Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen

1935-03-11 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:201, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen; given Stockholms

slott den 11 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 201.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 5 kap. 2 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § strafflagen1 skall i nedan angivna del

erhålla följande ändrade lydelse:

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då må, efter omständigheterna,

straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.

Till straffarbete på livstid må i sådant fall ej dömas.

Är brottet-----ådömas bör.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 28Ö.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler riksdagens

skrivelse den 7 april 1934, nr 124, i anledning av väckt motion angående revision

av gällande bestämmelser örn behandlingen av minderåriga förbrytare

samt anför:

»5 kap. 2 § strafflagen innehåller bestämmelse örn straffnedsättning för lagöverträdare

i åldern mellan 15 och 18 år som skola ådömas straffarbete.

Straffarbete på livstid skall nedsättas till straffarbete från och med 6 till och

med 10 år. Straffarbete på viss tid må nedsättas till hälften av den eljest för

brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under 2 månader. Örn brottet är

belagt med påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen (förlust av vissa medborgerliga

rättigheter), skall domstolen pröva ''efter omständigheterna’, huruvida

sådan påföljd bör ådömas.

1734 års lag saknade bestämmelser örn straffnedsättning av den art varom

nu nämnts. I det förslag till allmän kriminallag, som lagkommittén framlade

år 1832, upptogs emellertid till behandling frågan örn en sådan nedsättning,

och kommittén föreslog för brottslingar i nyssnämnda ålder nedsättning

av livsstraff eller straffarbete i första grad till nästa straffart därunder.

Lagberedningen behöll i sitt år 1844 avgivna förslag till straffbalk föreskrift

örn nedsättning i de strängaste straffen för lagöverträdare som fyllt 15

men ej 18 år, och en dylik föreskrift upptogs i 5 kap. 3 § i 1864 års strafflag.

I denna paragraf stadgades nämligen att, då den som fyllt 15 men ej 18

år beginge brott, dödsstraff eller straffarbete på livstid skulle nedsättas till

sådant arbete från och med 6 till och med 10 år.

I sitt den 30 december 1887 avgivna förslag till lag angående ändring i vissa

delar av strafflagen föreslog nya lagberedningen beträffande ungdomliga

brottslingar mellan 15 och 18 år att straffarbete på viss tid skulle få nedsättas

till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej i

något fall under det allmänna minimum av denna straffart, samt att domstolen,

där brottet vore belagt med påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

skulle pröva efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd borde ådömas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Den sålunda föreslagna reformen genomfördes genom lag den 20 juni 1890.

Samtliga i 5 kap. 3 § strafflagen upptagna bestämmelser blevo sedermera genom

lag den 27 juni 1902 i oförändrat skick överflyttade till 2 § samma

kapitel, då det dittillsvarande stadgandet i sistnämnda paragraf förklarades

icke längre skola gälla. Härefter ha bestämmelserna — frånsett en av dödsstraffets

avskaffande betingad jämkning — kvarstått oförändrade.

I motion vid 1934 års riksdag (II: 308) hemställdes, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande en revision

av gällande bestämmelser angående behandlingen av minderåriga förbrytare

med särskilt beaktande av vad i motionen anförts i fråga örn straffmyndighetsålder,

åtal, häktning och sättet för den brottsliges tillrättaförande.

I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen framhöll första lagutskottet

beträffande straffmyndighetsåldern att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

år 1918 ifrågasatt huruvida icke den nuvarande straffmyndighetsåldern av

15 ar kunde höjas till 16 år, samt att detta spörsmål därefter varit föremål

för prövning av särskilda sakkunniga i ett år 1922 avgivet betänkande samt

av Kungl. Majit i samband med framläggande av en proposition med vissa

andra förslag till riksdagen år 1924. Någon höjning av åldersgränsen hade

emellertid då icke blivit förordad vare sig av de sakkunniga eller av Kungl.

Majit. Utskottet anför härefter.

De uttalanden, som i nämnda sakkunnigbetänkande och proposition hade

förekommit i ämnet, ådagalade, att bestämmandet av straffmyndighetsåldern

vore en fråga av synnerligen vansklig natur. Mot den nuvarande åldersgränsen

hade anförts, att en femtonåring alltjämt befunne sig på barnets ståndpunkt

och fördenskull icke borde underkastas statens straffande verksamhet.

Därjämte kunde naturligen göras gällande, att det ofta inträffade, att en person

som fyllt 15 år i själva verket icke vunnit den grad av utveckling som

lagstiftaren förutsatt. Sistnämnda olägenhet vidlådde dock varje straffbarhetsgräns,

som bestämts en gång för alla, och den tidigare i svensk rätt förefintliga

möjligheten att i viss utsträckning lämna i domstolens skön att avgöra

huruvida straffbarhet skulle anses föreligga eller ej vore för visso förenad

med andra mycket betydande olägenheter. Mot den av riksdagen föreslagna

höjningen av straffmyndighetsåldern hade återigen enligt utskottets

mening anförts synnerligen vägande skäl, därvid utskottet särskilt ville hänvisa

till departementschefens anförande uti 1924 års proposition. I detta anförande,

till vilket utskottet i allt väsentligt kunde ansluta sig, påpekades

bland annat nödvändigheten av att samhället icke berövades erforderliga medel

att ingripa mot ungdom uti ifrågavarande ålder, som gjorde sig skyldig

till lagöverträdelser. Man torde även böra beakta, att det redan för närvarande

icke sällan torde vara förenat med stora svårigheter för barnavårdsnämnderna

att tillrättaföra barn i exempelvis 14—15-årsåldern. De utvägar

som för°sådant ändamål stöde till buds vore icke längre så effektiva när barnet

i fråga redan nått en viss grad av utveckling, och barnavårdsnämndens

ingripande kunde då ofta framstå såsom mer eller mindre meningslöst.

På grund av vad sålunda anförts och med stöd av andra, i utlåtandet närmare

angivna skäl förklarade utskottet sig icke kunna förorda någon höjning

av den i 5 kap. 1 § strafflagen stadgade straffmyndighetsåldern. I anslutning

härtill uttalade utskottet, att utskottet funnit lämpligt undersöka, huru
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

5

vicia icke mildring i den straffrättsliga behandlingen av dem som nyss överskridit

ifrågavarande åldersgräns kunde vinnas pa annan väg, samt anförde

härom.

Utskottet ville erinra örn bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen, att när den

som fyllt 15 men ej 18 år beginge brott straffarbete på livstid skulle nedsättas

till sådant straffarbete från och med 6 till och med 10 år, varjämte straffarbete

på viss tid finge nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta

strafftid, dock ej under 2 månader. Den straffnedsättning, soln medgåves beträffande

brott som beginges under de närmaste åren efter uppnådd straff myndighetsålder,

vore uppenbarligen ett viktigt komplement till regeln att minderårig

intill nämnda ålder skulle vara strafflös. Därigenom förminskades de olägenheter

som enligt vad förut nämnts alltid följde av en fix straffmyndighetsålder.

Bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen tillgodose dock endast i begränsad

utsträckning önskemålet att göra övergången från straffnhet på grund

av minderårighet till straffbarhet vid uppnådda 15 år så smidig som möjligt.

Den matematiska sträffnedsättningsregel sorn innehölles i ^ paragrafen mäste

sålunda understundom leda till mycket obilliga resultat. Såsom exempel dara

kunde framhållas, att den som vid nyss fyllda 15 ar övat otukt med kvinna

under 12 år icke kunde dömas till lägre straff än straffarbete i 2 år, under

det att han, örn gärningen skulle ha begåtts en eller ett par månader tidigare,

förblivit strafflös. Dylika obilliga resultat undginges däremot med den bestämmelse

örn straffnedsättning i fråga örn minderåriga i åldern 15—18 år som

gällde i Danmark. I sistnämnda land finge straffet, utan någon sådan inskränkning

som i svensk rätt, nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

Därest en dylik straffnedsättningsregel infördes i 5 kap. 2 § strafflagen i stället

för den nu gällande, skulle otvivelaktigt åtskilliga av de synpunkter som

anförts för en höjning av straffmyndighetsåldern tillgodoses. _ Till stöd för en

sådan ändring skulle även kunna åberopas, att en dylik möjlighet för domstolen

att nedsätta straffet under vad eljest å gärningen följa bort icke vore okänd

för den svenska strafflagen. Utskottet ville allenast erinra örn bestämmelserna

i 5 kap. 6 och 9 §§ strafflagen. Särskilt de skäl som föranlett lagstiftaren

att i den förra paragrafen beträffande den som saknat förståndets fulla bruk

medge en sådan nedsättning av straffet torde äga motsvarighet när det gällde

minderåriga i åldern 15—18 ar. Utskottet funne salunda ur straffmätnmgssynpunkt

beaktansvärda skäl tala för att genom en ändring i 5 kap. 2 § strafflagen

giva domstolarna befogenhet att beträffande där omnämnda minderåriga

nedsätta det straff som eljest å gärningen följa bort, utan att vara bundna

av de nuvarande inskränkningarna i denna del. Därvid skulle uppenbarligen

även bibehållas det nuvarande förbudet i paragrafen att döma ifrågavarande

minderåriga till livstids straffarbete.

Utskottet övergick därefter till frågan örn ökad användning av tvångsuppfostran

i stället för straff och kunde för sin del icke finna skäl att i enlighet

med önskemål som uttalats i motionen förorda upphävande av den begränsning

i möjligheterna att förordna örn tvångsuppfostran som för närvarande vore uppställd

med avseende å straffets storlek. Utskottet fortsatte.

Utskottet ville emellertid påpeka, att därest den av utskottet ifrågasatta

ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen genomfördes, domstolarna för visso icke

sällan komme att döma till straff understigande straffarbete i 2^ ar där de pa

grund av nuvarande straffnedsättningsregeln i nämnda lagrum icke haft mö.iläghet

därtill. Statistiken visade att även minderåriga i åldern 15—16 år emellanåt

dömts till straffarbete över 2 år. Särskilt i dylika fall skulle det uppenbarligen

kunna förväntas, att en ändring av 5 kap. 2 § strafflagen i angiven

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

riktning skulle leda till lägre straff. I sadan händelse öppnades även ökade

möjligheter för domstolarna att förordna örn straffets utbytande mot tvångsuppfostran.

Utskottet anförde vidare att i motionen yrkats, att häktningstvång beträffande

minderåriga lagöverträdare borde avskaffas. Härom uttalas följande.

För närvarande stadgades i 19 § 5. i förordningen örn strafflagens införande

att den som misstänktes att ha begått brott, varå straffarbete dock ej under 2

ar elter lag följa kunde, skulle i häkte tagas. Innebörden därav bleve beträffande

minderåriga i åldern 15—18 år — med tillämpning av nu gällande straffnedsättningsregeln

i 5 kap. 2 § strafflagen — att han skulle tagas i häkte

en iFt “en eljest gällande straffskalan icke kunde understiga 4 år

(hälften därav lika med 2 år). Således skulle en person, som nyss fyllt 15 år

och a,talades för otukt med kvinna under 12 år, häktas, enär straffet för sådan

garning enligt 18 kap. 7 § strafflagen utgjorde minst straffarbete i 4 år. Även

utskottet funné det mindre tillfredsställande, att minderårig på grund av nu

tillämpliga straffskalor understundom skulle ovillkorligen häktas även då det

icke kunde befaras att han skulle avvika, undanröja bevisning eller dylikt.

Överhuvud torde enligt utskottets mening vissa modifikationer i häktningsreglerna

vara påkallade beträffande minderåriga lagöverträdare. Emellertid

ramme även detta spörsmål att upptagas till behandling av processlagberedningen

vid dess arbete å rättegångsreformen. Det torde fördenskull vara

mindre lämpligt att nu påkalla någon omarbetning av nämnda regler med häns)m

JU1 de minderåriga. Utskottet återkomne emellertid i detta sammanhang

v*1 dT/ÖrU-t ifrågasätta ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen. Utskottet hade

därvid funnit skäl tala för att giva domstolarna befogenhet att beträffande de

i berörda paragraf omnämnda minderåriga nedsätta det straff som eljest å

gärningen följa bort utan^att vara bundna av de nuvarande inskränkningarna

i denna del. Därest en^ sådan ändring genomfördes bleve i de fall att någon,

som tyll t 15 men ej 18 år begått brott, minimum i den straffskala, som skulle

tillämpas. a brottet, alltid 5 kronors böter. Då obligatorisk skyldighet att

häkta enligt 19^ § 5. i förordningen örn strafflagens införande icke förelåge i

andra fall än då lägre straff än straffarbete i 2 år icke kunde följa å brottet,

skulle, den föreslagna ändringen i 5 kap. 2 § strafflagen även medföra, att

häktmngstvång enligt nyssnämnda stadgande i förordningen örn strafflagens

införande icke längre skulle föreligga.

Utskottet framhöll slutligen att den ifrågavarande ändringen av 5 kap. 2 §

strafflagen salunda torde, enligt vad utskottet i olika sammanhang anfört,

innebära beaktansvärda fördelar under det att några olägenheter icke syntes

vara att befara av densamma. Då den därjämte utan svårighet torde kunna

genomföras utan avvaktan å en mera allmän reform av strafflagen, förordade

utskottet, att Kungl. Maj :t upptoge denna speciella reform till prövning, och

hemställde — med avstyrkande av motionen i övrigt — att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att,

när någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet finge, med bibehållande

av förbudet att döma till straffarbete på livstid, nedsättas under vad

eljest å gärningen följa bort.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som därefter avlät den nyss

anmälda skrivelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

7

I åtskilliga främmande strafflagar äro bestämmelser meddelade angående

straffnedsättning för unga lagöverträdare. Så är exempelvis fallet i dansk,

norsk och finsk rätt.

Sålunda stadgar den danska strafflagen av år 1930 beträffande personer i

åldern 15—-18 år i § 84 att det eljest föreskrivna straffet kan, utan någon

särskild inskränkning, nedsättas, örn användandet av fullt straff skulle på

grund av den tilltalades ungdom vara omöjligt eller skadligt. Tiden för straffet

må beträffande ifrågavarande personer icke överstiga 8 år. -—- Enligt 55 §

i den norska strafflagen av år 1902 må straffarbete på livstid icke komma

till användning beträffande straffbara handlingar som förövats före fyllda

18 år, varjämte straffet inom samma straffart må nedsättas under det eljest

gällande minimum. — Begås brott av den som fyllt 15 men ej 18 år skall,

enligt den finska strafflagen av år 1889, 3 kap. 2 §, när dödsstraff eller

tukthus på livstid kunnat följa å brottet, dömas till tukthus från och med 2

till och med 12 år. I övrigt utgör straffet i allmän straffart högst tre fjärdedelar

av strängaste straff, som i varje straffart för brottet är stadgat, och

lägst det minsta belopp, som i envar av dessa straffarter enligt 2 kap. får

ådömas. Stadgas för brottet ej annat straff i allmän straffart än tukthus på

viss tid, må dock kunna dömas till fängelse i högst tre fjärdedelar av längsta

tiden för motsvarande tukthusstraff, dock ej över 4 år och lägst den minsta tid »

på vilken fängelse enligt sagda kapitel får ådömas.

Såsom utskottet funnit torde skäl tala för en revision av den nuvarande Departeschematiska

straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Då många 15- chefen.

och 16-åringar stå kvar på barnets nivå, är det av vikt att domstolen beträffande

de yngsta lagöverträdarna har så fria händer som möjligt att efter

förhållandena i de enskilda fallen utmäta straffet. I likhet med utskottet

anser jag olägenheter vara förknippade med de nuvarande bestämmelserna

även därutinnan, att unga lagöverträdare vilka äro i trängande behov av uppfostringsåtgärder

stundom icke kunna få straffet utbytt mot en uppfostrande

behandling, enär de begått brott varå strängare straff än 2 års straffarbete

enligt lag måste följa. Äger domstolen befogenhet att nedsätta straffet under

vad eljest skolat följa å gärningen, kan domstolen, örn med hänsyn till förekommande

omständigheter tvångsuppfostran finnes böra ifrågakomma, bestämma

straffet så, att möjlighet finnes att utbyta straffet mot sådan uppfostran.

Erågan örn gränsen för straffmyndighetsåldern får jämväl mindre

betydelse i samma mån som skillnaden i behandling av den som är under

denna ålder och den som nyligen uppnått densamma blir mindre framträdande.

Ett annat förhållande som ock bör beaktas i detta sammanhang är att de

nuvarande bestämmelserna stundom nödvändiggöra att den unge lagöverträdaren

måste i avbidan på dom inmanas i häkte. Då tiden för straffarbete enligt

5 kap. 2 § strafflagen må nedsättas till hälften av det eljest för brottet

stadgade minsta straffet, blir visserligen häktning av minderårig i åldern

mellan 15 och 18 år icke obligatorisk på grund av brottets karaktär i andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

fall än där minimum i den ordinära straffskalan är straffarbete i 4 år. Även

örn häktningsinstitutets tillämpning å dessa unga sålunda för närvarande är

jämförelsevis inskränkt, lia dock sådana fall förekommit som upprört den allmänna

rättskänslan. Det ligger i sakens natur att det i största möjliga utsträckning

bör undvikas att unga lagöverträdare —- särskilt de som strax

efter fyllda 15 ar begå brott — bliva intagna i häkte. En ändring i lagrummet

i överensstämmelse med de riktlinjer utskottet uppdragit medför att häktningstvång

i följd av storleken av det straff som kan följa å den förövade

gärningen icke längre skulle föreligga.

På grund av det anförda och då ur andra synpunkter några vägande invändningar

ej synts kunna resas mot den ifrågasatta reformen har inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till lag orri ändrad lydelse av 5 kap. 2 §

strafflagen.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars

1935.

N ärvarande:

justitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 15 februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet G. A. Eriksson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 201.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den

9 mars 1935 avgivna utlåtande över det den 15 februari 1935 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen; därvid

föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350*23

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av o kap. 2 § strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1935:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen. s. 1 i texten