Angående avsättning till en fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken
1935-02-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:78, Angående avsättning till en fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 78.
1
Nr 78.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avsättning
till en fond av medel, som influtit vid försäljning
av sparmärken; given Stockholms slott den
1 februari 1935.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:
I skrivelse den 22 mars 1934 har generalpoststyrelsen gjort framställning
angående avsättning av vissa för försålda sparmärken influtna medel till
en fond.
Generalpoststyrelsen har därvid inledningsvis erinrat, att jämlikt bestämmelse
i § 2 av Kungl. Maj:ts förordning angående postsparbanken den 21
juni 1922 (nr 277), vilken bestämmelse jämväl förefunnits i tidigare förordningar
örn postsparbanken, insättning i denna icke finge ske annat än i helt
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 78.
235 35
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
krontal. Det minsta belopp, som kunnat och fortfarande kunde insättas å
postsparbanksbok, vore alltså en krona. För att underlätta besparing av
även mindre belopp hade postsparbanken tidigare tillhandahållit s. k. sparmärken
ä tio öre. Sedan tio sådana märken inköpts och uppklistrats å ett
s. k. sparkort, hade kortet vid insättning i postsparbanken kunnat användas
såsom betalningsmedel för en krona. Sparmärkesförsäljningen, som införts
samtidigt med postsparbankens inrättande, hade upphört med utgången av
år 1922, då sparmärkena avskaffats. Den uppgift, sparmärkena haft att fylla,
hade nämligen ansetts kunna bättre tillgodoses av de ficksparbössor för 10- respektive 25-öresmynt, som postsparbanken börjat tillhandahålla redan år
1907 och vilka vunnit en stor och alltjämt ökad spridning bland spararna.
Under de 39 år sparmärkesförsäljningen ägt bestånd hade, anför härefter
styrelsen, i medeltal för år sålts nära en miljon märken. Märkena hade
funnits att köpa utom å postanstalterna även hos av postsparbanken antagna
sparmärkesförsäljare. Bland dessa hade funnits ett stort antal skollärare
och lärarinnor, vilka torde hava inom skolorna avyttrat omkring 30 procent
av försålda sparmärken. Givetvis hade dock barn och ungdom, för vilka
sparmärkena närmast varit avsedda, i stor utsträckning förvärvat sparmärken
även utom skolorna. Sparmärkessystemet kunde därför sägas hava varit en
början till den skolsparverksamhet, postsparbanken numera bedreve i mera
fasta former.
Generalpoststyrelsen framhåller härefter, att en olägenhet med sparmärkena
varit den, att enstaka märken lätt kunde tappas bort eller förläggas.
Genom att ett stort antal sparmärken av sådan eller annan anledning icke
kommit att användas för sparändamål, hade postsparbanken under årens
lopp tillförts ett belopp på försålda och ännu utelöpande sparmärken, som
vid utgången av år 1933 uppgått till 89,458 kronor 30 öre och som helt visst
icke komme att för framtiden väsentligen minskas. Postsparbanken mottoge
visserligen fortfarande sparmärken för insättning å postsparbanksbok i de
fall sådana avlämnades. Detta skedde emellertid numera i mycket obetydlig
utsträckning (under år 1933 avlämnades sparmärken till ett belopp av
349 kronor 30 öre) och det syntes uppenbart, att ovannämnda stora belopp
endast till mycket ringa del komme att behöva disponeras för »inlösning» av
hittills icke avlämnade märken. Beloppet skulle därför, så framt icke särskild
åtgärd vidtoges, så gott som helt komma att tillfalla postsparbanken såsom
ren vinst. Några särskilda bestämmelser för användning av medlen ifråga
funnes nämligen icke utfärdade.
Styrelsen anför vidare, att det förefölle, som örn dessa medel — vilka
utgjordes av icke i anspråk tagna sparinsatser — borde och kunde användas
på ett sätt, som anslöte såväl till postsparbankens folkuppfostrande
uppgift som till det ändamål, för vilket dessa sparinsatser ursprungligen
gjorts. Det hade förut framhållits, att sparmärkena haft sina flesta avnämare
bland de unga och att sparmärkestrafiken på sin tid tjänat samma ändamål
som postsparbankens nuvarande skolsparverksamhet.
Skolsparverksamheten, vilken omfattade i runt tal 3,500 skolor, byggde
3
Kungl. Majus proposition nr 78.
på en fullt frivillig medverkan från såväl lärarpersonal som skolbarn. Postsparbanken
utdelade årligen, jämlikt av Kungl. Majit oell riksdagen hittills
anvisade anslag, i de skolor, som härför önskade ifrågakomma, 30,000 postsparbanksböcker
med därå insatta belopp av två kronor till i första hand
de under året nyinskrivna barnen. På grundval av denna utdelning av postsparbanksböcker
sökte postsparbanken sedermera uppmuntra barnen till
eget sparande genom att biand annat tillhandahålla skolorna s. k. klassparbössor.
Resultatet av denna skolsparrörelse måste betecknas såsom mycket
gott, vilket bland annat framginge därav, att å de 140,000 av postsparbanken
från och med år 1928 utdelade sparbanksböcker, varå barnen haft tillfälle
att under längre eller kortare tid (högst fem och lägst ett år) göra några insättningar,
hade vid slutet av år 1933, med frånräknande av de av postsparbanken
skänkta beloppen, insatts sammanlagt 1,650,000 kronor. Det borde i
detta sammanhang erinras, att postsparbanken icke vore ensam att bedriva
skolsparrörelse, utan att sådan utövades även av ett flertal enskilda sparbanker,
givetvis dock så att postsparbanken och respektive enskilda sparbanker
arbetade var och en inom olika skolor. Resultatet av hela denna skolsparrörelse
vore, såvitt generalpoststyrelsen kunde bedöma, synnerligen
glädjande.
Under de år, skolsparverksamliet utövats av postsparbanken, hade, anför
vidare styrelsen, denna haft många tillfällen att konstatera, hurusom skolbarn
med intresserad hjälp och ledning av sin lärare eller lärarinna gjort
stora ansträngningar att genom samfällt sparande vinna medel för tillgodoseendet
av vissa beaktansvärda önskemål. Oftast torde det kollektiva
sparandet gällt att möjliggöra anordnande av en skolresa. I många fall
hade sparandet varit förenat med stora svårigheter och krävt stora uppoffringar
av de små spararna, även örn sparinsatserna endast varit några
ören. Det vore nämligen att märka, att postsparbanken hade sin skolsparverksamhet
huvudsakligen förlagd till Norrland eller andra ekonomiskt
mindre gynnade landsdelar. Trots alla ansträngningar hade det dock stundom
visat sig omöjligt för barnen att förverkliga sina sparsyften. Det hade
då inträffat, att man med sina bekymmer vänt sig till postsparbanken för
att örn möjligt därifrån erhålla någon hjälp. I saknad av för ändamålet
disponibla medel hade emellertid postsparbanken icke varit i tillfälle att lämna
något ekonomiskt bistånd, hur önskvärt detta än kunde hava synts med
hänsyn till förhandenvarande omständigheter.
Styrelsen anser, att överskottsmedlen för försålda sparmärken icke kunde
erhålla bättre användning än örn de finge avsättas till en fond, varav den
årliga avkastningen helt eller delvis finge disponeras för utdelning till
skolor, skolklasser eller grupper av skolbarn av mindre bidrag, avsedda att
möjliggöra förverkligandet av något för ungdomens fostran och utbildning
värdefullt önskemål. Bidragen borde kunna avse exempelvis skolresor, anskaffande
eller utökning av skolbibliotek, förvärvande av radioapparat eller
skioptikonutrustning och skolornas prydande med konstverk. Möjligen borde
ett visst maximibelopp, t. ex. 200 kronor, fastställas för bidragen.
Såsom villkor för erhållande av bidrag har styrelsen föreslagit skola gälla,
att effektiv skolsparverksamhet finnes ordnad i vederbörande skolor antingen
genom postsparbanken eller enskild sparbank. Då styrelsen förutsatte, att
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
bidrag skulle utdelas endast till folkskolor (praktiskt taget de enda skolor,
varest postsparbanken oell övriga sparbanker för närvarande bedreve skolsparrörelse),
torde sannolikt erforderliga yttranden rörande skolor, som ansökt
om fondbidrag, kunna erhållas från vederbörande folkskolinspektörer.
Någon utdelning av understöd eller bidrag till enskilda elever syntes ej
böra ifrågakomma. Den ifrågasatta fonden ansåge styrelsen böra förvaltas
av postsparbanken enligt de bestämmelser, som gällde för förvaltning av
postsparbankens medel, och med skyldighet för generalpoststyrelsen att
föra räkenskaper och upprätta bokslut för fonden i anslutning till styrelsens
redovisning för postsparbanken. Därest till fonden överfördes samtliga postsparbankens
överskottsmedel för sparmärken — vilket torde vara lämpligt —
borde givetvis postsparbanken gottgöras av fondmedlen för beloppet av de
sparmärken. som framdeles kunde komma att av banken inlösas. Bidrag ur
fonden syntes böra sökas hos postsparbanken, varemot prövningen av inkommande
ansökningar och fördelningen av bidrag lämpligen borde anförtros
en särskild nämnd, sammansatt av representanter för postsparbanken
och skolväsendet.
Styrelsen förklarar sig övertygad örn att ett genomförande av dess förslag
skulle främja skolsparrörelsen och de syften denna avsåge att tillgodose
och fördenskull även nära anknyta till den uppgift, som sparmärkesförsäljningen
-— ur vilken de förefintliga överskottsmedlen uppkommit — haft att
fylla. Styrelsen ville därför livligt förorda, att medlen ifråga finge givas
sådan användning, som här ifrågasattes. Detta vore så mycket mera önskvärt,
som postsparbanken därigenom bleve i tillfälle att på ett värdigt och
verkningsfullt sätt hugfästa minnet av sin med ingången av år 1934 uppnådda
femtioåriga verksamhet. Postsparbanksrörelsen hade under de senare åren
lämnat så stora vinster, vilka även delvis tagits i anspråk av statsverket,
att det även ur denna synpunkt syntes rimligt och befogat, örn banken avstode
från sina anspråk på vissa av barn och ungdom i gångna tider hopbragta
men icke i anspråk tagna sparmedel för att i stället låta dessa bliva
till gagn för ungdomen nu och framdeles.
Generalpoststyrelsen har slutligen anfört att, enär Kungl. Majit väl icke
komma att lämna sitt eventuella bifall till dess förevarande framställning
utan efter riksdagens hörande, styrelsen icke ansett behövligt att nu överlämna
förslag till närmare bestämmelser, avseende den ifrågasatta fondens
förvaltning, sättet för utdelning av bidrag ur fonden m. m. Generalpoststyrelsen
förutsatte nämligen, att riksdagen, örn ärendet framlades för denna,
endast skulle behöva besluta rörande medlens användning på föreslaget sätt,
medan däremot Kungl. Majit skulle äga att i förekommande fall utfärda
erforderliga detalj före skrifter.
Med åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att
Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att medgiva, att de medel, som till
postsparbanken influtit för avyttrade och ännu utelöpande sparmärken, finge
avsättas till en under styrelsens förvaltning ställd fond, varav avkastningen
skulle enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser användas för att till
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
skolor, varest skolsparrörelse funnes anordnad, lämna bidrag till ändamål,
som avsåge lärjungarnas fostran eller utbildning och som icke kunde i annan
ordning tillgodoses; med skyldighet dock för styrelsen att av fondens medel
gottgöra postsparbanken beloppet av de sparmärken, som efter fondens upprättande
kunde komma att av postsparbanken inlösas.
Över denna framställning har till en början skolöverstyrelsen den 13 april
1934 avgivit utlåtande och därvid tillstyrkt, att de ifrågavarande medlen
måtte avsättas till en fond för de i generalpoststyrelsens framställning angivna
ändamålen och att utdelningen av fondens avkastning måtte verkställas
enligt av Kungl. Majit meddelade särskilda bestämmelser. Då överstyrelsen
förutsatt, att överstyrelsen — för den händelse fonden komme till
stånd — bleve satt i tillfälle att yttra sig örn sagda bestämmelser, innan
dessa av Kungl. Majit utfärdades, har överstyrelsen icke för närvarande
funnit skäl att närmare ingå på frågan örn nämnda bestämmelsers innehåll.
Vidare har statskontoret den 14 maj 1934 avgivit utlåtande och därvid anfört,
att det ville synas ämbetsverket, att vissa betänkligheter kunde hysas
mot att ifrågavarande inkomster, vilka egentligen borde tillgodoföras postverkets
vinstmedel, avsattes till en särskild fond. Med hänsyn till vad generalpoststyrelsen
i ämnet anfört ville ämbetsverket dock icke motsätta sig
styrelsens förslag, för den händelse vid tidpunkten för avsättningen till
fonden det statsfinansiella läget funnes medgiva, att sådan avsättning skedde.
Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle den årliga avkastningen av
fonden närmast disponeras för utdelning till skolor, skolklasser eller grupper
av skolbarn av mindre bidrag, avsedda att möjliggöra förverkligandet av
något för ungdomens fostran och utbildning värdefullt önskemål, såsom för
anordnande av skolresor, anskaffande eller utökning av skolbibliotek, förvärvande
av radioapparat eller skioptikonutrustning, skolornas prydande
med konstverk eller dylikt. I anledning härav ville statskontoret framhålla,
att vissa ändamål av nu antydd art för närvarande torde tillgodoses genom
anslag från vederbörande kommuner. Det syntes statskontoret vid utarbetandet
av författningsföreskrifter rörande fonden och dess användning vara
av vikt att tillse, att fondens avkastning icke komme att disponeras för
ändamål, som eljest skulle tillgodoses genom kommunala eller andra medel.
Överhuvud taget torde det i möjligaste mån böra sörjas för, att fondmedlen
användes på sådant sätt, att de komme att bidraga till en utveckling i gynnsam
riktning av skolsparrörelsen vid folkskolorna.
Slutligen har rikeräkenskapsverket den 18 juni 1934 utlåtit sig och därvid
anfört, bland annat, följande:
Riksräkenskapsverket funne, att vid bedömandet av generalpoststyrelsens
förevarande förslag hänsyn borde tagas därtill, att den tidigare bedrivna
sparmärkesförsäljningen kunde sägas hava utgjort inledningen till den skolsparverksamhet,
som postsparbanken numera bedreve i mera fasta former. Mot
de i samband med sparmärkesförsäljningen uppkomna vinstmedlen borde
följaktligen ställas de kostnader, som vore att hänföra till den nuvarande
Departements
chefen.
6 Kungl. Majus proposition nr 78.
skolsparverksamheten. Enligt inhämtade uppgifter beräknades postsparbankens
årliga merkostnader för skolsparrörelsen för närvarande uppgå till omkring
102,000 kronor, därav 60,000 kronor till å postsparbanksböcker insatta
belopp, 36,000 kronor till abonnemang å tidskriften »Lyckoslanten» och
6,000 kronor till inköp av skolsparbössor. Under hänvisning härtill hade
riksräkenskapsverket icke funnit tillräckliga skäl föreligga att för angivet
ändamål avskilja nu omhandlade medel. Ämbetsverket hade härvid icke
förbisett, att postsparbankens kostnader för den nuvarande skolsparverksamheten
hänförde sig till allenast de skolor, vid vilka postsparbanken
bedreve skolsparverksamhet, medan enligt generalpoststyrelsens förslag örn
fondering av överskottsmedlen för försålda sparmärken fondmedlens avkastning
skulle kunna tillgodoföras jämväl sådana skolor, där enskilda sparbanker
bedreve skolsparverksamhet.
I överensstämmelse med vad riksräkenskapsverket sålunda anfört har
ämbetsverket avstyrkt generalpoststyrelsens förevarande förslag samt förordat,
att omhandlade medel tillgodofördes postsparbankens vinstmedel. Beloppet
av de sparmärken, som framdeles kunde komma att av postsparbanken inlösas,
borde under angivna förhållande givetvis avföras såsom löpande
utgift.
För det fall att generalpoststyrelsens förslag örn fondering av omhandlade
medel likväl ansåges böra genomföras, har riksräkenskapsverket föreslagit,
att fondmedlen bokfördes å en under postsparbanken redovisad diversemedelsfond.
Generalpoststyrelsens här framlagda förslag innebär, att de medel, som
till postsparbanken influtit för avyttrade och ännu utelöpande sparmärken
— vid utgången av år 1933 uppgående till 89,458 kronor 30 öre — skola
avsättas till en särskild fond, varav avkastningen enligt av Kungl. Majit
meddelade bestämmelser skulle användas för att till skolor, varest skolsparrörelse
finnes anordnad, lämna bidrag till ändamål, som avse lärjungarnas
fostran eller utbildning och som icke kunna i annan ordning tillgodoses.
De skäl, som av generalpoststyrelsen anförts till förmån för dess förslag,
hava synts mig övertygande, och jag finner mig fördenskull böra tillstyrka
detsamma. Av riksräkenskapsverket framförda erinringar mot förslaget synas
mig nämligen icke vara av den avgörande betydelse, att den av styrelsen
föreslagna anordningen icke bör komma till ständ. Jag förordar alltså, att
riksdagens medgivande inhämtas därtill, att här förevarande medel, räknat
från och med den 1 juli 1935, avsättas till en under generalpoststyrelsens
förvaltning ställd fond med nyss angivna ändamål.
Såsom generalpoststyrelsen framhållit, lärer det få ankomma på Kungl.
Majit att — under förutsättning att riksdagen lämnar medgivande härtill
— meddela de närmare bestämmelser, som för fondens förvaltning ävensom
för bidrags utgående må bliva erforderliga. De av generalpoststyrelsen i
sådant hänseende förordade riktlinjerna synas mig i allt väsentligt kunna
läggas till grund för ett blivande Kungl. Majits beslut i ämnet. I likhet
med statskontoret vill jag emellertid understryka angelägenheten av att härvid
tillses, att fondens avkastning icke kommer att disponeras för ändamål,
som eljest skulle tillgodoses genom kommunala eller andra medel, ävensom
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
att fondmedlens avkastning användes på sådant sätt, att de komma att bidraga
till en utveckling i gynnsam riktning av skolsparrörelsen vid folkskolorna.
På sätt riksräkenskapsverket föreslagit torde fondmedlen böra bokföras
å en under postsparbanken redovisad diversemedelsfond.
I den mån sparmärken komma att efter fondens upprättande av postsparbanken
inlösas, bör givetvis postsparbanken erhålla gottgörelse härför
av fondmedlen.
I detta sammanhang torde jag få beröra en fråga, som tidigare varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet, nämligen örn användandet av postsparbankens
medel.
I skrivelse den 10 maj 1933, nr 188, anhöll riksdagen i anledning av en
inom riksdagen väckt motion och under åberopande av vederbörande utskotts
däröver avgivna utlåtanden, att Kungl. Maj:t täcktes låta skyndsammast
utreda, huruvida och på vad sätt landsortens och särskilt landsbygdens
sparmedel i postsparbanken kunde i större utsträckning göras tillgängliga
för tillgodoseende av de lokala kreditbehoven, exempelvis genom att viss
del av bankens medel insattes i de enskilda sparbankerna, samt därefter
vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.
På grund av riksdagens sålunda gjorda anhållan bemyndigade Kungl. Majit
den 26 maj 1933 chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla tre
personer för att inom nämnda departement, med beaktande av vad i berörda
utskottsutlåtanden anförts, biträda med verkställande av den utav riksdagen
begärda utredningen.
Med stöd av sagda bemyndigande uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet
samma dag åt landshövdingen E. A. Beskow, byråchefen i
generalpoststyrelsen F. E. Sandberg och verkställande direktören i Upsala
sparbank J. H. Jönsson att biträda med verkställande av den ifrågavarande
utredningen. Därjämte uppdrog departementschefen åt landshövdingen Beskow
att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete.
Den 9 maj 1934 avlämnade de sålunda tillkallade utredningsmännen »Utredning
i fråga örn användandet av postsparbankens medel» (Statens off. utredn.
1934: 26).
Å sid. 47—48 i utredningen lämnades följande sammanfattning av det resultat,
vartill utredningsmännen kommit:
Den verkställda utredningen har givit vid handen, att de från landsbygden
härflytande sparmedlen i postsparbanken icke i sin helhet kommit den där
bosatta befolkningen till godo i form av lån och andra penningplaceringar,
men att någon större skiljaktighet i detta hänseende icke föreligger mellan
postsparbanken och de enskilda sparbankerna.
I syfte att bidraga till en utjämning förorda utredningsmännen ett samarbete
mellan postsparbanken och de enskilda sparbankerna på det sätt,
att postsparbanken till sparbankerna utlämnar tillfälliga lån mot säkerhet
av fullgoda värdehandlingar, eventuellt även definitivt övertager vissa av
sparbankerna beviljade lån. I samma syfte anse utredningsmännen vidare
lämpligt, att, då fråga ej är örn smärre lån, sparbankerna hänvisa lånesökande
8
Kungl. Majda proposition nr 78.
till postsparbanken och därvid även förmedla lånetransaktioner, i den män
sparbankerna finna ett sådant förfaringssätt böra äga rum.
Beträffande systemet med insättning av postsparbanksmedel i de enskilda
sparbankerna framhålla utredningsmännen, att, ehuruväl detsamma icke kan
betraktas såsom oframkomligt, utredningsmännen dock av angivna orsaker
anse sig sakna anledning föreslå vidtagande av åtgärder för att detsamma
skall komma till användning.
Särskild föreskrift i anslutning till vad sålunda uttalats torde erfordras
endast såvitt avser utlämnande av tillfälliga lån från postsparbanken till
enskilda sparbanker.
Utredningsmännen föreslå i sådant hänseende,
att generalpoststyrelsen må äga att av postsparbankens medel till enskilda
sparbanker mot säkerheter, som postsparbanken enligt gällande reglemente
angående förvaltningen av de i postsparbanken innestående medel äger innehava,
utlämna tillfälliga lån, dock att högre sammanlagt belopp, än som motsvarar
fem procent av insättarnas behållning i postsparbanken enligt senaste
bokslut, icke ma användas för ändamålet, och att en och samma sparbank
icke må samtidigt innehava dylika lån till högre sammanlagt belopp, än
som motsvarar fem procent av insättarnas behållning i sparbanken enligt
senaste bokslut.
Över nämnda utredning avgåvos utlåtanden den 24 september 1934 av
generalpoststyrelsen, den 27 sepember 1934 av statskontoret, samma dag av
fullmäktige i riksbanken samt den 29 september 1934 av sparbanksinspektionen,
varjämte svenska sparbanksföreningen yttrade sig i ämnet.
Den 25 januari 1935 har Kungl. Majit, i anslutning till utredningsmännens
förslag, utfärdat kungörelse örn ändrad lydelse av 4 § i förnyade reglementet
den 27 oktober 1922 (nr 522) angående förvaltningen av de i postsparbanken
innestående medel (sv. förf.-sami. nr 9.) Härmed torde riksdagens ifrågavarande
skrivelse få anses vara slutbehandlad.
I anslutning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag nu, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att de medel, som till postsparbanken influtit för avyttrade
och ännu utelöpande sparmärken, må, räknat från och med
den 1 juli 1935, avsättas till en under generalpoststyrelsens
förvaltning ställd fond, varav avkastningen skall enligt av Kungl.
Majit meddelade bestämmelser användas för att till skolor,
varest skolsparrörelse finnes anordnad, lämna bidrag till ändamål,
som avse lärjungarnas fostran eller utbildning och som
icke kunna i annan ordning tillgodoses; med skyldighet dock
för generalpoststyrelsen att av fondens medel gottgöra postsparbanken
beloppet av de sparmärken, som efter nämnda tidpunkt
kunna komma att av postsparbanken inlösas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1935:74 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslaq till studielånef s. 7 i texten
- SU 1935:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till en fond av medel, sorn influtit vid försäljning av sparmärken. s. 1 i texten