Med förslag till lag om folkpensionering m. m
1935-03-22 · 258 sidor, varav 253 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 253 av 258 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:217, Med förslag till lag om folkpensionering m. m
Dokumentets text
Kungl. Majda proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Majda proposition till riksdagen med förslag till lag om
folkpensionering m. m.; given Stockholms slott den 22
mars 1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) Lag örn folkpensionering samt
2) Förordning örn invalidunderstöd.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
1 sami.
Nr 217.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Förslag
till
Lag
om folkpensionering.
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Envar svensk medborgare skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga
pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel
erhålla folkpension.
Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast
vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för
handen.
2 §.
Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som
befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller
lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter.
3 §.
Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket
gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder
i orterna.
Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i
denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.
Örn avgiftsplikt.
4 §.
Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller
aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för
vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller
av person, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd eller är omhändertagen
av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Från avgiftsplikt
undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes
varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning,
medför dock varken inträffande av sådan omständighet som ovan nämnts eller
dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap befrielse från skyldighet att
erlägga detta belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
3
Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen
erläggas, utgör sex kronor eller, örn han enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600
kronor, en procent av det taxerade beloppet. Högsta pensionsavgift är 20
kronor, dock att örn avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven
såsom tillhörande samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter
utan hinder därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.
Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till
helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre
hela krontal.
5 §.
Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift
för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.
Om folkpension.
6 §.
1 morn. På grund av erlagda avgifter utgår årlig grundpension med dels
ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter
växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.
Örn den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet
med 10 kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej
erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det enligt förestående regler bestämda
fasta beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda
avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.
Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem
emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp.
2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,
nämligen
i ortsgrupp I............. 250 kronor,
» » II.............. 350 > ,
» » III 450 »
med avdrag av halva den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
100 kronor eller, örn den pensionsberättigade har gemensamt hushåll med
någon som åtnjuter folkpension, med avdrag av halva det belopp, varmed årsinkomsten
må överstiga 100 kronor men ej överstiger
i ortsgrupp I.............. . 250 kronor,
s » II.............. 300 » ,
» » lil.............. 350 » ,
och tre fjärdedelar av överskjutande belopp.
Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med
högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad
anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad
skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de
för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas
skäligt i särskilt fall medgiva undantag.
7 §.
Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den
inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon
på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den
mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig
försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med
olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,
räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt
icke överstiger
300 kronor,
350 » ,
400 » .
Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen
verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.
I fråga örn äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst
böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.
8 §.
1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter
folkpension, sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen,
skall pensionen indragas.
Åtnjuter pensionstagare med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning
för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må med
hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden
icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av
pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller en
del därav.
2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension årsinkomsten ökats
till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages
tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tillläggspensionen
blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller min
-
i ortsgrupp I
» » II
» > III
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 5
skås, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en
gång under varje år.
Vad i nästföregående stycke sagts skall äga motsvarande tillämpning, där
sådan förändring inträffar beträffande pensionstagares hushåll, att enligt
6 § 2 mom. första stycket avdrag för inkomst borde ske efter andra grunder
än som vid tilläggspensionens fastställande tillämpats.
Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller
överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen
jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen
må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §
2 mom. sista stycket stadgats.
Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare,
skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande tilläggspension, örn någon
som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven.
3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan
oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger
honom, örn han bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension
eller örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort
räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.
9 §•
För pensionsberättigad, som
a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig
egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning
av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda
behov av tilläggspension;
b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet
att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras
av honom att uppgiften varit riktig; eller
c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;
skall ansökning örn tilläggspension avslås och redan beviljad tilläggspension
indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid,
efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra
hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension.
Har den som fått tilläggspension sig tillerkänd försummat den honom enligt
8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade
förhållanden, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av
tilläggspensionen och icke kan anses ursäktlig, tilläggspensionen indragas så
som nu stadgats.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före
ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört
förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen
försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget
att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller
den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till levnadssätt som i första
punkten sagts, skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.
Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller
yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag
erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas
att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete
eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare
förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna
påföljd.
10 §.
Tilläggspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens
bekostnad intagen å anstalt, för så vitt icke tiden understiger en månad.
Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende
av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden.
11 §■
Har kommun, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat pension åt
honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,
i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav
tillgodogöra sig förskottet.
För tid, under vilken pensionstagare är intagen i fattigvårdssamhälle tillhörig
anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom
tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader
för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället
är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 örn
fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle enligt vad ovan
sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i
lagen örn fattigvården angivna grunder.
Om finansieringen av folkpensionerna.
12 §.
Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung
och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler
för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering
och fondens förvaltning i övrigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
7
13 §.
Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna.
Varje kommun bidrager med en fjärdedel av tilläggspensionen för pensionstagare,
som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension;
dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den
kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen
skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen
var mantalsskriven, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Ar
pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner
emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagare^
mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen
söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag,
skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter
förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag
förordnas av Konungen.
Staten bidrager med väd av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag
av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden.
14 §.
Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom pensionsstyrelsens
försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning
byggd undersökning av verksamheten och grunderna för pensionsberäkningen.
Örn av denna utredning framgår att förhållandena giva anledning till ändring
av planen för fondens användning eller till minskning av pensionsbelopp
eller till annan åtgärd för bättrande av folkpensioneringens ekonomi, skall pensionsstyrelsen
hos Konungen göra anmälan därom.
Om pensionsavgifternas erläggande.
15 §.
Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden
verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera
kronoutskylder.
Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av
denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen.
Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp.
Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits,
ävensom upphäva avgiftspåföringen för den, som obehörigen fått avgift
sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare
inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. Förrän avgift
påföres, skall den, örn vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra
sig.
Konungens befallningshavande äga enahanda befogenhet i vad gäller upphävande
av avgiftspåföring.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr u217.
16 §.
Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare
gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat.
Rättelse, som i 15 § tredje stycket sagts, må ock påkallas hos pensionsstyrelsen
inom natt och år efter det avgiften blivit klaganden avfordrad.
Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att
högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären
anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till
Konungens befallningshavande.
17 §.
Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.
Pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det
folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas
den avgiftspliktige.
18 §.
Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas,
tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare och varder avgiften för den avgiftspliktige
erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den
avgiftspliktige av bevis örn avgiftens erläggande, av honom tillkommande
kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.
Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften
av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.
Om pensionsnämnder.
19 §.
Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör
egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.
Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.
Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden
så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.
Likaså ma, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas
lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt.
Beslut örn sådan fördelning eller sammanslagning ävensom örn upphävande
eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.
Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att
detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.
Dråga örn fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även
Kungl. Majlis proposition nr 217.
9
väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras
på sätt här ovan är sagt.
20 §.
För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en
ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.
Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens
befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande
dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår,
utse annan person.
Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas
varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga
iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt
pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de
utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken
de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.
Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid,
anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid,
som för den avgångne återstått.
Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall
minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av
varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande
kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte
suppleanter varje kommun har att välja.
Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse örn den
valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.
Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats örn ändring i bestående indelning
av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter
i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses
förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande
av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter
och suppleanter för dem förrättas.
21 §.
Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant
i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen
boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna
fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Behörig är ej heller
den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,
som nu är sagd, eller ock är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras
talan.
10
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller
tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som
under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i
pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga örn ordförande
av Konungens befallningshavande och i fråga örn ledamot av vederbörande
valkorporation godkännes.
22 §.
Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad
inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension
förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder
av Konungen meddelas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse
av ordföranden, sa ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal
och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde
skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt
27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet
är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden
minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt
sätt bringa till allmänhetens kännedom.
Suppleanten för ordföranden äger, örn han icke är ledamot i nämnden, likväl
närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej
i besluten.
24 §.
Pensionsnämnd ma ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst tva ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning
jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden
ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från
denna kommun är tillstädes.
_ Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa
sig vid sammanträde, aligger det honom att därom ofördröjligen underrätta
vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att
utan vidare kallelse infinna sig.
Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden
godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom
ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta
suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller hans
suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande,
där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två
eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant,
lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
11
suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde
med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf
måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Örn uttagande
av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter
anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller
av pensionsstyrelsens ombud i orten.
25 §.
Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående
sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där
icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter
finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant
fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.
Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.
26 §.
Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av
Konungen meddelas.
Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden
att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe
anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses
härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt
skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande
besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.
Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i
anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd,
som utsetts till ordförande.
27 §.
För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat
ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.
Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och
deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa
sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen
meddelade.
Om pensionsansökning med mera.
28 §.
Ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i
det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen
pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller tilläggspension, skall
ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven
förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.
Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer.
Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där
hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.
[Vad angående ansökning örn pension stadgats, gäller även angående ansökning
örn ökning av pension.
29 §.
Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, folkpension
vari icke ingår tilläggspension, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen
insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari
ingar tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och aberopade handlingar samt på grund av denna prövning och
kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta,
huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit fråga
örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela
beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning i vad
gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet
som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning
örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.
Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall
pensionsnämnden pa samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden
äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension,
meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.
I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande
snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut
jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.
Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller
även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning
eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första stycket
och 2 mom. första och fjärde styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,
varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte handlingarna
i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende
rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, om så ske
kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
13
30 §.
Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun
och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär,
vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom
tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad
då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra
besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna
till pensionsstyrelsen.
31 §.
Finner pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till
arbete, ansökt örn folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad
till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet.
Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning örn folkpension, vari
ingår tilläggspension, eller örn folkpension på grund av varaktig oförmåga till
arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa
beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma
pensionsbeloppet.
Vid pensionsbeloppets bestämmande må tilläggspensionens eller, örn endast
grundpension utgår, grundpensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas
månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket
genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen.
örn pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens
hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva
såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning
vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader
för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel
enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.
Finner pensionsstyrelsen i ärende som i andra stycket sagts att pensionsnämnds
beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av
anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning;
dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens
årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning
eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen
må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse.
I behandling av fråga örn återförvisning och i handläggning av besvärsmål
skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone
en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten
må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar,
skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gälle vad allmänna lagen
stadgar angående omröstning till dom.
Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf
stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande
pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
32 §.
Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras
av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande
kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka
ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans
förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.
33 §.
Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,
vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid
den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren
avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension utgår dock ej för längre
tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes,
ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.
Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga örn ökning eller minskning av
pension.
Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas,
äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna
i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade
belopp vartill förhallandena ma föranleda, och i senare fallet, att pensionen
tillsvidare icke skall utbetalas.
Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Koningen.
Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången
av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.
34 §.
Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension
som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, örn skäl
därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för
mycket utbetalats.
Om pension på grund av frivilliga avgifter.
35 §.
Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsättningar
och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen
försäkras till erhållande av pension.
Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas
av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen
den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
15
De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den män Konungen ej stadgar
undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden.
Örn regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten
enligt denna paragraf förordnas av Konungen.
Särskilda bestämmelser.
36 §.
Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld
tagas i mät.
37 §.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å dess undersåtar.
38 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.
Örn lagens ikraftträdande med mera.
39 §.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen
den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915
örn övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla.
40 §.
Den, som fått pension enligt 2 § lagen örn allmän pensionsförsäkring för
sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension
sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt
äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket
i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering.
Därvid skall dock högsta tilläggspension vara
i ortsgrupp I . . ............ 300 kronor,
» > II..............400
» , III.............. 500 »
samt den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, för den, som
har gemensamt hushåll med annan vilken åtnjuter folkpension, vara tre fjärdedelar
och för annan person sex tiondelar.
Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa
pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i
den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må
pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare det undantag, att beträffande
tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av
pensionstillägg före nämnda dag, den andel, efter vilken kommunbidraget bestämmes,
är endast en femtedel.
41 §.
Avgifter enligt 4 § lagen örn allmän pensionsförsäkring berättiga till avgiftspension
enligt äldre rätt eller, örn avgift erlagts jämväl enligt 4 § lagen
örn folkpensionering, till förhöjning av grundpensionen med det belopp, varmed
pension på grund av dessa avgifter enligt den förra lagen skulle överskjuta
grundpensionen.
Avgifter, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, skola vid
bestämmande av beloppet av pension enligt lagen örn folkpensionering räknas
lika som örn de påförts enligt sistnämnda lag.
Pension, som utgår enligt stadgandet i första stycket, skall, även örn ingen
avgift erlagts enligt lagen örn folkpensionering, anses som folkpension och
förty innesluta rätt till tilläggspension enligt reglerna i denna lag, därvid
dock bestämmelserna i 40 § äga motsvarande tillämpning beträffande den som
ej erlagt någon avgift enligt lagen.
42 §.
Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen
utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med
reglerna örn tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen
utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring
pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna
minskning tillsvidare bestå.
43 §.
Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,
skola pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i nämnda lag fortsätta att utgå
och nya sådana pensionstillägg beviljas enligt de vid utgången av år 1936
gällande bestämmelserna, dock att dessa pensionstillägg skola bekostas som tillläggspensioner
enligt lagen örn folkpensionering.
44 §.
Utan hinder av att lagen örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,
skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter,
som påförts före den 1 januari 1937. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen
om allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången
av ar 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom
göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.
Beträffande rätt till pension på grund av de vid utgången av år 1936 redan
erlagda frivilliga avgifterna skall gälla vad då finnes i lag stadgat.
Kungl. Majlis proposition nr 217.
17
45 §.
Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall
uppgå i folkpensioneringsfonden.
Den i 34 § nämnda lag omförmälda fonden skall uppgå i den fond, varom
stadgas i 35 § tredje stycket lagen örn folkpensionering.
46 §.
Vad vid utgången av år 1936 finnes jämlikt lagen örn allmän pensionsförsäkring
anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud
för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen
örn folkpensionering.
Första gången indelning i ortsgrupper verkställes, må den fastställas att
gälla för kortare tid än fem år.
47 §.
Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å
lagen örn allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter
utgången av år 1936 i stället gälla lagen örn folkpensionering eller folkpension.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
1 sami.
Nr 817.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Förslag
till
Förordning
om invalidnnderstöd.
Härigenom förordnas som följer:
Den, som vid fyllda sexton år är till arbete varaktigt oförmögen såsom i
lagen örn folkpensionering sägs, ävensom den, vilken efter nämnda ålder blir
varaktigt arbetsoförmögen och ej fått någon avgift till folkpensionering sig
påförd, äger erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro
stadgade beträffande tilläggspension åt den som är berättigad till folkpension.
Jämväl i övrigt skola bestämmelserna örn sådan tilläggspension i tillämpliga
delar gälla invalidunderstöd.
Rätt till invalidunderstöd må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas
även den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit
att erlägga dessa avgifter.
Den, som ej baft rätt till understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring,
emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till
arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra
månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar,
skall ej heller äga erhålla invalidunderstöd.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.
Då fastställda understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring skola
utan hinder av att nämnda lag upphör att gälla bestå och, under iakttagande
av att beloppet icke må sänkas, omräknas att i fortsättningen utgå såsom invalidunderstöd,
därvid bestämmelserna i lagen örn folkpensionering örn pensionstilläggs
omräknande till tilläggspension äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
19
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 22 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen frågan örn revision
av den allmänna pensionsförsäkringen samt anför:
Den 30 juli 1928 tillsatte Kungl. Maj:t bland annat på därom av 1928 års
riksdag i skrivelse, nr 206, den 16 maj 1928 gjord framställning, en kommitté,
1928 års pensionsförsäkringskommitté, med uppdrag att verkställa en fullständig
utredning rörande revision av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Nämnda kommitté har den 18 juni 1930 och den 2 december
1932 avgivit två delar av sitt betänkande, innehållande redogörelser för verkställda
statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar (statens offentl.
utr. 1930:15 och 1932: 36) och vidare den 25 april 1934 överlämnat en redogörelse
för av kommittén i samarbete med centralförbundet för socialt arbete
verkställda undersökningar angående det sociala hjälpklientelet (statens offentl.
utr. 1934:14). Slutligen har kommittén den 26 april 1934 avgivit sitt
huvudbetänkande, innefattande förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen
(statens offentl. utr. 1934:18).1 II
Sedan yttranden över kommitténs förslag inhämtats från ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar, tillkallade jag jämlikt bemyndigande av
Kungl. Maj :t den 5 oktober 1934 förste revisorn i försäkringsinspektionen I. T.
Askelöf, professorn vid Stockholms högskola C. H. Cramér och assessorn i
Svea hovrätt I. Strahl att inom socialdepartementet biträda med fortsatt behandling
av frågan. Nämnda sakkunniga hava föreslagit vissa modifikationer
med avseende å de enligt kommittéförslaget grundläggande principerna för
verksamhetens anordnande, över dessa ändringsförslag, sammanfattade i en
1 Vid tidpunkten för huvudbetänkandets avgivande bestod kommittén av led. av II kamm., landshövdingen
S. N. Linnér, ordförande: t. f. generaldirektören H. I. Elliot; led. av II kamm., landshövdingen
J. B. Eriksson; överläkaren S. C. Johansson; f. d. byråchefen O. E. F. Järte; led. av I kamm.,
lantbrukaren C. P. V. Nilsson i Gränebo; led. av II kamm., frn O. L. Nordgren; led. av
II kamm., lantbrukaren S. A. Olsson i Rimforsa; f. d. professorn L. E. Phragmén; samt fröken
A. Åbergsson. . .
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
av de sakkunniga upprättad promemoria, hava yttranden inhämtats av pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen och
svenska sjukkasseförbundet. Sedan frågan därefter med biträde av de sakkunniga
underkastats ytterligare beredning inom departementet, ber jag att
få anmäla ärendet för Kungl. Maj:t.
Den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen.
Innan jag ingår på en redogörelse för de föreliggande förslagen, torde en
kort framställning böra lämnas rörande den allmänna pensionsförsäkringen
sådan som den för närvarande är anordnad, varvid jag — under hänvisning till
den utförliga redogörelse för densamma som pensionsförsäkringskommittén
lämnat å sid. 65—90 i sitt huvudbetänkande — torde kunna begränsa mig till
att beröra endast vissa huvudfrågor samt viktigare detaljer.
Allmän pensionsförsäkring, omfattande invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
infördes i Sverige genom lag den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den
1 januari 1914. Försäkringen är obligatorisk och omfattar i princip hela befolkningen.
Till sitt system är försäkringen sammansatt av å ena sidan en
enligt den privata försäkringens metoder uppbyggd livränteförsäkring med
personliga avgifter och däremot efter försäkringsteknisk beräkning individuellt
svarande pensioner samt å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet,
grundad på behovsprincipen.
Skyldighet att erlägga avgifter föreligger från och med 16 till och med 66
års ålder. Avgift skall dock ej erläggas av den, som icke är i riket mantalsskriven,
och ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen (invalid).
Från avgiftsplikt äro vidare undantagna vissa tjänsteinnehavare, huvudsakligen
statsanställda, och deras hustrur. Antalet personer i avgiftspliktig ålder
uppgick år 1932 till 4,135,000. Av dessa voro 3,858,000 avgiftspliktiga och
277,000 undantagna från avgiftsplikt.
Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga avgift med 3 kronor,
vanligen kallad grundavgift. Därutöver är den, för vilken enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknats ett taxerat belopp
av lägst 600 kronor, skyldig att erlägga tilläggsavgift med 2—30 kronor alltefter
det taxerade beloppets storlek. Den högsta avgiften utgår vid ett taxerat
belopp av 10,000 kronor eller mera. Grundavgifterna uppbäras i regel av
vederbörande kommunala uppbördsmyndighet, under det att tilläggsavgifterna
uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden. De erlagda avgifterna
ingå till en fond, pensionsförsäkringsfonden, till vilken kommun därjämte är
skyldig att betala ett belopp motsvarande grundavgifter, som icke blivit av de
avgiftspliktiga själva i föreskriven ordning erlagda.
Det sammanlagda beloppet av påförda avgifter utgjorde för år 1931, det
sista år för vilket definitiva uppgifter föreligga, 29,115,200 kronor, varav till
pensionsförsäkringsfonden inlevererats 26,360,600 kronor eller 90.5 % av det
påförda beloppet. Av de försäkrade själva erlades i vederbörlig ordning sammanlagt
24,820,900 kronor eller 85.3 % av det påförda beloppet och av kommu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 21
nema inbetalades på grund av den nyss nämnda skyldigheten inalles 1,539,700
kronor.
Pensionsförsäkringsfonden uppgick den 30 juni 1934 till kr. 673,988,227:70
med följande fördelning:
Frivilliga försäkringens fond .................... kr. 21,331,335:55
Särskilda till förvaltning överlämnade fonder........ » 28,403: 08
Fonden för sjukvårdande uppgifter................ » 578,671:02
Allmänna fonden ................................ » 652,049,818:05
Summa kronor 673,988,227:70
Medelräntan å fondens fasta placeringar den 30 juni 1934 var 4.65 %. Allmänna
fonden har under de senaste budgetåren ökat med cirka 45 miljoner kronor
örn året.
Genom erläggandet av pensionsavgifter förvärvas rätt till avgiftspension
att utgå från inträdet av varaktig oförmåga till arbete (invaliditet) och senast
från fyllda 67 år, även örn invaliditet då ännu icke föreligger. Invaliditet
skall enligt lagens definition anses vara för handen hos den, som befinnes till
följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur
stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter.
Avgiftspensionerna bekostas av pensionsförsäkringsfonden enligt ett från
den privata livränteförsäkringen hämtat system, kallat premiereservsystemet.
För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga förpliktelser
är den ekonomiska planen för verksamheten enligt detta system inrättad
så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt de för verksamheten
grundläggande antagandena örn räntefot och dödlighet beräknas bära sig själv.
För detta ändamål samlas avgifterna för varje individuell försäkring i tillgångar,
vilka anses dels innebära tillfredsställande säkerhet, dels komma att lämna
minst den ränteavkastning som förutsatts vid beräkningarna. Av dessa
tillgångar bildas för hela årsklassen en fond, som ökas genom förräntning och
inbetalning av nya avgifter och som beräknas bliva tillräcklig för bestridande
av försäkringsgivarens samtliga utbetalningar av pensioner till medlemmar
av årsklassen. Systemet är anordnat på sådant sätt, att var och en i största
möjliga utsträckning tillföres individuell valuta för de avgifter han inbetalat.
Det medför emellertid att endast de, som tillhört försäkringen under hela den
avgiftspliktiga åldern eller i 51 år, kunna erhålla de högsta avgiftspensioner,
som pensionsförsäkringen i och för sig medgiver. Ännu år 1933 eller 19 år
efter pensionsförsäkringens införande var därför medelvärdet av nybeviljade
avgiftspensioner så lågt som 31:53 kronor för män och 11:35 kronor för
kvinnor.
I enlighet med det angivna systemet äro avgiftspensionerna i lagen fastställda
att utgå med vissa procent av erlagda avgiftsbelopp. Procentsatserna
äro beroende av åldern vid tidpunkten för avgiftens påförande och jämväl olika
för män och kvinnor. Å erlagd avgift, som påförts i en ålder av 16—19 år,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
utgår sålunda i avgiftspension för man 70 och för kvinna 56 procent av det
erlagda beloppet. I fråga om avgifter, som påförts i åldern 55—66 år äro
motsvarande tal endast respektive 15 och 12 procent. Före år 1922 tillämpades
av åldern oberoende, genomsnittliga procentsatser, vilka ännu i viss utsträckning
gälla.
Vid 1933 års slut uppburo 221,840 män och 247,597 kvinnor eller sammanlagt
469,437 personer avgiftspension, utgående med ett sammanlagt årligt belopp
å kronor 6,507,966: 60, varav kronor 4,638,341:10 hänförde sig till männen
och kronor 1,869,625:50 till kvinnorna. Medelbeloppet av avgiftspensioner,
gällande vid utgången av år 1933, uppgick för det fall att jämte avgiftspension
utgick även pensionstillägg till för män kronor 14:70 samt för
kvinnor kronor 5: 82 och där enbart avgiftspension utgick till för män kronor
28: 84 och för kvinnor kronor 11: 86.
Såsom ovan nämnts är den obligatoriska försäkringen kompletterad med en
av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, uppbyggd enligt behovsprincipen.
Utöver avgiftspensionen utgår sålunda av allmänna medel ett s. k.
pensionstillägg för pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och
vilkens årsinkomst understiger visst i lagen angivet belopp. Den, som efter
fyllda femton år blivit invalid, men för vilken pensionsavgifter icke blivit
erlagda, ävensom den, som vid nämnda ålder redan är invalid, äger erhålla
understöd enligt samma regler, som gälla i fråga örn pensionstillägg.
Bortsett från vissa från och med år 1921 avskaffade övergångsbestämmelser
utgick pensionstillägg tidigare med för man 150 och för kvinna 140 kronor,
från vilka belopp avdrag gjordes på grund av pensionstagarens egen årsinkomst
efter sådana regler, att rätten till dylikt tillägg bortföll vid en årsinkomst
av för man 300 och för kvinna 283 kronor. Efter beslut av 1921
års riksdag höjdes pensionstillägget för personer, som blivit invalider efter
1922 års ingång. Enligt numera gällande bestämmelser utgår pensionstillägg
med för man 225 och för kvinna 210 kronor med avdrag av 6/10 av det belopp,
varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor. Rätten till pensionstillägg bortfaller
sålunda numera vid en årsinkomst av för man 425 och för kvinna 400
kronor. Personer, som erhållit pensionstillägg efter de äldre bestämmelserna,
hava emellertid icke gjorts delaktiga i denna förbättring av förmånerna utan
åtnjuta alltjämt pensionstillägg efter ofördelaktigare grunder, även örn behovet
är lika stort eller större än för de njmre pensionärerna.
Med årsinkomst förstås i detta sammanhang all den inkomst av fast egendom,
kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att
tills vidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension
på grund av obligatoriska pensionsavgifter och ej heller, intill ett belopp av
300 kronor, pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas
ej understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa
utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer
och pensioner från invalidhusfonden. Ej heller räknas som inkomst
fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars
och barns försörjningsplikt gentemot varandra. I fråga om äkta makar skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 23
i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda
årsinkomst.
Enligt pensionsbrev utfärdade intill slutet av år 1933 utgick vid nämnda
tidpunkt pensionstillägg eller understöd till 147,568 män med kronor
25,561,346:10 och till 219,987 kvinnor med kronor 35,053,004: 29 eller till inalles
367,555 personer med sammanlagt kronor 60,614,350: 39, allt per år räknat.
Pensionstillägget eller understödet utgick till cirka 116,200 män och cirka
150,800 kvinnor enligt de nyare bestämmelserna med högst 225 kronor för
man och 210 kronor för kvinna samt till cirka 31,400 män och cirka 69,200
kvinnor enligt de äldre reglerna med högst respektive 150 och 140 kronor per
år. I genomsnitt för samtliga var beloppet för män kronor 173:22 och för
kvinnor 159: 34.
För pensionsberättigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna,
som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn
under 15 år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete
varaktigt oförmögen och har att försörja adoptivbarn under 15 år, utgår särskilt
pensionstillägg för varje dylikt barn, därest årsinkomsten ej uppgår till
för man 425 och för kvinna 400 kronor ökat med 170 kronor för varje barn.
Enahanda rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad
och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst
ej uppgår till 825 kronor ökat med 170 kronor för varje barn. Barntillägget
utgår med 102 kronor för varje barn med avdrag av 6/10 av det belopp,
varmed årsinkomsten överstiger 425 kronor för man, 400 kronor för
kvinna och 825 kronor för äkta makar. För de personer, som åtnjuta pensionstillägg
eller understöd enligt de ovan nämnda, äldre bestämmelserna utgår
emellertid även barntillägget efter mindre gynnsamma regler. För dem
inträder rätten till dylikt tillägg då årsinkomsten ej uppgår till för man 300
och för kvinna 283 samt för äkta makar 583 kronor jämte 125 kronor för
varje barn. Barntillägget utgör i dylikt fall 75 kronor per år och barn med
avdrag av 6/10 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger i de olika fallen
respektive 300, 283 och 583 kronor.
Enligt pensionsbrev utfärdade intill 1933 års slut utgick vid denna tidpunkt
barntillägg till 12,641 personer, varav 9,936 män och 2,705 kvinnor, med ett
sammanlagt årligt belopp av kronor 2,794,019: 70. I medeltal för samtliga fall
utgick barntillägget med kronor 221: 03 per år.
Kostnaderna för pensionstillägg, understöd och barntillägg bestridas till s/4
av staten. I fråga örn städer, som icke deltaga i landsting, bekostas återstående
fjärdedel av dessa städer, under det att i fråga om övriga kommuner
fjärdedelen delas lika mellan vederbörande landsting och primärkommun.
Ifrågavarande kostnader hava för år 1933 uppgått till sammanlagt 67,133,705
kronor, varav för staten 50,350,279 kronor samt för kommuner och landsting
16,783,426 kronor. För budgetåret 1935/1936 har Kungl. Maj:t för bestridande
av den på staten belöpande kostnadsandelen av riksdagen äskat ett
anslag å 56,800,000 kronor, motsvarande en beräknad totalkostnad för det allmänna
å c:a 76,000,000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Beträffande pensionsförsäkringens administration vill jag inskränka mig
till att framhålla, att verksamheten handhaves dels av ett centralt ämbetsverk,
pensionsstyrelsen, och dels av särskilda pensionsnämnder i orterna. Dessutom
finnes ett antal av pensionsstyrelsen förordnade ombud för större områden.
Pensionsansökningarna ingivas till vederbörande pensionsnämndsordförande
och prövas i första instans av pensionsnämnden. Nämndens beslut
träda emellertid icke i kraft, förrän de fastställts av pensionsstyrelsen, som
utfärdar pensionsbreven. Pensionsutbetalningama verkställas genom postverket.
Vid sidan av den obligatoriska avgiftsförsäkringen existerar en frivillig försäkring,
genom vilken varje svensk medborgare kan genom erläggande av
frivilliga avgifter tillförsäkra sig pension utöver vad som omnämnts bär ovan.
Pension på dylika avgifter utgår efter av pensionsstyrelsen enligt av Kungl.
Majit fastställda försäkringstekniska grunder utfärdade tariffer.
Här må till slut nämnas, att pensionsstyrelsen sedan år 1915 bedriver en
särskild sjukvårdande verksamhet, vilken omfattar dels åtgärder för att i individuella
fall bereda eller understödja sjukvård eller yrkesutbildning i syfte
att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga, dels
ock understödjande av annan verksamhet med nämnda syfte eller avseende att
i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan. Kostnaderna för den
sjukvårdande verksamheten bestredos till en början helt av statsmedel, men
hava sedermera fran och med ar 1923 till huvudsaklig del bestritts av överskottsmedel
ur pensionsförsäkringsfonden, vilka ställts till förfogande för
ändamålet.
Pensionsförsäkringskommitttfns förslag.
I pensionsförsäkringskommittens huvudbetänkande hava framlagts två av
kommittén utarbetade alternativ för en revision av den allmänna pensionsförsäkringen,
vilka skilja sig från varandra huvudsakligen däruti, att det ena
innebär ett överförande från den obligatoriska pensionsförsäkringen till den
frivilliga sjukförsäkringen av uppgiften att meddela försäkring för invaliditet
före den för rätt till ålderspension stadgade åldern, under det att enligt det
andra bibehalles en kombinerad obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring.
Det förstnämnda förslaget, som förordas av kommitténs ordförande Linnér
jämte ledamöterna Eriksson, Johansson, Järte, Nordgren och Phragmén, innefattas
i förslag till
1) lag örn allmän ålderdomspensionering;
2) lag örn erkända sjukkassor med därtill hörande statsbidragskungörelse;
samt
3) lag örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn allmän
ålderdomspensionering och lagen örn erkända sjukkassor (pensionsförsäkringsreformens
promulgationslag).
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
25
Det andra förslaget, enligt vilket den kombinerade obligatoriska invaliditetsoch
ålderdomsförsäkringen bibehålies, biträdes i huvudsak av ledamöterna
Elliot, Nilsson, Olsson och Åbergsson och innefattas i ett förslag till lag örn
folkpensionering.
Enligt kommittémajoritetens förslag skall invaliditetsförsäkringen vara anordnad
på det sätt, att varje medlem av erkänd sjukkassa under 67 år obligatoriskt
skall vara försäkrad i kassan till invalidpenning i regel örn minst 1 och
högst 3 kronor för dag att utgå vid arbetsoförmåga, som kvarstår efter det
sjukpenningstiden, vilken i förslaget bestämts till två år eller 730 dagar, gått
till ända. Invalidpenning är sålunda en direkt fortsättning av sjukpenningen,
och den föreslagna försäkringsformen kan betraktas såsom sjukförsäkring med
obegränsad sjukhjälpstid intill 67 års ålder. För såväl sjukpenning som invalidpenning
gäller, att den grundläggande förutsättningen för rätt därtill
skall vara att arbetsförmågan är förlorad eller att medlemmen enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. För att understöd i form
av sjukpenning eller invalidpenning skall börja utgå, kräves vidare, att verklig
sjukdom inlett perioden av arbetsoförmåga. Däremot är det icke någon
förutsättning, att arbetsoförmågan i fortsättningen skall vara förenad med
sjukdom, utan är svaghetstillstånd efter sjukdomen därmed jämställt. Kommittén
har icke i sitt förslag — på sätt nu gäller i fråga örn rätt till invalidpension
från pensionsförsäkringen — begränsat invalidpenningsrätten till dem,
som äro varaktigt arbetsoförmögna, utan invalidpenning kan även tillkomma
dem, som lida av övergående sjukdom eller övergående arbetsoförmåga efter
sjukdom.
För invalidpenning skola sjukkassorna enligt förslaget åtnjuta statsbidrag
efter samma grunder som för sjukpenning eller i regel med 50 öre för varje
dag, för vilken kassa utgiver sådant understöd. Statens kostnad härför beräknas
till 3 kronor per år och medlem. Återstoden av kostnaden för utgivande
av invalidpenning skall enligt förslaget bestridas genom sjukkassemedlemmarnas
avgifter. Årsavgiften för invalidpenning om 1 krona per dag har
under hänsynstagande till statsbidraget av kommittén beräknats till 3 kronor
oberoende av inträdesåldern.
För att möjliggöra ökad anslutning till de erkända sjukkassorna föreslår
kommittén, att kravet på god hälsa för rätt till inträde i sådan kassa skall
mildras. I kassorna skola sålunda enligt förslaget kunna i särskild avdelning
upptagas personer, vilka, utan att lida av akut sjukdom, lida av recidiverande
eller kronisk sjukdom och som hava minst hälften av normal arbetsförmåga
i behåll. Genom bidrag av allmänna medel skola sjukkassorna hållas
skadeslösa för den ökade belastningen genom inträdesfordringarnas uppmjukning
i detta avseende. Under en övergångstid av fem år skola därjämte
enligt förslaget kassorna mot särskilda bidrag av allmänna medel stå öppna
för personer, vilka överskridit den eljest gällande högsta inträdesåldern, 40—
50 år, men icke uppnått 67 års ålder.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Med tanke på dem, som, trots dessa utvidgningar av möjligheterna att
vinna inträde i erkänd sjukkassa, på grund av dåligt hälsotillstånd eller lyte
icke kunna erhålla medlemskap i sådan kassa, föreslår kommittén en övergångsanordning,
enligt vilken de, örn de bliva förtidsinvalider och befinnas
vara i behov av ekonomisk hjälp, skola äga erhålla särskilt invalidunderstöd,
motsvarande pensionstagares pensionstillägg och utgående intill fyllda 67
år. Från rätt till dylikt invalidunderstöd utestängas emellertid de, vilka blivit
invalider till följd av idioti, sinnesslöhet, sinnessjukdom, psykoneuros eller
ock ålderdomssvaghet, ensam eller i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen.
Med avseende å ålderdomspensioneringen innebär kommitténs förslag flera
betydelsefulla förändringar. I fråga örn grunderna för avgiftspensionens beräkning
har kommittén sålunda frångått den för nuvarande pensionsförsäkring
ledande principen, att dessa pensioner skola utgöra individuell valuta för
vars och ens erlagda avgifter. Avgiftspension skall enligt förslaget i stället
utgå till envar, som erlagt någon avgift enligt den föreslagna lagen örn allmän
ålderdomspensionering, med dels ett för alla, som erlagt dem påförda
avgifter, lika grundbelopp örn 100 kronor, dels därutöver ett belopp, utgörande
10 % av de av den pensionsberättigade erlagda avgifterna. Vid beräkning
av avgiftspensionens belopp skall avgift, som påförts enligt lagen
örn allmän pensionsförsäkring, anses lika, som om den hade påförts enligt den
nya lagen. Genom regeln örn ett för alla, som erlagt dem påförda pensionsavgifter,
lika grundbelopp och örn ett växlande belopp, uppgående till 10 %
av de erlagda avgifterna, ha kvinnorna, till skillnad från vad som gäller enligt
pensionsförsäkringslagen, jämställts med männen i vad beträffar rätt till
avgiftspension. Örn den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter,
skall enligt förslaget grundbeloppet för honom minskas till den bråkdel,
som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda
påförda avgiftsbeloppet.
Pensionsavgifterna skola enligt kommittéförslaget utgå med 1 % av de avgiftspliktigas
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp,
dock lägst 6 kronor och högst 50 kronor. Tre av kommitténs ledamöter ha
emellertid ansett, att avgiftsskalan borde fortsätta upp till ett taxerat belopp
av 10,000 kronor och högsta avgift alltså utgöra 100 kronor.
Alvgiftsplikt inträder enligt förslaget från och med det år, då vederbörande
fyller 18 år, i stället för enligt nuvarande lag 16 år. I fråga örn avgiftsplikten
har kommittén vidare ansett sig icke kunna bibehålla de enligt 5 § pensionsförsäkringslagen
medgivna undantagen för vissa tjänsteinnehavare och deras
hustrur. I sistnämnda avseende har en ledamot uttalat avvikande mening.
Beträffande uppbörden av pensionsavgifterna föreslår kommittén, att den i
sin helhet skall ombesörjas i samband med kronouppbörden. Den befattning,
kommunerna nu ha med uppbörd av de i pensionsavgifterna ingående grundavgifterna,
skall sålunda upphöra och därmed även kommunernas ansvar för
grundavgifternas rätta erläggande.
Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.
27
Pensionsavgifterna skola enligt förslaget ingå till en fond, benämnd ålderdomspensioneringsfonden
och motsvarande den i den nuvarande pensionsförsäkringsfonden
ingående allmänna fonden. Från denna fond skola avgiftspensionerna
i första hand bekostas. För att begränsa fondbildningen i så stor utsträckning
som kommittén från sina utgångspunkter funnit önskvärt föreslår
kommittén, att Konung och riksdag skola fastställa en särskild plan för fondens
användning, tillväxt och slutliga belopp. Kommittén tänker sig, att planen
skall reglera fondtillväxten på sådant sätt att fonden icke något år ökas med
mer än 20 miljoner kronor och att fondens slutliga belopp blir 1,000 miljoner
kronor. Till detta belopp beräknas fonden nå omkring år 1960. Genom denna
begränsning av fondökningen uppkommer under de första årtiondena efter
den nya ordningens införande enligt beräkningarna årligen ett överskott, vilket
enligt kommitténs förslag skall användas såsom bidrag till kostnaderna för
pensionstilläggen. Längre fram komma i stället pensionsavgifterna och fondavkastningen
enligt det föreslagna systemet att icke vara tillräckliga för att
bestrida avgiftspensionerna. Enligt kommitténs mening skall då staten ha att
tillskjuta de felande beloppen. En av kommitténs ledamöter har på denna
punkt ansett, att gränsen för den årliga fondtillväxten bör sättas till 30 i stället
för 20 miljoner kronor och att det av kommittén tänkta beloppet 1 miljard
kronor för fondens slutliga storlek är för snävt tilltaget.
I fråga om pensionstilläggen innehåller kommitténs förslag flera viktiga nyheter.
För rätt till pensionstillägg skall enligt förslaget icke såsom enligt pensionsförsäkringslagen
fordras, att den pensionsberättigade är invalid, utan pensionstillägg
skall tillkomma varje pensionsberättigad under förutsättning att
hans inkomst icke överstiger visst mått.
Kommittén föreslår vidare, att pensionstilläggen skola utgå med olika belopp
å skilda orter, alltefter dessas olika dyrhet. För bestämmande av pensionstilläggens
storlek skall riket vara indelat i tre ortsgrupper. Indelningen
skall verkställas av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen
meddelar och gälla för en tid av fem år i sänder. Vid en inom kommittén försöksvis
gjord indelning har så gott som hela landsbygden i södra och mellersta
Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts
till den billigaste ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av
den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm
och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland till
den dyraste ortsgruppen.
Ortsindelningen har avseende såväl å pensionstilläggens storlek som å inkomstgränsen,
d. v. s. det inkomstbelopp vars uppnående utesluter från rätt till
pensionstillägg. För den lägsta och ojämförligt mest omfattande ortsgruppen
skall högsta pensionstillägg vara 200 kronor och inkomstgränsen 500 kronor.
Den nuvarande skillnaden mellan män och kvinnor har beträffande pensionstilläggen
liksom i fråga örn avgiftspensionerna borttagits. För de båda andra
ortsgrupperna liöjes pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera
till respektive 250 och 300 kronor, medan inkomstgränsen för dessa båda
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ortsgrupper är respektive 600 och 700 kronor. Summan av avgiftspension och
högsta pensionstillägg blir alltså i de olika ortsgrupperna något över respektive
300, 350 och 400 kronor. Två av kommitténs ledamöter ha yrkat, att pensionstilläggens
maximibelopp måtte fastställas till 250 kronor i den lägsta, 350
kronor i den mellersta och 450 kronor i den högsta ortsgruppen.
Liksom enligt pensionsförsäkringslagen skall enligt kommitténs förslag rätten
till pensionstillägg vara beroende av inkomstprövning. Kommittén föreslår
emellertid vissa uppmjukningar i fråga örn behovsprincipens tillämpning.
Av pensionsberättigads inkomst skola sålunda 100 kronor — mot nu 50 kronor
— helt undantagas från inkomstuppskattningen och således vara avdragsfri
inkomst. Av den återstående inkomsten skall enligt kommittéförslaget allenast
hälften föranleda avdrag från högsta möjliga pensionstillägget, medan enligt
pensionsförsäkringslagen å högsta pensionstillägget skall avdragas % av
inkomst överstigande det avdragsfria beloppet. För vissa slag av inkomst
föreslår kommittén ytterligare lättnad i avdragsreglerna. Dessa privilegierade
inkomstarter äro pensioner eller understöd, som utgå på grund av 1) gåva eller
testamente, 2) förutvarande arbetsanställning eller 3) försäkring som icke
är i lag föreskriven. Enligt förslaget skall pensionsberättigad äga från inkomstberäkningen
undantaga inkomst av dessa slag upp till ett sammanlagt
belopp av 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kronor i den andra ortsgruppen
och 400 kronor i den dyraste ortsgruppen. Däremot föreslår kommittén
att vid inkomstberäkningen avkastning av fastighet och kapital skall
beräknas med visst progressivt tillägg. I förslaget har sålunda intagits en
bestämmelse, att vid uppskattningen av fastighets eller kapitals avkastning
denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet
av fastighet och kapital må överstiga 5,000 kronor, och med ytterligare
3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10,000 kronor.
Till pensionstilläggen skall enligt den av kommittén förordade planen för
ålderdomspensioneringsfondens användning såsom förut nämnts under de första
årtiondena efter den nya ordningens genomförande utgå bidrag från fonden. Den
därefter återstående kostnaden för pensionstilläggen skall enligt kommittéförslaget
täckas av staten och av primärkommunerna. Landstingens nuvarande
skyldighet att bidraga till pensionstilläggen skall enligt förslaget bortfalla.
För pensionstillägg åt dem, som redan vid den nya ordningens ikraftträdande
fått pensionstillägg för sig fastställt, skall landstingens kostnadsandel
övertagas av staten, för nytillkommande pensionstillägg av kommunerna.
Kommunerna komma därigenom att i framtiden bekosta 1/4 av varje pensionstillägg,
medan kommunernas kostnadsandel nu är */4 blott för kommuner,
vilka icke deltaga i landsting, och för övriga kommuner 1/8.
Ålderdomspension enligt de nya reglerna skall tillkomma envar, som erlagt
någon avgift enligt den nya lagen. De, som redan fått pension enligt pensionsförsäkringslagen
för sig fastställd, skola emellertid utan hinder av att denna
lag upphör att gälla, äga alltjämt behålla sin pension, och likaså skola de, som
erlagt avgift enligt gamla lagen men icke enligt den nya, äga erhålla pension
enligt gamla lagen på grund av sina erlagda avgifter. Dessa pensionstagare
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
29
enligt äldre rätt, som alltså icke komma i åtnjutande av avgiftspension enligt
nya lagen med dess grundbelopp örn 100 kronor, skola därjämte äga rätt till
pensionstillägg i huvudsak enligt den nya lagens regler men med 50 kronors
förhöjning av högsta pensionstillägget. Därigenom komma dessa pensionstagare
i åtnjutande av de i förslaget innefattade förbättringarna med avseende
å avdragsfria inkomstens höjning till 100 kronor och vissa inkomstarters privilegierande
ävensom införandet av dyrortsgradering. Högsta pensionstillägg
är för dem i de olika ortsgrupperna enligt kommittéförslaget respektive 250,
300 och 350 kronor. Enligt den förut omnämnda reservationen i fråga örn pensionstilläggens
belopp skall högsta pensionstillägget vara respektive 300, 400
och 500 kronor.
Kommittén har icke till behandling upptagit frågan, huru de nuvarande
barntilläggen böra anordnas. Denna angelägenhet har sedermera för utredning
överlämnats till särskilt tillkallade sakkunniga.
Det av en minoritet inom kommittén förordade alternativet, enligt vilket
folkpensioneringen alltjämt skall vara anordnad såsom en allmän och obligatorisk
pensionering, omfattande både invaliditet och ålderdom, sammanfaller,
bortsett från att pension skall kunna utgå även före fyllda 67 år vid varaktig
oförmåga till arbete, i allt väsentligt med det ovan i korthet refererade kommittéförslaget.
Åldern för avgiftspliktens inträdande har dock i minoritetsförslaget
liksom i den nuvarande pensionsförsäkringslagen satts till 16 år i
stället för enligt kommittéförslaget 18 år. Minimiavgiften för de år, under
vilka vederbörande fyller 16 och 17 år, skall vara 3 kronor mot i övrigt 6 kronor.
Vidare har det i avgiftspensionen ingående för alla lika grundbeloppet
icke kunnat sättas högre än till 70 kronor.
Innan jag övergår till en närmare prövning av de olika föreliggande förslagen,
har jag ansett det lämpligt att i ett sammanhang framlägga min allmänna
syn på frågan om en reform av folkpensioneringen samt i korthet angiva vissa
grundlinjer, som efter min uppfattning böra vara bestämmande vid den av
mig förordade omläggningen.
Allmänna synpunkter.
Folkpensioneringens huvuduppgift.
En obligatorisk folkpensionering bör rimligen syfta till att bespara oförvitliga Chefen^för
medborgare med ingen eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns partementet.
dagar falla fattigvården till last eller för sin försörjning bliva beroende av
anhörigas bistånd. Den år 1913 införda och år 1921 förbättrade folkpensioneringen
har icke förmått fylla denna huvuduppgift. Ett stort antal av dem,
som nu uppbära folkpension, har nödgats att för sitt livsuppehälle även anlita
fattigvården. Pensionerna äro så knappt tillmätta, att det icke ens med den
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
yttersta sparsamhet lärer vara möjligt att enbart med dem tillgodose livets
nödtorft annat än i undantagsfall.
Levnadskostnaderna äro i vårt land i hög grad växlande. På dyra orter är
det fullständigt uteslutet, att personer, hänvisade att leva ensamt på folkpensionen,
skola kunna försörja sig utan bistånd från annat håll. Särskilt missgynnade
äro de gifta kvinnorna. Det överväldigande flertalet gifta kvinnor
erlägga endast 3 kronor i avgift. De få icke tillgodoräknas någon del av mannens
avgifter, då deras avgiftspension skall bestämmas. Pöljden blir att även
örn avgifter regelbundet erläggas under 51 år, skulle gift kvinnas avgiftspension
i regel uppgå till endast 41 kronor 4 öre — hela pensionen, inklusive pensionstillägget
210 kr., alltså till endast 251 kronor 4 öre. Dit skulle hon komma
år 1965. År 1937 — 23 år efter pensionsförsäkringens införande — skulle
hon erhålla en avgiftspension av endast 12 kronor 42 öre.
Enligt siffror, framlagda av kommittén, uppburo år 1928 28.4 % av samtliga
pensionstagare understöd av fattigvården. Uppdelade på städer och landsbygd
åtnjöto 44.6 % av pensionstagarna i städerna och 23.4 % på landsbygden fattigvårdsbidrag.
Hur många av de övriga, som erhöllo hjälp från annat håll, har
icke kunnat konstateras. Någon mera utförlig skildring av gällande pensionslags
ytterst begränsade möjligheter att tillgodose den enklaste livets nödtorft
torde ej vara påkallad. Enighet synes råda därom, att en djupgående reform
av pensionsförsäkringen är nödvändig.
Riktpunkten för en sådan reform är med det ovan anförda given. Det förslag
till ny lag örn folkpensionering, som nu framlägges, torde alltså i främsta
rummet böra bedömas med hänsyn till dess möjlighet att tillgodose de angivna
synpunkterna. I jämförelse med gällande lag innehåller förslaget många
synnerligen betydelsefulla nyheter. Sålunda föreslås avsevärt höjda pensionstillägg,
landets indelning i tre dyrortsgrupper, syftande till att anpassa pensionerna
efter levnadskostnaderna, en fördubbling av den avdragsfria inkomsten,
därutöver privilegiering av vissa slag av inkomster, en betydande höjning
av de inkomstgränser, vid vilka pensionstillägg över huvud kunna utgå,
ett nytt avgiftssystem, upphävandet av olikställigheten mellan män och kvinnor
samt premiereservsystemets ersättande med ett system med begränsad fondering.
Invaliditets- och ålderdomspensionering.
Innan jag ingår på en närmare belysning av sålunda föreslagna väsentliga
förändringar av folkpensioneringen, torde jag böra klargöra min ståndpunkt
till frågan, huruvida folkpensioneringen för framtiden bör omfatta pension
såväl vid invaliditet som vid hög ålder.
Enligt gällande pensionslag erhåller varje försäkrad medborgare en avgiftspension
vid invaliditet eller senast vid fyllda 67 år. Däremot utgå i princip
pensionstillägg endast vid invaliditet. Rätteligen skulle alltså pensionstillägg
icke få utbetalas ens efter det vederbörande pensionstagare fyllt 67 år, örn
han alltjämt äger arbetsförmåga. Kommittémajoriteten föreslår härutinnan en
fullständig omläggning. Den förordar, att folkpensioneringen skall begränsas
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
31
till ren ålderdomspensionering. Försäkring för invaliditet skulle däremot förläggas
till sjukkassorna. Genom att folkpensioneringen omgestaltades till en
ren ålderspensionering skulle envar bli berättigad att erhålla såväl avgiftspension
som pensionstillägg från och med sitt sextiosjunde år oavsett arbetsförmågan.
För en sådan omläggning tala otvivelaktigt viktiga skäl. De kostnader
folkpensioneringen skulle ådraga det allmänna kunna lättare överblickas och
bliva på ett naturligt sätt begränsade. Möjligheterna att giva tillräckliga ålderdomspensioner
bliva ökade. Av pensionsförsäkringens nuvarande klientel
utgöres inemot en tredjedel av invalider under 67 år. Denna tredjedel skulle
skäras bort från folkpensioneringen. En ren ålderdomspensionering skulle
alltså utgiva pensionstillägg till endast två tredjedelar av dem som äro berättigade
till sådant tillägg i en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring.
Härav följer uppenbarligen nyss nämnda möjlighet till tillfredsställande
ålderspensioner. Vad invaliditeten beträffar, måste prövningen därav i sjukkassorna
bliva både enklare och effektivare än för närvarande, då förutsättningen
för rätt till invaliditetspension städse skulle vara att vederbörande åtnjutit
sjukunderstöd från erkänd sjukkassa under två år. I princip måste jag
anse kommittémajoritetens förslag såsom väl grundat.
Örn jag icke desto mindre funnit mig nödsakad att för närvarande avråda
från en dylik omläggning av folkpensioneringen, så beror detta på följande
skäl.
1931 års sjukkassereform är ännu icke fullt genomförd. Den har medfört
betydande förändringar i sjukkassornas organisation och i de sjukförsäkrades
förmåner samt till följd därav i avgifterna till sjukkassorna. Det synes svårt
att överblicka konsekvenserna för sjukkasserörelsen, örn man redan nu skulle
oroa densamma med nya arbetsuppgifter och nya avgiftshöjningar. Värre är
dock att de erkända sjukkassorna nu endast omfatta 20—25 % av Sveriges befolkning
i arbetsföra åldrar. Även örn kommittémajoritetens förslag skulle tillföra
sjukkassorna ett avsevärt antal nya medlemmar, måste man räkna med
att majoriteten av vårt folk ännu länge kommer att stå utanför sjukkassorna.
Under det att för närvarande varje svensk medborgare kan erhålla bidrag från
pensionsförsäkringen vid inträffad invaliditet, skulle man stå risken att flertalet
hädanefter icke vore försäkrat för invaliditet. En mängd invalider
skulle komma att bli hänvisade till fattigvården och kommunerna skulle därigenom
belastas med nya utgifter.
Därest man skulle följa kommittémajoriteten, måste man enligt min mening
tänka sig en mycket lång övergångstid, under vilken ett blandat system skulle
råda med rätt till invaliditetsförsäkring genom sjukkassa, men också med rätt
för dem, som icke valde sjukkassevägen, att erhålla invaliditetspension från
pensionsförsäkringen. Hur lång en sådan övergångstid skulle behöva bliva kan
för närvarande icke med någon som helst säkerhet angivas. Det synes under
sådana omständigheter, som örn frågan örn en skilsmässa mellan ålderdomspensioneringen
och invaliditetspensioneringen måste uppskjutas, till dess sjukkasserörelsen
nått en helt annan utveckling än för närvarande. Jag skulle anse
en dylik skilsmässa tillrådlig först sedan sjukkasserörelsen på basis av 1931
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
års sjukkasseförordning utvecklats till att omfatta åtminstone 60—70 % av vår
vuxna befolkning. Att redan nu fixera en tidpunkt, då man skulle kunna vänta
att sjukkasserörelsen nått en dylik omfattning, är uppenbarligen omöjligt.
Då jag emellertid Hyser ett livligt intresse för att påskynda utvecklingen
till mognad för en reform enligt kommittémajoritetens förslag, bar vid beredningen
inom socialdepartementet av detta ärende olika uppslag i sådant syfte prövats.
Därvid har tanken närmast varit att till en invaliditetsförsäkring, frivilligt
upptagen av sjukkassorna, knyta vissa extra förmåner för pensionärerna
och sålunda stimulera till ökad anslutning till sjukkassorna. Emellertid
ha de gjorda undersökningarna givit vid handen, att, särskilt vad de lägsta avgiftsbetalarna
beträffar, de förmåner som skulle kunna ställas i utsikt måste
bliva så små, att den avsedda effekten knappast skulle uppnås. Under sådana
omständigheter har jag ansett mig icke kunna fullfölja dessa uppslag. På
anförda skäl har jag stannat vid att förorda bibehållandet av den nuvarande
hopkopplingen av invaliditets- och ålderdomspension. Det förslag, som framlägges,
ansluter sig alltså i detta avseende till kommittéminoritetens ståndpunkt.
Tilläggspensionernas belopp.
De nuvarande pensionstilläggen utgå maximalt med 225 kronor till man
och 210 kronor till kvinna, örn pension åtnjutes enligt 1921 års lag, samt 150
kronor till man och 140 kronor till kvinna, örn pension utgår enligt äldre bestämmelser.
Vid 1933 års utgång uppburo 31,400 män och 69,200 kvinnor pensionstilllägg
enligt de äldre bestämmelserna och av dem innehade 19,000 män och
44,800 kvinnor dylikt tillägg utan avdrag d. v. s. med respektive 150 och 140
kronor.
Vid samma tidpunkt utgick pensionstillägg enligt 1921 års lag till 116,200
män och 150,800 kvinnor. Oavkortat pensionstillägg örn respektive 225 och
210 kronor tillkom därvid 38,900 män och 54,300 kvinnor.
Det stora flertalet pensionärer ha sålunda på grund av vissa egna inkomster
reducerade pensionstillägg. Genomsnittligt uppgingo pensionstilläggen år
1933 för män till 173 kronor 22 öre och för kvinnor till 159 kronor 34 öre.
Kommittén föreslår nu, att pensionstilläggen skola utgå med 200 kronor i
billigaste ort, 250 kronor i en mellangrupp och 300 kronor i de dyraste orterna.
Härtill skulle komma för envar pensionär, som ordentligt fullgjort sin
avgiftsbetalning, ett grundbelopp i avgiftspension på 70 kronor, lika för alla.
Eör pensionärer med fullt pensionstillägg skulle man sålunda räkna med en
ökning av pensionerna med 45 kronor för män och 60 kronor för kvinnor. Förbättringen
i mellangruppen skulle bli 95 kronor för män och 110 kronor för
kvinnor och i de dyraste orterna 145 kronor för män och 160 kronor för kvinnor.
Örn man eftersträvar målet att pensionärerna icke för sin försörjning
skola behöva anlita fattigvården, synas de pensioner, som föreslås av kommittén,
knappast tillfredsställande. Det stora flertalet av pensionärerna i de billigaste
orterna — härvid tänker jag särskilt på de gifta kvinnorna — torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
33
komma att erlägga en avgift av 6 kronor årligen, d. v. s. under loppet av 50 år
sammanlagt 300 kronor, vilket skulle berättiga till en avgiftspension utöver
grundbelopp på 30 kronor. Den som under hela sin arbetsföra tid regelbundet
erlagt pensionsavgift skulle sålunda i sammanlagd pension erhålla 300 kronor,
örn han icke får andel i pension, för vilken äkta make erlagt avgift. Därest
pensionären saknar all egen inkomst, förefaller det icke troligt att beloppet
skulle bliva tillräckligt för försörjning. I mellangruppen skulle maximibeloppet
sannolikt stanna vid cirka 375 kronor och i de dyraste orterna
vid 470 kronor. Örn man nu vill gå till en mera definitiv lösning av
folkpensioneringsfrågan, böra pensionerna ställas i en bättre relation till de
faktiska levnadskostnaderna. Jag ansluter mig därför till det av två reservanter
i kommittén framlagda förslaget, enligt vilket pensionstilläggen skulle
utgå med 250 kronor i lägsta gruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450
kronor i högsta gruppen. Jämte grundbeloppet 70 kronor skulle därmed pensionerna
vid inkomst örn högst 100 kronor bliva minst 320 kronor i lägsta, 420
kronor i mellangruppen och 520 kronor i högsta gruppen. Detta innebär jämfört
med nu utgående högsta pensionstillägg enligt 1921 års bestämmelser en
förbättring med 95 kronor för män och 110 kronor för kvinnor i lägsta gruppen,
195 kronor för män och 210 kronor för kvinnor i mellangruppen samt 295
kronor för män och 310 kronor för kvinnor i den högsta gruppen.
Det torde knappast kunna göras gällande, att pensioner av denna storleksordning
skulle överskrida behovet på respektive dyrortsgrupper. Tvärtom synas
även dessa pensionsbelopp vara hållna i underkant, och det kan vara tveksamt,
huruvida pensionärerna kunna förse sig med livets nödtorft, örn de icke
ha annan inkomst. Detta gäller i synnerhet för ensamstående pensionärer. Örn
både man och hustru åtnjuta pension, torde de föreslagna pensionsbeloppen
särskilt i lägsta gruppen och i mellangruppen bliva tillfredsställande. Sådana
äkta makars pensioner skulle bliva 640 respektive 840 och 1,040 kronor i de
olika grupperna, vartill komma 10 % på erlagda avgifter. Det är min förhoppning
att kommunerna, örn pensionerna i enstaka fall visa sig otillräckliga,
skola begagna sig av den möjlighet som förefinnes för dem att enligt lagen örn
kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag lämna erforderlig utfyllnad
utan fattigvårds karaktär.
Jag har haft under övervägande att föreslå en höjning av pensionstilläggen
för ensamstående pensionärer med 50 kronor i samtliga grupper. Såsom sedermera
av redogörelsen framgår, kommer det förslag jag framlägger att medföra
väsentligt ökade kostnader för det allmänna. Den nyssnämnda tankens förverkligande
skulle ytterligare stegra dessa kostnader med cirka 14 miljoner
kronor. Under dessa omständigheter har jag inskränkt mig till att i stället föreslå
mildare avdragsregler för ensamstående pensionärer än för andra.
Med hänsyn till höjningen av den avdragsfria inkomsten och med erfarenhet
därom att de flesta pensionärerna ha någon egen inkomst, torde man kunna
antaga att förslaget fyller de rimliga anspråk, som kunna ställas.
En ledande tanke vid uppgörandet av det förslag till folkpensionering, som
nu framlägges, har varit att de nuvarande åldringarna och invaliderna skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. 3
34
Kungl. Majlis proposition nr 217.
komma i åtnjutande av den avsedda förbättringen av pensionerna. Då på
grund av förslagets konstruktion de personer, som redan uppbära pension enligt
hittills gällande lag, icke kunna erhålla något grundbelopp, föreslås att
pensionstillägget i stället skall vara 50 kronor högre än pensionstillägget enligt
det nya förslaget. De nuvarande pensionärerna skulle sålunda erhålla en
tilläggspension av 300 kronor i lägsta gruppen, 400 kronor i mellangruppen
och 500 kronor i högsta gruppen jämte de avgiftspensioner hittills erlagda avgifter
berättiga dem till enligt gällande lag.
Dyrortsgrupperingen.
Det kan otvivelaktigt göras gällande, att en indelning av riket i allenast tre
dyrortsgrupper är alltför summarisk för att verka rättvist. Då jag emellertid
på denna punkt ansluter mig till den enhälliga meningen inom kommittén,
beror det därpå, att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa
mycket avsevärda svårigheter för administrationen av folkpensioneringen.
Förslaget innebär ju att förtidspensioner vid invaliditet alltjämt skola utgå.
Även örn man icke, vad åldringarna beträffar, skulle behöva räkna med någon
mera omfattande flyttning från en dyrortsgrupp till en annan, så finns i
varje fall utsikt till att många förtidspensionerade nödgas byta vistelseort
med därav föranledda ofta återkommande ändringar av tilläggspensionerna.
'' Fri inkomst.
Enligt gällande lag har man icke rätt till mer än 50 kronors avdragsfri
egen inkomst. Undantag göres — bortsett från vissa övergångsbestämmelser
— endast för inkomst från pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Så snart
inkomsten, från vilken annan källa den än må härleda sig, överstiger 50 kronor
skall pensionstillägget reduceras. Denna låga inkomstgräns innebär att
praktiskt taget varje pensionär, som på ena eller andra sättet kan skaffa sig
små tillskott till sin försörjning, måste räkna med risken att erhålla lägre pensionstillägg
än 225 respektive 210 kronor. Anordningen kan knappast anses
uppmuntra vare sig till egen omtanke örn sin ålderdom eller till eljest naturliga
försök att något förbättra sina inkomster genom tillfällighetsarbete eller
liknande.
Verkställda utredningar ådagalägga visserligen, att bestämmelsen sannolikt
icke haft något inflytande på sparviljan hos den mindre bemedlade delen a.v
befolkningen, men icke desto mindre måste man betrakta den som ett psykologiskt
missgrepp. Ur olika synpunkter skulle det ha varit önskvärt att
väsentligen kunna höja den avdragsfria inkomsten. Tyvärr låter detta sig
icke göra, emedan även en måttlig förhöjning av den fria inkomsten leder till
synnerligen stora utgifter för det allmänna. Sålunda beräknas att en höjning
av den fria inkomsten från 50 kronor till 300 kronor vid nu gällande pensionstillägg
år 1940 skulle förorsaka en kostnadsökning med mer än 22 miljoner
kronor. Uppenbart är att med de högre pensionstillägg, som nu föreslås,
och med borttagandet av kravet på invaliditet vid 67 år, kostnadsökningen
Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.
35
skulle bliva väsentligt större. Man tvingas alltså till stor försiktighet vid
avvägningen av det belopp, som rimligen bör göras avdragsfritt. Kommittén
har stannat vid att föreslå en fördubbling av det tillåtna avdragsfria inkomstbeloppet,
alltså en ökning från 50 till 100 kronor. Denna förhöjning medför
under nyss angivna förutsättning en kostnadsökning av 6 J/2 miljoner kronor.
Redan en ytterligare förhöjning till 200 kronor skulle medföra nya kostnader
för det allmänna örn mer än 8 miljoner kronor. Under dessa omständigheter
vågar jag icke förorda ett i avseende å den avdragsfria inkomsten längre gående
förslag än kommitténs.
Förslaget medför, att en pensionstagare, som har 100 kronor i egen inkomst,
genom pensionen kommer upp till en sammanlagd inkomst av något över 420,
520 och 620 kronor i respektive dyrortsgrupper. För äkta makar innebär det,
att de gemensamt ha rätt till 200 kronors avdragsfri inkomst, även örn hela
denna inkomst faktiskt i sin helhet tillkommer endast den ena maken. Det
torde finnas grundad anledning antaga, att det stora flertalet pensionärer i en
eller annan form åtnjuta någon egen inkomst och alltså icke äro hänvisade att
leva allenast på folkpensionen.
Privilegierade inkomster.
Örn jag sålunda som allmän regel förordar, att en inkomst av 100 kronor
icke skall inverka på tilläggspensionens storlek, har jag i likhet med kommittén
funnit, att vissa slag av inkomster därutöver böra erhålla en förmånsställning.
Enligt gällande bestämmelser har pensionsnämnden skyldighet, att örn
en pensionär — t. ex. en gammal trotjänarinna — mera regelbundet av sin
förre arbetsgivare erhåller gåvor till större belopp än 50 kronor örn året, tillse
att pensionstillägget reduceras. Särskilt då fråga uppstått örn arbetsgivarpensioner,
har det verkat stötande, att sådana pensioner till 6/10 indirekt beslagtagits
av staten. Det kan knappast råda något tvivel därom, att gällande
lags bestämmelser i detta avseende hindrat tillkomsten av arbetsgivarbidrag
till gamla arbetares försörjning. Man må icke förtänka en arbetsgivare, örn
han anser det meningslöst att giva pension åt sina arbetare eller att bidraga
till deras frivilliga pensionering i någon pensionskassa, örn arbetaren i verkligheten
endast får åtnjuta en mindre del av den avsedda inkomsten.
Kommittén föreslår att inkomst, som tilldelas pensionär såsom arbetsgivarpension
eller gåva, på grund av testamente eller frivillig försäkring, skall
vara avdragsfri intill ett belopp av 300 kronor respektive 350 och 400 kronor
i de olika dyrortsgrupperna. Denna rätt, begränsad till de slag av inkomster,
som kommittén föreslår, förväntas skola leda till att arbetsgivarunderstöd åt
gamla arbetare komma att bliva mera vanliga än för närvarande. Den som,
utöver annan inkomst å 100 kronor, åtnjuter dylik privilegierad inkomst av
nämnd storlek erhåller pensionen inberäknad en sammanlagd inkomst av 720
respektive 870 och 1 020 kronor per år.
Spörsmålet om privilegierade inkomster kan självfallet bliva föremål för
delade meningar. Man kan nämligen icke bortse från att olika inkomstarter
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
bliva inom folkpensioneringens ram olika behandlade. Man kan fråga sig,
huruvida det finns tillräckliga skäl att utesluta från de privilegierade inkomsterna
ränta på kapital, inkomst av arbete eller inkomst av rörelse. I det fall
där genom utpräglad sparsamhet en penningförmögenhet på till exempel 6,000
eller 7,000 kronor uppnåtts, kan det synas hårt att ränteinkomsten icke skall
göras avdragsfri efter samma grunder som livräntor, gåvor eller arbetsgivarpensioner.
Detsamma kan med fog sägas örn den, som efter uppnådd pensionsålder
utför arbete, som inbringar mer än 100 kronor. Örn man emellertid av
förut berörda statsfinansiella skäl icke vågar låta den fria inkomsten, oavsett
hur den förvärvas, stiga till 300 å 400 kronor, synes det nästan omöjligt att
privilegiera någon annan art av inkomster än dem kommittén föreslagit. Genom
kommitténs gränsdragning kommer i varje fall den mest stötande av de
konsekvenser den hittills gällande lagen medfört att undanröjas. Och därmed
synes man vara tvungen att låta sig nöja.
Det må anmärkas att i avseende å de avdragsfria inkomsterna nuvarande
pensionärer helt skola likställas med dem, som erhålla pension enligt det nya
förslaget.
Män och kvinnor.
Bland övriga förbättringar av folkpensioneringen, som föreslagits av kommittén,
vill jag särskilt framhäva, att den olika behandlingen av män och kvinnor,
som föreskrives i gällande pensionslag, kommer att utplånas. Skälen för
hittills rådande olikställighet ur pensionssynpunkt hava varit tvenne, nämligen
dels att kvinnorna bliva invalider tidigare och leva längre än männen och alltså
uppbära pension under en längre tid än männen — deras inbetalda avgifter
räcka alltså försäkringsmatematiskt icke1 till en lika hög pension som männens
— dels att kvinnor enligt gängse åsikter kunna reda sig med mindre
inkomster än männen. Vad det första, försäkringsmatematiska skälet beträffar,
kan det förefalla bestickande. Det bär emellertid numera förlorat i betydelse,
enär en tydlig utjämning mellan män och kvinnor i fråga örn dödligheten inträtt.
Man må emellertid därtill observera, att dödligheten inom olika manliga
yrken är mycket växlande, men detta faktum har icke ansetts böra medföra en
differentiering av avgiftspensionerna inom männens grupp. Man finner sålunda
att den princip, som lagts till grund för skillnaden mellan mäns och kvinnors
avgiftspensioner, ingalunda i den nuvarande lagen blivit rationellt genomförd.
Vad det andra skälet beträffar, skulle det kunna tillmätas betydelse
endast under den förutsättningen, att pensionsbeloppen för kvinnor uppenbarligen
skulle komma att överskrida vad som behövs för att uppnå existensminimum,
men det lär bliva svårt att visa att föreslagna pensionsbelopp bliva så
förmånliga.
I den nu tänkta folkpensioneringen har genom förslaget örn ett grundbelopp,
som skulle utgöra en betydande del av avgiftspensionen, en viss solidaritetsprincip
de försäkrade emellan införts. Denna solidaritetstanke understrykes
ytterligare därigenom, att de gifta kvinnorna skola tillgodoräknas hälften av
båda makarnas sammanlagda avgifter vid utmätandet av den övriga delen av
avgiftspensionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
37
Avgifterna.
Även i fråga om pensionsavgifterna anser jag mig så till vida böra förorda
kommitténs förslag, att avgiften bestämmes till 1 % av inkomsten med en
lägsta avgift av 6 kronor. Däremot förordar jag att avgift på inkomst överstigande
2,000 kronor icke utgår, under det kommittén föreslagit att avgifterna
skola fortsätta att stiga intill 5,000 kronors inkomst. Frågan, huruvida
pensionsavgifter överhuvud skola utgå liksom också hur dessa avgifter skola
avpassas, kan självfallet bedömas ur olika synpunkter. Det synes vara uteslutet
att ensamt genom avgifter finansiera samtliga pensionskostnader. Örn
man betänker, att en avgift örn 1 % icke anses, vad 6-kronorsavgiften beträffar,
kunna efter 50 års fullgjorda inbetalningar ge en pension på mer än 100
kronor och att i denna avgiftspension faktiskt ingår tillskott från allmänna
medel, så finner man att pensioner på 300 ä 400 kronor skulle kräva en femdubbelt
större avgift, örn alla pensionskostnader skulle bestridas med avgifter.
Å andra sidan kan det sägas, att då det allmänna i alla fall måste tillskjuta
den väsentligare delen av pensionerna, exempelvis 121 miljoner av 170 år 1937
och 138 miljoner av 189 år 1940, d. v. s. cirka 70 % av samtliga utgifter för
pensioner, så vore det mera rationellt att helt avstå från pensionsavgifter. Så
sker som bekant i Danmark. De pensionsavgifter, som föreslås, komma att
inbringa omkring 36 miljoner kronor örn året. Därest man skulle avstå från
avgifter, måste tydligen ett motsvarande belopp anskaffas på annat sätt. Svårigheterna
att på andra vägar än genom avgifter skaffa inkomster till nyss
nämnda belopp utöver de betydande summor, som i varje fall måste tillskjutas
av det allmänna, skulle uppenbarligen bliva mycket stora och sannolikt tvinga
till ett undanskjutande av hela reformen.
Örn jag sålunda anser ett avgiftssystem vara erforderligt, är det emellertid
uppenbart, att avgifterna kunna avvägas från olika utgångspunkter.
Hittillsvarande avgifter ha föga smidigt anpassat sig efter de pensionsförsäkrades
inkomster. Samma avgifter hava uttagits av personer med en
inkomst på 1,200 kronor och med en inkomst på 2,999 kronor, eller med andra
ord den mindre inkomsttagaren har i avgifter fått betala större andel av sin
inkomst till pensionsförsäkringen än den större inkomsttagaren. En proportionell
pensionsavgift måste anses vara mera tillfredsställande än hittills rådande
avgiftssystem.
Då jag i likhet med kommittén stannat vid att föreslå en avgift av 1 % å
inkomsten, har jag i främsta rummet velat ta hänsyn till önskvärdheten att
ej försvåra andra sociala försäkringsgrenars verksamhet. De befolkningsgrupper,
för vilka folkpension är särskilt påkallad, ha all anledning att försäkra
sig även för sjukdom, en mycket betydande del av dem dessutom för
arbetslöshet. Man bör därför, efter min mening, icke se spörsmålet örn avgiften
till pensionsförsäkringen såsom en isolerad fråga utan i sammanhang med
frågorna örn avgifter till annan socialförsäkring. För den som rimligen bör vara
båda sjukförsäkrad och arbetslöshetsförsäkrad kan avgiften till folkpensioneringen
icke sättas särdeles hög, om icke bördan för honom skall bliva för tung.
Å andra sidan saknas anledning att bestämma avgifterna till ett lägre belopp
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
än 1 % på inkomsterna. Lägre avgifter skulle framför allt få den verkan att
grundpensionen måste minskas, vilket med hänsyn till dess i alla fall ganska
låga belopp icke skulle kunna anbefallas.
Kommittén bar, som jag redan nämnt, föreslagit att avgifterna skola fortsätta
att stiga upp till en inkomst å 5,000 kronor. Högsta avgiften skulle
sålunda bliva 50 kronor. Häremot har anmärkts att de föreslagna avgiftspensionerna
— grundbelopp + 10 % å erlagda avgifter -— i de högre avgiftsklasserna
icke skulle giva tillräcklig valuta för erlagda avgifter. Pensionärer
med låga avgifter skulle få mer än valuta för sina avgifter, pensionärer med
höga avgifter icke få valuta. Detta skulle innebära, att inkomsttagare mellan
omkring 2,000 kronor och 5,000 kronor skulle åläggas en särskilt hård beskattning
för att deltaga i finansieringen av de lägre inkomsttagarnas avgiftspensioner.
I den mån skattemedel behövde tagas i anspråk härför, borde i varje
fall även de ekonomiskt mera bärkraftiga samhällslagren drabbas minst lika
hårt som mellanlagren. Med hänsyn till invändningar av denna art mot kommitténs
förslag förordar jag, att maximiavgiften begränsas till 20 kronor,
d. v. s. 40 kronor för äkta makar i den mån deras sammanlagda inkomst uppgår
till 4,000 kronor. Med de avgiftspensioner som enligt föreliggande förslag
skola utgå, får då även den högsta avgiftsklassen tillräcklig valuta för
sina avgifter. Härmed avböjes således icke den tankegång, som tagit sig uttryck
i förslagen att låta en del av kostnaden för pensioneringen uttagas genom
avgifter till högre belopp från större inkomsttagare. Men då dylika avgifter
i verkligheten ha karaktär av en särskild pensionsskatt, är det riktigare
att även i formen låta dem framträda såsom en skatt.
Fonden.
Efter denna kortfattade redogörelse för de huvudsakliga förändringarna till
det bättre av pensionsförsäkringens effektivitet skall jag nu anföra några skäl
för min anslutning till kommitténs förslag att övergiva premiereservsystemet
och i dess ställe införa ett system med begränsad fondering. Premiereservsystemet
innebär att individuella pensioner skola efter mönster av privatförsäkringen
på ett försäkringstekniskt korrekt sätt svara mot av varje individ
erlagda avgifter. Då de på avgifterna grundade pensionerna enligt sakens
natur i en obligatorisk folkpensionering måste baseras på en avgiftsbetalning
under bela den normalt arbetsföra perioden av en människas liv,
leder det till att endast den som under 50 år kunnat erlägga avgifter erhåller
en som mera normal ansedd pension. Ingen medborgare, som vid systemets
införande befunnit sig i en ålder, som mera väsentligt överstigit 16 år, kan
påräkna en sådan normal pension, grundad på avgifter. Ett dylikt system
kan redan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Men därtill kommer
att samhället under en tidrymd av 50 år kan förändra sig till oigenkänlighet.
Ingen torde vara given den gåvan att förutse, hur samhället ter sig
efter 50 år.
Örn premiereservsystemet skall fungera, måste bland annat räntefoten för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
39
bliva någorlunda stabil. Om den räntefot, på vilken kalkylerna uppbyggts,
då man beräknat de mot avgifterna svarande pensionerna, sjunker till exempel
från 4.3 till 2.5 procent, så kommer den fond, vars avkastning skulle betala
pensionerna, att bli alltför svag.
Premiereservsystemet utgår från den föreställningen att man genom att bidraga
till en fond betalar sin egen ålderdomsförsörjning. Denna föreställning
torde knappast vara verklighetstrogen. Fonden kan, oell gör så ock, bidraga
till en ökad kapitalbildning i samhället. Men fondens avkastning, som går
direkt till åldringarnas försörjning, måste uppenbarligen tagas av varje års
produktionsresultat. Endast i den man fonden bidrager till en sadan ökning
av produktionen, som utan fonden ej kommit till stand, kan den sägas i verkligheten
deltaga i försörjningen av dem, som samlat fonden. Men det blir i
varje fall alltid de produktivt verksamma, som realiter få betala, vad underhållet
av pensionärerna kostar. Under den tid fonden bildas måste följaktligen
de produktiva elementen i samhället dels försörja de aktuellt gamla och
dels bestrida kostnaderna för fondbildningen.
Man synes nu allmänt anse det väl motiverat att omedelbart bättre sörja för
åldringarna. Ett fasthållande vid premiereservsystemet skulle innebära, att
ingen del av avgifterna till folkpensioneringen finge användas till täckande
av kostnaderna för de nuvarande pensionärernas underhåll. Hela den ökade
kostnaden härför skulle behöva uttagas skattevägen, och nuvarande jämte en
stor del av nästa aktiva generation alltså dels erlägga höjda avgifter till
pensionsförsäkringen och dels genom höjda skatter bidraga till den bättre ±örsörjningen
av dem som uppbära tilläggspension.
Det nu förda resonemanget skulle närmast leda till ett förord för upphävandet
av all ytterligare fondbildning för folkpensioneringsändamål.
Kommittén föreslår emellertid att fonden skall tillföras högst 20 miljoner
kronor om året till dess den uppbringats till ett belopp av 1 miljard kronor.
Härför talar onekligen ett starkt skäl. Örn all ytterligare fondbildning redan
nu skulle avbrytas, kan visserligen det allmänna besparas betydande utgifter
under det närmaste årtiondet. Men i en framtid skulle a andra sidan dessa
utgifter stiga så mycket mera. Icke ens avkastningen av en fond å 1 miljard
kronor räcker år 1953, då fonden beräknas hava uppnatt detta belopp, till för
att jämte inflytande avgifter täcka de föreslagna avgiftspensionerna. Ännu
mindre skulle tydligen en fond å 750 miljoner kronor — ett belopp vartill pensionsfonden
torde uppgå år 1936, alitsa före den nya lagens ikraftträdande
— kunna bestrida de föreslagna avgiftspensionerna i framtiden. Som stöd
för avgiftspensionerna, vilka skola utgå utan behovsprövning, torde därför
en fortsatt men begränsad fondbildning vara önskvärd. Det skulle till och
med kunna ifrågasättas, huruvida det belopp, till vilket fonden bör uppbringas,
redan nu lämpligen kan fastställas, men då en bestämmelse härutinnan
knappast kan medföra någon olägenhet, förordar jag i denna del kommitténs
förslag.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Kostnaderna.
Den pensionsreform, jag nu förordar, kommer att medföra avsevärt ökade
utgifter för staten. Kommitténs majoritet kunde begränsa statsutgifterna för
folkpensioneringen till belopp, som icke väsentligt skilde sig från beräknade
utgifter enligt gällande lag, främst genom att skära bort pensioneringen av
förtidsinvalider. Men även kommittéminoriteten kunde hålla det allmännas utgifter
betydligt lägre än det förslag jag framlägger, emedan pensionstilläggen
voro beräknade till 50 respektive 100 och 150 kronor lägre belopp i de olika
dyrortsgrupperna.
Under det kommittémajoritetens förslag skulle leda till en omedelbar ökning
av nuvarande statsutgifter för folkpensioneringen med endast 6 miljoner
kronor och kommittéminoritetens med 7 miljoner, skulle statsutgifterna enligt
det förslag, jag förordar, om nuvarande barntillägg bibehållas oförändrade,
genast stiga från nuvarande cirka 57 miljoner till cirka 92 miljoner kronor
eller med 35 miljoner —- för det första budgetåret reduceras kostnadsökningen
till 177a miljoner kronor med hänsyn till förslaget örn tidpunkten för
lagens ikraftträdande. Ännu klarare framstår skillnaden, örn man jämför de
beräknade kostnaderna år 1940. De skulle, bortsett från barntilläggen, enligt
kommittémajoritetens förslag uppgå till 59 miljoner kronor år 1940, enligt minoritetens
till 74 miljoner och enligt här föreliggande förslag till 104 miljoner
50 miljoner mera än nuvarande utgifter, vilka med frånräknande av barntilläggen
uppgå till cirka 54 miljoner.
Nu angivna kostnader, vilka successivt stiga under nästa årtionde, äro för
visso mycket betydande. De torde utgöra en tillräcklig förklaring till att
jag ej ansett mig kunna föreslå andra i och för sig önskvärda utbyggnader
såsom större fria inkomster, högre tilläggspensioner för ensamstående och sänkt
pensionsålder. Men å andra sidan torde de vara oundvikliga, örn icke en pensionsförsäkringsreform
skall förlora sitt egentliga värde. Det synes mig nämligen
icke rimligt att, sedan vi i mer än 20 år haft en folkpensionering med
uppenbart otillräckliga pensioner, vi vid en i olika avseenden grundlig omstöpning
av denna pensionering i alla fall skulle fortsätta med så låga pensioner,
att de alltjämt för det stora flertalet bleve otillräckliga.
Oundgängliga kostnader, även örn de obestridligen äro höga, kunna därför
icke få avskräcka från ett beslutsamt genomförande av en rationell reform.
Staten och kommunerna måste på rimligt sätt dela det allmännas bördor
för här föreslagna reform. I detta avseende föreslår jag en avvikelse från
kommitténs förslag. Detta innebär att staten skall övertaga landstingens pensionsutgifter
för dem, som erhållit pensionstillägg enligt gällande lag, och alltså
primärkommunerna endast svara för den åttondedel, de redan nu betala.
Med hänsyn till den lättnad i kommunernas fattigvårdsbördor, som reformen
torde komma att medföra, anser jag det rimligt att primärkommunerna
betala en femtedel av de nuvarande pensionärernas tilläggspensioner. Även
med denna fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna komma statens
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
41
utgifter för pensionsförsäkringen att växa synnerligen avsevärt, medan kommunernas
sammanlagda kostnader för fattigvård och pensionstillägg säkerligen
icke komma att stiga.
Härefter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
. Finansieringsspörsmål.
Nu förevarande förslag till folkpensioneringens ordnande förutsätter en sk Chefen för
betydande ökning av statens utgifter, att det synes påkallat att samtidigt me^temenUt!^
förslagets framläggande angiva möjligheterna för dess finansiering. Den omedelbara
utgiftsökningen uppgår till omkring 35 miljoner kronor, vilken summa
redan år 1940 beräknats stiga till 50 miljoner kronor och år 1945 till över
65 miljoner kronor. Härvid är naturligtvis att märka, att även vid oförändrade
grunder för pensioneringen en väsentlig ökning av statens bidrag måste äga
rum under nu åsyftade tidsperiod. Örn denna ökning för åren 1937, 1940 och
1945 approximativt uppskattas till respektive 4, 10 och 18 miljoner kronor, innebär
likväl det nya förslaget en merbelastning av budgeten med cirka 30—
40—50 miljoner kronor.
Vad en dylik utgiftsökning för ett särskilt ändamål i verkligheten kommer
att innebära för hela statsbudgeten, kan icke ens för en begränsad framtid
fastställas, då en rad i detta ögonblick obestämbara faktorer bli avgörande för
såväl inkomst- som utgiftssidan. En väsentlig ökning av hela folkhushållets
inkomster skulle så gynnsamt påverka statens olika inkomstkällor, att en avsevärd
utgiftsökning vore väl förenlig med oförändrade eller sjunkande skattesatser.
Ett bortfall av vissa nu förefintliga utgiftsposter, t. ex. för extraordinära
åtgärder mot arbetslösheten, skulle utan inkomstökning lämna utrymme
för här åsyftade pensionsförbättring. Sjunkande nationalinkomst eller ökadfe
utgifter för andra ändamål verka lika uppenbart i motsatt riktning. Under
sådana omständigheter finner jag för närvarande vid övervägande av här föreliggande
finansieringsfråga ingen rimligare utgångspunkt än antagandet, att
den väntade utgiftsökningen måste täckas genom ökning av statsinkomsterna
utöver de belopp som med nu gällande skatter, avgifter etc. kunna beräknas
inflyta.
Storleksordningen hos det sålunda erforderliga tillskottet på budgetens inkomstsida
framgår av några jämförelser. Den omedelbart inträdande utgiftsökningen
på omkring 35 miljoner kronor är större än hela den beräknade maltskatten
(29 miljoner), större än överskottet från telegrafverket (33 miljoner)
och motsvarar närmare 45 enheter av den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten.
För år 1940 beräknas kostnadsökningen till 50 miljoner kronor, vilket
är mer än hälften av hela omsättnings- och utskänkningsskatten på spritdrycker
(85 miljoner) och mer än summan av den extra inkomstskatten (8 miljoner),
den särskilda förmögenhetsskatten (12 miljoner) och kaffetullen (20 miljoner).
Vad eventuella skattehöjningar skulle inbringa belyses av följande.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Varje 10-tal enheter av inkomstskatten motsvarar för närvarande omkring 8
miljoner kronor, varje tioöring i kaffetull mellan 4 och 5 miljoner kronor,
varje öre på en halva öl — vid oförändrad konsumtion — ungefär 4 miljoner
kronor.
Att på beskattningsvägen uttaga det för pensionsförsäkringsreformen behövliga
beloppet måste sålunda innebära en icke oväsentlig merbelastning av inkomster
och förmögenhet eller konsumtion eller bådadera. Möjligheten att på
andra vägar bereda statsverket de erforderliga inkomsterna har därför synts
böra på allvar undersökas. Av den under år 1933 företagna undersökningen rörande
motorbränslefrågan syntes framgå, att icke oväsentliga besparingar
skulle stå att vinna genom en mera rationell organisation av handeln med
brännoljor, och sedan länge har importen, röstningen och distributionen av kaffe
utpekats såsom ett område, där en monopolorganisation skulle kunna bereda
statsverket ökade inkomster utan höjning av priset för konsumenterna. Enligt
preliminära beräkningar syntes det icke uteslutet, att ett trettiotal miljoner
kunde tillföras statsverket från de båda nämnda områdena, under bibehållande
av en fullt skälig avans för detaljhandeln och med en rationalisering i
så måttlig omfattning, att berättigade anspråk från de anställdas sida kunde
tillmötesgås.
Det var ursprungligen min förhoppning, att de igångsatta undersökningarna
rörande såväl kaffe- som bensinhandeln vid framläggandet av pensionsförslaget
skulle ha fortskridit så långt, att fasta hållpunkter vunnits för bedömande
av de inkomster, som på de nämnda vägarna kunde påräknas. Utredningarna
ha visat sig kräva längre tid än från början antagits, och jag är sålunda
icke beredd att nu definitivt anvisa de åsyftade monopolen såsom en
framkomlig utväg att skaffa staten den väsentliga delen av medlen till pensionsförsäkringsreformen.
Med det slutliga omdömet måste anstå, tills de
pågående undersökningarna blivit slutförda. Örn dessa icke skulle giva det
av mig i det föregående förutsatta resultatet, eller om statsmonopolen såsom
en lösning av finansieringsproblemet avböjas, uppkommer frågan örn den lämpliga
fördelningen av i sådant fall erforderliga skattehöjningar.
Vid bedömande av den andel i ökningen som kan komma att falla på de
direkta skatterna, framträder behovet av en genomgående översyn av de olika
skatterna på inkomst och förmögenhet. Icke minst det av chefen för socialdepartementet
antydda förslaget örn en pensionsskatt förutsätter en sådan
översyn. En pensionsskatt kan knappast utformas, utan att hela frågan örn
inkomstbeskattningen överväges i ett sammanhang. Ett dylikt övervägande
har redan i årets finansplan förutsatts.
I övrigt torde vad som i det föregående anförts till belysning av olika skatteformers
avkastning, giva tillräcklig ledning vid finansieringsfrågans bedömande.
Det synes icke påkallat att för här åsyftade eventualitet redan nu
utforma ett bestämt förslag. Även under förutsättning att hela kostnaden för
pensionsförbättringen skulle uttagas på skattevägen, är reformen genomförbar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
43
Härefter fortsätter chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Pensionsförmånernas sammanlagda belopp.
Enligt pensionsförsäkringslagen utgår dels avgiftspension med belopp, som Chefen för
är ställt i beroende av de erlagda avgifterna, dels ock pensionstillägg till dem,
som fylla de därför uppställda förutsättningarna med avseende å invaliditet och
ekonomiskt behov.
Medelstorleken av avgiftspensionerna enligt pensionsbrev gällande vid 1933
års slut var för avgiftspensioner, utgående jämte pensionstillägg, för man
14:70 kronor och för kvinna 5:82 kronor. Motsvarande siffror för avgiftspensioner,
utgående utan pensionstillägg, voro 28: 84 kronor och 11: 86 kronor.
De under år 1933 nybeviljade avgiftspensionerna uppgingo i medeltal för män
till 31:53 kronor och för kvinnor till 11:35 kronor. En beräkning rörande
avgiftspensionernas storlek, sedan den nuvarande pensionsförsäkringen trätt i
full funktion — vilket för varje försäkrad inträffar först sedan han erlagt
pensionsavgifter enligt lagen under 51 år — har framlagts av pensionsförsäkringskommittén
i dess första betänkande (statens offentl. utr. 1930:15
sid. 88 f.). Enligt denna beräkning kommer Vio av de manliga pensionstagarna
att erhålla en avgiftspension understigande 43 kronor. För hälften
av de manliga pensionstagarna kommer pensionen att understiga 139 kronor
och för Vin 155 kronor. Endast V10 av de manliga pensionärerna kommer att
erhålla en avgiftspension, vars belopp överstiger 212 kronor. För kvinnorna
komma avgiftspensionerna att bliva än knappare. 3/io av de ej gifta kvinnorna
komma sålunda icke upp till en avgiftspension av 35 kronor. För hälften
kommer pensionen att understiga 51 kronor och för 7/u> 98 kronor. Endast
Vio av de ej gifta kvinnorna kommer att erhålla en avgiftspension överstigande
136 kronor. En liknande beräkning för samtliga kvinnor, gifta såväl som
ogifta, skulle visa ännu lägre pensionsbelopp.
Pensionstilläggen utgå enligt pensionsförsäkringslagen med högst 225 kronor
för man och 210 kronor för kvinna. Enligt pensionsbrev gällande vid
1933 års utgång var medelbeloppet av pensionstillägg (och understöd) för
man 173:22 kronor, för kvinna 159:34 kronor och för båda könen tillhopa
164:91 kronor. Endast personer, vilkas årsinkomst ej uppgår till 425 kronor
för man och 400 kronor för kvinna, kunna erhålla pensionstillägg.
Enligt det av mig framlagda lagförslaget skall var och en, som erlagt alla
honom påförda avgifter (om dessa äro minst sju till antalet) erhålla en grundpension
om 70 kronor jämte Vio av de erlagda avgifterna. Där ej samtliga
påförda avgifter erlagts, reduceras grundpensionens fasta belopp, 70 kronor,
i proportion till sammanlagda beloppet av de försummade avgifterna. Örn
den enligt hittills gällande regler beräknade avgiftspensionen på grund av avgifter,
erlagda innan den föreslagna nya lagen trätt i kraft, överstiger den
enligt nu angivna regler beräknade grundpensionen, skall dock det högre beloppet
utgå.
44
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Till grundpensionen kommer enligt förslaget tilläggspension för dem, som
uppfylla de därför stadgade villkoren. Tilläggspensionernas maximibelopp äro
250, 350 respektive 450 kronor i de tre dyrortsgrupper, som enligt förslaget
skola införas. Den årsinkomst, vars uppnående utesluter från rätt till tillläggspension,
utgör i de tre ortsgrupperna för pensionstagare, som bär gemensamt
hushall med annan dylik, respektive 483, 633 och 783 kronor samt i andra
fall respektive 600, 800 och 1 000 kronor. Genom att vissa slag av inkomster
intill ett belopp av 300, 350 respektive 400 kronor skola undantagas vid inkomstens
beräkning, kan emellertid den verkliga inkomstgränsen i de fall, där
sådan privilegierad inkomst förefinnes, komma att ligga högre, nämligen för
den förra kategorien vid 783, 983 eller 1 183 kronor och för den senare vid 900,
1 150 eller 1 400 kronor.
För att belysa verkningarna av de föreslagna reglerna angående pensionsbeloppens
bestämmande meddelas i nedanstående tabeller några exempel på pensionsbelopp
för personer, som erlagt alla dem påförda avgifter. Det antages
härvid, att dessa personer under hela sin avgiftspliktiga tid varit ogifta samt
att de till och med 21 års ålder icke haft taxerad inkomst uppgående till 500
kronor, men från och med 22 års ålder haft i tabellernas första kolumn angiven
taxerad inkomst. Pensionsbeloppen äro under dessa förutsättningar,
bortsett fran ett nedan omnämnt undantagsfall, lika stora för män och kvinnor.
För gifta personer är tabellen fullt tillämplig endast i fråga örn makar,
som hava lika stor taxerad inkomst. I övriga fall kommer en viss utjämning
av grundpensionernas belopp att äga rum, emedan från och med år 1937, då
den nya lagen antagits träda i kraft, påförda avgifter med halva beloppet tillgodoräknas
vardera maken.
Under rubriken »egen inkomst vid pensionsfallet» angives i tabellerna den
inkomst, som antagits såsom grundläggande för beräkningen av tilläggspensionen.
Enligt ovan angivna regler kan sålunda utöver denna inkomst även
förefinnas en privilegierad inkomst av exempelvis arbetsgivarepension, uppgående
till högst 300, 350 respektive 400 kronor i de tre ortsgrupperna, utan
att de i tabellen angivna pensionsbeloppen därav påverkas. Det bör framhallas,
att för en gift pensionstagare inkomsten under denna rubrik i regel
utgör hälften av makarnas sammanlagda inkomst, sedan för vardera maken
eventuell privilegierad inkomst frånräknats. I
I syfte att lämna exempel såväl på de pensionsbelopp, som komma att utgå
under den första tiden efter lagändringen, som på längre fram utfallande pensioner,
ha tabellerna uppgjorts så, att de omfatta tre olika årsklasser, nämligen
personer med födelseåren 1872, 1900 och 1920. Beträffande födelseåret
1872 har antagits att vederbörande person under år 1937, då han fyller 65 år,
erlägger en avgift enligt den nya lagen samt därefter år 1939 erhåller pension
vid fyllda 67 år. Vid födelseåret 1900 ha pensionsbeloppen beräknats dels
under förutsättning att invaliditet inträffar år 1940 vid 40 års ålder och dels
under förutsättning att vederbörande förblir aktiv ända till fyllda 67 år, då
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
45
Födelseår 1872. Åldern 67 år uppnås 1939. Pensionsbelopp enligt det föreliggande
förslaget.
Taxerad in- komst från ock
med 22 års
ålder under den
avgiftspliktiga
tiden
Egen in-
Ortsgrupp I
Ortsgrupp II
Ortsgrupp III
komst
vid pen- sions- fallet
Grund-
pension
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Ålderspension
utgår från 67
års ålder.
under 500 kr.
100
78
250
328
428
350
428
528
450
528
628
300
78
138
216
516
250
328
628
350
428
728
500
78
—
78
578
100
178
678
212
290
790
1500 »
100
102
250
352
452
350
452
552
450
552
652
300
102
138
240
540
250
352
652
350
452
752
500
102
—
102
602
100
202
702
212
314
814
4 000 »
100
109
250
359
459
350
459
559
450
559
659
300
109
138
247
547
250
359
659
350
459
759
500
109
—
109
609
100
209
709
212
321
821
Födelseår 1900. Åldern 67 år uppnås 1967. Pensionsbelopp enligt det föreliggande
förslaget.
Taxerad in- komst från och
med 22 års
ålder under den
avgiftspliktiga
tiden
Egen in-
Ortsgrupp I
Ortsgrupp II
Ortsgrupp III
komst
vid pen- sions- fallet
Grund-
pension
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Jnvaliditet
inträffar vid
40 års ålder.
under 500 kr.
100
78
250
328
428
350
428
528
450
528
628
300
78
138
216
516
250
328
628
350
428
728
500
78
—
78
578
100
178
678
212
290
790
1500 »
100
102
250
352
452
350
452
552
450
552
652
300
102
138
240
540
250
352
652
350
452
752
500
102
—
102
602
100
202
702
212
314
814
4 000 >
100
136
250
386
486
350
486
586
450
586
686
300
136
138
274
574
250
386
686
350
486
786
500
136
—
136
636
100
236
736
212
348
848
Ålderspension
utgår från 67
års ålder.
under 500 kr.
100
94
250
344
444
350
444
544
450
544
644
300
94
138
232
532
250
344
644
350
444
744
500
94
—
94
594
100
194
694
212
306
806
1500 »
100
135
250
385
485
350
485
585
450
585
685
300
135
138
273
573
250
385
685
350
485
785
500
135
—
135
635
100
235
735
212
347
847
4 000 »
100
157
250
407
507
350
507
607
450
607
707
300
157
138
295
595
250
407
707
350
507
807
500
157
—
157
657
100
257
757
212
369
869
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Födelseår 1920. Åldern 67 år uppnås 1987. Pensionsbelopp enligt det föreliggande
förslaget.
Taxerad in- komst från och
med 22 års
ålder under den
avgiftspliktiga
tiden
Egen in-
Ortsgrupp I
Ortsgrupp II
Ortsgrupp III
komst
vid pen- sions- fallet
Grund-
pension
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Till-
läggs-
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
pen-
sion
Sam-
man-
lagd
in-
komst
Invaliditet
inträffar vid
25 års ålder.
under 600 kr.
100
74
250
324
424
350
424
524
450
524
624
300
74
138
212
512
250
324
624
350
424
724
500
74
—
74
574
100
174
674
212
286
786
1500 >
100
77
250
327
427
350
427
527
450
527
627
300
77
138
215
515
250
327
627
350
427
727
500
77
—
77
577
100
177
677
212
289
789
minst 2 000 »
100
78
250
328
428
350
428
528
450
528
628
300
78
138
216
516
250
328
628
350
428
728
500
78
—
78
578
100
178
678
212
290
790
Invaliditet
inträffar vid
50 års ålder.
under 600 kr.
100
89
250
339
439
350
439
539
450
539
639
300
89
138
227
527
250
339
639
350
439
739
500
89
—
89
589
100
189
689
212
301
801
1500 >
100
114
250
364
464
350
464
564
450
564
664
300
114
138
252
552
250
364
664
350
464
764
500
114
—
114
614
100
214
714
212
326
826
minst 2 000 >
100
128
250
378
478
350
478
578
450
578
678
300
128
138
266
566
250
378
678
350
478
778
500
128
—
128
628
100
22S
728
212
340
840
Ålderspension
utgår från 67
års ålder.
under 600 kr.
100
99
250
349
449
350
449
549
450
549
649
300
99
138
237
537
250
349
649
350
449
749
500
99
—
99
599
100
199
699
212
311
811
1500 >
100
138
250
388
488
350
488
588
450
588
688
300
138
138
276
576
250
388
688
350
488
788
500
138
—
138
638
100
238
738
212
350
850
minst 2 000 >
100
160
250
410
510
350
510
610
450
610
710
300
160
138
298
598
250
410
710
350
510
810
500
160
—
160
660
100
260
760
212
372
872
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
47
Födelseår 1872. Jämförelse mellan pension vid 67 år enligt det föreliggande förslaget
oell motsvarande pension, örn nuvarande lag fortfar att gälla.
Taxerad in- komst från och
med 22 års
ålder nnder den
avgiftspliktiga
tiden
Egen in- komst vid
pensions- fallet
Pension enligt nu gällande lag
(man)
Sammanlagd pension enligt
förslaget (jfr tabell
här ovan)
Avgifts-
pension
Pensions-
tillägg
Summa
Ortsgrupp
I
Ortsgrupp
II
Ortsgrupp
III
under 500 kr.
100
17
195
212
328
428
528
300
17
75
92
216
328
428
500
17
—
17
78
178
290
1,500 >
100
73
195
268
352
452
552
300
73
75
148
240
352
452
500
73
—
73
102
202
314
4,000 >
100
87
195
282
359
459
559
300
87
75
162
247
359
459
500
87
—
87
109
209
321
han erhåller ålderspension. För födelseåret 1920 omfatta slutligen beräkningarna
pensionsbeloppen såväl vid invaliditet i åldern 25 respektive 50 år som
vid pension på grund av fyllda 67 år.
Vid de exempel, som avse födelseåret 1900 och invalidpension vid 40 års
ålder, blir i de högre inkomstklasserna avgiftspensionen enligt nu gällande
lag på grund av avgifter, erlagda till och med år 1936, något större
än grundpensionen, varför enligt ovanstående det högre beloppet utgår. I
dessa fall ha i tabellerna upptagits de grundpensioner, som komma att gälla
för män, under det att beloppen för kvinnor utfalla obetydligt lägre. Bortsett
från detta undantagsfall, äro i samtliga i tabellerna upptagna exempel pensionsbeloppen
enligt mitt förslag lika stora för män och kvinnor.
I samtliga de fall där den egna inkomsten vid pensionsfallet antagits uppgå
till 300 eller 500 kronor, ha tilläggspensionerna i tabellerna upptagits med de
belopp, som gälla för samboende pensionärer. För andra pensionstagare komma
därför de i tabellerna angivna pensionerna att höjas med belopp, som framgå
av följande sammanställning:
Egen inkomst vid
Pensionshöjning
i ortsgrupp
pensionsfallet
I
11
III
100..........
—
—
300 ..........
.....12
—
—
500 ..........
.....50
50
38
Beträffande födelseåret 1872, då ålderspension utfaller under år 1939,
har även gjorts en sammanställning av de föreslagna pensionsbeloppen och de
belopp, som skulle uppnås örn den nuvarande lagen utan någon ändring fortfar
att gälla. De senare beloppen hava därvid beräknats enligt de regler, som
för närvarande gälla beträffande män. För kvinnor äro pensionsbeloppen enligt
nuvarande regler som bekant lägre än för män, varför en jämförelse där
skulle utfalla än mera till fördel för de föreslagna bestämmelserna.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
Samtliga föregående tabeller avse, såsom redan framhållits, ogifta personer.
I nedanstående tabell meddelas pensionsbeloppen vid fyllda 67 år enligt
nu gällande lag och enligt propositionen för två jämnåriga makar, vilka år
1939 erhålla pension vid fyllda 67 år. Det antages, att hustrun under åren
1914-—38 icke varit taxerad för egen inkomst.
Födelseår1872. Jämförelse mellan två makars sammanlagda pension vid 67 år enligt
det föreliggande förslaget och motsvarande pension, örn nuvarande lag fortfar att gälla.
Mannens taxe- rade inkomst
åren 1914—38
Samman- lagd in- komst vid
pensions- fallet
Sammanlagd pension enligt
nn gällande lag
Sammanlagd pension enligt
förslaget
Avgifts-
pension
Pensions-
tillägg
Summa
Ortsgrupp
I
Ortsgrupp
II
Ortsgrupp
III
Under 500 kr.
0
30
435
465
655
855
1055
200
30
375
405
655
855
1055
400
30
255
285
555
755
955
600
30
135
165
430
655
855
800
30
15
45
280
505
730
1000
30
—
30
155
355
580
1200
30
—
30
155
205
430
1500 >
0
87
435
522
679
879
1079
200
87
375
462
679
879
1079
400
87
255
342
579
779
979
600
87
135
222
454
679
879
800
87
15
102
304
529
754
1000
87
—
87
179
379
604
1200
87
—
87
179
229
454
4000 »
0
101
435
536
688
888
1088
200
101
375
476
688
888
1088
400
101
255
356
588
788
988
600
101
135
236
463
688
888
800
101
15
116
313
538
763
1000
101
—
101
188
388
613
1200
101
—
101
188
238
463
Förslagets omfattning.
Det här framlagda förslaget avser att ersätta den nu gällande lagen den 30
juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring med en ny lag, benämnd lag örn
folkpensionering. Som en viss del av pensionsförsäkringslagen, avseende de
s. k. understöden, ej ansetts lämpligen kunna upptagas i den föreslagna lagen
örn folkpensionering, har jämväl utarbetats ett förslag till förordning örn invalidunderstöd,
motsvarande nämnda del av pensionsförsäkringslagen.
Ehuru de utarbetade författningsförslagen således täcka hela det område,
som nu regleras av lagen örn allmän pensionsförsäkring, tager den föreslagna
reformen huvudsakligen sikte på att bereda bättre pensionsförmåner och att
på ett ändamålsenligt sätt avväga reglerna örn bidrag till pensionskostnaderna
från enskilda och från det allmänna. Reglerna örn de särskilda pensionstillägg,
s. k. barntillägg, vilka enligt pensionsförsäkringslagen i viss utsträck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
49
ning utgå till pensionstagare nied barn att försörja, hava emellertid undantag^
från den allmänna revision, som de övriga reglerna om pensionsförmåner
undergått, och i övergångsbestämmelserna angivits skola oförändrade tillämpas.
Pensionsförsäkringskommittén har lämnat dessa regler å sido vid sitt
arbete för revision av pensionsförsäkringen, under anförande att de borde upptagas
till särskild behandling, och en utredning angående dithörande frågor
pågår för närvarande. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 28 september
1934 ha nämligen sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års
barnpensioneringssakkunniga, tillkallats för att utreda frågan örn understöd
åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga
barn.
En annan del av pensionsförsäkringslagen, vilken den här föreslagna reformen
endast i ringa mån berör, gäller pensionsförsäkringens lokala organisation.
Med hänsyn till att särskilda sakkunniga, benämnda organisationssakkunniga,
varit tillkallade för utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens
organisation, har pensionsförsäkringskommittén ansett sig icke
böra gå in på en prövning av frågan örn eventuella ändringar av de bestämmelser
i pensionsförsäkringslagen, som avse den lokala organisationen, utan
endast underkastat dithörande bestämmelser vissa smärre jämkningar. Organisationssakkunniga
hava numera slutfört sitt uppdrag och avgivit betänkande
med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation med mera (statens offentl. utr. 1934: 53), vilket för närvarande
är utremitterat till myndigheter med flera för inhämtande av yttranden. I
detta betänkande har pensionsförsäkringens lokala organisation behandlats i
sitt sammanhang med organisationen av den samhälleliga hjälpverksamheten
på andra områden. Med den här föreslagna reformen står frågan örn eventuella
förändringar beträffande pensionsförsäkringens lokala organisation icke
i något nödvändigt samband.
Icke heller har jag ingått på de spörsmål, som röra pensionsstyrelsens inre
organisation. Den stora omläggning av pensionsförsäkringen, som det här framlagda
förslaget innebär, och i synnerhet den höjning av redan beviljade pensioner,
som förslaget medför, kommer otvivelaktigt att ställa stora krav på pensionsstyrelsen.
och det torde redan därför bliva nödvändigt att, innan förslaget
träder i kraft, upptaga frågan örn organisatoriska åtgärder för att möta
den väntade ökningen av arbetsbördan. Pensionsförsäkringskommittén har i
sitt betänkande uppmärksammat detta och även i övrigt framlagt förslag till
förändringar i pensionsstyrelsens organisation. Denna fråga torde emellertid
kunna överblickas, först sedan statsmakterna tagit ställning till den grundläggande
frågan örn förändring av själva pensionsreglerna.
Jag finner icke heller lämpligt att nu närmare ingå på spörsmålet, huru
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör anordnas. Pensionsförsäkringskommitténs
majoritet, vilken föreslagit att den allmänna pensionsförsäkringen
inskränkes till att utgöra en ren ålderdomspensionering, anser därav
följa, att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör inordnas under den
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
allmänna sjukvården, och denna åsikt biträdes av den minoritet inom kommittén,
vilken föreslår bevarandet av pensionsförsäkringen som en kombinerad
invaliditets- och ålderdomspensionering. Tydligt är emellertid, att denna
fråga icke kan vinna sin lösning förrän i samband med prövningen av spörsmål
som behandlas i statens sjukvårdskommittés betänkande angående den
slutna kroppssjukvården i riket (statens offentl. utr. 1934: 22). Det blir därför
anledning att återkomma till frågan örn pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet i samband med ett ställningstagande till den allmänna frågan örn
organisationen av den slutna kroppssjukvården i riket. Endast i så måtto beröres
den ifrågavarande grenen av pensionsstyrelsens verksamhet omedelbart
av den bär föreslagna reformen av pensionsförsäkringen, som till följd av omläggningen
av pensionsförsäkringens fonderingssystem ej kommer att såsom
nu kunna uppstå ett överskott i fonden, från vilket medel till bestridande av
kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten kunna tagas. Erågan örn
bärav betingad medelsanvisning blir emellertid aktuell endast under förutsättning,
att statens sjukvårdskommittés förslag icke binner prövas av statsmakterna
före den bär föreslagna reformens ikraftträdande eller att denna prövning
giver till resultat, att verksamheten anses även efter reformens genomförande
böra ombesörjas av pensionsstyrelsen.
Delvis avse de nu berörda frågorna utfärdande av följdförfattningar till
den föreslagna lagen örn folkpensionering. Beträffande sådana följdförfattningar
överhuvud bar jag intagit den ståndpunkten, att de icke lämpligen borde
utarbetas förrän statsmakterna tagit ställning till de grundläggande reglerna
för folkpensioneringen. Jag ämnar sålunda, örn det nu framlagda förslaget
till lag örn folkpensionering vinner statsmakternas bifall, senare återkomma
till frågan örn följdförfattningar till lagen.
I förslaget bar den tidigare ganska mycket uppmärksammade frågan örn
införande av s. k. försäkringsböcker lämnats å sido. Enligt förslagen därom
skulle varje avgiftsbetalare hava en försäkringsbok, i vilken erlagda avgifter
skulle markeras. En sådan anordning skulle emellertid med ett pensioneringssystem,
som förevarande förslag innehåller, icke vara av lika stort värde
som med pensionsförsäkringslagens regler, bland annat därför att det icke
skulle låta sig göra att med kännedom blott örn de erlagda avgifterna uträkna
pensionsbeloppet. Det må vidare anmärkas, att en anordning med försäkringsböcker
förordats endast i ett par yttranden och sålunda icke längre synes tilldraga
sig större intresse.
I vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs förslag bar mer eller
mindre bestämt ifrågasatts att uppskjuta bela pensionsförsäkringsreformen
till dess den skulle kunna genomföras samtidigt med en reform av skatteutjämningen
mellan kommunerna. Att fördröja den högst angelägna pensionsförsäkringsreformen
genom att sammankoppla den med det senare mycket svårlösta
spörsmålet synes mig dock icke böra komma i fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
51
Härefter torde jag få något närmare uppehålla mig vid tvenne huvudspörsmål
av principiell betydelse, beträffande vilka kommitténs förslag innebär genomgripande
omläggningar av den nuvarande pensionsförsäkringen, nämligen
frågan örn invaliditetsförsäkringens anordnande och frågan örn det försäkringstekniska
system, som skall läggas till grund för verksamheten.
Invaliditetsförsäkringens anordnande.
Kommittémajoritetens ståndpunkt.
Kommittémajoritetens förslag innebär med avseende å invaliditetsförsäkringens
anordnande, såsom ovan nämnts, att densamma skall avskiljas från den
allmänna och obligatoriska pensionsförsäkringen och överföras till de av frivillig
anslutning beroende erkända sjukkassorna. Ur den av kommittén anförda
motiveringen för detta förslag må här återgivas följande.
Antalet pensionstillägg och understöd visade en fortgående ökning, som
under senare år betydligt överstigit vad man tidigare beräknat. Från år 1920
till år 1933 hade årliga antalet nybeviljade pensionstillägg och understöd mer
än fördubblats. Av de under de senaste åren beviljade pensionstilläggen och
understöden hade ungefär hälften tillerkänts personer under 67 år. En jämförelse
mellan årliga antalet från och med år 1920 nybeviljade pensionstillägg
och understöd och de resultat, vartill arbetslöshetsutredningen kommit med avseende
å utvecklingen under 1920-talet av konjunktur- och arbetsmarknadsläget,
visade i fråga örn utvecklingen på de båda områden, som sålunda ställts
emot varandra, en likformighet, vilken måste betecknas såsom anmärkningsvärd
örn man toge i betraktande, att pensionsförsäkringens hjälpverksamhet
endast skulle avse personer, som vore varaktigt arbetsoförmögna och vilkas antal
därför icke borde röna något större inflytande av förhållandena på arbetsmarknaden.
Ett närmare studium av förutsättningarna för prövning av frågan örn invaliditet
förelåge och av sättet för invaliditetsprövningens utförande gåve vid
handen, att denna vore behäftad med väsentliga svagheter. Vid invaliditetsprövningen
skulle fastställas orsakerna till arbetsförmågans nedsättning samt
bedömas, dels i vilken grad arbetsförmågan vore nedsatt och dels huruvida
nedsättningen sannolikt vore att betrakta såsom varaktig eller örn den, eventuellt
genom vidtagande av sjukvårdande åtgärder eller yrkesutbildning, troligen
kunde komma att hävas eller i väsentlig mån förringas. Till grund för
prövningen av dessa i huvudsak rent medicinska frågor läge, då det gällde
personer som ännu icke fyllt 67 år, oftast av läkare enligt fastställt formulär
utfärdat intyg. Även prövningen av äldre personers pensionsansökningar utfördes
i rätt stor utsträckning med ledning av dylika intyg. Det oaktat framhölles
allmänt från representanter för pensionsnämnderna, pensionsstyrelsens
ombud i nämnderna och pensionsstyrelsen, d. v. s. alla som hade att taga
befattning med pensionsförsäkringsverksamhetens praktiska utövande, att
invaliditetsprövningen ofta icke kunde ske med den grad av tillförlitlighet
som borde krävas med hänsyn till vikten i ekonomiskt avseende för det all
-
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
manna av att pensionstillägg och understöd icke beviljades i större utsträckning
än avsett vore.
Att inom den svenska pensionsförsäkringen prövningen av invaliditetsfrågan
ej vore tillräckligt effektiv, vore säkerligen till stor del beroende på de dominerande
invaliditetsorsakerna, nämligen ålderdomssvaghet och den därmed
nära sammanhängande sjukdomsgruppen »myocardit och cardioscleros» samt
reumatism, samt på den omständigheten, att varken de rena ålderssjukdomarna
eller de reumatiska sjukdomarna, då dessa uppträdde vid tilltagande ålder, i
regel föranledde att vederbörande vände sig till läkare för erhållande av vård.
Med anledning av sådan sjukdom sökte personer ofta läkare först för att erhålla
intyg, att arbetsförmågan vore i så hög grad nedsatt att rätt till pension
förelåge. Den undersökande läkaren ställdes därvid inför uppgiften att utan
föregående kännedom örn patienten och i regel efter en enda undersökning fälla
ett omdöme örn hans arbetsförmåga, ett omdöme, som på grund av ifrågavarande
sjukdomars natur i stor utsträckning måste grundas icke på objektiva
undersökningsresultat utan på patientens egna uppgifter rörande hans tillstånd.
Det torde ligga i öppen dag, att resultatet av en sådan prövning icke
kunde bliva fullt tillfredsställande. Särskilt framhölles i fråga örn gifta och
förut gifta kvinnor, vilka aldrig ägnat sig åt förvärvsarbete i egentlig bemärkelse
utan uteslutande åt hemmets skötsel, att de utfärdade intygens värde
ofta vore osäkert.
En bidragande orsak till att vissa brister vidlådde prövningen av invaliditetsfrågan
torde vara att söka i det förhållandet, att somliga läkare saknade full
insikt örn betydelsen av en noggrann invaliditetsprövning och därför utan fullgiltiga
skäl och enbart för att förhjälpa vederbörande till att erhålla pension
utfärdade ett begärt intyg. Då det för de pensionssökande stöde fritt att för
styrkande av invaliditeten vända sig till vilken läkare de önskade, hände det,
att i socialmedicinska frågor mindre förfarna läkare i rätt stor utsträckning
bleve anlitade i sådana fall då invaliditetsfrågan vore tvivelaktig eller invaliditet
i lagens mening icke kunde anses vara för handen.
Men även med en förbättrad invaliditetsprövning vore invaliditetspensioneringen
en tyngande del av pensionsförsäkringen. En jämförelse mellan kostnaderna
för en ren ålderdomspensionering och för en blandad invaliditets- och
ålderdomspensionering visade, att även om i det senare fallet pensionen sattes
betydligt lägre än i det förra, kostnaderna bleve väsentligt större.
Inför dessa fakta hade kommittén ansett sig böra föreslå, att pensionsförsäkringen
befriades från uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet
samt att denna överfördes till en därför mera lämpad gren av socialförsäkringen,
nämligen sjukförsäkringen. Genom denna inskränkning, bortskures
från pensionsförsäkringen en del därav, som enligt erfarenheten icke
fungerat tillfredsställande utan i viss utsträckning gjort tjänst åt andra understödsbehov
än dem för vilka pensionsförsäkringen vore avsedd. De medel,
som stöde till buds för pensioneringen, kunde efter denna inskränkning användas
till enbart ålderdomspensionering och därigenom möjliggjordes avsevärda
förbättringar av pensionsförmånerna.
Härtill komme, att ett naturligt samband förefunnes mellan invaliditetsförsäkringen
och sjukförsäkringen. Hittills hade sjukförsäkringens organisatoriska
fördelar •—• trots ett påtagligt behov och trots det nära sakliga sambandet
—• icke kunnat utnyttjas till gagn för invaliditetsförsäkringen. Mellan
sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad funnes vidare för
närvarande en lucka, som lämnade den understödsbehövande blottställd. Dessa
Kungl. Majlis proposition nr 217.
53
brister syntes på ett naturligt och verksamt sätt bliva avhjälpta genom invaliditetsförsäkringens
anknytning till sjukförsäkringen.
Genom att invaliditetsförsäkringen lades å de erkända sjukkassorna torde
högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen uppnås. När invalidunderstödet
anslötes till sjukunderstödet som en direkt fortsättning av detta,
komme det förra under samma kontroll som den vilken av sjukkassorna ägnades
det senare. Redan kassornas kännedom örn sina medlemmar torde vara en
värdefull tillgång vid prövning, örn invalidpenning skall utgå. Än mera avseende
torde böra fästas därvid, att sjukkassorna genom den fortlöpande kontroll
medelst läkare och sjukbesökare, som de vid längre sjukdomsfall plägade
utöva, kunde väntas förskaffa sig en ingående kännedom örn det särskilda
fallet, innan invalidpenning utbetalades. Sjukkassornas ekonomiska intresse
av sparsamhet med understöden torde ock borga för en noggrann prövning av
invaliditetsf rågan.
Såsom fördelar förknippade med förslaget att till de erkända sjukkassorna
överföra uppgiften att meddela försäkring mot invaliditet förtjänade vidare
framhållas, att den för pensionsförsäkringen svåra och ömtåliga läkarf rågan
icke torde komma att bliva på samma sätt brännande för en av sjukkassorna
ombesörjd invaliditetsförsäkring. Det torde nämligen få antagas, att utvecklingen
på sjukförsäkringens område komme att gå därhän att sjukkassorna för
bedömande av frågan, örn långvarig arbetsoförmåga förelåge, komme att anlita
läkare, som vore särskilt skickade för en dylik uppgift. Även för efterkontrollen
över dem, som fått invalidunderstöd sig tillerkänt, torde reformen betyda
en stor förbättring. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunde den
kontrollverksamhet, som nu utövades av pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen
icke anses vara tillräckligt effektiv. Denna kontroll skulle kunna i
avsevärd grad förstärkas, om invalidpensionen behandlades som fortsatt sjukpenning
med därav följande förpliktelse för vederbörande sjukkassa att utöva
fortlöpande tillsyn över förmånstagaren. Jämväl det starka ekonomiska intresse,
som sjukkassan skulle hava att i förekommande fall föranstalta om indragning
av understödet, skulle verka till förstärkande av kontrollen, under
det att de kommunalekonomiska synpunkter, som för närvarande säkerligen på
en del håll lades på hithörande spörsmål, snarare vore ägnade att verka i motsatt
riktning.
För sjukförsäkringen torde slutligen den ifrågasatta reformen erhålla stor
betydelse såsom ägnad att befordra den frivilliga försäkringens utveckling.
Avgifterna för den påbyggda invaliditetsförsäkringen ställde sig låga i förhållande
till den stora förmån en sådan försäkring innebure. Den nya försäkringsformen
borde därför i jämförelse med den nuvarande sjukförsäkringen
erbjuda ökad lockelse för dem, som ville skydda sig mot ohälsa och invaliditet.
En utredning angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga den
ifrågasatta inskränkningen av den nuvarande pensionsförsäkringen hade utförts
för kommitténs räkning och såsom bilaga fogats till betänkandet. Kommittén
anslöte sig till den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt
hinder icke mötte mot kommitténs förslag i denna del, vilket vore utformat
under hänsynstagande till de försäkrades intressen.
Av personer, som vore förtrogna med sjukkasserörelsen, hade framhållits,
att en så betydelsefull och ny förpliktelse som omhändertagandet av invaliditetsförsäkringen
icke borde påläggas sjukkassorna förrän dessas inre organisationsarbete
med anledning av 1931 års sjukkassereform hunnit i huvudsak
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
genomföras. Enligt vad kommittén inhämtat bedreves emellertid detta arbete
med stor kraft i syfte att få reformen bragt till verkställighet snarast möjligt.
Från denna synpunkt torde, såvitt kommittén kunde finna, hinder ej
möta mot att den nu ifrågavarande utvidgningen av sjukkassornas verksamhet
genomfördes vid 1937 års ingång. Med den uppfattning kommittén hyste örn
frågans betydelse kunde kommittén icke förorda längre uppskov än nödvändigt
och ville än mindre framlägga förslaget såsom ett tankeexperiment, vars förverkligande
skulle uppskjutas till en oviss framtid.
Kommittéminoritetens ståndpunkt.
Den av fyra ledamöter av kommittén bestående minoritet, som förordat bibehållandet
av en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering har till
motivering av sin ståndpunkt, under hänvisning till den nuvarande anslutningen
till de erkända sjukkassorna, uttalat, att med kommitténs förslag en så
avsevärd del av landets invånare skulle komma att bliva utesluten från rätt
till pension vid förtidsinvaliditet att de icke kunde biträda kommittéförslaget.
Dessa ledamöter ha även framhållit, att försäkring i erkänd sjukkassa icke ger
rätt till understöd vid ren ålderdomssvaghet som icke är förenad med verklig
sjukdom och att kommitténs förslag därför icke innefattar någon hjälp till personer,
som på grund av för tidigt åldrande redan före 67 års ålder bliva oförmögna
att skaffa sig sin utkomst. Ytterligare ha de såsom skäl för sin ståndpunkt
anfört, att det måste vara av stor vikt att låta den år 1931 beslutade reformen
av sjukkasseväsendet utveckla sig utan störande inflytelser. I fråga örn
invaliditetsprövningen dela emellertid dessa ledamöter kommittémajoritetens
uppfattning, att denna för närvarande är behäftad med väsentliga svagheter.
Enligt deras mening böra därför åtgärder vidtagas för att öka effektiviteten av
den prövning av förtidsinvaliditet, som enligt det av dem förordade förslaget
alltjämt skall förekomma inom pensionsförsäkringen. Bland sådana åtgärder
nämnas höjning av primärkommunernas andel i kostnaden för pensionstillägg,
rätt för pensionsstyrelsen att såsom villkor för rätt till pension föreskriva sökandens
intagande å sjukvårdsanstalt för undersökning av hans hälsotillstånd,
skärpning av efterkontrollen över pensionstagare samt införande i läkarutbildningen
av undervisningskurser rörande pensionsförsäkringen.
Yttranden över kommittéförslagen.
Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i anledning av
pensionsförsäkringskommitténs betänkande, ha endast ett mindretal tillstyrkt
ett genomförande nu av den av kommittén föreslagna lagstiftningen
i vad den avser ett överförande av invaliditetsförsäkringen till den statsunderstödda
sjukkasseverksamheten. Direkt tillstyrkande yttranden hava avgivits
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
55
av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt av tre av de genom
denne hörda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. I samma riktning hava
uttalat sig 4 länsstyrelser, 3 landsting och vederbörande genom länsstyrelserna
hörda kommunala myndigheter i 14 städer och 31 landskommuner. Av
de ombud för pensionsstyrelsen samt pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande,
som till pensionsstyrelsen avgivit yttranden i frågan, hava 1 ombud
och 5 nämnder eller nämnds ord förand e tillstyrkt kommittéförslaget i nu
förevarande del. Slutligen hava svenska bankföreningens styrelse och svenska
arbetsgivareföreningen tillstyrkt detsamma.
I huvudsak tillstyrkande yttranden, i vilka dock samtidigt framförts erinringar
av olika slag mot ett omedelbart genomförande av förslaget, hava avgivits
av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, vederbörande kommunala
myndighet i 4 städer och 6 landskommuner, 2 ombud för pensionsstyrelsen,
5 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, svenska sjukkasseförbundet,
11 erkända centralsjukkassor samt styrelsen för centralförbundet
för socialt arbete.
Yttranden, i vilka det ifrågasatta överförandet av invaliditetsförsäknngen
till de erkända sjukkassorna direkt avstyrkts, hava slutligen avgivits av pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, Överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser,
10 landsting, 5 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vederbörande kommunala
myndigheter i 15 städer och 113 landskommuner, 22 ombud för pensionsstyrelsen,
41 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, 5 erkända
centralsjukkassor, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska
stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundets styrelse, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet
landsbygdens folk, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, svenska
vanföreanstalternas centralkommitté och svenska kvinnors medborg ar förbund.
Även i dessa yttranden har emellertid i åtskilliga fall ansetts, att den av kommittémajoriteten
föreslagna lösningen av invaliditetsförsäkringsproblemet
skulle vara den principiellt riktigaste och mest rationella, ehuru svårigheterna
att på denna väg komma fram till en fullt tillfredsställande ordning synts vederbörande
oöverstigliga.
Av det föregående framgår, att kommittémajoritetens huvudsakliga skäl för
den i här förevarande avseende intagna ståndpunkten äro:
1) att den nuvarande invaliditetsprövningen visat sig bristfällig och att en
bättre dylik prövning sannolikt skulle bliva följden av den föreslagna omorganisationen
;
2) att långvarig men övergående sjukdom eller invaliditet, vilken nu efter
sjukpenningstidens utgång lämnas utan understöd, skulle omfattas av den
föreslagna invaliditetsförsäkringen; samt
3) att medel skulle frigöras från den nuvarande, med brister behäftade in
-
56 Kungl. Maj:ts proposition nr SS17.
validitetsförsäkringen, varigenom skulle möjliggöras en väsentlig höjning av
ålderdomspensionerna.
Beträffande de salunda anförda skälen har i yttrandena uppmärksamheten
huvudsakligen riktats på det under punkt 1) nämnda. Att den nuvarande invaliditetsprövningen
skulle vara behäftad med svårare brister bestrides av
pensionsstyrelsen och i allmänhet av pensionsstyrelsens ombud och pensionsnämnderna.
Vidare hålla bl. a. riksförsäkringsanstalten, svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och riksförbundet landsbygdens
folk före, att invaliditetsprövningen sannolikt ej skulle komma att handhavas
på bättre sätt av de erkända sjukkassorna.
Pensionsstyrelsen söker sålunda siffermässigt påvisa, att kommitténs slutsatser
i fråga örn invaliditetsprövningens ineffektivitet icke äro sakligt grundade
samt anför vidare, att invaliditetsprövning vore en så pass ömtålig och
vansklig arbetsuppgift, att den borde tillkomma ett centralt organ. Därigenom
utökades i hög grad möjligheten att skapa erforderliga organisatoriska
anordningar och därigenom erhölle de tjänstemän och läkare, som hos det centrala
organet sysslade med denna prövning, den härför erforderliga skolningen
och erfarenheten. Att invaliditetsprövningen på nämnda väg också bleve i görligaste
mån likformig, vore lika självfallet som betydelsefullt. — — •— Kommittén
uttalade, att genom invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända
sjukkassorna en högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen skulle
uppnås. Det syntes styrelsen sorn om uttrycket en högst betydande förenkling
av invaliditetsprövningen här hade varit bättre på sin plats. Då kommittén vidare
i detta sammanhang talade örn kassornas kännedom örn sina medlemmar
och fortlöpande kontroll genom sjukbesökare, syntes kommittén mera bygga
på en oviss framtid än på nuet i fråga örn omfattningen och organisationen av
den lokala sjukkasseverksamheten.
RiksförsäkringsanStalten framhåller bl. a., att. bortsett från åldrarna 65—
66 år, invaliditetsfallen inom de grupper, vid vilka kommittén i främsta rummet
fäst sig, representerade endast en jämförelsevis ringa procent av samtliga
fall av förtidsinvaliditet. Betänkte man därjämte, att enligt kommitténs förslag
under rådande förhållanden antagligen endast omkring 1/i av de ifrågavarande
fallen skulle komma under någon sjukkassas bedömande, men de övriga
bli föremål för prövning eventuellt enligt fattigvårdslagen, begränsades
ju än mer värdet av kommitténs förslag. Ett överlåtande åt de erkända centralsjukkassorna
av invaliditetsprövningen för sjukkassemedlemmarna syntes
därför bliva av ganska ringa värde med hänsyn till invaliditetsbedömningen.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar bl. a., att det icke
kunde finna, att den nuvarande obligatoriska och allmänna invaliditetsförsäkringen
vore behäftad med sådana brister, att dess slopande på den grund
behövde ifrågakomma. Med anledning av att kommittén väntade sig »en
högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen» genom invaliditetsförsäkringens
anknytning till sjukkassorna ville förbundet vidare erinra,
att för den grupp av invaliditetsfall, som enligt kommitténs eget uttalande
för närvarande vållade de största svårigheterna, nämligen de i förtid
ålderdomssvaga, man icke kunde tala örn någon förbättrad invaliditetsprövning,
eftersom denna grupp helt enkelt uteslutits. Beträffande de övriga ansåge
kommittén förbättring kunna vinnas genom sjukkassornas kännedom örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
57
sina medlemmar, deras fortlöpande kontroll medelst läkare och sjukbesökare
samt deras ekonomiska intresse av sparsamhet med understöden. Tyvärr syntes
kommittén här hava anteciperat ett tillstånd inom den stora massan av
svenska sjukkassor, som visserligen livligt eftersträvades, men vars förverkligande
ännu torde låta vänta på sig ganska länge. I fråga örn sjukkassornas
ekonomiska intresse av ett sparsamt handhavande av invalidersättningen måste
det uppmärksammas, att det vore centralsjukkassorna, som skulle bära kostnaden
för invalidpenningen. Alla undersökningar och all kontroll sköttes av
lokalsjukkassan, men centralsjukkassan bestrede kostnaden. Då de senare omfattade
ett eller flera landstingsområden, lage det nära till hands att göra en
jämförelse med en sådan ordning på fattigvårdens område, att kommunerna
skötte fattigvården men landstingen bestrede hela kostnaden. Knappast funnes
väl någon som ville påstå, att en sådan ordning skulle befordra sparsamhet
med fattigvårdens medel. Parallellen finge icke pressas för hårt, men
torde dock vara ägnad att visa, att det vore ovisst, örn centralsjukkassans ekonomiska
intresse utgjorde någon större garanti för sparsamhet än den, som kunde
vinnas inom den allmänna pensionsförsäkringens ram.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför bl. a., att den omständigheten
att de pensionssökandes antal stegrades under tider med bristande
tillgång på arbetstillfällen icke behövde innebära, att invaliditetsprövningen
skedde summariskt eller med oriktiga motiv. Att tillgängen pa arbetstillfällen
skulle återverka på antalet pensionssökande förefölle fullt naturligt.
Emellertid erkändes utan tvivel av alla, att det vore förenat med de största svårigheter
att avgiva ett tillförlitligt omdöme örn personers invaliditet. Vad som
anfördes örn pensionsnämndernas oförmåga att bedöma invaliditeten skulle förvisso
i väsentlig mån också träffa sjukkassestyrelserna. Dessa styrelser vöre
ju huvudsakligen sammansatta av lekmän på området.. Beträffande kommitténs
uttalande örn läkarintygens ofta bristande tillförlitlighet vid bedömande
av invaliditeten delades den i stor utsträckning av de i nämnderna representerade
lekmännen. Här berörde emellertid kommittén ett system, som icke vore
begränsat till enbart invaliditetsbedömningen inom den .allmänna pensionsförsäkringen.
Även inom fattigvården och i synnerhet sjukkasseväsendet hade
åt läkarbetygen givits den högsta auktoritet. Inför de dömande myndigheterna
komme i regel lekmannaomdömena till korta mot läkarintyget. Det syntes
sannolikt att de erinringar som kommittémajoriteten anfört mot pensionsnämndernas
och läkarnas omdöme örn invaliditetstillståndet hos pensionssökande
skulle kunna göras i ännu större utsträckning mot sjukkassorna, örn invaliditetsförsäkringen
bleve anförtrodd åt dem. Pensionsnämnderna, sammansatta
som de vore med kommunvalda ledamöter och en av länsstyrelsen förordnad
ordförande, stöde i en mera officiell ställning än en jsjukkassestyrelse. Det
förefölle som skulle nämnderna därför ha större förmåga att intaga en självständig
ståndpunkt mot otillbörliga fordringar från enskilda försäkringstagare.
Riksförbundet landsbygdens folk håller för sin del före, att det knappast
vore möjligt att få invaliditeten säkrare och rättvisare prövad än hos pensionsnämnderna.
kontrollerade som de vöre av pensionsstyrelscns ombud och sedermera
av pensionsstyrelsen själv. Det vöre enligt förbundet, troligt, att den
förändrade livsföringen och de minskade arbetstillfällena nu, jämfört med förhållandena
1913 och tiden dessförinnan, bidragit till den förskjutning i de pensionssökandes
relativa antal, som kunnat konstateras. En omständighet som säkert
kraftigt bidragit till att öka antalet sökande av pension och pensionstillägg
vore, att mindre jordbrukare, i synnerhet arrendatorer, då de upphörde med
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
jordbruket, vilket ofta på grund av ekonomiska skäl skedde tidigare nu än under
normala förhållanden, saknade försörjningsmöjligheter. I vanliga fall hade
dessa fortsatt med sin näring till sena ålderdomen och då haft ett sparat kapital
att leva på på ålderns dagar. Nu däremot finge de ofta sluta i förtid och
gå utfattiga från sina gårdar.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför, att kommittén a huvudsynpunkt
på den föreliggande frågan, nämligen att genom sjukkassorna söka
åstadkomma en pålitlig invaliditetsprövning, utan tvivel vore beaktansvärd.
Den gällde emellertid särskilt för sjukkassorna i deras tidigare form med jämförelsevis
små, enheter och med en bibehållen känsla av solidarisk ansvarighet
och därav följande inbördes kontroll. Med den nuvarande lagstiftningens förstorade
_ sjukkasseenheter, vilka man finge hoppas genom allt större frivillig
anslutning skulle ytterligare ökas och som genom kommittémajoritetens förslag
skulle, tillföras tvenne stora nya medlemsgrupper, vore det emellertid fara
vårt, att såväl möjligheten till som intresset av effektiv kontroll och på personlig
kännedom grundad prövning skulle alltmer minskas och ersättas av ett
mer byråkratiskt förfarande. Centralstyrelsen holle alltså före, att invaliditetsprövningen
ingalunda bomme att vinna så mycket i värde genom dess överflyttning
till sjukkassorna som kommittémajoriteten menade. Å andra sidan
ville centralstyrelsen framhålla, att den nuvarande invaliditetsprövningen genom
pensionsstyrelsens organ vore otillfredsställande icke blott genom bristande
möjlighet till saklig prövning av de enskilda fallen utan också — och kanske
än mer ■—genom att pensionsnämnderna saknade intresse av sträng prövnmg,
da primärkommunens ekonomiska ansvar för pensionstilläggen inskränkte
sig till Vx och stats- och landstingsbidragen i många fall gåve en direkt avlastning
från annars utgående fattigvårdsutgifter.
Kommitténs uppfattning att en bättre invaliditetsprövning skulle ernås genom
invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna än
inom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen delas däremot av bl. a.
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, styrelsen för centralförbundet för socialt arbete,
svenska sjukkasseförbundet och de flesta erkända centralsjukkassorna.
Medicinalstyrelsen anför sålunda — efter att hava återgivit vissa uttalanden
av kommittén rörande svårigheterna för läkarna att avgiva tillförlitliga utlåtanden
rörande de pensionssökande — att envar med förhållandena på detta område
förtrogen kunde vitsorda, att den skildring kommittén lämnat vore i stort
sett överensstämmande med de rådande förhållandena. Värdet av den nära
anslutningen, emellan sjukförsäkring och invaliditetsförsäkring, som kommitténs
förslag innebure, vore i ej ringa grad beroende av den kontroll, som sjukkassan
vore i stånd att utöva under sjukpenningsperioden. Att denna kontroll
i större städer, där sjukkassornas ledning ägde stor erfarenhet och organisationen
i övrigt vore väl insatt i sina uppgifter, jämväl bleve invaliditetsförsäkringen
till synnerligen stort gagn, syntes påtagligt. Men även på
mindre platser torde sjukkassan i kraft av redan gällande och föreslagna bestämmelser
hava stora möjligheter att följa utvecklingen av de långvariga
sjukdomsförloppen genom infordrande av läkarintyg och genom rätten att föreskriva
vård å sjukhus. Att söka åstadkomma möjligast effektiva kontroll läge
också,i sjukkassans eget ekonomiska intresse. Man torde därför vara berättigad
till det allmänna omdömet, att den föreslagna anordningen medförde en
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
59
ökad trygghet vid invaliditetsbedömningen genom utnyttjande av den kunskap
och erfarenhet, som sjukkassorna under årens lopp hunnit förvärva sig örn dem
som sökte invalidpenning.
Socialstyrelsen biträder för sin del kommitténs uppfattning i förevarande avseende.
I en effektivt ordnad sjukkasseverksamhet — anför styrelsen — som
sörjer för icke allenast ekonomiskt understöd utan även läkar- och annan sjukvård
åt de försäkrade, erbjuda dess kontinuerligt i verksamhet varande organ
helt andra betingelser för en noggrann och sakkunnig prövning av förekommande
invaliditetsfall än en i huvudsak av kommunala förtroendemän sammansatt,
några få gånger örn året sammanträdande nämnd.
Försäkring sinspektionen uttalar, att kommittén anfört övertygande skäl för
att den nuvarande invaliditetsbedömningen icke kunde anses fylla, de krav,
som måste ställas härpå, och att den föreslagna anknytningen till sjukförsäkringen
otvivelaktigt skulle komma att innebära avsevärda fördelar. . Dock ansåge
sig försäkringsinspektionen icke kunna bedöma, huruvida möjligheter förelåge
att redan med nuvarande organisation åstadkomma en tillfredsställande
lösning av detta spörsmål.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför: Det är allmänt bekant
hur ofta misstag begås vid denna prövning. Oftast torde väl prövningen
numera äga rum vid besök hos läkaren, som kanske aldrig sett klienten förut,
och som efter en enda undersökning måste avgöra, örn den besökande är invalid
enligt lagens mening. Åtskilliga »invalider», som tilldelats folkpension,
hava därefter under många år utfört väl avlönat arbete. I ett speciellt fall har
jag tagit del av handlingar, som visa att en ensam person haft folkpension
från år 1914, sålunda under 20 år, och under denna tid haft arbete varje dag
och uppburit ersättning härför i penningar och bostad; ändock^var han icke
nöjd utan gick till högsta instans för att tilltvinga sig fattigvård. —---
Det anmärkta är så mycket betänkligare som någon .egentlig efterkontroll ej
torde förefinnas över dem som erhållit pension, vare sig från pensionsnämnden
eller pensionsstyrelsen. Den senares önskan örn att pa försök företaga en sadan
kontroll avslogs på sin tid av riksdagen. Misstag, som en gång begåtts,
kunna sålunda under många år framåt vålla att pensionsförsäkringen belastas
med utgifter, som alls ej höra till dess område. — Hur annorlunda .ligger ej
saken till, örn invalidprövningen anförtros åt sjukkassorna! Under minst tvenne
år meddelas ju sjukhjälp genom kassan och man torde kunna vara förvissad
örn att den som efter denna tid förklaras som invalid även med säkerhet är att
betrakta som sådan. Enligt förslaget blir ju i övrigt invalidunderstödet underkastat
samma kontroll som sjukunderstödet och rättelse kan, där så visar
sig befogat, lätt åstadkommas.
Styrelsen för centralförbundet för socialt arbete förordar i princip det av
kommitténs majoritet framförda förslaget, enär genom invaliditetsförsäkringens
överförande till de erkända sjukkassorna en sakligt mera tillfredsställande
invaliditetsprövning torde kunna förväntas komma till stånd än vad som torde
få anses möjlig vid nuvarande anordning.
Svenska sjukkasseförbundet delar kommitténs uppfattning i nu förevarande
avseende och anför att kassorna med sin nuvarande organisation ägde stora
möjligheter att kunna anordna en effektiv kontroll över sjukdoms- och invaliditetsfallen.
Genom samverkan med ortens läkare borde sjukkassorna kunna
verkställa en rättvis invaliditetsbedömning, så långt detta överhuvud vore
möjligt.
60
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Det under punkt 2) här ovan nämnda, av kommittén åberopade skälet för
invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna, nämligen
att långvarig men övergående sjukdom eller invaliditet nu efter sjukpenningstidens
utgång lämnas utan understöd, har berörts i ytterst få av de avgivna
yttrandena. Pensionsstyreisen anför emellertid härutinnan följande:
Den lucka, som kommittén påtalar såsom för närvarande förefintlig mellan
sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad, består däri, att
sjukdomsfall förefinnas, som äro av sådan längd, att de ej täckas av sjukförsäkringen,
men icke desto mindre äro av den natur, att arbetsoförmågan ej
med större visshet kan betecknas som varaktig. Härvid är dock att märka,
att pensionsstyrelsen i synnerligen stor utsträckning i dylika fall beviljar pension,
men gör dess fortsatta utgående beroende av efterkontroll från styrelsens
sida. Med hänsyn härtill torde nämnda lucka vara mera skenbar än verklig.
Vad slutligen angår skälet att enligt kommitténs förslag medel skulle frigöras
från den nuvarande invaliditetsförsäkringen, varigenom skulle möjliggöras
en väsentlig höjning av ålderdomspensionerna, torde man få utgå ifrån,
att samtliga de myndigheter och andra, som avstyrkt kommitténs förslag i
förevarande del, anse det riktigare, att de medel som kunna ställas till förfogande
för pensionsförsäkringen komma såväl invalider som åldringar till godo.
Ett direkt uttalande i sådan riktning har gjorts av svenska fattigvårds- och
barnavårds förbundet, som anför:
Förbundet kan för sin del icke taga ställning till frågan, huruvida vårt land
för närvarande kan anses hava ekonomiska möjligheter att förbättra den allmänna
pensionsförsäkringen till en effektiv socialförsäkring för såväl invalider
som åldringar. Skulle dylika möjligheter för närvarande icke förefinnas,
har man endast att välja mellan att antingen enligt huvudförslaget koncentrera
sig på den ena försäkringsgrenen eller göra de förbättringar i avseende på
båda grenarna,. som det finnes möjlighet till. Det sista är innebörden i det
andra av kommittén utarbetade förslaget. Förbundet finner denna utväg vara
att förorda. Det är bättre att samhället om än endast i anspråkslös utsträckning
ordnar båda, försäkringsgrenarna och överlämnar åt den enskildes initiativ
att genom frivillig försäkring eller på annat sätt förbättra sin ställning,
än att den ena grenen fullständigt utbygges av samhället, under det att den
andra göres helt beroende av den enskilde medborgarens initiativ.
Den i yttrandena allmännast förekommande invändningen mot förslaget
att överföra invaliditetsförsäkringen till de erkända sjukkassorna är, att sjukkasserörelsen
icke nått fram till att omfatta så stor del av befolkningen att
det skulle kunna anses tillrådligt att avskära dem, som icke äro sjukkassemedlemmar,
från rätt till pension vid förtidsinvaliditet. Det hävdas att genomförandet
av kommittéförslaget i denna del skulle hänvisa en mycket stor
del av landets befolkning till fattigvården såsom enda hjälp i fall av invaliditet.
I ett stort antal yttranden uttryckas även farhågor för att, om kommittéförslaget
genomföres, den kommunala fattigvårdskostnaden, genom de
krav som på grund av den obligatoriska invaliditetsförsäkringens borttagande
skulle ställas på fattigvården, skulle komma att stegras på ett för kommunerna
alltför kännbart sätt. Erinringar av nu nämnd innebörd mot förslaget hava
även i en del fall framförts i yttranden, som mer eller mindre positivt gått i
tillstyrkande riktning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
61
Såsom exempel på uttalanden av här berörd art må nämnas, att pensionsstyrelsen
anför, att styrelsen funne förslaget behäftat med väsentliga brister
framför allt därutinnan, att detsamma raserade en obligatorisk försäkring och
i stället införde en frivillig sådan, anknuten till en ännu ganska outvecklad
och för närvarande under ombildning stadd sjukförsäkring, örn vars framtid
det ännu torde vara för tidigt att yttra sig.
Socialstyrelsen anför, att de betänkligheter, som förslaget att överföra invalidpensioneringen
till de erkända sjukkassorna syntes ägnat att ingiva, grundade
sig på den jämförelsevis ringa utbredning den statsunderstödda sjukkasserörelsen
ännu så länge förmått vinna bär i landet. Att i ett slag och
utan garantier för en snabb utveckling av sjukkasseverksamheten reducera invalidförsäkringen
från att omfatta hela den vuxna befolkningen till den fjärdedel
därav, som för närvarande tillhörde den statsunderstödda sjukkasseverksamheten,
vore en åtgärd, som styrelsen för sin del icke kunde förorda.
Riksför säkring sanstalten uttalar, att i ett system, där sjukförsäkringen vore
frivillig och endast omfattade föga mer än */4 av den befolkning, sorn folie
in under den obligatoriska invaliditetsförsäkringen, vore utgångsläget sådant,
att ett eljest betingat och i utlandet ofta tillämpat effektivt samordnande mellan
en till grund lagd obligatorisk sjukförsäkring och en oftast inom samma
gräns obligatorisk invaliditetsförsäkring icke vore möjligt. Därför erfordrades
påtagligen antingen en begränsning av samgåendet inom den trängre ram,
som bestämdes med hänsyn till den minst omfattande försäkringsgrenen eller
ock ett uppgivande av hela den försäkring, som utom samma ram gällde
för den mer omfattande försäkringsgrenen. Inför sistnämnda alternativ med
dess konsekvenser — som skulle innebära en för vårt land genomförd återgång
i ej oväsentliga delar till de tider, då den allmänna fattigvården var den
enda återstående tillgången för dem, som drabbats av kronisk sjukdom eller
annan invaliditet — framställde sig osökt den frågan, om ett så stort steg tillbaka
kunde vara socialt sett försvarligt i vårt land.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller, att den del av
vårt folk, som vid invaliditet skulle vara berättigad till särskild ersättning,
vid ett genomförande av kommitténs huvudförslag komme att för lång tid
framåt bliva starkt begränsad. Vissa grupper av invalider komme över huvudtaget
aldrig att kunna komma i åtnjutande av dylik hjälp. Majoriteten
av invalider måste sannolikt för full försörjning omhändertagas av fattigvården,
varvid det borde erinras örn, att det vore den mest ambitiösa delen av befolkningen
som anslöte sig till sjukkassorna, den del som vore minst benägen
att anlita fattigvården. Den del av befolkningen, vilkens försörjning vid invaliditet
folie på fattigvården, måste därför vara mera betungande för fattigvården
än bela befolkningen i genomsnitt. Den med förslaget följande utvidgningen
av fattigvårdens klientel vore ägnad att väcka betänkligheter. Enligt
förbundets mening vore det synnerligen angeläget, att den reformering av lagstiftningen
rörande den sociala hjälpverksamheten, som syntes nödvändig, tvärtom
minskade antalet personer, vilka vid förlust av arbetsförmågan bleve för
sin försörjning beroende av fattigvården.
I fråga örn den inverkan på kommunernas fattigvårdskostnader, som ett
överförande av invaliditetsförsäkringen till den statsunderstödda sjukkasserörelsen
skulle utöva, förekomma emellertid även uttalanden av innebörd, att
reformen icke kan förväntas komma att medföra en ökning av dessa kostnader.
Exempelvis anför fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet:
62
Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.
Den omständigheten, att reformen kommer att i stor omfattning överföra till
fattigvården medborgargrupper, som genom gällande pensionslag äro försäkrade,
är icke ett bärande skäl för att motsätta sig densamma. I icke ringa omfattning
får redan nu fattigvården lämna avsevärda underhållsbidrag åt yngre
invalida pensionärer. För dessa senare kan det knappast kännas mer motbjudande
att uppbära hel försörjning av fattigvården än halv sådan, och för
fattigvården blir det sannolikt ej mer ekonomiskt betungande, örn reformen
genomföres, eftersom densamma avlyfter de åldersgrupper, som bliva delaktiga
i den renodlade ålderdomsförsäkringen.
I samband med frågan örn anslutningen till sjukkassorna göres även i en del
yttranden, såsom ett skäl mot ett genomförande nu av kommitténs förslag i
vad det avser invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna,
den uppfattningen gällande, att den föreslagna anordningen, i motsats
till vad kommittén tänkt sig, icke skulle vara ägnad att befordra anslutningen
till sjukkasserörelsen.
Pensionsstyrelsen anför sålunda, att kommitténs uppfattning i nu berörda
hänseende ju kunde anses teoretiskt välgrundad. Hur saken sedan ställde sig
i praktiken, bleve en annan fråga. Folkpsykologiskt sett vore nog inställningen
en annan och beredvilligare, när det gällde sjukrisk än när det gällde invaliditetsrisk,
trots att dessa risker vore av s. k. överhängande natur. Även
den — låt våra mycket måttliga — förhöjning av sjukkasseavgiften, som förslaget
betingade, torde få anses som en i förevarande hänseende ej alltför betydelselös
faktor.
Socialstyrelsen meddelar med avseende å anslutningen till sjukkassorna följande:
Antalet medlemmar i de statsunderstödda (registrerade och erkända)
sjukkassorna uppgick vid 1932 ars slut enligt preliminära beräkningar till
1.064.000. Då emellertid ett betydande antal av de sjukkassor, som nu äro
registrerade enligt 1910 års lag, såsom det numera synes sannolikt, kommer
att ställa sig utanför 1931 ars sjukkasselagstiftning och fortsätta verksamheten
utan statsunderstöd, kommer ovannämnda siffra att med ingången av år
1935 bliva i avsevärd grad reducerad. Antalet medlemmar i de erkända sjukkasorna
torde vid sagda tidpunkt icke kunna uppskattas till mer än 850 000—
900.000.
Efter att hava uppskattat den ökning av sjukkasseavgiften, som invaliditetsförsäkringen
skulle medföra, till i medeltal 7 kronor eller, örn läkarvårdsersättning
införes samtidigt, 10 kronor per år och medlem, yttrar socialstyrelsen
i frågan huruvida anslutningen till de erkända sjukkassorna kan förväntas
bliva större, örn kommitténs förslag genomföres, följande:
. Med kännedom om de åsikter och stämningar, som göra sig gällande inom
sjukkasserörelsen, mäste styrelsen säga sig, att en så pass betydande stegring
av avgifterna kort tid efter sjukkassereformens genomförande, vilken redan
den krävt delvis betydande avgiftsförhöjningar, skulle kunna innebära en allvarlig
fara för hela den statsunderstödda sjukkasseverksamheten. Hellre än
att betala dessa höga avgifter skulle säkerligen många sjukkassemedlemmar
lämna de erkända sjukkassorna och i stället ansluta sig till de icke statsunderstödda
och under friare former verkande sjukhjälpsföreningar, vilkas konkurrens
redan^nu på mångå håll kännes ganska besvärande. Det förhåller sig
nämligen långt ifrån sa, som kommittén synes förmoda, att försäkringen för
invaliditet och överhuvud taget de långa sjukhjälpstiderna skulle vara särskilt
uppskattad av sjukkassemedlemmarna i allmänhet. Vad som framför allt in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
63
tresserar flertalet av dessa är ersättningen för de relativt kortvariga sjukdomsfallen,
som äro jämförelsevis ofta förekommande och i regel drabba alla och
envar.
I fortsättningen av sitt yttrande uttalar socialstyrelsen, att vid övervägande
av de sannolika verkningarna för sjukkasseverksamheten av den föreslagna
lagstiftningen icke torde böra lämnas ur räkningen, att till de stegrade sjukkasseavgifterna
skulle komma avsevärt höjda pensionsavgifter. Då dessa senare
skulle vara obligatoriska, lage det i sakens natur, att betalningen av
sjukkasseavgifter skulle komma först i andra hand och i händelse av ekonomiska
svårigheter försummas.
Svenska sjukkasseförbundet uttalar i fråga örn den med en höjning av sjukkasseavgifterna
förknippade faran för avbräck i anslutningen till kassorna
följande:
Under det omorganisationsarbete, som blev en följd av den nya lagstiftningen
på sjukförsäkringens område, ha de erkända sjukkassorna mött kritik
därför, att de nya avgifterna vore för höga och därför svåra att komma ut med.
Med hänsyn till den under senare år rådande arbetslösheten och därav minskade
inkomster men även på grund av den merbelastning av utgiftskontot, som
de nya avgifterna inneburit för särskilt de äldre medlemmarna, ha de erkända
sjukkassorna haft vissa svårigheter att kämpa mot. Dessa svårigheter ha bestått
dels i att kunna behålla dem, som förut varit anslutna till kassorna, men
dels även när det gällt nyanskaffning av medlemmar, särskilt då på landsbygden.
Häri har man att söka anledningen till den separatism, som här och
var visat sig och vilken genom tillkomsten av en ytterligare avgift säkerligen
skulle få ett kärkommet argument mot de erkända sjukkassorna. Dessa företeelser
äro emellertid av övergånde natur. I mån som den nya sjukförsäkringens
stora fördelar bli uppenbara, ökas förtroendet och kunna kassorna påräkna
mera allmän tillslutning av medlemmar. Att redan innan kassorna vunnit
denna förankring i allmänhetens förtroende, pålägga medlemmarna ytterligare
en avgiftsförhöjning, är enligt förbundets mening icke välbetänkt.
Större tilltro till att de enligt kommittéförslaget ökade förmånerna i de erkända
sjukkassorna skola medverka till ökad anslutning till dem framträder i
yttrande av Eskilstuna stads erkända centralsjukkassa. Efter att hava berört
de betänkligheter, som föranledas av nuvarande relativt ringa anslutning
till de erkända sjukkassorna, yttrar nämnda kassa:
Med de lättnader kommittén föreslagit beträffande inträdesrätten i erkänd
sjukkassa under viss övergångstid och med tanke på den lockelse, som ligger i
de ökade förmånerna i kassorna, vilket torde medföra en kraftig anslutning till
dessa, torde dock dessa betänkligheter icke behöva tillmätas avgörande betydelse.
Som stöd för denna sin uppfattning, att ökade förmåner stimulera till
större anslutning trots de ökade avgifter de medföra, får styrelsen anföra, att i
denna kassa utgår sjukhjälp under hela sjukdomstiden utan någon som helst
begränsning. Invaliditetsförsäkring är således redan införd i större utsträckning
än vad kommittén föreslagit. Avgifterna till kassan äro på den grund
väsentligt högre än hos övriga kassor med begränsad sjukhjälpstid. Anslutningen
till kassan är dock betydligt större än för sjukkasserörelsen i övrigt.
För närvarande äro således c:a 11,800 personer anslutna till kassan, och medlemsantalet
beräknas vid omorganisationens slutförade i och med innevarande
års utgång uppgå till c:a 12,400. Då stadens invånarantal uppgår till c:a
64
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
33,400 innebär detta, att över en tredjedel av hela stadens befolkning är ansluten
till kassan. Dessa siffror giva stöd för antagandet, att de ökade förmånerna
enligt kommitténs förslag skulle stimulera till ökad anslutning till kassorna.
En upplysning av intresse i detta sammanhang lämnar svenska typograf förbundets
erkända centralsjukkassa, vilken meddelar, att i denna kassa, som i
vissa klasser lämnar sjukpenning under obegränsad sjuktid, ingen inträdessökande
begärt inträde i någon av de klasser, där sjukpenningstiden är tvåårig.
De anordningar, som i kommittéförslaget upptagits i syfte att utvidga möjligheterna
för inträde i erkänd sjukkassa eller att under en övergångstid bereda
personer, som det oaktat icke kunna vinna inträde i sådan kassa, försörjning
på annat sätt i händelse de drabbas av invaliditet, föranleda anmärkningar i ett
stort antal yttranden. Dessa anmärkningar gå delvis ut på att trots dessa anordningar
alltför många skulle bliva uteslutna från hjälp i annan form än fattigvård
vid förtidsinvaliditet. I vissa yttranden yppas emellertid även farhågor
för att uppmjukandet av kassornas inträdesfordringar skulle visa sig
menligt för sjukkassornas ekonomi. Då de här avsedda anordningarna — inrättandet
i kassorna av särskilda avdelningar för mottagande av s. k. halvinvalida
personer, rätt för personer, som överskridit den eljest för inträde i
sjukkassa stadgade högsta inträdesåldern, att under en övergångstid av fem
år vinna medlemskap samt rätt för personer, som under samma övergångstid
bliva invalider men på grund av sitt hälsotillstånd blivit förvägrade begärt inträde
i sjukkassa, att, med vissa undantag, erhålla särskilt invalidunderstöd
— icke äro påkallade med det förslag till revision av pensionsförsäkringen,
som jag nu framlägger, torde en exemplifiering av de i nu berörda avseenden
avgivna yttrandena icke vara erforderlig. I
I vissa yttranden har vidare mot kommittéförslaget anmärkts att, även örn
sjukförsäkringen vunne allmän anslutning, alltför många enligt förslaget vid
invaliditet före fyllda 67 år skulle bli ställda utan annan hjälp än fattigvård.
Dessa anmärkningar grunda sig på den omständigheten, att invaliditet såsom
förutsättning för den föreslagna invalidpenningen är ett snävare begrepp än
invaliditet såsom förutsättning för pension före nämnda ålder enligt lagen örn
allmän pensionsförsäkring.
Emedan invalidpenning enligt förslaget är tänkt såsom en fortsättning av
sjukpenning och för rätt till invalidpenning därför, i regel, förutsättes att sjukpenning
utgått i två år, kommer invalidpenning icke att kunna utgå vid sådan
invaliditet, vilken icke tidigare berättigat till sjukpenning. Enligt ett uttryckligt
stadgande, som från sjukkasseförordningen oförändrat upptagits i kommitténs
förslag, må emellertid sjukpenning icke utgivas i anledning av ålderdomssvaghet,
som icke är förenad med verklig sjukdom. En följd av denna bestämmelse
blir, att icke heller invalidpenning enligt förslaget må utgivas till den,
som är invalid på grund av ren ålderdomssvaghet. I motsats härtill finnes i
lagen om allmän pensionsförsäkring icke en sådan inskränkning utan medgives
tvärtom uttryckligen rätt till pension vid invaliditet till följd av ålderdom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
65
Den inskränkning av invaliditetsbegreppet, som kommittéförslaget på detta
sätt innebär, har föranlett medicinalstyrelsen till följande uttalande.
Här är man inne på en från medicinsk synpunkt mycket svårbedömd fråga.
Att ålderdomssvagheten, den semla marasmen, icke kan betecknas såsom en
sjukdom i egentlig mening, därom torde alla vara ense. Bland de förändringar,
som känneteckna åldrandet och ålderdomssvagheten, är visserligen åderförkalkningen
vanlig, men att anse denna som en konstant företeelse vid ålderdomssvaghet
är säkerligen icke överensstämmande med verkligheten. Därför
få dessa båda, ålderdomssvaghet och åderförkalkning, icke jämställas eller
förblandas. Det är också ett väl känt förhållande, att åderförkalkningen i ett
stort antal fall kan uppträda dels mera allmänt, dels lokaliserad i främsta
rummet till hjärtats och hjärnans kärl även i tidigare åldrar och att den redan
i 50-årsåldern är en ganska vanlig sjukdom. Det synes vara av mycket stor
vikt att, örn nu en ny lagstiftning kommer till stånd, detta förhållande nogsamt
beaktas. Vid mera än ett tillfälle har styrelsen vid yttrande över förslag
till socialsjukförsäkring haft tillfälle beröra detta ämne.
I ett yttrande 1927 framhöll styrelsen, att svårigheten att skilja på de fall,
då arbetsoförmåga hos en äldre person berodde på ålderdomssvaghet, och de,
då den berodde av sjukdom, vore visserligen stor och hade vid tolkning av fattigvårdslagen
visat sig giva anledning till intressekonflikter mellan myndigheter.
Styrelsen fann det vara obilligt att utesluta alla former av ålderdomssvaghet.
Det funnes en stor grupp tillstånd hos äldre personer — förändringar
i kärlsystemet (så kallad arterioskleros) med sekundära förändringar i hjärta,
hjärna, ryggmärg och njurar — som otvivelaktigt borde räknas till sjukdomar
(örn ock kroniska) i vanlig mening, vid vilka det vore obilligt att låta därav
drabbade uteslutas från sjukkassorna. Hen å andra sidan hade man att räkna
med en fysiologisk senilitet, som icke borde anses som sjukdom i vanlig mening.
Ett medräknande jämväl av denna senilitet skulle otvivelaktigt medföra mycket
avsevärda kostnader i sjukhjälp varförutom dessa personer i ett stort antal
fall uppnått den ålder, då de hade rätt till folkpension. Styrelsen föreslog, att
uttrycket ålderdomssvaghet exempelvis borde försetts med en förklarande relativsats
av följande lydelse: »som icke är föranledd av egentlig sjukdom».
I sitt yttrande av år 1929 framhöll medicinalstyrelsen att erfarenheten, vunnen
under sista åren, ytterligare hade bestyrkt, vilka svårigheter och olägenheter,
som föreskriften att de, som lede av ålderdomssvaghet, icke komme ^åtnjutande
av sjukpenning, skulle vålla. En avgränsning av de förhållanden i organismen,
vilka orsakade åldrandet i dess så att säga fysiologiska förlopp, från
de företeelser, som härvid vore att anse såsom sjukliga, bleve alltid vag och
obestämd. Ett enhetligt bedömande vore därför beträffande ifrågavarande fall
uteslutet, och de försäkrade skulle finna stadgandets konsekvenser orättvisa.
Det framgår ej med tydlighet av kommittébetänkandet, huruvida kommittén
ansett åderförkalkning såsom en »verklig sjukdom», vilken i och för sig, kan
föranleda sådan invaliditet, som berättigar till invalidpenning, och i övergångsbestämmelserna
angående understöd vid arbetsoförinaga till följd av sjukdom,
vanförhet eller lyte säges uttryckligen, att såsom sjukdom enligt sagda bestämmelse
icke skali räknas ålderdomssvaghet i förening med kronisk sjukdom i
cirkulationsorganen, varmed man påtagligen i första hand avser åderförkalkning.
Styrelsen anser, att åderförkalkningen kräver särskilt beaktande som invaliditetsorsakande
sjukdom, antingen den gör sig gällande vid framskriden
ålder eller tidigare, och att en undantagsställning för sjukdomen i fråga örn invali
dhjälp icke är ur medicinsk synpunkt berättigad.
Men även beträffande ålderdomssvaghet utan påtagligt samband med åderförkalkning
kunna de skäl, vilka gjorts gällande för dess undantagande i fråga
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
om rätt till sjukpenning, icke anses föreligga, vare sig det gäller invalidpenning
eller invalidunderstöd enligt övergångsbestämmelserna. Det kan svårligen
anses rättvist att förvägra en i förtid utsliten samhällsmedlem rätt till
dessa förmåner.
Svenska sjukkasseförbundet har likaledes uppmärksammat, att förutsättningarna
för erhållande av invalidpenning i fråga örn ålderdomssvaghet äro snävare
enligt kommittéförslaget än enligt pensionsförsäkringslagen, och yttrar,
att skärpningen icke vore ägnad att öka förtroendet för sjukkassorna hos dem
den berör.
Även i ett annat avseende innebär kommittéförslaget en inskränkning av
invaliditetsbegreppet i jämförelse med pensionsförsäkringslagen. Enligt denna
lag skall invaliditet anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av
ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att
vidare försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter.
Tämligen snart efter lagens ikraftträdande fann sig pensionsstyrelsen,
för att ernå större likformighet vid invaliditetsprövningen hos pensionsnämnderna,
föranlåten att i ett meddelande till nämnderna göra det uttalandet,
att man i regel icke torde vara berättigad att anse oförmåga att försörja sig
beroende av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, såvida
icke arbetsförmågan är så väsentligt nedsatt, att cirka två tredjedelar av den
normala arbetsförmågan gått förlorad. Enligt den av kommittén föreslagna
sjukkasselagen åter skall invalidpenning — liksom sjukpenning — icke utgå
annat än vid förlust av arbetsförmågan eller då vederbörande enligt läkares
föreskrift för botande av sjukdom bör fullständigt avhålla sig från arbete.
Medicinalstyrelsen finner den sålunda föreslagna bestämmelsen, att invalidpenning
skall utgivas endast då arbetsförmågan helt gått förlorad, alltför
sträng och förordar därför en uppmjukning av densamma. Därvid torde enligt
styrelsen de direktiv, pensionsstyrelsen utfärdat, kunna vinna beaktande.
Riks försäkring sanstalten gör i förevarande avseende följande uttalande:
Kommittén uppställer i sitt förslag till lag örn erkända sjukkassor den i
förhållande till vad för närvarande gäller nya principen för _ invaliditetsprövningen,
att ej vederbörandes kvarstående förmåga att försörja sig genom arbete,
utan hans kvarstående förmåga att utföra arbete därvid skall vara grundläggande.
Redan häri ligger påtagligen en mycket betydelsefull inskränkning
av nuvarande regler, vilken inskränkning, örn man verkligen införde dess tilllämpning
inom den nuvarande pensionsförsäkringen, utan tvivel skulle utesluta
ett stort antal försäkrade från den rätt till såväl avgiftspension som pensionstillägg,
som för närvarande tillkommer dem.
Men därjämte föreslås, att för rätt till såväl sjuk- som invaliditetsersättning
skall fordras, att förmågan att utföra arbete gått helt förlorad. Kommittén
kommenterar detta förslag endast sålunda, att skillnaden mellan detsamma, och
vad som gäller enligt den nuvarande pensionsförsäkringen »torde i praktiken
icke bliva så stor, som reglerna enligt sin lydelse synas giva vid handen».
Måhända anser kommittén en invaliditetsprövning efter dessa direktiv ej
lämpa sig inom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen. _ Skulle den
emellertid där införas, torde »effektiviteten» vid invaliditetsprövningen kunna
bli så stor, att åtminstone ur finansiell synpunkt anledning icke vidare skulle
finnas att upphöra med den nuvarande invaliditetsförsäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
67
Sammanfattningsvis anför riksförsäkringsanstalten, att den skärpning av
nuvarande stadgande rörande invaliditetsbegreppet, som upptoges i kommitténs
förslag till lag örn erkända sjukkassor, enligt anstaltens mening stöde i
strid roed vad som eljest gällde på detta område samt syntes kunna leda till en
olämplig begränsning av rätten till invaliditetsunderstöd.
Svenska sjukkasseförbundet finner jämväl i nu förevarande avseende kommittéförslaget
innefatta en skärpning av invaliditetsbegreppet, vilken icke är
ägnad att öka förtroendet för sjukkassorna hos de av skärpningen berörda.
Socialstyrelsen anser däremot, att sjukkassorna böra bibehållas vid sin nuvarande
rätt att utgiva sjukpenning med nedsatt belopp vid nedsättning av arbetsförmågan
i mindre grad än till fullständig arbetsoförmåga, men finner i
fråga örn invalidpenning riktigt, att understödet må utgivas allenast vid oförmåga
till arbete.
Såsom en viktig betänklighet mot kommittéförslaget anföres i åtskilliga yttranden,
att en genomgripande omorganisation av sjukkasserörelsen beslutats
så sent som år 1931 och att arbetet med omorganisationen ännu icke är slutfört.
Med utgångspunkt från erfarenheterna vid arbetet med genomförandet av
1931 års sjukkassereform anför socialstyrelsen i sådant avseende följande:
Erfarenheten från den tid 1931 års sjukkasselagstiftning hittills varit i tilllämpning
synes visserligen utvisa, att sjukkassorna i allmänhet väl gått i land
med de nya uppgifterna. Men å andra sidan synes man icke alltid inom verksamheten
haft fullt klart för sig, att det nu gällt större och mera krävande
uppgifter än elem, som i allmänhet mötte vid tillämpningen av den gamla lagstiftningen.
överhuvud taget får man den uppfattningen, att sjukkasseverksamheten
icke alltid och allestädes förmått frigöra sig från tidigare morn rörelsen
förhärskande föreställningar och åsikter. En antydan örn de vanskligheter,
som på många håll uppstått i samband med övergången till den nya ordningen,
utgör den betydande stegring i antalet till styrelsen som tillsynsmyndighet inkomna
ärenden, särskilt sådana rörande rätt till understöd eller till övergång
till den nya ordningen, vilka av sjukkassemedlemmar eller för deras räkning
av andra underställts styrelsen under åberopande av 46 § sjukkasseförordningen
eller 82 § understödsföreningslagen.
Genom övertagande av försäkringen för förtidig invaliditet skulle sjukkassorna
ställas inför ytterligare nya och ofta svårlösta uppgifter. Bördan härav
skulle säkerligen kännas dubbelt tyngande därför, att den skulle komma så
snart efter sjukkassereformens genomförande och innan de förhållanden, som
betingas av denna, ens hunnit komma fullt i ordning.
I en sammanfattning av sitt yttrande uttalar socialstyrelsen, att den för sin
del hyste den uppfattningen, att sjukkasserörelsen i Sverige ännu icke nått den
utveckling eller vore så starkt förankrad i det allmänna föreställningssättet,
att det skulle kunna anses rådligt att omedelbart företaga det lagstiftningsexperiment,
som kommittéförslaget enligt styrelsens åsikt måste anses innebära.
Härmed ville dock styrelsen icke hava sagt, att man icke framdeles, när
1931 års sjukkasselagstiftning vunnit tillräckligt starkt fotfäste hos befolkningens
alla klasser och dess goda verkningar i olika hänseenden hunnit göra
sig allmänt markbara., skulle kunna tänka sig en lösning efter de av kommittén
uppdragna grundlinjerna. En oeftergivlig förutsättning därför syntes
styrelsen dock vara, att utvecklingen icke brådstörtades samt att förslaget i
ifrågavarande delar underginge en grundlig överarbetning med tillgodogöran
-
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
de av de erfarenheter, som redan vunnits under sjukkasseförordningens tilllämpning.
Svenska sjukkasseförbundet, vilket i princip förordar invaliditetsförsäkringens
förläggande till de erkända sjukkassorna, yttrar med avseende å att ännu
jämförelsevis kort tid förflutit efter antagandet av 1931 års sjukkasseförordning:
Enligt
förordningen örn erkända sjukkassor träda bestämmelserna, i vad de
avse sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning, icke i kraft förrän den 1 januari
1938. Visserligen ha en del centralsjukkassor frivilligt redan nu upptagit denna
understödsform före nämnda tidpunkt, men då ganska många centralsjukkassor
ännu icke gått in för att lämna sina medlemmar denna form av hjälp,
torde det vara klart, att åtskilligt organisationsarbete ännu återstår. En viss
stabiliseringsperiod vore säkerligen även till gagn för rörelsen. Förbundet kan
därför icke tillstyrka den föreslagna tidpunkten eller den 1 januari 1937 som
lämplig för denna så betydelsefulla och nya förpliktelses övertagande av de
erkända sjukkassorna, varför ett uppskjutande härav på ett par, tre år sannolikt
kan komma att visa sig nödvändigt.
Liknande synpunkter anföras allmänt av de erkända centralsjukkassor, vilka
yttrat sig över förslaget.
Vissa erkända centralsjukkassor hava vidare mot kommittéförslaget riktat
den anmärkningen, att det skulle innebära en orättvisa mot sjukkassemedlemmarna
att dessa skulle få betala för sin egen invaliditetsförsörjning, medan
andras komme att belasta fattigvården, dit sjukkassefolket liksom andra skulle
få lämna bidrag genom beskattningen. Gävle stads erkända centralsjukkassa
anför i sådant avseende följande:
En anordning för invaliditetsförsäkringen enligt kommitténs förslag skulle
enligt styrelsens mening medföra en dubbelbeskattning av medlemmarna i de
erkända sjukkassorna, i det dessa — för vilka invaliditetsförsäkringen komme
att bli obligatorisk — inte endast finge bidraga till kostnaderna för de obligatoriskt
försäkrades invalidpenning utan också -— genom sin kommunalskatt •— till
underhållet av de oförsäkrade, som vid eventuell invaliditet komma att ligga
kommunerna till last. Det skulle innebära, att viljan till självhjälp skulle bli
särskilt beskattad, ett förhållande som utan tvivel skulle komma att försvåra
rekryteringen av de erkända sjukkassorna, under det att icke erkända understödsföreningar,
som meddela enbart sjukpenning, skulle tillföras medlemmar.
Detta särskilt från yngre årsklasser.
Här torde till slut böra omnämnas, att kommittén låtit verkställa en utredning
angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga en sådan inskränkning
av den allmänna pensionsförsäkringen, att de till densamma anslutna,
vilka ännu ej fått pension för sig fastställd, berövas förmånen att i pensionsförsäkringen
vara försäkrade mot förtidsinvaliditet, vilken utredning såsom
bilaga fogats till kommitténs betänkande. Kommittén ansluter sig till
den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt hinder icke möter
mot kommitténs förslag i denna del, vilket enligt kommitténs mening är
utformat under hänsynstagande till de försäkrades intressen.
Pensionsstyreisen anför beträffande detta spörsmål följande:
Närmast möter härvid frågan, huruvida ur rättsliga synpunkter hinder möter
att genom lag göra en dylik inskränkning i pensionsförsäkringen. Kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
69
nättén har funnit något dylikt hinder av avgörande natur ej föreligga. Styrelsen
ställer sig dock mer tveksam till detta spörsmål i vad det berör en på
erlagda avgifter grundad rätt till förtidspension vid invaliditet. Åsidosättandet
av en sådan rätt måste anses synnerligen betänkligt. Att förslaget, såsom av
kommittén uttalas, är utformat med hänsynstagande till de försäkrades intressen,
lär härvidlag ej kunna tillmätas någon avgörande betydelse.
Samma fråga har även berörts av en ledamot av centralförbundets för socialt
arbete styrelse, fröken Pauli, som önskat till förbundsstyrelsens yttrande få
fogat följande tillägg:
En genom ny lagstiftning företagen förändring av och minskning i de rättigheter,
som en föregående lagstiftning tillerkänt medborgare, torde alltid
möta allvarliga betänkligheter, i det densamma rubbar tilliten till bestående
rätt överhuvud taget; och detta torde särskilt vara förhållandet, när rättigheten
uppkommit genom lag, som gjort en viss prestation obligatorisk, och till
denna prestation knutit viss förmån. I det föreliggande fallet ha visserligen
beaktansvärda ansträngningar gjorts att bereda medborgarna kompensation
för den del av rättigheten — rätt till pension vid invaliditet — som genom
den nya lagstiftningen skulle frånhändas dem. Men denna kompensation kommer
icke alla till del, exempelvis icke de sämst lottade, de som icke anse sig
i stånd att vid sidan av den obligatoriska ålderdomsförsäkringen binda sig
vid en frivillig sjukförsäkring. Utan att i någon mån förringa betydelsen av
de övergångsstadganden, som föreslagits i det nu ifrågavarande avseendet,
och utan att underskatta de stora svårigheter, som på denna punkt utan tvivel
föreligga, vill C. S. A. likväl understryka angelägenheten av att denna del
av lagförslaget underkastas en ytterligare omprövning i syfte att utröna, huruvida
icke en alla tillkommande och i görligaste mån likvärdig kompensation
kan skapas för den förmån, som genom den äldre lagstiftningen utlovades
men genom den nya indrages.
Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.
Med hänsyn till de synpunkter, som enligt det föregående framförts i de
över pensionsförsäkringskommitténs förslag avgivna yttrandena, hava de för
ärendets Bortsatta behandling tillkallade sakkunniga ifrågasatt, att vissa jämkningar
skulle vidtagas i de av kommittén föreslagna principiella grunderna
för verksamheten. Med avseende å invaliditetsförsäkringens anordnande föreslå
de sakkunniga i sin den 14 januari 1935 avgivna promemoria, att det skulle
stå de erkända centralsjukkassorna fritt att, örn och när de själva så önska,
införa hjälpformen invalidpenning. På detta sätt invaliditetsförsäkrade sjukkassemedlemmar
skulle genom den allmänna folkpensioneringen beredas endast
ålderdomspension, under det att andra personer genom densamma skulle
liksom nu beredas hjälp även vid invaliditet före fyllda 67 år. Härom anföra
de sakkunniga följande.
I yttrandena över pensionsförsäkringskommitténs förslag har med styrka
framhållits, att tiden ännu icke är mogen för en övergång från den nuvarande
obligatoriska med ålderdomspensioneringen förenade invaliditetsförsäkringen
till den av kommittén föreslagna anordningen med en invaliditetsförsäkring,
som skulle vara obligatorisk för de erkända sjukkassorna och dessas medlemmar
men frivillig i så måtto som anslutningen till sjukkasserörelsen alltjämt
skulle vara frivillig.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
För att avlägsna de olägenheter, som enligt yttrandena skulle vara förknippade
med en övergång inom närmaste tiden till ett system av den art kommittén
föreslagit, ifrågasätta de sakkunniga att tills vidare låta de erkända
sjukkassornas övertagande av invaliditetsförsäkringen bero på dessa kassors
eget initiativ. Understödsformen invalidpenning skulle sålunda förekomma endast
i de centralsjukkassor, vilka frivilligt beslöte sig för att upptaga denna
understödsform. Det förutsattes emellertid, att kassa som upptagit invalidpenningsförsäkring
bland sina verksamhetsgrenar tillämpar bestämmelserna
därom på alla sina medlemmar. En motsatt ordning skulle kunna medföra
olägenheter bl. a. med hänsyn till riskurvalet, då det kunde befaras att i främsta
rummet de sjukkassemedlemmar för vilka invaliditetsrisken är jämförelsevis
stor skulle ansluta sig till invalidpenningsförsäkringen. Genom att göra
invaliditetsförsäkringen till en för kassorna frivillig prestation tages hänsyn
till det från sjukkassehåll uttalade önskemålet, att kassorna icke måtte bliva
tvingade att företaga en ingripande förändring av sin verksamhet innan de
ännu hunnit stabilisera sina förhållanden efter 1931 års reform.
I den mån centralsjukkassorna bland sina understödsformer upptaga invalidpenning
och alltså försäkra sina medlemmar även mot invaliditet före 67
års ålder, skulle enligt de sakkunnigas tanke kommittéförslagets inskränkning
av folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering komma till tilllämpning.
Dessa sjukkassemedlemmar skulle således anses ha utbytt rätten
till invalidpension före 67 års ålder genom folkpensioneringen mot rätt till
invalidpenning genom erkänd sjukkassa. Som dessa sjukkassemedlemmar på
detta sätt frånträtt rätt enligt den ena av de båda verksamhetsgrenar, för
vilka pensionsavgifterna upptagas, skulle deras avgifter kunna tillgodoräknas
dem helt i den återstående verksamhetsgrenen, ålderdomspensioneringen.
Liksom enligt kommitténs förslag ett frånskiljande av invaliditetsförsäkringen
från folkpensioneringen skulle möjliggöra förbättring av avgiftspensionerna
efter fyllda 67 år, skulle således enligt den här utvecklade tanken den, som
inskränker sin pensionering till en ren ålderdomspensionering, i gengäld erhålla
sin ålderdomspension förhöjd.
De, som icke förskaffat sig invaliditetsförsäkring i erkänd sjukkassa, skulle
enligt de sakkunnigas förslag bibehållas vid den i den nuvarande allmänna
pensionsförsäkringen ingående rätten att vid invaliditet före 67 års ålder erhålla
pension från folkpensioneringen. Den obligatoriska invaliditetsförsäkringen
skulle således kvarstå för alla, som ej i sjukkassa skaffat sig en ersättning
därför. Mot detta förslag kan alltså ej riktas den anmärkningen, att
det skulle avskära betydande grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen
anslutna från försäkringsmässig hjälp vid invaliditet.
För dem, som genom medlemskap i erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning
frånträtt rätten att från folkpensioneringen vid invaliditet erhålla förtidspension,
ha de sakkunniga tänkt sig, att ålderdomspensionen skulle bestämmas
till ett fast belopp av 100 kronor och därtill ett växlande belopp, vars storlek
bestämmes med hänsyn till den avlastning för folkpensioneringen, som äger
rum därigenom att vederbörande är invaliditetsförsäkrad i erkänd sjukkassa.
Denna regel ansluter sig i sak helt till kommittémajoritetens förslag beträffande
avgiftspensionerna.
I ett system sådant som det av de sakkunniga ifrågasatta är det av vikt,
att det fasta beloppet är lika för alla försäkrade, oberoende av medlemskap i
sjukkassa. Såsom torde framgå av det följande, skulle nämligen vid en motsatt
anordning reglerna för avgiftspensionernas bestämmande bliva alltför
komplicerade. Om det fasta beloppet för den nyssnämnda kategorien sjukkassemedlemmar
sättes till 100 kronor, böra därför även de, som icke försäkrat
sig till invalidpenning i erkänd sjukkassa, äga rätt till ett fast belopp av
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
71
denna storlek att utgå vid invaliditet oell senast från fyllda 67 år. Då avgiftspensionen
för dem, som stå kvar i en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring
som nämnts måste sättas avsevärt lägre än för dem, vilka blott
äga rätt till ålderdomspension, kan emellertid, om det fasta beloppet sättes så
högt som 100 kronor, icke något växlande belopp beredas dem, som tillhöra
den förstnämnda gruppen. Till jämförelse må erinras, att kommittéminoriteten,
som i sitt förslag till kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering
upptagit ett växlande belopp, måst sätta det fasta beloppet till 70 kronor.
Enligt de sakkirnnigas tankegång bör erkänd sjukkassa tills vidare äga frihet
att vänta med att upptaga understödsformen invalidpenning till dess förhållandena
göra en sådan förändring läglig för kassan. De sakkunniga önska
icke heller ifrågasätta, att erkänd sjukkassa som upptagit understödsformen
invalidpenning skulle vara förhindrad att inskränka sin verksamhet genom
att upphöra att försäkra sina medlemmar till invalidpenning:. Likaså
bör det stå de enskilda fritt att utträda ur kassa, som utgiver invalidpenning,
utan att därmed ställa sig utanför all försäkringsmässig omvårdnad i fall av
invaliditet.
Den långtgående frihet för sjukkassorna och för dessas medlemmar att ordna
sina förhållanden efter vad de vid varje tidpunkt finna mest ändamålsenligt,
vilken de sakkunniga sålunda föreslå, möjliggöres genom att i fråga örn varje
särskild årsavgift till folkpensioneringen låta dess värde såsom grund för pension
vara beroende av örn avgiftsbetalaren samma år varit medlem av erkänd
sjukkassa vilken utgiver invalidpenning. För de år, för vilka pensionsberättigad
varit medlem av sådan sjukkassa och således icke varit försäkrad till
folkpension vid förtidsinvaliditet, skall enligt de sakkunnigas förslag avgiften
tillgodoräknas honom enligt den för ren ålderdomspensionering gällande
regeln.
Eftersom innebörden av pensionsförhöjningen för dem, som varit invaliditetsförsäkrade
i erkänd sjukkassa, är att de ifrågakommande pensionsavgifterna anses
ha erlagts för ren ålderdomspensionering, och vidare förhöjningen möjliggöres
genom att försäkring till enbart ålderdomspension ställer sig mindre kostsam
än försäkring till både invaliditets- och ålderdomspension, kan denna pensionsförhöjning
vidtagas endast för dem, som uppnått pensionsåldern 67 år.
En person, som en tid varit försäkrad till invalidpenning men därefter utgått
ur sjukkassa och som sedermera tillerkännes pension på grund av invaliditet
före 67 års ålder från folkpensioneringen, skall därför först vid uppnåendet av
nämnda ålder få sin pension förhöjd.
Vad angår storleken av den pensionsförhöjning, som sålunda skulle ifrågakomma,
har övervägts en sådan anordning, att förhöjningen — oberoende av
storleken av erlagd pensionsavgift — skulle utgöra 2 kronor för varje år vederbörande
varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa. Verkställda
beräkningar hava emellertid givit vid handen, att en sådan anordning skulle
komma att medföra högst betydande kostnader för det allmänna. De sakkunniga
hava därför stannat vid att föreslå, att det fasta belopp om 100 kr., som
enligt förslaget skulle ingå i den på avgifter grundade pensionen, skall från
och med 67 års ålder förhöjas med 10 / av summan av de pensionsavgifter,
som erlagts till folkpensioneringen för år under vilka vederbörande varit medlem
av erkänd sjukkassa, som meddelar understöd i form av invalidpenning.
Även i detta avseende överensstämmer sålunda de sakkunnigas förslag med
kommittémajoritetens förslag.
Verkställda beräkningar giva vid handen, att den höjning av ålderdomspensionen
från fyllda 67 år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst
år, endast i ringa grad varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring
10 %. Med hänsyn härtill torde inga betänkligheter behöva hysas mot
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
den valfrihet för de försäkrade med avseende å invaliditetsförsäkringen, som
de sakkunnigas förslag innebär.
Det här framlagda förslaget innebär i sammanfattning att den, som icke är
medlem av erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning, skall äga rätt till
pension vid varaktig arbetsoförmåga, som inträffar före 67 års ålder. Folkpensioneringen
skall i övrigt inskränkas till att utgöra en ren ålderdomspensionering.
Den på avgifter grundade pensionens belopp skall för den, som
icke varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa, örn han erlagt alla påförda
avgifter, vara 100 kronor. För den, som ett större eller mindre antal
år varit medlem av erkänd sjukkassa vilken meddelar understöd i form av invalidpenning,
skall nyssnämnda belopp från och med 67 års ålder — antingen
pensionen utgått från tidigare ålder eller börjar löpa först från och med samma
alder — förhöjas för varje år han varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd
sjukkassa med 10 % av den för året till folkpensioneringen erlagda pensionsavgiften.
Denna enkla regel för avgiftspensionens bestämmande har möjliggjorts
genom att det fasta beloppet gjorts oberoende av medlemskap i erkänd
sjukkassa.
Den omständigheten, att medlemskap i erkänd sjukkassa, vilken utgiver invalidpenning,
skall innebära, att vederbörande under samma tid icke tillhör
folkpensioneringens invaliditetsförsäkring, medför, att det måste sörjas för att
folkpensioneringens organ erhålla kännedom örn medlemskap i sådan sjukkassa.
Vid varje ansökning om rätt till pension på grund av invaliditet före 67 års
ålder måste pensionsnämnd eller pensionsstyrelsen undersöka, huruvida den sökande
är medlem av erkänd sjukkassa av nu nämnt slag. Är detta fallet skall
nämligen enligt de förut utvecklade reglerna ansökningen avslås. De sakkunnigas
förslag förutsätter därför, att de erkända sjukkassorna äga skyldighet
att för folkpensioneringens organ uppgiva huruvida person, som söker förtidspension,
är medlem av kassan. Förfrågan därom torde böra göras av den pensionsnämnd,
som handlägger pensionsansökningen. Därtill kräves för pensionsstyrelsens
beräkning av den på avgifter grundade pension, som skall utgå efter
fyllda 67 år, att styrelsen har kännedom örn vilka år sökanden möjligen
har varit medlem av erkänd sjukkassa av ifrågavarande slag. Det synes böra
vara den sökandes sak att i sin ansökning uppgiva, vilka år han varit försäkrad
fall mvalidpenning och att styrka sin uppgift därom genom bifogande av
medlemsbok eller intyg frän erkänd sjukkassa.
Enligl, det här ifrågasätta sj’stemet för förtidsinvalidernas försäkringsmässiga
försörjning skulle, såsom av det. föregående torde framgå, vid sidan
av varandra bestå tva slags sociala invaliditetsförsäkringar, nämligen dels en
med den allmänna alderdomspensioneringen förenad invaliditetspensionering
och dels en av erkända sjukkassor ombesörjd invalidpenningsförsäkring. Då
den senare enligt de sakkunnigas förslag bör utvecklas på frivillighetens väg,
är det av vikt, att den beträffande avgifter och förmåner icke i något väsentligt
avseende ter sig mindre fördelaktig för de försäkrade än den med ålderdomspensioneringen
kombinerade invaliditetsförsäkringen.
Vad först beträffar de förmåner, som erbjudas de försäkrade, märkes den i
yttrandena över kommittéförslaget framhållna olikheten mellan invaliditetsbegreppets
bestämmande i den allmänna pensionsförsäkringen och i det av
kommittén framlagda förslaget till sjukkasselag. I detta avseende har uppmärksammats,
att medan i den allmänna pensionsförsäkringen invaliditet före
67 ar orsakad av ålderdom berättigar till pension, rätt till sjukpenning och invalidpenning
förklaras icke skola inträda på grund av ålderdomssvaghet, som
icke. är förenad med verklig sjukdom. Till de skäl, som kunna anföras mot
att i likhet med kommittén föreslå en sådan inskränkning av de understödsberättigande
tillstånden, kunna läggas ännu andra, örn det här utvecklade
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
73
förslaget följes. Det skulle nämligen te sig stötande och förmodligen motverka
anslutningen till sjukkassor med invalidpenning, örn medlemmar av sådana
sjukkassor enligt lagbestämmelserna icke skulle vara berättigade till understöd
vid ren presenilitet, medan motsvarande rätt skulle föreligga för dem,
som stannade utanför sådana sjukkassor. De sakkunniga ha med hänsyn därtill
övervägt, huruvida icke en möjlighet skulle kunna beredas att låta sjukkasseförsäkringen
omfatta även presenilitet.
Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en sådan åtgärd hälsas med tillfredsställelse
av många, som finna det föga överensstämmande med rättvisa
och billighet, att just de förändringar av kroppens tillstånd, vilka bero på åldrandet,
skola vara uteslutna från de understödsberättigande förändringarnas
krets. I själva verket torde detta resultat i praktiken ofta te sig så stötande,
att den nämnda undantagsbestämmelsen genom förhållandenas makt i mycket
stor utsträckning sättes ur spelet, åtminstone i vad angår personer under 67
år. I ett ovan anfört uttalande av medicinalstyrelsen har styrelsen påvisat,
hurusom åderförkalkningen — vilken dock enligt det vanliga föreställningssättet
ofta uppfattas såsom blott en form av ålderdomssvaghet — är att beteckna
såsom en sjukdom i egentlig mening. De nuvarande bestämmelserna
innebära således enligt den av medicinalstyrelsen hävdade meningen, att en
invalid, som företer de ålderdomssvagheten kännetecknande symptomen, ifall
hos honom kan påvisas åderförkalkning i sådan grad att invaliditeten kan anses
bero därpå, äger rätt till sjukpenning. Det förefaller de sakkunniga tydligt,
att i den män en sådan uppfattning blir härskande i kassorna ett stort
antal invaliditetsfall, vilka enligt det vanliga språkbruket äro att hänföra till
fall av ålderdomssvaghet, skola hänföras till sjukdomsfall och således anses
såsom berättigande till sjukpenning. På liknande sätt torde enligt de sakkunnigas
föreställning det i stor utsträckning komma att inträffa, att vad som för
vederbörande medlem själv och hans omgivning ter sig såsom ålderdomssvaghet
efter närmare undersökning visar sig kunna betecknas såsom sjukdom i
egentlig mening.
En annan omständighet, som föranleder de sakkunniga att antaga, att undantaget
för ålderdomssvaghet icke i praktiken äger eller kommer att äga så
stor betydelse, som bestämmelsens ordalydelse närmast kan synas giva vid
handen, framträder, örn man beaktar att ett akut sjukdomsfall giver den ålderdomssvage
rätt till sjukpenning och att av sjukdom orsakad invaliditet
kvarstående efter den egentliga sjukdomens upphörande i en sjukkasseförsäkring
av den typ kommittén föreslagit jämväl måste behandlas såsom ett till
sjukpenning berättigande tillstånd. Det förefaller de sakkunniga antagligt,
att personer, som lida av ren ålderdomssvaghet i så hög grad att de på
grund därav äro helt arbetsoförmögna, i många fall skola bliva i tillfälle att
åberopa sviter efter en akut sjukdom som grund för begäran örn sjukpenning.
Utgående från de nu angivna övervägandena, föreslå de sakkunniga, att vid
en reform av invaliditetsförsäkringen enligt de linjer som här utvecklats det
nuvarande undantaget för ren ålderdomssvaghet borttages, i vad gäller medlemmar
under 67 års ålder. Den utvidgning av kassornas förpliktelser, som
därmed sker och som av ovan anförda grunder enligt de sakkunnigas föreställning
kommer att visa sig mindre betydande, motväges av en inskränkning,
som de sakkunniga samtidigt föreslå beträffande medlemmar över 67 år. Av
skäl, som nedan skola angivas, föreslå de sakkunniga nämligen, att sjukpenning
icke må utgivas åt medlemmar över nämnda ålder. Med en sjukkasseförsäkring
av den typ, som de sakkunnigas förslag innehåller, torde finnas så
starka skäl, som tala för att utsträcka försäkringen till att omfatta presenilitet.
att i jämförelse därmed skälen för att genom försäkring bringa hjälp i
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
form av sjukpenning åt personer, vilka överskridit den allmänna pensionsåldern,
framstå såsom mindre bjudande.
I fråga °om graden av den arbetsoförmåga, vilken kräves såsom förutsättning
för å ena sidan invalidpension enligt pensionsförsäkringslagen och å
andra sidan sjukpenning eller invalidpenning enligt kommitténs förslag, har i
yttrandena såsom av det föregående Damgar patalats, att i sjukförsäkringen
enligt kommitténs förslag, liksom enligt den nuvarande sjukkasseförordningen,
uppställas strängare krav än i pensionsförsäkringen, i det att i kommitténs
förslag till^sjukkasselag kräves förlust av arbetsförmågan. Det är, som
kommittén också antytt, emellertid troligt, att vid långvariga tillstånd av arbetsoförmåga
man inom sjukkassorna icke skulle tolka bestämmelsen örn förlust
av arbetsförmågan så strängt, att det skulle fordras att medlemmen icke
kunde utföra något arbete. För att göra det lättare för kassorna att i detta avseende
tillämpa ett tillvägagångssätt, som bättre anpassar sig efter de faktiska
förhållandenas art, föreslå emellertid de sakkunniga att beträffande invalidpenning
bristen på arbetsförmåga angives på ett sätt, som ansluter till
invaliditetsdefinitionen i pensionsförsäkringslagen utan att likväl därifrån
upptaga kravet på varaktighet hos invaliditetstillståndet. De sakkunniga föreslå
sålunda, att rätt till invalidpenning skall föreligga för medlem, som
under ett sammanhängande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning för 730
dagar, för varje dag han därefter på grund av samma sjuklighetstillstånd är
ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och
färdigheter.
Beträffande förmånerna i de båda invaliditetsförsäkringarna i övrigt äro
måhända några smärre justeringar påkallade för att förebygga, att försäkring
hos sjukkassa, som utgiver invalidpenning, ter sig mindre fördelaktig i
jämförelse nied invaliditetsförsäkringen i folkpensioneringen. Det kan sålunda
ifrågasättas att med hänsyn därtill, att inom sjukkasseförsäkringen sjukpenning
icke utgives för tid före anmälan örn sjukdomsfallet och att från sjukdomsfallet
skall förflyta viss karenstid, borttaga eller inskränka den i pensionsförsäkringslagen
medgivna rätten att i viss utsträckning erhålla pension
på grund av invaliditet retroaktivt från ansökningen, nämligen för högst sex
månader före den månad, under vilken pension sökes. Ehuru försäkring i sjukkassa,
som utgiver invalidpenning, i allmänhet taget väl på det sättet skulle
visa sig fördelaktigare för de försäkrade, att de genom sjukkassan erhålla
understöd redan innan arbetsoförmågan blir varaktig, skulle likväl för de
invaliditetsfall, där det redan från början står klart att arbetsförmågan är varaktigt
förlorad, sjukkas semedlemmarna, i synnerhet örn de såsom enligt kommittéförslaget
är möjligt valt lång karenstid, vara sämre ställda än de som
kvarbliva i den kombinerade invaliditets- och ålderdomspensioneringen. De
senare skulle ju nämligen kunna erhålla pension redan från den tidpunkt, då
a,rbetsoförmågan inträtt. Ett förslag att borttaga rätten till retroaktiv invalidpension
framfördes, såsom omtalas i statsverkspropositionen till 1933 års
riksdag, femte huvudtiteln s. 54, på sin tid av granskningsnämnden i syfte
att nedbringa det allmännas kostnader. Pensionsstyrelsen fann sig då icke
böra motsätta sig förslaget, men föredragande departementschefen ansåg sig
icke kunna fullfölja detsamma. Departementschefen åberopade därvid bl. a.,
att en lagändring av denna innebörd säkerligen i många fall skulle föranleda
att en till pensionstillägg berättigad oförskyllt för någon tid skulle gå miste
örn nämnda förmån och att en inskränkning i nu utgående förmåner, med hänsyn
till gällande låga inkomstgränser för rätt till pensionstillägg, skulle betyda
mycket för pensionstagarna. Örn emellertid vid en reform av pensionsförsäkringen
pensionsförmånerna avsevärt höjas, synas skälen mot retroaktivbestämmelsens
borttagande förlora mycket av sin styrka.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
75
Yad härefter beträffar de sjukkasseavgifter, som skulle erfordras i kassor vilka
upptaga invalidpenningsförsäkring, är först att nämna, att de sakkunniga
som nyss anförts föreslå, att sjukpenning icke utgives till medlemmar som
fyllt 67 år. Efter nämnda ålder skulle icke heller invalidpenning utgå. Den
besparing, som kassorna skulle göra genom att befrias från skyldigheten att
utgiva sjukpenning till medlemmar över 67 års ålder, är så stor, att den enligt
verkställda beräkningar skulle ungefärligen uppväga kostnaden för invalidpenningsförsäkring.
Betänkligheterna mot en inskränkning av förmånerna
för de till åren komna sjukkassemedlemmarna synas de sakkunniga
icke så starkt grundade, örn samtidigt med begränsningen och till stor del tack
vare denna en utvidgning av kassans verksamhet äger rum till att omfatta
även invalidpenning, vilket väsentligen innebär obegränsad sjukpenningstid
intill 67 års ålder, och till att meddela sjukpenning och invalidpenning även
vid presenilitet. Det är även att märka, att den ifrågavarande inskränkningen
är tänkt som ett led i en reform, vilken omedelbart skall tillföra personer
över 67 års ålder avsevärt förbättrade förmåner från folkpensioneringen. _ Förändringen
i sin helhet avser att låta den allmänna ålderdomspensioneringen
genom höjda pensioner övertaga en viss del av sjukkasseförsäkringens förpliktelser
mot personer över 67 år men i gengäld utvidga sjukkasseförsäkringens
verksamhet till hjälp för personer under nämnda ålder och däribland även
de för tidigt åldrade.
Icke heller erkända sjukkassor, vilka icke upptagit invalidpenningsförsäkring
bland sina verksamhetsgrenar, torde böra utgiva sjukpenning efter 67 års
ålder. Det finnes nämligen anledning att hysa allvarlig farhåga för att sjukkassornas
nuvarande åtaganden att lämna sjukpenning utan någon högsta åldersgräns
skola visa sig fördärvliga för kassornas ekonomi. Såsom framhålles
i pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande (s. 184), komma
sjukkassornas utgifter för detta slag av sjukpenning sannolikt att växa mycket
starkt, i samma mån som medlemsbeståndet åldras. Antagandena örn sjukligheten
äro vidare beträffande dessa höga åldersgrupper mycket osäkra.
Då emellertid ett borttagande av rätten till sjukpenning efter fyllda 67 år
måhända skulle uppfattas som en hårdhet mot äldre eller i den högre medelåldern
varande medlemmar av den nuvarande medlemsstocken i kassorna, föreslå
de sakkunniga, att ett undantag göres för dessa medlemmar, så att de mot
särskild tilläggsavgift alltjämt få tillfälle att vara försäkrade till sjukpenning
efter 67 år.
För att sjukkassorna icke av hänsyn till reformens inverkan pa^ avgifterna
må avhålla sig från att upptaga invalidpenningsförsäkringen, ifrågasätta de
sakkunniga, att åt sjukkassor som övergå till den föreslagna invalidpenningslinjen
beredes ökat statsbidrag utöver det av kommittén föreslagna bidraget örn
femtio öre per dag för vilken invalidpenning utgår. Ehuru ett sådant ökat
bidrag motiveras med de extra kostnader sjukkassorna åtaga sig genom att
övertaga invaliditetsförsäkringen, följer därav naturligtvis icke med nödvändighet,
att ökningen i sin helhet bör förläggas till den del av statsbidraget som
utgår för invaliditetsförsäkringsverksamheten.. Samma ekonomiska effekt kan
tänkas uppnådd genom att till exempel även bidraget till sjukpenning ökas.. I
själva verket torde det enligt de sakkunnigas uppfattning icke vara lämpligt
att mera avsevärt höja statsbidraget utan att fördela ökningen mellan sjukpenning
och invalidpenning.
En sjuklönsseförsäkring efter de grunder, som här angivits, torde med^ hänsyn
till de förmåner den erbjuder de försäkrade och dcnjörhöjning av ålderdomspensionen
som den skulle medföra, visa sig äga förmåga att draga till sig
ett talrikt klientel. Även för sjukkassorna själva synes linjen innesluta sådana
fördelar, att det kan förväntas att kassorna i stor utsträckning skulle
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
komma att begagna denna möjlighet att frivilligt övergå till att utgiva invalidpenning.
Förekomsten vid sidan av varandra av invaliditetsförsäkring genom de erkända
sjukkassorna och genom folkpensioneringens organ torde göra det möjligt
att på erfarenhetens väg jämföra de båda försäkringsformernas ändamålsenlighet
för social invaliditetsförsäkring. Örn i enlighet med pensionsförsäkringskommitténs
uppfattning efter någon tids erfarenhet en med sjukförsäkringen
sammankopplad invaliditetsförsäkring visar sig överlägsen den med
ålderdomsförsäkringen kombinerade invaliditetsförsäkringen och utvecklingen
tillika leder till avsevärt ökad anslutning till de erkända sjukkassorna, torde
böra tågås under förnyat övervägande att, såsom kommittén föreslår, helt överföra
invaliditetsförsäkringen till sjukkassorna. Om erfarenheterna av sjukkassornas
handhavande av invaliditetsförsäkringen bliva gynnsamma, torde
det vid en tidpunkt, då sjukkasseväsendet vunnit en i jämförelse med nu betydligt
större utbredning, icke möta på långt när lika starka betänkligheter
att helt inskränka folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering som
att vid närvarande tidpunkt företaga en sådan omläggning av invaliditetsförsäkringen.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen erbjuder sålunda möjlighet
till en smidig övergång till en socialförsäkring sådan som den av pensionsförsäkringskommittén
föreslagna. Några särskilda övergångsanordningar för
att bereda hjälp åt vissa grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen
anslutna erfordras åtminstone för närvarande icke, då den föreslagna
anordningen icke innebär att från den nuvarande obligatoriska invaliditetsförsäkringen
skulle uteslutas andra än dem, som genom medlemskap i erkänd
sjukkassa skaffat sig en motsvarighet till denna försäkring.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Över de sakkunnigas promemoria har, såsom förut omnämnts, yttranden infordrats
av pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen
och svenska sjukkasseförbundet.
Pensionsstyrelsen anför med anledning av de sakkunnigas förslag beträffande
invaliditetsförsäkringen följande:
De jämkningar, som de sakkunniga ifrågasatt i kommitténs förslag, äro
trots sin anspråkslösa benämning mycket betydelsefulla. Under en tid framåt,
vars längd nu lämnas därhän, pålägges ingen erkänd sjukkassa invalidp.
enningförsäkring, utan står det varje kassa öppet att införa dylik försäkring,
örn och när den så finner lägligt och påkallat, men då obligatoriskt för
alla ^sina medlemmar. Under samma tid framåt är den enskilde under alla
förhållanden försäkringsmässigt skyddad mot invaliditetsrisk. I olikhet med
kommittén frånkänna de sakkunniga sålunda icke utan vidare folkpensioneringens^
organ förmågan att på ett tillfredsställande sätt handhava invaliditetsförsäkringen.
. Deras utgångspunkt är en annan, nämligen den att söka att
efter hand på. frivillighetens väg få till stånd en invaliditetsförsäkring genom
de erkända sjukkassorna vid sidan av den genom folkpensioneringens organ
utövade för att det så skall bliva möjligt att på erfarenhetens väg jämföra
de båda försäkringsformernas ändamålsenlighet för social invaliditetsförsäkring.
. örn härvid erfarenheterna skulle tala till sjukkassornas förmån och örn
samtidigt sjukkasseväsendet vunnit en i jämförelse med nu betydligt större
omfattning, torde enligt de sakkunnigas mening statsmakterna böra taga under
övervägande att, såsom kommittén föreslår, helt överföra invaliditetsförsäkringen
till sjukkassorna.
Kungl. Majlis proposition nr SI7.
77
Det är tydligt att, såsom de sakkunnigas förslag är lagt, det visserligen
går fritt från de flesta, men ej från samtliga de anmärkningar, som styrelsen
på sin tid fann sig böra rikta mot kommittéförslaget i förevarande del. Särskilt
vad styrelsen härvid anförde rörande vikten — ur åtskilliga synpunkter
— av en centraliserad invaliditetsprövning drabbar sålunda tydligen även de
sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag har karaktären av ett experiment. Förutsättningen
för att något praktiskt resultat skall kunna utlösas ur detta experiment är tydligen,
att de erkända sjukkassornas invaliditetsförsäkring når en jämförelsevis
betydande utveckling. Denna utveckling bör få gå sin gilla gång och ej
på konstlad väg befordras på det sätt, att den av de sakkunniga förordade, enligt
styrelsens mening redan i sig föga motiverade ökningen av statsbidraget
till invaliditetsförsäkringen, i stället för att i sin helhet hänföras till invalidpenningen,
fördelas mellan denna och sjukpenningen. . .
Kommer utvecklingen av invaliditetsförsäkringen i sjukkassorna att gå i
ovan angiven riktning är emellertid att märka, att då statsbidrag till försäkringen
måste utgå utan hänsyn till vederbörande medlems behov därav, invaliditetsförsäkringen
ej kan göras verkligt effektiv för de mest behövande
utan att ställa sig avsevärt dyrare för det allmänna än det nuvarande systemet
med pensionstillägg och understöd från pensionsförsäkringen, utgående
med hänsyn till vederbörandes behov.
Å andra sidan är det tydligt att därest, såsom att förmoda är, med ifrågavarande
experiment icke nås åsyftat praktiskt resultat, detta skulle, innebära,
att en enhetlig och rationell lösning av frågan örn pensionsförsäkringens
revision blivit utan fog uppskjuten på en obestämd framtid.
Det synes styrelsen, att den uppmjukning av begreppet förlust av arbetsförmågan,
som de sakkunniga föreslagit för att i detta avseende vinna önskvärd
likställighet mellan förutsättningarna för å ena sidan invalidpension enligt
pensionsförsäkringslagen och å andra sidan invalidpenning, bör -— om ej
i lagtext så dock i motivering — komma uttryckligen till synes även när det
gäller rätten till sjukpenning. Styrelsen finner denna sin uppfattning desto
mer försvarad som kommittén såväl som de sakkunniga icke bibehållit sjukkassorna
vid deras nuvarande rätt att utgiva sjukpenning med nedsatt belopp
vid nedsättning av arbetsförmågan till mindre grad än till fullständig arbetsoförmåga.
Socialstyrelsen gör i sitt utlåtande följande uttalande.
Det föreliggande förslaget rörande invaliditetsförsäkringens anordnande innebär
ingen slutgiltig lösning av ifrågavarande spörsmål. Såsom uttalas i
promemorian, hava de sakkunniga icke heller åsyftat att ernå en sådan lösning
utan endast att få till stånd ett försäkringssystem, sorn.är så beskaffat,
att det erbjuder möjlighet till en smidig, övergång, till en socialförsäkring sådan
som den av 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslagna. Såvitt styrelsen
kunnat finna, hava de sakkunniga också lyckats i sina strävanden i
detta hänseende. Enligt förslaget skulle i framtiden vid sidan av varandra
bestå två slags invaliditetsförsäkring, nämligen dels en med den allmänna
ålderdomspensioneringen förenad invaliditetspensionering och dels en av erkända
centralsjukkassor ombesörjd invalidpenningförsäkring, vilka försäkringsformer
skola inbördes samverka. Genom denna anordning hava uppenbarligen
de olägenheter blivit avlägsnade, som vörö förknippade med pensionsförsäkringskommitténs
förslag i denna punkt. Sålunda har å ena sidan sörjts
för att icke, såsom enligt kommitténs förslag, betydande grupper av de nu till
den allmänna pensionsförsäkringen anslutna skulle, avskäras från försäkringsmässig
hjälp vid invaliditet och a den andra samtidigt skapas betingelser för
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ett definitivt överförande på sjukkassorna av invalidpensioneringen, när förhållandena
inom det erkända sjukkasseväsendet utvecklat sig på sådant sätt,
att ett överförande kan befinnas möjligt och ändamålsenligt.
I likhet med de sakkunniga hyser styrelsen även den uppfattningen, att en
samorganiserad sjuk- och invaliditetsförsäkring efter nu föreslagna riktlinjer
skall, efter genomförandet i kassorna och sedan de större förmånerna från
såväl sjukförsäkringen som ålderdomspensioneringen blivit mera allmänt kända,
komma att kraftigt påverka anslutningen till sjukkassorna av nya medlemmar.
Som belysande exempel i detta hänseende torde kunna anföras sjukkasseverksamhetens
utveckling i Eskilstuna, där man sedan länge tillbaka
tillämpat en sjukhjälpstid av obegränsad längd och som följd härav kunnat
glädja sig åt en medlemsanslutning till den erkända sjukkassan för staden av
sådan omfattning, att f. n. i runt tal ej mindre än 45 % av stadens vuxna befolkning
tillhöra den statsunderstödda sjukförsäkringen.
I sitt utlåtande den 1 oktober 1934 över pensionsförsäkringskommitténs betänkande
har styrelsen bl. a. uttalat den meningen, att ur saklig och organisatorisk
synpunkt försäkringen för förtidig invaliditet otvivelaktigt hörde
närmare samman med sjukförsäkringen än med ålderdomspensioneringen samt
att förslaget att från den nuvarande pensionsförsäkringen utbryta invaliditetsförsäkringen
och organisera denna i samband med sjukförsäkringen därför
byggde på fullt rationella grunder. Med denna inställning i förevarande fråga
och då de sakkunnigas förslag, enligt styrelsens mening, innebär en både
smidig och framkomlig väg för att lösa invalidpensioneringsfrågan, finner sig
styrelsen böra tillstyrka, att detsamma lägges till grund för en förändrad
lagstiftning på hithörande område.
I vissa av förslagets detaljer, vilka i det följande närmare skola beröras,
kan styrelsen dock icke helt biträda, vad de sakkunniga föreslagit, utan finner
styrelsen där vissa jämkningar vara påkallade.
Eftersom enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag invalidpenning var
tänkt såsom en fortsättning av sjukpenning, och för rätt till invalidpenning
därför i regel skulle gälla, att sjukpenning utgått i två år, skulle invalidpenning
icke kunna utgå vid sådant tillstånd, vilket tidigare icke berättigat till
sjukpenning. Följaktligen skulle för rätt till invalidpenning fordras, att förlust
av arbetsförmågan förefunnits under hela understödstiden, och vidare, att
tillståndet vid tiden, då sjukpenning började utgå, manifesterade sig som sjukdom
i lagens mening. Vid tillstånd av ren ålderdomssvaghet, liksom där arbetsförmåga
förefunnits i någon, örn än ringa omfattning, skulle sålunda invalidpenning
icke kunna ifrågakomma, oaktat i sådana fall pension kan utgå
enligt gällande pensionsförsäkringslag. I ett försäkringssystem sådant som
det nu ifrågavarande med två olika slags invaliditetsförsäkringar, vilka äro
avsedda att supplera varandra, kan pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda
grundsats givetvis icke upprätthållas, utan måste här tillses, att pensionsförmånerna
bli bestämda enligt enahanda grunder inom de båda försäkringarna.
För att lösa de svårigheter, som härvid möta, föreslå nu de sakkunniga,
dels att ålderdomssvaghet, som inträder före 67 års ålder, även då
verklig sjukdom icke förefinnes, skall jämställas med egentlig sjukdom och
följaktligen berättiga till sjukpenning, och dels, i fråga om graden av den arbetsoförmåga,
vilken kräves såsom förutsättning för att invalidpenning skall
utgå, att denna skall vara densamma som vid sådan invaliditet, som enligt
pensionsförsäkringslagen berättigar till pension före 67 års ålder.
Vad först beträffar förslaget om rätt till sjukpenning från erkända sjukkassor
vid presenila tillstånd innebär detta otvivelaktigt en utökning av sjukkassornas
prestationsskyldighet till att omfatta risker, som tidigare icke ansetts
tillhöra en rationellt ordnad sjukförsäkring. Emellertid är härvid att
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
79
marka, att en utökning av sjukkasseverksamhetens riskområde i samma riktning,
som nu föreslagits, redan ägt rum, nämligen genom införandet i 1931 års
sjukkasseförordning av stadgandet, att sjukpenning skall utgå från erkänd
sjukkassa under den gällande minimitiden av två år även vid fall, där ren
invaliditet föreligger, blott denna föregåtts av sjukdom. Då härtill kommer,
att sjukkassorna, med hänsyn till svårigheten att bedöma fall av ålderdomssvaghet
samt även av andra skäl, redan i stor utsträckning torde utgiva sjukpenning
i dylika fall, synes de sakkunnigas förslag i förevarande punkt, enligt
styrelsens mening, icke behöva ingiva några större betänkligheter.
Annorlunda synes styrelsen däremot förhållandet vara med de sakkunnigas
förslag rörande invaliditetsbestämningen inom sjukkassorna. De sakkunniga
framhålla såsom troligt, att man inom sjukkassorna vid långvariga tillstånd
av arbetsoförmåga sannolikt icke skulle tolka bestämmelsen örn förlust av arbetsförmågan
så strängt, att det för sjukpenning skulle fordras, att medlemmen
icke kunde utföra något arbete, och att det därför i praktiken icke skulle
betyda något, om definitionerna av det sjukpenningberättigande och etet invalidpenningberättigande
tillståndet icke helt överensstämde med varandra. En
dylik presumtion kan styrelsen för sin del icke godtaga som skäl för en anordning
sådan som den av de sakkunniga föreslagna. Oavsett att det verkar
oegentligt, att betingelserna för rätt till sjukpenning och invalidpenning icke
sammanfalla, är det såvitt styrelsen kan förstå ingenting som hindrar, att, då
medlem återvunnit en viss aldrig så liten del av sin arbetsförmåga, kassan
begagnar sin stadgeenliga rätt att låta sjukpenningsbetalningen upphöra.
Skulle i sådant fall inträffa, att arbetsförmågan vid andra sjukårets utgång
vore nedsatt med 2/3 och medlemmen sålunda pensionsberättigad enligt reglerna
för den allmänna pensionsförsäkringen, skulle i allt fall invalidpenning icke
kunna ifrågakomma, eftersom sjukpenning icke utgått i två hela år. I sådana
fall, då sjukdom vid dess början och i fortsättningen icke medförde förlust
utan allenast nedsättning med två tredjedelar av arbetsförmågan, skulle ju
med nuvarande bestämmelser icke utgå sjukpenning och förty icke heller invalidpenning.
Eör att förhindra uppkomsten av sådana fall, torde det vara nödvändigt.
att samordnandet av sjuk- och invalidpenningförsäkringen _ sker på
annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Styrelsen har övervägt olika möjligheter
i detta hänseende men därvid stannat för en lösning, som går ut på,
att den i 27 § sjukkasseförordningen intagna bestämmelsen rörande nedsättning
av arbetsförmågan ändras på sådant sätt, att erkänd sjukkassa blir skyldig
utgiva sjukpenning jämväl vid nedsättning av arbetsförmågan, förutsatt
att nedsättningen utgör minst 2/3. I konsekvens härmed synas även. understödsbeloppen
böra till storleken graderas, varigenom såväl sjuk- som invalidpenning
skulle utgå med högre belopp vid fullständig arbetsoförmåga än då
allenast 2/3 av arbetsförmågan gått förlorad.
Till de sakkunnigas förslag att erkänd sjukkassa icke skall utgiva sjukpenning
till medlem över 67 år vill styrelsen i princip uttala sin anslutning.
Utöver de skäl, som de sakkunniga anfört för en sådan inskränkning av sjukkassornas
sjukhjälpsprestationer, vill styrelsen även fästa uppmärksamheten
på de svårigheter, som i de enskilda fallen äro förknippade med fastställandet
av huruvida sjukhjälpsrätt föreligger, då anspråk på sjukhjälp framställes
från sjukkassemedlem i mer framskriden ålder. Den betydelse borttagandet av
sjukpenning efter 67 år skulle ha i avgiftshänseende har av de sakkunniga understrukits.
Styrelsen vill här endast tillägga, att nämnda inskränkning av sjukhjälpsförmånerna
med hänsyn till avgifterna torde få anses utgöra en nödvändig
förutsättning för att sjukkassorna överhuvud taget skola kunna åtaga sig
en invalidförsäkring efter de föreslagna linjerna.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
"V ad angår det praktiska genomförandet av en avveckling av försäkringen
till sjukpenning efter 67 år ifrågasätter socialstyrelsen — efter att hava redogjort
för den nuvarande avgiftsbestämningen inom sjukkassorna, vilken innebär
att samtliga sjukkassemedlemmar åläggas att bidraga till amortering av
den betydande fondbrist, som framför allt på grund av förpliktelsen att utgiva
sjukpenning efter 67 års ålder visat sig föreligga för kassorna ■—- att utgivandet
av ett särskilt statsbidrag för de i samband med ifrågavarande avveckling
uppkommande kostnaderna tages under övervägande. Ett sådant bidrag
syntes i stort sett böra vara så avpassat, att den äldre medlemsgrupp,
som alltjämt bleve försäkrad till sjukpenning efter 67 år, icke behövde vidkännas
högre avgifter för sin sjwÄpenningförsäkring än de nu gällande, medan
å andra sidan de medlemmar, som icke vore försäkrade till sjukpenning
efter 67 år, icke skulle behöva deltaga i kostnaderna för nämnda förmån till
den äldre medlemsgruppen.
Slutligen gör socialstyrelsen till de sakkunnigas förslag följande anmärkning.
De sakkunniga hava icke i sin promemoria berört frågan örn pensionstillägg
under de föreslagna nya förhållandena. Styrelsen förutsätter därför, att pensionstillägg
skall utgå i framtiden i enlighet med pensionsförsäkringskommitténs
förslag, vare sig pensionen från den allmänna pensionsförsäkringen grundar
sig på förtidig invaliditet eller utfallit på grund av uppnådd pensionsålder.
Är så förhållandet, synes emellertid konsekvensen fordra, att en motsvarande
förmån av allmänna medel jämväl beredes sådana personer, som
ordnat sin invalidpensionering genom medlemskap i erkänd sjukkassa. Att
utesluta sjukkassemedlemmar från möjligheten att erhålla denna hjälp skulle
nämligen innebära, att dessa med hänsyn till försörjningsmöjligheterna bleve
sämre ställda än personer, som icke äro sjukförsäkrade. Huru detta understöd
bör avvägas och i vilken form det bör utgå, synes vara en lämplighetsfråga.
Försäkring sinspektionen uttalar med avseende å de sakkunnigas förslag i nu
förevarande del följande.
Kommittémajoriteten föreslog ett obligatoriskt överförande av invaliditetsförsäkringen
till sjukförsäkringen, medan en betydande minoritet inom kommittén
förordade, att invaliditetsförsäkringen även för framtiden sammanfördes
med ålderdomsförsäkringen. Det synes inspektionen ovedersägligt, att
i_ kommitténs betänkande starka skäl anförts för såväl den ena som den andra
linjen. Man torde kunna säga, att de sakkunnigas förslag innebär en lösning,
som söker i sig förena majoritets- och minoritetsförslagens fördelar, med undvikande
så vitt möjligt av deras olägenheter. De sakkunniga anföra, att enligt
beräkningar, som av dem verkställts, den höjning av ålderspensionen från 67
år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad
varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 % av pensionsavgiften
för året i fråga. _ Med hänsyn till detta förhållande, vilket torde
kunna betraktas som en tillfällighet, hava de sakkunniga ansett sig kunna
giva en i organisatoriskt avseende synnerligen enkel utformning av förslaget
i vad det avser sambandet mellan de olika alternativen för fullgörandet av
invaliditetsförsäkringen. Inspektionen har för sin del icke funnit skäl till
erinran mot de sakkunnigas förslag på denna punkt. — Förslaget att sjukkassa
ej må utgiva sjukpenning åt medlemmar över 67 års ålder finner inspektionen
ur olika synpunkter väl grundat. Detsamma gäller i fråga örn den
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 81
föreslagna ändringen av invaliditetsbegreppet vid invaliditetsförsäkring i sjukkassa.
Medicinalstyrelsen ställer sig däremot helt avvisande gentemot de sakkunnigas
förslag rörande ett frivilligt övertagande från sjukkassornas sida av
invaliditetsförsäkringen. Det bör emellertid framhållas, att medicinalstyrelsen
därvid fäst huvudvikten vid ett spörsmål, som av naturliga skäl icke upptagits
till behandling i den remitterade promemorian, nämligen frågan örn
skärpning av invaliditetsprövningen inom den allmänna folkpensioneringen.
Styrelsen anför:
Mot de sakkunnigas förslag anser sig styrelsen emellertid böra framföra
den huvudanmärkningen att detsamma icke vad angår dem, vilka skulle fortfarande
vara invaliditetsförsäkrade genom statens försorg, synes avse något
avhjälpande av de brister i fråga örn invaliditetsprövningen, som ansetts vara
förenade med den statliga invaliditetsförsäkringen. Ett av de förnämsta skälen
till att styrelsen ■— om ock med vissa reservationer — ansåg sig böra tillstyrka
kommittémajoritetens förslag, var att styrelsen fann detsamma i fråga
örn invaliditetsprövningen innebära möjlighet till en avsevärd förbättring genom
prövningens förläggning till de erkända sjukkassorna. Denna anmärkning
torde hava så mycket större räckvidd som invaliditetsförsäkring hos
erkända sjukkassor — vid ett förverkligande av de sakkunnigas förslag ■—
icke torde komma att erhålla någon avsevärd omfattning, varför invaliditetsförsäkringen
troligen i mycket stor utsträckning skulle komma att fortfarande
påvila staten. Den omständigheten att de hos sjukkassor invaliditetsförsäkrades
ålderdomspension enligt förslaget skulle höjas med 10 % av de pensionsavgifter,
som skulle inbetalas under tid, då sådan invaliditetsförsäkring gällde,
synes styrelsen knappast innebära någon verksam stimulans för anslutning
till sjukkassornas invaliditetsförsäkring. Att sjukkassa, som upptagit invaliditetsförsäkring
bland sina verksamhetsgrenar, skulle, såsom de sakkunniga
antyda, kunna upphöra med denna verksamhetsgren, då densamma så
funne för gott, synes icke heller kunna inverka lockande på anslutningen.
Under framhållande av vad styrelsen i sitt den 29 september 1934 avgivna
utlåtande uttalat om fördelarna av invaliditetsförsäkringens anknytning till de
erkända sjukkassorna, får styrelsen anföra att, därest en definitiv övergång
till en dylik anordning icke under nuvarande förhållanden anses lämplig, det
synes styrelsen vara bättre att låta därmed anstå till en lämpligare tidpunkt
härför, än att i fråga om invaliditetsförsäkringen fastställa en ändrad anordning
enligt de sakkunnigas förslag, vilken anordning utan att i praktiken innebära
någon större avvikelse från nu rådande förhållanden torde komma att verka
tyngande på prövningsmyndigheternas arbete och vars avveckling framdeles
kan tänkas medföra vissa vanskligheter.
Svenska sjukkasseförbundet, som tidigare i princip anslutit sig till kommitténs
uppfattning i fråga om lämpligheten av invaliditetsförsäkring genom
de erkända sjukkassorna, avstyrker i sitt nu avgivna yttrande den ifrågasatta
friheten för kassorna att efter eget gottfinnande införa hjälpformen invalidpenning.
Förbundet behandlar i sitt yttrande huvudsakligen det av de sakkunniga
framförda förslaget, att sjukpenning ej skulle få utgivas till medlem
över G7 år, vilket förslag förbundet bestämt avvisar. Sjukkasseförbundet anför
i sitt remissyttrande i huvudsak följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217.
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
Visserligen har omorganisationen av sjukkasserörelsen till det yttre fortskridit
ganska långt, men ännu återstår åtskilligt arbete, innan denna kan sägas
vara helt genomförd. Sjukvårdsförsäkringen är en hjälpform, som många erkända
centralsjukkassor ännu icke gått in för, vadan en hel del organisationsarbete
inom dessa ännu återstår. Man måste därför ställa sig frågande, huruvida
under nuvarande förhållanden centralsjukkassorna i något större antal
komma att bland sina prestationer införa en hjälpform, som är fullt frivillig.
Förbundet anser, att under de närmaste åren ytterst få centralsjukkassor, ja,
örn ens någon, komma att försäkra sina medlemmar mot invaliditet före 67 års
ålder. De av de sakkunniga påpekade förmånerna med en sådan prestations
införande äro, enligt förbundets uppfattning, knappast så stora, att medlemmarna
å kassornas årsmöten kunna tänkas besluta införandet av bär merberörd
understödsform.
_ Vad som framför allt kommer att motverka ett sådant beslut är den inskränkning
i rätten till sjukpenning beträffande medlemmar över 67 år, som de sakkunniga
föreslå. Även örn försäkringen kommer att utsträckas till att omfatta
presenilitet, bör det hållas i minnet, att en sådan inskränkning av och en
sådan gräns för rätten till sjukpenning hitintills varit främmande för svensk
sjukkasselagstiftning. Dessutom föreslå de sakkunniga, att icke heller erkända
sjukkassor, som icke upptagit invalidpenningförsäkring, skulle få utgiva
sjukpenning åt medlemmar efter 67 års ålder. Detta står ju för övrigt i
strid mot den fullständiga frihet, kassorna föreslagits skola få angående införandet
av invalidpenningförsäkring.
För att emellertid borttagandet av rätten till sjukpenning efter 67 år icke
skall komma att uppfattas som en orättvisa hos de nuvarande äldre medlemmarna
i kassorna föreslås, att dessa alltjämt mot en särskild tilläggsavgift i
fortsättningen skulle kunna försäkra sig för erhållande av sjukpenning efter
67 år. Förbundet kan icke finna annat än att just befarade orättvisa kommer
att vederfaras dessa gamla medlemmar, därest de skola erlägga en extra avgift
för en förmån, som de ansett vara självklar i och med att de vunno medlemskap
i sin sjukkassa.
På grund av här föreslagen inskränkning av rätten till sjukpenning efter
ovan nämnd ålder får förbundet vördsamt dessutom anföra följande synpunkter.
Den svenska sjukkasserörelsen har alltifrån sin början vilat på frivillighetens
grund. Den har under arens lopp vuxit sig allt starkare och är den dag, som
äu, vårt lands ojämförligt största folkrörelse. Någon åldersgräns för rätten
till sjukpenning har sjukkasselagstiftningen hittills icke känt till, vilket förhållande
sannolikt varit till båtnad för rörelsens utveckling. En så radikal inskränkning
av rätten till sjukpenning, som föreslås av de sakkunniga, skulle
under nuvarande förhållanden endast skada den lovande och lugna utveckling,
den erkända rörelsen hittills kunnat glädja sig åt, samt i stället ge näring åt
den separatism, som helt naturligt i viss utsträckning alltid uppstår vid en
omläggning av så gigantiska mått som den nyligen genomförda.
Även örn den ifrågavarande inskränkningen omedelbart är avsedd att tillföra
personer över 67 års ålder förbättrad folkpension, och även örn de sakkunniga
ifrågasätta, att sjukkassor, vilka införa invalidpenning som understödsform,
skola beredas ett ökat statsbidrag — någon avsevärd höjning tyckes i
varje fall icke vara förutsatt —, vill förbundet under nuvarande förhållanden
på det bestämdaste varna för genomförandet av här ifrågasatt inskränkning
för sjukkassa att lämna sina äldre medlemmar sjukpenning. Tidpunkten härför
är ännu icke mogen, och frågan tarvar en grundlig utredning ur både sociala
och för kassornas vidkommande ekonomiska synpunkter.
De sakkunniga ha även berört olikheten mellan invaliditetsbegreppets be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
83
stämmande i den allmänna pensionsförsäkringen och enligt förordningen örn
erkända sjukkassor, som ju bl. a. består däri, att i den förra invaliditet före 67
års ålder och som är orsakad av ålderdom berättigar till pension, då däremot
enligt den senare rätt till sjukpenning och invalidpenning icke kan utgivas på
grund av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom.
Med anledning härav framhålla de sakkunniga, att anslutning till sjukkassor
med invalidpenning skulle motverkas, örn medlemmar av sådana sjukkassor
enligt lagbestämmelserna icke skulle kunna erhålla understöd vid ren presenilitet,
då däremot sådan rätt skulle finnas för dem, som stannade utanför sådana
kassor. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida man icke skulle kunna
låta sjukkassorna lämna understöd även vid presenilitet.
Dör varje sjukkasseman är det känt, att medlemmarna reagerat mot att ålderdomssvaghet
icke skulle berättiga till understöd i erkänd sjukkassa. Att
denna bestämmelse, såsom de sakkunniga vilja tro, i praktiken i stor utsträckning
sättes ur spelet, särskilt när det gäller personer under 67 år, torde icke
vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Det synes därför förbundet
vara nödvändigt med en ändring av förordningen örn erkända sjukkassor
därhän, att invaliditetsbegreppets bestämmande blir analogt i den allmänna
pensionsförsäkringen och i de erkända sjukkassorna. Att härvid lita på att
den uppfattningen skulle bli mer och mer allmän ute i kassorna, att invaliditetsfall,
som vore hänförbara till ålderdomssvaghet, skulle komma att anses
såsom sjukdomsfall och följaktligen berättiga till sjukpenning, anser förbundet
icke vara riktigt. Ett kringgående av och ett medvetet underlåtande av
förordningens bestämmelser i detta avseende kan ju få vittgående konsekvenser
för hela rörelsen. Förbundet anser för övrigt, att ett upprivande av gärdet
i fråga örn bedömningen av invaliditetsfall, som bero av ålderdomssvaghet, är
en ganska allvarlig sak, som tarvar ett moget övervägande. De antaganden
och förmodanden, som de sakkunniga i detta som i många andra fall framföra,
kunna enligt förbundets mening icke tillmätas ett sådant värde, att man därav
kan draga några mera bestämda slutsatser.
Förbundet vill med fasthållande av det tidigare avgivna yttrandet över pensionsförsäkringskommitténs
förslag på det bestämdaste avstyrka de av de särskilda
sakkunniga nu ifrågasatta modifikationerna av pensionsförsäkringskommitténs
förslag, enär dessa ur sjukförsäkringssynpunkt icke äro tillfredsställande
och utförbara.
3om jag redan tidigare anfört torde möjlighet icke nu förefinnas att åstadkomma
ett effektivt sammanförande av sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen
vare sig obligatoriskt enligt kommittémajoritetens förslag eller frivilligt
enligt de sakkunnigas förslag. Även örn man sålunda är nödsakad att
tills vidare bibehålla invaliditetsförsäkringen kombinerad med ålderdomspensioneringen
bör man emellertid därför icke definitivt släppa den enligt min
mening riktiga tanken på en samordnad sjuk- och invaliditetsförsäkring utan
vid en tidpunkt längre fram, då sjukkasserörelsen som man får hoppas nått en
för ändamålet tillräcklig anslutning, ånyo upptaga densamma till övervägande.
Departe
ments
chefen.
84
Kungl. Maj:ts proposition nrZti.
Det försäkringstekniska systemet för pensionsförsäkringen.
Pensionsförsäkringskommitténs motivering för sitt förslag.
Den allmänna och obligatoriska pensionsförsäkringen skulle, såsom av det
föregående framgår, enligt kommittémajoritetens förslag inskränkas till en
ren ålderdomspensionering och enligt det av en minoritet inom kommittén förordade
alternativet liksom hittills vara en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering.
Såväl det ena som det andra alternativet innebär, att det
för närvarande inom pensionsförsäkringen tillämpade s. k. premiereservsystemet
frångås och i stället införes ett nytt tekniskt system, enligt vilket de inflytande
pensionsavgifterna skulle i väsentligt mindre utsträckning än för närvarande
fonderas för bestridande av framtida kostnader för avgiftspensioner
och vidare de på avgifter grundade pensionerna göras mindre beroende av
storleken av de av var och en erlagda pensionsavgifterna. Till stöd för sina
förslag i nu förevarande avseenden anför kommittén i huvudsak följande.
Under hänsynstagande till erfarenheterna efter pensionsförsäkringens införande
hade kommittén tagit under omprövning, huruvida densamma alltjämt
borde vara anordnad såsom en försäkring. Försäkringsformen innebure möjlighet
att tillföra pensioneringen inkomster, vilka framstode såsom en naturlig
förutsättning för prestationerna. Under nuvarande ekonomiska förhållanden
torde avgifterna vara oundgängligen nödvändiga för att kunna bereda något
så när tillfredsställande pensioner. Från folkuppfostrande synpunkt torde det
också vara av värde, att pensionen framstode såsom betingad av pensionstagare^
egna åtgärder. Denna omständighet hade säkerligen bidragit till att
bland breda lager av vårt folk pensioneringen kommit att värdesättas högre
än rena understöd.
Det försäkringstekniska system, som läge till grund för den nuvarande pensionsförsäkringslagen,
premiereservsystemet, vore hämtat från den privata affärsmässiga
livränteförsäkringen. Inom en dylik försäkringsrörelse kunde
man icke räkna med att beståndet av försäkringar komme att regelbundet hållas
uppe vid oförändrad eller växande storlek genom inträde av nya försäkringstagare.
För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga
förpliktelser vore man därför hänvisad till att inrätta den ekonomiska
planen för verksamheten så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt
de för verksamheten grundläggande antagandena om räntefot och dödlighet
beräknades bära sig själv. Systemet vore anordnat på sådant sätt, att — inom
försäkringsavtalets ram — var och en i största möjliga utsträckning tillfördes
individuell valuta för de avgifter han inbetalt.
Det hade anmärkts, att detta system, som inom den privata livränteförsäkringen
vore det enda användbara, ingalunda behövde tillämpas vid en obligatorisk
försäkring, sådan som den allmänna pensionsförsäkringen. Vid denna
kunde man räkna med en befolkning, som varken med avseende på antal eller
åldersfördelning underginge hastiga och oregelbundna växlingar, och det vore
därför möjligt att för avsevärd tid framåt med rimlig grad av säkerhet förutberäkna
beloppen av såväl försäkringsavgifter som försäkringsprestationer.
När det gällde en obligatorisk folkpensionering, vore det sålunda icke från teknisk
synpunkt nödvändigt, att de särskilda årsklasserna av försäkringar bure
sig själva, utan man hade vid systemets anordnande väsentligt friare händer
än i fråga om en frivillig försäkring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
85
Enligt premiereservsystemet kunde fulla försäkringsförmåner endast lämnas
åt dem, som alltifrån sitt inträde i avgiftspliktig ålder tillhört försäkringen,
och hela den generation, som vid försäkringens införande redan befunne sig i
nämnda ålder, erhölle därför endast otillräckliga avgiftspensioner. På samma
sätt skulle, då kommittén föresloge höjning av pensionsavgifternas belopp,
denna höjning under förutsättning av premiereservsystemets bibehållande
komma att utöva sin fulla verkan endast för årsklasser, vilka efter höjningens
införande uppnådde avgiftspliktig ålder och vilka först efter en lång tids förlopp
komme att förvärva rätt till pension. Då det enligt kommitténs uppfattning
måste anses angeläget, att avgifterna användes på ett sådant sätt att de
på dem grundade pensionerna snarast möjligt komme att i genomsnitt utgå
med betydligt högre belopp än för närvarande vore fallet, syntes häri ligga en
viktig olägenhet hos premiereservsystemet.
För att en enligt premiereservsystemet anordnad allmän pensionsförsäkring
skulle ha den åsyftade effekten att i framtiden till väsentlig del bära upp
åldringarnas försörjning efter en viss önskad måttstock, erfordrades vidare, att
penningvärdet icke underginge några större förändringar utan att en pension
örn ett visst antal kronor vid den tidpunkt, då den utfölle, visade sig äga i det
närmaste samma reella värde som den tiden för avgifternas erläggande bedömdes
hava. Att döma av hittillsvarande erfarenhet kunde emellertid penningvärdet
icke väntas hålla sig konstant under en lång period. Under den
senaste tiden hade det tvärtom varit underkastat snabba och starka växlingar
samt influerats av utlandets ekonomiska förhållanden. I själva verket visste
man föga angående det framtida penningvärdet.
Det kunde frågas, huruvida icke samma anmärkning borde riktas mot att
den privata försäkringsverksamheten godtagit systemet. Härvid borde emellertid
uppmärksammas, att det inom denna verksamhet rörde sig örn affärsmässiga
och fullt frivilliga avtal mellan två parter, varvid den ena parten, försäkringsgivaren,
hade att fullgöra en prestation som i avtalet fixerats i penningar.
Den allmänna pensionsförsäkringen åter vore en av staten inrättad
anordning med obligatorisk anslutning, vilken hade att fullgöra en viktig
folklig försörjningsuppgift. Måttet för prestationerna borde inom en dylik
försäkring rimligtvis i viss mån stå i förhållande till den allmänna levnadsstandarden
vid den tid, då prestationerna utginge.
Det borde vidare framhållas, att effekten av premiereservsystemet i väsentlig
grad berodde av fondens ränteavkastning. Enligt erfarenheten vore räntefoten
underkastad förändringar, vilka icke kunde med någon säkerhet beräknas
på förhand. I den mån förändringarna inverkade på fondens avkastning,
uppstode förskjutningar i försäkringens ekonomi, större eller mindre allt efter
den större eller mindre betydelse fondbildningen erhållit i pensioneringens system.
Med hänsyn till osäkerheten rörande det framtida ränteläget måste det
väcka betänkligheter att i så hög grad, som enligt premiereservsystemet skulle
ske, göra den framtida försörjningen av landets åldringar beroende av fondens
ränteavkastning.
Ett pensioneringssystem med stark fondbildning innebure vidare en särskild
belastning för den generation, som levde vid systemets införande. Denna förpliktades
att genom sina avgifter bidraga till fondens hopsparande och hade
samtidigt att försörja sina åldringar, vilka icke alls eller endast i otillräcklig
grad erhölle understöd från försäkringen.
Med hänsyn till det anförda och med särskilt beaktande av den osäkerhet,
som gjorde sig gällande med avseende på den framtida utvecklingen av pem
ningvärdet och räntefoten, hade kommittén måst finna, att allvarliga betänkligheter
mötte mot ett bibehållande av nuvarande system för pensionsförsäk
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ringen. Å andra sidan skulle det nied säkerhet icke vara tillrådligt att helt
övergiva all fondbildning i samband med pensioneringen. Enligt vad kommitténs
beräkningar visade, kunde det väntas, att åldersfördelningen inom
befolkningen komme att förändras på sådant sätt att det relativa antalet åldringar
bleve kraftigt växande. Därest i framtiden icke någon fondavkastning
funnes att taga i anspråk såsom bidrag till kostnaderna, komme därför det allmänna
att med tiden få tillskjuta mycket större belopp än vid försäkringens
början. En avvägning mellan de skilda hänsynen hade lett kommittén till att
föreslå ett system, med i förhållande till premiereservsystemet väsentligt
mindre fondbildning så anordnat, att från början uppgjordes en bestämd plan
för fondens årliga tillväxt och att den del av fondens inkomster, som icke åtginge
till planmässig fondökning, användes för täckande av löpande pensioneringskostnader.
Genom begränsningen av fondbildningen komme den nuvarande generationen
att av pensionsförsäkringen redan under den närmaste tiden draga betydligt
större nytta än nu för åldringarnas försörjning. Detta innebure en lättnad för
de nu levande, vilken hade synts kommittén angelägen. Den nuvarande generationens
bärkraft vore i hög grad försvagad genom de kriser och förskjutningar
i näringslivet, som världskriget fört med sig. Det förefölle därför
knappast möjligt att pålägga några ytterligare bördor i form av höjda pensionsavgifter,
örn icke samtidigt inkomsterna i avsevärd grad finge tagas i
anspråk för nu levande åldringars försörjning. Denna väg syntes vara den
enda framkomliga, då man ville vinna det allmänt eftersträvade målet att förbättra
de nuvarande pensionärernas förmåner.
Med utgångspunkt från att pensioneringen borde anordnas enligt ett system
av nu angiven art och med hänsyn till angelägenheten av att avgiftspensionerna
snarast möjligt bringades upp till betydligt högre belopp än de nuvarande
föresloge kommittén den viktiga förändringen med avseende å grunderna
för avgiftspensionernas beräkning, att dessa pensioner ej längre såsom enligt
premiereservsystemet skulle i full utsträckning utgöra individuell valuta för
vars och ens erlagda pensionsavgifter. Enligt förslaget skulle nämligen redan
från början till envar, som bleve pensionsberättigad enligt det nya systemet,
utgå såsom årlig avgiftspension dels ett för alla, som erlagt dem påförda
avgifter, lika grundbelopp om 100 kronor (enligt minoritetsalternativet 70
kronor), dels därutöver ett belopp, utgörande tio procent av de av den pensionsberättigade
erlagda avgifterna.
Anordningen med ett grundbelopp innebure en utjämning av pensionernas
storlek vid skilda tidpunkter. Därigenom undvekes de stora krav på pensioner
från pensionsförsäkringen i en framtid, till vilka premiereservsystemet ledde,
och å andra sidan tillgodosåges önskemålet om förbättrade pensioner redan
under den närmaste tiden genom att pensionsförsäkringens inkomster omedelbart
komme att tagas i anspråk för beredande av högre avgiftspensioner än
premiereservsystemet under en tid framåt kunde ge. Vad reformen i detta
avseende betydde, åskådliggjordes genom upplysningen att ännu år 1932 medelvärdet
av nybeviljade avgiftspensioner var 29.11 kronor för man och 10.32
kronor för kvinna. I all synnerhet innebure förslaget en betydande öknig av
pensionerna för de gifta kvinnorna, vilka enligt hittills rådande ordning med
dess stränga fasthållande vid principen örn avgiftspensionernas bestämmande
i direkt förhållande till erlagda avgifter, på grund av sina genomsnittligt sett
låga inkomster och därpå grundade låga avgifter, i allmänhet erhölle mycket
små avgiftspensioner.
Grundbeloppet innebure en utjämning av pensionerna jämväl i det avseendet,
att det minskade skillnaden mellan deras pensioner, vilka erlagt höga avgifter,
och deras, vilkas avgifter varit jämförelsevis låga. Den övervägande delen
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
87
av avgifterna ginge nämligen enligt förslaget till finansiering av det för alla
lika grundbeloppet. För dem, som erlagt högre avgifter, innebure detta, att
de icke erhölle individuell valuta för sina avgifter i samma utsträckning som
enligt premiereservsystemet. Deras avgiftspensioner bleve till förmån för betalarna
av lägre avgifter beskurna i förhållande till vad premiereservsystemet
skulle giva. Grundläggande för kommitténs uppfattning av den allmänna pensionsförsäkringen
hade varit, att den vore en hela folkets gemensamma välfärdsinrättning,
och med en sådan uppfattning torde det framstå som naturligt,
att åt dem vilka icke kunnat erlägga mer än förhållandevis låga avgifter
utginge pension efter mera gynnsamma beräkningsgrunder än åt andra avgiftsbetalare.
Under de första decennierna efter lagändringen komme fonden att bestrida
samtliga avgiftspensioner och att dessutom lämna bidrag till utgifterna för
pensionstillägg. Längre fram komme emellertid enligt de antaganden, som
kommittén lagt till grund för sina beräkningar, detta bidrag att upphöra och
ett statsbidrag till avgiftspensionerna att bliva erforderligt för att hålla dessa
uppe vid föreslagen storlek.
Anordningen med grundbelopp vore emellertid icke tillräcklig för att begränsa
fondbildningen på sätt, som enligt kommitténs uppfattning vore lämpligt.
För att under den närmaste tiden förebygga en alltför stark fondbildning
erfordrades en ytterligare begränsning. Kommittén hade i detta avseende
tänkt sig, att den plan för fondens tillväxt, som enligt förslaget skulle fastställas
av Konung och riksdag, skulle vara så uppgjord, att fonden intet år
komme att ökas med mera än 20 miljoner kronor och att dess slutliga belopp
fixerades till 1,000 miljoner kronor. De överskott, som enligt dessa bestämmelser
under den närmaste tiden uppkomme, skulle enligt förslaget användas
till att bestrida kostnader för pensionstillägg. Den en gång fastställda planen
för fonden kunde givetvis modifieras, örn ändrade ekonomiska konjunkturer
eller befolkningsförhållanden så påkallade. Systemet möjliggjorde i detta
avseende en smidig anpassning efter förhållandena, vilket torde vara en
egenskap av högt värde.
I samband med den omläggning av det tekniska systemet för pensioneringen,
som kommittén föresloge, stöde en annan i kommittéförslaget innesluten
reform av principiell betydelse. Den nuvarande pensionsförsäkringen utmärkte
sig till sitt system för stor stelhet. Avgifter upptoges och fonderades för
att grunda rätt till pension, beräknad efter avgifterna men ofta utfallande
lång tid efter deras erläggande. Så som pensionsförsäkringen vore konstruerad
och med den avfattning som pensionsförsäkringslagen fått, hade kommittén
funnit sig icke böra föreslå sänkningar av avgiftspensioner, till vilka redan
erlagda avgifter enligt lagen skulle giva upphov. Det torde emellertid vara
angeläget, att lagstiftaren i framtiden ägde känna sig obunden av hänsyn till
sådana intjänade pensioner. De erfarenheter som gjorts under den tid pensionsförsäkringen
bestått, torde visa angelägenheten av att pensionsförsäkringen
vore någorlunda lätt föränderlig. Åtskilliga omständigheter kunde nämligen
förrycka själva grunderna för pensioneringen. Växlingar i penningvärdet
kunde helt förändra värdet av nominellt oförändrade försäkringsprestationer.
Konjunkturernas snabba och starka växlingar kunde påverka nationens
bärkraft, så att en kostnad för det allmänna som vid en tidpunkt ansåges måttlig
någon tid därefter kändes svårt tyngande. Även understödsbehoven växlade,
och pensionsförsäkringen kunde icke påräkna att städse intaga samma
plats i raden av behövliga understödsformer. Åldringarnas växande antal kunde
också göra pensionsförsäkringen drygare att bekosta än för närvarande
kunde förutses. Det förelåge av dessa orsaker behov av rörelsefrihet inom
pensionsförsäkringen. I den tankegång, vilken förmått kommittén att frångå
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
premiereservsystemet såsom grundval för pensioneringen och i stället antaga
ett system med föreskriven fondering kombinerat med en anordning med grundbelopp,
hade också ingått som ett ied, att pensioneringen borde kunna smidigare
anpassa sig efter omständigheterna än med premiereservsystemet vore
möjligt. Såsom ett uttryck för den större smidighet, som utmärkte kommitténs
lagförslag i jämförelse med den nuvarande pensionsförsäkringslagen, hade i
detsamma undvikits att giva pensioneringen namn av försäkring.
I detta sammanhang torde med hänsyn till sambandet mellan pensionsavgifter
och avgiftspensioner böra erinras örn att pensionsavgift enligt kommitténs
förslag skall erläggas med en procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, dock
lägst 6 och högst 50 kronor. Beträffande avgiftens maximibelopp, i vilken
fråga som förut nämnts tre ledamöter av kommittén ansett att högsta avgift
borde utgå med 100 kronor, anför kommittén:
Att ej högre avgift än 50 kronor skall utgå enligt förslaget, har sin grund
däri, att enligt kommitténs mening avgifterna, för att behålla sin karaktär av
avgifter för förvärvande av rätt till pension, böra stå i rimligt förhållande till
den^ förmån, som genom avgifterna förvärvas. Emedan enligt förslaget skall
utgå ett för alla lika grundbelopp, måste en avsevärd del av avgifterna användas
till bekostande av detta, något som åter medför att det växlande beloppet
måste utmätas efter en för avgiftsbetalaren ogynnsammare grund än den som
tillämpas i privat försäkringsverksamhet. För högre avgifter än 50 kronor
skulle med hänsyn därtill enligt förslaget avgiftspensionen utgöra klen valuta,
medan densamma — och den därmed förenade möjligheten att i fall av behov
erhålla pensionstillägg — torde vara tillräcklig att motivera avgifter som icke
överstiga 50 kronor. För pensionsförsäkringens ekonomi skulle ett högre
maximum ha ringa betydelse på grund av de större inkomsternas fåtalighet.
Yttranden över kommitténs förslag.
I de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena synes man i stor utsträckning
icke hava ägnat frågan örn den principiella innebörden av det nya
försäkringstekniska system, som kommittén föreslår, något närmare övervägande.
Efter dylikt övervägande tillstyrkes förslaget av försåkringsinspektionen,
riksf försäkring sanstalten, styrelsen för centralförbundet för socialt arbete,
svenska försäkringsföreningens sakkunnig nämnd och svenska bankförening ens
styrelse, i vilka yttranden dock samtidigt vissa erinringar framföras mot förslaget.
I ett stort antal yttranden tillstyrkes kommitténs förslag, utan att det klart
framgår, huruvida det föreslagna systemets försäkringstekniska innebörd blivit
uppmärksammad. I yttranden av här avsedd art uttalas dock ganska ofta
tillfredsställelse över att premiereservsystemet eller den starka fondbildningen
frångås. Vidare fäster man sig särskilt vid den omedelbart inträdande förbättring
av avgiftspensionerna, som förslaget medför. Tillstyrkande yttranden
av nu angiven innebörd hava avgivits av riksgäldsfullmäktige, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Örebro och Gävleborgs län, landstinget i Norrbottens län, svenska arbetsgivare
-
Kungl. Majlis proposition nr 217.
89
föreningen, vidare många kommunala myndigheter oell i rätt stor utsträckning
pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen.
En skarp kritik mot kommitténs förslag i förevarande avseende, enär de enligt
detsamma utgående avgiftspensionerna ej utgöra enligt premiereservsystemet
försäkringstekniskt beräknad valuta för de erlagda avgifterna, framföres
däremot i de yttranden, som avgivits av pensionsstyrelsen, en minoritetsgrupp
inom riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna i Södermanlands och
!''Älvsborgs län, landstinget i Skaraborgs län, svenska fattigvårds- och barnavårds
förbundet, Sveriges statstjänstemannanämnd, trafiktjänstemännens riksförbund
och svenska kontoristförening arnäs förbund. Betänkligheter av samma
art yppas även av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, landstinget
i Jönköpings län samt svenska stadsförbundets styrelse.
Såsom avstyrkande torde jämväl böra räknas yttranden från en del kommunala
myndigheter, särskilt inom Västergötland, vari framförts önskemål att
den nuvarande lagen måtte bibehållas i huvudsak oförändrad, ävensom uttalanden
från några pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, att den
nuvarande lagen ej bör sönderbrytas utan med varsam hand kompletteras och
förbättras.
Pensionsstyrelsen anför i fråga om det av kommittén föreslagna systemet
för avgiftspensionernas beräkning bl. a. följande.
Kommittén erinrar, att det icke är nödvändigt att beräkna avgiftspensionerna
inom en allmän obligatorisk pensionsförsäkring efter samma system som
inom enskild försäkring. Detta uttalande förefaller självklart och torde ej
heller ha jävats eller motsagts från något auktoritativt håll. Det torde emellertid
vara lika naturligt, att varje tänkande individ, som tvingas in i en allmän
försäkring med obligatorisk avgiftsplikt och med pensionsförmåner, som äro
baserade på de erlagda avgifterna, måste vara intresserad av att erhålla en
jämförelse mellan de avgifter, som han sålunda får erlägga, och de avgiftsbelopp,
för vilka han i enskild försäkring skulle erhålla samma pensionsförmåner,
som i den obligatoriska försäkringen komma honom personligen till del.
I den mån det vid denna jämförelse visar sig, att de obligatoriska avgifterna
överskjuta de i enskild försäkring erforderliga avgiftsbeloppen, betraktar han
rimligt nog och enligt pensionsstyrelsens uppfattning med fullt fog överbetalningen
såsom en honom pålagd skatt till försäkringsverksamhetens befrämjande.
I detta vill styrelsen självfallet icke inlägga någon kritik mot ett dylikt
försäkringssystem i och för sig, och det synes styrelsen överhuvud, taget
vara jämförelsevis likgiltigt, åtminstone ur annan synpunkt än naturlig önskan
örn behörig begreppsreda, vilken benämning man i detta sammanhang
använder, men däremot väsentligt, att den subvention till försäkringen, som
den enskilda medborgaren sålunda tvingas att lämna, utmätes efter grunder,
som te sig rimliga och praktiskt förnuftiga.
På grundval av nämnda ståndpunkt har styrelsen gjort vissa undersökningar
angående den relation mellan pensionsavgifter och avgiftspensioner, som med
kommitténs förslag äger rum för de enskilda individerna i det försäkrade klientelet.
Den knappa tid, som stått till pensionsstyrelsens förfogande för förslagets
granskande, har icke medgivit att utföra dessa undersökningar så i detalj
som eljest varit önskvärt. Av dessa undersökningar framgår bland annat, att,
vid konstant betalning av en och samma årsavgift under hela avgiftstiden,
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
växlingarna i avgiftspensionernas belopp enligt (den av kommittén föreslagna)
lagen örn ålderdomspensionering bliva de, som framgå av nedanstående
tabell.
Argiftspensionernas belopp enligt (den föreslagna) lagen om ålderdomspensionering
vid erläggande ar konstant pensionsavgift under liela avgiftsbetalningstiden.
1.
2.
3.
4-
5.
6.
7-
Inkomst för ogift person,
resp. gift man
kr.
Ogift person
Äkta makar
Inalles
erlagda
avgifter
kr.
Avgifts-
pension,
årligen
kr.
Avgifts- peusionen
i % av
erlagda
avgifter
Inalles
erlagda
avgifter
kr.
Båda ma- karnas år- liga av- giftspen- sioner till- sammans
kr.
Avgifts- pensioner- na i % av
inalles er- lagda av- gifter
understigande 700 ....
294
129.40
44.0
588
258.80
44.0
700 .........
343
134.30
39.1
637
263.70
41.4
800 .........
392
139.20
35.5
686
268.60
39.2
1,000 .........
490
149.00
30.4
784
278.40
35.6
2,000 .........
980
198.00
20.2
1.274
327.40
25.7
3,000 .........
1,470
247.00
16.8
1,764
376.40
21.3
4,000 .........
1,960
296.00
15.1
2,254
425.40
18.9
5,000 och däröver ....
2,450
345.00
14.1
2,744
474.40
17.3
Såsom i en bilagd promemoria närmare utvecklats bör emellertid, med vederbörlig
hänsyn tagen till soliditeten inom det försäkrade kollektivet, mot de av
kommittén föreslagna avgifterna svara en ekvivalerande avgiftspension, utgörande
vid ålderdomspensionering i genomsnitt 38 % av erlagda avgifter eller
något däröver.
Såsom av tabellen framgår får den försäkrade — även med utgångspunkt
fran en viss dylik ur försäkrings- och sparandesynpunkter mera naturlig solidaritet
inom kollektivet — otillräcklig valuta för påförda och erlagda avgifter
åtminstone i varje fall, då medelavgiften svarar mot en inkomststandard
överstigande 700 kronor årligen. Denna den erhållna valutans otillräcklighet
växer tämligen raskt med stigande medelavgift, så att de högsta avgifterna
endast giva hälften eller ännu lägre del av behörig sådan valuta.
Likartade förskjutningar komma tydligen att visa sig vid undersökningar efter
en lägre räntefot än 4 %.
Pensionsstyrelsen anser därjämte, att enligt kommitténs förslag statsbidraget
till avgiftspensioneringen i realiteten uteslutande kommer de äldre årsklasserna
av nuvarande generation till godo och att framdeles inträdande generationer
icke desto mindre med mer än en tredjedel av sina erlagda avgifter måste
bestrida kostnaderna för äldre årsklassers pensionsförbättring. Härefter anför
styrelsen vidare:
.De bördor, som sålunda påläggas de ifrågakommande försäkrade, kunna
ej rimligen te sig för dem såsom annat än skatt eller därmed besläktat slag
av onera.
Vad man då i första rummet bör kunna fordra, synes vara, att denna skatt
fördelas med ett jämförelsevis starkare tryck på de burgnare klasserna i samhället
än på de ekonomiskt svagare. Man bör kunna gå ett steg längre i denna
riktning och utsträcka sina önskemål därhän, att försäkringsskatten såvitt
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
91
möjligt differentieras så, att den för de ekonomiskt svagare inkomstklasserna
åtminstone ej blir mera påfrestande än vanlig progressiv kronoskatt. Ytterligare
kan ifrågasättas, huruvida ej en dylik försäkringsskatt bör drabba juridiska
likaväl som fysiska personer.
Det har redan genom styrelsens tabell och därvid anknutna jämförelser
konstaterats, att det endast är inkomsttagare på en jämförelsevis mycket låg
ekonomisk nivå — med en medelinkomst under hela sitt liv av 800 kronor eller
därunder — som erhålla full eller något mer än full valuta för erlagda avgifter.
Man skulle då kunna frestas till den uppfattning, att förslaget borde äga
vissa förutsättningar att bliva populärt åtminstone bland denna kategori av
försäkrade, vilka till väsentlig del utgöras av personer utan beskattningsbar
inkomst. Såsom kommitténs förslag utformats, torde emellertid detsamma ur
psykologiska synpunkter knappast motivera ens en sådan förväntan.
Pensionsstyrelsen redogör vidare för vissa beräkningar, avsedda att närmare
belysa storleken av den skatt, som enligt styrelsens förmenande ingår i
avgifterna enligt det av kommittén föreslagna systemet. Såsom verklig försäkringsavgift
betraktar styrelsen därvid den del av den påförda avgiften,
som efter en procentsats av 38 % ekvivalerar den pensionsförbindelse till den
försäkrade, som verksamheten enligt kommitténs förslag ikläder sig. Såsom
försäkringsskatt åter betecknar styrelsen det överskjutande beloppet. Styrelsen
kommer till det resultatet, att försäkringsskatten blir jämförelsevis rätt
betydande för relativt låga inkomster. Den utgår enligt styrelsens beräkning
med 2 %„ för en inkomst av 1,000 kronor och växer -därefter -— till en början
raskt, sedermera något långsammare —- upp till 6.3 %0 för 5,000 kronors inkomst.
För inkomster därutöver faller den sedan ganska snabbt. Styrelsen
uttalar, att man sålunda här hade att göra med den rätt egendomliga och näppeligen
föredömliga företeelsen av en till en början progressiv och därefter
regressiv skatt med maximum redan vid en jämförelsevis mycket låg inkomst.
Skattebördan bleve därvid uppenbarligen i huvudsak fördelad på lägre medelklass
och arbetare.
Pensionsstyrelsen sammanfattar sina uttalanden sålunda:
Kommittén har i främsta rummet utgått från det vällovliga önskemålet att
göra redan den nu gällande pensionsförsäkringen avsevärt mera effektiv än
hittills. Det råder ingen tvekan örn, att det är oundgängligt att för sådant
ändamål frångå naturliga försäkringsprinciper, även om begreppet försäkring
— inom rimliga gränser ■— gives en mycket vidsträckt betydelse. Enligt
kommitténs ståndpunkt skulle detta önskemål kunna bäst förverkligas
genom införandet av en särskild försäkringsskatt, anknuten vid normal, försäkringsavgift
och anpassad så, att de ekonomiskt bärkraftigare befolkningslagren
rättvisligen finge hjälpa de ekonomiskt sämre lottade till bördornas bärande.
Det kan ej skäligen påstås, att kommittén lyckats att praktiskt realisera
dessa avsikter. Det vore, såsom ovan uppvisats, i varje händelse, uppenbarligen
för dessa ekonomiskt svagare befolkningslager vida förmånligare
— och jämväl rättvisare, enligt vad det vill förefalla pensionsstyrelsen — örn
ifrågavarande försäkringsskatt reglerades efter sedvanliga progressiva skatteprinciper.
Härtill kommer ytterligare, att trycket av den införda, närmast för den nuvarande
generationens försörjning avsedda försäkringsskatten enligt kommitténs
förslag blivit i rätt kännbar grad fördelat även på framtida generationer.
92
Kungl. Maj:is proposition nr 217.
Som ett medel att omedelbart höja försäkringens effektivitet anvisar pensionsstyrelsen
utvägen att, därest avgiftspension, i huvudsak beräknad enligt
nu tillämpade grunder, icke uppnår ett visst fixerat grundbelopp ökat med
10 % av erlagda avgifter, utfylla den härtill med användande av skattemedel
och utan att göra utfyllnaden beroende av behovsprövning.
Frågan örn fondbildningen inom pensionsförsäkringen har av pensionsstyrelsen
behandlats i viss mån fristående i förhållande till frågan örn sättet för
avgiftspensionernas beräkning. Med avseende å pensionsavgifternas fondering
anför styrelsen i huvudsak följande.
. I den allmänna pensionsförsäkringen har premiereservsystemet hittills varit
förenklat därigenom, att samtliga avgifter äga karaktär av engångsavgifter.
Något avsteg härifrån — eller i allt fall något ekonomiskt mera betydelsefullt
sådant —- har ej heller ifrågasatts. Man är sålunda icke i denna såsom
i annan likartad försäkring nödgad att vare sig i fråga örn pensionsförbindelser
eller premiereservberäkningar taga hänsyn även till avgifter, som framdeles
inflyta. _ I sin mån minskar detta naturligtvis betydelsen av den risk,
som kan föreligga, att framdeles inträdande rubbningar i de ekonomiska förhållandena
komma att menligt inverka på beräkningarnas tillförlitlighet.
Detta bör man, i förbigående sagh hålla i minnet vid den kritik mot systemet,
som i sådant hänseende framkommit. Till denna speciella del av den framförda
kritiken vill styrelsen i övrigt endast göra ett pär randanmärkningar. Vad
först angår möjligheten av ändrade konjunkturer i fråga örn räntefoten m. m.
lära val eventuella _ förskjutningar härutinnan i allmänhet komma att inträda
successivt och möjlighet därmed åtminstone i viss mån stå öppen att i tid vidtaga
erforderliga ändringar i beräkningsgrunderna. Den allmänna pensionsförsäkringen
torde i varje fall i detta hänseende icke äga i stort sett sämre utsikter
än den enskilda försäkringen, snarare tvärtom. Vad vidare angår möjligheten
av en framtida försämring av penningvärdet och därmed följande försämring
även av pensionernas realvärde, så lära väl ej de svårigheter, som
kunna möta för staten att avhjälpa detta genom att exempelvis under en viss
övergångstid öka de otillräckliga pensionerna, bliva större, därest premiereservsystemet
fortfarande användes än örn det delvis ställes på avskrivning
eller ersättes med annat system.
Man har påstått, att den lättnad, som en fondering förutsättes medföra för
kommande generationer, blir endast skenbar i den mån den beräknade fondavkastningen.
icke kommer att representera ett verkligt tillskott till nationalinkomsten.
Även örn detta påstående äger sin riktighet, bidrager dock, enligt
styrelsens åsikt, en fondering till en rättvisare fördelning av de framtida bördorna
på så sätt, att den som i unga år erlägger pensionsavgifter genom fondering
av desamma för ålderdomen tillförsäkras en motsvarande andel i nationens
tillgångar.
Redan kommittén framhåller, att en viss fondering av avgifterna är oundgänglig
för att göra de ekonomiska bördorna för framtida generationer överkomliga.
Fonderingssystemet medför emellertid enligt styrelsens mening även
den fördelen, att det giver en bokföringsmässigt mera redig överblick beträffande
omfattningen och fördelningen på nuvarande och framtida generationer
av försäkringens ekonomiska bördor. Därest man — såsom kommittén förordar
— använder en del av fondens eller premiereservens medel till andra ändamål
och sålunda på framtida generationer överflyttar en del av kostnaderna
för den försörjning, som med avgifterna närmast avsetts, bör detta så vitt
möjligt ske under sådana former, att innebörden av ifrågavarande åtgärd
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
93
kan klart uppfattas och överskådas av dessa generationer, Om ■— såsom fallet
torde bliva vid ett genomförande av kommitténs förslag — detta önskemål
icke bleve i tillräcklig grad tillgodosett, skulle risk uppstå för ett — låt vara
oavsiktligt — missbruk av fondens medel, i det att sådana medel lätt kunde
komma att för angivna ändamål anlitas i större utsträckning än som vore förenligt
med rimlig hänsyn till framtida generationer. Pensionsstyrelsen får
tillfälle att längre fram närmare återkomma till de reglerande åtgärder, som
i här berörda avseende kunna vara behövliga,
Kommittén har själv understrukit önskvärdheten av att såväl försäkringens
effektivitet omedelbart höjes som att detta sker under former, vilka medföra en
angelägen lättnad för den i ekonomiskt avseende särskilt betungade nu levande
generationen. Pensionsstyrelsen har redan uttalat sin fulla anslutning
till denna kommitténs uppfattning. Kommittén har härvid i första hand tänkt
sig, att avgiftsbetalarna inom varje nyinträdande årsklass skulle erlägga
större avgifter än som egentligen vore erforderligt för bekostande av avgiftspensionerna
för samma årsklass. Styrelsen har emellertid tidigare understrukit,
att dessa överbetalningar ovedersägligen äga karaktär av skatt och
att det därför är lämpligare att uttaga dem i sådan form. Man skulle enligt
styrelsens mening i första rummet därigenom vinna större möjlighet till smidig
anpassning av denna försäkringsskatt efter olika befolkningslagers ekonomiska
bärkraft. Det synes styrelsen vidare vara självklart, att dessa medel,
vilka i varje hänseende icke äro avsedda för täckande av några framtida behov
utan praktiskt sett skola omedelbart förbrukas för löpande utgifter, ej
heller böra i någon form ingå i pensionsförsäkringsfonden. Detta önskemål
skulle automatiskt uppnås genom styrelsens förslag om uttagande av skatt
för ändamålet i fråga. Någon anledning att, såsom kommittén synes ha tänkt
sig, låta ifrågavarande medel gå först in i och därefter ut ur fonden förefinnes
icke. Kommitténs här berörda förslag i fråga om sättet för kostnadernas
bestridande innehåller redan i och för sig ett naturligt och tillräckligt försvar
för en klyvning mellan de medel, som böra fonderas för framtida behov,
och dem som skola omedelbart förbrukas. En sådan klyvning medför ock uppenbarligen
en reduktion av fonden.
I det dubbla syftet att höja försäkringens nuvarande effektivitet och lätta
bördorna för den nu levande generationen har kommittén utöver ovan refererade
åtgärder jämväl föreslagit, att en del av kostnaderna för pensionstilläggen
skola under närmast följande skede av försäkringen bestridas av fondmedel.
Man skulle därigenom samtidigt vinna en enligt kommitténs mening
önskvärd ytterligare begränsning av fonden. Denna bleve på detta sätt otillräcklig
för det ändamål, för vilket den ursprungligen avsetts, nämligen bestridandet
av framdeles aktuella pensionsförbindelser. Härpå skulle man
emellertid råda bot på så sätt, att staten i mån så bleve erforderligt påtoge
sig nödiga kostnader för utbetalningen av pensionerna.
Pensionsstyrelsen har redan förutskickat det förbehållet att — därest det
skulle visa sig oundgängligt att tillgripa en sådan utväg — verkliga garantier
ställas för att avgiftsförsäkringens hittillsvarande huvuduppgift att
trygga framtida generationers försörjning icke äventyras. Det synes styrelsen
uppenbart, att kommitténs förslag eljest skulle i detta hänseende lämna det
kommande släktet åt en alltför oviss framtid.
Vid övervägande inom pensionsstyrelsen av dessa frågor har nian — jämväl
med beaktande av att en begränsning av fonden under vissa förhållanden kan
bliva önskvärd — haft under omprövning den för övrigt nära till hands liggande
utvägen att låta en större eller mindre del av fonden årligen tagas i
anspråk för lån i vanlig ordning till staten, exempelvis för bestridande av kostnader
för pensionsförsäkringen. Då emellertid denna utväg väl i realiteten
94
Kungl. Majlis proposition nr 217.
knappast skulle bereda åsyftad ekonomisk lättnad för närmaste generationer
och även torde möta vissa principiella och praktiska svårigheter, har styrelsen
ansett sig icke böra ifrågasätta en sådan lösning.
Styrelsen har därför, fasthållande vid principen att de ur fonden uttagna
medlen skola medföra en statens skuldförpliktelse, tagit i övervägande en del
andra metoder för möjligheten att på grundval av nämnda princip och under
ekonomiskt klarläggande former tillmötesgå de av kommittén uttalade önskemålen.
Bland dessa må särskilt nämnas ett system, i huvudsak lämpat efter
det förfarande, som praktiserats beträffande statsbidraget till folkskollärarnas
pensionsinrättning, numera statens pensionsanstalt. I enlighet härmed skulle
för en tid framåt ur fonden årligen tagas visst belopp — exempelvis 25 miljoner
kronor -—- för bestridande av pensionstillägg m. m. Den brist, som därigenom
uppstode i fonden, skulle täckas av staten men ej direkt utan genom
garanti av en evighetsränta, beräknad efter vederbörlig i beräkningsgrunderna
ifrågakommande räntefot. Örn denna är 4 %, skulle sålunda i ränta lämnas
första året 1 miljon kronor, motsvarande en brist å 25 miljoner kronor, nästa
år 2 miljoner kronor, motsvarande en brist å 50 miljoner kronor, o. s. v. I mån
av behov kunde naturligtvis tillgripandet av medel för andra ändamål modifieras
för olika år. Nettobeloppet av de årliga bidragen ur fonden torde i stort
sett härvid successivt bliva allt mindre för att slutligen utbytas mot likaledes
successivt ökade nettobidrag från statsverket till fonden. Vid framtida jämvikt,
då det ovan avsedda anlitandet av fonden helt upphört, komme den då
utgående statsräntan att motsvara de framtida bidrag av statsmedel till fonden
eller avgiftspensioneringen, som kommittén tänkt sig. De utgående statsräntorna
skulle naturligtvis medgiva full översikt över den i fonden rådande
bristen.
Vilken metod, som slutgiltigt skall komma till användning i förevarande avseende,
måste enligt styrelsen mening bliva beroende på resultatet av en ytterligare
utredning. Ur den nuvarande fondbildningens synpunkt synes icke
någon olägenhet möta av det uppskov med frågans avgörande, som i sådant
syfte torde erfordras.
Mot kommittéförslaget riktas ur synpunkten av dess försäkringstekniska
innebörd en ingående kritik, besläktad med den av pensionsstyrelsen framförda,
även av en minoritetsgrupp inom riks försäkring sanstalten, bestående av
halva antalet i ärendet deltagande ledamöter.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uppehåller sig ock utförligt
vid kommittéförslaget i nu förevarande del och anför:
Därest man överhuvud taget skall behålla ett system med individuella avgifter,
vilket förbundet vill tillstyrka, är det enligt förbundets mening angeläget,
att dessa avgifter även giva minst individuell valuta. Avgifterna böra
sålunda liksom i den nuvarande pensionsförsäkringen hava karaktären av rena
försäkringspremier.
De skäl, som varit vägledande för kommittén, när den velat åstadkomma
pensionsförmåner av från första början mera avsevärd storlek, finner förbundet
emellertid vara beaktansvärda. Visserligen kan man hänvisa till rätten
till pensionstillägg. Denna rätt är dock bunden till en behovsprövning, och det
synes önskvärt, att var och en redan nu utan dylik prövning erhåller en sammanlagd
pension å ett icke alltför obetydligt belopp. Det är nämligen angeläget,
att när folk under en följd av år obligatoriskt haft att inbetala avgifter,
den sammanlagda pension, som de utan behovsprövning erhålla, verkligen blir
av sådan storlek, att den i deras egna ögon representerar något värdefullt. Vidare
måste det erkännas, att det synes mindre tilltalande, att staten tvingar
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
95
sina medborgare in i en försäkring under flera decennier för att sedan giva
dem en pension på ett betydelselöst belopp. Även ur allmän försörjningssynpunkt
är det givetvis angeläget, att förmånerna snarast bringas upp till mera
nämnvärd storlek.
Uppenbart är emellertid, att den höjning av vissa pensioner, som sålunda
synes önskvärd, icke kan åvägabringas annat än genom att lämna ett tillskott
till den egentliga, försäkringstekniskt beräknade pensionen, ett tillskott, som
— även örn det utgår utan behovsprövning — får understödjande karaktär och
måste bestridas av medel, uttagna genom någon form av beskattning. I motsats
mot kommittén finner förbundet det synnerligen angeläget, att dessa medel
icke uttagas tillsammans med avgifterna (såsom en del av dessa). Frågan
om uttagandet av för nämnda tillskott erforderliga medel är en ren skattefråga
och bör behandlas såsom en sådan i samband med andra skattefrågor.
Ingående uppmärksamhet måste därvid ägnas åt problemet, av vilka inkomster
och personer de erforderliga skattemedlen skola uttagas. Detta problem är
emellertid icke föremål för diskussion i kommitténs betänkande. I själva verket
innebär kommitténs förslag, att den betydande del av avgifterna, som har
karaktär av ren skatt, relativt hårdast drabbar mindre inkomsttagare, ja, ända
ner till så låga inkomster som omkring 1,000 kronor har avgiften i någon utsträckning
skattekaraktär. De medel, som erfordras för att redan från början
kunna lämna pensioner å minst 100 kronor (grundbeloppet), uttagas företrädesvis
av den ekonomiskt bättre ställda delen av arbetarklassen samt den
s. k. medelklassen, under det att högre inkomsttagare relativt sett slippa mycket
lindrigt undan. Såsom ett belysande exempel må nämnas, att det måste
komma att inträffa, att personer, vilka efter nu tillämpade skatteprinciper
gå helt eller praktiskt taget helt fria från skatt genom avgifterna beläggas
med en till förmån för andra uttagen skatt av icke oväsentlig storlek. Förslaget
innebär därför ett bestämt avsteg från hittills följda beskattningsprinciper.
Någon motivering, varför just ifrågavarande befolkningslager skola belastas
med denna skatt har kommittén icke anfört. Förbundet kan för sin del
icke finna något skäl, varför de i detta sammanhang erforderliga skattemedlen
skulle uttagas efter fördelningsgrunder, så olika dem som eljest anses riktiga
och lämpliga. Bland annat frågar man sig, varför bolag och andra företag
skola helt fritagas från den här erforderliga beskattningen.
På grund av vad här anförts vill förbundet tillstyrka, att de för närvarande
gällande principiella grunderna för avgiftspensionernas beräkning bibehållas,
men att det tages under övervägande, huruvida icke personer med små avgiftspensioner
borde inom vissa gränser — utan behovsprövning — erhålla ett tillskott
av skattemedel eller överhuvud taget av medel, som uttagas efter grunder,
vilka finge fastställas i samband med prövning av andra beskattningsfrågor.
Var och en skulle sålunda liksom enligt kommitténs förslag tillförsäkras
vissa minimiförmåner.
Ur de i huvudsak tillstyrkande yttranden, i vilka kommittéförslagets försäkringstekniska
innebörd upptagits till närmare granskning, må återgivas följande.
Försäkringsinspektionen anför:
T det föreliggande betänkandet hava kommitténs samtliga ledamöter utom
en uttalat sig mot användningen av ett renodlat premiereservsystem såsom
grund för försäkringen. Försäkringsinspektionen vill för sin del framhålla,
att den anser den ståndpunkt, vartill kommittén i fråga örn detta spörsmål
kommit, såsom ett av de mest betydelsefulla resultaten av den verkställda utredningen.
Mot de synpunkter, som kommittén beträffande denna huvudfråga
uttalar, synas icke kunna göras några berättigade invändningar. Det är så
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
lunda ovedersägligt, att premiereservsystemet inklusive den fondbildning, som
enligt detta system kräves, är nödvändigt inom varje på frivillig anslutning
baserad pensionsförsäkring, ty en sådan försäkring måste vid varje tidpunkt
kunna redovisa tillgångar motsvarande de åtagna förpliktelserna. Häri finnes
intet rum för en diskussion av frågan örn systemet är lämpligt eller olämpligt.
Vid en pensionsförsäkring, byggd på obligatorisk anslutning, är premiereservsystemet
däremot icke nödvändigt. Örn systemet i fråga ändå skall
komma till användning blir därför en lämplighetsf''råga.
Då det gäller att avväga skälen för och emot premiereservsystemet, måste
enligt inspektionens mening huvudsynpunkten alltid bli spörsmålet, huruvida
realiserandet av försäkringens syfte — att snarast möjligt åstadkomma en effektiv
försörjning av landets invalider och åldringar, som smidigt kan anpassas
efter olika tidsperioders skiftande ekonomiska förhållanden — underlättas
eller försvåras genom användandet av systemet i fråga. Till belysning
av detta spörsmål må till en början erinras örn det välkända förhållandet,
att ett på en allmän ålderdomsförsäkring tillämpat premiereservsystem
innebär, att varje särskild individ, och därmed också varje generation, tankes
sörja för sin egen ålderdomspensionering genom erläggandet av vissa premier.
Dessa premier reserveras och bilda slutligen den fond, vilkens ränteavkastning
i förening med inflytande premier beräknas vara tillräcklig för
finansiering av de utgående pensionerna. Förevarande system lämnar sålunda
vid tidpunkten för dess införande hela problemet örn försörjningen av den samtidigt
levande generationen av åldringar olöst. Icke nog härmed. Försäkringen
får sin fulla effektivitet först vid en tidpunkt då den årsklass, vilken
vid systemets införande inträder i pensionsåldern, varit i tillfälle att erlägga
avgifter under hela den avgiftspliktiga tiden. Om avgiftsplikten sålunda inträder
vid 16 års ålder och pensionsåldern fixeras till 67 år, kommer försäkringen
icke att få full effektivitet förrän 51 år efter dess införande. Samtliga
personer, som vid försäkringens införande äro över 16 och under 67 år få
endast reducerad pension. För de äldsta bland dessa, kommer pensionen att
inskränkas till en ren obetydlighet, som saknar varje betydelse ur försörjningssynpunkt
och det är först de yngre åldersklasserna inom den avgiftspliktiga
åldern, som premiereservsystemet kan tänkas bereda en pension, vilken närmar
sig den pension, som beräknas utgå då systemet trätt i full funktion, önskar
man emellertid bereda full pension även åt den levande generationen av åldringar
och åt den övergångsgeneration, som vid försäkringens införande befinner
sig i avgiftspliktig ålder, måste den levande generationen av aktiva
ytterligare belastas. Har man därför i enlighet med premiereservsystemets
fordringar pålagt den nu levande generationen av aktiva skyldigheten att sörja
för sin egen pensionering, måste detta ovedersägligen minska möjligheterna
för en tillfredsställande pensionering av de samtidigt levande åldringarna, då
detta självfallet kommer att medföra en dubbelbelastning av den nuvarande
generationen.
Det föreliggande spörsmålet har emellertid även en annan sida. Premiereservsystemet
innebär ett mera definitivt ordnande av den framtida ålderdomsförsörjningen.
Då det gäller att bestämma storleken av de avgifter, som
skola erläggas, har man i första hand att utgå från ett avvägande av de pensioner,
som kunna anses erforderliga. Med denna utgångspunkt beräknas därefter
vilka avgifter, som behöva erläggas, varvid vissa antaganden måste
göras dels beträffande de framtida dödlighetsförhållandena, dels beträffande
den framtida räntenivån. En sänkning av dödligheten kräver högre avgifter
för samma pension. Enligt inspektionens mening torde det emellertid icke behöva
befaras, att oförutsedda förskjutningar i dödlighetens utveckling skola
medföra några allvarligare verkningar för försäkringens ekonomi.
Kungl. Maj:ts proposition nr g 17.
97
Annorlunda ställer sig frågan om räntenivåns utveckling. Skulle den framtida
räntenivån av en eller annan anledning komma att väsentligt sjunka under
den räntefot, som lagts till grund för pensionsavgifternas beräkning, innebär
detta, att den hopsamlade miljardfonden icke ger den ränteavkastning
man räknat med, vilket är liktydigt med att försäkringen icke kan åstadkomma
de pensioner man en gång åsyftat. Den enda åtgärd som kan vidtagas
mot en sådan utveckling, därest man alltjämt vill bibehålla det antagna
premiereservsystemet, är att höja pensionsavgifterna. Verkan härav kommer
emellertid beträffande pensionernas storlek att visa sig först vid en långt senare
tidpunkt, vilket kan göra värdet av åtgärden illusoriskt. Just på den
grund att räntefoten är en av de springande punkterna vid beräkningen av
vilka avgifter som behövas för att finansiera pensioner av viss storlek, så komma
samtliga beräkningar beträffande premiereservsystemet nied nödvändighet
att vidlådas av ett betydande osäkerhetsmoment, som tidigare synes hava
underskattats. Det är tillräckligt att erinra örn de starka förskjutningar i
räntenivån, som ägt rum under de sista 10 å 15 åren. Redan detta förhållande
ger en stark aktualitet åt spörsmålet, huruvida det kan anses föreligga tillräckliga
skäl att bygga den obligatoriska ålderdomsförsäkringen på ett system
med ett dylikt ovisshetsmoment i beräkningsgrunderna, då så icke är nödvändigt.
Det är emellertid en annan synpunkt beträffande premiereservsystemet an
den ovan omnämnda räntefrågan, som enligt inspektionens uppfattning är viktigare
och som även kommittén framhållit, nämligen de allvarliga, komplikationer
för hela försörjningsplanen, som skulle komma att uppstå vid en mera
avsevärd försämring av penningvärdet. Örn den svenska kronans köpkraft
skulle väsentligt förminskas, kommer självfallet den pension i kronor, som försäkringen
under sådana förhållanden kommer att ge, att väsentligt understiga
vad man en gång åsyftade, då man lade upp försörjningsplanen. De värden,
som samhällsmedlemmarna i form av avgifter tvungits tillföra^ försäkringsapparaten,
ha förflyktigats i större eller mindre grad. Men om så skulle bliva
fallet, då torde icke återstå annat — när den tiden kommer — än att övergå
från premiereservsystemet till ett understödssystem i en eller annan form.
Den belastning i form av avgifter, som pålagts den aktiva generationen
för dess egen ålderdomspensionering i syfte att lätta försörjningsbördan för
de kommande generationerna, och som för denna generation varit avsedd att
skapa en rätt till pensioner av motsvarande värde, har under den nämnda förutsättningen
icke fyllt sitt ändamål. Att kompensera en fortskridande försämring
av penningvärdet medelst förhöjning av avgifterna torde knappast
visa sig framkomligt, framför allt av den anledningen, att en avgiftshöjning
icke återverkar på pensionerna förrän vid en avsevärt senare tidpunkt.
I viss mån annorlunda skulle förhållandena i detta avseende gestalta sig,
därest möjlighet funnes för skapande och upprätthållande under alla omständigheter
av ett konstant penningvärde. För såvitt inspektionen kan bedöma,
ha i varje fall hittills vunna erfarenheter givit vid handen att en tillfredsställande
lösning av detta problem alltjämt befinner sig utom räckhåll.
Vad här anförts beträffande premiereservsystemet för det fall att räntenivån
eller penningens köpkraft skulle av en eller annan orsak undergå förskjutningar
visar, att systemet i fråga är behäftat med en betydande stelhet,
som enligt inspektionens uppfattning gör det olämpligt att vidare lägga,s.till
grund för planerandet och uppbyggandet av vårt lands ålderdomsförsörjning.
På en dylik försörjning torde man nämligen icke kunna undgå att ställa det
kravet, att den bör kunna anpassas efter växlingar i de ekonomiska förhållandena.
Örn samhället såsom helhet går mot mera tryckta tider i ckono
Bihang
lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 7
98
Kungl. Majlis proposition nr 217.
miskt avseende, lärer detta nied nödvändighet medföra, att åldringarna få dela
den övriga befolkningens villkor, liksom en höjning av den allmänna levnadsstandarden
även bör komma åldringarna till godo. Enligt premiereservsystemet
komma däremot försäkringens prestationer att fastlåsas för avsevärd tid
framåt, för perioder, vilkas ekonomiska förhållanden helt undandraga sig vårt
bedömande.
Från nationalekonomiskt håll har anförts, att fondbildningen, vilken ju enligt
premiereservsystemet är erforderlig, kan betraktas som den nationalekonomiska
vinsten av socialförsäkringen. Ett land som ökar sitt kapital, har
det sagts, blir icke fattigare därav utan jämnt så mycket rikare. Utan att närmare
ingå på detta uttalande vill inspektionen endast erinra därom, att de fördelar
för ett land, som kunna vinnas genom en stark kapitalbildning, torde bliva
desamma, oberoende av huruvida kapitalbildningen åstadkommits i anslutning
till en eller annan form av försäkring eller på andra vägar. Den omständigheten,
att kapitalbildningen är värdefull för ett land, synes sålunda
icke vara något skäl för att knyta denna kapitalbildning till en hela folket
omfattande ålderdomsförsäkring, i all synnerhet om fonderingen ingår som
integrerande del i ett försäkringstekniskt system, som i och för sig är ägnat
att hindra försäkringens anpassning efter olika perioders skiftande ekonomiska
förhållanden.
På grundval av bland annat de omständigheter, som i det föregående anförts,
anser sig försäkringsinspektionen i likhet med kommittén böra förorda ett frångående
av premiereservsystemet, då det gäller att i fortsättningen ordna vårt
folks ålderdomsförsörjning.
Försäkringsinspektionen vill i detta sammanhang icke underlåta att beröra
en synpunkt, som framhållits i den nu pågående diskussionen om kommitténs
förslag att frångå premiereservsystemet såsom grund för ålderdomspensioneringen.
Synpunkten i fråga skulle närmast kunna karaktäriseras såsom
rättvisesynpunkten. Enligt det försäkringstekniska system, som tillämpas av
de försäkringsbolag, som bedriva pensionsförsäkring i en eller annan form,
har en avvägning åstadkommits mellan avgifter och pensioner enligt principen
att det beräknade värdet av varje försäkrads avgifter skall vara lika med
det beräknade värdet av honom tillkommande pension. Den princip, som ligger
till grund för denna prissättning, måste otvivelaktigt betecknas såsom
rättvis. Det bör emellertid betonas, att förevarande samband mellan avgifter
och pensioner, vilket direkt framgår ur premiereservsystemet, vilar ytterst
på den förutsättningen, att varje individ resp. generation tänkes sörja för sin
egen pensionering. Skapas en försäkring, enligt vilken varje generation av
aktiva tänkes sörja för den samtidigt levande generationen av åldringar, erhålles
ett helt annat samband mellan avgifter och pensioner utan att rättvisesynpunkten
därför behöver vara mindre väl tillgodosedd i det senare fallet än
i det förra. Prissättningen har blivit en annan, men detta beror därpå, att försäkringens
prestationer ha vidgats.
Här kan emellertid det spörsmålet uppställas, huruvida det under nämnda
förhållanden ändå icke skulle vara möjligt att på ett eller annat sätt upprätthålla
den individuella motsvarighet mellan avgifter och pensioner, som
premiereservsystemet medför. Detta skulle innebära, att för varje avgift, som
inbetalas för beredande av ålderdomspension, den försäkrade, utan att behöva
åläggas ytterligare prestationer för detta ändamål, skulle erhålla rätt till
samma pensionsbelopp, som beräknas skulle utgå, därest premiereservsystemet
alltjämt hade använts. Såvitt inspektionen kan finna är detta icke möjligt.
Det samband, som enligt premiereservsystemet existerar mellan avgifter och
pensioner, förutsätter bland annat att en fond uppbygges, som tänkes lämna
viss ränteavkastning. Örn fondbildning icke åstadkommes i den utsträck
-
Kungl. May.ts proposition nr 217.
99
ning premiereservsystemet kräver, förfogar försäkringsinrättningen tydligen
icke över den ränteavkastning, som beräknas erforderlig för detta ändamål.
Att upprätthålla premiereservsystemets motsvarighet mellan avgifter och pensioner
inom en allmän ålderdomsförsäkring utan det underlag fonderingen erbjuder
torde därför icke kunna ske, med mindre staten ikläder sig förpliktelser
att tillhandahålla medel motsvarande ränteavkastningen på en tänkt
fond av samma storlek som skulle erfordras vid ett genomfört premiereservsystem.
En sådan konstruktion torde emellertid med nödvändighet medföra,
att staten skulle bliva nödsakad att i form av skatter eller på annat sätt av
befolkningen uttaga de medel, som krävas för förpliktelsens fullgörande. Den
försäkringsavgift, som var avsedd att grundlägga rätt till en viss pension,
visar sig under sådana förhållanden otillräcklig för ändamålet och måste kompletteras
med ytterligare avgifter, vilkas finansiering väl huvudsakligen torde
drabba den avgiftspliktiga befolkningen, även örn de uttagas enligt annan
princip än försäkringsavgifterna.
En förändring av systemets konstruktion i sådan riktning att de medel, som
inflyta, direkt tillföras staten, som i motsvarande utsträckning utfärdar obligationer
eller andra låneförbindelser, skulle tydligen icke ändra systemets
karaktär av premiereservsystem. Konstruktionen skulle i själva verket endast
innebära en inskränkning av fondens placeringsmöjligheter, som ur olika
synpunkter torde få betraktas såsom synnerligen olämplig.
Under pågående diskussion har mot det av kommittén föreslagna försäkringssystemet
från skilda håll även riktats en kritik, baserad på en jämförelse
mellan den avgift, som enligt kommitténs förslag betalas för en viss årlig
pension och den avgift, som med tillämpning av premiereservsystemets teknik
skulle behöva erläggas för en lika stor pension. Försäkringsinspektionen
vill i anslutning till vad ovan anförts uttryckligen framhålla, att varje på en
dylik jämförelse byggd kritik är missvisande. Den omständigheten, att en avgift
enligt kommittéförslaget är högre än örn premiereservsystemet tillämpats,
saknar enligt inspektionens uppfattning varje betydelse för bedömandet av
skäligheten av de av kommittén föreslagna avgifterna, vilka — såsom framgår
av det ovan anförda — hava till huvudsaklig uppgift att finansiera pensioneringen
av den levande generationen av åldringar och icke, såsom avgifterna
enligt premiereservsystemet, pensioneringen av den generation, som avgiftsbetalaren
tillhör.
Försäkringsinspektionen uppställer vidare spörsmålet, huruvida det icke
skulle vara mera rationellt att skattevägen — eventuellt med vissa därav påkallade
ändringar i den nuvarande skatteskalan — uttaga hela det belopp,
som utöver pensionsförsäkringsfondens bidrag kräves för avgiftspensionernas
finansiering.
Riksförsäkringsanstalten, inom vilken dock halva antalet ledamöter är av
annan mening och ytterligare två ledamöter ifrågasätta att alla pensionsförmåner
skola underkastas behovsprövning, tillstyrker i huvudsak kommittéförslagets
pensionssystem.
Svenska för säkring sjöv eningens sakkunnigenämnd biträder likaledes i huvudsak
förslaget i förevarande del men uttalar, att de invändningar, som riktats
mot vissa konsekvenser av det föreslagna systemet för avgiftspensioneringen,
särskilt i avseende å avgifternas avvägning, synts nämnden förtjäna beaktande
vid en blivande överarbetning av förslaget.
Jämväl svenska bankföreningens styrelse ansluter sig i huvudsak till kom
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
mittéförslaget i förevarande del. Styrelsen fäste härvid särskilt avseende vid
den utjämning av pensionernas storlek vid skilda tidpunkter, som förslaget innebure.
Däremot ställde sig styrelsen betänksam mot den föreslagna starka utjämningen
mellan deras pensioner, som erlagt höga avgifter, och deras, vilkas avgifter
varit jämförelsevis låga. Örn ock ett bibehållande av lika relation mellan
avgiftspensioner och erlagda pensionsavgifter för de större och de mindre inkomsttagarna
av olika skäl ej läte sig genomföra, syntes dock en viss jämkning
i sådan riktning kunna ske genom en sänkning av det föreslagna grundbeloppet
och en eventuell böjning av den procentsats, som bestämde den del
av pensionen, vilken utginge i relation till de erlagda avgifterna.
Med anledning av försäkringsinspektionens uttalande, att den omständigheten
att en avgift enligt förslaget vore högre än örn premiereservsystemet tilllämpats
saknade varje betydelse för bedömandet av skäligheten av de av kommittén
föreslagna avgifterna, vilka bade till uppgift att finansiera pensioneringen
av den levande generationen åldringar och icke den generation avgiftsbetalaren
tillhörde, anför svenska kontoristföreningarnas förbund, vilket
tagit del av försäkringsinspektionens yttrande:
Vi kunna icke biträda denna mening. För oss står det klart, att örn de under
år 1934 uppburna pensionsavgifterna icke hade annan uppgift än att under
år 1934 finansiera pensioneringen av de då levande åldringarna, skulle avgifterna
icke gärna kunna uttaxeras enligt andra normer än dem, som tillämpas
vid beskattningen. I själva verket ha emellertid de år 1934 indrivna pensionsavgifterna
också en annan uppgift, nämligen att ligga till grund vid den
framtida bedömningen av avgiftsbetalarens rätt till pension. Det är uteslutande
denna sistnämnda uppgift som överhuvud taget rättfärdigar ett frångående
av beskattningsnormer vid pensionssystemets finansiering. Men örn denna
dess uppgift är pensionsavgiftens skälighetsgrund, böra beskattningsnormerna
icke heller kunna frångås längre än som betingas av en efter objektiva
grunder fastställd motsvarighet mellan pensionsavgift och avgiftspension.
Den mot kommitténs förslag rörande avgiftspensionernas beräkning framförda
kritiken riktar sig, såsom av det föregående framgår, mot att personer,
som skulle hava att betala jämförelsevis höga pensionsavgifter, icke skulle på
samma sätt som enligt det nu tillämpade premiereservsystemet erhålla individuell
valuta för de erlagda avgifterna och gäller sålunda i ännu högre grad det
av tre reservanter inom kommittén framförda förslaget, att avgiftsskalan
skulle fortsätta upp till en inkomst av 10,000 kronor, varigenom högsta avgift
skulle komma att utgöra 100 kronor. Tanken på ett högre avgiftsmaximum
än det av kommittén föreslagna har framförts även i en del av de avgivna yttrandena.
Riks försäkring sanstalten anför sålunda i denna fråga följande.
. Kommittén föreslår, att pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade belopp, dock med lägst sex kronor och högst femtio kronor. Mot ett
taxerat belopp, som är större än femtusen kronor, kommer således att svara
en pensionsavgift, som utgör en lägre procent av det taxerade beloppet, ju
större detta är. Bördan av pensionsavgifterna kommer härigenom att falla
relativt tyngst på de lägre inkomsttagarna, som också i många fall bliva un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr $217.
101
derkastade en såväl absolut som relativt taget större förhöjning av nuvarande
pensionsavgift än de större inkomsttagarna.
Det har ifrågasatts, om icke det för avgiftspensionernas utgivande erforderliga
beloppet i sin helhet borde uttagas efter samma grunder, som gälla för inkomst-
och förmögenhetsskatten. Även örn en så långt gående åtgärd med den
utredning, som för närvarande föreligger, icke kan utan vidare förordas, synes
det i allt fall riksförsäkringsanstalten erforderligt, att den av kommittén föreslagna
avgiftsskalan omarbetas med aktgivande på de synpunkter, anstalten
här framhållit. I varje fall synes en höjning av maximibeloppet för den årliga
avgiften, exempelvis till 100 kronor, böra vidtagas.
Högre maximiavgift än 50 kronor förordas även i yttranden från länsstyrelserna
i Jönköpings, Hallands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Hallands län
anför härutinnan följande.
Att de ökade pensionsförmånerna nödvändiggöra höjda avgifter är påtagligt.
Denna avgiftsökning är välbetänkt även ur den synpunkten att den framhäver
den enskilda individens andel i pensioneringen och i viss mån förtager densamma
karaktären av understöd. Länsstyrelsen kan emellertid ej finna tillräckliga
skäl anförda för att högsta avgiften skall begränsas till 50 kronor.
Ifall maximigränsen höjes till 100 kronor skulle drygt 1 miljon kronor ökade
avgifter kunna påräknas från dem, som hava högre taxerat belopp än 5,000
kronor. Möjligen bör höjningen ske sålunda att avgiften motsvarar 1 % av
taxerade beloppet intill 5,000 kronor och Vs % därutöver, dock högst 100 kronor.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör i förevarande fråga följande uttalande.
Den föreslagna normen för avgifterna inger emellertid vissa betänkligheter.
Det torde icke kunna helt bestridas, att avgiften i ej ringa mån har karaktär
av beskattning, helst som kommittén vidgår, att avgifterna i den närmaste
framtiden tagas i anspråk för pensionsförhöjning åt dem, som icke på grund
av erlagda avgifter skulle vara därtill berättigade, men att i en framtid den
föreslagna pensionen icke torde bliva så stor, att den bereder den försäkrade
full valuta för de erlagda avgifterna. Även örn detta förhållande icke med
någon nödvändighet framkallar kravet på en fullständig omläggning av planen
för pensionernas bestridande — nämligen med utfyllnad av skattemedel till
den del pensionen ej motsvaras av erlagda avgifter — måste dock ifrågasättas
om icke kommitténs förslag ur denna synpunkt medför en alltför stor belastning
av vissa kategorier avgiftspliktiga, nämligen personer med inkomst mellan
2,000 och 5,000 kronor. Ur denna synpunkt förefaller nämligen principiellt
oriktigt att underlätta tungan just för den, som måste anses hava relativt
största möjligheten att bära densamma, och ett utsträckande av maximigränsen
synes därför utan olägenhet kunna ske, då kommitténs förslag ändock innebär
ett avsteg från den rena försäkringsprincipen. Mest sympatiskt vore måhända
dock om avgifterna icke sattes högre än vad som svarar mot den utgående
pensionen och att vad som därutöver kräves för beredande av pensionsförhöjning
utfylles av rena skattemedel.
Landsorganisationen i Sverige anser, att den av kommittén förfäktade grundsatsen
om en långt gående solidaritet skilda samhällsklasser emellan borde
bringas till konsekvent uttryck och att därför skäl saknades för uppställande
överhuvud av en maximigräns för pensionsavgiften. Samma åsikt framföres
av typograf förbundets erkända centralsjukkassa med hänsyn till att den föreslagna
pensionsavgiften vore en kombinerad försäkringsavgift och skatt.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I sitt ovan återgivna uttalande rörande fondbildningen inom pensionsförsäkringen
har pensionsstyrelsen behandlat bland annat kommitténs förslag, att
fondmedel till en början skulle anlitas för bestridande av kostnader för pensionstillägg.
Samma fråga har berörts även i några andra yttranden.
I anslutning till kommitténs uttalanden rörande fondbildningen finna sålunda
fullmäktige i riksgäldskontoret goda skäl föreligga för att en fondering
alltjämt sker, men att fonden bör begränsas såväl till de årliga avsättningarna
som till maximistorleken. Fullmäktige anföra vidare i denna fråga följande.
Ur riksgäldskontorets speciella upplåningssynpunkt finnes knappast någon
anledning att yrka på stora årliga avsättningar till en jättefond. Den 30 juni
uppgick, såsom redan omnämnts, den nuvarande pensionsförsäkringsfonden
till cirka 674 miljoner kronor, varav 109.7 miljoner voro placerade i svenska
statens obligationer och 31 miljoner utlånats mot statsskuldförbindelser o. dyl.
till riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret hade alltså av fondmedel under tiden
1914—30/e 1934 mottagit 140.7 miljoner. Men detta belopp utgör endast 8.2 %
av 1,713 miljoner utgörande den samtidiga fasta upplåningen för statens räkning,
med avdrag av vad som åtgått till konverteringar. I det av Eders Kungl.
Majit år 1916 fastställda reglementet angående fondens förvaltning har intagits
en bestämmelse, att Va av den del av fondens medel, som ej erfordras för
bestridande av fondens utgifter, skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av svenska staten, och riksgäldskontoret
har sålunda haft att vänta ett intresse från fondförvaltningens sida i
nyemissioner och statsskuldförbindelser. Men placeringen av fondmedel i statens
förbindelser är icke av den storleksordning, att riksgäldskontoret med hänsyn
därtill behöver taga ställning till fondens storlek.
Bland riksgäldsfullmäktige hava emellertid herrar förste deputeraden och
A. Anderson varit av avvikande mening och ansett, att tidpunkten ännu icke
kunde anses vara inne för en definitiv fixering av fondens framtida maximistorlek.
Någon nödvändighet härtill förelåge i varje fall icke. Däremot borde
övervägas en ändring i fråga örn den del av fonden, som skall redovisas i
statens obligationer eller andra statens skuldbevis. I sådant avseende skulle
ur riksgäldskontorets synpunkt vara önskvärt, örn den nuvarande bestämmelsen
att Va av fondens medel skall redovisas i statspapper ändrades till V»
eller V«. Huruvida någon begränsning av fondens årliga tillväxt nu bör bestämmas,
kan enligt nyssnämnda fullmäktiges åsikt av lämplighetsskäl diskuteras.
I varje fall torde den föreslagna begränsningen till 20 miljoner vara
för snävt tilltagen och i enlighet med de synpunkter, som anförts av en reservant
inom kommittén, höjas till exempelvis 30 miljoner.
Statskontoret uttalar med avseende å kommitténs förslag rörande fondbildningen
följande.
Otvivelaktigt torde vara, att — som kommittén också framhållit —• den nuvarande
generationen genom nu tillämpat fonderingssystem kommer att få
icke blott bära kostnaderna för beredande av försörjning åt många medborgare,
som för närvarande åtnjuta pension eller understöd, utan även göra. avsättningar
såsom bidrag till tryggandet av framtiden för nu levande avgiftspliktiga.
Statskontoret vill dock ifrågasätta, huruvida det kan anses påkallat att
av pensionsfondens medel nu taga i anspråk större årligt belopp än som. motsvarar
fondens avkastning. Avgifterna skulle i så fall jämväl i fortsättningen
oavkortade tillföras fonden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
103
Överståthållarämbetet anser, att kommitténs förslag i vacl det avser anlitandet
av fondmedel för bestridande av kostnader för pensionstillägg bör underkastas
en ingående omprövning, oell anför därutinnan följande.
Kommittén har av vägande skäl velat begränsa fondbildningen inom pensionsförsäkringen
och i sådant syfte föreslagit en övergång från det för närvarande
i fråga örn avgiftspensioneringen tillämpade premiereservsystemet till
ett helt nytt tekniskt system, vilket i och för sig medför en väsentligt mindre
fondbildning än det förstnämnda systemet. Mot förslaget i denna del, som
dessutom medför att avgiftspensionerna redan från början komma att utgå
med avsevärt högre belopp än nu, synes föga vara att erinra. Men kommittén
går än längre och föreslår, att den årliga fondökningen skall maximeras till
högst 20 miljoner kronor samt att det belopp, varmed summan av inflytande
pensionsavgifter och fondränta överstiger summan av utbetalda avgiftspensioner
och den fastställda ökningen av fonden, skall disponeras för bestridande
av kostnader för pensionstillägg, som eljest skulle hava åvilat staten. Detta
innebär i realiteten ett överskjutande på framtiden av utgifter, som hänföra
sig till nuet och sålunda, som strax skall närmare påvisas, en statlig upplåning
av mycket stora mått. Följden härav blir en kraftig automatisk stegring
av det allmännas kostnader för pensionsförsäkringen. Enligt kommitténs
beräkningar skulle denna kostnad med det av kommittémajoriteten förordade
alternativet komma att stiga från 76 miljoner kronor år 1940 till 192 miljoner
kronor år 1990.
På grund av den för ålderdomspensioneringen ogynnsamma förskjutning i
fråga örn åldersfördelningen inom befolkningen, som man, enligt vad kommittén
påvisat, har att räkna med, kan man visserligen icke helt undgå en
automatisk kostnadsökning, men det bör framhållas, att större delen av den
nyss nämnda ökningen hänför sig till avgiftspensioneringen. Med hänsyn till
de ur statsfinansiell synpunkt betänkliga erfarenheter, som vunnits med avseende
å de automatiska kostnadsökningarna, bör enligt överståthållarämbetets
mening den principen följas, att statsmakterna redan från början fullt ut taga
de ekonomiska konsekvenserna, när en lagstiftning beslutas. I här förevarande
avseende skulle ett tillämpande av denna princip innebära, att det allmännas
kostnad, under förutsättning av oförändrade förhållanden i fråga örn antalet
åldringar och dessas ekonomiska ställning, skulle bliva konstant år från år.
Enligt kommitténs finansieringsplan skall emellertid staten under de första
årtiondena av fondmedel erhålla ett avsevärt bidrag till täckande av sina pensioneringskostnader,
men i gengäld längre fram lämna bidrag till avgiftspensioneringen,
vilket bidrag år 1990 av kommittén beräknats uppgå till 59
miljoner kronor. Örn hänsyn tages till att i avgiftspensionens grundbelopp,
100 kronor, ingår ett statsbidrag av 15 kronor, ingår i det nämnda beloppet
å 59 miljoner kronor en förräntning av en faktisk ehuru ej bokförd statsskuld
å 1,100 miljoner kronor.
Kommittén har visserligen sökt beakta önskvärdheten av att det allmänna
ej bindes för betydande utgifter i en mera avlägsen framtid och sålunda tänkt
sig, att sådana ändringar i de nu föreslagna bestämmelserna, som kunna visa
sig påkallade med hänsyn till ändrade ekonomiska förhållanden, skola kunna
vidtagas. I det föreliggande lagförslaget hava därför infogats bestämmelser,
innebärande att någon bindande utfästelse med avseende å pensionsförmånerna
ej göres. Härtill må emellertid i fråga örn avgiftspensioneringen anmärkas,
att den, som ålagts att betala vissa pensionsavgifter även bör erhålla den
valuta för avgifterna, som varit förutsatt, då de erlades. Även om formellt
juridisk skyldighet icke föreligger att följa denna regel, bör av moraliska
skäl ett frånträdande av densamma icke ifrågakomma.
104
Kungl. Majlis proposition nr til.
En ingående omprövning av kommitténs förslag i det här behandlade avseendet
är enligt överståthållarämbetets mening erforderlig.
Överståthållarämbetet uttalar vidare, att vid denna omprövning borde övervägas
det alternativ att statsverket redan nu övertoge en väsentligt större andel
av kostnaden än vad kommittén föreslagit och att det överskjutande beloppet
användes till en tillfällig sänkning av pensionsåldern. En förutsättning
för en sådan anordning måste vara, att pension vid sänkt levnadsålder finge
åtnjutas endast av den, som icke hade effektiv arbetsanställning och ej heller
annan inkomst, vartill hänsyn skulle tagas vid bestämmandet av pensionstilllägg.
Skulle det visa sig, att svårigheter framdeles mötte för statsverket att
fullfölja pensioneringsprogrammet, torde den naturligaste lösningen ligga i en
återgång till högre pensionsålder, något som då komme att te sig helt naturligt
även ur den synpunkten att de arbetsföra åldersklasserna då beräknades
hava minskats, varför ökade möjligheter till arbetstillfällen då också torde
förefinnas för de äldre.
Betänkligheter av annan art mot den av kommittén föreslagna fondbegränsningen
framföras av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att en större
fond skulle minska den naturliga känslan av fruktan hos de försäkrade att icke
under ekonomiska depressionstider få ut de pensionsbelopp, vartill de författningsenligt
vore berättigade.
Liknande synpunkter på fonderingsfrågan anläggas av svenska stadsförbundets
styrelse, som anför:
Styrelsen vill icke bestrida, att kommitténs skäl för en begränsning av den
nuvarande fonderingen, icke minst penningvärdets föränderlighet, kan hava
fog för sig. Att det föreslagna »systemet med föreskriven fondering» kan
medföra vissa fördelar så tillvida, att större smidighet med avseende å försäkringen
kan vinnas, skall icke heller bestridas. Icke minst utvecklingen efter
1913 torde visa svårigheterna att gentemot kommande generationer göra långt
gående utfästelser. I någon mån måste styrelsen emellertid med avseende å
möjligheterna till en smidig anpassning dela de betänkligheter, åt vilka uttryck
gives i en av reservationerna. Kommitténs uttalande, att en minskning
av pensionsförmånerna icke bör vidtagas utan nödtvång, är ju tacknämligt.
Men det torde icke kunna förnekas, att med det föreslagna systemet skulle införas
en viss labilitet i hela pensionsförsäkringen, som för kommunerna måste
försvåra ett bedömande av försäkringens värde för dem i framtiden.
Det må vara sant, att de senare årens finansiella förhållanden motivera en
anordning, som medgiver disposition för akuta behov av redan fonderade medel.
Men så mycket större betänkligheter synas å andra sidan förknippade med
de i framtiden behövliga statsbidragen till avgiftspensionerna. Ingen känner
de finansiella förhållanden, som då kunna vara rådande. Den föreslagna begränsningen
av fonderingen, för vilken ur såväl nationalekonomiska som organisatoriska
synpunkter måhända fullgoda skäl kunna anföras, synes sålunda
kunna vara ägnad att ingiva vissa farhågor med hänsyn till själva stabiliteten
hos försäkringen.
Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.
De för biträde med den fortsatta behandlingen av frågan örn revision av
den allmänna pensionsförsäkringen tillkallade sakkunniga hava, såsom fram
-
Kungl. Majlis proposition nr 217.
105
går redan av deras ovan återgivna uttalanden med avseende å invaliditetsförsäkringens
anordnande, funnit sig böra i princip bibehålla de av kommittén
föreslagna reglerna i fråga örn beräkningen av storleken av den på avgifter
grundade pensionen. Enligt deras förslag skulle avgiftspensionen för den,
som icke varit invalidpenningförsäkrad i erkänd sjukkassa, örn han erlagt alla
påförda avgifter, vara 100 kronor. Eör den som ett större eller mindre antal
år varit medlem av erkänd sjukkassa, vilken meddelar understöd i form av invalidpenning,
skulle nyssnämnda belopp av 100 kronor från och med 67 års
ålder — antingen pensionen utgått från tidigare ålder eller börjar löpa först
från och med nämnda ålder — förhöjas för varje ar lian varit invalidpenningförsäkrad
i erkänd sjukkassa med 10 % av den för året till folkpensioneringen
erlagda pensionsavgiften.
Emellertid hava de sakkunniga ansett sig böra i så måtto fästa avseende vid
den mot kommittéförslaget framförda kritiken, att enligt detsamma försäkringsteknisk
valuta icke skulle komma att lämnas högre avgiftsbetalare för de
erlagda avgifterna, att de funnit sig böra föreslå en sänkning av pensionsavgiftens
maximibelopp från av kommittén föreslagna 50 kronor till 20 kronor.
I sådant avseende anföra de sakkunniga följande.
Inledningsvis må här erinras om att före tillkomsten av 1913 ars lag om
allmän pensionsförsäkring samhällets försörjning av invalider. och åldringar
var så ordnad, att varje generation hade att sörja för de samtidigt levande invaliderna
och åldringarna utan att ha en samlad fond till sin hjälp. Eran denna
ordning gjordes genom införandet av den allmänna pensionsförsäkringen
ett i princip betydelsefullt avsteg, i det att i stort sett hela folket alades att
samla en fond, som skulle användas till avgiftsbetalarnas egen framtida försörjning
vid invaliditet eller ålderdom. Alltjämt kvarstod naturligtvis nödvändigheten
att draga försorg örn de samtida invaliderna och åldringarna, för
vilkas försörjning någon fond ej samlats. Ännu, tva decennier efter pensionsförsäkringens
införande, har emellertid icke den pensionering, som enligt döt
tillämpade systemet bekostas med fondmedel, tagit sadan omfattning, att därigenom
någon nämnvärd lättnad vunnits i samhällets försörjningsbörda. Avgiftsbetalningen
och fonderingen pågå däremot och lia genom höjning av pensionsavgifterna
tagit ökad omfattning. . tji- -n
I detta läge har pensionsförsäkringskommittén, som underkastat de hittills
tillämpade grunderna för avgiftspensioneringen en ingående kritik, av skäl,
på vilka här ej behöver närmare ingås, funnit, att allvarliga betänkligheter
möta mot ett bibehållande av det till grund för 1913 års lag liggande försäkringstekniska
systemet. Kommittén föreslår i stället ett pensioneringssystem,
vilket avser att vara en praktiskt användbar mellanform mellan nämnda system
och den före tillkomsten av pensionsförsäkringslagen tillämpade ordningen
för försörjning av invalider och åldringar.
Såsom framgår av vad anförts ur yttrandena över kommittéförslaget, har
mot detta invänts, att enligt detsamma inträffar att avgiftsbetalare icke erhålla
så hög avgiftspension, som skulle svara mot deras avgifter enligt det i
den nuvarande pensionsförsäkringen tillämpade försäkringstekniska systemet,
det så kallade premiereservsystemet.
Med anledning av kritiken på denna punkt må erinras, att de jämförelser,
som gjorts av pensionsstyrelsen mellan å ena sidan de ^avgiftspensioner, till
vilka avgifter berättiga enligt premiereservsystemet, och å andra sidan de motsvarande
pensioner, till vilka samma avgifter skulle berättiga enligt det av
106
Kungl. Maj:is proposition nr 217.
kommittén föreslagna systemet, taga sikte på förhållandena efter det att systemen
varit i tillämpning sa länge, att vederbörande avgiftsbetalare erlagt
avgifter under hela sin avgiftspliktiga alder. Jämförelserna avse sålunda en
tidpunkt, da systemen varit i tillämpning omkring 50 år. Örn till grund för
jämförelserna; lägges en tidigare tidpunkt, blir resultatet ett annat. Under de
närmaste årtiondena kommer sålunda det av kommittén föreslagna systemet
att at det övervägande flertalet pensionstagare giva större pensioner än premiereservsystemet.
. Ett ersättande av den nuvarande pensionsförsäkringen med
en pensionering enligt kommitténs förslag skulle för så gott som alla, för vilka
pensions!abet inträffar inom den närmaste tiden efter förändringen, innebära
en förhöjning av avgiftspensionen och för de allra flesta en avsevärd sådan
förhöjning.
Att sedan detlav kommittén föreslagna systemet varit i kraft under en
längre tid det i åtskilliga fall skulle komma att inträffa, att avgiftsbetalare
erhålla avsevärt mindre avgiftspensioner än de för sina erlagda avgifter skulle
latt enligt premiereservsystemet, är väsentligen betingat av att maximiavgiften
enligt kommitténs förslag satts till ett så högt belopp som 50 kronor. Gell01*1
en tillräckligt stark sänkning av detta maximibelopp skulle det vara möj„gt
a. åstadkomma, att avgiftspensionen icke i något fall skulle bliva mindre
an enligt premiereservsystemet.
En så stark nedskärning av pensionsavgifterna synes de sakkunniga emelertid
icke pakallad. Alla befogade anspråk på individuell ekvivalens mellan
pensionsavgifter och pensioner torde bliva tillgodosedda, örn avgifterna i förhållande
till pensionerna avvägas på sådant sätt, att stötande missförhållanden
i praktiken undvikas. Det synes vara tillräckligt, om i de fall som praktiskt
sett förekomma pensionstagare!! icke för sina förmåner från pensioneringen
tiar betalat ett pris som kan te sig oskäligt i jämförelse med det pris, han
genom att taga annan för honom till buds stående försäkring skulle ha behövt
ertagga tor enahanda eller liknande förmåner. Vid en sådan jämförelse bör
skalig hänsyn tagas till den rätt att i fall av behov komma i åtnjutande av
pensionstillägg, som enligt förslaget tillförsäkras pensionstagarna.
Vid bedömande av det maximum för. avgiftsskalan, som från denna utgångs6
i=rClraSj ar att taga i beräkning, att även om maximigränsen sättes
tämligen lagt, det likväl icke annat än i undantagsfall kommer att inträffa
att en person under hela sin avgiftspliktiga ålder erlägger de högsta avgifter’
som med en sadan avgiftsskala skolat förekomma.
I betraktande av de här anförda omständigheterna finna de sakkunniga ett
maximum för avgiftsskalan av 20 kronor lämpligt. Genom att sätta denna
ovre grans tor avgiftsskalan vinnes, att även de pensioner, som långt fram i
tiden utgå till de hogsta avgiftsbetalarna, i betydligt mindre utsträckning än
enligt kommitténs förslag komma att understiga den pension, som för samma
avgifter kunnat erhallas i en privat livränteanstalt. De sakkunniga utgå därvid
Iran de i det föregående omtalade pensionsbeloppen och räkna således med
oc''1 en> ,som erlagt alla påförda pensionsavgifter, utan behovsprövning
erhåller en pension om 100 kronor örn året ökad med 10 % av avgifterna för de
a\ker V1 ^ pensionstagaren varit försäkrad till invalidpenning i erkänd
Vid jämförelsen utgå. de sakkunniga vidare från en räntefot av 3 %. Det
synes icke vara, tillrådligt att under nuvarande förhållanden lägga en högre
rantelot till grund för beräkningar rörande pensionsbelopp enligt premiereservsystemet.
I samband härmed må påpekas, att pensionsstyrelsens beräkmngar,
vilka bygga på en räntefot av 4 %, skulle i väsentlig mån ändras därest
ranteioten sattes till 3 °/°. Man finner sålunda, att den i pensionsstyrelsens
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
107
ovan citerade uttalande omnämnda genomsnittliga procentsatsen av 38 % på
inbetalade avgifter vid användande av 3 % räntefot nedgår till omkring 27 %,
varigenom antalet av de fall där avgiftsbetalare erhålla mindre än enligt premiereservsystemet
icke oväsentligt minskas.
I nedanstående tabell ha de sakkunniga under antagande, att en konstant
årsavgift erlägges från och nied 18 till och nied 65 års alder, sammanställt
uppgifter örn pensioner, till vilka avgifterna skulle berättiga dels enligt ett
på här angivet sätt ordnat pensioneringssystem dels ock enligt premiereservsystemet,
varvid för män och kvinnor gemensamma grunder tillämpats. Till
tabellen må anmärkas, att de båda kolumnerna för sjukkassemedlemmar avse
personer, vilka under hela den tid de erlägga pensionsavgifter äro försäkrade
till invalidpenning i erkänd sjukkassa, under det att kolumnerna för icke sjukkassemedlemmar
avse personer, som under hela sin avgiftspliktiga ålder äro
försäkrade mot förtidsinvaliditet i folkpensioneringen. Årsavgifterna komma
enligt de här utvecklade reglerna för den förstnämnda kategorien att användas
för en ren ålderdomspensionering, för den sistnämnda kategorien däremot
för en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering. Vid studium av
tabellen bör uppmärksammas, att uppgifterna i densamma avse förhallandena
för pensionstagare som tillhört försäkringen från och med 18 års ålder och att
jämförelsen mellan pensionsbeloppen ställer sig gynnsammare för de saktomnigas
förslag beträffande pensionstagare, vilka tillhört försäkringen kortare
tid.
Jämförelse mellan de på avgifter grundade pensioner, som för personer, vilka under
hela sin avgiftspliktiga ålder erlagt nedanstående årsavgifter, utgå å ena sidan enligt
de sakkunnigas förslag och å andra sidan enligt premiereservsystemet.
Årsavgift
kr.
Pension enligt de sak- kunnigas förslag
Pension enligt premie- reservsystemet
Sjukkasse-
medlem
Icke sjuk- kassemedlem
Sjukkasse-
medlem
Icke sjuk- kassemedlem
6 ...............
129
100
80
50
10 ............
148
100
133
84
15 .............
172
100
199
125
20..................
196
100
265
167
Då enligt de sakkunnigas förslag pensionerna skulle giva ungefärlig individuell
valuta för de erlagda avgifterna, har det synts skäligt ^att för äkta
makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll och vilka
därför enligt kommittéförslaget få avgifterna sig tillgodoräknade med hälften
åt vardera maken, låta maximigränsen avse sammanlagda beloppet av bådas
avgifter. De sakkunniga föreslå därför, att för sådana ^äkta makar begränsliing
av avgiften genom maximeringen inträder först då bådas avgifter tillhopa
uppgå till 40 kronor. Detta innebär, att maximiavgiften för gift man, vilken
är mantalsskriven såsom tillhörande samma hushall som sin hustru, för den
händelse hustrun saknar egen inkomst, är 34 kronor, motsvarande ett taxerat
belopp av 3,400 kronor. . . .
Genom den här tänkta avgiftsskalan komma pensioneringens inkomster genom
avgifter att minskas med omkring 5 miljoner kronor örn året i jämförelse
med de avgiftsinkomster, som pensionsförsäkringskommittén beräknat. Under
de första åren efter lagändringen kommer därför det inflytande avgiftsbeloppet,
under förutsättning av 15 % restantier, att uppgå till omkring 36 miljoner
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
kronor. Det belopp, med vilket pensioneringens avgiftsinkomster enligt de
sakkunnigas förslag minskas, mäste anskaffas pa annat sätt än genom avgifter.
De grunder, efter vilka staten pa andra områden täcker sina utgifter,
komma bär till tillämpning. Kritiken av att enligt pensionsförsäkringskommitténs
förslag icke alla avgiftsbetalare_ erhålla en individuell valuta för sina
avgifter enligt uppskattning efter premiereservsystemet bär sålunda föranlett
de sakkunniga att föreslå, att en del av de medel, som enligt kommittéförslaget
beräknades inflyta genom avgifter skola anskaffas på annat sätt.
. Medan de sakkunnigas förslag i denna del går ut på en minskning av pensioneringens
avgiftsinkomster genom nedsättning av pensionsavgifternas maximibelopp,
bar i vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs förslag mer
eller mindre bestämt ifragasatts en ökning av avgiftsinkomsterna genom höjning
av maximigränsen utöver den av kommittén föreslagna. Huruvida den
ena eller andra vägen i^ detta avseende skall väljas, är en lämplighets- och
skähghetsfraga. Det ma emellertid här framhållas, att örn man intager den
ståndpunkten att pa grund av erlagda avgifter skola utgå pensioner, vilka enligt
premiereservsystemet motsvara avgifterna, det icke med hänsyn till finansieringen
finnes någon anledning att uttaga höga avgifter. Pensioneringen
skulle ju nämligen, örn denna ståndpunkt intages, genom höjning av avgifterna
bliva belastad med ökade pensionsutgifter, som skulle uppväga inkomstökningen.
ar narnna> att nedskärningen av de högsta pensionsavgifterna
medför, att ekvivalens ernås jämväl beträffande varje generations avgiftsbetalning
i dess helhet sedd och pensionerna för samma generation. Kapitalvärdet
av pensionerna för varje årsklass i försäkringen inträdande personer kommer
^nämligen att något överstiga kapitalvärdet av pensionsavgifterna för samma
årsklass. Undantag härifrån utgöra de årsklasser, vilka då förslaget genomföres
befinna sig i avgiftspliktig ålder. För flertalet av dem betyder förslaget,
att de erhålla pensioner till avsevärt högre belopp än som svarar mot
kapitalvärdet av deras avgifter. Förbättringen av den nuvarande generationens
pensioner vinnes dels genom att medel, som i annat fall skulle lia fonderats,
användas till de omedelbara pensionskostnaderna och staten i stället i
framtiden tillskjuter den på grund därav felande inkomsten av fonderade medel
dels även genom ett statsbidrag i egentlig mening till denna generations avgiftspensioner.
På detta sätt bringas pensionerna redan för den nuvarande
generationen upp till en storlek, som är jämförlig med storleken av de för
senare generationer utgående pensionerna.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Över vad de sakkunniga anfört med avseende å det försäkringstekniska systemet
för folkpensioneringen hava i de med anledning av de sakkunnigas
promemoria i ämnet infordrade yttrandena uttalanden gjorts endast av pensionsstyrelsen
och försäkringsinspektionen.
Pensionsstyrelsen erinrar om den kritik, som av styrelsen riktats mot kommitténs
förslag i förevarande avseende, och anför därefter följande.
i ..''^e.sa^llnn^®a ^lava åtminstone i viss mån beaktat de av pensionsstyrelsen
härutinnan framförda synpunkterna. De framhålla sålunda särskilt, att de
med sitt förslag asyftat att »pensionerna skulle giva ungefärlig individuell
valuta för de erlagda avgifterna». Denna deras strävan har betydligt underlättats
därigenom, att de funnit sig böra utföra värderingen av pensionsförmånerna
och avgifterna efter en betydligt lägre räntesats än kommittén. De
Kungl. Maj:is proposition nr 217.
109
sakkunniga uttala i detta hänseende, att »det synes icke vara tillrådligt att
under nuvarande förhållanden lägga en högre räntefot än 3 % till grund för
beräkningarna». Då det i dessa beräkningar av naturliga skäl närmast rör
sig om en jämförelse med förhållandena inom den enskilda försäkringsverksamheten,
torde det vara på sin plats att erinra, att så gott som samtliga företag
inom denna verksamhet från och med innevarande år grunda sina beräkningar
på en räntefot av 3 1/4 %. De sakkunniga torde emellertid mena,
att man måste räkna med att dessa företag kunna inom en relativt kort tid
komma att tvingas till att sänka räntefoten till 3 %. Det föreligger ingen
anledning att bestrida en sådan möjlighet, särskilt enär försäkringsföretagen
för att hålla sig på den säkra sidan i beräkningarna måste välja räntefoten i
underkant och kunna försvara denna åtgärd med hänvisning till att, i den mån
de faktiskt inträffande konjunkturerna visa sig bliva förmånligare än i beräkningsgrunderna
förutsatts, såsom resultat härav uppstår ett överskott,
vilket kan i behörig ordning återbördas till de försäkrade. Något tvång till
lika långt driven försiktighet föreligger emellertid uppenbarligen icke i den
här förevarande verksamheten och ej heller någon möjlighet att till de försäkrade
återbörda de överskottsbelopp, vilka kunna uppstå såsom konsekvens
av alltför försiktigt valda beräkningsgrunder. De sakkunniga synas nämligen
liksom kommittén, förutsätta, att fondökningen skall ske efter en viss
plan med begränsad tillväxt såväl årligen som totalt och att överskjutande fondmedel
skola undan för undan förbrukas för andra syftemål. Därest räntekonjunkturerna
framdeles ändras, är det ock synnerligen tvivelaktigt, huruvida
eller i vilken mån detta kommer att föranleda en ändring i den efter de nu
föreslagna riktlinjerna omlagda pensionsförsäkringslagen. Ett anlitande av
över hövan stränga beräkningsgrunder vid verkställandet av den här ifrågavarande
jämförelsen måste sålunda tvivelsutan bliva missvisande och till nackdel
för de försäkrade.
Enligt en av de sakkunniga lämnad uppgift bör vid användande av 3 %
räntefot den procentsats å summan av erlagda försäkringstekniska avgifter,
efter vilken den ekvivalerande ålderspensionen skall beräknas, sänkas från
ovan anförda av pensionsstjumlsen enligt en räntefot av 4 % beräknade 38 % till
endast omkring 27 %.
De sakkunniga föreslå, att pensionsavgifterna skola .erläggas med ett årligt
belopp motsvarande 1 % av den försäkrades taxerade inkomst, dock med
lägst 6 och högst 20 kronor. Beträffande invaliditetsförsäkringen lämna de
sakkunniga den intressanta upplysningen, att med av dem anlitade beräkningsgrunder
»den höjning av ålderdomspensionen från fyllda 67 år, som motsvarar
invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad varierar med
åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 %». Med hänsyn härtill
föreslå de sakkunniga, att invalidpensionen skall utgå med ett fixt belopp av
100 kronor och ålderspensionen med detta belopp ökat med 10 % av avgifterna
för de år, under vilka pensionstagaren varit försäkrad till invalidpenning
i erkänd sjukkassa och sålunda ej invalidförsäkrad genom den allmänna pensionsförsäkringen.
Därest en avgiftsbetalare under hela betalningstiden varit
försäkrad till invalidpenning, utgår ålderspensionen sålunda liksom enligt
kommittéförslaget med 100 kronor ökat med 10 % å summan av erlagda avgifter,
vilken summa dock för avgiftsbel akare med mer än 2,000 kronors inkomst
uppenbarligen blir mindre — och för högre inkomsttagare avsevärt
mindre — än enligt kommittéförslaget.
Beträffande det av de sakkunniga uttalade syftemålet att omlägga kommittéförslaget
så, att pensionerna giva ungefärlig individuell valuta för erlagda
avgifter, kan pensionsstyrelsen ej för sin del finna, att de sakkunniga
i önskvärd mån lyckats i denna sin strävan. Den beräknade försäkringsskat
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Majlis proposition nr 217.
ten skulle ju även enligt deras för avgiftsbetalarna allt annat än förmånliga
beräkningsgrunder komma att för icke sjukkassemedlemmar redan vid en så
låg inkomstnivå som 2,000 kronor uppgå till ej mindre än 40 % av den totala
pensionsavgiften.
Det har i fråga om kommitténs förslag anmärkts, att detsamma innebär
ett försvagande av självförsörjningsmomentet i den nuvarande pensionsförsäkringen
så till vida, att den effektiva försäkringsavgiften sänkts för så gott
som samtliga avgiftsbetalare med inkomst å 1,200 kronor eller däröver. Den
försäkringstekniska avgiften utgår nämligen enligt nuvarande lagstiftning
med lägst 3 och högst 33 kronor samt enligt kommitténs förslag och beräkningsgrunder
med lägst 6 och högst ej fullt 20 kronor. Enligt de sakkunnigas
förslag skall den totala pensionsavgiften utgå med lägst G och högst 20
kronor. Enär det emellertid i den av de sakkunniga föreslagna pensionsavgiften,
såsom ovan berörts, även ingår en viss ej alldeles obetydlig skatteandel,
är det uppenbart, att detta förslag innebär ytterligare en väsentlig beskärning
av självförsörjningsmomentet i försäkringen. Av en närmare granskning i
detta hänseende framgår, att den högsta effektiva försäkringsavgiften, även
med en värdering i enlighet med de sakkunnigas strängare beräkningsgrunder,
uppgår till endast omkring 15 kronor vid ren ålderdomsförsäkring och 12 kronor
vid fullständig ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.
Resultatet av de sakkunnigas förslag har därför också blivit, att det försäkringsskydd,
som den av dem föreslagna avgiftspensioneringen lämnar, ter
sig anmärkningsvärt obetydligt även under beaktande av kravet att man bör
hålla sig inom ramen för en allmän folkpensionering. Detta krav kan ingalunda
anses sträcka sig därhän att invalidpensionen skall vara fastlåst vid
ett belopp av endast 100 kronor och att även vid enbart ålderdomsförsäkring
högsta utgående pensionsbelopp skall komma att understiga 200 kronor. Man
kan med ett så magert resultat för ögonen vara befogad att uppställa den
1 rågan, huruvida detsamma över huvud taget försvarar en så stor apparat som
en obligatorisk allmän pensionsförsäkring med påföring, uppbörd och redovisning
av särskilda pensionsavgifter utgör.
De sakkunniga synas vid sina kostnadsberäkningar hava förutsatt, att
kommitténs förslag till övergångsbestämmelser skall i princip bibehållas.
Detta innebär, att även för de äldre årsklasserna av nu levande generation
invalidpensionen i regel skall utgå med lägst 100 kronor och ålderspensionen
med lägst samma belopp ökat med 10 % av de avgifter, som den försäkrade
må hava erlagt för år, då han ej varit invalidförsäkrad genom folkpensioneringen.
Det är givet, att de tillskott av skattemedel, som med denna anordning
bliva erforderliga för bestridande av de till nämnda äldre årsklasser utgående
avgiftspensionerna, måste bliva vida talrikare och till sin storlek i regel
mera betydande än de motsvarande tillskott, som erfordras för yngre årsklasser
av nuvarande avgiftsbetalare samt för de hädanefter i försäkringen
inträdande avgiftsbetalarna. Härvid är att märka, att dessa äldre årsklasser
av nuvarande generation inrymma ett betydande antal hustrur och andra
med dem i avgiftshänseende jämställda personer i mer eller mindre burgen
ställning, för vilka avgiftspensionerna få karaktär av jämförelsevis obefogade
försörjningsbidrag, till icke ringa del bekostade av allmänna medel. I samma
mån som en dylik extra försörjningsverksamhet kommer till stånd försvåras
avsevärt möjligheten att stärka försäkringen på punkter, där det finnes
ett mera framträdande behov härav. Det sagda torde i varje händelse motivera
en undersökning angående möjligheten att genom en modifiering av
övergångsbestämmelserna reducera beloppet av de för avgiftspensioneringen
erforderliga allmänna medlen.
Av det anförda framgår, att pensionsstyrelsen i huvudsak vidhåller den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
lil
ståndpunkt, som styrelsen intagit i sitt yttrande över kommittébetänkandet i
fråga örn de reformer av avgiftspensioneringen, som enligt styrelsens uppfattning
äro önskvärda och möjliga att nu genomföra i huvudsakligt syfte att
omedelbart höja försäkringens effektivitet.
Enligt styrelsens mening bör sålunda den effektiva försäkringsavgiften utgå
med ett belopp växande med inkomsten från lägst 6 kronor upp till ett
högsta belopp, som i varje händelse bör avsevärt överstiga det av de sakkunniga
förutsatta beloppet av 12 ä 15 kronor. Pensionerna för dessa avgifter
böra utgå vid 67 års ålder eller vid dessförinnan inträffande invaliditet och
beräknas så, att pensionens kapitalvärde i varje enskilt fall motsvarar det
erlagda avgiftsbeloppet efter gjorda förutsättningar beträffande de faktorer,
som ingå i beräkningarna, såsom räntefot, dödlighet och invaliditet. Därest
emellertid den sålunda beräknade avgiftspensionen ej uppgår till ett visst fixerat
minimibelopp, utfylles den härtill med användande av skattemedel. Minimibeloppet
synes böra utgöra för den som är född
före år 1880 ............... 50 kronor
under tiden 1880—188!)..........60 »
» » 1890-1899 70
» » 1900—1909 80 »
j» » 1910—1919..........90 »
efter år 1919...............100 »
Därest de sakkunnigas förslag i fråga örn invaliditetsförsäkringens anordnande
skulle fullföljas, ökas ovannämnda minimibelopp i fråga örn ålderdomspension
med 10 % av de avgifter, som erlagts för år, under vilka den avgiftspliktige
ej varit invalidförsäkrad genom folkpensioneringens försorg.
Beträffande fondbildningen uttalar pensionsstyrelsen, att det uppenbarligen
även enligt de sakkunnigas förslag vore meningen, att fondmedel till en
början skulle i stor utsträckning anlitas för finansiering av pensioneringen.
Det vore klart, att ju mera som toges ur fonden desto mera betungande bleve
sedan det allmännas utgifter. Styrelsen hade i sitt yttrande över kommitténs
förslag kraftigt betonat vikten av att verkliga garantier ställdes för att avgiftsförsäkringens
huvuduppgift att trygga framtida generationers försörjning
icke äventyrades. Betydelsen av denna erinran kvarstode med principiellt
orubbad giltighet även beträffande det av de sakkunniga framlagda förslaget.
Det syntes överhuvud vara mera än ovisst, om samhället en gång,
sedan fondmedel till avsevärd del förbrukats, kunde bära de utgifter å oerhörda
belopp, som försörjningen såväl enligt kommitténs som de sakkunnigas
förslag i en framtid komme att medföra. Pensionsstyrelsen, åt vilken den
svenska pensionsförsäkringens centrala arbetsuppgifter blivit anförtrodda,
hade ansett sig icke kunna underlåta att erinra örn de betydande risker, för
vilka denna med stora uppoffringar för vårt folk grundade försäkring utsattes,
om tillräcklig hänsyn icke toges till tryggandet av densammas främsta
uppgift, kommande generationers försörjning.
Försäkring sinspektionen anför i anledning av de sakkunnigas berörda förslag
följande.
De kostnadsberäkningar, som av de sakkunniga utförts hava grundats på
en räntefot av 3 °/°. Försäkringsinspektionen, som särskilt under den senaste
tiden haft anledning att med uppmärksamhet följa ränteutvecklingen, vill i
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Departe
ments
chefen.
anslutning härtill erinra om den anpassning till den nya räntenivån, som
verkställts för det enskilda försäkringsväsendets och särskilt livförsäkringsväsendets
vidkommande. Vid förarbetena till lösningen av denna fråga har
från inspektionens sida framhållits, att den nuvarande ränteutvecklingen gåve
starka belägg för att en övergång till en räntefot av 3 % i beräkningsgrunderna
inom kort kunde visa sig erforderlig. Under sådana förhållanden syntes
ur inspektionens synpunkt den naturligaste lösningen vara att omedelbart
företaga en övergång till nämnda räntefot.
Under de förhandlingar beträffande detta spörsmål, som ägt rum mellan
försäkringsinspektionen och representanter för livförsäkringsbolagen, framhölls
emellertid från dessas sida bland annat angelägenheten av att vissa pågående
utredningar rörande de olika riskmåtten kunde bringas till avslutning,
innan man genomförde en mera definitiv anordning genom en övergång
till 3 %. Med hänsyn till de framförda synpunkterna ansåg sig försäkringsinspektionen
kunna biträda ett förslag att grunda premie- och premiereservberäkningen
på en räntefot av 31/2 °/° under förutsättning, att en dylik anordning
endast finge provisorisk karaktär. I fråga om ränteförsäkringen, som
närmast ansluter sig till de förhållanden, som äro rådande inom den allmänna
pensionsförsäkringen, ansågs dock försiktigheten kräva, att man redan nu
överginge till 31/4 %, varvid även denna anordning måste få karaktären ay
provisorium.
I enlighet med sin ovan angivna principiella ståndpunkt anser försäkringsinspektionen
för sin del nödig försiktighet bjuda att i föreliggande fall, då
det gäller beräkningar, som avse en avsevärd framtid och självfallet böra
vara av mera definitiv natur, icke bestämma räntefoten högre än 3 %. Med
hänsyn härtill får inspektionen för sin del förorda de sakkunnigas val av
räntefot.
I fråga örn avgiftsskalan Ilar den ändringen vidtagits, att avgiften maximerats
till 20 kronor i stället för till 50 kronor enligt pensions försäkringskommitténs
förslag. Ändringen synes hava vidtagits på grund av att avgiftsbetalare
med högre avgifter erhålla betydligt mindre avgiftspensioner än de
skulle erhållit enligt premiereservsystemet — ett förhållande, som i en del
utlåtanden över kommitténs förslag gjorts till föremål för en skarp, fast
enligt försäkringsinspektionens uppfattning, omotiverad kritik. Såsom inspektionen
i sitt tidigare utlåtande påvisat är varje på en dylik jämförelse
byggd kritik missvisande. Det är nämligen att märka, att de avgifter, som
skola erläggas enligt kommitténs förslag, hava i väsentlig utsträckning en
helt annan uppgift än de avgifter, som utgå enligt premiereservsystemet. De
förra hava till huvudsaklig uppgift att finansiera pensioneringen av den nu
levande generationen av åldringar, medan med de senare avses att finansiera
pensioneringen av den generation, som avgiftsbetalaren tillhör. Den här omförmälda
omändringen av kommitténs förslag innebär en eftergift för synpunkter,
som enligt inspektionens uppfattning icke kunna anses grundade.
I fråga om det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen har jag
redan angivit, att jag i huvudsak funnit mig böra biträda vad pensionsförsäkringskommittén
härutinnan föreslagit. I anslutning till den ovan lämnade
redogörelsen för kommitténs motivering för dess förslag och de i anledning
av detsamma avgivna yttrandena torde jag emellertid här böra tillfoga
följande.
Det spörsmål, till vilket det i främsta rummet gäller att taga ställning, är
frågan örn folkpensioneringens ändamål och syfte. Pensionsstyrelsen har i så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
113
dant avseende i olika sammanhang med styrka framhållit, att avgiftsförsäkringens
huvuduppgift vore att trygga kommande generationers försörjning.
Så som den allmänna pensionsförsäkringen för närvarande är anordnad efter
ett system, enligt vilket full effektivitet i fråga örn avgiftspensioneringen icke
einas, förrän de till pension på grund av erlagda avgifter berättigade personerna
tillhört försäkringen i 51 år, är givetvis denna pensionsstyrelsens uppfattning
fullt riktig. Pensionsförsäkringskommitténs förslag innebär emellertid
en genomgripande omgestaltning av folkpensioneringen såtillvida, att verksamheten
skulle komma att i första hand taga sikte på försörjningen av nu
levande invalider och åldringar. Betydelsen av den sålunda av kommittén
ifrågasatta principiella omläggningen av syftet med folkpensioneringen framträder
klart vid ett studium av de i remissyttrandena gjorda uttalandena i
frågan och måhända starkast vid en jämförelse mellan de yttranden som avgivits
av å ena sidan pensionsstyrelsen och å andra sidan försäkringsinspektionen.
För egen del anser jag det orimligt att söka lagstiftningsvägen reglera
ekonomiska förhållanden i en långt avlägsen och svårbedömlig framtid. De
utomordentliga vanskligheter som därvid möta i vad gäller den speciella
fråga som nu är före, nämligen folkpensioneringen, hava på ett ingående sätt
blivit belysta av pensionsförsäkringskommittén och det torde ej vara nödvändigt
att här närmare rekapitulera desamma. Det torde vara tillräckligt att
erinra om omöjligheten att göra ens någorlunda säkert grundade antaganden
rörande framtida ränteläge och penningvärde och överhuvud taget rörande de
ekonomiska förhållandena ett halvt århundrade härefter. På grund härav
måste enligt min mening en folkpensioneringslagstiftning, som i första hand
åsyftar att tillförsäkra kommande generationer ett visst efter nu rådande förhållanden
utmätt mått av försörjning, närmast betecknas såsom verklighetsfrämmande.
Med denna min inställning till den föreliggande frågan är det naturligt att
jag icke kan förorda att folkpensioneringen för framtiden uppbygges enligt
det hittills inom den allmänna pensionsförsäkringen tillämpade premiereservsystemet,
vilket ju helt inriktar sig på den framtida försörjningen av invalider
och åldringar och överlåter åt samhället att i annan ordning, nämligen skattevägen,
tillgodose motsvarande försörjningsbehov i nuet.
Om sålunda folkpensioneringen omlägges till att närmast åsyfta ett tillgodoseende
av det aktuella behovet av försörjning för invalider och åldringar,
skulle det måhända såsom jag redan tidigare antytt vara mera rationellt att helt
slopa den på avgifter grundade pensioneringen och i stället inskränka sig till
en uteslutande på behovsprincipen uppbyggd och av allmänna medel helt bekostad
pensioneringsverksamhet i stil med den danska ålderdomsförsörjningen.
Tanken på en sådan omläggning har även framkastats i en del av de i anledning
av kommittébetänkandet avgivna yttrandena. Mot ett slopande av avgifterna
tala emellertid, såsom jag förut framhållit, tungt vägande skäl av
rent finansiell art och därjämte den omständigheten, att man synes ha anledning
befara att folkpensioneringen därigenom skulle komma att förlora i värde
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
i allmänhetens ögon. Det är nämligen klart, att folkpensionen komme att få
ren understödskaraktär, örn den i sin helhet vore underkastad behovsprövning
och icke i någon man betingad av någon motprestation i form av avgiftsbetalning
från pensionstagarens sida. Vid nu berörda omständighet har även pensionsförsäkringskommittén
fäst stor vikt, då den funnit sig böra förorda ett
bibehållande av särskilda pensionsavgifter.
Örn man bestämmer sig för att inom folkpensioneringen bibehålla en anordning
med personliga pensionsavgifter och på dem grundad pensionsrätt, gäller
det att taga ställning till frågan örn reglerna för utmätandet av å ena
sidan avgifterna och å andra sidan de utgående pensionerna.
Vad till att börja med angår den sistnämnda frågan finner jag kommitténs
förslag med ett för alla som erlagt dem påförda avgifter lika stort grundbelopp,
vilket utökas med ett växlande belopp lika med tio procent av den erlagda
avgiftssumman, väl grundat. Härigenom tillgodoses önskemålet örn en
omedelbart verkande avsevärd förhöjning av de på grund av erlagda avgifter
utgående pensionerna samtidigt som man bibehåller ett individuellt samband
mellan avgiftsbetalningen och pensionen, vilket kan vara av värde såsom
ägnat att befrämja en god avgiftsbetalning. Mycket av den kritik, som från
olika håll framkommit mot att kommittéförslaget överger den hittills existerande,
på privatförsäkringstekniska betraktelser grundade ekvivalensen mellan
avgifter och pensioner, finner jag med mina ovan utvecklade synpunkter rörande
det egentliga syftet med folkpensioneringen föga bärande. Det förefaller
som örn man i de yttranden, i vilka påyrkats att den nämnda ekvivalensen
alltjämt måtte upprätthållas, åtminstone i viss mån förbisett kommittéförslagets
verkliga innebörd.
Vad pensionsavgifterna beträffar är det förnämligast frågan örn avgiftsmaximum,
som i här förevarande sammanhang tilldrager sig intresset. Pensionsförsäkringskommittén
har för sin del föreslagit en högsta avgift av 50
kronor, medan tre reservanter inom kommittén ansett att avgiftsskalan borde
fortsätta upp till en högsta avgift av 100 kronor. Sistnämnda mening har
även framförts i en del av de avgivna yttrandena och på ett par håll har man
velat gå så långt, att pensionsavgift skulle utgå med 1 % av inkomsten utan
någon som helst maximering. Med anledning av den i ett antal yttranden
framkomna .kritiken mot atti enligt kommitténs förslag personer i de högre
avgiftsklasserna i vissa fall skulle komma att erhålla betydligt lägre pensionsbelopp
än vad som enligt premiereservsystemet skulle svara mot deras
avgifter, ha de sedermera tillkallade sakkunniga såsom ovan nämnts föreslagit
en maximigräns för avgiften å 20 kronor för ogift person och å sammanlagt
40 kronor för äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.
Kommittén anför till motivering av sitt förslag örn en högsta avgift av 50
kronor i huvudsak finansiella skäl, men anser sig samtidigt ej kunna gå längre
i fråga örn avgiftsmaximum, emedan de föreslagna pensionerna då skulle
för betalarna av högre avgifter komma att utgöra klen valuta. Emellertid har
det i, bland annat, pensionsstyrelsens yttrande påvisats, att det sistnämnda
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
115
förhållandet — om frågan betraktas ur de synpunkter som ligga till grund för
premiereservsystemet — skulle göra sig starkt gällande för de högre avgiftsbetalarna
även med de av kommittén föreslagna reglerna beträffande pensionsavgifter
och på grund av dem utgående pensioner. Det är vid sådant förhållande
svårt att finna något bärande motiv för att bestämma den högsta avgiften
till 50 kronor att utgå vid en taxerad inkomst å 5,000 kronor eller mera.
De alternativ i förevarande avseende, mellan vilka man enligt min mening
har att välja, är antingen att utan någon som helst begränsning uttaga pensionsavgift
med 1 % av den taxerade inkomsten, i vilket fall upptagandet av
särskilda pensionsavgifter uteslutande får karaktären av en åtgärd i syfte att
tillföra folkpensioneringen en inkomst, eller ock att icke uttaga högre avgifter
än att var och en i valuta erhåller åtminstone ett pensionsbelopp ungefär
lika med det han för samma avgift skulle kunna förvärva i en privat försäkringsinrättning.
I det föregående har jag redan anfört vissa invändningar,
som kunna riktas mot det förstnämnda alternativet. Då härtill kommer, att
den avgiftsinkomst, varom verksamheten går miste genom en nedskärning av
maximiavgiften till sådan nivå att även de högsta avgiftsbetalarna erhålla
valuta för sina avgifter, icke är av sådan storlek att förslagets genomförande
därigenom väsentligt försvåras, har jag stannat för att ansluta mig till de sakkunnigas
förslag örn en högsta avgift av 20 kronor. Såsom framgår av tabell 9
å sid. 193 medför ett maximum för avgiften å 20 kronor i jämförelse med 100
kronor till att börja med en högre statskostnad å något mer än 5 miljoner kronor
men längre fram i tiden lägre kostnader för staten.
Örn man sålunda fastställer en högsta pensionsavgift av 20 kronor, för vilken
avgiftsbetalaren erhåller tillräcklig valuta, synes det riktigt att man i
fråga örn gifta personer på sätt de sakkunniga föreslagit låter avgiftsskalan
fortsätta utöver inkomststrecket 2,000 kronor så att högsta avgift blir 20
kronor för vardera maken.
Vad slutligen angår frågan om pensionsavgifternas fondering har jag redan
tidigare i korthet omnämnt de skäl, som föranlett mig att på denna punkt
biträda kommitténs förslag, och tillåter jag mig här hänvisa till vad jag
därvid anfört.
I överensstämmelse med de anförda synpunkterna föreslår jag, att högsta
pensionsavgift skall vara 20 kronor, vilken avgift skall utgå vid ett taxerat
inkomstbelopp å 2,000 kronor eller högre, dock att om avgiftspliktig är gift
och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make enprocentsregeln
skall tillämpas även å inkomstbelopp utöver 2,000 kronor, så att högsta
avgift för makarna tillsammans skall utgöra 40 kronor.
På grund av de erlagda avgifterna skall enligt förslaget utgå pension med
dels ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda avgifter
växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Denna pension
har i enlighet med ett av försäkringsinspektionen framfört förslag i sin helhet
erhållit benämningen grundpension och utgår utan behovsprövning. Den del
av det totala pensionsbeloppet, som skall vara beroende av dylik prövning,
har i analogi härmed benämnts tilläggspension, vilken benämning för övrigt
116
Kungl. Majlis proposition uran.
redan nu torde i det allmänna språkbruket vara vanligare än pensionsförsäkringslagens
uttryck pensionstillägg.
Beträffande fondbildningen inom folkpensioneringen upptager lagförslaget
lika med pensionsförsäkringskommitténs förslag endast en föreskrift, att Konung
och riksdag skola fastställa plan för fondens användning, innefattande
regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens
placering och fondens förvaltning i övrigt. Såsom framgår av tabell 7 å sid.
191 har jag tänkt mig, att fondökningen skulle utgöra 20 miljoner kronor örn
året under åren 1937—1944 och därefter lägre belopp intill dess fonden år
1953 uppgår till 1 miljard kronor. Därefter skulle ingen vidare fondökning
äga rum.
Andra frågor av större vikt.
Pensionsåldern.
Pensionsförsäkringskommitténs förslag bibehåller pensionsförsäkringslagens
pensionsålder, 67 år. I kommitténs huvudbetänkande (sid. 177 f. tab. 46) meddelas
uppgifter örn de ökade kostnader, som med de i kommittébetänkandet
föreslagna pensionsförmånerna en sänkning av pensionsåldern till 65 eller 60
år skulle medföra. Såsom naturligt är, visar sig kostnadsökningen bliva större
enligt majoritetsförslaget, vilket icke känner någon förtidspensionering, än enligt
minoritetsförslaget, som bibehåller rätt till pension vid förtidsinvaliditet.
Som förevarande lagförslag ansluter sig till minoritetsförslaget, erbjuda här
uppgifterna beträffande detta förslag mest intresse. Det framgår av uppgifterna,
att en sänkning av pensionsåldern med två år skulle, örn i övrigt minoritetsförslaget
genomföres, medföra en kostnadsökning för det allmänna, som
under de första åren efter lagändringen skulle uppgå till 15 å 20 milj. kronor
och sedermera stiga upp till 30 milj. kronor.
I särskilt yttrande ha två ledamöter av kommittén, herr Eriksson och fru
Nordgren, såsom en måhända framkomlig väg för förtidspensionering av
vissa grupper av löneanställda ifrågasatt, att de arbetsgivare, som äro försäkringspliktiga
enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle åläggas att till en
förtidspensioneringsfond inbetala visst årligt belopp för varje anställd arbetare.
Genom pensioner från denna fond, utfyllda med ett statligt pensionstillägg,
skulle pensionsåldern kunna avsevärt sänkas för löneanställda. Örn
förtidspensioneringen begränsades att omfatta endast industriarbetarna, torde
bidrag böra krävas endast från de arbetsgivare, som falla under arbetarskyddslagens
bestämmelser för industriell verksamhet. En annan lösning
av frågan vore, att staten lämnade ett tillskott till alla av arbetsgivare frivilligt
lämnade förtidspensioner av viss storlek. För åstadkommande av en förtidspensionering
kunde det även tänkas, att de vid ett företag anställda lämnade
ett årligt bidrag till en för dem avsedd förtidspensioneringsfond.
I flera yttranden, särskilt från kommunalt håll, ifrågasättes mer eller mindre
bestämt, att pensionsåldern borde sänkas, därvid 65, 63 och även 60 år
nämnts såsom lämplig pensionsålder. Såsom förut omnämnts, ifrågasät
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
117
ter Överståthållarämbetet, att medel som frigöras genom begränsning av folkpensioneringsfondens
tillväxt användas till en tillfällig sänkning av pensionsåldern.
Med tanke på arbetslöshetskrisen, syntes det enligt ämbetets mening
vara en åtgärd, som stöde i överensstämmelse med statsmakternas beslut örn
sänkning av pensionsåldern för statsanställda, om man för att bereda de yngre
arbetstillfällen öppnade ökad möjlighet till folkpensionering av de äldre. Det
torde enligt ämbetets mening komma att visa sig, att kostnaderna för denna
form av statens hjälpverksamhet komme att i stort sett kompenseras av lättnad
i fråga örn det allmännas nuvarande utgifter för arbetslöshetens bekämpande.
Landsorganisationen i Sverige understryker önskvärdheten av att de
nämnda reservanternas uppslag örn förtidspensionering av löneanställda göres
till föremål för snar utredning.
En sänkning av pensionsåldern skulle uppenbarligen från flera synpunkter
vara en mycket önskvärd reform. I den offentliga diskussionen har, innan
pensionsförsäkringskommitténs nyss åsyftade beräkningar framlagts, en sådan
åtgärd ofta utpekats såsom en av de angelägnaste förändringarna på
pensionsförsäkringens område. Det vill emellertid synas, som örn anhängarna
av en sänkning av pensionsåldern stundom tillmätt åtgärden en betydelse för
arbetslöshetens bekämpande, som densamma icke i full utsträckning äger. Det
bör nämligen ihågkommas, att tilldelande av pension åt en person vid en ålder
då han ännu äger arbetsförmåga, även örn denna är något nedsatt, icke i och
för sig är tillräckligt för att han skall upphöra att arbeta och sålunda bereda
plats åt annan arbetskraft. Ehuru jag väl behjärtar de starka skäl, som ändock
tala för en sänkning av pensionsåldern, ser jag mig i betraktande av de därmed
förbundna mycket stora kostnaderna icke i stånd att föreslå en generell
sådan åtgärd. Med anledning av den i ett yttrande över kommittéförslaget
framkastade tanken att för sänkning av pensionsåldern använda medel, som
frigöras genom begränsning av fondbildningen, är att märka, att dessa medel
enligt den här framlagda planen för folkpensionernas finansiering tagas i anspråk
för förbättring av pensionsförmånerna. Det är enligt min mening
av större vikt att använda de medel, som kunna disponeras för pensionsförsäkringens
ändamål, till höjning av de nu allför låga pensionsförmånerna
än till en generell sänkning av pensionsåldern. Huruvida —
såsom i det nämnda särskilda yttrandet till kommittéförslaget ifrågasättes
eller på annat sätt — pension kan beredas vid en tidigare ålder åt vissa grupper
av de till folkpensioneringen anslutna, förtjänar enligt min mening att
särskilt utredas. Frågan kan icke lösas i nu förevarande sammanhang.
Mäns och kvinnors pensioner.
Enligt den nuvarande pensionsförsäkringslagen beräknas avgiftspensionen
efter lägre procentsatser å kvinnors än å mäns avgifter. Kvinnorna och i synnerhet
de gifta kvinnorna erhålla vidare i genomsnitt lägre avgiftspensioner
än männen även av den orsaken, att deras inkomster och därför deras avgif
-
Departe
ments
chefen.
118
Kungl. Majlis proposition nr 217.
ter genomsnittligt sett äro lägre än männens. Från pensionsförsäkringskommitténs
huvudbetänkande (sid. 216, jfr kommitténs första betänkande, statens
offentl. utr. 1930: 15, sid. 83) må här hämtas följande uppgifter, vilka under
därvid gjorda förutsättningar genomsnittligt utvisa de från 67 års ålder utgående
avgiftspensionernas storlek med nu gällande bestämmelser, sedan pensioneringen
trätt i full kraft:
För ej gifta män......................kr. 114 per år
För gifta män: gifta från 20 års ålder...........> 155 > >
> » 25 3 > > 149 > i
3 3 30 3 > 3 143 3 »
För ej gifta kvinnor.....................> 74 > >
För gifta kvinnor: gifta från 20 års ålder...........3 40 > 3
> »25» » ...........> 45 33
> 3 30 3 3 > 50 > >
Medelbeloppet av år 1933 nybeviljade avgiftspensioner var som förut nämnts
för män 31:53 och för kvinnor 11: 35 kronor.
Jämväl pensionstilläggen äro enligt pensionsförsäkringslagen olika för män
och kvinnor, i det att högsta pensionstillägg för man är 225 kronor och för
kvinna 210 kronor, vilket medför att den inkomstgräns vars uppnående utesluter
från rätt till pensionstillägg för man är 425 kronor men för kvinna 400
kronor.
Pensionsförsäkringskommittén, som redogör för en stor mängd framställda
förslag örn förbättring av kvinnornas ställning i pensionshänseende (se huvudbetänkandet
sid. 215 ff.), föreslår, under anförande att den tidigare beräknade
olikheten mellan män och kvinnor i fråga örn medellivslängd och invaliditetsrisk
minskats, att kvinnorna i nu ifrågavarande avseenden helt likställas med
männen. Enligt kommitténs förslag komma således kvinnorna liksom männen
i åtnjutande av grundbelopp örn 100 kronor — eller enligt minoritetsförslaget
70 kronor — samt vidare ett växlande belopp, som oberoende av kön
utgår med en tiondel av erlagda avgifter. Likställigheten mellan män och
kvinnor sträcker sig i kommittéförslaget även till pensionstilläggen, vilka där
bestämts oberoende av kön. Kommittén föreslår vidare, att avgifterna för avgiftspliktiga
äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma
hushåll, delas lika mellan makarna såväl i vad angår påfört som beträffande
erlagt belopp. Därigenom draga gifta kvinnor, vilka i allmänhet icke hava
egen inkomst, fördel av sina mäns avgifter, om dessa, såsom i regel är fallet,
på grund av männens inkomster äro högre än kvinnornas.
I ett stort antal yttranden har uttalats tillfredsställelse med den förbättrade
ställning i pensionshänseende, som kommittéförslaget innebär för kvinnorna.
Ett undantag utgör svenska bankföreningens styrelse, som förklarar sig hysa
betänkligheter mot utjämnandet av den nuvarande differentieringen mellan
män och kvinnor i avseende å pensionsbeloppen. Att blunda för de enligt styrelsens
uppfattning faktiskt existerande olikheterna i mannens och kvinnans
behov av försörjningsmedel syntes styrelsen vara att alltför mycket skatta
åt rent doktrinära synpunkter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
119
Den skillnad, som pensionsförsäkringslagen gör med avseende å mäns ock
kvinnors pensionsförmåner, har framkallat berättigat missnöje. Av skäl som
jag framhållit i den allmänna översikten — bland annat, att de statistiska
grundvalarna för försäkringsverksamheten numera icke utvisa så stor olikhet
mellan män och kvinnor i de avseenden som försäkringstekniskt äro av vikt
torde det icke finnas anledning att i den på avgifter grundade pensioneringen
upprätthålla den hittillsvarande olikheten i pensionsförmåner. Icke heller tillläggspensionerna
torde böra göras olika för män och kvinnor, da det i betraktande
av de låga belopp, till vilka dessa pensioner uppgå, är svart att hävda,
att en viss grupp av pensionstagarna lämpligen bör hänvisas till att reda sig
med ännu lägre tilläggspensioner.
Kommitténs förslag att för äkta makar i vissa fall dela avgifterna lika
dem emellan synes mig ock förtjäna att förverkligas. Därigenom bliva de
gifta kvinnorna icke sämre ställda i pensionshänseende därför att deras arbete
förlagts inom hemmet, och de på familjeförsörjarens inkomster beräknade pensionsavgifterna
komma icke blott honom utan även hans hustru till godo.
Uppdelningen av äkta makars avgifter dem emellan sker vid avgifternas
kontoföring hos pensionsstyrelsen. Som nämnts skall uppdelningen avse såväl
påförda som erlagda belopp. Vid kontoföringen skall styrelsen alltså såsom
vardera maken påfört belopp anteckna hälften av vad makarna tillhopa
påförts, och såsom av vardera maken erlagt belopp likaledes hälften av det
belopp, som de av dem erlagda avgifterna tillhopa utgöra. Pa de avgifter,
som på detta sätt anses erlagda för vardera av dem, äga de åtnjuta växlande
belopp med en tiondel av avgifterna. Uppdelningen av äkta makars avgifter
medför å andra sidan beträffande grundpensionens fasta belopp reduktion av
detta för båda makarna, så snart någondera maken uraktlåtit att erlägga alla
sina avgifter. Som en konsekvens därav upptages i lagförslagets 5 §, såsom
i specialmotiveringen vid denna paragraf närmare utvecklas, från kommittéförslaget
en regel, att avgiftspliktig äkta make skall svara jämväl för andra
maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna
såsom tillhörande samma hushall.
I sin helhet innebär det här framlagda förslaget för kvinnorna och i synnerhet
för de gifta kvinnorna en betydande förbättring i pensionshänseende. Härtill
bidrager kraftigt det i förslaget tillämpade försäkringstekniska systemet,
enligt vilket alla som erlagt dem påförda avgifter erhålla en grundpension,
vari ingår ett fast belopp örn 70 kronor.
Tilläggspensionernas maximibelopp.
Enligt pensionsförsäkringslagen utgå pensionstillägg med högst 225 kronor
för man och 210 kronor för kvinna.
1 pensionsförsäkringskommitténs förslag göres som nyss nämnts i avseende
å pensionstilläggens belopp ingen skillnad mellan man oell kvinna. Pensionstilläggen
äro enligt förslaget graderade efter dyrort, och maximibeloppet är i
Departe
ments
chefen.
120
Kungl. Maj :ts proposition nr 217.
Departe
ments
chefen.
de tre ortsgrupper, förslaget upptager, respektive 200, 250 och 300 kronor.
Två reservanter, herr Eriksson och fru Nordgren, föreslå i stället respektive
250, 350 och 450 kronor.
I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttryckts tillfredsställelse med förslaget
att höja tilläggspensionernas belopp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
ävensom ett antal kommuner, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen
hava uttalat sin anslutning till de av reservanterna föreslagna beloppen. I
samma riktning ga även några andra yttranden, däribland det av landsorganisationen
i Sverige avgivna. En synpunkt, som beröres i flera yttranden är den,
att pensionerna böra vara sådana att den pensionerade icke, såsom nu ofta är
fallet, för sin försörjning till väsentlig del blir beroende av fattigvården.
Det är uppenbarligen av stor vikt, att folkpensionerna icke utgå med så
låga belopp att pensionstagarna nödgas samtidigt anlita fattigvården för sin
försörjning. Enligt en undersökning av pensionsförsäkringskommittén (se
dess huvudbetänkande sid. 109) uppburo emellertid, som tidigare nämnts, under
det år undersökningen avsåg eller år 1928 av samtliga pensionstagare 28.4 %
eller något mer än en fjärdedel understöd från fattigvården. Uppdelad på stad
och land var procenten fattigvårdsunderstödda pensionstagare för städerna 44.6
och för landsbygden 23.4. Såsom är att vänta under sådana förhållanden, ger
en av pensionsförsäkringskommittén företagen undersökning angående kostnaden
för nödtorftig försörjning -—- även örn de siffror som framgå av undersökningen
pa grund av undersökningsmaterialets beskaffenhet icke skulle vara fullt
rättvisande — i allt fall vid handen, att kostnaden för uppehället i allmänhet
betydligt överstiger de nuvarande pensionerna från pensionsförsäkringen (se
kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 49 f.). Klagomal
över pensionernas ringa storlek ha ock, trots att de efter pensionsförsäkringens
tillkomst blivit höjda, varit vanliga snart sagt under hela den tid,
pensionsförsäkringen varit i tillämpning. Även den personliga erfarenhet,
som var och en på detta område intresserad är i tillfälle att inhämta, torde
visa, att de nuvarande pensionerna böra väsentligt höjas för att tillfredsställa
de fordringar som böra ställas på folkpensioneringen. De av kommittén
föreslagna pensionstilläggen synas mig med hänsyn härtill för låga. Såsom
jag redan i det föregående angivit, böra pensionstilläggen eller — för att
använda den i det föreliggande lagförslaget begagnade beteckningen —- tillläggspensionerna,
i enlighet med de ovannämnda två reservanternas förslag
utgå med ett maximibelopp av 250 kronor på billigaste ort.
Dyrortsgradering av tilläggspensionerna.
Såsom av det nyss anförda framgår, föreslår pensionsförsäkringskommittén,
att pensionstilläggen skola utgå efter en skala som avpassats efter levnadskostnadernas
olika höjd inom skilda delar av landet. Kommittén föreslår sålunda
en dyrortsindelning med tre ortsgrupper. Pensionstilläggets maximum,
Kungl. Majlis proposition nr 217.
121
som i den billigaste ortsgruppen enligt kommittéförslaget är 200 kronor, skall
enligt förslaget i de båda högre ortsgrupperna vara respektive 250 och 300
kronor. I herr Erikssons och frn Nordgrens nyss omtalade reservation, enligt
vilken högsta pensionstillägg i billigaste ortsgrupp skall vara 250 kronor,
föreslås 100 kronors skillnad mellan ortsgrupperna, varigenom pensionstilläggets
maximum i de båda högre ortsgrupperna blir respektive 350 och 450 kronor.
Enligt reservanterna kan det vidare ifrågasättas, huruvida icke flera ortsgrupper
än tre böra införas, och de framhålla därvid fem ortsgrupper såsom
en tänkbar anordning.
Vid en inom kommittén försöksvis gjord indelning av riket i tre ortsgrupper
(se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 31, se
ock huvudbetänkandet sid. 137) har så gott som hela landsbygden i södra
och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna
hänförts till den lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar
av den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm
och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland
till den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning, byggd på förhållandena
vid 1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68.8 % vara att
hänföra till den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen
och 11.5 % till den dyraste ortsgruppen.
Ortsindelningen skall enligt kommittéförslaget verkställas av socialstyrelsen
för fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ort, inom vilken
han är mantalsskriven, dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp
pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension
må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna
prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. Dessa bestämmelser
kompletteras i kommittéförslaget med en föreskrift, att den som
åtnjuter pensionstillägg är skyldig att örn han mantalsskrives å annan ort än
tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort,
utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande.
Försummelse därutinnan kan föranleda pensionstilläggets indragning
för all framtid eller för viss tid.
I yttrandena över kommittéförslaget har frågan om dyrortsindelningen tilldragit
sig stor uppmärksamhet.
I princip tillstyrkande uttala sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnämnder
och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig i frågan.
I tillstyrkande riktning uttala sig även socialstyrelsen, statens inspektör för
fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnårårdskonsulenter, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i fem län (däribland Skaraborgs län). I
samma riktning gå yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt
ett icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrkes vidare av svenska
stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommiwnernas förbund,
svenska fattigvårds- och b arnar år ds förbundet, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige.
Avstyrkande uttala sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning går även ett stort antal yttranden
från landskommuner. Avstyrkandet klädes ofta i den formen, att det
säges att på dyrare orter kommunerna böra bekosta förbättring av pensionerna,
något som kan tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott eller genom
obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.
I några yttranden hävdas, att ortsgruppernas antal bör vara fem. I pensionsstyrelsens
utlåtande åter uttryckes tillfredsställelse med att ortsgruppernas
antal i kommittéförslaget bestämts till endast tre.
Enligt pensionsstyrelsen vore det önskligt, örn skillnaden mellan pensionstilläggens
maximibelopp i de olika ortsgrupperna kunde sättas högre än 50
kronor. Detta belopp motsvarar nämligen enligt styrelsen alltför litet skillnaden
i levnadskostnader mellan de olika ortsgrupperna. Jämväl i andra yttranden,
och däribland dem, i vilka de nämnda reservanternas förslag förordas, uttalas
önskemål örn större spänning mellan ortsgrupperna. Bland dessa yttranden
märkas de, som avgivits av Stockholms stadsfullmäktige och av landsorganisationen
i Sverige. På vissa håll har emellertid den av kommittén föreslagna
spänningen ansetts för stor.
Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet
av en dyrortsgradering på förevarande område, yppas av socialstyrelsen, vars
yttrande i hithörande del lyder:
Kommitténs förslag örn gradering av pensionstilläggen efter olika dyrortsgrupper
tillmötesgår ett vid upprepade tillfällen framfört önskemål. Även
styrelsen finner för sin del en dylik utbyggnad av pensionstilläggen önskvärd
med hänsyn särskilt till ålderdomspensioneringens effektivitet. Emellertid
vill styrelsen framhålla, att den anpassning efter levnadskostnaderna, som
härigenom åsyftas, i viss mån kommer att vinnas redan genom avgiftspensioneringen,
då ju inkomsterna på dyrorterna och som följd härav även pensionsavgifterna
äro i genomsnitt högre än å billigare orter. En gradering av pensionstilläggen
efter dyrorter kan vidare medföra, att blivande pensionärer i
jämförelsevis stor utsträckning komma att bosätta sig på de dyrare orterna
ävensom att en naturlig återflyttning av pensionärer från dyrare till billigare
orter i någon mån motverkas. Med den överskattning av förmåner i penningar,
som allmänt gör sig gällande, betyder det härvid föga, att en lägre pension
på en billig ort realiter kan vara mera värd än en högre pension på en dyrort.
Därest en dyrortsgradering av pensionstilläggen skall genomföras, synes
det vara av största betydelse, att principerna för gruppindelningen redan från
början bli fastslagna. Verkningarna av graderingen torde nämligen i väsentlig
mån bli beroende på hur gränserna mellan resp. grupper läggas i förhållande
till riksmedeltalet för levnadskostnaderna samt på urvalet av de vid grupperingen
medräknade kostnadsposterna. Beträffande sistnämnda fråga må erinras,
att enligt Kungl. Maj:ts beslut skola vid den förestående grupperingen
med hänsyn till de skattefria avdragen även skatterna medräknas bland de till
grund för grupperingen liggande levnadskostnaderna, något som tidigare icke
skett och ej heller iakttagits vid den av kommittén verkställda försöksgrupperingen.
Huruvida det oaktat skattegrupperingen på ett eller annat sätt skall
läggas till grund för den föreslagna »pensionsgrupperingen» eller örn för densamma
en särskild beräkning av ortsdyrheten skall äga rum, synes böra göras
till föremål för närmare övervägande; och torde i allt fall erforderliga principiella
bestämmelser i ämnet böra av statsmakterna fastställas.
I fråga örn gränserna mellan de tre föreslagna ortsgrupperna finnes ingen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
123
städes utsagt, vilka delar av landet eller vilka slags orter man avsett att erhålla
i de olika grupperna. Hänvisning lämnas endast till en försöksvis
utförd gruppering. Styrelsen finner det synnerligen angeläget, att en uppdelning
av landsbygden vid den föreslagna grupperingen så vitt möjligt undvikes.
Man bör således redan från början utgå från den allmänna principen, att den
lägsta ortsgruppen skall omfatta den egentliga landsbygden och därmed i levnadskostnadshänseende
jämställda orter; örn härvid, liksom vid försöksgrupperingen,
vissa norrländska bygder, förstadsområden o. dyl. skulle komma
att hänföras till högre ortsgrupp, bör denna omständighet endast utgöra ett
undantag, som bekräftar regeln. För en sådan enhetlighet tala ej blott de
vanskligheter all dyrortsgruppering av landsbygden möter på grund av svårigheterna
att därstädes fastställa priser och hyror utan jämväl önskvärdheten
av så liten friktion som möjligt närliggande och likartade orter emellan vid
tillämpningen av de graderade pensionstilläggen. Även för avgränsningen av
den högsta ortsgruppen från mellangruppen synes erforderligt att redan på
förhand uppställa några allmänna regler.
Erfarenheten från hittills utförda grupperingar har emellertid visat, att
det prismaterial, som kan erhållas från resp. orter att läggas till grund för en
dyrortsberäkning, alltid kommer att i viss utsträckning förete ofullständigheter
och på tillfälligheter eller andra omständigheter beroende inadvertenser. Då
styrelsen icke vill ifrågasätta en ytterligare utökning av det arbete, som redan
nedlägges på dyrortsgrupperingarnas utförande, synes det styrelsen vara av
betydelse, att även vid här ifrågavarande gruppering utrymme lämnas för en
sådan skälighetsprövning beträffande de enskilda orternas placering, som visat
sig oumbärlig vid de föregående grupperingar styrelsen haft att utföra. Styrelsen
vill i detta sammanhang erinra örn det förslag till fastare organisation
bland annat med avseende på dyrortsgrupperingarnas utförande, som styrelsen
i annat sammanhang framlagt (statens offentliga utredningar 1933:21). Av
särskild vikt synes härvid vara att den slutgiltiga prövningen av orternas placering
förlägges till ett för ändamålet inrättat organ, en »riksprisnämnd».
Att grunderna för gruppindelningen böra, såsom styrelsen ovan framhållit,
särskilt fastställas genom ett statsmakternas beslut finner styrelsen även motiverat
därav, att skäligheten av de föreslagna skillnaderna mellan pensionstilläggen
för resp. ortsgrupper nära sammanhänger med gränsdragningen mellan
grupperna. Örn sålunda skillnaden mellan pensionstilläggens storlek i de
olika dyrortsgrupperna fastställts till exempelvis c:a 20 %, böra icke de med
hänsyn härtill dragna gränserna mellan resp. dyrortsgrupper kunna ändras
annat än i sammanhang med en revision av ifrågavarande procentsats. Styrelsen
vill i detta sammanhang erinra örn sina i ovannämnda förslag rörande
dyrortsgrupperingarnas organisation framförda önskemål angående motsvarande
sammankoppling av skatte- och lönegrupperingarnas gruppgränser med
skatteavdragens och lönebeloppens storlek inom resp. grupper.
Det ligger i sakens natur, att en omgruppering av orterna med åtföljande ändringar
av utgående pensionstillägg alltid kommer att medföra åtskillig irritation,
även örn man söker giva sådana regler för pensionsgrupperingen, att ortsomflyttningarna
mellan grupperna bliva så fåtaliga som möjligt med hänsyn
till inträffade dyrhetsförändringar. Med hänsyn till gjorda erfarenheter torde
man kunna förutsätta, att en förnyad allmän pensionsgruppering enligt de
huvudsakliga grunder, som avses i kommitténs förslag, åtminstone skulle
kunna medföra omflyttning till annan grupp (högre eller lägre) av orter med
100,000—200,000 invånare. Örn man antager, att i medeltal c:a 12 % av befolkningen
kommer i åtnjutande av ålderspension, kan detta giva en föreställning
om den ekonomiska och administrativa innebörden av en nygruppering. Hittillsvarande
erfarenheter giva därtill vid handen, att det med nuvarande
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
regler för grupperingarnas utförande ingalunda är sällsynt, att en ort
vid gruppering uppflyttas till en högre grupp för att vid nästa gruppering
åter nedflyttas eller omvänt. Det synes av dessa skäl böra tagas under övervägande,
om ej giltighetstiden för en pensionsgruppering borde utsträckas till
tio år. I anslutning till vad ovan framhållits synes därvid böra föreskrivas,
att en sådan omgruppering bör förenas med en omprövning av de för ortsgrupperna
fastställda pensionstilläggens storlek inbördes. Detta bör ske vare sig
grunderna för gruppgränsernas uppdragande därvid förändras eller ej.
Hos svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet väcker förslaget en viss
tvekan, särskilt därför att varje dyrortsgradering vore förenad med avsevärda
praktiska svårigheter. Förbundet anför därom:
Man måste fråga sig, örn man verkligen vinner mer än man förlorar. Missbruk
ligga nära till hands. För att förekomma dylika föreslår kommittén, att
pensionstillägg icke skall utgå efter något av de för de båda högre dyrortsgrupperna
gällande beloppen utan att sökanden »tillhört sådan ortsgrupp två
år», vilket synes vara liktydigt med att han under en tidrymd av två år varit
mantalsskriven inom ifrågavarande grupp (en person »anses tillhöra den ortsgrupp,
inom vilken han är mantalsskriven»). Vidare skall det åligga pensionstagare,
som flyttar till billigare ort, att anmäla detta i och för minskning
av pensionstillägget. Försummas detta, kan som en bestraffningsåtgärd pensionstillägget
indragas, eventuellt endast för viss tid. Däremot har kommittén
icke föreslagit några åtgärder för att övervaka, att anmälan örn flyttning verkligen
göres.
Förbundet finner det uppenbart, att omfattande missbruk måste uppstå, därest
icke en kontroll anordnas. Emellertid har förbundet redan förut av andra
skäl föreslagit, att efterkontrollen över personer, som beviljats pensionstillägg,
skall göras allmän och effektiv. Införandet av en dyrortsgruppering utgör
ytterligare ett tungt vägande skäl för en dylik kontroll. Genomföres densamma,
torde möjligheter skapas att förekomma, resp. beivra missbruk.
Det må vidare framhållas, att anknytningen till mantalsskrivningen kan
befaras giva upphov till vissa manipulationer med denna. Givet är bland annat
att en person, som en gång fått pensionstillägg i någon av de högre dyrortsgrupperna,
kommer att i alla tider försöka få förbliva mantalsskriven där,
även örn han i själva verket är bosatt på annat håll. Om han lyckas därmed,
så vill det närmast synas, som örn han skulle få laglig rätt att behålla det högre
pensionstillägget. En ganska egendomlig inverkan på mantalsskrivningen kan
därför förväntas. Efter de sorgliga erfarenheterna från hemortsrättens område
måste man allvarligt befara, att direkta åtgärder för att kringgå lagens
bestämmelser eller undgå deras verkningar komma att bliva vanliga. Hela problemet
är synnerligen svårlöst. Endast en effektiv reform av folkbokföringen
torde kunna underlätta dess lösning.
Förbundet finner sålunda den föreslagna dyrortsgrupperingen vara behäftad
med vissa svagheter. Enär man likväl vågar hoppas, att densamma kommer
att öka många pensionstagares möjligheter att reda sig på sin pension, vill
förbundet, ehuru med någon tvekan, tillstyrka förslaget på denna punkt. Det
synes emellertid vara nödvändigt, dels att den nyss omförmälda efterkontrollen
genomföres, dels att det lägges i vederbörande myndigheters händer att minska
pensionstillägget vid flyttning till ort i billigare grupp, även om denna flyttning
icke skulle föranleda mantalsskrivning därstädes.
Svenska stadsförbundets styrelse framhåller likaledes, att en förbättrad
folkbokföring vore önskvärd bland annat med hänsyn till den föreslagna dyrortsgraderingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
125
Pensionsförsäkringskommitténs förslag att gradera pensionstilläggen eller
— enligt det beteckningssätt som användes i det föreliggande lagförslaget —
tilläggspensionerna efter skilda orters olika dyrhet tillmötesgår ett önskemål,
som sedan länge med styrka framträtt. Det torde, som kommittén framhållit,
vara praktiskt omöjligt att finansiera pensioner utgående efter en för hela
riket lika grund, vilka vore tillräckliga för att åt pensionstagare å dyrorterna
trygga en nödtorftig bärgning. Örn pensioneringen skall kunna fylla sin
uppgift, torde det därför vara nödvändigt, att grundpensionen i fall av behov
kompletteras med tilläggspension som avpassats efter levnadskostnadernas
olika höjd inom skilda delar av landet. En sådan dyrortsgradering är emellertid
icke ändamålsenlig, örn den icke inför en någorlunda betydande skillnad
mellan tilläggspensionerna i de skilda ortsgrupperna. Det är uppenbart,
att den förhöjning med 50 respektive 100 kronor i jämförelse med pensionstilllägget
för lägsta ortsgruppen, som enligt kommittéförslaget skall äga rum i
den mellersta, respektive den högsta ortsgruppen, icke är tillfyllest för att
uppväga de där större kostnaderna för livsuppehället. Utgående från min
uppfattning att förmånerna från folkpensioneringen icke böra vara så knappt
utmätta att pensionstagarna nödgas anlita fattigvården, finner jag en betydligt
större skillnad mellan ortsgrupperna vara erforderlig. Vad beträffar
antalet ortsgrupper har jag tidigare framhållit, att med hänsyn till de administrativa
svårigheter, som ett större antal ortsgrupper än tre skulle medföra,
detta antal bör godtagas. Då jag, såsom jag förut angivit, ansluter mig till
det av de nämnda reservanterna inom kommittén framlagda förslaget örn ett
maximum för tilläggspensionen å billigaste ort av 250 kronor, finner jag mig
ur ovan anförda synpunkter böra förorda, att även för de två högre ortsgrupperna
dessa reservanters förslag följes och att tilläggspensionernas maximibelopp
således bestämmas till respektive 250, 350 och 450 kronor.
I sitt yttrande över kommittéförslaget uttalar socialstyrelsen önskemål örn
att principerna för gruppindelningen måtte fastställas av statsmakterna och
att arbetet med dyrortsgraderingen måtte organisatoriskt utbyggas. I fråga
örn önskvärdheten av särskilda direktiv för ortsgrupperingens verkställande
torde emellertid icke den här ifrågavarande dyrortsgraderingen skilja sig från
dyrortsgradering på skatteväsendets område. Då det på detta område är
överlämnat åt Konungen att bestämma grunderna för gruppindelningen, torde
det icke vara påkallat att för nu förevarande område stadga någon annan
ordning. Därmed är icke sagt, att det icke skulle kunna vara motiverat att i
vissa avseenden tillämpa andra grunder för ortsindelningen inom folkpensioneringen.
Sannolikt kommer det sålunda att visa sig icke föreligga tillräcklig
anledning att medräkna skatterna bland de levnadskostnader, till vilka hänsyn
bör tagas vid ortsindelning inom folkpensioneringen.
I fråga örn tidsintervallerna mellan de periodiskt återkommande ortsgrupperingarna
synes det mig bäst motiverat att tillämpa samma periodindelning
som vid den av socialstyrelsen verkställda skattegrupperingen, vilken för närvarande
utföres vart femte år. Den ökning i arbetsbördan, som i samband
med fastställandet av ny ortsgruppering för riket skulle komma att inträda
Departe
ments
chefen.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
för pensionsstyrelsen och folkpensioneringens lokala organ, torde icke bliva
av den betydenhet, att den kan åberopas mot att även i nu berörda avseende
tillämpa samma ordning. Ett överförande av ort till annan ortsgrupp berör
endast dem, som åtnjuta tilläggspension (eller understöd), och arbetet med
varje särskilt ärende inskränker sig till en enkel omräkning och utfärdande av
nytt pensionsbrev.
Vad beträffar de möjligheter till missbruk, som beröras i svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundets yttrande, äro de helt visst värda uppmärksamhet.
Det måste fordras av folkpensioneringens organ, att de så långt i
deras förmåga står tillse, att tilläggspensionen jämkas nedåt för pensionstagare,
som efter flyttning bliva mantalsskrivna å ort inom billigare ortsgrupp,
än de förut tillhört, ävensom att personer som flytta till sådan ort
bliva mantalsskrivna därstädes. För att få rättelse till stånd i redan
verkställd mantalsskrivning står enligt mantalsskrivningsförordningen besvärsrätt
kommunerna till buds, och emedan kommunerna skola bidraga
till tilläggspensionerna, är det att antaga, att de komma att visa sig
angelägna att utnyttja sin besvärsrätt i de fall, i vilka de genom ändring
av mantalsskrivningen kunna få sina kostnader minskade. Huru övervakningen
i nu angivna hänseenden bör ordnas, torde närmast ankomma på pensionsstyrelsen
att överväga. Anordnandet av en effektiv efterkontroll torde
med hänsyn till nu ifrågavarande förhållanden vara en angelägen uppgift.
Frågan örn efterkontroll är emellertid även frånsett dyrortsgraderingen av
tilläggspensionerna aktuell för folkpensioneringen, och jag, skall nedan närmare
ingå på detta spörsmål. Även andra åtgärder kunna befinnas ändamålsenliga
för att avlägsna fara för missbruk. Att, såsom svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet föreslår, i vissa fall av bristande överensstämmelse mellan
den faktiska vistelseorten och mantalsskrivningsorten låta den förra vara avgörande
för tilläggspensionens höjd är emellertid förenat med sådana betänkligheter,
att denna väg icke torde böra beträdas, örn icke erfarenheten skulle
anvisa densamma såsom nödvändig.
Avdrag för inkomst samt inkomstgränser.
Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg beroende av
inkomsten på det sätt, att från det i lag fastställda högsta pensionstillägget,
225 kronor för man och 210 kronor för kvinna, skall göras avdrag med 6/10 av
det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga 50 kronor. Till
följd av denna regel bliva pensionstagare, vilkas årsinkomst når upp till 425
kronor för man och 410 kronor för kvinna uteslutna från rätt till pensionstilllägg.
Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att det avdragsfria beloppet höjes
från 50 till 100 kronor och att avdragsregeln ändras så, att endast hälften av
den överskjutande inkomsten föranleder avdrag från högsta pensionstillägget.
Efter dessa ändringar blir enligt kommittéförslaget och med ett högsta pensionstillägg
av 200, 250 eller 300 kronor, beroende av dyrortsgradering, in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
127
komstgränsen i lägsta ortsgruppen 500 kronor och i de båda högre respektive
600 och 700 kronor. Om de av reservanterna föreslagna högre pensionstilläggen
väljas, bliva inkomstgränserna respektive 600, 800 och 1,000 kronor.
I yttrandena över kommittéförslaget hälsas den av kommittén föreslagna
höjningen av det avdragsfria beloppet och uppmjukningen av avdragsregeln i
allmänhet med tillfredsställelse. Några bland pensionsstyrelsens ombud ifrågasätta
dock lämpligheten av att höja det avdragsfria beloppet. Det framhålles,
att förändringen ej skulle bliva till någon nytta för de sämst ställda,
nämligen de som sakna inkomst, utan endast bidraga till att öka klyftan mellan
pensionstagare. Landstinget i Jönköpings län hyser likaledes betänkligheter
på denna punkt, i det att det finner påtagligt att det höjda avdragsfria
beloppet kommer att öka riskerna för ett obehörigt anlitande av det allmännas
hjälp. Beträffande inkomstgränsen i lägsta ortsgruppen uttalar länsstyrelsen
i Uppsala län, att skäl icke saknas för att bestämma den något lägre
än kommittén föreslagit, varför länsstyrelsen till övervägande framför ett förslag
örn att den bestämmes till 450 kronor. Jämväl bland yttranden av pensionsnämnder,
pensionsstyrelsens ombud och kommuner förekomma i ganska
stor omfattning uttalanden, som gå ut på farhågor för att genom de i kommittéförslaget
bestämda inkomstgränserna pensionstillägg skulle komma att
utgå till personer i så goda ekonomiska villkor, att de ej borde komma i åtnjutande
av försörjningsbidrag från det allmänna.
Den uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna örn avdrag på grund av
inkomst, som kommittén föreslår, är ägnad att uppmuntra den enskildes strävan
att själv bidraga till sin försörjning. .Vad särskilt beträffar höjningen
av det avdragsfria beloppet, innebär den en fördel särskilt för pensionstagare
med små inkomster, i det att såmedelst inkomster understigande 100 kronor
icke skola föranleda minskning av tilläggspensionen. Kommitténs förslag i
dessa delar synes mig vara att förorda såsom ägnat att bryta udden av den
mot folkpensioneringen ej sällan framförda anmärkningen, att denna skulle
motverka sparsamheten, och såsom innebärande tillika ett skäligt hänsynstagande
till småspararnas intressen. Från dessa och liknande synpunkter
skulle det vara önskvärt att än ytterligare uppmjuka den ekonomiska behovsprövningen,
men detta torde, som jag förut närmare utvecklat, av finansiella
skäl icke låta sig generellt göra. Jag återkommer i det följande till de spörsmål
som här möta.
Med de maximibelopp för tilläggspensionen, vilka jag i det föregående förklarat
mig vilja föreslå och vilka överensstämma med de reservationsvis påyrkade,
leda emellertid de av kommittén föreslagna uppmjukade reglerna om
avdrag för inkomst till inkomstgränser, som i fråga örn äkta makar, vilka båda
äro pensionsberättigade, te sig väl höga. Då såsom nyss påpekats inkomstgränserna
skulle komma att bliva respektive 600, 800 och 1,000 kronor och
då vidare enligt det föreliggande förslaget till lag örn folkpensionering liksom
enligt pensionsförsäkringslagen gift persons årsinkomst i regel skall beräknas
utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst, skulle nämligen
Departe
ments
chefen.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
rätten till tilläggspension för makarna inträda så snart deras sammanlagda
årsinkomst understege respektive 1,200, 1,600 och 2,000 kronor. Under nuvarande
förhållanden nå emellertid på sina håll stora delar av den arbetsföra befolkningen
ej upp till en sådan inkomstnivå. För att undvika att giva tillläggspensioner
åt personer med inkomst överstigande den, till vilken arbetsföra
personer i stor utsträckning äro hänvisade för sitt livsuppehälle, har i det
här framlagda lagförslaget upptagits en något strängare avdragsregel för fall
av här angiven art. Det förda resonemanget äger emellertid i stort sett tilllämpning
icke blott å det fall att två äkta makar båda äro pensionsberättigade
utan överhuvud taget å sådana fall, då två pensionsberättigade personer ha
gemensamt hushåll. Jag föreslår därför, att i fråga örn pensionstagare, som
har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, skall tillämpas
sådan avdragsregel, att från tilläggspensionens maximibelopp skall avdragas
halva det belopp, varmed den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga
100 men ej överstiger 250, 300 eller 350 kronor, allt efter ortsgrupp, och 3/4 av
överskjutande belopp. Härigenom erhåller man en enkel och lätt tillämpbar
regel och undgår samtidigt införandet av regler, som ställa sig mera restriktiva
endast för gifta personer. Med tillämpning av dessa avdragsregler bliva
inkomstgränserna respektive 483, 633 och 783 kronor. För pensionsberättigad,
vilken icke har gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension, åter
har i lagförslaget bibehållits den av kommittén föreslagna mildare avdragsregeln,
enligt vilken hälften av inkomst över 100 kronor skall avdragas och
inkomstgränserna bliva respektive 600, 800 och 1,000 kronor.
Det har icke ansetts behövligt att uttryckligen angiva de olika inkomstgränserna
i lagtexten, då de utan vidare följa av de givna reglerna örn högsta
tilläggspension, avdragsfritt belopp och avdrag för överskjutande inkomst.
Emedan dessa gränser sålunda icke ha någon självständig betydelse vid sidan
av de nämnda reglerna, är det praktiskt betydelselöst, att de enligt förslaget i
vissa fall icke komma att ligga vid avrundade belopp.
Privilegierade inkomstslag.
Enligt nu gällande rätt äro vissa slags inkomster på det sättet privilegierade,
att de helt eller intill visst belopp skola undantagas vid uppskattningen av
den årsinkomst, som kan föranleda avdrag å pensionstillägget. Såsom inkomst
av beskaffenhet att kunna föranleda sådant avdrag räknas nämligen ej pension
på grund av frivilliga avgifter enligt pensionsförsäkringslagen intill ett
belopp av högst 300 kronor. Enligt bestämmelse i lagen den 8 juni 1915 örn
övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen skall vidare
vid bestämmande av årsinkomst hänsyn icke tagas till understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner
till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer och pensioner
från invalidhusfonden.
I pensionsförsäkringskommitténs förslag har anordningen med privilegierande
av vissa inkomstslag fått ökad användning. Såsom privilegierade in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.
129
komstarter upptager kommittéförslaget nämligen pensioner eller understöd,
som utgå på grund av: 1) gåva eller testamente (benefika understöd), 2) förutvarande
arbetsanställning, men utan samband med olycksfall i arbetet, eller
3) försäkring, som icke är i lag föreskriven. Enligt förslaget skall pensionsberättigad
äga från inkomstuppskattningen undantaga inkomst av dessa slag
upp till ett sammanlagt belopp av 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350
kronor i mellangruppen och 400 kronor i den dyraste ortsgruppen.
Till motivering av sitt förslag anför kommittén i sammandrag följande:
Den första av de privilegierade inkomstarterna omfattar pensioner eller understöd,
som utgå på grund av gåva eller testamente. Dylika pensioner eller
understöd betraktas enligt pensionsförsäkringslagen som inkomst, förutsatt
att de äro varaktiga. Denna ståndpunkt har emellertid givit upphov till åtskillig
misstämning. Det har anmärkts, att givaren icke önskat att genom sin
handling minska det allmännas utgifter för pensionstillägg utan allenast att
bispringa mottagaren av pensionen eller understödet. Anmärkningen torde
framför allt ha avseende på sådana fall, i vilka en pension eller ett understöd
av blygsam storlek leder till förlust eller minskning av pensionstillägg. Däremot
torde det enligt kommitténs mening näppeligen anses obilligt eller olämpligt,
att en hög pension som utgår på grund av gåva eller testamente medför
att pensionstillägg ej utgives. Den av kommittén föreslagna regeln är därför
enligt kommitténs uppfattning ägnad att bryta udden av den kritik, som framställts
mot den gällande pensionsförsäkringslagens ståndpunkt i förevarande
hänseende.
Med särskild styrka har den kritik, som riktats mot de för närvarande stadgade
reglerna^ örn avdrag för inkomst, vänt sig mot att pensioner eller understöd,
_ som utgå på grund av förutvarande arbetsanställning, s. k. arbetsgivarpensioner,
tagas i betraktande som inkomst, då det gäller att bestämma pensionstillägg.
Det anmärkes, att ett sådant förfaringssätt är oskäligt, då det
låter arbetsgivarnas _ bidrag till uttjänta arbetares försörjning i större eller
mindre grad tjäna till att minska det allmännas utgifter för pensionstillägg,
samt att det är ägnat att motverka strävandena att anordna pensionering av
arbetare genom arbetsgivares försorg eller genom samarbete mellan arbetsgivare.
och arbetare. Genom kommitténs förslag komma emellertid arbetsgivarpensioner,
i vad de understiga 300 ä 400 kronor att helt lämnas ur räkningen,
då det gäller att bestämma pensionstillägg. Denna regel gäller pension eller
understöd på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning och
omfattar således även pension till anställdas efterlevande. För att undantaget
icke måtte sträckas längre än det förda resonemanget leder och komma att omfatta
även livränta som enligt lag eller allmänna skadeståndsregler utgår efter
olycksfall, har ett förbehåll för pension eller understöd i samband med olycksfall
i arbetet infogats i den föreslagna bestämmelsen.
. I fråga örn pension, som utgår på grund av försäkring, innehåller redan pensionsförsäkringslagen
en undantagsregel, i det att pension, som utgår på grund
av frivilliga avgifter enligt nämnda lag, intill ett belopp av 300 kronor skall
undantagas från inkomstuppskattningen. Ett dylikt undantag har kommittén
bibehållit i sitt förslag. Rättvisan har synts kommittén bjuda, att då arbetsgivarpensioner
intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas även andra
än anställda att skaffa sig pension, som icke medför försämrad rätt till pensionstillägg.
Undantagsregeln utvidgas emellertid av kommittén till att omfatta
pension på grund av frivillig försäkring över huvud och gäller således
enligt förslaget icke endast försäkring genom frivilliga avgifter enligt lagen
örn allmän ålderdomspensionering. Särskilt må nämnas, att till pension på
Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 217. 9
130
Kungl. Majsts proposition nr 217.
grund av frivillig försäkring räknas även sjukkasseunderstöd. Vidare påkallar
jämförelsen med arbetsgivarpensionerna, att även för nu förevarande fall
det avdragsfria beloppet sättes till resp. 300, 350 och 400 kronor.
Kommitténs förslag örn privilegierade inkomstarter har i yttrandena övervägande
bedömts välvilligt.
Pensionsstyrelsen anför om förslaget, att det vore ett gammalt önskemål, att
pensioner eller understöd, utgående på grund av förutvarande arbetsanställning
utan samband med olycksfall i arbete, inom viss gräns icke skulle verka
minskande på pensionstilläggen. Att kommittén av skilda anledningar funnit
sig böra tillmötesgå nämnda önskemål funne styrelsen naturligt. Styrelsen
hade dock, närmast med tanke på kostnadsberäkningarna, velat betona den
risk, som förslaget vore ägnat att medföra i fråga örn möjligheten att förvandla
en mindre inkomst av låt vara undermåligt arbete till arbetsgivarpension.
Under uttalande av denna reservation ansåge sig styrelsen kunna tillstyrka
kommitténs förslag i denna del. Pensionsstyrelsen ville ej heller motsätta sig,
att pension eller understöd, som utginge på grund av gåva, testamente eller
försäkring, vilken icke vore i lag föreskriven, jämväl på av kommittén föreslaget
sätt privilegierades. Mest rationellt, icke minst ur synpunkten av den stora
allmänhetens förståelse av pensionsförsäkringen, hade onekligen varit, örn den
allmänna avdragsfria inkomsten hade kunnat höjas så, att en premiering av
särskilda inkomstkategorier kunnat undvikas.
Socialstyrelsen yttrar, att bestämmelserna örn privilegiering av vissa inkomster
syntes vara av natur att i icke ringa mån avlägsna farhågorna för
skadliga inverkningar av försäkringen med hänsyn till viljan och lusten att
spara. Emellertid innebure dessa bestämmelser en obillighet i så måtto, att de
premierade framför allt en viss form av sparande, nämligen genom försäkring,
men däremot närmast motverkade andra, socialt sett icke mindre uppmuntrgmsvärda
arter av sparsamhet.
Statskontoret finner, att förslaget vore sakligt väl grundat. Utan att menligt
beröra det allmännas intresse torde detta förslag vara ägnat att tillmötesgå
vissa berättigade synpunkter, vilka icke för närvarande vore tillgodosedda.
I tillstyrkande riktning uttala sig vidare statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt de fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka yttrat
sig i frågan, vidare länsstyrelserna i tre län, landstingen i tre län (däribland
Skaraborgs län), ett antal stads- och landskommuner, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd och svenska sjukkasse
förbundet. Av en av länsstyrelserna, i Örebro län, ifrågasattes, att utvidga
privilegiefallen till att omfatta även ränte- och fastighetsinkomst.
Svenska stadsförbundets styrelse anför:
I detta sammanhang har frågan örn arbetarpensionerna ett särskilt intresse
ur städernas synpunkt. Kommitténs principiella inställning till frågan örn
arbetsgivarnas bidrag till sina anställdas ålderdomsförsörjning och dessa bidrags
inverkan på den statliga ålderdomspensioneringen kan styrelsen för sin
del ansluta sig till. Någon skillnad synes icke böra ifrågakomma i förevarande
avseende mellan arbetsgivarens frivilliga pensionering av sina arbetare
och en i juridiska former arbetaren tillförsäkrad pensionsförmån. Att en sådan
skillnad sannolikt skulle leda till försök att kringgå lagen synas redan
vunna erfarenheter visa. Genom att formellt tilldela arbetarna understöd för
ett år i sänder, har man t. ex. sökt förekomma, att understöden hänföras till
inkomst, som vederbörande »skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen
åtnjuta». Någon särställning för pensionsbelopp, till vilka arbetarna
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
131
själva bidragit med avgifter, synes ej heller böra förekomma. Frågan örn avgiftsbetalningen
sammanhänger naturligen intimt med, hur arbetarens anställnings-
och avlöningsvillkor i övrigt äro ordnade. Avgiftsbetalning förekommer
i stor utsträckning för städernas anställda, såväl tjänstemän som arbetare.
Beträffande den kommunala pensioneringen må i övrigt framhållas, att med
hänsyn till de belopp, som enligt förslaget skulle få undantagas vid inkomstberäkningen,
skulle för kommunalarbetarna alltjämt deras pensioner från respektive
stad i regel komma att utesluta varje möjlighet till pensionstillägg.
Enligt kommitténs uttalande (å sid. 143) kan inkomstgränsen för en pensionsberättigad.
i förmånligaste fall komma att ligga vid respektive 800, 950 och
1,100 kr. i de tre olika^ dyrortsgrupperna. Då de aktuella pensionsbeloppen
för kommunalarbetare, åtminstone i större och medelstora städer, röra sig om
årsbelopp på minst 1,200 kr., skulle förslagets realiserande för deras del bliva
utan betydelse. För understöd åt arbetarnas änkor kan det däremot måhända
bliva av någon betydelse.
Även efter genomförandet av det föreliggande förslaget skulle de belopp,
som erhöllos från ålderdomspensioneringen, bliva av så begränsad omfattning,
att all anledning synes föreligga att uppmuntra arbetsgivarnas åtgärder med
avseende å arbetarpensioneringen. Vad som nu föreslås i detta avseende torde
knappast kunna betraktas såsom tillräckligt. När ålderdomsförsäkringskommittén
på sin tid beräknade den allmänna pensionsförsäkringens kostnader,
synes den hava räknat med, att av arbetsgivarna vidtagna åtgärder i förevarande
avseende skulle lätta försäkringens börda. Hela frågan örn de anställdas pensionering
har emellertid sedermera kommit i ett väsentligt annat läge. Omfattande
åtgärder äro numera vidtagna från arbetsgivarnas sida. Det är fara
värt, att den relativt ringa hänsyn, som i kommitténs förslag tagits till denna
omständighet -— liksom till den enskilda försäkringsverksamheten överhuvud
— kan komma att framkalla en viss obenägenhet för ytterligare ansträngningar
på arbetsgivarhåll. Örn ökningen av statens prestationer med avseende å
ålderdomsförsörjningen får gälla såsom motivering för inhiberandet av betydelsefullare
åtgärder i pensionsfrågan från arbetsgivarhåll, torde kommittéförslagets
genomförande föga gagna de anställda. Tidpunkten torde vara
inne att upptaga till ett mera ingående övervägande frågan örn sambandet
mellan folkpensioneringen och övriga förekommande pensionsformer.
Med tillfredsställelse konstateras, att understöd från sjukkassa för framtiden
icke skulle reducera pensionen. Inom pensionsförsäkringens lokala organ
har man haft svårt att förstå den tidigare praktiserade »bestraffningen»
av personer, som visat nog omtänksamhet att genom sjukförsäkring sörja för
tider, då arbetsförtjänsten kan tryta på grund av arbetsoförmåga.
Själva systemet med »privilegierade inkomster» för onekligen med sig svårövervinneliga
olägenheter. Valet av inkomstslag är svårt att träffa. Såsom
i kommittéförslaget skett, blir ett visst inkomstslag (t. ex. livräntor) lätt tillerkänt
ett omotiverat företräde. Det torde också bliva svårt att för pensionstagarna
förklara deras olika ställning i förevarande avseende. Här kommer
att föreligga en risk, att pensioneringens nödvändiga popularitet motarbetas.
Det torde därför starkt kunna ifrågasättas, örn det icke vore lämpligare att
släppa begreppet »privilegierad inkomst». I stället skulle då naturligen undantagas
visst inkomstbelopp, så avpassat, att detsamma toge skälig hänsyn
till dels sparsamhetens uppmuntrande och dels pensionstagarens möjligheter
att alltjämt i någon grad utnyttja en kvarstående arbetsförmåga.
I avstyrkande riktning uttalar sig svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
som anför:
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Sedan länge Ilar särskilt från två håll missnöje försports med pensionstillläggens
anknytning till vederbörandes inkomst, nämligen dels från arbetsgivarhåll,
dels från representanter för enskild välgörenhet. Det har från dessa
håll rests krav på att arbetsgivarpensioner liksom understöd från stiftelser och
dylikt skulle sättas i privilegierad ställning och i mindre utsträckning än
andra inkomster inverka minskande på pensionstillägget. Dessa krav hava av
kommittén beaktats. Förbundet finner de skäl, som av kommittén anförts, för
att man här icke skall gå fram för hårt, tungt vägande, men fråga är, om icke
lika tungt vägande skäl kunna anföras beträffande inkomster av annat slag
än de nyssnämnda. Det synes vara ett lika stort samhällsintresse att uppmuntra
den enskildes strävan att genom hopsamlandet av ett litet kapital
skapa sig en tryggare ställning som att främja arbetsgivares benägenhet för
att ordna sina arbetares pensionering och enskilda personers intresse för välgörenhet.
Icke minst betydelsefullt torde det vara, att samhället understödjer
en pensionstagares strävan att utnyttja den arbetskraft, han kan äga i behåll.
I och med att kravet på invaliditet för rätt till pensionstillägg vid fyllda
67 år icke längre vidhålles, kommer antalet i mera avsevärd grad arbetsföra
personer, vilka åtnjuta pensionstillägg, att ökas. Därigenom ökas även
betydelsen av att pensionstagarnas arbetskraft utnyttjas. Visserligen är just
för närvarande konkurrensen örn arbetstillfällena så stor, att man snarast strävar
att därifrån avkoppla pensionstagare, men denna företeelse får dock betraktas
såsom av mera övergående natur och bör icke få öva inflytande på nu
ifrågavarande lagbestämmelsers avfattning.
När fråga är örn en folkförsäkring är det vidare av mycket stor vikt, att
lagens bestämmelser kunna av den allmänna opinionen vinna erkännande såsom
rättvisa och billiga. För gemene man torde här frågeställningen bliva
denna: Den ene har 200 kronor i pension från sin arbetsgivare (eller i understöd
från en stiftelse, eller i en livränta, inköpt för sparade medel), den andre
förvärvar sig motsvarande inkomst genom träget arbete (eller har motsvarande
ränteinkomst av ett sparkapital). Är den förre mera värd att erhålla understöd
av allmänna medel än den senare? Svaret måste bli nekande. Lagens bestämmelser
i detta avseende komma — och det med fog — att betraktas såsom
orättvisa. Vissa missnöjda grupper hava tillfredsställts — åtminstone
i någon mån — men i stället väckes säkerligen ett livligt missnöje på andra
håll.
Den privilegierade ställning, som »försäkringssparande!» skulle erhålla i
jämförelse med sparandet på bank eller i fastighet innebär en direkt uppmaning
till vederbörande att omsätta sitt kapital i en livränta. Det förefaller tvivelaktigt,
huruvida det finnes anledning att genomföra bestämmelser av dylik
innebörd.
Genom privilegieringen av vissa inkomster komma pensionstagarnas inkomster
i många fall att uppnå en storlek, som med hänsyn till dels kommunernas
skyldighet att gälda V* av pensionstillägget, dels det hårda skattetrycket i
många kommuner, är ägnad väcka tveksamhet. Antag att en person har en
årlig tjänstepension eller livränta örn 300 kronor samt ett kapital på 2,500
kronor, som ger en årlig ränta å 100 kronor, men i övrigt ingen inkomst, så
får denna person vid 67 års ålder dels grundbeloppet 100 kronor, dels ytterligare
avgiftspension med varierande belopp, kanske 50 kronor, dels till sist
fullt pensionstillägg med å billigaste ort 200 kronor. Han får sålunda en sammanlagd
kontant inkomst av 750 kronor, ett på rena landsbygden ganska avsevärt
belopp, och av denna hans inkomst få kommunens skattebetalare gälda
50 kronor (*A av pensionstillägget). Framför allt örn kommunen är hårt skattetyngd,
kommer detta för många av dess skattebetalare, vilka själva kanske
Kungl. Maj:ts proposition nr SI7. 133
äro i en sämre ställning än pensionstagaren i fråga, att framstå som en orättvisa.
På grand av vad här anförts är förbundet tveksamt, huruvida det är lämpligt
att vidare utveckla det system med privilegierade inkomster, som för närvarande
endast i ringa utsträckning finnes företrätt i vår pensionsförsäkring.
Snarare förefaller det som om utvecklingen borde gå i den riktningen att alla
medel, som kunna göras tillgängliga för beredande av pensionstillägg, användas
för att höja den allmänt avdragsfria inkomstgränsen. Hur pass stor denna
höjning skulle kunna bliva inom ramen för samma kostnader, som följa av
kommitténs förslag, har givetvis icke kunnat av förbundet beräknas. Även
om höjningen bleve av mindre storlek, synes åtgärden vara att tillstyrka såsom
ett led i den allmänna strävan mot behovsprövningens avskaffande ur pensionsförsäkringen.
Avstyrkande uttala sig även tre länsstyrelser och ett stort antal landskommuner
i Skaraborgs län. En av dessa länsstyrelser, i Malmöhus län, förmenar,
att till visst mindre belopp pension, som grundar sig på frivilliga
avgifter, samt inkomst av sparkapital, borde undantagas från inkomstuppskattningen.
Bland de pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, vilka upptagit
förevarande fråga till behandling, råda delade meningar. Av kritiken mot förslaget
må följande anföras:
Enligt ombuden i Vartoftaområdet och Kindsområdena vore det sant, att
olägenheter vid pensionsärendenas handläggning stundom vållades genom den
nuvarande lagens bestämmelser, att all inkomst av fast egendom, kapital eller
arbete, som en sökande åtnjöte, skulle räknas som inkomst i pensionslagens
mening. Särskilt gällde detta om understöd från vissa kommunala fonder med
välgörande syfte samt pension eller understöd från f. d. arbetsgivare. Enligt
ombudens erfarenhet vore dock dessa svårigheter numera, sedan lagens bestämmelser
hunnit växa in i det allmänna medvetandet, så pass ringa, att det
icke kunde vara tillrådligt att genom undantag från avdragsreglerna på sätt
kommittén föreslagit söka råda bot på de relativt små svårigheter, som nu
förefunnes, då detta enligt deras mening bleve liktydigt med att bota ett mindre
ont med ett större. På detta område gällde nämligen som regel, att varje
gynnande av en viss grupp av pensionstagare på andra gruppers bekostnad,
bleve en källa till missnöje för de senare. Ombudet i Nässjöom,rådet anför mot
förslaget, att många åldringar och förtida invalider fört ett arbetsamt och
strävsamt liv men ej varit i tillfälle att skaffa sig inkomster, som skulle vara
privilegierade. Dessa personers årliga pension bleve kanske deras enda inkomst
och den ekonomiska ställningen för dem bleve därför avsevärt sämre än för
pensionstagare med privilegierade inkomster. Tillika vore det icke uteslutet,
att en del oegentligheter kunde uppkomma genom bestämmelserna. Ombudet i
Boråsområdet finner likaså bestämmelserna om inkomstprivilegierna giva anledning
till stor tveksamhet. Det bleve så många kryphål, att snart sagt vem
som helst kunde göra sig berättigad till understöd. Ombudet trodde, att den
största rättvisan skulle skipas, ifall hela frågan örn privilegierade inkomstslag
strökes, sålunda även de gamla soldatpensionerna. Riktigare torde enligt
ombudets mening vara att höja det allmänna avdragsfria beloppet. Pensionsnämnden
i fjärde distriktet i Stockholm anser det tveksamt, örn undantag bör
göras då inkomsten härrör ur gåva eller testamente, och detta förnämligast av
den anledningen, att nämnda inkomst tillfördes den pensionssökande av helt
andra grunder eller motiv än egna insatser, dessa må ha haft formen av lång
134
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
Departe
ments
chefen.
arbetsanställning hos en och samme arbetsgivare eller tillkommit genom förtänksamhet
hos den sökande att försäkra sig mot sjukdom, olycksfall, arbetslöshet
etc. Pensionsnämnden i Åsele finner, att utom de redan nu privilegierade
inkomstarterna endast pensioner eller understöd, som utgå på grund av förutvarande
arbetsanställning, s. k. arbetsgivarpensioner, i vad de understiga 300 ä
400 kronor böra lämnas ur räkningen.
Såsom ett önskemål beträffande bestämmelsernas utformning anföra Norrköpings
stadsfullmäktige, att bland de privilegierade inkomsterna uttryckligen
måtte upptagas jämväl pensioner och understöd, som utgå från fonder förvaltade
av offentlig myndighet.
Frågan örn privilegierande av vissa inkomstslag med hänsyn till reglerna
örn inkomsts inverkan å tilläggspensionen bör ses i sammanhang med de allmänna
principerna angående rätt till tilläggspension. Av hänsyn till kostnaderna
är det nödvändigt att knyta rätten till tilläggspension vid en ekonomisk
behovsprövning. Genom denna behovsprövning utsättes emellertid pensioneringen
för den anmärkningen, att de som sörjt för sin ålderdom just
därigenom erhålla mindre pensionsförmåner än andra. Nödvändigheten att
vid pensioneringen iakttaga sparsamhet och önskvärdheten av att den som
själv på annat sätt sörjt för sin ålderdom icke måtte missgynnas utgöra sålunda
två hänsyn, vilka icke kunna på samma gång helt tillgodoses. Här
föreligger ett problem, som icke kan lösas på ett invändningsfritt sätt. Lagstiftningen
måste inskränka sig till att söka finna den utväg, som erbjuder
de minsta olägenheterna.
I det föregående har jag omtalat, hurusom jag föreslår höjning av det avdragsfria
beloppet från 50 till 100 kronor och minskning i viss utsträckning
av den bråkdel, med vilken inkomst skall föranleda avdrag, från 6/10 till 1/2.
Från synpunkten att man icke måtte ställa dem, som sörjt för sin ålderdom, i
sämre ställning än andra i fråga örn pensionsförmåner vore det givetvis önskvärt
att ytterligare uppmjuka dessa bestämmelser örn avdrag för inkomst. I
yttrandena ha också önskemål i sådan riktning kommit till uttryck. Emellertid
medför varje mera avsevärd mildring av dessa bestämmelser en betydande
kostnadsökning. I betraktande härav liksom av vissa andra omständigheter,
som redan inledningsvis angivits, har jag icke funnit mig kunna gå längre i
fråga örn sådana uppmjukningar än kommittén föreslagit.
Ifall det anses önskvärt att bereda ytterligare lättnader i fråga örn behovsprövningen,
återstår därför blott att inskränka behovsprövningen beträffande
vissa grupper av inkomster. Kommittén har slagit in på denna väg genom sitt
förslag om privilegiering av vissa inkomstarter. Kommittén har därvid utvalt
de inkomstslag, beträffande vilka olägenheterna av en sträng behovsprövning
göra sig starkast gällande. *
I fråga örn arbetsgivarpensioner är det sålunda allmänt omvittnat, att de nuvarande
bestämmelserna örn avdrag för inkomst visat sig mycket besvärande.
Den omständigheten, att pensioner som en arbetsgivare tillförsäkrar sina an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr %17.
135
ställda föranleda avdrag å dessas pensionstillägg, orsakar icke allenast missnöje
utan motverkar även arbetsgivarnas benägenhet att ordna sina anställdas
pensionsfråga. I stor utsträckning torde nämligen arbetsgivarna vara ovilliga
att lämna bidrag till de anställdas pensionering, örn bidraget har till följd
att därmed det allmännas bidrag till de anställdas försörjning på ålderdomen
eller vid invaliditet minskas eller uteblir. Erfarenheten har visat, att nuvarande
ordning förhindrar tillkomsten av pensionsanordningar som eljest skulle
ha kommit till stånd. Detta resonemang leder i och för sig icke längre än
till att en särställning synes motiverad för pensionsbelopp, som äro tillkomna
genom arbetsgivares åtgörande. Då det emellertid i praktiken mycket ofta
torde vara ogörligt att särskilja vissa pensionsbelopp, som skulle vara att
tillskriva arbetsgivarnas åtgöranden, från andra, som de anställda själva
åstadkommit, torde den undantagsställning, som på grund av det anförda må
finnas böra tillkomma s. k. arbetsgivarpensioner, böra medgivas åt alla pensioner,
som grunda sig å förutvarande arbetsanställning.
Ett liknande resonemang leder till att pension eller understöd, som utgår på
grund av gåva eller testamente, bör tillerkännas en privilegierad ställning.
Också för denna inkomstgrupp gäller, att de nuvarande bestämmelserna örn avdrag
motverka tillkomsten av eljest önskvärda pensioneringsanordningar. Även
här föreligger för närvarande ett missförhållande, som givit upphov till icke
ringa ovilja.
I syfte att belysa de ekonomiska verkningarna av en uppmjukning av avdragsreglerna
beträffande pension från förutvarande arbetsgivare och understöd
från fond eller stiftelse har pensionsförsäkringskommittén verkställt en
utredning, vars resultat redovisas i kommitténs första betänkande (statens offentl.
utr. 1930:15, sid. 37 f.). Undersökningen avser de under första halvåret
1928 nytillkomna innehavarna av pensionstillägg eller understöd. Av de undersökta
pensionstagarna åtnjöto 4.8 % pension från förutvarande arbetsgivare.
Pensionsbeloppet var i medeltal 166: 90 kronor per år. Kommittén beräknar,
att under antagande att dessa siffror gällde för beståndet av pensionstagare i
dess helhet ett fullständigt bortseende från sådana arbetsgivarpensioner vid
inkomstuppskattning skulle, örn i övrigt pensionsförsäkringslagens bestämmelser
bibehölles, medföra en ökad kostnad för då utgående pensionstillägg av
lägst cirka en miljon kronor och högst något över en och en halv miljon kronor
örn året. Huru stor kostnadsökningen skulle bliva, därigenom att personer,
som uppbure arbetsgivarpensioner och på grund av för hög inkomst vore
uteslutna från rätt till pensionstillägg, genom den ifrågasatta ändringen skulle
erhålla dylikt, kunde ej bedömas med ledning av det föreliggande materialet.
Understöd från fond eller stiftelse utgick enligt undersökningen till 1.1 % av
pensionstagarna med i medeltal 93: 30 kronor per år. Den motsvarande kostnadsökningen,
ifall sådant understöd helt undantoges, beräknas till lägst cirka
100,000 och högst 200,000 kronor.
De ovan anförda siffrorna kunna givetvis ej läggas till grund för en beräkning
av den skillnad i kostnadshänseende, som till en början skulle föreligga
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
mellan å ena sidan ett privilegierande i den av kommittén föreslagna utsträckningen
av arbetsgivarpensioner och å andra sidan ett bibehållande av nu gällande
regler. För en sådan beräkning skulle erfordras tämligen fullständiga
uppgifter rörande den utsträckning, i vilken arbetsgivare ordnat pensionering
för sina anställda, ävensom angående storleken av utgående pensioner. Tyvärr
har det icke varit möjligt att erhålla någon utredning i berörda avseenden.
Man torde dock kunna utgå ifrån, att pensionering av arbetare — vilka det ju
här huvudsakligen gäller, emedan pensioner till tjänstemän och likställda i
förekommande fall äro av sådan storlek att rätt till tilläggspension ej skulle
föreligga även örn det föreslagna privilegiet infördes — ej förekommer i så stor
omfattning att någon mera betydande besparing skulle vinnas genom att avvisa
kommitténs förevarande förslag. Däremot är det möjligt, att örn i framtiden
pensionering av anställda tager större omfattning, privilegierandet medför,
att tilläggspension kommer att utgivas i betydligt större omfattning än
som skulle hava kommit att ske, därest arbetsgivarpensioner icke privilegierats.
En utveckling av pensioneringen av anställda skulle emellertid icke beröra
grunderna för de uppgjorda kostnadsberäkningarna utan i huvudsak blott
innebära, att åt pensionstagarna bereddes ökade inkomster, vilka örn de ansåges
böra föranleda avdrag å tilläggspensionerna, skulle minska den med utgångspunkt
från nu rådande förhållanden beräknade pensionskostnaden. Det
är vidare att märka, att örn arbetsgivarpensioner privilegieras och i framtiden
pensionering av anställda kommer att ske i större omfattning än nu, detta kan
till stor del vara ett resultat av privilegiets införande. Enahanda gäller om
eventuellt ökad förekomst av benefika understöd. I själva verket är den starkaste
grunden för förslaget att privilegiera arbetsgivarpensioner och benefika
understöd just förhoppningen att därmed kunna stimulera till anordnande i
större omfattning än hittills av pensionsinrättningar och understödskassor av
skilda slag.
Detta motiv för privilegierande av arbetsgivarpensioner och benefika understöd
synes mig tungt vägande. Det kan icke anses rimligt, att folkpensioneringen
anordnas så, att den motverkar pensionering genom enskilt initiativ.
Inför angelägenheten av en ändring därutinnan synas de betänkligheter, vilka
kunna resas mot de ifrågavarande inkomstarternas privilegierande, främst med
hänsyn till den därmed införda olikheten i behandlingen av skilda pensionstagare,
icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Som en tredje privilegierad inkomstart upptager kommittéförslaget pension
eller understöd, som utgår på grund av försäkring vilken icke är i lag föreskriven.
Till grund för sitt förslag att intill visst belopp undantaga sådan inkomst
från inkomstuppskattningen anför kommittén, att rättvisan synes bjuda,
att då arbetsgivarpensioner intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas
andra än anställda att intill samma belopp skaffa sig pension som icke
medför försämrad rätt till pensionstillägg. Kommittén framhåller jämväl, att
även enligt pensionsförsäkringslagen pension på grund av frivillig försäkring
hos pensionsstyrelsen intill 300 kronor är avdragsfri. De anförda omständigheterna
synas mig utgöra bärande skäl för att såsom kommittén före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
137
slagit till de förut berörda två privilegiefallen foga detta tredje. Därigenom
komma även sjukkasseunderstöd att räknas bland de privilegierade inkomsterna.
Vad beträffar den närmare utformningen av privilegiefallen, torde det icke
vara erforderligt och icke heller lämpligt att i lagtexten mera detaljerat, än
i kommittéförslaget skett, angiva de inkomster som rymmas därunder. Att
såsom i ett yttrande över förslaget ifrågasättes bland de privilegierade inkomstarterna
uttryckligen upptaga pension eller understöd från fond, förvaltad av
offentlig myndighet, synes icke vara erforderligt, då det av det i lagförslaget
valda uttryckssättet torde tydligt framgå, att privilegierna omfatta sådana
pensioner och understöd som utan vederlag utbetalas från fonder.
Grunderna för uppskattning av fastighets och kapitals avkastning.
För att pensionstillägg icke skall komma att utgå till personer, som äga en
efter ortens förhållanden god ekonomi, föreslår pensionsförsäkringskommittén
en bestämmelse, att avkastningen av fastighet eller kapital, vilkas sammanlagda
värde efter avdrag av eventuell skuld överstiger 5,000 kronor skall beräknas
med visst progressivt tillägg. I kommitténs lagförslag har sålunda
upptagits ett stadgande, att vid uppskattningen av fastighets och kapitals
avkastning denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda
behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5,000 kronor och med
ytterligare 3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10,000
kronor.
Denna del av kommittéförslaget göres i allmänhet icke till föremål för något
uttalande i yttrandena över förslaget.
Pensionsstyreisen anför emellertid därom:
Mot bakgrunden av kommitténs förslag örn privilegium intill en viss gräns
för några slag av de inkomster, som ur andra än för pensionsförsäkringen,
grundläggande synpunkter ej böra lämnas åsido vid beräkning av pensionstilläggens
belopp, bör man se kommitténs förslag om en viss extra belastning
å inkomst av fastighet och kapital vid dylik beräkning. Sett mot nämnda
bakgrund framstår onekligen kommitténs förslag i denna del i ganska bjärt
dager och ägnat att, särskilt vad fastighetsöverlåtelse angår, provocera ett
sådant förfarande, som man genom de av kommittén föreslagna s. k. värdighetsbestämmelserna
vill förebygga. Å andra sidan måste, särskilt vad den
stora allmänheten angår, den uppfattningen anses förklarlig, att personer
med mera avsevärda tillgångar ej böra erhålla understöd av allmänna, medel
i form av pensionstillägg. Styrelsen anser sig därför endast böra ifrågasätta,
örn den av kommittén föreslagna extra belastningen å inkomst av fastighet
och kapital ej är väl hård.
Bland pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen har förslaget i
denna del mött förståelse hos flertalet av dem, som yttrat sig i frågan. Åtskilliga
lia ansett, att de föreslagna bestämmelserna borde ytterligare skärpas.
Kritiska synpunkter göra sig dock också gällande.
Pensionsnämnden i Falun avstyrker sålunda bestämt det föreslagna stadgandet,
under anförande att det utan tvivel skulle motverka sparsamheten i
landet. Pensionsnämnden i Säby framhåller, att det kunde ifragasättas, örn
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Departe
ments
chefen.
icke en dylik undantagsbestämmelse onödigtvis gynnade dem, som exempelvis
nedlagt sina besparingar i livränta e. d. Åtminstone på landsbygden vore
den mest osökta och självfallna formen för sparande, att antingen placera
kapital i egen fastighet eller också att insätta de uppkomna besparingarna å
sparkasseräkning i bank. Det torde böra undvikas, att ens skenbart missgynna
dessa mycket val ansedda former av kapitalbildning för mötande av
behov i ålderns eller sjukdomens dagar. Pensionsstyrelsens ombud i Mariestadsområdet
jämför bestämmelsen med det föreslagna privilegierandet av
arbetsgivarpensioner. Det vore huvudsakligen industriarbetare, trotjänare
och dylika, som kunde påräkna pension eller understöd från förutvarande
arbetsgivare. Lägenhetsägare, backstugusittare eller arbetskarlar, vilka i regel
haft de lägsta inkomsterna, komme mera sällan i åtnjutande av sådana
inkomster. I de fall, i vilka de ändock kunde spara ihop ett litet kapital,
skulle de genom det föreslagna tillägget vid uppskattningen av kapitals eller
fastighets avkastning komma i sämre ställning än de förstnämnda. Pensionsstyrelsens
ombud i Valboområdet anser, att man åtminstone i fråga örn
kapital borde föreskriva den räntesats, som skulle erhållas genom köp av
livränta. Det bleve därigenom mera rättvisa olika åldersgrupper emellan,
då det vore en betydande skillnad örn en pensionstagare hade eget kapital på
5,000 kronor vid 70 års ålder eller vid 16 års.
Socialstyrelsen anmärker, att den ifrågavarande bestämmelsen syntes ägnad
att direkt motverka exempelvis egnahemsrörelsen, en rörelse som enligt
vad styrelsen framhåller statsmakterna ansett särskilt värd att stödjas och
uppmuntras.
Överståthållarämbetet betonar vid behandlingen av kommittéförslaget i nu
förevarande del önskvärdheten av att åtgärder, som kunna befaras leda till
en minskning av den individuella sparsamheten, i möjligaste mån undvikas.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida icke inkomst av fastighet
eller kapital borde inrymmas bland de privilegierade inkomstslagen i stället
för att, såsom kommittén föreslår, uppskattas med förhöjning, och länsstyrelsen
i Malmöhus län framför samma tanke beträffande inkomst av sparkapital.
De i yttrandena uttryckta farhågorna för att särbestämmelser om tillägg
vid uppskattningen av vissa slags inkomster skola uppfattas såsom en obillighet
mot vissa grupper bland pensionstagarna samt påverka sparandet
och placeringen av sparade medel i icke önskvärd riktning synas icke
ogrundade. Bedömt mot bakgrunden av den föreslagna privilegieringen av
vissa andra inkomstslag, torde ett sådant tillägg komma att framstå såsom
ett orättvist missgynnande av vissa former av sparverksamhet. I synnerhet
torde skillnaden i behandlingen av å ena sidan den, som omsätter sin fastighet
eller sitt sparkapital i en livränta, och å andra sidan den, som i tanke att
bevara fastigheten eller kapitalet åt sina närmaste behåller dem, te sig
stötande. Det förra förfaringssättet skulle ju enligt förslaget medföra, att
pensionstagaren finge privilegierad inkomst, det senare åter medföra att
till hans verkliga inkomst skulle läggas en fiktiv dylik. Vid sådant förhållande
har jag ansett mig icke böra upptaga bestämmelse örn sådant tillägg i
lagförslaget.
Kungl. Maj:is proposition nr 217.
139
Rätt till tilläggspension åt personer över 67 år oberoende av invaliditet.
Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg knuten vid
bland annat den förutsättningen, att pensionstagaren är till arbete varaktigt
oförmögen.
Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att kravet på invaliditet borttages
såsom förutsättning för rätt till pensionstillägg för pensionstagare över 67
års ålder. Då kommittémajoritetens förslag icke känner pension åt andra än
dem, som uppnått denna ålder, är enligt detsamma rätten till pensionstilllägg
över huvud, frånsett övergångsbestämmelserna, icke i något fall knuten
till förutsättningen invaliditet, i annan mån än att pensionstillägget är beroende
av ekonomisk behovsprövning. Enligt kommittéminoritetens förslag
kvarstår invaliditetsförutsättningen i fråga om pensionstagare under 67 år.
Uppmjukningen av fordringarna för rätt till pensionstillägg för dem, som
uppnått 67 års ålder, anses av kommittén medföra tämligen ringa kostnadsökning,
då det antages att en invaliditetsprövning vid sidan av den ekonomiska
behovsprövningen vid dessa höga åldrar äger blott ringa betydelse. Erfarenheten
har enligt kommittén givit vid handen, att för personer över
67 år invaliditet i regel anses föreligga örn vederbörande befinnes ej kunna
skaffa sig inkomst.
Kommitténs förslag i denna punkt har i yttrandena endast i obetydlig utsträckning
uttryckligen berörts. Mildringen tillstyrkes av bland andra pensionsstyrelsen,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, landsorganisationen i Sverige
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Några avstyrkanden förekomma
även. Pensionsstyrelsens ombud i Varlöftaområdet och i Kindsområdena
anse sålunda den föreslagna förändringen betänklig, då enligt deras
erfarenhet ett stort antal personer i 67-årsåldern och däröver vore i besittning
av arbetsförmåga som kunde bereda dem nödtorftig försörjning, ehuru
i många fall vederbörandes inkomster icke kunde siffermässigt uppskattas
till sådant belopp att de på denna grund kunde utestängas från rätt till pensionstillägg.
Den återhållande faktor, som invaliditetsvillkoret innebure, syntes
dessa båda ombud så mycket mera nödvändig, som enligt kommittéförslaget
inkomstgränserna skulle väsentligt förskjutas uppåt.
Med tanke på pensionstagare, vilka redan vid nya lagens ikraftträdande
fått pension för sig fastställd, uttalar pensionsstyrelsen, att det syntes styrelsen
som om kravet på varaktig oförmåga till arbete för rätt till pensionstillägg
icke borde bibehållas för några personer, som fyllt 67 år. Även örn
kostnaden för ett avstående från detta krav icke läte sig med större säkerhet
beräkna, torde man dock kunna taga för givet, att densamma stannade
vid ett relativt litet belopp, eftersom det stora flertalet arbetsföra torde lia
en så stor inkomst, att de redan av denna orsak vore uteslutna från rätt till
pensionstillägg. I
I likhet med pensionsförsäkringskommittén finner jag, att beträffande personer,
som fyllt 67 år, invaliditetsförutsättningen för rätt till tilläggspen
-
Departe
ments
chefen.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr S17.
Departe
ments
chefen.
sion icke bör upprätthållas. En sådan förändring torde huvudsakligen innebära
en förenkling av de nuvarande reglerna. Genom att inkomst skall uppskattas
till vad pensionssökanden skäligen kan antagas komma att tills vidare
åtnjuta, anvisar lagen åt de prövande myndigheterna att fästa avseende icke
blott vid sökandens siffermässigt ådagalagda inkomst utan även vid de inkomstmöjligheter,
som enligt ett skäligt bedömande stå honom till buds. Denna
mildring av förutsättningarna för erhållande av tilläggspension har, i enlighet
med pensionsstyrelsens uttalande, i det här framlagda lagförslaget gjorts
undantagslös.
Barntillägg.
I pensionsförsäkringslagen finnas stadganden örn särskilda pensionstillägg
på grund av försörjningsplikt för barn, s. k. barntillägg. Eör pensionsberättigad
änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som är till arbete varaktigt
oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under femton år,
ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete varaktigt oförmögen
och har att försörja adoptivbarn under femton år, ökas pensionen, därest
årsinkomsten ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor jämte
170 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Enahanda
rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad
och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst ej
uppgår till 825 kronor jämte 170 kronor för varje barn. Beloppet av barntillägget
utgör 102 kronor för varje barn med avdrag av e/io av det belopp, varmed
årsinkomsten må överstiga 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna
samt 825 kronor för äkta makar.
Pensionsförsäkringskommittén har icke upptagit barntillägg i sitt förslag
utan ansett denna fråga böra bliva föremål för särskild behandling.
I ett stort antal yttranden över kommittéförslaget har betydelsen av barntilläggen
understrukits.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1934 hava särskilda
sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års barnpensioneringssakkunniga,
tillkallats för att utreda frågan om understöd åt obemedlade eller
mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. De
sakkunnigas arbete har hittills varit av förberedande art och väsentligen avsett
planläggningen av för uppdragets fullgörande erforderliga statistiska
undersökningar. I
I vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs betänkande ha farhågor
framkommit för att ett genomförande av kommitténs förslag skulle komma
att medföra ett slopande av de nuvarande barntilläggen. Enligt min mening
bör en sadan åtgärd icke komma i fråga. Det torde emellertid vara lämpligt
att avvakta slutförandet av den utredning av frågan om barntillägg, som
enligt det sagda pågår, innan rubbningar företagas i de hittills gällande grunderna
för dessa tillägg. Jag föreslår därför, att de före ikraftträdandet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
141
deri föreslagna nya lagen fastställda barntilläggen skola fortsätta att utgå och
nya sådana tillägg beviljas enligt de nu gällande bestämmelserna, intill dess
på grundval av den pågående utredningen i frågan en revision kan komma
till stånd. Så till vida föreslår jag dock ändring i de nu gällande bestämmelserna,
att kostnaderna för barntilläggen skola bestridas på samma sätt som
tilläggspensionerna enligt den föreslagna lagen.
Invalidunderstöd.
Enligt pensionsförsäkringslagen äger den, som efter fyllda 15 år blir till
arbete varaktigt oförmögen men för vilken avgifter till erhållande av pension
icke blivit erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt
arbetsoförmögen, erhålla understöd under villkor och med belopp som angående
pensionstillägg är stadgat. Beträffande sådant understöd gäller även i övrigt
i tillämpliga delar vad örn pensionstillägg och örn kostnaderna för dess bestridande
är föreskrivet. Till detta understöd kan under vissa förutsättningar
komma barntillägg.
I pensionsförsäkringskommitténs majoritetsförslag, vilket förändrar folkpensioneringen
till en ren ålderdomspensionering, har icke upptagits någon
motsvarighet till dessa understöd. lia enligt detta förslag praktiskt taget
endast den skall vara undantagen från avgiftsplikt, vilken är omhändertagen
av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, torde det, enligt vad kommittén
till motivering av majoritetsförslaget i denna del anför, endast i ytterst
få undantagsfall förekomma, att en person uppnår pensionsåldern, 67 år, utan
att vara berättigad till avgiftspension och därigenom i förekommande fall även
till pensionstillägg. I det av en minoritet inom pensionsförsäkringskommittén
omfattade förslaget till kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering
upptagas däremot efter mönster av pensionsförsäkringslagen bestämmelser i
ämnet. I överensstämmelse med kommittébetänkandets allmänna inställning
att icke ingå på frågor örn barntillägg har härvid dock icke medtagits bestämmelse
örn sådant tillägg.
I yttrandena över kommittébetänkandet har förevarande fråga icke tilldragit
sig uppmärksamhet.
Då det av mig framlagda förslaget bibehåller folkpensioneringen som en
kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering, föreligger icke längre det
av pensionsförsäkringskommitténs majoritet åberopade skälet att utesluta understöden.
Emellertid synes det mig med pensioneringens karaktär av en på
avgifter byggd välfärdsanordning icke vara rätt väl förenligt att, sedan nu
folkpensioneringen varit i kraft i två årtionden, inom själva folkpensioneringen
bibehålla en gren, som icke förutsätter avgifter. Jag föreslår, att bestämmelserna
örn understöd, för att utmärka deras artskildhet från folkpensionsbestämmelserna,
utbrytas och meddelas i särskild författning, åt vilken jag föreslår
benämningen »förordning örn invalidunderstöd».
Departe
ments
chefen.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Den tidpunkt, vid vilken rätt till understöd tidigast kan inträda är i pensionsförsäkringslagen
bestämd till uppnåendet av 15-årsåldern. Att denna tidpunkt
valts, Ilar samband med att avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen
inträder fr. o. m. det år, då vederbörande fyller 16 år, och att därför rätt till
pensionstillägg ej kan inträda dessförinnan. Att åter avgiftspliktens inträde
bestämts till det år, under vilket vederbörande fyller 16 år, har i ålderdomsförsäkringskommitténs
motiv (I sid. 63) satts i samband med att detta vore
ungefär den tidpunkt, då han bleve försörjningspliktig gentemot sig själv.
Enligt den da gällande förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
upphörde nämligen föräldrars ovillkorliga skyldighet att utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja sina barn med det, att dessa uppnådde 15 års ålder.
I det förslag till lag om folkpensionering, som jag här framlägger, har tiden
för avgiftspliktens inträde uppskjutits till det år, under vilket vederbörande
fyller 18 år. Tilläggspension kan icke heller utgå för tid dessförinnan. I den nu
gällande lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården har vidare den tid, under
vilken föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja
sina barn, utsträckts till dess barnen fyllt 16 år. Under sådana förhållanden
synas mig tillräckliga skäl saknas att vidbliva den i pensionsförsäkringslagen
för rätten till understöd stadgade åldersgränsen 15 år. Jag föreslår i
stället, att den höjes till 16 år.
Beträffande dem, vilka väl fått pensionsavgifter sig påförda men som underlåtit
att erlägga dessa avgifter, föreslår jag -— bland annat på grund av
att rätten till tilläggspension i förevarande lagförslag gjorts mindre beroende
av avgiftsbetalning — ett stadgande av innehåll, att deras rätt till invalidunderstöd
skall vara beroende av om särskilda skäl därtill äro.
Då det, med hänsyn till att pensionsförsäkringslagen nu så lång tid varit i
kraft, ej längre torde vara att praktiskt räkna med att en person, som erhåller
rätt till understöd, har barn att försörja, har det ansetts obehövligt att upptaga
bestämmelser örn barntillägg i detta sammanhang.
Övergångsbestämmelser angående pensionsförmånerna.
Enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag skola de pensioner, som äro
fastställda vid ikraftträdandet av lagen örn allmän ålderdomspensionering,
respektive lagen om folkpensionering, fortsätta att utgå. Pensionstilläggen
skola dock enligt förslaget som regel höjas, så att de komma att utgå efter
den nya lagens regler så till vida modifierade som högsta pensionstillägg skall
vara 250 kronor i ortsgrupp I och i ortsgrupperna II och III respektive 300
och 350 kronor samt avdrag för icke avdragsfri inkomst skall ske med 8/n> av
inkomsten. Enahanda regler örn rätt till pensionstillägg skola gälla även för
de äldre pensionstagare, vilka vid nya lagens ikraftträdande ej åtnjuta pensionstillägg.
Ökningen av pensionstilläggens maximibelopp med 50 kronor
har föreslagits i syfte att bereda kompensation åt de ifrågavarande äldre pensionstagarna
för det de icke komma i åtnjutande av grundbelopp; bibehålian
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
143
det av den kvotdel, efter vilken avdrag skall ske för inkomst, vid %o har skett
för att icke för mycket vidga kretsen av de till pensionstillägg berättigade. —
Rätt till avgiftspension med belopp enligt äldre lag och till pensionstillägg
enligt nu antydda regler tillkommer enligt förslaget även dem, som erlagt avgift
enligt äldre rätt men icke enligt nya lagen och som ej hunnit få pension
enligt äldre rätt fastställd för sig. — För dem, som erlagt avgift både enligt
gammal och enligt ny lag, skola vid bestämmandet av avgiftspensionen enligt
nya lagen alla avgifter räknas som örn de påförts enligt denna. Detta innebär
bland annat, att dessa avgiftsbetalare få tillgodoräkna sig de äldre avgifterna
vid bestämmandet av det i avgiftspensionen enligt nya lagen ingående växlande
beloppet. Äldre rättsregler för bestämmande av pensionsbelopp skola i
vad angår dessa avgiftsbetalare i regel icke komma till användning. För att
ingen skall enligt nya lagen erhålla mindre avgiftspension än han enligt äldre
rätt genom sina enligt denna erlagda avgifter intjänat, stadgas emellertid i
förslaget förhöjning av avgiftspension, i den mån summan av grundbelopp
och växlande belopp understiger det pensionsbelopp, till vilket de äldre avgifterna
skulle enligt äldre lag berättiga. Enligt majoritetsförslaget tages vid
denna jämförelse och den därpå grundade förhöjningen hänsyn till att invaliditetsförsäkringen
enligt detta förslag bortfaller.
Det av mig framlagda lagförslaget överensstämmer med pensionsförsäkringskommitténs
förslag därutinnan, att örn de enligt äldre rätt erlagda avgifterna
enligt denna rätt skulle berättiga till högre avgiftspension än den
grundpension, som tillkommer avgiftsbetalaren på grund av den föreslagna
nya lagens regler, skall pensionen höjas med skillnaden. Det här framlagda
lagförslaget står alltså liksom kommittéförslaget på den ståndpunkten, att intjänad
avgiftspension icke skall minskas genom tillkomsten av en ny lag.
I likhet med pensionsförsäkringskommittén anser jag vidare, att de som åtnjuta
pensionstillägg eller understöd enligt nu gällande bestämmelser vid införandet
av en ny lag i princip böra få dessa höjda till samma storlek som de
i den nya lagen stadgade. Jag ansluter mig även till tanken att åt de äldre
pensionstagarna bereda en kompensation, för att de icke komma i åtnjutande av
grundpension enligt den föreslagna nya lagens för det stora flertalet pensionstagare
jämförelsevis mycket förmånligare regler. I syfte att bereda sådan kompensation
har i förevarande lagförslag högsta pensionstillägget för dem, som
äro pensionsberättigade utan att äga rätt till grundpension, bestämts till 300
kronor i dem lägsta ortsgruppen, 400 kronor i närmast högre ortsgrupp och 500
kronor i högsta ortsgruppen. För att icke över hövan utsträcka kretsen av
dem, som bliva berättigade till dylik högre tilläggspension, har den kvotdel,
med vilken inkomst — överstigande det avdragsfria beloppet örn 100 kronor
— skall föranleda avdrag å tilläggspensionen, bestämts till s/4 för pensionstagare,
vilka ha gemensamt hushåll med annan, som åtnjuter folkpension, och
till °/10 för andra pensionstagare. Inkomstgränserna komma därigenom för de
ifrågavarande äldre pensionstagarna att ligga vid i det förra fallet respek
-
Depär tern
entschefen.
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
tive 500, 633 och 767 kronor och i det senare respektive 600, 767 och 933
kronor.
Åtgärder till förbättrande av invaliditets- och behovsprövningen inom
folkpensioneringen.
Den minoritetsgrupp inom pensionsförsäkringskommittén, vilken förordar det
i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering, har
i ett särskilt yttrande, däri dessa ledamöter motivera sin ståndpunkt att föreslå
bibehållande av en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering, i
likhet med kommittémajoriteten uttalat, att den nuvarande invaliditetsprövningen
vid pensionsansökningar är förenad med väsentliga svagheter. Åtgärder
böra därför enligt dessa kommittéledamöter vidtagas för att öka effektiviteten
av denna prövning. Vissa av de föreslagna åtgärderna avse även förbättrande
av den ekonomiska behovsprövningen. Det av dessa ledamöter förordade lagförslaget
innehåller enligt deras mening två viktiga bestämmelser i sådant syfte.
Som den ena av dessa bestämmelser nämna de, att kommunernas andel i kostnaderna
för pensionstillägg enligt förslaget höjes från Vs till V«. Den andra
åsyftade bestämmelsen innebär, att örn pensionsstyrelsen för bedömande av
pensionsansökning finner erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes
å sjukvårdsanstalt, styrelsen skall äga föreskriva såsom villkor för rätt till
pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt,
som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens
föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser
Konungen därom utfärdar. Även andra åtgärder böra enligt förslaget
vidtagas för att förhindra, att invalidpension utgår i fall, där varaktig
arbetsoförmåga i verkligheten icke är för handen. Då många av landets
läkare enligt vad dessa ledamöter uttala torde sakna tillräcklig insikt
i lagens fordringar på invaliditet för att kunna avfatta ett fullgott läkarutlåtande,
borde i läkarutbildningen ingå undervisningskurser rörande
pensionsförsäkringen i de delar, som kunde vara av intresse för läkarna.
Även kunde det tänkas, att, åtminstone på platser där flera läkare
vore bosatta, intyg av endast en viss eller vissa av dem godtoges. Tillika
borde den efterkontroll av pensionstagare, som redan nu utövades, ytterligare
utvecklas och skärpas.
Kör yttrandena i vad de röra förslaget örn höjning av kommunernas
andel i kostnaderna för tilläggspensioner må här
hänvisas till en särskild redogörelse i det följande.
Förslaget, att pensionsstyrelsen skulle äga att uppställa intagande för
observation å sjukhus såsom förutsättning för pension, har genomgående
mottagits med tillfredsställelse i de yttranden, där denna punkt berörts.
Läkarfrågan föranleder medicinalstyrelsen att uttala, att i och med
genomförandet av en förändrad lagstiftning på pensionsförsäkringens område
tiden också vore inne att på allvar upptaga frågan örn särskilda läkare, som
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
145
skulle tillhandagå socialförsäkringen med utlåtanden och intyg beträffande
svårbedömda fall och måhända samtliga invaliditetsfall. Styrelsen utför sin
tanke närmare på följande sätt:
Det torde icke ankomma på styrelsen att i detta sammanhang framlägga något
förslag, huru en organisation med särskilda försäkringsläkare borde byggas
upp. Nära till hands syntes emellertid vara, att man prövade möjligheterna
örn icke den läkare, som skall tillhöra centralsjukkassas styrelse och som medicinalstyrelsen
har att utse, skulle kunna uppbära en dylik funktion. Att i detta
hänseende räkna med sjukhusläkarna i vidare mån än i vad avsåge observation
å sjukhus torde ej vara att tillråda med hänsyn till den stora arbetsbörda,
som redan påvilade dem, och jämväl till att det ingalunda vore säkert, att
deras intresse för och kunskaper i socialmedicin stöde i paritet med deras
höga medicinska kompetens i övrigt. Då styrelsen här talat örn försäkringsläkare,
hade styrelsen ingalunda avsett att en ny kår av sådana skulle behöva
skapas, som endast hade sig anförtrodda uppgifter inom socialförsäkringen.
De åligganden, som skulle tillkomma dem, torde icke bliva mera omfattande
— för den händelse deras verksamhetsområden icke gjordes för stora — än
att uppdraget i fråga väl kunde räknas som bisyssla, dock av den omfattning,
att vederbörande läkare finge ett verkligt intresse av ifrågavarande ärenden
och även en rik erfarenhet på området.
Även centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund pekar på möjligheten att
för invaliditetsprövningen använda särskilda för ändamålet utsedda läkare.
I fråga örn efterkontrollen meddelar pensionssty reisen, att styrelsen,
när omständigheterna i ett pensionsärende vore sådana att pension väl
måste beviljas men den framtida rätten därtill syntes tvivelaktig med hänsyn
till arbetsoförmågans varaktighet, årsinkomstens storlek eller båda dessa faktorer,
satte ärendet på observation, vilket innebure att detsamma efter viss
utsatt tid underkastades förnyad utredning och prövning. Årliga antalet av
de ärenden, i vilka dylik observation föreskreves, vore omkring 3,300. Att dylika
och andra av styrelsen tillämpade kontrollåtgärder vore till stor nytta redan
genom sin blotta existens, vore enligt styrelsen otvivelaktigt, liksom ock
att de kunde skärpas och utbyggas, när pensionsförsäkringen en gång kommit
ur det svävande läge, vari den till följd av återkommande utredningar om dess
mera definitiva utformning sedan lång tid tillbaka befunnit sig.
Flera av pensionsstyrelsens ombud framhålla önskvärdheten av att efterkontrollen
skärpes.
Ombudet i Varberg sområdet ifrågasätter sålunda, att alla yngre pensionstagares
invaliditetsfråga med viss tids mellanrum ånyo skulle prövas av vederbörande
nämnd. Ätt, såsom nu skedde i vissa fall, endast rikta en förfrågan
till ordföranden, ansåge han mindre lämpligt. Naturligtvis sökte pensionstagaren
att öva inflytande på svaret. Eventuellt skulle särskilt utbildade
läkare tillsammans med vederbörande pensionsnämndsordförande vid
vissa tider besöka pensionstagarna i deras hem. Kostnaden för en dylik anordning
skulle antagligen betalas genom minskade pensioner. Ombudet i
Rönöområdet framhåller, att en hittills förekommande kontrollåtgärd vore att
varje år granska förteckningen över pensionstagare. Ombudet anser, att denna
granskning kunde och borde göras mera effektiv, och han föreslår i detta
syfte, att nämnden utsätter ett visst sammanträde för dylik granskning samt
uppdrager åt ordförande och ledamöter att, envar i sin stad, noggrant under
jBihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
söka förhållandena för närboende pensionstagare och vid sammanträdet redogöra
för resultatet av undersökningen. I förekommande fall borde läkarintyg
anskaffas. Vid sammanträdet skulle föras protokoll, och utdrag därav skulle
insändas till pensionsstyrelsen.
Riks för säkring sanstalten anför:
Med den begreppsbestämning rörande invaliditet, som för närvarande gäller,
är det oundgängligen nödvändigt, att efterkontrollen angående invaliditetens
fortvaro göres effektiv. För detta ändamål synes det böra åligga pensionsnämnderna
att uppmärksamt följa eventuella förändringar beträffande
invaliden, hans tillstånd och arbetsförtjänst m. m. samt att — efter mönster,
t. ex. av den danska »Lov om Folkeforsikring» — i detta avseende regelbundet
med vissa mellanrum göra undersökningar, vilkas gång och resultat böra redovisas
till pensionsstyrelsen. I sammanhang med frågan örn föreskrifter härom
synes böra särskilt övervägas, örn ej — såsom äger rum inom olycksfallsförsäkringen
-— i vissa fall inom pensionsförsäkringen invaliditetsersättning
bör tillerkännas endast för viss tid.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet anför:
Förbundet vill starkt framhålla vikten av att en verklig och allmän efterundersökning
genomföres. Invaliditetsprövningen måste ofta bliva så pass
vansklig, att en återkommande kontroll är mycket önskvärd. Än mer otillfredsställande
är det, att en samhällets hjälp, vilken såsom pensionstillägget
skall tillerkännas efter viss behovsprövning, får i stor utsträckning utgå år
efter år utan att det av samhällets organ undersökes, huruvida förändrade
förhållanden böra föranleda minskning eller indragning av hjälpen. Den av
pensionsstyrelsen tillämpade anordningen med anteckning av tveksamma fall,
örn vilka sedermera från styrelsen göres särskild förfrågan hos pensionsnämndens
ordförande, är tvivelsutan av stort värde men kan givetvis icke erhålla
den omfattning, som synes nödvändig. Endast en allmän efterundersökning
varje eller eventuellt vartannat år, kan anses tillfredsställande. Visserligen
hava pensionsnämnderna av pensionsstyrelsen uppmanats att minst en gång
årligen genomgå hos dem förda förteckningar över pensionstagare för prövning
av frågan örn eventuell minskning eller indragning av pension, men en dylik
granskning torde för närvarande ofta stöta på stora praktiska svårigheter och lärer
i varje fall i stor utsträckning företagas endast rent sporadiskt. En allmän
efterundersökning torde endast kunna vinnas genom ett direkt åläggande för
pensionsnämnderna att företaga en särskild undersökning åtminstone beträffande
varje person, som åtnjuter pensionstillägg, vart eller vartannat år, varvid det är
nödvändigt att — eventuellt genom postverket — skaffa pensionsnämnderna
upplysningar örn pensionstagarnas flyttningar. Det är givet, att hela denna
anordning, konsekvent genomförd, kommer att medföra vissa kostnader för
det allmänna. Förbundet finner emellertid saken vara av den vikt, att en nyordning
på området måste tagas under allvarligt övervägande, och detta oavsett
örn kommitténs huvudförslag eller alternativet skulle ifrågakomma till
förverkligande.
Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund förordar, att särskilda
systematiskt genomförda efterundersökningar anordnas för utrönande
av förändringar som kunna inträda i de en gång pensionerades hälsotillstånd
och ekonomiska förhållanden.
Förutom de nu avhandlade av kommittéminoriteten berörda åtgärderna för
att göra invaliditetsprövningen mera effektiv ha även andra uppslag framkommit
i yttrandena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
147
Riksförsäkringsanstalten anför sålunda angående vissa organisatoriska
förändringar i detta syfte:
Fråga kan vara om ej pensionsstyrelsen bör erhålla sådan starkare ställning
i systemet, att den i princip får rätt att -— i analogi med vad som enligt
33 § olycksfallsförsäkringslagen gäller örn förhållandet mellan försäkringsinrättningarna
enligt samma lag å ena sidan och försäkringsrådet å den andra —
utan de inskränkande bestämmelser, som för närvarande gälla, vidtaga ändring
i pensionsnämndernas beslut angående invaliditet.
Såväl pensionsstyrelsen som pensionsnämnderna måste väl — utan uttrycklig
föreskrift därom — anses äga rätt att vid prövning av ärende örn pension
begära intyg av den läkare som nämnden utser'' (jfr kommitténs förslag till
lag örn erkända sjukkassor 24 §) samt att därutöver överhuvud påkalla det
biträde av läkare, som den finner behövligt. Liksom vidare pensionsnämnd i
många förekommande fall måste samverka med vederbörande fattigvårdsstyrelse,
bör den också, där pensionssökande är medlem av sjukkassa i orten, stå
i förbindelse med denna samt med dess läkare och kontrollant.
Försäkring sinspektionen finner det önskvärt, att ett av fil. dr Filip Lundberg
vid en av centralförbundet för socialt arbete den 12—14 september 1934
i Stockholm anordnad konferens framfört förslag göres till föremål för ingående
övervägande. Detta förslag innebär, att det skulle åligga sökanden att,
genom intyg av läkare rörande anamnes, undersökningsresultat och vårdföreskrifter
samt intyg av pensionsnämnden rörande värdigheten och behovet, för
pensionsstyrelsen såsom centralt bedömande myndighet bevisa, att han har
rätt till tilläggspension.
Pensionsstyrelsen framför det önskemålet, att styrelsen måtte likställas med
taxeringsmyndighet i fråga örn rätt att från bankinstitut erhålla
uppgift örn en persons banktillgodohavanden.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter att föreskriva skyldighet för
kommun att återgälda vad utöver kommunens andel i pensionstilllägg
utbetalats, efter det indragning (eller minskning) bort ske, därest det kan
påvisas att kommunens pensionsnämnd eftersatt nämnden åliggande efterkontroll.
Till denna redogörelse för uppslag att förbättra invaliditets- och behovsprövningen
må fogas en erinran om att pensionsstyrelsen i skrivelse den 25
augusti 1927 hemställde om ett anslag av 30,000 kronor till bestridande av
kostnader för upplysningsarbete bland pensionsnämnderna i syfte att åvägabringa
en så effektiv kontroll som möjligt över pensionskostnaderna. Bland de
åtgärder, som i detta sammanhang planerades av pensionsstyrelsen, ingingo åtgärder
till åstadkommande av en förbättrad efterkontroll. I statsverkspropositionen
till 1928 års riksdag föreslogs ett anslag för berörda ändamål av
15,000 kronor, men riksdagen fann, på hemställan av statsutskottet, som ansåg
den föreslagna metoden för vinnande av effektiv kontroll icke vara att förorda,
ej skäl att bifalla detta anslagsäskande. (Se statsverkspropositionen till 1928
års riksdag femte huvudtiteln sid. 55 ff. och statsutskottets utlåtande nr 137
sid. 10 ff.)
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Departe
ments
chefen.
Att invaliditets- och behovsprövningen förbättras är otvivelaktigt av grundläggande
betydelse för folkpensioneringen. Två av de förslag, som i sådant
syfte framföras av minoritetsgruppen inom pensionsförsäkringskommittén, ha
upptagits även i det av mig förordade lagförslaget, nämligen höjning av kommunernas
andel i kostnaderna för tilläggspensioner till V» och införande av
befogenhet för pensionsstyrelsen att kräva intagande av pensionssökande å
sjukhus för observation. Beträffande den förstnämnda av dessa båda åtgärder
får jag hänvisa till vad jag därom kommer att anföra i annat sammanhang.
Vad angår de ifrågasatta åtgärderna beträffande läkarutbildning och urval
av lämpliga läkare är jag däremot icke beredd att nu framlägga något förslag.
Uppslagen, som synas mig väl värda att ingående övervägas, torde höra
till de frågor, vilka böra upptagas till behandling i samband med följdbestämmelserna
till den föreslagna nya folkpensioneringslagen.
De uppslag, som i vissa yttranden framkommit av innebörd att åt pensionsstyrelsen
skulle inrymmas en i förhållande till de lokala organen mera dominerande
ställning, stå i visst samband med frågan örn den lokala organisationen
av folkpensioneringen. Detta spörsmål kan emellertid, såsom jag i
annat sammanhang redan anfört, icke lämpligen företagas till prövning
förrän i samband med behandling av organisationssakkunnigas förslag
rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation (statens offentl.
utr. 1934: 53), över vilket för närvarande yttranden inhämtas. Det må emellertid
här framhållas, att pensionsstyrelsen redan med nu gällande bestämmelser
äger möjlighet att, ifall felaktighet upptäckes vid dess granskning av pensionsärende,
åstadkomma rättelse av pensionsnämndens beslut även örn besvär
däröver ej anförts. I sådant fall återförvisar pensionsstyrelsen nämligen ärendet
till nämnden för förnyad prövning under meddelande av återförvisningsanledningen
samt ålägger samtidigt sitt ombud att, örn pensionsnämnden vidbliver
sin enligt styrelsens åsikt felaktiga mening, genom besvär över nämndens
förnyade beslut i ärendet bereda styrelsen möjlighet att, om ej den fortsatta
utredningen föranleder till annat, genomdriva sin mening i ärendet.
Efterkontrollen är tvivelsutan en i förevarande sammanhang mycket betydelsefull
fråga, vars lösning icke bör uppskjutas. Införandet av dyrortsgradering
för tilläggspensionerna gör denna fråga särskilt aktuell. Till belysning
av effektiviteten av den nuvarande efterkontrollen må meddelas, att enligt
tillgängliga uppgifter under år 1931 pensionstillägg och understöd till ett
antal av 1,214 minskades eller indrogos, avseende ett sammanlagt årligt pensionsbelopp
av 129,514 kronor. För år 1932 voro motsvarande tal respektive
1,776 och 207,281. Till jämförelse må nämnas, att vid utgången av år
1931 antalet gällande pensionstillägg och understöd var 335,777 med ett
sammanlagt årligt belopp av 52,877,622 kronor och att vid utgången av
år 1932 motsvarande antal var 351,355 och motsvarande belopp 56,732,306
kronor. Vid bedömande av dessa siffror bör vidare ihågkommas, att
minskning eller indragning av pensionstillägg eller understöd kan äga rum
ej blott på grund av förbättrad arbetsförmåga utan även på grund av förbätt
-
Kungl. Majlis proposition nr 217.
149
råd ekonomi. Det är vidare att märka, att pensionsstyrelsen, enligt vad densamma
meddelar i sitt yttrande över kommittéförslaget, i synnerligen stor utsträckning
beviljar pension i sådana fall, då arbetsoförmåga väl anses föreligga
men denna ej med större visshet kan betecknas såsom varaktig, varvid
pensionens fortsatta utgående göres beroende av efterkontroll från styrelsens
sida.
I betraktande av det anförda synes det mig tydligt, att efterkontrollen bör
skärpas. Ett steg i denna riktning innebär den i det här framlagda förslaget
liksom i kommittéförslaget stadgade skyldigheten för den, som åtnjuter tillläggspension,
att örn hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt
väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens
ordförande. Enahanda skyldighet stadgas för det fall, att tilläggspension
bör minskas eller indragas på grund av sådan förändring, att tilläggspensionen
skall bestämmas med tillämpning av den strängare avdragsregel, som
gäller för pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan dylik. Med
hänsyn till dyrortsgraderingen föreskrives slutligen dylik anmälningsskyldighet
för den, som blir mantalsskriven i annan ort än tillförne, örn denna ort
tillhör lägre ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. Försummelse av
anmälningsskyldigheten kan medföra indragning av tilläggspensionen för all
framtid eller för viss tid.
För att åt efterkontrollen giva erforderlig effektivitet krävas emellertid
helt säkert verksamma åtgärder av pensionsförsäkringens organ. Dessa åtgärder
torde kunna vidtagas på administrativ väg och det lärer närmast ankomma
på pensionsstyrelsen att framkomma med förslag härutinnan. Vad
beträffar tanken att pension i tveksamma fall skulle beviljas endast provisoriskt
och pensionsrätten efter viss föreskriven tid underkastas förnyad prövning,
är att märka, att det betydelsefulla i denna tanke, nämligen att vid pensions
beviljande bestämmes viss tid efter vars förlopp saken skall underkastas
ny prövning, redan tillämpas av pensionsstyrelsen och att lagbestämmelserna
medgiva, att ett dylikt eller liknande förfarande tillämpas i större omfattning
än för närvarande sker.
Uppslaget att låta kommunerna under vissa förutsättningar vidkännas kostnaderna
för tilläggspension, som pensionsnämnderna bort anmäla till minskning
eller indragning, synes mig visserligen beaktansvärt men för långtgående
för att för närvarande bringas till utförande.
Att såsom ifrågasatts utvidga pensionsstyrelsens möjligheter att kontrollera
de i samband med pensionsansökning lämnade uppgifterna genom att åt styrelsen
inrymma befogenhet att från bank erhålla upplysning örn uppgiven persons
banktillgodohavande synes icke heller för närvarande tillrådligt. Frågan
torde böra ses i ett vidare sammanhang, nämligen såsom en del av frågan örn
rätt för den samhälleliga hjälpverksamhetens organ över huvud att påkalla
upplysningar hos bankerna. Detta spörsmål torde så intimt sammanhänga
med den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation, att den icke lämpligen
bör upptagas utan samband med de organisationsfrågor, vilka som ovan nämnts
behandlas i ett nyligen avgivet och nu för inhämtande av yttranden utremitterat
kommittébetänkande.
Departe
ments
chefen.
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Avgiftspliktens omfattning.
ÅLDERN FÖR AVGIFTSPLIKTENS INTRÄDANDE.
Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring inträder åldern för skyldighet
att erlägga avgifter till pensionsförsäkringen med det år, under vilket vederbörande
fyller 16 år.
I pensionsförsäkringskommitténs majoritetsförslag är avgiftspliktens inträde
uppskjutet från 16 till 18 år. För en höjning av denna åldersgräns tala
enligt kommittén främst förhållandena på arbetsmarknaden. Ett bibehållande
av sextonårsgränsen skulle behöva liksom nu kompletteras med en bestämmelse
angående faders ansvarighet för pensionsavgifterna för barn under 18 år. Med
den höjning av lägsta avgiften från 3 till 6 kronor, som av kommittén föresloges,
skulle emellertid en dylik ansvarighet för familjeförsörjare med barn
i 16- och 17-årsåldrarna kunna bliva så betungande, att ett försämrat resultat
av uppbörden av ifrågavarande avgifter bleve följden. Enligt det av en minoritet
inom kommittén omfattade förslaget till lag örn folkpensionering har, i
motsats till vad fallet är i majoritetens förslag, åldern för avgiftspliktens inträde
bibehållits vid 16 år, därvid emellertid minimiavgiften för de två yngsta årsklasserna
avgiftspliktiga bestämts till 3 kronor i stället för som eljest 6 kronor.
I de icke särdeles talrika yttranden, i vilka förevarande punkt beröres, uttalas
i allmänhet tillfredsställelse över förslaget att höja åldern för avgiftspliktens
inträde från 16 till 18 år. Pensionsstyreisen har för sin del förordat
den högre åldersgränsen även för det fall, att minoritetsförslaget i huvudsak
genomföres.
Det av mig framlagda lagförslaget innehåller liksom kommittéminoritetens
förslag en kombinerad invaliditets- och åldersdomspensionering. Övervägande
skäl synas mig likväl tala för att på denna punkt upptaga majoritetens förslag.
I alltför många fall torde 16- och 17-åringar icke vara i stånd att av egna
medel erlägga pensionsavgifter, och avgiftsplikt för dem skulle i stor utsträckning
drabba deras föräldrar. Ett uppskov med avgiftspliktens inträde medför
visserligen, att invaliditetsförsäkringen icke kommer att omfatta 16- och
17-åringarna. Detta kan måhända synas i någon mån betänkligt vid det förhållande,
att föräldrars ovillkorliga försörjningsplikt gentemot barn enligt fattigvårdslagen
upphör, då barnet fyller 16 år. Det stöd, som därav kan hämtas
för ett bibehållande av 16 år såsom ålder för avgiftspliktens inträde, synes
emellertid huvudsakligen vara av teoretisk natur och icke uppväga de praktiska
olägenheterna av en så tidigt inträdande avgiftsplikt. Det må ock påpekas,
att i de fall, där behov av hjälp gör sig gällande, rätt till invalidunderstöd
enligt den föreslagna särskilda förordningen därom inträder redan vid 16 års
ålder, örn invaliditet föreligger.
ÅLDERN FÖR AVGIFTSPLIKTENS UPPHÖRANDE.
Avgiftsplikten upphör enligt pensionsförsäkringslagen med det år, under
vilket den försäkrade fyller 66 år.
Pensionsförsäkringskommittén har utan meningsskiljaktighet bibehållit denna
övre åldersgräns för avgiftsplikten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
151
Bland dem, som yttrat sig över förslaget, har nästan endast pensionsstyrelsen
uttryckligen vidrört denna punkt. Styrelsen anför därom följande:
Det har synts styrelsen vara ur förvaltningssynpunkt av rätt stor praktisk
betydelse, att avgiftsplikten får upphöra vid 64 års ålder. Liksom med nuvarande
system torde det även framdeles komma att visa sig (så vida ej ett fullständigt
system med försäkringsböcker införes) vara i stor utsträckning omöjligt
för pensionsstyrelsen att inom önskvärd tid uträkna pensionen och utfärda
pensionsbrev. Styrelsen saknar nämligen tillförlitlig uppgift om de båda senaste
årens avgiftsbetalning och tillbörligen styrkta uppgifter i detta hänseende
lämnas ofta ej trots anmaning. Tidsödande undersökningar härom måste
sålunda göras och det inträffar ej sällan att, även sedan uppgifter erhållits och
pensionsbrev utfärdats, åtminstone det senaste årets avgift utkräves av den
redan pensionerade och att sålunda antingen pensionsbeloppet bör ändras eller
det utkrävda avgiftsbeloppet återbördas. Dessa olägenheter skulle i stort sett
upphävas genom styrelsens förslag. Då å andra sidan här ifrågavarande båda
årsavgifter äga ett jämförelsevis ringa försörjningsvärde — och vid användandet
av någotdera av kommitténs förslag intet som helst av det åsyftade skattevärdet
därutöver — synes denna detaljändring vara tillräckligt motiverad.
Den av pensionsstyrelsen framhållna svårigheten för styrelsen att beräkna
avgiftspensionen, om alltför kort tid förflutit från det att avgift blivit påförd
och erlagd till dess att pensionsansökningen behandlas, måste tillmätas icke
ringa vikt för ett snabbt och från komplikationer fritt avgörande av pensionsansökningarna.
För att, i fråga örn ålderspensioner, praktiskt taget helt
utesluta möjligheten till komplikationer i nu ifrågavarande avseende borde,
såsom pensionsstyrelsen föreslagit, två avgiftsfria år inskjutas närmast före inträdet
av pensionsåldern. Emot att i enlighet med styrelsens förslag låta avgiftsplikten
upphöra redan med det år, under vilket avgiftsbetalaren fyller 64
år, tala dock finansiella skäl. Enligt beräkningar, som framlagts i kommitténs
huvudbetänkande (sid. 159, tab. 31), skulle nämligen ett fritagande av både
65- och 66-åringar från avgiftsplikt medföra en minskning av pensioneringens
avgiftsinkomster, som i genomsnitt under ett antal decennier skulle uppgå till
omkring en miljon kronor örn året, varav ungefär hälften torde falla på vardera
av de nämnda årsklasserna. Vad styrelsen i detta sammanhang anför
örn dessa årsavgifters ringa försörjningsvärde och skattevärde, må väl äga berättigande,
om frågan bedömes med utgångspunkt från premiereservsystemet,
men saknar betydelse, när pensioneringen anordnas enligt det till grund för
nu förevarande lagförslag lagda försäkringstekniska systemet. Jag har därför
stannat vid att föreslå, att skyldigheten att erlägga pensionsavgift skall
upphöra med det år, under vilket avgiftsbetalaren fyller 65 år. I syfte att
ytterligare inskränka antalet av de fall, i vilka fastställd pension skulle behöva
jämkas, har i lagförslagets 17 § intagits en bestämmelse örn rätt för
pensionsstyrelsen att i vissa fall återbetala avgift.
UNDANTAG FRÅN AVGIFTSPLIKT FÖR INVALIDER MED FLERA.
I pensionsförsäkringslagen stadgas, att pensionsavgift ej erlägges av den
som är till arbete varaktigt oförmögen.
Departe
ments
chefen.
152
Kungl. Maj:ts proposition nr Z17.
Departe
ments
chefen.
Pensionsförsäkringskommitténs majoritet bibehåller icke detta undantag i
sitt förslag men inför i stället en bestämmelse örn att den, som är omhändertagen
av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, ej är avgiftspliktig.
Minoritetsförslaget, vilket fasthåller vid en kombinerad invaliditetsoch
ålderdomspensionering, känner såväl detta sistnämnda undantag som ett
undantag för invalider. I syfte att undvika, att de avgiftspåförande myndigheterna
skola behöva befatta sig med en utanför deras kompetensområde liggande
invaliditetsbedömning, har emellertid undantaget för invalider formulerats
så, att pensionsavgift ej skall erläggas av den som åtnjuter folkpension
eller understöd enligt lagen. Emedan sålunda icke redan den omständigheten
att en person är invalid, utan först att han förklarats såsom sådan genom
att pension eller understöd tillerkänts honom, enligt förslaget medför undantag
från avgiftsplikt och då således en person kan erhålla pension på grund
av allenast en avgift, vid vars erläggande han redan är invalid, har det ansetts
erforderligt att stadga att grundbelopp ej skall tillkomma den, som varit
invalid alltifrån det år då han uppnått avgiftspliktig ålder.
De återgivna bestämmelserna lia i mycket ringa utsträckning berörts i yttrandena.
Mot det föreslagna undantaget för den, som är omhändertagen av
fattigvården för varaktig försörjning, anmärker dock svenska fattigvårds- och
barnavardsförbundet, att det valda uttrycket syntes kunna lämna rum för
ganska olika tolkningar från fattigvårdsstyrelsernas sida. Då det vore angeläget
att det på ett tydligare sätt i själva lagen angåves, vilka av fattigvårdens
understödstagare som skulle undantagas från avgiftsplikt, ifrågasatte
förbundet att utbyta sagda uttryck mot orden »varaktigt omhändertagen å anstalt
eller genom utackordering». I
I det av mig framlagda lagförslaget bibehålies möjligheten att komma i åtnjutande
av folkpension, medan vederbörande ännu befinner sig i den avgiftspliktiga
åldern. Det är därför naturligt, att frihet från avgiftsplikt stadgas
för dem som åtnjuta folkpension. Likaså böra från avgiftsplikt undantagas
de, som åtnjuta den föreslagna motsvarigheten till de nuvarande understöden
enligt, pensionsförsäkringslagen, nämligen s. k. invalidunderstöd. Genom
dessa bestämmelser kunna som regel invalider undantagas från avgiftsplikt.
För att en person, som redan vid inträdet i den avgiftspliktiga åldern
är invalid, skall pa grund därav kunna bliva frikallad från avgiftsplikt.
kräves dock enligt dessa bestämmelser, antingen att han betalar en pensionsavgift
och pa grund av denna erhåller folkpension eller att han erhåller invalidunderstöd.
Den sistnämnda vägen står ej alla till buds, då den är beroende
av ekonomisk behovsprövning. Den förra vägen synes mindre tilltalande örn
med densamma, såsom i kommittébetänkandet föreslås, är förknippat ett
villkor örn minskning av den pa avgifter grundade pensionen för den, som
vid inträdet i avgiftspliktig alder redan var invalid. Denna bestämmelse,
vilken torde vara svårumbärlig örn ej de av kommittén föreslagna undantagen
från avgiftsplikt utökas, torde i tillämpningen lätt kunna medföra svårigheter
och uppväcka ovilja samt är å andra sidan icke tillräcklig för att utesluta varje
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
153
person, som redan vid erläggandet av sin första pensionsavgift är invalid,
från rätt till grundpension. I det föreliggande lagförslaget Ilar därför den nu
berörda bestämmelsen uteslutits och i stället intagits ett stadgande om att från
avgiftsplikt skall undantagas den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och
som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Ifall trots detta stadgande en person,
som söker pension efter att ha erlagt endast en eller ett fåtal avgifter, befinnes
ha varit invalid redan då dessa erlades, äger pensionsstyrelsen enligt
15 § i lagförslaget återbetala avgifterna, varigenom personen i fråga uteslutes
från rätt till folkpension. Möjligheten att erhålla invalidunderstöd står honom
däremot öppen, örn han är i små omständigheter. Vådan av att den kontroll,
som pensionsstyrelsen på detta sätt är i tillfälle att utöva, i något fall skulle
brista och alltså någon erhålla folkpension, ehuru han redan då han erlade
avgiften eller avgifterna var invalid, är enligt det förevarande lagförslaget
väsentligt minskad genom den i specialmotiveringen under 6 § behandlade
regeln att endast den, som påförts minst sju avgifter, kan erhålla hela det i
grundpensionen ingående fasta beloppet.
Under det att de nu berörda undantagsbestämmelserna icke innebära annat
än en något förändrad utformning av det redan i pensionsförsäkringslagen
upptagna undantaget för varaktigt arbetsoförmögna, utgör det av kommittén
föreslagna undantaget för dem, som äro omhändertagna av fattigvården för
varaktig försörjning, en verklig nyhet. Detta undantag motiveras av kommittén
med att avgiftsplikt i princip icke bör föreskrivas för personer, som
sakna förmåga att erlägga ens den lägsta avgiften, en åsikt om vars riktighet
tvivel ej torde råda. Av brist på andra lämpliga grunder för en tillförlitlig
prövning av betalningsförmågan, då det gäller ett så ringa belopp som
lägsta avgiften, 6 kronor, har kommittén vid utformandet av denna tanke
stannat vid att föreslå undantagande av dem, som omhändertagits av allmänna
fattigvården för varaktig försörjning. Kommittén har därigenom upptagit ett
uttryck, som vunnit burskap i riksdagsordningen och i kommunallagarna för att
angiva en grupp från politisk och kommunal rösträtt uteslutna. Såsom grund
för undantagande vid avgiftspåföringen synas de uppgifter kunna tjäna, som
det åligger fattigvårdsstyrelse att lämna till ledning vid uppgörandet av röstlängd
för val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd. I
likhet med kommittén finner jag en på detta sätt formulerad undantagsbestämmelse
ändamålsenlig. Att, såsom i ett yttrande över förslaget ifrågasättes, i
den föreslagna lagtexten förtydliga uttrycket »varaktigt omhändertagen» synes
mig icke tillrådligt med hänsyn till avfattningen av nyssnämnda lagbestämmelser.
Den tidpunkt, vid vilken de från avgiftsplikt frikallande omständigheterna
skola föreligga för att utesluta från avgiftsplikt, är i lagförslaget liksom i nu
gällande lag så bestämd, att i första hand hänsyn skall tagas till förhållandena
vid avgiftspåföringen. Om avgiftsplikt förelegat vid tiden för avgiftspåföringen
men därefter förändring inträtt, så att när avgiften eller en del därav
förfaller till betalning en från avgiftsplikt uteslutande omständighet föreligger,
skall vederbörande kunna befrias från avgift. Även i detta hänseende
154
Kungl. Majlis proposition nrZlT.
överensstämmer lagförslaget med pensionsförsäkringslagen, vilken i 16 § inrymmer
ett sådant förfaringssätt. I kommittéförslaget har tanken kommit
till uttryck beträffande de fall, att avgiftspliktig avlider eller förlorar sitt
svenska medborgarskap. För den händelse sådant fall inträffar, stadgas
nämligen i kommittéförslaget, att avgiftsplikten skall bortfalla, såvitt angår
därefter till betalning förfallet belopp. Den sista tidpunkt, före vilken förändring
av denna art kan medföra befrielse från påförd avgift, fixeras således
för varje avgiftsbelopp till dess förfallodag. Då flera andra fall av undantag
från avgiftsplikt än dödsfall och förlust av svenskt medborgarskap upptagas
i lagtexten, synes det emellertid erforderligt att för dem alla fastslå en sådan
tidpunkt och därmed tydligt giva tillkänna, att väl tidigare inträffade men ej
senare händelser skola kunna medföra befrielse från påförd avgift. I den
föreslagna lagtexten har därför kommittéförslagets bestämmelser örn dödsfall
eller förlust av svenskt medborgarskap utbytts mot ett stadgande av innehåll,
att efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning varken inträffande av någon
av de i paragrafen nämnda omständigheterna eller dödsfall eller förlust av
svenskt medborgarskap medför befrielse från skyldighet att erlägga detta
belopp. Genom bestämmelser i 15 § i lagförslaget lägges i pensionsstyrelsens
och Konungens befallningshavandes händer befogenhet att befria från avgift
i de fall, där sådan befrielse enligt de här utvecklade reglerna kan äga rum,
och enligt stadgande i 16 § andra stycket äger vederbörande sakägare rätt att
hos pensionsstyrelsen påkalla erforderlig rättelse.
INFÖRANDE AV AVGIFTSPLIKT FÖR VISSA TJÄNSTEINNEHAVARE MED FLERA.
I pensionsförsäkringslagen 5 § andra och tredje styckena stadgas örn undantag
från avgiftsplikt för vissa persongrupper. Lagrummen lyda:
Från avgiftsplikt undantages jämväl:
a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920
angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk äger tillämpning;
b) delägare i arméns eller flottans pensionskassa;
c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;
ävensom hustru till sålunda undantagen person.
I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka
villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i statens
tjänst, må undantagas från avgiftsplikt.
Tidigare hade undantagen i andra och tredje styckena i 5 § en betydligt vidsträcktare
omfattning. Den ursprungliga lydelsen av dessa båda lagrum var
nämligen följande:
Från avgiftsplikt undantages jämväl:
a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar äger tillämpning;
b)
delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning samt
i arméns eller flottans pensionskassa;
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
155
c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;
ävensom hustru till sålunda undantagen person.
I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka
villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i allmän
eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning eller livränteanstalt,
må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.
Beträffande den utveckling, som lett fram till att lagrummen erhållit den nuvarande
lydelsen må hänvisas till pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande
(sid. 201 ff.). Av kommitténs redogörelse inhämtas bland annat, att avgiftsbefrielse
enligt tredje stycket i paragrafen icke medgivits av Kungl.
Maj:t efter den 20 november 1917, då avgiftsbefrielse medgavs personer som
erlägga avgifter till kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie
personal. Under de första åren efter pensionsförsäkringens införande beviljades
i många fall ansökningar örn undantagande från avgiftsplikt, och enligt
uppgift från pensionsstyrelsen blev ett antal av omkring 30,000 personer fritagna.
De sålunda befriade utgjordes i allmänhet av befattningshavare i statens
eller riksdagens tjänst, kommunala och därmed likställda tjänstemän samt
befattningshavare vid enskilda järnvägar. De största grupperna utgjordes av
lärare och lärarinnor, som voro berättigade till understöd från småskollärares
med flera ålderdomsunderstödsanstalt till ett antal av 10,000 å 12,000 samt av
järnvägstjänstemän till ett antal av omkring 15,000. Från och med år 1920
upphävdes emellertid, i samband med att folkskollärarnas pensionsinrättning
och vissa andra pensionskassor omorganiserades till statens anstalt för pensionering
av folkskollärare med flera, från år 1926 benämnd statens pensionsanstalt,
det förut beviljade undantaget för delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning
och deras hustrur samt för lärare och lärarinnor berättigade
till understöd från småskollärares med flera ålderdomsunderstödsanstalt.
Enligt en beräkning av pensionsförsäkringskommittén uppgår för närvarande
antalet på grund av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från
avgiftsplikt undantagna tjänsteinnehavare till emellan 75,000 och 80,000 personer
med följande fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper:
Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen........ 45,500
Delägare i arméns och flottans pensionskassor............... 8,200
Ordinarie präster............................ 1,900
Befattningshavare i riksdagens verk................... 400
Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie personal . . 7,000
Kommunala befattningshavare...................... 8,300
Tjänstemän vid enskilda järnvägar................... . 11,000
Summa 77,300
Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till befattningshavare,
varom här är fråga, har av kommittén uppskattats till 40,000 å 50,000.
För att belysa ifrågavarande befattningshavares ställning i lönehänseende
må här även meddelas följande från kommittébetänkandet hämtade sammanställning,
vilken dock måste anses såsom mycket approximativ:
156
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Lönebelopp, kronor Antal
2.000— 3,000 ............................. 29,500
3,000 - 4,000 ............................. 26,100
4.000— 5,000 ............................. 7,300
5.000— 6,000 ............................. 3,600
6.000— 7,000 ............................. 1,500
7.000— 8,000 ............................. 2,300
8.000— 9,000 ............................. 2,200
9.000— 10,000 ............................. 1,700
över 10,000 .............................. 3,100
Summa 77,300
För folkskollärare och ett stort antal andra befattningshavare, vilka äro anslutna
till statens pensionsanstalt, äger ett slags sammankoppling av tjänstepensioneringen
i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen rum.
I reglementet för anstalten, vars delägare icke äro undantagna från skyldighet
att erlägga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, föreskrives
nämligen i § 7, att från befattningshavarens tjänstepensionsavgift
skall, därest befattningshavaren är skyldig att erlägga avgift enligt lagen
örn allmän pensionsförsäkring, avdrag göras svarande mot den avgift,
som enligt nämnda lag skall erläggas av den, vars inkomst är lika med
tjänstepensionsunderlaget, ökat med hälften. Vidare stadgas i § 29 i reglementet,
att örn sådana avdrag gjorts från befattningshavarens avgifter till
pensionsanstalten, skall hans tjänstepension minskas med det belopp, som enligt
lagen örn allmän pensionsförsäkring svarar mot obligatoriska avgifter av
samma storlek som nämnda avdrag.
Såsom framgår av pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda redogörelse,
ha de ifrågavarande bestämmelserna örn undantag från avgiftsplikt föranlett
en stor mängd framställningar och yttranden av myndigheter och sammanslutningar.
Pensionsstyrelsen har sålunda vid flera tillfällen påyrkat undantagsbestämmelsernas
upphävande och skolöverstyrelsen samt organ för många
tjänstemannasammanslutningar ävensom statskontoret, försäkringsinspektionen
och 1921 års pensionskommitté ha uttalat sig för en utsträckning av undantagen,
därvid uttryck givits åt den tanken att befrielse från avgiftsplikt
borde medgivas för dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende
att folkpensioneringen vore obehövlig. Vidare bör framhållas, att statens pensionsanstalt
gjort framställning örn att den nämnda sammankopplingen av
tjänstepensioneringen i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen måtte
upphöra.
Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att de hittillsvarande undantagen
enligt 5 § andra och tredje styckena pensionsförsäkringslagen helt upphävas.
Kommittén anför till motivering av detta förslag följande:
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har man vid den hittills förda
diskussionen av frågan, huruvida viss tjänsteanställning skall medföra befrielse
från avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen, hela tiden utgått
från att pensionsförsäkringen alltjämt skall vara uppbyggd enligt premiereservsystemet.
Med den av kommittén föreslagna genomgripande omläggningen
av det försäkringstekniska systemet kommer emellertid frågan i ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
157
väsentligt annat läge. Så länge pensionsförsäkringen är så anordnad, att på
de erlagda avgifterna skall utgå en individuell avgiftspension, beräknad enligt
samma försäkringstekniska principer som tillämpas inom den privata livränteförsäkringen,
föreligger visst fog för åsikten, att den som med statens
tillhjälp eller eljest fullt betryggande har fått sin ålderdomsförsörjning ordnad,
icke bör tvingas att tillhöra även den allmänna pensionsförsäkringen.
Saken kan då betraktas huvudsakligen ur den enskildes synpunkt. Ett sådant
betraktelsesätt kan dock icke anläggas, örn pensionsförsäkringen omlägges
i enlighet med kommitténs förslag. Detta innebär, såsom förut i annat
sammanhang framhållits, införandet i pensionsförsäkringen av en långt gående
solidaritet skilda samhällsklasser emellan, i det att i ekonomiskt avseende
bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av avgiftspensionerna
för de mindre inkomsttagarna, utan att därvid fästes avseende
vid den avgiftspliktiges individuella behov att trygga sin ålderdom genom
pension. Det låter sig vid sådant förhållande icke principiellt försvara att
låta vare sig de nya grupper, som begärt befrielse, eller de tjänsteinnehavare,
som för närvarande äro jämlikt 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen
undantagna från avgiftsplikt eller som med stöd av tredje stycket samma paragraf
blivit på grund av sin tjänsteanställning befriade från dylik avgiftsplikt,
slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hela folket omfattande
välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering enligt kommitténs
förslag skulle utgöra. Örn de erhölle befrielse från avgiftsplikt, skulle
de komma att i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge intaga en
gynnad ställning, som icke torde kunna på något sätt motiveras. Därjämte
torde böra erinras, att den betydande förbättring av de gifta kvinnornas pensionering,
som förslaget innebär, bör komma även hustrurna till de tjänsteanställda
till godo. Det torde sålunda framstå såsom klart, att några bestämmelser
angående undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning
icke kunna inrymmas i kommitténs lagförslag.
Kommittén ingår även på frågan, huru tjänstepensioneringen av de hittills
undantagna befattningshavarna borde ordnas, örn de ifrågavarande undantagsbestämmelserna
upphävas. Kommittén anför därom:
I den tidigare diskussionen i den föreliggande frågan har från pensionsstyrelsens
sida vid olika tillfällen anförts, att ett införande av avgiftsplikt till den
allmänna pensionsförsäkringen för de persongrupper, som nu äro undantagna
därifrån jämlikt 5 § andra och tredje styckena, krävde att gällande bestämmelser
rörande pensionering av ifrågavarande befattningshavare samtidigt
ändrades. Och i. en inom socialdepartementet upprättad promemoria har ifrågasatts
olika möjligheter för reglering av förhållandet mellan pensionsförsäkringen
och tjänstepensioneringen, nämligen antingen att avgifterna till pensionskassorna
avpassas med hänsyn till folkpensionsavgifterna, eller att den för
statens pensionsanstalt gällande anordningen tillämpas, eller att ingen som
helst ändring i tjänstepensioneringen göres på grund av ett införande av avgiftsplikt
till pensionsförsäkringen.
Av dessa möjligheter torde den andra eller den som för närvarande gäller
för delägare i statens pensionsanstalt utan vidare böra avföras ur diskussionen.
Erfarenheten har tydligt givit vid handen, att den för nämnda anstalt
tillämpade anordningen medför olägenheter av skilda slag, varför den icke bör
införas på andra områden av det genom det allmännas försorg ordnade pensioneringsväsendet
utan i stället torde böra avskaffas även beträffande statens
pensionsanstalt. Det må här framhållas, att i samband med frågan örn upphävandet
av de bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente som reglera avdragen
på avgifterna till anstalten och minskningen av pensionerna från den
-
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
samma torde böra övervägas frågan om beredande åt anstalten av ersättning
för de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten.
Medel för sådant ändamål kunna lämpligen ställas till förfogande ur
pensionsförsäkringsf onden.
Det enklaste sättet att lösa den föreliggande frågan är givetvis, att avgiftsplikt
till den allmänna pensioneringen införes utan att någon ändring vidtages
med avseende på gällande tjänstepensionering och änkepensionering. Kommittén
förordar för sin del en sådan lösning.
Med denna anordning kommer det sammanlagda beloppet av tjänste- respektive
änkepension och ålderdomspension enligt den av kommittén föreslagna
lagen att från och med 67 års ålder bliva något högre än tjänste- och änkepensioner
enligt gällande författningar och reglementen. Den ökning av beloppen,
som det härvid skulle komma att röra sig örn, torde såväl för befattningshavarna
själva som för änkorna, komma att ligga mellan något över 100 och
cirka 300 och i flertalet fall uppgå till omkring 150 kronor örn året. Vad särskilt
angår änka efter befattningshavare är den förbättring i pensionshänseende,
som på detta sätt skulle beredas henne, för flertalet fall synnerligen välbehövlig.
Exempelvis erhåller änkan efter en stationskarl eller en banvakt vid
statens järnvägar, bortsett från dyrtidstillägg, i årlig änkepension endast 616
kronor och för en folkskolläraränka är motsvarande belopp icke högre än 750
kronor.
Skulle man i motsats härtill önska att i fråga örn tjänste- och änkepensioneringen
genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner från och med 67 års
ålder skulle utgå med ett så mycket lägre belopp som avgiftspensionen enligt
det föreliggande ålderdomspensionsförslaget kan beräknas komma att utgöra
och att tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt skulle i motsvarande
mån minskas, lärer det kunna ske. Det bör emellertid framhållas, att en sådan
avgiftssänkning skulle bliva tämligen ringa i jämförelse med avgifterna till
ålderdomspensioneringen.
En ledamot av kommittén, fru Nordgren, har reserverat sig mot kommitténs
förslag att borttaga undantagen från avgiftsplikt enligt 5 § andra och tredje
styckena. Till stöd för sin mening har reservanten anfört i huvudsak:
Utan att inlåta mig på de principiella och andra skäl som härvidlag varit
avgörande för kommittén, vill jag dock framhålla att de från avgiftsplikt nu
undantagna hava att i annan ordning erlägga högst avsevärda avgifter till sin
pensionering, varför det för det stora flertalet av dem kommer att innebära en
kännbar belastning örn de därtill skola erlägga avgifter till den allmänna pensioneringen.
Möjligheterna att genom sänkning av avgifterna till den särskilda
pensioneringen för att på så sätt åstadkomma en utjämning i pensionsbördan
för berörda grupper äro, såsom kommittén framhåller, icke stora.
Framförallt torde det för de lägre inkomsttagarna inom nämnda grupper
bliva synnerligen betungande om de åläggas att betala avgifter till pensionering
på två håll, och fråga är örn icke detta i en del fall kommer att överstiga
vederbörandes betalningsförmåga. Jag vill påpeka att, enligt kommitténs
statistik, mer än en tredjedel av till ifrågavarande grupper hörande befattningshavare
befinna sig under 3,000-kronors-inkomstgränsen.
Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av att bibehålla den ifrågavarande
avgiftsbefrielsen tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida icke ett medtagande
av dessa grupper i den allmänna pensionsförsäkringen åtminstone till en
början skulle innebära övervägande utgifter för pensioneringen. De belopp,
som i form av avgiftspensioner — enligt systemet med grundbelopp — komma
att utgå till dessa förut avgiftsbefriade personer, bliva säkerligen så betydande,
att de under den första tiden av kommittéförslagets tillämpning upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
159
väga de ökade avgiftsinkomster, som slopande av avgiftsbefrielsen skulle tillföra
pensionsförsäkringen.
Det synes med hänsyn till det anförda möta starka betänkligheter att frångå
lagstiftningens hittillsvarande ståndpunkt, att den allmänna pensioneringen
icke skall omfatta dessa grupper vilkas pensionsfråga nöjaktigt blivit ordnad
oberoende av den allmänna pensioneringen.
I de avgivna yttrandena har kommitténs förslag uttryckligen tillstyrkts av
länsstyrelserna i två län samt av några kommuner. Svenska stadsförbundets
styrelse tillstyrker likaså, under anförande av följande:
För de i städernas tjänst anställda kunde enligt tidigare gällande lagbestämmelser
befrielse medgivas, men står numera icke öppen. En följd därav
har blivit, att av de kommunala befattningshavarna, enligt uppgift i betänkandet,
3,300 erhållit befrielse, medan de övriga erlägga avgifter i vanlig
ordning. Redan ett sådant förhållande synes kräva ett tillrättaläggande.
Principiellt synes det också överensstämma med den ställning
av »allmän välfärdsinrättning», kommittén velat giva folkförsäkringen, att
avgiftsplikten är allmän. En i statens eller kommunens tjänst anställd torde
också ofta nog övergå till annan sysselsättning, varvid de uteblivna premierna
skulle kunna avsevärt försämra hans ställning på ålderdomen, då
han kan befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att ålderdomspensionen
kan vara av stort värde. Detsamma gäller kanske i än högre grad vid
uppkommen invaliditet. Då stat och kommun eller enskilda företag ordna
tjänstepensionen för sina anställda, torde det icke möta några allt för stora
svårigheter att taga den hänsyn till folkpensioneringen, som kräves, för att
dessa icke skola få oskäligt betungande avgifter. En särställning med avgiftslättnader
just för statens egna tjänstemän torde näppeligen vara välmotiverad
i tider, då pensionsfrågan vinner sin lösning för allt större grupper av anställda.
Förslaget har avstyrkts av ett flertal centrala ämbetsverk och tjänstemannasammanslutningar.
Socialstyrelsen anför sålunda:
Det huvudsakliga syftet med en lagstiftning örn ålderdomspensionering angavs
redan av ålderdomsförsäkringskommittén vara att åt ålderstigna samhällsmedlemmar,
som på grund av arbetskraftens nedsättning eller förlust ej
längre hava sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare och socialt
värdigare form av understöd än som eljest måste lämnas av den allmänna fattigvården
eller enskilda. Såsom ett principiellt avsteg från detta syfte måste
det anses vara att låta ålderdomspensioneringen omfatta även sådana samhällsgrupper,
för vilka redan förut är sörjt genom pensionsanordningar, som
tillförsäkra dessa grupper en vida bättre ålderdomsförsörjning än den, som
den allmänna pensionsförsäkringen kan bereda.
Införandet av avgiftsplikt för särskilt statstjänare och deras hustrur skulle
dessutom leda till ganska egendomliga konsekvenser. Enligt civila tjänstepensionsreglementet
av den 30 juni 1934, vilket som bekant gäller för såväl
ordinarie som extra ordinarie befattningshavare, är numera pensionsåldern för
flertalet befattningshavare fastställd till 60 år och för övriga till i regel 65 år.
Avgiftsplikten skulle därför innebära, att befattningshavare, vilka staten funnit
sig böra entlediga såsom icke längre fullt tjänstedugliga, såsom pensionärer
ändock skulle hava att under ett antal år erlägga avgift för erhållande
av ytterligare pension vid fyllda 67 år. Änkor efter statstjänare skulle likaledes
av sina ofta ganska små pensioner nödgas betala avgift för ytterligare
en pension vid en ålder, som flertalet icke uppnår. Styrelsen vill vidare er
-
160
Kungl. Majrts proposition nr 217.
irna orri, att den allmänna pensionsförsäkringen för statens befattningshavare
och deras hustrur så gott som aldrig kan bliva av samma värde som för övriga
samhällsmedlemmar, då ju statstjänare och deras hustrur endast i undantagsfall
kunna tänkas komma i åtnjutande av pensionstillägg.
Kravet på upphävande av undantaget för statstjänare m. fl. från avgiftsplikten
synes först hava framställts av pensionsstyrelsen och motiverats med
hänvisning till de avsevärda olägenheter som därigenom bereddes såväl pensionsförsäkringen
som de från avgiftsplikt undantagna. I skrivelse till Kungl.
Majit den 21 januari 1918 yttrade sålunda pensionsstyrelsen rörande denna
punkt bl. a.: »Anledningen till dessa undantagsbestämmelser torde huvudsakligen
hava varit den, att man icke velat betunga dessa mindre inkomsttagare
med erläggande av högre pensionsavgifter än dem, vartill de förut varit förpliktade
genom medlemskap i resp. pensionskassor. Men denna fråga hade då
bort kunna ordnas på ett för alla parter tillfredsställande sätt, därigenom att
vederbörande kassor hade minskat sina pensionsavgifter och pensioner med
ungefär motsvarande belopp.» Ett dylikt resonemang synes styrelsen vara
att vända upp och ned på hela frågan. Pensionsförsäkringen infördes
icke för sin egen skull utan, på sätt styrelsen ovan anfört, såsom en social
välfärdsanordning till stöd och hjälp åt dem, som till följd av ålderdom eller
invaliditet icke längre voro i stånd att försörja sig.-------—- -—
Kommittén har motiverat sin ståndpunkt i denna fråga bl. a. med hänvisning
till att förslaget innebär införandet i pensionsförsäkringen av en långt
gående solidaritet samhällsklasserna emellan. Det läte sig vid sådant förhållande
principiellt icke försvara att låta här berörda grupper av tjänsteinnehavare
och deras hustrur slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för
den hela folket omfattande välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering
enligt förslaget skulle utgöra. Gentemot denna motivering kan först
och främst invändas, att statstjänare i fråga om sin pensionering i solidaritetens
intresse redan hava pålagts ganska tunga bördor. Kostnaderna för
tjänstepensioneringen bäras sålunda till den vida större delen och familjepensioneringen
i regel helt och hållet av dem själva. Erinras må vidare att här
berörda samhällsgrupper i egenskap av skattebetalare hava att solidariskt
med alla andra samhällsgrupper bidraga till den vida större delen av pensioneringskostnaderna
nämligen pensionstilläggen, av vilken del de själva såsom
ovan framhållits, sällan eller aldrig kunna bliva delaktiga.
Styrelsen vill framhålla, att de skäl, som kunna anföras mot upphävandet
för statens befattningshavare m. fl. av undantaget i fråga om avgiftsplikten
till allmänna pensionsförsäkringen, enligt styrelsens åsikt äga giltighet,
oavsett om denna försäkring, såsom enligt majoritetsförslaget, ordnas allenast
som ålderdomsförsäkring eller, såsom enligt minoritetens förslag, fortfarande
skall innefatta försäkring även för förtidsinvaliditet. I stället för att upphäva
det ända sedan pensionsförsäkringens tillkomst gällande undantaget för
ordinarie statstjänare synas skäl snarare föreligga för att utsträcka avgiftsbefrielsen
till även de extra ordinarie befattningshavare, som inbegripas under
det ovannämnda civila tjänstepensionsreglementet.
Riks försäkring sanstalten yttrar:
Vad särskilt angår statens tjänstemän kan riksförsäkringsanstalten icke
undgå att hysa starka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna del. Förslaget
måste nämligen anses innebära en dubbelbelastning av tjänstemännen,
vilka i annan ordning hava att bära dryga avgifter för egen pensionering samt
för familjepensionering. Örn det av 1930 års pensionssakkunniga nyligen framlagda
förslaget rörande familjepensionering antages, komma dessa avgifter att
ytterligare ökas. För de icke ordinarie tjänstemännen, vilka hittills icke er
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
161
lagt några avgifter till egen eller familjepensionering, skulle belastningen —
såvitt ej avlöningen till deni i motsvarande grad höjes — bliva än mera tyngande
än för de ordinarie, när de på en gång åläggas pensionsavgifter för
tre olika ändamål. Härtill kommer, att vid bifall till kommitténs förslag flertalet
statstjänstemän, vilka i allmänhet skola pensioneras vid en ålder av 60—- 65 år, skulle hava att erlägga avgifter till ålderdomspensioneringen, även sedan
de erhållit tjänstepension.
Sveriges statst jänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riks förbiond anföra
i huvudsak följande:
Pensionsförsäkringskommittén intoge den ståndpunkten, att statstjänstemannen
och deras hustrur väl kunde undantagas från avgiftsplikt, när fråga vore
örn ett pensioneringssystem, som avsåges skola giva den avgiftsbetalande full
valuta för erlagda avgifter, men att sådan befrielse icke kunde medgivas,
därest pensioneringen anordnades på ett för dem ofördelaktigare sätt. Då det
föreslagna pensioneringssystemet i detta hänseende ledde till uppenbart orimliga
konsekvenser, torde det förtjäna undersökas, huruvida detsamma verkligen
kunde anses vara uppbyggt på sunda och riktiga principer. Därest avgifterna
för folkpensioneringen avvägdes i ett riktigt förhållande till utgående
pensionsbelopp och övriga kostnader för ifrågavarande pensionering bestredes
medelst en rättvist avvägd beskattning, syntes ingen anledning föreligga
att tvångsansluta statstjänstemannen till den allmänna folkpensioneringen.
Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse och statstjänarnas centralorganisation
uttala bland g,nnat följande:
Inkomstförhållandena för de lägre statstjänarna eller befattningshavarna
vid vårt lands enskilda järnvägar, som på grund av det äldre lagstadgandet
äro undantagna från avgiftsplikt till den allmänna pensioneringen, äro icke
sådana att de lia ekonomiska förutsättningar och möjlighet till en sådan av
kommitténs majoritet ifrågasatt solidaritetsuppoffring som att vid sidan av
avgifterna till respektive pensionskassor, erlägga avgifter jämväl till den allmänna
pensioneringen. Kommittén har själv genom företagen undersökning
konstaterat, att av 77,300 från avgiftsplikt undantagna tjänsteinnehavare, som
på annat sätt har sin och familjens pensionsfråga ordnad, 29,500 personer befinna
sig i ett löneläge med 2,000—3,000 kronors årsinkomst och 26,100 personer
med årslöner på 3,000—4,000 kronor. Med skyldighet att jämväl erlägga
avgifter till den allmänna pensioneringen för dessa tjänstehavaregrupper,
blir det, som reservanten framhåller, fråga örn detta icke i en del fall
kommer att överstiga vederbörandes betalningsförmåga. Man får vid behandlingen
av detta spörsmål icke bortse ifrån att de hos staten eller vid järnvägsdriften
anställda till pensionskassorna anslutna befattningshavarna få sina
avgifter till dessa kassor avdragna å den avlöning de från järnvägsföretagen
eller statsföretagen äga uppbära, under det att å skattesedel påförda pensionsavgifter
för andra medborgare understundom icke erläggas. Det vill med
andra ord säga att en statstjänare eller vid enskild järnväg anställd befattningshavare
som drabbas av sjukdom eller på annat sätt råkar i ekonomiska
svårigheter icke kan underlåta att betala de med anställningen förbundna pensionsavgifterna,
men en annan medborgare med samma inkomstbelopp, kan,
såsom erfarenheten redan ådagalagt, uraktlåta erlägga honom påförda pensionsavgifter
utan annan påföljd än en mindre avgiftspension och örn han söker
och beviljas pensionstillägg möjligen någon nedsättning av detta tillägg.
För att ådagalägga de lägst avlönade befattningshavarnas vid vårt lands
järnvägar svårigheter att förutom avgifter till den med tjänsten förbundna
pensioneringen jämväl erlägga pensionsavgifter till den allmänna folkpen
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 11
162
Kungl. Maj:is proposition nr 217.
sioneringen ha vi gjort nedan intagna tabellariskt sammanställning av de med
tjänsten förbundna pensionsavgifterna för ordinarie befattningshavare i stationskarls
grad.
Uppgift
å
ungefärliga avgifter till egen oell famiijepensionering för ordinarie befattningshavare
i 5re lönegraden, resp. personalgrupp I (stationskarlar, banvakter m. fl.) vid statens
och enskilda järnvägar.
Ålder vid
inträdet i
kassan.
För statens järnvägars personal
För enskilda järnvägarnas
personal
Tjänste-
pension
S. J. änke- och pupillkassa
Summa
kr.
Enskilda järnvägarnas pen- sionskassa
% av lön
lön
avgift
till
kassan
% av lön
lön
avgift
till
kassan
30......
48: —
3.6
2,460: —
90: —
138: —
7.0
2,100= -
147:-
35......
48: —
3.8
2,460: —
93: —
141: —
9.2
1
ö
o
fff
193: 20
40......
48: —
4.1
2,460: —
102: —
150: —
12.5
2,100: —
262: 50
Till enskilda järnvägarnas pensionskassa äro avgifterna för egen oell famiijepensionering
icke uppdelade.
Att stadga obligatorisk avgiftsplikt för alla medborgare, oavsett örn detta
är betingat av nödvändigheten av en allmän försäkring mot ålderdom eller ej,
synes oss vila på en förefintlig strävan att alla, utan hänsyn till förefintligt
behov, skola inrangeras under den allmänna pensionsförsäkringen. I sitt den
9 november 1912 avgivna betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring
framhöll ålderdomsförsäkringskommittén, att anledningen till att
ordinarie innehavare av statstjänst och deras hustrur ävensom andra personer,
som på grund av annan allmän anställning eller enskild tjänst (t. ex.
enskilda järnvägars personal) föreslagits till undantag från avgiftsplikt, vore,
såsom lätt kunde inses, att det befunnits varken ändamålsenligt eller nödigt.
En sådan avgiftsplikt skulle endast betunga försäkringen och ifrågavarande
personer för ett ändamål, vilket det redan enligt gällande författningar åligger
dessa befattningshavare att i särskild ordning tillgodose. Någon ändring
i sist berörda hänseende har icke inträtt sedan dess. Med ordinarie anställning
hos staten eller vid vårt lands enskilda järnvägar är förbunden skyldigheten
till inträde i respektive pensionskassor. Denna skyldighet har sedan
omförmälda betänkande avgavs utsträckts att omfatta jämväl extra ordinarie
tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar i fråga
örn tjänstepension. Något bärande motiv för frånträdande av ett förfarande
som fortgått utan några menliga följder under 20 år, synes oss icke föreligga.
Slutligen anse vi oss böra såsom en icke oviktig omständighet framhålla,
att sedan lag örn allmän pensionsförsäkring år 1913 genomfördes, en revision
av tjänstepensionsbestämmelserna vid kommunikationsverken genomförts
så, att därest ordinarie tjänsteman slutar sin tjänst utan att samtidigt komma
i åtnjutande av pension skall kapitalvärdet av de av honom erlagda pensionsavgifterna
inbetalas till den i 34 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmälda
pensionsfonden, vid vilket förhållande den från statstjänsten avgångna
tjänstemannen vid 67 levnadsår erhåller avgiftspension.
Kungl. Majlis proposition nrZ17.
163
Med stöd av det anförda hemställa svenska järnvägsmannaförbundets styrelse,
representerande 36,000 befattningshavare vid statens och de enskilda
järnvägarna, samt statstjänarnas centralorganisation, representerande 16,000
hos staten anställda tjänstemän, att från avgiftsplikt allt fortfarande måtte
vara befriade de i 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen angivna persongrupperna,
ävensom de persongrupper, vilka med stöd av tredje stycket i
samma paragraf efter Kungl. Maj :ts prövning blivit befriade från sådan avgiftsplikt.
Enahanda eller liknande synpunkter anföras av statskontoret, medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i åtta län samt personalföreningen vid statens vattenfall
sverk.
Statens pensionsanstalt ingår i sitt yttrande på frågan örn den från och med
år 1920 bestående sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering med
den allmänna pensionsförsäkringen och uttalar därom:
Då kommittén, under hänvisning till de olägenheter av skilda slag, som anordningen
medfört, uttalar att anordningen torde böra avskaffas, vill pensionsanstalten
för sin del taga fasta härpå och livligt tillstyrka, att sammankopplingen
upphäves. För detta ändamål kräves en ändring av pensionsanstaltens
reglemente den 31 december 1919 § 7 mom. 1 och § 29 morn. 2, i sammanhang
varmed vissa i reglementet förekommande hänvisningar till § 7 mom. 1 (§§ 27,
51: 1, 59: 1, 68: 1 och 87: 1) torde böra utgå.
Kommittén yttrar tillika, att i samband med frågan örn upphävandet av de
bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente, som reglera avdragen på avgifterna
till anstalten och minskningen av pensionerna från densamma, torde
böra övervägas frågan örn beredande åt anstalten av ersättning för de avgiftsbelopp,
som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten, samt
att medel för sådant ändamål lämpligen kunna ställas till förfogande ur pensionsförsäkringsf
onden.
Pensionsanstalten föreställer sig, att efter sammankopplingens upphävande
någon reduktion av tjänstepensioner av den anledning, att tjänstepensionsavgifterna
under föregående tid varit reducerade, icke vidare bör äga rum. Med
andra ord: efter sammankopplingens upphörande nybeviljade tjänstepensioner
skola icke undergå någon reduktion, även örn den pensionerade under kortare
eller längre tid före avskedet erlagt endast reducerade tjänstepensionsavgifter;
vid nämnda tidpunkt redan utgående tjänstepensioner skola från samma tid
utbetalas med oreducerade belopp och sålunda i de fall, där reduktion redan
skett (d. v. s. där pensionstagaren uppnått 67 års ålder eller tidigare kommit
i åtnjutande av pension enligt pensionsförsäkringslagen), från tidpunkten för
sammankopplingens upphörande återställas till oreducerade belopp. Däremot
torde knappast finnas skäl att till tjänstepensionstagare utgiva pensionsfyllnad
för föregående tid, varunder pension utgått med reducerat belopp.
Då den nu skisserade åtgärden icke lär kunna vidtagas med mindre det allmänna
i en eller annan form bestrider därmed förbundna kostnader och då den
av kommittén anvisade utvägen härför synes pensionsanstalten lämplig, får
anstalten tillstyrka kommitténs förslag om att medel för ändamålet beredas
ur pensionsförsäkringsfonden.
Någon mera exakt beräkning av det belopp, som bör till anstalten utbetalas
från pensionsförsäkringsfonden har ej kunnat göras och torde väl ej heller
erfordras. Beloppet synes emellertid komma att röra sig omkring 10 miljoner
kronor. Därest statsmakterna besluta ett upphävande av den nuvarande
sammankopplingen av anstaltens pensionering och den allmänna pensionsför
-
164
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
Departe
ments
chefen.
säkringen, torde pensionsstyrelsen kunna bemyndigas att ur pensionsförsäkringsfonden
utbetala till anstalten det belopp, som fastställes av Eders Kungl.
Maj :t efter av anstalten verkställd approximativ uppskattning.
På grund av det anförda hemställer pensionsanstalten örn upphävande av
de stadganden i pensionsanstaltens reglemente, som beröra sammankopplingen
av anstaltens tjänstepensionering med den allmänna pensionsförsäkringen, samt
örn bemyndigande för pensionsstyrelsen att ur pensionsförsäkringsfonden utbetala
till anstalten det belopp, som enligt av anstalten verkställd och av
Kungl. Maj :t fastställd approximativ beräkning bör utgå såsom ersättning för
de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten.
Pensionsförsäkringskommittén har motiverat sitt förslag att borttaga de
nuvarande undantagen från avgiftsplikt för innehavare av viss tjänst med
flera med den omläggning av det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen,
som kommittéförslaget innebär. Enligt detta förslag behandlas pensionsavgifterna
såsom inkomster tillkommande pensioneringsanordningen i dess
helhet, och det består endast i inskränkt mån ett direkt samband mellan varje
avgiftsbetalares avgifter och hans pensionsförmåner. Anordningen inför,
såsom kommittéförslaget är utformat, i pensionsförsäkringen en så beskaffad
solidaritet skilda samhällsklasser emellan, att i ekonomiskt avseende
bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av
avgiftspensionerna för de mindre inkomsttagarna. Undantag från avgiftsplikt
för persongrupper, som enligt denna anordning skulle bidraga till pensioneringen
av andra, mindre väl situerade, skulle, som lätt inses, inverka ofördelaktigt
pa pensioneringens ekonomi. Huruvida de persongrupper som genom
de ifrågavarande bestämmelserna äro undantagna från avgiftsplikt i större
utsträckning enligt kommittéförslaget skulle komma att till folkpensioneringen
inbetala mera än vad de pensionsförmåner äro värda som de skulle erhålla
av pensioneringen, är i mycket beroende av den tidpunkt, vid vilken de
bliva pensionsberättigade. För dem, som nå pensionsåldern — eller på grund
av förtidsinvaliditet bliva pensionsberättigade — inom de närmaste åren efter
den av kommittén föreslagna lagändringen, skulle pensionsförmånerna i allmänhet
komma att efter vanlig försäkringsteknisk beräkning vara mera värda
än pensionsavgifterna. Längre fram i tiden skulle emellertid förhållandet i
allmänhet bliva det motsatta. För finansierandet i framtiden av den pensioneringsanordning,
som kommittén föreslår, är det därför av icke ringa betydelse,
att det ifrågavarande undantaget avskaffas. Framförallt skulle det emellertid
för pensioneringens ekonomi vara skadligt, örn ytterligare undantag av samma
slag infördes och det t. ex. gjordes till regel, att var och en, som genom att tillhöra
en betryggande pensionskassa skaffat sig säkerhet för att vid uppnådd
pensionsålder erhålla en tillfredsställande pension, skulle undantagas från skyldighet
att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Med stöd av en av kommittén
utförd beräkning vill jag erinra, att de till statens pensionsanstalt och de till
kommunalanställdas pensionskassa anslutna samt de ordinarie befattningsha
-
Kungl. May.ts proposition nr £17.
165
varna vid polisväsendet, vilka alla äro skyldiga erlägga avgifter till den allmänna
pensionsförsäkringen, tillhopa torde utgöra 50,000 å 60,000 personer.
Det är emellertid att märka, att örn de här ifrågavarande nu gällande undantagsbestämmelserna
bibehållas, det är svårt att giva övertygande skäl, varför
icke undantagen skulle utsträckas till andra persongrupper, som ha sin
pensioneringsfråga ordnad utanför folkpensioneringen. Att bibehålla undantagsbestämmelserna
vid deras nuvarande omfattning skulle lätt te sig som en
orättvisa mot många andra grupper av anställda eller till frivilliga pensionsinrättningar
anslutna. Även personer, som på annat sätt tryggat sin försörjning
på ålderns dagar, skulle med visst fog kunna göra gällande, att de rättvisligen
borde undantagas från avgiftsplikt.
I det av mig framlagda lagförslaget har den av kommittén föreslagna avgiftsskalan
jämkats på sådant sätt, att de av folkpensioneringen utgående pensionsförmånerna
icke längre för någon grupp av avgiftsbetalare behöva
framstå såsom otillräckliga i förhållande till de erlagda avgifterna. I samma
mån som pensioneringssystemet närmas den ståndpunkten, att varje avgiftsbetalare
erhåller minst full individuell valuta för sina avgifter, försvagas
styrkan hos de skäl, som med hänsyn till pensioneringens finansiering påkalla
undantagsbestämmelsernas borttagande.
Redan den omständigheten, att i grundpensionen enligt det här framlagda
förslaget ingår ett fast belopp som är oberoende av pensionsavgifternas storlek,
torde emellertid utgöra skäl för att de ifrågavarande undantagsbestämmelserna
borttagas. Det bör nämligen ihågkommas, att de, som skulle bliva
undantagna från avgiftsplikt enligt de ifrågavarande bestämmelserna, i framtiden
i regel skulle komma att under en tidigare del av sitt liv hava erlagt
pensionsavgifter. Att stadga, att dessa pensionsavgifter icke skola berättiga
till grundpension, synes vara obilligt mot dessa avgiftsbetalare, och att å
andra sidan — alltjämt med bibehållande av undantagsbestämmelserna — låta
dem komma i åtnjutande av grundpension skulle innebära, att de för denna
förmån skulle ha erlagt mycket lägre avgiftssumma än andra avgiftsbetalare.
I samma mån som genom avgiftsskalans modifiering avgiftsbetalama erhålla
fullvärdig individuell valuta för sina avgifter, undanröjes den hårdhet,
som enligt åtskilliga yttranden över kommittéförslaget är förbunden med det
däri föreslagna borttagandet av de ifrågavarande undantagen. De pensionsbelopp,
som folkpensioneringen lämnar, torde särskilt bliva värdefulla för de
anställdas änkor, vilkas förmåner från tjänstepensioneringen i allmänhet äro
små. I detta sammanhang må med anledning av ett uttalande i ett yttrande
över kommittéförslaget nämnas, att cirka 75 % av alla 40-åriga kvinnor uppnå
67 års ålder. Genom att i det av mig framlagda lagförslaget maximiavgiften
för ogift person sättes så lågt som till 20 kronor och för äkta makar tillhopa
till 40 kronor, synas vidare de i vissa yttranden framställda anmärkningarna,
att pensionsavgifterna skulle bliva alltför betungande, ha förlorat mycket
av sin styrka. Att märka är vidare, att det är möjligt att i fråga örn
tjänste- och änkepensionering genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner
166
Kungl. Maj :ts proposition nr 217.
från och med 67 års ålder utgå med ett så mycket lägre belopp som grundpensionen
enligt det förevarande förslaget kan beräknas komma att utgöra och att
tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt i motsvarande grad minskas. Örn
och i den mån avgiftsplikt för de ifrågavarande persongrupperna även med
det nu förevarande förslaget skulle av dem uppfattas såsom en börda, är också
att märka, att ett bibehållande av nuvarande ordning skulle innebära, att
dessa persongrupper i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge
skulle försättas i en särskilt gynnad ställning, vilket icke synes motiverat.
De nu anförda omständigheterna och även de rent praktiska svårigheter,
som undantag för grupper av anställda m. fl. uppenbart orsaka folkpensioneringens
administration, synas mig innebära mycket starka skäl för ett upphävande
av de ifrågavarande undantagsbestämmelserna. Det förhållandet, att
de persongrupper, vilka därigenom underkastas skyldighet att erlägga avgifter
till folkpensioneringen, erhålla pension även utanför densamma, torde icke
utgöra tillräcklig anledning, varför de icke skulle, liksom andra medborgare,
av vilka många likaledes tillförsäkrats pension på ålderdomen, deltaga i folkpensioneringen,
då detta påkallas av hänsyn till denna sociala välfärdsanordnings
intressen. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag att upphäva
de ifrågavarande undantagsbestämmelserna.
Huru med en sådan förändring av avgiftspliktens omfattning förhållandet
mellan folkpensioneringen och pensionering i annan ordning lämpligen bör
ordnas, är en fråga, vilkens lösande torde kunna anstå i avvaktan på att
det nu förevarande lagförslaget antages av statsmakterna. Den av statens
pensionsanstalt i anslutning till ett uttalande av kommittén gjorda hemställan
om upphävande av den nuvarande sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering
med den allmänna pensionsförsäkringen och i samband därmed
örn jämkning av vissa bestämmelser i anstaltens reglemente samt örn ersättning
av medel ur pensionsförsäkringsfonden torde sålunda icke nu böra upptagas
till slutligt övervägande.
Avgift sskalan.
Enligt pensionsförsäkringslagen utgår pensionsavgift med lägst 3 och högst
33 kronor örn året. Den lägsta avgiften utgår, då avgiftsbetalaren icke har
taxerat belopp enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
uppgående till 600 kronor. Är inkomsten större, stiger avgiften enligt en
med intervaller försedd skala, till dess maximum nås vid ett taxerat belopp av
10,000 kronor.
Denna avgiftsskala infördes i pensionsförsäkringslagen genom lag den 13
oktober 1921. Tidigare var maximiavgiften allenast 13 kronor, utgående vid
ett taxerat belopp av 1,200 kronor eller mera.
Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att minimiavgiften höjes till 6 kronor
och att för dem, som ha taxerat belopp enligt förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt överstigande 600 kronor, avgiften skall vara 1 %
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
167
av det taxerade beloppet. Maximum för avgiften skall enligt kommittéförslaget
vara 50 kronor, vilket belopp nås vid ett taxerat belopp av 5,000 kronor.
I särskilt yttrande av tre ledamöter av kommittén, herr Eriksson, fru Nordgren
och fröken Åbergsson, uttala sig dessa för att maximiavgiften höjes till
100 kronor, motsvarande ett taxerat belopp av 10,000 kronor.
Att pensionsavgifterna, såsom av kommittén föreslås, höjas, tillstyrkes av
statskontoret, riksgäldsfullmäktige, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens
län, ett antal kommuner, däribland även landskommuner, samt svenska
stadsförbundets styrelse. Jönköpings läns landsting anser avgiftshöjningen
nödvändig men önskar, att beloppet 3 kronor bibehålies såsom minimiavgift
till 21 års ålder, medan Blekinge läns landsting helt ansluter sig till kommittéförslaget.
Detta göra även fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i femte
och sjunde distrikten.
Socialstyrelsen ifrågasätter en undersökning, huruvida icke minimiavgiften
skulle kunna sättas högre än till 6 kronor, men uttalar samtidigt, att en förutsättning
för varje höjning av avgifterna utöver den i pensionsförsäkringslagen
fastställda skalan, är, att ett annat och mera tillfredsställande system för uppbörden
av pensionsavgifterna kan åvägabringas än det nu tillämpade.
Pensionsstyreisen yttrar betänkligheter mot den av kommittén föreslagna avgiftsskalan.
Styrelsen ifrågasätter sålunda att sänka den lägsta avgiften något
under 6 kronor och framhåller tillika, att det beträffande personer med taxerad
inkomst synes önskvärt att man rätt avsevärt sänker såväl den procentskala,
efter vilken avgiften beräknas, som maximum för avgiften. I fråga örn äkta
makar synes det styrelsen, att då båda äro avgiftspliktiga, deras avgifter böra
maximeras på ett sådant sätt, att de sammanlagt kunna uppgå till dubbla
maximiavgiften för ogift person, och att då endast den ena maken är avgiftspliktig,
dennes avgift bör beräknas med hänsyn till makarnas sammanlagda
inkomst.
Några pensionsnämnder och ombud för pensionssty reisen uttala betänkligheter
mot den av kommittén föreslagna höjningen av minimiavgiften. Vensionsstyrelsens
ombud i Hammarkindsomrodet yttrar sålunda, att en större
förmån naturligtvis måste kräva ökad avgiftsskyldighet men att en fördubbling
i ett slag av den nuvarande grundavgiften syntes honom, med hänsyn till
de försvårade arbetsmöjligheterna och nedgående lönerna, vara en synnerligen
ineffektiv åtgärd, som säkerligen komme att giva sig tillkänna genom ökning
av avgiftsskolkarnas kategori. Enligt hans åsikt borde avgiftsminimum förläggas
vid 5 kronor. Ombuden i Valdoftaområdet och i Kindsområdena anföra,
att det ofta vore familjefadern, som finge erlägga pensionsavgifterna för
barnen ända upp i 20-årsåldern och stundom längre, varför avgiftshöjningen
för familjefäder i små omständigheter kunde bliva en kännbar börda. I yttrandena
från pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen göres även
gällande, att 1 % av taxerade beloppet vore en alltför betungande avgift.
I åtskilliga av yttrandena i denna grupp, däribland även sådana från landsbygden,
uttryckcs emellertid tvärtom gillande av avgiftshöjningen, och det
förekommer uttalanden till förman för ytterligare höjning av den lägsta av
-
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Departe
ments
chefen.
giften eller avgiftsprocenten. I de flesta yttranden i denna grupp framställes
emellertid ingen erinran mot den föreslagna minimiavgiften eller mot avgiftsprocenten.
Länsstyrelsen i Jönköpings län och Norrbottens läns landsting ifrågasätta,
att minimiavgiften bibehålies vid 3 kronor.
Av de kommuner, som uttryckligen berört avgiftsfrågan, ha de flesta uttalat
sig mot förslaget att höja minimiavgiften till 6 kronor. Det förekommer
dock, även bland landskommunerna, röster för förslaget, varvid man i ett
par fall emellertid ansett, att lägsta avgift borde vara 3 kronor upp till en
ålder av 21 ä 23 år. Det ojämförligt övervägande flertalet yttranden från
kommuner — och detta gäller även landskommuner och städer var för sig —
framställer dock ingen erinran mot kommittéförslaget i denna del.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet finner någon nämnvärd höjning
av pensionsavgifterna utöver de nu stadgade knappast lämplig.
Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att mot avgiftshöjningen vore i och
för sig ingenting att anmärka, men då man visste att det dock till sist vore näringslivet
som belastades, inställde sig vissa tvivel på möjligheten att nu taga
en så betydande merutgift. Trycket av denna merutgift fördelades icke heller
på de skilda näringsgrenarna efter deras bärkraft utan i förhållande till
det antal personer var och en innefattade. Av beloppen komme sålunda cirka
40 procent att få bäras av jordbruksnäringen. Enligt förbundets uppfattning
bleve de föreslagna pensionsavgifterna alltför betungande för landsbygdens
folk. För stadsbon såge de årliga beloppen per individ måhända anspråkslösa
ut, men för mindre jordbrukare och andra familjer på landsbygden med ett
flertal vuxna barn bleve, som läget nu vore, beloppen alldeles avskräckande
stora.
I vad uttalanden gjorts i yttrandena rörande maximigränsen för avgifterna
har redogörelse lämnats tidigare i samband med frågan om det försäkringstekniska
systemet för folkpensioneringen.
Jag har redan förut redogjort för de skäl, som föranlett mig att föreslå, att
maximum för pensionsavgiften sättes till 20 kronor för ogift person, samt att
örn avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder därav må uppgå
till sammanlagt 40 kronor.
Beträffande minimum för avgiften och regeln, att avgift skall utgå med en
procent av det taxerade beloppet, ansluter jag mig till kommitténs förslag.
Svårigheten att på annat sätt finansiera de betydligt ökade pensionsförmåner,
som det här framlagda förslaget innebär, gör det naturligt, att även pensionsavgifterna
höjas, och den utredning, som genom yttrandena över kommittéförslaget
förebragts i ämnet, torde ådagalägga, att den föreslagna avgiftsskalan
icke överskrider de avgiftspliktigas bärkraft. Att, såsom från vissa håll
påyrkas, ytterligare höja avgifterna, synes mig å andra sidan icke tillrådligt.
Kungl. Maj:ts proposition nrS!7.
169
Uppbörden av pensionsavgifterna.
Enligt pensionsförsäkringslagen skall den grundavgift örn 3 kronor, vilken
utgår av alla avgiftspliktiga, i regel uppbäras av den kommun, där den avgiftspliktige
är mantalsskriven. Denna uppbörd ombesörjes av den myndighet
inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. För
dessa grundavgifters rätta erläggande ansvara kommunerna gentemot pensionsstyrelsen,
varför kommunerna årligen ha att dit av egna medel inbetala
vad som ej influtit före den 1 juli året efter avgiftspåföringen, med rätt att
för sitt utlägg hålla sig till den avgiftspliktige. Kommunernas nettokostnader
på grund av detta ansvar för grundavgifterna uppgår enligt en av pensionsförsäkringskommittén
gjord beräkning avseende år 1928 till omkring en miljon
kronor örn året (se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930:
15 sid. 22 f.).
I vad pensionsavgift överstiger 3 kronor debiteras och uppbäres den i samband
med kronoutskylderna. Örn sådan avgiftsdel, kallad tilläggsavgift, stadgas,
att den må kunna av avgiftspliktig särskilt erläggas.
Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att pensionsavgifterna i sin helhet
uppbäras och redovisas i samband med kronoutskylderna. Samtidigt bortfaller
enligt kommitténs förslag den nuvarande skillnaden mellan grundavgifter
och tilläggsavgifter, liksom ock kommunernas ansvar för grundavgifterna.
Liksom uppbörden av kronoutskylderna skall enligt kommittéförslaget jämväl
avgiftsuppbörden kunna uppdelas på två uppbördstillfällen. Kommittén tänker
sig dock, att sådan uppdelning icke skall äga rum, där ej pensionsavgiften
uppgår till minst 10 kronor. I den av kommittén föreslagna lagtexten har
beträffande pensionsavgift i dess helhet stadgats, att den må kunna särskilt
erläggas.
Kommittén bär vidare låtit utarbeta ett förslag till uppbörd av pensionsavgifter
genom användande av avgiftsmärken, kallade pensionsmärken, därvid
arbetsgivarnas medverkan skulle tagas i anspråk.
I yttrandena över kommittéförslaget har nästan undantagslöst uttryckts tillfredsställelse
med förslaget att låta uppbörden av pensionsavgifterna ske i
samband med kronouppbörden och att upphäva kommunernas ansvar för grundavgifterna.
Statskontoret säger sig dock vilja påpeka, att örn kommunerna
icke längre skulle svara för grundavgifterna, särskilda åtgärder torde bliva av
behovet påkallade för att säkerställa uppbörden av de debiterade avgifterna.
Med det sätt, »efter vilket avskrivning och avkortning av kommunalutskylder
äger rum», torde resultatet eljest bliva, att en stor del av vårt lands befolkning
icke betalade sina avgifter. Vidare yttrar länsstyrelsen i Jönköpings län,
utan närmare motivering, att kommunernas ansvar för grundavgifterna bör
bibehållas till fondens skyddande mot förluster genom utebliven avgiftsbetalning.
Mot kommitténs förslag, att avgiftsuppbörden, när avgiften uppgår till minst
10 kronor, skall delas på två uppbördstillfällen, ha i några yttranden erinringar
framställts.
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Departe
ments
chefen.
I vissa yttranden, däribland pensionsstyrelsens, ha uttryckts önskemål om
att åt pensionsavgift måtte inrymmas förmånsrätt framför andra å kronodebetsedel
upptagna poster.
Förslaget angående pensionsmärken avstyrkes i nästan alla de yttranden,
i vilka det behandlas, mestadels av praktiska skäl.
Den i ett av de avgivna yttrandena uttalade farhågan för att de avgiftspliktiga
skulle erlägga dem påförda avgifter sämre örn kommunernas ansvar
för grundavgifterna borttoges, en tanke som kommit till uttryck redan då detta
ansvar infördes i den ursprungliga lagtexten, torde att döma av den stora anslutning,
som förslaget örn ansvarets borttagande erhållit, icke delas av flertalet
av de på detta område erfarna. Möjligen beror uttalandet på förbiseende
av att enligt kommittéförslaget pensionsavgifterna ej längre till någon del
skola uppbäras av kommunerna utan helt uppbäras i sammanhang med kronouppbörden.
Jag finner emellertid i likhet med kommittén tillräckliga skäl saknas
för ett bibehållande av kommunansvarigheten. Likaledes ansluter jag mig
till kommitténs nyssberörda förslag, att uppbörd och redovisning av pensionsavgifterna
i deras helhet skall ske i samband med kronouppbörden.
Angående uppbörden av pensionsavgifterna torde i lagen örn folkpensionering
icke böra intagas andra och flera bestämmelser än dem kommittén föreslagit.
Huru uppdelning av avgifterna på två uppbördstillfällen skall anordnas,
bör bestämmas i uppbördsreglementet, och förslag härom torde icke
lämpligen böra utarbetas förrän förevarande lagförslag blivit antaget av statsmakterna.
På liknande sätt förhåller det sig med förslaget örn s. k. förmånsrätt
för pensionsavgifter framför andra utskylder. Örn i lag, såsom här föreslås,
upptages en bestämmelse att avgiftspliktig äger erlägga pensionsavgiften
särskilt, torde i administrativ väg kunna föreskrivas, att belopp, som indrives,
i första hand skall tillgodoräknas den betalningsskyldige såsom pensionsavgift,
därest han icke tillkännager annan önskan.
Det förslag angående pensionsmärken, vilket kommittén låtit utarbeta, har
ej tillvunnit sig gillande i yttrandena, och jag finner mig icke här böra understödja
detsamma.
Statens och kommunernas bidrag.
Enligt pensionsförsäkringslagen skall kostnaden för pensionstilläggen bestridas
till % av staten och till 1/4 av landstingen och kommunerna, med sådan
fördelning dem emellan att kommun som icke deltager i landsting bekostar 1j4
av de på densamma ankommande pensionstilläggen men annan kommun blott
Vs- Samma regler gälla enligt lagen med avseende å understöden.
Beträffande kommunernas bidrag må erinras, att ålderdoms försäkring skommittén
på sin tid föreslog, att V3 av kostnaden för pensionstillägg och understöd
skulle bestridas av kommunerna. Kommittén grundade denna regel därpå,
att enligt densamma kommunerna beräknades komma att såsom bidrag till
pensioneringen få utgiva ungefärligen vad de genom pensionsförsäkringen kun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
171
de antagas komma att inbespara i fattigvårdsutgifter. I syfte att lätta kommunernas
börda intogs emellertid i pensionsförsäkringslagen den nuvarande
bestämmelsen, att kommuner och landsting skulle med hälften vardera bestrida
1/4 av kostnaden för pensionstillägg och understöd. I sitt betänkande angående
socialförsäkringens organisation föreslog statens besparing skommitté, att
man skulle återgå till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i förevarande
avseende. »Det är uppenbart», anförde kommittén bland annat i denna fråga,
»att en effektiv kontroll över pensioneringen icke kan åstadkommas utan mycket
stora svårigheter och det är därför i högsta grad önskvärt att sätta in primärkommunernas
ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen. Detta
sker bäst genom en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag,
att primärkommunerna skola svara för 1/3 av pensionstillägg och understöd, i
sammanhang varmed landstingen befrias från ifrågavarande utgifter.» (Statens
offentl. utr. 1925: 8 sid. 136 och 180 ff.) Här må även nämnas, att
skatteutjämning sberedning en i sitt principbetänkande (statens offentl. utr.
1933: 4 sid. 142, 158 och 253) synes hava åsyftat, att primärkommunerna
skulle bidraga till kostnaderna för pensionstillägg och understöd med en fjärdedel,
under det att landstingens bidragsskyldighet skulle bortfalla.
Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att den landstingen åvilande åttondelen
av kostnaden för pensionstillägg och understöd överföres på primärkommunerna,
så att dessa få bestrida en fjärdedel av ifrågavarande kostnader. Där
någon fått pensionstillägg eller understöd för sig fastställt före den av kommittén
föreslagna nya lagens ikraftträdande, skall emellertid enligt kommitténs
förslag kommunen icke vara pliktig att bidraga till någon del av det till
honom utgående pensionstillägget eller understödet efter större kvotdel än i
pensionsförsäkringslagen stadgas och landstingets hittillsvarande andel av kostnaden
skall i dessa fall i stället övertagas av staten. Kommittén beräknar
kommunernas totala kostnad för kommunbidraget vid kombinerad invaliditetsoch
ålderdomspensionering enligt kommitténs minoritetsförslag till 16 miljoner
kronor det första år beräkningarna avse, nämligen år 1936, och 20 miljoner
kronor år 1940.
Till motivering av sitt förslag anför kommittén:
Den på primärkommunerna i regel belöpande kostnadsandelen örn Vs torde i
allmänhet vara för liten, för att hänsynen till kommunens ekonomi skulle kunna
utgöra ett motiv för pensionsnämnderna att vid pensionsansökningarnas behandling
strängt upprätthålla de fordringar, som i lagen uppställas för att
rätt till pensionstillägg skall vara för handen, och det bidrag örn 7/s, som stat
och landsting skola lämna, är i förhållande till kommunbidraget så stort, att
det väl kan befaras påverka pensionsnämndernas bedömande i motsatt riktning.
Enligt kommitténs mening är det emellertid av mycket stor vikt, att
reglerna örn bekostandet av pensionstilläggen göras sådana att pensionsnämnderna
icke komma under inverkan av speciella ekonomiska intressen. Till belysning
av den ekonomiska betydelsen av en noggrann prövning av pensionsansökningarna
må nämnas, att om varje pensionsnämnd i riket under nu rådande
förhållanden av misstag beviljade pensionstillägg åt en person årligen, detta
skulle medföra en årlig kostnadsökning för den allmänna pensionsförsäkringen,
som kan beräknas så småningom stiga till några miljoner kronor. För att un
-
172
Kungl. Majlis proposition nr%]7.
danröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen mellan pensionsförsäkringens
och kommunernas intresse med avseende å prövningen av pensionsansökningar
föreslår kommittén, att nuvarande anordning att landstingen skola
svara för en åttondel av den ifrågavarande kostnaden borttages och att primärkommunerna
övertaga denna andel av kostnaden.
De betänkligheter, som kunna tänkas resta mot den föreslagna anordningen
att primärkommunerna skola svara för V4 av kostnaderna för pensionstilläggen,
försvagas därav, att det ansvar, kommunerna enligt pensionsförsäkringslagen
hava för grundavgifternas rätta erläggande, enligt förslaget bortfaller.
Socialstyrelsen förordar förslaget, i vad det avser att höja kostnadsandelen
för kommunerna från 7s till 74, men anser, att landstingen fortfarande böra
bära någon andel av kostnaden, måhända lämpligen 1/12. Styrelsen anför bland
annat:
Förslaget att höja den andel av pensionstilläggen, som skall bestridas av
vederbörande primärkommuner, från Vs till ’/< finner styrelsen för sin del välbetänkt.
Risken för att pension obehörigt beviljas av hänsyn till kommunens
ekonomi kan visserligen antagas bliva mindre i fråga örn en ren ålderdomsförsäkring,
än när det gäller försäkring även för förtidsinvaliditet. I varje
fall bliva emellertid kostnaderna i fråga örn den förra försäkringen i mycket
hög grad beroende av uppskattningen av de pensionsberättigades inkomster, en
uppskattning som det ju fortfarande skulle tillkomma pensionsnämnderna att
verkställa.
Något skäl för upphävandet av skyldigheten för landstingen att bidraga
till pensionskostnaderna har kommittén knappast anfört. Kommittén framhåller
endast i största allmänhet, att en dylik reform skulle tillgodose ett från
landstingshåll vid olika tillfällen framfört önskemål. För sin del kan styrelsen
dock icke finna upphävandet av landstingens bidragsplikt till pensionsförsäkringen
sakligt sett motiverat. Därest nuvarande bidrag möjligen skulle anses
för högt, synes det styrelsen mera rimligt att minska än att helt borttaga
detsamma. I sådant hänseende vill styrelsen ifrågasätta, att landstingens
bidrag fastställes till ett belopp, motsvarande V,2 av kostnaderna för pensionstillägg,
som beviljats av pensionsnämnd inom landstingsområdet. På detta sätt
skulle den kommunala andelen i kostnaderna för pensionstilläggen komma att
uppgå till inalles ‘/i + V12 = Va, d. v. s. motsvara den proportion, som av ålderdomsförsäkringskommittén
på sin tid ansågs såsom utgörande en lämplig avvägning
mellan statens och kommunernas andelar i pensioneringskostnaderna.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser kommitténs motivering
för dess förslag fullt riktig.
# Inspektören förutsåge, att förslaget skulle komma att väcka vissa invändningar
från kommunernas sida, då kommunerna genom förslaget komme att påföras
något ökade utgifter för pensionstilläggen. I verkligheten bleve emellertid
utgiftsökningen icke så kännbar, då dels utgifterna för pensionstillägg
för invaliderna enligt det av kommitténs majoritet framlagda förslaget skulle
komma att. upphöra och dels kommunerna torde komma att besparas mycket
väsentliga, fattigvårdsutgifter genom att ålderdomspensionerna bleve så
höga, att pensionärerna i betydligt större omfattning än vad nu vore förhållandet
.skulle kunna leva på dem. I ett uttalande till protokollet vid behandlingen
inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet av kommittéförslaget
har inspektören vidare, såsom ordförande i förbundet, betecknat höjningen
av kommunandelen till 1/i såsom särskilt angelägen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
173
Länsstyrelserna i sju län tillstyrka likalades förslaget i förevarande del,
varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län i princip ansluta
sig till kommittéförslaget men anse, att det ej hör genomföras utan att samtidigt
åtgärder vidtagas för skatteutjämning. Däremot avstyrkes förslaget av
länsstyrelserna i fyra län. Länsstyrelsen i ett län, Gotlands, förordar att
landstingsandelen övertages av staten.
Nio landsting tillstyrka förslaget. Lika många landsting anse däremot, att
staten bör övertaga landstingens nuvarande kostnadsandel, och ett landsting,
i Kristiamstads län, vill bibehålla nuvarande kostnadsfördelning.
Förslaget tillstyrkes vidare av ett jämförelsevis litet antal landskommuner,
ett par pensionsnämnder och några av pensionsstyrelsens ombud. Ett
mycket stort antal kommuner, i synnerhet landskommuner, avstyrka förslaget
och samma ställning intages av många pensionsnämnder och några av ombuden
för pensionsstyrelsen.
Svenska stadsförbundets styrelse anför betänkligheter mot kommittéförslaget
i förevarande avseende utan att bestämt taga ställning mot detsamma.
Styrelsen yttrar nämligen:
Mot kommitténs betraktelsesätt torde nog vissa invändningar kunna göras.
Så synes man, vad städerna angår, något överskattat pensionsnämndsledamöternas
starka känsla för hemkommunens ekonomiska intressen i dessa frågor.
I städer av något större storlek hava dessa ledamöter endast mera sällan den
ställning inom kommunalförvaltningen, att de torde känna sig i högre grad
representera dylika synpunkter. Det avgörande för deras uppfattning av
fallen är nog i regel den sökandes belägenhet. Såväl nämndernas ordförande
som de vid sammanträdena närvarande pensionsstyrelseombuden samt i sista
hand pensionsstyrelsen själv representera i vart fall statsintressena och torde
hava goda möjligheter att tillse, att dessa icke tillbakasättas för kommunernas.
Det får heller icke förbises, att frestelsen till bristande sparsamhet torde
bliva beroende på, hur man, efter genomförandet av en mera rationell skatteutjämning,
utmäter andelen för primärkommunens ansvar för fattigvårdskostnaderna.
Med höjningen av kommunernas andelar i pensionstilläggen kunde
väl å andra sidan följa en sparsamhet, som kunde tänkas gå ut över pensionstagaren
på ett otillbörligt sätt.
Den föreslagna höjningen av kommunandelen i pensionstilläggen skulle
otvivelaktigt bliva mycket kännbar för kommunerna och i de mindre skattekraftiga
sannolikt påkalla rätt väsentligt ökad uttaxering. Skulle emellertid
ur allmänna synpunkter den föreslagna ändringen anses påkallad, torde den i
och för sig dock icke behöva framkalla några absolut avgörande betänkligheter
från städernas sida under den bestämda förutsättningen, att dessas utgifter
i motsvarande grad lättas genom andra anordningar. Att kommunerna
under de närmaste åren icke skulle drabbas av den ökade andelen för pensionstilläggen
är visserligen gott och väl. Men även längre fram torde kommunernas
understödsväsen få räkna med utgifter av den storleksgrad, att en utökning
av ansvaret för pensionstilläggen nödvändigtvis måste förutsätta en
minskning av andra utgifter för folkpensioneringen.
Såsom ett sådant kompensationsobjekt nämner kommittén befrielsen från
ansvaret för grundavgifterna. De utgifter, detta ansvar åsamkar städerna,
äro emellertid av en helt annan storleksordning än de utgiftsökningar för kommunerna
som nu föreslås. Av kommittén har beräknats, att av 1927 års grundavgifter
endast något över en halv miljon kronor måst i sista hand inbetalas
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
av städerna. Kommittén beräknar däremot att samtliga kommuners andel i
kostnaderna för pensioneringen skulle stiga från 16 miljoner år 1936 till lägst
21 miljoner kronor redan år 1950. Kommunernas kostnader för pensionstillägg,
understöd oell barntillägg 1928/1929 angivas uppgå till något över 7 miljoner
kronor. Det är tydligt, att befrielsen från ansvaret för grundavgifterna för
kommunerna skulle utgöra en mycket ringa ersättning för de ökade pensionskostnaderna.
Den mot kostnadsökningen svarande utgiftsminskningen för kommunerna
skulle däremot givetvis främst hänföra sig till det minskade behov av fattigvård,
som kunde väntas bliva en följd av de förhöjda pensionsbeloppen. Kommittén
har icke gjort något försök att beräkna dessa vinster lika litet som den
överhuvud belyst förslagets inverkan på kommunernas ekonomi. Av de siffror,
som i olika sammanhang anföras, framgår det visserligen, att pensionsförmånerna
efter ett genomförande av förslaget skulle högst väsentligt okas.
Men stora svårigheter möta att med någon grad av tillförlitlighet beräkna, i
vad mån ökningen kan vara ägnad att lätta fattigvårdsbördan. För de av fattigvården
helt omhändertagna skulle kommunerna kunna tillgodogöra sig ökningen.
Men ovissare ställer det sig, i vad mån de ökade pensionsbeloppen i
övrigt kunna medföra en avkoppling från fattigvården. Hur stor del av pensionsförsäkringens
och fattigvårdens gemensamma klientel, som efter ^reformen
skulle kunna avkopplas från fattigvården, är ^givetvis mycket svårt att
yttra sig örn. Oavsett hur därmed kommer att förhålla sig, kvarstår det dock,
att lättnaderna för kommunerna skulle verka mycket ojämnt och därför ingalunda
utjämnande på den kommunala beskattningen. Att kommunerna med
genomförandet av majoritetsförslaget örn en ren ålderdomspensionering under
de första åren, innan en allmännare anslutning till sjukkassorna ernåtts, skulle
drabbas hårt av ökade fattigvårdskostnader, har styrelsen tidigare framhållit.
I den mån möjligheter därtill föreligga, synes det önskvärt, att förslagets
betydelse för kommunernas ekonomi före frågans avgörande ägnades en mera
ingående undersökning.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund avstyrker förslaget och
anför:
Styrelsen bär förut belyst pensionsnämndernas svåra ställning _i fråga
örn tillförlitlig prövning av invaliditeten. Detsamma gäller i fråga
örn bedömandet av pensionstilläggets storlek. Den enskilda försäkringstagaren
gör i allmänhet vad han kan för att framställa sitt behov av pensionstilllägg
i så stark dager som möjligt och söker därför ibland dölja eventuella
inkomster. Sådana bedrägliga uppgifter kan icke nämnden, _ även med de
starkaste föresatser, alltid upptäcka. De enstaka fall, då pensionstillägg och
understöd mot lagens bestämmelser lämnats, behöva icke vara föranledda av
speciell omsorg örn kommunens ekonomi. Räknar man med att nämnderna
låta influera sig i sina beslut av hänsynen till kommunens ekonomi, så har man
också anledning att ta i betraktande, att en större andel, lagd på kommunen,
skulle kunna komma att verka hindrande på beviljandet av tillägg och understöd,
även då av lagen uppställda fordringar vore för handen, och detta vore
också illa.
Berörda skäl synes emellertid icke böra vara avgörande för frågan örn överflyttningen
på kommunerna av den del, som nu håres av landstingen. Riksdagens
inställning vid pensionslagens antagande var motiverad med landstingsbidragets
skatteutjämnande betydelse. Samma skäl gäller ännu. Och
den tendens, att från landstingen till kommunerna återflytta vissa utgiftsposter,
som jämväl kommit till uttryck i sjukvårdskommitténs betänkande
angående den slutna kroppssjukvården, innebär en fara för att ojämnheten i
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
175
det skattetryck, som landskommunerna redan nu i allmänhet lida av, komme
att ytterligare förvärras.
Teoretiskt skulle det för skattebetalarna icke lia någon betydelse, om vissa
delar av landstingsskatten överflyttades till kommunalskatten, då ju skatteunderlaget
för dessa båda skatter är detsamma. Men ojämnheten i det kommunala
skatteunderlaget kommer därigenom att ytterligare skärpa skillnaden
i skattetrycket dem emellan.
Det bör uppmärksammas att skatteunderlagets relation till folkmängden i
de olika kommunerna är en faktor att räkna med, då fråga är örn överflyttning
av så pass. avsevärda belopp, som det här gäller. Medan till exempel
Gräsö kommun i Stockholms län hade 1.99 skattekronor per invånare, hade
Djursholm 32.02, [Väversunda kommun i Östergötland hade 2.08 skattekronor
per invånare och Dagsbergs kommun i samma län 10.62 skattekronor. Det
lägsta skatteunderlaget i riket hade Öxabäck i Älvsborgs län med 0.89 skattekronor
per invånare och det högsta innehade Hemsö kommun i Västernorrlands
län med 33.88 skattekronor. (Siffrorna äro tagna ur skatteutjämningskommitténs
betänkande och avse år 1929.)
Det bör jämväl beaktas, att de ändamål, för vilket landstingsbidraget nu
är ifrågasatt att överflyttas på kommunerna, i regeln hårdare trycker den
fattiga kommunen än den förmögna. I kommuner med genomgående välbärgat
folk blir pensionstillägg och behov av hjälp till lasarettsvård, som kommunen
skall gälda, givetvis mindre än i kommun med fattig befolkning.
Det kan ju anses som skulle den föreslagna lindringen i kommunernas ansvar
för grundavgifterna uppväga eller utgöra en betydelsefull motvikt mot
den för kommunerna ifrågasatta större andelen i kostnaderna för pensionstillläggen.
De belopp som drabba kommunerna för grundavgifterna äro emellertid
mycket blygsamma i jämförelse med åttondelen av pensionstilläggen. Medan
det förra beloppet för landskommuner och städer, som tillhöra landsting,
uppgår till cirka 600,000 kronor går det belopp som från landstingen skulle
överflyttas på kommunerna till ej mindre än omkring 5.86 miljoner kronor.
Kommunerna få för övrigt jämväl bära andra kostnader för pensionsväsendet.
Utgifterna för pensionsnämnderna i landskommunerna belöpa på cirka
370,000 kronor, vilka alltjämt kvarstå, och andra kostnader på 60,000 kronor,
vilka däremot såsom huvudsakligen avseende kostnader för uppbördsväsendet,
komma att bortfalla.
_ Landstingsbidragets skatteutjämnande betydelse får emellertid, ehuru pensionsförsäkringskommittén
tycks hava förbigått detsamma, icke förbises. Den
ojämnhet i skatteunderlaget, som ovan påvisats, verkar mycket oförmånligt för
de hårt skattetryckta kommunerna, medan de välsituerade relativt sett vinna på
överflyttningen. Såsom belysande härför får styrelsen hänvisa till en P. M.
som utarbetats inom förbundets centralbyrå.
Den i styrelsens yttrande omnämnda promemorian är av följande Duelse:
hör att utröna, huru en överflyttning av landstingens andel i pensionstilläggen
oell understöden till primärkommunerna skulle komma att verka med hänsyn
till kommunernas skattebörda, har undersökning gjorts av förhållandena,
vad landskommunerna angår, i tre län, ett i Götaland, Kronobergs län, ett i
Svealand, Örebro län, och ett i Norrland, Norrbottens län. Undersökningens
resultat framgår av bilagda tabeller. Uppgifterna avse år 1933.
De faktiska utgifter, landskommunerna haft i nämnda län under år 1933
för pensionstillägg. och understöd, hava i tabellerna angivits såväl i absoluta
tal som i relation till skattekrontalet, varvid fördelning av kommunerna gjorts
i tab. A med hänsyn till skattekrontalet per invånare och i tab. B med hänsyn
till kommunalskattens storlek. Då en överflyttning av landstingens andei i
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
pensionstillägg och understöd skulle betyda en fördubbling av^ ifrågavarande
utgifter, kan man direkt ur tabellerna utläsa, vilken verkan en sådan överflyttning
skall lia på utdebiteringen, frånsett de statsbidrag till skattelindring, som
vissa kommuner erhålla och genom en dylik överflyttning skulle kunna erhålla
i ökad utsträckning.
Av tab. A framgår, att en överflyttning skulle drabba kommunerna på det
sättet, att de fattigaste kommunerna, fattigdomen mätt i relationen mellan
skattekrontal och invånarantal, skulle drabbas hårdast, medan de gynnsammast
situerade skulle slippa betydligt lindrigare undan. I Kronobergs län
skulle således för kommunerna med högst 2 skattekronor per invånare överflyttningen
betyda en skattestegring av i genomsnitt 1 kr. 26 Öre per skattekrona,
vilken ökning successivt minskas allteftersom skattekrontalet per invånare
ökas, för att i den högsta gruppen, med över 5 skattekronor per invånare,
uppgå till endast 23 öre per skattekrona. I Örebro och Norrbottens län
äro förhållandena helt analoga. Den största ökningen i den kommunala utdebiteringen
skulle utgöra i Kronobergs län 1 kr. 95 öre per skattekrona (Hinneryd
med 1.34 skattekronor per invånare och 13.50 kr. i kommunalskatt per
skattekrona), i Örebro län 1.05 (Snavlunda med resp. 2.15 och 11.00) samt i
Norrbottens län 1.86 kr. (Korpilombolo resp. 1.09 och 24.77). Minimiökningen
Tabell A.
Landskommunerna fördelade efter skattekrontalet per invånare oell utdebiteringen
per skattekrona för pensionstillägg enligt förhållandena år 1933.
Skattekrontal
per inv.
Antal kommuner med utdebitering per skatte- krona för pensionstillägg
Antal
skatte-
kronor
Pen-
sions-
tillägg.
Kr.
Utdebi- tering
pr skat- tekrona
för pen- sions- tillägg
Högst
25 öre
26-50
öre
51-75
öre
76-100
öre
lot-
tso
öre
Över
150
öre
Summa
a) Kronobergs län.
Högst 2 ... .
__
_
_
4
20
5
29
74,260
93,373
1.26
2—3 ....
_
3
15
16
2
—
36
130,462
92,459
0.61
3-4 ....
_
8
2
2
—
—
12
89.436
45,342
0.51
4—5 ....
_
2
1
—
—
—
3
10,551
4,917
0.47
Över b ... .
5
2
—
—
—
—
7
117,498
27,193
0.23
Samtliga
5
15
18
22
22
5
87
422,207
263,284
0.62
| b) Örebro län.
Högst 2 ... .
_
_
_
_
_
_
_
—
—
—
2-3 ....
_
4
12
1
1
—
18
96,504
65,138
0.67
3—4 ....
_
11
10
—
—
—
21
147,493
73,136
0.50
4-5 ....
2
10
_
_
—
—
12
185,010
72,893
0.39
Över b ... .
9
1
—
—
—
—
10
345,971
48,107
0.14
Samtliga
11
26
22
1
1
—
61
774,978
259,274
033
c) Norrbottens län.
Högst 2 ... .
_
_
1
1
9
2
13
82,522
94,871
1.16
2-3 ....
_
4
2
2
_
—
8
189,721
108,389
0.57
3—4 ....
_
_
1
_
_
_
1
11,121
5,767
0.52
4-5 ....
_
1
_
_
_
—
1
36,472
13,403
0.37
Över b ... .
2
—
—
—
—
2
365,946
28,129
0.08
Samtliga
2
5
4
3
9
2
25
685,782
250,559
0.37
Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.
177
åter skulle utgöra 0.20 kr. i Kronobergs län (Älmhults köping nied 5.50 skattekronor
per invånare en utdebitering av 8.10 kr.), 0.07 kr. i örebro län (Längbro
nied resp. 7.02 och 7.07) samt 0.04 i Norrbottens län (Jukkasjärvi med
resp. 13.11 och 9.80).
I tab. B hava kommunerna fördelats i 3 grupper efter den kommunala utdebiteringens
höjd, ungefärligen motsvarande kommuner med låg, medelhög
och hög utdebitering. Kommunerna med låg utdebitering skulle slippa lindrigast
undan, för kommunerna med medelhög utdebitering skulle överflyttningen
vara mera kännbar, för att i kommuner med hög utdebitering stiga till
högsta beloppet.
Tabell B.
Laudskoinmunerna fördelade efter utdebiteringen per skattekrona dels av kommunalskatten,
dels för pensionstillägg enligt förhållandena år 1933.
Kommunalskatt
kronor per
skattekrona
Antal kommuner med utdebitering per
krona för pensionstillägg
skatte-
Antal
skatte-
kronor
Pen-
sions-
tillägg.
Kr.
Utdebi- tering
pr skat- tekrona
för pen- sions- tillägg
Högst
25 öre
26-50
öre
51-75
öre
76-100
öre
101-
150
öre
Över
150
öro
Summa
a) Kronobergs län.
Högst 6 . . . .
3
5
5
5
3
—
21
111,734
44,669
0.40
6—10 ....
2
10
12
15
11
3
53
259,389
163,670
0.63
Över 10 ... .
—
—
1
2
8
2
13
51,084
54,945
1.08
Samtliga
5
15
18
22
22
5
87
422,207
263,284
0.62
b) Örebro län
Högst 6 ... .
3
4
2
—
—
—
9
72,891
18,941
0.26
6—10 ....
8
21
15
—
—
—
44
626,076
194,942
0.31
Över 10 ... .
—
1
5
1
1
—
8
76,011
45,391
0.60
Samtliga
11
26
22
1
1
—
61
774,978
259,274
0.33
c) Norrbottens län.
Högst G . . . .
_
_
_
_
_
_
_
_
_
_
6—10 ....
1
—
—
—
—
—
1
233,322
9,394
0.04
1 Över 10 ... .
1
5
4
3
9
2
24
452,460
241,165
0.53
j Samtliga
2
5
4
3
9
2 *
25
685,782
250,559
0.37
För ifrågavarande landsting skulle frånvaron av utgifter för pensionstilllägg
och understöd under förevarande år betytt en minskning i utdebiteringsbehovet
av 53 öre för Kronobergs län, 23 öre för Örebro län och 30 öre för
Norrbottens län. För några kommuner, samtliga bland de bäst situerade (19
i Kronobergs län, 8 i örebro och 2 i Norrbottens län), skulle överflyttningen
enligt förhållandena år 1933 betytt en minskning i de sammanlagda skatterna
till kommun och landsting, medan för återstående en ökning, ofta synnerligen
avsevärd, skulle ha inträtt.
Inom styrelsen äro tre ledamöter av avvikande mening och anse, att styrelsen
icke bort så bestämt avstyrka förslaget örn primärkommunernas övertagande
av den åttondel av kostnaderna för pensionstillägg och understöd, som nu
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 12
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
åvilade landstingen, emedan kommitténs tankegång, att den som medverkade
till beslut örn dylika tillägg också borde i tillräcklig omfattning känna de ekonomiska
verkningarna av besluten, obestridligen vore sund och riktig ur principiell
synpunkt. Huruvida 1ji av kostnaden innebure en riktig avvägning vore
däremot svårt att giva något bestämt omdöme örn.
Svenska landstingsförbundets styrelse förordar, att landstingsandelen överföres
på staten. Skulle det likväl anses lämpligt, att kommunerna övertoge
landstingsandelen, borde detta enligt styrelsens mening under inga omständigheter
få ske utan att samtidigt skatteutjämningsproblemet bringades till en
lösning, som medförde motsvarande lättnader för kommunerna.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet ställer sig likaledes kritiskt
gentemot kommitténs ifrågavarande förslag, därvid förbundet anför:
Det är onekligen riktigt, att pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningar
som regel måste antagas bliva mera noggrann och ingående desto
större den andel av de genom beslutet vållade kostnaderna är, som skall gäldas
av kommunen. Men denna regel har starkt begränsad giltighet. Den gäller
nämligen icke eller i varje fall endast i ringa utsträckning för alla de fall
som, därest pensionsansökningen avslås, måste helt eller till väsentlig del försörjas
av fattigvården, eller beträffande vilka sådant förhållande kan antagas
inträffa inom en nära framtid. Eftersom kommunen får bestrida hela
kostnaden för fattigvården, så medför ett beslut örn pension, som till någon
del bestrides av andra än kommunala medel, ekonomisk vinning för kommunen.
Det torde vara ställt utom allt tvivel, att detta förhållande föranlett, att
avgiftspension jämte pensionstillägg, eventuellt understöd, beviljats i många
fall, där så rätteligen icke bort ske, och detta framförallt i sådana mindre kommuner,
där ett orimligt skattetryck framkallar en så långt gående omsorg örn
kommunens ekonomi, att man vid dess främjande icke anser sig kunna vara så
noggrann i fråga om val av medel. Det torde icke vara någon överdrift att
påstå, att det framför allt är inom denna kategori av pensionsfall, som man
med kommittén kan tala örn väsentliga brister vid invaliditetsprövningen och
för övrigt även vid inkomstberäkningen.
Kommunens intresse av att pension beviljas i ett fattigvårdsfall minskas
visserligen något, örn dess andel i pensionstilläggen höjes från Vs till 1/4, men
ändringen innebär dock endast, att kommunen i bidrag till understödstagarens
försörjning i stället för 7/s av pensionstillägget får nöja sig med e/s, en skillnad
som icke rimligen kan tänkas utöva någon större inverkan på pensionsnämndernas
ifrågavarande benägenhet. När kommittén uttalar, att den med huvudförslaget
avser »att undanröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen
mellan pensionsförsäkringens och kommunernas intresse med avseende
å prövningen av pensionsansökningar», måste förbundet därför framhålla, att
åtgärden icke kan väntas få en dylik effekt. Problemet måste tvivelsutan
angripas även från andra utgångspunkter än de av kommittén valda.
Frågan har nyligen varit föremål för övervägande i ett annat sammanhang,
nämligen i skatteutjämningsberedningens principbetänkande. Beredningen
utgick med stark konsekvens ifrån principen, att man icke har rätt att från
de kommunala organens sida vänta en verkligt objektiv prövning, huruvida en
hjälpbehövande skall beredas hjälp på det ena eller det andra sättet, med
mindre finansieringen av hjälpen ordnas så, att belastningen å kommunernas
ekonomi blir ungefärligen densamma, vilket beslut som än fattas. Beredningen
föreslog därför kland annat, att kommunerna skulle gälda V4 såväl av
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
179
pensionstilläggen som av den obligatoriska fattigvården; återstående 3/4 skulle
bestridas av staten, resp. vederbörande landsting. Härigenom skulle själva
finansieringsmetodens inverkan på de kommunala organens beslut helt avkopplas.
Förbundet finner för sin del synnerligen angeläget, att denna tankegång
beaktas. Skall det finnas utsikter att beträffande noggrannheten av pensionsansökningarnas
prövning uppnå några större resultat genom att höja kommunandelen
av pensionstilläggen, synes det nödvändigt att samtidigt så omlägga
finansieringen av fattigvårdskostnaderna, att skillnaden mellan den andel, som
kommunen får bestrida av den ena och den andra kostnaden åtminstone blir
avsevärt mindre än mellan hela kostnaden i det ena fallet och 1/4 i det andra.
I dylikt avseende tillåter sig förbundet att hänvisa till sitt yttrande över skatteutjämningsberedningens
principbetänkande.
Från de städers sida, vilka icke deltaga i landsting och således ej beröras
av förslaget örn landstingsandelens övertagande av kommunerna, fästes
uppmärksamheten vid kommitténs såsom en övergångsanordning tänkta förslag,
att staten skulle övertaga landstingens kostnader för pensionstillägg och
understöd vilka fastställts före den nya lagens ikraftträdande. Överståthållarämbetet
och Stockholms stadsfullmäktige påyrka sålunda, att staten på samma
sätt skall, för de städer vilka icke deltaga i landsting, övertaga hälften
av den kostnad för dylika pensionstillägg och understöd, som nu påvilar dessa
städer.
Pensionsförsäkringskommittén har vid sin behandling av den här föreliggande
frågan tagit hänsyn uteslutande till angelägenheten av att genom en
förstärkning av kommunernas ekonomiska intresse söka åstadkomma en bättre
prövning av pensionsärendena. Vid bedömandet av frågan örn kommunernas
bidragsskyldighet bör emellertid skälig uppmärksamhet ägnas även den omständigheten,
att en väsentlig förbättring av pensionsförmånerna bör medföra
en lättnad för kommunerna med avseende å fattigvårdskostnaderna. Pensionsförsäkringskommitténs
undersökningar (se kommitténs första betänkande,
statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 38 ff.) hava nämligen visat, att pensionstagarna
i avsevärd utsträckning, särskilt på dyrare orter, måste för sin
försörjning anlita även fattigvården. I fråga örn fattigvårdsunderstödda pensionstagare
bör den höjning av pensionen som kan komma att genomföras medföra
en minskning av fattigvårdsunderstödet. Undantag från denna regel böra
icke förekomma i andra fall, än då det utgående understödet från fattigvården
varit alltför knappt tillmätt.
För att erhålla material för ett bedömande av frågan, i vad mån en ökning
av pensionsförmånerna kan komma att medföra en minskning av kom✓munernas
fattigvårdskostnader, har pensionsförsäkringskommitténs primärmaterial
till den berörda undersökningen rörande pensionstagarnas ställning till
fattigvården underkastats särskild bearbetning. Resultatet av denna bearbetning
framgår av följande tabell, utvisande i vilken utsträckning de år 1928
fattigvårdsunderstödda pensionstagarna, fördelade på olika grupper efter pensionstilläggets
storlek, nämnda år åtnjutit fattigvård, med hänsyn tagen till
Departe
ments
chefen.
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
storleken av fattigvårdsunderstödet. Uppdelning av materialet på olika dyrortsgrupper
enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag har även verkställts.
Ortsgrupp och
Antal pensionstagare med fattigvård till ett värde av
pensionsbelopp
kr.
0—99
kr.
100-199
kr.
200—299
kr.
300-399
kr.
400—499
kr.
500 kr.
o. högre
Summa
Ortsgrupp I.
0—49.........
19
9
2
3
6
5
44
50— 99 ........
109
90
24
24
20
42
309
100—149 ........
1,026
1,298
492
324
395
540
4,076
150-199 .........
492
479
204
126
228
281
1,810
200—..........
341
372
182
114
239
218
1,466
Summa
1,987
2,248
904
591
888
1,086
7,704
Ortsgrupp II.
0—49.........
27
37
21
15
3
15
118
50— 99 .........
89
100
72
72
25
47
405
100—149 .........
297
543
635
626
333
615
3,049
150—199 .........
140
238
212
212
150
339
1,291
200—..........
195
331
287
262
174
394
1,643
Summa
748
1,249
1,227
1,1S7
685
1,410
6,506
Ortsgrupp III.
0—49.........
43
73
46
53
30
lil
356
50— 99 .........
59
135
135
165
83
229
808
100-149 .........
240
555
813
1,438
660
2,275
5,981
150-199 . . ......
145
299
437
539
276
1,311
3,007
200—..........
249
488
617
591
426
2,134
4,505
Summa
736
1,550
2,048
2,786
1,475
6,060
14,655
Till denna sammanställning torde till en början böra anmärkas, att de däri anförda
talen icke få tillmätas någon betydelse med hänsyn till deras absoluta
storlek, då den undersökning, ur vilken uppgifterna hämtats, endast hänför
sig till ett representativt urval bland rikets kommuner. Exempelvis är
vid undersökningen ortsgrupp III starkare representerad än övriga ortsgrupper,
emedan städerna Stockholm och Göteborg ingå i undersökningen.
Av tabellen framgår, att de fattigvårdsunderstödda pensionstagarnas fördelning
efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av
pensionsbeloppets storlek, varför det i fortsättningen torde vara tillräckligt
att taga hänsyn endast till storleken av åtnjuten fattigvård.
Med ledning av det föreliggande materialet har till fullföljande av undersökningen
upprättats följande sammanställning, utvisande i vilken utsträckning
de i undersökningen ingående pensionstagarna år 1928 åtnjutit fattigvård
av olika storlek.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
181
Ortsgrupp och fattigvårds- belopp.
Kr.
Antal pen- sionstagare
med fattig- vård
I * av hela
antalet pen- sionstagare
i ortsgruppen
Fattigv! nls- understöd,
inalles
kr.
Fattig- vård per
person,
kr.
Hela antalet
pensions- tagare i
ortsgruppen
Ortsgrupp I.
0—99..........
1,987
5.8
107,125
54
100—199 ..........
2,248
6.5
318,322
142
200—299 ..........
904
2.6
215,640
239
300—399 ..........
591
1.7
205,555
348
400-499 ..........
888
2.6
408,263
460
500- ..........
1,086
3.2
726,606
669
Summa
7,704
22.4
1,981,511
257
34,351
Ortsgrupp II.
0 —99..........
748
5.0
39,030
52
100-199 ..........
1,249
8.4
190,405
152
200—299 ..........
1,227
8.2
504,547
248
300—399 ..........
1,187
8.0
407,968
344
400—499 ..........
685
4.6
309,025
451
500- ..........
1,410
9.6
1,012,020
718
Summa
6,506
43.7
2,262,995
348
14,897
Ortsgrupp III.
0-99..........
736
2.2
38,439
52
100-199 ..........
1,550
4.7
243,690
157
200-299 ..........
2,048
6.3
502,157
245
300—399 ..........
2,786
8.5
940,045
337
400-499 ..........
1,475
4.5
663,690
450
500— ..........
6,060
18.5
6.091,249
1,005
Summa
14,655
44.7
8,479,270
579
32,772
Det sålunda tillgängliga materialet möjliggör visserligen icke en mera noggrann
beräkning av storleken av den lättnad för kommunerna med avseende å
fattigvårdskostnaderna, varmed man bör kunna räkna vid en förbättring av
den allmänna pensionsförsäkringens förmåner, men torde dock kunna läggas
till grund för en ungefärlig uppskattning av storleksordningen av denna lättnad.
De ifrågasatta omläggningarna av pensionsförsäkringen komma att medföra
dels att pensionsförmånerna för de personer, som äro berättigade till
pension enligt nu gällande bestämmelser, komma att höjas, dels ock att rätten
till pensionstillägg kommer att utsträckas till personer med inkomst utöver
den nu gällande inkomstgränsen. För personer som tillerkänts pensionstillägg
före övergången till den nya ordningen blir storleken av pensionsförhöjningen
beroende av huruvida pensionstillägget utgår enligt 6 § i pensionsförsäkringslagen
eller enligt övergångsbestämmelserna till nämnda lag.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
Material för bedömandet av frågan i vilken utsträckning fattigvård för närvarande
utgår till personer, som nu äro uteslutna från rätten till pensionstilllägg
men som efter omläggningen skulle erhålla dylik rätt, saknas helt. Fördelning
av de fattigvårdsunderstödda pensionstagarna med hänsyn tagen till
huruvida pensionstillägget utgår enligt pensionsförsäkringslagen eller enligt
övergångsbestämmelserna kan vidare ej erhållas utan tidsödande specialundersökningar.
På grund av den osäkerhet som under alla omständigheter
måste komma att vidlåda beräkningar rörande lättnader i fattigvårdskostnaderna
såsom följd av en förbättring av pensionsförsäkringen kunna dylika
undersökningar med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna knappast anses
motiverade.
Vid de beräkningar, vilkas resultat framläggas i det följande, har därför
antagits, att reformen kommer att medföra lättnad i fattigvårdshänseende
allenast i fråga örn personer, som redan enligt gällande lag äga rätt till pensionstillägg.
I fråga örn de sistnämnda har vidare antagits, att samtliga åtnjuta
pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen, d. v. s. med intill 225 kr.
för man och 210 kr. för kvinna. Då av pensionsförsäkringskommitténs undersökningar
framgår, att cirka en tredjedel av samtliga personer, som år 1932
uppburo pensionstillägg eller understöd, uppburo pension enligt övergångsbestämmelserna
med högst 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna,
måste dessa antaganden leda till att den beräknade lättnaden i fråga örn fattigvårdskostnaderna
blir avsevärt lägre än i verkligheten. Såsom motvikt härtill
har därför slutligen antagits, att samtliga pensionstagare efter övergången
till den nya ordningen komma att uppbära folkpension enligt huvudregeln i den
nya lagen, vilket innebär att det vid beräkningarna bortsetts från att pensionsförmånerna
skulle ställa sig något lägre för personer, som tillerkänts
pension redan före övergången till den nya ordningen.
Vid beräkningarna har tagits till utgångspunkt, att pensionsförhöjningen,
då den överstiger beloppet av utgående fattigvård, bör medföra, att fattigvårdsbehovet
bortfaller och i andra fall, att fattigvården minskas med samma belopp
som det, varmed pensionen höjes. Beräkningarna hava utförts under antagande
av pensionstillägg eller tilläggspensioner dels i enlighet med kommitténs
förslag och dels enligt det av mig framlagda förslaget.
De på dessa grunder byggda beräkningarna giva till resultat, att man med
de av kommittén föreslagna pensionstilläggen bör — under de angivna förutsättningarna
—- kunna räkna med en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader
uppgående till cirka 11 milj. kronor. Med de av mig föreslagna
tilläggspensionerna blir motsvarande belopp 18 ä 19 milj. kronor. Dessa belopp
hava erhållits vid beräkningar avseende såväl år 1937 som år 1940. För
en mera avlägsen framtid hava beräkningar av den art, varom här är fråga,
ansetts sakna betydelse.
Man torde enligt dessa beräkningar ha anledning utgå från, att reformen
skall komma att medföra en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader,
som åtminstone under de första åren föga understiger det enligt de av
pensionsförsäkringskommittén förordade principerna utgående kommunbidra
-
Kungl. Majlis proposition nr 2] 7.
183
get till pensionstilläggen. Den kritik, som i förevarande avseende riktats mot
kommitténs förslag, torde därför sakna berättigande. Skäl synas i stället
föreligga att föreskriva ett något högre kostnadsbidrag från kommunernas sida
än vad kommittén tänkt sig.
För att underlätta bedömandet av frågan, på vad sätt en förhöjning av den
kommunala bidragsskyldigheten lämpligen bör genomföras, har upprättats
följande sammanställning, utvisande storleken i miljoner kronor av kommunernas
bidrag till pensioneringen enligt olika principer för denna skyldighet dels
med de av kommittén föreslagna pensionstilläggen och dels med de av mig förordade
tilläggspensionerna. För vartdera fallet har räknats med följande alternativ
A—D.
Alt. A: av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt
!/, av därefter beviljade dylika (= kommitténs förslag).
Alt. B: Vs av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt
%J3 av därefter beviljande dylika.
Alt. C: 1li av samtliga pensionstillägg och understöd.
Alt. D: 1/a av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt
1ji av därefter beviljande dylika.
Å r
A
B
C
D
Pensionstillägg och understöd enligt kom- mitténs förslag.
(200, 250 o. 300 kr.)
1937 .................
15
16
30
24
1940 .................
19
22
30
25
1950 ................•
27
35
32
30
1960 .................
33
44
35
34
1970 .................
38
51
39
39
1980 .................
41
55
42
42
1990 .................
41
55
41
41
Tilläggspensioner och understöd enligt det
föreliggande förslaget.
(250, 350 o. 450 kr.)
1937 .................
21
21
39
32
1940 .................
26
30
39
34
1950 .................
37
49
44
41
1960 .................
47
62
49
47
1970 .................
54
71
54
54
1980 .................
58
78
58
58
1990 .................
58
77
58
58
Av den lämnade sammanställningen framgår, att en ökning av den kommunerna
enligt kommitténs huvudregel åliggande kostnadsandelen från V* till Vs
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
(alt. B) icke skulle hava någon egentlig betydelse med avseende å kostnadsfördelningen
mellan stat och kommuner under den första tiden. Först längre
fram skulle en sådan ökning medföra en överflyttning av kostnader från staten
till kommunerna. För kommunernas del skulle en regel av antydd art föranleda
en skärpning av den redan enligt kommitténs förslag starka progressionen
av den kommunala kostnaden.
Alt. C, enligt vilket kommunerna redan från början skulle bekosta V1 av
samtliga utgående pensionstillägg och understöd, torde — även med hänsyn
tagen till den väsentliga lättnad i fråga om fattigvårdskostnaderna som man
enligt det ovanstående har anledning räkna med — innebära en alltför hård
belastning av kommunerna.
Alt. D, enligt vilket kommunerna skulle bekosta 1h av pensionstillägg och
understöd beviljade före reformens genomförande och 1/t av därefter beviljade
dylika, synes däremot utgöra en lämplig medelväg.
Med detta alternativ beräknas, såsom av tabellen framgår, kommunernas utgifter
för tilläggspensioner och invalidunderstöd för år 1937 till 32 miljoner
kronor. Örn från detta belopp dragés den ovan till cirka 18 miljoner kronor beräknade
minskningen av kommunernas fattigvårdsutgifter, återstår för kommunerna
en nettokostnad å 14 miljoner kronor. För närvarande uppgå primärkommunernas
och landstingens sammanlagda kostnad för pensionstillägg och
understöd till cirka 18 miljoner kronor, av vilket belopp hälften eller 9 miljoner
faller på primärkommunerna och hälften på landstingen, om de städer som icke
deltaga i landsting i detta sammanhang betraktas såsom samtidigt primärkommuner
och landsting. I sak kan alltså alt. D sägas innebära, att den landstingen
för närvarande åvilande bidragsskyldigheten till en början fördelas
ungefär lika mellan staten och primärkommunerna. Därefter överföres den
nuvarande landstingsandelen så småningom helt till de sistnämnda.
Vid bedömande av den kostnadsökning, som den här ifrågasatta förändringen
skulle medföra för kommunerna, är givetvis att uppmärksamma, att
landstingens kostnader för pensionstillägg och understöd enligt detta förslag
skulle bortfalla. Den framlagda utredningen giver därför vid handen, att om
det här ifrågasatta alternativet följes och vidare hänsyn tages till den beräknade
minskningen av kommunernas fattigvårdsbörda genom pensionsförmånernas
ökning, den sammanlagda kommunala beskattningen, d. v. s. landstings
och kommuners sammanlagda skatter, trots ökningen av pensionstillägg och
understöd skulle komma att tagas avsevärt mindre i anspråk än för närvarande
är fallet. Vid sadant förhållande synes det mig icke från ekonomisk synpunkt
kunna riktas några mera vägande anmärkningar mot att kommunandelen höjes,
åtminstone så mycket som här ifrågasatts. Det måste ock anses skäligt, att
kommunerna i någon man bidraga till kostnaden för den betydande ökningen
av pensionsförmånerna. För pensionsförbättringen ikläder sig ju staten, såsom
nedan skall närmare påvisas, mycket stora utgifter.
Vad därefter beträffar det av pensionsförsäkringskommittén anförda skälet
för en höjning av kommunandelen, nämligen att därigenom skulle vinnas större
säkerhet för en noggrannare invaliditets- och behovsprövning, finnas enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
185
mili mening goda skäl för antagande, att en höjd kommunandel skulle komma
att mana pensionsnämnderna till större försiktighet vid prövningen av pensionsansökningar.
I de fall, i vilka valet står mellan att låta en behövande
erhålla tilläggspension och att bistå honom med fattigvård, torde visserligen
en så måttlig ökning av kommunandelen, som här ifrågasättes, icke avlägsna
det kommunalekonomiska intresset av att vederbörande erhåller tilläggspension.
I alla de fall åter, i vilka det kan bliva fråga örn tilläggspension men
det icke är givet att vederbörande är berättigad till fattigvård, torde hänsyn
till kommunandelens storlek kunna äga betydelse för prövningen, för den händelse
pensionsnämnden låter kommunalekonomiska synpunkter påverka sitt bedömande.
Örn och i vad mån detta är fallet, låter sig naturligen icke med
bestämdhet avgöra. I vissa yttranden över kommittéförslaget ha yppats farhågor
för att den höjda kommunandelen skulle medföra en alltför njugg inställning
hos nämnderna, medan det annorstädes i yttrandena hävdats att höjningen
skulle bliva betydelselös i detta avseende. Vid övervägande av skilda
synpunkter i denna fråga har jag kommit till den uppfattningen, att en höjning
av kommunandelen är motiverad med hänsyn till invaliditets- och behovsprövningens
effektivitet.
Det ifrågasättes i ett av de avgivna yttrandena att trots höjningen av kommunernas
kostnadsandel bibehålla en viss mindre bidragsskyldighet för landstingen.
I betraktande av att pensionsverksamheten är jämförelsevis främmande
för landstingens arbetsuppgifter, synes det mig dock icke föreligga tillräckliga
skäl för en sådan åtgärd.
Jag föreslår på grund av det anförda, att kommunerna åläggas att bestrida
1U av tilläggspensioner och understöd, dock att kommunandelen beträffande
sådana tilläggspensioner och understöd vilka grunda sig å fastställelse före
den nya lagens ikraftträdande skall begränsas till Den sistnämnda regeln
skall enligt det av mig framlagda förslaget gälla även beträffande kommuner,
vilka icke deltaga i landsting. Att låta dem bidraga med större kvotdel än
andra kommuner synes mig nämligen, örn landstingsandelen bortfaller, vara
oskäligt. Den del av kostnaden för tilläggspensioner och understöd, vilken
efter de sålunda angivna reglerna icke täckes av kommunerna, skall enligt det
av mig framlagda förslaget, liksom enligt kommittéförslaget, bestridas av
staten. Under den första tiden efter den nya ordningens införande skall dock
enligt förslaget för dessa ändamål även användas medel, som eljest skulle ha
fonderåts.
Kostnadsberäkningar.
Pensionsförsäkringskommittén har vid sina kostnadsberäkningar utgått från
vissa av kommittén verkställda beräkningar rörande den svenska befolkningens
storlek och åldersfördelning vid olika tidpunkter i framtiden. De antaganden
rörande det framtida förloppet av dödlighet, invaliditet och nativitet,
på vilka beräkningarna grundats, hava av kommittén härletts med hjälp av tillgängligt
statistiskt material.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
För nu förevarande ändamål har det i fråga om dödlighet och invaliditet
befunnits lämpligt att välja samma antaganden som kommit till användning
i kommitténs huvudbetänkande, kap. 5, nämligen den av särskilda sakkunniga
inom handelsdepartementet konstruerade dödlighetstabellen K, 32 (statens
offentl. utr. 1932:4) samt den av kommittén uppställda tabellen över invaliditetssannolikheter
(betänkandet, del I, tab. 7 m och 7 k).
Beträffande nativiteten har kommittén vid sina beräkningar antagit, att den
starka nedgången under de senaste decennierna skulle komma att avstanna,
varvid fruktsamhetstalet antagits komma att för framtiden ställa sig på den
nivå, som det uppnått omkring år 1928. I belysning av numera tillgängliga
siffror rörande de senaste årens nativitet framstår kommitténs antagande på
denna punkt givetvis såsom alltför optimistiskt. Visserligen har det av kommittén
uppvisats (huvudbetänkandet sid. 186—194), att en ändring av nativitetsantagandet
inom måttliga gränser endast obetydligt påverkar kostnadsberäkningarna
för de närmaste femtio åren. Det har emellertid befunnits lämpligt
att grunda de nu verkställda kostnadsberäkningarna på antaganden, som
på denna punkt bättre överensstämma med de senaste årens erfarenhet.
Som ett summariskt fruktsamhetsmått kan man välja antalet barn under 5
år, uttryckt i procent av antalet samtidigt levande kvinnor mellan 20 och 45 års
ålder. Detta procenttal har under de senaste decennierna varit starkt fallande,
såsom framgår av följande sammanställning.
Antal barn under 5 år, uttryckt
Ar i procent av antalet kvinnor i
åldern 20—45 år.
1910 ............................ 66
1915 ............................ 60
1920 ............................ 53
1925 .................... 48
1930 ............................. 38
1932 .................. 36
Enligt kommitténs befolkningstabeller skulle det ifrågavarande procenttalet,
med bortseende från obetydliga fluktuationer, för framtiden komma att uppgå
till 40, vilken siffra sålunda redan ej oväsentligt understigits. Vid de nya beräkningarna
har det däremot antagits, att nedgången kommer att ytterligare
fortsätta något, så att procenttalet för framtiden kommer att uppgå till 32. I
övrigt har beräkningen av befolkningens utveckling verkställts enligt liknande
förfaringssätt som det av kommittén använda.
Den starka förskjutning av befolkningens framtida åldersfördelning till
övervikt för de högre åldersklasserna, som kommittén vid sina beräkningar funnit,
framträder vid de nu utförda beräkningarna än mera påfallande. Sålunda
framgår av tab. 1, att åldersgruppen över 65 år, vilken år 1930 utgjorde
92 °/oo av hela folkmängden, år 1990 enligt kommitténs beräkningar uppgår till
169 °/00 ocb enligt den nu utförda beräkningen till 213 %° av hela folkmängden.
Samtidigt har åldersklassen under 15 år reducerats från 248 %o för år 1930
till 194 respektive 148 °/oo för år 1990.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 187
Tabell 1. Befolkningens relativa fördelning på åldersgrupper.
Å r
Under 15 år
15—65 år
Över 65 år
Summa
Faktiska siffror:
1900 ............•
324
592
84
1000
1910.............
317
599
84
1000
1920 .............
293
623
84
1000
1930 .............
248
660
92
1000
Kommitténs beräkning:
1940 .............
217
688
95
1000
1950 .............
214
680
106
1000
1960 .............
205
673
122
1000
1970 .............
196
660
144
1000
1980 .............
192
643
165
1000
1990 .............
194
637
169
1000
Nuvarande beräkning:
1940 .............
200
700
100
1000
1950 .............
185
701
114
1000
1960 .............
169
698
133
1000
1970 .............
154
687
159
1000
1980 .............
150
660
190
1000
1990 .............
148
639
213
1000
Proportionen mellan åldringarnas oell de arbetsföra åldersklassernas antal
framgår av tab. 2.
Tabell 2. 17Antal personer i åldrarna 15—65 år på varje person över 65 år.
i r
Faktiska
siffror
Kommitténs
beräkning
Nuvarande
beräkning
1900 .................
7.1
—
—
1910.................
7.1
—
—
1920 .................
7.4
—
—
1930 .................
7.2
—
1940 .................
—
7.2
7.0
1950 .................
—
6.4
6.1
1960 .................
—
5.5
5.2
1970 .................
—
4.6
4.8
1980 .................
—
3.9
3.5
1990 .................
—
3.8
3.0
De vid den nya beräkningen funna absoluta folkmängdssiffrorna återgivas
i tah. 3 med uppdelning på de grupper, som ur pensionsförsäkringens synpunkt
erbjuda särskilt intresse. Av tabellen framgår bland annat, att hela folk
-
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
mängden enligt beräkningarna omkring år 1950 uppnår ett maximum örn ungefär
6.4 miljoner, varefter den börjar avtaga.
SJ Tabell ^. Beräknat antal personer i tusental inom vissa grupper Tid slutet av
nedanstående år.
Å r
Aktiva
lava
lide
0 c
i åldring
a r
Hela
folk-
mängden
Under
18 år
18-67
år
Av gamla lagen
omfattade
Av nya lagen
omfattade
Samt-
liga
Under
67 år
Över
67 år
Samma
Under
67 år
Över
67 år
Summa
Män:
1936 . . .
855
1918
98
230
328
—
—
—
328
3101
1940 . . .
793
2 002
57
167
224
47
77
124
348
3143
1950 . . .
732
2 064
22
62
84
96
234
330
414
3 210
1960 . . .
663
2 027
8
17
25
122
333
455
480
3170
1970 . . .
581
1915
2
7
9
132
405
537
546
3 042
1980 .. .
524
1717
—
3
3
123
479
602
605
2 846
1990 . . .
471
1503
—
1
1
106
496
602
603
2 577
Kvinnor:
1936 . . .
823
1927
135
282
417
—
—
—
417
3167
1940 . . .
764
1993
82
219
301
62
76
138
439
3196
1950 . . .
703
2 017
41
95
136
121
245
366
502
3 222
1960 . .
641
1945
11
32
43
162
367
529
572
3158
1970 . . .
559
1814
3
13
16
174
446
620
636
3 009
1980 . . .
503
1621
—
5
5
161
508
669
674
2 798
1990 . . .
453
1431
—
1
1
139
516
655
656
2 540
Samtliga:
1936 . . .
1678
3 845
233
512
745
—
—
—
745
6 268
1940 . . .
1557
3 995
139
386
525
109
153
262
787
6 339
1950 . . .
1435
4 081
63
157
220
217
479
696
916
6 432
1960 . . .
1304
3 972
19
49
68
284
700
984
1 052
6 328
1970 . . .
1140
3 729
5
20
25
306
851
1157
1182
6 051
1980 . . .
1027
3 338
—
8
8
284
987
1271
1 279
5 644
1990 . . .
924
2 934
—
2
2
245
1012
1257
1 259
5117
Antalet åldringar och invalider, som år 1936 enligt tabellen beräknas utgöra
11.9 % av hela folkmängden, har år 1990 vuxit till 24.6 %.
Med utgångspunkt från den sålunda verkställda beräkningen rörande befolkningens
utveckling ha inkomster och utgifter vid olika tidpunkter för en åldersoch
invaliditetsförsäkring enligt lagförslaget beräknats på samma sätt som i
kommitténs huvudbetänkande. Den nya lagen har antagits komma att träda i
kraft den 1 januari 1937.
Kungl. Majlis proposition nr 217.
189
I första rummet ha de under olika år påförda avgiftsbeloppen beräknats med
ledning av kommitténs statistik rörande inkomstfördelningen i skilda åldersklasser.
Beräkningen har skett dels för här föreslagna regler angående avgiftspåföringen,
dels för några andra alternativ beträffande maximiavgiftens
bestämmande. Resultatet framgår av tab. 4.
Tabell 4. Beräknade belopp ar påförda pensionsavgifter. 1
Miljoner kronor.
Å r
Argift påföres med 1 % av den taxerade inkomsten,
dock lägst 6 kr. och högst:
20 kr. för ogift,
40 kr. för gift par
(förslaget)
50 kr.
100 kr.
1937 .................
42.9
48.6
50.4
1940 .................
44.5
50.5
52.5
1950 .................
46.0
52.8
55.0
1960 .................
44.9
52.2
54.5
1970 .................
42.5
48.6
50.4
1980 .................
37.9
43.4
45.4
1990 .................
33.9
38.2
39.9
Tabell 5. Årliga utbetalningar för argiftspensioner och grundpensioner, de senare beräknade
under förutsättning att samtliga påförda argifter bil erlagda.
Miljoner kronor.
Å r
Avgiftspensio- ner enligt
gamla lagen
Grnndpensioner enligt nya lagen
Fast belopp om
70 kr. per
pensionstagare
10 % av erlagda
avgifter
Summa
Här föreslagna avgifter:
1937 .............
10.5
0.9
0.4
1.3
1940 .............
9.0
18.3
6.9
25.2
1950 .............
3.6
48.7
22.1
70.8
1960 .............
1.1
68.9
36.8
105.7
1970 .............
0.5
81.0
50.6
131.5
1980 .............
0.1
89.0
60.5
149.5
1990 ............
—
88.0
62.6
150.6
Maximiavgift 100 kr.
1937 .............
10.6
0.9
0.4
1.3
1940 .............
9.0
18.3
7.5
25.8
1950 .............
3.6
48.7
24.6
73.S
1960 .............
1.1
68.9
42.7
111.6
1970 .............
0.5
81.0
59.4
140.4
1980 .............
0.1
89.0
71.7
160.7
1990 .............
—
88.0
73.8
161.8
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
De belopp av grundpensioner, som beräknas komma att utbetalas under olika
år, under förutsättning att samtliga påförda avgifter bli erlagda, framgå av
tab. 5. Denna tabell visar även motsvarande belopp av avgiftspensioner enligt
hittills gällande lag.
Kostnaden för utbetalda tilläggspensioner bar beräknats dels för tilläggspensioner
enligt det nu föreliggande förslaget, dels för de av pensionsförsäkringskommittén
föreslagna lägre beloppen. Maximibeloppen vid de båda alternativen
för dem, som omfattas av nya lagen, framgå av nedanstående översikt:
Maximibelopp
enligt: j Dyrortsgrupp. ^
Det föreliggande förslaget.......... 250 350 450
Kommittéförslaget.................. 200 250 300
I båda fallen utgör den avdragsfria inkomsten 100 kronor och sker avdrag
med 50 % av överskjutande inkomst, dock ptt enligt det föreliggande förslaget
avdragsprocenten beträffande pensionstagare, som har gemensamt hushåll
med annan innehavare av folkpension, höjes till 75 för den del av inkomsten,
som överskjuter
i ortsgrupp I.................. 250 kr.,
5 » II............................. 300 » ,
» » III................................ 350 » .
För dem, som omfattas av gamla lagen, förhöjas ovanstående maximibelopp
med 50 kronor såsom kompensation för grundpensionen. Den avdragsfria inkomsten
är oförändrad lika med 100 kronor, och avdrag sker enligt båda
förslagen med 60 % av överskjutande inkomst, dock att enligt det föreliggande
förslaget beträffande pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan
innehavare av folkpension, avdragsprocenten utgör 75.
Beräkningen avser här liksom överallt i det följande en pensionering vid
såväl hög ålder som invaliditet i överensstämmelse med det av kommitténs minoritet
förordade alternativet. Beräkningen har verkställts enligt den av kommittén
angivna metoden och med utgångspunkt från den av kommittén antagna
inkomstfördelningen bland pensionstagare (huvudbetänkandet sid. 169—
173). Resultatet framgår av tab. 6.
De i tabellen för år 1937 angivna kostnadsbeloppen specificeras närmare enligt
följande approximativa siffror i miljoner kr.
Det föreliggande förslaget
med tillämpning för alla av Kommitté- ”
den mildare den strängare förslaget,
avdragsregeln. avdragsregeln.
Kostnad år 1937 för pensionstillägg enligt
nu gällande lag................ 77
Höjning till de belopp, som gälla för
billigaste ortsgrupp ................ 60
Dyrortstillägg........................ 25
77 77
52 31
24_12
153 120
Summa 162
Kungl. Majlis proposition nr 217.
191
Tabell 6. Årliga utbetalningar för tilläggspensioner.
Miljoner kronor.
År
Föreliggande förslag under förutsättning att för
alla pensionstagare tillämpas
Kommittéförslaget
(minoritetsalternativet)
den mildare avdragsregeln
den strängare avdragsregeln
Gamla
lagen
Nya
lagen
Summa
Gamla
lagen
Nya
lagen
Samma
Gamla
lagen
Nya
lagen
Samma
1937 ....
159.1
2.4
161.5
151.0
2.3
153.3
118.2
1.7
119.9
1940 ....
113.0
48.6
161.6
107.3
46.3
153.6
86.0
34.2
120.2
1950 ....
47.3
129.2
176.5
45.0
122.9
167.9
35.2
90.9
126.1
1960 ....
14.6
182.5
197.1
13.9
173.9
187.8
10.9
128.5
139.4
1970 ....
5.4
214.7
220.1
5.1
204.5
209.6
4.0
151.1
155.1
j 1980 ....
1.7
235.8
237.5
1.6
224.6
226.2
1.8
166.0
167.3
1 1990 ....
0.4
233.1
233.5
0.4
222.1
222.5
0.3
164.2
164.5
Fondbildningen har i enlighet med kommitténs förslag antagits ske efter en
på förhand fastställd plan, innebärande att fondens årliga tillväxt från och med
år 1937 begränsas till högst 20 miljoner kronor, varjämte fondens maximibelopp
sättes till 1,000 miljoner kronor. Vid beräkningarna har antagits, att
fondens planmässiga tillväxt kommer att förlöpa på sätt framgår av tab. 7.
Medelräntefoten på fondens placeringar har för år 1937 antagits utgöra 4.4 %,
varefter den antagits komma att successivt nedgå, så att den för år 1940 satts
till 4.0 % samt för år 1950 och senare år till 3.0 %.
Tabell 7. Översikt av fondens utveckling.
Miljoner kronor.
A r
Fond vid
årets slut
Fondökning
under året
Å r
Fond vid
årets slut
Fondökning
under året
1936 .......
750
50
1945 .......
928
18
1937 .......
770
20
1946 .......
944
16
1938 .......
790
20
1947 .......
958
14
1939 .......
810
20
1948 .......
970
12
1940 .......
830
20
1949 ......
980
10
1941.......
850
20
1950 .......
988
8
1942 .......
870
20
1951.......
994
6
1943 .......
890
20
1952 .......
998
4
1944 .......
910
20
1953 .......
1000
2
1954 och följande .
1000
—
Med hjälp av i det föregående anförda siffror för folkpensioneringens inkomster
och utgifter är det nu möjligt att för varje år, som omfattas av beräkningarna,
uppgöra en fullständig budget för pensioneringsverksamheten. Det
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
allmännas bidrag bestämmes härvid för varje år till det belopp, som erfordras
för att uppnå jämvikt mellan inkomster och utgifter. För bidragets
fördelning mellan staten och kommunerna gäller enligt det nu framlagda förslaget,
att kommunerna bestrida en femtedel av kostnaden för tilläggspensioner
åt personer som beviljats pensionstillägg enligt gamla lagen och en fjärdedel
av kostnaden för tilläggspensioner enligt nya lagen, under det att staten har
att bekosta återstoden. — De inkomst- och utgiftsposter, som sålunda framkomma
för de olika åren, återfinnas i tab. 8. Vid beräkningen har liksom vid
kommitténs motsvarande beräkningar antagits, att i genomsnitt 85 % av samtliga
påförda avgifter komma att erläggas, varför de enligt tab. 5 beräknade beloppen
av grundpensioner enligt nya lagen komma att reduceras i samma proportion.
Kostnaden för tilläggspensioner har beräknats under antagande att
70 % av pensionstagarna komma att erhålla dylik pension med tillämpning av den
regel i fråga örn avdrag på grund av inkomst som föreslås för pensionstagare,
vilken icke har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension.
Tabell 8. Sammandrag av beräknade Inkomster och utgifter för en folkpensionering
enligt det föreliggande förslaget.
Miljoner kronor.
1937
1940
1950
1960
1970
1980
1990
Inkomster:
Pensionsavgifter.......
36
38
39
38
36
32
29
Fondränta .........
33
33
30
30
30
30
30
Statsbidrag.........
89
104
136
170
209
241
241
Kommunbidrag.......
32
34
41
47
54
58
58
Summa
190
209
246
2S5
329
361
358
Utgifter:
Gamla lagen, avgiftspensioner .
10
9
4
1
—
—
—
> ’ tilläggspensioner
157
lil
47
14
5
2
—
Nya lagen, grundpensioner . .
1
21
60
90
112
127
128
> > tilläggspensioner
2
48
127
180
212
232
230
Pondökning.........
20
20
8
—
—
—
—
Summa
190
209
246
285
329
361
358
Storleken av det allmännas bidrag såväl enligt det föreliggande förslaget
som enligt vissa andra alternativ beträffande avgifter och tilläggspensioner,
som medtagits vid ovanstående beräkningar, framgår av tab. 9. Fördelningen
av det allmännas bidrag mellan staten och kommunerna har härvid genomgående
verkställts enligt den nyss angivna, i förslaget tillämpade regeln.
Det bör uttryckligen framhållas, att här angivna kostnadssiffror icke i något
fall innesluta kostnaden för de särskilda barntilläggen. Dylika tillägg utbetalades
under budgetåret 1933/34 med sammanlagt 3.28 miljoner kronor, och
motsvarande belopp för budgetåret 1935/36 har beräknats till 3.78 miljoner
kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
193
Tabell 9. Det allmännas bidrag till folkpensioneringen enligt olika alternativ.''^
Miljoner kronor.
Å r
Tilläggspension enligt
det föreliggande förslaget
Tilläggspension
enligt kommittéförslaget
(minoritetsaltemativet)
Stat
Kommu-
ner
Samma
Stat
Kommu-
ner
Samma
Här föreslagna av- gifter:
1937 ..........
89
32
121
58
24
82
1940 ..........
104
34
138
74
26
100
1950 ..........
136
41
177
99
30
129
1960 ..........
170
47
217
128
34
162
1970 ..........
209
54
263
162
39
201
1980 ..........
241
58
299
190
42
232
1990 ..........
241
58
299
193
41
234
Argif tsmaximum 100 kr.
1937 ..........
82
32
114
52
24
76
1940 ..........
99
34
133
68
26
94
1950 ..........
131
41
172
94
30
124
1960 ..........
167
47
214
125
34
159
1970 ..........
211
54
265
163
39
202
1980 ..........
243
58
301
193
42
235
1990 ..........
246
58
304
197
41
238
Beträffande den omedelbara kostnadsökning för det allmänna, som det framlagda
förslaget skulle medföra, må först erinras, att den beräknade kostnaden
för pensionstillägg och understöd (exkl. barntillägg) för budgetåret
1935/36 utgör 71.9 miljoner kronor, varav på staten faller tre fjärdedelar eller
53.9 miljoner kronor, under det att återstoden bestrides av kommuner och landsting.
Med ledning av de ovan omnämnda beräkningarna rörande befolkningens
utveckling har nu verkställts en approximativ beräkning av motsvarande kostnadssiffror
för ett antal år framåt, under förutsättning att den nuvarande lagen
fortfar att gälla utan någon ändring. I nedanstående tab. 10 återfinnas
de sålunda beräknade siffrorna, jämförda med motsvarande beräknade kostnader
enligt förslaget.
För att belysa verkningarna av de föreslagna reglerna för grundpensionernas
beräkning, jämförda med det nu tillämpade systemet, må här några exempel
anföras. Örn en person från och med 18 års ålder erlägger en konstant årlig
avgift, så framgår storleken av den grundpension, han under olika förutsättningar
erhåller för sina avgifter, av nedanstående sammanställning. Under
rubriken »premiereservsystemet» upptagna pensionsbelopp äro beräknade
enligt den metod, som för närvarande tillämpas för avgiftspensionernas beräk
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 13
194
Kungl. Maj:ts proposition nr Sti7.
Tabell 10. Det allmännas bidrag till folkpensioneringen enligt det föreliggande
förslaget och enligt nu gällande lag (med nteslutande ar barntillägg).
Miljoner kronor.
Å r
Det föreliggande förslaget
Nuvarande lag utan ändring
Stat
Kommuner
Summa
Stat
Kommuner
Summa
1937 ..........
89
32
121
58
19
77
1938 ..........
94
33
127
60
20
80
1939 ..........
99
34
133
62
21
83
1940 ..........
104
34
138
64
22
86
1945 ..........
120
38
'' 158
72
24
96
1950 ..........
136
41
177
77
26
103
1955 ..........
153
44
197
83
28
lil
1960 ..........
170
47
217
88
30
118
ning (sålunda enligt premiereservsystem med avgifterna räknade som engångspremier),
samt med användande av kommitténs invaliditetsantaganden, dödlighetstabellen
R 32 och en räntefot örn 3 %. De för premiereservsystemet
angivna beloppen äro genomsnittssiffror för män och kvinnor.
A. Invaliditet inträffar vid 25 års ålder.
Årlig avgift 18—24 år, kr.
6.....
10.....
15.....
20.....
Grnndpension i kr. från 25 år enligt:
Här föreslagna regler. Premiereservsystem.
74.2
14.1
77.0
23.5
80.5
35.3
84.0
47.1
B. Invaliditet inträffar vid 45 års ålder.
Årlig avgift 18—44 år, kr.
Grnndpension i kr. från 45 år enligt:
Här föreslagna regler. Premiereservsystem
6 .............. 86.2 42.8
10 .............. 97.0 71.3
15..........• ... 110-5 107.0
20 .............. 124.0 142.6
C. Ålderspension utgår från 67 års ålder.
Årlig avgift 18—65 år, kr.
6.....
10.....
15.....
20.....
Grnndpension i kr. från 67 år enligt:
Här föreslagna regler. Premiereservsystem.
. . 98.8 60.6
. . 118.0 100.9
. . 142.0 151.4
. . 166.0 201.8
Kungl. Majlis proposition nr 217.
195
De anförda siffrorna visa, att det föreslagna systemet särskilt gynnar dem,
som vid jämförelsevis tidig ålder träffas av invaliditet. Med nu tillämpade system
erhålla dessa personer endast mycket obetydliga avgiftspensioner, vilka
genom det här föreslagna systemet skulle väsentligt höjas. Denna höjning av
beloppen vid de tidiga invaliditetsfallen motsvaras av någon sänkning av pensionerna
för de högre avgiftsbetalarna, för den händelse pensionsfallet ej inträffar
förrän vid en tämligen hög ålder. Sänkningen är emellertid ej större
än att även den högsta avgiftsgruppen, örn pensionsfallet inträffar först vid 67
års ålder, erhåller ungefär samma pension som premiereservsystemet skulle ge,
därest avgifterna, såsom inom enskild försäkring är brukligt, betraktas som
årspremier. Detta framgår av följande sammanställning av de under nämnda
förutsättning utgående pensionsbeloppen:
Årsavgift, kr. Här föreslagna regler. Premiereservsystem.
6 .............. 98.8 50.2
10 .............. 118.0 83.6
15 .............. 142.0 125.4
20 .............. 166.0 167.2
Det bör slutligen framhållas, att ovanstående jämförelser genomgående avse
dem, som redan från 18 års ålder erlägga avgifter enligt det nya systemet. För
dem, som vid en högre ålder än 18 år inträda i systemet, ställer sig en jämförelse
mellan pensionsbeloppen väsentligt mindre fördelaktig för premiereservsystemet.
Dessa personer erhålla nämligen enligt de föreslagna reglerna, så
snart de påförts och erlagt minst sju årsavgifter, rätt till det fasta beloppet
70 kronor utan andra avdrag än sådana, som föranledas av försummad avgiftsbetalning.
Härigenom komma givetvis deras pensionsbelopp att ställa sig proportionsvis
högre gent emot premiereservsystemets belopp vid samma avgifter.
Speciell motivering
till
Förslaget till Lag om folkpensionering.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Den av mig föreslagna lagtexten ansluter sig nära till det av pensionsförsäkringskommitténs
minoritet förordade förslaget till lag om folkpensionering.
Vid jämförelse med lagen om allmän pensionsförsäkring företer det förevarande
lagförslaget en avvikelse, i vad avser verksamhetens benämning. Med
förslagets läggning torde nämligen bäst överensstämma, att verksamheten benämnes
folkpensionering, en beteckning som i det allmänna språkbruket är
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
vanlig även för den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen, och åt den föreslagna
lagen har därför givits rubriken »lag om folkpensionering».
Beträffande klientelets omfattning uttalar pensionsförsäkringskommittén
vid 1 § av det av kommittémajoriteten förordade förslaget till lag örn allmän
ålderdomspensionering bland annat följande:
Kommitténs förslag till pensioneringslag är som ofta framhållits icke liksom
pensionsförsäkringslagen bildat efter mönstret av privat försäkring. Enligt
kommittéförslaget äro pensionsavgifterna ej, såsom avgifter till en privat
försäkring, att anse som köpeskilling för vissa vid deras erläggande bestämda
förmåner. Pensioneringen kan därför enligt kommitténs förslag mera
direkt än enligt pensionsförsäkringslagen inriktas efter syftet att skaffa försörjning
i de fall, för vilka en samhällelig pensionering anses motiverad.
Principiellt synes därför med kommittéförslagets läggning överensstämma, att
pension förbehålles dem som vid tiden för den eventuella pensionsrättens aktualisering
tillhöra en kategori för vilken pensioneringen är inrättad. Praktiskt
framträder önskvärdheten av att rätten till pension ej ges åt alla som erlagt
avgift utan på nu antytt sätt begränsas, örn man betänker att enligt förslaget
erläggande av en enda avgift kan berättiga till fullt grundbelopp. Det finnes
nämligen uppenbarligen all anledning att se till, att grundbeloppet, vilket
i ett sådant fall och ofta annars betydligt överstiger den försäkringstekniskt
beräknade valutan för avgifterna, förbehålles åt dem, vilka det svenska
samhället har skäl att hjälpa genom pensionering.
Vad kommittén sålunda anför äger i huvudsak giltighet även beträffande
den av mig föreslagna folkpensioneringen, ehuru enligt detta förslag full
grundpension icke erhålles av annan än den som erlagt sju pensionsavgifter.
Formuleringen av förevarande lagrum ävensom av 8 § 2 mom. fjärde stycket,
vilka båda lagrum i ifrågavarande hänseende ansluta sig till kommitténs förslag,
är i enlighet därmed sådan, att därav torde framgå att i princip för rätt
till folkpension — såväl grundpension som tilläggspension — fordras, att vederbörande
är svensk medborgare, och för rätt till tilläggspension dessutom,
att han är mantalsskriven i riket. På annat ställe i lagen, nämligen i 37 §,
har emellertid upptagits en bestämmelse, enligt vilken Konungen under förutsättning
av ömsesidighet äger träffa överenskommelse med främmande stat örn
att dess medborgare skola vid tillämpningen av lagen behandlas lika som svenska
medborgare.
I ordalagen har i förhållande till kommittébetänkandets förslag till lag örn
folkpensionering vidtagits den jämkningen, att uttrycket »envar svensk man
eller kvinna» utbytts mot orden »envar svensk medborgare», då det desto
mindre synes föreligga anledning att betona, att både män och kvinnor äro
anslutna till folkpensioneringen, som varje skillnad i behandlingen av man och
kvinna saknas i lagförslaget.
2 §.
Denna paragraf är likalydande med 2 § andra stycket i pensionsförsäkringslagen
och 2 § i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering.
197
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
3 §•
Paragrafen, som är likalydande med paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets
förslag till lag örn folkpensionering, innehåller i sak samma
bestämmelser som första och tredje styckena i 3 § pensionsförsäkringslagen.
De särskilda bestämmelser för handläggningen i vissa fall av pensionsärenden,
som äro meddelade i 3 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, hava
med någon jämkning infogats i 30 § i förevarande lagförslag, i vilken paragraf
sammanförts alla bestämmelser rörande pensionsärendens behandling av pensionsstyrelsen.
Om avgiftsplikt.
4 §.
I den allmänna motiveringen har ingående redogjorts för förslagets bestämmelser
örn avgiftspliktens omfattning och om avgifternas storlek. Ordalydelsen
av andra stycket har i förhållande till 4 § andra stycket i det av kommittén
förordade förslaget till lag örn folkpensionering i förtydligande syfte
något jämkats med anledning av en anmärkning av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund.
5 §.
I 17 § pensionsförsäkringslagen stadgas, att den envar avgiftspliktig åliggande
pensionsavgiften av 3 kronor, den s. k. grundavgiften, erlägges av gift
man för hustru. ’ ‘""I
I det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering 5 §
har denna ansvarighet dels utsträckts, så att den gäller lika för båda makarna
och avser hela pensionsavgiften, dels samtidigt begränsats till att gälla blott
avgiftspliktiga makar och för sådan tid under äktenskapet, då makarna äro
mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.
Fyra ledamöter av kommittén, herrar Elliot, Nilsson och Olsson samt fröken
Åbergsson, anse emellertid, att bärande skäl saknas för att fritaga icke avgiftspliktig
make från att svara för andra maken påförd pensionsavgift.
En man, som t. ex. fyllt 67 år eller som tillerkänts avgiftspension dessförinnan,
kunde mycket väl vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet
kunde erlägga avgiften för sin hustru. Ordet »avgiftspliktig» borde
därför uteslutas ur bestämmelsen.
Pensionsstyrelsen biträder den uppfattning, som kommit till uttryck i detta
särskilda yttrande. Samma ståndpunkt intages i några yttranden från pensionsnämnder,
pensionsstyrelsens ombud och kommuner.
Den av kommittén föreslagna ansvarigheten för avgiftspliktiga äkta makar
motiveras av kommittén med hänvisning till att enligt dess förslag, liksom enligt
det av mig framlagda, just de avgifter, för vilka denna ansvarighet föreslås,
med avseende å pensionsberäkningen skola delas lika mellan makarna
såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. Genom denna regel
om delning av makars avgifter dem emellan får vardera maken direkt intresse
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
av att även den avgift som påförts andra maken erlägges. Sker icke detta,
erhåller nämligen den förra maken mindre pension. Det är med hänsyn därtill
väl grundat, att avgiftspliktiga makar — i den utsträckning delningsregeln
gäller -— bliva ansvariga för varandras avgiftsbetalning. För den utsträckning
av ansvarigheten till även icke avgiftspliktig make, som enligt vad som nyss
nämnts påyrkas, kan samma grund icke åberopas. Till stöd för utsträckningen
har icke kunnat anföras annat än att en man, som åtnjuter pension, mycket
väl kan vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet kan erlägga
avgiften för sin hustru. Detta påstående är naturligtvis riktigt men
äger tillämplighet på endast ett relativt fåtal fall. Det synes mig icke av tillräckliga
skäl motiverat att med hänsyn till dessa fall ålägga pensionstagarna,
vilka i allmänhet äro i små omständigheter, ansvar för makes avgifter, något
som skulle innebära utvidgning av den nu gällande regeln, emedan denna
har avseende blott å grundavgiften örn 3 kronor. I de fall, då dylikt ansvar
skulle vara tillämpligt, torde väl för övrigt i allmänhet den ej avgiftspliktige
maken, örn så erfordras, i mån av förmåga ändock fullgöra den andra
makens avgiftsplikt, varför den av reservanterna förordade utsträckningen av
ansvarigheten utöver vad kommittén föreslagit torde sakna praktisk betydelse.
Emedan den avgiftspliktiga ålderns inträde höjts till 18 år bortfaller enligt
förslaget faders ansvarighet enligt 17 § pensionsförsäkringslagen för pensionsavgift
för barn eller adoptivbarn under 18 år, som är mantalsskrivet hos
honom.
Om folkpension.
6 §.
Enligt det av pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget till lag örn
folkpensionering skall i princip varje pensionstagare, som erlagt någon pensionsavgift
enligt den föreslagna nya lagen, erhålla en på avgifter grundad
pension, utgående med dels ett fast belopp, i kommittéförslaget kallat grundbelopp,
örn 70 kronor, dels ock ett växlande belopp om en tiondel av de erlagda
avgifterna. För en grupp av personer, vilken först i och med den föreslagna
nya lagen skulle bliva ansluten till pensioneringen, nämligen de som för
närvarande på grund av egen eller makes tjänsteställning äro jämlikt 5 § pensionsförsäkringslagen
uteslutna från avgiftsplikt, göres emellertid i kommittéförslagets
övergångsbestämmelser 44 § undantag från regeln, att redan en
enda pensionsavgift berättigar till grundbelopp örn 70 kronor. Kommittén har
nämligen föreslagit, att till denna grupp hörande personer, som uppnå pensionsåldern
under de närmaste åren efter den nya lagens genomförande, skola
få vidkännas viss minskning av grundbeloppet. Kommittén föreslår vidare,
att grundbeloppet i händelse av underlåten avgiftsbetalning skall reduceras.
Örn den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter, skall sålunda
enligt förslaget avgiftspensionens grundbelopp minskas till den bråkdel,
som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda
påförda avgiftsbeloppet. Denna reduktionsregel kompletteras i över
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
199
gångsbestämmelserna 43 § med ett stadgande, att för den som bar rätt till
pension enligt nya ordningen avgifter, vilka påförts honom enligt pensionsförsäkringslagen,
skola anses lika som örn de påförts enligt nya lagen.
I vissa yttranden över kommittéförslaget ha framställts anmärkningar med
avseende å de resultat, som följa av å ena sidan regeln, att var och en som
erlagt någon pensionsavgift enligt nya ordningen skall erhålla fullt grundbelopp,
och å andra sidan reduktionsregeln vid uraktlåten avgiftsbetalning.
Pensionsstyreisen yttrar sålunda:
Utan att i övrigt vilja här ingå på en närmare kritik av de föreslagna reglerna
för grundbeloppets reduktion vill styrelsen framhålla, att dessa reduktionsregler
måste särskilt hårdhänt drabba de försäkrade, vilka endast påförts
ett jämförelsevis ringa antal avgifter. Denna fråga får sålunda i främsta rummet
betydelse, då det gäller övergångsbestämmelserna samt, i lagen om folkpensionering,
beträffande tidigare invalider. Därest endast en avgift påförts
vederbörande och denne försummat att erlägga densamma, förlorar han av
denna anledning hela grundbeloppet. Har han av två påförda avgifter endast
erlagt den ena, går han miste örn halva grundbeloppet. Då tre avgifter påförts,
av vilka han försummat en eller två, förlorar han 1I3 respektive 2/3 av
grundbeloppet o. s. v. Dessa straffbestämmelser äro utan tvekan orimligt
hårda i jämförelse med de straff, som vid en längre betalningstid utmätas för
betydligt mera flagrant försummelse. Ett lämpligt uppmjukande av reduktionsregeln
i ändamål att undvika här berörda olägenheter är dock helt visst
ingalunda svårt att genomföra. Man kan exempelvis tänka sig, att reduktionsregeln
behålles i huvudsak oförändrad, men med det tillägget att grundbeloppet
dock under alla förhållanden ej minskas med större del än exempelvis
10 % för varje påförd men ej erlagd årsavgift.
FörsäkringsinspeJdionen ger uttryck åt liknande synpunkter och ifrågasätter,
att för personer vilka vid försäkringens införande befinna sig i sextioårsåldern
eller däröver låta grundbeloppet utgå oberoende av det sätt, varpå påförda
avgifter erlagts. Inspektionen uttalar, att det möjligen skulle kunna
göras gällande att den omständigheten att pensionens storlek i viss mån göres
beroende av det sätt, varpå avgiftsbetalningen fullgöres, skulle innebära en stimulans
till bättre betalning av påförda avgifter. Inspektionen anser det emellertid
för sin del tveksamt, huruvida man i nämnvärd utsträckning kan räkna
med en dylik verkan.
Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påtalar reduktionsregelns
stränghet för det fall, att den pensionsberättigade fått allenast ett mindre
antal avgifter sig påfört. Förbundet påpekar även, att betalningsförsummelse
enligt kommittéförslaget medför, icke blott att grundbeloppet reduceras
utan även att avgiftsbetalaren går miste örn den förhöjning av grundbeloppet
med en tiondel av avgiften som han eljest skulle ha erhållit.
Ordföranden i pensionsnämnden för Stocksunds köping erinrar om att det är
vanligt, att pensionstagare har underlåtit att betala någon eller några avgifter.
Restantieprocenten vore särskilt stor å dyrare orter. Den av kommittén föreslagna
höjningen av avgifterna skulle få till följd, att restantieprocenten skulle
komma att ökas. Enligt ordförandens mening skulle på grund av dessa
förhållanden grundbeloppet komma att obeskuret utgå endast i ett fåtal fall.
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Genom att reducera grundpensionens fasta belopp för dem, som icke erlagt
alla påförda avgifter, bibehålies enligt det föreslagna pensioneringssystemet ett
individuellt samband mellan de erlagda avgifterna och pensionsförmånerna.
Ett sådant individuellt samband synes vara påkallat, för att pensionsavgifterna
alltjämt skola uppfattas såsom avgifter berättigande till vissa bestämda
förmåner. Örn de, som underlåtit att erlägga påförda avgifter, skulle erhålla
samma förmåner som de, vilka erlagt alla sina avgifter, skulle detta helt visst
väcka en misstämning, som lätt skulle kunna vända sig i ovilja mot hela pensioneringsanordningen
och måhända även påverka resultatet av avgiftsuppbörden.
Den omständigheten, att enligt det här framlagda förslaget pensionerna
bestämmas på ett annat sätt än enligt pensionsförsäkringslagen — ett sätt som
för övrigt för de allra flesta av de till pensioneringen anslutna är fördelaktigare
än det nuvarande — synes icke böra medföra, att pensionsförmånerna
skulle utgå oberoende av hur avgiftsbetalningen fullgöres.
De olägenheter, som i de återgivna yttrandena påpekats vara förenade med
den av kommittén föreslagna reduktionsregeln, synas bliva i det väsentliga undanröjda,
örn en jämkning sker i den för pensionsberäkningen grundläggande
regeln, att redan betalandet av en enda pensionsavgift enligt den nya lagen i
princip ger rätt till det i nya lagen bestämda fasta beloppet. Med tillämpning
av den tankegång, som lett kommittén att beträffande vissa tjänsteanställda
föreslå, att grundbeloppet endast för dem som upptagits i försäkringen
ett visst antal år före pensionsålderns inträde skall utgå med fullt belopp och
för övriga skall utgå med minskat belopp, har i det här framlagda lagförslaget
stadgats, att grundpensionens fasta belopp skall vara 70 kronor endast för
sådan pensionsberättigad vilken påförts minst sju avgifter och för annan pensionsberättigad
vara 10 kronor mindre för varje avgift som felas i nämnda
antal påförda avgifter. Genom att på detta sätt förhindra att full grundpension
utgår till någon, som påförts endast ett ringa antal pensionsavgifter,
undvikes, att försummandet av en enda avgiftsbetalning drager med sig en
mycket stark reduktion av pensionen. Även vid tillämpningen av denna regel
skola, såsom av 41 § andra stycket framgår, avgifter, som påförts enligt pensionsförsäkringslagen,
anses lika som avgifter, vilka påförts enligt lagen örn
folkpensionering. Därigenom kommer regeln icke till tillämpning på dem,
som tillhört den nuvarande pensionsförsäkringen ett så stort antal år att deras
enligt denna lag och enligt nya lagen påförda avgifter tillhopa uppgå till
minst sju. Regeln får däremot användning på den, som ej tidigare tillhört
folkpensioneringen, emedan han icke varit svensk medborgare eller icke varit
mantalsskriven i riket eller varit undantagen från avgiftsplikt på grund av
sin tjänsteställning. Regeln kommer till tillämpning även på den, som blir
invalid innan han varit avgiftspliktig i sju år.
Efter införande av denna regel om att endast den, vilken påförts minst sju
avgifter, kan erhålla full grundpension, synes kommittéförslagets reduktionsregel
icke behöva möta särskilda betänkligheter. I det här framlagda förslaget
till lag om folkpensionering har därför från kommittéförslaget upptagits
regeln, att grundpensionens fasta belopp, örn ej alla påförda avgifter erlagts,
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
201
skall minskas till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna
utgör av sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Det är en naturlig
sak, att något tillägg till grundpensionens fasta belopp icke kan utgå på
grund av påförd avgift, som icke blivit erlagd.
I fråga örn de s. k. barntilläggen må här hänvisas till vad därom anförts i
den allmänna motiveringen.
7 §•
I den allmänna motiveringen har ingående behandling ägnats frågorna örn
privilegiering av vissa inkomstslag och örn förhöjning vid uppskattning av
fastighets och kapitals avkastning, varför dessa frågor här kunna lämnas å
sido. För att även utanför privilegiefallen i skälig omfattning undantaga
vissa slag av försörjning från att medräknas som inkomst och samtidigt giva
undantaget fasta gränser, har i enlighet med kommitténs förslag i lagtexten
upptagits en bestämmelse, att som inkomst ej skall räknas understöd, vilket
någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, för
så vitt det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig
försörjning. Blindhetsersättning enligt den särskilda förordningen om sådant
understöd är däremot att anse såsom inkomst.
I andra stycket av förevarande paragraf återfinnas regler örn uppskattning
av inkomst i form av naturaförmåner. Örn sådan uppskattning stadgas i pensionsförsäkringslagen
7 § andra stycket, att om naturaförmånerna räcka till full
örn än torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp
än 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna och att, där naturaförmånerna
ej räcka till full försörjning, deras årliga värde skall uppskattas till motsvarande
lägre belopp ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre
belopp än 60 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser,
skall den enligt pensionsförsäkringslagen verkställas efter de i orten
gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Att beloppen
425 kronor för man och 400 kronor för kvinna valts såsom minimivärden
för full försörjning, beror därpå, att dessa belopp bilda de inkomstgränser
vilkas uppnående utesluter från rätt till pensionstillägg. Till motivering av
bestämmelsen anfördes nämligen av ålderdomsförsäkringskommittén på sin
tid (I sid. 102), att då syftet med pensioneringen av kostnadsskäl icke kunnat
sträckas längre än till att söka bereda nödtorftig bärgning åt envar, som
icke vore i stånd att själv förskaffa sig sådan, hade från rätt till pensionstillägg
undantagits alla de, som av sin inkomst av naturaförmåner hade full
örn än torftig försörjning.
Regeln att naturaförmåner, där de ej räcka till full försörjning, skola uppskattas
till ett värdet av full försörjning motsvarande lägre belopp medför, att
värdet av naturaförmåner i stor utsträckning icke kan uppskattas efter ortens
priser utan måste omvärderas med ledning av de i lagen uppställda minimivärdena
för full försörjning, 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna.
Omvärderingen skall därvid avse endast sådana förnödenheter, som pensionssökanden
eller, där sökanden är gift, makarna för egen del i hushållet tillgodogöra
sig från ägd eller brukad fastighet (eller — undantagsvis — ur rörelse)
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
eller ock åtnjuta som födoråd, lön eller pension. Med hänsyn till de olägenheter,
som visat sig vara förenade med sådan omvärdering, har pensionsstyrelsen
i slutet av år 1934 ansett det lämpligt att på försök tills vidare föreskriva
andra grunder för beräkning av värdet å naturaförmåner än de förut
tillämpade. Dessa nya grunder utvecklas av styrelsen på följande sätt:
Pensionsförsäkringslagens bestämmelser örn omvärdering av naturaförmåner
bygga på det tämligen självklara förhållandet, att exempelvis en liter mjölk i
stort sett har samma försörjningsvärde för konsumenten, vare sig den kostar
30 eller 6 öre litern och vare sig den förtäres i Skåne eller Lappland. Den
ger honom nämligen en viss andel av vad han sammanlagt behöver för livsuppehället,
vilken andel är oberoende av varupris och ort. Fastställer man ett
visst pris för det totala livsuppehället, såsom man ju gjort i pensionsförsäkringslagen,
äro därmed också indirekt vissa pris, som kunna kallas lagvärden,
givna å sådana förnödenheter, som ingå i begreppet »full, örn än torftig
försörjning» och av vilka i detta sammanhang av naturliga skäl närmast livsmedlen
komma i åtanke. Lagvärdet å nödtorftig bostadsförmån är som bekant
fastslaget i pensionsförsäkringslagen. Skillnaden mellan lagens värde å full
försörjning och lagens värde å dylik bostadsförmån utgör sålunda enligt lagstiftarens
mening sammanlagda lagvärdet för »övrig försörjning», d. v. s. för
de förnödenheter, som utöver bostad erfordras för ett nödtorftigt livsuppehälle.
Varje dylik förnödenhet måste givetvis till en viss myckenhet och till
ett visst pris vara så att säga inpassad i nyssnämnda sammanlagda lagvärde
för »övrig försörjning». Vart och ett sådant varupris står utan vidare i
vederbörligt förhållande till pensionsförsäkringslagens värde å full försörjning
och kan därför med fog betecknas som lagvärde. Då pensionsförsäkringslagens
värde å full försörjning är detsamma för hela landet, blir lagvärdet
för varje livsförnödenhet lika för hela landet. Lagvärdet blir emellertid givetvis
för fall, som behandlas enligt »nya lagen» (= pensionsförsäkringslagen),
högre än för fall, som behandlas enligt »gamla lagen» (= lagen den 8 juni
1915 örn övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen).
Av nämnda lagvärden äro, såsom redan framhållits, huvudsakligen de, som
avse livsmedel, av betydelse för arbetet i pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen.
På grundval av en i denna del verkställd statistisk utredning har styrelsen
i nedanstående tabell gjort en sammanställning, utvisande dels i vilka
kvantiteter olika slag av livsmedel i normala fall förbrukas av en person i eget
hushåll, dels lagvärdena å dessa livsmedel, dels ock de mot nämnda kvantiteter
svarande lagvärdenas del i kostnaden för full försörjning enligt nya och
enligt gamla lagen.
Varuslag
Måtts-
enhet
Kvan-
titet
Lagvärde
N. L.
kr.
Lagvärde
G. L.
kr.
Delkost- nad N. L.
kr.
Delkost- nad G. L.
kr.
Mjölk...............
Uter
365
0,15
0,10
54,75
36,60
Smör..........
kilogram
12
3,00
2,00
36,00
24,00
Ägg...............
tjog
8
1,80
1,20
14,40
9,60
Potatis....... .....
kilogram
140
0,08
0,05
11,20
7,00
Vete...............
»
601
0,22
0,16
13,20
9,60
Råg eller korn...........
>
1002
0,21
0,14
21,00
14,00
Kött............
,
20
1,50
1,00
30,00
20,00
Fläsk ...............
>
20
1,50
1,00
30,oo
20,00
Fisk (färsk)............
>
8
0,60
0,40
4,80
3,20
Summa kr.
215,35
143,90
1 Motsvarar 42—45 kg. mjöl.
2 > 70-75 »
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
203
Då laga omvärdering av naturaförmåner skall äga rum, hava pensionsnämnderna
tills vidare endast att följa ovanstående tabell. Den upptager för varje
livsmedel, som ingår i tabellen, icke blott dess lagvärde utan ock den kvantitet,
med vilken livsmedlet regelmässigt ingår i en persons årliga försörjning.
I båda dessa hänseenden är tabellen avsedd att lända till ledning och efterrättelse.
Lika viktigt som det är, att de olika livsmedlen upptagas till sina lagvärden,
lika viktigt är det att förbrukningskvantiteterna beräknas rätt och
icke, såsom ofta sker, oskäligt lågt. Härvid är särskilt att märka, att i olika
delar av landet en eller annan livsförnödenhet kan komma att ingå i förbrukningen
med större kvantitet än den regelmässiga. Så kan t. ex. förhållandet
vara med råg eller korn på den grund att vete ej odlas. Likaså torde på många
håll, särskilt vid kusten eller där eljest ett mera omfattande husbehovsfiske
kan bedrivas, färsk fisk ingå i förbrukningen med avsevärt större kvantitet
än den i tabellen upptagna. I förekommande fall bör då detta ökade värde
på förbrukad fisk få anses påkalla en motsvarande nedsättning i värdet för
förbrukat fläsk eller kött.
I pensionsförsäkringskommitténs förslag äro de ifrågavarande bestämmelserna
i pensionsförsäkringslagen på det sättet ändrade, att minimivärdet för
full försörjning bestämts olika allt efter ortsgrupp, nämligen i överensstämmelse
med de av kommittén föreslagna efter ortsgrupper differentierade inkomstgränserna,
till respektive 500, 600 och 700 kronor samt att värdet av
bostadsförmån jämväl differentierats efter ortsgrupp och satts till respektive
50, 60 och 70 kronor. I motiveringen till sitt förslag i denna del uttalar kommittén,
att den hittills föreskrivna omvärderingen av naturaförmåner, som icke
räcka till full försörjning, visat sig förenad med vissa svårigheter att på ett
tillfredsställande sätt genomföra i den praktiska tillämpningen. Den av kommittén
föreslagna ortsgrupperingen medförde, att olika värden för full försörjning
kunnat fastställas för de olika ortsgrupperna, varigenom bättre överensstämmelse
torde vinnas mellan de i lagen angivna värdena och de verkliga
ortsvärdena. Omvärdering av naturaförmåner torde därför, slutar kommittén,
med kommitténs förslag bliva nödvändig i mindre utsträckning än enligt nu
gällande lag.
Såsom framgår av vad ovan anförts ur ålderdomsförsäkringskommitténs motivering
för pensionsförsäkringslagens bestämmelser örn uppskattning av naturaförmåner,
hava dessa utformats med syfte att från rätt till pensionstillägg
utesluta alla dem, som genom inkomst i form av naturaförmåner hava full örn
än torftig försörjning. Det är till fullföljande av denna tanke, som både i pensionsförsäkringslagen
och i kommitténs lagförslag bestämts, att full försörjning
in natura icke må uppskattas lägre än till belopp lika med den inkomstgräns,
vilkens uppnående utesluter från pensionstillägg. Det är emellertid klart,
att nämnda gräns, vilken framkommer såsom ett räkneresultat av reglerna rörande
tilläggspensionens maximibelopp, avdragsfri inkomst och avdrag på
grund av inkomst och vilken såväl nu som enligt det här framlagda lagförslaget
är väsentligt högre än det högsta möjliga pensionsbeloppet, icke kan få anses
angiva existensminimum. Detta minimum bör givetvis i stället nära ansluta
sig till det pensionsbelopp, som i normala fall utgår till en pensionstagare
utan egen inkomst. I själva verket måste ett stort antal personer draga sig
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
fram på mindre årsinkomst än den, som svarar mot de nuvarande inkomstgränserna,
425 kronor för man och 400 kronor för kvinna. Även med de
av mig föreslagna högre pensionsförmånerna skulle på billigaste ort pensionstagare
utan annan inkomst än folkpensionen hänvisas att reda sig på en
tilläggspension av 250 kronor jämte en grundpension, som i ett mycket stort
antal fall skulle komma att understiga 100 kronor. När nu enligt det av mig
framlagda förslaget inkomstgränserna höjas, å billigaste ort till 483 kronor
för pensionstagare med gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension
och till 600 kronor för annan pensionstagare, synes det icke försvarligt
att bibehålla nuvarande princip för uppskattning av värdet av naturaförmåner.
Denna skulle åtminstone i den billigaste ortsgruppen innebära ett missgynnande
av dem som åtnjuta naturaförmåner, då ju beträffande penninginkomster
gäller att den pensionsberättigade, oavsett om inkomsterna räcka till full försörjning,
äger åtnjuta pensionstillägg så snart hans inkomster ej uppgå till inkomstgränsen.
Vad särskilt beträffar de fall, i vilka någon åtnjuter naturaförmåner som
icke förslå till full försörjning, har den av pensionsförsäkringslagen anvisade
metoden att omvärdera dessa med ledning av det angivna minimivärdet å full
försörjning visat sig behäftat med betydande olägenheter. I de fall, där det
verkliga värdet av full försörjning är lägre än inkomstgränsen, måste enligt
denna metod naturaförmånerna vid inkomstuppskattningen åsättas högre värden
än som svara mot ortspriserna, något som givit anledning till både missförstånd
och ovilja. Med anledning av de med metoden förknippade olägenheterna
har pensionsstyrelsen som nämnt numera i stället föreskrivit en taxa
för uppskattning av förmånerna i penningar, därvid styrelsen emellertid naturligtvis
varit bunden av stadgandet örn värdet av full försörjning.
Pensionsstyrelsens åtgärd att genom fastställande av en taxa bestämma värden
å olika naturaförmåner torde anvisa en ändamålsenlig väg, då det gäller
att reglera uppskattningen av naturaförmåner. Därvid bör emellertid, av skäl
som framlagts i det föregående, icke sättas som mål, att värdet av full försörjning
skall uppgå till inkomstgränsen. Bestämmelsen örn att full försörjning
icke må skattas lägre än till denna gräns torde böra utgå. Målet bör i
stället vara att bestämma sådana värden för de olika slagen av naturaförmåner,
som å varje ort kunna anses motsvara vad dessa naturaförmåner äro värda
för konsumenten, vilket i regel vinnes genom att låta inköpspriserna vara bestämmande.
Med detta mål för ögonen är det icke tillräckligt att för varje
slags naturaförmån bestämma blott ett enda värde gällande för hela landet.
Flera taxor böra i stället upprättas. Lämpligt torde vara att fastställa en
taxa för var och en av de tre föreslagna ortsgrupperna. Genom en sådan anordning
vinnes ock, att inom samma ortsgrupp de som åtnjuta naturaförmåner
bliva med avseende å tilläggspension behandlade efter samma grunder.
Med detta förslag bortfaller vidare behovet av föreskrifter i lagen angående
det värde, till vilket bostadsförmån skall uppskattas. Nämnda värde synes
böra bestämmas i samma ordning som värdet av naturaförmåner av annat slag
och sålunda fastställas genom det här tänkta taxeförfarandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
205
Med hänsyn till den vikt, som skulle tillkomma de föreslagna taxorna, torde
det vara lämpligt, att de underställas Konungen för fastställelse.
I 7 § pensionsförsäkringslagen stadgas ytterligare, att vid inkomstuppskattningen
skall i fråga om äkta makar årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst
böra tills vidare beräknas såsom för ogift person.
Denna bestämmelse har i sak oförändrad upptagits i kommitténs lagförslag.
Mot bestämmelsen anmärkes i några yttranden av pensionsnämnder och ombud
för pensionsstyrelsen, att det utgör hinder för gift kvinna, som blir invalid,
att erhålla pensionstillägg om mannen är fullt arbetsför och har däremot
svarande inkomster.
Bestämmelsen synes emellertid i och för sig helt naturlig, då det icke kan
anses annat än riktigt att mannens inkomster skola räknas komma även hustrun
tillgodo.
8 §.
Förevarande lagrum motsvarar paragraferna med samma nummer i pensionsförsäkringslagen
och i det i kommittébetänkandet intagna förslaget till lag
örn folkpensionering. Från kommittéförslaget ha i förevarande paragraf upptagits
nyheter avseende bestämmelser i samband med dyrortsgraderingen samt
angående indragning av folkpension för den, som icke är svensk medborgare.
Den första av dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen och
den andra här ovan i specialmotiveringen vid 1 §. En annan nyhet, vilken
likaledes har en motsvarighet i kommittéförslaget, utgöres av införandet av
anmälningsskyldighet i vissa fall för den, som åtnjuter tilläggspension. Från
kommittéförslaget har sålunda anmälningsskyldighet, att fullgöras utan oskäligt
dröjsmål, upptagits för den, som åtnjuter tilläggspension, om hans arbetsförmåga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats ävensom
örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare
ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.
I förevarande förslag upptages emellertid ännu ett fall av anmälningsskyldighet,
vilket sammanhänger med att enligt förslaget göres skillnad i
fråga om avdragsreglerna mellan pensionstagare, som har gemensamt hushåll
med annan innehavare av folkpension, och annan pensionstagare. Anmälningsskyldighet
stadgas sålunda för pensionstagare med tilläggspension, vilken
bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension. Bestämmelse
gives även om jämkning av pensionen i detta och likartade fall.
I fråga om anmälningsskyldigheten har pensionsstyrelsens ombud i Nässjöområdet
påyrkat, att den skall utsträckas till att gälla icke allenast vid flyttning
till ort i lägre ortsgrupp utan vid all flyttning till annat pensionsdistrikt.
Pensionsarbetet försvåras nämligen enligt detta ombuds yttrande, genom att
pensionsnämnden ej äger kännedom om inflyttade eller utflyttade personer.
206
Kungl. Maj:is proposition nr 217.
Vad sålunda anförts synes mig visserligen icke sakna fog, men med hänsyn
till att anmälningsskyldighet vid flyttning icke förut förelegat, torde försiktigheten
bjuda att icke sträcka skyldigheten längre än här föreslagits.
Ett av pensionsstyrelsens ombud i Rönöområdet framställt önskemål, att
viss tid måtte utsättas inom vilken anmälan skall ske, finner jag mig med
hänsyn till förhållandenas växlande beskaffenhet icke böra tillmötesgå.
Bestämmelser motsvarande pensionsförsäkringslagen 8 § tredje stycket ha
upptagits i 9 § sista stycket.
9 §•
Denna paragraf innehåller de s. k. värdighetsbestämmelserna och motsvarar,
med undantag för det från 8 § tredje stycket hämtade sista stycket, paragrafen
med samma nummer i pensionsförsäkringslagen. I kommittébetänkandets förslag
till lag örn folkpensionering återfinnas motsvarande bestämmelser likaledes
i 9 §.
I förevarande paragraf ha, med undantag för ett tillägg, vilket strax skall
beröras, bestämmelserna i kommittéförslaget oförändrade upptagits. Dessa
avvika emellertid från pensionsförsäkringslagens motsvarande föreskrifter i
vissa avseenden.
Under a) i första stycket i 9 § behandlar pensionsförsäkringslagen det fall,
att någon avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla
pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma.
Då det av naturliga skäl är svårt att leda i bevis, att avhändandet
eller undandöljandet skett i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant
tillägg än vederbort, har kommittén utbytt den ifrågavarande punkten
mot tvenne andra och sålunda under a) upptagit det fall, att pensionsberättigad
avhänt sig egendom utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt
vederlag i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning
av pensionstillägg, samt under b), att pensionsberättigad beträffande sjn inkomst
eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten
till pensionstillägg, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften
varit riktig.
Under b) i 9 § första stycket pensionsförsäkringslagen behandlas det fall,
att pensionsberättigad visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet
av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt. Med hänsyn till svårigheten
att fastställa, huruvida underlåtenhet att erlägga avgift är att beteckna
såsom uppenbar försumlighet, ävensom till den ringa grad, i vilken bestämmelsen
kan antagas stimulera till avgiftsbetalning, föreslår kommittén, att stadgandet,
vilket upptages som en punkt c), inskränkes till att gälla det fall, att
pensionsberättigad visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna.
Den påföljd, kommittén föreslår för alla dessa fall, är något annorlunda bestämd
än i pensionsförsäkringslagen. Medan enligt denna påföljden skall bestå
för all framtid och utgöras av förlust helt eller — vilket i tillämpningen
är det ojämförligt vanligaste — delvis av rätt till pensionstillägg, föreslår
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
207
kommittén, att påföljden alltid skall vara totalförlust men att denna må kunna
begränsas till viss tid. En sådan påföljdsregel anses av kommittén vara på
en gång verksammare oell mindre hård.
Ett ytterligare fall av ovärdighet, som upptages i pensionsförsäkringslagen,
är det, att pensionsberättigad uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen
bidraga till sin försörjning eller att han är hemfallen åt dryckenskap. Dessa
bestämmelser anses av kommittén dels böra utvidgas till att avse även andra
fall av förargelseväckande levnadssätt än dryckenskap och dels, i motsats till
vad fallet är enligt pensionsförsäkringslagens lydelse, böra avse även tiden före
ansökan örn pensionstillägg. Enligt kommitténs förslag skall ansökan örn pensionstillägg
avslås för person, som under avsevärd tid inom de två senaste
åren före ansökningen varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande
levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja
sig. För att angiva att påföljden, förlust av rätt till pensionstillägg,
icke ovillkorligen skall gälla för vederbörandes hela återstående livstid, har
tillfogats, att han äger att efter ny ansökning få sin rätt till pensionstillägg
ånyo prövad, varvid de nyss angivna bestämmelserna fortfarande skola tilllämpas.
Emedan dessa bestämmelser hänföra sig uteslutande till gången tid,
kompletteras de med det stadgande, att örn den som fått sig pensionstillägg tillerkänt
förfaller till dryckenskap eller eljest till förargelseväckande levnadssätt,
pensionstillägget skall indragas och göras beroende av ny ansökning.
I kommitténs förslag har tillkommit ett fall av ovärdighet, som icke har
någon motsvarighet i pensionsförsäkringslagen. Såsom vid 8 § omtalats, har
i paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn
folkpensionering införts viss anmälningsskyldighet för den, som uppbär pensionstillägg.
Uraktlåtenhet att fullgöra denna skyldighet har av kommittén
ansetts böra föranleda påföljd och därför i dess förslag upptagits som ett
nytt ovärdighetsfall, i fråga om påföljden jämställt med fallen avhändelse,
oriktig uppgift och tredska i fråga om avgiftsbetalningen.
I det av mig framlagda lagförslaget överensstämmer 9 § i huvudsak med
paragrafen med samma nummer i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget
till lag om folkpensionering. Vid slutet av a) ha dock tillagts orden:
»ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av tilläggspension».
Tillägget har föranletts av erinringar i yttrandena över kommittébetänkandet.
Av flera av pensionsstyrelsens ombud har nämligen påpekats,
att förlust av rätt till tilläggspension icke borde inträda efter en avhändelse,
som läge långt tillbaka i tiden från pensionsansökningen räknat. Anmärkningen
skulle kunna tillgodoses genom att i lagen bestämdes, att endast avhändelse
som företoges inom viss tid före ansökningen skulle kunna föranleda den stadgade
påföljden, men det av mig föreslagna tillägget har synts mig vara att
föredraga såsom mera ägnat att medgiva anpassning efter förhållandena i varje
särskilt fall. Ett tillägg har även gjorts till bestämmelsen beträffande försummad
anmälningsskyldighet i syfte att utmärka, att indragning av tilläggspensionen
i sådant fall ej må ske, örn icke försummelsen inverkat på rätten
till eller beloppet av tilläggspensionen.
Pensionsstyrelsens ombud i Rönöområdet påyrkar, att punkten b) måtte på
208
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
det sättet förtydligas, att jämte egendom även nämnes skuld. Då det torde
vara uppenbart att uppgivande av falsk skuld drabbas av bestämmelsen likaväl
som förtigande av ägodelar, synes mig ett sådant förtydligande emellertid
vara obehövligt.
I ett par yttranden från pensionsstyrelsens ombud anföres mot bestämmelsen
under c), att föreskriften torde visa sig svår att tillämpa och ineffektiv
såsom medel att framtvinga avgiftsbetalning. Dessa anmärkningar torde med
mera fog kunna riktas mot den motsvarande bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen,
vilken med tredska i fullgörandet av avgiftsplikt sidoställer uppenbar
försumlighet i samma hänseende. Örn bestämmelsen, såsom i förslaget
skett, inskränkes till de fall i vilka tredska föreligger, torde densamma få så
ringa räckvidd, att tillämpningssvårigheter icke i större utsträckning kunna
inträda. Stadgandet torde trots sin begränsning äga värde, då det möjliggör
för myndigheterna att vägra tilläggspension åt person, som under öppet trots
uraktlåtit att fullgöra sin avgiftsplikt.
I skilda sammanhang ha önskemål kommit till uttryck om uppställande
av skärpta värdighetskrav för rätt till tilläggspension. Ett uttalande i denna
riktning har sålunda gjorts av en minoritetsgrupp inom styrelsen för centralförbundet
för socialt arbete. Ett genomförande av denna tanke möter emellertid
uppenbarligen stora svårigheter. Försök i denna riktning löpa fara att
utmynna i schematiska regler — exempelvis att ådömd bestraffning skall utesluta
från rätt till tilläggspension — vilka i det särskilda fallet mången gång
skulle te sig alltför hårda. En annan väg vore att åt pensionsnämnderna anförtro
en ingående och allsidig individuell prövning av de pensionssökandes
medborgerliga kvalifikationer, men ett sådant system kunde lätt komma att urarta
till en mindre tilltalande närgången granskning av privatlivets förhållanden,
varvid subjektiva omdömen kunde få utslagsgivande betydelse.
Någon motsvarighet till pensionsförsäkringslagen 9 § andra stycket har icke
upptagits i förslaget.
Det nämnda lagrummet innehåller bestämmelse, att pensionstillägg eller del
därav, som på grund av pensionstagarens förvållande icke utgives till honom,
skall, där pensionstagaren för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, för
tid, under vilken fattigvård utgår till honom, tillfalla den kommun, till vilken
han i fattigvårdshänseende hör, dock icke i vidare mån än som erfordras till
täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården.
Beträffande de förslag, som tidigare framställts örn upphävande av denna
bestämmelse, må hänvisas till pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande
(sid. 227 f.).
För att utröna, i vilken omfattning det ifrågavarande stadgandet hittills
kommit till tillämpning, har kommittén införskaffat uppgifter, av vilka framgår
att till och med den 12 november 1930 utbetalningar enligt detsamma verkställts
till 22 kommuner med tillhopa 181,545 kronor, av vilket belopp 106,402
kronor utgått till Göteborg och 49,588 kronor till Stockholm. Undantagas
dessa båda städer, återstår alltså ett belopp av endast 25,555 kronor för de
övriga 20 kommunerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
209
Viel prövningen av frågan om bestämmelsen bör bibehållas åberopar pensionsförsäkringskommittén
ett uttalande av statens besparingskommitté. Denna
kommitté har framhållit, att det knappast förelåge något verkligt skäl
att låta kommun erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd
gått förlustig därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens
s. k. värdighetsbestämmelser. Och stadgandets existensberättigande försvunne
enligt kommitténs mening alldeles, när man jämförde de förhållandevis
obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete, som vore
förenat med utanordnandet. Därutöver anför pensionsförsäkringskommittén,
att enligt dess förslag — liksom enligt det av mig framlagda — försummad
avgiftsbetalning icke såsom nu skall medföra mistning helt eller delvis av
rätt till pensionstillägg eller tilläggspension. Då flertalet fall, i vilka den
ifrågavarande bestämmelsen hittills kunnat tillämpas, varit att hänföra till
sådana, där på avgiftsförsummelse grundad påföljd beslutats, bomme med
kommitténs förslag betydelsen ur ekonomisk synpunkt för kommunerna av ett
stadgande av ifrågavarande innebörd att högst väsentligt försvagas.
Förslaget örn den ifrågavarande bestämmelsens upphävande har mött motstånd
i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande.
Förbundet anför, att sedan genom artiklar i fackpressen kommunernas uppmärksamhet
fästats vid den ifrågavarande bestämmelsen ävensom bestämmelsen
i pensionsförsäkringslagen 9 § sista stycket, avseende pension å de grundavgifter,
vilka kommunen själv måst erlägga, numera ansökningar enligt dessa
båda bestämmelser i betydande omfattning inkomme till pensionsstyrelsen. Ett
stort antal av dessa hänförde sig till 9 § sista stycket, vilket genom grundavgifternas
avskaffande komme att bortfalla. Det största antalet ansökningar
i övrigt torde avse sådana fall, då en mindre nedsättning av pensionstillägget
vidtagits på grund av försummad avgiftsbetalning. I och med att försummelse
med avseende å avgiftsbetalningen icke längre skulle utgöra grund för total
eller partiell förlust av pensionstillägg, komme även denna grupp av ansökningar
att försvinna. De ansökningar, som i fortsättningen ''skulle förekomma, torde
komma att avse jämförelsevis betydande belopp, varför man icke längre
kunde tala örn att varje ansökning vållade ett i förhållande till det belopp saken
gällde oproportionerligt stort arbete.
Däremot måste man medgiva, att det sammanlagt icke kunde bliva fråga örn
några för kommunerna mera betydande belopp, ehuru man ju finge betänka,
att det gällde belopp, som kunde utgå under många år. Förbundet ansåge dock
i likhet med andra lagutskottet vid 1927 års riksdag, att det vore förenligt med
rättvisa och billighet, att kommunerna erhölle dem på grund av berörda stadgande
tillkommande belopp. Det kunde icke vara rimligt, att om en kommun
nödgats taga hand om en person, som t. ex. på grund av felaktiga uppgifter örn
sina tillgångar eller på grund av dryckenskap straffats med förlust av pensionstillägget,
så drabbades även kommunen av detta straff i form av ökade
fattigvårdskostnader.
Även borde uppmärksamheten riktas på att en dylik ordning måste antagas
komma att utöva inflytande på pensionsnämndernas prövning av frågan örn
tillämpning av »värdighetsbestämmelserna». Om sökanden redan hade fattigvård
eller kunde antagas inom överskådlig tid komma att bliva berättigad till
fattigvård, så ville pensionsnämnden givetvis så långt möjligt undvika att tilllämpa
dessa bestämmelser, vilkas ekonomiska konsekvenser ju enligt kommitténs
förslag i sådana fall mera drabbade kommunen än sökanden.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 14
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
På grund av vad sålunda framhållits torde kommunernas rätt enligt 9 §
andra stycket pensionsförsäkringslagen böra bibehållas.
Såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, ha på senare tid
ansökningar enligt 9 § andra stycket pensionsförsäkringslagen tilltagit i antal.
Betydande är antalet av dessa ansökningar dock icke, och så väl därav
som av den genomgående likgiltighet med vilken förslaget att slopa den ifrågavarande
bestämmelsen mottagits i yttrandena, även från kommunalt håll, torde
man vara berättigad att sluta, att densamma icke av kommunerna i allmänhet
uppfattas såsom innebärande någon värdefull förmån. De belopp, som kommunerna
genom ett dylikt stadgande i framtiden skulle kunna erhålla, skulle,
såsom torde framgå av förbundets yttrande, sannolikt bliva mindre än nu, då
ju de nu talrikaste fallen av bestämmelsens tillämpning enligt det här framlagda
lagförslaget komme att bortfalla. Ehuru de belopp, som en kommun
genom en ansökning enligt stadgandet skulle kunna erhålla, väl icke komme
att bliva så obetydliga, att de för kommunen ej skulle uppväga det arbete
som dess organ skulle få nedlägga på ärendet, synes dock bestämmelsen vara
av så ringa betydelse för kommunernas ekonomi, att anordningen näppeligen
från allmän synpunkt kan anses innesluta fördelar uppvägande det arbete den
orsakar. Det synes mig icke heller vara ett klart skälighetskrav, att kommunerna
skola äga åtnjuta tilläggspension, därför att en av dem fattigvårdsunderstödd
person förverkat sin rätt därtill. Det bör framhållas, att folkpensioneringens
egentliga uppgift dock är att förhjälpa de till pension berättigade
till ett sådant mått av försörjning, att de icke behöva anlita fattigvården.
Att den samtidigt medför lättnader för kommunerna i fråga örn
deras fattigvårdskostnader, bör icke tagas till utgångspunkt för krav från kommunernas
sida på utfående av de pensionsbelopp, varom en person kan gå miste
därför att han icke uppfyller de i lagen fastställda värdighetskraven för erhållande
av tilläggspension. Jag ansluter mig därför till kommitténs ståndpunkt
i detta avseende.
Den i det föregående omnämnda bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen 9 §
sista stycket, vilken handlar örn rätt för kommun att under vissa förutsättningar
uppbära pension på grundavgift som den erlagt, bortfaller såsom en
konsekvens av förslaget örn undanröjande av kommunernas ansvarighet för
grundavgifterna.
10 §.
Förevarande paragraf, som frånsett den ändrade terminologien är likalydande
med paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag
till lag örn folkpensionering, motsvarar, med smärre jämkningar, pensionsförsäkringslagen
9 § tredje stycket.
11 §•
Denna paragraf, vilken i huvudsak hämtats från 11 § i kommittéförslaget
angående lag örn folkpensionering, innefattar i förhållande till pensionsförsäkringslagen,
9 § fjärde stycket, den nyheten, att kommun, som förskotterat pension
åt sökande, enligt stadgande i första stycket skall äga uppbära det först
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 211
till betalning förfallande pensionsbeloppet och därav tillgodogöra sig förskottet.
Med anledning av detta stadgande anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet:
Förbundet
finner själva tanken om förskottering av pension tilltalande men
önskar rikta uppmärksamheten på vissa svårigheter, som torde kunna uppstå,
särskilt i sådana fall, där pensionsansökningen avslås och kommunen därför
kommer att sakna möjlighet att återfå det utgivna beloppet. Förbundet syftar
här på den rättsliga ställning, som kan anses tillkomma den hjälp åt behövande,
som faktiskt utgivits av kommunala medel. I saknad av andra bestämmelser
än de av kommittén föreslagna, torde det kunna göras gällande,
att detta belopp är att anse såsom fattigvård. Enligt flera prejudikat är en
kommun nämligen icke berättigad att utgiva understöd i annan ordning än den
som föreskrives i särskilda författningar. Sker likväl detta, så betraktas det
utgivna beloppet t. ex. vid bedömande av frågan om hemortsrätt såsom fattigvård,
alldeles oavsett att det utgivits i annan ordning än den, som föreskrives
i fattigvårdslagen.
För undvikande av svårigheter av angivet slag vill förbundet förorda, att
det i lagtexten införes ett direkt medgivande för kommunerna att, sedan pension
av pensionsnämnd beviljats, av kommunala medel lämna förskott å pensionen,
med särskild föreskrift, att vad som sålunda utgivits icke må betraktas
såsom fattigvård.
Uppenbart torde vara, att förskott av folkpension icke må medgivas utan
prövning av den pensionssökandes behov. Denna prövning torde i intet vara
artskild från den, som förekommer i vanliga fattigvårdsärenden, och örn pensionsansökningen
avslås, synes förskottet böra kunna fortsätta att utgå såsom
vanlig fattigvård. Tydligt är även, att i så fall kommunen äger återkräva förskottet
av pensionssökanden. I betraktande av det anförda kan jag icke biträda
fattigvårds- och barnavårdsförbundets förslag om en bestämmelse, att
pensionsförskott aldrig skulle vara att anse såsom fattigvård. Förskottet
torde böra vara bundet vid de förutsättningar och former, som äro stadgade
för utgivande av fattigvård, och örn pensionsansökningen avslås, jämväl vara
att anse såsom sådant understöd.
Beträffande stadgandets närmare utformning anför generalpoststyrelsen, att
det kan ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att kommun äger uppbära hela
det först till betalning förfallande beloppet även då det utlämnade förskottet
endast utgör en del av detta belopp. Visserligen måste, uttalar styrelsen, kommunen
anses hava skyldighet att till pensionstagaren redovisa vad som tillkommer
denne, men någon säkerhet för att så alltid komme att ske förefunnes icke.
Det syntes icke uteslutet, att kommun i vissa fall ansåge sig hava rätt att av
det uppburna beloppet tillgodogöra sig förutom direkt utlämnat sådant förskott
även eventuella fordringar för vad som av kommunen tidigare utgivits
för öppen fattigvård åt pensionstagaren eller hans familj.
För att tillgodose den av generalpoststyrelsen gjorda anmärkningen har
kommuns rätt att uppbära pension begränsats till belopp, som hänför sig till
tid för vilken förskott utgivits.
I förevarande paragraf har ej upptagits någon motsvarighet till stadgandet
i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen örn rätt för kommun att upp
-
212
Kungl. Majlis proposition nr 217.
bära pension för pensionstagare, som jämlikt barnavårdslagen den 6 juni 1924
omhändertagits av barnavårdsnämnd. Folkpension kan enligt det föreliggande
förslaget ej utgå till person under 18 år. Den som uppnått sådan ålder kan
vidare ej omhändertagas av barnavårdsnämnd annat än för skyddsuppfostran
i fall av svårare vanart och i sådant fall bör jämlikt 9 § första stycket folkpension
ej utgå. En föreskrift av här berörd innebörd skulle därför sakna
tillämpning.
Om finansieringen av folkpensionerna.
12 §.
Denna paragraf har oförändrad hämtats från 12 § i det av kommittén framlagda
förslaget till lag örn folkpensionering men avviker från motsvarande
lagrum i pensionsförsäkringslagen, nämligen dess 11 §.
I den allmänna motiveringen har jag redogjort för den betydelse fondering
enligt min mening bör äga vid folkpensioneringen. Jag kan därför här inskränka
mig till att i anslutning till vad pensionsförsäkringskommittén uttalar
vid 11 § i sitt förslag till lag örn allmän ålderdomspensionering anföra
följande.
Liksom enligt pensionsförsäkringslagen skola enligt förevarande förslag
pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken här kallats folkpensioneringsfonden.
Med fondens inkomster, d. v. s. inflytande pensionsavgifter jämte fondräntan,
skola i första hand bestridas kostnaderna för utgående grundpensioner.
Under den första tiden efter införandet av den föreslagna pensioneringsverksamheten
komma emellertid inkomsterna att väsentligt överstiga nämnda
kostnader. Enligt det för pensionsförsäkringen nu tillämpade finansieringssystemet
fonderas detta överskott, varigenom fonden under en lång följd av år
kommer att växa kraftigt och slutligen uppnå en högst betydande storlek.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, har jag vid uppgörandet av
det föreliggande förslaget avsett, att denna fondbildning skall avsevärt beskäras,
och har därvid ansett, att fondökningen borde begränsas efter en på förhand
uppgjord plan, enligt vilken fonden år 1953 skulle uppnå en slutlig
storlek av 1,000 miljoner kronor. I den mån fondens inkomster äro större
än den planmässiga fondökningen, böra de enligt min mening användas till
att minska statens bidrag till verksamheten. I överensstämmelse med uppfattningen,
att pensioneringen bör så anordnas, att den smidigt kan anpassa sig
efter skiftande tidsförhållanden och att därför här berörda frågor icke böra
närmare fixeras i själva lagen, har i lagförslaget endast intagits en bestämmelse,
att Konung och riksdag skola fastställa plan för fondens användning,
innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för
fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.
13 §•
Bestämmelserna i denna paragraf ha med viss formell jämkning hämtats från
paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn
Kungl. Majlis proposition nr 217.
213
folkpensionering men innebära avvikelse från pensionsförsäkringslagens motsvarande
lagrum, 10 §. I den allmänna motiveringen har jag utförligt behandlat
den i denna paragraf innehållna nyheten, att landstingens nuvarande
kostnadsandel överföres å kommunerna.
14 §.
Paragrafen motsvarar paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets
förslag till lag om folkpensionering och 12 § pensionsförsäkringslagen.
Kommitténs motivering återfinnes vid 13 § i förslaget till lag örn ålderdomspensionering
och lyder:
Den av kommittén förutsatta begränsningen av fondökningen kommer enligt
kommitténs beräkningar att få till följd, att fondens inkomster i en framtid
icke komma att förslå till täckande av kostnaderna för avgiftspensioneringen.
Frågan när och i vilken omfattning fondens otillräcklighet kommer att göra sig
gällande beror emellertid bland annat av omständigheter, rörande vilka för
närvarande inga fast grundade antaganden kunna göras. Befolkningens sammansättning,
inkomstfördelningen och ränteläget, kunna icke nu med någon
säkerhet bedömas för de avlägsna tidsperioder, som härvid komma i ^fråga.
Varje försök att för närvarande taga ställning till de nämnda frågorna och
de spörsmål, som äro förknippade med dem, måste bli i hög grad osäkert. Det
torde därför vara tillräckligt, att i lagen införas bestämmelser som garantera
att verksamhetens utveckling noggrant iakttages och att, örn åtgärder för förbättrande
av dess ekonomi visa sig erforderliga, behovet därav från auktoritativt
håll påvisas. För anordnande av en sådan eftersyn har i förslagets förevarande
paragraf med vissa ändringar upptagits bestämmelserna i 12 § pensionsförsäkringslagen
örn periodisk undersökning av avgifter och förmåner
samt av fondens ställning. Frånsett viss förenkling av bestämmelsernas avfattning,
bestå förändringarna däri, att pensionsstyrelsen ålagts att, när av
verkställd utredning framgår att förhållandena påkalla stärkande av verksamhetens
ekonomi, göra anmälan därom hos Konungen. Det förutsättes, att en
åtgärd som kan komma i fråga är ökat bidrag av statsmedel. De genom maximeringen
av fondökningen frigjorda fondmedlen hava ju tjänat till att minska
statens utgifter för pensionstillägg. Men också en höjning av pensionsåldern
eller en sänkning av framdeles beviljade avgiftspensioner kan tillgripas. Även
andra möjligheter, såsom en höjning av avgifterna, kunna befinnas lämpliga.
Däremot torde icke sänkning av redan beviljade avgiftspensioner böra ifrågasättas.
Paragrafen har här upptagits från kommitténs förslag utan annan ändring
än att en jämkning vidtagits för att utmärka, att den periodiskt återkommande
undersökningen skall avse hela pensioneringsverksamheten och ej blott fondens
ställning och avgiftspensionernas beräkning.
Bestämmelserna i 12 § sista stycket pensionsförsäkringslagen angående användande
av överskott i fonden till invaliditetsförebyggande åtgärder ha lämnats
utan motsvarighet i förslaget, emedan något överskott i fonden icke
längre kan ifrågakomma efter ett genomförande av detsamma. Att verksamhet
i invaliditetsförebyggande syfte enligt min mening ändock skall bedrivas,
framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts under rubriken »Förslagets
omfattning».
214
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
Örn pensionsavgifternas erläggande.
15 §.
Enligt pensionsförsäkringslagen skall mantalsskrivningsförrättaren varje år
uppgöra en förteckning över de i mantalslängden upptagna personer, som vid
årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder, samt tillställa taxeringsnämndens
ordförande denna förteckning. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden
tillhanda, beslutar nämnden, på grund av upplysningar från vederbörande
pensionsnämnd angående de personer som äro berättigade till pension
eller understöd samt med hänsyn till förhållanden som medföra undantagande
från avgiftsplikt, för varje i förteckningen upptagen person, huruvida för året
avgiftsplikt må åligga honom och vilka avgifter böra av honom erläggas.
Efter att hava omnämnt ett av pensionsstyrelsen i skrivelse till Konungen
den 4 januari 1924 avgivet förslag till vissa ändringar i dessa regler anför pensionsförsäkringskommittén
i specialmotiveringen till sitt förslag till lag örn allmän
ålderdomspensionering vid 14—17 §§:
Med kommitténs förslag komma de av pensionsstyrelsen väckta frågorna till
väsentlig del i annat läge. Enligt förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering
äro förutsättningarna för avgiftsplikt att vederbörande
1) är svensk medborgare;
2) är i riket mantalsskriven;
3) är i åldern 18—66 år; samt
4) icke är av fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.
Sålunda bortfalla i jämförelse med nuvarande lag undantagen från avgiftsplikt
på grund av invaliditet och på grund av tjänsteanställning, vilka undantag
visat sig vara förenade med väsentliga olägenheter vid tillämpningen. Å
andra sidan införes avgiftsbefrielse för personer, som äro omhändertagna av
fattigvården för varaktig försörjning. Detta torde dock icke komma att medföra
några komplikationer. Själva avgiftsbeloppet skall med ledning av den
taxerade inkomsten fastställas enligt en synnerligen enkel och lättillämpad
regel.
Den genomgripande förenkling, som kommitténs förslag således innebär,
möjliggör enligt kommitténs mening att överflytta hela befattningen med avgifternas
fastställande och påföring till de tjänstemän, som ha att verkställa
debitering av kronoutskylderna (häradsskrivare eller kronokassör). Taxeringsnämndens
och prövningsnämndens befattning med avgifterna kommer härigenom
att upphöra. Med ledning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens
beslut angående det taxerade beloppet har debiteringsförrättaren att i avgifts
förteckningen införa det avgiftsbelopp, som enligt 3 § skall utgivas av
den avgiftspliktige. _I likhet med pensionsstyrelsen i dess nyss omnämnda
skrivelse anser kommittén, att väl nedsättning men icke höjning av taxeringen
efter prövningsnämndens beslut bör föranleda ändring av pensionsavgiften,
hör den.händelse klagan över dubbeltaxering föranleder undanröjande av en
av taxeringsåtgärderna eller överflyttning av taxeringen till annan kommun
genom beslut av vanlig prövningsnämnd, extra prövningsnämnd eller högre instans,
överlämnas beslutet till debiteringsförrättaren för rättelse av debiteringen.
Eastställandet av avgiftsplikten och avgiftens belopp innefattar med kommitténs
.förslag väsentligen en uträkning med användning av uppgifterna i
förteckningen och taxeringslängden. Det torde därför låta sig göra att be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
215
handla besvär över avgiftsplikt eller avgiftsbelopp såsom besvär över debitering.
Besvären skola således anföras hos Konungens befallningshavande på
samma sätt som föreskrives i uppbördsreglementet. Allenast.i ett fall torde
undantag härifrån erfordras, nämligen då avgiftspliktig, som icke påförts beskattningsbart
belopp, vill klaga över att för högt taxerat belopp och på grund
därav för hög pensionsavgift påförts honom. Med gällande avdragsbestämmelser
kan en avgiftspliktig bli skyldig att erlägga pensionsavgift till icke
obetydligt belopp och likväl gå fri från skatt samt förty ej ha anledning att
klaga över taxeringen i vidare mån än så vitt den utgör grund för avgiftspåföringen.
Fastställandet av det taxerade beloppet är emellertid en taxeringsåtgärd,
vars prövning ej synes kunna ske annat än genom de vanliga skatteinstanserna.
Att införa enahanda förfarande, om den avgiftspliktige taxerats
till beskattningsbart belopp, men allenast skulle vilja klaga beträffande pensionsavgiften,
synes däremot onödigt.
Vid sidan av den ordinära besvärsproceduren synes en extra ordinär möjlighet
till rättelse motsvarande vad som för närvarande stadgas i 16 § tredje och
fjärde styckena pensionsförsäkringslagen böra bibehållas.
Restitution synes lämpligen böra ske genom Konungens befallningshavande.
I specialmotiveringen till det av kommittén framlagda förslaget till lag örn
folkpensionering anför kommittén vid 15—18 §§ ytterligare:
Utöver de i förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering upptagna
grunderna för befrielse från avgiftsplikt har i det nu föreliggande lagförslaget
införts ännu en, nämligen åtnjutande av folkpension eller understöd. Avvikelsen,
som framgår redan av 4 §, föranledes av att lagförslaget liksom pensionsförsäkringslagen
medger pension vid förtidsinvaliditet. Uppgift å förtidsinvalider
med folkpension eller understöd bör, på samma sätt som för närvarande
föreskrives i 14 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, lämnas av
vederbörande pensionsnämnd.
Något bedömande av invaliditeten i sammanhang med avgiftens fastställande
sker således ej. Vid sådant förhållande synes man kunna använda samma
förenklade förfarande beträffande avgifternas fastställande och besvär av olika
slag, som förordats vid förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering.
I de avgivna yttrandena lia icke yppats några betänkligheter mot kommitténs
förslag att anförtro avgiftspåföringen åt de tjänstemän som debitera
kronoutskylderna. Styrelsen för Sveriges liäradsskrivarförening och föreningen
Sveriges städers kronouppbördstjänstemän finna dock erforderligt, att ersättning
lämnas debiteringsförrättarna för den därigenom uppkommande ökningen
av deras arbetsbörda. Pensionsstyreisen ifrågasätter en kompletterande
bestämmelse i syfte, att länsstyrelse måtte erhålla befogenhet att även utan
stöd av besvär befria från påförd pensionsavgift i sådana fall, då länsstyrelse
med stöd av besvär skulle äga meddela dylikt befrielsebeslut. Styrelsen hemställer
även örn föreskrift, att all restitution av pensionsavgifter måtte ske
genom styrelsen.
I det nu förevarande förslaget ha såsom grunder för undantag från avgiftsplikt
utöver de grunder, som finnas i kommittébetänkandets förslag till lag örn
folkpensionering, upptagits beträffande person, som ej tidigare fått avgift sig
påförd, att han befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Enligt min mening rubbar
detta ej det resonemang, som lett kommittén till att föreslå att avgiftspåfö
-
216
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ringen anförtros åt den tjänsteman, som har att verkställa debiteringen av
kronoutskyl derna. Frågan örn ersättning för debiteringsarbetet torde icke
nu böra upptagas till prövning.
I enlighet med denna uppfattning har första stycket av förevarande paragraf
utan ändring hämtats från 15 § i kommittébetänkandets förslag till lag örn
folkpensionering. Detsamma är förhållandet med andra stycket, vilket i förenklingssyfte
innehåller bland annat, att sedan prövningsnämnd fattat beslut
angående taxering, höjning av denna ej skall medföra ökning av den pensionsavgift,
som påförts med stöd av taxeringen.
Den av kommittén föreslagna extraordinära möjligheten att erhålla rättelse
hos pensionsstyrelsen har upptagits i paragrafens tredje stycke. I jämförelse
med kommitténs förslag företer detta stycke vissa skiljaktigheter. Ordet »felaktigt»
har ändrats till »obehörigen» för att tydligt utmärka, att pension sstyrelsens
befogenhet att rätta, då avgift felaktigt påförts, avser de fall, då ingen
avgift borde ha blivit påförd. Vidare talas -—- i stället för örn pensionsstyrelsens
befogenhet att från avgift »befria» den, som obehörigen fått avgift
sig påförd — om befogenhet för styrelsen att för sådan person »upphäva»
avgiftspåföringen. Styrelsen bör nämligen äga, att om den finner att någon,
som redan vid inträdet i den avgiftspliktiga åldern är invalid, trots detta fått
avgift sig påförd, upphäva avgiftspåföringen. Utan en sådan befogenhet för
styrelsen kan det befaras inträffa, att invaliditet hos adertonåring fördöljes
och en eller annan avgift för honom erlägges med beräkning att han efter något
år skall kunna ansöka örn folkpension. Ehuru grundpensionen i sådant
fall enligt förslaget skulle utgå med tämligen lågt belopp, bör möjligheten till
missbruk i berörda avseende förebyggas såvitt lämpligen kan ske. En tredje
förändring, som jag vidtagit, är, att det i kommittéförslaget förefintliga ordet
»skäligen» såsom onödigt och måhända vilseledande fått utgå, i samband varmed
viss ytterligare jämkning av ordalagen skett.
Såsom ett sista stycke torde, i anslutning till ett av pensionsstyrelsen framställt
önskemål, böra upptagas bestämmelse om att Konungens befallningshavande
skola äga samma befogenhet som pensionsstyrelsen att upphäva avgiftspåföring.
Genom vilken eller vilka myndigheter restitution av pensionsavgift må
äga rum, är en fråga, som bör regleras genom följdförfattningarna till folkpensioneringslagen
och förty lämpligen torde böra anstå till senare sammanhang.
16 §.
Första punkten i första stycket av förevarande paragraf motsvarar 16 §
första stycket i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn
folkpensionering. För kommittéförslagets stadgande har motivering lämnats
i vad ovan vid 15 § anförts ur kommitténs betänkande. I förevarande förslag
har stadgandet utbytts mot en hänvisning till uppbördsreglementet, något som
icke innebär någon saklig ändring i förhållande till kommittéförslaget och
som synes befogat, emedan uppbördsreglementets bestämmelser genom stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
217
gandet i nästföljande paragrafs första stycke över huvud i tillämpliga delar
bliva gällande beträffande pensionsavgifterna.
Det har synts mig erforderligt att stadga verklig rätt för den, som väl med
rätta fått avgift sig påförd men som på grund av senare inträffad händelse
bör befrias från avgiften, att påkalla rättelse i avgiftspåföringen. Samma
rätt att påkalla befrielse synes då lämpligen böra gälla i alla de fall, då
pensionsstyrelsen enligt bestämmelserna i 15 § tredje stycket äger upphäva
skyldighet att erlägga avgift. En generell bestämmelse härom har upptagits
såsom en ny andra punkt i första stycket.
Mot bestämmelsen i andra stycket har av länsstyrelsen i Örebro län framställts
den erinran, att någon relation mellan beskattningsbart belopp och avgiftsbelopp
icke finnes, något som föranleder länsstyrelsen att föreslå, att stycket
måtte utgå. Bestämmelsen i stycket avser emellertid det fall, att någon
som icke taxerats till beskattningsbart belopp vill klaga över att för högt taxerat
belopp och därmed för hög pensionsavgift påförts honom. Eftersom något
beskattningsbart belopp icke påförts honom, har han icke haft anledning att
med hänsyn till beskattningen överklaga taxeringen, och det har vid sådant
förhållande synts skäligt, att en särskild utväg öppnas för honom att överklaga
taxeringen, när han finner att pensionsavgift påförts honom med ledning
av denna.
17 §.
Uppbörden av pensionsavgifterna, vilken regleras i denna paragraf, har ingående
behandlats i den allmänna motiveringen.
Det tredje stycket i paragrafen innefattar en nyhet i förhållande till såväl
pensionsförsäkringslagen som kommitténs förslag. Nyheten avser huvudsakligen
det fall, att pensionsavgift icke erlägges inom behörig tid. För detta
fall innehåller pensionsförsäkringslagen, såsom av pensionsstyrelsens nedan intagna
uttalande närmare framgår, bestämmelser, i 14 och 15 §§, örn viss tidpunkt,
nämligen utgången av juni månad året näst efter det då avgiften påförts,
efter vilken erläggande av avgift icke medför pensionsrätt för den avgiftspliktige
och tilläggsavgift icke ens mottages. Kommittén föreslår i stället
för dessa bestämmelser, att avgift som erlagts efter utgången av augusti
månad året näst efter det år under vilket avgiften påförts, skall vid bestämmande
av beloppet av avgiftspension anses såsom ej erlagd. Med anledning
av detta förslag anför pensionsstyrelsen:
I fråga om restantier å påförda avgifter har i nuvarande lag örn allmän
pensionsförsäkring fastställts en gemensam respittid för samtliga avgifters erläggande.
Kommittén har — oberoende av att i avgiften enligt kommitténs
förslag även införts ett ej obetydligt skattemoment — föreslagit, att en sådan
respittid skall bibehållas, men att densamma skall förlängas med två månader
utöver den tid som hittills varit utmätt. Detta förlängande av respittiden finner
styrelsen i och för sig vara synnerligen starkt motiverat. I nu gällande
pensionsförsäkringslag tillämpas emellertid som bekant i övrigt ett olika förfarande
i fråga om resterande grundavgifter och tilläggsavgifter. De sistnämnda
få ej utkrävas och ej heller erläggas efter respittidens utgång; grundavgifterna
återigen kunna även senare uttagas, men berättiga i sådant fall icke
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
desto mindre ej till pension. Kommittén har nu föreslagit, att det senare
strängare förfarandet tillämpas på samtliga avgifter. Styrelsen anser det
för sin del både bättre motiverat ur rättssynpunkt och samtidigt mera redigt
ur förvaltningssynpunkt, att respittiden helt bortfaller och bestämmelse införes,
att avgiftsrestantier avkortas efter samma regler som gälla i fråga örn
kronoutskylder.
I annat sammanhang betonar pensionsstyrelsen behovet av särskild föreskrift
för det fall, att avgift redovisats till styrelsen först efter det pensionsfallet
redan inträffat och pensionsbrev utfärdats. Principiellt borde i dylika
fall jämkning av pensionen ske. Detta vore emellertid en ganska omständlig
åtgärd. Då det här rörde sig örn jämförelsevis obetydliga avgiftsbelopp, förordade
styrelsen, att den tillerkändes befogenhet att i sådana fall, som här
avsåges, utbetala kapitalvärdet av den pension, som belöpte på det erlagda
avgiftsbeloppet.
Yad pensionsstyrelsen föreslagit beträffande respittiden har jag funnit mig
böra tillmötesgå och därför i lagförslaget icke medtagit någon föreskrift örn
särskild respittid. Genom det föreslagna stadgandet i första stycket, att pensionsavgifterna
skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden,
bliva på sätt pensionsstyrelsen önskat, uppbördsreglementets bestämmelser
örn avkortning tillämpliga på pensionsavgifterna.
Med anledning av vad pensionsstyrelsen anfört rörande erlagd avgift, som
redovisas till styrelsen först efter det pensionsfall redan inträffat och pensionsbrev
utfärdats, har såsom ett tredje stycke i 17 § intagits en bestämmelse av
innehåll att pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen
efter det folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle
gottskrivas den avgiftspliktige. En sådan regel synes mig från enkelhetens
synpunkt vara att föredraga framför den av pensionsstyrelsen föreslagna. Att
återbetalningen icke alltid skall avse hela avgiften, beror därpå, att äkta makars
avgifter i allmänhet skola till hälften tillgodokomma vardera maken.
18 §.
Denna paragraf är likalydande med 18 § i pensionsförsäkringslagen och i
det av kommittén framlagda förslaget till lag om allmän folkpensionering.
Om pensionsnämnder.
19—27 §§.
I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts äro bestämmelserna
örn folkpensioneringens lokala organisation, frånsett vissa smärre jämkningar,
likalydande med motsvarande stadganden i pensionsförsäkringslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
219
Om pensionsansökning med mera.
28 §.
Denna paragraf, som avhandlar huru ansökning om pension skall göras, är
utan ändring hämtad från kommittébetänkandets förslag till lag om folkpensionering,
29 §, och innefattar endast smärre jämkningar i förhållande till
29 § pensionsförsäkringslagen.
Landstinget i Göteborgs och Bohus län framställer det önskemålet, att med
hänsyn till de betydande utgifter landstingen få vidkännas på grund av bestämmelserna
örn ersättning av landstingsmedel för vårdkostnader åt fattigvårdens
understödstagare skyldighet måtte stadgas för vederbörande fattigvårdsstyrelse
att tillse, att pension sökes för pensionsberättigad understödstagare.
Något mera kännbart behov av andra regler i detta avseende än de
nuvarande torde emellertid icke ha gjort sig gällande, och det är å andra
sidan sannolikt, att lagligt åläggande för fattigvårdsstyrelserna att under
vissa omständigheter söka pension icke skulle i och för sig vara synnerligen
verksamt för att avlägsna eventuella olägenheter.
29 §. ''
Förevarande paragraf behandlar pensionsnämnds befattning med pensionsärenden.
I sak avviker paragrafen icke i väsentliga avseenden från motsvarande
bestämmelser i 30 § pensionsförsäkringslagen. Från 30 § i kommittébetänkandets
förslag till lag örn folkpensionering avviker stadgandet nästan endast
sa till vida, som den nuvarande bestämmelsen beträffande insändande av
pensionsnämnds beslut och tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen, med
frångående av kommitténs förslag, i sak bibehållits. Skälen härför komma att
framlaggas vid 31 §. Den i lagförslaget nytillkomna skillnaden i avseende å
avdragsreglerna mellan pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan
innehavare av folkpension, och annan pensionstagare har föranlett den jämkning
i förhållande till kommitténs förslag, att minskning eller indragning av
tilläggspension på grund av förändring beträffande pensionstagares hushåll
upptagits bland de förändringar av utgående tilläggspension, som pensionsstyrelsen
har att vidtaga ex officio och utan att- ärendet först underkastats
Provning av pensionsnämnd. Jämlikt 22 § har pensionsnämnd emellertid att
öva tillsyn över att minskning av pension äger rum, där sådan är föreskriven,
och det förutsättes, att pensionsstyrelsen har sin uppmärksamhet fäst på att
nämnderna fullgöra denna sin skyldighet.
30 §.
Bestämmelserna i denna paragraf äro, med jämkning huvudsakligen i tredje
stycket, hämtade från 31 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn
folkpensionering. De flesta bestämmelserna äga sin motsvarighet i pensionsförsäkringslagen
30 §. Stadgandet i tredje stycket örn avrundning av pensionens
belopp har dock, i sak oförändrat, hämtats från pensionsförsäkringslagen
6 § sista stycket, och bestämmelserna i sjätte stycket ha, med någon jämkning,
hämtats från pensionsförsäkringslagen 3 § andra stycket. Som en
nyhet i paragrafen i jämförelse med pensionsförsäkringslagens bestämmelser
220
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
är att nämna, att pensionsbrev enligt förslaget skall tillställas den som äger
uppbära pensionen i stället för såsom, enligt pensionsförsäkringslagens lydelse,
alltid pensionstagaren.
I detta sammanhang må nämnas, att pensionsförsäkringslagens bestämmelse
i 80 § fjärde stycket örn att pension ej skall utgå örn beloppet icke uppgår
till 6 kronor örn året, icke erhållit någon motsvarighet i förevarande förslag,
då en sådan föreskrift efter införande av regler örn grundpension torde sakna
praktisk betydelse.
31 §.
Förevarande paragraf, vilken motsvarar 28 § såväl i pensionsförsäkringslagen
som i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, innehåller
regler örn besvär över pensionsnämnds och pensionsstyrelsens beslut i
pensionsärenden. Bestämmelserna därom ha ansetts lämpligen böra placeras
efter stadgandena angående nämndernas och styrelsens beslut.
Enligt pensionsförsäkringslagen 28 § skall ändring i pensionsämnds beslut
sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens
ordförande eller i brev vara inkomna till honom sist å trettionde dagen
efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Med
denna bestämmelse sammanhänger, att enligt 30 § samma lag pensionsnämndens
beslut och tillhörande handlingar i ärende, som angår pension på grund
av varaktig oförmåga till arbete, först efter besvärstidens utgång skola av
nämndens ordförande insändas till pensionsstyrelsen. Därest besvär anförts,
skola dessa bifogas jämte yttrande av nämnden över besvären.
Frågan, huru en förkortning skall kunna åvägabringas av den tid en pensionssökande
får vänta innan han erhåller pension, har redan åtskillig tid varit
föremål för uppmärksamhet. I yttrande över statens besparingskommittés den
19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation
(se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1927 års riksdag, sid.
127 f.) anförde pensionsstyrelsen:
Då resultatet av en undersökning av pensionsansökningar inkomna under
åren 1921 och 1922 utvisade, att besvär av annan än pensionsstyrelsens ombud
anförts i endast 7.6 fall på tusen av de avgjorda ärendena samt att besvären
föranlett ändring av nämndens beslut i endast 1.6 fall på tusen, insåges, att
man icke rimligen för dessa få fall borde bibehålla den hittillsvarande olämpliga
anordningen beträffande gången av pensionsärendena. Styrelsen hade
därför under övervägande ett förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak
innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden fattat
beslut skulle insändas till styrelsen där ärendet skulle förberedas men icke
företagas till slutligt avgörande förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde
i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens ordförande, som i dylika fall
skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas återsändande. En omläggning
i sålunda antydd eller snarlik riktning av pensionsärendenas behandling
skulle vålla styrelsen ett mycket litet ökat besvär, då högst omkring 400
ansökningar per år skulle komma att bliva föremål för sådan åtgärd.
I motion (11:69) till 1927 års riksdag påyrkades — i syfte att förkorta
den tid en pensionssökande får vänta innan han erhåller pension — att pen
-
Kungl. Maj :ts proposition nr 211.
221
sionsnämndens ordförande skulle åläggas att snarast möjligt och således utan
att avvakta besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena
jämte tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av
ordföranden omedelbart insändas till pensionsstyrelsen.
I infordrat yttrande över denna motion anförde pensionsstyrelsen:
Att allt borde göras för att söka nedbringa den tid, som förflöte mellan en
pensionsansökans ingivande och pensionsbrevets utsändande, vore uppenbart.
Bland de åtgärder i sådant syfte, som pensionsstyrelsen haft under behandling,
_ vore även den nu föreslagna. Därvid hade emellertid befunnits, att frågan
ingalunda vore så enkel och att ej heller tidsvinsten bleve så stor, som motionären
hoppats. Sålunda torde pensionsnämndsordförandens expeditionsarbete
och andra omständigheter föranleda därtill, att efter sammanträdet kortare
eller längre tid måste förflyta innan handlingarna kunde översändas till
pensionsstyrelsen. Vidare vore att märka, att ett ärende givetvis icke kunde
företagas till avgörande inom pensionsstyrelsen, innan den föreskrivna besvärstiden
gått till ända. Därest pensionsstyrelsen icke ville utsätta sig för
risken, att besvär, som anförts i ett ärende, icke komme under omprövning vid
ärendets avgörande inom styrelsen, måste för övrigt .särskilda åtgärder av
styrelsen vidtagas, vilka skulle ej obetydligt öka och försvåra styrelsens arbete
och dessutom ytterligare beskära tidsvinsten. Styrelsen funne för sin
del, att något avgörande i denna fråga icke nu borde träffas, utan att densamma
lämpligen borde tagas i övervägande i samband med den allmänna
revision av pensionsförsäkringen, som styrelsen förväntade komma att ske
under den närmaste framtiden.
På hemställan av andra lagutskottet avslogs motionen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 16) anförde utskottet, att utskottet
i likhet med pensionsstyrelsen ansåge, att de i motionen uttryckta önskemålen
om nedbringande av den tid, som förflöte mellan pensionsansökningens
ingivande och pensionsbrevets utfärdande, vore värda allt beaktande. Då
emellertid de av motionären i sådant syfte föreslagna åtgärderna skulle medföra
vissa praktiska olägenheter och icke vara så effektiva, att de skulle på
ett avsevärt sätt förkorta väntetiden, samt frågan örn åtgärder för väntetidens
nedbringande torde komma att upptagas till övervägande av pensionsstyrelsen
i samband med den allmänna revision av pensionsförsäkringslagen, som kunde
förväntas skola ske under den närmaste framtiden, ansåge sig utskottet icke
kunna tillstyrka bifall till motionen och ej heller föreslå riksdagen att påkalla
särskild utredning i ärendet.
Till utgångspunkt för sin prövning av hithörande förhållanden har pensionsförsäkringskommittén
tagit vissa utredningar dels angående förekomsten av besvär,
dels ock beträffande väntetiden innan pensionsansökan föranleder utbetalande
av pension. I det förra hänseendet konstaterar kommittén (huvudbetänkandet
sid. 239 ff.), att besvärsfrekvensen i ärenden rörande pensionstilllägg
eller understöd enligt en undersökning visar sig vara ungefär 4 % och enligt
en annan cirka 5 %. Kommittén konstaterar vidare, att av besvären ungefär
80 °/o utgöras av besvär av pensionsstyrelsens ombud. Yad beträffar väntetiden,
förflyter enligt en av kommittén verkställd utredning, som avser ansökningar
örn pensionstillägg eller understöd inkomna till pensionsstyrelsen första halvåret
1928, i medeltal från ansökningshandlingens ingivande till pensionsnämndsordföranden
och till dess att nämnden fattar beslut i ärendet en tid av 6.4 vec
-
222
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
kor, från nämndsammanträdet till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen
5.9 veckor samt därifrån och till första pensionsutbetalningen 13.5
veckor (se kommitténs huvudbetänkande sid. 231). Den sammanlagda väntetiden
för en pensionssökande, vilken begär pensionstillägg, uppgår alltså enligt
denna utredning i genomsnitt till 25.8 veckor eller ungefär ett halvt år. Kommittén
anmärker emellertid till dessa sifferuppgifter, att den här uppgivna tiden
mellan ansöknings ingivande och nämndsammanträdet icke torde giva ett
riktigt begrepp örn den första delen av väntetiden, emedan ofta den första ansökningsåtgärden
torde bestå i en muntlig framställning till pensionsnämndsordföranden
och den skriftliga ansökningen upprättas och ingives till denne
först senare, ofta strax före sammanträdet.
I syfte att i någon mån förkorta väntetiden föreslår kommittén, att ansökningarna
skola av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen
snarast möjligt efter det sammanträde, vid vilket de blivit av nämnden slutligt
behandlade. Enligt kommitténs uppskattning torde i flertalet fall därmed
kunna vinnas en förkortning av väntetiden med ett par veckor. För att pensionsstyrelsen
icke skall sakna kännedom örn besvär i de ärenden, som sålunda
hänskjutas till styrelsen redan före besvärstidens utgång, föreslår kommittén,
att besvär över pensionsnämnds beslut skola ingivas direkt till pensionsstyrelsen
eller dit insändas inom samma tid, som nu gäller i fråga om ingivande eller
insändande till pensionsnämndens ordförande. Det skulle därjämte åligga
pensionsstyrelsen att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden över besvären.
En sådan anordning anses av kommittén visserligen medföra något
ökat arbete för pensionsstyrelsen, men detta torde enligt kommitténs åsikt icke
behöva bliva av den omfattning, att det kunde utgöra något avgörande hinder
mot den föreslagna ändringens genomförande. Vad beträffar ändringens
betydelse för parterna, fäster kommittén uppmärksamheten vid att det alldeles
övervägande antalet besvär som nämnt härrör från pensionsstyrelsens ombud.
I regel tecknas besvären i sådana fall direkt pa blanketten för nämndsbeslutet
i ärendet, och även nämndens yttrande över besvären plägar tecknas på denna
blankett. Denna anordning bör enligt kommitténs mening såsom arbetsbesparande
icke rubbas, men ombuden böra, enligt vad kommittén uttalar, genom
instruktion erinras örn att i förekommande fall dessutom före besvärstidens
utgång anföra besvär hos pensionsstyrelsen direkt, något som skulle kunna
ske med användande av ett synnerligen enkelt formulär, huvudsakligen innehållande
hänvisning till den på nämndsbeslutet tecknade inlagan.
Av kommitténs ledamöter ha herrar Elliot och Olsson samt fröken Åbergsson
funnit sig icke kunna biträda kommitténs förslag, att besvär skola insändas
direkt till pensionsstyrelsen, och anföra därom:
Det förefaller synnerligen tveksamt, örn något är att vinna genom en dylik
reform. I de allra flesta fall anföras besvären av pensionsstyrelsens ombud vid
nämndssammanträdet. Att ombudet då före besvärstidens utgång jämväl skulle
behöva, låt vara genom ett synnerligen enkelt formulär, direkt, hos styrelsen
anföra besvär, synes vara en skäligen onödig omgång.. De pensionssökande
hava vidare i regel lättare att ingiva sina besvär direkt till ordföranden än att
insända dem till styrelsen. Därest besvär inkomma till styrelsen, innan hand
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
223
Ungarna i ärendet äro där tillgängliga, kan detta ock förorsaka vissa svårigli
eter.
Pensionsstyrelsen yttrar, att styrelsen av arbetstekniska skäl ansluter sig till
den uppfattning, som framförts i detta särskilda yttrande. I de yttranden av
pensionsnämnder och pensionsstyrelsens ombud, i vilka förevarande fråga
berörts, avvisas likaledes förslaget, att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen.
Det anses olämpligt, att ombudet enligt kommitténs tankegång
skulle lia att ombesörja tvenne inlagor, nämligen utom en kortfattad besvärsskrift
att insändas till pensionsstyrelsen även en utveckling av besvären att
tecknas å nämndsbeslutet. Vidare anföres, att ordföranden i stor utsträckning
finge hjälpa pensionssökanden med uppsättande av besvär ifall denne önskade
anföra sådana, och att det därför skulle vara lättare för den pensionssökande
att ingiva besvär hos ordföranden än att sända dem till pensionsstyrelsen. Styrelsen
för svenska stadsförbundet samt några pensionsnämnder och ombud
anvisa såsom medel att förkorta väntetiden i stället förkortning av besvärstiden,
därvid 14 och 10 dagar nämnas såsom en lämplig tidsbegränsning.
Om önskvärdheten av att förkorta den nuvarande i allmänhet långa tid, som
förflyter innan en pensionssökande erhåller pension, synes icke mer än en mening
råda. Det förslag, som pensionsförsäkringskommittén i syfte att åstadkomma
en förkortning av denna väntetid utarbetat, har emellertid i yttrandena
mött starkt motstånd. Med hänsyn till anmärkningar, som framkommit mot
tanken att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen, anser jag mig
icke böra föreslå, att en sadan ändring vidtages i de nuvarande reglerna för
besvärsförfarandet. I betraktande av de erinringar, som från pensionsstyrelsens
sida vid ett tidigare tillfälle riktats mot tanken att nämndens beslut och
tillhörande handlingar skulle av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen
innan besvärstiden gått till ända, anser jag mig icke heller böra
förorda denna del av kommitténs förslag att komma till utförande utan samband
med en ändring av bevärsförfarandet.
I vissa yttranden anvisas som en utväg till minskande av väntetiden, att besvärstiden
skulle förkortas. Någon mera väsentlig förkortning av väntetiden
torde dock icke kunna nås på denna väg, och åtgärden väcker — särskilt i betraktande
av de stora avstånden i glest befolkade norrländska bygder — betänkligheter
med hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk att hava tillräckligt
rådrum för att ordna med ett överklagande av nämndsbeslutet.
De hittills anvisade utvägarna till förkortande av väntetiden visa sig sålunda
alla svårframkomliga. Med beklagande måste konstateras, att det knappast
synes möjligt att utan att giva upphov till besvärande olägenheter under
nuvarande förhållanden åstadkomma någon mera väsentlig förkortning av
besvärstiden. Detta sammanhänger med det sätt, på vilket pensionsförsäkringsverksamheten
för närvarande är organiserad, nämligen med lokala organ
vilka merendels sammanträda med långa mellanrum och vilkas beslut för att
bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen. Huruvida den prövning
av pensionsförsäkringens organisationsfråga, vilken kommer att företagas efter
det yttranden inkommit över organisationssakkunnigas för närvarande ut
-
224
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
remitterade betänkande rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation
(statens offentl. utr. 1934: 53), kommer att resultera i sådan förändring
av organisationen, att väntetiden därigenom kan avsevärt förkortas, är ännu
för tidigt att bedöma. På grund av det anförda ha i första stycket av förevarande
paragraf de nu gällande reglerna i huvudsak bibehållits.
Måhända skulle redan med nuvarande organisatoriska bestämmelser någon
förkortning av väntetiden kunna vinnas genom en jämnare fördelning på olika
tider av året av pensionsärendenas insändande till pensionsstyrelsen. Enligt
pensionsförsäkringslagen — och även enligt den föreslagna lagen •— skola
pensionsnämnderna sammanträda minst en gång varje kalenderhalvår. Enligt
vad pensionsförsäkringskommittén meddelar (huvudbetänkandet sid. 306), avhåller
ett mycket stort antal pensionsnämnder icke mera än de sålunda föreskrivna
två sammanträdena örn året, och för dessa nämnder ter det sig, efter
vad kommittén framhåller, säkerligen naturligt, att halvårssammanträde hålles
först under juni, respektive december månad. En följd härav har, såsom kommittén
framhåller, blivit, att antalet till pensionsstyrelsen inkommande pensionsärenden
blir särskilt högt omkring månadsskiftena juli—augusti och januari—
februari. Den anhopning av pensionsärenden, som sålunda äger rum hos pensionsstyrelsen
vid vissa tider av året, torde vara hindersam för en snabb behandling
av ärendena. Enligt vad kommittén inhämtat har pensionsstyrelsen
haft sin uppmärksamhet riktad på nu berörda förhållande och jämväl sökt
åstadkomma ändring däri genom att uppmana sina ombud att påverka vederbörande
pensionsnämnder att utsätta sina sammanträden till andra tider än
de nyss nämnda. Trots att effekten av dessa hänvändelser blivit tämligen
ringa, håller kommittén för troligt, att pensionsstyrelsen genom anvisningar
direkt eller genom vederbörande ombud till nämnderna inom olika ombudsområden
angående ur här förevarande synpunkt lämpliga sammanträdestider
skulle kunna få till stånd en avsevärt jämnare inströmning av pensionsärenden.
I andra stycket av förevarande paragraf upptagas i enlighet med kommitténs
förslag gällande regler örn besvär över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende
i sak oförändrade.
Svenska stadsförbundets styrelse anför till detta stycke, att erfarenheten
visat att icke så sällan olika meningar gjorde sig gällande mellan en kommun
och pensionsstyrelsen i ärenden av stor principiell betydelse. Det syntes därför
rimligt, att kommunernas möjligheter att få viktiga principfrågor prövade
icke skulle vara beroende av justitiekanslerns uppfattning örn målens vikt utan
att kommunerna i dessa som i andra fall kunde räkna med att under alla förhållanden
få sina synpunkter prövade av högre instans.
Med anledning av detta önskemål må erinras, att propositionen till 1913 års
riksdag med förslag till lag örn allmän pensionsförsäkring upptog en föreskrift,
att mot pensionsstyrelsens beslut klagan ej finge föras. Under riksdagsbehandlingen
framkom emellertid motionsvis ett förslag örn att till bevakande
av det allmännas intressen justitiekanslern måtte tilldelas befogenhet att hos
Konungen anföra, eller medgiva anförandet av, besvär mot pensionsstyrelsens
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
225
beslut, vilket förslag vann statsmakternas bifall. Att, såsom svenska stadsförbundets
styrelse nu påyrkar, giva kommuner möjlighet att överklaga pensionsstyrelsens
beslut utan att därtill hava justitiekanslerns tillstånd skulle
alltså innebära ett icke obetydligt avsteg från vad ursprungligen avsetts. Det
synes ock vara av vikt, att pensionsstyrelsens beslut icke i onödan överklagas.
Ett verkligt behov av överklagande torde förnämligast yppa sig i sådana fall,
som äga principiell innebörd och där det tillika med fog framstår som tvivelaktigt
huruvida pensionsstyrelsen tillämpat riktiga regler. Sådana fall böra
emellertid rimligen bliva mera sällsynta ju längre tid pensioneringen bestått.
Det torde vidare få antagas, att justitiekanslern icke skall vägra sitt medgivande
till överklagande, där goda skäl verkligen förefinnas att få pensionsstyrelsens
beslut underkastat prövning i högre instans. Med hänsyn till det sagda anser
jag mig icke böra ansluta mig till det av svenska stadsförbundets styrelse framförda
förslaget.
32 §.
Denna paragraf motsvarar, liksom paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets
förslag till lag örn folkpensionering, 31 § och 32 § första
stycket pensionsförsäkringslagen.
Liksom enligt kommitténs förslag skall enligt den föreslagna lagtexten rätt
till folkpension efter fyllda 67 år i sin helhet vara underkastad den regeln,
att den icke må utgå för tid som ligger längre tillbaka än sex månader från
ansökningen. Under hänvisning till att underlåtenhet att i rätt tid söka pension
förekommer, föreslår pensionsnämnden i Hudiksvall, att grundpension
skall utgå från fyllda 67 år, även örn pensionsansökningen skulle göras först
mera än sex månader därefter. Såsom kommittén framhållit (huvudbetänkandet
sid. 245), torde emellertid, örn man, på sätt genom förevarande förslag
sker, frångår de från den privata försäkringsverksamheten hämtade åskådningar,
som hittills präglat den på avgifter grundade ålderspensioneringen, ej
längre föreligga tillräcklig anledning att låta en person, som underlåter att
söka pension vid eller kort efter uppnåendet av pensionsåldern, utfå pension
för kanske ett flertal år tillbaka i tiden. Från den synpunkt, som varit vägledande
vid utarbetandet av detta förslag, nämligen försörjningssynpunkten,
är en utbetalning av pension retroaktivt för lång tid icke motiverad.
Ett av svenska fattigvårds- och b arnar år ds förbundet framställt önskemål örn
att första pensionsbeloppet, i fall detta avser pension för längre tid, måtte kunna
av pensionsstyrelsen uppdelas på lämpliga perioder torde böra tagas under
övervägande, då Kungl. Maj:t går att enligt sista stycket av förevarande
paragraf utfärda bestämmelser angående sättet och tiden för utbetalning av
pension.
33 §.
Bestämmelserna i denna paragraf ha oförändrade upptagits från paragrafen
med samma nummer i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering
och återfinnas i sak i 32 § andra stycket pensionsförsäkringslagen.
Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sami. Nr 817.
15
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
Generalpoststyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den kategoriska föreskriften
om förverkande av belopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter
det under vilket beloppet förfallit till betalning, skulle kunna i någon
mån uppmjukas, och anför till utveckling därav:
Åtskilliga fall hava nämligen förekommit, då, enligt generalpoststyrelsens
åsikt, det skulle hava varit med billighet och rättvisa förenligt att pensionsbelopp
fått utbetalas efter preskriptionstidens utgång. Hänsyn synes nämligen
böra tagas därtill, att folkpensionstagarna i stor utsträckning utgöras
av gamla, orkeslösa personer, vilka icke äga kännedom örn huru de skola förfara
då pensionsbrev eller kvittenshäfte gått förlorat. Av dylika eller liknande
anledningar inträffar det i enstaka fall att pensionstagare icke lyfta
pensionsbelopp inom föreskriven tid. Generalpoststyrelsen föreslår därför, att
till nu ifrågavarande bestämmelser fogas ett stadgande av innehåll, att, då
särskilda omständigheter föreligga, utbetalning av förverkat pensionsbelopp
må efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas.
Det skäl, som i nästföregående paragraf föranlett, att folkpension i sin helhet
gjorts beroende av tidpunkten för den pensionsberättigades initiativ för
dess utfående — i det fallet ansökning — synes även här vara tillämpligt
och bjuda, att den som icke lyfter pensionsbelopp inom en tämligen kort tid
efter det beloppet förfallit till betalning skall hava förverkat detsamma. Med
utgångspunkt från förevarande lagförslags allmänna inriktning torde därför
den från pensionsförsäkringslagen övertagna förverkanderegeln vara starkare
motiverad än enligt nämnda lag, och det skulle vara ett avsteg från de grundsatser,
på vilka den föreslagna pensioneringsreformen bygger, att förändra den
ifrågavarande regeln på sätt generalpoststyrelsen föreslagit.
34 §.
Bestämmelsen i denna paragraf återfinnes under samma paragrafnummer i
det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering och innebär
endast ett lagfästande av en av pensionsstyrelsen redan införd praxis.
Den har icke mötts av någon erinran i yttrandena.
Om pension på grund av frivilliga avgifter.
35 §.
Denna paragraf behandlar pensionering på grund av frivilliga avgifter och
motsvarar sålunda 34 § pensionsförsäkringslagen och 36 § i kommitténs förslag
till lag örn folkpensionering.
I fråga örn denna frivilliga försäkring har kommittén föreslagit, att (Jet nuvarande
statsbidraget till pensionerna borttages. Detta förslag, som
i yttrandena icke mötts av någon invändning, finner även jag motiverat.
Med avseende å förvaltningskostnadernas bestridande
har kommittén föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen, enligt vilken
Konungen äger föreskriva att visst förvaltningsbidrag skall utgå av det belopp,
varmed de för en person under ett år erlagda frivilliga avgifterna sammanlagt
Kungl. Majlis proposition nr 217.
227
överstiga 30 kronor, så förändras, att i detta stadgande begränsningen till 30
kronor utgår och bestämmelsen i stället kommer att lyda: I den mån omständigheterna
därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag
skall utgå av avgifterna. I sak anser jag mig böra biträda
detta förslag. I pensionsstyrelsens yttrande förekommer emellertid i formellt
hänseende en anmärkning mot förslaget, vilken sammanhänger med de föreslagna
bestämmelserna i fråga om de försäkringstekniska grunderna för den
frivilliga försäkringen.
Jag övergår nu till frågan örn dessa försäkringstekniska grunder
och örn statsgaranti för försäkringen. Pensionsförsäkringskommittén
anför i denna del:
Till grund för beräkningen av pensionerna ligger enligt kungl, brev den 22
juni 1928 en räntefot av 4.3 procent varjämte angående invaliditet och dödlighet
göras i huvudsak samma antaganden som de, vilka legat till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs
tabeller i Del II av dess betänkande.
Vad angår det allmänna ränteläget har kommittén i annat sammanhang
framhållit svårigheten för att ej säga omöjligheten att för närvarande komma
fram till några säkra antaganden rörande den framtida räntenivån. Med hänsyn
därtill och till det nuvarande allmänna ränteläget torde utan tvekan kunna
sägas,^att en räntefot av 4.3 procent vid sådan försäkringsverksamhet, varom
här är fråga, icke längre kan anses för framtiden betryggande.
Även i fråga örn antagandena rörande den allmänna dödligheten torde grunderna
för den frivilliga försäkringen böra förstärkas. Inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten
torde, delvis på tillskyndan av försäkringsinspektionen,
den av särskilda sakkunniga utarbetade dödlighetstabellen R 32
komma att inom den närmaste framtiden rätt allmänt införas. Av den av staten
genom pensionsstyrelsens försorg bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen
bör enligt kommitténs mening krävas, att den i nu förevarande avseende grundas
på lika betryggande antaganden som anses tillbörligt, då fråga gäller privat
pensionsförsäkring.
De försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen torde slutligen
jämväl med avseende på antaganden rörande invaliditet och dödlighet
bland invalider böra jämkas till överensstämmelse med de på den svenska erfarenheten
grundade resultat i dessa avseenden, vartill kommittén kommit i sina
i Pel I (statens offentl. utr. 1930: 15) publicerade undersökningar härutinnan.
Över huvud taget bör i fråga om grunderna för den frivilliga försäkringen
uppställas samma trygghetskrav som inom motsvarande privatförsäkring. Att
i lagtexten införa denna principiella ståndpunkt torde emellertid vara förenat
med vissa svårigheter. För att ändock i någon mån giva uttryck för densamma
har i paragrafen införts ett stadgande att bestämmelserna i 213 § första och
andra styckena i lagen örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning vid fastställandet
av de försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen.
Med den ovan angivna standpunkten sammanhänger i viss mån frågan, hur
det skall förfaras för den händelse att den frivilliga försäkringens fond vid
verkställd undersökning befinnes otillräcklig för upprätthållandet av de utfästa
pensionsförmånerna. För närvarande finnas i det kungl, brevet den 22
juni 1928 endast bestämmelser avseende överskott i fonden, enligt vilka dylikt
överskott skall tillgodoföras de försäkrade genom förhöjning av pensionerna.
Kommittén anser för sin del, som förut nämnts, att den frivilliga försäkringen
bör göras självförsörjande och att något statsbidrag för täckande av
eventuell brist, som är att hänföra till avgifter inbetalade efter den nya ord
-
228
Kungl. Majlis proposition nr 217.
ningens genomförande, sålunda icke bör komma i fråga. Denna princip torde
böra komma till uttryck dels genom att i lagen stadgas, att endast den genom
de frivilliga avgifterna bildade fonden skall svara för de ifrågavarande pensionerna,
och dels genom att Kungl. Maj :t i de särskilda bestämmelserna angående
försäkringen efter mönster av stadgandena örn privat försäkringsverksamhet
i lagen örn försäkringsrörelse intager föreskrifter för det fall att grunderna
icke längre äro betryggande. Örn så sker, framträder än klarare som
ett oeftergivligt krav, att de försäkringstekniska grunderna för försäkringen
skola vara lika betryggande som inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten,
vilken ju är helt självförsörjande. Den ifrågavarande frivilliga försäkringens
likställdhet med privatförsäkring har kommittén i sitt förslag markerat
genom att i texten till förevarande paragraf tala örn tillförsäkrade pensioner.
Kommittén uttalar även, i samband med övergångsbestämmelserna, att de av
kommittén föreslagna reformerna med avseende å den frivilliga försäkringen
icke torde böra ändra rätten till pension på grund av avgifter, som vid de nya
bestämmelsernas ikraftträdande äro erlagda. Såvitt angår dessa avgifter,
skall därför enligt kommitténs förslag 34 § pensionsförsäkringslagen gälla.
På grund av den skillnad, som enligt kommittéförslaget sålunda göres mellan
äldre och nyare avgifter, har i förslaget intagits en föreskrift i syfte att förhindra,
att den frivilliga försäkringen enligt den föreslagna nya lagen blir
tyngd av engagemang, härrörande från avgifter erlagda före lagens ikraftträdande,
och likaså omvänt för att förhindra, att eventuell brist härrörande från
denna försäkring leder till förfång för dem som erlagt sådana äldre avgifter.
Enligt kommittéförslaget skall således den fond, som enligt pensionsförsäkringslagen
bildats av frivilliga avgifter, erlagda före den föreslagna nya lagens
ikraftträdande, bokföras skild från den fond, som bildas av därefter erlagda
avgifter, och ingendera fonden må tagas i anspråk för att bekosta pensioner
grundade på avgifter som influtit till den andra fonden.
Pensionsstyreisen yttrar i anslutning till vad kommittén i dessa avseenden
föreslagit bland annat:
Kommittén har föreslagit, dels att Konungen, i den mån omständigheterna
därtill föranleda, skall äga föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå
av avgifterna, dels att försäkringstekniska grunder för verksamheten skola
fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena
lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning. Det
synes pensionsstyrelsen, som örn försäkringslagens föreskrift, att omkostnaderna
icke må antagas lägre än vad enligt tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse
av den ifrågavarande arten kan anses vara erforderligt för sådan
rörelse, icke låter sig förenas med den Konungen tillagda rätten att besluta,
huruvida och i vilken utsträckning dylikt avdrag skall förekomma inom den
frivilliga försäkringen. Då föreskriften örn tillämpning av försäkringslagens
213 § i övrigt i detta sammanhang torde vara överflödig, anser styrelsen, att
denna föreskrift bör utgå.
De frivilliga avgifterna äro, försäkringstekniskt sett, att betrakta som engångsavgifter.
Pension för en dylik avgift utgår, vare sig ytterligare inbetalningar
verkställas eller ej. Det tariffenliga pensionsbeloppet för en viss
avgift tillförsäkras vederbörande under statens garanti. Såsom en följd härav
har vid 1928 års omläggning av den frivilliga, försäkringen särskilt före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
229
skrivits, att, därest i något enstaka fall tidigare gällande försäkringsvillkor
skulle befinnas vara för den försäkrade gynnsammare, dessa allt fort skola tilllämpas.
Enligt kommittén skulle den omarbetade 34 § av pensionsförsäkringslagen
innehålla bestämmelsen, att »för de enligt denna paragraf tillförsäkrade pensionerna
svarar endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden».
Ifall, såsom man kan taga för givet, de villkor, som framdeles må bli fastställda
att gälla, för den frivilliga försäkringen, utarbetas med erforderlig omsorg
och försiktighet, torde en av staten lämnad garanti för denna försäkring
knappast komma att visa sig innebära någon nämnvärd ekonomisk risk. Men
även örn statsgarantin sålunda rent ekonomiskt skulle kunna undvaras, anser
pensionsstyrelsen densammas slopande icke under några förhållanden böra
ifrågakomma redan av det skälet, att det synes vara oförenligt med statens
ställning att anordna en försäkringsverksamhet av detta slag utan att samtidigt
— i likhet med andra försäkringsgivare — påtaga sig det fulla ansvaret
försatt de i utsikt ställda förmånerna skola komma de försäkrade till godo.
Även andra skäl för statsgarantins bibehållande kunna emellertid anföras.
Det torde nämligen icke kunna bestridas, att de frivilliga avgifternas karaktär
av. engångsavgifter avsevärt minskar den eventuella risken av en statsgaranti.
Garantin avser ju endast att innebära, att de vid ett visst inbetalningstillfalle.
gällande försäkringsvillkoren garanteras för den inbetalning, som
då kommer till stånd. I fråga om framdeles eventuellt skeende inbetalningar
lämnas icke. heller nu på förhand någon som helst statsgaranti.
Den frivilliga försäkringen,. som naturligtvis i av förhållandena betingad
utsträckning bedriver upplysningsverksamhet, men helt saknar en agentkår
av det slag, som utgör den enskilda försäkringsverksamhetens förnämsta hjälpmedel
i anskaffningsarbetet, kan icke sägas bedriva sin rörelse i syfte att
konkurrera med nämnda verksamhet. Styrelsens frivilliga försäkring bör
snarare, betraktas som innebärande en möjlighet till försäkring, som staten
anser sig böra hålla öppen, i anslutning till den obligatoriska pensionsförsäkringen,
för personer, vilka av en eller annan anledning känna sig tilltalade av
en dylik anordning.
Erfarenheten har visat, att dessa försäkringssökande, för vilka inbetalningen
till frivillig försäkring, örn än ofta i och för sig icke mycket betydande, dock
är av stor personlig vikt, fästa det allra största avseende vid statsgarantin.
Med hänsyn till de bittra erfarenheter av ekonomisk art, vilka de i stor utsträckning
måst genomgå under nuvarande oroliga tider, kan man knappast
förtänka dem, att de kommit att betrakta det svenska statsverket såsom en
tillflykt och dess garanti för pensionerna som en utomordentlig förmån.
Ifall statens garanti för den frivilliga försäkringen bibehålies, bortfaller
motivet för kommitténs förslag, att en den frivilliga försäkringens fond för
avgifter, erlagda före omläggningen, skulle förvaltas skild från en fond för
avgifter, som inbetalats efter omläggningen. Härigenom skulle en betydande
förenkling åstadkommas i förvaltningsarbetet. Då frivilliga pensioner utbetalas
tillsammans med de obligatoriska avgiftspensionerna och pensionstillläggen,
måste redan nu utbetalade pensioner uppdelas på tre kategorier. En
uppdelning av den frivilliga försäkringens fond skulle innebära, att man bleve
nödsakad räkna med fyra olika kategorier. Därtill kommer att man, därest
kommitténs förslag bleve antaget, skulle nödgas redovisa den nya frivilliga
försäkringsfonden i särskilda värdehandlingar.
Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet avstyrker kommitténs
förslag att i lag uttala, att endast den av frivilliga avgifter bildade fonden
skall svara för förpliktelserna på grund av frivilliga avgifter.
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Mad först beträffar pensionsstyrelsens anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen,
att Konungen i den mån omständigheterna därtill föranleda skall
äga föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av avgifterna, synes
mig bestämmelsen överflödig, ifall den föreslagna hänvisningen till 213 § lagen
örn försäkringsrörelse intages i folkpensioneringslagen. Av sistnämnda lagrum
skulle nämligen framgå, att Konungen skulle äga belasta den frivilliga
försäkringen med de förvaltningskostnader, som kunna anses belöpa på denna.
I frågan, huruvida en hänvisning bör göras till 213 § lagen örn försäkringsrörelse,
är jag åter av motsatt mening mot pensionsstyrelsen och ansluter mig
i denna punkt i stället till kommitténs uppfattning. Det synes mig nämligen
vara av värde, att i folkpensioneringslagen tydligt utsäges att i den frivilliga
försäkringen, liksom i den privata försäkringsverksamheten, skola tillämpas
betryggande försäkringstekniska grunder.
Vad beträffar frågan örn garanti från statens sida för de på grund av frivilliga
avgifter utlovade pensionerna ansluter jag mig till pensionsstyrelsens
mening och har sålunda i lagförslaget icke upptagit den av kommittén
föreslagna bestämmelsen, att endast den genom de frivilliga avgifterna
bildade fonden skall svara för dessa pensioner. Genom att på sätt
nyss nämnts i förevarande paragraf införa en hänvisning till 213 § i lagen
örn försäkringsrörelse understrykes den egentligen självklara principen, att för
den frivilliga försäkringen skola tillämpas fullt betryggande grunder, och
man torde kunna utgå ifrån att pensionsstyrelsen tillser, att denna princip
strängt upprätthålles. Anledning torde därför saknas att befara, att staten
skulle ikläda sig någon egentlig risk, örn pensionsförsäkringskommitténs förslag
i förevarande avseende ej följes. För den händelse den frivilliga försäkringen
framdeles, mot förmodan, skulle råka i ekonomiska svårigheter, kan
man för övrigt taga för givet att statsmakterna skulle finna med samhällets
intressen förenligt att träda hjälpande emellan, även örn det i lagen stadgas
att staten ej garanterar verksamheten. En bestämmelse av sådan innebörd
torde därför vara utan praktisk betydelse.
Beträffande den frivilliga försäkringens anordnande i
övrigt föreslår pensionsstyrelsen, att möjlighet öppnas för styrelsen att, oberoende
av den försäkringssökandes ålder, tillförsäkra en person pension att
omedelbart utgå. En sådan möjlighet skulle enligt styrelsen i vissa fall vara av
värde, exempelvis då föräldrar önska förskaffa invalida barn mindre livräntor.
Även för allmänna arvsfonden torde, efter vad styrelsen yttrar, en möjlighet
att bereda dylik försäkring icke vara utan betydelse.
Pensionsförsäkringslagen anger med detaljerade föreskrifter, i vilka former
pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkringsverksamhet
må drivas. Med anledning av pensionsstyrelsens förslag att på en viss punkt
utvidga de gränser, som äro uppdragna för verksamheten, inställer sig frågan,
huruvida icke de reglerande lagbestämmelserna kunde i huvudsak utgå och
ersättas med en hänvisning till föreskrifter, som Konungen äger utfärda. Genom
att överlåta bestämmanderätten i detta avseende åt Konungen skulle vin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
231
nas, att försäkringsverksamheten kunde lättare än nu anpassas efter de behov,
som vid skilda tidpunkter enligt erfarenheten göra sig gällande. Då det vidare
synes naturligt, att den närmare utformningen av en ekonomisk verksamhet,
sådan som den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen,
lägges i Konungens hand, föreslår jag, att de ifrågavarande bestämmelserna
utbytas mot ett stadgande, att svenska medborgare skola, under de förutsättningar
och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen
försäkras till ernående av pension.
Slutbestämmelser.
36 §.
Bestämmelserna i denna paragraf skilja sig från 35 § pensionsförsäkringslagen
och 37 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering
endast därutinnan, att understöd ej nämnas. Bestämmelserna därom ha,
såsom i den allmänna motiveringen omtalas, utbrutits till en särskild förordning.
Genom hänvisning i denna förordning till bestämmelserna i lagen örn
folkpensionering är emellertid bland andra förevarande paragraf tillämplig
jämväl på understöd.
37 §.
Bestämmelsen i denna paragraf är ordagrant hämtad från 38 § i kommittéförslaget
angående lag örn folkpensionering men saknar motsvarighet i pensionsförsäkringslagen.
Bestämmelsen har berörts ovan vid 1 §.
38 §.
Denna paragraf är likalydande med 36 § pensionsförsäkringslagen och 39 §
i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering.
Om lagens ikraftträdande med mera. |
39 §.
Såsom dag för den föreslagna lagens ikraftträdande har valts den 1 januari
1937. Med hänsyn till det arbetskrävande och tidsödande arbete, som — icke
minst på grund av de i nästföljande paragraf stadgade förhöjningarna av
äldre pensioner — erfordras innan den omfattande reformen av pensionsförsäkringen
är färdig att tillämpas, torde det icke vara möjligt att bestämma ep.
tidigare tidpunkt för ikraftträdandet.
40 §.
I den allmänna motiveringen har en redogörelse lämnats för grunderna för
de föreslagna övergångsbestämmelserna. I fråga örn kommunbidraget hänvisas
likaledes till allmänna motiveringen.
232
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
41 §.
I denna paragraf hava bestämmelser sammanförts både för det fall, att avgifter
erlagts endast enligt pensionsförsäkringslagen, och för det fall, att avgifter
erlagts såväl enligt nämnda lag som enligt den föreslagna nya lagen.
I det senare fallet äger avgiftsbetalaren rätt till folkpension enligt denna lag
— därvid avgifterna enligt äldre rätt räknas lika som örn de påförts enligt
nya lagen — men kan komma i åtnjutande av en förhöjning av folkpensionen
på grund av avgifterna jämlikt äldre rätt, örn nämligen dessa efter de äldre
reglerna skulle giva avgiftspension med högre belopp än grundpensionen enligt
nya lagen. Har avgift enligt nya lagen icke erlagts, erhåller vederbörande
icke folkpension enligt denna, men genom bestämmelsen i förevarande paragraf
erhåller han avgiftspension efter de äldre reglerna och denna skall då anses
såsom folkpension. Därmed följer, att han, örn förutsättningar därför i övrigt
föreligga, kan komma i åtnjutande av tilläggspension enligt de föreslagna nya
reglerna med den förhöjning och efter de normer i övrigt, som jämlikt nästföregående
paragraf gälla för nuvarande pensionstagare.
Den nyssnämnda regeln, att avgifter enligt äldre rätt vid bestämmande av
folkpensions belopp skola anses lika som örn de påförts enligt den föreslagna
nya lagen, innebär ej, att äkta makars avgifter enligt äldre rätt skulle, såsom
enligt nya lagen blir fallet, delas mellan makarna. Att, såsom i yttrande
från Holmestads kommun föreslås, verkställa en sådan fördelning av dessa
äldre avgifter låter sig redan av praktiska skäl ej göra.
42 §.
I denna paragraf givas regler örn automatisk förhöjning av utgående pensionstillägg
vid införandet av den föreslagna nya lagen.
Paragrafen innebär icke i sak någon större avvikelse från 46 § i kommittéförslaget
angående lag örn folkpensionering. Det är sålunda, liksom enligt
kommittéförslaget, avsett, att omräkningen av pensionstilläggen till tilläggspensioner
skall utan mera ingående undersökning av förhållandena i varje särskilt
fall i huvudsak ske med ledning av tabeller. Huru sådan omräkning kan ske,
angives av pensionsstyreisen på följande sätt:
Styrelsen anser liksom kommittén det angeläget, att genomförandet av den
avsedda förhöjningen av de pensionstillägg, som äro i kraft vid den nya lagens
ikraftträdande, kan ske utan omfattande inkomstberäkningar och utan att
styrelsens ansökningsarkiv behöver anlitas. Enligt styrelsens mening skulle
omräkningen kunna ske med begagnande av ett inom styrelsen befintligt
statistikkortregister, ehuru vederbörandes inkomst icke finnes angiven
i detsamma, för så vitt omräkningen inskränkes till en ökning av
samtliga ifrågavarande pensionstillägg med vissa av kön, dyrortsgrupp
och de lagbestämmelser, enligt vilka pensionstilläggen äro beräknade, beroende
konstanta belopp, varvid dock det genom ökningen erhållna beloppet icke bör
överstiga ett av dyrortsgruppen beroende maximum. För pensionstillägg, beviljade
enligt 1921 års lagbestämmelser, skulle detta betyda, att omräkningen
sker enligt kommitténs förslag med användning av den inkomst, som beräknades
gälla för pensionstagaren, då hans pensionstillägg senast fastställdes,
men att de nedsättningar enligt 9 § pensionsförsäkringslagen, som därvid till
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
233
äventyrs gjordes, samtliga bibehållas till oförändrade belopp. Detsamma gäller
beträffande pensionstillägg, beräknade enligt 1918 års lagbestämmelser, om
man bortser från den obetydliga ökning av pensionstilläggen med 0.08 % för
varje krona av till fullo och i rätt tid erlagd pensionsavgift, som tillkommer
vederbörande enligt nämnda lagbestämmelser. För pensionstillägg, beräknade
enligt 1913 års ursprungliga lagbestämmelser, blir sambandet med pensionstagarens
inkomst härvid något mindre direkt, men avvikelserna torde icke vara
av den betydelse, att det avsedda enkla förfaringssättet behöver frångås.
Med anledning av vad pensionsstyrelsen sålunda anfört, ha bestämmelserna
i förevarande paragraf inskränkts genom hänvisning till regler, som Konungen
bestämmer. En följd av att omräkningen förutsättes äga rum, utan att någon
särskild undersökning angående den pensionsberättigades inkomst företages,
är att pensionstagare med privilegierad inkomst i regel icke utan ansökning
kommer i åtnjutande av den särskilda förhöjning av tilläggspensionen, vartill
privilegiet må berättiga honom, samt att likaså naturainkomster ej utan ansökning
komma att värderas efter de nya reglerna.
Yad beträffar nu utgående understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, har
pensionsstyrelsen uttalat det önskemålet, att dylika understöd för enkelhetens
skull helt måtte behålla den särskilt privilegierade ställning, vilken de åtnjuta
enligt nu gällande lagstiftning. Dessa understöd skulle således redan
vid omräkningen privilegieras och detta i vidsträcktare mån än den nya
lagens regler föranleda, i det att de helt skulle undantagas från inkomstuppskattningen.
Det torde dock icke för pensionsstyrelsen möta så stora svårigheter
att utreda vad var och en av dessa understödstagare har i understöd, att
det med hänsyn därtill skulle vara motiverat att helt undantaga sagda understöd
från behovsprövningen. I likhet med kommittén håller jag därför före,
att i samband med omräkningen en undersökning rörande dessa understöd och
de med dem likställda bör göras och den nya lagens regler bringas i tillämpning.
Av 40 § andra stycket följer, att någon sänkning utav nu utgående
pensionstillägg icke får föranledas därav.
En undersökning är ock påkallad för att utreda, vilken avdragsregel i det
särskilda fallet bör komma till tillämpning, något som beror på huruvida pensionstagaren
har hushåll tillsammans med annan innehavare av folkpension eller
ej.
43 §.
Frågan örn de s. k. barntilläggen har berörts i den allmänna motiveringen.
44 §.
Denna paragraf är likalydande med 48 § i det i kommittébetänkandet intagna
förslaget till lag örn folkpensionering, så när som på att några ord
i nämnda förslags första stycke uteslutits och i samband därmed första och
andra styckena sammanförts. Någon saklig ändring torde dessa förändringar
icke innebära.
234
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslagen
till lag om folkpensionering och till förordning om invalidunderstöd, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
C.-H. von Hartmansdorff.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
235
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om folkpensionering.
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
! §•
Envar svensk medborgare skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga
pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel
erhålla folkpension.
Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast
vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för
handen.
2 §.
^Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som
befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller
lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter.
3 §.
Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket
gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder
i orterna.
Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i
denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.
Örn avgiftsplikt.
4 §.
Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller
aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för
vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller
av person mellan nämnda åldrar, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd
eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning.
Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift
sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp
förfallit till betalning, medför dock varken inträffande av sådan omständighet
som nu nämnts eller dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap
befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp.
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen
erläggas, utgör sex kronor eller, om lian enligt förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600
kronor, en procent av det taxerade beloppet. Högsta pensionsavgift är 20
kronor, dock att örn avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande
samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder
därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.
Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till
helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre
hela krontal.
5 §•
Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift
för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.
Om folkpension.
6 §.
1 mom. På grund av erlagda avgifter utgår årlig grundpension med dels
ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter
växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.
Om den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet
med 10 kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej
erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det enligt förestående regler bestämda
fasta beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda
avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.
Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem
emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp.
2 morn. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,
nämligen
250 kronor,
350 » ,
450 >
med avdrag av halva den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
100 kronor eller, örn den pensionsberättigade har gemensamt hushåll med
någon som åtnjuter folkpension, med avdrag av halva det belopp, varmed
årsinkomsten må överstiga 100 kronor men ej överstiger
i ortsgrupp I .......................... 250 kronor,
» » II 300 > ,
» » lil 350 * ,
och tre fjärdedelar av överskjutande belopp.
Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med
högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med
i ortsgrupp I
* * II
» » III
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
237
lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad
anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad
skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de
för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas
skäligt i särskilt fall medgiva undantag.
7 §.
Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den
inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon
på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den
mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig
försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med
olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,
räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt
icke överstiger
300 kronor,
350 » ,
400 » .
Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen
verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.
I fråga örn äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionssts7relsen
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst
böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.
8 §.
1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter
folkpension, sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen,
skall pensionen indragas.
Åtnjuter pensionstagare med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning
för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må med
hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden
icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av
pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller en
del därav.
2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension årsinkomsten ökats
till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages
tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tillläggspensionen
blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller min
-
i ortsgrupp I
» » II
» » lil
238 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
skås, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en
gång under varje år.
Vad i nästföregående stycke sagts skall äga motsvarande tillämpning, där
sådan förändring inträffar beträffande pensionstagares hushåll, att enligt
6 § 2 mom. första stycket avdrag för inkomst borde ske efter andra grunder
än som vid tilläggspensionens fastställande tillämpats.
Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller
överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen
jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tillläggspensionen
må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i
6 § 2 mom. sista stycket stadgats.
Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare,
skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande tilläggspension, örn någon
som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven.
3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan
oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger
honom, örn han bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension
eller örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort
räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.
9 §.
För pensionsberättigad, som
a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig
egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning
av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda
behov av tilläggspension;
b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet
att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras
av honom att uppgiften varit riktig; eller
c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;
skall ansökning örn tilläggspension avslås och redan beviljad tilläggspension
indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid,
efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra
hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension.
Har den som fått tilläggspension sig tillerkänd försummat den honom enligt
8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade
förhållanden, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av
tilläggspensionen, denna indragas så som nu stadgats.
Kungl. Majlis proposition nr 217.
239
Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före
ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört
förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt
ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget
att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller
den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till levnadssätt som i första
punkten sagts, skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.
.Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller
yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag
erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas
att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete
eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare
förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna
påföljd.
10 §.
Tilläggspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens
bekostnad intagen å anstalt, för så vitt icke tiden understiger en månad.
Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende
av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden.
11 §•
Har kommun, sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat pension åt
honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,
i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav
tillgodogöra sig förskottet.
För tid, under vilken pensionstagare är intagen i fattigvårdssamhälle tillhörig
anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom
tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader
för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället
är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 örn
fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle enligt vad ovan
sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i
lagen örn fattigvården angivna grunder.
Olli finansieringen av folkpensionerna.
12 §.
Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung
och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler
för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens .placering
och fondens förvaltning i övrigt.
240
Kungl. Maj:ls proposition nr 217.
13 §.
Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna.
Varje kommun bidrager med en fjärdedel av tilläggspensionen för pensionstagare,
som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tillläggspension;
dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den
kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen
skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen
var mantalsskriven, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Är
pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner
emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens
mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen
söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag,
skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter
förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag
förordnas av Konungen.
Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag
av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden.
14 §.
Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom pensionsstyrelsens
försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning
byggd undersökning av verksamheten och grunderna för pensionsberäkningen.
Örn av denna utredning framgår att förhållandena giva anledning till ändring
av planen för fondens användning eller till minskning av framdeles beviljade
folkpensioner eller till annan åtgärd för bättrande av folkpensioneringens
ekonomi, skall pensionsstyrelsen hos Konungen göra anmälan därom.
Om pensionsavgifternas erläggande.
15 §.
Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden
verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera
kronoutskylder.
Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av
denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen.
Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp.
Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits,
ävensom upphäva avgiftspåföringen för. den, som obehörigen fått avgift
sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare
inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. Förrän avgift
påföres, skall den, örn vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra
sig. ,''sjt
Konungens befallningshavande äga enahanda befogenhet i vad gäller upphävande
av avgiftspåföring.
241
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
16 §.
Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare
gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat.
Rättelse, som i 15 § tredje stycket sagts, må ock påkallas bos pensionsstyrelsen
inom natt och år efter det avgiften blivit klaganden avfordrad.
Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att
högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären
anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till
Konungens befallningshavande.
17 §.
Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.
Pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det
folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas
den avgiftspliktige.
18 §.
Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas,
tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare och varder avgiften för den avgiftspliktige
erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den
avgiftspliktige av bevis örn avgiftens erläggande, av honom tillkommande
kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.
Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften
av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.
Om pensioiisnämnder.
19 §.
Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör
egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.
Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.
Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden
så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.
Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas
lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt.
Beslut örn sådan fördelning eller sammanslagning ävensom örn upphävande
eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.
Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att
detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.
Fråga örn fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 817. 16
242
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras
på sätt här ovan är sagt.
20 §.
För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en
ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.
Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens
befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande
dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår,
utse annan person.
Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas
varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga
iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt
pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de
utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken
de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.
Avgår ledamot eller suppleant under den för honom hestämda tjänstgöringstid,
anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid,
som för den avgångne återstått.
Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall
minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av
varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande
kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte
suppleanter varje kommun har att välja.
Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse örn den
valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.
Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats örn ändring i bestående indelning
av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter
i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses
förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande
av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter
och suppleanter för dem förrättas.
21 §.
Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant
i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen
boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna
fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Behörig är ej heller
den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,
som nu är sagd, eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras
talan.
Kungl. Majlis proposition nr 817.
243
Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller
tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som
under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i
pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga örn ordförande
av Konungens befallningshavande och i fråga örn ledamot av vederbörande
valkorporation godkännes.
22 §.
Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad
inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension
förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder
av Konungen meddelas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse
av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal
och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde
skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt
27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet
är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden
minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt
sätt bringa till allmänhetens kännedom.
Suppleanten för ordföranden äger, örn han icke är ledamot i nämnden, likväl
närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej
i besluten.
24 §.
Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning
jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden
ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från
denna kommun är tillstädes.
Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa
sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta
vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att
utan vidare kallelse infinna sig.
Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden
godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom
ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta
suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller hans
suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande,
där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två
eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant,
lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken lian är vald. Därest sammanträde
med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf
måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Örn uttagande
av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter
anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller
av pensionsstyrelsens ombud i orten.
25 §.
Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående
sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där
icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter
finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant
fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.
Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.
26 §.
Pensionsnämnds ordförande bar att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av
Konungen meddelas.
Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden
att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe
anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses
härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt
skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande
besked örn det beslut, som fattats i anledning av bans ansökan.
Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i
anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd,
som utsetts till ordförande.
27 §.
För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat
ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.
Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och
deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt bar ombudet att ställa
sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen
meddelade.
Om pensionsansökning med mera.
28 §.
Ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i
det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
245
Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen
pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller tilläggspension, skall
ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven
förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.
Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer.
Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där
hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.
Vad angående ansökning örn pension stadgats, gäller även angående ansökning
örn ökning av pension.
29 §.
Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, folkpension
vari icke ingår tilläggspension, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen
insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari
ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och
kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta,
huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid eller eljest uppkommit
fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall
nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning
i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner
den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall
till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse
härutinnan.
Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall
pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden
äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension,
meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.
I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande
snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut
jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.
Vad angående handläggning av ansökning örn pension ovan stadgats, gäller
även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning eller
indragning av pension av annan orsak än i 8 § 1 morn. andra stycket och
2 mom. andra och tredje styckena sagts beslutas av pensionsnämnden i det
pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden
snarast möjligt skall insända beslutet jämte handlingarna i ärendet
till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande
minskning eller indragning av pension, skall nämnden, örn så ske kan, lämna
pensionstagaren tillfälle att yttra sig.
246
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
30 §.
Finnér pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till
arbete, ansökt örn folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad
till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet.
Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning örn folkpension, vari
ingår tilläggspension, eller örn folkpension på grund av varaktig oförmåga till
arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa
beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma
pensionsbeloppet.
Vid pensionsbeloppets bestämmande må tilläggspensionens eller, örn endast
grundpension utgår, grundpensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas
månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket
genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen.
Örn pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens
hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva
såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning
vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader
för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel
enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.
Finner pensionsstyrelsen i ärende som i andra stycket sagts att pensionsnämnds
beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av
anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning;
dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens
årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning
eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen
må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse.
I behandling av fråga örn återförvisning och i handläggning av besvärsmål
skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone
en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må
nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall
ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver galle vad allmänna lagen stadgar
angående omröstning till dom.
Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf
stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande
pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.
31 §.
ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun
och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär,
vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom
tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad
då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra
besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna
till pensionsstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
247
över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras
av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande
kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka
ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans
förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.
32 §.
Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,
vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid
den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren
avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension utgår dock ej för längre
tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes,
ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.
Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga örn ökning eller minskning av
pension.
Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas,
äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna
i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade
belopp vartill förhållandena må föranleda, och i senare fallet, att pensionen
tillsvidare icke skall utbetalas.
Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Konungen.
33 §.
Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången
av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.
34 §.
Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension
som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, örn skäl
därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för
mycket utbetalats.
Om pension på grund av frivilliga avgifter.
35 §.
Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsättningar
och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen
försäkras till erhållande av pension.
Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas
av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen
den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.
248
Kungl. Majlis proposition nr 217.
De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar
undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden.
Örn regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten
enligt denna paragraf förordnas av Konungen.
Slutbestämmelser.
36 §.
Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld
tagas i mät.
37 §.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat örn att dess medborgare skola vid tillämpningen av denna
lag behandlas lika som svenska medborgare.
38 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.
Om lagens ikraftträdan de~med mera.
39 §.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen
den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915
örn övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla.
40 §.
Den, som fått pension enligt 2 § lagen örn allmän pensionsförsäkring för
sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension
sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt
äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket
i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering.
Därvid skall dock högsta tilläggspension vara
i ortsgrupp I............................ 300 kronor,
» » II............................ 400 » ,
» » III............................ 500 »
samt den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, för den, som
har gemensamt hushåll med annan vilken åtnjuter folkpension, vara tre fjärdedelar
och för annan person sex tiondelar.
Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa
pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i
den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt, och ej heller av
annan anledning må pensionstillägg i något fall sänkas på grund av att be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
249
stämmelserna ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare det undantag,
att beträffande tilläggspension, som belt eller delvis grundar sig å
fastställelse av pensionstillägg före nämnda dag, den andel, efter vilken kommunbidraget
bestämmes, är endast en femtedel.
41 §.
Avgifter enligt 4 § lagen örn allmän pensionsförsäkring berättiga till avgiftspension
enligt äldre rätt eller, örn avgift erlagts jämväl enligt 4 § lagen
örn folkpensionering, till förhöjning av grundpensionen med det belopp, varmed
pension på grund av dessa avgifter enligt den förra lagen skulle överskjuta
grundpensionen.
Avgifter, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, skola vid
bestämmande av beloppet av pension enligt lagen örn folkpensionering räknas
lika som örn de påförts enligt sistnämnda lag.
Pension, som utgår enligt stadgandet i första stycket, skall, även örn ingen
avgift erlagts enligt lagen örn folkpensionering, anses som folkpension och
förty innesluta rätt till tilläggspension enligt reglerna i denna lag, därvid
dock bestämmelserna i 40 § äga motsvarande tillämpning beträffande den som
ej erlagt någon avgift enligt lagen.
42 §.
Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensions
styrelsen utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med
reglerna örn tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen
utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring
pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna
minskning tillsvidare bestå.
43 §.
Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,
skola pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i nämnda lag fortsätta att utgå
och nya sådana pensionstillägg beviljas enligt de vid utgången av år 1936
gällande bestämmelserna, dock att dessa pensionstillägg skola bekostas som tillläggspensioner
enligt lagen örn folkpensionering.
44 §.
Utan hinder av att lagen örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,
skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter,
som påförts före den 1 januari 1937. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen
örn allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången
av år 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom
göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.
Såvitt angår den 1 januari 1937 redan erlagda frivilliga avgifter och rätt
till pension på grund av dem, skall ej 35 § denna lag utan 34 § lagen örn allmän
pensionsförsäkring gälla.
250
''Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
45 §.
Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall
uppgå i folkpensioneringsfonden.
Den i 34 § nämnda lag omförmälda fonden skall uppgå i den fond, varom
stadgas i 35 § tredje stycket lagen örn folkpensionering.
46 §.
Yad vid utgången av år 1936 finnes jämlikt lagen örn allmän pensionsförsäkring
anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud
för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen
örn folkpensionering.
47 §.
Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å
lagen örn allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter
utgången av år 1936 i stället gälla lagen örn folkpensionering eller folkpension.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
251
Förslag
till
Förordning
om invalidunderstöd.
Härigenom förordnas som följer:
Den, som vid fyllda sexton år är till arbete varaktigt oförmögen såsom i lagen
örn folkpensionering sägs, ävensom den, vilken efter nämnda ålder blir varaktigt
arbetsoförmögen och ej fått någon avgift till folkpensionering sig påförd,
äger erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro stadgade
beträffande tilläggspension åt den som är berättigad till folkpension. Jämväl
i övrigt skola bestämmelserna örn sådan tilläggspension i tillämpliga delar gälla
invalidunderstöd.
Rätt till invalidunderstöd må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även
den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit
att erlägga dessa avgifter.
Den, som ej haft rätt till understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring,
emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till arbete
varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader
åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar, skall
ej heller äga erhålla invalidunderstöd.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.
Då fastställda understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring skola
utan hinder av att nämnda lag upphör att gälla bestå och, under iakttagande
av att beloppet icke må sänkas, omräknas att i fortsättningen utgå såsom invalidunderstöd,
därvid bestämmelserna i lagen örn folkpensionering örn pensionstilläggs
omräknande till tilläggspension äga motsvarande tillämpning.
252
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 20 mars
1935.
Närvarande:
justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justi tieråden Geijer,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 22
februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om folkpensionering och förordning om invalidunderstöd.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn, juris doktorn Ivar Strahl.
Förslaget till lag om folkpensionering.
Lagrådet yttrade:
Gällande lags anordning att pensionsberättigad erhåller en efter de av honom
erlagda avgifterna individuellt beräknad avgiftspension står den privata
pensionsförsäkringen nära. Denna pensionsrätt inträder vid varaktig oförmåga
till arbete, invaliditet, och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig
arbetsoförmåga då icke är för handen. Härtill är fogat ett understöd av allmänna
medel, ett pensionstillägg, som utgår vid invaliditet. Det nu remitterade
lagförslaget innefattar en omgestaltning av lagstiftningen på förevarande
område. Den årliga grundpensionen säges visserligen utgå på grund
av erlagda avgifter (6 §), men det individuella sambandet mellan erlagda
avgifter och den föreslagna grundpensionen är i det väsentliga upplöst. Pensionstillägget
benämnes i lagförslaget tilläggspension, och denna är, i likhet
med pensionstillägget, bestämd efter behovsprincipen. Med det remitterade
förslaget åsyftas, såsom chefen för socialdepartementet anför, närmast
ett tillgodoseende av det aktuella behovet av försörjning för invalider
och åldringar. Att de understöd, som för sådant ändamål skola utgå, benämnas
pensioner och till någon del bestridas medelst avgifter uttagna av
de pensionsberättigade, har särskilda av departementschefen anförda orsaker.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
253
Den föreslagna lagens huvudsakliga innebörd är emellertid den att, på samma
gång de samhällsmedlemmar, som icke förmå att själva sörja för sitt uppehälle,
få sina behov bättre tillgodosedda, delvis nya former, som avlägsna
sig från pensionsförsäkring i vanlig bemärkelse, stadgas för nämnda understöd.
Då lagrådet hade att avgiva yttrande över det lagförslag, som ligger
till grund för nu gällande lag i ämnet, anförde lagrådet enligt dess protokoll
•den 19 mars 1913 att lagrådet helt naturligt icke kunnat inlåta sig på de
finansiella grunder, varå förslaget vilade, samt att vid sådant förhållande
granskningen beträffande åtskilliga stadganden måst inskränka sig till att
bliva av väsentligen formell natur. I betraktande av vad ovan anförts beträffande
det nu remitterade lagförslagets innebörd torde den ståndpunkt lagrådet
intog 1913 finnas än mera naturlig vid den granskning, som nu åligger
lagrådet. Även denna granskning blir därför huvudsakligen av formell natur.
9 §.
Enligt andra stycket må tilläggspensionen indragas på grund av underlåtenhet
att fullgöra den i 8 § 3 mom. stadgade skyldigheten att meddela upplysning
örn förändrade förhållanden. Tydligt torde vara att dylik påföljd icke
bör inträda örn underlåtenheten måste betecknas såsom ursäktlig. Med hänsyn
till arten av de förhållanden, varå anmälningsskyldigheten har avseende,
kan detta stundom vara fallet. Det synes lämpligt att lagtexten klart utmärker
att tilläggspensionen icke av berörda anledning må indragas i händelse
försummelsen kan anses ursäktlig.
U §.
I den särskilda motiveringen till förevarande paragraf understryker departementschefen
att den periodiskt återkommande undersökningen skall avse hela
pensioneringsverksamheten och ej blott folkpensioneringsfondens ställning och
avgiftspensionernas beräkning. Därvid återgives utan någon kommentar ett
uttalande av kommittén att sänkning av redan beviljade avgiftspensioner icke
torde böra ifrågasättas. I annat sammanhang (sid. 132) uttalar kommittén
att det torde kunna förutsättas att sedan pensionsfallet inträffat den inträdda
rätten till av giftspension lämnas orubbad. Ehuru de på avgifter grundade
pensionerna (grundpensionerna) i många fall komma att bliva högre än som
motsvarar de erlagda avgifternas belopp, måste man obetingat instämma i dessa
uttalanden. Örn nämligen lagen utfäster viss pension mot erläggande av vissa
avgifter, undandraga sig beräkningsgrunderna den enskildes bedömande; för
honom måste den beviljade grundpensionen framstå såsom helt förvärvad genom
erläggandet av påförda avgifter. Men annorlunda ställer det sig med
tilläggspensionerna, som beräknas efter annan grund, i korthet uttryckt
behovssynpunkten. Med ovan berörda uttalanden synes ock överensstämma att
tilläggspensionerna, även de som redan beviljats, skola kunna minskas om vid
undersökning som här avses detta befinnes erforderligt. Paragrafen har emel
-
254
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
lertid erhållit en avfattning som antyder att redan beviljade »folkpensioner»,
vari inbegripas såväl grundpension som tilläggspension, icke skulle kunna
minskas. Detta synes vilseledande och icke överensstämmande med bestämmelsens
syftemål. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke orden »till minskning
av framdeles beviljade folkpensioner» borde ersättas med exempelvis »till
minskning av pensionsbelopp».
31 §.
Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf angående besvär
hos pensionsstyrelsen över pensionsnämnds beslut torde böra införas i en särskild
paragraf näst före 30 §, vars sjätte stycke behandlar sådana besvärs
handläggning. De ändringar i paragraferingen som därav föranledas torde
bunna begränsas genom att till en paragraf sammanföres vad som i förslaget
upptagits i 32 och 33 §§.
37 §.
Avfattningen av denna paragraf synes lämpligen kunna undergå någon ändring.
Örn överenskommelse som här avses träffas med främmande makt, är
det nämligen knappast troligt att den förutsatta ömsesidigbeten bör medföra
att folkpensioneringslagen vinner alldeles enahanda tillämpning på den främmande
maktens undersåtar som på svenska medborgare. Säkerligen skulle åtskilliga
specialbestämmelser visa sig erforderliga. Yad med ifrågavarande paragraf
åsyftas torde vinnas genom ett stadgande av ungefärligen det innehåll
att Konungen under förutsättning av ömsesidighet må träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å dess undersåtar.
U §.
I ett senare än förevarande lagförslag till lagrådet remitterat förslag till lag
örn ändrad lydelse av 34 § lagen örn allmän pensionsförsäkring föreslås, att åt
bestämmelserna om pension på grund av frivilliga avgifter gives den lydelse,
som de enligt förevarande lagförslag, 35 §, skola erhålla. Genom övergångsbestämmelse
i förslaget angående ändring av 34 § pensionsförsäkringslagen
stadgas vidare, att beträffande rätt till statsbidrag till pensioner på grund av
frivilliga avgifter, som vid förslagets ikraftträdande redan äro erlagda, skall
gälla vad därom vid denna tidpunkt finnes stadgat. Därest 34 § pensionsförsäkringslagen
på sätt sålunda föreslås ändras till överensstämmelse med de
regler, som innehållas i förevarande lagförslag, synes anledning saknas att, såsom
i andra stycket av den nu ifrågavarande paragrafen föreslås, stadga, att
34 § pensionsförsäkringslagen skall gälla beträffande de vid ikraftträdandet
av förslaget redan erlagda frivilliga avgifterna. För att nå det föreslagna stadgandets
syfte att bibehålla dem, som före lagförslagets ikraftträdande erlagt
frivilliga avgifter, vid den rätt till pension på grund av dessa avgifter, som
enligt då gällande lagbestämmelser tillkommer dem, torde i stället böra givas
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
255
en bestämmelse av innehåll, att beträffande rätt till pension på grund av de
vid ikraftträdandet redan erlagda frivilliga avgifterna skall gälla vad då finnes
i lag stadgat.
46 §.
Här torde lämpligen böra meddelas ett stadgande, som möjliggör att första
gången indelning i ortsgrupper verkställes dess giltighetstid avpassas så, att
därefter ortsgruppering på folkpensioneringens område icke behöver verkställas
vid andra tidpunkter än ortsgruppering på skatteväsendets område.
Förslaget till förordning om invalidunderstöd
lämnades av lagrådet utan erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
256
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms
slott den 22 mars 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den
20 mars 1935 avgivna utlåtande över de den 22 februari 1935 till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn folkpensionering och förordning örn invalidunderstöd.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
:
Med anledning av lagrådets erinringar mot förslaget till lag örn folkpensionering,
vilka erinringar huvudsakligen äro av formell natur, hava jämkningar
av den innebörd lagrådet förordat vidtagits i det remitterade förslaget.
Därutöver hava i detsamma vidtagits vissa smärre, rent formella jämkningar.
Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas, utan hinder
av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända — att det sålunda jämkade förslaget till lag örn folkpensionering
samt förslaget till förordning örn invalidunderstöd måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Skoglund.
Kungl. Majlis proposition nr 217.
257
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen....................... ^
Förslag till Lag om folkpensionering................ 2
Förslag till Förordning om in valid understöd..............Ig
Utdrag ar statsrådsprotokollet den 22 februari 1936 ........... 19
Den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen........... 20
Pensionsförsäkringskommitténs förslag.......... 24
Allmänna synpunkter................. 29
Folkpensioneringens huvuduppgift................. 29
Invaliditets- och ålderdomspensionering............ gg
Tilläggspensionernas belopp........ 32
Dyrortsgrupperingen.......................
Fri inkomst....................... g^
Privilegierade inkomster................. gg
Män och kvinnor.................. gg
Avgifterna......................
Fonden ................. ..... 38
Kostnaderna ..................... 40
Finansieringsspörsmål................... 41
Pensionsförmånernas sammanlagda belopp........... 43
Förslagets omfattning.................. 4g
Invaliditetsförsäkringens anordnande.............. gl
Kommittémajoritetens ståndpunkt................ 51
Kommittéminoritetens ståndpunkt............... 54
Yttranden över kommittéförslagen.............. 54
Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.................
Yttranden över de sakkunnigas förslag............ 7g
Departementschefen............... gg
Det försäkring stekniska systemet för pensionsförsäkringen....... 84
Pensionsförsäkringskommitténs motivering för sitt förslag..... 84
Yttranden över kommitténs förslag........... 88
Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar...............104
Yttranden över de sakkunnigas förslag •.......... 1Q8
Departementschefen.................. 112
Andra frågor av större vikt................ Hg
Pensionsåldern..................... Hg
Mäns och kvinnors pensioner................ H7
Tilläggspensionernas maximibelopp............... H9
Dyrortsgradering av tilläggspensionerna...................
Avdrag för inkomst samt inkomstgränser.............. 12g
Privilegierade inkomstslag................. 12g
Grunderna för uppskattning av fastighets och kapitals avkastning.....137
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. '' 17
258
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
Sid.
Rätt till tilläggspension åt personer över 67 år oberoende av invaliditet . . 139
Barntillägg...........................440
Invalidunderstöd.........................141
övergångsbestämmelser angående pensionsförmånerna..........142
Åteärder till förbättrande av invaliditets- och behovsprövningen inom folk6
144
pensioneringen.........................
Avgiftspliktens omfattning.....................ISO
Åldern för avgiftspliktens inträdande s. 150. Åldern för avgiftspliktens upphörande s.
150. Undantag från avgiftsplikt för invalider med flera s. 151. Införande av avgiftsplikt
för vissa tjänsteinnehavare med flera s. 154.
Avgiftsskalan...................
Uppbörden av pensionsavgifterna...........
Statens och kommunernas bidrag...........
Kostnadsberäkningar................
Speciell motivering till förslaget till Lag om folkpensionering
166
169
170
185
195
Bilaga.
Förslag till Lag om folkpensionering . .
Förslag till Förordning örn invalidunderstöd
Utdrag av lagr&dsprotokollet den 20 mars 1935
Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 mars 1935
235
251
252
256
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
350659
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1935:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 s. 3 i texten
- 2LU 1935:38 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående obligatorisk pensionering av äldre anställda inom näringslivet. Andra lagutskottet har till behandling i ett s s. 5 i texten
- SärU 1935:2 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 34 § lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring. s. 2 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RÅ 2000 ref. 51 ur registret