Sök i Ratio Lex

Angående understöd åt fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap

1935-02-01 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:77, Angående understöd åt fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

1

Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt

fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap: given Stockholms

slott den 1 februari 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksar enden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 138, har

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,

som kunde varda riksdagen förelagd, till bidrag åt fiskare vid förlust

av eller skada å fiskredskap beräkna för budgetåret 1935/1936 ett reservationsanslag

av 45,000 kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla detta

ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. A> 77.

t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

För beredande av ersättning åt fiskare, som genom förlust av eller skada

å fiskredskap eller därmed jämförliga anordningar råkat i svår belägenhet,

har Kungl, Maj:t för varje år från och med 1919 haft möjlighet att

anvisa medel, först ur undsättningsfonden och därefter ur allmänna nödhjälpsfonden.

Under åren 1926—1933 har Kungl. Majit sålunda beviljat

dylika understöd med följande belopp:

Ar: Kronor:

1926 ................................ 1,524:09

1927 ................................ 33,609: —

1928 ................................ —

1929 ................................ 2,613:33

1930 ................................ 2,612:33

1931 ................................ 7,595: —

1932 ................................ 21,109:50

1933 ................................ 16,245:—.

I regel har bidrag lämnats med belopp motsvarande två tredjedelar

av förlustens eller skadans värde. Av bidraget har hälften lämnats såsom

understöd utan återbetalningsskyldighet och hälften såsom räntefritt lån,

att amorteras efter viss tid i regel icke överstigande fem år. Understöd

har endast beviljats i sådana fall, då trängande behov därav befunnits

föreligga. xVnsökan örn understöd har plägat ingivas till länsstyrelsen, som

genom vederbörande polismyndighet låtit verkställa undersökning angående

den förlorade redskapens eller den uppkomna skadans värde och örn

sökandens ekonomiska ställning.

Med hänsyn till bland annat att nyssnämnda båda fonder blivit i det

närmaste förbrukade anvisade 1934 års riksdag (prop. nr 262; skr. nr 342)

för åtgärder till fiskerinäringens främjande samt beredande av ersättning

åt fiskare för förlust av eller skada å fiskredskap för budgetåret 1934/

1935 under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 250,000 kronor.

Med tillämpning av förut omförmälda principer har under 1934 ur sagda

anslag såsom understöd vid förlust av eller skada å fiskredskap anvisats

sammanlagt omkring 30,500 kronor. Ur allmänna nödhjälpsfonden har

under nämnda år icke utlämnats något dylikt understöd.

I anledning av två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner

(1:185 och II: 215) anhöll riksdagen (skr. nr 277), att Kungl. Majit ville

låta verkställa utredning rörande de åtgärder, som från statens sida kunde

vidtagas för att bereda fiskarebefolkningen tillgång till försäkring av

båtar och fiskredskap samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen

kunde föranledas. Genom beslut den 12 juni 1931 uppdrog

Kungl. Majit åt lantbruksstyrelsen att verkställa den sålunda begärda utredningen.

Härjämte förordnade Kungl. Majit den 19 juni samma år då
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

3

varande aktuarien i pensionsstyrelsen numera förste revisorn i försäkringsinspektionen

Isak Teodor Askelöf att vid nämnda utredning biträda

lantbruksstyrelsen.

Efter verkställd utredning har lantbruksstyrelsen den 27 augusti 1934

avgivit utlåtande jämte förslag i ämnet. Vid utlåtandet har fogats en

av förste revisorn Askelöf upprättad promemoria angående försäkring av

fiskebåtar och fiskredskap.

över lantbruksstyrelsen utlåtande och förslag hava, efter remisser, yttranden

avgivits av statskontoret och länsstyrelserna i rikets kustlän ävensom

av svenska ostkustfiskarnas centralförbund, svenska västkustfiskarnas

centralförbund och Malmöhus läns havsfiskeförening. Vid länsstyrelsernas

yttranden hava i vissa fall fogats utlåtanden från vederbörande

hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott, länets fiskerinämnd,

vederbörande fiskeriintendent samt från mera betydande fiskaresammanslutningar

inom länet. Särskilt yttrande har inkommit från Smygeortens

fiskeriförening.

Lantbruksstyrelsen har inledningsvis lämnat en ingående redogörelse

för de åtgärder, som tidigare från såväl statens som enskildas sida vidtagits

för att ekonomiskt understödja sådana fiskare, som genom båt- eller

redskapsförluster blivit urståndsätta att vidare bedriva sitt näringsfång.

Av redogörelsen anser lantbruksstyrelsen framgå, att frågan örn försäkring

av fiskebåtar redan blivit genom fiskarenas egna åtgöranden

någorlunda tillfredsställande löst inom Göteborgs och Bohus,

Hallands, Blekinge samt Gotlands län. Därest å annat håll behov av dylik

försäkring till äventyrs skulle yppa sig, borde, anser lantbruksstyrelsen,

för ändamålet bildas ömsesidiga försäkringsföreningar, till vilka staten

under de första åren, innan de hunnit erhålla nödig stadga, torde kunna

— i likhet med vad vid tidigare tillfällen skett — lämna understöd, exempelvis

ur anslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen. Några

särskilda statsåtgärder för anordnande av försäkring av fiskebåtar finner

sålunda lantbruksstyrelsen icke för närvarande vara av behovet påkallade.

Beträffande frågan örn försäkring av fiskredskap har lantbruksstyrelsen

framhållit, att erfarenheten givit vid handen, att sådana

privata försäkringsföreningar, vilka meddelat försäkring mot partiella

förluster av fiskredskap, d. v. s. redskapsförluster utan samband med båtförlust,

vanligtvis efter tämligen kort tid på grund av svårt ekonomiskt

avbräck måst upphöra med dylik försäkringsverksamhet. Lantbruksstyrelsen

anför, att möjlighet till försäkring mot partiella redskapsförluster

för närvarande funnes endast i Blekinge och på Gotland, där emellertid

denna försäkringsform allenast i mycket ringa grad anlitades och ofta

visat sig medföra betydande förluster för vederbörande försäkringsgivare.

De speciella svårigheter, som en redskapsförsäkring sålunda syntes hava

att kämpa med, sammanhängde enligt lantbruksstyrelsens åsikt därmed

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

att fiskredskap i regel på grund av hastig förslitning och värdeminskning

vore mindre lämpliga såsom försäkringsobjekt. De svårberäkneliga riskerna

för förluster bidroge också till att genom en stark stegring av premierna

försvåra fiskarenas anslutning till en redskaps för säkring. Härjämte

torde en dylik försäkrings verksamhet — med hänsyn icke minst till

svårigheten att utöva nödig kontroll mot missbruk — kräva en håde vidlyftig

och relativt kostsam förvaltningsapparat. Alla dessa svårigheter

komme att kvarstå med oförminskad styrka såväl vid en statlig försäkring

som vid en ömsesidig försäkring med större eller mindre statsunderstöd.

På grund härav ansåge lantbruksstyrelsen sig ej kunna förorda vidtagande

av åtgärder för åvägabringande med statens hjälp av fiskredskapsförsäkring.

Lantbruksstyrelsen har i stället övervägt möjligheten, huruvida staten

ej skulle kunna medverka till en understödsverksamhet, anordnad i väsentlig

överensstämmelse med det hittills tillämpade systemet. Emellertid

har styrelsen ansett, att berörda system, enligt vilket understöden åt

fiskarena helt och hållet utginge av statsmedel, borde övergivas. I dess

ställe har styrelsen förordat en i vissa avseenden enligt andra grunder

anordnad understödsverksamhet. Angående sättet för organiserandet av

denna verksamhet har lantbruksstyrelsen anfört huvudsakligen följande.

Lantbruksstyrelsen ville till en början understryka nödvändigheten av

att en understödsverksamhet av ifrågavarande art gåves en sådan utformning,

att understöd komme att utlämnas allenast vid inträffade förluster

eller skador av extra ordinär natur. De så att säga normala risker,

som vore förknippade med yrkets utövande, torde böra bäras av näringsidkarna

själva.

Understöden borde utgå ur en särskilt för detta ändamål inrättad fond,

förslagsvis benämnd statens fiskredskapsfond, vilken skulle stå under

statskontorets förvaltning. Fonden borde bildas genom tillskott såväl av

fiskarena själva som av staten. Genom att låta fiskarena i större utsträckning

än dittills medverka vid ekonomiska stödåtgärder för nödställda

yrkeskamrater förmenade lantbruksstyrelsen, att självaktningen och ansvarskänslan

bland fiskarena komme att höjas. De, som i främsta rummet

borde lämna bidrag till fonden, vore yrkesfiskarena. Såsom yrkesfiskare

borde i förevarande hänseende förstås envar fiskare, som ur fisket hämtade

minst hälften av sin årliga inkomst. Ur fonden borde understöd utlämnas

allenast vid sådana förluster av eller skador å fiskredskap, som

uppkommit vid fiske i saltsjön. Vid insjöfiske torde nämligen dylika förluster

respektive skador vara ytterst sällan förekommande. I överensstämmelse

därmed skulle insjöfiskarena ej heller behöva bidraga till fondens

bildande och vidmakthållande. Vid inträffade större redskapsförluster

i samband med insjöfiske skulle Kungl. Maj:! kunna liksom dittills

bevilja understöd ur undsättningsfonden eller allmänna nödlijälpsfonden.

Varje yrkesfiskare, som bedreve fiske i saltsjön, skulle vara pliktig att

från och med det år, varunder han fyllde 18 år, till fonden erlägga en årlig

avgift av tre kronor. Allenast genom att göra avgiften obligatorisk

torde erforderliga garantier för fondens framtida bestånd kunna skapas.

Även andra kustfiskare än yrkesfiskare, d. v. s. binäringsfiskarena, skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

5

äga rätt att efter särskild anmälan frivilligt erlägga avgiften och därigenom

förskaffa sig möjlighet att vid inträffad förlust eller skada erhålla

understöd ur fonden. Årsavgiften vore avsedd att uppbäras i samband

med kronouppbörden i slutet av varje år. Taxeringsnämnderna i

kustdistrikten skulle för detta ändamål årligen vid taxeringen uppgöra

förteckningar över de fiskare, som obligatoriskt eller, efter särskild anmälan

till taxeringsnämnd, frivilligt skulle erlägga ifrågavarande avgift.

I likhet med vad dittills skett vid utlämnande av understöd ur undsättningsfonden

eller allmänna nödhjälpsfonden borde understöd ur den föreslagna

fonden utgå med belopp, motsvarande högst två tredjedelar av förlustens

eller skadans värde. Såsom regel torde av understödsbeloppet hälften

böra utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och hälften

såsom räntefritt lån, att amorteras under en tid av högst åtta år. Kungl.

Maj:t skulle dock äga att i särskilda fall utdela understöd efter andra

normer.

Såsom en förutsättning för erhållande av understöd ur fonden borde

uppställas, att vederbörande sökande genom förlust av eller skada å fiskredskap

råkat i nödställd belägenhet. Den anmärkningen att enligt ett

sålunda anordnat understödssystem ett stort antal personer tvunges att

bidraga till .en verksamhet, varav de kanske aldrig kunde draga någon direkt

nytta, torde kunna bemötas därmed att de ekonomiska förhållandena

bland fiskarena ofta vore så föränderliga, att en fiskare, som ett visst år

icke skulle vara berättigad till ersättning för en förlust, mycket väl kunde

vara det ett annat år. För utlämnande av understöd torde även böra krävas,

att förlusten eller skadan icke hade sin grund i försummelse eller

vårdslöshet från vederbörande sökandes sida. Därjämte borde fordras,

att sökanden inom föreskriven tid erlagt stadgad årsavgift samt — såvida

icke synnerligen ömmande omständigheter förelåge — inbetalat förfallna

annuiteter på eventuellt förut ur fonden bekommet låneunderstöd. Understöd

torde slutligen ej böra beviljas, med mindre förlustens eller skadans

värde uppginge till minst 100 kronor.

Ansökan örn understöd ur fonden skulle ställas till Konungen samt insändas

till länsstyrelsen, som genom vederbörande polismyndighet skulle

hava att verkställa fullständig utredning rörande förlustens eller skadans

värde, de omständigheter, varunder förlusten eller skadan inträffat, ävensom

rörande sökandens ekonomiska ställning. Ansökningen, åtföljd av

länsstyrelsens yttrande, borde därefter översändas till lantbruksstyrelsen,

som i sin tur skulle hava att med eget utlåtande överlämna densamma till

Kungl. Maj:t.

Med stöd av erfarenheterna från den på detta område förut bedrivna

understödsverksamlieten beräknade lantbruksstyrelsen, att årligen skulle i

understöd från fonden behöva utbetalas omkring 45,000 kronor. Även örn

det enligt styrelsens åsikt skulle vara riktigast att låta fiskarena själva

helt och hållet genom avgifter täcka fondens utgifter för förevarande understödsverksamhet,

hade styrelsen dock, med hänsyn till fiskarenas för

närvarande merendels svaga ekonomi, räknat med att staten skulle bära

en viss del av kostnaderna för verksamheten. Genom att bestämma årsavgiften

till .‘i kronor hade lantbruksstyrelsen beräknat, att fiskarenas bidrag

årligen skulle tillföra fonden omkring 80,000 kronor eller två tredjedelar

av det för värjo år för utbetalningar erforderliga beloppet. Den

återstoden tredjedelen eller 15,000 kronor torde böra tillskjutas av statsmedel.

I samma män som amorteringarna å utlämnade lån inflöte, torde

emellertid statens årliga tillskott till fonden kunna minskas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställde lantbruksstyrelsen,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att inrätta en »statens fiskredskapsfond»

samt att besluta örn upptagande till fonden av årliga avgifter

av fiskarena. För att det av lantbruksstyrelsen förordade understödssystemet

skulle kunna tillämpas redan vid ingången av budgetåret

1935/1936 hemställde styrelsen därjämte, att riksdagen för sagda budgetår

måtte anvisa hela det för år beräknade beloppet 45,000 kronor.

Ehuru lantbruksstyrelsen, såsom i det föregående omnämnts, funnit sig

ej kunna förorda statsåtgärder för försäkring av fiskebåtar och fiskredskap,

har styrelsen likväl överlämnat förste revisorn Askelöfs förut berörda

promemoria såsom ett alternativ till styrelsens eget förslag.

I promemorian har framhållits i huvudsak följande.

Vägande skäl talade för att en för ifrågavarande ändamål med stöd av

det allmänna bedriven försäkringsverksamhet borde organiseras såsom

privatförsäkring. Då vidare en sund försäkringsrörelse på förevarande

område i princip måste vara byggd på självverksamhet, torde det ömsesidiga

försäkringsbolagets form erbjuda den enda tänkbara utvägen. Med

hänsyn till en dylik försäkringsverksamhets i vissa avseenden egenartade

karaktär, som, därest verksamheten komme att omspänna ett alltför stort

geografiskt område, skulle medföra oskäligt höga kostnader för kontroll

och inspektion, borde för rätten att komma i åtnjutande av statsunderstöd

försöksvis krävas, att ett försäkringsföretag bedreve sin verksamhet inom

ett område, som omfattade minst ett län. Försäkringen syntes rimligen

böra avse, förutom försäkring av fiskredskap, även försäkring av fiskebåtar.

I avseende å redskapsförsäkring syntes ifråga örn åtskilliga slag av

redskap gälla, att förutsättningar för försäkring saknades. Försäkringen

borde därför endast omfatta sådana redskap, som kunde anses lämpliga

såsom försäkringsobjekt. För bedömande av frågan, vilka redskap som

lämpligen borde inbegripas under försäkringen, torde en närmare utredning

med anlitande av tillgänglig sakkunskap på området bliva erforderlig.

Till förebyggande av uppkomsten av en mängd bagatellartade ersättningsanspråk

med ty åtföljande orimligt höga förvaltningskostnader

borde ersättning icke lämnas vid smärre förluster. Dessutom borde fiskarena

själva alltid stå viss självrisk, olika vid båtförsäkring och redskapsförsäkring.

Vid anordnandet av båtförsäkring samt av försäkring

mot förlust av redskap i samband med båt förlust torde man i stort sett

kunna använda de regler, som redan nu tillämpades av på området arbetande

försäkringsföretag. Den verksamhet, som hade till syfte försäkring

mot annan förlust av fiskredskap eller mot skada å dylik redskap,

bordo inskränkas att avse allenast sådana fall, då förlusten eller skadan

förorsakats av storm eller påsegling och det således vore tämligen lätt att

konstatera anledningen till förlustens eller skadans uppkomst.

Med hänsyn till att staten borde träda hjälpande emellan först örn och

när extra ordinära förluster och skador inträffade i större omfattning, torde

den naturligaste formen för statens understödjande av en försäkringsverksamhet

på ifrågavarande område vara, att ett försäkringsföretag, som

för visst år på grund av inträffade försäkringsfall haft att utbetala ersättningar

till så stort belopp, att för skaderegleringen skulle erfordras uttaxering

å delägarna i företaget, av statsmedel erliölle ett bidrag i syfte

att nedbringa det föreliggande utdebiteringsbehovet. En förutsättning därför

torde givetvis vara, att de av företaget fastställda förskottspremierna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

vöre så avvägda, att de vore tillräckliga för täckande av de mera normala

riskerna. Som mönster för en dylik anordning av statsunderstödet torde

kunna tjäna bestämmelserna i kungörelsen den 26 juli 1926 örn allmänna

grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av

smittsamma husdjurssjukdomar.

Med nyssnämnda kungörelse som förebild har i promemorian upptagits

•ett utkast till kungörelse angående försäkring med statsbidrag av fiskebåtar

och fiskredskap.

Av de myndigheter och andra, som i ärendet avgivit yttranden, har flertalet

principiellt förordat eller förklarat sig ej hava något att erinra mot

lantbruksstyrelsens förslag örn inrättande av en statens fiskredskapsfond.

Med få undantag har i yttrandena vidare givits uttryck åt den uppfattningen,

att försäkring av fiskebåtar icke nu borde göras till föremål för

statsåtgärder.

Lantbruksstyrelsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

-erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har framhållit, att lantbruksstyrelsens förslag med obligatoriska

avgifter för fiskarena icke stöde i god överensstämmelse med de av 1931 års

riksdag lämnade direktiven, vilket däremot vore fallet med det förslag,

som innefattades i den av förste revisorn Askelöf utarbetade promemorian.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hemställt örn fortsatt utredning av

förevarande ärende, i första hand enligt lantbruksstyrelsens förslag —

dock med vissa betydelsefulla modifikationer i detsamma — samt, därest

-detta icke ansåges genomförbart, i huvudsaklig överensstämmelse med de

i promemorian framlagda principerna. Under framhållande att lantbruksstyrelsens

förslag örn en statens fiskredskapsfond icke syntes helt kunna

fylla det behov av en fiskredskapsförsäkring, som i verkligheten förefunnes,

har länsstyrelsen i Hallands län avstyrkt berörda förslag samt i stället

förordat ytterligare utredning i ärendet i syfte att få till stånd en verklig

fiskredskapsförsäkring, anordnad i anslutning till de av förste revisorn

Askelöf angivna grunderna. Länsstyrelsen i Norrbottens län har -— huvudsakligen

i anledning av att lantbruksstyrelsen föreslagit upptagande

av obligatoriska avgifter av fiskarena — hemställt, att lantbruksstyrelsens

förslag icke måtte läggas till grund för någon Kungl. Majlis vidare

åtgärd. Härjämte har samma länsstyrelse betonat, att den icke ansåge

tillräckliga skäl hava förebragts för ett avstående från försöket att bistå

en försäkringsrörelse, som dock på sina håll visat sig fylla ett verkligt

behov. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län hava däremot avstyrkt

eller såsom praktiskt ogenomförbar betecknat en försäkringsverksamhet

enligt de i förberörda promemoria förordade principerna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl, Maj:ts proposition nr 77.

I avseende å den principiella ståndpunkt, som i övriga yttranden intagits

till lantbruksstyrelsen förslag, må anföras följande.

Uppsala läns fiskerinämnd, Kalmar läns södra hushållningssällskaps

fiskerinämnd, Kristianstads läns fiskerinämnd, Västernorrlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, fiskeriintendenterna i Österhavets,,

östra, Västerhavets och nedre norra distrikten, Malmöhus läns havsfiskeförening,

Stockholms läns fiskareförening, Gotlands fiskareförhund, Gävleborgs

läns fiskareförbund och Ångermanlands kustfiskareförbund hava

tillstyrkt eller lämnat utan erinran principerna i lantbruksstyrelsen förslag.

Gotlands läns hushållningssällskap ävensom Hallands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och fiskerinämnd hava förklarat

sig icke kunna tillstyrka lantbruksstyrelsen förslag utan hava i stället

förordat fortsatt utredning rörande möjligheterna att skapa en verklig

fiskredskapsförsäkring med statsbidrag enligt de i förut omförmälda promemoria

framlagda riktlinjerna. Fiskeriiutendenten i övre norra distriktet

bär ej heller ansett sig kunna tillstyrka lantbruksstyrelsen förslag

men har å andra sidan hävdat, att anordnande av fiskredskapsförsäkring

icke vore att tillråda. — Svenska ostkustfiskarnas centralförbund har hållit

före, att riksdagen med sin begäran örn utredning i förevarande hänseende

icke avsett statlig medverkan till en redskapsförsäkring under sådana

former, som angivits i lantbruksstyrelsen förslag. Därest icke åtminstone

den ändringen vidtoges i förslaget, att samtliga avgiftsbetalandefiskare

erhölle rätt till ersättning ur fonden, vore enligt förbundets mening

ett bibehållande av det hittills tillämpade understödssystemet att föredraga.

Emellertid har förbundet funnit en grundligare utredning påkallad

bl. a. för klarläggande av omfattningen av de redskapsförluster, som

fiskarena å ostkusten vore utsatta för i sin yrkesutövning. — Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, som framhållit, att det i varje fall för västkustens

del förelåge ett oavvisligt behov av en ensartad försäkringsform

såväl för hela fiskarekåren som för olika redskapsgrupper, har emellertid

förklarat sig icke anse vare sig lantbruksstyrelsens förslag eller det i promemorian

innefattade vara av sådan beskaffenhet, att det i föreliggande

form kunde komma till användning för västkustens del. Gentemot en anordning

enligt lantbruksstyrelsens förslag har förbundet invänt, att det

ej fyllde uppgiften såsom fiskredskapsförsäkring utan i stället hade karaktären

av en fiskarenas nödlijälpsfond. I detta hänseende innebure iörslaget

emellertid enligt förbundets mening en avvikelse från vad som gälldebeträffande

andra befolkningsgrupper, vilka nämligen icke behövde själva

betala sin nödhjälp, på sätt som enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle

bliva fallet för fiskarena. Vad anginge promemorieförslaget vore behovet

av fiskredskapsförsäkring numera ett helt annat än förr i tiden och försäkringsrörelsen

finge reformeras efter de nya förhållandena. För åstadkommande

av en antagbar lösning av förevarande fråga vore en förnyad

utredning erforderlig. — Jämväl Östergötlands kustfiskareförbund har, med

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

hänsyn till att behovet av skydd mot redskapsförluster utöver det, som enligt

nu rådande system stöde till buds, för länets vidkommande vore tämligen

ringa, avstyrkt båda de i utredningen framlagda förslagen. — I ytterligare

några utlåtanden har förslaget örn anordnande av en fiskredskapsförsäkring

avstyrkts eller förklarats vara omöjligt att genomföra i praktiken.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt,

att den av lantbruksstyrelsen föreslagna understödsverksamheten

borde kompletteras med en frivillig försäkring av fiskredskap. Smygeortens

fiskeriförening har — under förklaring att förslaget örn inrättande av

en fiskredskapsfond för fiskarebefolkningen innebure icke ett stöd utan

snarare en försämring av de rådande förhållandena samt att en fiskredskapsförsäkring

vore tekniskt orealiserbar — föreslagit inrättande av en

statens undsättnings- och lånefond för fisket, ur vilken fond borde kunna

av statsmedel utlämnas understöd vid förluster av båtar och redskap ävensom

lån utan borgen till sådana fiskare, som till följd av rådande depression

vore ur stånd att i vanlig ordning ersätta utslitna båtar och redskap.

Statskontoret har av utredningen funnit ådagalagt, att genomförandet

av en med statens bistånd anordnad fiskredskapsförsäkring skulle möta så

stora hinder, att tanken på en dylik försäkring borde helt övergivas.

Ehuru statskontoret funnit grundtanken i lantbruksstyrelsens förslag

örn en understödsfond värd beaktande har statskontoret dock —

framförallt med avseende å sättet för fondens finansiering — ansett

förslaget vara behäftat med så väsentliga brister, att ämbetsverket

icke kunnat tillstyrka detsamma. Därest en vidgad understödsverksamhet

kunde anses vara av behovet påkallad, torde, enligt statskontorets

förmenande, denna böra anordnas i nära anslutning till det

hittills tillämpade understödssystemet, d. v. s. ersättning borde utgå av

statsmedel till fiskare, som genom förlust av eller skada å fiskredskap

råkat i nödställd belägenhet, med belopp, motsvarande högst två tredjedelar

av förlustens eller skadans värde, av vilket belopp högst hälften skulle

kunna beviljas som understöd utan återbetalningsskyldighet samt återstoden

som räntefritt lån att amorteras under förslagsvis åtta år. För ändamålet

har statskontoret föreslagit, att allmänna nödhjälpsfouden måtte

för nästa budgetår av statsmedel tillföras 50,000 kronor, vilket belopp syntes

kunna erhållas i första hand genom anlitande av en eventuellt uppkommande

reservation å det av 1934 års riksdag för innevarande budgetår anvisade

reservationsanslaget för åtgärder till fiskerinäringens främjande

samt beredande av ersättning åt fiskare för förlust av eller skada å fiskredskap,

samt, örn därutöver medel skulle erfordras, genom anvisande av

särskilt anslag.

Beträffande utformningen av lantbruksstyrelsens förslag

hava i flera avseenden framställts erinringar. För de mera betydande

av dessa skall jag nu redogöra.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Majus proposition nr 77.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Gotlands fiskareförbund och

Ångermanlands kustfiskareförbund hava ansett, att staten borde lämna

större bidrag till fiskredskapsfonden än lantbruksstyrelsen föreslagit. I

några yttranden, nämligen från länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens

län samt fiskeriintendenten i övre norra distriktet, har hävdats, att

fonden borde helt bestridas av statsmedel. Även Stockholms läns fiskareförening

har varit inne på samma tankegång. I åtskilliga yttranden har

framhållits, att fiskarena genom den föreslagna skyldigheten att till fonden

erlägga avgift — på vissa håll har avgiften betecknats som en extra beskattning

— komme att försättas i en sämre ställning än för närvarande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit, att årsavgiften till fonden

borde vara frivillig. Länsstyrelsen i Södermanlands län har mot lantbruksstyrelsen

förslag riktat den anmärkningen, att detsamma icke omfattade

insjöfiskare samt att avgiften bestämts lika för fiskare inom- och

utomskärs. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet samt svenska ostkustfiskarnas

centralförbund, Stockholms läns fiskareförening och Ångermanlands

kustfiskareförbund hava förordat avgiftsplikt även för binäringsfiskare.

Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län ävensom fiskeriintendenten i västerhavets distrikt hava funnit

den föreslagna definitionen på yrkesfiskare mindre lyckligt formulerad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bär sålunda anfört, att i förevarande avseende

allenast sådan inkomst, som härflöte av arbete, borde tillmätas någon

betydelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt fiskeriintendenten

i västerhavets distrikt hava ansett, att det överhuvud vore olämpligt

att låta inkomsten vara utslagsgivande för en persons hänförande till yrkesfiskarenas

kategori. I vissa fall hava erinringar framställts mot avgiftsskyldighetens

utsträckande även till medhjälpare vid fisket, och i

detta sammanhang har från ett håll ifrågasatts, huruvida icke avgiften

borde utgå per båtlag. Vad beträffar åldersgränsen, 18 år, för avgiftsskyldighetens

inträdande hava svenska ostkustfiskarnas centralförbund och

Gävleborgs läns fiskareförbund ansett nämnda gräns böra sättas väsentligt

högre. Sistberörda fiskaresammanslutningar ävensom länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län samt fiskeriintendenten i västerhavets distrikt

hava föreslagit, att fiskare, som uppnått viss ålder, t. ex. 60 år eller däröver,

skulle vara befriade från avgiftsplikt med bibehållande likväl av möjligheten

att vid inträffade förluster av eller skador å redskap erhålla understöd

ur fonden. Under motivering att fonden med en så låg årsavgift

som tre kronor icke syntes bliva i stånd att tillfredsställande fylla sin uppgift

har i några yttranden förordats en höjning av avgiften till fem eller

sex kronor. Mot den föreslagna anordningen av avgiftsuppbörden hava

från ett pär länsstyrelser gjorts erinringar, därvid bl. a. framhållits, att

uppgörandet av förteckningar över fiskare, som hade att erlägga avgift

till fonden, borde åvila, icke taxeringsnämnderna utan annan myndighet.

T detta hänseende har från ett håll föreslagits vederbörande mantalsskriv
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 77.

ningsförrättare och från ett annat vederbörande kommunala uppbördsmyndighet,

å vilken sistnämnda myndighet då även skulle ankomma att

ombesörja uppbörden.

Beträffande frågan., huru stor del av uppkommen förlust eller skada som

borde kunna gottgöras ur fonden, har länsstyrelsen i Uppsala län gjort

gällande, att ersättning borde utgå till fulla beloppet av förlustens eller

skadans värde. I det av Gotlands läns fiskareförbund avgivna yttrandet

har hävdats, att förlust eller skada borde ersättas till fyra femtedelar.

Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd har med instämmande

av sällskapets förvaltningsutskott funnit det för fiskarebefolkningen mest

fördelaktigt, därest understödet bestämdes till hälften av förlustens eller

skadans värde samt i sin helhet utginge i form av bidrag utan återbetalningsskyldigket.

Beträffande villkoren för erhållande av ersättning ur fonden har i yttrandena

från länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Gävleborgs

och Västernorrlands län, Uppsala läns fiskerinämnd, Gotlands läns hushållningssällskap,

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och fiskerinämnd, fiskeriintendenterna i nedre norra och övre norra distrikten

samt svenska ostkustfiskarnas centralförbund, svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Stockholms läns fiskareförening, Gotlands

fiskareförbund, Gävleborgs läns fiskareförbund och Ångermanlands

kustfiskareförbund framhållits, att samtliga avgiftsbetalande fiskare

vid inträffad förlust av eller skada å fiskredskap borde äga rätt

att ur fonden erhålla understöd och denna rätt således ej göras

beroende av huruvida vederbörande genom förlusten eller skadan

försatts i nödställd belägenhet. Härvid har bland annat anförts, att lant:

bruksstyrelsens förslag i förevarande avseende innebure, att utövarna

av fiskaryrket komme att påtvingas skyldigheter gentemot en viss kategori

inom yrket, en princip, som torde sakna motsvarighet på andra områden

av statens hjälpverksamhet. Särskilt har från flera håll gjorts gällande,

att införandet av en dylik princip skulle leda till det otillfredsställande

resultatet, att de idoga och sparsamma fiskarena — vilka utgjorde

huvudparten av fiskarebefolkningen — i regel icke skullo hava någon

nytta av sina inbetalningar till fonden samt att allenast sådana fiskare,

som med visshet kunde betraktas såsom medellösa och följaktligen hade

tämligen säker utsikt att vid eventuella redskapsförluster komma i åtnjutande

av understöd ur fonden, skulle våga att under svårare väderleksförhållanden

eller mera riskabel årstid lägga ut sina redskap. Dessutom

har i flera yttranden framhållits, att svårigheter med största sannolikhet

komme att yppa sig vid avgörandet, huruvida en person genom förlust av

eller skada å fiskredskap kunde anses hava råkat i nödställd belägenhet.

Farhågor hava även uttalats för att bedömandet härvidlag skulle kunna

urarta till godtycke, vilket givetvis skulle framkalla missnöje och klagomål,

_ Förslag hava framförts såväl om sänkning av det för ersättnings

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

utbetalande stipulerade minimibeloppet av förlust eller skada från 100

kronor till 50 eller 75 kronor som örn fastställande av visst maximibelopp

för ersättning ur fonden. — Att såsom villkor för ersättnings utbekommande

kräva, att vederbörande erlagt stadgad årsavgift till fonden har

av länsstyrelsen i Norrbottens län och fiskeriintendenten i övre norra distriktet

betecknats såsom mindre lämpligt i betraktande av att de fiskare,

som enligt lantbruksstyrelsens förslag kunde ifrågakomma till erhållande

av understöd — d. v. s. de allra fattigaste inom fiskarekåren —

genom ett dylikt villkor komme att i mycket stor utsträckning bliva utestängda

från ifrågavarande hjälpmöjlighet, som följaktligen skulle bliva

tämligen illusorisk, i synnerhet som staten beträffande berörda grupp av

fiskare under alla omständigheter torde nödgas träda hjälpande emellan.

Från vissa fiskaresammanslutningar har framhållits, att det för vinnande

av större sakkunskap vid utredning i ersättningsfrågor skulle vara

ändamålsenligt, örn utredningen verkställdes av hushållningssällskapens

fiskeritjänstemän eller åtminstone med biträde av dylika. Härjämte bär

i ett flertal yttranden understrukits betydelsen av att vid en understödsorganisation

av föreslagen art största möjliga skyndsamhet iakttoges vid

ärendenas avgörande.

Såsom i det föregående berörts hade 1931 års riksdag vid sitt beslut

örn utredning i förevarande avseende närmast för ögoneu anordnandet av

en försäkring av fiskredskap genom ömsesidiga försäkringsbolag, vilka

vid inträffade större förluster skulle kunna erhålla understöd av statsmedel.

En dylik anordning torde principiellt sett äga betydande företräden

framför varje annan form av statshjälp på ifrågavarande område. Utredningen

i ärendet synes emellertid hava givit vid handen, att en fiskredskapsförsäkring

med hänsyn till de svårigheter av skiftande art, sora

därvid möta, åtminstone för närvarande äger ytterst ringa utsikter att

utan orimligt stora ekonomiska uppoffringar från statsverkets sida kunna

med framgång genomföras. Åtgärder för främjande genom statsbidrag av

sådan försäkring hava också praktiskt taget enhälligt avstyrkts i de i

ärendet avgivna yttrandena.

Då jag sålunda icke anser mig kunna nu förorda statsåtgärder i syfte att

förmå fiskarena att genom försäkring bereda sig ersättning för förlust

av eller skada å fiskredskap, vill jag ej därmed hava sagt, att icke statsmakterna

i den utsträckning så lämpligen kan ske böra stödja en efter ekonomiskt

sunda principer avvägd och i övrigt ändamålsenligt anordnad försäkringsverksamhet.

Frågan huruvida dylikt stöd bör lämnas torde emellertid

få avgöras från fall till fall. Skulle sålunda exempelvis fiskarena

inom en viss trakt finna med sin fördel förenligt att till skydd mot förlust

av eller skada å fiskredskap organisera en privat försäkringsrörelse

och härför anse sig i behov av bistånd från statens sida, torde framställning

i ämnet få göras hos Kungl. Majit, som torde, därest framställnin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

gen finnes böra bifallas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill förhållandena

kunna föranleda.

Att såsom situationen nu är ett behov föreligger av möjlighet till statsunderstöd

vid redskapsförluster synes uppenbart. På sätt tidigare nämnts

hava årligen ganska stora belopp utgivits i förevarande hänseende. Nödlijälpsfondens

tillgångar äro emellertid nu i det närmaste slut, och den

reservation, som vid utgången av innevarande budgetår tilläventyrs kan

förefinnas å det av 1934 års riksdag anvisade anslaget till fiskerinäringens

främjande samt beredande av ersättning åt fiskare för förlust av eller

skada å fiskredskap, avses enligt årets statsverksproposition (IX H. T. p.

139) skola överföras till ett föreslaget nytt reservationsanslag till främjande

av beredning och avsättning av fisk m. m., vilket anslag icke åsyftar att

lämna tillgång till ersättning av nyss angiven art. För möjliggörande av

dylik ersättning torde sålunda ny medelsanvisning bliva erforderlig. Frågan

angående den form, vari fortsatt understödsverksamhet bör bedrivas,

torde i samband härmed i anslutning till lantbruksstyrelsen förslag rörande

omläggning av verksamheten böra upptagas till prövning.

Jag förutskickar, att jag i likhet med lantbruksstyrelsen icke för närvarande

finner anledning att föreslå åtgärder för beredande av ersättning

vid förlust av fiskebåtar. Spörsmålet synes böra begränsas att gälla

fiskredskap i egentlig mening.

Lantbruksstyrelsen förslag, som i viktiga avseenden utformats med nuvarande

understödssystem som förebild, bygger till skillnad från berörda

system på den principen, att fiskarena själva i huvudsak skola bekosta

hjälpverksamheten. Örn än en dylik anordning kan finnas i och för sig riktig,

synes den dock i förevarande fall leda till ohållbara konsekvenser.

Den kritik, som med angivna utgångspunkt riktats mot förslaget, måste

jag finna i huvudsak berättigad. Särskilt synes mig mot godtagande av

lantbruksstyrelsen förslag tala den omständigheten, att ett stort antal av

fiskarena skulle, ehuru de nödgades erlägga avgifter, vara uteslutna från

möjligheten att komma i åtnjutande av ersättning från den föreslagna

fonden. En ändring av förslaget därhän, att envar avgiftsbetalande skulle

äga tillgodonjuta dylik ersättning, torde å andra sidan av ekonomiska skäl

icke kunna genomföras. Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag icke

ansett mig kunna biträda lantbruksstyrelsen förslag.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som kommit till uttryck i

ärendet, förefaller det i nuvarande läge vara mest lämpligt att, såsom

statskontoret föreslagit, ifrågavarande verksamhet anordnas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad hittills skett. Staten torde alltså helt böra

bestrida kostnaderna för densamma. Beträffande grunderna för verksamhetens

bedrivande torde vidare böra gillia, att envar fiskare, som genom

förlust av eller skada å fiskredskap befinnes hava råkat i nödställd belägenhet,

bör äga möjlighet att efter ansökan hos Kungl. Majit utfå ersättning

med visst belopp. En förutsättning härför bör givetvis dock vara,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

att förlusten eller skadan icke är att hänföra till försummelse elier vårdslöshet

från sökandens sida. Uppenbart är också, att ersättning ej bör

utgå för sådan skada eller förlust, som normalt sammanhänger med redskapens

användning. Ersättning torde som regel icke böra utgå, därest

förlustens eller skadans värde understiger 50 kronor. Ersättningens belopp

synes, liksom hittills, böra bestämmas till högst två tredjedelar av

värdet. Av beloppet bör regelmässigt högst hälften lämnas såsom bidrag

utan återbetalningsskyldighet samt återstoden utgå såsom räntefritt lått

med en amorteringstid av åtta år. Nu angivna grunder torde dock endast

böra betraktas såsom normgivande. De torde icke böra fastställas i författningsform,

och Kungl. Majit bör äga rätt att medgiva de avvikelser,

vartill förhållandena kunna giva anledning.

För beredande av medel till ifrågavarande understödsverksamhet bör

ett särskilt anslag upptagas å riksstaten för nästa budgetår under nionde

huvudtiteln. Medelsanvisningen torde bestämmas till det av lantbruksstyrelsen

föreslagna och i statsverkspropositionen beräknade beloppet

45,000 kronor. Statskontoret har ansett, att beloppet bör tillföras allmänna

nödhjälpsfonden. Med hänsyn till understödsverksamhetens speciella

karaktär finner jag mig dock icke böra förorda detta förslag. Då

ifrågavarande understöd, på sätt nyss nämnts, förutsättas böra delvis

utgå såsom lån med återbetalningsskyldighet, torde sådan anordning böra

träffas, att av statsbokföringen kan framgå beloppet av statsverkets fordran

på grund av dylika lån. Det synes dessutom vara önskvärt, att inbetalningar

å lånen må kunna stå till förfogande för utlämnande av nya

lån. Dessa båda önskemål kunna tillgodoses därigenom, att de anvisade

medlen bokföras under särskild diversemedelstitel, förslagsvis benämnd

»statens fiskredskapsfond», vilken torde böra förvaltas av statskontoret.

I anslutning härtill synes anslaget böra givas formen av bestämt anslag.

Även i den mån beviljade ersättningsbelopp utgöras av bidrag utan återbetalningsskyldighet

böra de, för enkelhetens skull, utbetalas ur fonden

och icke avföras direkt å anslaget. Med hänsyn till den sålunda förordade

anordningen torde den i statsverkspropositionen föreslagna anslagsrubriken

böra ändras till »avsättning till statens fiskredskapsfond».

Erforderliga föreskrifter för genomförande av den här angivna anordningen

torde få meddelas av Kungl. Majit.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

till Avsättning till statens fiskredskapsfond för

budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag

av

kronor 45,000.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen_

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:94 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående understöd åt fiskare vid förlust eller skada å fiskredskap. a1 i texten
  2. JoU 1935:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts, proposition angående understöd åt fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap jämte i ämnet väckt motion. s. 6 i texten