Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m

1935-03-01 · 81 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 81 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:213, Med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation

av distriktsvården m. m.; given Stockholms slott

den 1 mars 1935.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566),

dels ock föreslå riksdagen att

1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården,

som av föredragande departementschefen förordats,

2) anvisa det anslag för utbildning av distriktssköterskor, varom föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213.

336 35 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

36 §.

Hälsovårdsnämnden skall, örn ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras

av kommunalnämnden.

Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera

än 1,500 invånare, såframt ej medicinalstyrelsen på framställning av kommunalfullmäktige

medgiver undantag. För hälsovårdsområde med 1,500 invånare

eller därunder må sådan nämnd ock tillsättas, där så prövas erforderligt.

Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd utses av kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej

mindre än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva

antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot

eller suppleant i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant

uppdrag, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av

ordförande och vice ordförande gäller vad i lagen örn kommunalstyrelse på

landet är örn kommunalnämnd stadgat.

Utgöres hälsovårdsnämnden av kommunalnämnden, skall en av nämndens

ledamöter med särskild insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor av kommunalstämma

eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa utses att för den

tid han är vald till ledamot bereda och inför hälsovårdsnämnden föredraga

de ärenden, som ankomma på nämndens prövning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 213.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström,

Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler dels fråga örn

ändring i hälsovårdsstadgan, dels fråga örn omorganisation av distriktsvården

dels ock vissa i samband med dessa frågor stående spörsmål.

Härvid anför departementschefen:

Inledning.

I anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921

antagen rekommendation, åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostadsoch

sovplatsförhållanden i olika länder, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 oktober

1923 åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa

utredning i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas.

Innan detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll riksdagen i skrivelse den

13 maj 1930, nr 188, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn fortsatt undersökning

rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden samt örn utredning,

huruvida och på vad sätt genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter

på detta område skulle kunna avhjälpas och för framtiden i

möjligaste mån förhindras att uppstå, ävensom för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen anfördes, att utredningsarbetet

på ifrågavarande område icke borde avslutas med den hos

socialstyrelsen pågående undersökningen, även örn därigenom omfattningen

och arten av bristerna i fråga örn lantarbetarnas bostäder och anledningen

till desamma komme att bliva kända. Därest den ytterligare utredning, som

alltså borde anordnas, gåve vid handen, att bristerna hos de bostäder, som

upplätes åt stora grupper lantarbetare, vore av den art och omfattning, att

särskilda åtgärder borde vidtagas för deras avhjälpande, borde därför undersökning

ske, örn och på vad sätt det allmänna skulle på annat sätt än nu

gällande bestämmelser gjorde möjligt ingripa reglerande eller stödjande på

området. Därvid syntes enligt riksdagens mening först böra prövas, huruvida

icke inom gällande lagstiftnings ram förbättringar skulle kunna ernås,

exempelvis genom en effektivare tillämpning av hälsovårdsstadgan och en

fastare övervakning av denna stadgas tillämpning. Genom utvidning av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 213.

dispensärverksamheten syntes även förbättrade förhållanden kunna ernås.

Hemkonsulentverksamheten syntes även kunna utvidgas och kraftigare ekonomiskt

understödjas. Tillika borde uppmärksamhet riktas på anordnande

av en särskild bostadsinspektion på landsbygden, varigenom sannolikt i ett

icke obetydligt antal fall avhjälpande av förefintliga brister skulle kunna

ske utan nämnvärda kostnader, samtidigt som en upplysningsverksamhet i

bostadshygieniskt avseende av betydande värde borde kunna utövas. Vad

angår nybyggnader eller större reparationsarbeten syntes det under nuvarande,

för jordbruket tryckta förhållanden icke kunna ifrågasättas, att det

skulle åläggas lantarbetsgivarna att för tillskapande av bostäder åt sina arbetare

ikläda sig nya kostnader av sådan omfattning, att dessa komme att

kännbart öka jordbruksnäringens ekonomiska svårigheter. En mycket viktig

del av den blivande utredningen borde därför avse frågan, i vilken utsträckning

och på vad sätt det allmänna i dylika fall borde träda hjälpande

emellan.

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit genom

beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande av

berättelse rörande den styrelsen genom omförmälda beslut den 12 oktober

1923 anbefallda utredningen inkomma med yttrande, humvida med hänsyn

till resultatet av nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen

verkställda undersökningar sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för

förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen

ifrågasatts, borde åvägabringas ävensom att, därest så befunnes böra bliva

fallet, framlägga förslag till plan för en dylik utredning.

Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade socialstyrelsen med skrivelse

den 5 januari 1931 en omfattande utredning i förevarande hänseende.

I skrivelsen framlade socialstyrelsen därjämte efter samråd med lantbruksstyrelsen

förslag till ytterligare utredning, vilken borde utföras av särskilda

utredningsmän med tillgång till erforderlig sakkunskap på området.

Enligt det sålunda framlagda förslaget borde i främsta rummet utredas

följande fyra frågor:

1) huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser

borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras samt huruvida det

kunde vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena

avpassad form även för den rena landsbygden;

2) huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen

kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter

samt huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik

kommunal bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt,

exempelvis landstingsområden;

3) huruvida tryggare ställning borde beredas lantarbetarna i avseende på

åt dem upplåtna lönebostäder; samt

4) huruvida såsom komplettering till de ifrågasatta lagstiftnings- och inspektionsåtgärderna

anordningar av positivt hjälpande natur borde åstadkommas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Vad angår de under 1) och 2) bär ovan upptagna spörsmålen framhöll

socialstyrelsen, att syftemålet mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser

och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än

att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning

och upplysningsverksamhet rörande bostadsförhållandena. En dylik

vägledning och upplysning, som särskilt på senare tid med framgång utövats

av ett flertal olika befattningshavargrupper i statens, landstingens, hushållningssällskapens

och kommunernas tjänst, borde avse dels det ur hygieniska

och ekonomiska synpunkter lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av

boningshus och dels metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader

hålla lägenheterna i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte

upplysning borde meddelas husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder.

Vid 1931 års riksdag väcktes flera motioner (I: 145 och 11:60, I: 146 och

II: 224, II: 293 samt I: 132 och II: 199), vilka hade avseende å lantarbetarbostäderna

eller landsbygdens bostäder över huvud taget. Även de förslag,

som i dessa motioner framlades, låta sig i stort sett inordna under de fyra

ovannämnda utredningspunkterna.

För att inom socialdepartementet biträda med den utredning, som sålunda

från olika håll förordats rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas

bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen, tillkallade min

företrädare i ämbetet, i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6

februari 1931, såsom utredningsmän ledamoten i riksdagens andra kammare,

redaktören Ivar Österström, åt vilken tillika uppdrogs att såsom ordförande

leda utredningsmännens arbete, samt ledamöterna i riksdagens andra kammare,

lantbrukarna Abel Andersson i Löbbo och Harald Andersson i Dunker,

förste provinsialläkaren i Malmöhus län A. J. Ekelund, tillförordnade byråchefen

i socialstyrelsen Bertil Nyström ävensom ledamoten av riksdagens

andra kammare, hemmansägaren Martin Skoglund. Sedan Ekelund den 2

mars 1931 entledigats från uppdraget att vara utredningsman, tillkallades i

hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands län Nils Wranne. De

tillkallade utredningsmännen antogo benämningen »Bostadsutredningen för

landsbygden».

Då departementschefen den 6 februari 1931 anhöll örn Kungl. Maj:ts

bemyndigande att tillkalla utredningsmännen, anförde departementschefen, att

vid utredningen borde samtliga i riksdagsskrivelsen den 13 maj 1930 och

socialstyrelsens skrivelse den 5 januari 1931 påpekade moment upptagas

till skärskådande. Tillika borde beaktas de i riksdagsmotionerna framställda

kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan ordning.

Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande sådana

åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara praktiskt

genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken kunde

eller borde ske.

Sedan bostadsutredningen i skrivelse den 29 februari 1932 hemställt örn

medicinalstyrelsens medverkan till en undersökning angående möjligheterna

att använda distrikts- och dispensärsköterskorna för handhavande av en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 213.

rådgivande, upplysande och övervakande verksamhet i avseende å landsbygdens

bostäder, bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 18 mars

1932 medicinalstyrelsen, som redan tidigare hade under övervägande en

utvidgning av berörda sköterskors verksamhet i den allmänna hygienens och

den förebyggande vårdens tjänst, att tillkalla vissa sakkunniga för att biträda

vid utredning och överläggning rörande undervisningsplanen för statens

skola för utbildning av distriktssköterskor och revision av gällande bestämmelser

angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Kesultatet

av ifrågavarande utredning, som i viss utsträckning verkställdes i samarbete

med bostadsutredningen, redovisades av medicinalstyrelsen i skrivelse

den 4 maj 1933 (statens offentliga utredningar 1934: 9). Häri framlade styrelsen

åtskilliga förslag, åsyftande en omorganisation och utvidgning av

distriktsvården. Genom remiss den 14 juli 1933 överlämnades medicinalstyrelsens

skrivelse till bostadsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet

av utredningens uppdrag.

Med skrivelse den 15 december 1933 har bostadsutredningen till mig

överlämnat betänkande, vilket innefattar förslag till dels ändringar i vissa

delar av hälsovårdsstadgan, avseende såväl effektivisering av hälsovårdsorganisationen

som utvidgning och skärpning av bostadsbestämmelserna för

landet, samt råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel

dels ock anordnande av bostadsinspektion på landsbygden (statens offentliga

utredningar 1933: 37). I sistnämnda del bygger bostadsutredningen

väsentligen på medicinalstyrelsens förslag rörande omorganisation av distriktsvården,

vilket därför upptagits till ingående granskning i betänkandet.

Till betänkandet var fogad en av ledamoten Abel Andersson avgiven

reservation.

Bostadsutredningen framhåller, att genom de förslag, som innefattas i

betänkandet, för bostadsutredningens vidkommande de båda första av socialstyrelsen

ifrågasätta utredningspunkterna och vad därmed ägde sammanhang

torde få anses slutbehandlade. Vidare yttrar bostadsutredningen:

Vad angår frågan örn tryggare ställning för lantarbetarna i avseende på

åt dem upplåtna lönebostäder må erinras, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 19 juni 1931 särskilda utredningsmän tillkallats med uppdrag

att verkställa utredning och utarbeta förslag rörande frågan örn rättslig reglering

av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed äger

samband (kommittén angående privatan ställda). Jämväl under nämnda kommittés^

uppdrag torde — åtminstone till en del — nu ifrågavarande spörsmål

få anses falla och enligt vad bostadsutredningen inhämtat har inom

kommittén viss preliminär utredning verkställts i ämnet. Det är härvid att

märha, att kommitténs uppdrag på förevarande område är antingen — örn

kommittén skulle anse uppdraget omfatta även lantarbetargruppen — mera

vidsträckt än bostadsutredningens, då det omfattar jämväl andra anställda än

lantarbetarna, eller också så att säga sidoordnat med bostadsutredningens,

örn nämligen kommittén skulle anse sig böra begränsa uppdraget så, att

lantarbetarna icke falla därunder. Även i det sista fallet är angeläget, att

kommitténs och bostadsutredningens riktlinjer sammanfalla. I viss mån

kommer detta kanske likväl att visa sig ogörligt, ty man bör icke förbise,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 213.

att även om teoretiskt sett spörsmålet icke ställer sig annorlunda, så uppkomma

dock i själva verket alldeles speciella svårigheter för frågans rationella

lösning beträffande lantarbetarnas lönebostäder. Bostadsutredningens avsikt

är att inom den närmaste tiden under uppehållande av nära samverkan med

nämnda kommitté upptaga ifrågavarande spörsmål till närmare övervägande.

Vidkommande slutligen anoidningar av positivt stödjande natur, får bostadsutredningen

påpeka, att dylika — huvudsakligen i enlighet med av

bostadsutredningen framlagt förslag — redan blivit vidtagna i betydande utsträckning.

Bostadsutredningen syftar då på de förbättringsbidrag och nybyggnadslån

till främjande av byggnadsverksamhet på landet, som för närvarande

kunna beviljas. Nämnda verksamhet har enligt hittills kända siffror

vunnit en utomordentligt stor anslutning, och det är bostadsutredningens

uppfattning, att, såsom också riksdagen synes ha förutsatt, densamma bör

bedrivas åtminstone under ytterligare ett år. Emellertid låter sig ännu ej

utfallet av verksamheten närmare bedöma, och det lärer därför icke vara

möjligt att redan nu taga ståndpunkt till frågan, i vad mån ytterligare ekonomiska

stödåtgärder äro erforderliga, särskilt då beträffande lantarbetarnas

lönebostäder. Bostadsutredningen ämnar snarast möjligt upptaga denna

fråga till närmare prövning.

Jag vill i detta sammanhang omnämna, att bostadsutredningen i en till

mig avlämnad skrivelse av den 18 september 1934 framlagt förslag angående

dels inrättande av en statens fond för lantarbetarbostäder dels ock bidrag

av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden.

Över bostadsutredningens betänkande och medicinalstyrelsens förslag hava

yttranden avgivits av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser,

landsting och förste provinsialläkare, flertalet hushållningssällskap,

distrikts- eller dispensärsköterskestyrelserna i vissa län, styrelserna

för svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

hälsovårdstjänstemannaförbundet, svenska lantarbetsgivarnes centralförening

och svenska lantarbetareförbundet, centralstyrelserna för Sveriges läkarförbund

och svensk sjuksköterskeförening samt socialpolitiska institutet.

Över enbart bostadsutredningens betänkande hava yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen — efter hörande av bland andra medlemmen av styrelsens

vetenskapliga råd professor Wirgin samt förste stadsläkarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping — byggnadsstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,

svenska arkitektföreningen samt de av mig efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade sakkunniga för utredning rörande

städers och stadsliknande samhällens slumbostadsbestånd m. m. Sistnämnda

sakkunniga, vilka antagit benämningen »Bostadssociala utredningen»,

hava vid sitt yttrande fogat ett utlåtande i ämnet av de bostadsliygieniska

experter, docenterna Bolf Bergman och J. Axel Höjer, vilka tillkallats för att

biträda utredningen. Slutligen har svenska nationalföreningen mot tuberkulos

yttrat sig över medicinalstyrelsens förslag.

Jämväl bostadsutredningens förslag till ekonomiska stödåtgärder för förbättring

av bostadsförhållandena på landsbygden har varit föremål för remiss

till vissa myndigheter och sammanslutningar. Det är emellertid min avsikt

att i annat sammanhang upptaga detta spörsmål till övervägande. Jag lämnar

därför bostadsutredningens förslag i denna del här åsido.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 213.

Bostadsutredningens förslag i övrigt ävensom de av medicinalstyrelsen

framlagda förslagen ha icke synts mig kunna utan begränsningar och jämkningar

godtagas, varför jag gjort förslagen till föremål för vidare bearbetning

inom socialdepartementet. Vid den följande behandlingen av förslagen

börjar jag med de förslag, som ha avseende å ändring i hälsovårdsstadgan,

varefter jag i ett sammanhang kommer att behandla de förslag, som röra

en omorganisation av distriktsvården.

Ändring- i hälsovårdsstadgan.

Gällande bestämmelser.

Hälsovårdsstadgan av den 19 juni 1919 är uppdelad i tre kapitel, därav

det första handlar örn allmänna hälsovården i stad och det andra örn allmänna

hälsovården pa landet, medan det tredje upptager gemensamma bestämmelser.

Bestämmelserna i första och andra kapitlen äro till övervägande

del lika. De äro även grupperade under i huvudsak samma rubriker, såsom

örn hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd, örn bostäder och samlingslokaler

m. m., örn vatten och is för hushållsbehov o. s. v. Skillnaden mellan

de för stad och de för landet givna bestämmelserna är huvudsakligen den,

att de förra i vissa hänseenden äro mera omfattande eller mera skärpta än

de senare. De bestämmelser rörande landet, varom här närmast är fråga,

äro bestämmelserna i 35 och 36 §§ örn hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd,

i 43 § örn bostäder och samlingslokaler m. m. samt i 44 § örn vatten och

is för hushållsbehov.

35 § innebär, att varje kommun på landet, med undantag av sådant samhälle,

där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad äga tillämplighet, skall

utgöra ett hälsovårdsområde samt att för varje sådant område skall finnas

en hälsovårdsnämnd. 36 § upptager ett stadgande av innehåll, att hälsovårdsnämnden

skall, örn ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras av

kommunalnämnden samt att särskild hälsovårdsnämnd må tillsättas, där så

med hänsyn till hälsovårdsområdes vidd, folkmängd eller andra förhållanden

prövas erforderligt.

Bestämmelserna i 43 § — kallad bostadsparagrafen för landet — äro så

gott som lika med motsvarande i 8 § för stad givna bestämmelser. I dessa

bada bostadsparagrafer uppställas vissa minimikrav i fråga örn bostäders

anordnande och beskaffenhet, varjämte hälsovårdsnämnden tillägges rätt att

i vissa fall då hälsofara föreligger inskrida till farans avlägsnande.

44 § innehåller vissa föreskrifter till förebyggande av att vatten och is

för hushållsbehov bemängas med orenlighet.

Bostadsutredningens förslag rörande

hälsovårdsstadgan.

Till 35 § föreslår bostadsutredningen ett tillägg av innehåll, att kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma må, när sär
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 213.

skilda omständigheter därtill föranleda, besluta om utbrytning ur detta område

av viss del för att särskilt för sig bilda ett hälso vårdsområde. För att

giva gällande kraft åt sådant beslut skulle dock fordras länsstyrelsens godkännande.

I 36 § föreslår bostadsutredningen införandet av bestämmelser,

som innebära, att särskild hälsovårdsnämnd skall utses för liälsovårdsområde

med mera än 3,000 invånare samt för sådant liälsovårdsområde, som

utbrutits ur annat. Tillika föreslås att, där hälsovårdsnämnden utgöres av

kommunalnämnden, en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och

intresse för hälsovårdsfrågor skall av kommunalstämma eller, om kommunalfullmäktige

finnas, dessa utses att för den tid han är vald till ledamot bereda

och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på hälsovårdsnämndens

prövning. Ledamoten Abel Andersson var härutinnan såtillvida

skiljaktig, att han ansåg gränsdragningen i fråga örn särskild hälsovårds

nämnd böra ske vid en folkmängd av 1,500 personer eller samma gräns,

som vore satt i fråga örn skyldighet att välja kommunalfullmäktige.

Beträffande 43 § föreslår bostadsutredningen en genomgående skärpning

av minimikraven i fråga om bostäders anordnande och beskaffenhet. Så

lunda föreslås föreskrifter om belägenheten av boningshus till undvikande

av fukt från marken eller osund luft från stall, fähus eller svinhus, örn

golvs beskaffenhet, om viss minimihöjd av nyinredda boningsrum, örn fönsters

beskaffenhet och läge, örn uppvärmningsanordningar samt om vissa bekvämligheter

såsom vindfång och skafferier. Vidare föreslår bostadsutredningen,

att hälsovårdsnämnd tillägges rätt att inskrida i alla fall, då någon av de i

paragrafen stadgade föreskrifterna icke är uppfylld. Då hälsofara föreligger

föreslås som regel skyldighet för nämnden att inskrida. Enligt förslaget

skall hälsovårdsnämnd även givas vidgad befogenhet att inskrida vid trångboddhet.

Slutligen föreslår bostadsutredningen, att envar som ämnar uppföra

byggnad, avsedd att inrymma boningsrum eller kök, eller företaga mera

omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum

eller kök, skall vara skyldig att göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden.

Till 44 § föreslår bostadsutredningen ett tillägg av innehåll, att örn tillgång

på gott vatten till dryck, matlagning och andra husliållsbeliov saknas

inom skäligt avstånd från byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hälsovårdsnämnden,

där särskilda omständigheter ej till annat föranleda, meddela

föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande.

Bostadsutredningen, som även avgivit förslag till vissa av de nya bestämmelserna

i 43 och 44 §§ betingade ändringar i 52 § hälsovårdsstadgan, hänvisar

vidare till socialstyrelsens uttalande, att syftemålet vid en revision av

gällande bostadsbestämmelser mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser

och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än

att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning

och upplysning rörande bostadsförhållandena. I anslutning härtill

Ilar bostadsutredningen utarbetat förslag till råd och anvisningar rörande ho
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

stads anordnande och skötsel avsedda att tryckas och distribueras på statens

bekostnad.

Innan jag går vidare torde till behandling böra företagas uppkommen

fråga, i vilken omfattning bostadsutredningens förslag rörande hälsovårdsstadgan

för närvarande böra upptagas till prövning.

Fråga i vilken omfattning bostadsutredningens

förslag rörande

hälsovårdsstadgan nu böra

upptagas till prövning.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreligger ett visst inre

samband mellan bestämmelserna i hälsovårdsstadgans första och andra

kapitel. Med hänsyn härtill har fråga uppkommit örn lämpligheten av

att vidtaga ändringar i 2 kap. hälsovårdsstadgan utan att samtidigt motsvarande

ändringar genomföras i 1 kap. Denna fråga har av bostadsutredningen

berörts såvitt angår bostadsbestämmelserna. Sålunda yttrar bostadsutredningen:
De

i 43 § hälsovårdsstadgan intagna bostadsbestämmelserna ansluta sig

nära, till de i 8 § samma stadga givna, för städerna gällande föreskrifterna.

En ändring av de förstnämnda gör otvivelaktigt den frågan aktuell, örn icke

jämväl de senare böra på motsvarande sätt ändras. Bostadsutredningen får

i avseende å denna fråga, som ej faller under det utredningen givna uppdraget,

allenast framhålla att, även örn ändring av stadsföreskrifterna kan

befinnas böra vidtagas, denna likväl icke bör tagas till intäkt för ett dröjsmål

med effektuerande av ändringarna i bestämmelserna för landsbygden.

Det är ju dock på landsbygden, varest byggnadsstadgans kompletterande

bestämmelser saknas, som en konkretisering måste anses mest angelägen.

Förevarande fråga har jämväl berörts i några av de yttranden, som avgivits

över bostadsutredningens betänkande.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda bland annat, att det å ena sidan

vore ett önskemål att bostadsbestämmelserna för stad och land ändrades

samtidigt, så att bestämmelserna finge ensartad utformning i den utsträckning,

som vore möjlig. Men å andra sidan vore det enligt styrelsen mycket

önskvärt att, utan avvaktan på ändrade bostadsbestämmelser för stad, söka

tillgodose behovet av dylika bestämmelser för landsbygden, detta främst med

hänsyn till statsmakternas beredvillighet att med anslag stödja bostadsförbättrande

åtgärder på landsbygden, vilka åtgärders effekt i hög grad berodde

på tillgången till mera konkreta och utförliga bostadsbestämmelser än dem

som funnes. Detta syntes styrelsen kunna ernås genom antagande av bostadsutredningens

förslag till ändringar av hälsovårdstadgan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det vara riktigt, att

det i hygieniskt avseende kräves lika mycket av ett boningshus på rena landsbygden

som inom område, där byggnads- och hälsovårdsstadgans föreskrifter

för stad äro tillämpliga. Ett genomförande av bostadsutredningens förslag

till ändringar i hälsovårdsstadgans andra kapitel skulle emellertid, framhåller

länsstyrelsen, nödvändiggöra en översyn av hela hälsovårdsstadgan, enär

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 213.

eljest strängare krav skulle bli gällande för rena landsbygden än för områden,

där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad ägde tillämpning, vilket

syntes länsstyrelsen uppenbart olämpligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser lämpligast att avvakta de resultat,

vartill en förbättrad rådgivande oell inspekterande bostadsliygienisk verksamhet

å landsbygden kan leda, innan nya ändringar göras i hälsovårdsstadgans

bostadsbestämmelser. Utan att därmed vilja underkänna värdet av

föreskrifter i den av bostadsutredningen föreslagna riktningen, finner sig

länsstyrelsen därför böra för närvarande avstyrka de ifrågasatta ändringarna

i hälsovårdsstadgan, i vad de avse bostadshygienens förbättring.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser såväl rent sakliga som lagtekniska

skäl tala mot en revision av gällande bostadshygieniska bestämmelser

för landet utan att samtidigt omarbetning sker av motsvarande bestämmelser

för stad.

Svenska landstingsförbundet förmenar, att genom bostadsövervakningens

organisatoriska genomförande de av bostadsutredningen föreslagna

förtydligandena och skärpningarna i hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser

komme att förlora något i betydelse. En förbättring måste nämligen förväntas

komma till stånd redan genom att det tillsåges, att gällande bestämmelser

bleve iakttagna. Härtill komme, att det måste dröja åtskilliga år,

innan distriktsvården bleve fullt utbyggd. Det syntes styrelsen därför, som

örn frågan örn bostadsbestämmelsernas lämpliga utformning utan olägenhet

skulle kunna uppskjutas, så att den kunde behandlas i sammanhang med

motsvarande spörsmål för städer och stadsliknande samhällen.

Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet slutligen framhåller, att

den föreslagna ändringen i 2 kap. hälsovårdsstadgan angående obligatorisk särskild

hälsovårdsnämnd i vissa kommuner och särskild föredragande i hälsovårdsfrågor

inom sådan kommunalnämnd, som tillika skulle vara hälsovårdsnämnd,

komme att bli ett av de viktigaste leden i raden av beramade åtgärder

för en effektivisering av hälsovårdsarbetet på landsbygden. Styrelsen vore

därför av den uppfattningen, att förändringarna i 2 kap. hälsovårdsstadgan

borde med avseende på tidpunkten företagas oberoende av ifrågasatta ändringsåtgärder

i 1 kap. samma stadga. Kunde emellertid frågan örn en ändring av

bostadsbestämmelserna i 1 kap. bringas till samtidig lösning med de av

bostadsutredningen föreslagna ändringarna, vilket kunde bereda tillfälle till

att skapa enhetlighet i görligaste mån beträffande bestämmelserna för land

och stad, vore därmed enligt styrelsen mycket vunnet.

I det utlåtande över bostadsutredningens betänkande, som avgivits av de

för biträde åt bostadssociala utredningen tillkallade bostadshygieniska

experterna, angivas vissa riktlinjer för en omorganisation av hälsovården

berörande såväl stad som landet. Beträffande bostadsparagrafen för stad föreslås

en genomgripande omarbetning. Härvid uppställas i huvudsak samma

minimikrav i fråga örn bostäders anordnande och beskaffenhet, som bostadsutredningen

upptagit i sitt förslag till bostadsparagraf för landet. Dock

föreslå experterna vissa utvidgningar härutinnan, vilka enligt deras mening

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

även böra givas tillämpning för landet. Vidare innebär experternas förslag

en allmän skyldighet för hälsovårdsnämnd att ingripa vid bristande uppfyllelse

av bostadsföreskrifterna samtidigt som åt nämnden medgives en

ganska vittgående rätt att dispensera från föreskrifterna. Experterna uttala

tillika, att enligt deras mening tidpunkten nu torde vara inne att söka giva

bostadsbestämmelserna för stad och landet en ensartad formulering.

Bostadssociala utredningen anser sig kunna i huvudsak biträda experternas

förslag men vill erinra örn att utredningen ännu icke tagit slutlig

ståndpunkt till förevarande frågor. Utredningen betonar emellertid lämpligheten

av att den definitiva utformningen av förslagen till bostadslagstiftning

för landsbygden respektive städerna sker i ett sammanhang.

I gällande hälsovårdsstadga äro de för stad i 8 § och de för landet i

43 § givna bostadsbestämmelserna lika. Visserligen finnes i 43 § en bestämmelse

örn golvs belägenhet i förhållande till markytan, som saknas i

8 §, men denna bestämmelse återfinnes för städernas del i byggnadsstadgan.

Den överensstämmelse, som sålunda föreligger mellan bostadsbestämmelserna

för stad och landet, torde även vara av omständigheterna betingad. I varje

fall lärer en åtskillnad härutinnan vara befogad, blott örn den består i en utvidgning

eller skärpning för städernas del. Vid sådant förhållande måste jag

ställa mig tveksam till att nu — då frågan om en revision av bostadsbestämmelserna

för stad ej samtidigt kan komma under prövning — till behandling

upptaga bostadsutredningens förslag rörande utvidgningar och skärpningar

av bostadsbestämmelserna för landet. Visserligen skulle ändringar i fråga

om bostadsbestämmelserna för landet kunna genomföras såsom ett provisorium

i avbidan på en senare samtidig revision av bostadsbestämmelserna

för stad och landet. Men ett sådant tillvägagångssätt torde lätt äventyra

den jämna och likformiga utveckling, som bör eftersträvas på ifrågavarande

område. Vad åter angår bostadsutredningens förslag rörande hälsovårdsorganisationen

på landet, synas dessa ej för sitt genomförande kräva motsvarande

ändringar i städernas hälsovårdsorganisation. Ej heller eljest torde

anledning föreligga att uppskjuta behandlingen av dessa förslag. Åtminstone

gäller detta förslaget om obligatorisk hälsovårdsnämnd i område med visst

större invånarantal samt förslaget örn beredande och föredragande ledamot

för hälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden.

Beträffande förslaget örn utbrytning av viss del av hälsovårdsområde

hava väl, på sätt nedan skall närmare utvecklas, i ett flertal yttranden

framkommit förslag och yrkanden örn utredning i rakt motsatt riktning

eller alltså örn större hälsovårdsområden än de nuvarande, men denna omständighet

synes mig dock knappast behöva föranleda uppskov med prövningen

av bostadsutredningens ifrågavarande förslag.

Med hänsyn till det anförda har jag ansett bostadsutredningens förslag

till ändringar av 43, 44 och 52 §§ hälsovårdsstadgan ävensom det i anslutning

därtill upprättade förslaget till råd och anvisningar för bostads anordnande

och skötsel ej böra för närvarande upptagas till behandling, utan torde med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 213.

prövningen <vv dessa förslag böra ansta till dess en samtidig lösning kan

givas åt frågan om ändrade bostadsbestämmelser för stad och landet. I samband

härmed torde vissa av arkitektföreningen m. fl. ingivna framställningar,

berörande hithörande delar av bostadsutredningens förslag, få upptagas till

närmare prövning.

Här återstår alltså att närmare skärskåda bostadsutredningens förslag till

ändringar av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan.

Bostadsutredningens förslag till

ändringar av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan.

Bostadsutredningens förslag härutinnan avser, som nämnts, dels införande

av skyldighet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd för hälsovårdsområde

med mera än 3,000 invånare, dels tillsättande av beredande och föredragande

ledamot för hälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av

kommunalnämnden, dels ock tillskapande av möjlighet att utbryta del av

kommun till särskilt hälsovårdsområde.

Till belysande av frågan örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd i större

kommuner åberopar bostadsutredningen till en början en av utredningen

företagen undersökning rörande förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder

under år 1931. Besultatet av denna undersökning framgår av följande tablå. I

Antal invånare

Kommuner

Med särskild hälso- vårdsnämnd

Utan särskild hälso- vårdsnämnd

Antal

%

samtliga

kommu-

ner

Antal

%

Antal

%

—1,500 ................................

1,574

66.4

121

7.7

1,453

92.3

1,501—a,ooo...............................

253

10.6

48

19

205

81

2^001—2,500 .................................

160

6.7

43

26.9

117

73.x

2''501—3,000 .................................

114

4.8

34

29.8

80

70. s

3,001-4,000 ...............................

99

4.2

33

33. s

66

66.7

4,001—5^000 .................................

64

2.7

19

29.7

45

70.3

5,001—6,000 ................................

36

1.5

10

27.8

26

72.2

6,001-7,000 .................................

19

0.8

7

36.8

12

63.2

över 7,000....................................

54

2.3

17

31.6

37

68.5

2,373

100

332

14 o

2,041

86.0

I anslutning till denna tablå anmärker bostadsutredningen, att däri icke

ingå särskilda hälsovårdsnämnder i municipalsamhällen utan endast hälsovårdsnämnder,

tillsatta jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan. Tillika påpekar

bostadsutredningen, att i vissa län på sina håll tillsatts särskilda hälsovårdsnämnder

för områden, vilka varken utgöra egna kommuner eller municipalsamhällen

enligt 34 § hälsovårdsstadgan, men att ej heller dessa hälsovårdsnämnder

medtagits i tablån.

Vidare framhåller bostadsutredningen, att landskommunerna skilja sig sinsemellan

i hög grad i fråga om invånarantal och ytvidd samt att i stort sett

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län inrymma större kommuner, såväl vad invånarantal som ytvidd angår, än

rikets övriga län.1) Med hänsyn härtill har det synts bostadsutredningen

vara av intresse att undersöka förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder

dels inom riket med undantag av nyssnämnda fem län och dels inom de fem

angivna länen, och har resultatet av en sådan undersökning, avseende år

1931, sammanställts i följande tablåer.

Förekomsten år 1931 av särskilda, jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan tillsatta hälsovårds,

nämnder i riket utom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Antal invånare

Kommuner

Med särskild hälso- vårdsnämnd

Utan särskild hälso- vårdsnämnd

Antal

% av

samtliga

utom de

5 länen

Antal

%

Antal

%

—1,600 .....................

1,544

71.4

116

7.5

1,428

92.5

1,501—2,000 ...

234

10.8

46

19.7

188

80.3

2,001—2,500 .

135

6.3

42

31.1

93

68.9

2.501—3,000 ..................

102

4.7

33

32.3

69

67.7

3,001—4,000

72

3 3

28

38.9

44

61.1

4,001-5,000 ... .

36

1.7

11

30.6

25

69.4

5,001-6,000

19

0.9

5

26.3

14

73.7

6,001-7,000 ...........

5

0.2

2

40. o

3

60. o

över 7,000 .................................

14

0.7

5

35.8

9

64.2

2,161

100 o

288

134

1,873

86.6

Förekomsten år 1931 av särskilda, jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan tillsatta hälsovårdsnämnder

i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län.

Antal invånare

Kommuner

Med särskild hälso- vårdsnämnd

Utan särskild hälso- vårdsnämnd

Antal

% av

samtliga

i de

5 länen

Antal

%

Antal

%

-1.500 ................................

30

14.1

5

16.7

25

83.s

1,501—2,000 ........

19

9.o

2

10.5

17

89.5

2,001—2.500 ..

25

11.8

1

4.o

24

96.o

2,501-3,000

12

5.7

1

8.3

11

91.7

3,001—4,000 ......

27

12.7

5

18.5

22

81.5

4,001—5.000 ........

28

13.2

8

28.6

20

71.4

5,001-6,000 .........

17

8.0

5

29.4

12

70.6

6,001—7,000 ....................

14

6.6

5

35.7

9

64.3

över 7,000...................................

40

18.9

12

30.o

28

70. o

212

100.0

44

20.7

168

79.3

Ytterligare har bostadsutredningen meddelat följande sammanställningar,

utvisande dels antalet kommuner med invånarantal överstigande vissa grän
-

*) Bostadsutredningen anmärker härvid, att vad ytvidd men ej vad invånarantal beträffar

äro kommunerna i Jämtlands län jämförliga med kommunerna i de särskilt nämnda 5 länen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 15

ser och dels i vad mån i dessa kommuner särskilda hälsovårdsnämnder år

1931 varit tillsatta jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan.

I. Hela riket.

Antal invånare

Kommuner

Med särskild

hälsovårdsnämnd

Utan särskild

hälsovårdsnämnd

Antal

% av

samtliga

kommuner

Antal

%

Antal

%

överstig

ande 1,500 ........................

799

33.6

210

26.s

589

73.7

»

2,000 ........................

546

23

162

29.7

384

70.3

»

2,500 .......................

386

16.3

119

30.8

267

69.2

»

3,000........................

272

11.5

85

31.3

187

68 7

»

4,000........................

173

7.3

52

30.1

121

69.9

»

5,000........................

109

4.6

33

30.3

76

69.7

»

6,000 .......................

73

3.1

23

31.5

50

68.5

»

7,000 ........................

54

2.3

17

31.5

37

68.5

II. Hela riket utom Kopparbergs, Gävleborgs, Yästernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län.

Antal invånare

Kommuner

Med särskild

hälsovårdsnämnd

Utan särskild

hälsovårdsnämnd

Antal

% av

samtliga

utom de

5 länen

Antal

%

Antal

%

«

överstigande 1,500 ........................

617

28.6

171

27.7

446

72.3

»

2,000 ........................

383

17.8

125

32.6

258

67.4

2,500 ........................

248

11.5

83

33.5

165

66.5

»

3,000........................

146

6.8

50

34.2

96

65.8

»

4,000 ........................

74

3.5

22

29.7

52

70.3

»

5.000 ........................

38

1.8

11

28.9

27

71.1

»

6,000 ........................

19

0.9

6

31.6

13

68.4

»

7,000 ........................

14

0.7

5

35.6

9

64.4

III. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens oell Norrbottens län.

Antal invånare

Kommuner

Med särskild

hälsovårdsnämnd

Utan särskild

hälsovårdsnämnd

Antal

% av

samtliga

i de

5 länen

Antal

%

Antal

%

överstigande 1,500........................

182

85.9

39

21.4

143

78.6

» 2,000 .......................

163

76.9

37

22.7

126

77.3

» 2,500 ........................

138

65.1

36

26.1

102

73.9

.. 3,000........................

126

59.4

35

27.8

91

72.2

.. 4,000........................

99

46.7

30

30. s

69

69 7

»> 5,000 .......................

71

33.5

22

31

49

69

» 6,000 .......................

54

25 6

17

31.5

37

68.5

» 7,000.......................

40

18.9

12

30

28

70

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majis proposition nr 213.

Härefter anför bostadsutredningen bland annat följande:

Från flera håll har givits uttryck åt den uppfattningen, att kommunalnämnderna,

då de fungera såsom hälsovårdsnämnder, ofta icke ägnat bostadsförhållandena

eller över huvud taget den allmänna hälsovården tillräcklig

uppmärksamhet. Men även där särskilda hälsovårdsnämnder finnas inrättade,

synas dessa på många håll lia visat en liknande overksamhet, när det gäller

övervakandet av bostadsförhållandena. Ett indicium på den ringa omfattning,

i vilken ingripanden mot bofälligheten på landsbygden ägt rum från hälsovårdsnämndernas

sida, giva uppgifter, vilka bostadsutredningen införskaffat

från länsstyrelserna angående de fall, som förekommit sedan hälsovårdsstadgans

ikraftträdande den 1 januari 1920, då enligt beslut av vederbörande

hälsovårdsnämnd, vilket sedermera efter besvär blivit föremål för länsstyrelses

prövning och därvid ej av länsstyrelsen upphävts, förbud jämlikt 43 §

hälsovårdsstadgan meddelats mot byggnads, lägenhets eller rums vidare användning

för bostadsändamål. Från icke mindre än 17 länsstyrelser meddelas

nämligen, att dylika fall icke förekommit, beträffande tre länsstyrelser

uppgives att hos envar av dem ett sådant fall förekommit, en länsstyrelse

redovisar två fall, medan återstående tre länsstyrelser handlagt ett något

större antal dylika mål under angivna tid på över 10 år.

Orsakerna till det ringa initiativ från hälsovårdsnämndernas sida, som

sålunda förekommit, må vara flera, men anledning finnes antaga, att i viss

grad en av dem är den nuvarande kommunala hälsovårdsorganisationen, sådan

densamma hittills utvecklat sig.

Tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd i en kommun kan vara motiverat

av skilda anledningar. Det skäl, man troligen oftast åberopat, torde

vara, att plats eller platser med mera sammanträngd befolkning förekomme

inom hälsovårdsområdet. Mera sällan lärer däremot enbart större folkmängd

ha. ansetts böra föranleda tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd. I propositionen

nr 152 till 1919 års riksdag med förslag till hälsovårdsstadga m. m.

anfördes bland annat, att även i en del större kommuner, som omfattade ren

jordbruksbygd, en särskild hälsovårdsnämnd knappast syntes få ett tillräckligt

fält för sin verksamhet. I viss mån äger detta enligt bostadsutredningens mening

sin riktighet, men vissa betydelsefulla reservationer måste dock göras.

Sålunda torde den omständigheten, att en kommun omfattar ren jordbruksbygd,

icke utan vidare tala för ett mindre krävande hälsovårdande arbete.

I. kommuner av storbrukskaraktär, där alltså en betydande lantarbetarbefolkning

och även torpbefolkning förekommer, finnes säkerligen ofta ett rikt fält

för hälsovårdande verksamhet. Sin relativa riktighet lärer påståendet däremot

lia i konimuner, där småbruk och bondgårdar förhärska. Oavsett kommunernas

sins emellan skiftande allmänna struktur torde emellertid vara uppenbart

— och saken har kommit till tydligt uttryck i hälsovårdsstadgan — att

större folkmängd redan i och för sig liksom även hälsovårdsområdes vidd

äro betydelsefulla faktorer, då fråga uppkommer örn behövligheten av särskild

hälsovårdsnämnd. Inom kommuner med olika folkmängd men i övrigt

av samma allmänna struktur är otvivelaktigt hälsovårdsarbetet mera krävande

inom den större än i den mindre kommunen. Härtill kommer, att i större

kommuner kommunalnämndernas arbete, i vad det angår andra ärenden än

hälsovårdsfrågor, blir så avsevärt, att hälsovårdsfrågorna lätt bliva eftersatta.

Den redogörelse, som i det föregående lämnats för förekomsten av särskilda

hälsovårdsnämnder år 1931, och den erfarenhet, som sedan hälsovårdsstadgans

ikraftträdande vunnits rörande hälsovårdsnämndernas verksamhet, giva

vid handen, att dylika nämnder icke tillsatts i alla de fall, då så varit erforderligt,

och näppeligen torde heller utvecklingen i detta hänseende motsvara

de förhoppningar, som man gjorde sig vid hälsovårdsstadgans tillkomst.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

Med hänsyn till vad sålunda, anförts föreslår bostadsutredningen, att tillsättande

av särskild hälsovårdsnämnd göres obligatoriskt för större kommuner.

Det må i detta sammanhang framhållas betydelsen av att de särskilda

hälsovårdsnämnderna erhålla en med hänsyn till hälsovårdens krav bestämd

sammansättning. Lämpligt synes vara att, örn så är möjligt, läkare är ledamot

i nämnden. Föreskrift örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd lärer

däremot icke böra meddelas i fråga om smärre kommuner. Möjligheterna

att utse för uppdraget lämpliga, av andra kommunala bestyr icke alltför

arbetstyngda personer, torde i fråga om dylika kommuner i regel vara begränsade.

Sedan bostadsutredningen härefter såsom en utväg till vinnande av effektivisering

av hälsovårdsnämndernas arbete i smärre kommuner anvisat tillsättandet

av särskilda föredragande för hälsovårdsfrågor i dylika kommuner,

anför bostadsutredningen vidare:

Gränsdragningen mellan kommuner med större och mindre folkmängd

sjmes i förevarande hänseende böra ske vid ett invånarantal av 3,000 personer.

Avgörande bliva härvid förhållandena vid tidpunkten, då val av

ledamöter skall äga rum. Med ledning av siffrorna för år 1931 skulle förslaget

innebära, att 272 kommuner, med en sammanlagd folkmängd överstigande

V j (c:a 37 %) av hela folkmängden på landsbygden (utom köpingar

och municipalsamhällen) skulle bliva förpliktade tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder.

Härav äro 126 kommuner belägna inom Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt 146 kommuner

inom riket i övrigt. Av nämnda 272 kommuner hade 187 år 1931 icke tillsatt

särskilda hälsovårdsnämnder.

Såsom redan omtalats var en ledamot av bostadsutredningen, Abel Andersson,

skiljaktig i denna del. Han yttrar härutinnan i huvudsak följande:

Säkerligen kunde ett vida större intresse och rikare initiativ beträffande

den hälsovårdande verksamheten påräknas från särskilt utsedda hälsovårdsnämnders

sida än som för närvarande i övervägande antal fall ådagalades

av kommunalnämnder, där dessa tillika vore hälsovårdsnämnder. Med hänsyn

härtill borde helst samtliga landskommuner förpliktas att tillsätta särskilda

hälsovårdsnämnder. Emellertid talade vissa skäl mot att föreskriva

dylik skyldighet beträffande de minsta kommunerna. Inom dessa förekomme

det nämligen ofta, att samma personer utsåges för olika kommunala förtroendeuppdrag.

Föreskrift örn skyldighet att utse särskild hälsovårdsnämnd

i sådan kommun skulle därför sannolikt i åtskilliga fall endast föranleda,

att kommunalnämndens ledamöter utsåges att tillika vara ledamöter i den

särskilda hälsovårdsnämnden. Härigenom skulle knappast vinnas någon

mera avsevärd uppryckning av hälsovårdsarbetet. Ett annat skäl, som talade

mot att meddela en dylik allmän skyldighet, utgjorde den omständigheten,

att i några visserligen sällsynta fall liälsovårdsområden förekomme, som

ofta till ytvidden vore av ganska betydande storlek men hade ett invånarantal

av blott något tiotal personer. I Göteborgs och Bohus län funnes

exempelvis en kommun, Käringön, där folkmängden den 1 januari 1933 utgjorde

495 personer. I denna kommun inginge ett municipalsamhälle, varest

hälsovårdsstadgans föreskrifter örn stad gällde och alltså särskild hälsovårdsnämnd

funnes, med en folkmängd av 484 personer. Att tillsätta särskild

hälsovårdsnämnd för återstående 11 personer kunde näppeligen vara i och

för sig lämpligt. Även på andra håll förekomme liknande förhållanden. I)å

härtill komme, att tillsättande av särskild föredragande för hälsovårdsfrågor

i sådan kommun, där hälsovårdsnämnden utgjordes av kommunalnämnden,

Juliany till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213. 3.10 »5 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 213.

säkerligen skulle bidraga till ett mera effektivt bedrivet hälsovårdande arbete

inom kommunen, hade han icke velat motsätta sig det av övriga utredningsmän

biträdda förslaget att i förevarande hänseende skilja mellan hälsovårdsområden

med större och mindre folkmängd. Då emellertid med majoritetens

förslag, att gränsen skulle sättas vid en folkmängd av 3,000 personer, särskilda

hälsovårdsnämnder obligatoriskt skulle finnas i allenast 272 eller 11.5

procent av rikets 2,373 landskommuner, av vilka för övrigt 85 redan hade

tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder, syntes det honom lämpligare, att gränsdragningen

skedde vid en folkmängd av 1,500 personer, eller samma gräns

som vore satt i fråga örn skyldighet att välja kommunalfullmäktige. I sådant

fall skulle enligt siffrorna för år 1931 särskilda hälsovårdsnämnder obligatoriskt

komma att finnas i 799 eller 33.6 procent av samtliga landskommuner,

varav 589 icke hade tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder nyssnämnda år.

Angående förslaget örn tillsättande av beredande och föredragande ledamot

för hälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden,

uttalar bostadsutredningen följande:

I 7 § av lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård är föreskrivet,

att mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lamp

ligen kunna ske, av Kungl. Maj:t för viss tid eller tills vidare befrias från

skyldigheten att ha särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden

utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med präst samt lärare

eller lärarinna. 8 § 2 mom. av samma lag föreskriver vidare, att kommun,

där barnavårdsnämnden har sådan sammansättning, som i 7 § sägs, skall

utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds-

och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald till ledamot eller,

beträffande den som utan val är ledamot av nämnden, för en tid av fyra

år, vara föredragande i ärenden, som ankomma på nämndens prövning.

Sistnämnda föreskrift föreslogs på sin tid av socialstyrelsen, som därvid

framhöll följande.

Om man av praktiska skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett

redan befintligt organ finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke

undvikas, att detta organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter

och de nya. Styrelsen, som erkänt detta såsom en brist, hade sökt utfinna

en organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant hänseende

föresloge styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen fungerade

såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av sistnämnda styrelse utsåges att fungera

såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle åligga, denne

ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom örn gällande författningsföreskrifter

på området, att aktgiva på alla förhållanden, som vore ägnade att påkalla nämndens

uppmärksamhet, att förbereda och för nämnden föredraga barnavårdsärenden

samt tillse, att av nämnden beslutade åtgärder bringades i verkställighet.

Motsvarande föreskrift torde av enahanda skäl böra meddelas för de fall,

då hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden. Anmärkas må, att

dylik anordning även finnes i fråga örn nykterhetsnämnderna. Det skulle

givetvis vara till'' föredraganden, som övriga bostadsövervakande organ —

tjänsteläkare, sköterskor m. m. — hade att vända sig med eventuella anmärkningar.

Yad så angår förslaget örn tillskapande av viss möjlighet att utbryta del

av kommun till särskilt hälsovårdsområde anför bostadsutredningen bland

annat följande:

Den kommunala hälsovårdsorganisationen bör för att arbeta med största

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 213.

19

möjliga effekt så smidigt som möjligt kunna anpassa sig efter de å olika

platser mjoliet olikartade förhållandena. Utan att äga direkt författningsstöd

har en organisationsform utvecklat sig, liggande mellan municipalsamhällen

enligt 34 § och hälsovårdsområden enligt 35 § hälsovårdsstadgan.

Det utmärkande för denna är, att särskilda hälsovårdsnämnder tillsatts för

kommundelar, där hälsovårdsföreskrifterna för landet med eller utan kompletteringar

i enligt 54 § antagna liälsovårdsordningar tillämpas. Förekomsten

inom olika delar av landet av dylika hälsovårdsnämnder tyder på att visst

behov därav förefinnes, vilket också vitsordats från annat håll. Bostadsutredningen

har i anledning härav funnit sig böra föreslå en komplettering

av hälsovårdsstadgan sålunda, att del av kommun må, när särskilda omständigheter

därtill föranleda, kunna utbrytas för att särskilt för sig bilda ett hälsovårdsområde.

För dylikt hälsovårdsområde skall enligt bostadsutredningens

förslag finnas särskild hälsovårdsnämnd. Specialföreskrifter angående tillsättandet

av sådan nämnd, om behörighet att vara ledamot i densamma

m. m. lära icke erfordras, utan böra även här följas de i fråga örn särskilda

hälsovårdsnämnder för landskommuner eljest tillämpliga reglerna. Härav

följer bland annat, att även person, bosatt utanför det utbrutna hälsovårdsområdet,

blir valbar i hälsovårdsnämnden för detta område, vilket understundom

torde underlätta lämpliga personval. I överensstämmelse med vad

fallet är vid uppdelning av kommun på två eller flera pensionsdistrikt bör

länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

som avser utbrytning av kommundel för att särskilt för sig bilda ett hälsovårdsområde.

Det bör därför åligga kommunen att underställa dylikt beslut

länsstyrelsen, som bör äga att antingen oförändrat fastställa eller ock, med

angivande av skälen, ogilla detsamma. Vid prövningen av sålunda underställt

beslut åligger det givetvis länsstyrelsen att beakta, att sådan utbrytning,

som här avses, endast må äga rum, när särskilda omständigheter därtill

föranleda. Bostadsutredningen vill understryka vikten av att i varje fall

en ingående lämplighetsprövning företages av länsstyrelsen. Härvid är att

märka, att några fixa regler för bedömandet knappast torde kunna uppställas.

Den omständigheten, att viss kommundel är i fråga örn beb}''ggelse eller

dylikt väsentligen olikartad mot kommunen i övrigt, torde iinderstundom,

vare sig särskild hälsovårdsordning är antagen för kommundelen eller ej,

tala för kommundelens utbrytning som särskilt hälsovårdsområde. Men någon

allmängiltig regel är detta ej, och framför allt är angeläget framhålla att

enbart den omständigheten att särskild hälsovårdsordning gäller för viss

kommundel icke bör tagas till intäkt för densammas utbrytning. Ett annat

skäl för utbrytning utgör kommuns betydande ytvidd. Ej heller i dylika

fall bliva reglerna allmängiltiga. I varje särskilt fall får tydligen i hela dess

vidd till prövning upptagas frågan om den lämpligaste formen för hälsovårdsarbetets

bedrivande inom kommunen samt vägas fördelarna av en utbrytning

mot de därmed förenade nackdelarna, varvid bör beaktas att sönderbrytande

av den kommunala enheten i och för sig icke torde vara eftersträvansvärt,

framför allt icke i åtskilliga smärre delar. Det är här fråga örn en bestämmelse,

vilken, såsom lämplig att tillämpa allenast i vissa undantagsfall,

måste handhavas med stor urskillning.

Över av länsstyrelse vägrad fastställelse bör klagan få föras av kommunen.

Med hänsyn till att, utan särskild föreskrift, stad anses äga rätt att besvära

sig över vägrad fastställelse av sådan hälsovårdsföreskrift, som jämlikt 30 §

hälsovårdsstadgan antagits av stadsfullmäktige, torde ej heller i förevarande

fall erfordras något stadgande angående besvärsrätt utöver dem, som redan

äro meddelade i 60 § hälsovårdsstadgan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

I detta sammanhang har bostadsutredningen diskuterat även det motsatta

spörsmålet, nämligen huruvida ej i vissa fall ett förenande av mycket

små grannkommuner i ett gemensamt hälsovårdsområde borde ske till gagn

för hälsovårdsarbetet eller örn över huvud taget, såsom hälsovårdsstadgekommittén

på sin tid föreslog, primärkommunerna borde avskaffas såsom

hälsovårdsområden och i stället större dylika områden tillskapas. Bostadsutredningen,

som håller före, att ett samarbete smärre kommuner emellan

kan vara av stor betydelse för genomförande av ett planmässigt hälsovårdsarbete

på landsbygden, vill emellertid i avseende härå allenast peka på den

möjlighet, som med tillämpning av 39 § hälsovårdsstadgan erbjuder sig,

att för flera kommuner gemensamt antaga tillsyningsmän för den allmänna

hälsovården. Denna väg bör enligt utredningen prövas, innan ytterligare

åtgärder vidtagas.

Slutligen må här beröras en av bostadsutredningen anvisad ytterligare

möjlighet till effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete. Denna gäller

frågan örn utbildningen av sådana hälsovårdstillsyningsmän, som hälsovårdsnämnd

äger antaga jämlikt 39 § hälsovårdsstadgan. I skrivelse till Kungl.

Maj:t den 1 november 1926 hemställde medicinalstyrelsen på framställning av

svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet örn anvisande av anslag för anordnande

av kurser för utbildande av dylika tillsyningsmän, men ledde denna

hemställan icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Bostadsutredningen har,

då fråga nu är örn åtgärder till förstärkning av den kommunala hälsovårdsorganisationen,

ansett det ligga nära till hands att upptaga spörsmålet örn

utbildning av hälsovårdstillsyningsmännen till förnyat övervägande samt

framhållit, att kommunernas intresse för anställande av tillsyningsmän troligen

skulle ökas, därest sådana med god utbildning och alltså med större

förmåga att göra en gagnande insats på hälsovårdsområdet stöde till buds.

Yttrandena angående bostadsutred
ningens

förslag till ändringar av

35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan.

Det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar har i princip

biträtt bostadsutredningens förslag i nu nämnda delar, örn ock beträffande

förslagens närmare utformning åtskilliga avvikande meningar uttalats.

I en del yttranden hava något eller några av de framlagda förslagen tillstyrkts,

medan andra avstyrkts.

Innan jag ingår härpå, vill jag emellertid återgiva några yttranden, som

kunna sägas mera generellt beröra bostadsutredningens förslag i förevarande

delar och deras allmänna motivering. De yttranden, som här närmast åsyftas,

hava avgivits av bostadssociala utredningens experter och medicinalstyrelsen.

Bostadssociala utredningens experter beröra till en början liälsovårdsstadgekommitténs

år 1915 avgivna förslag till hälsovårdsorganisation,

enligt vilket varje provinsialläkardistrikt respektive extra provinsialläkar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

distrikt skulle utgöra ett bälsovårdsområde med eu hälsovårdsnämnd, bestående

av vederbörande tjänsteläkare som självskriven ledamot, en av länsstyrelsen

förordnad landsstatstjänsteman samt fem av landstinget valda

ledamöter. Härefter yttra experterna i huvudsak följande:

Erfarenheten gåve föga anledning till förhoppning, att av bostadsutredningen

föreslagna anordningar, huru värdefulla de än i och för sig kunde vara, skulle

komma att medföra önskvärd effektivisering. T)e tvenne huvudgrunder, som

framför andra hindrat hälsovårdsnämnderna att igångsätta ett effektivt arbete,

nämligen dels svårigheten att i smärre kommuner finna lämpliga, representanter,

dels hälsovårdsnämndernas lokala bundenhet, bleve nämligen

icke genom bostadsutredningens förslag rubbade. Båda nämnda olägenheter

syntes enligt experternas mening neutraliseras genom en lösning i den riktning,

som angåves i hälsovårdsstadgekommitténs förslag av år 1915. Bostadsutredningen

anförde själv, att ett sönderbrytande av kommuner i allmänhet

icke vore eftersträvansvärt, framför allt icke i smärre enheter. Men bostadsutredningen

hade icke anfört något skäl, som talade emot ett sammanslående

av flera kommuner till ett liälsovårdsdistrikt i enlighet med den utvecklingstendens,

som på andra sociala områden för närvarande gjorde sig starkt

gällande. Det förefölle knappast rationellt att med anledning av att en liten

kommun icke kunde ensam uppbära en hälsovårdsnämnd, låta dess invånare

alldeles sakna denna förmån, isynnerhet då, såsom bostadsutredningen själv

anfört, dessa små eller fattiga kommuner ofta nog vore i behov av åtgärder

för folkhälsans höjande. Enligt bostadsutredningens förslag skulle ungefär

2/3 av landsbygdens befolkning komma att sakna särskild hälsovårdsnämnd.

Enligt reservantens förslag skulle ett väsentligt större antal kommuner förpliktigas

att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd. Men ej ens i de kommuner,

där särskild hälsovårdsnämnd komme att tillsättas, kunde arbetet principiellt

sett kunna förväntas komma att ur effektivitetssynpunkt skilja sig

från nuvarande förhållanden.

Örn det icke kunde anses tillrådligt att på en gång överlämna samtliga

ärenden enligt hälsovårdsstadgan till hälsovårdsnämnd, tillsatt i enlighet

med förslaget av år 1915, skulle man kunna tänka sig att försöksvis till

sådan nämnd endast överlämna bostadsärendena och låta den fungera såsom

en bostadsnämnd, medan de gamla hälsovårdsnämnderna (respektive kommunalnämnderna)

med de förändringar, som föresloges av bostadsutredningen

och som tvivelsutan innebure förbättringar, handhade övriga hälsovårdsärenden.

Personantalet i den av hälsovårdsstadgekommittén föreslagna

hälsovårdsnämnden vore emellertid väl stort. Antalet av de av landstinget

valda ledamöterna syntes utan skada kunna nedsättas från fem till tre, varvid

de tvenne återstående skulle fungera såsom suppleanter. Provinsialläkaren

boinie helst vara självskriven ordförande och föredragande, men i

varje fall föredragande. Med en sådan anordning skulle varje nämnd få

tillgång till behövlig medicinsk sakkunskap. Den lokala bundenheten skulle

vara mindre, den diskretionära prövningen från fall till fall skulle vara mera

likformig och antalet ärenden så pass stort, som vore nödvändigt för vinnande

av en viss lämplig praxis. Den allmänna organisationen syntes också kunna

komma att arbeta på ett mycket effektivare sätt. Erforderlig byggnadsteknisk

sakkunskap kunde lämpligen tillgodoses genom anlitande av den i

98 § byggnadsstadgan omförmälde lokale byggnadskonsulenten eller, örn

sådan ej funnes, av en för länet anställd bostadskonsulent.

Medicinalstyrelsen erinrar, att styrelsen på sin tid tillstyrkte hälsovårdsstadgekommitténs

förenämnda förslag och till stöd därför bland annat

uttalade:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 213.

För styrelsen vore det uppenbart, att en utveckling av hälsovården på

landsbygden och ett tillfredsställande ordnande av landsbygdens sanitära

förhållanden ovillkorligen krävde en ändamålsenligare och för sitt värv bättre

kvalificerad organisation än den nuvarande. Med allt erkännande av det

plikttrogna arbete, som många av våra kommunalnämnder nedlagt på lösandet

av hälsovårdsfrågor, och utan att förbise det ökade intresse, som dessa frågor

under årens lopp allt mer och mer ingivit dessa kommunala myndigheter,

vore det dock tydligt, att kommunalnämnderna med deras mångahanda andra

maktpåliggande uppgifter som regel icke vore fällt ägnade att på egen hand

ombesörja här ifrågavarande angelägenheter. Därtill saknade de, bland annat,

den nödiga sakkunskapen. Erfarenheterna bland tjänsteläkarna hade för övrigt

visat, att. dessa nämnders arbete för allmän hälso- och sjukvård oftast inskränkt

sig till ingripande vid epidemiska sjukdomar. För förvärvande av

nödig erfarenhet och praktisk rutin vore det icke mindre önskligt, att hälsovårdsnämndernas

verksamhetsområden icke tillmättes för knappa. Den av

kommittén föreslagna indelningen efter provinsial- respektive extra provinsialläkardistrikt

vöre enligt styrelsens uppfattning väl funnen, icke minst med

hänsyn till tjänsteläkarens självskrivenhet till ledamotskap i nämnden. Skulle

i ett eller annat fall hälsovårdsdistriktet bliva alltför stort och betungande

ePer...På'' gfund av särskilda förhållanden behöva delas, borde dock möjlighet

till jämkning i distriktsindelningen finnas beredd i hälsovårdsstadgan.

Medicinalstyrelsen tillägger, att sedermera vunnen erfarenhet enligt styrelsens

förmenande givit styrelsen rätt i dess nyss återgivna principella uppfattning.

Styrelsen hade därför icke anledning att ändra sin ståndpunkt beträffande

behovet av större hälsovårdsområden än primärkommunerna. Styrelsen

framhåller emellertid samtidigt, att en dylik anordning förutsatte så

pass stora omändringar av vår nuvarande hälsovårdsorganisation, att spörsmålet

borde bli föremål för särskild utredning, som snarast borde igångsättas.

De ändringar, som vore ''erforderliga för ett bättre tillgodoseende av

bostadshygienen, borde dock genomföras utan att avvakta resultatet av denna

utredning. Från denna utgångspunkt har styrelsen ock i huvudsak tillstyrkt

bostadsutredningens förslag.

Däremot avstyrker styrelsen det av bostadssociala utredningens experter

framförda förslaget att under tiden intill dess nu ifrågasatta hälsovårdsnämnder

för större hälsovårdsområden blivit verklighet, tillskapa en provisorisk

»bostadsnämnd» med ett arbetsfält motsvarande provinsialläkardistrikten,

främst av hänsyn till svårigheten att avgränsa bostadsärendena

från övrig hälsovårdsverksamhet. En tillfredsställande handläggning av ett

flertal bostadsärenden komme nämligen enligt styrelsen att ingripa på områden,

som läge utanför bostadsnämndens uppgift, sådan man tänkt sig

denna organiserad. Det syntes därför styrelsen riktigast, att frågan örn den

närmare utformningen av de organisatoriska frågorna i detta sammanhang

finge sin lösning utan något provisorium i samband med av styrelsen föreslagen

utredning av hela frågan örn förändring av hälsovårdsområdenas omfattning.

Jag övergår härefter till de mot bostadsutredningens olika förslag riktade

erinringarna av mera speciell natur.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majlis proposition nr 213.

Förslaget om särskild hälsovårdsnämnd i större kommuner oell särskild

föredragande för liälsovårdsärenden i mindre kommuner bär i allmänhet

rönt välvilligt mottagande. Beträffande gränsen mellan större och mindre

kommuner i förevarande hänseende hava dock åtskilliga uttalat sin anslutning

till ledamoten Abel Anderssons reservation. Så är fallet med bland andra

länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vidare vissa landsting,

förste provinsialläkare, hushållningssällskap i nu nämnda län ävensom statens

egnahemsstyrelse, svenska lantarbetareförbundet och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har alternativt

yrkat, att gränsen sättes vid 2,000 invånare. Samma gräns föreslås av länsstyrelsen

i Malmöhus län och förste provinsialläkaren i Stockholms län, av

den senare med tillägg, att länsstyrelsen bör äga förordna örn särskild hälsovårdsnämnd

i kommun med mindre än 2,000 invånare. Från något håll har

ock framkommit förslag att fastställa gränsen vid 1,000 invånare.

Några myndigheter, nämligen förste provinsialläkarna i Jönköpings,

Kristianstads och Norrbottens län, hava ansett särskild hälsovårdsnämnd

vara av den vikt, att sådan borde införas i varje kommun, oavsett

folkmängden. Å andra sidan hava i vissa yttranden uttalats önskemål örn

uppmjukning av den föreslagna skyldigheten att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd

i kommun med mer än 3,000 invånare. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser sålunda, att dispens från nämnda skyldighet bör

kunna meddelas, exempelvis där kommunalnämnd utser särskilda hälsovårdskommitterade

eller liälsovårdskontrollen eljest kan anses personligen väl tillgodosedd.

Jämväl förste provinsialläkaren och landstinget i Gävleborgs

län framhåller önskvärdheten av dispensmöjlighet i förevarande hänseende.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län förmenar, att behovet

och ej folkmängden i och för sig bör vara avgörande för tillsättande

av särskild hälsovårdsnämnd.

Några hushållningssällskap gå ännu längre och bestrida behovet av särskild

hälsovårdsnämnd utöver vad gällande bestämmelser medgiva. Hushållningssällskapet

i Gävleborgs län yttrar härutinnan bland annat:

Ehuru det kunde synas fördelaktigt att fördela den kommunala förvaltningens

olika grenar på särskilda nämnder eller kommittéer för varje gren,

såsom skett med fattigvård, barnavård, pensionsväsendet och arbetslöshet

m. m., hade dock erfarenheten visat att detta medförde, utom ökade administrationskostnader,

en fördyring av den kommunala omvårdnaden. Möjligen

kunde denna fördyring hava sin grund uti, att förefintliga verkliga

behov bleve bättre tillgodosedda, men erfarenheten hade även visat, att dylik

desorganisation i förvaltningen lämnat rika tillfällen för mindre samvetsgranna

personer att tillskansa sig bidrag och understöd från flera hall, utöver

vad gällande lagar avsåge. Benna erfarenhet hade ock föranlett förslag

örn sammanförande av den sociala hjälpverksamheten till en nämnd. Genom

förvaltningens uppdelning minskades icke heller kommunalnämndens arbete

i motsvarande grad, enär kommunalnämnden såsom centralorgan för kommunens

ekonomiska förvaltning icke blott bereddes svårigheter att fylla

denna sin uppgift utan indirekt förhindrades däri, då varje nämnd såsom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majas proposition nr 213.

ansvarig för sin speciella uppgift ställde fordran på att få sina krav tillgodosedda.

Att i en tid då allmänheten genom skolor och på mångahanda

andra sätt bereddes upplysning såväl i allmän hygien som i andra därmed

sammanhängande frågor, vilken upplysning även visat sig lämna goda resultat,

tillskapa ännu ett obligatoriskt särskilt organ för den gren av kommunala

förvaltningen, varom nu vore fråga, torde därför knappast kunna

sägas vara förestavat av behovet.

Beträffande hälsovårdsnämndens sammansättning har från olika håll, särskilt

byggnadsstyrelsen och arkitektföreningen, hävdats angelägenheten

av att den byggnadstekniska sakkunskapen bleve nöjaktigt tillgodosedd

i nämnden, antingen sfi att kompetent person invaldes i nämnden att

där vara föredragande för bostadsärenden eller så att för ändamålet anlitades

en utomstående expert. Förste provinsialläkaren i Norrbottens

län anser, att tjänsteläkare eller, örn hinder därför möter, annan läkare

obligatoriskt bör vara ledamot av nämnden, medan förste provinsialläkaren

i Hallands län betonar önskvärdheten av att tjänsteläkaren obligatoriskt

kallas till hälsovårdsnämndens sammanträden, vilket nu endast mera

sällan skedde. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar ett av f. d.

förste provinsialläkaren därstädes tidigare framlagt förslag, att hälsovårdsnämnden

skulle bestå av representanter, förfarna i 1) kommunala ärenden

och kommunens ekonomi, 2) barnavårdsärenden, 3) fattigvårdsärenden, 4)

skolärenden och 5) rödakorsangelägenheter, där rödakorskrets finnes. Avsikten

med denna sammansättning angives vara att dels underlätta samarbetet

med andra nämnder inom kommunen och tillföra hälsovårdsnämnden

nyttig erfarenhet dels ock åstadkomma ett centralt organ för hälsovård och

förebyggande åtgärder inom kommunen, ett organ, som nu saknades men

vore av behovet starkt påkallat.

Nämnas må i detta sammanhang, att svenska landskommunernas

förbund förordar till övervägande, huruvida icke i kommun, där bvggnadsnämnd

finnes, denna nämnd och hälsovårdsnämnden skulle kunna förenas i

en och samma nämnd, detta för undvikande av eljest förekommande dubbelarbete.

Åtminstone borde rätt till dylik sammanslagning medgivas. Under

alla förhållanden borde samarbete med tillgänglig byggnadsteknisk sakkunskap

anordnas.

Från några håll har ifrågasatts lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen

örn särskild föredragande för hälsovårdsärenden. Förste provinsialläkaren

i Älvsborgs län framhåller, bland annat, att en dylik bestämmelse

bleve en ren papperskonstruktion med hänsyn till svårigheten

att i mindre kommuner erhålla kompetent person såsom föredragande. Å

andra sidan anser svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, att föredragande

ledamot bör utses i alla kommuner, alltså även där särskild hälsovårdsnämnd

tillsatts.

Yad härefter angår förslaget örn möjlighet att utbryta viss del av kommun

till särskilt hälsovärdsområde, har även detta i stort sett tillstyrkts i de

avgivna yttrandena. Ett flertal myndigheter hava emellertid uttalat betänkligheter

emot en bestämmelse av detta innehåll.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Medicinalstyrelsen Ilar sålunda från sin principiella utgångspunkt för

hälsovårdens effektivisering —- större hälsovårdsområden — funnit en dylik

bestämmelse mindre lämplig samt betonat angelägenheten av att uppdelning

av nuvarande små hälsovårdsområden medgåves endast under alldeles särskilda

undantagsförhållanden.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det icke kan vara lämpligt

att sönderbryta den kommunala enheten och därigenom minska möjligheten

för ett centralt kommunalt organ, i detta fall hälsovårdsnämnden, att i

ett sammanhang överblicka alla hithörande frågor och lösa dem på det för

kommunen lämpligaste sättet. Något behov av den föreslagna bestämmelsen

hade icke gjort sig gällande i Stockholms län. Där det ansetts påkallat, att

strängare bestämmelser i hälsovårdsavseende skulle gälla för visst område

av en kommun, hade antingen särskild hälsovårdsordning fastställts för området

eller ock i en för hela kommunen antagen hälsovårdsordning sådana

strängare bestämmelser införts särskilt för området. I båda fallen hade

ingen svårighet förefunnits för kommunens hälsovårdsnämnd att övervaka

bestämmelsernas tillämpning. Att märka vore även, att i Stockholms län

med dess särskilt rörliga befolkning områden, för vilka strängare bestämmelser

erfordrades, hastigt kunde utvidgas till sina gränser. Kommunens

hälsovårdsnämnd vore då givetvis mest ägnad att kunna iakttaga ett sådant

förhållande och träffa på grund därav erforderliga åtgärder. Härtill komme,

att länsstyrelsernas arbetsbörda skulle ökas genom nödvändigheten att arbeta

med ytterligare ett antal kommunala nämnder. Länsstyrelsen betonar

till sist, att örn den föreslagna bestämmelsen godtoges, borde det uttryckligt

understrykas, att densamma vore avsedd att tillämpas endast i

undantagsfall.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser av liknande skål

bestämmelsen i fråga onödig.

Landstinget i Gävleborgs län hyser betänkligheter mot ifrågavarande

bestämmelse framför allt ur den synpunkten, att den motverkade en önskvärd

utveckling mot centralisering i det kommunala arbetet.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Värmlands län medgiva

visserligen, att med en delning av här ifrågasatt art hälsovårdsarbetet i

vissa fall skulle kunna förbättras inom de skilda delarna av en kommun, men

framhålla samtidigt, att vinsten realiter icke bleve så stor, örn den utbrutna

delen icke finge självständig ekonomisk myndighet. Eljest bleve nämligen

den särskilda hälsovårdsnämndens förslag helt beroende av kommunalnämndens

ekonomiska bestämmanderätt, och erfarenheten utvisade, att även de

minsta utgifter ofta vägrades av denna myndighet. Därtill komme en annan

nackdel. I det tätare bebyggda området, där ofta svårighet rådde att skaffa

vatten, ordna avlopp etc., komme, därest området icke hade någon ekonomisk

myndighet, envar att ordna för sig, ofta oi>raktiskt och med stora kostnader,

och ville sedan i regel icke bidraga till en planenlig lösning av vatten-

och avloppsledning för hela samhället. Denna fråga vore sa viktig, att

don borde göras till föremål för särskild utredning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län slutligen förmenar, att

utbrytning av liälsovårdsområde ej sällan komme att stöta på praktiska

svårigheter, därest det utbrutna området vore avsett att utgöra en ekonomisk

enhet.

Från ett håll, nämligen Blekinge läns landsting, har såsom en av

bostadsutredningen förbisedd anledning till hälsovårdsnämndernas ringa

aktivitet på bostadsvårdens område framhållits frånvaron av ekonomiskt

vederlag åt ledamöterna för bostadshygieniska förrättningar. Härvid erinras,

att förhållandena på landsbygden ställa avsevärt större krav på den enskilde

ledamotens tid och offervilja än i städerna samt att det under sådana omständigheter

knappast vore att förundra sig över, att det bostadshygieniska

arbetet på landsbygden icke nått den utveckling, som avsetts. Det borde

därför tagas under övervägande, örn icke åtminstone dagtraktamente och

reseersättning kunde tillerkännas hälsovårdsnämndernas ledamöter vid förrättningar

av hithörande slag.

I ett par yttranden har jämväl berörts frågan örn utbildande och anställande

av särskilda liälsovårdstill''syningsmån. Medicinalstyrelsen betonar

sålunda, att med de krav, man numera ställde på hälsovården, behovet av

dylika tillsyningsmän blivit alltmer uppenbart samt att frågan örn utbildningen

av ett ökat antal hälsovårdstillsyningsmän icke syntes kunna tillfredsställande

ordnas utan ingripande från statens sida. Även hälsovårdstjänstemannaförbundet

har understrukit nödvändigheten av ökade utbildningsmöjligheter

för ifrågavarande slag av tillsyningsmän. Tillsyningsmännen

borde emellertid enligt förbundets bestämda mening anställas av landstingen

och ej av primärkommunerna, därest tillsyningsmännen skulle kunna

givas full sysselsättning och i övrigt en rationell hälsovårdstillsyningsorganisation

ernås.

Bostadsutredningens förslag till ändringar i 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan

åsyfta som nämnts en effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete.

Bostadsutredningen har nämligen funnit, att hälsovårdsnämnderna på

många håll icke ägnat bostadsförhållandena eller över huvud taget den allmänna

hälsovården tillräcklig uppmärksamhet.

Det torde icke kunna förnekas, att hälsovårdsnämnderna i allmänhet icke

kommit att motsvara de förväntningar, som vid tillkomsten av 1919 års

hälsovårdsstadga ställts å dem såsom hälsovårdande organ inom kommunerna.

Anledningen härtill torde till en del vara att söka i själva hälsovårdsorganisationen

sådan densamma hittills utvecklat sig. Blott i ett jämförelsevis

ringa antal kommuner har särskild hälsovårdsnämnd tillsatts. I det stora

flertalet kommuner har således hälsovårdsärendena handhafts av nämnder,

som icke haft hälsovårdsfrågornas behandling till huvuduppgift och därför

ej heller utsetts med särskild hänsyn härtill. Men även på annat håll

lärer anledningen vara att finna till det ringa initiativ, som hittills förekommit

från hälsovårdsnämndernas sida, särskilt för förbättring av bo
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 213.

stadsförhållandena på landsbygden. I åtskilliga fall torde nämligen ekonomiska

hinder legat i vägen för åtgärders vidtagande. Hälsovårdsnämnderna

hava säkerligen ej sällan måst se genom fingrarna med svåra missförhållanden

på grund av de konsekvenser ett ingripande från deras sida skulle

komma att medföra för bostadsinnehavaren. Dessa hinder av ekonomisk

natur torde dock numera hava väsentligen minskats tack vare statsmakternas

beredvillighet att med lån och bidrag av statsmedel stödja byggnadsverksamhet

och förbättring av bostäder på landet. Emellertid lärer denna understödsverksamhet

å andra sidan ställa ökade krav på att sakkunskap i hithörande

frågor är vederbörligen företrädd i hälsovårdsnämnderna.

Under utredningen i ärendet Ilar även från flera håll framhållits betydelsen

av att åtgärder vidtoges till förstärkande av hälsovårdsmyndigheterna

på landsbygden. Olika vägar härutinnan hava ock anvisats. Av bostadssociala

utredningens experter har förordats en lösning i den riktning, som

angavs i hälsovårdsstadgekommitténs förslag av år 1915. Enligt detta förslag

skulle, såsom tidigare nämnts, varje provinsialläkardistrikt utgöra ett

hälsovårdsområde med en hälsovårdsnämnd, bestående av vederbörande

provinsialläkare eller extra provinsialläkare såsom självskriven ledamot, en

av länsstyrelsen förordnad landsstatstjänsteman samt fem av landstinget

valda ledamöter. Såsom ett provisorium under tiden till dess en sådan omorganisation

kunnat genomföras har av experterna föreslagits inrättandet

av en bostadsnämnd, som skulle tillsättas huvudsakligen på sätt hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit örn hälsovårdsnämnd men till vilken endast

.skulle överlämnas bostadsärendena, medan de övriga hälsovårdsärendena

såsom hittills skulle handhavas av hälsovårdsnämnderna. Medicinalstyrelsen,

som på sin tid i huvudsak biträdde hälsovårdsstadgekommitténs

förslag, har förklarat sig alltjämt intaga samma ståndpunkt beträffande behovet

av större hälsovårdsområden än primärkommunerna. Emellertid har

styrelsen tillika framhållit, att en dylik anordning förutsatte så pass stora

omändringar av vår nuvarande hälsovårdsorganisation, att spörsmålet borde

bli föremål för särskild utredning, och att de ändringar, som vore erforderliga

för ett bättre tillgodoseende av bostadshygienen, borde genomföras utan

att avvakta resultatet av denna utredning. Experternas förslag att i avbidan

på omorganisationens genomförande inrätta bostadsnämnder har medicinalstyrelsen

funnit sig böra avstyrka främst av hänsyn till svårigheterna att

avgränsa bostadsärendena från övrig hälsovårdsverksamhet.

Från något håll har föreslagits en anordning, enligt vilken den medicinska

sakkunskapen skulle tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna, och liknande

förslag har jämväl framställts i fråga örn den byggnadstekniska sakkunskapen.

Förslag har ock framkommit om förening av byggnadsnämnd,

där sådan finnes, med hälsovårdsnämnden, ävensom örn samarbete mellan

hälsovårdsnämnden och tillgänglig byggnadsteknisk sakkunskap.

Att nu söka genomföra en så vittgående omläggning av hälsovårdsorganisationen,

som förordats av bostadssociala utredningens experter, kan tyd
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl Majus proposition nr 213.

ligell ej komma ifråga. Provinsialläkar- oell extra provinsialläkardistrikten

torde, såsom de för närvarande äro reglerade, föga lämpa sig såsom enheter

för en indelning i hälsovårdsområden. En genomgående omreglering av dessa

distrikt måste sålunda först och främst komma till stånd. Men härför är

en tidskrävande utredning av nöden. Innan en sådan utredning föreligger,

lärer det ej ens vara möjligt att taga ståndpunkt till lämpligheten av experternas

förslag.

Emellertid torde möjligheter föreligga att inom den nuvarande organisationens

ram uppnå en tillfredsställande förstärkning av hälsovårdsnämnderna

på landsbygden. Av de förslag, som härutinnan framkommit, synes mig i

första rummet böra beaktas bostadsutredningens förslag örn obligatorisk särskild

hälsovårdsnämnd i större kommuner. Vid tillsättande av en nämnd med

uteslutande hälsovårdande uppgifter kan nämligen sammansättningen bestämmas

främst av sanitära hänsyn. De krav, som framställts på att såväl medicinsk

som byggnadsteknisk sakkunskap skola tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna,

torde härmed kunna anses bli tillbörligt tillgodosedda. Tillgång

till personer med sådan sakkunskap lärer numera finnas i de flesta större

kommuner. Där så ej är fallet, torde svårighet ej behöva möta mot anordnande

av samarbete med sakkunnig person utom kommunen. Bostadsutredningens

förslag i förevarande hänseende har även i allmänhet vunnit tillstyrkan.

Från några håll har dock invänts, att behov av särskild hälsovårdsnämnd

utöver vad gällande bestämmelser medgåve ej funnes och att

en ytterligare splittring av den kommunala förvaltningen på särskilda

nämnder lätt kunde leda till fördyring av den kommunala omvårdnaden.

Gällande bestämmelser innebära väl icke något hinder mot tillsättande

av sådan nämnd, där behov därav verkligen föreligger, men har den av

bostadsutredningen företagna undersökningen just visat, att särskild hälsovårdsnämnd

ej blivit tillsatt i den utsträckning, som varit av behovet påkallad.

Beträffande farhågan för fördyring av den kommunala omvårdnaden

lärer en ökad sakkunskap hos hälsovårdsnämnderna icke behöva leda

i en sådan riktning.

Även enligt min mening böra således åtgärder vidtagas för att särskild hälsovårdsnämnd

tillsättes i väsentligt större utsträckning än hittills varit fallit.

Att såsom från något håll påyrkats införa en sådan organisation i samtliga

kommuner torde ej kunna komma ifråga. I mindre kommuner lärer väl blott

undantagsvis behov föreligga av särskild hälsovårdsnämnd. Däremot anser

jag, att nödig effekt ej skulle vinnas, därest — såsom flertalet av bostadsutredningens

ledamöter föreslagit —- särskild hälsovårdsnämnd göres obligatorisk

blott i kommuner med mera än 3,000 invånare. I stället synes det

mig lämpligare att gränsen i förevarande fall sättes vid det invånarantal,

som förordats av reservanten, eller 1,500 personer. Härigenom vinnes

jämväl överensstämmelse med den gräns, som är satt i fråga örn skyldighet

att välja kommunalfullmäktige. Emellertid torde vid en sådan gränsdragning

ej kunna undvikas, att här och var särskild hälsovårdsnämnd

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bleve obligatorisk, utan att egentligt behov därav förefunnes. Detta skulle

kunna inträffa i sådana kommuner, där småbruk oell bondgårdar förhärska.

Med hänsyn härtill och för vinnande av smidighet i systemet, anser jag

möjlighet böra finnas för dylik kommun att erhålla undantag från den allmänna

regeln örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd. Rätten att medgiva

sådant undantag synes mig böra anförtros medicinalstyrelsen såsom

den högsta tillsynsmyndigheten över den allmänna hälsovården i riket.

Undantag torde böra medgivas endast där särskild hälsovårdsnämnd uppenbarligen

ej kan anses fylla något verkligt behov; och bör det ankomma å

medicinalstyrelsen att sörja för fullständig utredning i ärendet, bland annat

genom inhämtande av yttrande av vederbörande länsstyrelse. För hälsovårdsområde

med 1,500 invånare eller därunder bör särskild hälsovårdsnämnd

kunna utses, där så prövas erforderligt.

Även bostadsutredningens förslag örn beredande och föredragande ledamot

för hälsovårdsärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av

kommunalnämnden, synes mig ägnat att leda till en förstärkning av den

hälsovårdande myndigheten i dessa kommuner. Visserligen kan, såsom från

något håll framhållits, i mindre kommun uppstå svårighet att för uppdraget

erhålla person med nödiga kvalifikationer. Men ett ej ringa värde torde

ligga enbart däri, att en ledamot av kommunalnämnden har till särskild

uppgift att ägna sin uppmärksamhet åt de frågor, som röra hälsovården.

Sådan ledamot kan efter hand skaffa sig noggrann kännedom örn gällande

författningsföreskrifter på området och förvärva en ingående praktisk erfarenhet

i hithörande frågor. I flertalet fall torde för övrigt samarbete med

erforderlig sakkunskap låta sig anordnas. Jag har därför ansett mig böra

förorda även detta förslag.

Däremot har jag ej funnit mig kunna godtaga bostadsutredningens förslag

örn tillskapande av möjlighet att utbryta del av kommun till särskilt

hälsovårdsområde. Först och främst synes det mig ej tillrådligt att på detta

sätt taga ett steg i riktning mot mindre hälsovårdsområden, innan möjlighet

föreligger att samtidigt närmare pröva de krav, som från flera håll framställts

i motsatt riktning. Vidare synes det svårt att överblicka de konsekvenser

ett dylikt sönderbrytande av den kommunala enheten skulle kunna

få särskilt beträffande ekonomiska frågor. För övrigt lärer bostadsutredningens

förslag härutinnan bliva av väsentligt mindre betydelse, därest —

såsom jag förordat — särskild hälsovårdsnämnd i regel skall finnas i kommun

med mera än 1,500 invånare.

Med hänsyn till det resultat, vartill jag sålunda kommit vid prövningen

av bostadsutredningens förevarande förslag, skulle ändring av 35 § hälsovårdsstadgan

ej påkallas. Inom socialdepartementet upprättat förslag till

ändring i hälsovårdsstadgan avser därför blott 36 §, däri införts de av mig

förordade bestämmelserna örn särskild hälsovårdsnämnd samt örn beredande

och föredragande ledamot för liälsoärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden

utgöres av kommunalnämnden. Över förslaget bör riksdagens yttrande in
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Majus proposition nr 213.

hämtas. De nya bestämmelserna har jag ansett böra träda i kraft den 1

januari 1936.

Till sist vill jag nämna, att vad bostadsutredningen anfört rörande anordnande

av kurser för utbildning av hälsovårdstillsyningsman synes mig

värt beaktande. Frågan tarvar emellertid närmare utredning, varför med

prövningen av densamma torde få anstå till en senare tidpunkt.

Omorganisation av distriktsvården.

Nuvarande organisation.

Örn den statsunderstödda distriktsvården gälla de bestämmelser, som äro

meddelade i kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag

till avlöning åt distriktssköterskor med däri sedermera genom följande kungörelser

vidtagna ändringar, nämligen den 26 september 1921 (nr 556), den

23 januari 1922 (nr 50), den 8 juni 1923 (nr 196), den 8 maj 1925 (nr 330),

den 16 oktober 1925 (nr 418) samt den 9 maj 1930 (nr 133).

Enligt dessa bestämmelser kan statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor

utgå till såväl landsting som landskommun eller sammanslutning av

landskommuner. För att statsbidrag skall utgå fordras, att medicinalstyrelsen

godkänt plan för vården. Sådan plan skall, då fråga är örn landsting,

omfatta den i landstingsområdet ingående landsbygden i dess helhet. Har

landsting icke genomfört distriktsvård över hela landstingsområdet, kunna

statsbidrag tillkomma kommuner för av dem anordnad distriktsvård. Har

landstinget däremot genomfört distriktsvård på sätt nyss sades och erhållit

statsbidrag till densamma, kan statsbidrag icke tilldelas inom landstingsområdet

belägen kommun, som till äventyrs funnit sig föranlåten att anställa

särskilda sjuksköterskor. Därest emellertid den av landstinget genomförda

distriktsvården allenast avser vissa vårduppgifter, möter ej hinder för kommun

att erhålla statsbidrag för organisation av distriktsvård, som avser andra

uPP£iåer än den av landstinget anordnade vården. Inom ett landstingsområde

kan alltså distriktsvården vara anordnad på ettdera av följande tre sätt.

Antingen kan landstinget ha hand om hela denna vård eller kunna kommunerna

eller vissa av dem, var för sig, anordna dylik vård eller också kan

landstinget anställa sköterskor för speciella uppgifter, medan kommunerna

anställa andra sköterskor för andra uppgifter. För närvarande finnes exempel

på samtliga tre former. Område, inom vilket landsting, landskommun eller

sammanslutning av landskommuner utövar distriktsvård, benämnes sjukvårdsområde.

För ledning av distriktsvården skall inom varje sjukvårdsområde finnas

en styrelse. Vidare skall distriktsvården vara så anordnad, att de däri sysselsatta

sköterskorna stå under förmanskap av provinsial- eller extra provinsialläkare.

Dock kan medicinalstyrelsen på framställning av sjukvårdsområdes

styrelse förordna annan läkare att vara förman för distriktssköterska.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Distriktssköterskas verksamhet skall i regel omfatta icke blott sjukvård i

patienternas hem utan därjämte även socialhygieniska angelägenheter. Sålunda

föreskrives i § 3 mom. 2 av ifrågavarande kungörelse, att statsbidrag

i allmänhet utgår till avlöning endast åt distriktssköterska, vars tjänstgöring

omfattar såväl alla de grenar av sjukvård, vilka kunna utövas i hemmen,

som ock upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård,

bostadsvård och hälsovård. Emellertid må enligt samma författningsrum,

då särskilda skäl därtill föreligga, statsbidrag beviljas för anställning jämväl

av distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss eller vissa

grenar av sådan vård, som nu sagts.

Huvudvikten av distriktssköterskornas verksamhet har hittills även varit

förlagd till sjukvården och deras utbildning har ock varit anordnad med

särskild hänsyn härtill, ehuru under senare tid krav på ökad undervisning i

socialhygien framkommit och i möjligaste mån beaktats. Undervisningen

har meddelats vid statens distriktssköterskeskola.

Distriktssköterskornas löneförmåner skola omfatta en kontant begynnelselön

örn minst 500 kronor för år och en kontant slutlön efter tio års val

vitsordad tjänstgöring örn 700 kronor årligen samt därjämte fri kost, fri

möblerad bostad, fri värme, fritt lyse och fri tvätt eller ock kontant ersättning

för nämnda naturaförmåner. Härutöver äga distriktssköterskorna av bemedlade

personer, av vilka de anlitas för sjukvård eller rådfrågning, erhålla ersättning

enligt taxa, som fastställes av styrelsen för sjukvårdsområdet, så ock reseersättning.

Ersättning enligt taxa utgår dock i många fall ej längre. I allmänhetens

såväl som distriktssköterskornas eget intresse har det nämligen flerstädes

befunnits lämpligare att gottgörelse för dylikt arbete beretts distriktssköterskorna

genom en skälig höjning av lönerna. För förrättningsresor till

och från mindre bemedlade erhåller sköterskan ersättning av sjukvårdsområdet.

Statsbidraget till varje distriktssköterskas avlöning utgår med 500 kronor

örn året. Den 1 juli 1934 voro i det närmaste 700 distriktssköterskebefattningar

tillförsäkrade statsbidrag. Dock hade endast 474 distriktssköterskor

tillsatts. Av dessa äro ungefär hälften anställda av landsting och hälften

av kommuner.

Jämväl den statsunderstödda dispensärvericsamheten faller inom socialhygienens

område. Örn denna verksamhet äro bestämmelser meddelade i kungörelsen

den 8 maj 1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande

av dispensärverksamhet, vilken kungörelse i viss del ändrats genom kungörelse

den 10 maj 1929 (nr 84).

Dispensär, vilken utgöres av upplysnings- och understödsbyrå för tuberkulossjuka,

skall förestås av legitimerad läkare. Är vid dispensären anställd

sjuksköterska, till vars avlöning statsbidrag utgår enligt gällande bestämmelser

angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor, skall dispensären

förestås av den läkare, som enligt samma bestämmelser är förman

för nämnda sjuksköterska.

Dispensiirsköterskas verksamhet är huvudsakligen förlagd till de tuberkulösas

hem och åsyftar att inom dessa åstadkomma hygieniska förbättringar

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ägnade att motverka tuberkulosens spridning. Dispensärsköterska bar sålunda,

bland annat, till uppgift att åt de sjuka förmedla erforderlig vård

vid anstalter eller i hemmet och att vidtaga åtgärder för att barn från tuberkulösa

hem må skyddas mot tuderkulossmitta. Bland sådana åtgärder må

nämnas inackordering av barnen hos friska familjer eller förflyttning till

barnhem o. s. v. Dispensärsköterska har härjämte att lämna upplysningar

och undervisning rörande lämpliga åtgärder till tuberkulösa sjukdomars

förekommande, beträffande bostadshygien, barns uppfödande och vård samt

födans beskaffenhet och tillredning.

Vid dispensär anställda sjuksköterskor skola hava erhållit såväl fullgod

allmän sjukvårdsutbildning som ock undervisning vid särskild dispensärkurs.

Denna specialutbildning är numera densamma som för distriktssköterskor

och meddelas vid statens distriktssköterskeskola.

Dispensärsköterskorna åtnjuta i allmänhet en lön, som står i paritet med

de bäst avlönade distriktssköterskornas.

För dispensärens utgifter, avseende bland annat sjuksköterskearvoden

och resor i dispensärens tjänst, utgår statsbidrag med högst en fjärdedel.

Statsbidrag må dock icke utgå för den del av dispensärens utgifter, som

utgöres av arvode till sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars

avlöning statsbidrag utgår enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag

till avlöning åt distriktssköterskor.

För närvarande omhänderhaves eller understödes dispensär verksamhet

av samtliga landsting utom landstinget i Blekinge län. Sistnämnda landsting

lämnar dock Blekinge läns förening mot tuberkulos särskilt bidrag för

bostadsinspektionens handhavande.

Antalet på landsbygden tjänstgörande dispensärsköterskor utgör för närvarande

i runt tal 230.

Medicinalstyrelsens förslag.

Den allmänna utgångspunkten för medicinalstyrelsens förslag har varit

att med tillhjälp av förefintliga organisationer söka bättre tillgodose de

ökade krav på socialhygien — särskilt i fråga örn moderskaps- och barnavård

samt bostadsvård — som efter världskrigets slut alltmera gjort sig

gällande. Styrelsens förslag äro alltså ej enbart föranledda av bostadsutredningens

förenämnda skrivelse, ehuru givetvis densamma i ej ringa grad

övat inflytande på förslagens slutliga utformande. Såsom åtgärder från det

allmännas sida för en förbättrad s. k. förebyggande vård i förevarande avseenden

har styrelsen föreslagit en omorganisation av distriktsvården och en

omläggning av de däri anställda sjuksköterskornas utbildning.

Huvuddragen av medicinalstyrelsens förslag till distriktsvårdens omorganisation

äro följande.

Enbart landstingen skola vara huvudmän för distriktsvården. Kommuner

och sammanslutningar av kommuner skola alltså i möjligaste mån

avkopplas från sin befattning med hithörande vård. Område, inom vilket

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 33

landsting anordnar distriktsvård, skall benämnas distriksvårdsområde och

en distriktssköterskas verksamhetsområde distrikt.

Såsom centralt organ inom varje distriktsvårdsområde skall fungera en

distriktsvårdsstyrelse, bestående av fem ledamöter, nämligen förste

provinsialläkaren i länet samt tre av landstinget utsedda ledamöter och en

av medicinalstyrelsen utsedd ledamot. En av ledamöterna bör vara kvinna.

Ersättare för ledamöterna skola utses till erforderligt antal. Instruktion

för styrelsen fastställes av landstinget. Den omedelbara tillsynen över distriktssköterskorna

skall liksom hittills åligga provinsial- och extra provinsialläkarna

eller särskilda, av medicinalstyrelsen förordnade läkare.

Distriktsvården skall, såsom även nu är fallet, vara anordnad enligt av

medicinalstyrelsen godkänd plan.

I distriktssköterskas åligganden skall främst ingå upplysande och

rådgivande verksamhet med avseende å barnavård i såväl spädbarns-, koltoch

lekåldern som skolåldern, moderskapsvård i den mån denna ej utövas

av barnmorska, bostadsvård och personlig hälsovård. Hon skall därjämte i

allmänhet ombesörja all sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen. Hinder

möter dock ej att anställa sköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss

eller vissa av nämnda vårdgrenar. Behovet av hemvård vid långvariga sjukdomsfall,

som fordra ständig övervakning och vård genom sjuksköterska, bör

i varje fall tillgodoses genom särskilda ambulatoriska sjuksköterskor. Ät en

distriktssköterska inom varje distriktsvårdsområde må uppdragas att biträda

distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården. Slutligen skall det av

nuvarande dispensärsköterskor bedrivna s. k. fältarbetet (uppspanandet av

tuberkulosfallen, barnprofylaxen, hemmens sanering m. m.), i den män så

lämpligen kan ske, övertagas av distriktssköterskorna. De i anledning härav

för dispensärväsendet överflödiga dispensärsköterskorna skola inordnas i

distriktsvården. Distriktssköterskornas tjänstgöringsförhållanden skola närmare

regleras genom en av medicinalstyrelsen godkänd instruktion.

Distriktens storlek skall så avvägas, att vid fullt utbyggd distriktsvård

i allmänhet en distriktssköterska kommer på omkring 3,000 invånare. Distriktsvården

skall omfatta den i vederbörande landstingsområde ingående

landsbygden jämte städer med högst 3,000 invånare.

Varje distriktssköterska föreslås skola äga i avlöning åtnjuta dels en

kontant begynnelselön av minst 1,800 kronor för år jämte två ålderstillägg,

vartdera å etthundra kronor, efter fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring,

dels ock kostnadsfritt följande naturaförmåner: möblerad bostad jämte erforderlig

köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning för

dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett

rum och kök jämte nödiga uthus. Dessutom skall hon åtnjuta resekostnadsersättning

i den ordning och omfattning, som distriktsvårdsstyrelsen

bestämmer, varjämte hon skall äga rätt till en månads semester årligen.

För varje på dylikt sätt avlönad distriktssköterska föreslås landstingen

skola erhålla statsbidrag med 1,000 (mot nuvarande 500) kronor per år.

Därjämte skola kostnaderna för ålderstilläggen bestridas av statsmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213. 380 35 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Övergången till den nya organisationen är avsedd att försiggå efter

liand. Sålunda skall till av landsting redan anordnad distriktsvård eller

dispensärverksamhet, till vilka enligt gällande bestämmelser statsbidrag

kunnat utgå, sådant bidrag fortfarande kunna utgå, dock endast med 500

kronor för varje sjuksköterskebefattning. Motsvarande skall gälla beträffande

av landskommun eller sammanslutning av landskommuner anordnad distriktsvård,

till vilken statsbidrag redan utgått, dock högst under en tid av fem

år från dagen för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna och under förutsättning

att landsting icke dessförinnan övertagit distriktsvården inom

området. Sjuksköterska, som vid 1933 års början innehade befattning såsom

distrikts- eller dispensärsköterska eller jämlikt äldre bestämmelser ägt

söka och innehava statsunderstödd dispensärsköterskebefattning, skall äga

rätt att innehava anställning som distriktssköterska i den nya organisationen,

dock att sköterska, som icke genomgått statens distriktssköterskeskola,

skall vara skyldig att efter medicinalstyrelsens anvisningar genomgå en för

ändamålet anordnad kompletteringskurs.

I motiveringen till sitt förslag beträffande huvudmanskapet för distriktsvården

framhåller styrelsen, att gällande bestämmelser genom att uppställa

olika grupper av huvudmän i ej ringa mån hindrat en rationell utveckling

av distriktsvården. I sådana län, där landskommuner blivit huvudmän för

distriktsvården, hade denna utvecklats lokalt. Vissa kommuner, särskilt de

större och ekonomiskt mera bärkraftiga, hade kunnat utnyttja statsbidraget

och anordna dylik vård, under det att små eller fattiga kommuner, som

kanske mest vore i behov av socialhygieniska åtgärder, icke mäktat detta.

De på många områden förekommande svårigheterna med samarbete kommuner

emellan hade även härvidlag gjort sig gällande. Styrelsen yttrar vidare:

Den omständigheten, att sjukhusvården är en landstingens angelägenhet

med stora kostnader och förvaltningsbestyr, syntes hava bidragit till att

landstingen på sina håll ställt sig dröjande och tvekande inför uppgifter

på den öppna sjukvårdens område. En dylik uppdelning av huvudmannaskapet

för den slutna och den öppna sjukvården vore dock icke gagnelig

för sjuk- och hälsovården i dess helhet. Under nuvarande förhållanden, då

vissa landsting ställde sig helt utanför den öppna sjukvårdens uppgifter,

sökte kommunerna avlasta så mycket sjukvård som möjligt på landstingens

sjukvårdsinrättningar. Bleve åter landstingen i princip huvudmän även för

distriktssjukvården, komme den slutna och den öppna sjukvården att närmare

knytas samman. En mera av sociala än medicinska indikationer föranledd

sjukhusvård skulle ock härigenom kunna inskränkas. Vid en jämförelse

mellan å ena sidan ett landstings kostnader för anläggningen av en

sjukhusplats och dess underhåll med å andra sidan kostnaden för en distriktssköterskas

avlöning torde — med beaktande av de många fördelarna av en

rationell distriktsvård — några grundade ekonomiska betänkligheter icke

längre kunna anföras såsom skäl för landstingens tvekan att åtaga sig huvudmannaskapet

för ifrågavarande vårdform. På anförda skäl funne medicinalstyrelsen

såsom ett nytt villkor för erhållande av statsbidrag till distriktsvård

böra föreskrivas, att landstingsområde skall utgöra distriktsvårdsområde

och landsting vara huvudman för vården.

Vad angår utvidgning av distriktssköterskans verksamhet på m o der skap soch

barnavårdens område, erinrar styrelsen till en början örn den försöks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 2lii.

verksamhet rörande för- och eftervård vid barnsbörd, som för närvarande

bedrives under styrelsens överinseende. Styrelsen framhåller, att något

slutgiltigt omdöme örn denna försöksverksamhet ännu icke kan fällas, men

att styrelsen med ledning av en i de olika försöksdistrikten verkställd inspektion

kommit till den uppfattningen, att distriktsorganisationen finge anses

lämplig för en vidgad verksamhet på ifrågavarande område under förutsättning,

att distriktens omfång begränsades och sköterskorna erhölle ökad utbildning

i såväl barnavård i allmänhet som barnsjukvård.

Beträffande bostadsinspektion och bostadsvård genom distriktssköterskorna

anför styrelsen följande allmänna synpunkter.

Upplysningsverksamhet angående bostadsvård ingår visserligen redan nu

i distrikts- och dispensärsköterskornas åligganden. Särskilt vid dispensärerna

har i viss utsträckning sjuksköterskornas lämplighet för verksamhet på bostadshygienens

område redan prövats. Dispensärsköterskorna hava — med

sin i stor utsträckning på förebyggande vård inriktade verksamhet^— väl

fyllt sina uppgifter enligt givna riktlinjer för denna verksamhet. Nämnas

må, att dessa uppgifter, förutom upplysande verksamhet rörande bostadens

vård, såsom rådgivning rörande betydelsen av renlighet, städning, vädring

etc. samt övriga sätt att tillvarataga bostäders hygieniska möjligheter, omfatta

rapportgivning till dispensären angående bostädernas beskaffenhet. _ I

dessa rapporter ingår till exempel inom vissa län upprättandet av planskiss

av bostaden med angivande av mått, antal fönster och dessas storlek, väggbeklädnad

samt golvbeläggning, ävensom anmärkande av bristfälligheter såsom

drag, fukt o. dyl. Distrikts- och dispensärsköterskor äro också de inom

den nuvarande hälsovårdsorganisationen verksamma funktionärer, som bostadsutredningen

för närvarande ifrågasatt lämpliga att medverka vid genomförandet

av en förbättrad allmän hälso- och sjukvård å landsbygden. Även

örn någon ny uppgift beträffande bostadshygienen icke skulle komma att

härigenom tilldelas ifrågavarande sjuksköterskor, skulle dock antydda medverkan

från deras sida bliva långt mera krävande och ansvarsfull än det

arbete, dessa sjuksköterskor redan nu utföra för bostadsvården.

Bör en bostadsinspektion, sådan denne utbildats i våra större städer

erfordras i regel funktionärer, som äga — utöver en allmän förmåga att bedöma

beskaffenheten av en byggnad — jämväl så omfattande byggnadsteknisk

kompetens, att de kunna i detalj föreslå erforderliga åtgärder för avhjälpande

av brister hos en byggnad och avfatta sina förslag på sådant sätt att vederbörande

myndighet kan lägga dylika förslag till grund för sina beslut.

Anställdes även på landsbygden specialutbildade, uteslutande för bostadsinspektionen

verksamma befattningshavare, skulle detta självfallet medföra

fördelar. Djupare insikter i bostadshygien och större förtrogenhet med

byggnadstekniska spörsmål äro ägnade att giva ökad auktoritet åt verksamheten

och fylligare underlag för vederbörande myndighets handhavande av

till bostadsinspektionen hörande angelägenheter.

Bör en bostadsinspektion med krav på byggnadstekniskt utbildade organ

skulle ifrågavarande sjuksköterskor endast undantagsvis kunna användas.

Genom bostadsutredningens skrivelse ävensom under överläggningar i ämnet

med representanter för bostadsutredningen har emellertid blivit upplyst, att

bostadsutredningen icke åsyftar en bostadsinspektion med sådan byggnadsteknisk

kompetens som nu antytts. Vad man från dess sida önskar är en

kontinuerlig, på en gång rådgivande och övervakande verksamhet i bostadshygienens

tjänst, med uppmärksamheten fäst på befintliga brister, för att i

den mån dessa brister icke omedelbart efter av sjuksköterskorna givna an
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 213.

visningar kunna avhjälpas, bringa dem till vederbörande myndigheters kännedom.

Med bibehållande av dispensär- respektive distriktssköterskorna nu

åvilande andra uppgifter skulle dessa sjuksköterskors verksamhet även kunna

inrymma från bostadsutredningens sida angivna syftemål.

Tillhör för nöjaktigt uppfyllande av dispensär- och distriktssköterskornas

uppgifter i bostadshygienens tjänst äro, även med denna begränsning, en

förbättrad utbildning och efter den ökade arbetsbördan avpassade tjänstgöringsområden

Sjuksköterskornas verksamhet i detta avseende skulle nämligen

icke enbart inskränka sig till en rådgivning i hemmen. Sjuksköterskorna

måste även kunna nöjaktigt beskriva iakttagna fel och brister samt

vid förefallande behov uppsätta rapport till vederbörande myndighet därom.

De böra, örn så påfordras, kunna biträda den lokala hälsovårdsmyndigheten

vid handläggning av ärenden tillhörande bostadshygienen och äga nog omdöme

att kunna skilja på fall, vilka kunna avhjälpas, utan myndighetens

medverkan, och sådana som påkalla dess ingripande. Större fordringar lär

man icke i detta avseende böra ställa på en funktionär, till vars uppgifter

jämväl skulle höra en mycket omfattande verksamhet på sjuk- och hälsovårdens

områden i övrigt.

Medicinalstyrelsen finner för sin del, att vid ställningstagandet till organisationen

av en bostadsinspektion på landsbygden även andra synpunkter

än de här ifrågavarande funktionärernas kompetens böra tagas under ingående

övervägande. Tänker man sig speciellt för bostadsinspektionen tekniskt

utbildade inspektörer eller inspektriser, torde deras besök, då ekonomiska

hänsyn sannolikt förhindra att ett flertal dylika funktionärer tillsättas för

varje län, bliva ganska sparsamt återkommande. Anförtros däremot sådan

inspektion åt dispensär- respektive distriktssköterskor, kan tillsynen bliva

mera kontinuerlig och desamma uppnå större förtrogenhet med ortsförhållandena

än nyssnämnda byggnadstekniskt utbildade funktionärer. En

organisation med inspektörer av sistnämnda slag komme även att medföra

den olägenheten, att flera offentliga funktionärer skulle för likartade uppgifter

besöka en och samma bostad. Det får icke heller förbises, att begreppet

inspektion i den allmänna uppfattningen framstår såsom något föga

tilltalande.

Nu framlagda synpunkter avse förnämligast verksamheten bland lantbefolkningen.

Erinras ina emellertid örn att verksamheten beträffande bostadshygienen

kan uti tätt bebodda samhällen såsom industricentra o. dyl. -—•

med förhållanden jämförliga med städernas — bliva så omfattande och

krävande, att densamma lämpligen bör anförtros åt särskilda funktionärer

och sålunda en fördelning av det socialhygieniska arbetet på skilda händer

äga rum.

Under förutsättning att kravet på byggnadstekniska insikter för sjuksköterskornas

del icke ställes högre än ovan antytts, synas de bostadshygieniska

uppgifter, som bostadsutredningen åsyftat, kunna anförtros sjuksköterskorna

ifråga. En revision av gällande undervisningsplan för distriktssköterskeundervisningen

med syfte att bibringa ökade kunskaper blir, såsom

förut framhållits, en väsentlig förutsättning för tillskapandet av möjligheter

för sådan medverkan. Aven örn den kommande erfarenheten skulle visa, att

på så sätt utbildade sjuksköterskor icke i önskvärd utsträckning fylla sin

uppgift inom bostadshygienen, har likvisst någon ny organisation icke blivit

tillskapad. Den ökade utbildning, som ansetts erforderlig för sjuksköterskornas

medverkan inom bostadshygienen i antydd utsträckning, måste

emellertid, med hänsyn till den stora betydelse en förbättrad bostadshygien

har för hälsovården i dess helhet, vara erforderlig under alla omständigheter.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Till stöd för sitt förslag, att distriktssköterskorna i viss utsträckning

skola övertaga det av nuvarande dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet,

framhåller styrelsen bland annat, att den socialhygieniska undervisningen

ävensom många viktiga arbetsuppgifter, främst inom harna- och bostadsvården,

äro gemensamma för distrikts- och dispensärsköterskorna. Styrelsen

förmenar ock, att någon djupare artskillnad icke föreligger mellan de båda

sköterskegruppernas arbete än den, att dispensärsköterskornas arbete är inriktat

på en viss sjukdom (tuberkulosen), medan distriktssköterskornas arbetsfält

omfattar alla sjukdomar, samt erinrar, att dispensär- och distriktsvårdsuppgifterna

i Norrbottens län sedan flera år i viss omfattning ombesörjas

av samma funktionärer. Styrelsen yttrar vidare:

En sådan förening av dispensär- och distriktsskötersketjänsterna kan

visserligen tänkas medföra, att det förebyggande tuberkulosarbetet i viss

mån får stå tillbaka i och för tillgodoseendet av andra hithörande uppgifter.

Faran härför kunde antagas bliva större i de län, där tuberkulos mest förekommer.

Emellertid visar erfarenheten från Norrbottens län, där lungsotsfrekvensen

är den största i riket, att dispensärsköterskornas arbetsuppgifter

väl kunna förenas med distriktssköterskornas åligganden utan väsentligt förfång

för de förra. Styrelsen vill dock icke göra gällande, att erfarenheterna

från nämnda län helt undanröja farhågan att, där stark lungsotsfrekvens

förefinnes, en sammanslagning av nämnda art kan bliva ett men för den ena

eller andra vårdgrenen. Län finnas emellertid (till exempel Södermanlands

län), där dispensärernas arbete minskat, i den grad, att en inskränkning av

dispensärsköterskornas antal är starkt ifragasatt, för sa vitt de icke kunna

tilldelas även andra arbetsuppgifter inom hälsovårdens område. I vissa

andra län i rikets södra del, vilka beträffande tuberkulosens ringa förekomst

kunna jämföras med Södermanlands län, torde, därest icke några oberäknade

förändringar i tuberkulosens frekvens uppkomma, dispensär- och distriktsvården

kunna ombesörjas av samma funktionärer utan att likväl några arbetsuppgifter

kunna antagas bliva lidande.

En av huvudförutsättningarna för att dispensär- och distriktsvården lämpligen

skall kunna förenas hos en och samma sjuksköterskegrupp är emellertid,

att ledningen för dispensär- och distriktsvården inom ett distrikt ligger

hos samme läkare. I det stora flertalet län möter dock härför inga svårigheter,

enär vederbörande tjänsteläkare tjänstgör inom såväl distrikts- som

dispensärvården.

Såsom allmän bakgrund till sitt förslag att hos en och samma sköterska

förena så många uppgifter inom både hälso- och sjukvård framhåller

styrelsen, att det i praktiken icke torde vara möjligt att strängt skilja på

sjukvårdande och hälsovårdande verksamhet, enär de bada verksamhetsformerna

vore nära förbundna med varandra, samt att det flerstädes visat

sig vara lättast, att vid de tillfällen, då sjukdom i hemmen förelegat, komma

i sådan förbindelse med befolkningen, som erfordras för att få densamma

att inse vikten och betydelsen av förebyggande åtgärder jämväl inom

den allmänna hälsovårdens område. Styrelsen påpekar vidare, att besök

på ett oell samma ställe av ett flertal olika funktionärer vore ägnat att

väcka motvilja och även förvirring, därest mot varandra stridande råd och

anvisningar meddelades av olika funktionärer angående för skilda verksamhetsgrenar

gemensamma eller närliggande spörsmål. Medicinalstyrelsen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

anser att, särskilt då det gäller landsbygden, en inom ett visst begränsat

område verksam och för samtliga uppgifter gemensam befattningshavare är

att föredraga. Aven örn specialutbildningen inom de olika grenarna i viss

mån måste inskränkas, uppvägdes denna svaghet av de praktiska fördelar,

enhetligheten i sig innebure. Styrelsen hade icke heller bortsett från att

olägenheter kunde uppstå så tillvida att t. ex. sjukvården kunde fånga

sköterskans intresse till men för hennes socialhygieniska verksamhet eller

tvärtom, men risken härför syntes dock styrelsen minskas därigenom att

sköterskans utbildning bleve väl avvägd med hänsyn till de olika arbetsuppgifterna.

I fråga örn distriktens storlek yttrar styrelsen bland annat:

Erfarenheten har givit vid handen, att sjuksköterskorna i stora distrikt

varit i mindre utsträckning ixpptagna av arbete, särskilt inom den förebyggande

vården, än samma funktionärer i mindre distrikt. Detta har särskilt

varit fallet där sjuksköterskans station varit förlagd till en stad. I ett sådant

distrikt med stor ytvidd har det i vissa fall förekommit, att sjuksköterskans

arbetstid i stor utsträckning upptagits av långvarig sjukvård i hemmen,

ofta hos andra sjuka än de obemedlade. Följden härav har blivit att

fattiga och i utkanten av distrikten boende personer endast tillfälligtvis

kommit i åtnjutande av sjuksköterskans hjälp och biträde. Den kommitté,

som på sin tid hade utredningen rörande ordnandet av distriktsvården

örn hand, beräknade, att distrikten i genomsnitt skulle komma att omfatta

3,000 invånare. Erfarenheten har ock visat, att i distrikt av ungefär denna

storlek sjuksköterskornas verksamhet gjort sig bäst gällande. Beräknas

sammanlagda antalet invånare på landsbygden, inklusive städer örn högst

3,000 invånare, uppgå till något mera än 4 miljoner, blir med nyssnämnda

proportion — en distriktssköterska på omkring 3,000 invånare — det för

hela landet erforderliga antalet distriktssköterskor omkring 1,400. På sina

håll och särskilt i kommuner med industriella anläggningar torde man möjligen

komma att påfordra mindre distrikt, sådana som redan nu förekomma,

under det att distrikt av annan typ lämpligen böra göras större än det ovan

angivna genom snittsdistriktet.

Styrelsen tillägger, att då vederbörande provinsialläkare i allmänhet äro

distriktssköterskornas förmän, bör provinsialläkardistrikten i möjligaste mån

tagas till utgångspunkt för distriktsindelningen. Därigenom undvikes, att

en sköterska får flera förmän, varjämte distriktsvårdens utbyggande även i

övrigt underlättas.

Yad angår distriktssköterskans avlöningsförmåner erinrar^styrelsen,

att vid den tidpunkt, då nuvarande avlöningsförmåner bestämdes, betraktades

distriktssköterskans verksamhet delvis såsom en form av välgörenhet.

En efter hand uppkommen förändrad uppfattning av sjukskö terskeverksamhetens

natur ävensom förändrade förhållanden på lönemarknaden

hade emellertid återverkat på distriktssköterskornas löner och i viss mån

stegrat dessas belopp. Ett försök att beräkna den genomsnittliga nivå, vid

vilken de kontanta lönerna för närvarande läge, försvårades av olika omständigheter.

Styrelsen hade emellertid med beaktande av samtliga omständigheter

beräknat, att ifrågavarande sköterskor för närvarande uppbure

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 213.

en kontant begynnelselön, exklusive bostadsförmån men inberäknat ersättning

enligt taxa, av i genomsnitt 1,800 kronor. Styrelsen funne skäligt, att

nu nämnda belopp fastställdes som begynnelselön för distriktssköterska i

den nya organisationen. Med de föreslagna ålderstilläggen bleve slutlönen

2,000 kronor. Medeltalet mellan begynnelselön oell slutlön bleve 1,900

kronor. Uppskattades förmånerna av bostad, bränsle oell lyse till 360 kronor

för år, bleve alltså sammanlagda utgifterna för distriktssköterskas avlöning

och underhåll i medeltal (1,900 + 360) 2,260 kronor.

Med utgångspunkt härifrån anför styrelsen till stöd för det föreslagna

statsbidraget i huvudsak följande.

I anledning av den faktiska stegringen av distriktssköterskornas avlöningsförmåner

i jämförelse med vad tidigare beräknades motsvarade statsbidraget

icke längre, såsom från början var avsett, en tredjedel av de totalkostnader,

som anställning av en distriktssköterska under normala förhållanden kunde

beräknas draga. Då avlöningsförmånerna i medeltal uppginge till ett värde

av 2,260 kronor, borde rätteligen statsbidraget utgöra 753 kronor. Av olika

skäl borde detsamma emellertid ytterligare höjas. Med hänsyn till landstingens

skyldigheter beträffande den slutna sjukvården kunde det anses, att

kostnaderna för distriktsvården lämpligen borde fördelas på så sätt, att

vederbörande landsting bidroge till den del av kostnaderna, som motsvarade

den sjukvårdande verksamheten, under det att kostnaderna för distriktsvården

i övrigt, omfattande den förebyggande vården, bostadsvården etc.;

borde täckas av statsmedel. Sistberörda grenar av hälsovårdsarbete, som i

stor utsträckning avse det uppväxande släktet, vore, liksom hygieniskt arbete

i allmänhet, ställda på lång sikt och syntes med hänsyn därtill böra

bliva en uppgift för staten. Ehuru i praktiken en sådan uppdelning mötte

svårigheter, då hälso- och sjukvård vore nära förbundna med varandra, vöre

det dock, enär en mångfald staten närmast tillkommande uppgifter på socialhygienens

område enligt styrelsens förslag hädanefter skulle ombesörjas av

distriktssköterskorna, berättigat att med stöd av nämnda princip till staten

överflytta en del av de bidrag, som nu utginge från landsting och kommuner.

Vidare vore det över huvud taget otänkbart att genomföra en organisation

som den föreslagna, utan att staten skänkte densamma ett rikligt tillmätt

understöd. Fastställdes statsbidraget till det av medicinalstyrelsen angivna

beloppet, skulle den föreslagna organisationen redan fran början få en

fast ekonomisk grund att bygga på. Ett ytterligare skäl för höjning vöre, att

nationalföreningen mot tuberkulos, enär dispensärverksamheten nu överskridit

försöksstadiet och befunnits oumbärlig och därför borde ingå i statens och

landstingens ordinarie budget, nyligen beslutat successivt indraga sina understöd

till verksamheten. Vad särskilt anginge ålderstilläggen, skulle, därest

staten åtoge sig utgifterna för dem, vinnas enhetlighet i fråga örn dessas

utgående, så att en distriktssköterska kunde erhålla dylikt tillägg, oberoende

av inom vilket distriktsvårdsområde hon först vunnit anställning. Till de

landstingsområden, som ville kvarstå i den äldre organisationen, borde statsbidrag

endast utgå med 500 kronor för varje distrikts- eller dispensärsköterska,

detta för att kraftigt sporra landstingen att införa den nya organisationen.

Till belysande av kostnaderna för förslagets genomförande, jämfört med

gällande organisation såsom den nu är utbyggd och såsom den är avsedd

att utbyggas, hänvisar styrelsen till följande sammanställning:

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Organisationsform

Totalkostnad

Kronor

Statens bidrag

Kronor

Beräknat antal sköterskor

1) Nuvarande....................................

| 1,130,000 +

1 452.000

l 1,582,000

250.000 +

110.000

360,000

500 distriktssköterskor.

200 dispensärsköterskor.

2) Nuvarande (men. fullt utbyggd betr.

distr.-sköterskor na)....................

( 2,938,000 +

452,000

1 3,390,000

650,000+

110,000

760.000

1,300 distriktssköterskor.

200 dispensärsköterskor.

3) Omorganisationsförslaget (med 700

sjuksköterskor = nuvarande disp.- o. distr.-sköterskor)

1,582,000

770,000

700 sköterskor.

4) Omorganisationsförslaget (fullt ut- byggt).......................................

3,164,000

1,540,000

1,400 sköterskor.

Styrelsen tillägger, att dessa uppgifter synas närmast tala för, att ett

förenande av distrikts- och dispensärvård hos samma befattningshavare sannolikt

kommer att ställa sig billigare än örn var vårdgren för sig utbygges

efter nu angivna linjer. Styrelsen betonar ock, att en distriktsvård av den

omfattning, styrelsen föreslagit, med all sannolikhet kommer att öppna möjlighet

för en begränsning av antalet sjukhusplatser till det oundgängligen

erforderliga och sålunda indirekt medföra en minskning i det allmännas

sjukvårdskostnader.

Som medicinalstyrelsen framhållit, förutsätter den av styrelsen föreslagna

omoiganisationen av distriktsvarden i viss mån en omläggning av nuvarande

distriktssköterskeutbildning. Styrelsen har ock till komplettering av sitt

organisationsförslag framlagt en ny plan för utbildningen av distriktssköterskor.

Enligt gällande reglemente för statens distriktssköterskeskola av den

10 december 1920 (nr 813) kan inträde vid skolan vinnas endast av den, som

genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola. Distriktssköterskeskolan

utgör sålunda en påbyggnad å de godkända sjuksköterskeskolorna med syfte

att meddela sjuksköterskor den specialutbildning, som kan vara erforderlig

för blivande distriktssköterskor. I distriktssköterskeskolans studieplan, som

är ettårig, ingår, förutom undervisning i vissa socialhygieniska ämnen, tjänstgöring

i olika grenar av sjukvård såsom epidemivård, sinnessjukvård, barnavård,

vanförevård samt dessutom utbildning i huslig ekonomi och matlagning.

Skolans styrelse kan dock befria en elev från deltagandet i undervisningen

i visst ämne, vari eleven visar sig besitta erforderliga kunskaper.

Under de senare åren hava allt flera elever kunnat erhålla sådan befrielse,

enär de redan i sjuksköterskeskolorna erhållit undervisning i många av de

i. distriktssköterskeskolans undervisningsplan ingående specialgrenarna av

sjukvården. Den rastlöst fortskridande utvecklingen inom läkekonstens

skilda områden har nämligen medfört betydligt ökade anspråk på sjuksköterskornas

yrkeskunnighet och föranlett sjuksköterskeskolorna att under

de senare åren betydligt utvidga sina lärokurser. Utbildningstiden vid dessa

skolor är numera i allmänhet 3-årig, varav de två första åren avse allmän

sjukvårdsutbildning och det tredje året utbildning i åtskilliga grenar av

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 213.

specialsjukvård. Till grund för undervisningen har medicinalstyrelsen utarbetat

en allmän plan i syfte att under denna tid tillförsäkra eleverna

fullständigast möjlig sjukvårdsutbildning.

För att bereda blivande distriktssköterskor möjlighet till fullständig utbildning

under samma tidsperiod, som nu angivits, har medicinalstyrelsen

utarbetat en särskild plan för de av sjuksköterskeskolornas elever, som

önska bereda sig för distrikts- respektive dispensärsköterskeverksamhet, med

den erforderliga specialutbildningen för dessa elever förlagd till distriktssköterskeskolan.

Utbildningen i övrigt skall vara densamma som för skolans

övriga elever. Den praktiska utbildningen är enligt planen avsedd att omfatta

tjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk avdelning, operationsavdelning

eller kirurgisk poliklinik, barnbördshus eller barnbördsavdelning, sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelning, epidemisjukhus samt sanatorium eller

tuberkulosavdelning.

I enlighet härmed har i den föreslagna planen för distriktssköterskeskolan

den rena sjukvårdsutbildningen i stort sett kunnat utgå och den

socialhygieniska undervisningen i stället utvidgas. Elever, som tidigare icke

erhållit tillräcklig utbildning å barnsjukhus, måste dock genomgå en av

skolan anordnad kurs i barnsjukvård ä 6 månader. Utbildningen i socialhygien

omfattar 6 månader, fördelad på lika lång teoretisk och praktisk

undervisning. Den teoretiska undervisningen har utökats från nuvarande

160 till 275 föreläsningstimmar. Av dessa äro 105 avsedda för personlig

och allmän hygien samt vissa därmed besläktade ämnen, 75 för samhällskunskap

samt social och medicinsk lagstiftning, 25 för moderskaps- och barnavård,

10 för invalid- och vanförevård, 15 för distriktsvård och andra ämnen

samt 45 för undervisnings- och demonstrationsövningar. Den praktiska utbildningen,

som f. n. huvudsakligen består av en månads tjänstgöring å

dispensär, har i förslaget utökats med tjänstgöring i bostadsinspektion,

moderskapsvård och barnavård samt skolsköterskearbete.

Ett genomförande av den föreslagna planen för distriktssköterskeskolan

har av medicinalstyrelsen beräknats medföra en ökad kostnad för skolan

av 1,000 kronor per kurs, eller en höjning från nuvarande 18,000 till 19,000

kronor. Styrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke åtminstone under

de närmast följande åren två eller flera sådana kurser böra anordnas för

att underlätta den föreslagna omorganisationens genomförande. Med två

kurser om året skulle kostnaden bli 38,000 kronor och med tre kurser

57,000 kronor.

Härutöver föreslår styrelsen anordnande av särskilda kompletteringskurser

för dem av de nuvarande distriktssköterskorna, som icke genomgått

statens distriktssköterskeskola. En dylik kurs beräknas omfatta 50 undervisningstimmar

och draga en kostnad av 1,500 kronor, förutsatt att lokalfrågan

ordnas utan särskild kostnad. Därest två sådana kurser anordnades

årligen under de närmast följande åren och till varje kurs avdelades 40

sköterskor, skulle enligt styrelsen kompletteringen av de dispenserade sköterskornas

utbildning kunna genomföras inom loppet av fyra år.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 213.

Med utgångspunkt från den på detta sätt planlagda undervisningen Ilar

medicinalstyrelsen utarbetat förslag till ändring i vissa delar av reglementet

för statens distriktssköterskeskola samt av kungörelsen den 30 april 1920

(nr 233) med vissa bestämmelser angående statens godkännande av sjuk

sköterskeskolor och sjuksköterskebyråer. I samband härmed har styrelsen

bland annat föreslagit, att i sistnämnda kungörelse intagna stadganden örn

arbetsförmedling åt sjuksköterskor (§§ 6—11) skola utbrytas till en särskild

kungörelse.

Till sist må nämnas, att styrelsen i sin förenämnda skrivelse den 4 maj

1933 tillkännagivit sin avsikt att inom närmaste framtiden inkomma med

förslag till omorganisation av dispensärverlcsamheten i de delar, vilka efter

genomförandet av den nya distriktsorganisationen icke anses kunna ombe

sörjas genom distriktssköterskorna.

Bostadsutredningens yttrande över

medicinalstyrelsens förslag.

Bostadsutredningen erinrar inledningsvis, att då utredningen övervägt

frågan örn lämpligt organ för handhavande av den rådgivande, upplysande

och övervakande verksamhet i avseende å landsbygdens bostäder, som vore

erforderlig, hade utredningsmännen ansett, att man i första hand borde

söka för detta ändamål utnyttja redan befintliga organ. Tidigare hade anförts

vissa skäl mot att hälsovårdsnämndernas nuvarande skyldigheter i

fråga örn tillsynen över landsbygdens bostäder på så sätt utökades, att

nämnderna gjordes till organ för den kontinuerliga bostadsövervakningen,

ävensom emot tjänsteläkarnas anlitande för dylik verksamhet. Och vad anginge

bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser för landstingsområden

hade framhållits, att genom dylika den erforderliga kontinuiteten i övervakningen

icke ernåddes. Yad som enligt bostadsutredningens mening med

nödvändighet måste läggas till grund för en effektiv bostadsövervakning på

landsbygden vore en organisation med inom smärre områden oavlåtligt

sysselsatta funktionärer, vilka därjämte borde vara självständiga i förhållande

till de kommuner, inom vilka de verkade. Hedan tidigt hade bostadsutredningen

uppmärksamheten riktad på den för närvarande å landsbygden

praktiserande vårdpersonalen, i första hand distrikts- och dispensärsköterskorna,

då det föreföll bostadsutredningen antagligt, att denna skulle kunna

på ett effektivt och samtidigt smidigt sätt utföra den ifrågasatta verksamheten.

Härför syntes dock i viss mån erfordras en omläggning av nuvarande

organisation och utbildning inom ifrågavarande vårdgrenar i syfte att

dels bereda arbetet i den allmänna hälsovårdens tjänst en mera framskjuten

plats än hittills, dels göra sköterskorna oberoende av kommunerna, dels

ock söka åstadkomma en ordnad samverkan mellan sköterskorna och hälsovårdsmyndigheterna.

Främst ur nu angivna synpunkter har bostadsutredningen underkastat

medicinalstyrelsens förslag en genomgående granskning. Utredningen har

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

därvid funnit sig kunna i allt väsentligt biträda styrelsens förslag. Med avseende

å organisationen konstaterar utredningen sålunda bland annat, att

genom styrelsens förslag det hälsovårdande arbetet skulle bli en uppgift

för distriktsvården, fullt jämställd med sjukvården, utan att sjukvården därför

bleve lidande, ävensom att distriktssköterskorna genom distrikts- oell

dispensärvårdens överflyttande på landstingen skulle bli fullt självständiga

i förhållande till de landskommuner, inom vilka de skola verka. Bostadsutredningen

framhåller vidare som sin uppfattning, att genom den av styrelsen

föreslagna föreningen * av distrikts- och dispensärvården betingelser

skulle skapas för en enhetlig och i möjligaste mån likformig utveckling av

den förebyggande hälso- och hemsjukvården å landsbygden, varav i sin tur

kunde förväntas större effekt i arbetet.

Bostadsutredningen, som sålunda finner den av medicinalstyrelsen föreslagna

distriktsorganisationen väl ägnad för handliavandet av den kontinuerliga

bostadstillsynen, säger sig emellertid härvid förutsätta, att den bostadslivgieniska

verksamheten i viss utsträckning bedrives som självständig verksamhet

och att i instruktionerna för distriktssköterskornas tjänstgöringsförhållanden,

så framt fråga ej är örn specialsköterskor med annan uppgift

än bostadsvården, inrymmes föreskrift, enligt vilken distriktssköterskorna äro

skyldiga att vid särskilda tillfällen årligen uteslutande bedriva bostadshygienisk

verksamhet efter på förhand uppgjorda, av vederbörande distriktsvårdsstyrelser

godkända planer. E tredingen föreslår ock utförligare bestämmelser

rörande distriktssköterskas rapportskyldighet i syfte att ernå

erforderlig samverkan mellan de olika organen i bostadshygienens tjänst.

Härvid anför utredningen i huvudsak följande:

En distriktssköterska förfogar icke själv över några legala maktmedel Klätt

bliva åtlydd. Det kan ej heller gärna anses lämpligt att utrusta henne,

härmed, giva henne rätt att meddela förelägganden och dylikt. Hennes

möjligheter inskränka sig alltså till att påpeka bristfälligheter och att giva

råd och upplysningar samt därigenom söka i godo komma tillrätta med

förefintliga missförhållanden. Givet är, att detta är det medel, som bör i

första hand prövas. Vinnes emellertid icke framgång härmed äro också

distriktssköterskans möjligheter uttömda och ärendet måste bringas under

myndigheternas prövning. I sådana fall bör det enligt bostadsntredningens

mening, såvida saken ej är av ringa betydenhet, åligga sköterskan att göra

anmälan örn förhållandet hos vederbörande hälsovårdsnämnd. Vidtager i sin

tur hälsovårdsnämnden icke erforderliga åtgärder i anledning av sköterskans

anmälan, bör den sistnämnda vara skyldig att härom underrätta,sin närmaste

förman, alltså, i regel provinsialläkaren, ävensom distriktsvardsstyrelsen.

Jämlikt sin instruktion har ju provinsialläkare att övervaka bostädernas beskaffenhet

inom distriktet. Han skall också, då sanitärt missförhållande

föreligger, allt efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse eller anmäla

förhållandet till förste provinsialläkaren. Kan provinsialläkare, till vilken

distriktssköterska gjort anmälan, icke på annat sätt åstadkomma rättelse,

bör han således anmäla saken till förste provinsialläkaren, varigenom också

distriktsvårdsstyrelsen, däri förste provinsialläkaren är ledamot, lärer erhålla

kännedom örn förhållandet. Förste provinsialläkaren kan i sin ordning

vidtaga erforderliga åtgärder, i sista hand genom att göra anmälan till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majits proposition nr 213.

länsstyrelsen. Denna Ilar att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga

lämpliga vitén. Distriktsvårdsstyrelsen, vilken direkt från sköterskorna erhåller

uppgifter angående de fall, som anmälts till provinsialläkarna kan

slutligen genom hänvändelse till dessa bereda sig kännedom örn de åtgärder,

de vidtagit i anledning av anmälningarna.

Bostadsutredningen tillägger, att därest rapportskyldighet, på sätt utredningen

föreslagit, stipuleras i de för distriktssköterskorna gällande instruktionerna,

torde förutsättningar ha skapats för ett effektivt bostadsövervakande

arbete på landsbygden. Det finge nämligen antagas, att genom de föreslagna

åtgärderna de myndigheter och funktionärer, som det redan nu ålåge att

öva tillsyn över bostadsförhållandena, skulle på ett helt annat sätt än hittills,

tack vare ordnad samverkan, bliva sysselsatta på detta område.

Beträffande utbildningen har bostadsutredningen inhämtat, att enligt medicinalstyrelsens

mening eleverna under den praktiska tjänstgöringen skulle

erhålla utbildning under en månad i vart och ett av ämnena bostadsinspektion,

dispensärvård samt moderskaps- och barnavård, ävensom att eleverna

härutöver — och alltså utöver den ordinarie tiden för den praktiska tjänstgöringen

— skulle beredas tillfälle att tjänstgöra som auskultanter i vissa

instruktionsdistrikt på landsbygden, där ledningen av arbetet handhades av

lämplig distriktssköterska. Med utgångspunkt härifrån och från den av

medicinalstyrelsen föreslagna undervisningsplanen för distriktssköterskeutbildningen

i övrigt har bostadsutredningen verkställt en jämförelse mellan

å ena sidan den utbildning, som distriktssköterskorna sålunda skulle erhålla,

och å andra sidan dels den undervisning, som vid socialpolitiska institutet

i Stockholm lämnas i allmän hälso- och sjukvård jämte bostadshygien, dels

ock den utbildning i hygien, som lämnas våra blivande läkare. Börande

resultatet av denna jämförelse anför utredningen:

_ Av en jämförelse, begränsad, på sätt ovan skett, till allenast en viss utbildningsgren,

kan man icke draga några säkra slutsatser angående vederbörandes

större eller mindre lämplighet att vara verksamma på det område,

den ifrågavarande specialutbildningen avser, ty otvivelaktigt spelar även utbildningen

i övrigt en betydelsefull roll liksom också vissa andra faktorer.

Emellertid är det tydligt, att den utbildning i bostadshygien och närstående

ämnen, som distriktssköterskorna skulle erhålla enligt medicinalstyrelsens

plan, ingalunda står tillbaka för vare sig motsvarande utbildning, vilken

lämnas eleverna vid socialinstitutet, eller — åtminstone kvantitativt sett —

den hygieniska undervisning, som meddelas de blivande läkarna. Såvitt

bostadsutredningen har sig bekant, ha krav icke rests på utökning av den

vid socialinstitutet lämnade bostadshygieniska utbildningen, ehuru förutvarande

elever vid nämnda institut i viss omfattning tagas i anspråk för städernas

bostadsinspektion. Bostadsutredningen har också — under beaktande

tillika av utbildningen i övrigt samt andra för frågan betydelsefulla omständigheter

— funnit den av medicinalstyrelsen för distriktssköterskorna föreslagna

utbildningen kunna betecknas såsom tillräcklig för att giva sköterskorna

möjlighet att — med år från år ökad erfarenhet och insikt — på ett

tillfredsställande sätt utöva en lokalt anordnad, kontinuerlig bostadstillsyn.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Med hänvisning härtill förordar bostadsutredningen, att tillräckliga medel

ställas till styrelsens förfogande för anordnande av flere, minst tre kurser

årligen vid distriktssköterskeskolan i syfte att fortast möjligt utfylla nuvarande

luckor i distriktsvården. Bostadsutredningen tillstyrker jämväl de av

medicinalstyrelsen föreslagna kompletteringskurserna för nuvarande distriktssköterskor.

Vad slutligen angår den ekonomiska sidan av medicinalstyrelsens förslag

tillstyrker bostadsutredningen den föreslagna höjningen av statsbidragen.

I princip torde, yttrar bostadsutredningen, vara riktigt att kostnaderna för

distriktsvårdens uppgifter i allmän hälsovård bestridas av staten, medan med

hänsyn till skyldigheterna beträffande den slutna kroppssjukvården på landstingen

falla kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten. Härav följer

ock, att statsbidrag till de av medicinalstyrelsen ifrågasätta ambulerande

sjuksköterskorna för långvariga sjukdomsfall icke bör utgå, desto mindre

som anställandet av dylika sjuksköterskor direkt torde inverka på behovet

av fasta sjukvårdsplatser. Utredningen understryker, att styrelsens förslag

att höja statsbidraget icke i och för sig medför kostnadsökning för det allmänna

utan allenast överflyttning till staten av en del av de bidrag, som

nu utgå från landsting och kommuner. Då samtidigt överflyttning till landstingen

skulle äga rum av kommunernas nuvarande kostnader för distriktsvården,

anser utredningen tydligt, att förslaget skulle verka i skatteutjämnande

riktning.

Den av styrelsen gjorda sammanställningen angående kostnaderna folden

nuvarande och den föreslagna organisationen finner utredningen emellertid

vara i flera hänseenden ofullständig. A ena sidan borde man enligt utredningen

räkna med 230 i stället för 200 anställda dispensärsköterskor

i den nuvarande organisationen, varför totalkostnaderna för denna borde

höjas med (30 X 2,260) 67,800 kronor och statens bidrag med (30 X 550)

16,500 kronor. Därigenom skulle totalkostnaderna för nuvarande organisation

efter dess fulla utbyggnad överstiga kostnaderna för den föreslagna

organisationen med 293,800 kronor, medan statens bidrag skulle ökas med

sammanlagt 763,000 kronor. Å andra sidan borde för den nya organisationen

medräknas kostnader för specialsköterskor och särskilda befattningshavare

hos distriktsvårdsstyrelsen, vilket ej skett i medicinalstyrelsens tablå. Dessa

kostnader komme dock enligt utredningen sannolikt icke att överstiga 10 %

av totalkostnaderna och alltså uppgå till högst 31,000 kronor. Vidare borde

hänsyn tagas till de ökade utbildningskostnaderna. Örn, såsom bostadsutredningen

förordat, minst tre kurser anordnades per år, skulle under de

närmaste åren uppkomma en årlig kostnadsökning av (57,000 18,000)39,000

kronor. Allenast en mindre del av denna ökning behövde emellertid anses

vara föranledd av omorganisationsförslaget, eventuellt blott 3,000 kronor, då,

även om den föreslagna omorganisationen icke skulle komma till stand, det

likväl icke vore en gagnlös åtgärd att under närmaste åren utöka elevantalet

vid distriktssköterskeskolan. Det sålunda åstadkomna tillskottet av från

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

nämnda skola utbildade elever kunde nämligen utan svårighet vinna anställning

i nuvarande dispensär- och distriktsvård. Till kostnaderna för omorganisationsförslaget

borde däremot i sin helhet räknas utgifterna för de kompletteringskurser

för distriktssköterskor i nuvarande distriktsvårdsorganisation,

vilkas anordnande i det föregående tillstyrkts. Omkostnaderna för

varje dylik kurs hade av medicinalstyrelsen beräknats till 1,500 kronor, för

två kurser således 3,000 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vore det, framhåller utredningen,

endast möjligt att approximativt angiva totalkostnaderna för den nya organisationen.

Med ledning av de förut angivna siffrorna kunde man dock

våga det påståendet, att, såvitt nu kunde bedömas, utan kostnadsökning för

det allmänna en rationalisering av distriktsvården skulle ske av mycket stor

samhällelig betydelse.

Bostadsutred ning ens förslag till särskild

bostadsinspektion.

I några landstingsområden finnas för närvarande anställda särskilda befattningshavare

med uteslutande uppgift att ägna sig åt bostadsinspektion.

I Västernorrlands och Malmöhus län äro sålunda sedan år 1918 anställda

en särskild bostadsinspektör respektive bostadsinspektris. Den förres verksamhet

avser såväl tätare bebyggda områden som rena landsbygden, den

senares huvudsakligen rena landsbygden. Tidigare har jämväl i Blekinge

län varit anställd en bostadsinspektris, men sedan hennes avgång år 1924

handhaves bostadsinspektionen av länets fyra dispensärsköterskor. Förslag

örn anordnande av särskild bostadsinspektion hava väckts inom ytterligare

II landstingsområden och i 5 fall föranlett utredning i ämnet. I övriga

landstingsområden hava förslagen avböjts, varvid stundom hänvisats till gällande

distrikts- och dispensärorganisation. För anställande av bostadsinspektör

liksom för anställande av bostadsinspektris i landstingsområde, där landstinget

ej anordnat distriktsvård, har kvalificerad majoritet ansetts erforderlig.

Riktigheten av denna uppfattning har bestyrkts genom utslag av regeringsrätten.

Bostadsutredningen ifrågasätter nu, huruvida icke för vinnande av en i

möjligaste mån effektiv bostadsövervakning på landsbygden böra som komplement

till distriktssköterskorna anställas för landstingsområdet i dess helhet

eller inom vissa större delar därav verksamma särskilda bostadsinspektörer

eller bostadsinspektriser.

Börande dessas uppgifter och berättigande i den föreslagna organisationen

anför bostadsutredningen:

Bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser, som skulle ägna hela sin

tid och arbetskraft åt bostadsövervakningen, skulle inom sina större distrikt

företaga inspektioner och då missförhållanden påträffas, som ej avhjälpas

efter gjorda påpekanden, vidtaga enahanda åtgärder som angivits beträffande

distriktssköterskor. Då för dylika speciella bostadsfunktionärer kunde krävas

en mera omfattande bostadshygienisk och social utbildning och även viss

byggnadsteknisk kompetens, är det uppenbart, att de såväl under inspek
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majus proposition nr 213.

tionsförrättningarna som vid rådgivning åt distriktssköterskor och andra på

bostadshygienens område sysselsatta organ skulle kunna utföra ett arbete

av betydande värde. Med hänsyn till de särskilda bostadsinspektörernas

betydande verksamhetsområden blir risken för dubbla besök i ett och samma

hem ej så stor och dylik dubbelinspektion torde i allmänhet kunna undvikas

genom att vid upprättandet av inspektionsplan för bostadsinspektören hänsyn

tages till de planer för bostadshygienisk verksamhet, som upprättats av de

lokalt verksamma distriktssköterskorna och vederbörligen godkänts. I särskilda

fall torde emellertid sådan dubbelinspektion, som bär avses, kunna

anses lämplig. Bostadsinspektören skulle också kunna för distriktsvårdsstyrelsen

underlätta dess centralt ledande arbete i avseende å bostadstillsynen.

Härefter ingår bostadsutredningen på möjligheterna att anställa särskilda

befattningshavare för bostadsinspektion och yttrar därvid med avseende å

bostadsinspektriser följande:

Redan enligt de för distriktsvården nu gällande föreskrifterna torde landsting,

som anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden

i dess helhet, under förutsättning av medicinalstyrelsens godkännande

kunna anställa särskild eller särskilda enbart för bostadsvården verksamma

distriktssköterskor, för vilka statsbidrag skulle kunna utgå, eller således

statsunderstödda bostadsinspektriser. Såvitt bostadsutredningen har sig

bekant, har en sådan anordning icke i något fall blivit prövad. Motsvarande

möjlighet öppnar medicinalstyrelsens ovannämnda förslag. Enligt det sistnämnda

kan jämväl anställas särskild distriktssköterska för att biträda

distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården. Medicinalstyrelsen

har framhållit, att det i avvaktan på att distriktsvården inom ett distriktsvårdsområde

blivit fullt utbyggd, kunde för vissa vårdgrenar, exempelvis

bostädernas tillsyn, visa sig önskvärt, att distriktsvårdsstyrelsen ägde möjlighet

att anställa särskilda befattningshavare, för vilka i så fall statsbidrag

borde utgå. Det torde väl närmast vara styrelsens avsikt, att dylika i vissa

vårdgrenar verksamma befattningshavare skola tillsättas såsom specialsköterskor.

Bostadsutredningen vill i avseende å speciellt för bostadsvården

anställda, inom landstingsområdet i dess helhet eller större delar därav

verksamma specialsköterskor under åberopande av vad förut anförts ifrågasätta,

om ej sådana sköterskor även efter övergångstidens slut kunna vara

önskvärda. I varje fall böra landstingen äga möjlighet att på sådant sätt

effektivisera det bostadshygieniska arbetet. Medicinalstyrelsens författningsförslag

bereder tillräckliga möjligheter härför.

Möjligheterna att anställa särskild bostadsinspektör liro, som tidigare

antytts, betydligt mindre, enär därför alltid erfordras kvalificerad majoritet

i landstingen. Bostadsutredningen anser för sin del det knappast vara tillfredsställande,

att beslutanderätten är på detta sätt inskränkt för landstingen,

som enligt landstingslagen hava att besluta om för landstinget

gemensamma angelägenheter, avseende bland annat hälso- och sjukvård.

Med hänsyn härtill och då det även för andra uppgifter än bostadstillsynen

kunde befinnas lämpligt att till distriktsvårdsstyrelsens biträde anställa särskilda

befattningshavare, som icke äro distriktssköterskor, föreslår bostadsutredningen

att medicinalstyrelsens författningsförslag kompletteras med en

föreskrift, enligt vilken distriktsvårdsstyrelse må, om landstinget därtill anslagit

medel, anställa befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma

inom distriktsvården eller viss eller vissa grenar av denna. Syste
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

matiskt bör enligt utredningen en på så sätt tillsatt bostadsinspektör ingå

som befattningshavare under di strikts vår den. I detta sammanhang framhåller

bostadsutredningen att hinder ej synes möta att utse en av ledamöterna

i distriktsvårdsstyrelsen att särskilt lia hand örn bostadsvården,

för vilket uppdrag efter landstingets bestämmande särskilt arvode torde

kunna utgå.

Bostadsutredningen berör slutligen förhållandena under övergångstiden och

framhåller, att även örn flera distriktssköterskekurser anordnades årligen,

komme en fullständig utbyggnad av den föreslagna organisationen med avseende

å kompetenta befattningshavare att draga en, tidrymd av omkring

10 år. Under övergångstiden finge man vidtaga särskilda åtgärder och

eventuellt tänka sig såväl en distriktsvård med större distrikt än vad slutligen

avsåges som att i vissa fall en kompetent sköterska bedreve hälsovårdsarbetet

både inom sitt eget distrikt och inom angränsande. I sist

avsedda fall skulle alltså en för den nya ordningen fullt kompetent sköterska

vara verksam förutom inom sitt egentliga distrikt jämväl i fråga örn hälsovårdsarbetet

inom närliggande distrikt, där sköterskorna icke hade tillräcklig

utbildning. Därjämte borde särskilt under övergångstiden anordningar med

specialsköterskor vidtagas.

I samband härmed betonar bostadsutredningen, att en förutsättning för

att det av utredningen förordade systemet skall kunna bli ett verksamt

medel för höjande av bostadshygienen å landsbygden givetvis är, att systemet

blir allmänt genomfört. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att föreskriva

ovillkorlig skyldighet för landsting att anordna distriktsvård inom

landstingsområdet enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Bostadsutredningen

har dock för sin del icke funnit en dylik åtgärd böra vidtagas för

närvarande, främst enär det ännu icke kunde med visshet förutsägas, hur

systemet inom de skilda landstingsområdena borde närmare utformas för

att verka så effektivt som möjligt. Bristen på kompetenta sköterskor under

övergångstiden vore också en faktor, som i detta sammanhang borde beaktas.

Enligt bostadsutredningens uppfattning bör man alltså avvakta ytterligare

erfarenhetsrön, innan avgörande träffas i frågan örn obligatorisk distriktsvård

eller ej. Emellertid säger sig bostadsutredningen vara livligt

övertygad örn önskvärdheten av att det nya systemet blir allmänt genomfört

och att detta sker på kort tid. Skulle så ej bliva fallet, anser bostadsutredningen,

att laglig skyldighet för landstingen att anordna distriktsvård i enlighet

med det nya systemet bör föreskrivas.

Avgivna yttranden.

Det stora flertalet yttranden kunna sägas gå i tillstyrkande riktning. I

åtskilliga hänseenden hava emellertid erinringar framställts och önskemål

uttalats örn modifiering av olika punkter i förslagen. Bent avstyrkande yttranden

hava endast avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands samt

Göteborgs och Bohus län ävensom landstingen i Kristianstads och Hallands

län. Några myndigheter, såsom länsstyrelsen och landstinget i Söderman
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 49

lands län ävensom centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund hava ställt sig

tveksamma mot förslagen i deras helhet eller väsentliga delar därav.

Jag skall först behandla yttrandena i vad de avse omorganisationen

av distriktsvården.

Örn landstingens huvudmannaskap för distriktsvården har full enighet rått.

Från några håll har emellertid betydelsen av samarbete med primärkommunerna

betonats.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län framhåller sålunda, att den

inom länet vunna erfarenheten gåve vid handen, att därest man ifråga örn

distriktsvården vill uppnå en effektiv organisation och icke endast en organisation

på papperet, det vore nödvändigt att på ett eller annat sätt försäkra

sig örn kommunernas medverkan. Sådan medverkan borde enligt landstingets

mening bl. a. bestå däri, att kommunerna åtoge sig kostnaderna för

sköterskornas bostäder med värme och lyse.

Även landstinget i Gävleborgs län anser ett samarbete både ekonomiskt

och i övrigt med primärkommunerna vara till fördel, enär samhället därigenom

lättare kunde nå och hjälpa dem av dess medlemmar, som vore mest

i behov av hjälp, nämligen de mindre bemedlade och fattiga, som samtidigt

vore sjuka.

Rörande den föreslagna distriktsvårdsstyrelsen har bland andra landstinget

i Södermanlands län erinrat örn den tendens till centralisering,

som på senare tid gjort sig alltmera gällande beträffande ledningen av

landstingens hälso- och sjukvård och att det förty måste anses såsom

ett steg i fel riktning att för distriktsvården föreslå en särskild styrelse.

Distriktsvården kunde enligt landstingets uppfattning lämpligen handhavas

av landstingets sjukvårdsavdelning. Den medicinska sakkunskapen kunde

tillförsäkras avdelningen genom att förste provinsialläkaren bleve bisittare i

densamma med rätt att väcka förslag och få sin mening antecknad till protokollet.

Skulle dispensärvården sammanslås med distriktsvården, borde motsvarande

gälla överläkaren vid länets största tuberkulossjukhus.

Av liknande uppfattning äro länsstyrelsen i Södermanlands län, landstingen

i Stockholms, Göteborgs och Skaraborgs län, några förste provinsialläkare

samt svenska landstingsförbundet.

Särskilda önskemål örn distriktsvårdsstyrelsens utseende och sammansättning

hava framkommit från olika håll.

Så ifrågasätta länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län, huruvida

icke en av distriktsvårdsstyrelsens ledamöter lämpligen borde utses av

vederbörande länsstyrelse.

Landstinget i Gävleborgs län och förste provinsialläkaren därstädes

anse, att praktiska och ekonomiska skäl tala för att antalet ledamöter

i styrelsen inskränkes till tre. varav två skulle utses av landstinget

och den tredje utgöras av förste provinsialläkaren.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund m. fl. förorda, att en

tuberkulosläkare alltid skall ingå som ledamot av distriktvårdsstyrelsen, därest

denna jiimväl skall taga befattning med dispensärverksamliet.

Bihang till riksdagens protokoll 1U35. 1 sami. Nr 213.

386 35 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majds proposition nr 213.

Nationalföreningen mot tuberkulos erinrar, att nuvarande dispensärnämnder

och dispensärstyrelser, inom vilka länssanatoriernas läkare i allmänhet

haft ledningen, gjort värdefulla insatser, stimulerat det lokala intresset

och offervilligheten för dispensärsaken samt tryggat nödig samverkan mellan

dispensärvård och anstaltsvård. Örn nu dessa styrelser och nämnder slopades

och ersattes av mångsysslande distriktsvårdsstyrelser, kunde detta

knappast lända till fromma för dispensärarbetet, helst som de föreslagna

bestämmelserna örn distriktsvårdsstyrelsernas sammansättning ej gåve betryggande

garanti för att tuberkulosintresset och sakkunskapen på området

bleve på tillfredsställande sätt representerade. Det vore därför önskligt,

att en särskild dispensärstyrelse för vaije län även efter en sammanslagning

finge sig anförtrott att leda tuberkulosarbetet och förvalta de medel, som

ställdes till förfogande för speciella dispensärändamål. Örn detta eventuellt

stötte på organisatoriska svårigheter, borde åtminstone i författningen intagas

bestämmelse, som tillförsäkrade sakkunskapen tillbörligt inflytande inom

distriktsvårdsstyrelserna.

I några yttranden, bl. a. av bostadssociala utredningens experter och

hälsovårdstjänstemannaförbundet, påyrkas, att en byggnadstekniskt

sakkunnig person, t. ex. länsarkitekten, skall vara ledamot av distriktsvårdsstyrelsen.

Förste provinsialläkaren i Hallands län slutligen framhåller önskvärdheten

av att medicinalstyrelsen till ledning för landstingen fastställer

en normalinstruktion för distriktsvårdsstyrelserna.

Örn sålunda beträffande organisationen i nu berörda delar i allmänhet

rått enighet, ha däremot meningarna varit mera delade då det gällt distriktsvårdens

organisation i övrigt. Yad som härvid i främsta rummet föranlett

erinringar är förslaget att använda distriktssköterskorna för den kontinuerliga

bostadsövervakningen.

Socialstyrelsen yttrar sålunda bland annat:

Socialstyrelsens erfarenhet från yrkesinspektionens område har givit vid

handen, att stora krav med avseende å utbildning, erfarenhet och personlig

lämplighet måste ställas på ifrågavarande personal för tryggandet av en

framgångsrik inspektionsverksamhet. Det rör sig här örn en tekniskt kvalificerad

personal, som alltid har en flerårig praktik som arbetsledare inom

industrien och därefter undergått långvarig träning för de speciella inspektionsuppgifterna,

innan mera självständiga dylika uppgifter anförtros den

samma. Det har visat sig vara ett ofrånkomligt faktum, att man endast

genom att för inspektionsverksamheten anlita verkligt kompetent och tränad

personal kan i samförståndets tecken och utan användning av legala tvångsmedel

få till stånd bestående, verkligt gynnsamma resultat av en inspektionsverksamhet.

Det kan icke förbises, att en bostadsinspektionsverksamhet av här ifrågavarande

art ställer stora krav på vederbörandes sakförståndighet på olika

områden, därest inspektionen skall kunna genomföras med nödig auktoritet

och leda till avsett gynnsamt resultat i fråga örn vidtagandet av påkallade

rättelser och andra lämpliga åtgärder. Verklig sakförståndighet kräves sålunda

ej endast i hygieniska frågor utan jämväl på de sociala och byggnadstekniska

områdena. Inspektrisen bör nämligen kunna ej endast konstatera

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 213.

förhandenvaron av missförhållanden i fråga om en bostad och dess vård

utan även på ett sakförståndigt sätt diskutera erforderliga åtgärder och vinna

förståelse för sin mening från husägarens och bostadsinnehavarens sida.

Vikten av nu anförda synpunkter understrykes av det förhållandet, att enligt

förslaget inspektion av hemmen tydligen skulle företagas även utan att ur

hälsovårdssynpunkt direkt anledning därtill givits. En sådan inspektion,

som av vederbörande lätt torde kunna uppfattas såsom opåkallad, lärer

ställa stora anspråk på inspektrisens takt och omdöme. Förglömmas må

ej heller, att även i övrigt distriktssköterskorna torde i sin verksamhet

komma att ställas inför situationer, som kräva ett moget och erfaret bedömande.

Man tänker härvid på sådana fall, då exempelvis en fackförening

begär vidtagande av åtgärder från bostadsinspektionens sida med anledning

av bostadsförhållandena för de anställda hos viss lantarbetsgivare.

Styrelsen förklarar sig på nu anförda skäl icke kunna tillstyrka bostadsinspektion

genom distriktssköterskor utan förordar för ändamålet anställande

av särskilda bostadsinspektörer.

Byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens egnahemsstyrelse

betona, att distriktssköterskan även med den föreslagna utbildningen

skulle komma att sakna erforderlig kompetens att giva råd och anvisningar

i byggnadstekniska frågor och att hennes uppgift därför borde inskränkas

till rådgivande och upplysande verksamhet i enbart bostadshygieniskt

hänseende. Den byggnadstekniska sidan av bostadsövervakningen

kunde enligt sistnämnda styrelse lämpligen handhavas av exempelvis länsarkitekterna

eller särskilda byggnadskonsulenter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framställer erinringar

främst ur psykologisk synpunkt. Efter erinran örn de vidgade uppgifter,

som framdeles skulle komma att åvila distriktssköterskorna, yttrar länsstyrelsen

sålunda bland annat följande:

Det torde kunna ifrågasättas, örn en distriktssköterska även med den

bättre utbildning i social- och bostadshygien, som nu föreslagits, tillfredsställande

skall kunna till verklig nytta för samhället utöva en så mångskiftande

verksamhet. Det torde kunna befaras, att den tilltro, som invånarna

åtminstone inom detta län hava till de nuvarande distriktssköterskorna

och deras sätt att sköta sina åligganden, skulle komma att utsättas

för starka påfrestningar, om det skulle bliva ett åliggande för distriktssköterskorna

att handhava den kontinuerliga bostadsinspektionen. Det är nämligen

med säkerhet att vänta, att därest en särskild bostadsinspektion kommer

till stånd å den rena landsbygden den kommer att mötas med mindre förståelse.

En distriktssköterska skulle jämväl med hänsyn till sin ställning

och sina i berörda frågor bristande kunskaper komma till korta vid de kontroverser

med befolkningen, som skulle komma att uppstå. För övrigt torde

det verkligt omständiga förfarande, som skulle genomgås, innan rättelse i

svårare fall kunde ernås, uppamma en stämning mot myndigheterna, som

säkert icke komme att lia karaktären av villig åtlydnad. Dessa missförhållanden,

som med säkerhet komme att bliva en följd av den föreslagna lagstiftningen,

torde bliva så allvarliga att de utgöra ett hinder för den föreslagna

organisationen.

Enligt länsstyrelsens mening bör man först undersöka huruvida man icke

med rådande organisation utan alltför stora kostnader skulle kunna åtminstone

för närvarande vinna ett något så när tillfredsställande resultat i av
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 213.

seende å bostadstillsynen. Något hinder bör sålunda, särskilt med hänsyn

till de ifrågasatta ändringarna av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan, icke möta

att även för den rena landsbygden anordna sådan bostadsinspektion, som

omförmäles i 8 § 7 mom. i hälsovårdsstadgan. Fortfarande kvarstår provinsialläkarnes

bostadstillsyn samt vederbörande sköterskors upplysande

och rådgivande verksamhet rörande bostadsvård. Länsstyrelsen anser sig

därför icke kunna för närvarande tillstyrka den av bostadsutredningen föreslagna

bostadsinspektionen på landsbygden.

Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Hallands och Örebro län ävensom

vissa landsting, hushållningssällskap, förste provinsialläkare och förste

stadsläkare samt svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet hysa liknande

betänkligheter och framhålla önskvärdheten av att distriktssköterskors verksamhet

med avseende å bostadsvården liksom hittills inskränkes till enbart

rådgivande och upplysande. Under alla förhållanden vore det, framhålles i

några yttranden, olämpligt att distriktssköterskorna under vissa tider av året

helt ägnade sig åt bostadsövervakning, på sätt bostadsutredningen förutsatt.

Av här avsedda myndigheter och sammanslutningar förorda landstinget

i Norrbottens län, förste provinsialläkaren i Jämtlands län samt hälsovårdstjänstemannaförbundet,

att särskilda hälsovårdstillsyningsmän tillsättas med

uppgift bland annat att i distriktssköterskans ställe handhava den egentliga

bostadstillsynen, medan länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län anse

tveksamt, örn utöver hälsovårdsnämnderna erfordras särskilda organ för

ifrågavarande uppgift.

Landstinget i Hallands län åberopar ett av distriktsstyrelsen i länet

avgivet yttrande, vari, förutom här berörda psykologiska olägenheter, påtalas

den ojämnhet i fråga örn bostadsövervakningen inom ett län, som

skulle bli följden, därest övervakningen anförtroddes åt ett så stort antal

personer med olika anlag för uppgiften som distriktssköterskorna. Den ena

sköterskan vore svag och efterlåten, den andra energisk och påstående. Yad

som vore tillåtet i det ena distriktet, kunde därför ofta bli förbjudet i ett

annat, vilket icke kunde anses lämpligt. Landstinget ansåge sig förty icke

kunna tillstyrka förslaget i denna del.

I några yttranden ifrågasattes överhuvudtaget lämpligheten att förena

hälsovård, speciellt bostadsvård, av den omfattning förslagen avse med

sjukvård.

Enligt landstinget i Södermanlands län, med vilket länsstyrelsen

därstädes instämmer, skulle sålunda å ena sidan den sjukvårdande verksamheten,

som fortfarande borde vara sköterskans huvudsakliga uppgift, bli

lidande därpå, å andra sidan bleve icke heller bostadsvården gagnad, enär

en sköterska, som hade att utöva såväl sjukvård som bostadsinspektion, med

all sannolikhet bomme att dragas åt den sjukvårdande uppgiften. Sjukvårdande

och förebyggande verksamhet borde därför helt utövas av skilda sköterskor,

örn den förebyggande verksamheten skulle bli av den art och omfattning,

som medicinalstyrelsens förslag innebure. Bostadstillsynen kunde

lämpligen anförtros åt dispensärsköterskorna, vilkas ställning icke vore så

känslig för allmänhetens och de kommunala myndigheternas sympatier som

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 213.

distriktssköterskornas. Dispensärsköterskornas arbetsfält omfattade ett flertal

kommuner och gåve henne en friare ställning än den distriktssköterskan

innehade. Hennes arbetsfält vore dock i allmänhet icke större än att hon

borde kunna tjänstgöra även som bostadsinspektris. Därutöver borde hennes

verksamhet inriktas på andra grenar av sjukvården, som vore i särskilt

stort behov därav, t. ex. reumatikervården.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att en förnuftig

arbetsfördelning mellan öppen och sluten sjukvård, vilken icke kunde

gå i annan riktning än att söka begränsa den slutna och höja effektiviteten

av den öppna (perifera) sjukvården, ställde större krav på distriktssköterskans

direkta biträde i den sjukvårdande verksamheten än förr. Detta hade medicinalstyrelsen

icke beaktat utan i stället pålagt distriktssköterskorna betydligt

vidgade uppgifter inom hälsovården, enkannerligen bostadsvården.

Centralstyrelsen betonar ock, att distriktssköterskans hälsovårdande verksamhet

regelmässigt bör utgå från den sjukvårdande och att distriktssköterskan

förty, i den mån hon anses böra tagas i anspråk för bostadsvård,

i varje fall icke lämpar sig för en mera fristående kontinuerlig bostadsövervakning

på sätt, bostadsutredningen i viss utsträckning förutsatt. För en

sådan verksamhet hade hon ej heller tillräcklig kompetens, liksom hennes

tid med all säkerhet bomme att helt tagas i anspråk för andra uppgifter,

för vilka hon vore mera skickad. Åtminstone den fristående kontinuerliga

bostadsövervakningen borde därför från början anförtros åt andra än distriktssköterskorna.

Hushållningssällskapen i Uppsala och Jönköpings län hava i

detta sammanhang riktat uppmärksamheten på hemkonsulentverksamheten

och framhålla som högst anmärkningsvärt, att en utvidgning av denna verksamhet

icke upptagits till prövning i betänkandet. Hushållningssällskapen

hålla före, att hemkonsulenterna kunna och böra tilläggas betydelsefulla

arbetsuppgifter, då det gäller rådgivning och upplysning i fråga örn bostadsförhållanden,

och förorda, att åtgärder vidtagas för anställande mera

allmänt av hemkonsulenter.

Andra myndigheter åter hava tillkännagivit en mera tillmötesgående ståndpunkt

till förslagen i förevarande del.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Värmlands län

samt förste provinsialläkaren i Malmöhus län anse sålunda, att en

viss övervakningsskyldighet lämpligen kan åvila distriktssköterskorna men

att deras huvuduppgift fortfarande bör ligga inom sjukvården. Huvudparten

av bostadsövervakningen föreslås skola åvila de särskilda hälsovårdsnämnderna,

som därvid skulle åtnjuta stöd av, förutom distriktssköterskorna,

tjänsteläkarna och särskilda bostadsinspektörer.

Av övriga myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava förste provinsialläkarna

i Södermanlands, Kronobergs och Gävleborgs län

ävensom några hushållningssällskap direkt uttalat sin anslutning till

förslaget härutinnan, under förutsättning att bostadsövervakningen genomföres

med nödig varsamhet, medan länsstyrelserna i Ostergötlands och

Norrbottens län förklarat sig anse anordningen värd att försöksvis prövas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

I anslutning härtill må nämnas, att vissa myndigheter framställt erinringar

jämväl beträffande den föreslagna rapportskyldigheten för distriktssköterskorna

såsom bostadsövervakande organ.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län samt landstinget i

Norrbottens län finna sålunda det föreslagna rapportsystemet ägnat att

skapa oreda och förorda i stället, att sköterskan i alla fall av ohörsamhet

skall vända sig direkt till sin närmaste förman, d. v. s. provinsialläkaren, vilken

sedan har att vidtaga erforderliga åtgärder. Förste provinsialläkaren i

Skaraborgs län föreslår enahanda ordning, dock främst av det skäl, att

sköterskan icke vore kompetent att på egen hand avgiva sådana rapporter,

som kunde läggas till grund för direkta åtgärder från hälsovårdsnämndens

sida.

Några andra myndigheter, såsom byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen

och landstinget i Gävleborgs län, anmärka, att det icke

kan vara lämpligt att göra sköterskan till någon slags förmyndare för hälsovårdsnämnden,

vilket skulle bli fallet, därest hon ägde anmäla hälsovårdsnämnden

till sin förman för underlåtenhet att vidtaga åtgärd i visst av henne

rapporterat fall.

Med det redan anförda har ock i åtskilliga fall angivits den ställning, som

i yttrandena intagits till bostadsutredningens förslag örn särskilda bostadsinspektörer

och bostadsinspektriser.

Medan sålunda t. ex. socialstyrelsen anser, att bostadsinspektionen

bör helt anförtros åt särskilda bostadsinspektörer, befara andra, såsom

länsstyrelserna i Uppsala, Hallands samt Göteborgs och Bohus

län, att dylika inspektörer skulle komma att utgöra en icke önskvärd överorganisation.

Enahanda ståndpunkt hävdas av landstinget i Västerbottens

län samt ett flertal hushållningssällskap, som framhålla, att

bostadsinspektion aldrig kan bli en populär institution och att man därför

bör gå fram med stor försiktighet. Länsstyrelsen i Stockholms län

och landstinget i Skaraborgs län betona för sin del önskvärdheten av

att landstingen i denna fråga beredas full frihet.

En mellanställning intaga statens egnahemsstyrelse, länsstyrelsen

i Kopparbergs län och landstinget i Jämtlands län, vilka till komplettering

av distriktssköterskornas bostadsövervakande verksamhet, sådan

bostadsutredningen tänkt sig denna, vilja för varje län anställa en eller flera

i byggnadstekniska frågor fullt kompetenta personer att i egenskap av byggnads-

eller egnahemskonsulenter tillhandagå hälsovårdsmyndigheterna och

allmänheten med råd och upplysningar.

En liknande mening företräda i viss mån bostadssociala utredningens

experter, vilka förorda, att en byggnadskonsulent anställes såväl för varje

distrikt, varvid distrikten dock avsåges bliva större än de nuvarande, som

ock för varje län. Dessutom böra enligt experterna inrättas ett för hela riket

gemensamt bostadsråd, som skulle lämna distriktsvårdsstyrelserna råd och

anvisningar samt tillse, att bostadsbestämmelserna icke bleve alltför ojämnt

tillämpade i landet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 213. 55

Även beträffande distriktsvårdens befattning med barnavården har framkommit

avvikande meningar.

I skrivelse den 1 september 1933 har styrelsen för svenska barnmorskeförbundet,

med anledning av medicinalstyrelsens förslag i förevarande

hänseende, hemställt, att åt distriktsbarnmorskorna måtte anförtros

förutom såsom för närvarande hela förvården, förlossningsvården och barnsängsvården,

jämväl vården av det friska naturligt uppfödda barnet efter

barnsängstiden fram till det första levnadsårets slut, eller med andra ord

den egentliga spädbarnsvården. 80m skäl för denna utvidgning anför bamin

orskeförbundet i huvudsak följande:

Barnmorskan hjälpte modern under barnsängstiden med amningen under

dess allra första period. Amningens eller den naturliga uppfödningens bibehållande

intill avvänjningen vid en normal tidpunkt vore en mycket väsentlig

sak i spädbarnsvården. Barnmorskan hade en utbildning som gåve

vida större kompetens än sjuksköterskans ifråga örn den naturliga uppfödningen.

Sjuksköterskan återigen hade genom sin utbildning en vida större

vana vid den artificiella uppfödningen och vore på den grund mera benägen

till en ogrundad kapitulation gent emot krav på en för tidig avvänjning.

Barnmorskan vore därför den, som borde övervaka det friska naturligt uppfödda

spädbarnets vård, men distriktssköterskan den, som borde ombänderhava

spädbarnssjukvården, inklusive den sjukvård som den konstgjorda uppfödningen

egentligen i grund och botten utgjorde.

För en dylik utvidgning av barnmorskans arbetsfält talade jämväl den av

medicinalstyrelsen anförda omständigheten, att det ej vore lämpligt att flera

funktionärer samtidigt gåve råd i ett och samma hem örn varandra närliggande

spörsmål. Utvidgningen vore slutligen ägnad att medföra viss rationalisering

och besparing så till vida, att barnmorskekåren, vars arbetsbörda

genom nativitetsminskningen och den slutna barnbördsvårdens utveckling

minskats och framdeles komme att än mer minskas, skulle kunna bättre utnyttjas

samtidigt som distriktssköterskekåren icke skulle behöva utökas till

det antal, som medicinalstyrelsen avsett.

Landstingen i Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava uttalat

sin anslutning till de synpunkter, barnmorskeförbundet sålunda framlagt.

Även förste provinsialläkaren i Stockholms län finner en begränsning

av distriktsköterskans tillämnade befattning med spädbarnsvården befogad.

Länsstyrelsen i Örebro län anser en begränsning i förhållande till

barnavårdsnämndernas verksamhet erforderlig och förordar, att resultatet av

pågående utredning örn barnavårdens organisation avvaktas, innan definitivt

beslut fattas i denna del av förslaget.

I anledning av remiss har medicinalstyrelsen i skrivelse den 14 maj 1934

yttrat sig över barnmorskeförbundets framställning. Med hänsyn till viss i

barnmorskeförbundeta ikiivelse yppad tveksamhet beträffande distriktssköterskas

befattning med förvården framhåller styrelsen till en början, att det

ingalunda varit styrelsens avsikt att på något sätt inskränka barnmorskornas

verksamhetsområde. Det vore alltså fortfarande styrelsens mening, att barnmorskan

skulle utöva den egentliga förvården. Genom att bereda distriktssköterskan

någon kännedom örn denna vård hade styrelsen endast velat

vinna, att distriktssköterskan, när hon på grund av lokala förhållanden eller

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 213.

annorledes först tomine i beröring med en blivande moder, skulle vara i

stånd att ge vissa råd örn moderns levnadssätt och örn kvinnan borde vända

sig till barnmorska eller läkare.

Styrelsen ingår härefter på spädbarnsvården och uttalar som sin uppfattning,

att den av barnmorskeförbundet föreslagna gränsen mellan barnmorskans

och distriktssköterskans verksamhetsområden härutinnan icke vore lämplig.

Till stöd härför anför styrelsen bland annat följande:

Vid en diskussion av detta spörsmål faller det sig naturligt att först göra

klart för sig, huru barnmorskans utbildning i barnavård är ordnad. Hennes

utbildning fullgöres å barnmorskeläroanstalten, där helt naturligt och riktigt

det centrala är utbildningen ifråga örn förlossningen och allt vad därmed

sammanhänger. Lika naturligt är, att hon också får vana vid vård av de nyfödda

barnen, så länge dessa vårdas på barnbördshuset, d. v. s. under barnsängstiden

— låt vara att denna i ett fåtal fall blir längre än normalt.

Angående denna del av spädbarnsvården — det nyfödda barnets vård —

får barnmorskeeleven en egen och genom praktisk övning levande erfarenhet.

Efter denna tid lämnar modern med sitt barn barnmorskeläroanstalten.

Örn modern sedan vill ha sitt barn övervakat och undersökt, går hon ej

tillbaka till barnbördshuset — en dylik spädbarnsvård ingår ej i barnbördshusets

uppgifter — utan vänder sig till en läkare eller till en barnavårdscentral,

där hon får råd och där barnet ställes under övervakning av

läkaren och sjuksköterskan vid densamma. Eller också, örn det gäller

mera tveksamma och svåra situationer eller sjukdomstillstånd, kommer det

späda barnet, eventuellt tillsammans med sin mor, in på ett barnsjukhus.

Efter vårdtiden på barnbördshuset får barnmorskeeleven ej följa de fall, där

svårigheter i fråga örn amningen eller i andra avseenden yppa sig hos barnet.

Örn dessa svårigheter och örn de sjukdomstillstånd, som då kunna inträffa,

får barnmorskeeleven under sin utbildning på barnbördshuset ingen praktisk

erfarenhet.

Till jämförelse härmed erinrar styrelsen, att distriktssköterskan under sin

tjänstgöring på barnsjukhus och barnavårdscentral förvärvar en icke ringa

praktisk erfarenhet örn amningens betydelse och örn övervinnandet av de

svårigheter, som kunna yppa sig inom den del av spädbarnsvården, det här

är fråga örn. Styrelsen betonar ock, att sjukhusvård av späda barn främst

har ett profylaktiskt syfte, nämligen att genom digivning rädda barnen för

infektioner under den närmaste framtiden, och sålunda utgör en verkningsfull

propaganda för den naturliga uppfödningen. Med hänsyn till vad sålunda

anförts anser styrelsen, att distriktssköterskan är avsevärt bättre rustad

att handhava den egentliga spädbarnsvården än barnmorskorna.

Styrelsen framhåller tillika, att det ofta ej går att draga någon gräns

mellan naturligt och onaturligt uppfödda barn, på sätt barnmorskeförbundet

tänkt sig, och att handledning behöves icke minst i sådana fall, då den naturliga

näringen är otillräcklig och således blandad mjölkuppfödning måste anordnas.

Det naturliga är enligt medicinalstyrelsens uppfattning, att barnmorskan

under barnsängstiden sköter både mor och barn och även således

under denna tid ger råd angående det nyfödda barnets skötsel och uppfödning

under normala förhållanden. Örn det nyfödda barnets vård, örn amningen

och amningssvårigheterna under denna tid har barnmorskan större

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

erfarenhet än sjuksköterskan. När modern ej längre behöver barnmorskans

hjälp eller när modern utskrives från barnbördshuset, har barnmorskan i

regel och i stort sett för den gången fullgjort sitt värv. Det blir då också

naturligt att modern, när hon behöver råd angående sitt barn, vänder sig

till läkare eller barnavårdscentral, vilka med sjuksköterskors tillhjälp ge de

råd och den handledning, som behöves. Vaktombytet blir på så sätt en

helt naturlig sak, och bör ej ge anledning till några svårare konflikter. Detta

bekräftas också av erfarenheterna från den s. k. försöksverksamheten i fråga

om förvård och eftervård, som medicinalstyrelsen anordnat.

Styrelsen tillägger, att distriktssköterskans socialhygieniska verksamhet

är avsedd utgöra ett organiskt helt och att ett utbrytande ur denna helhet av

en viss och därtill svårligen avgränsbar del av den förebyggande spädbarnsvården

efter barnsängstiden enligt medicinalstyrelsens bestämda mening ej

vore till gagn just ur den synpunkt, som förbundsstyrelsen liksom medicinalstyrelsen

i denna fråga vill sätta främst, nämligen folkhälsans befrämjande.

Styrelsen erinrar till slut att, även örn barnmorskorna komme att

utöva tillsyn över det naturligt uppfödda spädbarnet, detta enligt medicinalstyrelsens

förmenande icke kunde minska behovet av s. k. ambulatoriska

sjuksköterskor så att några besparingar av betydelse stöde att vinna. Det

vore visserligen sant, att de naturligt uppfödda spädbarnen utgjorde flertalet,

men det finge icke lämnas ur sikte, att övervakningen av dessa icke

vore den mest krävande delen av den förebyggande spädbarnsvarden och

att tillsynen av dessa barn icke behövde återkomma på bestämda mellantider.

Hänsynen till denna del av spädbarnsvården hade därför icke spelat

någon som helst väsentlig roll för styrelsen, då den framlagt sitt förslag

beträffande ambulatoriska sjuksköterskor.

Styrelsen vidhåller alltså sitt förslag i förevarande del.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig till medicinalstyrelsens

förslag på denna punkt och förmenar, att barnmorskeorganisationen bör avvecklas,

i den mån deras verksamhetsfält genom minskad nativitet och ökad

sluten barnbördsvård minskas.

En annan punkt, där meningarna brutit sig skarpt, gäller förslaget att

distriktssköterskorna i viss utsträckning skola övertaga det av nuvarande

dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet.

I några yttranden har detta förslag bestämt avstyrkts.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län bestrider salunda,

att tuberkulosfrekvensen i länet skulle lia minskat så, att en inskränkning

av dispensärverksamheten kunde ifrågakomma, på sätt medicinalstyrelsen

antytt. Samtliga tre dispensärsköterskor hade full sysselsättning. Att man

i ett län kunde reda sig med ett så litet antal dispensärsköterskor talade

bestämt emot en sammanslagning med distriktsvården. En uppdelning av

dessa dispensärsköterskors arbete på ett stort antal distriktssköterskor bleve

säkerligen ingen vinst utan snarare motsatsen.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län och dispensärstyrelsen

i Kalmar läns norra landstingsområde framhålla, att dispensär
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majus proposition nr 213.

sköterskorna ännu fylla ett stort behov och att det under sådana förhållanden

icke vore lämpligt att splittra en beprövad organisation.

I andra yttranden har man i princip ställt sig mera tillmötesgående men

påyrkat full frihet för landstingen i fråga örn sammanslagningens genomförande.

Nationalföreningen mot tuberkulos anför sålunda:

Nationalföreningens styrelse inser till fullo behovet av en enhetligt genomförd,

lämplig organisation av distriktssköterskevården och hälsar med tillfredsställelse

medicinalstyrelsens strävan att genom det framlagda förslaget

tillgodose förut föga beaktade grenar av socialhygienen såsom moderskapsoch

barnavården, helst som det förebyggande tuberkulosarbetet uppenbarligen

. har en värdefull bundsförvant i denna strävan. Däremot kan styrelsen

ej frigöra sig från vissa farhågor beträffande den planerade omorganisationens

inverkan på dispensärarbetet mot tuberkulos, vars främjande varit

och alltjämt är en av föreningens angelägnaste uppgifter och vars ytterligare

utbyggande sedan någon tid står på föreningens program. Styrelsen

håller före, att en sammanslagning av distriktsvård och dispensärvård kan

och bör komma till stånd, i den mån som motiveringen för en särskild

dispensärorganisation bortfaller i och med tuberkulosens tillbakaträngande

från dess dominerande ställning såsom sjukdoms- och dödsorsak. I större

delen av vårt land är emellertid denna förutsättning ännu icke för handen

och tiden, enligt föreningens mening, ännu icke mogen för en sammankoppling.

I vissa landsdelar har tuberkulosfrekvensen dock nedgått så avsevärt,

att en sammanslagning torde kunna försökas. Enligt föreningens mening

böra vara landsting tillerkännas frihet att vid sidan av den organiserade

distriktsvården behålla den nuvarande dispensärorganisationen med obeskuret

statsbidrag enligt nu gällande grunder, örn en sakkunnig prövning ger skäl

för det antagandet, att en förening av de båda ännu icke lämpligen kan ske.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län yttrar — efter erinran att

länet intager en synnerligen ogynnsam ställning i fråga örn tuberkulosfrekvensen

och med stora kostnader uppbyggt en ändamålsenlig dispensärorganisation

— bl. a. följande:

Vissa av de uppgifter, som tillämnats de blivande distriktssköterskorna,

särskilt då deras befattning med bostadsinspektionen, åt vilken verksamhet

den enligt bostadsutredningens förslag viss tid av året skulle ägna hela sin

tid, äro ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter ifråga örn den nya organisationens

inverkan på tuberkulosarbetets effektivitet. Det är möjligt att

vissa områden redan nu kunna lämpa sig för sammanslagning, och uteslutet

är kanske icke att en fortsatt tillbakagång av tuberkulosen kan medgiva en

sådan utveckling även på andra områden i framtiden, men det måste anses

nödvändigt att åt landstingen lämnas frihet att efter hörande av de inom

dess ^område verkande sakkunniga på sjukvårdsområdet, avgöra örn och när

en sådan omläggning för dess område bör genomföras. Det bör även medgivas

att sådan omorganisation kan ske successivt, möjligen även partiellt

för vissa delar av området, utan att statsbidrag äventyras helt eller delvis.

Liknande synpunkter hävdas av länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands,

Alvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län, landstingen i Östergötlands,

Jönköpings, Älvsborgs och Skaraborgs län, vissa provinsialläkare samt landstingsförbundet

och landskommunernas förbund.

Ln del myndigheter — såsom länsstyrelserna i Stockholms, Jämtlands

och Västerbottens län, landstingen i Stockholms, Uppsala,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Malmöhus, Gävleborgs oell Jämtlands län samt vissa provinsialläkare

— hava förklarat sig vilja avvakta medicinalstyrelsens förslag angående

omorganisation av dispensärvården, innan de taga ställning till ifrågavarande

spörsmål.

Slutligen hava några myndigheter direkt uttalat sig för medicinalstyrelsens

förslag på denna punkt.

Så anför förste provinsialläkaren i Värmlands län, med vilken länsstyrelsen

och landstinget i länet instämma, bl. a. följande.

En sjukdom, som så intimt sammanhänger med individens och familjens

livsföring som tuberkulosen, kräver av naturliga skäl stöd av många samhällets

sociala organ och även uppmärksamhet av de samhällsorgan, som

hava att övervaka hälsan hos andra än den sjuke. Ju mera vidgat verksamhetsområde

de nämnda organen hava desto större möjligheter måste de hava

icke endast till stöd och övervakning utan ock till förebyggande åtgärder.

En specialisering av dispensärsköterskeväsendet var fullt förklarlig på sin

tid med den inställning, man då hade till tuberkulosen, och framförallt med

de bristande vårdmöjligheter, man då hade speciellt för bacillära fall. Med

hänsyn till de vårdmöjligheter, som nu finnas, och med vår kännedom örn

sjukdomens ofta akuta insättande har en speciell dispensärsköterskeinstitution

enligt min åsikt blivit icke endast onödig utan även mindre effektiv än

en distriktssköterskeinstitution på sätt medicinalstyrelsen i förslaget angiver,

synnerligast som distriktssköterskan enligt detta får det vidare sociala verksamhetsområde,

som ovan avses, men samtidigt inom ett geografiskt mycket

mindre område och med en mycket rikare kontakt med alla hem inom detta

mindre område. Distriktssköterskan kommer enligt min åsikt som dispensärsköterska

att uträtta mera i förebyggande syfte än denna. Intet hinder

finnes ju enligt förslaget att låta någon eller några av distriktssköterskorna

i ett Ian få särskilda uppgifter i dispensärangelägenheter.

Landstingen i Örebro och Västernorrlands län samt centralstyrelsen

för svensk sjuksköterskeförening förorda ock medicinalstyrelsens

förslag härutinnan under framhållande av att de framförda betänkligheterna

mot sammanslagningen sannolikt äro överdrivna.

I fråga örn de föreslagna distriktens storlek har ett flertal myndigheter

uttalat sig för en reglering eller uppmjukning, främst i utvidgande

riktning.

Landstinget i Malmöhus län yttrar sålunda:

I medicinalstyrelsens föreliggande förslag framhålles i första hand såsom

skäl för en omorganisation av distriktsvården, att denna vård överlämnats

till tvenne olika huvudmän, landsting och primärkommuner eller sammanslutning

av de sistnämnda, genom vilket förhållande hinder lagts i vägen

för en rationell utveckling av distriktsvården. För Malmöhus läns landstings

vidkommande torde detta icke hava varit orsaken. Snarare torde inom detta

landstingsområde den ordningen vara rådande, att den vårdbehövande hellre

söker sig in till någon landstingets sjukvårdsinrättning än anförtror sig åt

distriktssköterska, i följd varav primärkommunernas dröjsmål med organiserandet

av sköterskedistrikt torde vara förklarligt. Den utbyggnad, som landstinget

tillhöriga sjukvårdsanstalter för det närvarande erhållit, beframjar

jämväl en sådan ordning. Vid dylikt förhållande finner landstinget det

mycket tvivelaktigt, huruvida den av medicinalstyrelsen föreslagna omorgani
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

sationen bör genomföras i den av styrelsen tilltänkta omfattningen. Utan

att vilja ingå på en mera detaljerad granskning av förslaget kan landstinget

dock icke underlåta att beträffande distriktens storlek framhålla, att mycket

synes tala för, att dessa till en början icke bör göras så små, som medicinalstyrelsen

föreslagit. Såväl kravet på sköterskans fulla sysselsättning

som ekonomiska synpunkter hänvisa till att ett mindre antal sköterskor bör

tillsättas. _ Största möjliga frihet bör härvidlag medgivas, ty det eventuellt

växande sjukvårdsbehovet och andra omständigheter komma säkerligen sedermera

att bestämma, örn och när större antal sköterskor är behövligt.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län varnar för en alltför schematisk

organisation och åberopar härutinnan, att landstinget omedelbart efter

utfärdandet av nu gällande kungörelse angående statsbidrag åt distriktssköterskor

den 30 april 1920 antagit en plan för distriktsvården till en

början med 14 sköterskor eller en för varje provinsialläkardistrikt. Det hade

emellertid ganska snart visat sig att sköterskorna inom de rena landsbygdsområdena

icke i tillnärmelsevis den utsträckning, som avsetts, utnyttjades,

samtidigt som i vissa orter med tät bebyggelse särskilda behov gjorde sig

gällande. Landstinget måste därför år 1925 avveckla distriktsorganisationen

och övergå till den organisation med ambulerande eller länssköterskor, som

nu existerade och befunnits göra god nytta. Samtidigt understödde landstinget

de distrikt, som ordnat egen distriktsvård. Distriktsvård i egentlig

mening för hela landstingsområdet vore sålunda nu ej ordnad annat än i

fråga om dispensärvård.

Jämväl landstingen i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gotlands och Skaraborgs län, det sistnämnda med instämmande av länsstyrelsen

därstädes, ävensom hälsovårdstjänstemannaförbundet anse,

att distrikten böra göras större, upp till 6,000 invånare, åtminstone till en

början. I varje fall borde landstingen i detta hänseende beredas större

frihet än förslaget medgiver.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län påyrka större

hänsyn till geografiska och andra lokala förhållanden. Där så påfordrades

med hänsyn till dessa förhållanden borde distrikten kunna göras såväl större

som mindre än med 3,000 invånare.

Bostadssociala utredningens experter anse det vara ur bostadsvårdens

synpunkt önskvärt, att distriktsvården även omfattar städer från

3,000 upp till 6,000 invånare. För sådana städer kunde lämpligen två sköterskor

tillsättas, var och en för sin del av staden.

Yad härefter angår utbildningen har jag redan förut berört de erinringar,

som framkommit mot distriktssköterskans byggnadstelcniska kompetens

i egenskap av bostadsinspektris. Jag vill härtill endast lägga, att bostadssociala

utredningens experter föreslagit vissa grunder för distriktsköterskans

praktiska utbildning i förevarande ämne. Denna borde enligt

experterna förläggas till städer med ordnad bostadsinspektion och omfatta

deltagande i byggnadsnämndens inspektion av byggnader under uppförande,

varigenom bättre möjlighet skulle givas till förvärvande av kännedom örn

^y88na<lstekniska elementer. I tvistiga fall borde dock sköterskan alltid ha

möjlighet att vända sig till en specialist på området.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Socialstyrelsen och socialpolitiska institutet finna jämväl distriktssköterskans

socialhygieniska utbildning otillräcklig.

Socialstyrelsen yttrar härutinnan:

I betraktande av omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt förslagen

skulle tillkomma den nya distriktsvårdsorganisationen inom olika sociala

arbetsområden, synes anledning vara att befara, att den föreslagna utbildningen

skall visa sig vara otillräcklig. Den teoretiska undervisning i sociala

ämnen, varom här torde kunna bliva fråga, lärer näppeligen kunna bliva

annat än av elementär art och torde väsentligen åsyfta att giva en allmän

orientering rörande den sociala lagstiftningen och organisationen; någon

möjlighet att inom ramen för den föreslagna utbildningsplanen lämna eleverna

en principiell bakgrund för den sociala verksamheten torde knappast bliva

för handen. Ej heller torde tillräckliga möjligheter komma att föreligga för

elevernas fostran att självständigt bedöma och behandla sociala arbetsuppgifter.

Med avseende härå må framhållas, att distriktssköterskorna i sitt

arbete på landsbygden i väsentlig mån torde få lita till det egna initiativet

och omdömet, vilket förhållande understryker vikten av att de i tillräcklig

grad förberedas för utförande av praktiska sociala uppgifter. Vidare må

framhållas, att därest distriktssköterskorna, såsom remitterade förslagen

avse, skulle utöva bostadsinspektion, den i medicinalstyrelsens förslag avsedda

provtjänstgöringen under ledning av instruktionssköterska i särskilt

utbildningsdistrikt måste anses vara av behovet särskilt påkallad och lämpligen

böra göras obligatorisk. En sådan provtjänstgöring, som icke synes

böra tillmätas för knapp, lärer få anses vara ofrånkomlig, innan sköterskan

kan anförtros uppgifter som självständig bostadsinspektris.

Socialpolitiska institutet anför bland annat:

Mot dispositionen av tiden för den egentliga sociala utbildningen finner

institutet icke anledning till annan anmärkning än att tiden för den allmänna

socialpolitiska orienteringen synes alldeles för knapp för att kunna lämna

en principiell bakgrund för den sociala verksamheten och att möjlighet inom

denna undervisnings ram icke föreligger att bibringa eleverna på praktiska

iakttagelser grundad kännedom om den sociala verksamheten på olika områden

och ännu mindre att självständigt visa sig kunna behandla en social

arbetsuppgift. Institutet anser sig vid sådant förhållande kunna konstatera,

att ifrågavarande utbildning till sin art är elementärt skolmässig och närmast

har samma karaktär som de kortare upplysningskur ser, vilka understundom

bruka anordnas i olika ämnen; något annat lärer ej heller av de remitterade

förslagen att döma hava åsyftats. Det kan emellertid enligt institutets

mening ifrågasättas, huruvida en sådan elementär tremånaderskurs kan anses

vara tillfyllest för att giva eleverna det intresse för det sociala arbetet

och den sakkunskap och erfarenhet i fråga örn dess natur och verksamhetssätt,

som enligt vad medicinalstyrelsen anfört måste vara en förutsättning

för att de i sin kommande verksamhet skola på ett fullt tillfredsställande

sätt kunna fylla sina uppgifter.

Enligt institutets mening bör frågan om distriktssköterskornas utbildning

upptagas i ett större sammanhang. Institutet yttrar härom:

Förslagen hava utarbetats med tanke främst på behoven inom sjukvårdens

och hygienens områden, vilket satt sin prägel på såväl den föreslagna

utbildningen för distriktssköterskorna som den ifrågavarande organisationens

inställning i större organisatoriskt sammanhang. Från denna speciella utgångspunkt

upprullas emellertid vittutseende och betydelsefulla spörsmål.

Ett sådant spörsmål avser de krav i fråga örn utbildning och kompetens,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

sorn rimligen böra uppställas i fråga om med allmänna medel avlönade

funktionärer för social verksamhet. Härmed sammanhänger hela den sedan

länge i vårt land aktuella frågan örn den sociala utbildningen och dess ordnande.

Vidare upprullas frågorna örn den lokala och centrala tjänsteorganisationen

för det allmännas sociala verksamhet, vilka frågor för närvarande

äro föremål för särskild utredning genom de s. k. organisationssakkunniga.

Under åberopande härav finner sig institutet böra hemställa örn uppskov

med förslagens genomförande och deras upptagande till förnyat övervägande

i nu antytt större sammanhang.

Förste provinsialläkaren i Hallands län betonar önskvärdheten av

att särskilda repetitionskurser i socialhygien anordnas för sköterskorna.

Från några håll, bland annat medicinalstyrelsen och bostadssociala

utredningens experter, har tillika påpekats behovet av ökad undervisning

i socialhygien för tjänsteläkarna, detta framför allt med hänsyn till de ökade

krav på deltagande och insikt i bostadsövervakning, som bostadsutredningens

förslag förutsätter. Medicinalstyrelsen har ock numera inkommit med

förslag örn anordnande av särskilda tjänsteläkarkurser, i vilka bland annat

undervisning i bostadshygien är avsedd att lämnas.

Jämväl beträffande kostnaderna för den föreslagna distriktsorganisationen

ha erinringar i olika hänseenden framställts.

Hetta gäller först och främst distriktssköterskans avlöningsförmåner.

Från åtskilliga håll, såsom länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge och

Alvsborgs län, landstingen i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Örebro län, vissa förste provinsialläkare samt bostadssociala

utredningens experter, har sålunda framhållits, att såväl de

kontanta löneförmånerna som framförallt ersättningen för naturaförmånerna

beräknats för lågt i förhållande till gängse prisnivå. Landstinget i Göteborgs

och Bohus län upplyser, att för distriktssköterska i länet för närvarande utgår

lön och ålderstillägg med i medeltal 2,500 kronor samt för möblerad bostad,

värme och lyse 900 kronor. Enligt landstinget i Blekinge län bör ersättningen

för naturaförmånerna upptagas till minst 400 ä 450 kronor.

Vissa av nu nämnda myndigheter ävensom ett flertal andra jämte centralstyrelsen

för svensk sjuksköterskeförening betona ock angelägenheten

av att distriktssköterskan beredes en bostad örn två rum och kök,

detta med hänsyn till hennes mottagningsskyldighet. Från något håll påyrkas

jämväl fri telefon för distriktssköterska.

Länsstyrelsen i Blekinge län åter anser att, då det här ej gäller

sköterska vid anstalt, fri tvätt ej bör ingå i löneförmånerna samt att möblering

och köksutrustning bör ersättas i stället för att utgå in natura.

Landstinget i Gävleborgs län finner för sin del olämpligt, att fri

köksutrustning ingår i naturaförmånerna, enär detta lätt kunde vålla slitningar

vid ombyte av tjänstinnehavare.

Landstingen i Södermanlands och Kopparbergs län framhålla,

med instämmande av respektive länsstyrelser, att den av medicinalstyrelsen

föreslagna anordningen med två ålderstillägg efter 5 å 10 år är otidsenlig,

och förorda, att ålderstillägg i stället utgår efter exempelvis 3, 6 och 9 år.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Bostads sociala utredningens experter slutligen påpeka, att effektiviteten

av distriktssköterskans bostadsinspektion i viss grad beror på med

vilken lätthet och hastighet hon kan förflytta sig från trakt till annan i sitt

distrikt. Särskilt i vidsträckta distrikt förefölle det mycket önskvärt, att

sköterskan utrustades med egen personbil. Yilket fortskaffningsmedel hon

använde, syntes staten ur synpunkten av organisationens effektivitet ha ett

klart intresse av, att resan kunde göras tillräckligt snabbt och att ersättningen

bleve skälig, så att icke distriktssköterskan av ekonomiska skäl behövde

draga sig för att göra besök i sitt distrikt. Därför syntes resekostnadsersättningen

för resor i tjänsten böra fastställas enligt av distriktsvårdsstyrelsen

uppgjort och av medicinalstyrelsen fastställt förslag och icke,

såsom föreslås i förslaget, av distriktsvårdsstyrelsen. Det syntes också rimligt,

att ersättningen komme att utgå efter något så när likformiga grunder

över hela landet.

Även mot medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar i övrigt ha framkommit

anmärkningar.

Svenska landstingsförbundet m. fl. påpeka sålunda, i likhet med

bostadsutredningen, att hänsyn icke tagits till de ambulerande sköterskorna,

som landstingen förutsattes skola tillhandahålla utan statsbidrag, och sannolikt

icke heller till de bostadsinspektriser, dispensärsköterskor m. fl., som

förutsattes bliva i större eller mindre grad erforderliga för speciella arbetsuppgifter.

De anförda beräkningarna utvisade redan härigenom icke de verkliga

kostnaderna för landstingen. Vidare hade sköterskornas avlöning beräknats

efter genomsnittet av de löner utan dyrtidstillägg, som landstingen

nu betalade till dispensär- och distriktssköterskor. Den beräknade genomsnittliga

lönen läge alltså för lågt i förhållande till de löner, som faktiskt utbetalades,

och differensen komme att helt och hållet åvila landstingen. Slutligen

hade ingen hänsyn tagits till landstingens kostnader för den nya organisationen

av distriktsvården och för semestervikarier åt distriktssköterskorna,

varjämte kostnaderna för sköterskornas resor drabbade landstingen

utan möjlighet till statsbidrag. Av allt att döma komme sålunda landstingens

kostnader för hithörande vård att bli väsentligt högre än medicinalstyrelsen

angivit i de beräkningar, som läge till grund för förslaget angående statsbidragens

storlek.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar, att den nya organisationen i åtskilliga

fall sannolikt komme att framtvinga en nyrekrytering av distriktssköterskor

med därav följande anspråk på pensionering av äldre sköterskor

samt att kostnaderna härför icke syntes hava tagits i beräkning av medicinalstyrelsen.

Med utgångspunkt bland annat från nu berörda erinringar har fran flera

håll framställts yrkanden om högre statsbidrag till distriktsvården.

Svenska landstingsförbundet yttrar sålunda:

Medicinalstyrelsen hade själv anslutit sig till principen, att landstinget

skulle bidraga till den del av kostnaderna som motsvarade den sjukvårdande

verksamheten, medan staten skulle svara för den hälsovårdande delen av di
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 213.

striktsvården. Medicinalstyrelsen syntes emellertid icke hava vid utformandet

av sitt förslag tagit tillräcklig hänsyn till förenämnda i och för sig riktiga

princip, utan med hänsyn till det statsfinansiella läget ansett sig böra stanna

vid föreslagna 1,000 kronor jämte ålderstillägg. Förbundet ville härutinnan

erinra, att örn staten befunne sig i ett bekymmersamt ekonomiskt läge, så

vore å andra sidan läget för primärkommuner och landsting minst lika svårt.

Härtill komme, att de även i normala tider rådande stora skiljaktigheterna

olika kommuner emellan ifråga örn skattebelastning under svåra tider i

allmänhet ytterligare accentuerades. Ett tryckt finansiellt läge för det allmänna

borde sålunda snarare vara ett skäl för att staten bland annat ur

skatteutjämningssynpunkt påtoge sig en större del av sådana för det allmänna

nödvändiga (framför allt nya) bördor, beträffande vilka det ej kunde

bli tal örn några besparingsmöjligheter genom att i högre grad lägga dem

på de lokala enheterna. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn

till förut anförda erinringar beträffande medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar

borde statsbidraget sättas väsentligt högre. En dylik höjning vore

för övrigt även motiverad såsom en uppmuntran för landstingen att så småningom

utbygga distriktsvården till full effektivitet. Statsbidraget kunde bestämmas

antingen till fixt belopp, t. ex. 1,500 kronor, eller till viss del av

distriktssköterskans avlöningsförmåner. Förbundet saknade emellertid anledning

att för närvarande ingå på denna fråga.

Förbundet tillägger, att förenämnda princip rörande kostnadsfördelning

mellan stat och landsting syntes böra föranleda, att statsbidrag skulle utgå

jämväl till särskilda bostadsinspektörer.

Landstingen i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs

län hava påyrkat ett till 1,500 kronor förhöjt statsbidrag till distriktssköterskorna.

Sistnämnda landsting och landstinget i Skaraborgs län

hava härjämte påkallat statsbidrag till särskilda bostadsinspektörer.

I åtskilliga yttranden har man ock vänt sig mot den föreslagna bestämmelsen,

att lägre statsbidrag skall utgå till de landsting, som kvarbliva vid

gällande organisation av distrikts- och dispensärvården.

Svenska landstingsförbundet framhåller i detta hänseende, att mot

bakgrunden av medicinalstyrelsens moderata uttalande rörande föreningen

av distrikts- och dispensärvård det knappast kunde anses fullt riktigt att beträffande

statsbidragen föreslå en anordning, som direkt premierade sammanslagningen

ifråga, örn man såsom medicinalstyrelsen klart erkände, att en

sammanslagning i vissa fall kunde vara till men för den ena eller andra

vårdgrenen och att en delad organisation därför kunde vara fördelaktigare,

fordrade konsekvensen, att båda alternativen jämställdes i fråga örn statsbidrag.

Enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Södermanlands och

Gotlands län, landstingen i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt

Skaraborgs län ävensom centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.

Av landstinget i Kalmar läns södra landstingsområde har uttalats

önskemål, att statsbidrag allt framgent finge utgå jämväl till sådan av

primärkommun anordnad distriktsvård, som av medicinalstyrelsen till sin

beskaffenhet godkändes.

Å andra sidan har landstinget i Södermanlands län, med instämmande

av länsstyrelsen, förordat, att ålderstillägg måtte såsom hittills be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 213.

stridas av landstingen, enär ålderstilläggen för närvarande utginge efter

olika och oftast bättre grunder och en ändring enligt förslaget härutinnan

skulle medföra, att sköterskorna komma att ställas i sämre ställning än

landstingens övriga befattningshavare.

Landstinget i Stockholms län anser, att primärkommunerna böra

svara för distriktssköterskan tillkommande naturaförmåner. Enligt landstinget

i Örebro län bör åtminstone bostaden tillhandahållas av primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Hallands län och landstinget i Kristianstads

län finna för sin del kostnaderna för landstingen alltför stora för att uppväga

fördelarna av omorganisationen och avstyrka förty densamma. Enligt

sistnämnda landsting gåve erfarenheten från de kommuner i länet, där distriktssköterska

nu funnes, icke skäl för medicinalstyrelsens förmodan, att en vidgad

distriktsvård skulle minska tillströmningen till lasaretten.

Yad slutligen angår övergången till den nya organisationen uttala sig

åtskilliga, bland andra länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i

Kronobergs län ävensom landstingsförbundet för ett utbyggande etappvis

och efter hand. Landstinget i Östergötlands län anser en övergångstid

av minst 10 år erforderlig.

Statens egnahemsstyrelse och bostadssociala utredningens

experter framhålla till sist önskvärdheten av att distriktsvården göres

obligatorisk efter vissa övergångsår, förslagsvis 10 år.

Sedan yttrandena avgivits, har medicinalstyrelsen i skrivelse den 25

januari 1935 — under förmälan, att styrelsen icke ansåge sig kunna förrän

senare framlägga det förslag till omorganisation av dispensärvården, som

styrelsen i sin skrivelse den 4 maj 1933 omnämnt — framlagt visst tilläggsförslag

till övergångsbestämmelserna i den föreslagna kungörelsen angående

statsbidrag till distriksvården. Enligt detta förslag skall landsting, som inom

sitt område anordnar distriktsvård enligt den nya kungörelsen, äga rätt att

för uppehållande av den inom området förefintliga dispensärverksamheten

jämväl uppbära statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser för understödjande

av dylik verksamhet i den utsträckning, som medicinalstyrelsen bestämmer.

Detta tillägg, som endast är avsett att gälla under en tid av

högst fem år, möjliggör alltså ett uppehållande i viss utsträckning av statsunderstödd

dispensärvård vid sidan av distriktsvård enligt den nya kungörelsen.

Som framgår av den lämnade redogörelsen, har medicinalstyrelsen med

sitt förslag åsyftat att anpassa distriktsvården efter de ökade socialhygieniska

krav, som på senare tid framkommit. De områden, på vilka förbättringar

härvid främst eftersträvats, ha varit bostadsvårdens samt moderskaps- och

barnavårdens. Bostadsutredningens förslag till särskild bostadsinspektion

är närmast att anse som ett komplement till medicinalstyrelsens förslag beträffande

bostadsvården.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213.

Departements•

chefen.

880 85 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

I stort sett torde de förslag, som framlagts, vara väl grundade och ägnade

att befordra ett mera effektivt socialhygieniskt arbete. Det synes mig

vara ett riktigt grepp att, såsom skett i medicinalstyrelsens förslag, i största

utsträckning sammanföra den förebyggande vårdens olika grenar till en enhetlig

organisation och med utgångspunkt därifrån sörja för att erforderliga

krav på specialisering bliva tillgodosedda. Av vad jag förut anfört framgår

ock, att det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar ansett

sig kunna i huvudsak tillstyrka de framlagda förslagen, ehuru på olika

punkter erinringar eller önskemål örn modifiering av desamma framställts.

Delvis synas dessa erinringar bottna i missuppfattning av förslagen eller av

andra skäl vara obefogade. Andra erinringar åter hava föranlett mig att i

vissa hänseenden föreslå ändringar i eller tillägg till förslagen.

Härmed övergår jag till att närmare pröva de framställda erinringarna.

Örn lämpligheten av att endast landstingen göras till huvudmän för

distriktsvården har meningsskiljaktighet i princip icke rått, men från några

håll har betonats, att därest man vill uppnå en effektiv organisation, vore

det nödvändigt att på ett eller annat sätt försäkra sig örn primärkommunernas

medverkan.

Tydligt är att den omständigheten, att landstingen ensamma skola vara

huvudmän för distriktsvården, icke utesluter medverkan från kommunernas

sida. Tvärtom synes det böra förutsättas, att distriktsvårdens utbyggande

och bedrivande även i fortsättningen sker under viss samverkan mellan

landstingen och kommunerna. Sålunda lärer få antagas, att landstingen såväl

vid uppgörande av plan för distriktsvården som vid dess handhavande

i övrigt i största möjliga utsträckning komma att beakta de särskilda kommunernas

intresse av ifrågavarande vårdangelägenhets ordnande. Å andra

sidan torde man, särskilt i fråga örn distriktssköterskas bostad och därmed

sammanhörande naturaförmåner, hava rätt utgå ifrån, att primärkommunerna,

som äga väsentligt större förutsättningar än landstingen att för en

ringa kostnad ordna denna angelägenhet, i regel icke skola undandraga sig

önskvärd medverkan. Att ålägga kommunerna skyldighet till samverkan

härutinnan torde dock knappast vara nödigt eller lämpligt.

Rörande distriktsvårdsstyrelsen hava vissa erinringar framställts, som

till en del synas mig böra vinna beaktande. Yad först angår styrelsens

sammansättning torde, därest — såsom jag kommer att förorda — i dispensärverksamhet

sysselsatta sköterskor skola kunna sortera under styrelsen,

sakkunskap å tuberkulosområdet böra erhålla representation i styrelsen. Att

härvid föreskriva, att en särskild tuberkulosläkare alltid skall ingå i styrelsen,

anser jag dock ej erforderligt, utan synes det vara tillräckligt med en

föreskrift, att en läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård bör vara

ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Med en dylik föreskrift lärer det nämligen

ankomma å medicinalstyrelsen att — eventuellt med tillämpning av sin rätt

att utse en ledamot — bevaka, att sakkunskapen i fråga, där så kan anses

erforderligt, blir vederbörligen företrädd i distriktsvårdsstyrelsen. Givetvis

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majda proposition nr 213.

kan det med hänsyn till distriktsvårdsstyrelsens befattning med bostadsövervakningen

synas önskvärt att på motsvarande sätt garantera den byggnadstekniska

sakkunskapen tillbörligt inflytande. Det torde emellertid knappast

vara lämpligt att på förhand alltför mycket binda styrelsens sammansättning.

En utökning av det föreslagna antalet ledamöter åter skulle göra styrelsen

väl tungrodd. Man lärer för övrigt kunna utgå ifrån, att landstingen

i eget intresse skola låta den byggnadstekniska sakkunskapen på ett eller

annat sätt komma till sin rätt. Jag har därför icke ansett mig böra på denna

punkt vidtaga någon jämkning i förslaget.

Med denna ståndpunkt har jag ej heller ansett mig kunna förorda, att

en av distriktsvårdsstyrelsens ledamöter skall utses av länsstyrelsen, enär

landstingens rörelsefrihet därigenom skulle onödigtvis begränsas. Att såsom

från något håll påyrkats inskränka antalet ledamöter till tre låter sig knappast

göra, därest vid sidan av förtrogenhet med allmän kommunal förvaltning

speciell sakkunskap skall tillförsäkras utrymme.

Däremot håller jag i likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna före,

att landstingen böra beredas möjlighet anförtro distriktsvårdens handhavande

åt vederbörande förvaltningsutskott eller viss avdelning därav, dock under

förutsättning att utskottet eller avdelningen är i huvudsak sammansatt efter

av mig rörande distriktsvårdsstyrelsen förordade grunder. För giltighet av

landstings beslut härutinnan bör med hänsyn härtill erfordras godkännande

av medicinalstyrelsen.

Att medicinalstyrelsen till ledning för landstingen fastställer en normalinstruktion

för distriktsvårdsstyrelsen synes lämpligt, men torde särskild

föreskrift härom icke vara behövlig.

Yad angår distriktsvårdens organisation i övrigt hava som nämnts erinringar

i första hand framställts mot distriktssköterskans befattning nied bostadsövervakningen.

Kritiken i denna del går i huvudsak ut på att distriktssköterskan

icke innehar erforderliga byggnadstekniska förutsättningar för

ifrågavarande uppgift samt att en bostadsövervakande verksamhet av den

art och omfattning, som föreslagits, svårligen låter sig förena med distriktssköterskans

uppgifter i övrigt. De sålunda framförda erinringarna synas

emellertid delvis härröra av en missuppfattning av innebörden i medicinalstyrelsens

förslag. Detta torde nämligen avse, att distriktssköterskans uppgift

i fråga örn bostadsvården skall inskränka sig till en upplysande och

rådgivande verksamhet, varjämte hon i förekommande fall skall hava att

till vederbörande myndighet avgiva rapport örn sådana förhållanden, som

kunna tarva ett ingripande från myndighetens sida. För en sådan verksamhets

behöriga utövande synes distriktssköterskan ej behöva besitta byggnadstekniska

insikter i egentlig mening. Där hon avgivit rapport örn av

henne uppmärksammade bristfälligheter, bör det ankomma å hälsovårdsmyndigheterna

att med hjälp av till buds stående sakkunskap —■ eventuellt

särskild bostadsinspektör — bedöma vad som i varje särskilt fall är att

åtgöra. Stor vikt har i förslaget lagts vid det förhållandet, att en bostadsövervakning

genom distriktssköterskorna i motsats till en sådan genom sär
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

skilda bostadsinspektörer kan bli kontinuerlig. Yad angår den befarade

konflikten mellan distriktssköterskans uppgift i förevarande hänseende och

hennes arbete i övrigt, lärer det väl icke kunna förnekas, att en även på

angivet sätt begränsad bostadsövervakning är en mycket grannlaga uppgift,

som, därest den icke handhaves med takt och omdöme, kan framkalla misstro

mot sköterskan och därigenom bli till men för hennes verksamhet i allmänhet.

En långt driven bostadsövervakning kan ock lätt motverka en lämplig arbetsfördelning

mellan sköterskans olika uppgifter. Emellertid torde medicinalstyrelsen,

som skall hava att utfärda instruktion för distriktssköterskorna,

däri kunna uppdraga linjerna för deras verksamhet på sådant sätt, att

faran för berörda olägenheter i huvudsak undanröjes. Under nu angivna

förhållanden och då en kontinuerlig bostadsövervakning icke utan avsevärt

större kostnader lärer stå att vinna på annat sätt, har jag icke ansett de

anförda erinringarna vara av den betydelse, att de böra föranleda modifiering

i medicinalstyrelsens av bostadsutredningen understödda förslag på

förevarande punkt.

Erån några håll har i detta sammanhang påpekats lämpligheten av att

för bostadsövervakningen utnyttja den av vissa hushållningssällskap bedrivna

hemkonsulentverksamheten, som i så fall skulle utvidgas med stöd av

staten. Förutom att staten härigenom skulle påtaga sig bidrag för utvecklingen

av en helt ny kår, skulle den enhetlighet i fråga örn den förebyggande

verksamheten, som av medicinalstyrelsen och flertalet hörda myndigheter

tillmätts så stor betydelse, gå till spillo. Jag anser mig därför förhindrad

att medverka till en dylik anordning.

Beträffande distriktssköterskans rapportslcyldighet lära väl vissa skäl tala

för en föreskrift, att distriktssköterska i alla de fall, hon icke på egen hand

kan vinna rättelse, skall vända sig direkt till sin förman. Det naturliga

synes mig emellertid vara, att sköterskan, såsom redan nu vanligen torde

ske, först vänder sig till den lokala hälsovårdsnämnden i syfte att få rättelse

till stånd, innan hon går vidare till den mera centrala hälsovårdsmyndighet,

som provinsialläkaren utgör. Ett motsatt förfaringssätt skulle i avsevärda

delar av vårt land, där ett stort antal småkommuner ingå i ett provinsialläkardistrikt,

medföra en betydande omgång och onödigt besvär. Man torde

ock ha rätt att förvänta, att hälsovårdsnämnderna i regel skola visa full

förståelse för distriktssköterskans verksamhet och självmant vidtaga de åtgärder,

som kunna befinnas påkallade i anledning av konstaterade missförhållanden.

Jag finner sålunda mindre lämpligt att giva en föreskrift av det

innehåll, som förut antytts. Det torde för övrigt få ankomma på medicinalstyrelsen

att i samband med fastställandet av instruktionen för distriktssköterskorna

se till, att sköterskans rapportskyldighet ordnas på lämpligaste

sätt.

Hedan enligt de för distriktsvården nu gällande föreskrifterna kunna distriktssköterskor,

för vilka statsbidrag utgå, anställas enbart för bostadsvård.

Möjlighet att anställa dylika statsunderstödda bostadsinspeJctriser öppnar

även medicinalstyrelsens föreliggande förslag. Emellertid torde det med

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

den begränsning av distriktssköterskornas bostadsövervakande verksamhet,

som i förslaget avsetts, vara önskvärt, att organisationen kompletteras med

organ, som besitta ett högre mått av sakkunskap på området, framförallt i

byggnadstekniskt hänseende. Jag anser därför i likhet med bostadsutredningen

och flertalet hörda myndigheter, att åtgärder böra vidtagas till underlättande

av landstings möjligheter att anställa särskilda bostadsinspektörer.

För landstings beslut örn inrättande av dylika befattningar har hittills kvalificerad

majoritet ansetts erforderlig. Emellertid lärer, därest såsom bostadsutredningen

föreslagit bostadsinspektörerna inordnas i distriktsvården och

därmed kostnaderna för desamma falla inom ramen för landstingens ordinarie

utgiftsstat, för besluts fattande endast erfordras enkel majoritet. Med

hänsyn härtill synes medicinalstyrelsens förslag angående distriktsvården

böra kompletteras med en bestämmelse, som berättigar distriktsvårdsstyrelse,

att, örn landstinget därtill anslagit medel, anställa särskilda bostadsinspektörer

för att under styrelsen vara verksamma inom distriktsvården. Då det

även för andra distriktsvården tillkommande uppgifter än bostadsvård kan

befinnas lämpligt anställa särskilda befattningshavare till distriktsvårdsstyrelsens

biträde, torde bestämmelsen ifråga böra givas en mera vid omfattning,

på sätt bostadsutredningen jämväl föreslagit.

Yid anställande av bostadsinspektörer bör tillses, att de, förutom erforderlig

bostadshygienisk sakkunskap, äga ett sådant mått av byggnadsteknisk

kompetens att de kunna giva råd och vägledning rörande enklare reparationer

och ombyggnader av befintliga bostäder. De böra ock kunna lämna

anvisningar på lämpliga typritningar och byggmästare för uppförande av

nybyggnader. Större krav på deras byggnadstekniska kompetens torde man

knappast behöva ställa för tillgodoseende av det syfte, som bostadsövervakningen

avser att tjäna. Yad som därutöver kan erfordras, torde böra fyllas

på annat sätt, t. ex. genom anlitande av vederbörande länsarkitekt. Intet

hinder lärer finnas att till bostadsinspektör utse byggnads- eller egnahemskonsulent,

därest denne besitter erforderlig bostadshygienisk sakkunskap.

Att såsom bostadssociala utredningens experter föreslagit inrätta ett för

hela riket gemensamt bostadsråd synes ej för närvarande påkallat.

I fråga örn den i distriktsvården ingående barnavårdens avgränsning till

barnmorskornas arbetsfält ansluter jag mig helt till medicinalstyrelsens förslag.

Den gräns härutinnan, medicinalstyrelsen förordat, synes mig fullt

naturlig med hänsyn till såväl olikheten i distriktssköterskans och barnmorskans

utbildning som de faktiska förhållandena i övrigt. Ett bifall till

barnmorskeförbundets framställning skulle för övrigt innebära ett avsteg från

den huvudprincip, som legat till grund för omorganisationen av distriktsvården,

nämligen att uppnå största möjliga enhetlighet i fråga om det socialhygieniska

arbetet. Därest erfarenheten skulle ådagalägga, att distriktssköterskan

anförtrotts alltför omfattande arbetsuppgifter, får man taga under

övervägande olika sätt att lätta hennes arbetsbörda. Därvid synes bland

annat en förskjutning av gränsen mellan distriktssköterskans och barnmorskans

verksamhetsområden, på sätt barnmorskeförbundet m. fl. ifråga
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majda proposition nr 213.

satt, böra komma under bedömande. Dessförinnan anser jag emellertid av

nyss anförda skäl, att någon inskränkning icke bör göras i distriktsvårdens

av medicinalstyrelsen föreslagna omfattning.

Örn medicinalstyrelsens förslag, att distriktssköterskorna i viss utsträckning

skulle övertaga det av nuvarande dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet,

bava meningarna varit mycket delade. Särskilt från sakkunskapen inom

tuberkulosvårdens område har befarats, att en dylik anordning skulle komma

att inverka menligt på dispensärvårdens effektivitet, och önskemål har uttalats

örn full frihet för landstingen att avgöra, örn och i vad mån förslaget

härutinnan bör för varje område genomföras. I åtskilliga yttranden har man

ställt sig avvaktande till förslaget på denna punkt i avbidan på medicinalstyrelsens

bebådade förslag till omorganisation av dispensärvården.

Jag vill då till en början nämna, att enligt vad jag från medicinalstyrelsen

under hand inhämtat, dess kommande förslag angående dispensärvården i huvudsak

går ut på följande. Tills vidare skola tre olika slag av dispensärer finnas:

A-dispensärer, B-dispensärer och distriktsdispensärer. Inom varje landstingsområde

skall finnas minst en A-dispensär. Övriga dispensärer skola finnas

till det antal, som inom varje landstingsområde är erforderligt. A-dispensär

skall vara utrustad med röntgenanläggning, varemot sådan ej behöver finnas

vid övriga dispensärer. A-dispensär skall förestås av läkare med sanatorieläkarekompetens.

Vid de övriga dispensärerna skall tjänsteläkaren i regel

fungera som dispensärläkare. Vid B-dispensär skall särskild dispensärsköterska

vara anställd, medan dispensärsköterskans åligganden vid distriktsdispensär

skola fullgöras av distriktssköterska. Arbetsuppgifterna för en

B-dispensär och en distriktsdispensär skola i det stora hela vara desamma.

Den egentliga skillnaden skall vara, att vid B-dispensär skall finnas särskild

dispensärsköterska samt att B-dispensär alltjämt skall sortera under en särskild

dispensärstyrelse i länet. Huru länge B-dispensärer, vilka motsvara

den nuvarande allmänna typen av dispensärer, skola bibehållas, skall i varje

särskilt fall göras beroende av tuberkulosens frekvens. Det skall tillkomma

medicinalstyrelsen att efter landstingets hörande föreskriva, när inom ett

sjukvårdsområde, som anslutit sig till den nya distriktsvårdsorganisationen,

B-dispensärerna skola avvecklas.

Såsom synes åsyftar medicinalstyrelsens förslag till dispensärvårdens omorganisation

en förstärkning av dispensärvården utan att rubba den grund,

varpå distriktsvårdsförslaget bygger. "Vid sådant förhållande torde hinder

ej föreligga att nu upptaga sistnämnda förslag i förevarande del till prövning.

Då det gäller det förebyggande arbetet inom tuberkulosvården, synes

mig stor vikt böra tillmätas den omständigheten, att tuberkulosen är en

sjukdom, som intimt sammanhänger med individens och familjens hela

livsföring. De organ, åt vilka detta arbete skall anförtros, böra därför besitta

kunskap och erfarenhet inom hälsovårdens samtliga grenar. Med hänsyn

härtill torde det i princip vara riktigt, att jämväl det förebyggande

arbetet inom tuberkulosvården ingår såsom ett led i den för övriga grenar

av hälsovården gemensamma distriktsvården. Å andra sidan utgör dispen
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition, nr 213.

särvården till följd av den höga frekvens, tuberkulosen otvivelaktigt ännu

har i vissa delar av vårt land, en av de viktigaste grenarna inom den förebyggande

verksamheten. Det måste därför anses fullt befogat, att från principen

örn enhetlighet inom hälsovårdsarbetet större avvikelser medgivas för

dispensärvården än för övriga grenar av förebyggande vård. Med dessa utgångspunkter

kan jag ej finna annat än att medicinalstyrelsens förslag på

ifrågavarande punkt, kompletterat på sätt medicinalstyrelsen i sitt i år avgivna

tilläggsförslag förordat, i stort sett innebär en tillfredsställande anordning,

helst som erfarenheterna från Norrbottens län, där dock tuberkulosfrekvensen

är störst, utvisat, att distrikts- och dispensärvårdens uppgifter

med fördel kunnat förenas i en hand. I vissa hänseenden synas dock jämkningar

i styrelsens förslag vara erforderliga, berörande de grunder, enligt

vilka statsbidrag skall utgå till dispensärvård.

Enligt min mening torde härutinnan följande böra gälla. Inom område,

där distriktsvård ännu ej anordnats enligt de nya bestämmelserna, skola angående

statsbidrag till dispensärvård nu gällande bestämmelser fortfarande äga

tillämpning. Har däremot inom området för dispensärens verksamhet distriktsvård

anordnats enligt de nya bestämmelserna, skall i princip statsbidrag ej

längre utgå för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till

vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens

tjänst. Tills vidare skall dock, när medicinalstyrelsen finner skäl

därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl för nämnda ändamål, såframt

fråga ej är örn sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning

statsbidrag utgår enligt de nya bestämmelserna angående statsbidrag till

distriktsvård. Slutligen skola nuvarande dispensärsköterskor vara tillförsäkrade

rätt att utan vidare innehava anställning såsom distriktssköterska

i den nya organisationen. Härmed anser jag alla rimliga krav på smidighet

i dispensärvårdens intresse hava tillgodosetts.

Beträffande distriktens storlek må i anledning av vissa yttranden i ämDet

till en början erinras, att det enligt förslaget aldrig avsetts att varje distrikt

skulle omfatta 3,000 invånare. Medicinalstyrelsen har tvärtom framhållit,

att det exempelvis inom industrialiserade trakter kan vara erforderligt med

mindre distrikt, medan i trakter av annan typ distrikten lämpligen böra

göras större. Yad styrelsen med sitt uttalande i förevarande del närmast

velat framhålla är endast, att det i genomsnitt torde bliva erforderligt med

en sköterska per 3,000 invånare. Med utgångspunkt härifrån hava landstingen

full frihet att vid uppgörande av plan för distriktsvårdens utbyggande

beakta geografiska och andra lokala förhållanden.

Från vissa håll har man velat göra gällande, att distrikten även med en

dylik tolkning av medicinalstyrelsens förslag skulle bli för små, samt påyrkat,

att distrikten åtminstone till en början över lag göras större. Det

är uppenbart, att behovet av distriktsvård kan växla i skilda landsändar.

Medicinalstyrelsens förslag är emellertid grundat på hittills vunnen erfarenhet

och det torde för närvarande icke föreligga tillräcklig anledning att i

princip frångå förslaget på denna punkt. Därest — såsom jag kommer

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

att förorda — ett successivt och partiellt genomförande av den nja organisationen

i varje landstingsområde medgives, beredes åt landstingen därjämte

möjlighet att närmare pröva sig fram i fråga örn distriktens storlek.

I nagla yttranden har slutligen ifrågasatts, huruvida icke jämväl städer

med över 3,000 och upp till 6,000 invånare borde ingå i den föreslagna

distriktsvårdsorganisationen. Frågan örn distriktsvården i dessa städer torde

emellertid lämpligen böra lösas i samband med prövningen av det förslag,

bostadssociala utredningen för närvarande förbereder.

Jag ansluter mig alltså även beträffande distriktens storlek till medicinalstyrelsens

förslag, därvid jag dock vill framhålla, att under tiden intill dess

distiiktsvard enligt den nya ordningen hinner i full utsträckning genomföras,

stor frihet bör medgivas landstingen i förevarande hänseende.

Vad härefter angår utbildningen har av socialstyrelsen och socialpolitiska

institutet starkt ifrågasatts, huruvida den för distriktssköterskorna avsedda

socialhygieniska utbildningen vore tillräcklig som underlag för en självständig

verksamhet på hithörande områden. Farhågorna härutinnan synas mig

betydligt överdrivna. De praktiska socialhygieniska uppgifter, som anförtrotts

distriktssköterskan, äro i regel icke av den art, att de kräva en mera ingående

sakkunskap. Distriktssköterskan har dessutom möjlighet att i mera

tvistiga fall rådgöra med sin förman. Frågan örn en grundligare socialhygienisk

utbildning ät distriktssköterskorna kan i varje fall icke upptagas

nu utan måste, på sätt socialpolitiska institutet framhållit, behandlas i ett

större sammanhang. Att på denna grund uppskjuta ett genomförande av

den utav medicinalstyrelsen föreslagna omläggningen av nuvarande distriktssköterskeutbildning

anser jag icke böra ifrågakomma.

Med hänsyn till önskvärdheten att påskynda utbildningen av kompetenta

distriktssköterskor har, i enlighet med en av medicinalstyrelsen i skrivelse

den 12 september 1934 gjord hemställan, i årets statsverksproposition föreslagits,

att riksdagen måtte, i avbidan på förevarande proposition, för nästa

budgetår beräkna ett belopp av 38,000 kronor, avsett för två distriktssköterskekurser

enligt den nya undervisningsplanen. Tidigare har blott en kurs

årligen anordnats. Av nämnda belopp beräknas 15,600 kronor åtgå till

arvode åt föreståndarinnan och lärarekrafter, 2,400 kronor till expenser

m. m. samt 20,000 kronor till stipendier. Mot styrelsens beräkningar härutinnan

har jag intet att erinra. På grund härav och då den av styrelsen

föreslagna utbildningsplanen synes mig motsvara de krav, som under nuvarande

förhållanden böra ställas på en distriktssköterskas utbildning, förordar

jag nu, att till riksdagen göres slutlig hemställan i ämnet i enlighet med

medicinalstyrelsens förslag.

För att sätta de nuvarande distriktssköterskor, som icke genomgått

statens distriktssköterskeskola, i stand att fylla de nya uppgifterna, är det

oundgängligt att tillfälle till kompletterande utbildning omedelbart beredes

dem. Medicinalstyrelsen har för detta ändamål beräknat medel för

två kompletteringskurser vid distriktssköterskeskolan, tillsammans 3,000

kronor. Detta förslag anser jag mig böra förorda. Det totala anslags
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 73

behovet för budgetåret 1935/1936 utgör alltså 41,000 kronor, vilket belopp

med 3,000 kronor överstiger det preliminärt beräknade.

Stat för användningen av ifrågavarande anslag torde sedermera böra fastställas

av Kungl. Majit. I samband härmed torde jag få anmäla frågan örn

erforderliga ändringar i reglementet för statens distriktssköterskeskola samt

i kungörelsen med vissa bestämmelser angående statens godkännande av

sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer.

Spörsmålet örn förbättrad utbildning i socialhygien för tjänsteläkarna anser

jag mig icke i detta sammanhang böra upptaga till övervägande.

Jag övergår så till erinringarna rörande medicinalstyrelsens ekonomiska

kalkyler. Yad främst angår distriktssköterskornas avlöningsförmåner kunna

väl dessa för vissa delar av riket anses för lågt beräknade. Men å andra

sidan lära på åtskilliga håll högre avlöningsförmåner än de av medicinalstyrelsen

beräknade icke utgå. Ifrågavarande förmåner äro även att anse

såsom minimiförmåner, avsedda för de minsta distrikten. Normallönen bör

alltså ligga högre. Särskilt önskvärt är, att distriktssköterskan i sådana

distrikt, där allmänhetens besök äro eller kunna förväntas bliva talrika, herodes

en bostad örn två rum och kök. På månget håll kan det även vara lämpligt

att bereda sköterskan fri telefon. Detta bör emellertid avgöras från fall

till fall och bör därför icke göras till villkor för statsbidrag. Huruvida fri

tvätt och köksutrustning skall ingå i löneförmånerna kan diskuteras. Då

emellertid bestämmelsen härom öppnar möjlighet för en reglering av lönen

i denna del efter ortens sed, anser jag mig ej böra frångå medicinalstyrelsens

förslag härutinnan. Ej heller finner jag tillräcklig anledning föreligga

att avvika från styrelsens förslag beträffande ålderstillägg. Visserligen

skulle med den föreslagna anordningen distriktssköterskorna på en del håll

kunna komma att intaga en särställning i förhållande till övriga befattningshavare

hos landstingen, men anser jag denna omständighet väga mindre

tungt än att olikhet i förevarande hänseende skall råda inom distriktsvården

såsom sådan. Att på sätt från något håll påyrkats medicinalstyrelsen skulle

fastställa resplaner för distriktssköterskorna, kan jag ej finna lämpligt eller

erforderligt.

Erinringarna rörande styrelsens kostnadsberäkningar i övrigt torde i

huvudsak vara befogade. Härav följer emellertid enligt min mening icke utan

vidare, att staten skall åtaga sig högre statsbidrag. Principen att staten

bör svara för den del av kostnaden, som faller på hälsovården, och landstingen

för den del, som avser sjukvården, är endast att betrakta som en

önskvärd norm vid kostnadsfördelningen och icke som en absolut fastslagen

regel. I förhållande till gällande bestämmelser skulle dock staten enligt

föreliggande förslag åtaga sig över dubbelt så stor andel av kostnaderna, vilket

torde mer än väl motsvara de ökade uppgifter inom socialhygienens område,

som skulle åligga distriktssköterskorna. Jag anser mig därför icke böra

tillstyrka högre statsbidrag till den nya distriktsorganisationen än vad medicinalstyrelsen

föreslagit. I detta sammanhang vill jag tillägga, att det ur

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

likformighetssynpunkt synes mig lämpligast, att staten och ej landstingen

bekostar ålderstilläggen.

Som nämnts hava yrkanden framställts örn högre statsbidrag även till

de landsting, som kvarbliva vid den gamla organisationen. I vad dessa

yrkanden avse distriktsvården, torde motiven för desamma i huvudsak ha

bortfallit i och med att landstingen på sätt jag föreslagit medgivas möjlighet

att vid sidan av distriktsvård enligt de nya bestämmelserna tillsvidare

bibehålla dispensärvård i dess nuvarande skick. Jag anser mig ej heller

kunna tillstyrka, att statsbidrag får utgå till av kommun eller sammanslutning

av kommuner bedriven distriktsvård längre än medicinalstyrelsen föreslagit

eller 5 år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Man torde

hava rätt förvänta, att med de förhöjda statsbidrag, som landstingen

avses skola erhålla, dessa skola innan utgången av nämnda tid hava övertagit

och sörjt för distriktsvården uti ifrågavarande kommuner, särskilt örn

samverkan mellan vederbörande landsting och primärkommuner anordnas i

enlighet med vad jag förut berört Spörsmålet örn och i vad mån högre statsbidrag

bör utgå till sådana dispensärsköterskor, som tills vidare icke inordnas

i distriktsvården, torde få upptagas till behandling i samband med prövningen

av medicinalstyrelsens förslag angående ifrågavarande vårds omorganisation.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1936. Beträffande

övergången till den nya distriktsvårdsorganisationen kan jag väsentligen

ansluta mig till de grunder, medicinalstyrelsen härför uppdragit. Dock

anser jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,

att ett utbyggande av den nya organisationen bör kunna ske

etappvis och efter hand. För ett sådant utbyggande torde emellertid vissa närmare

föreskrifter vara erforderliga. Bland annat synes böra föreskrivas, att

utbyggandet skall ske enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Angående

de grunder, som enligt min mening böra gälla för en övergång till den nya

organisationen i vad den berör dispensärvården, har jag tidigare redogjort.

Med de av mig sålunda förordade reglerna för en övergång till det nya

systemet bör denna kunna ske smidigt och utan förhastande. Jag vill emellertid

som ett bestämt önskemål betona, att den nya organisationen genomföres

inom rimlig tid. Skulle så ej bli fallet bör, på sätt bostadsutredningen

framhållit, tagas under övervägande lämpligheten av ett åläggande för landstingen

i förevarande hänseende.

Till komplettering av den här lämnade redogörelsen för de ändrade

grunderna för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården torde vid detta

protokoll få fogas inom departementet uppgjorda förslag till kungörelse angående

statsbidrag till distriktsvård samt till kungörelse örn ändring av §§ 2

och 5 kungörelsen den 8 maj 1925 angående statsbidrag för understödjande

av dispensärverksamhet.

Slutligen bör nämnas, att, bortsett från förut angivna utbildningskostnader,

ett genomförande av distriktsvårdens omorganisation från och med den

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

1 januari 1936 icke kommer att inverka på statens utgifter under nästa budgetår.

Enligt gällande bestämmelser utbetalas nämligen under innevarande

budgetår de på kalenderåret 1934 belöpande statsbidragen för distriktsvården.

Nästkommande budgetår skola utbetalas statsbidragen för kalenderåret 1935.

Utbetalning enligt omorganisationsförslaget av statsbidragen för kalenderåret

1936 kommer således att äga rum först under budgetåret 1936/1937.

Motsvarande gäller för dispensärsköterskorna, .

Under åberopande av vad jag här i skilda hänseenden anfört får jag

hemställa, att Kungl. Maj:t ville

dels anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag

till kungörelse örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566),

dels och föreslå riksdagen att

1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distriktsoch

dispensärvården, som av mig förordats,

2) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för

budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av kronor......... 41,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 213.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Statsbidrag till distriktssköterskas avlönande må utgå till landsting, som

med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse anordnat distriktsvård

å den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte städer med

högst 3,000 invånare.

2§-

I denna kungörelse benämnes område, inom vilket landsting anordnat

distriktsvård, distriktsvårdsområde och en distriktssköterskas verksamhetsområde

distrikt.

3§-

1. Ledningen av distriktsvården inom varje distriktsvårdsområde skall

utövas av en distriktsvårdsstyrelse.

2. Denna styrelse skall bestå av fem ledamöter. Förste provinsialläkaren

i det län, inom vilket distriktsvårdsområdet är beläget, skall vara självskriven

ledamot av styrelsen. Av övriga ledamöter utses en av medicinalstyrelsen

samt tre av landstinget. Läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård

bör vara ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Därjämte bör en av ledamöterna

i styrelsen vara kvinna. För ledamöterna i distriktsvårdsstyrelsen utses

erforderligt antal ersättare efter samma grunder. Ledamöter och ersättare

utses för fyra år, räknade från den 1 januari nästföljande år. Styrelsen

utser inom sig ordförande och vice ordförande.

3. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att distriktsvårdsstyrelsen

skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller viss

avdelning därav. För giltigheten av dylikt beslut erfordras dock medicinalstyrelsens

godkännande. Sådant må meddelas endast, där utskottet eller

dess avdelning är i huvudsak sammansatt efter de grunder, som under 2.

stadgas i fråga örn distriktsvårdsstyrelse.

4. Instruktion för distriktsvårdsstyrelsen fastställes av landstinget.

4 §•

Den omedelbara tillsynen över distriktsvården åligger, envar inom hans

tjänstgöringsområde, provinsial- och extra provinsialläkare såsom närmaste

förman för de i distriktsvården anställda befattningshavarna. På framställning

av distriktsvårdsstyrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan

läkare att vara förman för distriktssköterska.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 213.

77

5 §•

1. Distrikts vård en skall inom varje distriktsvårdsområde vara anordnad

enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan.

2. Distriktssköterskas tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upplysande

och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och

hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård, som ock all sådan sjukvård,

som kan utövas i hemmen. Dock må hennes tjänstgöring kunna omfatta

allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som nu sagts.

3. Distriktssköterskas tjänstgöring må även omfatta sjukvård, som är

förlagd till inom ödemarksområde inrättat sjukhärbärge med högst fyra sjuksängar.

Å annan sjukvårdsanstalt må distriktssköterska ej tjänstgöra, men

skall hon vara skyldig att inom distriktet biträda den, som handhar vid

sjukvårdsanstalt anordnad verksamhet för bistånd i personliga angelägenheter

åt sjuka eller tillfrisknade.

4. Åt en distriktssköterska inom varje distriktsvårdsområde må anförtros

uppgift att biträda distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården.

5. Distriktssköterskas arbete skall så anordnas, att nödig vila och ledighet

beredes henne.

6. Distriktssköterskas tjänstgöringsförhållanden skola vara närmare reglerade

genom en av medicinalstyrelsen godkänd instruktion.

6 §•

Distriktssköterska skall hava genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola

samt dessutom hava bevistat fullständig kurs vid statens distriktssköterskeskola.

7 §•

1. Distriktssköterska skall åtnjuta dels kontant lön av minst 1,800 kronor

för år jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter fem och tio års

väl vitsordad tjänstgöring dels och kostnadsfritt möblerad bostad jämte erforderlig

köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning för

dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett

rum och kök jämte nödiga uthus.

Ålderstillägg utgår från och med ingången av kalenderåret näst efter det,

varunder den för ålderstilläggs erhållande stadgade tjänstetiden blivit uppnådd.

Kätt till ålderstillägg inträder dock icke förrän distriktssköterskan

under tid, motsvarande minst fyra femtedelar av den stadgade femårsperioden,

med goda vitsord bestritt distriktsskötersketjänst eller annan därmed likvärdig

befattning eller på grund av förordnande fullgjort annat offentligt uppdrag.

Vid bestämmande av denna tid må avdrag ej göras för den tid, hon åtnjutit

semester eller i särskilt fall efter medicinalstyrelsens anvisningar använt

till att förskaffa sig ytterligare utbildning.

Har distriktssköterska, då hon tjänstgjort stadgad tid för erhållande av

ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken hon, enligt vad

därom är särskilt stadgat, skall vara skyldig avgå från tjänsten, utgår icke

ålderstillägg.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Medicinalstyrelsen fastställer den tidpunkt, från och med vilken varje

särskilt ålderstillägg skall börja utgå.

2. Distriktssköterska skall av distriktsvårdsområdet åtnjuta ersättning

för kostnader för resor i tjänsten i den ordning och omfattning, distriktsvårdsstyrelsen

bestämmer.

3. Distriktssköterska skall äga rätt till en månads semester på tid, distriktsvårdsstyrelsen

bestämmer.

8§-

Statsbidrag utgår med 1,000 kronor örn året för varje distriktssköterskebefattning

för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare

eller av vikarie med kompetens, varom i 6 § förmäles. Därjämte

skola av statsmedel bestridas de i 7 § 1. angivna ålderstilläggen åt

distriktssköterskor.

9§-

Landsting, som önskar erhålla statsbidrag till distriktsvård, har att

till länsstyrelsen ingiva till medicinalstyrelsen ställd ansökan örn sådant

bidrag.

Ansökan skall innefatta en plan för distriktsvårdens bedrivande, uppgjord

under iakttagande av vad i denna kungörelse stadgas, ävensom förslag

till indelning i distrikt med uppgift å varje distriktssköterskas tjänstestation.

Länsstyrelsen har att efter förste provinsialläkarens hörande jämte eget

yttrande överlämna ansökningen till medicinalstyrelsen, som meddelar beslut

i ärendet.

10 §.

1. Eekvisition av statsbidrag till distriktsvård skall vara avfattad i enlighet

med av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Vid rekvisitionen skall avdrag göras för pensionsavgift, som jämlikt reglementet

för statens pensionsanstalt åligger distriktssköterska och belöper å

den tid, som statsbidraget avser.

Eekvisitionen skall efter ingången av november månad det år, för vilket

bidrag sökes, upprättas av distriktsvårdsstyrelsen i ett sammanhang för samtliga

distriktsvårdsområdet tillhörande distrikt, varefter rekvisitionen senast

före den 15 i nästföljande månad skall vara inlämnad till länsstyrelsen.

2. Har beslut, varigenom distriktsvårdsområde förklarats berättigat att

erhålla statsbidrag till distriktsvård, meddelats å sådan tid, att rekvisition

av bidrag icke kunnat äga rum inom den under 1. angivna tiden, äger

distriktsvårdsstyrelsen göra dylik rekvisition inom tre månader, sedan styrelsen

fick kännedom örn beslutet.

3. Länsstyrelsen skall, efter hörande av förste provinsialläkaren, granska

de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att distriktsvården anordnats i

överensstämmelse med av medicinalstyrelsen godkänd plan samt genomförts

i den omfattning, förhållandena medgivit, att de vid distriktsvården anställda

sjuksköterskorna äga i denna kungörelse föreskriven kompetens samt att i

övrigt för statsbidrags erhållande uppställda villkor blivit uppfyllda.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majda proposition nr 213.

Till utbetalning godkänt belopp bör, såvitt möjligt, före utgången av det

år, varunder rekvisition inkommit, av länsstyrelsen utanordnas.

4. Då statsbidrag rekvireras till avlönande av distriktssköterska, som erhållit

tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder, skall medicinalstyrelsens

beslut därom bifogas rekvisitionen.

5. Till distriktsvårdsstyrelse skall under juli månad varje år länsstyrelse

utan särskild rekvisition utanordna förskott på statsbidraget för löpande år.

Förskott må utgå endast under förutsättning att länsstyrelsen veterligen

distriktsvård, varom i denna kungörelse förmäles, funnits anordnad inom

vederbörande distriktsvårdsområde under den dittills förflutna delen av året.

Beloppet av dylikt förskott må uppgå till högst tio tolftedelar av det belopp,

som på grund av distriktsvårdsstyrelsens under nästförflutna år gjorda rekvisition

tillerkänts distriktsvårdsområdet ifråga. Utbetalat förskott skall avräknas,

då statsbidraget för löpande år slutligen utanordnas.

6. Det åligger länsstyrelsen att varje år före mars månads utgång till

medicinalstyrelsen inkomma med uppgifter, enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär, å beloppet av de statsbidrag, som blivit för det nästföregående

året till varje särskilt distriktsvårdsområde utbetalda, och å antalet

distriktssköterskor, till vilkas anställning medlen utgått.

11 §•

Distriktsvårdsstyrelse må, örn landstinget därtill anslagit medel, anställa

särskilda befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma inom

distriktsvården eller viss eller vissa grenar av densamma.

Instruktion för sådana befattningshavare fastställes av landstinget.

12 §■

Distriktsvård, för vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt som rörer hälsooch

sjukvård och de i distriktsvården anställda befattningshavarnas arbetsförhållanden

stå under medicinalstyrelsens överinseende. Det åligger distriktsvårdsstyrelse

att årligen före den 1 mars till medicinalstyrelsen avgiva berättelse

enligt av styrelsen fastställt formulär över distriktsvårdens tillstånd

och utveckling inom distriktsvårdsområdet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.

Härigenom upphäves kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående

statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor med iakttagande likväl av

följande undantag och bestämmelser:

1. Finnes vid tiden för ikraftträdandet av den nya kungörelsen inom

distriktsvårdsområde eller del därav distriktsvård så anordnad, att statsbidrag

därtill kunnat utgå enligt förut gällande bestämmelser, må, där distriktsvård

ej anordnas inom distriktsvårdsområdet enligt stadgandena i den nya

kungörelsen, statsbidrag till den förefintliga vårdformen fortfarande kunna

utgå enligt äldre bestämmelser. Vad nu sagts skall dock beträffande av kommun

eller sammanslutning av kommuner anordnad distriktsvård gälla högst

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Majus proposition nr 213.

under en tid av feni år från dagen för ikraftträdandet av den nya kungörelsen.

2. Genomförande av distriktsvård enligt den nya kungörelsen må efter

plan, som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det sätt, att distriktsvård

först anordnas inom del eller delar av distriktsvårdsområde samt sedermera

efter hand jämväl inom området i övrigt. Del eller delar av distriktsvårdsområde,

inom vilken eller vilka distriktsvård sålunda anordnas enligt den nya

kungörelsen, skola dock sammanfalla med ett eller flera områden för provinsialeller

extra provinsialläkares tjänstgöring. Beträffande del av distriktsvårdsområde,

inom vilken distriktsvård ännu icke anordnats enligt den nya kungörelsen,

skola äldre bestämmelser angående distriktsvård fortfarande äga tillämpning,

dock skall inom sådan del av distriktsvårdsområde anordnad distriktsvård

stå under ledning av den enligt bestämmelserna i den nya kungörelsen för

distriktsvårdsområdet tillsatta distriktsvårdsstyrelsen. Distriktssköterska, som

inom del av distriktsvårdsområde, där distriktsvård anordnats enligt den

nya kungörelsen, anställes allenast för viss eller vissa vårdgrenar, må enligt

distriktsvårdsstyrelsens bestämmande utöva denna sin verksamhet jämväl

inom distriktsvårdsområdet i övrigt.

3. Utan hinder av vad i 6 § nya kungörelsen är stadgat må sjuksköterska,

som vunnit behörighet att innehava dispensärsköterskebefattning, till vilken

statsbidrag kan utgå, innehava befattning såsom distriktssköterska enligt den

nya kungörelsen. Samma rätt skall ock tillkomma sjuksköterska, som vid

1935 års ingång innehade distriktssköterske- eller dispensärsköterskebefattning,

till vilken statsbidrag utgick. Distriktssköterska, som enligt vad nu

sagts vunnit anställning i distriktsvård enligt den nya kungörelsen men som

icke genomgått statens distriktssköterskeskola, skall dock vara skyldig att

efter medicinalstyrelsens anvisning genomgå en för ändamålet anordnad

kompletteringskurs.

4. Landsting, som anordnat distriktsvård enligt den nya kungörelsen, må

under en tid av högst fem år från dagen för kungörelsens ikraftträdande

kunna erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, under vilken

distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens semester

uppehälles av sjuksköterska, som icke uppfyller de i 6 § nya kungörelsen

föreskrivna kompetensvillkor.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 213.

81

Bilaga.

Förslag
till
kungörelse

om ändrad lydelse av §§ 2 och 5 kungörelsen den 8 maj

1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande

av dispensärverksamliet.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 5 kungörelsen den 8 maj 1925 angående

statsbidrag för understödjande av dispensärverksamhet skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

§ 2.

Dispensär, till vilken statsbidrag utgår, skall förestås av läkare, som är

lagligen behörig att utöva läkarkonsten. Är vid dispensären anställd sjuksköterska,

till vars avlöning statsbidrag utgår enligt gällande bestämmelser

angående statsbidrag till distriktsvård, skall dispensären förestås av den

läkare, som enligt samma bestämmelser är förman för nämnda sjuksköterska.

Vid dispensären anställda sjuksköterskor skola hava erhållit såväl fullgod

allmän sjukvårdsutbildning som ock undervisning vid särskild dispensärkurs.

§ 5.

Statsbidrag utgår---omförmälda ändamål.

Har landstinget inom området för dispensärens verksamhet anordnat

distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag till distriktsvård,

må statsbidrag icke utgå för den del av dispensärens utgifter, som

utgöres av arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning

för dennas resor i dispensärens tjänst.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936, men skola äldre bestämmelser

fortfarande äga tillämpning inom område, där distriktsvård alltjämt

är anordnad enligt förut gällande bestämmelser angående statsbidrag

till avlöning åt distriktssköterskor.

Utan hinder av vad i § 5 andra stycket stadgas må, när medicinalstyrelsen

finner skäl därtill föreligga, statsbidrag tills vidare kunna utgå jämväl

för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid

dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens

tjänst. Vad sålunda stadgas skall dock icke äga tillämpning med

avseende å sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning

statsbidrag utgår enligt bestämmelserna angående statsbidrag till distriktsvård.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 213.

380 35 6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:380 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvarden m. m. jämte s. 4 i texten
  2. S2LU 1935:6 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ändrade grunder för statsbidrag till distriktsoch dispensärvården. s. 1 i texten
  3. S2LU 1935:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. jämte i dessa ämnen s. 1 i texten