Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen

1935-01-16 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:33, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

1

Nr 33.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen; given Stockholms

slott den 16 januari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr SS.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför domstol eller annan

myndighet fört sin eller annans talan eller avlagt vittnesmål eller eljest vid

förhör inför myndighet avgivit utsaga, eller ock för att hindra honom från

talans utförande, vittnesmålets avläggande eller utsagans avgivande; dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under fem dagsböter,

dömas.

Hotar man någon med våld i avsikt .sorn förut är sagd; straffes med fängelse

eller böter.

Söker man eljest, genom att mot någon vidtaga åtgärd, som för honom föranleder

lidande, förlust eller annan skada, eller genom att hota någon med

sådan åtgärd, öva vedergällning för det han avlagt vittnesmål eller avgivit

utsaga vid förhör inför myndighet eller ock hindra honom därifrån; vare lag

som i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 november 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam

beredning med t. f. chefen för socialdepartementet fråga örn utvidgat sträffskydd

för parter och vittnen.

Föredraganden anför:

»Vid remiss till lagrådet den 2 innevarande november av förslag till lag örn

vissa ekonomiska stridsåtgärder erinrade chefen för socialdepartementet i sitt

yttrande till statsrådsprotokollet därom, att den i mars detta år tillkallade kommissionen

för ytterligare prövning av frågan örn lagstiftning till skyddande

av tredje mans neutralitet i ekonomiska konflikter till behandling upptagit

jämväl vissa spörsmål, avseende tillåtligheten av ekonomiska stridsåtgärder

vilka direkt eller indirekt riktade sig mot statsmaktens funktioner.

Det av kommissionen framlagda lagförslaget stadgade sålunda förbud mot

vidtagande av stridsåtgärd mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget. Kommissionen

hade vidare föreslagit förbud mot stridsåtgärder som avsåge att hindra någon

att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål

eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som avsåge

vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende. Beträffande

repressalier mot ämbets- eller tjänstemän i form av ekonomiska stridsåtgärder

anförde chefen för socialdepartementet, att det väl icke torde saknas exempel på

att sådana förekommit men att något tvingande behov av lagstiftning på området

dock näppeligen gjort sig gällande. Vissa av departementschefen närmare

angivna svårigheter vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelser med det

föreslagna innehållet nödvändiggjorde en ytterligare prövning av frågan. Det

torde, yttrade departementschefen vidare, bliva föremål för utredning inom

justitiedepartementet i vad mån straffbestämmelserna örn brott mot offentlig

myndighet borde utvidgas, varvid kommissionsförslagets bestämmelser bomme

under övervägande. I fråga örn stridsåtgärder mot parter, vittnen och personer

som uppträdde såsom medhjälpare åt statsmakten i dess funktioner framhölls

att, i den mån särskilt skydd gentemot sådana stridsåtgärder för närvä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

rande kunde anses vara av ett praktiskt behov betingat, bestämmelser i ämnet

närmast finge karaktär av strafflagsbestämmelser och därför icke borde erhålla

sin plats i en provisorisk speciallag.

Yad angår de sålunda berörda spörsmålen, vilka behandlats av kommissionen

men icke upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget, är jag icke beredd

att för närvarande taga ställning till frågan örn utvidgning av rättsskyddet

för ämbets- och tjänstemän samt för dem som tillhandagå ämbets- och tjänstemän.

För en sakligt och systematiskt tillfredsställande lösning av hithörande

spörsmål lärer nämligen erfordras en ganska genomgripande omarbetning

av strafflagens bestämmelser örn brott mot offentlig myndighet. Däremot

har utredningen slutförts beträffande det under förarbetena till tredjemanslagstiftningen

framförda kravet på ökat skydd för parter och vittnen

mot angrepp genom ekonomiska stridsåtgärder.

Gällande best ämmelser örn straff för angrepp mot parter" och

vittnen finnas upptagna i 11 kap. strafflagen, vilket omfattar de s. k. fridsbrotten.

8 § i nämnda kapitel är av följande innehåll:

’Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller

vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets

avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till

böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.’

Detta stadgande — ett relikt av de gamla edsöresbrotten — avser således

endast sådant angrepp mot parter, rättegångsombud och vittnen som sker genom

misshandel eller annan gärning vilken till sin natur är att anse såsom

våld å person. Å andra sidan faller även en i och för sig tämligen obetydlig

våldshandling under stadgandet och därmed under allmänt åtal, så snart någon

av de angivna subjektiva förutsättningarna för straffbarhet föreligga, nämligen

att våldet avsetts såsom vedergällning för att den angripne fört talan eller

vittnat eller utövats i syfte att hindra honom därifrån.

I utländsk rätt torde någon egentlig motsvarighet till berörda stadgande

icke finnas. Några få utländska lagar upptaga dock straffskydd för

vittnen. Dessa likställas då med allmänna organ och brottet får därmed sin

plats bland brotten mot myndighet. Sålunda stadgar den belgiska strafflagen

samma straff för våld och förolämpning mot vittne som för sådant angrepp

mot offentlig befattningshavare. Liknande ståndpunkt intager Portugals

strafflag. I enstaka lagar förekommer ett allmänt straffskydd för envar

som fullgör en medborgerlig plikt.

Under förarbetena till ny strafflag har professor Thyrén

upptagit förevarande spörsmål till behandling. I den år 1933 framlagda

elfte delen av förberedande utkast till strafflag (Statens off. utredn. 1933: 6)

upptages under kapitelrubriken ''Brott mot allmän ordning och frid’ ett stadgande,

enligt vilket den som genom våld eller hot därmed söker hindra någon

från att vittna eller föra sin talan inför domstol eller annat allmänt organ

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

5

eller på sådant sätt söker påverka hans vittnesmål eller hämnas å honom därför

att han vittnat eller fört talan, skulle straffas med fängelse (i högst tre år

och lägst tre månader). I jämförelse med gällande lag företer detta förslag

i fråga örn brottshandlingen alltså endast den skillnaden att hot med våld

medtagits och jämställts med fullbordat våld.

En ytterligare utvidgning av straffskyddet för parter och vittnen har ifrågasatts

först under utredningen angående tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikter.

Professor Bergendal berörde frågan i sin den 30 november 1933 avlämnade

utredning (Statens off. utredn. 1933:36). I betänkandet anfördes, att övergångsfall

kunde finnas mellan blockader i samband med ekonomiska konflikter

och sådana utgärder av rent personliga motiv. Det torde sålunda kunna

förekomma att personer som lämnat handräckning åt ordningsmakten vid oroligheter

i anledning av arbetsinställelser bleve utsatta för blockad, liksom

att sådant angrepp riktades mot personer såsom hämnd därför att de avlagt

vittnesmål i rättegång angående dylika oroligheter. Att dylika stridsåtgärder

kunde verka mycket störande på ordningens och rättsskipningens behöriga

upprätthållande läge i öppen dag och bestyrktes tillfullo av utländska erfarenheter

(i synnerhet från Irland). Även mycket enstaka dylika händelser måste

anses vara synnerligen betänkliga på grund av den fruktan för upprepning

därav som kunde sprida sig i vidsträckta kretsar och verka avhållande från

uppfyllelsen av allmänt medborgerliga skyldigheter.

Beträffande de lagstiftningsåtgärder som i följd av angivna förhållanden

kunde ifrågasättas yttrade den sakkunnige: Därest lagstiftningsåtgärd an
såges

behövlig, torde på grund av ämnets beskaffenhet nödiga ändringar böra

göras i själva strafflagen. Närmast syntes böra ifrågakomma ett tillägg till

11 kap. 8 §, varigenom jämte våldsgärning skulle kriminaliseras även blockad

och liknande stridsåtgärd, respektive hot därom, varmed angrepp skedde mot

parter och vittnen. Möjligen borde straffskydd även anordnas mot liknande

angrepp som riktades mot någon med avseende på yttranden eller utövning

av rösträtt vid kommunalstämma, vägstämma eller andra liknande sammanträden

och med avseende på funktion vid allmän förrättning.

I vissa av de över professor Bergendals utredning inhämtade yttrandena

uttalades den meningen att ifrågavarande spörsmål borde göras till föremål

för lagstiftning.

. Arbetsdomstolens ordförande anförde sålunda efter att inledningsvis lia

framhållit att det ur synpunkten av den allmänna rättssäkerheten vore synnerligen

önskvärt att även frågan örn stridsåtgärder i anledning av andra

förhållanden än ekonomiska tvister löstes:

En omständighet, som gör det särskilt viktigt att icke blott beakta ekonomiska

tvister, är att en ursprungligen ekonomisk konflikt genom allehanda

tillstötande omständigheter med lätthet utvecklar sig till en samhällelig kris

av stora mått, där man icke längre kan avgöra, var det ekonomiska momentet

slutar och det politiska börjar. Att jag härvid särskilt har Ådalshändelserna

i tanke är uppenbart. Vad jag syftar på är emellertid icke bara fall av förföljelse

mot enskilda personer utan även åtgärder, som äro anlagda pa att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

hindra fullgörandet av det allmännas funktioner. Särskilt är jag intresserad

av skydd för vittnen och andra personer, som i allmänt eller enskilt intresse

nödgas framträda såsom hjälpare vid rättsordningens upprätthållande. Att

de löpa verkligt stora faror för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder,

är ställt utom tvivel. Mina erfarenheter av Ådalshändelserna bestyrka

tillfullo, att även de mest laglydiga medborgare sökte undkomma att framträda

och berätta vad de hade sig i saken bekant genom fruktan att sedermera

bliva utsatta för förföljelser. Att sådana förföljelser förekommo torde icke

heller vara någon hemlighet. Även mina erfarenheter från arbetsdomstolen

giva stöd för den vanskliga ställning vittnen intaga. Det är naturligen en

allmän erfarenhet från domstolarna, att vittnen icke känna sig helt fria i

förhållande till personer eller institutioner, av vilka de äro beroende. Vid

arbetsdomstolen är ett vittne ofta beroende av båda parterna, av arbetsgivaren

för behållande av sitt levebröd och av arbetarorganisationen för att icke

betraktas såsom osolidarisk. Att vittnet strängt håller sig till vad han anser

verkligen vara hänt och sant innebär ingalunda säkerhet mot efterräkningar

från den ena eller den andra sidan. Vid avgivande av detta omdöme är det

icke nödvändigt att antaga, att repressalierna tillkomma i medveten avsikt att

straffa därför att vittnet talat sanning. Parternas uppfattning om vad som

är sant är^nämligen ofta grundad på sådan trosvisshet, att repressalierna mycket

val från denina synpunkten kunna hava karaktär av vedergällning för

att vittnet icke hållit sig till sanningen. Men det gör icke saken bättre. Såsom

ett drastiskt uttryck för läget kan nämnas, att vid arbetsdomstolen många

gånger hänt, att såväl arbetsgivaren som fackorganisationen åberopat intyg

av en och samma arbetare, utfärdade vid ungefär samma tillfälle men upptagande

fullständigt motsatta uppgifter örn visst faktum. I dylika fall har

alltid vardera parten åberopat att det av honom företedda intyget innehölle

riktiga uppgifter under det att motsidans intyg tillkommit under hot örn

repressalier.

Handelskammaren i Gävle uttalade att erfarenheten givit vid handen att det

skydd som 11 kap. 8 § strafflagen avser att skänka parter och vittnen icke

vore tillräckligt.

Länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus och Norrbottens län ha var

för sig payrkat lagstiftningens utsträckande över ett vidare område, därvid

särskilt framhållits otillräckligheten av gällande bestämmelser angående partsoch

vittnesskydd.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det vara av synnerlig vikt att

de kompletteringar av strafflagen, som den sakkunnige ifrågasatt, komme till

stånd med det snaraste.

Det av kommissionen för ytterligare prövning av hithörande lagstiftningsfrågor

framlagda förslaget till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder

(Statens off. utredn. 1934:16) innehöll beträffande rättsskydd för parter och

vittnen m. fl. följande bestämmelser:

7 §. Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom att

föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller

tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för vad

han gjort i nu angivet hänseende.’

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

7

24 §. ''Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 § eller har i anledning av

motsättning, som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar

som biträtt beslut örn massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå

annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömd till

fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Var stridsåtgärden eller motsättningen sadan som i 8 § sägs, dömes till fängelse

i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes

i fall, som i första stycket avses, med fängelse i högst ett år eller dagsböter

och eljest med dagsböter.’

I motiveringen till dessa stadganden anförde kommissionen:

Erfarenheterna från domstolarna och särskilt fran arbetsdomstolen bekräfta

behovet av ett rättsskydd mot förföljelser av detta slag. De bestämmelser,

som vår strafflag i 10 och 11 kapitlen uppställer till skydd, för dem, som

fullgöra funktioner i rättsordningens tjänst, äro otvivelaktigt icke tilityllestgörande.

Enligt kommissionens mening är frågan örn ökat rättsskydd pa detta

område av den utomordentliga vikt samt sammanhänger så nära med de spörsmål,

som röra rättsskydd för tredje man i ekonomiska konflikter, att kommissionen

ansett sig icke kunna lämna denna fråga obeaktad.

Beträffande den lagtekniska utformningen av de bestämmelser, som erfordras

för att bereda allmänna funktionärer, vittnen och andra, som tillhandagå

myndigheterna vid rättsordningens upprätthållande, skydd mot ekonomiska

stridsåtgärder, erbjuda sig tydligen olika möjligheter. En väg, som synes ligga

nära till hands, är att infoga bestämmelserna i 10 och 11 kapitlen av strafflagen.

Härför kunna helt visst anföras starka skäl av principiell natur Emellertid

kan en sådan anordning icke genomföras utan sa vittgående ändringar

och omläggningar av strafflagen, att kommisioner!. icke ansett sig kunna för

närvarande förorda densamma. Till dess en mera omfattande revision av

strafflagen kommer till stånd, synas därför erforderliga bestämmelser i nu ifrågavarande

hänseende böra upptagas i den av kommissionen föreslagna lagen.

Enligt första stycket i 7 § äro med ämbets- och tjänstemän jämställda alla,

sorn på grund av val eller annorledes utöva offentligt uppdrag. Härunder

äro således att hänföra riksdagsmän, stads- och kommunalfullmäktige, ledamöter

av statliga och kommunala nämnder och styrelser m. fl.

Andra stycket avser att bereda skydd ej blott för parter och deras ombudsmän

samt vittnen i rättegångar utan jämväl för personer, som lämnat upplysningar

till polismyndighet i rättssaker, biträtt ordningsmakten vid anhallanden

eller oroligheter eller på annat sätt tillhandagått offentlig myndighet.

De stridsåtgärder, som förbjudits i denna paragraf, utgöra ett sa allvarligt

hot mot rättsordningen, att överträdelse av förbudet icke kunnat lämnas utan

straffpåföljd. Dylik påföljd inträder enligt lagförslaget för envar sorn.bryter

mot förbudet, oavsett huruvida denne enligt lagförslaget ager behörighet

att igångsätta massåtgärd ellef ej. Straffbestämmelsen återfinnes i 24 §. Såsom

av nämnda stadgande Damgar, är jämväl hot örn stridsåtgärd belagt mec

straff i fall, varom nu är fråga.

I utlåtandena Öijer kommissionsförslaget ha de ifrågavarande bestämmelserna

i allmänhet icke föranlett särskilda uttalanden eller erinringar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner den utvidgning av tredjemanslagstiftningens

omfattning som 7 § m. fl. bestämmelser i förslaget innebär i allo

välbetänkt. T ett par yttranden uttalas i korthet tillfredsställelse över de före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Departe
ments
chefen.

slagna bestämmelserna; så Svenska arbetsgivareföreningen samt Svenska tidning

sutgivareföreningen och dess arbets g ware sektion.

Landsorganisationen yttrar att det icke torde vara föremål för meningsskiljaktighet,

att stridsåtgärd icke får tillåtas i de med 7 § avsedda fallen. Till

det föreslagna förbudet mot sådana stridsåtgärder vore endast att erinra,

att det gentemot en arbetsgivare vore skäligen verkningslöst, detta

på grund av den hittills av lagstiftning oberörda rätt som arbetsgivare

ägde att utan angivande av skäl avskeda arbetare. I sin likaledes ovillkorliga

rätt till uppsägning av hyresavtal hade också hyresvärd en riskfri möjlighet

att kringgå förbudet. — Beträffande förslagets straffbestämmelser har landsorganisationen

uttalat den uppfattningen att de bevisningssvårigheter som

måste uppstå då för åtgärds rättsstridighet kräves att den vidtagits i visst

syfte skulle i det stora flertalet fall gynna arbetsgivarparten. Domstolarnas

tillämpning av sådana bestämmelser som t. ex. 7 §, därest dessa upphöjdes till

taff, komme med stor säkerhet att bekräfta riktigheten av denna uppfattning.

Kunde det förutsättas att straffbeläggandet komme att gå ut över arbetarparten

i en omfattning som icke stöde i någon rimlig proportion till antalet beivrade

förseelser på arbetsgivarsidan, måste en straffrättslig reglering anses förkastlig

icke endast ur synpunkten av lagstiftningens egen funktion utan också

med hänsyn till allmän rättsmoral. Under framhållande av att kommissionen

i straffsatsen för överträdelse av 7 § upptagit fängelse såsom den ordinära

påföljden och reserverat böter för fall av synnerligen förmildrande omständigheter,

har landsorganisationen slutligen gjort gällande att redan användandet

överhuvud av fängelsestraff vore olämpligt.

Under förarbetena till lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder ha, såsom

av det sagda framgår, övervägts två olika vägar för lösningen av frågan örn

utvidgat rättsskydd för vittnen och andra som utöva någon funktion i rättsskipningens

intresse. Professor Bergendal förordade vissa ändringar i allmänna

strafflagen, närmast i 11 kap. 8 §. Även kommissionen fann starka principiella

skäl tala för strafflagsändring men stannade dock vid att såsom ett

provisorium föreslå upptagande av bestämmelser i ämnet i speciallagstiftningen

angående ekonomiska stridsåtgärder. Det bör emellertid anmärkas att

skillnaden i sak mellan den sakkunniges och kommissionens förslag icke är

väsentlig. Även enligt kommissionsförslaget straffbelädes sålunda överträdelser

av den givna förbudsregeln, och mal örn ansvar härför skulle upptagas

vid de allmänna domstolarna.

Inledningsvis har erinrats därom att hithörande frågor såsom varande av

huvudsakligen straffrättslig natur utbrutits ur lagstiftningen örn ekonomiska

stridsåtgärder, vilken enligt det till lagrådet remitterade förslaget i stort sett

skulle erhålla karaktären av civillag. Dessutom ha berörts vissa förhållanden,

vilka ansetts böra föranleda att lagstiftningsåtgärder i ämnet för närvarande begränsas

till det område som enligt gällande rätt behandlas i 11 kap. 8 § strafflagen,

nämligen angrepp mot parter och vittnen jämte rättegångsfullmäktige.

Det torde ligga i sakens natur att de angrepp mot parter och vittnen varmed

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

9

man i praktiken främst har att räkna äro åtgärder som vidtagas i vedergällningssyfte.

Detta bekräftas också av de i det föregående refererade uttalandena.

Enligt 11 kap. 8 § strafflagen straffas emellertid jämte våld i vedergällningssyfte

även våld som utövas för att hindra någon att föra talan eller

vittna. Även örn angrepp mot parter och vittnen i dylikt tvångssyfte icke

kunna antagas äga samma betydelse som åtgärder i hämndsyfte, torde likväl

tillräcklig anledning saknas att vid upptagande i lagrummet av andra angreppsformer

än våld utesluta handlingar som ske i tvångssyfte. En sådan

begränsning har icke heller ifrågasatts i kommissionsförslaget. Örn man i likhet

med kommissionen vill kriminalisera även hot örn angrepp, torde för övrigt

medtagande av tvångssyftet vara av viss praktisk betydelse. Däremot synes

en utvidgning av det subjektiva brottsrekvisitet i den riktning som föreslagits

i professor Thyréns utkast, nämligen till handlingar i syfte att påverka talan

eller vittnesmål, icke vara påkallad av något verkligt behov.

Beträffande själva brottshandlingens beskaffenhet synas åtskilliga skäl tala

för en mera omfattande utvidgning av straffskyddet än som ifrågasatts under

förarbetena till lagstiftningen örn ekonomiska stridsåtgärder. Örn, såsom nu

förutsättes, 11 kap. 8 § strafflagen skall omfatta dylika åtgärder samt hot därmed,

lärer konsekvensen fordra att även andra former av angrepp medtagas.

Att hot med våld å person bör straffbeläggas är under angivna förutsättning

uppenbart. Såsom ett ingalunda opraktiskt exempel på handlingar, vilka

kunna användas i vedergällnings- eller tvångssyfte, kan därjämte anföras våld

å annans egendom, vare sig våldet i och för sig är att hänföra till skadegörelse

enligt 19 kap. 20 § strafflagen eller på grund av omständigheterna bör

anses såsom hemfridsbrott enligt 11 kap. 12 §. De för sådant våld gällande

straffsatserna torde icke kunna anses tillfyllest för de fall då våldet förövas i

syfte som avses i 11 kap. 8 §. Bedömandet av handlingen enligt sistnämnda

lagrum, eventuellt i konkurrens med något av de förstnämnda, skulle dessutom

medföra att brottet faller under allmänt åtal, vilket synes önskvärt och även

påkallas av följdriktighetshänsyn.

Emellertid torde man svårligen kunna stanna vid att utsträcka lagrummet

till att omfatta, jämte våldsgärningar, vissa närmare bestämda handlingstyper

vilka kunna tänkas komma till användning såsom repressalier eller såsom

tvångsmedel gentemot parter och vittnen. Det skulle otvivelaktigt möta synnerliga

svårigheter att härvidlag uppdraga en tillfredsställande gränslinje.

Vad särskilt angår de ekonomiska stridsåtgärderna bör märkas att innebörden

av uttrycket ekonomisk stridsåtgärd i sig själv är tämligen svävande och även

kan förväntas komma att undergå förskjutning under loppet av en relativt begränsad

tid. Den uppräkning av dit hänförliga åtgärder som givits i förslaget

till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder gör, som redan lagrubriken utmärker,

icke anspråk på fullständighet. Därtill kommer att ej heller de grundläggande

begreppen blockad, bojkott etc. erhållit en närmare bestämning. Enligt

den lagförslaget åtföljande motiveringen har det tänkts att en vägledande

och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck skulle utbildas vid den

föreslagna specialdomstolen. Det bör under sådana förhållanden knappast

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr SS.

ifrågakomma att i den allmänna strafflagen operera med dessa begrepp eller

att eljest anknyta ändringen av 11 kap. 8 § strafflagen till den såsom provisorium

avsedda tredjemanslagstiftningen.

Av nu anförda skäl synes vara att förorda att lagändringen genomföres på

det sätt att överhuvud taget alla åtgärder vilka företagas i vedergällningssj''fte

eller för att utöva tvang hänföras under lagrummet. För det ifrågavarande

brottets karaktär av indirekt angrepp mot den rättsskipande verksamheten är

tydligen icke väsentligt att brottshandlingen utgör våld å person; att endast

sådant våld för närvarande omnämnes torde huvudsakligen äga historiska förklaringsgrunder.

Huruvida handlingen är i och för sig kriminellt eller civilt

rättsstridig eller örn den i och för sig är tillåten synes icke vara av avgörande

betydelse för frågan huruvida den bör föranleda påföljd såsom innebärande en

kränkning av de intressen som 11 kap. 8 § avser att skydda. Härför torde böra

fordras allenast att handlingen i något avseende är menlig för den mot vilken

den företages eller m. a. o. att angreppet består i en åtgärd som för den angripne

föranleder lidande, förlust eller annan skada.

Med en dylik allmän bestämning av brottshandlingen skulle uppenbarligen

åtskilliga i och för sig straffbelagda gärningar bliva hänförliga under 11 kap.

8 §, då de äga rum i syfte som där angives. Såsom exempel ha nyss anförts

olika former av våld å annans egendom. Även ärekränkning torde stundom

kunna ske pa sadant sätt att den kan sägas innefatta vidtagande av åtgärd

till annans skada.

Bland icke brottsliga gärningar lära främst vissa ekonomiska stridsåtgärder

kunna antagas komma att spela en viss roll.

I fråga örn de såsom kollektiva betecknade stridsåtgärderna (blockad, bojkott,

arbetsinställelse samt därmed jämförliga åtgärder) bör i detta sammanhang

uppmärksammas spörsmålet vilken eller vilka personer som i det särskilda

fallet komma att drabbas av straffansvar. Kommissionsförslaget intog

härvidlag den ståndpunkten att straff borde utkrävas av envar som biträtt beslut

om kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanat eller eljest sökt förmå annan

att deltaga däri. Enligt den nu ifrågasatta avfattningen av straffbestämmelsen

ill kap. 8 § strafflagen skulle någon närmare bestämning av brottssubjekten

icke ifrågakomma utan det skulle enligt allmänna rättsgrundsatser få avgöras

när betingelserna för straffbarhet äro förhanden. Beträffande de kollektiva

stridsåtgärder vilka kunna tänkas komma till användning såsom vedergällning

eller tvång mot parter och vittnen, nämligen blockader och bojkotter,

må i detta hänseende anmärkas följande. Består anslutningen till eller deltagandet

i exempelvis en blockad mot en producent endast i underlåtenhet att

verkställa inköp av de blockerade produkterna, kan däri icke sägas ligga att

vederbörande Vidtager åtgärd’ mot producenten. Örn emellertid deltagandet

därjämte tar sig uttryck i en positiv verksamhet, såsom agitation eller andra

åtgärder som bidraga till ökad anslutning till blockaden, torde de objektiva

förutsättningarna för tillämpning av straffbestämmelsen få anses vara för

handen. Den ifrågavarande bestämmelsen lärer sålunda kunna tillämpas på

personer vilka framträda såsom organisatörer av blockaden, vilket uppenbar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

11

ligen ur lagens synpunkt är angeläget. I vad mån de som ''biträtt beslut’ örn

stridsåtgärden komma att drabbas av straff torde i viss mån vara beroende

av omständigheterna vid beslutets fattande. Enbart det förhållandet att någon

vid en sammankomst mellan ett flertal personer givit sin röst för blockaden

lärer icke kunna föranleda att han fälles till ansvar. Härför torde dessutom

böra fordras att han varit verksam för beslutets realiserande på sådant sätt

att han kan anses ha verkställt beslutet eller deltagit i dess verkställande.

I förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagas bland individuella

stridsåtgärder endast uppsägning av arbets- eller hyresavtal samt

därjämte annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller

flera i samverkan. I förevarande fall synes anledning icke föreligga till motsvarande

begränsning, då för påföljd av åtgärden kräves att denna skett i sådant

syfte som avses i 11 kap. 8 § strafflagen.

Straffet för brott mot 11 kap. 8 § strafflagen utgör för närvarande straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen mildrande

omständigheter må dock till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

Denna straffskala synes böra bibehållas för de fall då brottshandlingen utgör

våld å person. För andra handlingar vilka nu avses skola hänföras under

lagrummet synes lämpligen kunna fastställas en gemensam lindrigare skala.

I denna torde straffarbete icke böra ingå. Härutinnan skulle följaktligen

överensstämmelse komma att råda med kommissionsförslaget, vilket i första

stycket av 24 § upptog fängelse samt, vid synnerligen mildrande omständigheter,

dagsböter. Med den vidsträcktare omfattning straffbudet nu skulle erhålla

torde dock bötesstraffet icke böra förbehållas fall då omständigheterna

äro mildrande.

Kommissionsförslaget innehöll härjämte en särskild lägre straffskala för

hot med stridsåtgärd, nämligen fängelse i högst ett år eller dagsböter. Enligt

vad i det föregående anförts skulle till 11 kap. 8 § hänföras såväl hot örn våld

å person som hot örn annan handling, övervägande skäl torde tala för att icke

i straffhänseende göra någon skillnad mellan hot av ena och andra slaget

samt att icke heller för hot fastställa någon särskild straffskala, lägre än den

nyss föreslagna.

Vad angår de civilrättsliga påföljderna av ifrågavarande brott må anmärkas

att överförandet av brottet från speciallagstiftningen till allmänna strafflagen

medför, att de särskilda skadeståndsregler vilka äro avsedda att gälla beträffande

överträdelse av stadganden i den förra lagstiftningen icke erhålla

tillämpning. Den omständigheten att sålunda i stället strafflagens skadeståndsregler

bliva gällande i fråga om stridsåtgärder vilka skola bedömas enligt

11 kap. 8 § samma lag torde dock vid rättstillämpningen icke komma

att få någon nämnvärd betydelse. Den frihet som enligt numera rådande

rättsuppfattning tillkommer domstolarna vid prövningen angående förhandenvaron

av skada och vid bestämmandet av dess belopp lärer innebära tillräcklig

garanti mot mindre tillfredsställande resultat i fråga örn ersättning för skada

genom stridsåtgärder vilka innebära brott mot nämnda lagrum.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 83.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller

vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets

avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst

sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter, dock

ej under fem dagsböter, dömas.

Vidtager man eljest mot någon åtgärd, som för honom föranleder lidande,

förlust eller annan skada, eller hotar man någon med våld eller åtgärd, varom

nu är sagt, och sker det för det han fört talan eller vittnat eller för att honom

därifrån hindra; straffes med fängelse eller böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 januari

1935.

Närvarande:

justita erådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tilUiandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23 november

1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

C. G. Hellquist.

Lagrådet yttrade:

Mot de nya bestämmelserna såvitt därigenom straffbelägges att hota någon

med våld är i och för sig ingenting att erinra. Det torde emellertid vara givet

att någon särskild lagstiftningsåtgärd för att uppnå en utvidgning allenast i

berörda hänseende av ifrågavarande lagrum icke bör ifrågakomma och att frågan

örn lämpligheten överhuvud taget av att däri vidtaga en ändring fördenskull

bör bedömas med hänsyn till innebörden av de nya bestämmelserna i

övrigt.

Frågans uppkomst ligger klar och ger också omedelbart svaret på vad det

är som egentligen åsyftas. Det är en viss användning av ekonomiska stridsåtgärder

lagstiftningen gäller, nämligen såvitt dylika åtgärder rikta sig mot

parter i rättegång och rättegångsombud samt vittnen. Då det tydligen icke

låter sig göra att i allmänna strafflagen begagna termen ekonomiska stridsåtgärder,

har det varit nödvändigt att vid beskrivningen av det förfarande som

man avser att straffbelägga använda ett mera omfattande uttryck, vari då

de stridsåtgärder, som med den föreslagna lagen örn ekonomiska stridsåtgärder

avses, skulle vara inbegripna. Förfarandet har i förevarande förslag angivits

med orden »åtgärd som föranleder lidande, förlust eller annan skada».

I olikhet mot vad eljest inom straffrätten gäller har alltså icke på något sätt

angivits beskaffenheten av den åtgärd som skall hava föranlett lidandet eller

skadan. Lidande eller skada kan förorsakas under mångahanda olika former

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

15

i den mänskliga sammanlevnaden, genom åtgöranden i det dagliga livet av i

och för sig oväsentlig betydelse. Att på detta sätt utsträcka strafflagens

verkningskrets till områden som skäligen icke böra vara indragna därunder

måste vålla starka betänkligheter. Genom ett uppställande av fordran på att

lidandet eller skadan icke skall vara av allenast ringa betydelse skulle föga

vara att vinna med hänsyn bland annat till denna gränsdragnings obestämdhet.

De betänkligheter som nu anförts ha sin största betydelse, då det gäller

åtgärder, som vidtagas mot en vederpart för det denne fört talan. En husvärd

kan ha trakasserats med rättegång av en hyresgäst, och för att få fred

från dennes angrepp hotar han att säga upp hyresgästen. Det kan icke vara

rimligt att husvärden skall kunna straffas härför. Jämväl i bevisningshänseende

äro betydande svårigheter att befara. Man tänke sig det fall att två

grannar på landet råkat i process. Hur lätt kan inte därunder inträffa att en

i och för sig lovlig åtgärd från den enes sida vållar den andre lidande eller

förlust, och örn denna åtgärd skett på grund av processmotsättningen eller

t. ex. av ovilja i allmänhet mot grannen, torde väl oftast vara omöjligt för

någon annan att bedöma. Även örn man kan antaga att domstolarna skola

gå fram med försiktighet och således ådöma straff endast om åtgärden tydligen

ådagalägger ett otillåtet syfte samt örn skadan icke är alltför obetydlig,

är det att befara icke blott att tillämpningen av stadgandet blir synnerligen

ojämn utan ock att detsamma på grund av sin allmänna formulering kan leda

till obefogade rättegångar.

Vad angår åtgärder vidtagna mot ombud och vittnen minskas väl i viss mån

de antydda betänkligheterna, då dels syftet här merendels torde framträda

mera klart och dels angelägenheten av att skydda sådana personer — särskilt

vittnen, som ju ha att fullgöra en samhällelig plikt framträder starkare.

Att begränsa lagbudets tillämplighet till åtgärder mot båda eller endera av

dessa kategorier vill lagrådet dock icke förorda, da även andra omständigheter

tala mot upptagande i strafflagen av bestämmelse i ämnet.

Det föreslagna stadgandet avser, såsom nämnts, att, örn också ej uttryckligen,

straffbelägga vidtagande av ekonomiska stridsåtgärder, då de företagas

i här angivna syften. Såvitt i övrigt angår ekonomiska stridsåtgärder har man

däremot ansett riktigast att giva den lagstiftning man vill åstadkomma formen

av en fristående provisorisk lag, innefattande särskilt avpassade föreskrifter

i såväl materiellt som processuellt avseende. Man måste då betvivla

lämpligheten av att, på sätt som här föreslagits, lösbryta en del av lagstiftningen

om dessa åtgärder ur det större sammanhanget och införa denna del

i en bestående lagstiftning, som är byggd pa helt andra principer än den blivande

speciallagen. Ett särskilt skäl att upptaga ifrågavarande bestämmelser

med jämkat innehåll i speciallagen är att enligt förslaget till denna lag ekonomiska

stridsåtgärder, vilka företagas mot tredje man i syfte t. ex. att hämnas

på ett vittne, en part i rättegång eller ett rättegångsombud, skola bedömas enligt

speciallagen med dess från strafflagens vitt skilda bestämmelser örn ansvar

och skadestånd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Jämfört med den sakliga omfattningen av kommissionens förslag har enligt

det föreliggande förslaget överflyttningen till strafflagen kommit att medföra

en begränsning, som särskilt i ett hänseende icke är önskvärd. Enligt

kommissionens förslag avsågs att bereda skydd jämväl åt dem som »tillhandagå

ämbets- eller tjänsteman» vid rättsordningens upprätthållande. Därmed

åsyftades, enligt vad kommissionens motivering ger vid handen, jämväl de som

vid polisförhör avgiva utsagor. Enligt lagrådets mening är beredande av skydd

åt dessa personer en angelägenhet av lika stor vikt som den att skydda vittnen.

En omständighet, som ävenledes sammanhänger med överflyttningen till

strafflagen, må framhållas. I 6 kap. 3 § strafflagen angivas vissa fall av brott,

då skadestånd skall givas för lidande. Därunder faller icke utan vidare sådan

åtgärd som skulle straffbeläggas enligt det remitterade förslaget. I förslaget

till speciallag åter är frågan örn skadestånd för personligt lidande uttryckligen

reglerad.

Lagrådet avstyrker på anförda skäl att det remitterade förslaget lägges till

grund för lagstiftning samt hemställer att de föreslagna bestämmelserna, såvitt

de avse ekonomiska stridsåtgärder, i stället under iakttagande av vad

ovan anförts inarbetas i förslaget till lag örn ekonomiska stridsåtgärder.

Vinner denna hemställan ej bifall, torde det remitterade förslaget böra omarbetas

under beaktande av vad lagrådet anfört.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 5 januari 1935

avgivna utlåtande över det den 23 november 1934 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I fråga örn rättsskydd för parter och vittnen gentemot angrepp medelst

ekonomiska stridsåtgärder har lagrådet såväl i förevarande utlåtande som i

utlåtande över förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder hemställt

att bestämmelser av angivet slag måtte inarbetas i nämnda lagförslag.

De förhållanden som ansetts böra föranleda en speciallagstiftning av provisorisk

karaktär rörande konflikter på det ekonomiska området göra sig icke i

någon högre grad gällande i fråga örn åtgärder, vilka avse vedergällning eller

tvång mot personer som i någon egenskap uppträtt eller skola uppträda inför

rätta. Jag är därför av den uppfattningen att en reglering av rättsskyddet

för sådana personer bör såvitt möjligt ske enligt eljest vanliga principer såväl

i materiellt som i processuellt avseende. En anknytning till gällande strafflagsbestämmelser

torde, såsom ock under förarbetena till lagstiftningen örn

ekonomiska stridsåtgärder från olika håll vitsordats, ur principiella synpunkter

vara att förorda. Härigenom vinnes bland annat den väsentliga fördelen,

att åtgärder av ifrågavarande slag bliva direkt straffbelagda, vilket däremot

ej skulle bliva fallet örn bestämmelserna upptoges i speciallagen. Att å andra

sidan vissa praktiska svårigheter äro förenade med den sålunda förordade anordningen

är visserligen obestridligt, men dessa torde dock icke vara av den

beskaffenhet att man på grund av desamma bör anse sig nödsakad avstå från

att på denna väg söka vinna en lösning av frågan.

Lagrådets betänkligheter mot det remitterade förslaget hänföra sig främst

därtill att själva brottshandlingen icke kunnat mera exakt angivas än såsom

''åtgärd som föranleder lidande, förlust eller annan skada’. Lagrådet antager

att denna omfattande beskrivning skulle komma att leda till ojämnhet i stadgandets

tillämpning och till obefogade rättegångar. Möjligheten härav kan

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr SS. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

icke förnekas, även om man, såsom ock lagrådet ansett, lärer kunna utgå från

att domstolarna skola iakttaga tillbörlig varsamhet vid stadgandets tillämpning

och sålunda ådöma straff endast vid full bevisning örn otillåtet syfte.

De anförda betänkligheterna synas ha sin egentliga betydelse beträffande åtgärder

som ha karaktären av repressalier mot vederpart. Den väsentliga praktiska

betydelsen av stadgandet ligger emellertid däri att det skulle bereda ökat

skydd för personer som i egenskap av vittnen fullgöra en för rättsskipningen

viktig funktion. Vad lagrådet anfört synes därför böra föranleda att åtgärder

mot vederpart och ombud uteslutas ur det föreslagna andra stycket av

11 kap. 8 § strafflagen. Med vittnen torde — såsom lagrådet framhållit såväl

i förevarande utlåtande som i utlåtandet över förslaget till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder — böra jämställas de som i annan egenskap än vittnen

för åstadkommande av utredning höras av offentlig myndighet. En utvidgning

av stadgandet till att omfatta även sådana personer torde därför böra

ske. Ändringen bör erhålla motsvarighet i paragrafens första stycke. — Vad

beträffar den av lagrådet anmärkta omständigheten att stadgandets upptagande

i strafflagen skulle, på grund av innehållet i 6 kap. 3 § strafflagen,

leda till att skadestånd i vissa fall ej kunde ådömas, må endast erinras därom

att motsvarande gäller även vid vissa andra brott mot i strafflagen upptagna

straffbud, exempelvis hemfridsbrott.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget, efter ändring i angivna

hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

343533

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. a1 i texten
  2. 2LU 1935:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen, dels ock i ämnet väckta motione s. 1 i texten