Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om folkpensionering m. m

1935-03-22 · 258 sidor, varav 253 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 253 av 258 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:217, Med förslag till lag om folkpensionering m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 217.

1

Nr 217.

Kungl. Majda proposition till riksdagen med förslag till lag om

folkpensionering m. m.; given Stockholms slott den 22

mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) Lag örn folkpensionering samt

2) Förordning örn invalidunderstöd.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 217.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar svensk medborgare skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga

pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel

erhålla folkpension.

Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast

vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för

handen.

2 §.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som

befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller

lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar

hans krafter och färdigheter.

3 §.

Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket

gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder

i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i

denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn avgiftsplikt.

4 §.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller

aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för

vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller

av person, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd eller är omhändertagen

av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Från avgiftsplikt

undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes

varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning,

medför dock varken inträffande av sådan omständighet som ovan nämnts eller

dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap befrielse från skyldighet att

erlägga detta belopp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen

erläggas, utgör sex kronor eller, örn han enligt förordningen om statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600

kronor, en procent av det taxerade beloppet. Högsta pensionsavgift är 20

kronor, dock att örn avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven

såsom tillhörande samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter

utan hinder därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till

helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre

hela krontal.

5 §.

Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift

för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande

samma hushåll.

Om folkpension.

6 §.

1 morn. På grund av erlagda avgifter utgår årlig grundpension med dels

ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter

växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.

Örn den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet

med 10 kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej

erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det enligt förestående regler bestämda

fasta beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda

avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem

emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp.

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

i ortsgrupp I............. 250 kronor,

» » II.............. 350 > ,

» » III 450 »

med avdrag av halva den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga

100 kronor eller, örn den pensionsberättigade har gemensamt hushåll med

någon som åtnjuter folkpension, med avdrag av halva det belopp, varmed årsinkomsten

må överstiga 100 kronor men ej överstiger

i ortsgrupp I.............. . 250 kronor,

s » II.............. 300 » ,

» » lil.............. 350 » ,

och tre fjärdedelar av överskjutande belopp.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare

föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad

anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad

skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de

för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas

skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

7 §.

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med

olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,

räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

300 kronor,

350 » ,

400 » .

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen

verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

I fråga örn äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra

hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen

med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst

böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.

8 §.

1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter

folkpension, sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen,

skall pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning

för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må med

hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden

icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av

pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller en

del därav.

2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension årsinkomsten ökats

till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages

tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tillläggspensionen

blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller min
-

i ortsgrupp I

» » II

» > III

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 5

skås, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en

gång under varje år.

Vad i nästföregående stycke sagts skall äga motsvarande tillämpning, där

sådan förändring inträffar beträffande pensionstagares hushåll, att enligt

6 § 2 mom. första stycket avdrag för inkomst borde ske efter andra grunder

än som vid tilläggspensionens fastställande tillämpats.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen

jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §

2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare,

skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna

prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande tilläggspension, örn någon

som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger

honom, örn han bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension

eller örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort

räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

9 §•

För pensionsberättigad, som

a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig

egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning

av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda

behov av tilläggspension;

b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet

att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras

av honom att uppgiften varit riktig; eller

c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;

skall ansökning örn tilläggspension avslås och redan beviljad tilläggspension

indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid,

efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra

hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension.

Har den som fått tilläggspension sig tillerkänd försummat den honom enligt

8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade

förhållanden, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av

tilläggspensionen och icke kan anses ursäktlig, tilläggspensionen indragas så

som nu stadgats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före

ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört

förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen

försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget

att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller

den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till levnadssätt som i första

punkten sagts, skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.

Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller

yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag

erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas

att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete

eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare

förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna

påföljd.

10 §.

Tilläggspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens

bekostnad intagen å anstalt, för så vitt icke tiden understiger en månad.

Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende

av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden.

11 §■

Har kommun, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat pension åt

honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,

i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav

tillgodogöra sig förskottet.

För tid, under vilken pensionstagare är intagen i fattigvårdssamhälle tillhörig

anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom

tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader

för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället

är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 örn

fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle enligt vad ovan

sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i

lagen örn fattigvården angivna grunder.

Om finansieringen av folkpensionerna.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung

och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler

för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering

och fondens förvaltning i övrigt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

7

13 §.

Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna.

Varje kommun bidrager med en fjärdedel av tilläggspensionen för pensionstagare,

som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension;

dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den

kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen

skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen

var mantalsskriven, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Ar

pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner

emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagare^

mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen

söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag,

skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter

förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas

av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag

förordnas av Konungen.

Staten bidrager med väd av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag

av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden.

14 §.

Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom pensionsstyrelsens

försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning

byggd undersökning av verksamheten och grunderna för pensionsberäkningen.

Örn av denna utredning framgår att förhållandena giva anledning till ändring

av planen för fondens användning eller till minskning av pensionsbelopp

eller till annan åtgärd för bättrande av folkpensioneringens ekonomi, skall pensionsstyrelsen

hos Konungen göra anmälan därom.

Om pensionsavgifternas erläggande.

15 §.

Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden

verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera

kronoutskylder.

Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av

denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen.

Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp.

Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits,

ävensom upphäva avgiftspåföringen för den, som obehörigen fått avgift

sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare

inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. Förrän avgift

påföres, skall den, örn vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra

sig.

Konungens befallningshavande äga enahanda befogenhet i vad gäller upphävande

av avgiftspåföring.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr u217.

16 §.

Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare

gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Rättelse, som i 15 § tredje stycket sagts, må ock påkallas hos pensionsstyrelsen

inom natt och år efter det avgiften blivit klaganden avfordrad.

Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att

högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären

anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till

Konungens befallningshavande.

17 §.

Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.

Pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det

folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas

den avgiftspliktige.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas,

tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare och varder avgiften för den avgiftspliktige

erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den

avgiftspliktige av bevis örn avgiftens erläggande, av honom tillkommande

kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften

av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör

egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden

så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.

Likaså ma, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas

lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt.

Beslut örn sådan fördelning eller sammanslagning ävensom örn upphävande

eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att

detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

Dråga örn fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

9

väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras

på sätt här ovan är sagt.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en

ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens

befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande

dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår,

utse annan person.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas

varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,

där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana

ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga

iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt

pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de

utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken

de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.

Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid,

anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid,

som för den avgångne återstått.

Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall

minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av

varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande

kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte

suppleanter varje kommun har att välja.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse örn den

valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats örn ändring i bestående indelning

av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter

i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses

förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande

av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter

och suppleanter för dem förrättas.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant

i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen

boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna

fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Behörig är ej heller

den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,

som nu är sagd, eller ock är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras

talan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller

tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som

under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i

pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga örn ordförande

av Konungens befallningshavande och i fråga örn ledamot av vederbörande

valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad

inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension

förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna

i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder

av Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse

av ordföranden, sa ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal

och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde

skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt

27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet

är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden

minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt

sätt bringa till allmänhetens kännedom.

Suppleanten för ordföranden äger, örn han icke är ledamot i nämnden, likväl

närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej

i besluten.

24 §.

Pensionsnämnd ma ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,

minst tva ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning

jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden

ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från

denna kommun är tillstädes.

_ Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa

sig vid sammanträde, aligger det honom att därom ofördröjligen underrätta

vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att

utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden

godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom

ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta

suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller hans

suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande,

där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två

eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant,

lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11

suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde

med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf

måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Örn uttagande

av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter

anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller

av pensionsstyrelsens ombud i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående

sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där

icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter

finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant

fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.

Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna

i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av

Konungen meddelas.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden

att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe

anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses

härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt

skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande

besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i

anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd,

som utsetts till ordförande.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat

ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och

deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa

sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen

meddelade.

Om pensionsansökning med mera.

28 §.

Ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i

det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga

upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen

pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller tilläggspension, skall

ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven

förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.

Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden

förtrogna personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där

hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.

[Vad angående ansökning örn pension stadgats, gäller även angående ansökning

örn ökning av pension.

29 §.

Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, folkpension

vari icke ingår tilläggspension, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen

insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari

ingar tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och aberopade handlingar samt på grund av denna prövning och

kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta,

huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit fråga

örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela

beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning i vad

gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet

som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning

örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden pa samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden

äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension,

meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande

snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut

jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller

även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första stycket

och 2 mom. första och fjärde styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,

varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte handlingarna

i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende

rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, om så ske

kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

13

30 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun

och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär,

vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom

tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad

då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra

besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna

till pensionsstyrelsen.

31 §.

Finner pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till

arbete, ansökt örn folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad

till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning örn folkpension, vari

ingår tilläggspension, eller örn folkpension på grund av varaktig oförmåga till

arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa

beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma

pensionsbeloppet.

Vid pensionsbeloppets bestämmande må tilläggspensionens eller, örn endast

grundpension utgår, grundpensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas

månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket

genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen.

örn pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens

hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva

såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning

vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader

för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel

enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende som i andra stycket sagts att pensionsnämnds

beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av

anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning;

dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens

årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning

eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen

må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

I behandling av fråga örn återförvisning och i handläggning av besvärsmål

skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone

en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten

må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar,

skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gälle vad allmänna lagen

stadgar angående omröstning till dom.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf

stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande

pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

32 §.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras

av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande

kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka

ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans

förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet

gavs vara inkomna till socialdepartementet.

33 §.

Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,

vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid

den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren

avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension utgår dock ej för längre

tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes,

ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga örn ökning eller minskning av

pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas,

äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna

i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade

belopp vartill förhallandena ma föranleda, och i senare fallet, att pensionen

tillsvidare icke skall utbetalas.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Koningen.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången

av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall

beloppet vara förverkat.

34 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension

som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, örn skäl

därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för

mycket utbetalats.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

35 §.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsättningar

och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen

försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas

av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen

den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15

De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den män Konungen ej stadgar

undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden.

Örn regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten

enligt denna paragraf förordnas av Konungen.

Särskilda bestämmelser.

36 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld

tagas i mät.

37 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

38 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Örn lagens ikraftträdande med mera.

39 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen

den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915

örn övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen örn allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt

äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket

i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering.

Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp I . . ............ 300 kronor,

» > II..............400

» , III.............. 500 »

samt den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, för den, som

har gemensamt hushåll med annan vilken åtnjuter folkpension, vara tre fjärdedelar

och för annan person sex tiondelar.

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må

pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare det undantag, att beträffande

tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av

pensionstillägg före nämnda dag, den andel, efter vilken kommunbidraget bestämmes,

är endast en femtedel.

41 §.

Avgifter enligt 4 § lagen örn allmän pensionsförsäkring berättiga till avgiftspension

enligt äldre rätt eller, örn avgift erlagts jämväl enligt 4 § lagen

örn folkpensionering, till förhöjning av grundpensionen med det belopp, varmed

pension på grund av dessa avgifter enligt den förra lagen skulle överskjuta

grundpensionen.

Avgifter, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, skola vid

bestämmande av beloppet av pension enligt lagen örn folkpensionering räknas

lika som örn de påförts enligt sistnämnda lag.

Pension, som utgår enligt stadgandet i första stycket, skall, även örn ingen

avgift erlagts enligt lagen örn folkpensionering, anses som folkpension och

förty innesluta rätt till tilläggspension enligt reglerna i denna lag, därvid

dock bestämmelserna i 40 § äga motsvarande tillämpning beträffande den som

ej erlagt någon avgift enligt lagen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen

utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med

reglerna örn tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen

utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring

pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna

minskning tillsvidare bestå.

43 §.

Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,

skola pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i nämnda lag fortsätta att utgå

och nya sådana pensionstillägg beviljas enligt de vid utgången av år 1936

gällande bestämmelserna, dock att dessa pensionstillägg skola bekostas som tillläggspensioner

enligt lagen örn folkpensionering.

44 §.

Utan hinder av att lagen örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,

skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter,

som påförts före den 1 januari 1937. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen

om allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången

av ar 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom

göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.

Beträffande rätt till pension på grund av de vid utgången av år 1936 redan

erlagda frivilliga avgifterna skall gälla vad då finnes i lag stadgat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

17

45 §.

Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall

uppgå i folkpensioneringsfonden.

Den i 34 § nämnda lag omförmälda fonden skall uppgå i den fond, varom

stadgas i 35 § tredje stycket lagen örn folkpensionering.

46 §.

Vad vid utgången av år 1936 finnes jämlikt lagen örn allmän pensionsförsäkring

anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud

för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen

örn folkpensionering.

Första gången indelning i ortsgrupper verkställes, må den fastställas att

gälla för kortare tid än fem år.

47 §.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å

lagen örn allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter

utgången av år 1936 i stället gälla lagen örn folkpensionering eller folkpension.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 817.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Förordning

om invalidnnderstöd.

Härigenom förordnas som följer:

Den, som vid fyllda sexton år är till arbete varaktigt oförmögen såsom i

lagen örn folkpensionering sägs, ävensom den, vilken efter nämnda ålder blir

varaktigt arbetsoförmögen och ej fått någon avgift till folkpensionering sig

påförd, äger erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro

stadgade beträffande tilläggspension åt den som är berättigad till folkpension.

Jämväl i övrigt skola bestämmelserna örn sådan tilläggspension i tillämpliga

delar gälla invalidunderstöd.

Rätt till invalidunderstöd må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas

även den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit

att erlägga dessa avgifter.

Den, som ej baft rätt till understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring,

emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till

arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra

månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar,

skall ej heller äga erhålla invalidunderstöd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Då fastställda understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring skola

utan hinder av att nämnda lag upphör att gälla bestå och, under iakttagande

av att beloppet icke må sänkas, omräknas att i fortsättningen utgå såsom invalidunderstöd,

därvid bestämmelserna i lagen örn folkpensionering örn pensionstilläggs

omräknande till tilläggspension äga motsvarande tillämpning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms

slott den 22 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen frågan örn revision

av den allmänna pensionsförsäkringen samt anför:

Den 30 juli 1928 tillsatte Kungl. Maj:t bland annat på därom av 1928 års

riksdag i skrivelse, nr 206, den 16 maj 1928 gjord framställning, en kommitté,

1928 års pensionsförsäkringskommitté, med uppdrag att verkställa en fullständig

utredning rörande revision av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Nämnda kommitté har den 18 juni 1930 och den 2 december

1932 avgivit två delar av sitt betänkande, innehållande redogörelser för verkställda

statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar (statens offentl.

utr. 1930:15 och 1932: 36) och vidare den 25 april 1934 överlämnat en redogörelse

för av kommittén i samarbete med centralförbundet för socialt arbete

verkställda undersökningar angående det sociala hjälpklientelet (statens offentl.

utr. 1934:14). Slutligen har kommittén den 26 april 1934 avgivit sitt

huvudbetänkande, innefattande förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen

(statens offentl. utr. 1934:18).1 II

Sedan yttranden över kommitténs förslag inhämtats från ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar, tillkallade jag jämlikt bemyndigande av

Kungl. Maj :t den 5 oktober 1934 förste revisorn i försäkringsinspektionen I. T.

Askelöf, professorn vid Stockholms högskola C. H. Cramér och assessorn i

Svea hovrätt I. Strahl att inom socialdepartementet biträda med fortsatt behandling

av frågan. Nämnda sakkunniga hava föreslagit vissa modifikationer

med avseende å de enligt kommittéförslaget grundläggande principerna för

verksamhetens anordnande, över dessa ändringsförslag, sammanfattade i en

1 Vid tidpunkten för huvudbetänkandets avgivande bestod kommittén av led. av II kamm., landshövdingen

S. N. Linnér, ordförande: t. f. generaldirektören H. I. Elliot; led. av II kamm., landshövdingen

J. B. Eriksson; överläkaren S. C. Johansson; f. d. byråchefen O. E. F. Järte; led. av I kamm.,

lantbrukaren C. P. V. Nilsson i Gränebo; led. av II kamm., frn O. L. Nordgren; led. av

II kamm., lantbrukaren S. A. Olsson i Rimforsa; f. d. professorn L. E. Phragmén; samt fröken

A. Åbergsson. . .

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av de sakkunniga upprättad promemoria, hava yttranden inhämtats av pensionsstyrelsen,

socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen och

svenska sjukkasseförbundet. Sedan frågan därefter med biträde av de sakkunniga

underkastats ytterligare beredning inom departementet, ber jag att

få anmäla ärendet för Kungl. Maj:t.

Den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen.

Innan jag ingår på en redogörelse för de föreliggande förslagen, torde en

kort framställning böra lämnas rörande den allmänna pensionsförsäkringen

sådan som den för närvarande är anordnad, varvid jag — under hänvisning till

den utförliga redogörelse för densamma som pensionsförsäkringskommittén

lämnat å sid. 65—90 i sitt huvudbetänkande — torde kunna begränsa mig till

att beröra endast vissa huvudfrågor samt viktigare detaljer.

Allmän pensionsförsäkring, omfattande invaliditets- och ålderdomsförsäkring,

infördes i Sverige genom lag den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den

1 januari 1914. Försäkringen är obligatorisk och omfattar i princip hela befolkningen.

Till sitt system är försäkringen sammansatt av å ena sidan en

enligt den privata försäkringens metoder uppbyggd livränteförsäkring med

personliga avgifter och däremot efter försäkringsteknisk beräkning individuellt

svarande pensioner samt å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet,

grundad på behovsprincipen.

Skyldighet att erlägga avgifter föreligger från och med 16 till och med 66

års ålder. Avgift skall dock ej erläggas av den, som icke är i riket mantalsskriven,

och ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen (invalid).

Från avgiftsplikt äro vidare undantagna vissa tjänsteinnehavare, huvudsakligen

statsanställda, och deras hustrur. Antalet personer i avgiftspliktig ålder

uppgick år 1932 till 4,135,000. Av dessa voro 3,858,000 avgiftspliktiga och

277,000 undantagna från avgiftsplikt.

Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga avgift med 3 kronor,

vanligen kallad grundavgift. Därutöver är den, för vilken enligt förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknats ett taxerat belopp

av lägst 600 kronor, skyldig att erlägga tilläggsavgift med 2—30 kronor alltefter

det taxerade beloppets storlek. Den högsta avgiften utgår vid ett taxerat

belopp av 10,000 kronor eller mera. Grundavgifterna uppbäras i regel av

vederbörande kommunala uppbördsmyndighet, under det att tilläggsavgifterna

uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden. De erlagda avgifterna

ingå till en fond, pensionsförsäkringsfonden, till vilken kommun därjämte är

skyldig att betala ett belopp motsvarande grundavgifter, som icke blivit av de

avgiftspliktiga själva i föreskriven ordning erlagda.

Det sammanlagda beloppet av påförda avgifter utgjorde för år 1931, det

sista år för vilket definitiva uppgifter föreligga, 29,115,200 kronor, varav till

pensionsförsäkringsfonden inlevererats 26,360,600 kronor eller 90.5 % av det

påförda beloppet. Av de försäkrade själva erlades i vederbörlig ordning sammanlagt

24,820,900 kronor eller 85.3 % av det påförda beloppet och av kommu
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 21

nema inbetalades på grund av den nyss nämnda skyldigheten inalles 1,539,700

kronor.

Pensionsförsäkringsfonden uppgick den 30 juni 1934 till kr. 673,988,227:70

med följande fördelning:

Frivilliga försäkringens fond .................... kr. 21,331,335:55

Särskilda till förvaltning överlämnade fonder........ » 28,403: 08

Fonden för sjukvårdande uppgifter................ » 578,671:02

Allmänna fonden ................................ » 652,049,818:05

Summa kronor 673,988,227:70

Medelräntan å fondens fasta placeringar den 30 juni 1934 var 4.65 %. Allmänna

fonden har under de senaste budgetåren ökat med cirka 45 miljoner kronor

örn året.

Genom erläggandet av pensionsavgifter förvärvas rätt till avgiftspension

att utgå från inträdet av varaktig oförmåga till arbete (invaliditet) och senast

från fyllda 67 år, även örn invaliditet då ännu icke föreligger. Invaliditet

skall enligt lagens definition anses vara för handen hos den, som befinnes till

följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur

stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter.

Avgiftspensionerna bekostas av pensionsförsäkringsfonden enligt ett från

den privata livränteförsäkringen hämtat system, kallat premiereservsystemet.

För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga förpliktelser

är den ekonomiska planen för verksamheten enligt detta system inrättad

så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt de för verksamheten

grundläggande antagandena örn räntefot och dödlighet beräknas bära sig själv.

För detta ändamål samlas avgifterna för varje individuell försäkring i tillgångar,

vilka anses dels innebära tillfredsställande säkerhet, dels komma att lämna

minst den ränteavkastning som förutsatts vid beräkningarna. Av dessa

tillgångar bildas för hela årsklassen en fond, som ökas genom förräntning och

inbetalning av nya avgifter och som beräknas bliva tillräcklig för bestridande

av försäkringsgivarens samtliga utbetalningar av pensioner till medlemmar

av årsklassen. Systemet är anordnat på sådant sätt, att var och en i största

möjliga utsträckning tillföres individuell valuta för de avgifter han inbetalat.

Det medför emellertid att endast de, som tillhört försäkringen under hela den

avgiftspliktiga åldern eller i 51 år, kunna erhålla de högsta avgiftspensioner,

som pensionsförsäkringen i och för sig medgiver. Ännu år 1933 eller 19 år

efter pensionsförsäkringens införande var därför medelvärdet av nybeviljade

avgiftspensioner så lågt som 31:53 kronor för män och 11:35 kronor för

kvinnor.

I enlighet med det angivna systemet äro avgiftspensionerna i lagen fastställda

att utgå med vissa procent av erlagda avgiftsbelopp. Procentsatserna

äro beroende av åldern vid tidpunkten för avgiftens påförande och jämväl olika

för män och kvinnor. Å erlagd avgift, som påförts i en ålder av 16—19 år,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utgår sålunda i avgiftspension för man 70 och för kvinna 56 procent av det

erlagda beloppet. I fråga om avgifter, som påförts i åldern 55—66 år äro

motsvarande tal endast respektive 15 och 12 procent. Före år 1922 tillämpades

av åldern oberoende, genomsnittliga procentsatser, vilka ännu i viss utsträckning

gälla.

Vid 1933 års slut uppburo 221,840 män och 247,597 kvinnor eller sammanlagt

469,437 personer avgiftspension, utgående med ett sammanlagt årligt belopp

å kronor 6,507,966: 60, varav kronor 4,638,341:10 hänförde sig till männen

och kronor 1,869,625:50 till kvinnorna. Medelbeloppet av avgiftspensioner,

gällande vid utgången av år 1933, uppgick för det fall att jämte avgiftspension

utgick även pensionstillägg till för män kronor 14:70 samt för

kvinnor kronor 5: 82 och där enbart avgiftspension utgick till för män kronor

28: 84 och för kvinnor kronor 11: 86.

Såsom ovan nämnts är den obligatoriska försäkringen kompletterad med en

av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, uppbyggd enligt behovsprincipen.

Utöver avgiftspensionen utgår sålunda av allmänna medel ett s. k.

pensionstillägg för pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och

vilkens årsinkomst understiger visst i lagen angivet belopp. Den, som efter

fyllda femton år blivit invalid, men för vilken pensionsavgifter icke blivit

erlagda, ävensom den, som vid nämnda ålder redan är invalid, äger erhålla

understöd enligt samma regler, som gälla i fråga örn pensionstillägg.

Bortsett från vissa från och med år 1921 avskaffade övergångsbestämmelser

utgick pensionstillägg tidigare med för man 150 och för kvinna 140 kronor,

från vilka belopp avdrag gjordes på grund av pensionstagarens egen årsinkomst

efter sådana regler, att rätten till dylikt tillägg bortföll vid en årsinkomst

av för man 300 och för kvinna 283 kronor. Efter beslut av 1921

års riksdag höjdes pensionstillägget för personer, som blivit invalider efter

1922 års ingång. Enligt numera gällande bestämmelser utgår pensionstillägg

med för man 225 och för kvinna 210 kronor med avdrag av 6/10 av det belopp,

varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor. Rätten till pensionstillägg bortfaller

sålunda numera vid en årsinkomst av för man 425 och för kvinna 400

kronor. Personer, som erhållit pensionstillägg efter de äldre bestämmelserna,

hava emellertid icke gjorts delaktiga i denna förbättring av förmånerna utan

åtnjuta alltjämt pensionstillägg efter ofördelaktigare grunder, även örn behovet

är lika stort eller större än för de njmre pensionärerna.

Med årsinkomst förstås i detta sammanhang all den inkomst av fast egendom,

kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att

tills vidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension

på grund av obligatoriska pensionsavgifter och ej heller, intill ett belopp av

300 kronor, pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas

ej understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa

utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer

och pensioner från invalidhusfonden. Ej heller räknas som inkomst

fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars

och barns försörjningsplikt gentemot varandra. I fråga om äkta makar skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 23

i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda

årsinkomst.

Enligt pensionsbrev utfärdade intill slutet av år 1933 utgick vid nämnda

tidpunkt pensionstillägg eller understöd till 147,568 män med kronor

25,561,346:10 och till 219,987 kvinnor med kronor 35,053,004: 29 eller till inalles

367,555 personer med sammanlagt kronor 60,614,350: 39, allt per år räknat.

Pensionstillägget eller understödet utgick till cirka 116,200 män och cirka

150,800 kvinnor enligt de nyare bestämmelserna med högst 225 kronor för

man och 210 kronor för kvinna samt till cirka 31,400 män och cirka 69,200

kvinnor enligt de äldre reglerna med högst respektive 150 och 140 kronor per

år. I genomsnitt för samtliga var beloppet för män kronor 173:22 och för

kvinnor 159: 34.

För pensionsberättigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna,

som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn

under 15 år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete

varaktigt oförmögen och har att försörja adoptivbarn under 15 år, utgår särskilt

pensionstillägg för varje dylikt barn, därest årsinkomsten ej uppgår till

för man 425 och för kvinna 400 kronor ökat med 170 kronor för varje barn.

Enahanda rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad

och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst

ej uppgår till 825 kronor ökat med 170 kronor för varje barn. Barntillägget

utgår med 102 kronor för varje barn med avdrag av 6/10 av det belopp,

varmed årsinkomsten överstiger 425 kronor för man, 400 kronor för

kvinna och 825 kronor för äkta makar. För de personer, som åtnjuta pensionstillägg

eller understöd enligt de ovan nämnda, äldre bestämmelserna utgår

emellertid även barntillägget efter mindre gynnsamma regler. För dem

inträder rätten till dylikt tillägg då årsinkomsten ej uppgår till för man 300

och för kvinna 283 samt för äkta makar 583 kronor jämte 125 kronor för

varje barn. Barntillägget utgör i dylikt fall 75 kronor per år och barn med

avdrag av 6/10 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger i de olika fallen

respektive 300, 283 och 583 kronor.

Enligt pensionsbrev utfärdade intill 1933 års slut utgick vid denna tidpunkt

barntillägg till 12,641 personer, varav 9,936 män och 2,705 kvinnor, med ett

sammanlagt årligt belopp av kronor 2,794,019: 70. I medeltal för samtliga fall

utgick barntillägget med kronor 221: 03 per år.

Kostnaderna för pensionstillägg, understöd och barntillägg bestridas till s/4

av staten. I fråga örn städer, som icke deltaga i landsting, bekostas återstående

fjärdedel av dessa städer, under det att i fråga om övriga kommuner

fjärdedelen delas lika mellan vederbörande landsting och primärkommun.

Ifrågavarande kostnader hava för år 1933 uppgått till sammanlagt 67,133,705

kronor, varav för staten 50,350,279 kronor samt för kommuner och landsting

16,783,426 kronor. För budgetåret 1935/1936 har Kungl. Maj:t för bestridande

av den på staten belöpande kostnadsandelen av riksdagen äskat ett

anslag å 56,800,000 kronor, motsvarande en beräknad totalkostnad för det allmänna

å c:a 76,000,000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande pensionsförsäkringens administration vill jag inskränka mig

till att framhålla, att verksamheten handhaves dels av ett centralt ämbetsverk,

pensionsstyrelsen, och dels av särskilda pensionsnämnder i orterna. Dessutom

finnes ett antal av pensionsstyrelsen förordnade ombud för större områden.

Pensionsansökningarna ingivas till vederbörande pensionsnämndsordförande

och prövas i första instans av pensionsnämnden. Nämndens beslut

träda emellertid icke i kraft, förrän de fastställts av pensionsstyrelsen, som

utfärdar pensionsbreven. Pensionsutbetalningama verkställas genom postverket.

Vid sidan av den obligatoriska avgiftsförsäkringen existerar en frivillig försäkring,

genom vilken varje svensk medborgare kan genom erläggande av

frivilliga avgifter tillförsäkra sig pension utöver vad som omnämnts bär ovan.

Pension på dylika avgifter utgår efter av pensionsstyrelsen enligt av Kungl.

Majit fastställda försäkringstekniska grunder utfärdade tariffer.

Här må till slut nämnas, att pensionsstyrelsen sedan år 1915 bedriver en

särskild sjukvårdande verksamhet, vilken omfattar dels åtgärder för att i individuella

fall bereda eller understödja sjukvård eller yrkesutbildning i syfte

att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga, dels

ock understödjande av annan verksamhet med nämnda syfte eller avseende att

i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan. Kostnaderna för den

sjukvårdande verksamheten bestredos till en början helt av statsmedel, men

hava sedermera fran och med ar 1923 till huvudsaklig del bestritts av överskottsmedel

ur pensionsförsäkringsfonden, vilka ställts till förfogande för

ändamålet.

Pensionsförsäkringskommitttfns förslag.

I pensionsförsäkringskommittens huvudbetänkande hava framlagts två av

kommittén utarbetade alternativ för en revision av den allmänna pensionsförsäkringen,

vilka skilja sig från varandra huvudsakligen däruti, att det ena

innebär ett överförande från den obligatoriska pensionsförsäkringen till den

frivilliga sjukförsäkringen av uppgiften att meddela försäkring för invaliditet

före den för rätt till ålderspension stadgade åldern, under det att enligt det

andra bibehalles en kombinerad obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

Det förstnämnda förslaget, som förordas av kommitténs ordförande Linnér

jämte ledamöterna Eriksson, Johansson, Järte, Nordgren och Phragmén, innefattas

i förslag till

1) lag örn allmän ålderdomspensionering;

2) lag örn erkända sjukkassor med därtill hörande statsbidragskungörelse;

samt

3) lag örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn allmän

ålderdomspensionering och lagen örn erkända sjukkassor (pensionsförsäkringsreformens

promulgationslag).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

25

Det andra förslaget, enligt vilket den kombinerade obligatoriska invaliditetsoch

ålderdomsförsäkringen bibehålies, biträdes i huvudsak av ledamöterna

Elliot, Nilsson, Olsson och Åbergsson och innefattas i ett förslag till lag örn

folkpensionering.

Enligt kommittémajoritetens förslag skall invaliditetsförsäkringen vara anordnad

på det sätt, att varje medlem av erkänd sjukkassa under 67 år obligatoriskt

skall vara försäkrad i kassan till invalidpenning i regel örn minst 1 och

högst 3 kronor för dag att utgå vid arbetsoförmåga, som kvarstår efter det

sjukpenningstiden, vilken i förslaget bestämts till två år eller 730 dagar, gått

till ända. Invalidpenning är sålunda en direkt fortsättning av sjukpenningen,

och den föreslagna försäkringsformen kan betraktas såsom sjukförsäkring med

obegränsad sjukhjälpstid intill 67 års ålder. För såväl sjukpenning som invalidpenning

gäller, att den grundläggande förutsättningen för rätt därtill

skall vara att arbetsförmågan är förlorad eller att medlemmen enligt läkares

föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. För att understöd i form

av sjukpenning eller invalidpenning skall börja utgå, kräves vidare, att verklig

sjukdom inlett perioden av arbetsoförmåga. Däremot är det icke någon

förutsättning, att arbetsoförmågan i fortsättningen skall vara förenad med

sjukdom, utan är svaghetstillstånd efter sjukdomen därmed jämställt. Kommittén

har icke i sitt förslag — på sätt nu gäller i fråga örn rätt till invalidpension

från pensionsförsäkringen — begränsat invalidpenningsrätten till dem,

som äro varaktigt arbetsoförmögna, utan invalidpenning kan även tillkomma

dem, som lida av övergående sjukdom eller övergående arbetsoförmåga efter

sjukdom.

För invalidpenning skola sjukkassorna enligt förslaget åtnjuta statsbidrag

efter samma grunder som för sjukpenning eller i regel med 50 öre för varje

dag, för vilken kassa utgiver sådant understöd. Statens kostnad härför beräknas

till 3 kronor per år och medlem. Återstoden av kostnaden för utgivande

av invalidpenning skall enligt förslaget bestridas genom sjukkassemedlemmarnas

avgifter. Årsavgiften för invalidpenning om 1 krona per dag har

under hänsynstagande till statsbidraget av kommittén beräknats till 3 kronor

oberoende av inträdesåldern.

För att möjliggöra ökad anslutning till de erkända sjukkassorna föreslår

kommittén, att kravet på god hälsa för rätt till inträde i sådan kassa skall

mildras. I kassorna skola sålunda enligt förslaget kunna i särskild avdelning

upptagas personer, vilka, utan att lida av akut sjukdom, lida av recidiverande

eller kronisk sjukdom och som hava minst hälften av normal arbetsförmåga

i behåll. Genom bidrag av allmänna medel skola sjukkassorna hållas

skadeslösa för den ökade belastningen genom inträdesfordringarnas uppmjukning

i detta avseende. Under en övergångstid av fem år skola därjämte

enligt förslaget kassorna mot särskilda bidrag av allmänna medel stå öppna

för personer, vilka överskridit den eljest gällande högsta inträdesåldern, 40—

50 år, men icke uppnått 67 års ålder.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Med tanke på dem, som, trots dessa utvidgningar av möjligheterna att

vinna inträde i erkänd sjukkassa, på grund av dåligt hälsotillstånd eller lyte

icke kunna erhålla medlemskap i sådan kassa, föreslår kommittén en övergångsanordning,

enligt vilken de, örn de bliva förtidsinvalider och befinnas

vara i behov av ekonomisk hjälp, skola äga erhålla särskilt invalidunderstöd,

motsvarande pensionstagares pensionstillägg och utgående intill fyllda 67

år. Från rätt till dylikt invalidunderstöd utestängas emellertid de, vilka blivit

invalider till följd av idioti, sinnesslöhet, sinnessjukdom, psykoneuros eller

ock ålderdomssvaghet, ensam eller i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen.

Med avseende å ålderdomspensioneringen innebär kommitténs förslag flera

betydelsefulla förändringar. I fråga örn grunderna för avgiftspensionens beräkning

har kommittén sålunda frångått den för nuvarande pensionsförsäkring

ledande principen, att dessa pensioner skola utgöra individuell valuta för

vars och ens erlagda avgifter. Avgiftspension skall enligt förslaget i stället

utgå till envar, som erlagt någon avgift enligt den föreslagna lagen örn allmän

ålderdomspensionering, med dels ett för alla, som erlagt dem påförda

avgifter, lika grundbelopp örn 100 kronor, dels därutöver ett belopp, utgörande

10 % av de av den pensionsberättigade erlagda avgifterna. Vid beräkning

av avgiftspensionens belopp skall avgift, som påförts enligt lagen

örn allmän pensionsförsäkring, anses lika, som om den hade påförts enligt den

nya lagen. Genom regeln örn ett för alla, som erlagt dem påförda pensionsavgifter,

lika grundbelopp och örn ett växlande belopp, uppgående till 10 %

av de erlagda avgifterna, ha kvinnorna, till skillnad från vad som gäller enligt

pensionsförsäkringslagen, jämställts med männen i vad beträffar rätt till

avgiftspension. Örn den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter,

skall enligt förslaget grundbeloppet för honom minskas till den bråkdel,

som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda

påförda avgiftsbeloppet.

Pensionsavgifterna skola enligt kommittéförslaget utgå med 1 % av de avgiftspliktigas

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp,

dock lägst 6 kronor och högst 50 kronor. Tre av kommitténs ledamöter ha

emellertid ansett, att avgiftsskalan borde fortsätta upp till ett taxerat belopp

av 10,000 kronor och högsta avgift alltså utgöra 100 kronor.

Alvgiftsplikt inträder enligt förslaget från och med det år, då vederbörande

fyller 18 år, i stället för enligt nuvarande lag 16 år. I fråga örn avgiftsplikten

har kommittén vidare ansett sig icke kunna bibehålla de enligt 5 § pensionsförsäkringslagen

medgivna undantagen för vissa tjänsteinnehavare och deras

hustrur. I sistnämnda avseende har en ledamot uttalat avvikande mening.

Beträffande uppbörden av pensionsavgifterna föreslår kommittén, att den i

sin helhet skall ombesörjas i samband med kronouppbörden. Den befattning,

kommunerna nu ha med uppbörd av de i pensionsavgifterna ingående grundavgifterna,

skall sålunda upphöra och därmed även kommunernas ansvar för

grundavgifternas rätta erläggande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.

27

Pensionsavgifterna skola enligt förslaget ingå till en fond, benämnd ålderdomspensioneringsfonden

och motsvarande den i den nuvarande pensionsförsäkringsfonden

ingående allmänna fonden. Från denna fond skola avgiftspensionerna

i första hand bekostas. För att begränsa fondbildningen i så stor utsträckning

som kommittén från sina utgångspunkter funnit önskvärt föreslår

kommittén, att Konung och riksdag skola fastställa en särskild plan för fondens

användning, tillväxt och slutliga belopp. Kommittén tänker sig, att planen

skall reglera fondtillväxten på sådant sätt att fonden icke något år ökas med

mer än 20 miljoner kronor och att fondens slutliga belopp blir 1,000 miljoner

kronor. Till detta belopp beräknas fonden nå omkring år 1960. Genom denna

begränsning av fondökningen uppkommer under de första årtiondena efter

den nya ordningens införande enligt beräkningarna årligen ett överskott, vilket

enligt kommitténs förslag skall användas såsom bidrag till kostnaderna för

pensionstilläggen. Längre fram komma i stället pensionsavgifterna och fondavkastningen

enligt det föreslagna systemet att icke vara tillräckliga för att

bestrida avgiftspensionerna. Enligt kommitténs mening skall då staten ha att

tillskjuta de felande beloppen. En av kommitténs ledamöter har på denna

punkt ansett, att gränsen för den årliga fondtillväxten bör sättas till 30 i stället

för 20 miljoner kronor och att det av kommittén tänkta beloppet 1 miljard

kronor för fondens slutliga storlek är för snävt tilltaget.

I fråga om pensionstilläggen innehåller kommitténs förslag flera viktiga nyheter.

För rätt till pensionstillägg skall enligt förslaget icke såsom enligt pensionsförsäkringslagen

fordras, att den pensionsberättigade är invalid, utan pensionstillägg

skall tillkomma varje pensionsberättigad under förutsättning att

hans inkomst icke överstiger visst mått.

Kommittén föreslår vidare, att pensionstilläggen skola utgå med olika belopp

å skilda orter, alltefter dessas olika dyrhet. För bestämmande av pensionstilläggens

storlek skall riket vara indelat i tre ortsgrupper. Indelningen

skall verkställas av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar och gälla för en tid av fem år i sänder. Vid en inom kommittén försöksvis

gjord indelning har så gott som hela landsbygden i södra och mellersta

Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts

till den billigaste ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av

den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm

och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland till

den dyraste ortsgruppen.

Ortsindelningen har avseende såväl å pensionstilläggens storlek som å inkomstgränsen,

d. v. s. det inkomstbelopp vars uppnående utesluter från rätt till

pensionstillägg. För den lägsta och ojämförligt mest omfattande ortsgruppen

skall högsta pensionstillägg vara 200 kronor och inkomstgränsen 500 kronor.

Den nuvarande skillnaden mellan män och kvinnor har beträffande pensionstilläggen

liksom i fråga örn avgiftspensionerna borttagits. För de båda andra

ortsgrupperna liöjes pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera

till respektive 250 och 300 kronor, medan inkomstgränsen för dessa båda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ortsgrupper är respektive 600 och 700 kronor. Summan av avgiftspension och

högsta pensionstillägg blir alltså i de olika ortsgrupperna något över respektive

300, 350 och 400 kronor. Två av kommitténs ledamöter ha yrkat, att pensionstilläggens

maximibelopp måtte fastställas till 250 kronor i den lägsta, 350

kronor i den mellersta och 450 kronor i den högsta ortsgruppen.

Liksom enligt pensionsförsäkringslagen skall enligt kommitténs förslag rätten

till pensionstillägg vara beroende av inkomstprövning. Kommittén föreslår

emellertid vissa uppmjukningar i fråga örn behovsprincipens tillämpning.

Av pensionsberättigads inkomst skola sålunda 100 kronor — mot nu 50 kronor

— helt undantagas från inkomstuppskattningen och således vara avdragsfri

inkomst. Av den återstående inkomsten skall enligt kommittéförslaget allenast

hälften föranleda avdrag från högsta möjliga pensionstillägget, medan enligt

pensionsförsäkringslagen å högsta pensionstillägget skall avdragas % av

inkomst överstigande det avdragsfria beloppet. För vissa slag av inkomst

föreslår kommittén ytterligare lättnad i avdragsreglerna. Dessa privilegierade

inkomstarter äro pensioner eller understöd, som utgå på grund av 1) gåva eller

testamente, 2) förutvarande arbetsanställning eller 3) försäkring som icke

är i lag föreskriven. Enligt förslaget skall pensionsberättigad äga från inkomstberäkningen

undantaga inkomst av dessa slag upp till ett sammanlagt

belopp av 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kronor i den andra ortsgruppen

och 400 kronor i den dyraste ortsgruppen. Däremot föreslår kommittén

att vid inkomstberäkningen avkastning av fastighet och kapital skall

beräknas med visst progressivt tillägg. I förslaget har sålunda intagits en

bestämmelse, att vid uppskattningen av fastighets eller kapitals avkastning

denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet

av fastighet och kapital må överstiga 5,000 kronor, och med ytterligare

3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10,000 kronor.

Till pensionstilläggen skall enligt den av kommittén förordade planen för

ålderdomspensioneringsfondens användning såsom förut nämnts under de första

årtiondena efter den nya ordningens genomförande utgå bidrag från fonden. Den

därefter återstående kostnaden för pensionstilläggen skall enligt kommittéförslaget

täckas av staten och av primärkommunerna. Landstingens nuvarande

skyldighet att bidraga till pensionstilläggen skall enligt förslaget bortfalla.

För pensionstillägg åt dem, som redan vid den nya ordningens ikraftträdande

fått pensionstillägg för sig fastställt, skall landstingens kostnadsandel

övertagas av staten, för nytillkommande pensionstillägg av kommunerna.

Kommunerna komma därigenom att i framtiden bekosta 1/4 av varje pensionstillägg,

medan kommunernas kostnadsandel nu är */4 blott för kommuner,

vilka icke deltaga i landsting, och för övriga kommuner 1/8.

Ålderdomspension enligt de nya reglerna skall tillkomma envar, som erlagt

någon avgift enligt den nya lagen. De, som redan fått pension enligt pensionsförsäkringslagen

för sig fastställd, skola emellertid utan hinder av att denna

lag upphör att gälla, äga alltjämt behålla sin pension, och likaså skola de, som

erlagt avgift enligt gamla lagen men icke enligt den nya, äga erhålla pension

enligt gamla lagen på grund av sina erlagda avgifter. Dessa pensionstagare

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

29

enligt äldre rätt, som alltså icke komma i åtnjutande av avgiftspension enligt

nya lagen med dess grundbelopp örn 100 kronor, skola därjämte äga rätt till

pensionstillägg i huvudsak enligt den nya lagens regler men med 50 kronors

förhöjning av högsta pensionstillägget. Därigenom komma dessa pensionstagare

i åtnjutande av de i förslaget innefattade förbättringarna med avseende

å avdragsfria inkomstens höjning till 100 kronor och vissa inkomstarters privilegierande

ävensom införandet av dyrortsgradering. Högsta pensionstillägg

är för dem i de olika ortsgrupperna enligt kommittéförslaget respektive 250,

300 och 350 kronor. Enligt den förut omnämnda reservationen i fråga örn pensionstilläggens

belopp skall högsta pensionstillägget vara respektive 300, 400

och 500 kronor.

Kommittén har icke till behandling upptagit frågan, huru de nuvarande

barntilläggen böra anordnas. Denna angelägenhet har sedermera för utredning

överlämnats till särskilt tillkallade sakkunniga.

Det av en minoritet inom kommittén förordade alternativet, enligt vilket

folkpensioneringen alltjämt skall vara anordnad såsom en allmän och obligatorisk

pensionering, omfattande både invaliditet och ålderdom, sammanfaller,

bortsett från att pension skall kunna utgå även före fyllda 67 år vid varaktig

oförmåga till arbete, i allt väsentligt med det ovan i korthet refererade kommittéförslaget.

Åldern för avgiftspliktens inträdande har dock i minoritetsförslaget

liksom i den nuvarande pensionsförsäkringslagen satts till 16 år i

stället för enligt kommittéförslaget 18 år. Minimiavgiften för de år, under

vilka vederbörande fyller 16 och 17 år, skall vara 3 kronor mot i övrigt 6 kronor.

Vidare har det i avgiftspensionen ingående för alla lika grundbeloppet

icke kunnat sättas högre än till 70 kronor.

Innan jag övergår till en närmare prövning av de olika föreliggande förslagen,

har jag ansett det lämpligt att i ett sammanhang framlägga min allmänna

syn på frågan om en reform av folkpensioneringen samt i korthet angiva vissa

grundlinjer, som efter min uppfattning böra vara bestämmande vid den av

mig förordade omläggningen.

Allmänna synpunkter.

Folkpensioneringens huvuduppgift.

En obligatorisk folkpensionering bör rimligen syfta till att bespara oförvitliga Chefen^för

medborgare med ingen eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns partementet.

dagar falla fattigvården till last eller för sin försörjning bliva beroende av

anhörigas bistånd. Den år 1913 införda och år 1921 förbättrade folkpensioneringen

har icke förmått fylla denna huvuduppgift. Ett stort antal av dem,

som nu uppbära folkpension, har nödgats att för sitt livsuppehälle även anlita

fattigvården. Pensionerna äro så knappt tillmätta, att det icke ens med den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

yttersta sparsamhet lärer vara möjligt att enbart med dem tillgodose livets

nödtorft annat än i undantagsfall.

Levnadskostnaderna äro i vårt land i hög grad växlande. På dyra orter är

det fullständigt uteslutet, att personer, hänvisade att leva ensamt på folkpensionen,

skola kunna försörja sig utan bistånd från annat håll. Särskilt missgynnade

äro de gifta kvinnorna. Det överväldigande flertalet gifta kvinnor

erlägga endast 3 kronor i avgift. De få icke tillgodoräknas någon del av mannens

avgifter, då deras avgiftspension skall bestämmas. Pöljden blir att även

örn avgifter regelbundet erläggas under 51 år, skulle gift kvinnas avgiftspension

i regel uppgå till endast 41 kronor 4 öre — hela pensionen, inklusive pensionstillägget

210 kr., alltså till endast 251 kronor 4 öre. Dit skulle hon komma

år 1965. År 1937 — 23 år efter pensionsförsäkringens införande — skulle

hon erhålla en avgiftspension av endast 12 kronor 42 öre.

Enligt siffror, framlagda av kommittén, uppburo år 1928 28.4 % av samtliga

pensionstagare understöd av fattigvården. Uppdelade på städer och landsbygd

åtnjöto 44.6 % av pensionstagarna i städerna och 23.4 % på landsbygden fattigvårdsbidrag.

Hur många av de övriga, som erhöllo hjälp från annat håll, har

icke kunnat konstateras. Någon mera utförlig skildring av gällande pensionslags

ytterst begränsade möjligheter att tillgodose den enklaste livets nödtorft

torde ej vara påkallad. Enighet synes råda därom, att en djupgående reform

av pensionsförsäkringen är nödvändig.

Riktpunkten för en sådan reform är med det ovan anförda given. Det förslag

till ny lag örn folkpensionering, som nu framlägges, torde alltså i främsta

rummet böra bedömas med hänsyn till dess möjlighet att tillgodose de angivna

synpunkterna. I jämförelse med gällande lag innehåller förslaget många

synnerligen betydelsefulla nyheter. Sålunda föreslås avsevärt höjda pensionstillägg,

landets indelning i tre dyrortsgrupper, syftande till att anpassa pensionerna

efter levnadskostnaderna, en fördubbling av den avdragsfria inkomsten,

därutöver privilegiering av vissa slag av inkomster, en betydande höjning

av de inkomstgränser, vid vilka pensionstillägg över huvud kunna utgå,

ett nytt avgiftssystem, upphävandet av olikställigheten mellan män och kvinnor

samt premiereservsystemets ersättande med ett system med begränsad fondering.

Invaliditets- och ålderdomspensionering.

Innan jag ingår på en närmare belysning av sålunda föreslagna väsentliga

förändringar av folkpensioneringen, torde jag böra klargöra min ståndpunkt

till frågan, huruvida folkpensioneringen för framtiden bör omfatta pension

såväl vid invaliditet som vid hög ålder.

Enligt gällande pensionslag erhåller varje försäkrad medborgare en avgiftspension

vid invaliditet eller senast vid fyllda 67 år. Däremot utgå i princip

pensionstillägg endast vid invaliditet. Rätteligen skulle alltså pensionstillägg

icke få utbetalas ens efter det vederbörande pensionstagare fyllt 67 år, örn

han alltjämt äger arbetsförmåga. Kommittémajoriteten föreslår härutinnan en

fullständig omläggning. Den förordar, att folkpensioneringen skall begränsas

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

31

till ren ålderdomspensionering. Försäkring för invaliditet skulle däremot förläggas

till sjukkassorna. Genom att folkpensioneringen omgestaltades till en

ren ålderspensionering skulle envar bli berättigad att erhålla såväl avgiftspension

som pensionstillägg från och med sitt sextiosjunde år oavsett arbetsförmågan.

För en sådan omläggning tala otvivelaktigt viktiga skäl. De kostnader

folkpensioneringen skulle ådraga det allmänna kunna lättare överblickas och

bliva på ett naturligt sätt begränsade. Möjligheterna att giva tillräckliga ålderdomspensioner

bliva ökade. Av pensionsförsäkringens nuvarande klientel

utgöres inemot en tredjedel av invalider under 67 år. Denna tredjedel skulle

skäras bort från folkpensioneringen. En ren ålderdomspensionering skulle

alltså utgiva pensionstillägg till endast två tredjedelar av dem som äro berättigade

till sådant tillägg i en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

Härav följer uppenbarligen nyss nämnda möjlighet till tillfredsställande

ålderspensioner. Vad invaliditeten beträffar, måste prövningen därav i sjukkassorna

bliva både enklare och effektivare än för närvarande, då förutsättningen

för rätt till invaliditetspension städse skulle vara att vederbörande åtnjutit

sjukunderstöd från erkänd sjukkassa under två år. I princip måste jag

anse kommittémajoritetens förslag såsom väl grundat.

Örn jag icke desto mindre funnit mig nödsakad att för närvarande avråda

från en dylik omläggning av folkpensioneringen, så beror detta på följande

skäl.

1931 års sjukkassereform är ännu icke fullt genomförd. Den har medfört

betydande förändringar i sjukkassornas organisation och i de sjukförsäkrades

förmåner samt till följd därav i avgifterna till sjukkassorna. Det synes svårt

att överblicka konsekvenserna för sjukkasserörelsen, örn man redan nu skulle

oroa densamma med nya arbetsuppgifter och nya avgiftshöjningar. Värre är

dock att de erkända sjukkassorna nu endast omfatta 20—25 % av Sveriges befolkning

i arbetsföra åldrar. Även örn kommittémajoritetens förslag skulle tillföra

sjukkassorna ett avsevärt antal nya medlemmar, måste man räkna med

att majoriteten av vårt folk ännu länge kommer att stå utanför sjukkassorna.

Under det att för närvarande varje svensk medborgare kan erhålla bidrag från

pensionsförsäkringen vid inträffad invaliditet, skulle man stå risken att flertalet

hädanefter icke vore försäkrat för invaliditet. En mängd invalider

skulle komma att bli hänvisade till fattigvården och kommunerna skulle därigenom

belastas med nya utgifter.

Därest man skulle följa kommittémajoriteten, måste man enligt min mening

tänka sig en mycket lång övergångstid, under vilken ett blandat system skulle

råda med rätt till invaliditetsförsäkring genom sjukkassa, men också med rätt

för dem, som icke valde sjukkassevägen, att erhålla invaliditetspension från

pensionsförsäkringen. Hur lång en sådan övergångstid skulle behöva bliva kan

för närvarande icke med någon som helst säkerhet angivas. Det synes under

sådana omständigheter, som örn frågan örn en skilsmässa mellan ålderdomspensioneringen

och invaliditetspensioneringen måste uppskjutas, till dess sjukkasserörelsen

nått en helt annan utveckling än för närvarande. Jag skulle anse

en dylik skilsmässa tillrådlig först sedan sjukkasserörelsen på basis av 1931

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

års sjukkasseförordning utvecklats till att omfatta åtminstone 60—70 % av vår

vuxna befolkning. Att redan nu fixera en tidpunkt, då man skulle kunna vänta

att sjukkasserörelsen nått en dylik omfattning, är uppenbarligen omöjligt.

Då jag emellertid Hyser ett livligt intresse för att påskynda utvecklingen

till mognad för en reform enligt kommittémajoritetens förslag, bar vid beredningen

inom socialdepartementet av detta ärende olika uppslag i sådant syfte prövats.

Därvid har tanken närmast varit att till en invaliditetsförsäkring, frivilligt

upptagen av sjukkassorna, knyta vissa extra förmåner för pensionärerna

och sålunda stimulera till ökad anslutning till sjukkassorna. Emellertid

ha de gjorda undersökningarna givit vid handen, att, särskilt vad de lägsta avgiftsbetalarna

beträffar, de förmåner som skulle kunna ställas i utsikt måste

bliva så små, att den avsedda effekten knappast skulle uppnås. Under sådana

omständigheter har jag ansett mig icke kunna fullfölja dessa uppslag. På

anförda skäl har jag stannat vid att förorda bibehållandet av den nuvarande

hopkopplingen av invaliditets- och ålderdomspension. Det förslag, som framlägges,

ansluter sig alltså i detta avseende till kommittéminoritetens ståndpunkt.

Tilläggspensionernas belopp.

De nuvarande pensionstilläggen utgå maximalt med 225 kronor till man

och 210 kronor till kvinna, örn pension åtnjutes enligt 1921 års lag, samt 150

kronor till man och 140 kronor till kvinna, örn pension utgår enligt äldre bestämmelser.

Vid 1933 års utgång uppburo 31,400 män och 69,200 kvinnor pensionstilllägg

enligt de äldre bestämmelserna och av dem innehade 19,000 män och

44,800 kvinnor dylikt tillägg utan avdrag d. v. s. med respektive 150 och 140

kronor.

Vid samma tidpunkt utgick pensionstillägg enligt 1921 års lag till 116,200

män och 150,800 kvinnor. Oavkortat pensionstillägg örn respektive 225 och

210 kronor tillkom därvid 38,900 män och 54,300 kvinnor.

Det stora flertalet pensionärer ha sålunda på grund av vissa egna inkomster

reducerade pensionstillägg. Genomsnittligt uppgingo pensionstilläggen år

1933 för män till 173 kronor 22 öre och för kvinnor till 159 kronor 34 öre.

Kommittén föreslår nu, att pensionstilläggen skola utgå med 200 kronor i

billigaste ort, 250 kronor i en mellangrupp och 300 kronor i de dyraste orterna.

Härtill skulle komma för envar pensionär, som ordentligt fullgjort sin

avgiftsbetalning, ett grundbelopp i avgiftspension på 70 kronor, lika för alla.

Eör pensionärer med fullt pensionstillägg skulle man sålunda räkna med en

ökning av pensionerna med 45 kronor för män och 60 kronor för kvinnor. Förbättringen

i mellangruppen skulle bli 95 kronor för män och 110 kronor för

kvinnor och i de dyraste orterna 145 kronor för män och 160 kronor för kvinnor.

Örn man eftersträvar målet att pensionärerna icke för sin försörjning

skola behöva anlita fattigvården, synas de pensioner, som föreslås av kommittén,

knappast tillfredsställande. Det stora flertalet av pensionärerna i de billigaste

orterna — härvid tänker jag särskilt på de gifta kvinnorna — torde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

33

komma att erlägga en avgift av 6 kronor årligen, d. v. s. under loppet av 50 år

sammanlagt 300 kronor, vilket skulle berättiga till en avgiftspension utöver

grundbelopp på 30 kronor. Den som under hela sin arbetsföra tid regelbundet

erlagt pensionsavgift skulle sålunda i sammanlagd pension erhålla 300 kronor,

örn han icke får andel i pension, för vilken äkta make erlagt avgift. Därest

pensionären saknar all egen inkomst, förefaller det icke troligt att beloppet

skulle bliva tillräckligt för försörjning. I mellangruppen skulle maximibeloppet

sannolikt stanna vid cirka 375 kronor och i de dyraste orterna

vid 470 kronor. Örn man nu vill gå till en mera definitiv lösning av

folkpensioneringsfrågan, böra pensionerna ställas i en bättre relation till de

faktiska levnadskostnaderna. Jag ansluter mig därför till det av två reservanter

i kommittén framlagda förslaget, enligt vilket pensionstilläggen skulle

utgå med 250 kronor i lägsta gruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450

kronor i högsta gruppen. Jämte grundbeloppet 70 kronor skulle därmed pensionerna

vid inkomst örn högst 100 kronor bliva minst 320 kronor i lägsta, 420

kronor i mellangruppen och 520 kronor i högsta gruppen. Detta innebär jämfört

med nu utgående högsta pensionstillägg enligt 1921 års bestämmelser en

förbättring med 95 kronor för män och 110 kronor för kvinnor i lägsta gruppen,

195 kronor för män och 210 kronor för kvinnor i mellangruppen samt 295

kronor för män och 310 kronor för kvinnor i den högsta gruppen.

Det torde knappast kunna göras gällande, att pensioner av denna storleksordning

skulle överskrida behovet på respektive dyrortsgrupper. Tvärtom synas

även dessa pensionsbelopp vara hållna i underkant, och det kan vara tveksamt,

huruvida pensionärerna kunna förse sig med livets nödtorft, örn de icke

ha annan inkomst. Detta gäller i synnerhet för ensamstående pensionärer. Örn

både man och hustru åtnjuta pension, torde de föreslagna pensionsbeloppen

särskilt i lägsta gruppen och i mellangruppen bliva tillfredsställande. Sådana

äkta makars pensioner skulle bliva 640 respektive 840 och 1,040 kronor i de

olika grupperna, vartill komma 10 % på erlagda avgifter. Det är min förhoppning

att kommunerna, örn pensionerna i enstaka fall visa sig otillräckliga,

skola begagna sig av den möjlighet som förefinnes för dem att enligt lagen örn

kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag lämna erforderlig utfyllnad

utan fattigvårds karaktär.

Jag har haft under övervägande att föreslå en höjning av pensionstilläggen

för ensamstående pensionärer med 50 kronor i samtliga grupper. Såsom sedermera

av redogörelsen framgår, kommer det förslag jag framlägger att medföra

väsentligt ökade kostnader för det allmänna. Den nyssnämnda tankens förverkligande

skulle ytterligare stegra dessa kostnader med cirka 14 miljoner

kronor. Under dessa omständigheter har jag inskränkt mig till att i stället föreslå

mildare avdragsregler för ensamstående pensionärer än för andra.

Med hänsyn till höjningen av den avdragsfria inkomsten och med erfarenhet

därom att de flesta pensionärerna ha någon egen inkomst, torde man kunna

antaga att förslaget fyller de rimliga anspråk, som kunna ställas.

En ledande tanke vid uppgörandet av det förslag till folkpensionering, som

nu framlägges, har varit att de nuvarande åldringarna och invaliderna skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 217.

komma i åtnjutande av den avsedda förbättringen av pensionerna. Då på

grund av förslagets konstruktion de personer, som redan uppbära pension enligt

hittills gällande lag, icke kunna erhålla något grundbelopp, föreslås att

pensionstillägget i stället skall vara 50 kronor högre än pensionstillägget enligt

det nya förslaget. De nuvarande pensionärerna skulle sålunda erhålla en

tilläggspension av 300 kronor i lägsta gruppen, 400 kronor i mellangruppen

och 500 kronor i högsta gruppen jämte de avgiftspensioner hittills erlagda avgifter

berättiga dem till enligt gällande lag.

Dyrortsgrupperingen.

Det kan otvivelaktigt göras gällande, att en indelning av riket i allenast tre

dyrortsgrupper är alltför summarisk för att verka rättvist. Då jag emellertid

på denna punkt ansluter mig till den enhälliga meningen inom kommittén,

beror det därpå, att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa

mycket avsevärda svårigheter för administrationen av folkpensioneringen.

Förslaget innebär ju att förtidspensioner vid invaliditet alltjämt skola utgå.

Även örn man icke, vad åldringarna beträffar, skulle behöva räkna med någon

mera omfattande flyttning från en dyrortsgrupp till en annan, så finns i

varje fall utsikt till att många förtidspensionerade nödgas byta vistelseort

med därav föranledda ofta återkommande ändringar av tilläggspensionerna.

'' Fri inkomst.

Enligt gällande lag har man icke rätt till mer än 50 kronors avdragsfri

egen inkomst. Undantag göres — bortsett från vissa övergångsbestämmelser

— endast för inkomst från pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Så snart

inkomsten, från vilken annan källa den än må härleda sig, överstiger 50 kronor

skall pensionstillägget reduceras. Denna låga inkomstgräns innebär att

praktiskt taget varje pensionär, som på ena eller andra sättet kan skaffa sig

små tillskott till sin försörjning, måste räkna med risken att erhålla lägre pensionstillägg

än 225 respektive 210 kronor. Anordningen kan knappast anses

uppmuntra vare sig till egen omtanke örn sin ålderdom eller till eljest naturliga

försök att något förbättra sina inkomster genom tillfällighetsarbete eller

liknande.

Verkställda utredningar ådagalägga visserligen, att bestämmelsen sannolikt

icke haft något inflytande på sparviljan hos den mindre bemedlade delen a.v

befolkningen, men icke desto mindre måste man betrakta den som ett psykologiskt

missgrepp. Ur olika synpunkter skulle det ha varit önskvärt att

väsentligen kunna höja den avdragsfria inkomsten. Tyvärr låter detta sig

icke göra, emedan även en måttlig förhöjning av den fria inkomsten leder till

synnerligen stora utgifter för det allmänna. Sålunda beräknas att en höjning

av den fria inkomsten från 50 kronor till 300 kronor vid nu gällande pensionstillägg

år 1940 skulle förorsaka en kostnadsökning med mer än 22 miljoner

kronor. Uppenbart är att med de högre pensionstillägg, som nu föreslås,

och med borttagandet av kravet på invaliditet vid 67 år, kostnadsökningen

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.

35

skulle bliva väsentligt större. Man tvingas alltså till stor försiktighet vid

avvägningen av det belopp, som rimligen bör göras avdragsfritt. Kommittén

har stannat vid att föreslå en fördubbling av det tillåtna avdragsfria inkomstbeloppet,

alltså en ökning från 50 till 100 kronor. Denna förhöjning medför

under nyss angivna förutsättning en kostnadsökning av 6 J/2 miljoner kronor.

Redan en ytterligare förhöjning till 200 kronor skulle medföra nya kostnader

för det allmänna örn mer än 8 miljoner kronor. Under dessa omständigheter

vågar jag icke förorda ett i avseende å den avdragsfria inkomsten längre gående

förslag än kommitténs.

Förslaget medför, att en pensionstagare, som har 100 kronor i egen inkomst,

genom pensionen kommer upp till en sammanlagd inkomst av något över 420,

520 och 620 kronor i respektive dyrortsgrupper. För äkta makar innebär det,

att de gemensamt ha rätt till 200 kronors avdragsfri inkomst, även örn hela

denna inkomst faktiskt i sin helhet tillkommer endast den ena maken. Det

torde finnas grundad anledning antaga, att det stora flertalet pensionärer i en

eller annan form åtnjuta någon egen inkomst och alltså icke äro hänvisade att

leva allenast på folkpensionen.

Privilegierade inkomster.

Örn jag sålunda som allmän regel förordar, att en inkomst av 100 kronor

icke skall inverka på tilläggspensionens storlek, har jag i likhet med kommittén

funnit, att vissa slag av inkomster därutöver böra erhålla en förmånsställning.

Enligt gällande bestämmelser har pensionsnämnden skyldighet, att örn

en pensionär — t. ex. en gammal trotjänarinna — mera regelbundet av sin

förre arbetsgivare erhåller gåvor till större belopp än 50 kronor örn året, tillse

att pensionstillägget reduceras. Särskilt då fråga uppstått örn arbetsgivarpensioner,

har det verkat stötande, att sådana pensioner till 6/10 indirekt beslagtagits

av staten. Det kan knappast råda något tvivel därom, att gällande

lags bestämmelser i detta avseende hindrat tillkomsten av arbetsgivarbidrag

till gamla arbetares försörjning. Man må icke förtänka en arbetsgivare, örn

han anser det meningslöst att giva pension åt sina arbetare eller att bidraga

till deras frivilliga pensionering i någon pensionskassa, örn arbetaren i verkligheten

endast får åtnjuta en mindre del av den avsedda inkomsten.

Kommittén föreslår att inkomst, som tilldelas pensionär såsom arbetsgivarpension

eller gåva, på grund av testamente eller frivillig försäkring, skall

vara avdragsfri intill ett belopp av 300 kronor respektive 350 och 400 kronor

i de olika dyrortsgrupperna. Denna rätt, begränsad till de slag av inkomster,

som kommittén föreslår, förväntas skola leda till att arbetsgivarunderstöd åt

gamla arbetare komma att bliva mera vanliga än för närvarande. Den som,

utöver annan inkomst å 100 kronor, åtnjuter dylik privilegierad inkomst av

nämnd storlek erhåller pensionen inberäknad en sammanlagd inkomst av 720

respektive 870 och 1 020 kronor per år.

Spörsmålet om privilegierade inkomster kan självfallet bliva föremål för

delade meningar. Man kan nämligen icke bortse från att olika inkomstarter

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

bliva inom folkpensioneringens ram olika behandlade. Man kan fråga sig,

huruvida det finns tillräckliga skäl att utesluta från de privilegierade inkomsterna

ränta på kapital, inkomst av arbete eller inkomst av rörelse. I det fall

där genom utpräglad sparsamhet en penningförmögenhet på till exempel 6,000

eller 7,000 kronor uppnåtts, kan det synas hårt att ränteinkomsten icke skall

göras avdragsfri efter samma grunder som livräntor, gåvor eller arbetsgivarpensioner.

Detsamma kan med fog sägas örn den, som efter uppnådd pensionsålder

utför arbete, som inbringar mer än 100 kronor. Örn man emellertid av

förut berörda statsfinansiella skäl icke vågar låta den fria inkomsten, oavsett

hur den förvärvas, stiga till 300 å 400 kronor, synes det nästan omöjligt att

privilegiera någon annan art av inkomster än dem kommittén föreslagit. Genom

kommitténs gränsdragning kommer i varje fall den mest stötande av de

konsekvenser den hittills gällande lagen medfört att undanröjas. Och därmed

synes man vara tvungen att låta sig nöja.

Det må anmärkas att i avseende å de avdragsfria inkomsterna nuvarande

pensionärer helt skola likställas med dem, som erhålla pension enligt det nya

förslaget.

Män och kvinnor.

Bland övriga förbättringar av folkpensioneringen, som föreslagits av kommittén,

vill jag särskilt framhäva, att den olika behandlingen av män och kvinnor,

som föreskrives i gällande pensionslag, kommer att utplånas. Skälen för

hittills rådande olikställighet ur pensionssynpunkt hava varit tvenne, nämligen

dels att kvinnorna bliva invalider tidigare och leva längre än männen och alltså

uppbära pension under en längre tid än männen — deras inbetalda avgifter

räcka alltså försäkringsmatematiskt icke1 till en lika hög pension som männens

— dels att kvinnor enligt gängse åsikter kunna reda sig med mindre

inkomster än männen. Vad det första, försäkringsmatematiska skälet beträffar,

kan det förefalla bestickande. Det bär emellertid numera förlorat i betydelse,

enär en tydlig utjämning mellan män och kvinnor i fråga örn dödligheten inträtt.

Man må emellertid därtill observera, att dödligheten inom olika manliga

yrken är mycket växlande, men detta faktum har icke ansetts böra medföra en

differentiering av avgiftspensionerna inom männens grupp. Man finner sålunda

att den princip, som lagts till grund för skillnaden mellan mäns och kvinnors

avgiftspensioner, ingalunda i den nuvarande lagen blivit rationellt genomförd.

Vad det andra skälet beträffar, skulle det kunna tillmätas betydelse

endast under den förutsättningen, att pensionsbeloppen för kvinnor uppenbarligen

skulle komma att överskrida vad som behövs för att uppnå existensminimum,

men det lär bliva svårt att visa att föreslagna pensionsbelopp bliva så

förmånliga.

I den nu tänkta folkpensioneringen har genom förslaget örn ett grundbelopp,

som skulle utgöra en betydande del av avgiftspensionen, en viss solidaritetsprincip

de försäkrade emellan införts. Denna solidaritetstanke understrykes

ytterligare därigenom, att de gifta kvinnorna skola tillgodoräknas hälften av

båda makarnas sammanlagda avgifter vid utmätandet av den övriga delen av

avgiftspensionen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

37

Avgifterna.

Även i fråga om pensionsavgifterna anser jag mig så till vida böra förorda

kommitténs förslag, att avgiften bestämmes till 1 % av inkomsten med en

lägsta avgift av 6 kronor. Däremot förordar jag att avgift på inkomst överstigande

2,000 kronor icke utgår, under det kommittén föreslagit att avgifterna

skola fortsätta att stiga intill 5,000 kronors inkomst. Frågan, huruvida

pensionsavgifter överhuvud skola utgå liksom också hur dessa avgifter skola

avpassas, kan självfallet bedömas ur olika synpunkter. Det synes vara uteslutet

att ensamt genom avgifter finansiera samtliga pensionskostnader. Örn

man betänker, att en avgift örn 1 % icke anses, vad 6-kronorsavgiften beträffar,

kunna efter 50 års fullgjorda inbetalningar ge en pension på mer än 100

kronor och att i denna avgiftspension faktiskt ingår tillskott från allmänna

medel, så finner man att pensioner på 300 ä 400 kronor skulle kräva en femdubbelt

större avgift, örn alla pensionskostnader skulle bestridas med avgifter.

Å andra sidan kan det sägas, att då det allmänna i alla fall måste tillskjuta

den väsentligare delen av pensionerna, exempelvis 121 miljoner av 170 år 1937

och 138 miljoner av 189 år 1940, d. v. s. cirka 70 % av samtliga utgifter för

pensioner, så vore det mera rationellt att helt avstå från pensionsavgifter. Så

sker som bekant i Danmark. De pensionsavgifter, som föreslås, komma att

inbringa omkring 36 miljoner kronor örn året. Därest man skulle avstå från

avgifter, måste tydligen ett motsvarande belopp anskaffas på annat sätt. Svårigheterna

att på andra vägar än genom avgifter skaffa inkomster till nyss

nämnda belopp utöver de betydande summor, som i varje fall måste tillskjutas

av det allmänna, skulle uppenbarligen bliva mycket stora och sannolikt tvinga

till ett undanskjutande av hela reformen.

Örn jag sålunda anser ett avgiftssystem vara erforderligt, är det emellertid

uppenbart, att avgifterna kunna avvägas från olika utgångspunkter.

Hittillsvarande avgifter ha föga smidigt anpassat sig efter de pensionsförsäkrades

inkomster. Samma avgifter hava uttagits av personer med en

inkomst på 1,200 kronor och med en inkomst på 2,999 kronor, eller med andra

ord den mindre inkomsttagaren har i avgifter fått betala större andel av sin

inkomst till pensionsförsäkringen än den större inkomsttagaren. En proportionell

pensionsavgift måste anses vara mera tillfredsställande än hittills rådande

avgiftssystem.

Då jag i likhet med kommittén stannat vid att föreslå en avgift av 1 % å

inkomsten, har jag i främsta rummet velat ta hänsyn till önskvärdheten att

ej försvåra andra sociala försäkringsgrenars verksamhet. De befolkningsgrupper,

för vilka folkpension är särskilt påkallad, ha all anledning att försäkra

sig även för sjukdom, en mycket betydande del av dem dessutom för

arbetslöshet. Man bör därför, efter min mening, icke se spörsmålet örn avgiften

till pensionsförsäkringen såsom en isolerad fråga utan i sammanhang med

frågorna örn avgifter till annan socialförsäkring. För den som rimligen bör vara

båda sjukförsäkrad och arbetslöshetsförsäkrad kan avgiften till folkpensioneringen

icke sättas särdeles hög, om icke bördan för honom skall bliva för tung.

Å andra sidan saknas anledning att bestämma avgifterna till ett lägre belopp

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

än 1 % på inkomsterna. Lägre avgifter skulle framför allt få den verkan att

grundpensionen måste minskas, vilket med hänsyn till dess i alla fall ganska

låga belopp icke skulle kunna anbefallas.

Kommittén bar, som jag redan nämnt, föreslagit att avgifterna skola fortsätta

att stiga upp till en inkomst å 5,000 kronor. Högsta avgiften skulle

sålunda bliva 50 kronor. Häremot har anmärkts att de föreslagna avgiftspensionerna

— grundbelopp + 10 % å erlagda avgifter -— i de högre avgiftsklasserna

icke skulle giva tillräcklig valuta för erlagda avgifter. Pensionärer

med låga avgifter skulle få mer än valuta för sina avgifter, pensionärer med

höga avgifter icke få valuta. Detta skulle innebära, att inkomsttagare mellan

omkring 2,000 kronor och 5,000 kronor skulle åläggas en särskilt hård beskattning

för att deltaga i finansieringen av de lägre inkomsttagarnas avgiftspensioner.

I den mån skattemedel behövde tagas i anspråk härför, borde i varje

fall även de ekonomiskt mera bärkraftiga samhällslagren drabbas minst lika

hårt som mellanlagren. Med hänsyn till invändningar av denna art mot kommitténs

förslag förordar jag, att maximiavgiften begränsas till 20 kronor,

d. v. s. 40 kronor för äkta makar i den mån deras sammanlagda inkomst uppgår

till 4,000 kronor. Med de avgiftspensioner som enligt föreliggande förslag

skola utgå, får då även den högsta avgiftsklassen tillräcklig valuta för

sina avgifter. Härmed avböjes således icke den tankegång, som tagit sig uttryck

i förslagen att låta en del av kostnaden för pensioneringen uttagas genom

avgifter till högre belopp från större inkomsttagare. Men då dylika avgifter

i verkligheten ha karaktär av en särskild pensionsskatt, är det riktigare

att även i formen låta dem framträda såsom en skatt.

Fonden.

Efter denna kortfattade redogörelse för de huvudsakliga förändringarna till

det bättre av pensionsförsäkringens effektivitet skall jag nu anföra några skäl

för min anslutning till kommitténs förslag att övergiva premiereservsystemet

och i dess ställe införa ett system med begränsad fondering. Premiereservsystemet

innebär att individuella pensioner skola efter mönster av privatförsäkringen

på ett försäkringstekniskt korrekt sätt svara mot av varje individ

erlagda avgifter. Då de på avgifterna grundade pensionerna enligt sakens

natur i en obligatorisk folkpensionering måste baseras på en avgiftsbetalning

under bela den normalt arbetsföra perioden av en människas liv,

leder det till att endast den som under 50 år kunnat erlägga avgifter erhåller

en som mera normal ansedd pension. Ingen medborgare, som vid systemets

införande befunnit sig i en ålder, som mera väsentligt överstigit 16 år, kan

påräkna en sådan normal pension, grundad på avgifter. Ett dylikt system

kan redan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Men därtill kommer

att samhället under en tidrymd av 50 år kan förändra sig till oigenkänlighet.

Ingen torde vara given den gåvan att förutse, hur samhället ter sig

efter 50 år.

Örn premiereservsystemet skall fungera, måste bland annat räntefoten för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

39

bliva någorlunda stabil. Om den räntefot, på vilken kalkylerna uppbyggts,

då man beräknat de mot avgifterna svarande pensionerna, sjunker till exempel

från 4.3 till 2.5 procent, så kommer den fond, vars avkastning skulle betala

pensionerna, att bli alltför svag.

Premiereservsystemet utgår från den föreställningen att man genom att bidraga

till en fond betalar sin egen ålderdomsförsörjning. Denna föreställning

torde knappast vara verklighetstrogen. Fonden kan, oell gör så ock, bidraga

till en ökad kapitalbildning i samhället. Men fondens avkastning, som går

direkt till åldringarnas försörjning, måste uppenbarligen tagas av varje års

produktionsresultat. Endast i den man fonden bidrager till en sadan ökning

av produktionen, som utan fonden ej kommit till stand, kan den sägas i verkligheten

deltaga i försörjningen av dem, som samlat fonden. Men det blir i

varje fall alltid de produktivt verksamma, som realiter få betala, vad underhållet

av pensionärerna kostar. Under den tid fonden bildas måste följaktligen

de produktiva elementen i samhället dels försörja de aktuellt gamla och

dels bestrida kostnaderna för fondbildningen.

Man synes nu allmänt anse det väl motiverat att omedelbart bättre sörja för

åldringarna. Ett fasthållande vid premiereservsystemet skulle innebära, att

ingen del av avgifterna till folkpensioneringen finge användas till täckande

av kostnaderna för de nuvarande pensionärernas underhåll. Hela den ökade

kostnaden härför skulle behöva uttagas skattevägen, och nuvarande jämte en

stor del av nästa aktiva generation alltså dels erlägga höjda avgifter till

pensionsförsäkringen och dels genom höjda skatter bidraga till den bättre ±örsörjningen

av dem som uppbära tilläggspension.

Det nu förda resonemanget skulle närmast leda till ett förord för upphävandet

av all ytterligare fondbildning för folkpensioneringsändamål.

Kommittén föreslår emellertid att fonden skall tillföras högst 20 miljoner

kronor om året till dess den uppbringats till ett belopp av 1 miljard kronor.

Härför talar onekligen ett starkt skäl. Örn all ytterligare fondbildning redan

nu skulle avbrytas, kan visserligen det allmänna besparas betydande utgifter

under det närmaste årtiondet. Men i en framtid skulle a andra sidan dessa

utgifter stiga så mycket mera. Icke ens avkastningen av en fond å 1 miljard

kronor räcker år 1953, då fonden beräknas hava uppnatt detta belopp, till för

att jämte inflytande avgifter täcka de föreslagna avgiftspensionerna. Ännu

mindre skulle tydligen en fond å 750 miljoner kronor — ett belopp vartill pensionsfonden

torde uppgå år 1936, alitsa före den nya lagens ikraftträdande

— kunna bestrida de föreslagna avgiftspensionerna i framtiden. Som stöd

för avgiftspensionerna, vilka skola utgå utan behovsprövning, torde därför

en fortsatt men begränsad fondbildning vara önskvärd. Det skulle till och

med kunna ifrågasättas, huruvida det belopp, till vilket fonden bör uppbringas,

redan nu lämpligen kan fastställas, men då en bestämmelse härutinnan

knappast kan medföra någon olägenhet, förordar jag i denna del kommitténs

förslag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Kostnaderna.

Den pensionsreform, jag nu förordar, kommer att medföra avsevärt ökade

utgifter för staten. Kommitténs majoritet kunde begränsa statsutgifterna för

folkpensioneringen till belopp, som icke väsentligt skilde sig från beräknade

utgifter enligt gällande lag, främst genom att skära bort pensioneringen av

förtidsinvalider. Men även kommittéminoriteten kunde hålla det allmännas utgifter

betydligt lägre än det förslag jag framlägger, emedan pensionstilläggen

voro beräknade till 50 respektive 100 och 150 kronor lägre belopp i de olika

dyrortsgrupperna.

Under det kommittémajoritetens förslag skulle leda till en omedelbar ökning

av nuvarande statsutgifter för folkpensioneringen med endast 6 miljoner

kronor och kommittéminoritetens med 7 miljoner, skulle statsutgifterna enligt

det förslag, jag förordar, om nuvarande barntillägg bibehållas oförändrade,

genast stiga från nuvarande cirka 57 miljoner till cirka 92 miljoner kronor

eller med 35 miljoner —- för det första budgetåret reduceras kostnadsökningen

till 177a miljoner kronor med hänsyn till förslaget örn tidpunkten för

lagens ikraftträdande. Ännu klarare framstår skillnaden, örn man jämför de

beräknade kostnaderna år 1940. De skulle, bortsett från barntilläggen, enligt

kommittémajoritetens förslag uppgå till 59 miljoner kronor år 1940, enligt minoritetens

till 74 miljoner och enligt här föreliggande förslag till 104 miljoner

50 miljoner mera än nuvarande utgifter, vilka med frånräknande av barntilläggen

uppgå till cirka 54 miljoner.

Nu angivna kostnader, vilka successivt stiga under nästa årtionde, äro för

visso mycket betydande. De torde utgöra en tillräcklig förklaring till att

jag ej ansett mig kunna föreslå andra i och för sig önskvärda utbyggnader

såsom större fria inkomster, högre tilläggspensioner för ensamstående och sänkt

pensionsålder. Men å andra sidan torde de vara oundvikliga, örn icke en pensionsförsäkringsreform

skall förlora sitt egentliga värde. Det synes mig nämligen

icke rimligt att, sedan vi i mer än 20 år haft en folkpensionering med

uppenbart otillräckliga pensioner, vi vid en i olika avseenden grundlig omstöpning

av denna pensionering i alla fall skulle fortsätta med så låga pensioner,

att de alltjämt för det stora flertalet bleve otillräckliga.

Oundgängliga kostnader, även örn de obestridligen äro höga, kunna därför

icke få avskräcka från ett beslutsamt genomförande av en rationell reform.

Staten och kommunerna måste på rimligt sätt dela det allmännas bördor

för här föreslagna reform. I detta avseende föreslår jag en avvikelse från

kommitténs förslag. Detta innebär att staten skall övertaga landstingens pensionsutgifter

för dem, som erhållit pensionstillägg enligt gällande lag, och alltså

primärkommunerna endast svara för den åttondedel, de redan nu betala.

Med hänsyn till den lättnad i kommunernas fattigvårdsbördor, som reformen

torde komma att medföra, anser jag det rimligt att primärkommunerna

betala en femtedel av de nuvarande pensionärernas tilläggspensioner. Även

med denna fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna komma statens

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

41

utgifter för pensionsförsäkringen att växa synnerligen avsevärt, medan kommunernas

sammanlagda kostnader för fattigvård och pensionstillägg säkerligen

icke komma att stiga.

Härefter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

. Finansieringsspörsmål.

Nu förevarande förslag till folkpensioneringens ordnande förutsätter en sk Chefen för

betydande ökning av statens utgifter, att det synes påkallat att samtidigt me^temenUt!^

förslagets framläggande angiva möjligheterna för dess finansiering. Den omedelbara

utgiftsökningen uppgår till omkring 35 miljoner kronor, vilken summa

redan år 1940 beräknats stiga till 50 miljoner kronor och år 1945 till över

65 miljoner kronor. Härvid är naturligtvis att märka, att även vid oförändrade

grunder för pensioneringen en väsentlig ökning av statens bidrag måste äga

rum under nu åsyftade tidsperiod. Örn denna ökning för åren 1937, 1940 och

1945 approximativt uppskattas till respektive 4, 10 och 18 miljoner kronor, innebär

likväl det nya förslaget en merbelastning av budgeten med cirka 30—

40—50 miljoner kronor.

Vad en dylik utgiftsökning för ett särskilt ändamål i verkligheten kommer

att innebära för hela statsbudgeten, kan icke ens för en begränsad framtid

fastställas, då en rad i detta ögonblick obestämbara faktorer bli avgörande för

såväl inkomst- som utgiftssidan. En väsentlig ökning av hela folkhushållets

inkomster skulle så gynnsamt påverka statens olika inkomstkällor, att en avsevärd

utgiftsökning vore väl förenlig med oförändrade eller sjunkande skattesatser.

Ett bortfall av vissa nu förefintliga utgiftsposter, t. ex. för extraordinära

åtgärder mot arbetslösheten, skulle utan inkomstökning lämna utrymme

för här åsyftade pensionsförbättring. Sjunkande nationalinkomst eller ökadfe

utgifter för andra ändamål verka lika uppenbart i motsatt riktning. Under

sådana omständigheter finner jag för närvarande vid övervägande av här föreliggande

finansieringsfråga ingen rimligare utgångspunkt än antagandet, att

den väntade utgiftsökningen måste täckas genom ökning av statsinkomsterna

utöver de belopp som med nu gällande skatter, avgifter etc. kunna beräknas

inflyta.

Storleksordningen hos det sålunda erforderliga tillskottet på budgetens inkomstsida

framgår av några jämförelser. Den omedelbart inträdande utgiftsökningen

på omkring 35 miljoner kronor är större än hela den beräknade maltskatten

(29 miljoner), större än överskottet från telegrafverket (33 miljoner)

och motsvarar närmare 45 enheter av den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten.

För år 1940 beräknas kostnadsökningen till 50 miljoner kronor, vilket

är mer än hälften av hela omsättnings- och utskänkningsskatten på spritdrycker

(85 miljoner) och mer än summan av den extra inkomstskatten (8 miljoner),

den särskilda förmögenhetsskatten (12 miljoner) och kaffetullen (20 miljoner).

Vad eventuella skattehöjningar skulle inbringa belyses av följande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Varje 10-tal enheter av inkomstskatten motsvarar för närvarande omkring 8

miljoner kronor, varje tioöring i kaffetull mellan 4 och 5 miljoner kronor,

varje öre på en halva öl — vid oförändrad konsumtion — ungefär 4 miljoner

kronor.

Att på beskattningsvägen uttaga det för pensionsförsäkringsreformen behövliga

beloppet måste sålunda innebära en icke oväsentlig merbelastning av inkomster

och förmögenhet eller konsumtion eller bådadera. Möjligheten att på

andra vägar bereda statsverket de erforderliga inkomsterna har därför synts

böra på allvar undersökas. Av den under år 1933 företagna undersökningen rörande

motorbränslefrågan syntes framgå, att icke oväsentliga besparingar

skulle stå att vinna genom en mera rationell organisation av handeln med

brännoljor, och sedan länge har importen, röstningen och distributionen av kaffe

utpekats såsom ett område, där en monopolorganisation skulle kunna bereda

statsverket ökade inkomster utan höjning av priset för konsumenterna. Enligt

preliminära beräkningar syntes det icke uteslutet, att ett trettiotal miljoner

kunde tillföras statsverket från de båda nämnda områdena, under bibehållande

av en fullt skälig avans för detaljhandeln och med en rationalisering i

så måttlig omfattning, att berättigade anspråk från de anställdas sida kunde

tillmötesgås.

Det var ursprungligen min förhoppning, att de igångsatta undersökningarna

rörande såväl kaffe- som bensinhandeln vid framläggandet av pensionsförslaget

skulle ha fortskridit så långt, att fasta hållpunkter vunnits för bedömande

av de inkomster, som på de nämnda vägarna kunde påräknas. Utredningarna

ha visat sig kräva längre tid än från början antagits, och jag är sålunda

icke beredd att nu definitivt anvisa de åsyftade monopolen såsom en

framkomlig utväg att skaffa staten den väsentliga delen av medlen till pensionsförsäkringsreformen.

Med det slutliga omdömet måste anstå, tills de

pågående undersökningarna blivit slutförda. Örn dessa icke skulle giva det

av mig i det föregående förutsatta resultatet, eller om statsmonopolen såsom

en lösning av finansieringsproblemet avböjas, uppkommer frågan örn den lämpliga

fördelningen av i sådant fall erforderliga skattehöjningar.

Vid bedömande av den andel i ökningen som kan komma att falla på de

direkta skatterna, framträder behovet av en genomgående översyn av de olika

skatterna på inkomst och förmögenhet. Icke minst det av chefen för socialdepartementet

antydda förslaget örn en pensionsskatt förutsätter en sådan

översyn. En pensionsskatt kan knappast utformas, utan att hela frågan örn

inkomstbeskattningen överväges i ett sammanhang. Ett dylikt övervägande

har redan i årets finansplan förutsatts.

I övrigt torde vad som i det föregående anförts till belysning av olika skatteformers

avkastning, giva tillräcklig ledning vid finansieringsfrågans bedömande.

Det synes icke påkallat att för här åsyftade eventualitet redan nu

utforma ett bestämt förslag. Även under förutsättning att hela kostnaden för

pensionsförbättringen skulle uttagas på skattevägen, är reformen genomförbar.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

43

Härefter fortsätter chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Pensionsförmånernas sammanlagda belopp.

Enligt pensionsförsäkringslagen utgår dels avgiftspension med belopp, som Chefen för

är ställt i beroende av de erlagda avgifterna, dels ock pensionstillägg till dem,

som fylla de därför uppställda förutsättningarna med avseende å invaliditet och

ekonomiskt behov.

Medelstorleken av avgiftspensionerna enligt pensionsbrev gällande vid 1933

års slut var för avgiftspensioner, utgående jämte pensionstillägg, för man

14:70 kronor och för kvinna 5:82 kronor. Motsvarande siffror för avgiftspensioner,

utgående utan pensionstillägg, voro 28: 84 kronor och 11: 86 kronor.

De under år 1933 nybeviljade avgiftspensionerna uppgingo i medeltal för män

till 31:53 kronor och för kvinnor till 11:35 kronor. En beräkning rörande

avgiftspensionernas storlek, sedan den nuvarande pensionsförsäkringen trätt i

full funktion — vilket för varje försäkrad inträffar först sedan han erlagt

pensionsavgifter enligt lagen under 51 år — har framlagts av pensionsförsäkringskommittén

i dess första betänkande (statens offentl. utr. 1930:15

sid. 88 f.). Enligt denna beräkning kommer Vio av de manliga pensionstagarna

att erhålla en avgiftspension understigande 43 kronor. För hälften

av de manliga pensionstagarna kommer pensionen att understiga 139 kronor

och för Vin 155 kronor. Endast V10 av de manliga pensionärerna kommer att

erhålla en avgiftspension, vars belopp överstiger 212 kronor. För kvinnorna

komma avgiftspensionerna att bliva än knappare. 3/io av de ej gifta kvinnorna

komma sålunda icke upp till en avgiftspension av 35 kronor. För hälften

kommer pensionen att understiga 51 kronor och för 7/u> 98 kronor. Endast

Vio av de ej gifta kvinnorna kommer att erhålla en avgiftspension överstigande

136 kronor. En liknande beräkning för samtliga kvinnor, gifta såväl som

ogifta, skulle visa ännu lägre pensionsbelopp.

Pensionstilläggen utgå enligt pensionsförsäkringslagen med högst 225 kronor

för man och 210 kronor för kvinna. Enligt pensionsbrev gällande vid

1933 års utgång var medelbeloppet av pensionstillägg (och understöd) för

man 173:22 kronor, för kvinna 159:34 kronor och för båda könen tillhopa

164:91 kronor. Endast personer, vilkas årsinkomst ej uppgår till 425 kronor

för man och 400 kronor för kvinna, kunna erhålla pensionstillägg.

Enligt det av mig framlagda lagförslaget skall var och en, som erlagt alla

honom påförda avgifter (om dessa äro minst sju till antalet) erhålla en grundpension

om 70 kronor jämte Vio av de erlagda avgifterna. Där ej samtliga

påförda avgifter erlagts, reduceras grundpensionens fasta belopp, 70 kronor,

i proportion till sammanlagda beloppet av de försummade avgifterna. Örn

den enligt hittills gällande regler beräknade avgiftspensionen på grund av avgifter,

erlagda innan den föreslagna nya lagen trätt i kraft, överstiger den

enligt nu angivna regler beräknade grundpensionen, skall dock det högre beloppet

utgå.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Till grundpensionen kommer enligt förslaget tilläggspension för dem, som

uppfylla de därför stadgade villkoren. Tilläggspensionernas maximibelopp äro

250, 350 respektive 450 kronor i de tre dyrortsgrupper, som enligt förslaget

skola införas. Den årsinkomst, vars uppnående utesluter från rätt till tillläggspension,

utgör i de tre ortsgrupperna för pensionstagare, som bär gemensamt

hushall med annan dylik, respektive 483, 633 och 783 kronor samt i andra

fall respektive 600, 800 och 1 000 kronor. Genom att vissa slag av inkomster

intill ett belopp av 300, 350 respektive 400 kronor skola undantagas vid inkomstens

beräkning, kan emellertid den verkliga inkomstgränsen i de fall, där

sådan privilegierad inkomst förefinnes, komma att ligga högre, nämligen för

den förra kategorien vid 783, 983 eller 1 183 kronor och för den senare vid 900,

1 150 eller 1 400 kronor.

För att belysa verkningarna av de föreslagna reglerna angående pensionsbeloppens

bestämmande meddelas i nedanstående tabeller några exempel på pensionsbelopp

för personer, som erlagt alla dem påförda avgifter. Det antages

härvid, att dessa personer under hela sin avgiftspliktiga tid varit ogifta samt

att de till och med 21 års ålder icke haft taxerad inkomst uppgående till 500

kronor, men från och med 22 års ålder haft i tabellernas första kolumn angiven

taxerad inkomst. Pensionsbeloppen äro under dessa förutsättningar,

bortsett fran ett nedan omnämnt undantagsfall, lika stora för män och kvinnor.

För gifta personer är tabellen fullt tillämplig endast i fråga örn makar,

som hava lika stor taxerad inkomst. I övriga fall kommer en viss utjämning

av grundpensionernas belopp att äga rum, emedan från och med år 1937, då

den nya lagen antagits träda i kraft, påförda avgifter med halva beloppet tillgodoräknas

vardera maken.

Under rubriken »egen inkomst vid pensionsfallet» angives i tabellerna den

inkomst, som antagits såsom grundläggande för beräkningen av tilläggspensionen.

Enligt ovan angivna regler kan sålunda utöver denna inkomst även

förefinnas en privilegierad inkomst av exempelvis arbetsgivarepension, uppgående

till högst 300, 350 respektive 400 kronor i de tre ortsgrupperna, utan

att de i tabellen angivna pensionsbeloppen därav påverkas. Det bör framhallas,

att för en gift pensionstagare inkomsten under denna rubrik i regel

utgör hälften av makarnas sammanlagda inkomst, sedan för vardera maken

eventuell privilegierad inkomst frånräknats. I

I syfte att lämna exempel såväl på de pensionsbelopp, som komma att utgå

under den första tiden efter lagändringen, som på längre fram utfallande pensioner,

ha tabellerna uppgjorts så, att de omfatta tre olika årsklasser, nämligen

personer med födelseåren 1872, 1900 och 1920. Beträffande födelseåret

1872 har antagits att vederbörande person under år 1937, då han fyller 65 år,

erlägger en avgift enligt den nya lagen samt därefter år 1939 erhåller pension

vid fyllda 67 år. Vid födelseåret 1900 ha pensionsbeloppen beräknats dels

under förutsättning att invaliditet inträffar år 1940 vid 40 års ålder och dels

under förutsättning att vederbörande förblir aktiv ända till fyllda 67 år, då

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

45

Födelseår 1872. Åldern 67 år uppnås 1939. Pensionsbelopp enligt det föreliggande

förslaget.

Taxerad in- komst från ock

med 22 års

ålder under den

avgiftspliktiga

tiden

Egen in-

Ortsgrupp I

Ortsgrupp II

Ortsgrupp III

komst

vid pen- sions- fallet

Grund-

pension

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Ålderspension

utgår från 67

års ålder.

under 500 kr.

100

78

250

328

428

350

428

528

450

528

628

300

78

138

216

516

250

328

628

350

428

728

500

78

—

78

578

100

178

678

212

290

790

1500 »

100

102

250

352

452

350

452

552

450

552

652

300

102

138

240

540

250

352

652

350

452

752

500

102

—

102

602

100

202

702

212

314

814

4 000 »

100

109

250

359

459

350

459

559

450

559

659

300

109

138

247

547

250

359

659

350

459

759

500

109

—

109

609

100

209

709

212

321

821

Födelseår 1900. Åldern 67 år uppnås 1967. Pensionsbelopp enligt det föreliggande

förslaget.

Taxerad in- komst från och

med 22 års

ålder under den

avgiftspliktiga

tiden

Egen in-

Ortsgrupp I

Ortsgrupp II

Ortsgrupp III

komst

vid pen- sions- fallet

Grund-

pension

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Jnvaliditet

inträffar vid

40 års ålder.

under 500 kr.

100

78

250

328

428

350

428

528

450

528

628

300

78

138

216

516

250

328

628

350

428

728

500

78

—

78

578

100

178

678

212

290

790

1500 »

100

102

250

352

452

350

452

552

450

552

652

300

102

138

240

540

250

352

652

350

452

752

500

102

—

102

602

100

202

702

212

314

814

4 000 >

100

136

250

386

486

350

486

586

450

586

686

300

136

138

274

574

250

386

686

350

486

786

500

136

—

136

636

100

236

736

212

348

848

Ålderspension

utgår från 67

års ålder.

under 500 kr.

100

94

250

344

444

350

444

544

450

544

644

300

94

138

232

532

250

344

644

350

444

744

500

94

—

94

594

100

194

694

212

306

806

1500 »

100

135

250

385

485

350

485

585

450

585

685

300

135

138

273

573

250

385

685

350

485

785

500

135

—

135

635

100

235

735

212

347

847

4 000 »

100

157

250

407

507

350

507

607

450

607

707

300

157

138

295

595

250

407

707

350

507

807

500

157

—

157

657

100

257

757

212

369

869

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Födelseår 1920. Åldern 67 år uppnås 1987. Pensionsbelopp enligt det föreliggande

förslaget.

Taxerad in- komst från och

med 22 års

ålder under den

avgiftspliktiga

tiden

Egen in-

Ortsgrupp I

Ortsgrupp II

Ortsgrupp III

komst

vid pen- sions- fallet

Grund-

pension

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Till-

läggs-

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

pen-

sion

Sam-

man-

lagd

in-

komst

Invaliditet

inträffar vid

25 års ålder.

under 600 kr.

100

74

250

324

424

350

424

524

450

524

624

300

74

138

212

512

250

324

624

350

424

724

500

74

—

74

574

100

174

674

212

286

786

1500 >

100

77

250

327

427

350

427

527

450

527

627

300

77

138

215

515

250

327

627

350

427

727

500

77

—

77

577

100

177

677

212

289

789

minst 2 000 »

100

78

250

328

428

350

428

528

450

528

628

300

78

138

216

516

250

328

628

350

428

728

500

78

—

78

578

100

178

678

212

290

790

Invaliditet

inträffar vid

50 års ålder.

under 600 kr.

100

89

250

339

439

350

439

539

450

539

639

300

89

138

227

527

250

339

639

350

439

739

500

89

—

89

589

100

189

689

212

301

801

1500 >

100

114

250

364

464

350

464

564

450

564

664

300

114

138

252

552

250

364

664

350

464

764

500

114

—

114

614

100

214

714

212

326

826

minst 2 000 >

100

128

250

378

478

350

478

578

450

578

678

300

128

138

266

566

250

378

678

350

478

778

500

128

—

128

628

100

22S

728

212

340

840

Ålderspension

utgår från 67

års ålder.

under 600 kr.

100

99

250

349

449

350

449

549

450

549

649

300

99

138

237

537

250

349

649

350

449

749

500

99

—

99

599

100

199

699

212

311

811

1500 >

100

138

250

388

488

350

488

588

450

588

688

300

138

138

276

576

250

388

688

350

488

788

500

138

—

138

638

100

238

738

212

350

850

minst 2 000 >

100

160

250

410

510

350

510

610

450

610

710

300

160

138

298

598

250

410

710

350

510

810

500

160

—

160

660

100

260

760

212

372

872

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

47

Födelseår 1872. Jämförelse mellan pension vid 67 år enligt det föreliggande förslaget

oell motsvarande pension, örn nuvarande lag fortfar att gälla.

Taxerad in- komst från och

med 22 års

ålder nnder den

avgiftspliktiga

tiden

Egen in- komst vid

pensions- fallet

Pension enligt nu gällande lag

(man)

Sammanlagd pension enligt

förslaget (jfr tabell

här ovan)

Avgifts-

pension

Pensions-

tillägg

Summa

Ortsgrupp

I

Ortsgrupp

II

Ortsgrupp

III

under 500 kr.

100

17

195

212

328

428

528

300

17

75

92

216

328

428

500

17

—

17

78

178

290

1,500 >

100

73

195

268

352

452

552

300

73

75

148

240

352

452

500

73

—

73

102

202

314

4,000 >

100

87

195

282

359

459

559

300

87

75

162

247

359

459

500

87

—

87

109

209

321

han erhåller ålderspension. För födelseåret 1920 omfatta slutligen beräkningarna

pensionsbeloppen såväl vid invaliditet i åldern 25 respektive 50 år som

vid pension på grund av fyllda 67 år.

Vid de exempel, som avse födelseåret 1900 och invalidpension vid 40 års

ålder, blir i de högre inkomstklasserna avgiftspensionen enligt nu gällande

lag på grund av avgifter, erlagda till och med år 1936, något större

än grundpensionen, varför enligt ovanstående det högre beloppet utgår. I

dessa fall ha i tabellerna upptagits de grundpensioner, som komma att gälla

för män, under det att beloppen för kvinnor utfalla obetydligt lägre. Bortsett

från detta undantagsfall, äro i samtliga i tabellerna upptagna exempel pensionsbeloppen

enligt mitt förslag lika stora för män och kvinnor.

I samtliga de fall där den egna inkomsten vid pensionsfallet antagits uppgå

till 300 eller 500 kronor, ha tilläggspensionerna i tabellerna upptagits med de

belopp, som gälla för samboende pensionärer. För andra pensionstagare komma

därför de i tabellerna angivna pensionerna att höjas med belopp, som framgå

av följande sammanställning:

Egen inkomst vid

Pensionshöjning

i ortsgrupp

pensionsfallet

I

11

III

100..........

—

—

300 ..........

.....12

—

—

500 ..........

.....50

50

38

Beträffande födelseåret 1872, då ålderspension utfaller under år 1939,

har även gjorts en sammanställning av de föreslagna pensionsbeloppen och de

belopp, som skulle uppnås örn den nuvarande lagen utan någon ändring fortfar

att gälla. De senare beloppen hava därvid beräknats enligt de regler, som

för närvarande gälla beträffande män. För kvinnor äro pensionsbeloppen enligt

nuvarande regler som bekant lägre än för män, varför en jämförelse där

skulle utfalla än mera till fördel för de föreslagna bestämmelserna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Samtliga föregående tabeller avse, såsom redan framhållits, ogifta personer.

I nedanstående tabell meddelas pensionsbeloppen vid fyllda 67 år enligt

nu gällande lag och enligt propositionen för två jämnåriga makar, vilka år

1939 erhålla pension vid fyllda 67 år. Det antages, att hustrun under åren

1914-—38 icke varit taxerad för egen inkomst.

Födelseår1872. Jämförelse mellan två makars sammanlagda pension vid 67 år enligt

det föreliggande förslaget och motsvarande pension, örn nuvarande lag fortfar att gälla.

Mannens taxe- rade inkomst

åren 1914—38

Samman- lagd in- komst vid

pensions- fallet

Sammanlagd pension enligt

nn gällande lag

Sammanlagd pension enligt

förslaget

Avgifts-

pension

Pensions-

tillägg

Summa

Ortsgrupp

I

Ortsgrupp

II

Ortsgrupp

III

Under 500 kr.

0

30

435

465

655

855

1055

200

30

375

405

655

855

1055

400

30

255

285

555

755

955

600

30

135

165

430

655

855

800

30

15

45

280

505

730

1000

30

—

30

155

355

580

1200

30

—

30

155

205

430

1500 >

0

87

435

522

679

879

1079

200

87

375

462

679

879

1079

400

87

255

342

579

779

979

600

87

135

222

454

679

879

800

87

15

102

304

529

754

1000

87

—

87

179

379

604

1200

87

—

87

179

229

454

4000 »

0

101

435

536

688

888

1088

200

101

375

476

688

888

1088

400

101

255

356

588

788

988

600

101

135

236

463

688

888

800

101

15

116

313

538

763

1000

101

—

101

188

388

613

1200

101

—

101

188

238

463

Förslagets omfattning.

Det här framlagda förslaget avser att ersätta den nu gällande lagen den 30

juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring med en ny lag, benämnd lag örn

folkpensionering. Som en viss del av pensionsförsäkringslagen, avseende de

s. k. understöden, ej ansetts lämpligen kunna upptagas i den föreslagna lagen

örn folkpensionering, har jämväl utarbetats ett förslag till förordning örn invalidunderstöd,

motsvarande nämnda del av pensionsförsäkringslagen.

Ehuru de utarbetade författningsförslagen således täcka hela det område,

som nu regleras av lagen örn allmän pensionsförsäkring, tager den föreslagna

reformen huvudsakligen sikte på att bereda bättre pensionsförmåner och att

på ett ändamålsenligt sätt avväga reglerna örn bidrag till pensionskostnaderna

från enskilda och från det allmänna. Reglerna örn de särskilda pensionstillägg,

s. k. barntillägg, vilka enligt pensionsförsäkringslagen i viss utsträck
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

49

ning utgå till pensionstagare nied barn att försörja, hava emellertid undantag^

från den allmänna revision, som de övriga reglerna om pensionsförmåner

undergått, och i övergångsbestämmelserna angivits skola oförändrade tillämpas.

Pensionsförsäkringskommittén har lämnat dessa regler å sido vid sitt

arbete för revision av pensionsförsäkringen, under anförande att de borde upptagas

till särskild behandling, och en utredning angående dithörande frågor

pågår för närvarande. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 28 september

1934 ha nämligen sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års

barnpensioneringssakkunniga, tillkallats för att utreda frågan örn understöd

åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga

barn.

En annan del av pensionsförsäkringslagen, vilken den här föreslagna reformen

endast i ringa mån berör, gäller pensionsförsäkringens lokala organisation.

Med hänsyn till att särskilda sakkunniga, benämnda organisationssakkunniga,

varit tillkallade för utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens

organisation, har pensionsförsäkringskommittén ansett sig icke

böra gå in på en prövning av frågan örn eventuella ändringar av de bestämmelser

i pensionsförsäkringslagen, som avse den lokala organisationen, utan

endast underkastat dithörande bestämmelser vissa smärre jämkningar. Organisationssakkunniga

hava numera slutfört sitt uppdrag och avgivit betänkande

med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens

organisation med mera (statens offentl. utr. 1934: 53), vilket för närvarande

är utremitterat till myndigheter med flera för inhämtande av yttranden. I

detta betänkande har pensionsförsäkringens lokala organisation behandlats i

sitt sammanhang med organisationen av den samhälleliga hjälpverksamheten

på andra områden. Med den här föreslagna reformen står frågan örn eventuella

förändringar beträffande pensionsförsäkringens lokala organisation icke

i något nödvändigt samband.

Icke heller har jag ingått på de spörsmål, som röra pensionsstyrelsens inre

organisation. Den stora omläggning av pensionsförsäkringen, som det här framlagda

förslaget innebär, och i synnerhet den höjning av redan beviljade pensioner,

som förslaget medför, kommer otvivelaktigt att ställa stora krav på pensionsstyrelsen.

och det torde redan därför bliva nödvändigt att, innan förslaget

träder i kraft, upptaga frågan örn organisatoriska åtgärder för att möta

den väntade ökningen av arbetsbördan. Pensionsförsäkringskommittén har i

sitt betänkande uppmärksammat detta och även i övrigt framlagt förslag till

förändringar i pensionsstyrelsens organisation. Denna fråga torde emellertid

kunna överblickas, först sedan statsmakterna tagit ställning till den grundläggande

frågan örn förändring av själva pensionsreglerna.

Jag finner icke heller lämpligt att nu närmare ingå på spörsmålet, huru

pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör anordnas. Pensionsförsäkringskommitténs

majoritet, vilken föreslagit att den allmänna pensionsförsäkringen

inskränkes till att utgöra en ren ålderdomspensionering, anser därav

följa, att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör inordnas under den

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

allmänna sjukvården, och denna åsikt biträdes av den minoritet inom kommittén,

vilken föreslår bevarandet av pensionsförsäkringen som en kombinerad

invaliditets- och ålderdomspensionering. Tydligt är emellertid, att denna

fråga icke kan vinna sin lösning förrän i samband med prövningen av spörsmål

som behandlas i statens sjukvårdskommittés betänkande angående den

slutna kroppssjukvården i riket (statens offentl. utr. 1934: 22). Det blir därför

anledning att återkomma till frågan örn pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet i samband med ett ställningstagande till den allmänna frågan örn

organisationen av den slutna kroppssjukvården i riket. Endast i så måtto beröres

den ifrågavarande grenen av pensionsstyrelsens verksamhet omedelbart

av den bär föreslagna reformen av pensionsförsäkringen, som till följd av omläggningen

av pensionsförsäkringens fonderingssystem ej kommer att såsom

nu kunna uppstå ett överskott i fonden, från vilket medel till bestridande av

kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten kunna tagas. Erågan örn

bärav betingad medelsanvisning blir emellertid aktuell endast under förutsättning,

att statens sjukvårdskommittés förslag icke binner prövas av statsmakterna

före den bär föreslagna reformens ikraftträdande eller att denna prövning

giver till resultat, att verksamheten anses även efter reformens genomförande

böra ombesörjas av pensionsstyrelsen.

Delvis avse de nu berörda frågorna utfärdande av följdförfattningar till

den föreslagna lagen örn folkpensionering. Beträffande sådana följdförfattningar

överhuvud bar jag intagit den ståndpunkten, att de icke lämpligen borde

utarbetas förrän statsmakterna tagit ställning till de grundläggande reglerna

för folkpensioneringen. Jag ämnar sålunda, örn det nu framlagda förslaget

till lag örn folkpensionering vinner statsmakternas bifall, senare återkomma

till frågan örn följdförfattningar till lagen.

I förslaget bar den tidigare ganska mycket uppmärksammade frågan örn

införande av s. k. försäkringsböcker lämnats å sido. Enligt förslagen därom

skulle varje avgiftsbetalare hava en försäkringsbok, i vilken erlagda avgifter

skulle markeras. En sådan anordning skulle emellertid med ett pensioneringssystem,

som förevarande förslag innehåller, icke vara av lika stort värde

som med pensionsförsäkringslagens regler, bland annat därför att det icke

skulle låta sig göra att med kännedom blott örn de erlagda avgifterna uträkna

pensionsbeloppet. Det må vidare anmärkas, att en anordning med försäkringsböcker

förordats endast i ett par yttranden och sålunda icke längre synes tilldraga

sig större intresse.

I vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs förslag bar mer eller

mindre bestämt ifrågasatts att uppskjuta bela pensionsförsäkringsreformen

till dess den skulle kunna genomföras samtidigt med en reform av skatteutjämningen

mellan kommunerna. Att fördröja den högst angelägna pensionsförsäkringsreformen

genom att sammankoppla den med det senare mycket svårlösta

spörsmålet synes mig dock icke böra komma i fråga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

51

Härefter torde jag få något närmare uppehålla mig vid tvenne huvudspörsmål

av principiell betydelse, beträffande vilka kommitténs förslag innebär genomgripande

omläggningar av den nuvarande pensionsförsäkringen, nämligen

frågan örn invaliditetsförsäkringens anordnande och frågan örn det försäkringstekniska

system, som skall läggas till grund för verksamheten.

Invaliditetsförsäkringens anordnande.

Kommittémajoritetens ståndpunkt.

Kommittémajoritetens förslag innebär med avseende å invaliditetsförsäkringens

anordnande, såsom ovan nämnts, att densamma skall avskiljas från den

allmänna och obligatoriska pensionsförsäkringen och överföras till de av frivillig

anslutning beroende erkända sjukkassorna. Ur den av kommittén anförda

motiveringen för detta förslag må här återgivas följande.

Antalet pensionstillägg och understöd visade en fortgående ökning, som

under senare år betydligt överstigit vad man tidigare beräknat. Från år 1920

till år 1933 hade årliga antalet nybeviljade pensionstillägg och understöd mer

än fördubblats. Av de under de senaste åren beviljade pensionstilläggen och

understöden hade ungefär hälften tillerkänts personer under 67 år. En jämförelse

mellan årliga antalet från och med år 1920 nybeviljade pensionstillägg

och understöd och de resultat, vartill arbetslöshetsutredningen kommit med avseende

å utvecklingen under 1920-talet av konjunktur- och arbetsmarknadsläget,

visade i fråga örn utvecklingen på de båda områden, som sålunda ställts

emot varandra, en likformighet, vilken måste betecknas såsom anmärkningsvärd

örn man toge i betraktande, att pensionsförsäkringens hjälpverksamhet

endast skulle avse personer, som vore varaktigt arbetsoförmögna och vilkas antal

därför icke borde röna något större inflytande av förhållandena på arbetsmarknaden.

Ett närmare studium av förutsättningarna för prövning av frågan örn invaliditet

förelåge och av sättet för invaliditetsprövningens utförande gåve vid

handen, att denna vore behäftad med väsentliga svagheter. Vid invaliditetsprövningen

skulle fastställas orsakerna till arbetsförmågans nedsättning samt

bedömas, dels i vilken grad arbetsförmågan vore nedsatt och dels huruvida

nedsättningen sannolikt vore att betrakta såsom varaktig eller örn den, eventuellt

genom vidtagande av sjukvårdande åtgärder eller yrkesutbildning, troligen

kunde komma att hävas eller i väsentlig mån förringas. Till grund för

prövningen av dessa i huvudsak rent medicinska frågor läge, då det gällde

personer som ännu icke fyllt 67 år, oftast av läkare enligt fastställt formulär

utfärdat intyg. Även prövningen av äldre personers pensionsansökningar utfördes

i rätt stor utsträckning med ledning av dylika intyg. Det oaktat framhölles

allmänt från representanter för pensionsnämnderna, pensionsstyrelsens

ombud i nämnderna och pensionsstyrelsen, d. v. s. alla som hade att taga

befattning med pensionsförsäkringsverksamhetens praktiska utövande, att

invaliditetsprövningen ofta icke kunde ske med den grad av tillförlitlighet

som borde krävas med hänsyn till vikten i ekonomiskt avseende för det all
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

manna av att pensionstillägg och understöd icke beviljades i större utsträckning

än avsett vore.

Att inom den svenska pensionsförsäkringen prövningen av invaliditetsfrågan

ej vore tillräckligt effektiv, vore säkerligen till stor del beroende på de dominerande

invaliditetsorsakerna, nämligen ålderdomssvaghet och den därmed

nära sammanhängande sjukdomsgruppen »myocardit och cardioscleros» samt

reumatism, samt på den omständigheten, att varken de rena ålderssjukdomarna

eller de reumatiska sjukdomarna, då dessa uppträdde vid tilltagande ålder, i

regel föranledde att vederbörande vände sig till läkare för erhållande av vård.

Med anledning av sådan sjukdom sökte personer ofta läkare först för att erhålla

intyg, att arbetsförmågan vore i så hög grad nedsatt att rätt till pension

förelåge. Den undersökande läkaren ställdes därvid inför uppgiften att utan

föregående kännedom örn patienten och i regel efter en enda undersökning fälla

ett omdöme örn hans arbetsförmåga, ett omdöme, som på grund av ifrågavarande

sjukdomars natur i stor utsträckning måste grundas icke på objektiva

undersökningsresultat utan på patientens egna uppgifter rörande hans tillstånd.

Det torde ligga i öppen dag, att resultatet av en sådan prövning icke

kunde bliva fullt tillfredsställande. Särskilt framhölles i fråga örn gifta och

förut gifta kvinnor, vilka aldrig ägnat sig åt förvärvsarbete i egentlig bemärkelse

utan uteslutande åt hemmets skötsel, att de utfärdade intygens värde

ofta vore osäkert.

En bidragande orsak till att vissa brister vidlådde prövningen av invaliditetsfrågan

torde vara att söka i det förhållandet, att somliga läkare saknade full

insikt örn betydelsen av en noggrann invaliditetsprövning och därför utan fullgiltiga

skäl och enbart för att förhjälpa vederbörande till att erhålla pension

utfärdade ett begärt intyg. Då det för de pensionssökande stöde fritt att för

styrkande av invaliditeten vända sig till vilken läkare de önskade, hände det,

att i socialmedicinska frågor mindre förfarna läkare i rätt stor utsträckning

bleve anlitade i sådana fall då invaliditetsfrågan vore tvivelaktig eller invaliditet

i lagens mening icke kunde anses vara för handen.

Men även med en förbättrad invaliditetsprövning vore invaliditetspensioneringen

en tyngande del av pensionsförsäkringen. En jämförelse mellan kostnaderna

för en ren ålderdomspensionering och för en blandad invaliditets- och

ålderdomspensionering visade, att även om i det senare fallet pensionen sattes

betydligt lägre än i det förra, kostnaderna bleve väsentligt större.

Inför dessa fakta hade kommittén ansett sig böra föreslå, att pensionsförsäkringen

befriades från uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet

samt att denna överfördes till en därför mera lämpad gren av socialförsäkringen,

nämligen sjukförsäkringen. Genom denna inskränkning, bortskures

från pensionsförsäkringen en del därav, som enligt erfarenheten icke

fungerat tillfredsställande utan i viss utsträckning gjort tjänst åt andra understödsbehov

än dem för vilka pensionsförsäkringen vore avsedd. De medel,

som stöde till buds för pensioneringen, kunde efter denna inskränkning användas

till enbart ålderdomspensionering och därigenom möjliggjordes avsevärda

förbättringar av pensionsförmånerna.

Härtill komme, att ett naturligt samband förefunnes mellan invaliditetsförsäkringen

och sjukförsäkringen. Hittills hade sjukförsäkringens organisatoriska

fördelar •—• trots ett påtagligt behov och trots det nära sakliga sambandet

—• icke kunnat utnyttjas till gagn för invaliditetsförsäkringen. Mellan

sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad funnes vidare för

närvarande en lucka, som lämnade den understödsbehövande blottställd. Dessa

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

53

brister syntes på ett naturligt och verksamt sätt bliva avhjälpta genom invaliditetsförsäkringens

anknytning till sjukförsäkringen.

Genom att invaliditetsförsäkringen lades å de erkända sjukkassorna torde

högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen uppnås. När invalidunderstödet

anslötes till sjukunderstödet som en direkt fortsättning av detta,

komme det förra under samma kontroll som den vilken av sjukkassorna ägnades

det senare. Redan kassornas kännedom örn sina medlemmar torde vara en

värdefull tillgång vid prövning, örn invalidpenning skall utgå. Än mera avseende

torde böra fästas därvid, att sjukkassorna genom den fortlöpande kontroll

medelst läkare och sjukbesökare, som de vid längre sjukdomsfall plägade

utöva, kunde väntas förskaffa sig en ingående kännedom örn det särskilda

fallet, innan invalidpenning utbetalades. Sjukkassornas ekonomiska intresse

av sparsamhet med understöden torde ock borga för en noggrann prövning av

invaliditetsf rågan.

Såsom fördelar förknippade med förslaget att till de erkända sjukkassorna

överföra uppgiften att meddela försäkring mot invaliditet förtjänade vidare

framhållas, att den för pensionsförsäkringen svåra och ömtåliga läkarf rågan

icke torde komma att bliva på samma sätt brännande för en av sjukkassorna

ombesörjd invaliditetsförsäkring. Det torde nämligen få antagas, att utvecklingen

på sjukförsäkringens område komme att gå därhän att sjukkassorna för

bedömande av frågan, örn långvarig arbetsoförmåga förelåge, komme att anlita

läkare, som vore särskilt skickade för en dylik uppgift. Även för efterkontrollen

över dem, som fått invalidunderstöd sig tillerkänt, torde reformen betyda

en stor förbättring. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunde den

kontrollverksamhet, som nu utövades av pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen

icke anses vara tillräckligt effektiv. Denna kontroll skulle kunna i

avsevärd grad förstärkas, om invalidpensionen behandlades som fortsatt sjukpenning

med därav följande förpliktelse för vederbörande sjukkassa att utöva

fortlöpande tillsyn över förmånstagaren. Jämväl det starka ekonomiska intresse,

som sjukkassan skulle hava att i förekommande fall föranstalta om indragning

av understödet, skulle verka till förstärkande av kontrollen, under

det att de kommunalekonomiska synpunkter, som för närvarande säkerligen på

en del håll lades på hithörande spörsmål, snarare vore ägnade att verka i motsatt

riktning.

För sjukförsäkringen torde slutligen den ifrågasatta reformen erhålla stor

betydelse såsom ägnad att befordra den frivilliga försäkringens utveckling.

Avgifterna för den påbyggda invaliditetsförsäkringen ställde sig låga i förhållande

till den stora förmån en sådan försäkring innebure. Den nya försäkringsformen

borde därför i jämförelse med den nuvarande sjukförsäkringen

erbjuda ökad lockelse för dem, som ville skydda sig mot ohälsa och invaliditet.

En utredning angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga den

ifrågasatta inskränkningen av den nuvarande pensionsförsäkringen hade utförts

för kommitténs räkning och såsom bilaga fogats till betänkandet. Kommittén

anslöte sig till den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt

hinder icke mötte mot kommitténs förslag i denna del, vilket vore utformat

under hänsynstagande till de försäkrades intressen.

Av personer, som vore förtrogna med sjukkasserörelsen, hade framhållits,

att en så betydelsefull och ny förpliktelse som omhändertagandet av invaliditetsförsäkringen

icke borde påläggas sjukkassorna förrän dessas inre organisationsarbete

med anledning av 1931 års sjukkassereform hunnit i huvudsak

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

genomföras. Enligt vad kommittén inhämtat bedreves emellertid detta arbete

med stor kraft i syfte att få reformen bragt till verkställighet snarast möjligt.

Från denna synpunkt torde, såvitt kommittén kunde finna, hinder ej

möta mot att den nu ifrågavarande utvidgningen av sjukkassornas verksamhet

genomfördes vid 1937 års ingång. Med den uppfattning kommittén hyste örn

frågans betydelse kunde kommittén icke förorda längre uppskov än nödvändigt

och ville än mindre framlägga förslaget såsom ett tankeexperiment, vars förverkligande

skulle uppskjutas till en oviss framtid.

Kommittéminoritetens ståndpunkt.

Den av fyra ledamöter av kommittén bestående minoritet, som förordat bibehållandet

av en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering har till

motivering av sin ståndpunkt, under hänvisning till den nuvarande anslutningen

till de erkända sjukkassorna, uttalat, att med kommitténs förslag en så

avsevärd del av landets invånare skulle komma att bliva utesluten från rätt

till pension vid förtidsinvaliditet att de icke kunde biträda kommittéförslaget.

Dessa ledamöter ha även framhållit, att försäkring i erkänd sjukkassa icke ger

rätt till understöd vid ren ålderdomssvaghet som icke är förenad med verklig

sjukdom och att kommitténs förslag därför icke innefattar någon hjälp till personer,

som på grund av för tidigt åldrande redan före 67 års ålder bliva oförmögna

att skaffa sig sin utkomst. Ytterligare ha de såsom skäl för sin ståndpunkt

anfört, att det måste vara av stor vikt att låta den år 1931 beslutade reformen

av sjukkasseväsendet utveckla sig utan störande inflytelser. I fråga örn

invaliditetsprövningen dela emellertid dessa ledamöter kommittémajoritetens

uppfattning, att denna för närvarande är behäftad med väsentliga svagheter.

Enligt deras mening böra därför åtgärder vidtagas för att öka effektiviteten av

den prövning av förtidsinvaliditet, som enligt det av dem förordade förslaget

alltjämt skall förekomma inom pensionsförsäkringen. Bland sådana åtgärder

nämnas höjning av primärkommunernas andel i kostnaden för pensionstillägg,

rätt för pensionsstyrelsen att såsom villkor för rätt till pension föreskriva sökandens

intagande å sjukvårdsanstalt för undersökning av hans hälsotillstånd,

skärpning av efterkontrollen över pensionstagare samt införande i läkarutbildningen

av undervisningskurser rörande pensionsförsäkringen.

Yttranden över kommittéförslagen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i anledning av

pensionsförsäkringskommitténs betänkande, ha endast ett mindretal tillstyrkt

ett genomförande nu av den av kommittén föreslagna lagstiftningen

i vad den avser ett överförande av invaliditetsförsäkringen till den statsunderstödda

sjukkasseverksamheten. Direkt tillstyrkande yttranden hava avgivits

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

55

av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt av tre av de genom

denne hörda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. I samma riktning hava

uttalat sig 4 länsstyrelser, 3 landsting och vederbörande genom länsstyrelserna

hörda kommunala myndigheter i 14 städer och 31 landskommuner. Av

de ombud för pensionsstyrelsen samt pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande,

som till pensionsstyrelsen avgivit yttranden i frågan, hava 1 ombud

och 5 nämnder eller nämnds ord förand e tillstyrkt kommittéförslaget i nu

förevarande del. Slutligen hava svenska bankföreningens styrelse och svenska

arbetsgivareföreningen tillstyrkt detsamma.

I huvudsak tillstyrkande yttranden, i vilka dock samtidigt framförts erinringar

av olika slag mot ett omedelbart genomförande av förslaget, hava avgivits

av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, vederbörande kommunala

myndighet i 4 städer och 6 landskommuner, 2 ombud för pensionsstyrelsen,

5 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, svenska sjukkasseförbundet,

11 erkända centralsjukkassor samt styrelsen för centralförbundet

för socialt arbete.

Yttranden, i vilka det ifrågasatta överförandet av invaliditetsförsäknngen

till de erkända sjukkassorna direkt avstyrkts, hava slutligen avgivits av pensionsstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, Överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser,

10 landsting, 5 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vederbörande kommunala

myndigheter i 15 städer och 113 landskommuner, 22 ombud för pensionsstyrelsen,

41 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande, 5 erkända

centralsjukkassor, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska

stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

svenska landstingsförbundets styrelse, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet

landsbygdens folk, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, svenska

vanföreanstalternas centralkommitté och svenska kvinnors medborg ar förbund.

Även i dessa yttranden har emellertid i åtskilliga fall ansetts, att den av kommittémajoriteten

föreslagna lösningen av invaliditetsförsäkringsproblemet

skulle vara den principiellt riktigaste och mest rationella, ehuru svårigheterna

att på denna väg komma fram till en fullt tillfredsställande ordning synts vederbörande

oöverstigliga.

Av det föregående framgår, att kommittémajoritetens huvudsakliga skäl för

den i här förevarande avseende intagna ståndpunkten äro:

1) att den nuvarande invaliditetsprövningen visat sig bristfällig och att en

bättre dylik prövning sannolikt skulle bliva följden av den föreslagna omorganisationen

;

2) att långvarig men övergående sjukdom eller invaliditet, vilken nu efter

sjukpenningstidens utgång lämnas utan understöd, skulle omfattas av den

föreslagna invaliditetsförsäkringen; samt

3) att medel skulle frigöras från den nuvarande, med brister behäftade in
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr SS17.

validitetsförsäkringen, varigenom skulle möjliggöras en väsentlig höjning av

ålderdomspensionerna.

Beträffande de salunda anförda skälen har i yttrandena uppmärksamheten

huvudsakligen riktats på det under punkt 1) nämnda. Att den nuvarande invaliditetsprövningen

skulle vara behäftad med svårare brister bestrides av

pensionsstyrelsen och i allmänhet av pensionsstyrelsens ombud och pensionsnämnderna.

Vidare hålla bl. a. riksförsäkringsanstalten, svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och riksförbundet landsbygdens

folk före, att invaliditetsprövningen sannolikt ej skulle komma att handhavas

på bättre sätt av de erkända sjukkassorna.

Pensionsstyrelsen söker sålunda siffermässigt påvisa, att kommitténs slutsatser

i fråga örn invaliditetsprövningens ineffektivitet icke äro sakligt grundade

samt anför vidare, att invaliditetsprövning vore en så pass ömtålig och

vansklig arbetsuppgift, att den borde tillkomma ett centralt organ. Därigenom

utökades i hög grad möjligheten att skapa erforderliga organisatoriska

anordningar och därigenom erhölle de tjänstemän och läkare, som hos det centrala

organet sysslade med denna prövning, den härför erforderliga skolningen

och erfarenheten. Att invaliditetsprövningen på nämnda väg också bleve i görligaste

mån likformig, vore lika självfallet som betydelsefullt. — — •— Kommittén

uttalade, att genom invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända

sjukkassorna en högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen skulle

uppnås. Det syntes styrelsen sorn om uttrycket en högst betydande förenkling

av invaliditetsprövningen här hade varit bättre på sin plats. Då kommittén vidare

i detta sammanhang talade örn kassornas kännedom örn sina medlemmar

och fortlöpande kontroll genom sjukbesökare, syntes kommittén mera bygga

på en oviss framtid än på nuet i fråga örn omfattningen och organisationen av

den lokala sjukkasseverksamheten.

RiksförsäkringsanStalten framhåller bl. a., att. bortsett från åldrarna 65—

66 år, invaliditetsfallen inom de grupper, vid vilka kommittén i främsta rummet

fäst sig, representerade endast en jämförelsevis ringa procent av samtliga

fall av förtidsinvaliditet. Betänkte man därjämte, att enligt kommitténs förslag

under rådande förhållanden antagligen endast omkring 1/i av de ifrågavarande

fallen skulle komma under någon sjukkassas bedömande, men de övriga

bli föremål för prövning eventuellt enligt fattigvårdslagen, begränsades

ju än mer värdet av kommitténs förslag. Ett överlåtande åt de erkända centralsjukkassorna

av invaliditetsprövningen för sjukkassemedlemmarna syntes

därför bliva av ganska ringa värde med hänsyn till invaliditetsbedömningen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar bl. a., att det icke

kunde finna, att den nuvarande obligatoriska och allmänna invaliditetsförsäkringen

vore behäftad med sådana brister, att dess slopande på den grund

behövde ifrågakomma. Med anledning av att kommittén väntade sig »en

högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen» genom invaliditetsförsäkringens

anknytning till sjukkassorna ville förbundet vidare erinra,

att för den grupp av invaliditetsfall, som enligt kommitténs eget uttalande

för närvarande vållade de största svårigheterna, nämligen de i förtid

ålderdomssvaga, man icke kunde tala örn någon förbättrad invaliditetsprövning,

eftersom denna grupp helt enkelt uteslutits. Beträffande de övriga ansåge

kommittén förbättring kunna vinnas genom sjukkassornas kännedom örn

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

57

sina medlemmar, deras fortlöpande kontroll medelst läkare och sjukbesökare

samt deras ekonomiska intresse av sparsamhet med understöden. Tyvärr syntes

kommittén här hava anteciperat ett tillstånd inom den stora massan av

svenska sjukkassor, som visserligen livligt eftersträvades, men vars förverkligande

ännu torde låta vänta på sig ganska länge. I fråga örn sjukkassornas

ekonomiska intresse av ett sparsamt handhavande av invalidersättningen måste

det uppmärksammas, att det vore centralsjukkassorna, som skulle bära kostnaden

för invalidpenningen. Alla undersökningar och all kontroll sköttes av

lokalsjukkassan, men centralsjukkassan bestrede kostnaden. Då de senare omfattade

ett eller flera landstingsområden, lage det nära till hands att göra en

jämförelse med en sådan ordning på fattigvårdens område, att kommunerna

skötte fattigvården men landstingen bestrede hela kostnaden. Knappast funnes

väl någon som ville påstå, att en sådan ordning skulle befordra sparsamhet

med fattigvårdens medel. Parallellen finge icke pressas för hårt, men

torde dock vara ägnad att visa, att det vore ovisst, örn centralsjukkassans ekonomiska

intresse utgjorde någon större garanti för sparsamhet än den, som kunde

vinnas inom den allmänna pensionsförsäkringens ram.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför bl. a., att den omständigheten

att de pensionssökandes antal stegrades under tider med bristande

tillgång på arbetstillfällen icke behövde innebära, att invaliditetsprövningen

skedde summariskt eller med oriktiga motiv. Att tillgängen pa arbetstillfällen

skulle återverka på antalet pensionssökande förefölle fullt naturligt.

Emellertid erkändes utan tvivel av alla, att det vore förenat med de största svårigheter

att avgiva ett tillförlitligt omdöme örn personers invaliditet. Vad som

anfördes örn pensionsnämndernas oförmåga att bedöma invaliditeten skulle förvisso

i väsentlig mån också träffa sjukkassestyrelserna. Dessa styrelser vöre

ju huvudsakligen sammansatta av lekmän på området.. Beträffande kommitténs

uttalande örn läkarintygens ofta bristande tillförlitlighet vid bedömande

av invaliditeten delades den i stor utsträckning av de i nämnderna representerade

lekmännen. Här berörde emellertid kommittén ett system, som icke vore

begränsat till enbart invaliditetsbedömningen inom den .allmänna pensionsförsäkringen.

Även inom fattigvården och i synnerhet sjukkasseväsendet hade

åt läkarbetygen givits den högsta auktoritet. Inför de dömande myndigheterna

komme i regel lekmannaomdömena till korta mot läkarintyget. Det syntes

sannolikt att de erinringar som kommittémajoriteten anfört mot pensionsnämndernas

och läkarnas omdöme örn invaliditetstillståndet hos pensionssökande

skulle kunna göras i ännu större utsträckning mot sjukkassorna, örn invaliditetsförsäkringen

bleve anförtrodd åt dem. Pensionsnämnderna, sammansatta

som de vore med kommunvalda ledamöter och en av länsstyrelsen förordnad

ordförande, stöde i en mera officiell ställning än en jsjukkassestyrelse. Det

förefölle som skulle nämnderna därför ha större förmåga att intaga en självständig

ståndpunkt mot otillbörliga fordringar från enskilda försäkringstagare.

Riksförbundet landsbygdens folk håller för sin del före, att det knappast

vore möjligt att få invaliditeten säkrare och rättvisare prövad än hos pensionsnämnderna.

kontrollerade som de vöre av pensionsstyrelscns ombud och sedermera

av pensionsstyrelsen själv. Det vöre enligt förbundet, troligt, att den

förändrade livsföringen och de minskade arbetstillfällena nu, jämfört med förhållandena

1913 och tiden dessförinnan, bidragit till den förskjutning i de pensionssökandes

relativa antal, som kunnat konstateras. En omständighet som säkert

kraftigt bidragit till att öka antalet sökande av pension och pensionstillägg

vore, att mindre jordbrukare, i synnerhet arrendatorer, då de upphörde med

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

jordbruket, vilket ofta på grund av ekonomiska skäl skedde tidigare nu än under

normala förhållanden, saknade försörjningsmöjligheter. I vanliga fall hade

dessa fortsatt med sin näring till sena ålderdomen och då haft ett sparat kapital

att leva på på ålderns dagar. Nu däremot finge de ofta sluta i förtid och

gå utfattiga från sina gårdar.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anför, att kommittén a huvudsynpunkt

på den föreliggande frågan, nämligen att genom sjukkassorna söka

åstadkomma en pålitlig invaliditetsprövning, utan tvivel vore beaktansvärd.

Den gällde emellertid särskilt för sjukkassorna i deras tidigare form med jämförelsevis

små, enheter och med en bibehållen känsla av solidarisk ansvarighet

och därav följande inbördes kontroll. Med den nuvarande lagstiftningens förstorade

_ sjukkasseenheter, vilka man finge hoppas genom allt större frivillig

anslutning skulle ytterligare ökas och som genom kommittémajoritetens förslag

skulle, tillföras tvenne stora nya medlemsgrupper, vore det emellertid fara

vårt, att såväl möjligheten till som intresset av effektiv kontroll och på personlig

kännedom grundad prövning skulle alltmer minskas och ersättas av ett

mer byråkratiskt förfarande. Centralstyrelsen holle alltså före, att invaliditetsprövningen

ingalunda bomme att vinna så mycket i värde genom dess överflyttning

till sjukkassorna som kommittémajoriteten menade. Å andra sidan

ville centralstyrelsen framhålla, att den nuvarande invaliditetsprövningen genom

pensionsstyrelsens organ vore otillfredsställande icke blott genom bristande

möjlighet till saklig prövning av de enskilda fallen utan också — och kanske

än mer ■—genom att pensionsnämnderna saknade intresse av sträng prövnmg,

da primärkommunens ekonomiska ansvar för pensionstilläggen inskränkte

sig till Vx och stats- och landstingsbidragen i många fall gåve en direkt avlastning

från annars utgående fattigvårdsutgifter.

Kommitténs uppfattning att en bättre invaliditetsprövning skulle ernås genom

invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna än

inom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen delas däremot av bl. a.

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, styrelsen för centralförbundet för socialt arbete,

svenska sjukkasseförbundet och de flesta erkända centralsjukkassorna.

Medicinalstyrelsen anför sålunda — efter att hava återgivit vissa uttalanden

av kommittén rörande svårigheterna för läkarna att avgiva tillförlitliga utlåtanden

rörande de pensionssökande — att envar med förhållandena på detta område

förtrogen kunde vitsorda, att den skildring kommittén lämnat vore i stort

sett överensstämmande med de rådande förhållandena. Värdet av den nära

anslutningen, emellan sjukförsäkring och invaliditetsförsäkring, som kommitténs

förslag innebure, vore i ej ringa grad beroende av den kontroll, som sjukkassan

vore i stånd att utöva under sjukpenningsperioden. Att denna kontroll

i större städer, där sjukkassornas ledning ägde stor erfarenhet och organisationen

i övrigt vore väl insatt i sina uppgifter, jämväl bleve invaliditetsförsäkringen

till synnerligen stort gagn, syntes påtagligt. Men även på

mindre platser torde sjukkassan i kraft av redan gällande och föreslagna bestämmelser

hava stora möjligheter att följa utvecklingen av de långvariga

sjukdomsförloppen genom infordrande av läkarintyg och genom rätten att föreskriva

vård å sjukhus. Att söka åstadkomma möjligast effektiva kontroll läge

också,i sjukkassans eget ekonomiska intresse. Man torde därför vara berättigad

till det allmänna omdömet, att den föreslagna anordningen medförde en

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

59

ökad trygghet vid invaliditetsbedömningen genom utnyttjande av den kunskap

och erfarenhet, som sjukkassorna under årens lopp hunnit förvärva sig örn dem

som sökte invalidpenning.

Socialstyrelsen biträder för sin del kommitténs uppfattning i förevarande avseende.

I en effektivt ordnad sjukkasseverksamhet — anför styrelsen — som

sörjer för icke allenast ekonomiskt understöd utan även läkar- och annan sjukvård

åt de försäkrade, erbjuda dess kontinuerligt i verksamhet varande organ

helt andra betingelser för en noggrann och sakkunnig prövning av förekommande

invaliditetsfall än en i huvudsak av kommunala förtroendemän sammansatt,

några få gånger örn året sammanträdande nämnd.

Försäkring sinspektionen uttalar, att kommittén anfört övertygande skäl för

att den nuvarande invaliditetsbedömningen icke kunde anses fylla, de krav,

som måste ställas härpå, och att den föreslagna anknytningen till sjukförsäkringen

otvivelaktigt skulle komma att innebära avsevärda fördelar. . Dock ansåge

sig försäkringsinspektionen icke kunna bedöma, huruvida möjligheter förelåge

att redan med nuvarande organisation åstadkomma en tillfredsställande

lösning av detta spörsmål.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför: Det är allmänt bekant

hur ofta misstag begås vid denna prövning. Oftast torde väl prövningen

numera äga rum vid besök hos läkaren, som kanske aldrig sett klienten förut,

och som efter en enda undersökning måste avgöra, örn den besökande är invalid

enligt lagens mening. Åtskilliga »invalider», som tilldelats folkpension,

hava därefter under många år utfört väl avlönat arbete. I ett speciellt fall har

jag tagit del av handlingar, som visa att en ensam person haft folkpension

från år 1914, sålunda under 20 år, och under denna tid haft arbete varje dag

och uppburit ersättning härför i penningar och bostad; ändock^var han icke

nöjd utan gick till högsta instans för att tilltvinga sig fattigvård. —---

Det anmärkta är så mycket betänkligare som någon .egentlig efterkontroll ej

torde förefinnas över dem som erhållit pension, vare sig från pensionsnämnden

eller pensionsstyrelsen. Den senares önskan örn att pa försök företaga en sadan

kontroll avslogs på sin tid av riksdagen. Misstag, som en gång begåtts,

kunna sålunda under många år framåt vålla att pensionsförsäkringen belastas

med utgifter, som alls ej höra till dess område. — Hur annorlunda .ligger ej

saken till, örn invalidprövningen anförtros åt sjukkassorna! Under minst tvenne

år meddelas ju sjukhjälp genom kassan och man torde kunna vara förvissad

örn att den som efter denna tid förklaras som invalid även med säkerhet är att

betrakta som sådan. Enligt förslaget blir ju i övrigt invalidunderstödet underkastat

samma kontroll som sjukunderstödet och rättelse kan, där så visar

sig befogat, lätt åstadkommas.

Styrelsen för centralförbundet för socialt arbete förordar i princip det av

kommitténs majoritet framförda förslaget, enär genom invaliditetsförsäkringens

överförande till de erkända sjukkassorna en sakligt mera tillfredsställande

invaliditetsprövning torde kunna förväntas komma till stånd än vad som torde

få anses möjlig vid nuvarande anordning.

Svenska sjukkasseförbundet delar kommitténs uppfattning i nu förevarande

avseende och anför att kassorna med sin nuvarande organisation ägde stora

möjligheter att kunna anordna en effektiv kontroll över sjukdoms- och invaliditetsfallen.

Genom samverkan med ortens läkare borde sjukkassorna kunna

verkställa en rättvis invaliditetsbedömning, så långt detta överhuvud vore

möjligt.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Det under punkt 2) här ovan nämnda, av kommittén åberopade skälet för

invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna, nämligen

att långvarig men övergående sjukdom eller invaliditet nu efter sjukpenningstidens

utgång lämnas utan understöd, har berörts i ytterst få av de avgivna

yttrandena. Pensionsstyreisen anför emellertid härutinnan följande:

Den lucka, som kommittén påtalar såsom för närvarande förefintlig mellan

sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad, består däri, att

sjukdomsfall förefinnas, som äro av sådan längd, att de ej täckas av sjukförsäkringen,

men icke desto mindre äro av den natur, att arbetsoförmågan ej

med större visshet kan betecknas som varaktig. Härvid är dock att märka,

att pensionsstyrelsen i synnerligen stor utsträckning i dylika fall beviljar pension,

men gör dess fortsatta utgående beroende av efterkontroll från styrelsens

sida. Med hänsyn härtill torde nämnda lucka vara mera skenbar än verklig.

Vad slutligen angår skälet att enligt kommitténs förslag medel skulle frigöras

från den nuvarande invaliditetsförsäkringen, varigenom skulle möjliggöras

en väsentlig höjning av ålderdomspensionerna, torde man få utgå ifrån,

att samtliga de myndigheter och andra, som avstyrkt kommitténs förslag i

förevarande del, anse det riktigare, att de medel som kunna ställas till förfogande

för pensionsförsäkringen komma såväl invalider som åldringar till godo.

Ett direkt uttalande i sådan riktning har gjorts av svenska fattigvårds- och

barnavårds förbundet, som anför:

Förbundet kan för sin del icke taga ställning till frågan, huruvida vårt land

för närvarande kan anses hava ekonomiska möjligheter att förbättra den allmänna

pensionsförsäkringen till en effektiv socialförsäkring för såväl invalider

som åldringar. Skulle dylika möjligheter för närvarande icke förefinnas,

har man endast att välja mellan att antingen enligt huvudförslaget koncentrera

sig på den ena försäkringsgrenen eller göra de förbättringar i avseende på

båda grenarna,. som det finnes möjlighet till. Det sista är innebörden i det

andra av kommittén utarbetade förslaget. Förbundet finner denna utväg vara

att förorda. Det är bättre att samhället om än endast i anspråkslös utsträckning

ordnar båda, försäkringsgrenarna och överlämnar åt den enskildes initiativ

att genom frivillig försäkring eller på annat sätt förbättra sin ställning,

än att den ena grenen fullständigt utbygges av samhället, under det att den

andra göres helt beroende av den enskilde medborgarens initiativ.

Den i yttrandena allmännast förekommande invändningen mot förslaget

att överföra invaliditetsförsäkringen till de erkända sjukkassorna är, att sjukkasserörelsen

icke nått fram till att omfatta så stor del av befolkningen att

det skulle kunna anses tillrådligt att avskära dem, som icke äro sjukkassemedlemmar,

från rätt till pension vid förtidsinvaliditet. Det hävdas att genomförandet

av kommittéförslaget i denna del skulle hänvisa en mycket stor

del av landets befolkning till fattigvården såsom enda hjälp i fall av invaliditet.

I ett stort antal yttranden uttryckas även farhågor för att, om kommittéförslaget

genomföres, den kommunala fattigvårdskostnaden, genom de

krav som på grund av den obligatoriska invaliditetsförsäkringens borttagande

skulle ställas på fattigvården, skulle komma att stegras på ett för kommunerna

alltför kännbart sätt. Erinringar av nu nämnd innebörd mot förslaget hava

även i en del fall framförts i yttranden, som mer eller mindre positivt gått i

tillstyrkande riktning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

61

Såsom exempel på uttalanden av här berörd art må nämnas, att pensionsstyrelsen

anför, att styrelsen funne förslaget behäftat med väsentliga brister

framför allt därutinnan, att detsamma raserade en obligatorisk försäkring och

i stället införde en frivillig sådan, anknuten till en ännu ganska outvecklad

och för närvarande under ombildning stadd sjukförsäkring, örn vars framtid

det ännu torde vara för tidigt att yttra sig.

Socialstyrelsen anför, att de betänkligheter, som förslaget att överföra invalidpensioneringen

till de erkända sjukkassorna syntes ägnat att ingiva, grundade

sig på den jämförelsevis ringa utbredning den statsunderstödda sjukkasserörelsen

ännu så länge förmått vinna bär i landet. Att i ett slag och

utan garantier för en snabb utveckling av sjukkasseverksamheten reducera invalidförsäkringen

från att omfatta hela den vuxna befolkningen till den fjärdedel

därav, som för närvarande tillhörde den statsunderstödda sjukkasseverksamheten,

vore en åtgärd, som styrelsen för sin del icke kunde förorda.

Riksför säkring sanstalten uttalar, att i ett system, där sjukförsäkringen vore

frivillig och endast omfattade föga mer än */4 av den befolkning, sorn folie

in under den obligatoriska invaliditetsförsäkringen, vore utgångsläget sådant,

att ett eljest betingat och i utlandet ofta tillämpat effektivt samordnande mellan

en till grund lagd obligatorisk sjukförsäkring och en oftast inom samma

gräns obligatorisk invaliditetsförsäkring icke vore möjligt. Därför erfordrades

påtagligen antingen en begränsning av samgåendet inom den trängre ram,

som bestämdes med hänsyn till den minst omfattande försäkringsgrenen eller

ock ett uppgivande av hela den försäkring, som utom samma ram gällde

för den mer omfattande försäkringsgrenen. Inför sistnämnda alternativ med

dess konsekvenser — som skulle innebära en för vårt land genomförd återgång

i ej oväsentliga delar till de tider, då den allmänna fattigvården var den

enda återstående tillgången för dem, som drabbats av kronisk sjukdom eller

annan invaliditet — framställde sig osökt den frågan, om ett så stort steg tillbaka

kunde vara socialt sett försvarligt i vårt land.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller, att den del av

vårt folk, som vid invaliditet skulle vara berättigad till särskild ersättning,

vid ett genomförande av kommitténs huvudförslag komme att för lång tid

framåt bliva starkt begränsad. Vissa grupper av invalider komme över huvudtaget

aldrig att kunna komma i åtnjutande av dylik hjälp. Majoriteten

av invalider måste sannolikt för full försörjning omhändertagas av fattigvården,

varvid det borde erinras örn, att det vore den mest ambitiösa delen av befolkningen

som anslöte sig till sjukkassorna, den del som vore minst benägen

att anlita fattigvården. Den del av befolkningen, vilkens försörjning vid invaliditet

folie på fattigvården, måste därför vara mera betungande för fattigvården

än bela befolkningen i genomsnitt. Den med förslaget följande utvidgningen

av fattigvårdens klientel vore ägnad att väcka betänkligheter. Enligt

förbundets mening vore det synnerligen angeläget, att den reformering av lagstiftningen

rörande den sociala hjälpverksamheten, som syntes nödvändig, tvärtom

minskade antalet personer, vilka vid förlust av arbetsförmågan bleve för

sin försörjning beroende av fattigvården.

I fråga örn den inverkan på kommunernas fattigvårdskostnader, som ett

överförande av invaliditetsförsäkringen till den statsunderstödda sjukkasserörelsen

skulle utöva, förekomma emellertid även uttalanden av innebörd, att

reformen icke kan förväntas komma att medföra en ökning av dessa kostnader.

Exempelvis anför fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 7.

Den omständigheten, att reformen kommer att i stor omfattning överföra till

fattigvården medborgargrupper, som genom gällande pensionslag äro försäkrade,

är icke ett bärande skäl för att motsätta sig densamma. I icke ringa omfattning

får redan nu fattigvården lämna avsevärda underhållsbidrag åt yngre

invalida pensionärer. För dessa senare kan det knappast kännas mer motbjudande

att uppbära hel försörjning av fattigvården än halv sådan, och för

fattigvården blir det sannolikt ej mer ekonomiskt betungande, örn reformen

genomföres, eftersom densamma avlyfter de åldersgrupper, som bliva delaktiga

i den renodlade ålderdomsförsäkringen.

I samband med frågan örn anslutningen till sjukkassorna göres även i en del

yttranden, såsom ett skäl mot ett genomförande nu av kommitténs förslag i

vad det avser invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna,

den uppfattningen gällande, att den föreslagna anordningen, i motsats

till vad kommittén tänkt sig, icke skulle vara ägnad att befordra anslutningen

till sjukkasserörelsen.

Pensionsstyrelsen anför sålunda, att kommitténs uppfattning i nu berörda

hänseende ju kunde anses teoretiskt välgrundad. Hur saken sedan ställde sig

i praktiken, bleve en annan fråga. Folkpsykologiskt sett vore nog inställningen

en annan och beredvilligare, när det gällde sjukrisk än när det gällde invaliditetsrisk,

trots att dessa risker vore av s. k. överhängande natur. Även

den — låt våra mycket måttliga — förhöjning av sjukkasseavgiften, som förslaget

betingade, torde få anses som en i förevarande hänseende ej alltför betydelselös

faktor.

Socialstyrelsen meddelar med avseende å anslutningen till sjukkassorna följande:

Antalet medlemmar i de statsunderstödda (registrerade och erkända)

sjukkassorna uppgick vid 1932 ars slut enligt preliminära beräkningar till

1.064.000. Då emellertid ett betydande antal av de sjukkassor, som nu äro

registrerade enligt 1910 års lag, såsom det numera synes sannolikt, kommer

att ställa sig utanför 1931 ars sjukkasselagstiftning och fortsätta verksamheten

utan statsunderstöd, kommer ovannämnda siffra att med ingången av år

1935 bliva i avsevärd grad reducerad. Antalet medlemmar i de erkända sjukkasorna

torde vid sagda tidpunkt icke kunna uppskattas till mer än 850 000—

900.000.

Efter att hava uppskattat den ökning av sjukkasseavgiften, som invaliditetsförsäkringen

skulle medföra, till i medeltal 7 kronor eller, örn läkarvårdsersättning

införes samtidigt, 10 kronor per år och medlem, yttrar socialstyrelsen

i frågan huruvida anslutningen till de erkända sjukkassorna kan förväntas

bliva större, örn kommitténs förslag genomföres, följande:

. Med kännedom om de åsikter och stämningar, som göra sig gällande inom

sjukkasserörelsen, mäste styrelsen säga sig, att en så pass betydande stegring

av avgifterna kort tid efter sjukkassereformens genomförande, vilken redan

den krävt delvis betydande avgiftsförhöjningar, skulle kunna innebära en allvarlig

fara för hela den statsunderstödda sjukkasseverksamheten. Hellre än

att betala dessa höga avgifter skulle säkerligen många sjukkassemedlemmar

lämna de erkända sjukkassorna och i stället ansluta sig till de icke statsunderstödda

och under friare former verkande sjukhjälpsföreningar, vilkas konkurrens

redan^nu på mångå håll kännes ganska besvärande. Det förhåller sig

nämligen långt ifrån sa, som kommittén synes förmoda, att försäkringen för

invaliditet och överhuvud taget de långa sjukhjälpstiderna skulle vara särskilt

uppskattad av sjukkassemedlemmarna i allmänhet. Vad som framför allt in
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

63

tresserar flertalet av dessa är ersättningen för de relativt kortvariga sjukdomsfallen,

som äro jämförelsevis ofta förekommande och i regel drabba alla och

envar.

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar socialstyrelsen, att vid övervägande

av de sannolika verkningarna för sjukkasseverksamheten av den föreslagna

lagstiftningen icke torde böra lämnas ur räkningen, att till de stegrade sjukkasseavgifterna

skulle komma avsevärt höjda pensionsavgifter. Då dessa senare

skulle vara obligatoriska, lage det i sakens natur, att betalningen av

sjukkasseavgifter skulle komma först i andra hand och i händelse av ekonomiska

svårigheter försummas.

Svenska sjukkasseförbundet uttalar i fråga örn den med en höjning av sjukkasseavgifterna

förknippade faran för avbräck i anslutningen till kassorna

följande:

Under det omorganisationsarbete, som blev en följd av den nya lagstiftningen

på sjukförsäkringens område, ha de erkända sjukkassorna mött kritik

därför, att de nya avgifterna vore för höga och därför svåra att komma ut med.

Med hänsyn till den under senare år rådande arbetslösheten och därav minskade

inkomster men även på grund av den merbelastning av utgiftskontot, som

de nya avgifterna inneburit för särskilt de äldre medlemmarna, ha de erkända

sjukkassorna haft vissa svårigheter att kämpa mot. Dessa svårigheter ha bestått

dels i att kunna behålla dem, som förut varit anslutna till kassorna, men

dels även när det gällt nyanskaffning av medlemmar, särskilt då på landsbygden.

Häri har man att söka anledningen till den separatism, som här och

var visat sig och vilken genom tillkomsten av en ytterligare avgift säkerligen

skulle få ett kärkommet argument mot de erkända sjukkassorna. Dessa företeelser

äro emellertid av övergånde natur. I mån som den nya sjukförsäkringens

stora fördelar bli uppenbara, ökas förtroendet och kunna kassorna påräkna

mera allmän tillslutning av medlemmar. Att redan innan kassorna vunnit

denna förankring i allmänhetens förtroende, pålägga medlemmarna ytterligare

en avgiftsförhöjning, är enligt förbundets mening icke välbetänkt.

Större tilltro till att de enligt kommittéförslaget ökade förmånerna i de erkända

sjukkassorna skola medverka till ökad anslutning till dem framträder i

yttrande av Eskilstuna stads erkända centralsjukkassa. Efter att hava berört

de betänkligheter, som föranledas av nuvarande relativt ringa anslutning

till de erkända sjukkassorna, yttrar nämnda kassa:

Med de lättnader kommittén föreslagit beträffande inträdesrätten i erkänd

sjukkassa under viss övergångstid och med tanke på den lockelse, som ligger i

de ökade förmånerna i kassorna, vilket torde medföra en kraftig anslutning till

dessa, torde dock dessa betänkligheter icke behöva tillmätas avgörande betydelse.

Som stöd för denna sin uppfattning, att ökade förmåner stimulera till

större anslutning trots de ökade avgifter de medföra, får styrelsen anföra, att i

denna kassa utgår sjukhjälp under hela sjukdomstiden utan någon som helst

begränsning. Invaliditetsförsäkring är således redan införd i större utsträckning

än vad kommittén föreslagit. Avgifterna till kassan äro på den grund

väsentligt högre än hos övriga kassor med begränsad sjukhjälpstid. Anslutningen

till kassan är dock betydligt större än för sjukkasserörelsen i övrigt.

För närvarande äro således c:a 11,800 personer anslutna till kassan, och medlemsantalet

beräknas vid omorganisationens slutförade i och med innevarande

års utgång uppgå till c:a 12,400. Då stadens invånarantal uppgår till c:a

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

33,400 innebär detta, att över en tredjedel av hela stadens befolkning är ansluten

till kassan. Dessa siffror giva stöd för antagandet, att de ökade förmånerna

enligt kommitténs förslag skulle stimulera till ökad anslutning till kassorna.

En upplysning av intresse i detta sammanhang lämnar svenska typograf förbundets

erkända centralsjukkassa, vilken meddelar, att i denna kassa, som i

vissa klasser lämnar sjukpenning under obegränsad sjuktid, ingen inträdessökande

begärt inträde i någon av de klasser, där sjukpenningstiden är tvåårig.

De anordningar, som i kommittéförslaget upptagits i syfte att utvidga möjligheterna

för inträde i erkänd sjukkassa eller att under en övergångstid bereda

personer, som det oaktat icke kunna vinna inträde i sådan kassa, försörjning

på annat sätt i händelse de drabbas av invaliditet, föranleda anmärkningar i ett

stort antal yttranden. Dessa anmärkningar gå delvis ut på att trots dessa anordningar

alltför många skulle bliva uteslutna från hjälp i annan form än fattigvård

vid förtidsinvaliditet. I vissa yttranden yppas emellertid även farhågor

för att uppmjukandet av kassornas inträdesfordringar skulle visa sig

menligt för sjukkassornas ekonomi. Då de här avsedda anordningarna — inrättandet

i kassorna av särskilda avdelningar för mottagande av s. k. halvinvalida

personer, rätt för personer, som överskridit den eljest för inträde i

sjukkassa stadgade högsta inträdesåldern, att under en övergångstid av fem

år vinna medlemskap samt rätt för personer, som under samma övergångstid

bliva invalider men på grund av sitt hälsotillstånd blivit förvägrade begärt inträde

i sjukkassa, att, med vissa undantag, erhålla särskilt invalidunderstöd

— icke äro påkallade med det förslag till revision av pensionsförsäkringen,

som jag nu framlägger, torde en exemplifiering av de i nu berörda avseenden

avgivna yttrandena icke vara erforderlig. I

I vissa yttranden har vidare mot kommittéförslaget anmärkts att, även örn

sjukförsäkringen vunne allmän anslutning, alltför många enligt förslaget vid

invaliditet före fyllda 67 år skulle bli ställda utan annan hjälp än fattigvård.

Dessa anmärkningar grunda sig på den omständigheten, att invaliditet såsom

förutsättning för den föreslagna invalidpenningen är ett snävare begrepp än

invaliditet såsom förutsättning för pension före nämnda ålder enligt lagen örn

allmän pensionsförsäkring.

Emedan invalidpenning enligt förslaget är tänkt såsom en fortsättning av

sjukpenning och för rätt till invalidpenning därför, i regel, förutsättes att sjukpenning

utgått i två år, kommer invalidpenning icke att kunna utgå vid sådan

invaliditet, vilken icke tidigare berättigat till sjukpenning. Enligt ett uttryckligt

stadgande, som från sjukkasseförordningen oförändrat upptagits i kommitténs

förslag, må emellertid sjukpenning icke utgivas i anledning av ålderdomssvaghet,

som icke är förenad med verklig sjukdom. En följd av denna bestämmelse

blir, att icke heller invalidpenning enligt förslaget må utgivas till den,

som är invalid på grund av ren ålderdomssvaghet. I motsats härtill finnes i

lagen om allmän pensionsförsäkring icke en sådan inskränkning utan medgives

tvärtom uttryckligen rätt till pension vid invaliditet till följd av ålderdom.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

65

Den inskränkning av invaliditetsbegreppet, som kommittéförslaget på detta

sätt innebär, har föranlett medicinalstyrelsen till följande uttalande.

Här är man inne på en från medicinsk synpunkt mycket svårbedömd fråga.

Att ålderdomssvagheten, den semla marasmen, icke kan betecknas såsom en

sjukdom i egentlig mening, därom torde alla vara ense. Bland de förändringar,

som känneteckna åldrandet och ålderdomssvagheten, är visserligen åderförkalkningen

vanlig, men att anse denna som en konstant företeelse vid ålderdomssvaghet

är säkerligen icke överensstämmande med verkligheten. Därför

få dessa båda, ålderdomssvaghet och åderförkalkning, icke jämställas eller

förblandas. Det är också ett väl känt förhållande, att åderförkalkningen i ett

stort antal fall kan uppträda dels mera allmänt, dels lokaliserad i främsta

rummet till hjärtats och hjärnans kärl även i tidigare åldrar och att den redan

i 50-årsåldern är en ganska vanlig sjukdom. Det synes vara av mycket stor

vikt att, örn nu en ny lagstiftning kommer till stånd, detta förhållande nogsamt

beaktas. Vid mera än ett tillfälle har styrelsen vid yttrande över förslag

till socialsjukförsäkring haft tillfälle beröra detta ämne.

I ett yttrande 1927 framhöll styrelsen, att svårigheten att skilja på de fall,

då arbetsoförmåga hos en äldre person berodde på ålderdomssvaghet, och de,

då den berodde av sjukdom, vore visserligen stor och hade vid tolkning av fattigvårdslagen

visat sig giva anledning till intressekonflikter mellan myndigheter.

Styrelsen fann det vara obilligt att utesluta alla former av ålderdomssvaghet.

Det funnes en stor grupp tillstånd hos äldre personer — förändringar

i kärlsystemet (så kallad arterioskleros) med sekundära förändringar i hjärta,

hjärna, ryggmärg och njurar — som otvivelaktigt borde räknas till sjukdomar

(örn ock kroniska) i vanlig mening, vid vilka det vore obilligt att låta därav

drabbade uteslutas från sjukkassorna. Hen å andra sidan hade man att räkna

med en fysiologisk senilitet, som icke borde anses som sjukdom i vanlig mening.

Ett medräknande jämväl av denna senilitet skulle otvivelaktigt medföra mycket

avsevärda kostnader i sjukhjälp varförutom dessa personer i ett stort antal

fall uppnått den ålder, då de hade rätt till folkpension. Styrelsen föreslog, att

uttrycket ålderdomssvaghet exempelvis borde försetts med en förklarande relativsats

av följande lydelse: »som icke är föranledd av egentlig sjukdom».

I sitt yttrande av år 1929 framhöll medicinalstyrelsen att erfarenheten, vunnen

under sista åren, ytterligare hade bestyrkt, vilka svårigheter och olägenheter,

som föreskriften att de, som lede av ålderdomssvaghet, icke komme ^åtnjutande

av sjukpenning, skulle vålla. En avgränsning av de förhållanden i organismen,

vilka orsakade åldrandet i dess så att säga fysiologiska förlopp, från

de företeelser, som härvid vore att anse såsom sjukliga, bleve alltid vag och

obestämd. Ett enhetligt bedömande vore därför beträffande ifrågavarande fall

uteslutet, och de försäkrade skulle finna stadgandets konsekvenser orättvisa.

Det framgår ej med tydlighet av kommittébetänkandet, huruvida kommittén

ansett åderförkalkning såsom en »verklig sjukdom», vilken i och för sig, kan

föranleda sådan invaliditet, som berättigar till invalidpenning, och i övergångsbestämmelserna

angående understöd vid arbetsoförinaga till följd av sjukdom,

vanförhet eller lyte säges uttryckligen, att såsom sjukdom enligt sagda bestämmelse

icke skali räknas ålderdomssvaghet i förening med kronisk sjukdom i

cirkulationsorganen, varmed man påtagligen i första hand avser åderförkalkning.

Styrelsen anser, att åderförkalkningen kräver särskilt beaktande som invaliditetsorsakande

sjukdom, antingen den gör sig gällande vid framskriden

ålder eller tidigare, och att en undantagsställning för sjukdomen i fråga örn invali

dhjälp icke är ur medicinsk synpunkt berättigad.

Men även beträffande ålderdomssvaghet utan påtagligt samband med åderförkalkning

kunna de skäl, vilka gjorts gällande för dess undantagande i fråga

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

om rätt till sjukpenning, icke anses föreligga, vare sig det gäller invalidpenning

eller invalidunderstöd enligt övergångsbestämmelserna. Det kan svårligen

anses rättvist att förvägra en i förtid utsliten samhällsmedlem rätt till

dessa förmåner.

Svenska sjukkasseförbundet har likaledes uppmärksammat, att förutsättningarna

för erhållande av invalidpenning i fråga örn ålderdomssvaghet äro snävare

enligt kommittéförslaget än enligt pensionsförsäkringslagen, och yttrar,

att skärpningen icke vore ägnad att öka förtroendet för sjukkassorna hos dem

den berör.

Även i ett annat avseende innebär kommittéförslaget en inskränkning av

invaliditetsbegreppet i jämförelse med pensionsförsäkringslagen. Enligt denna

lag skall invaliditet anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av

ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att

vidare försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Tämligen snart efter lagens ikraftträdande fann sig pensionsstyrelsen,

för att ernå större likformighet vid invaliditetsprövningen hos pensionsnämnderna,

föranlåten att i ett meddelande till nämnderna göra det uttalandet,

att man i regel icke torde vara berättigad att anse oförmåga att försörja sig

beroende av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, såvida

icke arbetsförmågan är så väsentligt nedsatt, att cirka två tredjedelar av den

normala arbetsförmågan gått förlorad. Enligt den av kommittén föreslagna

sjukkasselagen åter skall invalidpenning — liksom sjukpenning — icke utgå

annat än vid förlust av arbetsförmågan eller då vederbörande enligt läkares

föreskrift för botande av sjukdom bör fullständigt avhålla sig från arbete.

Medicinalstyrelsen finner den sålunda föreslagna bestämmelsen, att invalidpenning

skall utgivas endast då arbetsförmågan helt gått förlorad, alltför

sträng och förordar därför en uppmjukning av densamma. Därvid torde enligt

styrelsen de direktiv, pensionsstyrelsen utfärdat, kunna vinna beaktande.

Riks försäkring sanstalten gör i förevarande avseende följande uttalande:

Kommittén uppställer i sitt förslag till lag örn erkända sjukkassor den i

förhållande till vad för närvarande gäller nya principen för _ invaliditetsprövningen,

att ej vederbörandes kvarstående förmåga att försörja sig genom arbete,

utan hans kvarstående förmåga att utföra arbete därvid skall vara grundläggande.

Redan häri ligger påtagligen en mycket betydelsefull inskränkning

av nuvarande regler, vilken inskränkning, örn man verkligen införde dess tilllämpning

inom den nuvarande pensionsförsäkringen, utan tvivel skulle utesluta

ett stort antal försäkrade från den rätt till såväl avgiftspension som pensionstillägg,

som för närvarande tillkommer dem.

Men därjämte föreslås, att för rätt till såväl sjuk- som invaliditetsersättning

skall fordras, att förmågan att utföra arbete gått helt förlorad. Kommittén

kommenterar detta förslag endast sålunda, att skillnaden mellan detsamma, och

vad som gäller enligt den nuvarande pensionsförsäkringen »torde i praktiken

icke bliva så stor, som reglerna enligt sin lydelse synas giva vid handen».

Måhända anser kommittén en invaliditetsprövning efter dessa direktiv ej

lämpa sig inom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen. _ Skulle den

emellertid där införas, torde »effektiviteten» vid invaliditetsprövningen kunna

bli så stor, att åtminstone ur finansiell synpunkt anledning icke vidare skulle

finnas att upphöra med den nuvarande invaliditetsförsäkringen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

67

Sammanfattningsvis anför riksförsäkringsanstalten, att den skärpning av

nuvarande stadgande rörande invaliditetsbegreppet, som upptoges i kommitténs

förslag till lag örn erkända sjukkassor, enligt anstaltens mening stöde i

strid roed vad som eljest gällde på detta område samt syntes kunna leda till en

olämplig begränsning av rätten till invaliditetsunderstöd.

Svenska sjukkasseförbundet finner jämväl i nu förevarande avseende kommittéförslaget

innefatta en skärpning av invaliditetsbegreppet, vilken icke är

ägnad att öka förtroendet för sjukkassorna hos de av skärpningen berörda.

Socialstyrelsen anser däremot, att sjukkassorna böra bibehållas vid sin nuvarande

rätt att utgiva sjukpenning med nedsatt belopp vid nedsättning av arbetsförmågan

i mindre grad än till fullständig arbetsoförmåga, men finner i

fråga örn invalidpenning riktigt, att understödet må utgivas allenast vid oförmåga

till arbete.

Såsom en viktig betänklighet mot kommittéförslaget anföres i åtskilliga yttranden,

att en genomgripande omorganisation av sjukkasserörelsen beslutats

så sent som år 1931 och att arbetet med omorganisationen ännu icke är slutfört.

Med utgångspunkt från erfarenheterna vid arbetet med genomförandet av

1931 års sjukkassereform anför socialstyrelsen i sådant avseende följande:

Erfarenheten från den tid 1931 års sjukkasselagstiftning hittills varit i tilllämpning

synes visserligen utvisa, att sjukkassorna i allmänhet väl gått i land

med de nya uppgifterna. Men å andra sidan synes man icke alltid inom verksamheten

haft fullt klart för sig, att det nu gällt större och mera krävande

uppgifter än elem, som i allmänhet mötte vid tillämpningen av den gamla lagstiftningen.

överhuvud taget får man den uppfattningen, att sjukkasseverksamheten

icke alltid och allestädes förmått frigöra sig från tidigare morn rörelsen

förhärskande föreställningar och åsikter. En antydan örn de vanskligheter,

som på många håll uppstått i samband med övergången till den nya ordningen,

utgör den betydande stegring i antalet till styrelsen som tillsynsmyndighet inkomna

ärenden, särskilt sådana rörande rätt till understöd eller till övergång

till den nya ordningen, vilka av sjukkassemedlemmar eller för deras räkning

av andra underställts styrelsen under åberopande av 46 § sjukkasseförordningen

eller 82 § understödsföreningslagen.

Genom övertagande av försäkringen för förtidig invaliditet skulle sjukkassorna

ställas inför ytterligare nya och ofta svårlösta uppgifter. Bördan härav

skulle säkerligen kännas dubbelt tyngande därför, att den skulle komma så

snart efter sjukkassereformens genomförande och innan de förhållanden, som

betingas av denna, ens hunnit komma fullt i ordning.

I en sammanfattning av sitt yttrande uttalar socialstyrelsen, att den för sin

del hyste den uppfattningen, att sjukkasserörelsen i Sverige ännu icke nått den

utveckling eller vore så starkt förankrad i det allmänna föreställningssättet,

att det skulle kunna anses rådligt att omedelbart företaga det lagstiftningsexperiment,

som kommittéförslaget enligt styrelsens åsikt måste anses innebära.

Härmed ville dock styrelsen icke hava sagt, att man icke framdeles, när

1931 års sjukkasselagstiftning vunnit tillräckligt starkt fotfäste hos befolkningens

alla klasser och dess goda verkningar i olika hänseenden hunnit göra

sig allmänt markbara., skulle kunna tänka sig en lösning efter de av kommittén

uppdragna grundlinjerna. En oeftergivlig förutsättning därför syntes

styrelsen dock vara, att utvecklingen icke brådstörtades samt att förslaget i

ifrågavarande delar underginge en grundlig överarbetning med tillgodogöran
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

de av de erfarenheter, som redan vunnits under sjukkasseförordningens tilllämpning.

Svenska sjukkasseförbundet, vilket i princip förordar invaliditetsförsäkringens

förläggande till de erkända sjukkassorna, yttrar med avseende å att ännu

jämförelsevis kort tid förflutit efter antagandet av 1931 års sjukkasseförordning:
Enligt

förordningen örn erkända sjukkassor träda bestämmelserna, i vad de

avse sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning, icke i kraft förrän den 1 januari

1938. Visserligen ha en del centralsjukkassor frivilligt redan nu upptagit denna

understödsform före nämnda tidpunkt, men då ganska många centralsjukkassor

ännu icke gått in för att lämna sina medlemmar denna form av hjälp,

torde det vara klart, att åtskilligt organisationsarbete ännu återstår. En viss

stabiliseringsperiod vore säkerligen även till gagn för rörelsen. Förbundet kan

därför icke tillstyrka den föreslagna tidpunkten eller den 1 januari 1937 som

lämplig för denna så betydelsefulla och nya förpliktelses övertagande av de

erkända sjukkassorna, varför ett uppskjutande härav på ett par, tre år sannolikt

kan komma att visa sig nödvändigt.

Liknande synpunkter anföras allmänt av de erkända centralsjukkassor, vilka

yttrat sig över förslaget.

Vissa erkända centralsjukkassor hava vidare mot kommittéförslaget riktat

den anmärkningen, att det skulle innebära en orättvisa mot sjukkassemedlemmarna

att dessa skulle få betala för sin egen invaliditetsförsörjning, medan

andras komme att belasta fattigvården, dit sjukkassefolket liksom andra skulle

få lämna bidrag genom beskattningen. Gävle stads erkända centralsjukkassa

anför i sådant avseende följande:

En anordning för invaliditetsförsäkringen enligt kommitténs förslag skulle

enligt styrelsens mening medföra en dubbelbeskattning av medlemmarna i de

erkända sjukkassorna, i det dessa — för vilka invaliditetsförsäkringen komme

att bli obligatorisk — inte endast finge bidraga till kostnaderna för de obligatoriskt

försäkrades invalidpenning utan också -— genom sin kommunalskatt •— till

underhållet av de oförsäkrade, som vid eventuell invaliditet komma att ligga

kommunerna till last. Det skulle innebära, att viljan till självhjälp skulle bli

särskilt beskattad, ett förhållande som utan tvivel skulle komma att försvåra

rekryteringen av de erkända sjukkassorna, under det att icke erkända understödsföreningar,

som meddela enbart sjukpenning, skulle tillföras medlemmar.

Detta särskilt från yngre årsklasser.

Här torde till slut böra omnämnas, att kommittén låtit verkställa en utredning

angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga en sådan inskränkning

av den allmänna pensionsförsäkringen, att de till densamma anslutna,

vilka ännu ej fått pension för sig fastställd, berövas förmånen att i pensionsförsäkringen

vara försäkrade mot förtidsinvaliditet, vilken utredning såsom

bilaga fogats till kommitténs betänkande. Kommittén ansluter sig till

den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt hinder icke möter

mot kommitténs förslag i denna del, vilket enligt kommitténs mening är

utformat under hänsynstagande till de försäkrades intressen.

Pensionsstyreisen anför beträffande detta spörsmål följande:

Närmast möter härvid frågan, huruvida ur rättsliga synpunkter hinder möter

att genom lag göra en dylik inskränkning i pensionsförsäkringen. Kom
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

69

nättén har funnit något dylikt hinder av avgörande natur ej föreligga. Styrelsen

ställer sig dock mer tveksam till detta spörsmål i vad det berör en på

erlagda avgifter grundad rätt till förtidspension vid invaliditet. Åsidosättandet

av en sådan rätt måste anses synnerligen betänkligt. Att förslaget, såsom av

kommittén uttalas, är utformat med hänsynstagande till de försäkrades intressen,

lär härvidlag ej kunna tillmätas någon avgörande betydelse.

Samma fråga har även berörts av en ledamot av centralförbundets för socialt

arbete styrelse, fröken Pauli, som önskat till förbundsstyrelsens yttrande få

fogat följande tillägg:

En genom ny lagstiftning företagen förändring av och minskning i de rättigheter,

som en föregående lagstiftning tillerkänt medborgare, torde alltid

möta allvarliga betänkligheter, i det densamma rubbar tilliten till bestående

rätt överhuvud taget; och detta torde särskilt vara förhållandet, när rättigheten

uppkommit genom lag, som gjort en viss prestation obligatorisk, och till

denna prestation knutit viss förmån. I det föreliggande fallet ha visserligen

beaktansvärda ansträngningar gjorts att bereda medborgarna kompensation

för den del av rättigheten — rätt till pension vid invaliditet — som genom

den nya lagstiftningen skulle frånhändas dem. Men denna kompensation kommer

icke alla till del, exempelvis icke de sämst lottade, de som icke anse sig

i stånd att vid sidan av den obligatoriska ålderdomsförsäkringen binda sig

vid en frivillig sjukförsäkring. Utan att i någon mån förringa betydelsen av

de övergångsstadganden, som föreslagits i det nu ifrågavarande avseendet,

och utan att underskatta de stora svårigheter, som på denna punkt utan tvivel

föreligga, vill C. S. A. likväl understryka angelägenheten av att denna del

av lagförslaget underkastas en ytterligare omprövning i syfte att utröna, huruvida

icke en alla tillkommande och i görligaste mån likvärdig kompensation

kan skapas för den förmån, som genom den äldre lagstiftningen utlovades

men genom den nya indrages.

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.

Med hänsyn till de synpunkter, som enligt det föregående framförts i de

över pensionsförsäkringskommitténs förslag avgivna yttrandena, hava de för

ärendets Bortsatta behandling tillkallade sakkunniga ifrågasatt, att vissa jämkningar

skulle vidtagas i de av kommittén föreslagna principiella grunderna

för verksamheten. Med avseende å invaliditetsförsäkringens anordnande föreslå

de sakkunniga i sin den 14 januari 1935 avgivna promemoria, att det skulle

stå de erkända centralsjukkassorna fritt att, örn och när de själva så önska,

införa hjälpformen invalidpenning. På detta sätt invaliditetsförsäkrade sjukkassemedlemmar

skulle genom den allmänna folkpensioneringen beredas endast

ålderdomspension, under det att andra personer genom densamma skulle

liksom nu beredas hjälp även vid invaliditet före fyllda 67 år. Härom anföra

de sakkunniga följande.

I yttrandena över pensionsförsäkringskommitténs förslag har med styrka

framhållits, att tiden ännu icke är mogen för en övergång från den nuvarande

obligatoriska med ålderdomspensioneringen förenade invaliditetsförsäkringen

till den av kommittén föreslagna anordningen med en invaliditetsförsäkring,

som skulle vara obligatorisk för de erkända sjukkassorna och dessas medlemmar

men frivillig i så måtto som anslutningen till sjukkasserörelsen alltjämt

skulle vara frivillig.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

För att avlägsna de olägenheter, som enligt yttrandena skulle vara förknippade

med en övergång inom närmaste tiden till ett system av den art kommittén

föreslagit, ifrågasätta de sakkunniga att tills vidare låta de erkända

sjukkassornas övertagande av invaliditetsförsäkringen bero på dessa kassors

eget initiativ. Understödsformen invalidpenning skulle sålunda förekomma endast

i de centralsjukkassor, vilka frivilligt beslöte sig för att upptaga denna

understödsform. Det förutsattes emellertid, att kassa som upptagit invalidpenningsförsäkring

bland sina verksamhetsgrenar tillämpar bestämmelserna

därom på alla sina medlemmar. En motsatt ordning skulle kunna medföra

olägenheter bl. a. med hänsyn till riskurvalet, då det kunde befaras att i främsta

rummet de sjukkassemedlemmar för vilka invaliditetsrisken är jämförelsevis

stor skulle ansluta sig till invalidpenningsförsäkringen. Genom att göra

invaliditetsförsäkringen till en för kassorna frivillig prestation tages hänsyn

till det från sjukkassehåll uttalade önskemålet, att kassorna icke måtte bliva

tvingade att företaga en ingripande förändring av sin verksamhet innan de

ännu hunnit stabilisera sina förhållanden efter 1931 års reform.

I den mån centralsjukkassorna bland sina understödsformer upptaga invalidpenning

och alltså försäkra sina medlemmar även mot invaliditet före 67

års ålder, skulle enligt de sakkunnigas tanke kommittéförslagets inskränkning

av folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering komma till tilllämpning.

Dessa sjukkassemedlemmar skulle således anses ha utbytt rätten

till invalidpension före 67 års ålder genom folkpensioneringen mot rätt till

invalidpenning genom erkänd sjukkassa. Som dessa sjukkassemedlemmar på

detta sätt frånträtt rätt enligt den ena av de båda verksamhetsgrenar, för

vilka pensionsavgifterna upptagas, skulle deras avgifter kunna tillgodoräknas

dem helt i den återstående verksamhetsgrenen, ålderdomspensioneringen.

Liksom enligt kommitténs förslag ett frånskiljande av invaliditetsförsäkringen

från folkpensioneringen skulle möjliggöra förbättring av avgiftspensionerna

efter fyllda 67 år, skulle således enligt den här utvecklade tanken den, som

inskränker sin pensionering till en ren ålderdomspensionering, i gengäld erhålla

sin ålderdomspension förhöjd.

De, som icke förskaffat sig invaliditetsförsäkring i erkänd sjukkassa, skulle

enligt de sakkunnigas förslag bibehållas vid den i den nuvarande allmänna

pensionsförsäkringen ingående rätten att vid invaliditet före 67 års ålder erhålla

pension från folkpensioneringen. Den obligatoriska invaliditetsförsäkringen

skulle således kvarstå för alla, som ej i sjukkassa skaffat sig en ersättning

därför. Mot detta förslag kan alltså ej riktas den anmärkningen, att

det skulle avskära betydande grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen

anslutna från försäkringsmässig hjälp vid invaliditet.

För dem, som genom medlemskap i erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning

frånträtt rätten att från folkpensioneringen vid invaliditet erhålla förtidspension,

ha de sakkunniga tänkt sig, att ålderdomspensionen skulle bestämmas

till ett fast belopp av 100 kronor och därtill ett växlande belopp, vars storlek

bestämmes med hänsyn till den avlastning för folkpensioneringen, som äger

rum därigenom att vederbörande är invaliditetsförsäkrad i erkänd sjukkassa.

Denna regel ansluter sig i sak helt till kommittémajoritetens förslag beträffande

avgiftspensionerna.

I ett system sådant som det av de sakkunniga ifrågasatta är det av vikt,

att det fasta beloppet är lika för alla försäkrade, oberoende av medlemskap i

sjukkassa. Såsom torde framgå av det följande, skulle nämligen vid en motsatt

anordning reglerna för avgiftspensionernas bestämmande bliva alltför

komplicerade. Om det fasta beloppet för den nyssnämnda kategorien sjukkassemedlemmar

sättes till 100 kronor, böra därför även de, som icke försäkrat

sig till invalidpenning i erkänd sjukkassa, äga rätt till ett fast belopp av

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

71

denna storlek att utgå vid invaliditet oell senast från fyllda 67 år. Då avgiftspensionen

för dem, som stå kvar i en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring

som nämnts måste sättas avsevärt lägre än för dem, vilka blott

äga rätt till ålderdomspension, kan emellertid, om det fasta beloppet sättes så

högt som 100 kronor, icke något växlande belopp beredas dem, som tillhöra

den förstnämnda gruppen. Till jämförelse må erinras, att kommittéminoriteten,

som i sitt förslag till kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering

upptagit ett växlande belopp, måst sätta det fasta beloppet till 70 kronor.

Enligt de sakkirnnigas tankegång bör erkänd sjukkassa tills vidare äga frihet

att vänta med att upptaga understödsformen invalidpenning till dess förhållandena

göra en sådan förändring läglig för kassan. De sakkunniga önska

icke heller ifrågasätta, att erkänd sjukkassa som upptagit understödsformen

invalidpenning skulle vara förhindrad att inskränka sin verksamhet genom

att upphöra att försäkra sina medlemmar till invalidpenning:. Likaså

bör det stå de enskilda fritt att utträda ur kassa, som utgiver invalidpenning,

utan att därmed ställa sig utanför all försäkringsmässig omvårdnad i fall av

invaliditet.

Den långtgående frihet för sjukkassorna och för dessas medlemmar att ordna

sina förhållanden efter vad de vid varje tidpunkt finna mest ändamålsenligt,

vilken de sakkunniga sålunda föreslå, möjliggöres genom att i fråga örn varje

särskild årsavgift till folkpensioneringen låta dess värde såsom grund för pension

vara beroende av örn avgiftsbetalaren samma år varit medlem av erkänd

sjukkassa vilken utgiver invalidpenning. För de år, för vilka pensionsberättigad

varit medlem av sådan sjukkassa och således icke varit försäkrad till

folkpension vid förtidsinvaliditet, skall enligt de sakkunnigas förslag avgiften

tillgodoräknas honom enligt den för ren ålderdomspensionering gällande

regeln.

Eftersom innebörden av pensionsförhöjningen för dem, som varit invaliditetsförsäkrade

i erkänd sjukkassa, är att de ifrågakommande pensionsavgifterna anses

ha erlagts för ren ålderdomspensionering, och vidare förhöjningen möjliggöres

genom att försäkring till enbart ålderdomspension ställer sig mindre kostsam

än försäkring till både invaliditets- och ålderdomspension, kan denna pensionsförhöjning

vidtagas endast för dem, som uppnått pensionsåldern 67 år.

En person, som en tid varit försäkrad till invalidpenning men därefter utgått

ur sjukkassa och som sedermera tillerkännes pension på grund av invaliditet

före 67 års ålder från folkpensioneringen, skall därför först vid uppnåendet av

nämnda ålder få sin pension förhöjd.

Vad angår storleken av den pensionsförhöjning, som sålunda skulle ifrågakomma,

har övervägts en sådan anordning, att förhöjningen — oberoende av

storleken av erlagd pensionsavgift — skulle utgöra 2 kronor för varje år vederbörande

varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa. Verkställda

beräkningar hava emellertid givit vid handen, att en sådan anordning skulle

komma att medföra högst betydande kostnader för det allmänna. De sakkunniga

hava därför stannat vid att föreslå, att det fasta belopp om 100 kr., som

enligt förslaget skulle ingå i den på avgifter grundade pensionen, skall från

och med 67 års ålder förhöjas med 10 / av summan av de pensionsavgifter,

som erlagts till folkpensioneringen för år under vilka vederbörande varit medlem

av erkänd sjukkassa, som meddelar understöd i form av invalidpenning.

Även i detta avseende överensstämmer sålunda de sakkunnigas förslag med

kommittémajoritetens förslag.

Verkställda beräkningar giva vid handen, att den höjning av ålderdomspensionen

från fyllda 67 år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst

år, endast i ringa grad varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring

10 %. Med hänsyn härtill torde inga betänkligheter behöva hysas mot

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

den valfrihet för de försäkrade med avseende å invaliditetsförsäkringen, som

de sakkunnigas förslag innebär.

Det här framlagda förslaget innebär i sammanfattning att den, som icke är

medlem av erkänd sjukkassa vilken utgiver invalidpenning, skall äga rätt till

pension vid varaktig arbetsoförmåga, som inträffar före 67 års ålder. Folkpensioneringen

skall i övrigt inskränkas till att utgöra en ren ålderdomspensionering.

Den på avgifter grundade pensionens belopp skall för den, som

icke varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd sjukkassa, örn han erlagt alla påförda

avgifter, vara 100 kronor. För den, som ett större eller mindre antal

år varit medlem av erkänd sjukkassa vilken meddelar understöd i form av invalidpenning,

skall nyssnämnda belopp från och med 67 års ålder — antingen

pensionen utgått från tidigare ålder eller börjar löpa först från och med samma

alder — förhöjas för varje år han varit invalidpenningsförsäkrad i erkänd

sjukkassa med 10 % av den för året till folkpensioneringen erlagda pensionsavgiften.

Denna enkla regel för avgiftspensionens bestämmande har möjliggjorts

genom att det fasta beloppet gjorts oberoende av medlemskap i erkänd

sjukkassa.

Den omständigheten, att medlemskap i erkänd sjukkassa, vilken utgiver invalidpenning,

skall innebära, att vederbörande under samma tid icke tillhör

folkpensioneringens invaliditetsförsäkring, medför, att det måste sörjas för att

folkpensioneringens organ erhålla kännedom örn medlemskap i sådan sjukkassa.

Vid varje ansökning om rätt till pension på grund av invaliditet före 67 års

ålder måste pensionsnämnd eller pensionsstyrelsen undersöka, huruvida den sökande

är medlem av erkänd sjukkassa av nu nämnt slag. Är detta fallet skall

nämligen enligt de förut utvecklade reglerna ansökningen avslås. De sakkunnigas

förslag förutsätter därför, att de erkända sjukkassorna äga skyldighet

att för folkpensioneringens organ uppgiva huruvida person, som söker förtidspension,

är medlem av kassan. Förfrågan därom torde böra göras av den pensionsnämnd,

som handlägger pensionsansökningen. Därtill kräves för pensionsstyrelsens

beräkning av den på avgifter grundade pension, som skall utgå efter

fyllda 67 år, att styrelsen har kännedom örn vilka år sökanden möjligen

har varit medlem av erkänd sjukkassa av ifrågavarande slag. Det synes böra

vara den sökandes sak att i sin ansökning uppgiva, vilka år han varit försäkrad

fall mvalidpenning och att styrka sin uppgift därom genom bifogande av

medlemsbok eller intyg frän erkänd sjukkassa.

Enligl, det här ifrågasätta sj’stemet för förtidsinvalidernas försäkringsmässiga

försörjning skulle, såsom av det. föregående torde framgå, vid sidan

av varandra bestå tva slags sociala invaliditetsförsäkringar, nämligen dels en

med den allmänna alderdomspensioneringen förenad invaliditetspensionering

och dels en av erkända sjukkassor ombesörjd invalidpenningsförsäkring. Då

den senare enligt de sakkunnigas förslag bör utvecklas på frivillighetens väg,

är det av vikt, att den beträffande avgifter och förmåner icke i något väsentligt

avseende ter sig mindre fördelaktig för de försäkrade än den med ålderdomspensioneringen

kombinerade invaliditetsförsäkringen.

Vad först beträffar de förmåner, som erbjudas de försäkrade, märkes den i

yttrandena över kommittéförslaget framhållna olikheten mellan invaliditetsbegreppets

bestämmande i den allmänna pensionsförsäkringen och i det av

kommittén framlagda förslaget till sjukkasselag. I detta avseende har uppmärksammats,

att medan i den allmänna pensionsförsäkringen invaliditet före

67 ar orsakad av ålderdom berättigar till pension, rätt till sjukpenning och invalidpenning

förklaras icke skola inträda på grund av ålderdomssvaghet, som

icke. är förenad med verklig sjukdom. Till de skäl, som kunna anföras mot

att i likhet med kommittén föreslå en sådan inskränkning av de understödsberättigande

tillstånden, kunna läggas ännu andra, örn det här utvecklade

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

73

förslaget följes. Det skulle nämligen te sig stötande och förmodligen motverka

anslutningen till sjukkassor med invalidpenning, örn medlemmar av sådana

sjukkassor enligt lagbestämmelserna icke skulle vara berättigade till understöd

vid ren presenilitet, medan motsvarande rätt skulle föreligga för dem,

som stannade utanför sådana sjukkassor. De sakkunniga ha med hänsyn därtill

övervägt, huruvida icke en möjlighet skulle kunna beredas att låta sjukkasseförsäkringen

omfatta även presenilitet.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en sådan åtgärd hälsas med tillfredsställelse

av många, som finna det föga överensstämmande med rättvisa

och billighet, att just de förändringar av kroppens tillstånd, vilka bero på åldrandet,

skola vara uteslutna från de understödsberättigande förändringarnas

krets. I själva verket torde detta resultat i praktiken ofta te sig så stötande,

att den nämnda undantagsbestämmelsen genom förhållandenas makt i mycket

stor utsträckning sättes ur spelet, åtminstone i vad angår personer under 67

år. I ett ovan anfört uttalande av medicinalstyrelsen har styrelsen påvisat,

hurusom åderförkalkningen — vilken dock enligt det vanliga föreställningssättet

ofta uppfattas såsom blott en form av ålderdomssvaghet — är att beteckna

såsom en sjukdom i egentlig mening. De nuvarande bestämmelserna

innebära således enligt den av medicinalstyrelsen hävdade meningen, att en

invalid, som företer de ålderdomssvagheten kännetecknande symptomen, ifall

hos honom kan påvisas åderförkalkning i sådan grad att invaliditeten kan anses

bero därpå, äger rätt till sjukpenning. Det förefaller de sakkunniga tydligt,

att i den män en sådan uppfattning blir härskande i kassorna ett stort

antal invaliditetsfall, vilka enligt det vanliga språkbruket äro att hänföra till

fall av ålderdomssvaghet, skola hänföras till sjukdomsfall och således anses

såsom berättigande till sjukpenning. På liknande sätt torde enligt de sakkunnigas

föreställning det i stor utsträckning komma att inträffa, att vad som för

vederbörande medlem själv och hans omgivning ter sig såsom ålderdomssvaghet

efter närmare undersökning visar sig kunna betecknas såsom sjukdom i

egentlig mening.

En annan omständighet, som föranleder de sakkunniga att antaga, att undantaget

för ålderdomssvaghet icke i praktiken äger eller kommer att äga så

stor betydelse, som bestämmelsens ordalydelse närmast kan synas giva vid

handen, framträder, örn man beaktar att ett akut sjukdomsfall giver den ålderdomssvage

rätt till sjukpenning och att av sjukdom orsakad invaliditet

kvarstående efter den egentliga sjukdomens upphörande i en sjukkasseförsäkring

av den typ kommittén föreslagit jämväl måste behandlas såsom ett till

sjukpenning berättigande tillstånd. Det förefaller de sakkunniga antagligt,

att personer, som lida av ren ålderdomssvaghet i så hög grad att de på

grund därav äro helt arbetsoförmögna, i många fall skola bliva i tillfälle att

åberopa sviter efter en akut sjukdom som grund för begäran örn sjukpenning.

Utgående från de nu angivna övervägandena, föreslå de sakkunniga, att vid

en reform av invaliditetsförsäkringen enligt de linjer som här utvecklats det

nuvarande undantaget för ren ålderdomssvaghet borttages, i vad gäller medlemmar

under 67 års ålder. Den utvidgning av kassornas förpliktelser, som

därmed sker och som av ovan anförda grunder enligt de sakkunnigas föreställning

kommer att visa sig mindre betydande, motväges av en inskränkning,

som de sakkunniga samtidigt föreslå beträffande medlemmar över 67 år. Av

skäl, som nedan skola angivas, föreslå de sakkunniga nämligen, att sjukpenning

icke må utgivas åt medlemmar över nämnda ålder. Med en sjukkasseförsäkring

av den typ, som de sakkunnigas förslag innehåller, torde finnas så

starka skäl, som tala för att utsträcka försäkringen till att omfatta presenilitet.

att i jämförelse därmed skälen för att genom försäkring bringa hjälp i

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

form av sjukpenning åt personer, vilka överskridit den allmänna pensionsåldern,

framstå såsom mindre bjudande.

I fråga °om graden av den arbetsoförmåga, vilken kräves såsom förutsättning

för å ena sidan invalidpension enligt pensionsförsäkringslagen och å

andra sidan sjukpenning eller invalidpenning enligt kommitténs förslag, har i

yttrandena såsom av det föregående Damgar patalats, att i sjukförsäkringen

enligt kommitténs förslag, liksom enligt den nuvarande sjukkasseförordningen,

uppställas strängare krav än i pensionsförsäkringen, i det att i kommitténs

förslag till^sjukkasselag kräves förlust av arbetsförmågan. Det är, som

kommittén också antytt, emellertid troligt, att vid långvariga tillstånd av arbetsoförmåga

man inom sjukkassorna icke skulle tolka bestämmelsen örn förlust

av arbetsförmågan så strängt, att det skulle fordras att medlemmen icke

kunde utföra något arbete. För att göra det lättare för kassorna att i detta avseende

tillämpa ett tillvägagångssätt, som bättre anpassar sig efter de faktiska

förhållandenas art, föreslå emellertid de sakkunniga att beträffande invalidpenning

bristen på arbetsförmåga angives på ett sätt, som ansluter till

invaliditetsdefinitionen i pensionsförsäkringslagen utan att likväl därifrån

upptaga kravet på varaktighet hos invaliditetstillståndet. De sakkunniga föreslå

sålunda, att rätt till invalidpenning skall föreligga för medlem, som

under ett sammanhängande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning för 730

dagar, för varje dag han därefter på grund av samma sjuklighetstillstånd är

ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och

färdigheter.

Beträffande förmånerna i de båda invaliditetsförsäkringarna i övrigt äro

måhända några smärre justeringar påkallade för att förebygga, att försäkring

hos sjukkassa, som utgiver invalidpenning, ter sig mindre fördelaktig i

jämförelse nied invaliditetsförsäkringen i folkpensioneringen. Det kan sålunda

ifrågasättas att med hänsyn därtill, att inom sjukkasseförsäkringen sjukpenning

icke utgives för tid före anmälan örn sjukdomsfallet och att från sjukdomsfallet

skall förflyta viss karenstid, borttaga eller inskränka den i pensionsförsäkringslagen

medgivna rätten att i viss utsträckning erhålla pension

på grund av invaliditet retroaktivt från ansökningen, nämligen för högst sex

månader före den månad, under vilken pension sökes. Ehuru försäkring i sjukkassa,

som utgiver invalidpenning, i allmänhet taget väl på det sättet skulle

visa sig fördelaktigare för de försäkrade, att de genom sjukkassan erhålla

understöd redan innan arbetsoförmågan blir varaktig, skulle likväl för de

invaliditetsfall, där det redan från början står klart att arbetsförmågan är varaktigt

förlorad, sjukkas semedlemmarna, i synnerhet örn de såsom enligt kommittéförslaget

är möjligt valt lång karenstid, vara sämre ställda än de som

kvarbliva i den kombinerade invaliditets- och ålderdomspensioneringen. De

senare skulle ju nämligen kunna erhålla pension redan från den tidpunkt, då

a,rbetsoförmågan inträtt. Ett förslag att borttaga rätten till retroaktiv invalidpension

framfördes, såsom omtalas i statsverkspropositionen till 1933 års

riksdag, femte huvudtiteln s. 54, på sin tid av granskningsnämnden i syfte

att nedbringa det allmännas kostnader. Pensionsstyrelsen fann sig då icke

böra motsätta sig förslaget, men föredragande departementschefen ansåg sig

icke kunna fullfölja detsamma. Departementschefen åberopade därvid bl. a.,

att en lagändring av denna innebörd säkerligen i många fall skulle föranleda

att en till pensionstillägg berättigad oförskyllt för någon tid skulle gå miste

örn nämnda förmån och att en inskränkning i nu utgående förmåner, med hänsyn

till gällande låga inkomstgränser för rätt till pensionstillägg, skulle betyda

mycket för pensionstagarna. Örn emellertid vid en reform av pensionsförsäkringen

pensionsförmånerna avsevärt höjas, synas skälen mot retroaktivbestämmelsens

borttagande förlora mycket av sin styrka.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

75

Yad härefter beträffar de sjukkasseavgifter, som skulle erfordras i kassor vilka

upptaga invalidpenningsförsäkring, är först att nämna, att de sakkunniga

som nyss anförts föreslå, att sjukpenning icke utgives till medlemmar som

fyllt 67 år. Efter nämnda ålder skulle icke heller invalidpenning utgå. Den

besparing, som kassorna skulle göra genom att befrias från skyldigheten att

utgiva sjukpenning till medlemmar över 67 års ålder, är så stor, att den enligt

verkställda beräkningar skulle ungefärligen uppväga kostnaden för invalidpenningsförsäkring.

Betänkligheterna mot en inskränkning av förmånerna

för de till åren komna sjukkassemedlemmarna synas de sakkunniga

icke så starkt grundade, örn samtidigt med begränsningen och till stor del tack

vare denna en utvidgning av kassans verksamhet äger rum till att omfatta

även invalidpenning, vilket väsentligen innebär obegränsad sjukpenningstid

intill 67 års ålder, och till att meddela sjukpenning och invalidpenning även

vid presenilitet. Det är även att märka, att den ifrågavarande inskränkningen

är tänkt som ett led i en reform, vilken omedelbart skall tillföra personer

över 67 års ålder avsevärt förbättrade förmåner från folkpensioneringen. _ Förändringen

i sin helhet avser att låta den allmänna ålderdomspensioneringen

genom höjda pensioner övertaga en viss del av sjukkasseförsäkringens förpliktelser

mot personer över 67 år men i gengäld utvidga sjukkasseförsäkringens

verksamhet till hjälp för personer under nämnda ålder och däribland även

de för tidigt åldrade.

Icke heller erkända sjukkassor, vilka icke upptagit invalidpenningsförsäkring

bland sina verksamhetsgrenar, torde böra utgiva sjukpenning efter 67 års

ålder. Det finnes nämligen anledning att hysa allvarlig farhåga för att sjukkassornas

nuvarande åtaganden att lämna sjukpenning utan någon högsta åldersgräns

skola visa sig fördärvliga för kassornas ekonomi. Såsom framhålles

i pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande (s. 184), komma

sjukkassornas utgifter för detta slag av sjukpenning sannolikt att växa mycket

starkt, i samma mån som medlemsbeståndet åldras. Antagandena örn sjukligheten

äro vidare beträffande dessa höga åldersgrupper mycket osäkra.

Då emellertid ett borttagande av rätten till sjukpenning efter fyllda 67 år

måhända skulle uppfattas som en hårdhet mot äldre eller i den högre medelåldern

varande medlemmar av den nuvarande medlemsstocken i kassorna, föreslå

de sakkunniga, att ett undantag göres för dessa medlemmar, så att de mot

särskild tilläggsavgift alltjämt få tillfälle att vara försäkrade till sjukpenning

efter 67 år.

För att sjukkassorna icke av hänsyn till reformens inverkan pa^ avgifterna

må avhålla sig från att upptaga invalidpenningsförsäkringen, ifrågasätta de

sakkunniga, att åt sjukkassor som övergå till den föreslagna invalidpenningslinjen

beredes ökat statsbidrag utöver det av kommittén föreslagna bidraget örn

femtio öre per dag för vilken invalidpenning utgår. Ehuru ett sådant ökat

bidrag motiveras med de extra kostnader sjukkassorna åtaga sig genom att

övertaga invaliditetsförsäkringen, följer därav naturligtvis icke med nödvändighet,

att ökningen i sin helhet bör förläggas till den del av statsbidraget som

utgår för invaliditetsförsäkringsverksamheten.. Samma ekonomiska effekt kan

tänkas uppnådd genom att till exempel även bidraget till sjukpenning ökas.. I

själva verket torde det enligt de sakkunnigas uppfattning icke vara lämpligt

att mera avsevärt höja statsbidraget utan att fördela ökningen mellan sjukpenning

och invalidpenning.

En sjuklönsseförsäkring efter de grunder, som här angivits, torde med^ hänsyn

till de förmåner den erbjuder de försäkrade och dcnjörhöjning av ålderdomspensionen

som den skulle medföra, visa sig äga förmåga att draga till sig

ett talrikt klientel. Även för sjukkassorna själva synes linjen innesluta sådana

fördelar, att det kan förväntas att kassorna i stor utsträckning skulle

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

komma att begagna denna möjlighet att frivilligt övergå till att utgiva invalidpenning.

Förekomsten vid sidan av varandra av invaliditetsförsäkring genom de erkända

sjukkassorna och genom folkpensioneringens organ torde göra det möjligt

att på erfarenhetens väg jämföra de båda försäkringsformernas ändamålsenlighet

för social invaliditetsförsäkring. Örn i enlighet med pensionsförsäkringskommitténs

uppfattning efter någon tids erfarenhet en med sjukförsäkringen

sammankopplad invaliditetsförsäkring visar sig överlägsen den med

ålderdomsförsäkringen kombinerade invaliditetsförsäkringen och utvecklingen

tillika leder till avsevärt ökad anslutning till de erkända sjukkassorna, torde

böra tågås under förnyat övervägande att, såsom kommittén föreslår, helt överföra

invaliditetsförsäkringen till sjukkassorna. Om erfarenheterna av sjukkassornas

handhavande av invaliditetsförsäkringen bliva gynnsamma, torde

det vid en tidpunkt, då sjukkasseväsendet vunnit en i jämförelse med nu betydligt

större utbredning, icke möta på långt när lika starka betänkligheter

att helt inskränka folkpensioneringen till en ren ålderdomspensionering som

att vid närvarande tidpunkt företaga en sådan omläggning av invaliditetsförsäkringen.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen erbjuder sålunda möjlighet

till en smidig övergång till en socialförsäkring sådan som den av pensionsförsäkringskommittén

föreslagna. Några särskilda övergångsanordningar för

att bereda hjälp åt vissa grupper av de nu till den allmänna pensionsförsäkringen

anslutna erfordras åtminstone för närvarande icke, då den föreslagna

anordningen icke innebär att från den nuvarande obligatoriska invaliditetsförsäkringen

skulle uteslutas andra än dem, som genom medlemskap i erkänd

sjukkassa skaffat sig en motsvarighet till denna försäkring.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas promemoria har, såsom förut omnämnts, yttranden infordrats

av pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen

och svenska sjukkasseförbundet.

Pensionsstyrelsen anför med anledning av de sakkunnigas förslag beträffande

invaliditetsförsäkringen följande:

De jämkningar, som de sakkunniga ifrågasatt i kommitténs förslag, äro

trots sin anspråkslösa benämning mycket betydelsefulla. Under en tid framåt,

vars längd nu lämnas därhän, pålägges ingen erkänd sjukkassa invalidp.

enningförsäkring, utan står det varje kassa öppet att införa dylik försäkring,

örn och när den så finner lägligt och påkallat, men då obligatoriskt för

alla ^sina medlemmar. Under samma tid framåt är den enskilde under alla

förhållanden försäkringsmässigt skyddad mot invaliditetsrisk. I olikhet med

kommittén frånkänna de sakkunniga sålunda icke utan vidare folkpensioneringens^

organ förmågan att på ett tillfredsställande sätt handhava invaliditetsförsäkringen.

. Deras utgångspunkt är en annan, nämligen den att söka att

efter hand på. frivillighetens väg få till stånd en invaliditetsförsäkring genom

de erkända sjukkassorna vid sidan av den genom folkpensioneringens organ

utövade för att det så skall bliva möjligt att på erfarenhetens väg jämföra

de båda försäkringsformernas ändamålsenlighet för social invaliditetsförsäkring.

. örn härvid erfarenheterna skulle tala till sjukkassornas förmån och örn

samtidigt sjukkasseväsendet vunnit en i jämförelse med nu betydligt större

omfattning, torde enligt de sakkunnigas mening statsmakterna böra taga under

övervägande att, såsom kommittén föreslår, helt överföra invaliditetsförsäkringen

till sjukkassorna.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI7.

77

Det är tydligt att, såsom de sakkunnigas förslag är lagt, det visserligen

går fritt från de flesta, men ej från samtliga de anmärkningar, som styrelsen

på sin tid fann sig böra rikta mot kommittéförslaget i förevarande del. Särskilt

vad styrelsen härvid anförde rörande vikten — ur åtskilliga synpunkter

— av en centraliserad invaliditetsprövning drabbar sålunda tydligen även de

sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag har karaktären av ett experiment. Förutsättningen

för att något praktiskt resultat skall kunna utlösas ur detta experiment är tydligen,

att de erkända sjukkassornas invaliditetsförsäkring når en jämförelsevis

betydande utveckling. Denna utveckling bör få gå sin gilla gång och ej

på konstlad väg befordras på det sätt, att den av de sakkunniga förordade, enligt

styrelsens mening redan i sig föga motiverade ökningen av statsbidraget

till invaliditetsförsäkringen, i stället för att i sin helhet hänföras till invalidpenningen,

fördelas mellan denna och sjukpenningen. . .

Kommer utvecklingen av invaliditetsförsäkringen i sjukkassorna att gå i

ovan angiven riktning är emellertid att märka, att då statsbidrag till försäkringen

måste utgå utan hänsyn till vederbörande medlems behov därav, invaliditetsförsäkringen

ej kan göras verkligt effektiv för de mest behövande

utan att ställa sig avsevärt dyrare för det allmänna än det nuvarande systemet

med pensionstillägg och understöd från pensionsförsäkringen, utgående

med hänsyn till vederbörandes behov.

Å andra sidan är det tydligt att därest, såsom att förmoda är, med ifrågavarande

experiment icke nås åsyftat praktiskt resultat, detta skulle, innebära,

att en enhetlig och rationell lösning av frågan örn pensionsförsäkringens

revision blivit utan fog uppskjuten på en obestämd framtid.

Det synes styrelsen, att den uppmjukning av begreppet förlust av arbetsförmågan,

som de sakkunniga föreslagit för att i detta avseende vinna önskvärd

likställighet mellan förutsättningarna för å ena sidan invalidpension enligt

pensionsförsäkringslagen och å andra sidan invalidpenning, bör -— om ej

i lagtext så dock i motivering — komma uttryckligen till synes även när det

gäller rätten till sjukpenning. Styrelsen finner denna sin uppfattning desto

mer försvarad som kommittén såväl som de sakkunniga icke bibehållit sjukkassorna

vid deras nuvarande rätt att utgiva sjukpenning med nedsatt belopp

vid nedsättning av arbetsförmågan till mindre grad än till fullständig arbetsoförmåga.

Socialstyrelsen gör i sitt utlåtande följande uttalande.

Det föreliggande förslaget rörande invaliditetsförsäkringens anordnande innebär

ingen slutgiltig lösning av ifrågavarande spörsmål. Såsom uttalas i

promemorian, hava de sakkunniga icke heller åsyftat att ernå en sådan lösning

utan endast att få till stånd ett försäkringssystem, sorn.är så beskaffat,

att det erbjuder möjlighet till en smidig, övergång, till en socialförsäkring sådan

som den av 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslagna. Såvitt styrelsen

kunnat finna, hava de sakkunniga också lyckats i sina strävanden i

detta hänseende. Enligt förslaget skulle i framtiden vid sidan av varandra

bestå två slags invaliditetsförsäkring, nämligen dels en med den allmänna

ålderdomspensioneringen förenad invaliditetspensionering och dels en av erkända

centralsjukkassor ombesörjd invalidpenningförsäkring, vilka försäkringsformer

skola inbördes samverka. Genom denna anordning hava uppenbarligen

de olägenheter blivit avlägsnade, som vörö förknippade med pensionsförsäkringskommitténs

förslag i denna punkt. Sålunda har å ena sidan sörjts

för att icke, såsom enligt kommitténs förslag, betydande grupper av de nu till

den allmänna pensionsförsäkringen anslutna skulle, avskäras från försäkringsmässig

hjälp vid invaliditet och a den andra samtidigt skapas betingelser för

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ett definitivt överförande på sjukkassorna av invalidpensioneringen, när förhållandena

inom det erkända sjukkasseväsendet utvecklat sig på sådant sätt,

att ett överförande kan befinnas möjligt och ändamålsenligt.

I likhet med de sakkunniga hyser styrelsen även den uppfattningen, att en

samorganiserad sjuk- och invaliditetsförsäkring efter nu föreslagna riktlinjer

skall, efter genomförandet i kassorna och sedan de större förmånerna från

såväl sjukförsäkringen som ålderdomspensioneringen blivit mera allmänt kända,

komma att kraftigt påverka anslutningen till sjukkassorna av nya medlemmar.

Som belysande exempel i detta hänseende torde kunna anföras sjukkasseverksamhetens

utveckling i Eskilstuna, där man sedan länge tillbaka

tillämpat en sjukhjälpstid av obegränsad längd och som följd härav kunnat

glädja sig åt en medlemsanslutning till den erkända sjukkassan för staden av

sådan omfattning, att f. n. i runt tal ej mindre än 45 % av stadens vuxna befolkning

tillhöra den statsunderstödda sjukförsäkringen.

I sitt utlåtande den 1 oktober 1934 över pensionsförsäkringskommitténs betänkande

har styrelsen bl. a. uttalat den meningen, att ur saklig och organisatorisk

synpunkt försäkringen för förtidig invaliditet otvivelaktigt hörde

närmare samman med sjukförsäkringen än med ålderdomspensioneringen samt

att förslaget att från den nuvarande pensionsförsäkringen utbryta invaliditetsförsäkringen

och organisera denna i samband med sjukförsäkringen därför

byggde på fullt rationella grunder. Med denna inställning i förevarande fråga

och då de sakkunnigas förslag, enligt styrelsens mening, innebär en både

smidig och framkomlig väg för att lösa invalidpensioneringsfrågan, finner sig

styrelsen böra tillstyrka, att detsamma lägges till grund för en förändrad

lagstiftning på hithörande område.

I vissa av förslagets detaljer, vilka i det följande närmare skola beröras,

kan styrelsen dock icke helt biträda, vad de sakkunniga föreslagit, utan finner

styrelsen där vissa jämkningar vara påkallade.

Eftersom enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag invalidpenning var

tänkt såsom en fortsättning av sjukpenning, och för rätt till invalidpenning

därför i regel skulle gälla, att sjukpenning utgått i två år, skulle invalidpenning

icke kunna utgå vid sådant tillstånd, vilket tidigare icke berättigat till

sjukpenning. Följaktligen skulle för rätt till invalidpenning fordras, att förlust

av arbetsförmågan förefunnits under hela understödstiden, och vidare, att

tillståndet vid tiden, då sjukpenning började utgå, manifesterade sig som sjukdom

i lagens mening. Vid tillstånd av ren ålderdomssvaghet, liksom där arbetsförmåga

förefunnits i någon, örn än ringa omfattning, skulle sålunda invalidpenning

icke kunna ifrågakomma, oaktat i sådana fall pension kan utgå

enligt gällande pensionsförsäkringslag. I ett försäkringssystem sådant som

det nu ifrågavarande med två olika slags invaliditetsförsäkringar, vilka äro

avsedda att supplera varandra, kan pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda

grundsats givetvis icke upprätthållas, utan måste här tillses, att pensionsförmånerna

bli bestämda enligt enahanda grunder inom de båda försäkringarna.

För att lösa de svårigheter, som härvid möta, föreslå nu de sakkunniga,

dels att ålderdomssvaghet, som inträder före 67 års ålder, även då

verklig sjukdom icke förefinnes, skall jämställas med egentlig sjukdom och

följaktligen berättiga till sjukpenning, och dels, i fråga om graden av den arbetsoförmåga,

vilken kräves såsom förutsättning för att invalidpenning skall

utgå, att denna skall vara densamma som vid sådan invaliditet, som enligt

pensionsförsäkringslagen berättigar till pension före 67 års ålder.

Vad först beträffar förslaget om rätt till sjukpenning från erkända sjukkassor

vid presenila tillstånd innebär detta otvivelaktigt en utökning av sjukkassornas

prestationsskyldighet till att omfatta risker, som tidigare icke ansetts

tillhöra en rationellt ordnad sjukförsäkring. Emellertid är härvid att

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

79

marka, att en utökning av sjukkasseverksamhetens riskområde i samma riktning,

som nu föreslagits, redan ägt rum, nämligen genom införandet i 1931 års

sjukkasseförordning av stadgandet, att sjukpenning skall utgå från erkänd

sjukkassa under den gällande minimitiden av två år även vid fall, där ren

invaliditet föreligger, blott denna föregåtts av sjukdom. Då härtill kommer,

att sjukkassorna, med hänsyn till svårigheten att bedöma fall av ålderdomssvaghet

samt även av andra skäl, redan i stor utsträckning torde utgiva sjukpenning

i dylika fall, synes de sakkunnigas förslag i förevarande punkt, enligt

styrelsens mening, icke behöva ingiva några större betänkligheter.

Annorlunda synes styrelsen däremot förhållandet vara med de sakkunnigas

förslag rörande invaliditetsbestämningen inom sjukkassorna. De sakkunniga

framhålla såsom troligt, att man inom sjukkassorna vid långvariga tillstånd

av arbetsoförmåga sannolikt icke skulle tolka bestämmelsen örn förlust av arbetsförmågan

så strängt, att det för sjukpenning skulle fordras, att medlemmen

icke kunde utföra något arbete, och att det därför i praktiken icke skulle

betyda något, om definitionerna av det sjukpenningberättigande och etet invalidpenningberättigande

tillståndet icke helt överensstämde med varandra. En

dylik presumtion kan styrelsen för sin del icke godtaga som skäl för en anordning

sådan som den av de sakkunniga föreslagna. Oavsett att det verkar

oegentligt, att betingelserna för rätt till sjukpenning och invalidpenning icke

sammanfalla, är det såvitt styrelsen kan förstå ingenting som hindrar, att, då

medlem återvunnit en viss aldrig så liten del av sin arbetsförmåga, kassan

begagnar sin stadgeenliga rätt att låta sjukpenningsbetalningen upphöra.

Skulle i sådant fall inträffa, att arbetsförmågan vid andra sjukårets utgång

vore nedsatt med 2/3 och medlemmen sålunda pensionsberättigad enligt reglerna

för den allmänna pensionsförsäkringen, skulle i allt fall invalidpenning icke

kunna ifrågakomma, eftersom sjukpenning icke utgått i två hela år. I sådana

fall, då sjukdom vid dess början och i fortsättningen icke medförde förlust

utan allenast nedsättning med två tredjedelar av arbetsförmågan, skulle ju

med nuvarande bestämmelser icke utgå sjukpenning och förty icke heller invalidpenning.

Eör att förhindra uppkomsten av sådana fall, torde det vara nödvändigt.

att samordnandet av sjuk- och invalidpenningförsäkringen _ sker på

annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Styrelsen har övervägt olika möjligheter

i detta hänseende men därvid stannat för en lösning, som går ut på,

att den i 27 § sjukkasseförordningen intagna bestämmelsen rörande nedsättning

av arbetsförmågan ändras på sådant sätt, att erkänd sjukkassa blir skyldig

utgiva sjukpenning jämväl vid nedsättning av arbetsförmågan, förutsatt

att nedsättningen utgör minst 2/3. I konsekvens härmed synas även. understödsbeloppen

böra till storleken graderas, varigenom såväl sjuk- som invalidpenning

skulle utgå med högre belopp vid fullständig arbetsoförmåga än då

allenast 2/3 av arbetsförmågan gått förlorad.

Till de sakkunnigas förslag att erkänd sjukkassa icke skall utgiva sjukpenning

till medlem över 67 år vill styrelsen i princip uttala sin anslutning.

Utöver de skäl, som de sakkunniga anfört för en sådan inskränkning av sjukkassornas

sjukhjälpsprestationer, vill styrelsen även fästa uppmärksamheten

på de svårigheter, som i de enskilda fallen äro förknippade med fastställandet

av huruvida sjukhjälpsrätt föreligger, då anspråk på sjukhjälp framställes

från sjukkassemedlem i mer framskriden ålder. Den betydelse borttagandet av

sjukpenning efter 67 år skulle ha i avgiftshänseende har av de sakkunniga understrukits.

Styrelsen vill här endast tillägga, att nämnda inskränkning av sjukhjälpsförmånerna

med hänsyn till avgifterna torde få anses utgöra en nödvändig

förutsättning för att sjukkassorna överhuvud taget skola kunna åtaga sig

en invalidförsäkring efter de föreslagna linjerna.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

"V ad angår det praktiska genomförandet av en avveckling av försäkringen

till sjukpenning efter 67 år ifrågasätter socialstyrelsen — efter att hava redogjort

för den nuvarande avgiftsbestämningen inom sjukkassorna, vilken innebär

att samtliga sjukkassemedlemmar åläggas att bidraga till amortering av

den betydande fondbrist, som framför allt på grund av förpliktelsen att utgiva

sjukpenning efter 67 års ålder visat sig föreligga för kassorna ■—- att utgivandet

av ett särskilt statsbidrag för de i samband med ifrågavarande avveckling

uppkommande kostnaderna tages under övervägande. Ett sådant bidrag

syntes i stort sett böra vara så avpassat, att den äldre medlemsgrupp,

som alltjämt bleve försäkrad till sjukpenning efter 67 år, icke behövde vidkännas

högre avgifter för sin sjwÄpenningförsäkring än de nu gällande, medan

å andra sidan de medlemmar, som icke vore försäkrade till sjukpenning

efter 67 år, icke skulle behöva deltaga i kostnaderna för nämnda förmån till

den äldre medlemsgruppen.

Slutligen gör socialstyrelsen till de sakkunnigas förslag följande anmärkning.

De sakkunniga hava icke i sin promemoria berört frågan örn pensionstillägg

under de föreslagna nya förhållandena. Styrelsen förutsätter därför, att pensionstillägg

skall utgå i framtiden i enlighet med pensionsförsäkringskommitténs

förslag, vare sig pensionen från den allmänna pensionsförsäkringen grundar

sig på förtidig invaliditet eller utfallit på grund av uppnådd pensionsålder.

Är så förhållandet, synes emellertid konsekvensen fordra, att en motsvarande

förmån av allmänna medel jämväl beredes sådana personer, som

ordnat sin invalidpensionering genom medlemskap i erkänd sjukkassa. Att

utesluta sjukkassemedlemmar från möjligheten att erhålla denna hjälp skulle

nämligen innebära, att dessa med hänsyn till försörjningsmöjligheterna bleve

sämre ställda än personer, som icke äro sjukförsäkrade. Huru detta understöd

bör avvägas och i vilken form det bör utgå, synes vara en lämplighetsfråga.

Försäkring sinspektionen uttalar med avseende å de sakkunnigas förslag i nu

förevarande del följande.

Kommittémajoriteten föreslog ett obligatoriskt överförande av invaliditetsförsäkringen

till sjukförsäkringen, medan en betydande minoritet inom kommittén

förordade, att invaliditetsförsäkringen även för framtiden sammanfördes

med ålderdomsförsäkringen. Det synes inspektionen ovedersägligt, att

i_ kommitténs betänkande starka skäl anförts för såväl den ena som den andra

linjen. Man torde kunna säga, att de sakkunnigas förslag innebär en lösning,

som söker i sig förena majoritets- och minoritetsförslagens fördelar, med undvikande

så vitt möjligt av deras olägenheter. De sakkunniga anföra, att enligt

beräkningar, som av dem verkställts, den höjning av ålderspensionen från 67

år, som motsvarar invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad

varierar med åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 % av pensionsavgiften

för året i fråga. _ Med hänsyn till detta förhållande, vilket torde

kunna betraktas som en tillfällighet, hava de sakkunniga ansett sig kunna

giva en i organisatoriskt avseende synnerligen enkel utformning av förslaget

i vad det avser sambandet mellan de olika alternativen för fullgörandet av

invaliditetsförsäkringen. Inspektionen har för sin del icke funnit skäl till

erinran mot de sakkunnigas förslag på denna punkt. — Förslaget att sjukkassa

ej må utgiva sjukpenning åt medlemmar över 67 års ålder finner inspektionen

ur olika synpunkter väl grundat. Detsamma gäller i fråga örn den

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 81

föreslagna ändringen av invaliditetsbegreppet vid invaliditetsförsäkring i sjukkassa.

Medicinalstyrelsen ställer sig däremot helt avvisande gentemot de sakkunnigas

förslag rörande ett frivilligt övertagande från sjukkassornas sida av

invaliditetsförsäkringen. Det bör emellertid framhållas, att medicinalstyrelsen

därvid fäst huvudvikten vid ett spörsmål, som av naturliga skäl icke upptagits

till behandling i den remitterade promemorian, nämligen frågan örn

skärpning av invaliditetsprövningen inom den allmänna folkpensioneringen.

Styrelsen anför:

Mot de sakkunnigas förslag anser sig styrelsen emellertid böra framföra

den huvudanmärkningen att detsamma icke vad angår dem, vilka skulle fortfarande

vara invaliditetsförsäkrade genom statens försorg, synes avse något

avhjälpande av de brister i fråga örn invaliditetsprövningen, som ansetts vara

förenade med den statliga invaliditetsförsäkringen. Ett av de förnämsta skälen

till att styrelsen ■— om ock med vissa reservationer — ansåg sig böra tillstyrka

kommittémajoritetens förslag, var att styrelsen fann detsamma i fråga

örn invaliditetsprövningen innebära möjlighet till en avsevärd förbättring genom

prövningens förläggning till de erkända sjukkassorna. Denna anmärkning

torde hava så mycket större räckvidd som invaliditetsförsäkring hos

erkända sjukkassor — vid ett förverkligande av de sakkunnigas förslag ■—

icke torde komma att erhålla någon avsevärd omfattning, varför invaliditetsförsäkringen

troligen i mycket stor utsträckning skulle komma att fortfarande

påvila staten. Den omständigheten att de hos sjukkassor invaliditetsförsäkrades

ålderdomspension enligt förslaget skulle höjas med 10 % av de pensionsavgifter,

som skulle inbetalas under tid, då sådan invaliditetsförsäkring gällde,

synes styrelsen knappast innebära någon verksam stimulans för anslutning

till sjukkassornas invaliditetsförsäkring. Att sjukkassa, som upptagit invaliditetsförsäkring

bland sina verksamhetsgrenar, skulle, såsom de sakkunniga

antyda, kunna upphöra med denna verksamhetsgren, då densamma så

funne för gott, synes icke heller kunna inverka lockande på anslutningen.

Under framhållande av vad styrelsen i sitt den 29 september 1934 avgivna

utlåtande uttalat om fördelarna av invaliditetsförsäkringens anknytning till de

erkända sjukkassorna, får styrelsen anföra att, därest en definitiv övergång

till en dylik anordning icke under nuvarande förhållanden anses lämplig, det

synes styrelsen vara bättre att låta därmed anstå till en lämpligare tidpunkt

härför, än att i fråga om invaliditetsförsäkringen fastställa en ändrad anordning

enligt de sakkunnigas förslag, vilken anordning utan att i praktiken innebära

någon större avvikelse från nu rådande förhållanden torde komma att verka

tyngande på prövningsmyndigheternas arbete och vars avveckling framdeles

kan tänkas medföra vissa vanskligheter.

Svenska sjukkasseförbundet, som tidigare i princip anslutit sig till kommitténs

uppfattning i fråga om lämpligheten av invaliditetsförsäkring genom

de erkända sjukkassorna, avstyrker i sitt nu avgivna yttrande den ifrågasatta

friheten för kassorna att efter eget gottfinnande införa hjälpformen invalidpenning.

Förbundet behandlar i sitt yttrande huvudsakligen det av de sakkunniga

framförda förslaget, att sjukpenning ej skulle få utgivas till medlem

över G7 år, vilket förslag förbundet bestämt avvisar. Sjukkasseförbundet anför

i sitt remissyttrande i huvudsak följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Visserligen har omorganisationen av sjukkasserörelsen till det yttre fortskridit

ganska långt, men ännu återstår åtskilligt arbete, innan denna kan sägas

vara helt genomförd. Sjukvårdsförsäkringen är en hjälpform, som många erkända

centralsjukkassor ännu icke gått in för, vadan en hel del organisationsarbete

inom dessa ännu återstår. Man måste därför ställa sig frågande, huruvida

under nuvarande förhållanden centralsjukkassorna i något större antal

komma att bland sina prestationer införa en hjälpform, som är fullt frivillig.

Förbundet anser, att under de närmaste åren ytterst få centralsjukkassor, ja,

örn ens någon, komma att försäkra sina medlemmar mot invaliditet före 67 års

ålder. De av de sakkunniga påpekade förmånerna med en sådan prestations

införande äro, enligt förbundets uppfattning, knappast så stora, att medlemmarna

å kassornas årsmöten kunna tänkas besluta införandet av bär merberörd

understödsform.

_ Vad som framför allt kommer att motverka ett sådant beslut är den inskränkning

i rätten till sjukpenning beträffande medlemmar över 67 år, som de sakkunniga

föreslå. Även örn försäkringen kommer att utsträckas till att omfatta

presenilitet, bör det hållas i minnet, att en sådan inskränkning av och en

sådan gräns för rätten till sjukpenning hitintills varit främmande för svensk

sjukkasselagstiftning. Dessutom föreslå de sakkunniga, att icke heller erkända

sjukkassor, som icke upptagit invalidpenningförsäkring, skulle få utgiva

sjukpenning åt medlemmar efter 67 års ålder. Detta står ju för övrigt i

strid mot den fullständiga frihet, kassorna föreslagits skola få angående införandet

av invalidpenningförsäkring.

För att emellertid borttagandet av rätten till sjukpenning efter 67 år icke

skall komma att uppfattas som en orättvisa hos de nuvarande äldre medlemmarna

i kassorna föreslås, att dessa alltjämt mot en särskild tilläggsavgift i

fortsättningen skulle kunna försäkra sig för erhållande av sjukpenning efter

67 år. Förbundet kan icke finna annat än att just befarade orättvisa kommer

att vederfaras dessa gamla medlemmar, därest de skola erlägga en extra avgift

för en förmån, som de ansett vara självklar i och med att de vunno medlemskap

i sin sjukkassa.

På grund av här föreslagen inskränkning av rätten till sjukpenning efter

ovan nämnd ålder får förbundet vördsamt dessutom anföra följande synpunkter.

Den svenska sjukkasserörelsen har alltifrån sin början vilat på frivillighetens

grund. Den har under arens lopp vuxit sig allt starkare och är den dag, som

äu, vårt lands ojämförligt största folkrörelse. Någon åldersgräns för rätten

till sjukpenning har sjukkasselagstiftningen hittills icke känt till, vilket förhållande

sannolikt varit till båtnad för rörelsens utveckling. En så radikal inskränkning

av rätten till sjukpenning, som föreslås av de sakkunniga, skulle

under nuvarande förhållanden endast skada den lovande och lugna utveckling,

den erkända rörelsen hittills kunnat glädja sig åt, samt i stället ge näring åt

den separatism, som helt naturligt i viss utsträckning alltid uppstår vid en

omläggning av så gigantiska mått som den nyligen genomförda.

Även örn den ifrågavarande inskränkningen omedelbart är avsedd att tillföra

personer över 67 års ålder förbättrad folkpension, och även örn de sakkunniga

ifrågasätta, att sjukkassor, vilka införa invalidpenning som understödsform,

skola beredas ett ökat statsbidrag — någon avsevärd höjning tyckes i

varje fall icke vara förutsatt —, vill förbundet under nuvarande förhållanden

på det bestämdaste varna för genomförandet av här ifrågasatt inskränkning

för sjukkassa att lämna sina äldre medlemmar sjukpenning. Tidpunkten härför

är ännu icke mogen, och frågan tarvar en grundlig utredning ur både sociala

och för kassornas vidkommande ekonomiska synpunkter.

De sakkunniga ha även berört olikheten mellan invaliditetsbegreppets be
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

83

stämmande i den allmänna pensionsförsäkringen och enligt förordningen örn

erkända sjukkassor, som ju bl. a. består däri, att i den förra invaliditet före 67

års ålder och som är orsakad av ålderdom berättigar till pension, då däremot

enligt den senare rätt till sjukpenning och invalidpenning icke kan utgivas på

grund av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom.

Med anledning härav framhålla de sakkunniga, att anslutning till sjukkassor

med invalidpenning skulle motverkas, örn medlemmar av sådana sjukkassor

enligt lagbestämmelserna icke skulle kunna erhålla understöd vid ren presenilitet,

då däremot sådan rätt skulle finnas för dem, som stannade utanför sådana

kassor. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida man icke skulle kunna

låta sjukkassorna lämna understöd även vid presenilitet.

Dör varje sjukkasseman är det känt, att medlemmarna reagerat mot att ålderdomssvaghet

icke skulle berättiga till understöd i erkänd sjukkassa. Att

denna bestämmelse, såsom de sakkunniga vilja tro, i praktiken i stor utsträckning

sättes ur spelet, särskilt när det gäller personer under 67 år, torde icke

vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Det synes därför förbundet

vara nödvändigt med en ändring av förordningen örn erkända sjukkassor

därhän, att invaliditetsbegreppets bestämmande blir analogt i den allmänna

pensionsförsäkringen och i de erkända sjukkassorna. Att härvid lita på att

den uppfattningen skulle bli mer och mer allmän ute i kassorna, att invaliditetsfall,

som vore hänförbara till ålderdomssvaghet, skulle komma att anses

såsom sjukdomsfall och följaktligen berättiga till sjukpenning, anser förbundet

icke vara riktigt. Ett kringgående av och ett medvetet underlåtande av

förordningens bestämmelser i detta avseende kan ju få vittgående konsekvenser

för hela rörelsen. Förbundet anser för övrigt, att ett upprivande av gärdet

i fråga örn bedömningen av invaliditetsfall, som bero av ålderdomssvaghet, är

en ganska allvarlig sak, som tarvar ett moget övervägande. De antaganden

och förmodanden, som de sakkunniga i detta som i många andra fall framföra,

kunna enligt förbundets mening icke tillmätas ett sådant värde, att man därav

kan draga några mera bestämda slutsatser.

Förbundet vill med fasthållande av det tidigare avgivna yttrandet över pensionsförsäkringskommitténs

förslag på det bestämdaste avstyrka de av de särskilda

sakkunniga nu ifrågasatta modifikationerna av pensionsförsäkringskommitténs

förslag, enär dessa ur sjukförsäkringssynpunkt icke äro tillfredsställande

och utförbara.

3om jag redan tidigare anfört torde möjlighet icke nu förefinnas att åstadkomma

ett effektivt sammanförande av sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen

vare sig obligatoriskt enligt kommittémajoritetens förslag eller frivilligt

enligt de sakkunnigas förslag. Även örn man sålunda är nödsakad att

tills vidare bibehålla invaliditetsförsäkringen kombinerad med ålderdomspensioneringen

bör man emellertid därför icke definitivt släppa den enligt min

mening riktiga tanken på en samordnad sjuk- och invaliditetsförsäkring utan

vid en tidpunkt längre fram, då sjukkasserörelsen som man får hoppas nått en

för ändamålet tillräcklig anslutning, ånyo upptaga densamma till övervägande.

Departe
ments
chefen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nrZti.

Det försäkringstekniska systemet för pensionsförsäkringen.

Pensionsförsäkringskommitténs motivering för sitt förslag.

Den allmänna och obligatoriska pensionsförsäkringen skulle, såsom av det

föregående framgår, enligt kommittémajoritetens förslag inskränkas till en

ren ålderdomspensionering och enligt det av en minoritet inom kommittén förordade

alternativet liksom hittills vara en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering.

Såväl det ena som det andra alternativet innebär, att det

för närvarande inom pensionsförsäkringen tillämpade s. k. premiereservsystemet

frångås och i stället införes ett nytt tekniskt system, enligt vilket de inflytande

pensionsavgifterna skulle i väsentligt mindre utsträckning än för närvarande

fonderas för bestridande av framtida kostnader för avgiftspensioner

och vidare de på avgifter grundade pensionerna göras mindre beroende av

storleken av de av var och en erlagda pensionsavgifterna. Till stöd för sina

förslag i nu förevarande avseenden anför kommittén i huvudsak följande.

Under hänsynstagande till erfarenheterna efter pensionsförsäkringens införande

hade kommittén tagit under omprövning, huruvida densamma alltjämt

borde vara anordnad såsom en försäkring. Försäkringsformen innebure möjlighet

att tillföra pensioneringen inkomster, vilka framstode såsom en naturlig

förutsättning för prestationerna. Under nuvarande ekonomiska förhållanden

torde avgifterna vara oundgängligen nödvändiga för att kunna bereda något

så när tillfredsställande pensioner. Från folkuppfostrande synpunkt torde det

också vara av värde, att pensionen framstode såsom betingad av pensionstagare^

egna åtgärder. Denna omständighet hade säkerligen bidragit till att

bland breda lager av vårt folk pensioneringen kommit att värdesättas högre

än rena understöd.

Det försäkringstekniska system, som läge till grund för den nuvarande pensionsförsäkringslagen,

premiereservsystemet, vore hämtat från den privata affärsmässiga

livränteförsäkringen. Inom en dylik försäkringsrörelse kunde

man icke räkna med att beståndet av försäkringar komme att regelbundet hållas

uppe vid oförändrad eller växande storlek genom inträde av nya försäkringstagare.

För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga

förpliktelser vore man därför hänvisad till att inrätta den ekonomiska

planen för verksamheten så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt

de för verksamheten grundläggande antagandena om räntefot och dödlighet

beräknades bära sig själv. Systemet vore anordnat på sådant sätt, att — inom

försäkringsavtalets ram — var och en i största möjliga utsträckning tillfördes

individuell valuta för de avgifter han inbetalt.

Det hade anmärkts, att detta system, som inom den privata livränteförsäkringen

vore det enda användbara, ingalunda behövde tillämpas vid en obligatorisk

försäkring, sådan som den allmänna pensionsförsäkringen. Vid denna

kunde man räkna med en befolkning, som varken med avseende på antal eller

åldersfördelning underginge hastiga och oregelbundna växlingar, och det vore

därför möjligt att för avsevärd tid framåt med rimlig grad av säkerhet förutberäkna

beloppen av såväl försäkringsavgifter som försäkringsprestationer.

När det gällde en obligatorisk folkpensionering, vore det sålunda icke från teknisk

synpunkt nödvändigt, att de särskilda årsklasserna av försäkringar bure

sig själva, utan man hade vid systemets anordnande väsentligt friare händer

än i fråga om en frivillig försäkring.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

85

Enligt premiereservsystemet kunde fulla försäkringsförmåner endast lämnas

åt dem, som alltifrån sitt inträde i avgiftspliktig ålder tillhört försäkringen,

och hela den generation, som vid försäkringens införande redan befunne sig i

nämnda ålder, erhölle därför endast otillräckliga avgiftspensioner. På samma

sätt skulle, då kommittén föresloge höjning av pensionsavgifternas belopp,

denna höjning under förutsättning av premiereservsystemets bibehållande

komma att utöva sin fulla verkan endast för årsklasser, vilka efter höjningens

införande uppnådde avgiftspliktig ålder och vilka först efter en lång tids förlopp

komme att förvärva rätt till pension. Då det enligt kommitténs uppfattning

måste anses angeläget, att avgifterna användes på ett sådant sätt att de

på dem grundade pensionerna snarast möjligt komme att i genomsnitt utgå

med betydligt högre belopp än för närvarande vore fallet, syntes häri ligga en

viktig olägenhet hos premiereservsystemet.

För att en enligt premiereservsystemet anordnad allmän pensionsförsäkring

skulle ha den åsyftade effekten att i framtiden till väsentlig del bära upp

åldringarnas försörjning efter en viss önskad måttstock, erfordrades vidare, att

penningvärdet icke underginge några större förändringar utan att en pension

örn ett visst antal kronor vid den tidpunkt, då den utfölle, visade sig äga i det

närmaste samma reella värde som den tiden för avgifternas erläggande bedömdes

hava. Att döma av hittillsvarande erfarenhet kunde emellertid penningvärdet

icke väntas hålla sig konstant under en lång period. Under den

senaste tiden hade det tvärtom varit underkastat snabba och starka växlingar

samt influerats av utlandets ekonomiska förhållanden. I själva verket visste

man föga angående det framtida penningvärdet.

Det kunde frågas, huruvida icke samma anmärkning borde riktas mot att

den privata försäkringsverksamheten godtagit systemet. Härvid borde emellertid

uppmärksammas, att det inom denna verksamhet rörde sig örn affärsmässiga

och fullt frivilliga avtal mellan två parter, varvid den ena parten, försäkringsgivaren,

hade att fullgöra en prestation som i avtalet fixerats i penningar.

Den allmänna pensionsförsäkringen åter vore en av staten inrättad

anordning med obligatorisk anslutning, vilken hade att fullgöra en viktig

folklig försörjningsuppgift. Måttet för prestationerna borde inom en dylik

försäkring rimligtvis i viss mån stå i förhållande till den allmänna levnadsstandarden

vid den tid, då prestationerna utginge.

Det borde vidare framhållas, att effekten av premiereservsystemet i väsentlig

grad berodde av fondens ränteavkastning. Enligt erfarenheten vore räntefoten

underkastad förändringar, vilka icke kunde med någon säkerhet beräknas

på förhand. I den mån förändringarna inverkade på fondens avkastning,

uppstode förskjutningar i försäkringens ekonomi, större eller mindre allt efter

den större eller mindre betydelse fondbildningen erhållit i pensioneringens system.

Med hänsyn till osäkerheten rörande det framtida ränteläget måste det

väcka betänkligheter att i så hög grad, som enligt premiereservsystemet skulle

ske, göra den framtida försörjningen av landets åldringar beroende av fondens

ränteavkastning.

Ett pensioneringssystem med stark fondbildning innebure vidare en särskild

belastning för den generation, som levde vid systemets införande. Denna förpliktades

att genom sina avgifter bidraga till fondens hopsparande och hade

samtidigt att försörja sina åldringar, vilka icke alls eller endast i otillräcklig

grad erhölle understöd från försäkringen.

Med hänsyn till det anförda och med särskilt beaktande av den osäkerhet,

som gjorde sig gällande med avseende på den framtida utvecklingen av pem

ningvärdet och räntefoten, hade kommittén måst finna, att allvarliga betänkligheter

mötte mot ett bibehållande av nuvarande system för pensionsförsäk
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ringen. Å andra sidan skulle det nied säkerhet icke vara tillrådligt att helt

övergiva all fondbildning i samband med pensioneringen. Enligt vad kommitténs

beräkningar visade, kunde det väntas, att åldersfördelningen inom

befolkningen komme att förändras på sådant sätt att det relativa antalet åldringar

bleve kraftigt växande. Därest i framtiden icke någon fondavkastning

funnes att taga i anspråk såsom bidrag till kostnaderna, komme därför det allmänna

att med tiden få tillskjuta mycket större belopp än vid försäkringens

början. En avvägning mellan de skilda hänsynen hade lett kommittén till att

föreslå ett system, med i förhållande till premiereservsystemet väsentligt

mindre fondbildning så anordnat, att från början uppgjordes en bestämd plan

för fondens årliga tillväxt och att den del av fondens inkomster, som icke åtginge

till planmässig fondökning, användes för täckande av löpande pensioneringskostnader.

Genom begränsningen av fondbildningen komme den nuvarande generationen

att av pensionsförsäkringen redan under den närmaste tiden draga betydligt

större nytta än nu för åldringarnas försörjning. Detta innebure en lättnad för

de nu levande, vilken hade synts kommittén angelägen. Den nuvarande generationens

bärkraft vore i hög grad försvagad genom de kriser och förskjutningar

i näringslivet, som världskriget fört med sig. Det förefölle därför

knappast möjligt att pålägga några ytterligare bördor i form av höjda pensionsavgifter,

örn icke samtidigt inkomsterna i avsevärd grad finge tagas i

anspråk för nu levande åldringars försörjning. Denna väg syntes vara den

enda framkomliga, då man ville vinna det allmänt eftersträvade målet att förbättra

de nuvarande pensionärernas förmåner.

Med utgångspunkt från att pensioneringen borde anordnas enligt ett system

av nu angiven art och med hänsyn till angelägenheten av att avgiftspensionerna

snarast möjligt bringades upp till betydligt högre belopp än de nuvarande

föresloge kommittén den viktiga förändringen med avseende å grunderna

för avgiftspensionernas beräkning, att dessa pensioner ej längre såsom enligt

premiereservsystemet skulle i full utsträckning utgöra individuell valuta för

vars och ens erlagda pensionsavgifter. Enligt förslaget skulle nämligen redan

från början till envar, som bleve pensionsberättigad enligt det nya systemet,

utgå såsom årlig avgiftspension dels ett för alla, som erlagt dem påförda

avgifter, lika grundbelopp om 100 kronor (enligt minoritetsalternativet 70

kronor), dels därutöver ett belopp, utgörande tio procent av de av den pensionsberättigade

erlagda avgifterna.

Anordningen med ett grundbelopp innebure en utjämning av pensionernas

storlek vid skilda tidpunkter. Därigenom undvekes de stora krav på pensioner

från pensionsförsäkringen i en framtid, till vilka premiereservsystemet ledde,

och å andra sidan tillgodosåges önskemålet om förbättrade pensioner redan

under den närmaste tiden genom att pensionsförsäkringens inkomster omedelbart

komme att tagas i anspråk för beredande av högre avgiftspensioner än

premiereservsystemet under en tid framåt kunde ge. Vad reformen i detta

avseende betydde, åskådliggjordes genom upplysningen att ännu år 1932 medelvärdet

av nybeviljade avgiftspensioner var 29.11 kronor för man och 10.32

kronor för kvinna. I all synnerhet innebure förslaget en betydande öknig av

pensionerna för de gifta kvinnorna, vilka enligt hittills rådande ordning med

dess stränga fasthållande vid principen örn avgiftspensionernas bestämmande

i direkt förhållande till erlagda avgifter, på grund av sina genomsnittligt sett

låga inkomster och därpå grundade låga avgifter, i allmänhet erhölle mycket

små avgiftspensioner.

Grundbeloppet innebure en utjämning av pensionerna jämväl i det avseendet,

att det minskade skillnaden mellan deras pensioner, vilka erlagt höga avgifter,

och deras, vilkas avgifter varit jämförelsevis låga. Den övervägande delen

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

87

av avgifterna ginge nämligen enligt förslaget till finansiering av det för alla

lika grundbeloppet. För dem, som erlagt högre avgifter, innebure detta, att

de icke erhölle individuell valuta för sina avgifter i samma utsträckning som

enligt premiereservsystemet. Deras avgiftspensioner bleve till förmån för betalarna

av lägre avgifter beskurna i förhållande till vad premiereservsystemet

skulle giva. Grundläggande för kommitténs uppfattning av den allmänna pensionsförsäkringen

hade varit, att den vore en hela folkets gemensamma välfärdsinrättning,

och med en sådan uppfattning torde det framstå som naturligt,

att åt dem vilka icke kunnat erlägga mer än förhållandevis låga avgifter

utginge pension efter mera gynnsamma beräkningsgrunder än åt andra avgiftsbetalare.

Under de första decennierna efter lagändringen komme fonden att bestrida

samtliga avgiftspensioner och att dessutom lämna bidrag till utgifterna för

pensionstillägg. Längre fram komme emellertid enligt de antaganden, som

kommittén lagt till grund för sina beräkningar, detta bidrag att upphöra och

ett statsbidrag till avgiftspensionerna att bliva erforderligt för att hålla dessa

uppe vid föreslagen storlek.

Anordningen med grundbelopp vore emellertid icke tillräcklig för att begränsa

fondbildningen på sätt, som enligt kommitténs uppfattning vore lämpligt.

För att under den närmaste tiden förebygga en alltför stark fondbildning

erfordrades en ytterligare begränsning. Kommittén hade i detta avseende

tänkt sig, att den plan för fondens tillväxt, som enligt förslaget skulle fastställas

av Konung och riksdag, skulle vara så uppgjord, att fonden intet år

komme att ökas med mera än 20 miljoner kronor och att dess slutliga belopp

fixerades till 1,000 miljoner kronor. De överskott, som enligt dessa bestämmelser

under den närmaste tiden uppkomme, skulle enligt förslaget användas

till att bestrida kostnader för pensionstillägg. Den en gång fastställda planen

för fonden kunde givetvis modifieras, örn ändrade ekonomiska konjunkturer

eller befolkningsförhållanden så påkallade. Systemet möjliggjorde i detta

avseende en smidig anpassning efter förhållandena, vilket torde vara en

egenskap av högt värde.

I samband med den omläggning av det tekniska systemet för pensioneringen,

som kommittén föresloge, stöde en annan i kommittéförslaget innesluten

reform av principiell betydelse. Den nuvarande pensionsförsäkringen utmärkte

sig till sitt system för stor stelhet. Avgifter upptoges och fonderades för

att grunda rätt till pension, beräknad efter avgifterna men ofta utfallande

lång tid efter deras erläggande. Så som pensionsförsäkringen vore konstruerad

och med den avfattning som pensionsförsäkringslagen fått, hade kommittén

funnit sig icke böra föreslå sänkningar av avgiftspensioner, till vilka redan

erlagda avgifter enligt lagen skulle giva upphov. Det torde emellertid vara

angeläget, att lagstiftaren i framtiden ägde känna sig obunden av hänsyn till

sådana intjänade pensioner. De erfarenheter som gjorts under den tid pensionsförsäkringen

bestått, torde visa angelägenheten av att pensionsförsäkringen

vore någorlunda lätt föränderlig. Åtskilliga omständigheter kunde nämligen

förrycka själva grunderna för pensioneringen. Växlingar i penningvärdet

kunde helt förändra värdet av nominellt oförändrade försäkringsprestationer.

Konjunkturernas snabba och starka växlingar kunde påverka nationens

bärkraft, så att en kostnad för det allmänna som vid en tidpunkt ansåges måttlig

någon tid därefter kändes svårt tyngande. Även understödsbehoven växlade,

och pensionsförsäkringen kunde icke påräkna att städse intaga samma

plats i raden av behövliga understödsformer. Åldringarnas växande antal kunde

också göra pensionsförsäkringen drygare att bekosta än för närvarande

kunde förutses. Det förelåge av dessa orsaker behov av rörelsefrihet inom

pensionsförsäkringen. I den tankegång, vilken förmått kommittén att frångå

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

premiereservsystemet såsom grundval för pensioneringen och i stället antaga

ett system med föreskriven fondering kombinerat med en anordning med grundbelopp,

hade också ingått som ett ied, att pensioneringen borde kunna smidigare

anpassa sig efter omständigheterna än med premiereservsystemet vore

möjligt. Såsom ett uttryck för den större smidighet, som utmärkte kommitténs

lagförslag i jämförelse med den nuvarande pensionsförsäkringslagen, hade i

detsamma undvikits att giva pensioneringen namn av försäkring.

I detta sammanhang torde med hänsyn till sambandet mellan pensionsavgifter

och avgiftspensioner böra erinras örn att pensionsavgift enligt kommitténs

förslag skall erläggas med en procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, dock

lägst 6 och högst 50 kronor. Beträffande avgiftens maximibelopp, i vilken

fråga som förut nämnts tre ledamöter av kommittén ansett att högsta avgift

borde utgå med 100 kronor, anför kommittén:

Att ej högre avgift än 50 kronor skall utgå enligt förslaget, har sin grund

däri, att enligt kommitténs mening avgifterna, för att behålla sin karaktär av

avgifter för förvärvande av rätt till pension, böra stå i rimligt förhållande till

den^ förmån, som genom avgifterna förvärvas. Emedan enligt förslaget skall

utgå ett för alla lika grundbelopp, måste en avsevärd del av avgifterna användas

till bekostande av detta, något som åter medför att det växlande beloppet

måste utmätas efter en för avgiftsbetalaren ogynnsammare grund än den som

tillämpas i privat försäkringsverksamhet. För högre avgifter än 50 kronor

skulle med hänsyn därtill enligt förslaget avgiftspensionen utgöra klen valuta,

medan densamma — och den därmed förenade möjligheten att i fall av behov

erhålla pensionstillägg — torde vara tillräcklig att motivera avgifter som icke

överstiga 50 kronor. För pensionsförsäkringens ekonomi skulle ett högre

maximum ha ringa betydelse på grund av de större inkomsternas fåtalighet.

Yttranden över kommitténs förslag.

I de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena synes man i stor utsträckning

icke hava ägnat frågan örn den principiella innebörden av det nya

försäkringstekniska system, som kommittén föreslår, något närmare övervägande.

Efter dylikt övervägande tillstyrkes förslaget av försåkringsinspektionen,

riksf försäkring sanstalten, styrelsen för centralförbundet för socialt arbete,

svenska försäkringsföreningens sakkunnig nämnd och svenska bankförening ens

styrelse, i vilka yttranden dock samtidigt vissa erinringar framföras mot förslaget.

I ett stort antal yttranden tillstyrkes kommitténs förslag, utan att det klart

framgår, huruvida det föreslagna systemets försäkringstekniska innebörd blivit

uppmärksammad. I yttranden av här avsedd art uttalas dock ganska ofta

tillfredsställelse över att premiereservsystemet eller den starka fondbildningen

frångås. Vidare fäster man sig särskilt vid den omedelbart inträdande förbättring

av avgiftspensionerna, som förslaget medför. Tillstyrkande yttranden

av nu angiven innebörd hava avgivits av riksgäldsfullmäktige, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,

Örebro och Gävleborgs län, landstinget i Norrbottens län, svenska arbetsgivare
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

89

föreningen, vidare många kommunala myndigheter oell i rätt stor utsträckning

pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen.

En skarp kritik mot kommitténs förslag i förevarande avseende, enär de enligt

detsamma utgående avgiftspensionerna ej utgöra enligt premiereservsystemet

försäkringstekniskt beräknad valuta för de erlagda avgifterna, framföres

däremot i de yttranden, som avgivits av pensionsstyrelsen, en minoritetsgrupp

inom riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna i Södermanlands och

!''Älvsborgs län, landstinget i Skaraborgs län, svenska fattigvårds- och barnavårds

förbundet, Sveriges statstjänstemannanämnd, trafiktjänstemännens riksförbund

och svenska kontoristförening arnäs förbund. Betänkligheter av samma

art yppas även av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, landstinget

i Jönköpings län samt svenska stadsförbundets styrelse.

Såsom avstyrkande torde jämväl böra räknas yttranden från en del kommunala

myndigheter, särskilt inom Västergötland, vari framförts önskemål att

den nuvarande lagen måtte bibehållas i huvudsak oförändrad, ävensom uttalanden

från några pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, att den

nuvarande lagen ej bör sönderbrytas utan med varsam hand kompletteras och

förbättras.

Pensionsstyrelsen anför i fråga om det av kommittén föreslagna systemet

för avgiftspensionernas beräkning bl. a. följande.

Kommittén erinrar, att det icke är nödvändigt att beräkna avgiftspensionerna

inom en allmän obligatorisk pensionsförsäkring efter samma system som

inom enskild försäkring. Detta uttalande förefaller självklart och torde ej

heller ha jävats eller motsagts från något auktoritativt håll. Det torde emellertid

vara lika naturligt, att varje tänkande individ, som tvingas in i en allmän

försäkring med obligatorisk avgiftsplikt och med pensionsförmåner, som äro

baserade på de erlagda avgifterna, måste vara intresserad av att erhålla en

jämförelse mellan de avgifter, som han sålunda får erlägga, och de avgiftsbelopp,

för vilka han i enskild försäkring skulle erhålla samma pensionsförmåner,

som i den obligatoriska försäkringen komma honom personligen till del.

I den mån det vid denna jämförelse visar sig, att de obligatoriska avgifterna

överskjuta de i enskild försäkring erforderliga avgiftsbeloppen, betraktar han

rimligt nog och enligt pensionsstyrelsens uppfattning med fullt fog överbetalningen

såsom en honom pålagd skatt till försäkringsverksamhetens befrämjande.

I detta vill styrelsen självfallet icke inlägga någon kritik mot ett dylikt

försäkringssystem i och för sig, och det synes styrelsen överhuvud, taget

vara jämförelsevis likgiltigt, åtminstone ur annan synpunkt än naturlig önskan

örn behörig begreppsreda, vilken benämning man i detta sammanhang

använder, men däremot väsentligt, att den subvention till försäkringen, som

den enskilda medborgaren sålunda tvingas att lämna, utmätes efter grunder,

som te sig rimliga och praktiskt förnuftiga.

På grundval av nämnda ståndpunkt har styrelsen gjort vissa undersökningar

angående den relation mellan pensionsavgifter och avgiftspensioner, som med

kommitténs förslag äger rum för de enskilda individerna i det försäkrade klientelet.

Den knappa tid, som stått till pensionsstyrelsens förfogande för förslagets

granskande, har icke medgivit att utföra dessa undersökningar så i detalj

som eljest varit önskvärt. Av dessa undersökningar framgår bland annat, att,

vid konstant betalning av en och samma årsavgift under hela avgiftstiden,

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

växlingarna i avgiftspensionernas belopp enligt (den av kommittén föreslagna)

lagen örn ålderdomspensionering bliva de, som framgå av nedanstående

tabell.

Argiftspensionernas belopp enligt (den föreslagna) lagen om ålderdomspensionering

vid erläggande ar konstant pensionsavgift under liela avgiftsbetalningstiden.

1.

2.

3.

4-

5.

6.

7-

Inkomst för ogift person,

resp. gift man

kr.

Ogift person

Äkta makar

Inalles

erlagda

avgifter

kr.

Avgifts-

pension,

årligen

kr.

Avgifts- peusionen

i % av

erlagda

avgifter

Inalles

erlagda

avgifter

kr.

Båda ma- karnas år- liga av- giftspen- sioner till- sammans

kr.

Avgifts- pensioner- na i % av

inalles er- lagda av- gifter

understigande 700 ....

294

129.40

44.0

588

258.80

44.0

700 .........

343

134.30

39.1

637

263.70

41.4

800 .........

392

139.20

35.5

686

268.60

39.2

1,000 .........

490

149.00

30.4

784

278.40

35.6

2,000 .........

980

198.00

20.2

1.274

327.40

25.7

3,000 .........

1,470

247.00

16.8

1,764

376.40

21.3

4,000 .........

1,960

296.00

15.1

2,254

425.40

18.9

5,000 och däröver ....

2,450

345.00

14.1

2,744

474.40

17.3

Såsom i en bilagd promemoria närmare utvecklats bör emellertid, med vederbörlig

hänsyn tagen till soliditeten inom det försäkrade kollektivet, mot de av

kommittén föreslagna avgifterna svara en ekvivalerande avgiftspension, utgörande

vid ålderdomspensionering i genomsnitt 38 % av erlagda avgifter eller

något däröver.

Såsom av tabellen framgår får den försäkrade — även med utgångspunkt

fran en viss dylik ur försäkrings- och sparandesynpunkter mera naturlig solidaritet

inom kollektivet — otillräcklig valuta för påförda och erlagda avgifter

åtminstone i varje fall, då medelavgiften svarar mot en inkomststandard

överstigande 700 kronor årligen. Denna den erhållna valutans otillräcklighet

växer tämligen raskt med stigande medelavgift, så att de högsta avgifterna

endast giva hälften eller ännu lägre del av behörig sådan valuta.

Likartade förskjutningar komma tydligen att visa sig vid undersökningar efter

en lägre räntefot än 4 %.

Pensionsstyrelsen anser därjämte, att enligt kommitténs förslag statsbidraget

till avgiftspensioneringen i realiteten uteslutande kommer de äldre årsklasserna

av nuvarande generation till godo och att framdeles inträdande generationer

icke desto mindre med mer än en tredjedel av sina erlagda avgifter måste

bestrida kostnaderna för äldre årsklassers pensionsförbättring. Härefter anför

styrelsen vidare:

.De bördor, som sålunda påläggas de ifrågakommande försäkrade, kunna

ej rimligen te sig för dem såsom annat än skatt eller därmed besläktat slag

av onera.

Vad man då i första rummet bör kunna fordra, synes vara, att denna skatt

fördelas med ett jämförelsevis starkare tryck på de burgnare klasserna i samhället

än på de ekonomiskt svagare. Man bör kunna gå ett steg längre i denna

riktning och utsträcka sina önskemål därhän, att försäkringsskatten såvitt

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

91

möjligt differentieras så, att den för de ekonomiskt svagare inkomstklasserna

åtminstone ej blir mera påfrestande än vanlig progressiv kronoskatt. Ytterligare

kan ifrågasättas, huruvida ej en dylik försäkringsskatt bör drabba juridiska

likaväl som fysiska personer.

Det har redan genom styrelsens tabell och därvid anknutna jämförelser

konstaterats, att det endast är inkomsttagare på en jämförelsevis mycket låg

ekonomisk nivå — med en medelinkomst under hela sitt liv av 800 kronor eller

därunder — som erhålla full eller något mer än full valuta för erlagda avgifter.

Man skulle då kunna frestas till den uppfattning, att förslaget borde äga

vissa förutsättningar att bliva populärt åtminstone bland denna kategori av

försäkrade, vilka till väsentlig del utgöras av personer utan beskattningsbar

inkomst. Såsom kommitténs förslag utformats, torde emellertid detsamma ur

psykologiska synpunkter knappast motivera ens en sådan förväntan.

Pensionsstyrelsen redogör vidare för vissa beräkningar, avsedda att närmare

belysa storleken av den skatt, som enligt styrelsens förmenande ingår i

avgifterna enligt det av kommittén föreslagna systemet. Såsom verklig försäkringsavgift

betraktar styrelsen därvid den del av den påförda avgiften,

som efter en procentsats av 38 % ekvivalerar den pensionsförbindelse till den

försäkrade, som verksamheten enligt kommitténs förslag ikläder sig. Såsom

försäkringsskatt åter betecknar styrelsen det överskjutande beloppet. Styrelsen

kommer till det resultatet, att försäkringsskatten blir jämförelsevis rätt

betydande för relativt låga inkomster. Den utgår enligt styrelsens beräkning

med 2 %„ för en inkomst av 1,000 kronor och växer -därefter -— till en början

raskt, sedermera något långsammare —- upp till 6.3 %0 för 5,000 kronors inkomst.

För inkomster därutöver faller den sedan ganska snabbt. Styrelsen

uttalar, att man sålunda här hade att göra med den rätt egendomliga och näppeligen

föredömliga företeelsen av en till en början progressiv och därefter

regressiv skatt med maximum redan vid en jämförelsevis mycket låg inkomst.

Skattebördan bleve därvid uppenbarligen i huvudsak fördelad på lägre medelklass

och arbetare.

Pensionsstyrelsen sammanfattar sina uttalanden sålunda:

Kommittén har i främsta rummet utgått från det vällovliga önskemålet att

göra redan den nu gällande pensionsförsäkringen avsevärt mera effektiv än

hittills. Det råder ingen tvekan örn, att det är oundgängligt att för sådant

ändamål frångå naturliga försäkringsprinciper, även om begreppet försäkring

— inom rimliga gränser ■— gives en mycket vidsträckt betydelse. Enligt

kommitténs ståndpunkt skulle detta önskemål kunna bäst förverkligas

genom införandet av en särskild försäkringsskatt, anknuten vid normal, försäkringsavgift

och anpassad så, att de ekonomiskt bärkraftigare befolkningslagren

rättvisligen finge hjälpa de ekonomiskt sämre lottade till bördornas bärande.

Det kan ej skäligen påstås, att kommittén lyckats att praktiskt realisera

dessa avsikter. Det vore, såsom ovan uppvisats, i varje händelse, uppenbarligen

för dessa ekonomiskt svagare befolkningslager vida förmånligare

— och jämväl rättvisare, enligt vad det vill förefalla pensionsstyrelsen — örn

ifrågavarande försäkringsskatt reglerades efter sedvanliga progressiva skatteprinciper.

Härtill kommer ytterligare, att trycket av den införda, närmast för den nuvarande

generationens försörjning avsedda försäkringsskatten enligt kommitténs

förslag blivit i rätt kännbar grad fördelat även på framtida generationer.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

Som ett medel att omedelbart höja försäkringens effektivitet anvisar pensionsstyrelsen

utvägen att, därest avgiftspension, i huvudsak beräknad enligt

nu tillämpade grunder, icke uppnår ett visst fixerat grundbelopp ökat med

10 % av erlagda avgifter, utfylla den härtill med användande av skattemedel

och utan att göra utfyllnaden beroende av behovsprövning.

Frågan örn fondbildningen inom pensionsförsäkringen har av pensionsstyrelsen

behandlats i viss mån fristående i förhållande till frågan örn sättet för

avgiftspensionernas beräkning. Med avseende å pensionsavgifternas fondering

anför styrelsen i huvudsak följande.

. I den allmänna pensionsförsäkringen har premiereservsystemet hittills varit

förenklat därigenom, att samtliga avgifter äga karaktär av engångsavgifter.

Något avsteg härifrån — eller i allt fall något ekonomiskt mera betydelsefullt

sådant —- har ej heller ifrågasatts. Man är sålunda icke i denna såsom

i annan likartad försäkring nödgad att vare sig i fråga örn pensionsförbindelser

eller premiereservberäkningar taga hänsyn även till avgifter, som framdeles

inflyta. _ I sin mån minskar detta naturligtvis betydelsen av den risk,

som kan föreligga, att framdeles inträdande rubbningar i de ekonomiska förhållandena

komma att menligt inverka på beräkningarnas tillförlitlighet.

Detta bör man, i förbigående sagh hålla i minnet vid den kritik mot systemet,

som i sådant hänseende framkommit. Till denna speciella del av den framförda

kritiken vill styrelsen i övrigt endast göra ett pär randanmärkningar. Vad

först angår möjligheten av ändrade konjunkturer i fråga örn räntefoten m. m.

lära val eventuella _ förskjutningar härutinnan i allmänhet komma att inträda

successivt och möjlighet därmed åtminstone i viss mån stå öppen att i tid vidtaga

erforderliga ändringar i beräkningsgrunderna. Den allmänna pensionsförsäkringen

torde i varje fall i detta hänseende icke äga i stort sett sämre utsikter

än den enskilda försäkringen, snarare tvärtom. Vad vidare angår möjligheten

av en framtida försämring av penningvärdet och därmed följande försämring

även av pensionernas realvärde, så lära väl ej de svårigheter, som

kunna möta för staten att avhjälpa detta genom att exempelvis under en viss

övergångstid öka de otillräckliga pensionerna, bliva större, därest premiereservsystemet

fortfarande användes än örn det delvis ställes på avskrivning

eller ersättes med annat system.

Man har påstått, att den lättnad, som en fondering förutsättes medföra för

kommande generationer, blir endast skenbar i den mån den beräknade fondavkastningen.

icke kommer att representera ett verkligt tillskott till nationalinkomsten.

Även örn detta påstående äger sin riktighet, bidrager dock, enligt

styrelsens åsikt, en fondering till en rättvisare fördelning av de framtida bördorna

på så sätt, att den som i unga år erlägger pensionsavgifter genom fondering

av desamma för ålderdomen tillförsäkras en motsvarande andel i nationens

tillgångar.

Redan kommittén framhåller, att en viss fondering av avgifterna är oundgänglig

för att göra de ekonomiska bördorna för framtida generationer överkomliga.

Fonderingssystemet medför emellertid enligt styrelsens mening även

den fördelen, att det giver en bokföringsmässigt mera redig överblick beträffande

omfattningen och fördelningen på nuvarande och framtida generationer

av försäkringens ekonomiska bördor. Därest man — såsom kommittén förordar

— använder en del av fondens eller premiereservens medel till andra ändamål

och sålunda på framtida generationer överflyttar en del av kostnaderna

för den försörjning, som med avgifterna närmast avsetts, bör detta så vitt

möjligt ske under sådana former, att innebörden av ifrågavarande åtgärd

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

93

kan klart uppfattas och överskådas av dessa generationer, Om ■— såsom fallet

torde bliva vid ett genomförande av kommitténs förslag — detta önskemål

icke bleve i tillräcklig grad tillgodosett, skulle risk uppstå för ett — låt vara

oavsiktligt — missbruk av fondens medel, i det att sådana medel lätt kunde

komma att för angivna ändamål anlitas i större utsträckning än som vore förenligt

med rimlig hänsyn till framtida generationer. Pensionsstyrelsen får

tillfälle att längre fram närmare återkomma till de reglerande åtgärder, som

i här berörda avseende kunna vara behövliga,

Kommittén har själv understrukit önskvärdheten av att såväl försäkringens

effektivitet omedelbart höjes som att detta sker under former, vilka medföra en

angelägen lättnad för den i ekonomiskt avseende särskilt betungade nu levande

generationen. Pensionsstyrelsen har redan uttalat sin fulla anslutning

till denna kommitténs uppfattning. Kommittén har härvid i första hand tänkt

sig, att avgiftsbetalarna inom varje nyinträdande årsklass skulle erlägga

större avgifter än som egentligen vore erforderligt för bekostande av avgiftspensionerna

för samma årsklass. Styrelsen har emellertid tidigare understrukit,

att dessa överbetalningar ovedersägligen äga karaktär av skatt och

att det därför är lämpligare att uttaga dem i sådan form. Man skulle enligt

styrelsens mening i första rummet därigenom vinna större möjlighet till smidig

anpassning av denna försäkringsskatt efter olika befolkningslagers ekonomiska

bärkraft. Det synes styrelsen vidare vara självklart, att dessa medel,

vilka i varje hänseende icke äro avsedda för täckande av några framtida behov

utan praktiskt sett skola omedelbart förbrukas för löpande utgifter, ej

heller böra i någon form ingå i pensionsförsäkringsfonden. Detta önskemål

skulle automatiskt uppnås genom styrelsens förslag om uttagande av skatt

för ändamålet i fråga. Någon anledning att, såsom kommittén synes ha tänkt

sig, låta ifrågavarande medel gå först in i och därefter ut ur fonden förefinnes

icke. Kommitténs här berörda förslag i fråga om sättet för kostnadernas

bestridande innehåller redan i och för sig ett naturligt och tillräckligt försvar

för en klyvning mellan de medel, som böra fonderas för framtida behov,

och dem som skola omedelbart förbrukas. En sådan klyvning medför ock uppenbarligen

en reduktion av fonden.

I det dubbla syftet att höja försäkringens nuvarande effektivitet och lätta

bördorna för den nu levande generationen har kommittén utöver ovan refererade

åtgärder jämväl föreslagit, att en del av kostnaderna för pensionstilläggen

skola under närmast följande skede av försäkringen bestridas av fondmedel.

Man skulle därigenom samtidigt vinna en enligt kommitténs mening

önskvärd ytterligare begränsning av fonden. Denna bleve på detta sätt otillräcklig

för det ändamål, för vilket den ursprungligen avsetts, nämligen bestridandet

av framdeles aktuella pensionsförbindelser. Härpå skulle man

emellertid råda bot på så sätt, att staten i mån så bleve erforderligt påtoge

sig nödiga kostnader för utbetalningen av pensionerna.

Pensionsstyrelsen har redan förutskickat det förbehållet att — därest det

skulle visa sig oundgängligt att tillgripa en sådan utväg — verkliga garantier

ställas för att avgiftsförsäkringens hittillsvarande huvuduppgift att

trygga framtida generationers försörjning icke äventyras. Det synes styrelsen

uppenbart, att kommitténs förslag eljest skulle i detta hänseende lämna det

kommande släktet åt en alltför oviss framtid.

Vid övervägande inom pensionsstyrelsen av dessa frågor har nian — jämväl

med beaktande av att en begränsning av fonden under vissa förhållanden kan

bliva önskvärd — haft under omprövning den för övrigt nära till hands liggande

utvägen att låta en större eller mindre del av fonden årligen tagas i

anspråk för lån i vanlig ordning till staten, exempelvis för bestridande av kostnader

för pensionsförsäkringen. Då emellertid denna utväg väl i realiteten

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majlis proposition nr 217.

knappast skulle bereda åsyftad ekonomisk lättnad för närmaste generationer

och även torde möta vissa principiella och praktiska svårigheter, har styrelsen

ansett sig icke böra ifrågasätta en sådan lösning.

Styrelsen har därför, fasthållande vid principen att de ur fonden uttagna

medlen skola medföra en statens skuldförpliktelse, tagit i övervägande en del

andra metoder för möjligheten att på grundval av nämnda princip och under

ekonomiskt klarläggande former tillmötesgå de av kommittén uttalade önskemålen.

Bland dessa må särskilt nämnas ett system, i huvudsak lämpat efter

det förfarande, som praktiserats beträffande statsbidraget till folkskollärarnas

pensionsinrättning, numera statens pensionsanstalt. I enlighet härmed skulle

för en tid framåt ur fonden årligen tagas visst belopp — exempelvis 25 miljoner

kronor -—- för bestridande av pensionstillägg m. m. Den brist, som därigenom

uppstode i fonden, skulle täckas av staten men ej direkt utan genom

garanti av en evighetsränta, beräknad efter vederbörlig i beräkningsgrunderna

ifrågakommande räntefot. Örn denna är 4 %, skulle sålunda i ränta lämnas

första året 1 miljon kronor, motsvarande en brist å 25 miljoner kronor, nästa

år 2 miljoner kronor, motsvarande en brist å 50 miljoner kronor, o. s. v. I mån

av behov kunde naturligtvis tillgripandet av medel för andra ändamål modifieras

för olika år. Nettobeloppet av de årliga bidragen ur fonden torde i stort

sett härvid successivt bliva allt mindre för att slutligen utbytas mot likaledes

successivt ökade nettobidrag från statsverket till fonden. Vid framtida jämvikt,

då det ovan avsedda anlitandet av fonden helt upphört, komme den då

utgående statsräntan att motsvara de framtida bidrag av statsmedel till fonden

eller avgiftspensioneringen, som kommittén tänkt sig. De utgående statsräntorna

skulle naturligtvis medgiva full översikt över den i fonden rådande

bristen.

Vilken metod, som slutgiltigt skall komma till användning i förevarande avseende,

måste enligt styrelsen mening bliva beroende på resultatet av en ytterligare

utredning. Ur den nuvarande fondbildningens synpunkt synes icke

någon olägenhet möta av det uppskov med frågans avgörande, som i sådant

syfte torde erfordras.

Mot kommittéförslaget riktas ur synpunkten av dess försäkringstekniska

innebörd en ingående kritik, besläktad med den av pensionsstyrelsen framförda,

även av en minoritetsgrupp inom riks försäkring sanstalten, bestående av

halva antalet i ärendet deltagande ledamöter.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uppehåller sig ock utförligt

vid kommittéförslaget i nu förevarande del och anför:

Därest man överhuvud taget skall behålla ett system med individuella avgifter,

vilket förbundet vill tillstyrka, är det enligt förbundets mening angeläget,

att dessa avgifter även giva minst individuell valuta. Avgifterna böra

sålunda liksom i den nuvarande pensionsförsäkringen hava karaktären av rena

försäkringspremier.

De skäl, som varit vägledande för kommittén, när den velat åstadkomma

pensionsförmåner av från första början mera avsevärd storlek, finner förbundet

emellertid vara beaktansvärda. Visserligen kan man hänvisa till rätten

till pensionstillägg. Denna rätt är dock bunden till en behovsprövning, och det

synes önskvärt, att var och en redan nu utan dylik prövning erhåller en sammanlagd

pension å ett icke alltför obetydligt belopp. Det är nämligen angeläget,

att när folk under en följd av år obligatoriskt haft att inbetala avgifter,

den sammanlagda pension, som de utan behovsprövning erhålla, verkligen blir

av sådan storlek, att den i deras egna ögon representerar något värdefullt. Vidare

måste det erkännas, att det synes mindre tilltalande, att staten tvingar

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

95

sina medborgare in i en försäkring under flera decennier för att sedan giva

dem en pension på ett betydelselöst belopp. Även ur allmän försörjningssynpunkt

är det givetvis angeläget, att förmånerna snarast bringas upp till mera

nämnvärd storlek.

Uppenbart är emellertid, att den höjning av vissa pensioner, som sålunda

synes önskvärd, icke kan åvägabringas annat än genom att lämna ett tillskott

till den egentliga, försäkringstekniskt beräknade pensionen, ett tillskott, som

— även örn det utgår utan behovsprövning — får understödjande karaktär och

måste bestridas av medel, uttagna genom någon form av beskattning. I motsats

mot kommittén finner förbundet det synnerligen angeläget, att dessa medel

icke uttagas tillsammans med avgifterna (såsom en del av dessa). Frågan

om uttagandet av för nämnda tillskott erforderliga medel är en ren skattefråga

och bör behandlas såsom en sådan i samband med andra skattefrågor.

Ingående uppmärksamhet måste därvid ägnas åt problemet, av vilka inkomster

och personer de erforderliga skattemedlen skola uttagas. Detta problem är

emellertid icke föremål för diskussion i kommitténs betänkande. I själva verket

innebär kommitténs förslag, att den betydande del av avgifterna, som har

karaktär av ren skatt, relativt hårdast drabbar mindre inkomsttagare, ja, ända

ner till så låga inkomster som omkring 1,000 kronor har avgiften i någon utsträckning

skattekaraktär. De medel, som erfordras för att redan från början

kunna lämna pensioner å minst 100 kronor (grundbeloppet), uttagas företrädesvis

av den ekonomiskt bättre ställda delen av arbetarklassen samt den

s. k. medelklassen, under det att högre inkomsttagare relativt sett slippa mycket

lindrigt undan. Såsom ett belysande exempel må nämnas, att det måste

komma att inträffa, att personer, vilka efter nu tillämpade skatteprinciper

gå helt eller praktiskt taget helt fria från skatt genom avgifterna beläggas

med en till förmån för andra uttagen skatt av icke oväsentlig storlek. Förslaget

innebär därför ett bestämt avsteg från hittills följda beskattningsprinciper.

Någon motivering, varför just ifrågavarande befolkningslager skola belastas

med denna skatt har kommittén icke anfört. Förbundet kan för sin del

icke finna något skäl, varför de i detta sammanhang erforderliga skattemedlen

skulle uttagas efter fördelningsgrunder, så olika dem som eljest anses riktiga

och lämpliga. Bland annat frågar man sig, varför bolag och andra företag

skola helt fritagas från den här erforderliga beskattningen.

På grund av vad här anförts vill förbundet tillstyrka, att de för närvarande

gällande principiella grunderna för avgiftspensionernas beräkning bibehållas,

men att det tages under övervägande, huruvida icke personer med små avgiftspensioner

borde inom vissa gränser — utan behovsprövning — erhålla ett tillskott

av skattemedel eller överhuvud taget av medel, som uttagas efter grunder,

vilka finge fastställas i samband med prövning av andra beskattningsfrågor.

Var och en skulle sålunda liksom enligt kommitténs förslag tillförsäkras

vissa minimiförmåner.

Ur de i huvudsak tillstyrkande yttranden, i vilka kommittéförslagets försäkringstekniska

innebörd upptagits till närmare granskning, må återgivas följande.

Försäkringsinspektionen anför:

T det föreliggande betänkandet hava kommitténs samtliga ledamöter utom

en uttalat sig mot användningen av ett renodlat premiereservsystem såsom

grund för försäkringen. Försäkringsinspektionen vill för sin del framhålla,

att den anser den ståndpunkt, vartill kommittén i fråga örn detta spörsmål

kommit, såsom ett av de mest betydelsefulla resultaten av den verkställda utredningen.

Mot de synpunkter, som kommittén beträffande denna huvudfråga

uttalar, synas icke kunna göras några berättigade invändningar. Det är så
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lunda ovedersägligt, att premiereservsystemet inklusive den fondbildning, som

enligt detta system kräves, är nödvändigt inom varje på frivillig anslutning

baserad pensionsförsäkring, ty en sådan försäkring måste vid varje tidpunkt

kunna redovisa tillgångar motsvarande de åtagna förpliktelserna. Häri finnes

intet rum för en diskussion av frågan örn systemet är lämpligt eller olämpligt.

Vid en pensionsförsäkring, byggd på obligatorisk anslutning, är premiereservsystemet

däremot icke nödvändigt. Örn systemet i fråga ändå skall

komma till användning blir därför en lämplighetsf''råga.

Då det gäller att avväga skälen för och emot premiereservsystemet, måste

enligt inspektionens mening huvudsynpunkten alltid bli spörsmålet, huruvida

realiserandet av försäkringens syfte — att snarast möjligt åstadkomma en effektiv

försörjning av landets invalider och åldringar, som smidigt kan anpassas

efter olika tidsperioders skiftande ekonomiska förhållanden — underlättas

eller försvåras genom användandet av systemet i fråga. Till belysning

av detta spörsmål må till en början erinras örn det välkända förhållandet,

att ett på en allmän ålderdomsförsäkring tillämpat premiereservsystem

innebär, att varje särskild individ, och därmed också varje generation, tankes

sörja för sin egen ålderdomspensionering genom erläggandet av vissa premier.

Dessa premier reserveras och bilda slutligen den fond, vilkens ränteavkastning

i förening med inflytande premier beräknas vara tillräcklig för

finansiering av de utgående pensionerna. Förevarande system lämnar sålunda

vid tidpunkten för dess införande hela problemet örn försörjningen av den samtidigt

levande generationen av åldringar olöst. Icke nog härmed. Försäkringen

får sin fulla effektivitet först vid en tidpunkt då den årsklass, vilken

vid systemets införande inträder i pensionsåldern, varit i tillfälle att erlägga

avgifter under hela den avgiftspliktiga tiden. Om avgiftsplikten sålunda inträder

vid 16 års ålder och pensionsåldern fixeras till 67 år, kommer försäkringen

icke att få full effektivitet förrän 51 år efter dess införande. Samtliga

personer, som vid försäkringens införande äro över 16 och under 67 år få

endast reducerad pension. För de äldsta bland dessa, kommer pensionen att

inskränkas till en ren obetydlighet, som saknar varje betydelse ur försörjningssynpunkt

och det är först de yngre åldersklasserna inom den avgiftspliktiga

åldern, som premiereservsystemet kan tänkas bereda en pension, vilken närmar

sig den pension, som beräknas utgå då systemet trätt i full funktion, önskar

man emellertid bereda full pension även åt den levande generationen av åldringar

och åt den övergångsgeneration, som vid försäkringens införande befinner

sig i avgiftspliktig ålder, måste den levande generationen av aktiva

ytterligare belastas. Har man därför i enlighet med premiereservsystemets

fordringar pålagt den nu levande generationen av aktiva skyldigheten att sörja

för sin egen pensionering, måste detta ovedersägligen minska möjligheterna

för en tillfredsställande pensionering av de samtidigt levande åldringarna, då

detta självfallet kommer att medföra en dubbelbelastning av den nuvarande

generationen.

Det föreliggande spörsmålet har emellertid även en annan sida. Premiereservsystemet

innebär ett mera definitivt ordnande av den framtida ålderdomsförsörjningen.

Då det gäller att bestämma storleken av de avgifter, som

skola erläggas, har man i första hand att utgå från ett avvägande av de pensioner,

som kunna anses erforderliga. Med denna utgångspunkt beräknas därefter

vilka avgifter, som behöva erläggas, varvid vissa antaganden måste

göras dels beträffande de framtida dödlighetsförhållandena, dels beträffande

den framtida räntenivån. En sänkning av dödligheten kräver högre avgifter

för samma pension. Enligt inspektionens mening torde det emellertid icke behöva

befaras, att oförutsedda förskjutningar i dödlighetens utveckling skola

medföra några allvarligare verkningar för försäkringens ekonomi.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr g 17.

97

Annorlunda ställer sig frågan om räntenivåns utveckling. Skulle den framtida

räntenivån av en eller annan anledning komma att väsentligt sjunka under

den räntefot, som lagts till grund för pensionsavgifternas beräkning, innebär

detta, att den hopsamlade miljardfonden icke ger den ränteavkastning

man räknat med, vilket är liktydigt med att försäkringen icke kan åstadkomma

de pensioner man en gång åsyftat. Den enda åtgärd som kan vidtagas

mot en sådan utveckling, därest man alltjämt vill bibehålla det antagna

premiereservsystemet, är att höja pensionsavgifterna. Verkan härav kommer

emellertid beträffande pensionernas storlek att visa sig först vid en långt senare

tidpunkt, vilket kan göra värdet av åtgärden illusoriskt. Just på den

grund att räntefoten är en av de springande punkterna vid beräkningen av

vilka avgifter som behövas för att finansiera pensioner av viss storlek, så komma

samtliga beräkningar beträffande premiereservsystemet nied nödvändighet

att vidlådas av ett betydande osäkerhetsmoment, som tidigare synes hava

underskattats. Det är tillräckligt att erinra örn de starka förskjutningar i

räntenivån, som ägt rum under de sista 10 å 15 åren. Redan detta förhållande

ger en stark aktualitet åt spörsmålet, huruvida det kan anses föreligga tillräckliga

skäl att bygga den obligatoriska ålderdomsförsäkringen på ett system

med ett dylikt ovisshetsmoment i beräkningsgrunderna, då så icke är nödvändigt.

Det är emellertid en annan synpunkt beträffande premiereservsystemet an

den ovan omnämnda räntefrågan, som enligt inspektionens uppfattning är viktigare

och som även kommittén framhållit, nämligen de allvarliga, komplikationer

för hela försörjningsplanen, som skulle komma att uppstå vid en mera

avsevärd försämring av penningvärdet. Örn den svenska kronans köpkraft

skulle väsentligt förminskas, kommer självfallet den pension i kronor, som försäkringen

under sådana förhållanden kommer att ge, att väsentligt understiga

vad man en gång åsyftade, då man lade upp försörjningsplanen. De värden,

som samhällsmedlemmarna i form av avgifter tvungits tillföra^ försäkringsapparaten,

ha förflyktigats i större eller mindre grad. Men om så skulle bliva

fallet, då torde icke återstå annat — när den tiden kommer — än att övergå

från premiereservsystemet till ett understödssystem i en eller annan form.

Den belastning i form av avgifter, som pålagts den aktiva generationen

för dess egen ålderdomspensionering i syfte att lätta försörjningsbördan för

de kommande generationerna, och som för denna generation varit avsedd att

skapa en rätt till pensioner av motsvarande värde, har under den nämnda förutsättningen

icke fyllt sitt ändamål. Att kompensera en fortskridande försämring

av penningvärdet medelst förhöjning av avgifterna torde knappast

visa sig framkomligt, framför allt av den anledningen, att en avgiftshöjning

icke återverkar på pensionerna förrän vid en avsevärt senare tidpunkt.

I viss mån annorlunda skulle förhållandena i detta avseende gestalta sig,

därest möjlighet funnes för skapande och upprätthållande under alla omständigheter

av ett konstant penningvärde. För såvitt inspektionen kan bedöma,

ha i varje fall hittills vunna erfarenheter givit vid handen att en tillfredsställande

lösning av detta problem alltjämt befinner sig utom räckhåll.

Vad här anförts beträffande premiereservsystemet för det fall att räntenivån

eller penningens köpkraft skulle av en eller annan orsak undergå förskjutningar

visar, att systemet i fråga är behäftat med en betydande stelhet,

som enligt inspektionens uppfattning gör det olämpligt att vidare lägga,s.till

grund för planerandet och uppbyggandet av vårt lands ålderdomsförsörjning.

På en dylik försörjning torde man nämligen icke kunna undgå att ställa det

kravet, att den bör kunna anpassas efter växlingar i de ekonomiska förhållandena.

Örn samhället såsom helhet går mot mera tryckta tider i ckono
Bihang

lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 217.

miskt avseende, lärer detta nied nödvändighet medföra, att åldringarna få dela

den övriga befolkningens villkor, liksom en höjning av den allmänna levnadsstandarden

även bör komma åldringarna till godo. Enligt premiereservsystemet

komma däremot försäkringens prestationer att fastlåsas för avsevärd tid

framåt, för perioder, vilkas ekonomiska förhållanden helt undandraga sig vårt

bedömande.

Från nationalekonomiskt håll har anförts, att fondbildningen, vilken ju enligt

premiereservsystemet är erforderlig, kan betraktas som den nationalekonomiska

vinsten av socialförsäkringen. Ett land som ökar sitt kapital, har

det sagts, blir icke fattigare därav utan jämnt så mycket rikare. Utan att närmare

ingå på detta uttalande vill inspektionen endast erinra därom, att de fördelar

för ett land, som kunna vinnas genom en stark kapitalbildning, torde bliva

desamma, oberoende av huruvida kapitalbildningen åstadkommits i anslutning

till en eller annan form av försäkring eller på andra vägar. Den omständigheten,

att kapitalbildningen är värdefull för ett land, synes sålunda

icke vara något skäl för att knyta denna kapitalbildning till en hela folket

omfattande ålderdomsförsäkring, i all synnerhet om fonderingen ingår som

integrerande del i ett försäkringstekniskt system, som i och för sig är ägnat

att hindra försäkringens anpassning efter olika perioders skiftande ekonomiska

förhållanden.

På grundval av bland annat de omständigheter, som i det föregående anförts,

anser sig försäkringsinspektionen i likhet med kommittén böra förorda ett frångående

av premiereservsystemet, då det gäller att i fortsättningen ordna vårt

folks ålderdomsförsörjning.

Försäkringsinspektionen vill i detta sammanhang icke underlåta att beröra

en synpunkt, som framhållits i den nu pågående diskussionen om kommitténs

förslag att frångå premiereservsystemet såsom grund för ålderdomspensioneringen.

Synpunkten i fråga skulle närmast kunna karaktäriseras såsom

rättvisesynpunkten. Enligt det försäkringstekniska system, som tillämpas av

de försäkringsbolag, som bedriva pensionsförsäkring i en eller annan form,

har en avvägning åstadkommits mellan avgifter och pensioner enligt principen

att det beräknade värdet av varje försäkrads avgifter skall vara lika med

det beräknade värdet av honom tillkommande pension. Den princip, som ligger

till grund för denna prissättning, måste otvivelaktigt betecknas såsom

rättvis. Det bör emellertid betonas, att förevarande samband mellan avgifter

och pensioner, vilket direkt framgår ur premiereservsystemet, vilar ytterst

på den förutsättningen, att varje individ resp. generation tänkes sörja för sin

egen pensionering. Skapas en försäkring, enligt vilken varje generation av

aktiva tänkes sörja för den samtidigt levande generationen av åldringar, erhålles

ett helt annat samband mellan avgifter och pensioner utan att rättvisesynpunkten

därför behöver vara mindre väl tillgodosedd i det senare fallet än

i det förra. Prissättningen har blivit en annan, men detta beror därpå, att försäkringens

prestationer ha vidgats.

Här kan emellertid det spörsmålet uppställas, huruvida det under nämnda

förhållanden ändå icke skulle vara möjligt att på ett eller annat sätt upprätthålla

den individuella motsvarighet mellan avgifter och pensioner, som

premiereservsystemet medför. Detta skulle innebära, att för varje avgift, som

inbetalas för beredande av ålderdomspension, den försäkrade, utan att behöva

åläggas ytterligare prestationer för detta ändamål, skulle erhålla rätt till

samma pensionsbelopp, som beräknas skulle utgå, därest premiereservsystemet

alltjämt hade använts. Såvitt inspektionen kan finna är detta icke möjligt.

Det samband, som enligt premiereservsystemet existerar mellan avgifter och

pensioner, förutsätter bland annat att en fond uppbygges, som tänkes lämna

viss ränteavkastning. Örn fondbildning icke åstadkommes i den utsträck
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 217.

99

ning premiereservsystemet kräver, förfogar försäkringsinrättningen tydligen

icke över den ränteavkastning, som beräknas erforderlig för detta ändamål.

Att upprätthålla premiereservsystemets motsvarighet mellan avgifter och pensioner

inom en allmän ålderdomsförsäkring utan det underlag fonderingen erbjuder

torde därför icke kunna ske, med mindre staten ikläder sig förpliktelser

att tillhandahålla medel motsvarande ränteavkastningen på en tänkt

fond av samma storlek som skulle erfordras vid ett genomfört premiereservsystem.

En sådan konstruktion torde emellertid med nödvändighet medföra,

att staten skulle bliva nödsakad att i form av skatter eller på annat sätt av

befolkningen uttaga de medel, som krävas för förpliktelsens fullgörande. Den

försäkringsavgift, som var avsedd att grundlägga rätt till en viss pension,

visar sig under sådana förhållanden otillräcklig för ändamålet och måste kompletteras

med ytterligare avgifter, vilkas finansiering väl huvudsakligen torde

drabba den avgiftspliktiga befolkningen, även örn de uttagas enligt annan

princip än försäkringsavgifterna.

En förändring av systemets konstruktion i sådan riktning att de medel, som

inflyta, direkt tillföras staten, som i motsvarande utsträckning utfärdar obligationer

eller andra låneförbindelser, skulle tydligen icke ändra systemets

karaktär av premiereservsystem. Konstruktionen skulle i själva verket endast

innebära en inskränkning av fondens placeringsmöjligheter, som ur olika

synpunkter torde få betraktas såsom synnerligen olämplig.

Under pågående diskussion har mot det av kommittén föreslagna försäkringssystemet

från skilda håll även riktats en kritik, baserad på en jämförelse

mellan den avgift, som enligt kommitténs förslag betalas för en viss årlig

pension och den avgift, som med tillämpning av premiereservsystemets teknik

skulle behöva erläggas för en lika stor pension. Försäkringsinspektionen

vill i anslutning till vad ovan anförts uttryckligen framhålla, att varje på en

dylik jämförelse byggd kritik är missvisande. Den omständigheten, att en avgift

enligt kommittéförslaget är högre än örn premiereservsystemet tillämpats,

saknar enligt inspektionens uppfattning varje betydelse för bedömandet av

skäligheten av de av kommittén föreslagna avgifterna, vilka — såsom framgår

av det ovan anförda — hava till huvudsaklig uppgift att finansiera pensioneringen

av den levande generationen av åldringar och icke, såsom avgifterna

enligt premiereservsystemet, pensioneringen av den generation, som avgiftsbetalaren

tillhör.

Försäkringsinspektionen uppställer vidare spörsmålet, huruvida det icke

skulle vara mera rationellt att skattevägen — eventuellt med vissa därav påkallade

ändringar i den nuvarande skatteskalan — uttaga hela det belopp,

som utöver pensionsförsäkringsfondens bidrag kräves för avgiftspensionernas

finansiering.

Riksförsäkringsanstalten, inom vilken dock halva antalet ledamöter är av

annan mening och ytterligare två ledamöter ifrågasätta att alla pensionsförmåner

skola underkastas behovsprövning, tillstyrker i huvudsak kommittéförslagets

pensionssystem.

Svenska för säkring sjöv eningens sakkunnigenämnd biträder likaledes i huvudsak

förslaget i förevarande del men uttalar, att de invändningar, som riktats

mot vissa konsekvenser av det föreslagna systemet för avgiftspensioneringen,

särskilt i avseende å avgifternas avvägning, synts nämnden förtjäna beaktande

vid en blivande överarbetning av förslaget.

Jämväl svenska bankföreningens styrelse ansluter sig i huvudsak till kom
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

mittéförslaget i förevarande del. Styrelsen fäste härvid särskilt avseende vid

den utjämning av pensionernas storlek vid skilda tidpunkter, som förslaget innebure.

Däremot ställde sig styrelsen betänksam mot den föreslagna starka utjämningen

mellan deras pensioner, som erlagt höga avgifter, och deras, vilkas avgifter

varit jämförelsevis låga. Örn ock ett bibehållande av lika relation mellan

avgiftspensioner och erlagda pensionsavgifter för de större och de mindre inkomsttagarna

av olika skäl ej läte sig genomföra, syntes dock en viss jämkning

i sådan riktning kunna ske genom en sänkning av det föreslagna grundbeloppet

och en eventuell böjning av den procentsats, som bestämde den del

av pensionen, vilken utginge i relation till de erlagda avgifterna.

Med anledning av försäkringsinspektionens uttalande, att den omständigheten

att en avgift enligt förslaget vore högre än örn premiereservsystemet tilllämpats

saknade varje betydelse för bedömandet av skäligheten av de av kommittén

föreslagna avgifterna, vilka bade till uppgift att finansiera pensioneringen

av den levande generationen åldringar och icke den generation avgiftsbetalaren

tillhörde, anför svenska kontoristföreningarnas förbund, vilket

tagit del av försäkringsinspektionens yttrande:

Vi kunna icke biträda denna mening. För oss står det klart, att örn de under

år 1934 uppburna pensionsavgifterna icke hade annan uppgift än att under

år 1934 finansiera pensioneringen av de då levande åldringarna, skulle avgifterna

icke gärna kunna uttaxeras enligt andra normer än dem, som tillämpas

vid beskattningen. I själva verket ha emellertid de år 1934 indrivna pensionsavgifterna

också en annan uppgift, nämligen att ligga till grund vid den

framtida bedömningen av avgiftsbetalarens rätt till pension. Det är uteslutande

denna sistnämnda uppgift som överhuvud taget rättfärdigar ett frångående

av beskattningsnormer vid pensionssystemets finansiering. Men örn denna

dess uppgift är pensionsavgiftens skälighetsgrund, böra beskattningsnormerna

icke heller kunna frångås längre än som betingas av en efter objektiva

grunder fastställd motsvarighet mellan pensionsavgift och avgiftspension.

Den mot kommitténs förslag rörande avgiftspensionernas beräkning framförda

kritiken riktar sig, såsom av det föregående framgår, mot att personer,

som skulle hava att betala jämförelsevis höga pensionsavgifter, icke skulle på

samma sätt som enligt det nu tillämpade premiereservsystemet erhålla individuell

valuta för de erlagda avgifterna och gäller sålunda i ännu högre grad det

av tre reservanter inom kommittén framförda förslaget, att avgiftsskalan

skulle fortsätta upp till en inkomst av 10,000 kronor, varigenom högsta avgift

skulle komma att utgöra 100 kronor. Tanken på ett högre avgiftsmaximum

än det av kommittén föreslagna har framförts även i en del av de avgivna yttrandena.

Riks försäkring sanstalten anför sålunda i denna fråga följande.

. Kommittén föreslår, att pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges

enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade belopp, dock med lägst sex kronor och högst femtio kronor. Mot ett

taxerat belopp, som är större än femtusen kronor, kommer således att svara

en pensionsavgift, som utgör en lägre procent av det taxerade beloppet, ju

större detta är. Bördan av pensionsavgifterna kommer härigenom att falla

relativt tyngst på de lägre inkomsttagarna, som också i många fall bliva un
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr $217.

101

derkastade en såväl absolut som relativt taget större förhöjning av nuvarande

pensionsavgift än de större inkomsttagarna.

Det har ifrågasatts, om icke det för avgiftspensionernas utgivande erforderliga

beloppet i sin helhet borde uttagas efter samma grunder, som gälla för inkomst-

och förmögenhetsskatten. Även örn en så långt gående åtgärd med den

utredning, som för närvarande föreligger, icke kan utan vidare förordas, synes

det i allt fall riksförsäkringsanstalten erforderligt, att den av kommittén föreslagna

avgiftsskalan omarbetas med aktgivande på de synpunkter, anstalten

här framhållit. I varje fall synes en höjning av maximibeloppet för den årliga

avgiften, exempelvis till 100 kronor, böra vidtagas.

Högre maximiavgift än 50 kronor förordas även i yttranden från länsstyrelserna

i Jönköpings, Hallands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Hallands län

anför härutinnan följande.

Att de ökade pensionsförmånerna nödvändiggöra höjda avgifter är påtagligt.

Denna avgiftsökning är välbetänkt även ur den synpunkten att den framhäver

den enskilda individens andel i pensioneringen och i viss mån förtager densamma

karaktären av understöd. Länsstyrelsen kan emellertid ej finna tillräckliga

skäl anförda för att högsta avgiften skall begränsas till 50 kronor.

Ifall maximigränsen höjes till 100 kronor skulle drygt 1 miljon kronor ökade

avgifter kunna påräknas från dem, som hava högre taxerat belopp än 5,000

kronor. Möjligen bör höjningen ske sålunda att avgiften motsvarar 1 % av

taxerade beloppet intill 5,000 kronor och Vs % därutöver, dock högst 100 kronor.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör i förevarande fråga följande uttalande.

Den föreslagna normen för avgifterna inger emellertid vissa betänkligheter.

Det torde icke kunna helt bestridas, att avgiften i ej ringa mån har karaktär

av beskattning, helst som kommittén vidgår, att avgifterna i den närmaste

framtiden tagas i anspråk för pensionsförhöjning åt dem, som icke på grund

av erlagda avgifter skulle vara därtill berättigade, men att i en framtid den

föreslagna pensionen icke torde bliva så stor, att den bereder den försäkrade

full valuta för de erlagda avgifterna. Även örn detta förhållande icke med

någon nödvändighet framkallar kravet på en fullständig omläggning av planen

för pensionernas bestridande — nämligen med utfyllnad av skattemedel till

den del pensionen ej motsvaras av erlagda avgifter — måste dock ifrågasättas

om icke kommitténs förslag ur denna synpunkt medför en alltför stor belastning

av vissa kategorier avgiftspliktiga, nämligen personer med inkomst mellan

2,000 och 5,000 kronor. Ur denna synpunkt förefaller nämligen principiellt

oriktigt att underlätta tungan just för den, som måste anses hava relativt

största möjligheten att bära densamma, och ett utsträckande av maximigränsen

synes därför utan olägenhet kunna ske, då kommitténs förslag ändock innebär

ett avsteg från den rena försäkringsprincipen. Mest sympatiskt vore måhända

dock om avgifterna icke sattes högre än vad som svarar mot den utgående

pensionen och att vad som därutöver kräves för beredande av pensionsförhöjning

utfylles av rena skattemedel.

Landsorganisationen i Sverige anser, att den av kommittén förfäktade grundsatsen

om en långt gående solidaritet skilda samhällsklasser emellan borde

bringas till konsekvent uttryck och att därför skäl saknades för uppställande

överhuvud av en maximigräns för pensionsavgiften. Samma åsikt framföres

av typograf förbundets erkända centralsjukkassa med hänsyn till att den föreslagna

pensionsavgiften vore en kombinerad försäkringsavgift och skatt.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I sitt ovan återgivna uttalande rörande fondbildningen inom pensionsförsäkringen

har pensionsstyrelsen behandlat bland annat kommitténs förslag, att

fondmedel till en början skulle anlitas för bestridande av kostnader för pensionstillägg.

Samma fråga har berörts även i några andra yttranden.

I anslutning till kommitténs uttalanden rörande fondbildningen finna sålunda

fullmäktige i riksgäldskontoret goda skäl föreligga för att en fondering

alltjämt sker, men att fonden bör begränsas såväl till de årliga avsättningarna

som till maximistorleken. Fullmäktige anföra vidare i denna fråga följande.

Ur riksgäldskontorets speciella upplåningssynpunkt finnes knappast någon

anledning att yrka på stora årliga avsättningar till en jättefond. Den 30 juni

uppgick, såsom redan omnämnts, den nuvarande pensionsförsäkringsfonden

till cirka 674 miljoner kronor, varav 109.7 miljoner voro placerade i svenska

statens obligationer och 31 miljoner utlånats mot statsskuldförbindelser o. dyl.

till riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret hade alltså av fondmedel under tiden

1914—30/e 1934 mottagit 140.7 miljoner. Men detta belopp utgör endast 8.2 %

av 1,713 miljoner utgörande den samtidiga fasta upplåningen för statens räkning,

med avdrag av vad som åtgått till konverteringar. I det av Eders Kungl.

Majit år 1916 fastställda reglementet angående fondens förvaltning har intagits

en bestämmelse, att Va av den del av fondens medel, som ej erfordras för

bestridande av fondens utgifter, skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade av svenska staten, och riksgäldskontoret

har sålunda haft att vänta ett intresse från fondförvaltningens sida i

nyemissioner och statsskuldförbindelser. Men placeringen av fondmedel i statens

förbindelser är icke av den storleksordning, att riksgäldskontoret med hänsyn

därtill behöver taga ställning till fondens storlek.

Bland riksgäldsfullmäktige hava emellertid herrar förste deputeraden och

A. Anderson varit av avvikande mening och ansett, att tidpunkten ännu icke

kunde anses vara inne för en definitiv fixering av fondens framtida maximistorlek.

Någon nödvändighet härtill förelåge i varje fall icke. Däremot borde

övervägas en ändring i fråga örn den del av fonden, som skall redovisas i

statens obligationer eller andra statens skuldbevis. I sådant avseende skulle

ur riksgäldskontorets synpunkt vara önskvärt, örn den nuvarande bestämmelsen

att Va av fondens medel skall redovisas i statspapper ändrades till V»

eller V«. Huruvida någon begränsning av fondens årliga tillväxt nu bör bestämmas,

kan enligt nyssnämnda fullmäktiges åsikt av lämplighetsskäl diskuteras.

I varje fall torde den föreslagna begränsningen till 20 miljoner vara

för snävt tilltagen och i enlighet med de synpunkter, som anförts av en reservant

inom kommittén, höjas till exempelvis 30 miljoner.

Statskontoret uttalar med avseende å kommitténs förslag rörande fondbildningen

följande.

Otvivelaktigt torde vara, att — som kommittén också framhållit —• den nuvarande

generationen genom nu tillämpat fonderingssystem kommer att få

icke blott bära kostnaderna för beredande av försörjning åt många medborgare,

som för närvarande åtnjuta pension eller understöd, utan även göra. avsättningar

såsom bidrag till tryggandet av framtiden för nu levande avgiftspliktiga.

Statskontoret vill dock ifrågasätta, huruvida det kan anses påkallat att

av pensionsfondens medel nu taga i anspråk större årligt belopp än som. motsvarar

fondens avkastning. Avgifterna skulle i så fall jämväl i fortsättningen

oavkortade tillföras fonden.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

103

Överståthållarämbetet anser, att kommitténs förslag i vacl det avser anlitandet

av fondmedel för bestridande av kostnader för pensionstillägg bör underkastas

en ingående omprövning, oell anför därutinnan följande.

Kommittén har av vägande skäl velat begränsa fondbildningen inom pensionsförsäkringen

och i sådant syfte föreslagit en övergång från det för närvarande

i fråga örn avgiftspensioneringen tillämpade premiereservsystemet till

ett helt nytt tekniskt system, vilket i och för sig medför en väsentligt mindre

fondbildning än det förstnämnda systemet. Mot förslaget i denna del, som

dessutom medför att avgiftspensionerna redan från början komma att utgå

med avsevärt högre belopp än nu, synes föga vara att erinra. Men kommittén

går än längre och föreslår, att den årliga fondökningen skall maximeras till

högst 20 miljoner kronor samt att det belopp, varmed summan av inflytande

pensionsavgifter och fondränta överstiger summan av utbetalda avgiftspensioner

och den fastställda ökningen av fonden, skall disponeras för bestridande

av kostnader för pensionstillägg, som eljest skulle hava åvilat staten. Detta

innebär i realiteten ett överskjutande på framtiden av utgifter, som hänföra

sig till nuet och sålunda, som strax skall närmare påvisas, en statlig upplåning

av mycket stora mått. Följden härav blir en kraftig automatisk stegring

av det allmännas kostnader för pensionsförsäkringen. Enligt kommitténs

beräkningar skulle denna kostnad med det av kommittémajoriteten förordade

alternativet komma att stiga från 76 miljoner kronor år 1940 till 192 miljoner

kronor år 1990.

På grund av den för ålderdomspensioneringen ogynnsamma förskjutning i

fråga örn åldersfördelningen inom befolkningen, som man, enligt vad kommittén

påvisat, har att räkna med, kan man visserligen icke helt undgå en

automatisk kostnadsökning, men det bör framhållas, att större delen av den

nyss nämnda ökningen hänför sig till avgiftspensioneringen. Med hänsyn till

de ur statsfinansiell synpunkt betänkliga erfarenheter, som vunnits med avseende

å de automatiska kostnadsökningarna, bör enligt överståthållarämbetets

mening den principen följas, att statsmakterna redan från början fullt ut taga

de ekonomiska konsekvenserna, när en lagstiftning beslutas. I här förevarande

avseende skulle ett tillämpande av denna princip innebära, att det allmännas

kostnad, under förutsättning av oförändrade förhållanden i fråga örn antalet

åldringar och dessas ekonomiska ställning, skulle bliva konstant år från år.

Enligt kommitténs finansieringsplan skall emellertid staten under de första

årtiondena av fondmedel erhålla ett avsevärt bidrag till täckande av sina pensioneringskostnader,

men i gengäld längre fram lämna bidrag till avgiftspensioneringen,

vilket bidrag år 1990 av kommittén beräknats uppgå till 59

miljoner kronor. Örn hänsyn tages till att i avgiftspensionens grundbelopp,

100 kronor, ingår ett statsbidrag av 15 kronor, ingår i det nämnda beloppet

å 59 miljoner kronor en förräntning av en faktisk ehuru ej bokförd statsskuld

å 1,100 miljoner kronor.

Kommittén har visserligen sökt beakta önskvärdheten av att det allmänna

ej bindes för betydande utgifter i en mera avlägsen framtid och sålunda tänkt

sig, att sådana ändringar i de nu föreslagna bestämmelserna, som kunna visa

sig påkallade med hänsyn till ändrade ekonomiska förhållanden, skola kunna

vidtagas. I det föreliggande lagförslaget hava därför infogats bestämmelser,

innebärande att någon bindande utfästelse med avseende å pensionsförmånerna

ej göres. Härtill må emellertid i fråga örn avgiftspensioneringen anmärkas,

att den, som ålagts att betala vissa pensionsavgifter även bör erhålla den

valuta för avgifterna, som varit förutsatt, då de erlades. Även om formellt

juridisk skyldighet icke föreligger att följa denna regel, bör av moraliska

skäl ett frånträdande av densamma icke ifrågakomma.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majlis proposition nr til.

En ingående omprövning av kommitténs förslag i det här behandlade avseendet

är enligt överståthållarämbetets mening erforderlig.

Överståthållarämbetet uttalar vidare, att vid denna omprövning borde övervägas

det alternativ att statsverket redan nu övertoge en väsentligt större andel

av kostnaden än vad kommittén föreslagit och att det överskjutande beloppet

användes till en tillfällig sänkning av pensionsåldern. En förutsättning

för en sådan anordning måste vara, att pension vid sänkt levnadsålder finge

åtnjutas endast av den, som icke hade effektiv arbetsanställning och ej heller

annan inkomst, vartill hänsyn skulle tagas vid bestämmandet av pensionstilllägg.

Skulle det visa sig, att svårigheter framdeles mötte för statsverket att

fullfölja pensioneringsprogrammet, torde den naturligaste lösningen ligga i en

återgång till högre pensionsålder, något som då komme att te sig helt naturligt

även ur den synpunkten att de arbetsföra åldersklasserna då beräknades

hava minskats, varför ökade möjligheter till arbetstillfällen då också torde

förefinnas för de äldre.

Betänkligheter av annan art mot den av kommittén föreslagna fondbegränsningen

framföras av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att en större

fond skulle minska den naturliga känslan av fruktan hos de försäkrade att icke

under ekonomiska depressionstider få ut de pensionsbelopp, vartill de författningsenligt

vore berättigade.

Liknande synpunkter på fonderingsfrågan anläggas av svenska stadsförbundets

styrelse, som anför:

Styrelsen vill icke bestrida, att kommitténs skäl för en begränsning av den

nuvarande fonderingen, icke minst penningvärdets föränderlighet, kan hava

fog för sig. Att det föreslagna »systemet med föreskriven fondering» kan

medföra vissa fördelar så tillvida, att större smidighet med avseende å försäkringen

kan vinnas, skall icke heller bestridas. Icke minst utvecklingen efter

1913 torde visa svårigheterna att gentemot kommande generationer göra långt

gående utfästelser. I någon mån måste styrelsen emellertid med avseende å

möjligheterna till en smidig anpassning dela de betänkligheter, åt vilka uttryck

gives i en av reservationerna. Kommitténs uttalande, att en minskning

av pensionsförmånerna icke bör vidtagas utan nödtvång, är ju tacknämligt.

Men det torde icke kunna förnekas, att med det föreslagna systemet skulle införas

en viss labilitet i hela pensionsförsäkringen, som för kommunerna måste

försvåra ett bedömande av försäkringens värde för dem i framtiden.

Det må vara sant, att de senare årens finansiella förhållanden motivera en

anordning, som medgiver disposition för akuta behov av redan fonderade medel.

Men så mycket större betänkligheter synas å andra sidan förknippade med

de i framtiden behövliga statsbidragen till avgiftspensionerna. Ingen känner

de finansiella förhållanden, som då kunna vara rådande. Den föreslagna begränsningen

av fonderingen, för vilken ur såväl nationalekonomiska som organisatoriska

synpunkter måhända fullgoda skäl kunna anföras, synes sålunda

kunna vara ägnad att ingiva vissa farhågor med hänsyn till själva stabiliteten

hos försäkringen.

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.

De för biträde med den fortsatta behandlingen av frågan örn revision av

den allmänna pensionsförsäkringen tillkallade sakkunniga hava, såsom fram
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

105

går redan av deras ovan återgivna uttalanden med avseende å invaliditetsförsäkringens

anordnande, funnit sig böra i princip bibehålla de av kommittén

föreslagna reglerna i fråga örn beräkningen av storleken av den på avgifter

grundade pensionen. Enligt deras förslag skulle avgiftspensionen för den,

som icke varit invalidpenningförsäkrad i erkänd sjukkassa, örn han erlagt alla

påförda avgifter, vara 100 kronor. Eör den som ett större eller mindre antal

år varit medlem av erkänd sjukkassa, vilken meddelar understöd i form av invalidpenning,

skulle nyssnämnda belopp av 100 kronor från och med 67 års

ålder — antingen pensionen utgått från tidigare ålder eller börjar löpa först

från och med nämnda ålder — förhöjas för varje ar lian varit invalidpenningförsäkrad

i erkänd sjukkassa med 10 % av den för året till folkpensioneringen

erlagda pensionsavgiften.

Emellertid hava de sakkunniga ansett sig böra i så måtto fästa avseende vid

den mot kommittéförslaget framförda kritiken, att enligt detsamma försäkringsteknisk

valuta icke skulle komma att lämnas högre avgiftsbetalare för de

erlagda avgifterna, att de funnit sig böra föreslå en sänkning av pensionsavgiftens

maximibelopp från av kommittén föreslagna 50 kronor till 20 kronor.

I sådant avseende anföra de sakkunniga följande.

Inledningsvis må här erinras om att före tillkomsten av 1913 ars lag om

allmän pensionsförsäkring samhällets försörjning av invalider. och åldringar

var så ordnad, att varje generation hade att sörja för de samtidigt levande invaliderna

och åldringarna utan att ha en samlad fond till sin hjälp. Eran denna

ordning gjordes genom införandet av den allmänna pensionsförsäkringen

ett i princip betydelsefullt avsteg, i det att i stort sett hela folket alades att

samla en fond, som skulle användas till avgiftsbetalarnas egen framtida försörjning

vid invaliditet eller ålderdom. Alltjämt kvarstod naturligtvis nödvändigheten

att draga försorg örn de samtida invaliderna och åldringarna, för

vilkas försörjning någon fond ej samlats. Ännu, tva decennier efter pensionsförsäkringens

införande, har emellertid icke den pensionering, som enligt döt

tillämpade systemet bekostas med fondmedel, tagit sadan omfattning, att därigenom

någon nämnvärd lättnad vunnits i samhällets försörjningsbörda. Avgiftsbetalningen

och fonderingen pågå däremot och lia genom höjning av pensionsavgifterna

tagit ökad omfattning. . tji- -n

I detta läge har pensionsförsäkringskommittén, som underkastat de hittills

tillämpade grunderna för avgiftspensioneringen en ingående kritik, av skäl,

på vilka här ej behöver närmare ingås, funnit, att allvarliga betänkligheter

möta mot ett bibehållande av det till grund för 1913 års lag liggande försäkringstekniska

systemet. Kommittén föreslår i stället ett pensioneringssystem,

vilket avser att vara en praktiskt användbar mellanform mellan nämnda system

och den före tillkomsten av pensionsförsäkringslagen tillämpade ordningen

för försörjning av invalider och åldringar.

Såsom framgår av vad anförts ur yttrandena över kommittéförslaget, har

mot detta invänts, att enligt detsamma inträffar att avgiftsbetalare icke erhålla

så hög avgiftspension, som skulle svara mot deras avgifter enligt det i

den nuvarande pensionsförsäkringen tillämpade försäkringstekniska systemet,

det så kallade premiereservsystemet.

Med anledning av kritiken på denna punkt må erinras, att de jämförelser,

som gjorts av pensionsstyrelsen mellan å ena sidan de ^avgiftspensioner, till

vilka avgifter berättiga enligt premiereservsystemet, och å andra sidan de motsvarande

pensioner, till vilka samma avgifter skulle berättiga enligt det av

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

kommittén föreslagna systemet, taga sikte på förhållandena efter det att systemen

varit i tillämpning sa länge, att vederbörande avgiftsbetalare erlagt

avgifter under hela sin avgiftspliktiga alder. Jämförelserna avse sålunda en

tidpunkt, da systemen varit i tillämpning omkring 50 år. Örn till grund för

jämförelserna; lägges en tidigare tidpunkt, blir resultatet ett annat. Under de

närmaste årtiondena kommer sålunda det av kommittén föreslagna systemet

att at det övervägande flertalet pensionstagare giva större pensioner än premiereservsystemet.

. Ett ersättande av den nuvarande pensionsförsäkringen med

en pensionering enligt kommitténs förslag skulle för så gott som alla, för vilka

pensions!abet inträffar inom den närmaste tiden efter förändringen, innebära

en förhöjning av avgiftspensionen och för de allra flesta en avsevärd sådan

förhöjning.

Att sedan detlav kommittén föreslagna systemet varit i kraft under en

längre tid det i åtskilliga fall skulle komma att inträffa, att avgiftsbetalare

erhålla avsevärt mindre avgiftspensioner än de för sina erlagda avgifter skulle

latt enligt premiereservsystemet, är väsentligen betingat av att maximiavgiften

enligt kommitténs förslag satts till ett så högt belopp som 50 kronor. Gell01*1

en tillräckligt stark sänkning av detta maximibelopp skulle det vara möj„gt

a. åstadkomma, att avgiftspensionen icke i något fall skulle bliva mindre

an enligt premiereservsystemet.

En så stark nedskärning av pensionsavgifterna synes de sakkunniga emelertid

icke pakallad. Alla befogade anspråk på individuell ekvivalens mellan

pensionsavgifter och pensioner torde bliva tillgodosedda, örn avgifterna i förhållande

till pensionerna avvägas på sådant sätt, att stötande missförhållanden

i praktiken undvikas. Det synes vara tillräckligt, om i de fall som praktiskt

sett förekomma pensionstagare!! icke för sina förmåner från pensioneringen

tiar betalat ett pris som kan te sig oskäligt i jämförelse med det pris, han

genom att taga annan för honom till buds stående försäkring skulle ha behövt

ertagga tor enahanda eller liknande förmåner. Vid en sådan jämförelse bör

skalig hänsyn tagas till den rätt att i fall av behov komma i åtnjutande av

pensionstillägg, som enligt förslaget tillförsäkras pensionstagarna.

Vid bedömande av det maximum för. avgiftsskalan, som från denna utgångs6

i=rClraSj ar att taga i beräkning, att även om maximigränsen sättes

tämligen lagt, det likväl icke annat än i undantagsfall kommer att inträffa

att en person under hela sin avgiftspliktiga ålder erlägger de högsta avgifter’

som med en sadan avgiftsskala skolat förekomma.

I betraktande av de här anförda omständigheterna finna de sakkunniga ett

maximum för avgiftsskalan av 20 kronor lämpligt. Genom att sätta denna

ovre grans tor avgiftsskalan vinnes, att även de pensioner, som långt fram i

tiden utgå till de hogsta avgiftsbetalarna, i betydligt mindre utsträckning än

enligt kommitténs förslag komma att understiga den pension, som för samma

avgifter kunnat erhallas i en privat livränteanstalt. De sakkunniga utgå därvid

Iran de i det föregående omtalade pensionsbeloppen och räkna således med

oc''1 en> ,som erlagt alla påförda pensionsavgifter, utan behovsprövning

erhåller en pension om 100 kronor örn året ökad med 10 % av avgifterna för de

a\ker V1 ^ pensionstagaren varit försäkrad till invalidpenning i erkänd

Vid jämförelsen utgå. de sakkunniga vidare från en räntefot av 3 %. Det

synes icke vara, tillrådligt att under nuvarande förhållanden lägga en högre

rantelot till grund för beräkningar rörande pensionsbelopp enligt premiereservsystemet.

I samband härmed må påpekas, att pensionsstyrelsens beräkmngar,

vilka bygga på en räntefot av 4 %, skulle i väsentlig mån ändras därest

ranteioten sattes till 3 °/°. Man finner sålunda, att den i pensionsstyrelsens

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

107

ovan citerade uttalande omnämnda genomsnittliga procentsatsen av 38 % på

inbetalade avgifter vid användande av 3 % räntefot nedgår till omkring 27 %,

varigenom antalet av de fall där avgiftsbetalare erhålla mindre än enligt premiereservsystemet

icke oväsentligt minskas.

I nedanstående tabell ha de sakkunniga under antagande, att en konstant

årsavgift erlägges från och nied 18 till och nied 65 års alder, sammanställt

uppgifter örn pensioner, till vilka avgifterna skulle berättiga dels enligt ett

på här angivet sätt ordnat pensioneringssystem dels ock enligt premiereservsystemet,

varvid för män och kvinnor gemensamma grunder tillämpats. Till

tabellen må anmärkas, att de båda kolumnerna för sjukkassemedlemmar avse

personer, vilka under hela den tid de erlägga pensionsavgifter äro försäkrade

till invalidpenning i erkänd sjukkassa, under det att kolumnerna för icke sjukkassemedlemmar

avse personer, som under hela sin avgiftspliktiga ålder äro

försäkrade mot förtidsinvaliditet i folkpensioneringen. Årsavgifterna komma

enligt de här utvecklade reglerna för den förstnämnda kategorien att användas

för en ren ålderdomspensionering, för den sistnämnda kategorien däremot

för en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering. Vid studium av

tabellen bör uppmärksammas, att uppgifterna i densamma avse förhallandena

för pensionstagare som tillhört försäkringen från och med 18 års ålder och att

jämförelsen mellan pensionsbeloppen ställer sig gynnsammare för de saktomnigas

förslag beträffande pensionstagare, vilka tillhört försäkringen kortare

tid.

Jämförelse mellan de på avgifter grundade pensioner, som för personer, vilka under

hela sin avgiftspliktiga ålder erlagt nedanstående årsavgifter, utgå å ena sidan enligt

de sakkunnigas förslag och å andra sidan enligt premiereservsystemet.

Årsavgift

kr.

Pension enligt de sak- kunnigas förslag

Pension enligt premie- reservsystemet

Sjukkasse-

medlem

Icke sjuk- kassemedlem

Sjukkasse-

medlem

Icke sjuk- kassemedlem

6 ...............

129

100

80

50

10 ............

148

100

133

84

15 .............

172

100

199

125

20..................

196

100

265

167

Då enligt de sakkunnigas förslag pensionerna skulle giva ungefärlig individuell

valuta för de erlagda avgifterna, har det synts skäligt ^att för äkta

makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll och vilka

därför enligt kommittéförslaget få avgifterna sig tillgodoräknade med hälften

åt vardera maken, låta maximigränsen avse sammanlagda beloppet av bådas

avgifter. De sakkunniga föreslå därför, att för sådana ^äkta makar begränsliing

av avgiften genom maximeringen inträder först då bådas avgifter tillhopa

uppgå till 40 kronor. Detta innebär, att maximiavgiften för gift man, vilken

är mantalsskriven såsom tillhörande samma hushall som sin hustru, för den

händelse hustrun saknar egen inkomst, är 34 kronor, motsvarande ett taxerat

belopp av 3,400 kronor. . . .

Genom den här tänkta avgiftsskalan komma pensioneringens inkomster genom

avgifter att minskas med omkring 5 miljoner kronor örn året i jämförelse

med de avgiftsinkomster, som pensionsförsäkringskommittén beräknat. Under

de första åren efter lagändringen kommer därför det inflytande avgiftsbeloppet,

under förutsättning av 15 % restantier, att uppgå till omkring 36 miljoner

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kronor. Det belopp, med vilket pensioneringens avgiftsinkomster enligt de

sakkunnigas förslag minskas, mäste anskaffas pa annat sätt än genom avgifter.

De grunder, efter vilka staten pa andra områden täcker sina utgifter,

komma bär till tillämpning. Kritiken av att enligt pensionsförsäkringskommitténs

förslag icke alla avgiftsbetalare_ erhålla en individuell valuta för sina

avgifter enligt uppskattning efter premiereservsystemet bär sålunda föranlett

de sakkunniga att föreslå, att en del av de medel, som enligt kommittéförslaget

beräknades inflyta genom avgifter skola anskaffas på annat sätt.

. Medan de sakkunnigas förslag i denna del går ut på en minskning av pensioneringens

avgiftsinkomster genom nedsättning av pensionsavgifternas maximibelopp,

bar i vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs förslag mer

eller mindre bestämt ifragasatts en ökning av avgiftsinkomsterna genom höjning

av maximigränsen utöver den av kommittén föreslagna. Huruvida den

ena eller andra vägen i^ detta avseende skall väljas, är en lämplighets- och

skähghetsfraga. Det ma emellertid här framhållas, att örn man intager den

ståndpunkten att pa grund av erlagda avgifter skola utgå pensioner, vilka enligt

premiereservsystemet motsvara avgifterna, det icke med hänsyn till finansieringen

finnes någon anledning att uttaga höga avgifter. Pensioneringen

skulle ju nämligen, örn denna ståndpunkt intages, genom höjning av avgifterna

bliva belastad med ökade pensionsutgifter, som skulle uppväga inkomstökningen.

ar narnna> att nedskärningen av de högsta pensionsavgifterna

medför, att ekvivalens ernås jämväl beträffande varje generations avgiftsbetalning

i dess helhet sedd och pensionerna för samma generation. Kapitalvärdet

av pensionerna för varje årsklass i försäkringen inträdande personer kommer

^nämligen att något överstiga kapitalvärdet av pensionsavgifterna för samma

årsklass. Undantag härifrån utgöra de årsklasser, vilka då förslaget genomföres

befinna sig i avgiftspliktig ålder. För flertalet av dem betyder förslaget,

att de erhålla pensioner till avsevärt högre belopp än som svarar mot

kapitalvärdet av deras avgifter. Förbättringen av den nuvarande generationens

pensioner vinnes dels genom att medel, som i annat fall skulle lia fonderats,

användas till de omedelbara pensionskostnaderna och staten i stället i

framtiden tillskjuter den på grund därav felande inkomsten av fonderade medel

dels även genom ett statsbidrag i egentlig mening till denna generations avgiftspensioner.

På detta sätt bringas pensionerna redan för den nuvarande

generationen upp till en storlek, som är jämförlig med storleken av de för

senare generationer utgående pensionerna.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över vad de sakkunniga anfört med avseende å det försäkringstekniska systemet

för folkpensioneringen hava i de med anledning av de sakkunnigas

promemoria i ämnet infordrade yttrandena uttalanden gjorts endast av pensionsstyrelsen

och försäkringsinspektionen.

Pensionsstyrelsen erinrar om den kritik, som av styrelsen riktats mot kommitténs

förslag i förevarande avseende, och anför därefter följande.

i ..''^e.sa^llnn^®a ^lava åtminstone i viss mån beaktat de av pensionsstyrelsen

härutinnan framförda synpunkterna. De framhålla sålunda särskilt, att de

med sitt förslag asyftat att »pensionerna skulle giva ungefärlig individuell

valuta för de erlagda avgifterna». Denna deras strävan har betydligt underlättats

därigenom, att de funnit sig böra utföra värderingen av pensionsförmånerna

och avgifterna efter en betydligt lägre räntesats än kommittén. De

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

109

sakkunniga uttala i detta hänseende, att »det synes icke vara tillrådligt att

under nuvarande förhållanden lägga en högre räntefot än 3 % till grund för

beräkningarna». Då det i dessa beräkningar av naturliga skäl närmast rör

sig om en jämförelse med förhållandena inom den enskilda försäkringsverksamheten,

torde det vara på sin plats att erinra, att så gott som samtliga företag

inom denna verksamhet från och med innevarande år grunda sina beräkningar

på en räntefot av 3 1/4 %. De sakkunniga torde emellertid mena,

att man måste räkna med att dessa företag kunna inom en relativt kort tid

komma att tvingas till att sänka räntefoten till 3 %. Det föreligger ingen

anledning att bestrida en sådan möjlighet, särskilt enär försäkringsföretagen

för att hålla sig på den säkra sidan i beräkningarna måste välja räntefoten i

underkant och kunna försvara denna åtgärd med hänvisning till att, i den mån

de faktiskt inträffande konjunkturerna visa sig bliva förmånligare än i beräkningsgrunderna

förutsatts, såsom resultat härav uppstår ett överskott,

vilket kan i behörig ordning återbördas till de försäkrade. Något tvång till

lika långt driven försiktighet föreligger emellertid uppenbarligen icke i den

här förevarande verksamheten och ej heller någon möjlighet att till de försäkrade

återbörda de överskottsbelopp, vilka kunna uppstå såsom konsekvens

av alltför försiktigt valda beräkningsgrunder. De sakkunniga synas nämligen

liksom kommittén, förutsätta, att fondökningen skall ske efter en viss

plan med begränsad tillväxt såväl årligen som totalt och att överskjutande fondmedel

skola undan för undan förbrukas för andra syftemål. Därest räntekonjunkturerna

framdeles ändras, är det ock synnerligen tvivelaktigt, huruvida

eller i vilken mån detta kommer att föranleda en ändring i den efter de nu

föreslagna riktlinjerna omlagda pensionsförsäkringslagen. Ett anlitande av

över hövan stränga beräkningsgrunder vid verkställandet av den här ifrågavarande

jämförelsen måste sålunda tvivelsutan bliva missvisande och till nackdel

för de försäkrade.

Enligt en av de sakkunniga lämnad uppgift bör vid användande av 3 %

räntefot den procentsats å summan av erlagda försäkringstekniska avgifter,

efter vilken den ekvivalerande ålderspensionen skall beräknas, sänkas från

ovan anförda av pensionsstjumlsen enligt en räntefot av 4 % beräknade 38 % till

endast omkring 27 %.

De sakkunniga föreslå, att pensionsavgifterna skola .erläggas med ett årligt

belopp motsvarande 1 % av den försäkrades taxerade inkomst, dock med

lägst 6 och högst 20 kronor. Beträffande invaliditetsförsäkringen lämna de

sakkunniga den intressanta upplysningen, att med av dem anlitade beräkningsgrunder

»den höjning av ålderdomspensionen från fyllda 67 år, som motsvarar

invaliditetsriskpremien för ett visst år, endast i ringa grad varierar med

åldern och genomsnittligt sett utgör omkring 10 %». Med hänsyn härtill

föreslå de sakkunniga, att invalidpensionen skall utgå med ett fixt belopp av

100 kronor och ålderspensionen med detta belopp ökat med 10 % av avgifterna

för de år, under vilka pensionstagaren varit försäkrad till invalidpenning

i erkänd sjukkassa och sålunda ej invalidförsäkrad genom den allmänna pensionsförsäkringen.

Därest en avgiftsbetalare under hela betalningstiden varit

försäkrad till invalidpenning, utgår ålderspensionen sålunda liksom enligt

kommittéförslaget med 100 kronor ökat med 10 % å summan av erlagda avgifter,

vilken summa dock för avgiftsbel akare med mer än 2,000 kronors inkomst

uppenbarligen blir mindre — och för högre inkomsttagare avsevärt

mindre — än enligt kommittéförslaget.

Beträffande det av de sakkunniga uttalade syftemålet att omlägga kommittéförslaget

så, att pensionerna giva ungefärlig individuell valuta för erlagda

avgifter, kan pensionsstyrelsen ej för sin del finna, att de sakkunniga

i önskvärd mån lyckats i denna sin strävan. Den beräknade försäkringsskat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 217.

ten skulle ju även enligt deras för avgiftsbetalarna allt annat än förmånliga

beräkningsgrunder komma att för icke sjukkassemedlemmar redan vid en så

låg inkomstnivå som 2,000 kronor uppgå till ej mindre än 40 % av den totala

pensionsavgiften.

Det har i fråga om kommitténs förslag anmärkts, att detsamma innebär

ett försvagande av självförsörjningsmomentet i den nuvarande pensionsförsäkringen

så till vida, att den effektiva försäkringsavgiften sänkts för så gott

som samtliga avgiftsbetalare med inkomst å 1,200 kronor eller däröver. Den

försäkringstekniska avgiften utgår nämligen enligt nuvarande lagstiftning

med lägst 3 och högst 33 kronor samt enligt kommitténs förslag och beräkningsgrunder

med lägst 6 och högst ej fullt 20 kronor. Enligt de sakkunnigas

förslag skall den totala pensionsavgiften utgå med lägst G och högst 20

kronor. Enär det emellertid i den av de sakkunniga föreslagna pensionsavgiften,

såsom ovan berörts, även ingår en viss ej alldeles obetydlig skatteandel,

är det uppenbart, att detta förslag innebär ytterligare en väsentlig beskärning

av självförsörjningsmomentet i försäkringen. Av en närmare granskning i

detta hänseende framgår, att den högsta effektiva försäkringsavgiften, även

med en värdering i enlighet med de sakkunnigas strängare beräkningsgrunder,

uppgår till endast omkring 15 kronor vid ren ålderdomsförsäkring och 12 kronor

vid fullständig ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Resultatet av de sakkunnigas förslag har därför också blivit, att det försäkringsskydd,

som den av dem föreslagna avgiftspensioneringen lämnar, ter

sig anmärkningsvärt obetydligt även under beaktande av kravet att man bör

hålla sig inom ramen för en allmän folkpensionering. Detta krav kan ingalunda

anses sträcka sig därhän att invalidpensionen skall vara fastlåst vid

ett belopp av endast 100 kronor och att även vid enbart ålderdomsförsäkring

högsta utgående pensionsbelopp skall komma att understiga 200 kronor. Man

kan med ett så magert resultat för ögonen vara befogad att uppställa den

1 rågan, huruvida detsamma över huvud taget försvarar en så stor apparat som

en obligatorisk allmän pensionsförsäkring med påföring, uppbörd och redovisning

av särskilda pensionsavgifter utgör.

De sakkunniga synas vid sina kostnadsberäkningar hava förutsatt, att

kommitténs förslag till övergångsbestämmelser skall i princip bibehållas.

Detta innebär, att även för de äldre årsklasserna av nu levande generation

invalidpensionen i regel skall utgå med lägst 100 kronor och ålderspensionen

med lägst samma belopp ökat med 10 % av de avgifter, som den försäkrade

må hava erlagt för år, då han ej varit invalidförsäkrad genom folkpensioneringen.

Det är givet, att de tillskott av skattemedel, som med denna anordning

bliva erforderliga för bestridande av de till nämnda äldre årsklasser utgående

avgiftspensionerna, måste bliva vida talrikare och till sin storlek i regel

mera betydande än de motsvarande tillskott, som erfordras för yngre årsklasser

av nuvarande avgiftsbetalare samt för de hädanefter i försäkringen

inträdande avgiftsbetalarna. Härvid är att märka, att dessa äldre årsklasser

av nuvarande generation inrymma ett betydande antal hustrur och andra

med dem i avgiftshänseende jämställda personer i mer eller mindre burgen

ställning, för vilka avgiftspensionerna få karaktär av jämförelsevis obefogade

försörjningsbidrag, till icke ringa del bekostade av allmänna medel. I samma

mån som en dylik extra försörjningsverksamhet kommer till stånd försvåras

avsevärt möjligheten att stärka försäkringen på punkter, där det finnes

ett mera framträdande behov härav. Det sagda torde i varje händelse motivera

en undersökning angående möjligheten att genom en modifiering av

övergångsbestämmelserna reducera beloppet av de för avgiftspensioneringen

erforderliga allmänna medlen.

Av det anförda framgår, att pensionsstyrelsen i huvudsak vidhåller den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

lil

ståndpunkt, som styrelsen intagit i sitt yttrande över kommittébetänkandet i

fråga örn de reformer av avgiftspensioneringen, som enligt styrelsens uppfattning

äro önskvärda och möjliga att nu genomföra i huvudsakligt syfte att

omedelbart höja försäkringens effektivitet.

Enligt styrelsens mening bör sålunda den effektiva försäkringsavgiften utgå

med ett belopp växande med inkomsten från lägst 6 kronor upp till ett

högsta belopp, som i varje händelse bör avsevärt överstiga det av de sakkunniga

förutsatta beloppet av 12 ä 15 kronor. Pensionerna för dessa avgifter

böra utgå vid 67 års ålder eller vid dessförinnan inträffande invaliditet och

beräknas så, att pensionens kapitalvärde i varje enskilt fall motsvarar det

erlagda avgiftsbeloppet efter gjorda förutsättningar beträffande de faktorer,

som ingå i beräkningarna, såsom räntefot, dödlighet och invaliditet. Därest

emellertid den sålunda beräknade avgiftspensionen ej uppgår till ett visst fixerat

minimibelopp, utfylles den härtill med användande av skattemedel. Minimibeloppet

synes böra utgöra för den som är född

före år 1880 ............... 50 kronor

under tiden 1880—188!)..........60 »

» » 1890-1899 70

» » 1900—1909 80 »

j» » 1910—1919..........90 »

efter år 1919...............100 »

Därest de sakkunnigas förslag i fråga örn invaliditetsförsäkringens anordnande

skulle fullföljas, ökas ovannämnda minimibelopp i fråga örn ålderdomspension

med 10 % av de avgifter, som erlagts för år, under vilka den avgiftspliktige

ej varit invalidförsäkrad genom folkpensioneringens försorg.

Beträffande fondbildningen uttalar pensionsstyrelsen, att det uppenbarligen

även enligt de sakkunnigas förslag vore meningen, att fondmedel till en

början skulle i stor utsträckning anlitas för finansiering av pensioneringen.

Det vore klart, att ju mera som toges ur fonden desto mera betungande bleve

sedan det allmännas utgifter. Styrelsen hade i sitt yttrande över kommitténs

förslag kraftigt betonat vikten av att verkliga garantier ställdes för att avgiftsförsäkringens

huvuduppgift att trygga framtida generationers försörjning

icke äventyrades. Betydelsen av denna erinran kvarstode med principiellt

orubbad giltighet även beträffande det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Det syntes överhuvud vara mera än ovisst, om samhället en gång,

sedan fondmedel till avsevärd del förbrukats, kunde bära de utgifter å oerhörda

belopp, som försörjningen såväl enligt kommitténs som de sakkunnigas

förslag i en framtid komme att medföra. Pensionsstyrelsen, åt vilken den

svenska pensionsförsäkringens centrala arbetsuppgifter blivit anförtrodda,

hade ansett sig icke kunna underlåta att erinra örn de betydande risker, för

vilka denna med stora uppoffringar för vårt folk grundade försäkring utsattes,

om tillräcklig hänsyn icke toges till tryggandet av densammas främsta

uppgift, kommande generationers försörjning.

Försäkring sinspektionen anför i anledning av de sakkunnigas berörda förslag

följande.

De kostnadsberäkningar, som av de sakkunniga utförts hava grundats på

en räntefot av 3 °/°. Försäkringsinspektionen, som särskilt under den senaste

tiden haft anledning att med uppmärksamhet följa ränteutvecklingen, vill i

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

anslutning härtill erinra om den anpassning till den nya räntenivån, som

verkställts för det enskilda försäkringsväsendets och särskilt livförsäkringsväsendets

vidkommande. Vid förarbetena till lösningen av denna fråga har

från inspektionens sida framhållits, att den nuvarande ränteutvecklingen gåve

starka belägg för att en övergång till en räntefot av 3 % i beräkningsgrunderna

inom kort kunde visa sig erforderlig. Under sådana förhållanden syntes

ur inspektionens synpunkt den naturligaste lösningen vara att omedelbart

företaga en övergång till nämnda räntefot.

Under de förhandlingar beträffande detta spörsmål, som ägt rum mellan

försäkringsinspektionen och representanter för livförsäkringsbolagen, framhölls

emellertid från dessas sida bland annat angelägenheten av att vissa pågående

utredningar rörande de olika riskmåtten kunde bringas till avslutning,

innan man genomförde en mera definitiv anordning genom en övergång

till 3 %. Med hänsyn till de framförda synpunkterna ansåg sig försäkringsinspektionen

kunna biträda ett förslag att grunda premie- och premiereservberäkningen

på en räntefot av 31/2 °/° under förutsättning, att en dylik anordning

endast finge provisorisk karaktär. I fråga om ränteförsäkringen, som

närmast ansluter sig till de förhållanden, som äro rådande inom den allmänna

pensionsförsäkringen, ansågs dock försiktigheten kräva, att man redan nu

överginge till 31/4 %, varvid även denna anordning måste få karaktären ay

provisorium.

I enlighet med sin ovan angivna principiella ståndpunkt anser försäkringsinspektionen

för sin del nödig försiktighet bjuda att i föreliggande fall, då

det gäller beräkningar, som avse en avsevärd framtid och självfallet böra

vara av mera definitiv natur, icke bestämma räntefoten högre än 3 %. Med

hänsyn härtill får inspektionen för sin del förorda de sakkunnigas val av

räntefot.

I fråga örn avgiftsskalan Ilar den ändringen vidtagits, att avgiften maximerats

till 20 kronor i stället för till 50 kronor enligt pensions försäkringskommitténs

förslag. Ändringen synes hava vidtagits på grund av att avgiftsbetalare

med högre avgifter erhålla betydligt mindre avgiftspensioner än de

skulle erhållit enligt premiereservsystemet — ett förhållande, som i en del

utlåtanden över kommitténs förslag gjorts till föremål för en skarp, fast

enligt försäkringsinspektionens uppfattning, omotiverad kritik. Såsom inspektionen

i sitt tidigare utlåtande påvisat är varje på en dylik jämförelse

byggd kritik missvisande. Det är nämligen att märka, att de avgifter, som

skola erläggas enligt kommitténs förslag, hava i väsentlig utsträckning en

helt annan uppgift än de avgifter, som utgå enligt premiereservsystemet. De

förra hava till huvudsaklig uppgift att finansiera pensioneringen av den nu

levande generationen av åldringar, medan med de senare avses att finansiera

pensioneringen av den generation, som avgiftsbetalaren tillhör. Den här omförmälda

omändringen av kommitténs förslag innebär en eftergift för synpunkter,

som enligt inspektionens uppfattning icke kunna anses grundade.

I fråga om det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen har jag

redan angivit, att jag i huvudsak funnit mig böra biträda vad pensionsförsäkringskommittén

härutinnan föreslagit. I anslutning till den ovan lämnade

redogörelsen för kommitténs motivering för dess förslag och de i anledning

av detsamma avgivna yttrandena torde jag emellertid här böra tillfoga

följande.

Det spörsmål, till vilket det i främsta rummet gäller att taga ställning, är

frågan örn folkpensioneringens ändamål och syfte. Pensionsstyrelsen har i så
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

113

dant avseende i olika sammanhang med styrka framhållit, att avgiftsförsäkringens

huvuduppgift vore att trygga kommande generationers försörjning.

Så som den allmänna pensionsförsäkringen för närvarande är anordnad efter

ett system, enligt vilket full effektivitet i fråga örn avgiftspensioneringen icke

einas, förrän de till pension på grund av erlagda avgifter berättigade personerna

tillhört försäkringen i 51 år, är givetvis denna pensionsstyrelsens uppfattning

fullt riktig. Pensionsförsäkringskommitténs förslag innebär emellertid

en genomgripande omgestaltning av folkpensioneringen såtillvida, att verksamheten

skulle komma att i första hand taga sikte på försörjningen av nu

levande invalider och åldringar. Betydelsen av den sålunda av kommittén

ifrågasatta principiella omläggningen av syftet med folkpensioneringen framträder

klart vid ett studium av de i remissyttrandena gjorda uttalandena i

frågan och måhända starkast vid en jämförelse mellan de yttranden som avgivits

av å ena sidan pensionsstyrelsen och å andra sidan försäkringsinspektionen.

För egen del anser jag det orimligt att söka lagstiftningsvägen reglera

ekonomiska förhållanden i en långt avlägsen och svårbedömlig framtid. De

utomordentliga vanskligheter som därvid möta i vad gäller den speciella

fråga som nu är före, nämligen folkpensioneringen, hava på ett ingående sätt

blivit belysta av pensionsförsäkringskommittén och det torde ej vara nödvändigt

att här närmare rekapitulera desamma. Det torde vara tillräckligt att

erinra om omöjligheten att göra ens någorlunda säkert grundade antaganden

rörande framtida ränteläge och penningvärde och överhuvud taget rörande de

ekonomiska förhållandena ett halvt århundrade härefter. På grund härav

måste enligt min mening en folkpensioneringslagstiftning, som i första hand

åsyftar att tillförsäkra kommande generationer ett visst efter nu rådande förhållanden

utmätt mått av försörjning, närmast betecknas såsom verklighetsfrämmande.

Med denna min inställning till den föreliggande frågan är det naturligt att

jag icke kan förorda att folkpensioneringen för framtiden uppbygges enligt

det hittills inom den allmänna pensionsförsäkringen tillämpade premiereservsystemet,

vilket ju helt inriktar sig på den framtida försörjningen av invalider

och åldringar och överlåter åt samhället att i annan ordning, nämligen skattevägen,

tillgodose motsvarande försörjningsbehov i nuet.

Om sålunda folkpensioneringen omlägges till att närmast åsyfta ett tillgodoseende

av det aktuella behovet av försörjning för invalider och åldringar,

skulle det måhända såsom jag redan tidigare antytt vara mera rationellt att helt

slopa den på avgifter grundade pensioneringen och i stället inskränka sig till

en uteslutande på behovsprincipen uppbyggd och av allmänna medel helt bekostad

pensioneringsverksamhet i stil med den danska ålderdomsförsörjningen.

Tanken på en sådan omläggning har även framkastats i en del av de i anledning

av kommittébetänkandet avgivna yttrandena. Mot ett slopande av avgifterna

tala emellertid, såsom jag förut framhållit, tungt vägande skäl av

rent finansiell art och därjämte den omständigheten, att man synes ha anledning

befara att folkpensioneringen därigenom skulle komma att förlora i värde

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

i allmänhetens ögon. Det är nämligen klart, att folkpensionen komme att få

ren understödskaraktär, örn den i sin helhet vore underkastad behovsprövning

och icke i någon man betingad av någon motprestation i form av avgiftsbetalning

från pensionstagarens sida. Vid nu berörda omständighet har även pensionsförsäkringskommittén

fäst stor vikt, då den funnit sig böra förorda ett

bibehållande av särskilda pensionsavgifter.

Örn man bestämmer sig för att inom folkpensioneringen bibehålla en anordning

med personliga pensionsavgifter och på dem grundad pensionsrätt, gäller

det att taga ställning till frågan örn reglerna för utmätandet av å ena

sidan avgifterna och å andra sidan de utgående pensionerna.

Vad till att börja med angår den sistnämnda frågan finner jag kommitténs

förslag med ett för alla som erlagt dem påförda avgifter lika stort grundbelopp,

vilket utökas med ett växlande belopp lika med tio procent av den erlagda

avgiftssumman, väl grundat. Härigenom tillgodoses önskemålet örn en

omedelbart verkande avsevärd förhöjning av de på grund av erlagda avgifter

utgående pensionerna samtidigt som man bibehåller ett individuellt samband

mellan avgiftsbetalningen och pensionen, vilket kan vara av värde såsom

ägnat att befrämja en god avgiftsbetalning. Mycket av den kritik, som från

olika håll framkommit mot att kommittéförslaget överger den hittills existerande,

på privatförsäkringstekniska betraktelser grundade ekvivalensen mellan

avgifter och pensioner, finner jag med mina ovan utvecklade synpunkter rörande

det egentliga syftet med folkpensioneringen föga bärande. Det förefaller

som örn man i de yttranden, i vilka påyrkats att den nämnda ekvivalensen

alltjämt måtte upprätthållas, åtminstone i viss mån förbisett kommittéförslagets

verkliga innebörd.

Vad pensionsavgifterna beträffar är det förnämligast frågan örn avgiftsmaximum,

som i här förevarande sammanhang tilldrager sig intresset. Pensionsförsäkringskommittén

har för sin del föreslagit en högsta avgift av 50

kronor, medan tre reservanter inom kommittén ansett att avgiftsskalan borde

fortsätta upp till en högsta avgift av 100 kronor. Sistnämnda mening har

även framförts i en del av de avgivna yttrandena och på ett par håll har man

velat gå så långt, att pensionsavgift skulle utgå med 1 % av inkomsten utan

någon som helst maximering. Med anledning av den i ett antal yttranden

framkomna .kritiken mot atti enligt kommitténs förslag personer i de högre

avgiftsklasserna i vissa fall skulle komma att erhålla betydligt lägre pensionsbelopp

än vad som enligt premiereservsystemet skulle svara mot deras

avgifter, ha de sedermera tillkallade sakkunniga såsom ovan nämnts föreslagit

en maximigräns för avgiften å 20 kronor för ogift person och å sammanlagt

40 kronor för äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande

samma hushåll.

Kommittén anför till motivering av sitt förslag örn en högsta avgift av 50

kronor i huvudsak finansiella skäl, men anser sig samtidigt ej kunna gå längre

i fråga örn avgiftsmaximum, emedan de föreslagna pensionerna då skulle

för betalarna av högre avgifter komma att utgöra klen valuta. Emellertid har

det i, bland annat, pensionsstyrelsens yttrande påvisats, att det sistnämnda

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

115

förhållandet — om frågan betraktas ur de synpunkter som ligga till grund för

premiereservsystemet — skulle göra sig starkt gällande för de högre avgiftsbetalarna

även med de av kommittén föreslagna reglerna beträffande pensionsavgifter

och på grund av dem utgående pensioner. Det är vid sådant förhållande

svårt att finna något bärande motiv för att bestämma den högsta avgiften

till 50 kronor att utgå vid en taxerad inkomst å 5,000 kronor eller mera.

De alternativ i förevarande avseende, mellan vilka man enligt min mening

har att välja, är antingen att utan någon som helst begränsning uttaga pensionsavgift

med 1 % av den taxerade inkomsten, i vilket fall upptagandet av

särskilda pensionsavgifter uteslutande får karaktären av en åtgärd i syfte att

tillföra folkpensioneringen en inkomst, eller ock att icke uttaga högre avgifter

än att var och en i valuta erhåller åtminstone ett pensionsbelopp ungefär

lika med det han för samma avgift skulle kunna förvärva i en privat försäkringsinrättning.

I det föregående har jag redan anfört vissa invändningar,

som kunna riktas mot det förstnämnda alternativet. Då härtill kommer, att

den avgiftsinkomst, varom verksamheten går miste genom en nedskärning av

maximiavgiften till sådan nivå att även de högsta avgiftsbetalarna erhålla

valuta för sina avgifter, icke är av sådan storlek att förslagets genomförande

därigenom väsentligt försvåras, har jag stannat för att ansluta mig till de sakkunnigas

förslag örn en högsta avgift av 20 kronor. Såsom framgår av tabell 9

å sid. 193 medför ett maximum för avgiften å 20 kronor i jämförelse med 100

kronor till att börja med en högre statskostnad å något mer än 5 miljoner kronor

men längre fram i tiden lägre kostnader för staten.

Örn man sålunda fastställer en högsta pensionsavgift av 20 kronor, för vilken

avgiftsbetalaren erhåller tillräcklig valuta, synes det riktigt att man i

fråga örn gifta personer på sätt de sakkunniga föreslagit låter avgiftsskalan

fortsätta utöver inkomststrecket 2,000 kronor så att högsta avgift blir 20

kronor för vardera maken.

Vad slutligen angår frågan om pensionsavgifternas fondering har jag redan

tidigare i korthet omnämnt de skäl, som föranlett mig att på denna punkt

biträda kommitténs förslag, och tillåter jag mig här hänvisa till vad jag

därvid anfört.

I överensstämmelse med de anförda synpunkterna föreslår jag, att högsta

pensionsavgift skall vara 20 kronor, vilken avgift skall utgå vid ett taxerat

inkomstbelopp å 2,000 kronor eller högre, dock att om avgiftspliktig är gift

och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make enprocentsregeln

skall tillämpas även å inkomstbelopp utöver 2,000 kronor, så att högsta

avgift för makarna tillsammans skall utgöra 40 kronor.

På grund av de erlagda avgifterna skall enligt förslaget utgå pension med

dels ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda avgifter

växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Denna pension

har i enlighet med ett av försäkringsinspektionen framfört förslag i sin helhet

erhållit benämningen grundpension och utgår utan behovsprövning. Den del

av det totala pensionsbeloppet, som skall vara beroende av dylik prövning,

har i analogi härmed benämnts tilläggspension, vilken benämning för övrigt

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majlis proposition uran.

redan nu torde i det allmänna språkbruket vara vanligare än pensionsförsäkringslagens

uttryck pensionstillägg.

Beträffande fondbildningen inom folkpensioneringen upptager lagförslaget

lika med pensionsförsäkringskommitténs förslag endast en föreskrift, att Konung

och riksdag skola fastställa plan för fondens användning, innefattande

regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens

placering och fondens förvaltning i övrigt. Såsom framgår av tabell 7 å sid.

191 har jag tänkt mig, att fondökningen skulle utgöra 20 miljoner kronor örn

året under åren 1937—1944 och därefter lägre belopp intill dess fonden år

1953 uppgår till 1 miljard kronor. Därefter skulle ingen vidare fondökning

äga rum.

Andra frågor av större vikt.

Pensionsåldern.

Pensionsförsäkringskommitténs förslag bibehåller pensionsförsäkringslagens

pensionsålder, 67 år. I kommitténs huvudbetänkande (sid. 177 f. tab. 46) meddelas

uppgifter örn de ökade kostnader, som med de i kommittébetänkandet

föreslagna pensionsförmånerna en sänkning av pensionsåldern till 65 eller 60

år skulle medföra. Såsom naturligt är, visar sig kostnadsökningen bliva större

enligt majoritetsförslaget, vilket icke känner någon förtidspensionering, än enligt

minoritetsförslaget, som bibehåller rätt till pension vid förtidsinvaliditet.

Som förevarande lagförslag ansluter sig till minoritetsförslaget, erbjuda här

uppgifterna beträffande detta förslag mest intresse. Det framgår av uppgifterna,

att en sänkning av pensionsåldern med två år skulle, örn i övrigt minoritetsförslaget

genomföres, medföra en kostnadsökning för det allmänna, som

under de första åren efter lagändringen skulle uppgå till 15 å 20 milj. kronor

och sedermera stiga upp till 30 milj. kronor.

I särskilt yttrande ha två ledamöter av kommittén, herr Eriksson och fru

Nordgren, såsom en måhända framkomlig väg för förtidspensionering av

vissa grupper av löneanställda ifrågasatt, att de arbetsgivare, som äro försäkringspliktiga

enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle åläggas att till en

förtidspensioneringsfond inbetala visst årligt belopp för varje anställd arbetare.

Genom pensioner från denna fond, utfyllda med ett statligt pensionstillägg,

skulle pensionsåldern kunna avsevärt sänkas för löneanställda. Örn

förtidspensioneringen begränsades att omfatta endast industriarbetarna, torde

bidrag böra krävas endast från de arbetsgivare, som falla under arbetarskyddslagens

bestämmelser för industriell verksamhet. En annan lösning

av frågan vore, att staten lämnade ett tillskott till alla av arbetsgivare frivilligt

lämnade förtidspensioner av viss storlek. För åstadkommande av en förtidspensionering

kunde det även tänkas, att de vid ett företag anställda lämnade

ett årligt bidrag till en för dem avsedd förtidspensioneringsfond.

I flera yttranden, särskilt från kommunalt håll, ifrågasättes mer eller mindre

bestämt, att pensionsåldern borde sänkas, därvid 65, 63 och även 60 år

nämnts såsom lämplig pensionsålder. Såsom förut omnämnts, ifrågasät
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

117

ter Överståthållarämbetet, att medel som frigöras genom begränsning av folkpensioneringsfondens

tillväxt användas till en tillfällig sänkning av pensionsåldern.

Med tanke på arbetslöshetskrisen, syntes det enligt ämbetets mening

vara en åtgärd, som stöde i överensstämmelse med statsmakternas beslut örn

sänkning av pensionsåldern för statsanställda, om man för att bereda de yngre

arbetstillfällen öppnade ökad möjlighet till folkpensionering av de äldre. Det

torde enligt ämbetets mening komma att visa sig, att kostnaderna för denna

form av statens hjälpverksamhet komme att i stort sett kompenseras av lättnad

i fråga örn det allmännas nuvarande utgifter för arbetslöshetens bekämpande.

Landsorganisationen i Sverige understryker önskvärdheten av att de

nämnda reservanternas uppslag örn förtidspensionering av löneanställda göres

till föremål för snar utredning.

En sänkning av pensionsåldern skulle uppenbarligen från flera synpunkter

vara en mycket önskvärd reform. I den offentliga diskussionen har, innan

pensionsförsäkringskommitténs nyss åsyftade beräkningar framlagts, en sådan

åtgärd ofta utpekats såsom en av de angelägnaste förändringarna på

pensionsförsäkringens område. Det vill emellertid synas, som örn anhängarna

av en sänkning av pensionsåldern stundom tillmätt åtgärden en betydelse för

arbetslöshetens bekämpande, som densamma icke i full utsträckning äger. Det

bör nämligen ihågkommas, att tilldelande av pension åt en person vid en ålder

då han ännu äger arbetsförmåga, även örn denna är något nedsatt, icke i och

för sig är tillräckligt för att han skall upphöra att arbeta och sålunda bereda

plats åt annan arbetskraft. Ehuru jag väl behjärtar de starka skäl, som ändock

tala för en sänkning av pensionsåldern, ser jag mig i betraktande av de därmed

förbundna mycket stora kostnaderna icke i stånd att föreslå en generell

sådan åtgärd. Med anledning av den i ett yttrande över kommittéförslaget

framkastade tanken att för sänkning av pensionsåldern använda medel, som

frigöras genom begränsning av fondbildningen, är att märka, att dessa medel

enligt den här framlagda planen för folkpensionernas finansiering tagas i anspråk

för förbättring av pensionsförmånerna. Det är enligt min mening

av större vikt att använda de medel, som kunna disponeras för pensionsförsäkringens

ändamål, till höjning av de nu allför låga pensionsförmånerna

än till en generell sänkning av pensionsåldern. Huruvida —

såsom i det nämnda särskilda yttrandet till kommittéförslaget ifrågasättes

eller på annat sätt — pension kan beredas vid en tidigare ålder åt vissa grupper

av de till folkpensioneringen anslutna, förtjänar enligt min mening att

särskilt utredas. Frågan kan icke lösas i nu förevarande sammanhang.

Mäns och kvinnors pensioner.

Enligt den nuvarande pensionsförsäkringslagen beräknas avgiftspensionen

efter lägre procentsatser å kvinnors än å mäns avgifter. Kvinnorna och i synnerhet

de gifta kvinnorna erhålla vidare i genomsnitt lägre avgiftspensioner

än männen även av den orsaken, att deras inkomster och därför deras avgif
-

Departe
ments
chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majlis proposition nr 217.

ter genomsnittligt sett äro lägre än männens. Från pensionsförsäkringskommitténs

huvudbetänkande (sid. 216, jfr kommitténs första betänkande, statens

offentl. utr. 1930: 15, sid. 83) må här hämtas följande uppgifter, vilka under

därvid gjorda förutsättningar genomsnittligt utvisa de från 67 års ålder utgående

avgiftspensionernas storlek med nu gällande bestämmelser, sedan pensioneringen

trätt i full kraft:

För ej gifta män......................kr. 114 per år

För gifta män: gifta från 20 års ålder...........> 155 > >

> » 25 3 > > 149 > i

3 3 30 3 > 3 143 3 »

För ej gifta kvinnor.....................> 74 > >

För gifta kvinnor: gifta från 20 års ålder...........3 40 > 3

> »25» » ...........> 45 33

> 3 30 3 3 > 50 > >

Medelbeloppet av år 1933 nybeviljade avgiftspensioner var som förut nämnts

för män 31:53 och för kvinnor 11: 35 kronor.

Jämväl pensionstilläggen äro enligt pensionsförsäkringslagen olika för män

och kvinnor, i det att högsta pensionstillägg för man är 225 kronor och för

kvinna 210 kronor, vilket medför att den inkomstgräns vars uppnående utesluter

från rätt till pensionstillägg för man är 425 kronor men för kvinna 400

kronor.

Pensionsförsäkringskommittén, som redogör för en stor mängd framställda

förslag örn förbättring av kvinnornas ställning i pensionshänseende (se huvudbetänkandet

sid. 215 ff.), föreslår, under anförande att den tidigare beräknade

olikheten mellan män och kvinnor i fråga örn medellivslängd och invaliditetsrisk

minskats, att kvinnorna i nu ifrågavarande avseenden helt likställas med

männen. Enligt kommitténs förslag komma således kvinnorna liksom männen

i åtnjutande av grundbelopp örn 100 kronor — eller enligt minoritetsförslaget

70 kronor — samt vidare ett växlande belopp, som oberoende av kön

utgår med en tiondel av erlagda avgifter. Likställigheten mellan män och

kvinnor sträcker sig i kommittéförslaget även till pensionstilläggen, vilka där

bestämts oberoende av kön. Kommittén föreslår vidare, att avgifterna för avgiftspliktiga

äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma

hushåll, delas lika mellan makarna såväl i vad angår påfört som beträffande

erlagt belopp. Därigenom draga gifta kvinnor, vilka i allmänhet icke hava

egen inkomst, fördel av sina mäns avgifter, om dessa, såsom i regel är fallet,

på grund av männens inkomster äro högre än kvinnornas.

I ett stort antal yttranden har uttalats tillfredsställelse med den förbättrade

ställning i pensionshänseende, som kommittéförslaget innebär för kvinnorna.

Ett undantag utgör svenska bankföreningens styrelse, som förklarar sig hysa

betänkligheter mot utjämnandet av den nuvarande differentieringen mellan

män och kvinnor i avseende å pensionsbeloppen. Att blunda för de enligt styrelsens

uppfattning faktiskt existerande olikheterna i mannens och kvinnans

behov av försörjningsmedel syntes styrelsen vara att alltför mycket skatta

åt rent doktrinära synpunkter.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

119

Den skillnad, som pensionsförsäkringslagen gör med avseende å mäns ock

kvinnors pensionsförmåner, har framkallat berättigat missnöje. Av skäl som

jag framhållit i den allmänna översikten — bland annat, att de statistiska

grundvalarna för försäkringsverksamheten numera icke utvisa så stor olikhet

mellan män och kvinnor i de avseenden som försäkringstekniskt äro av vikt

torde det icke finnas anledning att i den på avgifter grundade pensioneringen

upprätthålla den hittillsvarande olikheten i pensionsförmåner. Icke heller tillläggspensionerna

torde böra göras olika för män och kvinnor, da det i betraktande

av de låga belopp, till vilka dessa pensioner uppgå, är svart att hävda,

att en viss grupp av pensionstagarna lämpligen bör hänvisas till att reda sig

med ännu lägre tilläggspensioner.

Kommitténs förslag att för äkta makar i vissa fall dela avgifterna lika

dem emellan synes mig ock förtjäna att förverkligas. Därigenom bliva de

gifta kvinnorna icke sämre ställda i pensionshänseende därför att deras arbete

förlagts inom hemmet, och de på familjeförsörjarens inkomster beräknade pensionsavgifterna

komma icke blott honom utan även hans hustru till godo.

Uppdelningen av äkta makars avgifter dem emellan sker vid avgifternas

kontoföring hos pensionsstyrelsen. Som nämnts skall uppdelningen avse såväl

påförda som erlagda belopp. Vid kontoföringen skall styrelsen alltså såsom

vardera maken påfört belopp anteckna hälften av vad makarna tillhopa

påförts, och såsom av vardera maken erlagt belopp likaledes hälften av det

belopp, som de av dem erlagda avgifterna tillhopa utgöra. Pa de avgifter,

som på detta sätt anses erlagda för vardera av dem, äga de åtnjuta växlande

belopp med en tiondel av avgifterna. Uppdelningen av äkta makars avgifter

medför å andra sidan beträffande grundpensionens fasta belopp reduktion av

detta för båda makarna, så snart någondera maken uraktlåtit att erlägga alla

sina avgifter. Som en konsekvens därav upptages i lagförslagets 5 §, såsom

i specialmotiveringen vid denna paragraf närmare utvecklas, från kommittéförslaget

en regel, att avgiftspliktig äkta make skall svara jämväl för andra

maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna

såsom tillhörande samma hushall.

I sin helhet innebär det här framlagda förslaget för kvinnorna och i synnerhet

för de gifta kvinnorna en betydande förbättring i pensionshänseende. Härtill

bidrager kraftigt det i förslaget tillämpade försäkringstekniska systemet,

enligt vilket alla som erlagt dem påförda avgifter erhålla en grundpension,

vari ingår ett fast belopp örn 70 kronor.

Tilläggspensionernas maximibelopp.

Enligt pensionsförsäkringslagen utgå pensionstillägg med högst 225 kronor

för man och 210 kronor för kvinna.

1 pensionsförsäkringskommitténs förslag göres som nyss nämnts i avseende

å pensionstilläggens belopp ingen skillnad mellan man oell kvinna. Pensionstilläggen

äro enligt förslaget graderade efter dyrort, och maximibeloppet är i

Departe
ments
chefen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj :ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

de tre ortsgrupper, förslaget upptager, respektive 200, 250 och 300 kronor.

Två reservanter, herr Eriksson och fru Nordgren, föreslå i stället respektive

250, 350 och 450 kronor.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttryckts tillfredsställelse med förslaget

att höja tilläggspensionernas belopp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

ävensom ett antal kommuner, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen

hava uttalat sin anslutning till de av reservanterna föreslagna beloppen. I

samma riktning ga även några andra yttranden, däribland det av landsorganisationen

i Sverige avgivna. En synpunkt, som beröres i flera yttranden är den,

att pensionerna böra vara sådana att den pensionerade icke, såsom nu ofta är

fallet, för sin försörjning till väsentlig del blir beroende av fattigvården.

Det är uppenbarligen av stor vikt, att folkpensionerna icke utgå med så

låga belopp att pensionstagarna nödgas samtidigt anlita fattigvården för sin

försörjning. Enligt en undersökning av pensionsförsäkringskommittén (se

dess huvudbetänkande sid. 109) uppburo emellertid, som tidigare nämnts, under

det år undersökningen avsåg eller år 1928 av samtliga pensionstagare 28.4 %

eller något mer än en fjärdedel understöd från fattigvården. Uppdelad på stad

och land var procenten fattigvårdsunderstödda pensionstagare för städerna 44.6

och för landsbygden 23.4. Såsom är att vänta under sådana förhållanden, ger

en av pensionsförsäkringskommittén företagen undersökning angående kostnaden

för nödtorftig försörjning -—- även örn de siffror som framgå av undersökningen

pa grund av undersökningsmaterialets beskaffenhet icke skulle vara fullt

rättvisande — i allt fall vid handen, att kostnaden för uppehället i allmänhet

betydligt överstiger de nuvarande pensionerna från pensionsförsäkringen (se

kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 49 f.). Klagomal

över pensionernas ringa storlek ha ock, trots att de efter pensionsförsäkringens

tillkomst blivit höjda, varit vanliga snart sagt under hela den tid,

pensionsförsäkringen varit i tillämpning. Även den personliga erfarenhet,

som var och en på detta område intresserad är i tillfälle att inhämta, torde

visa, att de nuvarande pensionerna böra väsentligt höjas för att tillfredsställa

de fordringar som böra ställas på folkpensioneringen. De av kommittén

föreslagna pensionstilläggen synas mig med hänsyn härtill för låga. Såsom

jag redan i det föregående angivit, böra pensionstilläggen eller — för att

använda den i det föreliggande lagförslaget begagnade beteckningen —- tillläggspensionerna,

i enlighet med de ovannämnda två reservanternas förslag

utgå med ett maximibelopp av 250 kronor på billigaste ort.

Dyrortsgradering av tilläggspensionerna.

Såsom av det nyss anförda framgår, föreslår pensionsförsäkringskommittén,

att pensionstilläggen skola utgå efter en skala som avpassats efter levnadskostnadernas

olika höjd inom skilda delar av landet. Kommittén föreslår sålunda

en dyrortsindelning med tre ortsgrupper. Pensionstilläggets maximum,

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

121

som i den billigaste ortsgruppen enligt kommittéförslaget är 200 kronor, skall

enligt förslaget i de båda högre ortsgrupperna vara respektive 250 och 300

kronor. I herr Erikssons och frn Nordgrens nyss omtalade reservation, enligt

vilken högsta pensionstillägg i billigaste ortsgrupp skall vara 250 kronor,

föreslås 100 kronors skillnad mellan ortsgrupperna, varigenom pensionstilläggets

maximum i de båda högre ortsgrupperna blir respektive 350 och 450 kronor.

Enligt reservanterna kan det vidare ifrågasättas, huruvida icke flera ortsgrupper

än tre böra införas, och de framhålla därvid fem ortsgrupper såsom

en tänkbar anordning.

Vid en inom kommittén försöksvis gjord indelning av riket i tre ortsgrupper

(se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 31, se

ock huvudbetänkandet sid. 137) har så gott som hela landsbygden i södra

och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna

hänförts till den lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar

av den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm

och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland

till den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning, byggd på förhållandena

vid 1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68.8 % vara att

hänföra till den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen

och 11.5 % till den dyraste ortsgruppen.

Ortsindelningen skall enligt kommittéförslaget verkställas av socialstyrelsen

för fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ort, inom vilken

han är mantalsskriven, dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp

pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension

må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna

prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. Dessa bestämmelser

kompletteras i kommittéförslaget med en föreskrift, att den som

åtnjuter pensionstillägg är skyldig att örn han mantalsskrives å annan ort än

tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort,

utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande.

Försummelse därutinnan kan föranleda pensionstilläggets indragning

för all framtid eller för viss tid.

I yttrandena över kommittéförslaget har frågan om dyrortsindelningen tilldragit

sig stor uppmärksamhet.

I princip tillstyrkande uttala sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnämnder

och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig i frågan.

I tillstyrkande riktning uttala sig även socialstyrelsen, statens inspektör för

fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnårårdskonsulenter, Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i fem län (däribland Skaraborgs län). I

samma riktning gå yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt

ett icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrkes vidare av svenska

stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommiwnernas förbund,

svenska fattigvårds- och b arnar år ds förbundet, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige.

Avstyrkande uttala sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning går även ett stort antal yttranden

från landskommuner. Avstyrkandet klädes ofta i den formen, att det

säges att på dyrare orter kommunerna böra bekosta förbättring av pensionerna,

något som kan tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott eller genom

obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.

I några yttranden hävdas, att ortsgruppernas antal bör vara fem. I pensionsstyrelsens

utlåtande åter uttryckes tillfredsställelse med att ortsgruppernas

antal i kommittéförslaget bestämts till endast tre.

Enligt pensionsstyrelsen vore det önskligt, örn skillnaden mellan pensionstilläggens

maximibelopp i de olika ortsgrupperna kunde sättas högre än 50

kronor. Detta belopp motsvarar nämligen enligt styrelsen alltför litet skillnaden

i levnadskostnader mellan de olika ortsgrupperna. Jämväl i andra yttranden,

och däribland dem, i vilka de nämnda reservanternas förslag förordas, uttalas

önskemål örn större spänning mellan ortsgrupperna. Bland dessa yttranden

märkas de, som avgivits av Stockholms stadsfullmäktige och av landsorganisationen

i Sverige. På vissa håll har emellertid den av kommittén föreslagna

spänningen ansetts för stor.

Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet

av en dyrortsgradering på förevarande område, yppas av socialstyrelsen, vars

yttrande i hithörande del lyder:

Kommitténs förslag örn gradering av pensionstilläggen efter olika dyrortsgrupper

tillmötesgår ett vid upprepade tillfällen framfört önskemål. Även

styrelsen finner för sin del en dylik utbyggnad av pensionstilläggen önskvärd

med hänsyn särskilt till ålderdomspensioneringens effektivitet. Emellertid

vill styrelsen framhålla, att den anpassning efter levnadskostnaderna, som

härigenom åsyftas, i viss mån kommer att vinnas redan genom avgiftspensioneringen,

då ju inkomsterna på dyrorterna och som följd härav även pensionsavgifterna

äro i genomsnitt högre än å billigare orter. En gradering av pensionstilläggen

efter dyrorter kan vidare medföra, att blivande pensionärer i

jämförelsevis stor utsträckning komma att bosätta sig på de dyrare orterna

ävensom att en naturlig återflyttning av pensionärer från dyrare till billigare

orter i någon mån motverkas. Med den överskattning av förmåner i penningar,

som allmänt gör sig gällande, betyder det härvid föga, att en lägre pension

på en billig ort realiter kan vara mera värd än en högre pension på en dyrort.

Därest en dyrortsgradering av pensionstilläggen skall genomföras, synes

det vara av största betydelse, att principerna för gruppindelningen redan från

början bli fastslagna. Verkningarna av graderingen torde nämligen i väsentlig

mån bli beroende på hur gränserna mellan resp. grupper läggas i förhållande

till riksmedeltalet för levnadskostnaderna samt på urvalet av de vid grupperingen

medräknade kostnadsposterna. Beträffande sistnämnda fråga må erinras,

att enligt Kungl. Maj:ts beslut skola vid den förestående grupperingen

med hänsyn till de skattefria avdragen även skatterna medräknas bland de till

grund för grupperingen liggande levnadskostnaderna, något som tidigare icke

skett och ej heller iakttagits vid den av kommittén verkställda försöksgrupperingen.

Huruvida det oaktat skattegrupperingen på ett eller annat sätt skall

läggas till grund för den föreslagna »pensionsgrupperingen» eller örn för densamma

en särskild beräkning av ortsdyrheten skall äga rum, synes böra göras

till föremål för närmare övervägande; och torde i allt fall erforderliga principiella

bestämmelser i ämnet böra av statsmakterna fastställas.

I fråga örn gränserna mellan de tre föreslagna ortsgrupperna finnes ingen
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

123

städes utsagt, vilka delar av landet eller vilka slags orter man avsett att erhålla

i de olika grupperna. Hänvisning lämnas endast till en försöksvis

utförd gruppering. Styrelsen finner det synnerligen angeläget, att en uppdelning

av landsbygden vid den föreslagna grupperingen så vitt möjligt undvikes.

Man bör således redan från början utgå från den allmänna principen, att den

lägsta ortsgruppen skall omfatta den egentliga landsbygden och därmed i levnadskostnadshänseende

jämställda orter; örn härvid, liksom vid försöksgrupperingen,

vissa norrländska bygder, förstadsområden o. dyl. skulle komma

att hänföras till högre ortsgrupp, bör denna omständighet endast utgöra ett

undantag, som bekräftar regeln. För en sådan enhetlighet tala ej blott de

vanskligheter all dyrortsgruppering av landsbygden möter på grund av svårigheterna

att därstädes fastställa priser och hyror utan jämväl önskvärdheten

av så liten friktion som möjligt närliggande och likartade orter emellan vid

tillämpningen av de graderade pensionstilläggen. Även för avgränsningen av

den högsta ortsgruppen från mellangruppen synes erforderligt att redan på

förhand uppställa några allmänna regler.

Erfarenheten från hittills utförda grupperingar har emellertid visat, att

det prismaterial, som kan erhållas från resp. orter att läggas till grund för en

dyrortsberäkning, alltid kommer att i viss utsträckning förete ofullständigheter

och på tillfälligheter eller andra omständigheter beroende inadvertenser. Då

styrelsen icke vill ifrågasätta en ytterligare utökning av det arbete, som redan

nedlägges på dyrortsgrupperingarnas utförande, synes det styrelsen vara av

betydelse, att även vid här ifrågavarande gruppering utrymme lämnas för en

sådan skälighetsprövning beträffande de enskilda orternas placering, som visat

sig oumbärlig vid de föregående grupperingar styrelsen haft att utföra. Styrelsen

vill i detta sammanhang erinra örn det förslag till fastare organisation

bland annat med avseende på dyrortsgrupperingarnas utförande, som styrelsen

i annat sammanhang framlagt (statens offentliga utredningar 1933:21). Av

särskild vikt synes härvid vara att den slutgiltiga prövningen av orternas placering

förlägges till ett för ändamålet inrättat organ, en »riksprisnämnd».

Att grunderna för gruppindelningen böra, såsom styrelsen ovan framhållit,

särskilt fastställas genom ett statsmakternas beslut finner styrelsen även motiverat

därav, att skäligheten av de föreslagna skillnaderna mellan pensionstilläggen

för resp. ortsgrupper nära sammanhänger med gränsdragningen mellan

grupperna. Örn sålunda skillnaden mellan pensionstilläggens storlek i de

olika dyrortsgrupperna fastställts till exempelvis c:a 20 %, böra icke de med

hänsyn härtill dragna gränserna mellan resp. dyrortsgrupper kunna ändras

annat än i sammanhang med en revision av ifrågavarande procentsats. Styrelsen

vill i detta sammanhang erinra örn sina i ovannämnda förslag rörande

dyrortsgrupperingarnas organisation framförda önskemål angående motsvarande

sammankoppling av skatte- och lönegrupperingarnas gruppgränser med

skatteavdragens och lönebeloppens storlek inom resp. grupper.

Det ligger i sakens natur, att en omgruppering av orterna med åtföljande ändringar

av utgående pensionstillägg alltid kommer att medföra åtskillig irritation,

även örn man söker giva sådana regler för pensionsgrupperingen, att ortsomflyttningarna

mellan grupperna bliva så fåtaliga som möjligt med hänsyn

till inträffade dyrhetsförändringar. Med hänsyn till gjorda erfarenheter torde

man kunna förutsätta, att en förnyad allmän pensionsgruppering enligt de

huvudsakliga grunder, som avses i kommitténs förslag, åtminstone skulle

kunna medföra omflyttning till annan grupp (högre eller lägre) av orter med

100,000—200,000 invånare. Örn man antager, att i medeltal c:a 12 % av befolkningen

kommer i åtnjutande av ålderspension, kan detta giva en föreställning

om den ekonomiska och administrativa innebörden av en nygruppering. Hittillsvarande

erfarenheter giva därtill vid handen, att det med nuvarande

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

regler för grupperingarnas utförande ingalunda är sällsynt, att en ort

vid gruppering uppflyttas till en högre grupp för att vid nästa gruppering

åter nedflyttas eller omvänt. Det synes av dessa skäl böra tagas under övervägande,

om ej giltighetstiden för en pensionsgruppering borde utsträckas till

tio år. I anslutning till vad ovan framhållits synes därvid böra föreskrivas,

att en sådan omgruppering bör förenas med en omprövning av de för ortsgrupperna

fastställda pensionstilläggens storlek inbördes. Detta bör ske vare sig

grunderna för gruppgränsernas uppdragande därvid förändras eller ej.

Hos svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet väcker förslaget en viss

tvekan, särskilt därför att varje dyrortsgradering vore förenad med avsevärda

praktiska svårigheter. Förbundet anför därom:

Man måste fråga sig, örn man verkligen vinner mer än man förlorar. Missbruk

ligga nära till hands. För att förekomma dylika föreslår kommittén, att

pensionstillägg icke skall utgå efter något av de för de båda högre dyrortsgrupperna

gällande beloppen utan att sökanden »tillhört sådan ortsgrupp två

år», vilket synes vara liktydigt med att han under en tidrymd av två år varit

mantalsskriven inom ifrågavarande grupp (en person »anses tillhöra den ortsgrupp,

inom vilken han är mantalsskriven»). Vidare skall det åligga pensionstagare,

som flyttar till billigare ort, att anmäla detta i och för minskning

av pensionstillägget. Försummas detta, kan som en bestraffningsåtgärd pensionstillägget

indragas, eventuellt endast för viss tid. Däremot har kommittén

icke föreslagit några åtgärder för att övervaka, att anmälan örn flyttning verkligen

göres.

Förbundet finner det uppenbart, att omfattande missbruk måste uppstå, därest

icke en kontroll anordnas. Emellertid har förbundet redan förut av andra

skäl föreslagit, att efterkontrollen över personer, som beviljats pensionstillägg,

skall göras allmän och effektiv. Införandet av en dyrortsgruppering utgör

ytterligare ett tungt vägande skäl för en dylik kontroll. Genomföres densamma,

torde möjligheter skapas att förekomma, resp. beivra missbruk.

Det må vidare framhållas, att anknytningen till mantalsskrivningen kan

befaras giva upphov till vissa manipulationer med denna. Givet är bland annat

att en person, som en gång fått pensionstillägg i någon av de högre dyrortsgrupperna,

kommer att i alla tider försöka få förbliva mantalsskriven där,

även örn han i själva verket är bosatt på annat håll. Om han lyckas därmed,

så vill det närmast synas, som örn han skulle få laglig rätt att behålla det högre

pensionstillägget. En ganska egendomlig inverkan på mantalsskrivningen kan

därför förväntas. Efter de sorgliga erfarenheterna från hemortsrättens område

måste man allvarligt befara, att direkta åtgärder för att kringgå lagens

bestämmelser eller undgå deras verkningar komma att bliva vanliga. Hela problemet

är synnerligen svårlöst. Endast en effektiv reform av folkbokföringen

torde kunna underlätta dess lösning.

Förbundet finner sålunda den föreslagna dyrortsgrupperingen vara behäftad

med vissa svagheter. Enär man likväl vågar hoppas, att densamma kommer

att öka många pensionstagares möjligheter att reda sig på sin pension, vill

förbundet, ehuru med någon tvekan, tillstyrka förslaget på denna punkt. Det

synes emellertid vara nödvändigt, dels att den nyss omförmälda efterkontrollen

genomföres, dels att det lägges i vederbörande myndigheters händer att minska

pensionstillägget vid flyttning till ort i billigare grupp, även om denna flyttning

icke skulle föranleda mantalsskrivning därstädes.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller likaledes, att en förbättrad

folkbokföring vore önskvärd bland annat med hänsyn till den föreslagna dyrortsgraderingen.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

125

Pensionsförsäkringskommitténs förslag att gradera pensionstilläggen eller

— enligt det beteckningssätt som användes i det föreliggande lagförslaget —

tilläggspensionerna efter skilda orters olika dyrhet tillmötesgår ett önskemål,

som sedan länge med styrka framträtt. Det torde, som kommittén framhållit,

vara praktiskt omöjligt att finansiera pensioner utgående efter en för hela

riket lika grund, vilka vore tillräckliga för att åt pensionstagare å dyrorterna

trygga en nödtorftig bärgning. Örn pensioneringen skall kunna fylla sin

uppgift, torde det därför vara nödvändigt, att grundpensionen i fall av behov

kompletteras med tilläggspension som avpassats efter levnadskostnadernas

olika höjd inom skilda delar av landet. En sådan dyrortsgradering är emellertid

icke ändamålsenlig, örn den icke inför en någorlunda betydande skillnad

mellan tilläggspensionerna i de skilda ortsgrupperna. Det är uppenbart,

att den förhöjning med 50 respektive 100 kronor i jämförelse med pensionstilllägget

för lägsta ortsgruppen, som enligt kommittéförslaget skall äga rum i

den mellersta, respektive den högsta ortsgruppen, icke är tillfyllest för att

uppväga de där större kostnaderna för livsuppehället. Utgående från min

uppfattning att förmånerna från folkpensioneringen icke böra vara så knappt

utmätta att pensionstagarna nödgas anlita fattigvården, finner jag en betydligt

större skillnad mellan ortsgrupperna vara erforderlig. Vad beträffar

antalet ortsgrupper har jag tidigare framhållit, att med hänsyn till de administrativa

svårigheter, som ett större antal ortsgrupper än tre skulle medföra,

detta antal bör godtagas. Då jag, såsom jag förut angivit, ansluter mig till

det av de nämnda reservanterna inom kommittén framlagda förslaget örn ett

maximum för tilläggspensionen å billigaste ort av 250 kronor, finner jag mig

ur ovan anförda synpunkter böra förorda, att även för de två högre ortsgrupperna

dessa reservanters förslag följes och att tilläggspensionernas maximibelopp

således bestämmas till respektive 250, 350 och 450 kronor.

I sitt yttrande över kommittéförslaget uttalar socialstyrelsen önskemål örn

att principerna för gruppindelningen måtte fastställas av statsmakterna och

att arbetet med dyrortsgraderingen måtte organisatoriskt utbyggas. I fråga

örn önskvärdheten av särskilda direktiv för ortsgrupperingens verkställande

torde emellertid icke den här ifrågavarande dyrortsgraderingen skilja sig från

dyrortsgradering på skatteväsendets område. Då det på detta område är

överlämnat åt Konungen att bestämma grunderna för gruppindelningen, torde

det icke vara påkallat att för nu förevarande område stadga någon annan

ordning. Därmed är icke sagt, att det icke skulle kunna vara motiverat att i

vissa avseenden tillämpa andra grunder för ortsindelningen inom folkpensioneringen.

Sannolikt kommer det sålunda att visa sig icke föreligga tillräcklig

anledning att medräkna skatterna bland de levnadskostnader, till vilka hänsyn

bör tagas vid ortsindelning inom folkpensioneringen.

I fråga örn tidsintervallerna mellan de periodiskt återkommande ortsgrupperingarna

synes det mig bäst motiverat att tillämpa samma periodindelning

som vid den av socialstyrelsen verkställda skattegrupperingen, vilken för närvarande

utföres vart femte år. Den ökning i arbetsbördan, som i samband

med fastställandet av ny ortsgruppering för riket skulle komma att inträda

Departe
ments
chefen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för pensionsstyrelsen och folkpensioneringens lokala organ, torde icke bliva

av den betydenhet, att den kan åberopas mot att även i nu berörda avseende

tillämpa samma ordning. Ett överförande av ort till annan ortsgrupp berör

endast dem, som åtnjuta tilläggspension (eller understöd), och arbetet med

varje särskilt ärende inskränker sig till en enkel omräkning och utfärdande av

nytt pensionsbrev.

Vad beträffar de möjligheter till missbruk, som beröras i svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundets yttrande, äro de helt visst värda uppmärksamhet.

Det måste fordras av folkpensioneringens organ, att de så långt i

deras förmåga står tillse, att tilläggspensionen jämkas nedåt för pensionstagare,

som efter flyttning bliva mantalsskrivna å ort inom billigare ortsgrupp,

än de förut tillhört, ävensom att personer som flytta till sådan ort

bliva mantalsskrivna därstädes. För att få rättelse till stånd i redan

verkställd mantalsskrivning står enligt mantalsskrivningsförordningen besvärsrätt

kommunerna till buds, och emedan kommunerna skola bidraga

till tilläggspensionerna, är det att antaga, att de komma att visa sig

angelägna att utnyttja sin besvärsrätt i de fall, i vilka de genom ändring

av mantalsskrivningen kunna få sina kostnader minskade. Huru övervakningen

i nu angivna hänseenden bör ordnas, torde närmast ankomma på pensionsstyrelsen

att överväga. Anordnandet av en effektiv efterkontroll torde

med hänsyn till nu ifrågavarande förhållanden vara en angelägen uppgift.

Frågan örn efterkontroll är emellertid även frånsett dyrortsgraderingen av

tilläggspensionerna aktuell för folkpensioneringen, och jag, skall nedan närmare

ingå på detta spörsmål. Även andra åtgärder kunna befinnas ändamålsenliga

för att avlägsna fara för missbruk. Att, såsom svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet föreslår, i vissa fall av bristande överensstämmelse mellan

den faktiska vistelseorten och mantalsskrivningsorten låta den förra vara avgörande

för tilläggspensionens höjd är emellertid förenat med sådana betänkligheter,

att denna väg icke torde böra beträdas, örn icke erfarenheten skulle

anvisa densamma såsom nödvändig.

Avdrag för inkomst samt inkomstgränser.

Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg beroende av

inkomsten på det sätt, att från det i lag fastställda högsta pensionstillägget,

225 kronor för man och 210 kronor för kvinna, skall göras avdrag med 6/10 av

det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga 50 kronor. Till

följd av denna regel bliva pensionstagare, vilkas årsinkomst når upp till 425

kronor för man och 410 kronor för kvinna uteslutna från rätt till pensionstilllägg.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att det avdragsfria beloppet höjes

från 50 till 100 kronor och att avdragsregeln ändras så, att endast hälften av

den överskjutande inkomsten föranleder avdrag från högsta pensionstillägget.

Efter dessa ändringar blir enligt kommittéförslaget och med ett högsta pensionstillägg

av 200, 250 eller 300 kronor, beroende av dyrortsgradering, in
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

127

komstgränsen i lägsta ortsgruppen 500 kronor och i de båda högre respektive

600 och 700 kronor. Om de av reservanterna föreslagna högre pensionstilläggen

väljas, bliva inkomstgränserna respektive 600, 800 och 1,000 kronor.

I yttrandena över kommittéförslaget hälsas den av kommittén föreslagna

höjningen av det avdragsfria beloppet och uppmjukningen av avdragsregeln i

allmänhet med tillfredsställelse. Några bland pensionsstyrelsens ombud ifrågasätta

dock lämpligheten av att höja det avdragsfria beloppet. Det framhålles,

att förändringen ej skulle bliva till någon nytta för de sämst ställda,

nämligen de som sakna inkomst, utan endast bidraga till att öka klyftan mellan

pensionstagare. Landstinget i Jönköpings län hyser likaledes betänkligheter

på denna punkt, i det att det finner påtagligt att det höjda avdragsfria

beloppet kommer att öka riskerna för ett obehörigt anlitande av det allmännas

hjälp. Beträffande inkomstgränsen i lägsta ortsgruppen uttalar länsstyrelsen

i Uppsala län, att skäl icke saknas för att bestämma den något lägre

än kommittén föreslagit, varför länsstyrelsen till övervägande framför ett förslag

örn att den bestämmes till 450 kronor. Jämväl bland yttranden av pensionsnämnder,

pensionsstyrelsens ombud och kommuner förekomma i ganska

stor omfattning uttalanden, som gå ut på farhågor för att genom de i kommittéförslaget

bestämda inkomstgränserna pensionstillägg skulle komma att

utgå till personer i så goda ekonomiska villkor, att de ej borde komma i åtnjutande

av försörjningsbidrag från det allmänna.

Den uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna örn avdrag på grund av

inkomst, som kommittén föreslår, är ägnad att uppmuntra den enskildes strävan

att själv bidraga till sin försörjning. .Vad särskilt beträffar höjningen

av det avdragsfria beloppet, innebär den en fördel särskilt för pensionstagare

med små inkomster, i det att såmedelst inkomster understigande 100 kronor

icke skola föranleda minskning av tilläggspensionen. Kommitténs förslag i

dessa delar synes mig vara att förorda såsom ägnat att bryta udden av den

mot folkpensioneringen ej sällan framförda anmärkningen, att denna skulle

motverka sparsamheten, och såsom innebärande tillika ett skäligt hänsynstagande

till småspararnas intressen. Från dessa och liknande synpunkter

skulle det vara önskvärt att än ytterligare uppmjuka den ekonomiska behovsprövningen,

men detta torde, som jag förut närmare utvecklat, av finansiella

skäl icke låta sig generellt göra. Jag återkommer i det följande till de spörsmål

som här möta.

Med de maximibelopp för tilläggspensionen, vilka jag i det föregående förklarat

mig vilja föreslå och vilka överensstämma med de reservationsvis påyrkade,

leda emellertid de av kommittén föreslagna uppmjukade reglerna om

avdrag för inkomst till inkomstgränser, som i fråga örn äkta makar, vilka båda

äro pensionsberättigade, te sig väl höga. Då såsom nyss påpekats inkomstgränserna

skulle komma att bliva respektive 600, 800 och 1,000 kronor och

då vidare enligt det föreliggande förslaget till lag örn folkpensionering liksom

enligt pensionsförsäkringslagen gift persons årsinkomst i regel skall beräknas

utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst, skulle nämligen

Departe
ments
chefen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

rätten till tilläggspension för makarna inträda så snart deras sammanlagda

årsinkomst understege respektive 1,200, 1,600 och 2,000 kronor. Under nuvarande

förhållanden nå emellertid på sina håll stora delar av den arbetsföra befolkningen

ej upp till en sådan inkomstnivå. För att undvika att giva tillläggspensioner

åt personer med inkomst överstigande den, till vilken arbetsföra

personer i stor utsträckning äro hänvisade för sitt livsuppehälle, har i det

här framlagda lagförslaget upptagits en något strängare avdragsregel för fall

av här angiven art. Det förda resonemanget äger emellertid i stort sett tilllämpning

icke blott å det fall att två äkta makar båda äro pensionsberättigade

utan överhuvud taget å sådana fall, då två pensionsberättigade personer ha

gemensamt hushåll. Jag föreslår därför, att i fråga örn pensionstagare, som

har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension, skall tillämpas

sådan avdragsregel, att från tilläggspensionens maximibelopp skall avdragas

halva det belopp, varmed den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga

100 men ej överstiger 250, 300 eller 350 kronor, allt efter ortsgrupp, och 3/4 av

överskjutande belopp. Härigenom erhåller man en enkel och lätt tillämpbar

regel och undgår samtidigt införandet av regler, som ställa sig mera restriktiva

endast för gifta personer. Med tillämpning av dessa avdragsregler bliva

inkomstgränserna respektive 483, 633 och 783 kronor. För pensionsberättigad,

vilken icke har gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension, åter

har i lagförslaget bibehållits den av kommittén föreslagna mildare avdragsregeln,

enligt vilken hälften av inkomst över 100 kronor skall avdragas och

inkomstgränserna bliva respektive 600, 800 och 1,000 kronor.

Det har icke ansetts behövligt att uttryckligen angiva de olika inkomstgränserna

i lagtexten, då de utan vidare följa av de givna reglerna örn högsta

tilläggspension, avdragsfritt belopp och avdrag för överskjutande inkomst.

Emedan dessa gränser sålunda icke ha någon självständig betydelse vid sidan

av de nämnda reglerna, är det praktiskt betydelselöst, att de enligt förslaget i

vissa fall icke komma att ligga vid avrundade belopp.

Privilegierade inkomstslag.

Enligt nu gällande rätt äro vissa slags inkomster på det sättet privilegierade,

att de helt eller intill visst belopp skola undantagas vid uppskattningen av

den årsinkomst, som kan föranleda avdrag å pensionstillägget. Såsom inkomst

av beskaffenhet att kunna föranleda sådant avdrag räknas nämligen ej pension

på grund av frivilliga avgifter enligt pensionsförsäkringslagen intill ett

belopp av högst 300 kronor. Enligt bestämmelse i lagen den 8 juni 1915 örn

övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen skall vidare

vid bestämmande av årsinkomst hänsyn icke tagas till understöd från Vadstena

krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner

till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer och pensioner

från invalidhusfonden.

I pensionsförsäkringskommitténs förslag har anordningen med privilegierande

av vissa inkomstslag fått ökad användning. Såsom privilegierade in
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

129

komstarter upptager kommittéförslaget nämligen pensioner eller understöd,

som utgå på grund av: 1) gåva eller testamente (benefika understöd), 2) förutvarande

arbetsanställning, men utan samband med olycksfall i arbetet, eller

3) försäkring, som icke är i lag föreskriven. Enligt förslaget skall pensionsberättigad

äga från inkomstuppskattningen undantaga inkomst av dessa slag

upp till ett sammanlagt belopp av 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350

kronor i mellangruppen och 400 kronor i den dyraste ortsgruppen.

Till motivering av sitt förslag anför kommittén i sammandrag följande:

Den första av de privilegierade inkomstarterna omfattar pensioner eller understöd,

som utgå på grund av gåva eller testamente. Dylika pensioner eller

understöd betraktas enligt pensionsförsäkringslagen som inkomst, förutsatt

att de äro varaktiga. Denna ståndpunkt har emellertid givit upphov till åtskillig

misstämning. Det har anmärkts, att givaren icke önskat att genom sin

handling minska det allmännas utgifter för pensionstillägg utan allenast att

bispringa mottagaren av pensionen eller understödet. Anmärkningen torde

framför allt ha avseende på sådana fall, i vilka en pension eller ett understöd

av blygsam storlek leder till förlust eller minskning av pensionstillägg. Däremot

torde det enligt kommitténs mening näppeligen anses obilligt eller olämpligt,

att en hög pension som utgår på grund av gåva eller testamente medför

att pensionstillägg ej utgives. Den av kommittén föreslagna regeln är därför

enligt kommitténs uppfattning ägnad att bryta udden av den kritik, som framställts

mot den gällande pensionsförsäkringslagens ståndpunkt i förevarande

hänseende.

Med särskild styrka har den kritik, som riktats mot de för närvarande stadgade

reglerna^ örn avdrag för inkomst, vänt sig mot att pensioner eller understöd,

_ som utgå på grund av förutvarande arbetsanställning, s. k. arbetsgivarpensioner,

tagas i betraktande som inkomst, då det gäller att bestämma pensionstillägg.

Det anmärkes, att ett sådant förfaringssätt är oskäligt, då det

låter arbetsgivarnas _ bidrag till uttjänta arbetares försörjning i större eller

mindre grad tjäna till att minska det allmännas utgifter för pensionstillägg,

samt att det är ägnat att motverka strävandena att anordna pensionering av

arbetare genom arbetsgivares försorg eller genom samarbete mellan arbetsgivare.

och arbetare. Genom kommitténs förslag komma emellertid arbetsgivarpensioner,

i vad de understiga 300 ä 400 kronor att helt lämnas ur räkningen,

då det gäller att bestämma pensionstillägg. Denna regel gäller pension eller

understöd på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning och

omfattar således även pension till anställdas efterlevande. För att undantaget

icke måtte sträckas längre än det förda resonemanget leder och komma att omfatta

även livränta som enligt lag eller allmänna skadeståndsregler utgår efter

olycksfall, har ett förbehåll för pension eller understöd i samband med olycksfall

i arbetet infogats i den föreslagna bestämmelsen.

. I fråga örn pension, som utgår på grund av försäkring, innehåller redan pensionsförsäkringslagen

en undantagsregel, i det att pension, som utgår på grund

av frivilliga avgifter enligt nämnda lag, intill ett belopp av 300 kronor skall

undantagas från inkomstuppskattningen. Ett dylikt undantag har kommittén

bibehållit i sitt förslag. Rättvisan har synts kommittén bjuda, att då arbetsgivarpensioner

intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas även andra

än anställda att skaffa sig pension, som icke medför försämrad rätt till pensionstillägg.

Undantagsregeln utvidgas emellertid av kommittén till att omfatta

pension på grund av frivillig försäkring över huvud och gäller således

enligt förslaget icke endast försäkring genom frivilliga avgifter enligt lagen

örn allmän ålderdomspensionering. Särskilt må nämnas, att till pension på

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 217. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majsts proposition nr 217.

grund av frivillig försäkring räknas även sjukkasseunderstöd. Vidare påkallar

jämförelsen med arbetsgivarpensionerna, att även för nu förevarande fall

det avdragsfria beloppet sättes till resp. 300, 350 och 400 kronor.

Kommitténs förslag örn privilegierade inkomstarter har i yttrandena övervägande

bedömts välvilligt.

Pensionsstyrelsen anför om förslaget, att det vore ett gammalt önskemål, att

pensioner eller understöd, utgående på grund av förutvarande arbetsanställning

utan samband med olycksfall i arbete, inom viss gräns icke skulle verka

minskande på pensionstilläggen. Att kommittén av skilda anledningar funnit

sig böra tillmötesgå nämnda önskemål funne styrelsen naturligt. Styrelsen

hade dock, närmast med tanke på kostnadsberäkningarna, velat betona den

risk, som förslaget vore ägnat att medföra i fråga örn möjligheten att förvandla

en mindre inkomst av låt vara undermåligt arbete till arbetsgivarpension.

Under uttalande av denna reservation ansåge sig styrelsen kunna tillstyrka

kommitténs förslag i denna del. Pensionsstyrelsen ville ej heller motsätta sig,

att pension eller understöd, som utginge på grund av gåva, testamente eller

försäkring, vilken icke vore i lag föreskriven, jämväl på av kommittén föreslaget

sätt privilegierades. Mest rationellt, icke minst ur synpunkten av den stora

allmänhetens förståelse av pensionsförsäkringen, hade onekligen varit, örn den

allmänna avdragsfria inkomsten hade kunnat höjas så, att en premiering av

särskilda inkomstkategorier kunnat undvikas.

Socialstyrelsen yttrar, att bestämmelserna örn privilegiering av vissa inkomster

syntes vara av natur att i icke ringa mån avlägsna farhågorna för

skadliga inverkningar av försäkringen med hänsyn till viljan och lusten att

spara. Emellertid innebure dessa bestämmelser en obillighet i så måtto, att de

premierade framför allt en viss form av sparande, nämligen genom försäkring,

men däremot närmast motverkade andra, socialt sett icke mindre uppmuntrgmsvärda

arter av sparsamhet.

Statskontoret finner, att förslaget vore sakligt väl grundat. Utan att menligt

beröra det allmännas intresse torde detta förslag vara ägnat att tillmötesgå

vissa berättigade synpunkter, vilka icke för närvarande vore tillgodosedda.

I tillstyrkande riktning uttala sig vidare statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt de fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka yttrat

sig i frågan, vidare länsstyrelserna i tre län, landstingen i tre län (däribland

Skaraborgs län), ett antal stads- och landskommuner, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd och svenska sjukkasse

förbundet. Av en av länsstyrelserna, i Örebro län, ifrågasattes, att utvidga

privilegiefallen till att omfatta även ränte- och fastighetsinkomst.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

I detta sammanhang har frågan örn arbetarpensionerna ett särskilt intresse

ur städernas synpunkt. Kommitténs principiella inställning till frågan örn

arbetsgivarnas bidrag till sina anställdas ålderdomsförsörjning och dessa bidrags

inverkan på den statliga ålderdomspensioneringen kan styrelsen för sin

del ansluta sig till. Någon skillnad synes icke böra ifrågakomma i förevarande

avseende mellan arbetsgivarens frivilliga pensionering av sina arbetare

och en i juridiska former arbetaren tillförsäkrad pensionsförmån. Att en sådan

skillnad sannolikt skulle leda till försök att kringgå lagen synas redan

vunna erfarenheter visa. Genom att formellt tilldela arbetarna understöd för

ett år i sänder, har man t. ex. sökt förekomma, att understöden hänföras till

inkomst, som vederbörande »skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen

åtnjuta». Någon särställning för pensionsbelopp, till vilka arbetarna

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

131

själva bidragit med avgifter, synes ej heller böra förekomma. Frågan örn avgiftsbetalningen

sammanhänger naturligen intimt med, hur arbetarens anställnings-

och avlöningsvillkor i övrigt äro ordnade. Avgiftsbetalning förekommer

i stor utsträckning för städernas anställda, såväl tjänstemän som arbetare.

Beträffande den kommunala pensioneringen må i övrigt framhållas, att med

hänsyn till de belopp, som enligt förslaget skulle få undantagas vid inkomstberäkningen,

skulle för kommunalarbetarna alltjämt deras pensioner från respektive

stad i regel komma att utesluta varje möjlighet till pensionstillägg.

Enligt kommitténs uttalande (å sid. 143) kan inkomstgränsen för en pensionsberättigad.

i förmånligaste fall komma att ligga vid respektive 800, 950 och

1,100 kr. i de tre olika^ dyrortsgrupperna. Då de aktuella pensionsbeloppen

för kommunalarbetare, åtminstone i större och medelstora städer, röra sig om

årsbelopp på minst 1,200 kr., skulle förslagets realiserande för deras del bliva

utan betydelse. För understöd åt arbetarnas änkor kan det däremot måhända

bliva av någon betydelse.

Även efter genomförandet av det föreliggande förslaget skulle de belopp,

som erhöllos från ålderdomspensioneringen, bliva av så begränsad omfattning,

att all anledning synes föreligga att uppmuntra arbetsgivarnas åtgärder med

avseende å arbetarpensioneringen. Vad som nu föreslås i detta avseende torde

knappast kunna betraktas såsom tillräckligt. När ålderdomsförsäkringskommittén

på sin tid beräknade den allmänna pensionsförsäkringens kostnader,

synes den hava räknat med, att av arbetsgivarna vidtagna åtgärder i förevarande

avseende skulle lätta försäkringens börda. Hela frågan örn de anställdas pensionering

har emellertid sedermera kommit i ett väsentligt annat läge. Omfattande

åtgärder äro numera vidtagna från arbetsgivarnas sida. Det är fara

värt, att den relativt ringa hänsyn, som i kommitténs förslag tagits till denna

omständighet -— liksom till den enskilda försäkringsverksamheten överhuvud

— kan komma att framkalla en viss obenägenhet för ytterligare ansträngningar

på arbetsgivarhåll. Örn ökningen av statens prestationer med avseende å

ålderdomsförsörjningen får gälla såsom motivering för inhiberandet av betydelsefullare

åtgärder i pensionsfrågan från arbetsgivarhåll, torde kommittéförslagets

genomförande föga gagna de anställda. Tidpunkten torde vara

inne att upptaga till ett mera ingående övervägande frågan örn sambandet

mellan folkpensioneringen och övriga förekommande pensionsformer.

Med tillfredsställelse konstateras, att understöd från sjukkassa för framtiden

icke skulle reducera pensionen. Inom pensionsförsäkringens lokala organ

har man haft svårt att förstå den tidigare praktiserade »bestraffningen»

av personer, som visat nog omtänksamhet att genom sjukförsäkring sörja för

tider, då arbetsförtjänsten kan tryta på grund av arbetsoförmåga.

Själva systemet med »privilegierade inkomster» för onekligen med sig svårövervinneliga

olägenheter. Valet av inkomstslag är svårt att träffa. Såsom

i kommittéförslaget skett, blir ett visst inkomstslag (t. ex. livräntor) lätt tillerkänt

ett omotiverat företräde. Det torde också bliva svårt att för pensionstagarna

förklara deras olika ställning i förevarande avseende. Här kommer

att föreligga en risk, att pensioneringens nödvändiga popularitet motarbetas.

Det torde därför starkt kunna ifrågasättas, örn det icke vore lämpligare att

släppa begreppet »privilegierad inkomst». I stället skulle då naturligen undantagas

visst inkomstbelopp, så avpassat, att detsamma toge skälig hänsyn

till dels sparsamhetens uppmuntrande och dels pensionstagarens möjligheter

att alltjämt i någon grad utnyttja en kvarstående arbetsförmåga.

I avstyrkande riktning uttalar sig svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

som anför:

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Sedan länge Ilar särskilt från två håll missnöje försports med pensionstillläggens

anknytning till vederbörandes inkomst, nämligen dels från arbetsgivarhåll,

dels från representanter för enskild välgörenhet. Det har från dessa

håll rests krav på att arbetsgivarpensioner liksom understöd från stiftelser och

dylikt skulle sättas i privilegierad ställning och i mindre utsträckning än

andra inkomster inverka minskande på pensionstillägget. Dessa krav hava av

kommittén beaktats. Förbundet finner de skäl, som av kommittén anförts, för

att man här icke skall gå fram för hårt, tungt vägande, men fråga är, om icke

lika tungt vägande skäl kunna anföras beträffande inkomster av annat slag

än de nyssnämnda. Det synes vara ett lika stort samhällsintresse att uppmuntra

den enskildes strävan att genom hopsamlandet av ett litet kapital

skapa sig en tryggare ställning som att främja arbetsgivares benägenhet för

att ordna sina arbetares pensionering och enskilda personers intresse för välgörenhet.

Icke minst betydelsefullt torde det vara, att samhället understödjer

en pensionstagares strävan att utnyttja den arbetskraft, han kan äga i behåll.

I och med att kravet på invaliditet för rätt till pensionstillägg vid fyllda

67 år icke längre vidhålles, kommer antalet i mera avsevärd grad arbetsföra

personer, vilka åtnjuta pensionstillägg, att ökas. Därigenom ökas även

betydelsen av att pensionstagarnas arbetskraft utnyttjas. Visserligen är just

för närvarande konkurrensen örn arbetstillfällena så stor, att man snarast strävar

att därifrån avkoppla pensionstagare, men denna företeelse får dock betraktas

såsom av mera övergående natur och bör icke få öva inflytande på nu

ifrågavarande lagbestämmelsers avfattning.

När fråga är örn en folkförsäkring är det vidare av mycket stor vikt, att

lagens bestämmelser kunna av den allmänna opinionen vinna erkännande såsom

rättvisa och billiga. För gemene man torde här frågeställningen bliva

denna: Den ene har 200 kronor i pension från sin arbetsgivare (eller i understöd

från en stiftelse, eller i en livränta, inköpt för sparade medel), den andre

förvärvar sig motsvarande inkomst genom träget arbete (eller har motsvarande

ränteinkomst av ett sparkapital). Är den förre mera värd att erhålla understöd

av allmänna medel än den senare? Svaret måste bli nekande. Lagens bestämmelser

i detta avseende komma — och det med fog — att betraktas såsom

orättvisa. Vissa missnöjda grupper hava tillfredsställts — åtminstone

i någon mån — men i stället väckes säkerligen ett livligt missnöje på andra

håll.

Den privilegierade ställning, som »försäkringssparande!» skulle erhålla i

jämförelse med sparandet på bank eller i fastighet innebär en direkt uppmaning

till vederbörande att omsätta sitt kapital i en livränta. Det förefaller tvivelaktigt,

huruvida det finnes anledning att genomföra bestämmelser av dylik

innebörd.

Genom privilegieringen av vissa inkomster komma pensionstagarnas inkomster

i många fall att uppnå en storlek, som med hänsyn till dels kommunernas

skyldighet att gälda V* av pensionstillägget, dels det hårda skattetrycket i

många kommuner, är ägnad väcka tveksamhet. Antag att en person har en

årlig tjänstepension eller livränta örn 300 kronor samt ett kapital på 2,500

kronor, som ger en årlig ränta å 100 kronor, men i övrigt ingen inkomst, så

får denna person vid 67 års ålder dels grundbeloppet 100 kronor, dels ytterligare

avgiftspension med varierande belopp, kanske 50 kronor, dels till sist

fullt pensionstillägg med å billigaste ort 200 kronor. Han får sålunda en sammanlagd

kontant inkomst av 750 kronor, ett på rena landsbygden ganska avsevärt

belopp, och av denna hans inkomst få kommunens skattebetalare gälda

50 kronor (*A av pensionstillägget). Framför allt örn kommunen är hårt skattetyngd,

kommer detta för många av dess skattebetalare, vilka själva kanske

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7. 133

äro i en sämre ställning än pensionstagaren i fråga, att framstå som en orättvisa.

På grand av vad här anförts är förbundet tveksamt, huruvida det är lämpligt

att vidare utveckla det system med privilegierade inkomster, som för närvarande

endast i ringa utsträckning finnes företrätt i vår pensionsförsäkring.

Snarare förefaller det som om utvecklingen borde gå i den riktningen att alla

medel, som kunna göras tillgängliga för beredande av pensionstillägg, användas

för att höja den allmänt avdragsfria inkomstgränsen. Hur pass stor denna

höjning skulle kunna bliva inom ramen för samma kostnader, som följa av

kommitténs förslag, har givetvis icke kunnat av förbundet beräknas. Även

om höjningen bleve av mindre storlek, synes åtgärden vara att tillstyrka såsom

ett led i den allmänna strävan mot behovsprövningens avskaffande ur pensionsförsäkringen.

Avstyrkande uttala sig även tre länsstyrelser och ett stort antal landskommuner

i Skaraborgs län. En av dessa länsstyrelser, i Malmöhus län, förmenar,

att till visst mindre belopp pension, som grundar sig på frivilliga

avgifter, samt inkomst av sparkapital, borde undantagas från inkomstuppskattningen.

Bland de pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, vilka upptagit

förevarande fråga till behandling, råda delade meningar. Av kritiken mot förslaget

må följande anföras:

Enligt ombuden i Vartoftaområdet och Kindsområdena vore det sant, att

olägenheter vid pensionsärendenas handläggning stundom vållades genom den

nuvarande lagens bestämmelser, att all inkomst av fast egendom, kapital eller

arbete, som en sökande åtnjöte, skulle räknas som inkomst i pensionslagens

mening. Särskilt gällde detta om understöd från vissa kommunala fonder med

välgörande syfte samt pension eller understöd från f. d. arbetsgivare. Enligt

ombudens erfarenhet vore dock dessa svårigheter numera, sedan lagens bestämmelser

hunnit växa in i det allmänna medvetandet, så pass ringa, att det

icke kunde vara tillrådligt att genom undantag från avdragsreglerna på sätt

kommittén föreslagit söka råda bot på de relativt små svårigheter, som nu

förefunnes, då detta enligt deras mening bleve liktydigt med att bota ett mindre

ont med ett större. På detta område gällde nämligen som regel, att varje

gynnande av en viss grupp av pensionstagare på andra gruppers bekostnad,

bleve en källa till missnöje för de senare. Ombudet i Nässjöom,rådet anför mot

förslaget, att många åldringar och förtida invalider fört ett arbetsamt och

strävsamt liv men ej varit i tillfälle att skaffa sig inkomster, som skulle vara

privilegierade. Dessa personers årliga pension bleve kanske deras enda inkomst

och den ekonomiska ställningen för dem bleve därför avsevärt sämre än för

pensionstagare med privilegierade inkomster. Tillika vore det icke uteslutet,

att en del oegentligheter kunde uppkomma genom bestämmelserna. Ombudet i

Boråsområdet finner likaså bestämmelserna om inkomstprivilegierna giva anledning

till stor tveksamhet. Det bleve så många kryphål, att snart sagt vem

som helst kunde göra sig berättigad till understöd. Ombudet trodde, att den

största rättvisan skulle skipas, ifall hela frågan örn privilegierade inkomstslag

strökes, sålunda även de gamla soldatpensionerna. Riktigare torde enligt

ombudets mening vara att höja det allmänna avdragsfria beloppet. Pensionsnämnden

i fjärde distriktet i Stockholm anser det tveksamt, örn undantag bör

göras då inkomsten härrör ur gåva eller testamente, och detta förnämligast av

den anledningen, att nämnda inkomst tillfördes den pensionssökande av helt

andra grunder eller motiv än egna insatser, dessa må ha haft formen av lång

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Departe
ments
chefen.

arbetsanställning hos en och samme arbetsgivare eller tillkommit genom förtänksamhet

hos den sökande att försäkra sig mot sjukdom, olycksfall, arbetslöshet

etc. Pensionsnämnden i Åsele finner, att utom de redan nu privilegierade

inkomstarterna endast pensioner eller understöd, som utgå på grund av förutvarande

arbetsanställning, s. k. arbetsgivarpensioner, i vad de understiga 300 ä

400 kronor böra lämnas ur räkningen.

Såsom ett önskemål beträffande bestämmelsernas utformning anföra Norrköpings

stadsfullmäktige, att bland de privilegierade inkomsterna uttryckligen

måtte upptagas jämväl pensioner och understöd, som utgå från fonder förvaltade

av offentlig myndighet.

Frågan örn privilegierande av vissa inkomstslag med hänsyn till reglerna

örn inkomsts inverkan å tilläggspensionen bör ses i sammanhang med de allmänna

principerna angående rätt till tilläggspension. Av hänsyn till kostnaderna

är det nödvändigt att knyta rätten till tilläggspension vid en ekonomisk

behovsprövning. Genom denna behovsprövning utsättes emellertid pensioneringen

för den anmärkningen, att de som sörjt för sin ålderdom just

därigenom erhålla mindre pensionsförmåner än andra. Nödvändigheten att

vid pensioneringen iakttaga sparsamhet och önskvärdheten av att den som

själv på annat sätt sörjt för sin ålderdom icke måtte missgynnas utgöra sålunda

två hänsyn, vilka icke kunna på samma gång helt tillgodoses. Här

föreligger ett problem, som icke kan lösas på ett invändningsfritt sätt. Lagstiftningen

måste inskränka sig till att söka finna den utväg, som erbjuder

de minsta olägenheterna.

I det föregående har jag omtalat, hurusom jag föreslår höjning av det avdragsfria

beloppet från 50 till 100 kronor och minskning i viss utsträckning

av den bråkdel, med vilken inkomst skall föranleda avdrag, från 6/10 till 1/2.

Från synpunkten att man icke måtte ställa dem, som sörjt för sin ålderdom, i

sämre ställning än andra i fråga örn pensionsförmåner vore det givetvis önskvärt

att ytterligare uppmjuka dessa bestämmelser örn avdrag för inkomst. I

yttrandena ha också önskemål i sådan riktning kommit till uttryck. Emellertid

medför varje mera avsevärd mildring av dessa bestämmelser en betydande

kostnadsökning. I betraktande härav liksom av vissa andra omständigheter,

som redan inledningsvis angivits, har jag icke funnit mig kunna gå längre i

fråga örn sådana uppmjukningar än kommittén föreslagit.

Ifall det anses önskvärt att bereda ytterligare lättnader i fråga örn behovsprövningen,

återstår därför blott att inskränka behovsprövningen beträffande

vissa grupper av inkomster. Kommittén har slagit in på denna väg genom sitt

förslag om privilegiering av vissa inkomstarter. Kommittén har därvid utvalt

de inkomstslag, beträffande vilka olägenheterna av en sträng behovsprövning

göra sig starkast gällande. *

I fråga örn arbetsgivarpensioner är det sålunda allmänt omvittnat, att de nuvarande

bestämmelserna örn avdrag för inkomst visat sig mycket besvärande.

Den omständigheten, att pensioner som en arbetsgivare tillförsäkrar sina an
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %17.

135

ställda föranleda avdrag å dessas pensionstillägg, orsakar icke allenast missnöje

utan motverkar även arbetsgivarnas benägenhet att ordna sina anställdas

pensionsfråga. I stor utsträckning torde nämligen arbetsgivarna vara ovilliga

att lämna bidrag till de anställdas pensionering, örn bidraget har till följd

att därmed det allmännas bidrag till de anställdas försörjning på ålderdomen

eller vid invaliditet minskas eller uteblir. Erfarenheten har visat, att nuvarande

ordning förhindrar tillkomsten av pensionsanordningar som eljest skulle

ha kommit till stånd. Detta resonemang leder i och för sig icke längre än

till att en särställning synes motiverad för pensionsbelopp, som äro tillkomna

genom arbetsgivares åtgörande. Då det emellertid i praktiken mycket ofta

torde vara ogörligt att särskilja vissa pensionsbelopp, som skulle vara att

tillskriva arbetsgivarnas åtgöranden, från andra, som de anställda själva

åstadkommit, torde den undantagsställning, som på grund av det anförda må

finnas böra tillkomma s. k. arbetsgivarpensioner, böra medgivas åt alla pensioner,

som grunda sig å förutvarande arbetsanställning.

Ett liknande resonemang leder till att pension eller understöd, som utgår på

grund av gåva eller testamente, bör tillerkännas en privilegierad ställning.

Också för denna inkomstgrupp gäller, att de nuvarande bestämmelserna örn avdrag

motverka tillkomsten av eljest önskvärda pensioneringsanordningar. Även

här föreligger för närvarande ett missförhållande, som givit upphov till icke

ringa ovilja.

I syfte att belysa de ekonomiska verkningarna av en uppmjukning av avdragsreglerna

beträffande pension från förutvarande arbetsgivare och understöd

från fond eller stiftelse har pensionsförsäkringskommittén verkställt en

utredning, vars resultat redovisas i kommitténs första betänkande (statens offentl.

utr. 1930:15, sid. 37 f.). Undersökningen avser de under första halvåret

1928 nytillkomna innehavarna av pensionstillägg eller understöd. Av de undersökta

pensionstagarna åtnjöto 4.8 % pension från förutvarande arbetsgivare.

Pensionsbeloppet var i medeltal 166: 90 kronor per år. Kommittén beräknar,

att under antagande att dessa siffror gällde för beståndet av pensionstagare i

dess helhet ett fullständigt bortseende från sådana arbetsgivarpensioner vid

inkomstuppskattning skulle, örn i övrigt pensionsförsäkringslagens bestämmelser

bibehölles, medföra en ökad kostnad för då utgående pensionstillägg av

lägst cirka en miljon kronor och högst något över en och en halv miljon kronor

örn året. Huru stor kostnadsökningen skulle bliva, därigenom att personer,

som uppbure arbetsgivarpensioner och på grund av för hög inkomst vore

uteslutna från rätt till pensionstillägg, genom den ifrågasatta ändringen skulle

erhålla dylikt, kunde ej bedömas med ledning av det föreliggande materialet.

Understöd från fond eller stiftelse utgick enligt undersökningen till 1.1 % av

pensionstagarna med i medeltal 93: 30 kronor per år. Den motsvarande kostnadsökningen,

ifall sådant understöd helt undantoges, beräknas till lägst cirka

100,000 och högst 200,000 kronor.

De ovan anförda siffrorna kunna givetvis ej läggas till grund för en beräkning

av den skillnad i kostnadshänseende, som till en början skulle föreligga

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

mellan å ena sidan ett privilegierande i den av kommittén föreslagna utsträckningen

av arbetsgivarpensioner och å andra sidan ett bibehållande av nu gällande

regler. För en sådan beräkning skulle erfordras tämligen fullständiga

uppgifter rörande den utsträckning, i vilken arbetsgivare ordnat pensionering

för sina anställda, ävensom angående storleken av utgående pensioner. Tyvärr

har det icke varit möjligt att erhålla någon utredning i berörda avseenden.

Man torde dock kunna utgå ifrån, att pensionering av arbetare — vilka det ju

här huvudsakligen gäller, emedan pensioner till tjänstemän och likställda i

förekommande fall äro av sådan storlek att rätt till tilläggspension ej skulle

föreligga även örn det föreslagna privilegiet infördes — ej förekommer i så stor

omfattning att någon mera betydande besparing skulle vinnas genom att avvisa

kommitténs förevarande förslag. Däremot är det möjligt, att örn i framtiden

pensionering av anställda tager större omfattning, privilegierandet medför,

att tilläggspension kommer att utgivas i betydligt större omfattning än

som skulle hava kommit att ske, därest arbetsgivarpensioner icke privilegierats.

En utveckling av pensioneringen av anställda skulle emellertid icke beröra

grunderna för de uppgjorda kostnadsberäkningarna utan i huvudsak blott

innebära, att åt pensionstagarna bereddes ökade inkomster, vilka örn de ansåges

böra föranleda avdrag å tilläggspensionerna, skulle minska den med utgångspunkt

från nu rådande förhållanden beräknade pensionskostnaden. Det

är vidare att märka, att örn arbetsgivarpensioner privilegieras och i framtiden

pensionering av anställda kommer att ske i större omfattning än nu, detta kan

till stor del vara ett resultat av privilegiets införande. Enahanda gäller om

eventuellt ökad förekomst av benefika understöd. I själva verket är den starkaste

grunden för förslaget att privilegiera arbetsgivarpensioner och benefika

understöd just förhoppningen att därmed kunna stimulera till anordnande i

större omfattning än hittills av pensionsinrättningar och understödskassor av

skilda slag.

Detta motiv för privilegierande av arbetsgivarpensioner och benefika understöd

synes mig tungt vägande. Det kan icke anses rimligt, att folkpensioneringen

anordnas så, att den motverkar pensionering genom enskilt initiativ.

Inför angelägenheten av en ändring därutinnan synas de betänkligheter, vilka

kunna resas mot de ifrågavarande inkomstarternas privilegierande, främst med

hänsyn till den därmed införda olikheten i behandlingen av skilda pensionstagare,

icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Som en tredje privilegierad inkomstart upptager kommittéförslaget pension

eller understöd, som utgår på grund av försäkring vilken icke är i lag föreskriven.

Till grund för sitt förslag att intill visst belopp undantaga sådan inkomst

från inkomstuppskattningen anför kommittén, att rättvisan synes bjuda,

att då arbetsgivarpensioner intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas

andra än anställda att intill samma belopp skaffa sig pension som icke

medför försämrad rätt till pensionstillägg. Kommittén framhåller jämväl, att

även enligt pensionsförsäkringslagen pension på grund av frivillig försäkring

hos pensionsstyrelsen intill 300 kronor är avdragsfri. De anförda omständigheterna

synas mig utgöra bärande skäl för att såsom kommittén före
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

137

slagit till de förut berörda två privilegiefallen foga detta tredje. Därigenom

komma även sjukkasseunderstöd att räknas bland de privilegierade inkomsterna.

Vad beträffar den närmare utformningen av privilegiefallen, torde det icke

vara erforderligt och icke heller lämpligt att i lagtexten mera detaljerat, än

i kommittéförslaget skett, angiva de inkomster som rymmas därunder. Att

såsom i ett yttrande över förslaget ifrågasättes bland de privilegierade inkomstarterna

uttryckligen upptaga pension eller understöd från fond, förvaltad av

offentlig myndighet, synes icke vara erforderligt, då det av det i lagförslaget

valda uttryckssättet torde tydligt framgå, att privilegierna omfatta sådana

pensioner och understöd som utan vederlag utbetalas från fonder.

Grunderna för uppskattning av fastighets och kapitals avkastning.

För att pensionstillägg icke skall komma att utgå till personer, som äga en

efter ortens förhållanden god ekonomi, föreslår pensionsförsäkringskommittén

en bestämmelse, att avkastningen av fastighet eller kapital, vilkas sammanlagda

värde efter avdrag av eventuell skuld överstiger 5,000 kronor skall beräknas

med visst progressivt tillägg. I kommitténs lagförslag har sålunda

upptagits ett stadgande, att vid uppskattningen av fastighets och kapitals

avkastning denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda

behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5,000 kronor och med

ytterligare 3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10,000

kronor.

Denna del av kommittéförslaget göres i allmänhet icke till föremål för något

uttalande i yttrandena över förslaget.

Pensionsstyreisen anför emellertid därom:

Mot bakgrunden av kommitténs förslag örn privilegium intill en viss gräns

för några slag av de inkomster, som ur andra än för pensionsförsäkringen,

grundläggande synpunkter ej böra lämnas åsido vid beräkning av pensionstilläggens

belopp, bör man se kommitténs förslag om en viss extra belastning

å inkomst av fastighet och kapital vid dylik beräkning. Sett mot nämnda

bakgrund framstår onekligen kommitténs förslag i denna del i ganska bjärt

dager och ägnat att, särskilt vad fastighetsöverlåtelse angår, provocera ett

sådant förfarande, som man genom de av kommittén föreslagna s. k. värdighetsbestämmelserna

vill förebygga. Å andra sidan måste, särskilt vad den

stora allmänheten angår, den uppfattningen anses förklarlig, att personer

med mera avsevärda tillgångar ej böra erhålla understöd av allmänna, medel

i form av pensionstillägg. Styrelsen anser sig därför endast böra ifrågasätta,

örn den av kommittén föreslagna extra belastningen å inkomst av fastighet

och kapital ej är väl hård.

Bland pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen har förslaget i

denna del mött förståelse hos flertalet av dem, som yttrat sig i frågan. Åtskilliga

lia ansett, att de föreslagna bestämmelserna borde ytterligare skärpas.

Kritiska synpunkter göra sig dock också gällande.

Pensionsnämnden i Falun avstyrker sålunda bestämt det föreslagna stadgandet,

under anförande att det utan tvivel skulle motverka sparsamheten i

landet. Pensionsnämnden i Säby framhåller, att det kunde ifragasättas, örn

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

icke en dylik undantagsbestämmelse onödigtvis gynnade dem, som exempelvis

nedlagt sina besparingar i livränta e. d. Åtminstone på landsbygden vore

den mest osökta och självfallna formen för sparande, att antingen placera

kapital i egen fastighet eller också att insätta de uppkomna besparingarna å

sparkasseräkning i bank. Det torde böra undvikas, att ens skenbart missgynna

dessa mycket val ansedda former av kapitalbildning för mötande av

behov i ålderns eller sjukdomens dagar. Pensionsstyrelsens ombud i Mariestadsområdet

jämför bestämmelsen med det föreslagna privilegierandet av

arbetsgivarpensioner. Det vore huvudsakligen industriarbetare, trotjänare

och dylika, som kunde påräkna pension eller understöd från förutvarande

arbetsgivare. Lägenhetsägare, backstugusittare eller arbetskarlar, vilka i regel

haft de lägsta inkomsterna, komme mera sällan i åtnjutande av sådana

inkomster. I de fall, i vilka de ändock kunde spara ihop ett litet kapital,

skulle de genom det föreslagna tillägget vid uppskattningen av kapitals eller

fastighets avkastning komma i sämre ställning än de förstnämnda. Pensionsstyrelsens

ombud i Valboområdet anser, att man åtminstone i fråga örn

kapital borde föreskriva den räntesats, som skulle erhållas genom köp av

livränta. Det bleve därigenom mera rättvisa olika åldersgrupper emellan,

då det vore en betydande skillnad örn en pensionstagare hade eget kapital på

5,000 kronor vid 70 års ålder eller vid 16 års.

Socialstyrelsen anmärker, att den ifrågavarande bestämmelsen syntes ägnad

att direkt motverka exempelvis egnahemsrörelsen, en rörelse som enligt

vad styrelsen framhåller statsmakterna ansett särskilt värd att stödjas och

uppmuntras.

Överståthållarämbetet betonar vid behandlingen av kommittéförslaget i nu

förevarande del önskvärdheten av att åtgärder, som kunna befaras leda till

en minskning av den individuella sparsamheten, i möjligaste mån undvikas.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida icke inkomst av fastighet

eller kapital borde inrymmas bland de privilegierade inkomstslagen i stället

för att, såsom kommittén föreslår, uppskattas med förhöjning, och länsstyrelsen

i Malmöhus län framför samma tanke beträffande inkomst av sparkapital.

De i yttrandena uttryckta farhågorna för att särbestämmelser om tillägg

vid uppskattningen av vissa slags inkomster skola uppfattas såsom en obillighet

mot vissa grupper bland pensionstagarna samt påverka sparandet

och placeringen av sparade medel i icke önskvärd riktning synas icke

ogrundade. Bedömt mot bakgrunden av den föreslagna privilegieringen av

vissa andra inkomstslag, torde ett sådant tillägg komma att framstå såsom

ett orättvist missgynnande av vissa former av sparverksamhet. I synnerhet

torde skillnaden i behandlingen av å ena sidan den, som omsätter sin fastighet

eller sitt sparkapital i en livränta, och å andra sidan den, som i tanke att

bevara fastigheten eller kapitalet åt sina närmaste behåller dem, te sig

stötande. Det förra förfaringssättet skulle ju enligt förslaget medföra, att

pensionstagaren finge privilegierad inkomst, det senare åter medföra att

till hans verkliga inkomst skulle läggas en fiktiv dylik. Vid sådant förhållande

har jag ansett mig icke böra upptaga bestämmelse örn sådant tillägg i

lagförslaget.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

139

Rätt till tilläggspension åt personer över 67 år oberoende av invaliditet.

Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg knuten vid

bland annat den förutsättningen, att pensionstagaren är till arbete varaktigt

oförmögen.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att kravet på invaliditet borttages

såsom förutsättning för rätt till pensionstillägg för pensionstagare över 67

års ålder. Då kommittémajoritetens förslag icke känner pension åt andra än

dem, som uppnått denna ålder, är enligt detsamma rätten till pensionstilllägg

över huvud, frånsett övergångsbestämmelserna, icke i något fall knuten

till förutsättningen invaliditet, i annan mån än att pensionstillägget är beroende

av ekonomisk behovsprövning. Enligt kommittéminoritetens förslag

kvarstår invaliditetsförutsättningen i fråga om pensionstagare under 67 år.

Uppmjukningen av fordringarna för rätt till pensionstillägg för dem, som

uppnått 67 års ålder, anses av kommittén medföra tämligen ringa kostnadsökning,

då det antages att en invaliditetsprövning vid sidan av den ekonomiska

behovsprövningen vid dessa höga åldrar äger blott ringa betydelse. Erfarenheten

har enligt kommittén givit vid handen, att för personer över

67 år invaliditet i regel anses föreligga örn vederbörande befinnes ej kunna

skaffa sig inkomst.

Kommitténs förslag i denna punkt har i yttrandena endast i obetydlig utsträckning

uttryckligen berörts. Mildringen tillstyrkes av bland andra pensionsstyrelsen,

länsstyrelsen i Skaraborgs län, landsorganisationen i Sverige

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Några avstyrkanden förekomma

även. Pensionsstyrelsens ombud i Varlöftaområdet och i Kindsområdena

anse sålunda den föreslagna förändringen betänklig, då enligt deras

erfarenhet ett stort antal personer i 67-årsåldern och däröver vore i besittning

av arbetsförmåga som kunde bereda dem nödtorftig försörjning, ehuru

i många fall vederbörandes inkomster icke kunde siffermässigt uppskattas

till sådant belopp att de på denna grund kunde utestängas från rätt till pensionstillägg.

Den återhållande faktor, som invaliditetsvillkoret innebure, syntes

dessa båda ombud så mycket mera nödvändig, som enligt kommittéförslaget

inkomstgränserna skulle väsentligt förskjutas uppåt.

Med tanke på pensionstagare, vilka redan vid nya lagens ikraftträdande

fått pension för sig fastställd, uttalar pensionsstyrelsen, att det syntes styrelsen

som om kravet på varaktig oförmåga till arbete för rätt till pensionstillägg

icke borde bibehållas för några personer, som fyllt 67 år. Även örn

kostnaden för ett avstående från detta krav icke läte sig med större säkerhet

beräkna, torde man dock kunna taga för givet, att densamma stannade

vid ett relativt litet belopp, eftersom det stora flertalet arbetsföra torde lia

en så stor inkomst, att de redan av denna orsak vore uteslutna från rätt till

pensionstillägg. I

I likhet med pensionsförsäkringskommittén finner jag, att beträffande personer,

som fyllt 67 år, invaliditetsförutsättningen för rätt till tilläggspen
-

Departe
ments
chefen.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr S17.

Departe
ments
chefen.

sion icke bör upprätthållas. En sådan förändring torde huvudsakligen innebära

en förenkling av de nuvarande reglerna. Genom att inkomst skall uppskattas

till vad pensionssökanden skäligen kan antagas komma att tills vidare

åtnjuta, anvisar lagen åt de prövande myndigheterna att fästa avseende icke

blott vid sökandens siffermässigt ådagalagda inkomst utan även vid de inkomstmöjligheter,

som enligt ett skäligt bedömande stå honom till buds. Denna

mildring av förutsättningarna för erhållande av tilläggspension har, i enlighet

med pensionsstyrelsens uttalande, i det här framlagda lagförslaget gjorts

undantagslös.

Barntillägg.

I pensionsförsäkringslagen finnas stadganden örn särskilda pensionstillägg

på grund av försörjningsplikt för barn, s. k. barntillägg. Eör pensionsberättigad

änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som är till arbete varaktigt

oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under femton år,

ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete varaktigt oförmögen

och har att försörja adoptivbarn under femton år, ökas pensionen, därest

årsinkomsten ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor jämte

170 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Enahanda

rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad

och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst ej

uppgår till 825 kronor jämte 170 kronor för varje barn. Beloppet av barntillägget

utgör 102 kronor för varje barn med avdrag av e/io av det belopp, varmed

årsinkomsten må överstiga 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna

samt 825 kronor för äkta makar.

Pensionsförsäkringskommittén har icke upptagit barntillägg i sitt förslag

utan ansett denna fråga böra bliva föremål för särskild behandling.

I ett stort antal yttranden över kommittéförslaget har betydelsen av barntilläggen

understrukits.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1934 hava särskilda

sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års barnpensioneringssakkunniga,

tillkallats för att utreda frågan om understöd åt obemedlade eller

mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. De

sakkunnigas arbete har hittills varit av förberedande art och väsentligen avsett

planläggningen av för uppdragets fullgörande erforderliga statistiska

undersökningar. I

I vissa yttranden över pensionsförsäkringskommitténs betänkande ha farhågor

framkommit för att ett genomförande av kommitténs förslag skulle komma

att medföra ett slopande av de nuvarande barntilläggen. Enligt min mening

bör en sadan åtgärd icke komma i fråga. Det torde emellertid vara lämpligt

att avvakta slutförandet av den utredning av frågan om barntillägg, som

enligt det sagda pågår, innan rubbningar företagas i de hittills gällande grunderna

för dessa tillägg. Jag föreslår därför, att de före ikraftträdandet av

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

141

deri föreslagna nya lagen fastställda barntilläggen skola fortsätta att utgå och

nya sådana tillägg beviljas enligt de nu gällande bestämmelserna, intill dess

på grundval av den pågående utredningen i frågan en revision kan komma

till stånd. Så till vida föreslår jag dock ändring i de nu gällande bestämmelserna,

att kostnaderna för barntilläggen skola bestridas på samma sätt som

tilläggspensionerna enligt den föreslagna lagen.

Invalidunderstöd.

Enligt pensionsförsäkringslagen äger den, som efter fyllda 15 år blir till

arbete varaktigt oförmögen men för vilken avgifter till erhållande av pension

icke blivit erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt

arbetsoförmögen, erhålla understöd under villkor och med belopp som angående

pensionstillägg är stadgat. Beträffande sådant understöd gäller även i övrigt

i tillämpliga delar vad örn pensionstillägg och örn kostnaderna för dess bestridande

är föreskrivet. Till detta understöd kan under vissa förutsättningar

komma barntillägg.

I pensionsförsäkringskommitténs majoritetsförslag, vilket förändrar folkpensioneringen

till en ren ålderdomspensionering, har icke upptagits någon

motsvarighet till dessa understöd. lia enligt detta förslag praktiskt taget

endast den skall vara undantagen från avgiftsplikt, vilken är omhändertagen

av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, torde det, enligt vad kommittén

till motivering av majoritetsförslaget i denna del anför, endast i ytterst

få undantagsfall förekomma, att en person uppnår pensionsåldern, 67 år, utan

att vara berättigad till avgiftspension och därigenom i förekommande fall även

till pensionstillägg. I det av en minoritet inom pensionsförsäkringskommittén

omfattade förslaget till kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering

upptagas däremot efter mönster av pensionsförsäkringslagen bestämmelser i

ämnet. I överensstämmelse med kommittébetänkandets allmänna inställning

att icke ingå på frågor örn barntillägg har härvid dock icke medtagits bestämmelse

örn sådant tillägg.

I yttrandena över kommittébetänkandet har förevarande fråga icke tilldragit

sig uppmärksamhet.

Då det av mig framlagda förslaget bibehåller folkpensioneringen som en

kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering, föreligger icke längre det

av pensionsförsäkringskommitténs majoritet åberopade skälet att utesluta understöden.

Emellertid synes det mig med pensioneringens karaktär av en på

avgifter byggd välfärdsanordning icke vara rätt väl förenligt att, sedan nu

folkpensioneringen varit i kraft i två årtionden, inom själva folkpensioneringen

bibehålla en gren, som icke förutsätter avgifter. Jag föreslår, att bestämmelserna

örn understöd, för att utmärka deras artskildhet från folkpensionsbestämmelserna,

utbrytas och meddelas i särskild författning, åt vilken jag föreslår

benämningen »förordning örn invalidunderstöd».

Departe
ments
chefen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Den tidpunkt, vid vilken rätt till understöd tidigast kan inträda är i pensionsförsäkringslagen

bestämd till uppnåendet av 15-årsåldern. Att denna tidpunkt

valts, Ilar samband med att avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen

inträder fr. o. m. det år, då vederbörande fyller 16 år, och att därför rätt till

pensionstillägg ej kan inträda dessförinnan. Att åter avgiftspliktens inträde

bestämts till det år, under vilket vederbörande fyller 16 år, har i ålderdomsförsäkringskommitténs

motiv (I sid. 63) satts i samband med att detta vore

ungefär den tidpunkt, då han bleve försörjningspliktig gentemot sig själv.

Enligt den da gällande förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

upphörde nämligen föräldrars ovillkorliga skyldighet att utan fattigvårdssamhälles

betungande försörja sina barn med det, att dessa uppnådde 15 års ålder.

I det förslag till lag om folkpensionering, som jag här framlägger, har tiden

för avgiftspliktens inträde uppskjutits till det år, under vilket vederbörande

fyller 18 år. Tilläggspension kan icke heller utgå för tid dessförinnan. I den nu

gällande lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården har vidare den tid, under

vilken föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja

sina barn, utsträckts till dess barnen fyllt 16 år. Under sådana förhållanden

synas mig tillräckliga skäl saknas att vidbliva den i pensionsförsäkringslagen

för rätten till understöd stadgade åldersgränsen 15 år. Jag föreslår i

stället, att den höjes till 16 år.

Beträffande dem, vilka väl fått pensionsavgifter sig påförda men som underlåtit

att erlägga dessa avgifter, föreslår jag -— bland annat på grund av

att rätten till tilläggspension i förevarande lagförslag gjorts mindre beroende

av avgiftsbetalning — ett stadgande av innehåll, att deras rätt till invalidunderstöd

skall vara beroende av om särskilda skäl därtill äro.

Då det, med hänsyn till att pensionsförsäkringslagen nu så lång tid varit i

kraft, ej längre torde vara att praktiskt räkna med att en person, som erhåller

rätt till understöd, har barn att försörja, har det ansetts obehövligt att upptaga

bestämmelser örn barntillägg i detta sammanhang.

Övergångsbestämmelser angående pensionsförmånerna.

Enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag skola de pensioner, som äro

fastställda vid ikraftträdandet av lagen örn allmän ålderdomspensionering,

respektive lagen om folkpensionering, fortsätta att utgå. Pensionstilläggen

skola dock enligt förslaget som regel höjas, så att de komma att utgå efter

den nya lagens regler så till vida modifierade som högsta pensionstillägg skall

vara 250 kronor i ortsgrupp I och i ortsgrupperna II och III respektive 300

och 350 kronor samt avdrag för icke avdragsfri inkomst skall ske med 8/n> av

inkomsten. Enahanda regler örn rätt till pensionstillägg skola gälla även för

de äldre pensionstagare, vilka vid nya lagens ikraftträdande ej åtnjuta pensionstillägg.

Ökningen av pensionstilläggens maximibelopp med 50 kronor

har föreslagits i syfte att bereda kompensation åt de ifrågavarande äldre pensionstagarna

för det de icke komma i åtnjutande av grundbelopp; bibehålian
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

143

det av den kvotdel, efter vilken avdrag skall ske för inkomst, vid %o har skett

för att icke för mycket vidga kretsen av de till pensionstillägg berättigade. —

Rätt till avgiftspension med belopp enligt äldre lag och till pensionstillägg

enligt nu antydda regler tillkommer enligt förslaget även dem, som erlagt avgift

enligt äldre rätt men icke enligt nya lagen och som ej hunnit få pension

enligt äldre rätt fastställd för sig. — För dem, som erlagt avgift både enligt

gammal och enligt ny lag, skola vid bestämmandet av avgiftspensionen enligt

nya lagen alla avgifter räknas som örn de påförts enligt denna. Detta innebär

bland annat, att dessa avgiftsbetalare få tillgodoräkna sig de äldre avgifterna

vid bestämmandet av det i avgiftspensionen enligt nya lagen ingående växlande

beloppet. Äldre rättsregler för bestämmande av pensionsbelopp skola i

vad angår dessa avgiftsbetalare i regel icke komma till användning. För att

ingen skall enligt nya lagen erhålla mindre avgiftspension än han enligt äldre

rätt genom sina enligt denna erlagda avgifter intjänat, stadgas emellertid i

förslaget förhöjning av avgiftspension, i den mån summan av grundbelopp

och växlande belopp understiger det pensionsbelopp, till vilket de äldre avgifterna

skulle enligt äldre lag berättiga. Enligt majoritetsförslaget tages vid

denna jämförelse och den därpå grundade förhöjningen hänsyn till att invaliditetsförsäkringen

enligt detta förslag bortfaller.

Det av mig framlagda lagförslaget överensstämmer med pensionsförsäkringskommitténs

förslag därutinnan, att örn de enligt äldre rätt erlagda avgifterna

enligt denna rätt skulle berättiga till högre avgiftspension än den

grundpension, som tillkommer avgiftsbetalaren på grund av den föreslagna

nya lagens regler, skall pensionen höjas med skillnaden. Det här framlagda

lagförslaget står alltså liksom kommittéförslaget på den ståndpunkten, att intjänad

avgiftspension icke skall minskas genom tillkomsten av en ny lag.

I likhet med pensionsförsäkringskommittén anser jag vidare, att de som åtnjuta

pensionstillägg eller understöd enligt nu gällande bestämmelser vid införandet

av en ny lag i princip böra få dessa höjda till samma storlek som de

i den nya lagen stadgade. Jag ansluter mig även till tanken att åt de äldre

pensionstagarna bereda en kompensation, för att de icke komma i åtnjutande av

grundpension enligt den föreslagna nya lagens för det stora flertalet pensionstagare

jämförelsevis mycket förmånligare regler. I syfte att bereda sådan kompensation

har i förevarande lagförslag högsta pensionstillägget för dem, som

äro pensionsberättigade utan att äga rätt till grundpension, bestämts till 300

kronor i dem lägsta ortsgruppen, 400 kronor i närmast högre ortsgrupp och 500

kronor i högsta ortsgruppen. För att icke över hövan utsträcka kretsen av

dem, som bliva berättigade till dylik högre tilläggspension, har den kvotdel,

med vilken inkomst — överstigande det avdragsfria beloppet örn 100 kronor

— skall föranleda avdrag å tilläggspensionen, bestämts till s/4 för pensionstagare,

vilka ha gemensamt hushåll med annan, som åtnjuter folkpension, och

till °/10 för andra pensionstagare. Inkomstgränserna komma därigenom för de

ifrågavarande äldre pensionstagarna att ligga vid i det förra fallet respek
-

Depär tern

entschefen.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

tive 500, 633 och 767 kronor och i det senare respektive 600, 767 och 933

kronor.

Åtgärder till förbättrande av invaliditets- och behovsprövningen inom

folkpensioneringen.

Den minoritetsgrupp inom pensionsförsäkringskommittén, vilken förordar det

i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering, har

i ett särskilt yttrande, däri dessa ledamöter motivera sin ståndpunkt att föreslå

bibehållande av en kombinerad invaliditets- och ålderdomspensionering, i

likhet med kommittémajoriteten uttalat, att den nuvarande invaliditetsprövningen

vid pensionsansökningar är förenad med väsentliga svagheter. Åtgärder

böra därför enligt dessa kommittéledamöter vidtagas för att öka effektiviteten

av denna prövning. Vissa av de föreslagna åtgärderna avse även förbättrande

av den ekonomiska behovsprövningen. Det av dessa ledamöter förordade lagförslaget

innehåller enligt deras mening två viktiga bestämmelser i sådant syfte.

Som den ena av dessa bestämmelser nämna de, att kommunernas andel i kostnaderna

för pensionstillägg enligt förslaget höjes från Vs till V«. Den andra

åsyftade bestämmelsen innebär, att örn pensionsstyrelsen för bedömande av

pensionsansökning finner erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes

å sjukvårdsanstalt, styrelsen skall äga föreskriva såsom villkor för rätt till

pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt,

som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens

föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser

Konungen därom utfärdar. Även andra åtgärder böra enligt förslaget

vidtagas för att förhindra, att invalidpension utgår i fall, där varaktig

arbetsoförmåga i verkligheten icke är för handen. Då många av landets

läkare enligt vad dessa ledamöter uttala torde sakna tillräcklig insikt

i lagens fordringar på invaliditet för att kunna avfatta ett fullgott läkarutlåtande,

borde i läkarutbildningen ingå undervisningskurser rörande

pensionsförsäkringen i de delar, som kunde vara av intresse för läkarna.

Även kunde det tänkas, att, åtminstone på platser där flera läkare

vore bosatta, intyg av endast en viss eller vissa av dem godtoges. Tillika

borde den efterkontroll av pensionstagare, som redan nu utövades, ytterligare

utvecklas och skärpas.

Kör yttrandena i vad de röra förslaget örn höjning av kommunernas

andel i kostnaderna för tilläggspensioner må här

hänvisas till en särskild redogörelse i det följande.

Förslaget, att pensionsstyrelsen skulle äga att uppställa intagande för

observation å sjukhus såsom förutsättning för pension, har genomgående

mottagits med tillfredsställelse i de yttranden, där denna punkt berörts.

Läkarfrågan föranleder medicinalstyrelsen att uttala, att i och med

genomförandet av en förändrad lagstiftning på pensionsförsäkringens område

tiden också vore inne att på allvar upptaga frågan örn särskilda läkare, som

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

145

skulle tillhandagå socialförsäkringen med utlåtanden och intyg beträffande

svårbedömda fall och måhända samtliga invaliditetsfall. Styrelsen utför sin

tanke närmare på följande sätt:

Det torde icke ankomma på styrelsen att i detta sammanhang framlägga något

förslag, huru en organisation med särskilda försäkringsläkare borde byggas

upp. Nära till hands syntes emellertid vara, att man prövade möjligheterna

örn icke den läkare, som skall tillhöra centralsjukkassas styrelse och som medicinalstyrelsen

har att utse, skulle kunna uppbära en dylik funktion. Att i detta

hänseende räkna med sjukhusläkarna i vidare mån än i vad avsåge observation

å sjukhus torde ej vara att tillråda med hänsyn till den stora arbetsbörda,

som redan påvilade dem, och jämväl till att det ingalunda vore säkert, att

deras intresse för och kunskaper i socialmedicin stöde i paritet med deras

höga medicinska kompetens i övrigt. Då styrelsen här talat örn försäkringsläkare,

hade styrelsen ingalunda avsett att en ny kår av sådana skulle behöva

skapas, som endast hade sig anförtrodda uppgifter inom socialförsäkringen.

De åligganden, som skulle tillkomma dem, torde icke bliva mera omfattande

— för den händelse deras verksamhetsområden icke gjordes för stora — än

att uppdraget i fråga väl kunde räknas som bisyssla, dock av den omfattning,

att vederbörande läkare finge ett verkligt intresse av ifrågavarande ärenden

och även en rik erfarenhet på området.

Även centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund pekar på möjligheten att

för invaliditetsprövningen använda särskilda för ändamålet utsedda läkare.

I fråga örn efterkontrollen meddelar pensionssty reisen, att styrelsen,

när omständigheterna i ett pensionsärende vore sådana att pension väl

måste beviljas men den framtida rätten därtill syntes tvivelaktig med hänsyn

till arbetsoförmågans varaktighet, årsinkomstens storlek eller båda dessa faktorer,

satte ärendet på observation, vilket innebure att detsamma efter viss

utsatt tid underkastades förnyad utredning och prövning. Årliga antalet av

de ärenden, i vilka dylik observation föreskreves, vore omkring 3,300. Att dylika

och andra av styrelsen tillämpade kontrollåtgärder vore till stor nytta redan

genom sin blotta existens, vore enligt styrelsen otvivelaktigt, liksom ock

att de kunde skärpas och utbyggas, när pensionsförsäkringen en gång kommit

ur det svävande läge, vari den till följd av återkommande utredningar om dess

mera definitiva utformning sedan lång tid tillbaka befunnit sig.

Flera av pensionsstyrelsens ombud framhålla önskvärdheten av att efterkontrollen

skärpes.

Ombudet i Varberg sområdet ifrågasätter sålunda, att alla yngre pensionstagares

invaliditetsfråga med viss tids mellanrum ånyo skulle prövas av vederbörande

nämnd. Ätt, såsom nu skedde i vissa fall, endast rikta en förfrågan

till ordföranden, ansåge han mindre lämpligt. Naturligtvis sökte pensionstagaren

att öva inflytande på svaret. Eventuellt skulle särskilt utbildade

läkare tillsammans med vederbörande pensionsnämndsordförande vid

vissa tider besöka pensionstagarna i deras hem. Kostnaden för en dylik anordning

skulle antagligen betalas genom minskade pensioner. Ombudet i

Rönöområdet framhåller, att en hittills förekommande kontrollåtgärd vore att

varje år granska förteckningen över pensionstagare. Ombudet anser, att denna

granskning kunde och borde göras mera effektiv, och han föreslår i detta

syfte, att nämnden utsätter ett visst sammanträde för dylik granskning samt

uppdrager åt ordförande och ledamöter att, envar i sin stad, noggrant under
jBihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

söka förhållandena för närboende pensionstagare och vid sammanträdet redogöra

för resultatet av undersökningen. I förekommande fall borde läkarintyg

anskaffas. Vid sammanträdet skulle föras protokoll, och utdrag därav skulle

insändas till pensionsstyrelsen.

Riks för säkring sanstalten anför:

Med den begreppsbestämning rörande invaliditet, som för närvarande gäller,

är det oundgängligen nödvändigt, att efterkontrollen angående invaliditetens

fortvaro göres effektiv. För detta ändamål synes det böra åligga pensionsnämnderna

att uppmärksamt följa eventuella förändringar beträffande

invaliden, hans tillstånd och arbetsförtjänst m. m. samt att — efter mönster,

t. ex. av den danska »Lov om Folkeforsikring» — i detta avseende regelbundet

med vissa mellanrum göra undersökningar, vilkas gång och resultat böra redovisas

till pensionsstyrelsen. I sammanhang med frågan örn föreskrifter härom

synes böra särskilt övervägas, örn ej — såsom äger rum inom olycksfallsförsäkringen

-— i vissa fall inom pensionsförsäkringen invaliditetsersättning

bör tillerkännas endast för viss tid.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet anför:

Förbundet vill starkt framhålla vikten av att en verklig och allmän efterundersökning

genomföres. Invaliditetsprövningen måste ofta bliva så pass

vansklig, att en återkommande kontroll är mycket önskvärd. Än mer otillfredsställande

är det, att en samhällets hjälp, vilken såsom pensionstillägget

skall tillerkännas efter viss behovsprövning, får i stor utsträckning utgå år

efter år utan att det av samhällets organ undersökes, huruvida förändrade

förhållanden böra föranleda minskning eller indragning av hjälpen. Den av

pensionsstyrelsen tillämpade anordningen med anteckning av tveksamma fall,

örn vilka sedermera från styrelsen göres särskild förfrågan hos pensionsnämndens

ordförande, är tvivelsutan av stort värde men kan givetvis icke erhålla

den omfattning, som synes nödvändig. Endast en allmän efterundersökning

varje eller eventuellt vartannat år, kan anses tillfredsställande. Visserligen

hava pensionsnämnderna av pensionsstyrelsen uppmanats att minst en gång

årligen genomgå hos dem förda förteckningar över pensionstagare för prövning

av frågan örn eventuell minskning eller indragning av pension, men en dylik

granskning torde för närvarande ofta stöta på stora praktiska svårigheter och lärer

i varje fall i stor utsträckning företagas endast rent sporadiskt. En allmän

efterundersökning torde endast kunna vinnas genom ett direkt åläggande för

pensionsnämnderna att företaga en särskild undersökning åtminstone beträffande

varje person, som åtnjuter pensionstillägg, vart eller vartannat år, varvid det är

nödvändigt att — eventuellt genom postverket — skaffa pensionsnämnderna

upplysningar örn pensionstagarnas flyttningar. Det är givet, att hela denna

anordning, konsekvent genomförd, kommer att medföra vissa kostnader för

det allmänna. Förbundet finner emellertid saken vara av den vikt, att en nyordning

på området måste tagas under allvarligt övervägande, och detta oavsett

örn kommitténs huvudförslag eller alternativet skulle ifrågakomma till

förverkligande.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund förordar, att särskilda

systematiskt genomförda efterundersökningar anordnas för utrönande

av förändringar som kunna inträda i de en gång pensionerades hälsotillstånd

och ekonomiska förhållanden.

Förutom de nu avhandlade av kommittéminoriteten berörda åtgärderna för

att göra invaliditetsprövningen mera effektiv ha även andra uppslag framkommit

i yttrandena.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

147

Riksförsäkringsanstalten anför sålunda angående vissa organisatoriska

förändringar i detta syfte:

Fråga kan vara om ej pensionsstyrelsen bör erhålla sådan starkare ställning

i systemet, att den i princip får rätt att -— i analogi med vad som enligt

33 § olycksfallsförsäkringslagen gäller örn förhållandet mellan försäkringsinrättningarna

enligt samma lag å ena sidan och försäkringsrådet å den andra —

utan de inskränkande bestämmelser, som för närvarande gälla, vidtaga ändring

i pensionsnämndernas beslut angående invaliditet.

Såväl pensionsstyrelsen som pensionsnämnderna måste väl — utan uttrycklig

föreskrift därom — anses äga rätt att vid prövning av ärende örn pension

begära intyg av den läkare som nämnden utser'' (jfr kommitténs förslag till

lag örn erkända sjukkassor 24 §) samt att därutöver överhuvud påkalla det

biträde av läkare, som den finner behövligt. Liksom vidare pensionsnämnd i

många förekommande fall måste samverka med vederbörande fattigvårdsstyrelse,

bör den också, där pensionssökande är medlem av sjukkassa i orten, stå

i förbindelse med denna samt med dess läkare och kontrollant.

Försäkring sinspektionen finner det önskvärt, att ett av fil. dr Filip Lundberg

vid en av centralförbundet för socialt arbete den 12—14 september 1934

i Stockholm anordnad konferens framfört förslag göres till föremål för ingående

övervägande. Detta förslag innebär, att det skulle åligga sökanden att,

genom intyg av läkare rörande anamnes, undersökningsresultat och vårdföreskrifter

samt intyg av pensionsnämnden rörande värdigheten och behovet, för

pensionsstyrelsen såsom centralt bedömande myndighet bevisa, att han har

rätt till tilläggspension.

Pensionsstyrelsen framför det önskemålet, att styrelsen måtte likställas med

taxeringsmyndighet i fråga örn rätt att från bankinstitut erhålla

uppgift örn en persons banktillgodohavanden.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter att föreskriva skyldighet för

kommun att återgälda vad utöver kommunens andel i pensionstilllägg

utbetalats, efter det indragning (eller minskning) bort ske, därest det kan

påvisas att kommunens pensionsnämnd eftersatt nämnden åliggande efterkontroll.

Till denna redogörelse för uppslag att förbättra invaliditets- och behovsprövningen

må fogas en erinran om att pensionsstyrelsen i skrivelse den 25

augusti 1927 hemställde om ett anslag av 30,000 kronor till bestridande av

kostnader för upplysningsarbete bland pensionsnämnderna i syfte att åvägabringa

en så effektiv kontroll som möjligt över pensionskostnaderna. Bland de

åtgärder, som i detta sammanhang planerades av pensionsstyrelsen, ingingo åtgärder

till åstadkommande av en förbättrad efterkontroll. I statsverkspropositionen

till 1928 års riksdag föreslogs ett anslag för berörda ändamål av

15,000 kronor, men riksdagen fann, på hemställan av statsutskottet, som ansåg

den föreslagna metoden för vinnande av effektiv kontroll icke vara att förorda,

ej skäl att bifalla detta anslagsäskande. (Se statsverkspropositionen till 1928

års riksdag femte huvudtiteln sid. 55 ff. och statsutskottets utlåtande nr 137

sid. 10 ff.)

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

Att invaliditets- och behovsprövningen förbättras är otvivelaktigt av grundläggande

betydelse för folkpensioneringen. Två av de förslag, som i sådant

syfte framföras av minoritetsgruppen inom pensionsförsäkringskommittén, ha

upptagits även i det av mig förordade lagförslaget, nämligen höjning av kommunernas

andel i kostnaderna för tilläggspensioner till V» och införande av

befogenhet för pensionsstyrelsen att kräva intagande av pensionssökande å

sjukhus för observation. Beträffande den förstnämnda av dessa båda åtgärder

får jag hänvisa till vad jag därom kommer att anföra i annat sammanhang.

Vad angår de ifrågasatta åtgärderna beträffande läkarutbildning och urval

av lämpliga läkare är jag däremot icke beredd att nu framlägga något förslag.

Uppslagen, som synas mig väl värda att ingående övervägas, torde höra

till de frågor, vilka böra upptagas till behandling i samband med följdbestämmelserna

till den föreslagna nya folkpensioneringslagen.

De uppslag, som i vissa yttranden framkommit av innebörd att åt pensionsstyrelsen

skulle inrymmas en i förhållande till de lokala organen mera dominerande

ställning, stå i visst samband med frågan örn den lokala organisationen

av folkpensioneringen. Detta spörsmål kan emellertid, såsom jag i

annat sammanhang redan anfört, icke lämpligen företagas till prövning

förrän i samband med behandling av organisationssakkunnigas förslag

rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation (statens offentl.

utr. 1934: 53), över vilket för närvarande yttranden inhämtas. Det må emellertid

här framhållas, att pensionsstyrelsen redan med nu gällande bestämmelser

äger möjlighet att, ifall felaktighet upptäckes vid dess granskning av pensionsärende,

åstadkomma rättelse av pensionsnämndens beslut även örn besvär

däröver ej anförts. I sådant fall återförvisar pensionsstyrelsen nämligen ärendet

till nämnden för förnyad prövning under meddelande av återförvisningsanledningen

samt ålägger samtidigt sitt ombud att, örn pensionsnämnden vidbliver

sin enligt styrelsens åsikt felaktiga mening, genom besvär över nämndens

förnyade beslut i ärendet bereda styrelsen möjlighet att, om ej den fortsatta

utredningen föranleder till annat, genomdriva sin mening i ärendet.

Efterkontrollen är tvivelsutan en i förevarande sammanhang mycket betydelsefull

fråga, vars lösning icke bör uppskjutas. Införandet av dyrortsgradering

för tilläggspensionerna gör denna fråga särskilt aktuell. Till belysning

av effektiviteten av den nuvarande efterkontrollen må meddelas, att enligt

tillgängliga uppgifter under år 1931 pensionstillägg och understöd till ett

antal av 1,214 minskades eller indrogos, avseende ett sammanlagt årligt pensionsbelopp

av 129,514 kronor. För år 1932 voro motsvarande tal respektive

1,776 och 207,281. Till jämförelse må nämnas, att vid utgången av år

1931 antalet gällande pensionstillägg och understöd var 335,777 med ett

sammanlagt årligt belopp av 52,877,622 kronor och att vid utgången av

år 1932 motsvarande antal var 351,355 och motsvarande belopp 56,732,306

kronor. Vid bedömande av dessa siffror bör vidare ihågkommas, att

minskning eller indragning av pensionstillägg eller understöd kan äga rum

ej blott på grund av förbättrad arbetsförmåga utan även på grund av förbätt
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

149

råd ekonomi. Det är vidare att märka, att pensionsstyrelsen, enligt vad densamma

meddelar i sitt yttrande över kommittéförslaget, i synnerligen stor utsträckning

beviljar pension i sådana fall, då arbetsoförmåga väl anses föreligga

men denna ej med större visshet kan betecknas såsom varaktig, varvid

pensionens fortsatta utgående göres beroende av efterkontroll från styrelsens

sida.

I betraktande av det anförda synes det mig tydligt, att efterkontrollen bör

skärpas. Ett steg i denna riktning innebär den i det här framlagda förslaget

liksom i kommittéförslaget stadgade skyldigheten för den, som åtnjuter tillläggspension,

att örn hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt

väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens

ordförande. Enahanda skyldighet stadgas för det fall, att tilläggspension

bör minskas eller indragas på grund av sådan förändring, att tilläggspensionen

skall bestämmas med tillämpning av den strängare avdragsregel, som

gäller för pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan dylik. Med

hänsyn till dyrortsgraderingen föreskrives slutligen dylik anmälningsskyldighet

för den, som blir mantalsskriven i annan ort än tillförne, örn denna ort

tillhör lägre ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. Försummelse av

anmälningsskyldigheten kan medföra indragning av tilläggspensionen för all

framtid eller för viss tid.

För att åt efterkontrollen giva erforderlig effektivitet krävas emellertid

helt säkert verksamma åtgärder av pensionsförsäkringens organ. Dessa åtgärder

torde kunna vidtagas på administrativ väg och det lärer närmast ankomma

på pensionsstyrelsen att framkomma med förslag härutinnan. Vad

beträffar tanken att pension i tveksamma fall skulle beviljas endast provisoriskt

och pensionsrätten efter viss föreskriven tid underkastas förnyad prövning,

är att märka, att det betydelsefulla i denna tanke, nämligen att vid pensions

beviljande bestämmes viss tid efter vars förlopp saken skall underkastas

ny prövning, redan tillämpas av pensionsstyrelsen och att lagbestämmelserna

medgiva, att ett dylikt eller liknande förfarande tillämpas i större omfattning

än för närvarande sker.

Uppslaget att låta kommunerna under vissa förutsättningar vidkännas kostnaderna

för tilläggspension, som pensionsnämnderna bort anmäla till minskning

eller indragning, synes mig visserligen beaktansvärt men för långtgående

för att för närvarande bringas till utförande.

Att såsom ifrågasatts utvidga pensionsstyrelsens möjligheter att kontrollera

de i samband med pensionsansökning lämnade uppgifterna genom att åt styrelsen

inrymma befogenhet att från bank erhålla upplysning örn uppgiven persons

banktillgodohavande synes icke heller för närvarande tillrådligt. Frågan

torde böra ses i ett vidare sammanhang, nämligen såsom en del av frågan örn

rätt för den samhälleliga hjälpverksamhetens organ över huvud att påkalla

upplysningar hos bankerna. Detta spörsmål torde så intimt sammanhänga

med den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation, att den icke lämpligen

bör upptagas utan samband med de organisationsfrågor, vilka som ovan nämnts

behandlas i ett nyligen avgivet och nu för inhämtande av yttranden utremitterat

kommittébetänkande.

s. 150 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Avgiftspliktens omfattning.

ÅLDERN FÖR AVGIFTSPLIKTENS INTRÄDANDE.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring inträder åldern för skyldighet

att erlägga avgifter till pensionsförsäkringen med det år, under vilket vederbörande

fyller 16 år.

I pensionsförsäkringskommitténs majoritetsförslag är avgiftspliktens inträde

uppskjutet från 16 till 18 år. För en höjning av denna åldersgräns tala

enligt kommittén främst förhållandena på arbetsmarknaden. Ett bibehållande

av sextonårsgränsen skulle behöva liksom nu kompletteras med en bestämmelse

angående faders ansvarighet för pensionsavgifterna för barn under 18 år. Med

den höjning av lägsta avgiften från 3 till 6 kronor, som av kommittén föresloges,

skulle emellertid en dylik ansvarighet för familjeförsörjare med barn

i 16- och 17-årsåldrarna kunna bliva så betungande, att ett försämrat resultat

av uppbörden av ifrågavarande avgifter bleve följden. Enligt det av en minoritet

inom kommittén omfattade förslaget till lag örn folkpensionering har, i

motsats till vad fallet är i majoritetens förslag, åldern för avgiftspliktens inträde

bibehållits vid 16 år, därvid emellertid minimiavgiften för de två yngsta årsklasserna

avgiftspliktiga bestämts till 3 kronor i stället för som eljest 6 kronor.

I de icke särdeles talrika yttranden, i vilka förevarande punkt beröres, uttalas

i allmänhet tillfredsställelse över förslaget att höja åldern för avgiftspliktens

inträde från 16 till 18 år. Pensionsstyreisen har för sin del förordat

den högre åldersgränsen även för det fall, att minoritetsförslaget i huvudsak

genomföres.

Det av mig framlagda lagförslaget innehåller liksom kommittéminoritetens

förslag en kombinerad invaliditets- och åldersdomspensionering. Övervägande

skäl synas mig likväl tala för att på denna punkt upptaga majoritetens förslag.

I alltför många fall torde 16- och 17-åringar icke vara i stånd att av egna

medel erlägga pensionsavgifter, och avgiftsplikt för dem skulle i stor utsträckning

drabba deras föräldrar. Ett uppskov med avgiftspliktens inträde medför

visserligen, att invaliditetsförsäkringen icke kommer att omfatta 16- och

17-åringarna. Detta kan måhända synas i någon mån betänkligt vid det förhållande,

att föräldrars ovillkorliga försörjningsplikt gentemot barn enligt fattigvårdslagen

upphör, då barnet fyller 16 år. Det stöd, som därav kan hämtas

för ett bibehållande av 16 år såsom ålder för avgiftspliktens inträde, synes

emellertid huvudsakligen vara av teoretisk natur och icke uppväga de praktiska

olägenheterna av en så tidigt inträdande avgiftsplikt. Det må ock påpekas,

att i de fall, där behov av hjälp gör sig gällande, rätt till invalidunderstöd

enligt den föreslagna särskilda förordningen därom inträder redan vid 16 års

ålder, örn invaliditet föreligger.

ÅLDERN FÖR AVGIFTSPLIKTENS UPPHÖRANDE.

Avgiftsplikten upphör enligt pensionsförsäkringslagen med det år, under

vilket den försäkrade fyller 66 år.

Pensionsförsäkringskommittén har utan meningsskiljaktighet bibehållit denna

övre åldersgräns för avgiftsplikten.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

151

Bland dem, som yttrat sig över förslaget, har nästan endast pensionsstyrelsen

uttryckligen vidrört denna punkt. Styrelsen anför därom följande:

Det har synts styrelsen vara ur förvaltningssynpunkt av rätt stor praktisk

betydelse, att avgiftsplikten får upphöra vid 64 års ålder. Liksom med nuvarande

system torde det även framdeles komma att visa sig (så vida ej ett fullständigt

system med försäkringsböcker införes) vara i stor utsträckning omöjligt

för pensionsstyrelsen att inom önskvärd tid uträkna pensionen och utfärda

pensionsbrev. Styrelsen saknar nämligen tillförlitlig uppgift om de båda senaste

årens avgiftsbetalning och tillbörligen styrkta uppgifter i detta hänseende

lämnas ofta ej trots anmaning. Tidsödande undersökningar härom måste

sålunda göras och det inträffar ej sällan att, även sedan uppgifter erhållits och

pensionsbrev utfärdats, åtminstone det senaste årets avgift utkräves av den

redan pensionerade och att sålunda antingen pensionsbeloppet bör ändras eller

det utkrävda avgiftsbeloppet återbördas. Dessa olägenheter skulle i stort sett

upphävas genom styrelsens förslag. Då å andra sidan här ifrågavarande båda

årsavgifter äga ett jämförelsevis ringa försörjningsvärde — och vid användandet

av någotdera av kommitténs förslag intet som helst av det åsyftade skattevärdet

därutöver — synes denna detaljändring vara tillräckligt motiverad.

Den av pensionsstyrelsen framhållna svårigheten för styrelsen att beräkna

avgiftspensionen, om alltför kort tid förflutit från det att avgift blivit påförd

och erlagd till dess att pensionsansökningen behandlas, måste tillmätas icke

ringa vikt för ett snabbt och från komplikationer fritt avgörande av pensionsansökningarna.

För att, i fråga örn ålderspensioner, praktiskt taget helt

utesluta möjligheten till komplikationer i nu ifrågavarande avseende borde,

såsom pensionsstyrelsen föreslagit, två avgiftsfria år inskjutas närmast före inträdet

av pensionsåldern. Emot att i enlighet med styrelsens förslag låta avgiftsplikten

upphöra redan med det år, under vilket avgiftsbetalaren fyller 64

år, tala dock finansiella skäl. Enligt beräkningar, som framlagts i kommitténs

huvudbetänkande (sid. 159, tab. 31), skulle nämligen ett fritagande av både

65- och 66-åringar från avgiftsplikt medföra en minskning av pensioneringens

avgiftsinkomster, som i genomsnitt under ett antal decennier skulle uppgå till

omkring en miljon kronor örn året, varav ungefär hälften torde falla på vardera

av de nämnda årsklasserna. Vad styrelsen i detta sammanhang anför

örn dessa årsavgifters ringa försörjningsvärde och skattevärde, må väl äga berättigande,

om frågan bedömes med utgångspunkt från premiereservsystemet,

men saknar betydelse, när pensioneringen anordnas enligt det till grund för

nu förevarande lagförslag lagda försäkringstekniska systemet. Jag har därför

stannat vid att föreslå, att skyldigheten att erlägga pensionsavgift skall

upphöra med det år, under vilket avgiftsbetalaren fyller 65 år. I syfte att

ytterligare inskränka antalet av de fall, i vilka fastställd pension skulle behöva

jämkas, har i lagförslagets 17 § intagits en bestämmelse örn rätt för

pensionsstyrelsen att i vissa fall återbetala avgift.

UNDANTAG FRÅN AVGIFTSPLIKT FÖR INVALIDER MED FLERA.

I pensionsförsäkringslagen stadgas, att pensionsavgift ej erlägges av den

som är till arbete varaktigt oförmögen.

Departe
ments
chefen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr Z17.

Departe
ments
chefen.

Pensionsförsäkringskommitténs majoritet bibehåller icke detta undantag i

sitt förslag men inför i stället en bestämmelse örn att den, som är omhändertagen

av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, ej är avgiftspliktig.

Minoritetsförslaget, vilket fasthåller vid en kombinerad invaliditetsoch

ålderdomspensionering, känner såväl detta sistnämnda undantag som ett

undantag för invalider. I syfte att undvika, att de avgiftspåförande myndigheterna

skola behöva befatta sig med en utanför deras kompetensområde liggande

invaliditetsbedömning, har emellertid undantaget för invalider formulerats

så, att pensionsavgift ej skall erläggas av den som åtnjuter folkpension

eller understöd enligt lagen. Emedan sålunda icke redan den omständigheten

att en person är invalid, utan först att han förklarats såsom sådan genom

att pension eller understöd tillerkänts honom, enligt förslaget medför undantag

från avgiftsplikt och då således en person kan erhålla pension på grund

av allenast en avgift, vid vars erläggande han redan är invalid, har det ansetts

erforderligt att stadga att grundbelopp ej skall tillkomma den, som varit

invalid alltifrån det år då han uppnått avgiftspliktig ålder.

De återgivna bestämmelserna lia i mycket ringa utsträckning berörts i yttrandena.

Mot det föreslagna undantaget för den, som är omhändertagen av

fattigvården för varaktig försörjning, anmärker dock svenska fattigvårds- och

barnavardsförbundet, att det valda uttrycket syntes kunna lämna rum för

ganska olika tolkningar från fattigvårdsstyrelsernas sida. Då det vore angeläget

att det på ett tydligare sätt i själva lagen angåves, vilka av fattigvårdens

understödstagare som skulle undantagas från avgiftsplikt, ifrågasatte

förbundet att utbyta sagda uttryck mot orden »varaktigt omhändertagen å anstalt

eller genom utackordering». I

I det av mig framlagda lagförslaget bibehålies möjligheten att komma i åtnjutande

av folkpension, medan vederbörande ännu befinner sig i den avgiftspliktiga

åldern. Det är därför naturligt, att frihet från avgiftsplikt stadgas

för dem som åtnjuta folkpension. Likaså böra från avgiftsplikt undantagas

de, som åtnjuta den föreslagna motsvarigheten till de nuvarande understöden

enligt, pensionsförsäkringslagen, nämligen s. k. invalidunderstöd. Genom

dessa bestämmelser kunna som regel invalider undantagas från avgiftsplikt.

För att en person, som redan vid inträdet i den avgiftspliktiga åldern

är invalid, skall pa grund därav kunna bliva frikallad från avgiftsplikt.

kräves dock enligt dessa bestämmelser, antingen att han betalar en pensionsavgift

och pa grund av denna erhåller folkpension eller att han erhåller invalidunderstöd.

Den sistnämnda vägen står ej alla till buds, då den är beroende

av ekonomisk behovsprövning. Den förra vägen synes mindre tilltalande örn

med densamma, såsom i kommittébetänkandet föreslås, är förknippat ett

villkor örn minskning av den pa avgifter grundade pensionen för den, som

vid inträdet i avgiftspliktig alder redan var invalid. Denna bestämmelse,

vilken torde vara svårumbärlig örn ej de av kommittén föreslagna undantagen

från avgiftsplikt utökas, torde i tillämpningen lätt kunna medföra svårigheter

och uppväcka ovilja samt är å andra sidan icke tillräcklig för att utesluta varje

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

153

person, som redan vid erläggandet av sin första pensionsavgift är invalid,

från rätt till grundpension. I det föreliggande lagförslaget Ilar därför den nu

berörda bestämmelsen uteslutits och i stället intagits ett stadgande om att från

avgiftsplikt skall undantagas den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och

som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Ifall trots detta stadgande en person,

som söker pension efter att ha erlagt endast en eller ett fåtal avgifter, befinnes

ha varit invalid redan då dessa erlades, äger pensionsstyrelsen enligt

15 § i lagförslaget återbetala avgifterna, varigenom personen i fråga uteslutes

från rätt till folkpension. Möjligheten att erhålla invalidunderstöd står honom

däremot öppen, örn han är i små omständigheter. Vådan av att den kontroll,

som pensionsstyrelsen på detta sätt är i tillfälle att utöva, i något fall skulle

brista och alltså någon erhålla folkpension, ehuru han redan då han erlade

avgiften eller avgifterna var invalid, är enligt det förevarande lagförslaget

väsentligt minskad genom den i specialmotiveringen under 6 § behandlade

regeln att endast den, som påförts minst sju avgifter, kan erhålla hela det i

grundpensionen ingående fasta beloppet.

Under det att de nu berörda undantagsbestämmelserna icke innebära annat

än en något förändrad utformning av det redan i pensionsförsäkringslagen

upptagna undantaget för varaktigt arbetsoförmögna, utgör det av kommittén

föreslagna undantaget för dem, som äro omhändertagna av fattigvården för

varaktig försörjning, en verklig nyhet. Detta undantag motiveras av kommittén

med att avgiftsplikt i princip icke bör föreskrivas för personer, som

sakna förmåga att erlägga ens den lägsta avgiften, en åsikt om vars riktighet

tvivel ej torde råda. Av brist på andra lämpliga grunder för en tillförlitlig

prövning av betalningsförmågan, då det gäller ett så ringa belopp som

lägsta avgiften, 6 kronor, har kommittén vid utformandet av denna tanke

stannat vid att föreslå undantagande av dem, som omhändertagits av allmänna

fattigvården för varaktig försörjning. Kommittén har därigenom upptagit ett

uttryck, som vunnit burskap i riksdagsordningen och i kommunallagarna för att

angiva en grupp från politisk och kommunal rösträtt uteslutna. Såsom grund

för undantagande vid avgiftspåföringen synas de uppgifter kunna tjäna, som

det åligger fattigvårdsstyrelse att lämna till ledning vid uppgörandet av röstlängd

för val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd. I

likhet med kommittén finner jag en på detta sätt formulerad undantagsbestämmelse

ändamålsenlig. Att, såsom i ett yttrande över förslaget ifrågasättes, i

den föreslagna lagtexten förtydliga uttrycket »varaktigt omhändertagen» synes

mig icke tillrådligt med hänsyn till avfattningen av nyssnämnda lagbestämmelser.

Den tidpunkt, vid vilken de från avgiftsplikt frikallande omständigheterna

skola föreligga för att utesluta från avgiftsplikt, är i lagförslaget liksom i nu

gällande lag så bestämd, att i första hand hänsyn skall tagas till förhållandena

vid avgiftspåföringen. Om avgiftsplikt förelegat vid tiden för avgiftspåföringen

men därefter förändring inträtt, så att när avgiften eller en del därav

förfaller till betalning en från avgiftsplikt uteslutande omständighet föreligger,

skall vederbörande kunna befrias från avgift. Även i detta hänseende

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majlis proposition nrZlT.

överensstämmer lagförslaget med pensionsförsäkringslagen, vilken i 16 § inrymmer

ett sådant förfaringssätt. I kommittéförslaget har tanken kommit

till uttryck beträffande de fall, att avgiftspliktig avlider eller förlorar sitt

svenska medborgarskap. För den händelse sådant fall inträffar, stadgas

nämligen i kommittéförslaget, att avgiftsplikten skall bortfalla, såvitt angår

därefter till betalning förfallet belopp. Den sista tidpunkt, före vilken förändring

av denna art kan medföra befrielse från påförd avgift, fixeras således

för varje avgiftsbelopp till dess förfallodag. Då flera andra fall av undantag

från avgiftsplikt än dödsfall och förlust av svenskt medborgarskap upptagas

i lagtexten, synes det emellertid erforderligt att för dem alla fastslå en sådan

tidpunkt och därmed tydligt giva tillkänna, att väl tidigare inträffade men ej

senare händelser skola kunna medföra befrielse från påförd avgift. I den

föreslagna lagtexten har därför kommittéförslagets bestämmelser örn dödsfall

eller förlust av svenskt medborgarskap utbytts mot ett stadgande av innehåll,

att efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning varken inträffande av någon

av de i paragrafen nämnda omständigheterna eller dödsfall eller förlust av

svenskt medborgarskap medför befrielse från skyldighet att erlägga detta

belopp. Genom bestämmelser i 15 § i lagförslaget lägges i pensionsstyrelsens

och Konungens befallningshavandes händer befogenhet att befria från avgift

i de fall, där sådan befrielse enligt de här utvecklade reglerna kan äga rum,

och enligt stadgande i 16 § andra stycket äger vederbörande sakägare rätt att

hos pensionsstyrelsen påkalla erforderlig rättelse.

INFÖRANDE AV AVGIFTSPLIKT FÖR VISSA TJÄNSTEINNEHAVARE MED FLERA.

I pensionsförsäkringslagen 5 § andra och tredje styckena stadgas örn undantag

från avgiftsplikt för vissa persongrupper. Lagrummen lyda:

Från avgiftsplikt undantages jämväl:

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående

civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920

angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk äger tillämpning;

b) delägare i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka

villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i statens

tjänst, må undantagas från avgiftsplikt.

Tidigare hade undantagen i andra och tredje styckena i 5 § en betydligt vidsträcktare

omfattning. Den ursprungliga lydelsen av dessa båda lagrum var

nämligen följande:

Från avgiftsplikt undantages jämväl:

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående

civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910

angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar äger tillämpning;
b)

delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning samt

i arméns eller flottans pensionskassa;

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

155

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka

villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i allmän

eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning eller livränteanstalt,

må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.

Beträffande den utveckling, som lett fram till att lagrummen erhållit den nuvarande

lydelsen må hänvisas till pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande

(sid. 201 ff.). Av kommitténs redogörelse inhämtas bland annat, att avgiftsbefrielse

enligt tredje stycket i paragrafen icke medgivits av Kungl.

Maj:t efter den 20 november 1917, då avgiftsbefrielse medgavs personer som

erlägga avgifter till kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie

personal. Under de första åren efter pensionsförsäkringens införande beviljades

i många fall ansökningar örn undantagande från avgiftsplikt, och enligt

uppgift från pensionsstyrelsen blev ett antal av omkring 30,000 personer fritagna.

De sålunda befriade utgjordes i allmänhet av befattningshavare i statens

eller riksdagens tjänst, kommunala och därmed likställda tjänstemän samt

befattningshavare vid enskilda järnvägar. De största grupperna utgjordes av

lärare och lärarinnor, som voro berättigade till understöd från småskollärares

med flera ålderdomsunderstödsanstalt till ett antal av 10,000 å 12,000 samt av

järnvägstjänstemän till ett antal av omkring 15,000. Från och med år 1920

upphävdes emellertid, i samband med att folkskollärarnas pensionsinrättning

och vissa andra pensionskassor omorganiserades till statens anstalt för pensionering

av folkskollärare med flera, från år 1926 benämnd statens pensionsanstalt,

det förut beviljade undantaget för delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning

och deras hustrur samt för lärare och lärarinnor berättigade

till understöd från småskollärares med flera ålderdomsunderstödsanstalt.

Enligt en beräkning av pensionsförsäkringskommittén uppgår för närvarande

antalet på grund av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från

avgiftsplikt undantagna tjänsteinnehavare till emellan 75,000 och 80,000 personer

med följande fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper:

Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen........ 45,500

Delägare i arméns och flottans pensionskassor............... 8,200

Ordinarie präster............................ 1,900

Befattningshavare i riksdagens verk................... 400

Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie personal . . 7,000

Kommunala befattningshavare...................... 8,300

Tjänstemän vid enskilda järnvägar................... . 11,000

Summa 77,300

Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till befattningshavare,

varom här är fråga, har av kommittén uppskattats till 40,000 å 50,000.

För att belysa ifrågavarande befattningshavares ställning i lönehänseende

må här även meddelas följande från kommittébetänkandet hämtade sammanställning,

vilken dock måste anses såsom mycket approximativ:

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Lönebelopp, kronor Antal

2.000— 3,000 ............................. 29,500

3,000 - 4,000 ............................. 26,100

4.000— 5,000 ............................. 7,300

5.000— 6,000 ............................. 3,600

6.000— 7,000 ............................. 1,500

7.000— 8,000 ............................. 2,300

8.000— 9,000 ............................. 2,200

9.000— 10,000 ............................. 1,700

över 10,000 .............................. 3,100

Summa 77,300

För folkskollärare och ett stort antal andra befattningshavare, vilka äro anslutna

till statens pensionsanstalt, äger ett slags sammankoppling av tjänstepensioneringen

i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen rum.

I reglementet för anstalten, vars delägare icke äro undantagna från skyldighet

att erlägga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, föreskrives

nämligen i § 7, att från befattningshavarens tjänstepensionsavgift

skall, därest befattningshavaren är skyldig att erlägga avgift enligt lagen

örn allmän pensionsförsäkring, avdrag göras svarande mot den avgift,

som enligt nämnda lag skall erläggas av den, vars inkomst är lika med

tjänstepensionsunderlaget, ökat med hälften. Vidare stadgas i § 29 i reglementet,

att örn sådana avdrag gjorts från befattningshavarens avgifter till

pensionsanstalten, skall hans tjänstepension minskas med det belopp, som enligt

lagen örn allmän pensionsförsäkring svarar mot obligatoriska avgifter av

samma storlek som nämnda avdrag.

Såsom framgår av pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda redogörelse,

ha de ifrågavarande bestämmelserna örn undantag från avgiftsplikt föranlett

en stor mängd framställningar och yttranden av myndigheter och sammanslutningar.

Pensionsstyrelsen har sålunda vid flera tillfällen påyrkat undantagsbestämmelsernas

upphävande och skolöverstyrelsen samt organ för många

tjänstemannasammanslutningar ävensom statskontoret, försäkringsinspektionen

och 1921 års pensionskommitté ha uttalat sig för en utsträckning av undantagen,

därvid uttryck givits åt den tanken att befrielse från avgiftsplikt

borde medgivas för dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende

att folkpensioneringen vore obehövlig. Vidare bör framhållas, att statens pensionsanstalt

gjort framställning örn att den nämnda sammankopplingen av

tjänstepensioneringen i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen måtte

upphöra.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att de hittillsvarande undantagen

enligt 5 § andra och tredje styckena pensionsförsäkringslagen helt upphävas.

Kommittén anför till motivering av detta förslag följande:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har man vid den hittills förda

diskussionen av frågan, huruvida viss tjänsteanställning skall medföra befrielse

från avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen, hela tiden utgått

från att pensionsförsäkringen alltjämt skall vara uppbyggd enligt premiereservsystemet.

Med den av kommittén föreslagna genomgripande omläggningen

av det försäkringstekniska systemet kommer emellertid frågan i ett

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

157

väsentligt annat läge. Så länge pensionsförsäkringen är så anordnad, att på

de erlagda avgifterna skall utgå en individuell avgiftspension, beräknad enligt

samma försäkringstekniska principer som tillämpas inom den privata livränteförsäkringen,

föreligger visst fog för åsikten, att den som med statens

tillhjälp eller eljest fullt betryggande har fått sin ålderdomsförsörjning ordnad,

icke bör tvingas att tillhöra även den allmänna pensionsförsäkringen.

Saken kan då betraktas huvudsakligen ur den enskildes synpunkt. Ett sådant

betraktelsesätt kan dock icke anläggas, örn pensionsförsäkringen omlägges

i enlighet med kommitténs förslag. Detta innebär, såsom förut i annat

sammanhang framhållits, införandet i pensionsförsäkringen av en långt gående

solidaritet skilda samhällsklasser emellan, i det att i ekonomiskt avseende

bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av avgiftspensionerna

för de mindre inkomsttagarna, utan att därvid fästes avseende

vid den avgiftspliktiges individuella behov att trygga sin ålderdom genom

pension. Det låter sig vid sådant förhållande icke principiellt försvara att

låta vare sig de nya grupper, som begärt befrielse, eller de tjänsteinnehavare,

som för närvarande äro jämlikt 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen

undantagna från avgiftsplikt eller som med stöd av tredje stycket samma paragraf

blivit på grund av sin tjänsteanställning befriade från dylik avgiftsplikt,

slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hela folket omfattande

välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering enligt kommitténs

förslag skulle utgöra. Örn de erhölle befrielse från avgiftsplikt, skulle

de komma att i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge intaga en

gynnad ställning, som icke torde kunna på något sätt motiveras. Därjämte

torde böra erinras, att den betydande förbättring av de gifta kvinnornas pensionering,

som förslaget innebär, bör komma även hustrurna till de tjänsteanställda

till godo. Det torde sålunda framstå såsom klart, att några bestämmelser

angående undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning

icke kunna inrymmas i kommitténs lagförslag.

Kommittén ingår även på frågan, huru tjänstepensioneringen av de hittills

undantagna befattningshavarna borde ordnas, örn de ifrågavarande undantagsbestämmelserna

upphävas. Kommittén anför därom:

I den tidigare diskussionen i den föreliggande frågan har från pensionsstyrelsens

sida vid olika tillfällen anförts, att ett införande av avgiftsplikt till den

allmänna pensionsförsäkringen för de persongrupper, som nu äro undantagna

därifrån jämlikt 5 § andra och tredje styckena, krävde att gällande bestämmelser

rörande pensionering av ifrågavarande befattningshavare samtidigt

ändrades. Och i. en inom socialdepartementet upprättad promemoria har ifrågasatts

olika möjligheter för reglering av förhållandet mellan pensionsförsäkringen

och tjänstepensioneringen, nämligen antingen att avgifterna till pensionskassorna

avpassas med hänsyn till folkpensionsavgifterna, eller att den för

statens pensionsanstalt gällande anordningen tillämpas, eller att ingen som

helst ändring i tjänstepensioneringen göres på grund av ett införande av avgiftsplikt

till pensionsförsäkringen.

Av dessa möjligheter torde den andra eller den som för närvarande gäller

för delägare i statens pensionsanstalt utan vidare böra avföras ur diskussionen.

Erfarenheten har tydligt givit vid handen, att den för nämnda anstalt

tillämpade anordningen medför olägenheter av skilda slag, varför den icke bör

införas på andra områden av det genom det allmännas försorg ordnade pensioneringsväsendet

utan i stället torde böra avskaffas även beträffande statens

pensionsanstalt. Det må här framhållas, att i samband med frågan örn upphävandet

av de bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente som reglera avdragen

på avgifterna till anstalten och minskningen av pensionerna från den
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

samma torde böra övervägas frågan om beredande åt anstalten av ersättning

för de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten.

Medel för sådant ändamål kunna lämpligen ställas till förfogande ur

pensionsförsäkringsf onden.

Det enklaste sättet att lösa den föreliggande frågan är givetvis, att avgiftsplikt

till den allmänna pensioneringen införes utan att någon ändring vidtages

med avseende på gällande tjänstepensionering och änkepensionering. Kommittén

förordar för sin del en sådan lösning.

Med denna anordning kommer det sammanlagda beloppet av tjänste- respektive

änkepension och ålderdomspension enligt den av kommittén föreslagna

lagen att från och med 67 års ålder bliva något högre än tjänste- och änkepensioner

enligt gällande författningar och reglementen. Den ökning av beloppen,

som det härvid skulle komma att röra sig örn, torde såväl för befattningshavarna

själva som för änkorna, komma att ligga mellan något över 100 och

cirka 300 och i flertalet fall uppgå till omkring 150 kronor örn året. Vad särskilt

angår änka efter befattningshavare är den förbättring i pensionshänseende,

som på detta sätt skulle beredas henne, för flertalet fall synnerligen välbehövlig.

Exempelvis erhåller änkan efter en stationskarl eller en banvakt vid

statens järnvägar, bortsett från dyrtidstillägg, i årlig änkepension endast 616

kronor och för en folkskolläraränka är motsvarande belopp icke högre än 750

kronor.

Skulle man i motsats härtill önska att i fråga örn tjänste- och änkepensioneringen

genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner från och med 67 års

ålder skulle utgå med ett så mycket lägre belopp som avgiftspensionen enligt

det föreliggande ålderdomspensionsförslaget kan beräknas komma att utgöra

och att tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt skulle i motsvarande

mån minskas, lärer det kunna ske. Det bör emellertid framhållas, att en sådan

avgiftssänkning skulle bliva tämligen ringa i jämförelse med avgifterna till

ålderdomspensioneringen.

En ledamot av kommittén, fru Nordgren, har reserverat sig mot kommitténs

förslag att borttaga undantagen från avgiftsplikt enligt 5 § andra och tredje

styckena. Till stöd för sin mening har reservanten anfört i huvudsak:

Utan att inlåta mig på de principiella och andra skäl som härvidlag varit

avgörande för kommittén, vill jag dock framhålla att de från avgiftsplikt nu

undantagna hava att i annan ordning erlägga högst avsevärda avgifter till sin

pensionering, varför det för det stora flertalet av dem kommer att innebära en

kännbar belastning örn de därtill skola erlägga avgifter till den allmänna pensioneringen.

Möjligheterna att genom sänkning av avgifterna till den särskilda

pensioneringen för att på så sätt åstadkomma en utjämning i pensionsbördan

för berörda grupper äro, såsom kommittén framhåller, icke stora.

Framförallt torde det för de lägre inkomsttagarna inom nämnda grupper

bliva synnerligen betungande om de åläggas att betala avgifter till pensionering

på två håll, och fråga är örn icke detta i en del fall kommer att överstiga

vederbörandes betalningsförmåga. Jag vill påpeka att, enligt kommitténs

statistik, mer än en tredjedel av till ifrågavarande grupper hörande befattningshavare

befinna sig under 3,000-kronors-inkomstgränsen.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av att bibehålla den ifrågavarande

avgiftsbefrielsen tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida icke ett medtagande

av dessa grupper i den allmänna pensionsförsäkringen åtminstone till en

början skulle innebära övervägande utgifter för pensioneringen. De belopp,

som i form av avgiftspensioner — enligt systemet med grundbelopp — komma

att utgå till dessa förut avgiftsbefriade personer, bliva säkerligen så betydande,

att de under den första tiden av kommittéförslagets tillämpning upp
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

159

väga de ökade avgiftsinkomster, som slopande av avgiftsbefrielsen skulle tillföra

pensionsförsäkringen.

Det synes med hänsyn till det anförda möta starka betänkligheter att frångå

lagstiftningens hittillsvarande ståndpunkt, att den allmänna pensioneringen

icke skall omfatta dessa grupper vilkas pensionsfråga nöjaktigt blivit ordnad

oberoende av den allmänna pensioneringen.

I de avgivna yttrandena har kommitténs förslag uttryckligen tillstyrkts av

länsstyrelserna i två län samt av några kommuner. Svenska stadsförbundets

styrelse tillstyrker likaså, under anförande av följande:

För de i städernas tjänst anställda kunde enligt tidigare gällande lagbestämmelser

befrielse medgivas, men står numera icke öppen. En följd därav

har blivit, att av de kommunala befattningshavarna, enligt uppgift i betänkandet,

3,300 erhållit befrielse, medan de övriga erlägga avgifter i vanlig

ordning. Redan ett sådant förhållande synes kräva ett tillrättaläggande.

Principiellt synes det också överensstämma med den ställning

av »allmän välfärdsinrättning», kommittén velat giva folkförsäkringen, att

avgiftsplikten är allmän. En i statens eller kommunens tjänst anställd torde

också ofta nog övergå till annan sysselsättning, varvid de uteblivna premierna

skulle kunna avsevärt försämra hans ställning på ålderdomen, då

han kan befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att ålderdomspensionen

kan vara av stort värde. Detsamma gäller kanske i än högre grad vid

uppkommen invaliditet. Då stat och kommun eller enskilda företag ordna

tjänstepensionen för sina anställda, torde det icke möta några allt för stora

svårigheter att taga den hänsyn till folkpensioneringen, som kräves, för att

dessa icke skola få oskäligt betungande avgifter. En särställning med avgiftslättnader

just för statens egna tjänstemän torde näppeligen vara välmotiverad

i tider, då pensionsfrågan vinner sin lösning för allt större grupper av anställda.

Förslaget har avstyrkts av ett flertal centrala ämbetsverk och tjänstemannasammanslutningar.

Socialstyrelsen anför sålunda:

Det huvudsakliga syftet med en lagstiftning örn ålderdomspensionering angavs

redan av ålderdomsförsäkringskommittén vara att åt ålderstigna samhällsmedlemmar,

som på grund av arbetskraftens nedsättning eller förlust ej

längre hava sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare och socialt

värdigare form av understöd än som eljest måste lämnas av den allmänna fattigvården

eller enskilda. Såsom ett principiellt avsteg från detta syfte måste

det anses vara att låta ålderdomspensioneringen omfatta även sådana samhällsgrupper,

för vilka redan förut är sörjt genom pensionsanordningar, som

tillförsäkra dessa grupper en vida bättre ålderdomsförsörjning än den, som

den allmänna pensionsförsäkringen kan bereda.

Införandet av avgiftsplikt för särskilt statstjänare och deras hustrur skulle

dessutom leda till ganska egendomliga konsekvenser. Enligt civila tjänstepensionsreglementet

av den 30 juni 1934, vilket som bekant gäller för såväl

ordinarie som extra ordinarie befattningshavare, är numera pensionsåldern för

flertalet befattningshavare fastställd till 60 år och för övriga till i regel 65 år.

Avgiftsplikten skulle därför innebära, att befattningshavare, vilka staten funnit

sig böra entlediga såsom icke längre fullt tjänstedugliga, såsom pensionärer

ändock skulle hava att under ett antal år erlägga avgift för erhållande

av ytterligare pension vid fyllda 67 år. Änkor efter statstjänare skulle likaledes

av sina ofta ganska små pensioner nödgas betala avgift för ytterligare

en pension vid en ålder, som flertalet icke uppnår. Styrelsen vill vidare er
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majrts proposition nr 217.

irna orri, att den allmänna pensionsförsäkringen för statens befattningshavare

och deras hustrur så gott som aldrig kan bliva av samma värde som för övriga

samhällsmedlemmar, då ju statstjänare och deras hustrur endast i undantagsfall

kunna tänkas komma i åtnjutande av pensionstillägg.

Kravet på upphävande av undantaget för statstjänare m. fl. från avgiftsplikten

synes först hava framställts av pensionsstyrelsen och motiverats med

hänvisning till de avsevärda olägenheter som därigenom bereddes såväl pensionsförsäkringen

som de från avgiftsplikt undantagna. I skrivelse till Kungl.

Majit den 21 januari 1918 yttrade sålunda pensionsstyrelsen rörande denna

punkt bl. a.: »Anledningen till dessa undantagsbestämmelser torde huvudsakligen

hava varit den, att man icke velat betunga dessa mindre inkomsttagare

med erläggande av högre pensionsavgifter än dem, vartill de förut varit förpliktade

genom medlemskap i resp. pensionskassor. Men denna fråga hade då

bort kunna ordnas på ett för alla parter tillfredsställande sätt, därigenom att

vederbörande kassor hade minskat sina pensionsavgifter och pensioner med

ungefär motsvarande belopp.» Ett dylikt resonemang synes styrelsen vara

att vända upp och ned på hela frågan. Pensionsförsäkringen infördes

icke för sin egen skull utan, på sätt styrelsen ovan anfört, såsom en social

välfärdsanordning till stöd och hjälp åt dem, som till följd av ålderdom eller

invaliditet icke längre voro i stånd att försörja sig.-------—- -—

Kommittén har motiverat sin ståndpunkt i denna fråga bl. a. med hänvisning

till att förslaget innebär införandet i pensionsförsäkringen av en långt

gående solidaritet samhällsklasserna emellan. Det läte sig vid sådant förhållande

principiellt icke försvara att låta här berörda grupper av tjänsteinnehavare

och deras hustrur slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för

den hela folket omfattande välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering

enligt förslaget skulle utgöra. Gentemot denna motivering kan först

och främst invändas, att statstjänare i fråga om sin pensionering i solidaritetens

intresse redan hava pålagts ganska tunga bördor. Kostnaderna för

tjänstepensioneringen bäras sålunda till den vida större delen och familjepensioneringen

i regel helt och hållet av dem själva. Erinras må vidare att här

berörda samhällsgrupper i egenskap av skattebetalare hava att solidariskt

med alla andra samhällsgrupper bidraga till den vida större delen av pensioneringskostnaderna

nämligen pensionstilläggen, av vilken del de själva såsom

ovan framhållits, sällan eller aldrig kunna bliva delaktiga.

Styrelsen vill framhålla, att de skäl, som kunna anföras mot upphävandet

för statens befattningshavare m. fl. av undantaget i fråga om avgiftsplikten

till allmänna pensionsförsäkringen, enligt styrelsens åsikt äga giltighet,

oavsett om denna försäkring, såsom enligt majoritetsförslaget, ordnas allenast

som ålderdomsförsäkring eller, såsom enligt minoritetens förslag, fortfarande

skall innefatta försäkring även för förtidsinvaliditet. I stället för att upphäva

det ända sedan pensionsförsäkringens tillkomst gällande undantaget för

ordinarie statstjänare synas skäl snarare föreligga för att utsträcka avgiftsbefrielsen

till även de extra ordinarie befattningshavare, som inbegripas under

det ovannämnda civila tjänstepensionsreglementet.

Riks försäkring sanstalten yttrar:

Vad särskilt angår statens tjänstemän kan riksförsäkringsanstalten icke

undgå att hysa starka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna del. Förslaget

måste nämligen anses innebära en dubbelbelastning av tjänstemännen,

vilka i annan ordning hava att bära dryga avgifter för egen pensionering samt

för familjepensionering. Örn det av 1930 års pensionssakkunniga nyligen framlagda

förslaget rörande familjepensionering antages, komma dessa avgifter att

ytterligare ökas. För de icke ordinarie tjänstemännen, vilka hittills icke er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

161

lagt några avgifter till egen eller familjepensionering, skulle belastningen —

såvitt ej avlöningen till deni i motsvarande grad höjes — bliva än mera tyngande

än för de ordinarie, när de på en gång åläggas pensionsavgifter för

tre olika ändamål. Härtill kommer, att vid bifall till kommitténs förslag flertalet

statstjänstemän, vilka i allmänhet skola pensioneras vid en ålder av 60—- 65 år, skulle hava att erlägga avgifter till ålderdomspensioneringen, även sedan

de erhållit tjänstepension.

Sveriges statst jänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riks förbiond anföra

i huvudsak följande:

Pensionsförsäkringskommittén intoge den ståndpunkten, att statstjänstemannen

och deras hustrur väl kunde undantagas från avgiftsplikt, när fråga vore

örn ett pensioneringssystem, som avsåges skola giva den avgiftsbetalande full

valuta för erlagda avgifter, men att sådan befrielse icke kunde medgivas,

därest pensioneringen anordnades på ett för dem ofördelaktigare sätt. Då det

föreslagna pensioneringssystemet i detta hänseende ledde till uppenbart orimliga

konsekvenser, torde det förtjäna undersökas, huruvida detsamma verkligen

kunde anses vara uppbyggt på sunda och riktiga principer. Därest avgifterna

för folkpensioneringen avvägdes i ett riktigt förhållande till utgående

pensionsbelopp och övriga kostnader för ifrågavarande pensionering bestredes

medelst en rättvist avvägd beskattning, syntes ingen anledning föreligga

att tvångsansluta statstjänstemannen till den allmänna folkpensioneringen.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse och statstjänarnas centralorganisation

uttala bland g,nnat följande:

Inkomstförhållandena för de lägre statstjänarna eller befattningshavarna

vid vårt lands enskilda järnvägar, som på grund av det äldre lagstadgandet

äro undantagna från avgiftsplikt till den allmänna pensioneringen, äro icke

sådana att de lia ekonomiska förutsättningar och möjlighet till en sådan av

kommitténs majoritet ifrågasatt solidaritetsuppoffring som att vid sidan av

avgifterna till respektive pensionskassor, erlägga avgifter jämväl till den allmänna

pensioneringen. Kommittén har själv genom företagen undersökning

konstaterat, att av 77,300 från avgiftsplikt undantagna tjänsteinnehavare, som

på annat sätt har sin och familjens pensionsfråga ordnad, 29,500 personer befinna

sig i ett löneläge med 2,000—3,000 kronors årsinkomst och 26,100 personer

med årslöner på 3,000—4,000 kronor. Med skyldighet att jämväl erlägga

avgifter till den allmänna pensioneringen för dessa tjänstehavaregrupper,

blir det, som reservanten framhåller, fråga örn detta icke i en del fall

kommer att överstiga vederbörandes betalningsförmåga. Man får vid behandlingen

av detta spörsmål icke bortse ifrån att de hos staten eller vid järnvägsdriften

anställda till pensionskassorna anslutna befattningshavarna få sina

avgifter till dessa kassor avdragna å den avlöning de från järnvägsföretagen

eller statsföretagen äga uppbära, under det att å skattesedel påförda pensionsavgifter

för andra medborgare understundom icke erläggas. Det vill med

andra ord säga att en statstjänare eller vid enskild järnväg anställd befattningshavare

som drabbas av sjukdom eller på annat sätt råkar i ekonomiska

svårigheter icke kan underlåta att betala de med anställningen förbundna pensionsavgifterna,

men en annan medborgare med samma inkomstbelopp, kan,

såsom erfarenheten redan ådagalagt, uraktlåta erlägga honom påförda pensionsavgifter

utan annan påföljd än en mindre avgiftspension och örn han söker

och beviljas pensionstillägg möjligen någon nedsättning av detta tillägg.

För att ådagalägga de lägst avlönade befattningshavarnas vid vårt lands

järnvägar svårigheter att förutom avgifter till den med tjänsten förbundna

pensioneringen jämväl erlägga pensionsavgifter till den allmänna folkpen
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

sioneringen ha vi gjort nedan intagna tabellariskt sammanställning av de med

tjänsten förbundna pensionsavgifterna för ordinarie befattningshavare i stationskarls

grad.

Uppgift

å

ungefärliga avgifter till egen oell famiijepensionering för ordinarie befattningshavare

i 5re lönegraden, resp. personalgrupp I (stationskarlar, banvakter m. fl.) vid statens

och enskilda järnvägar.

Ålder vid

inträdet i

kassan.

För statens järnvägars personal

För enskilda järnvägarnas

personal

Tjänste-

pension

S. J. änke- och pupillkassa

Summa

kr.

Enskilda järnvägarnas pen- sionskassa

% av lön

lön

avgift

till

kassan

% av lön

lön

avgift

till

kassan

30......

48: —

3.6

2,460: —

90: —

138: —

7.0

2,100= -

147:-

35......

48: —

3.8

2,460: —

93: —

141: —

9.2

1

ö

o

fff

193: 20

40......

48: —

4.1

2,460: —

102: —

150: —

12.5

2,100: —

262: 50

Till enskilda järnvägarnas pensionskassa äro avgifterna för egen oell famiijepensionering

icke uppdelade.

Att stadga obligatorisk avgiftsplikt för alla medborgare, oavsett örn detta

är betingat av nödvändigheten av en allmän försäkring mot ålderdom eller ej,

synes oss vila på en förefintlig strävan att alla, utan hänsyn till förefintligt

behov, skola inrangeras under den allmänna pensionsförsäkringen. I sitt den

9 november 1912 avgivna betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring

framhöll ålderdomsförsäkringskommittén, att anledningen till att

ordinarie innehavare av statstjänst och deras hustrur ävensom andra personer,

som på grund av annan allmän anställning eller enskild tjänst (t. ex.

enskilda järnvägars personal) föreslagits till undantag från avgiftsplikt, vore,

såsom lätt kunde inses, att det befunnits varken ändamålsenligt eller nödigt.

En sådan avgiftsplikt skulle endast betunga försäkringen och ifrågavarande

personer för ett ändamål, vilket det redan enligt gällande författningar åligger

dessa befattningshavare att i särskild ordning tillgodose. Någon ändring

i sist berörda hänseende har icke inträtt sedan dess. Med ordinarie anställning

hos staten eller vid vårt lands enskilda järnvägar är förbunden skyldigheten

till inträde i respektive pensionskassor. Denna skyldighet har sedan

omförmälda betänkande avgavs utsträckts att omfatta jämväl extra ordinarie

tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar i fråga

örn tjänstepension. Något bärande motiv för frånträdande av ett förfarande

som fortgått utan några menliga följder under 20 år, synes oss icke föreligga.

Slutligen anse vi oss böra såsom en icke oviktig omständighet framhålla,

att sedan lag örn allmän pensionsförsäkring år 1913 genomfördes, en revision

av tjänstepensionsbestämmelserna vid kommunikationsverken genomförts

så, att därest ordinarie tjänsteman slutar sin tjänst utan att samtidigt komma

i åtnjutande av pension skall kapitalvärdet av de av honom erlagda pensionsavgifterna

inbetalas till den i 34 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmälda

pensionsfonden, vid vilket förhållande den från statstjänsten avgångna

tjänstemannen vid 67 levnadsår erhåller avgiftspension.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nrZ17.

163

Med stöd av det anförda hemställa svenska järnvägsmannaförbundets styrelse,

representerande 36,000 befattningshavare vid statens och de enskilda

järnvägarna, samt statstjänarnas centralorganisation, representerande 16,000

hos staten anställda tjänstemän, att från avgiftsplikt allt fortfarande måtte

vara befriade de i 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen angivna persongrupperna,

ävensom de persongrupper, vilka med stöd av tredje stycket i

samma paragraf efter Kungl. Maj :ts prövning blivit befriade från sådan avgiftsplikt.

Enahanda eller liknande synpunkter anföras av statskontoret, medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i åtta län samt personalföreningen vid statens vattenfall

sverk.

Statens pensionsanstalt ingår i sitt yttrande på frågan örn den från och med

år 1920 bestående sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering med

den allmänna pensionsförsäkringen och uttalar därom:

Då kommittén, under hänvisning till de olägenheter av skilda slag, som anordningen

medfört, uttalar att anordningen torde böra avskaffas, vill pensionsanstalten

för sin del taga fasta härpå och livligt tillstyrka, att sammankopplingen

upphäves. För detta ändamål kräves en ändring av pensionsanstaltens

reglemente den 31 december 1919 § 7 mom. 1 och § 29 morn. 2, i sammanhang

varmed vissa i reglementet förekommande hänvisningar till § 7 mom. 1 (§§ 27,

51: 1, 59: 1, 68: 1 och 87: 1) torde böra utgå.

Kommittén yttrar tillika, att i samband med frågan örn upphävandet av de

bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente, som reglera avdragen på avgifterna

till anstalten och minskningen av pensionerna från densamma, torde

böra övervägas frågan örn beredande åt anstalten av ersättning för de avgiftsbelopp,

som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten, samt

att medel för sådant ändamål lämpligen kunna ställas till förfogande ur pensionsförsäkringsf

onden.

Pensionsanstalten föreställer sig, att efter sammankopplingens upphävande

någon reduktion av tjänstepensioner av den anledning, att tjänstepensionsavgifterna

under föregående tid varit reducerade, icke vidare bör äga rum. Med

andra ord: efter sammankopplingens upphörande nybeviljade tjänstepensioner

skola icke undergå någon reduktion, även örn den pensionerade under kortare

eller längre tid före avskedet erlagt endast reducerade tjänstepensionsavgifter;

vid nämnda tidpunkt redan utgående tjänstepensioner skola från samma tid

utbetalas med oreducerade belopp och sålunda i de fall, där reduktion redan

skett (d. v. s. där pensionstagaren uppnått 67 års ålder eller tidigare kommit

i åtnjutande av pension enligt pensionsförsäkringslagen), från tidpunkten för

sammankopplingens upphörande återställas till oreducerade belopp. Däremot

torde knappast finnas skäl att till tjänstepensionstagare utgiva pensionsfyllnad

för föregående tid, varunder pension utgått med reducerat belopp.

Då den nu skisserade åtgärden icke lär kunna vidtagas med mindre det allmänna

i en eller annan form bestrider därmed förbundna kostnader och då den

av kommittén anvisade utvägen härför synes pensionsanstalten lämplig, får

anstalten tillstyrka kommitténs förslag om att medel för ändamålet beredas

ur pensionsförsäkringsfonden.

Någon mera exakt beräkning av det belopp, som bör till anstalten utbetalas

från pensionsförsäkringsfonden har ej kunnat göras och torde väl ej heller

erfordras. Beloppet synes emellertid komma att röra sig omkring 10 miljoner

kronor. Därest statsmakterna besluta ett upphävande av den nuvarande

sammankopplingen av anstaltens pensionering och den allmänna pensionsför
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Departe
ments
chefen.

säkringen, torde pensionsstyrelsen kunna bemyndigas att ur pensionsförsäkringsfonden

utbetala till anstalten det belopp, som fastställes av Eders Kungl.

Maj :t efter av anstalten verkställd approximativ uppskattning.

På grund av det anförda hemställer pensionsanstalten örn upphävande av

de stadganden i pensionsanstaltens reglemente, som beröra sammankopplingen

av anstaltens tjänstepensionering med den allmänna pensionsförsäkringen, samt

örn bemyndigande för pensionsstyrelsen att ur pensionsförsäkringsfonden utbetala

till anstalten det belopp, som enligt av anstalten verkställd och av

Kungl. Maj :t fastställd approximativ beräkning bör utgå såsom ersättning för

de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten.

Pensionsförsäkringskommittén har motiverat sitt förslag att borttaga de

nuvarande undantagen från avgiftsplikt för innehavare av viss tjänst med

flera med den omläggning av det försäkringstekniska systemet för folkpensioneringen,

som kommittéförslaget innebär. Enligt detta förslag behandlas pensionsavgifterna

såsom inkomster tillkommande pensioneringsanordningen i dess

helhet, och det består endast i inskränkt mån ett direkt samband mellan varje

avgiftsbetalares avgifter och hans pensionsförmåner. Anordningen inför,

såsom kommittéförslaget är utformat, i pensionsförsäkringen en så beskaffad

solidaritet skilda samhällsklasser emellan, att i ekonomiskt avseende

bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av

avgiftspensionerna för de mindre inkomsttagarna. Undantag från avgiftsplikt

för persongrupper, som enligt denna anordning skulle bidraga till pensioneringen

av andra, mindre väl situerade, skulle, som lätt inses, inverka ofördelaktigt

pa pensioneringens ekonomi. Huruvida de persongrupper som genom

de ifrågavarande bestämmelserna äro undantagna från avgiftsplikt i större

utsträckning enligt kommittéförslaget skulle komma att till folkpensioneringen

inbetala mera än vad de pensionsförmåner äro värda som de skulle erhålla

av pensioneringen, är i mycket beroende av den tidpunkt, vid vilken de

bliva pensionsberättigade. För dem, som nå pensionsåldern — eller på grund

av förtidsinvaliditet bliva pensionsberättigade — inom de närmaste åren efter

den av kommittén föreslagna lagändringen, skulle pensionsförmånerna i allmänhet

komma att efter vanlig försäkringsteknisk beräkning vara mera värda

än pensionsavgifterna. Längre fram i tiden skulle emellertid förhållandet i

allmänhet bliva det motsatta. För finansierandet i framtiden av den pensioneringsanordning,

som kommittén föreslår, är det därför av icke ringa betydelse,

att det ifrågavarande undantaget avskaffas. Framförallt skulle det emellertid

för pensioneringens ekonomi vara skadligt, örn ytterligare undantag av samma

slag infördes och det t. ex. gjordes till regel, att var och en, som genom att tillhöra

en betryggande pensionskassa skaffat sig säkerhet för att vid uppnådd

pensionsålder erhålla en tillfredsställande pension, skulle undantagas från skyldighet

att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Med stöd av en av kommittén

utförd beräkning vill jag erinra, att de till statens pensionsanstalt och de till

kommunalanställdas pensionskassa anslutna samt de ordinarie befattningsha
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr £17.

165

varna vid polisväsendet, vilka alla äro skyldiga erlägga avgifter till den allmänna

pensionsförsäkringen, tillhopa torde utgöra 50,000 å 60,000 personer.

Det är emellertid att märka, att örn de här ifrågavarande nu gällande undantagsbestämmelserna

bibehållas, det är svårt att giva övertygande skäl, varför

icke undantagen skulle utsträckas till andra persongrupper, som ha sin

pensioneringsfråga ordnad utanför folkpensioneringen. Att bibehålla undantagsbestämmelserna

vid deras nuvarande omfattning skulle lätt te sig som en

orättvisa mot många andra grupper av anställda eller till frivilliga pensionsinrättningar

anslutna. Även personer, som på annat sätt tryggat sin försörjning

på ålderns dagar, skulle med visst fog kunna göra gällande, att de rättvisligen

borde undantagas från avgiftsplikt.

I det av mig framlagda lagförslaget har den av kommittén föreslagna avgiftsskalan

jämkats på sådant sätt, att de av folkpensioneringen utgående pensionsförmånerna

icke längre för någon grupp av avgiftsbetalare behöva

framstå såsom otillräckliga i förhållande till de erlagda avgifterna. I samma

mån som pensioneringssystemet närmas den ståndpunkten, att varje avgiftsbetalare

erhåller minst full individuell valuta för sina avgifter, försvagas

styrkan hos de skäl, som med hänsyn till pensioneringens finansiering påkalla

undantagsbestämmelsernas borttagande.

Redan den omständigheten, att i grundpensionen enligt det här framlagda

förslaget ingår ett fast belopp som är oberoende av pensionsavgifternas storlek,

torde emellertid utgöra skäl för att de ifrågavarande undantagsbestämmelserna

borttagas. Det bör nämligen ihågkommas, att de, som skulle bliva

undantagna från avgiftsplikt enligt de ifrågavarande bestämmelserna, i framtiden

i regel skulle komma att under en tidigare del av sitt liv hava erlagt

pensionsavgifter. Att stadga, att dessa pensionsavgifter icke skola berättiga

till grundpension, synes vara obilligt mot dessa avgiftsbetalare, och att å

andra sidan — alltjämt med bibehållande av undantagsbestämmelserna — låta

dem komma i åtnjutande av grundpension skulle innebära, att de för denna

förmån skulle ha erlagt mycket lägre avgiftssumma än andra avgiftsbetalare.

I samma mån som genom avgiftsskalans modifiering avgiftsbetalama erhålla

fullvärdig individuell valuta för sina avgifter, undanröjes den hårdhet,

som enligt åtskilliga yttranden över kommittéförslaget är förbunden med det

däri föreslagna borttagandet av de ifrågavarande undantagen. De pensionsbelopp,

som folkpensioneringen lämnar, torde särskilt bliva värdefulla för de

anställdas änkor, vilkas förmåner från tjänstepensioneringen i allmänhet äro

små. I detta sammanhang må med anledning av ett uttalande i ett yttrande

över kommittéförslaget nämnas, att cirka 75 % av alla 40-åriga kvinnor uppnå

67 års ålder. Genom att i det av mig framlagda lagförslaget maximiavgiften

för ogift person sättes så lågt som till 20 kronor och för äkta makar tillhopa

till 40 kronor, synas vidare de i vissa yttranden framställda anmärkningarna,

att pensionsavgifterna skulle bliva alltför betungande, ha förlorat mycket

av sin styrka. Att märka är vidare, att det är möjligt att i fråga örn

tjänste- och änkepensionering genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj :ts proposition nr 217.

från och med 67 års ålder utgå med ett så mycket lägre belopp som grundpensionen

enligt det förevarande förslaget kan beräknas komma att utgöra och att

tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt i motsvarande grad minskas. Örn

och i den mån avgiftsplikt för de ifrågavarande persongrupperna även med

det nu förevarande förslaget skulle av dem uppfattas såsom en börda, är också

att märka, att ett bibehållande av nuvarande ordning skulle innebära, att

dessa persongrupper i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge

skulle försättas i en särskilt gynnad ställning, vilket icke synes motiverat.

De nu anförda omständigheterna och även de rent praktiska svårigheter,

som undantag för grupper av anställda m. fl. uppenbart orsaka folkpensioneringens

administration, synas mig innebära mycket starka skäl för ett upphävande

av de ifrågavarande undantagsbestämmelserna. Det förhållandet, att

de persongrupper, vilka därigenom underkastas skyldighet att erlägga avgifter

till folkpensioneringen, erhålla pension även utanför densamma, torde icke

utgöra tillräcklig anledning, varför de icke skulle, liksom andra medborgare,

av vilka många likaledes tillförsäkrats pension på ålderdomen, deltaga i folkpensioneringen,

då detta påkallas av hänsyn till denna sociala välfärdsanordnings

intressen. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag att upphäva

de ifrågavarande undantagsbestämmelserna.

Huru med en sådan förändring av avgiftspliktens omfattning förhållandet

mellan folkpensioneringen och pensionering i annan ordning lämpligen bör

ordnas, är en fråga, vilkens lösande torde kunna anstå i avvaktan på att

det nu förevarande lagförslaget antages av statsmakterna. Den av statens

pensionsanstalt i anslutning till ett uttalande av kommittén gjorda hemställan

om upphävande av den nuvarande sammankopplingen av anstaltens tjänstepensionering

med den allmänna pensionsförsäkringen och i samband därmed

örn jämkning av vissa bestämmelser i anstaltens reglemente samt örn ersättning

av medel ur pensionsförsäkringsfonden torde sålunda icke nu böra upptagas

till slutligt övervägande.

Avgift sskalan.

Enligt pensionsförsäkringslagen utgår pensionsavgift med lägst 3 och högst

33 kronor örn året. Den lägsta avgiften utgår, då avgiftsbetalaren icke har

taxerat belopp enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

uppgående till 600 kronor. Är inkomsten större, stiger avgiften enligt en

med intervaller försedd skala, till dess maximum nås vid ett taxerat belopp av

10,000 kronor.

Denna avgiftsskala infördes i pensionsförsäkringslagen genom lag den 13

oktober 1921. Tidigare var maximiavgiften allenast 13 kronor, utgående vid

ett taxerat belopp av 1,200 kronor eller mera.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att minimiavgiften höjes till 6 kronor

och att för dem, som ha taxerat belopp enligt förordningen örn statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt överstigande 600 kronor, avgiften skall vara 1 %

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

167

av det taxerade beloppet. Maximum för avgiften skall enligt kommittéförslaget

vara 50 kronor, vilket belopp nås vid ett taxerat belopp av 5,000 kronor.

I särskilt yttrande av tre ledamöter av kommittén, herr Eriksson, fru Nordgren

och fröken Åbergsson, uttala sig dessa för att maximiavgiften höjes till

100 kronor, motsvarande ett taxerat belopp av 10,000 kronor.

Att pensionsavgifterna, såsom av kommittén föreslås, höjas, tillstyrkes av

statskontoret, riksgäldsfullmäktige, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens

län, ett antal kommuner, däribland även landskommuner, samt svenska

stadsförbundets styrelse. Jönköpings läns landsting anser avgiftshöjningen

nödvändig men önskar, att beloppet 3 kronor bibehålies såsom minimiavgift

till 21 års ålder, medan Blekinge läns landsting helt ansluter sig till kommittéförslaget.

Detta göra även fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i femte

och sjunde distrikten.

Socialstyrelsen ifrågasätter en undersökning, huruvida icke minimiavgiften

skulle kunna sättas högre än till 6 kronor, men uttalar samtidigt, att en förutsättning

för varje höjning av avgifterna utöver den i pensionsförsäkringslagen

fastställda skalan, är, att ett annat och mera tillfredsställande system för uppbörden

av pensionsavgifterna kan åvägabringas än det nu tillämpade.

Pensionsstyreisen yttrar betänkligheter mot den av kommittén föreslagna avgiftsskalan.

Styrelsen ifrågasätter sålunda att sänka den lägsta avgiften något

under 6 kronor och framhåller tillika, att det beträffande personer med taxerad

inkomst synes önskvärt att man rätt avsevärt sänker såväl den procentskala,

efter vilken avgiften beräknas, som maximum för avgiften. I fråga örn äkta

makar synes det styrelsen, att då båda äro avgiftspliktiga, deras avgifter böra

maximeras på ett sådant sätt, att de sammanlagt kunna uppgå till dubbla

maximiavgiften för ogift person, och att då endast den ena maken är avgiftspliktig,

dennes avgift bör beräknas med hänsyn till makarnas sammanlagda

inkomst.

Några pensionsnämnder och ombud för pensionssty reisen uttala betänkligheter

mot den av kommittén föreslagna höjningen av minimiavgiften. Vensionsstyrelsens

ombud i Hammarkindsomrodet yttrar sålunda, att en större

förmån naturligtvis måste kräva ökad avgiftsskyldighet men att en fördubbling

i ett slag av den nuvarande grundavgiften syntes honom, med hänsyn till

de försvårade arbetsmöjligheterna och nedgående lönerna, vara en synnerligen

ineffektiv åtgärd, som säkerligen komme att giva sig tillkänna genom ökning

av avgiftsskolkarnas kategori. Enligt hans åsikt borde avgiftsminimum förläggas

vid 5 kronor. Ombuden i Valdoftaområdet och i Kindsområdena anföra,

att det ofta vore familjefadern, som finge erlägga pensionsavgifterna för

barnen ända upp i 20-årsåldern och stundom längre, varför avgiftshöjningen

för familjefäder i små omständigheter kunde bliva en kännbar börda. I yttrandena

från pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen göres även

gällande, att 1 % av taxerade beloppet vore en alltför betungande avgift.

I åtskilliga av yttrandena i denna grupp, däribland även sådana från landsbygden,

uttryckcs emellertid tvärtom gillande av avgiftshöjningen, och det

förekommer uttalanden till förman för ytterligare höjning av den lägsta av
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

giften eller avgiftsprocenten. I de flesta yttranden i denna grupp framställes

emellertid ingen erinran mot den föreslagna minimiavgiften eller mot avgiftsprocenten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och Norrbottens läns landsting ifrågasätta,

att minimiavgiften bibehålies vid 3 kronor.

Av de kommuner, som uttryckligen berört avgiftsfrågan, ha de flesta uttalat

sig mot förslaget att höja minimiavgiften till 6 kronor. Det förekommer

dock, även bland landskommunerna, röster för förslaget, varvid man i ett

par fall emellertid ansett, att lägsta avgift borde vara 3 kronor upp till en

ålder av 21 ä 23 år. Det ojämförligt övervägande flertalet yttranden från

kommuner — och detta gäller även landskommuner och städer var för sig —

framställer dock ingen erinran mot kommittéförslaget i denna del.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet finner någon nämnvärd höjning

av pensionsavgifterna utöver de nu stadgade knappast lämplig.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att mot avgiftshöjningen vore i och

för sig ingenting att anmärka, men då man visste att det dock till sist vore näringslivet

som belastades, inställde sig vissa tvivel på möjligheten att nu taga

en så betydande merutgift. Trycket av denna merutgift fördelades icke heller

på de skilda näringsgrenarna efter deras bärkraft utan i förhållande till

det antal personer var och en innefattade. Av beloppen komme sålunda cirka

40 procent att få bäras av jordbruksnäringen. Enligt förbundets uppfattning

bleve de föreslagna pensionsavgifterna alltför betungande för landsbygdens

folk. För stadsbon såge de årliga beloppen per individ måhända anspråkslösa

ut, men för mindre jordbrukare och andra familjer på landsbygden med ett

flertal vuxna barn bleve, som läget nu vore, beloppen alldeles avskräckande

stora.

I vad uttalanden gjorts i yttrandena rörande maximigränsen för avgifterna

har redogörelse lämnats tidigare i samband med frågan om det försäkringstekniska

systemet för folkpensioneringen.

Jag har redan förut redogjort för de skäl, som föranlett mig att föreslå, att

maximum för pensionsavgiften sättes till 20 kronor för ogift person, samt att

örn avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll

som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder därav må uppgå

till sammanlagt 40 kronor.

Beträffande minimum för avgiften och regeln, att avgift skall utgå med en

procent av det taxerade beloppet, ansluter jag mig till kommitténs förslag.

Svårigheten att på annat sätt finansiera de betydligt ökade pensionsförmåner,

som det här framlagda förslaget innebär, gör det naturligt, att även pensionsavgifterna

höjas, och den utredning, som genom yttrandena över kommittéförslaget

förebragts i ämnet, torde ådagalägga, att den föreslagna avgiftsskalan

icke överskrider de avgiftspliktigas bärkraft. Att, såsom från vissa håll

påyrkas, ytterligare höja avgifterna, synes mig å andra sidan icke tillrådligt.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nrS!7.

169

Uppbörden av pensionsavgifterna.

Enligt pensionsförsäkringslagen skall den grundavgift örn 3 kronor, vilken

utgår av alla avgiftspliktiga, i regel uppbäras av den kommun, där den avgiftspliktige

är mantalsskriven. Denna uppbörd ombesörjes av den myndighet

inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. För

dessa grundavgifters rätta erläggande ansvara kommunerna gentemot pensionsstyrelsen,

varför kommunerna årligen ha att dit av egna medel inbetala

vad som ej influtit före den 1 juli året efter avgiftspåföringen, med rätt att

för sitt utlägg hålla sig till den avgiftspliktige. Kommunernas nettokostnader

på grund av detta ansvar för grundavgifterna uppgår enligt en av pensionsförsäkringskommittén

gjord beräkning avseende år 1928 till omkring en miljon

kronor örn året (se kommitténs första betänkande, statens offentl. utr. 1930:

15 sid. 22 f.).

I vad pensionsavgift överstiger 3 kronor debiteras och uppbäres den i samband

med kronoutskylderna. Örn sådan avgiftsdel, kallad tilläggsavgift, stadgas,

att den må kunna av avgiftspliktig särskilt erläggas.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att pensionsavgifterna i sin helhet

uppbäras och redovisas i samband med kronoutskylderna. Samtidigt bortfaller

enligt kommitténs förslag den nuvarande skillnaden mellan grundavgifter

och tilläggsavgifter, liksom ock kommunernas ansvar för grundavgifterna.

Liksom uppbörden av kronoutskylderna skall enligt kommittéförslaget jämväl

avgiftsuppbörden kunna uppdelas på två uppbördstillfällen. Kommittén tänker

sig dock, att sådan uppdelning icke skall äga rum, där ej pensionsavgiften

uppgår till minst 10 kronor. I den av kommittén föreslagna lagtexten har

beträffande pensionsavgift i dess helhet stadgats, att den må kunna särskilt

erläggas.

Kommittén bär vidare låtit utarbeta ett förslag till uppbörd av pensionsavgifter

genom användande av avgiftsmärken, kallade pensionsmärken, därvid

arbetsgivarnas medverkan skulle tagas i anspråk.

I yttrandena över kommittéförslaget har nästan undantagslöst uttryckts tillfredsställelse

med förslaget att låta uppbörden av pensionsavgifterna ske i

samband med kronouppbörden och att upphäva kommunernas ansvar för grundavgifterna.

Statskontoret säger sig dock vilja påpeka, att örn kommunerna

icke längre skulle svara för grundavgifterna, särskilda åtgärder torde bliva av

behovet påkallade för att säkerställa uppbörden av de debiterade avgifterna.

Med det sätt, »efter vilket avskrivning och avkortning av kommunalutskylder

äger rum», torde resultatet eljest bliva, att en stor del av vårt lands befolkning

icke betalade sina avgifter. Vidare yttrar länsstyrelsen i Jönköpings län,

utan närmare motivering, att kommunernas ansvar för grundavgifterna bör

bibehållas till fondens skyddande mot förluster genom utebliven avgiftsbetalning.

Mot kommitténs förslag, att avgiftsuppbörden, när avgiften uppgår till minst

10 kronor, skall delas på två uppbördstillfällen, ha i några yttranden erinringar

framställts.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departe
ments
chefen.

I vissa yttranden, däribland pensionsstyrelsens, ha uttryckts önskemål om

att åt pensionsavgift måtte inrymmas förmånsrätt framför andra å kronodebetsedel

upptagna poster.

Förslaget angående pensionsmärken avstyrkes i nästan alla de yttranden,

i vilka det behandlas, mestadels av praktiska skäl.

Den i ett av de avgivna yttrandena uttalade farhågan för att de avgiftspliktiga

skulle erlägga dem påförda avgifter sämre örn kommunernas ansvar

för grundavgifterna borttoges, en tanke som kommit till uttryck redan då detta

ansvar infördes i den ursprungliga lagtexten, torde att döma av den stora anslutning,

som förslaget örn ansvarets borttagande erhållit, icke delas av flertalet

av de på detta område erfarna. Möjligen beror uttalandet på förbiseende

av att enligt kommittéförslaget pensionsavgifterna ej längre till någon del

skola uppbäras av kommunerna utan helt uppbäras i sammanhang med kronouppbörden.

Jag finner emellertid i likhet med kommittén tillräckliga skäl saknas

för ett bibehållande av kommunansvarigheten. Likaledes ansluter jag mig

till kommitténs nyssberörda förslag, att uppbörd och redovisning av pensionsavgifterna

i deras helhet skall ske i samband med kronouppbörden.

Angående uppbörden av pensionsavgifterna torde i lagen örn folkpensionering

icke böra intagas andra och flera bestämmelser än dem kommittén föreslagit.

Huru uppdelning av avgifterna på två uppbördstillfällen skall anordnas,

bör bestämmas i uppbördsreglementet, och förslag härom torde icke

lämpligen böra utarbetas förrän förevarande lagförslag blivit antaget av statsmakterna.

På liknande sätt förhåller det sig med förslaget örn s. k. förmånsrätt

för pensionsavgifter framför andra utskylder. Örn i lag, såsom här föreslås,

upptages en bestämmelse att avgiftspliktig äger erlägga pensionsavgiften

särskilt, torde i administrativ väg kunna föreskrivas, att belopp, som indrives,

i första hand skall tillgodoräknas den betalningsskyldige såsom pensionsavgift,

därest han icke tillkännager annan önskan.

Det förslag angående pensionsmärken, vilket kommittén låtit utarbeta, har

ej tillvunnit sig gillande i yttrandena, och jag finner mig icke här böra understödja

detsamma.

Statens och kommunernas bidrag.

Enligt pensionsförsäkringslagen skall kostnaden för pensionstilläggen bestridas

till % av staten och till 1/4 av landstingen och kommunerna, med sådan

fördelning dem emellan att kommun som icke deltager i landsting bekostar 1j4

av de på densamma ankommande pensionstilläggen men annan kommun blott

Vs- Samma regler gälla enligt lagen med avseende å understöden.

Beträffande kommunernas bidrag må erinras, att ålderdoms försäkring skommittén

på sin tid föreslog, att V3 av kostnaden för pensionstillägg och understöd

skulle bestridas av kommunerna. Kommittén grundade denna regel därpå,

att enligt densamma kommunerna beräknades komma att såsom bidrag till

pensioneringen få utgiva ungefärligen vad de genom pensionsförsäkringen kun
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

171

de antagas komma att inbespara i fattigvårdsutgifter. I syfte att lätta kommunernas

börda intogs emellertid i pensionsförsäkringslagen den nuvarande

bestämmelsen, att kommuner och landsting skulle med hälften vardera bestrida

1/4 av kostnaden för pensionstillägg och understöd. I sitt betänkande angående

socialförsäkringens organisation föreslog statens besparing skommitté, att

man skulle återgå till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i förevarande

avseende. »Det är uppenbart», anförde kommittén bland annat i denna fråga,

»att en effektiv kontroll över pensioneringen icke kan åstadkommas utan mycket

stora svårigheter och det är därför i högsta grad önskvärt att sätta in primärkommunernas

ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen. Detta

sker bäst genom en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag,

att primärkommunerna skola svara för 1/3 av pensionstillägg och understöd, i

sammanhang varmed landstingen befrias från ifrågavarande utgifter.» (Statens

offentl. utr. 1925: 8 sid. 136 och 180 ff.) Här må även nämnas, att

skatteutjämning sberedning en i sitt principbetänkande (statens offentl. utr.

1933: 4 sid. 142, 158 och 253) synes hava åsyftat, att primärkommunerna

skulle bidraga till kostnaderna för pensionstillägg och understöd med en fjärdedel,

under det att landstingens bidragsskyldighet skulle bortfalla.

Pensionsförsäkringskommittén föreslår, att den landstingen åvilande åttondelen

av kostnaden för pensionstillägg och understöd överföres på primärkommunerna,

så att dessa få bestrida en fjärdedel av ifrågavarande kostnader. Där

någon fått pensionstillägg eller understöd för sig fastställt före den av kommittén

föreslagna nya lagens ikraftträdande, skall emellertid enligt kommitténs

förslag kommunen icke vara pliktig att bidraga till någon del av det till

honom utgående pensionstillägget eller understödet efter större kvotdel än i

pensionsförsäkringslagen stadgas och landstingets hittillsvarande andel av kostnaden

skall i dessa fall i stället övertagas av staten. Kommittén beräknar

kommunernas totala kostnad för kommunbidraget vid kombinerad invaliditetsoch

ålderdomspensionering enligt kommitténs minoritetsförslag till 16 miljoner

kronor det första år beräkningarna avse, nämligen år 1936, och 20 miljoner

kronor år 1940.

Till motivering av sitt förslag anför kommittén:

Den på primärkommunerna i regel belöpande kostnadsandelen örn Vs torde i

allmänhet vara för liten, för att hänsynen till kommunens ekonomi skulle kunna

utgöra ett motiv för pensionsnämnderna att vid pensionsansökningarnas behandling

strängt upprätthålla de fordringar, som i lagen uppställas för att

rätt till pensionstillägg skall vara för handen, och det bidrag örn 7/s, som stat

och landsting skola lämna, är i förhållande till kommunbidraget så stort, att

det väl kan befaras påverka pensionsnämndernas bedömande i motsatt riktning.

Enligt kommitténs mening är det emellertid av mycket stor vikt, att

reglerna örn bekostandet av pensionstilläggen göras sådana att pensionsnämnderna

icke komma under inverkan av speciella ekonomiska intressen. Till belysning

av den ekonomiska betydelsen av en noggrann prövning av pensionsansökningarna

må nämnas, att om varje pensionsnämnd i riket under nu rådande

förhållanden av misstag beviljade pensionstillägg åt en person årligen, detta

skulle medföra en årlig kostnadsökning för den allmänna pensionsförsäkringen,

som kan beräknas så småningom stiga till några miljoner kronor. För att un
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Majlis proposition nr%]7.

danröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen mellan pensionsförsäkringens

och kommunernas intresse med avseende å prövningen av pensionsansökningar

föreslår kommittén, att nuvarande anordning att landstingen skola

svara för en åttondel av den ifrågavarande kostnaden borttages och att primärkommunerna

övertaga denna andel av kostnaden.

De betänkligheter, som kunna tänkas resta mot den föreslagna anordningen

att primärkommunerna skola svara för V4 av kostnaderna för pensionstilläggen,

försvagas därav, att det ansvar, kommunerna enligt pensionsförsäkringslagen

hava för grundavgifternas rätta erläggande, enligt förslaget bortfaller.

Socialstyrelsen förordar förslaget, i vad det avser att höja kostnadsandelen

för kommunerna från 7s till 74, men anser, att landstingen fortfarande böra

bära någon andel av kostnaden, måhända lämpligen 1/12. Styrelsen anför bland

annat:

Förslaget att höja den andel av pensionstilläggen, som skall bestridas av

vederbörande primärkommuner, från Vs till ’/< finner styrelsen för sin del välbetänkt.

Risken för att pension obehörigt beviljas av hänsyn till kommunens

ekonomi kan visserligen antagas bliva mindre i fråga örn en ren ålderdomsförsäkring,

än när det gäller försäkring även för förtidsinvaliditet. I varje

fall bliva emellertid kostnaderna i fråga örn den förra försäkringen i mycket

hög grad beroende av uppskattningen av de pensionsberättigades inkomster, en

uppskattning som det ju fortfarande skulle tillkomma pensionsnämnderna att

verkställa.

Något skäl för upphävandet av skyldigheten för landstingen att bidraga

till pensionskostnaderna har kommittén knappast anfört. Kommittén framhåller

endast i största allmänhet, att en dylik reform skulle tillgodose ett från

landstingshåll vid olika tillfällen framfört önskemål. För sin del kan styrelsen

dock icke finna upphävandet av landstingens bidragsplikt till pensionsförsäkringen

sakligt sett motiverat. Därest nuvarande bidrag möjligen skulle anses

för högt, synes det styrelsen mera rimligt att minska än att helt borttaga

detsamma. I sådant hänseende vill styrelsen ifrågasätta, att landstingens

bidrag fastställes till ett belopp, motsvarande V,2 av kostnaderna för pensionstillägg,

som beviljats av pensionsnämnd inom landstingsområdet. På detta sätt

skulle den kommunala andelen i kostnaderna för pensionstilläggen komma att

uppgå till inalles ‘/i + V12 = Va, d. v. s. motsvara den proportion, som av ålderdomsförsäkringskommittén

på sin tid ansågs såsom utgörande en lämplig avvägning

mellan statens och kommunernas andelar i pensioneringskostnaderna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser kommitténs motivering

för dess förslag fullt riktig.

# Inspektören förutsåge, att förslaget skulle komma att väcka vissa invändningar

från kommunernas sida, då kommunerna genom förslaget komme att påföras

något ökade utgifter för pensionstilläggen. I verkligheten bleve emellertid

utgiftsökningen icke så kännbar, då dels utgifterna för pensionstillägg

för invaliderna enligt det av kommitténs majoritet framlagda förslaget skulle

komma att. upphöra och dels kommunerna torde komma att besparas mycket

väsentliga, fattigvårdsutgifter genom att ålderdomspensionerna bleve så

höga, att pensionärerna i betydligt större omfattning än vad nu vore förhållandet

.skulle kunna leva på dem. I ett uttalande till protokollet vid behandlingen

inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet av kommittéförslaget

har inspektören vidare, såsom ordförande i förbundet, betecknat höjningen

av kommunandelen till 1/i såsom särskilt angelägen.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

173

Länsstyrelserna i sju län tillstyrka likalades förslaget i förevarande del,

varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län i princip ansluta

sig till kommittéförslaget men anse, att det ej hör genomföras utan att samtidigt

åtgärder vidtagas för skatteutjämning. Däremot avstyrkes förslaget av

länsstyrelserna i fyra län. Länsstyrelsen i ett län, Gotlands, förordar att

landstingsandelen övertages av staten.

Nio landsting tillstyrka förslaget. Lika många landsting anse däremot, att

staten bör övertaga landstingens nuvarande kostnadsandel, och ett landsting,

i Kristiamstads län, vill bibehålla nuvarande kostnadsfördelning.

Förslaget tillstyrkes vidare av ett jämförelsevis litet antal landskommuner,

ett par pensionsnämnder och några av pensionsstyrelsens ombud. Ett

mycket stort antal kommuner, i synnerhet landskommuner, avstyrka förslaget

och samma ställning intages av många pensionsnämnder och några av ombuden

för pensionsstyrelsen.

Svenska stadsförbundets styrelse anför betänkligheter mot kommittéförslaget

i förevarande avseende utan att bestämt taga ställning mot detsamma.

Styrelsen yttrar nämligen:

Mot kommitténs betraktelsesätt torde nog vissa invändningar kunna göras.

Så synes man, vad städerna angår, något överskattat pensionsnämndsledamöternas

starka känsla för hemkommunens ekonomiska intressen i dessa frågor.

I städer av något större storlek hava dessa ledamöter endast mera sällan den

ställning inom kommunalförvaltningen, att de torde känna sig i högre grad

representera dylika synpunkter. Det avgörande för deras uppfattning av

fallen är nog i regel den sökandes belägenhet. Såväl nämndernas ordförande

som de vid sammanträdena närvarande pensionsstyrelseombuden samt i sista

hand pensionsstyrelsen själv representera i vart fall statsintressena och torde

hava goda möjligheter att tillse, att dessa icke tillbakasättas för kommunernas.

Det får heller icke förbises, att frestelsen till bristande sparsamhet torde

bliva beroende på, hur man, efter genomförandet av en mera rationell skatteutjämning,

utmäter andelen för primärkommunens ansvar för fattigvårdskostnaderna.

Med höjningen av kommunernas andelar i pensionstilläggen kunde

väl å andra sidan följa en sparsamhet, som kunde tänkas gå ut över pensionstagaren

på ett otillbörligt sätt.

Den föreslagna höjningen av kommunandelen i pensionstilläggen skulle

otvivelaktigt bliva mycket kännbar för kommunerna och i de mindre skattekraftiga

sannolikt påkalla rätt väsentligt ökad uttaxering. Skulle emellertid

ur allmänna synpunkter den föreslagna ändringen anses påkallad, torde den i

och för sig dock icke behöva framkalla några absolut avgörande betänkligheter

från städernas sida under den bestämda förutsättningen, att dessas utgifter

i motsvarande grad lättas genom andra anordningar. Att kommunerna

under de närmaste åren icke skulle drabbas av den ökade andelen för pensionstilläggen

är visserligen gott och väl. Men även längre fram torde kommunernas

understödsväsen få räkna med utgifter av den storleksgrad, att en utökning

av ansvaret för pensionstilläggen nödvändigtvis måste förutsätta en

minskning av andra utgifter för folkpensioneringen.

Såsom ett sådant kompensationsobjekt nämner kommittén befrielsen från

ansvaret för grundavgifterna. De utgifter, detta ansvar åsamkar städerna,

äro emellertid av en helt annan storleksordning än de utgiftsökningar för kommunerna

som nu föreslås. Av kommittén har beräknats, att av 1927 års grundavgifter

endast något över en halv miljon kronor måst i sista hand inbetalas

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av städerna. Kommittén beräknar däremot att samtliga kommuners andel i

kostnaderna för pensioneringen skulle stiga från 16 miljoner år 1936 till lägst

21 miljoner kronor redan år 1950. Kommunernas kostnader för pensionstillägg,

understöd oell barntillägg 1928/1929 angivas uppgå till något över 7 miljoner

kronor. Det är tydligt, att befrielsen från ansvaret för grundavgifterna för

kommunerna skulle utgöra en mycket ringa ersättning för de ökade pensionskostnaderna.

Den mot kostnadsökningen svarande utgiftsminskningen för kommunerna

skulle däremot givetvis främst hänföra sig till det minskade behov av fattigvård,

som kunde väntas bliva en följd av de förhöjda pensionsbeloppen. Kommittén

har icke gjort något försök att beräkna dessa vinster lika litet som den

överhuvud belyst förslagets inverkan på kommunernas ekonomi. Av de siffror,

som i olika sammanhang anföras, framgår det visserligen, att pensionsförmånerna

efter ett genomförande av förslaget skulle högst väsentligt okas.

Men stora svårigheter möta att med någon grad av tillförlitlighet beräkna, i

vad mån ökningen kan vara ägnad att lätta fattigvårdsbördan. För de av fattigvården

helt omhändertagna skulle kommunerna kunna tillgodogöra sig ökningen.

Men ovissare ställer det sig, i vad mån de ökade pensionsbeloppen i

övrigt kunna medföra en avkoppling från fattigvården. Hur stor del av pensionsförsäkringens

och fattigvårdens gemensamma klientel, som efter ^reformen

skulle kunna avkopplas från fattigvården, är ^givetvis mycket svårt att

yttra sig örn. Oavsett hur därmed kommer att förhålla sig, kvarstår det dock,

att lättnaderna för kommunerna skulle verka mycket ojämnt och därför ingalunda

utjämnande på den kommunala beskattningen. Att kommunerna med

genomförandet av majoritetsförslaget örn en ren ålderdomspensionering under

de första åren, innan en allmännare anslutning till sjukkassorna ernåtts, skulle

drabbas hårt av ökade fattigvårdskostnader, har styrelsen tidigare framhållit.

I den mån möjligheter därtill föreligga, synes det önskvärt, att förslagets

betydelse för kommunernas ekonomi före frågans avgörande ägnades en mera

ingående undersökning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund avstyrker förslaget och

anför:

Styrelsen bär förut belyst pensionsnämndernas svåra ställning _i fråga

örn tillförlitlig prövning av invaliditeten. Detsamma gäller i fråga

örn bedömandet av pensionstilläggets storlek. Den enskilda försäkringstagaren

gör i allmänhet vad han kan för att framställa sitt behov av pensionstilllägg

i så stark dager som möjligt och söker därför ibland dölja eventuella

inkomster. Sådana bedrägliga uppgifter kan icke nämnden, _ även med de

starkaste föresatser, alltid upptäcka. De enstaka fall, då pensionstillägg och

understöd mot lagens bestämmelser lämnats, behöva icke vara föranledda av

speciell omsorg örn kommunens ekonomi. Räknar man med att nämnderna

låta influera sig i sina beslut av hänsynen till kommunens ekonomi, så har man

också anledning att ta i betraktande, att en större andel, lagd på kommunen,

skulle kunna komma att verka hindrande på beviljandet av tillägg och understöd,

även då av lagen uppställda fordringar vore för handen, och detta vore

också illa.

Berörda skäl synes emellertid icke böra vara avgörande för frågan örn överflyttningen

på kommunerna av den del, som nu håres av landstingen. Riksdagens

inställning vid pensionslagens antagande var motiverad med landstingsbidragets

skatteutjämnande betydelse. Samma skäl gäller ännu. Och

den tendens, att från landstingen till kommunerna återflytta vissa utgiftsposter,

som jämväl kommit till uttryck i sjukvårdskommitténs betänkande

angående den slutna kroppssjukvården, innebär en fara för att ojämnheten i

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

175

det skattetryck, som landskommunerna redan nu i allmänhet lida av, komme

att ytterligare förvärras.

Teoretiskt skulle det för skattebetalarna icke lia någon betydelse, om vissa

delar av landstingsskatten överflyttades till kommunalskatten, då ju skatteunderlaget

för dessa båda skatter är detsamma. Men ojämnheten i det kommunala

skatteunderlaget kommer därigenom att ytterligare skärpa skillnaden

i skattetrycket dem emellan.

Det bör uppmärksammas att skatteunderlagets relation till folkmängden i

de olika kommunerna är en faktor att räkna med, då fråga är örn överflyttning

av så pass. avsevärda belopp, som det här gäller. Medan till exempel

Gräsö kommun i Stockholms län hade 1.99 skattekronor per invånare, hade

Djursholm 32.02, [Väversunda kommun i Östergötland hade 2.08 skattekronor

per invånare och Dagsbergs kommun i samma län 10.62 skattekronor. Det

lägsta skatteunderlaget i riket hade Öxabäck i Älvsborgs län med 0.89 skattekronor

per invånare och det högsta innehade Hemsö kommun i Västernorrlands

län med 33.88 skattekronor. (Siffrorna äro tagna ur skatteutjämningskommitténs

betänkande och avse år 1929.)

Det bör jämväl beaktas, att de ändamål, för vilket landstingsbidraget nu

är ifrågasatt att överflyttas på kommunerna, i regeln hårdare trycker den

fattiga kommunen än den förmögna. I kommuner med genomgående välbärgat

folk blir pensionstillägg och behov av hjälp till lasarettsvård, som kommunen

skall gälda, givetvis mindre än i kommun med fattig befolkning.

Det kan ju anses som skulle den föreslagna lindringen i kommunernas ansvar

för grundavgifterna uppväga eller utgöra en betydelsefull motvikt mot

den för kommunerna ifrågasatta större andelen i kostnaderna för pensionstillläggen.

De belopp som drabba kommunerna för grundavgifterna äro emellertid

mycket blygsamma i jämförelse med åttondelen av pensionstilläggen. Medan

det förra beloppet för landskommuner och städer, som tillhöra landsting,

uppgår till cirka 600,000 kronor går det belopp som från landstingen skulle

överflyttas på kommunerna till ej mindre än omkring 5.86 miljoner kronor.

Kommunerna få för övrigt jämväl bära andra kostnader för pensionsväsendet.

Utgifterna för pensionsnämnderna i landskommunerna belöpa på cirka

370,000 kronor, vilka alltjämt kvarstå, och andra kostnader på 60,000 kronor,

vilka däremot såsom huvudsakligen avseende kostnader för uppbördsväsendet,

komma att bortfalla.

_ Landstingsbidragets skatteutjämnande betydelse får emellertid, ehuru pensionsförsäkringskommittén

tycks hava förbigått detsamma, icke förbises. Den

ojämnhet i skatteunderlaget, som ovan påvisats, verkar mycket oförmånligt för

de hårt skattetryckta kommunerna, medan de välsituerade relativt sett vinna på

överflyttningen. Såsom belysande härför får styrelsen hänvisa till en P. M.

som utarbetats inom förbundets centralbyrå.

Den i styrelsens yttrande omnämnda promemorian är av följande Duelse:

hör att utröna, huru en överflyttning av landstingens andel i pensionstilläggen

oell understöden till primärkommunerna skulle komma att verka med hänsyn

till kommunernas skattebörda, har undersökning gjorts av förhållandena,

vad landskommunerna angår, i tre län, ett i Götaland, Kronobergs län, ett i

Svealand, Örebro län, och ett i Norrland, Norrbottens län. Undersökningens

resultat framgår av bilagda tabeller. Uppgifterna avse år 1933.

De faktiska utgifter, landskommunerna haft i nämnda län under år 1933

för pensionstillägg. och understöd, hava i tabellerna angivits såväl i absoluta

tal som i relation till skattekrontalet, varvid fördelning av kommunerna gjorts

i tab. A med hänsyn till skattekrontalet per invånare och i tab. B med hänsyn

till kommunalskattens storlek. Då en överflyttning av landstingens andei i

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

pensionstillägg och understöd skulle betyda en fördubbling av^ ifrågavarande

utgifter, kan man direkt ur tabellerna utläsa, vilken verkan en sådan överflyttning

skall lia på utdebiteringen, frånsett de statsbidrag till skattelindring, som

vissa kommuner erhålla och genom en dylik överflyttning skulle kunna erhålla

i ökad utsträckning.

Av tab. A framgår, att en överflyttning skulle drabba kommunerna på det

sättet, att de fattigaste kommunerna, fattigdomen mätt i relationen mellan

skattekrontal och invånarantal, skulle drabbas hårdast, medan de gynnsammast

situerade skulle slippa betydligt lindrigare undan. I Kronobergs län

skulle således för kommunerna med högst 2 skattekronor per invånare överflyttningen

betyda en skattestegring av i genomsnitt 1 kr. 26 Öre per skattekrona,

vilken ökning successivt minskas allteftersom skattekrontalet per invånare

ökas, för att i den högsta gruppen, med över 5 skattekronor per invånare,

uppgå till endast 23 öre per skattekrona. I Örebro och Norrbottens län

äro förhållandena helt analoga. Den största ökningen i den kommunala utdebiteringen

skulle utgöra i Kronobergs län 1 kr. 95 öre per skattekrona (Hinneryd

med 1.34 skattekronor per invånare och 13.50 kr. i kommunalskatt per

skattekrona), i Örebro län 1.05 (Snavlunda med resp. 2.15 och 11.00) samt i

Norrbottens län 1.86 kr. (Korpilombolo resp. 1.09 och 24.77). Minimiökningen

Tabell A.

Landskommunerna fördelade efter skattekrontalet per invånare oell utdebiteringen

per skattekrona för pensionstillägg enligt förhållandena år 1933.

Skattekrontal

per inv.

Antal kommuner med utdebitering per skatte- krona för pensionstillägg

Antal

skatte-

kronor

Pen-

sions-

tillägg.

Kr.

Utdebi- tering

pr skat- tekrona

för pen- sions- tillägg

Högst

25 öre

26-50

öre

51-75

öre

76-100

öre

lot-

tso

öre

Över

150

öre

Summa

a) Kronobergs län.

Högst 2 ... .

__

_

_

4

20

5

29

74,260

93,373

1.26

2—3 ....

_

3

15

16

2

—

36

130,462

92,459

0.61

3-4 ....

_

8

2

2

—

—

12

89.436

45,342

0.51

4—5 ....

_

2

1

—

—

—

3

10,551

4,917

0.47

Över b ... .

5

2

—

—

—

—

7

117,498

27,193

0.23

Samtliga

5

15

18

22

22

5

87

422,207

263,284

0.62

| b) Örebro län.

Högst 2 ... .

_

_

_

_

_

_

_

—

—

—

2-3 ....

_

4

12

1

1

—

18

96,504

65,138

0.67

3—4 ....

_

11

10

—

—

—

21

147,493

73,136

0.50

4-5 ....

2

10

_

_

—

—

12

185,010

72,893

0.39

Över b ... .

9

1

—

—

—

—

10

345,971

48,107

0.14

Samtliga

11

26

22

1

1

—

61

774,978

259,274

033

c) Norrbottens län.

Högst 2 ... .

_

_

1

1

9

2

13

82,522

94,871

1.16

2-3 ....

_

4

2

2

_

—

8

189,721

108,389

0.57

3—4 ....

_

_

1

_

_

_

1

11,121

5,767

0.52

4-5 ....

_

1

_

_

_

—

1

36,472

13,403

0.37

Över b ... .

2

—

—

—

—

2

365,946

28,129

0.08

Samtliga

2

5

4

3

9

2

25

685,782

250,559

0.37

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI7.

177

åter skulle utgöra 0.20 kr. i Kronobergs län (Älmhults köping nied 5.50 skattekronor

per invånare en utdebitering av 8.10 kr.), 0.07 kr. i örebro län (Längbro

nied resp. 7.02 och 7.07) samt 0.04 i Norrbottens län (Jukkasjärvi med

resp. 13.11 och 9.80).

I tab. B hava kommunerna fördelats i 3 grupper efter den kommunala utdebiteringens

höjd, ungefärligen motsvarande kommuner med låg, medelhög

och hög utdebitering. Kommunerna med låg utdebitering skulle slippa lindrigast

undan, för kommunerna med medelhög utdebitering skulle överflyttningen

vara mera kännbar, för att i kommuner med hög utdebitering stiga till

högsta beloppet.

Tabell B.

Laudskoinmunerna fördelade efter utdebiteringen per skattekrona dels av kommunalskatten,

dels för pensionstillägg enligt förhållandena år 1933.

Kommunalskatt

kronor per

skattekrona

Antal kommuner med utdebitering per

krona för pensionstillägg

skatte-

Antal

skatte-

kronor

Pen-

sions-

tillägg.

Kr.

Utdebi- tering

pr skat- tekrona

för pen- sions- tillägg

Högst

25 öre

26-50

öre

51-75

öre

76-100

öre

101-

150

öre

Över

150

öro

Summa

a) Kronobergs län.

Högst 6 . . . .

3

5

5

5

3

—

21

111,734

44,669

0.40

6—10 ....

2

10

12

15

11

3

53

259,389

163,670

0.63

Över 10 ... .

—

—

1

2

8

2

13

51,084

54,945

1.08

Samtliga

5

15

18

22

22

5

87

422,207

263,284

0.62

b) Örebro län

Högst 6 ... .

3

4

2

—

—

—

9

72,891

18,941

0.26

6—10 ....

8

21

15

—

—

—

44

626,076

194,942

0.31

Över 10 ... .

—

1

5

1

1

—

8

76,011

45,391

0.60

Samtliga

11

26

22

1

1

—

61

774,978

259,274

0.33

c) Norrbottens län.

Högst G . . . .

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

6—10 ....

1

—

—

—

—

—

1

233,322

9,394

0.04

1 Över 10 ... .

1

5

4

3

9

2

24

452,460

241,165

0.53

j Samtliga

2

5

4

3

9

2 *

25

685,782

250,559

0.37

För ifrågavarande landsting skulle frånvaron av utgifter för pensionstilllägg

och understöd under förevarande år betytt en minskning i utdebiteringsbehovet

av 53 öre för Kronobergs län, 23 öre för Örebro län och 30 öre för

Norrbottens län. För några kommuner, samtliga bland de bäst situerade (19

i Kronobergs län, 8 i örebro och 2 i Norrbottens län), skulle överflyttningen

enligt förhållandena år 1933 betytt en minskning i de sammanlagda skatterna

till kommun och landsting, medan för återstående en ökning, ofta synnerligen

avsevärd, skulle ha inträtt.

Inom styrelsen äro tre ledamöter av avvikande mening och anse, att styrelsen

icke bort så bestämt avstyrka förslaget örn primärkommunernas övertagande

av den åttondel av kostnaderna för pensionstillägg och understöd, som nu

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

åvilade landstingen, emedan kommitténs tankegång, att den som medverkade

till beslut örn dylika tillägg också borde i tillräcklig omfattning känna de ekonomiska

verkningarna av besluten, obestridligen vore sund och riktig ur principiell

synpunkt. Huruvida 1ji av kostnaden innebure en riktig avvägning vore

däremot svårt att giva något bestämt omdöme örn.

Svenska landstingsförbundets styrelse förordar, att landstingsandelen överföres

på staten. Skulle det likväl anses lämpligt, att kommunerna övertoge

landstingsandelen, borde detta enligt styrelsens mening under inga omständigheter

få ske utan att samtidigt skatteutjämningsproblemet bringades till en

lösning, som medförde motsvarande lättnader för kommunerna.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet ställer sig likaledes kritiskt

gentemot kommitténs ifrågavarande förslag, därvid förbundet anför:

Det är onekligen riktigt, att pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningar

som regel måste antagas bliva mera noggrann och ingående desto

större den andel av de genom beslutet vållade kostnaderna är, som skall gäldas

av kommunen. Men denna regel har starkt begränsad giltighet. Den gäller

nämligen icke eller i varje fall endast i ringa utsträckning för alla de fall

som, därest pensionsansökningen avslås, måste helt eller till väsentlig del försörjas

av fattigvården, eller beträffande vilka sådant förhållande kan antagas

inträffa inom en nära framtid. Eftersom kommunen får bestrida hela

kostnaden för fattigvården, så medför ett beslut örn pension, som till någon

del bestrides av andra än kommunala medel, ekonomisk vinning för kommunen.

Det torde vara ställt utom allt tvivel, att detta förhållande föranlett, att

avgiftspension jämte pensionstillägg, eventuellt understöd, beviljats i många

fall, där så rätteligen icke bort ske, och detta framförallt i sådana mindre kommuner,

där ett orimligt skattetryck framkallar en så långt gående omsorg örn

kommunens ekonomi, att man vid dess främjande icke anser sig kunna vara så

noggrann i fråga om val av medel. Det torde icke vara någon överdrift att

påstå, att det framför allt är inom denna kategori av pensionsfall, som man

med kommittén kan tala örn väsentliga brister vid invaliditetsprövningen och

för övrigt även vid inkomstberäkningen.

Kommunens intresse av att pension beviljas i ett fattigvårdsfall minskas

visserligen något, örn dess andel i pensionstilläggen höjes från Vs till 1/4, men

ändringen innebär dock endast, att kommunen i bidrag till understödstagarens

försörjning i stället för 7/s av pensionstillägget får nöja sig med e/s, en skillnad

som icke rimligen kan tänkas utöva någon större inverkan på pensionsnämndernas

ifrågavarande benägenhet. När kommittén uttalar, att den med huvudförslaget

avser »att undanröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen

mellan pensionsförsäkringens och kommunernas intresse med avseende

å prövningen av pensionsansökningar», måste förbundet därför framhålla, att

åtgärden icke kan väntas få en dylik effekt. Problemet måste tvivelsutan

angripas även från andra utgångspunkter än de av kommittén valda.

Frågan har nyligen varit föremål för övervägande i ett annat sammanhang,

nämligen i skatteutjämningsberedningens principbetänkande. Beredningen

utgick med stark konsekvens ifrån principen, att man icke har rätt att från

de kommunala organens sida vänta en verkligt objektiv prövning, huruvida en

hjälpbehövande skall beredas hjälp på det ena eller det andra sättet, med

mindre finansieringen av hjälpen ordnas så, att belastningen å kommunernas

ekonomi blir ungefärligen densamma, vilket beslut som än fattas. Beredningen

föreslog därför kland annat, att kommunerna skulle gälda V4 såväl av

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

179

pensionstilläggen som av den obligatoriska fattigvården; återstående 3/4 skulle

bestridas av staten, resp. vederbörande landsting. Härigenom skulle själva

finansieringsmetodens inverkan på de kommunala organens beslut helt avkopplas.

Förbundet finner för sin del synnerligen angeläget, att denna tankegång

beaktas. Skall det finnas utsikter att beträffande noggrannheten av pensionsansökningarnas

prövning uppnå några större resultat genom att höja kommunandelen

av pensionstilläggen, synes det nödvändigt att samtidigt så omlägga

finansieringen av fattigvårdskostnaderna, att skillnaden mellan den andel, som

kommunen får bestrida av den ena och den andra kostnaden åtminstone blir

avsevärt mindre än mellan hela kostnaden i det ena fallet och 1/4 i det andra.

I dylikt avseende tillåter sig förbundet att hänvisa till sitt yttrande över skatteutjämningsberedningens

principbetänkande.

Från de städers sida, vilka icke deltaga i landsting och således ej beröras

av förslaget örn landstingsandelens övertagande av kommunerna, fästes

uppmärksamheten vid kommitténs såsom en övergångsanordning tänkta förslag,

att staten skulle övertaga landstingens kostnader för pensionstillägg och

understöd vilka fastställts före den nya lagens ikraftträdande. Överståthållarämbetet

och Stockholms stadsfullmäktige påyrka sålunda, att staten på samma

sätt skall, för de städer vilka icke deltaga i landsting, övertaga hälften

av den kostnad för dylika pensionstillägg och understöd, som nu påvilar dessa

städer.

Pensionsförsäkringskommittén har vid sin behandling av den här föreliggande

frågan tagit hänsyn uteslutande till angelägenheten av att genom en

förstärkning av kommunernas ekonomiska intresse söka åstadkomma en bättre

prövning av pensionsärendena. Vid bedömandet av frågan örn kommunernas

bidragsskyldighet bör emellertid skälig uppmärksamhet ägnas även den omständigheten,

att en väsentlig förbättring av pensionsförmånerna bör medföra

en lättnad för kommunerna med avseende å fattigvårdskostnaderna. Pensionsförsäkringskommitténs

undersökningar (se kommitténs första betänkande,

statens offentl. utr. 1930: 15, sid. 38 ff.) hava nämligen visat, att pensionstagarna

i avsevärd utsträckning, särskilt på dyrare orter, måste för sin

försörjning anlita även fattigvården. I fråga örn fattigvårdsunderstödda pensionstagare

bör den höjning av pensionen som kan komma att genomföras medföra

en minskning av fattigvårdsunderstödet. Undantag från denna regel böra

icke förekomma i andra fall, än då det utgående understödet från fattigvården

varit alltför knappt tillmätt.

För att erhålla material för ett bedömande av frågan, i vad mån en ökning

av pensionsförmånerna kan komma att medföra en minskning av kom✓munernas

fattigvårdskostnader, har pensionsförsäkringskommitténs primärmaterial

till den berörda undersökningen rörande pensionstagarnas ställning till

fattigvården underkastats särskild bearbetning. Resultatet av denna bearbetning

framgår av följande tabell, utvisande i vilken utsträckning de år 1928

fattigvårdsunderstödda pensionstagarna, fördelade på olika grupper efter pensionstilläggets

storlek, nämnda år åtnjutit fattigvård, med hänsyn tagen till

Departe
ments
chefen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

storleken av fattigvårdsunderstödet. Uppdelning av materialet på olika dyrortsgrupper

enligt pensionsförsäkringskommitténs förslag har även verkställts.

Ortsgrupp och

Antal pensionstagare med fattigvård till ett värde av

pensionsbelopp

kr.

0—99

kr.

100-199

kr.

200—299

kr.

300-399

kr.

400—499

kr.

500 kr.

o. högre

Summa

Ortsgrupp I.

0—49.........

19

9

2

3

6

5

44

50— 99 ........

109

90

24

24

20

42

309

100—149 ........

1,026

1,298

492

324

395

540

4,076

150-199 .........

492

479

204

126

228

281

1,810

200—..........

341

372

182

114

239

218

1,466

Summa

1,987

2,248

904

591

888

1,086

7,704

Ortsgrupp II.

0—49.........

27

37

21

15

3

15

118

50— 99 .........

89

100

72

72

25

47

405

100—149 .........

297

543

635

626

333

615

3,049

150—199 .........

140

238

212

212

150

339

1,291

200—..........

195

331

287

262

174

394

1,643

Summa

748

1,249

1,227

1,1S7

685

1,410

6,506

Ortsgrupp III.

0—49.........

43

73

46

53

30

lil

356

50— 99 .........

59

135

135

165

83

229

808

100-149 .........

240

555

813

1,438

660

2,275

5,981

150-199 . . ......

145

299

437

539

276

1,311

3,007

200—..........

249

488

617

591

426

2,134

4,505

Summa

736

1,550

2,048

2,786

1,475

6,060

14,655

Till denna sammanställning torde till en början böra anmärkas, att de däri anförda

talen icke få tillmätas någon betydelse med hänsyn till deras absoluta

storlek, då den undersökning, ur vilken uppgifterna hämtats, endast hänför

sig till ett representativt urval bland rikets kommuner. Exempelvis är

vid undersökningen ortsgrupp III starkare representerad än övriga ortsgrupper,

emedan städerna Stockholm och Göteborg ingå i undersökningen.

Av tabellen framgår, att de fattigvårdsunderstödda pensionstagarnas fördelning

efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av

pensionsbeloppets storlek, varför det i fortsättningen torde vara tillräckligt

att taga hänsyn endast till storleken av åtnjuten fattigvård.

Med ledning av det föreliggande materialet har till fullföljande av undersökningen

upprättats följande sammanställning, utvisande i vilken utsträckning

de i undersökningen ingående pensionstagarna år 1928 åtnjutit fattigvård

av olika storlek.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

181

Ortsgrupp och fattigvårds- belopp.

Kr.

Antal pen- sionstagare

med fattig- vård

I * av hela

antalet pen- sionstagare

i ortsgruppen

Fattigv! nls- understöd,

inalles

kr.

Fattig- vård per

person,

kr.

Hela antalet

pensions- tagare i

ortsgruppen

Ortsgrupp I.

0—99..........

1,987

5.8

107,125

54

100—199 ..........

2,248

6.5

318,322

142

200—299 ..........

904

2.6

215,640

239

300—399 ..........

591

1.7

205,555

348

400-499 ..........

888

2.6

408,263

460

500- ..........

1,086

3.2

726,606

669

Summa

7,704

22.4

1,981,511

257

34,351

Ortsgrupp II.

0 —99..........

748

5.0

39,030

52

100-199 ..........

1,249

8.4

190,405

152

200—299 ..........

1,227

8.2

504,547

248

300—399 ..........

1,187

8.0

407,968

344

400—499 ..........

685

4.6

309,025

451

500- ..........

1,410

9.6

1,012,020

718

Summa

6,506

43.7

2,262,995

348

14,897

Ortsgrupp III.

0-99..........

736

2.2

38,439

52

100-199 ..........

1,550

4.7

243,690

157

200-299 ..........

2,048

6.3

502,157

245

300—399 ..........

2,786

8.5

940,045

337

400-499 ..........

1,475

4.5

663,690

450

500— ..........

6,060

18.5

6.091,249

1,005

Summa

14,655

44.7

8,479,270

579

32,772

Det sålunda tillgängliga materialet möjliggör visserligen icke en mera noggrann

beräkning av storleken av den lättnad för kommunerna med avseende å

fattigvårdskostnaderna, varmed man bör kunna räkna vid en förbättring av

den allmänna pensionsförsäkringens förmåner, men torde dock kunna läggas

till grund för en ungefärlig uppskattning av storleksordningen av denna lättnad.

De ifrågasatta omläggningarna av pensionsförsäkringen komma att medföra

dels att pensionsförmånerna för de personer, som äro berättigade till

pension enligt nu gällande bestämmelser, komma att höjas, dels ock att rätten

till pensionstillägg kommer att utsträckas till personer med inkomst utöver

den nu gällande inkomstgränsen. För personer som tillerkänts pensionstillägg

före övergången till den nya ordningen blir storleken av pensionsförhöjningen

beroende av huruvida pensionstillägget utgår enligt 6 § i pensionsförsäkringslagen

eller enligt övergångsbestämmelserna till nämnda lag.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Material för bedömandet av frågan i vilken utsträckning fattigvård för närvarande

utgår till personer, som nu äro uteslutna från rätten till pensionstilllägg

men som efter omläggningen skulle erhålla dylik rätt, saknas helt. Fördelning

av de fattigvårdsunderstödda pensionstagarna med hänsyn tagen till

huruvida pensionstillägget utgår enligt pensionsförsäkringslagen eller enligt

övergångsbestämmelserna kan vidare ej erhållas utan tidsödande specialundersökningar.

På grund av den osäkerhet som under alla omständigheter

måste komma att vidlåda beräkningar rörande lättnader i fattigvårdskostnaderna

såsom följd av en förbättring av pensionsförsäkringen kunna dylika

undersökningar med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna knappast anses

motiverade.

Vid de beräkningar, vilkas resultat framläggas i det följande, har därför

antagits, att reformen kommer att medföra lättnad i fattigvårdshänseende

allenast i fråga örn personer, som redan enligt gällande lag äga rätt till pensionstillägg.

I fråga örn de sistnämnda har vidare antagits, att samtliga åtnjuta

pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen, d. v. s. med intill 225 kr.

för man och 210 kr. för kvinna. Då av pensionsförsäkringskommitténs undersökningar

framgår, att cirka en tredjedel av samtliga personer, som år 1932

uppburo pensionstillägg eller understöd, uppburo pension enligt övergångsbestämmelserna

med högst 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna,

måste dessa antaganden leda till att den beräknade lättnaden i fråga örn fattigvårdskostnaderna

blir avsevärt lägre än i verkligheten. Såsom motvikt härtill

har därför slutligen antagits, att samtliga pensionstagare efter övergången

till den nya ordningen komma att uppbära folkpension enligt huvudregeln i den

nya lagen, vilket innebär att det vid beräkningarna bortsetts från att pensionsförmånerna

skulle ställa sig något lägre för personer, som tillerkänts

pension redan före övergången till den nya ordningen.

Vid beräkningarna har tagits till utgångspunkt, att pensionsförhöjningen,

då den överstiger beloppet av utgående fattigvård, bör medföra, att fattigvårdsbehovet

bortfaller och i andra fall, att fattigvården minskas med samma belopp

som det, varmed pensionen höjes. Beräkningarna hava utförts under antagande

av pensionstillägg eller tilläggspensioner dels i enlighet med kommitténs

förslag och dels enligt det av mig framlagda förslaget.

De på dessa grunder byggda beräkningarna giva till resultat, att man med

de av kommittén föreslagna pensionstilläggen bör — under de angivna förutsättningarna

—- kunna räkna med en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader

uppgående till cirka 11 milj. kronor. Med de av mig föreslagna

tilläggspensionerna blir motsvarande belopp 18 ä 19 milj. kronor. Dessa belopp

hava erhållits vid beräkningar avseende såväl år 1937 som år 1940. För

en mera avlägsen framtid hava beräkningar av den art, varom här är fråga,

ansetts sakna betydelse.

Man torde enligt dessa beräkningar ha anledning utgå från, att reformen

skall komma att medföra en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader,

som åtminstone under de första åren föga understiger det enligt de av

pensionsförsäkringskommittén förordade principerna utgående kommunbidra
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2] 7.

183

get till pensionstilläggen. Den kritik, som i förevarande avseende riktats mot

kommitténs förslag, torde därför sakna berättigande. Skäl synas i stället

föreligga att föreskriva ett något högre kostnadsbidrag från kommunernas sida

än vad kommittén tänkt sig.

För att underlätta bedömandet av frågan, på vad sätt en förhöjning av den

kommunala bidragsskyldigheten lämpligen bör genomföras, har upprättats

följande sammanställning, utvisande storleken i miljoner kronor av kommunernas

bidrag till pensioneringen enligt olika principer för denna skyldighet dels

med de av kommittén föreslagna pensionstilläggen och dels med de av mig förordade

tilläggspensionerna. För vartdera fallet har räknats med följande alternativ

A—D.

Alt. A: av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt

!/, av därefter beviljade dylika (= kommitténs förslag).

Alt. B: Vs av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt

%J3 av därefter beviljande dylika.

Alt. C: 1li av samtliga pensionstillägg och understöd.

Alt. D: 1/a av vid övergången redan beviljade pensionstillägg och understöd samt

1ji av därefter beviljande dylika.

Å r

A

B

C

D

Pensionstillägg och understöd enligt kom- mitténs förslag.

(200, 250 o. 300 kr.)

1937 .................

15

16

30

24

1940 .................

19

22

30

25

1950 ................•

27

35

32

30

1960 .................

33

44

35

34

1970 .................

38

51

39

39

1980 .................

41

55

42

42

1990 .................

41

55

41

41

Tilläggspensioner och understöd enligt det

föreliggande förslaget.

(250, 350 o. 450 kr.)

1937 .................

21

21

39

32

1940 .................

26

30

39

34

1950 .................

37

49

44

41

1960 .................

47

62

49

47

1970 .................

54

71

54

54

1980 .................

58

78

58

58

1990 .................

58

77

58

58

Av den lämnade sammanställningen framgår, att en ökning av den kommunerna

enligt kommitténs huvudregel åliggande kostnadsandelen från V* till Vs

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

(alt. B) icke skulle hava någon egentlig betydelse med avseende å kostnadsfördelningen

mellan stat och kommuner under den första tiden. Först längre

fram skulle en sådan ökning medföra en överflyttning av kostnader från staten

till kommunerna. För kommunernas del skulle en regel av antydd art föranleda

en skärpning av den redan enligt kommitténs förslag starka progressionen

av den kommunala kostnaden.

Alt. C, enligt vilket kommunerna redan från början skulle bekosta V1 av

samtliga utgående pensionstillägg och understöd, torde — även med hänsyn

tagen till den väsentliga lättnad i fråga om fattigvårdskostnaderna som man

enligt det ovanstående har anledning räkna med — innebära en alltför hård

belastning av kommunerna.

Alt. D, enligt vilket kommunerna skulle bekosta 1h av pensionstillägg och

understöd beviljade före reformens genomförande och 1/t av därefter beviljade

dylika, synes däremot utgöra en lämplig medelväg.

Med detta alternativ beräknas, såsom av tabellen framgår, kommunernas utgifter

för tilläggspensioner och invalidunderstöd för år 1937 till 32 miljoner

kronor. Örn från detta belopp dragés den ovan till cirka 18 miljoner kronor beräknade

minskningen av kommunernas fattigvårdsutgifter, återstår för kommunerna

en nettokostnad å 14 miljoner kronor. För närvarande uppgå primärkommunernas

och landstingens sammanlagda kostnad för pensionstillägg och

understöd till cirka 18 miljoner kronor, av vilket belopp hälften eller 9 miljoner

faller på primärkommunerna och hälften på landstingen, om de städer som icke

deltaga i landsting i detta sammanhang betraktas såsom samtidigt primärkommuner

och landsting. I sak kan alltså alt. D sägas innebära, att den landstingen

för närvarande åvilande bidragsskyldigheten till en början fördelas

ungefär lika mellan staten och primärkommunerna. Därefter överföres den

nuvarande landstingsandelen så småningom helt till de sistnämnda.

Vid bedömande av den kostnadsökning, som den här ifrågasatta förändringen

skulle medföra för kommunerna, är givetvis att uppmärksamma, att

landstingens kostnader för pensionstillägg och understöd enligt detta förslag

skulle bortfalla. Den framlagda utredningen giver därför vid handen, att om

det här ifrågasatta alternativet följes och vidare hänsyn tages till den beräknade

minskningen av kommunernas fattigvårdsbörda genom pensionsförmånernas

ökning, den sammanlagda kommunala beskattningen, d. v. s. landstings

och kommuners sammanlagda skatter, trots ökningen av pensionstillägg och

understöd skulle komma att tagas avsevärt mindre i anspråk än för närvarande

är fallet. Vid sadant förhållande synes det mig icke från ekonomisk synpunkt

kunna riktas några mera vägande anmärkningar mot att kommunandelen höjes,

åtminstone så mycket som här ifrågasatts. Det måste ock anses skäligt, att

kommunerna i någon man bidraga till kostnaden för den betydande ökningen

av pensionsförmånerna. För pensionsförbättringen ikläder sig ju staten, såsom

nedan skall närmare påvisas, mycket stora utgifter.

Vad därefter beträffar det av pensionsförsäkringskommittén anförda skälet

för en höjning av kommunandelen, nämligen att därigenom skulle vinnas större

säkerhet för en noggrannare invaliditets- och behovsprövning, finnas enligt

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

185

mili mening goda skäl för antagande, att en höjd kommunandel skulle komma

att mana pensionsnämnderna till större försiktighet vid prövningen av pensionsansökningar.

I de fall, i vilka valet står mellan att låta en behövande

erhålla tilläggspension och att bistå honom med fattigvård, torde visserligen

en så måttlig ökning av kommunandelen, som här ifrågasättes, icke avlägsna

det kommunalekonomiska intresset av att vederbörande erhåller tilläggspension.

I alla de fall åter, i vilka det kan bliva fråga örn tilläggspension men

det icke är givet att vederbörande är berättigad till fattigvård, torde hänsyn

till kommunandelens storlek kunna äga betydelse för prövningen, för den händelse

pensionsnämnden låter kommunalekonomiska synpunkter påverka sitt bedömande.

Örn och i vad mån detta är fallet, låter sig naturligen icke med

bestämdhet avgöra. I vissa yttranden över kommittéförslaget ha yppats farhågor

för att den höjda kommunandelen skulle medföra en alltför njugg inställning

hos nämnderna, medan det annorstädes i yttrandena hävdats att höjningen

skulle bliva betydelselös i detta avseende. Vid övervägande av skilda

synpunkter i denna fråga har jag kommit till den uppfattningen, att en höjning

av kommunandelen är motiverad med hänsyn till invaliditets- och behovsprövningens

effektivitet.

Det ifrågasättes i ett av de avgivna yttrandena att trots höjningen av kommunernas

kostnadsandel bibehålla en viss mindre bidragsskyldighet för landstingen.

I betraktande av att pensionsverksamheten är jämförelsevis främmande

för landstingens arbetsuppgifter, synes det mig dock icke föreligga tillräckliga

skäl för en sådan åtgärd.

Jag föreslår på grund av det anförda, att kommunerna åläggas att bestrida

1U av tilläggspensioner och understöd, dock att kommunandelen beträffande

sådana tilläggspensioner och understöd vilka grunda sig å fastställelse före

den nya lagens ikraftträdande skall begränsas till Den sistnämnda regeln

skall enligt det av mig framlagda förslaget gälla även beträffande kommuner,

vilka icke deltaga i landsting. Att låta dem bidraga med större kvotdel än

andra kommuner synes mig nämligen, örn landstingsandelen bortfaller, vara

oskäligt. Den del av kostnaden för tilläggspensioner och understöd, vilken

efter de sålunda angivna reglerna icke täckes av kommunerna, skall enligt det

av mig framlagda förslaget, liksom enligt kommittéförslaget, bestridas av

staten. Under den första tiden efter den nya ordningens införande skall dock

enligt förslaget för dessa ändamål även användas medel, som eljest skulle ha

fonderåts.

Kostnadsberäkningar.

Pensionsförsäkringskommittén har vid sina kostnadsberäkningar utgått från

vissa av kommittén verkställda beräkningar rörande den svenska befolkningens

storlek och åldersfördelning vid olika tidpunkter i framtiden. De antaganden

rörande det framtida förloppet av dödlighet, invaliditet och nativitet,

på vilka beräkningarna grundats, hava av kommittén härletts med hjälp av tillgängligt

statistiskt material.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

För nu förevarande ändamål har det i fråga om dödlighet och invaliditet

befunnits lämpligt att välja samma antaganden som kommit till användning

i kommitténs huvudbetänkande, kap. 5, nämligen den av särskilda sakkunniga

inom handelsdepartementet konstruerade dödlighetstabellen K, 32 (statens

offentl. utr. 1932:4) samt den av kommittén uppställda tabellen över invaliditetssannolikheter

(betänkandet, del I, tab. 7 m och 7 k).

Beträffande nativiteten har kommittén vid sina beräkningar antagit, att den

starka nedgången under de senaste decennierna skulle komma att avstanna,

varvid fruktsamhetstalet antagits komma att för framtiden ställa sig på den

nivå, som det uppnått omkring år 1928. I belysning av numera tillgängliga

siffror rörande de senaste årens nativitet framstår kommitténs antagande på

denna punkt givetvis såsom alltför optimistiskt. Visserligen har det av kommittén

uppvisats (huvudbetänkandet sid. 186—194), att en ändring av nativitetsantagandet

inom måttliga gränser endast obetydligt påverkar kostnadsberäkningarna

för de närmaste femtio åren. Det har emellertid befunnits lämpligt

att grunda de nu verkställda kostnadsberäkningarna på antaganden, som

på denna punkt bättre överensstämma med de senaste årens erfarenhet.

Som ett summariskt fruktsamhetsmått kan man välja antalet barn under 5

år, uttryckt i procent av antalet samtidigt levande kvinnor mellan 20 och 45 års

ålder. Detta procenttal har under de senaste decennierna varit starkt fallande,

såsom framgår av följande sammanställning.

Antal barn under 5 år, uttryckt

Ar i procent av antalet kvinnor i

åldern 20—45 år.

1910 ............................ 66

1915 ............................ 60

1920 ............................ 53

1925 .................... 48

1930 ............................. 38

1932 .................. 36

Enligt kommitténs befolkningstabeller skulle det ifrågavarande procenttalet,

med bortseende från obetydliga fluktuationer, för framtiden komma att uppgå

till 40, vilken siffra sålunda redan ej oväsentligt understigits. Vid de nya beräkningarna

har det däremot antagits, att nedgången kommer att ytterligare

fortsätta något, så att procenttalet för framtiden kommer att uppgå till 32. I

övrigt har beräkningen av befolkningens utveckling verkställts enligt liknande

förfaringssätt som det av kommittén använda.

Den starka förskjutning av befolkningens framtida åldersfördelning till

övervikt för de högre åldersklasserna, som kommittén vid sina beräkningar funnit,

framträder vid de nu utförda beräkningarna än mera påfallande. Sålunda

framgår av tab. 1, att åldersgruppen över 65 år, vilken år 1930 utgjorde

92 °/oo av hela folkmängden, år 1990 enligt kommitténs beräkningar uppgår till

169 °/00 ocb enligt den nu utförda beräkningen till 213 %° av hela folkmängden.

Samtidigt har åldersklassen under 15 år reducerats från 248 %o för år 1930

till 194 respektive 148 °/oo för år 1990.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 187

Tabell 1. Befolkningens relativa fördelning på åldersgrupper.

Å r

Under 15 år

15—65 år

Över 65 år

Summa

Faktiska siffror:

1900 ............•

324

592

84

1000

1910.............

317

599

84

1000

1920 .............

293

623

84

1000

1930 .............

248

660

92

1000

Kommitténs beräkning:

1940 .............

217

688

95

1000

1950 .............

214

680

106

1000

1960 .............

205

673

122

1000

1970 .............

196

660

144

1000

1980 .............

192

643

165

1000

1990 .............

194

637

169

1000

Nuvarande beräkning:

1940 .............

200

700

100

1000

1950 .............

185

701

114

1000

1960 .............

169

698

133

1000

1970 .............

154

687

159

1000

1980 .............

150

660

190

1000

1990 .............

148

639

213

1000

Proportionen mellan åldringarnas oell de arbetsföra åldersklassernas antal

framgår av tab. 2.

Tabell 2. 17Antal personer i åldrarna 15—65 år på varje person över 65 år.

i r

Faktiska

siffror

Kommitténs

beräkning

Nuvarande

beräkning

1900 .................

7.1

—

—

1910.................

7.1

—

—

1920 .................

7.4

—

—

1930 .................

7.2

—

1940 .................

—

7.2

7.0

1950 .................

—

6.4

6.1

1960 .................

—

5.5

5.2

1970 .................

—

4.6

4.8

1980 .................

—

3.9

3.5

1990 .................

—

3.8

3.0

De vid den nya beräkningen funna absoluta folkmängdssiffrorna återgivas

i tah. 3 med uppdelning på de grupper, som ur pensionsförsäkringens synpunkt

erbjuda särskilt intresse. Av tabellen framgår bland annat, att hela folk
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

mängden enligt beräkningarna omkring år 1950 uppnår ett maximum örn ungefär

6.4 miljoner, varefter den börjar avtaga.

SJ Tabell ^. Beräknat antal personer i tusental inom vissa grupper Tid slutet av

nedanstående år.

Å r

Aktiva

lava

lide

0 c

i åldring

a r

Hela

folk-

mängden

Under

18 år

18-67

år

Av gamla lagen

omfattade

Av nya lagen

omfattade

Samt-

liga

Under

67 år

Över

67 år

Samma

Under

67 år

Över

67 år

Summa

Män:

1936 . . .

855

1918

98

230

328

—

—

—

328

3101

1940 . . .

793

2 002

57

167

224

47

77

124

348

3143

1950 . . .

732

2 064

22

62

84

96

234

330

414

3 210

1960 . . .

663

2 027

8

17

25

122

333

455

480

3170

1970 . . .

581

1915

2

7

9

132

405

537

546

3 042

1980 .. .

524

1717

—

3

3

123

479

602

605

2 846

1990 . . .

471

1503

—

1

1

106

496

602

603

2 577

Kvinnor:

1936 . . .

823

1927

135

282

417

—

—

—

417

3167

1940 . . .

764

1993

82

219

301

62

76

138

439

3196

1950 . . .

703

2 017

41

95

136

121

245

366

502

3 222

1960 . .

641

1945

11

32

43

162

367

529

572

3158

1970 . . .

559

1814

3

13

16

174

446

620

636

3 009

1980 . . .

503

1621

—

5

5

161

508

669

674

2 798

1990 . . .

453

1431

—

1

1

139

516

655

656

2 540

Samtliga:

1936 . . .

1678

3 845

233

512

745

—

—

—

745

6 268

1940 . . .

1557

3 995

139

386

525

109

153

262

787

6 339

1950 . . .

1435

4 081

63

157

220

217

479

696

916

6 432

1960 . . .

1304

3 972

19

49

68

284

700

984

1 052

6 328

1970 . . .

1140

3 729

5

20

25

306

851

1157

1182

6 051

1980 . . .

1027

3 338

—

8

8

284

987

1271

1 279

5 644

1990 . . .

924

2 934

—

2

2

245

1012

1257

1 259

5117

Antalet åldringar och invalider, som år 1936 enligt tabellen beräknas utgöra

11.9 % av hela folkmängden, har år 1990 vuxit till 24.6 %.

Med utgångspunkt från den sålunda verkställda beräkningen rörande befolkningens

utveckling ha inkomster och utgifter vid olika tidpunkter för en åldersoch

invaliditetsförsäkring enligt lagförslaget beräknats på samma sätt som i

kommitténs huvudbetänkande. Den nya lagen har antagits komma att träda i

kraft den 1 januari 1937.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

189

I första rummet ha de under olika år påförda avgiftsbeloppen beräknats med

ledning av kommitténs statistik rörande inkomstfördelningen i skilda åldersklasser.

Beräkningen har skett dels för här föreslagna regler angående avgiftspåföringen,

dels för några andra alternativ beträffande maximiavgiftens

bestämmande. Resultatet framgår av tab. 4.

Tabell 4. Beräknade belopp ar påförda pensionsavgifter. 1

Miljoner kronor.

Å r

Argift påföres med 1 % av den taxerade inkomsten,

dock lägst 6 kr. och högst:

20 kr. för ogift,

40 kr. för gift par

(förslaget)

50 kr.

100 kr.

1937 .................

42.9

48.6

50.4

1940 .................

44.5

50.5

52.5

1950 .................

46.0

52.8

55.0

1960 .................

44.9

52.2

54.5

1970 .................

42.5

48.6

50.4

1980 .................

37.9

43.4

45.4

1990 .................

33.9

38.2

39.9

Tabell 5. Årliga utbetalningar för argiftspensioner och grundpensioner, de senare beräknade

under förutsättning att samtliga påförda argifter bil erlagda.

Miljoner kronor.

Å r

Avgiftspensio- ner enligt

gamla lagen

Grnndpensioner enligt nya lagen

Fast belopp om

70 kr. per

pensionstagare

10 % av erlagda

avgifter

Summa

Här föreslagna avgifter:

1937 .............

10.5

0.9

0.4

1.3

1940 .............

9.0

18.3

6.9

25.2

1950 .............

3.6

48.7

22.1

70.8

1960 .............

1.1

68.9

36.8

105.7

1970 .............

0.5

81.0

50.6

131.5

1980 .............

0.1

89.0

60.5

149.5

1990 ............

—

88.0

62.6

150.6

Maximiavgift 100 kr.

1937 .............

10.6

0.9

0.4

1.3

1940 .............

9.0

18.3

7.5

25.8

1950 .............

3.6

48.7

24.6

73.S

1960 .............

1.1

68.9

42.7

111.6

1970 .............

0.5

81.0

59.4

140.4

1980 .............

0.1

89.0

71.7

160.7

1990 .............

—

88.0

73.8

161.8

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

De belopp av grundpensioner, som beräknas komma att utbetalas under olika

år, under förutsättning att samtliga påförda avgifter bli erlagda, framgå av

tab. 5. Denna tabell visar även motsvarande belopp av avgiftspensioner enligt

hittills gällande lag.

Kostnaden för utbetalda tilläggspensioner bar beräknats dels för tilläggspensioner

enligt det nu föreliggande förslaget, dels för de av pensionsförsäkringskommittén

föreslagna lägre beloppen. Maximibeloppen vid de båda alternativen

för dem, som omfattas av nya lagen, framgå av nedanstående översikt:
Maximibelopp

enligt: j Dyrortsgrupp. ^

Det föreliggande förslaget.......... 250 350 450

Kommittéförslaget.................. 200 250 300

I båda fallen utgör den avdragsfria inkomsten 100 kronor och sker avdrag

med 50 % av överskjutande inkomst, dock ptt enligt det föreliggande förslaget

avdragsprocenten beträffande pensionstagare, som har gemensamt hushåll

med annan innehavare av folkpension, höjes till 75 för den del av inkomsten,

som överskjuter

i ortsgrupp I.................. 250 kr.,

5 » II............................. 300 » ,

» » III................................ 350 » .

För dem, som omfattas av gamla lagen, förhöjas ovanstående maximibelopp

med 50 kronor såsom kompensation för grundpensionen. Den avdragsfria inkomsten

är oförändrad lika med 100 kronor, och avdrag sker enligt båda

förslagen med 60 % av överskjutande inkomst, dock att enligt det föreliggande

förslaget beträffande pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan

innehavare av folkpension, avdragsprocenten utgör 75.

Beräkningen avser här liksom överallt i det följande en pensionering vid

såväl hög ålder som invaliditet i överensstämmelse med det av kommitténs minoritet

förordade alternativet. Beräkningen har verkställts enligt den av kommittén

angivna metoden och med utgångspunkt från den av kommittén antagna

inkomstfördelningen bland pensionstagare (huvudbetänkandet sid. 169—

173). Resultatet framgår av tab. 6.

De i tabellen för år 1937 angivna kostnadsbeloppen specificeras närmare enligt

följande approximativa siffror i miljoner kr.

Det föreliggande förslaget

med tillämpning för alla av Kommitté- ”

den mildare den strängare förslaget,

avdragsregeln. avdragsregeln.

Kostnad år 1937 för pensionstillägg enligt

nu gällande lag................ 77

Höjning till de belopp, som gälla för

billigaste ortsgrupp ................ 60

Dyrortstillägg........................ 25

77 77

52 31

24_12

153 120

Summa 162

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

191

Tabell 6. Årliga utbetalningar för tilläggspensioner.

Miljoner kronor.

År

Föreliggande förslag under förutsättning att för

alla pensionstagare tillämpas

Kommittéförslaget

(minoritetsalternativet)

den mildare avdragsregeln

den strängare avdragsregeln

Gamla

lagen

Nya

lagen

Summa

Gamla

lagen

Nya

lagen

Samma

Gamla

lagen

Nya

lagen

Samma

1937 ....

159.1

2.4

161.5

151.0

2.3

153.3

118.2

1.7

119.9

1940 ....

113.0

48.6

161.6

107.3

46.3

153.6

86.0

34.2

120.2

1950 ....

47.3

129.2

176.5

45.0

122.9

167.9

35.2

90.9

126.1

1960 ....

14.6

182.5

197.1

13.9

173.9

187.8

10.9

128.5

139.4

1970 ....

5.4

214.7

220.1

5.1

204.5

209.6

4.0

151.1

155.1

j 1980 ....

1.7

235.8

237.5

1.6

224.6

226.2

1.8

166.0

167.3

1 1990 ....

0.4

233.1

233.5

0.4

222.1

222.5

0.3

164.2

164.5

Fondbildningen har i enlighet med kommitténs förslag antagits ske efter en

på förhand fastställd plan, innebärande att fondens årliga tillväxt från och med

år 1937 begränsas till högst 20 miljoner kronor, varjämte fondens maximibelopp

sättes till 1,000 miljoner kronor. Vid beräkningarna har antagits, att

fondens planmässiga tillväxt kommer att förlöpa på sätt framgår av tab. 7.

Medelräntefoten på fondens placeringar har för år 1937 antagits utgöra 4.4 %,

varefter den antagits komma att successivt nedgå, så att den för år 1940 satts

till 4.0 % samt för år 1950 och senare år till 3.0 %.

Tabell 7. Översikt av fondens utveckling.

Miljoner kronor.

A r

Fond vid

årets slut

Fondökning

under året

Å r

Fond vid

årets slut

Fondökning

under året

1936 .......

750

50

1945 .......

928

18

1937 .......

770

20

1946 .......

944

16

1938 .......

790

20

1947 .......

958

14

1939 .......

810

20

1948 .......

970

12

1940 .......

830

20

1949 ......

980

10

1941.......

850

20

1950 .......

988

8

1942 .......

870

20

1951.......

994

6

1943 .......

890

20

1952 .......

998

4

1944 .......

910

20

1953 .......

1000

2

1954 och följande .

1000

—

Med hjälp av i det föregående anförda siffror för folkpensioneringens inkomster

och utgifter är det nu möjligt att för varje år, som omfattas av beräkningarna,

uppgöra en fullständig budget för pensioneringsverksamheten. Det

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

allmännas bidrag bestämmes härvid för varje år till det belopp, som erfordras

för att uppnå jämvikt mellan inkomster och utgifter. För bidragets

fördelning mellan staten och kommunerna gäller enligt det nu framlagda förslaget,

att kommunerna bestrida en femtedel av kostnaden för tilläggspensioner

åt personer som beviljats pensionstillägg enligt gamla lagen och en fjärdedel

av kostnaden för tilläggspensioner enligt nya lagen, under det att staten har

att bekosta återstoden. — De inkomst- och utgiftsposter, som sålunda framkomma

för de olika åren, återfinnas i tab. 8. Vid beräkningen har liksom vid

kommitténs motsvarande beräkningar antagits, att i genomsnitt 85 % av samtliga

påförda avgifter komma att erläggas, varför de enligt tab. 5 beräknade beloppen

av grundpensioner enligt nya lagen komma att reduceras i samma proportion.

Kostnaden för tilläggspensioner har beräknats under antagande att

70 % av pensionstagarna komma att erhålla dylik pension med tillämpning av den

regel i fråga örn avdrag på grund av inkomst som föreslås för pensionstagare,

vilken icke har gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension.

Tabell 8. Sammandrag av beräknade Inkomster och utgifter för en folkpensionering

enligt det föreliggande förslaget.

Miljoner kronor.

1937

1940

1950

1960

1970

1980

1990

Inkomster:

Pensionsavgifter.......

36

38

39

38

36

32

29

Fondränta .........

33

33

30

30

30

30

30

Statsbidrag.........

89

104

136

170

209

241

241

Kommunbidrag.......

32

34

41

47

54

58

58

Summa

190

209

246

2S5

329

361

358

Utgifter:

Gamla lagen, avgiftspensioner .

10

9

4

1

—

—

—

> ’ tilläggspensioner

157

lil

47

14

5

2

—

Nya lagen, grundpensioner . .

1

21

60

90

112

127

128

> > tilläggspensioner

2

48

127

180

212

232

230

Pondökning.........

20

20

8

—

—

—

—

Summa

190

209

246

285

329

361

358

Storleken av det allmännas bidrag såväl enligt det föreliggande förslaget

som enligt vissa andra alternativ beträffande avgifter och tilläggspensioner,

som medtagits vid ovanstående beräkningar, framgår av tab. 9. Fördelningen

av det allmännas bidrag mellan staten och kommunerna har härvid genomgående

verkställts enligt den nyss angivna, i förslaget tillämpade regeln.

Det bör uttryckligen framhållas, att här angivna kostnadssiffror icke i något

fall innesluta kostnaden för de särskilda barntilläggen. Dylika tillägg utbetalades

under budgetåret 1933/34 med sammanlagt 3.28 miljoner kronor, och

motsvarande belopp för budgetåret 1935/36 har beräknats till 3.78 miljoner

kronor.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

193

Tabell 9. Det allmännas bidrag till folkpensioneringen enligt olika alternativ.''^

Miljoner kronor.

Å r

Tilläggspension enligt

det föreliggande förslaget

Tilläggspension

enligt kommittéförslaget

(minoritetsaltemativet)

Stat

Kommu-

ner

Samma

Stat

Kommu-

ner

Samma

Här föreslagna av- gifter:

1937 ..........

89

32

121

58

24

82

1940 ..........

104

34

138

74

26

100

1950 ..........

136

41

177

99

30

129

1960 ..........

170

47

217

128

34

162

1970 ..........

209

54

263

162

39

201

1980 ..........

241

58

299

190

42

232

1990 ..........

241

58

299

193

41

234

Argif tsmaximum 100 kr.

1937 ..........

82

32

114

52

24

76

1940 ..........

99

34

133

68

26

94

1950 ..........

131

41

172

94

30

124

1960 ..........

167

47

214

125

34

159

1970 ..........

211

54

265

163

39

202

1980 ..........

243

58

301

193

42

235

1990 ..........

246

58

304

197

41

238

Beträffande den omedelbara kostnadsökning för det allmänna, som det framlagda

förslaget skulle medföra, må först erinras, att den beräknade kostnaden

för pensionstillägg och understöd (exkl. barntillägg) för budgetåret

1935/36 utgör 71.9 miljoner kronor, varav på staten faller tre fjärdedelar eller

53.9 miljoner kronor, under det att återstoden bestrides av kommuner och landsting.

Med ledning av de ovan omnämnda beräkningarna rörande befolkningens

utveckling har nu verkställts en approximativ beräkning av motsvarande kostnadssiffror

för ett antal år framåt, under förutsättning att den nuvarande lagen

fortfar att gälla utan någon ändring. I nedanstående tab. 10 återfinnas

de sålunda beräknade siffrorna, jämförda med motsvarande beräknade kostnader

enligt förslaget.

För att belysa verkningarna av de föreslagna reglerna för grundpensionernas

beräkning, jämförda med det nu tillämpade systemet, må här några exempel

anföras. Örn en person från och med 18 års ålder erlägger en konstant årlig

avgift, så framgår storleken av den grundpension, han under olika förutsättningar

erhåller för sina avgifter, av nedanstående sammanställning. Under

rubriken »premiereservsystemet» upptagna pensionsbelopp äro beräknade

enligt den metod, som för närvarande tillämpas för avgiftspensionernas beräk
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr Sti7.

Tabell 10. Det allmännas bidrag till folkpensioneringen enligt det föreliggande

förslaget och enligt nu gällande lag (med nteslutande ar barntillägg).

Miljoner kronor.

Å r

Det föreliggande förslaget

Nuvarande lag utan ändring

Stat

Kommuner

Summa

Stat

Kommuner

Summa

1937 ..........

89

32

121

58

19

77

1938 ..........

94

33

127

60

20

80

1939 ..........

99

34

133

62

21

83

1940 ..........

104

34

138

64

22

86

1945 ..........

120

38

'' 158

72

24

96

1950 ..........

136

41

177

77

26

103

1955 ..........

153

44

197

83

28

lil

1960 ..........

170

47

217

88

30

118

ning (sålunda enligt premiereservsystem med avgifterna räknade som engångspremier),

samt med användande av kommitténs invaliditetsantaganden, dödlighetstabellen

R 32 och en räntefot örn 3 %. De för premiereservsystemet

angivna beloppen äro genomsnittssiffror för män och kvinnor.

A. Invaliditet inträffar vid 25 års ålder.

Årlig avgift 18—24 år, kr.

6.....

10.....

15.....

20.....

Grnndpension i kr. från 25 år enligt:

Här föreslagna regler. Premiereservsystem.

74.2

14.1

77.0

23.5

80.5

35.3

84.0

47.1

B. Invaliditet inträffar vid 45 års ålder.

Årlig avgift 18—44 år, kr.

Grnndpension i kr. från 45 år enligt:

Här föreslagna regler. Premiereservsystem

6 .............. 86.2 42.8

10 .............. 97.0 71.3

15..........• ... 110-5 107.0

20 .............. 124.0 142.6

C. Ålderspension utgår från 67 års ålder.

Årlig avgift 18—65 år, kr.

6.....

10.....

15.....

20.....

Grnndpension i kr. från 67 år enligt:

Här föreslagna regler. Premiereservsystem.

. . 98.8 60.6

. . 118.0 100.9

. . 142.0 151.4

. . 166.0 201.8

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

195

De anförda siffrorna visa, att det föreslagna systemet särskilt gynnar dem,

som vid jämförelsevis tidig ålder träffas av invaliditet. Med nu tillämpade system

erhålla dessa personer endast mycket obetydliga avgiftspensioner, vilka

genom det här föreslagna systemet skulle väsentligt höjas. Denna höjning av

beloppen vid de tidiga invaliditetsfallen motsvaras av någon sänkning av pensionerna

för de högre avgiftsbetalarna, för den händelse pensionsfallet ej inträffar

förrän vid en tämligen hög ålder. Sänkningen är emellertid ej större

än att även den högsta avgiftsgruppen, örn pensionsfallet inträffar först vid 67

års ålder, erhåller ungefär samma pension som premiereservsystemet skulle ge,

därest avgifterna, såsom inom enskild försäkring är brukligt, betraktas som

årspremier. Detta framgår av följande sammanställning av de under nämnda

förutsättning utgående pensionsbeloppen:

Årsavgift, kr. Här föreslagna regler. Premiereservsystem.

6 .............. 98.8 50.2

10 .............. 118.0 83.6

15 .............. 142.0 125.4

20 .............. 166.0 167.2

Det bör slutligen framhållas, att ovanstående jämförelser genomgående avse

dem, som redan från 18 års ålder erlägga avgifter enligt det nya systemet. För

dem, som vid en högre ålder än 18 år inträda i systemet, ställer sig en jämförelse

mellan pensionsbeloppen väsentligt mindre fördelaktig för premiereservsystemet.

Dessa personer erhålla nämligen enligt de föreslagna reglerna, så

snart de påförts och erlagt minst sju årsavgifter, rätt till det fasta beloppet

70 kronor utan andra avdrag än sådana, som föranledas av försummad avgiftsbetalning.

Härigenom komma givetvis deras pensionsbelopp att ställa sig proportionsvis

högre gent emot premiereservsystemets belopp vid samma avgifter.

Speciell motivering

till

Förslaget till Lag om folkpensionering.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Den av mig föreslagna lagtexten ansluter sig nära till det av pensionsförsäkringskommitténs

minoritet förordade förslaget till lag om folkpensionering.

Vid jämförelse med lagen om allmän pensionsförsäkring företer det förevarande

lagförslaget en avvikelse, i vad avser verksamhetens benämning. Med

förslagets läggning torde nämligen bäst överensstämma, att verksamheten benämnes

folkpensionering, en beteckning som i det allmänna språkbruket är

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vanlig även för den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen, och åt den föreslagna

lagen har därför givits rubriken »lag om folkpensionering».

Beträffande klientelets omfattning uttalar pensionsförsäkringskommittén

vid 1 § av det av kommittémajoriteten förordade förslaget till lag örn allmän

ålderdomspensionering bland annat följande:

Kommitténs förslag till pensioneringslag är som ofta framhållits icke liksom

pensionsförsäkringslagen bildat efter mönstret av privat försäkring. Enligt

kommittéförslaget äro pensionsavgifterna ej, såsom avgifter till en privat

försäkring, att anse som köpeskilling för vissa vid deras erläggande bestämda

förmåner. Pensioneringen kan därför enligt kommitténs förslag mera

direkt än enligt pensionsförsäkringslagen inriktas efter syftet att skaffa försörjning

i de fall, för vilka en samhällelig pensionering anses motiverad.

Principiellt synes därför med kommittéförslagets läggning överensstämma, att

pension förbehålles dem som vid tiden för den eventuella pensionsrättens aktualisering

tillhöra en kategori för vilken pensioneringen är inrättad. Praktiskt

framträder önskvärdheten av att rätten till pension ej ges åt alla som erlagt

avgift utan på nu antytt sätt begränsas, örn man betänker att enligt förslaget

erläggande av en enda avgift kan berättiga till fullt grundbelopp. Det finnes

nämligen uppenbarligen all anledning att se till, att grundbeloppet, vilket

i ett sådant fall och ofta annars betydligt överstiger den försäkringstekniskt

beräknade valutan för avgifterna, förbehålles åt dem, vilka det svenska

samhället har skäl att hjälpa genom pensionering.

Vad kommittén sålunda anför äger i huvudsak giltighet även beträffande

den av mig föreslagna folkpensioneringen, ehuru enligt detta förslag full

grundpension icke erhålles av annan än den som erlagt sju pensionsavgifter.

Formuleringen av förevarande lagrum ävensom av 8 § 2 mom. fjärde stycket,

vilka båda lagrum i ifrågavarande hänseende ansluta sig till kommitténs förslag,

är i enlighet därmed sådan, att därav torde framgå att i princip för rätt

till folkpension — såväl grundpension som tilläggspension — fordras, att vederbörande

är svensk medborgare, och för rätt till tilläggspension dessutom,

att han är mantalsskriven i riket. På annat ställe i lagen, nämligen i 37 §,

har emellertid upptagits en bestämmelse, enligt vilken Konungen under förutsättning

av ömsesidighet äger träffa överenskommelse med främmande stat örn

att dess medborgare skola vid tillämpningen av lagen behandlas lika som svenska

medborgare.

I ordalagen har i förhållande till kommittébetänkandets förslag till lag örn

folkpensionering vidtagits den jämkningen, att uttrycket »envar svensk man

eller kvinna» utbytts mot orden »envar svensk medborgare», då det desto

mindre synes föreligga anledning att betona, att både män och kvinnor äro

anslutna till folkpensioneringen, som varje skillnad i behandlingen av man och

kvinna saknas i lagförslaget.

2 §.

Denna paragraf är likalydande med 2 § andra stycket i pensionsförsäkringslagen

och 2 § i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3 §•

Paragrafen, som är likalydande med paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets

förslag till lag örn folkpensionering, innehåller i sak samma

bestämmelser som första och tredje styckena i 3 § pensionsförsäkringslagen.

De särskilda bestämmelser för handläggningen i vissa fall av pensionsärenden,

som äro meddelade i 3 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, hava

med någon jämkning infogats i 30 § i förevarande lagförslag, i vilken paragraf

sammanförts alla bestämmelser rörande pensionsärendens behandling av pensionsstyrelsen.

Om avgiftsplikt.

4 §.

I den allmänna motiveringen har ingående redogjorts för förslagets bestämmelser

örn avgiftspliktens omfattning och om avgifternas storlek. Ordalydelsen

av andra stycket har i förhållande till 4 § andra stycket i det av kommittén

förordade förslaget till lag örn folkpensionering i förtydligande syfte

något jämkats med anledning av en anmärkning av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund.

5 §.

I 17 § pensionsförsäkringslagen stadgas, att den envar avgiftspliktig åliggande

pensionsavgiften av 3 kronor, den s. k. grundavgiften, erlägges av gift

man för hustru. ’ ‘""I

I det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering 5 §

har denna ansvarighet dels utsträckts, så att den gäller lika för båda makarna

och avser hela pensionsavgiften, dels samtidigt begränsats till att gälla blott

avgiftspliktiga makar och för sådan tid under äktenskapet, då makarna äro

mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Fyra ledamöter av kommittén, herrar Elliot, Nilsson och Olsson samt fröken

Åbergsson, anse emellertid, att bärande skäl saknas för att fritaga icke avgiftspliktig

make från att svara för andra maken påförd pensionsavgift.

En man, som t. ex. fyllt 67 år eller som tillerkänts avgiftspension dessförinnan,

kunde mycket väl vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet

kunde erlägga avgiften för sin hustru. Ordet »avgiftspliktig» borde

därför uteslutas ur bestämmelsen.

Pensionsstyrelsen biträder den uppfattning, som kommit till uttryck i detta

särskilda yttrande. Samma ståndpunkt intages i några yttranden från pensionsnämnder,

pensionsstyrelsens ombud och kommuner.

Den av kommittén föreslagna ansvarigheten för avgiftspliktiga äkta makar

motiveras av kommittén med hänvisning till att enligt dess förslag, liksom enligt

det av mig framlagda, just de avgifter, för vilka denna ansvarighet föreslås,

med avseende å pensionsberäkningen skola delas lika mellan makarna

såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. Genom denna regel

om delning av makars avgifter dem emellan får vardera maken direkt intresse

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av att även den avgift som påförts andra maken erlägges. Sker icke detta,

erhåller nämligen den förra maken mindre pension. Det är med hänsyn därtill

väl grundat, att avgiftspliktiga makar — i den utsträckning delningsregeln

gäller -— bliva ansvariga för varandras avgiftsbetalning. För den utsträckning

av ansvarigheten till även icke avgiftspliktig make, som enligt vad som nyss

nämnts påyrkas, kan samma grund icke åberopas. Till stöd för utsträckningen

har icke kunnat anföras annat än att en man, som åtnjuter pension, mycket

väl kan vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet kan erlägga

avgiften för sin hustru. Detta påstående är naturligtvis riktigt men

äger tillämplighet på endast ett relativt fåtal fall. Det synes mig icke av tillräckliga

skäl motiverat att med hänsyn till dessa fall ålägga pensionstagarna,

vilka i allmänhet äro i små omständigheter, ansvar för makes avgifter, något

som skulle innebära utvidgning av den nu gällande regeln, emedan denna

har avseende blott å grundavgiften örn 3 kronor. I de fall, då dylikt ansvar

skulle vara tillämpligt, torde väl för övrigt i allmänhet den ej avgiftspliktige

maken, örn så erfordras, i mån av förmåga ändock fullgöra den andra

makens avgiftsplikt, varför den av reservanterna förordade utsträckningen av

ansvarigheten utöver vad kommittén föreslagit torde sakna praktisk betydelse.

Emedan den avgiftspliktiga ålderns inträde höjts till 18 år bortfaller enligt

förslaget faders ansvarighet enligt 17 § pensionsförsäkringslagen för pensionsavgift

för barn eller adoptivbarn under 18 år, som är mantalsskrivet hos

honom.

Om folkpension.

6 §.

Enligt det av pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget till lag örn

folkpensionering skall i princip varje pensionstagare, som erlagt någon pensionsavgift

enligt den föreslagna nya lagen, erhålla en på avgifter grundad

pension, utgående med dels ett fast belopp, i kommittéförslaget kallat grundbelopp,

örn 70 kronor, dels ock ett växlande belopp om en tiondel av de erlagda

avgifterna. För en grupp av personer, vilken först i och med den föreslagna

nya lagen skulle bliva ansluten till pensioneringen, nämligen de som för

närvarande på grund av egen eller makes tjänsteställning äro jämlikt 5 § pensionsförsäkringslagen

uteslutna från avgiftsplikt, göres emellertid i kommittéförslagets

övergångsbestämmelser 44 § undantag från regeln, att redan en

enda pensionsavgift berättigar till grundbelopp örn 70 kronor. Kommittén har

nämligen föreslagit, att till denna grupp hörande personer, som uppnå pensionsåldern

under de närmaste åren efter den nya lagens genomförande, skola

få vidkännas viss minskning av grundbeloppet. Kommittén föreslår vidare,

att grundbeloppet i händelse av underlåten avgiftsbetalning skall reduceras.

Örn den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter, skall sålunda

enligt förslaget avgiftspensionens grundbelopp minskas till den bråkdel,

som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda

påförda avgiftsbeloppet. Denna reduktionsregel kompletteras i över
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

199

gångsbestämmelserna 43 § med ett stadgande, att för den som bar rätt till

pension enligt nya ordningen avgifter, vilka påförts honom enligt pensionsförsäkringslagen,

skola anses lika som örn de påförts enligt nya lagen.

I vissa yttranden över kommittéförslaget ha framställts anmärkningar med

avseende å de resultat, som följa av å ena sidan regeln, att var och en som

erlagt någon pensionsavgift enligt nya ordningen skall erhålla fullt grundbelopp,

och å andra sidan reduktionsregeln vid uraktlåten avgiftsbetalning.

Pensionsstyreisen yttrar sålunda:

Utan att i övrigt vilja här ingå på en närmare kritik av de föreslagna reglerna

för grundbeloppets reduktion vill styrelsen framhålla, att dessa reduktionsregler

måste särskilt hårdhänt drabba de försäkrade, vilka endast påförts

ett jämförelsevis ringa antal avgifter. Denna fråga får sålunda i främsta rummet

betydelse, då det gäller övergångsbestämmelserna samt, i lagen om folkpensionering,

beträffande tidigare invalider. Därest endast en avgift påförts

vederbörande och denne försummat att erlägga densamma, förlorar han av

denna anledning hela grundbeloppet. Har han av två påförda avgifter endast

erlagt den ena, går han miste örn halva grundbeloppet. Då tre avgifter påförts,

av vilka han försummat en eller två, förlorar han 1I3 respektive 2/3 av

grundbeloppet o. s. v. Dessa straffbestämmelser äro utan tvekan orimligt

hårda i jämförelse med de straff, som vid en längre betalningstid utmätas för

betydligt mera flagrant försummelse. Ett lämpligt uppmjukande av reduktionsregeln

i ändamål att undvika här berörda olägenheter är dock helt visst

ingalunda svårt att genomföra. Man kan exempelvis tänka sig, att reduktionsregeln

behålles i huvudsak oförändrad, men med det tillägget att grundbeloppet

dock under alla förhållanden ej minskas med större del än exempelvis

10 % för varje påförd men ej erlagd årsavgift.

FörsäkringsinspeJdionen ger uttryck åt liknande synpunkter och ifrågasätter,

att för personer vilka vid försäkringens införande befinna sig i sextioårsåldern

eller däröver låta grundbeloppet utgå oberoende av det sätt, varpå påförda

avgifter erlagts. Inspektionen uttalar, att det möjligen skulle kunna

göras gällande att den omständigheten att pensionens storlek i viss mån göres

beroende av det sätt, varpå avgiftsbetalningen fullgöres, skulle innebära en stimulans

till bättre betalning av påförda avgifter. Inspektionen anser det emellertid

för sin del tveksamt, huruvida man i nämnvärd utsträckning kan räkna

med en dylik verkan.

Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påtalar reduktionsregelns

stränghet för det fall, att den pensionsberättigade fått allenast ett mindre

antal avgifter sig påfört. Förbundet påpekar även, att betalningsförsummelse

enligt kommittéförslaget medför, icke blott att grundbeloppet reduceras

utan även att avgiftsbetalaren går miste örn den förhöjning av grundbeloppet

med en tiondel av avgiften som han eljest skulle ha erhållit.

Ordföranden i pensionsnämnden för Stocksunds köping erinrar om att det är

vanligt, att pensionstagare har underlåtit att betala någon eller några avgifter.

Restantieprocenten vore särskilt stor å dyrare orter. Den av kommittén föreslagna

höjningen av avgifterna skulle få till följd, att restantieprocenten skulle

komma att ökas. Enligt ordförandens mening skulle på grund av dessa

förhållanden grundbeloppet komma att obeskuret utgå endast i ett fåtal fall.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Genom att reducera grundpensionens fasta belopp för dem, som icke erlagt

alla påförda avgifter, bibehålies enligt det föreslagna pensioneringssystemet ett

individuellt samband mellan de erlagda avgifterna och pensionsförmånerna.

Ett sådant individuellt samband synes vara påkallat, för att pensionsavgifterna

alltjämt skola uppfattas såsom avgifter berättigande till vissa bestämda

förmåner. Örn de, som underlåtit att erlägga påförda avgifter, skulle erhålla

samma förmåner som de, vilka erlagt alla sina avgifter, skulle detta helt visst

väcka en misstämning, som lätt skulle kunna vända sig i ovilja mot hela pensioneringsanordningen

och måhända även påverka resultatet av avgiftsuppbörden.

Den omständigheten, att enligt det här framlagda förslaget pensionerna

bestämmas på ett annat sätt än enligt pensionsförsäkringslagen — ett sätt som

för övrigt för de allra flesta av de till pensioneringen anslutna är fördelaktigare

än det nuvarande — synes icke böra medföra, att pensionsförmånerna

skulle utgå oberoende av hur avgiftsbetalningen fullgöres.

De olägenheter, som i de återgivna yttrandena påpekats vara förenade med

den av kommittén föreslagna reduktionsregeln, synas bliva i det väsentliga undanröjda,

örn en jämkning sker i den för pensionsberäkningen grundläggande

regeln, att redan betalandet av en enda pensionsavgift enligt den nya lagen i

princip ger rätt till det i nya lagen bestämda fasta beloppet. Med tillämpning

av den tankegång, som lett kommittén att beträffande vissa tjänsteanställda

föreslå, att grundbeloppet endast för dem som upptagits i försäkringen

ett visst antal år före pensionsålderns inträde skall utgå med fullt belopp och

för övriga skall utgå med minskat belopp, har i det här framlagda lagförslaget

stadgats, att grundpensionens fasta belopp skall vara 70 kronor endast för

sådan pensionsberättigad vilken påförts minst sju avgifter och för annan pensionsberättigad

vara 10 kronor mindre för varje avgift som felas i nämnda

antal påförda avgifter. Genom att på detta sätt förhindra att full grundpension

utgår till någon, som påförts endast ett ringa antal pensionsavgifter,

undvikes, att försummandet av en enda avgiftsbetalning drager med sig en

mycket stark reduktion av pensionen. Även vid tillämpningen av denna regel

skola, såsom av 41 § andra stycket framgår, avgifter, som påförts enligt pensionsförsäkringslagen,

anses lika som avgifter, vilka påförts enligt lagen örn

folkpensionering. Därigenom kommer regeln icke till tillämpning på dem,

som tillhört den nuvarande pensionsförsäkringen ett så stort antal år att deras

enligt denna lag och enligt nya lagen påförda avgifter tillhopa uppgå till

minst sju. Regeln får däremot användning på den, som ej tidigare tillhört

folkpensioneringen, emedan han icke varit svensk medborgare eller icke varit

mantalsskriven i riket eller varit undantagen från avgiftsplikt på grund av

sin tjänsteställning. Regeln kommer till tillämpning även på den, som blir

invalid innan han varit avgiftspliktig i sju år.

Efter införande av denna regel om att endast den, vilken påförts minst sju

avgifter, kan erhålla full grundpension, synes kommittéförslagets reduktionsregel

icke behöva möta särskilda betänkligheter. I det här framlagda förslaget

till lag om folkpensionering har därför från kommittéförslaget upptagits

regeln, att grundpensionens fasta belopp, örn ej alla påförda avgifter erlagts,

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

201

skall minskas till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna

utgör av sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Det är en naturlig

sak, att något tillägg till grundpensionens fasta belopp icke kan utgå på

grund av påförd avgift, som icke blivit erlagd.

I fråga örn de s. k. barntilläggen må här hänvisas till vad därom anförts i

den allmänna motiveringen.

7 §•

I den allmänna motiveringen har ingående behandling ägnats frågorna örn

privilegiering av vissa inkomstslag och örn förhöjning vid uppskattning av

fastighets och kapitals avkastning, varför dessa frågor här kunna lämnas å

sido. För att även utanför privilegiefallen i skälig omfattning undantaga

vissa slag av försörjning från att medräknas som inkomst och samtidigt giva

undantaget fasta gränser, har i enlighet med kommitténs förslag i lagtexten

upptagits en bestämmelse, att som inkomst ej skall räknas understöd, vilket

någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, för

så vitt det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Blindhetsersättning enligt den särskilda förordningen om sådant

understöd är däremot att anse såsom inkomst.

I andra stycket av förevarande paragraf återfinnas regler örn uppskattning

av inkomst i form av naturaförmåner. Örn sådan uppskattning stadgas i pensionsförsäkringslagen

7 § andra stycket, att om naturaförmånerna räcka till full

örn än torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp

än 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna och att, där naturaförmånerna

ej räcka till full försörjning, deras årliga värde skall uppskattas till motsvarande

lägre belopp ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre

belopp än 60 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser,

skall den enligt pensionsförsäkringslagen verkställas efter de i orten

gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Att beloppen

425 kronor för man och 400 kronor för kvinna valts såsom minimivärden

för full försörjning, beror därpå, att dessa belopp bilda de inkomstgränser

vilkas uppnående utesluter från rätt till pensionstillägg. Till motivering av

bestämmelsen anfördes nämligen av ålderdomsförsäkringskommittén på sin

tid (I sid. 102), att då syftet med pensioneringen av kostnadsskäl icke kunnat

sträckas längre än till att söka bereda nödtorftig bärgning åt envar, som

icke vore i stånd att själv förskaffa sig sådan, hade från rätt till pensionstillägg

undantagits alla de, som av sin inkomst av naturaförmåner hade full

örn än torftig försörjning.

Regeln att naturaförmåner, där de ej räcka till full försörjning, skola uppskattas

till ett värdet av full försörjning motsvarande lägre belopp medför, att

värdet av naturaförmåner i stor utsträckning icke kan uppskattas efter ortens

priser utan måste omvärderas med ledning av de i lagen uppställda minimivärdena

för full försörjning, 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna.

Omvärderingen skall därvid avse endast sådana förnödenheter, som pensionssökanden

eller, där sökanden är gift, makarna för egen del i hushållet tillgodogöra

sig från ägd eller brukad fastighet (eller — undantagsvis — ur rörelse)

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

eller ock åtnjuta som födoråd, lön eller pension. Med hänsyn till de olägenheter,

som visat sig vara förenade med sådan omvärdering, har pensionsstyrelsen

i slutet av år 1934 ansett det lämpligt att på försök tills vidare föreskriva

andra grunder för beräkning av värdet å naturaförmåner än de förut

tillämpade. Dessa nya grunder utvecklas av styrelsen på följande sätt:

Pensionsförsäkringslagens bestämmelser örn omvärdering av naturaförmåner

bygga på det tämligen självklara förhållandet, att exempelvis en liter mjölk i

stort sett har samma försörjningsvärde för konsumenten, vare sig den kostar

30 eller 6 öre litern och vare sig den förtäres i Skåne eller Lappland. Den

ger honom nämligen en viss andel av vad han sammanlagt behöver för livsuppehället,

vilken andel är oberoende av varupris och ort. Fastställer man ett

visst pris för det totala livsuppehället, såsom man ju gjort i pensionsförsäkringslagen,

äro därmed också indirekt vissa pris, som kunna kallas lagvärden,

givna å sådana förnödenheter, som ingå i begreppet »full, örn än torftig

försörjning» och av vilka i detta sammanhang av naturliga skäl närmast livsmedlen

komma i åtanke. Lagvärdet å nödtorftig bostadsförmån är som bekant

fastslaget i pensionsförsäkringslagen. Skillnaden mellan lagens värde å full

försörjning och lagens värde å dylik bostadsförmån utgör sålunda enligt lagstiftarens

mening sammanlagda lagvärdet för »övrig försörjning», d. v. s. för

de förnödenheter, som utöver bostad erfordras för ett nödtorftigt livsuppehälle.

Varje dylik förnödenhet måste givetvis till en viss myckenhet och till

ett visst pris vara så att säga inpassad i nyssnämnda sammanlagda lagvärde

för »övrig försörjning». Vart och ett sådant varupris står utan vidare i

vederbörligt förhållande till pensionsförsäkringslagens värde å full försörjning

och kan därför med fog betecknas som lagvärde. Då pensionsförsäkringslagens

värde å full försörjning är detsamma för hela landet, blir lagvärdet

för varje livsförnödenhet lika för hela landet. Lagvärdet blir emellertid givetvis

för fall, som behandlas enligt »nya lagen» (= pensionsförsäkringslagen),

högre än för fall, som behandlas enligt »gamla lagen» (= lagen den 8 juni

1915 örn övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen).

Av nämnda lagvärden äro, såsom redan framhållits, huvudsakligen de, som

avse livsmedel, av betydelse för arbetet i pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen.

På grundval av en i denna del verkställd statistisk utredning har styrelsen

i nedanstående tabell gjort en sammanställning, utvisande dels i vilka

kvantiteter olika slag av livsmedel i normala fall förbrukas av en person i eget

hushåll, dels lagvärdena å dessa livsmedel, dels ock de mot nämnda kvantiteter

svarande lagvärdenas del i kostnaden för full försörjning enligt nya och

enligt gamla lagen.

Varuslag

Måtts-

enhet

Kvan-

titet

Lagvärde

N. L.

kr.

Lagvärde

G. L.

kr.

Delkost- nad N. L.

kr.

Delkost- nad G. L.

kr.

Mjölk...............

Uter

365

0,15

0,10

54,75

36,60

Smör..........

kilogram

12

3,00

2,00

36,00

24,00

Ägg...............

tjog

8

1,80

1,20

14,40

9,60

Potatis....... .....

kilogram

140

0,08

0,05

11,20

7,00

Vete...............

»

601

0,22

0,16

13,20

9,60

Råg eller korn...........

>

1002

0,21

0,14

21,00

14,00

Kött............

,

20

1,50

1,00

30,00

20,00

Fläsk ...............

>

20

1,50

1,00

30,oo

20,00

Fisk (färsk)............

>

8

0,60

0,40

4,80

3,20

Summa kr.

215,35

143,90

1 Motsvarar 42—45 kg. mjöl.

2 > 70-75 »

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

203

Då laga omvärdering av naturaförmåner skall äga rum, hava pensionsnämnderna

tills vidare endast att följa ovanstående tabell. Den upptager för varje

livsmedel, som ingår i tabellen, icke blott dess lagvärde utan ock den kvantitet,

med vilken livsmedlet regelmässigt ingår i en persons årliga försörjning.

I båda dessa hänseenden är tabellen avsedd att lända till ledning och efterrättelse.

Lika viktigt som det är, att de olika livsmedlen upptagas till sina lagvärden,

lika viktigt är det att förbrukningskvantiteterna beräknas rätt och

icke, såsom ofta sker, oskäligt lågt. Härvid är särskilt att märka, att i olika

delar av landet en eller annan livsförnödenhet kan komma att ingå i förbrukningen

med större kvantitet än den regelmässiga. Så kan t. ex. förhållandet

vara med råg eller korn på den grund att vete ej odlas. Likaså torde på många

håll, särskilt vid kusten eller där eljest ett mera omfattande husbehovsfiske

kan bedrivas, färsk fisk ingå i förbrukningen med avsevärt större kvantitet

än den i tabellen upptagna. I förekommande fall bör då detta ökade värde

på förbrukad fisk få anses påkalla en motsvarande nedsättning i värdet för

förbrukat fläsk eller kött.

I pensionsförsäkringskommitténs förslag äro de ifrågavarande bestämmelserna

i pensionsförsäkringslagen på det sättet ändrade, att minimivärdet för

full försörjning bestämts olika allt efter ortsgrupp, nämligen i överensstämmelse

med de av kommittén föreslagna efter ortsgrupper differentierade inkomstgränserna,

till respektive 500, 600 och 700 kronor samt att värdet av

bostadsförmån jämväl differentierats efter ortsgrupp och satts till respektive

50, 60 och 70 kronor. I motiveringen till sitt förslag i denna del uttalar kommittén,

att den hittills föreskrivna omvärderingen av naturaförmåner, som icke

räcka till full försörjning, visat sig förenad med vissa svårigheter att på ett

tillfredsställande sätt genomföra i den praktiska tillämpningen. Den av kommittén

föreslagna ortsgrupperingen medförde, att olika värden för full försörjning

kunnat fastställas för de olika ortsgrupperna, varigenom bättre överensstämmelse

torde vinnas mellan de i lagen angivna värdena och de verkliga

ortsvärdena. Omvärdering av naturaförmåner torde därför, slutar kommittén,

med kommitténs förslag bliva nödvändig i mindre utsträckning än enligt nu

gällande lag.

Såsom framgår av vad ovan anförts ur ålderdomsförsäkringskommitténs motivering

för pensionsförsäkringslagens bestämmelser örn uppskattning av naturaförmåner,

hava dessa utformats med syfte att från rätt till pensionstillägg

utesluta alla dem, som genom inkomst i form av naturaförmåner hava full örn

än torftig försörjning. Det är till fullföljande av denna tanke, som både i pensionsförsäkringslagen

och i kommitténs lagförslag bestämts, att full försörjning

in natura icke må uppskattas lägre än till belopp lika med den inkomstgräns,

vilkens uppnående utesluter från pensionstillägg. Det är emellertid klart,

att nämnda gräns, vilken framkommer såsom ett räkneresultat av reglerna rörande

tilläggspensionens maximibelopp, avdragsfri inkomst och avdrag på

grund av inkomst och vilken såväl nu som enligt det här framlagda lagförslaget

är väsentligt högre än det högsta möjliga pensionsbeloppet, icke kan få anses

angiva existensminimum. Detta minimum bör givetvis i stället nära ansluta

sig till det pensionsbelopp, som i normala fall utgår till en pensionstagare

utan egen inkomst. I själva verket måste ett stort antal personer draga sig

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

fram på mindre årsinkomst än den, som svarar mot de nuvarande inkomstgränserna,

425 kronor för man och 400 kronor för kvinna. Även med de

av mig föreslagna högre pensionsförmånerna skulle på billigaste ort pensionstagare

utan annan inkomst än folkpensionen hänvisas att reda sig på en

tilläggspension av 250 kronor jämte en grundpension, som i ett mycket stort

antal fall skulle komma att understiga 100 kronor. När nu enligt det av mig

framlagda förslaget inkomstgränserna höjas, å billigaste ort till 483 kronor

för pensionstagare med gemensamt hushåll med annan innehavare av folkpension

och till 600 kronor för annan pensionstagare, synes det icke försvarligt

att bibehålla nuvarande princip för uppskattning av värdet av naturaförmåner.

Denna skulle åtminstone i den billigaste ortsgruppen innebära ett missgynnande

av dem som åtnjuta naturaförmåner, då ju beträffande penninginkomster

gäller att den pensionsberättigade, oavsett om inkomsterna räcka till full försörjning,

äger åtnjuta pensionstillägg så snart hans inkomster ej uppgå till inkomstgränsen.

Vad särskilt beträffar de fall, i vilka någon åtnjuter naturaförmåner som

icke förslå till full försörjning, har den av pensionsförsäkringslagen anvisade

metoden att omvärdera dessa med ledning av det angivna minimivärdet å full

försörjning visat sig behäftat med betydande olägenheter. I de fall, där det

verkliga värdet av full försörjning är lägre än inkomstgränsen, måste enligt

denna metod naturaförmånerna vid inkomstuppskattningen åsättas högre värden

än som svara mot ortspriserna, något som givit anledning till både missförstånd

och ovilja. Med anledning av de med metoden förknippade olägenheterna

har pensionsstyrelsen som nämnt numera i stället föreskrivit en taxa

för uppskattning av förmånerna i penningar, därvid styrelsen emellertid naturligtvis

varit bunden av stadgandet örn värdet av full försörjning.

Pensionsstyrelsens åtgärd att genom fastställande av en taxa bestämma värden

å olika naturaförmåner torde anvisa en ändamålsenlig väg, då det gäller

att reglera uppskattningen av naturaförmåner. Därvid bör emellertid, av skäl

som framlagts i det föregående, icke sättas som mål, att värdet av full försörjning

skall uppgå till inkomstgränsen. Bestämmelsen örn att full försörjning

icke må skattas lägre än till denna gräns torde böra utgå. Målet bör i

stället vara att bestämma sådana värden för de olika slagen av naturaförmåner,

som å varje ort kunna anses motsvara vad dessa naturaförmåner äro värda

för konsumenten, vilket i regel vinnes genom att låta inköpspriserna vara bestämmande.

Med detta mål för ögonen är det icke tillräckligt att för varje

slags naturaförmån bestämma blott ett enda värde gällande för hela landet.

Flera taxor böra i stället upprättas. Lämpligt torde vara att fastställa en

taxa för var och en av de tre föreslagna ortsgrupperna. Genom en sådan anordning

vinnes ock, att inom samma ortsgrupp de som åtnjuta naturaförmåner

bliva med avseende å tilläggspension behandlade efter samma grunder.

Med detta förslag bortfaller vidare behovet av föreskrifter i lagen angående

det värde, till vilket bostadsförmån skall uppskattas. Nämnda värde synes

böra bestämmas i samma ordning som värdet av naturaförmåner av annat slag

och sålunda fastställas genom det här tänkta taxeförfarandet.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

205

Med hänsyn till den vikt, som skulle tillkomma de föreslagna taxorna, torde

det vara lämpligt, att de underställas Konungen för fastställelse.

I 7 § pensionsförsäkringslagen stadgas ytterligare, att vid inkomstuppskattningen

skall i fråga om äkta makar årsinkomsten för envar av dem beräknas

utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen

med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst

böra tills vidare beräknas såsom för ogift person.

Denna bestämmelse har i sak oförändrad upptagits i kommitténs lagförslag.

Mot bestämmelsen anmärkes i några yttranden av pensionsnämnder och ombud

för pensionsstyrelsen, att det utgör hinder för gift kvinna, som blir invalid,

att erhålla pensionstillägg om mannen är fullt arbetsför och har däremot

svarande inkomster.

Bestämmelsen synes emellertid i och för sig helt naturlig, då det icke kan

anses annat än riktigt att mannens inkomster skola räknas komma även hustrun

tillgodo.

8 §.

Förevarande lagrum motsvarar paragraferna med samma nummer i pensionsförsäkringslagen

och i det i kommittébetänkandet intagna förslaget till lag

örn folkpensionering. Från kommittéförslaget ha i förevarande paragraf upptagits

nyheter avseende bestämmelser i samband med dyrortsgraderingen samt

angående indragning av folkpension för den, som icke är svensk medborgare.

Den första av dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen och

den andra här ovan i specialmotiveringen vid 1 §. En annan nyhet, vilken

likaledes har en motsvarighet i kommittéförslaget, utgöres av införandet av

anmälningsskyldighet i vissa fall för den, som åtnjuter tilläggspension. Från

kommittéförslaget har sålunda anmälningsskyldighet, att fullgöras utan oskäligt

dröjsmål, upptagits för den, som åtnjuter tilläggspension, om hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats ävensom

örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare

ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

I förevarande förslag upptages emellertid ännu ett fall av anmälningsskyldighet,

vilket sammanhänger med att enligt förslaget göres skillnad i

fråga om avdragsreglerna mellan pensionstagare, som har gemensamt hushåll

med annan innehavare av folkpension, och annan pensionstagare. Anmälningsskyldighet

stadgas sålunda för pensionstagare med tilläggspension, vilken

bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension. Bestämmelse

gives även om jämkning av pensionen i detta och likartade fall.

I fråga om anmälningsskyldigheten har pensionsstyrelsens ombud i Nässjöområdet

påyrkat, att den skall utsträckas till att gälla icke allenast vid flyttning

till ort i lägre ortsgrupp utan vid all flyttning till annat pensionsdistrikt.

Pensionsarbetet försvåras nämligen enligt detta ombuds yttrande, genom att

pensionsnämnden ej äger kännedom om inflyttade eller utflyttade personer.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:is proposition nr 217.

Vad sålunda anförts synes mig visserligen icke sakna fog, men med hänsyn

till att anmälningsskyldighet vid flyttning icke förut förelegat, torde försiktigheten

bjuda att icke sträcka skyldigheten längre än här föreslagits.

Ett av pensionsstyrelsens ombud i Rönöområdet framställt önskemål, att

viss tid måtte utsättas inom vilken anmälan skall ske, finner jag mig med

hänsyn till förhållandenas växlande beskaffenhet icke böra tillmötesgå.

Bestämmelser motsvarande pensionsförsäkringslagen 8 § tredje stycket ha

upptagits i 9 § sista stycket.

9 §•

Denna paragraf innehåller de s. k. värdighetsbestämmelserna och motsvarar,

med undantag för det från 8 § tredje stycket hämtade sista stycket, paragrafen

med samma nummer i pensionsförsäkringslagen. I kommittébetänkandets förslag

till lag örn folkpensionering återfinnas motsvarande bestämmelser likaledes

i 9 §.

I förevarande paragraf ha, med undantag för ett tillägg, vilket strax skall

beröras, bestämmelserna i kommittéförslaget oförändrade upptagits. Dessa

avvika emellertid från pensionsförsäkringslagens motsvarande föreskrifter i

vissa avseenden.

Under a) i första stycket i 9 § behandlar pensionsförsäkringslagen det fall,

att någon avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla

pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma.

Då det av naturliga skäl är svårt att leda i bevis, att avhändandet

eller undandöljandet skett i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant

tillägg än vederbort, har kommittén utbytt den ifrågavarande punkten

mot tvenne andra och sålunda under a) upptagit det fall, att pensionsberättigad

avhänt sig egendom utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt

vederlag i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning

av pensionstillägg, samt under b), att pensionsberättigad beträffande sjn inkomst

eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten

till pensionstillägg, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften

varit riktig.

Under b) i 9 § första stycket pensionsförsäkringslagen behandlas det fall,

att pensionsberättigad visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet

av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt. Med hänsyn till svårigheten

att fastställa, huruvida underlåtenhet att erlägga avgift är att beteckna

såsom uppenbar försumlighet, ävensom till den ringa grad, i vilken bestämmelsen

kan antagas stimulera till avgiftsbetalning, föreslår kommittén, att stadgandet,

vilket upptages som en punkt c), inskränkes till att gälla det fall, att

pensionsberättigad visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna.

Den påföljd, kommittén föreslår för alla dessa fall, är något annorlunda bestämd

än i pensionsförsäkringslagen. Medan enligt denna påföljden skall bestå

för all framtid och utgöras av förlust helt eller — vilket i tillämpningen

är det ojämförligt vanligaste — delvis av rätt till pensionstillägg, föreslår

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

207

kommittén, att påföljden alltid skall vara totalförlust men att denna må kunna

begränsas till viss tid. En sådan påföljdsregel anses av kommittén vara på

en gång verksammare oell mindre hård.

Ett ytterligare fall av ovärdighet, som upptages i pensionsförsäkringslagen,

är det, att pensionsberättigad uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen

bidraga till sin försörjning eller att han är hemfallen åt dryckenskap. Dessa

bestämmelser anses av kommittén dels böra utvidgas till att avse även andra

fall av förargelseväckande levnadssätt än dryckenskap och dels, i motsats till

vad fallet är enligt pensionsförsäkringslagens lydelse, böra avse även tiden före

ansökan örn pensionstillägg. Enligt kommitténs förslag skall ansökan örn pensionstillägg

avslås för person, som under avsevärd tid inom de två senaste

åren före ansökningen varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande

levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja

sig. För att angiva att påföljden, förlust av rätt till pensionstillägg,

icke ovillkorligen skall gälla för vederbörandes hela återstående livstid, har

tillfogats, att han äger att efter ny ansökning få sin rätt till pensionstillägg

ånyo prövad, varvid de nyss angivna bestämmelserna fortfarande skola tilllämpas.

Emedan dessa bestämmelser hänföra sig uteslutande till gången tid,

kompletteras de med det stadgande, att örn den som fått sig pensionstillägg tillerkänt

förfaller till dryckenskap eller eljest till förargelseväckande levnadssätt,

pensionstillägget skall indragas och göras beroende av ny ansökning.

I kommitténs förslag har tillkommit ett fall av ovärdighet, som icke har

någon motsvarighet i pensionsförsäkringslagen. Såsom vid 8 § omtalats, har

i paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn

folkpensionering införts viss anmälningsskyldighet för den, som uppbär pensionstillägg.

Uraktlåtenhet att fullgöra denna skyldighet har av kommittén

ansetts böra föranleda påföljd och därför i dess förslag upptagits som ett

nytt ovärdighetsfall, i fråga om påföljden jämställt med fallen avhändelse,

oriktig uppgift och tredska i fråga om avgiftsbetalningen.

I det av mig framlagda lagförslaget överensstämmer 9 § i huvudsak med

paragrafen med samma nummer i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget

till lag om folkpensionering. Vid slutet av a) ha dock tillagts orden:

»ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av tilläggspension».

Tillägget har föranletts av erinringar i yttrandena över kommittébetänkandet.

Av flera av pensionsstyrelsens ombud har nämligen påpekats,

att förlust av rätt till tilläggspension icke borde inträda efter en avhändelse,

som läge långt tillbaka i tiden från pensionsansökningen räknat. Anmärkningen

skulle kunna tillgodoses genom att i lagen bestämdes, att endast avhändelse

som företoges inom viss tid före ansökningen skulle kunna föranleda den stadgade

påföljden, men det av mig föreslagna tillägget har synts mig vara att

föredraga såsom mera ägnat att medgiva anpassning efter förhållandena i varje

särskilt fall. Ett tillägg har även gjorts till bestämmelsen beträffande försummad

anmälningsskyldighet i syfte att utmärka, att indragning av tilläggspensionen

i sådant fall ej må ske, örn icke försummelsen inverkat på rätten

till eller beloppet av tilläggspensionen.

Pensionsstyrelsens ombud i Rönöområdet påyrkar, att punkten b) måtte på

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

det sättet förtydligas, att jämte egendom även nämnes skuld. Då det torde

vara uppenbart att uppgivande av falsk skuld drabbas av bestämmelsen likaväl

som förtigande av ägodelar, synes mig ett sådant förtydligande emellertid

vara obehövligt.

I ett par yttranden från pensionsstyrelsens ombud anföres mot bestämmelsen

under c), att föreskriften torde visa sig svår att tillämpa och ineffektiv

såsom medel att framtvinga avgiftsbetalning. Dessa anmärkningar torde med

mera fog kunna riktas mot den motsvarande bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen,

vilken med tredska i fullgörandet av avgiftsplikt sidoställer uppenbar

försumlighet i samma hänseende. Örn bestämmelsen, såsom i förslaget

skett, inskränkes till de fall i vilka tredska föreligger, torde densamma få så

ringa räckvidd, att tillämpningssvårigheter icke i större utsträckning kunna

inträda. Stadgandet torde trots sin begränsning äga värde, då det möjliggör

för myndigheterna att vägra tilläggspension åt person, som under öppet trots

uraktlåtit att fullgöra sin avgiftsplikt.

I skilda sammanhang ha önskemål kommit till uttryck om uppställande

av skärpta värdighetskrav för rätt till tilläggspension. Ett uttalande i denna

riktning har sålunda gjorts av en minoritetsgrupp inom styrelsen för centralförbundet

för socialt arbete. Ett genomförande av denna tanke möter emellertid

uppenbarligen stora svårigheter. Försök i denna riktning löpa fara att

utmynna i schematiska regler — exempelvis att ådömd bestraffning skall utesluta

från rätt till tilläggspension — vilka i det särskilda fallet mången gång

skulle te sig alltför hårda. En annan väg vore att åt pensionsnämnderna anförtro

en ingående och allsidig individuell prövning av de pensionssökandes

medborgerliga kvalifikationer, men ett sådant system kunde lätt komma att urarta

till en mindre tilltalande närgången granskning av privatlivets förhållanden,

varvid subjektiva omdömen kunde få utslagsgivande betydelse.

Någon motsvarighet till pensionsförsäkringslagen 9 § andra stycket har icke

upptagits i förslaget.

Det nämnda lagrummet innehåller bestämmelse, att pensionstillägg eller del

därav, som på grund av pensionstagarens förvållande icke utgives till honom,

skall, där pensionstagaren för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, för

tid, under vilken fattigvård utgår till honom, tillfalla den kommun, till vilken

han i fattigvårdshänseende hör, dock icke i vidare mån än som erfordras till

täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården.

Beträffande de förslag, som tidigare framställts örn upphävande av denna

bestämmelse, må hänvisas till pensionsförsäkringskommitténs huvudbetänkande

(sid. 227 f.).

För att utröna, i vilken omfattning det ifrågavarande stadgandet hittills

kommit till tillämpning, har kommittén införskaffat uppgifter, av vilka framgår

att till och med den 12 november 1930 utbetalningar enligt detsamma verkställts

till 22 kommuner med tillhopa 181,545 kronor, av vilket belopp 106,402

kronor utgått till Göteborg och 49,588 kronor till Stockholm. Undantagas

dessa båda städer, återstår alltså ett belopp av endast 25,555 kronor för de

övriga 20 kommunerna.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

209

Viel prövningen av frågan om bestämmelsen bör bibehållas åberopar pensionsförsäkringskommittén

ett uttalande av statens besparingskommitté. Denna

kommitté har framhållit, att det knappast förelåge något verkligt skäl

att låta kommun erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd

gått förlustig därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens

s. k. värdighetsbestämmelser. Och stadgandets existensberättigande försvunne

enligt kommitténs mening alldeles, när man jämförde de förhållandevis

obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete, som vore

förenat med utanordnandet. Därutöver anför pensionsförsäkringskommittén,

att enligt dess förslag — liksom enligt det av mig framlagda — försummad

avgiftsbetalning icke såsom nu skall medföra mistning helt eller delvis av

rätt till pensionstillägg eller tilläggspension. Då flertalet fall, i vilka den

ifrågavarande bestämmelsen hittills kunnat tillämpas, varit att hänföra till

sådana, där på avgiftsförsummelse grundad påföljd beslutats, bomme med

kommitténs förslag betydelsen ur ekonomisk synpunkt för kommunerna av ett

stadgande av ifrågavarande innebörd att högst väsentligt försvagas.

Förslaget örn den ifrågavarande bestämmelsens upphävande har mött motstånd

i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande.

Förbundet anför, att sedan genom artiklar i fackpressen kommunernas uppmärksamhet

fästats vid den ifrågavarande bestämmelsen ävensom bestämmelsen

i pensionsförsäkringslagen 9 § sista stycket, avseende pension å de grundavgifter,

vilka kommunen själv måst erlägga, numera ansökningar enligt dessa

båda bestämmelser i betydande omfattning inkomme till pensionsstyrelsen. Ett

stort antal av dessa hänförde sig till 9 § sista stycket, vilket genom grundavgifternas

avskaffande komme att bortfalla. Det största antalet ansökningar

i övrigt torde avse sådana fall, då en mindre nedsättning av pensionstillägget

vidtagits på grund av försummad avgiftsbetalning. I och med att försummelse

med avseende å avgiftsbetalningen icke längre skulle utgöra grund för total

eller partiell förlust av pensionstillägg, komme även denna grupp av ansökningar

att försvinna. De ansökningar, som i fortsättningen ''skulle förekomma, torde

komma att avse jämförelsevis betydande belopp, varför man icke längre

kunde tala örn att varje ansökning vållade ett i förhållande till det belopp saken

gällde oproportionerligt stort arbete.

Däremot måste man medgiva, att det sammanlagt icke kunde bliva fråga örn

några för kommunerna mera betydande belopp, ehuru man ju finge betänka,

att det gällde belopp, som kunde utgå under många år. Förbundet ansåge dock

i likhet med andra lagutskottet vid 1927 års riksdag, att det vore förenligt med

rättvisa och billighet, att kommunerna erhölle dem på grund av berörda stadgande

tillkommande belopp. Det kunde icke vara rimligt, att om en kommun

nödgats taga hand om en person, som t. ex. på grund av felaktiga uppgifter örn

sina tillgångar eller på grund av dryckenskap straffats med förlust av pensionstillägget,

så drabbades även kommunen av detta straff i form av ökade

fattigvårdskostnader.

Även borde uppmärksamheten riktas på att en dylik ordning måste antagas

komma att utöva inflytande på pensionsnämndernas prövning av frågan örn

tillämpning av »värdighetsbestämmelserna». Om sökanden redan hade fattigvård

eller kunde antagas inom överskådlig tid komma att bliva berättigad till

fattigvård, så ville pensionsnämnden givetvis så långt möjligt undvika att tilllämpa

dessa bestämmelser, vilkas ekonomiska konsekvenser ju enligt kommitténs

förslag i sådana fall mera drabbade kommunen än sökanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 217. 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

På grund av vad sålunda framhållits torde kommunernas rätt enligt 9 §

andra stycket pensionsförsäkringslagen böra bibehållas.

Såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, ha på senare tid

ansökningar enligt 9 § andra stycket pensionsförsäkringslagen tilltagit i antal.

Betydande är antalet av dessa ansökningar dock icke, och så väl därav

som av den genomgående likgiltighet med vilken förslaget att slopa den ifrågavarande

bestämmelsen mottagits i yttrandena, även från kommunalt håll, torde

man vara berättigad att sluta, att densamma icke av kommunerna i allmänhet

uppfattas såsom innebärande någon värdefull förmån. De belopp, som kommunerna

genom ett dylikt stadgande i framtiden skulle kunna erhålla, skulle,

såsom torde framgå av förbundets yttrande, sannolikt bliva mindre än nu, då

ju de nu talrikaste fallen av bestämmelsens tillämpning enligt det här framlagda

lagförslaget komme att bortfalla. Ehuru de belopp, som en kommun

genom en ansökning enligt stadgandet skulle kunna erhålla, väl icke komme

att bliva så obetydliga, att de för kommunen ej skulle uppväga det arbete

som dess organ skulle få nedlägga på ärendet, synes dock bestämmelsen vara

av så ringa betydelse för kommunernas ekonomi, att anordningen näppeligen

från allmän synpunkt kan anses innesluta fördelar uppvägande det arbete den

orsakar. Det synes mig icke heller vara ett klart skälighetskrav, att kommunerna

skola äga åtnjuta tilläggspension, därför att en av dem fattigvårdsunderstödd

person förverkat sin rätt därtill. Det bör framhållas, att folkpensioneringens

egentliga uppgift dock är att förhjälpa de till pension berättigade

till ett sådant mått av försörjning, att de icke behöva anlita fattigvården.

Att den samtidigt medför lättnader för kommunerna i fråga örn

deras fattigvårdskostnader, bör icke tagas till utgångspunkt för krav från kommunernas

sida på utfående av de pensionsbelopp, varom en person kan gå miste

därför att han icke uppfyller de i lagen fastställda värdighetskraven för erhållande

av tilläggspension. Jag ansluter mig därför till kommitténs ståndpunkt

i detta avseende.

Den i det föregående omnämnda bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen 9 §

sista stycket, vilken handlar örn rätt för kommun att under vissa förutsättningar

uppbära pension på grundavgift som den erlagt, bortfaller såsom en

konsekvens av förslaget örn undanröjande av kommunernas ansvarighet för

grundavgifterna.

10 §.

Förevarande paragraf, som frånsett den ändrade terminologien är likalydande

med paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag

till lag örn folkpensionering, motsvarar, med smärre jämkningar, pensionsförsäkringslagen

9 § tredje stycket.

11 §•

Denna paragraf, vilken i huvudsak hämtats från 11 § i kommittéförslaget

angående lag örn folkpensionering, innefattar i förhållande till pensionsförsäkringslagen,

9 § fjärde stycket, den nyheten, att kommun, som förskotterat pension

åt sökande, enligt stadgande i första stycket skall äga uppbära det först

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 211

till betalning förfallande pensionsbeloppet och därav tillgodogöra sig förskottet.

Med anledning av detta stadgande anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet:
Förbundet

finner själva tanken om förskottering av pension tilltalande men

önskar rikta uppmärksamheten på vissa svårigheter, som torde kunna uppstå,

särskilt i sådana fall, där pensionsansökningen avslås och kommunen därför

kommer att sakna möjlighet att återfå det utgivna beloppet. Förbundet syftar

här på den rättsliga ställning, som kan anses tillkomma den hjälp åt behövande,

som faktiskt utgivits av kommunala medel. I saknad av andra bestämmelser

än de av kommittén föreslagna, torde det kunna göras gällande,

att detta belopp är att anse såsom fattigvård. Enligt flera prejudikat är en

kommun nämligen icke berättigad att utgiva understöd i annan ordning än den

som föreskrives i särskilda författningar. Sker likväl detta, så betraktas det

utgivna beloppet t. ex. vid bedömande av frågan om hemortsrätt såsom fattigvård,

alldeles oavsett att det utgivits i annan ordning än den, som föreskrives

i fattigvårdslagen.

För undvikande av svårigheter av angivet slag vill förbundet förorda, att

det i lagtexten införes ett direkt medgivande för kommunerna att, sedan pension

av pensionsnämnd beviljats, av kommunala medel lämna förskott å pensionen,

med särskild föreskrift, att vad som sålunda utgivits icke må betraktas

såsom fattigvård.

Uppenbart torde vara, att förskott av folkpension icke må medgivas utan

prövning av den pensionssökandes behov. Denna prövning torde i intet vara

artskild från den, som förekommer i vanliga fattigvårdsärenden, och örn pensionsansökningen

avslås, synes förskottet böra kunna fortsätta att utgå såsom

vanlig fattigvård. Tydligt är även, att i så fall kommunen äger återkräva förskottet

av pensionssökanden. I betraktande av det anförda kan jag icke biträda

fattigvårds- och barnavårdsförbundets förslag om en bestämmelse, att

pensionsförskott aldrig skulle vara att anse såsom fattigvård. Förskottet

torde böra vara bundet vid de förutsättningar och former, som äro stadgade

för utgivande av fattigvård, och örn pensionsansökningen avslås, jämväl vara

att anse såsom sådant understöd.

Beträffande stadgandets närmare utformning anför generalpoststyrelsen, att

det kan ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att kommun äger uppbära hela

det först till betalning förfallande beloppet även då det utlämnade förskottet

endast utgör en del av detta belopp. Visserligen måste, uttalar styrelsen, kommunen

anses hava skyldighet att till pensionstagaren redovisa vad som tillkommer

denne, men någon säkerhet för att så alltid komme att ske förefunnes icke.

Det syntes icke uteslutet, att kommun i vissa fall ansåge sig hava rätt att av

det uppburna beloppet tillgodogöra sig förutom direkt utlämnat sådant förskott

även eventuella fordringar för vad som av kommunen tidigare utgivits

för öppen fattigvård åt pensionstagaren eller hans familj.

För att tillgodose den av generalpoststyrelsen gjorda anmärkningen har

kommuns rätt att uppbära pension begränsats till belopp, som hänför sig till

tid för vilken förskott utgivits.

I förevarande paragraf har ej upptagits någon motsvarighet till stadgandet

i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen örn rätt för kommun att upp
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Majlis proposition nr 217.

bära pension för pensionstagare, som jämlikt barnavårdslagen den 6 juni 1924

omhändertagits av barnavårdsnämnd. Folkpension kan enligt det föreliggande

förslaget ej utgå till person under 18 år. Den som uppnått sådan ålder kan

vidare ej omhändertagas av barnavårdsnämnd annat än för skyddsuppfostran

i fall av svårare vanart och i sådant fall bör jämlikt 9 § första stycket folkpension

ej utgå. En föreskrift av här berörd innebörd skulle därför sakna

tillämpning.

Om finansieringen av folkpensionerna.

12 §.

Denna paragraf har oförändrad hämtats från 12 § i det av kommittén framlagda

förslaget till lag örn folkpensionering men avviker från motsvarande

lagrum i pensionsförsäkringslagen, nämligen dess 11 §.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för den betydelse fondering

enligt min mening bör äga vid folkpensioneringen. Jag kan därför här inskränka

mig till att i anslutning till vad pensionsförsäkringskommittén uttalar

vid 11 § i sitt förslag till lag örn allmän ålderdomspensionering anföra

följande.

Liksom enligt pensionsförsäkringslagen skola enligt förevarande förslag

pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken här kallats folkpensioneringsfonden.

Med fondens inkomster, d. v. s. inflytande pensionsavgifter jämte fondräntan,

skola i första hand bestridas kostnaderna för utgående grundpensioner.

Under den första tiden efter införandet av den föreslagna pensioneringsverksamheten

komma emellertid inkomsterna att väsentligt överstiga nämnda

kostnader. Enligt det för pensionsförsäkringen nu tillämpade finansieringssystemet

fonderas detta överskott, varigenom fonden under en lång följd av år

kommer att växa kraftigt och slutligen uppnå en högst betydande storlek.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, har jag vid uppgörandet av

det föreliggande förslaget avsett, att denna fondbildning skall avsevärt beskäras,

och har därvid ansett, att fondökningen borde begränsas efter en på förhand

uppgjord plan, enligt vilken fonden år 1953 skulle uppnå en slutlig

storlek av 1,000 miljoner kronor. I den mån fondens inkomster äro större

än den planmässiga fondökningen, böra de enligt min mening användas till

att minska statens bidrag till verksamheten. I överensstämmelse med uppfattningen,

att pensioneringen bör så anordnas, att den smidigt kan anpassa sig

efter skiftande tidsförhållanden och att därför här berörda frågor icke böra

närmare fixeras i själva lagen, har i lagförslaget endast intagits en bestämmelse,

att Konung och riksdag skola fastställa plan för fondens användning,

innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för

fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

13 §•

Bestämmelserna i denna paragraf ha med viss formell jämkning hämtats från

paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets förslag till lag örn

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

213

folkpensionering men innebära avvikelse från pensionsförsäkringslagens motsvarande

lagrum, 10 §. I den allmänna motiveringen har jag utförligt behandlat

den i denna paragraf innehållna nyheten, att landstingens nuvarande

kostnadsandel överföres å kommunerna.

14 §.

Paragrafen motsvarar paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets

förslag till lag om folkpensionering och 12 § pensionsförsäkringslagen.

Kommitténs motivering återfinnes vid 13 § i förslaget till lag örn ålderdomspensionering

och lyder:

Den av kommittén förutsatta begränsningen av fondökningen kommer enligt

kommitténs beräkningar att få till följd, att fondens inkomster i en framtid

icke komma att förslå till täckande av kostnaderna för avgiftspensioneringen.

Frågan när och i vilken omfattning fondens otillräcklighet kommer att göra sig

gällande beror emellertid bland annat av omständigheter, rörande vilka för

närvarande inga fast grundade antaganden kunna göras. Befolkningens sammansättning,

inkomstfördelningen och ränteläget, kunna icke nu med någon

säkerhet bedömas för de avlägsna tidsperioder, som härvid komma i ^fråga.

Varje försök att för närvarande taga ställning till de nämnda frågorna och

de spörsmål, som äro förknippade med dem, måste bli i hög grad osäkert. Det

torde därför vara tillräckligt, att i lagen införas bestämmelser som garantera

att verksamhetens utveckling noggrant iakttages och att, örn åtgärder för förbättrande

av dess ekonomi visa sig erforderliga, behovet därav från auktoritativt

håll påvisas. För anordnande av en sådan eftersyn har i förslagets förevarande

paragraf med vissa ändringar upptagits bestämmelserna i 12 § pensionsförsäkringslagen

örn periodisk undersökning av avgifter och förmåner

samt av fondens ställning. Frånsett viss förenkling av bestämmelsernas avfattning,

bestå förändringarna däri, att pensionsstyrelsen ålagts att, när av

verkställd utredning framgår att förhållandena påkalla stärkande av verksamhetens

ekonomi, göra anmälan därom hos Konungen. Det förutsättes, att en

åtgärd som kan komma i fråga är ökat bidrag av statsmedel. De genom maximeringen

av fondökningen frigjorda fondmedlen hava ju tjänat till att minska

statens utgifter för pensionstillägg. Men också en höjning av pensionsåldern

eller en sänkning av framdeles beviljade avgiftspensioner kan tillgripas. Även

andra möjligheter, såsom en höjning av avgifterna, kunna befinnas lämpliga.

Däremot torde icke sänkning av redan beviljade avgiftspensioner böra ifrågasättas.

Paragrafen har här upptagits från kommitténs förslag utan annan ändring

än att en jämkning vidtagits för att utmärka, att den periodiskt återkommande

undersökningen skall avse hela pensioneringsverksamheten och ej blott fondens

ställning och avgiftspensionernas beräkning.

Bestämmelserna i 12 § sista stycket pensionsförsäkringslagen angående användande

av överskott i fonden till invaliditetsförebyggande åtgärder ha lämnats

utan motsvarighet i förslaget, emedan något överskott i fonden icke

längre kan ifrågakomma efter ett genomförande av detsamma. Att verksamhet

i invaliditetsförebyggande syfte enligt min mening ändock skall bedrivas,

framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts under rubriken »Förslagets

omfattning».

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Örn pensionsavgifternas erläggande.

15 §.

Enligt pensionsförsäkringslagen skall mantalsskrivningsförrättaren varje år

uppgöra en förteckning över de i mantalslängden upptagna personer, som vid

årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder, samt tillställa taxeringsnämndens

ordförande denna förteckning. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden

tillhanda, beslutar nämnden, på grund av upplysningar från vederbörande

pensionsnämnd angående de personer som äro berättigade till pension

eller understöd samt med hänsyn till förhållanden som medföra undantagande

från avgiftsplikt, för varje i förteckningen upptagen person, huruvida för året

avgiftsplikt må åligga honom och vilka avgifter böra av honom erläggas.

Efter att hava omnämnt ett av pensionsstyrelsen i skrivelse till Konungen

den 4 januari 1924 avgivet förslag till vissa ändringar i dessa regler anför pensionsförsäkringskommittén

i specialmotiveringen till sitt förslag till lag örn allmän

ålderdomspensionering vid 14—17 §§:

Med kommitténs förslag komma de av pensionsstyrelsen väckta frågorna till

väsentlig del i annat läge. Enligt förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering

äro förutsättningarna för avgiftsplikt att vederbörande

1) är svensk medborgare;

2) är i riket mantalsskriven;

3) är i åldern 18—66 år; samt

4) icke är av fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

Sålunda bortfalla i jämförelse med nuvarande lag undantagen från avgiftsplikt

på grund av invaliditet och på grund av tjänsteanställning, vilka undantag

visat sig vara förenade med väsentliga olägenheter vid tillämpningen. Å

andra sidan införes avgiftsbefrielse för personer, som äro omhändertagna av

fattigvården för varaktig försörjning. Detta torde dock icke komma att medföra

några komplikationer. Själva avgiftsbeloppet skall med ledning av den

taxerade inkomsten fastställas enligt en synnerligen enkel och lättillämpad

regel.

Den genomgripande förenkling, som kommitténs förslag således innebär,

möjliggör enligt kommitténs mening att överflytta hela befattningen med avgifternas

fastställande och påföring till de tjänstemän, som ha att verkställa

debitering av kronoutskylderna (häradsskrivare eller kronokassör). Taxeringsnämndens

och prövningsnämndens befattning med avgifterna kommer härigenom

att upphöra. Med ledning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens

beslut angående det taxerade beloppet har debiteringsförrättaren att i avgifts

förteckningen införa det avgiftsbelopp, som enligt 3 § skall utgivas av

den avgiftspliktige. _I likhet med pensionsstyrelsen i dess nyss omnämnda

skrivelse anser kommittén, att väl nedsättning men icke höjning av taxeringen

efter prövningsnämndens beslut bör föranleda ändring av pensionsavgiften,

hör den.händelse klagan över dubbeltaxering föranleder undanröjande av en

av taxeringsåtgärderna eller överflyttning av taxeringen till annan kommun

genom beslut av vanlig prövningsnämnd, extra prövningsnämnd eller högre instans,

överlämnas beslutet till debiteringsförrättaren för rättelse av debiteringen.

Eastställandet av avgiftsplikten och avgiftens belopp innefattar med kommitténs

.förslag väsentligen en uträkning med användning av uppgifterna i

förteckningen och taxeringslängden. Det torde därför låta sig göra att be
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

215

handla besvär över avgiftsplikt eller avgiftsbelopp såsom besvär över debitering.

Besvären skola således anföras hos Konungens befallningshavande på

samma sätt som föreskrives i uppbördsreglementet. Allenast.i ett fall torde

undantag härifrån erfordras, nämligen då avgiftspliktig, som icke påförts beskattningsbart

belopp, vill klaga över att för högt taxerat belopp och på grund

därav för hög pensionsavgift påförts honom. Med gällande avdragsbestämmelser

kan en avgiftspliktig bli skyldig att erlägga pensionsavgift till icke

obetydligt belopp och likväl gå fri från skatt samt förty ej ha anledning att

klaga över taxeringen i vidare mån än så vitt den utgör grund för avgiftspåföringen.

Fastställandet av det taxerade beloppet är emellertid en taxeringsåtgärd,

vars prövning ej synes kunna ske annat än genom de vanliga skatteinstanserna.

Att införa enahanda förfarande, om den avgiftspliktige taxerats

till beskattningsbart belopp, men allenast skulle vilja klaga beträffande pensionsavgiften,

synes däremot onödigt.

Vid sidan av den ordinära besvärsproceduren synes en extra ordinär möjlighet

till rättelse motsvarande vad som för närvarande stadgas i 16 § tredje och

fjärde styckena pensionsförsäkringslagen böra bibehållas.

Restitution synes lämpligen böra ske genom Konungens befallningshavande.

I specialmotiveringen till det av kommittén framlagda förslaget till lag örn

folkpensionering anför kommittén vid 15—18 §§ ytterligare:

Utöver de i förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering upptagna

grunderna för befrielse från avgiftsplikt har i det nu föreliggande lagförslaget

införts ännu en, nämligen åtnjutande av folkpension eller understöd. Avvikelsen,

som framgår redan av 4 §, föranledes av att lagförslaget liksom pensionsförsäkringslagen

medger pension vid förtidsinvaliditet. Uppgift å förtidsinvalider

med folkpension eller understöd bör, på samma sätt som för närvarande

föreskrives i 14 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, lämnas av

vederbörande pensionsnämnd.

Något bedömande av invaliditeten i sammanhang med avgiftens fastställande

sker således ej. Vid sådant förhållande synes man kunna använda samma

förenklade förfarande beträffande avgifternas fastställande och besvär av olika

slag, som förordats vid förslaget till lag örn allmän ålderdomspensionering.

I de avgivna yttrandena lia icke yppats några betänkligheter mot kommitténs

förslag att anförtro avgiftspåföringen åt de tjänstemän som debitera

kronoutskylderna. Styrelsen för Sveriges liäradsskrivarförening och föreningen

Sveriges städers kronouppbördstjänstemän finna dock erforderligt, att ersättning

lämnas debiteringsförrättarna för den därigenom uppkommande ökningen

av deras arbetsbörda. Pensionsstyreisen ifrågasätter en kompletterande

bestämmelse i syfte, att länsstyrelse måtte erhålla befogenhet att även utan

stöd av besvär befria från påförd pensionsavgift i sådana fall, då länsstyrelse

med stöd av besvär skulle äga meddela dylikt befrielsebeslut. Styrelsen hemställer

även örn föreskrift, att all restitution av pensionsavgifter måtte ske

genom styrelsen.

I det nu förevarande förslaget ha såsom grunder för undantag från avgiftsplikt

utöver de grunder, som finnas i kommittébetänkandets förslag till lag örn

folkpensionering, upptagits beträffande person, som ej tidigare fått avgift sig

påförd, att han befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Enligt min mening rubbar

detta ej det resonemang, som lett kommittén till att föreslå att avgiftspåfö
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ringen anförtros åt den tjänsteman, som har att verkställa debiteringen av

kronoutskyl derna. Frågan örn ersättning för debiteringsarbetet torde icke

nu böra upptagas till prövning.

I enlighet med denna uppfattning har första stycket av förevarande paragraf

utan ändring hämtats från 15 § i kommittébetänkandets förslag till lag örn

folkpensionering. Detsamma är förhållandet med andra stycket, vilket i förenklingssyfte

innehåller bland annat, att sedan prövningsnämnd fattat beslut

angående taxering, höjning av denna ej skall medföra ökning av den pensionsavgift,

som påförts med stöd av taxeringen.

Den av kommittén föreslagna extraordinära möjligheten att erhålla rättelse

hos pensionsstyrelsen har upptagits i paragrafens tredje stycke. I jämförelse

med kommitténs förslag företer detta stycke vissa skiljaktigheter. Ordet »felaktigt»

har ändrats till »obehörigen» för att tydligt utmärka, att pension sstyrelsens

befogenhet att rätta, då avgift felaktigt påförts, avser de fall, då ingen

avgift borde ha blivit påförd. Vidare talas -—- i stället för örn pensionsstyrelsens

befogenhet att från avgift »befria» den, som obehörigen fått avgift

sig påförd — om befogenhet för styrelsen att för sådan person »upphäva»

avgiftspåföringen. Styrelsen bör nämligen äga, att om den finner att någon,

som redan vid inträdet i den avgiftspliktiga åldern är invalid, trots detta fått

avgift sig påförd, upphäva avgiftspåföringen. Utan en sådan befogenhet för

styrelsen kan det befaras inträffa, att invaliditet hos adertonåring fördöljes

och en eller annan avgift för honom erlägges med beräkning att han efter något

år skall kunna ansöka örn folkpension. Ehuru grundpensionen i sådant

fall enligt förslaget skulle utgå med tämligen lågt belopp, bör möjligheten till

missbruk i berörda avseende förebyggas såvitt lämpligen kan ske. En tredje

förändring, som jag vidtagit, är, att det i kommittéförslaget förefintliga ordet

»skäligen» såsom onödigt och måhända vilseledande fått utgå, i samband varmed

viss ytterligare jämkning av ordalagen skett.

Såsom ett sista stycke torde, i anslutning till ett av pensionsstyrelsen framställt

önskemål, böra upptagas bestämmelse om att Konungens befallningshavande

skola äga samma befogenhet som pensionsstyrelsen att upphäva avgiftspåföring.

Genom vilken eller vilka myndigheter restitution av pensionsavgift må

äga rum, är en fråga, som bör regleras genom följdförfattningarna till folkpensioneringslagen

och förty lämpligen torde böra anstå till senare sammanhang.

16 §.

Första punkten i första stycket av förevarande paragraf motsvarar 16 §

första stycket i det i kommittébetänkandet framlagda förslaget till lag örn

folkpensionering. För kommittéförslagets stadgande har motivering lämnats

i vad ovan vid 15 § anförts ur kommitténs betänkande. I förevarande förslag

har stadgandet utbytts mot en hänvisning till uppbördsreglementet, något som

icke innebär någon saklig ändring i förhållande till kommittéförslaget och

som synes befogat, emedan uppbördsreglementets bestämmelser genom stad
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

217

gandet i nästföljande paragrafs första stycke över huvud i tillämpliga delar

bliva gällande beträffande pensionsavgifterna.

Det har synts mig erforderligt att stadga verklig rätt för den, som väl med

rätta fått avgift sig påförd men som på grund av senare inträffad händelse

bör befrias från avgiften, att påkalla rättelse i avgiftspåföringen. Samma

rätt att påkalla befrielse synes då lämpligen böra gälla i alla de fall, då

pensionsstyrelsen enligt bestämmelserna i 15 § tredje stycket äger upphäva

skyldighet att erlägga avgift. En generell bestämmelse härom har upptagits

såsom en ny andra punkt i första stycket.

Mot bestämmelsen i andra stycket har av länsstyrelsen i Örebro län framställts

den erinran, att någon relation mellan beskattningsbart belopp och avgiftsbelopp

icke finnes, något som föranleder länsstyrelsen att föreslå, att stycket

måtte utgå. Bestämmelsen i stycket avser emellertid det fall, att någon

som icke taxerats till beskattningsbart belopp vill klaga över att för högt taxerat

belopp och därmed för hög pensionsavgift påförts honom. Eftersom något

beskattningsbart belopp icke påförts honom, har han icke haft anledning att

med hänsyn till beskattningen överklaga taxeringen, och det har vid sådant

förhållande synts skäligt, att en särskild utväg öppnas för honom att överklaga

taxeringen, när han finner att pensionsavgift påförts honom med ledning

av denna.

17 §.

Uppbörden av pensionsavgifterna, vilken regleras i denna paragraf, har ingående

behandlats i den allmänna motiveringen.

Det tredje stycket i paragrafen innefattar en nyhet i förhållande till såväl

pensionsförsäkringslagen som kommitténs förslag. Nyheten avser huvudsakligen

det fall, att pensionsavgift icke erlägges inom behörig tid. För detta

fall innehåller pensionsförsäkringslagen, såsom av pensionsstyrelsens nedan intagna

uttalande närmare framgår, bestämmelser, i 14 och 15 §§, örn viss tidpunkt,

nämligen utgången av juni månad året näst efter det då avgiften påförts,

efter vilken erläggande av avgift icke medför pensionsrätt för den avgiftspliktige

och tilläggsavgift icke ens mottages. Kommittén föreslår i stället

för dessa bestämmelser, att avgift som erlagts efter utgången av augusti

månad året näst efter det år under vilket avgiften påförts, skall vid bestämmande

av beloppet av avgiftspension anses såsom ej erlagd. Med anledning

av detta förslag anför pensionsstyrelsen:

I fråga om restantier å påförda avgifter har i nuvarande lag örn allmän

pensionsförsäkring fastställts en gemensam respittid för samtliga avgifters erläggande.

Kommittén har — oberoende av att i avgiften enligt kommitténs

förslag även införts ett ej obetydligt skattemoment — föreslagit, att en sådan

respittid skall bibehållas, men att densamma skall förlängas med två månader

utöver den tid som hittills varit utmätt. Detta förlängande av respittiden finner

styrelsen i och för sig vara synnerligen starkt motiverat. I nu gällande

pensionsförsäkringslag tillämpas emellertid som bekant i övrigt ett olika förfarande

i fråga om resterande grundavgifter och tilläggsavgifter. De sistnämnda

få ej utkrävas och ej heller erläggas efter respittidens utgång; grundavgifterna

återigen kunna även senare uttagas, men berättiga i sådant fall icke

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

desto mindre ej till pension. Kommittén har nu föreslagit, att det senare

strängare förfarandet tillämpas på samtliga avgifter. Styrelsen anser det

för sin del både bättre motiverat ur rättssynpunkt och samtidigt mera redigt

ur förvaltningssynpunkt, att respittiden helt bortfaller och bestämmelse införes,

att avgiftsrestantier avkortas efter samma regler som gälla i fråga örn

kronoutskylder.

I annat sammanhang betonar pensionsstyrelsen behovet av särskild föreskrift

för det fall, att avgift redovisats till styrelsen först efter det pensionsfallet

redan inträffat och pensionsbrev utfärdats. Principiellt borde i dylika

fall jämkning av pensionen ske. Detta vore emellertid en ganska omständlig

åtgärd. Då det här rörde sig örn jämförelsevis obetydliga avgiftsbelopp, förordade

styrelsen, att den tillerkändes befogenhet att i sådana fall, som här

avsåges, utbetala kapitalvärdet av den pension, som belöpte på det erlagda

avgiftsbeloppet.

Yad pensionsstyrelsen föreslagit beträffande respittiden har jag funnit mig

böra tillmötesgå och därför i lagförslaget icke medtagit någon föreskrift örn

särskild respittid. Genom det föreslagna stadgandet i första stycket, att pensionsavgifterna

skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden,

bliva på sätt pensionsstyrelsen önskat, uppbördsreglementets bestämmelser

örn avkortning tillämpliga på pensionsavgifterna.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen anfört rörande erlagd avgift, som

redovisas till styrelsen först efter det pensionsfall redan inträffat och pensionsbrev

utfärdats, har såsom ett tredje stycke i 17 § intagits en bestämmelse av

innehåll att pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen

efter det folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle

gottskrivas den avgiftspliktige. En sådan regel synes mig från enkelhetens

synpunkt vara att föredraga framför den av pensionsstyrelsen föreslagna. Att

återbetalningen icke alltid skall avse hela avgiften, beror därpå, att äkta makars

avgifter i allmänhet skola till hälften tillgodokomma vardera maken.

18 §.

Denna paragraf är likalydande med 18 § i pensionsförsäkringslagen och i

det av kommittén framlagda förslaget till lag om allmän folkpensionering.

Om pensionsnämnder.

19—27 §§.

I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts äro bestämmelserna

örn folkpensioneringens lokala organisation, frånsett vissa smärre jämkningar,

likalydande med motsvarande stadganden i pensionsförsäkringslagen.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

219

Om pensionsansökning med mera.

28 §.

Denna paragraf, som avhandlar huru ansökning om pension skall göras, är

utan ändring hämtad från kommittébetänkandets förslag till lag om folkpensionering,

29 §, och innefattar endast smärre jämkningar i förhållande till

29 § pensionsförsäkringslagen.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län framställer det önskemålet, att med

hänsyn till de betydande utgifter landstingen få vidkännas på grund av bestämmelserna

örn ersättning av landstingsmedel för vårdkostnader åt fattigvårdens

understödstagare skyldighet måtte stadgas för vederbörande fattigvårdsstyrelse

att tillse, att pension sökes för pensionsberättigad understödstagare.

Något mera kännbart behov av andra regler i detta avseende än de

nuvarande torde emellertid icke ha gjort sig gällande, och det är å andra

sidan sannolikt, att lagligt åläggande för fattigvårdsstyrelserna att under

vissa omständigheter söka pension icke skulle i och för sig vara synnerligen

verksamt för att avlägsna eventuella olägenheter.

29 §. ''

Förevarande paragraf behandlar pensionsnämnds befattning med pensionsärenden.

I sak avviker paragrafen icke i väsentliga avseenden från motsvarande

bestämmelser i 30 § pensionsförsäkringslagen. Från 30 § i kommittébetänkandets

förslag till lag örn folkpensionering avviker stadgandet nästan endast

sa till vida, som den nuvarande bestämmelsen beträffande insändande av

pensionsnämnds beslut och tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen, med

frångående av kommitténs förslag, i sak bibehållits. Skälen härför komma att

framlaggas vid 31 §. Den i lagförslaget nytillkomna skillnaden i avseende å

avdragsreglerna mellan pensionstagare, som har gemensamt hushåll med annan

innehavare av folkpension, och annan pensionstagare har föranlett den jämkning

i förhållande till kommitténs förslag, att minskning eller indragning av

tilläggspension på grund av förändring beträffande pensionstagares hushåll

upptagits bland de förändringar av utgående tilläggspension, som pensionsstyrelsen

har att vidtaga ex officio och utan att- ärendet först underkastats

Provning av pensionsnämnd. Jämlikt 22 § har pensionsnämnd emellertid att

öva tillsyn över att minskning av pension äger rum, där sådan är föreskriven,

och det förutsättes, att pensionsstyrelsen har sin uppmärksamhet fäst på att

nämnderna fullgöra denna sin skyldighet.

30 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro, med jämkning huvudsakligen i tredje

stycket, hämtade från 31 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn

folkpensionering. De flesta bestämmelserna äga sin motsvarighet i pensionsförsäkringslagen

30 §. Stadgandet i tredje stycket örn avrundning av pensionens

belopp har dock, i sak oförändrat, hämtats från pensionsförsäkringslagen

6 § sista stycket, och bestämmelserna i sjätte stycket ha, med någon jämkning,

hämtats från pensionsförsäkringslagen 3 § andra stycket. Som en

nyhet i paragrafen i jämförelse med pensionsförsäkringslagens bestämmelser

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

är att nämna, att pensionsbrev enligt förslaget skall tillställas den som äger

uppbära pensionen i stället för såsom, enligt pensionsförsäkringslagens lydelse,

alltid pensionstagaren.

I detta sammanhang må nämnas, att pensionsförsäkringslagens bestämmelse

i 80 § fjärde stycket örn att pension ej skall utgå örn beloppet icke uppgår

till 6 kronor örn året, icke erhållit någon motsvarighet i förevarande förslag,

då en sådan föreskrift efter införande av regler örn grundpension torde sakna

praktisk betydelse.

31 §.

Förevarande paragraf, vilken motsvarar 28 § såväl i pensionsförsäkringslagen

som i kommittébetänkandets förslag till lag örn folkpensionering, innehåller

regler örn besvär över pensionsnämnds och pensionsstyrelsens beslut i

pensionsärenden. Bestämmelserna därom ha ansetts lämpligen böra placeras

efter stadgandena angående nämndernas och styrelsens beslut.

Enligt pensionsförsäkringslagen 28 § skall ändring i pensionsämnds beslut

sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens

ordförande eller i brev vara inkomna till honom sist å trettionde dagen

efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Med

denna bestämmelse sammanhänger, att enligt 30 § samma lag pensionsnämndens

beslut och tillhörande handlingar i ärende, som angår pension på grund

av varaktig oförmåga till arbete, först efter besvärstidens utgång skola av

nämndens ordförande insändas till pensionsstyrelsen. Därest besvär anförts,

skola dessa bifogas jämte yttrande av nämnden över besvären.

Frågan, huru en förkortning skall kunna åvägabringas av den tid en pensionssökande

får vänta innan han erhåller pension, har redan åtskillig tid varit

föremål för uppmärksamhet. I yttrande över statens besparingskommittés den

19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation

(se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1927 års riksdag, sid.

127 f.) anförde pensionsstyrelsen:

Då resultatet av en undersökning av pensionsansökningar inkomna under

åren 1921 och 1922 utvisade, att besvär av annan än pensionsstyrelsens ombud

anförts i endast 7.6 fall på tusen av de avgjorda ärendena samt att besvären

föranlett ändring av nämndens beslut i endast 1.6 fall på tusen, insåges, att

man icke rimligen för dessa få fall borde bibehålla den hittillsvarande olämpliga

anordningen beträffande gången av pensionsärendena. Styrelsen hade

därför under övervägande ett förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak

innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden fattat

beslut skulle insändas till styrelsen där ärendet skulle förberedas men icke

företagas till slutligt avgörande förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde

i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens ordförande, som i dylika fall

skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas återsändande. En omläggning

i sålunda antydd eller snarlik riktning av pensionsärendenas behandling

skulle vålla styrelsen ett mycket litet ökat besvär, då högst omkring 400

ansökningar per år skulle komma att bliva föremål för sådan åtgärd.

I motion (11:69) till 1927 års riksdag påyrkades — i syfte att förkorta

den tid en pensionssökande får vänta innan han erhåller pension — att pen
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 211.

221

sionsnämndens ordförande skulle åläggas att snarast möjligt och således utan

att avvakta besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena

jämte tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av

ordföranden omedelbart insändas till pensionsstyrelsen.

I infordrat yttrande över denna motion anförde pensionsstyrelsen:

Att allt borde göras för att söka nedbringa den tid, som förflöte mellan en

pensionsansökans ingivande och pensionsbrevets utsändande, vore uppenbart.

Bland de åtgärder i sådant syfte, som pensionsstyrelsen haft under behandling,

_ vore även den nu föreslagna. Därvid hade emellertid befunnits, att frågan

ingalunda vore så enkel och att ej heller tidsvinsten bleve så stor, som motionären

hoppats. Sålunda torde pensionsnämndsordförandens expeditionsarbete

och andra omständigheter föranleda därtill, att efter sammanträdet kortare

eller längre tid måste förflyta innan handlingarna kunde översändas till

pensionsstyrelsen. Vidare vore att märka, att ett ärende givetvis icke kunde

företagas till avgörande inom pensionsstyrelsen, innan den föreskrivna besvärstiden

gått till ända. Därest pensionsstyrelsen icke ville utsätta sig för

risken, att besvär, som anförts i ett ärende, icke komme under omprövning vid

ärendets avgörande inom styrelsen, måste för övrigt .särskilda åtgärder av

styrelsen vidtagas, vilka skulle ej obetydligt öka och försvåra styrelsens arbete

och dessutom ytterligare beskära tidsvinsten. Styrelsen funne för sin

del, att något avgörande i denna fråga icke nu borde träffas, utan att densamma

lämpligen borde tagas i övervägande i samband med den allmänna

revision av pensionsförsäkringen, som styrelsen förväntade komma att ske

under den närmaste framtiden.

På hemställan av andra lagutskottet avslogs motionen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 16) anförde utskottet, att utskottet

i likhet med pensionsstyrelsen ansåge, att de i motionen uttryckta önskemålen

om nedbringande av den tid, som förflöte mellan pensionsansökningens

ingivande och pensionsbrevets utfärdande, vore värda allt beaktande. Då

emellertid de av motionären i sådant syfte föreslagna åtgärderna skulle medföra

vissa praktiska olägenheter och icke vara så effektiva, att de skulle på

ett avsevärt sätt förkorta väntetiden, samt frågan örn åtgärder för väntetidens

nedbringande torde komma att upptagas till övervägande av pensionsstyrelsen

i samband med den allmänna revision av pensionsförsäkringslagen, som kunde

förväntas skola ske under den närmaste framtiden, ansåge sig utskottet icke

kunna tillstyrka bifall till motionen och ej heller föreslå riksdagen att påkalla

särskild utredning i ärendet.

Till utgångspunkt för sin prövning av hithörande förhållanden har pensionsförsäkringskommittén

tagit vissa utredningar dels angående förekomsten av besvär,

dels ock beträffande väntetiden innan pensionsansökan föranleder utbetalande

av pension. I det förra hänseendet konstaterar kommittén (huvudbetänkandet

sid. 239 ff.), att besvärsfrekvensen i ärenden rörande pensionstilllägg

eller understöd enligt en undersökning visar sig vara ungefär 4 % och enligt

en annan cirka 5 %. Kommittén konstaterar vidare, att av besvären ungefär

80 °/o utgöras av besvär av pensionsstyrelsens ombud. Yad beträffar väntetiden,

förflyter enligt en av kommittén verkställd utredning, som avser ansökningar

örn pensionstillägg eller understöd inkomna till pensionsstyrelsen första halvåret

1928, i medeltal från ansökningshandlingens ingivande till pensionsnämndsordföranden

och till dess att nämnden fattar beslut i ärendet en tid av 6.4 vec
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kor, från nämndsammanträdet till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen

5.9 veckor samt därifrån och till första pensionsutbetalningen 13.5

veckor (se kommitténs huvudbetänkande sid. 231). Den sammanlagda väntetiden

för en pensionssökande, vilken begär pensionstillägg, uppgår alltså enligt

denna utredning i genomsnitt till 25.8 veckor eller ungefär ett halvt år. Kommittén

anmärker emellertid till dessa sifferuppgifter, att den här uppgivna tiden

mellan ansöknings ingivande och nämndsammanträdet icke torde giva ett

riktigt begrepp örn den första delen av väntetiden, emedan ofta den första ansökningsåtgärden

torde bestå i en muntlig framställning till pensionsnämndsordföranden

och den skriftliga ansökningen upprättas och ingives till denne

först senare, ofta strax före sammanträdet.

I syfte att i någon mån förkorta väntetiden föreslår kommittén, att ansökningarna

skola av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen

snarast möjligt efter det sammanträde, vid vilket de blivit av nämnden slutligt

behandlade. Enligt kommitténs uppskattning torde i flertalet fall därmed

kunna vinnas en förkortning av väntetiden med ett par veckor. För att pensionsstyrelsen

icke skall sakna kännedom örn besvär i de ärenden, som sålunda

hänskjutas till styrelsen redan före besvärstidens utgång, föreslår kommittén,

att besvär över pensionsnämnds beslut skola ingivas direkt till pensionsstyrelsen

eller dit insändas inom samma tid, som nu gäller i fråga om ingivande eller

insändande till pensionsnämndens ordförande. Det skulle därjämte åligga

pensionsstyrelsen att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden över besvären.

En sådan anordning anses av kommittén visserligen medföra något

ökat arbete för pensionsstyrelsen, men detta torde enligt kommitténs åsikt icke

behöva bliva av den omfattning, att det kunde utgöra något avgörande hinder

mot den föreslagna ändringens genomförande. Vad beträffar ändringens

betydelse för parterna, fäster kommittén uppmärksamheten vid att det alldeles

övervägande antalet besvär som nämnt härrör från pensionsstyrelsens ombud.

I regel tecknas besvären i sådana fall direkt pa blanketten för nämndsbeslutet

i ärendet, och även nämndens yttrande över besvären plägar tecknas på denna

blankett. Denna anordning bör enligt kommitténs mening såsom arbetsbesparande

icke rubbas, men ombuden böra, enligt vad kommittén uttalar, genom

instruktion erinras örn att i förekommande fall dessutom före besvärstidens

utgång anföra besvär hos pensionsstyrelsen direkt, något som skulle kunna

ske med användande av ett synnerligen enkelt formulär, huvudsakligen innehållande

hänvisning till den på nämndsbeslutet tecknade inlagan.

Av kommitténs ledamöter ha herrar Elliot och Olsson samt fröken Åbergsson

funnit sig icke kunna biträda kommitténs förslag, att besvär skola insändas

direkt till pensionsstyrelsen, och anföra därom:

Det förefaller synnerligen tveksamt, örn något är att vinna genom en dylik

reform. I de allra flesta fall anföras besvären av pensionsstyrelsens ombud vid

nämndssammanträdet. Att ombudet då före besvärstidens utgång jämväl skulle

behöva, låt vara genom ett synnerligen enkelt formulär, direkt, hos styrelsen

anföra besvär, synes vara en skäligen onödig omgång.. De pensionssökande

hava vidare i regel lättare att ingiva sina besvär direkt till ordföranden än att

insända dem till styrelsen. Därest besvär inkomma till styrelsen, innan hand
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

223

Ungarna i ärendet äro där tillgängliga, kan detta ock förorsaka vissa svårigli

eter.

Pensionsstyrelsen yttrar, att styrelsen av arbetstekniska skäl ansluter sig till

den uppfattning, som framförts i detta särskilda yttrande. I de yttranden av

pensionsnämnder och pensionsstyrelsens ombud, i vilka förevarande fråga

berörts, avvisas likaledes förslaget, att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen.

Det anses olämpligt, att ombudet enligt kommitténs tankegång

skulle lia att ombesörja tvenne inlagor, nämligen utom en kortfattad besvärsskrift

att insändas till pensionsstyrelsen även en utveckling av besvären att

tecknas å nämndsbeslutet. Vidare anföres, att ordföranden i stor utsträckning

finge hjälpa pensionssökanden med uppsättande av besvär ifall denne önskade

anföra sådana, och att det därför skulle vara lättare för den pensionssökande

att ingiva besvär hos ordföranden än att sända dem till pensionsstyrelsen. Styrelsen

för svenska stadsförbundet samt några pensionsnämnder och ombud

anvisa såsom medel att förkorta väntetiden i stället förkortning av besvärstiden,

därvid 14 och 10 dagar nämnas såsom en lämplig tidsbegränsning.

Om önskvärdheten av att förkorta den nuvarande i allmänhet långa tid, som

förflyter innan en pensionssökande erhåller pension, synes icke mer än en mening

råda. Det förslag, som pensionsförsäkringskommittén i syfte att åstadkomma

en förkortning av denna väntetid utarbetat, har emellertid i yttrandena

mött starkt motstånd. Med hänsyn till anmärkningar, som framkommit mot

tanken att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen, anser jag mig

icke böra föreslå, att en sadan ändring vidtages i de nuvarande reglerna för

besvärsförfarandet. I betraktande av de erinringar, som från pensionsstyrelsens

sida vid ett tidigare tillfälle riktats mot tanken att nämndens beslut och

tillhörande handlingar skulle av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen

innan besvärstiden gått till ända, anser jag mig icke heller böra

förorda denna del av kommitténs förslag att komma till utförande utan samband

med en ändring av bevärsförfarandet.

I vissa yttranden anvisas som en utväg till minskande av väntetiden, att besvärstiden

skulle förkortas. Någon mera väsentlig förkortning av väntetiden

torde dock icke kunna nås på denna väg, och åtgärden väcker — särskilt i betraktande

av de stora avstånden i glest befolkade norrländska bygder — betänkligheter

med hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk att hava tillräckligt

rådrum för att ordna med ett överklagande av nämndsbeslutet.

De hittills anvisade utvägarna till förkortande av väntetiden visa sig sålunda

alla svårframkomliga. Med beklagande måste konstateras, att det knappast

synes möjligt att utan att giva upphov till besvärande olägenheter under

nuvarande förhållanden åstadkomma någon mera väsentlig förkortning av

besvärstiden. Detta sammanhänger med det sätt, på vilket pensionsförsäkringsverksamheten

för närvarande är organiserad, nämligen med lokala organ

vilka merendels sammanträda med långa mellanrum och vilkas beslut för att

bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen. Huruvida den prövning

av pensionsförsäkringens organisationsfråga, vilken kommer att företagas efter

det yttranden inkommit över organisationssakkunnigas för närvarande ut
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

remitterade betänkande rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation

(statens offentl. utr. 1934: 53), kommer att resultera i sådan förändring

av organisationen, att väntetiden därigenom kan avsevärt förkortas, är ännu

för tidigt att bedöma. På grund av det anförda ha i första stycket av förevarande

paragraf de nu gällande reglerna i huvudsak bibehållits.

Måhända skulle redan med nuvarande organisatoriska bestämmelser någon

förkortning av väntetiden kunna vinnas genom en jämnare fördelning på olika

tider av året av pensionsärendenas insändande till pensionsstyrelsen. Enligt

pensionsförsäkringslagen — och även enligt den föreslagna lagen •— skola

pensionsnämnderna sammanträda minst en gång varje kalenderhalvår. Enligt

vad pensionsförsäkringskommittén meddelar (huvudbetänkandet sid. 306), avhåller

ett mycket stort antal pensionsnämnder icke mera än de sålunda föreskrivna

två sammanträdena örn året, och för dessa nämnder ter det sig, efter

vad kommittén framhåller, säkerligen naturligt, att halvårssammanträde hålles

först under juni, respektive december månad. En följd härav har, såsom kommittén

framhåller, blivit, att antalet till pensionsstyrelsen inkommande pensionsärenden

blir särskilt högt omkring månadsskiftena juli—augusti och januari—

februari. Den anhopning av pensionsärenden, som sålunda äger rum hos pensionsstyrelsen

vid vissa tider av året, torde vara hindersam för en snabb behandling

av ärendena. Enligt vad kommittén inhämtat har pensionsstyrelsen

haft sin uppmärksamhet riktad på nu berörda förhållande och jämväl sökt

åstadkomma ändring däri genom att uppmana sina ombud att påverka vederbörande

pensionsnämnder att utsätta sina sammanträden till andra tider än

de nyss nämnda. Trots att effekten av dessa hänvändelser blivit tämligen

ringa, håller kommittén för troligt, att pensionsstyrelsen genom anvisningar

direkt eller genom vederbörande ombud till nämnderna inom olika ombudsområden

angående ur här förevarande synpunkt lämpliga sammanträdestider

skulle kunna få till stånd en avsevärt jämnare inströmning av pensionsärenden.

I andra stycket av förevarande paragraf upptagas i enlighet med kommitténs

förslag gällande regler örn besvär över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende

i sak oförändrade.

Svenska stadsförbundets styrelse anför till detta stycke, att erfarenheten

visat att icke så sällan olika meningar gjorde sig gällande mellan en kommun

och pensionsstyrelsen i ärenden av stor principiell betydelse. Det syntes därför

rimligt, att kommunernas möjligheter att få viktiga principfrågor prövade

icke skulle vara beroende av justitiekanslerns uppfattning örn målens vikt utan

att kommunerna i dessa som i andra fall kunde räkna med att under alla förhållanden

få sina synpunkter prövade av högre instans.

Med anledning av detta önskemål må erinras, att propositionen till 1913 års

riksdag med förslag till lag örn allmän pensionsförsäkring upptog en föreskrift,

att mot pensionsstyrelsens beslut klagan ej finge föras. Under riksdagsbehandlingen

framkom emellertid motionsvis ett förslag örn att till bevakande

av det allmännas intressen justitiekanslern måtte tilldelas befogenhet att hos

Konungen anföra, eller medgiva anförandet av, besvär mot pensionsstyrelsens

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

225

beslut, vilket förslag vann statsmakternas bifall. Att, såsom svenska stadsförbundets

styrelse nu påyrkar, giva kommuner möjlighet att överklaga pensionsstyrelsens

beslut utan att därtill hava justitiekanslerns tillstånd skulle

alltså innebära ett icke obetydligt avsteg från vad ursprungligen avsetts. Det

synes ock vara av vikt, att pensionsstyrelsens beslut icke i onödan överklagas.

Ett verkligt behov av överklagande torde förnämligast yppa sig i sådana fall,

som äga principiell innebörd och där det tillika med fog framstår som tvivelaktigt

huruvida pensionsstyrelsen tillämpat riktiga regler. Sådana fall böra

emellertid rimligen bliva mera sällsynta ju längre tid pensioneringen bestått.

Det torde vidare få antagas, att justitiekanslern icke skall vägra sitt medgivande

till överklagande, där goda skäl verkligen förefinnas att få pensionsstyrelsens

beslut underkastat prövning i högre instans. Med hänsyn till det sagda anser

jag mig icke böra ansluta mig till det av svenska stadsförbundets styrelse framförda

förslaget.

32 §.

Denna paragraf motsvarar, liksom paragrafen med samma nummer i kommittébetänkandets

förslag till lag örn folkpensionering, 31 § och 32 § första

stycket pensionsförsäkringslagen.

Liksom enligt kommitténs förslag skall enligt den föreslagna lagtexten rätt

till folkpension efter fyllda 67 år i sin helhet vara underkastad den regeln,

att den icke må utgå för tid som ligger längre tillbaka än sex månader från

ansökningen. Under hänvisning till att underlåtenhet att i rätt tid söka pension

förekommer, föreslår pensionsnämnden i Hudiksvall, att grundpension

skall utgå från fyllda 67 år, även örn pensionsansökningen skulle göras först

mera än sex månader därefter. Såsom kommittén framhållit (huvudbetänkandet

sid. 245), torde emellertid, örn man, på sätt genom förevarande förslag

sker, frångår de från den privata försäkringsverksamheten hämtade åskådningar,

som hittills präglat den på avgifter grundade ålderspensioneringen, ej

längre föreligga tillräcklig anledning att låta en person, som underlåter att

söka pension vid eller kort efter uppnåendet av pensionsåldern, utfå pension

för kanske ett flertal år tillbaka i tiden. Från den synpunkt, som varit vägledande

vid utarbetandet av detta förslag, nämligen försörjningssynpunkten,

är en utbetalning av pension retroaktivt för lång tid icke motiverad.

Ett av svenska fattigvårds- och b arnar år ds förbundet framställt önskemål örn

att första pensionsbeloppet, i fall detta avser pension för längre tid, måtte kunna

av pensionsstyrelsen uppdelas på lämpliga perioder torde böra tagas under

övervägande, då Kungl. Maj:t går att enligt sista stycket av förevarande

paragraf utfärda bestämmelser angående sättet och tiden för utbetalning av

pension.

33 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ha oförändrade upptagits från paragrafen

med samma nummer i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering

och återfinnas i sak i 32 § andra stycket pensionsförsäkringslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sami. Nr 817.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

Generalpoststyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den kategoriska föreskriften

om förverkande av belopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter

det under vilket beloppet förfallit till betalning, skulle kunna i någon

mån uppmjukas, och anför till utveckling därav:

Åtskilliga fall hava nämligen förekommit, då, enligt generalpoststyrelsens

åsikt, det skulle hava varit med billighet och rättvisa förenligt att pensionsbelopp

fått utbetalas efter preskriptionstidens utgång. Hänsyn synes nämligen

böra tagas därtill, att folkpensionstagarna i stor utsträckning utgöras

av gamla, orkeslösa personer, vilka icke äga kännedom örn huru de skola förfara

då pensionsbrev eller kvittenshäfte gått förlorat. Av dylika eller liknande

anledningar inträffar det i enstaka fall att pensionstagare icke lyfta

pensionsbelopp inom föreskriven tid. Generalpoststyrelsen föreslår därför, att

till nu ifrågavarande bestämmelser fogas ett stadgande av innehåll, att, då

särskilda omständigheter föreligga, utbetalning av förverkat pensionsbelopp

må efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas.

Det skäl, som i nästföregående paragraf föranlett, att folkpension i sin helhet

gjorts beroende av tidpunkten för den pensionsberättigades initiativ för

dess utfående — i det fallet ansökning — synes även här vara tillämpligt

och bjuda, att den som icke lyfter pensionsbelopp inom en tämligen kort tid

efter det beloppet förfallit till betalning skall hava förverkat detsamma. Med

utgångspunkt från förevarande lagförslags allmänna inriktning torde därför

den från pensionsförsäkringslagen övertagna förverkanderegeln vara starkare

motiverad än enligt nämnda lag, och det skulle vara ett avsteg från de grundsatser,

på vilka den föreslagna pensioneringsreformen bygger, att förändra den

ifrågavarande regeln på sätt generalpoststyrelsen föreslagit.

34 §.

Bestämmelsen i denna paragraf återfinnes under samma paragrafnummer i

det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering och innebär

endast ett lagfästande av en av pensionsstyrelsen redan införd praxis.

Den har icke mötts av någon erinran i yttrandena.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

35 §.

Denna paragraf behandlar pensionering på grund av frivilliga avgifter och

motsvarar sålunda 34 § pensionsförsäkringslagen och 36 § i kommitténs förslag

till lag örn folkpensionering.

I fråga örn denna frivilliga försäkring har kommittén föreslagit, att (Jet nuvarande

statsbidraget till pensionerna borttages. Detta förslag, som

i yttrandena icke mötts av någon invändning, finner även jag motiverat.

Med avseende å förvaltningskostnadernas bestridande

har kommittén föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen, enligt vilken

Konungen äger föreskriva att visst förvaltningsbidrag skall utgå av det belopp,

varmed de för en person under ett år erlagda frivilliga avgifterna sammanlagt

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

227

överstiga 30 kronor, så förändras, att i detta stadgande begränsningen till 30

kronor utgår och bestämmelsen i stället kommer att lyda: I den mån omständigheterna

därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag

skall utgå av avgifterna. I sak anser jag mig böra biträda

detta förslag. I pensionsstyrelsens yttrande förekommer emellertid i formellt

hänseende en anmärkning mot förslaget, vilken sammanhänger med de föreslagna

bestämmelserna i fråga om de försäkringstekniska grunderna för den

frivilliga försäkringen.

Jag övergår nu till frågan örn dessa försäkringstekniska grunder

och örn statsgaranti för försäkringen. Pensionsförsäkringskommittén

anför i denna del:

Till grund för beräkningen av pensionerna ligger enligt kungl, brev den 22

juni 1928 en räntefot av 4.3 procent varjämte angående invaliditet och dödlighet

göras i huvudsak samma antaganden som de, vilka legat till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs

tabeller i Del II av dess betänkande.

Vad angår det allmänna ränteläget har kommittén i annat sammanhang

framhållit svårigheten för att ej säga omöjligheten att för närvarande komma

fram till några säkra antaganden rörande den framtida räntenivån. Med hänsyn

därtill och till det nuvarande allmänna ränteläget torde utan tvekan kunna

sägas,^att en räntefot av 4.3 procent vid sådan försäkringsverksamhet, varom

här är fråga, icke längre kan anses för framtiden betryggande.

Även i fråga örn antagandena rörande den allmänna dödligheten torde grunderna

för den frivilliga försäkringen böra förstärkas. Inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten

torde, delvis på tillskyndan av försäkringsinspektionen,

den av särskilda sakkunniga utarbetade dödlighetstabellen R 32

komma att inom den närmaste framtiden rätt allmänt införas. Av den av staten

genom pensionsstyrelsens försorg bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen

bör enligt kommitténs mening krävas, att den i nu förevarande avseende grundas

på lika betryggande antaganden som anses tillbörligt, då fråga gäller privat

pensionsförsäkring.

De försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen torde slutligen

jämväl med avseende på antaganden rörande invaliditet och dödlighet

bland invalider böra jämkas till överensstämmelse med de på den svenska erfarenheten

grundade resultat i dessa avseenden, vartill kommittén kommit i sina

i Pel I (statens offentl. utr. 1930: 15) publicerade undersökningar härutinnan.

Över huvud taget bör i fråga om grunderna för den frivilliga försäkringen

uppställas samma trygghetskrav som inom motsvarande privatförsäkring. Att

i lagtexten införa denna principiella ståndpunkt torde emellertid vara förenat

med vissa svårigheter. För att ändock i någon mån giva uttryck för densamma

har i paragrafen införts ett stadgande att bestämmelserna i 213 § första och

andra styckena i lagen örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning vid fastställandet

av de försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen.

Med den ovan angivna standpunkten sammanhänger i viss mån frågan, hur

det skall förfaras för den händelse att den frivilliga försäkringens fond vid

verkställd undersökning befinnes otillräcklig för upprätthållandet av de utfästa

pensionsförmånerna. För närvarande finnas i det kungl, brevet den 22

juni 1928 endast bestämmelser avseende överskott i fonden, enligt vilka dylikt

överskott skall tillgodoföras de försäkrade genom förhöjning av pensionerna.

Kommittén anser för sin del, som förut nämnts, att den frivilliga försäkringen

bör göras självförsörjande och att något statsbidrag för täckande av

eventuell brist, som är att hänföra till avgifter inbetalade efter den nya ord
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Majlis proposition nr 217.

ningens genomförande, sålunda icke bör komma i fråga. Denna princip torde

böra komma till uttryck dels genom att i lagen stadgas, att endast den genom

de frivilliga avgifterna bildade fonden skall svara för de ifrågavarande pensionerna,

och dels genom att Kungl. Maj :t i de särskilda bestämmelserna angående

försäkringen efter mönster av stadgandena örn privat försäkringsverksamhet

i lagen örn försäkringsrörelse intager föreskrifter för det fall att grunderna

icke längre äro betryggande. Örn så sker, framträder än klarare som

ett oeftergivligt krav, att de försäkringstekniska grunderna för försäkringen

skola vara lika betryggande som inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten,

vilken ju är helt självförsörjande. Den ifrågavarande frivilliga försäkringens

likställdhet med privatförsäkring har kommittén i sitt förslag markerat

genom att i texten till förevarande paragraf tala örn tillförsäkrade pensioner.

Kommittén uttalar även, i samband med övergångsbestämmelserna, att de av

kommittén föreslagna reformerna med avseende å den frivilliga försäkringen

icke torde böra ändra rätten till pension på grund av avgifter, som vid de nya

bestämmelsernas ikraftträdande äro erlagda. Såvitt angår dessa avgifter,

skall därför enligt kommitténs förslag 34 § pensionsförsäkringslagen gälla.

På grund av den skillnad, som enligt kommittéförslaget sålunda göres mellan

äldre och nyare avgifter, har i förslaget intagits en föreskrift i syfte att förhindra,

att den frivilliga försäkringen enligt den föreslagna nya lagen blir

tyngd av engagemang, härrörande från avgifter erlagda före lagens ikraftträdande,

och likaså omvänt för att förhindra, att eventuell brist härrörande från

denna försäkring leder till förfång för dem som erlagt sådana äldre avgifter.

Enligt kommittéförslaget skall således den fond, som enligt pensionsförsäkringslagen

bildats av frivilliga avgifter, erlagda före den föreslagna nya lagens

ikraftträdande, bokföras skild från den fond, som bildas av därefter erlagda

avgifter, och ingendera fonden må tagas i anspråk för att bekosta pensioner

grundade på avgifter som influtit till den andra fonden.

Pensionsstyreisen yttrar i anslutning till vad kommittén i dessa avseenden

föreslagit bland annat:

Kommittén har föreslagit, dels att Konungen, i den mån omständigheterna

därtill föranleda, skall äga föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå

av avgifterna, dels att försäkringstekniska grunder för verksamheten skola

fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena

lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning. Det

synes pensionsstyrelsen, som örn försäkringslagens föreskrift, att omkostnaderna

icke må antagas lägre än vad enligt tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse

av den ifrågavarande arten kan anses vara erforderligt för sådan

rörelse, icke låter sig förenas med den Konungen tillagda rätten att besluta,

huruvida och i vilken utsträckning dylikt avdrag skall förekomma inom den

frivilliga försäkringen. Då föreskriften örn tillämpning av försäkringslagens

213 § i övrigt i detta sammanhang torde vara överflödig, anser styrelsen, att

denna föreskrift bör utgå.

De frivilliga avgifterna äro, försäkringstekniskt sett, att betrakta som engångsavgifter.

Pension för en dylik avgift utgår, vare sig ytterligare inbetalningar

verkställas eller ej. Det tariffenliga pensionsbeloppet för en viss

avgift tillförsäkras vederbörande under statens garanti. Såsom en följd härav

har vid 1928 års omläggning av den frivilliga, försäkringen särskilt före
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

229

skrivits, att, därest i något enstaka fall tidigare gällande försäkringsvillkor

skulle befinnas vara för den försäkrade gynnsammare, dessa allt fort skola tilllämpas.

Enligt kommittén skulle den omarbetade 34 § av pensionsförsäkringslagen

innehålla bestämmelsen, att »för de enligt denna paragraf tillförsäkrade pensionerna

svarar endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden».

Ifall, såsom man kan taga för givet, de villkor, som framdeles må bli fastställda

att gälla, för den frivilliga försäkringen, utarbetas med erforderlig omsorg

och försiktighet, torde en av staten lämnad garanti för denna försäkring

knappast komma att visa sig innebära någon nämnvärd ekonomisk risk. Men

även örn statsgarantin sålunda rent ekonomiskt skulle kunna undvaras, anser

pensionsstyrelsen densammas slopande icke under några förhållanden böra

ifrågakomma redan av det skälet, att det synes vara oförenligt med statens

ställning att anordna en försäkringsverksamhet av detta slag utan att samtidigt

— i likhet med andra försäkringsgivare — påtaga sig det fulla ansvaret

försatt de i utsikt ställda förmånerna skola komma de försäkrade till godo.

Även andra skäl för statsgarantins bibehållande kunna emellertid anföras.

Det torde nämligen icke kunna bestridas, att de frivilliga avgifternas karaktär

av. engångsavgifter avsevärt minskar den eventuella risken av en statsgaranti.

Garantin avser ju endast att innebära, att de vid ett visst inbetalningstillfalle.

gällande försäkringsvillkoren garanteras för den inbetalning, som

då kommer till stånd. I fråga om framdeles eventuellt skeende inbetalningar

lämnas icke. heller nu på förhand någon som helst statsgaranti.

Den frivilliga försäkringen,. som naturligtvis i av förhållandena betingad

utsträckning bedriver upplysningsverksamhet, men helt saknar en agentkår

av det slag, som utgör den enskilda försäkringsverksamhetens förnämsta hjälpmedel

i anskaffningsarbetet, kan icke sägas bedriva sin rörelse i syfte att

konkurrera med nämnda verksamhet. Styrelsens frivilliga försäkring bör

snarare, betraktas som innebärande en möjlighet till försäkring, som staten

anser sig böra hålla öppen, i anslutning till den obligatoriska pensionsförsäkringen,

för personer, vilka av en eller annan anledning känna sig tilltalade av

en dylik anordning.

Erfarenheten har visat, att dessa försäkringssökande, för vilka inbetalningen

till frivillig försäkring, örn än ofta i och för sig icke mycket betydande, dock

är av stor personlig vikt, fästa det allra största avseende vid statsgarantin.

Med hänsyn till de bittra erfarenheter av ekonomisk art, vilka de i stor utsträckning

måst genomgå under nuvarande oroliga tider, kan man knappast

förtänka dem, att de kommit att betrakta det svenska statsverket såsom en

tillflykt och dess garanti för pensionerna som en utomordentlig förmån.

Ifall statens garanti för den frivilliga försäkringen bibehålies, bortfaller

motivet för kommitténs förslag, att en den frivilliga försäkringens fond för

avgifter, erlagda före omläggningen, skulle förvaltas skild från en fond för

avgifter, som inbetalats efter omläggningen. Härigenom skulle en betydande

förenkling åstadkommas i förvaltningsarbetet. Då frivilliga pensioner utbetalas

tillsammans med de obligatoriska avgiftspensionerna och pensionstillläggen,

måste redan nu utbetalade pensioner uppdelas på tre kategorier. En

uppdelning av den frivilliga försäkringens fond skulle innebära, att man bleve

nödsakad räkna med fyra olika kategorier. Därtill kommer att man, därest

kommitténs förslag bleve antaget, skulle nödgas redovisa den nya frivilliga

försäkringsfonden i särskilda värdehandlingar.

Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet avstyrker kommitténs

förslag att i lag uttala, att endast den av frivilliga avgifter bildade fonden

skall svara för förpliktelserna på grund av frivilliga avgifter.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Mad först beträffar pensionsstyrelsens anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen,

att Konungen i den mån omständigheterna därtill föranleda skall

äga föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av avgifterna, synes

mig bestämmelsen överflödig, ifall den föreslagna hänvisningen till 213 § lagen

örn försäkringsrörelse intages i folkpensioneringslagen. Av sistnämnda lagrum

skulle nämligen framgå, att Konungen skulle äga belasta den frivilliga

försäkringen med de förvaltningskostnader, som kunna anses belöpa på denna.

I frågan, huruvida en hänvisning bör göras till 213 § lagen örn försäkringsrörelse,

är jag åter av motsatt mening mot pensionsstyrelsen och ansluter mig

i denna punkt i stället till kommitténs uppfattning. Det synes mig nämligen

vara av värde, att i folkpensioneringslagen tydligt utsäges att i den frivilliga

försäkringen, liksom i den privata försäkringsverksamheten, skola tillämpas

betryggande försäkringstekniska grunder.

Vad beträffar frågan örn garanti från statens sida för de på grund av frivilliga

avgifter utlovade pensionerna ansluter jag mig till pensionsstyrelsens

mening och har sålunda i lagförslaget icke upptagit den av kommittén

föreslagna bestämmelsen, att endast den genom de frivilliga avgifterna

bildade fonden skall svara för dessa pensioner. Genom att på sätt

nyss nämnts i förevarande paragraf införa en hänvisning till 213 § i lagen

örn försäkringsrörelse understrykes den egentligen självklara principen, att för

den frivilliga försäkringen skola tillämpas fullt betryggande grunder, och

man torde kunna utgå ifrån att pensionsstyrelsen tillser, att denna princip

strängt upprätthålles. Anledning torde därför saknas att befara, att staten

skulle ikläda sig någon egentlig risk, örn pensionsförsäkringskommitténs förslag

i förevarande avseende ej följes. För den händelse den frivilliga försäkringen

framdeles, mot förmodan, skulle råka i ekonomiska svårigheter, kan

man för övrigt taga för givet att statsmakterna skulle finna med samhällets

intressen förenligt att träda hjälpande emellan, även örn det i lagen stadgas

att staten ej garanterar verksamheten. En bestämmelse av sådan innebörd

torde därför vara utan praktisk betydelse.

Beträffande den frivilliga försäkringens anordnande i

övrigt föreslår pensionsstyrelsen, att möjlighet öppnas för styrelsen att, oberoende

av den försäkringssökandes ålder, tillförsäkra en person pension att

omedelbart utgå. En sådan möjlighet skulle enligt styrelsen i vissa fall vara av

värde, exempelvis då föräldrar önska förskaffa invalida barn mindre livräntor.

Även för allmänna arvsfonden torde, efter vad styrelsen yttrar, en möjlighet

att bereda dylik försäkring icke vara utan betydelse.

Pensionsförsäkringslagen anger med detaljerade föreskrifter, i vilka former

pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkringsverksamhet

må drivas. Med anledning av pensionsstyrelsens förslag att på en viss punkt

utvidga de gränser, som äro uppdragna för verksamheten, inställer sig frågan,

huruvida icke de reglerande lagbestämmelserna kunde i huvudsak utgå och

ersättas med en hänvisning till föreskrifter, som Konungen äger utfärda. Genom

att överlåta bestämmanderätten i detta avseende åt Konungen skulle vin
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

231

nas, att försäkringsverksamheten kunde lättare än nu anpassas efter de behov,

som vid skilda tidpunkter enligt erfarenheten göra sig gällande. Då det vidare

synes naturligt, att den närmare utformningen av en ekonomisk verksamhet,

sådan som den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen,

lägges i Konungens hand, föreslår jag, att de ifrågavarande bestämmelserna

utbytas mot ett stadgande, att svenska medborgare skola, under de förutsättningar

och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen

försäkras till ernående av pension.

Slutbestämmelser.

36 §.

Bestämmelserna i denna paragraf skilja sig från 35 § pensionsförsäkringslagen

och 37 § i det av kommittén framlagda förslaget till lag örn folkpensionering

endast därutinnan, att understöd ej nämnas. Bestämmelserna därom ha,

såsom i den allmänna motiveringen omtalas, utbrutits till en särskild förordning.

Genom hänvisning i denna förordning till bestämmelserna i lagen örn

folkpensionering är emellertid bland andra förevarande paragraf tillämplig

jämväl på understöd.

37 §.

Bestämmelsen i denna paragraf är ordagrant hämtad från 38 § i kommittéförslaget

angående lag örn folkpensionering men saknar motsvarighet i pensionsförsäkringslagen.

Bestämmelsen har berörts ovan vid 1 §.

38 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § pensionsförsäkringslagen och 39 §

i kommittéförslaget angående lag örn folkpensionering.

Om lagens ikraftträdande med mera. |

39 §.

Såsom dag för den föreslagna lagens ikraftträdande har valts den 1 januari

1937. Med hänsyn till det arbetskrävande och tidsödande arbete, som — icke

minst på grund av de i nästföljande paragraf stadgade förhöjningarna av

äldre pensioner — erfordras innan den omfattande reformen av pensionsförsäkringen

är färdig att tillämpas, torde det icke vara möjligt att bestämma ep.

tidigare tidpunkt för ikraftträdandet.

40 §.

I den allmänna motiveringen har en redogörelse lämnats för grunderna för

de föreslagna övergångsbestämmelserna. I fråga örn kommunbidraget hänvisas

likaledes till allmänna motiveringen.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

41 §.

I denna paragraf hava bestämmelser sammanförts både för det fall, att avgifter

erlagts endast enligt pensionsförsäkringslagen, och för det fall, att avgifter

erlagts såväl enligt nämnda lag som enligt den föreslagna nya lagen.

I det senare fallet äger avgiftsbetalaren rätt till folkpension enligt denna lag

— därvid avgifterna enligt äldre rätt räknas lika som örn de påförts enligt

nya lagen — men kan komma i åtnjutande av en förhöjning av folkpensionen

på grund av avgifterna jämlikt äldre rätt, örn nämligen dessa efter de äldre

reglerna skulle giva avgiftspension med högre belopp än grundpensionen enligt

nya lagen. Har avgift enligt nya lagen icke erlagts, erhåller vederbörande

icke folkpension enligt denna, men genom bestämmelsen i förevarande paragraf

erhåller han avgiftspension efter de äldre reglerna och denna skall då anses

såsom folkpension. Därmed följer, att han, örn förutsättningar därför i övrigt

föreligga, kan komma i åtnjutande av tilläggspension enligt de föreslagna nya

reglerna med den förhöjning och efter de normer i övrigt, som jämlikt nästföregående

paragraf gälla för nuvarande pensionstagare.

Den nyssnämnda regeln, att avgifter enligt äldre rätt vid bestämmande av

folkpensions belopp skola anses lika som örn de påförts enligt den föreslagna

nya lagen, innebär ej, att äkta makars avgifter enligt äldre rätt skulle, såsom

enligt nya lagen blir fallet, delas mellan makarna. Att, såsom i yttrande

från Holmestads kommun föreslås, verkställa en sådan fördelning av dessa

äldre avgifter låter sig redan av praktiska skäl ej göra.

42 §.

I denna paragraf givas regler örn automatisk förhöjning av utgående pensionstillägg

vid införandet av den föreslagna nya lagen.

Paragrafen innebär icke i sak någon större avvikelse från 46 § i kommittéförslaget

angående lag örn folkpensionering. Det är sålunda, liksom enligt

kommittéförslaget, avsett, att omräkningen av pensionstilläggen till tilläggspensioner

skall utan mera ingående undersökning av förhållandena i varje särskilt

fall i huvudsak ske med ledning av tabeller. Huru sådan omräkning kan ske,

angives av pensionsstyreisen på följande sätt:

Styrelsen anser liksom kommittén det angeläget, att genomförandet av den

avsedda förhöjningen av de pensionstillägg, som äro i kraft vid den nya lagens

ikraftträdande, kan ske utan omfattande inkomstberäkningar och utan att

styrelsens ansökningsarkiv behöver anlitas. Enligt styrelsens mening skulle

omräkningen kunna ske med begagnande av ett inom styrelsen befintligt

statistikkortregister, ehuru vederbörandes inkomst icke finnes angiven

i detsamma, för så vitt omräkningen inskränkes till en ökning av

samtliga ifrågavarande pensionstillägg med vissa av kön, dyrortsgrupp

och de lagbestämmelser, enligt vilka pensionstilläggen äro beräknade, beroende

konstanta belopp, varvid dock det genom ökningen erhållna beloppet icke bör

överstiga ett av dyrortsgruppen beroende maximum. För pensionstillägg, beviljade

enligt 1921 års lagbestämmelser, skulle detta betyda, att omräkningen

sker enligt kommitténs förslag med användning av den inkomst, som beräknades

gälla för pensionstagaren, då hans pensionstillägg senast fastställdes,

men att de nedsättningar enligt 9 § pensionsförsäkringslagen, som därvid till

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

233

äventyrs gjordes, samtliga bibehållas till oförändrade belopp. Detsamma gäller

beträffande pensionstillägg, beräknade enligt 1918 års lagbestämmelser, om

man bortser från den obetydliga ökning av pensionstilläggen med 0.08 % för

varje krona av till fullo och i rätt tid erlagd pensionsavgift, som tillkommer

vederbörande enligt nämnda lagbestämmelser. För pensionstillägg, beräknade

enligt 1913 års ursprungliga lagbestämmelser, blir sambandet med pensionstagarens

inkomst härvid något mindre direkt, men avvikelserna torde icke vara

av den betydelse, att det avsedda enkla förfaringssättet behöver frångås.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen sålunda anfört, ha bestämmelserna

i förevarande paragraf inskränkts genom hänvisning till regler, som Konungen

bestämmer. En följd av att omräkningen förutsättes äga rum, utan att någon

särskild undersökning angående den pensionsberättigades inkomst företages,

är att pensionstagare med privilegierad inkomst i regel icke utan ansökning

kommer i åtnjutande av den särskilda förhöjning av tilläggspensionen, vartill

privilegiet må berättiga honom, samt att likaså naturainkomster ej utan ansökning

komma att värderas efter de nya reglerna.

Yad beträffar nu utgående understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, har

pensionsstyrelsen uttalat det önskemålet, att dylika understöd för enkelhetens

skull helt måtte behålla den särskilt privilegierade ställning, vilken de åtnjuta

enligt nu gällande lagstiftning. Dessa understöd skulle således redan

vid omräkningen privilegieras och detta i vidsträcktare mån än den nya

lagens regler föranleda, i det att de helt skulle undantagas från inkomstuppskattningen.

Det torde dock icke för pensionsstyrelsen möta så stora svårigheter

att utreda vad var och en av dessa understödstagare har i understöd, att

det med hänsyn därtill skulle vara motiverat att helt undantaga sagda understöd

från behovsprövningen. I likhet med kommittén håller jag därför före,

att i samband med omräkningen en undersökning rörande dessa understöd och

de med dem likställda bör göras och den nya lagens regler bringas i tillämpning.

Av 40 § andra stycket följer, att någon sänkning utav nu utgående

pensionstillägg icke får föranledas därav.

En undersökning är ock påkallad för att utreda, vilken avdragsregel i det

särskilda fallet bör komma till tillämpning, något som beror på huruvida pensionstagaren

har hushåll tillsammans med annan innehavare av folkpension eller

ej.

43 §.

Frågan örn de s. k. barntilläggen har berörts i den allmänna motiveringen.

44 §.

Denna paragraf är likalydande med 48 § i det i kommittébetänkandet intagna

förslaget till lag örn folkpensionering, så när som på att några ord

i nämnda förslags första stycke uteslutits och i samband därmed första och

andra styckena sammanförts. Någon saklig ändring torde dessa förändringar

icke innebära.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslagen

till lag om folkpensionering och till förordning om invalidunderstöd, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

C.-H. von Hartmansdorff.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

235

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

! §•

Envar svensk medborgare skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga

pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel

erhålla folkpension.

Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast

vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för

handen.

2 §.

^Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som

befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller

lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar

hans krafter och färdigheter.

3 §.

Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket

gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder

i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i

denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn avgiftsplikt.

4 §.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller

aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för

vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller

av person mellan nämnda åldrar, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd

eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning.

Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift

sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp

förfallit till betalning, medför dock varken inträffande av sådan omständighet

som nu nämnts eller dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap

befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen

erläggas, utgör sex kronor eller, om lian enligt förordningen örn statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600

kronor, en procent av det taxerade beloppet. Högsta pensionsavgift är 20

kronor, dock att örn avgiftspliktig är gift och mantalsskriven såsom tillhörande

samma hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder

därav må uppgå till sammanlagt 40 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till

helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre

hela krontal.

5 §•

Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift

för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande

samma hushåll.

Om folkpension.

6 §.

1 mom. På grund av erlagda avgifter utgår årlig grundpension med dels

ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter

växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.

Om den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet

med 10 kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej

erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det enligt förestående regler bestämda

fasta beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda

avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem

emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp.

2 morn. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

250 kronor,

350 » ,

450 >

med avdrag av halva den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga

100 kronor eller, örn den pensionsberättigade har gemensamt hushåll med

någon som åtnjuter folkpension, med avdrag av halva det belopp, varmed

årsinkomsten må överstiga 100 kronor men ej överstiger

i ortsgrupp I .......................... 250 kronor,

» » II 300 > ,

» » lil 350 * ,

och tre fjärdedelar av överskjutande belopp.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

i ortsgrupp I

* * II

» » III

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

237

lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare

föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad

anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad

skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de

för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas

skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

7 §.

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med

olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,

räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

300 kronor,

350 » ,

400 » .

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen

verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

I fråga örn äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra

hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionssts7relsen

med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst

böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.

8 §.

1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter

folkpension, sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen,

skall pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning

för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må med

hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden

icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av

pensionen, må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära denna eller en

del därav.

2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension årsinkomsten ökats

till sådant belopp att rätt till tilläggspension ej längre tillkommer honom, indrages

tilläggspensionen. Sker eljest ändring i den inkomst efter vilken tillläggspensionen

blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed ökas eller min
-

i ortsgrupp I

» » II

» » lil

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

skås, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en

gång under varje år.

Vad i nästföregående stycke sagts skall äga motsvarande tillämpning, där

sådan förändring inträffar beträffande pensionstagares hushåll, att enligt

6 § 2 mom. första stycket avdrag för inkomst borde ske efter andra grunder

än som vid tilläggspensionens fastställande tillämpats.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen

jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tillläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i

6 § 2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare,

skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna

prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande tilläggspension, örn någon

som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger

honom, örn han bildar gemensamt hushåll med någon som åtnjuter folkpension

eller örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort

räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

9 §.

För pensionsberättigad, som

a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig

egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning

av tilläggspension, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda

behov av tilläggspension;

b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet

att påverka rätten till tilläggspension, ehuru skäligen kunnat fordras

av honom att uppgiften varit riktig; eller

c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;

skall ansökning örn tilläggspension avslås och redan beviljad tilläggspension

indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid,

efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra

hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension.

Har den som fått tilläggspension sig tillerkänd försummat den honom enligt

8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning örn förändrade

förhållanden, må, där försummelsen inverkat på rätten till eller beloppet av

tilläggspensionen, denna indragas så som nu stadgats.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

239

Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före

ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört

förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt

ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget

att efter ny ansökning få sin rätt till tilläggspension ånyo prövad. Förfaller

den, som fått tilläggspension sig tillerkänd, till levnadssätt som i första

punkten sagts, skall tilläggspensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.

.Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller

yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag

erbjudits honom av allmänna medel, och anses goda utsikter förefinnas

att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete

eller häva redan inträdd sådan, må folkpension helt eller delvis tillsvidare

förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna

påföljd.

10 §.

Tilläggspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens

bekostnad intagen å anstalt, för så vitt icke tiden understiger en månad.

Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende

av tilläggspensionen, må dem medgivas rätt att uppbära denna under tiden.

11 §•

Har kommun, sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat pension åt

honom, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,

i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav

tillgodogöra sig förskottet.

För tid, under vilken pensionstagare är intagen i fattigvårdssamhälle tillhörig

anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom

tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader

för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället

är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 örn

fattigvården. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle enligt vad ovan

sagts skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i

lagen örn fattigvården angivna grunder.

Olli finansieringen av folkpensionerna.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden. Konung

och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler

för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens .placering

och fondens förvaltning i övrigt.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ls proposition nr 217.

13 §.

Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och av kommunerna.

Varje kommun bidrager med en fjärdedel av tilläggspensionen för pensionstagare,

som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tillläggspension;

dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den

kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen

skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen

var mantalsskriven, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Är

pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner

emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens

mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen

söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag,

skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter

förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas

av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag

förordnas av Konungen.

Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag

av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden.

14 §.

Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom pensionsstyrelsens

försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning

byggd undersökning av verksamheten och grunderna för pensionsberäkningen.

Örn av denna utredning framgår att förhållandena giva anledning till ändring

av planen för fondens användning eller till minskning av framdeles beviljade

folkpensioner eller till annan åtgärd för bättrande av folkpensioneringens

ekonomi, skall pensionsstyrelsen hos Konungen göra anmälan därom.

Om pensionsavgifternas erläggande.

15 §.

Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden

verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera

kronoutskylder.

Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av

denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen.

Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp.

Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits,

ävensom upphäva avgiftspåföringen för. den, som obehörigen fått avgift

sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare

inträffad händelse skall vara undantagen från avgiftsplikt. Förrän avgift

påföres, skall den, örn vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra

sig. ,''sjt

Konungens befallningshavande äga enahanda befogenhet i vad gäller upphävande

av avgiftspåföring.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

16 §.

Angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare

gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Rättelse, som i 15 § tredje stycket sagts, må ock påkallas bos pensionsstyrelsen

inom natt och år efter det avgiften blivit klaganden avfordrad.

Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att

högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären

anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till

Konungens befallningshavande.

17 §.

Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.

Pensionsavgift, vars erläggande meddelas till pensionsstyrelsen efter det

folkpension fastställts, må återbetalas i den mån den eljest skulle gottskrivas

den avgiftspliktige.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas,

tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare och varder avgiften för den avgiftspliktige

erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den

avgiftspliktige av bevis örn avgiftens erläggande, av honom tillkommande

kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften

av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensioiisnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör

egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden

så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.

Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas

lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt.

Beslut örn sådan fördelning eller sammanslagning ävensom örn upphävande

eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att

detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

Fråga örn fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 817. 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras

på sätt här ovan är sagt.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en

ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens

befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande

dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår,

utse annan person.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas

varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,

där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana

ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga

iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt

pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de

utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken

de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.

Avgår ledamot eller suppleant under den för honom hestämda tjänstgöringstid,

anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid,

som för den avgångne återstått.

Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall

minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av

varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande

kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte

suppleanter varje kommun har att välja.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse örn den

valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats örn ändring i bestående indelning

av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter

i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses

förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande

av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter

och suppleanter för dem förrättas.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant

i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen

boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna

fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Behörig är ej heller

den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,

som nu är sagd, eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras

talan.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 817.

243

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller

tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som

under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i

pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga örn ordförande

av Konungens befallningshavande och i fråga örn ledamot av vederbörande

valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad

inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension

förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna

i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder

av Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse

av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal

och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde

skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt

27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet

är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden

minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt

sätt bringa till allmänhetens kännedom.

Suppleanten för ordföranden äger, örn han icke är ledamot i nämnden, likväl

närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej

i besluten.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,

minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning

jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden

ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från

denna kommun är tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa

sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta

vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att

utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden

godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom

ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta

suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller hans

suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande,

där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två

eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant,

lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken lian är vald. Därest sammanträde

med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf

måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Örn uttagande

av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter

anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller

av pensionsstyrelsens ombud i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående

sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där

icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter

finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant

fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.

Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande bar att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna

i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av

Konungen meddelas.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden

att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe

anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses

härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt

skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande

besked örn det beslut, som fattats i anledning av bans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i

anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd,

som utsetts till ordförande.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat

ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och

deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt bar ombudet att ställa

sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen

meddelade.

Om pensionsansökning med mera.

28 §.

Ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i

det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

245

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga

upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen

pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller tilläggspension, skall

ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven

förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.

Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden

förtrogna personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där

hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.

Vad angående ansökning örn pension stadgats, gäller även angående ansökning

örn ökning av pension.

29 §.

Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, folkpension

vari icke ingår tilläggspension, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen

insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari

ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och

kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta,

huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid eller eljest uppkommit

fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall

nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning

i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall

till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse

härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden

äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension,

meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande

snarast möjligt efter besvärstidens utgång insända nämndens beslut

jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension ovan stadgats, gäller

även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning eller

indragning av pension av annan orsak än i 8 § 1 morn. andra stycket och

2 mom. andra och tredje styckena sagts beslutas av pensionsnämnden i det

pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden

snarast möjligt skall insända beslutet jämte handlingarna i ärendet

till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande

minskning eller indragning av pension, skall nämnden, örn så ske kan, lämna

pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

30 §.

Finnér pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till

arbete, ansökt örn folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad

till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning örn folkpension, vari

ingår tilläggspension, eller örn folkpension på grund av varaktig oförmåga till

arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa

beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma

pensionsbeloppet.

Vid pensionsbeloppets bestämmande må tilläggspensionens eller, örn endast

grundpension utgår, grundpensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas

månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket

genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen.

Örn pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens

hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva

såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning

vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader

för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel

enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende som i andra stycket sagts att pensionsnämnds

beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av

anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning;

dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens

årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning

eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen

må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

I behandling av fråga örn återförvisning och i handläggning av besvärsmål

skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone

en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må

nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall

ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver galle vad allmänna lagen stadgar

angående omröstning till dom.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf

stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande

pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

31 §.

ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun

och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär,

vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom

tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad

då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra

besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna

till pensionsstyrelsen.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

247

över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras

av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande

kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka

ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans

förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet

gavs vara inkomna till socialdepartementet.

32 §.

Folkpension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,

vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid

den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren

avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension utgår dock ej för längre

tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes,

ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga örn ökning eller minskning av

pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas,

äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna

i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade

belopp vartill förhållandena må föranleda, och i senare fallet, att pensionen

tillsvidare icke skall utbetalas.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Konungen.

33 §.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången

av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall

beloppet vara förverkat.

34 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension

som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, örn skäl

därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för

mycket utbetalats.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

35 §.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare, under de förutsättningar

och på de villkor Konungen bestämmer, kunna hos pensionsstyrelsen

försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas

av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen

den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Majlis proposition nr 217.

De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar

undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden.

Örn regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten

enligt denna paragraf förordnas av Konungen.

Slutbestämmelser.

36 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld

tagas i mät.

37 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat örn att dess medborgare skola vid tillämpningen av denna

lag behandlas lika som svenska medborgare.

38 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Om lagens ikraftträdan de~med mera.

39 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen

den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915

örn övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen örn allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt

äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket

i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering.

Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp I............................ 300 kronor,

» » II............................ 400 » ,

» » III............................ 500 »

samt den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, för den, som

har gemensamt hushåll med annan vilken åtnjuter folkpension, vara tre fjärdedelar

och för annan person sex tiondelar.

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt, och ej heller av

annan anledning må pensionstillägg i något fall sänkas på grund av att be
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

249

stämmelserna ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare det undantag,

att beträffande tilläggspension, som belt eller delvis grundar sig å

fastställelse av pensionstillägg före nämnda dag, den andel, efter vilken kommunbidraget

bestämmes, är endast en femtedel.

41 §.

Avgifter enligt 4 § lagen örn allmän pensionsförsäkring berättiga till avgiftspension

enligt äldre rätt eller, örn avgift erlagts jämväl enligt 4 § lagen

örn folkpensionering, till förhöjning av grundpensionen med det belopp, varmed

pension på grund av dessa avgifter enligt den förra lagen skulle överskjuta

grundpensionen.

Avgifter, som påförts enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, skola vid

bestämmande av beloppet av pension enligt lagen örn folkpensionering räknas

lika som örn de påförts enligt sistnämnda lag.

Pension, som utgår enligt stadgandet i första stycket, skall, även örn ingen

avgift erlagts enligt lagen örn folkpensionering, anses som folkpension och

förty innesluta rätt till tilläggspension enligt reglerna i denna lag, därvid

dock bestämmelserna i 40 § äga motsvarande tillämpning beträffande den som

ej erlagt någon avgift enligt lagen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensions

styrelsen utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med

reglerna örn tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen

utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring

pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna

minskning tillsvidare bestå.

43 §.

Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,

skola pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i nämnda lag fortsätta att utgå

och nya sådana pensionstillägg beviljas enligt de vid utgången av år 1936

gällande bestämmelserna, dock att dessa pensionstillägg skola bekostas som tillläggspensioner

enligt lagen örn folkpensionering.

44 §.

Utan hinder av att lagen örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla,

skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter,

som påförts före den 1 januari 1937. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen

örn allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången

av år 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom

göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.

Såvitt angår den 1 januari 1937 redan erlagda frivilliga avgifter och rätt

till pension på grund av dem, skall ej 35 § denna lag utan 34 § lagen örn allmän

pensionsförsäkring gälla.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

''Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

45 §.

Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall

uppgå i folkpensioneringsfonden.

Den i 34 § nämnda lag omförmälda fonden skall uppgå i den fond, varom

stadgas i 35 § tredje stycket lagen örn folkpensionering.

46 §.

Yad vid utgången av år 1936 finnes jämlikt lagen örn allmän pensionsförsäkring

anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud

för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen

örn folkpensionering.

47 §.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å

lagen örn allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter

utgången av år 1936 i stället gälla lagen örn folkpensionering eller folkpension.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

251

Förslag

till

Förordning

om invalidunderstöd.

Härigenom förordnas som följer:

Den, som vid fyllda sexton år är till arbete varaktigt oförmögen såsom i lagen

örn folkpensionering sägs, ävensom den, vilken efter nämnda ålder blir varaktigt

arbetsoförmögen och ej fått någon avgift till folkpensionering sig påförd,

äger erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro stadgade

beträffande tilläggspension åt den som är berättigad till folkpension. Jämväl

i övrigt skola bestämmelserna örn sådan tilläggspension i tillämpliga delar gälla

invalidunderstöd.

Rätt till invalidunderstöd må, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även

den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit

att erlägga dessa avgifter.

Den, som ej haft rätt till understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring,

emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till arbete

varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader

åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar, skall

ej heller äga erhålla invalidunderstöd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Då fastställda understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring skola

utan hinder av att nämnda lag upphör att gälla bestå och, under iakttagande

av att beloppet icke må sänkas, omräknas att i fortsättningen utgå såsom invalidunderstöd,

därvid bestämmelserna i lagen örn folkpensionering örn pensionstilläggs

omräknande till tilläggspension äga motsvarande tillämpning.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 20 mars

1935.

Närvarande:

justitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justi tieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 22

februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om folkpensionering och förordning om invalidunderstöd.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn, juris doktorn Ivar Strahl.

Förslaget till lag om folkpensionering.

Lagrådet yttrade:

Gällande lags anordning att pensionsberättigad erhåller en efter de av honom

erlagda avgifterna individuellt beräknad avgiftspension står den privata

pensionsförsäkringen nära. Denna pensionsrätt inträder vid varaktig oförmåga

till arbete, invaliditet, och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig

arbetsoförmåga då icke är för handen. Härtill är fogat ett understöd av allmänna

medel, ett pensionstillägg, som utgår vid invaliditet. Det nu remitterade

lagförslaget innefattar en omgestaltning av lagstiftningen på förevarande

område. Den årliga grundpensionen säges visserligen utgå på grund

av erlagda avgifter (6 §), men det individuella sambandet mellan erlagda

avgifter och den föreslagna grundpensionen är i det väsentliga upplöst. Pensionstillägget

benämnes i lagförslaget tilläggspension, och denna är, i likhet

med pensionstillägget, bestämd efter behovsprincipen. Med det remitterade

förslaget åsyftas, såsom chefen för socialdepartementet anför, närmast

ett tillgodoseende av det aktuella behovet av försörjning för invalider

och åldringar. Att de understöd, som för sådant ändamål skola utgå, benämnas

pensioner och till någon del bestridas medelst avgifter uttagna av

de pensionsberättigade, har särskilda av departementschefen anförda orsaker.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

253

Den föreslagna lagens huvudsakliga innebörd är emellertid den att, på samma

gång de samhällsmedlemmar, som icke förmå att själva sörja för sitt uppehälle,

få sina behov bättre tillgodosedda, delvis nya former, som avlägsna

sig från pensionsförsäkring i vanlig bemärkelse, stadgas för nämnda understöd.

Då lagrådet hade att avgiva yttrande över det lagförslag, som ligger

till grund för nu gällande lag i ämnet, anförde lagrådet enligt dess protokoll

•den 19 mars 1913 att lagrådet helt naturligt icke kunnat inlåta sig på de

finansiella grunder, varå förslaget vilade, samt att vid sådant förhållande

granskningen beträffande åtskilliga stadganden måst inskränka sig till att

bliva av väsentligen formell natur. I betraktande av vad ovan anförts beträffande

det nu remitterade lagförslagets innebörd torde den ståndpunkt lagrådet

intog 1913 finnas än mera naturlig vid den granskning, som nu åligger

lagrådet. Även denna granskning blir därför huvudsakligen av formell natur.

9 §.

Enligt andra stycket må tilläggspensionen indragas på grund av underlåtenhet

att fullgöra den i 8 § 3 mom. stadgade skyldigheten att meddela upplysning

örn förändrade förhållanden. Tydligt torde vara att dylik påföljd icke

bör inträda örn underlåtenheten måste betecknas såsom ursäktlig. Med hänsyn

till arten av de förhållanden, varå anmälningsskyldigheten har avseende,

kan detta stundom vara fallet. Det synes lämpligt att lagtexten klart utmärker

att tilläggspensionen icke av berörda anledning må indragas i händelse

försummelsen kan anses ursäktlig.

U §.

I den särskilda motiveringen till förevarande paragraf understryker departementschefen

att den periodiskt återkommande undersökningen skall avse hela

pensioneringsverksamheten och ej blott folkpensioneringsfondens ställning och

avgiftspensionernas beräkning. Därvid återgives utan någon kommentar ett

uttalande av kommittén att sänkning av redan beviljade avgiftspensioner icke

torde böra ifrågasättas. I annat sammanhang (sid. 132) uttalar kommittén

att det torde kunna förutsättas att sedan pensionsfallet inträffat den inträdda

rätten till av giftspension lämnas orubbad. Ehuru de på avgifter grundade

pensionerna (grundpensionerna) i många fall komma att bliva högre än som

motsvarar de erlagda avgifternas belopp, måste man obetingat instämma i dessa

uttalanden. Örn nämligen lagen utfäster viss pension mot erläggande av vissa

avgifter, undandraga sig beräkningsgrunderna den enskildes bedömande; för

honom måste den beviljade grundpensionen framstå såsom helt förvärvad genom

erläggandet av påförda avgifter. Men annorlunda ställer det sig med

tilläggspensionerna, som beräknas efter annan grund, i korthet uttryckt

behovssynpunkten. Med ovan berörda uttalanden synes ock överensstämma att

tilläggspensionerna, även de som redan beviljats, skola kunna minskas om vid

undersökning som här avses detta befinnes erforderligt. Paragrafen har emel
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lertid erhållit en avfattning som antyder att redan beviljade »folkpensioner»,

vari inbegripas såväl grundpension som tilläggspension, icke skulle kunna

minskas. Detta synes vilseledande och icke överensstämmande med bestämmelsens

syftemål. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke orden »till minskning

av framdeles beviljade folkpensioner» borde ersättas med exempelvis »till

minskning av pensionsbelopp».

31 §.

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf angående besvär

hos pensionsstyrelsen över pensionsnämnds beslut torde böra införas i en särskild

paragraf näst före 30 §, vars sjätte stycke behandlar sådana besvärs

handläggning. De ändringar i paragraferingen som därav föranledas torde

bunna begränsas genom att till en paragraf sammanföres vad som i förslaget

upptagits i 32 och 33 §§.

37 §.

Avfattningen av denna paragraf synes lämpligen kunna undergå någon ändring.

Örn överenskommelse som här avses träffas med främmande makt, är

det nämligen knappast troligt att den förutsatta ömsesidigbeten bör medföra

att folkpensioneringslagen vinner alldeles enahanda tillämpning på den främmande

maktens undersåtar som på svenska medborgare. Säkerligen skulle åtskilliga

specialbestämmelser visa sig erforderliga. Yad med ifrågavarande paragraf

åsyftas torde vinnas genom ett stadgande av ungefärligen det innehåll

att Konungen under förutsättning av ömsesidighet må träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

U §.

I ett senare än förevarande lagförslag till lagrådet remitterat förslag till lag

örn ändrad lydelse av 34 § lagen örn allmän pensionsförsäkring föreslås, att åt

bestämmelserna om pension på grund av frivilliga avgifter gives den lydelse,

som de enligt förevarande lagförslag, 35 §, skola erhålla. Genom övergångsbestämmelse

i förslaget angående ändring av 34 § pensionsförsäkringslagen

stadgas vidare, att beträffande rätt till statsbidrag till pensioner på grund av

frivilliga avgifter, som vid förslagets ikraftträdande redan äro erlagda, skall

gälla vad därom vid denna tidpunkt finnes stadgat. Därest 34 § pensionsförsäkringslagen

på sätt sålunda föreslås ändras till överensstämmelse med de

regler, som innehållas i förevarande lagförslag, synes anledning saknas att, såsom

i andra stycket av den nu ifrågavarande paragrafen föreslås, stadga, att

34 § pensionsförsäkringslagen skall gälla beträffande de vid ikraftträdandet

av förslaget redan erlagda frivilliga avgifterna. För att nå det föreslagna stadgandets

syfte att bibehålla dem, som före lagförslagets ikraftträdande erlagt

frivilliga avgifter, vid den rätt till pension på grund av dessa avgifter, som

enligt då gällande lagbestämmelser tillkommer dem, torde i stället böra givas

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

255

en bestämmelse av innehåll, att beträffande rätt till pension på grund av de

vid ikraftträdandet redan erlagda frivilliga avgifterna skall gälla vad då finnes

i lag stadgat.

46 §.

Här torde lämpligen böra meddelas ett stadgande, som möjliggör att första

gången indelning i ortsgrupper verkställes dess giltighetstid avpassas så, att

därefter ortsgruppering på folkpensioneringens område icke behöver verkställas

vid andra tidpunkter än ortsgruppering på skatteväsendets område.

Förslaget till förordning om invalidunderstöd

lämnades av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms

slott den 22 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den

20 mars 1935 avgivna utlåtande över de den 22 februari 1935 till lagrådet remitterade

förslagen till lag örn folkpensionering och förordning örn invalidunderstöd.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

:

Med anledning av lagrådets erinringar mot förslaget till lag örn folkpensionering,

vilka erinringar huvudsakligen äro av formell natur, hava jämkningar

av den innebörd lagrådet förordat vidtagits i det remitterade förslaget.

Därutöver hava i detsamma vidtagits vissa smärre, rent formella jämkningar.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas, utan hinder

av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade

tid gått till ända — att det sålunda jämkade förslaget till lag örn folkpensionering

samt förslaget till förordning örn invalidunderstöd måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

257

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen....................... ^

Förslag till Lag om folkpensionering................ 2

Förslag till Förordning om in valid understöd..............Ig

Utdrag ar statsrådsprotokollet den 22 februari 1936 ........... 19

Den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen........... 20

Pensionsförsäkringskommitténs förslag.......... 24

Allmänna synpunkter................. 29

Folkpensioneringens huvuduppgift................. 29

Invaliditets- och ålderdomspensionering............ gg

Tilläggspensionernas belopp........ 32

Dyrortsgrupperingen.......................

Fri inkomst....................... g^

Privilegierade inkomster................. gg

Män och kvinnor.................. gg

Avgifterna......................

Fonden ................. ..... 38

Kostnaderna ..................... 40

Finansieringsspörsmål................... 41

Pensionsförmånernas sammanlagda belopp........... 43

Förslagets omfattning.................. 4g

Invaliditetsförsäkringens anordnande.............. gl

Kommittémajoritetens ståndpunkt................ 51

Kommittéminoritetens ståndpunkt............... 54

Yttranden över kommittéförslagen.............. 54

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar.................

Yttranden över de sakkunnigas förslag............ 7g

Departementschefen............... gg

Det försäkring stekniska systemet för pensionsförsäkringen....... 84

Pensionsförsäkringskommitténs motivering för sitt förslag..... 84

Yttranden över kommitténs förslag........... 88

Av de sakkunniga ifrågasatta jämkningar...............104

Yttranden över de sakkunnigas förslag •.......... 1Q8

Departementschefen.................. 112

Andra frågor av större vikt................ Hg

Pensionsåldern..................... Hg

Mäns och kvinnors pensioner................ H7

Tilläggspensionernas maximibelopp............... H9

Dyrortsgradering av tilläggspensionerna...................

Avdrag för inkomst samt inkomstgränser.............. 12g

Privilegierade inkomstslag................. 12g

Grunderna för uppskattning av fastighets och kapitals avkastning.....137

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 217. '' 17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

Sid.

Rätt till tilläggspension åt personer över 67 år oberoende av invaliditet . . 139

Barntillägg...........................440

Invalidunderstöd.........................141

övergångsbestämmelser angående pensionsförmånerna..........142

Åteärder till förbättrande av invaliditets- och behovsprövningen inom folk6

144

pensioneringen.........................

Avgiftspliktens omfattning.....................ISO

Åldern för avgiftspliktens inträdande s. 150. Åldern för avgiftspliktens upphörande s.

150. Undantag från avgiftsplikt för invalider med flera s. 151. Införande av avgiftsplikt

för vissa tjänsteinnehavare med flera s. 154.

Avgiftsskalan...................

Uppbörden av pensionsavgifterna...........

Statens och kommunernas bidrag...........

Kostnadsberäkningar................

Speciell motivering till förslaget till Lag om folkpensionering

166

169

170

185

195

Bilaga.

Förslag till Lag om folkpensionering . .

Förslag till Förordning örn invalidunderstöd

Utdrag av lagr&dsprotokollet den 20 mars 1935

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 mars 1935

235

251

252

256

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350659

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 s. 3 i texten
  2. 2LU 1935:38 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående obligatorisk pensionering av äldre anställda inom näringslivet. Andra lagutskottet har till behandling i ett s s. 5 i texten
  3. SärU 1935:2 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 34 § lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring. s. 2 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2000 ref. 51 ur registret