fem utredningsmän för att, i enlighet med av mig angivna riktlinjer,

verkställa utredning och avgiva förslag rörande formerna för en reglering

av jordbrukets kreditförhållanden. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade jag den 22 december 1933 såsom utredningsmän ledamoten

av riksdagens första kammare, general tulldirektören N. R. Wohlin,

tillika ordförande, verkställande ledamoten i Svenska jordbrukskreditkassan,

lantbrukaren N. Adler, assessorn, sedermera hovrättsrådet i Göta

hovrätt A. L. Ramfors, tillika sekreterare, bankdirektören N. A. V. Brolén

samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj.

Svensson. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 tillkallade

jag såsom ytterligare utredningsman verkställande direktören i

Svenska bankföreningen, f. d. häradshövdingen Knut Dahlberg. På begäran

av Ramfors entledigades denne från och med den 15 september

1934 från uppdragen att vara utredningsman och sekreterare.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen jordbrukskreditutredningen,

hava hittills avgivit två betänkanden, nämligen dels den 8 oktober

1934 med förslag till förordning angående statens lånefond för sekundärlån

mot inteckning i jordegendom, m. m. (st. off. utr. 1934: 37), och dels

den 16 november 1934 med förslag till kungörelse örn lån till jordbrukare

för genomförande av ackord m. m. (st. off. utr. 1934: 45).

Vid förstnämnda betänkande hava fogats särskilda yttranden av her
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

rar Adler, Dahlberg och Svensson, vilka i vissa avseenden varit av skiljaktig

mening rörande det i betänkandet framlagda förslaget.

över samma betänkande hava till följd av remisser yttranden avgivits

av statskontoret, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken,

styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska jordbrukskreditkassan,

Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen

ävensom av Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

över betänkandet den 16 november 1934 hava efter remisser yttranden

avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen och centralnämnden för

ackords- och stödlåneärenden ävensom av samtliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott utom det i Kristianstads län.

Sedan sagda yttranden avgivits, hava förevarande frågor varit föremål

för beredning inom jordbruksdepartementet. På grundval av jordbrukskreditutredningens

betänkanden och de avgivna yttrandena hava

därvid utarbetats dels förslag till kungörelse angående statens sekundärlånefond

för jordbrukare, dels ock förslag till kungörelse om lån till jordbrukare

för genomförande av ackord m. m.

Behovet av åtgärder på kreditväsendets område för jordbruksnäringens

stödjande.

I sitt den 8 oktober 1934 avgivna betänkande bar jordbrukskreditutredningen

å sid. 16 lämnat en kort översikt å jordbrukskonjunkturens utveckling

under senare år. Utredningen bar därvid erinrat örn den under

åren efter 1929 inträdande ekonomiska krisen och det våldsamma prisfallet

å jordbrukets produkter efter nämnda år. Emellertid har tillika

konstaterats, att vårt jordbruks ekonomiska läge under de två senaste

åren ej oväsentligt förbättrats. Härvid bar hänvisats, förutom till åtskilliga

statsingripanden för förbättring av prisläget å jordbrukets produkter,

till de sista årens goda skördar samt till den allmänna konjunkturförbättring,

som sedan en tid tillbaka gjort sig gällande. Dock har såsom

uppenbart framhållits, att intet med bestämdhet kan sägas örn den internationella

jordbrukskonjunkturens utveckling för framtiden samt att svårigheter

för upprätthållandet av en nöjaktig prisnivå å jordbrukets produkter

ävensom en skälig levnadsstandard för dess utövare alltjämt

kunna komma att framträda. En icke ringa ovisshet har utredningen

följaktligen ansett råda med avseende å vår jordbruksnärings framtid.

Jordbrukets skuldbörda, dennas beskaffenhet och fördelning m. m.

För ett bedömande av behovet av hjälpåtgärder åt jordbruksnäringen

särskilt på kreditväsendets område är det givetvis av betydelse att äga

tillgång till statistiskt material rörande jordbrukets skuldbörda samt den
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nas beskaffenhet och fördelning m. m. I berörda hänseende har jordbrukskreditutredningen

hänvisat till två vid betänkandet fogade bilagor, den

ena, bilaga I sid. 59—102, innehållande av statistiska centralbyrån utarbetade

tabeller rörande jordbrukets skuldsättning år 1933 inom vissa delar

av riket, och den andra, bilaga II sid. 103—110, innefattande uppgifter

angående affärsbankernas krediter till jordbrukare m. m. den 20

augusti 1934 samt nämnda bankers räntesatser vid krediter till jordbrukare

i slutet av augusti samma år ävensom jordbrukskassornas räntesatser

i oktober 1934. Till dessa bilagor bar jordbrukskreditutredningen anknutit

en del sammanfattande anmärkningar.

Utredningen har sålunda till en början erinrat örn den utredning angående

jordbrukets skuldsättning, som i anledning av beslut vid 1933 års

riksdag igångsatts och till vilken uppgifter insamlats i samband med

1934 års inkomsttaxering. Bearbetningen av ifrågavarande uppgifter,

som ombesörjdes av statistiska centralbyrån, kunde, framhåller utredningen,

väntas bliva slutförd först under år 1935. Emellertid bade centralbyrån

verkställt en preliminär bearbetning av det statistiska materialet

för delar av vissa områden, vilka kunde anses representativa för

de olika förhållanden, varunder jordbruket bedreves inom skilda trakter

av landet. De områden, vilka sålunda gjorts till föremål för undersökning,

vore Östergötlands läns norra skogsbygd, samma läns slättbygd

och samma läns södra skogsbygd, Malmöhus läns slättbygd, Skaraborgs

läns slättbygd, Västernorrlands läns inland samt Västerbottens läns kustland.

Totala antalet uppgiftslämnare i de undersökta områdena uppgår, enligt

vad jordbrukskreditutredningen uppgiver, till 12,846. Huru detta antal

procentuellt fördelar sig efter skuldprocent för jordbrukets behov

(skulder för jordbrukets behov i procent av tillgångar för jordbrukets behov),

framgår av följande, av jordbrukskreditutredningen upprättade

tablå.

Område

Skaldprocent för jordbrukets behov

0

0-10

10—25

25—50

50—75

75 —

100

Över

100

Samma

Östergötlands läns norra skogsbygd

23.4

7.8

11.1

19.9

18.1

12.3

7.4

lOO.o

» » slättbygd .........

12.0

5.0

13.2

19.1

21.9

16.8

12.0

lOO.o

» » södra skogsbygd

23.8

4.1

12.5

15.9

14.9

13.4

15.4

lOO.o

Malmöhus läns slättbygd ............

15.6

4.8

11.8

18.3

22.7

18.3

9.5

100.0

Skaraborgs läns slättbygd............

25.0

9.2

11.6

18.0

14.8

11.8

9.6

lOO.o

Västernorrlands läns inland ......

30.5

7.0

13.7

18.0

11.7

9.4

9.7

lOO.o

Västerbottens läns kustland........

30.7

8.2

11.7

18.5

17.5

9.6

3.8

lOO.o

Samtliga områden

21.9

6.6

12.0

18.2

18.0

13.8

9.6

lOO.o

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I anslutning till tablån har jordbrukskreditutredningen anfört:

Av tablån framginge, att för samtliga undersökta områden 41.3 procent

av uppgiftslämnarna visade en skuldprocent för jordbrukets behov,

som överstege 50. Av de olika områdena företedde Östergötlands läns

slättbygd och Malmöhus läns slättbygd den starkaste skuldbelastningen,

då där icke mindre än 50.7 procent respektive 50.5 procent av uppgiftslämnarna

uppvisade en skuldprocent av över 50. Västernorrlands läns

inland och Västerbottens läns kustland intoge bland de undersökta områdena

den gynnsammaste ställningen, då i dessa områden skuldprocenten

överstege 50 hos endast 30.8 procent respektive 30.9 procent av uppgiftslämnarna.

Jordbrukskreditutredningen har vidare uppgjort en sammanställning

rörande skuldprocenten för jordbrukets behov och den totala skuldprocenten

(samtliga skulder i procent av samtliga tillgångar) beräknade för

samtliga ägaregrupper. Denna sammanställning visar:

Skuldprocent för

Total skuld-

jordbrukets behov

procent

Östergötlands läns norra skogsbygd ............

............... 42.7

36.5

» » slättbygd ................

............... 54.4

48.8

» » södra skogsbygd.............

............... 38.5

32.o

Malmöhus läns slättbygd ............................

............... 51.8

45.o

Skaraborgs läns slättbygd ............................

............... 39.8

34.5

Västernorrlands läns inland .........................

............... 30.9

27.5

Västerbottens läns kustland .........................

............... 27.8

24.5

Samtliga områden..........................................

............... 46.5

40.6

Utredningen har påpekat, att även av denna sammanställning framginge,

att den starkaste skuldbelastningen förefunnes i Östergötlands och

Malmöhus läns slättbygder, under det att Skaraborgs läns slättbygd i förevarande

avseende intoge en gynnsammare ställning. Skogsbygderna i

Östergötlands län utvisade ungefärligen samma siffror som Skaraborgs

läns slättbygd. Västernorrlands läns inland och Västerbottens läns kustland

företedde den minsta skuldsättningen.

Beträffande förhållandena inom olika storleks- och ägaregrupper har

jordhrukskreditutredningen yttrat:

I allmänhet kunde konstateras, att de lägsta och högsta storleksgrupperna

visade en större skuldsättning än de däremellan liggande storleksgrupperna.

Särskilt tydligt framträdde detta förhållande i Östergötlands

läns södra skogsbygd, Skaraborgs läns slättbygd, Västernorrlands läns

inland och Västerbottens läns kustland. Malmöhus läns slättbygd avveke

emellertid i detta hänseende från de övriga undersökta områdena, i det

att den lägsta och den högsta storleksgruppen här visade en något mindre

skuldsättning än mellangrupperna.

Vid en jämförelse mellan de skilda ägaregrupperna framträdde likaledes

en viss olikhet i skuldsättningen. För jordbrukare, vilka ej brukade

av dem ägda fastigheter, vore skuldprocenten i allmänhet avsevärt lägre

än för jordbrukare, som själva brukade sina fastigheter. Skuldprocenten

för arrendatorerna vore i regel högre än för jordägarna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vad angår fördelningen av skulderna för jordbrukets behov på olika

slag av krediter har jordbrukskreditutredningen anfört:

Av de statistiska sammanställningarna framginge, att den övervägande

delen av skulderna vore grundad på säkerhet i fastighetsinteckning. Under

det att lånen mot borgen utan annan säkerhet och mot inventarieinteckning

o. dyl. samt växelskulderna uppginge till förhållandevis

mindre betydande belopp, vore däremot beloppet för övriga krediter,

d. v. s. i första rummet skulder till anhöriga och andra enskilda utan särskild

säkerhet, ganska avsevärt. Jordbrukskreditutredningen ville i detta

sammanhang fästa uppmärksamheten på att, där inom en viss grupp endast

förefunnes ett mindre antal uppgiftslämnare, av en enstaka jordbrukare

lämnade uppgifter helt naturligt kunde väsentligt förrycka de sammanlagda

siffrorna för denna grupp, varför uppgifterna i dylika fall

borde läsas med försiktighet.

I förevarande sammanhang har jordbrukskreditutredningen funnit det

vara lämpligt att något beröra de uppgifter, som finnas tillgängliga beträffande

placeringen av jordbrukets krediter.

Till belysning härav har utredningen till en början åberopat en tablå,

införd i en av särskilda sakkunniga den 9 maj 1934 avgiven utredning

i fråga örn användandet av postsparbankens medel, enligt vilken kreditgivningen

till jordbruket från postsparbanken och de enskilda sparbanker,

vilka lämnat uppgifter till ifrågavarande utredning och vilka representerat

något mer än 95 procent av samtliga sparbankers insättarbehållning,

kan beräknas vid 1932 års slut hava uppgått till följande belopp,

varvid bortses från den mera indirekta utlåningen i form av inköp av

obligationer i Sveriges allmänna hypoteksbank samt lån till Svenska

jordbrukskreditkassan och andra kassor för jordbrukskredit.

Post
sparbanken
-

Lån mot

värdet

Lån mot

värdet

Lån mot

» »

Kronor

fastighetsinteckning inom halva taxerings
-

fastighetsinteckning över halva taxerings
-

1,322,893

fastighetsinteckning jämte borgen

borgen ...............................................

Summa kronor 1,322,893

De enskilda

sparbankerna

Kronor

[ 365,889,914

i 69,813,842

65,411,640

95,195,208

596,310,604

Härtill komme enligt vad jordbrukskreditutredningen uppgiver ifrågavarande

kreditinrättningars kreditgivning till jordbruket mot icke angiven

säkerhet. Beloppen härav vore icke fixerade och torde knappast

vara mera betydande.

Utredningen har vidare inhämtat, att utlåningen från jordbrukskassorna

enligt balansräkningar per den 31 december 1933 (beträffande ett

centralkasseområde per den 30 oktober 1933) uppgick till följande belopp:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lån mot fastighetsinteckning inom 60 % av taxeringsvärdet

....................................................................................... kronor

Andelskredit mot reverser, säkerställda av högre liggande

inteckning, annan realsäkerhet eller borgen ................ *

Andelskredit mot växlar ....................................................... *

övrig utlåning............................................................... *

9,196,000

14.954.000

10.687.000

109,000

Summa kronor 34,946,000

Vad slutligen angår affärsbankernas utlåning till jordbruket bar jordbrukskreditutredningen

från Svenska bankföreningen mottagit sammanställningar

över bankernas krediter den 20 augusti 1934 dels till jordbrukare

och dels till jordbrukets ekonomiska föreningar. Dessa sammanställ
-

ningar, se bilaga II sid. 103, utvisa följande.

Krediter till Krediter till

jordbrukare föreningar

Kronor Kronor

Av jordbrukare (förening) diskonterade växlar. .. 55,570,173 25,498,464

Växlar, som äro accepterade av jordbrukare (förening)

och som icke redovisas under föregående

rubrik....................................................................... 68,139,594 5,677,430

Mot fastighetsinteckning inom halva taxeringsvärdet

...................................................................... 44,839,397 1,200,893

Mot fastighetsinteckning över halva taxeringsvärdet

utan borgen eller annan ytterligare

säkerhet ................................................................... 33,995,538 1,409,000

Mot fastighetsinteckning över halva taxeringsvärdet

jämte borgen eller annan ytterligare

säkerhet ............................ 34,266,064 2,411,201

Mot pant i spannmål ................................................ 673,391 635,768

Mot enbart borgen .................................................... 32,820,041 7,876,294

Mot annan säkerhet.................................................... 13,919,805_1,307,730

Summa kronor 284,224,003 46,016,780

I fråga örn sistnämnda sammanställning har utredningen anmärkt, att

samma växelkrediter delvis folie in under såväl krediterna till jordbrukare

som krediterna till föreningar, varav följde att en sammanslagning

av de båda kategorierna av lån icke gåve en rättvisande bild av den totala

utlåningen.

I anslutning till det framlagda siffermaterialet har jordbrukskreditutredningen

med avseende å jordbrukets skuldbörda uttalat följande.

Vad här anförts örn jordbrukets skuldbörda samt dennas fördelning

m. m. hänförde sig till vissa näraliggande tidpunkter men gåve icke någon

föreställning örn utvecklingen av jordbrukets skuldsättning under tiden

efter världskriget liksom ej heller någon jämförelse med förhållan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ciena före 1914. I avsaknad av sådant statistiskt material, som för ändamålet

skulle behövas, vore utredningar härom ej möjliga att verkställa.

Dock torde det få betraktas såsom otvivelaktigt, att siffran för jordbrukets

sammanlagda skuldsättning betydligt stegrats under de senaste årtiondena,

bland annat i samband med den i ej oväsentlig omfattning genomförda

rationaliseringen av jordbruksdriften.

Jordbrukskreditutredningen ville emellertid bär, med bortseende från

den nu berörda faktiska stegringen av skuldsättningens belopp, erinra

örn de betydande förändringar i penningvärdet, vilka ägt rum under den

tidsperiod varom nu vore fråga, och vilka i och för sig varit ägnade att

medföra avsevärda förskjutningar i jordbrukets reala skuldbörda. Utan

att ingå på frågan örn dessa variationer under den bakom liggande tiden

inskränkte sig jordbrukskreditutredningen till att framhålla, hurusom

de statliga stödåtgärderna på jordbrukets område icke kunnat återföra

prisläget å jordbrukets produkter till 1929 års nivå samt att den svenska

kronans inrikes köpkraft, mätt av den allmänna prisnivån inom landet,

för närvarande vore icke oväsentligt större än vid tiden för den senaste

deflationskrisens utbrott. Härav måste den slutsatsen dragas, att jordbrukets

verkliga skuldbörda — i den mån denna bestämdes av penningvärdet

— nu vore större än för fem år sedan. I skrivelse till statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet av den 3 februari 1934 hade jordbrukskreditutredningen

erinrat örn dessa förhållanden och riktat uppmärksamheten

på den betydelse desamma enligt utredningens mening

borde tillmätas vid övervägandet av de allmänna riktlinjerna för vår

penningpolitik. Även i detta sammanhang ansåge sig utredningen böra

understryka, att bland åtgärderna för lättande av jordbrukets skuldbörda

ingen i betydelse kunde mäta sig med den, som avsåge att åstadkomma

en måttlig stegring i den inhemska partiprisnivån och särskilt i prisnivån

å jordbrukets produkter. Enligt de för jordbrukskreditutredningen

lämnade direktiven ankomme det emellertid icke på utredningen att närmare

inlåta sig på detta ämne.

Jordbrukskreditutredningen har även, på sätt framgår av bilaga lil

vid betänkandet sid. lil—147, lämnat redogörelser för i vissa främmande

länder genomförda eller föreslagna statsingripanden för lättande av jordbrukarnas

skuldbörda m. m. Till dessa redogörelser tillåter jag mig hänvisa.

Erinras må endast i detta sammanhang, att utredningen å sid. 21

och 22 i betänkandet anknutit vissa reflexioner med särskild hänsyn till

förhållandena i vårt land till de ingripanden, som i utlandet vidtagits eller

varit föremål för övervägande.

Fråga om särskilda anordningar till förbättrande av villkoren för jordbrukets

sekundärkrediter mot inteckning i fast egendom.

I sitt den 8 oktober 1934 avgivna betänkande har jordbrukskreditutredningen

upptagit till behandling spörsmålet örn särskilda anordningar till

förbättrande av villkoren för jordbrukets sekundärkrediter mot inteckning

i fast egendom.

Angående anledningen till att jordbrukskreditutredningen bland de

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

frågor, utredningen erhållit i uppdrag att utreda, utbrutit och i föreliggande

betänkande behandlat nyssnämnda spörsmål, har utredningen

yttrat:

De frågor, som anknöte sig till de olika formerna av kreditgivning till

jordbrukarna, tillhörde visserligen ett gemensamt komplex med ett nära

inre sammanhang. Detta förhållande syntes emellertid icke göra det vare

sig omöjligt eller mindre lämpligt att underkasta endast en del av detta

komplex av frågor en fristående reglering. Som känt vore, hade tidigare

särskilda, fristående anordningar träffats för tillgodoseende av såväl

landsbygdens som städernas behov av primärkredit ävensom för tillgodoseende

av det särskilda behov av sekundärkredit, som förefunnes för bostadsbyggandet.

Jordbrukskreditutredningen hade vid behandlingen av

de åt utredningen uppdragna frågorna funnit, att spörsmålet örn jordbrukets

sekundära inteckningskredit utan olägenhet kunde behandlas självständigt.

De i det följande föreslagna åtgärderna med avseende å ordnandet

av jordbrukets sekundärkrediter påverkade nämligen icke formerna

för ordnandet av kreditväsendet i övrigt och rönte ej heller någon

inverkan av dem. Vad som föresloges bildade jämväl i organisatoriskt

hänseende ett fristående helt. Särskilt ville utredningen redan i detta

sammanhang fästa uppmärksamheten på att den lånerörelse, varom nu

vore fråga, borde hava en ledning, åt vilken icke tillika lånerörelse med

mera riskfyllda krediter vore anförtrodd. Det skulle enligt jordbrukskreditutredningens

mening vara ägnat att försvåra den i det följande

föreslagna organisationens verksamhet med avseende å sekundärbelåningen

och samarbete med förefintliga kreditinrättningar, därest densamma

även skulle omhänderhava utlåningsrörelse mot sämre säkerheter

än dem, varom i förevarande sammanhang vore tal. I all synnerhet hade

utredningen, med hänsyn till den såväl principiella som även praktiskt

viktiga skillnad, som bestode mellan belåning, som grundades på hankmässiga

säkerheter, samt annan, mera socialt inriktad utlåning, funnit

det angeläget, att ledningen av den i förevarande betänkande behandlade

verksamheten med den sekundära inteckningskrediten icke finge i uppdrag

att syssla jämväl med verksamhet av det senare slaget. På grund

av det nu anförda hade jordbrukskreditutredningen funnit sig höra begagna

sig av möjligheten att ur det föreliggande frågekomplexet utbryta

och till särskild behandling upptaga nämnda spörsmål.

Med avseende å behovet av gynnsammare kreditvillkor för jordbruksnäringen

har jordbrukskreditutredningen uttalat, att utredningen funne

det — oavsett huruvida prisbildningen å jordbrukets produkter komme

att utveckla sig i en mer eller mindre gynnsam riktning samt huru den

i övrigt förda politiken å jordbrukets område kunde komma att gestaltas

— vara av den största vikt, att det för denna närings ekonomi så betydelsefulla

spörsmålet om gynnsammare kreditvillkor åt jordbruket

funne en snar lösning. Jordbrukskreditutredningen ville betona, att de

av utredningen föreslagna åtgärderna på kreditväsendets område ingalunda

borde i och för sig anses göra statens prisstödjande ingripanden

mindre behövliga. Fastmera borde det ur synpunkten av statens intresse

uppmärksammas, att de med de här ifrågasatta anordningarna förenade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

riskerna naturligen skulle ökas, i den mån jordbrukarnas allmänna ekonomiska

ställning framdeles komme att försämras.

Beträffande den art av jordbrukskredit, som med en sammanfattande

benämning kan kallas sekundär inteckningskredit, har jordbrukskreditutredningen

anfört:

_ Det läte sig visserligen icke göra att bär lämna en mera ingående statistisk

redogörelse för den jordbrukets skuldsättning, som lämpligen borde

betecknas som sekundär inteckningskredit. Även örn man, på sätt jordbrukskreditutredningen

föresloge, satte den övre gränsen för denna kredit

vid 75 procent av jordbruksfastigheternas belåningsvärden och härmed

erhölle fasta gränser för den sekundära inteckningskrediten såväl nedåt

i förhållande till den av hypoteksföreningarna bedrivna primärbelåningen

som uppåt, möjliggjorde tillgängligt material icke ett mera exakt

fastställande av den nu behandlade skuldsättningens omfattning. Emellertid

ville jordbrukskreditutredningen med avseende å beloppet, placeringen

och utlåningsvillkoren för nuvarande sekundära inteckningskrediter

till jordbruket mera allmänt taget hänvisa till de uppgifter rörande

olika kreditinstitutioners utlåning till jordbruket, vilka i det föregående

återgivits. Härvid vore dock att märka, att dessa uppgifter icke

grundades på samma gränsdragning för sekundärkrediterna som nyss

angivits och att desamma borde läsas med hänsynstagande härtill.

Av nämnda uppgifter framginge, att utlåningen mot säkerhet av inteckning

över halva taxeringsvärdet från sparbanker och affärsbanker

uppginge till ganska betydande belopp. Sålunda belöpte sig utlåningen

mot enbart inteckning av nyssnämnda slag från sparbanker, som inbegripits

i beräkningen, till omkring 69.8 miljoner kronor, vartill komme

utlåning mot inteckning jämte borgen till ett sammanlagt belopp av ungefär

65.4 miljoner kronor. Vad affärsbankerna anginge, uppginge dessas

utlåning till jordbrukare mot inteckning över halva taxeringsvärdet

till omkring 34.o miljoner kronor samt mot inteckning jämte borgen till

omkring 34.3 miljoner kronor. Beträffande jordbrukskassornas utlåning

mot sekundärinteckning funnes inga specificerade siffror tillgängliga.

Denna kreditgivning inginge i det förut angivna beloppet av omkring

9.2 miljoner kronor för jordbrukskassornas utlåning mot fastighetsinteckning

inom 60 procent av taxeringsvärdet och i den gemensamma summan

av omkring 15.o miljoner kronor för jordbrukskassornas andelskrediter

mot reverser, säkerställda av högre liggande inteckning, annan realsäkerhet

eller borgen. Från postsparbanken utlämnades icke sekundärkrediter

i någon nämnvärd utsträckning. Däremot måste beaktas, att skulder till

enskilda personer mot inteckningar i sekundärläge förefunnes till avsevärda

belopp.

Vad angår räntevillkoren för ifrågavarande utlåning har jordbrukskreditutredningen

yttrat:

Till en början finge beträffande sparbankerna hänvisas till att enligt

statistiska uppgifter beträffande sparbanker med insättarbehållning av

3 miljoner kronor och däröver, införda i Svensk sparbankstidskrift, den

genomsnittliga räntan för borgenslån i de av statistiken omfattade sparbankerna

den 1 oktober 1934 kunde beräknas hava utgjort 4.27 procent.

Örn man bland nämnda sparbanker endast toge hänsyn till dem, vilkas

inteckningsbelåning till övervägande del syntes avse jordbruksfastigheter,

torde man böra räkna med ett något högre procenttal eller ungefär

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4.45 procent. Emellertid borde det icke bortses från, å ena sidan att den

i sparbankstidskriften införda statistiken endast omfattade 171 av landets

480 sparbanker och att de icke medräknade sparbankerna, vilka i stort

sett utgjordes av landsbygdssparbanker med ringa omslutning, kunde antagas

hava bibehållit en genomsnittligt något högre räntenivå än de

i statistiken redovisade större sparbankerna, men å andra sidan att räntan

å sekundära inteckningslån i genomsnitt torde ligga något lägre än

borgenslåneräntan. Av en från Svenska bankföreningen till jordbrukskreditutredningen

överlämnad promemoria angående affärsbankernas

räntesatser vid krediter till jordbrukare enligt uppgifter i slutet av

augusti 1934 (Bilaga II) framginge, att de av dessa banker tillämpade

räntesatserna växlade ganska betydligt såväl mellan de olika bankerna

inbördes som särskilt med hänsyn till kreditriskerna i de olika fallen, lånetidens

längd m. m. Sålunda varierade de uppgivna räntorna för sekundära

inteckningslån mellan lägst 3.5 procent och högst 5.5 procent. Ungefär

med dessa räntesatser förräntades även de från jordbrukskassorna utlämnade

sekundära inteckningslånen (Bilaga II).

Sammanfattningsvis har jordbrukskreditutredningen framhållit, att även

örn de lämnade uppgifterna örn de nuvarande räntevillkoren med avseende

å hos olika kreditinrättningar upptagna sekundära inteckningslån

icke medgåve en mera ingående analys av det rådande läget, torde

likväl därav framgå, att jordbrukets sekundärlån, örn ock räntebördan

naturligen minskats efterhand som den allmänna räntenivån sjunkit, i

icke ringa omfattning löpte med räntesatser, vilka i betraktande av det

nuvarande läget på penningmarknaden måste betecknas som relativt

höga.

Såsom en annan synnerligen viktig omständighet har jordbrukskreditutredningen

anfört, att de av nyssnämnda kreditanstalter utlämnade sekundärlånen

vore kortfristiga och att jordbrukarna följaktligen icke

ägde någon trygghet med avseende å eventuella räntestegringar i en närmare

eller avlägsnare framtid. Härom har utredningen yttrat:

Beträffande utlåningen från såväl jordbrukskassorna som sparbankerna

och affärsbankerna gällde vissa inskränkningar i fråga örn tiden för

utlämnade lån. Sålunda stadgades i § 26 i förordningen örn jordbrukets

kreditkassor, att av medel, vilka centralkassa anskaffat genom upptagande

av lån, högst en fjärdedel finge utlämnas såsom lån å längre tid än

ett år och att minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda

belopp skulle redovisas i kassareserv av angiven beskaffenhet

eller i lån å återbetalningstid, som ej överstege ett år. Enligt § 49 i samma

förordning finge lån från jordbrukskassa ej utlämnas på längre återbetalningstid

än den kassan själv åtnjöte. I allmänhet tillämpades för

dessa lån en återbetalnings- eller uppsägningstid av tre månader. Vad

sparbankerna anginge stadgades i 26 § sparbankslagen, att, örn lån, för

vilket kommun eller dylik samfällighet ej vore ansvarig i egenskap av

huvudgäldenär eller löftesman, icke vöre ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga vore om lån, för vilket säkerheten utgjordes av inteckning

i fast egendom, inom sex månader, sparbanken skulle förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som

sålunda för varje fall angivits. Ytterligare vore i de särskilda av Kungl.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Maj:t för affärsbankerna fastställda bolagsordningarna föreskrivet, att

lån finge beviljas på högst sex månaders tid eller, om realsäkerhet blivit

ställd, på viss tids, högst tre månader, uppsägning, ävensom att kreditiv

och kredit i räkning finge meddelas på högst ett år. Slutligen erinrades

beträffande den vissa banker under senare år lämnade rätten att bevilja

s. k. avbetalningslån med en löptid av högst tio år, att sådana lån finge

beviljas endast intill viss del av grundfonden samt under villkor bland

annat, att återbetalningstiden icke utgjorde mer än tio år, att det årliga

avbetalningsbeloppet i skuldebrevet bestämdes i förhållande till den tid,

för vilken lånet beviljats, och att banken förbehölle sig rätt att, örn den

så funne skäligt, uppsäga lånet till återbetalning inom tre månader. Härtill

komme, att räntan enligt bestämmelserna i skuldebreven mestadels

ej vore fast utan växlande, i regel i anslutning till förändringarna i riksbankens

diskonto.

Det vore uppenbart, att de begränsningar, som sålunda stadgats med

avseende å återbetalningstiden för lån från jordbruksskassorna, sparbankerna

och affärsbankerna, ur synpunkten av dessa institutioners intressen

vore motiverade av att kapitalanskaffningen för utlåningsrörelsen

till väsentlig del utgjordes av inlåning från allmänheten eller eljest

skedde med förbehåll örn mer eller mindre kort uppsägningstid. Att under

sådana förhållanden binda utlåningen för längre tid och med fast

ränta skulle utan tvivel innebära risker för sagda kreditinrättningar såväl

med avseende å likviditeten som även med hänsyn till ändringar av

ränteläget. Jämväl vid begagnandet av de omförmälda möjligheterna att

i viss utsträckning bevilja lån på längre tid plägade fördenskull dessa

kreditinrättningar i lånereverserna förbehålla sig rätt att ändra räntan

efter penningmarknadens fluktuationer.

På grund härav har utredningen funnit en konvertering av jordbrukets

sekundärkrediter i långfristiga lån mot lägre och fasta räntesatser vara

ett viktigt led i regleringen av jordbrukarnas skuldsättning. Utredningen

har ansett, att det nu rådande ränteläget borde utnyttjas för en dylik

konvertering. För att detta syfte i största utsträckning skulle kunna ernås,

borde konverteringen åstadkommas genom en så bred aktion som

möjligt under kortast möjliga tid. Ett ytterligare önskemål, som i detta

sammanhang komme i betraktande, vore, att de ifrågavarande långfristiga

lånen förbundes med för jordbrukarna möjligast fördelaktiga amorteringsvillkor.

För tillgodoseende av nu angivna synpunkter å regleringen av jordbrukarnas

kreditförhållanden har jordbrukskreditutredningen föreslagit

inrättande av särskild statlig lånefond, ur vilken långfristiga sekundärlån

mot inteckning i jordegendom skulle på förmånliga villkor kunna

utlämnas. Såsom kapital till fonden har utredningen föreslagit anvisande

av ett belopp av 40,000,000 kronor. Närmare bestämmelser angående

låneverksamhetens bedrivande hava upptagits i det vid betänkandet

fogade förslaget till förordning i ämnet. Härtill torde jag längre

fram få återkomma.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av ledamoten herr Dahl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 13

berg har denne rörande behovet av den föreslagna lånekonverteringen

yttrat:

Att ett behov förelåge, vars tillgodoseende på lämpligt sätt vore ett

allmänt intresse, torde vara skäligen oomtvistligt. Av vikt syntes det

emellertid vara, att vid övervägandet av detta behov storleken och aktualiteten

av detsamma icke överskattades. En icke oväsentlig del av de

jordbrukskrediter, som vore utlämnade mot säkerhet av sekundärinteckningar,

torde vara rena driftskrediter, vilka säkerställts med sådana inteckningar,

som funnits tillgängliga. Att ifrågasätta omläggning av dylika

krediter till långfristiga lån vore givetvis icke avsett eller önskvärt.

Vidare borde beaktas, att i nuvarande tid, då räntan sedan länge vore

stadd i sjunkande rörelse och då den allmänna uppfattningen syntes alltmera

rotfästad, att vi ginge mot en lång period med mycket låga räntor,

det näppeligen kunde påräknas något större intresse hos gäldenärerna för

konvertering av deras korta krediter till långa lån med fast ränta. Det

båtade icke att framhålla, att spådomarna kunde visa sig felaktiga och

att en katastrof eller annan oväntad händelse kunde komma att helt förändra

situationen; för närvarande vore läget tvivelsutan sådant som antytts.

Den omständigheten att kreditinstitutens tillgång på likvida medel

vore utomordentligt riklig, föranledde givetvis, att hos dem funnes

ett starkt intresse att genom erbjudande av gynnsamma kreditvillkor söka

bibehålla och även öka sin utlåning mot nöjaktig säkerhet. Härvid förekomme

jämväl överflyttning från hypoteksföreningarna av lån mot primärinteckningar,

då lånen kunde uppsägas.

Vissheten örn att dessa rörelser på krediternas område komme att vid

ändrat ränteläge och ändrad penningställning avstanna, syntes väl

motivera, att redan nu möjligheter skapades för att utan svårighet omhändertaga

och på gynnsamma villkor hinda de för närvarande synnerligen

lösa krediterna. Härtill komme, att den oavlåtliga förefintligheten

av sådana möjligheter naturligen borde vara ägnad att i sin mån i för

låntagarna gynnsam riktning påverka ränteläget för det slag av krediter,

varom i detta sammanhang vore fråga.

Fråga om fortsatt ackordslåneverksamhet m. m.

I förenämnda den 16 november 1934 avgivna betänkande har jordbrukskreditutredningen

behandlat spörsmålet örn fortsatt hjälpverksamhet från

statens sida med syfte att för jordbrukare underlätta genomförandet av

ackord ävensom att i vissa andra fall lämna bistånd till jordbrukare, som

befinna sig i ekonomiskt trångmål.

Då för bedömandet av förevarande spörsmål de högst skuldbelastade

jordbrukarna äro av särskilt intresse, har jordbrukskreditutredningen på

grundval av den i det föregående omnämnda, av statistiska centralbyrån

upprättade statistiken uppgjort vissa tabeller (sid. 18—20), utvisande för

do olika områden, som gjorts till föremål för undersökningen, samt för

de olika storleksgrupperna av jordbruk såväl absoluta som relativa antalet

jordbrukare, för vilka skuldprocenten för jordbrukets behov överstiger

100 respektive ligger mellan 75 och 100. Till dessa tabeller, som

avse dels samtliga ägare och brukare, dels ägare, som bruka endast ägda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

fastigheter i deras helhet, dels ock brukare, som ej äga fastigheter, torde

jag få hänvisa.

På grundval av tabellerna har jordbrukskreditutredningen gjort följande

sammanfattande anmärkningar:

Vad till en början anginge antalet jordbrukare, som hade en skuldsättning

för jordbrukets behov överstigande tillgångarna för jordbrukets behov,

framginge av tabellerna, att av de 12,846 uppgiftslämnarna 9.5 procent

bade en dylik hög skuldsättning. Det högsta relativa antalet sålunda

överskuldsatta jordbrukare återfunnes i Östergötlands läns södra

skogsbygd med 15.4 procent och i samma läns slättbygd med 12.o procent.

Det lägsta procenttalet utvisade Västerbottens läns kustland med 3.8 procent,

medan för Östergötlands läns norra skogsbygd, Malmöhus läns slättbygd,

Skaraborgs läns slättbygd och Västernorrlands läns inland procenttalen

utgjorde respektive 7.4, 9.5, 9.6 och 9.7. En jämförelse mellan de olika

storleksgrupperna av jordbrukare gåve vid handen, att det högsta såväl

absoluta som relativa antalet överskuldsatta jordbrukare återfunnes

bland dem, som ägde eller brukade egendomar med taxeringsvärden ej

överstigande 10,000 kronor.

En skuldprocent för jordbrukets behov av mer än 100 procent återfunnes

i relativt större antal bland arrendatorerna, för vilka siffran vore

15.7 procent, än bland de jordägare, som brukade av dem ägda fastigheter,

för vilka densamma utgjorde 8.8 procent. Uppmärksammas borde, att nu

ifrågavarande höga skuldsättning syntes vara mera jämnt fördelad på

olika storleksgrupper bland arrendatorerna än vad fallet vore för jordägarnas

vidkommande.

Med avseende å antalet jordbrukare med en skuldprocent för jordbrukets

behov av mellan 75 och 100 procent syntes av den fjärde tabellen,

att 13.8 procent av samtliga uppgiftslämnare vore belastade med en sådan

skuldsättning. Av de olika undersökta områdena företedde Malmöhus

läns slättbygd och Östergötlands läns slättbygd de största relativa antalen,

nämligen respektive 18.3 och 16.8 procent. De lägsta relativa antalen

utvisade Västernorrlands läns inland, 9.4 procent, och Västerbottens läns

kustland, 9.6 procent. Inom Skaraborgs läns slättbygd samt Östergötlands

läns norra skogsbygd och samma läns södra skogsbygd hade respektive

11.8, 12.3 och 13.4 procent av uppgiftslämnarna en skuldprocent för

jordbrukets behov av 75—100.

Slutligen påpekades, att av antalet uppgiftslämnare sammanlagt 23.3

procent bade en skuldprocent för jordbrukets behov av mer än 75 (alltså

75—100 eller över 100). För de olika undersökta områdena vore motsvarande

siffror följande, nämligen för Östergötlands läns norra skogsbygd

19.7 procent, för samma läns slättbygd 28.8 procent, för samma läns södra

skogsbygd likaledes 28.8 procent, för Malmöhus läns slättbygd 27.8 procent,

för Skaraborgs läns slättbygd 21.4 procent, för Västernorrlands läns

inland 19.i procent och för Västerbottens läns kustland 13.4 procent.

Det framliölles, att, därest hänsyn toges icke endast till jordbrukarnas

tillgångar och skulder för jordbrukets behov utan ock till deras övriga

tillgångar och skulder, ställningen tedde sig något mindre ogynnsam. I

tabellerna bade emellertid uppgifterna rörande jordbrukarnas samtliga

tillgångar och skulder icke gjorts till föremål för bearbetning motsvarande

den, vilken företagits i fråga örn de tillgångar och skulder, som

uppgivits avse jordbrukets behov.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

15

Efter hemställan av jordbrukskreditutredningen hava domhavandena

inom riket av chefen för justitiedepartementet anmodats att överlämna

vissa uppgifter örn konkursansökningar och inträffade konkurser under

de senaste åren samt därmed sammanhängande förhållanden, allt i vad

det gäller jordbrukare. De sålunda inkomna uppgifterna hava bearbetats

och sammanställts i den vid betänkandet fogade bilaga I, vilken innefattar

olika tabeller, till vilka jag likaledes torde få hänvisa (sid. 57—

87). Utredningen har framhållit, att av tabellerna kunde bland annat

utläsas, att under åren 1929—1933 blivit i konkurs försatta respektive

435, 402, 656, 846 och 574 jordbrukare samt att de under åren 1932 och

1933 i konkurs försatta jordbrukarna representerat ett sammanlagt skuldbelopp

av respektive 34.6 miljoner kronor och 19.2 miljoner kronor, under

det att tillgångarna uppgått till respektive 21.7 miljoner kronor och

lia miljoner kronor. I tillgångarna hade ingått fastigheter med taxeringsvärde

av tillhopa respektive 18.5 miljoner kronor och 9.2 miljoner

kronor. En betydande minskning av konkursernas omfattning hade sålunda

inträtt från år 1932 till år 1933, och de för första halvåret 1934

lämnade uppgifterna tydde på en ytterligare nedgång i antalet konkurser.

Minskningen från år 1932 till år 1933 hade varit särskilt framträdande

i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. För arrendatorerna

hade nedgången varit betydligt mindre än för jordägarna.

Jordbrukskreditutredningen har även från länsstyrelserna införskaffat

uppgifter, avseende åren 1929—1933, i fråga örn dels antalet verkställda

exekutiva försäljningar av jordbruksfastigheter, dels ock sammanlagda

beloppet av köpeskillingar ävensom sammanlagda beloppet av taxeringsvärden

å de därvid försålda fastigheterna. Dessa uppgifter hava sammanställts

i bilaga II, sid. 89—93, upptagande olika tabeller. Utredningen

har anfört, att av dessa framginge, att antalet exekutivt försålda

fastigheter under nyssnämnda år utgjort respektive 617, 604, 723, 1,018 och

1,002 med taxeringsvärde av respektive 8.7, 10.6, 14.i, 23.4 och 20.3 miljoner

kronor. De i tabellerna lämnade siffrorna utvisade, att antalet exekutiva

auktioner å jordbruksfastigheter ökades högst betydligt under år 1932

men därefter under år 1933 ånyo något minskades. Nu berörda utveckling

syntes hava varit särskilt framträdande i Kronobergs, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus och Värmlands län.

I fråga örn fördelningen av de för ackords- och stödlånerörelsen anvisade

medlen, antalet beviljade lån m. m. har jordbrukskreditutredningen

anfört:

Av de för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 anvisade anslagen, respektive

15 miljoner och 10 miljoner kronor, disponerades omkring respektive

1.4 miljon och l.i miljon kronor för utlämnande av ackordslån. Antalet

under sistnämnda budgetår beviljade sådana lån utgjorde ungefär 340,

av vilka omkring 20 icke överstege 1,000 kronor, omkring 140 belöpte sig

till 1,001—3,000 kronor och återstående omkring 180 lån uppginge till 3,001

—5,000 kronor. Ackordslånens genomsnittliga belopp utgjorde ungefär

3,250 kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Till stödlån användes av de för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 anvisade

anslagen omkring respektive 12.8 och 8.i miljoner kronor. Under

sistnämnda budgetår beviljades ungefär 24,120 lån. Av dessa belöpte sig

omkring 22,060 lån till 500 kronor eller lägre belopp och omkring 2,060 lån

till belopp av 501—750 kronor. Det genomsnittliga beloppet för stödlånen

utgjorde under budgetåret 1933/1934 ungefär 340 kronor.

Av anslagen till ackordslån och stödlån bestredes även kostnaderna för

hjälpverksamhetens organisation.

Vad härefter angår spörsmålet örn fortsatt hjälpverksamhet från statens

sida för de högst skuldbelastade jordbrukarna har jordbrukskreditutredningen

vidkommande stödlåneverksamheten uttalat, att tillräckliga

skäl enligt utredningens åsikt icke förelåge att bibehålla denna provisoriska

form av statlig långivning. Till stöd härför har utredningen anfört:

De svårigheter på grund av brist på kontanta medel, som utgjort ett

skäl för anordnandet av ifrågavarande utlåning, hade genom de senaste

årens förbättring i jordbrukskonjunkturen otvivelaktigt minskats. Där

en jordbrukares ekonomiska ställning varit så undergrävd, att den inträdda

konjunkturuppgången icke kunnat för honom medföra någon

nämnvärd lättnad, torde förhållandena ofta vara sådana, att icke heller

en hjälp av den begränsade natur, som stödlånen utgjorde, kunde antagas

vara tillräcklig för att mera varaktigt bringa honom i ett gynnsammare

läge. Utlämnandet av stödlån borde därför upphöra med utgången

av budgetåret 1934/1935.

Frågan, huruvida ackordslåneverksamheten borde fortgå ännu någon

tid, har av jordbrukskreditutredningen besvarats jakande. Utredningen

har därvid anfört:

Av den av statistiska centralbyrån utarbetade statistiken framginge, att

en förhållandevis mycket betydande del av de utav statistiken omfattade

jordbrukarna vore betungade med skulder för jordbrukets behov, som

överstege deras tillgångar för jordbrukets behov. Statistiken visade däremot

icke storleken av antalet sådana jordbrukare, vilkas samtliga skulder

överstege deras samtliga tillgångar. Ej heller lämnade det statistiska materialet

någon grundval för bedömande, huru stor del av skulderna som

utgjordes av skulder till nära anförvanter el. dyl., vilka tilläventyrs icke

behövde befaras leda till exekutiva åtgärder. Statistiken syntes dock

under alla förhållanden peka därhän, att alltför många av våra jordbrukare

befunne sig i ett synnerligen osäkert läge, som det vore nödvändigt

att på något sätt söka förbättra. I denna riktning verkade uppenbarligen

de omförmälda åtgärderna för att genom statliga lån underlätta

för jordbrukarna att träffa ackördsuppgörelser med sina fordringsägare.

Jordbrukskreditutredningen funne för sin del starka skäl tala för att

möjligheter till erhållande av ackordslån fortfarande skulle stå till förfogande.

De meddelade uppgifterna örn anvisade anslag och disponerade

medel för ackordslåneverksamheten gåve väl vid handen, att densamma

icke erhållit den omfattning, som från början varit väntat. Detta

kunde naturligen i viss mån vara att tillskriva det förhållandet, att jordbrukarna

såvitt möjligt undveke att söka ackord med därav följande konsekvenser

för fordringsägarna, men måste även till viss del anses beroende

på innebörden av de gällande bestämmelserna på området, vilka

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17

måhända väl strängt bundit lånenämnderna och härigenom kunnat omöjliggöra

utlämnande av lån i fall, då sådana principiellt bort kunna ifrågakomma.

Vidare hade de tre senaste årens goda skördar med all säkerhet

varit av särskilt stor betydelse för många jordbrukare, som stått på

gränsen till betalningsinställelse men tack vare skörderesultaten kunnat

nödtorftigt fullgöra sina förbindelser. Med hänsyn till nu berörda förhållanden

funne jordbrukskreditutredningen den omständigheten, att

ackordslånen ej i väntad omfattning blivit anlitade, icke böra föranleda,

att möjligheten att erhålla sådana undandroges jordbrukarna.

Jordbrukskreditutredningen har även övervägt frågan örn en mera allmän

hjälp till högt skuldsatta jordbrukare, men funnit, att denna fråga

för det dåvarande icke kunde bliva föremål för prövning. Härom har

utredningen yttrat:

Det hade synts jordbrukskreditutredningen vara motiverat att jämväl

tillse, huruvida icke även de jordbrukare, vilkas skulder visserligen icke

överstege tillgångarna men närmade sig dessa i storlek, borde kunna erhålla

statlig hjälp till tryggande av sin ställning. Jordbrukskreditutredningen

hade på grund härav tagit under övervägande, örn icke statens

hjälpverksamhet kunde och borde utsträckas till att i allmänhet och utan

hänsyn till förefintligheten av risk för omedelbart ekonomiskt sammanbrott

avse de jordbrukare, vilka vore hårt tyngda av skulder. Utredningen

hade emellertid funnit detta vara ett problem av synnerliga stor

räckvidd och ansett, att detsamma knappast kunde upptagas till närmare

omprövning, förrän den fullständiga statistiken rörande jordbrukarnas

skuldsättning i dess helhet förelåge. Därtill komme, att den tid, som stått

utredningen till buds efter det att den tidigare omnämnda preliminära

statistiken för vissa mindre områden blivit tillgänglig, varit väl kort, för

att utredningen skulle hava kunnat framkomma med förslag i förevarande

ämne i sådan tid, att frågan kunnat föreläggas 1935 års riksdag.

I syfte att giva en ökad effektivitet åt hjälpverksamheten har jordbrukskreditutredningen

emellertid föreslagit dels densammas utsträckning

till vissa andra fall än där förutsättningar finnas för genomförande

av ackord, dels utvidgning av ackordslånerörelsens omfattning och dels

vissa jämkningar i villkoren för utlämnandet av ackordslån. Utredningen

har härvid framhållit, att, därest framdeles en ännu mera omfattande

verksamhet från statens sida för sanering av hårt skuldsatta jordbrukares

ställning komme till stånd, den i betänkandet föreslagna mera begränsade

hjälpverksamheten måhända kunde inordnas därunder, varvid

nu föreslagna bestämmelser eventuellt kunde inarbetas oell sammanföras

med reglerna för den förenämnda mera vidsträckta hjälpverksamheten.

För möjliggörande av ifrågavarande verksamhet har utredningen föreslagit

anvisande för nästa budgetår av ett förslagsanslag av 4,000,000

kronor. Bestämmelser rörande verksamhetens bedrivande hava upptagits

i det vid betänkandet fogade förslaget till kungörelse örn lån till jordbrukare

för genomförande av ackord m. m. För det närmare innehållet i

detta torde jag sedermera få redogöra.

Bihang till riksdagens protokoll 10.‘I5. 1 sami. AV 187 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

Sekundärlåne
verksamheten.

I de över jordbrukskreditutredningens betänkande den 8 oktober 1934

avgivna yttrandena har frågan om behovet av den föreslagna konverteringen

av jordbrukets sekundärkrediter tämligen allmänt berörts.

Bank- och fondinspektionen har yttrat, att enligt inspektionens erfarenhet

numera allt flera jordbrukare kunde lättare än för några år

sedan fullgöra sina genom ingångna kreditavtal påtagna förpliktelser.

Några egentliga svårigheter för jordbrukare att hos redan förefintliga

kreditorgan erhålla sina legitima kreditbehov tillgodosedda på i allmänhet

tillfredsställande villkor torde för närvarande icke förefinnas.

Sparbanksinspektionen har framhållit, att jordbrukarna för närvarande

hade möjligheter att verkställa upplåning till relativt låg ränta, ehuru

icke i långfristig form och icke alltid mot nu ifrågasatt säkerhet. Utvecklingen

hade således gått i den riktning att alltmera minska behovet

av den föreslagna anordningen.

Fullmäktige i riksbanken hava i förevarande avseende anfört:

Beträffande det förefintliga behovet av att särskilda åtgärder vidtoges

i syfte att i vissa avseenden minska jordbrukets skuldbörda visade

jordbrukskreditutredningens preliminära bearbetning av statistiska centralbyråns

material, att skuldräntorna för vissa kategorier av jordbrukare

torde vara betungande. Detta förhållande syntes framför allt gälla arrendatorer

och de mindre självägande jordbrukarna. I den mån dessa jordbruk

arbetade på basis av naturahushållning bleve naturligtvis alla kontantutgifter,

vare sig de utginge i form av räntor eller skatter, ytterst

kännbara. Den framlagda statistiken visade dock, att även innehavare

av vissa stora jordbruk vore hårt skuldsatta. Å andra sidan borde framhållas,

att en stor del av de undersökta jordbruken vore helt skuldfria

och att sammanlagt icke mindre än 58.7 procent hade en skuldsättning

för jordbrukets behov, understigande 50 procent av motsvarande tillgångar.

Detta medförde, att skuldbördan i medeltal för samtliga undersökta

jordbruk icke syntes vara av den storlek, att en nedgång i räntesatserna

av i utredningen föreslagen storleksordning skulle komma att

betyda någon mera väsentlig förbättring i det svenska jordbrukets genomsnittliga

räntabilitet. Den i utredningen åsyftade konverteringsaktionen

borde sålunda för att tillgodose ett verkligt existerande behov främst inriktas

på räntelättnader för anförda kategorier av de mest skuldtyngda

jordbrukarna. Skuldfrågan för den kanske mest betydande gruppen av

dessa, arrendatorerna, folie emellertid helt utom ramen för denna utrednings

arbetsuppgifter, som endast avsåge den sekundära fastighetskrediten.

Styrelsen för Svenska bankföreningen har hållit före, att, ehuru ett

visst behov av särskilda anordningar med ifrågavarande syfte säkerligen

vore för handen, detta dock under nu rådande penningförhållanden

gjorde sig mindre gällande än eljest.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har uttalat, att styrelsen funnit

det av jordbrukskreditutredningen framförda förslaget värt beaktande,

då många jordbrukares ekonomiska läge otvivelaktigt vore mindre

gynnsamt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

19

Lantbruksstyrelsen har yttrat bland annat:

Den av statistiska centralbyrån verkställda utredningen grundade sig

på uppgifter från ett förhållandevis ringa antal jordbrukare eller — om

jordbruksenheterna beräknades till inemot 400,000 —• cirka 3 procent av

dessa jordbruksenheter. Ifrågasättas kunde, örn de delar av landet, som

utredningen avsåge, kunde anses representativa för landet i dess

helhet, då bland dessa upptagits de i förevarande avseende betydelsefulla

delar av landet, där på grund av kända förhållanden

skuldsättningen kunde beräknas vara särskilt stor, nämligen Östergötlands

och Malmöhus läns slättbygder. Uppgifterna angående den totala

skuldsättningen i förhållande till de totala tillgångarna torde få tillmätas

jämförelsevis stor betydelse. Svårare torde vara att på ett tillförlitligt

sätt fastställa de skulder, som skäligen finge anses såsom jordbruksskulder.

Det torde nämligen ligga nära till hands att antaga, att åtskilliga

jordbrukare utnyttjat den möjlighet till kredit, som inteckningsförfaranaet

lämnade, jämväl i fråga örn skulder, åsamkade av jordbruksdriften

helt ovidkommande orsaker. Det torde kunna antagas, att uppgiftslämnarna

allmänt bland jordbruksskulder upptagit de skulder, som vore

intecknade i respektive jordbruksegendomar. Det förhållandet, att — såsom

franninge av betänkandet — jordbruksskuldprocenten, i förhållande

till jordbrukstillgångarna, genomgående vore avsevärt högre än den totala

skuldprocenten i förhållande till de totala tillgångarna, talade för

riktigheten av detta antagande. Jordbrukskreditutredningen toge emellertid

vid bedömande av läget i första hand skuldprocenten för jordbrukets

behov till utgångspunkt. Enligt styrelsens förmenande hade den totala

skuldsättningen i förhållande till samtliga tillgångar största betydelsen

för bedömande av jordbrukarnas större eller mindre aktuella ekonomiska

svårigheter.

Slutligen har Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat bland annat,

att det i och för sanerandet av jordbrukarnas ekonomiska förhållanden

vore av vikt, att erforderliga krediter kunde ordnas på så fördelaktiga

villkor som möjligt. Sällskapet ville dock icke underlåta att påpeka,

att den önskvärda minskningen av jordbrukets skuldsättning och

räntebörda framför allt vore beroende av att prisen å jordbrukets produkter

hölles på en sådan nivå, att jordbruksdriften gåve nödiga medel

för amortering och räntebetalning å skulderna.

I några yttranden har uttalats, att resultatet av pågående utredningar,

avseende jordbrukskrediten i allmänhet, borde avvaktas, innan åtgärder

i förslagets riktning vidtoges.

I nu berörda hänseende har Sveriges allmänna lantbrukssällskap anfört:
Vad

genomförandet av nu föreslagna kreditkonverteringsåtgärder beträffade,

hade det enligt sällskapets mening varit önskvärt, att frågan,

även örn den kunde sägas utgöra ett särskilt avsnitt inom ett större frågekomplex,

kunnat tagas i betraktande i samband med de övriga förslag,

som kunde framkomma genom jordbrukskreditutredningens arbete. Ifrågasättas

kunde också, örn det vöre nödigt att nu lösbryta denna detalj från

dess inbördes sammanhang med de övriga frågor, som vore under utredning.

Det motiv som härför anförts, nämligen att man borde utnyttja det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.

Ackordslätnererksamheten

m. m.

nu rådande fördelaktiga ränteläget, vore givetvis värt allt beaktande, men

av åtskilligt att döma torde de föreslagna åtgärderna för närvarande

dock ej komma att få så särskilt ingripande betydelse, och riskerna för

en omsvängning på kapitalmarknaden syntes för en tid framåt ej vara

större än att ett kortare uppskov för möjliggörande av frågornas behandling

i ett sammanhang vore förklarligt. Med framhållande av dessa

synpunkter ville sällskapet dock icke avstyrka, att åtgärder i föreslagen

riktning nu vidtoges.

Till förmån för ett förnyat övervägande av frågan örn jordbrukets sekundärkrediter

hava jämväl sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken

och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank uttalat sig.

Härvid har hänvisats — förutom till de av Sveriges allmänna lantbrukssällskap

i huvudsak anförda skäl — till den utredning, för vilken jordbrukets

primärkredit vore föremål, samt det nära samband, som rådde

mellan detta slag av kredit och sekundärkrediten.

I de yttranden, som avgivits över jordbrukskreditutredningens den 16

november 1934 avlämnade betänkande, har förslaget örn upphörande av

stödlåneverksamheten med utgången av budgetåret 1934/1935 nästan undantagslöst

tillstyrkts.

Endast hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har

påyrkat ett fortsättande av denna form av hjälpverksamhet. Utskottet

har härvid anfört:

Den föreliggande utredningen visade, att hittillsvarande stödlån anlitats

i stor omfattning. Enligt förvaltningsutskottets erfarenhet måste det

också vitsordas, att stödlånen haft ganska stor nytta icke endast på det

sätt, att de mindre jordbrukarna därigenom erhållit kontanta medel till

oundgängliga utgifter, utan även sålunda, att för jordbruket behövliga

arbeten kommit till stånd, vilka eljest blivit eftersatta till följd av bristande

medel. Förvaltningsutskottet måste därför beklaga, örn stödlånen

skulle upphöra. Skedde detta, måste förutsättas, att prisen på jordbrukets

produkter hölles uppe, så att jordbrukarna erhölle inkomster att bestrida

löpande utgifter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har förklarat,

att utskottet visserligen ej ville avstyrka ett indragande av stödlåneverksamheten,

men ansåge, att andra utvägar borde beträdas för att

lösa krisproblemet och giva det stöd åt jordbruksnäringen, som ovillkorligen

erfordrades för att dess utövare skulle få den känsla av trygghet,

som vore oundgängligen nödvändig.

Jordbrukskreditutredningens förslag till fortsatt och utvidgad ackordslåneverksamhet

samt utsträckning av lånerörelsen till vissa andra fall

har i yttrandena mottagits gynnsamt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län, som, på sätt

nyss nämnts, förordat ett fortsättande av stödlåneverksamheten, har dock

uttalat tvekan örn lämpligheten av att inrikta verksamheten på ackordslån.

Utskottet har därvid anfört:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Ackordslånen hade uppgått till allenast ringa antal och i det hela erhållit

blott underordnad betydelse. Huruvida utsikt funnes att denna

låneform för framtiden komme att i högre grad föras ut i verkligheten

kunde icke med bestämdhet förutses. Det måste dock ligga i sakens natur,

att det alltid vore svårare att bringa verksam hjälp åt jordbrukare,

som redan kommit så långt i ekonomiskt nödläge att de behövde ackord,

än om hjälpen komme på ett tidigare stadium. Härav föranleddes också,

att tämligen restriktiva bestämmelser finge uppställas för att icke statens

medel skulle gå förlorade utan nytta. Utskottet måste därför uttala

sina tvivel på lämpligheter av att inrikta verksamheten på ackordslån i

stället för stödlån, framför allt så vitt anginge de mindre jordbrukarnas

behov. Dock ville utskottet i val mellan ackordslån och moratorium bestämt

förorda det förra. Ett jordbruksmoratorium i nuvarande läge

skulle nämligen enligt utskottets mening tillfoga jordbruket allvarligskada

för framtiden.

Statskontoret har uttalat, att en viss försiktighet borde iakttagas, då

det gällde att fortsätta och utvidga den hittillsvarande låneverksamheen.

Till utveckling härav har statskontoret anfört:

Vid utarbetandet av sina förslag hade jordbrukskreditutredningen delvis

byggt på resultaten av en inom statistiska centralbyrån verkställd preliminär

bearbetning beträffande vissa områden inom vart land av statistiska

uppgifter angående jordbrukets skuldsättning vid slutet av år 1933

eller närmast motsvarande räkenskapsår. Statskontoret kunde icke underlåta

framhålla, att den statistiska utredning, vars resultat sålunda

varit för jordbrukskreditutredningen tillgängligt, varit av mycket ringa

omfattning, och att det redan av denna anledning torde vara synnerligen

vanskligt att av densamma draga några säkra slutsatser rörande

jordbrukarnas skuldsättning. Därtill komme, att berörda utredning icke

visade, huru stort antalet vore av de jordbrukare, vilkas samtliga skulder

överstege deras samtliga tillgångar, och icke heller, örn och i vad

mån skulderna utgjordes av skulder till nära anförvanter. Detta förhållande

medförde givetvis ytterligare svårigheter att på grundval av sagda

utredning bilda sig en tillförlitlig uppfattning om jordbrukarnas ekonomiska

belägenhet. På grund härav och med hänsyn därtill, att en förbättring

av jordbrukarnas ekonomiska förhållanden numera syntes hava

inträtt, torde en viss försiktighet böra iakttagas, då det gällde att fortsätta

och utvidga den hittillsvarande verksamheten för beredande åt jordbrukarna

av en sådan ekonomisk hjälp, varom här vore fråga. Därvid

torde ock böra fästas avseende vid de övriga stödåtgärder av olika slag,

som genom statens ingripande under de senare åren kommit och, åtminstone

under de närmaste åren, fortfarande torde komma jordbrukets utövare

till del. De av jordbrukskreditutredningen lämnade uppgifterna

om anvisade anslag och disponerade medel för den hittills bedrivna ackordsverksamheten

syntes ock giva vid handen, att denna verksamhet

icke erhållit den omfattning, man från början torde hava väntat. Väl

gyntes vissa särskilda omständigheter, såsom de tre senaste arens goda

skördar, hava medverkat till detta resultat, men givet vore, att en viss

osäkerhet måste göra sig gällande beträffande omfattningen av en fortsatt

hjälpaktion från statens sida på förevarande område.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det syntes styrelsen lämpligt,

att bestämmelserna på detta område iindrades och verksamheten på så

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

22 Kungl, Maj:ts proposition nr 187.

sätt om möjligt finge större betydelse än hittills varit fallet. I princip

hade styrelsen intet att erinra mot nu föreliggande förslag, givetvis under

förutsättning, att lånerörelsen komme i händerna på för den ingalunda

lätta uppgiften kvalificerade krafter.

I förvaltningsutskottens yttranden hava i regel orsakerna till den ringa

efterfrågan på ackordslån berörts. I stort sett bekräfta uttalandena härutinnan

vad jordbrukskreditutredningen anfört och vad som genom tidigare

avgivna yttranden härutinnan blivit känt. Att ackordslånen varit

till mycket stor nytta, där de kommit till användning, vitsordas allmänt.

Med hänsyn till vad som blivit upplyst örn jordbrukarnas skuldsättning

och den ovisshet, som rådde med avseende å jordbruksnäringens framtid,

hava förvaltningsutskotten ansett, att en hjälpverksamhet av den

art, varom här är fråga, vore av behovet påkallad. I flera yttranden

har med styrka framhållits, att en varaktig hjälp åt jordbruksnäringen

endast kunde ernås genom att prisläget på jordbrukets produkter så höjdes,

att det i jordbruket nedlagda kapitalet härigenom kunde förräntas.

Slutligen har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län uttalat, att den föreslagna förordningen borde kompletteras, så att

därigenom bereddes hjälp åt jordbrukare, som på grund av krisen nödgats

lämna sina jordbruk. Till utveckling härav har förvaltningsutskottet

anfört:

Av den betänkandet bifogade statistiken framginge, att antalet exekutiva

auktioner å jordbruksfastigheter sista åren vore cirka fem gånger

större än åren strax före kriget. Någon statistik över de jordbruksfastigheter,

som ägarna tvingats att sälja, innan det gått så långt som till exekutiv

auktion för att örn möjligt bespara borgenärer och fordringsägare

förluster eller möjligen rädda något av tillgångarna för att ej bliva

ställda på bar backe, funnes icke. Men man torde med ganska stor visshet

kunna säga, att dessa senare slag av tvångsförsäljningar vore många,

många flera än de exekutiva försäljningarna. Det syntes utskottet därför,

som örn den föreslagna lagstiftningen örn ackordslån borde kompletteras

med åtgärder för att bereda de jordbrukare, som redan måst gå

ifrån sina fastigheter på grund av berörda förhållanden, möjligheter antingen

att återförvärva dessa eller förvärva andra fastigheter i stället

— det förra alternativet borde givetvis ifrågakomma, då gårdarna ifråga

vore ärvda fastigheter — eller ock att annan kompensation i fråga örn

försörjningsmöjligheterna bereddes dessa jordbrukare. Utskottet ville

därför ifrågasätta en utredning i nämnda syfte. Ehuru utskottet sålunda

ansåge det föreliggande jordbruksutredningens förslag i vissa fall otillräckligt

och ofullständigt i fråga örn det skydd för jordbrukarnas besutenhet,

det avsåge utgöra, finge utskottet dock tillstyrka dess antagande

i förhoppning örn, att detsamma skulle med vunnen erfarenhet örn dess

verkningar komma att förbättras och påbyggas att bliva ett verkligt

skydd för jordbrukarnas besuttenhet under svår tid.

Ben verkställda utredningen bestyrker angelägenheten av att jordbrukarnas

kreditförhållanden ordnas på ett tillfredsställande sätt. Visserligen

har, såsom jordbrukskreditutredningen framhållit, jordbrukets eko
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nomiska läge till följd av vidtagna statsåtgärder, de sista årens goda skördar

och den allmänna konjunkturförbättringen ej oväsentligt förbättrats.

Svårigheten att komma upp till en sådan prisnivå å jordbrukets produkter,

att jordbruket skänker sina utövare nöjaktig förräntning av jordbrukskapitalet,

förefinnes emellertid alltjämt. Frågan örn fortsatta åtgärder

i prisstödjande syfte torde jag få tillfälle att i annat sammanhang

behandla. Oavsett de resultat, som härvid må erhållas, torde emellertid

läget för många vara sådant, att en reglering av skulderna är av behovet

påkallad.

Det av utredningen framlagda statistiska materialet rörande jordbrukets

skuldsättning tillåter väl icke några bestämda slutsatser härutinnan,

men å andra sidan pekar det hän på att stora grupper av jordbrukare

äro starkt skuldsatta. Under sådana förhållanden framstår det som ett

angeläget önskemål, att jordbrukets ränteutgifter hållas nere och att krediterna

jämväl i övrigt så ordnas, att amorteringar å erhållna lån kunna

erläggas. Jordbrukskreditutredningens förslag till inrättande av en statlig

lånefond med uppgift att tillhandahålla jordbrukare långfristiga lån

till fördelaktiga räntesatser åsyftar i sin mån att tillgodose det nyssnämnda

önskemålet. Ehuru förslaget avser endast en begränsad del av

jordbrukskrediten samt lånerörelsen måhända icke kan bringas upp till

någon mera avsevärd omfattning, måste förslaget anses innebära ett steg

i rätt riktning. Att låta med dess genomförande anstå i avbidan på resultatet

av ytterligare utredningar på jordbrukskreditens område, såsom

i några yttranden påyrkats, torde ej finnas anledning. Såväl förslagets

avgränsning mot övriga jordbrukskrediter som framförallt det rådande

ränteläget synes tala för att förslaget redan nu bliver föremål för statsmakternas

prövning.

Mot jordbrukskreditutredningens uttalande, att utlämnandet av stödlån

borde upphöra med utgången av budgetåret 1934/1935, har jag icke

något att erinra. Dessa lån hava varit motiverade under höjdpunkten

av en kris, då bristen på kontanta medel gjort sig särskilt kännbar. Sedan

en återgång mot normalare förhållanden börjat ske, torde detta slag

av hjälpverksamhet kunna undvaras.

Vad däremot ackordslåneverksamheten beträffar tala starka skäl för

att denna någon tid framåt får fortsätta. Jordbrukskreditutredningens

förslag i syfte att giva ökad effektivitet åt denna verksamhet anser jag

mig böra i princip biträda. Likaledes tillstyrker jag, att hjälp må kunna

lämnas också i andra fall än där möjligheter finnas för genomförande av

ackord. Det av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län gjorda uttalandet till förmån för att hjälp tillika i någon form bereddes

av krisen drabbade jordbrukare, som tvingats lämna sina jordbruk,

är visserligen behjärtansvärt. Då emellertid, vilket förvaltningsutskottet

även framhållit, antalet dylika jordbrukare lärer vara mycket stort samt

det övervägande antalet av dessa torde hava skaflat sig utkomst på an
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nät håll, synes med hänsyn jämväl tagen till det finansiella läget ävensom

svårigheten att avgöra, vilka jordbrukare, som sålunda borde hjälpas,

någon åtgärd i sist angivet syfte icke nu böra vidtagas.

I sitt betänkande den 16 november 1934 har jordbrukskreditutredningen,

såsom nämnts, funnit det vara förtjänt att övervägas, huruvida icke längre

gående åtgärder till stöd för skuldtyngda jordbrukare än de i betänkandet

föreslagna borde vidtagas från statens sida. Emellertid har utredningen

ansett ett slutligt bedömande av detta spörsmål icke kunna

ske, förrän den inom statistiska centralbyrån pågående undersökningen

rörande jordbrukets skuldsättning avslutats. Till vad utredningen sålunda

anfört får jag ansluta mig. I uttalande till statsrådsprotokollet

den 9 januari 1935 angående jordbrukskreditutredningens verksamhet har

jag förklarat mig utgå från att utredningen, så snart resultatet av nyssnämnda

undersökning förelåge, fullföljde den utredning om mera allmän

hjälp till högt skuldsatta jordbrukare, som i omförmälda betänkande

ifrågasatts. I samband därmed ansåg jag det böra undersökas, örn ej anordningar

kunde träffas, som gåve landets jordbrukare större motståndskraft

mot konjunkturernas växlingar, exempelvis genom förhindrande av

överdriven skuldsättning. På min hemställan beslöt Kungl. Majit uppdraga

åt jordbrukskreditutredningen att utföra en dylik undersökning

samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, som därav föranleddes.

Frågan örn reglering av jordbrukets skuldsättning kan sålunda

icke anses slutbehandlad med de förslag, som jag på grund av nu föreliggande

betänkanden anser mig böra underställa Kungl. Majits prövning.

Det torde bliva anledning att återkomma till spörsmålet, sedan förenämnda

utredningar i ämnet hunnit verkställas. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att även frågan örn möjligheterna att åstadkomma förbättrade

villkor för den primära fastighetskrediten jämlikt Kungl. Majits

beslut den 24 juli 1934 är föremål för utredning av särskilda utredningsmän,

de s. k. 1934 års fastighetskreditsakkunniga. Ej heller denna utredning

är ännu slutförd.

Vad angår detaljerna i jordbrukskreditutredningens nu förevarande

förslag har jag, såsom framgår av vad redan inledningsvis anförts, funnit

viss överarbetning böra ske. Jag torde i det följande få närmare redogöra

för såväl innehållet i förslagen och däröver avgivna yttranden

som min egen ståndpunkt till desamma. Härvid torde jag till en början

få uppehålla mig vid frågan örn inrättande av en statlig lånefond för utlämnande

av sekundärlån mot inteckning i jordegendom. Resultatet av

de överväganden, som i denna fråga ägt rum inom jordbruksdepartementet,

föreligger i det inledningsvis omförmälda inom departementet utarbetade

förslaget till kungörelse angående statens sekundärlånefond för

jordbrukare.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

25

Förslaget till kungörelse angående statens sekundärlånefond för

jordbrukare.

Det av jordbrukskreditutredningen framlagda förslaget till förordning

i ämnet åsyftar, att långfristiga lån skola kunna beviljas jordbrukare

från en för ändamålet bildad statlig fond mot säkerhet av inteckning

i jordegendom till högst sjuttiofem procent av egendomens belåningsvärde.

Fonden skall förvaltas av riksgäldskontoret, Lånerörelsen

skall för statens räkning handhavas av en nämnd med ledande, sammanhållande

och övervakande uppgifter. Nämnden, som skall hava sitt

säte i Stockholm, utgöres av fem ledamöter, därav två utses av Kungl.

Maj:t, som tillika förordnar en av dessa ledamöter till ordförande i

nämnden, en, tillika vice ordförande, av fullmäktige i riksgäldskontoret

samt vardera en av styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank och

Svenska jordbrukskreditkassan. Utlåningen och vården av utlämnade

lån skola under nämndens ledning och tillsyn besörjas av låneförmedlare.

Såsom låneförmedlare äger nämnden anlita hypoteksföreningar

och centralkassor för jordbrukskredit samt de ytterligare kreditinrättningar,

som Kungl. Majit kan finna skäl bestämma. I låneförmedlares

behandling av fonden rörande ärenden skall deltaga ett av Kungl. Majit

förordnat ombud för statsverket, mot vars mening lån ej må beviljas.

För att såsom lånebiträden bisträcka nämnden eller låneförmedlarna äger

nämnden, där så erfordras, anlita jordbrukskassor och sparbanker ävensom

av nämnden utsedda kommittéer av två eller tre personer. Lånebiträden,

som nyss nämnts, äga icke bevilja lån eller handhava vården av utlämnade

lån. Till riksgäldskontoret skall gäldas ränta å de medel, som

från fonden tagas i anspråk, enligt räntefot, som fastställes av Kungl.

Majit efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret. Lån, som beviljas

jordbrukare, skola förräntas efter fast vid lånets meddelande bestämd räntefot.

Denna skall, där Kungl. Majit ej föreskriver annat, vara en halv

procent högre än den räntefot, efter vilken ränta skall erläggas till riksgäldskontoret.

Av varje års inkomst av lånerörelsen skall, innan räntan

till riksgäldskontoret erlägges, dels gäldas omkostnaderna under

året för lånerörelsens bedrivande, dels ock till en för fonden avsedd säkerhetsfond

avsättas ett belopp, motsvarande en femtedels procent av

de utlämnade lånens sammanlagda kapital. Härutöver skall säkerhetsfonden

tillföras vad som av årsinkomsten må återstå, sedan all utestående

och vid årets utgång förfallen ränta till riksgäldskontoret blivit erlagd.

Den ordning, i vilken inkomsten av lånerörelsen sålunda skall

tagas i anspråk, gäller dock ej de första verksamhetsåren. För tiden till

utgången av år 1938 skall nämligen, i den mån så erfordras för fullgörande

av förräntningsskyldigheten till riksgäldskontoret, någon avsättning

till säkerhetsfonden ej äga rum. Sistberörda fond får ej användas

Jordbrukskredit

utredningen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

i lånerörelsen utan skall av nämnden hållas innestående på räntebärande

räkning i riksgäldskontoret eller ock placeras i svenska statens obligationer.

Den får vidare endast tagas i anspråk för täckande av kapitalförlust,

som drabbat fonden.

I motiveringen till sitt förslag har jordbrukskreditutredningen till en

början erinrat örn att den vid lösningen av de uppställda problemen underkastat

olika utvägar en ingående omprövning. Härvid hade utredningen

måst övergiva tanken på genomförandet av en konvertering av

jordbrukets sekundärkrediter medelst reguljära åtgärder från de kreditinstitutioners

sida, vilka^hade hand örn den nuvarande sekundärbelåningen.

Som av det förut anförda framginge, medgåve icke grunderna för

dessa kreditanstalters verksamhet den för konverteringens verkställande

erforderliga långfristiga upplåningen liksom ej heller den långfristiga

utlåning, varom här vore fråga. En ändring av nämnda grunder åter

ansåge utredningen innebära en alltför genomgripande åtgärd med alltför

vittgående konsekvenser på hela kreditväsendets område för att här

kunna ifrågasättas.

Jordbrukskreditutredningen har därefter i första hand diskuterat

frågan, huru organisationen av den föreslagna utlåning sverksamheten

borde ordnas, samt i sammanhang därmed kommit in på spörsmålet,

huru de för lånerörelsen erforderliga medlen skulle anskaffas. Jordbruksutredningen

har i dessa avsenden anfört:

Det hade synts jordbrukskreditutredningen, som örn tre huvudlinjer

stöde öppna för problemets lösning, nämligen dels skapandet av en helt

ny kreditorganisation för handhavandet av den långfristiga utlåning,

som ifrågasatts, dels anförtroendet av denna åt en eller flera av de redan

nu förefintliga kreditinstitutionerna såsom särskild uppgift vid sidan av

den reguljära verksamheten och dels slutligen en kombination i någon

form av dessa båda linjer.

Jordbruksutredningen ville till en början betona, att en utlåningsrörelse,

som avsåge tillhandahållande av långfristiga lån mot inteckning i

jordegendomar, liggande så högt som sjuttiofem procent av egendomsvärdet

vid utlåningstillfället, av sina verkställande organ krävde stor

erfarenhet och kunnighet, för att de med rörelsen förenade riskerna

skulle kunna hållas inom måttliga gränser. Med hänsyn till att rörelsen

såvitt möjligt borde bära sig själv och utlåningsräntorna tillika borde

hållas låga, vore det jämväl angeläget, att organisationen av rörelsen

bleve så billig som möjligt. Dessa synpunkter liksom önskvärdheten av

att överorganisation på kreditgivningens område undvekes, talade för att

tanken på inrättande av ett nytt särskilt institut för ifrågavarande lånerörelse

icke upptoges under annan förutsättning än att det funnes ådagalagt,

att en lösning av organisationsfrågan icke kunde vinnas på grundval

av medverkan från redan förefintliga kreditinstitutioners sida.

Av de nuvarande kreditinstitutioner inom landet, som i större utsträckning

meddelade jordbrukskredit, nämligen hypoteksbanken med hypoteksföreningarna,

jordbrukskreditkassan med central- och jordbrukskas
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sonia samt sparbankerna och affärsbankerna, syntes de båda förstnämnda

organisationerna äga företräde framför de övriga redan ur den synpunkten,

att de var för sig stöde under enhetlig ledning, som skulle kunna

övertaga ansvaret för den förevarande utlåningsrörelsen. Vad vidare

till en början anginge hypoteksbanken och hypoteksföreningarna borde

uppmärksammas, att dessa vore de enda kreditinstitutioner, som meddelade

långfristig, bunden kredit mot inteckning i jordbruksegendom, och

att hos dem alltså funnes företrädd särskild erfarenhet på detta område.

Beskaffenheten av förevarande organisation för den primära jordbrukskrediten

och det nära sambandet mellan den primära och den sekundära

inteckningskrediten skulle även kunna antagas föranleda, att skötseln

av den sekundära kreditgivningen borde kunna av hypoteksbanken åstadkommas

förhållandevis billigt. Vid utlåningsrörelsens överlämnande till

hypoteksbanken skulle först den möjligheten kunna tänkas, att banken

anskaffade de för utlåningen erforderliga medlen genom egen upplåning

mot obligationer. Hypoteksbanken skulle i så fall komma att utgiva två

slag av obligationer av inbördes helt olika typer, den ena avsedd att

svara mot primärbelåningen och den andra mot sekundärbelåningen.

Förstnämnda obligationer vore säkerställda av de förskrivningar med

åtföljande säkerheter, som hypoteksföreningarna för erhållna lån avgivit

till banken, vartill komme föreningarnas och deras medlemmars solidariska

ansvarighet samt den av staten ställda garantifonden å 60 milj.

kronor. För de obligationer, som skulle utgivas för sekundärbelåningen,

erfordrades säkerligen en betydligt mera omfattande statsgaranti. Att

hypoteksbanken sålunda skulle hava att utgiva två slag av i olika omfattning

statsgaranterade obligationer vore en anordning, som i och för

sig syntes mindre lycklig och som skulle kunna tänkas medföra att de

mot primärkrediten svarande, allenast i ringa utsträckning statsgaranterade

obligationerna bleve mindre begärliga än nu vore fallet och att

banken för den upplåning, som avsåges för sistnämnda kreditgivning,

till äventyrs skulle nödgas betala samma eller till och med högre ränta

än för den för sekundärkreditgivningen erforderliga upplåningen. Men

vidare vore att märka, att, även örn staten iklädde sig fullt ansvar gentemot

köparna av vissa obligationer, hypoteksbanken uppenbarligen i

första hand komme att svara för betalningen av desamma. Hessa obligationer

skulle motsvaras av en utlåning mot sämre säkerheter än som

hittills legat till grund för utlåningen från banken. Det torde vid sådant

förhållande icke kunna undvikas, att, huru än ansvaret för hypoteksbanken

förbindelser uppdelades på hypoteksföreningarna och deras

delägare eller i övrigt anordnades, hypoteksbanken och hypoteksföreningarnas

.ställning utåt skulle påverkas i försämrad riktning genom de

nyss antydda åtgärderna. Redan risken för att förtroendet för hypoteksbanksrörelsen

och dess förmåga att tillhandahålla billig primärkredit sålunda

skulle kunna rubbas genom den avsedda konverteringsaktionen

ansåge jordbrukskreditutredningen vara ett avgörande skäl mot den

ifrågasatta anordningen. Det nu sagda vore i stort sett tillämpligt även

för det fall, att staten upplånade de erforderliga medlen och hypoteksbanken

i sin tur mottoge desamma av staten såsom lån med skyldighet

att svara för desammas återbetalande. Däremot skulle förhållandet

bliva ett annat, därest staten för ifrågavarande utlåningsrörelse ställde

av staten anskaffade medel till hypoteksbanken förfogande med åtagande

från statens sida av ansvar för utlåningen. Staten förbleve alltså

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ägare av medlen, under det att hypoteksbanken allenast skulle såsom

syssloman handhava deras utlåning för statens räkning. Banken kornine

vul en sådan anordning icke att stå någon risk för utlåningen. En

dylik lösning bleve givetvis icke förenad med ovan anförda olägenheter.

Emellertid syntes befogade erinringar organisatoriskt sett kunna riktas

jämväl mot denna sistnämnda linje. Hypoteksbanken lokala organisation

torde varken vara tillräckligt utbyggd å de olika orterna eller representera

tillräcklig smidighet, för att den här avsedda utlåningsrörelsen,

därest den anförtroddes enbart åt hypoteksbanken och hypoteksföreningarna,

skulle kunna bliva i önskvärd grad effektiv. Enligt jordbrukskreditutredningens

mening borde, såsom redan förut anförts, verksamheten

anordnas på så bred front, att den avsedda konverteringsaktionen

„ med utnyttjande av nuvarande låga ränteläge genomföras på en

förhållandevis^ kort tid. Med hänsyn härtill ansåge utredningen handhavandet

av utlåningsrörelsen på de olika orterna ute i landet böra anförtros

åt en organisation av större omfång än den som hypoteksbanken och

hypoteksföreningarna representerade.

Beträffande därefter möjligheterna att anförtro den föreslagna utlåningsverksamheten

åt jordbrukskasserörelsen erinrades till en början,

att jordbrukskassornas utlåning till stor del grundades på säkerheter

bestående av inteckningar i jordbruksegendom. Jordbrukskasseorganisationen

företrädde följaktligen en betydande erfarenhet på förevarande

område. I likhet med hypoteksbanken och hypoteksföreningarna skulle

alltså även jordbrukskasserörelsen ur nu berörda synpunkt kunna anses

lämpad att handhava ifrågavarande utlåning. Jämväl vid dennas

överlämnande till jordbrukskasseorganisationen borde den upplåning,

som skulle erfordras för ändamålet, av hänsyn såväl till organisationens

normala upplåning som till dess delägare, vilka hade begränsad solidarisk

ansvarighet för rörelsens förbindelser, böra ombesörjas av staten,

varvid även räntevillkoren kunde bliva de bästa möjliga. Emellertid

torde vad nyss anförts gentemot tanken på utlåningens överlämnande

till hypoteksbanken och hypoteksföreningarna även böra göras gällande

mot dess anförtroende åt jordbrukskasserörelsen i så måtto, att icke heller

denna rörelse för närvarande syntes vara tillräckligt utbyggd för att

ensam kunna handhava förevarande utlåning. Jordbrukskreditutredningen

utginge nämligen från att jordbrukskassorna av olika skäl i allmänhet

icke torde vara lämpade att självständigt ombesörja sådan utlåning,

varom här vore fråga, utan att denna skulle handhavas av centralkassorna.

Jordbrukskreditutredningen hade sålunda å ena sidan utgått från att

uppbyggandet av en helt ny kreditorganisation för ifrågavarande utlåningsrörelse

i möjligaste mån borde undvikas, och å andra sidan funnit,

att de redan förefintliga kreditorganisationer, som stöde under sådan

enhetlig ledning, att det skulle kunna ifrågakomma att åt någon av dem

anförtro utlåningsrörelsen, icke var för sig torde kunna handhava denna

uppgift. Utredningen hade fördenskull upptagit till övervägande, huruvida

icke rörelsen skulle kunna omhändertagas gemensamt av flera av de

befintliga kreditinstitutionerna, varvid dock nödvändigtvis ett centralt

organ måste skapas med uppgift att sörja för en enhetlig ledning av rörelsen.

Jordbrukskreditutredningen hade efter därom framställd begäran fått

mottaga vissa yttranden från vederbörande kreditinstitutioner och an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

29

såge sig på grund av dessa yttrandens innehåll kunna förutsätta, att

hypoteksbanken och centralkassorna för jordbrukskredit samt i viss utsträckning

även sparbanker och affärsbanker skulle vara villiga att

lämna sin medverkan vid den ifrågavarande lånerörelsen, under förutsättning

att nämnda institutioner icke ålades ansvar för de utlånade

medlen. Denna de låneförmedlande institutionernas frihet från ansvar

för de utlånade medlen utgjorde även en förutsättning för att en eljest

oundgänglig omarbetning av kreditanstalternas konstitution skulle kunna

undvikas.

Visserligen kunde i förenämnda hänseende någon tveksamhet förväntas

hos sådana kreditinstitutioner, som själva bedreve utlåning mot sekundära

säkerheter, men enligt jordbrukskreditutredningens mening borde

dessa likväl icke hava anledning befara något mera betydande intrång

i sin verksamhet. Det torde nämligen kunna antagas, att låntagarna med

hänsyn till kreditbehovens art i icke ringa utsträckning föredroge korta

lån framför långfristiga och följaktligen i många fall kvarstannade hos

sina nuvarande långivare. Även örn dessa sistnämnda komme att erfara

ett visst tryck på sina utlåningsräntor, borde å andra sidan uppmärksammas,

att de kunde vinna vissa fördelar genom att medverka i den här

ifrågasatta utlåningsrörelsen. Sålunda kunde det ligga i en banks intresse,

att en låntagare, som hade såväl primärlån som sekundärlån och

högre liggande inteckningskredit eller krediter mot namnsäkerhet placerade

hos banken, finge sin sekundärkredit ordnad på mera fördelaktigt

sätt, i det att möjligheterna för låntagaren att bättre sköta sina

övriga krediter härigenom ökades. Detta borde självfallet icke få föranleda

och behövde ej heller befaras medföra, att en kreditinstitution,

som åtagit sig uppgiften som förmedlare för de här ifrågasatta lånen,

utnyttjade denna sin ställning på sådant sätt, att lån av beskaffenhet

att ej rätteligen böra beviljas av statens medel likväl överflyttades.

Såvitt jordbrukskreditutredningen kunnat finna, skulle rörelsen genom

nu angiven medverkan från olika håll kunna i tillräckligt omfång vinna

önskvärd kontakt med låntagarna samt ernå sådan effektivitet, som

vore nödvändig för att densamma skulle medföra åsyftat resultat. De

nämnda kreditinrättningarnas medverkan borde enligt jordbrukskreditutredningens

mening anordnas enligt följande grunder. Handhavandet

av utlåningen samt vården av de utlämnade lånen borde anförtros åt

låneförmedlare, vilka i första hand borde utgöras av hypoteksföreningarna

och centralkassorna för jordbrukskredit. Emellertid utginge jordbrukskreditutredningen

från att det för vinnande av en tillräcklig omfattning

av den ifrågavarande konverteringsaktionen vore önskvärt, att

jämväl andra kreditinrättningar finge, efter Konungens bestämmande,

anlitas såsom låneförmedlare, i vilket avseende utredningen tänkte på

större sparbanker med mera omfattande verksamhet på landsbygden, ett

mindre antal stora jordbrukskassor samt möjligen affärsbanker, som i

mera avsevärd omfattning ägnade sig åt kreditgivning till jordbrukare.

Jordbrukskassor samt mindre sparbanker borde eljest kunna anlitas såsom

lånebiträden för att lämna bisträckning av olika slag. Jordbrukskreditutredningen

ville i detta sammanhang framhålla, att det icke borde

möta hinder för att, där så funnes lämpligt, mer än en låneförmedlare

utsåges för samma område. Att genomföra en indelning av riket i

distrikt, inom vilka allenast en låneförmedlare medgåves vara verksam,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts -proposition nr 187.

skulle nämligen — på sätt närmare utvecklades i den speciella motiveringen

— bliva mer eller mindre konstlat och kunna leda till att den konvertermgsoperation,

utredningen i första rummet åsyftade, komme att

försvåras och fördröjas.

Vad anginge det centrala organ, som vid val av nu angivna alternativ

skulle hava den enhetliga ledningen av rörelsen, framhölles, att frågan

härom stöde i visst sammanhang med spörsmålet, huru de för rörelsen

erforderliga medlen skulle anskaffas.

Även vid den nu behandlade lösningen kunde tre alternativ för medlens

anskaffande tänkas, nämligen antingen självständig upplåning från

det nya organets sida och eget ansvar för utlåningsrörelsen eller anlitande

av medel, som av staten ställdes till förfogande för ändamålet,

likaledes med eget ansvar för det centrala organet, eller slutligen ianspråktagande

av medel, som staten ställde till förfogande, och utlåning på

statens ansvar.

Säkerheten för en självständig upplåning skulle tydligen först och

främst utgöras av de för utlämnade lån ställda hypoteken, vilket emellertid

skulle förutsätta, att det i § 5 förordningen angående Sveriges

allmänna hypoteksbank meddelade monopolet för denna bank att utgiva

obligationer mot säkerhet i jordbruksfastigheter begränsades till att gälla

upplåning mot säkerhet av primärinteckningar. Enligt jordbrukskreditutredningens

uppfattning borde med hänsyn till utlåningens natur

icke här liksom gällde för hypoteksbanken och jordbrukskreditkassan

solidariskt ansvar för upplåningen åläggas låntagarna. Däremot ansåge

jordbrukskreditutredningen, att det för ernående av så låg ränta

som möjligt vore nödvändigt att förse obligationerna med full statsgaranti.

Uppenbarligen vöre det för detta syfte icke tillräckligt, att staten

endast meddelade garanti för en del av upplåningen eller såsom säkerhet

för densamma ställde till förfogande en garantifond till begränsat

belopp. Vid sådant förhållande syntes det utredningen, som örn det ur

statens synpunkt icke skulle innebära någon reell fördel, örn de för utlåningsrörelsen

erforderliga medlen upplånades av ett särskilt kreditinstitut

i stället för av staten. Å andra sidan kunde genom att staten direkt

sörjde för medelsanskaffningen vinnas, såväl att lån kunde ställas

till låntagarnas förfogande mot lägsta möjliga räntor som att uppgifterna

för det antydda gemensamma organet för rörelsen — vilket alltså icke

behövde, självständigt befatta sig med upplåning eller med vård och

förvaltning av för sådan upplåning ställda hypotek — kunde betydligt

begränsas och därmed organisationskostnaderna för detsamma avsevärt

reduceras. En viss, eljest möjlig konkurrens med statens upplåning i

övrigt kunde också på detta sätt undvikas. Härtill komme, att vid upplåning

genom statens försorg icke större kapital behövde bindas i rörelsen

än som vid varje tillfälle erfordrades för densamma och att staten

alitsa för andra ändamål kunde använda återstående för verksamheten

avsedda medel. Möjligheterna att medgiva låntagare att i förtid

återbetala lån skulle härigenom ökas.

Av nu nämnda skäl hade jordbrukskreditutredningen funnit sig böra

förorda, att medelsanskaffningen för ifrågavarande utlåningsrörelse ombesörjdes

av staten, som överförde de erforderliga medlen till en särskilt

för ändamålet bildad statlig lånefond, samt att rörelsens ledande

organ icke anordnades såsom ett självständigt kreditinstitut utan såsom

en nämnd, med ledande, sammanhållande och övervakande uppgifter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

31

I förevarande sammanhang har jordbrukskreditutredningen uttalat,

att man torde hava att räkna med att utlåningsrörelsen, sedan konverteringen

under loppet av ett antal år genomförts, komme att nedgå i omfattning

och att verksamheten till stor del komme att utgöras av vård

av utlämnade lån. Utredningen, som med hänsyn härtill utginge från

att den föreslagna organisationen icke bleve av permanent natur, ansåge

det böra framdeles, när den egentliga konverteringsaktionen i huvudsak

avslutats, av statsmakterna tagas under övervägande, huruvida

icke rörelsen borde överflyttas till någon av de redan förefintliga kreditinstitutioner,

som hade till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Till stöd för förslaget rörande statens räntegottgörelse och den utlåningsränta,

som skulle tillämpas i fråga örn lån från fonden, har jordbrukskreditutredningen

yttrat:

Enligt jordhrukskreditutredningens mening borde staten för de medel,

som placerades i den ifrågavarande lånerörelsen, erhålla en räntegottgörelse

som varken överstege eller understege den för statens motsvarande

upplåning utgående räntan. Å ena sidan borde nämligen staten

icke erhålla någon vinst av rörelsen, vilken ju tillkomme för att

bringa jordbrukarna lättnad i deras skuldbördor, och å andra sidan borde

det vara ett önskemål, att staten icke heller skulle behöva göra förluster

på denna rörelse.

Den utlåningsränta, som skulle tillämpas i fråga örn lån från fonden,

borde beräknas sålunda, att, förutom gottgörelse för fondens ränteutgifter,

även inbegrepes ersättning för förvaltningskostnaderna för utlåningsrörelsen

ävensom därutöver skälig avsättning till en säkerhetsfond.

I fråga örn förvaltningkostnadernas storlek har jordbrukskreditutreduingen

anfört:

Frågan örn förvaltningskostnadernas storlek läte sig av naturliga skäl

icke närmare på förhand bedöma. Dessa kostnader komme att utgöras

dels av utgifter för nämndens verksamhet, dels av ersättningar till låneförmedlare

m. fl. samt dels av med revisionsverksamheten förenade utgifter.

Jordbrukskreditutredningen hade funnit sig med en viss grad av

säkerhet kunna utgå från att förvaltningskostnaderna icke kunde nedbringas

lägre än till 0.25—O.so procent av rörelsens omslutning. Under de

första åren av verksamheten komme de sannolikt att bliva större än

under de efterföljande åren, och troligen torde de icke under denna första

tid kunna hållas inom nyss angivna gräns. Jordbrukskreditutredningen

ansåge med hänsyn till det nu sagda försiktigheten bjuda, att förvaltningskostnaderna

under de första åren, förslagsvis till och med år

1938, beräknades uppgå till omkring 0.5 procent av omslutningen, men

förutsatte, att de sedermera, då verksamheten till stor del komme att bestå

av vård av utlämnade lån, skulle kunna reduceras till ungefär 0.3

procent.

Såsom motivering till förslaget örn avsättning av medel till en säkerhetsfond

för täckande av kapitalförluster å lånerörelsen har jordbruksutredningen

anfört:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Då även vid ett försiktigt handhavande av den utlåningsverksamhet,

varom här vore fråga, kapitalförluster kunde förutses komma att inträffa,

ansåge jordbrukskreditutredningen viss avsättning av medel till

en säkerhetsfond icke kunna underlåtas. Därest nämligen icke sådana

fonderade medel komme att finnas tillgängliga för förlusternas täckande,

måste antingen räntemarginalen vid den tid, då dylika förluster befarades

skola inträffa, beräknas tillräckligt hög för att täcka förlusterna

eller ock avskrivning å riksgäldskontorets kapitalfordran till motsvarande

del förr eller senare verkställas med anlitande av skattemedel. Vid

jämförelse med det förra av dessa förfaringssätt medförde bildandet av

en säkerhetsfond fördelen av en jämnare fördelning av uppkomna förluster.

Den andra nyssnämnda utvägen skulle innebära, att förlusterna

å rörelsen komme att överskjutas på statsverket samt att utlåningsräntorna

icke i någon mån skulle innesluta riskpremie och alltså bleve lägre

än som rätteligen vore av förhållandena betingat. Då jordbrukskreditutredningen

icke kunde förorda en sådan anordning, funne utredningen

uppläggandet av en säkerhetsfond med angivet ändamål erforderligt.

I fråga örn de hittillsvarande statliga utlåningsfonderna förekomme visserligen

icke någon motsvarande anordning. Om en dylik lånefond lede

en kapitalförlust, inträffade tills vidare intet annat än att fonden levde

vidare med minskat kapital. Endast örn eller när statsmakterna så funne

behövligt, vidtoges åtgärder i anledning av det timade genom att nya

medel anvisades till fyllande av den uppkomna bristen i fondkapitalet.

Beträffande bär ifrågavarande lånefond åter komme läget att bliva detsamma

först i den mån säkerhetsfonden icke lämnade tillgång till förlustens

täckande.

^Avsättning till säkerhetsfonden föreslogea av jordbrukskreditutredningen

skola årligen ske med ett belopp, motsvarande O.a procent av de

utlämnade lånens sammanlagda kapital. Man torde kunna utgå från att

kapitalförluster i nämnvärd utsträckning icke komme att uppstå under

de första åren av verksamheten. Vid sådant förhållande hade jordbrukskreditutredningen

ansett sig kunna förorda, att avsättningen till

säkerhetsfonden icke skulle behöva ske förrän i bokslutet för år 1939, varigenom

vunnes, att marginalen mellan upp- och utlåningsräntorna under

de första åren liksom i fortsättningen kunde begränsas till 0.5 procent.

Till säkerhetsfonden borde, utöver den fastställda avsättningen,

även föras vad som av årsinkomsten återstode, sedan all utestående och

vid årets utgång förfallen ränta till riksgäldskontoret blivit erlagd samt

förvaltningskostnaderna blivit täckta.

Därest det framdeles skulle visa sig, att de här gjorda beräkningarna

av förvaltningskostnaderna samt avsättningen till säkerhetsfonden behövde

modifieras i någon riktning, torde statsmakterna få träffa härav

föranledda dispositioner.

Beträffande spörsmålet örn täckning av fondens ränteskulder till riksgäldskontoret

bar jordbrukskreditutredningen yttrat:

Skulle den inkomst, som för gäldandet av ränteskulden stöde till förfogande,

något år icke förslå till full ränta åt riksgäldskontoret, erbölle

riksgäldskontoret en räntefordran, vilken borde täckas av eventuella

överskott under följande år. I den mån icke heller i fortsättningen sådan

täckning kunde ske, torde staten böra anvisa skattemedel till ersättande

av den uppkomna räntefordringen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Örn det skulle befinnas sannolikt, att även för framtiden räntebetalningen

till riksgäldskontoret i viss omfattning måste eftersättas, torde

i enlighet med gällande principer fonden böra anses hava lidit en kapitalförlust

motsvarande den del av densamma, som borde antagas icke bliva

förräntad, och borde denna förlust täckas av skattemedel, försåvitt fonden

ansåges böra bibehållas vid" isin dittillsvarande storlek. Den nu antydda

åtgärden kunde givetvis undvikas genom att utlåningsräntorna

höjdes i tillräcklig mån, eller ock staten anvisade bidrag till bestridande

av kostnaderna för lånerörelsen.

Vidkommande förslagets fördelar för jordbruksnäringen samt följder

med avseende A, den statliga upplåningen har jordbrukskreditutredningen

yttrat:

Såsom allmänt vore känt och i det föregående anmärkts, kännetecknades

penningmarknaden för närvarande av ett osedvanligt lågt ränteläge.

Jordbrukskreditutredningen, som uttalat sig för att kapitalanskaffningen

för den ifrågavarande utlåningsrörelsen skulle ske genom upplåning

från statens sida, finge erinra örn att köpkursen å 3.5 procent obligationer

av statsräntetyp under större delen av år 1934 utgjort 97 eller

98 och lör närvarande överstege pari. Under förutsättning att den av

utredningen förordade konverteringsaktionen kunde komma till stånd

senast vid utgången av första halvåret 1935, torde man, örn icke oförutsedda

omkastningar inträffade, kunna utgå från att den för ändamålet

erforderliga upplåningen skulle Irmina av staten verkställas till en räntefot

icke överstigande 3.5 procent. Därest man sålunda utginge från att de

ifrågavarande medlen skulle kunna anskaffas mot nu nämnd räntesats

samt att marginalen mellan upplånings- och utlåningsräntorna skulle upgå

till 0.5 procent borde man kunna räkna med en räntesats för de här omhandlade

sekundära inteckningslånen av omkring 4 procent. En sådan

räntesats, bunden för ett antal år framåt, skulle, i betraktande av de i det föregående

påpekade för närvarande förekommande högre räntesatserna

för sekundärlån, vara ägnad att medföra en lättnad för vårt lands skuldsatta

jordbrukare. Vid stigande räntesatser å den allmänna penningmarknaden

skulle uppenbarligen ett bindande vid nyss antydda ränteläge

av räntesatsen å jordbrukets sekundärlån medföra betydande fördelar.

Skulle åter det nuvarande gynnsamma ränteläget under en längre tid fortbestå

eller räntan ytterligare nedgå, läge det i sakens natur, att fördelarna

bomme att minskas. För den händelse förhoppningar till äventyrs skulle

huva gjort sig gällande bland jordbrukets utövare örn ännu lägre räntesatser

å de sekundära inteckningslånen än den utlåningsränta, med vilken

jordbrukskreditutredningen enligt vad nyss sagts i nuvarande ränte''

läge räknade, borde framhållas att sådana förhoppningar, därest ej ränteläget

ytterligare sjönke, svårligen kunde infrias, försåvitt den nu ifrågavarande

låneverksamheten, på sätt utredningen avsåge, skulle kunna skötas

efter sunda principer. Därjämte borde understrykas, att man uppenbarligen

icke genom statliga åtgärder borde eftersträva en sådan lösning

av det här omhandladc ränteproblemet att räntesatsen å jordbrukets sekundärlän

—- även om så linde varit möjligt — nedbringades till samma

nivå som den ränta, som borde gälla för primära inteckningslån i jordbruksfastigheter

med fast ränta. Den å sekundlånen belöpande räntesatsen

borde av naturliga skäl något överstiga räntan å primärlånen.

Bihang lill riksdagen* protokoll I sand. AV 187. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Reservanten

Ådler.

34 Kungl. Majlis proposition nr 167.

Med avseende å bonner teringsaktionens omfattning och den härmed

sammanhängande frågan örn storleken av den statliga upplåning, som för

ändamålet kunde bliva behövlig, har jordbrukskreditutredningen anfört:

Helt naturligt saknades närmare hållpunkter för mera ingående bedömanden

och beräkningar. Konverteringsaktionens omfattning bleve uppenbarligen

beroende av den allmänna uppfattningen örn de fördelar

i fråga örn ränte- och andra lånevillkor, som komme att erbjudas, samt av

den aktivitet, som från den centrala ledningens men framförallt de lokala

låneförmedlarnas sida komme att utvecklas för att göra jordbrukarna

inom landet bekanta med de sålunda erbjudna fördelarna. Det vore givetvis

ett önskemal, att så många som möjligt av de jordbrukare, som behövde

ordna sina sekundärkrediter genom upptagande av lån från fonden

och som kundo ställa tillfredsställande säkerhet, bereddes de fördelar

som med fonden avsåges. Å andra sidan funnes skill förmoda, att jordbrukarnas

efterfrågan på de föreslagna långfristiga lånen komme att hålla

sig inom tämligen måttliga gränser. Sålunda vore det givet, att den nuvarande

låga räntenivån och ännu mera en fortsatt tendens till sänkning

av densamma måste verka återhållande på många av dem, för vilka här

ifrågavarande lån vore avsedda. Vidare kunde antagas, att en icke oväsentlig

del av nuvarande krediter mot sekundärinteckningar med hänsyn

till de ändamål, för vilka lånen sökts, ej önskades konverterade i långa

amorteringslån. Som redan tidigare påpekats, torde säkerligen även

manga jordbrukare föredraga att bibehålla sina lån hos hittillsvarande

bankförbindelser. Vid övervägande av föreliggande olika omständigheter

och med tagen hänsyn till i det föregående meddelade statistiska uppgifter

örn de sekundära inteckningskrediternas sannolika ungefärliga omfattning

och fördelning på olika slag av långivare hade joialbrukskreditutredningen

stannat vid att föreslå, att i riksstateu för nästkommande

budgetår beräknades ett belopp av 40 miljoner kronor, att utgå av lånemedel,

för kapitalavsättning till den lånefond som här föresloges.

Jordbrukskreditutredningen villo emellertid icke underlåta att framhålla,

att det vid tidpunkten för statsmakternas ställningstagande till förevarande

förslag kunde visa sig motiverat att med hänsyn till då rådande

förhållanden beräkna den erforderliga kapitalavsättningen till

annat belopp än som sålunda av utredningen angivits.

I det särskilda yttrande, som fogats vid jordbrukskreditutredningens

förenämnda betänkande av herr Adler, har denne framfört vissa erinringar

mot förslaget i allmänhet och därvid anfört:

Tillkomsten av en ny låneförmedlare för jordbrukskredit kunde komma

att medföra ökade svårigheter för redan befintliga kreditförmedlare, särskilt

i vad avsåge möjligheterna att ingående följa kreditgivningen till

varje enskild jordbrukare. Detta kunde i sin tur medföra den konsekvensen,

att kreditförmedlare nödgades bliva i hög grad restriktiva beträffande

affärs- och driftskredit. Genom att primär- och sekundärkrediten

enligt det föreliggande förslaget i viss omfattning komme att

fördelas på olika låneförmedlare, vilka vid eventuell exekutiv fastighetsförsäljning

var för sig kunde hava fordran för två års oguldna räntor å

kapitalet, komme nämligen de säkerheter, som ställdes för den högst liggande

affärs- och driftskrediten, att bliva mycket svårbedömliga. Hårt

skuldsatta jordbrukare hade behov av att kunna få en noggrann bedömning

av sin kreditvärdighet för att så långt som möjligt få sitt kredit
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

35

behov tillgodosett med en välordnad kredit samt dessutom bliva satta i

tillfälle att i första liand nedamortera sina högst liggande krediter. Ett

praktiskt genomförande av anförda synpunkter förutsatte därför, att

sådana låntagare finge hela sitt lånebehov ordnat genom en och samma

låneförmedlare.

Nu berörda svårigheter kunde i viss mån övervinnas, örn den kreditförmedlare,

som hade att svara för affärs- och driftskredit, hade möjlighet

till förmedling jämväl av här föreslagna sekundärlån. Reservanten förutsatte

därför, att jordbrukskasserörelsen ägde rätt att gentemot lånesökande

såsom villkor för ett åtagande av förmedlingen av affärs- och

driftskredit uppställa övertagandet av förmedlingen jämväl av sekundärlån.

Genom en dylik anordning vunnes också, att låntagare icke erhöllo

möjlighet att genom konkurrens mellan olika låneförmedlare tillpressa

sig allt för höga sekundärlån.

Nyssangivna förfarande gåve emellertid icke tillfredsställande enhetlighet

i sådana fall, då primärkredit och eventuellt även, sedan förevarande

förslag genomförts, sekundärlån förmedlades av hypoteksförening.

I detta fall borde ett intimt samarbete etableras mellan å ena sidan

nämnda föreningar och å andra sidan de kreditorgan, som hade att förmedla

affärs- och driftskredit. Utredningen borde hava ägnat detta spörsmål

en ingående uppmärksamhet. Då detta icke skett, torde ett övervägande

av frågan äga rum, innan ärendet bringades till slutligt avgörande.

Utredningens förslag innebure vidare, att staten skulle svara för de

kapitalförluster som kunde uppstå på den tilltänkta lånerörelsen. Denna

princip vore betänklig även örn man kunde hänvisa till att staten redan

i viss omfattning tillämpade densamma vid utlämning av en del lån för

täckdikning, förbättrad gödselvård, nyodling m. m. Den utlåning, som

nu föresloges, vore dock avsedd att få en avsevärt större omfattning än

de regelmässiga förbättringslån, som staten utlämnade, och borde därför

behandlas efter en annan princip.

I det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet av herr Dahlberg har

denne framhållit, att det syntes honom vara riktigast, att i första hand

möjligheterna undersöktes att tillgodose önskemålet örn en konvertering

av jordbrukets sekundärkrediter inom ramen för den nuvarande kreditorganisationen.

Dahlberg har vidare varit av skiljaktig mening i fråga

om organisationen av den föreslagna utlåningsrörelsen, i det han föreslagit,

att genomförandet av konverteringen borde för lånefondens räkning

såsom ett särskilt uppdrag överlämnas åt Sveriges allmänna hypoteksbank

nied de till densamma anslutna hypoteksföreningarna.

I fråga om möjligheten av genomförandet av en konvertering av angivet

slag inom ramen för den nuvarande kreditorganisationen har Dahlberg

anfört:

Han delade do övriga utredningsmännens mening örn önskvärdheten

av att tillfälle bereddes jordbrukets utövare att omlägga sina kortfristiga

och med föränderlig ränta löpande krediter mot säkerhet av sekundära

inteckningar till långfristiga amorteringslån nied fast ränta, utgående

efter så låg räntefot, som vid tiden för lånens beviljande kunde åstadkommas.

Med hänsyn till den utomordentliga talrikheten i vårt land av

lokala bankkontor av olika slag — tillhörande banker, sparbanker och

Resen anten

Dahlberg.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

jordbrukskasseorganisationen — samt de förefintliga kreditinstitutens

uppgift såsom uppsamlare av befolkningens sparmedel holle han före,

att riktigast vore, att i första hand möjligheterna undersöktes att tillgodose

det ifrågavarande önskemålet inom ramen för den nuvarande kreditorganisationen.

Det syntes honom ganska sannolikt, att det därvid skulle

visa sig, att den utvidgning av kreditinstitutens nuvarande arbetsuppgifter,

varå syftades, skulle kunna åstadkommas genom att dem lämnades

rätt till långfristig utlåning inom viss begränsning i kombination med

skyldighet för dem att sörja för en däremot svarande, för ändamålet avskild

långfristig inlåning. Det beslut, som statsmakterna år 1934 fattat

örn inrättande av en väsentligen statlig kreditanstalt för medellånga och

långfristiga krediter åt andra näringar än jordbruket, syntes emellertid

giva vid handen, att för närvarande något intresse för den antydda

undersökningen icke vore för handen. För den skull vore jämväl

reservanten av den mening, att den praktiskt framkomliga vägen för

lösandet av det jordbrukets kreditintresse, varom nu vore fråga, vore den

väg, som jordbrukskreditutredningen i föreliggande betänkande förordade.

Till stöd för det framlagda förslaget örn en ändrad organisation av utlåningsrörelsen

har Dahlberg yttrat:

I ett viktigt avseende nödgades han anmäla sig skiljaktig från utredningens

majoritet, nämligen i fråga örn organisationen av den utlåningsrörelse,

som vöre avsedd att bedrivas med den föreslagna lånefonden.

Utredningens förslag ginge ut på att utlåningen skulle, för att den

avsedda konverteringen skulle kunna åstadkommas genom en så bred aktion

som möjligt under kortast möjliga tid, anförtros åt ett avsevärt antal

av de existerande kreditinstituten av olika slag, nämligen, förutom hypoteksföreningarna,

centralkassorna för jordbrukskredit samt sparbanker

och affärsbanker. Såväl sparbankerna och de till jordbrukskasseorganisationen

anslutna kassorna som affärsbankerna hade emellertid till uppgift,

bland annat, att lämna kredit mot säkerhet av sekundära inteckningar

i jordbruksfastigheter. Ifrågavarande kreditgivning utgjorde för

dessa institut ett naturligt och önskvärt led i deras verksamhet. Och i nuvarande

tidsläge strävade de, såsom nämnts, med särskild iver att ej blott

hos sig behålla de redan förefintliga krediterna av dylik natur, i den mån

de vore att anse såsom goda, utan ock att i möjligaste mån erhålla tillfällen

att utlämna nya sådana krediter. Dessa omständigheter talade

mot att den organisation, varom nu vore fråga, i någon väsentlig

mån byggdes på de här avsedda kreditinstitutens medverkan. Även

örn dessa funne sig i princip icke böra undandraga det allmänna

sin medverkan, då så påkallades, syntes dock självfallet vara, att

de därigenom bleve försatta i en föga rimlig ställning. Medan

de med ena handen arbetade för bibehållande och utvidgande av

sin kreditgivning, skulle de samtidigt hava att med andra handen

söka åstadkomma krediternas bortflyttande. Redan från förtroendesynpunkt

borde avrådas från en sådan anordning. Örn låneförmedlingen icke

leonline att giva det väntade positiva resultatet, bomme det säkerligen att

göras gällande, att hos förmedlarna intresset för det egna företaget övervägt

intresset för utvecklingen av fondens lånerörelse. Örn förmedlingen

skulle föranleda överflyttningar, som sedermera bomme att bereda fonden

förluster, bomme det antagligen att misstänkas, att det egna intresset

att skilja sig från riskabla engagemang inverkat.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

37

Genomförandet av den konvertering av de sekundära inteckningskrediterna,

vilken med hänsyn till krediternas ändamål vore önskvärd, borde

överlämnas åt för lånefondens räkning arbetande institut, vilkas egna

arbetsuppgifter oell intressen icke vore av beskaffenhet att kunna föranleda

konflikter melian dem och det mottagna uppdraget. Talrikheten

och spridningen över landet av kreditinstitut, som i mer eller mindre mån

tillhandaginge med jordbrukskrediter, i förening med den förhållandevis

begränsade omfattningen av den uppgift, varom här vore fråga, borde

självfallet utesluta varje tanke på att för ändamålet uppbygga ytterligare

en lokal kreditorganisation vid sidan av de existerande. I stället borde

den nya uppgiften helt överlåtas till den organisation med uteslutande

ändamål att tillhandahålla långfristiga inteckningskrediter åt jordbrukare,

som sedan gammalt funnes, nämligen Sveriges allmänna

hypoteksbank med de till densamma anslutna liypoteksföreningarna.

Därest styrelserna för hypoteksbanken och liypoteksföreningarna skulle,

vilket vore att hoppas, åtaga sig ifrågavarande uppdrag, skulle därmed

vinnas den fördelen, att ett särskilt centralorgan för ledning av lånerörelse

icke skulle behöva skapas; styrelsen för hypoteksbanken, i vilken

funnes såväl sakkunskap örn jordbrukets förhållanden som ett betydande

statligt inslag, skulle handhava ledningen. Författningsutkast till frågans

lösning på det sålunda förordade sättet, som inom utredningen utarbetats,

gåve vid handen, att särbestämmelser av endast ringa omfattning

och betydenhet härvid skulle erfordras för att inom ramen för hypoteksbanksorganisationen

på nöjaktigt sätt tillgodose de särskilda synpunkter,

som borde beaktas.

Nu förordade förslag hade av utredningens majoritet avböjts under anförande

av att hypoteksbanken lokala organisation varken torde vara

tillräckligt utbyggd å de olika orterna eller representera tillräcklig smidighet

för att den här avsedda lånerörelsen, därest den anförtroddes enbart

åt hypoteksbanken och liypoteksföreningarna, skulle kunna bliva i önskvärd

grad effektiv. De sålunda gjorda anmärkningarna syntes endels bottna

i en överdriven uppfattning örn omfattningen av den kreditoperation,

som kunde antagas komma att äga rum, och örn den snabbhet, varmed den

kunde antagas komma att försiggå. Därjämte framhölles, att det av reservanten

förutsattes, att hypoteksbanken skulle äga att, i den mån omständigheterna

skulle göra det påkallat, vidtaga särskilda lokala anordningar

för låneförmedlingen. Och slutligen erinrades örn att åt sakkunniga lämnats

uppdrag, bland annat, att företaga granskning av hypoteksbanksorganisationen

och framlägga sådana förslag, som därav kunde föranledas.

Frågan örn denna organisations lokala utformning och arbetssätt

vore således redan under övervägande och, såvitt nu kunde bedömas, borde

näppeligen något hinder vara mot att denna specialfråga bleve skyndsamt

utredd.

Vad som framför allt talade till förmån för uppdragets överlåtande åt

hypoteksorganisationen vore, att denna organisation ägde en utomordentlig

erfarenhet örn långfristig kreditgivning mot inteckning i jordbruksegendom,

att dess egen arbetsuppgift vore strikt begränsad till den primära

belåningen, vadan ingen som helst intressekonflikt mellan den egna

uppgiften och det nya uppdraget kunde ifrågakomma, samt att det torde

ligga i sakens natur, att liypoteksföreningarna borde hava ett verkligt

intresse av att nitiskt arbeta för befordrande av fondens lånerörelse, eftersom

de samtidigt därmed borde kunna verka för och åstadkomma utvidgning

av sin primärlånerörelse. De båda intressen, som vederbörande

s. 38 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

låneförmedlare korinne att representera, vore helt och hållet sammanfallande

och ägnade att stimulera varandra. Många angelägenheter, såsom

rörande värdering, granskning och förvaring av handlingar, pantförskrivning,

revision, erhölle genom den här förordade anordningen en enkel lösning.

Över huvud taget åstadkomme den omständigheten att en organisation

med sammanfallande uppgifter funnes tillgänglig att utan vidare

övertaga den nya uppgiften givetvis, att på detta sätt skötseln av fondens

lånerörelse horde kunna bliva enklare och billigare än på något annat

sätt. Det borde ihågkommas, att varje minskning av förvaltningskostnaden

vöre till direkt fördel för låntagarna under förutsättning att sådan

kostnad icke skulle läggas på statsverket, vilket ju borde undvikas.

Innan jag närmare ingår på innehållet i de över förslaget avgivna

yttrandena, torde en sammanfattande redogörelse få lämnas för de principiella

ståndpunkter till förslaget, som i yttrandena intagits.

Statskontoret har anfört, att de fördelar, som stöde att vinna, näppeligen

uppvägde de betänkligheter, vilka kunde resas mot förslaget. Tillräckliga

skäl hade följaktligen, enligt statskontorets mening, icke anförts

för inrättandet av den föreslagna lånefonden. Lantbruksstyrelsen

har uttalat, att styrelsen förordade i huvudsak ett genomförande av förslaget.

Bank- och fondinspektionen har ansett, att förslaget icke borde

utan genomgripande förändringar genomföras. Sparbanksinspektionen

har avstyrkt, att åtgärder nu vidtoges i enlighet med förslaget. Fullmäktige

i riksbanken hava ansett, att frågan borde upptagas till förnyad

prövning i samband med pågående utredning av jordbrukskrediten i

allmänhet och på den grund funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat, att förslaget

borde i avsevärda delar bearbetas och ändras. Styrelsen för Svenska

jordbrukskreditkassan har framhållit, att förslagets syfte vore mycket

betydelsefullt. Ur denna synpunkt ville styrelsen tillstyrka den föreslagna

lånefondens inrättande, dock borde förslaget i vissa avsenden

omarbetas. Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har ansett sig

icke böra i huvudsak avstyrka de föreslagna åtgärderna. En anordning

ssidan som den ifrågasatta kunde dock ej inom sig äga den livskraft, att

den vore tänkbar annorlunda än såsom rent tillfällig och av inskränkt

omfattning. Sveriges allmänna lantbrukssällskap . har förklarat, att

sällskapet ville i princip ansluta sig till förslaget såsom varande ett steg

i rätt riktning mot konsolidering av jordbrukets skuldförhållanden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen för Svenska bankföreningen

hava icke gjort några direkta principuttalanden.

Jag övergår nu till att redogöra för de erinringar av skilda slag, som

förslaget i yttrandena föranlett.

Statskontoret har anfört:

Det ville förefalla statskontoret, som örn utredningsmännen knappast

förebragt övertygande skäl för behovet av det statens ingripande, som

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lilli* ifrågasattes. Statkontoret kunde icke värja sig för den uppfattningen

— som också kommit till uttryck i den vid betänkandet fogade,

av herr Dahlberg avgivna reservationen •— att det av utredningsmännen

uppställda önskemålet borde, särskilt i nu rådande ränteläge på kapitalmarknaden,

kunna tillgodoses inom ramen av den nuvarande kreditorganisationen.

I allt fall måste statskontoret finna det angeläget, att

-en närmare undersökning härom verkställdes.

Rörande betydelsen av den föreslagna lånekonverteringen Ilar statskontoret

yttrat:

Så vitt kunde bedömas, hade den del av sekundärkrediten, varom här

kunde bliva fråga, allt för ringa omfattning för att den föreslagna konverteringen

skulle kunna bliva av nämnvärd betydelse för jordbrukets

räntabilitet. Det torde icke vara genom sådana åtgärder jordbrukets

ekonomi främst underhjälptes, utan, såsom också utredningsmännen särskilt

framhölle, genom åtgärder, som avsåge att åstadkomma en prisstegring

å jordbrukets produkter.

Lantbruksstyrelsen har rörande denna fråga yttrat bland annat:

Det syntes, som örn den föreslagna nya låneformen skulle, åtminstone

under nuvarande låga ränteläge, komma att få en jämförelsevis ringa betydelse

i fråga örn den årliga ränteutgiften och sålunda även såsom ett

medel till hjälp för jordbruket i den nu aktuella situationen. Beräknade

man primärkrediten till cirka 60 procent av fastighetsvärdet, skulle den

nya lånemöjligheten representera 15 procent därav eller för en jordbruksfastighet

med 10,000 kronors värde 1,500 kronor och för en fastighet med

100,000 kronors värde 15,000 kronor. Räntesänkningen skulle knappast

för närvarande kunna beräknas högre än till 15 kronor årligen för den

mindre och 150 kronor för den större fastighetens innehavare. Då emellertid,

såsom styrelsen antoge, räntefoten å iitlämnade lån skulle bliva

fast, vöre det tydligt, att den föreslagna lånefondens betydelse uti förevarande

avseende skulle växa i och med att det allmänna ränteläget

stege. Fondens största betydelse skulle emellertid sannolikt ligga däri,

att jordbruket genom förslagets genomförande skulle få möjlighet att i

viss utsträckning kunna omplacera sina kortfristiga krediter av olika

slag i för en avsevärd tidsperiod bundna lån. Styrelsen vill ingalunda

förneka, att fonden på detta sätt kunde bliva till god nytta för jordbruket,

men ansåge å andra sidan, att dess betydelse för den dagsaktuella situationen

icke borde överskattas.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att lånefonden torde, därest

kreditverksamheten skulle bära sig själv, icke kunna erbjuda jordbrukarna

så stora förmåner i ränteavseende som jordbrukskreditutredningen

tänkt sig, och det syntes därför med fog kunna sättas i fråga,

huruvida förslagets genomförande skulle utöver själva konsolideringen

bringa någon egentlig lättnad för jordbruksnäringens utövare.

Sparbanksinspektionen har förklarat, att den icke ville bestrida, att fonden

i vissa fall kunde bliva till hjälp. Den med utlåningen förknippade

risken måste givetvis motsvaras av fördelar för låntagarna. Dessa ökades,

för den händelse en avsevärd räntestegring skulle inträda, sedan utlåningen

från fonden ägt rom.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Fullmäktige i riksbanken hava anfört bland annat:

De räntesatser, som för närvarande debiterades jordbruket, torde icke

kunna betraktas som särskilt höga. Hypoteksföreningarna vore i begrepp

att nedgå till 3 V-> procent vid primärbelåning, varvid hänsyn dock måste

tågås till att räntorna för en del av de gamla lånen vore bundna för en

tid framåt. Sparbankerna lämnade eller bomme efter årsskiftet 1934/193&

att i större utsträckning lämna primärlån mot 3 procent och i vissa fall''

till oell med 2 :tU procent ränta. Sparbankernas, affärsbankernas och

jordbrukskassornas räntesatser för sekundärlån, vilka enligt utredningens

uppgifter varierade omkring ett genomsnitt av 4 Va procent, syntes icke

höga. I varje fall för sparbankernas del torde dessa räntor efter nyåret

1935 komma att sänkas under ovan anförda genomsnitt. Nu anförda omständigheter

hade avsevärt förändrat förutsättningarna för det avlämnade

förslaget. Fullmäktige ville icke förneka, att inrättandet av en statlig

fond för ifrågavarande ändamål kunde komma att verka nedpressande

på räntesatserna i allmänhet för sekundärkrediter. Kapitaltillgången

på marknaden för dylika lån komme ju genom fonden att snabbt

tillföras ett tillskott av viss betydelse. Fullmäktige bortsåge icke heller

ifrån att fonden kunde bliva till nytta för vissa låntagare, särskilt örn en

avsevärd räntestegring inträdde, sedan en konvertering med hjälp av

fonden ägt rum. Utvecklingen i sistnämnda avseende kunde emellertid

icke förutsägas. Även om sist berörda förhållanden kunde anses tala till

förmån för att en utlåningsanordning skapades i enlighet med det framlagda

föislaget, syntes dessa argument dock icke vara av den tyngd, att

de i den situation, som nu rådde och som förut belysts, tillfredsställandemotiverade

tillkomsten av en ny rörelse med en omfattande organisation.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har härutinnan anfört:

Det torde böra framhållas, att — med undantag för vissa delar av Norrland

— möjligheter redan förefunnes för jordbrukare att hos sparbankerna

erhålla såväl primär- som sekundärkredit på mycket goda villkor.

Ehuru sparbankerna enligt lag icke kunde binda sin utlåning, läge det

dock i deras eget intresse att hålla lånen så fasta som möjligt. I realiteten

hade därför inteckningslånen i sparbankerna karaktären av fasta lån

med rörlig ränta. Uppsägning från sparbankernas sida förekomme praktiskt

taget icke så länge säkerheten vore tillfredsställande. Genom dea

rörliga räntan tillförsäkrades jordbrukarna förmånen att vid lågkonjunktur

med åtföljande låg allmän räntenivå bliva debiterade en utomordentligt

lag ränta. Häremot hade de visserligen att ställa nackdelen att vid högkonjunktur

oell hög allmän räntenivå få vidkännas ökade ränteutgifter*

Betydelsen därav förringades dock dels genom ökad räntabilitet för jordbruket

dels genom det av lång tids erfarenhet styrkta förhållandet, att

sparbankerna vid stigande allmän räntenivå varken behövde eller önskade

lata sina läntesatser stiga lika snabbt och högt som övriga penninginrättningars.

I genomsnitt för exempelvis 2ff årsperioder torde därför

sparbankernas låntagare hava kommit och komma i åtnjutande av minst

lika fördelaktiga räntevillkor som läntagare med likvärdig säkerhet hos

inrättningar med utlåning mot fast ränta, särskilt med hänsyn till sparbankernas

ringa räntemarginal. På grund av sagda omständigheter ansåge

styrelsen det vara minst sagt ovisst, huruvida jordbrukarna i det

langa loppet kunde \ara betjänta med att den primär- och sekundurkredit,

som de nu toge i anspråk hos sparbankerna, ersattes med bundna lån,

till fast ranta hos statliga eller halvstatliga fonder och inrättningar.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I fråga om organisationen av den föreslagna utlåniugsverksamheten

hava meningarna i de avgivna yttrandena varit delade.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke Sveriges allmänna hypoteksbank

med de till densamma anslutna hypoteksföreningarna med fördel

skulle — vid sidan av de inteekningskrediter åt jordbrukare banken

sedan gammalt tillhandahölle — kunna ombesörja även den nu omhandlade

långfristiga kreditgivningen, samt härutinnan vidare anfört:

Till stöd för en sådan anordning talade i hög grad den rika erfarenhet

och omfattande sakkunskap örn jordbrukets kreditförhållanden banken

besutte. Mot anordningen kunde dock givetvis göras den principiella

invändningen, att det ej åt ett icke rent statligt organ borde anförtros

att på statens risk och utan eget ansvar förvalta så betydande statliga

kapitaltillgångar som de, örn vilka nu vore fråga. Skulle denna invändning

eller de skäl, som av utredningsmännen framförts mot lånerörelsens

handhavande av nyssnämnda kreditinstitutioner, böra tillmätas avgörande

eller styrelserna för dessa anse sig icke böra åtaga sig ifrågavarande

uppdrag, torde för tillgodoseende av behovet av ett centralt organ

för den tilltänkta låneverksamheten en särskild för ändamålet bildad

nämnd i enlighet med utredningsmännens förslag böra inrättas. Med

hänsyn till arten och omfattningen av den planerade lånerörelsen torde

det nämligen möta allt för stora svårigheter att överlämna skötseln av

densamma åt någon redan befintlig statlig myndighet.

Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende yttrat:

Det syntes som örn den föreslagna formen för låneverksamlietens bedrivande

innebure en fara för mindre god tillämpning och för att vissa biintressen

skulle kunna komma att göra sig gällande vid förmedlingsverksamhetens

handhavande. Ur denna synpunkt vore organisationen

ganska oformlig, då, frånsett hypoteksföreningarna, konkurrerande kreditinrättningar

skulle, huvudsakligen på statens ansvar, fungera såsom

länet ernie dl are. Rationellast vore tvivelsutan, att låneverksamheten

handhades av en enda organisation, nämligen hypoteksorganisationen.

Styrelsen ansåge sig därför böra ansluta sig till den mening, som inom

jordbrukskreditutredningen reservationsvis framförts av herr Dahlberg.

Jämväl bauk- och fondinspektionen har ansett, att organisationen av

låneverksamheten uppbyggts på ett mindre lämpligt sätt. Till stöd för

denna uppfattning har inspektionen anfört:

Även örn man kunde förutsätta, att de föreslagna kreditorganen lojalt

skulle åtaga sig att medverka för att det uppställda målet skulle kunna

uppnås, kunde man dock icke bortse ifrån att de olägenheter av den föreslagna

organisationen, som av utredningens ledamot Dahlberg reservationsvis

framhållits, kunde komma att göra sig gällande. Särskilt olämpligt

syntes det vara örn, såsom i betänkandet angivits, flera förmedlare

skulle kunna anlitas inom samma geografiska område. Man torde nämligen

icke kunna på effektivt sätt hindra, att en lånesökande, som erhållit

avslag av den ene låneförmedlaren, senare vände sig till en annan förmedlare

med begäran örn lån och där finge sin ansökan beviljad. En

sådan organisation, som av nyssnämnda reservant angivits, syntes i

varje fall vara att föredraga framför den av majoriteten föreslagna.

Därigenom skulle helt säkert dessutom icke oväsentliga besparingar i

förvaltningskostnader kunna uppnås.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Fullmäktige i riksbanken hava i likhet med förenämnda myndigheter

hävdat, att hypoteksföreningarna vore häst skickade att genomföra den

föreslagna konverteringen och därför borde med uteslutande av andra

kreditinstitut anförtros uppgiften i fråga. Till stöd härför hava fullmäktige

anfört:

I betänkandet berördes, att vissa låneförmedlare torde komma i konfliktsituation

på grund av förmedlingsuppdraget. Fullmäktige ville understryka

denna olägenhet. Det måste anses föreligga risk, att institut,

som dreve egen utlåning i form av sekundärkrediter, under nuvarande

brist på placeringsobjelct bomme att söka överlåta i första hand sekundärlån

av sämre beskaffenhet åt den statliga fonden. Fullmäktige ville

därför förorda den av herr Dahlberg föreslagna organisationsformen.

Vissa speciella organisatoriska förutsättningar gjorde hypoteksföreningarna

synnerligen lämpliga att handhava föreliggande uppgift. Utöver

vad som framginge av herr Dahlbergs yttrande framhölles följande. Nödvändiga

dokument och värderingsinstrument funnes genom primärbelåningen

i många fall redan tillgängliga hos hypoteksföreningarna. Erfarenhet

och tradition vore vidare i mycket högre grad representerade

hos dessa föreningar än hos någon annan av de föreslagna institutionerna.

Låneförmedlingen torde på grund av dessa omständigheter komma

att utföras både billigare och snabbare genom hypoteksföreningarna.

Den centrala organisationen, Sveriges allmänna hypoteksbank, torde vidare

göra den föreslagna centrala nämnden överflödig.

Styrelsen för Svenska bankföreningen har ur de i herr Dahlbergs reservation

anförda synpunkterna avstyrkt den av utredningens majoritet

föreslagna organisationsplanen och i stället förordat, att uppgörelse träffades

med hypoteksbanken och hypoteksföreningarna om rörelsens överlämnande

till dem såsom ett förvaltningsuppdrag.

Styrelsen för Sverige allmänna hypoteksbank har yttrat bland annat:

Styrelsen ville bestämt betona, att styrelsen icke ansåge, att någon

större del av arbetet för hjälpaktionen åt jordbruket borde inrymmas åt

hypoteksinstitutionen än vad föreliggande förslag innebure. Styrelsen

hyste visserligen å ena sidan den uppfattningen, att primärkreditinstitutionen

icke borde undandraga sig den medverkan för vinnandet av det

med hjälpaktionen avsedda syftet, vilken av statsmakterna önskades, men

holle å andra sidan före, att vissa betänkligheter möjligen kunde uppstå

beträffande värdet av den s. k. »guldkanten» å bankens obligationer hos

de kretsar, där banken sökte uppbringa sina för rörelsen behövliga medel

genom obligationsförsäljning, örn institutionen skulle komma att fungera

som utgivare eller beviljare av sekundärkrediter — låt vara att detta

icke skulle ske för egen räkning. Beträffande den av herr Dahlberg avgivna

reservationen ville styrelsen framhålla, att det enligt styrelsens

åsikt knappast kunde bestridas, att den av Dahlberg skisserade planen såväl

organisatoriskt som i kostnadshänseende innebure avsevärda fördelar.

Genom den av honom föreslagna lösningen skulle handläggningen av ärendena

genom konkurrenter undvikas, enhetlighet vinnas och kostnaderna

hållas nere. Styrelsen ansåge sig emellertid genom den av styrelsen föreslagna

planen (varom mera i det följande) för ärendenas slutliga behandling

hava i avsevärd mån neutraliserat de olägenheter, som enligt dess

åsikt vidlådde det av utredningens majoritet förordade förslaget. Då

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 187.

styrelsen dessutom icke kunde frigöra sig från en farhåga, att den^ penningplacerande

allmänheten skulle hava svårt att skilja pa hypoteksmstitutionons

omhänderhavande på eget ansvar av primärkrediten ocn dess

befattning med sekundärkrediten utan eget ansvar, ansåge sig styrelsen

böra föredraga aktionens organiserande i enlighet med det av styrelsen

framlagda medlingsförslaget.

Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat, att mot den

föreslagna ordningen för lånerörelsens bedrivande förelågc anledning till

betänkligheter. Styrelsen ville sålunda främst ifrågasätta lämpligheten

av att ett nytt offentligt organ för ifrågavarande kreditgivning tillskapades.

Styrelsen funné detta innebära överorganisation, vilken måste

befaras leda till splittring av och bristande sammanhang i förevarande

stödåtgärder, varigenom det avsedda syftet skulle till viss grad äventyras.

Den naturliga lösningen av frågan syntes styrelsen vara, att de funktioner.

som enligt förslaget skulle tillkomma nämnden, mod viss utvidgning

överlämnades till Svenska jordbrukskreditkassan, vilken i egenskap

av centralorgan för landets jordbrukskasserörelso finge anses väl insatt

i de kreditspörsmål det här gällde. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt

har styrelsen anfört bland annat:

Jordbrukskasseorganisationen omspände numera nied sina 9 centralkassor

och närmare 700 jordbrukskassor praktiskt taget alla landets i jordbruksliänseende

mera viktiga delar. Ansökningar örn sekundärlån kunde

mottagas av centralkassor och jordbrukskassor, av dessa underkastas förberedande

prövning samt sedan insändas till Svenska jordbrukskreditkassan.

Örn det i undantagsfall visade sig, att kasseorganisationen på

någon ort icke vore tillräckligt företrädd, kunde nya kassor, särskilda

kommittéer eller dylikt sannolikt utan svårighet eller tidsutdräkt organiseras.

Själva avgörandet av låneansökningarna syntes för säkerställande

av enhetlighet och planmässighet böra ske centralt genom Svenska jordbrukskreditkassan

och icke vid de lokala kassorna. Svenska jordbrukskreditkassan

skulle alltså här få en betydande funktion utöver den, som

•skulle tillkomma den föreslagna nämnden. Därest kreditgivningen organiserades

på sådant sätt, vunnes enligt styrelsens mening ett flertal

betydelsefulla fördelar. Lånerörelsen komme att omliänderhavas av en

jordbrukarnas egen organisation, vilken tillkommit med den speciella

uppgiften att arbeta för ett bättre ordnande av jordbrukets sekundär- och

driftskredit samt en konsolidering av dess svävande skulder. Ökad möjlighet

vunnes för jordbrukskasseorganisationen att överblicka jordbrukarnas

ekonomiska ställning och kreditvärdighet samt förbättrade förutsättningar

skapades för ett planmässigt ordnande av deras kreditförhållanden.

Utlämningen av lånen komme att ske efter enhetliga och efter

jordbrukets behov erfarenhetsmässigt lämpade grunder samt utan intressemotsats

mellan det allmänna och enskilda laneförmedlare. Sistnämnda

omständighet i förening mod de goda möjligheter, jordbrukskasseorganisationen

ägde att ingående pröva lånesökandes kreditvärdighet, borde

medföra, att statens förlustrisk i samband med långivningen i görligaste

mån begränsades. Slutligen kunde låneförmedlingens överlämnande till en

redan befintlig organisation beräknas innebära avsevärda besparingar i

kostnadshänseende.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört:

Det kunde ifrågasättas, huruvida uppdelningen av låneförmedlingen

på flera olika kategorier av kreditorgan vore lycklig. Då förut genom

statens bistånd upprättats en särskild kreditorganisation, Svenska jordbrukskreditkassan

med centralkassorna och jordbrukskassorna, med uppgift

att ordna sekundär- och driftskredit för jordbruket, vore det mera

följdriktigt, att förmedlingen av lånen företrädesvis skedde genom denna

organisation. På grund av de enskilda jordbrukarnas i allmänhet svaga

förhandlingsposition gent emot de stora företagen på penningmarknadens

område, vore det önskvärt, att jordbrukarnas egna kreditföretag utvecklades

till effektiva organ för jordbrukets kapitalanskaffning. Det syntes

sällskapet, att en förmedling av här föreslagna krediter genom flera olika

kreditorgan skulle kunna medföra, att den naturliga och önskvärda utvecklingen

i fråga om jordbrukets tillgodoseende med sekundär- oell

driftskredit förrycktes, något som på lång sikt skulle kunna lända även

jordbrukets intressen till men. Då jordbrukskreditutredningen nu lagt

särskild vikt vid ett snabbt genomförande på bred front av den föreslagna

kreditkonverteringen, torde dock få erkännas, att jordbrukskasseorganisationen

för närvarande icke vore tillräckligt utbyggd för att ensam

kunna handhava denna låneförmedling i önskvärd omfattning. Detta förhållande

syntes emellertid icke behöva utgöra hinder för, att jordbrukskasseorganisationen

i största möjliga utsträckning erhölle företräde beträffande

förmedling av de ifrågasatta lånen. Lantbrukssällskapet ville

förorda, att sådant företräde lämnades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava yttrat, att det syntes fullmäktige

fullt motiverat, att hypoteksföreningar och centralkassor användes som

låneförmedlare. Däremot hade fullmäktige ej känt sig övertygade örn

lämpligheten av att övriga föreslagna kreditinrättningar toges i anspråk

för detta ändamål, då här ifrågavarande låneverksamhet skulle i vissa

fall kunna komma att konkurrera med deras ordinarie rörelse.

Sparbanksinspektionen har framhållit angelägenheten av att organisationen

av utlåningsverksamheten ordnades på sådant sätt, att minsta möjliga

rubbningar åstadkommes beträffande nuvarande kreditförhållanden.

Mot jordbrukskreditutredningens förslag har inspektionen i förevarande

avseende anmärkt, att sparbankerna icke inom den tillämnade organisationen

erhållit den ställning, som svarade mot deras stora erfarenhet i

fråga om hithörande slag av kreditgivning. Inspektionen har i detta avseende

ävensom rörande förslagets inverkan på sparbankernas utlåningsverksamhet

anfört bland annat:

_ Sparbankerna inom den föreslagna organisationen hade av kommittén

tilldelats endast en relativt underordnad ställning, ehuru dessa banker

pa grund av sin erfarenhet och sin ingående ortskännedom torde vara

minst lika väl rustade som hypoteksföreningar och jordbrukskassor att

handhava detta slag av kreditgivning. Sparbankerna borde därför likställas

med andra kreditinstitutioner. Inspektionen kunde därför givetvis

icke ansluta sig till herr Dahlbergs yrkande, att förvaltningen av

fonden skulle överlämnas till hypoteksföreningarna. En sådan anordning

skulle sannolikt medföra större nackdelar för sparbankerna än kommitténs

förslag. För den händelse hypoteksföreningarna bleve fondens för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. May.ts proposition nr 187.

vallare, skulle möjligen överflyttningen av krediter från sparbankerna

komma att avse icke blott sekundärlån utan även primärlån. Även om

primärlån, placerat i sparbank, uttryckligen erkändes vara »betryggande»

placerat, läge det i sakens natur, att hypoteksföreningen gärna skulle

söka få till stånd en överflyttning till densamma av det framför liggande

primärlånet. En sådan organisation borde därför eftersträvas, att såsom

högsta instans inrättades en i förhållande till kreditinstitutionerna opartisk

nämnd, där även sparbankerna vore representerade och som borde

inrymma erforderlig sakkunskap för den avsedda lånerörelsen.

En utlåningsverksamhet av ifrågavarande slag, som vunne större omfattning,

kunde bliva till nackdel för landets sparbanker. Sparbankernas

nuvarande placeringsbekymmer skulle ökas, för den händelse de ginge

förlustiga sekundärlån till betydande belopp. Enligt inspektionens mening

borde dessa bekymmer beaktas även ur allmän synpunkt. Det torde

nämligen vara önskvärt, att häftiga rubbningar av bestående ekonomiska

jämnviktsförkållanden örn möjligt undvekes och att sparbankerna icke på

grund av allt för riklig kapitaltillgång bleve benägna att godtaga mindre

sparbanksmässiga placeringar.

Slutligen har styrelsen för Svenska sparbanksföreningen i förevarande

avseende anfört:

Då det gällde kreditgivning till jordbrukare vore det förståeligt, att

jordbrukskreditutredningen föreslagit, att lånerörelsen skuld? handhavas

av hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit. Varken

hypoteksförenings- eller jordbrukskasseväsendet vore emellertid så uppbyggt,

att de tillsammans och än mindre var för sig kunde ensamma handhava

den ifrågasatta kreditgivningen. Det torde därför vara ofrånkomligt

att i en icke ringa utsträckning anlita sparbanker för den ifrågasätta

låneförmedlingen, och man borde i förslaget i princip för verkställande

av låneförmedlingen hava likställt sparbankerna med de båda nyssnämnda

kreditanstalterna. Sparbankernas sammanlagda utlåning till

jordbruket med sekundär säkerhet uppginge till i runt tal 230 miljoner

kronor, under det att jordbrukskassornas sammanlagda sekundärutlåning

uppginge till endast 25 miljoner kronor. Sparbankerna syntes^ därför

a priori kunna anses besitta den erfarenhet och den kunnighet på området,

som jordbrukskreditutredningen efterlyste. _ I landsbygdssparbankernas

styrelser vore också jordbrukarna synnerligen talrikt representerade.

Härtill lcomme, att sparbankernas organisation vöre synnerligen

billig.

I flertalet yttranden har uttalats, att lånefrågornas avgörande borde

ligga hos nämnden. Genom en sådan centralisering av låneärendenas

handläggning vunnes, dels att lånerörelsen kunde ordnas efter enhetliga

grunder, vilket betraktades såsom ett starkt önskemål, och dels att de

konflikter, som för låneförmedlare, vilka själva bed revé utlåning mot sekundära

säkerheter, kunde tänkas uppstå vid behandlingen av lånefrågor,

avseende den statliga sekundärkrediten, skulle undvikas.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har härutinnan anfört:

Att hjälpaktionen baserades på att medlen skulle utgå från en statlig

fond, förutsatte enligt styrelsens uppfattning, att hola aktionen borde erhålla

en så enhetlig form och en så enhetlig ledning, som vore möjlig utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

-IG

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S7.

åsidosättande av de växlande krav, som kunde framkomma på grund av

de olika förhållanden, varunder jordbrukarna arbetade. En statlig fond

borde i möjligaste måll arbeta efter enhetliga principer. Detta resultat

ernåddes enligt styrelsens mening lättare genom att handläggningen eller

rättare det sista avgörandet beträffande beviljande av lån centraliserades

i stället för att, såsom fallet vore i det föreliggande förslaget, splittrades

på en hel del institutioner, vilka arbetade under helt olika betingelser.

Utredningen hade haft sin uppmärksamhet riktad på kravet på principiell

enhetlighet vid lånefrågornas behandling men hade stannat vid

antagandet, att sådan skulle kunna ernås genom direktiv från centralmyndigheten.

Styrelsen tvivlade på möjligheten att uppnå enhetlighet, örn

lånebeviljandet skulle överlämnas åt så olikartade handhavare som hypoteksföreningar,

centralkassor, sparbanker och affärsbanker. Ett centraliserande

hos centralmyndigheten skulle enligt styrelsens mening även

medföra den fördelen, att lånefrågornas slutliga avgörande icke lades i

händerna på institutioner, som själva bedreve utlåning i direkt konkurrens

med den tänkta fonden. Det vore enligt styrelsens mening knappast

tänkbart, att icke en sådan konkurrens skulle avsätta spår så till vida,

att de bättre krediterna skulle stanna i låneförmedlarnas egna portföljer,

under det att de svagare skulle hamna hos fonden. Det vore orimligt

att begära en sådan objektivitet hos låneförmedlarna, att detta alltid

kunde undvikas. Styrelsen vilie därför föreslå en sådan ändring av den

föreslagna organisationen, att beviljandet av lån från fonden helt centraliserades

hos den nämnd, som skulle förvalta fonden. Huruvida en

sådan anordning förutsatte en omorganisation av nämnden eller en utökning

av antalet ledamöter i densamma, torde styrelsen icke för närvarande

behöva yttra sig örn. Det vore tänkbart, att detta förslag komme

att mötas av en invändning, att mängden av de lånefrågor, som skulle

handläggas av nämnden, lade hinder i vägen för en sådan anordning.

Styrelsen hade den uppfattningen, att en sådan invändning saknade fog,

och kunde stödja denna sin uppfattning på erfarenheter av tvenne ledamöter

inom styrelsen, vilka deltagit eller deltoge i Svenska bostadskreditkassans

arbete. Där handlades alla lånefrågor från hela riket i kassans

styrelse efter att förut hava beretts i inemot ett tjugutal bostadskreditföreningar,

och för dem, som där sett och deltagit i behandlingen

av lånelistorna, syntes det klart, att det vore praktiskt genomförbart att

även i nu föreliggande fall överlämna samtliga lånefrågors avgörande

tili dea centrala fondförvaltaren. Förutom att fonden på så sätt skulle

komma att i likhet med åtminstone de flesta statliga fonder helt förvaltas

av en central statlig myndighet, skulle härigenom vinnas en enhetlighet

i frågornas formella behandling, som skulle förebygga många konflikter,

och därjämte skulle den förvaltande myndigheten genom en bättre översikt

över rörelsen få densamma bättre i sin hand. Angelägenheten att nå

dessa mål betonades på flera ställen i betänkandet. I detta sammanhang

borde även bemärkas, att den solidariska ansvarighet, som åvilade låntagarna

i de pä egen upplåning baserade kreditanstalterna för jordbruket.

icke kunde åläggas låntagarna i en statlig lånefond; även detta förhållande

syntes ytterligare motivera en centralisering. Styrelsen trodde

dessutom, att en sådan anordning skulle i längden bliva billigare, därigenom

att mellanhändernas befattning med frågorna bleve mindre omfattande.

Det torde ligga i sakens natur, att en sådan centralisering som

den föreslagna icke skulle kunna utesluta behovet av lokala medhjälpare

eller mellanhänder. Dessa skulle emellertid bliva ett slags förvaltare

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kunyl. Majlis proposition nr 187.

med uppgift att förmedla oell bereda låneansökningarna samt handhava

utanordnandet av beviljade lån och uppbörden av förfallande annuiteter

ävensom frågor, som stöde i samband med panternas mottagande, skötsel

och förvaring m. m. Nämnden skulle sålunda äga att såsom låneförvaltare

antaga sådana institutioner, som jordbruksutredningen tänkt sig

såsom lånebeviljare, samt i övrigt i överensstämmelse med utredningens

förslag hava möjlighet att själv eller för låneförvaltarna använda sig av

lånebiträden enligt det föreliggande förslaget.

I väsentligen enahanda riktning hava statskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret och

styrelsen för Svenska sparbanksföreningen uttalat sig. Statskontoret laar

dock såtillvida varit skiljaktigt, att statskontoret ansett, att nämnden jämväl

borde omhänderhava utbetalningen av lånen och förvaltningen av deni.

Enligt statskontorets mening borde även övervägas, huruvida det icke

kunde vara fördelaktigt att även utnyttja hushållningssällskapens erfarenheter

rörande de lånesökande jordbrukarnas förhållanden.

Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över jordbrukskreditutredningens

förslag till anskaffning av för lånerörelsen erforderliga

medel, hava statskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen

för Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges allmänna lantbrukssällskap

tillstyrkt eller lämnat utan erinran, att medlen tillhandahölles

från en för ändamålet särskilt bildad lånefond.

Fullmäktige i riksbanken hava härutinnan anfört:

Den föreslagna anordningen torde för riksbankens valutavårdande uppgift

hava betydelse endast med hänsyn till den statliga upplåning, som

därav föranleddes. Ur denna synpunkt syntes densamma under nuvarande

förhållanden icke möta större betänkligheter, särskilt nied hänsyn

till att den behövliga upplåningen enligt fullmäktiges mening torde bliva

av ganska begränsad omfattning. Staten borde i samband med ett eventuellt

beslut örn dylik kredit företaga motsvarande upplåning för tid, som

motsvarade eller vore något längre än amorteringstiden för de lån, som

skulle tillhandahållas från fonden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava rörande denna fråga uttalat viss

tvekan, men dock ej velat motsätta sig det föreslagna finansieringssättet.

Fullmäktige hava yttrat:

Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, örn medel till ifrågavarande

lånekonvertering kunnat anskaffas på annat sätt än som föreslagits.

De kreditinstitut för fastighetsbelåning, som dittills tillkommit

under statens direkta medverkan, anskaffade alla själva sina för rörelsen

erforderliga medel genom upplåning mot obligationer eller andra

skuldförbindelser, under det staten i nu ifrågavarande fall skulle av genom

dess försorg upplanade medel tillskjuta hela det erforderliga kapitalet.

Då fullmäktige emellertid insåge svårigheterna att på först nämnt

sätt nu ordna medelsanskaffningen för ifrågavarande ändamål, ville fullmäktige

ej motsätta sig det föreslagna finansieringssättet. Fullmäktige

ville dock uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t och riksdagen,

om de fattade beslut i huvudsaklig överensstämmelse med jordbrukskreditutredningens

förslag, ville göra ett uttalande örn att här förelåge

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

-ett undantagsfall, som sålunda ej borde bliva prejudicerande för den händelse

liknande konverterings- eller utlåningsfrågor skulle uppkomma beträffande

andra näringsgrenar.

Gentemot förslaget, att fondens förvaltning skulle omhänderkavas av

riksgäldskontoret tiar statskontoret anfört, att det syntes ligga närmast

till hands, att denna fond — såsom förhållandet vore med flertalet andra

statliga utlåningsfonder — förvaltades av statskontoret. Någon anledning

att på den grund, att fondens medel förväntades skola anskaffas

genom upplåning genom riksgäldskontorets försorg ställa fonder under

denna myndighets förvaltning syntes statskontoret icke föreligga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att enligt deras mening

något ej funnes att invända mot att förvaltningen av fonden omhänderJiades

av riksgäldskontoret.

Beträffande förslaget i vad avser statens ränte gott görelse för de i

anspråk tagna medlen hava fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat:

Det angivna sättet för ränteberäkningen innebure ett avsteg från vad

som gällde i fråga örn statens nuvarande utlåningsfonder, där räntefoten,

så vida ej beträffande vissa fonder särskilda skäl föranlett till annat,

bestämts med hänsyn till den effektiva medelräntan å statens hela fonderade

upplåning, nied undantag av den del därav, som placerats i statens

järnvägar. Då berörda medelränta för budgetåret 1933/1934 utgjorde

4.42 procent och för innevarande budgetår beräknades komma att understiga

nämnda räntefot med endast någon tiondels procent, vore det uppenbart,

att, örn nu ifrågavarande lånefond skulle kunna fylla sitt ändamål

att bereda jordbrukarna billigare sekundärkredit än befintliga kreditinstitut

tillhandahölle, räntan i från fonden utlämnade medel i enlighet

med jordbrukskreditutredningens förslag ej borde överstiga statens

kostnader för anskaffande av de medel, som liomme att investeras i fonden.

Ur både riksgäldskontorets och nämndens synpunkt vore det för

undvikande av en allt för invecklad bokföring lämpligt, att denna regel

tillämpades så, att å de medel, som tillhandahölles av riksgäldskontoret

under ett budgetår, skulle erläggas en fast ränta, beräknad med hänsyn

till medelräntan under nästföregående budgetår för statens upplåning

mot obligationer.

Vad angår utlåningsräntan bär statskontoret uttalat, att densamma

borde fastställas av Kungl. Majit och riksdagen och, i överensstämmelse

med vad eljest skedde, den därvid bestämda räntefoten bliva avgörande

för frågan, i vad mån lånemedel och andra statsinkomster borde investeras

i fonden.

Lantbruksstyrelsen har i denna del anfört:

Utredningen syntes själv tveksam angående hållbarheten av sina beräkningar

rörande den procent, som måste avses till täckande av omkostnader

och till avsättning till riskfond, och framhölle utredningen med avseende

härå, att, därest dessa beräkningar skulle visa sig icke vara hållbara,

statsmakterna finge träffa härav föranledda dispositioner. Skulle

detta kunna ske med återverkan även på redan utlämnade lån, torde

denna möjlighet böra tagas i betraktande vid lånens utlämnande, så att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hinder icke mötte att senare vidtaga den höjning i förvaltningsprocenten,

som kunde erfordras. Då emellertid räntefoten i fråga om dessa lån syntes

äga mindre betydelse än själva tillgången på lånemöjligheter, torde

skäl tala för att redan från början avväga den del av räntan, som erfordrades

för täckande av med verksamheten förenade kostnader samt för

avsättande till riskfond, så hög att en senare förhöjning om möjligt kunde

undvikas. Enligt styrelsens förmenande vore det lättare och mera

tilltalande att, örn så visade sig erforderligt, vidtaga en sänkning härav

än motsatsen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att, då den föreslagna

räntemarginalen, en halv procent, skulle täcka såväl alla förvaltningskostnader

som avsättning till säkerhetsfonden, beräkningarna syntes fullmäktige

vara allt för optimistiska.

Fullmäktige i riksbanken hava ansett, att utlåningsräntan borde fixe

ras till en på förhand angiven sats, så att låntagarna från början finge

klarhet örn lånevillkoren. Utan att så skedde skulle omfattningen av

konverteringsaktionen sannolikt komma att minskas.

I flera yttranden har framhållits, att förvaltningskostnoderna sannolikt

blivit av jordbrukskreditutredningen för lågt beräknade. Uttalanden

i denna riktning hava gjorts av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskon

föret och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört:

Även örn avsättning till den föreslagna fonden ej skulle taga sin början

förrän i bokslutet för år 1939, syntes man böra räkna med att räntebetalning

i full utsträckning till riksgäldskontoret näppeligen kunde

komma att fullgöras under de första åren, då förvaltningskostnaderna

torde komma att bliva allt för höga för att möjliggöra dylik betalning.

Vid sådant förhållande och då nämnden för det första organisationsarbetet,

alltså långt innan några inkomster milote av lånerörelsen, givetvis

behövde äga tillgång till ett rörelsekapital, förefölle det fullmäktige lämpligast,

att riksdagen anvisade anslag till bestridande av de närmaste

årens förvaltningskostnader. Då man ej torde kunna förvänta återbetalning

av ett sådant anslag, borde detsamma anvisas av andra statsinkomster

än lånemedel.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har till utveckling av

sin mening anfört:

Det måste anses klart, att ju flera låneförmedlare eller låneförvaltare,

som foges i anspråk för aktionen, ju svårare komme det att bliva att

hålla omkostnaderna inom rimliga gränser. Örn man nämligen hos varje

sådan hjälpare skulle behöva påfordra juristbiträde för inteckningarnas

skötsel, särskild bokföring och annuitetsuppbörd, särskilt ombud för

nämnden för att deltaga i styrelseärendenas behandling, eventuellt kontroll,

som kanske en eller annan gång måste utsträckas till undersök

ningar på platsen av belånade egendomar m. m., som kunde komma ifråga

vid en inteckningsförvaltning, och örn dessutom kanske 30 till 40 förmed

lare skulle engageras, så läge det i öppen dag, att man icke kunde komma

långt ens med de 200,000 kronor, som utredningen tänkt sig skola stå till

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 187. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 187.

buds under de lörsta tre åren, sedan de anslagna 40 miljonerna disponerats.

Först sedan lånerörelsen fortgått någon tid och större belopp tillförts

fonden, torde man kunna komma därhän, att det tänkta förvaltningsbidraget

kunde förslå. Det torde vara en känd sak, att frågan om

förvaltningskostnaden medförde rätt mycket bekymmer vid finansieringen

av bostadskreditkassan under rörelsens startår. Styrelsen kunde

därför icke underlåta att framhålla nödvändigheten av att i aktionen för

nu ifrågavarande sekundärkredit inginge ett engångsanslag för att täcka

omkostnaderna för starten och åtminstone för det första verksamhetsåret.

Slutligen Ilar styrelsen för Svenska bankföreningen anmärkt mot att

intet försök gjorts att beräkna de kostnader, som lånerörelsen kunde väntas

komma att draga. Att dessa kostnader komme att bliva avsevärda,

därest den av utredningens majoritet förordade organisationen skulle anlitas,

syntes dock styrelsen vara ganska uppenbart.

Beträffande den av jordbrukskreditutredningen föreslagna anordningen

med uppläggandet av en särskild säkerhetsfond för mötande av å lånerörelsen

uppkommande kapitalförluster har statskontoret — under hänvisning

till hittills tillämpad praxis i fråga örn statliga lånefonder —

ansett, att en dylik åtgärd icke vore av förhållandena motiverad.

I detta sammanhang har statskontoret vidare anfört:

Enligt statskontorets mening funnes ej skäl för att i budgettekniskt

hänseende behandla fonden och den i samband därmed stående lånerörelsen

på annat sätt än som eljest ägde rum vid statlig lånerörelse av liknande

art. Sålunda torde fondens avkastning böra upptagas till redovisning

å särskild inkomsttitel i riksstaten och de av låneverksamheten föranledda

förvaltningskostnaderna böra bestridas från ett för detta ändamål

under verkliga utgifter å riksstaten uppfört särskilt anslag. Den

anordning i förevarande avseende utredningsmännen tänkt sig kunde

statskontoret därför icke tillstyrka.

Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende anfört:

En förutsättning för genomförande av den nya låneverksamheten syntes

styrelsen med nödvändighet böra vara, att denna ordnades så, att den

icke komme att kräva direkta tillskott av statsmedel. Låneverksamheten

måste därför genom fondavsättningar själv täcka risken för oundvikliga

förluster. Att sådana kunde uppstå, syntes hava förutsatts jämväl av

utredningen. Detta torde också särskilt bliva fallet, därest lånen slmlle

komma att anlitas för konvertering av äldre skulder hos jordbrukare,

vars skuldbörda uppginge till eller överstege värdet av tillgångarna, då

här alltid förelåge risk, att ställningen oaktat konverteringen bleve ohållbar

och att vid en då framtvungen avveckling förlust kunde uppstå. Det

vore visserligen antagligt, att förlusterna icke komme att visa sig de

första åren. Att emellertid därav draga den slutsatsen, att någon avsättning

till riskfond icke skulle vara erforderlig redan från början, syntes

styrelsen knappast riktigt. Biskfonden avsåge ju att säkerställa, att

medel funnes, när fonden en gång behövde tagas i användning. Hade

då inga eller otillräckliga fondavsättningar skett, inträdde lätt det förhållandet,

att medel till att täcka uppkommande förluster icke funnes

tillgängliga och att staten tvingades att träda emellan.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 51

Bank- och fondinspektionen har rörande nu ifrågavarande spörsmål

yttrat:

Det måste tillses, att kreditverksamheten ordnades så, att den, frånsett

erforderligt kapital, kunde hära sig själv. Enligt inspektionens mening

uppfyllde förslaget icke denna fordran. Sålunda hade inspektionen funnit

det anmärkningsvärt, att förslaget utginge från, att förluster skulle

i viss utsträckning täckas av staten med anlitande av skattemedel. Säkerhetsfonden

finge nämligen tagas i anspråk endast för täckande av kapitalförlust,

men däremot icke för täckande av ränteförlust. Den beräknade

säkerhetsfonden torde för övrigt icke förslå långt ens till täckande

av kapitalförluster. Jordbrukskreditutredningen hade själv framhållit,

att den tilltänkta avsättningen till dylik fond vore »så obetydlig, att även

under oväntat gynnsamma omständigheter en lång tidsperiod måste förflyta,

innan fonden kunde anses hava uppnått önskvärd styrka». Redan

från början borde enligt inspektionens mening åtgärder vidtagas för uppnående

inom rimlig tid av en betryggande inre fondbildning, och räntan

å utlämnade lån måste anpassas med hänsyn härtill.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att man även vid en

mycket försiktig utlåningspolitik ej torde kunna bortse från möjligheten,

att uppkommande kapitalförluster icke helt skulle kunna täckas av säkerhetsfondens

medel. För sådana eventuella överskjutande förluster, som

föranledde en avskrivning av lånefondens kapital till motsvarande del,

borde ersättning i sinom tid beredas riksgäldskontoret genom anvisande

av anslag å riksstaten av skattemedel.

Beträffande fondens eventuella oreglerade ränteskulder till riksgäldskontoret

hava fullmäktige anfört, att dessa lämpligen horde varje år före

den 1 november, i samband med riksgäldskontorets sedvanliga anmälningar

örn uppkomna förluster å statens utlåningsfonder m. m., anmälas

hos Kungl. Majit för erforderliga åtgärder.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att de i överensstämmelse med

reservanten Adler ville understryka den ekonomiska risk, staten kunde

komma att löpa på grund av den föreslagna utlåningen. För att

minska risken syntes det fullmäktige riktigt att räkna med en avsevärt

större avsättning till säkerhetsfonden, förslagsvis 0.5 procent.

Sparbanksinspektionen har anfört:

Det läge i sakens natur, att krediter mot ifrågavarande säkerhet ställde

stora anspråk på sakkunnigt bedömande och noggrant övervakande. Risken

ökades givetvis därigenom, att krediten bundes för lång tid. De belånade

inteckningarna skulle enligt förslaget ligga inom 75 procent av

fastställt belåningsvärde, som dock icke finge sättas högre än taxeringsvärdet.

Den förmånsrätt, som tillkomme oguldna räntor, arbetslöner samt

avdiknings- och odlingslån, kunde emellertid förhöja nämnda gräns mycket

avsevärt. Även under förutsättning av en noggrann och försiktig

värdering av fastigheten, verkställd i anledning av låneansökningen eller

kort tid dessförinnan, syntes den riskpremie, varmed jordbrukskreditutredningen

kalkylerat, vara alltför låg.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Styrelsen för Svenska bankföreningen bar uttalat, att det med hänsyn

till de risker, som bleve förbundna med den föreslagna rörelsen, syntes

erforderligt, att sådan jämkning vidtoges i förslaget, att behovet av en

någorlunda betryggande reserv för mötande av förluster bättre tillgodoså

ges.

Slutligen har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank anfört, att

styrelsen ställde sig skeptisk beträffande storleken av den del av annnie,

terna, som skulle avsättas mot förlustriskerna, vilka torde bliva betydande

med hänsyn till läget på de panter, som skulle belånas, men att styrelsen

ansåge i överensstämmelse med jordbrukskreditutredningen, att

denna fråga kunde överlämnas åt framtiden.

I fråga örn möjligheten att erhålla lån från fonden utan samband med

konvertering av redan förefintliga krediter har statskontoret anfört:

Det torde icke vara uteslutet, att genom den statliga låneorganisation,

som av jordbrukskreditixtredningen föresloges, en sekundärbelåning kunde

komma att uppstå utan det samband med konvertering av redan befintliga

sekundärlån, som med förslaget avsetts. En knappast önskvärd ökning

av jordbrukets skuldsättning av måhända avsevärd omfattning

skulle härigenom bliva följden.

Bank- och fondinspektionen har erinrat, att jordbrukskreditutredningens

förslag främst avsåge en konsolidering av redan befintlig gäld, även

örn de föreslagna bestämmelserna icke syntes utesluta ny skuldsättning.

Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende anfört:

Jordbrukskreditutredningen syntes för sin del förutsätta, att den nya

lånemöjligheten skulle få sin huvudsakligaste betydelse för konvertering

av redan befintliga lån. Den torde emellertid även kunna få ett visst

värde som ett medel för jordbrukare, som startade jordbruk eller vore i

behov av sekundärlån för jordbruksdriftens förbättrande, att utan anlitande

av borgensmän skaffa sig erforderliga lån. I detta sammanhang

förtjänade emellertid att framhållas, att erfarenheten ofta visat, att beredandet

av lånemöjligheter på särskilt gynnsamma villkor lätt bleve en

lockelse till större skuldsättning än nöden krävde.

Beträffande kapitalbehovet för den föreslagna lånefonden har statskontoret

anfört:

Av vissa uttalanden i betänkandet syntes kunna dragas den slutsatsen,

att, åtminstone under nuvarande ränteförhållanden, efterfrågan på de

föreslagna långfristiga lånen sannolikt komme att hålla sig inom tämligen

måttliga gränser. Enligt statskontorets mening kunde ifrågasättas, huruvida

icke det belopp av 40 miljoner kronor, som enligt utredningsmännens

förslag i rikssfaten för nästkommande budgetår skulle beräknas för kapitalavsättning

till fonden, borde kunna, till dess praktisk erfarenhet av förhållandena

på förevarande område vunnits, ganska väsentligt reduceras.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att den behövliga upplåningen

torde bliva av ganska begränsad omfattning.

Enligt styrelsens för Svenska bankföreningen åsikt syntes det icke vara

anledning att nu bestämma lånefonden till så stort belopp som av ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

53

redningen föreslagits. Lämpligare vore att göra början med en fond

av mindre storlek, som ökades örn och i den mån lånerörelsen utvecklades.

Även styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har framhållit, att

det syntes tvivelaktigt, huruvida fonden under nuvarande allmänna ränteläge

och konkurrens om utlåningen kunde komma att anlitas i mera

avsevärd omfattning.

Lika med jordbrukskreditutredningen och på do av utredningen anförda

skäl anser jag, att genomförandet av en konvertering, varom här

är fråga, medelst reguljära åtgärder från de kreditinstitutioners sida,

vilka hava hand örn den nuvarande sekundärbelåningen, svårligen skulle

kunna åstadkommas. Liksom utredningen håller jag före, att den för

närvarande lämpligaste formen för frågans lösning är, att en statlig lånefond

bildas, för vars handhavande särskilda regler fastställas. Fonden

synes kunna benämnas statens sekundärlånefond för jordbrukare. Mot

fondens förvaltning av riksgäldskontoret, på sätt jordbrukskreditutredningen

föreslagit, har jag ej funnit anledning till erinran.

Vad angår den föreslagna organisationen av låneverksamheten hava,

såsom framgår av de avgivna yttrandena, meningarna härutinnan varit

delade. Bland de nackdelar en enligt utredningens förslag anordnad

organisation ansetts medföra har i yttrandena med särskild styrka

framhållits dels den bristande enhetlighet, som komme att vidlåda

handläggningen av låneärendena, och dels den intressekonflikt vid långivningen,

som kunde uppkomma hos låneförmedlare, vilka själva bedreve

utlåning mot sekundära säkerheter, och som kunde tänkas föranleda

att vissa mera riskfyllda krediter överflyttades på fonden. I förstnämnda

hänseendet må erinras, att det givetvis ligger stor vikt uppå, att

låneansökningarna underkastas en enhetlig prövning. Då emellertid en av

den föreslagna nämndens främsta uppgifter skall vara att tillse, att lånefrågorna

bliva föremål för ett likartat och enhetligt bedömande från de

olika låneförmedlarnas sida, torde anmärkningen icke böra tillmätas någon

större betydelse. Nämnden saknar enligt förslaget icke heller möjligheter

vare sig att utöva kontroll eller att vidtaga rättelse, där så finnes

påkallat. Jämförelsen med Svenska bostadskreditkassan i förevarande avseende

synes ej övertygande. De låneärenden, låneförmedlarna få handlägga,

torde komma att som regel avse lägre belopp och sammanlagt utgöra

ett vida större antal än dem bostadskreditkassan har att pröva.

Beträffande dö uttalade farhågorna för en intressekonflikt vid långivningen

hos vissa låneförmedlare, som skulle kunna tänkas medföra

menliga verkningar för staten, synas dessa vara övedrivna. I förslaget

har skapats viss garanti mot en ur statens synpunkt icke önskvärd långivning

genom bestämmelsen att i behandlingen av låneärenden skall

deltaga ett ombud för statsverket, mot vars mening lån ej må beviljas.

Vidare kan och bör nämnden givetvis utöva uppsikt över låneförmedlarnas

handlande i förevarande hänseende. Visar sig någon låneförmedlare

Departements
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

mindre lämplig i denna sin egenskap, bör han naturligtvis skiljas från

uppdraget. På grund av vad sålunda anförts och då de skäl, jordbrukskreditutredningen

i övrigt åberopat till motivering av sitt organisationsförslag,

synas bärande, har jag ansett mig böra biträda detsamma.

De av jordbrukskreditutredningen behandlade spörsmålen örn räntegottgörelse

till staten för medel, som placerats i lånerörelsen, örn den

utlåningsränta, som skall tillämpas i fråga örn lån från fonden, örn

sättet för bestridande av förvaltningskostnaderna samt örn avsättning

av medel till en säkerhetsfond för mötaude av eventuella kapitalförluster

äga ett visst samband med varandra och kunna därför lämpligen upptagas

till gemensamt övervägande. Utredningens förslag i dessa delar, särskilt

vad angår den föreslagna säkerhetsfonden, har i yttrandena föranlett

vissa erinringar, vilka enligt min mening icke sakna fog. Därvid

bör främst uppmärksammas, att med säkerhetsfonden avses att täcka

uppkomna kapitalförluster men däremot icke ränteförluster. Dessa senare

förluster liksom ock sådana kapitalförluster, till vilkas gäldande säkerhetsfonden

ej förslår, tänker sig utredningen närmast skola täckas med

skattemedel. Uppenbarligen får vid dessa förhållanden anordningen

med en säkerhetsfond ett minskat värde. I likhet med statskontoret anser

jag; att uppläggandet av en dylik säkerhetsfond icke är motiverat. Uppkommande

förluster torde, örn så blir erforderligt, få täckas i samma

ordning som i dylikt fall tillämpas beträffande statens övriga utlåningsfonder,

nämligen genom anslag å riksstaten. Jämväl i övrigt biträder

jag statskontorets uppfattning, att någon giltig anledning icke finnes att

i budgettekniskt avseende behandla förevarande fond annorlunda än

andra liknande fonder. Riksgäldskontorets räntekostnader för de lånemedel,

som investerats för fonden, torde sålunda böra bestridas på samma

sätt som räntan å statsskulden i övrigt. Till täckande av förvaltningskostnaderna

torde, i överensstämmelse med vad som exempelvis gäller

beträffande egnahemslånefonden, böra upptagas anslag under nionde huvudtiteln.

En följd av denna anordning är å andra sidan, att avkastning

av fonden bör redovisas såsom inkomst under särskild inkomsttitel i riksstaten.

Vad angår den ränta, som låntagarna skola betala, biträder jag utredningens

förslag, innebärande att densamma bör för varje lån bestämmas

vid lånets beviljande och därefter oförändrad gälla under hela lånetiden.

Räntefoten torde böra för varje budgetår beträffande de lån, som därunder

beviljas, fastställas av Kungl. Majit. Dess beräknande synes, i anslutning

till vad riksgäldsfullmäktige anfört, böra ske med hänsyn tagen

till medelräntan under nästföregående budgetår för statens upplåning

mot obligationer. I överensstämmelse med utredningens förslag torde

emellertid —- på grund av statens utgifter för de med låneförelsen förr

enade förvaltningskostnaderna — utlåningsräntan böra överstiga sagda

medelränta med en halv procent. Örn omständigheterna därtill för
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

anleda torde hinder icke böra möta för Kungl. Maj:t att fastställa en

ännu något högre räntefot. Under de första åren av låneverksamheten.

till dess erfarenhet rörande densamma vunnits, torde anledning dock icke

föreligga att tillämpa annan räntesats än den enligt angivna grunder

lägsta möjliga. Skulle förhållandena gestalta sig sålunda, att en sänkning

av räntan finnes påkallad, torde, på samma sätt som beträffande

utlåningsräntan vid andra statens utlåningsfonder, frågan få underställas

riksdagen.

Beträffande redovisningen av i lånerörelsen inflytande medel torde böra

stadgas skyldighet för låneförmedlare och lånebiträden att ofördröjligen

inleverera uppburna räntor och amorteringar till nämnden. Det torde

böra åligga nämnden att till riksgäldskontoret redovisa inlevererade medel

före januari månads utgång varje år. I avbidan på dylik redovisning

böra medlen hållas insatta å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.

På enahanda sätt bör förfaras med sådana medel, vilka nämnden

mottager från riksgäldskontoret och vilka ej omedelbart erfordras i lånerörelsen.

Medel, vilka låneförmedlare mottager från nämnden, böra, i avbidan

på deras användning för med dem avsett ändamål, insättas å postgirokonto.

De bestämmelser, som sålunda föreslås skola gälla, innebära icke något

avsteg från den av jordbrukskreditutredningen uttalade, av mig såsom

riktig befunna principen, att låneverksamheten skall i görligaste

mån bära sig själv. Möjligheten att härvidlag följa utvecklingen förefinnes

i lika hög grad enligt det av mig förordade som enligt utredningens

förslag.

Enär i några yttranden uttalats tveksamhet, huruvida lån från fonden

bör beviljas i sådana fall, då med lånet ej avses att omlägga redan

erhållna krediter, vill jag framhålla, att enligt min mening hinder ej

bör möta att i dylika fall bevilja lån. Att den föreslagna hjälpaktionen

i främsta rummet avser att konvertera på ogynnsamma villkor erhållna

krediter, synes icke rimligtvis böra utesluta, att lån exempelvis beviljas

jordbrukare, som för startandet av ett eget jordbruk är i behov av kapital.

Såsom jag tidigare framhållit, kan tvekan råda rörande den omfattning,

den föreslagna låneverksamheten kan komma att erhålla. Det finnes

anledning antaga, att kreditinrättningarna med nuvarande förhållanden

på kapitalmarknaden söka behålla sina krediter. Aven örn utvecklingen

kommer att gå i nu antydda riktning, är därmed icke sagt, att fonden

förlorar sin betydelse. Oavsett omfattningen av lånerörelsen, kommer

fonden att äga sitt värde genom att i för låntagarna gynnsam riktning

påverka betalningsvillkoren för det slag av krediter, varom här är fråga.

I statsverkspropositionen för nästa budgetår har såsom kapital till

fonden beräknats ett belopp av 20,000,000 kronor. Sannolikt torde nämnda

belopp förslå för ändamålet. T allt fall synes anledning saknas att.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

innan erfarenhet vunnits rörande lånebehovet, anvisa högre belopp än

det sålunda beräknade.

Något anslag till förvaltningskostnaderna har icke beräknats i statsverkspropositionen.

En tillförlitlig beräkning av medelsbehovet för detta

ändamål torde icke för närvarande vara möjlig. Jag hemställer, att anslagsbeloppet

för nästa budgetår bestämmes till 50,000 kronor att anvisas

såsom förslagsanslag.

Det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till kungörelse

angående statens sekundärlånefond för jordbrukare bar avfattats i överensstämmelse

med av mig i det föregående tillstyrkta grunder. Förslaget

torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet. Beträffande detaljbestämmelserna

i detsamma torde jag, utöver vad förut anförts, få

göra följande erinringar.

Fondens ändamål.

1 §.

Denna paragraf, som avhandlar fondens ändamål och lämnar definition

å vad med jordegendom bör förstås, är, bortsett från den avvikelse,

som föranletts av fondens ändrade benämning, likalydande med § 1 i

jordbrukskreditutredningens förslag. Ett av Stockholms läns och stads

trädgårdsråd väckt yrkande att jämväl fastighet, varå enbart trädgårdsskötsel

bedrives, skulle i förevarande hänseende betraktas såsom jordegendom

bär jag sålunda ej funnit skäl biträda.

Fondens förvaltning.

2 §.

I överensstämmelse med stadgandet i § 2 av jordbrukskreditutredningens

förslag har under förevarande paragraf föreskrivits, att fonden skall

förvaltas av riksgäldskontoret.

I § 3 första stycket av jordbrukskreditutredningens förslag stadgas,

att medel, som av staten anvisats till fonden, skola innestå hos riksgäldskontoret,

så länge de ej tagas i anspråk för lånerörelsen.

Med avseende å berörda stadgande hava fullmäktige i riksgäldskontoret

yttrat:

Den formulering, jordbrukskreditutredningen givit i ifrågavarande

stycke, syntes tyda på att utredningen antagit, att riksgäldskontoret

städse skulle hålla av statsmakterna till utgående av lånemedel anvisade

medel till hela deras belopp i beredskap för respektive ändamål. Detta

vöre emellertid ej fallet, utan riksgäldskontoret sökte anpassa sin upplåning

efter de beräknade uttagen å anslagen och ej efter dessas sammanlagda

belopp. För att underlätta riksgäldskontorets beräkningar av dess

upplåningsbehov. borde den nämnd, som skulle handhava lånerörelsen

för statens räkning, uppgiva sitt medelsbehov för viss tidrymd, exempelvis

ett kvartal framåt. En sådan förhandsuppgift utgjorde givetvis

ej något hinder för nämnden att undantagsvis uttaga större belopp än

det uppgivna, därest detta skulle visa sig otillräckligt.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I enlighet härmed hava fullmäktige hemställt, att ifrågavarande stycke

måtte givas det innehåll, att medel, som av staten anvisats till fonden,

skulle utbetalas av riksgäldskontoret i den mån de erfordrades för

lånerörelsen.

Riksgäldsfullmäktiges hemställan med avseende å innehållet i ifråga- Departtmentsvarande

stycke har i departementsförslaget i huvudsak beaktats, var- ***

jämte stycket uppflyttats till förevarande paragraf. Vad fullmäktige i

detta sammanhang i övrigt anfört synes jämväl böra gälla.

Lånerörelsens organisation m. m.

3 *.

Förevarande paragraf, som angiver, att ledningen av lånerörelsen skall

för statens räkning handhavas av en nämnd, och upptager bestämmelser

örn dennas verksamhetsort och sammansättning, är likalydande med § 4

i jordbrukskreditutredningens förslag.

4 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn låneförmedlare. Beträffande

det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser hänvisas till

vad härom anförts i redogörelsen för förslagets allmänna grunder. Paragrafen

överensstämmer med § 5 i jordbrukskreditutredningens förslag.

5 §.

Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn lånebiträden, överensstämmer

med § 6 i jordbrukskreditutredningens förslag.

6 §.

De här meddelade föreskrifterna örn vem som äger bestämma arvoden

åt nämndens ledamöter samt ersättningar till låneförmedlare, lånebiträden

och övriga funktionärer inom lånerörelsen äro likalydande med

motsvarande bestämmelser i § 8 av jordbrukskreditutredningens förslag.

Lånerörelsens bedrivande.

7 $.

I denna paragraf angivas befogenheterna för låneförmedlarna och

deras styrelser. Paragrafen överensstämmer med § 10 i jordbrukskreditutredningens

förslag.

8 $.

Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka beslutanderätten i fondens

ärenden eller vissa av dem skall kunna överlåtas på ett arbetsutskott

inom låneförmedlares styrelse eller, där bankaktiebolag anlitats

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

som låneförmedlare, åt styrelsen för kontor, som för låneförmedlingen

användes, överensstämma med stadgandena i § 11 av jordbrukskreditutredningens

förslag.

9 §•

Förevarande paragraf, vari angives, att i behandlingen av fonden rörande

ärenden skall deltaga ett av Kungl. Majit förordnat ombud, mot

vars mening lån ej får beviljas, överensstämmer med § 12 i jordbrukskreditutredningens

förslag.

10 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna örn åliggande för

nämnden och låneförmedlarna att föra räkenskaper och protokoll samt

för låneförmedlarna dessutom att lämna fortlöpande redovisning motsvara

stadgandena i § 13 första och tredje styckena av jordbrukskreditutredningens

förslag.

11 §•

För innehållet i denna paragraf, som upptager bestämmelser örn placering

av medel, som ej omedelbart erfordras i lånerörelsen, örn nämndens

redovisningsskyldighet till riksgäldskontoret samt örn vissa åligganden

med avseende å influtna räntor och amorteringar, har tidigare

redogjorts.

12 §.

Denna paragraf, som handlar örn förvaring av de för fondens räkning

mottagna lånereverserna och säkerhetshandlingarna, är likalydande med

§ 14 i jordbrukskreditutredningens förslag.

13 §.

Enligt § 15 första stycket i jordbrukskreditutredningens förslag skola

ledamöter av nämnden eller av låneförmedlares styrelse eller i fall, varom

i 8 § förmäles, kontorsstyrelse vara solidariskt ansvariga för skada, som

de uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fonden.

I § 15 andra stycket av nämnda förslag stadgas, att låneförmedlare ej

är ansvarig för skada, som av styrelseledamot eller annan tillskyndas

fonden.

I motiveringen till sagda paragraf har jordbrukskreditutredningen

anfört:

Såsom förut framhållits, kunde kreditinrättningarna icke förväntas

vilja åtaga sig uppdraget att handhava fondens rörelse under annan förutsättning

än att det stöde klart, att de icke med sina medel bleve ansvariga

för de i fondrörelsen vidtaga åtgärderna. Kreditinrättningar
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. May.ts proposition nr 187.

lias delägare eller huvudmän bleve icke i tillfälle att å sina stämmor

taga befattning med fondens angelägenheter. Det bleve vederbörande

styrelse, som komme att vidtaga åtgärderna och fatta besluten i fondens

ärenden, och det bleve de styrelseledamöter, vilka genom uppsåtligt fel

eller vårdslöshet orsakat fonden skada, men icke institutet självt, som

finge bära påföljden av det förelupna. Det vore självfallet, att, örn någon

bos kreditinrättningen anställd person, som ej tillhörde styrelsen, skulle

genom förgripligt handlingssätt tillskynda fonden skada, fonden alltid

finge med sitt skadeståndsanspråk vända sig mot denne och därjämte

ägde söka styrelsen, därest denna skulle befinnas hava uppsåtligen eller

genom vårdslöshet medverkat i det skedda. I de här dryftade ersättningsfrågorna

komme således fondens förhållande till den, som handhade

dess lånerörelse, och dennes medhjälpare att vara detsamma som

örn rörelsens handhavande anförtrotts åt en statsmyndighet. De stadgande^

som synts erforderliga för att klarlägga det nu berörda rättsläget,

hade meddelats i § 15.

Något stadgande motsvarande bestämmelsen i § 15 andra stycket av

jordbrukskreditutredningens förslag har icke upptagits i departementsförslaget.

Jag har nämligen ansett det rimligt, att låneförmedlare i samma

utsträckning som annan uppdragstagare blir ansvarig gentemot uppdragsgivaren

— i detta fall staten — för skada, som tillskyndas av personer

i låneförmedlarens tjänst. Att kreditinrättningarna skulle vägra

att under dylik förutsättning åtaga sig uppdraget såsom låneförmedlare

torde näppeligen behöva befaras.

Med hänsyn till det ansvar för omhänderhavda medel ur fonden, som

sålunda kommer att åvila låneförmedlare, har det synts mig ej vara erforderligt,

att styrelseledamöternas ansvarighet för samma medel göres

mera omfattande än som utan särskilt stadgande följer av allmänna rättsregler.

Vad åter nämndens ledamöter angår torde de böra få underkasta

sig solidarisk ansvarighet för skada, som de uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskynda fonden.

Revision.

14 §.

I denna paragraf inrymmas bestämmelser örn revision av nämndens

och låneförmedlarnas räkenskaper och förvaltning samt örn nämndens

och låneförmedlarnas revisorer. Paragrafen överensstämmer med § 16

i jordbrukskreditutredningens förslag.

15 §.

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn den ordning, i vilken

revisionen skall verkställas, till vem revisionsberättelserna skola avgivas,

deras innehåll i visst avseende samt örn vem som beslutar angående ansvarsfrihet,

motsvarar § 17 i jordhrukskreditutredningens förslag. Sistnämnda

paragraf har i departementsförslaget allenast undergått den änd
-

Departements
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ring, som påkallats av att revisionsberättelserna ansetts böra ingivas

till chefen för jordbruksdepartementet i stället för till chefen för finansdepartementet.

16 $.

I anslutning till vad i 13 § föreslagits torde den i § 18 i jordbrukskreditutredningens

förslag stadgade ansvarigheten böra inskränkas att avse

nämndens revisorer.

I? tlånlngs villkor.

17 $.

Bestämmelserna i denna paragraf, som handla örn utlåningsräntan och

sättet för dennas fastställande, motsvara stadgandena i § 19 av jordbrukskreditutredningens

förslag. Rörande dessa bestämmelser hänvisas

till vad i det föregående anförts.

18 $.

Första stycket första punkten, som stadgar viss begränsning i fråga örn

lånebelopps storlek, överensstämmer med § 20 första stycket första punkten

i jordbrukskreditutredningens förslag.

I § 20 första stycket andra punkten av utredningens förslag föreskrives.

att i jordegendomens belåningvärde ej må inräknas värdet å växande

skog.

I motiveringen till förslaget i denna del har jordbrukskreditutredningen

anfört:

Genom ar 1930 vidtagna författningsändringar hade det medgivits hypoteksföreningarna

att vid sina värderingar av fastigheter i belåningsvärdet

inräkna, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog. Utvecklingen

hittills gjorde det sannolikt, att tidigare gjorda antaganden örn behövligheten

av denna lättnad varit i någon mån överdrivna. Skogsbelåning från

hypoteksföreningarnas sida hade förekommit i endast mycket ringa omfattning.

Icke allenast detta förhållande utan framför allt de stora risker,

vilka måste vara förenade med att till en så hög gräns, som i fråga

örn sekundärbelåningen voro föreslagen, belåna en sådan tillgång som

växande skog torde böra föranleda till att beträffande lån från fonden

icke ifrågasätta skogens inräknande i egendomsvärdet. Det borde ihågkommas,

att sekundärlanen vöre avsedda att vara mångåriga, och att erfarenheten

visade, att rotprisen för skog vore underkastade starka växlingar.

Skulle det i fråga örn primärbelåningen lämnade medgivandet

utsträckas att gälla jämväl lånen från fonden, måste detta föranleda en

motsvarande utvidgning av 1930 års lag örn begränsning av rätten att

avverka skog å intecknad fastighet. Enligt denna lag ägde skogsvårdsstyrelsen,

då hypoteksförening meddelade lån mot inteckning i fastighet

med växande skog och mellan fastighetsägaren och föreningen överenskommelse

träffades, att viss inskränkning skulle gälla i rätten att avverka

skogen, på begäran av föreningen meddela föreskrift, att de överenskomna

bestämmelserna skulle lända till efterrättelse, samt därefter utöva uppsikt

över föreskriftens efterlevnad. Hade lånet infriats eller häftade fastig
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majlis proposition nr 167.

heten ej lungre därför eller hade föreningen förklarat sig icke vidare påfordra

föreskriftens tillämpning, ändå att fastigheten alltjämt svarade för

lånet, skulle föreskriften upphöra att gälla. Då i förordningen angående

allmänna grunder för hypoteksföreningarnas verksamhet stadgades, att

föreskriftens tillämpning ej finge upphöra förrän lånet nedgått till det

belopp, som kunnat beviljas även utan skogens belåning, borde detta stadgande

antagas å andra sidan förutsätta, att föreskriftens tillämpning

skulle upphöra, så snart omständigheterna gjorde det möjligt. Skulle

emellertid den växande skogen bliva föremål även för sekundärbelåniug,

vöre det uppenbart, att ifrågavarande föreskrifter, vilkas övervakande ju

bekostades av låntagarna, måste förbliva i tillämpning under hela den tid,

någon del av sekundärlånet återstode ogulden.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden hade jordbrukskreditutredningen

i § 20 första stycket av förslaget upptagit förbud mot att vid lämnande

av lån från fonden i belåningsvärdet inräknades värdet å växande

skog.

I det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet av herr Svensson hav

denne, med instämmande av herr Adler, hemställt, att i belåningsvärdet

måtte inräknas jämväl värdet å växande skog.

Svensson har till stöd för sin mening anfört:

I stora delar av landet vore skogen av avgörande ekonomisk betydelse

för jordbrukarna. Detta gällde icke endast Norrland utan även betydande

delar av Småland, Värmland, Västmanland och Dalarna samt i viss utsträckning

andra landskap. I dylika trakter av vårt land vore jordbrukarna

ofta mera beroende av inkomst från skogen än från den odlade

jorden, varav även framginge, att egendomarnas skogsvärde vore av minst

lika stor betydelse som jordvärdet. Att rotvärdet å växande skog kunde variera

starkt vore riktigt, men å andra sidan torde detta värde sett på längre

sikt kunna anses i stort sett ganska konstant. Vad beträffade risken vid

belåning av skog, som brukades i förening med jordbruk, vore denna enligt

reservantens mening icke större än vid belåning av jord, om behöriga

säkerhetsåtgärder vidtoges. Liksom det läge i jordbrukarens intresse att

väl hävda sin jord, vore det i bans intresse, att vårda skogen, för att denna

skulle ge så god och varaktig avkastning som möjligt. Om motsatsen konstaterades,

borde och måste ett lån uppsägas, vare sig belåningsvärdet utgjordes

av jord eller skog. Att skog i och för sig icke skulle vara ett lämpligt

objekt för långfristig kredit kunde reservanten för sin del icke finna.

Snarare borde skogen med sin långa omloppstid vara särskilt lämpad som

underlag för dylik kredit. Genom en fördelaktig låneform skulle möjlig

heter öppnas framförallt för de mindre jordbrukarna att låta skogen växa

till dess den mest lämpliga avverkningstiden vore inne, och då skogen

voro en av vårt lands värdefullaste naturtillgångar, vore detta en fördel,

som icke borde underskattas vare sig ur den enskildes eller ur det allmännas

synpunkt.

Kostnaden för övervakning i samband med skogsbelåning torde icke be

hova bli avsevärd, då redan nu en allmän uppsikt enligt skogsvårdslagen

ägde rum. För vinnande av ökad trygghet torde även utan olägenhet

kunna föreskrivas skyldighet att brandförsäkra belånad skog.

Utan att möjlighet bereddes att som grund för belåning medtaga skogsvärdet

skulle stora grupper av vårt lands jordbrukare gå miste örn de fördelar

i kredithänseende, som föreliggande förslag vore avsett att bereda

s. 62 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dem. Med hänsyn härtill hade reservanten icke kunnat biträda den formulering,

som § 20 erhållit i förslaget.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att de biträdde jordbrukskreditutredningens

ståndpunkt beträffande belåning av växande skog och sålunda

avstyrkte det av herr Svensson framförda förslaget.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap bär däremot förklarat, att sällskapet

anslöte sig till den mening, som kommit till uttryck i herr Svenssons

yttrande.

Vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt anser

jag icke kunna frånkännas giltighet, även örn beaktansvärda skäl tala

jämväl för den av reservanterna framförda meningen. Särskilt synes det

av utredningen påpekade, av reservanterna vitsordade förhållandet, att

rotprisen för skog äro underkastade starka växlingar, i förevarande hänseende

böra tillmätas betydelse. Det torde visserligen vara riktigt, att,

såsom reservanterna framhållit, värdet å växande skog, sett på längre

sikt, är ganska konstant. Men örn, å andra sidan, låntagaren under tider

av vikande skogspriser drabbas av ekonomisk misär, lärer det icke kunna

undgås, att fonden tillskyndas avsevärda förluster, därest i belåningsvärdet

inräknats jämväl värdet å skogen. På grund av vad sålunda anförts

har jag, örn än med någon tvekan, ansett mig böra biträda jordbrukskreditutredningens

förslag i denna del.

Andra stycket, vari föreskrifter meddelas örn fastställande av egendoms

belåningsvärdet, motsvarar § 20 andra stycket i jordbrukskreditutredningens

förslag.

19

I första stycket stadgas, att till minst det belopp, till vilket lån beviljas,

skall finnas säkerhet av inteckning eller inteckningar liggande inom tre

fjärdedelar av egendomens belåningsområde. Motsvarande föreskrift

återfinnes i § 21 första stycket av jordbrukskreditutredningens förslag.

Den avvikelse härifrån, som skett i departementsförslaget, har motiverats

därav, att den av utredningen angivna formuleringen kan tänkas föranleda

tolkningssvårigheter samt dessutom icke synes utesluta möjligheten, att

till säkerhet för lån lämnas fordringsinteckningar liggande utom tre

fjärdedelar av egendomens belåningsvärde. Departementsförslagets formulering

ansluter sig nära till vad som härutinnan gäller för bostadskreditföreningarna.

Enligt § 21 andra stycket i jordbrukskreditutredningens förslag må lån

ej från fonden beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med bättre

rätt äro placerade på sätt, som må anses vara för fonden betryggande.

Utredningen har till stöd härför anfört:

Från fondens synpunkt torde det i allmänhet vara fördelaktigast, att

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

fastighetens primärlån vore placerat hos vederbörande hypoteksförening.

Att uppställa en oavvislig fordran härå hade dock ej synts lämpligt. Men

det borde förutsättas, att vid ifrågavarande konvertering även primärbelåningen

ägnades synnerligt beaktande och att tillfället begagnades att

söka få jämväl denna ordnad på bästa sätt.

I anslutning till nämnda yttrande av jordbrukskreditutredningen bär

styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anfört bland annat:

Såvitt jordbrukskreditutredningen med ifrågavarande yttrande avsett

att rekommendera åtgärder eller påtryckningar av ett eller annat slag i

syfte att föranleda överflyttningar av primärlån från sparbanker till hypoteksföreningar

i samband med utlåning från den föreslagna fonden,

måste styrelsen på det kraftigaste varna för konsekvenserna därav. Det

vore visserligen naturligt, att fordringsinteckningar med bättre rätt än de

sekundära inteckningarna skulle vara på betryggande sätt placerade, men

så vore enligt styrelsens mening fallet, örn de vore placerade i sparbank.

Det borde därför i den föreslagna lagstiftningen eller, liksom fallet vore

beträffande förordningen örn bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna,

i motiven tydligt utsägas, att en hos sparbank belånad primärinteckning

skulle ur fondens synpunkt anses på betryggande sätt placerad.

Det vore rent av tillrådligt att i tillämpningsföreskrifterna införa en

erinran örn att låneförmedlare och lånebiträden vid utlämnande av lån

från den ifrågasatta fonden icke borde fordra överflyttning till annan

kreditinrättning av primärinteckning, som vore belånad i sparbank. Därest

dylika överflyttningar av primärlån från sparbanker till andra kreditinrättningar

bleve en följd av utredningens förslag, skulle nämligen

med all sannolikhet sparbankerna i stort sett komma att sakna möjlighet

att omplacera de sålunda frigjorda medlen på annat sätt än i obligationer,

vilket med hänsyn till rådande ränteläge på obligationsmarknaden och

ovissheten av dess varaktighet skulle medföra risker av svåröverskådlig

räckvidd. Den skada, som genom sådana överflyttningar kunde komina

att tillskyndas sparbankerna, skulle givetvis indirekt drabba även jordbruket,

för vilket de lokala sparbankerna även i fortsättningen torde

kunna väntas bliva oumbärliga kreditanstalter.

Lika med jordbrukskreditutredningen anser jag, att lån ej bör beviljas, Departementsmed

mindre framförvarande fordringsinteckningar blivit på ett betryg- chefen.

gande sätt placerade. Vad utredningen anfört till stöd härför synes emellertid

kunna bliva föremål för en alltför rigorös tolkning. Till förebyggande

härav vill jag framhålla, att jag finner det vara uppenbart, att en

primärinteckning, som belånats exempelvis i en sparbank, blivit ur nu ifrågavarande

synpunkt på ett betryggande sätt placerad. Även då en dylik

inteckning belånats hos andra kreditinrättningar eller hos enskilda, måste

i många fall fordran på en betryggande placering anses uppfylld. Några

allmängiltiga bestämmelser härutinnan kunna uppenbarligen icke meddelas

utan måste frågan enligt min mening prövas från fall till fall. Stycket

har, bortsett från en jämkning av formell art, oförändrat upptagits i

departementsförslaget.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Tredje stycket första punkten, vari såsom villkor för beviljat låns utlämnande

föreskrives, att samtliga fordringsinteckningar med bättre rätt

skola pantförskrivas jämväl till säkerhet för fonden, överensstämmer med

§ 21 tredje stycket i jordbrukskreditutredningens förslag.

Till stöd för denna bestämmelse bar utredningen anfört bland annat:

Nämnda föreskrift åsyftade att hindra fastighetsägarna från att, örn

ägarehypotek funnes eller uppkomme å en framförliggande inteckning,

belåna detta på sätt, som exempelvis med hänsyn till risk för uppsägning

kunde medföra olägenheter för efterföljande inteckningshavare. Däremot

borde föreskriften icke användas till att hindra, att en låntagare, som

verkställt en avbetalning å ett inteckningslån hos en kreditanstalt, erhölle

nytt lån därstädes mot den genom avbetalningen frigjorda inteckningen.

Under förutsättning att ökad risk genom minskning av fastighetsvärdet

icke uppkommit, borde givetvis från fondens sida icke vägras

medverkan till dylik åtgärd.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har härutinnan yttrat:

Bestämmelsen i förevarande stycke kunde leda till att, allt efter som

amorteringen å primärlånet fortskrede, hela hypoteket så småningom

överginge till att utgöra säkerhet för sekundärlånet, samt att låntagaren

därigenom skulle fråntagas möjligheten att för påfyllnad av sitt primärlån

disponera över uppkommet amorteringstillgodohavande. Bestämmelsen

örn pantförskrivning av överhypotek borde därför enligt styrelsens

åsikt inskränkas att avse inteckningarna allenast i den mån dessa

ej behövdes för säkerställande av befintliga eller blivande primärlån. Styrelsen

toge fasta på den i motiven uttalade ståndpunkten meri vidhölle

dock sitt ändringsyrkande.

Då utredningens författningsförslag i förevarande punkt icke synes väl

överensstämma med de i motiven gjorda uttalandena, har till motsvarande

stadgande i departementsförslaget gjorts ett tillägg av huvudsakligt

innehåll, att vederbörande låneförmedlare äger i särskilt fall medgiva,

att låntagare tillkommande andel av framförvarande fordringsinteckningar

må i första hand pantförskrivas för annat lån. Genom detta tilllägg

böra de av styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank framförda

önskemålen i huvudsak kunna tillgodoses samtidigt som de i motiveringen

till ifrågavarande stadgande anförda synpunkterna vinna beaktande.

20 §.

I § 22 av jordbrukskreditutredningens förslag stadgas, att lån utan fastställd

amortering icke må från fonden meddelas.

I motiveringen till denna bestämmelse har jordbrukskreditutredningen

anfört bland annat:

Det syntes icke böra ifrågasättas annat än att den belåning, varom här

vore fråga, utan undantag skulle vara förbunden med skyldighet till amortering

enligt fastställd plan. Fastställande av sådan skyldighet överensstämde

med långivningens syftemål och vore jämväl betingad av den förhållandevis

höga gränsen för belåningen. Att amorteringsplan således

alltid skulle finnas, behövde dock icke betyda, att oundgängligen varje år

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 187.

65

av lånetiden skulle vara betungat med amortering. Fastmera borde tillfälle

finnas att uppgöra amorteringsplaner av skiftande slag, som i möjligaste

mån anslöte sig till de individuella behoven, således exempelvis

innefattande ett eller annat amorteringsfritt år.

Jordbrukskreditutredningen hade haft under övervägande att i denna

paragraf införa en bestämmelse örn den högsta tid, för vilken lån finge utlämnas

från fonden.

Enligt utredningens mening vore det ur ekonomiska och sociala synpunkter

önskvärt, att jordbrukarna under normala förhållanden i största

utsträckning undveke att belåna sina egendomar till den jämförelsevis

höga gräns, som här avsåges, och att ifrågavarande krediter i varje fall

icke bleve av längre varaktighet än nödigt. Dylik belåning borde icke

utgöra en varaktig belastning å jordbrukarnas fastigheter, utan borde

allenast anlitas, då omständigheterna med nödvändighet påkallade densamma.

Även örn det sålunda principiellt borde eftersträvas, att för de högt

liggande sekundärlånen fastställdes en förhållandevis stark tidsbegränsning,

vore det dock icke möjligt att vid en konverteringsoperation, då det

gällde att utbyta redan förefintliga krediter mot fördelaktigare ordnade

sådana, strängt uppehålla nämnda princip. Man måste nämligen härvid

taga hänsyn till att en kort lånetid nödvändigtvis medförde större amorteringar

och därmed kunde reducera eller helt äventyra fördelarna för

jordbrukarna av den ifrågasatta aktionen.

Utredningen har å sid. 47—49 i betänkandet uppgjort tabeller, utvisande

bl. a. storleken av de annuiteter, som på grundval av en räntesats av respektive

4 och 4.25 procent skulle vid varje års slut erläggas för ett lån å

1,000 kronor vid en amorteringstid av alternativt 20 år, 25 år och 30 år.

Till dessa tabeller torde jag få hänvisa.

I anslutning till tabellerna har jordbrukskreditutredningen vidare

yttrat:

Trots att amorteringarna vid en amorteringstid av 20 år bleve tämligen

stora och under vissa förhållanden kunde tänkas verka nog så betungande,

skulle jordbrukskreditutredningen dock av förut angivna principiella

skäl vara benägen att föreslå nämnda amorteringstid såsom maximum,

varvid emellertid borde förutsättas, att denna tid i särskilda fall skulle

kunna överskridas. Utredningen hade emellertid icke ansett sig kunna med

bestämdhet göra gällande, att nämnda gräns vore den ur olika synpunkter

lämpligaste och hade vid sådant förhållande stannat vid att icke i sitt

förslag upptaga någon fixerad maximitid. Därest vid ärendets fortsatta

behandling material skulle framkomma, som kunde möjliggöra upptagandet

i 1''öi’ordningen av en föreskrift i förevarande ämne, syntes intet vara

att erinra mot att på grundval därav dylik föreskrift bomme till stånd.

Örn så ej skedde, borde det ankomma pä nämnden att söka åstadkomma

en praxis i nu ifrågavarande hänseende, sorn tillgodosåge jordbrukarnas

rimliga behov utan att strida mot sunda ekonomiska principer.

Oavsett örn en maximitid upptoges i författningen eller icke, ansåge

jordbrukskreditutredningen, såsom redan antytts, att amorteringstidens

närmare bestämmande borde bero av en prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall — bland annat den tillämnade användningen av de

upplånade medlen — och att densamma icke borde bestämmas längre än

JU tinno lill riksdagens protokoll I sami. Nr 1S 7. ^

s. 66 Kontrollera mot PDF

Xiapartementathafen.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

söm vore erforderligt. Om en högsta amorteringstid fixerades i författningen,

borde denna icke bliva den normalt tillämpade, utan borde lånen

i allmänhet meddelas för kortare tid än den sålunda angivna maximitiden.

I fråga örn amorteringstidens längd bar Sveriges allmänna lantbrukssällskap

anfört:

,Vad beträffade frågan örn löptiden för de föreslagna krediterna syntes

det sällskapet, i motsats till jordbrukskreditutredningen, att en skuldsättning

inom jordbruket upp till den gräns, som här föreslagits för sekundärlånen,

ej i och för sig skulle med nödvändighet fordra, att en speciellt

kort amorteringstid på den grund fastställdes för dessa lån. Sällskapet

ville därför framhålla önskvärdheten av att amorteringstiden för de ifrågasatta

krediterna ej onödigt beskures på grund av deras karaktär av

sekundärkrediter. Av större vikt vore, att ännu högre liggande krediter

i första hand kunde amorteras, vilket emellertid försvårades genom hastig

avbetalning av nu ifrågavarande sekundärlån.

Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att amorteringstiden borde

maximeras och att amorteringen borde utgå i fasta annuiteter. För att reducera

statens risker vid utlåningen torde det vara lämpligt, att annuiteterna

utginge halvårsvis. Särskilda möjligheter för en snabbare återbetalning

borde beredas låntagarna.

I likhet med jordbrukskreditutredningen anser jag, att den belåning,

varom här är fråga, skall utan undantag vara förbunden med skyldighet

till amortering. Ej heller har jag något att erinra mot att amorteringsplaner

av skiftande slag uppgöras, vilka ansluta sig till de olika

behoven. Att i författningen upptaga någon fixerad maximitid för amorteringarna

synes ej vara erforderligt. Amorteringstiden bör ej vara

alltför kort, enär därigenom svårigheter för jordbrukarna att komma ut

med räntor och amorteringar kunna tänkas uppstå. Som amorteringstid

torde normalt böra gälla tjugo år med möjlighet att i särskilda fall fastställa

en längre amorteringstid. Lämpligt synes vara, att lån återbetalas

genom fasta annuiteter vid varje års slut, lika för varje år. Därigenom

vinnes, att annuiteterna bliva jämnt fördelade under hela amorteringstiden

och att låntagaren städse vet dessas storlek. I övrigt synes en viss

frihet böra inrymmas åt nämnden att härutinnan bestämma. Frånsett

en mindre jämkning har jordbrukskreditutredningens förslag i denna

del oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Reglementarisk® föreskrifter.

21 §.

Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn i vilken ordning de

ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande nämndens, låneförmedlarnas

och lånebiträdenas arbete samt villkoren för utlåning från

fonden och vad därmed har samband, skola meddelas, är likalydande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 67

med § 23 i jordbrukskreditutredningens förslag. I detta sammanhang må

framhållas, att utredningen upprättat ett förslag till kungörelse med närmare

föreskrifter angående användningen av statens lånefond för sekundärlån

mot inteckning i jordegendom (betänkandet sid. 12), till vilket jag

torde få hänvisa.

Tiden för den av mig föreslagna kungörelsens ikraftträdande torde böra

bestämmas till den 1 juli 1935.

Forslaget till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande

av ackord m. m.

Jag övergår nu till frågan om fortsatt ackordslåneverksamhet och därmed

sammanhängande spörsmål.

Jordbrukskreditutredningen har å sid. 23—29 i betänkandet den 16 november

1934 med utgångspunkt från ett av jordbruksutredningen den 12

april 1932 avgivet betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets

kreditsvårigheter lämnat en kortfattad översikt rörande hittills

gällande bestämmelser angående ackordslån och stödlån till jordbrukare.

Till denna översikt torde jag få hänvisa.

Enligt det av jordbrukskreditutredningen framlagda förslaget till kungörelse

i ämnet skall lån kunna beviljas jordbrukare i främsta rummel

för genomförande av ackord. Förslagets bestämmelser härutinnan överensstämma,

bortsett från föreskrifterna örn lånebeloppens storlek, i stort

sett med vad som för närvarande gäller. Vidare kan lån meddelas för förekommande

av exekutiv försäljning av en jordbrukares fastighet eller

hans för jordbruket nödiga inventarier. I samband med lån för någotdera

av nu angivna ändamål medgiver förslaget slutligen lån för anskaffande

av yttre inventarier till jordbruket eller reparation av till fastigheten

hörande ekonomibyggnader under villkor, att den med lånet avsedda anskaffningen

eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets

fortsatta bedrivande. Liksom hittills skola för behandlingen av

lånefrågorna finnas en för riket gemensam centralnämnd samt för varje

hushållningssällskaps verksamhetsområde en lånenämnd. Lån skola kunna

beviljas till belopp upp till 25,000 kronor, dock att lån till högre belopp

än 10,000 kronor endast må beviljas efter medgivande av centralnämnden.

Med avseende å lånebeloppens storlek stadgar förslaget emellertid vissa

relativa gränser, olika alltefter de ändamål, för vilka lånen skola utgå.

För genomförande av ackord får lån sålunda icke beviljas till högre belopp

än 800 kronor, ökat med 40 procent av uppskattade värdet av låntagarens

fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, 25 procent av

dennas uppskattade värde. Lån för förekommande av exekutiv försäljning

får ej meddelas till större belopp än som motsvarar 30 procent av

Jordbruks
krediiulred
ningen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

uppskattade värdet av låntagarens fastighet eller, om han brukar annans

fastighet, 20 procent av dennas uppskattade värde. Slutligen må lån

för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader

icke utlämnas till större belopp än som motsvarar 5 procent av

fastighetens uppskattade värde.

För jordbrukskreditutredningens motivering till fortsatt ackordslåneverksamhet

har jag tidigare redogjort.

Vad angår frågan örn lån för förekommande av exekutiv försäljning

har utredningen anfört:

Även där en jordbrukare icke befunne sig pä obestånd, kunde hans läge

vara sådant, att hans fortsatta näringsutövning allvarligt hotades. Sålunda

kunde han, oavsett örn skulderna överstege tillgångarna, sakna

medel till betalning av räntor och amortering å lån och till följd härav

hava att befara exekutiva åtgärder mot egendomen. Visserligen torde

våra kreditinrättningar under de gångna för jordbrukarna bekymmersamma

åren i stort sett hava visat förståelse för dessa svårigheter och

icke utan starka skäl skridit till exekutiva åtgärder, men det hade likväl

icke kunnat undvikas, att även skötsamma jordbrukare, som drabbats av

krisen, måst gå från gård och grund. Säkerligen skulle i många fall, örn

de exekutiva åtgärderna kunnat förhindras, jordbrukaren hava kunnat

under några år av förbättrade jordbrukskonjunkturer konsolidera sin

ställning och efter hand göra rätt för sig. Emellertid hade utredningen

ansett det varken vara nödigt eller lämpligt att i det nuvarande förbättrade

läget ifrågasätta lagstiftning för möjliggörande av moratorium eller

liknande åtgärder till förhindrande av exekutiva förfaranden mot jordbrukare.

En sådan lagstiftning skulle icke kunna undgå att medföra

konsekvenser för vårt lands hela ekonomiska liv och skulle även kunna

bliva till skada för jordbruket, bland annat genom minskning i dess kreditvärdighet.

Åtgärder av dylik ingripande natur borde enligt jordbrukskreditutredningens

mening icke vidtagas utan starkt tvingande skäl.

Däremot hade utredningen funnit, att det icke borde möta betänkligheter

att, i anslutning till hittillsvarande ackordslånebestämmelser, skapa

möjlighet till lån av statsmedel även till förebyggande av exekutiv försäljning

av jordbrukares egendom. Där exekutiva åtgärder hotade från

fordringsägares sida, skulle gäldenären med anlitande av sådant lån kunna

lämna fordringsägax-en en avbetalning å skulden, vars återstod i samband

därmed skulle underkastas viss reglering. Förutsättningar för en

sanering av jordbrukarens ställning skulle härigenom skapas, och en

dylik utlåning från statens sida. behövde sannolikt icke medföra oskäliga

risker för staten. Självfallet måste dock förhållandevis stränga villkor

stadgas för erhållande av ifrågavarande lån. Till stor del torde dessa

villkor böra sammanfalla med dem, som gällde för utlämnande av ackordslån.

Jordbrukskreditutredningen ville ytterligare framhålla, att lån

borde kunna utgå såväl för förekommande av exekutiv försäljning av

gäldenärens fastighet som för undvikande av dylik försäljning av gäldenärens

för jordbruket nödiga inventarier. En utmätning av dessa senare

kunde nämligen helt äventyra fastighetens fortsatta brukande.

Till stöd för förslaget angående lån för anskaffande av yttre inventarier

till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans fastighet hörande

ekonomihyggnader bär jordbrukskreditutredningen yttrat:

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Om en jordbrukare i sin svåra ekonomiska belägenhet oell för att i det

längsta förhindra ett ekonomiskt sammanbrott nödgats^ efter hand försälja

en väsentlig del av jordbrukets inventarier eller låta sina byggnader

förfalla, hade han, örn de realiserade inventarierna eller de förfallna

byggnaderna varit oundgängliga för jordbruket, enligt hittills^ gällande

bestämmelser icke kunnat komma i åtnjutande av ackordslån. Såsom villkor

för sådana lån gällde nämligen bland annat, att det syntes sannolikt,

att jordbrukaren efter ackordets genomförande skulle kunna fortsätta

att driva sitt jordbruk, vilket uppenbarligen i nyssnämnda fall icke kunde

förväntas. Att borttaga detta villkor för låns erhållande borde enligt

jordbrukskreditutredningens uppfattning icke ifrågakomma. Fastmera

borde detsamma naturligen gälla såsom en förutsättning även för lån till

förekommande av exekutiv försäljning. För att emellertid den omständigheten,

att en jordbrukare nödgats försälja för jordbrukets fortsätta bedrivande

oundgängligen behövliga inventarier eller eftersätta nödigt underhåll

av erforderliga byggnader, icke i och för sig skulle behöva föranleda,

att han ansåges icke böra erhålla ackordslån eller lån till förekommande

av exekutiv försäljning, föresloge utredningen, att i sammanhang

med dylikt lån även skulle kunna beviljas lån för anskaffande av

inventarier eller reparation av byggnader. En förutsättning för erhållande

av sådant lån skulle vara, att den med lånet avsedda anskaffningen

eller reparationen funnes oundgängligen behövlig för jordbrukets fortsatta

bedrivande.

I fråga örn lånebeloppens storlek har jordbrukskreditutredningen anfört:
De

hittills gällande bestämmelserna örn ackordslån hade haft sådan innebörd,

att de större och även de medelstora jordbruken icke kunnat

ifrågakomma till erhållande av lån. Sålunda finge ackordslån ej överstiga

ett belopp av 400 kronor, ökat med 20 procent av gällande taxeringsvärde

å den av gäldenären brukade fastigheten, samt ej i något fall utgå

med högre belopp än 5,000 kronor. Dessa bestämmelser innebure, att

maximibeloppet för ackordslån inträdde, då fastighetsvärdet uppginge

till 23,000 kronor. Allteftersom värdet vore större än 25,000 kronor, koinme

maximibeloppet att nedgå under 20 procent. Det syntes uppenbart,

att nu nämnda begränsning i realiteten innebure, att innehavare av något

större jordbruk icke kunde utnyttja ackordslåneverksamheten. Men även

vid mindre jordbruk, särskilt där fastighetsvärdet vore ringa i förhållande

till gäldenärens skulder, syntes det belopp, som ställdes till förfogande

genom ackordslån, ofta icke kunna medgiva en kontantbetalning

till fordringsägarna, som kunde förmå dessa att biträda ett ackord. På

grund av det nu anförda hade jordbrukskreditutredningen funnit sig

böra föreslå en förhöjning av såväl de absolut som de relativt bestämda

gränserna för lånebeloppen. Såsom jordbruksutredningen anfört i förenämnda

år 1932 avgivna betänkande, torde det av statsfinansiella skäl

vara nödvändigt att föreskriva ett absolut maximum, som vid beviljande

av ackordslån ej finge överskridas. Beviljande av hur höga ackordslån

som helst, varigenom fullständig hjälp skulle erhållas för åstadkommande

av ackord även åt mycket stora jordbrukare, skulle nämligen enligt

vad i sagda betänkande anfördes för staten medföra risker, som knappast

stöde i rimligt förhållande till den nytta för det allmänna, som genom

beviljande av dylika lån kunde ernås. I anslutning härtill föreslog

jordbruksutredningen, att ackordslån ej skulle få beviljas med högre be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lopp än 10,000 kronor. Jordbrukskreditutredningen ville för sin del framhålla,

att även en sådan gräns skulle utesluta alltför många jordbrukare

från hjälp, för vilka eljest förutsättningarna för lån vore för handen.

Utredningen föresloge därför, att ackordslån skulle kunna beviljas till

belopp upp till 25,000 kronor, dock att lån till högre belopp än 10,000 kronor

endast finge beviljas efter medgivande av centralnämnden. Man

vunne härigenom garantier för att de största och ur statsfinansiell synpunkt

mest betydelsefulla lånen icke utlämnades annat än efter en särskilt

noggrann omprövning. Vidare förordade jordbrukskreditutredningen

även sådan ändring av grunderna för ackordslånens beräknande, att

lån kunde beviljas till högst 800 kronor, ökat med 40 procent av värdet

av gäldenärens fastighet eller, örn han brukade annans fastighet, 25 procent

av dennas värde. Skillnaden mellan beloppen för de självägande

jordbrukarna och arrendatorerna syntes motiverad med hänsyn till att

de förstnämnda hade skulder jämväl för fastigheten.

X detta sammanhang ville jordbrukskreditutredningen även beröra frågan

örn gränserna för de lån, som utredningen föresloge skola kunna beviljas

för förekommande av exekutiv försäljning och för anskaffande av

yttre inventarier och reparationer. Förstnämnda lån avsåge ju icke såsom

ackordslånen att medgiva avbetalning å samtliga oprioriterade skulder

utan endast att anlitas för betalning till ett i allmänhet mindre antal

fordringsägare. Jordbrukskreditutredningen ansåge därför beloppen för

dylika lån kunna begränsas snävare än i fråga örn ackordslånen och föresloge,

att desamma icke finge beviljas till större belopp än som motsvarade

30 procent av värdet av gäldenärens fastighet eller, örn han brukade

annans fastighet, 20 procent av dennas värde.

Lån för anskaffande av inventarier och för reparationer torde endast

böra utgå med ringa belopp. Jordbrukskreditutredningen föresloge, att

sådant lån icke finge beviljas till större belopp jin som motsvarade 5 procent

av fastighetens värde.

Förutnämnda lånemaximum av 10,000 kronor eller, efter medgivande

av centralnämnden, 25 000 kronor torde icke böra gälla allenast för ackordslån,

utan över huvud taget borde lån enligt kungörelsen icke kunna

beviljas en låntagare till större sammanlagt belopp än sålunda angivits.

Slutligen ville jordbrukskreditutredningen beträffande lånens belopp

understryka, att procentsatserna föreslagits jämförelsevis höga för att

nämnderna skulle hava större rörelsefrihet och sålunda möjlighet att

bringa hjälp i flera fall än som hittills kunnat ske, men att bestämmelserna

icke borde tillämpas på sådant sätt, att lånen i regel körnare att beviljas

till de angivna beloppen. Maximibeloppen syntes fastmera endast

böra uppnås i undantagsfall. Lån borde under inga förhållanden utlämnas

med högre belopp än som vore oundgängligen nödvändigt.

Såsom motivering för förslaget i vad avser organisationen av låneverksamheten

har jordbrukskreditutredningen anfört:

Chefen för jordbruksdepartementet hade i direktiven för utredningsuppdraget

uttalat, att de av honom ifrågasatta statsåtgärderna ej borde

omhänderhavas av de nuvarande, till stor del med hänsyn till stödlåneverksamheten

upporganiserade lånenämnderna utan att verksamheten

borde skötas av mera bankmässiga organ och på ett smidigare sätt. I

anledning av detta departementschefens uttalande ville jordbrukskreditutredningen

erinra örn att utredningens i föreliggande betänkande framlagda

förslag icke avsåge att utgöra en slutlig lösning av frågan örn sta
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tens hjälpverksamhet för <le högst skuldsatta jordbrukarna utan, i likhet

med de hittillsvarande ackords- och stödlånebestämmelserna, åsyftade

en provisorisk anordning. Med hänsyn härtill ansåge jordbrukskreditutredningen

det icke vara lämpligt, att i nuvarande läge inrättades nya

organ för aekordslåneverksamhetens handhavande. Icke heller torde ifrågavarande

utlåning böra överflyttas på någon av redan befintliga kreditinstitutioner,

liksom den icke borde uppdragas åt den organisation, som jordbrukskreditutredningen

föreslagit skola handhava utlåningen fran statens

lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom. För övrigt

syntes det utredningen, som om nuvarande organisation på ett i stort sett

tillfredsställande sätt fyllt sina uppgifter. Om nu även de särskilda svårigheter.

som vore förbundna med utlämnandet av stödlån, pa sätt ovan

föreslagits, komme att bortfalla, borde detta i sin mån ytterligare underlätta

lånenämndernas arbete. På grund av det nu sagda förordade jord

brukskreditutredningen, att ackordslåneverksamheten fortfarande omhänderhades

av lånenämnderua och den för riket gemensamma centralnämnden.

Effektiviteten av verksamheten berodde emellertid i hög grad på

att ledamöterna i nämnderna och låneombuden vore för sina uppdrag

fullt lämpliga. Utredningen ville även nämna, att särskilda värderingsman

föresloges skola förordnas för värdering av lånesökandes tillgångar,

vilken anordning syntes stärka garantierna för en omsorgsfull bedömning

av låneansökningarna.

Beträffande frågan om medelsbehovet och det i samband därmed stående

spörsmålet om anslagets karaktär har jordbrukskreditutredningen

yttrat:

Slutligen hade jordbrukskreditutredningen att behandla frågan örn anslagsbehovet

för budgetåret 1935/1936 för den av utredningen föreslagna

låneverksamheten. Härvid erinrades först, att utlämnandet av stödlän

föresloges skola upphöra. Ä andra sidan föresloges såväl en utvidgad omfattning

för lånen till underlättande av ackord som en utlåningsverksamhet

till förekommande av exekutiv försäljning ävensom för anskaffande

av inventarier och utförande av reparationer. Det läge i sakens natur,

att det icke läte sig göra att mera bestämt beräkna behovet av anslagsmedel

för ett ändamål sådant som det förevarande. Medelsbehovet vore

ju bland annat beroende av konjunkturutvecklingen under den här avsedda

tidrymden, av skörderesultaten samt över huvud taget av den anslutning,

som en hjälpverksamhet av förevarande natur kunde vinna bland

jordbrukarbefolkningen. Jordbrukskreditutredningen hade emellertid,

med utgångspunkt från att av de för budgetåret 1932/1933 och 1933/1934

anvisade anslagen disponerats omkring respektive 1,400,000 och 1,100,000

kronor och med avseende fästat å nyss berörda utvidgningar av utlåningsverksamheten,

funnit sig böra föreslå, att ett belopp av 4 miljoner

kronor beräknades för den föreslagna verksamheten under budgetåret

1935/1936.

De hittills anvisade anslagen för ifrågavarande ändamål hade haft

karaktären av reservationsanslag. Härmed sammanhängde, att Kungl.

Majit efter framställning av lånenämnd fastställde de belopp, inom vilka

ackords- och stödlån finge beviljas av nämnden, ävensom att utlämnando

av lån måst ställas i beroende av att tillgängligt anslag så medgåve.

Enligt jordbrukskreditutredningens mening borde en sådan anordning

träffas, att. där förutsättningar för lån eljest vore för handen, låne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yttranden.

‘2 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ansökan icke skulle behöva avvisas på grund av bristande medelstillgäng.

Utredningen föresloge med hänsyn härtill och till den nyss berörda svårigheten

att beräkna det verkliga medelsbehovet, att anslaget för ändamålet

för budgetåret 1935/1936 erhölle karaktär av förslagsanslag I

anslutning härtill föresloges, att de i hittillsvarande författningar föref.

ömmande bestämmelserna örn att Kungl. Majit skulle fastställa de för

lanenämnderna disponibla lånebeloppen samt att lån endast finge utlämnas

i mån av tillgång på medel icke upptoges i de nya författningarna i

ämnet.

Jordbrukskreditutredningens ifrågavarande förslag har i de däröver

avgivna yttrandena i stort sett upptagits välvilligt. Förslaget såsom

helhet betraktat har sålunda icke avstyrkts av någon av de hörda myndigheterna

eller sammanslutningarna, varemot sättet för lösningen av

vissa i förslaget behandlade spörsmål i en del yttranden avböjts eller föranlett

erinringar. Statskontoret och centralnämnden för ackords- och

stödlåneärenden hava ej gjort några principuttalanden rörande förslaget.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen ansåge sig kunna i princip förorda

förslaget i vad gällde ackordslån, beträffande vilka styrelsen dock

ifrågasatte vissa jämkningar, men att styrelsen ställde sig mycket tveksam

i fråga örn lämpligheten av de föreslagna lånen för undvikande av

exekutiv försäljning och för anskaffande av inventarier eller reparation

av ekonomibyggnader. Av hushållningsällskapens förvaltningsutskott

hava Stockholms läns och stads, Kalmar läns norra och Kalmar läns

södra samt Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands och

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott icke funnit

anledning till någon erinran mot förslaget. Västmanlands och Jämtlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava tillstyrkt förslaget

lindel* förutsättning, att de föreslagna åtgärderna icke bleve av permanent

natur.

Den i yttrandena intagna ståndpunkten till frågan örn fortsatt ackords

låneverksamhet framgår av min tidigare redogörelse.

Förslaget i vad det avser beredande av möjlighet till beviljande av lån

för förekommande av exekutiv försäljning har 5 några yttranden av

styrkts eller föranlett principiella erinringar.

Lantbruksstyrelsen har sålunda anfört:

Syftet med ifrågavarande slag av lån vore givetvis gott. Styrelsen ansåge

sig emellertid böra ifrågasätta, örn förslagets genomförande skulle uppväga

de därmed antagligen förenade olägenheterna. Genom den sålunda

föreslagna åtgärden skulle nämligen gäldenären icke vinna någon

verklig nedskrivning av sin skuldbörda, utan denna bomme att i viss mån

överflyttas på annan fordringsägare, nämligen staten. X samband därmed

erhölle gäldenären eventuellt någon räntesänkning, varjämte han

naturligtvis tillförsäkrades en viss tids säkerhet för att genom den ifrågavarande

fordringsägarens åtgöranden bringas i överhängande ekonomiskt

trångmål. I fråga örn andra eventuella fordringsägare vore han emeller
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tid lika illa ställd. Häruti läge enligt styrelsens förmenande förslagets svagaste

punkt. Det syntes styrelsen, som örn denna form till säruppgörelse

med olika fordringsägare snarare kunde framlocka än avvärja exekutivt

förfarande från fordringsägarnas sida och detta så mycket mer som endast

den fordringsägare, som först gjorde sina krav gällande och hotade

med exekutivt förfarande, skulle på enligt förslaget avsett sätt få en del

av sin fordran täckt. Den, som en gång erhållit lån för undvikande av

exekutiv försäljning, skulle, såsom förslaget utformats, icke ånyo kunna

komma i åtnjutande av samma förmån. Styrelsen funne därför de med

förslaget förenade fördelarna icke överväga nackdelarna och de med

låneformen förenade riskerna i sådan grad, att styrelsen ansåge sig kunna

förorda bifall till åtgärdens genomförande.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i

förevarande avseende yttrat:

Förvaltningsutskottet avstyrkte, att lån skulle kunna lämnas för förekommande

av exekutiv försäljning. Sannolikt skulle en sådan möjlighet

endast stimulera fordringsägarna till inledande av exekutiva åtgärder

och resultatet bleve ökad oro och ej ökad arbetsro för jordbruket. Oftast

skulle lån av denna art endast bringa en tillfällig hjälp. Det vore långt

bättre att hellre förr än senare genom ett ackordslån reda upp affärsställningen

och bereda möjlighet för gäldenären att under de tryggare arbetsformer,

som härigenom bereddes, så småningom förbättra sin ställning.

I enahanda riktning har Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott uttalat sig.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har förklarat,

att de med förslaget förenade tillämpningssvårigheterna syntes bliva

så stora, att förslaget icke torde få större betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län har anfört,

att enär de exekutiva auktionerna för närvarande syntes avsevärt

minskas till antalet, den föreslagna låneformen icke ägde samma aktualitet

som tidigare skulle hava varit fallet.

Å andra sidan har i flera yttranden hävdats, att förslaget i denna del

vore lämpligt och väl motiverat. Uttalanden i denna riktning hava gjorts

av centralnämnden samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, örebro, Gävleborgs, Västernorrlands

och Norrbottens län.

Statskontoret har anfört, att statskontoret i stort sett icke hade något

att erinra mot den föreslagna låneverksamheten.

Mot förslaget i vad det upptager bestämmelser örn lån för anskaffande

av yttre inventarier till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans

fastighet hörande ekonom,ibyggnader hava i några yttranden uttalats betänkligheter.

Lantbruksstyrelsen bär sålunda anfört:

Därest de enligt förslaget föreskrivna stränga bestämmelserna angående

utnyttjande av förefintliga jordbruksinvcntarier såsom kreditobjekt

tillämpades och samtidigt eventuellt tillgängliga säkerhetsmöjligheter

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

måste tagas i anspråk vid ställandet av säkerhet för ackordslån eller lån

för undvikande av exekutiv auktion, torde vederbörande jordbrukares

kreditmöjligheter vara så uttömda, att den föreslagna nya stödlåneverksamheten

kunde vara behövlig. Särskilt syntes detta kunna vara fallet

i fråga örn anskaffande av inventarier. För avhjälpande av brister i

fråga örn ekonomibyggnader torde åtminstone delvis andra möjligheter

stå öppna. Så kunde exempelvis gödselvårdslånefonden anlitas jämväl

för utförande av behövlig cementinredning i djurstallarna. Någon större

betydelse torde dessa lån kanske komma att få endast i enstaka fall,

därest verksamheten skulle strikt handhavas enligt bestämmelsernas ordalydelse

eller andemening. Särskilt torde detta vara fallet med lån till

förbättring av ekonomibyggnader. I sådant ekonomiskt läge, som här

syntes vara en förutsättning för statens mellankomst, torde det, frånsett

enstaka fall, knappast vara tillrådligt att uppmuntra till ökad skuldsättning

för utförande av byggnadsföretag. En särskild kontroll torde också

bliva erforderlig för att säkerställa, att lånemedlen komme till användning

för avsett ändamål. De olägenheter, som kunde vara förenade med

denna låneverksamhet, och den jämförelsevis ringa betydelse den torde

komma att få föranleda tveksamhet örn lämpligheten av att nu upptaga

ifrågavarande låneform bland statliga åtgärder till kreditstöd åt jordbruket.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har

yttrat:

I fråga örn medel, som beviljades för inventarieinköp, borde kontroll

utövas, så att medlen användes för åsyftat ändamål. Dylik kontroll kunde

exempelvis ske på så sätt, att låntagaren ålades att genom verifikationer

styrka gjorda inköp. Utskottet vore tveksamt, huruvida lån borde

beviljas för reparation av ekonomibyggnader. Örn emellertid dylikt lån

lämnades, borde låntagaren styrka, att arbetet utförts efter av lånenämnden

godkänd plan, samt sista utbetalningen verkställas först sedan arbetet

avsynats och godkänts av lånenämndens ombud.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har tillstyrkt

lån för komplettering av inventariebeståndet men uttalat tveksamhet

i fråga örn lämpligheten av att lån lämnades för reparation av ekonomibyggnader.

I flertalet yttranden har dock förslaget i denna del vunnit gillande.

Centralnämnden har sålunda anfört:

Särskilt för den jordbrukare, som vore i sådant ekonomiskt läge, att lån

för genomförande av ackord eller för förekommande av exekutiv försäljning

kunde erhållas, vore det av stor betydelse, att hjälp kunde beredas för

iståndsättande av förfallna ekonomibyggnader, som vore behövliga för

jordbrukets bedrivande. Då lån beviljades till anskaffande av yttre inventarier

eller till reparation av ekonomibyggnader, borde kontrolleras, att

lånet verkligen användes till det ändamål, vartill det avsetts. Åt centralnämnden

syntes kunna anförtros att härom meddela erforderliga föreskrifter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har

härutinnan yttrat:

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Jordbrukskreditutredningens förslag att kombinera ackordslånen, när

så erfordrades, jämväl med lån för inköp av inventarier vore synnerligen

lämpligt. Ekonomiskt tryckta småbrukare avliände sig nämligen

mycket ofta inventarier i sådan utsträckning, att de icke kunde på tillfredsställande

sätt driva sina jordbruk eller genom hållandet av häst

därjämte förskaffa sig extra inkomster utom jordbruket. Mot förslaget

att utlämna Ian för reparation av ekonomibyggnader vore icke heller något

att invända, under förutsättning att reparationerna, som jämväl jordbruksutredningen

föreslagit, inskränkte sig till de strängt nödvändiga.

Beträffande förslagets bestämmelser örn lånebeloppens storlek hava,

särskilt i fråga örn det föreslagna absoluta lånemaximum, meningarna

i yttrandena varit delade.

Statskontoret har härutinnan anfört:

Statskontoret, som beaktade de av utredningen anförda synpunkterna,

ansåge dock med hänsyn till den hittills konstaterade lånefrekvensen och

statsfinansiella skäl en begränsning av de i frågasatta lånemaxima önsklig.

Ackordslån borde enligt ämbetsverkets mening icke beviljas till högre belopp

än förslagsvis 7,500 kronor, dock att efter medgivande av centralnämnden

lånebeloppet finge höjas till 15,000 kronor. Jämväl de av utredningen

föreslagna relativa lånemaxima torde i anslutning härtill böra

underkastas lämplig reducering. Statskontoret ville även i likhet med utredningen

betona, att lån under inga förhållanden borde utlämnas, med

högre belopp än som i varje särskilt fall vore oundgängligen nödvändigt.

Lantbruksstyrelsen har yttrat:

Att en höjning av lånegränsen vore skälig och kunde bliva av stor betydelse

för det medelstora och större jordbruket, funne styrelsen vara tydligt.

Det syntes dock tveksamt, huruvida en så hög övre gräns för lånebeloppen

som 25.000 kronor ens i undantagsfall bordo tillämpas. En .sänkning

av denna maximigräns till 15,000 kronor vore enligt styrelsens åsikt välbetänkt.

Det vore anledning antaga, att statens risk i allt fall i oskälig grad

skulle komma att ökas.

För en sänkning av det absoluta lånemaximum från 25,000 kronor till

15,000 kronor hava även Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns södra

hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig.

Centralnämnden har anfört:

Centralnämnden vore tveksam, huruvida det vore välbetänkt att åt länonämnderna

överlämna beviljandet av lån till så högt belopp som föreslagits,

och ifrågasatte, örn ej beloppet borde bestämmas till 5,000 kronor. Vare

sig man valde det högre eller det lägre beloppet vore det enligt centralnämndens

mening ovillkorligen nödvändigt, att en fortlöpande kontroll

utövades över de av lånenämnderna beviljade lånen. Detta torde lämpligast

kunna ske på det sätt, att till centralnämnden månadsvis för granskning

insändes lånenämndernas beslut jämte tillhörande ansökningshandlingar.

Därigenom bleve det möjligt för centralnämnden att kontrollera,

huruvida lånebestämmelserna följdes och enhetligt tillämpades, samt att

för lånenämnderna påpeka eventuella brister i dessa avseenden. Kostnaden

för en sådan eftergranskning torde bliva ganska obetydlig i jämförelse

med de fördelar, som härigenom skulle vinnas. Detta förfaringssätt

borde givetvis ej föranleda något uppskov med lånens utbetalande. Den

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

föreslagna höjningen av lånens maximibelopp från nu stadgade 5,000

kronor till 25,000 kronor syntes vara väl stor. Örn maximibeloppet sattes

till 20,000 kronor torde detta vara tillräckligt för jordbruk av den storleksordning,

som den föreslagna låneverksamheten vore avsedda att

hjälpa.

Å andra sidan hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands,

Kronobergs, Värmlands och örebro län uttalat, att vad som i förevarande

avseende föreslagits vore väl motiverat, då härigenom tillfälle

bereddes att lämna en mera effektiv hjälp än hittills, varjämte ett större

antal jordbrukare än tidigare varit fallet kunde komma i åtnjutande av

bistånd.

Den föreslagna begränsningen i fråga örn lån för anskaffande av yttre

inventarier eller reparation av ekonomibyggnader har blivit föremål för

olika bedömanden.

Sålunda har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs

län ansett, att begränsningen gjorts alltför snäv.

Till stöd härför har utskottet anfört:

En jordbrukare, som ägde en fastighet taxerad till exempelvis 10,000 kronor

och som på grund av ekonomiska svårigheter nödgats försälja en huvudsaklig

del av sina yttre inventarier och låta ekonomibyggnaderna förfalla,

skulle sålunda hava möjlighet att erhålla ett lån å allenast 500 kronor.

Detta belopp vore uppenbart för ringa för att bereda honom möjlighet

att avhjälpa de uppkomna bristerna. Utskottet ville därför föreslå, att

gränsen för dylika lån höjdes till 10 procent av det uppskattade fastighetsvärdet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har

anfort, att ifrågavarande inventarielån i många fall säkerligen skulle bliva

otillräckliga för de mindre jordbrukarna. Lånen borde nämligen vara av

den storlek, att de alltid kunde lämna möjlighet för inköp av en häst, när

så erfordrades. Av denna anledning borde lånemaximum vid inventarilån

höjas till 10 procent av respektive fastighets värde, när detta understege

15,000 kronor.

Jämväl hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands och

Norrbottens län hava hävdat, att lånen för sagda ändamål bleve alltför

ringa.

I motsats härtill har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala

län uttalat, att maximibeloppet vid dylika lån syntes kunna bliva väl

högt.

Jordbrukskreditutredningens organisationsförslag, innebärande att lånerörelsen

även i fortsättningen skall handhavas av lånenämnderna och

den för riket gemensamma centralnämnden, har i de avgivna yttrandena

tämligen allmänt biträtts. Därvid har hänvisats — förutom till den erfarenhet

och personkännedom dessa organ under den hittillsvarande låneverksamheten

förvärvat sig — till den provisoriska karaktären av den

föreslagna hjälpaktionen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

77

Centralnämnden har ifrågasatt, om det kunde anses nödvändigt och

lämpligt att för en så jämförelsevis liten låneverksamhet, som den föreslagna,

använda en lokalorganisation av sådan omfattning som de nuvarande

lånenämnderna. Till utveckling härav har centralnämnden vidare

anfört:

Under hudgetåret 1933/1934 utlämnades endast 340 ackordslån. Även

om antalet flerdubblades, måste en organisation av 26 lånenämnder med

78 ledamöter och eventuellt med sekreterare och skrivbiträden få anses för

vidlyftig. Tillräckligt torde vara, örn inom varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde funnes en eller för de nordligaste länen möjligen två

léne för medlare med praktisk erfarenhet rörande jordbrukets kreditförhållanden.

Dessa skulle hava överinseende över låneverksamheten, utöva

tillsyn över låneombuden, av ombuden mottaga ansökningshandlingar

och kontrollera att dessa vore fullständiga samt med eget till- och avstyrkande

insända handlingarna till centralnämnden. Dessa låneförmedlare

borde även hava till åliggande att i erforderlig omfattning fullgöra

de administrativa åligganden, som enligt förslaget skulle tillkomma lånenämnderna.

Sedan ansökningshandlingarna inkommit, hade centralnämnden

att utan dröjsmål besluta, örn lån skulle beviljas eller icke. Därigenom

vunnes en enhetlig tillämpning för hela landet av gällande föreskrifter,

erforderlig kontroll över verksamheten och en icke oväsentlig besparing

i administrationskostnaderna. Örn, såsom föreslagits, centralnämnden

i allt fall skulle eftergranska samtliga av lånenämnderna beviljade

låneansökningar, behövde anordningen ej medföra någon mera

avsevärd ökning i centralnämndens arbete. Det kanske invändes, att tillvägagångssättet

skulle komma att fördröja lånens utbetalande, men då

centralnämnden hade möjlighet att omedelbart pröva inkomna ansökningar,

inskränkte sig detta dröjsmål endast till någon kortare tid, vilket

torde vara utan betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har

härutinnan yttrat:

Då den nuvarande organisationen för ackords- oell stödlåneverksamheten

sannolikt ej omedelbart kunde avvecklas, vore det intet att invända

emot att den föreslagna nya ackordslåneverksamheten handhades av antingen

den nuvarande organisationen eller ock av en ny för ändamålet

tillsatt organisation, i vilken dock lämpligen borde insättas representanter

för den nuvarande ackordslåneverksamheten för erhållande av önskvärd

kontinuitet i arbetet. För ernående av snabb avveckling av ackordslånegivningen

samt för begränsning av förvaltningskostnaderna syntes

viss ansökningstid böra fastställas för inlämnande av ansökningar. Huruvida

och i vad mån verksamheten därefter skulle fortsättas, borde lämpligen

göras till föremål för ytterligare utredning. Örn densamma helt

eller delvis bomme att fortsättas, torde dock antalet ansökningar om

ackordslån inom Västernorrlands län bliva så ringa, att särskild lånenämnd

knappast erfordrades. Ärendena frän detta län syntes lämpligen

kunna avgöras av det centrala organet efter förberedelser av en för hela

länet tillsatt ombudsman.

Statskontoret har anfort, att det syntes förtjänt att tagas under övervägande,

huruvida icke till den ifrågavarande centralnämnden skulle —

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

eventuellt efter lämplig förstärkning av dess arbetskrafter — kunna anförtros

jämväl handhavandet av utlåningen från den i annat sammanhang

föreslagna statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom

m. m.

Beträffande medelsbehovet har statskontoret anfört:

Med hänsyn, bland annat, till de reduceringar, som av statskontoret

ifrågasatts beträffande såväl absoluta som relativa lånemaxima m. m.,

ville det förefalla statskontoret, som örn anslaget skulle kunna bestämmas

till väsentligen lägre belopp än som av utredningen föreslagits.

För en dylik nedsättning talade ock statsfinansiella skäl. Statskontoret

utginge därvid från att det anslag, som för bär ifrågavarande låneverksamhet

kunde komma att beviljas av riksdagen — i likhet med vad fallet

varit beträffande tidigare anslag till ackords- och stödlån åt jordbrukare

— bomme att anvisas att utgå av andra statsinkomster än lånemedel.

Centralnämnden har härutinnan yttrat:

Vid den hittills bedrivna ackordslåneverksamheten hade för budgetåren

1932/1933 och 1933/1934 för sådana lån tagits i anspråk i avrundade

tal, respektive 1,499,000 och 1,112,000 kronor. Under första hälften av budgetåret

1934/1935 hade ackordslån beviljats till ett sammanlagt belopp av

omkring 323,200 kronor. Vid fördelningen av det för sistnämnda budgetår

anvisade reservationsanslaget till ackords- och stödlån reserverades

1,200,000 kronor för de ackordslån, som väntades komma att beviljas. Hela

denna summa komme uppenbarligen icke att åtgå, utan torde med all

sannolikhet omkring 500,000 kronor kunna tagas i anspråk för den nya

låneverksamheten. Det syntes centralnämnden sannolikt, att efterfrågan

av lån komme att ökas. Att mera exakt beräkna anslagsbehovet funne

centralnämnden i likhet med jordbrukskreditutredningen omöjligt.

Ifråga örn anslagets karaktär har statskontoret yttrat:

Enligt statskontorets uppfattning vore det av statsfinansiella skäl i hög

grad önskvärt, att anslaget linge bibehålla sin karaktär av reservationsanslag.

I vederbörande författningar rörande denna verksamhet torde i

sådana fall böra införas de i gällande författningar angående ackordsoch

stödlån åt jordbrukare förekommande bestämmelserna, att Kungl.

Maj:t skulle fastställa de för lånenämnderna disponibla lånebeloppen,

samt att lån endast linge utlämnas i mån av tillgång på medel. Kostnaderna

för den hittills bedrivna ackords- och stödlåneverksamhetens organisation

hade bestritts av de för utbetalandet av sagda lån beviljade

anslagen. Emellertid torde i enlighet med de av riksdagen godkända

grunderna för uppställningen av riksstatens utgiftssida numera böra anvisas

särskilt anslag för gäldandet av sagda kostnader. Då enligt utredningens

förslag bestämmanderätten rörande användningen av de för dessa

kostnaders bestridande erforderliga medlen i allt väsentligt skulle läggas

i Kungl. Maj:ts eller i vissa fall i centralnämndens hanel, och då vissa

svårigheter iörelåge att på förhand något så när exakt kunna beräkna

dessa kostnader, syntes anslaget i fråga böra erhålla beteckningen förslagsanslag.

Jämväl Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har ansett, att låneanslaget borde givas karaktär av reservationsanslag.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majlis proposition nr 187.

I motsats härtill har centralnämnden i likhet med jordbrukskreditutredningen

uttalat den meningen, att anslaget måtte erhålla natur av förslagsanslag:
Det

vore önskligt, att lånebeloppet anvisades såsom förslagsanslag, då

därigenom vunnes den fördelen, att lånesökande icke behövde avvisas endast

på grund av bristande medelstillgång, vilket i stor utsträckning

måste ske beträffande stödlånen. Anvisades däremot lånemedlen såsom

reservationsanslag, måste en fortlöpande kontroll utövas över att anslagsbeloppet

ej överskredes. Detta kunde ske antingen på det sätt, att, sedan

ett visst belopp undantag] ts till administrationskostnaderna, återstoden

fördelades mellan centralnämnden och lånenämnderna. Det torde dock

bliva svårt att finna någon grund, enligt vilken en sådan fördelning

skulle äga rum, då behovet av medel för de olika lånenämnderna ej på

förhand kunde beräknas. Eller också, vilket syntes lämpligare, borde

lånenämnderna allt efter behov göra framställning hos centralnämnden

om att nödiga medel ställdes till förfogande. Funnes medel

disponibla, erhölle lånenämnden härom underrättelse, och centralnämndens

skrivelse därom bilades den avskrift av lånenämndens beslut, som

skulle översändas till länsstyrelsen för lånebeloppets utbetalande. Det nu

tillämpade förfaringssättet beträffande ackordslånemedel, eller att lånenämnden

först insände en underdånig framställning till centralnämnden,

vilken med eget utlåtande översände framställningen till Kungl. Majit,

mediörde onödigt dröjsmål med lånets utbetalande och en mängd onödiga

skrivelser, så mycket mera som Kungl. Majit hittills aldrig avslagit framställningar

örn fastställande av de begärda beloppen. Det borde emellertid

bemärkas, att med det nu föreslagna förfaringssättet icke torde kunna

undgås, att i vissa fall arbete förgäves nedlades på genomförande av

ackord och beredning av ackordslåneärenden, ty lånenämnderna torde

näppeligen kunna göra framställning om anvisande av medel, förrän

ärendet kommit i sådant skick, att åtminstone stor sannolikhet förelåge

för, att det avsedda lånet skulle kunna beviljas och bliva taget i bruk.

Det kunde då inträffa, att anslaget, när framställningen inkomme, vore

förbrukat. Även ur denna synpunkt framstode det såsom önskvärt, att

anslaget finge karaktären av förslagsanslag.

Jag har redan tidigare — i samband med behandlingen av frågan örn Departements

behovet av åtgärder på kreditväsendets område till jordbruksnäringens thelen.

stödjande —• principiellt uttalat min anslutning såväl till fortsatt och

utvidgad ackordslåneverksamhet som till att hjälp bereddes jämväl i

andra fall än där förutsättningar för genomförande av ackord äro för

handen. Jordbrukskreditutredningens förslag synas ägnade att på ett

mera effektivt sätt än hittills kunnat ske bringa lättnad i jordbrukarnas

kreditsvårigheter. De i fråga örn ackordslånen föreslagna bestämmelserna,

syftande att möjliggöra för jordbrukarna att i större grad än nu är

fallet draga nytta av hjälpverksamheten, har jag funnit i stort sett lyckligt

avvägda. Jag biträder sålunda i huvudsak förslaget i denna del.

Till vissa detaljer torde jag senare få återkomma.

Likaledes biträder jag i huvudsak utredningens förslag till bestämmelser

örn lån för förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

fastighet eller hans för jordbruket nödiga inventarier. Det synes mig

finnas grundad anledning antaga, att genom utnyttjandet av nämnda lån

antalet tvångsförsäljningar av jordegendomar och jordbruksinventarier

skall i icke ringa utsträckning nedbringas. De erinringar, som i yttrandena

framställts mot denna låneform, synas icke vara av den betydelse,

att de förringa värdet av densamma. Jag vill emellertid icke underlåta

att framhålla, att där möjligheter finnas för genomförande av ackord,

ackordslån böra meddelas i stället för nu ifrågavarande slag av

lån. Ackordslånen äga nämligen ett bestämt företräde på grund av den

sanering av gäldenärens ekonomi, som med hjälp av dessa lån åstadkommes.

Beträffande de föreslagna lånen för anskaffande av yttre inventarier

till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans fastighet hörande

ekonomibyggnader har .behovet av lån för sagda ändamål starkt framträtt

under nu pågående ackordslåne verksam het. Lånen torde sålunda

otvivelaktigt hava en uppgift att fylla, och jag anser mig icke böra motsätta

mig, att bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med jordbrukskreditutredningens

förslag härutinnan meddelas. Någon fara för

missbruk av iånemöjligheten torde icke förefinnas, därest, såsom utredningen

föreslagit, beträffande förutsättningarna för erhållande av dylikt

lån stadgas, dels att lånet icke må meddelas annat än i samband med beviljande

av lån för genomförande av ackord eller för förekommande av

exekutiv försäljning dels ock att den med lånet avsedda anskaffningen

eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets fortsatta

bedrivande. Uppenbart är, att kontroll bör utövas, att lånet användes

för det ändamål, vartill det avsetts.

I fråga örn lånebeloppens storlek biträder jag utredningens förslag med

den avvikelsen allenast, att, i överensstämmelse med vad i yttrandena

från bland andra statskontoret och lantbruksstyrelsen framhållits, det

av utredningen förordade absoluta maximibeloppet, 25,000 kronor, torde

böra nedsättas till 15,000 kronor i syfte att begränsa den med utlåningen

förbundna risken för statsverket. Sistnämnda lånemaximum torde förslå

att tillgodose lånebehovet hos jordbrukare av sådan storleksordning, att

de över huvud taget kunna ifrågakomma till erhållande av hjälp på

detta sätt. De av utredningen föreslagna relativa gränserna vid ackordslån

och lån för förekommande av exekutiv försäljning kunna visserligen

synas vida, men å andra sidan torde viss rörelsefrihet böra lämnas, örn

den åsyftade effektiviteten av hjälpverksamheten skall kunna ernås. Jag

anser mig emellertid böra understryka utredningens uttalande, att maximibeloppen

endast böra komma till användning i undantagsfall och att

lån under inga förhållanden böra utlämnas med högre belopp än som är

oundgängligen nödvändigt. Vad beträffar lånen för anskaffande av yttre

inventarier eller reparation av ekonomibyggnader torde måhända en något

högre procentsats än den av utredningen föreslagna hava varit mo
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tiverad. Då emellertid lån för sagda ändamål, såsom förut nämnts, endast

må beviljas under förutsättning att den med lånet avsedda anskaffningen

eller reparationen finnes oundgängligen behövlig samt dessutom

erfarenhet synes böra vinnas rörande lämpligheten av den föreslagna procentsatsen,

finner jag ej skäl att nu föreslå någon höjning av densamma.

Jordbrukskreditutredningens förslag till bibehållande av centralnämnden

och lånenämnderna såsom organ för låneverksamheten ävensom de

skäl, utredningen till stöd härför åberopat, anser jag mig kunna godtaga.

Härav följer, att jag ej funnit mig böra biträda det av centralnämnden

förordade förslaget örn centralisering av låneärendenas handläggning till

nämnden och förenkling av organisationen genom att ersätta lånenämnderna

med låneförmedlare. Antagandet av centralnämndens förslag skulle

enligt min mening innebära ett försvagande av organisationen, främst

därutinnan, att den garanti för en materiellt riktig bedömning, som ligger

uti att låneansökningarna först prövas av den lokala nämnden och

sedermera kunna bliva föremål för omprövning av centralnämnden, skulle

försvinna. Men även den erfarenhet rörande hithörande ärenden, som

lånenämnderna förvärvat sig, skulle icke längre kunna nyttiggöras i lånerörelsen.

En viss förenkling av rörelsen synes dock kunna vidtagas

jämväl med den av utredningen förordade organisationen. Sålunda torde

det icke bliva erforderligt att, på sätt nu är fallet, hos lånenämnderna

hava anställda särskilda sekreterare och skrivbiträden. Härigenom böra

vissa besparingar i organisationskostnaderna kunna ernås.

Frågan i vilken utsträckning medel för ändamålet kunna bliva erforderliga

under nästa budgetår undandrager sig ett säkert bedömande. Vid

fördelningen av det för budgetåret 1934/1935 anvisade reservationsanslaget

till ackordslån och stödlån åt jordbrukare hava, såsom centralnämnden

erinrat, 1,200,000 kronor reserverats för ackordslån. Enligt centralnämndens

beräkningar torde av sistnämnda belopp omkring 500,000 kronor

fortfarande vara oanvända den 1 juli 1935. .lag förutsätter, att den

reservation å innevarande års anslag, som nämnda dag kan förefinnas

och som icke erfordras för utlämnande av lån enligt nu gällande bestämmelser,

må tagas i anspråk för den nya låneverksamheten. Vad angår

medelsbehovet i övrigt torde, på sätt statskontoret framhållit, enligt

grunderna för den nya rihsstatsuppställningen medelsanvisningen böra

fördelas å två anslag, nämligen ett för organisationskostnaderna och ett

för lånetilldelningen. I överensstämmelse härmed har i årets statsverksjrroposition

under nionde huvudtiteln, punkterna 105 och 106, för ändamålet

beräknats under titeln Lån till jordbrukare för genomförande av

ackord m. m. dels till Centralnämnden och lånenämnderna för ackordslåneärenden

m. m. ett förslagsanslag av 100,000 kronor, dels ock till

Ackordslån åt jordbrukare m. m. ett reservationsanslag av 1,900,000 kronor.

Med hänsyn till osäkerheten rörande verksamhetens utveckling

torde man böra stanna tillsvidare vid dessa belopp. Vad sistnämnda

Biliam7 till riksdagens protokoll V,935. / sami. Nr 1S7.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

anslag beträffar må framhållas, att jag icke ansett anledning föreligga att

frångå de principer, som hittills tillämpats i fråga om anslag till ackordslånerörelsen,

och enligt vilka berörda anslag erhållit reservationsanslags

natur. På grund härav torde de • av jordbrukskreditutredningen föreslagna

lånebestämmelserna böra kompletteras med en föreskrift, att lån

må kunna beviljas allenast i den mån tillgängligt anslag så medgiver.

En dylik begränsning av lånemöjligheten torde dock icke med nödvändighet

förutsätta en sådan ordning som den för närvarande beträffande

ackords- och stödlån gällande, eller att Kungl. Majit skall fastställa de

belopp, inom vilka lån må av vederbörande nämnd beviljas. På sätt

centralnämnden framhållit torde det vara lämpligare, att lånenämnderna

allt efter behov göra framställning hos centralnämnden örn att nödiga

medel ställas till förfogande. På centralnämnden ankommer då att tillse,

att tillgängligt anslag icke överskrides.

Det inledningsvis omnämnda, inom jordbruksdepartementet utarbetade

förslaget till kungörelse örn lån till jordbrukare för genomförande av

ackord m. m. ansluter sig till de riktlinjer jag — i nära överensstämmelse

med jordbrukskreditutredningens förslag — här angivit. Departementsförslaget

torde få såsom bilaga B fogas till statsrådsprotokollet.

I fråga örn de närmare bestämmelserna i förslaget må ytterligare anföras

följande.

Inledande bestämmelser.

1 §.

Enligt 1 § första stycket i jordbrukskreditutredningens förslag fordras

för erhållande av lån enligt kungörelsen, att vederbörande är i trängande

behov av ekonomiskt bistånd.

I motiveringen till nämnda stadgande har utredningen anfört bland

annat:

Enligt nu gällande liksom enligt tidigare författningar i förevarande

ämne kunde ackords- eller stödlån, i den mån tillgängligt anslag det medgåve,

tilldelas jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit

i ekonomiska svårigheter och vore i trängande behov av ekonomiskt

bistånd, under förutsättning att han kunde antagas hava själv gjort vad

på honom ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt funnes

förtjänt av bistånd.

Vidare upptoge gällande författning en bestämmelse, att till jordbrukare,

som tillträtt den av honom brukade fastigheten senare än den 1

maj 1931 och som under tiden närmast före tillträdet ej innehaft annat

jordbruk, lån icke finge utlämnas i andra fall än då förre innehavaren

avlidit och i anledning därav jordbruket övertagits av delägare i dödsboet

eller av efterlevande make, eller då barn genom köp eller arrendeavtal

övertagit sina föräldrars fastighet och dessas ekonomiska ställning

vid avtalets slutande finge antagas hava varit sådan, som enligt författningen

förutsattes för erhållande av lån.

De i nästföregående stycke återgivna bestämmelserna hade motiverats

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ii^att jordbrukare, som tillträtt sitt jordbruk så sent som elter den 1 maj

1931, borde antagas hava övertagit detsamma för en köpeskilling eller

arrendeavgift, som avvägts under hänsyn till den vid sagda tidpunkt fullt

utvecklade jordbrukskrisen, med påföljd att han icke drabbats av denna i

samma mån som de jordbrukare, vilka övertagit sina egendomar vid en

högre prisnivå. Dessa bestämmelser vore således uttryck för samma synpunkt

som det för erhållande av lån stadgade villkoret, att den lånesökandes

ekonomiska svårigheter skulle vara föranledda av rådande jordbrukskris.

Enligt jordbrukskreditutredningens mening förelåge numera

icke tillräckliga skäl att från erhållande av lån utesluta vare sig den, som

före jordbrukskrisens utbrott kommit i svårigheter utan att dock hava

nödgats lämna sin gård, eller den, som tillträtt sitt jordbruk senare än

den 1 maj 1931 och sedermera kommit i ekonomiskt trångmål. Nu avsedda

begränsningar syntes sålunda böra upphävas. I den mån desamma åsyftade

att giva uttryck åt att lån icke borde utgå, där svårigheterna vore

självförvållade, vore detta syfte tillgodosett genom de i utredningens förslag

till 4 § införda allmänna förutsättningarna för lån, att gäldenärens

ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av omständigheter,

vilka varit jordbrukets bedrivande ovidkommande, och att gäldenären

gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna

och i övrigt funnes förtjänt av bistånd. Ehuru väl en förbättring i

jordbrukarnas läge inträtt under den senare tiden, vore, såsom den anförda

statistiken utvisade, ett betydande antal jordbrukare alltjämt mycket

hårt skuldsatta, och torde skäl föreligga att söka bringa dessa hjälp i

deras svårigheter, oberoende av när svårigheterna uppkommit.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län bär angående

jordbrukskreditutredningens förslag i denna del anfört:

I avseeende å tillämpningsområdet innefattade de sakkunnigas förslag

den ändringen i förhållande till nu gällande bestämmelser, att begränsningen

till svårigheter på grund av nu rådande jordbrukskris bortfallit.

Förändringen vore väsentlig, ty det måste råda en väsentlig skillnad mellan

sådana jordbrukare, som varit bundna vid sitt jordbruk före det

svåra prisfallet, eventuellt med skuldbelastning från ett lägre penningvärde,

och å andra sidan sådana, som gått in i yrket, sedan prisfallet på

fastigheter och inventarier redan inträffat. Låneverksamheten syntes

genom denna ändring komma att övergå till kreditgivning åt ekonomiskt

svaga jordbrukare i allmänhet med därav följande ökade svårigheter vid

prövningen. Den svävande bestämmelsen i förslagets 4 § lämnade uppenbarligen

rum för mycket skilda tolkningar.

I nära anslutning härtill hava Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att de i 1 § av

nu gällande kungörelse upptagna bestämmelserna för tillgodonjutande av

ackordslån borde bibehållas. Spekulationer i jordbruksköp, som så småningom

kunde redas upp med statlig hjälp, borde förebyggas.

Vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt Departementsatt

icke upptaga vissa i 1 § av gällande kungörelse förekommande låne- chefen.

villkor synes äga giltighet. Med anledning härav har utredningens förslag

allenast med det tillägg, som påkallas av att låneanslaget givits

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

karaktär av reservationsanslag, upptagits i första stycket av förevarande

paragraf.

Andra stycket, som angiver vissa yrkesmän, vilka böra i lånehänseende

jämställas med jordbrukare, är likalydande med 1 § andra stycket i

jordbrukskreditutredningens förslag.

2 §.

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn de organ, vilka skola

handhava låneverksamheten, överensstämmer med 2 § i jordbrukskreditutredningens

förslag. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad

i redogörelsen för förslagets allmänna grunder anförts.

Om lånen.

3 §.

Förevarande paragraf, vari angivas de olika ändamål, för vilka lån

må beviljas, motsvarar 3 § i jordbrukskreditutredningens förslag. Av

praktiska skäl har till denna paragraf överförts förut omförmälda, i 7 §

av utredningens förslag meddelade bestämmelse, att lån för anskaffande

av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader endast må beviljas

i sammanhang med beviljande av lån för genomförande av ackord

eller förekommande av exekutiv försäljning. I övrigt överensstämmer

paragrafen i sak med utredningens förslag.

4 §.

Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn de allmänna förutsättningarna

för beviljande av lån, är likalydande med 4 § i jordbrukskreditutredningens

förslag.

5 §.

I denna paragraf avhandlas de särskilda villkoren för beviljande av

lån för genomförande av ackord.

Såsom ett dylikt villkor har jordbrukskreditutredningen i 5 § av sitt

förslag främst upptagit, att ackordet skall omfatta jämväl fordran hos

gäldenären, för vilken ställts säkerhet i form av pant eller inteckning, till

den del säkerheten finnes ej förslå till fordringens gäldande.

I 3 § av gällande författning, varifrån jordbrukskreditutredningen hämtat

ifrågavarande föreskrift, har stadgandet erhållit den lydelse, att fordran,

varom nu är fråga, skall omfattas av ackordet till den del säkerheten

kan antagas ej förslå till fordringens gäldande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har anmärkt,

att den av jordbrukskreditutredningen föreslagna formuleringen innebure

en skärpning i jämförelse med nu gällande författning. Till hur

stor del dylik säkerhet »funnes ej förslå till fordringens gäldande» kunde

knappast utrönas annat än genom realisation.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Olikheten i avfattning mellan jordbrukskreditutredningens förslag och Departementsi

ämnet gällande författning synes icke böra tillmätas någon större bety- ^fö
delse.

Skiljaktigheten i formulering torde sammanhänga med den möjlighet

till noggrannare värdering av gäldenärens tillgångar, som utredningens

förslag medgiver, jämfört med gällande lånekungörelse. På

grund av vad sålunda anförts har det av utredningen föreslagna villkoret

oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Jordbrukskreditutredningen har i 5 § såsom ett annat villkor för erhållande

av ackordslån uppställt, att de i ackordet deltagande borgenärerna

icke i ackordet erhålla mer än 75 procent av 1’ordringsbeloppet.

I motiveringen för denna bestämmelse har utredningen anfört:

Vad anginge den såväl i tidigare och nu gällande lånekungörelser som

i det föreliggande förslaget upptagna bestämmelsen, enligt vilken de i

ackordet deltagande borgenärerna icke finge i ackordet erhålla mer än

viss angiven procent av fordringsbeloppet, erinrades örn följande. Jordbruksutredningen

framhöll i detta ämne, hurusom det visserligen

borde vara angeläget, att även jordbrukare, vilkas tillgångar endast obetydligt

understege skulderna, finge ackord. Men ur en annan synpunkt

kunde staten icke lämna sin medverkan till att ackord komme till stånd

med hur hög utdelning som helst. Örn det vore möjligt att erhålla ackordslån

för finansiering av t. ex. 90 procent ackord, skulle utan tvivel borgenärerna

ofta finna för sig fördelaktigt att medverka till ett sådant, även

om gäldenären ej saknade möjligheter att göra rätt för sig. Sattes icke

någon gräns för ackordsutdelningens storlek, skulle det stöd, man genom

ackordslånen ville giva, kunna utnyttjas för en på denna väg ej avsedd

lånekonvertering. Den högsta utdelningsprocent, vilken sålunda borde

medgivas för de ackord, som skulle stödjas med ackordslån. föreslogs

av jordbruksutredningen skola fastställas till 60 procent. I detta

sammanhang erinrades örn att enligt bestämmelserna i lagen örn ackordsförhandling

utan konkurs för fastställande av tvångsackord fordrades,

att ackordet åt oprioriterade borgenärer gåre minst 50 procent. I enlighet

med vad av jordbruksutredningen sålunda föreslagits, bestämdes i

1932 års lånekungörelse ett maximum för utdelningen till borgenärerna

av 60 procent av fordringsbeloppet. Sedermera föreslog jordbruksutredningen

i skrivelse den 15 november 1932, att lån även skulle kunna erhållas

i fall, där gäldenärens tillgångar medgåve en högre utdelning till

fordringsägarna än med 60 procent av fordringsbeloppet. Härigenom

skulle — förutom att möjligheten att få ackordsuppgörelse till stånd vidgades

— enligt jordbruksutredningens förmenande även i viss mån avhjälpas

den svaghet hos det dittillsvarande systemet, som läge däri, att

jordbrukare, vilka icke vore tillräckligt insolventa för att få ackordsuppgörelse

på grundval av en utdelning av 60 procent, ej kunde medgivas

vare sig ackords- eller stödlan. På grundval av denna framställning och

vissa däröver avgivna yttranden föreslog centralnämnden en höjning av

ackordsprocenten till 70. Denna siffra blev därefter även införd i 1933

års kungörelse liksom i nu gällande författning.

Jordbrukskreditutgivningen hade tagit i övervägande, huruvida icke

ifrågavarande utdelningsprocent borde höjas. Genom en sådan åtgärd

skulle uppenbarligen möjligheterna att få ackordslån ökas. Emellertid

finge å andra sidan icke förbises, att en alltför hög gräns kunde leda till

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att ackordslånen på sätt jordbrulcsutredningen befarat utnyttjades i därmed

icke avsett syfte. Vid en avvägning av dessa synpunkter hade jordbrukskreditutredningen

stannat vid att föreslå, att den medgivna ackordsutdelningen

i den nu föreslagna författningen något höjdes men icke till

högre siffra än 75 procent.

Enligt 4 § i gällande kungörelse skulle vid bestämmande av lånebelopps

storlek iakttagas, att de i ackordet deltagande borgenärerna icke genom

ackordslånet erhölle, utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar

och skulder kunde anses belöpa å deras fordringar, mer än 5 procent av

fordringsbeloppet. Ehuru jämväl jordbrukskreditutredningen ansåge, att

borgenärerna icke borde med anlitande av ackordslånet komma i åtnjutande

av väsentligt större utdelning än de skulle hava erhållit vid konkurs,

förordade utredningen, att bestämmelsen uteslötes såsom varande

alltför stel. Åt nämnderna torde det kunna anförtros att tillse, att borgenärerna

icke genom ackord, som möjliggjordes medelst ackordslån, erhölle

oskäliga förmåner.

Statskontoret har uttalat, att statskontoret för sin del icke kunde tillstyrka

den föreslagna höjningen av ackordsprocenten. Till stöd härför

har statskontoret anfört:

Statskontoret kunde — i betraktande av de ackordsutdelningar, med

vilka andra näringsidkares borgenärer mången gång finge åtnöja sig

vid betalningsinställelser — icke annat än finna, att redan en utdelning

å 70 procent måste betecknas såsom synnerligen hög. Skulle densamma,

såsom av utredningen föreslagits, höjas till 75 procent, torde risken för

att ackordslånen skulle komma att utnyttjas i därmed icke avsett syfte

bliva allt för stor.

Lantbruksstyrelsen har yttrat:

Den ifrågasatta höjningen av ackordsprocenten från 70 procent till

75 procent syntes av jordbrukskreditutredningen tillmätas betydelse såsom

ett medel att lättare få ackord genomförda. Det syntes styrelsen

tveksamt, huruvida nämnda höjning kunde hava någon betydelse i detta

avseende. Ur jordbrukets synpunkt vore det däremot ingalunda betydelselöst,

i vilken grad en gäldenär genom ackordsförfarande bleve befriad

från sina skulder. Styrelsen yrkade därför på bibehållande av nu gällande

procentgräns.

Centralnämnden har förklarat, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

en ytterligare höjning av denna procent vore välbetänkt.

I enahanda riktning hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Skaraborgs och Värmlands län uttalat sig.

I övriga yttranden har förslaget i denna del lämnats utan erinran.

Beträffande den i 4 § gällande kungörelse upptagna, av jordbrukskreditutredningen

uteslutna bestämmelsen, att de i ackordet deltagande

borgenärerna icke genom ackordet må erhålla, utöver vad med hänsyn

till gäldenärens tillgångar och skulder kan anses belöpa å deras fordringar,

mer än 5 procent av fordringsbeloppet. har statskontoret fram

hållit, att med hänsyn till att borgenärerna icke borde med anlitande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ackordslån komma i åtnjutande av väsentligt större utdelning än de

skulle hava erhållit vid konkurs, bestämmelsen borde bibehållas.

Centralnämnden har rörande samma bestämmelse yttrat:

Inom centralnämnden hade uttalats betänkligheter mot att ifrågavarande

bestämmelse uteslutits. En anordning, varigenom åt lånenämnderna

överlämnades att utan ledning av författningen fritt prova, huruvida

borgenärerna i ackordet erhölle oskäliga förmåner, skulle säkerligen lämna

rum för godtycklighet och skiftande tillämpning inom olika lånenamnder.

En annan omständighet, som vore att beakta, vore, att med nu gällande

bestämmelser låneombudet vid förhandlingarna med borgenärerna

ägde kännedom örn den högsta utdelningsprocent i ackordet, som kunde

ifrågakomma. Därest bestämmelsen uteslötes, skulle det i manga tall

visa sig svårt att hos borgenärerna utverka sådant ackord, att gäldenärens

ekonomi därigenom verkligen sanerades. Örn man icke på förhand

visste, vilken högsta ackordsprocent vederbörande lånenamnd

kunde väntas godtaga, torde härav ofta förnyade ackordsunderhandlingar

och ökade kostnader bliva följden.

I likhet med statskontoret och centralnämnden anser jag, att bestämmelsen

i 4 § av gällande författning, att de i ackordet deltagande borgenärerna

icke genom ackordet må erhålla, utöver vad med hänsyn till

gäldenärens tillgångar och skulder kan anses belöpa å dems fordringai,

mer än fem procent av fordringsbeloppet, bör bibehållas. Bestämmelsen

utgör en garanti mot att borgenärerna i ackordet tillerkännas oskäliga

förmåner. För uteslutandet av bestämmelsen synes jordbrukskreditutredningen

ej hava förebragt några bärande skäl.

Vad härefter angår den procent de i ackordet deltagande borgenärerna

högst må erhålla för att ackordslån skall kunna beviljas har såsom skäl

mot höjning av procentsatsen väsentligen framhållits, att det stöd.

man genom ackordslånen ville giva, skulle kunna utnyttjas för en

på denna väg ej avsedd lånekonvertering. Ackordslånets syfte skulle med

andra ord förryckas. Faran av ett dylikt betraktelsesätt äi enligt min

mening, att den grupp av jordbrukare, som kanske är mest värd att

hjälpa och beträffande vilken utsikterna att ernå en varaktig förbättring

av ekonomien äro störst, i stort sett bliva utan hjälp. Jag syftar härvid

på jordbrukare, vilkas skulder visserligen icke i förhållande till tillgångarna

äro särskilt stora men dock tillräckliga för att försvåra eliel

omöjliggöra fortsatt jordbruksdrift. En arrendator, som — för att taga

ett exempel — har 20,000 kronor i tillgångar och 25,000 kronor i skulder,

skulle icke ens med tillämpning av jordbrukskreditutredningens förslag

— innebärande en höjning av gällande procentsats från 70 till 75 - kunna erhålla ackordslån, såvida icke borgenärerna medgåve en lägre

utdelning än vad de vid en realisation av tillgångarna skulle åtnjuta. I

allmänhet torde borgenärerna icke vara villiga att göra ett dylikt medgivande.

Ur anförda synpunkter anser jag skäligt, att ackordsprocenten

bestämmes till och med något högre än jordbrukskreditutredningen före
-

Departement*

chefen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Departement séhefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

slagit. Jag har efter övervägande stannat för att föreslå en procentsats

av 85. Erinras må i detta sammanhang, att i Norge, där ackordslåneverksamheten

pågått lika länge som i vårt land, någon gräns för ackordsutdelningen

överhuvud icke är satt.

I motiveringen till 5 § har jordbrukskreditutredningen vidare anfört

bland annat:

Ur gällande författning hade borttagits villkoret, att gäldenärens skulder

genom ackordet skulle så nedbringas, att skuldsumman, örn däri inräknades

hälften av ackordslånet, icke överstege tillgångarnas beräknade

värde. A ena sidan syntes en sådan ekonomisk ställning som åsyftades

genom nämnda föreskrift ej i och för sig innebära garanti för att

gäldenären skulle kunna komma ur svårigheterna. Å andra sidan vore det

uppenbart, att den i 4 § av utredningens förslag uppställda allmänna förutsättningen

för beviljande av lån, nämligen att det med hög grad av sannolikhet

kunde antagas, att gäldenären skulle kunna fortsätta sitt jordbruk

och därunder göra rätt för sig, icke kunde föreligga, örn ej gäldenärens

skulder genom ackordet i erforderlig omfattning nedsattes. Det

tillkomme lånenämnden att ur angivna synpunkt pröva ackordets beskaffenhet.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott härmed

anledning av uteslutningen av nyssnämnda lånevillkor anfört:

Det finge visserligen anses som en fördel, att lånenämnderna icke bondes

genom allt för många och snäva bestämmelser, men å andra sidan

syntes dock några bestämmelser böra lämnas beträffande till vilken nivå

gäldenärens skulder borde nedbringas. Enligt utskottets mening borde

tillses, att gäldenärens skulder — ackordslånet inräknat — efter ackordets

genomdrivande icke finge överstiga värdet av gäldenärens fastighet,

i de fall han vore ägare, eller hälften av värdet å lösegendomen, örn

han vore arrendator. Det borde tillses, att den hjälp, sorn staten med

stora offer bringade, utövades pa ett sadant sätt, att den hjälpbehövande

efter låns erhållande åtminstone med någon grad av sannolikhet hade

möjlighet att själv så småningom få sin ekonomi på fötter.

Mot vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för uteslutandet

av en i 3 § av gällande kungörelse förekommande bestämmelse om att

gäldenärs skulder skola genom ackordet nedbringas till viss nivå har jag

på av utredningen anförda grunder icke något att erinra. Jag har ur

enahanda synpunkter ej funnit skäl föreslå upptagandet av en bestämmelse

av det innehåll, Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

förordat.

6 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 6 § i jordbrukskreditutredningens

förslag, fastställas de särskilda villkoren för beviljande av lån för

förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller av

hans för jordbruket nödiga inventarier.

Såsom ett första villkor för beviljande av lån för sagda ändamål upp
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ställes, att faran för exekutiv försäljning är uppenbar. Samma villkor

återfinnes i jordbrukskreditutredningens förslag.

Enligt sistnämnda förslag skall såsom villkor för lån, varom nu är

fråga, vidare gälla, att fordringsägare, som genom lånet erhåller avbetalning,

i sådant avseende åtnöjes med ett belopp ej överstigande 30 procent

av fordringens kapital.

I motiveringen till denna bestämmelse bär jordbrukskreditutredningen

anfört:

Det vore givet, att lån icke borde lämnas för att möjliggöra full betalning

till enstaka fordringsägare. Detta vore uteslutet redan av hänsyn

till övriga fordringsägare. Men dessutom skulle en sådan möjlighet kunna

utgöra en lockelse för fordringsägare att söka exekution. Vidare hörde

uppmärksammas, att ifrågavarande statshjälp icke borde medföra större

kapitalutlägg från statens sida än som rimligen vore oundgängligen erforderligt.

En fordringsägare torde i regel vara villig att vid en ganska

måttlig avbetalning inställa påbörjade eller påtänkta exekutiva åtgärder,

så mycket hellre som han riskerade att gäldenären eljest tvunges till

konkurs med därmed följande förluster för fordringsägarna. Det nu sagda

gällde naturligen i första hand fordringsägare med oprioriterad fordran

eller med hypotek, som icke erbjöde betryggande säkerhet för fordringen.

Örn fordringsägare med goda säkerheter framställde hot örn exekutiva

åtgärder torde det, där gäldenären hade sådana personliga kvalifikatiouer

att lån av statsmedel kunde komma i fråga, så gott som undantagslöst

vara möjligt att överflytta lånet till annan kreditgivare. Där sådan

möjlighet förelåge, borde uppenbarligen icke till fordringsägarens förnöjande

statens medel anlitas. Jordbrukskreditutredningen hade vid övervägande

av här berörda synpunkter funnit en avbetalning av 30 procent

av fordringens kapital å ena sidan vara tillräckligt hög för att i

regel förmå fordringsägare att avstå från exekutiva åtgärder och å andra

sidan icke innebära en så hög avbetalning'', att borgenären frestades att

för att erhålla amortering söka exekution för fordran, i fråga örn vilken

sådan icke skulle hava begärts, örn möjligheten att erhålla lån av staten

ej förelegat. Utredningen ville framhålla, att det föreslagna procenttalet

vore en maximigräns för avbetalningen och ingalunda borde Amra en regel

för dess tillmätande. Ehuru det icke borde vara något hinder för att

flera fordringsägare skulle kunna erhålla avbetalning med anlitande av

ifrågavarande lån, torde det dock med hänsyn till svårigheterna att med

ett större antal fordringsägare träffa sådana uppgörelser, som bär förutsattes,

mera sällan komma att inträffa, att lån beviljades i dylika fall.

För att statens mellankomst skulle medföra den avsedda lättnaden för

jordbrukaren måste garantier erhållas för att denne icke snart ånyo bleve

ansatt med hot om exekutiv åtgärd. Lånenämnden borde därför undersöka,

att icke nya anspråk vore att vänta från andra fordringsägare.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län

har framhållit, att då lån avsåge förekommande av exekutiv försäljning

av gäldenärens fastighet, uppgörelse borde träffas med så många borgenärer

som möjligt till förhindrande av att hjälpen bleve allenast tillfällig

och att den mest aggressive borgenären erhölle betalning med förbi
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gående av andra fordringsägare, vilka kunde framställa lika berättigade

krav som denne.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ville ifrågasätta,

huruvida det icke i lagtexten borde uttryckligen stadgas, att sökande

till exekutiv försäljning icke genom lånet finge beredas större förmån

än han skulle erhålla vid en allmän ackordsuppgörelse med gäldenärens

samtliga fordringsägare.

Vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus

län anfört torde självfallet böra vinna beaktande vid beviljandet av det

slag av lån, varom här är fråga. Emellertid torde, såsom jordbrukskreditutredningen

framhållit, svårigheten att med ett större antal fordringsägare

träffa sådana uppgörelser, som här avses, komma att medföra, att

lån endast mera sällan beviljas i dylika fall.

Uppenbart är, att sökande till exekutiv försäljning icke genom ifrågavarande

slag av lån bör beredas väsentligt större förmån än den häri

skulle hava erhållit vid en allmän ackordsuppgörelse med gäldenärens

samtliga fordringsägare. Att införa ett uttryckligt stadgande härom i

kungörelsen, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs

län ifrågasatt, synes dock ej vara erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts och då i övrigt något icke synts vara

att erinra mot utredningens förslag har ifrågavarande lånevillkor oförändrat

upptagits i departementsförslaget.

Jordbrukskreditutredningen har såsom ett ytterligare villkor för beviljande

av lån för förekommande av exekutiv försäljning föreslagit, att

fordringsägare, som genom lånet erhåller avbetalning, tillika förbinder

sig att låta återstoden av fordringen, under villkor att därå ordentligt

erlägges viss, skälig ansedd ränta, stå ute under viss tid, som ej må understiga

fem år.

I motiveringen till denna föreskrift har utredningen anfört:

Bestämmelsen örn lindring för fem år borde i allmänhet vara tillfyllest

för konsolidering av gäldenärens ställning. En dylik tid torde även i viss

mån motverka, att fodringsägare, i förhoppning att gäldenären skulle

kunna utnyttja ifrågavarande lånemöjligheter, utan tillräckliga skäl sökte

genom hot örn exekutiva åtgärder ernå avbetalning. Å andra sidan

syntes lånets bindande under en tid av fem år i regel icke böra för borgenären

finnas så olägligt, att han föredroge exekutiva åtgärder, och icke

heller ur borgenärens synpunkt innebära en uppoffring, som i förhållande

till den fördel han genom avbetalningen erhölle, framstode såsom oskälig.

Det borde måhända framhållas att, då i bestämmelsen talades örn att räntan

skulle erläggas »ordentligt», jordbrukskreditutredningen härmed icke

avsett en sådan tolkning, att en eller annan mindre försummelse i fråga

örn räntebetalningen skulle fritaga fordringsägaren frän hans förbindelse

att låta fordringen kvarstå. I den mån lånet till någon del toges i anspråk

för betalande av förfallna utskylder, arrende eller ränta å prioriterad

skuld, varemot hinder ej borde möta, hade naturligen bestämmelsen

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Martts proposition nr 187.

om bindande på viss tid ingen tillämpning. Att dylika skulder ordnades

måste tillses av låneniimnden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har anfört:

Huru det vid lagsökning skulle förhållas med intecknad ränta vore ej

klart. Med avseende å ett annat tämligen typiskt fall av exekutiv försäljning,

nämligen för resterande utskylder, syntes låneformen icke kunna

användas, då utmätningsmannen ej torde kunna träffa uppgörelse att enligt

förslagets bestämmelser låta viss del av utskylderna innestå. Vore

räntan å utestående kapital högre än nu gällande, syntes ej heller antagligt,

att en fordringsägare, som hade utsikt att genom försäljning få

ut räntan, åtnöjdes med att binda sig vid en annan lägre ränta för 5 år

framåt. De mot fordringsägaren tämligen stränga villkoren torde således

medföra den verkan, att fordringsägarna allenast i sådana fall bleve villiga

träffa uppgörelse, då gäldenärens ställning vore mycket svag. De

jordbrukare, som skulle hava större utsikt att kunna räddas genom låneanordningen,

skulle således bliva utestängda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har yttrat:

Det torde i många fall förekomma, att äldre lån vore ställda att återbetalas

genom annuitet, en avbetalningsform, som ansetts värdefull för

jordbruket och som jordbrukskreditutredningen själv rekommenderade,

då det gällde återbetalningsvillkor för ackordslån. Genom ifrågavarande,

av utredningen föreslagna lånevillkor skulle dylika äldre lån icke

efter utlämnande av lån för förekommande av exekutiv försäljning kunna

bibehållas såsom annuitetslån. En sådan bestämmelse ansåge utskottet

olycklig, i det att undvikande av exekutiv försäljning därigenom säkerligen

mången gång bomme att försvåras. Då den i annuiteten ingående

amorteringsdelen så gott som alltid vore ringa, bleve låntagarens ställning

icke försämrad genom annuitetsbetalningens bibehållande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har ifrågasatt,

örn icke den tid, minst fem år, varunder återstoden av fordringen

skulle stå ute, vore för långt tilltagen. Då det kunde tänkas, att fordringsägare

ej ville underkasta sig ett dylikt villkor, syntes det utskottet

lämpligare, att den föreslagna tiden bestämdes till tre år.

Med avseende å föreskriften att ränta skall erläggas »ordentligt» har

centralnämnden anfört:

Det vore tvivelsutan olyckligt, örn en mindre försummelse av gäldenären

i fråga örn räntans erläggande skulle fritaga borgenären från hans

förbindelse att icke indriva fordringen. Därigenom komme de förutsättningar,

under vilka lånet beviljats, att väsentligen rubbas och det med

lånet avsedda syftet att äventyras. Dock funne centralnämnden ordet

»ordentligt» vara mindre lyckligt valt. Därest en gäldenär försummade

att iakttaga de för räntans erläggande fastställda tiderna, torde hans förfaringssätt,

även örn försummelsen varit obetydlig, enligt allmänt språkbruk

icke kunna betecknas såsom ordentligt.

För ogen del har jag funnit vad jordbrukskreditutredningen föreslagit

vara i stort sett tillfredsställande. Av utredningens tidigare under förevarande

paragraf återgivna motivering till bestämmelsen, att fordrings
-

iJepartemcnti

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majlis -proposition nr 187.

ägare, som genom nu ifrågavarande slag av lån erhåller avbetalning, skall

åtnöjas med ett belopp, ej överstigande 30 procent av fordringens kapital,

framgår, att meningen ej är, att såsom regel en fordringsägare skall genom

lånet uppbära full betalning för sin fordran. Något ovillkorligt

hinder mot att full betalning lämnas, torde emellertid ej föreligga. Undantagsvis,

såsom då fråga är örn förfallna utskylder, arrende eller ränta

å prioriterad gäld, torde det till undvikade av exekutiva åtgärder vara

nödvändigt, att skulden belt infrias. Härav följer, att stadgandet om

fordringars bindande på viss tid kommer att för sådana fall bliva utan

tillämpning. De av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala

län framförda betänkligheterna mot berörda stadgande torde sålunda

icke behöva tillmätas större betydelse.

Huruvida över huvud taget lån bör beviljas gäldenär, som botas av

exekutiv försäljning för betalandet av förfallna utskylder, arrende eller

ränta å prioriterad gäld, är en fråga, som icke torde kunna generellt

besvaras. Uppenbarligen bör icke varje gäldenär, som exempelvis

resterar för oguldna utskylder och på grund härav utsättes för bot örn

exekutiv åtgärd, kunna erhålla lån av statsmedel. Å andra sidan kunna

fall tänkas föreligga, då beviljandet av lån för sagda ändamål får anses

vara av förhållandena motiverat. De lånebeviljande nämnderna synas

böra lämnas finhet att härutinnan träffa avgörande.

Med hänsyn till bland annat yttrandet från förvaltningsutskottet i

Malmöhus läns hushållningssällskap synes möjlighet böra öppnas att,

örn särskilda omständigheter därtill föranleda, för visst fall medgiva

undantag från tillämpningen av nu ifrågavarande lånevillkor. Det har

härvid synts lämpligt, att möjlighet till dylikt undantag bereddes jämväl

beträffande övriga med förevarande slag av lån förknippade särskilda

villkor. Ett sådant undantagsstadgande bär införts i ingressen till 6 §.

Härigenom kunna, i den mån så finnes skäligt, tillgodoses även de synpunkter,

vilka framförts av förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap.

Framhållas må emellertid, att stadgandet torde böra tilllämpas

med den allra största försiktighet.

Vad centralnämnden anmärkt har vunnit beaktande i departementsförslaget.

7 §.

I denna paragraf angives ett särskilt villkor för beviljande av lån för

anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader.

Paragrafen överensstämmer, bortsett från viss ändring, som föranletts

av överflyttning till 3 § av bestämmelsen, att sådana lån må meddelas

endast i sammanhang med beviljande av lån för genomförande av ackord

eller förekommande av exekutiv försäljning, med 7 § i jordbrukskreditutredningens

förslag.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. May.ts proposition nr 187.

8 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som angiva gränserna för lånebeloppens

storlek, motsvara stadgandena i 8 § av jordbrukskreditutredningens

förslag. För innehållet av dessa bestämmelser och skälen för desamma

Ilar jag förut redogjort.

9 §.

Första stycket, som inrymmer bestämmelser örn ställande av säkerhet

för lån, där gäldenär äger fastighet, är lika lydande med 9 § första

stycket i jordbrukskreditutredningens förslag.

I 9 § andra stycket första och andra punkterna av nämnda förslag

stadgas, att såsom villkor för låns utlämnande må föreskrivas, att för

lånet ställes av vederbörande nämnd godkänd säkerhet, samt att säkerhet

bestående av inteckning i jordbruksinventarier icke bör mottagas.

I motiveringen till nämnda paragraf har jordbrukskreditutredningen

lämnat en översikt av gällande bestämmelser i fråga örn ställande av

säkerhet för ackordslån samt för de skäl, varpå dessa bestämmelser grundats.

I anslutning härtill har jordbrukskreditutredningen anfört bland

annat:

Vad som för närvarande gällde i fråga örn ställande av säkerhet för

ackordslån ansåge jordbrukskreditutredningen i stort sett vara ändamålsenligt

och borde i fortsättningen tillämpas med avseende å lån av de

slag, som utredningen föresloge. Utredningen ville emellertid understryka,

att säkerhet alltid borde avfordras gäldenären, örn han kunde prestera

sådan, vare sig densamma bestode av realsäkerhet eller borgen, samt att

man borde fordra, att gäldenären härutinnan utnyttjade sina möjligheter.

Lån till mera avsevärda belopp borde endast undantagsvis lämnas

utan säkerhet.

Förbudet mot att mottaga säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier

hade på de vid dess införande anförda grunderna bibehållits

i utredningens förslag.

Sammanfattningsvis betonades i fråga örn gäldenärens skyldighet att

ställa säkerhet för lån av ifrågavarande slag, att gäldenären såvitt möjligt

borde lämna säkerhet men att kravet härå icke borde vara av den

ovillkorliga natur, att hjälpaktionen riskerade att förfela sitt syfte.

Centralnämnden har i denna fråga yttrat bland annat:

Gällande bestämmelser hade tolkats så, att i regel säkerhet borde ställas,

även örn denna mången gång icke kunde bliva av önskvärd beskaffenhet.

Därest låntagare saknade möjlighet att anskaffa säkerhet, borde

denna omständighet icke utesluta honom från möjligheten att erhålla lån.

under förutsättning att låntagaren vore en för jordbruk lämplig och i

övrigt skötsam person. Eftergivande av fordran på ställande av säkerhet

hade huvudsakligen ifrågakommit beträffande stödlån, som i stor

utsträckning återbetalats medelst förbättringsarbete. För ackordslån

torde i allmänhet säkerhet hava avlämnats. Ehuru centralnämnden under

den hittillsvarande verksamheten icke haft att direkt taga befattning

med frågor om säkerhet för lån, ägde nämnden dock kännedom örn

några fall, då ackordslån lämnats utan säkerhet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

departements
chefen.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Mot jordbrukskreditutredningens i motiveringen till ifrågavarande

stadgande gjorda uttalande hade centralnämnden intet att erinra i vad

det rörde lån till mindre belopp. Den lånebeviljande nämnden borde i

sådana fall tillse, att låntagaren icke lämnade någon möjlighet oprövad

att anskaffa säkerhet. Uppkomme fråga örn låns utlämnande utan säkerhet

eller mot säkerhet, som ej kunde anses betryggande, vore nämnden

såsom hittills hänvisad till att med ledning av tillgängliga upplysningar

om lånesökandens person och omständigheter i övrigt söka bedöma,

huruvida sökanden kunde förväntas fullgöra sina förpliktelser. I

fråga örn större lån ställde sig saken något annorlunda. Den statsfinansiella

synpunkten gjorde sig här i högre grad gällande. Jordbrukskreditutredningen

ansåge också, att lån till mera avsevärda belopp endast undantagsvis

borde lämnas utan säkerhet. Centralnämnden föresloge, att

lån till högre belopp än 5,000 kronor finge beviljas endast under förutsättning,

att för lånet ställdes godtagbar säkerhet. Möjligheten att utlämna

lån utan säkerhet hade ofullständigt kommit till uttryck i författningsförslaget.

Enligt centralnämndens mening borde i författningstexten

angivas de grunder, enligt vilka den lånebeviljande nämnden hade

att lösa frågan örn säkerhet för lån. I annat fall kunde befaras, att nämndernas

beslut i denna fråga komme att präglas av en viss godtycklighet.

I anslutning till vad sålunda anförts har centralnämnden hemställt,

att ifrågavarande stadgande måtte erhålla ändrad lydelse i enlighet med

vad centralnämnden i yttrandet närmare angivit.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län kar

uttalat, att det syntes utskottet som örn även inteckning i jordbruksinventarier

borde godtagas som säkerhet, örn låntagaren ej hade annan säkerhet

att erbjuda och vore villig att lämna dylik inteckning.

I likhet med jordbrukskreditutredningen anser jag, att de bestämmelser

i fråga örn ställande av säkerhet för ackordslån, som för närvarande

gälla, i stort sett äro väl avvägda och därför böra vinna tillämpning även

vid den låneverksamhet, som här avses. Dock bör, på sätt utredningen

jämväl framhållit, lån till mera avsevärda belopp endast undantagsvis

lämnas utan godtagbar säkerhet. Det av centralnämnden härutinnan

framförda förslaget synes icke med nödig smidighet anpassa sig efter de

skiftande förhållanden, som kunna föreligga. Förbudet mot att mottaga

säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier bör, såsom utredningen

anfört, bibehållas. Jordbrukskreditutredningens nu ifrågavarande

bestämmelser hava efter vissa jämkningar upptagits i andra stycket, första

och andra punkterna, av förevarande paragraf. I departementsförslaget

har sökts att tydligare än som skett i utredningens förslag bringa till uttryck,

i vilka fall möjligheten för jordbrukarna att erhålla lån utan godtagbar

säkerhet förefinnes.

Andra stycket tredje punkten överensstämmer, bortsett från redaktionella

jämkningar, med 9 § andra stycket tredje punkten i jordbrukskreditutredningens

förslag.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. May.ts proposition nr 187.

10 $.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn skyldighet för låntagare

att förränta och amortera erhållet lån. Paragrafen motsvarar 10 § i jordbrukskreditutredningens

förslag.

Enligt sagda förslag skall lån återbetalas genom årliga amorteringar

enligt vederbörande nämnds bestämmande. Under en tid av högst fem

år från lånets beviljande må gäldenären frikallas från amorteringsskyldighet.

Den tid, varunder amortering skall äga rum, må icke överstiga

femton år. Å lånet skall gäldas ränta efter fyra procent örn året, dock

att lånet skall vara räntefritt under två år från dess beviljande.

I motiveringen till dessa bestämmelser har jordbrukskreditutredningen

anfört:

Vid bestämmandet av äterbetalningstiden, vars fastställande inom viss

i författningen angiven gräns borde ankomma på lånenämnden, borde

iakttagas å ena sidan att densamma icke gjordes så kort, att gäldenären

ej bleve i stånd att fullgöra amorteringarna, och å andra sidan att den

icke utsträcktes längre än som vore oundgängligen nödvändigt. Utredningen

funne lämpligt, att maximum för amorteringstiden bestämdes till

femton år, varvid utredningen emellertid förutsatte, att densamma i regel

fastställdes till kortare tid. Gäldenär borde kunna för vissa år frikallas från

amorteringsskyldighet, varigenom en konsolidering av hans ställning

uppenbarligen underlättades. Högsta antalet amorteringsfria år, som finge

medgivas, torde böra bestämmas till fem. Även här borde nämnden pröva

behovet i det särskilda fallet. Längsta lånetiden bleve enligt vad sålunda

föreslagits tjugu år. För lånenämndernas bestämmande av amorteringstiden

borde vara vägledande, å ena sidan att denna ej gjordes längre än

som vore oundgängligt och å andra sidan att gäldenären ej pålades bördor,

som han ej kunde bära.

Vederbörande lånenämnd hade att fastställa en amorteringsplan, som

vöre anpassad efter de föreliggande omständigheterna. Ofta torde det

vara lämpligast, att lån återbetalades genom lika annuiteter.

Vidkommande räntebetalningen för ackordslån gällde enligt nuvarande

författning, att ränta icke erlades under de två första åren och att lån

därefter förräntades efter fem procent örn året å halva lånebeloppet och,

sedan amorteringsskyldighet inträtt, å lånet i dess helhet. Jordbrukskreditutredningen

hade, med hänsyn till det numera rådande ränteläget,

för de i betänkandet avsedda slagen av lån föreslagit en räntesats av endast

fyra procent. Efter förloppet av de två räntefria åren syntes ränta böra

erläggas å hela lånet.

Lantbruksstyrelsen har yttrat, att förslagets innebörd i dessa stycken

syntes styrelsen skälig och ägnad att giva verksamheten större värde ur

jordbrukets synpunkt. Styrelsen uttalade dock tveksamhet i fråga örn

lämpligheten av den mycket stora frihet, som enligt förslaget lämnades

lånerörelsens organ, varigenom ett otal olika lånetyper skulle uppkomma

samt kontroll och översikt över hela rörelsen försvåras.

Centralnämnden har anfört bland annat:

Att fastställandet av amorteringstiden skulle inom angiven gräns tillkomma

vederbörande lånenämnd, medförde enligt centralnämndens åsikt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

vissa olägenheter. En nämnd, fastställde kanske i regel den längsta medgivna

amorteringstiden och högsta medgivna frihet från amorteringsskyldighet,

under det att en annan nämnd vore mera sträng och fordrade,

att lånet återbetalades på betydligt kortare tid med omedelbart eller

tidigt börjande amortering. Detta bomme tvivelsutan att alstra missnöje

hos låntagarna, som i sistnämnda fall funne sig missgynnade. Bestämmelsen

i dess föreslagna lydelse kunde inbjuda till olika tillämpning,

vilket mången gång torde bliva omöjligt att kontrollera. Centralnämnden

ansåge därför, att i författningen borde bestämmas en för alla låntagare

lika amorteringstid. Denna borde ej sättas för kort, ty såsom

jordbrukskreditutredningen i motiveringen framhållit borde gäldenären

ej påläggas bördor, som han ej kunde bära. Vore amorteringstiden tillräckligt

lång, funnes större utsikt för att gäldenären skulle förmå erlägga

stadgade avbetalningar å lånet, oell risken för staten att förlora på

lånerörelsen minskades. Örn amorteringen skulle ske med lika stort belopp

varje år, bomme, då räntebeloppet å den oguldna delen av lånet år

för år minskades, den annuitet, som av låntagaren skulle erläggas, att

bliva störst första året och sedan undan för undan minskas. Det syntes

vara att föredraga, att lånen alltid återbetalades genom en fast annuitet

Låntagaren torde i regel under de första åren efter ackordets genomförande

hava svårare att erlägga den höga amorteringen. En fördel, ehuru

av mindre betydelse, med en fast annuitet och lika amorteringstid för

alla lån vunnes även genom att man ej behövde uppgöra amorteringstabeller

för varje lån utan endast för olika lånebelopp. En annan fördel

vore, att låntagaren visste det belopp, han årligen bade att erlägga från

amorteringstidens början till dess slut, och ej för varje år behövde underrättas

örn, vad han bade att inbetala. För att underlätta länsstyrelsens

arbete vore det fördelaktigt, örn amorteringstiden räknades från kalenderårs

början. Återbetalningen av flera andra av staten utlämnade lån

skedde på nu angivet sätt. Låntagarens rätt att under två år erhålla

lånet räntefritt borde bibehållas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län kar

framhållit, att det med hänsyn till låntagarnas svaga ställning vore

önskligt, örn den föreslagna räntan, 4 procent, kunde i någon mån ytterligare

sänkas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har yttrat:

Det torde kunna ifrågasättas, örn icke den föreslagna räntesatsen i

förhållande till nu gällande utlåningsränta vore för hög. Ju lägre räntan

sattes, desto större utsikter hade givetvis de jordbrukare, vilka erhållit

ackordslån, att kunna reda sig. Det syntes därför utskottet skäligt, att

räntefoten antingen fastställdes till ?> procent eller ock till 1 procent över

den för varje tidsperiod gällande inlåningsräntan vid postsparbanken,

dock högst 4 procent.

Lika med jordbrukskreditutredningen anser jag, att de lån, som här avses,

böra vara räntefria under de två första åren samt därefter förräntas

efter fyra procent örn året. Att föreskriva en ännu lägre räntesats, varom

önskemål uttalats från ett par håll, synes icke böra ifrågakomma. Vad

angår amorteringen av lånen ansluter jag mig till de synpunkter, som

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

härutinnan framförts av centralnämnden. Antalet amorteringsfria år bör

sålunda i likhet med vad för närvarande gäller bestämmas till fem för

alla låntagare. Amorteringstiden bör likaledes vara densamma för samtliga

låntagare och synes böra fastställas till femton år. Lånen böra återbetalas

med en fast annuitet och amorteringstiden bör räknas från kalenderårs

början. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har paragrafen

avfattats.

11 $.

Enligt 11 § i jordbrukskreditutredningens förslag må den som erhållit

ackordslån jämlikt någon av de tidigare gällande kungörelserna örn ackordslån

och stödlån till jordbrukare ej beviljas lån jämlikt den av utredningen

föreslagna kungörelsen, liksom ej heller den som erhållit lån enligt

sistnämnda kungörelse må beviljas ytterligare lån jämlikt samma

kungörelse.

Till utveckling härav har utredningen i motiveringen anfört:

Hade en jordbrukare en gång erhållit ackordslån enligt nu eller tidigare

gällande bestämmelser eller enligt den föreslagna kungörelsen och

sålunda redan åtnjutit statligt stöd för ordnande av sin ekonomi, borde

det enligt jordbrukskreditutredningens mening icke komma i fråga, att

han beviljades nytt lån, vare sig detta skulle avse finansierandet av ännu

en ackordsuppgörelse eller undvikande av exekutivförsäljning. Däremot

borde det självfallet kunna inträffa, att en jordbrukare, som tidigare ansökt

örn ackordslån men fått ansökningen avslagen, med stöd av den nya

kungörelsen beviljades lån. Fall kunde uppenbarligen inträffa, där lån

på grund av hittills gällande bestämmelser måst avslås men med de nu

föreslagna föreskrifterna kunde beviljas.

Att en jordbrukare tidigare tilldelats stödlån, borde icke i och för sig

utgöra hinder för honom att erhålla ackordslån.

Såsom jag i annat sammanhang antytt, bör lån för förekommande av

exekutiv försäljning icke meddelas, förrän möjligheterna för beviljande

av lån för genomförande av ackord noga undersökts. Finner emellertid

gäldenär, sedan han erhållit lån för förekommande av exekutiv försäljning,

att utsikter för åstadkommande av ackord föreligga, synes möjligheten

för honom att erhålla ackordslån icke böra vara helt avstängd. I

enlighet härmed har till bestämmelserna i utredningens förslag, vilka

med allenast en mindre jämkning upptagits i departementsiorslaget och

inrymts i förevarande paragraf, gjorts ett tillägg av innehåll, att vederbörande

lånenämnd äger i särskilt fall med centralnämndens medgivande

bevilja lån för genomförande av ackord åt den, som tidigare erhållit lån

för förekommande av exekutiv försäljning.

Departements
chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 187.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.

Departements
chefen.

Om förfarandet i låneärenden m. m.

12 §.

I förevarande paragraf meddelas föreskrifter hos vem ansökan örn lån

skall göras samt av vem lån beviljas. Rörande denna paragraf, som motsvarar

12 § i jordbrukskreditutredningens förslag, åberopar jag vad i redogörelsen

för förslagets allmänna grunder anförts.

13 §.

Denna paragraf upptager bestämmelser örn värdering av gäldenärens

tillgångar.

I 13 § första stycket av jordbrukskreditutredningens förslag stadgas,

att lån ej må beviljas, med mindre till ledning vid lånefrågans bedömande

värdering skett av gäldenärens tillgångar.

I motiveringen till ifrågavarande stadgande har utredningen framhållit,

att värderingen avsåge att skapa en tillförlitlig grund för lånenämndens

bedömande, huruvida gäldenärens ställning vore sådan, att å ena sidan

behov av hjälp förelåge och å andra sidan ett lån kunde antagas bereda

honom varaktig hjälp i bans svårigheter. Värderingen bleve även

avgörande för bestämmandet av det belopp, vartill lånet finge uppgå.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län bar anfört:
Då

det vore av vikt att söka undvika en fördyring av själva låneverksamheten,

ansåge utskottet, att den föreslagna obligatoriska värderingen

av lånesökandes fastighet icke borde förekomma annat än i särskilda fall.

De åsätta taxeringsvärdena med däri angivet jordbruksvärde torde i regel

kunna giva tillräcklig ledning.

Med hänsyn till den utsträckning av låneverksambeten, som föreslås,

samt storleken av de lånebelopp, som kunna komma att utgå, anser jag

i likhet med jordbrukskreditutredningen, att värdering av gäldenärens

tillgångar bör vara obligatorisk. Att i allmänhet från värdering undantaga

gäldenärens fastighet, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Värmlands län påyrkat, synes så mycket mindre böra ifrågakomma

som vid ackordslån fastighetens värde är av särskild betydelse för bedömande

av frågan, i vilken utsträckning inteckningsbavare böra deltaga

i ackordet. Utredningens förslag i denna del bar därför oförändrat upptagits

i departementsförslaget och inrymts i första stycket av förevarande

paragraf.

Enligt 13 § andra stycket i jordbrukskreditutredningens förslag skall

för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde finnas en av centralnämnden

förordnad värderingsman, som skall vara bosatt inom området.

Jämte honom skall i värdering deltaga en i gäldenärens hemtrakt bosatt

person, vilken för varje särskilt fall förordnas av lånenämnden i orten. I

fall av ringa betydenhet eller enkel beskaffenhet är dock värdering av

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

endast en av nu sagda värderingsman tillfyllest, såvida tillräcklig kännedom

örn värdet av gäldenärens tillgångar anses sålunda kunna erhållas.

I motiveringen för dessa bestämmelser har utredningen anfört:

Med hänsyn till den betydelse, som värderingen ägde, borde garanti

skapas för att densamma bleve såvitt möjligt rättvisande och enhetlig.

Jordbrukskreditutredningen hade därför föreslagit, att centralnämnden

skulle för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde förordna en

värderingsman, vilken skulle vara bosatt inom området. För att emellertid

för värderingen vinna även speciell orts- och personkännedom hade

föreslagits, att jämte nyssnämnde värderingsman i värdering skulle deltaga

en i gäldenärens hemtrakt bosatt person, vilken för varje särskilt

fall förordnades av lånenämnden i orten. Ofta torde det vara lämpligt

att härtill utse vederbörande låneombud, därest sådant funnes och ansåges

äga de nödiga kvalifikationerna. Då emellertid nu avsedd värdering

av två personer ej sällan kunde vara en i förhållande till ifrågasatt låns

storlek allt för kostsam anordning och då jämväl eljest fall kunde förekomma,

beträffande vilka ett enklare värderingsförfarande syntes fullt

tillfredsställande, hade införts ett stadgande av innehåll, att i fall av

ringa betydenhet eller enkel beskaffenhet värdering av endast en av värderingsmännen

skulle vara tillfyllest, såvida tillräcklig kännedom örn

värdet av gäldenärens tillgångar ansåges sålunda kunna erhållas. Härvid

tänkte utredningen bland annat på sådana fall som då lånevärdering

av annan anledning nyligen ägt rum eller då lånenämnden själv hade

kännedom örn gäldenärens förhållanden. För övrigt borde det, särskilt där

lånenämndens verksamhetsområde vore av mindre utsträckning och resekostnaderna

därför ej bleve betydande, kunna ifrågakomma, att nämnden

själv beträffande större lån verkställde besiktning av gäldenärens egendom.

Lånenämnden borde föranstalta örn värdering först sedan låneärendet

i någon mån utretts, så att ej onödiga värderingskostnader uppstode i

fall, där redan ett preliminärt bedömande gåve vid handen, att lån ej

kunde beviljas.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,

att, då centralnämnden icke kunde äga någon personkännedom

ute i länen, de värderingsman, som enligt förslaget skulle av nämnden

utses, i stället måtte förordnas av länsstyrelserna efter förslag av eller i

samråd med lånenämnderna eller deras ordförande.

I nära anslutning härtill hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Örebro och Kopparbergs län uttalat, att ifrågavarande värderingsman

borde av centralnämnden förordnas först efter lånenämndernas hörande.

De bestämmelser, avseende att skapa garantier för en rättvis och enhetlig

värdering, som jordbrukskreditutredningen föreslagit, finner jag

i stort sett vara ändamålsenliga. Dock bör enligt min mening inom hushushållningssällskaps

verksamhetsområde finnas flera än en av centralnämnden

förordnad värderingsman. Det sagda äger särskilt tillämpning

på de nordligare länen, där kostnaderna för värderingarna med hänsyn

Departements
chefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majlis proposition nr i87.

till avstånden eljest skulle bliva avsevärda. Men även beträffande övriga

delar av landet synes hinder icke böra möta att förordna flera värderingsman.

Förutom för nedbringande av kostnaderna för värderingarna kan

en anordning med flera värderingsman inom samma hushållningssällskaps

verksamhetsområde vara påkallad av hehovet att erhålla erforderlig

sakkunskap för bedömandet av de olika förhallanden, Varunder jordbruket

inom området bedrives. Jag finner det vidare vara uppenbart, att

centralnämnden, innan värderingsman av nämnden förordnas, hos vederbörande

lånenämnd, länsstyrelse eller hushållningssällskap gör sig underrättad

örn den till värderingsman föreslagne personens lämplighet för

uppdraget. Någon föreskrift härom i författningen synes ej vara erforderlig.

Slutligen vill jag understryka vad jordbrukskreditutredningen anfört

därom, att det ofta torde vara lämpligt att till ortsombud vid värdering

utse vederbörande låneombud. Över huvud taget bör eftersträvas å ena

sidan att erhålla en så rättvisande värdering av tillgångarna, som det

med hänsyn till förhållandena låter sig göra, och å andra sidan att värderingen

verkställes så smidigt och med föranledande av så ringa kostnader

som möjligt.

Utredningens förslag i denna del har därför allenast med den ändring,

som föranledes av att flera värderingsman inom hushållningssällskaps

verksamhetsområde föreslås skola av centralnämnden kunna förordnas,

upptagits i departementsförslaget och inrymts i andra stycket av förevarande

paragraf.

Tredje stycket, vari stadgas, att till grund för värdering skall läggas

saluvärdet av tillgångarna, överensstämmer med 13 § tredje stycket i

jordbrukskreditutredningens förslag.

14 §.

Denna paragraf, som handlar örn vad lånenämnds beslut i låneärenden

skall för vissa fall innehålla samt örn expediering av sådant beslut, överensstämmer

med 14 § i jordbrukskreditutredningens förslag.

15 §.

Förevarande paragraf, som inrymmer bestämmelser örn besvärsrätt över

lånenämnds beslut i låneärenden, överensstämmer, bortsett från en mindre

ändring, som påkallats av den föreslagna karaktären av det medelsanslag,

som erfordras för lånerörelsens bedrivande, med 15 § i jordbrukskreditutredningens

förslag.

16 §.

Stadgandena i denna paragraf, att gäldenär, som beviljats lån, skall

utfärda skuldförbindelse och, i förekommande fall, avlämna säkerhet,

överensstämma med motsvarande föreskrifter i 16 § av jordbrukskreditutredningens

förslag.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. May.ts proposition nr 187.

17 $.

Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka lånenämnden har att

till länsstyrelsen i anledning av beviljat lån översända vissa handlingar

samt länsstyrelsen att utbetala lånebeloppet, motsvara stadgandena i 17 §

av jordbrukskreditutredningens förslag. Till berörda stadganien har i

departementsförslaget gjorts ett par tillägg. Det ena sammanhänger med

det innehåll, som 12 § erhållit i departementsförslaget, och innefattar åliggande

för nämnden att till länsstyrelsen översända avskrift av från centralnämnden

erhållet skriftligt besked, att tillgängligt anslag medgiver

lånets utbetalande. Tillägget motiveras av anslagets karaktär av reservationsanslag.

Det andra tillägget innebär, att länsstyrelsen har att, sedan

handlingarna i låneärendet inkommit, ofördröjligen och utan anfordran

utbetala lånebeloppet. Sistnämnda tillägg avser att härutinnan

bringa förevarande paragraf i överensstämmelse med gällande författning.

18 $.

Bestämmelsen i denna paragraf, att förfallen ränta och amortering skola

för varje kalenderår före årets utgång av gäldenär inbetalas till länsstyrelsen,

är likalydande med motsvarande föreskrift i 18 § av jordbrukskreditutredningens

förslag.

19 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn länsstyrelsens åligganden

med avseende å beviljat lån. Paragrafen motsvarar 19 § i jordbrukskreditutredningens

förslag.

Någon påföljd har i nämnda förslag icke stadgats för det fall, att gäldenär

bryter mot i 9 § andra stycket sista punkten omförmäld utfästelse

att, så länge någon del av lånet utestår ogulden, icke utan nämndens medgivande

uttaga eller belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja

honom tillhörigt lösöre genom avhandling, som i förordningen den

20 november 1845 avses. Då detta enligt min mening utgör en brist, har

i förevarande paragraf bland de skäl, som enligt utredningens förslag berättiga

länsstyrelsen att uppsäga lån till omedelbar betalning, upptagits,

att gäldenären bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse

åligger.

20

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna örn avskrivning av

fordran på grund av utlämnat lån och efterskänkande av säkerhet för

lån överensstämma med motsvarande stadganden i 20 § av jordbrukskreditutredningens

förslag.

Den föreslagna kungörelsen torde böra träda i kraft den 1 juli 1935

samt tillämpas jämväl beträffande ärenden örn ackordslån, som sökts

dessförinnan,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

l:o) dels besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond,

benämnd statens sekundärlånefond för jordbrukare,

dels medgiva, att lån ur statens sekundärlånefond

för jordbrukare må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse

med de bestämmelser, vilka finnas intagna

i det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse

i ämnet,

dels ock såsom kapital för statens sekundärlånefond

för jordbrukare anvisa för budgetåret 1935/1936 under

Utgifter för kapitalökning, Statens utlåningsfonder,

ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

2:o) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån

från statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m.

anvisa för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln

ett förslagsanslag av 50,000 kronor;

3:o) till Lån till jordbrukare för genomförande av

ackord m. m.: Ackordslån åt jordbrukare m. m. anvisa

för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln ett

teservationsanslag av 1,900,000 kronor; samt

4:o) till Lån till jordbrukare för genomförande av

ackord m. m.: Centralnämnden och lånenämnderna

för ackordslåneärenden m. m. anvisa för budgetåret

1935/1936 under nionde huvudtiteln ett förslagsanslag

av 100,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

103

Bilaga A.

Förslag

till

Kungörelse

angående statens sekundärlånefond för jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer:

Fondens ändamål.

1 §•

Statens sekundärlånefond för jordbrukare bär till ändamål att i enlighet

med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av

inteckning i jordegendom.

Med jordegendom förstås i denna kungörelse självständig, å marken

bestämbar fast egendom, varå jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk

bedrives.

Fondens förvaltning.

2 §.

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala

för lånerörelsen erforderliga medel.

Lånerörelsens organisation m. m.

3 §.

Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd med säte i

Stockholm.

Nämnden utgöres av fem ledamöter. Två ledamöter jämte två suppleanter

för dem förordnas av Konungen, som tillika förordnar en av dessa ledamöter

till ordförande i nämnden. En ledamot, som skall vara vice ordförande,

jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen

för Svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte

en suppleant för honom.

4 $.

Under nämndens ledning och tillsyn besörjes utlåningen från fonden

och vården av de utlämnade lånen av låneförmedlare. Såsom låneförmed
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lare äger nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit

samt de ytterligare kreditinrättningar, som Konungen kan

finna skäl bestämma. Ej må låneförmedlare, med mindre därom med

nämnden träffats avtal, i sin verksamhet för fondens räkning gå utöver

det distrikt, som för bans egentliga verksamhet är bestämt. Anlitas bankaktiebolag

såsom låneförmedlare, skall genom avtal mellan nämnden och

bolaget bestämmas det eller de kontor, vilka skola för låneförmedlingen

användas, och det område, som härutinnan skall utgöra sådant kontors

distrikt.

5 §.

Där så erfordras, äger nämnden anlita jordbrukskassor och sparbanker

ävensom av nämnden utsedda kommittéer av två eller tre personer att såsom

lånebiträden bisträcka nämnden eller av nämnden angivna låneförmedlare.

Lånebiträde må icke besluta örn beviljande av lån, ej heller

handhava vård av utlämnat lån.

6 §.

Arvoden åt nämndens ledamöter bestämmas av Konungen.

I den mån Konungen icke bestämmer de arvoden eller andra ersättningar,

som skola utgå till av nämnden anlitade låneförmedlare eller

lånebiträden eller till personer, som eljest med lånerörelsens bedrivande

erhålla befattning, äger nämnden att därom träffa avgörande.

Lånerörelsens bedrivande.

7 §.

Medel till utlåning skola av nämnden i mån av behov och tillgång tillhandahållas

låneförmedlarna, vilkas styrelser äga att under iakttagande

av gällande föreskrifter och i vederbörlig ordning meddelade anvisningar

besluta angående utlåningen.

Låneförmedlare, vars styrelse beviljat lån, har att till låntagaren utlämna

lånebeloppet och att, där ej nämnden annat bestämmer, handhava

vården av lånet, så länge någon del därav utestår ogulden.

8 §.

Med nämndens medgivande må låneförmedlares styrelse överlåta åt ett

inom styrelsen utsett arbetsutskott, bestående av minst tre ledamöter, att

besluta i fondens ärenden eller vissa av dem.

Jämväl må med nämndens medgivande sådan befogenhet av styrelsen

för bankaktiebolag, som är låneförmedlare, överlåtas åt styrelsen för kontor,

som för låneförmedlingen användes.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. May.ts proposition nr 187.

9 §.

I behandlingen inom låneförmedlares styrelse så ock inom arbetsutskott

eller kontorsstyrelse, varom i 8 § förmäles, av fonden rörande ärenden

skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas av

Konungen. Mot ombudets mening må lån ej beviljas.

10 $.

I fondens ärenden skola hos nämnden och låneförmedlarna föras räkenskaper,

som skola avslutas för kalenderår. Vid behandling av dylika

ärenden skola föras protokoll.

Låneförmedlares styrelse har att enligt anvisning av nämnden lämna

nämnden fortlöpande redovisning för hos låneförmedlaren vidtagna åtgärder

i fondens ärenden.

11 $.

Medel, som nämnden mottager från riksgäldskontoret och vilka ej omedelbart

erfordras i lånerörelsen, ävensom från låneförmedlare och lanebiträden

till nämnden inlevererade räntor och amorteringar skola insättas

å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto. Nämnden skall årligen

sist före januari månads utgång till riksgäldskontoret redovisa influtna

räntor och amorteringar.

Medel, som låneförmedlare mottager från nämnden, skola i avbidan på

deras användande för med dem avsett ändamål, insättas å postgirokonto.

Uppburna räntor och amorteringar skola av låneförmedlare och lånebiträden

utan dröjsmål inlevereras till nämnden.

12 §.

De till fonden för erhållna lån avgivna förbindelser med tillhörande

säkerhetshandlingar skola hos vederbörande låneförmedlare eller annan,

som nämnden för ändamålet anlitar, förvaras i brandfritt och i övrigt

betryggande förvaringsrum under minst två särskilda lås med olika nycklar,

av vilka en nyckel skall innehavas av ett av nämnden därtill förordnat

ombud.

13 $.

Ledamöter av nämnden vare, en för alla och alla för en, ansvariga för

skada, som de genom att överträda denna kungörelse eller eljest uppsåtligen

eller av vårdslöshet tillskynda fonden.

Revision.

14 §.

Nämndens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre

revisorer, av vilka två jämte två suppleanter för dem förordnas av

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.

Konungen, medan den tredje jämte en suppleant för honom förordnas

av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Låneförmedlarnas i fondens ärenden förda räkenskaper samt styrelsernas

för låneförmedlarna förvaltning av sagda ärenden skola årligen

granskas av samma revisorer, som utsetts för motsvarande granskning

rörande låneförmedlarnas egna ärenden; skolande i den fonden rörande

revisionen hos varje låneförmedlare jämväl deltaga en revisor, som förordnats

av Konungen.

15 §.

Låneförmedlares revisorer rörande fonden skola, så snart ske kan efter

det deras granskning av sistförflutna årets räkenskaper och förvaltning

fullbordats, insända berättelse över granskningen till nämndens revisorer.

Dessa äga, där i berättelsen finnes framställd anmärkning eller omständigheterna

eljest därtill föranleda, infordra yttrande av låneförmedlarens

styrelse.

Nämndens revisorer skola senast den 1 juli till chefen för jordbruksdepartementet

ingiva berättelse över sin granskning av sistförflutna årets

räkenskaper och förvaltning, vilken berättelse skall vara åtföljd av de

av låneförmedlarnas revisorer avgivna berättelser jämte de yttranden,

som må hava infordrats och bekommits.

I varje av revisionsberättelserna skall angivas, huruvida ansvarsfrihet

tillstyrkes eller avstyrkes för de personer, vilkas förvaltning granskningen

avsett.

Angående ansvarsfrihet beslutar Konungen efter att hava inhämtat

utlåtande av fullmäktige i riksgäldskontoret.

16 $.

Därest nämndens revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämna oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåta att göra anmärkning mot dylik

uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt

uppdrag visa vårdslöshet, vare de, en för alla och alla för en, ansvariga

för fonden därigenom tillskyndad skada.

Utlåningsvillkor.

17 §.

Lån skola förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot.

Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan för

statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått

det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent.

18 ■§.

Lån må meddelas till högst sjuttiofem procent av det av vederbörande

låneförmedlare fastställda belåningsvärdet å den jordegendom, varom

fråga är. I belåningsvärdet må ej inräknas värdet å växande skog.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Egendoms belåningsvärde skall fastställas efter värdering med iakttagande

av att detsamma ej må bestämmas högre än som motsvarar egendomens

vid senaste taxering åsätta jordbruksvärde. Värdering skall, örn

så erfordras, verkställas genom besiktning på ort och ställe men må

eljest ske med ledning allenast av befintliga handlingar. För besiktning

må, där så finnes lämpligt, särskilda sakkunniga anlitas. Har

egendom besiktigats vid tidigare lånevärdering, bör härtill tagas hänsyn

vid avgörandet, huruvida eller i vad mån besiktning skall anses behövlig.

Det åligger nämnden att meddela de ytterligare bestämmelser, som

erfordras rörande fastställande av egendoms belåningsvärde.

19 §.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av

inteckning eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av egendomens

belåningsvärde.

Lån må ej beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med bättre

rätt äro placerade på sätt, som må anses vara för fonden betryggande.

Innan beviljat lån utlämnas, skola samtliga fordringsinteckningarna

med bättre rätt pantförskrivas jämväl till säkerhet för fonden. Vederbörande

låneförmedlare må dock i särskilt fall medgiva, att den låntagare

såsom ägare av den intecknade egendomen tillkommande andel av

sådana inteckningar må i första hand pantförskrivas för annat lån.

20 §.

Lån utan fastställd amortering må icke meddelas.

Reglementariska föreskrifter.

21 $.

Närmare föreskrifter rörande nämndens arbete meddelas av Konungen.

De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande låneförmedlarnas

och lånebiträdenas arbete samt villkoren för utlåning från fonden

och vad därmed har samband, meddelas, där ej Konungen därom förordnar,

av nämnden.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

Bilaga B.

Förslag

till

Kungörelse

om lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m.

Härigenom, förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §.

Jordbrukare, som är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, må kunna,

i den mån tillgängligt anslag det medgiver, erhålla lån enligt bestämmelserna

i denna kungörelse.

Såsom jordbrukare anses även den, som, utan samband med jordbruk,

bedriver trädgårdsskötsel eller annan därmed jämförlig verksamhet såsom

självständig näring.

2 §.

För behandling av frågor rörande lån enligt denna kungörelse skola finnas

dels en för riket gemensam centralnämnd och dels för varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde en lånenämnd.

Nämnderna utses av Kungl. Majit, som jämväl utfärdar instruktion för

dem.

Örn lånen.

3 §.

Lån må beviljas:

1) för genomförande av ackord;

2) för förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller

hans för jordbruket nödiga inventarier.

I samband med lån för något av nu angivna ändamål må lån även beviljas

för anskaffande av yttre inventarier till gäldenärens jordbruk eller

reparation av till hans fastighet hörande ekonomibyggnader.

4 %.

För beviljande av lån skola följande allmänna förutsättningar gälla, nämligen
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att gäldenärens ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av omständigheter,

vilka varit jordbrukets hedrivande ovidkommande;

att gäldenären gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande

av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av bistånd;

att gäldenären saknar möjlighet att annorledes på rimliga villkor uppbringa

nödiga medel; samt

att med hänsyn till avkastningsförmågan hos gäldenärens jordbruk, storleken

och beskaffenheten av hans skulder ävensom övriga omständigheter

kan med hög grad av sannolikhet antagas, att gäldenären skall, örn lånet

erhålles, kunna fortsätta att driva jordbruket och därunder göra rätt för sig.

5 §.

Lån för genomförande av ackord må beviljas endast under villkor,

att ackordet omfattar jämväl fordran hos gäldenären, för vilken ställts

säkerhet i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten finnes ej

förslå till fordringens gäldande;

att i samband med ackordet betalas förfallen utskyld eller arrendeavgift

ävensom ränta å fordran hos gäldenären, i den man för fordringen ställd

säkerhet beräknas förslå även till räntans gäldande;

att ackordet icke innebär nedsättning av tjänstehjons och arbetares lönefordran

till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i händelse av

konkurs; samt

att de i ackordet deltagande borgenärerna icke i ackordet erhålla, utöver

vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder belöper å deras

fordringar, mer än fem procent av fordringsbeloppet; ej heller i något fall

mer än åttiofem procent av sagda belopp.

6 %.

Lån för förekommande av exekutiv försäljning må, såvitt särskilda omständigheter

ej annat föranleda, beviljas endast under villkor,

att faran för dylik försäljning är uppenbar;

att fordringsägare, som genom länet erhåller avbetalning, i sadant avseende

åtnöjes med belopp ej överstigande trettio procent av fordringens

kapital; samt

att sådan fordringsägare tillika förbinder sig att under viss tid, som ej

må understiga fem år, icke indriva återstoden av fordringen, med mindre

gäldenären väsentligt eftersätter sin skyldighet att å rätt tid erlägga viss,

skälig ansedd ränta.

7 §.

Lån för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader

må beviljas endast under villkor, att den med länet avsedda

anskaffningen eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets

fortsatta bedrivande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 187.

8 §.

Lån för genomförande av ackord må icke beviljas till större belopp än

åttahundra kronor, ökat med fyrtio procent av uppskattade värdet av gäldenärens

fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, tjugofem procent

av dennas uppskattade värde.

Lån för förekommande av exekutiv försäljning må icke beviljas till större

belopp än som motsvarar trettio procent av uppskattade värdet av gäldenärens

fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, tjugo procent av

dennas uppskattade värde.

Lån för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader

må icke beviljas till större belopp än som motsvarar fem procent

av fastighetens uppskattade värde.

Härjämte skall iakttagas, att lån enligt denna kungörelse icke må utan

medgivande av centralnämnden beviljas någon till större sammanlagt belopp

än tiotusen kronor. Efter framställning av vederbörande lånenämnd äger

centralnämnden medgiva förhöjning av nämnda belopp till högst femtontusen

kronor.

9 $.

Till säkerhet för lån skall, där gäldenären äger fastighet, vilken icke är

belånad till så högt belopp, som motsvarar dess vid värderingen åsätta

värde, pantförskrivas inteckning i fastigheten intill sagda värde. Belånad

inteckning, som genom lånet frigöreS, skall jämväl pantförskrivas till

säkerhet för detsamma.

I övrigt skall såsom villkor för låns utlämnande föreskrivas, att för lånet

ställes av vederbörande nämnd godkänd säkerhet, dock att där gäldenär

saknar möjlighet att lämna godtagbar säkerhet och omständigheterna äro

sådana, att gäldenären kan förväntas fullgöra sina med lånet förbundna

förpliktelser, nämnden må helt eller delvis eftergiva sagda villkor. Säkerhet

bestående av inteckning i jordbruksinventarier bör icke mottagas. Gäldenären

skall förbinda sig att, så länge någon del av lånet återstår ogulden,

icke utan nämndens medgivande uttaga eller belåna sådan inteckning eller

försälja honom tillhörigt lösöre genom avhandling, som avses i förordningen

den 20 november 1845 i avseende på handel örn lösören, som köparen låter

i säljarens vård kvarbliva.

10 $.

Lån är räntefritt under de två första åren. Därefter gäldas ränta efter

fyra procent örn året. Från och med femte kalenderåret näst efter det,

under vilket lånet utlämnats, skall å lånet årligen erläggas amortering,

som jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en varje år lika stor

annuitet, så beräknad, att lånet är återbetalt femton år efter amorteringens

början.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lil

11 $.

Den, som erhållit ackordslån jämlikt någon av de tidigare gällande kungörelserna

örn ackordslån och stödlan till jordbrukare, må icke beviljas lån

jämlikt denna kungörelse.

Ej heller må någon, som erhållit lån jämlikt denna kungörelse, beviljas

ytterligare lån enligt samma kungörelse; dock att vederbörande lånenämnd

i särskilt fall må med centralnämndens medgivande bevilja lån för genomförande

av ackord åt den, som tidigare erhållit lån för förekommande av

exekutiv försäljning.

Om förfarandet i låneärenden m. m.

12 $.

Vill någon erhålla lån enligt denna kungörelse, skall han därom göra

ansökan hos lånenämnden i orten; ägande nämnden efter erforderlig utredning

och sedan skriftligt besked från centralnämnden inhämtats, att tillgängligt

anslag medgiver länets utbetalande, bevilja lån.

13 %.

Lån må ej beviljas, med mindre till ledning vid lånefrågans bedömande

värdering skett av gäldenärens tillgångar.

För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skola finnas en eller

flera av centralnämnden förordnade värderingsman, vilka skola vara inom

området bosatta. Jämte en i denna ordning utsedd värderingsman skall i

värdering deltaga en i gäldenärens hemtrakt bosatt person, vilken för varje

särskilt fall förordnas av lånenämnden i orten. I fall av ringa betydenhet

eller enkel beskaffenhet vare dock värdering av endast en av nu sagda

värderingsman tillfyllest, såvida tillräcklig kännedom örn värdet av gäldenärens

tillgångar anses sålunda kunna erhållas.

Till grund för värdering skall läggas saluvärdet av tillgångarna.

14 §.

Då lån beviljas, skola tillika sådana föreskrifter rörande lånets användande

och sättet för dess utbetalande meddelas, att trygghet vinnes för att

lånet blir använt för därmed avsett ändamål. I förekommande fall må ock

bestämmas viss tid, inom vilken länet skall vara till fullo uttaget vid

äventyr att rätten till utbekommande av ej lyftat belopp skall vara förverkad.

Lånenämnds beslut rörande låneansökan skall ofördröjligen tillställas

gäldenären; och skall han därvid tillika underrättas om vad han har att

iakttaga, därest han enligt 15 § vill draga frågan under centralnämndens

prövning.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. May.ts proposition nr 187.

15 $.

Är gäldenär missnöjd med lånenämnds beslut, äger han draga frågan

under centralnämndens prövning genom inlaga, vilken, ställd till centralnämnden,

skall insändas till lånenämnden och dit inkomma sist å trettionde

dagen från det beslutet meddelades; åliggande det lånenämnden att till

centralnämnden skyndsamt översända inlagan jämte ansökningshandlingarna

och eget yttrande.

Har låneansökning sålunda kommit under centralnämndens prövning, må

centralnämnden, där det med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,

vidtaga ändring i lånenämndens beslut, dock att lån ej må av centralnämnden

beviljas i vidare mån än tillgängligt anslag det medgiver. Centralnämndens

beslut i ärendet skall utan dröjsmål tillställas gäldenären

och, i avskrift, lånenämnden.

Centralnämndens beslut må ej överklagas.

16 §.

Då lån beviljats, skall gäldenären utfärda skuldförbindelse, däri angivas

hans åtaganden i fråga örn lånets användning och återbetalande jämte övriga

lånevillkor, samt, i förekommande fall, avlämna föreskriven säkerhet.

17 §.

Då lån av lånenämnd beviljats och gäldenären skriftligen förklarat sig

nöjd med nämndens beslut eller ock den i 15 § angivna tid gått till ända utan

att gäldenären på sätt i nämnda paragraf sägs anmält missnöje med beslutet,

skall lånenämnden till länsstyrelsen ofördröjligen översända dels avskrift

av beslutet och det i 12 § omförmälda besked dels ock den av gäldenären

utfärdade skuldförbindelsen med tillhörande säker hetshand lingar. Länsstyrelsen

har att, sedan handlingarna inkommit, utan anfordran ofördröjligen

utbetala lånebeloppet till gäldenären eller för hans räkning till den lånenämnden

anvisat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, då av

centralnämnden meddelat beslut, enligt vilket lånebelopp skall utbetalas,

kommit lånenämnden tillhanda.

18 $.

Förfallen ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång

av gäldenär inbetalas till länsstyrelsen.

19 §.

Länsstyrelsen åligger övervaka, att gäldenär fullgör sina skyldigheter i

avseende å honom beviljat lån.

Länsstyrelsen äger uppsäga lån till omedelbar betalning, där det befinnes,

att gäldenären genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller där

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Mårds proposition nr 187.

gäldenären visar försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering

eller annorledes bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse

åligger, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att gäldenären med

hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få

tillgodonjuta lånet. Sker uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall,

ändå att ränta eljest ej skolat utgå, å lånet gäldas ränta efter fyra procent

om året från och med uppsägningsdagen.

20

Finner länsstyrelsen, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat

lån bör äga rum eller att säkerhet för lån hör eftergivas, skall frågan

därom underställas Kungl. Majit.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken

dag ackordslån ej må beviljas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 23

mars 1934 (nr 54) örn ackordslån och stödlån till jordbrukare. Har beträffande

tidigare gjord ansökan örn ackordslån beslut icke meddelats före

förstnämnda dag, skall den nya kungörelsen tillämpas å ärendet.

Bihang till riksdagen> protokoll 1935.

1 sami.

Nr 187

R

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet väckta mo s. 1 i texten
  2. JoU 1935:71 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten