Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m

1936-02-28 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:131, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

1

Nr 131.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212) m. m.; given Stockholms slott

den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212); samt

2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 131.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

4 §•

1 mom. Utan hinder---förhållandena påkallas.

2 mom. Virke, som---skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

3 mom. Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång,

och kan planlagd eller påbörjad avverkning, som icke avser tillgodoseende

av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten

upplåten rätt till husbehovsfång, befaras medföra, att servitutet icke

kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut som

uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd

utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i anspråk utöver vad som

erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god

skogsvård, äger skogsvårdsstyrelsen, där servitutshavarens rätt finnes klar,

beträffande avverkningen meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar,

som av förhållandena påkallas.

5 §■

Avverkning av---återväxt äventyras.

Ej heller---lag medgivit.

Kan avverkning som i 4 § 3 mom. sägs befaras medföra, att servitut, som

innefattar rätt till skogsfång, ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller att

servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att äldre skog

tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skall

vad i nämnda moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 men skall icke utgöra hinder för

tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,

som upplåtits före nämnda dag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 8 §§ lagen den 14 juni 1907 om servitut1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock

att i nämnda lag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och

betecknad såsom 5 a §:

5 §■

Nu är---första domstolen.

Innefattar servitutet rätt till skogsfång eller mulbete, må förflyttning jämväl

ske på yrkande av ägaren av den fastighet, till vars förmån det gäller,

såframt servitutet på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning

begagnas å det därför bestämda stället samt servitutets fulla utnyttjande

är av väsentlig betydelse för bruket av nämnda fastighet; dock att

förflyttningen ej må medgivas om märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas

den av servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger bestämma,

att förflyttning skall ske allenast för viss tid.

Örn förflyttning---särskilt stadgat.

5 a §.

Kan servitut, som innefattar rätt att taga vindfallen eller torr skog och

som ej är till tiden begränsat, icke i avsedd utsträckning begagnas på grund

av ändrade förhållanden, som medfört bristande tillgång a sadan skog, och

är servitutets fulla utnyttjande av väsentlig betydelse för bruket av den fastighet,

till vars förmån det gäller, må domstol på yrkande av denna fastighets

ägare förordna om sådan förändring av servitutet att det skall omfatta även

rätt att i erforderlig utsträckning taga annat virke; dock att förändringen ej

må medgivas örn märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas den av

servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger meddela föreskrift örn

sättet för virkets uttagande.

i Senaste lydelse av 5 § andra stycket: se SFS 1933:271.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

Är för servitutets begagnande visst ställe bestämt, må förändring varom

nu sagts äga rum allenast såframt erforderlig tillgång å vindfallen eller torr

skog ej kan beredas genom förflyttning enligt 5 § andra stycket.

8§.

Vad i 5, 5 a och 7 §§ stadgas angående förflyttning, förändring och upphörande

av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen

annat förbehåll skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 och skall tillämpas jämväl å

servitut, som uppkommit före nämnda dag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

5

Utdrag av protokollet över jordbruksår enden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 december 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn ändrad lagstiftning

rörande skogsfångs- och mulbetesservitut samt anför därvid följande.

Inledning.

Gällande bestämmelser om servitut återfinnas huvudsakligen i 1907 års

lag om servitut och 1926 års lag om delning av jord å landet 1 kap. 21 §,

13 kap. 9 § och 20 kap. 3 §.

Vid upprepade tillfällen har spörsmålet om skyddandet av skogsfångs- och

mulbetesservitut mot sådana åtgärder från ägarens av den tjänande fastigheten

sida, att därigenom utnyttjandet av servituten förhindras eller försvåras,

varit föremål för statsmakternas övervägande.

Vid 1926 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till jorddelningslagen två motioner (I: 233 och II: 358), vari föreslogs

sådant stadgande om rätt till utbrytning av servitut utan sammanhang med

skifte, att den härskande fastighetens ägare skulle äga påkalla utbrytning så

snart servilutet varit av ålder gällande. I anledning av motionerna anhöll

riksdagen (R. skr. nr 331), att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning

angående, bland annat, i vad mån rätt att erhålla utbrytning av servitut,

som i motionerna avsåges, borde tillkomma ägare av den fastighet, till vars

förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

en sådan utredning kunde giva anledning.

Efter verkställd utredning framlade Kungl. Maj:t vid 1931 års riksdag i

proposition nr 6 förslag till sådan ändring av den då gällande 3 § i 20 kap.

jorddelningslagen, att den härskande fastighetens ägare skulle erhålla rätt

att få servitut utbrutet — icke såsom förut blott då det visades, att servitutet

äventyrades — utan även i andra fall, där det funnes medföra nytta och

kunna ske utan någons förfång. Undantag från denna regel skulle emellertid

gälla för fall, då servitutet tillkommit genom avtal. Lagändringen avsåg

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

sålunda servitut, som av ålder bestått, ävensom servitut, vilka utan stöd av

lag kunde hava uppkommit vid laga delning av jord.

I anledning av propositionen väcktes vid riksdagen en motion (I: 192),

däri hemställdes, att den härskande fastighetens ägare skulle likställas med

den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning

utan samband med laga skifte.

Andra lagutskottet, dit såväl propositionen som motionen hänvisades, förordade

i utlåtande nr 3 den utvidgning av utbrytningsvitsordet, som föreslagits

i propositionen. Motionen däremot avstyrktes av utskottet. Reservation

anmäldes av fyra av utskottets ledamöter, vilka förordade bifall till

motionen.

Riksdagen biföll i alla delar utskottets hemställan, och lag i ämnet utfärdades

den 24 april 1931 (nr 77).

Vid 1934 års riksdag väcktes åter motioner (I: 141 och II: 296), däri yrkades,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen,

att innehavare av servitut måtte erhålla samma rätt i fråga örn utbrytning

som innehavaren av den fastighet, från vilken servitutsrätten utginge.

Andra lagutskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd. I reservation till utskottsutlåtandet yrkades, att

riksdagen med anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en

lagstiftning av i reservationen antytt slag till skydd för innehavare av servitut

måtte komma till stånd.

Första kammaren biföll utskottets hemställan under det att andra kammaren

biföll ett inom kammaren framställt yrkande örn skrivelse till Kungl.

Majit med anhållan om utredning i motionernas syfte. Frågan hade alltså

för den riksdagen fallit.

I ett den 15 december 1934 avgivet betänkande (stat. off. utr. 1934: 55)

har nu sociala jordutredningen upptagit frågan om lagstiftning i det syfte,

som avses i förberörda motioner, samt framlagt förslag till sådan lagstiftning.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges skogsägareförbund och skogsägareföreningarnas

riksförbund. Ett flertal länsstyrelser hava vid sina yttranden

fogat utlåtande av vederbörande överlantmätare, skogs vårdsstyrelse, hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, egnahemsnämnd och jordbrukskommission.

Vid centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund yttrande hava

fogats utlåtanden från samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Sociala jordutredningen har för erhållande av material till bedömande av

frågan om lämpligheten av gällande bestämmelser till skydd för skogsfångs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

7

och mulbetesservitut, som uppkommit genom avtal, i remisskrivelse infordrat

yttranden från lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna, egnahemsnämnderna,

skogsvårdsstyrelserna och jordbrukskommissionerna i

Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt i de fem

norrländska länen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet.

I sociala jordutredningens remisskrivelse meddelades, att utredningen preliminärt

ifrågasatt

1) antingen att bestämmelsen i 20 kap. 3 § jorddelningslagen gåves sådant

innehåll, att servitut (såväl skogsfångs- som mulbetesservitut) finge utbrytas

ej blott där det visades att servitutet äventyrades, utan även då grundad anledning

funnes att antaga att så komme att ske;

2) eller att nuvarande bestämmelse i 20 kap. 3 § jorddelningslagen kompletterades

med föreskrift (beträffande skogsfångsservitut) därom, att skogsvårdsstyrelse

kunde på ansökan av den härskande fastighetens ägare förbjuda

ifrågasatta avverkningsåtgärder, där anledning funnes att antaga att

servitutets värde för den härskande fastigheten skulle genom åtgärdernas

vidtagande väsentligen förminskas;

3) eller att bestämmelsen i 20 kap. 3 § jorddelningslagen dels gåves sådant

innehåll, att servitut (såväl skogsfångs- som mulbetesservitut) finge utbrytas ej

blott där det visades att servitutet äventyrades, utan även då grundad anledning

funnes att antaga att så komme att ske, dels kompletterades med föreskrift

(beträffande skogsfångsservitut) därom, att skogsvårdsstyrelse kunde

på ansökan av den härskande fastighetens ägare förbjuda ifrågasatta avverkningsåtgärder,

där anledning funnes att antaga att servitutets värde för den

härskande fastigheten skulle genom åtgärdernas vidtagande väsentligen förminskas.

Sociala jordutredningen hemställde, att i yttrandena särskilt skulle angivas

1) huruvida det till vederbörandes kännedom kommit, att fastighetsägares

rätt till servitut, särskilt till byggnadsvirke och vedbrand, på senare åren

blivit äventyrad genom avverkningar eller på annat sätt; samt

2) därest så vore fallet, vilka lagstiftningsåtgärder, som ansåges erforderliga

till skydd mot sådant äventyrande av servitutsrätten.

I det stora flertalet av de till sociala jordutredningen inkomna svaren har

uttalats, att till vederbörandes kännedom icke kommit några fall, där servitut

genom avverkning eller annorledes äventyrats. Uttalanden i motsatt riktning

hava emellertid även förekommit.

Jordbruk skom missionen i Västmanlands län har anfört,

att till kommissionens kännedom visserligen icke kommit några fall,

då servitut äventyrats, men att kommissionen likväl antoge att sådana fall

förelåge.

Över lantmätaren i Gävleborgs län har uppgivit, att från

och med 1928 till lantmäterikontoret redovisats ett fyrtiotal förrättningar enligt

20 kap. 3 § jorddelningslagen. Dessa förrättningar hade emellertid så

gott som undantagslöst sökts av ägaren till den tjänande fastigheten. Såvitt

överlantmätaren kunnat utröna hade endast en enda gång inträffat, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

sökanden grundat sin rätt till utbrytning på påståendet, att markägaren

genom olämpliga avverkningar fullständigt äventyrat servitutet. Vid denna

förrättning hade förrättningsmännen och ägodelningsrätten ansett sökandens

påstående befogat och medgivit utbrytning. Sannolikt hade emellertid under

senare år fall av sådan hänsynslös avverkning här och var förekommit

inom Gävleborgs län, men av en eller annan orsak hade den lidande icke

ansett sig böra påkalla förrättning för undvikande av förhållandets upprepande.

Jordbruksko m missionen i Västernorrlands län har

uttalat, att, ehuru kommissionen icke kunde angiva något visst fall, då servitut

äventyrats, kommissionen likväl vore av den bestämda mening, att inom

dess verksamhetsområde ett ej ringa antal fastigheter funnes, ifråga örn vilka

genom en allt för hård avverkning servitutsrätten vore synnerligen starkt

äventyrad.

Överlantmätaren i Jämtlands län har anfört, att efter jorddelningslagens

tillkomst 8 fall inträffat inom länet, därvid utbrytning ifrågasatts

på grund av fara för servitutets äventyrande, samt att i 4 av dessa

fall utbrytning beviljats. I samtliga fall hade utbrytning ifrågasatts på

grund av befarad överavverkning. Det vore emellertid icke ovanligt, alt skogen

avverkades på sådant sätt, att ägaren av den härskande fastigheten hänvisats

att taga husbehov på långt avlägsna skiften.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har

framhållit,^ att på flera platser, där förbundet hade avdelningar, meddelades,

att under åren 1932 och 1933 förekommit s. k. utbrytning av servitut. Dessa

utbrytningar hade i huvudsak gällt husbyggnads- och vedbrandsrätt. Utbrytning

av annan servitutsrätt såsom bete o. d. hade däremot, såvitt förbundet

hade sig bekant, icke förekommit. Det hade i allmänhet rått missnöje bland

de mindre fastighetsägarna med rätt till byggnadsvirke, särskilt sådan rätt

som köptes och betalades under tid, då god tillgång på virkesfång för husbyggnad

fanns på stamfastighetens skogsinnehav. "i en del fall hade nära

nog all avverkningsbar skog uttagits antingen genom fastighetsägarna själva

eller genom att avverkningsrätten till skogen överlåtits eller försålts till bolag

eller enskilda. I många fall vore det så kallad fri avverkningsrätt, som

möjliggjorde för innehavaren att avverka så mycken skog, som av skogsvårdsstyrelsen

genom dess utsyning kunde tillåtas. En sådan fri avverkning bleve

av den beskaffenhet, att det strängt taget icke funnes någon skog kvar. Där

sådan avverkning förekomme, älåge det visserligen ägaren att genom vidtagande

av skogsvårdande åtgärder trygga återväxten, men då det ofta toge

en tid av flera 10-tal år, innan dylika områden bleve så pass beväxta med

skog, att ett till byggnadsvirke gångbart träd funnes, vore det lätt förstå de

svårigheter, som under sådana förhållanden drabbade en mindre fastighetsägare,

som innehade rätt till husbehovsvirke. Även där icke sådan kalavverkning

förekomme men ändå avverkningar skedde så långt gällande skogsvårdslag

medgåve, kunde rätten till husbehovsvirke ej uttagas på lång tid

framåt.

I flertalet av de till sociala jordutredningen avgivna svaren har i anslutning

till däri gjorda uttalanden förklarats, att något behov av den av utredningen

ifrågasatta lagstiftningen icke förelåge. Från åtskilliga håll har emellertid

a andra sidan framhållits, att det vöre önskvärt eller lämpligt, att lagstiftning

komme till stånd för skyddande av servitutsrätten till skogsfång och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

9

mulbete. Uttalanden i förstberörda riktning hava gjorts av lantmäteristyrelsen,

domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och

Norrbottens län, överlantmätaren i Västerbottens län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, skogsvårdsstyrelserna i Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, egnahemsnämnderna

i Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens

län samt jordbrukskommissionerna i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län. Yttranden till förmån för lagstiftningsåtgärder hava avgivits

av länsstyrelsen i Västmanlands län, överlantmätarna i Värmlands, Västmanlands

och Kopparbergs län, egnahemsnämnden i Jämtlands län, jordbrukskommissionerna

i Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt

svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Sociala jordutredningen har för egen del anfört i huvudsak följande.

Antalet skogsfångs- och mulbetesservitut vore allmänt mycket stort. Detta

vore förhållandet särskilt i fråga örn torplägenheter och andra jordbrukslägenheter

i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Servituten avsåge

i allmänhet rätt till vindfallen och torr skog samt till mulbete, men i

rätt stor utsträckning förekomme även, att s. k. fullständiga skogsservitut,

innehållande rätt jämväl till byggnadsvirke, blivit upplåtna. Någon exakt

siffra å antalet gällande skogsservitut vore icke möjlig att åvägabringa, synnerligast

som servitut icke behövde eller eus kunde intecknas före den 1 januari

1876. Enligt uppgift från överlantmätaren i Västernorrlands län torde

antalet skogsservitut i detta län med säkerhet uppgå till ett femsiffrigt tal,

och i fråga örn Gävleborgs och Jämtlands län hade uppgivits, att antalet

skogsservitut vore mycket stort. Upplåtelse av servitut förekomme alltjämt.

Vid inrättande av arbetarsmåbruk hade, enligt vad sociala jordutredningen

inhämtat, i icke ringa utsträckning, särskilt inom Västernorrlands län, bildats

mulbetesservitut för reglerande av betesförhållandena, vilka servitut i

viss utsträckning blivit föremål för inteckning. Även till förmån för mindre

egnahemslägenheter torde servitutsupplåtelser alltjämt förekomma. Slutligen

vore att erinra därom, att vid friköp av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenlieter

och skogstorp servitut, avseende skogsfång, skulle läggas på kronoparker

inom vissa län. I vad mån dylika servitut komme att uppstå vore tor

närvarande svårt att bedöma. Endast i mycket ringa omfattning hade inköp

av lägenheter hittills förekommit. Upplysningsvis kunde emellertid meddelas,

att för närvarande funnes å kronoparker i nyssnämnda delar av landet

upplåtna i runt tal 440 kolonat, 2,300 skogstorp och odlingslägenhcter

samt 40 kronotorp.

Hittills hade endast få fall förekommit, då på grund av servitutets äventyrande

den härskande fastighetens ägare berättigats att erhålla servitut^ utbrutet.

Utbrytning av betesservitut ensamt hade ytterst sällan förekommit.

Att därav draga den slutsatsen, att sådant äventyrande av servitut, som lagen

förutsatte såsom villkor för utbrytning, ej varit för handen jämväl i andra

fall, torde näppeligen vara riktigt. Tillkomsten av den nya skogsvårdslagen

hade visserligen i hög grad bidragit till alt förhindra skogsskövling och planlös

avverkning, men det torde ligga i sakens natur, att lill och med vidtagande

av skogsvårdande avverkningar mången gång kunde åtminstone för

några tiotal år framåt äventyra utövningen av skogsfångsservitut. Genom dy
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

lika åtgärder minskades ej sällan även värdet av rätten att taga vindfallen

och torr skog. I var je täll kunde vidtagande av sådana åtgärder tvinga den

härskande fastighetens ägare att taga sitt husbehov på långt avlägsna skiften.

Att utbrj. tning av servitut icke förekommit i större utsträckning torde i

viss män bero dels därav, att ägaren av den tjänande fastigheten träffat avtal

med ägaren av den härskande fastigheten, varigenom utbrytningsanledningcn

tillfälligtvis bortfallit, dels ock därav, alt de omständigheter, som föranledde

rätt till utbrytning, varit svåra att fastställa. En orsak hade jäm''

äl uppgivits vara, alt, även örn det kunde ådagaläggas att servitutet i verkligheten

äventyrades, det likväl understundom kunde vara fördelaktigare för

den härskande fastighetens ägare att tåla inskränkning i servitutsrättens utövning

än att påkalla servitutets utbrytning i vederlagsmark.

Med hänsyn till det stora antal servitutsupplåtelser, som alltjämt hade giltighet,

vore det av7 stor betydelse att tillse, att de små lägenheter, varom

här vore fråga, på ett betryggande sätt bomme i åtnjutande av de rättigheter,

som tillagts dem för deras fullständigande, och att i samband därmed

önskvärd reda åvägabringades rörande servitutsförhållandena.

Vid övervägande av de åtgärder, som sålunda enligt sociala jordutredningens

mening borde vidtagas till tryggande av servitutsinnehavarens rätt, har

utredningen funnit sig icke kunna biträda de tidigare väckta förslagen örn

medgivande av utsträckt befogenhet lör den härskande fastighetens ägare

att erhålla utbrytning av servitut utan samband med skifte. Skälen

mot en dylik lagstiftning har utredningen sammanfattat på följande sätt.

Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av den härskande fastigheten läte sig

icke viii förena med grundsatsen örn avtals förbindande verkan. Det vore

löga tilltalande, örn den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att

omedelbart efter ett servitis tillkomst påfordra dess utbrytande. Ett servitut

kunde hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt

område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte

helt åsidosättas. Mot utvidgning av utbrytningsvitsordet talade även vissa

på senare tid utfärdade författningar, däri bestämmelser införts, avseende

att vid upplåtelse av mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångs- och

mulbetesservitut till förman för de fransalda områdena. Därest ett stadgande

skulle införas av den innebörd, att den servitutsberättigade skulle äga att

utan samband med skifte påkalla utbrytning även av avlalsservitut, skulle

detta innebära, att det med nämnda författningsbestämmelser avsedda systemet

motverkades. Vid utbrytning av servitut, som icke varit gällande av ålder

och icke tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal

i samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gällde, bomme

det utbrutna området att bilda en särskild fastighet utan någon samhörighet

med den fastighet, för vilkens nytta servitutet bildats. Någon garanti för

att de båda fastigheterna, om sammanläggning ej ägde rum, i fortsättningen

bomme att sambrukas funnes ej. Då det utbrutna området i regel torde

sakna förutsättningar att bestå såsom självständig fastighet, skulle härigenom

uppstå föga önskvärd fastighetsbildning, stridande mot jorddelningslagens

principer. Det måste för den tjänande fastighetens ägare synas obilligt, att

utbrytning skulle kunna framtvingas i fråga örn ett servitut, som han upplåtit

ofta nog utan någon nämnvärd ersättning. Ett servitut, bestående i rättighet

att taga vindfällen och avfall samt bete för ett par kor, torde i allmän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

het ej bereda den tjänande fastigheten något större avbräck, men skulle

rättigheten förvandlats till äganderätt till vissa hektar skogs- och ängsmark,

kunde avståendet av marken komma att medföra en vida kännbarare uppoffring

än som avsetts i det ingångna avtalet. Att medgiva alla ägare av servitut,

som tillkommit genom avtal, rätt till utbrytning därför att några, helt

säkert ett ringa antal, befarades få sin servitutsrätt äventyrad, syntes vara en

obillighet. Full likställighet beträffande utbrytning av servitut mellan den

tjänande och den härskande fastighetens ägare konune säkerligen att medföra,

att servitutsinstitutet i framtiden icke komme till användning, enär ingen

fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några servitutsupplatelser med

vetskap örn, att servitutsförhållandet kunde hävas när som helst av den, till

vars förmån servitutet inrättats. Skogsservitut vore vidare till sin natur sådant,

att det i allmänhet icke utan förfång kunde utbytas mot ett markområde,

som i värde motsvarade servitutet. En rättighet exempelvis att lata

de kreatur, som kunde vinterfödas på en fastighet, beta på annan fastighets

skog, kunde i regel icke utan olägenhet utbytas mot äganderätten till en begränsad

del av denna skog, enär därav skulle följa, att den härskande fastigheten

finge en del av sin betesrätt omvandlad i virkesproducerande kapitaltillgång.

På enahanda sätt uppstode ofta svårigheter att utan förfång utbryta

rätten till husbehovsvirke, enär en dylik rätt till 80 å 90 procent bestode i lätt

till vedbrand, under det att ett skogsskifte, rått skött, lämnade en avkastning,

som till cirka två tredjedelar bestode av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle

icke vore försvarligt. Ökade möjligheter till utbrytning kunde föranleda

en hel del lantmäteriförrättningar endast i syfte att åt sökanden åstadkomma

en kanske tillfällig vinst genom realisation av en rättighet, som icke avsetts

att utnyttjas på sådant sått.

Då sociala jordutredningen härefter undersökt andra möjligheter för vinnande

av det åsyftade målet, har utredningen utgått från, att de servitutsrättigheter,

som i främsta rummet behövde skyddas, vöre sådana som avsåge

skogsfång eller mulbete. Undersökningen har resulterat i två förslag, nämligen

dels till ändring i 1923 års skogsvårdslag dels ock till

ändringar i 1907 års ser vitutslag.

Ändringen i skogsvårdslagen avser att bereda innehavare av rätt till skogsfångsservitut

möjlighet att genom hänvändelse till skogsvårdsstyrelse få å

den tjänande fastigheten förbjuden sådan avverkning som äventyrar servitutsinnehavarens

rätt. Ändringarna i servitutslagen åsyfta bland annat att

skapa vidgade möjligheter till förflyttning av servitut ävensom att möjliggöra

sådan förändring av servitut, avseende rätt att taga torr och vindfallen skog,

att rättigheten, då virke av dylik skog saknas, i stället må omfatta virke

av annat slag.

Innan jag närmare ingår på dessa förslag torde emellertid böra redogöras

för den principiella ställning till förevarande lagstiftningsfrågor, som kommit

till uttryck i de över sociala jordutredningens betänkande avgivna yttrandena

ävensom för min egen ståndpunkt härutinnan.

I yttrandena har den av utredningen föreslagna lagstil tningcn i dess helhet

tillstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs och Norrbottens län

samt överlantmätarna i Kronobergs och Värmlands län ävensom skogsägare
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

föreningarnas riksförbund och skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads

och Malmöhus län. Lagstiftningsförslagen hava lämnats utan erinran

av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län, överlantmätarna i Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och

Västernorrlands län, skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs

län, hushållningssällskapens i Kronobergs, Kopparbergs och Västerbottens

län förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna i Uppsala, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands och Västerbottens län samt jordbrukskommissionerna i

Värmlands, Västmanlands och Västerbottens län. Den ifrågasatta lagstiftningen

har helt avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Jämtlands län, hushållningssällskapets i Gävleborgs län

förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt

skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län. Övriga yttranden

innehålla till- eller avstyrkanden av vissa delar av förslagen.

I de avstyrkande yttrandena har framhållits, att den av sociala jordutredningen

förebragta utredningen gåve vid handen, att något behov av den föreslagna

lagstiftningen överhuvud taget icke förelåge. I ett stort antal yttranden

har uttalats, att något behov av den ifrågasatta lagstiftningen i varje fall

icke förefunnes inom det län, inom vilket den myndighet eller korporation,

som avgivit yttrandet, hade sin verksamhet. Uttalanden av sådan eller liknande

innebörd hava gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kalmar, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, örebro, Västerbottens

och Norrbottens län, överlantmätarna i Kalmar, Älvsborgs och Skaraborgs

län, hushållningssällskapens i Kronobergs och Västerbottens län förvaltningsutskott

samt skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,

Värmlands och Örebro län.

Ur yttrandena må ytterligare i detta sammanhang återgivas följande.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har anfort
Principiellt

hyste centralrådet den uppfattningen, att man målmedvetet

borde eftersträva att erna en förminskning av antalet servitutsupplåtelser på

ifrågavarande område. Erfarenheten hade ådagalagt, att servitutsrättsinnehavarnas

intressen i mångå fall komme i strid med kraven på en rationell

skogsvård^ eller ett ändamålsenligt betesbruk. Det syntes därför vara av

behovet påkallat, att sådana åtgärder foges under övervägande, vilka kunde

bidraga till att påverka utvecklingen i angiven riktning. Ehuruväl servitut

av nu ifrågavarande slag icke längre finge bildas vid laga skifte eller avstyckning,

kunde dock nybildning av sådana alltjämt utan någon som helst

begränsning komma till stånd genom fristående avtal. Vissa inskränkningar

borde härutinnan göras. I sådant syfte kunde måhända föreskrivas, att varje

servitutsavtal med avseende på skogsfång och mulbete skulle för att vinna

laga verkan och kunna göras till föremål för inteckning ur rationell hushållssynpunkt

prövas och godkännas av viss myndighet, exempelvis skogsvårdsstyrelsen,

samt att servitutets bestånd skulle bliva beroende på myndighetens

förnyade prövning och godkännande, därest den tjänande fastighetens ägare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

13

därom gjorde framställning. Vidare borde frågan om avlösning av redan

förefintliga servitut tagas under omprövning. Servitutsutbrytning borde därvid

endast få ske i undantagsfall. Regel vid servitutsavlösning borde i stället

vara, att under vissa sociala betingelser den tjänande fastigheten medgåves

rätt att efter opartisk värdering inlösa servitutet med penningar.

Liknande uttalanden hava förekommit jämväl i flera andra yttranden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har — under framhållande att servitutsfrågorna

även i andra hänseenden än som berördes i sociala jordutredningens

betänkande torde vara i behov av ingående och allsidig utredning

— ifrågasatt, huruvida icke, då förevarande lagstiftningsfrågor kunde

röna inverkan av berörda utredning, den vidare behandlingen därav borde

anstå, till dess en dylik utredning blivit slutförd.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har framhållit följande. Enligt

jorddelningslagen finge servitut till skogsfång och mulbete icke bildas vid

avstyckning. Sociala jordutredningen hade erhållit i uppdrag att verkställa

utredning avseende bl. a. lämpligheten av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen

meddelade bestämmelserna rörande skogstilldelning vid avstyckning. I samband

nied denna utredning hade uppkommit den frågan, huruvida det icke

kunde vara ändamålsenligt att för inskränkning eller undvikande av skogstilldelning

medgiva rätt till bildande av skogsfångsservitut vid avstyckning.

Innan man tagit ställning till denna fråga torde det icke vara lämpligt att

verkställa de nu föreslagna lagändringarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att lagstiftningen, då densamma

icke syntes erforderlig över hela landet, icke borde omfatta detta i

dess helhet.

Det stora flertalet av nu existerande servitut avseende skogsfång och mul-Departements
t

Tl

bete torde hava till ändamål att komplettera mindre jordbrukslägenheten

vilka icke inom det egna området hava tillräcklig tillgång på skog och bete.

Ägarna av dessa lägenheter äro sålunda merendels för sin utkomst i hög

grad beroende av servituten. Det torde vara ett socialt intresse av icke

ringa vikt, att en dylik servitutshavare kail på ett tillfredsställande sätt skydda

sig mot intrång från ägarens av den tjänande fastigheten sida. De möjligheter,

som lagen i detta hänseende för närvarande lämnar, finner jag i

likhet med sociala jordutredningen otillräckliga. I ett stort antal av de avgivna

yttrandena har visserligen hävdats, att den nu föreslagna lagstiftningen

i syfte att förbättra dessa möjligheter icke skulle vara av behovet påkallad.

Såsom bevis härför har huvudsakligen åberopats den omständigheten, att

endast ett jämförelsevis ringa antal fall kommit till myndigheternas kännedom,

då servitut äventyrats genom åtgärder vidtagna av ägaren till den tjänande

fastighet. I överensstämmelse med sociala jordutredningen anser

jag emellertid nämnda förhållande icke kunna tagas till intäkt för påståendet

örn lagstiftningsskyddets obehövlighet. Vad särskilt skogsfångsservitut

beträffar torde det vara uppenbart, att med den intensitet varmed skogsbruket

numera i allmänhet bedrives avverkningar i stor utsträckning företagas,

vilka äventyra eller i allt fall försvåra eller minska möjligheterna för

servitutens tillgodogörande. Även möjligheterna till utnyttjande av mulbetesservitut

kunna i hög grad försämras genom avverkningar. Det torde

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunc/L Maj:ts proposition nr 131-

med hänsyn härtill kunna antagas, att fall, då servitutsrätten äventyras,

förekomma i avsevärd utsträckning, ehuru de av skäl, som sociala jordutredningen

anfört, mera sällan komma till allmännare kännedom.

De av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framförda synpunkterna

angående önskvärdheten av åtgärder till begränsning av antalet servitutsupplåtelser

torde vara förtjänta att uppmärksammas. Att servitutsinstitutet

sådana förhållandena för närvarande äro fyller en viktig uppgift

synes emellertid otvivelaktigt. Oberoende av den ståndpunkt man intager

till nyssberörda önskemål torde det icke kunna vara annat än riktigt, att

man såvitt möjligt tillser, att i de fall, då servituten sålunda betingas av omständigheterna,

servitutshavarna bibehållas vid de förmåner, som avsågos

vid upplåtelsen.

Att såsom i något yttrande yrkats uppskjuta avgörandet av förevarande

lagstiftningsfråga i avbidan på att sociala jordutredningen fullgjort densamma

anförtrodd utredning rörande frågan, huruvida och i vad mån tilllämpningen

av 19 kap. 3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande

lagrum varit gynnsam för bildande av bärkraftiga jordbruk, synes

ändamålslöst. Sistnämnda utrednings resultat torde nämligen icke kunna

påverka ställningstagandet till den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att lagstiftningsåtgärder nu

vidtagas i omförmält syfte. På skäl, sociala jordutredningen anfört, synes

lagstiftningen icke böra få formen av utvidgning av rätten till utbrytning av

servitut. Icke heller kan jag biträda det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund och vissa myndigheter framställda förslaget om avlösning

i penningar av servitutsrättigheter. En dylik lösning av problemet synes

icke ägnad att på ett tillfyllestgörande sätt tillgodose deras intressen varom

här är fråga. Andra vägar måste alltså beträdas och då de förslag, vid vilka

sociala jordutredningen stannat, synas i stort sett lämpade för sitt ändamål,

har jag kunnat i princip ansluta mig till dessa. Jag kommer att i det följande

närmare ingå på de erforderliga författningsbestämmelsernas utformning

och motivering. Redan nu må emellertid framhållas, att det, med hänsyn

till arten av förevarande lagstiftning, ej torde böra ifrågakomma att,

på sätt i yttrande över betänkandet föreslagits, begränsa lagstiftningens tilllämpningsområde

till allenast vissa delar av landet.

Förslag till ändringar i skogsvårdslagen.

Enligt 3 § skogsvårdslagen får yngre skog icke, utom i vissa i 4 § samma

lag omnämnda fall, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) får emellertid avverkning ske

i yngre skog, där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten,

som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken uppkommit före den

1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog å fastigheten eller behovet

icke lämpligen kan tillgodoses från sådan. I fråga om dylik avverk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 131-

15

ning äger dock skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall lämna de föreskrifter eller

göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Virke, som

jämlikt detta stadgande blivit avverkat för husbehov, får ej användas för

annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Jämlikt 4 § 1 mom.

2:o) och andra stycket i samma mom. må efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

avverkning i yngre skog därjämte äga rum örn avverkningen är avsedd

att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer

med en god skogsvård.

Enligt 5 § får avverkning av äldre skog ej så bedrivas eller efter avverkning

av dylik skog med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras.

Ej heller får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för annat ändamål

än i 4 § 1 mom. l:o) sägs äga rum i sådan omfattning, att fastigheten

därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter

ortens förhållanden. Utan hinder härav får dock avverkningsrätt, som uppkommit

före den 1 januari 1923, tillgodogöras i enlighet med vad förut

gällande lag medgivit.

I 6 § stadgas, att, därest någon med hänsyn till av honom tillämnad eller

påbörjad avverkning vill påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida

viss skog är att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan

att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda, han skall äga därom göra

skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen. Avverkning som företages i överensstämmelse

med sådant yttrande skall anses såsom laglig.

Sker avverkning i strid mot nu nämnda bestämmelser eller mot föreskrifter,

som enligt desamma meddelats, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund

av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning

planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller

föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen jämlikt skogsvårdslagens 8 § 1 mom.

att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å den fastighet,

där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, verkställa avverkning utan

skogsvårdsstyrelsens tillstånd, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa

förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränka

förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka till den av förbudet berörda

fastighetens eller med denna sambrukad fastighets husbehov.

Sociala jordutredningens förslag innebär, att i 6 § skogsvårdslagen skulle

upptagas en föreskrift av innehåll, att därest det befunnes, att genom avverkning,

som tillärnats eller påbörjats, servitut, bestående i rättighet till skogsfång,

icke skulle kunna i full utsträckning nyttjas å därför bestämt område

utan att därvid komme lill användning yngre skog i större utsträckning än

som vore erforderlig för dess ändamålsenliga gallring eller äldre skog i så

stor utsträckning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden

lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skogsvårdsstyrelsen

skulle äga rätt att på yrkande av ägaren av den härskande fastigheten i fråga

örn avverkningen lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som

vore erforderliga för att skydda rättigheten.

Det nya stadgandet skall enligt sociala jordutredningens förslag införas så
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

sorn ett andra moment i G §, under det att det nuvarande stadgandet i paragrafen

skall upptagas såsom ett första moment. Såsom övergångsbestämmelse

till det nya stadgandet har sociala jordutredningen föreslagit, att detsamma

skulle tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före den dag, då stadgandet

trädde i kraft.

Ur sociala jordutredningens motivering för de föreslagna bestämmelserna

må här återgivas följande.

\ id handhavande av sina befogenheter enligt 4 och 8 §§ skogsvårdslagen

kunde skogsvårdsstyrelse i allmänhet icke taga hänsyn till den rätt till skogsfång,

som tillkomme innehavare av servitut, då befintligheten av sådana i

allmänhet vore tor skogsvårdsstyrelsen obekant. Fall kunde därför uppenbarligen

för närvarande förekomma, då utan att ingripande från skogsvårdsstyrelsens

sida vore möjligt avverkning skedde i sådan omfattning, att servitutshavares

rätt till husbehovsvirke därefter icke kunde tillgodoses, eller i

varje fall i sådan omfattning, att sedan servitutshavare tillgodogjort sig sin

rätt till skogen, något husbehovsvirke icke kunde längre utfås för den tjänande

fastigheten eller därmed sambrukad fastighet.

Enligt sociala jordutredningens mening vore det önskvärt att bestämmelse

infördes av den innebörd, att servitutshavare kunde genom hänvändelse till

myndighet i tid få avverkningen å den tjänande fastigheten så reglerad, att

servitutet icke komme att äventyras. Ur skogsvårdssynpunkt vore det lämpligt,

ifall avverkningen kunde regleras vid sådan tidpunkt, att för skogsservitutets

tillgodoseende icke behövde användas vare sig yngre skog i .större

utsträckning än som vore erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller

äldre skog i så stor utsträckning, att den tjänande fastigheten därigenom

komme att lida brist på erforderlig husbehovsskog.

Meddelande av föreskrifter i ämnet borde lämpligen tillkomma skogsvårdsstyrelsen.

Denna uppfattning hade delats av flertalet av de myndigheter,

som yttrat sig i ärendet.

En bestämmelse i detta ämne torde böra hava sin plats i skogsvårdslagen.

Visserligen avsåge denna lag att reglera förhållandet mellan det allmänna

och den enskilde, under det att frågan om servitutsrättens skyddande mot

avverkningar i stor omfattning tillhörde privaträttens område, men de föreslagna

bestämmelserna hade även stor betydelse ur skogsvårdssynpunkt,

vadan några avgörande invändningar mot bestämmelsernas upptagande i

skogsvårdslagen icke torde kunna göras.

Sociala jordutredningen ville erinra därom, att beträffande möjligheten

att hindra en husbehovsrätten äventyrande avverkning det givetvis stöde vederbörande

servitutshavare öppet att efter stämning till domstol få avverkningsförbud,

och där så ansåges påkallat kunde avverkningsförbud ad interim

jämlikt 181 § utsökningslagen utverkas hos överexekutor. Den utväg,

som utsökningslagen anvisade, torde dock i nu ifrågavarande fall komma i

tillämpning allenast om säkra bevis funnes för att så ingripande åtgärd vore

erforderlig. Den kunde självfallet ifrågakomma först på ett relativt sent

stadium, sedan avverkning för husbehov visat sig ej kunna ske ens genom

användande av sådan skog, som för dylikt behov vöre medgiven enligt 3 och

5 §§ skogsvårdslagen. Det syntes därför vara lämpligt att för ingripande

öppna en annan utväg, som medförde ett smidigare tillvägagångssätt och vore

ur skogsvårdssynpunkt lämpligare.

En bestämmelse sådan som den föreslagna borde givetvis hava tillämplighet

jämväl på redan befintliga servitut.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 131-

17

Av bestämmelsens placering såsom ett moment under 6 § följde utan lagändring,

att föreskrifterna i skogsvårdslagens 7 och 8 §§ bleve tillämpliga

jämväl beträffande nu ifrågavarande beslut av skogsvårdsstyrelse. ^ Servitutshavaren

torde på grund härav i huvudsak komma att ernå det åsyftade

ingripandet utan särskild kostnad för honom. Häremot torde icke någon

erinran kunna göras, då man betänkte servitutshavarens så gott som alltid

svaga ekonomiska ställning.

I yttrandena har ifrågavarande förslag tillstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs,

Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, överlantmätarna i Kronobergs

och Värmlands län, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i

örebro län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads,

Malmöhus och Västernorrlands län. Förslaget har avstyrkts av länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och

stad samt Gävleborgs län, Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund samt skogsvårdsstyrelserna i Stockholms län, Södermanlands

län, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Domänstyrelsen

har mot förslaget framställt viss detaljanmärkning. I övriga yttranden

har förslaget icke föranlett erinran.

Ur yttrandena må återgivas följande:

Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att den befogenhet, som

sociala jordutredningen genom tillägget till 6 § skogsvårdslagen velat tilllägga

skogsvårdsstyrelserna, redan ägdes av dessa. I 5 § andra stycket första

punkten i skogsvårdslagen stadgades, att en fastighets ägare icke finge bedriva

avverkning till avsalu i den omfattning, att fastigheten därigenom

komme att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden.

I begreppet husbehovsskog efter ortens förhållanden torde inrymmas

icke blott fastighetens eget husbehov utan även på fastigheten vilande servitutsrätter,

avseende att täcka andra fastigheters husbehov. Att en sådan

tolkning av husbehovsbegreppet vore riktig, syntes framgå därav, att örn

skogstillgången vore så knapp, att för husbehovets täckande måste anlitas

skogstillgång, som lagen eljest skyddade, servitutsrätt till husbehov härutinnan

erhållit lika rätt med fastighetens eget husbehov.

Liknande uttalanden hava även förekommit i flera andra yttranden.-

Centralrådet för skogsvårdsstyrelscrnas förbund har anfört:

Centralrådet hade i tidigare yttrande till sociala jordutredningen framhållit,

att skogsvårdslagens bestämmelser redan erbjöde tillräckliga garantier emot

dylik servitutsrätts äventyrande, varför centralrådet icke ansett behov föreligga

för beredande av ökat skydd för servitut, som uppkommit genom avtal.

Av den av utredningen nu framlagda undersökningen hade centralrådet

stärkts i denna sin uppfattning. Av densamma framginge, att det vore ytterst

sällsynt, alt dylik servitutsrätt blivit kränkt genom avverkningsåtgärder av

ägaren lill den tjänande fastigheten. Vidare hade utredningen själv erinrat

om, att en husbehovsrätten äventyrande avverkning kunde förhindras med

stöd av utsökningslagens bestämmelser om skingringsförbud m. m. Enligt

centralrådets mening vore de skäl, som anförts för att i nu ifrågavarande

avseende bereda innehavare av skogsfångsservitut en undantagsställning

knappast bärande.

Domänstyrelsen har framhållit, att den föreslagna ändringen i skogsvårds
Tlihnnq

lill riksdagens protokoll 10lid. 1 sand. Nr lill. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

lagen endast skulle komma att bereda ökat skydd för de servitutsrätter till

skogsfång, som gällde skogar, lydande under skogsvårdslagen. Det vore

oegentligt att genom lagstiftningsåtgärder bereda innehavarna av dessa en

särställning i förhållande till dem, som hade dylika servitutsrätter å andra

skogar, såsom skyddsskogar, husbehovsskogar, häradsallmänningar, ecklesiastika

skogar o. s. v.

Liknande påpekanden hava framkommit jämväl i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett det kunna med fog ifrågasättas,

huruvida en reglering av ett bestående rättsförhållande borde, då det icke

tillgodoseende av ett allmänt intresse, ske i administrativ ordning på

sätt i förslaget medgåves. Frågan huruvida härigenom kravet på ett fullt

objektivt och opartiskt bedömande av rättsförhållandet blivit tillräckligt tillgodosett,

trängde sig osökt fram. Om lagstiftningen icke uppbures av ett

allmänt medvetande örn, att dessa fundamentala grundsatser för reglering

av rättsförhållandet blivit i erforderlig omfattning beaktade, vore lagen knappast

önskvärd.

Skog svärd sstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas

uppgift vore att verka för en god skogsvård och övervaka skogsvårdslagarnas

efterlevnad men icke att reglera privaträttsliga förhållanden. Skogsvårdsstyrelsen

ansage, att svårighet måste möta för skogsvårdsstyrelsen att

avgöra, när anledning funnes till antagande att servitut komme att äventyras.

Sådant ställningstagande bleve emellertid nödvändigt, innan styrelsen kunde

ingripa på grund av den nu föreslagna tilläggsbestämmelsen till 6 § skogsvårdslagen.

Styrelsen hade än mindre förutsättningar att pröva ett servituts

räckvidd än de myndigheter, som enligt nu gällande lagstiftning skulle pröva

frågan om servituts äventyrande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat, att då enligt det föreslagna

tillägget till 6 § skogsvårdslagen skogsvårdsstyrelsen gåves befogenhet

att meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som vöre erforderliga

för att skydda ett servitut, det vore nödvändigt att i 30 § samma lag,

som upptoge de fall, då fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut

finge föras, angiva även 6 § 2 mom.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat, att de föreslagna

bestämmelserna icke borde införas under 6 § skogsvårdslagen utan under

4 och 5 §§ allt eftersom fråga vore om avverkning av yngre eller äldre skog.

Skedde detta, följde enligt skogsvårdsstyrelsens mening utan vidare lagändring,

att bestämmelserna i 8 och 25 §§ bleve tillämpliga jämväl med avseende

på här ifrågavarande beslut av skogsvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norbottens län har ifrågasatt, huruvida icke de föreslagna

bestämmelserna borde av rättssystematiska skäl — i likhet med lagstiftningen

om begränsning i vissa fall av rätten att avverka skog å intecknad fastighet - - upptagas i en fristående lag i stället för att inryckas i den nu uteslutande

förhållandet mellan det allmänna och den enskilde reglerande skogsvårdslagen.

I ett flertal yttranden har framhållits önskvärdheten av en lagändring, som

gåve den tjänande fastighetens ägare möjlighet att förhindra missbruk

av servitutsrätt till skogsfång.

Sveriges skogsägareförbund har härutinnan anfört:

En servitutsinnehavare hade endast ett nyttjandeintresse beträffande den

tjänande fastigheten. Detta vore hos honom icke förenat med något vård
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131■

19

nadsintresse. Lagen tillsåge, att servitutsägaren utfinge sin rätt men lämnade

honom frihet att vid uttagande av denna bortse från en god och produktionsbefrämjande

vård av den tjänande fastighetens skog. Härutinnan vore

servitutshavaren endast underkastad skogsvårdslagens allmänna bestämmelser,

vilka visserligen kunde förhindra de grövsta formerna av vanvård, men

icke framtvingade något positivt skogsvårdsarbete. Man hade även i en

mängd fall kunnat iakttaga, att servitutsägare på grund av likgiltighet för

den tjänande fastighetens förkovran och framtida produktion uttoge sitt

husbehovsvirke enbart efter bekvämlighetssynpunkter, varvid onödig och

meningslös skadegörelse på eljest välvårdad skog många gånger orsakats.

Likaså vållades ej sällan värdeförluster genom att servitutshavare för tillgodoseende

av sitt husbehov tillgrepe alltför värdefulla virkessortiment, timmer

till ved och dylikt.

Det vore numera vanligt, att de skogsägare, som ej hade egen skogligt utbildad

personal, läte genom skogsvårdsstyrelsernas personal företaga utstämpling

före avverkningarna. I de på detta sätt vårdade skogarna kunde

emellertid därefter innehavare av servitutsrätt, som icke vöre genom avtalet

bundna till anvisning eller utsyning av jordägaren, hugga praktiskt taget

efter behag, då fråga ej vore om yngre skog. Man kunde knappast förvänta,

att någon förbättring i berörda förhållanden skulle kunna vinnas på frivillighetens

väg. I skogsvårdslagen borde därför intagas bestämmelse av innehåll,

att vid servitut till skogsfång utstämpling skulle verkställas av skogsvårdsstyrelse,

därest ägaren av den tjänande fastigheten det påfordrade.

Sociala jordutredningen har i sin motivering till förevarande förslag gjort Depafementsvissa

uttalanden, som kunna giva anledning till den tolkningen att enligt olcien.

gällande rätt innehavare av servitut, avseende husbehovsvirke, skulle äga att

för tillgodoseende av servitutet avverka skog i samma utsträckning, som enligt

4 och 5 §§ är medgiven skogens ägare. Så torde emellertid icke vara förhållandet.

Vad angår yngre skog gäller beträffande servitutshavare det

i 3 § stadgade förbudet mot annan avverkning än genom ändamålsenlig

gallring med — frånsett det i 4 § 1 mom. 2:o) omnämnda fall, att avverkningen

överensstämmer med en god skogsvård — allenast det i 4 § 1 mom.

l:o) angivna undantaget i fråga örn avverkningsrätt, som dels uppkommit

före den 1 januari 1923, dels avser husbehovsfång och dels icke kan tillgodoses

från annan skog å fastigheten. Någon rätt för innehavare av servitut,

uppkommet efter nämnda dag, att avverka yngre skog annorledes ån

genom ändamålsenlig gallring eller eljest i överensstämmelse med fordringarna

på en god skogsvård finnes alltså ej. Vad angår äldre skog äger

jämlikt 5 § andra stycket, jämfört med 4 § 1 mom. l:o), innehavare av

servitut, upplåtet före den 1 januari 1923, frihet att för tillgodogörande av

servitutet avverka skog å den tjänande fastigheten utan hinder av att denna

därigenom kommer alt för framtiden lida brist på liusbehovsskog efter ortens

förhållanden. Önskar en servitutshavare däremot i annat fall än det

nu nämnda avverka äldre skog å den tjänande fastigheten i sådan utsträckning

att fastighetens framtida försörjning med husbehovsvirke äventyras,

fordras skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Ej heller torde den mening vara riktig, som kommit till uttryck i vissa yttranden,

att då i 5 § andra stycket talas örn liusbehovsskog efter ortens för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kunut. Maj:ts proposition nr 131-

hallanden, därmed skulle avses jämväl sådan skog som erfordrades för att

tillgodose fastigheten åvilande servitutsrätter. Den i Sveriges skogsägareförbunds

yttrande framkomna motiveringen för en dylik tolkning grundar sig

på den nyss berörda felaktiga uppfattningen, att servitutshavare skulle äga

samma rätt som den tjänande fastighetens ägare att då det gällde uttagande

av husbehovsvirke anlita skogstillgångar, som lagen eljest skyddar mot

avverkning.

I likhet med sociala jordutredningen finner jag de nuvarande bestämmelserna

i skogsvårdslagen icke ägnade att i erforderlig utsträckning tillgodose

servitutshavarnas intressen. Jag vill i detta avseende erinra, att enligt sagda

bestämmelser skogsvårdsstyrelse saknar befogenhet att förbjuda avverkning

i yngre skog, såframt avverkningen sker genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring, samt att vad angår äldre skog skogsvårdsstyrelse

icke äger meddela förbud eller inskränkning i avsaluavverkning, därest

avverkningen bedrives på sådant sätt att skogens återväxt ej äventyras samt

genom avverkningen ej uttages skog, som behöves för fastighetens husbehov.

Sker avverkning i äldre skog för tillgodoseende av fastighetens husbehov och

äventyras ej därigenom skogens återväxt, förefinnes ej heller möjlighet för

skogsvårdsstyrelse att ingripa mot avverkningen. Sociala jordutredningens

förslag åsyftar nu att till skydd för innehavare av skogsfångsservitut bereda

skogsvårdsstyrelse ökad möjlighet att förhindra avverkningar, som nyss sagts.

Förslaget innebär sålunda, att skogsvårdsstyrelse skall äga att på ansökan

av innehavare av dylikt servitut göra inskränkning i eller meddela förbud

mot avverkning, som komme att medföra, att servitutshavaren för tillgodoseende

av sin rätt enligt servitutet skulle behöva avverka yngre skog i större

utsträckning än som erfordras för ändamålsenlig gallring eller äldre skog

i sådan omfattning att fastigheten för framtiden komme att lida brist på

husbehovsskog. Då ifrågavarande ökade möjlighet för skogsvårdsstyrelse

att ingripa mot för servitutshavaren ofördelaktiga avverkningar synes betingad

av ett viktigt allmänt intresse, kan jag i det väsentliga ansluta mig till

sociala jordutredningens förslag i förevarande avseende. Vissa jämkningar

torde dock böra ske.

Det synes sålunda skäligt, att skogsvårdsstyrelsens berörda befogenhet att

ingripa icke må riktas mot annan avverkning än sådan, som sker till avsalu.

Någon begränsning utöver vad för närvarande gäller beträffande avverkning

för tillgodoseende av den tjänande fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets husbehov eller från den tjänande fastigheten upplåten rätt till husbehovsfång

bör alltså ej stadgas.

När sociala jordutredningen såsom förutsättning för det föreslagna stadgandets

tillämpning föreskriver, att det servitut, varom fråga är, till följd av tillärnad

eller påbörjad avverkning icke skulle kunna i full utsträckning nyttjas

å därför bestämt område, torde härmed ej avses, att stadgandet skall vara

begränsat att gälla allenast sådana servitut, för vilkas begagnande visst ställe

å en faslighet blivit bestämt. Jämväl servitut, som må fritt tillgodogöras å

hela den fastighet, som därav besväras, torde böra komma i åtnjutande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Lil
-

li

det skydd, stadgandet avser att bereda. Till undvikande av tvekan i detta

hänseende torde den av sociala jordutredningen föreslagna lydelsen av stadgandet

böra något jämkas.

Då sociala jordutredningens ifrågavarande förslag avser ej blott att skydda

vederbörande servitutshavares rätt utan även att tillgodose i skogsvårdslagen

berörda allmänna intressen, lärer skogsvårdsstyrelsen böra tillerkännas

befogenhet att ingripa även utan ansökan från servitutshavarens sida. Det

må erinras, att skogsvårdsstyrelserna genom sin allmänna verksamhet och

organisation, särskilt genom hos dem anställda länsskogvaktare och andra

lokala tjänstemän samt de i 5 § skogsvårdsstyrelseförordningen omförmälda

skogsvårdskommittéerna, torde hava möjlighet att utan större svårighet få

kännedom om förefintliga skogsfångsservitut. I anslutning till förenämnda

syfte med förslaget torde därjämte nyssberörda befogenhet böra bestämmas

att avse meddelande av de föreskrifter eller vidtagande av de inskränkningar

ifråga örn avverkningen, som av omständigheterna påkallas.

En jämkning i sociala jordutredningens förslag torde vidare påkallas därav

att innehavare av annat skogsfångsservitut än sådant, som uppkommit

före den 1 januari 1923, enligt skogsvårdslagen ej äger att på grund av servitutet

företaga avverkning i yngre skog, med mindre avverkningen sker genom

ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god skogsvård.

Jämväl i övrigt synas vissa jämkningar i förslaget av övervägande redaktionell

natur böra vidtagas.

Vad angår den i vissa yttranden framkomna invändningen, att enligt sociala

jordutredningens förslag innehavare av servitutsrätt avseende skogar

under skogsvårdslagen skulle erhålla en särställning i förhållande till innehavare

av liknande rättigheter å andra skogar, må erinras, att beträffande

dessa senare icke gälla skogsvårdslagens fria avverkningsbestämmelser. Avverkningen

å sistnämnda skogar regleras merendels enligt särskilda av skoglig

myndighet godkända hushållningsplaner och måste i allmänhet försiggå

efter utsyning genom dylik myndighets försorg. Härigenom torde redan nu

vara beredd möjlighet att, på sätt som åsyftas med sociala jordutredningens

förslag, taga vederbörlig hänsyn till fastigheterna åvilande skogsfångsservitut.

I 1932 års lag om häradsallmänningar hava också dessa synpunkter

kommit till uttryck genom stadgandet i 26 § 2 morn., att då förslag till ny

hushållningsplan insändes till skogsvårdsstyrelsen vid förslaget skola fogas

bland annat uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan

nyttjande- eller servitutsrätt.

De nya bestämmelserna torde lämpligen böra upptagas i vad de avse avverkning

av yngre skog i ett nytt 3 mom. av 4 § och i vad de avse avverkning

av äldre skog i ett nytt tredje stycke av 5 §.

Erinras må, alt föreskrifterna i lagens 7, 8, 25 och 30 §§ örn skogsvårdsstyrelses

rätt att företaga markundersökning, örn avverkningsförbud, ansvarspåföljd

och besvärsrätt m. m. bliva tillämpliga jämväl å fall, varom

här är fråga, utan att ändring i sagda föreskrifter behöver ske.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr Vil
-

ks skogsvårdslagens 19 § följer, att de föreslagna bestämmelserna komma

att gälla jämväl beträffande svårföryngrade skogar.

Bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Jag delar sociala

jordutredningens uppfattning att de böra gälla till förmån även för redan

befintliga servitut. Detta torde dock följa utan särskilt stadgande. Å andra

sidan torde böra tillses att bestämmelserna icke inkräkta på sådana avverkningsrätter,

som må vara upplåtna å den tjänande fastigheten vid tiden för

ikraftträdandet. Dylika avverkningsrätter böra få tillgodogöras i samma utsträckning

och under enahanda betingelser som hittills. En föreskrift av

denna innebörd torde upptagas såsom övergångsstadgande till bestämmelserna

i fråga.

Det i ett flertal yttranden framställda önskemålet om sådan lagändring, att

den tjänande fastighetens ägare finge möjlighet att påkalla utsyning genom

skogsvårdsstyrelses försorg vid avverkning på grund av servitut, har jag icke

ansett vara av beskaffenhet att kunna i detta sammanhang tillgodoses.

I anslutning till vad i det föregående anförts bär inom jordbruksdepartementet

utarbetats ett förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvdrdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212). Förslaget torde få såsom bilaga fogas

till statsrådsprotokollet.

Förslag till ändringar i lagen om servitut.

I 4 § lagen örn servitut stadgas, att ägare av fastighet eller gruva, till vars

förmån servitut gäller, vid servitutets begagnande skall så förfara, att icke

därigenom den fastighet, som av servitutet besväras, mer än nödigt är betungas.

Enligt 5 § första stycket samma lag gäller i fråga örn servitut, för vars

begagnande visst ställe är bestämt, att om till följd av ändrade förhållanden

servitutet kommer att medföra märkligt men vid den tjänande fastighetens

bruk, och härutinnan genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten

fördel kan beredas utan förfång för den härskande fastigheten, domstol

må på yrkande av den tjänande fastighetens ägare förordna örn servitutets

förflyttning. Den tjänande fastighetens ägare skall för sådant fall

vidkännas kostnaden för förflyttningen ävensom gälda motpartens utgifter

vid första domstolen.

Andra stycket av 5 § upptager en erinran örn att beträffande förflyttning

av servitut i sammanhang med skifte samt angående jämkning vid betesreglering

av område för servituts utövande särskilda bestämmelser äro meddelade.

Därest servitut till följd av ändrade förhållanden bliver onyttigt, må, jämlikt

7 § servitutslagen, domstol på yrkande av den tjänande fastighetens

ägare förklara servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt men är nyttan

ringa i förhållande till den tunga, som uppkommer därav vid fastighetens

bruk, må enligt samma paragraf domstol på yrkande av fastighetens ägare

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

23

förordna, att servitutet skall avlösas med belopp, som om ej överenskommelse

kan träffas bestämmes av skiljemän.

Förenämnda stadganden i 5 och 7 §§ angående förflyttning och upphörande

av servitut skola jämlikt föreskrift i 8 § lända till efterrättelse, ändå

att vid upplåtelsen annat förbehåll skett.

Enligt sociala jordutredningens förslag skulle till 4 § servitutslagen fogas

dels såsom ett andra stycke en bestämmelse av innehåll, att den härskande

fastighetens ägare skulle under vissa förutsättningar kunna medgivas förflyttning

av servitut till annan del av den tjänande fastighetens område än

som vid upplåtelsen avsetts dels ock såsom ett tredje stycke ett stadgande

örn rätt för den tjänande fastighetens ägare att få servitut begränsat till viss

del av fastigheten.

Vidare skulle enligt förslaget i 5 § intagas en föreskrift, som möjliggjorde

för den härskande fastighetens ägare att under särskilda närmare angivna

omständigheter få till stånd en förändring av servitutsrättens föremål.

Jag torde i det följande få utförligare redogöra för dessa förslag jämte

däröver avgivna yttranden och torde jag härvid först få uppehålla mig vid

de föreslagna tilläggsbestämmelserna till 4 §.

a) Om förflyttning och begränsning av servitut.

De av sociala jordutredningen föreslagna tilläggen till 4 § servitutslagen

lyda i sin helhet sålunda.

Är för begagnande av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, visst ställe bestämt och visas det på

grund av förhållanden, som icke kunna anses vara av allenast tillfällig natur,

att servitutet icke kan i full utsträckning nyttjas å därför bestämt område,

men å fastigheten finnes annat område, varå rättigheten kan utövas

utan märkligt ökad olägenhet för fastigheten, må domstol på begäran av

ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, sedan skogsvårdsstyrelsen

blivit hörd, bestämma, att servitutet må nyttjas å sådant område

under den tid det icke kan begagnas å område, som är för detsamma avsett.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rättighet till skogsfång och

mulbete eller endera av dessa rättigheter, ej visst ställe bestämt för rättighetens

begagnande, och kan fördel beredas den fastighet, som av servitutet

besväras, därigenom att viss del av fastigheten undantages från servitutets

utövning, må på begäran av fastighetens ägare och sedan skogsvårdsstyrelsen

blivit hörd domstol bestämma, att sådan del skall undantagas för den

tid, servitutet kan utan förfång för den egendom, till vars förmån det gäller,

tillgodogöras på återstående del av fastigheten.

Sociala jordutredningen har erinrat, att bestämmelser av likartat innehåll

tidigare föreslagits av skogslagsliftningskommittén i dess den 9 december 1918

avgivna betänkande. Enligt detta förslag skulle till 5 § servitutslagen efter

nuvarande första stycket fogas två nya stycken av följande lydelse.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller mulbete,

icke visst ställe bestämt för sådan rätts begagnande, må jämväl under villkor,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

som nyss sagts, ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras, hos domstol

påkalla att rättens begagnande inskränkes till viss del av fastigheten. I

dylikt fall åligger det den, som begärt åtgärden, att vidkännas för densamma

erforderlig kostnad ävensom vederpartens utgifter vid första domstolen.

Örn genom åtgärd av ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras,

eller på grund av vägrat tillstånd av myndighet i fall, där sådant enligt lag

erfordras, servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller mulbete och för vars

begagnande visst ställe är bestämt, icke kan därinom begagnas, och å fastigheten

finnes annat ställe, där rätten kan utövas, må ägaren av den fastighet,

till vars förmån servitutet gäller, påkalla förflyttning av servitutet; dock må,

örn vederparten ej vållat hindret för servitutets begagnande, förflyttning ej

beviljas, i fall märkligt men därigenom skulle tillskyndas honom, och bör i

fall, som i detta stycke avses, domstolen avgöra, av vem kostnaden för förflyttningen

och parternas utgifter vid domstolen böra gäldas.

Över skogslagstiftningskommitténs berörda förslag avgav lagrådet, till

vilket förslaget remitterades, utlåtande. Lagrådet framhöll häri till en början,

att redan bestämmelsen i 4 § servitutslagen kunde föranleda till att en

rätt till skogsfång och mulbete, som icke vid sin uppkomst vore bestämd att

tillgodogöras å visst ställe, kunde av domstol begränsas tills vidare till viss

del av den tjänande fastigheten. Emellertid erinrade lagrådet, att servitutsrätten

även efter en sådan begränsning vilade å fastigheten i dess helhet; det

vore endast dess utövning, som temporärt reglerades. Härefter anförde lagrådet

följande.

I det remitterade förslaget till ändrad lydelse av 5 § servitutslagen föresloges

däremot i andra stycket införande av rätt för ägaren till den tjänande

fastigheten att få ett dylikt servitut definitivt begränsat till viss del av fastigheten.

Såsom villkor härför stadgades, bl. a., att inskränkningen kunde ske

utan förfång för den egendom, till vars förmån servitutet gällde. Det syntes

emellertid ofrånkomligt, att en dylik inskränkning städse medförde ett visst

förfång, nämligen så till vida, att begränsningen till en viss del av fastigheten

innebure möjlighet att servitutet på grund av mellankommande omständigheter

i framtiden ej längre kunde uttagas på det till vidden begränsade område,

som a servitutet anvisats med befriande av den övriga delen av fastigheten.

I följd härav ville det synas som örn det föreslagna stadgandet, sådant

det avfattats, i själva verket aldrig skulle kunna vinna någon tillämpning.

Skulle tilläventyrs meningen därmed vara, att man icke hade att taga hänsyn

till förfång av nyss angivna beskaffenhet, ulan att inskränkning i nämnda

ordning borde tillåtas, så snart det finge antagas, att servitutet kunde till

fullo uttagas på det begränsade området lika väl som på hela fastigheten,

varför man hade att bortse från sådana servitutsrätten inskränkande omständigheter,

som lika väl kunnat inträffa, om servitutet fortfarande legat å fastigheten,

så vöre stadgandet icke av beskaffenhet att kunna förordas. Väl kunde

en servitutsrätt, som belastade en hel fastighet, vara för denna mycket betungande.

Men i de flesta fall torde tillräcklig lindring kunna vinnas genom

tillämpning av 4 §, och att därutöver i skogsvårdens eller annat den tjänande

fastighetens intresse medgiva en direkt minskning i den en gång upplåtna

rätten syntes icke vara tillrådligt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 131-

25

Beträffande det av skogslagstiftningskommittén föreslagna tredje stycket

av 5 § vore givetvis frågan om påföljden därav att ägaren av den tjänande

fastigheten vidtagit någon åtgärd, som ledde till att servitutet icke kunde begagnas,

av beskaffenhet att rätteligen böra besvaras enligt allmänna civileller

kriminalrättsliga regler. Inträffade åter det fall, att servitutets begagnande

förhindrades därigenom att myndighet enligt skogsvårdslagen vägrat

tillstånd till avverkning eller eljest på grund av myndighets beslut, torde gällande

lag ej föranleda därtill att servitutshavaren å nämnda omständighet

skulle kunna grunda något anspråk att få åt sig anvisat annat område å den

tjänande fastigeten än det av servitutet omfattade. Och att nu, på sätt förslaget

innebure, under viss förutsättning tillerkänna servitutshavaren en dylik

rätt syntes ej hava skäl för sig; huruvida han kunde vara berättigad att på

detta eller annat sätt erhålla gottgörelse för den förlust han lede, vöre en fråga,

vars lösning fortfarande liksom hittills finge bliva beroende på de villkor,

under vilka servitutet vore lagt å den tjänande fastigheten, och som förty

borde bedömas efter allmänna rättsgrundsatser.

På grund härav avstyrkte lagrådet, att ifrågavarande lagförslag bleve föremål

för proposition till riksdagen. Frågan förföll därefter.

Ur sociala jordutredningens motivering till det nu framlagda förslaget i vad

det avser rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla förflyttning

av servitut må återgivas följande.

Även om det vore principiellt riktigt, att förändring i servitutsförhållande

icke kunde genomföras utan att båda intressenterna enades därom, torde

det likväl få anses, att servitutets orubblighet icke finge verka förlamande på

utvecklingen och sålunda bliva till skada för det allmänna. Den senare

tidens skogslagstiftning och jorddelningslagstiftning samt övriga av staten

vidtagna jordpolitiska åtgärder hade medfört i hög grad ändrade utgångspunkter

för servitutens bedömande. Servitut, avseende skogsfång och mulbete,

uppkomna under äldre förhållanden, vore numera ofta mindre effektiva

för den härskande fastigheten än tidigare. Till följd av ändrade förhållanden

bleve de i andra fall onödigt betungande för den tjänande fastigheten.

Genom skogsvårdande avverkningar eller på grund av skada å skogen genom

storm eller brand eller andra dylika omständigheter kunde ett servitut,

som till sin användning vore rättsligen lokaliserat till viss del av en tjänande

fastighet, mången gång för en tid framåt bliva betydelselöst för den härskande

fastigheten. Den sistnämnda fastigheten komme till följd av det

inträffade i regel att under årtionden bliva mer eller mindre ofullständig.

Att såvitt möjligt förebygga att ett sådant förhållande inträdde måste

uppenbarligen vara ett statsintresse. Vad anginge skogsvårdande avverkningar

torde böra framhållas, att dessa ju direkt vore till nytta för den tjänande

fastigheten. Det torde därför vara naturligt, att denna fastighet finge tåla att

servitutet utövades på annat ställe inom densamma under hela den tid, som

servitutet icke kunde nyttjas å avtalat ställe. Vid brand- eller stormskada och

liknande omständigheter kunde visserligen jämväl den tjänande fastigheten

komma alt lida förfång, men i sådana fall vore att märka, att den tjänande

fastigheten i allmänhet icke genom förlusten torde bliva ofullständig, i motsats

till skadans verkan å den härskande fastigheten. Även i dylika fall syntes

därför den tjänande fastigheten kunna åläggas ali tåla servitutets förflyttning

under erforderlig tid, örn sådan förflyttning vore möjlig genomföra. Gi
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

vetvis kunde hänsyn ej tagas till förhållanden, som allenast vore av rent tillfällig

natur.

Såsom motiv till den föreslagna bestämmelsen om rätt för den tjänande

fastighetens ägare alt påkalla begränsning av servitut å fastigheten har

sociala jordutredningen anfört, att utredningen ville utan att närmare ingå på

lagrådets tolkning av innebörden av 4 § servitutslagen framhålla, att denna

tolkning icke syntes hava kommit i tillämpning i praktiken. Då behovet alltså

kvarstode av bestämmelser, som möjliggjorde för ägaren av den tjänande

fastigheten att skydda sig mot att servitutsrätt vårdslöst utövades, t. ex. genom

onödigt huggande å försöksodlingar, värdefulla skogsbestånd o. d., hade

sociala jordutredningen ansett lämpligt, att de anmärkta principerna klart

komme till uttryck i lagen.

I yttrandena över sociala jordutredningens förslag har detsamma j vad det

avser förflyttning av servitut i huvudsak tillstyrkts av domänstyrelsen,

länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Norrbottens

län, överlantmätarna i Kronobergs och Värmlands län, skogsägareföreningarnas

riksförbund samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,

Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs län. Förslaget i denna del

har avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län, hushållningssällskapet i Gävleborgs

län, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i örebro län,

Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands

och Norrbottens län ävensom Kalmar läns norra skogsvårdsstyrelse.

I övriga yttranden har förslaget härutinnan icke föranlett erinran.

Ur yttrandena må i övrigt i detta sammanhang återgivas följande.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som ställt sig avvisande

mot ändringarna i servitutslagen på grund av sin förut berörda principiella

ståndpunkt i ämnet, har vid detaljgranskning av förslaget om rätt till förflyttning

av servitut anfört:

Centralrådet ansåge om än med tvekan, att den föreslagna lagändringen

utan allvarligare olägenheter kunde genomföras i vad anginge skogsfång.

Ytterligare villkor borde emellertid föreskrivas för medgivande av servitutsflyttning.

Det borde sålunda stadgas, att flyttning endast finge ske under

förutsättning att servitutsrättsinnehavaren icke själv förorsakade svårigheterna

för servitutets utnyttjande å bestämt område — exempelvis genom avverkningar,

som föranlett avverkningsförbud —- samt att servitutets utnyttjande

verkligen befunnes nödvändigt för ett ändamålsenligt brukande av den härskande

fastigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har framhållit följande.

Ifrågavarande tillägg till 4 § servitutslagen innebure, att en fastighetsägare

skulle kunna, oavsett sitt bestridande, nödgas tåla icke blott ett annat

intrång än det överenskomna utan ock ett intrång av i viss grad större omfattning

än det i avtalet reglerade. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida

detta kunde anses berättigat. Förslaget om att rättighet skulle kunna utövas

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

27

å det nya området utan märkligt ökad olägenhet för fastigheten syntes för

att komma i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser böra ersättas

med en bestämmelse, som uteslöte möjligheten av att utbytet av område för

servituts utnyttjande medförde ett ökat intrång för fastighetsägaren.

I yttrandena av länsstyrelsen och överlantmätaren i Skaraborgs län hava

liknande synpunkter framkommit.

Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott har med instämmande

av länsstyrelsen i länet uttalat, att rätt till förflyttning av servitut

till skogsfång icke borde medgivas i de fall, då skogsbeståndet å den

tjänande fastigheten utan ägarens åtgöranden, t. ex. genom storm- eller

brandskada, blivit förstört. Enligt utskottets mening borde den tjänande

fastighetens ägare icke åläggas garantier med avseende på servitutsrätten,

om denna lode intrång av förhållanden, över vilka ingendera parten kunde

råda.

Sveriges skogsägareförbund har ansett, att flyttning av servitut avseende

rätt till mulbete icke borde medgivas. Förbundet har till stöd härför anfört:

Betet å område, upplåtet för servitut, kunde ofta försämras genom att den

därstädes befintliga skogen tilltoge i täthet, varvid gräsväxten försvagades.

Det kunde icke rimligen begäras, att den tjänande fastighetens ägare skulle

tillbakahålla sin skogs förkovran och tillväxt endast för att betjäna den härskande

fastighetens betesintresse. Skulle i dylika fall den härskande fastighetens

ägare berättigas att få betesservitutet flyttat, kunde olägenhet lätt

komma att orsakas för den tjänande fastigheten. Visserligen avsåge förslaget,

att flyttning av servitut linge äga rum endast om det kunde ske »utan

märkligt "ökad olägenhet» för den tjänande fastigheten. Servitutsägaren

torde i allmänhet komma att påyrka servitutets förflyttning till områden med

rikligare gräsväxt, d. v. s. trakter, där skogens föryngring påginge eller där

gräsbärande kärr eller myrar funnes. Det bleve alltid en mycket vansklig

sak att bedöma om »märkligt ökad olägenhet» vållades genom att seryitutsägarens

betesdjur flyttades till dylika trakter. Örn återväxten blivit så hög,

att den ej längre kunde toppskadas eller nedtrampas av djuren, vore man

ofta böjd att tro, att betesskador ej uppstode. En sådan uppfattning vore

emellertid ofta felaktig. Genom tramp av djuren förorsakades i betydande

omfattning sårskador å plantornas rothalsar och ytligt liggande rötter, varigenom

infektioner uppstode, som kunde föranleda framtida kvalitetsförsämringar

i skogen, vilka blott så småningom bleve märkbara. Det vore

även tämligen vanligt att upptagna skogsviken igentrampades av djuren.

Sådana skador underskattades ofta, innan betesgången börjat. Det kunde

därför bliva svårt för den tjänande fastighetens ägare att bevisa, att förflyttning

av betesservitut bomme att vålla »märkligt ökad olägenhet» tor fastigheten.

Överhuvud taget vore det föga förenligt med rationell skogsvård, att

genom lagtvång tillförbinda en jordägare att tåla betning a skogsmark, som

han själv ansåge böra vara fredad och därför ville hålla fri fran betning.

Liknande uttalanden hava även förekommit i andra yttranden.

Skogsvårdsstyreisen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att den tjänande

fastighetens ägare borde berättigas att genom hägnad eller på annat sätt

freda föryngringstrakter mot betning.

Domänstyrelsen har påpekat, att genom förslaget skogsvårdsstyrelscrna

tillagts en befogenhet, som icke torde få anses vara avsedd att tillkomma

dem, nämligen att vara en rådgivande instans beträffande skogar, varmed

de eljest icke ägde att taga någon som helst befattning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att den föreslagna ändringen

i 4 § servitutslagen borde medföra ändring även i 8 § samma lag.

Vad angår förslaget om begränsning av servitut till viss del

av fastigheten har detsamma i yttrandena i stor utsträckning vunnit bifall

eller i allt fall lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden har emellertid i

överensstämmelse med vad lagrådet anfört framhållits, att förslaget icke

innebure någon nyhet i lagstiftningen utan endast ett förtydligande.

b) Örn förändring av servitutsrättens föremål.

Den av sociala jordutredningen föreslagna bestämmelsen i 5 § servitutslagen

angående förändring av servitutsrätt i vissa fall är av följande lydelse.

Består servitut, vars giltighet icke är till tiden begränsad, i rättighet att

taga vindfallen och torr skog, och förekommer på grund av ändrade förhållanden

sådan skog icke längre i tillräcklig omfattning å den fastighet, som

besväras av servitutet, eller, där servitutet allenast må tillgodogöras å en del

av fastigheten, å denna del, må på yrkande av ägaren av den fastighet, till

vars förmån servitutet gäller, och sedan skogsvårdsstyrelsen blivit hörd,

domstol bestämma, att servitutet i stället skall bestå i rättighet att erhålla

den fördel, servitutet avser att bereda fastigheten, i den mån vindfallen och

torr skog ej finnes, efter anvisning i annat för avsett ändamål tjänligt virke,

där så kan ske utan att därvid kommer till användning yngre skog i större

omfattning än som är erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller

äldre skog i så stor utsträckning, att den fastighet, som av servitutet besväras,

därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på liusbehovsskog

efter ortens förhållanden.

I sin motivering till ifrågavarande stadgande har sociala jordulredningen

anfört i huvudsak följande.

Rationell skogsvård torde alltid i viss grad medföra, att tillgången på vindfällen

och torrskog minskades. Torplägenheter, som tillförsäkrats bestående

rätt att för sitt husbehov använda dylikt virke, kunde därför genom skogsvårdande

åtgärder å den tjänande fastigheten komma att i större eller mindre

omfattning mista sina rättigheter. Då servituten tillkommit för att komplettera

de fastigheter, vid vilka rätten knutits, torde det få anses vara ett statsintresse,

att dessa fastigheter, som icke inom sina ägogränser hade tillräckligt

med skog för att vara fullständiga, icke berövades den komplettering, som

rätten till nämnt skogsservitut innebure. Den intressekollision, som uppkomme

mellan principen om servitutsrättens oföränderlighet och statens anspråk

på att småbruken bibehölles i så fullständigt skick som möjligt, kunde

icke lösas på annat sätt än genom jämkning i den förra principen.

I detta hänseende förelåge emellertid en viss skillnad mellan bestående servitutsrätter

(alltidsupplatelser) och sådana, som vöre till tiden begränsade.

De skäl, som talade för nödvändigheten att beträffande servitut, bestående i

rättighet att taga vindfallen och torr skog, kunna göra ändring i själva servitutsrätten,

gjorde sig icke med samma styrka gällande vid upplåtelser, begränsade

till tiden, som vid alltidsupplåtelser. Härtill bomme, att därest i

lagen infördes en bestämmelse av nämnda innebörd även beträffande servitutsavtal,

som vore begränsade till tiden, det kunde befaras, att någon för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 131-

29

langning av servitutsavtalen icke komme till stånd efter servitutstidens utgång

och att nya servitutsavtal icke komme att ingås.

Anvisning på ersättning för vindfallen och torr skog till vedbrand enligt

utredningens förslag torde lämpligen kunna avse virkesavfall från avverkningar

samt mindervärdiga träd.

Sociala jordutredningens förevarande förslag har i ett stort antal av de avgivna

yttrandena avstyrkts. Mot förslaget hava sålunda uttalat sig länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands

län, överlantmätarna i Skaraborgs och Jämtlands län, hushållningssällskapet

i Gävleborgs län, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i

Örebro län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt skogsvårdsstyrelserna

i Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens

län ävensom Kalmar läns norra skogsvårdsstyrelse. I övriga yttranden har

förslaget biträtts eller lämnats utan erinran.

Av de erinringar, som i yttrandena framförts mot förslaget, må här återgivas

följande.

I utlåtandet från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ävensom

i några andra yttranden har uttalats, att de föreslagna bestämmelserna innebure

en avvikelse från gällande rättsgrundsatser. Centralrådet har härutinnan

anfört bland annat:

I realiteten innebure förslaget, att servitutsrättsinnehavarna skulle tillläggas

viss expropriationsliknande rätt utan skyldighet att för denna förmån

utgiva vederbörlig ersättning. Detta kunde knappast anses stå i överensstämmelse

med allmänt gällande rättsgrundsatser. Förslaget vöre grundat på sociala

hänsyn. Det sociala behovet vore emellertid på intet vis av den omfattning

elier beskaffenhet, att det kunde motivera införandet i lagstiftningen

av en dylik rättsprincip, vars konsekvenser för rättsförhållandena i allmänhet

måste anses betänkliga. Därest vid servitutsrätt till vindfallen och torr

skog på grund av bristande tillgång härå å den tjänande fastigheten denna

rätt icke kunde utövas, torde i övervägande antal fall den tjänande fastighetens

ägare icke förmena servitutsinnehavaren att vid behov kostnadsfritt

tillgodogöra sig avverkningsavfall eller annat mer eller mindre värdelöst

virke.

Centralrådet har jämväl påpekat, alt förslaget förutsatte skogsvardsstyrelsernas

hörande vid den ifrågasatta utvidgningen av servitutsrätten, oberoende

av örn den skog, som därav berördes, stöde under skogsvårdsstyrelses uppsikt.

Centralrådet har ifrågasatt lämpligheten härav.

Ett liknande påpekande har även gjorts i domänstyrelsens yttrande.

Länsstyrelsen samt egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Västmanlands

län hava anfört, att ändring av servitutsrätten icke borde få äga

rum, därest det exempelvis vid avtalets ingående varit uppenbart, att rättigheten

inom en ej alltför avlägsen framtid skulle på grund av områdets beskaffenhet

eller utnyttjande minskas eller helt upphöra.

överlantmälaren i Skaraborgs län har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen

syntes kunna medföra, att sadan till tiden icke begränsad servitutsrättighet

till vindfallen och torr skog, som enligt avtalet gällde så länge tillgång

därtill flinnés, bleve avsevärt utökad, överlantmätaren har ansett detta

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

obilligt, då i regel dylika rättigheter vid avtalets ingående icke representerat

något större värde utan upplåtits utan särskild ersättning.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län hava uttalat önskvärdheten

av att i lagen intoges uttrycklig föreskrift om att i utbyte mot vindfallen

eller torr skog finge uttagas allenast avverkningsavfall eller mindervärdigt

virke.

Domänstyrelsen har framhållit, att genom den föreslagna lydelsen av 5 §

servitutslagen i denna inryckts vissa från skogsvårdslagen hämtade skogsvårdande

bestämmelser och uttryck, vilka lämpligen icke kunde anslutas till de

lagar och föreskrifter, som gällde för skogar, varå skogsvårdslagen ej ägde

tillämpning.

Departements- Vidkommande först sociala jordutredningens förslag angående upptagande

chefen, j servitutslagen av stadgande om befogenhet för ägare till fastighet, som besväras

av servitut för vars begagnande visst ställe icke blivit bestämt, att under

angivna förutsättningar begränsa servitutsrättens utövning till viss del av

fastigheten, synes någon invändning i sak mot detta förslag icke vara att

göra. På sätt framgår av redogörelsen för lagrådets yttrande över skogslagstil

tningskommitténs på sin tid framlagda förslag i enahanda syfte, torde en

dylik befogenhet emellertid redan enligt gällande lag föreligga. Att upptaga

det föreslagna tillägget i lagen endast i syfte att förtydliga densamma synes

knappast nödvändigt. Sociala jordutredningens förslag i denna del anser

jag mig därför icke böra biträda.

Vad angår de i den härskande fastighetens intresse tillkomna förslagen örn

förflyttning av servitut och förändring av servitutsrätt, avseende vindfallen

och torr skog, kan jag i princip godkänna dessa. Vissa jämkningar ur såväl

saklig som redaktionell synpunkt hava dock synts böra vidtagas. Den

överarbetning av sociala jordutredningens förslag, som på grund härav ägt

rum inom jordbruksdepartementet, har resulterat i ett förslag till lag angående

ändring i lagen den 1A jani 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut, vilket torde få

såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet. Jag torde i det följande få redogöra

för innehållet i förslaget.

I 5 § andra stycket av departementsförslaget hava intagits bestämmelser,

motsvarande det av sociala jordutredningen föreslagna stadgandet angående

rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla förflyttning av servitut.

Att en dylik förflyttning möjliggöres torde, såsom sociala jordutredningen

framhållit, vara för sistnämnda fastighet av utomordentligt stor betydelse.

För den tjänande fastigheten å andra sidan torde förflyttningen ofta

icke behöva medföra annat än obetydlig örn ens någon ökning i det besvär,

som redan tidigare åvilade densamma. De från visst håll gjorda uttalandena

angående svårigheten att bedöma den olägenhet, som genom dylik förflyttning

kunde tillskyndas den tjänande fastigheten, torde ej böra tillmätas avgörande

betydelse. Om den befogenhet för servitutshavaren, varom här är

fråga, kringgärdas med lämpliga föreskrifter till skydd för den tjänande fastighetens

intressen, synes någon allvarlig invändning mot en lagstiftning

sådan som den nu ifrågavarande icke kunna göras.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 131-

31

Vad angår lagstadgandets utformning har i departementsförslaget till en

början förutsatts, att de omständigheter, vilka åberopas såsom skäl för förflyttning

av servitulet, tillkommit först efter servitutsupplåtelsen eller med

andra ord att då rådande förhållanden ändrats. Stadgandet överensstämmer

härutinnan med vad i 5 § första stycket är föreskrivet för där avsett fall

och torde i sak icke innebära någon ändring i sociala jordutredningens förslag.

Den av sociala jordutredningen upptagna föreskriften, att nyssnämnda

förhållanden icke få vara av allenast tillfällig natur, har med den avfattning

departementsförslaget sålunda erhållit ansetts obehövlig.

Departementsförslaget har i nära överensstämmelse med sociala jordutredningen

utgått från, att förflyttning må medgivas allenast om den tjänande

fastigheten icke genom förflyttningen tillskyndas märklig olägenhet. Såsom

olägenhet för fastigheten torde böra anses exempelvis, att servitutsförflyttningen

medför intrång i en från fastigheten upplåten avverkningsrätt

elier annan nyttjanderätt eller att det ställe å fastigheten, där servitutet

efter förflyttningen skulle begagnas, tillhör annan ägare än det, där servitutsrätten

förut utövats. En dylik omständighet kan sålunda utgöra hinder

mot förflyttningen. Huruvida en genom förflyttningen orsakad olägenhet

är för en fastighet att anse såsom märklig bör uppenbarligen bedömas

med hänsyn icke blott till intrångets storlek i och för sig utan även till den

betydelse det kan hava för just den fastighet, som drabbas av detsamma.

Såsom framgår av vad tidigare anförts, torde den rätt till skogsfång och

mulbete, som genom servitutsupplåtelse tillförsäkrats den härskande fastigheten

å annans mark, ofta vara en förutsättning för ett ändamålsenligt bruk

av fastigheten. Det allmännas intresse av att bereda skydd för servitutsrättigheter,

varom här är fråga, gör sig uppenbarligen icke med samma

styrka gällande, därest den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, har

tillgång till erforderligt skogsfång och mulbete även utan servitutet eller om

servitutsrätten eljest icke kan sägas vara av väsentlig betydelse för fastigheten.

Några avgörande betänkligheter hava därför icke synts böra möta

att, i nära anslutning till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

yrkat, begränsa rätten att erhålla servitutsförflyttning enligt förevarande

lagstiftning till sådana fall, där servitutets begagnande i avsedd omfattning

är för den härskande fastighetens bruk av väsentlig betydelse. En bestämmelse

härom har alltså upptagits i departementsförslaget. Vad angår

centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund hemställan, att från lagstiftningens

tillämpning borde undantagas sådana fall, då den härskande fastighetens

ägare genom någon sin åtgärd själv vållat, att servitutsrätten icke kan

utnyttjas, torde det ligga i sakens natur, att förflyttning i dylika fall ej må

äga rum. Särskild föreskrift härutinnan synes därför ej behövlig. Huruvida

hindret orsakats av nuvarande eller tidigare ägare till fastigheten torde härvidlag

vara utan betydelse.

Med frångående av vad sociala jordutredningen därutinnan föreslagit bär

i departementsförslaget icke intagits någon föreskrift örn skyldighet

för domstolen att vid behandling av mål av förevarande slag införskaffa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

yttrande av skogsvårdsstyrelse. Härmed avses givetvis icke att domstolarna

ej under några förhållanden böra använda sig av denna väg

för vinnande av upplysningar i dessa frågor. Då bestämmelserna i servitutslagen

ej äro begränsade att gälla skogar, som stå under skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn, synes det emellertid såsom domänstyrelsen påpekat

olämpligt att i nämnda lag införa någon allmängiltig föreskrift sådan som

den av sociala jordutredningen föreslagna.

Förflyttning, varom här är fråga, kan vara av övergående eller varaktig

natur, beroende i främsta rummet på arten av det hinder, som möter för

servitutets begagnande å det ställe, som ursprungligen bestämts för detta

ändamål. Domstolen synes dock böra äga frihet att även i det fall, då hindret

är övergående, förordna om varaktig förflyttning av servitut, därest

detta finnes vara i båda fastigheternas intresse eller eljest innefattar den

lösning, som finnes mest ändamålsenlig. Självfallet är att domstolen härvid

icke äger gå utöver den talan, som i målet förts av den härskande fastighetens

ägare. Är förflyttningen ej avsedd att bliva varaktig, torde till undvikande

av tvist mellan parterna angående tiden för det sålunda ändrade

servitutets bestånd denna tid böra av domstolen angivas i förflyttningsbeslutet.

Ett dylikt angivande är av desto större betydelse, som den tjänande

fastighetens ägare i detta fall nödgas hålla det förutvarande stället för servitutets

begagnande i beredskap för den härskande fastigheten vid förflyttningstidens

utgång.

Vid förflyttning, som enligt 5 § första stycket kan på yrkande av den tjänande

fastighetens ägare medgivas till förmån för denna fastighet, skall,

jämlikt uttryckligt stadgande i samma paragraf, den som begärt förflyttningen

städse vidkännas därav föranledda kostnader ävensom gälda vederpartens

utgifter vid första domstolen. Att generellt ålägga servitutshavaren

en motsvarande skyldighet vid förflyttning som enligt nu föreslaget stadgande

sker till den härskande fastighetens fördel torde däremot icke vara lämpligt.

Det torde böra bero på domstolen att efter omständigheterna pröva,

vem ansvaret för ifrågavarande kostnader bör åvila. Någon föreskrift härom

i lagen har icke synts erforderlig.

Stadgandet i 5 a § av departementsförslaget motsvarar den av sociala

jordutredningen föreslagna bestämmelsen i 5 § örn förändring i vissa fall

av servitut, bestående i rätt till vindfallen och torr skog. De ändringar,

departementsförslaget innehåller i förhållande till sociala jordutredningens

förslag, hava huvudsakligen tillkommit i syfte att skapa ytterligare garantier

mot att den förmån, som här öppnas för den härskande fastigheten, begagnas

till förfång för den tjänande fastigheten. Vad nyss anförts vid

5 § andra stycket angående det synnerligen betydande värde möjligheten

till en förflyttning har för den härskande fastigheten samt den ringa olägenhet,

som därigenom kan orsakas den tjänande fastigheten, äger i huvudsak

tillämpning även beträffande sådan förändring i servitutsrätten, varom

i nu förevarande fall är fråga. Med den avfattning departementsförslaget

erhållit torde de farhågor beträffande ifrågavarande lagstiftning, vilka kom
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 131-

33

mit till uttryck på vissa håll, icke vara av beskaffenhet att böra hindra lagstiftningens

genomförande. Det intrång, som enligt förslaget avses kunna

ske i den tjänande fastighetens rätt, torde i överensstämmelse med vad

sociala jordutredningen erinrat icke vara svårare än att man skäligen kan

fordra, att det intresse, som är förbundet med att bevara sagda rätt obeskuren,

får vika för det avsevärt mycket större intresse av jämväl samhällelig

art, som förslaget vill tillgodose.

Även för här förevarande fall torde, såsom sociala jordutredningen förutsatt,

böra fordras, att orsaken till att servitutet ej kan begagnas i den utsträckning,

som var avsedd vid dess tillkomst, är att tillskriva ändring i de

förhållanden, som då rådde. För att rätt till förändring av servitutet skall

medgivas måste alltså krävas dels att skog av det slag, som avsetts i servitutsupplåtelsen,

icke längre finnes i erforderlig omfattning, dels ock att denna

brist beror på ändrade förhållanden å fastigheten, exempelvis orsakade

genom brand eller genom avverkning från den tjänande fastighetens sida av

annan art eller omfattning än vid tiden för servitutsupplåtelsen förutsatts.

Sociala jordutredningen har i sitt förslag jämställt det fall, att servitutsrätt

till vindfallen och torr skog är begränsad att avse visst område av den tjänande

fastigheten, och det fall, att dylik begränsning ej skett. En sådan

ståndpunkt synes dock icke hållbar. Det förefaller ej riktigt, att, såsom

sociala jordutredningen förutsatt, den omständigheten att hinder föreligger

mot begagnande av ett till visst område av en fastighet begränsat servitut av

förevarande art utan vidare skall medföra, att den härskande fastigheten

skall kunna påfordra rätt att få tillgodose sitt virkesbehov i annat virke av

bättre beskaffenhet, oavsett sålunda huruvida virkestillgång av det slag servitutet

avser skulle kunna beredas å annan del av fastigheten. Finnes möjlighet

att genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten enligt

det föreslagna stadgandet i andra stycket av 5 § avhjälpa de svårigheter,

vari den härskande fastigheten råkat, torde denna möjlighet först böra utnyttjas.

I departementsförslaget har därför upptagits en bestämmelse härom.

I departementsförslaget har vidare, med avvikelse från vad sociala jordutredningen

föreslagit men i överensstämmelse med den ståndpunkt som i

departementsförslaget, på sätt tidigare nämnts, intagits till frågan om förflyttning

av servitut, stadgats såsom villkor för att förändring av servitutsrätt

till vindfallen och torr skog skall kunna medgivas, att servitutets begagnande

i avsedd omfattning av domstolen befinnes vara av väsentlig betydelse

för bruket av den fastighet, till vars förmån det gäller. Vad angår tillämpningen

av detta stadgande är att märka, att ett servitut av förevarande slag

torde få anses vara av väsentlig betydelse för en fastighet så snart denna, örn

servitutet ej funnes, skulle vara hänvisad att tillgodose sitt behov av husbehovsvirke

genom köp.

Örn, på sätt nu ifrågasatts, genom servitutsförändring möjliggöres för servitutshavaren

att å den tjänande fastigheten tillgodogöra sig virke av annat

slag än som avsågs vid servitutets uppkomst, synes i nära anslutning

Bihang lill riksdagens protokoll IDUR. I sami. Nr 131.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

till vad sociala jordutredningen föreslagit, till förhindrande av missbruk av

denna möjlighet, virkets uttagande i regel böra få ske först efter anvisning

av den tjänande fastighetens ägare. I särskilda fall torde dock tillämpande

av annan ordning kunna finnas lämpligt. Det synes böra ankomma å domstolen

att i samband med meddelande av här avsett förordnande eller eljest,

då anledning därtill föreligger, lämna erforderliga föreskrifter i förevarande

hänseende.

Av enahanda skäl som framhållits vid andra stycket av förevarande paragraf

har i departementsförslaget beträffande nu ifrågavarande stadgande i

5 a § icke upptagits den av sociala jordutredningen föreslagna bestämmelsen

örn hörande av skogsvårdsstyrelse. Ej heller torde vad sociala jordutredningen

föreslagit till förekommande att genom servitutsförändringen yngre

skog bleve föremål för olämplig avverkning eller äldre skog uttoges i sådan

omfattning, att den icke vidare komme att lämna tillgång till husbehovsvirke

för den tjänande fastigheten, böra här stadgas. I vad nämnda

förslag åsyltar att till skydd för det allmänna skogsvårdsintresset inskränka

servitutshavarens avverkning utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning

är föreskrivit synes det ej tillräckligt grundat. Ä andra sidan lärer

förslaget till den del det vill skydda den tjänande fastighetens intresse mot

alltför stort intrång från servitutshavarens sida icke vara till fyllest. Dylikt

intrång kan nämligen ske även annorledes än genom avverkning av yngre

skog eller genom sådan avverkning av den äldre skogen, att tillgången till

husbehovsvirke äventyras. Med hänsyn härtill har i anslutning till det föreslagna

stadgandet angående förflyttning av servitut sociala jordutredningens

förslag i förevarande avseende i departementsförslaget ersatts med en bestämmelse

av innehåll, att servitutsförändringen icke får medföra märklig

olägenhet för den fastighet, som besväras av servitutet. De synpunkter

rörande begreppet märklig olägenhet, vilka kommit till uttryck i motiveringen

till motsvarande stadgande beträffande förflyttning, torde gälla även

här.

Vad vid andra stycket av 5 § anförts angående skyldighet att vidkännas

förflyttnings- och rättegångskostnader torde äga motsvarande tillämpning vid

sådan förändring av servitut, varom här är fråga.

Liksom enligt gällande stadgande i 8 § servitutslagen de i den tjänande

fastighetens intresse i lagen intagna bestämmelserna om förflyttning och

upphörande av servitut skola lända till efterrättelse, oaktat vid upplåtelsen

annat förbehåll skett, torde jämväl de nu i den härskande fastighetens

intresse föreslagna bestämmelserna örn förflyttning och förändring böra gälla,

även om annat förbehållits. I departementsförslaget har nämnda paragraf

jämkats med hänsyn härtill. Den i servitutsavtal beträffande rätt till vindfallen

eller torr skog understundom förekommande bestämmelsen, att dylik

skog må uttagas allenast »så länge tillgång därtill finnes», kommer alltså i

och för sig icke att hindra tillämpning av stadgandena i den nya 5 a §.

Emellertid är att märka att, såsom framhållits vid motiveringen till nämnda

paragraf, det däri förutsättes, att den bristande virkestillgången orsakats av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

35

förändring i de förhållanden, som gällde vid upplåtelsen. Har, såsom i det

av länsstyrelsen med flera myndigheter i Västmanlands län anförda fallet,

vid servitutsrättighetens tillkomst varit uppenbart, att tillgången å sådan skog

som rättigheten avser skulle inom viss tid på grund av särskilda omständigheter

minskas eller upphöra, blir sålunda lagen ej tillämplig.

Ändringarna i servitutslagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1936 och,

på sätt föreslagits av sociala jordutredningen, äga tillämpning även på

servitut som uppkommit före ikraftträdandet.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att lagrådets

utlåtande över förenämnda förslag dels till lag örn ändrad lydelse av 4 och

5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) dels ock till lag angående

ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut1 måtte för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Ros.

i Detta förslag, vilket är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutils.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

4 §•

1 morn. Utan hinder---förhållandena påkallas.

2 mom. Virke, som —--skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

3 mom. Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång,

och kan planlagd eller påbörjad avverkning, som icke avser tillgodoseende

av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten

upplåten rätt till husbehovsfång, befaras medföra, att servitutet

icke kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut

som uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd

utsträckning nödvändiggör ianspråktagande av yngre skog utöver vad

som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med

en god skogsvård, äger skogsvårdsstyrelsen beträffande avverkningen meddela

de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.

5 §•

Avverkning av---återväxt äventyras.

Ej heller---lag medgivit.

Kan avverkning som i 4 § 3 mom. sägs befaras medföra, att servitut, som

innefattar rätt till skogsfång, ej kan i avsedd utsträckning begagnas utan

ianspråktagande av äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom

skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens

förhållanden, skall vad i nämnda moment är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 men skall icke utgöra hinder för

tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,

som upplåtits före nämnda dag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131 •

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 februari

1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 december 1935,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr

212) och lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om

servitut.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

Lagrådet:

Med avverkning som omförmäles i de föreslagna nya stadgandena avses

tydligen icke blott sådan avverkning som verkställes av fastighetsägaren

själv utan även avverkning till vilken ägaren upplåtit rätt åt annan person.

Stadgandena synas, efter ordalydelsen att döma, utgå från att en servitutshavares

rätt alltid skall under angivna förutsättningar skyddas mot avverkning,

företagen av en dylik avverkningsrättsinnehavare. Detta kan icke vara

riktigt. Örn enligt vanliga civilrättsliga regler den sistnämndes rätt har

företräde framför servitutsrätten — avverkningsrätten kan t. ex. hava intecknats

tidigare än servitutsrätten (se 56 § inteckningsförordningen) — böra

uppenbarligen stadgandena icke träda i tillämpning. Detta torde böra komma

till tydligt uttryck i lagtexten. Självfallet lärer vara att skogsvårdsstyrelsen,

endast om den finner servitutets företrädesrätt klar, bör ingripa mot

en planerad eller påbörjad avverkning.

Det föreslagna stadgandet i 4 § innebär bland annat att vid planlagd eller

påbörjad avverkning av yngre skog till avsalu skogsvårdsstyrclsen äger,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

därest avverkningen kan befaras medföra att servitut som innefattar rätt till

skogsfång icke kan i avsedd utsträckning begagnas, beträffande avverkningen

meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar som av förhållandena

påkallas. Däremot skulle enligt förslagets 5 § möjligheten för skogsvårdsstyrelsen

att ingripa vid avverkning till avsalu av äldre skog bliva inskränkt

till det fall att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas utan

att den tjänande fastigheten därigenom komme att lida brist på husbehovsskog.

Har en sådan avverkning ej någon inverkan på den tjänande fastighetens

husbehovsskog, därför att avverkningen uteslutande drabbar skog där

servitutet kan uttagas och den tjänande fastighetens husbehov kan tillgodoses

på annat ställe, skulle alltså något ingripande ej kunna äga rum. Enär någon

anledning ej synes föreligga att i detta avseende meddela olika bestämmelser

då fråga är örn yngre och om äldre skog, hemställes att 5 § måtte i

nu berörda avseende jämkas till överensstämmelse med 4 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut.

Regeringsrådet Kellberg:

Såsom av de i ärendet föreliggande yttrandena framgår, har sociala jordutredningens

förslag rörande de ändringar i servitutslagen örn vilka nu är

fråga avstyrkts av flertalet myndigheter och andra som däröver blivit hörda.

Onekligen måste också, på sätt i åtskilliga yttranden anförts, ur principiella

synpunkter anses möta vissa betänkligheter mot nämnda förslag; och dessa

betänkligheter kvarstå i det stora hela även inför förslaget i den form vari

det numera framträder. Å andra sidan bör emellertid icke bortses från att

de förhållanden varå de föreslagna bestämmelserna skulle bliva tillämpliga

äro av en speciell beskaffenhet som synes kunna motivera att vid den rättsliga

regleringen anläggas synpunkter vilka annars icke få vara avgörande.

Skogsfångs- och mulbetesservitut torde i allmänhet hava tillkommit i samband

med avskiljande från en större med skog välförsedd fastighet av en

torplägenhet eller annat mindre jordområde utan tillräcklig skog. Ett dylikt

servitut kan därför sägas komplettera den mindre fastigheten; denna skulle,

örn rättigheten av en eller annan anledning bortfölle, ej längre kunna anses

fullständig. Under det således en servitutsrätt av ifrågavarande slag är av

stor betydelse för den härskande fastigheten, orsakar dess utövande merendels

den tjänande fastigheten endast ringa eller intet förfång. Beaktas bör

vidare att det i regel vid upplåtelse av servitut varom här är fråga måste

antagas hava varit kontrahenternas mening att den härskande fastigheten därigenom

skulle för framtiden få sitt husbehov i ena eller andra avseendet tillgodosett.

Att, såsom ej sällan ägt rum, en skogsfångsrätt lokaliserats till

viss skogstrakt behöver ej utesluta att parterna vid upplåtelsen avsett att, om

det framdeles skulle visa sig att husbehovet ej kunde därifrån tillgodoses, annan

del av skogen finge för ändamålet tagas i anspråk. Emellertid före
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131•

39

komma även servitutsupplåtelser vid vilka parterna uppenbarligen åsyftat

att begränsa rättighetens utövande på visst sått eller göra dess fortvaro beroende

av visst villkor; exempel å sådana förbehåll finnas upptagna i den av

sociala jordutredningen i dess betänkande, kap. IV, gjorda sammanställningen

av servitutsbestämmelser (se nr 8, 16, 44, 134 m. fl.). Fall av detta slag

höra dock säkerligen till de mindre vanliga; och man synes kunna utgå från

att, örn ej dylikt förbehåll skett, avsikten med servitutsavtalet varit den ovan

angivna, d. v. s. att säkerställa den härskande fastigheten dess framtida behov

av skogsfång eller mulbete.

Det torde med hänsyn till vad nu framhållits kunna anses i viss mån befogat

att i förekommande fall av konflikt mellan den ena och den andra sidans

intressen fästa större vikt vid den servitutsberättigades anspråk pa att

servitutet anpassas efter ändrade förhållanden än vid motsidans krav på att

servitutsavtalet i varje avseende bibehålies oförändrat. Givetvis mäste dock

tillses, att en sådan avvägning icke sker på det sätt att intrång av någon

nämnvärd betydenhet därigenom tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten;

allenast i händelse olägenheten är ringa bör förflyttning eller förändring

av servitutet kunna ifrågakomma. Ej heller kan en dylik åtgärd

anses befogad, om vid servitutsupplåtelsen skett förbehåll på grund varav

den avsedda förändringen eller förflyttningen måste anses utesluten.

5 §.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Mot det föreslagna nya stadgandet i förevarande paragraf synes i och för

sjg — frånsett alltså att jämlikt 8 § stadgandet skall lända till efterrättelse

ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll skett samt att jämlikt övergångsbestämmelsen

lagen skall tillämpas även å äldre servitut — intet annat vara

att invända än att behövligheten av ett dylikt stadgande, av utredningen att

döma, kan starkt dragas i tvivelsmål. Tydligt är emellertid att stadgandet,

om det skall få någon avsevärd betydelse, måste göras tillämpligt även å äldre

servitut. Frågan om lämpligheten av att i lagen upptaga ett stadgande i ämnet

torde följaktligen böra ses ur denna synpunkt.

Att en lag, som reglerar det civilrättsliga förhållandet mellan två kontrahenter

på annat sätt än det mellan dem slutna avtalet innebär, tillägges verkan

i fråga om före lagens ikraftträdande tillkomna avtal, måste väcka betänkligheter.

Visserligen förutsättes för stadgandets tillämpning att märklig

olägenhet icke tillskyndas den tjänande fastigheten, men stadgandet innebär

dock — frånsett att uttrycket märklig olägenhet i tillämpningen kan

visa sig vara synnerligen tänjbart — att den tjänande fastighetens ägare trots

att han lider förfång av åtgärden blir, utan att vinna rätt till vederlag, nödsakad

att finna sig i servitutets förflyttning. Det kan emellertid icke förnekas

att, med hänsyn särskilt till de förhållanden under vilka i allmänhet de

äldre servituten av ifrågavarande slag tillkommo, fall kunna förekomma då

det väl kan försvaras att medgiva förflyttning av dylikt servitut. Detta sy
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

nes särskilt vara förhållandet då omöjligheten för servitutsliavaren att på

det bestämda stället utnyttja servitutet berott på åtgärder från ägarens av den

tjänande fastigheten sida; i sådant fall innebär förslaget i själva verket endast

att servitutsliavaren i stället för den gottgörelse i penningar som tillkommer

honom får ut sin rätt in natura. Även i det fall att servitutets utnyttjande

blivit omöjliggjort på grund av skogsvårdande åtgärder kan det

anses riktigt att medgiva förflyttning, enär man i regel måste antaga att dessa

åtgärder kommit den tjänande fastigheten till nytta. Annorlunda ställer sig

saken då i följd av olyckshändelse, exempelvis skogsbrand, servitutets begagnande

hindrats. I dylikt fall skulle stadgandet medföra att den tjänande

fastighetens ägare, som genom branden förlorat sin skog, dessutom skulle

ersätta servitutshavaren den förlust som drabbat denne därigenom att han

tills vidare mistat möjligheten att utöva den honom enligt det ursprungliga

avtalet tillkommande rätten. Den tjänande fastighetens ägare lider i så fall

en ren förlust, motsvarande, därest fråga är om skogsfångsservitut, det årliga

värdet av vad servitutshavaren skulle haft att uttaga å det bestämda

stället. Även om man av socialpolitiska hänsyn kan finna det befogat att

stifta en lag som, såvitt angår framtida servitutsavtal, medger en tvångsförflyttning

i fall av denna art — den tjänande fastighetens ägare får då antagas

ingå servitutsavtalet med vetskap örn möjligheten av en förflyttning av

servitutet — torde ett stadgande som låter lagen gälla även äldre servitutsavtal

stå i strid med den uppfattning som hittills hos oss gjort sig

gällande beträffande möjligheten att tillägga lagar återverkande kraft.

Därest den föreslagna lagen skall erhålla tillämpning även å äldre

servitut, bör följaktligen stadgandet i förevarande stycke inskränkas att gälla

de fall då hinder för servitutets begagnande å det bestämda stället uppstått

i följd av ägarens av den tjänande fastigheten egna åtgärder eller åtgöranden

från skogsvårdsstyrelsens sida. Förslaget skulle då komma i överensstämmelse

med det av skogslagstiftningskommittén på sin tid framlagda förslaget,

vilket dock icke tilläde bestämmelserna däri återverkande kraft. Endast under

förutsättning att ovannämnda inskränkning sker anse vi oss kunna underlåta

att avstyrka upptagande av det nya stycket i förevarande paragraf.

Justitierådet Bagge:

Vad som menas med orden »avsedd utsträckning» är i det sammanhang

vari detta uttryck förekommer ej fullt tydligt. Därmed kan åsyftas den omfattning

av servitutsrätten som en tolkning av servitutsavtalet ger vid handen.

I vilken utsträckning ändrade förhållanden därvid tagits med i beräkningen

såsom inverkande på servitutsrättens omfattning måste då avgöras

enligt vanliga tolkningsregler. Meningen vid upplåtelsen kan ha varit att

servitutets lokalisering till visst område icke skall medföra att där uppkommande

brist pa nyttigheten i fråga skall gå ut över servitutsinnehavaren utan

att densamma i oförminskad utsträckning skall utgå även örn fastigheten i

övrigt därvid måste tagas i anspråk. Servitutets förläggande till visst område

är i detta fall utan avgörande betydelse för bestämmande av dess örn
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

41

fattning. I andra fall kan av omständigheterna framgå att omfattningen är

beroende av fortsatt tillgång till den utfästa nyttigheten på den bestämda

platsen. Har i servitutsavtal intagits det av departementschefen omnämnda

förbehållet att skog må uttagas allenast »så länge tillgång därtill finnes», är

detta alltså såtillvida bestämmande för servitutsrättens omfattning att servitutsrätten

ej kan göras gällande i vidare mån än tillgång till nyttigheten å den

bestämda platsen det medgiver. Att, om parterna avsett detta, den »avsedda

utsträckningen» av servitutet blir bestämd av den av förändrade förhållanden

beroende tillgången på platsen i fråga under den tid servitutet gäller, synes

uppenbart.

Vad departementschefen yttrar i sammanhang med omnämnande av omförmälda

förbehåll gör emellertid tvivelaktigt vad förslaget härutinnan avser.

Under åberopande av bestämmelsen i 8 § i förevarande förslag att vad

i 5, 5 a och 7 §§ stadgas angående förflyttning, förändring och upphörande

av servitut skall lända till efterrättelse ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll

skett, uttalar departementschefen att ett förbehåll sådant som det omnämnda

icke i och för sig kommer att hindra tillämpning av sladgandena i

den nya 5 a §. Härav torde framgå att med orden »avsedd utsträckning»,

som förekomma även i 5 a §, menas icke servitutets omfattning begränsad på

sätt parterna velat åstadkomma genom nämnda eller annat förbehåll i händelse

av brist på tillgång till de upplåtna nyttigheterna på den bestämda

platsen utan den utsträckning i fråga om tillgängliga nyttigheter servitutet

ägt vid tiden för upplåtelsen. Orden »avsedd utsträckning», vilka synas innebära

att hänsyn skall tågås även till förändringar i framtiden som parterna

få antagas hava tagit med i beräkningen, göra emellertid en sådan tolkning

av stadgandet tvivelaktig. Ett förtydligande synes alltså i varje fall

erforderligt.

Justitierådet Geijer:

Det nya stycket synes ej hava erhållit en avfattning som fullt täcker vad

därmed åsyftas. Meningen torde vara ungefär den att rätten till förflyttning

skall — under de i övrigt angivna förutsättningarna —• inträda örn servitutet

på grund av ändrade förhållanden icke kan på det därför bestämda

stället begagnas i den utsträckning som vid servitutets tillkomst med sannolikhet

kunde påräknas. En sådan tolkning framgår ej otvetydigt av uttrycket

att servitutet på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning

begagnas å samma område. Därmed är nämligen icke angivet från vilken

intressesynpunkt syftet med servitutet skall bedömas. Man föranledes då att

anse avgörande icke vad den ene eller andre kontrahenten med fog trott sig

kunna vid en gynnsam händelseutveckling påräkna utan i stället vad som blivit

för olika eventualiteter utfäst; och regelmässigt kan avtalet svårligen i förevarande

hänseende antagas innebära annat än att servitutets begagnande

skall, förhållandena må utveckla sig i en för servitutshavaren gynnsam riktning

eller icke, vara begränsat genom lokaliseringen och sålunda anses inskränkt

till de nyttigheter som stå att hämta å det bestämda stället. Med en så
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

dan innebörd blir det nya stadgandets betydelse i praktiken uppenbarligen

mycket ringa; det kan ej tänkas komma att spela någon roll annat än möjligen

i sådana fall då t. ex. servitutsavtalet verkligen garanterar den härskande

fastigheten dess virkesbehov för viss tid eller för all framtid men utfästelsen

på grund av ändrade förhållanden ej kan utan förflyttning gå i

uppfyllelse. För övriga fall torde ett yrkande på förflyttning vanligen kunna

bemötas med den invändningen att upplåtaren genom lokaliseringen just

avsett att servitutet icke, oavsett örn förhållandena komme att förändras

eller ej, skulle få utövas i större utsträckning än som vore möjligt å det

bestämda stället. Tydligt torde vara att en sådan tolkning av avtalet ligger

särskilt nära till hands beträffande det stora flertalet av de servitut som tillkommit

under den gamla lagens tid då anledning icke funnits att räkna

med den nu föreslagna flyttningsrätten. Vill man uppnå vad som torde vara

åsyftat, synes därför en jämkning i avfattningen vara erforderlig.

Ett sådant stadgande som det föreslagna innebär att till förmån för den

härskande fastigheten i servitutsförhållandet inlägges något som icke omedelbart

följer av allmänna rättsregler. Mot ett sådant stadgande i och för sig

torde ur principiell synpunkt inga mera vägande invändningar kunna göras.

Lämnades möjligheten att genom avtal förebygga stadgandets tillämpning

obeskuren, vore det näppeligen mot sunda lagstiftningsprinciper stridande

att i fråga om de servitut som bildas efter den nya lagens ikraftträdande sålunda

stadga en presumtion för en enligt förslaget utvidgad servitutsrätt. Förslagets

ståndpunkt är dock icke denna. Stadgandets verkningar äro att bedöma

med hänsyn jämväl dels till den föreslagna ändringen i 8 § och dels

till promulgationsbestämmelsen.

I 8 § föreslås att det ifrågavarande stadgandet skall lända till efterrättelse

ändå att annat förbehåll skett. Därmed lärer åsyftas att, även om servitutshavaren

t. ex. enligt avtalet är hänvisad till det virke som kan uttagas å ett

bestämt ställe (»så länge tillgång finnes»), detta förbehåll icke skall hindra

att förflyttning sedermera, örn de i 5 § angivna förutsättningarna äro för

handen, medgives. Det är emellertid att märka att en av dessa förutsättningar

just är att servitutshavaren verkligen med fog kunnat göra sig räkning på

en större virkeskvantitet än den som visar sig möjlig att å den bestämda

platsen utvinna. I sistberörda hänseende synes med förslagets avfattning, som

dock ej helt utesluter tvivel härutinnan, närmast antagligt att avtalsfrihet

råder. Är nu ett servitutsavtal tydligt i det hänseendet att servitutshavaren

har att nöja sig med den virkeskvantitet som tid efter annan kan uttagas å

det bestämda stället och till och med får finna sig i att förr eller senare

ingenting alls kan utvinnas, blir därför värdet för servitutshavaren av deföreslagna

regeln i 8 § tvivelaktig. Att, såsom departementschefen synes hava

förutsatt, dess verkan i dylika fall skulle kunna bliva beroende på med vilken

grad av visshet inträffade förändringar kunnat vid servitutets tillkomst förutses,

kan knappast med den föreslagna lagtexten tagas för givet. Meningen

synes vara att i varje hithörande servitutsförhållande hela den tjänande fastigheten,

oavsett vad avtalet må innehålla, skall innestå såsom garanti för åt
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

43

njutande in natura av den nyttiglietskvantitet vilken vid servitutets tillkomst

med sannolikhet kunde antagas bliva uttagbar på det bestämda stället.

Vill man försäkra sig örn en dylik tillämpning av lagen, enligt vilken

servitutsrätten icke skall, även om sådant föreskrives i avtalet, röna inverkan

av förändringar vilka ej skäligen bort vid servitutets tillkomst tagas i beräkning,

synes en uttrycklig regel därom — vilken i så fall torde kunna inlöras

i 8 § — vara behövlig.

Mot en sådan tvingande regel i fråga om servitutsrättens innehåll är emellertid

åtskilligt att invända. Överhuvud bör avtalsfriheten icke utan de mest

giltiga skäl sättas ur kraft, särskilt om följden därav blir att den ena kontrahenten

utan vidare herodes fördel på den andres bekostnad, något som icke

är fallet enligt det i förevarande paragraf för närvarande upptagna stadgandet

örn rätt i vissa fall att utan förfång för den härskande fastigheten flytta

ett servitut. Såsom det egentliga motivet för lagstiftningen har åberopats

det sociala intresset av att skydda servitutshavaren. Anmärkningsvärt är

emellertid att den utredning som förebragts trots sin grundlighet lämnat endast

ett obetydligt material till bestyrkande av lagstiftningens behövlighet.

I betraktande härav synas de nu ifrågavarande ändringarna i servitutslagen

knappast välbetänkta, alldenstund desamma, även om de ej kunna antagas

i varje särskilt fall medföra verkningar av större ekonomisk räckvidd, dock

innebära ett visst, i och för sig långt ifrån önskvärt våld på allmänna rättsgrundsatser.

Förflyttning skall, ändå att annat avtalats, kunna ske till förmån

för den härskande fastigheten, även örn den tjänande fastigheten därigenom

tillskyndas olägenhet, blott med den inskränkningen att olägenheten

ej får vara så stor att den kan betecknas såsom märklig. Den ökade olägenheten

får den tjänande fastigheten bära utan särskilt vederlag, även om orsaken

till att servitutet ej kunnat i full utsträckning utövas på det förra stället

ligger i någon omständighet — lagstiftning, brand, storm etc. — som på

intet sätt berott av denna fastighets ägare. I sistnämnda hänseende intogs i

det av skogslagstiftningskommittén år 1918 framlagda förslaget en mera

försiktig och till synes mera rimlig ståndpunkt, i det att flyttningsrätt för

den härskande fastigheten där föreslogs blott i sådana fall då hindret för servitutets

utövande på den bestämda platsen låg antingen i åtgärd av den tjänande

fastighetens ägare eller i skogsvårdslagens bestämmelser. Ett förslag,

utformat på grundvalen av en dylik differentiering, skulle måhända väcka

mindre betänkligheter än det föreliggande.

Mot förevarande förslag synes vidare den anmärkningen kunna riktas

att, då detsamma av naturliga skäl icke stadgar någon skyldighet att överhuvud

upplåta servitut, förslaget lätt kan verka hämmande i i råga om tillkomsten

av behövliga och önskvärda servitut.

Flertalet av de nu anförda skälen emot det nya stadgandets tillämpning

med tvingande verkan på blivande servitut väga uppenbarligen än tyngre

beträffande den föreslagna promulgationsbestämmelsen, som avser att göra

stadgandet tillämpligt på äldre servitut. Det bör ihågkommas att dessa dock

måste antagas hava upplåtits i förlitande på den hittills gällande lagstiftnin
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

gen. Föga rimligt synes det vid sådant förhållande vara att nu i efterhand

och sedan i många fall högst avsevärd tid förflutit tvångsreglera desamma.

Rättegångar, innefattande svårlösta spörsmål, kunna ock därav uppkomma,

då det tydligen ej sällan måste bliva en vansklig sak att rätt bedöma de förutsättningar

och syften som varit förknippade med äldre avtal ävensom arten

av de kanske långt tillbaka i tiden liggande förändringar som medfört det

påstådda hindret för servitutets utnyttjande. Varje bestämmelse med retroaktiv

verkan i de fall varom bär är fråga måste också gentemot var och en

som t. ex. ett eller annat år före den nya lagens ikraftträdande köpt fastigheten

framstå såsom ett klart åsidosättande av hans genom köpet förvärvade

rätt, särskilt sa framt efter köpet ingenting inträffat som försvårat servitutets

begagnande.

På nu anförda grunder och då det nya stadgandet, örn det ej förlänas tvingande

eller tillbakaverkande kraft, icke lärer få nämnvärd betydelse, kan

detsamma ej förordas till antagande.

Regeringsrådet Kellberg:

Jag hemställer — under hänvisning till vad av mig i det föregående anförts

— att den jämkning i paragrafens avfattning vidtages att, i stället för

vad förslaget innehåller örn hinder för servitutets förflyttning, stadgas att förflyttningen

ej må medgivas med mindre allenast ringa olägenhet därigenom

skulle tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten.

5 a §.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Mot stadgandet i förevarande paragraf möta enahanda betänkligheter som

mot det föreslagna nya stadgandet i 5 §. Under förutsättning att liknande

inskränkning vidtages som av oss föreslagits beträffande sistnämnda paragraf

anse vi oss icke böra avstyrka stadgandets upptagande.

Justitierådet Geijer:

I fråga örn detta stadgande gälla enahanda synpunkter som de beträffande

5 § anförda. Under framhållande tillika, att en sådan omvandling av servitutsrättens

innehåll som den här föreslagna innefattar en vida längre gående

och i samma mån betänkligare tvångsreglering än en förflyttning, avstyrkes

därför förslaget i denna del.

Regeringsrådet Kellberg:

Vad jag vid 5 § anfört rörande erforderlig jämkning i nämnda paragrafs

avfattning äger motsvarande tillämpning i fråga om nu förevarande paragraf;

och hemställer jag förty att förslaget i denna del måtte undergå omredigering

i enahanda avseende som av mig vid 5 § ifrågasatts.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

8 §■

45

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Den här föreslagna ändringen innebär att de nya stadgandena i 5 och

5 a §§ göras tvingande. Det skulle alltså för framtiden vara förbjudet att i

avtal om servitutsupplåtelse intaga förbehåll om att servitutet icke under några

förhållanden får uttagas å annan än den bestämda platsen eller, om servitutet

avser vindfällen eller torrskog, i annat slag av virke. Man har härigenom

velat skapa större trygghet för att den härskande fastigheten verkligen

kommer i åtnjutande av de nyttigheter som servitutsavtalet avser att tillföra

densamma och som för dess brukande är av betydelse. Därest fråga vore om

att i samband med jorddelning tillskapa servitut för att göra en därvid uppkommen

fastighet lämpligare att bestå såsom självständig fastighet, kunde en

bestämmelse av denna art måhända anses påkallad. Jorddelningslagen tilllåter

emellertid icke upprättande av servitut vid jorddelning. Då numera servitut

uppkomma, kan det alltså i huvudsak endast ske genom avtal mellan

ägare av redan bestående fastigheter för att åt den ena av dem förvärva tillgång

till behövliga nyttigheter, som den inom sitt eget område saknar. Det

torde under sådana förhållanden icke vara lämpligt att förhindra införande

i servitutsavtal av förbehåll som ägaren av den fastighet, från vilken upplåtelse

skulle ske, vill sätta som villkor för upplåtelsen. Följden kan endast

bliva att upplåtelsen icke kommer till stånd eller att t. ex. servitutet medgives

blott för viss tid. Då lagstiftaren icke anser sig överhuvud kunna framtvinga

bildande av servitut till förmån för en fastighet som saknar vissa nyttigheter

eller böra förbjuda upprättande av tidsbegränsade servitut, synes det

inkonsekvent att hindra upprättande genom frivilliga avtal av ett för vederbörande

fastighet fördelaktigt servitut endast på den grund att det i förevarande,

oftast tämligen betydelselösa, hänseenden begränsar servitutshavarens

rätt. Det hemställes förty att ingen annan ändring i paragrafen vidtages, än

att hänvisningen till 5 § kommer att avse dess första stycke.

Tydligt är att, såvitt den föreslagna bestämmelsen syftar på före lagens

ikraftträdande ingångna servitutsavtal, den ej kan få nämnvärd praktisk betydelse.

Det är dock tänkbart att även i äldre servitutsavtal gjorts förbehåll

av innebörd som här avses. Och att, om så skett, förklara detta förbehåll

ogiltigt skulle innebära ett betänkligt brott mot de principer som hos

oss hittills ansetts gälla beträffande lagars återverkande kraft. Därest bestämmelsen

bibehålies, måste bestämt avstyrkas att densamma förlänas tilllämplighet

å servitut uppkomna före lagens ikraftträdande.

Justitierådet Geijer:

Beträffande denna paragraf hänvisar jag till vad jag anfört vid 5 och

5 a §§.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 131•

Regeringsrådet Kellberg:

Under åberopande av vad jag förut anfört hemställer jag att förevarande

paragraf måtte bibehållas vid sin nuvarande lydelse, allenast med den ändring

att hänvisningen till 5 § utbytes mot en hänvisning till samma paragrafs

första stycke.

Övergångsbestämmelsen.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Under åberopande av vad av oss anförts hemställes att, därest 5 och 5 a §§

bibehållas i den föreslagna lydelsen, de nya bestämmelserna där ej få tilllämplighet

å äldre servitut ävensom att i intet fall stadgandet i 8 § göres tilllämpligt

å sådana servitut.

Justitierådet Geijer:

Beträffande denna bestämmelse hänvisar jag till vad jag anfört vid 5 och

5 a §§.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

47

Utdrag av protokoll över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 3 februari

1936 avgivna utlåtande över de den 20 december 1935 till lagrådet remitterade

förslagen till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212) och lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 25) om servitut.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har beträffande de föreslagna bestämmelserna i skogsvårdslagen

uttalat, att i lagtexten borde komma till tydligt uttryck, att, om enligt civilrättsliga

regler en avverkningsrättsinnehavares rätt hade företräde framför

servitutsrätten, stadgandena icke borde träda i tillämpning. I likhet med

lagrådet har jag funnit det självfallet, att skogsvårdsstyrelsen borde ingripa

endast om den funne servitutets företrädesrätt klar. Ehuru det från denna

utgångspunkt synts mig, att även med stadgandenas nuvarande avfattning

någon tvekan i det av lagrådet berörda avseendet icke skulle behöva uppstå,

vill jag emellertid, då lagrådet ansett ett förtydligande påkallat, ej motsätta

mig detta, och torde sålunda en mindre jämkning böra företagas i avfattningen

av 4 § i förslaget. Den erinran lagrådet i övrigt framställt mot nu ifrågavarande

stadganden torde böra iakttagas.

Vad angår förslaget örn ändring i servitutslagen har detta helt avstyrkts

av en ledamot i lagrådet. Jag har redan i samband med remissen till lagrådet

i huvudsak tagit ståndpunkt till de skäl, som av denne ledamot gjorts

gällande mot förslaget. Vad i övrigt av sagde ledamot anförts har icke givit

mig anledning att frångå min principiella inställning till frågan.

Beträffande de i 5 och 5 a §§ upptagna bestämmelserna har en lagrådsledamot

ifrågasatt sådan ändring att förflyttning eller förändring av servitut

borde medgivas allenast örn ringa olägenhet därigenom tillskyndades

den tjänande fastigheten. Då graden av den olägenhet som må tillskyndas

den tjänande fastigheten enligt min mening tillfredsställande angives genom

det i förslaget använda uttryckssättet, anser jag detta böra bibehållas oförändrat.

— Två av lagrådets ledamöter hava ansett, att, därest de föreslagna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

bestämmelserna i 5 och 5 a §§ skola gälla även äldre servitut, de borde inskränkas

att avse de fall då hinder för servitutets begagnande uppstått i följd

av ägarens av den tjänande fastigheten egna åtgärder eller åtgöranden från

skogsvårdsstyrelsens sida. En ändring av förslaget såsom dessa lagrådsledamöter

ifrågasatt skulle medföra, att, om servitutets begagnande förhindrades

genom olyckshändelse, exempelvis skogseld, förflyttning eller förändring

icke skulle medgivas. Genom en dylik begränsning av lagstiftningens tilllämpning

skulle uppenbarligen dess sociala syfte delvis förfelas. Att av

hänsyn till den tjänande fastighetens ägare vidtaga en sådan begränsning

torde ej vara erforderligt. Genom stadgandet att förflyttningen eller förändringen

icke får medföra märklig olägenhet för denna fastighet, torde dess

intressen få anses nöjaktigt tillvaratagna. Rätten till förflyttning och förändring

torde sålunda böra bibehållas i föreslagen omfattning. — Ett förtydligande

av uttrycket »avsedd utsträckning» i 5 och 5 a §§ på sätt två ledamöter

i lagrådet på olika skäl ifrågasatt finner jag icke heller erforderligt.

Av det sammanhang vari nämnda uttryck finnes upptaget i förslaget, torde

klart framgå att därmed förstås den utsträckning som vid servitutets tillkomst

skäligen kunde påräknas.

Den i 8 § föreslagna ändringen har lagrådet icke kunnat tillstyrka. Med

densamma har avsetts att trygga, att vid tillämpning av 5 § andra stycket

och 5 a § den utsträckning, i vilken servitutets begagnande enligt servitutsavtalet

må påfordras, icke skall — oavsett vad avtalet innehåller — lida minskning

på grund av sådan ändring i förhållandena, som ej skäligen bort vid

servitutets tillkomst tagas i beräkning. Då det kan befaras, att, därest den

föreslagna ändringen i 8 § icke vidtages, de i 5 § andra stycket och 5 a §

upptagna bestämmelserna genom förbehåll i servitutsavtal i stor utsträckning

skulle försättas ur kraft och det praktiska värdet av lagstiftningen sålunda

väsentligen gå förlorat, kan jag icke heller på denna punkt tillstyrka

ett frångående av departementsförslaget.

Med avseende å övergångsbestämmelserna hava de två ledamöter, vilka

förordat en begränsning av förflyttnings- och förändringsrätten på förut angivet

sätt, hemställt, att, därest 5 § andra stycket och 5 a § bibehölles oförändrade

i den av mig föreslagna lydelsen, de nya bestämmelserna icke skulle

givas tillämpning å äldre servitut, varjämte samma ledamöter ansett, att i

intet fall stadgandet i 8 § borde gälla med avseende å sådana servitut. Med

hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen avsevärt torde förlora i betydelse,

därest icke de nya bestämmelserna i 5 och 5 a §§ gåves retroaktiv verkan,

kan jag icke biträda berörda hemställan såvitt angår dessa bestämmelser.

Icke heller i övrigt finner jag mig böra tillstyrka den ifrågasatta ändringen

i de föreslagna övergångsbestämmelserna. Det torde nämligen ej vara uteslutet,

att, för den händelse bestämmelsen i 8 § icke förlänades giltighet även å

äldre servitut, åt avtal rörande sådana servitut kunde givas en innebörd,

som skulle väsentligen motverka lagstiftningens syfte.

I enlighet med vad jag här anfört rörande förslaget till ändrad lydelse

av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen har jag låtit inom jordbruksdepartementet

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

omarbeta detta förslag, därvid ytterligare en mindre redaktionell jämkning

vidtagits.

Departementschefen hemställer härefter, att det omarbetade förslaget till

lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvardslagen den 15 juni 1923 (nr

212) ävensom förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) om servitut måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 131.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:269 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets avdelning fö s. 1 i texten
  2. 2LJoU 1936:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 s. 1 i texten