Med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m
1935-03-01 · 81 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 81 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:213, Med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 213.
1
Nr 213.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation
av distriktsvården m. m.; given Stockholms slott
den 1 mars 1935.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed
dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919
(nr 566),
dels ock föreslå riksdagen att
1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården,
som av föredragande departementschefen förordats,
2) anvisa det anslag för utbildning av distriktssköterskor, varom föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213.
336 35 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566).
Härigenom förordnas, att 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
36 §.
Hälsovårdsnämnden skall, örn ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras
av kommunalnämnden.
Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera
än 1,500 invånare, såframt ej medicinalstyrelsen på framställning av kommunalfullmäktige
medgiver undantag. För hälsovårdsområde med 1,500 invånare
eller därunder må sådan nämnd ock tillsättas, där så prövas erforderligt.
Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd utses av kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej
mindre än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva
antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är
närmast över hälften. Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot
eller suppleant i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant
uppdrag, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av
ordförande och vice ordförande gäller vad i lagen örn kommunalstyrelse på
landet är örn kommunalnämnd stadgat.
Utgöres hälsovårdsnämnden av kommunalnämnden, skall en av nämndens
ledamöter med särskild insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor av kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa utses att för den
tid han är vald till ledamot bereda och inför hälsovårdsnämnden föredraga
de ärenden, som ankomma på nämndens prövning.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.
Kungl. Majus proposition nr 213.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 mars 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström,
Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler dels fråga örn
ändring i hälsovårdsstadgan, dels fråga örn omorganisation av distriktsvården
dels ock vissa i samband med dessa frågor stående spörsmål.
Härvid anför departementschefen:
Inledning.
I anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921
antagen rekommendation, åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostadsoch
sovplatsförhållanden i olika länder, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 oktober
1923 åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa
utredning i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas.
Innan detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll riksdagen i skrivelse den
13 maj 1930, nr 188, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn fortsatt undersökning
rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden samt örn utredning,
huruvida och på vad sätt genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter
på detta område skulle kunna avhjälpas och för framtiden i
möjligaste mån förhindras att uppstå, ävensom för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen anfördes, att utredningsarbetet
på ifrågavarande område icke borde avslutas med den hos
socialstyrelsen pågående undersökningen, även örn därigenom omfattningen
och arten av bristerna i fråga örn lantarbetarnas bostäder och anledningen
till desamma komme att bliva kända. Därest den ytterligare utredning, som
alltså borde anordnas, gåve vid handen, att bristerna hos de bostäder, som
upplätes åt stora grupper lantarbetare, vore av den art och omfattning, att
särskilda åtgärder borde vidtagas för deras avhjälpande, borde därför undersökning
ske, örn och på vad sätt det allmänna skulle på annat sätt än nu
gällande bestämmelser gjorde möjligt ingripa reglerande eller stödjande på
området. Därvid syntes enligt riksdagens mening först böra prövas, huruvida
icke inom gällande lagstiftnings ram förbättringar skulle kunna ernås,
exempelvis genom en effektivare tillämpning av hälsovårdsstadgan och en
fastare övervakning av denna stadgas tillämpning. Genom utvidning av
4
Kungl. Majus proposition nr 213.
dispensärverksamheten syntes även förbättrade förhållanden kunna ernås.
Hemkonsulentverksamheten syntes även kunna utvidgas och kraftigare ekonomiskt
understödjas. Tillika borde uppmärksamhet riktas på anordnande
av en särskild bostadsinspektion på landsbygden, varigenom sannolikt i ett
icke obetydligt antal fall avhjälpande av förefintliga brister skulle kunna
ske utan nämnvärda kostnader, samtidigt som en upplysningsverksamhet i
bostadshygieniskt avseende av betydande värde borde kunna utövas. Vad
angår nybyggnader eller större reparationsarbeten syntes det under nuvarande,
för jordbruket tryckta förhållanden icke kunna ifrågasättas, att det
skulle åläggas lantarbetsgivarna att för tillskapande av bostäder åt sina arbetare
ikläda sig nya kostnader av sådan omfattning, att dessa komme att
kännbart öka jordbruksnäringens ekonomiska svårigheter. En mycket viktig
del av den blivande utredningen borde därför avse frågan, i vilken utsträckning
och på vad sätt det allmänna i dylika fall borde träda hjälpande
emellan.
I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit genom
beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande av
berättelse rörande den styrelsen genom omförmälda beslut den 12 oktober
1923 anbefallda utredningen inkomma med yttrande, humvida med hänsyn
till resultatet av nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen
verkställda undersökningar sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för
förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen
ifrågasatts, borde åvägabringas ävensom att, därest så befunnes böra bliva
fallet, framlägga förslag till plan för en dylik utredning.
Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade socialstyrelsen med skrivelse
den 5 januari 1931 en omfattande utredning i förevarande hänseende.
I skrivelsen framlade socialstyrelsen därjämte efter samråd med lantbruksstyrelsen
förslag till ytterligare utredning, vilken borde utföras av särskilda
utredningsmän med tillgång till erforderlig sakkunskap på området.
Enligt det sålunda framlagda förslaget borde i främsta rummet utredas
följande fyra frågor:
1) huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser
borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras samt huruvida det
kunde vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena
avpassad form även för den rena landsbygden;
2) huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen
kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter
samt huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik
kommunal bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt,
exempelvis landstingsområden;
3) huruvida tryggare ställning borde beredas lantarbetarna i avseende på
åt dem upplåtna lönebostäder; samt
4) huruvida såsom komplettering till de ifrågasatta lagstiftnings- och inspektionsåtgärderna
anordningar av positivt hjälpande natur borde åstadkommas.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Vad angår de under 1) och 2) bär ovan upptagna spörsmålen framhöll
socialstyrelsen, att syftemålet mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser
och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än
att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning
och upplysningsverksamhet rörande bostadsförhållandena. En dylik
vägledning och upplysning, som särskilt på senare tid med framgång utövats
av ett flertal olika befattningshavargrupper i statens, landstingens, hushållningssällskapens
och kommunernas tjänst, borde avse dels det ur hygieniska
och ekonomiska synpunkter lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av
boningshus och dels metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader
hålla lägenheterna i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte
upplysning borde meddelas husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder.
Vid 1931 års riksdag väcktes flera motioner (I: 145 och 11:60, I: 146 och
II: 224, II: 293 samt I: 132 och II: 199), vilka hade avseende å lantarbetarbostäderna
eller landsbygdens bostäder över huvud taget. Även de förslag,
som i dessa motioner framlades, låta sig i stort sett inordna under de fyra
ovannämnda utredningspunkterna.
För att inom socialdepartementet biträda med den utredning, som sålunda
från olika håll förordats rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen, tillkallade min
företrädare i ämbetet, i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6
februari 1931, såsom utredningsmän ledamoten i riksdagens andra kammare,
redaktören Ivar Österström, åt vilken tillika uppdrogs att såsom ordförande
leda utredningsmännens arbete, samt ledamöterna i riksdagens andra kammare,
lantbrukarna Abel Andersson i Löbbo och Harald Andersson i Dunker,
förste provinsialläkaren i Malmöhus län A. J. Ekelund, tillförordnade byråchefen
i socialstyrelsen Bertil Nyström ävensom ledamoten av riksdagens
andra kammare, hemmansägaren Martin Skoglund. Sedan Ekelund den 2
mars 1931 entledigats från uppdraget att vara utredningsman, tillkallades i
hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands län Nils Wranne. De
tillkallade utredningsmännen antogo benämningen »Bostadsutredningen för
landsbygden».
Då departementschefen den 6 februari 1931 anhöll örn Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla utredningsmännen, anförde departementschefen, att
vid utredningen borde samtliga i riksdagsskrivelsen den 13 maj 1930 och
socialstyrelsens skrivelse den 5 januari 1931 påpekade moment upptagas
till skärskådande. Tillika borde beaktas de i riksdagsmotionerna framställda
kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan ordning.
Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande sådana
åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara praktiskt
genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken kunde
eller borde ske.
Sedan bostadsutredningen i skrivelse den 29 februari 1932 hemställt örn
medicinalstyrelsens medverkan till en undersökning angående möjligheterna
att använda distrikts- och dispensärsköterskorna för handhavande av en
6
Kungl. Majus proposition nr 213.
rådgivande, upplysande och övervakande verksamhet i avseende å landsbygdens
bostäder, bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 18 mars
1932 medicinalstyrelsen, som redan tidigare hade under övervägande en
utvidgning av berörda sköterskors verksamhet i den allmänna hygienens och
den förebyggande vårdens tjänst, att tillkalla vissa sakkunniga för att biträda
vid utredning och överläggning rörande undervisningsplanen för statens
skola för utbildning av distriktssköterskor och revision av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Kesultatet
av ifrågavarande utredning, som i viss utsträckning verkställdes i samarbete
med bostadsutredningen, redovisades av medicinalstyrelsen i skrivelse
den 4 maj 1933 (statens offentliga utredningar 1934: 9). Häri framlade styrelsen
åtskilliga förslag, åsyftande en omorganisation och utvidgning av
distriktsvården. Genom remiss den 14 juli 1933 överlämnades medicinalstyrelsens
skrivelse till bostadsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av utredningens uppdrag.
Med skrivelse den 15 december 1933 har bostadsutredningen till mig
överlämnat betänkande, vilket innefattar förslag till dels ändringar i vissa
delar av hälsovårdsstadgan, avseende såväl effektivisering av hälsovårdsorganisationen
som utvidgning och skärpning av bostadsbestämmelserna för
landet, samt råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel
dels ock anordnande av bostadsinspektion på landsbygden (statens offentliga
utredningar 1933: 37). I sistnämnda del bygger bostadsutredningen
väsentligen på medicinalstyrelsens förslag rörande omorganisation av distriktsvården,
vilket därför upptagits till ingående granskning i betänkandet.
Till betänkandet var fogad en av ledamoten Abel Andersson avgiven
reservation.
Bostadsutredningen framhåller, att genom de förslag, som innefattas i
betänkandet, för bostadsutredningens vidkommande de båda första av socialstyrelsen
ifrågasätta utredningspunkterna och vad därmed ägde sammanhang
torde få anses slutbehandlade. Vidare yttrar bostadsutredningen:
Vad angår frågan örn tryggare ställning för lantarbetarna i avseende på
åt dem upplåtna lönebostäder må erinras, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 19 juni 1931 särskilda utredningsmän tillkallats med uppdrag
att verkställa utredning och utarbeta förslag rörande frågan örn rättslig reglering
av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed äger
samband (kommittén angående privatan ställda). Jämväl under nämnda kommittés^
uppdrag torde — åtminstone till en del — nu ifrågavarande spörsmål
få anses falla och enligt vad bostadsutredningen inhämtat har inom
kommittén viss preliminär utredning verkställts i ämnet. Det är härvid att
märha, att kommitténs uppdrag på förevarande område är antingen — örn
kommittén skulle anse uppdraget omfatta även lantarbetargruppen — mera
vidsträckt än bostadsutredningens, då det omfattar jämväl andra anställda än
lantarbetarna, eller också så att säga sidoordnat med bostadsutredningens,
örn nämligen kommittén skulle anse sig böra begränsa uppdraget så, att
lantarbetarna icke falla därunder. Även i det sista fallet är angeläget, att
kommitténs och bostadsutredningens riktlinjer sammanfalla. I viss mån
kommer detta kanske likväl att visa sig ogörligt, ty man bör icke förbise,
7
Kungl. Majus proposition nr 213.
att även om teoretiskt sett spörsmålet icke ställer sig annorlunda, så uppkomma
dock i själva verket alldeles speciella svårigheter för frågans rationella
lösning beträffande lantarbetarnas lönebostäder. Bostadsutredningens avsikt
är att inom den närmaste tiden under uppehållande av nära samverkan med
nämnda kommitté upptaga ifrågavarande spörsmål till närmare övervägande.
Vidkommande slutligen anoidningar av positivt stödjande natur, får bostadsutredningen
påpeka, att dylika — huvudsakligen i enlighet med av
bostadsutredningen framlagt förslag — redan blivit vidtagna i betydande utsträckning.
Bostadsutredningen syftar då på de förbättringsbidrag och nybyggnadslån
till främjande av byggnadsverksamhet på landet, som för närvarande
kunna beviljas. Nämnda verksamhet har enligt hittills kända siffror
vunnit en utomordentligt stor anslutning, och det är bostadsutredningens
uppfattning, att, såsom också riksdagen synes ha förutsatt, densamma bör
bedrivas åtminstone under ytterligare ett år. Emellertid låter sig ännu ej
utfallet av verksamheten närmare bedöma, och det lärer därför icke vara
möjligt att redan nu taga ståndpunkt till frågan, i vad mån ytterligare ekonomiska
stödåtgärder äro erforderliga, särskilt då beträffande lantarbetarnas
lönebostäder. Bostadsutredningen ämnar snarast möjligt upptaga denna
fråga till närmare prövning.
Jag vill i detta sammanhang omnämna, att bostadsutredningen i en till
mig avlämnad skrivelse av den 18 september 1934 framlagt förslag angående
dels inrättande av en statens fond för lantarbetarbostäder dels ock bidrag
av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden.
Över bostadsutredningens betänkande och medicinalstyrelsens förslag hava
yttranden avgivits av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
landsting och förste provinsialläkare, flertalet hushållningssällskap,
distrikts- eller dispensärsköterskestyrelserna i vissa län, styrelserna
för svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet, svenska lantarbetsgivarnes centralförening
och svenska lantarbetareförbundet, centralstyrelserna för Sveriges läkarförbund
och svensk sjuksköterskeförening samt socialpolitiska institutet.
Över enbart bostadsutredningens betänkande hava yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen — efter hörande av bland andra medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd professor Wirgin samt förste stadsläkarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping — byggnadsstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,
svenska arkitektföreningen samt de av mig efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
städers och stadsliknande samhällens slumbostadsbestånd m. m. Sistnämnda
sakkunniga, vilka antagit benämningen »Bostadssociala utredningen»,
hava vid sitt yttrande fogat ett utlåtande i ämnet av de bostadsliygieniska
experter, docenterna Bolf Bergman och J. Axel Höjer, vilka tillkallats för att
biträda utredningen. Slutligen har svenska nationalföreningen mot tuberkulos
yttrat sig över medicinalstyrelsens förslag.
Jämväl bostadsutredningens förslag till ekonomiska stödåtgärder för förbättring
av bostadsförhållandena på landsbygden har varit föremål för remiss
till vissa myndigheter och sammanslutningar. Det är emellertid min avsikt
att i annat sammanhang upptaga detta spörsmål till övervägande. Jag lämnar
därför bostadsutredningens förslag i denna del här åsido.
8
Kungl. Majus proposition nr 213.
Bostadsutredningens förslag i övrigt ävensom de av medicinalstyrelsen
framlagda förslagen ha icke synts mig kunna utan begränsningar och jämkningar
godtagas, varför jag gjort förslagen till föremål för vidare bearbetning
inom socialdepartementet. Vid den följande behandlingen av förslagen
börjar jag med de förslag, som ha avseende å ändring i hälsovårdsstadgan,
varefter jag i ett sammanhang kommer att behandla de förslag, som röra
en omorganisation av distriktsvården.
Ändring- i hälsovårdsstadgan.
Gällande bestämmelser.
Hälsovårdsstadgan av den 19 juni 1919 är uppdelad i tre kapitel, därav
det första handlar örn allmänna hälsovården i stad och det andra örn allmänna
hälsovården pa landet, medan det tredje upptager gemensamma bestämmelser.
Bestämmelserna i första och andra kapitlen äro till övervägande
del lika. De äro även grupperade under i huvudsak samma rubriker, såsom
örn hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd, örn bostäder och samlingslokaler
m. m., örn vatten och is för hushållsbehov o. s. v. Skillnaden mellan
de för stad och de för landet givna bestämmelserna är huvudsakligen den,
att de förra i vissa hänseenden äro mera omfattande eller mera skärpta än
de senare. De bestämmelser rörande landet, varom här närmast är fråga,
äro bestämmelserna i 35 och 36 §§ örn hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd,
i 43 § örn bostäder och samlingslokaler m. m. samt i 44 § örn vatten och
is för hushållsbehov.
35 § innebär, att varje kommun på landet, med undantag av sådant samhälle,
där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad äga tillämplighet, skall
utgöra ett hälsovårdsområde samt att för varje sådant område skall finnas
en hälsovårdsnämnd. 36 § upptager ett stadgande av innehåll, att hälsovårdsnämnden
skall, örn ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras av
kommunalnämnden samt att särskild hälsovårdsnämnd må tillsättas, där så
med hänsyn till hälsovårdsområdes vidd, folkmängd eller andra förhållanden
prövas erforderligt.
Bestämmelserna i 43 § — kallad bostadsparagrafen för landet — äro så
gott som lika med motsvarande i 8 § för stad givna bestämmelser. I dessa
bada bostadsparagrafer uppställas vissa minimikrav i fråga örn bostäders
anordnande och beskaffenhet, varjämte hälsovårdsnämnden tillägges rätt att
i vissa fall då hälsofara föreligger inskrida till farans avlägsnande.
44 § innehåller vissa föreskrifter till förebyggande av att vatten och is
för hushållsbehov bemängas med orenlighet.
Bostadsutredningens förslag rörande
hälsovårdsstadgan.
Till 35 § föreslår bostadsutredningen ett tillägg av innehåll, att kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma må, när sär
-
9
Kungl. Majus proposition nr 213.
skilda omständigheter därtill föranleda, besluta om utbrytning ur detta område
av viss del för att särskilt för sig bilda ett hälso vårdsområde. För att
giva gällande kraft åt sådant beslut skulle dock fordras länsstyrelsens godkännande.
I 36 § föreslår bostadsutredningen införandet av bestämmelser,
som innebära, att särskild hälsovårdsnämnd skall utses för liälsovårdsområde
med mera än 3,000 invånare samt för sådant liälsovårdsområde, som
utbrutits ur annat. Tillika föreslås att, där hälsovårdsnämnden utgöres av
kommunalnämnden, en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och
intresse för hälsovårdsfrågor skall av kommunalstämma eller, om kommunalfullmäktige
finnas, dessa utses att för den tid han är vald till ledamot bereda
och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på hälsovårdsnämndens
prövning. Ledamoten Abel Andersson var härutinnan såtillvida
skiljaktig, att han ansåg gränsdragningen i fråga örn särskild hälsovårds
nämnd böra ske vid en folkmängd av 1,500 personer eller samma gräns,
som vore satt i fråga örn skyldighet att välja kommunalfullmäktige.
Beträffande 43 § föreslår bostadsutredningen en genomgående skärpning
av minimikraven i fråga om bostäders anordnande och beskaffenhet. Så
lunda föreslås föreskrifter om belägenheten av boningshus till undvikande
av fukt från marken eller osund luft från stall, fähus eller svinhus, örn
golvs beskaffenhet, om viss minimihöjd av nyinredda boningsrum, örn fönsters
beskaffenhet och läge, örn uppvärmningsanordningar samt om vissa bekvämligheter
såsom vindfång och skafferier. Vidare föreslår bostadsutredningen,
att hälsovårdsnämnd tillägges rätt att inskrida i alla fall, då någon av de i
paragrafen stadgade föreskrifterna icke är uppfylld. Då hälsofara föreligger
föreslås som regel skyldighet för nämnden att inskrida. Enligt förslaget
skall hälsovårdsnämnd även givas vidgad befogenhet att inskrida vid trångboddhet.
Slutligen föreslår bostadsutredningen, att envar som ämnar uppföra
byggnad, avsedd att inrymma boningsrum eller kök, eller företaga mera
omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum
eller kök, skall vara skyldig att göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden.
Till 44 § föreslår bostadsutredningen ett tillägg av innehåll, att örn tillgång
på gott vatten till dryck, matlagning och andra husliållsbeliov saknas
inom skäligt avstånd från byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hälsovårdsnämnden,
där särskilda omständigheter ej till annat föranleda, meddela
föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande.
Bostadsutredningen, som även avgivit förslag till vissa av de nya bestämmelserna
i 43 och 44 §§ betingade ändringar i 52 § hälsovårdsstadgan, hänvisar
vidare till socialstyrelsens uttalande, att syftemålet vid en revision av
gällande bostadsbestämmelser mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser
och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än
att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning
och upplysning rörande bostadsförhållandena. I anslutning härtill
Ilar bostadsutredningen utarbetat förslag till råd och anvisningar rörande ho
-
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
stads anordnande och skötsel avsedda att tryckas och distribueras på statens
bekostnad.
Innan jag går vidare torde till behandling böra företagas uppkommen
fråga, i vilken omfattning bostadsutredningens förslag rörande hälsovårdsstadgan
för närvarande böra upptagas till prövning.
Fråga i vilken omfattning bostadsutredningens
förslag rörande
hälsovårdsstadgan nu böra
upptagas till prövning.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreligger ett visst inre
samband mellan bestämmelserna i hälsovårdsstadgans första och andra
kapitel. Med hänsyn härtill har fråga uppkommit örn lämpligheten av
att vidtaga ändringar i 2 kap. hälsovårdsstadgan utan att samtidigt motsvarande
ändringar genomföras i 1 kap. Denna fråga har av bostadsutredningen
berörts såvitt angår bostadsbestämmelserna. Sålunda yttrar bostadsutredningen:
De
i 43 § hälsovårdsstadgan intagna bostadsbestämmelserna ansluta sig
nära, till de i 8 § samma stadga givna, för städerna gällande föreskrifterna.
En ändring av de förstnämnda gör otvivelaktigt den frågan aktuell, örn icke
jämväl de senare böra på motsvarande sätt ändras. Bostadsutredningen får
i avseende å denna fråga, som ej faller under det utredningen givna uppdraget,
allenast framhålla att, även örn ändring av stadsföreskrifterna kan
befinnas böra vidtagas, denna likväl icke bör tagas till intäkt för ett dröjsmål
med effektuerande av ändringarna i bestämmelserna för landsbygden.
Det är ju dock på landsbygden, varest byggnadsstadgans kompletterande
bestämmelser saknas, som en konkretisering måste anses mest angelägen.
Förevarande fråga har jämväl berörts i några av de yttranden, som avgivits
över bostadsutredningens betänkande.
Medicinalstyrelsen framhåller sålunda bland annat, att det å ena sidan
vore ett önskemål att bostadsbestämmelserna för stad och land ändrades
samtidigt, så att bestämmelserna finge ensartad utformning i den utsträckning,
som vore möjlig. Men å andra sidan vore det enligt styrelsen mycket
önskvärt att, utan avvaktan på ändrade bostadsbestämmelser för stad, söka
tillgodose behovet av dylika bestämmelser för landsbygden, detta främst med
hänsyn till statsmakternas beredvillighet att med anslag stödja bostadsförbättrande
åtgärder på landsbygden, vilka åtgärders effekt i hög grad berodde
på tillgången till mera konkreta och utförliga bostadsbestämmelser än dem
som funnes. Detta syntes styrelsen kunna ernås genom antagande av bostadsutredningens
förslag till ändringar av hälsovårdstadgan.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det vara riktigt, att
det i hygieniskt avseende kräves lika mycket av ett boningshus på rena landsbygden
som inom område, där byggnads- och hälsovårdsstadgans föreskrifter
för stad äro tillämpliga. Ett genomförande av bostadsutredningens förslag
till ändringar i hälsovårdsstadgans andra kapitel skulle emellertid, framhåller
länsstyrelsen, nödvändiggöra en översyn av hela hälsovårdsstadgan, enär
11
Kungl. Majus proposition nr 213.
eljest strängare krav skulle bli gällande för rena landsbygden än för områden,
där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad ägde tillämpning, vilket
syntes länsstyrelsen uppenbart olämpligt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser lämpligast att avvakta de resultat,
vartill en förbättrad rådgivande oell inspekterande bostadsliygienisk verksamhet
å landsbygden kan leda, innan nya ändringar göras i hälsovårdsstadgans
bostadsbestämmelser. Utan att därmed vilja underkänna värdet av
föreskrifter i den av bostadsutredningen föreslagna riktningen, finner sig
länsstyrelsen därför böra för närvarande avstyrka de ifrågasatta ändringarna
i hälsovårdsstadgan, i vad de avse bostadshygienens förbättring.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser såväl rent sakliga som lagtekniska
skäl tala mot en revision av gällande bostadshygieniska bestämmelser
för landet utan att samtidigt omarbetning sker av motsvarande bestämmelser
för stad.
Svenska landstingsförbundet förmenar, att genom bostadsövervakningens
organisatoriska genomförande de av bostadsutredningen föreslagna
förtydligandena och skärpningarna i hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser
komme att förlora något i betydelse. En förbättring måste nämligen förväntas
komma till stånd redan genom att det tillsåges, att gällande bestämmelser
bleve iakttagna. Härtill komme, att det måste dröja åtskilliga år,
innan distriktsvården bleve fullt utbyggd. Det syntes styrelsen därför, som
örn frågan örn bostadsbestämmelsernas lämpliga utformning utan olägenhet
skulle kunna uppskjutas, så att den kunde behandlas i sammanhang med
motsvarande spörsmål för städer och stadsliknande samhällen.
Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet slutligen framhåller, att
den föreslagna ändringen i 2 kap. hälsovårdsstadgan angående obligatorisk särskild
hälsovårdsnämnd i vissa kommuner och särskild föredragande i hälsovårdsfrågor
inom sådan kommunalnämnd, som tillika skulle vara hälsovårdsnämnd,
komme att bli ett av de viktigaste leden i raden av beramade åtgärder
för en effektivisering av hälsovårdsarbetet på landsbygden. Styrelsen vore
därför av den uppfattningen, att förändringarna i 2 kap. hälsovårdsstadgan
borde med avseende på tidpunkten företagas oberoende av ifrågasatta ändringsåtgärder
i 1 kap. samma stadga. Kunde emellertid frågan örn en ändring av
bostadsbestämmelserna i 1 kap. bringas till samtidig lösning med de av
bostadsutredningen föreslagna ändringarna, vilket kunde bereda tillfälle till
att skapa enhetlighet i görligaste mån beträffande bestämmelserna för land
och stad, vore därmed enligt styrelsen mycket vunnet.
I det utlåtande över bostadsutredningens betänkande, som avgivits av de
för biträde åt bostadssociala utredningen tillkallade bostadshygieniska
experterna, angivas vissa riktlinjer för en omorganisation av hälsovården
berörande såväl stad som landet. Beträffande bostadsparagrafen för stad föreslås
en genomgripande omarbetning. Härvid uppställas i huvudsak samma
minimikrav i fråga örn bostäders anordnande och beskaffenhet, som bostadsutredningen
upptagit i sitt förslag till bostadsparagraf för landet. Dock
föreslå experterna vissa utvidgningar härutinnan, vilka enligt deras mening
12
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
även böra givas tillämpning för landet. Vidare innebär experternas förslag
en allmän skyldighet för hälsovårdsnämnd att ingripa vid bristande uppfyllelse
av bostadsföreskrifterna samtidigt som åt nämnden medgives en
ganska vittgående rätt att dispensera från föreskrifterna. Experterna uttala
tillika, att enligt deras mening tidpunkten nu torde vara inne att söka giva
bostadsbestämmelserna för stad och landet en ensartad formulering.
Bostadssociala utredningen anser sig kunna i huvudsak biträda experternas
förslag men vill erinra örn att utredningen ännu icke tagit slutlig
ståndpunkt till förevarande frågor. Utredningen betonar emellertid lämpligheten
av att den definitiva utformningen av förslagen till bostadslagstiftning
för landsbygden respektive städerna sker i ett sammanhang.
I gällande hälsovårdsstadga äro de för stad i 8 § och de för landet i
43 § givna bostadsbestämmelserna lika. Visserligen finnes i 43 § en bestämmelse
örn golvs belägenhet i förhållande till markytan, som saknas i
8 §, men denna bestämmelse återfinnes för städernas del i byggnadsstadgan.
Den överensstämmelse, som sålunda föreligger mellan bostadsbestämmelserna
för stad och landet, torde även vara av omständigheterna betingad. I varje
fall lärer en åtskillnad härutinnan vara befogad, blott örn den består i en utvidgning
eller skärpning för städernas del. Vid sådant förhållande måste jag
ställa mig tveksam till att nu — då frågan om en revision av bostadsbestämmelserna
för stad ej samtidigt kan komma under prövning — till behandling
upptaga bostadsutredningens förslag rörande utvidgningar och skärpningar
av bostadsbestämmelserna för landet. Visserligen skulle ändringar i fråga
om bostadsbestämmelserna för landet kunna genomföras såsom ett provisorium
i avbidan på en senare samtidig revision av bostadsbestämmelserna
för stad och landet. Men ett sådant tillvägagångssätt torde lätt äventyra
den jämna och likformiga utveckling, som bör eftersträvas på ifrågavarande
område. Vad åter angår bostadsutredningens förslag rörande hälsovårdsorganisationen
på landet, synas dessa ej för sitt genomförande kräva motsvarande
ändringar i städernas hälsovårdsorganisation. Ej heller eljest torde
anledning föreligga att uppskjuta behandlingen av dessa förslag. Åtminstone
gäller detta förslaget om obligatorisk hälsovårdsnämnd i område med visst
större invånarantal samt förslaget örn beredande och föredragande ledamot
för hälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden.
Beträffande förslaget örn utbrytning av viss del av hälsovårdsområde
hava väl, på sätt nedan skall närmare utvecklas, i ett flertal yttranden
framkommit förslag och yrkanden örn utredning i rakt motsatt riktning
eller alltså örn större hälsovårdsområden än de nuvarande, men denna omständighet
synes mig dock knappast behöva föranleda uppskov med prövningen
av bostadsutredningens ifrågavarande förslag.
Med hänsyn till det anförda har jag ansett bostadsutredningens förslag
till ändringar av 43, 44 och 52 §§ hälsovårdsstadgan ävensom det i anslutning
därtill upprättade förslaget till råd och anvisningar för bostads anordnande
och skötsel ej böra för närvarande upptagas till behandling, utan torde med
13
Kungl. Majus proposition nr 213.
prövningen <vv dessa förslag böra ansta till dess en samtidig lösning kan
givas åt frågan om ändrade bostadsbestämmelser för stad och landet. I samband
härmed torde vissa av arkitektföreningen m. fl. ingivna framställningar,
berörande hithörande delar av bostadsutredningens förslag, få upptagas till
närmare prövning.
Här återstår alltså att närmare skärskåda bostadsutredningens förslag till
ändringar av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan.
Bostadsutredningens förslag till
ändringar av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan.
Bostadsutredningens förslag härutinnan avser, som nämnts, dels införande
av skyldighet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd för hälsovårdsområde
med mera än 3,000 invånare, dels tillsättande av beredande och föredragande
ledamot för hälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av
kommunalnämnden, dels ock tillskapande av möjlighet att utbryta del av
kommun till särskilt hälsovårdsområde.
Till belysande av frågan örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd i större
kommuner åberopar bostadsutredningen till en början en av utredningen
företagen undersökning rörande förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder
under år 1931. Besultatet av denna undersökning framgår av följande tablå. I
Antal invånare
Kommuner
Med särskild hälso- vårdsnämnd
Utan särskild hälso- vårdsnämnd
Antal
%
samtliga
kommu-
ner
Antal
%
Antal
%
—1,500 ................................
1,574
66.4
121
7.7
1,453
92.3
1,501—a,ooo...............................
253
10.6
48
19
205
81
2^001—2,500 .................................
160
6.7
43
26.9
117
73.x
2''501—3,000 .................................
114
4.8
34
29.8
80
70. s
3,001-4,000 ...............................
99
4.2
33
33. s
66
66.7
4,001—5^000 .................................
64
2.7
19
29.7
45
70.3
5,001—6,000 ................................
36
1.5
10
27.8
26
72.2
6,001-7,000 .................................
19
0.8
7
36.8
12
63.2
över 7,000....................................
54
2.3
17
31.6
37
68.5
2,373
100
332
14 o
2,041
86.0
I anslutning till denna tablå anmärker bostadsutredningen, att däri icke
ingå särskilda hälsovårdsnämnder i municipalsamhällen utan endast hälsovårdsnämnder,
tillsatta jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan. Tillika påpekar
bostadsutredningen, att i vissa län på sina håll tillsatts särskilda hälsovårdsnämnder
för områden, vilka varken utgöra egna kommuner eller municipalsamhällen
enligt 34 § hälsovårdsstadgan, men att ej heller dessa hälsovårdsnämnder
medtagits i tablån.
Vidare framhåller bostadsutredningen, att landskommunerna skilja sig sinsemellan
i hög grad i fråga om invånarantal och ytvidd samt att i stort sett
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län inrymma större kommuner, såväl vad invånarantal som ytvidd angår, än
rikets övriga län.1) Med hänsyn härtill har det synts bostadsutredningen
vara av intresse att undersöka förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder
dels inom riket med undantag av nyssnämnda fem län och dels inom de fem
angivna länen, och har resultatet av en sådan undersökning, avseende år
1931, sammanställts i följande tablåer.
Förekomsten år 1931 av särskilda, jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan tillsatta hälsovårds,
nämnder i riket utom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län.
Antal invånare
Kommuner
Med särskild hälso- vårdsnämnd
Utan särskild hälso- vårdsnämnd
Antal
% av
samtliga
utom de
5 länen
Antal
%
Antal
%
—1,600 .....................
1,544
71.4
116
7.5
1,428
92.5
1,501—2,000 ...
234
10.8
46
19.7
188
80.3
2,001—2,500 .
135
6.3
42
31.1
93
68.9
2.501—3,000 ..................
102
4.7
33
32.3
69
67.7
3,001—4,000
72
3 3
28
38.9
44
61.1
4,001-5,000 ... .
36
1.7
11
30.6
25
69.4
5,001-6,000
19
0.9
5
26.3
14
73.7
6,001-7,000 ...........
5
0.2
2
40. o
3
60. o
över 7,000 .................................
14
0.7
5
35.8
9
64.2
2,161
100 o
288
134
1,873
86.6
Förekomsten år 1931 av särskilda, jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan tillsatta hälsovårdsnämnder
i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län.
Antal invånare
Kommuner
Med särskild hälso- vårdsnämnd
Utan särskild hälso- vårdsnämnd
Antal
% av
samtliga
i de
5 länen
Antal
%
Antal
%
-1.500 ................................
30
14.1
5
16.7
25
83.s
1,501—2,000 ........
19
9.o
2
10.5
17
89.5
2,001—2.500 ..
25
11.8
1
4.o
24
96.o
2,501-3,000
12
5.7
1
8.3
11
91.7
3,001—4,000 ......
27
12.7
5
18.5
22
81.5
4,001—5.000 ........
28
13.2
8
28.6
20
71.4
5,001-6,000 .........
17
8.0
5
29.4
12
70.6
6,001—7,000 ....................
14
6.6
5
35.7
9
64.3
över 7,000...................................
40
18.9
12
30.o
28
70. o
212
100.0
44
20.7
168
79.3
Ytterligare har bostadsutredningen meddelat följande sammanställningar,
utvisande dels antalet kommuner med invånarantal överstigande vissa grän
-
*) Bostadsutredningen anmärker härvid, att vad ytvidd men ej vad invånarantal beträffar
äro kommunerna i Jämtlands län jämförliga med kommunerna i de särskilt nämnda 5 länen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 15
ser och dels i vad mån i dessa kommuner särskilda hälsovårdsnämnder år
1931 varit tillsatta jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan.
I. Hela riket.
Antal invånare
Kommuner
Med särskild
hälsovårdsnämnd
Utan särskild
hälsovårdsnämnd
Antal
% av
samtliga
kommuner
Antal
%
Antal
%
överstig
ande 1,500 ........................
799
33.6
210
26.s
589
73.7
»
2,000 ........................
546
23
162
29.7
384
70.3
»
2,500 .......................
386
16.3
119
30.8
267
69.2
»
3,000........................
272
11.5
85
31.3
187
68 7
»
4,000........................
173
7.3
52
30.1
121
69.9
»
5,000........................
109
4.6
33
30.3
76
69.7
»
6,000 .......................
73
3.1
23
31.5
50
68.5
»
7,000 ........................
54
2.3
17
31.5
37
68.5
II. Hela riket utom Kopparbergs, Gävleborgs, Yästernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län.
Antal invånare
Kommuner
Med särskild
hälsovårdsnämnd
Utan särskild
hälsovårdsnämnd
Antal
% av
samtliga
utom de
5 länen
Antal
%
Antal
%
«
överstigande 1,500 ........................
617
28.6
171
27.7
446
72.3
»
2,000 ........................
383
17.8
125
32.6
258
67.4
2,500 ........................
248
11.5
83
33.5
165
66.5
»
3,000........................
146
6.8
50
34.2
96
65.8
»
4,000 ........................
74
3.5
22
29.7
52
70.3
»
5.000 ........................
38
1.8
11
28.9
27
71.1
»
6,000 ........................
19
0.9
6
31.6
13
68.4
»
7,000 ........................
14
0.7
5
35.6
9
64.4
III. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens oell Norrbottens län.
Antal invånare
Kommuner
Med särskild
hälsovårdsnämnd
Utan särskild
hälsovårdsnämnd
Antal
% av
samtliga
i de
5 länen
Antal
%
Antal
%
överstigande 1,500........................
182
85.9
39
21.4
143
78.6
» 2,000 .......................
163
76.9
37
22.7
126
77.3
» 2,500 ........................
138
65.1
36
26.1
102
73.9
.. 3,000........................
126
59.4
35
27.8
91
72.2
.. 4,000........................
99
46.7
30
30. s
69
69 7
»> 5,000 .......................
71
33.5
22
31
49
69
» 6,000 .......................
54
25 6
17
31.5
37
68.5
» 7,000.......................
40
18.9
12
30
28
70
16
Kungl. Majis proposition nr 213.
Härefter anför bostadsutredningen bland annat följande:
Från flera håll har givits uttryck åt den uppfattningen, att kommunalnämnderna,
då de fungera såsom hälsovårdsnämnder, ofta icke ägnat bostadsförhållandena
eller över huvud taget den allmänna hälsovården tillräcklig
uppmärksamhet. Men även där särskilda hälsovårdsnämnder finnas inrättade,
synas dessa på många håll lia visat en liknande overksamhet, när det gäller
övervakandet av bostadsförhållandena. Ett indicium på den ringa omfattning,
i vilken ingripanden mot bofälligheten på landsbygden ägt rum från hälsovårdsnämndernas
sida, giva uppgifter, vilka bostadsutredningen införskaffat
från länsstyrelserna angående de fall, som förekommit sedan hälsovårdsstadgans
ikraftträdande den 1 januari 1920, då enligt beslut av vederbörande
hälsovårdsnämnd, vilket sedermera efter besvär blivit föremål för länsstyrelses
prövning och därvid ej av länsstyrelsen upphävts, förbud jämlikt 43 §
hälsovårdsstadgan meddelats mot byggnads, lägenhets eller rums vidare användning
för bostadsändamål. Från icke mindre än 17 länsstyrelser meddelas
nämligen, att dylika fall icke förekommit, beträffande tre länsstyrelser
uppgives att hos envar av dem ett sådant fall förekommit, en länsstyrelse
redovisar två fall, medan återstående tre länsstyrelser handlagt ett något
större antal dylika mål under angivna tid på över 10 år.
Orsakerna till det ringa initiativ från hälsovårdsnämndernas sida, som
sålunda förekommit, må vara flera, men anledning finnes antaga, att i viss
grad en av dem är den nuvarande kommunala hälsovårdsorganisationen, sådan
densamma hittills utvecklat sig.
Tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd i en kommun kan vara motiverat
av skilda anledningar. Det skäl, man troligen oftast åberopat, torde
vara, att plats eller platser med mera sammanträngd befolkning förekomme
inom hälsovårdsområdet. Mera sällan lärer däremot enbart större folkmängd
ha. ansetts böra föranleda tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd. I propositionen
nr 152 till 1919 års riksdag med förslag till hälsovårdsstadga m. m.
anfördes bland annat, att även i en del större kommuner, som omfattade ren
jordbruksbygd, en särskild hälsovårdsnämnd knappast syntes få ett tillräckligt
fält för sin verksamhet. I viss mån äger detta enligt bostadsutredningens mening
sin riktighet, men vissa betydelsefulla reservationer måste dock göras.
Sålunda torde den omständigheten, att en kommun omfattar ren jordbruksbygd,
icke utan vidare tala för ett mindre krävande hälsovårdande arbete.
I. kommuner av storbrukskaraktär, där alltså en betydande lantarbetarbefolkning
och även torpbefolkning förekommer, finnes säkerligen ofta ett rikt fält
för hälsovårdande verksamhet. Sin relativa riktighet lärer påståendet däremot
lia i konimuner, där småbruk och bondgårdar förhärska. Oavsett kommunernas
sins emellan skiftande allmänna struktur torde emellertid vara uppenbart
— och saken har kommit till tydligt uttryck i hälsovårdsstadgan — att
större folkmängd redan i och för sig liksom även hälsovårdsområdes vidd
äro betydelsefulla faktorer, då fråga uppkommer örn behövligheten av särskild
hälsovårdsnämnd. Inom kommuner med olika folkmängd men i övrigt
av samma allmänna struktur är otvivelaktigt hälsovårdsarbetet mera krävande
inom den större än i den mindre kommunen. Härtill kommer, att i större
kommuner kommunalnämndernas arbete, i vad det angår andra ärenden än
hälsovårdsfrågor, blir så avsevärt, att hälsovårdsfrågorna lätt bliva eftersatta.
Den redogörelse, som i det föregående lämnats för förekomsten av särskilda
hälsovårdsnämnder år 1931, och den erfarenhet, som sedan hälsovårdsstadgans
ikraftträdande vunnits rörande hälsovårdsnämndernas verksamhet, giva
vid handen, att dylika nämnder icke tillsatts i alla de fall, då så varit erforderligt,
och näppeligen torde heller utvecklingen i detta hänseende motsvara
de förhoppningar, som man gjorde sig vid hälsovårdsstadgans tillkomst.
17
Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.
Med hänsyn till vad sålunda, anförts föreslår bostadsutredningen, att tillsättande
av särskild hälsovårdsnämnd göres obligatoriskt för större kommuner.
Det må i detta sammanhang framhållas betydelsen av att de särskilda
hälsovårdsnämnderna erhålla en med hänsyn till hälsovårdens krav bestämd
sammansättning. Lämpligt synes vara att, örn så är möjligt, läkare är ledamot
i nämnden. Föreskrift örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd lärer
däremot icke böra meddelas i fråga om smärre kommuner. Möjligheterna
att utse för uppdraget lämpliga, av andra kommunala bestyr icke alltför
arbetstyngda personer, torde i fråga om dylika kommuner i regel vara begränsade.
Sedan bostadsutredningen härefter såsom en utväg till vinnande av effektivisering
av hälsovårdsnämndernas arbete i smärre kommuner anvisat tillsättandet
av särskilda föredragande för hälsovårdsfrågor i dylika kommuner,
anför bostadsutredningen vidare:
Gränsdragningen mellan kommuner med större och mindre folkmängd
sjmes i förevarande hänseende böra ske vid ett invånarantal av 3,000 personer.
Avgörande bliva härvid förhållandena vid tidpunkten, då val av
ledamöter skall äga rum. Med ledning av siffrorna för år 1931 skulle förslaget
innebära, att 272 kommuner, med en sammanlagd folkmängd överstigande
V j (c:a 37 %) av hela folkmängden på landsbygden (utom köpingar
och municipalsamhällen) skulle bliva förpliktade tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder.
Härav äro 126 kommuner belägna inom Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt 146 kommuner
inom riket i övrigt. Av nämnda 272 kommuner hade 187 år 1931 icke tillsatt
särskilda hälsovårdsnämnder.
Såsom redan omtalats var en ledamot av bostadsutredningen, Abel Andersson,
skiljaktig i denna del. Han yttrar härutinnan i huvudsak följande:
Säkerligen kunde ett vida större intresse och rikare initiativ beträffande
den hälsovårdande verksamheten påräknas från särskilt utsedda hälsovårdsnämnders
sida än som för närvarande i övervägande antal fall ådagalades
av kommunalnämnder, där dessa tillika vore hälsovårdsnämnder. Med hänsyn
härtill borde helst samtliga landskommuner förpliktas att tillsätta särskilda
hälsovårdsnämnder. Emellertid talade vissa skäl mot att föreskriva
dylik skyldighet beträffande de minsta kommunerna. Inom dessa förekomme
det nämligen ofta, att samma personer utsåges för olika kommunala förtroendeuppdrag.
Föreskrift örn skyldighet att utse särskild hälsovårdsnämnd
i sådan kommun skulle därför sannolikt i åtskilliga fall endast föranleda,
att kommunalnämndens ledamöter utsåges att tillika vara ledamöter i den
särskilda hälsovårdsnämnden. Härigenom skulle knappast vinnas någon
mera avsevärd uppryckning av hälsovårdsarbetet. Ett annat skäl, som talade
mot att meddela en dylik allmän skyldighet, utgjorde den omständigheten,
att i några visserligen sällsynta fall liälsovårdsområden förekomme, som
ofta till ytvidden vore av ganska betydande storlek men hade ett invånarantal
av blott något tiotal personer. I Göteborgs och Bohus län funnes
exempelvis en kommun, Käringön, där folkmängden den 1 januari 1933 utgjorde
495 personer. I denna kommun inginge ett municipalsamhälle, varest
hälsovårdsstadgans föreskrifter örn stad gällde och alltså särskild hälsovårdsnämnd
funnes, med en folkmängd av 484 personer. Att tillsätta särskild
hälsovårdsnämnd för återstående 11 personer kunde näppeligen vara i och
för sig lämpligt. Även på andra håll förekomme liknande förhållanden. I)å
härtill komme, att tillsättande av särskild föredragande för hälsovårdsfrågor
i sådan kommun, där hälsovårdsnämnden utgjordes av kommunalnämnden,
Juliany till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213. 3.10 »5 2
18
Kungl. Majus proposition nr 213.
säkerligen skulle bidraga till ett mera effektivt bedrivet hälsovårdande arbete
inom kommunen, hade han icke velat motsätta sig det av övriga utredningsmän
biträdda förslaget att i förevarande hänseende skilja mellan hälsovårdsområden
med större och mindre folkmängd. Då emellertid med majoritetens
förslag, att gränsen skulle sättas vid en folkmängd av 3,000 personer, särskilda
hälsovårdsnämnder obligatoriskt skulle finnas i allenast 272 eller 11.5
procent av rikets 2,373 landskommuner, av vilka för övrigt 85 redan hade
tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder, syntes det honom lämpligare, att gränsdragningen
skedde vid en folkmängd av 1,500 personer, eller samma gräns
som vore satt i fråga örn skyldighet att välja kommunalfullmäktige. I sådant
fall skulle enligt siffrorna för år 1931 särskilda hälsovårdsnämnder obligatoriskt
komma att finnas i 799 eller 33.6 procent av samtliga landskommuner,
varav 589 icke hade tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder nyssnämnda år.
Angående förslaget örn tillsättande av beredande och föredragande ledamot
för hälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden,
uttalar bostadsutredningen följande:
I 7 § av lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård är föreskrivet,
att mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lamp
ligen kunna ske, av Kungl. Maj:t för viss tid eller tills vidare befrias från
skyldigheten att ha särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden
utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med präst samt lärare
eller lärarinna. 8 § 2 mom. av samma lag föreskriver vidare, att kommun,
där barnavårdsnämnden har sådan sammansättning, som i 7 § sägs, skall
utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds-
och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald till ledamot eller,
beträffande den som utan val är ledamot av nämnden, för en tid av fyra
år, vara föredragande i ärenden, som ankomma på nämndens prövning.
Sistnämnda föreskrift föreslogs på sin tid av socialstyrelsen, som därvid
framhöll följande.
Om man av praktiska skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett
redan befintligt organ finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke
undvikas, att detta organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter
och de nya. Styrelsen, som erkänt detta såsom en brist, hade sökt utfinna
en organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant hänseende
föresloge styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen fungerade
såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av sistnämnda styrelse utsåges att fungera
såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle åligga, denne
ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom örn gällande författningsföreskrifter
på området, att aktgiva på alla förhållanden, som vore ägnade att påkalla nämndens
uppmärksamhet, att förbereda och för nämnden föredraga barnavårdsärenden
samt tillse, att av nämnden beslutade åtgärder bringades i verkställighet.
Motsvarande föreskrift torde av enahanda skäl böra meddelas för de fall,
då hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden. Anmärkas må, att
dylik anordning även finnes i fråga örn nykterhetsnämnderna. Det skulle
givetvis vara till'' föredraganden, som övriga bostadsövervakande organ —
tjänsteläkare, sköterskor m. m. — hade att vända sig med eventuella anmärkningar.
Yad så angår förslaget örn tillskapande av viss möjlighet att utbryta del
av kommun till särskilt hälsovårdsområde anför bostadsutredningen bland
annat följande:
Den kommunala hälsovårdsorganisationen bör för att arbeta med största
Kungl. Majlis proposition nr 213.
19
möjliga effekt så smidigt som möjligt kunna anpassa sig efter de å olika
platser mjoliet olikartade förhållandena. Utan att äga direkt författningsstöd
har en organisationsform utvecklat sig, liggande mellan municipalsamhällen
enligt 34 § och hälsovårdsområden enligt 35 § hälsovårdsstadgan.
Det utmärkande för denna är, att särskilda hälsovårdsnämnder tillsatts för
kommundelar, där hälsovårdsföreskrifterna för landet med eller utan kompletteringar
i enligt 54 § antagna liälsovårdsordningar tillämpas. Förekomsten
inom olika delar av landet av dylika hälsovårdsnämnder tyder på att visst
behov därav förefinnes, vilket också vitsordats från annat håll. Bostadsutredningen
har i anledning härav funnit sig böra föreslå en komplettering
av hälsovårdsstadgan sålunda, att del av kommun må, när särskilda omständigheter
därtill föranleda, kunna utbrytas för att särskilt för sig bilda ett hälsovårdsområde.
För dylikt hälsovårdsområde skall enligt bostadsutredningens
förslag finnas särskild hälsovårdsnämnd. Specialföreskrifter angående tillsättandet
av sådan nämnd, om behörighet att vara ledamot i densamma
m. m. lära icke erfordras, utan böra även här följas de i fråga örn särskilda
hälsovårdsnämnder för landskommuner eljest tillämpliga reglerna. Härav
följer bland annat, att även person, bosatt utanför det utbrutna hälsovårdsområdet,
blir valbar i hälsovårdsnämnden för detta område, vilket understundom
torde underlätta lämpliga personval. I överensstämmelse med vad
fallet är vid uppdelning av kommun på två eller flera pensionsdistrikt bör
länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,
som avser utbrytning av kommundel för att särskilt för sig bilda ett hälsovårdsområde.
Det bör därför åligga kommunen att underställa dylikt beslut
länsstyrelsen, som bör äga att antingen oförändrat fastställa eller ock, med
angivande av skälen, ogilla detsamma. Vid prövningen av sålunda underställt
beslut åligger det givetvis länsstyrelsen att beakta, att sådan utbrytning,
som här avses, endast må äga rum, när särskilda omständigheter därtill
föranleda. Bostadsutredningen vill understryka vikten av att i varje fall
en ingående lämplighetsprövning företages av länsstyrelsen. Härvid är att
märka, att några fixa regler för bedömandet knappast torde kunna uppställas.
Den omständigheten, att viss kommundel är i fråga örn beb}''ggelse eller
dylikt väsentligen olikartad mot kommunen i övrigt, torde iinderstundom,
vare sig särskild hälsovårdsordning är antagen för kommundelen eller ej,
tala för kommundelens utbrytning som särskilt hälsovårdsområde. Men någon
allmängiltig regel är detta ej, och framför allt är angeläget framhålla att
enbart den omständigheten att särskild hälsovårdsordning gäller för viss
kommundel icke bör tagas till intäkt för densammas utbrytning. Ett annat
skäl för utbrytning utgör kommuns betydande ytvidd. Ej heller i dylika
fall bliva reglerna allmängiltiga. I varje särskilt fall får tydligen i hela dess
vidd till prövning upptagas frågan om den lämpligaste formen för hälsovårdsarbetets
bedrivande inom kommunen samt vägas fördelarna av en utbrytning
mot de därmed förenade nackdelarna, varvid bör beaktas att sönderbrytande
av den kommunala enheten i och för sig icke torde vara eftersträvansvärt,
framför allt icke i åtskilliga smärre delar. Det är här fråga örn en bestämmelse,
vilken, såsom lämplig att tillämpa allenast i vissa undantagsfall,
måste handhavas med stor urskillning.
Över av länsstyrelse vägrad fastställelse bör klagan få föras av kommunen.
Med hänsyn till att, utan särskild föreskrift, stad anses äga rätt att besvära
sig över vägrad fastställelse av sådan hälsovårdsföreskrift, som jämlikt 30 §
hälsovårdsstadgan antagits av stadsfullmäktige, torde ej heller i förevarande
fall erfordras något stadgande angående besvärsrätt utöver dem, som redan
äro meddelade i 60 § hälsovårdsstadgan.
20
Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.
I detta sammanhang har bostadsutredningen diskuterat även det motsatta
spörsmålet, nämligen huruvida ej i vissa fall ett förenande av mycket
små grannkommuner i ett gemensamt hälsovårdsområde borde ske till gagn
för hälsovårdsarbetet eller örn över huvud taget, såsom hälsovårdsstadgekommittén
på sin tid föreslog, primärkommunerna borde avskaffas såsom
hälsovårdsområden och i stället större dylika områden tillskapas. Bostadsutredningen,
som håller före, att ett samarbete smärre kommuner emellan
kan vara av stor betydelse för genomförande av ett planmässigt hälsovårdsarbete
på landsbygden, vill emellertid i avseende härå allenast peka på den
möjlighet, som med tillämpning av 39 § hälsovårdsstadgan erbjuder sig,
att för flera kommuner gemensamt antaga tillsyningsmän för den allmänna
hälsovården. Denna väg bör enligt utredningen prövas, innan ytterligare
åtgärder vidtagas.
Slutligen må här beröras en av bostadsutredningen anvisad ytterligare
möjlighet till effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete. Denna gäller
frågan örn utbildningen av sådana hälsovårdstillsyningsmän, som hälsovårdsnämnd
äger antaga jämlikt 39 § hälsovårdsstadgan. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 1 november 1926 hemställde medicinalstyrelsen på framställning av
svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet örn anvisande av anslag för anordnande
av kurser för utbildande av dylika tillsyningsmän, men ledde denna
hemställan icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Bostadsutredningen har,
då fråga nu är örn åtgärder till förstärkning av den kommunala hälsovårdsorganisationen,
ansett det ligga nära till hands att upptaga spörsmålet örn
utbildning av hälsovårdstillsyningsmännen till förnyat övervägande samt
framhållit, att kommunernas intresse för anställande av tillsyningsmän troligen
skulle ökas, därest sådana med god utbildning och alltså med större
förmåga att göra en gagnande insats på hälsovårdsområdet stöde till buds.
Yttrandena angående bostadsutred
ningens
förslag till ändringar av
35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan.
Det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar har i princip
biträtt bostadsutredningens förslag i nu nämnda delar, örn ock beträffande
förslagens närmare utformning åtskilliga avvikande meningar uttalats.
I en del yttranden hava något eller några av de framlagda förslagen tillstyrkts,
medan andra avstyrkts.
Innan jag ingår härpå, vill jag emellertid återgiva några yttranden, som
kunna sägas mera generellt beröra bostadsutredningens förslag i förevarande
delar och deras allmänna motivering. De yttranden, som här närmast åsyftas,
hava avgivits av bostadssociala utredningens experter och medicinalstyrelsen.
Bostadssociala utredningens experter beröra till en början liälsovårdsstadgekommitténs
år 1915 avgivna förslag till hälsovårdsorganisation,
enligt vilket varje provinsialläkardistrikt respektive extra provinsialläkar
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
distrikt skulle utgöra ett bälsovårdsområde med eu hälsovårdsnämnd, bestående
av vederbörande tjänsteläkare som självskriven ledamot, en av länsstyrelsen
förordnad landsstatstjänsteman samt fem av landstinget valda
ledamöter. Härefter yttra experterna i huvudsak följande:
Erfarenheten gåve föga anledning till förhoppning, att av bostadsutredningen
föreslagna anordningar, huru värdefulla de än i och för sig kunde vara, skulle
komma att medföra önskvärd effektivisering. T)e tvenne huvudgrunder, som
framför andra hindrat hälsovårdsnämnderna att igångsätta ett effektivt arbete,
nämligen dels svårigheten att i smärre kommuner finna lämpliga, representanter,
dels hälsovårdsnämndernas lokala bundenhet, bleve nämligen
icke genom bostadsutredningens förslag rubbade. Båda nämnda olägenheter
syntes enligt experternas mening neutraliseras genom en lösning i den riktning,
som angåves i hälsovårdsstadgekommitténs förslag av år 1915. Bostadsutredningen
anförde själv, att ett sönderbrytande av kommuner i allmänhet
icke vore eftersträvansvärt, framför allt icke i smärre enheter. Men bostadsutredningen
hade icke anfört något skäl, som talade emot ett sammanslående
av flera kommuner till ett liälsovårdsdistrikt i enlighet med den utvecklingstendens,
som på andra sociala områden för närvarande gjorde sig starkt
gällande. Det förefölle knappast rationellt att med anledning av att en liten
kommun icke kunde ensam uppbära en hälsovårdsnämnd, låta dess invånare
alldeles sakna denna förmån, isynnerhet då, såsom bostadsutredningen själv
anfört, dessa små eller fattiga kommuner ofta nog vore i behov av åtgärder
för folkhälsans höjande. Enligt bostadsutredningens förslag skulle ungefär
2/3 av landsbygdens befolkning komma att sakna särskild hälsovårdsnämnd.
Enligt reservantens förslag skulle ett väsentligt större antal kommuner förpliktigas
att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd. Men ej ens i de kommuner,
där särskild hälsovårdsnämnd komme att tillsättas, kunde arbetet principiellt
sett kunna förväntas komma att ur effektivitetssynpunkt skilja sig
från nuvarande förhållanden.
Örn det icke kunde anses tillrådligt att på en gång överlämna samtliga
ärenden enligt hälsovårdsstadgan till hälsovårdsnämnd, tillsatt i enlighet
med förslaget av år 1915, skulle man kunna tänka sig att försöksvis till
sådan nämnd endast överlämna bostadsärendena och låta den fungera såsom
en bostadsnämnd, medan de gamla hälsovårdsnämnderna (respektive kommunalnämnderna)
med de förändringar, som föresloges av bostadsutredningen
och som tvivelsutan innebure förbättringar, handhade övriga hälsovårdsärenden.
Personantalet i den av hälsovårdsstadgekommittén föreslagna
hälsovårdsnämnden vore emellertid väl stort. Antalet av de av landstinget
valda ledamöterna syntes utan skada kunna nedsättas från fem till tre, varvid
de tvenne återstående skulle fungera såsom suppleanter. Provinsialläkaren
boinie helst vara självskriven ordförande och föredragande, men i
varje fall föredragande. Med en sådan anordning skulle varje nämnd få
tillgång till behövlig medicinsk sakkunskap. Den lokala bundenheten skulle
vara mindre, den diskretionära prövningen från fall till fall skulle vara mera
likformig och antalet ärenden så pass stort, som vore nödvändigt för vinnande
av en viss lämplig praxis. Den allmänna organisationen syntes också kunna
komma att arbeta på ett mycket effektivare sätt. Erforderlig byggnadsteknisk
sakkunskap kunde lämpligen tillgodoses genom anlitande av den i
98 § byggnadsstadgan omförmälde lokale byggnadskonsulenten eller, örn
sådan ej funnes, av en för länet anställd bostadskonsulent.
Medicinalstyrelsen erinrar, att styrelsen på sin tid tillstyrkte hälsovårdsstadgekommitténs
förenämnda förslag och till stöd därför bland annat
uttalade:
22
Kungl. Majus proposition nr 213.
För styrelsen vore det uppenbart, att en utveckling av hälsovården på
landsbygden och ett tillfredsställande ordnande av landsbygdens sanitära
förhållanden ovillkorligen krävde en ändamålsenligare och för sitt värv bättre
kvalificerad organisation än den nuvarande. Med allt erkännande av det
plikttrogna arbete, som många av våra kommunalnämnder nedlagt på lösandet
av hälsovårdsfrågor, och utan att förbise det ökade intresse, som dessa frågor
under årens lopp allt mer och mer ingivit dessa kommunala myndigheter,
vore det dock tydligt, att kommunalnämnderna med deras mångahanda andra
maktpåliggande uppgifter som regel icke vore fällt ägnade att på egen hand
ombesörja här ifrågavarande angelägenheter. Därtill saknade de, bland annat,
den nödiga sakkunskapen. Erfarenheterna bland tjänsteläkarna hade för övrigt
visat, att. dessa nämnders arbete för allmän hälso- och sjukvård oftast inskränkt
sig till ingripande vid epidemiska sjukdomar. För förvärvande av
nödig erfarenhet och praktisk rutin vore det icke mindre önskligt, att hälsovårdsnämndernas
verksamhetsområden icke tillmättes för knappa. Den av
kommittén föreslagna indelningen efter provinsial- respektive extra provinsialläkardistrikt
vöre enligt styrelsens uppfattning väl funnen, icke minst med
hänsyn till tjänsteläkarens självskrivenhet till ledamotskap i nämnden. Skulle
i ett eller annat fall hälsovårdsdistriktet bliva alltför stort och betungande
ePer...På'' gfund av särskilda förhållanden behöva delas, borde dock möjlighet
till jämkning i distriktsindelningen finnas beredd i hälsovårdsstadgan.
Medicinalstyrelsen tillägger, att sedermera vunnen erfarenhet enligt styrelsens
förmenande givit styrelsen rätt i dess nyss återgivna principella uppfattning.
Styrelsen hade därför icke anledning att ändra sin ståndpunkt beträffande
behovet av större hälsovårdsområden än primärkommunerna. Styrelsen
framhåller emellertid samtidigt, att en dylik anordning förutsatte så
pass stora omändringar av vår nuvarande hälsovårdsorganisation, att spörsmålet
borde bli föremål för särskild utredning, som snarast borde igångsättas.
De ändringar, som vore ''erforderliga för ett bättre tillgodoseende av
bostadshygienen, borde dock genomföras utan att avvakta resultatet av denna
utredning. Från denna utgångspunkt har styrelsen ock i huvudsak tillstyrkt
bostadsutredningens förslag.
Däremot avstyrker styrelsen det av bostadssociala utredningens experter
framförda förslaget att under tiden intill dess nu ifrågasatta hälsovårdsnämnder
för större hälsovårdsområden blivit verklighet, tillskapa en provisorisk
»bostadsnämnd» med ett arbetsfält motsvarande provinsialläkardistrikten,
främst av hänsyn till svårigheten att avgränsa bostadsärendena
från övrig hälsovårdsverksamhet. En tillfredsställande handläggning av ett
flertal bostadsärenden komme nämligen enligt styrelsen att ingripa på områden,
som läge utanför bostadsnämndens uppgift, sådan man tänkt sig
denna organiserad. Det syntes därför styrelsen riktigast, att frågan örn den
närmare utformningen av de organisatoriska frågorna i detta sammanhang
finge sin lösning utan något provisorium i samband med av styrelsen föreslagen
utredning av hela frågan örn förändring av hälsovårdsområdenas omfattning.
Jag övergår härefter till de mot bostadsutredningens olika förslag riktade
erinringarna av mera speciell natur.
23
Kungl. Majlis proposition nr 213.
Förslaget om särskild hälsovårdsnämnd i större kommuner oell särskild
föredragande för liälsovårdsärenden i mindre kommuner bär i allmänhet
rönt välvilligt mottagande. Beträffande gränsen mellan större och mindre
kommuner i förevarande hänseende hava dock åtskilliga uttalat sin anslutning
till ledamoten Abel Anderssons reservation. Så är fallet med bland andra
länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vidare vissa landsting,
förste provinsialläkare, hushållningssällskap i nu nämnda län ävensom statens
egnahemsstyrelse, svenska lantarbetareförbundet och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.
Länsstyrelsen i Blekinge län har alternativt
yrkat, att gränsen sättes vid 2,000 invånare. Samma gräns föreslås av länsstyrelsen
i Malmöhus län och förste provinsialläkaren i Stockholms län, av
den senare med tillägg, att länsstyrelsen bör äga förordna örn särskild hälsovårdsnämnd
i kommun med mindre än 2,000 invånare. Från något håll har
ock framkommit förslag att fastställa gränsen vid 1,000 invånare.
Några myndigheter, nämligen förste provinsialläkarna i Jönköpings,
Kristianstads och Norrbottens län, hava ansett särskild hälsovårdsnämnd
vara av den vikt, att sådan borde införas i varje kommun, oavsett
folkmängden. Å andra sidan hava i vissa yttranden uttalats önskemål örn
uppmjukning av den föreslagna skyldigheten att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd
i kommun med mer än 3,000 invånare. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser sålunda, att dispens från nämnda skyldighet bör
kunna meddelas, exempelvis där kommunalnämnd utser särskilda hälsovårdskommitterade
eller liälsovårdskontrollen eljest kan anses personligen väl tillgodosedd.
Jämväl förste provinsialläkaren och landstinget i Gävleborgs
län framhåller önskvärdheten av dispensmöjlighet i förevarande hänseende.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län förmenar, att behovet
och ej folkmängden i och för sig bör vara avgörande för tillsättande
av särskild hälsovårdsnämnd.
Några hushållningssällskap gå ännu längre och bestrida behovet av särskild
hälsovårdsnämnd utöver vad gällande bestämmelser medgiva. Hushållningssällskapet
i Gävleborgs län yttrar härutinnan bland annat:
Ehuru det kunde synas fördelaktigt att fördela den kommunala förvaltningens
olika grenar på särskilda nämnder eller kommittéer för varje gren,
såsom skett med fattigvård, barnavård, pensionsväsendet och arbetslöshet
m. m., hade dock erfarenheten visat att detta medförde, utom ökade administrationskostnader,
en fördyring av den kommunala omvårdnaden. Möjligen
kunde denna fördyring hava sin grund uti, att förefintliga verkliga
behov bleve bättre tillgodosedda, men erfarenheten hade även visat, att dylik
desorganisation i förvaltningen lämnat rika tillfällen för mindre samvetsgranna
personer att tillskansa sig bidrag och understöd från flera hall, utöver
vad gällande lagar avsåge. Benna erfarenhet hade ock föranlett förslag
örn sammanförande av den sociala hjälpverksamheten till en nämnd. Genom
förvaltningens uppdelning minskades icke heller kommunalnämndens arbete
i motsvarande grad, enär kommunalnämnden såsom centralorgan för kommunens
ekonomiska förvaltning icke blott bereddes svårigheter att fylla
denna sin uppgift utan indirekt förhindrades däri, då varje nämnd såsom
24
Kungl. Majas proposition nr 213.
ansvarig för sin speciella uppgift ställde fordran på att få sina krav tillgodosedda.
Att i en tid då allmänheten genom skolor och på mångahanda
andra sätt bereddes upplysning såväl i allmän hygien som i andra därmed
sammanhängande frågor, vilken upplysning även visat sig lämna goda resultat,
tillskapa ännu ett obligatoriskt särskilt organ för den gren av kommunala
förvaltningen, varom nu vore fråga, torde därför knappast kunna
sägas vara förestavat av behovet.
Beträffande hälsovårdsnämndens sammansättning har från olika håll, särskilt
byggnadsstyrelsen och arkitektföreningen, hävdats angelägenheten
av att den byggnadstekniska sakkunskapen bleve nöjaktigt tillgodosedd
i nämnden, antingen sfi att kompetent person invaldes i nämnden att
där vara föredragande för bostadsärenden eller så att för ändamålet anlitades
en utomstående expert. Förste provinsialläkaren i Norrbottens
län anser, att tjänsteläkare eller, örn hinder därför möter, annan läkare
obligatoriskt bör vara ledamot av nämnden, medan förste provinsialläkaren
i Hallands län betonar önskvärdheten av att tjänsteläkaren obligatoriskt
kallas till hälsovårdsnämndens sammanträden, vilket nu endast mera
sällan skedde. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar ett av f. d.
förste provinsialläkaren därstädes tidigare framlagt förslag, att hälsovårdsnämnden
skulle bestå av representanter, förfarna i 1) kommunala ärenden
och kommunens ekonomi, 2) barnavårdsärenden, 3) fattigvårdsärenden, 4)
skolärenden och 5) rödakorsangelägenheter, där rödakorskrets finnes. Avsikten
med denna sammansättning angives vara att dels underlätta samarbetet
med andra nämnder inom kommunen och tillföra hälsovårdsnämnden
nyttig erfarenhet dels ock åstadkomma ett centralt organ för hälsovård och
förebyggande åtgärder inom kommunen, ett organ, som nu saknades men
vore av behovet starkt påkallat.
Nämnas må i detta sammanhang, att svenska landskommunernas
förbund förordar till övervägande, huruvida icke i kommun, där bvggnadsnämnd
finnes, denna nämnd och hälsovårdsnämnden skulle kunna förenas i
en och samma nämnd, detta för undvikande av eljest förekommande dubbelarbete.
Åtminstone borde rätt till dylik sammanslagning medgivas. Under
alla förhållanden borde samarbete med tillgänglig byggnadsteknisk sakkunskap
anordnas.
Från några håll har ifrågasatts lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen
örn särskild föredragande för hälsovårdsärenden. Förste provinsialläkaren
i Älvsborgs län framhåller, bland annat, att en dylik bestämmelse
bleve en ren papperskonstruktion med hänsyn till svårigheten
att i mindre kommuner erhålla kompetent person såsom föredragande. Å
andra sidan anser svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, att föredragande
ledamot bör utses i alla kommuner, alltså även där särskild hälsovårdsnämnd
tillsatts.
Yad härefter angår förslaget örn möjlighet att utbryta viss del av kommun
till särskilt hälsovärdsområde, har även detta i stort sett tillstyrkts i de
avgivna yttrandena. Ett flertal myndigheter hava emellertid uttalat betänkligheter
emot en bestämmelse av detta innehåll.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Medicinalstyrelsen Ilar sålunda från sin principiella utgångspunkt för
hälsovårdens effektivisering —- större hälsovårdsområden — funnit en dylik
bestämmelse mindre lämplig samt betonat angelägenheten av att uppdelning
av nuvarande små hälsovårdsområden medgåves endast under alldeles särskilda
undantagsförhållanden.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det icke kan vara lämpligt
att sönderbryta den kommunala enheten och därigenom minska möjligheten
för ett centralt kommunalt organ, i detta fall hälsovårdsnämnden, att i
ett sammanhang överblicka alla hithörande frågor och lösa dem på det för
kommunen lämpligaste sättet. Något behov av den föreslagna bestämmelsen
hade icke gjort sig gällande i Stockholms län. Där det ansetts påkallat, att
strängare bestämmelser i hälsovårdsavseende skulle gälla för visst område
av en kommun, hade antingen särskild hälsovårdsordning fastställts för området
eller ock i en för hela kommunen antagen hälsovårdsordning sådana
strängare bestämmelser införts särskilt för området. I båda fallen hade
ingen svårighet förefunnits för kommunens hälsovårdsnämnd att övervaka
bestämmelsernas tillämpning. Att märka vore även, att i Stockholms län
med dess särskilt rörliga befolkning områden, för vilka strängare bestämmelser
erfordrades, hastigt kunde utvidgas till sina gränser. Kommunens
hälsovårdsnämnd vore då givetvis mest ägnad att kunna iakttaga ett sådant
förhållande och träffa på grund därav erforderliga åtgärder. Härtill komme,
att länsstyrelsernas arbetsbörda skulle ökas genom nödvändigheten att arbeta
med ytterligare ett antal kommunala nämnder. Länsstyrelsen betonar
till sist, att örn den föreslagna bestämmelsen godtoges, borde det uttryckligt
understrykas, att densamma vore avsedd att tillämpas endast i
undantagsfall.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser av liknande skål
bestämmelsen i fråga onödig.
Landstinget i Gävleborgs län hyser betänkligheter mot ifrågavarande
bestämmelse framför allt ur den synpunkten, att den motverkade en önskvärd
utveckling mot centralisering i det kommunala arbetet.
Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Värmlands län medgiva
visserligen, att med en delning av här ifrågasatt art hälsovårdsarbetet i
vissa fall skulle kunna förbättras inom de skilda delarna av en kommun, men
framhålla samtidigt, att vinsten realiter icke bleve så stor, örn den utbrutna
delen icke finge självständig ekonomisk myndighet. Eljest bleve nämligen
den särskilda hälsovårdsnämndens förslag helt beroende av kommunalnämndens
ekonomiska bestämmanderätt, och erfarenheten utvisade, att även de
minsta utgifter ofta vägrades av denna myndighet. Därtill komme en annan
nackdel. I det tätare bebyggda området, där ofta svårighet rådde att skaffa
vatten, ordna avlopp etc., komme, därest området icke hade någon ekonomisk
myndighet, envar att ordna för sig, ofta oi>raktiskt och med stora kostnader,
och ville sedan i regel icke bidraga till en planenlig lösning av vatten-
och avloppsledning för hela samhället. Denna fråga vore sa viktig, att
don borde göras till föremål för särskild utredning.
26
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Förste provinsialläkaren i Malmöhus län slutligen förmenar, att
utbrytning av liälsovårdsområde ej sällan komme att stöta på praktiska
svårigheter, därest det utbrutna området vore avsett att utgöra en ekonomisk
enhet.
Från ett håll, nämligen Blekinge läns landsting, har såsom en av
bostadsutredningen förbisedd anledning till hälsovårdsnämndernas ringa
aktivitet på bostadsvårdens område framhållits frånvaron av ekonomiskt
vederlag åt ledamöterna för bostadshygieniska förrättningar. Härvid erinras,
att förhållandena på landsbygden ställa avsevärt större krav på den enskilde
ledamotens tid och offervilja än i städerna samt att det under sådana omständigheter
knappast vore att förundra sig över, att det bostadshygieniska
arbetet på landsbygden icke nått den utveckling, som avsetts. Det borde
därför tagas under övervägande, örn icke åtminstone dagtraktamente och
reseersättning kunde tillerkännas hälsovårdsnämndernas ledamöter vid förrättningar
av hithörande slag.
I ett par yttranden har jämväl berörts frågan örn utbildande och anställande
av särskilda liälsovårdstill''syningsmån. Medicinalstyrelsen betonar
sålunda, att med de krav, man numera ställde på hälsovården, behovet av
dylika tillsyningsmän blivit alltmer uppenbart samt att frågan örn utbildningen
av ett ökat antal hälsovårdstillsyningsmän icke syntes kunna tillfredsställande
ordnas utan ingripande från statens sida. Även hälsovårdstjänstemannaförbundet
har understrukit nödvändigheten av ökade utbildningsmöjligheter
för ifrågavarande slag av tillsyningsmän. Tillsyningsmännen
borde emellertid enligt förbundets bestämda mening anställas av landstingen
och ej av primärkommunerna, därest tillsyningsmännen skulle kunna
givas full sysselsättning och i övrigt en rationell hälsovårdstillsyningsorganisation
ernås.
Bostadsutredningens förslag till ändringar i 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan
åsyfta som nämnts en effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete.
Bostadsutredningen har nämligen funnit, att hälsovårdsnämnderna på
många håll icke ägnat bostadsförhållandena eller över huvud taget den allmänna
hälsovården tillräcklig uppmärksamhet.
Det torde icke kunna förnekas, att hälsovårdsnämnderna i allmänhet icke
kommit att motsvara de förväntningar, som vid tillkomsten av 1919 års
hälsovårdsstadga ställts å dem såsom hälsovårdande organ inom kommunerna.
Anledningen härtill torde till en del vara att söka i själva hälsovårdsorganisationen
sådan densamma hittills utvecklat sig. Blott i ett jämförelsevis
ringa antal kommuner har särskild hälsovårdsnämnd tillsatts. I det stora
flertalet kommuner har således hälsovårdsärendena handhafts av nämnder,
som icke haft hälsovårdsfrågornas behandling till huvuduppgift och därför
ej heller utsetts med särskild hänsyn härtill. Men även på annat håll
lärer anledningen vara att finna till det ringa initiativ, som hittills förekommit
från hälsovårdsnämndernas sida, särskilt för förbättring av bo
-
27
Kungl. Majus proposition nr 213.
stadsförhållandena på landsbygden. I åtskilliga fall torde nämligen ekonomiska
hinder legat i vägen för åtgärders vidtagande. Hälsovårdsnämnderna
hava säkerligen ej sällan måst se genom fingrarna med svåra missförhållanden
på grund av de konsekvenser ett ingripande från deras sida skulle
komma att medföra för bostadsinnehavaren. Dessa hinder av ekonomisk
natur torde dock numera hava väsentligen minskats tack vare statsmakternas
beredvillighet att med lån och bidrag av statsmedel stödja byggnadsverksamhet
och förbättring av bostäder på landet. Emellertid lärer denna understödsverksamhet
å andra sidan ställa ökade krav på att sakkunskap i hithörande
frågor är vederbörligen företrädd i hälsovårdsnämnderna.
Under utredningen i ärendet Ilar även från flera håll framhållits betydelsen
av att åtgärder vidtoges till förstärkande av hälsovårdsmyndigheterna
på landsbygden. Olika vägar härutinnan hava ock anvisats. Av bostadssociala
utredningens experter har förordats en lösning i den riktning, som
angavs i hälsovårdsstadgekommitténs förslag av år 1915. Enligt detta förslag
skulle, såsom tidigare nämnts, varje provinsialläkardistrikt utgöra ett
hälsovårdsområde med en hälsovårdsnämnd, bestående av vederbörande
provinsialläkare eller extra provinsialläkare såsom självskriven ledamot, en
av länsstyrelsen förordnad landsstatstjänsteman samt fem av landstinget
valda ledamöter. Såsom ett provisorium under tiden till dess en sådan omorganisation
kunnat genomföras har av experterna föreslagits inrättandet
av en bostadsnämnd, som skulle tillsättas huvudsakligen på sätt hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit örn hälsovårdsnämnd men till vilken endast
.skulle överlämnas bostadsärendena, medan de övriga hälsovårdsärendena
såsom hittills skulle handhavas av hälsovårdsnämnderna. Medicinalstyrelsen,
som på sin tid i huvudsak biträdde hälsovårdsstadgekommitténs
förslag, har förklarat sig alltjämt intaga samma ståndpunkt beträffande behovet
av större hälsovårdsområden än primärkommunerna. Emellertid har
styrelsen tillika framhållit, att en dylik anordning förutsatte så pass stora
omändringar av vår nuvarande hälsovårdsorganisation, att spörsmålet borde
bli föremål för särskild utredning, och att de ändringar, som vore erforderliga
för ett bättre tillgodoseende av bostadshygienen, borde genomföras utan
att avvakta resultatet av denna utredning. Experternas förslag att i avbidan
på omorganisationens genomförande inrätta bostadsnämnder har medicinalstyrelsen
funnit sig böra avstyrka främst av hänsyn till svårigheterna att
avgränsa bostadsärendena från övrig hälsovårdsverksamhet.
Från något håll har föreslagits en anordning, enligt vilken den medicinska
sakkunskapen skulle tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna, och liknande
förslag har jämväl framställts i fråga örn den byggnadstekniska sakkunskapen.
Förslag har ock framkommit om förening av byggnadsnämnd,
där sådan finnes, med hälsovårdsnämnden, ävensom örn samarbete mellan
hälsovårdsnämnden och tillgänglig byggnadsteknisk sakkunskap.
Att nu söka genomföra en så vittgående omläggning av hälsovårdsorganisationen,
som förordats av bostadssociala utredningens experter, kan tyd
-
28
Kungl Majus proposition nr 213.
ligell ej komma ifråga. Provinsialläkar- oell extra provinsialläkardistrikten
torde, såsom de för närvarande äro reglerade, föga lämpa sig såsom enheter
för en indelning i hälsovårdsområden. En genomgående omreglering av dessa
distrikt måste sålunda först och främst komma till stånd. Men härför är
en tidskrävande utredning av nöden. Innan en sådan utredning föreligger,
lärer det ej ens vara möjligt att taga ståndpunkt till lämpligheten av experternas
förslag.
Emellertid torde möjligheter föreligga att inom den nuvarande organisationens
ram uppnå en tillfredsställande förstärkning av hälsovårdsnämnderna
på landsbygden. Av de förslag, som härutinnan framkommit, synes mig i
första rummet böra beaktas bostadsutredningens förslag örn obligatorisk särskild
hälsovårdsnämnd i större kommuner. Vid tillsättande av en nämnd med
uteslutande hälsovårdande uppgifter kan nämligen sammansättningen bestämmas
främst av sanitära hänsyn. De krav, som framställts på att såväl medicinsk
som byggnadsteknisk sakkunskap skola tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna,
torde härmed kunna anses bli tillbörligt tillgodosedda. Tillgång
till personer med sådan sakkunskap lärer numera finnas i de flesta större
kommuner. Där så ej är fallet, torde svårighet ej behöva möta mot anordnande
av samarbete med sakkunnig person utom kommunen. Bostadsutredningens
förslag i förevarande hänseende har även i allmänhet vunnit tillstyrkan.
Från några håll har dock invänts, att behov av särskild hälsovårdsnämnd
utöver vad gällande bestämmelser medgåve ej funnes och att
en ytterligare splittring av den kommunala förvaltningen på särskilda
nämnder lätt kunde leda till fördyring av den kommunala omvårdnaden.
Gällande bestämmelser innebära väl icke något hinder mot tillsättande
av sådan nämnd, där behov därav verkligen föreligger, men har den av
bostadsutredningen företagna undersökningen just visat, att särskild hälsovårdsnämnd
ej blivit tillsatt i den utsträckning, som varit av behovet påkallad.
Beträffande farhågan för fördyring av den kommunala omvårdnaden
lärer en ökad sakkunskap hos hälsovårdsnämnderna icke behöva leda
i en sådan riktning.
Även enligt min mening böra således åtgärder vidtagas för att särskild hälsovårdsnämnd
tillsättes i väsentligt större utsträckning än hittills varit fallit.
Att såsom från något håll påyrkats införa en sådan organisation i samtliga
kommuner torde ej kunna komma ifråga. I mindre kommuner lärer väl blott
undantagsvis behov föreligga av särskild hälsovårdsnämnd. Däremot anser
jag, att nödig effekt ej skulle vinnas, därest — såsom flertalet av bostadsutredningens
ledamöter föreslagit —- särskild hälsovårdsnämnd göres obligatorisk
blott i kommuner med mera än 3,000 invånare. I stället synes det
mig lämpligare att gränsen i förevarande fall sättes vid det invånarantal,
som förordats av reservanten, eller 1,500 personer. Härigenom vinnes
jämväl överensstämmelse med den gräns, som är satt i fråga örn skyldighet
att välja kommunalfullmäktige. Emellertid torde vid en sådan gränsdragning
ej kunna undvikas, att här och var särskild hälsovårdsnämnd
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
bleve obligatorisk, utan att egentligt behov därav förefunnes. Detta skulle
kunna inträffa i sådana kommuner, där småbruk oell bondgårdar förhärska.
Med hänsyn härtill och för vinnande av smidighet i systemet, anser jag
möjlighet böra finnas för dylik kommun att erhålla undantag från den allmänna
regeln örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd. Rätten att medgiva
sådant undantag synes mig böra anförtros medicinalstyrelsen såsom
den högsta tillsynsmyndigheten över den allmänna hälsovården i riket.
Undantag torde böra medgivas endast där särskild hälsovårdsnämnd uppenbarligen
ej kan anses fylla något verkligt behov; och bör det ankomma å
medicinalstyrelsen att sörja för fullständig utredning i ärendet, bland annat
genom inhämtande av yttrande av vederbörande länsstyrelse. För hälsovårdsområde
med 1,500 invånare eller därunder bör särskild hälsovårdsnämnd
kunna utses, där så prövas erforderligt.
Även bostadsutredningens förslag örn beredande och föredragande ledamot
för hälsovårdsärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av
kommunalnämnden, synes mig ägnat att leda till en förstärkning av den
hälsovårdande myndigheten i dessa kommuner. Visserligen kan, såsom från
något håll framhållits, i mindre kommun uppstå svårighet att för uppdraget
erhålla person med nödiga kvalifikationer. Men ett ej ringa värde torde
ligga enbart däri, att en ledamot av kommunalnämnden har till särskild
uppgift att ägna sin uppmärksamhet åt de frågor, som röra hälsovården.
Sådan ledamot kan efter hand skaffa sig noggrann kännedom örn gällande
författningsföreskrifter på området och förvärva en ingående praktisk erfarenhet
i hithörande frågor. I flertalet fall torde för övrigt samarbete med
erforderlig sakkunskap låta sig anordnas. Jag har därför ansett mig böra
förorda även detta förslag.
Däremot har jag ej funnit mig kunna godtaga bostadsutredningens förslag
örn tillskapande av möjlighet att utbryta del av kommun till särskilt
hälsovårdsområde. Först och främst synes det mig ej tillrådligt att på detta
sätt taga ett steg i riktning mot mindre hälsovårdsområden, innan möjlighet
föreligger att samtidigt närmare pröva de krav, som från flera håll framställts
i motsatt riktning. Vidare synes det svårt att överblicka de konsekvenser
ett dylikt sönderbrytande av den kommunala enheten skulle kunna
få särskilt beträffande ekonomiska frågor. För övrigt lärer bostadsutredningens
förslag härutinnan bliva av väsentligt mindre betydelse, därest —
såsom jag förordat — särskild hälsovårdsnämnd i regel skall finnas i kommun
med mera än 1,500 invånare.
Med hänsyn till det resultat, vartill jag sålunda kommit vid prövningen
av bostadsutredningens förevarande förslag, skulle ändring av 35 § hälsovårdsstadgan
ej påkallas. Inom socialdepartementet upprättat förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan avser därför blott 36 §, däri införts de av mig
förordade bestämmelserna örn särskild hälsovårdsnämnd samt örn beredande
och föredragande ledamot för liälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden
utgöres av kommunalnämnden. Över förslaget bör riksdagens yttrande in
-
30 Kungl. Majus proposition nr 213.
hämtas. De nya bestämmelserna har jag ansett böra träda i kraft den 1
januari 1936.
Till sist vill jag nämna, att vad bostadsutredningen anfört rörande anordnande
av kurser för utbildning av hälsovårdstillsyningsman synes mig
värt beaktande. Frågan tarvar emellertid närmare utredning, varför med
prövningen av densamma torde få anstå till en senare tidpunkt.
Omorganisation av distriktsvården.
Nuvarande organisation.
Örn den statsunderstödda distriktsvården gälla de bestämmelser, som äro
meddelade i kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag
till avlöning åt distriktssköterskor med däri sedermera genom följande kungörelser
vidtagna ändringar, nämligen den 26 september 1921 (nr 556), den
23 januari 1922 (nr 50), den 8 juni 1923 (nr 196), den 8 maj 1925 (nr 330),
den 16 oktober 1925 (nr 418) samt den 9 maj 1930 (nr 133).
Enligt dessa bestämmelser kan statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor
utgå till såväl landsting som landskommun eller sammanslutning av
landskommuner. För att statsbidrag skall utgå fordras, att medicinalstyrelsen
godkänt plan för vården. Sådan plan skall, då fråga är örn landsting,
omfatta den i landstingsområdet ingående landsbygden i dess helhet. Har
landsting icke genomfört distriktsvård över hela landstingsområdet, kunna
statsbidrag tillkomma kommuner för av dem anordnad distriktsvård. Har
landstinget däremot genomfört distriktsvård på sätt nyss sades och erhållit
statsbidrag till densamma, kan statsbidrag icke tilldelas inom landstingsområdet
belägen kommun, som till äventyrs funnit sig föranlåten att anställa
särskilda sjuksköterskor. Därest emellertid den av landstinget genomförda
distriktsvården allenast avser vissa vårduppgifter, möter ej hinder för kommun
att erhålla statsbidrag för organisation av distriktsvård, som avser andra
uPP£iåer än den av landstinget anordnade vården. Inom ett landstingsområde
kan alltså distriktsvården vara anordnad på ettdera av följande tre sätt.
Antingen kan landstinget ha hand om hela denna vård eller kunna kommunerna
eller vissa av dem, var för sig, anordna dylik vård eller också kan
landstinget anställa sköterskor för speciella uppgifter, medan kommunerna
anställa andra sköterskor för andra uppgifter. För närvarande finnes exempel
på samtliga tre former. Område, inom vilket landsting, landskommun eller
sammanslutning av landskommuner utövar distriktsvård, benämnes sjukvårdsområde.
För ledning av distriktsvården skall inom varje sjukvårdsområde finnas
en styrelse. Vidare skall distriktsvården vara så anordnad, att de däri sysselsatta
sköterskorna stå under förmanskap av provinsial- eller extra provinsialläkare.
Dock kan medicinalstyrelsen på framställning av sjukvårdsområdes
styrelse förordna annan läkare att vara förman för distriktssköterska.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Distriktssköterskas verksamhet skall i regel omfatta icke blott sjukvård i
patienternas hem utan därjämte även socialhygieniska angelägenheter. Sålunda
föreskrives i § 3 mom. 2 av ifrågavarande kungörelse, att statsbidrag
i allmänhet utgår till avlöning endast åt distriktssköterska, vars tjänstgöring
omfattar såväl alla de grenar av sjukvård, vilka kunna utövas i hemmen,
som ock upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård,
bostadsvård och hälsovård. Emellertid må enligt samma författningsrum,
då särskilda skäl därtill föreligga, statsbidrag beviljas för anställning jämväl
av distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss eller vissa
grenar av sådan vård, som nu sagts.
Huvudvikten av distriktssköterskornas verksamhet har hittills även varit
förlagd till sjukvården och deras utbildning har ock varit anordnad med
särskild hänsyn härtill, ehuru under senare tid krav på ökad undervisning i
socialhygien framkommit och i möjligaste mån beaktats. Undervisningen
har meddelats vid statens distriktssköterskeskola.
Distriktssköterskornas löneförmåner skola omfatta en kontant begynnelselön
örn minst 500 kronor för år och en kontant slutlön efter tio års val
vitsordad tjänstgöring örn 700 kronor årligen samt därjämte fri kost, fri
möblerad bostad, fri värme, fritt lyse och fri tvätt eller ock kontant ersättning
för nämnda naturaförmåner. Härutöver äga distriktssköterskorna av bemedlade
personer, av vilka de anlitas för sjukvård eller rådfrågning, erhålla ersättning
enligt taxa, som fastställes av styrelsen för sjukvårdsområdet, så ock reseersättning.
Ersättning enligt taxa utgår dock i många fall ej längre. I allmänhetens
såväl som distriktssköterskornas eget intresse har det nämligen flerstädes
befunnits lämpligare att gottgörelse för dylikt arbete beretts distriktssköterskorna
genom en skälig höjning av lönerna. För förrättningsresor till
och från mindre bemedlade erhåller sköterskan ersättning av sjukvårdsområdet.
Statsbidraget till varje distriktssköterskas avlöning utgår med 500 kronor
örn året. Den 1 juli 1934 voro i det närmaste 700 distriktssköterskebefattningar
tillförsäkrade statsbidrag. Dock hade endast 474 distriktssköterskor
tillsatts. Av dessa äro ungefär hälften anställda av landsting och hälften
av kommuner.
Jämväl den statsunderstödda dispensärvericsamheten faller inom socialhygienens
område. Örn denna verksamhet äro bestämmelser meddelade i kungörelsen
den 8 maj 1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande
av dispensärverksamhet, vilken kungörelse i viss del ändrats genom kungörelse
den 10 maj 1929 (nr 84).
Dispensär, vilken utgöres av upplysnings- och understödsbyrå för tuberkulossjuka,
skall förestås av legitimerad läkare. Är vid dispensären anställd
sjuksköterska, till vars avlöning statsbidrag utgår enligt gällande bestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor, skall dispensären
förestås av den läkare, som enligt samma bestämmelser är förman
för nämnda sjuksköterska.
Dispensiirsköterskas verksamhet är huvudsakligen förlagd till de tuberkulösas
hem och åsyftar att inom dessa åstadkomma hygieniska förbättringar
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
ägnade att motverka tuberkulosens spridning. Dispensärsköterska bar sålunda,
bland annat, till uppgift att åt de sjuka förmedla erforderlig vård
vid anstalter eller i hemmet och att vidtaga åtgärder för att barn från tuberkulösa
hem må skyddas mot tuderkulossmitta. Bland sådana åtgärder må
nämnas inackordering av barnen hos friska familjer eller förflyttning till
barnhem o. s. v. Dispensärsköterska har härjämte att lämna upplysningar
och undervisning rörande lämpliga åtgärder till tuberkulösa sjukdomars
förekommande, beträffande bostadshygien, barns uppfödande och vård samt
födans beskaffenhet och tillredning.
Vid dispensär anställda sjuksköterskor skola hava erhållit såväl fullgod
allmän sjukvårdsutbildning som ock undervisning vid särskild dispensärkurs.
Denna specialutbildning är numera densamma som för distriktssköterskor
och meddelas vid statens distriktssköterskeskola.
Dispensärsköterskorna åtnjuta i allmänhet en lön, som står i paritet med
de bäst avlönade distriktssköterskornas.
För dispensärens utgifter, avseende bland annat sjuksköterskearvoden
och resor i dispensärens tjänst, utgår statsbidrag med högst en fjärdedel.
Statsbidrag må dock icke utgå för den del av dispensärens utgifter, som
utgöres av arvode till sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars
avlöning statsbidrag utgår enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag
till avlöning åt distriktssköterskor.
För närvarande omhänderhaves eller understödes dispensär verksamhet
av samtliga landsting utom landstinget i Blekinge län. Sistnämnda landsting
lämnar dock Blekinge läns förening mot tuberkulos särskilt bidrag för
bostadsinspektionens handhavande.
Antalet på landsbygden tjänstgörande dispensärsköterskor utgör för närvarande
i runt tal 230.
Medicinalstyrelsens förslag.
Den allmänna utgångspunkten för medicinalstyrelsens förslag har varit
att med tillhjälp av förefintliga organisationer söka bättre tillgodose de
ökade krav på socialhygien — särskilt i fråga örn moderskaps- och barnavård
samt bostadsvård — som efter världskrigets slut alltmera gjort sig
gällande. Styrelsens förslag äro alltså ej enbart föranledda av bostadsutredningens
förenämnda skrivelse, ehuru givetvis densamma i ej ringa grad
övat inflytande på förslagens slutliga utformande. Såsom åtgärder från det
allmännas sida för en förbättrad s. k. förebyggande vård i förevarande avseenden
har styrelsen föreslagit en omorganisation av distriktsvården och en
omläggning av de däri anställda sjuksköterskornas utbildning.
Huvuddragen av medicinalstyrelsens förslag till distriktsvårdens omorganisation
äro följande.
Enbart landstingen skola vara huvudmän för distriktsvården. Kommuner
och sammanslutningar av kommuner skola alltså i möjligaste mån
avkopplas från sin befattning med hithörande vård. Område, inom vilket
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 33
landsting anordnar distriktsvård, skall benämnas distriksvårdsområde och
en distriktssköterskas verksamhetsområde distrikt.
Såsom centralt organ inom varje distriktsvårdsområde skall fungera en
distriktsvårdsstyrelse, bestående av fem ledamöter, nämligen förste
provinsialläkaren i länet samt tre av landstinget utsedda ledamöter och en
av medicinalstyrelsen utsedd ledamot. En av ledamöterna bör vara kvinna.
Ersättare för ledamöterna skola utses till erforderligt antal. Instruktion
för styrelsen fastställes av landstinget. Den omedelbara tillsynen över distriktssköterskorna
skall liksom hittills åligga provinsial- och extra provinsialläkarna
eller särskilda, av medicinalstyrelsen förordnade läkare.
Distriktsvården skall, såsom även nu är fallet, vara anordnad enligt av
medicinalstyrelsen godkänd plan.
I distriktssköterskas åligganden skall främst ingå upplysande och
rådgivande verksamhet med avseende å barnavård i såväl spädbarns-, koltoch
lekåldern som skolåldern, moderskapsvård i den mån denna ej utövas
av barnmorska, bostadsvård och personlig hälsovård. Hon skall därjämte i
allmänhet ombesörja all sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen. Hinder
möter dock ej att anställa sköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss
eller vissa av nämnda vårdgrenar. Behovet av hemvård vid långvariga sjukdomsfall,
som fordra ständig övervakning och vård genom sjuksköterska, bör
i varje fall tillgodoses genom särskilda ambulatoriska sjuksköterskor. Ät en
distriktssköterska inom varje distriktsvårdsområde må uppdragas att biträda
distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården. Slutligen skall det av
nuvarande dispensärsköterskor bedrivna s. k. fältarbetet (uppspanandet av
tuberkulosfallen, barnprofylaxen, hemmens sanering m. m.), i den män så
lämpligen kan ske, övertagas av distriktssköterskorna. De i anledning härav
för dispensärväsendet överflödiga dispensärsköterskorna skola inordnas i
distriktsvården. Distriktssköterskornas tjänstgöringsförhållanden skola närmare
regleras genom en av medicinalstyrelsen godkänd instruktion.
Distriktens storlek skall så avvägas, att vid fullt utbyggd distriktsvård
i allmänhet en distriktssköterska kommer på omkring 3,000 invånare. Distriktsvården
skall omfatta den i vederbörande landstingsområde ingående
landsbygden jämte städer med högst 3,000 invånare.
Varje distriktssköterska föreslås skola äga i avlöning åtnjuta dels en
kontant begynnelselön av minst 1,800 kronor för år jämte två ålderstillägg,
vartdera å etthundra kronor, efter fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring,
dels ock kostnadsfritt följande naturaförmåner: möblerad bostad jämte erforderlig
köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning för
dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett
rum och kök jämte nödiga uthus. Dessutom skall hon åtnjuta resekostnadsersättning
i den ordning och omfattning, som distriktsvårdsstyrelsen
bestämmer, varjämte hon skall äga rätt till en månads semester årligen.
För varje på dylikt sätt avlönad distriktssköterska föreslås landstingen
skola erhålla statsbidrag med 1,000 (mot nuvarande 500) kronor per år.
Därjämte skola kostnaderna för ålderstilläggen bestridas av statsmedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213. 380 35 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Övergången till den nya organisationen är avsedd att försiggå efter
liand. Sålunda skall till av landsting redan anordnad distriktsvård eller
dispensärverksamhet, till vilka enligt gällande bestämmelser statsbidrag
kunnat utgå, sådant bidrag fortfarande kunna utgå, dock endast med 500
kronor för varje sjuksköterskebefattning. Motsvarande skall gälla beträffande
av landskommun eller sammanslutning av landskommuner anordnad distriktsvård,
till vilken statsbidrag redan utgått, dock högst under en tid av fem
år från dagen för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna och under förutsättning
att landsting icke dessförinnan övertagit distriktsvården inom
området. Sjuksköterska, som vid 1933 års början innehade befattning såsom
distrikts- eller dispensärsköterska eller jämlikt äldre bestämmelser ägt
söka och innehava statsunderstödd dispensärsköterskebefattning, skall äga
rätt att innehava anställning som distriktssköterska i den nya organisationen,
dock att sköterska, som icke genomgått statens distriktssköterskeskola,
skall vara skyldig att efter medicinalstyrelsens anvisningar genomgå en för
ändamålet anordnad kompletteringskurs.
I motiveringen till sitt förslag beträffande huvudmanskapet för distriktsvården
framhåller styrelsen, att gällande bestämmelser genom att uppställa
olika grupper av huvudmän i ej ringa mån hindrat en rationell utveckling
av distriktsvården. I sådana län, där landskommuner blivit huvudmän för
distriktsvården, hade denna utvecklats lokalt. Vissa kommuner, särskilt de
större och ekonomiskt mera bärkraftiga, hade kunnat utnyttja statsbidraget
och anordna dylik vård, under det att små eller fattiga kommuner, som
kanske mest vore i behov av socialhygieniska åtgärder, icke mäktat detta.
De på många områden förekommande svårigheterna med samarbete kommuner
emellan hade även härvidlag gjort sig gällande. Styrelsen yttrar vidare:
Den omständigheten, att sjukhusvården är en landstingens angelägenhet
med stora kostnader och förvaltningsbestyr, syntes hava bidragit till att
landstingen på sina håll ställt sig dröjande och tvekande inför uppgifter
på den öppna sjukvårdens område. En dylik uppdelning av huvudmannaskapet
för den slutna och den öppna sjukvården vore dock icke gagnelig
för sjuk- och hälsovården i dess helhet. Under nuvarande förhållanden, då
vissa landsting ställde sig helt utanför den öppna sjukvårdens uppgifter,
sökte kommunerna avlasta så mycket sjukvård som möjligt på landstingens
sjukvårdsinrättningar. Bleve åter landstingen i princip huvudmän även för
distriktssjukvården, komme den slutna och den öppna sjukvården att närmare
knytas samman. En mera av sociala än medicinska indikationer föranledd
sjukhusvård skulle ock härigenom kunna inskränkas. Vid en jämförelse
mellan å ena sidan ett landstings kostnader för anläggningen av en
sjukhusplats och dess underhåll med å andra sidan kostnaden för en distriktssköterskas
avlöning torde — med beaktande av de många fördelarna av en
rationell distriktsvård — några grundade ekonomiska betänkligheter icke
längre kunna anföras såsom skäl för landstingens tvekan att åtaga sig huvudmannaskapet
för ifrågavarande vårdform. På anförda skäl funne medicinalstyrelsen
såsom ett nytt villkor för erhållande av statsbidrag till distriktsvård
böra föreskrivas, att landstingsområde skall utgöra distriktsvårdsområde
och landsting vara huvudman för vården.
Vad angår utvidgning av distriktssköterskans verksamhet på m o der skap soch
barnavårdens område, erinrar styrelsen till en början örn den försöks
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 2lii.
verksamhet rörande för- och eftervård vid barnsbörd, som för närvarande
bedrives under styrelsens överinseende. Styrelsen framhåller, att något
slutgiltigt omdöme örn denna försöksverksamhet ännu icke kan fällas, men
att styrelsen med ledning av en i de olika försöksdistrikten verkställd inspektion
kommit till den uppfattningen, att distriktsorganisationen finge anses
lämplig för en vidgad verksamhet på ifrågavarande område under förutsättning,
att distriktens omfång begränsades och sköterskorna erhölle ökad utbildning
i såväl barnavård i allmänhet som barnsjukvård.
Beträffande bostadsinspektion och bostadsvård genom distriktssköterskorna
anför styrelsen följande allmänna synpunkter.
Upplysningsverksamhet angående bostadsvård ingår visserligen redan nu
i distrikts- och dispensärsköterskornas åligganden. Särskilt vid dispensärerna
har i viss utsträckning sjuksköterskornas lämplighet för verksamhet på bostadshygienens
område redan prövats. Dispensärsköterskorna hava — med
sin i stor utsträckning på förebyggande vård inriktade verksamhet^— väl
fyllt sina uppgifter enligt givna riktlinjer för denna verksamhet. Nämnas
må, att dessa uppgifter, förutom upplysande verksamhet rörande bostadens
vård, såsom rådgivning rörande betydelsen av renlighet, städning, vädring
etc. samt övriga sätt att tillvarataga bostäders hygieniska möjligheter, omfatta
rapportgivning till dispensären angående bostädernas beskaffenhet. _ I
dessa rapporter ingår till exempel inom vissa län upprättandet av planskiss
av bostaden med angivande av mått, antal fönster och dessas storlek, väggbeklädnad
samt golvbeläggning, ävensom anmärkande av bristfälligheter såsom
drag, fukt o. dyl. Distrikts- och dispensärsköterskor äro också de inom
den nuvarande hälsovårdsorganisationen verksamma funktionärer, som bostadsutredningen
för närvarande ifrågasatt lämpliga att medverka vid genomförandet
av en förbättrad allmän hälso- och sjukvård å landsbygden. Även
örn någon ny uppgift beträffande bostadshygienen icke skulle komma att
härigenom tilldelas ifrågavarande sjuksköterskor, skulle dock antydda medverkan
från deras sida bliva långt mera krävande och ansvarsfull än det
arbete, dessa sjuksköterskor redan nu utföra för bostadsvården.
Bör en bostadsinspektion, sådan denne utbildats i våra större städer
erfordras i regel funktionärer, som äga — utöver en allmän förmåga att bedöma
beskaffenheten av en byggnad — jämväl så omfattande byggnadsteknisk
kompetens, att de kunna i detalj föreslå erforderliga åtgärder för avhjälpande
av brister hos en byggnad och avfatta sina förslag på sådant sätt att vederbörande
myndighet kan lägga dylika förslag till grund för sina beslut.
Anställdes även på landsbygden specialutbildade, uteslutande för bostadsinspektionen
verksamma befattningshavare, skulle detta självfallet medföra
fördelar. Djupare insikter i bostadshygien och större förtrogenhet med
byggnadstekniska spörsmål äro ägnade att giva ökad auktoritet åt verksamheten
och fylligare underlag för vederbörande myndighets handhavande av
till bostadsinspektionen hörande angelägenheter.
Bör en bostadsinspektion med krav på byggnadstekniskt utbildade organ
skulle ifrågavarande sjuksköterskor endast undantagsvis kunna användas.
Genom bostadsutredningens skrivelse ävensom under överläggningar i ämnet
med representanter för bostadsutredningen har emellertid blivit upplyst, att
bostadsutredningen icke åsyftar en bostadsinspektion med sådan byggnadsteknisk
kompetens som nu antytts. Vad man från dess sida önskar är en
kontinuerlig, på en gång rådgivande och övervakande verksamhet i bostadshygienens
tjänst, med uppmärksamheten fäst på befintliga brister, för att i
den mån dessa brister icke omedelbart efter av sjuksköterskorna givna an
-
36
Kungl. Majus proposition nr 213.
visningar kunna avhjälpas, bringa dem till vederbörande myndigheters kännedom.
Med bibehållande av dispensär- respektive distriktssköterskorna nu
åvilande andra uppgifter skulle dessa sjuksköterskors verksamhet även kunna
inrymma från bostadsutredningens sida angivna syftemål.
Tillhör för nöjaktigt uppfyllande av dispensär- och distriktssköterskornas
uppgifter i bostadshygienens tjänst äro, även med denna begränsning, en
förbättrad utbildning och efter den ökade arbetsbördan avpassade tjänstgöringsområden
Sjuksköterskornas verksamhet i detta avseende skulle nämligen
icke enbart inskränka sig till en rådgivning i hemmen. Sjuksköterskorna
måste även kunna nöjaktigt beskriva iakttagna fel och brister samt
vid förefallande behov uppsätta rapport till vederbörande myndighet därom.
De böra, örn så påfordras, kunna biträda den lokala hälsovårdsmyndigheten
vid handläggning av ärenden tillhörande bostadshygienen och äga nog omdöme
att kunna skilja på fall, vilka kunna avhjälpas, utan myndighetens
medverkan, och sådana som påkalla dess ingripande. Större fordringar lär
man icke i detta avseende böra ställa på en funktionär, till vars uppgifter
jämväl skulle höra en mycket omfattande verksamhet på sjuk- och hälsovårdens
områden i övrigt.
Medicinalstyrelsen finner för sin del, att vid ställningstagandet till organisationen
av en bostadsinspektion på landsbygden även andra synpunkter
än de här ifrågavarande funktionärernas kompetens böra tagas under ingående
övervägande. Tänker man sig speciellt för bostadsinspektionen tekniskt
utbildade inspektörer eller inspektriser, torde deras besök, då ekonomiska
hänsyn sannolikt förhindra att ett flertal dylika funktionärer tillsättas för
varje län, bliva ganska sparsamt återkommande. Anförtros däremot sådan
inspektion åt dispensär- respektive distriktssköterskor, kan tillsynen bliva
mera kontinuerlig och desamma uppnå större förtrogenhet med ortsförhållandena
än nyssnämnda byggnadstekniskt utbildade funktionärer. En
organisation med inspektörer av sistnämnda slag komme även att medföra
den olägenheten, att flera offentliga funktionärer skulle för likartade uppgifter
besöka en och samma bostad. Det får icke heller förbises, att begreppet
inspektion i den allmänna uppfattningen framstår såsom något föga
tilltalande.
Nu framlagda synpunkter avse förnämligast verksamheten bland lantbefolkningen.
Erinras ina emellertid örn att verksamheten beträffande bostadshygienen
kan uti tätt bebodda samhällen såsom industricentra o. dyl. -—•
med förhållanden jämförliga med städernas — bliva så omfattande och
krävande, att densamma lämpligen bör anförtros åt särskilda funktionärer
och sålunda en fördelning av det socialhygieniska arbetet på skilda händer
äga rum.
Under förutsättning att kravet på byggnadstekniska insikter för sjuksköterskornas
del icke ställes högre än ovan antytts, synas de bostadshygieniska
uppgifter, som bostadsutredningen åsyftat, kunna anförtros sjuksköterskorna
ifråga. En revision av gällande undervisningsplan för distriktssköterskeundervisningen
med syfte att bibringa ökade kunskaper blir, såsom
förut framhållits, en väsentlig förutsättning för tillskapandet av möjligheter
för sådan medverkan. Aven örn den kommande erfarenheten skulle visa, att
på så sätt utbildade sjuksköterskor icke i önskvärd utsträckning fylla sin
uppgift inom bostadshygienen, har likvisst någon ny organisation icke blivit
tillskapad. Den ökade utbildning, som ansetts erforderlig för sjuksköterskornas
medverkan inom bostadshygienen i antydd utsträckning, måste
emellertid, med hänsyn till den stora betydelse en förbättrad bostadshygien
har för hälsovården i dess helhet, vara erforderlig under alla omständigheter.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Till stöd för sitt förslag, att distriktssköterskorna i viss utsträckning
skola övertaga det av nuvarande dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet,
framhåller styrelsen bland annat, att den socialhygieniska undervisningen
ävensom många viktiga arbetsuppgifter, främst inom harna- och bostadsvården,
äro gemensamma för distrikts- och dispensärsköterskorna. Styrelsen
förmenar ock, att någon djupare artskillnad icke föreligger mellan de båda
sköterskegruppernas arbete än den, att dispensärsköterskornas arbete är inriktat
på en viss sjukdom (tuberkulosen), medan distriktssköterskornas arbetsfält
omfattar alla sjukdomar, samt erinrar, att dispensär- och distriktsvårdsuppgifterna
i Norrbottens län sedan flera år i viss omfattning ombesörjas
av samma funktionärer. Styrelsen yttrar vidare:
En sådan förening av dispensär- och distriktsskötersketjänsterna kan
visserligen tänkas medföra, att det förebyggande tuberkulosarbetet i viss
mån får stå tillbaka i och för tillgodoseendet av andra hithörande uppgifter.
Faran härför kunde antagas bliva större i de län, där tuberkulos mest förekommer.
Emellertid visar erfarenheten från Norrbottens län, där lungsotsfrekvensen
är den största i riket, att dispensärsköterskornas arbetsuppgifter
väl kunna förenas med distriktssköterskornas åligganden utan väsentligt förfång
för de förra. Styrelsen vill dock icke göra gällande, att erfarenheterna
från nämnda län helt undanröja farhågan att, där stark lungsotsfrekvens
förefinnes, en sammanslagning av nämnda art kan bliva ett men för den ena
eller andra vårdgrenen. Län finnas emellertid (till exempel Södermanlands
län), där dispensärernas arbete minskat, i den grad, att en inskränkning av
dispensärsköterskornas antal är starkt ifragasatt, för sa vitt de icke kunna
tilldelas även andra arbetsuppgifter inom hälsovårdens område. I vissa
andra län i rikets södra del, vilka beträffande tuberkulosens ringa förekomst
kunna jämföras med Södermanlands län, torde, därest icke några oberäknade
förändringar i tuberkulosens frekvens uppkomma, dispensär- och distriktsvården
kunna ombesörjas av samma funktionärer utan att likväl några arbetsuppgifter
kunna antagas bliva lidande.
En av huvudförutsättningarna för att dispensär- och distriktsvården lämpligen
skall kunna förenas hos en och samma sjuksköterskegrupp är emellertid,
att ledningen för dispensär- och distriktsvården inom ett distrikt ligger
hos samme läkare. I det stora flertalet län möter dock härför inga svårigheter,
enär vederbörande tjänsteläkare tjänstgör inom såväl distrikts- som
dispensärvården.
Såsom allmän bakgrund till sitt förslag att hos en och samma sköterska
förena så många uppgifter inom både hälso- och sjukvård framhåller
styrelsen, att det i praktiken icke torde vara möjligt att strängt skilja på
sjukvårdande och hälsovårdande verksamhet, enär de bada verksamhetsformerna
vore nära förbundna med varandra, samt att det flerstädes visat
sig vara lättast, att vid de tillfällen, då sjukdom i hemmen förelegat, komma
i sådan förbindelse med befolkningen, som erfordras för att få densamma
att inse vikten och betydelsen av förebyggande åtgärder jämväl inom
den allmänna hälsovårdens område. Styrelsen påpekar vidare, att besök
på ett oell samma ställe av ett flertal olika funktionärer vore ägnat att
väcka motvilja och även förvirring, därest mot varandra stridande råd och
anvisningar meddelades av olika funktionärer angående för skilda verksamhetsgrenar
gemensamma eller närliggande spörsmål. Medicinalstyrelsen
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
anser att, särskilt då det gäller landsbygden, en inom ett visst begränsat
område verksam och för samtliga uppgifter gemensam befattningshavare är
att föredraga. Aven örn specialutbildningen inom de olika grenarna i viss
mån måste inskränkas, uppvägdes denna svaghet av de praktiska fördelar,
enhetligheten i sig innebure. Styrelsen hade icke heller bortsett från att
olägenheter kunde uppstå så tillvida att t. ex. sjukvården kunde fånga
sköterskans intresse till men för hennes socialhygieniska verksamhet eller
tvärtom, men risken härför syntes dock styrelsen minskas därigenom att
sköterskans utbildning bleve väl avvägd med hänsyn till de olika arbetsuppgifterna.
I fråga örn distriktens storlek yttrar styrelsen bland annat:
Erfarenheten har givit vid handen, att sjuksköterskorna i stora distrikt
varit i mindre utsträckning ixpptagna av arbete, särskilt inom den förebyggande
vården, än samma funktionärer i mindre distrikt. Detta har särskilt
varit fallet där sjuksköterskans station varit förlagd till en stad. I ett sådant
distrikt med stor ytvidd har det i vissa fall förekommit, att sjuksköterskans
arbetstid i stor utsträckning upptagits av långvarig sjukvård i hemmen,
ofta hos andra sjuka än de obemedlade. Följden härav har blivit att
fattiga och i utkanten av distrikten boende personer endast tillfälligtvis
kommit i åtnjutande av sjuksköterskans hjälp och biträde. Den kommitté,
som på sin tid hade utredningen rörande ordnandet av distriktsvården
örn hand, beräknade, att distrikten i genomsnitt skulle komma att omfatta
3,000 invånare. Erfarenheten har ock visat, att i distrikt av ungefär denna
storlek sjuksköterskornas verksamhet gjort sig bäst gällande. Beräknas
sammanlagda antalet invånare på landsbygden, inklusive städer örn högst
3,000 invånare, uppgå till något mera än 4 miljoner, blir med nyssnämnda
proportion — en distriktssköterska på omkring 3,000 invånare — det för
hela landet erforderliga antalet distriktssköterskor omkring 1,400. På sina
håll och särskilt i kommuner med industriella anläggningar torde man möjligen
komma att påfordra mindre distrikt, sådana som redan nu förekomma,
under det att distrikt av annan typ lämpligen böra göras större än det ovan
angivna genom snittsdistriktet.
Styrelsen tillägger, att då vederbörande provinsialläkare i allmänhet äro
distriktssköterskornas förmän, bör provinsialläkardistrikten i möjligaste mån
tagas till utgångspunkt för distriktsindelningen. Därigenom undvikes, att
en sköterska får flera förmän, varjämte distriktsvårdens utbyggande även i
övrigt underlättas.
Yad angår distriktssköterskans avlöningsförmåner erinrar^styrelsen,
att vid den tidpunkt, då nuvarande avlöningsförmåner bestämdes, betraktades
distriktssköterskans verksamhet delvis såsom en form av välgörenhet.
En efter hand uppkommen förändrad uppfattning av sjukskö terskeverksamhetens
natur ävensom förändrade förhållanden på lönemarknaden
hade emellertid återverkat på distriktssköterskornas löner och i viss mån
stegrat dessas belopp. Ett försök att beräkna den genomsnittliga nivå, vid
vilken de kontanta lönerna för närvarande läge, försvårades av olika omständigheter.
Styrelsen hade emellertid med beaktande av samtliga omständigheter
beräknat, att ifrågavarande sköterskor för närvarande uppbure
39
Kungl. Majus proposition nr 213.
en kontant begynnelselön, exklusive bostadsförmån men inberäknat ersättning
enligt taxa, av i genomsnitt 1,800 kronor. Styrelsen funne skäligt, att
nu nämnda belopp fastställdes som begynnelselön för distriktssköterska i
den nya organisationen. Med de föreslagna ålderstilläggen bleve slutlönen
2,000 kronor. Medeltalet mellan begynnelselön oell slutlön bleve 1,900
kronor. Uppskattades förmånerna av bostad, bränsle oell lyse till 360 kronor
för år, bleve alltså sammanlagda utgifterna för distriktssköterskas avlöning
och underhåll i medeltal (1,900 + 360) 2,260 kronor.
Med utgångspunkt härifrån anför styrelsen till stöd för det föreslagna
statsbidraget i huvudsak följande.
I anledning av den faktiska stegringen av distriktssköterskornas avlöningsförmåner
i jämförelse med vad tidigare beräknades motsvarade statsbidraget
icke längre, såsom från början var avsett, en tredjedel av de totalkostnader,
som anställning av en distriktssköterska under normala förhållanden kunde
beräknas draga. Då avlöningsförmånerna i medeltal uppginge till ett värde
av 2,260 kronor, borde rätteligen statsbidraget utgöra 753 kronor. Av olika
skäl borde detsamma emellertid ytterligare höjas. Med hänsyn till landstingens
skyldigheter beträffande den slutna sjukvården kunde det anses, att
kostnaderna för distriktsvården lämpligen borde fördelas på så sätt, att
vederbörande landsting bidroge till den del av kostnaderna, som motsvarade
den sjukvårdande verksamheten, under det att kostnaderna för distriktsvården
i övrigt, omfattande den förebyggande vården, bostadsvården etc.;
borde täckas av statsmedel. Sistberörda grenar av hälsovårdsarbete, som i
stor utsträckning avse det uppväxande släktet, vore, liksom hygieniskt arbete
i allmänhet, ställda på lång sikt och syntes med hänsyn därtill böra
bliva en uppgift för staten. Ehuru i praktiken en sådan uppdelning mötte
svårigheter, då hälso- och sjukvård vore nära förbundna med varandra, vöre
det dock, enär en mångfald staten närmast tillkommande uppgifter på socialhygienens
område enligt styrelsens förslag hädanefter skulle ombesörjas av
distriktssköterskorna, berättigat att med stöd av nämnda princip till staten
överflytta en del av de bidrag, som nu utginge från landsting och kommuner.
Vidare vore det över huvud taget otänkbart att genomföra en organisation
som den föreslagna, utan att staten skänkte densamma ett rikligt tillmätt
understöd. Fastställdes statsbidraget till det av medicinalstyrelsen angivna
beloppet, skulle den föreslagna organisationen redan fran början få en
fast ekonomisk grund att bygga på. Ett ytterligare skäl för höjning vöre, att
nationalföreningen mot tuberkulos, enär dispensärverksamheten nu överskridit
försöksstadiet och befunnits oumbärlig och därför borde ingå i statens och
landstingens ordinarie budget, nyligen beslutat successivt indraga sina understöd
till verksamheten. Vad särskilt anginge ålderstilläggen, skulle, därest
staten åtoge sig utgifterna för dem, vinnas enhetlighet i fråga örn dessas
utgående, så att en distriktssköterska kunde erhålla dylikt tillägg, oberoende
av inom vilket distriktsvårdsområde hon först vunnit anställning. Till de
landstingsområden, som ville kvarstå i den äldre organisationen, borde statsbidrag
endast utgå med 500 kronor för varje distrikts- eller dispensärsköterska,
detta för att kraftigt sporra landstingen att införa den nya organisationen.
Till belysande av kostnaderna för förslagets genomförande, jämfört med
gällande organisation såsom den nu är utbyggd och såsom den är avsedd
att utbyggas, hänvisar styrelsen till följande sammanställning:
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Organisationsform
Totalkostnad
Kronor
Statens bidrag
Kronor
Beräknat antal sköterskor
1) Nuvarande....................................
| 1,130,000 +
1 452.000
l 1,582,000
250.000 +
110.000
360,000
500 distriktssköterskor.
200 dispensärsköterskor.
2) Nuvarande (men. fullt utbyggd betr.
distr.-sköterskor na)....................
( 2,938,000 +
452,000
1 3,390,000
650,000+
110,000
760.000
1,300 distriktssköterskor.
200 dispensärsköterskor.
3) Omorganisationsförslaget (med 700
sjuksköterskor = nuvarande disp.- o. distr.-sköterskor)
1,582,000
770,000
700 sköterskor.
4) Omorganisationsförslaget (fullt ut- byggt).......................................
3,164,000
1,540,000
1,400 sköterskor.
Styrelsen tillägger, att dessa uppgifter synas närmast tala för, att ett
förenande av distrikts- och dispensärvård hos samma befattningshavare sannolikt
kommer att ställa sig billigare än örn var vårdgren för sig utbygges
efter nu angivna linjer. Styrelsen betonar ock, att en distriktsvård av den
omfattning, styrelsen föreslagit, med all sannolikhet kommer att öppna möjlighet
för en begränsning av antalet sjukhusplatser till det oundgängligen
erforderliga och sålunda indirekt medföra en minskning i det allmännas
sjukvårdskostnader.
Som medicinalstyrelsen framhållit, förutsätter den av styrelsen föreslagna
omoiganisationen av distriktsvarden i viss mån en omläggning av nuvarande
distriktssköterskeutbildning. Styrelsen har ock till komplettering av sitt
organisationsförslag framlagt en ny plan för utbildningen av distriktssköterskor.
Enligt gällande reglemente för statens distriktssköterskeskola av den
10 december 1920 (nr 813) kan inträde vid skolan vinnas endast av den, som
genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola. Distriktssköterskeskolan
utgör sålunda en påbyggnad å de godkända sjuksköterskeskolorna med syfte
att meddela sjuksköterskor den specialutbildning, som kan vara erforderlig
för blivande distriktssköterskor. I distriktssköterskeskolans studieplan, som
är ettårig, ingår, förutom undervisning i vissa socialhygieniska ämnen, tjänstgöring
i olika grenar av sjukvård såsom epidemivård, sinnessjukvård, barnavård,
vanförevård samt dessutom utbildning i huslig ekonomi och matlagning.
Skolans styrelse kan dock befria en elev från deltagandet i undervisningen
i visst ämne, vari eleven visar sig besitta erforderliga kunskaper.
Under de senare åren hava allt flera elever kunnat erhålla sådan befrielse,
enär de redan i sjuksköterskeskolorna erhållit undervisning i många av de
i. distriktssköterskeskolans undervisningsplan ingående specialgrenarna av
sjukvården. Den rastlöst fortskridande utvecklingen inom läkekonstens
skilda områden har nämligen medfört betydligt ökade anspråk på sjuksköterskornas
yrkeskunnighet och föranlett sjuksköterskeskolorna att under
de senare åren betydligt utvidga sina lärokurser. Utbildningstiden vid dessa
skolor är numera i allmänhet 3-årig, varav de två första åren avse allmän
sjukvårdsutbildning och det tredje året utbildning i åtskilliga grenar av
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 213.
specialsjukvård. Till grund för undervisningen har medicinalstyrelsen utarbetat
en allmän plan i syfte att under denna tid tillförsäkra eleverna
fullständigast möjlig sjukvårdsutbildning.
För att bereda blivande distriktssköterskor möjlighet till fullständig utbildning
under samma tidsperiod, som nu angivits, har medicinalstyrelsen
utarbetat en särskild plan för de av sjuksköterskeskolornas elever, som
önska bereda sig för distrikts- respektive dispensärsköterskeverksamhet, med
den erforderliga specialutbildningen för dessa elever förlagd till distriktssköterskeskolan.
Utbildningen i övrigt skall vara densamma som för skolans
övriga elever. Den praktiska utbildningen är enligt planen avsedd att omfatta
tjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk avdelning, operationsavdelning
eller kirurgisk poliklinik, barnbördshus eller barnbördsavdelning, sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning, epidemisjukhus samt sanatorium eller
tuberkulosavdelning.
I enlighet härmed har i den föreslagna planen för distriktssköterskeskolan
den rena sjukvårdsutbildningen i stort sett kunnat utgå och den
socialhygieniska undervisningen i stället utvidgas. Elever, som tidigare icke
erhållit tillräcklig utbildning å barnsjukhus, måste dock genomgå en av
skolan anordnad kurs i barnsjukvård ä 6 månader. Utbildningen i socialhygien
omfattar 6 månader, fördelad på lika lång teoretisk och praktisk
undervisning. Den teoretiska undervisningen har utökats från nuvarande
160 till 275 föreläsningstimmar. Av dessa äro 105 avsedda för personlig
och allmän hygien samt vissa därmed besläktade ämnen, 75 för samhällskunskap
samt social och medicinsk lagstiftning, 25 för moderskaps- och barnavård,
10 för invalid- och vanförevård, 15 för distriktsvård och andra ämnen
samt 45 för undervisnings- och demonstrationsövningar. Den praktiska utbildningen,
som f. n. huvudsakligen består av en månads tjänstgöring å
dispensär, har i förslaget utökats med tjänstgöring i bostadsinspektion,
moderskapsvård och barnavård samt skolsköterskearbete.
Ett genomförande av den föreslagna planen för distriktssköterskeskolan
har av medicinalstyrelsen beräknats medföra en ökad kostnad för skolan
av 1,000 kronor per kurs, eller en höjning från nuvarande 18,000 till 19,000
kronor. Styrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke åtminstone under
de närmast följande åren två eller flera sådana kurser böra anordnas för
att underlätta den föreslagna omorganisationens genomförande. Med två
kurser om året skulle kostnaden bli 38,000 kronor och med tre kurser
57,000 kronor.
Härutöver föreslår styrelsen anordnande av särskilda kompletteringskurser
för dem av de nuvarande distriktssköterskorna, som icke genomgått
statens distriktssköterskeskola. En dylik kurs beräknas omfatta 50 undervisningstimmar
och draga en kostnad av 1,500 kronor, förutsatt att lokalfrågan
ordnas utan särskild kostnad. Därest två sådana kurser anordnades
årligen under de närmast följande åren och till varje kurs avdelades 40
sköterskor, skulle enligt styrelsen kompletteringen av de dispenserade sköterskornas
utbildning kunna genomföras inom loppet av fyra år.
42
Kungl. Majlis proposition nr 213.
Med utgångspunkt från den på detta sätt planlagda undervisningen Ilar
medicinalstyrelsen utarbetat förslag till ändring i vissa delar av reglementet
för statens distriktssköterskeskola samt av kungörelsen den 30 april 1920
(nr 233) med vissa bestämmelser angående statens godkännande av sjuk
sköterskeskolor och sjuksköterskebyråer. I samband härmed har styrelsen
bland annat föreslagit, att i sistnämnda kungörelse intagna stadganden örn
arbetsförmedling åt sjuksköterskor (§§ 6—11) skola utbrytas till en särskild
kungörelse.
Till sist må nämnas, att styrelsen i sin förenämnda skrivelse den 4 maj
1933 tillkännagivit sin avsikt att inom närmaste framtiden inkomma med
förslag till omorganisation av dispensärverlcsamheten i de delar, vilka efter
genomförandet av den nya distriktsorganisationen icke anses kunna ombe
sörjas genom distriktssköterskorna.
Bostadsutredningens yttrande över
medicinalstyrelsens förslag.
Bostadsutredningen erinrar inledningsvis, att då utredningen övervägt
frågan örn lämpligt organ för handhavande av den rådgivande, upplysande
och övervakande verksamhet i avseende å landsbygdens bostäder, som vore
erforderlig, hade utredningsmännen ansett, att man i första hand borde
söka för detta ändamål utnyttja redan befintliga organ. Tidigare hade anförts
vissa skäl mot att hälsovårdsnämndernas nuvarande skyldigheter i
fråga örn tillsynen över landsbygdens bostäder på så sätt utökades, att
nämnderna gjordes till organ för den kontinuerliga bostadsövervakningen,
ävensom emot tjänsteläkarnas anlitande för dylik verksamhet. Och vad anginge
bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser för landstingsområden
hade framhållits, att genom dylika den erforderliga kontinuiteten i övervakningen
icke ernåddes. Yad som enligt bostadsutredningens mening med
nödvändighet måste läggas till grund för en effektiv bostadsövervakning på
landsbygden vore en organisation med inom smärre områden oavlåtligt
sysselsatta funktionärer, vilka därjämte borde vara självständiga i förhållande
till de kommuner, inom vilka de verkade. Hedan tidigt hade bostadsutredningen
uppmärksamheten riktad på den för närvarande å landsbygden
praktiserande vårdpersonalen, i första hand distrikts- och dispensärsköterskorna,
då det föreföll bostadsutredningen antagligt, att denna skulle kunna
på ett effektivt och samtidigt smidigt sätt utföra den ifrågasatta verksamheten.
Härför syntes dock i viss mån erfordras en omläggning av nuvarande
organisation och utbildning inom ifrågavarande vårdgrenar i syfte att
dels bereda arbetet i den allmänna hälsovårdens tjänst en mera framskjuten
plats än hittills, dels göra sköterskorna oberoende av kommunerna, dels
ock söka åstadkomma en ordnad samverkan mellan sköterskorna och hälsovårdsmyndigheterna.
Främst ur nu angivna synpunkter har bostadsutredningen underkastat
medicinalstyrelsens förslag en genomgående granskning. Utredningen har
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
därvid funnit sig kunna i allt väsentligt biträda styrelsens förslag. Med avseende
å organisationen konstaterar utredningen sålunda bland annat, att
genom styrelsens förslag det hälsovårdande arbetet skulle bli en uppgift
för distriktsvården, fullt jämställd med sjukvården, utan att sjukvården därför
bleve lidande, ävensom att distriktssköterskorna genom distrikts- oell
dispensärvårdens överflyttande på landstingen skulle bli fullt självständiga
i förhållande till de landskommuner, inom vilka de skola verka. Bostadsutredningen
framhåller vidare som sin uppfattning, att genom den av styrelsen
föreslagna föreningen * av distrikts- och dispensärvården betingelser
skulle skapas för en enhetlig och i möjligaste mån likformig utveckling av
den förebyggande hälso- och hemsjukvården å landsbygden, varav i sin tur
kunde förväntas större effekt i arbetet.
Bostadsutredningen, som sålunda finner den av medicinalstyrelsen föreslagna
distriktsorganisationen väl ägnad för handliavandet av den kontinuerliga
bostadstillsynen, säger sig emellertid härvid förutsätta, att den bostadslivgieniska
verksamheten i viss utsträckning bedrives som självständig verksamhet
och att i instruktionerna för distriktssköterskornas tjänstgöringsförhållanden,
så framt fråga ej är örn specialsköterskor med annan uppgift
än bostadsvården, inrymmes föreskrift, enligt vilken distriktssköterskorna äro
skyldiga att vid särskilda tillfällen årligen uteslutande bedriva bostadshygienisk
verksamhet efter på förhand uppgjorda, av vederbörande distriktsvårdsstyrelser
godkända planer. E tredingen föreslår ock utförligare bestämmelser
rörande distriktssköterskas rapportskyldighet i syfte att ernå
erforderlig samverkan mellan de olika organen i bostadshygienens tjänst.
Härvid anför utredningen i huvudsak följande:
En distriktssköterska förfogar icke själv över några legala maktmedel Klätt
bliva åtlydd. Det kan ej heller gärna anses lämpligt att utrusta henne,
härmed, giva henne rätt att meddela förelägganden och dylikt. Hennes
möjligheter inskränka sig alltså till att påpeka bristfälligheter och att giva
råd och upplysningar samt därigenom söka i godo komma tillrätta med
förefintliga missförhållanden. Givet är, att detta är det medel, som bör i
första hand prövas. Vinnes emellertid icke framgång härmed äro också
distriktssköterskans möjligheter uttömda och ärendet måste bringas under
myndigheternas prövning. I sådana fall bör det enligt bostadsntredningens
mening, såvida saken ej är av ringa betydenhet, åligga sköterskan att göra
anmälan örn förhållandet hos vederbörande hälsovårdsnämnd. Vidtager i sin
tur hälsovårdsnämnden icke erforderliga åtgärder i anledning av sköterskans
anmälan, bör den sistnämnda vara skyldig att härom underrätta,sin närmaste
förman, alltså, i regel provinsialläkaren, ävensom distriktsvardsstyrelsen.
Jämlikt sin instruktion har ju provinsialläkare att övervaka bostädernas beskaffenhet
inom distriktet. Han skall också, då sanitärt missförhållande
föreligger, allt efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse eller anmäla
förhållandet till förste provinsialläkaren. Kan provinsialläkare, till vilken
distriktssköterska gjort anmälan, icke på annat sätt åstadkomma rättelse,
bör han således anmäla saken till förste provinsialläkaren, varigenom också
distriktsvårdsstyrelsen, däri förste provinsialläkaren är ledamot, lärer erhålla
kännedom örn förhållandet. Förste provinsialläkaren kan i sin ordning
vidtaga erforderliga åtgärder, i sista hand genom att göra anmälan till
44
Kungl. Majits proposition nr 213.
länsstyrelsen. Denna Ilar att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga
lämpliga vitén. Distriktsvårdsstyrelsen, vilken direkt från sköterskorna erhåller
uppgifter angående de fall, som anmälts till provinsialläkarna kan
slutligen genom hänvändelse till dessa bereda sig kännedom örn de åtgärder,
de vidtagit i anledning av anmälningarna.
Bostadsutredningen tillägger, att därest rapportskyldighet, på sätt utredningen
föreslagit, stipuleras i de för distriktssköterskorna gällande instruktionerna,
torde förutsättningar ha skapats för ett effektivt bostadsövervakande
arbete på landsbygden. Det finge nämligen antagas, att genom de föreslagna
åtgärderna de myndigheter och funktionärer, som det redan nu ålåge att
öva tillsyn över bostadsförhållandena, skulle på ett helt annat sätt än hittills,
tack vare ordnad samverkan, bliva sysselsatta på detta område.
Beträffande utbildningen har bostadsutredningen inhämtat, att enligt medicinalstyrelsens
mening eleverna under den praktiska tjänstgöringen skulle
erhålla utbildning under en månad i vart och ett av ämnena bostadsinspektion,
dispensärvård samt moderskaps- och barnavård, ävensom att eleverna
härutöver — och alltså utöver den ordinarie tiden för den praktiska tjänstgöringen
— skulle beredas tillfälle att tjänstgöra som auskultanter i vissa
instruktionsdistrikt på landsbygden, där ledningen av arbetet handhades av
lämplig distriktssköterska. Med utgångspunkt härifrån och från den av
medicinalstyrelsen föreslagna undervisningsplanen för distriktssköterskeutbildningen
i övrigt har bostadsutredningen verkställt en jämförelse mellan
å ena sidan den utbildning, som distriktssköterskorna sålunda skulle erhålla,
och å andra sidan dels den undervisning, som vid socialpolitiska institutet
i Stockholm lämnas i allmän hälso- och sjukvård jämte bostadshygien, dels
ock den utbildning i hygien, som lämnas våra blivande läkare. Börande
resultatet av denna jämförelse anför utredningen:
_ Av en jämförelse, begränsad, på sätt ovan skett, till allenast en viss utbildningsgren,
kan man icke draga några säkra slutsatser angående vederbörandes
större eller mindre lämplighet att vara verksamma på det område,
den ifrågavarande specialutbildningen avser, ty otvivelaktigt spelar även utbildningen
i övrigt en betydelsefull roll liksom också vissa andra faktorer.
Emellertid är det tydligt, att den utbildning i bostadshygien och närstående
ämnen, som distriktssköterskorna skulle erhålla enligt medicinalstyrelsens
plan, ingalunda står tillbaka för vare sig motsvarande utbildning, vilken
lämnas eleverna vid socialinstitutet, eller — åtminstone kvantitativt sett —
den hygieniska undervisning, som meddelas de blivande läkarna. Såvitt
bostadsutredningen har sig bekant, ha krav icke rests på utökning av den
vid socialinstitutet lämnade bostadshygieniska utbildningen, ehuru förutvarande
elever vid nämnda institut i viss omfattning tagas i anspråk för städernas
bostadsinspektion. Bostadsutredningen har också — under beaktande
tillika av utbildningen i övrigt samt andra för frågan betydelsefulla omständigheter
— funnit den av medicinalstyrelsen för distriktssköterskorna föreslagna
utbildningen kunna betecknas såsom tillräcklig för att giva sköterskorna
möjlighet att — med år från år ökad erfarenhet och insikt — på ett
tillfredsställande sätt utöva en lokalt anordnad, kontinuerlig bostadstillsyn.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Med hänvisning härtill förordar bostadsutredningen, att tillräckliga medel
ställas till styrelsens förfogande för anordnande av flere, minst tre kurser
årligen vid distriktssköterskeskolan i syfte att fortast möjligt utfylla nuvarande
luckor i distriktsvården. Bostadsutredningen tillstyrker jämväl de av
medicinalstyrelsen föreslagna kompletteringskurserna för nuvarande distriktssköterskor.
Vad slutligen angår den ekonomiska sidan av medicinalstyrelsens förslag
tillstyrker bostadsutredningen den föreslagna höjningen av statsbidragen.
I princip torde, yttrar bostadsutredningen, vara riktigt att kostnaderna för
distriktsvårdens uppgifter i allmän hälsovård bestridas av staten, medan med
hänsyn till skyldigheterna beträffande den slutna kroppssjukvården på landstingen
falla kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten. Härav följer
ock, att statsbidrag till de av medicinalstyrelsen ifrågasätta ambulerande
sjuksköterskorna för långvariga sjukdomsfall icke bör utgå, desto mindre
som anställandet av dylika sjuksköterskor direkt torde inverka på behovet
av fasta sjukvårdsplatser. Utredningen understryker, att styrelsens förslag
att höja statsbidraget icke i och för sig medför kostnadsökning för det allmänna
utan allenast överflyttning till staten av en del av de bidrag, som
nu utgå från landsting och kommuner. Då samtidigt överflyttning till landstingen
skulle äga rum av kommunernas nuvarande kostnader för distriktsvården,
anser utredningen tydligt, att förslaget skulle verka i skatteutjämnande
riktning.
Den av styrelsen gjorda sammanställningen angående kostnaderna folden
nuvarande och den föreslagna organisationen finner utredningen emellertid
vara i flera hänseenden ofullständig. A ena sidan borde man enligt utredningen
räkna med 230 i stället för 200 anställda dispensärsköterskor
i den nuvarande organisationen, varför totalkostnaderna för denna borde
höjas med (30 X 2,260) 67,800 kronor och statens bidrag med (30 X 550)
16,500 kronor. Därigenom skulle totalkostnaderna för nuvarande organisation
efter dess fulla utbyggnad överstiga kostnaderna för den föreslagna
organisationen med 293,800 kronor, medan statens bidrag skulle ökas med
sammanlagt 763,000 kronor. Å andra sidan borde för den nya organisationen
medräknas kostnader för specialsköterskor och särskilda befattningshavare
hos distriktsvårdsstyrelsen, vilket ej skett i medicinalstyrelsens tablå. Dessa
kostnader komme dock enligt utredningen sannolikt icke att överstiga 10 %
av totalkostnaderna och alltså uppgå till högst 31,000 kronor. Vidare borde
hänsyn tagas till de ökade utbildningskostnaderna. Örn, såsom bostadsutredningen
förordat, minst tre kurser anordnades per år, skulle under de
närmaste åren uppkomma en årlig kostnadsökning av (57,000 18,000)39,000
kronor. Allenast en mindre del av denna ökning behövde emellertid anses
vara föranledd av omorganisationsförslaget, eventuellt blott 3,000 kronor, då,
även om den föreslagna omorganisationen icke skulle komma till stand, det
likväl icke vore en gagnlös åtgärd att under närmaste åren utöka elevantalet
vid distriktssköterskeskolan. Det sålunda åstadkomna tillskottet av från
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
nämnda skola utbildade elever kunde nämligen utan svårighet vinna anställning
i nuvarande dispensär- och distriktsvård. Till kostnaderna för omorganisationsförslaget
borde däremot i sin helhet räknas utgifterna för de kompletteringskurser
för distriktssköterskor i nuvarande distriktsvårdsorganisation,
vilkas anordnande i det föregående tillstyrkts. Omkostnaderna för
varje dylik kurs hade av medicinalstyrelsen beräknats till 1,500 kronor, för
två kurser således 3,000 kronor.
Med hänsyn till vad sålunda anförts vore det, framhåller utredningen,
endast möjligt att approximativt angiva totalkostnaderna för den nya organisationen.
Med ledning av de förut angivna siffrorna kunde man dock
våga det påståendet, att, såvitt nu kunde bedömas, utan kostnadsökning för
det allmänna en rationalisering av distriktsvården skulle ske av mycket stor
samhällelig betydelse.
Bostadsutred ning ens förslag till särskild
bostadsinspektion.
I några landstingsområden finnas för närvarande anställda särskilda befattningshavare
med uteslutande uppgift att ägna sig åt bostadsinspektion.
I Västernorrlands och Malmöhus län äro sålunda sedan år 1918 anställda
en särskild bostadsinspektör respektive bostadsinspektris. Den förres verksamhet
avser såväl tätare bebyggda områden som rena landsbygden, den
senares huvudsakligen rena landsbygden. Tidigare har jämväl i Blekinge
län varit anställd en bostadsinspektris, men sedan hennes avgång år 1924
handhaves bostadsinspektionen av länets fyra dispensärsköterskor. Förslag
örn anordnande av särskild bostadsinspektion hava väckts inom ytterligare
II landstingsområden och i 5 fall föranlett utredning i ämnet. I övriga
landstingsområden hava förslagen avböjts, varvid stundom hänvisats till gällande
distrikts- och dispensärorganisation. För anställande av bostadsinspektör
liksom för anställande av bostadsinspektris i landstingsområde, där landstinget
ej anordnat distriktsvård, har kvalificerad majoritet ansetts erforderlig.
Riktigheten av denna uppfattning har bestyrkts genom utslag av regeringsrätten.
Bostadsutredningen ifrågasätter nu, huruvida icke för vinnande av en i
möjligaste mån effektiv bostadsövervakning på landsbygden böra som komplement
till distriktssköterskorna anställas för landstingsområdet i dess helhet
eller inom vissa större delar därav verksamma särskilda bostadsinspektörer
eller bostadsinspektriser.
Börande dessas uppgifter och berättigande i den föreslagna organisationen
anför bostadsutredningen:
Bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser, som skulle ägna hela sin
tid och arbetskraft åt bostadsövervakningen, skulle inom sina större distrikt
företaga inspektioner och då missförhållanden påträffas, som ej avhjälpas
efter gjorda påpekanden, vidtaga enahanda åtgärder som angivits beträffande
distriktssköterskor. Då för dylika speciella bostadsfunktionärer kunde krävas
en mera omfattande bostadshygienisk och social utbildning och även viss
byggnadsteknisk kompetens, är det uppenbart, att de såväl under inspek
-
47
Kungl. Majus proposition nr 213.
tionsförrättningarna som vid rådgivning åt distriktssköterskor och andra på
bostadshygienens område sysselsatta organ skulle kunna utföra ett arbete
av betydande värde. Med hänsyn till de särskilda bostadsinspektörernas
betydande verksamhetsområden blir risken för dubbla besök i ett och samma
hem ej så stor och dylik dubbelinspektion torde i allmänhet kunna undvikas
genom att vid upprättandet av inspektionsplan för bostadsinspektören hänsyn
tages till de planer för bostadshygienisk verksamhet, som upprättats av de
lokalt verksamma distriktssköterskorna och vederbörligen godkänts. I särskilda
fall torde emellertid sådan dubbelinspektion, som bär avses, kunna
anses lämplig. Bostadsinspektören skulle också kunna för distriktsvårdsstyrelsen
underlätta dess centralt ledande arbete i avseende å bostadstillsynen.
Härefter ingår bostadsutredningen på möjligheterna att anställa särskilda
befattningshavare för bostadsinspektion och yttrar därvid med avseende å
bostadsinspektriser följande:
Redan enligt de för distriktsvården nu gällande föreskrifterna torde landsting,
som anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden
i dess helhet, under förutsättning av medicinalstyrelsens godkännande
kunna anställa särskild eller särskilda enbart för bostadsvården verksamma
distriktssköterskor, för vilka statsbidrag skulle kunna utgå, eller således
statsunderstödda bostadsinspektriser. Såvitt bostadsutredningen har sig
bekant, har en sådan anordning icke i något fall blivit prövad. Motsvarande
möjlighet öppnar medicinalstyrelsens ovannämnda förslag. Enligt det sistnämnda
kan jämväl anställas särskild distriktssköterska för att biträda
distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården. Medicinalstyrelsen
har framhållit, att det i avvaktan på att distriktsvården inom ett distriktsvårdsområde
blivit fullt utbyggd, kunde för vissa vårdgrenar, exempelvis
bostädernas tillsyn, visa sig önskvärt, att distriktsvårdsstyrelsen ägde möjlighet
att anställa särskilda befattningshavare, för vilka i så fall statsbidrag
borde utgå. Det torde väl närmast vara styrelsens avsikt, att dylika i vissa
vårdgrenar verksamma befattningshavare skola tillsättas såsom specialsköterskor.
Bostadsutredningen vill i avseende å speciellt för bostadsvården
anställda, inom landstingsområdet i dess helhet eller större delar därav
verksamma specialsköterskor under åberopande av vad förut anförts ifrågasätta,
om ej sådana sköterskor även efter övergångstidens slut kunna vara
önskvärda. I varje fall böra landstingen äga möjlighet att på sådant sätt
effektivisera det bostadshygieniska arbetet. Medicinalstyrelsens författningsförslag
bereder tillräckliga möjligheter härför.
Möjligheterna att anställa särskild bostadsinspektör liro, som tidigare
antytts, betydligt mindre, enär därför alltid erfordras kvalificerad majoritet
i landstingen. Bostadsutredningen anser för sin del det knappast vara tillfredsställande,
att beslutanderätten är på detta sätt inskränkt för landstingen,
som enligt landstingslagen hava att besluta om för landstinget
gemensamma angelägenheter, avseende bland annat hälso- och sjukvård.
Med hänsyn härtill och då det även för andra uppgifter än bostadstillsynen
kunde befinnas lämpligt att till distriktsvårdsstyrelsens biträde anställa särskilda
befattningshavare, som icke äro distriktssköterskor, föreslår bostadsutredningen
att medicinalstyrelsens författningsförslag kompletteras med en
föreskrift, enligt vilken distriktsvårdsstyrelse må, om landstinget därtill anslagit
medel, anställa befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma
inom distriktsvården eller viss eller vissa grenar av denna. Syste
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
matiskt bör enligt utredningen en på så sätt tillsatt bostadsinspektör ingå
som befattningshavare under di strikts vår den. I detta sammanhang framhåller
bostadsutredningen att hinder ej synes möta att utse en av ledamöterna
i distriktsvårdsstyrelsen att särskilt lia hand örn bostadsvården,
för vilket uppdrag efter landstingets bestämmande särskilt arvode torde
kunna utgå.
Bostadsutredningen berör slutligen förhållandena under övergångstiden och
framhåller, att även örn flera distriktssköterskekurser anordnades årligen,
komme en fullständig utbyggnad av den föreslagna organisationen med avseende
å kompetenta befattningshavare att draga en, tidrymd av omkring
10 år. Under övergångstiden finge man vidtaga särskilda åtgärder och
eventuellt tänka sig såväl en distriktsvård med större distrikt än vad slutligen
avsåges som att i vissa fall en kompetent sköterska bedreve hälsovårdsarbetet
både inom sitt eget distrikt och inom angränsande. I sist
avsedda fall skulle alltså en för den nya ordningen fullt kompetent sköterska
vara verksam förutom inom sitt egentliga distrikt jämväl i fråga örn hälsovårdsarbetet
inom närliggande distrikt, där sköterskorna icke hade tillräcklig
utbildning. Därjämte borde särskilt under övergångstiden anordningar med
specialsköterskor vidtagas.
I samband härmed betonar bostadsutredningen, att en förutsättning för
att det av utredningen förordade systemet skall kunna bli ett verksamt
medel för höjande av bostadshygienen å landsbygden givetvis är, att systemet
blir allmänt genomfört. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att föreskriva
ovillkorlig skyldighet för landsting att anordna distriktsvård inom
landstingsområdet enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Bostadsutredningen
har dock för sin del icke funnit en dylik åtgärd böra vidtagas för
närvarande, främst enär det ännu icke kunde med visshet förutsägas, hur
systemet inom de skilda landstingsområdena borde närmare utformas för
att verka så effektivt som möjligt. Bristen på kompetenta sköterskor under
övergångstiden vore också en faktor, som i detta sammanhang borde beaktas.
Enligt bostadsutredningens uppfattning bör man alltså avvakta ytterligare
erfarenhetsrön, innan avgörande träffas i frågan örn obligatorisk distriktsvård
eller ej. Emellertid säger sig bostadsutredningen vara livligt
övertygad örn önskvärdheten av att det nya systemet blir allmänt genomfört
och att detta sker på kort tid. Skulle så ej bliva fallet, anser bostadsutredningen,
att laglig skyldighet för landstingen att anordna distriktsvård i enlighet
med det nya systemet bör föreskrivas.
Avgivna yttranden.
Det stora flertalet yttranden kunna sägas gå i tillstyrkande riktning. I
åtskilliga hänseenden hava emellertid erinringar framställts och önskemål
uttalats örn modifiering av olika punkter i förslagen. Bent avstyrkande yttranden
hava endast avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands samt
Göteborgs och Bohus län ävensom landstingen i Kristianstads och Hallands
län. Några myndigheter, såsom länsstyrelsen och landstinget i Söderman
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 49
lands län ävensom centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund hava ställt sig
tveksamma mot förslagen i deras helhet eller väsentliga delar därav.
Jag skall först behandla yttrandena i vad de avse omorganisationen
av distriktsvården.
Örn landstingens huvudmannaskap för distriktsvården har full enighet rått.
Från några håll har emellertid betydelsen av samarbete med primärkommunerna
betonats.
Landstinget i Göteborgs och Bohus län framhåller sålunda, att den
inom länet vunna erfarenheten gåve vid handen, att därest man ifråga örn
distriktsvården vill uppnå en effektiv organisation och icke endast en organisation
på papperet, det vore nödvändigt att på ett eller annat sätt försäkra
sig örn kommunernas medverkan. Sådan medverkan borde enligt landstingets
mening bl. a. bestå däri, att kommunerna åtoge sig kostnaderna för
sköterskornas bostäder med värme och lyse.
Även landstinget i Gävleborgs län anser ett samarbete både ekonomiskt
och i övrigt med primärkommunerna vara till fördel, enär samhället därigenom
lättare kunde nå och hjälpa dem av dess medlemmar, som vore mest
i behov av hjälp, nämligen de mindre bemedlade och fattiga, som samtidigt
vore sjuka.
Rörande den föreslagna distriktsvårdsstyrelsen har bland andra landstinget
i Södermanlands län erinrat örn den tendens till centralisering,
som på senare tid gjort sig alltmera gällande beträffande ledningen av
landstingens hälso- och sjukvård och att det förty måste anses såsom
ett steg i fel riktning att för distriktsvården föreslå en särskild styrelse.
Distriktsvården kunde enligt landstingets uppfattning lämpligen handhavas
av landstingets sjukvårdsavdelning. Den medicinska sakkunskapen kunde
tillförsäkras avdelningen genom att förste provinsialläkaren bleve bisittare i
densamma med rätt att väcka förslag och få sin mening antecknad till protokollet.
Skulle dispensärvården sammanslås med distriktsvården, borde motsvarande
gälla överläkaren vid länets största tuberkulossjukhus.
Av liknande uppfattning äro länsstyrelsen i Södermanlands län, landstingen
i Stockholms, Göteborgs och Skaraborgs län, några förste provinsialläkare
samt svenska landstingsförbundet.
Särskilda önskemål örn distriktsvårdsstyrelsens utseende och sammansättning
hava framkommit från olika håll.
Så ifrågasätta länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län, huruvida
icke en av distriktsvårdsstyrelsens ledamöter lämpligen borde utses av
vederbörande länsstyrelse.
Landstinget i Gävleborgs län och förste provinsialläkaren därstädes
anse, att praktiska och ekonomiska skäl tala för att antalet ledamöter
i styrelsen inskränkes till tre. varav två skulle utses av landstinget
och den tredje utgöras av förste provinsialläkaren.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund m. fl. förorda, att en
tuberkulosläkare alltid skall ingå som ledamot av distriktvårdsstyrelsen, därest
denna jiimväl skall taga befattning med dispensärverksamliet.
Bihang till riksdagens protokoll 1U35. 1 sami. Nr 213.
386 35 4
50
Kungl. Majds proposition nr 213.
Nationalföreningen mot tuberkulos erinrar, att nuvarande dispensärnämnder
och dispensärstyrelser, inom vilka länssanatoriernas läkare i allmänhet
haft ledningen, gjort värdefulla insatser, stimulerat det lokala intresset
och offervilligheten för dispensärsaken samt tryggat nödig samverkan mellan
dispensärvård och anstaltsvård. Örn nu dessa styrelser och nämnder slopades
och ersattes av mångsysslande distriktsvårdsstyrelser, kunde detta
knappast lända till fromma för dispensärarbetet, helst som de föreslagna
bestämmelserna örn distriktsvårdsstyrelsernas sammansättning ej gåve betryggande
garanti för att tuberkulosintresset och sakkunskapen på området
bleve på tillfredsställande sätt representerade. Det vore därför önskligt,
att en särskild dispensärstyrelse för vaije län även efter en sammanslagning
finge sig anförtrott att leda tuberkulosarbetet och förvalta de medel, som
ställdes till förfogande för speciella dispensärändamål. Örn detta eventuellt
stötte på organisatoriska svårigheter, borde åtminstone i författningen intagas
bestämmelse, som tillförsäkrade sakkunskapen tillbörligt inflytande inom
distriktsvårdsstyrelserna.
I några yttranden, bl. a. av bostadssociala utredningens experter och
hälsovårdstjänstemannaförbundet, påyrkas, att en byggnadstekniskt
sakkunnig person, t. ex. länsarkitekten, skall vara ledamot av distriktsvårdsstyrelsen.
Förste provinsialläkaren i Hallands län slutligen framhåller önskvärdheten
av att medicinalstyrelsen till ledning för landstingen fastställer
en normalinstruktion för distriktsvårdsstyrelserna.
Örn sålunda beträffande organisationen i nu berörda delar i allmänhet
rått enighet, ha däremot meningarna varit mera delade då det gällt distriktsvårdens
organisation i övrigt. Yad som härvid i främsta rummet föranlett
erinringar är förslaget att använda distriktssköterskorna för den kontinuerliga
bostadsövervakningen.
Socialstyrelsen yttrar sålunda bland annat:
Socialstyrelsens erfarenhet från yrkesinspektionens område har givit vid
handen, att stora krav med avseende å utbildning, erfarenhet och personlig
lämplighet måste ställas på ifrågavarande personal för tryggandet av en
framgångsrik inspektionsverksamhet. Det rör sig här örn en tekniskt kvalificerad
personal, som alltid har en flerårig praktik som arbetsledare inom
industrien och därefter undergått långvarig träning för de speciella inspektionsuppgifterna,
innan mera självständiga dylika uppgifter anförtros den
samma. Det har visat sig vara ett ofrånkomligt faktum, att man endast
genom att för inspektionsverksamheten anlita verkligt kompetent och tränad
personal kan i samförståndets tecken och utan användning av legala tvångsmedel
få till stånd bestående, verkligt gynnsamma resultat av en inspektionsverksamhet.
Det kan icke förbises, att en bostadsinspektionsverksamhet av här ifrågavarande
art ställer stora krav på vederbörandes sakförståndighet på olika
områden, därest inspektionen skall kunna genomföras med nödig auktoritet
och leda till avsett gynnsamt resultat i fråga örn vidtagandet av påkallade
rättelser och andra lämpliga åtgärder. Verklig sakförståndighet kräves sålunda
ej endast i hygieniska frågor utan jämväl på de sociala och byggnadstekniska
områdena. Inspektrisen bör nämligen kunna ej endast konstatera
51
Kungl. Majus proposition nr 213.
förhandenvaron av missförhållanden i fråga om en bostad och dess vård
utan även på ett sakförståndigt sätt diskutera erforderliga åtgärder och vinna
förståelse för sin mening från husägarens och bostadsinnehavarens sida.
Vikten av nu anförda synpunkter understrykes av det förhållandet, att enligt
förslaget inspektion av hemmen tydligen skulle företagas även utan att ur
hälsovårdssynpunkt direkt anledning därtill givits. En sådan inspektion,
som av vederbörande lätt torde kunna uppfattas såsom opåkallad, lärer
ställa stora anspråk på inspektrisens takt och omdöme. Förglömmas må
ej heller, att även i övrigt distriktssköterskorna torde i sin verksamhet
komma att ställas inför situationer, som kräva ett moget och erfaret bedömande.
Man tänker härvid på sådana fall, då exempelvis en fackförening
begär vidtagande av åtgärder från bostadsinspektionens sida med anledning
av bostadsförhållandena för de anställda hos viss lantarbetsgivare.
Styrelsen förklarar sig på nu anförda skäl icke kunna tillstyrka bostadsinspektion
genom distriktssköterskor utan förordar för ändamålet anställande
av särskilda bostadsinspektörer.
Byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens egnahemsstyrelse
betona, att distriktssköterskan även med den föreslagna utbildningen
skulle komma att sakna erforderlig kompetens att giva råd och anvisningar
i byggnadstekniska frågor och att hennes uppgift därför borde inskränkas
till rådgivande och upplysande verksamhet i enbart bostadshygieniskt
hänseende. Den byggnadstekniska sidan av bostadsövervakningen
kunde enligt sistnämnda styrelse lämpligen handhavas av exempelvis länsarkitekterna
eller särskilda byggnadskonsulenter.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framställer erinringar
främst ur psykologisk synpunkt. Efter erinran örn de vidgade uppgifter,
som framdeles skulle komma att åvila distriktssköterskorna, yttrar länsstyrelsen
sålunda bland annat följande:
Det torde kunna ifrågasättas, örn en distriktssköterska även med den
bättre utbildning i social- och bostadshygien, som nu föreslagits, tillfredsställande
skall kunna till verklig nytta för samhället utöva en så mångskiftande
verksamhet. Det torde kunna befaras, att den tilltro, som invånarna
åtminstone inom detta län hava till de nuvarande distriktssköterskorna
och deras sätt att sköta sina åligganden, skulle komma att utsättas
för starka påfrestningar, om det skulle bliva ett åliggande för distriktssköterskorna
att handhava den kontinuerliga bostadsinspektionen. Det är nämligen
med säkerhet att vänta, att därest en särskild bostadsinspektion kommer
till stånd å den rena landsbygden den kommer att mötas med mindre förståelse.
En distriktssköterska skulle jämväl med hänsyn till sin ställning
och sina i berörda frågor bristande kunskaper komma till korta vid de kontroverser
med befolkningen, som skulle komma att uppstå. För övrigt torde
det verkligt omständiga förfarande, som skulle genomgås, innan rättelse i
svårare fall kunde ernås, uppamma en stämning mot myndigheterna, som
säkert icke komme att lia karaktären av villig åtlydnad. Dessa missförhållanden,
som med säkerhet komme att bliva en följd av den föreslagna lagstiftningen,
torde bliva så allvarliga att de utgöra ett hinder för den föreslagna
organisationen.
Enligt länsstyrelsens mening bör man först undersöka huruvida man icke
med rådande organisation utan alltför stora kostnader skulle kunna åtminstone
för närvarande vinna ett något så när tillfredsställande resultat i av
-
52
Kungl. Majus proposition nr 213.
seende å bostadstillsynen. Något hinder bör sålunda, särskilt med hänsyn
till de ifrågasatta ändringarna av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan, icke möta
att även för den rena landsbygden anordna sådan bostadsinspektion, som
omförmäles i 8 § 7 mom. i hälsovårdsstadgan. Fortfarande kvarstår provinsialläkarnes
bostadstillsyn samt vederbörande sköterskors upplysande
och rådgivande verksamhet rörande bostadsvård. Länsstyrelsen anser sig
därför icke kunna för närvarande tillstyrka den av bostadsutredningen föreslagna
bostadsinspektionen på landsbygden.
Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Hallands och Örebro län ävensom
vissa landsting, hushållningssällskap, förste provinsialläkare och förste
stadsläkare samt svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet hysa liknande
betänkligheter och framhålla önskvärdheten av att distriktssköterskors verksamhet
med avseende å bostadsvården liksom hittills inskränkes till enbart
rådgivande och upplysande. Under alla förhållanden vore det, framhålles i
några yttranden, olämpligt att distriktssköterskorna under vissa tider av året
helt ägnade sig åt bostadsövervakning, på sätt bostadsutredningen förutsatt.
Av här avsedda myndigheter och sammanslutningar förorda landstinget
i Norrbottens län, förste provinsialläkaren i Jämtlands län samt hälsovårdstjänstemannaförbundet,
att särskilda hälsovårdstillsyningsmän tillsättas med
uppgift bland annat att i distriktssköterskans ställe handhava den egentliga
bostadstillsynen, medan länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län anse
tveksamt, örn utöver hälsovårdsnämnderna erfordras särskilda organ för
ifrågavarande uppgift.
Landstinget i Hallands län åberopar ett av distriktsstyrelsen i länet
avgivet yttrande, vari, förutom här berörda psykologiska olägenheter, påtalas
den ojämnhet i fråga örn bostadsövervakningen inom ett län, som
skulle bli följden, därest övervakningen anförtroddes åt ett så stort antal
personer med olika anlag för uppgiften som distriktssköterskorna. Den ena
sköterskan vore svag och efterlåten, den andra energisk och påstående. Yad
som vore tillåtet i det ena distriktet, kunde därför ofta bli förbjudet i ett
annat, vilket icke kunde anses lämpligt. Landstinget ansåge sig förty icke
kunna tillstyrka förslaget i denna del.
I några yttranden ifrågasattes överhuvudtaget lämpligheten att förena
hälsovård, speciellt bostadsvård, av den omfattning förslagen avse med
sjukvård.
Enligt landstinget i Södermanlands län, med vilket länsstyrelsen
därstädes instämmer, skulle sålunda å ena sidan den sjukvårdande verksamheten,
som fortfarande borde vara sköterskans huvudsakliga uppgift, bli
lidande därpå, å andra sidan bleve icke heller bostadsvården gagnad, enär
en sköterska, som hade att utöva såväl sjukvård som bostadsinspektion, med
all sannolikhet bomme att dragas åt den sjukvårdande uppgiften. Sjukvårdande
och förebyggande verksamhet borde därför helt utövas av skilda sköterskor,
örn den förebyggande verksamheten skulle bli av den art och omfattning,
som medicinalstyrelsens förslag innebure. Bostadstillsynen kunde
lämpligen anförtros åt dispensärsköterskorna, vilkas ställning icke vore så
känslig för allmänhetens och de kommunala myndigheternas sympatier som
53
Kungl. Majus proposition nr 213.
distriktssköterskornas. Dispensärsköterskornas arbetsfält omfattade ett flertal
kommuner och gåve henne en friare ställning än den distriktssköterskan
innehade. Hennes arbetsfält vore dock i allmänhet icke större än att hon
borde kunna tjänstgöra även som bostadsinspektris. Därutöver borde hennes
verksamhet inriktas på andra grenar av sjukvården, som vore i särskilt
stort behov därav, t. ex. reumatikervården.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att en förnuftig
arbetsfördelning mellan öppen och sluten sjukvård, vilken icke kunde
gå i annan riktning än att söka begränsa den slutna och höja effektiviteten
av den öppna (perifera) sjukvården, ställde större krav på distriktssköterskans
direkta biträde i den sjukvårdande verksamheten än förr. Detta hade medicinalstyrelsen
icke beaktat utan i stället pålagt distriktssköterskorna betydligt
vidgade uppgifter inom hälsovården, enkannerligen bostadsvården.
Centralstyrelsen betonar ock, att distriktssköterskans hälsovårdande verksamhet
regelmässigt bör utgå från den sjukvårdande och att distriktssköterskan
förty, i den mån hon anses böra tagas i anspråk för bostadsvård,
i varje fall icke lämpar sig för en mera fristående kontinuerlig bostadsövervakning
på sätt, bostadsutredningen i viss utsträckning förutsatt. För en
sådan verksamhet hade hon ej heller tillräcklig kompetens, liksom hennes
tid med all säkerhet bomme att helt tagas i anspråk för andra uppgifter,
för vilka hon vore mera skickad. Åtminstone den fristående kontinuerliga
bostadsövervakningen borde därför från början anförtros åt andra än distriktssköterskorna.
Hushållningssällskapen i Uppsala och Jönköpings län hava i
detta sammanhang riktat uppmärksamheten på hemkonsulentverksamheten
och framhålla som högst anmärkningsvärt, att en utvidgning av denna verksamhet
icke upptagits till prövning i betänkandet. Hushållningssällskapen
hålla före, att hemkonsulenterna kunna och böra tilläggas betydelsefulla
arbetsuppgifter, då det gäller rådgivning och upplysning i fråga örn bostadsförhållanden,
och förorda, att åtgärder vidtagas för anställande mera
allmänt av hemkonsulenter.
Andra myndigheter åter hava tillkännagivit en mera tillmötesgående ståndpunkt
till förslagen i förevarande del.
Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Värmlands län
samt förste provinsialläkaren i Malmöhus län anse sålunda, att en
viss övervakningsskyldighet lämpligen kan åvila distriktssköterskorna men
att deras huvuduppgift fortfarande bör ligga inom sjukvården. Huvudparten
av bostadsövervakningen föreslås skola åvila de särskilda hälsovårdsnämnderna,
som därvid skulle åtnjuta stöd av, förutom distriktssköterskorna,
tjänsteläkarna och särskilda bostadsinspektörer.
Av övriga myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava förste provinsialläkarna
i Södermanlands, Kronobergs och Gävleborgs län
ävensom några hushållningssällskap direkt uttalat sin anslutning till
förslaget härutinnan, under förutsättning att bostadsövervakningen genomföres
med nödig varsamhet, medan länsstyrelserna i Ostergötlands och
Norrbottens län förklarat sig anse anordningen värd att försöksvis prövas.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
I anslutning härtill må nämnas, att vissa myndigheter framställt erinringar
jämväl beträffande den föreslagna rapportskyldigheten för distriktssköterskorna
såsom bostadsövervakande organ.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län samt landstinget i
Norrbottens län finna sålunda det föreslagna rapportsystemet ägnat att
skapa oreda och förorda i stället, att sköterskan i alla fall av ohörsamhet
skall vända sig direkt till sin närmaste förman, d. v. s. provinsialläkaren, vilken
sedan har att vidtaga erforderliga åtgärder. Förste provinsialläkaren i
Skaraborgs län föreslår enahanda ordning, dock främst av det skäl, att
sköterskan icke vore kompetent att på egen hand avgiva sådana rapporter,
som kunde läggas till grund för direkta åtgärder från hälsovårdsnämndens
sida.
Några andra myndigheter, såsom byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
och landstinget i Gävleborgs län, anmärka, att det icke
kan vara lämpligt att göra sköterskan till någon slags förmyndare för hälsovårdsnämnden,
vilket skulle bli fallet, därest hon ägde anmäla hälsovårdsnämnden
till sin förman för underlåtenhet att vidtaga åtgärd i visst av henne
rapporterat fall.
Med det redan anförda har ock i åtskilliga fall angivits den ställning, som
i yttrandena intagits till bostadsutredningens förslag örn särskilda bostadsinspektörer
och bostadsinspektriser.
Medan sålunda t. ex. socialstyrelsen anser, att bostadsinspektionen
bör helt anförtros åt särskilda bostadsinspektörer, befara andra, såsom
länsstyrelserna i Uppsala, Hallands samt Göteborgs och Bohus
län, att dylika inspektörer skulle komma att utgöra en icke önskvärd överorganisation.
Enahanda ståndpunkt hävdas av landstinget i Västerbottens
län samt ett flertal hushållningssällskap, som framhålla, att
bostadsinspektion aldrig kan bli en populär institution och att man därför
bör gå fram med stor försiktighet. Länsstyrelsen i Stockholms län
och landstinget i Skaraborgs län betona för sin del önskvärdheten av
att landstingen i denna fråga beredas full frihet.
En mellanställning intaga statens egnahemsstyrelse, länsstyrelsen
i Kopparbergs län och landstinget i Jämtlands län, vilka till komplettering
av distriktssköterskornas bostadsövervakande verksamhet, sådan
bostadsutredningen tänkt sig denna, vilja för varje län anställa en eller flera
i byggnadstekniska frågor fullt kompetenta personer att i egenskap av byggnads-
eller egnahemskonsulenter tillhandagå hälsovårdsmyndigheterna och
allmänheten med råd och upplysningar.
En liknande mening företräda i viss mån bostadssociala utredningens
experter, vilka förorda, att en byggnadskonsulent anställes såväl för varje
distrikt, varvid distrikten dock avsåges bliva större än de nuvarande, som
ock för varje län. Dessutom böra enligt experterna inrättas ett för hela riket
gemensamt bostadsråd, som skulle lämna distriktsvårdsstyrelserna råd och
anvisningar samt tillse, att bostadsbestämmelserna icke bleve alltför ojämnt
tillämpade i landet.
Kungl. Majus proposition nr 213. 55
Även beträffande distriktsvårdens befattning med barnavården har framkommit
avvikande meningar.
I skrivelse den 1 september 1933 har styrelsen för svenska barnmorskeförbundet,
med anledning av medicinalstyrelsens förslag i förevarande
hänseende, hemställt, att åt distriktsbarnmorskorna måtte anförtros
förutom såsom för närvarande hela förvården, förlossningsvården och barnsängsvården,
jämväl vården av det friska naturligt uppfödda barnet efter
barnsängstiden fram till det första levnadsårets slut, eller med andra ord
den egentliga spädbarnsvården. 80m skäl för denna utvidgning anför bamin
orskeförbundet i huvudsak följande:
Barnmorskan hjälpte modern under barnsängstiden med amningen under
dess allra första period. Amningens eller den naturliga uppfödningens bibehållande
intill avvänjningen vid en normal tidpunkt vore en mycket väsentlig
sak i spädbarnsvården. Barnmorskan hade en utbildning som gåve
vida större kompetens än sjuksköterskans ifråga örn den naturliga uppfödningen.
Sjuksköterskan återigen hade genom sin utbildning en vida större
vana vid den artificiella uppfödningen och vore på den grund mera benägen
till en ogrundad kapitulation gent emot krav på en för tidig avvänjning.
Barnmorskan vore därför den, som borde övervaka det friska naturligt uppfödda
spädbarnets vård, men distriktssköterskan den, som borde ombänderhava
spädbarnssjukvården, inklusive den sjukvård som den konstgjorda uppfödningen
egentligen i grund och botten utgjorde.
För en dylik utvidgning av barnmorskans arbetsfält talade jämväl den av
medicinalstyrelsen anförda omständigheten, att det ej vore lämpligt att flera
funktionärer samtidigt gåve råd i ett och samma hem örn varandra närliggande
spörsmål. Utvidgningen vore slutligen ägnad att medföra viss rationalisering
och besparing så till vida, att barnmorskekåren, vars arbetsbörda
genom nativitetsminskningen och den slutna barnbördsvårdens utveckling
minskats och framdeles komme att än mer minskas, skulle kunna bättre utnyttjas
samtidigt som distriktssköterskekåren icke skulle behöva utökas till
det antal, som medicinalstyrelsen avsett.
Landstingen i Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava uttalat
sin anslutning till de synpunkter, barnmorskeförbundet sålunda framlagt.
Även förste provinsialläkaren i Stockholms län finner en begränsning
av distriktsköterskans tillämnade befattning med spädbarnsvården befogad.
Länsstyrelsen i Örebro län anser en begränsning i förhållande till
barnavårdsnämndernas verksamhet erforderlig och förordar, att resultatet av
pågående utredning örn barnavårdens organisation avvaktas, innan definitivt
beslut fattas i denna del av förslaget.
I anledning av remiss har medicinalstyrelsen i skrivelse den 14 maj 1934
yttrat sig över barnmorskeförbundets framställning. Med hänsyn till viss i
barnmorskeförbundeta ikiivelse yppad tveksamhet beträffande distriktssköterskas
befattning med förvården framhåller styrelsen till en början, att det
ingalunda varit styrelsens avsikt att på något sätt inskränka barnmorskornas
verksamhetsområde. Det vore alltså fortfarande styrelsens mening, att barnmorskan
skulle utöva den egentliga förvården. Genom att bereda distriktssköterskan
någon kännedom örn denna vård hade styrelsen endast velat
vinna, att distriktssköterskan, när hon på grund av lokala förhållanden eller
56
Kungl. Majus proposition nr 213.
annorledes först tomine i beröring med en blivande moder, skulle vara i
stånd att ge vissa råd örn moderns levnadssätt och örn kvinnan borde vända
sig till barnmorska eller läkare.
Styrelsen ingår härefter på spädbarnsvården och uttalar som sin uppfattning,
att den av barnmorskeförbundet föreslagna gränsen mellan barnmorskans
och distriktssköterskans verksamhetsområden härutinnan icke vore lämplig.
Till stöd härför anför styrelsen bland annat följande:
Vid en diskussion av detta spörsmål faller det sig naturligt att först göra
klart för sig, huru barnmorskans utbildning i barnavård är ordnad. Hennes
utbildning fullgöres å barnmorskeläroanstalten, där helt naturligt och riktigt
det centrala är utbildningen ifråga örn förlossningen och allt vad därmed
sammanhänger. Lika naturligt är, att hon också får vana vid vård av de nyfödda
barnen, så länge dessa vårdas på barnbördshuset, d. v. s. under barnsängstiden
— låt vara att denna i ett fåtal fall blir längre än normalt.
Angående denna del av spädbarnsvården — det nyfödda barnets vård —
får barnmorskeeleven en egen och genom praktisk övning levande erfarenhet.
Efter denna tid lämnar modern med sitt barn barnmorskeläroanstalten.
Örn modern sedan vill ha sitt barn övervakat och undersökt, går hon ej
tillbaka till barnbördshuset — en dylik spädbarnsvård ingår ej i barnbördshusets
uppgifter — utan vänder sig till en läkare eller till en barnavårdscentral,
där hon får råd och där barnet ställes under övervakning av
läkaren och sjuksköterskan vid densamma. Eller också, örn det gäller
mera tveksamma och svåra situationer eller sjukdomstillstånd, kommer det
späda barnet, eventuellt tillsammans med sin mor, in på ett barnsjukhus.
Efter vårdtiden på barnbördshuset får barnmorskeeleven ej följa de fall, där
svårigheter i fråga örn amningen eller i andra avseenden yppa sig hos barnet.
Örn dessa svårigheter och örn de sjukdomstillstånd, som då kunna inträffa,
får barnmorskeeleven under sin utbildning på barnbördshuset ingen praktisk
erfarenhet.
Till jämförelse härmed erinrar styrelsen, att distriktssköterskan under sin
tjänstgöring på barnsjukhus och barnavårdscentral förvärvar en icke ringa
praktisk erfarenhet örn amningens betydelse och örn övervinnandet av de
svårigheter, som kunna yppa sig inom den del av spädbarnsvården, det här
är fråga örn. Styrelsen betonar ock, att sjukhusvård av späda barn främst
har ett profylaktiskt syfte, nämligen att genom digivning rädda barnen för
infektioner under den närmaste framtiden, och sålunda utgör en verkningsfull
propaganda för den naturliga uppfödningen. Med hänsyn till vad sålunda
anförts anser styrelsen, att distriktssköterskan är avsevärt bättre rustad
att handhava den egentliga spädbarnsvården än barnmorskorna.
Styrelsen framhåller tillika, att det ofta ej går att draga någon gräns
mellan naturligt och onaturligt uppfödda barn, på sätt barnmorskeförbundet
tänkt sig, och att handledning behöves icke minst i sådana fall, då den naturliga
näringen är otillräcklig och således blandad mjölkuppfödning måste anordnas.
Det naturliga är enligt medicinalstyrelsens uppfattning, att barnmorskan
under barnsängstiden sköter både mor och barn och även således
under denna tid ger råd angående det nyfödda barnets skötsel och uppfödning
under normala förhållanden. Örn det nyfödda barnets vård, örn amningen
och amningssvårigheterna under denna tid har barnmorskan större
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
erfarenhet än sjuksköterskan. När modern ej längre behöver barnmorskans
hjälp eller när modern utskrives från barnbördshuset, har barnmorskan i
regel och i stort sett för den gången fullgjort sitt värv. Det blir då också
naturligt att modern, när hon behöver råd angående sitt barn, vänder sig
till läkare eller barnavårdscentral, vilka med sjuksköterskors tillhjälp ge de
råd och den handledning, som behöves. Vaktombytet blir på så sätt en
helt naturlig sak, och bör ej ge anledning till några svårare konflikter. Detta
bekräftas också av erfarenheterna från den s. k. försöksverksamheten i fråga
om förvård och eftervård, som medicinalstyrelsen anordnat.
Styrelsen tillägger, att distriktssköterskans socialhygieniska verksamhet
är avsedd utgöra ett organiskt helt och att ett utbrytande ur denna helhet av
en viss och därtill svårligen avgränsbar del av den förebyggande spädbarnsvården
efter barnsängstiden enligt medicinalstyrelsens bestämda mening ej
vore till gagn just ur den synpunkt, som förbundsstyrelsen liksom medicinalstyrelsen
i denna fråga vill sätta främst, nämligen folkhälsans befrämjande.
Styrelsen erinrar till slut att, även örn barnmorskorna komme att
utöva tillsyn över det naturligt uppfödda spädbarnet, detta enligt medicinalstyrelsens
förmenande icke kunde minska behovet av s. k. ambulatoriska
sjuksköterskor så att några besparingar av betydelse stöde att vinna. Det
vore visserligen sant, att de naturligt uppfödda spädbarnen utgjorde flertalet,
men det finge icke lämnas ur sikte, att övervakningen av dessa icke
vore den mest krävande delen av den förebyggande spädbarnsvarden och
att tillsynen av dessa barn icke behövde återkomma på bestämda mellantider.
Hänsynen till denna del av spädbarnsvården hade därför icke spelat
någon som helst väsentlig roll för styrelsen, då den framlagt sitt förslag
beträffande ambulatoriska sjuksköterskor.
Styrelsen vidhåller alltså sitt förslag i förevarande del.
Svenska landstingsförbundet ansluter sig till medicinalstyrelsens
förslag på denna punkt och förmenar, att barnmorskeorganisationen bör avvecklas,
i den mån deras verksamhetsfält genom minskad nativitet och ökad
sluten barnbördsvård minskas.
En annan punkt, där meningarna brutit sig skarpt, gäller förslaget att
distriktssköterskorna i viss utsträckning skola övertaga det av nuvarande
dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet.
I några yttranden har detta förslag bestämt avstyrkts.
Förste provinsialläkaren i Södermanlands län bestrider salunda,
att tuberkulosfrekvensen i länet skulle lia minskat så, att en inskränkning
av dispensärverksamheten kunde ifrågakomma, på sätt medicinalstyrelsen
antytt. Samtliga tre dispensärsköterskor hade full sysselsättning. Att man
i ett län kunde reda sig med ett så litet antal dispensärsköterskor talade
bestämt emot en sammanslagning med distriktsvården. En uppdelning av
dessa dispensärsköterskors arbete på ett stort antal distriktssköterskor bleve
säkerligen ingen vinst utan snarare motsatsen.
Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län och dispensärstyrelsen
i Kalmar läns norra landstingsområde framhålla, att dispensär
-
58
Kungl. Majus proposition nr 213.
sköterskorna ännu fylla ett stort behov och att det under sådana förhållanden
icke vore lämpligt att splittra en beprövad organisation.
I andra yttranden har man i princip ställt sig mera tillmötesgående men
påyrkat full frihet för landstingen i fråga örn sammanslagningens genomförande.
Nationalföreningen mot tuberkulos anför sålunda:
Nationalföreningens styrelse inser till fullo behovet av en enhetligt genomförd,
lämplig organisation av distriktssköterskevården och hälsar med tillfredsställelse
medicinalstyrelsens strävan att genom det framlagda förslaget
tillgodose förut föga beaktade grenar av socialhygienen såsom moderskapsoch
barnavården, helst som det förebyggande tuberkulosarbetet uppenbarligen
. har en värdefull bundsförvant i denna strävan. Däremot kan styrelsen
ej frigöra sig från vissa farhågor beträffande den planerade omorganisationens
inverkan på dispensärarbetet mot tuberkulos, vars främjande varit
och alltjämt är en av föreningens angelägnaste uppgifter och vars ytterligare
utbyggande sedan någon tid står på föreningens program. Styrelsen
håller före, att en sammanslagning av distriktsvård och dispensärvård kan
och bör komma till stånd, i den mån som motiveringen för en särskild
dispensärorganisation bortfaller i och med tuberkulosens tillbakaträngande
från dess dominerande ställning såsom sjukdoms- och dödsorsak. I större
delen av vårt land är emellertid denna förutsättning ännu icke för handen
och tiden, enligt föreningens mening, ännu icke mogen för en sammankoppling.
I vissa landsdelar har tuberkulosfrekvensen dock nedgått så avsevärt,
att en sammanslagning torde kunna försökas. Enligt föreningens mening
böra vara landsting tillerkännas frihet att vid sidan av den organiserade
distriktsvården behålla den nuvarande dispensärorganisationen med obeskuret
statsbidrag enligt nu gällande grunder, örn en sakkunnig prövning ger skäl
för det antagandet, att en förening av de båda ännu icke lämpligen kan ske.
Landstinget i Göteborgs och Bohus län yttrar — efter erinran att
länet intager en synnerligen ogynnsam ställning i fråga örn tuberkulosfrekvensen
och med stora kostnader uppbyggt en ändamålsenlig dispensärorganisation
— bl. a. följande:
Vissa av de uppgifter, som tillämnats de blivande distriktssköterskorna,
särskilt då deras befattning med bostadsinspektionen, åt vilken verksamhet
den enligt bostadsutredningens förslag viss tid av året skulle ägna hela sin
tid, äro ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter ifråga örn den nya organisationens
inverkan på tuberkulosarbetets effektivitet. Det är möjligt att
vissa områden redan nu kunna lämpa sig för sammanslagning, och uteslutet
är kanske icke att en fortsatt tillbakagång av tuberkulosen kan medgiva en
sådan utveckling även på andra områden i framtiden, men det måste anses
nödvändigt att åt landstingen lämnas frihet att efter hörande av de inom
dess ^område verkande sakkunniga på sjukvårdsområdet, avgöra örn och när
en sådan omläggning för dess område bör genomföras. Det bör även medgivas
att sådan omorganisation kan ske successivt, möjligen även partiellt
för vissa delar av området, utan att statsbidrag äventyras helt eller delvis.
Liknande synpunkter hävdas av länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands,
Alvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län, landstingen i Östergötlands,
Jönköpings, Älvsborgs och Skaraborgs län, vissa provinsialläkare samt landstingsförbundet
och landskommunernas förbund.
Ln del myndigheter — såsom länsstyrelserna i Stockholms, Jämtlands
och Västerbottens län, landstingen i Stockholms, Uppsala,
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Malmöhus, Gävleborgs oell Jämtlands län samt vissa provinsialläkare
— hava förklarat sig vilja avvakta medicinalstyrelsens förslag angående
omorganisation av dispensärvården, innan de taga ställning till ifrågavarande
spörsmål.
Slutligen hava några myndigheter direkt uttalat sig för medicinalstyrelsens
förslag på denna punkt.
Så anför förste provinsialläkaren i Värmlands län, med vilken länsstyrelsen
och landstinget i länet instämma, bl. a. följande.
En sjukdom, som så intimt sammanhänger med individens och familjens
livsföring som tuberkulosen, kräver av naturliga skäl stöd av många samhällets
sociala organ och även uppmärksamhet av de samhällsorgan, som
hava att övervaka hälsan hos andra än den sjuke. Ju mera vidgat verksamhetsområde
de nämnda organen hava desto större möjligheter måste de hava
icke endast till stöd och övervakning utan ock till förebyggande åtgärder.
En specialisering av dispensärsköterskeväsendet var fullt förklarlig på sin
tid med den inställning, man då hade till tuberkulosen, och framförallt med
de bristande vårdmöjligheter, man då hade speciellt för bacillära fall. Med
hänsyn till de vårdmöjligheter, som nu finnas, och med vår kännedom örn
sjukdomens ofta akuta insättande har en speciell dispensärsköterskeinstitution
enligt min åsikt blivit icke endast onödig utan även mindre effektiv än
en distriktssköterskeinstitution på sätt medicinalstyrelsen i förslaget angiver,
synnerligast som distriktssköterskan enligt detta får det vidare sociala verksamhetsområde,
som ovan avses, men samtidigt inom ett geografiskt mycket
mindre område och med en mycket rikare kontakt med alla hem inom detta
mindre område. Distriktssköterskan kommer enligt min åsikt som dispensärsköterska
att uträtta mera i förebyggande syfte än denna. Intet hinder
finnes ju enligt förslaget att låta någon eller några av distriktssköterskorna
i ett Ian få särskilda uppgifter i dispensärangelägenheter.
Landstingen i Örebro och Västernorrlands län samt centralstyrelsen
för svensk sjuksköterskeförening förorda ock medicinalstyrelsens
förslag härutinnan under framhållande av att de framförda betänkligheterna
mot sammanslagningen sannolikt äro överdrivna.
I fråga örn de föreslagna distriktens storlek har ett flertal myndigheter
uttalat sig för en reglering eller uppmjukning, främst i utvidgande
riktning.
Landstinget i Malmöhus län yttrar sålunda:
I medicinalstyrelsens föreliggande förslag framhålles i första hand såsom
skäl för en omorganisation av distriktsvården, att denna vård överlämnats
till tvenne olika huvudmän, landsting och primärkommuner eller sammanslutning
av de sistnämnda, genom vilket förhållande hinder lagts i vägen
för en rationell utveckling av distriktsvården. För Malmöhus läns landstings
vidkommande torde detta icke hava varit orsaken. Snarare torde inom detta
landstingsområde den ordningen vara rådande, att den vårdbehövande hellre
söker sig in till någon landstingets sjukvårdsinrättning än anförtror sig åt
distriktssköterska, i följd varav primärkommunernas dröjsmål med organiserandet
av sköterskedistrikt torde vara förklarligt. Den utbyggnad, som landstinget
tillhöriga sjukvårdsanstalter för det närvarande erhållit, beframjar
jämväl en sådan ordning. Vid dylikt förhållande finner landstinget det
mycket tvivelaktigt, huruvida den av medicinalstyrelsen föreslagna omorgani
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
sationen bör genomföras i den av styrelsen tilltänkta omfattningen. Utan
att vilja ingå på en mera detaljerad granskning av förslaget kan landstinget
dock icke underlåta att beträffande distriktens storlek framhålla, att mycket
synes tala för, att dessa till en början icke bör göras så små, som medicinalstyrelsen
föreslagit. Såväl kravet på sköterskans fulla sysselsättning
som ekonomiska synpunkter hänvisa till att ett mindre antal sköterskor bör
tillsättas. _ Största möjliga frihet bör härvidlag medgivas, ty det eventuellt
växande sjukvårdsbehovet och andra omständigheter komma säkerligen sedermera
att bestämma, örn och när större antal sköterskor är behövligt.
Landstinget i Göteborgs och Bohus län varnar för en alltför schematisk
organisation och åberopar härutinnan, att landstinget omedelbart efter
utfärdandet av nu gällande kungörelse angående statsbidrag åt distriktssköterskor
den 30 april 1920 antagit en plan för distriktsvården till en
början med 14 sköterskor eller en för varje provinsialläkardistrikt. Det hade
emellertid ganska snart visat sig att sköterskorna inom de rena landsbygdsområdena
icke i tillnärmelsevis den utsträckning, som avsetts, utnyttjades,
samtidigt som i vissa orter med tät bebyggelse särskilda behov gjorde sig
gällande. Landstinget måste därför år 1925 avveckla distriktsorganisationen
och övergå till den organisation med ambulerande eller länssköterskor, som
nu existerade och befunnits göra god nytta. Samtidigt understödde landstinget
de distrikt, som ordnat egen distriktsvård. Distriktsvård i egentlig
mening för hela landstingsområdet vore sålunda nu ej ordnad annat än i
fråga om dispensärvård.
Jämväl landstingen i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gotlands och Skaraborgs län, det sistnämnda med instämmande av länsstyrelsen
därstädes, ävensom hälsovårdstjänstemannaförbundet anse,
att distrikten böra göras större, upp till 6,000 invånare, åtminstone till en
början. I varje fall borde landstingen i detta hänseende beredas större
frihet än förslaget medgiver.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län påyrka större
hänsyn till geografiska och andra lokala förhållanden. Där så påfordrades
med hänsyn till dessa förhållanden borde distrikten kunna göras såväl större
som mindre än med 3,000 invånare.
Bostadssociala utredningens experter anse det vara ur bostadsvårdens
synpunkt önskvärt, att distriktsvården även omfattar städer från
3,000 upp till 6,000 invånare. För sådana städer kunde lämpligen två sköterskor
tillsättas, var och en för sin del av staden.
Yad härefter angår utbildningen har jag redan förut berört de erinringar,
som framkommit mot distriktssköterskans byggnadstelcniska kompetens
i egenskap av bostadsinspektris. Jag vill härtill endast lägga, att bostadssociala
utredningens experter föreslagit vissa grunder för distriktsköterskans
praktiska utbildning i förevarande ämne. Denna borde enligt
experterna förläggas till städer med ordnad bostadsinspektion och omfatta
deltagande i byggnadsnämndens inspektion av byggnader under uppförande,
varigenom bättre möjlighet skulle givas till förvärvande av kännedom örn
^y88na<lstekniska elementer. I tvistiga fall borde dock sköterskan alltid ha
möjlighet att vända sig till en specialist på området.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Socialstyrelsen och socialpolitiska institutet finna jämväl distriktssköterskans
socialhygieniska utbildning otillräcklig.
Socialstyrelsen yttrar härutinnan:
I betraktande av omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt förslagen
skulle tillkomma den nya distriktsvårdsorganisationen inom olika sociala
arbetsområden, synes anledning vara att befara, att den föreslagna utbildningen
skall visa sig vara otillräcklig. Den teoretiska undervisning i sociala
ämnen, varom här torde kunna bliva fråga, lärer näppeligen kunna bliva
annat än av elementär art och torde väsentligen åsyfta att giva en allmän
orientering rörande den sociala lagstiftningen och organisationen; någon
möjlighet att inom ramen för den föreslagna utbildningsplanen lämna eleverna
en principiell bakgrund för den sociala verksamheten torde knappast bliva
för handen. Ej heller torde tillräckliga möjligheter komma att föreligga för
elevernas fostran att självständigt bedöma och behandla sociala arbetsuppgifter.
Med avseende härå må framhållas, att distriktssköterskorna i sitt
arbete på landsbygden i väsentlig mån torde få lita till det egna initiativet
och omdömet, vilket förhållande understryker vikten av att de i tillräcklig
grad förberedas för utförande av praktiska sociala uppgifter. Vidare må
framhållas, att därest distriktssköterskorna, såsom remitterade förslagen
avse, skulle utöva bostadsinspektion, den i medicinalstyrelsens förslag avsedda
provtjänstgöringen under ledning av instruktionssköterska i särskilt
utbildningsdistrikt måste anses vara av behovet särskilt påkallad och lämpligen
böra göras obligatorisk. En sådan provtjänstgöring, som icke synes
böra tillmätas för knapp, lärer få anses vara ofrånkomlig, innan sköterskan
kan anförtros uppgifter som självständig bostadsinspektris.
Socialpolitiska institutet anför bland annat:
Mot dispositionen av tiden för den egentliga sociala utbildningen finner
institutet icke anledning till annan anmärkning än att tiden för den allmänna
socialpolitiska orienteringen synes alldeles för knapp för att kunna lämna
en principiell bakgrund för den sociala verksamheten och att möjlighet inom
denna undervisnings ram icke föreligger att bibringa eleverna på praktiska
iakttagelser grundad kännedom om den sociala verksamheten på olika områden
och ännu mindre att självständigt visa sig kunna behandla en social
arbetsuppgift. Institutet anser sig vid sådant förhållande kunna konstatera,
att ifrågavarande utbildning till sin art är elementärt skolmässig och närmast
har samma karaktär som de kortare upplysningskur ser, vilka understundom
bruka anordnas i olika ämnen; något annat lärer ej heller av de remitterade
förslagen att döma hava åsyftats. Det kan emellertid enligt institutets
mening ifrågasättas, huruvida en sådan elementär tremånaderskurs kan anses
vara tillfyllest för att giva eleverna det intresse för det sociala arbetet
och den sakkunskap och erfarenhet i fråga örn dess natur och verksamhetssätt,
som enligt vad medicinalstyrelsen anfört måste vara en förutsättning
för att de i sin kommande verksamhet skola på ett fullt tillfredsställande
sätt kunna fylla sina uppgifter.
Enligt institutets mening bör frågan om distriktssköterskornas utbildning
upptagas i ett större sammanhang. Institutet yttrar härom:
Förslagen hava utarbetats med tanke främst på behoven inom sjukvårdens
och hygienens områden, vilket satt sin prägel på såväl den föreslagna
utbildningen för distriktssköterskorna som den ifrågavarande organisationens
inställning i större organisatoriskt sammanhang. Från denna speciella utgångspunkt
upprullas emellertid vittutseende och betydelsefulla spörsmål.
Ett sådant spörsmål avser de krav i fråga örn utbildning och kompetens,
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
sorn rimligen böra uppställas i fråga om med allmänna medel avlönade
funktionärer för social verksamhet. Härmed sammanhänger hela den sedan
länge i vårt land aktuella frågan örn den sociala utbildningen och dess ordnande.
Vidare upprullas frågorna örn den lokala och centrala tjänsteorganisationen
för det allmännas sociala verksamhet, vilka frågor för närvarande
äro föremål för särskild utredning genom de s. k. organisationssakkunniga.
Under åberopande härav finner sig institutet böra hemställa örn uppskov
med förslagens genomförande och deras upptagande till förnyat övervägande
i nu antytt större sammanhang.
Förste provinsialläkaren i Hallands län betonar önskvärdheten av
att särskilda repetitionskurser i socialhygien anordnas för sköterskorna.
Från några håll, bland annat medicinalstyrelsen och bostadssociala
utredningens experter, har tillika påpekats behovet av ökad undervisning
i socialhygien för tjänsteläkarna, detta framför allt med hänsyn till de ökade
krav på deltagande och insikt i bostadsövervakning, som bostadsutredningens
förslag förutsätter. Medicinalstyrelsen har ock numera inkommit med
förslag örn anordnande av särskilda tjänsteläkarkurser, i vilka bland annat
undervisning i bostadshygien är avsedd att lämnas.
Jämväl beträffande kostnaderna för den föreslagna distriktsorganisationen
ha erinringar i olika hänseenden framställts.
Hetta gäller först och främst distriktssköterskans avlöningsförmåner.
Från åtskilliga håll, såsom länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge och
Alvsborgs län, landstingen i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Örebro län, vissa förste provinsialläkare samt bostadssociala
utredningens experter, har sålunda framhållits, att såväl de
kontanta löneförmånerna som framförallt ersättningen för naturaförmånerna
beräknats för lågt i förhållande till gängse prisnivå. Landstinget i Göteborgs
och Bohus län upplyser, att för distriktssköterska i länet för närvarande utgår
lön och ålderstillägg med i medeltal 2,500 kronor samt för möblerad bostad,
värme och lyse 900 kronor. Enligt landstinget i Blekinge län bör ersättningen
för naturaförmånerna upptagas till minst 400 ä 450 kronor.
Vissa av nu nämnda myndigheter ävensom ett flertal andra jämte centralstyrelsen
för svensk sjuksköterskeförening betona ock angelägenheten
av att distriktssköterskan beredes en bostad örn två rum och kök,
detta med hänsyn till hennes mottagningsskyldighet. Från något håll påyrkas
jämväl fri telefon för distriktssköterska.
Länsstyrelsen i Blekinge län åter anser att, då det här ej gäller
sköterska vid anstalt, fri tvätt ej bör ingå i löneförmånerna samt att möblering
och köksutrustning bör ersättas i stället för att utgå in natura.
Landstinget i Gävleborgs län finner för sin del olämpligt, att fri
köksutrustning ingår i naturaförmånerna, enär detta lätt kunde vålla slitningar
vid ombyte av tjänstinnehavare.
Landstingen i Södermanlands och Kopparbergs län framhålla,
med instämmande av respektive länsstyrelser, att den av medicinalstyrelsen
föreslagna anordningen med två ålderstillägg efter 5 å 10 år är otidsenlig,
och förorda, att ålderstillägg i stället utgår efter exempelvis 3, 6 och 9 år.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Bostads sociala utredningens experter slutligen påpeka, att effektiviteten
av distriktssköterskans bostadsinspektion i viss grad beror på med
vilken lätthet och hastighet hon kan förflytta sig från trakt till annan i sitt
distrikt. Särskilt i vidsträckta distrikt förefölle det mycket önskvärt, att
sköterskan utrustades med egen personbil. Yilket fortskaffningsmedel hon
använde, syntes staten ur synpunkten av organisationens effektivitet ha ett
klart intresse av, att resan kunde göras tillräckligt snabbt och att ersättningen
bleve skälig, så att icke distriktssköterskan av ekonomiska skäl behövde
draga sig för att göra besök i sitt distrikt. Därför syntes resekostnadsersättningen
för resor i tjänsten böra fastställas enligt av distriktsvårdsstyrelsen
uppgjort och av medicinalstyrelsen fastställt förslag och icke,
såsom föreslås i förslaget, av distriktsvårdsstyrelsen. Det syntes också rimligt,
att ersättningen komme att utgå efter något så när likformiga grunder
över hela landet.
Även mot medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar i övrigt ha framkommit
anmärkningar.
Svenska landstingsförbundet m. fl. påpeka sålunda, i likhet med
bostadsutredningen, att hänsyn icke tagits till de ambulerande sköterskorna,
som landstingen förutsattes skola tillhandahålla utan statsbidrag, och sannolikt
icke heller till de bostadsinspektriser, dispensärsköterskor m. fl., som
förutsattes bliva i större eller mindre grad erforderliga för speciella arbetsuppgifter.
De anförda beräkningarna utvisade redan härigenom icke de verkliga
kostnaderna för landstingen. Vidare hade sköterskornas avlöning beräknats
efter genomsnittet av de löner utan dyrtidstillägg, som landstingen
nu betalade till dispensär- och distriktssköterskor. Den beräknade genomsnittliga
lönen läge alltså för lågt i förhållande till de löner, som faktiskt utbetalades,
och differensen komme att helt och hållet åvila landstingen. Slutligen
hade ingen hänsyn tagits till landstingens kostnader för den nya organisationen
av distriktsvården och för semestervikarier åt distriktssköterskorna,
varjämte kostnaderna för sköterskornas resor drabbade landstingen
utan möjlighet till statsbidrag. Av allt att döma komme sålunda landstingens
kostnader för hithörande vård att bli väsentligt högre än medicinalstyrelsen
angivit i de beräkningar, som läge till grund för förslaget angående statsbidragens
storlek.
Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar, att den nya organisationen i åtskilliga
fall sannolikt komme att framtvinga en nyrekrytering av distriktssköterskor
med därav följande anspråk på pensionering av äldre sköterskor
samt att kostnaderna härför icke syntes hava tagits i beräkning av medicinalstyrelsen.
Med utgångspunkt bland annat från nu berörda erinringar har fran flera
håll framställts yrkanden om högre statsbidrag till distriktsvården.
Svenska landstingsförbundet yttrar sålunda:
Medicinalstyrelsen hade själv anslutit sig till principen, att landstinget
skulle bidraga till den del av kostnaderna som motsvarade den sjukvårdande
verksamheten, medan staten skulle svara för den hälsovårdande delen av di
-
64
Kungl. Majlis proposition nr 213.
striktsvården. Medicinalstyrelsen syntes emellertid icke hava vid utformandet
av sitt förslag tagit tillräcklig hänsyn till förenämnda i och för sig riktiga
princip, utan med hänsyn till det statsfinansiella läget ansett sig böra stanna
vid föreslagna 1,000 kronor jämte ålderstillägg. Förbundet ville härutinnan
erinra, att örn staten befunne sig i ett bekymmersamt ekonomiskt läge, så
vore å andra sidan läget för primärkommuner och landsting minst lika svårt.
Härtill komme, att de även i normala tider rådande stora skiljaktigheterna
olika kommuner emellan ifråga örn skattebelastning under svåra tider i
allmänhet ytterligare accentuerades. Ett tryckt finansiellt läge för det allmänna
borde sålunda snarare vara ett skäl för att staten bland annat ur
skatteutjämningssynpunkt påtoge sig en större del av sådana för det allmänna
nödvändiga (framför allt nya) bördor, beträffande vilka det ej kunde
bli tal örn några besparingsmöjligheter genom att i högre grad lägga dem
på de lokala enheterna. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn
till förut anförda erinringar beträffande medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar
borde statsbidraget sättas väsentligt högre. En dylik höjning vore
för övrigt även motiverad såsom en uppmuntran för landstingen att så småningom
utbygga distriktsvården till full effektivitet. Statsbidraget kunde bestämmas
antingen till fixt belopp, t. ex. 1,500 kronor, eller till viss del av
distriktssköterskans avlöningsförmåner. Förbundet saknade emellertid anledning
att för närvarande ingå på denna fråga.
Förbundet tillägger, att förenämnda princip rörande kostnadsfördelning
mellan stat och landsting syntes böra föranleda, att statsbidrag skulle utgå
jämväl till särskilda bostadsinspektörer.
Landstingen i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs
län hava påyrkat ett till 1,500 kronor förhöjt statsbidrag till distriktssköterskorna.
Sistnämnda landsting och landstinget i Skaraborgs län
hava härjämte påkallat statsbidrag till särskilda bostadsinspektörer.
I åtskilliga yttranden har man ock vänt sig mot den föreslagna bestämmelsen,
att lägre statsbidrag skall utgå till de landsting, som kvarbliva vid
gällande organisation av distrikts- och dispensärvården.
Svenska landstingsförbundet framhåller i detta hänseende, att mot
bakgrunden av medicinalstyrelsens moderata uttalande rörande föreningen
av distrikts- och dispensärvård det knappast kunde anses fullt riktigt att beträffande
statsbidragen föreslå en anordning, som direkt premierade sammanslagningen
ifråga, örn man såsom medicinalstyrelsen klart erkände, att en
sammanslagning i vissa fall kunde vara till men för den ena eller andra
vårdgrenen och att en delad organisation därför kunde vara fördelaktigare,
fordrade konsekvensen, att båda alternativen jämställdes i fråga örn statsbidrag.
Enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Södermanlands och
Gotlands län, landstingen i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt
Skaraborgs län ävensom centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.
Av landstinget i Kalmar läns södra landstingsområde har uttalats
önskemål, att statsbidrag allt framgent finge utgå jämväl till sådan av
primärkommun anordnad distriktsvård, som av medicinalstyrelsen till sin
beskaffenhet godkändes.
Å andra sidan har landstinget i Södermanlands län, med instämmande
av länsstyrelsen, förordat, att ålderstillägg måtte såsom hittills be
-
65
Kungl. Majus proposition nr 213.
stridas av landstingen, enär ålderstilläggen för närvarande utginge efter
olika och oftast bättre grunder och en ändring enligt förslaget härutinnan
skulle medföra, att sköterskorna komma att ställas i sämre ställning än
landstingens övriga befattningshavare.
Landstinget i Stockholms län anser, att primärkommunerna böra
svara för distriktssköterskan tillkommande naturaförmåner. Enligt landstinget
i Örebro län bör åtminstone bostaden tillhandahållas av primärkommunerna.
Länsstyrelsen i Hallands län och landstinget i Kristianstads
län finna för sin del kostnaderna för landstingen alltför stora för att uppväga
fördelarna av omorganisationen och avstyrka förty densamma. Enligt
sistnämnda landsting gåve erfarenheten från de kommuner i länet, där distriktssköterska
nu funnes, icke skäl för medicinalstyrelsens förmodan, att en vidgad
distriktsvård skulle minska tillströmningen till lasaretten.
Yad slutligen angår övergången till den nya organisationen uttala sig
åtskilliga, bland andra länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i
Kronobergs län ävensom landstingsförbundet för ett utbyggande etappvis
och efter hand. Landstinget i Östergötlands län anser en övergångstid
av minst 10 år erforderlig.
Statens egnahemsstyrelse och bostadssociala utredningens
experter framhålla till sist önskvärdheten av att distriktsvården göres
obligatorisk efter vissa övergångsår, förslagsvis 10 år.
Sedan yttrandena avgivits, har medicinalstyrelsen i skrivelse den 25
januari 1935 — under förmälan, att styrelsen icke ansåge sig kunna förrän
senare framlägga det förslag till omorganisation av dispensärvården, som
styrelsen i sin skrivelse den 4 maj 1933 omnämnt — framlagt visst tilläggsförslag
till övergångsbestämmelserna i den föreslagna kungörelsen angående
statsbidrag till distriksvården. Enligt detta förslag skall landsting, som inom
sitt område anordnar distriktsvård enligt den nya kungörelsen, äga rätt att
för uppehållande av den inom området förefintliga dispensärverksamheten
jämväl uppbära statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser för understödjande
av dylik verksamhet i den utsträckning, som medicinalstyrelsen bestämmer.
Detta tillägg, som endast är avsett att gälla under en tid av
högst fem år, möjliggör alltså ett uppehållande i viss utsträckning av statsunderstödd
dispensärvård vid sidan av distriktsvård enligt den nya kungörelsen.
Som framgår av den lämnade redogörelsen, har medicinalstyrelsen med
sitt förslag åsyftat att anpassa distriktsvården efter de ökade socialhygieniska
krav, som på senare tid framkommit. De områden, på vilka förbättringar
härvid främst eftersträvats, ha varit bostadsvårdens samt moderskaps- och
barnavårdens. Bostadsutredningens förslag till särskild bostadsinspektion
är närmast att anse som ett komplement till medicinalstyrelsens förslag beträffande
bostadsvården.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213.
Departements•
chefen.
880 85 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
I stort sett torde de förslag, som framlagts, vara väl grundade och ägnade
att befordra ett mera effektivt socialhygieniskt arbete. Det synes mig
vara ett riktigt grepp att, såsom skett i medicinalstyrelsens förslag, i största
utsträckning sammanföra den förebyggande vårdens olika grenar till en enhetlig
organisation och med utgångspunkt därifrån sörja för att erforderliga
krav på specialisering bliva tillgodosedda. Av vad jag förut anfört framgår
ock, att det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar ansett
sig kunna i huvudsak tillstyrka de framlagda förslagen, ehuru på olika
punkter erinringar eller önskemål örn modifiering av desamma framställts.
Delvis synas dessa erinringar bottna i missuppfattning av förslagen eller av
andra skäl vara obefogade. Andra erinringar åter hava föranlett mig att i
vissa hänseenden föreslå ändringar i eller tillägg till förslagen.
Härmed övergår jag till att närmare pröva de framställda erinringarna.
Örn lämpligheten av att endast landstingen göras till huvudmän för
distriktsvården har meningsskiljaktighet i princip icke rått, men från några
håll har betonats, att därest man vill uppnå en effektiv organisation, vore
det nödvändigt att på ett eller annat sätt försäkra sig örn primärkommunernas
medverkan.
Tydligt är att den omständigheten, att landstingen ensamma skola vara
huvudmän för distriktsvården, icke utesluter medverkan från kommunernas
sida. Tvärtom synes det böra förutsättas, att distriktsvårdens utbyggande
och bedrivande även i fortsättningen sker under viss samverkan mellan
landstingen och kommunerna. Sålunda lärer få antagas, att landstingen såväl
vid uppgörande av plan för distriktsvården som vid dess handhavande
i övrigt i största möjliga utsträckning komma att beakta de särskilda kommunernas
intresse av ifrågavarande vårdangelägenhets ordnande. Å andra
sidan torde man, särskilt i fråga örn distriktssköterskas bostad och därmed
sammanhörande naturaförmåner, hava rätt utgå ifrån, att primärkommunerna,
som äga väsentligt större förutsättningar än landstingen att för en
ringa kostnad ordna denna angelägenhet, i regel icke skola undandraga sig
önskvärd medverkan. Att ålägga kommunerna skyldighet till samverkan
härutinnan torde dock knappast vara nödigt eller lämpligt.
Rörande distriktsvårdsstyrelsen hava vissa erinringar framställts, som
till en del synas mig böra vinna beaktande. Yad först angår styrelsens
sammansättning torde, därest — såsom jag kommer att förorda — i dispensärverksamhet
sysselsatta sköterskor skola kunna sortera under styrelsen,
sakkunskap å tuberkulosområdet böra erhålla representation i styrelsen. Att
härvid föreskriva, att en särskild tuberkulosläkare alltid skall ingå i styrelsen,
anser jag dock ej erforderligt, utan synes det vara tillräckligt med en
föreskrift, att en läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård bör vara
ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Med en dylik föreskrift lärer det nämligen
ankomma å medicinalstyrelsen att — eventuellt med tillämpning av sin rätt
att utse en ledamot — bevaka, att sakkunskapen i fråga, där så kan anses
erforderligt, blir vederbörligen företrädd i distriktsvårdsstyrelsen. Givetvis
67
Kungl. Majda proposition nr 213.
kan det med hänsyn till distriktsvårdsstyrelsens befattning med bostadsövervakningen
synas önskvärt att på motsvarande sätt garantera den byggnadstekniska
sakkunskapen tillbörligt inflytande. Det torde emellertid knappast
vara lämpligt att på förhand alltför mycket binda styrelsens sammansättning.
En utökning av det föreslagna antalet ledamöter åter skulle göra styrelsen
väl tungrodd. Man lärer för övrigt kunna utgå ifrån, att landstingen
i eget intresse skola låta den byggnadstekniska sakkunskapen på ett eller
annat sätt komma till sin rätt. Jag har därför icke ansett mig böra på denna
punkt vidtaga någon jämkning i förslaget.
Med denna ståndpunkt har jag ej heller ansett mig kunna förorda, att
en av distriktsvårdsstyrelsens ledamöter skall utses av länsstyrelsen, enär
landstingens rörelsefrihet därigenom skulle onödigtvis begränsas. Att såsom
från något håll påyrkats inskränka antalet ledamöter till tre låter sig knappast
göra, därest vid sidan av förtrogenhet med allmän kommunal förvaltning
speciell sakkunskap skall tillförsäkras utrymme.
Däremot håller jag i likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna före,
att landstingen böra beredas möjlighet anförtro distriktsvårdens handhavande
åt vederbörande förvaltningsutskott eller viss avdelning därav, dock under
förutsättning att utskottet eller avdelningen är i huvudsak sammansatt efter
av mig rörande distriktsvårdsstyrelsen förordade grunder. För giltighet av
landstings beslut härutinnan bör med hänsyn härtill erfordras godkännande
av medicinalstyrelsen.
Att medicinalstyrelsen till ledning för landstingen fastställer en normalinstruktion
för distriktsvårdsstyrelsen synes lämpligt, men torde särskild
föreskrift härom icke vara behövlig.
Yad angår distriktsvårdens organisation i övrigt hava som nämnts erinringar
i första hand framställts mot distriktssköterskans befattning nied bostadsövervakningen.
Kritiken i denna del går i huvudsak ut på att distriktssköterskan
icke innehar erforderliga byggnadstekniska förutsättningar för
ifrågavarande uppgift samt att en bostadsövervakande verksamhet av den
art och omfattning, som föreslagits, svårligen låter sig förena med distriktssköterskans
uppgifter i övrigt. De sålunda framförda erinringarna synas
emellertid delvis härröra av en missuppfattning av innebörden i medicinalstyrelsens
förslag. Detta torde nämligen avse, att distriktssköterskans uppgift
i fråga örn bostadsvården skall inskränka sig till en upplysande och
rådgivande verksamhet, varjämte hon i förekommande fall skall hava att
till vederbörande myndighet avgiva rapport örn sådana förhållanden, som
kunna tarva ett ingripande från myndighetens sida. För en sådan verksamhets
behöriga utövande synes distriktssköterskan ej behöva besitta byggnadstekniska
insikter i egentlig mening. Där hon avgivit rapport örn av
henne uppmärksammade bristfälligheter, bör det ankomma å hälsovårdsmyndigheterna
att med hjälp av till buds stående sakkunskap —■ eventuellt
särskild bostadsinspektör — bedöma vad som i varje särskilt fall är att
åtgöra. Stor vikt har i förslaget lagts vid det förhållandet, att en bostadsövervakning
genom distriktssköterskorna i motsats till en sådan genom sär
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
skilda bostadsinspektörer kan bli kontinuerlig. Yad angår den befarade
konflikten mellan distriktssköterskans uppgift i förevarande hänseende och
hennes arbete i övrigt, lärer det väl icke kunna förnekas, att en även på
angivet sätt begränsad bostadsövervakning är en mycket grannlaga uppgift,
som, därest den icke handhaves med takt och omdöme, kan framkalla misstro
mot sköterskan och därigenom bli till men för hennes verksamhet i allmänhet.
En långt driven bostadsövervakning kan ock lätt motverka en lämplig arbetsfördelning
mellan sköterskans olika uppgifter. Emellertid torde medicinalstyrelsen,
som skall hava att utfärda instruktion för distriktssköterskorna,
däri kunna uppdraga linjerna för deras verksamhet på sådant sätt, att
faran för berörda olägenheter i huvudsak undanröjes. Under nu angivna
förhållanden och då en kontinuerlig bostadsövervakning icke utan avsevärt
större kostnader lärer stå att vinna på annat sätt, har jag icke ansett de
anförda erinringarna vara av den betydelse, att de böra föranleda modifiering
i medicinalstyrelsens av bostadsutredningen understödda förslag på
förevarande punkt.
Erån några håll har i detta sammanhang påpekats lämpligheten av att
för bostadsövervakningen utnyttja den av vissa hushållningssällskap bedrivna
hemkonsulentverksamheten, som i så fall skulle utvidgas med stöd av
staten. Förutom att staten härigenom skulle påtaga sig bidrag för utvecklingen
av en helt ny kår, skulle den enhetlighet i fråga örn den förebyggande
verksamheten, som av medicinalstyrelsen och flertalet hörda myndigheter
tillmätts så stor betydelse, gå till spillo. Jag anser mig därför förhindrad
att medverka till en dylik anordning.
Beträffande distriktssköterskans rapportslcyldighet lära väl vissa skäl tala
för en föreskrift, att distriktssköterska i alla de fall, hon icke på egen hand
kan vinna rättelse, skall vända sig direkt till sin förman. Det naturliga
synes mig emellertid vara, att sköterskan, såsom redan nu vanligen torde
ske, först vänder sig till den lokala hälsovårdsnämnden i syfte att få rättelse
till stånd, innan hon går vidare till den mera centrala hälsovårdsmyndighet,
som provinsialläkaren utgör. Ett motsatt förfaringssätt skulle i avsevärda
delar av vårt land, där ett stort antal småkommuner ingå i ett provinsialläkardistrikt,
medföra en betydande omgång och onödigt besvär. Man torde
ock ha rätt att förvänta, att hälsovårdsnämnderna i regel skola visa full
förståelse för distriktssköterskans verksamhet och självmant vidtaga de åtgärder,
som kunna befinnas påkallade i anledning av konstaterade missförhållanden.
Jag finner sålunda mindre lämpligt att giva en föreskrift av det
innehåll, som förut antytts. Det torde för övrigt få ankomma på medicinalstyrelsen
att i samband med fastställandet av instruktionen för distriktssköterskorna
se till, att sköterskans rapportskyldighet ordnas på lämpligaste
sätt.
Hedan enligt de för distriktsvården nu gällande föreskrifterna kunna distriktssköterskor,
för vilka statsbidrag utgå, anställas enbart för bostadsvård.
Möjlighet att anställa dylika statsunderstödda bostadsinspeJctriser öppnar
även medicinalstyrelsens föreliggande förslag. Emellertid torde det med
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
den begränsning av distriktssköterskornas bostadsövervakande verksamhet,
som i förslaget avsetts, vara önskvärt, att organisationen kompletteras med
organ, som besitta ett högre mått av sakkunskap på området, framförallt i
byggnadstekniskt hänseende. Jag anser därför i likhet med bostadsutredningen
och flertalet hörda myndigheter, att åtgärder böra vidtagas till underlättande
av landstings möjligheter att anställa särskilda bostadsinspektörer.
För landstings beslut örn inrättande av dylika befattningar har hittills kvalificerad
majoritet ansetts erforderlig. Emellertid lärer, därest såsom bostadsutredningen
föreslagit bostadsinspektörerna inordnas i distriktsvården och
därmed kostnaderna för desamma falla inom ramen för landstingens ordinarie
utgiftsstat, för besluts fattande endast erfordras enkel majoritet. Med
hänsyn härtill synes medicinalstyrelsens förslag angående distriktsvården
böra kompletteras med en bestämmelse, som berättigar distriktsvårdsstyrelse,
att, örn landstinget därtill anslagit medel, anställa särskilda bostadsinspektörer
för att under styrelsen vara verksamma inom distriktsvården. Då det
även för andra distriktsvården tillkommande uppgifter än bostadsvård kan
befinnas lämpligt anställa särskilda befattningshavare till distriktsvårdsstyrelsens
biträde, torde bestämmelsen ifråga böra givas en mera vid omfattning,
på sätt bostadsutredningen jämväl föreslagit.
Yid anställande av bostadsinspektörer bör tillses, att de, förutom erforderlig
bostadshygienisk sakkunskap, äga ett sådant mått av byggnadsteknisk
kompetens att de kunna giva råd och vägledning rörande enklare reparationer
och ombyggnader av befintliga bostäder. De böra ock kunna lämna
anvisningar på lämpliga typritningar och byggmästare för uppförande av
nybyggnader. Större krav på deras byggnadstekniska kompetens torde man
knappast behöva ställa för tillgodoseende av det syfte, som bostadsövervakningen
avser att tjäna. Yad som därutöver kan erfordras, torde böra fyllas
på annat sätt, t. ex. genom anlitande av vederbörande länsarkitekt. Intet
hinder lärer finnas att till bostadsinspektör utse byggnads- eller egnahemskonsulent,
därest denne besitter erforderlig bostadshygienisk sakkunskap.
Att såsom bostadssociala utredningens experter föreslagit inrätta ett för
hela riket gemensamt bostadsråd synes ej för närvarande påkallat.
I fråga örn den i distriktsvården ingående barnavårdens avgränsning till
barnmorskornas arbetsfält ansluter jag mig helt till medicinalstyrelsens förslag.
Den gräns härutinnan, medicinalstyrelsen förordat, synes mig fullt
naturlig med hänsyn till såväl olikheten i distriktssköterskans och barnmorskans
utbildning som de faktiska förhållandena i övrigt. Ett bifall till
barnmorskeförbundets framställning skulle för övrigt innebära ett avsteg från
den huvudprincip, som legat till grund för omorganisationen av distriktsvården,
nämligen att uppnå största möjliga enhetlighet i fråga om det socialhygieniska
arbetet. Därest erfarenheten skulle ådagalägga, att distriktssköterskan
anförtrotts alltför omfattande arbetsuppgifter, får man taga under
övervägande olika sätt att lätta hennes arbetsbörda. Därvid synes bland
annat en förskjutning av gränsen mellan distriktssköterskans och barnmorskans
verksamhetsområden, på sätt barnmorskeförbundet m. fl. ifråga
-
70
Kungl. Majda proposition nr 213.
satt, böra komma under bedömande. Dessförinnan anser jag emellertid av
nyss anförda skäl, att någon inskränkning icke bör göras i distriktsvårdens
av medicinalstyrelsen föreslagna omfattning.
Örn medicinalstyrelsens förslag, att distriktssköterskorna i viss utsträckning
skulle övertaga det av nuvarande dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet,
bava meningarna varit mycket delade. Särskilt från sakkunskapen inom
tuberkulosvårdens område har befarats, att en dylik anordning skulle komma
att inverka menligt på dispensärvårdens effektivitet, och önskemål har uttalats
örn full frihet för landstingen att avgöra, örn och i vad mån förslaget
härutinnan bör för varje område genomföras. I åtskilliga yttranden har man
ställt sig avvaktande till förslaget på denna punkt i avbidan på medicinalstyrelsens
bebådade förslag till omorganisation av dispensärvården.
Jag vill då till en början nämna, att enligt vad jag från medicinalstyrelsen
under hand inhämtat, dess kommande förslag angående dispensärvården i huvudsak
går ut på följande. Tills vidare skola tre olika slag av dispensärer finnas:
A-dispensärer, B-dispensärer och distriktsdispensärer. Inom varje landstingsområde
skall finnas minst en A-dispensär. Övriga dispensärer skola finnas
till det antal, som inom varje landstingsområde är erforderligt. A-dispensär
skall vara utrustad med röntgenanläggning, varemot sådan ej behöver finnas
vid övriga dispensärer. A-dispensär skall förestås av läkare med sanatorieläkarekompetens.
Vid de övriga dispensärerna skall tjänsteläkaren i regel
fungera som dispensärläkare. Vid B-dispensär skall särskild dispensärsköterska
vara anställd, medan dispensärsköterskans åligganden vid distriktsdispensär
skola fullgöras av distriktssköterska. Arbetsuppgifterna för en
B-dispensär och en distriktsdispensär skola i det stora hela vara desamma.
Den egentliga skillnaden skall vara, att vid B-dispensär skall finnas särskild
dispensärsköterska samt att B-dispensär alltjämt skall sortera under en särskild
dispensärstyrelse i länet. Huru länge B-dispensärer, vilka motsvara
den nuvarande allmänna typen av dispensärer, skola bibehållas, skall i varje
särskilt fall göras beroende av tuberkulosens frekvens. Det skall tillkomma
medicinalstyrelsen att efter landstingets hörande föreskriva, när inom ett
sjukvårdsområde, som anslutit sig till den nya distriktsvårdsorganisationen,
B-dispensärerna skola avvecklas.
Såsom synes åsyftar medicinalstyrelsens förslag till dispensärvårdens omorganisation
en förstärkning av dispensärvården utan att rubba den grund,
varpå distriktsvårdsförslaget bygger. "Vid sådant förhållande torde hinder
ej föreligga att nu upptaga sistnämnda förslag i förevarande del till prövning.
Då det gäller det förebyggande arbetet inom tuberkulosvården, synes
mig stor vikt böra tillmätas den omständigheten, att tuberkulosen är en
sjukdom, som intimt sammanhänger med individens och familjens hela
livsföring. De organ, åt vilka detta arbete skall anförtros, böra därför besitta
kunskap och erfarenhet inom hälsovårdens samtliga grenar. Med hänsyn
härtill torde det i princip vara riktigt, att jämväl det förebyggande
arbetet inom tuberkulosvården ingår såsom ett led i den för övriga grenar
av hälsovården gemensamma distriktsvården. Å andra sidan utgör dispen
-
71
Kungl. Maj:ts proposition, nr 213.
särvården till följd av den höga frekvens, tuberkulosen otvivelaktigt ännu
har i vissa delar av vårt land, en av de viktigaste grenarna inom den förebyggande
verksamheten. Det måste därför anses fullt befogat, att från principen
örn enhetlighet inom hälsovårdsarbetet större avvikelser medgivas för
dispensärvården än för övriga grenar av förebyggande vård. Med dessa utgångspunkter
kan jag ej finna annat än att medicinalstyrelsens förslag på
ifrågavarande punkt, kompletterat på sätt medicinalstyrelsen i sitt i år avgivna
tilläggsförslag förordat, i stort sett innebär en tillfredsställande anordning,
helst som erfarenheterna från Norrbottens län, där dock tuberkulosfrekvensen
är störst, utvisat, att distrikts- och dispensärvårdens uppgifter
med fördel kunnat förenas i en hand. I vissa hänseenden synas dock jämkningar
i styrelsens förslag vara erforderliga, berörande de grunder, enligt
vilka statsbidrag skall utgå till dispensärvård.
Enligt min mening torde härutinnan följande böra gälla. Inom område,
där distriktsvård ännu ej anordnats enligt de nya bestämmelserna, skola angående
statsbidrag till dispensärvård nu gällande bestämmelser fortfarande äga
tillämpning. Har däremot inom området för dispensärens verksamhet distriktsvård
anordnats enligt de nya bestämmelserna, skall i princip statsbidrag ej
längre utgå för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till
vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens
tjänst. Tills vidare skall dock, när medicinalstyrelsen finner skäl
därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl för nämnda ändamål, såframt
fråga ej är örn sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning
statsbidrag utgår enligt de nya bestämmelserna angående statsbidrag till
distriktsvård. Slutligen skola nuvarande dispensärsköterskor vara tillförsäkrade
rätt att utan vidare innehava anställning såsom distriktssköterska
i den nya organisationen. Härmed anser jag alla rimliga krav på smidighet
i dispensärvårdens intresse hava tillgodosetts.
Beträffande distriktens storlek må i anledning av vissa yttranden i ämDet
till en början erinras, att det enligt förslaget aldrig avsetts att varje distrikt
skulle omfatta 3,000 invånare. Medicinalstyrelsen har tvärtom framhållit,
att det exempelvis inom industrialiserade trakter kan vara erforderligt med
mindre distrikt, medan i trakter av annan typ distrikten lämpligen böra
göras större. Yad styrelsen med sitt uttalande i förevarande del närmast
velat framhålla är endast, att det i genomsnitt torde bliva erforderligt med
en sköterska per 3,000 invånare. Med utgångspunkt härifrån hava landstingen
full frihet att vid uppgörande av plan för distriktsvårdens utbyggande
beakta geografiska och andra lokala förhållanden.
Från vissa håll har man velat göra gällande, att distrikten även med en
dylik tolkning av medicinalstyrelsens förslag skulle bli för små, samt påyrkat,
att distrikten åtminstone till en början över lag göras större. Det
är uppenbart, att behovet av distriktsvård kan växla i skilda landsändar.
Medicinalstyrelsens förslag är emellertid grundat på hittills vunnen erfarenhet
och det torde för närvarande icke föreligga tillräcklig anledning att i
princip frångå förslaget på denna punkt. Därest — såsom jag kommer
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
att förorda — ett successivt och partiellt genomförande av den nja organisationen
i varje landstingsområde medgives, beredes åt landstingen därjämte
möjlighet att närmare pröva sig fram i fråga örn distriktens storlek.
I nagla yttranden har slutligen ifrågasatts, huruvida icke jämväl städer
med över 3,000 och upp till 6,000 invånare borde ingå i den föreslagna
distriktsvårdsorganisationen. Frågan örn distriktsvården i dessa städer torde
emellertid lämpligen böra lösas i samband med prövningen av det förslag,
bostadssociala utredningen för närvarande förbereder.
Jag ansluter mig alltså även beträffande distriktens storlek till medicinalstyrelsens
förslag, därvid jag dock vill framhålla, att under tiden intill dess
distiiktsvard enligt den nya ordningen hinner i full utsträckning genomföras,
stor frihet bör medgivas landstingen i förevarande hänseende.
Vad härefter angår utbildningen har av socialstyrelsen och socialpolitiska
institutet starkt ifrågasatts, huruvida den för distriktssköterskorna avsedda
socialhygieniska utbildningen vore tillräcklig som underlag för en självständig
verksamhet på hithörande områden. Farhågorna härutinnan synas mig
betydligt överdrivna. De praktiska socialhygieniska uppgifter, som anförtrotts
distriktssköterskan, äro i regel icke av den art, att de kräva en mera ingående
sakkunskap. Distriktssköterskan har dessutom möjlighet att i mera
tvistiga fall rådgöra med sin förman. Frågan örn en grundligare socialhygienisk
utbildning ät distriktssköterskorna kan i varje fall icke upptagas
nu utan måste, på sätt socialpolitiska institutet framhållit, behandlas i ett
större sammanhang. Att på denna grund uppskjuta ett genomförande av
den utav medicinalstyrelsen föreslagna omläggningen av nuvarande distriktssköterskeutbildning
anser jag icke böra ifrågakomma.
Med hänsyn till önskvärdheten att påskynda utbildningen av kompetenta
distriktssköterskor har, i enlighet med en av medicinalstyrelsen i skrivelse
den 12 september 1934 gjord hemställan, i årets statsverksproposition föreslagits,
att riksdagen måtte, i avbidan på förevarande proposition, för nästa
budgetår beräkna ett belopp av 38,000 kronor, avsett för två distriktssköterskekurser
enligt den nya undervisningsplanen. Tidigare har blott en kurs
årligen anordnats. Av nämnda belopp beräknas 15,600 kronor åtgå till
arvode åt föreståndarinnan och lärarekrafter, 2,400 kronor till expenser
m. m. samt 20,000 kronor till stipendier. Mot styrelsens beräkningar härutinnan
har jag intet att erinra. På grund härav och då den av styrelsen
föreslagna utbildningsplanen synes mig motsvara de krav, som under nuvarande
förhållanden böra ställas på en distriktssköterskas utbildning, förordar
jag nu, att till riksdagen göres slutlig hemställan i ämnet i enlighet med
medicinalstyrelsens förslag.
För att sätta de nuvarande distriktssköterskor, som icke genomgått
statens distriktssköterskeskola, i stand att fylla de nya uppgifterna, är det
oundgängligt att tillfälle till kompletterande utbildning omedelbart beredes
dem. Medicinalstyrelsen har för detta ändamål beräknat medel för
två kompletteringskurser vid distriktssköterskeskolan, tillsammans 3,000
kronor. Detta förslag anser jag mig böra förorda. Det totala anslags
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 73
behovet för budgetåret 1935/1936 utgör alltså 41,000 kronor, vilket belopp
med 3,000 kronor överstiger det preliminärt beräknade.
Stat för användningen av ifrågavarande anslag torde sedermera böra fastställas
av Kungl. Majit. I samband härmed torde jag få anmäla frågan örn
erforderliga ändringar i reglementet för statens distriktssköterskeskola samt
i kungörelsen med vissa bestämmelser angående statens godkännande av
sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer.
Spörsmålet örn förbättrad utbildning i socialhygien för tjänsteläkarna anser
jag mig icke i detta sammanhang böra upptaga till övervägande.
Jag övergår så till erinringarna rörande medicinalstyrelsens ekonomiska
kalkyler. Yad främst angår distriktssköterskornas avlöningsförmåner kunna
väl dessa för vissa delar av riket anses för lågt beräknade. Men å andra
sidan lära på åtskilliga håll högre avlöningsförmåner än de av medicinalstyrelsen
beräknade icke utgå. Ifrågavarande förmåner äro även att anse
såsom minimiförmåner, avsedda för de minsta distrikten. Normallönen bör
alltså ligga högre. Särskilt önskvärt är, att distriktssköterskan i sådana
distrikt, där allmänhetens besök äro eller kunna förväntas bliva talrika, herodes
en bostad örn två rum och kök. På månget håll kan det även vara lämpligt
att bereda sköterskan fri telefon. Detta bör emellertid avgöras från fall
till fall och bör därför icke göras till villkor för statsbidrag. Huruvida fri
tvätt och köksutrustning skall ingå i löneförmånerna kan diskuteras. Då
emellertid bestämmelsen härom öppnar möjlighet för en reglering av lönen
i denna del efter ortens sed, anser jag mig ej böra frångå medicinalstyrelsens
förslag härutinnan. Ej heller finner jag tillräcklig anledning föreligga
att avvika från styrelsens förslag beträffande ålderstillägg. Visserligen
skulle med den föreslagna anordningen distriktssköterskorna på en del håll
kunna komma att intaga en särställning i förhållande till övriga befattningshavare
hos landstingen, men anser jag denna omständighet väga mindre
tungt än att olikhet i förevarande hänseende skall råda inom distriktsvården
såsom sådan. Att på sätt från något håll påyrkats medicinalstyrelsen skulle
fastställa resplaner för distriktssköterskorna, kan jag ej finna lämpligt eller
erforderligt.
Erinringarna rörande styrelsens kostnadsberäkningar i övrigt torde i
huvudsak vara befogade. Härav följer emellertid enligt min mening icke utan
vidare, att staten skall åtaga sig högre statsbidrag. Principen att staten
bör svara för den del av kostnaden, som faller på hälsovården, och landstingen
för den del, som avser sjukvården, är endast att betrakta som en
önskvärd norm vid kostnadsfördelningen och icke som en absolut fastslagen
regel. I förhållande till gällande bestämmelser skulle dock staten enligt
föreliggande förslag åtaga sig över dubbelt så stor andel av kostnaderna, vilket
torde mer än väl motsvara de ökade uppgifter inom socialhygienens område,
som skulle åligga distriktssköterskorna. Jag anser mig därför icke böra
tillstyrka högre statsbidrag till den nya distriktsorganisationen än vad medicinalstyrelsen
föreslagit. I detta sammanhang vill jag tillägga, att det ur
74
Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.
likformighetssynpunkt synes mig lämpligast, att staten och ej landstingen
bekostar ålderstilläggen.
Som nämnts hava yrkanden framställts örn högre statsbidrag även till
de landsting, som kvarbliva vid den gamla organisationen. I vad dessa
yrkanden avse distriktsvården, torde motiven för desamma i huvudsak ha
bortfallit i och med att landstingen på sätt jag föreslagit medgivas möjlighet
att vid sidan av distriktsvård enligt de nya bestämmelserna tillsvidare
bibehålla dispensärvård i dess nuvarande skick. Jag anser mig ej heller
kunna tillstyrka, att statsbidrag får utgå till av kommun eller sammanslutning
av kommuner bedriven distriktsvård längre än medicinalstyrelsen föreslagit
eller 5 år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Man torde
hava rätt förvänta, att med de förhöjda statsbidrag, som landstingen
avses skola erhålla, dessa skola innan utgången av nämnda tid hava övertagit
och sörjt för distriktsvården uti ifrågavarande kommuner, särskilt örn
samverkan mellan vederbörande landsting och primärkommuner anordnas i
enlighet med vad jag förut berört Spörsmålet örn och i vad mån högre statsbidrag
bör utgå till sådana dispensärsköterskor, som tills vidare icke inordnas
i distriktsvården, torde få upptagas till behandling i samband med prövningen
av medicinalstyrelsens förslag angående ifrågavarande vårds omorganisation.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1936. Beträffande
övergången till den nya distriktsvårdsorganisationen kan jag väsentligen
ansluta mig till de grunder, medicinalstyrelsen härför uppdragit. Dock
anser jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
att ett utbyggande av den nya organisationen bör kunna ske
etappvis och efter hand. För ett sådant utbyggande torde emellertid vissa närmare
föreskrifter vara erforderliga. Bland annat synes böra föreskrivas, att
utbyggandet skall ske enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Angående
de grunder, som enligt min mening böra gälla för en övergång till den nya
organisationen i vad den berör dispensärvården, har jag tidigare redogjort.
Med de av mig sålunda förordade reglerna för en övergång till det nya
systemet bör denna kunna ske smidigt och utan förhastande. Jag vill emellertid
som ett bestämt önskemål betona, att den nya organisationen genomföres
inom rimlig tid. Skulle så ej bli fallet bör, på sätt bostadsutredningen
framhållit, tagas under övervägande lämpligheten av ett åläggande för landstingen
i förevarande hänseende.
Till komplettering av den här lämnade redogörelsen för de ändrade
grunderna för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården torde vid detta
protokoll få fogas inom departementet uppgjorda förslag till kungörelse angående
statsbidrag till distriktsvård samt till kungörelse örn ändring av §§ 2
och 5 kungörelsen den 8 maj 1925 angående statsbidrag för understödjande
av dispensärverksamhet.
Slutligen bör nämnas, att, bortsett från förut angivna utbildningskostnader,
ett genomförande av distriktsvårdens omorganisation från och med den
75
Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.
1 januari 1936 icke kommer att inverka på statens utgifter under nästa budgetår.
Enligt gällande bestämmelser utbetalas nämligen under innevarande
budgetår de på kalenderåret 1934 belöpande statsbidragen för distriktsvården.
Nästkommande budgetår skola utbetalas statsbidragen för kalenderåret 1935.
Utbetalning enligt omorganisationsförslaget av statsbidragen för kalenderåret
1936 kommer således att äga rum först under budgetåret 1936/1937.
Motsvarande gäller för dispensärsköterskorna, .
Under åberopande av vad jag här i skilda hänseenden anfört får jag
hemställa, att Kungl. Maj:t ville
dels anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag
till kungörelse örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566),
dels och föreslå riksdagen att
1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distriktsoch
dispensärvården, som av mig förordats,
2) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av kronor......... 41,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Bertil Wirseen.
76
Kungl. Majus proposition nr 213.
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Statsbidrag till distriktssköterskas avlönande må utgå till landsting, som
med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse anordnat distriktsvård
å den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte städer med
högst 3,000 invånare.
2§-
I denna kungörelse benämnes område, inom vilket landsting anordnat
distriktsvård, distriktsvårdsområde och en distriktssköterskas verksamhetsområde
distrikt.
3§-
1. Ledningen av distriktsvården inom varje distriktsvårdsområde skall
utövas av en distriktsvårdsstyrelse.
2. Denna styrelse skall bestå av fem ledamöter. Förste provinsialläkaren
i det län, inom vilket distriktsvårdsområdet är beläget, skall vara självskriven
ledamot av styrelsen. Av övriga ledamöter utses en av medicinalstyrelsen
samt tre av landstinget. Läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård
bör vara ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Därjämte bör en av ledamöterna
i styrelsen vara kvinna. För ledamöterna i distriktsvårdsstyrelsen utses
erforderligt antal ersättare efter samma grunder. Ledamöter och ersättare
utses för fyra år, räknade från den 1 januari nästföljande år. Styrelsen
utser inom sig ordförande och vice ordförande.
3. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att distriktsvårdsstyrelsen
skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller viss
avdelning därav. För giltigheten av dylikt beslut erfordras dock medicinalstyrelsens
godkännande. Sådant må meddelas endast, där utskottet eller
dess avdelning är i huvudsak sammansatt efter de grunder, som under 2.
stadgas i fråga örn distriktsvårdsstyrelse.
4. Instruktion för distriktsvårdsstyrelsen fastställes av landstinget.
4 §•
Den omedelbara tillsynen över distriktsvården åligger, envar inom hans
tjänstgöringsområde, provinsial- och extra provinsialläkare såsom närmaste
förman för de i distriktsvården anställda befattningshavarna. På framställning
av distriktsvårdsstyrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan
läkare att vara förman för distriktssköterska.
Kungl. Majlis proposition nr 213.
77
5 §•
1. Distrikts vård en skall inom varje distriktsvårdsområde vara anordnad
enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan.
2. Distriktssköterskas tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upplysande
och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och
hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård, som ock all sådan sjukvård,
som kan utövas i hemmen. Dock må hennes tjänstgöring kunna omfatta
allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som nu sagts.
3. Distriktssköterskas tjänstgöring må även omfatta sjukvård, som är
förlagd till inom ödemarksområde inrättat sjukhärbärge med högst fyra sjuksängar.
Å annan sjukvårdsanstalt må distriktssköterska ej tjänstgöra, men
skall hon vara skyldig att inom distriktet biträda den, som handhar vid
sjukvårdsanstalt anordnad verksamhet för bistånd i personliga angelägenheter
åt sjuka eller tillfrisknade.
4. Åt en distriktssköterska inom varje distriktsvårdsområde må anförtros
uppgift att biträda distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården.
5. Distriktssköterskas arbete skall så anordnas, att nödig vila och ledighet
beredes henne.
6. Distriktssköterskas tjänstgöringsförhållanden skola vara närmare reglerade
genom en av medicinalstyrelsen godkänd instruktion.
6 §•
Distriktssköterska skall hava genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola
samt dessutom hava bevistat fullständig kurs vid statens distriktssköterskeskola.
7 §•
1. Distriktssköterska skall åtnjuta dels kontant lön av minst 1,800 kronor
för år jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter fem och tio års
väl vitsordad tjänstgöring dels och kostnadsfritt möblerad bostad jämte erforderlig
köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning för
dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett
rum och kök jämte nödiga uthus.
Ålderstillägg utgår från och med ingången av kalenderåret näst efter det,
varunder den för ålderstilläggs erhållande stadgade tjänstetiden blivit uppnådd.
Kätt till ålderstillägg inträder dock icke förrän distriktssköterskan
under tid, motsvarande minst fyra femtedelar av den stadgade femårsperioden,
med goda vitsord bestritt distriktsskötersketjänst eller annan därmed likvärdig
befattning eller på grund av förordnande fullgjort annat offentligt uppdrag.
Vid bestämmande av denna tid må avdrag ej göras för den tid, hon åtnjutit
semester eller i särskilt fall efter medicinalstyrelsens anvisningar använt
till att förskaffa sig ytterligare utbildning.
Har distriktssköterska, då hon tjänstgjort stadgad tid för erhållande av
ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken hon, enligt vad
därom är särskilt stadgat, skall vara skyldig avgå från tjänsten, utgår icke
ålderstillägg.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Medicinalstyrelsen fastställer den tidpunkt, från och med vilken varje
särskilt ålderstillägg skall börja utgå.
2. Distriktssköterska skall av distriktsvårdsområdet åtnjuta ersättning
för kostnader för resor i tjänsten i den ordning och omfattning, distriktsvårdsstyrelsen
bestämmer.
3. Distriktssköterska skall äga rätt till en månads semester på tid, distriktsvårdsstyrelsen
bestämmer.
8§-
Statsbidrag utgår med 1,000 kronor örn året för varje distriktssköterskebefattning
för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare
eller av vikarie med kompetens, varom i 6 § förmäles. Därjämte
skola av statsmedel bestridas de i 7 § 1. angivna ålderstilläggen åt
distriktssköterskor.
9§-
Landsting, som önskar erhålla statsbidrag till distriktsvård, har att
till länsstyrelsen ingiva till medicinalstyrelsen ställd ansökan örn sådant
bidrag.
Ansökan skall innefatta en plan för distriktsvårdens bedrivande, uppgjord
under iakttagande av vad i denna kungörelse stadgas, ävensom förslag
till indelning i distrikt med uppgift å varje distriktssköterskas tjänstestation.
Länsstyrelsen har att efter förste provinsialläkarens hörande jämte eget
yttrande överlämna ansökningen till medicinalstyrelsen, som meddelar beslut
i ärendet.
10 §.
1. Eekvisition av statsbidrag till distriktsvård skall vara avfattad i enlighet
med av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
Vid rekvisitionen skall avdrag göras för pensionsavgift, som jämlikt reglementet
för statens pensionsanstalt åligger distriktssköterska och belöper å
den tid, som statsbidraget avser.
Eekvisitionen skall efter ingången av november månad det år, för vilket
bidrag sökes, upprättas av distriktsvårdsstyrelsen i ett sammanhang för samtliga
distriktsvårdsområdet tillhörande distrikt, varefter rekvisitionen senast
före den 15 i nästföljande månad skall vara inlämnad till länsstyrelsen.
2. Har beslut, varigenom distriktsvårdsområde förklarats berättigat att
erhålla statsbidrag till distriktsvård, meddelats å sådan tid, att rekvisition
av bidrag icke kunnat äga rum inom den under 1. angivna tiden, äger
distriktsvårdsstyrelsen göra dylik rekvisition inom tre månader, sedan styrelsen
fick kännedom örn beslutet.
3. Länsstyrelsen skall, efter hörande av förste provinsialläkaren, granska
de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att distriktsvården anordnats i
överensstämmelse med av medicinalstyrelsen godkänd plan samt genomförts
i den omfattning, förhållandena medgivit, att de vid distriktsvården anställda
sjuksköterskorna äga i denna kungörelse föreskriven kompetens samt att i
övrigt för statsbidrags erhållande uppställda villkor blivit uppfyllda.
79
Kungl. Majda proposition nr 213.
Till utbetalning godkänt belopp bör, såvitt möjligt, före utgången av det
år, varunder rekvisition inkommit, av länsstyrelsen utanordnas.
4. Då statsbidrag rekvireras till avlönande av distriktssköterska, som erhållit
tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder, skall medicinalstyrelsens
beslut därom bifogas rekvisitionen.
5. Till distriktsvårdsstyrelse skall under juli månad varje år länsstyrelse
utan särskild rekvisition utanordna förskott på statsbidraget för löpande år.
Förskott må utgå endast under förutsättning att länsstyrelsen veterligen
distriktsvård, varom i denna kungörelse förmäles, funnits anordnad inom
vederbörande distriktsvårdsområde under den dittills förflutna delen av året.
Beloppet av dylikt förskott må uppgå till högst tio tolftedelar av det belopp,
som på grund av distriktsvårdsstyrelsens under nästförflutna år gjorda rekvisition
tillerkänts distriktsvårdsområdet ifråga. Utbetalat förskott skall avräknas,
då statsbidraget för löpande år slutligen utanordnas.
6. Det åligger länsstyrelsen att varje år före mars månads utgång till
medicinalstyrelsen inkomma med uppgifter, enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär, å beloppet av de statsbidrag, som blivit för det nästföregående
året till varje särskilt distriktsvårdsområde utbetalda, och å antalet
distriktssköterskor, till vilkas anställning medlen utgått.
11 §•
Distriktsvårdsstyrelse må, örn landstinget därtill anslagit medel, anställa
särskilda befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma inom
distriktsvården eller viss eller vissa grenar av densamma.
Instruktion för sådana befattningshavare fastställes av landstinget.
12 §■
Distriktsvård, för vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt som rörer hälsooch
sjukvård och de i distriktsvården anställda befattningshavarnas arbetsförhållanden
stå under medicinalstyrelsens överinseende. Det åligger distriktsvårdsstyrelse
att årligen före den 1 mars till medicinalstyrelsen avgiva berättelse
enligt av styrelsen fastställt formulär över distriktsvårdens tillstånd
och utveckling inom distriktsvårdsområdet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.
Härigenom upphäves kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående
statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor med iakttagande likväl av
följande undantag och bestämmelser:
1. Finnes vid tiden för ikraftträdandet av den nya kungörelsen inom
distriktsvårdsområde eller del därav distriktsvård så anordnad, att statsbidrag
därtill kunnat utgå enligt förut gällande bestämmelser, må, där distriktsvård
ej anordnas inom distriktsvårdsområdet enligt stadgandena i den nya
kungörelsen, statsbidrag till den förefintliga vårdformen fortfarande kunna
utgå enligt äldre bestämmelser. Vad nu sagts skall dock beträffande av kommun
eller sammanslutning av kommuner anordnad distriktsvård gälla högst
80 Kungl. Majus proposition nr 213.
under en tid av feni år från dagen för ikraftträdandet av den nya kungörelsen.
2. Genomförande av distriktsvård enligt den nya kungörelsen må efter
plan, som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det sätt, att distriktsvård
först anordnas inom del eller delar av distriktsvårdsområde samt sedermera
efter hand jämväl inom området i övrigt. Del eller delar av distriktsvårdsområde,
inom vilken eller vilka distriktsvård sålunda anordnas enligt den nya
kungörelsen, skola dock sammanfalla med ett eller flera områden för provinsialeller
extra provinsialläkares tjänstgöring. Beträffande del av distriktsvårdsområde,
inom vilken distriktsvård ännu icke anordnats enligt den nya kungörelsen,
skola äldre bestämmelser angående distriktsvård fortfarande äga tillämpning,
dock skall inom sådan del av distriktsvårdsområde anordnad distriktsvård
stå under ledning av den enligt bestämmelserna i den nya kungörelsen för
distriktsvårdsområdet tillsatta distriktsvårdsstyrelsen. Distriktssköterska, som
inom del av distriktsvårdsområde, där distriktsvård anordnats enligt den
nya kungörelsen, anställes allenast för viss eller vissa vårdgrenar, må enligt
distriktsvårdsstyrelsens bestämmande utöva denna sin verksamhet jämväl
inom distriktsvårdsområdet i övrigt.
3. Utan hinder av vad i 6 § nya kungörelsen är stadgat må sjuksköterska,
som vunnit behörighet att innehava dispensärsköterskebefattning, till vilken
statsbidrag kan utgå, innehava befattning såsom distriktssköterska enligt den
nya kungörelsen. Samma rätt skall ock tillkomma sjuksköterska, som vid
1935 års ingång innehade distriktssköterske- eller dispensärsköterskebefattning,
till vilken statsbidrag utgick. Distriktssköterska, som enligt vad nu
sagts vunnit anställning i distriktsvård enligt den nya kungörelsen men som
icke genomgått statens distriktssköterskeskola, skall dock vara skyldig att
efter medicinalstyrelsens anvisning genomgå en för ändamålet anordnad
kompletteringskurs.
4. Landsting, som anordnat distriktsvård enligt den nya kungörelsen, må
under en tid av högst fem år från dagen för kungörelsens ikraftträdande
kunna erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, under vilken
distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens semester
uppehälles av sjuksköterska, som icke uppfyller de i 6 § nya kungörelsen
föreskrivna kompetensvillkor.
Kungl. Majus proposition nr 213.
81
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse
om ändrad lydelse av §§ 2 och 5 kungörelsen den 8 maj
1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande
av dispensärverksamliet.
Härigenom förordnas, att §§ 2 och 5 kungörelsen den 8 maj 1925 angående
statsbidrag för understödjande av dispensärverksamhet skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
§ 2.
Dispensär, till vilken statsbidrag utgår, skall förestås av läkare, som är
lagligen behörig att utöva läkarkonsten. Är vid dispensären anställd sjuksköterska,
till vars avlöning statsbidrag utgår enligt gällande bestämmelser
angående statsbidrag till distriktsvård, skall dispensären förestås av den
läkare, som enligt samma bestämmelser är förman för nämnda sjuksköterska.
Vid dispensären anställda sjuksköterskor skola hava erhållit såväl fullgod
allmän sjukvårdsutbildning som ock undervisning vid särskild dispensärkurs.
§ 5.
Statsbidrag utgår---omförmälda ändamål.
Har landstinget inom området för dispensärens verksamhet anordnat
distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag till distriktsvård,
må statsbidrag icke utgå för den del av dispensärens utgifter, som
utgöres av arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning
för dennas resor i dispensärens tjänst.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936, men skola äldre bestämmelser
fortfarande äga tillämpning inom område, där distriktsvård alltjämt
är anordnad enligt förut gällande bestämmelser angående statsbidrag
till avlöning åt distriktssköterskor.
Utan hinder av vad i § 5 andra stycket stadgas må, när medicinalstyrelsen
finner skäl därtill föreligga, statsbidrag tills vidare kunna utgå jämväl
för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid
dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens
tjänst. Vad sålunda stadgas skall dock icke äga tillämpning med
avseende å sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning
statsbidrag utgår enligt bestämmelserna angående statsbidrag till distriktsvård.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213.
380 35 6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1935:380 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvarden m. m. jämte s. 4 i texten
- S2LU 1935:6 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ändrade grunder för statsbidrag till distriktsoch dispensärvården. s. 1 i texten
- S2LU 1935:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. jämte i dessa ämnen s. 1 i texten