Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, m. m

1935-04-05 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:229, Med förslag till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om rätt

i vissa fall till jakt å vildkanin, m. m.; given Stockholms slott

den 5 april 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin; samt

2) lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om

rätt till jakt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

liihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 22.9.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus vroposition nr 229.

Förslag

till

Lag

om rätt I vissa fall till jakt å vildkanin.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• „

f'' ''t,'' i, -:f, . .. ■ i- • ■ . . • . .. .'' -■ , : • : • ■ /

Förorsakas inom område av riket genom vildkaniner avsevärd skada

för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln, äger Konungen förordna,

att under tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars envar,

som äger eller brukar jord inom området, skall, ändå att jakträtten till*

kommer annan, vara berättigad att å den jorden samt å därintill belägen

jord inom trehundra meter från gränsen bedriva jakt å vildkanin med

iller och nät. Sådan jakt må med ägarens eller brukarens medgivande

även bedrivas av deras folk, däri inbegripen jämväl den som av ägaren

eller brukaren särskilt anställts för jaktens bedrivande. Under jakten

dödade vildkaniner må av den jagande tillvaratagas och behållas.

Avtal, innefattande avstående från rätt till jakt enligt första stycket,

vare utan verkan.

2 §.

Bedrives jakt enligt 1 § av annan än där avsedd ägare eller brukare,

skall, där denne själv icke är tillstädes, medföras intyg från honom att

den jagande erhållit medgivande till jakten. Den jagande vare pliktig

att vid anfordran av jakträttsinnehavaren eller den, som innehar jorden,

ävensom deras folk förete nämnda intyg. Äger jakten rum å kronan,

menighet eller allmän inrättning tillhörig jord, åligger den jagande samma

skyldighet gentemot förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen eller

föreståndare och lärare vid statens skogsskolor eller vederbörande

kronobetjäning eller särskilt förordnad polisman.

3 §.

Vid jakt enligt 1 § må icke medföras skjutgevär eller hund.

Utan tillstånd av den, som innehar jorden, må sådan jakt icke bedrivas

i gård eller trädgård, icke heller under tiden från och med den 1 augusti

till dess grödan är avmejad, å åker, som är besådd med säd eller gräs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

4 *.

Bryter någon mot vad i 2 eller 3 § är föreskrivet, bote, där förseelsen

icke skall straffas enligt lagen om rätt till jakt, från och med fem till

och med etthundra kronor.

5 %.

Förseelse mot denna lag, vilken blott förnärmar enskild persons rätt,

må icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt, äge

förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen ävensom föreståndare och

lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan

därom.

6 $.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som rättens eller

Konungens befallningshavandes bud och ärenden gå, gälle ock örn de här

ovan i 5 § omförmälda, vid skogsförvaltningen och statens skogsskolor

anställda personer i mål, som avses i samma paragraf.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till höternas gäldande, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

8 §.

Har jakt enligt 1 § hedrivits av där avsedd ägare eller brukare eller

deras folk å jord, som innehaves av annan, vare ägaren eller brukaren

skyldig att ersätta skada, som vid jakten förorsakats å mark, hägnad eller

annan egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935 och skall äga tillämpning jämväl

i fråga örn rätt till jakt å vildkanin för ägare eller brukare av jord,

varå jakträtten tillkommer annan enligt avtal träffat före nämnda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om

rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att till 30 § lagen den 8 november 1912 örn rätt

till jakt skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 joli 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

I skrivelse, som den 5 juni 1934 inkommit till jordbruksdepartementet,

hava fem jordbrukare i Halmstads socken av Malmöhus län, under framhållande

att vildkaninerna i deras hemtrakt förorsakat dem betydande

skador och ohägn, ifrågasatt huruvida icke från det allmännas sida åtgärder

kunde vidtagas till skydd mot vildkaniner eller ersättning av

statsmedel tilläggas de skadelidande.

Sedermera har arrendatorn greve Gösta Wachtmeister å Ylmsåkra den

18 december 1934 inkommit med en av sextiosex arrendatorer under Knutstorps

gods i Kågeröds, Konga och Torrlösa socknar av Malmöhus län

undertecknad skrivelse, däri hemställts, att undersökning och utredning

omedelbart måtte igångsättas angående bekämpandet av vildkaninerna.

Ytterligare har i skrivelse, som inkommit till jordbruksdepartementet den

19 december 1934, en liknande framställning gjorts av riksförbundet landsbygdens

folk.

över först omförmälda framställning hava efter remiss yttranden avgivits

den 17 september 1934 av länsstyrelsen i Malmöhus län och den

26 oktober 1934 av domänstyrelsen. Vid länsstyrelsens yttrande hava fogats

utlåtanden av hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott,

skånska jägaresällskapets styrelse och landsfiskalen i Ekeby landsfiskalsdistrikt

ävensom godsägaren J. Berg von Linde å Duveke. Domänstyrelsen

har vid sitt yttrande fogat infordrade utlåtanden från överjägmästaren

i södra distriktet och jägmästaren i södra Skånes revir.

Sedan därefter inom jordbruksdepartementet utarbetats en promemoria

med förslag till lagstiftning i ämnet, hava yttranden däröver avgivits

av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt svenska jägareförbundet,

skånska jägaresällskapet och Skånes jägareförening. Samt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

liga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Malmöhus län hava

vid sina utlåtanden fogat yttranden från hushållningssällskapens i länen

förvaltningsutskott. Vid jägareförbundets utlåtande hava fogats yttranden

från skånska jägaresällskapet, Gotlands skarpskytte- och jägargille

samt Jönköpings läns, Blekinge läns, Älvsborgs läns norra, södra Älvsborgs

läns och Västmanlands läns jaktvårdsföreningar.

Jag torde nu få underställa Kungl. Majit detta ärende.

FramsläUningar i ämnet samt yttranden däröver.

I förberörda av greve Gösta Wachtmeister insända skrivelse hava arrendatorerna

under Knutstorps gods, vilka enligt uppgift representera

en arrenderad jordareal av 3,563.8 tunnland, anfört, att under senare åren

vildkaninerna ökat på ett så oroväckande sätt, att arrendatorernas existens

helt kunde komma att bero på örn statsmakterna i tid ingrepe med

kraftiga åtgärder mot faran. Enligt vad i skrivelsen vidare uppgives

hava redan inträffat flera exempel på att dugliga lantbrukare lämnat

sina arrenden på grund av att kaninerna år efter år förstört grödan. Vid

skrivelsen fanns fogad en skrivelse från ägaren till Knutstorps gods greve

Claes Wachtmeister, vari denne förklarat, att han anslöte sig till arrendatorernas

hemställan. I sistnämnda skrivelse har vidare anförts, att

vildkaninernas stora ökning å godset hade sin grund i en olycklig utarrendering

av jakten. Genom jaktarrendet, vilket börjat 1931 och varade

till 1939, vore ägaren av godset förhindrad att ingripa mot kaninerna,

och jakträttsinnehavaren ansåge det ej vara för honom ekonomiskt

lönande att ingripa. Till följd härav hade kaninernas antal under de tre

sista åren mångdubblats. Den nuvarande lagstiftningen gåve ingen möjlighet

att erhålla ändring i jaktarrendekontraktet. — Vid arrendatorernas

skrivelse fanns ytterligare fogat ett av jägmästaren K. Moldenhawer

i Kågeröd utfärdat intyg, av innehåll att kaninerna genom sin skadegörelse

å Knutstorps skogar kostat godset tusentals kronor årligen och att,

därest kaninerna ökades med samma fart som hittills, skadorna inom få

år torde få skattas i tiotusentals kronor.

I skrivelsen från riksförbundet landsbygdens folk har i huvudsak framhållits

följande. Undersökning av förhållandena hade givit vid handen,

att vildkaninernas skadegörelse vore störst vid och i närheten av större

gods, där jaktvården spelade en framträdande roll, samt å gårdar, där

jakträtten vid friköpandet av gården varit utarrenderad. Det kunde

visserligen anses vara en var jordbrukares ensak örn han ville hysa vildkaniner

å sin gård, men då han därigenom tillfogade sina grannar högst

betydande skador, ställde sig saken annorlunda. Med nuvarande lagstiftning

angående jakträtten stöde grannarna fullständigt maktlösa

gentemot den, som bure det egentliga ansvaret för skadan.

Riksförbundet har vid sin framställning till upplysning örn vildkani
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Hernas skadegörelse fogat dels en skrivelse till Luggude härads ortsförbund

av riksförbundet från sju jordbrukare i Halmstads socken, av vilka

fem undertecknat jämväl först omförmälda framställning, och dels besiktningsinstrument

över kaninskadorna hos dessa jordbrukare samt en

av riksförbundet gjord sammanfattning över uppgifter från olika ortsförblind

i Skåne örn kaninskador inom vederbörande orter.

I ortsförbundets skrivelse bar uppgivits följande rörande de skador

kaninerna förorsakade.

Nästan bela året örn vore grödan utsatt för skadegörelse av kaninerna.

Örn vintern och tidigt på våren, när det knappast funnes annan gröda

än vintersäden, betade kaninerna av denna. Ungefär enahanda vöre förhållandet

med gräs- och klövervallarna, när dessa började spira på våren,

samt med nysådda rotfrukter och vårsäd. Att så ånyo lönade sig

icke, då kaninerna även toge det nysådda. Skadegörelsen fortsatte på

samma sätt under sommaren och hösten. En minskning av skörden på

40 procent vore efter kaninernas härjningar det vanliga. Allt vad som

kunde utvinnas av lantbruket hade gått ned i proportion därtill. Kreatursbesättningarna

hade måst minskas på grund av foderbrist.^ Utom

skadorna på jordbruket förorsakade kaninerna förstörelse i trädgårdarna

och å skogarna. Gårdarna i trakten hade sjunkit våldsamt i värde till

följd av kaninernas härjningar.

X skrivelsen har vidare till belysande av svårigheterna för undertecknarna

att råda bot för missförhållandena anförts, att det ej funnes någon

möjlighet för dem att utrota kaninerna, då dessa hade sina boplatser

huvudsakligen på Duveke säteris angränsande marker. Dessutom hade

klagandena icke jakträtt på den av dem innehavda jorden, utan tillkomma

jakträtten säteriets ägare, vilken förbehållit sig densamma vid

utarrendering eller försäljning. Men även örn de haft jakträtten å den

egna jorden skulle detta icke hjälpt, så länge kaniner i sådan mängd funnes

å säteriets ägor. Kaniner myllrade i flera hundratal under nätterna

från säteriets mark in på klagandenas åkrar och anställde förödelse.

Enligt besiktningsinstrumentet över kaninskadorna hos undertecknarna

av nyssberörda skrivelse hade hos en av dem skadegörelsen varit så omfattande,

att skördeminskningen bleve mycket stor. De skadade områdena

omfattade 14 tunnland råg, 3 tunnland vete och 19 tunnland klövervall.

Hos de övriga undertecknarna hade skadorna varit något mindre

omfattande men dock så stora, att skördeminskningen med säkerhet bleve

avsevärd. Hos en hade skadats 2 tunnland vete och 4 tunnland klövervall,

hos en annan 4 V= tunnland klövervall, hos en tredje 3 1h tunnland

vete och 3 7= tunnland klövervall, hos en fjärde 2 tunnland vete, hos en

femte 2 tunnland råg och 4 tunnland vall samt hos en sjätte 4 tunnland

vete och 4 V2 tunnland vall. De flesta av undertecknarnas mark gränsa,

enligt vad som uppgives i besiktningsinstrumentet, intill Duveke mosse,

där kaniner finnas i stor mängd.

Av sammanfattningen över uppgifter angående kaninskador till riksförbundet

från ortsförbunden i Skåne framgår, att ett hundratal hemman

skadats inom Ekeby, Kropp, Kågeröd, Välinge och Väsby socknar.

Inom Asbo och Bjäre härad hava ock i talrika fall förekommit, att vild
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

kaninerna förorsakat skador å trädgårdar ock skogsplanteringar. Ett

flertal gods och större gårdar i trakten av Lund hava hemsökts av vildkaniner.

På sina håll hava skadorna varit så stora, att arrendatorerna

måst tillerkännas nedsättning i arrendeavgifterna. Vidare uppgives att

inom Ljungs, Herrestads, Ingelstads, Järrestads, Gärds och Östra Göinge

härad förekommit icke obetydlig skadegörelse av vilkaniner. Särskilt

har framhållits, att den odlade jorden, som gränsar intill skogsmark, i

hög grad hemsökts.

Ur de över först omförmälda framställning avgivna yttrandena må

här återgivas följande.

Skånska jägaresällskapets styrelse har i huvudsak anfört: På grund av

att de senaste vintrarna varit ovanligt milda, hade vildkaninerna ökat i

högst oroväckande grad. Denna ökning hade ingivit styrelsen stora bekymmer.

Vid upprepade tillfällen hade jakträttsinnehavarna genom

dagspressen av styrelsen uppmanats att med alla till hands stående medel

ingripa mot kaninerna. Ett stort antal jakträttsinnehavare hade

också nedlagt mycken möda och penningar på att hålla vildkaninstammen

nere. Den av sällskapet upprättade statistiken över i Skåne fällt

vilt visade, att under 1932 dödats 33,598 kaniner och under 1933 54,990.

Denna statistik avsåge en areal av 170,000 hektar. Enär vildkaninerna

förorsakade stor skada för såväl skogs- som jordbruket, vore styrelsen av

den uppfattningen, att särskilda åtgärder borde vidtagas för att i görligaste

mån hålla stammen nere. Som vildkaninerna finge betraktas mera

såsom skadedjur än som villebråd av värde, borde kostnaderna för ett utrotningskrig

ej enbart läggas å jakträttsinnehavarna utan borde bidrag

av allmänna medel ställas till förfogande för ändamålet. Lämpligast

vore att utbetala skottpenningar för dödade vildkaniner. Utrotningen

måste emellertid organiseras. Det vore olämpligt att släppa rätten att

fånga vildkanin helt fri utan kontroll från jakträttsinnehavarens sida.

Styrelsen ansåge, att förbud mot utplanterande av vildkanin även borde

utfärdas. Under tiden den 1 april—den 30 september borde av allmänna

medel lämnas skottpenningar med 50 öre för varje dödad kanin. Jakträttsinnehavaren

borde åläggas att utan ersättning överlåta rätten att

med iller och nät fånga vildkanin till av honom utsedd i kaninfångst

kunnig person. jaktområde, varå väsentlig skada förorsakades av kaninerna,

borde det finnas en sådan person för varje tvåhundrade hektar.

Skulle tvist uppstå om behovet av kaninfångare eller deras kompetens

eller dylikt, borde sådan tvist avgöras av skiljenämnd. Även från andra

personer än de som insänt omförmälda framställning hade klagomål uttalats

över kaninernas skadegörelse. Tiden måste därför anses vara inne

för vidtagande av åtgärder mot vildkaninerna.

Såväl länsstyrelsen i Malmöhus län som hushållningssällskapets i länet

förvaltningsutskott hava, med hänsyn till den skada vildkaninerna

förorsaka, funnit åtgärder från det allmännas sida påkallade för nedbringande

av kaninstammen. Såsom den lämpligaste åtgärden har betecknats

utbetalande av skottpenningar under sommarmånaderna.

Överjägmästaren i södra distriktet har framhållit, att massökningen av

kaniner hade ägt rum huvudsakligen inom södra och västra delarna av

Skåne. Mest iögonfallande vore ökningen inom och i närheten av de

områden, där rationell jaktvård under längre tid bedrivits. Orsaken

därtill vore att söka i den starka avjagningen av rovdjur, som där ägt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 229.

ruin. När sedan, såsom under de tre senaste åren varit fallet, blida, snöfattiga

vintrar inträffat, vore alla betingelser för handen för kaninstammens

obegränsade tillväxt. Att för närvarande igångsätta ett utrotningskrig

mot kaninerna, då deras antal vore som störst, ansåge överjägmästaren

lönlöst. Endast en snörik och kall vinter eller någon epidemisk sjukdom

kunde förväntas på ett effektivt sätt minska vildkaninernas antal.

Först sedan stammen sålunda reducerats, kunde man med utsikt till framgång

genom jakt och fångst ytterligare nedbringa densamma. Utbetalandet

av skottpenningar avstyrktes därför för närvarande.

Domänstyrelsen har uppgivit, att av en utredning, som 1916 verkställdes

angående skador å fruktträd genom vildkaniner, framginge, att vildkaninerna

åstadkomma ansenlig skada å trädgårdarna, huvudsakligen å

kål, nejlikor och en del andra örtartade växter, men att de endast i

mindre omfattning angrepe fruktträd. Vildkaninerna funnes vid nämnda

tid mest i Malmöhus län samt sparsamt i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands,

Gotlands och Blekinge län. Numera torde de på flera ställen

hava ökats ansenligt. Styrelsen hade sålunda exempelvis under 1933 måst

anvisa särskilda medel för efterhållande av kaninerna på kronoparken

Elinghem å Gotland. Därest skottpenningar ansåges böra utbetalas,

borde det ankomma på landsting och hushållningssällskap att anvisa erforderliga

medel därtill. Styrelsen ansåge därför den ifrågavarande

framställningen icke böra föranleda någon åtgärd från Kungl. Majrts

sida.

Inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria i ämnet och

yttranden däröver.

I den inom jordbruksdepartementet utarbetade promemorian i ämnet

anföres bland annat följande.

Såsom av den i ärendet förebragta utredningen framginge förorsakade

vildkaninerna i vissa trakter av landet jordbruket och trädgårdsodlingen

icke obetydliga förluster. Särskilt inom delar av södra Skåne hade vildkaninernas

antal vuxit till den grad, att de därstädes numera utgjorde en

formlig landsplåga. Även på andra håll torde fara för en liknande utveckling

vara för handen. Under sådana förhållanden torde det vara påkallat,

att åtgärder vidtoges för minskning av vildkaninstammen. I ett

flertal av de avgivna yttrandena hade ock förordats, att man ingrepe mot

vildkaninerna för nedbringande av deras antal. Ur jaktvårdssynpunkt

syntes icke några betänkligheter mot ett dylikt ingripande kunna resas,

då vildkaninerna snarare torde få anses såsom ett skadedjur än som ett

nyttigt vilt. Som vildkaninerna icke ursprungligen tillhörde den svenska

faunan utan inplanterats i Sverige från Tyskland och Sydeuropa, torde

icke heller ur naturskyddssynpunkt föreligga några betänkligheter mot

att utrotningsförsök gjordes mot desamma.

I flera av yttrandena hade såsom den lämpligaste åtgärden för att stimulera

intresset för vildkaninernas utrotande förordats utbetalande av

allmänna medel av skottpenningar för dödade kaniner. Lämpligheten av

en dylik åtgärd torde emellertid ur flera synpunkter kunna ifrågasättas.

Kostnaderna torde, även om man inskränkte lämnandet av skottpenningar

till sommartiden, då kaninerna icke torde kunna avyttras, bliva ganska

väsentliga. Enligt skånska jägaresällskapets statistik skulle under

1933 i Skåne huva dödats icke mindre än omkring 54,000 kaniner. Ur jakt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

vårdssynpunkt torde vidare en anordning med utgivande av skottpenningar

under nämnda del av året med sannolikhet bliva till skada. Möjligheten

att erhålla skottpenningar för kaninerna torde nämligen komma

att i icke önskvärd utsträckning locka ut folk i markerna för bedrivande

av kaninjakt under deö tid av året, då nyttigt vilt icke borde störas

eller ofredas, varjämte risk förelåge, att tjuvskyttet komme att uppmuntras.

I promemorian har vidare anförts, att örn det alltså icke vore lämpligt,

att åtgärder mot kaninerna ekonomiskt understöddes från det allmännas

sida på nu angivet sätt, medverkan från statens sida likväl vore

nödvändig, därest ett effektivt ingripande skulle bliva möjligt. Dylik

medverkan torde böra lämnas sålunda, att den enskilde erhölle befogenhet

att i större utsträckning än nu vore medgivet döda vildkaniner. Särskilt

torde därvid böra beaktas de nuvarande svårigheterna för brukare

av annans jord att skydda sig mot kaninernas skadegörelse i de fall då

jakträtten, som hörde till den brukade jorden, tillkomme annan än brukaren.

I sådana fall funnes för närvarande för brukaren själv näppeligen

någon laglig väg att verksamt freda sig för djuren. Det torde i betraktande

av omständigheterna få anses rimligt, att brukaren och hans

folk tillerkändes rätt att å det upplåtna området jaga vildkanin, oavsett

örn jakträtten där skulle tillkomma annan. För jakträttsinnehavaren

torde ett dylikt ingrepp i hans rätt till jakten sakna större betydelse. Vad

nu sagts med avseende å brukares svårigheter att skydda sig mot vildkaninerna

torde äga motsvarande tillämpning beträffande en självägande

jordbrukare, vilken på grund av upplåtelse till annan eller av annan orsak

saknade jakträtt å sin mark. En dylik jordägare syntes sålunda i

fråga örn rätten att vidtaga åtgärder mot vildkaninerna icke böra sättas

i sämre ställning än som nyss ansetts böra tillkomma brukare.

För att bereda tillfälle för en jordägare eller brukare att på ett verkligt

effektivt sätt bekämpa vildkaninerna torde det emellertid enligt vad

i promemorian vidare uttalats vara nödvändigt att medgiva honom rätt

att i viss utsträckning jaga vildkanin även på angränsande, annan tillhörigt

område. En dylik rätt torde särskilt vara av behovet påkallad i

de fall, då cdlad jord gränsade intill skogsmark, mossar eller sandig mark.

vilken tillhörde annan person än ägaren eller brukaren av den odlade

jorden. Vildkaninerna, som vanligen byggde sina bon i dylik mark, sökte

sin föda å den odlade jorden och anställde där skadegörelse. Därest ägaren

eller brukaren av den odlade jorden i dylika fall icke tillförsäkrades

rätt att jaga vildkanin å den angränsande marken, minskades avsevärt

hans utsikter att freda sig mot djuren. Rätten att företaga jakt å

den angränsande marken borde emellertid ej göras mera vidsträckt än

som för vinnande av ifrågavarande syfte erfordrades. Den syntes sålunda

kunna begränsas att avse ett område inom förslagsvis femhundra

meter från jordägarens eller brukarens egen mark.

För undvikande av att den nu ifrågasatta rätten att jaga vildkanin å

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

annans jaktområde missbrukades torde densamma, enligt promemorian,

icke böra få bedrivas annorledes än med iller och nät. Detta jaktsätt

torde i de trakter, där vildkaninen vunnit större spridning, vara det mest

använda. Jaktsättet torde ock vara det effektivaste, då det gällde att utrota

kaniner. Jakten tillginge sålunda, att en för ändamålet tämjd iller

nedsläpptes i kaninhålorna. Då kaninerna sökte fly för illern, fångades

de i nät, som lagts över ingångarna till deras hålor, samt dödades. I förenämnda

syfte —- undvikande av att den föreslagna rätten till jakt å

vildkanin missbrukades — borde det vara förbjudet att vid jakten medföra

bössa eller hund.

Slutligen har i promemorian uttalats, att vad i densamma föreslagits

borde, på samma sätt som fallet vore med exempelvis vissa arrendebestämmelser

i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom,

förlänas ovillkorligt gällande verkan och sålunda icke få avtalsvis sättas

ur kraft.

Promemorian har utmynnat i ett förslag till lag angående tillägg till

10 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt. Enligt detta

lagförslag skulle det tillkomma envar jordägare och hans folk att å honom

tillhörigt område, oavsett örn jakträtten där tillkomme annan, företaga

jakt å vildkanin med iller och nät. Jakten skulle få utsträckas in

på angränsande mark inom femhundra meter från gränsen. Samma rätt,

som sålunda tillförsäkrats jordägaren och hans folk, skulle ock tillkomma

brukare av annans jord ävensom hans folk å den upplåtna jorden jämte

angränsande mark. Hade vid upplåtelse av jakträtt eller av jord till brukande

förbehåll gjorts, stridande mot dessa stadganden, skulle detsamma

vara utan verkan. Vid jakten finge icke medföras skjutgevär eller hund.

Under jakten dödade vildkaniner skulle av den jagande få tillvaratagas

och behållas.

Den sålunda ifrågasatta lagändringen har i promemorian föreslagits

böra vinna tillämpning även med avseende å redan träffade arrendeavtal

eller andra jordupplåtelseavtal, vid vilka jakträtten å det upplåtna

området undantagits, ävensom å redan i kraft varande jakträttsupplåtelser.

Såsom motiv härför har framhållits, att därest så ej skedde, bestämmelserna

bomme att i stor utsträckning under lång tid framåt sakna betydelse.

Den avsedda verkan av lagändringen skulle härigenom förryckas,

då av utredningen framginge, att ett skyndsamt ingripande vore av

behovet påkallat. Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna har föreslagits

till den 1 juli 1935.

I de över promemorian avgivna yttrandena har vidtagandet av åtgärder

för vildkaninernas bekämpande tillstyrkts av samtliga hörda myndigheter

och korporationer med undantag av skånska jägaresällskapet,

som icke ansett nödvändigt för närvarande med åtgärder i angivna syfte.

I ett flertal yttranden har starkt framhållits, att vildkaninerna på sina

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. May.ts proposition nr 229.

håll blivit en fullständig landsplåga och förorsakade högst betydande

skador för såväl jordbruket som skogsskötseln.

Det i promemorian framlagda förslaget har i huvudsak tillstyrkts av

länsstyrelserna i Gotlands, Jönköpings och Kristianstads län samt hushållningssällskapens

i nämnda län förvaltningsutskott ävensom av Gotlands

skälskytte- och jägargille och Västmanlands läns jaktvårdsförening.

Förslaget har däremot avstyrkts av övriga myndigheter och korporationer.

Såsom lämpliga åtgärder för bekämpandet av vildkaninerna

har förordats av lantbruksstyrelsen och svenska jägareförbundet fridlysning

inom de trakter, där vildkaniner förekomma i större omfattning, av

räv och andra rovdjur, som kunna bidraga till kaninernas utrotande, samt

av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län, hushållningssällskapets

i Kristianstads län förvaltningsutskott, svenska jägareförbundet och

Blekinge läns jaktvårdsförening förbud mot inplantering av vildkaniner.

Vidare har av ett flertal myndigheter och korporationer tillstyrkts införandet

av skottpenningar för dödande av kaniner. Vidtagandet av en

dylik åtgärd har emellertid å andra sidan på några håll avstyrkts.

Av länsstyrelsen i Malmöhus län samt svenska jägareförbundet, skånska

jägaresällskapet samt Jönköpings läns, Älvsborgs läns norra och

södra Älvsborgs läns jaktvårdsföreningar har föreslagits, att länsstyrelse

eller hushållningssällskap måtte erhålla befogenhet att förordna särskilda

personer att inom områden, som hemsökas av vildkaniner, bedriva

jakt å dessa.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län, Gotlands skarpskytte- och

jägargille samt södra Älvsborgs läns och Västmanlands läns jaktvårdsföreningar

hava ansett, att de föreslagna åtgärderna borde tillämpas

under endast några år. Länsstyrelsen i Blekinge län samt hushållningssällskapens

i hulet och i Kristianstads län förvaltningsutskott ävensom

Gotlands skarpskytte- och jägargille samt Blekinge läns jaktvårdsförening

hava förordat, att bestämmelsernas giltighet begränsades till sådana områden,

som förhärjades av vildkaninerna. Från ett flertal håll har ifrågasatts

lämpligheten av stadgandet örn rätt för jordägare och brukare

att utsträcka jakten å vildkanin till angränsande område, där jakträtten

tillkommer annan. I vissa yttranden har föreslagits att det avstånd från

gränsen, inom vilket jakt å annans jaktområde finge ske, bestämdes till

200 eller 300 meter.

Ur de avgivna yttrandena må här ytterligare anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:

Bland de kampmetoder, som kunde tänkas vara framgångsrika mot vildkaniner,

. torde den s. k. biologiska metoden vara den viktigaste, nämligen

fridlysning under viss tid inom de av kaninerna härjade områdena av

kaninernas naturliga fiender, bland vilka räven vore den förnämsta. I

sådant avseende kunde erfarenheterna från Hallands Väderö åberopas.

För omkring tjugufem år sedan hade stammen av vildkaniner och tyska

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majlis proposition nr 229.

13

haral- där blivit så stark, att dessa villebråds åverkan på växtligheten

började bliva förödande. För att räda bot häremot inplanterades räv på

ön. Räven utrotade både kanin och hare. Emellertid blev även fågelbeståndet

illa åtgånget. Sedan räven utrotats, återställdes dock fågelbeståndet

efter 4—5 år. Vid tillämpning av en dylik kampmetod mot vildkaninerna

finge alltså icke förbises, att utrotning eller i allt fall stark

decimering av värdefullt villebråd kunde förekomma. För- och nackdelar

finge emellertid vägas mot varandra. Det gällde att jämföra de ekonomiska

verkningarna av å ena sidan rävens skadegörelse på värdefullt

villebråd samt å andra sidan användningen av mindre effektiva utrotningsmetoder.

Därvid syntes den biologiska kampmetoden på längre sikt

vara den för det allmänna mest ekonomiska. Vid sidan av denna kampmetod

ansåge lantbruksstyrelsen en väl organiserad, efter lokala förhållanden

lämpad jakt med iller och nät eller rökning med till exempel kolsvavla

kunna ifrågakomma. Därjämte syntes böra tillrådas utbetalande

av skottpenningar av allmänna medel med förslagsvis 25 öre för dödad

kanin. Enligt styrelsens mening skulle en vid tillämpning av det i promemorian

ifrågasatta förslaget så att säga desorganiserad jakt icke leda

till åsyftat resultat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört i huvudsak följande.

Mot förslaget i promemorian kunde framföras betänkligheter ur såväl

privaträttslig som allmän synpunkt. I förstnämnda hänseende hade invänts,

att jagande av vildkanin skulle kunna tagas till intäkt för utövande

av olaga jakt samt att kontrollerandet av överträdelser härutinnan

skulle i avsevärd grad försvåras. Det kunde icke heller bestridas, att förslaget

inneburo ett starkt ingrepp i den förfoganderätt, som eljest tillkomme

jakträttsinnehavare. Mot denna invändning måste emellertid

framhållas, att till uppkomsten av kaninplågan verksamt bidragit det

stränga genomförandet av en rationell jaktvård, som tagit sig uttryck i

bland annat avjagande av sådant vilt, som eljest utgjort en naturlig och

återhållande regulator på vildkaninstammen. Det exceptionella förhållande,

som härigenom uppkommit, motiverade extra ordinarie åtgärder.

Ur allmän synpunkt kunde däremot lämpligheten av förslaget ifrågasättas.

Utsträckningen av jakträtten till vildkanin innebure en allvarlig fara

för det övriga villebrådets obehindrade fortplantning. Denna fara riktade

sig närmast mot fasan, rapphöns och tysk hare. Vägd mot värdet av den

skadegörelse, vildkaninen förövade, torde dock denna omständighet få anses

spela en underordnad roll. Fasanen kunde lätt återinplanteras och värdet

av den tyska haren borde icke överdrivas. Skadan skulle således inskränka

sig till rapphönsstammen. Förbjödes emellertid —■ vilket länsstyrelsen

förordade — jakt av vildkanin å odlad åker och äng, bleve faran

för rapphönsstammen icke så stor, då denna fågel mestadels redde sina

bon å dylik mark. Med hänsyn till de anförda ansåge länsstyrelsen, att

de invändningar, som ur allmän sypunkt kunde resas mot förslaget,

icke vore av beskaffenhet att böra inverka hindrande på dess genomförande.

Förutom den inskränkning däri, som länsstyrelsen enligt vad

nyss nämnts förordat, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke det avstånd

av 500 meler från gränsen av eget område, inom vilket jakt å

angränsande annan tillhörigt jaktområde finge bedrivas, vore viii stort

tilltaget. Det torde bliva förenat med svårigheter att i skogsterräng,

varest kaninerna vanligen hade sina boplatser, riktigt bedöma ett så stort

avstånd. Den berörda bestämmelsen bomme därför sannolikt att föran
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

leda åtskilliga t visti glieter. Då vildkaninerna plägade uppehålla sig i

tämligen omedelbar närhet av den odlade marken, torde det nu ifrågavarande

avståndet böra bestämmas till 200 meter från längst bort belägna

del av närmast intill gränsen gående odlade åker eller äng eller,

såvitt avsåge mark, där skog mötte skog, till 200 meter från gränsen.

Gotlands skälskytte- och jägargille bar framhållit följande.

Omkring trettio år bade förflutit sedan vildkaninen inplanterats på Gotland.

Redan på ett tidigt stadium yppades farhågor för att vildkaninerna

skulle komma att vålla skadegörelse. Med tillhjälp av hopsamlade

medel anställdes 1916 en yrkesjägare, som genom jakt med iller skulle

reducera eller utrota vildkaninerna, som då i större antal förekomme huvudsakligen

i Follingbo socken samt trakten av Visby. Åtgärden hade

god effekt, men de disponibla medlen vore otillräckliga, varför utrotningsförsöken

måste avbrytas. Sedan denna tid hade kaninerna spritt

sig över hela Gotland. Förhoppningar örn stammens tillintetgörande ge^

nom osedvanligt kalla och snörika vintrar hade slagit fel. För närvarande

måste vildkaninen på Gotland betecknas såsom en fullkomlig landsplåga.

Särskilt svårt utsatta voro de utdikade myrarna och de intill dem

liggande områdena. Den jordbrukande befolkningens klagan vore allmän.

På vissa håll hade kaninerna förstört och omöjliggjort all skogskultur.

Under de senaste åren hade den allmänna uppmärksamheten varit riktad

på kaninerna. Av hushållningssällskapet hade 1930 tillsatts en

kommitté för utredning av frågan örn åtgärder mot kaninerna. Framställning

hade gjorts i landstinget örn anslag till skottpenningar. Landstinget

beviljade för närvarande i skottpenningar 10 öre för djur under

förutsättning att vederbörande landskommun ansioge samma belopp.

Skarpskytte- och jägaregillet hade — särskilt med hänsyn till kaninförekomstens

skadliga inverkan på det ädlare villebrådets trivsel — redan

tidigt sökt bekämpa vildkaninen. År 1934 beslöts att till låga priser tillhandahålla

illrar. Detta uppslag hade visat sig gott. På kort tid hade

bildats en hel stam av yrkesjägare, vilka bedrevo jakt med iller och skjutgevär.

Fångstmetoden med nät hade däremot i ringa utsträckning försökts.

Do gotländska markernas ymniga vegetation av enbuskar, slån

och hagtorn förorsakade stora svårigheter för utförande av kaninfångst.

Möjligt vore dock, att resultatet bleve bättre efter utexperimenterandet

av praktiska fångstmetoder. En övergång från skytte till fångst skulle

måhända minska antalet okynnesskyttar.

Jägargillet hade funnit det motbjudande att giva de framlagda förslaget

örn inskränkning i jakträttsinnehavarens kontrakterade jakträtt sitt

stöd. Men de skäl, som talade för jakträttens orubbade bibehållande, hade

fått vika för det allmännyttiga ändamålet med förslaget. Detta utgjorde

emellertid endast ett halvt steg i åsyftad riktning, då detsamma endast

medgåve jordägaren och hans folk att få företaga jakt å vildkanin med

iller och nät. Vildkaninstammen på Gotland hade endast kunnat decimeras

genom personer, som nära nog yrkesmässigt bedreve jakten.

Dessa vore enligt förslaget utestängda från kaninjakt. Förslaget torde

under sådana förhållanden för Gotlands del icke bliva av någon större

betydelse. Det torde därför vara bättre att taga steget fullt ut och under

en begränsad tid, förslagsvis fem år, låta kaninfångsten bliva fri för en

var på all mark med undantag av tomt, trädgård eller liknande område.

Kampanjen måste emellertid dessutom understödjas genom anslag från

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229. 15

det allmännas sida genom premier för dödade kaniner, förslagsvis 50 öre

för varje kanin.

Till vad av Gotlands skarpskytte- ock jägargille anförts kava länsstyrelsen

i länet ock hushållningssällskapets i länets förvaltningsutskott i kuvudsak

anslutit sig.

Svenska jägareförbundet kar anfört:

De platser, varest vildkaninen förekomme i sådant antal, att skador av

ketydenket förorsakades, inskränkte sig till de kåda skånska länen ock

möjligen Gotland. Även inom dessa län vore det endast begränsade områden,

där mera betydande skador förekomme. Detta gällde särskilt trakter

med bruten terräng, där skog ock buskväxta betesmarker (fäladsmarker)

omväxlade med åker, sandmarker ock snåriga åspartier, torrlagda

mossmarker o. dyl. Erfarenketen gåve vidare vid kanken, att kaninens

uppträdande även å dylika platser mycket intimt sammankängde

med klimatet, närmast vintrarnas strängket eller snöförkållanden, i det

att särskilt de milda snöfattiga vintrarna, i synnerket örn flera sådana

inträffade i följd, gåve uppkov till sådan massförökning av kaninstammen,

att denna bleve en plåga av betydenhet för lanthushållningen, såväl

skogsbruk som åkerbruk ock trädgårdsskötsel. Närmast på grund av de

båda senaste vintrarnas snöfattigdom vore därför otvivelaktigt kaninerna

nu på åtskilliga platser i Skåne en verklig landsplåga, mot vilken det

syntes jägareförbundet fullt berättigat att åtgärder vidtoges.

Kaninen vore i och för sig av mycket obetydligt jaktligt intresse på

grund av sitt ringa värde. I vårt land torde den därför ock på grund av

sina skadegörelser undantagslöst betraktas som ett rent skadedjur ock

som sådant närmast jämförbart med kråkan.

Väl kunde jaktvården i och för sig genom vissa rovdjurs efterkållande

i någon mån gynna kaninens förökning men de väsentligaste orsakerna

till dess massuppträdande läge dock i de naturliga terrängförhållandena.

Många exempel kunde anföras på hurusom å områden utan någon som

keist jaktvård, kaninerna ökat i sådan grad, att de där blivit en svårare

plåga än på områden underkastade verklig jaktvård. Jaktvården inom

de län, där kaninerna förekomme mera talrikt, vore nämligen så gott som

undantagslöst inriktad på hänsynslös decimering av kaninerna. På

många gods i Skåne hålles sålunda särskilda kaninjägare, som keit

finge ägna sin tid åt kaninjakt och själva finge tillgodogöra sig avkastningen

av jakten, varjämte flera jakträttsinnehavare även åt enskilda

personer lämnat tillstånd att med iller och nät fritt idka fångst av kaniner.

Under för kaninen gynnsamma förhållanden vore emellertid icke

ens detta tillräckligt för stammens tillbörliga decimering, som endast

kunde ske i förbund med en strängare vinter. Varje tanke på totalutrotning

av vildkaninen torde åtminstone i Skåne vara utesluten med de

bekämpningsmetoder man hittills kände.

Då kaninhärjningarna vore att betrakta som mera temporära och lokala

företeelser, syntes det förbundet lämpligast att i en särskild lag — analog

med t. ex. lagen örn berberisbuskens utrotande — utfärda bestämmelser

angående åtgärder till förekommande och avhjälpande av skador genom

vildkanin. Genom en sådan lag, anpassad enbart för fall där kaninskador

av betydenhet förelåge, kunde man även vara berättigad att gå än

längre än som förutsatts i promemorians förslag.

Med hänsyn till att det av personer, som med framgång skulle bedriva

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

kaninfångst med iller och nät krävdes en ej ringa grad av sakkunskap och

yrkesskicklighet, torde den fångst, som enligt promemorians förslag komme

att bedrivas av brukare och hans folk, i regel komma att få mycket

obetydlig inverkan på kaninernas decimering på sådana platser, där kaninerna

uppträdde som verklig plåga, medan däremot på andra håll, där

kaninen förekomme mera sparsamt och ej vållade egentliga skador, denna

fångst det oaktat komme att förorsaka olägenheter för jaktvården genom

ofredande av annat villebråd under tider, då ro i markerna erfordrades,

ävensom kanske indirekt genom att uppamma jakt- och fångstintresse hos

personer utan jaktmark.

Då förbundet vore övertygat örn att utbetalniug av skottpenningar för

dödande av kaniner vöre det mest effektiva medlet för kaninstammens

decimering och därtill behövligt på grund av det ringa värde kaninen

i och för sig representerade, vore det önskligt, att skottpenningar för dödad

kanin med exempelvis 25 öre per styck måtte utbetalas av allmänna

medel.

Till förhindrande av inplanteringar av kaniner till nya områden borde

dessutom förbud mot utplantering av kanin utfärdas.

Svenska jägarförbundet har i anslutning till dessa synpunkter föreslagit

följande bestämmelser, att intagas i en särskild lag, till förhindrande

av skador genom vildkanin.

Förbud mot utplantering av vildkanin utfärdades med giltighet för

hela riket. Skottpenningar av allmänna medel skulle under hela året utgå

med förslagsvis 25 öre för varje dödad vildkanin. Ägare och brukare

av jord, som lede avsevärd skada genom vildkanin men på grund av jaktlagens

bestämmelser saknade möjlighet att själva avhjälpa dessa skador

genom kaninstammens behöriga decimering, skulle äga att hos länsstyrelse

påkalla särskilda åtgärders vidtagande för kaninstammens nedbringande

eller skadornas avhjälpande genom andra lämpliga medel. Sedan

länsstyrelsen på lämpligt sätt prövat, att skador av betydenhet verkligen

förelåge, skulle länsstyrelsen fastställa för viss tid eller tillsvidare

det område, som vore att betrakta såsom kaninhärjningsområde, inom

vilket särskilda åtgärder skulle företagas. Inom dylikt område skulle

jordägare eller brukare själv eller genom person, åt vilken han på sitt

ansvar lämnade skriftligt uppdrag därtill, få var på sin mark utan hänsyn

till vem jakträtten lagligen tillkomma med nät och iller fånga kaniner

och fritt tillgodogöra sig desamma. Vid dylik fångst skulle dock ej

få medföras hund eller skjutvapen.

Den använda formuleringen avsåge att framhålla, att jordägaren respektive

brukaren kunde anlita även till husfolket icke hörande yrkesmässig

kaninjägare, men att jordägaren respektive brukaren å andra sidan

bleve ekonomiskt ansvarig för skada, som förorsakades vid fångsten

utan att vara nödvändig för denna, eller som ej stöde i rimligt förhållande

till intresset av kaninernas utrotande. Att uppdraget lämnades skriftligt

torde vara erforderligt till undvikande av trassel.

Länsstyrelsen skulle dessutom äga förelägga vederbörande jakträttsinnehavare

att var inom sin del av kaninhärjningsområdet vidtaga åtgärder

för kaninstammens decimering genom fällandet eller fångandet av

visst bestämt antal kaniner inom viss tid. Likaledes skulle länsstyrelsen

äga vid vite för viss tid eller tillsvidare förbjuda dödande eller fångande

inom kaninhärjningsområdet av vissa rovdjur, såsom vessla, iller och dylika

djur.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Förklarade sig .jakträttsinnehavaren ej kunna fullgöra länsstyrelsens

föreläggande eller åsidosatte han detsamma, skulle länsstyrelsen äga för

viss tid förordna en eller flera lämpliga personer att inom området ifråga

fritt bedriva fångst av kanin med nät och iller. Över dyliga kaninfångares

lämplighet skulle dock jakträttsinnehavaren före förordnandet beredas

tillfälle att avgiva yttrande. Dessutom skulle jakträttsinnehavaren

erhålla meddelande från länsstyrelsen örn de utfärdade förordnandena.

Kaninfångare torde ej behöva särskild ersättning, då bytet jämte skottpenningarna

torde vara tillräcklig gottgörelse vid rikare kanintillgång.

Där under särskilda förhållanden andra åtgärder kunde befinnas lämpliga

för skadornas avhjälpande inom kaninhärjningsområdet — t. ex.

anordnande av hägnad med nät mellan åkrar eller andra odlingar å ena

sidan, och, å den andra, intillstötande skog eller mark av beskaffenhet

att erbjuda kaninerna särskilt gynnsamma tillhållsplatser, förstörande

genom uppgrävning av kaninlyor eller kaninernas utrotning genom

andra medel varvid kaninerna ej kunde tillgodogöras — skulle länsstyrelsen

jämväl äga att förordna örn dylika anstalters vidtagande och borde

i sådant fall de jordägare, som därav droge nytta, i förhållande därtill

deltaga i kostnaderna, i den mån desamma ej genom särskilda anslag

kunde täckas av allmänna medel.

Sedan kaninstammen inom ett liärjningsområde nedbragts så att skador

av betydenhet ej längre där förekomme, skulle på ansökan av jakträttsinnehavare

länsstyrelsen förklara de rörande området meddelade

förordnandena upphävda, ändå att den tid, för vilken de meddelats, icke

hade gått till ända.

Domänstyrelsen har anslutit sig till vad jägareförbundet föreslagit

med den inskränkning att styrelsen ansett, att, därest skottpenningar

skulle utbetalas, medel därtill borde ställas till förfogande av landsting

eller hushållningssällskap.

Skånska .jägaresällskapet har beträffande nödvändigheten av de ifrågasatta

åtgärderna uttalat i huvudsak följande.

Vildkaninerna hade i Skåne ökats i oroväckande grad och förorsakade

lantbruket och skogsskötseln allvarliga bekymmer. Den utredning härom,

sorn tillkommit under dessa bekymmersamma förhållanden och därav

uppkommen oro, kunde emellertid icke utan vidare godtagas såsom

i allo tillförlitlig. Det vore icke uteslutet, att skildringarna blivit överdrivna.

Efter den stränga vintern 1928—1929 hade under de senaste tre

åren följt ovanligt milda och snöfattiga vintrar. Detta hade medfört,

att kaninstammen ökats i oroväckande grad. Såsom statistiken utvisade

hade emellertid kraftiga åtgärder vidtagits för nedbringande av kaninernas

antal. Örn i ett eller annat fall effektiva åtgärder icke tillgripits,

torde detta hava berott på att man icke varit beredd att möta

den hastiga ökningen av kaninerna. De åtgärder, som erfordrades för

nedbringande av kaninstammen, vore ingalunda lätta och självfallna.

För riktigt genomförande av nämnda åtgärder behövdes åtskillig erfarenhet,

som på en del håll icke hunnit vinnas. Åtgärderna krävde också

lång tid. Sedan numera bestämda krav rests på åtgärder mot kaninskadorna,

torde det kunna förväntas att dylika vidtoges i behövlig utsträckning.

På grund av det anförda hemställdes att lagstiftningsåtgärder

finge anstå någon tid så att vederbörande jakträttsinnehavare

måtte beredas tillfälle att genom egna åtgärder nedbringa kaninstammen.

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 saini. Nr 2*29.

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Mot det remitterade förslaget har skånska jägaresällskapet framställt

huvudsakligen följande anmärkningar och invändningar.

Förslaget innebure ett starkt ingrepp icke blott i äganderätten till jord

utan även i rätten till jakt. Förslaget tillgodosåge icke tillräckligt den

viktiga synpunkten, att missbruk av den föreslagna jakträtten förhindrades.

Den utsträckta fångsträtten borde medgivas allenast i de fall

då den, som gjorde anspråk på sådan rätt, styrkte sig hava lidit skada.

Det i förslaget använda uttrycket jordägaren respektive brukaren och

»hans folk» vore så mångtydigt, att detsamma skulle lämna det vidsträcktaste

rum för missbruk. Örn förslaget genomfördes, torde det vara

jakträttsinnehavaren omöjligt att hindra jordägaren (brukaren) att under

åberopande av ett formellt tjänsteavtal använda vem som helst vid

utövande av fångsträtten och detta när som helst utan hänsyn till villebrådets

behov av »fred i marken». För envar, som kände villebrådets vanor

och behov av sådan fred, särskilt under vissa årstider, framstode

det såsom uppenbart, att ett ideligt uppträdande i jaktmarken av varjehanda

kaninfångare skulle minera all jaktvård. I förslaget funnes ingen

bestämmelse i ändamål att identifiera den, som uppgåve sig^ vara berättigad

att utan tillstånd av jakträttsinnehavaren idka kaninfångst å hans

jaktområde. Ej heller funnes någon föreskrift örn skyldighet för fångstmannen

att styrka sin behörighet att å skadelidandes vägnar idka kaninfångst.

Men jakträttsinnehavaren borde dock obestridligen hava rätt

att få veta vem den person vore som utövade kaninfångst å hans jaktområde

och örn han hade rätt därtill. Slutligen skulle ifrågavarande

fångsträtt, som enligt förslaget kunde utövas vilken tid på dygnet som

helst, komma att i många fall utnyttjas för olovlig fångst av annat

villebråd, exempelvis till olovlig fasanfångst i burar och nät. Örn en

person nattetid ertappades å jaktområde med lykta, kunde han svara,

att han letade efter kaniner och förevisa en bur med en iller och några

medförda kaninnät. Men lyktan kunde också användas för olovlig jakt

å fasaner, som nattetid medelst lyktan uppletades i träden och, bländade

av lyktskenet, nedskötes med salongsgevär med låg skottknall eller

fångades med för ändamålet apterade spjut. Dylik tjuvjakt vore i Skåne

tyvärr mycket vanlig. Den föreslagna fångsträtten skulle bereda tjuvskytten

en lätt tillgänglig täckmantel för hans vistelse å jaktområdet.

Enligt förslaget vore fångstmannen icke ens skyldig att, såsom i andra

fall stadgades i lagen örn rätt till jakt, förut underrätta jakträttsinnehavaren

om, att han ämnade idka kaninfångst. Genom förslaget berövades

jakträttsinnehavaren sålunda varje möjlighet att effektivt kontrollera

fångstens utövande. Den i förslaget förordade fria kaninfångsten

vore icke alls ägnad att fylla det med lagstiftningsåtgärden avsedda

ändamål. Kaninjakt med iller och nät vore ingalunda enkel. För vinnande

av lyckligt resultat fordrades god erfarenhet örn dylik fångst och

gott omdöme. Jakten rörde endast kaniner, som funnes i gryt. Örn

fångsträtteu lösgåves, skulle givetvis kaningryten oupphörligt hemsökas

av kaninfångare. Härav bleve en omedelbar följd, att kaninerna lämnade

gryten. Kaningryt borde avjagas högst var fjortonde dag. Redan

det ständiga oroandet av gryten, men särskilt den i gryten kvarstående

fräna lukten av illern avskräckte kaninerna från att gå ned i gryten. ^ De

bleve i stället kvar uppe i terrängen, där de voro oåtkomliga för ifrågavarande

fångst. På grund av det anförda torde det vara uppenbart, att

sedan fri kaninfångst någon kortare tid pågått inom ett område, utbytet

av fångsten bleve synnerligen ringa.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 229.

19

Skånska jägaresällskapet har slutligen förordat, att bekämpandet ordnades

enligt linjer, vilka i huvudsak överensstämma med de av svenska

jägareförbundet föreslagna.

Södra Älvsborgs däris jaktvårdsförening har tillstyrkt utbetalande av

skottpenningar samt förordnande av kaninjägare genom länsstyrelsens

försorg. Beträffande det remitterade förslaget har föreningen framhållit

följande.

Det i förslaget omförmälda avståndet av SOU meter vore onödigt långt.

Enligt föreningens mening vore 300 meter tillfyllest. Kaninerna avlägsnade

sig endast i undantagsfall längre bort från sina boplatser för att

skaffa sig föda. Finge en jägare intränga djupare i den främmande marken

bleve svårigheterna både för honom själv och för vederbörande jaktbevakare

att bedöma avståndet från gränsen för stort. Jakt å annans

mark borde icke få äga rum utan att densamma stöde under ledning av

en av länsstyrelsen förordnad kaninjägare. Jakten borde endast få ske

efter det jakträttsinnehavaren eller hans ombud för varje gång underrättats

därom. Jakt borde icke få äga rum under tiden den 1 april—den

1 september. Det vore nämligen djurplågeri att döda kaninhonorna under

den tid de hade ungar. I regel vore det svårt att använda iller under

denna tid, enär Blern, då den påträffade kaninungar, ofta stannade kvar

i hålorna och drack sig otörstig på dem. Därjämte vore att märka att

varken köttet eller skinnet under sagda tid hade något värde. Föreningen

framhölle slutligen att den ifrågasatta lagstiftningen borde begränsas

att gälla under förslagsvis tre år.

Av de i ärendet inkomna framställningarna och yttrandena framgår Departemenitotvetydigt

behovet av att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa vildkani

n stum men i vissa delar av landet. Så gott som samtliga hörda myndigheter

och korporationer hava lämnat sin tillstyrkan härtill. Beträffande

åtgärdernas beskaffenhet hava meningarna däremot varit delade. I ett

stort antal yttranden har föreslagits utbetalande av skottpenningar för dödade

kaniner. Därjämte har i några yttranden förordats fridlysning inom

de av vildkaniner hemsökta trakterna av rovdjur såsom räv, mård och iller.

Vid sidan härav har även ifrågasatts — till förhindrande av vildkaninernas

vidare utbredning — förbud mot utplantering av vildkanin. De

nu nämnda förslagen synas dock icke vara av beskaffenhet att böra i detta

sammanhang upptagas till behandling. Det slutliga ställningstagandet

till desamma torde få tillsvidare anstå i avvaktan på resultatet av pågående

utredning rörande omarbetning av gällande jaktlagstiftning i allmänhet.

Särskilt torde frågorna örn skottpenningar för vildkanin samt örn

'' fridlysning av vissa rovdjur äga ett sådant samband med andra jaktvårdsfrågor,

att de icke lämpligen böra avgöras för sig.

För egen del håller jag före, att i nuvarande läge lämpligaste sättet för

ernående av en förbättring i de otillfredsställande förhållandena är, att

ett frigivande av jakten å vildkanin sker i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i promemorian i detta hänseende föreslagits. Jag

förordar alltså, att envar medgives rätt att — under den förutsättning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 229.

och med de inskränkningar, vartill jag senare återkommer —- å jord, som

av honom äges eller brukas, ävensom å viss angränsande jord företaga

jakt å vildkanin med iller och nät, ändock att jakträtten tillkommer annan.

Beträffande den närmare motiveringen för att bestämmelser i denna riktning

utfärdas ansluter jag mig till vad härutinnan anförts i promemorian.

Att begränsa jakträtten i enlighet med det av svenska jägareförbundet

framförda, i ett flertal yttranden understödda förslaget, enligt vilket länsstyrelserna

skulle förordna vissa personer att inom de av vildkaninerna

hemsökta områdena driva kaninjakt och jakten sålunda i viss utsträckning

skulle ställas under offentlig kontroll, synes mig icke lämpligt.

Denna anordning torde vara alltför tungrodd och komplicerad samt torde

icke lämna de av kaninerna hemsökta samma möjligheter att skydda sig

mot skadedjuren som enligt promemorians förslag beredas dem.

Gentemot det av mig förordade förslaget hava i flera yttranden ur jaktvårdssynpunkt

rests starka betänkligheter. Häremot torde böra framhållas

jordbrukets samt trädgårds- och skogsskötselns berättigade intresse

av att erhålla skydd mot kaninernas skadegörelse. Att skadan för nyssnämnda

näringar är av betydligt svårare art än den, som genom frigivning

av kaninjakten skulle drabba jakträttsinnehavarna och jaktvården,

ligger i öppen dag. Den i samband med tillkomsten av nu gällande jaktlag

uttalade uppfattningen, att jaktvården äger sitt berättigande endast i

den mån den är förenlig med andra viktigare näringar, torde alltjämt äga

sin giltighet. Det torde ock kunna ifrågasättas örn icke de ur jaktvårdssynpunkt

framförda farhågorna mot förslaget äro i avsevärd grad överdrivna.

Emellertid är jag fullt ense med myndigheter och jaktvårdsföreningar

därutinnan, att man vid bestämmelsernas genomförande icke bör gå längre

än som är oundgängligen nödvändigt. Ur denna synpunkt synes det riktigt,

att tillämplighetsområdet för den nya lagstiftningen, på sätt i flera

yttranden ifrågasatts, begränsas. Bestämmelserna torde sålunda endast

böra gälla inom områden, där vildkaninerna förorsaka avsevärd skada

för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötsel!!.

De områden, som för närvarande berörts av kaninernas skadegörelse,

äro av förhållandevis ringa omfattning och äro samtliga belägna i de två

sydligaste länen och i Gotlands län. På grund av de klimatiska förhållandena

torde icke befaras, att vildkaninerna skola vinna någon större utbredning

i mellersta eller norra delarna av riket. För närvarande skulle

alltså erfordras tillämpning av bestämmelseima allenast inom Malmöhus,

Kristianstads och Gotlands län. Det torde emellertid icke vara

ändamålsenligt att genom lagstiftning en gång för alla begränsa bestämmelsernas

giltighetsområde till vissa landsdelar. Lämpligast torde vara

att lägga i Kungl. Maj:ts hand att efter omständigheterna genom särskilda

beslut fastställa de områden, varest lagstiftningen skall äga tillämpning.

I promemorian hava de ifrågasatta bestämmelserna föreslagits skola

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 229.

upptagas såsom ett andra stycke till 10 § jaktlagen. Med hänsyn till att

desammas tillämpning, såsom jag nyss anfört, torde böra göras beroende

av särskilda beslut av Kungl. Majit synes emellertid riktigast att upptaga

dem i en särskild lag. Ett förslag till lag örn rätt i vissa fall till jakt

å vildkanin har därför utarbetats inom jordbruksdepartementet. För de

närmare bestämmelserna i detta förslag torde jag nu få redogöra.

1 %.

Förevarande paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna i

ämnet. I anslutning till vad i det föregående anförts har sålunda här

upptagits stadgande örn rätt för Kungl. Majit, att, då inom område av

riket genom vildkaniner förorsakas avsevärd skada för jordbruket, trädgårds-

eller skogsskötseln, förordna, att envar, som äger eller brukar jord

inom området, skall vara berättigad att å nämnda jord ävensom å viss angränsande

jord, ändock att jakträtten tillkommer annan, företaga jakt å

vildkanin med iller och nät. De synpunkter, som på sina håll framförts

angående angelägenheten av att det övriga viltbeståndet särskilt under

vissa delar av året icke onödigtvis oroades, har jag ansett böra på det

sätt beaktas, att nu ifrågavarande särskilda jakträtt begränsas att gälla

tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars. Genom

att månaderna april—juli sålunda undantagas torde nyss angivna synpunkter

bliva på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda. Å andra sidan

torde i ärendet framgå, att kaninjakt med iller och nät under sistnämnda

månader icke kan med samma fördel bedrivas som under året i

övrigt.

Med hänsyn till vad i några yttranden anförts har jakträtten å den till

ägarens eller brukarens jord angränsande marken inskränkts att avse

området inom 300 meter från gränsen i stället för 500 meter från gränsen

såsom i promemorian förutsatts. Promemorians förslag örn rätt för jordägaren

och brukaren att för bedrivande av jakt å vildkanin använda sitt

folk har bibehållits. En dylik rätt lärer vara nödvändig örn syftet med

lagstiftningen skall kunna vinnas. Med ägarens eller brukarens folk avses

givetvis här detsamma som i jaktlagen och 24 kapitlet strafflagen. Därunder

bör även inbegripas av jordägaren eller brukaren för bedrivande

av kaninjakt särskilt anställd person. Det i promemorian föreslagna stadgandet

örn rätt för den jagande att tillvarataga och behålla under jakten

dödade vildkaniner har i förevarande paragraf oförändrat upptagits.

I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits böra de nu förordade

bestämmelserna örn rätt att jaga vildkanin å annan tillhörigt jaktområde

förlänas ovillkorligt gällande verkan och sålunda icke kunna

genom avtal sättas ur kraft. Stadgande härom har införts såsom ett

andra stycke i paragrafen.

Det lärer kunna förutsättas, att, då beslut meddelas örn ifrågavarande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

bestämmelsers tillämpning inom visst område, behörig hänsyn — ehuru

särskild föreskrift härutinnan icke finnes upptagen i lagen — kommer

att tagas till förekomsten inom området av nationalparker, hägnade jaktparker

eller djurgårdar. Det torde vidare ligga i sakens natur, att Kungl.

Majit äger befogenhet att återkalla beslut örn lagens tillämpande, då

behov därav icke längre förefinnes. Något uttryckligt stadgande härom

har därför icke ansetts behöva inflyta.

2 %.

Skånska jägaresällskapet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida skyldighet

icke borde föreskrivas för envar, som idkar kaninjakt enligt nu

ifrågavarande bestämmelser, att vid påfordran av jakträttsinnehavaren

omedelbart kunna styrka sin identitet och behörighet att idka sådan

jakt.

Att sträcka fordringarna så långt som jägaresällskapet sålunda önskar

torde emellertid icke vara av behovet påkallat. Utövas jakträtten av jordens

ägare eller brukare lärer det icke vara erforderligt, att denne omedelbart

skall kunna förete intyg rörande sin identitet och befogenhet att

jaga. Ägaren och brukaren torde kunna förutsättas vara kända av jakträttsinnehavaren.

Annorlunda ställer sig förhållandet, därest ägaren

eller brukaren, utan att själv vara närvarande, låter sitt folk idka här avsedd

jakt. Ägarens eller brukarens folk kunna icke antagas i samma utsträckning

vara kända av jakträttsinnehavaren. Med hänsyn härtill synes

lämpligt föreskriva att, då någon av ägarens eller brukarens folk

utövar jakträtt, han skall vara försedd med skriftligt intyg från sin husbonde,

att han jagar med dennes tillstånd. I intyget bör angivas namnet

å den, för vilken detsamma är utfärdat. Ur nyss anförda synpunkter

torde kravet på medförandet av intyget icke behöva upprätthållas,

därest ägaren eller brukaren själv deltager i jakten eller eljest därvid är

tillstädes.

Skyldighet bör åligga innehavaren av intyget att på anfordran av jakträttsinnehavaren

eller den, som jorden innehar, eller deras folk förete

detsamma. Enahanda skyldighet torde ock, då jakten bedrives å kronan,

menighet eller allmän inrättning tillhörig jord, höra — i anslutning till

gällande stadgande örn jaktpass enligt 21 § tredje stycket jaktlagen —

föreligga gentemot förvaltande personal vid skogsförvaltningen, föreståndare

och lärare vid statens skogsskolor, vederbörande kronobetjänt samt

särskilt förordnad polisman. Vissa avvikelser från jaktlagens berörda

stadgande hava betingats av att i samband med omorganisation av domänverket

ny instruktion för sagda verk utfärdats den 1 mars 1935.

3 $.

I syfte att förhindra missbruk av den av mig förordade rätten att jaga

vildkanin torde, på sätt i promemorian ifrågasatts, höra meddelas förbud

att vid jakten medföra skjutgevär eller hund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis projjosition nr 229. 2.5

I 14 § jaktlagen är stadgat förbud för jakträttsinnehavare att utan särskilt

tillstånd av den, som jorden innehar, söka efter vilt eller eljest idka

jakt i gård eller trädgård, eller, under tiden från och med den 1 maj till

dess grödan är avmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd. Ett

motsvarande förbud torde böra gälla för utövare av jakt varom här är

fråga. Då emellertid såsom förut anförts sådan jakt över huvud taget

icke får äga rum under tiden från och med den 1 april till och med den

31 juli, kan förbudet att jaga å åker här begränsas att avse tiden från

och med den 1 augusti.

Skånska jägaresällskapet har — under framhållande att här avsedd

jakt icke bör få äga rum nattetid — ifrågasatt örn icke en föreskrift härom

borde upptagas i den tilltänkta författningen. En dylik föreskrift, som för

övrigt lärer falla under Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt,

torde emellertid icke vara erforderlig. Enligt 14 § jaktstadgan är jakt

vid bloss eller annat lyse förbjuden. Detta stadgande lärer med den avfattning

de föreslagna bestämmelserna erhållit jämväl vinna tillämpning

med avseende å nu ifrågavarande slag av jakt. Att, såsom sällskapet vidare

förordat, upptaga en föreskrift örn skyldighet för den, som ämnar

utöva rätten att jaga vildkanin å annan tillhörigt jaktområde, att därom

göra anmälan till jakträttsinnehavaren, torde icke vara lämpligt. Såsom

stöd för detta förslag har hänvisats till, att en liknande föreskrift för närvarande

finnes upptagen i jaktlagens 10 §, där fråga är örn jakt å varg

och järv å annans jaktområde. Dylik jakt förekommer emellertid mera

sällan, varför en bestämmelse örn anmälningsplikt i sådant sammanhang

icke kan anses vara särdeles betungande. Annorlunda blir förhållandet

vid jakt å vildkanin. Anmälningsskyldighet varje gång dylik jakt skulle

företagas, komme säkerligen att inverka ofördelaktigt på resultatet av

förevarande lagstiftning. Det torde ej heller böra förbises att forefintligheten

av en sådan skyldighet skulle kunna av en mot lagstiftningen

mindre gynnsamt stämd jakträttsinnehavare utnyttjas för att söka motverka

jaktens bedrivande samt kunna leda till bevisningssvårigheter for

den jagande.

4 §.

I förevarande paragraf har beaktats det fall att någon bryter mot föreskrifterna

i 2 § eller överträder i 3 § stadgade förbud att vid jakt enligt

1 § medföra skjutgevär eller hund eller att jaga å vissa områden. Straffet

torde, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 24 § tredje stycket

och 25 § jaktlagen, böra utgöras av böter.

Den, som äger rätt till jakt enligt 1 § men överskrider sagda rätt, torde

hemfalla under jaktlagens bestämmelser angående olovlig jakt å annans

jaktområde.

5 och 6 §§.

Bestämmelsorna i dessa paragrafer, vilka behandla den förra åtalsrätten

och den senare vittnesrätten i vissa fall, hava hämtats från 26 och 27 §§

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl, Maj:ts proposition nr 229.

jaktlagen. Vissa jämkningar kava härvid skett i anslutning till den nya

instruktion för domänverket, som utfärdats den 1 mars 1935.

7 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med 29 § jaktlagen föreskrivits,

att enligt lagen ådömda böter skola tillfalla kronan och i händelse

av bristande tillgång förvandlas enligt allmän strafflag.

8 §.

I 28 § jaktlagen stadgas, att vid jakt å område, som av annan innehaves,

jakträttsinnehavaren skall vara skyldig ersätta all skada, som å mark,

hägnad eller annan egendom förorsakas vare sig av honom själv eller annan,

vilken han givit lov att jaga, eller av de vid jakten använda biträden

eller hundar. Motsvarande skadeståndsskyldighet torde böra avila ägare

eller brukare, som enligt 1 § första punkten i förevarande lagförslag är berättigad

att utöva jakt, som här avses.

Lagens ikraftträdande.

Den nu ifrågasatta lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1935. Densamma

torde pa skäl, som anförts i promemorian, böra vinna tillämpning

även med avseende å redan träffade arrendeavtal eller andra jordupplåtelser,

vid vilka jakträtten a det upplåtna området undantagits, ävensom

å redan i kraft varande jakträttsöverlåtelser.

Med hänsyn till de undantag från jaktlagens bestämmelser, som den föreslagna

lagstiftningen innebär, torde i jaktlagen böra intagas en erinran

örn, att angående rätt till jakt å vildkanin särskilda föreskrifter i vissa

avseenden gälla. Dylik erinran torde lämpligen kunna ske i form av ett

tillägg till 30 § jaktlagen. Förslag till lag angående tillägg till 30 § lagen

den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt har därför upprättats inom

jordbruksdepartementet.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över

ifrågavarande förslag till dels lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin

dels ock lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn

rätt till jakt, av den lydelse bilaga 1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 l-örslaget till lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om rätt

till jakt, vilket är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag i ämnet, har

här uteslutits.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘22U.

25

Bilaga.

Förslag

till

Lag

örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Förorsakas inom område av riket genom vildkaniner avsevärd skada

för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln, äger Konungen förordna,

att under tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars envar,

som äger eller brukar jord inom området, skall, ändå att jakträtten tillkommer

annan, vara berättigad att å den jorden samt å därintill belägen

jord inom trehundra meter från gränsen bedriva jakt å vildkanin med

iller och nät. Sådan jakt må med ägarens eller brukarens medgivande

även bedrivas av deras folk. Under jakten dödade vildkaniner må av den

jagande tillvaratagas och behållas.

Avtal, innefattande avstående från rätt till jakt enligt första stycket,

vare utan verkan.

2 §.

Bedrives jakt enligt 1 § av annan än där avsedd ägare eller brukare,

skall, där denne själv icke är tillstädes, medföras intyg från honom att

den jagande erhållit medgivande till jakten. Den jagande vare pliktig

att vid anfordran av jakträttsinnehavaren eller den, som innehar jorden,

ävensom deras folk förete nämnda intyg. Äger jakten rum å kronan,

menighet eller allmän inrättning tillhörig jord, åligger den jagande samma

skyldighet gentemot förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen eller

föreståndare och lärare vid statens skogsskolor eller vederbörande

kronobetjäning eller särskilt förordnad polisman.

3 §.

Vid jakt enligt 1 § må icke medföras skjutgevär eller hund.

Utan tillstånd av den, som innehar jorden, må sådan jakt icke bedrivas

i gård eller trädgård, icke heller under tiden från och med den 1 augusti

till dess grödan är avmejad, å åker, som är besådd med säd eller gräs.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

4 *.

Bryter någon mot vad i 2 eller 3 § är föreskrivet, bote från och med

fem till och med etthundra kronor.

5 §.

Förseelse mot denna lag, vilken blott förnärmar enskild persons rätt,

må icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt, åge

förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen ävensom föreståndare och lärare

vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan därom.

6 *.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som rättens eller

länsstyrelsens bud och ärenden gå, gällö ock örn de här ovan i 5 § omförmälda,

vid skogsförvaltningen och statens skogsskolor anställda personer i

mål, som avses i samma paragraf.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

8 §.

Har jakt enligt 1 § bedrivits av där avsedd ägare eller brukare eller

deras folk å jord, som innehaves av annan, vare ägaren eller brukaren skyldig

att ersätta skada, som vid jakten förorsakats å mark, hägnad eller annan

egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. $laj:ts proposition nr 229.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 april 1935.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 1 mars 1935 hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin

samt till lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289)

om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och

dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin.

1 $.

Justitierådet Geijer:

Att lagstiftningsåtgärder vidtagas till förebyggande av skada genom

vildkaniner synes välbetänkt. Emellertid måste det betvivlas att den nu

föreslagna lösningen tillgodoser befogade anspråk vare sig på effektivitet

eller hänsynstagande till andra intressen.

Departementschefen har litat endast till det frivilliga utrotningskriget

metl iller och nät samt, under hänvisning till pågående utredning rörande

omarbetning av gällande jaktlagstiftning i allmänhet, tillsvidare lämnat

åsido alla andra medel — skottpenningar, den s. k. biologiska metoden,

förbud mot utplantering o. s. v. — som rekommenderats av de sakkunniga

myndigheterna. Varför exempelvis frågan örn skottpenningar för vildkanin

skulle till skillnad från jakt med iller och nät stå i sådant beroende

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kunyl. Majlis proposition nr 221).

av nämnda utredning att den nu icke skulle kunna upptagas eils till provisorisk

lösning är svårt att förstå. Det måste befaras att den jakt, som

kan förväntas komma till stånd på grund av den föreslagna lagen, skulle

utan stöd av andra samverkande åtgärder framstå såsom en ganska planlös

kampanj, icke ledande till målet. Detta är desto sannolikare som det

från sakkunnigt båll påpekats att kaninjakt med iller och nät ingalunda

är enkel utan för ett lyckligt resultat kräver gott omdöme och god erfarenhet

örn dylik fångst. Enligt departementschefens förslag uppställas

inga som helst garantier för att jaktens utövare komma att besitta dylika

egenskaper. Lika betänkligt förefaller det att antalet av de till jakt

berättigade icke tillbörligen begränsats. Även örn en jakträttsinnehavare

själv gör allt vad som rimligen kan företagas för kaninstammens nedbringande

inom hans jaktområde, får han likafullt finna sig i att icke

blott jordens ägare och ägare av angränsande jord utan också jordområdenas

brukare jämsides och i konkurrens med honom och varandra utöva

denna jakt. Men icke nog härmed. Dessa jordägare och brukare

hava också tillagts rätt att genom sitt »folk» utöva jakten, en bestämmelse

som enligt departementschefens motivering skall hava så vidsträckt innebörd

att därunder inbegripes jämväl var och en som av jordägaren eller

brukaren särskilt anställts för bedrivande av kanin jakt. Då »anställningen»

i praktiken lätt nog kan komma att bestå blott och bart i ett uppdrag

eller rent av ett medgivande att jaga utan annan lön än möjligen

rätt att behålla jaktbytet, ligger det i öppen dag att antalet av de inom

ett område jagande kan — särskilt i tider av arbetslöshet — bliva rätt

avsevärt. Det synes emellertid ingalunda kunna tagas för givet att ändamålet

med lagstiftningen, kaninernas utrotande, bättre tillgodoses i

samma mån som antalet av de jagande ökas. Det bör nämligen .fasthållas

att här är fråga blott örn jakt med iller och nät och att, såsom skånska

jägaresällskapet framhållit, denna jakt har till föremål endast kaniner

sorn finnas i gryt. Örn kaninerna i gryten oupphörligt oroas av mindre

framgångsrika jägare, torde, såsom sällskapet vidare påpekat, följden

kunna bliva den att kaninerna uppsöka platser, där de äro mer eller mindre

oåtkomliga för ifrågavarande jakt. Tydligt är att en jakt som måste

bedrivas under dylika förhållanden, vilka i hög grad äventyra uppnåendet

av goda resultat, icke kan tänkas bliva ägnad att locka sakkunnigt och

yrkesskickligt folk.

Samtidigt som det sålunda är fara värt att ett sådant lösgivande av jakten

å vildkaniner som det föreslagna är föga lyckligt ur effektivitetssynpunkt,

torde detsamma ur en annan synpunkt vara än mindre tillrådligt.

Även örn en tvångslagstiftning i förevarande avseende är nödvändig, bör

dock på lagstiftaren ställas det oeftergivliga kravet att möjlig begränsning

därvid iakttages. Det synes vara tillfyllestgörande vitsordat att det

ur jaktvårdssynpunkt kan vara förenat med verkliga olägenheter, örn rätt

till jakt, låt vara endast av det slag varom nu är fråga, medgives utan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

29

egentlig kontroll eller inskränkning till vissa personer. Även för en innehavare

av skogsmark, t. ex. sådan där sådd eller plantering ägt rum,

kan det vara synnerligen olägligt, örn det står jordbrukaren å ifrågavarande

eller angränsande egendom öppet att uppmana eller medgiva ett

större antal personer att bedriva kaninjakt å området. När därtill kommer

att, såsom i det föregående framhållits, själva syftet med lagstiftningen

icke främjas utan sannolikt i viss mån motverkas örn jakträtten

utsträckes alltför långt, finner jag uppenbart att det föreliggande förslaget

icke kan i oförändrat skick tillstyrkas.

Att lagstiftningens tillämplighet å visst område göres beroende av

Konungens förordnande finner jag välgrundat. När ägare eller brukare

av jord respektive odlare av skog inom område å vilket lagen gjorts

tillämplig — varmed naturligtvis är att likställa en sammanslutning av

sådana ägare, brukare eller odlare — därtill ser sig föranlåten, synes det

böra stå vederbörande öppet att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

begära tillstånd för erforderligt antal lämpliga personer att å viss del

av området tillsvidare varje år före den 1 april och efter den 31 juli eller

möjligen, med hänsyn till vad Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening

anfört, efter den 31 augusti bedriva jakt av ifrågavarande slag, ändå att

jakträtten därstädes tillkommer annan. Sedan jakträttsinnehavaren så

ock, där markens innehavare icke själv är sökande, denne beretts tillfälle

att yttra sig, bör det ankomma på Kungl. Maj:ts befallningsha vande att,

med hänsynstagande till den eller de föreslagna personernas lämplighet

ävensom till eljest vidtagna eller igångsatta åtgärder för kaninstammens

nedbringande samt till omständigheterna i övrigt, besluta angående det

begärda tillståndet. Meddelas tillstånd, synes det utan hinder av förd

klagan böra gälla till dess beslutet av högre myndighet ändras. En anordning

av sådan eller liknande beskaffenhet torde — i den mån utrotningskrig

enbart med iller och nät överhuvud taget kan bliva effektivt

— vara ägnad att fylla alla rimliga anspråk från jordägares, jordbrukares

och skogsodlares sida, samtidigt som övriga intressenters rätt behörigen

tillgodoses. Särskilt må framhållas att anordningen kan förväntas

befrämja den utvecklingen, vilken ur många synpunkter synes önskvärd,

att ett flertal ägare och markinnehavare förena sig örn att anlita i verklig

mening sakkunniga personer, som äro mäktiga att bedriva utrotningskriget

på ett planmiissigt sätt, något som torde vara ett ofrånkomligt villkor

för ernående av ett gott resultat. En annan beaktansvärd fördel med

en sådan anordning som den angivna ligger däri att Kungl. Maj:ts befallningsliavande

kan tilläggas befogenhet att, örn jakträtten missbrukas eller

skäl eljest föreligga, återkalla tillståndet.

Då enligt min mening lydelsen av första stycket i förevarande paragraf

icke lämnar rum för den missuppfattningen att där meddelat stadgande

skulle kunna sättas ur kraft genom avtal enskilda kontrahenter emellan,

hemställer jag att andra stycket får såsom obehövligt utgå.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Justitierådet Appelberg:

Den i ärendet förebragta utredningen ger tydligt vid handen att vissa

delar av landet äro utsatta för härjningar av vildkaniner i sådan omfattning

att åtgärder till motverkande av den skadegörelse som därigenom

åstadkommes måste anses påkallade. Meningarna äro däremot

i hög grad delade örn vilka åtgärder som i detta syfte lämpligen höra

vidtagas. I det remitterade förslaget liksom i det i promemorian framlagda

preliminära förslaget har man nöjt sig med att under vissa förutsättningar

lämna innehavare av egendom, som är utsatt för skada genom

kaniner, rätt att, trots det jakträtt ej tillkommer honom, bedriva jakt på

kaniner. Det förefaller icke troligt att härigenom vinnes någon högre

grad av effektivitet i striden mot kaninfaran; men å andra sidan måste

det anses rimligt att, i avvaktan på att uppfattningen örn rätta sättet

för bedrivande av denna strid vinner stadga, en skadelidande tillerkännes

rätt att själv göra vad i hans makt står för avvärjande av vidare skada.

Mot det preliminära förslaget har från sakkunnigt håll anmärkts, förutom

beträffande den bristande effektiviteten, jämväl att de föreslagna

bestämmelserna skulle i olika hänseenden föranleda olägenheter för jaktvården

och att de överhuvud taget icke toge tillräckligt hänsyn till

andra intressen. Dessa anmärkningar drabba väl icke i samma utsträckning

det nu remitterade förslaget, men otvivelaktigt möta betänkligheter

även mot detta. Såvitt gäller område som ägare eller brukare av jord

själv innehar torde emellertid betänkligheterna mot att tillerkänna ägaren

eller brukaren rätt till kaninjakt därå icke vara av den vikt att de

uppväga ägarens eller brukarens intresse att skydda sin jord mot kaninernas

härjningar. Mera tveksamt är däremot örn rätt bör tilläggas en

ägare eller brukare av jord att bedriva kaninjakt å angränsande mark.

Uppenbart är att en dylik rätt, vars behöriga utövning är svår att kontrollera,

lätteligen kan komma att missbrukas och ofta nog giva upphov

till slitningar mellan grannar.

Jag anser mig därför böra ifrågasätta huruvida icke, då fråga är örn

rätt att idka kaninjakt på »angränsande» mark, det lämpligen bör, i anslutning

till vad i vissa yttranden blivit föreslaget, stadgas att dylik jakt

icke må idkas annorledes än efter tillstånd av Kungl. Majrts befallningshavande,

som sålunda skulle hava att efter framställning av ägare eller

brukare av jord inom område som avses i 1 § meddela tillstånd till kaninjakt

å jorden angränsande mark för någon av ägaren eller brukaren föreslagen

person som finnes för uppdraget lämplig.

Därest vad nu föreslagits icke vinner beaktande, synes åtminstone, för

att i någon mån möjliggöra kontroll å jakt som bedrives å mark varom

nu nämnts, böra, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 10 §

jaktlagen, stadgas skyldighet för den som vill företaga jakt å sådan mark

att varje gång förut lämna underrättelse därom till den som där har

jakträtt eller till markens ägare eller brukare.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Vad med uttrycket »deras folk» skall förstås är i förevarande sammanhang

icke fullt klart. Enligt föredragande departementschefens uttalande

bör därunder även inbegripas av jordägaren eller brukaren för bedrivande

av kaninjakt särskilt anställd person. I praktiken torde icke bliva

lätt att bedöma, huruvida den som av jordinnebavaren anlitats för kaninjakten

verkligen är att anse såsom anställd. Och är så icke förhållandet,

gör sig den jagande, även örn han medför sådant skriftligt medgivande

som avses i 2 §, skyldig till olaga jakt. Tydligare bestämmelser äro fördenskull

behövliga.

Då det otvivelaktigt är i hög grad påkallat att jordinnebavaren skall

för jakten kunna anlita annan än bos honom varaktigt anställd person,

synes lämpligt att, utan att anknyta till uttrycket »deras folk» — i överensstämmelse

med vad svenska jägareförbundet föreslagit — stadga att

jakten å vildkanin må bedrivas, utom av ägaren eller brukaren, jämväl

av den som av honom erhållit uppdrag att för bans räkning bedriva sådan

jakt. För att detta uppdrag skall få fastare form torde böra föreskrivas

att det skall lämnas skriftligt. Har på framställning av ägare

eller brukare av jord Kungl. Maj:ts befallningshavande åt annan person

meddelat tillstånd som ovan nämnts, skall denne anses hava erhållit uppdrag

att idka kaninjakt även å den av ägaren eller brukaren innehavda

jorden.

Justitierådet Bagge:

Jag anser lika med justitierådet Appelberg att för rätt att idka kaninjakt

å angränsande mark skall erfordras tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Enligt min mening bör på framställning av ägare eller

brukare av jord inom det med Konungens förordnande avsedda området

sådant tillstånd meddelas för ägaren eller brukaren eller av denne föreslagen

lämplig person, där så finnes erforderligt till förebyggande av

skada å jorden genom vildkaniner, som inkomma från angränsande mark,

belägen inom nämnda område. Beslut varigenom tillstånd meddelats bör

utan binder av förd klagan gälla till dess det av högre myndighet ändras.

Meddelat tillstånd bör, när skäl därtill äro, av Kungl. Maj:ts befallningshavande

kunna återkallas. Jag instämmer vidare i vad justitierådet

Appelberg anfört beträffande lämpligheten att, med uteslutande av orden

»deras folk», stadga att å jord inom området jakten å vildkanin må

bedrivas, förutom av ägaren eller brukaren, jämväl av den som av honom

erhållit uppdrag att för hans räkning bedriva sådan jakt samt att

detta uppdrag skall lämnas skriftligt. Tiar för annan än ägaren eller

brukaren meddelats sådant tillstånd som ovan sägs bör denne anses hava

erhållit jämväl sådant uppdrag som nu omförmäles.

Beträffande stadgandet i andra stycket instämmer jag med justitierådet

Geijer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. May.ts proposition nr 229.

Regeringsrådet Kellberg:

Den föreslagna rätten till jakt å vildkanin har, med hänsyn till angelägenheten

av att det övriga viltbeståndet icke under vissa delar av året

onödigt oroas, begränsats till tiden fr. o. m. den 1 augusti t. o. m. den 31

mars. Tvivelaktigt synes vara, huruvida icke av sagda anledning ytterligare

inskränkning av jakttiden må anses påkallad. Enligt 15 § tredje

stycket jaktstadgan får hund under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den

20 augusti icke löpa lös i mark, där villebråd finnes — en bestämmelse

som uppenbarligen tillkommit just för att tillgodose villebrådets behov

av »fred i marken». Det torde kunna ifrågasättas, örn icke lämpligen

tiden för den nu avsedda jakten bör bestämmas i överensstämmelse härmed.

I förslaget har icke — på sätt i vissa yttranden under hänvisning till

bestämmelse i 10 § jaktlagen förordats — upptagits föreskrift örn skyldighet

för den, som ämnar utöva rätt att jaga vildkanin å annans jaktområde,

att därom göra anmälan till jakträttsinnehavaren. En dylik anmälningsplikt

synes emellertid, såvitt fråga är örn jakt å mark som icke

äges eller brukas av den jagande eller den vars folk den jagande tillhör,

svårligen kunna undvaras utan åsidosättande av rimlig hänsyn till jakträttsinnehavarens

intressen. För underlättande av skyldighetens fullgörande

torde dock anmälan som här avses böra med laga verkan kunna

göras även hos markens ägare eller brukare. Jag hemställer fördenskull

att såsom villkor för rätt till jakt å sådan mark stadgas, att jaktsrättsinnehavaren

eller markens ägare eller brukare varje gång förut örn jakten

erhållit underrättelse.

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat i fråga örn det i

första stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet att jakt å

vildkanin må med ägarens eller brukarens av marken medgivande bedrivas

av »deras folk», bör under sistnämnda uttryck inbegripas även av

ägaren eller brukaren för bedrivande av kaninjakt särskilt anställd person.

Huruvida en sådan betydelse kan inläggas i sagda uttryck torde,

åtminstone i vissa fall, kunna bliva föremål för tvekan. Örn exempelvis

någon anlitas för bedrivande av dylik jakt endast för ett särskilt tillfälle,

lärer denne knappast på grund därav — även örn anställning må

föreligga — kunna anses tillhöra ägarens eller brukarens folk. Det synes

därför kunna ifrågasättas, örn icke stadgandet bör i berörda hänseende

kompletteras, så att detsamma uttryckligen angives omfatta jämväl person

som nyss sagts.

Beträffande stadgandet i paragrafens andra stycke instämmer jag med

justitierådet Geijer.

2 §.

Justitierådet Geijer:

Beaktas vad jag i fråga örn 1 § anfört, torde därav böra följa jämkningar

i förevarande paragraf därhän att skyldigheten i vissa fall att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

medföra och uppvisa intyg utbytes mot skyldighet så snart jakt bedrives

på grund av 1 § att medföra och vid anfordran förete bevis örn tillstånd

varom där förmäles.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Därest vad vid 1 § av oss föreslagits beträffande skyldighet att för

jakt å angränsande mark utverka tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande

samt beträffande villkor om skriftligt uppdrag, då annan än

ägaren eller brukaren själv jagar, vinner beaktande, erfordras jämkningar

i förevarande paragraf.

Regeringsrådet Kellberg:

Godtages vad jag vid 1 § hemställt rörande anmälningsskyldighet såsom

villkor för rätt till jakt å viss mark, torde en mindre jämkning bliva

erforderlig i första punkten av förevarande paragraf.

3

Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Örn tiden för jaktens bedrivande inskränkes i anledning av vad vi i

olika avseenden ifrågasatt vid 1 §, föranledes därav viss jämkning i förevarande

paragrafs andra stycke.

4 i

Lagrådet:

Enligt 3 § må vid jakt enligt 1 § icke medföras skjutgevär eller hund,

och enligt 4 § straffas den som bryter häremot med böter. Under vissa

förutsättningar är emellertid medförande av skjutgevär och hund vid färdande

över annans jaktområde förbjudet redan enligt jaktlagen. Det

hemställes därför att, till förebyggande av att straff för överträdelse av

ifrågavarande ordningsföreskrifter utdömes efter såväl den ena som den

andra lagen, i 4 § i förslaget göres det förbehållet att straff ej skall

ådömas enligt nämnda paragraf, där förseelsen är straffbelagd enligt

jaktlagen.

8 §.

Justitierådet Geijer:

Därest vad jag vid 1 § anfört vinner beaktande torde förevarande paragraf

böra givas det innehållet att örn jakt bedrivits enligt 1 § det skall

åligga envar som utverkat tillstånd till jakten att ersätta skada som här

avses och som tillskyndats någon vilken icke deltagit i tillståndets utverkande.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Därest vad vid 1 § av oss föreslagits beträffande skyldighet att för

jakt å angränsande mark utverka tillstånd av Kungl. Majlis befallnings
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 229- 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

havande samt beträffande villkor örn skriftligt uppdrag, då annan än ägaren

eller brukaren själv jagar, vinner beaktande, erfordras jämkningar i

förevarande paragraf.

Regeringsrådet Kellberg:

Under av mig vid 2 § angiven förutsättning bör även i förevarande

paragraf vidtagas en mindre jämkning.

Lagens ikraftträdande.

Justitierådet Appelberg:

Departementschefen framhåller i sitt yttrande att den föreslagna lagen

bör vinna tillämpning även med avsende å redan träffade arrendeavtal

eller andra jordupplåtelser vid vilka jakträtten å det upplåtna området

undantagits ävensom å redan i kraft varande jakträttsupplåtelser. Detta

synes riktigt.

Någon bestämmelse i denna riktning har emellertid ej införts i förslaget.

Till stöd för att ett stadgande därutinnan är överflödigt synes kunna anföras

att av innebörden och avfattningen av 1 § första stycket måste

anses framgå att en dylik retroaktiv verkan är avsedd. Härvid må anmärkas

att av liknande grund jämväl vad i andra stycket av 1 § är stadgat

borde anses gälla, även örn särskild föreskrift därom ej funnes i lagen.

I tydlighetens intresse anser jag emellertid lämpligt såväl att sistnämnda

stadgande kvarstår som ock att till bestämmelsen att lagen träder i kraft

den 1 juli 1935 fogas ett stadgande av innehåll att lagen skall äga tilllämpning

jämväl i fråga örn rätt till jakt å kanin för ägare eller brukare

av jord, varå jakträtt tillkommer annan enligt avtal träffat före nämnda

dag.

Förslaget till lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912

(nr 289) om rätt till jakt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

35

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 5 april 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller. Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Olldén för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 2

april 1935 avgivna utlåtande över de den 1 mars 1935 till lagrådet remitterade

förslagen till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin samt till

lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt

till jakt.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Någon meningsskiljaktighet rörande behovet av en lagstiftning i förevarande

syfte har icke yppats inom lagrådet. Angående sättet för frågans

lösning hava däremot inom lagrådet, liksom tidigare i yttrandena

över det i den remitterade promemorian framlagda preliminära förslaget,

meningarna varit delade. En ledamot har sålunda beträffande det föreliggande

förslaget till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin uttalat

sig närmast i rent avstyrkande riktning. Enligt denne ledamots uppfattning

borde lagstiftningen i stället i stort sett följa de synpunkter, som

kommit till uttryck i svenska jägarförbundets yttrande. Jag har redan

i samband med remissen till lagrådet tagit ståndpunkt till det i detta

yttrande innefattade förslaget och har icke anledning att på denna punkt

frångå min därvid uttalade uppfattning. Att, såsom sistnämnda förslag

avser, göra rätten till jakt å vildkanin beroende av länsstyrelsens prövning

i varje särskilt fall synes icke ändamålsenligt. Utöver vad i detta

hänseende från min sida förut erinrats må framhållas hurusom det synes

kunna befaras, att en sådan anordning skulle giva anledning till miss;

hälligheter av olika slag inom såväl den ena som den andra därav berörda

intressegruppen. Den prövning av de jagandes lämplighet för bedrivande

av dylik jakt, som av länsstyrelsen skulle företagas, torde också

komma att erbjuda svårigheter och med nödvändighet föranleda ett vissi

godtycke, som skulle verka irriterande på de jakträttssökande.

T)c anmärkningar av saklig innebörd, vilka i övrigt från de särskilda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

lagrådsledamöternas sida framkommit, rikta sig närmast mot den föreslagna

bestämmelsen att rätt till jakt, varom här är fråga, skulle få bedrivas

icke blott å den ägda eller brukade jorden utan även å angränsande

område inom 300 meter från gränsen. Det av två ledamöter till

skydd för obehörigt intrång å sådant område ifrågasatta stadgandet, att

för jakt å angränsande jord skulle fordras tillstånd av länsstyrelsen, kan

jag av väsentligen enahanda skäl som de nyss anförda icke biträda. För

att underlätta kontrollen å jakt, som företages å nu ifrågavarande område,

har inom lagrådet jämväl föreslagits ett stadgande örn skyldighet

att angående dylik jakt varje gång förut göra anmälan hos jakträttsinnehavaren

eller markens ägare eller brukare. Under hänvisning till

vad jag vid lagrådsremissens avlåtande framhöll gentemot ett av skånska

jägaresällskapet väckt förslag örn skyldighet över huvud vid jakt å vildkanin

å annans jaktområde att göra anmälan till jakträttsinnehavaren,

kan jag icke heller tillstyrka en anmälningsplikt i den inom lagrådet

förordade begränsade omfattningen. Jag vill i detta sammanhang understryka,

att därest den av mig föreslagna jakträtten utövas på ett lojalt

sätt, andras berättigade intressen icke därigenom trädas för nära. Skulle

åter ett motsatt förhållande inträffa, kan mot den jagande resas samma

ersättningsanspråk och framställas enahanda ansvarsyrkanden som mot

envar annan, vilken gör sig skyldig till åverkan eller olovlig jakt.

Det i 1 § av lagförslaget använda uttrycket »deras folk» har inom lagrådet

ansetts böra förtydligas. Vid remissen till lagrådet anförde jag,

att under uttrycket bordo inbegripas även av jordägaren eller brukaren

för kaninjakt särskilt anställd person, därvid jag givetvis jämväl åsyftade

anställning för bedrivande av jakt vid allenast ett visst tillfälle.

Med anledning av de framförda erinringarna torde den sålunda avsedda

innebörden av förevarande stadgande klarare böra komma till synes i lagtexten,

vilken alltså bör i detta hänseende undergå viss jämkning.

För undvikande av varje tvekan rörande den föreslagna lagstiftningens

tillämpning vill jag även — jämte det jag förordar att 1 § andra stycket

i det remitterade förslaget må kvarstå — i anslutning till uttalande

av en lagrådsledamot, tillstyrka, att till stadgandet örn lagens ikraftträdande

fogas uttrycklig föreskrift, att lagen skall gälla jämväl beträffande

rätt till jakt å vildkanin för ägare eller brukare av jord, varå jakträtten

tillkommer annan enligt avtal träffat före den 1 juli 1935.

Vad lagrådet föreslagit vid 4 § till förebyggande av att straff utdömes

enligt såväl nu ifrågavarande la?g som jaktlagen torde böra beaktas.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet

omarbeta det remitterade förslaget till lag örn rätt i vissa fall

till jakt å vildkanin, därvid ytterligare en mindre redaktionell jämkning

vidtagits.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majlis proposition nr 229.

Uepartementschefen hemställer härefter — under framhållande att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas

utan hinder av att den för propositioners avlåtande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända — att det omarbetade förslaget till

lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin ävensom det av lagrådet

utan erinran lämnade förslaget till lag angående tillägg till 30 § lagen

den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Sr 329.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:273 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin m. m. jämte i ämnet väckta moti s. 9 i texten
  2. JoU 1935:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten