Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen

1936-03-06 · 143 sidor, varav 136 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 136 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:140, Med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

1

Nr 140.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen; given

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Under åberopande av bifogade i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

härvid fogat förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang (ill riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 140.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt

§§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Regeringsformen.

§ 86.

Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den

offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast

inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat

fall kunna därför straffas, än örn detta innehåll strider emot tydlig lag, given

att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna

handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen

annorlunda stadgas.

Riksdagsordningen.

§ 38.

2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som antingen angå stiftande, ändring, förklaring

eller upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar

örn statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om kommandomål, örn

förvärvande och förlust av medborgarrätt, örn rikets vapen och flagga, om inskränkningar

i rätten att från myndighet utbekomma allmänna handlingar,

örn allmänt kyrkomöte och örn allmän folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra

annat utskotts behandling, eller ock röra överenskommelser med främmande

makter i sådana ämnen.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 1.

13:o. I överensstämmelse med här ovan för en allmän och lagbunden tryckfrihet

lagda grunder skall det, under villkor av helgd för andras äganderätt

och med iakttagande av vad eljest i denna lag finnes stadgat, stå var och en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

3

svensk medborgare fritt att genom tryck allmängöra skrifter av vad form,

vidd eller beskaffenhet som helst och däri över allt vad som är eller kan bliva

föremål för mänsklig kunskap sina tankar kungöra; skolande för varje ämne

skrivarten av författarens eget val bero. Följaktligen skall ej något, som

över i denna lag tillåtliga ämnen i tryck anmärkes, påminnes eller eljest

gransknings- eller reflexionsvis i dagsljuset framlägges, kunna, under förevändning

alt innebära tadel eller klander, såsom straffbart anses, såvida

skrivsättet icke såsom smädligt eller skändligt sig utmärker, om ansvar varför

i denna lag stadgat är.

§ 2.

l:o. I följd av vad i 1 § stadgas skall det vara en var svensk medborgare

tillåtet att, med undantag som i 6 mom. sägs, i tryck utgiva alla till statseller

kommunalmyndighet inkomna och därifrån utfärdade handlingar, hos

sådan myndighet förda diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar,

därstädes hållna justerade protokoll, så ock alla andra där upprättade

handlingar, såvitt de hänföra sig till mål eller ärenden som av myndigheten

slutbehandlats.

Med statsmyndighet förstås i denna paragraf statsdepartementen och kommandoexpeditionerna,

riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,

utskott, nämnder, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt

övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder,

kommissioner och kommittéer. Med kommunalmyndighet förstås alla

till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer,

myndigheter, styrelser, nämnder, kommissioner, revisorer, utskott och

kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

2:o. Envar svensk medborgare skall i den ordning nedan sägs äga fri tillgång

till alla i 1 mom. omförmälda allmänna handlingar, som hos stats- eller

kommunalmyndighet förvaras. I den sålunda stadgade rätten skola allenast

gälla de inskränkningar vilka påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller

dess förhållande till främmande makt, eller för brotts förekommande eller

beivrande, eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras

ekonomiska mellanhavanden med varandra och med enskilda, eller av

hänsyn till privatlivets helgd eller enskildas behöriga ekonomiska intresse,

eller av andra lika viktiga skäl; och skola i särskild, av Konungen och riksdagen

samfällt stiftad lag noga angivas de fall, då allmänna handlingar enligt

nämnda grunder skola hemlighållas.

3:o. Allmän handling, som ej efter vad i 2 mom. sågs skall hållas hemlig,

varde, när det äskas, hos stals- eller kommunalmyndighet genast eller så snart

det kan ske utan åsidosättande av andra lika viktiga tjänsteåligganden utlämnad

för läsning och avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift

mot vederbörlig avgift. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället

föreligger dock ej, örn betydande hinder därför möter; och skall skyldighet

att i avskrift utlämna hos kommunalmyndighet förvarad handling, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

kan tillhandahållas på stället, gälla endast i den utsträckning, varom i kommunallagarna

eller eljest särskilt stadgas.

Handling, som till viss del är hemlig, skall ulan hinder därav tillhandahållas

på stället, därest det kan ske på sådant sätt att vad i den del beröres

icke uppenbaras. Dylik handling må i avskrift utlämnas med uteslutande

av den del som skall hållas hemlig.

4:o. Framställning om allmän handlings utbekommande prövas, med undantag

som nedan i detta moment sägs, av den myndighet hos vilken handlingen

finnes.

Är vården örn handlingen på grund av särskild föreskrift, innehavande

tjänst eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare, åligge utlämnandet

närmast denne efter egen prövning, men har han att ställa sig myndighetens

föreskrifter beträffande handlings utlämnande eller hemlighållande

till efterrättelse samt att, då anledning till tvekan finnes och omgång ej

föranledes, hänskjuta fråga om utlämnande till myndighetens avgörande.

Vägrar befattningshavare att utlämna handling, skall, där sökanden det

begär, frågan hänskjutas till myndigheten.

Där det finnes av särskilda förhållanden påkallat till beredande av trygghet

mot obehörigt utlämnande, äge Konungen beträffande särskilda slag av

handlingar, som avses i den i 2 mom. omförmälda lag, förordna att handlingarna

i viss ordning skola förses med anteckning om att de äro hemliga.

Fråga huruvida handling, å vilken anteckning sålunda skett, likväl lagligen

bör utlämnas må prövas allenast av den eller de myndigheter Konungen bestämt;

och skall framställning hos annan myndighet att utbekomma sådan

handling ofördröjligen, där sökanden det äskar, hänskjutas till myndighet

som äger pröva frågan.

5:o. Menar någon att myndighet olagligen vägrat honom tillgång till

allmän handling, äger han söka rättelse i den ordning som gäller för vinnande

av ändring i beslut eller åtgärder av myndigheten i det mål eller ärende

till vilket handlingen hör. Hänför sig icke handlingen till mål eller ärende,

däri beslut av myndigheten kan överklagas, skall rättelse sökas i den ordning

som i allmänhet må gälla för vinnande av ändring i myndighetens beslut

eller åtgärder. Kan talan örn utlämnande icke enligt nu givna regler

fullföljas, skola besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement,

såvitt fråga är om statsmyndighet, och hos Konungens befallningshavande,

såvitt fråga är om kommunalmyndighet. Över departementschefs

vägran att utlämna handling må dock icke klagas, örn vinnande av rättelse

i dylikt beslut av myndighet som tillhör eller lyder under riksdagen gälle vad

riksdagen bestämmer.

Har Konungens befallningshavande eller magistrat bifallit talan mot kommunalmyndighets

beslut att vägra handlings utlämnande, äge sistnämnda

myndighet däröver anföra besvär.

Besvär, som i följd av ovan givna stadgande!! hos Konungen fullföljas i

statsdepartementen, skola i regeringsrätten föredragas och avgöras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Mfil och ärenden som i detta moment avses skola alltid skyndsamt behandlas.

6:o. Handling, som i följd av stadgande i den i 2 mom. omförmälda

lagen eller i följd av någon enligt samma lag meddelad föreskrift ej må till

envar utlämnas, må ej heller i tryck utgivas.

7:o. Vad i denna paragraf stadgas om allmänna handlingar har ej avseende

å exemplar av tryckt skrift som avlämnats enligt 1 § 11 mom. eller 4 §

2 mom.

Nämnda stadganden avse ej heller enskilda skrifter som överlämnats

till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för

förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Sådan enskild skrift

må ej utlämnas eller i tryck utgivas i strid mot villkor som vid överlämnandet

blivit fastställda. Konungen äger dock förordna, i vad mån förbud varom

nu sagts må upphöra att gälla i fråga örn skrift, som i mera än sjuttio år

varit överlämnad i allmän vård.

8:o. Enskilda anteckningar och berättelser av diplomatiska personer angående

rikets förhållande till främmande makter må ej, innan femtio år förflutit

från den tid de avse, utan Konungens tillstånd i tryck utgivas eller, då

de överlämnats i myndighets vård, därifrån utlämnas.

9:o. Enskilt brev, som ej till något rättegångsmål nödvändigt hörer, må

ej utan deras tillstånd, som det angår eller tillhör, i tryck utgivas.

10 :o. Bryter någon mot föreskrifterna i denna paragraf, straffes, där

gärningen är att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i allmän

eller särskild lag belagd med straff, enligt vad i sådan lag är stadgat. I

andra fall vare straffet böter från och med fem till och med ettusen riksdaler;

dock att, där handlings utlämnande från myndighet kan förskylla fängelse

enligt den i 2 mom. omförmälda lag, även dess utgivande i tryck må beläggas

med dylikt straff.

Skrift, som i tryck utgivits i strid mot denna paragraf, må kunna konfiskeras.

11 :o. Rätt att i tryck utgiva handling, varom i denna paragraf sägs, medför

ej befrielse från ansvar för missbruk av tryckfriheten, som skriftens utgivande

jämlikt 3 § kan innefatta.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn revision

av tryckfrihetsförordningens bestämmelser örn allmänna handlingars

offentlighet. Föredraganden anför:

översikt av gällande rätt samt framlagda ändringsförslag.

I § 86 regeringsformen, där tryckfriheten definieras och fastslås, upptages

också det sedan lagens tillkomst år 1809 väsentligen orubbade stadgandet,

att alla handlingar och protokoll i vad mål som helst ovillkorligen må genom

trycket kunna utgivas. Därvid göres dock undantag för statsrådsprotokoll och

protokoll i kommandomål (före år 1909 även protokoll i ministeriella mål)

samt banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden

vilka böra hållas hemliga.

I anslutning till detta stadgande utvecklas i § 2 moni. 4 tryckfrihetsförordningen

reglerna örn allmänna handlingars offentlighet. Där stadgas sålunda

rätt för envar att i allmänt tryck utgiva dels alla såväl rättegångar som

andra allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut av vad

namn och beskaffenhet det vara må i alla mål hos domstolar, myndigheter

och andra publika verk, vilka i en vidlyftig uppräkning angivas, dels alla instruktioner,

reglementen och dylikt, varifrån helst utfärdade, dels alla förut

angivna domstolars, ämbetsverks och publika korporationers och alla ämbetsoch

tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev, dels ock alla societeters

och verks samt enskilda personers memorial, ansökningar, besvär m. m.

jämte utslag och svar därå, till de delar därav som till publika ämbetsmäns

och verks handläggning komma. För att effektuera denna tryckningsrätt

föreskrives vidare, att alla ifrågavarande handlingar vid domstolar och alla

nämnda verk och ämbeten skola genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas

åt vem det äskar, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse örn

sådant av någon publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

7

att, vid samma ansvar, envar skall i alla arkiv lämnas tri tillgång att få på

stället avskriva eller, örn betydande hinder däremot möter, i bevittnad avskrift

mot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som helst.

Från regeln om rätt att trycka och utbekomma allmänna handlingar gälla

emellertid vissa i samma lagrum uppräknade undantag. Redan i tryckfrihetsförordningens

ursprungliga lydelse upptogos såsom undantagna från

offentlighetsregeln — förutom i enlighet med § 86 regeringsformen statsrådsprotokoll,

protokoll i ministeriella mål och kommandomål samt banko- och

riksgälds verkens handlingar i hemliga ärenden — även en del andra handlingar,

bland vilka här, såsom de vilka nu ha praktisk betydelse, må nämnas

konstitutionsutskottets handlingar rörande statsrådsprotokollens granskning,

ministeriella handlingar eller sådana som röra rikets förhållande till främmande

makt samt kyrkoböcker och andra kyrkliga handlingar rörande enskilda

personers leverne och seder. Först 1897 infördes i tryckfrihetsförordningen

ett nytt undantag — som dock i det väsentliga redan förut gällt på

grund av kungl, brev 1820 vid sidan om grundlagen — nämligen till skydd

för försvarshemligheter. Sedermera lia under 1900-talet elter hand införts

nya undantag från offentlighetsprincipen, huvudsakligen för att skydda enskildas

personliga och ekonomiska förhållanden i rån att blottställas vid statens

ingripanden på de sociala och ekonomiska områdena eller för att skydda

statens intresse vid ekonomiska mellanhavanden med enskilda.

En allmän revision av bestämmelserna örn allmänna handlingars offentlighet

har sedan länge varit ifrågasatt. Reformkraven ha föranletts av den

oklarhet och inkonsekvens som i flera hänseenden befunnits vidlåda bestämmelserna.

Bland annat har frågan huruvida dessa avse icke blott statliga

utan även kommunala myndigheters handlingar varit föremål för ovisshet.

En närmare reglering av spörsmålet örn de kommunala handlingarnas offentlighet

har sålunda framstått såsom en angelägenhet av stor praktisk betydelse.

Osäkerhet har vidare uppstått beträffande frågan örn och i vad mån tryckfrihetsförordningens

bestämmelser möjligen omtatta handlingar hos sådana

inrättningar och stiftelser vilka, ehuru icke av statlig eller kommunal natur,

likväl kunna sägas tjäna allmänna ändamål. Därigenom att en stor del av

de gällande sekretessreglerna tillkommit vid skilda tidpunkter, ofta i direkt

samband med lagstiftningsåtgärder på de sociala och ekonomiska områdena,

har förorsakats en bristande överensstämmelse mellan dessa regler inbördes,

som varit menlig för deras tillämpning i praktiken. Därtill kommer att åtskilliga

slag av allmänna handlingar överhuvud icke blivit undantagna från

offentlighetsprincipen, ehuru anledning därtill förekommit i lika hög grad

som beträffande handlingar för vilka sekretess stadgats.

Är 1912 framlades av särskilda för ändamålet tillsatta kommitterade förslag

tili helt ny tryckfrihetslag avsedd att ersätta tryckfrihetsförordningen. I

kap. 2 av förslaget behandlades allmänna handlingars offentlighet. Kommunala

handlingar samt allmänna av Konungen stadfästade inrättningars och

stiftelsers handlingar skulle enligt detta förslag i princip bliva offentliga på

samma sätt som statliga myndigheters handlingar. Åtskilliga nya undantag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

från offentlighetsprincipen uppställdes utöver de då i tryckfrihetsförordningen

inskrivna. Vissa av dessa sekretessbestämmelser ha legat till grund för senare

genomförda ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Sedan riksdagen i skrivelse den 11 juni 1921 (nr 315) anhållit, att Kungl.

Maj:t ville i enlighet med vissa angivna riktlinjer föranstalta örn en snar

revision av tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser, uppdrogs den

u december 1924, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, åt dåvarande docenten,

numera professorn Nils Herlitz att verkställa utredning och avgiva

förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet.

Sedermera anhöll riksdagen i skrivelse den 2 juni 1925 (nr 312)

hos Kungl. Maj:t örn utredning och förslag till sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen,

varigenom, med erforderliga undantag, kommunala handlingars

offentlighet bleve tydligt lagfästad. Därjämte begärdes övervägande, i vad

mån publicitet borde tilläggas vissa allmänna av Konungen stadfästade inrättningars

och stiftelsers handlingar, ändå att inrättningen eller stiftelsen ej förvaltades

av offentlig myndighet eller representation, samt framläggande för

riksdagen av förslag till den ändring i tryckfrihetsförordningen, vartill detta

övervägande kunde föranleda. Denna skrivelse överlämnades till Herlitz att

tagas under övervägande vid utredningsarbetet.

Herlitz avgav den 11 februari 1927 utredning med förslag till ändrade bestämmelser

rörande allmänna handlingars offentlighet (statens off. utredn.

1927:2). Till grund för utredningen låg bland annat ett stort antal från

myndigheter och enskilda institutioner infordrade yttranden. Förslaget innebar

en ur både materiell och formell synpunkt genomgripande omdaning av

gällande bestämmelser på området. Ämnet föreslogs skola regleras inom

ramen av tryckfrihetsförordningens § 2. Liksom i 1912 års förslag upptogos

uttryckliga stadganden därom att kommunala handlingar i princip

skulle vara offentliga. Beträffande vissa privata rättssubjekt skulle Konungen

äga förordna om offentlighetsregelns tillämpning. De i förslaget uppställda

undantagen från offentlighetsregeln gingo i vissa hänseenden längre

än som avsetts i 1912 års förslag. — Över förslaget infordrades yttranden från

åtskilliga myndigheter, varjämte det gjordes till föremål för viss bearbetning

inom justitiedepartementet. Beträffande en detaljfråga Indes förslaget till

grund för proposition till 1932 års riksdag.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 september 1933 tillkallades

samma dag professorn Herlitz och filosofie doktorn Sigurd Hansson

att jämte talmannen i riksdagens andra kammare, ombudsmannen Aug.

Sävström — vilken genom tidigare beslut av Kungl. Maj:t tillkallats såsom

sakkunnig i grundlagsfrågor — biträda vid fortsatt utredning av frågan om

allmänna handlingars offentlighet. Åt Herlitz uppdrogs sedermera att såsom

ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga avlämnade med skrivelse den 14 januari 1935 förslag till

författningsändringar i ämnet jämte motiv till desamma (statens off. utredn.

1935: 5).

Ehuru byggt på den tidigare utredningen, utgör 1935 års förslag likväl

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

9

i väsentliga delar ett självständigt lagarbete. Liksom i 1912 och 1927 års

förslag upptagas även här föreskrifter om kommunala handlingars principiella

likställighet med statliga. Däremot föreslås inga regler rörande enskilda

rättssubjekts handlingar. I den mån föreskrifter kunde vara behövliga

för att reglera offentligheten och sekretessen med avseende å sådana

subjekts handlingar, skulle enligt de sakkunnigas mening dylika föreskrifter

givas i annan form än genom bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och

till densamma anknutna författningar. Med avseende å undantagen från

offentlighetsregeln föreslå de sakkunniga, att dessa undantag utbrytas till en

särskild lag utan grundlags karaktär. I tryckfrihetsförordningen skola härutinnan

enligt förslaget allenast mera allmänt angivas de förutsättningar under

vilka inskränkning i offentlighetsprincipen må i den särskilda lagen

stadgas. Förslaget till denna särskilda lag innebär även i förhållande till

1927 års förslag på vissa punkter en utvidgad sekretess. Ä andra sidan föreslås

i vissa hänseenden en begränsning av densamma. Som en mera betydande

nyhet i de sakkunnigas förslag må slutligen här anmärkas införandet

av ett administrativt besvärsinstitut i fall då handlings utlämnande vägrats.

Medan hittills enda möjligheten att vinna rättelse vid obehörig sådan vägran

varit att finna i en straffrättslig talan mot vederbörande, föreslå de sakkunniga

att rättelse skall kunna sökas i vanlig administrativ ordning, i sista

hand regelmässigt hos regeringsrätten.

Över de sakkunnigas förslag lia efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslern,

justitieombudsmannen, militieombudsmannen, de allmänna hovrätterna,

kammarrätten, försäkringsrådet, arbetsdomstolen, samtliga centrala

myndigheter och verk, länsstyrelserna, cheferna för generalstaben, marinstaben

och flygvapnet, vissa statliga kommissioner, inrättningar och styrelser i

övrigt, domkapitlen jämte Stockholms stads konsistorium, fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret, landstingens förvaltningsutskott, magistraterna

och stadsfullmäktige i omkring hälften av rikets städer, kommunalfullmäktige

eller kommunalstämmorna i åtskilliga landskommuner, styrelserna

för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet, publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen och

svenska journalistföreningen samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund och

centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund. Dessutom ha inkommit yttranden

vilka infordrats av vissa av de berörda myndigheterna, nämligen av

militära myndigheter infordrade från vissa militära befälhavare, av domkapitlen

från vissa kyrkliga befattningshavare, av riksarkivet från underlydande

arkivmyndigheter samt av kommerskollegium från ett flertal institutioner

och sammanslutningar på näringslivets område.

I det alldeles övervägande antalet yttranden tillstyrkes att förslaget lägges

till grund för lagstiftning.

Såsom vid flera tillfällen kommit till uttryck under de företagna utred-Departementsningarna

i ämnet måste regeln örn allmänna handlingars offentlighet anses

vara en hörnsten i vår tryckfrihetsrätt. Man torde knappast kunna överskatta

betydelsen av denna ända från 1766 års tryckfrihetsförordning bär
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

stammande grundsats, till vilken — åtminstone i den omfattning regeln har

hos oss — motsvarighet icke finnes i något annat land. I icke ringa mån

torde den ha bidragit till att upprätthålla det förtroende till förvaltningen

och den medborgarnas medverkan i allmänna angelägenheter som utgör en

styrka för vårt land. I själva verket torde principen om allmänna handlingars

offentlighet vara en icke oväsentlig garanti närmast för administrationens

oväld men även för den medborgerliga friheten och samhällslivets

lugna utveckling överhuvud. Principen om allmänna handlingars offentlighet

bör därför bestämt upprätthållas; och något annat har ej heller blivit

föreslaget eller ens från något håll ifrågasatt. Det är dessutom av stor betydelse

att offentlighetsgrundsatsen uttryckligen stadfästes på det kommunala

området, där den hittills icke blivit på ett betryggande sätt erkänd. Behovet

av bestämda regler härutinnan har gjort sig alltmera gällande, efter

hand som den kommunala förvaltningen erhållit ökad omfattning och betydelse.

Örn än offentlighetsgrundsatsen sålunda bör upprätthållas och stärkas,

är det likväl nödvändigt att uppställa åtskilliga undantag från densamma.

Särskilt måste statens och kommunernas allt mera vidgade verksamhet, som

trängt in på områden vilka förut varit förbehållna de enskilda, föranleda betydligt

större inskränkningar i offentligheten än tidigare. Någon meningsskiljaktighet

lärer icke råda därom att sekretessbestämmelser äro erforderliga

till skydd för statens yttre säkerhet, till hindrande av att åtgärder mot

brottsligheten bliva ineffektiva, till värnande av privatlivets helgd, till skydd

för enskildas ekonomiska intresse, då staten av dem kräver ingående uppgifter

örn affärs- och yrkesförhållanden, samt till beredande av nödig affärssekretess,

då stat eller kommun uppträder som företagare.

Bristerna i gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser om allmänna

handlingar, särskilt såvitt angår kommunala handlingars ställning och regleringen

av undantagen från offentlighetsprincipen, äro påtagliga. Dessa bestämmelser

torde därför vara i behov av en grundlig översyn och komplettering

för att under nuvarande förhållanden rätt kunna fylla sitt ändamål.

Det år 1935 framlagda sakkunnigförslaget synes vara väl ägnat att läggas

till grund för en reviderad lagstiftning på området.

Reformfrågans huvudpunkter.

Kommunala handlingars offentlighet.

Såsom förut framhållits är det föremål för delade meningar huruvida och

i vad mån kommunala handlingar omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Den rådande osäkerheten på området har avspeglat sig i rättstillämpningen

och även i lagstiftningen, då fråga varit örn att bereda diskretion

för sociala ärendens behandling. Det torde vara överflödigt att här ingå

pa de skilda uppfattningar som kommit till synes. Alla reformförslag på

området lia emellertid utgått från att kommunala handlingar i princip borde

falla under offentlighetsprincipen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

11

I 1912 års betänkande föreslogs sålunda att samma regler skulle i huvudsak

gälla för kommunala som för statliga handlingar. Enligt vad i motiven

uttalades hade det för de kommitterade framstått som en angelägenhet av

synnerlig vikt att avlägsna den oklarhet som rådde i fråga om kommunala

handlingar i förevarande hänseende. Det hade icke heller kunnat vara föremål

för någon tvekan, i vilken riktning detta borde ske. Om det allmänt erkändes

att offentlighetsgrundsatsen på statsförvaltningens område visat goda

och betydelsefulla verkningar, syntes nämligen inga övertygande skäl kunna

förebringas varför densamma icke jämväl skulle lända till gagn på det kommunala

verksamhetsområdet.

I riksdagens förut berörda skrivelse år 1925, däri riksdagen begärde att

kommunala handlingars offentlighet skulle bliva, med erforderliga undantag,

tydligt lagfästad, framhölls att med hänsyn till den kraftiga utveckling som

den kommunala förvaltningen under senare tid undergått och de maktpåliggande

uppgifter som ålåge densamma, det syntes naturligt och lämpligt

att även på detta område tillämpa publicitetsprincipen. Om så skedde skulle

det endast innebära att de vid tryckfrihetsförordningens tillkomst omfattade

grundtankarna tillämpades på nu rådande förhållanden. Det borde emellertid

tagas under övervägande vilka särskilda undantag från offentlighetsgrundsatsen

som kunde vara erforderliga för de kommunala handlingarnas

del. Det vore därvid av vikt att tillgodose kommunernas behov av sekretess

i vissa angelägenheter av ekonomisk natur. Likaledes borde kommunala

myndigheters handlingar i vad de rörde enskildas personliga förhållanden

genom särskilda stadganden undandragas offentligheten.

I såväl 1927 som 1935 års förslag har i överensstämmelse med riksdagens

önskan kommunala handlingars offentlighet i princip fastslagits, därvid de

väsentligen jämställts med statliga handlingar. Behovet av sekretess för

kommunernas ekonomiska angelägenheter har beaktats genom de enligt förslagen

utvidgade undantagen från offentligheten, vilka delvis ha särskilt avseende

å kommunala handlingar. I 1935 års förslag uppställas dock icke

några allmänna inskränkningar i offentligheten som ej skulle gälla även de

statliga myndigheternas handlingar. I motiven uttalas, att de olägenheter

som skulle kunna följa därav torde motverkas av vissa bestämmelser i förslaget

vilka saknade motsvarighet i tidigare förslag. Främst framhålles härvid

det administrativa besvärsinstitutet, varigenom praxis vid lagstiftningens

tillämpning kunde vinna erforderlig stadga till ledning ej minst för de kommunala

förtroendemännen och varigenom vunnes att rättelse vid felaktig tilllämpning

av lagbestämelserna ej behövde sökas genom straffrättslig talan

mot vederbörande befattningshavare.

Förslaget att uttryckligen jämställa kommunala handlingar med statliga

har i yttrandena från de allra flesta håll tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Till belysande av kommunalmyndigheternas egen inställning till förslaget

må nämnas, att stadsfullmäktige i ett 40-tal städer, eller det alldeles övervägande

antalet av de städer vilkas stadsfullmäktige hörts över förslaget, samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vidare kommunalfullmäktige eller kommunalstämmor i det 50-tal landskommuner

fran vilka yttrande inhämtats, på ett enstaka undantag när, ävensom

flertalet av landstingens förvaltningsutskott lämnat förslaget utan erinran.

Bland nämnda städer märkas Södertälje, Eskilstuna, Nyköping, Kalmar,

Visby, Karlskrona, Kristianstad, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad,

Uddevalla, Borås, Karlstad, Örebro, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund,

Umeå och Luleå. Från en del håll har särskilt uttalats tillfredsställelse över

att frågan om kommunala handlingars offentlighet skulle bliva reglerad på

sätt som föreslagits, därvid framhållits att förslaget i huvudsak överensstämmer

med den praxis som redan på respektive håll tillämpats.

Exempelvis omtalas i yttrandet från stadsfullmäktige i Karlskrona, att i

reglementet för stadens drätselkammare offentliglietsgrundsatsen sedan år

1865 varit fastslagen med avseende å kammarens protokoll och beslut. Denna

grundsats hade sålunda — oberoende av huru lagen i själva verket borde

tolkas och^ oberoende av en växlande praxis — hävdats i samhället sedan

ett 70-tal ar, i allt fall inom ett så viktigt område som drätselkammarens,

och det funnes ej anledning för staden att frångå denna ståndpunkt. Kravet

på offentlighet måste inom vissa gränser anses så självkart, att man ej behövde

orda därom ur principiell synpunkt. Emellertid lämpade sig ej alla

kommunala handlingar för offentliggörande på vilken tidpunkt som helst.

Särskild varsamhet vore bland annat påkallad vid genomförande av offentlighetsprincipen

i kommunernas ekonomiska förvaltning; men de sekretessregler

som därom gåves i 1935 års förslag syntes tillräckligt uttömmande och

så smidiga som man skäligen kunde begära. De täckte i huvudsak de regler

som i sådant hänseende vore meddelade i drätselkammarens gällande reglemente.

Från några kommuners sida — det gäller främst de fyra största städerna

i riket — har emellertid rests ett mer eller mindre starkt motstånd mot förslaget.

I viss mån är detta motstånd grundat på principiella skäl, vilka särskilt

utvecklats i de utlåtanden som avgivits av stadsjuristen jämte stadsombudsmannen

i Stockholm samt av stadsombudsmannen i Norrköping. Den

ståndpunkt som av dem intages torde, närmast i anslutning till det förra

utlåtandet, kunna sammanfattas på följande sätt.

Kommunalrepresentationernas handlingar borde vara offentliga, detta redan

på den grund att representationerna utövade offentlig makt gentemot

kommunens medlemmar och att det kommunala medlemskapet vore bvggt

på tvång. Vidkommande övriga handlingar vore att märka att kommunernas

förvaltning kunde uppdelas i två områden: det ena, den s. k. självförvaltningen,

där kommunerna handhade av staten dem anförtrodda uppgifter, vilka

gjorts till föremål för särskild författningsmässig reglering, varigenom de erkänts

vara offentliga förvaltningsuppgifter, och på vilket område de kommunala

myndigheterna i realiteten fungerade som lokala organ åt statsförvaltningen;

och det andra området, där kommunerna framstode som ekonomiska

subjekt med uppgift att handhava sina medlemmars egna angelägenheter

och där kommunerna vore att förlikna vid privaträttens juridiska personer

av samma karaktär som t. ex. ekonomiska föreningar. På det förra av

dessa områden kunde beträffande offentlighetsprincipens tillämpning läggas

samma synpunkter som på statsförvaltningens område. På området för kommunernas

ekonomiska förvaltning åter vöre detta icke berättigat; på detta örn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj.ts proposition nr 140.

13

råde måste offentligheten verka skadlig för kommunernas ekonomiska intressen.

Både 1912, 1927 och 1935 års förslag hade också på delta område nödgats

uppställa en mängd undantag från offentligheten. Dessa undantag vore likväl

icke ens i sistnämnda förslag uttömmande, utan många flera skulle erfordras.

Man måste då fråga sig om icke hela problemet borde uppläggas på

annat sätt än som föreslagits. Varje försök att uppräkna de handlingar som

skulle åtnjuta sekretess måste vara på förhand dömt att misslyckas redan

på grund av den oavbrutna utveckling som, utan att avspegla sig i några

författningsföreskrifter, påginge inom det ifrågavarande området. Dessutom

vore behovet av den kontroll som skulle möjliggöras genom handlingarnas

offentlighet mindre framträdande på det kommunala än på det statliga verksamhetsområdet.

Kommunerna hade nämligen anordnat ett kontrollsystem

över den ekonomiska förvaltningen som till sina huvuddrag vöre detsamma

som det inom privaträtten förekommande. Det vore här fråga om en kontroll

ur ändamålsenlighetssynpunkt, vartill i regel saknades verklig motsvarighet

i fråga örn de statliga förvaltningsorganen med statens väsentligen

formella revisionsväsen.

Från nämnda håll göres även gällande att tryckfrihetsförordningen i sin

nuvarande lydelse skulle med avseende å kommunala handlingar tolkas på

ett sätt som överensstämde med den nyss refererade uppfattningen. Enär

tryckfrihetsförordningen talade om allmänna ärenden rörande handlingar

hos myndigheterna, skulle frågan huruvida ett kommunalt organs handlingar

folie under offentlighetsprincipen bero på örn handlingarna kunde anses röra

''allmänna ärenden’ eller ej. Då handlingar hörande till kommunernas ''själv - förvaltning’ måste anses röra allmänna ärenden, medan detta däremot ej

torde vara fallet med handlingar hörande till ''egenförvaltningen’, skulle

de förra falla under offentlighetsprincipen men ej de senare. Det göres även

gällande att praxis i regel skulle lia anslutit sig till en sådan uppfattning.

Stadsjuristen och stadsombudsmannen i Stockholm samt stadsombudsmannen

i Norrköping lia från angivna utgångspunkter förklarat sig anse, att en

lagstiftning om kommunala handlingars offentlighet icke vore erforderlig i

vidare mån än vad anginge de undantag som skulle gälla inom självförvaltningens

område. Om emellertid en sådan lagstiftning ansåges böra komma

till stånd, borde den givas det innehåll att offentlighetsprincipen skulle gälla

med avseende å kommunalrepresentationerna samt i självförvaltningsärenden

i den mån ej särskilt sekretessbehov förelåge, varemot åt kommunerna själva

borde överlämnas att pröva sekretessbehovet på den ekonomiska förvaltningens

område. I Stockholmsutlåtandet uttalas att kommunernas prövningsrätt

borde gälla även med avseende å nämnders, utskotts och kommittéers

verksamhet som beredningsorgan.

Vad Stockholm beträffar har den i sislbcrörda utlåtande framlagda uppfattningen

vunnit anslutning från stadens förvaltningsmyndigheter. I stadsfullmäktiges

i överensstämmelse med stadskollegiets hemställan avgivna yttrande

uttalas, att den framförda kritiken syntes ådagalägga att den lösning

av problemet om kommunala handlingars offentlighet som 1935 års förslag

innehölle icke borde läggas till grund för den ifrågasatta reformen samt jämväl

visa att man icke genom den i förslaget nyttjade uppräkningsmetoden

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

kunde skapa ett för kommunernas ekonomiska intresse tillfredsställande

skydd. En sådan bestämmelse som förordats i stadsjuristens och stadsombudsmannens

utlåtande med avseende å handlingar i ekonomiska ärenden

och i beredningsärenden skulle dock kunna missbrukas och föranleda, att

allmänheten undanhölles handlingar i fråga örn vilka något av kommunens

intressen eller andra grundade skäl betingat sekretessbehov icke förelåge.

Man syntes alltså böra vidhålla den offentlighetsgrundsats som riksdagen vid

skilda tillfällen förordat och som jämväl vunnit stadsfullmäktiges anslutning

år 1913 i yttrande över 1912 års förslag. Beträffande möjligheterna

att under dylika förhållanden täcka det föreliggande sekretessbehovet anföres

i huvudsak följande:

Beträffande nämndernas handlingar i självförvaltningsärenden syntes det

knappast vara möjligt att undgå att angiva de särskilda sekretessfallen, men

därvid borde man till vinnande av erforderlig klarhet anknyta till de specialförfattningar

vari de kommunala organens verksamhet reglerades. I nämndernas

ekonomiska förvaltningsärenden liksom i beredningsärenden syntes

man däremot kunna utan svårighet använda sig av en allmän formulering

av innebörd att kommunen skulle kunna vägra utlämnande av handling, där

hemlighållande betingades av kommunens ekonomiska intresse eller vore påkallat

till skyddande av enskildas förhållanden, såsom exempelvis i disciplinärenden.

Genom en sådan bestämmelse skulle å ena sidan vinnas att nödigt

skydd alltid kunde beredas kommunen och enskilda, medan å andra sidan

en obefogad sekretess motverkades därav att giltigheten av de skäl som läge

till grund för vägran att utlämna handling kunde prövas i den föreslagna administrativa

besvärsvägen.

Stadsfullmäktige i Norrköping ha anslutit sig till stadsombudsmannens därstädes

utlåtande.

Den uppfattning som kommit till uttryck i berörda tjänstemannautlåtanden

från Stockholm och Norrköping har framförts även av stadsfullmäktige i

fyra andra städer, nämligen Linköping, Jönköping, Växjö och Västervik samt

av Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott. Samma hemställan återkommer

härvid och motiveringen är även i nära överensstämmelse med ordalagen

i förenämnda utlåtanden från Stockholm och Norrköping.

Stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö och Västerås ha ställt sig något betänksamma

gentemot den starka utvidgningen av offentligheten som föreslagits

på det kommunala ekonomiska området men ha icke givit sin kritik

deli principiella läggning som i de förut omnämnda yttrandena framkommit.

Kritiken har knutits till en i den föreslagna särskilda lagen upptagen bestämmelse

rörande sekretess vid köp och försäljning m. m., vilken befarats skola

bereda otillräckligt skydd. Till denna fråga återkommer jag vid behandlingen

av de särskilda sekretesstadgandena. — Göteborgs stadsfullmäktige

framhålla, att då de kommunala organen i regel utgöras av valda förtroendemän

och den kommunala revisionen torde vara mera ingående än den statliga,

ett mindre kontrollbehov funnes att tillgodose genom handlingars offentlighet

på det kommunala än på det statliga området.

Även Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Jämtlands läns landstings

förvaltningsutskott ställa sig tveksamma eller avvisande gentemot 1935 års

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

15

förslag rörande allmänna handlingar. Därvid göres gällande att något egentligt

behov av lagändring icke framträtt och alt de föreslagna bestämmelserna

vore onödigt omständliga och svårtolkade.

Av de kommunala förbunden ansluta sig landskommunernas förbund och

landstingsförbundet till sakkunnigförslaget i fråga örn de kommunala handlingarna.

Det förra förbundet anför därvid:

Då 1925 års riksdag behandlade frågan om kommunala handlingars offentlighet,

hade från något håll framhållits, att offentligheten skulle gälla endast

för sådana kommunala handlingar som anginge s. k. självförvaltningsärenden,

d. v. s. ärenden som staten ålagt kommunerna att handha. Andra ärenden,

såsom t. ex. kommunernas förmögenhetsförvaltning, som tillhörde kommunernas

’egenförvaltning’, borde inte vara underkastade offentlighetsprincipen.

De sakkunniga hade icke upptagit denna tankegång och detta på

goda grunder, ty ett huvudsyfte med genomförande av offentlighetsprincipen

vore att skapa möjlighet att kontrollera olika myndigheters maktutövning.

En sådan kontroll vore minst lika angelägen på den kommunala ''egenförvaltningens’

område som på ''självförvaltningens’. Detta läge enligt styrelsens

mening i öppen dag.

Stadsförbundet uttalar att nian inom kommunerna hade all anledning till

tillfredsställelse över att förevarande fråga syntes stå inför sin lösning. Förbundet

ansluter sig i princip till förslaget men visar någon betänksamhet över

att offentligheten föreslagits så vidsträckt. Förbundet anför bland annat:

Den nu rådande ovissheten om i vilken utsträckning kommunala handlingar

vore att anse såsom offentliga hade medfört betydande olägenheter. Så hade

ofta nog skilda meningar gjort sig gällande mellan kommunala myndigheter

å ena sidan och pressens män å den andra, när det gällt att erhålla nyhetsmaterial

av olika slag. I ärenden som rörde kommunala upphandlingar,

entreprenader å arbeten för kommunens räkning etc. hade för dessa ärenden

intresserade ofta krävt att få taga del av tillgängliga anbud m. m. I förbundets

konsultationsverksamhet hade förfrågningar örn lagligheten av beslut i ena

eller andra riktningen i ärenden av denna art blivit allt mera vanliga. Ett

verkligt behov syntes föreligga av klara och tydliga föreskrifter på detta område.

Mot ett klart fastslående i tryckfrihetsförordningen av offentlighetsprincipen,

även för de kommunala handlingarnas del, torde i och för sig inga

invändningar vara att göra. För kommunalförvaltningen torde det endast

vara till fördel att offentlighetens ljus finge falla över vad där förehades.

Först i det fall att offentligheten hotade att medföra verkliga olägenheter för

förvaltningen själv eller skada enskildas ekonomiska eller personliga intressen

syntes anledning föreligga att beskära densamma. Förslaget syntes bygga

på en riktig tankegång, då det å ena sidan fastsloge offentlighetsprincipen

men å andra sidan sökte genom sekretessbestämmelser tillmötesgå berättigade

allmänna såväl som enskilda anspråk på skydd för vissa slag av handlingar.

När det gällde att bestämma det materiella innehållet i sekretessföreskrifterna,

mötte naturligen betydande svårigheter. Dessa framträdde icke minst för städernas

del. 1 allt större omfattning hade dessa kommit alt utöva en affärsdrivande

verksamhet, som krävde ett visst skydd mot offentligheten, likaväl

som den enskilde företagarens med vilken staden ej sällan konkurrerade.

Rörande förslagets siirskilda bestämmelser i sistnämnda hänseende har

stadsförbundet gjort vissa erinringar, vilka emellertid icke kunna upptagas

till behandling i detta sammanhang.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser ha närmast i anledning av

den kritik som från kommunalt håll framkommit mot förslaget uttalat sig om

detsamma i förevarande hänseende och därvid tagit avstånd från denna kritik.

Överståthållarämbetet anför bland annat:

Den kommunala självstyrelsen och den kommunala verksamheten i övrigt

hade under de sista årtiondena utvecklat sig därhän att allmänheten ägde ett

berättigat intresse att få del av de kommunala handlingarna i samma måtto

som av statshandlingar. Därav följde, att man ej gärna kunda nöja sig med

en mer allmän bestämmelse örn vilka kommunala handlingar som skulle undantagas

från den allmänna offentlighetsregeln, utan undantagen borde tydligt

angivas i den särskilda sekretesslagen. Ej heller borde man åt kommunala

myndigheter giva en annan prövningsrätt med avseende å en handlings

beskaffenhet att få utlämnas än som tillkomme motsvarande statsmyndigheter.

Ämbetet hade därför icke något att erinra mot förslaget i nu ifrågavarande

avseende.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner likaledes förslaget att kommunala handlingar

i princip skola vara likställda med statliga välbetänkt. Länsstyrelsen

yttrar:

Vissa mot denna princip framställda betänkligheter syntes länsstyrelsen ej

böra förtjäna beaktande. En uppdelning av kommunala handlingar i offentliga

och icke offentliga skulle givetvis i praktiskt hänseende medföra stora

olägenheter, bland annat när fråga uppkomme örn vem som härvidlag skulle

träffa avgörande, och dessutom torde det ligga i sakens natur att medborgare

som erlade skatt till landsting och kommuner borde vara lika berättigade

att taga del av handlingar, som rörde den ekonomiska förvaltningen, som av

handlingar i andra ärenden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner beaktansvärda synpunkter anförda

av stadsfullmäktige i Norrköping och Linköping samt går något in på

frågan om en uppdelning av kommunala handlingar i olika grupper med

avseende å offentligheten.

Vissa grupper av kommunala ärenden vore otvivelaktigt att likställa mera

med sådana som handlades av affärsdrivande verk än med ärenden av offentlig

karaktär, och en principiell skillnad mellan ärenden av den ena eller den

andra kategorien, såvitt anginge handlingars utlämnande, vore teoretiskt berättigad

om än i praktiken vansklig att genomföra. Sakkunnigförslaget komme

att på de kommunala befattningshavarna ställa krav som för dem bleve

synnerligen svåra att fylla.

Länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands

län anse förslaget ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Emellertid

uttalas, att det borde undersökas, örn icke större hänsyn möjligen skulle

kunna tagas till kommunernas behov av sekretess i ekonomiska frågor än

som skett i förslaget.

Justitiekanslern och justitieombudsmannen tillstyrka att kommunala myndigheters

handlingar i princip likställas med de statliga. De uttala, att örn

möjligen beträffande den kommunala verksamheten skulle finnas ett berättigat

sekretessbehov i större utsträckning än beträffande den statliga, detta borde

beaktas vid utformningen av de speciella sekretessreglerna, men syntes ej

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17

motivera ett frångående av grundsatsen om kommunala handlingars principiella

likställighet med statliga. Justitiekanslern betonar även att genom

förslaget skulle undanröjas den nu rådande oklarheten rörande olika kommunala

handlingars karaktär av offentliga.

Bland statliga myndigheter ha endast landsarkivarien i Lund och ett par

magistrater, som instämma med respektive stadsfullmäktige, motsatt sig förslaget

om kommunala handlingars offentlighet.

Slutligen må nämnas att såväl pressorganisationerna som advokatsamfundet

uttala sin särskilda tillfredsställelse över att kommunala handlingar enligt

förslaget göras offentliga liksom statliga.

Det torde vara en angelägenhet av största vikt att undanröja den oklar- Departementshet

som nu råder om och i vad mån kommunala handlingar äro underkastade

tryckfrihetsförordningens bestämmelser. De försök som i teori och praxis

gjorts att lösa denna fråga kunna icke anses hava avsatt säkra resultat. I

de inkomna yttrandena vitsordas även från flera håll, att den rådande oklarheten

bereder både allmänheten och de kommunala befattningshavarna verklig

olägenhet. Den i några fall framförda åsikten att en reglering av frågan

vore överflödig kan jag sålunda icke dela.

De samhälleliga uppgifterna åvila numera kommunerna i en utsträckning

som göra de enskilda medborgarna beroende av den kommunala förvaltningen

i icke mindre grad än av den statliga. De skäl som ligga till grund för

offentlighetsprincipen på det statliga området synas därför numera i lika

mån vara giltiga beträffande det kommunala. En lösning av den föreliggande

frågan på det sätt att offentlighetsprincipen i lag fastslås för kommunala

handlingar överensstämmer med riksdagens begäran år 1925 och har föreslagits

vid samtliga utredningar angående allmänna handlingar. I de allra

flesta av de inkomna yttrandena tillstyrkes också, såsom av den lämnade

redogörelsen framgår, kommunala handlingars offentlighet i princip.

Att såsom från ett par håll ifrågasatts från offentlighet generellt undantaga

handlingar vilka hänföra sig till kommunernas ekonomiska verksamhet

kan näppeligen förordas. Det torde nämligen icke vara berättigat att

betrakta kommunerna i liandhavandet av deras ekonomiska förvaltningsangelägenlieter

såsom jämställda med privata ekonomiska rättssubjekt. Det

kommunala medlemskapet är byggt på tvång, och kommunerna utöva dem

i författningarna tillerkänd beskattningsmakt över sina medlemmar. Härav

bör följa att ej blott de beslutande kommunala organens handlingar i princip

skola vara offentliga, utan även handlingar hos de av nämnda organ

direkt eller indirekt tillsatta organen för kommunernas ekonomiska förvaltning,

på vilkens rätta handhavande bland annat beskattningens storlek

kan vara i hög grad beroende. Såsom en länsstyrelse anmärkt synes det

vara naturligt, att medborgare som erlägga skatt till komunen skola lia rätt

att taga del av handlingar rörande den ekonomiska förvaltningen lika väl

som av handlingar i andra kommunala ärenden.

Hihang till riksdagens protokoll 19.16. i sami. Nr 140. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Det har gjorts gällande, att behovet av den kontroll som möjliggöres

genom handlingars offentlighet skulle vara mindre framträdande på det

kommunala än på det statliga området, enär den kontroll som utövas genom

de av representationer eller stämmor utsedda kommunala revisorerna skulle

vara effektivare och ur ändamålsenlighetssynpunkt mer tillfredsställande

än den som sker genom ''statens väsentligen formella revisionsväsen’. Det

må härvid för det första erinras, att av riksdagens revisorer utövas en

kontroll över den statliga förvaltningen motsvarande den som verkställes

av de kommunala revisorerna. Någon principiell skillnad mellan staten

och kommunerna i förevarande hänseende föreligger sålunda i varje fall

icke. Och riktigheten av påståendet att den kommunala revisionen skulle

genomsnittligen vara mera effektiv än den statliga torde kunna på goda

grunder ifrågasättas. Frånsett detta synes man emellertid vid en argumentering

som den antydda förbise en väsentlig sida av offentlighetsregelns ändamål.

Med denna lärer icke allenast eller ens i första rummet vara åsyftat

att åstadkomma en kontroll av revisionsmässig beskaffenhet över de särskilda

förvaltningsorganen, utan snarare att skapa en medborgerlig rättighet

av innebörd att var och en som av någon anledning hyser intresse

för ett av myndighet handlagt ärende skall så vitt möjligt erhålla kännedom

om allt vad däri förekommit, och örn han så önskar kunna offentligen,

eventuellt genom pressen eller eljest i tryckt skrift, framlägga saken. En

sådan medborgerlig rättighet är ägnad att hos allmänheten frigöra förvaltningen

från misstankar för väld och korruption och skapa förtroende

och intresse för densamma på ett sätt som ej kan ske genom ett revisionsväsen,

hur välorganiserat detta än må på sina håll vara.

Då jag sålunda ur anförda synpunkter finner offentlighetsregeln i princip

böra upprätthållas för kommunala handlingar i samma utsträckning

som för statliga, har jag därmed ingalunda velat förneka att det finnes

ett vidsträckt behov av sekretess för kommunala handlingar, ej minst såvitt

rör kommunernas ekonomiska förhållanden. Behovet av sekretess för

kommunernas affärsdrivande verksamhet och ekonomiska angelägenheter

överhuvud torde emellertid vara av fullkomligt samma art som det vilket

gör sig gällande för statens vidkommande. Vissa statliga affärsdrivande

verk lia för övrigt uttalat önskemål örn en omfattande sekretess för handlingar

med avseende å rörelsen. Förevarande sekretessbehov synas emellertid

liksom andra sådana böra tillgodoses genom specificerade undantag från

offentlighetsregeln, vilka i stort sett torde kunna göras gemensamma för

statliga och kommunala handlingar. Några bärande skäl för olikhet mellan

statliga och kommunala myndigheter med avseende å handlingssekretessen

torde ej kunna anföras, örn än kommunernas handlingar i ekonomiska angelägenheter,

vilka hittills i de flesta fall i praxis undandraga offentligheten,

påkalla särskild uppmärksamhet. På sätt i motiven till de sakkunnigas

förslag framhållits är det överhuvud taget i fråga örn statens och kommunernas

affärsangelägenheter förenat med vissa vanskligheter att på ett

ur alla synpunkter oantastligt sätt uppdraga gränsen mellan offentlighet och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

19

sekretess. Särskilt med hänsyn till de från kommunalt håll yppade farhågorna

i fråga om konsekvenserna av sakkunnigförslaget i förevarande hänseende

torde beträffande de föreslagna sekretessreglerna vissa skärpningar komma

att visa sig påkallade.

Vissa privata rättssubjekts handlingar.

I 1912 års betänkande föreslogs, att allmänna av Konungen stadf Östade

inrättningars och stiftelsers handlingar skulle underkastas offentlighetsregeln.

Det framhölls där att såsom en given förutsättning för denna regels

utsträckning till andra handlingar än statliga och kommunala borde gälla,

att den verksamhet varom fråga vore uppbures av ett allmänt intresse. Då

det emellertid icke läte sig göra att vid uppställande av lagbestämmelser

rörande offentlighet för inrättningars och stiftelsers handlingar taga hänsyn

endast till inrättningens eller stiftelsens ändamål och verksamhetssätt, stannade

man i betänkandet vid den nyss återgivna bestämningen.

Då riksdagen år 1925 framställde sin förut omförmälda begäran om övervägande

i vad mån publicitet borde tilläggas vissa allmänna av Konungen

stadfästade inrättningars och stiftelsers handlingar, framhöll riksdagen att

det vore en följdriktig utveckling av gällande grundsatser att låta offentligheten

vinna insteg beträffande en del institutioner som till sitt väsen vöre

offentliga, bl. a. vissa undervisningsanstalter, såsom högskolorna i Stockholm

och Göteborg, samt åtskilliga inrättningar och stiftelser som i allmänt

intresse omhänderhade donationer och andra penningmedel. Det syntes enligt

riksdagens mening angeläget att frågan om vilka inrättningar och stiftelser

som i princip borde likställas med andra offentliga inrättningar upptoges

till ingående prövning.

I 1927 års utredning föreslogos bestämmelser av huvudsaklig innebörd att

Konungen eller i vissa fall kommunerna skulle kunna föreskriva tillämpning

av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingar

med avseende å handlingar rörande verksamhet, vilken stiftelse, samfällighet

eller inrättning bedreve och vilken ekonomiskt understöddes av stat eller

kommun eller eljest tjänade ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna.

Utredningsmannen framhöll därvid att Konungens stadfästelse måste anses

vara ett otillförlitligt uttryck för en inrättnings beskaffenhet att tjäna och

uppbära ett allmänt intresse. För övrigt borde ej alla inrättningar, om vilka

detta kunde sägas, underkastas offentlighet för sina handlingar. Utredningsmannen

ansåge att frågan örn dylika rättssubjekts handlingar borde

regleras från fall till fall. Det kunde ifrågasättas örn det överhuvud vore

nödigt att reglera ämnet i tryckfrihetsförordningen, då möjlighet funnes att

i viss utsträckning både i lagstiftningsväg och administrativ ordning reglera

ämnet utan stöd av grundlag, men då Konungen knappast utan stöd av tryckfrihetsförordningen

kunde meddela administrativa föreskrifter i så stor omfattning

att problemet därigenom bleve till fullo löst, stannade utredningsmannen

vid att föreslå den ovan återgivna bestämmelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Då i 1935 års förslag icke upptagits några bestämmelser i ämnet, har

därför åberopats liknande skäl som föranlett den år 1927 yppade tvekan

örn behövligheten av sådana stadganden. Sålunda anföres att Konungen och

riksdagen torde anse sig oförhindrade att i allmän lag giva föreskrifter örn

handlingars offentlighet eller hemlighållande hos vissa privata rättssubjekt,

exempelvis hos sådana företag av monopolistisk karaktär, där det allmänna

vöre intresserat. Med avseende å institutioner som åtnjöte understöd av

stat eller kommun kunde sådana föreskrifter meddelas, annorledes än genom

lag, såsom villkor för understödets åtnjutande. Likaledes kunde dylika

föreskrifter i viss utsträckning stipuleras som villkor för utövande

av offentliga befogenheter eller andra rättigheter, exempelvis som villkor

för att anställa examina. Visserligen kunde på antytt sätt endast regleras

skyldigheten att utlämna respektive icke utlämna handlingar, men ej uppställas

förbud mot och straff för utgivande i tryck av handlingar. Dock

syntes behovet av ett sådant förbud ej vara tillräckligt starkt för att motivera

grundlagsändring. Dessutom erinrades att de önskemål som på förevarande

område gjorts gällande i väsentlig mån avsett att bereda nödig kontroll över

förvaltningen av stiftelser till fromma för det allmänna, ett syfte som emellertid

torde väsentligen blivit uppnått genom 1929 års lag om tillsyn över

stiftelser. Då därtill de tidigare utredningarna och de överväganden som föregått

1935 års förslag nogsamt visade den utomordentliga svårigheten att

uppställa allmänna lagregler i ämnet som rätt avvägde olika hänsyn, hade

man stannat för att icke upptaga sådana bestämmelser i förslaget.

I yttrandena över 1935 års förslag har icke från något håll gjorts direkt

invändning mot uppfattningen att frågan om offentlighet och sekretess för

andra rättssubjekts handlingar än statens och kommunernas borde regleras

utanför ramen av tryckfrihetsförordningen och därtill anknuten lagstiftning.

Riksarkivet anmärker dock att det betyder en ofullständighet att frågan rörande

dylika handlingars ställning undanskjutits. Magistraten i Karlskrona

gör ett uttalande i liknande riktning. Från ett pär håll framföras önskemål

om bestämmelser med avseende å vissa angivna privata rättssubjekts handlingar,

så av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten beträffande pri

vata bolag som meddela försäkring mot olycksfall i arbete samt av lantbruksstyrelsen

beträffande åtskilliga på lantbrukets område verksamma korporationer,

skolor och anstalter. Dessa myndigheter finna dock, att de i 1935 års

utredning antydda utvägarna för en reglering i förevarande avseende torde

vara framkomliga.

Departements- Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad i 1935 års betänkande uttalats. En

chefen. tillfredsställande lösning av frågan om privata rättssubjekts handlingar kan

säkerligen icke vinnas genom allmänna bestämmelser. Lämpligast torde vara

att föreskrifter meddelas av det innehåll och i den form som finnes motsvara

behovet i varje särskilt fall. Någon betänklighet mot att reglera det förevarande

ämnet utom grundlagen synes ej böra hysas. I själva verket innebär

detta icke annat än vad redan nu kan tillämpas. Man torde vid förekom
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

mande tillfällen böra uppmärksamma behovet av bestämmelser rörande stiftelsers

och andra privata rättssubjekts handlingar.

Sekretessbestämmelsernas revidering och utbrytning ur grundlagen.

Riksdagens förut berörda skrivelse år 1921 avgavs i anledning av en motion

inom första kammaren (nr 172), däri yrkats att riksdagen skulle hos

Kungl. Majit anhålla örn förslag till sådan ändring av tryckfrihetsförordningen

att vad däri stadgades om att statsrådsprotokollen samt protokoll i ministeriella

ärenden och kommandomål m. m. skulle hållas hemliga under 50

år måtte åtminstone väsentligen upphävas. Riksdagen fann frågan om

ändrade bestämmelser rörande den sekretess som för vissa handlingar funnes

stadgad i tryckfrihetsförordningen väl vara värd uppmärksamhet. Detta

gällde emellertid icke endast med hänsyn till det i motionen berörda området,

i fråga om vilket riksdagen fastmera ansåge att motionären i sina yrkande

om upphävande väsentligen av nu gällande sekretessbestämmelser tagit

spörsmålet alltför generellt. Den revision som riksdagen ansåge kunna

ske borde utsträckas även till andra delar av sekretessområdet. Riksdagen

framhöll därvid att förhållanden som stått i samband med nutida samhällsutveckling,

särskilt med den utvidgning av statens verksamhet på områden

som förut varit mera hänvisade till det enskilda livet, medfört att det oavlåtligt

befunnits erforderligt att komplettera de förutvarande sekretessbestämmelserna

med nya. Anledningarna därtill syntes hava varit två. Dels hade

det i vissa fall befunnits nödigt att, där staten hade att utöva viss affärsdrivande

verksamhet, staten icke skulle gentemot enskilda affärsintresscnter

nödgas komma i ofördelaktig ställning genom att vara förbunden till att

rörande sin affärsverksamhet offentliggöra vad varje enskild affärsman ägde

ovillkorlig rätt att hålla hemligt beträffande sin. Dels hade man ansett erforderligt

att medgiva skydd mot offentliggörande i ett flertal fall, då en enskild

person av olika anledningar varit nödsakad att anlita medverkan av

statsmyndigheter i angelägenheter av sådan natur att han rörande rent privata

förhållanden haft att meddela uppgifter, vilkas offentliggörande måste

anses för honom menliga, eller då staten haft anledning att från den enskilde

infordra uppgifter av dylik natur. På detta sätt hade § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen

efter hand svällt ut till ett formellt mycket ohanterligt

moment utan att dock dess utveckling i dylik riktning ännu kunde beräknas

vara avslutad. Redan av formella skäl syntes härvid en revision vara

påkallad; och det skulle enligt riksdagens uppfattning därvid vara önskligt.

örn det vore möjligt att erhålla en något starkare formell sammanfattning

av de många tämligen diffust fördelade detaljbestämmelserna. Örn det tilllika

skulle visa sig genomförbart att mera generellt klassificera de olika områden.

på vilka det vöre önskvärt att äga skydd mot obehörigt offentliggörande

genom utomstående av vad som principiellt måste anses falla inom

den enskildes rent privata förhållanden, skulle detta enligt riksdagens mening

vara en fördel. En revision syntes jämväl vara önskvärd i fråga örn de

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

för olika grupper av handlingar mycket växlande tidrymder under vilka

hemlighållande skulle äga rum. Även inom detta område borde möjligheten

av en systematisering undersökas. I de fall då tiden för hemlighållande

vore obegränsad borde uppenbarligen en inskränkning av tiden kunna äga

rum. Men även beträffande sådana fall då tiden för hemlighållande vore

angiven till ett visst antal år borde omprövning företagas huruvida icke en

revision av tidsbegränsningen vore motiverad.

I 1927 års utredning företogs en genomgripande översyn av sekretessreglerna.

Efter undersökning av sekretessbehovet på alla skilda områden för

statens och kommunernas verksamhet systematiserades och fullständigades

desamma. De av riksdagen framförda synpunkterna beaktades därvid så

långt sig göra lät. Förslaget innebar en icke ringa utvidgning av sekretessskyddet

dels för statens och kommunernas intressen i deras ekonomiska

angelägenheter och dels för enskildas privata förhållanden.

Det år 1935 avgivna förslaget innebär en ytterligare utvidgning av

sekretessreglerna, föranledd delvis av vad som framkommit i de

över 1927 års förslag avgivna yttrandena, delvis av den betydligt ökade omfattning

som statens ingripanden numera erhållit på näringslivets område samt

av statens alltjämt växande sociala verksamhet. De sakkunniga förklara

sig emellertid angelägna att betona, att de icke avvikit från offentlighetsprincipen

utan att tvingande skäl synts dem föreligga. Det vore sålunda icke

någon förändrad grundsyn på förevarande spörsmål utan allenast statsverksamhetens

utvidgning till nya områden som föranlett att sekretessföreskrifterna

icke obetydligt ökats. De sakkunniga framhålla också att sekretessbehovet

på vissa punkter redan förnummits så starkt, att sekretess faktiskt

i många fall upprätthållits vid sidan av grundlagen och emellanåt inskrivits

i författningar i tvivelaktig överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens

bud. Det betonas även att nya sekretessföreskrifter på områden där förut

oklarhet varit rådande ingalunda alltid behöva innebära en verklig inskränkning

av offentligheten utan i många fall snarare kunna bidraga till att dennas

gränser upprätthållas mot obehöriga utvidgningar av sekretessen.

De anmärkningar som riktas mot sekretessreglernas utformning i 1935 års

förslag gå i de flesta fall ut på ytterligare utvidgning av sekretessen på skilda

punkter och endast i undantagsfall tillstyrkes på någon punkt minskad

sekretess. Från ett pär håll göres mera principiella uttalanden rörande sekretessens

omfattning.

Statskontoret förklarar sig vilja kraftigt understryka, att lika angeläget

som det måste vara för en sund samhällsutveckling att offentlighetsregeln

alltjämt hålles vid makt, av lika stor vikt vore det att de undantag från denna

regel som utvecklingen nödvändiggjorde verkligen medgåves och i lag fixerades.

Erfarenheten torde nämligen ha visat att undantagen från offentlighetsregeln

eljest på grund av omständigheternas egen makt tvingade sig fram

vid sidan av lagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig beträffande behovet av vidgad sekretess

kunna bekräfta de sakkunnigas uttalande att sekretess i åtskilliga fall

uppehållits vid sidan av grundlagens stadgande. Plikttrogna tjänstemän

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

hade i åtskilliga fall funnit sig nödsakade att av hänsyn antingen till enskilda

personers intressen eller till allmännyttan undandraga handlingar från

offentlighet. Särskilt hade den sociala lagstiftningens utvidgning in på ömtåliga

områden samt de statliga och kommunala affärsintressena utövat inflytande

i denna riktning.

Vad angår formerna för sekretessens reglering anslöt sig

1927 års utredning till gällande rätt och infogade i princip sekretessreglerna

i själva tryckfrihetsförordningen såsom undantag från offentlighetsprincipen

i form av förbud mot vissa specificerade handlingars utlämnande från myndighet

och utgivande i tryck. Emellertid föranledde den starka utökningen

av sekretessreglerna i förening med fullständigandet av bestämmelserna rörande

offentlighetsprincipens innebörd och sättet för dess förverkligande en

ytterligare ansvällning av tryckfrihetsförordningen § 2, inom vars ram ämnet

reglerades enligt förslaget. Visserligen vanns genom överflyttande av nuvarande

mom. 1—3 i nämnda paragraf till § 1, att bestämmelserna örn allmänna

handlingar icke behövde rymmas inom ett och samma moment utan kunde

helt upptaga § 2. Denna paragraf skulle emellertid enligt förslaget komma

att innehålla icke mindre än 50 moment. Den formellt ohanterliga uppställningen

av ifrågavarande stadganden, som riksdagen berört, blev sålunda

icke undanröjd med 1927 års förslag.

Tanken att i större eller mindre utsträckning utbryta bestämmelserna örn

allmänna handlingar ur grundlagen låg härvid nära till hands. En begränsad

utbrytning av vissa bestämmelser föreslogs för övrigt redan i 1927 års

betänkande, då i tryckfrihetsförordningen sekretessens närmare bestämmande

på vissa begränsade områden hänvisades till reglering utanför grundlagen.

Trots grundlagens vidlyftighet på detta område skulle den sålunda enligt

1927 års förslag ändock icke uttömmande reglera ämnet. Utredningsmannen

övervägde emellertid också en fullständig utbrytning av de bestämmelser

som reglerade allmänna handlingars utlämnande från myndighet och fann

starka skäl tala för en dylik åtgärd.

Utredningsmannen framhöll härutinnan att det kunde ifrågasättas huruvida

den garanti, som grundlagsformen utgjorde för att inskränkningar i rätten

att utfå allmänna handlingar icke komme till stånd utan grundliga överväganden,

numera vore av tillnärmelsevis samma betydelse som fordom.

Dessutom komme grundlagsskyddet ej blott offentlighetsprincipen utan även

i lika mån sekretessföreskrifterna till godo; det bleve lika svart att upphäva

de sekretessföreskrifter vilka införts som att införa nya. Men grundlagsskyddet

hade även andra, ur offentlighetssynpunkt ännu betänkligare konsekvenser.

Det hade sålunda många gånger visat sig nödvändigt att åt sekretessbestämmelser

giva en mera vag, obestämd och omfattande innebörd än

som direkt påkallades av det konstaterade behovet, då man särskilt vid

grundlagsstiftning ville åstadkomma uttömmande och allmängiltiga bestämmelser

och ej utsätta sig för att snart behöva företaga ändringar. Vidare

hade vid flera tillfällen inträffat att då det gällt att införa en förvaltningsreform,

t. ex. påbörja en verksamhet med vilken följt att enskildas förhållanden

skulle blottas för statens myndigheter, reformen ej kunnat genomföras

utan att samtidigt sekretesskydd för vissa handlingar infördes, varigenom

grundlagsskyddet visat sig ägnat att hämma lagstiftning av social

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

eller näringsrättslig natur. Då likväl förslag icke framlades om en utbrytning

ur grundlagen av reglerna om allmänna handlingars utlämnande, berodde

detta därpå att enligt utredningsmannens uppfattning en sådan förändring

icke hade utsikter att vinna statsmakternas godkännande.

I 1935 års utredning, där som nämnts en sådan utbrytning föreslagits såvitt

angår de särskilda sekretessreglerna, framhålles att skälen för en utbryt

ning efter år 1927 ytterligare tillvuxit i styrka och uttalas den förmodan

att numera allvarliga gensagor icke skulle kunna resas mot en sådan lösning.

Enligt 1935 års förslag skall emellertid själva principen om handlingars

fria tillgänglighet hos myndigheterna samt sättet och medlen för

denna princips tillämpning — bestämmelserna om formerna för utlämnandet,

vem tillhandahållandet avilar och det administrativa besvärsinstitutet -—

bibehållas i grundlagen, varjämte där skall stadgas rätt för Konungen och

riksdagen att under vissa allmänt angivna förutsättningar i en särskild lag

för noga angivna fall förordna örn förbud mot utlämnande av allmänna

handlingar. Såsom sådana förutsättningar har i förslaget angivits, att hemlighållande

av handlingarna kräves av hänsyn till rikets säkerhet eller dess

förhållande till främmande makt eller för brotts förekommande och beivrande

eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras

ekonomiska mellanhavanden med varandra och med enskilda eller för enskildas

ekonomiska intresse eller med hänsyn till privatlivets helgd eller av

andra lika viktiga skäl.

De sakkunniga betona att förbuden mot utlämnande måste givas i en särskild

lag, där alltså alla områden, på vilka sekretess skall förekomma, böra

vara uttömmande angivna. Med denna anordning skulle nämligen en icke

oviktig garanti skapas för att inskränkningar i offentligheten icke komme att

företagas utan tillbörligt beaktande av deras principiella betydelse. Enligt

förslaget skola frågor örn sekretesslagen i riksdagen behandlas av konstitutionsutskottet,

därom bestämmelse föreslås införd i § 38 riksdagsordningen.

Tryckfrihetsförordningens förbud mot allmänna handlingars utgivande i

tryck har i sakkunnigförslaget erhållit det innehåll att handlingar, som enligt

den särskilda sekretesslagen ej må utlämnas, ej heller må utgivas i tryck.

I följd härav har en omredigering jämväl av § 86 regeringsformen ansetts

erforderlig, varom förslag framlagts av de sakkunniga. Ur paragrafen ha

borttaga de däri upptagna förbuden mot tryckning av vissa speciella handlingar,

och har i stället beträffande undantag från den allmänna regeln örn

rätt till tryckning av handlingar allenast hänvisats till tryckfrihetsförordningen.

Av de hörda myndigheterna och institutionerna ha flera uttalat tillfredsställelse

med sekretessföreskrifternas utbrytning till särskild lag, så

justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen, vissa militära

myndigheter, socialstyrelsen, statskontoret, riksarkivet, kommerskollegium

och flera länsstyrelser.

Överståthållarämbetet, som även tillstyrker förslaget, framhåller att ytterligare

utbrytning ur grundlagen skulle kunna ske. Grundlagarna borde icke

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

25

belastas med alltför många detaljföreskrifter. Utöver sekretessbestämmelserna

borde även bestämmelserna om hemligstämpling samt de närmare föreskrifterna

om vem tillhandahållandet åvilar och reglerna örn den administrativa

besvärsrätten intagas i sekretesslagen eller delvis till och med i av Konungen

meddelade instruktionella föreskrifter.

Pressorganisationerna förklara det icke vara utan en viss tvekan de anse

sig kunna biträda förslaget örn sekretessbestämmelsernas utbrytning ur tryckfrihetsförordningen.

Emellertid anföres till förmån för förslaget följande:

Det syntes böra medgivas dels att införande i grundlagen av sekretessbestämmelser

till det betydande antal som föreslagits måste te sig skäligen

otympligt, dels att grundlagsskyddet för offentlighetsregeln näppeligen kunde

i realiteten anses mycket tryggare än den föreslagna anordningen. Sekretessbestämmelserna

måste ju införas i en särskild lag, som säkert komme att

bliva allmänt uppmärksammad och borde erbjuda goda möjligheter att bliva

så effektivt övervakad att risken för opåkallad utsträckning av sekretessen

icke tedde sig särskilt stor.

Även landskommunernas förbund, som menar att det icke är utan fog

man hittills hållit på grundlagsformen för ifrågavarande bestämmelser, finner

dock övervägande praktiska skäl tala för förslaget om utbrytning av

sekretesskatalogen trots de betänkligheter som kunna göras gällande däremot.

Av statliga myndigheter uttalar sig endast landsarkiv orien i Lund mot den

föreslagna utbrytningen.

Stadsjuristen och stadsombudsmannen i Stockholm lia ävenledes uttalat

sig mot sekretessreglernas utbrytning, därom bland annat anförts:

Förslaget innebure i realiteten att tryckfriheten upphörde att vara grundlagsstadgad

och utgjorde sålunda ett våldsamt angrepp på svenska traditioner.

Inom den kommunala ''självförvaltningens’ område kunde givetvis med

hänsyn till nuvarande snabba takt i lagstiftningen praktiska skäl anföras

för förslaget, enär enskildas förhållanden kunde komma att obehörigen blottas,

innan grundlagsändring hunne genomföras. Men ur kommunal synpunkt

vore det olyckligt, om tillämpningen av bestämmelserna örn ekonomiska

handlingars offentlighet infördes i vanlig lag och icke erhölle den

relativa fasthet och kommunalförvaltningen därigenom det skydd som undantagens

införlivande med grundlagen dock skulle innebära.

Stadsfullmäktige i Stockholm lia i överensstämmelse med stadskollegiet

anfört:

Förslaget innebure i realiteten att offentlighetsgrundsatsen upphörde att

vara grundlagsfäst. Det syntes dock som örn den av stadsfullmäktige förordade

regleringen av spörsmålet örn offentlighet och sekretess i fråga om

handlingar i ekonomiska förvaltningsärenden och beredningsärenden väl

skulle kunna intagas i grundlag. I fråga om de till självförvaltningen hörande

handlingarna vore måhända förhållandet ett annat, men önskvärt vore

att hittillsvarande system så långt möjligt bibehölles. Måste det övergivas,

syntes det vara naturligast och nr praktisk synpunkt att föredraga, att sekretessbestämmelserna

intoges i den författning varigenom siälva iörvallningsverksamhcten

reglerades.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departements
chefen.

Stadsombudsmannen i Norrköping framhåller i sitt av stadsfullmäktige i

staden godkända utlåtande liknande synpunkter som de från Stockholm

framförda.

Advokatsamfundets styrelse har hemställt om sekretessreglernas inarbetande

i tryckfrihetsförordningen. Styrelsens motivering härför är av följande

innebörd.

Då det näppeligen torde finnas något intresse som icke kunde karakteriseras

på sätt som i förslaget till ändring av tryckfrihetsförordningen angivits såsom

de förutsättningar under vilka sekretessföreskrifler skulle få meddelas,

torde det avsedda grundlagsskyddet för principen om allmänna handlingars

offentlighet komma att visa sig otillfredsställande. Det fasta och oryggliga

rättsskydd som denna princip borde erhålla syntes icke kunna uppnås

annorledes än därigenom att en uttömmande karakteristik av undantagen

från principen infördes i tryckfrihetsförordningen. Även om vid en dylik

anordning i ett eller annat fall måste tillgripas en mindre detaljerad utformning

av föreskrifterna än som skulle vara möjligt i särskild lag -— vilket dock

torde vara erforderligt i betydligt mindre utsträckning än vad de sakkunniga

förutsatt — skulle nackdelen härav väga lätt i jämförelse med de olägenheter

som skulle följa av 1935 års förslag. Det kunde för övrigt ifrågasättas

örn den föreslagna metoden stöde i överensstämmelse med den princip

på vilken tryckfrihetsförordningen fortfarande skulle bygga, nämligen

att inskränkningar i tryckfrihetsrätten -— av vilken regeln om handlingars

offentlighet allenast vore en uttrycksform — kunde ske allenast genom stadgande

i grundlag.

Sveriges industri)örbund och några andra organisationer på näringslivets

område, från vilka yttranden inhämtats av kommerskollegium, ifrågasätta

grundlagsformens bibehållande helt ur synpunkten att bereda ökat skydd

ät sekretessreglerna.

Industriförbundet framhåller sålunda att den nuvarande ordningen i allt

fall skapat garanti mot att sekretessbestämmelser som ur näringslivets synpunkt

framstode som omistliga icke utan grundlagsändring upphävdes, varför

förbundet, utan att vilja avstyrka det föreslagna systemet, ville betona

vikten av att den nuvarande ordningens företräden nogsamt beaktades.

Det nu föreliggande sakkunnigförslaget innebär en delvis genomgripande

revidering och systematisering av de gällande sekretessreglerna samt därjämte

en ej obetydlig utsträckning av sekretessen till områden, där för närvarande

inga sådana bestämmelser finnas. En närmare behandling av förslaget

i vad det rör de speciella undantagen från offentlighetsgrundsatsen

lärer tills vidare böra anstå. Som allmänt omdöme om denna del av förslaget

torde kunna sägas, att det på ett i huvudsak lyckligt sätt löst frågan

om sekretessens avvägning på olika områden. Den ökning av sekretessreglernas

antal som förslaget innebär kan måhända synas motsäga

vad som uttalats örn vikten av offentlighetsprincipens upprätthållande.

Såsom även de sakkunniga framhållit är emellertid denna motsättning mera

skenbar. De nya undantagen, speciellt de som avse att bereda skydd för

enskildas personliga och ekonomiska intressen, äga direkt samband med

den utvidgning som ägt rum i fråga örn statens sociala och ekonomiska verksamhet.

Undantagen strida därför icke mot de principer som på grund av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Mai:ts proposition nr 140.

tryckfrihetsförordningens föreskrifter hittills gällt beträffande gränsdragningen

mellan offentligt och icke offentligt.

Det förhåller sig utan tvivel så som de sakkunniga antytt, att nuvarande

brist på sekretessföreskrifter lett till ett visst åsidosättande eller kringgående

av grundlagens föreskrifter, vilket måste verka menligt för dess helgd. Ämbets-

och tjänstemän försättas ej sällan i svåra situationer vid tillfällen då

det föreligger ett berättigat intresse för staten eller enskilda att vissa handlingar

hemlighållas men någon tillämplig sekretessföreskrift likväl icke kan

åberopas. Införandet av bestämmelser i huvudsaklig anslutning till sakkunnigförslaget

torde i praxis göra gränsen mellan offentliga och hemliga

handlingar säkrare samt tillämpningen av lagstiftningen lättare än vad

nu är fallet. Och det kan på sätt de sakkunniga uttalat säkerligen också

förväntas, att nya sekretessbestämmelser på områden där oklarhet varit rådande,

i stället för att leda till inskränkning av offentligheten, kunna bidraga

till att dennas gränser upprätthållas mot obehöriga utvidgningar av sekretessen.

Mot den föreslagna utbrytningen ur grundlagen av de speciella

sekretessbestämmelserna ha i några yttranden anförts betänkligheter. I

vissa fall synes emellertid kritiken av förslaget i denna del mindre vara föranledd

av omsorg örn offentlighetsprincipens behöriga upprätthållande än av

den uppfattningen att sekretessreglerna eller vissa av dem äro av den vikt

att de böra erhålla grundlagsskydd. En sådan uppfattning kan jag icke biträda.

I den mån åter kritiken avser det förhållandet att genom sekretessreglernas

överförande till allmän lag grundlagsskyddet för offentlighetsgrundsatsen

kunde komma att visa sig otillräckligt, må gentemot denna uppfattning

följande anföras.

Ehuru såsom i det föregående framhållits den på offentlighetsprincipen

grundade rätten att utbekomma och trycka allmänna handlingar otvivelaktigt

är en synnerligen viktig beståndsdel av tryckfriheten, bör det dock

icke förebises, att många andra lika viktiga medborgerliga rättigheter finnas,

beträffande vilka grundlagsbestämmelserna — i den mån sådana överhuvud

taget förekomma — icke äro så uttömmande att icke genom föreskrifter

i allmän lag en viss modifikation av deras faktiska räckvidd kan

åstadkommas. Det är naturligen dock av vikt att grundlagen giver ett såvitt

möjligt klart och bestämt uttryck åt de grundsatser vilkas upprätthållande

den vill skydda. I detta avseende synes det föreliggande förslaget icke

giva anledning till befogade anmärkningar. En utbrytning av bestämmelserna

örn sekretessens närmare reglering lärer stå i överensstämmelse med

vad i flera andra fall skett, då föreskrifter angående den närmare tillämpningen

av grundlagsstadganden hänvisats till särskilda lagar eller konstitutionella

stadgar, t. ex. då bestämmelserna örn val till riksdagen, även beträffande

ur konstitutionell synpunkt mycket viktiga delar, hänvisats till vallagen.

En omständighet som i detta sammanhang förtjänar beaktande är att

enligt förslaget utlämningsförbud icke skola kunna meddelas annorstädes än

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

i en särskild lag, enligt förslaget benämnd lag om förbud mot vissa allmänna

handlingars utlämnande från myndighet. Som i förslaget framhållits och

av pressorganisationerna understrukits, synes sekretessreglernas sammanhållande

i en lag skapa garanti för att inskränkningar i offentligheten icke

skola komma alt företagas utan tillbörligt beaktande av deras principiella

betydelse, vilket i sin mån bör vara ägnat att häva betänkligheterna mot utbrytningen

ur grundlagen. Särskilt betydelsefull synes denna anordning

vara med hänsyn till att därigenom sekretessreglerna alltid komma att behandlas

av ett och samma riksdagsutskott. Konstitutionsutskottet torde

med hänsyn till sekretesslagens karaktär och betydelse ur konstitutionell

synpunkt vara bäst ägnat att handhava frågor rörande densamma. Ändring

av § 38 riksdagsordningen bör därför på sätt föreslagits vidtagas.

Det har, bland annat av Överståthållarämbetet och pressorganisationerna,

framhållits att det vore oformligt att belasta grundlagen med den mängd

detalj föreskrifter som sekretesskatalogen måste innehålla. Med den utveckling

av statens och kommunernas verksamhet som nutilldags äger rum lärer

man även få förutsätta en fortgående utbyggnad av sekretessreglerna. Bibehölles

det nuvarande systemet, torde därför relativt täta grundlagsändringar

bliva erforderliga, något som naturligen är föga önskvärt. Framför

allt skulle emellertid ett bibehållande av grundlagsformen vara olämpligt ur

den synpunkten att nya sekretessregler ofta måste snabbt kunna införas.

Såsom i 1927 års utredning antytts har det hänt, att man funnit nödigt uppskjuta

en reforms genomförande i avbidan på ikraftträdande av en grundlagsändring,

varigenom ett av reformen föranlett sekretessbehov kunde tillgodoses.

I vissa fall har det ansetts nödvändigt att genomföra en lagstiftning,

oaktat därav motiverat sekretesskydd icke kunnat samtidigt fastställas. I

många fall åter har den nuvarande ordningen medfört, att man sett sig nödsakad

att upprätthålla sekretess vid sidan av grundlagen. Särskilt det sist

förflutna decenniet har lämnat en mångfald exempel på allvarliga olägenheter

av nu antydd art.

Av det anförda torde framgå, att sekretessreglernas utbrytning till särskild

lag utan grundlags natur utgör en viktig förutsättning för att den föreliggande

frågan överhuvud taget skall kunna erhålla en praktiskt tillfredsställande

lösning.

Från några håll har ifrågasatts, att sekretessreglerna endast delvis skulle

utbrytas och att sålunda, med bibehållande av vissa av dessa regler i tryckfrihetsförordningen,

endast på mera begränsade områden skulle öppnas möjlighet

till anordnande av sekretess utan grundlagsändring. Värdet av en

sadan anordning synes dock tvivelaktigt under det att nackdelarna äro mycket

påtagliga. Dels skulle härigenom åstadkommas en splittring av bestämmelserna

som minskade lagstiftningens överskådlighet, och dels torde det

vara omöjligt att urskilja ett område där man med någon större säkerhet

kunde vänta att sekretessbehov som krävde ett snabbt tillgodoseende icke

skulle framträda. Yrkandena i antydd riktning äro för övrigt huvudsakligen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

29

gjorda till skydd för sekretessreglerna, vilka dock icke i och för sig kunna

anses vara i behov av grundlagsskydd.

Att såsom Överståthållarämbetet ifrågasatt utöver sekretessbestämmelserna

även ur grundlagen utbryta reglerna om tillhandahållande av handlingar och

om besvär m. m. synes, ehuru vissa skäl tala för en sådan åtgärd, likväl icke

böra ske. Bland annat skulle en sådan utbrytning bereda redaktionella

svårigheter.

Enligt de sakkunnigas förslag skall tryckfrihetsförordningen icke innehålla

någon direkt föreskrift örn undantag från offentlighetsregeln men bereda

möjlighet för Konungen och riksdagen att i särskild lag stadga förbud mot

vissa allmänna handlingars utlämnande, därest hemlighållande kräves av

hänsyn till vissa mera allmänt angivna intressen. Denna konstruktion av

grundlagsstadgandet torde giva intryck av ett mera radikalt brott mot den

gällande ordningen än som i själva verket åsyftas. Det torde vara bättre att

i tryckfrihetsförordningen stadga, att i rätten att utbekomma allmänna handlingar

skola allenast gälla de inskränkningar vilka påkallas av hänsyn till

vissa intressen. Härigenom komma även inskränkningarna i offentlighetsregeln

att fortfarande i princip regleras i tryckfrihetsförordningen; å ena sidan

utsäges att inga andra inskränkningar än de som betingas av angivna

intressen må förekomma, å andra sidan föreskrives direkt att sekretess skall

gälla, när dessa intressen föreligga. Den särskilda lagen kommer på detta

sätt att erhålla karaktären av en lag med tillämpningsföreskrifter, där alltså

skola angivas de specialfall då handlingar enligt de i grundlagen stadgade

grunderna ej få utlämnas.

De förhållanden som enligt tryckfrihetsförordningen skola föranleda sekretess

torde kunna angivas i huvudsaklig anslutning till förslaget. Vissa

redaktionella jämkningar torde dock böra vidtagas.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör den särskilda lagen innehålla förbud

allenast mot handlingars utlämnande. I tryckfrihetsförordningen bör däremot

kvarstå förbud mot utgivande i tryck, vilket då lämpligen kan angivas

gälla handlingar som enligt den särskilda lagen ej må utlämnas. De sakkunnigas

i samband härmed framlagda förslag till ändrad lydelse av § 86

regeringsformen synes böra godkännas.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.

Ämnets disposition.

Bestämmelserna om allmänna handlingar äro nu sammanförda i ett enda

moment, mom. 4 av § 2 tryckfrihetsförordningen. Även vid en utbrytning

av sekretessföreskrifterna ur grundlagen är det ur lagteknisk synpunkt önskvärt,

att de i tryckfrihetsförordningen intagna, alltjämt ganska vidlyftiga

bestämmelserna örn allmänna handlingar finnas sammanförda i en paragraf

för sig, vilken då kan uppdelas i erforderligt antal moment.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

För detta ändamål synas bestämmelserna i mom. 1—3 och i slutstycket av

mom. 4 i § 2 lämpligen kunna såsom föreslagits både år 1927 och år 1935 överföras

till ett nytt sista moment i § 1. Dessa bestämmelser beskriva tryckfrihetens

materiella innehåll, men då tryckfriheten blir till sitt innehåll fullständigt

bestämd genom stadgandena örn tryckfrihetens organisation i nuvarande

§ 1, straffstadgandena i § 3 samt övervaknings- och processbestämmelserna

1 §§ 4 och 5, kunna de förstnämnda bestämmelserna sägas utgöra allenast

en principförklaring, vilken bäst torde låta inpassa sig i slutet av § 1 såsom

utmärkande konsekvensen av och syftningen med de föregående stadgandena

i paragrafen. De ålderdomliga ordalagen torde vid överflyttningen i

huvudsak böra bibehållas; i förhållande till 1927 och 1935 års förslag torde

endast någon mindre redaktionell ändring böra ske för att bringa det nya

momentet i § 1 i än närmare anslutning till de gällande bestämmelserna.

Att även regeln örn allmänna handlingars offentlighet är en sida av tryckfrihetens

materiella innehåll synes i anslutning till ordalagen i nuvarande §

2 mom. 4 lämpligen böra utmärkas genom att angiva principstadgandet i §

2 om rätten att trycka sådana handlingar såsom en följd av vad i § 1 stadgas.

Beträffande dispositionen av § 2 synes i överensstämmelse med 1935 års

förslag i mom. 1 lämpligen böra upptagas allenast tryckningsrätten, medan

regleringen av rätten att utbekomma handlingar, vilken rätt såsom i motiven

till nämnda förslag framhölls har en stor självständig betydelse, hänvisats

till de följande momenten. Därvid torde en i förhållande till 1935 års förslag

något ändrad disposition av bestämmelserna vara att förorda. I mom.

2 torde sålunda, jämte en principbestämmelse om rätt för svenska medborgare

att erhålla fri tillgång till allmänna handlingar, även böra fastställas huvudreglerna

om inskränkningar i den sålunda stadgade rätten. Motsvarighet

härtill upptogs i 1935 års förslag under mom. 3. I mom. 3 synes nu i ett

första stycke lämpligen böra upptagas de närmare formerna för utlämnande,

vilka av de sakkunniga föreslogos inarbetade i mom. 2. I ett andra stycke

av mom. 3 torde infogas reglerna om huru handlingar som delvis äro hemliga

kunna utlämnas. Därefter kunna liksom enligt 1935 års förslag i mom. 4

intagas reglerna om vem som har att ansvara för handlings utlämnande

och pröva framställning därom. Här torde även böra intagas de enligt förslaget

delvis i mom. 3 infogade reglerna om hemligstämpling.

I fortsättningen torde någon avvikelse från förslagets disposition ej böra

ske i vidare mån än som följer därav att, på skäl som i det följande skola

angivas, det i förslaget under mom. 6 upptagna stadgandet uteslutes. I

mom. 5 regleras sålunda det administrativa besvärsinstitutet, i mom. 6 stadgas

tryckningsförbud med avseende å handlingar som ej få fritt utläim.aÄ,

i mom. 7—9 givas regler om vissa skrifter som ej äro att anse som allmänna

handlingar, i mom. 10 meddelas straffbestämmelser och i mom. 11

stadgas att rätten att utgiva handlingar ej medför befrielse från ansvar, där

utgivandet är att anse som missbruk av tryckfriheten enligt straffbestämmelserna

i § 3.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 140.

31

Definition av begreppen stats- och kommunalmyndighet.

Tryckfrihetsförordningens uppräkning av de myndigheter vilkas handlingar

skola vara offentliga har i 1935 års förslag i huvudsaklig överensstämmelse

med vad år 1927 föreslogs ersatts med begreppen stats- och kommunalmyndigheter,

varjämte en särskild definition av dessa givits. Enligt 1935 års förslag

skulle med statsmyndighet förstås statsdepartementen och kommandoexpeditionerna,

riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,

nämnder, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt

övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, ämbetsoch

tjänstemän, nämnder, kommissioner och kommittéer. Såsom kommunalmyndigheter

betecknas alla till kommunal förvaltning hörande stämmor och

representationer, av dem tillsatta myndigheter, styrelser, nämnder, kommissioner,

utskott, beredningar och kommittéer jämte underlydande verk, inrättningar

och tjänstemän.

I de inkomna yttrandena ha framställts vissa anmärkningar mot de föreslagna

definitionerna.

Av Konungens bcfallningshavande i Malmöhus län samt stadsfullmäktige

i Stockholm och Norrköping har anmärkts, att som kommunalmyndighet

icke borde anses varje organ som tillsatts av kommunalstämma eller representation.

Åtskilliga helt eller övervägande i sådan ordning tillsatta myndigheter

måste i själva verket anses vara statliga, såsom taxeringsnämnder, överförmyndare

m. fl.

Nämnda stadsfullmäktige ha även anmärkt, att myndighetsbegreppet icke

borde knytas till de kommunala tjänstemän vilka icke intoge självständig

ställning som organ åt kommunerna utan allenast vore biträden åt styrelser

och nämnder. Det har även framhållits att begreppet kommunal förvaltning

egentligen icke omfattade stämmor och representationer, vilka utövade de

kommunala subjektens beslutande myndighet.

Kyrkoherden i Västervik har förordat tillägg till ifrågavarande bestämmelser

av innehåll dels att vad som stadgas om statsmyndighet skall gälla, förutom

allmänna kyrkomötet, även andra riks- eller stiftskyrkliga institutioner

samt biskopar och präster, dels ock att med kommunalmyndighet förstås

även alla till kyrkoförsamlingars förvaltning hörande stämmor etc. — Även

i några andra yttranden har anmärkts att den kyrkliga förvaltningen borde

nämnas i någon form.

Att, såsom i 1935 års förslag skett, bland statsmyndigheterna upptaga statliga

ämbets- och tjänstemän och bland kommunalmyndigheterna kommunala

tjänstemän synes icke vara fullt lyckligt. Antingen äro ämbets- eller tjänstemän

själva att anse som myndighet, i vilket fall de ju icke behöva särskilt

nämnas, eller också är ämbets- eller tjänsteman icke själv en myndighet

utan endast befattningshavare hos en sådan; i senare fallet bör, då han

mottager, upprättar eller omhänderliar en handling, detta anses ske a myndighetens

vägnar. Alt upptaga ämbets- och tjänstemän bland myndigheter

synes sålunda icke stå i god överensstämmelse med myndiglietsbegreppets

konstruktion. Ämbets- och tjänstemän torde följaktligen icke böra nämnas

i definitionerna.

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Vad därefter angår anmärkningarna att vissa av kommunalstämma eller

representation helt eller delvis tillsatta myndigheter likväl icke böra betecknas

som kommunala myndigheter, synas dessa anmärkningar befogade.

Frånsett att en del statliga myndigheter enligt den av de sakkunniga föreslagna

definitionen skulle kunna hänföras till kommunalmyndighet, skulle

även av kommun helt eller delvis tillsatta styrelser för stiftelser eller andra

privata rättssubjekt möjligen kunna falla därunder. Detta är emellertid

icke lämpligt. I betraktande härav och för att därjämte otvetydigt utmärka

att stämmor och representationer avses inbegripna under termen kommunal

myndighet, lärer definitionen böra avfattas så, att med dylik myndighet

förstås till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och

representationer, myndigheter, styrelser etc.

Vad åter angår önskemålet att kyrkliga myndigheter särskilt omnämnas,

torde väl detsamma icke sakna berättigande. Då emellertid något missförstånd

eller någon oklarhet ej lärer vara att befara av förslagets avfattning

samt en omläggning på denna punkt dessutom skulle medföra vissa redaktionella

svårigheter, synes någon ändring ej böra ske. Den för tryckfrihetsrätten

givna definitionen på myndigheter innebär naturligtvis icke något

ställningstagande till frågan om de kyrkliga institutionernas karaktär.

Slutligen torde det icke erfordras att nämna beredningar bland kommunalmyndigheter.

Lika väl som beträffande statsmyndigheter torde en beredning,

om någon så betecknad institution förekommer, kunna hänföras till något

annat i definitionen nämnt slag av kommunalmyndigheter. Däremot synes

det erforderligt att upptaga revisorer bland kommunalmyndigheterna.

Termen allmänna handlingar.

Enligt såväl 1912 och 1927 som 1935 års förslag kan offentlighetsregeln —

ehuru saken uttryckes något olika — sägas omfatta handlingar vilka inkommit

till eller upprättats hos stats- eller kommunalmyndighet. Den i gällande tryckfrihetsförordning

beträffande vissa handlingar upptagna karakteristiken att

de skola röra allmänna ärenden har sålunda i förslagen uteslutits. 1 1927

års utredning har framhållits att därmed ingen ändring i sak åsyftades, såvitt

anginge statsmyndigheters handlingar, och att i avseende å kommunalmyndighets

handlingar den ifrågavarande bestämningen möjligen skulle kunna

leda till en icke önskvärd begränsning av sekretessen, nämligen om den fattades

så att därmed avsåges att angiva endast ärenden av statlig natur som

kommunerna handhade.

I 1935 års förslag har försök gjorts att något närmare bestämma tidpunkten

då offentligheten skulle inträda. Enligt detta förslag skall sålunda

offentligheten gälla med avseende å alla till stats- eller kommunalmyndighet

inkomna och därifrån utfärdade handlingar, därstädes förda protokoll samt

diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar ävensom handlingar

vilka eljest jämlikt lag eller författning hos sådan myndighet upprättats,

så ock övriga där upprättade handlingar i vad de röra mål och ärenden

vilka hos myndigheten slutförts.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil).

33

1 motiven till förslaget framhålles att ingen tvekan torde råda om att till

myndighet inkomna handlingar liksom enligt gällande rätt böra bliva offentliga

i och med att de inkommit. Vad angår hos myndighet upprättade handlingar

säges, att de enligt gällande rätt torde vara att anse som offentliga i

samma stund de äro definitivt upprättade men att det emellertid kan bereda

svårigheter att avgöra tidpunkten då detta skall anses vara fallet. De sakkunniga

vilja, såsom av redogörelsen för deras förslag framgår, bibehålla

principen om hos myndighet upprättade handlingars offentlighet i och med

färdigställandet allenast med avseende å dels protokoll, vilka vore att anse

som definitivt upprättade med justeringen och vilkas offentlighållande då

justering skett framstode som en så väsentlig beståndsdel av offentlighetsreglerna

att ändring därutinnan icke syntes böra ifrågakomma, dels diarier

och dylikt, där varje anteckning för sig vore att anse som en färdigupprättad

handling i tryckfrihetsförordningens mening och vilka vore av den beskaffenhet

att de med hänsyn till offentlighetsintresset alltid holde tillhandahållas,

dels ock handlingar som jämlikt lag eller författning upprättats hos myndighet,

vilka borde bliva omedelbart offentliga för att icke på någon punkt

ett berättigat offentlighetsintresse skulle riskeras. Beträffande övriga hos

myndighet upprättade handlingar innebär de sakkunnigas förslag, att skyldigheten

att hålla dem offentliga skulle inträda, ej i och med det definitiva

upprättandet, utan först då de utfärdats från myndigheten eller då det mål

eller ärende vartill de höra hos myndigheten slutbehandlats. De sakkunniga

förklara att detta icke synes kunna lända något berättigat offentlighetsintresse

till skada men väl bereda nödigt skydd åt myndigheternas inre arbete. Förslaget

innebure icke någon skyldighet att hemlighålla handlingar till dess

vederbörande mål eller ärende avslutats utan endast befogenhet i sadant hänseende.

Beträffande kommunala handlingar anse de sakkunniga, att nu

ifrågavarande regler kunna bidraga att häva betänkligheterna mot den vida

omfattning som eljest givits åt offentligheten på det kommunala området. A

andra sidan framhålles att de föreslagna reglerna såvitt angår statsmyndigheterna

i praktiken knappast torde innebära någon märkbar inskränkning i

offentligheten utan endast bidraga att göra gränsen säkrare mellan handlingar

som måste hållas offentliga och andra. Handlingar vilka vöre avsedda

att antaga formen av en expedition torde nämligen enligt praxis i regel icke

anses färdigupprättade och offentliga förrän expediering skeft. Promemorior,

utredningar, minnesanteckningar m. m. — i den mån de icke vöre att

anse som en tjänstemans privata papper och aldrig bleve offentliga — hölles

ofta nog faktiskt ej tillgängliga förrän vederbörande ärende slutförts och

akten i detsamma införlivats med myndighetens arkiv. Måhända komme

genom de sakkunnigas förslag åtskilligt som eljest skulle behandlats som privatpapper

att vid ärendets slutförande införlivas nied arkivakten, pa vilket

sätt förslaget kunde bidraga till ökad offentlighet. De sakkunniga framhålla

i detta sammanhang, att lika litet som i tidigare förslag något försök gjorts

att närmare fixera gränsen mellan allmänna handlingar och vad sorn, ehuru

tjänsteärenden däri behandlas eller beröras, bör betraktas som privata brev

och anteckningar, då varje försök i sådan riktning torde vara dömt att misslyckas,

I yttranden över förslaget yppas från några håll farhågor för att promemorior

och minnesanteckningar för det inre arbetet inom myndigheterna,

till form och innehåll aldrig avsedda för offentligheten, där de ej som ofta

sker förstöras efter ett ärendes handläggning, skulle anses bliva offentliga

då ärendet slutförts. Det framhålles även från ett pär håll att det kan bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 110. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departe
ments
chefen.

föremål för tvekan när ett ärende skall anses slutfört. Vidare anse några

myndigheter att det bör i lagen närmare klargöras när en handling skall

vara att betrakta som upprättad. Särskilt framhåller riksarkivet, att det behöver

utsägas att handlingar ej i något fall bliva offentliga förrän de äro

definitivt upprättade eller beträffande protokoll förrän de äro justerade.

Riksarkivet anmärker även, att det bör utmärkas att arkivförteckningar icke

skola falla under de förteckningar som bliva offentliga oberoende av om

vederbörande ärende är slutfört. Advokatsamfundet och landsarkivarien i

Lund ifrågasätta lämpligheten av bestämmelsen att hos myndighet upprättade

handlingar i vissa fall icke skola anses offentliga förrän det mål eller

ärende till vilket de höra slutförts.

Den föreslagna metoden att karakterisera allmänna handlingar som sådana

vilka inkommit till eller upprättats hos stats- eller kommunalmyndighet

torde vara den lämpligaste. Bestämningen att handlingarna skola röra

allmänna ärenden synes sålunda såsom överflödig eller vilseledande icke böra

upptagas. Den torde väl knappast innebära mera än som ligger i den föreslagna

definitionen av allmänna handlingar men har på sätt av den lämnade

redogörelsen framgår bidragit till osäkerheten om huru offentlighetsregeln

är att tillämpa med avseende å kommunala handlingar.

Beträffande tidpunkten då offentlighet bör inträda synes 1935 års förslag

på de i motiven därför anförda skälen kunna i huvudsak godtagas. Dock

synes offentligheten med avseende å hos myndighet upprättade handlingar

böra inträda i och med upprättandet endast såvitt angår dels protokoll dels

ock diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar. I den mån

handlingar tillhörande den sistnämnda gruppen förås i löpande följd eller för

att utmärka gången av ett ärendes behandling, torde en dylik handling efter

varje däri gjord anteckning vara att anse såsom för ögonblicket färdigupprättad

och förty varje anteckning omedelbart offentlig. Register och förteckningar

vilka uppgöras i ett sammanhang på något område, t. ex. de av

riksarkivet omnämnda arkivförteckningarna, torde däremot icke kunna anses

färdigupprättade förrän de äro färdiga i sin helhet och bliva följaktligen

icke förrän då offentliga.

Andra hos myndighet upprättade handlingar än de nyss nämnda synas icke

böra vara underkastade offentlighetsregeln förrän de utfärdats eller det mål

eller ärende vartill de höra hos myndigheten slutbehandlats. Detta torde böra

gälla även handlingar som upprättas jämlikt lag eller författning. Intet berättigat

offentlighetsintresse lärer härigenom åsidosättas; och det synes

mindre tillfredsställande att för sådana handlingar giva särskilda regler, då

det naturligen i allmänhet varit helt andra synpunkter än de ur vilka offentligheten

bör regleras, som föranlett att föreskrifter i lag eller författning lämnats

om att vissa handlingar skola upprättas.

Att i lagtexten närmare söka angiva gränsen mellan allmänna handlingar

och privata anteckningar eller brev synes såsom i 1935 års betänkande fram
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

35

hålles icke gärna låta sig göra. Avsikten är emellertid ej att med den nya

lagstiftningen göra någon ändring i vad som enligt tryckfrihetsförordningen

nu kan anses gälla i ifrågavarande avseende. Ett visst utrymme måste otvivelaktigt

alltid finnas för skriftliga anteckningar och meddelanden i tjänsten

vilka icke kunna sägas vara allmänna handlingar. För att överhuvud en

handling skall kunna anses föreligga torde den i regel böra fylla vissa krav

i fråga om språklig och eljest yttre form; vad angår hos myndighet upprättade

handlingar måste de för att kunna anses ''upprättade’ på något sätt utmärkas

vara i avslutat skick. Att närmare definiera vad som skall ligga i

''upprättad’ synes svårt och även överflödigt, helst de flesta handlingars

offentlighet skola inträda med utfärdandet eller ärendets slutbehandling.

Vad angår protokoll torde dock enligt riksarkivets förslag lämpligen böra

direkt utsättas att offentligheten inträder med justeringen.

När ett ärende skall anses slutfört torde i praktiken i de flesta fall utan

svårighet låta sig avgöra. Jag vill emellertid föreslå en mindre omformulering

i förhållande till 1935 års förslag för att tydligt utmärka att offentligheten

skall inträda, då den myndighet som upprättat en handling för sin del

slutbehandlat det mål eller ärende till vilket handlingen hänför sig.

Formerna för handlingars utlämnande.

Med avseende å de former i vilka handlingar skola utlämnas anknyter 1935

års förslag liksom de tidigare förslagen i huvudsak till gällande rätt. Förslaget

innebär sålunda, att handlingar skola då det äskas utlämnas antingen på

stället utan avgift eller i avskrift mot vederbörlig avgift. Utlämningsskyldighet

skall föreligga med avseende å alla hos myndighet i någon form — ''i

original, koncept eller avskrift’ — förvarade handlingar. Det har särskilt

utsagts att tillhandahållande på stället skall ske ej blott såsom enligt ordalagen

i gällande tryckfrihetsförordning för avskrivning utan jämväl för läsning.

Det nu förekommande uttrycket att handling på anmodan skall utlämnas

''genast och utan tidsutdräkt’ har i förslaget utbytts mot ''utan tidsutdräkt

i den ordning som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden

och handlingarnas behöriga vård’, vilket endast innebär ett tydligt utsägande

av vad som enligt praxis redan anses gälla. Enligt förslaget skall

även såsom enligt gällande lag utlämning på stället ej behöva ske örn betydande

hinder däremot möter.

Vad angår utlämnandet av kommunala handlingar framhöll riksdagen i

sin skrivelse år 1925, att det knappast vore lämpligt att utan inskränkning

stadga skyldighet för kommunala funktionärer att i avskrift tillhandahålla

handlingar, utan att man snarare borde anknyta till de kommunala författningarnas

föreskrifter örn skyldighet att bestyrka av enskilda gjorda avskrifter.

I 1927 års förslag hänvisades i fråga om rätt att i avskrift utbekomma

kommunal handling och få verkställd avskrift bestyrkt till vad

därom särskilt vore stadgat. Den närmare utformningen av bestämmelserna

därom borde enligt motiven lämpligen ske i kommunallagarna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl■ Maj.ts proposition nr 140.

Departe
ments
chefen.

Förslaget av år 1935 innebär beträffande kommunala handlingar en viss

ändring i förhållande till 1927 års förslag. Från huvudregeln att alla handlingar

skola utlämnas på stället eller i avskrift stadgas det undantaget, att

skyldigheten att i avskrift utlämna hos kommunalmyndighet förvarade handlingar

skall, då de kunna tillhandahållas på stället, gälla endast i den utsträckning

varom i kommunallagarna eller eljest särskilt stadgas. I motiven

framhålles, att det icke synts betänkligt att, i de fall då hinder mot utlämnande

på stället föreligger, stadga ovillkorlig skyldighet att utlämna i avskrift;

det vore betänkligare att låta en sådan lucka i offentligheten bestå att

handlingar i vissa fall skulle kunna helt hemlighållas. Örn avgift för avskrift

av kommunala handlingar säges, att kommunerna böra kunna bestämma därom

inom ramen av vad som kan anses skäligt, där Konungen ej utfärdar föreskrifter

i ämnet.

Det må anmärkas, att kommunallagarna för närvarande icke innehålla

någon bestämmelse om skyldighet för kommunalmyndighet att ombesörja

avskrifter. Däremot är för vissa fall stadgat om rätt för enskilda att erhålla

vidimation å protokollsavskrifter som de själva tagit.

I yttrandena lia endast framställts några få anmärkningar mot förslaget i

förevarande del.

Landskommunernas förbund anser bäst att någon ovillkorlig skyldighet att

i avskrift utlämna handling ej inträder ens för det fall att handling ej kan

tillhandahållas på stället, enär därigenom en icke obetydlig börda skulle

påläggas de kommunala förtroendemännen.

Stadsförbundet framhåller att det knappast torde vara lämpligt att låta

kommunerna själva bestämma avgifter för avskrifter. Allmänna föreskrifter

därom borde fastställas av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län betona att det

måste tillses att icke kommunala förtroendemän i allt för hög grad belastas

med tillhandahållande av handlingar. Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar

särskilt att bestämmelsen om skyldighet att utan tidsutdräkt i den ordning

som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden utlämna handlingar

icke passar, då fråga är örn kommun utan något kommunalkontor med särskilda

befattningshavare. Advokatsamfundet hemställer att orden ’i den

ordning som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden och handlingarnas

behöriga vård’ måtte utgå. Även om uttrycket endast är avsett att

lagfästa vad redan nu gäller, vore det möjligt att det kunde komma att föranleda

missbruk och vantolkningar.

Vad i 1935 års utredning föreslagits på förevarande punkt synes i huvudsak

böra godtagas. Endast ett par smärre jämkningar av rent redaktionell natur

synas erforderliga. Sålunda synes det överflödigt att tala örn handlingar i

original, koncept eller avskrift. Det torde även utan denna bestämning vara

tydligt att utlämningsskyldigheten är knuten endast till handlingar som faktiskt

förvaras hos myndighet — det är ej avsett att reglera vilka handlingar

som böra förvaras hos myndighet — men å andra sidan till alla sådana handlingar

av vad slag som helst. Det synes lämpligt alt utsäga att utlämnande

skall ske i den ordning som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden,

men däremot synes det obehövligt att särskilt nämna att det skall

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

37

ske på ett sätt som är förenligt med handlingarnas behöriga vård. Befrielsen

från skyldighet att utlämna handling på stället då betydande hinder möter

syftar nämligen bland annat och måhända i främsta rummet på det fall

att handlingarna icke utan fara att skadas kunna tillhandahållas eller eljest

hinder som hänför sig till handlingarnas vård förefinnes.

Vad angår utlämnandet av kommunala handlingar delar jag de synpunkter

som framförts därom att de kommunala befattningshavarna icke böra allt

för mycket betungas därmed. En skyldighet att om ej betydande hinder

möter tillhandahålla handlingar på stället eller, örn sådant hinder skulle

möta, utlämna avskrift torde dock ej kunna anses synnerligen betungande.

Utan en sådan skyldighet skulle offentlighetsregeln med avseende å kommunala

handlingar i stor utsträckning kunna förlora praktisk betydelse. Med

avseende å kommunala förtroendemän torde föreskriften att utlämnande

skall ske utan tidsutdräkt icke kunna tolkas lika strängt som med avseende å

tjänstemän. I vad mån skyldighet att utlämna kommunala handlingar i

avskrift även i andra än i nyss nämnda undantagsfall bör föreskrivas torde

såsom föreslagits vara lämpligt att överlämna åt reglering i kommunallagarna.

Åtminstone vad angår städerna torde böra tagas i närmare övervägande att

införa dylik skyldighet helt eller delvis. I samband därmed torde lämpligen

böra tagas under omprövning utfärdande av allmänna föreskrifter rörande

lösenavgifter för avskrifter.

Det synes icke vara anledning att i grundlagen giva någon allmän föreskrift

eller anvisning om skyldighet att bestyrka av enskilda tagna avskrifter. Denna

form för vitsordande av handlingar torde i regel vara mindre tillfredsställande

och synes ej böra särskilt befrämjas. Någon ändring i de specialföreskrifter

om skyldighet i dylikt hänseende som redan finnas i kommunallagarna och i

instruktioner för statliga myndigheter lärer dock ej böra ifrågasättas.

Utlämnande av delvis hemliga handlingar.

I 1935 års förslag har efter förebild från 1927 års utredning upptagits

en bestämmelse att handling som i viss del är av beskaffenhet att enligt

sekretessföreskrift böra hemlighållas utan hinder därav skall utlämnas på

stället, om med hänsyn till de omständigheter under vilka utlämnande ifrågasättes

trygghet kan anses vara för handen, att förhållande som i sådan del

beröres icke därigenom yppas, varjämte föreskrivits att sådan handling jämväl,

där så lämpligen kan ske, skall utlämnas i avskrift med uteslutande av

de delar som ej må offentliggöras.

I yttrandena över förslaget ha från ett par håll anmärkningar gjorts mot

denna föreskrift.

Clicfcn för generalstaben avstyrker bestämmelsen, enär dess praktiska värde

vore tvivelaktigt.

Marinförvaltningen anser att det ansvar som utlämnandet av en delvis

hemlig handling medför icke bör åläggas de tjänstemän, ofta av lägre grad,

som hava hemliga handlingar i sin vård, utan att sådant utlämnande alltid

bör ske först efter vederbörande myndighets beslut.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

Departe
ments
chefen.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län äro tveksamma

om ej förslaget lämnar tjänstemännen för stor diskretionär prövningsrätt.

Nämnda länsstyrelse framhåller att bestämmelsen kan resultera i att handling

utlämnas till en person men undanhålles en annan beroende på myndighetens

subjektiva uppfattning örn de bägge personernas pålitlighet. Överståthållarämbetet

befarar att bestämmelsen ofta kommer att medföra slitningar

med allmänheten.

Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit torde i huvudsak

överensstämma med vad i praktiken redan anses gälla. Ett uttryckligt stadgande

rörande detta speciellt för arkiven praktiska spörsmål synes önskvärt.

Stadgandet torde dock böra givas en något enklare avfattning, som

därjämte ger irindre utrymme åt vederbörande tjänstemans subjektiva uppfattning

örn huruvida risk finnes för uppenbarande av vad som i viss handling

bör vara hemligt. Såsom jag i fortsättningen skall närmare beröra

åvilar tillhandahållandet av handling principiellt den myndighet, hos vilken

handlingen finnes, och den befattningshavare hos myndigheten som

omhänderhar handlingen är skyldig att, då anledning till tvekan finnes

huruvida den bör utlämnas, hänskjuta frågan till myndigheten. Denna bestämmelse

får naturligtvis en ej ringa betydelse vid fråga om utlämnande av

delvis hemlig handling.

Prövning av utlämningsfrågor.

Enligt gällande rätt anses varje ämbets- eller tjänsteman som omhänderhar

allmän handling, vilken ej faller under sekretessbestämmelserna, skyldig

att på eget ansvar utlämna densamma. I de fall då i ett ämbetsverk

tvekan uppkommit huruvida en handling varit att anse som offentlig har

dock i regel vederbörande verks chef tagit ansvaret för frågans avgörande

och eventuellt föreskrivit att handlingen ej skall utlämnas. Men hav en registrator

eller annan underordnad tjänsteman utan direktiv prövat utlämningsfråga,

vartill han otvivelaktigt är berättigad, och vägrat utlämna en

handling, kan principiellt rättelse sökas endast genom en talan av sträffrättslig

natur mot honom.

I 1912 och 1927 års utredningar föreslogs ett stadgande av innehåll, att

tillhandahållande av handling ålåge närmast den, åt vilken dess vård på

grund av meddelad särskild föreskrift, innehavande tjänst eller erhållet uppdrag

blivit anförtrodd. Vore emellertid ej sålunda bestämt av vem handlingen

skulle vårdas, skulle tillhandahållandet åligga den myndighet hos vilken

i och för dess verksamhet handlingen funnes. Genom detta förslag torde

ej ha avsetts att göra någon egentlig ändring i gällande rätt utan endast att

giva ett närmare uttryck därför till ledning för det straffrättsliga bedömandet,

särskilt vid frågor om utlämnande av kommunala eller privata rättssubjekts

handlingar.

I 1935 års förslag har gjorts försök att något jämka de tidigare föreslagna

reglerna i ämnet. Såsom huvudregel har upptagits att utlämnande åligger

den myndighet hos vilken handlingen finnes. Är vården örn handlingen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

på grund av särskild föreskrift, innehavande tjänst eller givet uppdrag anförtrodd

ledamot av myndigheten eller hos densamma tjänstgörande befattningshavare,

skall dock tillhandahållandet närmast åligga denne, som emellertid

har att ställa sig myndighetens föreskrifter till efterrättelse samt, då

anledning till tvekan finnes och märkbar omgång ej föranledes, äger hänskjuta

framställning om handlings utbekommande till myndighetens avgörande.

Sådan hänskjutningsrätt skall enligt förslaget finnas också för den

som vägrats utfå handling.

I motiveringen till 1935 års förslag framhålles, att den befogenhet och

det ansvar som enligt 1927 års förslag skulle tillkomma underordnade befattningshavare

måste anses alltför vidsträckt, särskilt sedan regis traf orstjänster

och motsvarande befattningar i stor utsträckning kommit att besättas

enligt andra grunder än tidigare. Det uttalas vidare, att då det behöriga

intresset av tillsyn från vederbörande myndigheters sida över handlingars

utlämnande genom förslaget skulle bliva tillgodosett, man därmed

icke torde i kännbar mån åsidosätta allmänhetens berättigade intresse av att

utan tidsutdräkt vinna tillgång till allmänna handlingar.

Det förekommer för närvarande i rätt stort utsträckning att handlingar som

skola hållas hemliga i enlighet med tryckfrihetsförordningens sekretessföreskrifter

förses med anteckning härom, ''hemligstämplas’. Någon rättslig betydelse

har icke en sådan hemligstämpling i och för sig; den är endast

ett påpekande av vederbörande som verkställt densamma att handlingen

enligt tryckfrihetsförordningen eller enligt förordnande som enligt tryckfrihetsförordningen

meddelats, t. ex. av Konungen beträffande försvarshandlingar,

skall hållas hemlig. Nämnda praxis torde emellertid ej sällan

föranleda att myndighet som fått sig tillställd en hemligstämplad handling

faktiskt anser sig befriad från skyldighet att pröva, huruvida handlingen lagligen

är att anse som offentlig, och endast på grund av hemligstämpeln vägrar

att utlämna handlingen.

I sin skrivelse år 1921 synes riksdagen ha utgått från att berörda praxis

vore riktig, enär riksdagen där framhållit att den begärda utredningen rörande

allmänna handlingar borde avse bland annat huru man skulle kunna

från hemligstämpeln befria handlingar som tidigare blivit åsatt sadan.

I viss överensstämmelse med detta riksdagens uttalande har i 1927 och

1935 års förslag upptagits bestämmelser rörande hemligstämpling av handlingar.

Det föreslås sålunda i 1935 års utredning, att Kungl. Majit skall

kunna föreskriva beträffande vissa slag av handlingar som enligt sekretesslagen

böra hemlighållas, att de i viss ordning skola förses med anteckning

örn att de ej få utlämnas. Därvid skall jämväl föreskrivas vilka myndigheter

som ha att föranstalta om antecknings borttagande, där den finnes ej

lia rätteligen tillkommit eller ej längre böra gälla. Handling får ej utlämnas

i strid mot dylik antecknings innehåll. Vägras utlämnande på grund

av sådan anteckning, skall örn sökande det påfordrar, frågan ofördröjligen

hänskjutas till myndighet som äger befogenhet att föranstalta örn anteckningens

borttagande. Den ifrågavarande befogenheten för Kungl. Majit att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

giva föreskrift om hemligstämpling skall enligt förslaget få tagas i anspråk

endast om det finnes oundgängligt till beredande av nödig trygghet mot

obehörigt utlämnande, vilka ordalag enligt motiven skola utmärka att institutet

är avsett att begagnas med stor återhållsamhet. — Den föreslagna hemligstämplingens

juridiska betydelse är, att prövningen av utlämningsfrågor

i vissa fall överflyttas till annan myndighet än den där handlingen finnes.

Ur de inkomna yttrandena är beträffande fördelningen av befogenhet och

ansvar mellan myndigheter och deras ledamöter eller befattningshavare med

avseende å utlämningsfrågor att anteckna följande.

Marinförvaltningen anser att befattningshavare under alla omständigheter

böra, då anledning till tvekan finnes, äga hänskjuta utlämningsfråga till

vederbörande myndighets avgörande. En omgång vid utlämnandet torde i

allmänhet medföra mindre allvarliga konsekvenser än att en handling som

borde hållas hemlig likväl utlämnades av någon som ej vore kompetent att

avgöra frågan.

Landskommunernas förbund åter förordar 1912 och 1927 års med gällande

rätt överensstämmande förslag, enär med 1935 års förslag resultatet lätt

kunde bli att snart sagt inga handlingar av verkligt intresse bleve utlämnade

utan tidsutdräkt. Den befattningshavare hos en myndighet som närmast

^\a^e.. i sin vard skulle visserligen icke enligt sistnämnda förslag

få hänskjuta utlämningsfråga till myndigheten örn ''märkbar omgång’ med

utlämnandet därav föranleddes, men befattningshavarna kunde ofta lia annan

mening om detta föga lyckliga uttrycks innebörd än den som äskade

handlingens utlämnande.,

Flera myndigheter förorda större möjligheter att använda hemligstämpling

än i förslaget avsetts.

Svea hovrätt finner sålunda att för upprätthållande av sekretesspåbud det

i många fall syntes vara av stor betydelse att å handlingarna tydligt utmärktes

att de ej finge utlämnas, vilket gällde ej minst de domstolshandlingar som

borde hemlighållas. Da hemligstämpling skulle förordnas av Konungen,

torde åt bestämmelsen i ämnet kunna givas en smidigare avfattning utan

att grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet äventyrades.

Riksarkivet förordar att rätt att föreskriva hemligstämpling utan några

villkor tillägges Konungen.

Chefen för generalstaben framhåller att det är oundgängligt att Konungen

utfärdar bestämmelser örn hemligstämplande av militära handlingar, varför

i detta avseende någon återhållsamhet ej borde tillämpas. Chefen för

marinstaben uttalar sig i samma riktning.

Justitiekanslern har framhållit, att det för sekretessens upprätthållande i

vissa fall kan vara nödvändigt, att ett samarbete etableras mellan myndigheterna,

samt har härom anfört bland annat:

Det kunde ifrågasättas om icke i administrativ väg borde så ordnas, att

den myndighet, vilken närmast ombesörjde det intresse som påkallade sekretess

och vilken hade de bästa förutsättningarna att bedöma sekretessbehovet,

vid överlämnande av handling till annan myndighet genom påteckning

eller pa annat sätt varskodde den mottagande myndigheten örn att handlingen

vöre hemlig även i sådana fall där en tillämpning av bestämmelserna

örn hemligstämpling ansåges icke böra ifrågakomma.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

41

Den reglering som i 1935 års utredning på förevarande punkter föreslagits

synes i huvudsak vara tillfredsställande. En viss omredigering torde böra

vidtagas, varigenom klart utmärkes att stadgandena avse att reglera frågan

på vem prövningen av framställning om handlings utlämnande ankommer.

Denna prövning lärer i princip böra åligga den myndighet hos vilken handlingen

finnes. Möjlighet till självständig prövning bör dock i viss utsträckning

finnas för befattningshavare hos myndigheten — ledamot av densamma

torde ej behöva särskilt nämnas i detta hänseende, då sådan kan inbegripas

under befattningshavare. Dylik självständig prövning synes framför

allt av behovet beträffande kommunala myndigheter, då det eljest skulle

kunna bliva betydande omgång med utlämnande av handlingar från nämnder

och styrelser. Det synes emellertid böra föreskrivas skyldighet, ej blott

rättighet, för dylik befattningshavare att, så snart anledning till tvekan i utlämningsfråga

finnes, hänskjuta densamma till myndigheten, om ej omgång

därav föranledes. Denna omgång bör dock ej, såsom i 1935 års förslag,

betecknas som märkbar, vilket torde kunna föranleda en tolkning varigenom

hänskjutningsskyldigheten inskränktes över hövan. Slutligen bör föreslås

stadgande, att sökande alltid då han blivit vägrad utfå handling skall äga få

frågan hänskjuten till myndigheten. Därigenom torde enskildas rätt bliva

tillgodosedd gentemot befattningshavare i tillbörlig utsträckning.

I vissa fall kan emellertid av lätt insedda skäl vara erforderligt att utlämningsfrågor

endast prövas av vissa särskilt kompetenta myndigheter. Det

föreslagna hemligstämplingsinstitutet avser att möjliggöra detta. Bestämmelserna

därom torde emellertid böra något omredigeras, så att därav tydligare

framgår institutets karaktär av ett medel att i vissa fall överflytta

prövningsbefogenheten i utlämningsfrågor till annan myndighet än den hos

vilken handlingen finnes. Med beaktande av de från vissa håll framställda

erinringarna örn avskaffande eller mildring av de föreslagna förutsättningarna

för Konungens förordnande om hemligstämpling torde såsom sådan

förutsättning böra angivas allenast att anteckning örn hemlighållande finnes

av särskilda förhållanden påkallad till beredande av trygghet mot obehörigt

utlämnande. Det må emellertid erinras, att naturligtvis intet hinder att

handlingar i andra fall än de nu ifrågavarande förses med anteckning örn att

de äro hemliga, vilken anteckning då endast innebär ett påpekande för

andra myndigheter. Tvärtom torde, såsom justitiekanslern påpekat, sådana

anteckningar ofta bliva av behovet påkallade.

Besvärsrätt i utlämningsfrågor.

I 1935 års förslag har man icke stannat vid den nyss berörda, relativt

obetydliga jämkningen i reglerna angående vem prövning av utlämningsfrågor

i första hand åvilar, utan därutöver tagit ett både principiellt och

praktiskt betydelsefullt steg genom att föreslå införande av en administrativ

besvärsrätt i sådana frågor. I motiven till förslaget bar bland annat anförts:

Departe
ments
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

För närvarande torde icke finnas annan möjlighet att erhålla rättelse, då

handlings utlämnande vägrats, än att beivra detta som tjänstefel eller möjligen

att i process mot vederbörande yrka åläggande att utgiva handlingen.

Den som ville göra sak av att han förvägrats handling vände sig i regel till

justitieombudsmannen. Det syntes emellertid synnerligen olägligt för allmänheten

att icke i annan ordning kunna erhålla rättelse och det vöre också

en obillighet mot ämbets- och tjänstemän att frågan om riktigheten av deras

åtgärder ovillkorligen skulle taga formen av en straffrättslig talan mot

dem. De olägenheter som följde av det nuvarande systemet komme, om

det bibehölles, helt visst att bliva än mer framträdande vid genomförande

av 1935 års förslag i övrigt, dels på den grund att sekretessreglerna genom

detta utvidgades, dels därigenom att en emellanåt ömtålig prövningsrätt angående

förefintligheten av vissa betingelser för utlämnande i åtskilliga fall

måst tilläggas myndigheterna, dels slutligen till följd därav att bestämmelserna

i väsentligt ökat omfång skulle tillämpas av kommunala befattningshavare.

Ett administrativt besvärsinstitut varigenom utlämningsfrågor i

sista hand kunde dragas under Konungens prövning kunde så mycket hellre

förordas som genom regeringsrättens inrättande erhållits en högsta domstol

för utövande av Konungens prövningsrätt i administrativa besvärsmål, där

även frågor örn lagligheten av vägran att utlämna handlingar kunde erhålla

en saklig och oväldig prövning. Införande av en dylik besvärsrätt skulle

icke utesluta ansvarstalan mot den som obehörigen vägrat utlämna handling,

därest denna vägran ansåges vara av beskaffenhet att föranleda åtal.

Det sålunda framlagda förslaget innebär, att den som menar att myndighet

olagligen förvägrat allmän handlings utlämnande åt honom, har att söka

rättelse i den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i beslut

eller åtgärder av myndigheten. Har beslut i sådant hänseende meddelats

av myndighet mot vars beslut talan eljest ej kan föras, skola besvär anföras

hos Konungen, såvitt fråga är örn statsmyndighet, och hos Konungens

befallningshavande, såvitt fråga är om kommunalmyndighet. Alla besvär

som fullföljas till Konungen i statsdepartementen skola avgöras i regeringsrätten.

Över beslut av departementschef — vilken i denna egenskap har att

besluta om utlämnande av handlingar från statsdepartement — skall enligt

förslaget talan ej få föras. Om talan mot beslut av myndighet, som hör till

eller lyder under riksdagen, skall gälla vad riksdagen bestämmer. I ett fall

har föreslagits möjlighet att föra talan mot beslut som går ut på att handling

skall utlämnas. Då Konungens befallningshavande bifallit talan mot

kommunalmyndighets beslut att vägra utlämna handling, skall nämligen vederbörande

menighet kunna anföra besvär däröver. Slutligen föreslås en

bestämmelse att alla mål och ärenden rörande utlämningsfrågor alltid skola

skyndsamt behandlas. I den närmare motiveringen till de föreslagna bestämmelserna

framhålles bland annat:

Den administrativa besvärsrätten överhuvud vore endast ofullständigt

reglerad. I allmänhet torde dock föreligga möjlighet att söka rättelse i underordnad

myndighets beslut hos överordnad myndighet. Att skapa en särskild

besvärsordning för frågor om utlämnande av handlingar syntes icke

lämpligt. I praktiken torde i de allra flesta fall vara klart vilken ordning

som ’i allmänhet’ gällde för vinnande av rättelse i en myndighets beslut.

Mången gång behövde detta icke ske genom formliga besvär. I vissa situa
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

43

tioner söktes nämligen rättelse i underordnade lokala myndigheters beslut

genom enkel framställning hos vederbörande chefsmyndighet. I de fall då

någon ordning för vinnande av rättelse i en myndighets beslut ej funnes,

inträdde den supplerande regeln om talan till Konungen eller Konungens

befallningshavande. De ifrågavarande stadgandena hade utformats så att

de vunne tillämpning på beslut ej blott av administrativa myndigheter utan

även av allmänna domstolar; i senare fallet bomme besvärsmål att i sista

instans avgöras av högsta domstolen.

Ett stort antal myndigheter och korporationer ha särskilt uttalat tillfredsställelse

över införandet av en administrativ besvärsrätt på förevarande område.

Så är fallet med bland andra justitiekanslern, justitieombudsmannen,

militieombudsmannen, Svea hovrätt, statskontoret, länsstyrelserna i Kalmar

och Malmöhus län, stadsfullmäktige i vissa städer, stadsförbundet, landskommunernas

förbund samt pressorganisationerna. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anmärker därvid, att redan nu hänvändelse icke sällan gjordes till länsstyrelsen

i fall då handlings utlämnande vägrats, men att länsstyrelsen, även

om kravet på utlämnande vöre berättigat, icke kunde göra annat än att under

hand söka förmå vederbörande att vidtaga rättelse.

Av samtliga myndigheter och korporationer som yttrat sig i frågan ha endast

advokatsamfundet och landsarkivarien i Lund avstyrkt det administrativa

besvärsinstitutet, detta med en motivering av huvudsaklig innebörd att

man endast åt de allmänna domstolarna men ej åt de administrativa myndigheterna

och regeringsrätten skulle kunna med förtroende överlämna uppgiften

att övervaka offentlighetsprincipens behöriga upprätthållande. Advokatsamfundet

anser att en administrativ besvärsväg skulle kunna införas såsom

ett förenklat handräckningsförfarande, dock med högsta domstolen som

sista instans, men att därjämte envar borde äga rätt att till allmän domstol

instämma den myndighet eller ämbetsman som vägrat utlämna handling

med yrkande om dess utbekommande.

Vissa detaljanmärkningar mot besvärsinstitutets föreslagna utformning ha

emellertid framställts.

Kammarrätten förordar sålunda en annan instansordning än de sakkunniga

och anför därom bland annat:

Följden av de sakkunnigas förslag bleve, att prövning av ifrågavarande

slags besvär komme att anförtros ett stort antal myndigheter, vilket kunde

medföra risk för oenhetlighet i bedömandet av frågorna. Behovet av enhetlighet

därvid framträdde beträffande spörsmål av allmän räckvidd, exempelvis

rörande var gränsen gingc mellan allmän handling samt privata brev

och anteckningar. Lämpligheten av den föreslagna ordningen kunde även

ifrågasättas ur den synpunkten, att det understundom syntes kunna bliva

tveksamt vilken myndighet som hade att pröva besvär, därav kunde följa

onödig omgång för den rättssökande. Kammarrätten ville därför framhålla,

att skäl talade för en sådan anordning att alla besvär rörande vägran att utlämna

handling prövades av en och samma myndighet. Som denna myndighet

läge närmast till hands att tänka sig regeringsrätten, men kammarrätten

ville icke uttala sig örn huruvida med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda

detta vöre lämpligt eller huruvida möjligen någon annan myndighet borde

inskjutas som första instans.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

En ledamot av kammarrätten har reserverat sig mot kammarrättens uttalande

och anslutit sig till sakkunnigförslaget i förevarande del. I reservationen

anföres bland annat:

Den av kammarrätten befarade risken för ett oenhetligt bedömande av

hithörande spörsmål hos de olika besvärsinstanserna syntes bottna i en

överskattning av dessa avgörandens betydelse jämförda med andra ärenden

av större praktisk vikt ävensom i en underskattning av de administrativa

myndigheternas förmåga att tolka ifrågavarande, ej alltför invecklade regler.

För övrigt finge val på detta som på andra områden, där till en början kunde

finnas rum för olika uppfattningar, en enhetlig praxis efter hand utbilda sig,

tilläventyrs under hänsynstagande till blivande prejudikat i högsta instans.

Ej heller det av kammarrätten anförda skälet mot de sakkunnigas förslag,

att tvekan i vissa fall kunde uppkomma vilken myndighet som skulle vara besvärsinstans,

syntes vidare starkt. De sakkunnigas förslag vore däremot

förenat med positiva fördelar. I alla de fall där den myndighet som hade

handlingen i sin vård sorterade under ett centralt verk, syntes det både för

allmänheten naturligast och med hänsyn till förefintlig sakkunskap ändamålsenligast

att myndighetens beslut finge överklagas hos det överordnade

verket, över vars beslut talan i sin ordning finge föras hos Kungl. Majit.

Detsamma gällde örn länsstyrelserna som mellaninstans för klagomål över

dem underordnade organs vägran att utlämna handlingar.

Svea hovrätt antyder motsvarande betänkligheter som kammarrätten anfört

med avseende å den utformning de sakkunniga givit besvärsinstitutet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vidrör samma spörsmål som föregående

myndigheter samt bristerna i den administrativa besvärsrättens reglering över

huvud.

Länsstyrelsen anför exempel på att besvär i fråga huruvida viss handling

skall utlämnas enligt bestämmelserna i 1935 års förslag kan komma att fullföljas

olika vägar beroende på hos vilken myndighet handlingen finnes.

Länsstyrelsen erinrar även att det i många fall vöre synnerligen tveksamt,

huruvida talan överhuvud finge föras mot beslut av vissa myndigheter,

särskilt kommunalmyndigheter, och till vilken högre myndighet besvär skulle

anföras. Detta borde föranleda utredning örn en mera fullständig reglering

av den administrativa besvärsrätten i allmänhet.

Magistraten i Karlskrona uttalar sig i samma riktning som nyssnämnda

länsstyrelse.

Redareföreningen framhåller, att även den vilkens intressen kunna skadas

genom handlings utlämnande bör beredas möjlighet att inverka på utlämningsfrågors

behandling. Härom anföres:

Då myndighet, såsom enligt den föreslagna sekretesslagen i flera fall kan

förekomma, har att diskretionärt pröva huruvida handling skall utlämnas,

borde den vars intressen därav beröras höras i ärendet. Skulle myndigheten,

i trots av den som handlingen anginge motsatt sig utlämnandet, förordna

därom, borde denne hava motsvarande besvärsrätt som den vilken vägrats

att utfå handlingen.

Industriförbundet och järnkontoret framföra samma synpunkter som redareföreningen

med avseende å hörandet av den vilkens intresse kan skadas

genom utlämnande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

45

Riksarkivet anser det vara en lucka i det föreslagna systemet att beträffande

departementshandlingar ingen besvärsinstans finnes.

Stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborg och Karlskrona anse att klagorätt

över länsstyrelses beslut, varigenom bifallits talan mot kommunalmyndighets

beslut att vägra utlämna handling, icke bör förbehållas vederbörande

menighet utan tillerkännas den myndighet vars beslut i sådant hänseende upphävts.

Denna uppfattning motiveras av förstnämnda stadsfullmäktige sålunda:
En

sådan ordning överensstämde bättre med eljest gällande administrativt

förfarande; även praktiska skäl kunde åberopas därför. Skulle i stad

myndighet, som fått sitt beslut om vägran att utlämna handling upphävt,

vara tvungen att hänskjuta frågan huruvida upphävningsbeslutet skulle överklagas

eller ej till stadsfullmäktiges prövning, förelåge understundom risk

för att den relativt korta besvärstiden för länge sedan vore försutten, innan

ärendet kunde komma att av stadsfullmäktige avgöras. Och på landet, där

ännu längre tid kunde förflyta mellan fullmäktigesammanträdena, vore denna

risk ännu större. För övrigt syntes ett ärende av denna art icke vara av

den storleksordning, att avgörandet örn överklagande skulle ske borde flyttas

över från den myndighet det direkt berörde till vederbörande fullmäktige.

Stadsfullmäktige i Göteborg ävensom stadsfullmäktige och magistraten i

Karlskrona ha framhållit att det av förslaget icke klart framginge, huruvida

stadskommun skulle äga klaga över magistratsbeslut, varigenom bifallits

talan mot stadsmyndighets beslut att vägra utlämna handling, men att sådan

klagorätt borde finnas.

De skäl som i motiven till 1935 års förslag anförts för införande av ett

administrativt besvärsinstitut på förevarande område synas tungt vägande.

Det torde icke kunna bestridas, att det nuvarande systemet för vinnande av

ändring i en myndighets beslut rörande utlämning av handling är besvärande

för allmänheten och obilligt mot ämbets- och tjänstemännen.

Den enskilde bör kunna erhålla rättelse vid felaktigt förfarande

och auktoritativt besked, huruvida viss handling är att anse som offentlig,

utan att behöva göra anmälan hos justitieombudsmannen eller justitiekanslern

mot en ämbets- eller tjänsteman eller anhängiggöra talan vid allmän domstol.

Ämbets- och tjänstemännen å sin sida böra ej riskera åtal för tjänstefel

endast därför att de beträffande en måhända tveksam fråga, huruvida

viss handling vore offentlig eller hemlig, hyst annan åsikt än den som sedan

ansetts riktig. Den allmänna tillfredsställelse, med vilken förslaget om administrativ

besvärsrätt mottagits av de hörda myndigheterna och korporationerna,

torde också vittna om att densamma skulle fylla ett redan känt

behov. Otvivelaktigt kommer emellertid, vid antagande i övrigt av den nu

ifrågasatta reformen beträffande lagstiftningen rörande allmänna handlingar,

behovet av ett administrativt besvärsförfarande på ifrågavarande område att

bliva än mera kännbart än nu.

Den uppfattning som från ett pär håll framkommit, att den ifrågasatta

ordningen skulle erbjuda mindre trygghet för offentlighetens behöriga upp
-

Departe
ments
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

rätthållande än den nu gällande, kan jag icke dela. Om möjligen i något

fall en administrativ myndighet, hos vilken besvär enligt den föreslagna ordningen

i första hand anfördes, skulle kunna tänkas misstolka någon lagbestämmelse

på förevarande område eller visa mindre förståelse för vikten

av ett strängt upprätthållande av lagstiftningens principer, lärer i varje fall

icke med fog kunna göras gällande, att regeringsrätten skulle vara mindre

skickad att i sista instans avgöra frågor om handlingars utlämnande än

högsta domstolen. Det synes naturligt, att högsta domstolen skall vara sista

instans för avgörande av frågor om utlämnande av handlingar i mål och

ärenden, som handläggas vid de allmänna domstolarna eller eljest kunna fullföljas

till högsta domstolen, samt regeringsrätten beträffande handlingar i

andra mål och ärenden.

Det må för övrigt erinras därom, att det föreslagna besvärsinstitutet naturligtvis

icke utesluter möjligheten för den enskilde att såsom hittills vända

sig till justitieombudsmannen och påkalla hans ingripande, därest någon

ämbets- eller tjänsteman anses hava förfarit felaktigt i fråga om handlings

utlämnande, därvid denne eventuellt kan ställas till ansvar för vägran att

utlämna handling. Att i sådan händelse fråga om rättmätigheten av dylik

vägran kan i skilda sammanhang komma under bedömande av både högsta

domstolen och regeringsrätten är ett förhållande som har sin motsvarighet

beträffande snart sagt alla administrativa myndigheters åtgärder.

Även vad angår den närmare utformningen av det administrativa besvärsinstitutet

torde de sakkunnigas förslag kunna i huvudsak godtagas. Kammarrätten

har såsom av den lämnade redogörelsen framgår ifrågasatt, att

klagan ej såsom enligt nämnda förslag skulle föras i den i allmänhet gällande

administrativa besvärsvägen utan direkt hos en central besvärsmyndighet,

därvid regeringsrätten närmast skulle komma i fråga. Därigenom skulle

tvekan icke behöva uppkomma var besvär borde anföras och enhetlighet i

bedömandet av förevarande frågor främjas. Liknande synpunkter ha även

framförts från ett par andra håll. De skäl som mot denna ståndpunkt och

till förmån för sakkunnigförslaget anförts av den skiljaktige ledamoten i

kammarrätten förefalla emellertid övertygande. Väl är det sant att vid

genomförande av detta förslag tvekan någon gång torde kunna uppstå, bos

vilken myndighet besvär skola anföras, men detta beror såsom framhållits

därpå att den administrativa besvärsrätten överhuvud är så ofullständigt

reglerad. De olägenheter som därav följa torde emellertid icke bliva mera

framträdande på förevarande än på andra ej mindre viktiga områden. At

i detta sammanhang upptaga frågan om en mera allmän reglering av de

administrativa besvärsrätten och vad därmed sammanhänger, som från något

håll framkastats, kan icke ifrågakomma. Farhågorna för ett mindre enhetligt

bedömande av förevarande frågor genom den föreslagna anordningen

kunna knappast anses befogade, då besvär över alla administrativa och kommunala

myndigheters beslut regelmässigt skola kunna fullföljas till regeringsrätten.

Genom denna domstols utslag lärer småningom givas prejudikat som

kunna bilda grunden för en fast praxis. Det måste emellertid med hänsyn

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

47

till regeringsrättens arbetsbörda anses olämpligt att låta besvär i ifrågavarande

ärenden alltid anföras direkt hos densamma. Och någon annan

central besvärsinstans torde ej böra ifrågakomma. Dessutom synes det vara

värdefullt att den speciella sakkunskap som med avseende å olika grupper

av handlingar finnes hos de centrala ämbetsverken, länsstyrelserna och andra

överordnade myndigheter i första hand tages i anspråk vid klagan över underordnade

eller kommunala myndigheters avgöranden. Slutligen må framhållas,

att oskäligt dröjsmål med ifrågavarande måls oell ärendens avgörande

icke bör kunna befaras, då i tryckfrihetsförordningen uttryckligen utsattes att

dessa alltid skola skyndsamt behandlas.

Vissa mindre jämkningar i den föreslagna ordningen för rättelses sökande

torde emellertid böra vidtagas. Såsom huvudregel bör sålunda lämpligen gälla,

att rättelse vid myndighets vägran att utlämna handling skall sökas, icke i

den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i beslut eller

åtgärder av myndigheten, utan i den ordning som gäller för vinnande av

ändring i myndighetens beslut och åtgärder i det mål eller ärende till vilket

handlingen hör. Endast för den händelse handlingen icke hänför sig till

mål eller ärende, däri klagan över beslut av myndigheten kan äga rum —

d. v. s., örn handlingen tillhör ett mål eller ärende i vilket någon klagan ej

är tillåten, eller om handlingen befinner sig hos en myndighet, som ej kan

sägas handlägga det mål eller ärende dit handlingen hör eller i varje fall ej

kan fatta något överklagbart beslut däri — bör föreskrivas, att rättelse skall

sökas i den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i myndighetens

beslut eller åtgärder. Kan talan om utlämnande icke fullföljas enligt

dessa regler — d. v. s. kan beslut av den myndighet som vägrat utlämna

handling icke alls föras eller finnes i vart fall icke någon ordning som kan

sägas i allmänhet gälla för överklagande av dess beslut — då bör i sista hand

tillämpas den regeln att besvär fullföljas till Konungen såvitt angår statsmyndighet

och till Konungens befallningshavande såvitt angår kommunalmyndighet.

För ett par områden äro specialregler erforderliga. Mot departementschefs

beslut att vägra handlings utlämnande från statsdepartement torde sålunda

såsom föreslagits någon talan ej böra tillåtas. Det kan icke vara lämpligt att

låta sådan klagan föras vare sig hos regeringsrätten eller hos Kungl. Maj:t

i statsrådet, såsom i ett par yttranden ifrågasatts.

Beträffande myndigheter som höra till eller lyda under riksdagen torde

på sätt föreslagits vara lämpligast att överlämna åt riksdagen att bestämma,

örn och i vad mån besvärsrätt vid vägran att utlämna handling skall förekomma

samt ordningen för besvärs anförande.

Besvärsrätt torde överhuvud böra tillåtas endast såvitt angår beslut varigenom

handlings utlämnande vägrats. Från ett par håll har såsom nämnts

ifrågasatts, att i vissa fall den som kunde hava intresse av hemlighållande

av en handling, vilken enligt sekretesslagen kan utlämnas efter viss diskretionär

prövning, skulle höras över framställning örn utlämnande och örn

denna bifölles äga klaga däröver, lin sådan ordning skulle emellertid med
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

föra, att handling ej borde utlämnas förrän kommunikationsförfarande ägt

rum samt besvärstid utgått eller besvär över utlämningsbeslut blivit avgjorda.

Det dröjsmål med handlingens utlämnande som härigenom skulle förorsakas

lärer emellertid alltför mycket strida mot lagstiftningens principer

för att den ifrågasatta anordningen skulle kunna komma under närmare

övervägande.

I ett fall torde emellertid i överensstämmelse med förslaget besvär böra

tillåtas över beslut av innebörd att handling skall utlämnas. Det gäller det

fall att Konungens befallningshavande bifallit talan mot kommunalmyndighets

beslut att vägra handlings utlämnande. Kommunerna kunna då anses

berättigade att till skyddande av sina intressen överklaga ett Konungens

befallningshavandes beslut. Såsom i ett par yttranden anmärkts bör motsvarande

beslut av magistrat jämställas med beslut av Konungens befallningshavande

såvitt angår rätt till överklagande. Vidare synas de anmärkningar

befogade, som i vissa yttranden gjorts därom att rätten att överklaga

dylika beslut icke på sätt föreslagits borde tilläggas kommunernas beslutande

organ som sådana utan de kommunalmyndigheter vilkas beslut att vägra

utlämnande upphävts. Det kunde föranleda onödig omgång och tidsutdräkt

och möjligen förorsaka att besvärstiden försuttes, örn vederbörande representation

eller stämma skulle fatta beslut om överklagande.

Bestämmelse om att mål rörande handlings utlämnande som fullföljas

hos Konungen i statsdepartementen skola avgöras av regeringsrätten måste

vid antagande av föreliggande förslag införas jämväl i lagen om Kungl. Maj :ts

regeringsrätt. Förslag om sådan lagändring torde dock lämpligen icke föreläggas

riksdagen, förrän förslag till grundlagsändring, som antagits såsom

vilande, skall slutligen behandlas.

^Förbud mot utgivande i tryck av allmänna handlingar.

Den särskilda sekretesslagen är såsom av den lämnade redogörelsen framgår

avsedd att upptaga förbud endast mot handlingars utlämnande från myndighet,

ej förbud mot deras utgivande i tryck. Sådant förbud bör givas i

själva tryckfrihetsförordningen. Enligt 1935 års förslag skall i § 2 mom. 6

nämnda grundlag införas stadgande, att där enligt sekretesslagen eller enligt

föreskrift som jämlikt densamma meddelats förbud gäller mot utlämnande

av allmän handling, densamma ej må i tryck utgivas. Enligt motiven skall

den omständigheten att en handling enligt någon bestämmelse i sekretesslagen

utlämnats i ett speciellt fall, exempelvis till viss person som enligt

nämnda lag har särskild rätt att utbekomma handlingen, icke medföra rätt

att trycka densamma; ett förbud mot utlämnande — tillämpligt på andra

fall —- skulle enligt den föreslagna lagtexten fortfarande gälla. Om en enskild

eller en myndighet, som enligt sekretesslagen har dispositionsrätt över

där uppställt utlämningsförbud — vilket enligt 1935 års förslag ej sällan

är fallet —, medgåve att handling för framtiden finge utlämnas till vem

som helst, skulle emellertid tryckningsförbudet vara upphävt, enär i sådant

fall något utlämningsförbud icke längre kunde anses gälla.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

49

Enligt förslaget skall det i grundlagen uppställda tryckningsförbudet dock

icke utgöra hinder för att handling, som från enskild inkommit till myndighet,

av honom eller med hans samtycke offentliggöres. Det framhålles i

motiven, att en enskild som ämnar till myndighet ingiva en handling kan

på förhand, innan den alltså blivit allmän handling, utgiva den i tryck, eventuellt

med tillkännagivande att den skall inlämnas till myndighet. Med hänsyn

härtill har ett tryckningsförbud gentemot honom icke synts vara av

större betydelse. Det må anmärkas, att enligt 1927 års förslag dylikt förbud

skulle gälla med avseende å vissa slag av handlingar men icke beträffande

andra slag.

I 1935 års förslag har upptagits den från gällande rätt hämtade bestämmelsen,

att handlingar i förlikta brottmål ej må utan parternas tillstånd

i tryck utgivas förrän viss tid förflutit, vilken tid dock enligt förslaget

bestämts på annat sätt än enligt gällande rätt. Detta tryckningsförbud

har måst särskilt upptagas i tryckfrihetsförordningen, enär det ej är förknippat

med utlämningsförbud. I motiven säges, att ehuru stadgandet torde vara

utan större betydelse, det likväl ej syntes vara skäl att borttaga detsamma.

I de inkomna yttrandena har från polishåll riktats anmärkning mot förslaget

att handling som från enskild inkommit skulle av honom eller med

hans samtycke få utgivas i tryck, även örn den folie under sekretessbestämmelse.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför sålunda bland annat, att erfarenheten

gåve vid handen att mången angivare sökte utöva press på annan

person för förment brottsligt förfarande på så sätt att han, samtidigt med

ingivandet av en anmälan till polismyndigheten, tillställde ett eller flera

pressorgan en kopia av angivelsen eller en promemoria innefattande delar av

innehållet i samma angivelse. Ändamålet härmed vore givetvis att söka

frampressa en för vederbörande angivare fördelaktig ekonomisk uppgörelse,

i tanke att den angivne skulle föredraga att träffa en sådan framför obehaget

att få mellanhavandet framlagt inför offentligheten.

Landsfogden i Kronobergs län framhåller att beträffande brottmålsutredningar,

särskilt rörande grövre brott, i rätt stor utsträckning plägade till polis-

och åklagarmyndigheterna inkomma skrivelser som kunde vara av stor

betydelse för utredningen. Även i fråga om brotts förekommande kunde

från enskilda inkomna handlingar vara av betydelse för polisen. Ett publicerande

av dylika skrivelser kunde mången gång i hög grad försvåra eller

motverka brotts förekommande eller beivrande. Efter det sådana handlingar

inkommit till myndighet och alltså blivit allmänna handlingar, vore det uppenbarligen

ej riktigt eller lämpligt att de skulle kunna av enskilda offentliggöras

utan den för utredningen ansvariga myndighetens hörande. Ett motsvarande

sekretessbehov till det nämnda med avseende å polis- och åklagarmyndigheternas

handlingar torde föreligga även i fråga örn från enskilda

inkomna handlingar i ärenden på vissa sociala områden, såsom hälso- och

sjukvård, fattigvård, barnavård och alkoholistvård.

Beträffande förbudet mot tryckning av handlingar i förlikta brottmål anser

magistraten i Norrköping, att detsamma för att göras effektivt borde införas

i lagen med förbud mot utlämnande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 110.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departe
ments
chefen.

Ett tryckningsförbud med avseende å de handlingar som enligt sekretesslagen

ej få utlämnas bör tydligen införas i tryckfrihetsförordningen i väsentlig

överensstämmelse med 1935 års förslag. Jag vill dock föreslå en

omredigering av stadgandet som låter dess innebörd framstå klarare.

Vad angår det föreslagna medgivandet åt den som ingivit en handling till

myndighet att låta utgiva den i tryck oavsett sekretessbestämmelserna, synes

detsamma på de skäl som antytts i de refererade yttrandena böra utgå.

Det är visserligen riktigt, såsom de sakkunniga år 1935 påpekade, att den

enskilde kan innan han till myndighet inlämnar en handling låta utgiva

densamma. Därigenom kan väl tryckningsförbudet gentemot honom i vissa

fall bliva av mindre värde, men det torde ingalunda förlora all betydelse.

Sålunda torde pressen i allmänhet undvika att återgiva eller referera exempelvis

en angivelseskrift som ännu icke avlämnats till polismyndighet. Har

angivelseskriften däremot avlämnats till polismyndigheten, torde i regel icke

samma hänsyn tagas, därest angivelsen enligt lagen finge publiceras med

angivarens tillåtelse och denne lämnade sådant tillstånd.

Det från gällande rätt upptagna förbudet mot tryckning av handlingar i

förlikta brottmål torde även kunna utgå. Det bryter mot sekretessreglernas

konstruktion i övrigt och lärer numera sakna all praktisk betydelse. Det

må erinras dels att förbudet endast kan avse av enskild anhängiggjord talan,

dels att även med ett sådant förbud intet hindrar att i tryck ingående

refereras vad som förekommit i processen.

Vissa bestämmelser rörande lagstiftningens räckvidd.

I 1935 års förslag ha upptagits vissa bestämmelser som kunna sägas ha

det gemensamt att de — i olika hänseenden — angiva lagstadgandenas räckvidd.

Först är att märka att enligt förslaget skall i tryckfrihetsförordningen uttryckligen

utsägas, vad redan nu på grund av lydelsen av § 86 regeringsformen

får anses gälla, att rätten att utbekomma och i tryck utgiva allmänna

handlingar endast tillkommer svenska medborgare. De sakkunniga

ha funnit detta lämpligt särskilt med hänsyn till svenska medborgare i utlandet.

Därmed har icke avsetts att giva något förbud mot att utlämna

handlingar till utlänningar i de fall där så finnes lämpligt och det ej genom

någon särskild föreskrift förbjudits.

Vidare skall enligt förslaget — efter förebild i 1927 års förslag — utsägas,

att vad i ifrågavarande paragraf av tryckfrihetsförordningen och den särskilda

sekretesslagen stadgats om allmänna handlingars utlämnande och

hemlighållande ej har avseende på sådana handlingars meddelande åt domstol

eller annan myndighet eller åt den som eljest för tjänst eller allmänt

uppdrag bör erhålla del därav. Det framhålles i motiven, att en sådan

bestämmelse står i överensstämmelse med de principer som ligga bakom

gällande tryckfrihetsförordning, ehuru i ett enstaka fall — man torde kunna

säga genom missförstånd — i en sekretessbestämmelse gjorts reservation för

vissa myndigheters rätt samt möjligen även i vissa andra stadganden skym
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

51

tade liknande missförstånd. Det betonas, att hela den förevarande lagstiftningen

avser att reglera de enskilda medborgarnas rätt att från myndigheter

utbekomma allmänna handlingar men att den icke inlåter sig på att

reglera i vad mån myndigheter inbördes skola äga tillgång till varandras

handlingar. Då i vissa över 1927 års utredning inkomna yttranden missförstånd

härutinnan yppats, hade eftersträvats att i förslaget klart utmärka

nämnda förhållande.

Emellertid har även i yttranden över 1935 års förslag dylika missförstånd

framkommit. Det uttalas således från vissa håll farhågor av innebörd att

det föreslagna stadgandet skulle medföra skyldighet att till annan myndighet

utlämna handlingar i vissa fall då sådant ej borde ifrågakomma.

Slutligen har i 1935 års förslag med en obetydlig redaktionsändring upptagits

en från 1912 och 1927 års förslag hämtad bestämmelse, enligt vilken

rätten att i tryck utgiva allmän handling ej medför befrielse från ansvar för

missbruk av tryckfriheten enligt § 3 tryckfrihetsförordningen. Enligt gällande

rätt torde frågan, huruvida den som utgiver en allmän handling vilken

ej faller under någon sekretessregel kan ställas till ansvar för handlingens

innehåll enligt § 3 tryckfrihetsförordningen, böra besvaras nekande.

I 1912 års betänkande framhölls — i överensstämmelse med vad redan i

proposition till 1887 års riksdag med förslag till ny tryckfrihetsförordning

gjorts gällande — att om enskild person till offentlig myndighet ingivit en

handling vars innehåll befunnes brottsligt, han ej därigenom borde ha

förvärvat rätt att strafflöst offentliggöra den. I nämnda proposition hade

härutinnan gjorts undantag för rättegångshandlingar, men detta undantag

upptogs ej i 1912 års betänkande. Dessutom borde enligt samma betänkande

även vid publikation av handlingar som hos myndighet upprättats

ansvar för deras innehåll kunna ådömas. Frågan huruvida en tryckt skrift

innefattade tryckfrihetsmissbruk berodde nämligen icke på de använda ordalagen

allena utan därjämte på de omständigheter varunder och det framträdande

syfte vari offentliggörandet skedde. Toges hänsyn härtill, torde

man finna att den ifrågavarande bestämmelsen kunde och borde givas en

generell avfattning..

Advokatsamfundet framhåller i sitt nu avgivna yttrande att de tryckfrihetskommitterade

som avgåvo 1912 års betänkande sålunda varit fullt medvetna

örn att det straffrättsliga bedömandet vid publicering av allmän handling

vore beroende av syftet med offentliggörandet i tryck. Med hänsyn härtill

hade de i sitt förslag infört en erinran om att domstolen (juryn) skulle

bland annat fästa billigt avseende vid ett rättmätigt syfte. Det vore nu

erforderligt att i lagtexten infördes en erinran därom att offentliggörande i

tryck av allmänna handlingar kunde straffas endast örn genom tryckningen

ett angrepp riktades mot de intressen som åtnjöte skydd enligt tryckfrihetsförordningens

ansvarighetsregler.

Det torde vara lämpligt att såsom i 1935 års utredning föreslagits uttryckligen

angiva att den i trvckfrihetsförordningen stadgade rätten att utbe
-

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

komma och i tryck utgiva allmänna handlingar endast avser svenska medborgare.

Det i förslaget upptagna stadgandet, att föreskrifterna örn allmänna handlingars

utlämnande och hemlighållande ej har avseende på sådana handlingars

utlämnande åt domstol eller annan myndighet etc., utsäger ej annat

än vad även eljest skulle gälla och även nu gäller, nämligen att förevarande

lagstiftning icke reglerar myndigheternas tillgång till allmänna

handlingar. En dylik förklaring av lagens räckvidd synes överflödig, och

då den dessutom -— oaktat omformulering — visat sig ägnad att framkalla

missförstånd, lärer den icke böra upptagas i lagtexten.

Det föreslagna stadgandet därom att rätten att i tryck utgiva handling ej

medför befrielse från ansvar för missbruk av tryckfriheten som utgivandet

kan innefatta torde böra godtagas. Dess berättigande har icke från något

håll ifrågasatts. Vid bedömande av huruvida brott är begånget genom utgivande

av tryckt skrift lärer alltid böra beaktas ej blott skriftens innehåll

i och för sig utan även de omständigheter under vilka utgivandet skett och

det syfte som därvid gjort sig gällande. Att såsom advokatsamfundet yrkat

särskilt utmärka detta med avseende å de fall då allmän handling utgivits synes

ej vara lämpligt.

Såsom en följd av sistnämnda stadgandes införande torde, såsom ock skett

i 1935 års förslag, ur gällande tryckfrihetsförordning böra utgå det föråldrade

stadgandet örn förbud mot utgivandet i tryck av vad som i allmänna

handlingar influtit, såvitt det rör styggelser eller högeligen sårar blygsamheten

eller innehåller hädelse mot Gud eller lastliga uttryck om rikets överhet

eller något otidigt, anstötligt eller förklenligt i avseende å personer, vilka

ett mål icke egentligen beträffar.

Bestämmelser som ej avse allmänna handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning upptagas bland bestämmelserna rörande

allmänna handlingar även regler angående vissa enskilda sådana. Där stadgas

sålunda — i samband med föreskrift om ministeriella handlingar — att

ej några diplomatiska personers enskilda anteckningar eller berättelser över

ministeriella ärenden, vilka höra till ett senare tidevarv än för minst femtio

år tillbaka, utan regeringens tillstånd, ej heller enskilda brev, såvida de ej

till något rättegångsmål nödvändigt höra, ej heller åt publik vård anförtrodda

deposita av skrifter och handlingar, utan deras tillstånd som samma brev

eller deposita angå eller tillhöra, kunna utgivas eller utbekommas.

Stadgandet rörande diplomatiska personers enskilda anteckningar och berättelser

fick i 1912 års förslag bortfalla i samband med en vidsträcktare

reglering av skyddet för diplomatiska hemligheter. I såväl 1927 som 1935

års förslag har däremot den gällande bestämmelsen fått kvarstå oförändrad

i sakligt hänseende.

Bestämmelsen om enskilda brev som ej till något rättegångsmål nödvändigt

höra ersattes i 1912 års förslag med en bestämmelse att sådana brev ej

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

53

finge utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd i tryck utgivas

förrän 25 år efter författarens död. Med hänsyn till att detta förslag inom

rättsvetenskapen möttes med kritik och då ämnet ej folie inom ramen för

frågan om allmänna handlingars offentlighet, återföll 1927 års utredning

på gällande rätt. Även i 1935 års förslag har stadgandet fått kvarstå oförändrat.

De sakkunniga förklara att de, med hänsyn till de skilda meningar

som gjort sig gällande och då frågan rörde ett svårlöst privaträttsligt spörsmål

inom ett för deras utredning främmande område, avstått från att framföra

något ändringsförslag, ehuru den nuvarande bestämmelsen icke torde

kunna anses i allo tillfredsställande. -— Advokatsamfundet ifrågasätter emellertid

i sitt yttrande över 1935 års förslag, huruvida icke frågan

om de förutsättningar under vilka enskilda brev finge utgivas borde upptagas

i förevarande sammanhang.

Vad angår stadgandet örn i publik vård anförtrodda deposita har detsamma

i 1935 års förslag, i väsentlig saklig överensstämmelse med de tidigare

förslagen, givits en annan och mera praktisk utformning än det för

närvarande har. I 1927 års utredning föreslogs att frågan om utlämnande

av deposita från allmänt arkiv, bibliotek eller annan samling skulle regleras

i särskild lag och endast förbud mot utgivande i tryck införas i tryckfrihetsförordningen,

men i 1935 års förslag ha de föga vidlyftiga bestämmelserna

i ämnet för överskådlighetens skull helt bibehållits i denna grundlag.

Enligt 1935 års förslag utsäges i tryckfrihetsförordningen, att stadgandena

om allmänna handlingar ej avse nu ifrågavarande handlingar, vilka karakteriseras

som enskilda skrifter vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek

eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller

forsknings- och studieändamål. Stadgande meddelas därom, att sådan enskild

skrift ej må utlämnas eller i tryck utgivas i strid mot villkor som vid

överlämnandet blivit fastställda. Det framhålles i motiven att tryckfrihetsförordningens

bestämmelse om att utlämnande och utgivande av deposita ej

får ske utan deras tillstånd, som de angå eller tillhöra, är dunkelt, något

som närmare utvecklats i 1912 års betänkande. För att icke i någon mån

kränka ett förlitande på äldre rätts tillämpning, som någon deponent kan

ha haft, har i 1935 års förslag liksom i de tidigare förslagen upptagits bestämmelse,

att om skriften överlämnats medan äldre stadgande i ämnet var

gällande, jämväl hinder för skriftens utlämnande eller utgivande i tryck som

i nämnda stadgande kan innefattas fortfarande skall äga giltighet. Till

forskningens tjänst har emellertid i förslaget Konungen tillagts befogenhet

att förordna, i vad mån förbud mot utlämnande eller utgivande måtte upphöra

att gälla i fråga om skrift som i mer än 80 år varit överlämnad i allmän

vård. De sakkunniga ha avböjt att såsom riksarkivet tidigare föreslagit

sänka denna tid till exempelvis 70 år, detta med hänsyn till angelägenheten

att icke avskräcka från depositioner i allmänna arkiv.

I 1935 års liksom i 1927 års förslag stadgades uttryckligen, alt tryckfrihetsförordningens

föreskrifter örn allmänna handlingar ej hade avseende å de

exemplar av tryckt skrift som boktryckare äro skyldiga att avlämna, dels

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departe
ments
chefen.

jämlikt § 4 mom. 2 tryckfrihetsförordningen till chefen för justitiedepartementet

eller hans ombud för granskning och dels jämlikt § 1 mom. 11 samma

grundlag till kungl, biblioteket och universiteten. Det framhålles i motiven

att bland sistnämnda tryckta skrifter väl kunna finnas sådana, som böra

hemlighållas men att deras hemlighållande liksom deras utlämnande bör

regleras i administrativ ordning. — Chefen för generalstaben anmärker i

avgivet yttrande att genom administrativa föreskrifter absolut garanti för

tillgodoseende av det militära sekretesskravet icke kunde vinnas. Skyldighet

för boktryckare att avlämna hemligt tryck av militärt innehåll jämlikt nämnda

båda lagrum borde därför upphävas och ersättas med skyldighet att avlämna

uppgift rörande allenast titel o. s. v. på sådant tryck.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att varken 1927 eller 1935

års förslag upptagit någon motsvarighet till de antikverade stadgandena i

gällande tryckfrihetsförordning om skyldighet att vid publicering av rättegångshandlingar

jämväl utgiva vederpartens förklaringar samt domstolens

utlåtande och dess ledamöters vota ävensom att vid utgivande av species facti

hålla sig till sanning och anständighet. I motiven till sistnämnda förslag

uttalas, att en motsvarighet till dessa stadganden måhända vore önskvärd

men att införande därav torde böra ske i annat sammanhang. Stadgandena

kunde icke gärna oförändrade kvarstå och deras borttagande torde vara

praktiskt betydelselöst.

Någon anledning att göra ändring i sekretessföreskriften rörande diplomatiska

personers enskilda anteckningar och berättelser, sådan den i full saklig

överensstämmelse med gällande rätt upptagits i 1935 års förslag, torde ej

finnas.

Även stadgandet örn enskilda brev synes, i enlighet med vad i 1927 och

1935 års utredningar föreslagits, lämpligen böra tills vidare bibehålies sådant

det finnes i gällande rätt. Visserligen torde en ändring av detsamma vara

önskvärd, men en sådan kan icke företagas utan ytterligare utredning och

övervägande. Såsom framhållits sammanhänger denna fråga materiellt icke

närmare med lagstiftningen örn allmänna handlingar och torde därför lämpligen

upptagas i annat sammanhang.

Beträffande bestämmelserna om enskilda skrifter som överlämnats till

myndighet för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål kan

jag i allt väsentligt ansluta mig till 1935 års förslag. Det måste anses tillfredsställande

för arkiven och biblioteken samt för forskningsverksamheten,

att nuvarande till sin innebörd synnerligen dunkla stadgande ersättes med

en enkel regel, enligt vilken deponerade enskilda skrifter ej må utlämnas

eller utgivas i tryck i strid mot villkor som vid depositionen uppställts, dock

med den modifikationen att Konungen skall äga häva sekretessen efter viss

längre tids förlopp. Denna tid torde såsom riksarkivet ifrågasatt kunna bestämmas

till 70 år från depositionen, en tidrymd som lämpligen torde böra

föreskrivas för hemlighållande av allmänna handlingar i alla de fall då

skydd påkallas för enskildas personliga förhållanden. En för tidigare gjor
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

55

da depositioner avsedd övergångsbestämmelse av det slag de sakkunniga infogat

i förevarande stadgande kan svårligen erhålla praktisk betydelse och

bör därför ej upptagas. Frågan huruvida och under vilka förutsättningar

enskilda depositioner skola kunna utlämnas från arkiv och bibliotek i sådana

fall då depositionsvillkor ej utgöra hinder däremot lärer ej vara av beskaffenhet

att böra i detta sammanhang behandlas; erforderliga föreskrifter

kunna meddelas i administrativ ordning.

Det torde vara lämpligt att såsom föreslagits angiva, att de exemplar av

tryckta skrifter vilka skola avlämnas enligt § 1 mom. 11 och § 4 mom. 2

tryckfrihetsförordningen ej äro att betrakta som allmänna handlingar. Deras

utlämnande och hemlighållande torde såsom framhållits böra regleras i administrativ

ordning. I detta sammanhang synes ej vara anledning att ingå

på det av chefen för generalstaben berörda spörsmålet i vad mån hemligt

militärt tryck bör avlämnas enligt nämnda lagrum.

De föråldrade stadgandena i tryckfrihetsförordningen med avseende å

publicering av rättegångshandlingar och species facti torde såsom föreslagits

kunna utgå.

Straff- och processbestämmelser.

Enligt 1935 års förslag utsättes i § 2 tryckfrihetsförordningen straff för

den som överträder eller åsidosätter vad i paragrafen stadgas. Här är alltså

fråga om straff dels för obehörig vägran att utlämna allmän handling och

försummelse med avseende å ordningen för utlämningsfrågors behandling,

dels för utgivande i tryck av allmänna handlingar i strid mot förbud, dels

ock för utlämnande och utgivande av enskilda brev och skrifter i strid mot

förbud. Straff för utlämnande från myndighet av hemlig handling däremot

straffas enligt den särskilda sekretesslagen.

Där förseelse mot § 2 tryckfrihetsförordningen är begången i ämbete eller

tjänst eller eljest är i allmän lag med straff belagd, skall enligt förslaget

sådan lag tillämpas. Subsidiärt föreslås ett straff av böter från och med 3

riksdaler 16 skillingar till och med 333 riksdaler 16 skillingar, d. v. s. från

och med 5 till och med 500 kronor; dock att där handlings utlämnande kan

förskylla fängelse enligt den särskilda sekretesslagen även dess utgivande i

tryck skall kunna beläggas med dylikt straff.

Dagsböter kunna enligt gällande rätt icke komma till användning vid

brott mot tryckfrihetsförordningen, och på denna punkt skall enligt förslaget

ingen ändring ske. Vid brott mot sekretesslagens utlämningsförbud

skall däremot enligt förslaget dagsbotsystemet tillämpas. I motiven anföres

som anledning till denna olikhet, att de överväganden som föranlett att dagsböter

ej användas vid brott mot tryckfrihetsförordningen sammanhänga med

dess formella ansvarighetssystem men äga icke tillämpning vid obehörigt utlämnande

av handlingar. — Svea hovrätt har framhållit att det måste anses

i viss mån stötande att sålunda lagöverträdelser av likartad beskaffenhet

kunna medföra väsentligt skilda påföljder.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departement

schejen.

Vad angår det subjektiva rekvisitet för straffbarhet har i 1935 års förslag

icke ansetts behövligt att såsom gällande rätt på vissa punkter, och såsom i

1927 års utredning för vissa fall ifrågasatts, upptaga fordran på vetskap

om en handlings hemliga natur för att straff för utlämnande och utgivande

av handlingen skall inträda. Det uttalas att någon obillighet icke torde uppkomma

vid tillämpningen av vanliga straffrättsliga principer i detta hänseende.

Konfiskation upptages i gällande tryckfrihetsförordning såsom obligatorisk

påföljd vid utgivande i tryck av vissa slag av hemliga handlingar men

saknas helt vid samma brott med avseende å andra slag av sådana handlingar

utan att några skäl för en dylik uppdelning av de hemliga handlingarna

synas föreligga. I 1927 års förslag försöktes en uppdelning av de hemliga

handlingarna efter mera rationella grunder. Beträffande den ena gruppen

skulle konfiskation vid publikationsbrott kunna följa men ej vara obligatorisk,

beträffande den andra gruppen skulle konfiskation ej kunna förekomma.

Enligt 1935 års förslag skola publikationsbrott beträffande alla slag

av hemliga handlingar kunna medföra konfiskation, men sådan påföljd skall

ej i något fall vara obligatorisk.

Den år 1935 föreslagna konstruktionen av straffbestämmelsen för brott

mot § 2 tryckfrihetsförordningen torde med ett par mindre redaktionella

jämkningar böra godtagas.

Vissa av de brott varom bär är fråga begås icke genom tryckt skrift, och

de formella ansvarighetsreglerna vid egentliga tryckfrihetsbrott, vilka föranlett

regeln att dagsböter icke skola ådömas vid brott mot tryckfrihetsförordningen,

bli alltså icke å dem tillämpliga. Det synes emellertid icke lämpligt

att enbart för dessa brott frångå den nämnda regeln. Konsekvensen skulle

kräva, att samma ändring vidtoges även beträffande åtskilliga andra i tryckfrihetsförordningen

omförmälda brott, å vilka det formella ansvarighetssystemet

ej äger tillämpning, en åtgärd som uppenbarligen skulle möta betydande

tekniska svårigheter. Däremot torde det vara naturligt, att vid

överförande till annan lag av i tryckfrihetsförordningen upptagna straffbestämmelser

dagsbotssystemet vinner tillämpning å desamma, i vart fall då

bestämmelserna avse brott av den karaktär som nu är i fråga. Den bristande

överensstämmelse som därmed skulle uppstå mellan tryckfrihetsförordningens

och den särskilda lagens straffstadganden synes icke bliva mera framträdande

än den som på många andra områden är för handen mellan bestäm

melser för vilka olika straffsystem gälla. Dock lärer det vara lämpligt att

till utjämnande av olikheterna mellan tryckfrihetsförordningens och den

särskilda lagens bötesbestämmelser vidga bötesskalan i den förra lagen på

det sätt att, med ett minimum av 5 riksdaler, maximum bestämmes till 1,000

riksdaler (1,500 kronor). På grund av föreskriften i § 4 mom. 7 tryckfrihetsförordningen

kommer detta att vid brott genom periodisk skrift innebära

ett maximum av 2,000 riksdaler.

Med avseende å konfiskationspåföljden synes förslagets ståndpunkt böra

godkännas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

57

Det bör anmärkas, att i det betänkande angående tryckfrihetsprocessens

ombildning som av sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetats (statens

off. utredn. 1934: 54) föreslagits ändring i gällande rätt bland annat såtillvida

att vanliga processuella regler i alla hänseenden skola tillämpas vid

talan rörande nu ifrågavarande brott mot tryckfrihetsförordningen; rådhusrätt

skulle sålunda ej vidare vara exklusivt forum för mål om publikationsbrott.

I 1935 års betänkande rörande allmänna handlingar har nämnda

förslag åberopats. Denna och övriga till tryckfrihetsprocessen hörande frågor

torde jag få tillfälle att i annat sammanhang upptaga till närmare behandling.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Därjämte har — på grundval av det i sakkunnigbetänkandet av år 1935

framlagda förslaget till särskild lag örn förbud mot vissa allmänna handlingars

utlämnande från myndighet — inom departementet upprättats förslag

till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar jämte

motiv till förslaget. Detta förslag, till vars detaljer jag ännu icke tagit slutlig

ståndpunkt, torde -—- särskilt med hänsyn därtill att nya eller ändrade

sekretessbestämmelser kunna visa sig påkallade på grund av förhållanden

som inträffa under tiden innan grundlagsförslaget kan bliva slutligen antaget

— icke böra föreläggas innevarande års riksdag genom proposition. Förslaget

samt motiven till detsamma torde emellertid för riksdagens kännedom

få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilagor A och B.

Föredraganden hemställer, att omförmälda förslag till ändrad lydelse av

§ 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen

måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens

tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad nedan i denna lag stadgas örn handlingars hemlighållande har ej avseende

å de i denna paragraf omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar

enligt 56 § riksdagsordningen ävensom utrikesnämndens protokoll må ej

tidigare än femtio år efter protokollets datum utlämnas utan tillstånd av

Konungen och, beträffande kammares protokoll, jämväl av kammaren.

Sammanträder kammare i annat fall än ovan sagts inom lyckta dörrar, äger

kammaren besluta att därvid fört protokoll ej må utlämnas förrän viss tid,

högst femtio år, förflutit från dess datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll

och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras. Ej heller må nämnda utskotts handlingar,

i vad de röra upplysningar som jämlikt 38 § 5 mom. riksdagsordningen prövats

böra hållas hemliga, utan utskottets tillstånd utlämnas tidigare än femtio

år efter handlingens datum.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare

än femtio år efter handlingens datum.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

59

Med avseende å handlingar i ärenden vilka, utan att vara av beskaffenhet

som i första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande

makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt

eller dess förhållanden, äger Konungen, då rikets säkerhet, internationella

hänsyn eller andra lika viktiga skäl det påkalla, förordna att de ej må utlämnas

förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från handlingens datum.

4 §•

Beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning

eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd

och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta försvarsanstalter,

örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg,

militära flygstationcr samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luftfartyg,

militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiels

tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda

kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar eller

ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen, äger Konungen, såframt

handlingarnas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller

uppenbart kan skada dess försvar, förordna att de ej må utlämnas förrän

viss tid från handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej särskilda

förhållanden påkalla längre tid.

5 §•

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock

statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke

utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén

slutförts. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast

för beredning handhavas.

Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas innan den berättelse vartill

de höra offentliggjorts.

6 §-

Handlingar, som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans

eller menighets räkning till utredning i någon dess pågående eller möjligen

blivande rältstvist, må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har

att föra talan i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu

år förflutit från handlingens datum.

7 §•

Beträffande handlingar upprättade för myndighets gransknings- eller

inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myndighets

inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den

avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, såframt dennas syfte

skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

8 §•

Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av

ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger

ärendet utlämnas, förrän förslag däri blivit tillgängligt för granskning i den

ordning varom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt

ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta att sådan handling skall hemlighållas

efter nämnda tidpunkt, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit

genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd utlämnas

tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10 §.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares

verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum, för så vitt det skäligen kan

befaras att sådant utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller

brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara

menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; Konungen obetaget att,

där det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva

undantag från sålunda stadgat förbud mot utlämnande.

11 §■

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i annat

fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisningar

som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde örn uppgifter

och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12 §.

Handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av

brottslingar, om vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan an
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

61

stalt än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda eller tillsyn

av villkorligt frigivna, eller rörande behandling eller tillsyn av dem vilka

ådömts tvångsarbete må, såvitt de angå enskild som är eller varit intagen

å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum utlämnas i annat fall eller

annan ordning än Konungen bestämmer.

13 §.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar

vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten

må, där de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden,

icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från

anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det

ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka

det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att

missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller

för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas

erforderliga.

14 §.

Handlingar som av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares

eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende

hos domstol eller i ärende som avses i giflermålsbalken; handlingar i ärenden

rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, samhällets barnavård och ungdomsskydd

eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, behandling

av alkoholister, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker

eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, allmän pensionsförsäkring,

försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller

försäkringsrådets verksamhet, statlig eller statsunderstödd hjälpverksamhet

vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å

utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå

enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Handling skall dock utlämnas, örn, med hänsyn till det ändamål för vilket

utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet

kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada

eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses

eller för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som

prövas erforderliga.

Åtgång till handling som i denna paragraf avses må vägras även den, vars

personliga förhållanden äro i fråga eller som eljest på grund av vad ovan

stadgas skulle vara berättigad att utfå handlingen, såvida den angår någons

intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård

eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, samt grundad anledning

finnes att antaga att genom utlämnande ändamålet med vården eller

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.

Likaledes må åtgång till handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende

rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling

av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende,

kunna vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, om vilken

anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, kommer att missbruka

erhållen kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är örn barnavårdsnämnds

eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tilllämpning

av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren

må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

15 §.

Till överförmyndare inkomna eller av honom upprättade handlingar må,

i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare än tjugu år

efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen om förmynderskap

föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och de

förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen

att det ej kommer att missbrukas till hans skada. Utlämnande bör ske

med de förbehåll som prövas erforderliga.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses

i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt eller allmän

avgift må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare

än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker, andra penninginrättningar

eller försäkringsanstalter inkomna och där upprättade handlingar, i

vad de röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom till tillsynsmyndigheten

över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inkomna

och där upprättade handlingar, i vad de röra vederbörande yrkesutövares

enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke ut
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

63

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke vederbörande

tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

19 §.

Handlingar i ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för

yrkessjukdomar, angående arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, så

ock angående arbetstillstånd för utlänning, må, såvitt de röra arbetsgivares

yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar om driftanordning

eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare

till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande

lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från

handlingens datum förflutit.

20 §.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndighet

varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag

och sammanslutningar må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning

än i nämnda lag sägs.

21 §.

Beträffande handlingar vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra

statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,

handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest

med avseende å näringslivet, äger Konungen förordna, att i den mån de innefatta

sådana upplysningar örn enskilda företags eller sammanslutningars affärs-

eller driftförhållanden vilkas offentliggörande kan lända vederbörande

företag eller sammanslutning till men, handlingarna ej må utlämnas förrän

viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

22 §.

Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter

enligt lagen om virkesmätning må ej utlämnas i vidare mån än som följer av

nämnda lag.

23 §.

Handlingar i ärenden angående ansökning örn patent må, i vad de angå

uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan

utlämnas i vidsträcktare mån än som föranledes av förordningen angående

patent.

24 §.

Handling i ärende som avses i lagen örn medling i arbetstvister må, i den

mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt

7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare

än tjugu år efter dess datum.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt

för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än

som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas

förrän tjugu år från handlingens datum förflutit, såvida icke med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under

vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer

att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande.

Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.

26 §.

Handlingar som till offentliga rättshjälpsanstalter inkommit eller där upprättats

angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius

publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej utlämnas i vidare mån än

handlingens ändamål kräver eller den som i ärendet anlitat anstalten eller

notarius publicus därtill samtycker.

Beträffande handlingar i andra ärenden angående rättshjälp åt enskilda

än i första stycket sägs, äger Konungen förordna att handlingarna ej må utlämnas

i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

27 §.

Med avseende å handlingar vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande

eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller innefatta

utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för enskilds

räkning, äger Konungen förordna att de ej må utlämnas i andra fall

eller annan ordning än Konungen bestämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade

handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej med

hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden

under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej

kommer att missbrukas till deras skada. Utlämnande bör ske med de förbehåll

som prövas erforderliga.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärdsmedels

begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse

är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som

lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal,

må icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare

eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat

telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

30 §.

Handling av vilken framgår enskilds förhållande till postsparbanken eller

postgirorörelsen må ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigaie

än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall

annorlunda förordnar.

31 §.

Handlingar i ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riksbanken

må icke i annan ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än

tjugu år efter handlingens datum.

32 §.

Beträffande handlingar i andra ärenden än i 30 och 31 §§ avses rörande

utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen,

i vad handlingarna angå lånsökandes eller låntagares förhållanden, förordna

att handlingarna icke utan deras samtycke må till annan utlämnas förrän

viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller

dock ej myndighets beslut om beviljande av lån.

33 §.

Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta att handlingar

som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utlämnas förrän

viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

34 §.

Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat som myndighet äger förvalta eller angående utförande

av arbete för statens eller menighets räkning må icke utan tillstånd av den

myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan avtal slutits eller ärendet

eljest slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete

för statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall

likväl iakttagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock

andra handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet

infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före

nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare män än för prövningen finnes nöd
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 140. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vändigt eller begäran örn anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta,

att handlingar som i första stycket avses skola hemlighållas även efter där

angiven tidpunkt. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva

villkoren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år därifrån.

Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal rörande

myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande

försäljning av varor med vilka myndighet driver handel i affärsmässiga former,

må beslut meddelas högst för tiden till dess två år förflutit från det avtalet

fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva

villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut meddelas för en tid

av högst två år från det avtal slöts.

Beslut vilka enligt andra stycket meddelats av annan statsmyndighet än

sådan som hör till eller lyder under riksdagen skola, där de icke gälla allenast

genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestämningar

eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsår,

inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna paragraf

ställa sig till efterrättelse föreskrifter som må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar som förts vid fattande av sådant beslut

må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen

ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas innan målet blivit

skilt från domstolens handläggning. När domstolen från sig skiljer målet,

äger den, med beaktande av stadgandena i denna lag angående förbud

mot handlingars utlämnande, förordna att dylika protokoll och ingivna

handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre

än sjuttio år, förflutit från förordnandets datum; därvid må dock, om det

med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas att utlämnande

före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters

samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål i vilket meddelats förordnande som i första stycket

sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet

icke utan hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

67

handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutande

ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, om

anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å

hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål däri förordnande som ovan sagts gäller, må

till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upprättade

handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas

innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen

att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts

ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela

motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och högsta

domstolens handlingar i målet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när i brottmål varmed

hovrätt såsom första domstol tager befattning förhör inför hovrätten

äger rum inom stängda dörrar.

Över förordnande som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats må

ej föras särskild klagan.

Med avseende å protokoll i mål vid domstol som ovan i denna paragraf

sägs gälle, utöver vad av 35 § följer, icke andra hinder för utlämnande än i

förevarande paragraf stadgas.

37 §.

Må, enligt beslut vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av

annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, viss

handling ej utlämnas, eller erfordras enligt denna lag för handlings utlämnande

tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen förordna att handlingen

utan hinder därav skall utlämnas.

38 §.

Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller

enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen

förordna örn handlings utlämnande.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 14 § tredje stycket sägs

till inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och

ärenden hos domstol oller annan myndighet utbekomma protokoll och andra

handlingar.

40 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot

förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll

som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse

som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott

med avseende å handlingar varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs fängelse må

ådömas.

41 §.

Om åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i allmän

lag och annan författning stadgas angående brottmål.

Denna lag träder i kraft då Konungen, efter det att riksdagen antagit Konungens

förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen, låtit i riksdagen uppläsa

öppet brev att kungörelse utfärdats om sådan ändring av grundlagarna;

dock att hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål

samt statsrådets protokoll och handlingar för tiden dessförinnan

i enlighet med vad hittills gällt icke må utan Konungens tillstånd utlämnas

före femtio år efter protokollets eller handlingens datum.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

69

Bilaga B.

Motiv.

I det följande betecknas såsom 1935 års förslag det av sakkunniga under

nämnda år framlagda förslaget till lag örn förbud mot vissa allmänna handlingars

utlämnande från myndighet (se statens off. utredn. 1935:5). Den

av professorn Nils Herlitz tidigare verkställda utredningen med förslag till

ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens

off. utredn. 1927: 2) betecknas såsom 1927 års förslag. Vid hänvisning till

det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, däri

under kap. 2 behandlats frågan örn allmänna handlingars offentlighet, angles

detta såsom 1912 års förslag.

Sekretessreglernas konstruktion.

De särskilda sekretessreglerna i 1935 års förslag ha i allmänhet — efter

förebild av bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning — erhållit formen

av direkta förbud mot vissa angivna handlingars utlämnande. I vissa

fall skulle dock sekretessen icke bliva uttömmande reglerad genom den föreslagna

särskilda lagen. Sålunda innehåller denna några förbud av den konstruktionen

att vissa handlingar ej må utlämnas i andra fall än i annan lag

angivas. En dylik konstruktion av sekretessreglerna förekommer dock endast

undantagsvis, huvudsakligen i fall då redan gällande tryckfrihetsförordning

upptager motsvarande förbud. Genom bibehållande av denna konstruktion

i sekretesslagen ha ändringar kunnat undvikas i de lagar som angiva

när handlingarna trots förbudet få utlämnas.

I vissa fall ha emellertid de sakkunniga funnit sig föranlåtna att i den

särskilda sekretesslagen endast bereda möjlighet att inom vissa gränser anordna

sekretess, vilkens närmare reglering skall ske i annan ordning än genom

lag. De sakkunniga anföra närmare härom i huvudsak följande:

Då de sakkunniga tagit i betraktande de oavlåtligen växlande former, i vilka

det allmännas verksamhet av mer eller mindre privatekonomisk natur och

statens kontroll över näringslivet framträdde, hade det stått klart för dem,

att icke alla de regler om handligars hemlighållade, som för sådan verksamhet

och kontroll påkallades, lämpligen kunde meddelas genom lag. Skulle det

ske, bleve man nödsakad att åt sekretessreglerna giva en alltför generell avlattning

och sålunda i överflödig omfattning inskränka offentligheten. I likhet

med 1927 års förslag till tryckfrihetsförordning, delvis t. o. m. i högre

grad än detta, hade sålunda de sakkunniga i den särskilda lagen nödgats att

på vissa områden hänvisa den närmare gränsdragningen mellan offentliga

och icke offentliga handlingar till reglering i annan ordning. Åtskilliga av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

lagens regler gåve sålunda Konungen befogenhet att inom i lagen angivna

gränser antingen uppställa mera allmänna sekretessföreskrifter på ett visst

område eller i särskilda fall föreskriva örn hemlighållande av vissa handlingar.

De sakkunniga törutsatte, att de befogenheter som sålunda enligt förslaget

tillkomme Konungen skulle tagas i anspråk blott i den mån verkligt vägande

skäl att frångå offentlighetsgrundsatsen förelåge och efter noggrant övervägande

av räckvidden av de sekretessbestämmelser som inom av lagen angiven

ram kunde finnas erforderliga. Det torde kunna förutsättas, att konstitutionsutskottet

skulle med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på ett

ur den allmänna rättssäkerhetens och kontrollens synpunkt så betydelsefullt

område. Befogenhet att förordna örn handlingars hemlighållande hade i vissa,

i regel mera begränsade fall anförtrotts åt andra myndigheter än Konungen.

Enligt de sakkunnigas förslag äro förbuden mot utlämnande merendels

icke ovillkorliga. I många fall har, då förbud är meddelat i statens intresse,

Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att medgiva utlämnande av

handling som faller under förbudsbestämmelsen. I fall då en sådan bestämmelse

närmast är given till skydd för enskildas intressen, föreskrives i regel

att handling skall utlämnas, örn den som avses i handlingen därtill samtycker.

Vidare må anmärkas, att bestämmelser till skydd för enskilda ofta äro villkorliga

såtillvida att däri föreskrives utlämnande, örn trygghet kan anses vara

för handen att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för vederbörande

enskilde.

I yttrandena över 1935 års förslag uttalas från vissa håll att detsamma

bland annat genom sekretessreglernas utbrytning till särskild lag blivit redigt

och klart. Från några håll åter anmärkes att de föreslagna lagbestämmelserna

vore invecklade och svåröverskådliga samt skulle vinna på en något förenklad

avfattning.

Landskommunernas förbund ifrågasätter lämpligheten av den diskretionära

prövningsrätt som tillagts underordnade myndigheter genom den i vissa

fall förekommande bestämmelsen, att handling skall utlämnas, då trygghet

kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommmer att missbrukas till

skada för enskild person som i handlingen avses. Det syntes förbundet med

visst fog kunna göras gällande, att det vore nog med en av de sakkunniga i

förslaget till den särskilda sekretesslagen upptagen bestämmelse örn rätt för

Konungen att förordna om utlämnande, där det finnes erforderligt för tillvaratagande

av Kronans, menighets eller enskilds rätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framställer ett förslag av ganska vittgående

innebörd, som skulle medföra en stor diskretionär prövningsrätt för myndigheterna,

i det länsstyrelsen anför:

De sakkunnigas förslag överensstämde med den nuvarade tryckfrihetsförordningen

därutinnan att försök gjorts att uppräkna alla de slag av handlingar

vilka av olika anledningar icke finge utlämnas. En dylik uppräkning torde

emellertid aldrig kunna bliva fullständig. De sakkunniga utginge tydligen från

den även enligt länsstyrelsens åsikt fullt riktiga uppfattningen, att exempelvis

handlingar icke borde till annat än parter utlämnas, för såvida härigenom

enskilda personers intressen i ekonomiskt eller annat avseende kunde äventyras,

men alldeles uppenbart vore att för enskilda menliga uttalanden kunde

förekomma även i andra ärenden än sådana som i lagförslaget särskilt angå
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

71

ves. Sådana uttalanden vöre till exempel icke ovanliga i kommunala besvärsmål

eller i skuldfordrings- och handräckningsärenden. Fråga kunde därför

vara, örn icke såsom grundläggande princip för förslaget borde angivas de intressen

vilka icke finge kränkas genom handlingars utlämnande av myndighet,

och att den därpå följade uppräkningen av handlingar i olika ärenden

endast finge karaktären av en för mydigheterna bindande men dock icke uttömmande

exemplifiering. Under sådana förhållanden behövde denna uppräkning

måhända icke bliva så detaljerad som i de sakkunnigas förslag och

mera frihet kunde lämnas åt vederbörande myndighets eget omdöme.

Vad angår sekretessreglernas konstruktion i den särskilda lagen synes

lämpligast att i regel, liksom i gällande lag, giva dem formen av förbud mot

vissa handlingars utlämnande. På de i sakkunnigförslaget angivna skälen

torde det vara lämpligt att på vissa i lagen angivna begränsade områden

överlåta åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller tor särskilda

fall förordna om sekretess i stället för att giva direkt sekretesspåbud i lagen.

Likaså torde i vissa undantagsfall sekretessens närmare omfattning lämpligen

böra angivas genom hänvisning till annan lag, där speciella regler i

ämnet redan givits. Detta strider emellertid icke mot principen att sekretessens

alla områden skola angivas i den särskilda sekretesslagen och att

sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag. De

särskilda spörsmål som i detta hänseende uppkomma skola närmare behandlas

i det följande.

Det torde även vara lämpligt att, vid vissa utlämningsförbud med huvudsakligt

syfte att skydda enskildas personliga och ekonomiska förhållanden

mot att blottställas, uppställa ett förbehåll av den innebörd de sakkunniga

föreslagit, nämligen att handling likväl skall utlämnas, därest med hänsyn

till de förhållanden under vilka utlämnande ifrågasättes trygghet kan anses

vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande

för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses. Det

är visserligen sant såsom från ett par håll anmärkts, att härigenom en betydande

diskretionär prövningsrätt tillägges myndigheterna, vilken icke

minst för kommunala befattningshavare emellanåt kan vara förenad med

vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid bör emellertid erinras att stadgandet

enligt de sakkunnigas förslag är så utformat, att så snart det icke

kan anses uteslutet, att handlingens utlämnande kommer att missbrukas,

vederbörande befattningshavare bör vara försvarad, örn han vägrar utlämnande.

För att ytterligare klargöra stadgandets innebörd torde böra angivas,

att vid prövningen skall tagas hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande

åstundas. Det torde icke behöva befaras, att myndigheter eller

befattningshavare som efter bästa förstånd söka fullgöra sin prövning skola

bliva föremål för några åtgärder i anledning av vägran att utlämna handlingar

av ifrågavarande slag. Offentlighetsintresset torde å andra sidan bliva

behörigen tillgodosett genom det föreslagna administrativa besvärsinstitutet.

Den sorn vägrats utfå handling skall kunna draga frågan under prövning

av högre myndigheter, vilka i vart fall måste anses fullt kompetenta att

bedöma densamma. Det bör framhållas, att därest icke den ifrågavarande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

diskretionära prövningen tillätes, nian i de flesta fall eljest skulle nödgas införa

en ovillkorlig sekretess för ifrågavarande handlingar till skydd för enskildas

berättigade intressen. Genom den möjlighet till utlämnande som enligt

förslaget lämnas kunna emellertid, utan att sistnämnda intressen skadas,

även tillgodoses legitima kontroll- och forskningsintressen.

Det må anmärkas, att vad nu föreslås bland annat rörande villkorliga förbudsbestämmelser

samt rörande möjlighet för Konungen eller viss myndighet

antingen att förordna om hemlighållande enligt i lagen angivna grunder eller

att meddela dispens från lagens sekretessföreskrifter icke utgör någon nyhet

i förhållande till gällande lag. Förslaget bygger fastmera i dessa hänseenden

väsentligen på de nuvarande reglerna i tryckfrihetsförordningen, där

samma principer i fråga om konstruktionen av sekretessbestämmelserna tilllämpats.

Sekretesstiderna.

Enligt gällande rätt är den tid för vilken sekretess skall gälla bestämd

mycket olika för olika slag av handlingar. Där förekomma sålunda sekretesstider

på 50, 25, 15, 5 och 1 år. I åtskilliga fall är emellertid sekretessen

obegränsad till tiden. I andra fall åter gäller den endast till dess visst faktum

har inträffat.

Vid de verkställda utredningarna har man sökt åstadkomma en enhetligare

reglering av sekretesstiderna, varom riksdagen hemställt i skrivelse

den 11 juni 1921. Förslaget av år 1927 upptog dock icke mindre än sju

olika sekretesstider för olika slags handlingar, nämligen 50, 25, 15, 10, 5, 2

och 1 år, varjämte i vissa fall sekretessen skulle gälla för tid som beräknades

på annat sätt än till visst antal år.

I 1935 års förslag har en begränsning av antalet olika sekretesstider företagits.

En tidsgräns av 60 år har använts, då sekretessbestämmelsen helt eller

till väsentlig del är föreslagen till värn för privatlivets helgd. Därigenom

skulle uppnås att handlingar rörande någons personliga förhållanden icke

annat än i sällsynta undantagsfall bleve offentliga före hans död. De sakkunniga

förklara sig ha övervägt att beträffande vissa sociala handlingar

icke utsätta någon till visst antal år bestämd sekretesstid utan föreslå stadgande

att sekretess skulle gälla, till dess den vilkens personliga förhållanden

i handlingen avsåges hade avlidit eller viss tid förflutit från hans död. Med

hänsyn till svårigheten att för myndigheterna tillämpa sekretessbestämmelser

som gjorts beroende därav huruvida viss person vore i livet, vilket

vederbörande i regel icke kunde ha sig bekant, och då fördelarna med

en till viss tid från handlingens datum bestämd sekretess ur forskningsintressets

och arkivvårdens synpunkt vore påtagliga, hade de sakkunniga

emellertid slutligen stannat vid att föreslå en sekretesstid av 60 år från

handlingens datum.

En 50-årig sekretesstid har i förslaget, i överensstämmelse med gällande

rätts sekretesstid för statsrådsprotokoll och ministeriella handlingar m. fl.,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

kommit till användning beträffande statsrådsprotokoll i vissa fall, riksdagshandlingar,

handlingar angående utrikesförhållanden och rikets försvar

samt polishandlingar.

En 25-årig sekretesstid skall enligt förslaget gälla till skydd för viktigare

ekonomiska intressen. En tid av 10 ar har i allmänhet föreslagits, där icke

längre hemlighållande synts oundgängligt. Slutligen har 2 års sekretess

föreslagits som det normala beträffande statsrådsprotokoll samt vidare beträffande

vissa handlingar i upphandlingsärenden m. fl. I vissa fall har

någon bestämd sekretesstid icke utsatts.

I yttrandena över förslaget har från flera hall anmärkts, att sekretesstiderna

icke torde behöva varieras i så stor utsträckning som i förslaget skett.

Bland andra ha stadsfullmäktige i Stockholm och Överståthållarämbetet gjort

anmärkning därom. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår,

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tidsgränserna för sekretess sättas

till exempelvis 60, 20 och 2 år.

Beträffande åtskilliga sekretessbestämmelser yrkas en längre tid för hemlighållande

än de sakkunniga föreslagit. Särskilt må anmärkas att riksarkivet

föreslår en sekretesstid av 70 år med avseende å bestämmelser till skydd för

privatlivets helgd, där de sakkunniga föreslagit 60 eller beträffande polishandlingar

50 år. Även från andra håll ha framförts önskemål om förlängning

av den föreslagna 60-årstiden.

Vad angår frågan om de tider under vilka sekretess skall gälla för olika

slags handlingar, äro i allmänhet vid dessa tiders bestämmande de synpunkter

som ligga till grund för offentlighetsprincipen av mindre betydelse.

Otvivelaktigt bör sekretessens anordnande ske med synnerlig varsamhet

och med aktgivande därpå att icke offentligheten obehörigen inkräktas.

Kan därvid sekretessen inskränkas att gälla exempelvis, såsom i åtskilliga

fall är möjligt, endast till dess ett ärende är slutfört eller, såsom i ett par

fall synes lämpligt, till dess en förhållandevis så kort tid som två år förflutit,

måste en sådan begränsning av sekretessen anses lycklig, enär det

även efter sekretesstidens utgång kan vara av intresse ur kontrollsynpunkt

att handlingarna bliva tillgängliga. Finner man sig emellertid, för att en

sekretessbestämmelse skall fylla sitt ändamål, nödsakad att utsträcka sekretessens

giltighet över en längre tidrymd, exempelvis tio år, har den offentlighet

som efter en sådan tidrymd inträder föga eller intet värde ur kontrollsynpunkt

eller överhuvud ur de synpunkter som i första hand ligga bakom

offentlighetsprincipen. Det är ur dessa synpunkter skäligen likgiltigt, örn

sekretesstiden i sådana fall ytterligare utsträckes. Däremot kan det vara

av intresse för den historiska forskningen och arkivvården att sekretesstiden

begränsas. Detta intresse torde emellertid i allmänhet böra stå tillbaka för

det intresse som föranlett sekretessens införande. I de fall där sekretess

under alla omständigheter anses böra gälla under en längre tidrymd, synes

den därför i regel icke böra upphöra, förrän det intresse som föranlett densamma

kan beräknas till det väsentliga lia försvunnit.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj :ts proposition nr 140.

En uniformering av sekretesstidernas längd synes även vara önskvärd,

då det både för allmänheten och för myndigheterna måste vara olägligt

med starkt varierande sådana tider. Även en dylik uniformering kräver

emellertid att sekretesstidernas längd icke sättes alltför knapp.

Ur nu anförda synpunkter torde, såsom i flera av de över 1935 års förslag

avgivna yttrandena hemställts, en uniformering och i vissa fall en förlängning

av de där föreslagna sekretesstiderna böra äga rum. Sålunda synes,

såsom riksarkivet yrkat, tiden för hemlighållande av handlingar rörande enskildas

personliga förhållanden kunna utsträckas till 70 år. Härigenom kommer

nästan alltid sekretessen för en handling att gälla så länge en person,

vilkens vandel i handlingen beröres, är i livet. Det kunde ifrågasättas bland

annat för uniformitetens skull att utsträcka även sekretesstiden för diplomatiska

m. fl. handlingar, för vilka den enligt förslaget skall vara 50 år,

till 70 år. Med hänsyn till det betydande forskningsintresse som här gör

sig gällande och den hävd 50-årstiden på detta område erhållit, torde emellertid

vara lämpligast att icke vidtaga någon ändring med avseende å densamma.

Däremot torde för de fall då sekretesstiden enligt förslaget skall

vara 10 eller 25 år utan olägenhet kunna sättas en gemensam 20-årstid.

De särskilda sekretessreglerna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna

handlingars utlämnande från myndighet innefattar sammanlagt fyrtio

paragrafer. Lagförslagets uppställning framgår av följande, av de sakkunniga

i motiven lämnade sammanfattning. I 1—9 §§ upptagas sekretessbestämmelser,

vilka uteslutande föranledas av statens eller i vissa fall menigheters

intresse av diskretion rörande vissa grenar av det allmännas verksamhet.

I 10 §, som avser polis- och åklagarmyndigheters handlingar, är

sekretessbestämmelsen föranledd dels av nämnda hänsyn dels ock av hänsyn

till att enskildas förhållanden icke onödigtvis böra blottas. I 11—14 §§

äro bestämmelser i huvudsak givna till skydd för enskildas personliga förhållanden

vid ingripanden från det allmännas sida. Genom 15—21 §§ är

främst avsett att bereda skydd mot blottställande av enskildas ekonomiska

angelägenheter i ärenden, där staten för kontroll eller ur annan därmed jämförlig

synpunkt kräver uppgifter på nämnda område. Genom 22—25 §§

skyddas enskildas intressen i vissa situationer, i vilka stat eller menighet utövar

en förmedlande verksamhet till enskildas tjänst eller på liknande sätt

biträder enskilda personer. Med 26—32 §§ avses att skydda såväl statens

och menigheters som enskildas intresse av diskretion i den verksamhet som

affärsdrivande verk utöva samt eljest vid ekonomiska förbindelser mellan

det allmänna och enskilda personer. I 33—35 §§ regleras sekretessen vid

domstolarna. Slutligen givas i 36—40 §§ vissa allmänna stadganden. —

Emellertid ha, enligt vad de sakkunniga anfört, de linjer efter vilka förslagets

disposition sålunda skett icke helt kunnat upprätthållas på grund av åtskilliga

stadgandens mångsidiga karaktär.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

75

I det inom departementet utarbetade förslaget ha de sakkunnigas gruppering

av stadgandena följts. Vissa omredigeringar och tillägg lia dock medfört,

att överensstämmelse med sakkunnigförslaget beträffande paragrafindelningen

ej kunnat helt upprätthållas. Olikheterna framgå av den följande

redogörelsen för departementsförslagets särskilda stadganden, därvid i förekommande

fall hänvisning även sker till gällande bestämmelser i § 2 mom. 4

tryckfrihetsförordningen rörande undantag från offentliglietsregeln (betecknade

såsom und. 1—22) samt till det år 1927 framlagda förslaget till ändrad

lydelse av nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen (mom. 5—38).

I anledning av den omläggning av grundlagsstadgandena som skett vid

överarbetningen inom departementet av de sakkunnigas förslag till grundlagstext

— varmed avsetts att utmärka den särskilda lagen såsom en lag med

föreskrifter örn grundlagsstadgandenas tillämpning — har lagen ansetts böra

erhålla rubriken ''lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar’.

1 §■

Statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål skola enligt gällande lag,

und. 1, icke utan Konungens tillstånd vara tillgängliga förrän efter 50 år.

I den motion som föranledde riksdagens skrivelse den 11 juni 1921 yrkades,

att bestämmelserna örn hemlighållande av dylika protokoll skulle åtminstone

väsentligen upphävas. Riksdagen förklarade sig hålla före, att

statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras offentliga

antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år.

Förslaget av år 1927, mom. 5, innebar att protokollen skulle bliva offentliga

efter 10 år, dock med rätt för Konungen att förordna örn hemlighållande

längre tid, högst 50 år.

Enligt 1935 års förslag, 1 §, skulle såsom regel gälla en tvåårig sekretesstid.

Samma möjlighet till förlängning som i det tidigare förslaget stadgades.

De sakkunniga hade, enligt vad i motiven anfördes, allvarligt övervägt att

föreslå, att statsrådsprotokoll skulle omedelbart offentliggöras, där ej annat

förordnades. Behov av sekretess torde endast i ytterst ringa utsträckning

föreligga. Då de sakkunniga likväl stannat vid att föreslå en kort sekretesstid

såsom det normala, hade det företrädesvis skett på den grund att örn omedelbar

offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet kunde befaras

bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad å sådana ärenden i vilka förbud

mot protokollets utlämnande meddelats. Beträffande protokoll som hållits

innan d<m nya lagstiftningen trätt i kraft borde enligt de sakkunnigas mening

äldre rätt tillämpas; härom upptogs bestämmelse i paragrafen. De föreslagna

stadgandena skulle vara exklusivt tillämpliga å statsrådsprotokoll.

Den föreslagna huvudregeln örn en tvåårig sekretesstid för statsrådsprotokollen

synes av praktiska skäl lämplig. Något egentligt behov av att dessa

protokoll ställas till förfogande för det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga,

då detta tillräckligt tillgodoses genom de utfärdade expeditionerna. I de

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

undantagsfall då protokollen upptaga något utöver expeditionernas innehåll

och i fall då sådana ej förekomma, torde det böra bero av Kungl. Maj:ts beslut

i varje särskilt fall, huruvida offentliggörande omedelbart skall ske. En

ytterligare förkortning av sekretesstiden, exempelvis till ett år, kunde väl

ifrågasättas men vore i viss mån oläglig med hänsyn till protokollens granskning

i konstitutionsutskottet. Förslaget har därför i detta avseende följts.

Bland annat för att vinna överensstämmelse med det stadgande som i 3 §

nu föreslås rörande handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, har beträffande statsrådsprotokoll i sådana ärenden, således

icke blott de som förås jämlikt 9 § regeringsformen, stadgats, att de

icke må utan Konungens tillstånd utlämnas tidigare än 50 år efter protokollets

datum. Med dessa protokoll ha jämställts protokoll i kommandomål.

De stadganden i sakkunnigförslaget, vilka avse före lagändringens ikraftträdande

förda protokoll, ha överförts till promulgationsbestämmelserna, dit

de på grund av sin natur rätteligen höra.

2 §•

I paragrafen meddelas bestämmelser om hemlighållande av dels riksdagens

kamrars protokoll vid sammanträden inom lyckta dörrar, dels utrikesnämndens

protokoll och dels konstitutionsutskottets protokoll och andra

handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål.

Rörande riksdagsprotokoll och övriga nu ifrågavarande handlingar finnas

för närvarande bestämmelser i § 2 tryckfrihetsförordningen, und. 1. Den

föreslagna paragrafen motsvarar 2 § i 1935 års förslag, som i sin tur i sak

nära ansluter sig till vad i 1927 års förslag upptogs under mom. 6 och mom. 7

första stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka icke berörts i remissyttrandena,

ha överförts i huvudsak oförändrade från 1935 års förslag. De torde

icke innebära några egentliga ändringar i sak i förhållande till vad redan

gäller. Frånvaron av föreskrifter om banko- och statsutskottens samt riksdagens

revisorers handlingar rörande banko- och riksgäldsverkens hemliga

ärenden beror, såsom de sakkunniga anfört, därpå att rörande dessa verks

handlingar upptagits särskilda stadganden, så avfattade att de omfatta även

utskottens och revisorernas handlingar. Dessa stadganden återfinnas nu i

31 och 33 §§.

Något praktiskt behov att såsom skett i sakkunnigförslaget omnämna konstitutionsutskottets

handlingar rörande granskning av protokoll i ministeriella

ärenden torde ej numera föreligga. Stadgandet har därför fått utgå.

3 §•

För handlingar som beröra främmande makter bereder tryckfrihetsförordningen

skydd huvudsakligen endast genom stadgandet i und. 2 om ’ministeriella

handlingar’, varmed anses böra förstås sådana handlingar som

angå rikets förhållande till främmande makt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

77

I 1927 års förslag upptogos stadganden i ämnet under mom. 9. Huvudregeln

i förslaget avser ''handlingar i diplomatiska och konsulära ärenden

som röra främmande makt eller dess förhållanden’. Härmed åsyftades en

viss utvidgning av den gällande sekretessregeln, nämligen till handlingar som

berörde främmande makt utan att likväl direkt angå Sveriges förhållande

till sådan makt. I 1935 års förslag, 3 § första stycket, har såsom motsvarighet

härtill upptagits ett stadgande om handlingar i ärenden som handläggas

inom utrikesförvaltningen och röra främmande makt och dess förhållanden.

I 1935 års förslag, 3 § andra stycket, stadgas vidare — med utgångspunkt

från stadganden i det tidigare förslaget — om handlingar i ärenden, som

icke handläggas inom utrikesförvaltningen men likväl på visst sätt angå utländska

förhållanden. Stadgandet, vartill motsvarighet icke finnes i gällande

lag, avser ej sekretess direkt på grund av lagen utan innebär bemyndigande

för Konungen att under angivna förutsättningar, generellt eller för

särskilda fall, förordna om hemlighållande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ärenden som

röra främmande makt och dess förhållanden borde underkastas sekretess

jämväl då de handläggas inom handelsdepartementet.

Ärenden som i egentlig mening röra rikets förhållande till främmande makter

handläggas i viss, ej obetydlig utsträckning även av andra departement

än utrikesdepartementet. Det synes naturligt att för handlingar i samtliga

ärenden av angivet slag, oavsett var de handläggas, gäller en gemensam

bestämmelse av innehåll att dylik handling må utlämnas tidigare än 50 år

från dess datum allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. En

dylik bestämmelse förutsätter, att närmare föreskrifter om offentliggörande

av Konungen utfärdas för de fall då sekretess ej finnes erforderlig.

Vad åter angår handlingar tillhörande de ärenden av skiftande natur, vilka

i 1935 års förslag betecknats såsom ärenden angående svensk myndighets

förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest

angående främmande makt eller dess förhållanden, torde det vara lämpligt

att de, likaledes oberoende av örn de handläggas inom utrikesförvaltningen

eller annorstädes, hänföras under en bestämmelse som ger Konungen bemyndigande

att, då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, internationella

hänsyn eller andra lika viktiga skäl, förordna om hemlighållande under

viss erforderlig tid, högst 50 år.

I enlighet med vad nu sagts har förevarande paragraf avfattats.

4§-

Bestämmelser örn hemlighållande av handlingar rörande försvarsväsendet

finnas för närvarande i und. 3 och lia i 1935 års förslag upptagits i 4 §.

I yttrandena över förslaget lia påyrkats vissa tillägg, delvis i förtydligande

syfte. Chefen för marinstaben har i sådant hänseende framhållit handlingar

angående krigsmaktens krigsberedskap och övningar, marinförvaltningen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

handlingar angående för krigsmaktens bruk avsedd materiels användning

samt flygstyrelsen och chefen för flygvapnet handlingar rörande flygstationer,

flygverkstäder och för krigsmakten avsedda luftfartyg.

I några yttranden har framställts anmärkning mot den för sekretessen

föreslagna maximitiden 50 år. Chefen för generalstaben, stationsbefälhavaren

i Karlskrona, marinförvaltningen m. fl. lia hemställt, att enär handlingar

särskilt beträffande de fasta försvarsanstalterna icke med säkerhet kunde

antagas vara utan värde för främmande makt efter 50 år, bestämmelse måtte

meddelas örn rätt för Konungen att förlänga sekretesstiden, där rikets säkerhet

eller rätt det fordrade. Chefen för marinstaben har framhållit handlingar

angående hemliga farleder som exempel på fall då en 50-årig sekretesstid

icke vore tillräcklig samt har uttalat sig för maximitidens borttagande.

Stationsbefålhavaren i Karlskrona har förordat en ändrad konstruktion av

paragrafen sålunda, att för hemlighållande av handlingar rörande krigsmaktens

mobilisering, sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid

krigsfara icke såsom förslaget avsåge skulle erfordras Konungens förordnande,

utan att dessa handlingar automatiskt skulle bliva hemliga. Chefen för

marinstaben har ansett att i vissa fall borde kunna överlämnas åt militär

myndighet att avgöra, huruvida visst slag av handlingar skulle hemlighållas.

I tydlighetens intresse har i paragrafen särskilt nämnts handlingar rörande

militära flygstationer, flygverkstäder och luftfartyg. Därutöver har något

tillägg till paragrafens uppräkning av militära handlingar ej ansetts böra

ske, då stadgandet i den föreslagna avfattningen synes möjliggöra utfärdandet

av bestämmelser om hemlighållande av handlingar rörande militärväsendet

i alla de fall då offentliggörande skulle kunna medföra våda för rikets

säkerhet eller uppenbart skada dess försvar.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena rörande den föreslagna

begränsningen av sekretesstiden till 50 år har gjorts ett tillägg, enligt vilket

längre tid kan bestämmas då det påkallas av särskilda förhållanden.

I övrigt ha vissa i huvudsak redaktionella ändringar vidtagits.

5 §•

Paragrafen avser protokoll som föras hos riksdagens och allmänt kyrkomötes

utskott samt hos statliga kommittéer, vidare kommunalmyndigheters

protokoll i ärenden som allenast för beredning av dem handhavas, samt

slutligen riksdagens revisorers protokoll. Syftet är att för dessa protokoll

bereda skydd under tiden till dess de däri avsedda ärendena slutbehandlats

av de nämnda organen.

Motsvarande stadganden återfinnas i 1935 års förslag under 9 §. De sakkunniga

ha anmärkt, att andra upprättade handlingar än protokoll i allmänhet

enligt förslaget skyddas genom regeln i tryckfrihetsförordningen att publicitet

ej inträder beträffande flertalet av hos myndigheterna upprättade

handlingar, dock ej protokoll, förrän ärendet slutförts. — I 1927 års förslag

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140. 79

hade hithörande stadganden, med delvis annan konstruktion, upptagits under

mom. 7 och 8.

Stadsfullmäktige i Luleå lia anfört att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida

icke kommunalmyndighets protokoll i ärende som liandhaves allenast

för beredning borde kunna undanhållas offentlighet, till dess beslut i ärendet

förelåge. Stadsfullmäktige i Jönköping lia uttalat sig i liknande riktning

beträffande protokoll förda hos drätselkammares beredningsavdelning.

En utsträckning av sekretessen på sätt i de nämnda yttrandena förordats

synes ej böra ifrågakomma. Då ett beredningsärende slutförts och protokoll

justerats, lärer någon anledning ej föreligga att undanhålla protokollet

från offentligheten.

För att utmärka att tidpunkten för offentliggörandet av statsrevisorernas

protokoll bör sammanfalla med offentliggörandet av deras berättelse, har en

ändring vidtagits i förslaget.

6§-

Paragrafen motsvarar 6 § i 1935 års förslag.

De sakkunniga ha i motiven bland annat anfört, att enligt vad de inhämtat

ett icke ringa behov vore för handen av bestämmelse rörande handlingar

som av myndighet upprättats eller som anskaffats för kronans eller menighets

räkning till utredning i någon dess pågående eller blivande rättstvist. En

sådan bestämmelse vore av betydelse bland annat för de affärsdrivande verken

och beträffande justitiekanslerns utlåtanden i anledning av kronans processer

samt syntes vidare nödig för behörigt skydd av kommunernas intressen,

därest offentlighet för kommunala handlingar bleve genomförd i föreslagen

utsträckning.

Lantmäteristgrelsen har i sitt yttrande anfört, att för det fall att en myndighet

för någon dess rättstvist av annan myndighet begärde utlåtande, svårighet

ofta kunde uppstå för den senare myndigheten vid ställningstagande

till sekretessen beträffande det begärda utlåtandet. Under alla förhållanden

syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna emellan bliva erforderligt,

och ifrågasättas kunde, huruvida icke utlåtandet borde hållas under sekretess

av den myndighet som upprättat detsamma allenast på särskild hemställan

av den myndighet på vilken det ankonune att anhängiggöra eller ut

föra rättegången. Kammarkollegium har anmärkt, att begränsningen av

sekretessen till dess tvisten blivit slutligen avgjord eller 10 år förflutit från

handlingens datum föranledde att handlingar av äldre datum som inginge i

processmaterialet skulle vara offentliga, även örn tvisten icke blivit slutligen

avgjord. Utlämnande av processmaterial under pågående utredning borde

näppeligen få framtvingas.

Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit synes behövligt.

Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i allmänhet, av justitiekanslern

framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt för sekretessens

upprätthållande att samarbete ägde rum mellan myndigheterna inbor
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

des. Ej minst i de fall lantmäteristyrelsen nu påpekat blir en viss kommunikation

mellan myndigheterna otvivelaktigt erforderlig. För att underlätta

tillämpningen i det av styrelsen avsedda hänseendet har ändring i stadgandet

vidtagits såtillvida att däri angivits att meddelande av tillstånd att utlämna

handling som omfattas av sekretessregeln skall ankomma på den myndighet

som har att föra talan i saken. Vad kammarkollegium anfört har ej

synts innefatta anledning till ändring i förslaget. Då nu angivits att 20 år

gamla handlingar under alla förhållanden skola vara offentliga, är avvikelsen

från sakkunnigförslaget, som i detta avseende stadgade 10 år, föranledd

av önskemålet att erhålla enhetligare sekretesstider, varom i det föregående

talats.

7 §•

Paragrafen innehåller efter viss omredigering de under samma nummer i

1935 års förslag upptagna bestämmelserna rörande handlingar som upprättats

för myndigheters gransknings- och inspektionsverksamhet samt för anordnande

av examina av olika slag. Bestämmelserna äro föranledda av

framställningar som av vissa myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, gjorts

redan vid de tidigare utredningarna rörande allmänna handlingar och som

i 1927 års förslag föranledde bestämmelser, mom. 13, av i sakligt hänseende

huvudsakligen samma innebörd som de nu föreslagna.

Det ligger i sakens natur att handlingar som innehålla upplysningar om

blivande inspektioner, examina och dylikt icke böla bliva alltför tidigt tillgängliga.

Någon allmängiltig regel kan dock svårligen givas härutinnan.

Med ett stadgande enligt vilket Konungen äger förordna att handlingarna ej

må utlämnas före den avsedda inspektionen etc., såframt dennas syfte skulle

motverkas genom dylikt bekantgörande, torde möjlighet vinnas att ordna

efter omständigheterna i olika fall utan risk för obehörigt intrång i offentlighetsprincipen.

8 §■

Beträffande handlingar som hos myndighet upprättats i ärende angående

uppgörande av ny stadsplan eller ändring i förut fastställd sådan har upptagits

föreskrift i 1935 års förslag, 8 §, att de ej finge utlämnas, förrän förslag

blivit tillgängligt för granskning i den ordning varom särskilt vore stadgat.

Motsvarande skulle gälla beträffande stomplan och utomplansbestäm

melser.

Behovet av sekretess för handlingar i stadsplaneärenden uppmärksammades

redan i det år 1912 avgivna förslaget, däri bestämmelse föreslogs av i

huvudsak samma innehåll som det nyss angivna. I 1927 års förslag, mom. 26,

begränsades å ena sidan ifrågavarande stadgande till att avse endast beräkningar

angående fastigheters värde, men utsträcktes å andra sidan sekretesstiden

till dess stadsplaneärendet slutligen prövats.

I 1935 års betänkande anfördes att även andra handlingar än sådana som

innehölle beräkningar angående fastigheters värde behövde hemlighållas,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

81

framför allt själva utkasten till stadsplan och andra handlingar av vilka

framginge hur stadsplanen tänktes utformad. Ett för tidigt offentliggörande

av sådana handlingar skulle kunna gynna spekulationer på kommunens

bekostnad och omöjliggöra stadsplanens genomförande. I fråga om den tid

under vilken handlingar i stadsplaneärenden skulle få hemlighållas anförde

de sakkunniga, att sekretessmöjlighet icke syntes böra beredas längre än till

dess stadsplanen jämlikt byggnadsstadgan skulle framläggas för granskning.

De sakkunniga hade icke förbisett vissa yrkanden som framställts därom att

andra handlingar än själva stadsplanen, särskilt beräkningar av fastigheters

värde, borde hemlighållas längre, helst ända till dess stadsplanen blivit

slutligen genomförd. Emellertid torde det enligt de sakkunnigas mening i

regel vara tillräckligt att de kunde hemlighållas tills ärendet slutförts hos

stadsplanemyndigheten; beträffande beräkningar av fastighetsvärden erinrades

dessutom att dessa handlingar i avsevärd omfattning torde kunna hemlighållas

med stöd av förslagets 32 § angående handlingar i ärenden om förvärv,

avyttrande eller upplåtelse av egendom (i förevarande förslag 34 §).

I yttrandena över 1935 års förslag har från flera håll yrkats möjlighet att

hemlighålla de ekonomiska kalkylerna för stadsplan längre tid än enligt förslaget

vore möjligt. Stadsförbundet har härom anfört:

Man måste från kommunalt håll bestämt motsätta sig stadgandet, att till

ett stadsplaneärende hörande handlingar i sin helhet skulle vara offentliga,

då stadsplaneförslaget utställts till granskning. De stadsplaneförslag som

uppgjordes av vederbörande myndigheter förutsatte noggranna och detaljerade

utredningar angående värdet av de fastigheter som samhället för stadsplanens

genomförande måste förvärva samt om möjligheterna att efter planens

genomförande få en del av stadsplanekostnaderna täckta genom försäljning

av för planens genomförande icke behövlig mark. Skulle dessa beräkningar

bliva offentliga, icke såsom i andra fall, efter ärendets slutförande,

d. v. s. efter stadsplanens genomförande, utan redan efter det stadsplaneförslaget

utställts till granskning, skulle detta innebära att stadens myndigheter

nödgades tillhandahålla markägarna material, på vilket de med fördel kunde

grunda sina anspråk på staden. Då de sakkunniga erinrade därom, att

ifrågavarande beräkningar i avsevärd omfattning kunde hemlighållas med

stöd av förslagets § 32, kunde förbundet icke biträda denna mening.

Denna paragraf syntes förbundet hava avseende på akuta avtalsförslag, icke

på kalkyler till ledning för kommande underhandlingar.

Liknande synpunkter ha framförts av bland andra stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, örebro, Uppsala och Luleå, därvid stadsfullmäktige

i Göteborg anmärkt att paragrafen icke borde erhålla en så generell

avfattning som föreslagits utan borde ändras så att ekonomiska kalkyler

rörande stadsplaneärenden undantoges från offentligheten till dess

stadsplanen slutligen genomförts.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län ha ifrågasatt sekretessskydd

jämväl för byggnadsplan på landet.

Utan Ivivcl föreligger för städer och samhällen mången gång ett starkt

intresse av att ekonomiska kalkyler i stadsplaneärenden bliva undanhållna

Bihang till riksdagens protokoll 10.16. 1 sami. Nr lin.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

från offentlighet även efter den tidpunkt då själva stadsplaneförslaget framlagts

för granskning jämlikt byggnadsstadgan. Ett uttryckligt stadgande rörande

möjligheten att tillgodose detta intresse bör lämpligen upptagas i förevarande

paragraf. Enligt det nu utarbetade förslaget skall den myndighet

som handlägger stadsplaneärendet kunna, såvitt angår beräkningar av fastighetsvärden,

besluta hemlighållande av sådana beräkningar efter framläggandet

av stadsplaneförslaget, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit

genomförd eller 20 år förflutit från handlingens datum. I övrigt har ej

gjorts ändring i sakkunnigförslaget. Någon föreskrift har sålunda icke ansetts

motiverad beträffande handlingar rörande byggnadsplaner för områden

på landet, då dessa planer upprättas på markägarnas bekostnad och genom

deras försorg.

9§-

I 1927 års förslag upptogos dels under mom. 22 och 25 bestämmelser örn

vissa handlingar berörande statens och kommunernas affärshemligheter dels

ock under mom. 38 handlingar rörande vetenskapliga undersökningar och utredningar,

föranstaltade av myndighet. I förevarande paragraf, motsvarande

5 § i 1935 års förslag, ha nämnda bestämmelser sammanförts till ett mera

kortfattat stadgande, vari nämnas handlingar vilka innefatta redogörelse för

utredningar, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art. De

sakkunniga ha till motivering av paragrafen anfört, att stadgande tydligen erfordras

till skydd för den experiment- och undersökningsverksamhet av

teknisk art som statliga och kommunala industriella företag bedriva, men

att skydd torde vara lämpligt även då det icke är fråga om industriell verksamhet,

t. ex. vid vissa av kontrollstyrelsen föranstaltade undersökningar.

Vidare har anmärkts att vetenskapliga undersökningar av icke naturvetenskaplig

art, vilka inbegripits under morn. 38 i 1927 års förslag, väl stundom

borde åtnjuta visst skydd, men detta torde enligt de sakkunnigas förslag i erforderlig

omfattning ske dels genom den allmänna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen

örn att i regel handlingar som hos myndighet upprättats

icke bliva offentliga förrän vederbörande ärende där slutförts, dels ock genom

vissa andra bestämmelser, t. ex. 6 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt att vissa utredningar och experiment

och dylikt kunde ske för statens räkning vid av staten understödda

institutioner och under statlig myndighets kontroll samt att även dessa kunde

vara i behov av att undantagas från offentligheten.

I de sakkunnigas förslag har någon ändring ej ansetts böra ske; dock har

av förut anförda skäl längsta tillåtna tiden för hemlighållande satts till 20

i stället för 25 år. I anledning av nyss berörda yttrande anmärkes att frågan

om privata rättssubjekts handlingar icke avses skola regleras i detta sammanhang.

Det torde här icke vara anledning att närmare ingå på skälen för

denna, även av de sakkunniga intagna ståndpunkt. Uppenbart torde vara,

att sedan en handling av nu ifrågavarande slag inkommit till myndighet från

enskild institution, handlingen kan hemlighållas jämlikt förevarande paragraf.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

83

10 §.

I gällande rätt linnes ingen sekretessföreskrift avseende polisens och åklagares

handlingar. I praxis torde emellertid anses, att dylika handlingar kunna

hemlighållas så länge den undersökning varom fråga är ännu pågår.

I 1927 års utredning, mom. 12, föreslogs sekretess under 10 år för hos

polis- eller åklagarmyndighet förvarade handlingar rörande brott, i den mån

det skäligen kunde befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande

eller brottmåls utredning eller lända till men för enskild person som

misstänkts men ej åtalats för brott. Därjämte föreslogos vissa specialregler,

bland annat för det fall att genom utlämnande något kunde uppenbaras som

med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för främmande makt, då

en 50-årig sekretess skulle gälla.

I 1935 års förslag ha införts enklare och enhetligare regler av innebörd att

sekretess skall gälla för handlingar rörande polismyndighets eller allmän

åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott — handlingarna

behöva sålunda icke hänföra sig till bestämda begångna brott — för

såvitt det skäligen kan befaras, att genom utlämnande skulle uppenbaras

något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas för främmande

makt, eller att därigenom brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller

åtgärder till förekommande av brott skulle motverkas, eller att utlämnande

skulle lända enskild person till men. Hänsyn skulle sålunda tagas även till

andra personer än sådana som misstänkts men ej åtalats för brott. De sakkunniga

ha framhållit, att även personer som ej misstänkts för brott kunde

i polishandlingar beröras på sådant sätt att offentliggörande av handlingarna

lände dem till men samt att även för brott åtalade personer borde åtnjuta

skydd i den mån vad i handlingarna förekomme ej åberopades vid domstol.

Sekretesstiden är föreslagen enhetligt till 50 år, men såsom i motiven antydes

skulle handlingarna med hänsyn till nämnda förutsättningar för sekretessens

upprätthållande ofta bliva offentliga före denna tids utgång. Den år 1927

föreslagna 10-årstiden hade synts de sakkunniga väl kort, särskilt då det

gällde att skydda enskild person. Slutligen innebär förslaget att Konungen

skall äga förordna örn utlämnande mera generellt eller för särskilda fall.

Magistraten i Ystad har förklarat sig anse en så omfattande utvidgning av

sekretessen som den föreslagna icke vara tillrådlig, enär en väsentlig del av

polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet därigenom skulle undandragas

offentligheten. Generaltiillstgrelsen erinrar att tullverket utövar verksamhet

till beivrande av smugglingsbrott m. m. samt anser att samma skäl för sekretess

finnes med avseende å handlingar rörande denna verksamhet som beträffande

de i förslaget upptagna handlingarna.

Behovet av sekretess för här ifrågavarande handlingar är påtagligt. Den

reglering av ämnet som skett i 1935 års förslag synes i huvudsak tillfredsställande.

En viss omredigering av stadgandet har emellertid företagits i

syfte att göra det mera överskådligt. Såsom de sakkunniga framhållit torde

sekretessen böra givas den omfattning att alla personer som i polis- och åkla
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

garehandlingar omförmälas bliva skyddade. I den mån något ur dessa handlingar

inflyter i domstols protokoll, blir det på grund av regeln i 36 § offentligt,

där ej domstolen förordnar om hemlighållande av protokollen. Då genom

denna paragraf är avsett att skydda även personliga förhållanden, synes

sekretesstiden -— eller egentligen maximitiden för sekretess -—- böra sättas

till 70 år.

I anledning av generaltullstyrelsens anmärkning har paragrafen formulerats

så, att den avser handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets

eller allmän åklagares verksamhet. 1 tullmyndighet inbegripes tullåklagare.

11 §•

Denna paragraf reglerar sekretesskyddet för det allmänna straffregistret

och vissa närstående handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning, und. 13, stadgas att utdrag av det i riket

inrättade straffregister ej må meddelas i vidsträcktare mån än som föranledes

av lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen stadgar. I lagen om

straffregister regleras uttömmande i vad mån såväl myndigheter som enskilda

äga erhålla utdrag av registret. Motsvarighet till nämnda bestämmelse

i tryckfrihetsförordningen upptogs i 1927 års förslag, mom. 14, därvid utmärktes

att sekretessen avsåg icke blott utdrag ur straffregistret utan även

själva anteckningarna i detsamma. I första stycket av förevarande

paragraf nämnas enligt 1935 års förslag uppgifter och anteckningar som tillhöra

registret; det har ansetts obehövligt att särskilt nämna utdrag ur registret,

då dessa äro att anse som avskrifter av uppgifterna eller anteckningarna

och därmed falla under sekretesskyddet. Angående de fall och den ordning

i vilken utlämnande skall ske hänvisas enligt förslaget direkt till lagen örn

straffregister.

Enligt 1935 års förslag skola i andra och tredje styckena av förevarande

paragraf införas stadganden som ej äga motsvarighet i tidigare förslag.

Andra stycket är föranlett därav att enligt konventioner med vissa främmande

makter till svensk myndighet skall överlämnas meddelande, i regel

i form av avskrift av utslag, angående svensk undersåte i det främmande landet

ådömt straff. Dessa underrättelser samlas hos fångvårdsstyrelsen, och enligt

Kungl. Maj :ts förordnande skall vid meddelande av fullständigt utdrag

ur straffregistret rörande en person tillika meddelas uppgift om straffdom

som han enligt dylik underrättelse ådragit sig. Efter framställning av fångvårdsstyrelsen

har upptagits en bestämmelse att utslag eller underrättelser

avseende svensk undersåte i utlandet ådömt straff, vilka i angiven ordning

överlämnats till svensk myndighet, samt däröver förda minnesanteckningar,

ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Tredje stycket av paragrafen avser hos myndighet förda särskilda

minnesanteckningar angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller

tilldelats underlydande personal, vilka anteckningar ej heller skola få utlämnas

i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Detta

stadgande har föranletts av krav som framförts från järnvägsstyrelsen och

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

generalpoststyrelsen med avseende å där förda anteckningar över bestraffningar

samt från militärt håll och militieombudsmannen med avseende å militärt

straffregister, straffjournaler och anteckningsböcker över tillrättavisningar.

Militieombudsmannen påpekade i en framställning år 1933 de påtagliga

olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka uppgifter i

dylika handlingar utan inskränkning vore tillgängliga för offentligheten. Kännedom

om meddelade bestraffningar och tillrättavisningar vore ägnad att

försvåra möjligheten för manskap som haft anställning vid försvarsväsendet

att därefter erhålla civilt arbete, vilket i sin tur alstrade modlöshet och missnöje

hos den därav berörda kåren och kunde bidraga till att framkalla motvilja

mot försvarsväsendet. Beträffande nämnda handlingar borde därför

enligt militieombudsmannens mening i fråga örn offentlighet tillämpas i

huvudsak samma regler som beträffande det civila straffregistret.

De sakkunniga anmärka att den föreslagna bestämmelsen formulerats så

att den endast avser särskilt förda anteckningar över straff och tillrättavisningar,

ej anteckningar därom som exempelvis kunna förekomma i någon

personalakt, enär en så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga

kontrollintressen. Myndigheterna hade genom stadgandet beretts möjlighet

att anordna sekretesskydd för ifrågavarande anteckningar genom att icke

verkställa dem annorstädes än i ett för ändamålet upplagt särskilt register.

De militära myndigheterna ha icke framställt någon anmärkning mot förslaget

i sistberörda del men närmare utvecklat i vad mån ifrågavarande handlingar

böra hemlighållas, vilket emellertid såsom framgår av den föreslagna

bestämmelsen skall regleras i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen

anmärker att uttrycket ''särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna tydas

såsom innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen

föreslår att uttrycket utbytes mot ''särskilt register’. Styrelsen erinrar även

att hos styrelsen föres register över personer som dömts för smugglingsbrott,

vilket register vore offentligt, men att styrelsen, då såvitt bekant någon olägenhet

icke yppats därav, saknade anledning alt ifrågasätta dess hemlighållande.

Länsstyrelsen i Stockholms län omnämner alt anteckningar örn

straff varom länsstyrelsen erhåller underrättelse enligt motorfordonsförordningen

införas i körkortsregistret och där bliva offentliga, vilket länsstyrelsen

finner lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Stadsarkivarien i Stockholm

erinrar att vid vissa större domstolar föres alfabetiskt register till brottmålsdiarierna,

som vore i behov av ett lagstadgat skydd.

De sakkunnigas förslag synes i allt väsentligt kunna godtagas. Med anledning

av vad generaltullstyrelsen anmärkt har i departementsförslaget uttrycket

''särskilda minnesanteckningar’ i tredje stycket utbytts mot ''register,

varjämte ett par andra obetydliga redaktionella jämkningar i paragrafen

vidtagits. Såsom vederbörande myndigheter framhållit torde registret över

personer som dömts för smugglingsbrott samt anteckningar i körkortsregistret

om bestraffningar för brott mot motorfordonsförordningen icke böra un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

°° Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

dandragas offentligheten. Ej heller de av stadsarkivarie!! i Stockholm omnämnda

registren till brottmålsdiarier böra bliva hemliga.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen

för handlingar med avseende å fångvård och därmed närstående områden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnes ingen sekretess stadgad på dessa

områden. I 1927 ars förslag, mom. 17, sammanfördes handlingar rörande

fångvård med handlingar rörande hälso- och sjukvård, fattigvård, barnavård

m. m., vilka senare i föreliggande förslag behandlas under 14 §.

Enligt 1935 års förslag äro bestämmelserna ‘ så avfattade att de omfatta

handlingar icke blott rörande den egentliga fångvården samt rörande behandling

av personer som intagits å uppfostringsanstalt eller å anstalt för

aterfallsförbrytare eller förminskat tillräkneliga förbrytare utan även rörande

övervakning eller tillsyn av villkorligt dömda och villkorligt frigivna

personer samt behandling eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete. De

sakkunniga framhålla att sekretessregeln i första hand åsyftar att skydda

fångar och övriga ifrågavarande personer mot att i offentlighetens ljus få

framdragna sina personliga förhållanden, sitt uppförande å anstalt m. m.

Sekretessen skall också gälla endast vad som angår de enskilda personerna.

De sakkunniga uttala emellertid att det ej syntes lämpligt att, såsom be

träffande handlingar i sociala ärenden i övrigt (se 14 §), stadga att handlingar

på förevarande område — vilket år 1927 föreslagits — skulle utlämnas

med vederbörande enskildes, d. v. s. i regel en brottslings, samtycke eller då

trygghet funnes att det ej missbrukades till hans skada eller förklenande.

Dessa handlingar kunde innehålla sådant som om det bleve offentligt vore

ägnat att försvåra myndigheternas verksamhet och bekämpandet av brottsligheten.

I vissa fall, exempelvis med hänsyn till hjälpverksamheten för

frigivna fångar och vetenskaplig forskning borde emellertid utlämnande ske.

De sakkunniga hade icke funnit annan lösning av frågan örn sekretessens

närmare reglering stå till buds än att överlämna åt Konungen att med av

vägande av olika hänsyn bestämma därom genom allmänna föreskrifter

eller avgöranden i särskilda fall.

De i 1935 ars förslag upptagna bestämmelserna, som torde böra godtagas,

ha influtit i departementsförslaget allenast med den ändringen att sekretesstiden

här såsom i andra motsvarande fall höjts från 60 till 70 år.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1935 års förslag och upptager sekretessbestämmelser

rörande kyrkoböcker och därmed jämställda handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning upptogs redan vid dess tillkomst det

alltjämt kvarstående stadgandet i ämnet, und. 9, att ingen må tillåtas att i

andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 140.

87

eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården

och kyrkodisciplinen rörande handlingar i vad de innehålla upplysning om

enskild persons leverne och seder, såvitt de lända honom till skada eller

förklenande. Senare har stadgandet kompletterats med förbud mot utlämnande

av utdrag ur dylika handlingar i vad de innehålla upplysning huruvida

enskild person ådragit sig straffpåföljd vilken utestänger från behörighet

och rättigheter som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

De i 1935 års förslag upptagna stadgandena i ämnet ansluta sig, såsom

fallet i än högre grad var med de år 1927 under mom. 15 föreslagna, väsentligen

till gällande rätt. Innebörden av förstnämnda förslag är i huvud•

sak följande. Bestämmelserna avse ej blott kyrkoböcker utan även folkregister

och mantalsböcker, vilka föras i vissa städer, jämte handlingar som

eljest röra själavården eller kyrkotukten. Såsom enligt gällande rätt skyddas

endast det som rör enskild persons leverne och seder. Utlämnande skall

ske, förutom då vederbörande enskilde därtill samtycker, när med hänsyn

till de förhållanden under vilka det ifrågasättes trygghet kan anses vara för

handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för

den enskilde som avses. Dessutom skall Konungen äga förordna om utlämnande.

En maximitid av 60 år för sekretessens upprätthållande har stadgats.

Utdrag utvisande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen — sålunda ej blott utdrag därom att påföljd ådömts utan

även utdrag därom att någon icke ådömts dylik —- må enligt förslaget icke

meddelas i annat fall än lag eller författning särskilt stadgar. På den grund

att sekretess endast gäller för vad som länder enskild person till skada eller

förklenande anses sekretessen enligt gällande rätt begränsad till dennes

livstid. Då även enligt förslaget utlämnande skall ske, om det ej kan lända

vederbörande enskilde till skada eller förklenande, skulle nämnda begränsning

fortfarande komma att gälla. De sakkunniga lia övervägt att bereda

skydd även för död mans minne men icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att härutinnan frångå gällande rätts ståndpunkt. De sakkunniga framhålla

att anteckningar i kyrkoböcker angående enskildas privatliv efter hand blivit

allt sällsyntare och att det torde vara anteckningar rörande fader- och moderskap

till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom, för

vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig gällande.

Ur de inkomna yttrandena över förslaget må anmärkas att riksarkivet

och åtskilliga kyrkliga myndigheter yrkat en förlängning av sekretesstiden,

därvid förordats 70, 90 och 100 år. Från ett par håll förordas att denna

tid skall räknas från vederbörande kyrkoboks avslutningsår, enär i böckerna

ofta saknas datum för anteckningarna. Även har från några håll yrkats att

sekretesskyddet icke skall upphöra så snart den person vars leverne och

seder äro i fråga avlidit. Riksarkivet finner det salunda icke tillfredsställande

att en förklenande kyrkoboksanteckning örn en person från hur sen

tid som helst omedelbart efter hans frånfälle skulle kunna publiceras medan

eljest dylika anteckningar vore skyddade mot missbruk. Domkapitlet i

Linköping har yrkat att liksom med avseende å vissa handlingar i sociala

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ärenden (se 14 §) skydd enligt förevarande lagrum beredes även för nära

anhöriga till den som i handlingen avses. Samma yrkande framföres av

kyrkoherden i Västervik. Denne gör även anmärkning därom att genom

sekretessens hänförande till vad som rör enskildas leverne och seder knappast

vore angivna alla de fall då sekretess vore önskvärd samt föreslår att

sekretessen i stället liksom beträffande nämnda handlingar i sociala ärenden

skall angivas avse vad som rör personliga förhållanden. Samme kyrkoherde

påpekar att sekretessen bör omfatta även vissa sådana handlingar

med uppgifter till införande i kyrkoböcker och folkregister vilka utväxlas

mellan pastorsämbeten och andra folkbokföringsmyndigheter eller eljest till

dem inkomma. Domkapitlet i Linköping ifrågasätter om icke genom förslaget

en allt för ömtålig diskretionär prövningsrätt tillagts prästerna i fråga

örn kyrkoböckers utlämnande och anser det lyckligt örn paragrafen kunde

erhålla en mera preciserad lydelse. Även Stockholms stads konsistorium

förordar en omarbetning av stadgandena i syfte att erhålla en klarare vägledning

för hithörande frågors bedömande. Domkapitlet i Visby föreslår att

för utlämnande av ifrågavarande anteckningar i kyrkoböcker skall erfordras

tillstånd av domkapitlet eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Domkapitlet

i Växjö framhåller att förbudet mot utlämnande av ifrågavarande anteckningar

icke får göras så stelt att exempelvis vid förberedelser till ingående

av äktenskap kontrahenternas berättigade krav på kännedom örn varandra

tdlbakavisas. Därför borde ur lagtexten utgå orden ’till skada eller förklenande

för den enskilde som avses’. Domkapitlet i Lund betonar att mycket

ömtåliga fall kunna inträffa i fråga om huruvida kyrkoböcker skola utlämnas

eller icke men finner att förslaget gör mer än förr utlämnandet till en

diskretionssak, där pastor skyddas för eventuella efterräkningar. Domkapitlet

anser den föreslagna paragrafen väl avfattad och giver den sin fulla

anslutning. Domprosten i Linköping framhåller den stora omfattning i vilken

numera pastorsämbetena anlitas för inhämtande av upplysningar om

personer i kommersiellt och liknande syfte samt uttalar önskemål att dylikt

missbruk må omöjliggöras genom laga bestämmelser. Landsarkivarien i

Vadstena slutligen betonar svårigheten för landsarkiven att effektivt övervaka

sekretessens iakttagande vid tillhandahållande av kyrkoböcker.

Det har synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna i förevarande paragraf,

så att de komma i full överensstämmelse med stadgandena i 14 §.

Sålunda har såsom förutsättning för sekretess angivits icke att handlingarna

röra någons leverne och seder utan att de röra någons personliga förhållan
den.

Det måste nämligen vara en fördel att med avseende å alla bestämmelser

som äro givna med hänsyn till privatlivets helgd samma uttryck användas.

Såsom förutsättning för utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots

av sekretessföreskriften har angivits icke blott att trygghet kan anses vara för

handen att det ej länder den enskilde vilkens personliga förhållanden avses

till skada eller förklenande, utan även att det ej länder till skada eller förklenande

för hans nära anhöriga. Orkande örn en sådan ändring har såsom

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

89

förut omtalats framställts från flera håll. Man torde icke kunna förneka det

berättigade i att en avliden persons nära anhöriga skyddas mot lidanden som

för dem kunna uppkomma, om den avlidnes personliga förhållanden blottades.

Detta torde gälla lika väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar

som med avseende å de i 14 § upptagna.

Den diskretionära prövning som ålagts prästefna i fråga om tillhandahållande

av kyrkoböcker kan otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och ansvarsfull.

En sådan prövning torde emellertid allraminst kunna undvikas

då det gäller kyrkoböcker, där det förekommer många anteckningar om personliga

förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsintresse

med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första

hand böra åligga vederbörande pastor. Det må i anledning av vad som framkommit

i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras endast örn fara

finnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda torde i regel kontrahenterna

vid ett tillämnat äktenskap kunna anses berättigade att få del av

upplysningar örn varandra. Detta framgår i viss mån genom den i departementsförslaget

företagna, förut vid den allmänna redogörelsen för sekretessreglernas

konstruktion berörda ändringen i formuleringen av villkoren för utlämnande

därhän, att det särskilt nämnts att vid prövning om trygghet mot

skada eller förklenande är för handen hänsyn skall tagas till det ändamål för

vilket handlingen åstundas.

Sekretesstiden har i överensstämmelse med de förut berörda allmänna

grunderna i detta hänseende i''departementsförslaget satts till 70 år.

I anledning av därom framställd anmärkning har avfattningen ändrats så

att handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegripas under

paragrafen.

Den i 1935 års förslag upptagna bestämmelsen att Konungen skall kunna

förordna om utlämnande av handlingar som i denna paragraf avses har uteslutits.

De möjligheter till utlämnande som i övrigt föreslagits synas tillräckliga.

Dessutom må erinras om Konungens allmänna befogenhet enligt 38 §

att föreskriva utlämnande då någons rätt är därav beroende.

Vad slutligen angår det särskilda förbudet mot utlämnande av utdrag utvisande

huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen anmärkes,

att ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lagändringar

avseende avskaffande bland annat av sådan påföljd på min föredragning

den 31 sistlidne januari av Kungl. Majit remitterats till lagrådet för granskning.

Därest nämnda påföljd avskaffas, bör bestämmelsen i förevarande

lagförslag utgå. Det synes ej behövligt att, såsom vid förarbetena till förslaget

om avskaffande av berörda påföljd ifrågasatts, bibehålla en dylik bestämmelse

såvitt angår påföljd som enligt hittills gällande lag ådömts. Anteckningar

att sådan påföljd ådömts äro underkastade de allmänna sekretessreglerna

i denna paragraf, och man synes ej behöva frukta att sedan påföljden

avskaffats utdrag skola begäras därom att sådan påföljd icke blivit

ådömd under den tid då så kunde ske. Bestämmelsen i fråga har därför uteslutits.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.is proposition nr 140.

14 §.

Denna paragraf reglerar sekretessen för handlingar i vad som med en gemensam

beteckning torde kunna kallas sociala ärenden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnas endast några spridda specialstadganden

på detta område, sam i 1935 års förslag efter förebild från 1912

och 1927 års utredningar erhållit enhetlig reglering. I 1927 års förslag, mom.

17, upptogos jämte ifrågavarande handlingar även fångvårdshandlingar, vilka

nu hänförts till särskild paragraf (12 §). Ä andra sidan upptogos i särskilt

lagrum, mom. 16, vissa handlingar i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken,

vilka handlingar nu medtagits i förevarande paragraf.

Till motivering av ett gemensamt stadgande för handlingar i sociala ärenden

har i 1935 års betänkande anförts, att det visserligen torde stå fast att

man inom detta vidsträckta område stöde inför situationer som med hänsyn

till offentlighetens och sekretessens avvägning vöre att bedöma på mycket

olika sätt. Men vid närmare undersökning kunde man icke undgå att finna,

att en ur sådana synpunkter företagen differentiering av reglerna skulle

stöta på svårigheter. En dylik differentiering kunde sålunda näppeligen

företagas efter de olika områdena för det allmännas verksamhet, då å ena

sidan inom ett och samma förvaltningsområde frågan örn offentlighet och

sekretess ofta vore att bedöma olika för olika fall och å andra sidan inom

skilda sådana områden mången gång alldeles enahanda synpunkter borde

anläggas. Ett ytterligare skäl för åstadkommande av så vitt möjligt enhetliga

bestämmelser vore att det för myndigheter, verksamma på olika områden

som måhända icke alltid kunde klart särhållas från varandra, vore en

stor fördel att överallt kunna tillämpa enahanda regler.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla i vad handlingarna i fråga

angå ''enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt’, varmed

icke lärer ha avsetts någon saklig olikhet i förhållande till 1927 års förslag,

som härutinnan endast nämnde ''enskildas personliga förhållanden’. I motiven

till sistnämnda förslag framhölls, att det visserligen ur vissa synpunkter

kunde vara tilltalande att i lagen närmare angiva vad med personliga förhållanden

borde förstås, t. ex. genom att angiva uppgifter om hälsotillstånd,

leverne och seder, familjeförhållanden o. s. v., men med hänsyn till svårigheten

att giva en uttömmande och i övrigt tillfredsställande bestämning hade

förslaget stannat vid nämnda formulering, som redan kommit till användning

i gällande tryckfrihetsförordning (und. 14).

Såsom i den föregående redogörelsen anmärkts är sekretessen på förevarande

områden enligt 1935 års förslag icke ovillkorlig. Dels skall handling

utlämnas till den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses och

med hans samtycke också till andra, dels skall utlämnande även utan sådant

samtycke ske, om trygghet kan anses för handen att utlämnandet ej kommer

att missbrukas till skada eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga,

därvid vissa förbehåll må knytas till utlämnandet för vinnande av

sådan trygghet. Dessutom skall Konungen äga obegränsad rätt att förordna

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

91

om utlämnande. Sekretesstiden har som förut omnämnts satts till 60 år.

Rörande vissa speciella skärpningar och inskränkningar i sekretessen i förhållande

till vad av dessa regler framgår blir tillfälle att återkomma, sedan

först närmare angivits de handlingar på förevarande område vilka enligt

1935 års förslag bliva underkastade sekretess.

Den första grupp av handlingar som däri upptages avser sådana, vilka av

läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande

upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende

som avses i giftermålsbalken. Såvitt angår i dylik ordning upprättade handlingar

i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken, finnes nu i tryckfrihetsförordningen

en sekretessbestämmelse i lind. 10. Den föreslagna ändringen

innebär att bestämmelsen utvidgats att avse även handlingar som

upprättats i angiven ordning till utredning i andra mål och ärenden hos domstol

än sådana som avses i giftermålsbalken.

Den andra gruppen handlingar i denna paragraf omfattar enligt 1935 års

förslag handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård. Härutinnan

finnes i nuvarande tryckfrihetsförordning endast en bestämmelse, und. 12,

örn vissa handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos statliga myndigheter

i ärenden som avses i lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Denna sekretessbestämmelse infördes år 1921 i samband med

tillkomsten av sistnämnda lag. Såväl dessförinnan som senare ha upprepade

förslag framlagts om en mera allmän handlingssekretess på förevarande

område. Vid antagande av gällande sinnessjuklag år 1929 framhöll

riksdagen önskvärdheten av att frågan örn förbud mot offentliggörande av

handlingar rörande sjukvård vunne en tillfredsställande lösning vid det

pågående arbetet på en reform av tryckfrihetsförordningen. — De sakkunniga

ha i motiven anfört att sekretessen synts böra omfatta handlingar i

ärenden rörande såväl allmän som enskild sjukvård, vilka kunde förekomma

hos myndigheter, samt att under stadgandet otvetydigt folie den militära

sjukvården, om vars skyddande i ifrågavarande hänseende militieombudsrnannen

gjort framställning år 1933, ävensom pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet.

Den tredje gruppen utgöres av handlingar i ärenden rörande riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets verksamhet. 1 tryckfrihetsförordningen

finnes nu en år 1918 införd sekretessbestämmelse, und. 14, som avser

nämnda myndigheters handlingar, bland annat såvitt de röra enskildas personliga

förhållanden. 1 1927 års förslag angavs i stället handlingar rörande

försäkring mot olycksfall i arbete. Den år 1935 föreslagna formuleringen

motiveras med att riksförsäkringsanstaltens verksamhet omfattar även andra

grenar än dylik försäkring, där motsvarande behov av sekretess förelåge.

Såsom en fjärde grupp lia upptagits handlingar i ärenden rörande fattigvård,

samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds

eller barnavårdsmäns verksamhet. Handlingar på dessa områden

åtnjuta icke för närvarande något skydd mot offentliggörande. Handlingar

rörande fattigvård och barnavård upptogos håde i 1912 och 1927 års för
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

slag. Enligt sistnämnda förslag skulle emellertid med hänsyn till det starka

kontrollintresset på dessa områden sekretess gälla endast såvitt handlingarna

funnes hos kommunalmyndighet. Denna inskränkning av sekretessen

har icke upprätthållits i 1935 års förslag, enär enligt vad de

sakkunniga uttala samma intresse av sekretess torde föreligga hos vilken myndighet

en handling än funnes samt kontrollbehovet ej torde vara större med

avseende å handlingar hos statsmyndigheterna, snarare tvärtom.

Den femte gruppen handlingar utgör sådana som röra rätt för enskilda att

inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller nykterhetsnämnds

verksamhet i övrigt. Gällande tryckfrihetsförordning innehåller en

sekretessbestämmelse i und. 10 med avseende å till Konungens befallningshavande

eller Konungen inkomna handlingar i ärende om intagande å allmän

anstalt för vård av alkoholister samt läkares utlåtande och koncept i sådant

ärende. I 1927 års utredning angåvos handlingar i ärenden rörande behandling

av alkoholister såsom föremål för sekretess. Med den år 1935 tillagda

kategorien handlingar rörande rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker ha närmast

avsetts framställningar hos kontrollstyrelsen med anledning av detaljhandelsbolagens

beslut i dylika frågor och därtill hörande handlingar.

Slutligen har i 1935 års förslag såsom en sjätte grupp upptagits handlingar

rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde,

örn vilka handlingar intet stadgas i gällande rätt. I 1927 års förslag inrymdes

dessa handlingar i en bestämmelse örn sekretess å handlingar rörande personlig

övervakning av enskilda. I motiven till 1935 års förslag framhålles, att

i ärenden rörande kontroll å utlänningar ofta företagas sådana undersökningar

angående utländska undersåtars och svenska arbetsgivares förhållanden

vilka icke borde bliva offentliga.

De sålunda föreslagna sekretessbestämmelserna skola icke ha tillämpning

å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där

ej fråga är om nykterhetsnämnds beslut och beslut i ärende rörande tillämpningen

av lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Den offentliga

kontrollen skulle, enligt vad sakkunniga härutinnan anfört, kunna lida

obehörigt förfång, därest dylika beslut generellt hänfördes under sekretessen.

Såsom förut antytts har i 1935 års förslag sekretessen på vissa punkter

skärpts så till vida, att handling ej skall få utlämnas ens till den vilkens personliga

förhållanden handlingen rör. Detta skall enligt paragrafens tredje

stycke, första punkten, vara fallet, då handlingen angår någons intagning å

anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling därstädes eller

eljest av läkare, och grundad anledning finnes att antaga att genom utlämnande

ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller eljest

allvarlig olägenhet uppstå, varmed enligt motiven främst åsyftas att fara för

annans personliga säkerhet skulle uppstå. De sakkunniga ha framhållit, att

denna bestämmelse torde i huvudsak stämma väl överens med den som för

ett specialområde, nämligen för kommunala sinnessjukhus, meddelats i stadgan

angående sinnessjukvården i riket den 19 september 1929, § 108. Denna

av Konungen i administrativ ordning utfärdade stadga är i förevarande punkt

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

93

avfattad i överensstämmelse med förslag av 1926 års sinnessjuksakkunniga

(statens off. utredn. 1928: 18), vilka ansett kommunala handlingar icke

falla under gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser. I nämnda paragraf

av sinnessjukstadgan föreskrives, förutom att domstol, åklagare och

offentlig myndighet skall äga tillgång till handlingar å kommunala sinnessjukhus,

jämväl att förmyndare eller god man för där intagen person ävensom

anhörig till sådan skall få taga del därav, i den mån sjukvårdsläkaren finner

det kunna ske utan olägenhet, samt att exspektant eller den som är eller varit

intagen å sådant sinnessjukhus ej må förvägras tillgång till honom rörande

handlingar, i den mån det ej är uppenbart att det skulle vara till men för

honom eller kunna medföra fara för annans personliga säkerhet.

Vidare innehåller 1935 års förslag i andra punkten av paragrafens tredje

stycke, att åtgång till handling utvisande vem som gjort anmälan till barnavårdsnämnd

eller nykterhetsnämnd eller vem som eljest lämnat upplysningar

till sådan nämnd skall kunna vägras, därest anmälan eller upplysningarna icke

varit uppenbart ogrundade och grundad anledning finnes att antaga, att den

örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats kommer att missbruka

genom utlämnande erhållen kännedom i berörda hänseende. Denna bestämmelse

bär föreslagits i anledning av vad som framhållits av socialstyrelsen

och vissa barnavårdsnämnder angående faran för att den som blivit

anmäld för alkoholmissbruk eller vanvård av barn beginge våldsdåd mot

anmälaren eller mot sin familj eller eljest utsatte dem för trakasserier.

De sakkunniga lia funnit sekretessbehovet i de fall som angivits i tredje

stycket av paragrafen äga sådan styrka, att den enskilde här icke ens borde

äga den rätt att utfå handlingar som eljest tillkomme part, varför undantag

för dessa fall gjorts i 38 § i sakkunnigförslaget (39 § i departementsförslaget).

I yttrandena över 1935 års förslag har i allmänhet yppats tillfredsställelse

med de föreslagna stadgandena i stort sett, ehuru åtskilliga detaljanmärkningar

framställts.

Medicinalstyrelsen anför att paragrafen enligt styrelsens mening i väsentliga

delar innebär påtagliga förbättringar i förhållande till gällande rätt, därvid

styrelsen särskilt framhåller det skydd som beretts handlingar rörande

hälso- och sjukvård. Genom bestämmelsen att utlämnande skall ske, därest

trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till

skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen

beröras, vunnes möjlighet att tillgodose det legitima behovet av dylika handlingars

tillhandahållande.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller den synnerliga

vikten av att handlingar rörande enskild persons sjukdom, speciellt sinnessjukdom,

icke i oträngt mål meddelas obehöriga. Bestämmelserna i 1929

års sinnessjukstadga för kommunala sinnessjukhus syntes på ett lyckligt

sätt tillgodose detta intresse samtidigt som de gjorde handlingarna tillgängliga

för myndigheter och behöriga enskilda. Sakkunnigförslaget av år

1935 innebure en betydande förbättring av situationen för de statliga sinnessjukhusen,

beträffande vilkas handlingar några bestämmelser i förevarande

hänseende icke funnes, men en icke oväsentlig försämring så vitt anginge

de kommunala sinnessjukhusen. De villkor för utlämnande som i

förslaget uppställdes lämnade endast ett högst ofullständigt skydd mot obe
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr lii).

hörigas nyfikenhet. Förslaget innebure även att den relativa sekretess, som

hittills åtminstone enligt praxis varit beskärd de vanliga sjukhusens journaler,

i mycket stor utsträckning uppgåves. Det läge i öppen dag att åtskilliga

av de detaljer angående sjukdomars förhistoria och det aktuella

sjukdomstillståndet som patienter i förtroende meddelade sjukhusläkaren

vöre av den art, att de av den sjuke skulle hemlighållits, örn han räknat

med möjligheten att de när som helst skulle löpa risken att bli tillgängliga

för envar. Lika otvivelaktigt vore, att ett sådant förhållande många gånger

kunde innebära stora nackdelar för ett framgångsrikt försök att råda bot

för sjukdomen. Förslaget kunde medföra att tjänsteläkare underläte att sig

till minnes anteckna omständigheter, vilkas offentliggörande kunde bliva

patienten till förfång. Centralstyrelsen hemställde därför örn sådan ändring

i förslaget, att läkares anteckningar om patienter, frånsett de tillfällen

då ett^ allmännelig! samhällets trygghetsintresse annorlunda påfordrade, genomgående

bleve att betrakta såsom hemliga.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ifrågasätta,

om icke paragrafen erhållit en alltför generell avfattning som kunde

vålla svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasätter särskilt,

örn icke paragrafen borde jämkas till överensstämmelse med vad i sjukhusstadgan

föreskrives rörande lasarettsläkares skyldighet att avgiva intyg.

Pressorganisationerna yrka att ur den blivande lagen skall utgå bestämmelsen

att åtgång till handling rörande någons intagning å anstalt eller inrättning

eller vård eller behandling därstädes eller eljest av läkare i vissa

fall skall kunna vägras, även då enligt de föregående reglerna i paragrafen

utlämning skulle ske. Genom detta stadgande komme nämligen offentligheten

att orimligt starkt inskränkas, då det gällde handlingar rörande i

synnerhet såsom sinnessjuka ansedda personers intagande å vårdanstalt.

Av lika stort intresse som det vore att publiciteten i fråga örn dylika personers

förhållanden icke missbrukades, av lika stor vikt vore det att vederbörande

läkares uppfattning icke under alla omständigheter bleve den avgörande

i fråga om sådana handlingars utlämnande, men det syntes tydligt

att genom den föreslagna bestämmelsen föga eller ingen möjlighet skulle

finnas^ att gentemot läkarens uppfattning hävda offentlighetskravet även i

fall då detta kunde vara synnerligen befogat. Detta måste sägas utan att

avsikten vore att därmed uttala något misstroende mot läkarna, vilkas ofta

svåra ställning i dylika fall pressorganisationerna till fullo insåge.

Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig att sjukdom särskilt nämndes

jämte personliga förhållanden i övrigt vid bestämningen av det som enligt

förevarande paragraf skall betinga sekretess. Riksförsäkringsanstalten hänvisar

härvidlag till vad som förekommit vid tillkomsten av undantaget i

gällande tryckfrihetsförordning angående riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

handlingar, vilka äro underkastade sekretess bland annat

''såvitt de röra enskildas personliga förhållanden’. Detta undantag hade

tillkommit efter en framställning av riksförsäkringsanstalten, däri framhållits

att läkarbetyg, som ingåves till anstalten för erhållande av ersättning,

samt uppgifter i övrigt, som inkomme för en ersättningsfrågas bedömande,

syntes kunna undantagas från de handlingar till vilka allmänheten

hade fri tillgång. I dessa läkarbetyg och meddelanden måste nämligen understundom

lämnas utredning örn den skadades tillstånd före olyckstillfället,

huruvida han lode av följderna av alkoholmissbruk samt rörande den

skadades ärftliga belastning, levnadssätt, föregående sjukdomar m. m. Det

vöre tydligt att dylika upplysningar örn en sjuk persons mera intima förhållanden

icke borde få komma till utomståendes kännedom. I anledning

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

95

av nämnda framställning hade proposition i frågan (nr 262 år 1917) förelagts

riksdagen, som med en ändring i fråga örn sekretesstiden antog propositionen.

Konstitutionsutskottet hade i sitt utlåtande framhållit bland

annat, att det i föreliggande fall gällde meddelanden angående den av

olycksfall skadades levnadssätt före olyckstillfället och de föregående sjukdomar

han genomgått, örn han lidit av följderna av alkoholmissbruk eller

vore ärftligt belastad m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kunde

läkarintyg och andra handlingar rörande själva den skada för vilken ersättning

begärdes i regel ej anses angå den skadades personliga förhållanden

och sålunda enligt gällande rätt ej vara föremål för sekretess. Däremot

skulle dessa handlingar enligt den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf

komma att hänföras under densamma, varigenom det komme att åligga

riksförsäkringsanstalten att, för varje gång en sådan handlings utlämnande

ifrågasattes, undersöka huruvida det kunde ske utan fara för att det bleve

missbrukat till skada eller förklenande för den som i handlingen avsåges

eller för hans nära anhöriga. Det store emellertid överflödigt och olämpligt

att anstalten skulle behöva företaga sådana undersökningar. — Slutligen

har riksförsäkringsanstalten yrkat, att det föreslagna stadgandet om undantag

från sekretessen i fråga örn beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll

upptagits icke gjordes tillämpligt å anstaltens beslut, vilka enligt

gällande rätt kunde hållas hemliga då de anginge någons personliga förhållanden.

Pensionsstgrelsen framhåller, att det behov av sekretess för läkarintyg

som genom förslaget tillgodosetts såvitt anginge styrelsens sjukvårdande

verksamhet i viss örn ock mindre mån gällde även i ärenden rörande beviljande

av pension, där i stor omfattning förekomme läkarutlåtanden för utrönande

av graden av pensionssökandes arbetsoförmåga. Vidare ifrågasätter

styrelsen huruvida icke de skäl som föranlett de sakkunniga att från

offentlighetsregeln i visst avseende undantaga riksförsäkringsanstaltens och

försäkringsrådets verksamhet, fattigvård, samhällets barnavård m. m. åtminstone

delvis talade för att även pensionsförsäkringens hela verksamhet

i vad anginge enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt

på samma sätt borde undantagas från offentligheten. Örn också styrelsen,

ehuru med tvekan, ansåge sig böra avstå från tanken på en så långt gående

utvidgning av stadgandet, ville styrelsen emellertid framhålla önskvärdheten

av att detsamma i varje fall kompletterades med föreskrift om förbud mot

utlämnande av handlingar som av läkare upprättades i ärenden rörande

folkpension.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner bestämmelserna i

denna paragraf vara av synnerligen stort värde, men ifrågasätter likväl, örn

enskildas intresse av sekretess rörande personliga förhållanden blivit tillfyllest

tillgodosett. Genom bestämmelsen örn att utlämnande skall ske, då

trygghet finnes att det ej länder till skada eller förklenande, överlämnades i

många läll avgörandet örn en handling skulle utlämnas eller icke till kommunal

myndighet, d. v. s. i regel viss enskild person, utan möjlighet för den

som hade intresse för handlingens hemlighållande att påverka beslutet eller

erhålla någon ändring i detsamma. Genom denna bestämmelse kunde värdet

för den enskilde av den föreslagna sekretessen i det särskilda tället göras

alldeles illusorisk. Det torde mången gång ställa sig svårt för vederbörande

myndighet att, örn också viljan vöre god, helt sätta sig in i den enskildes

bevekelsegrunder och att beräkna följderna av handlings utlämnande. Örn

icke bestämmelsen finge utgå, borde i varje fall föreskrivas skyldighet att

vid fråga örn utlämnande inhämta yttrande från den enskilde som kunde

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

hava intresse av handlingens hemlighållande; och denne borde även tillerkännas

klagorätt.

Socialstyrelsen anser att med handlingar vilka enligt denna paragraf skulle

åtnjuta sekretesskydd torde böra likställas handlingar i ärenden rörande

statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Det syntes visserligen

oförbehållsamt kunna erkännas, att dessa ärendens vikt gjorde det

angeläget att de ej omgärdades med ett sådant skydd mot offentlighet,

varigenom allmänheten betoges möjlighet att följa de statliga och kommunala

organens politik i ifrågavarande avseende. Detta syntes emellertid icke utgöra

tillräcklig anledning att på detta område frångå den av de sakkunniga

i övrigt upprätthållna principen, att enskilda medborgares rent personliga

förhållanden icke borde kunna till skada för vederbörande och utan dennes

samtycke prisgivas åt offentligheten.

Statens arbetslöshetskommission framställer samma yrkande som socialstyrelsen,

därvid anförts att inom arbetslöshetskommittéernas verksamhet

liksom inom fattigvården och arbet^förmedlingsverksamheten förekomme

uppgifter rörande enskildas personliga förhållanden vilka rimligen borde

undandragas offentligheten.

Stadsfullmäktige i Stockholm, magistraten och stadsfullmäktige i Borås

och i Karlskrona, magistraten i Landskrona och stadsfullmäktige i Eslöv ha

likaledes ansett önskvärt att sekretessen utsträckes till ifrågavarande handlingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker att särskilt beträffande barnavårdsnämndernas

och nykterhetsnämndernas verksamhet ett bestämt behov

av sekretess framträtt. Den hittillsvarande bristen i detta hänseende hade

otvivelaktigt vållat svårigheter och stora personliga obehag framför allt för

nämndernas ordförande. Understundom torde denna brist t. o. m. ha förhindrat

åtgärder som eljest varit påkallade. — Beträffande det samtycke

till utlämnande av handling som i handlingen avsedd person kunde lämna,

har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke målsman eller förmyndare borde likställas

med denna person själv såvitt angår minderåriga eller psykiskt sjuka.

— Länsstyrelsen anmärker vidare, att genom de föreslagna bestämmelserna

att i vissa fall handlingar skulle kunna vägras även dem vilkas personliga

förhållanden däri berördes, torde ha avsetts att förebygga att familjemedlemmar

eller personer, vilka eljest stöde i nära förhållande till den som skulle

bliva föremål för ifrågasatt behandling, bleve utsatta för trakasserier eller

förföljelser. Denna synpunkt hade enligt vad erfarenheten visat stor betydelse,

men den hade icke kommit till synes i lagtextens avfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det föreslagna sekretesskyddet för

läkarutlåtanden och dylika handlingar i mål och ärenden hos domstol borde

utsträckas att gälla även i mål hos länsstyrelse, t. ex. i mål rörande behandling

av lösdrivare. Länsstyrelsen anmärker även att länsstyrelses utslag eller

beslut i mål angående behandling av alkoholister borde åtnjuta sekretesskydd

i likhet med nykterhetsnämnds beslut.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra motsvarande anmärkning med avseende

å barnavårdsnämnds beslut.

Landsfogden i Kronobergs län ifrågasätter skydd för läkarutlåtanden och

dylika handlingar som upprättats på föranstaltande av polismyndighet och

ej omfattades av sekretessbestämmelsen i 10 §, t. ex. obduktionsprotokoll

rörande personer som förolyckats eller själva tagit sig av daga. Vidare framhåller

landsfogden att det särskilda sekretesskyddet för handlingar utvisande

vem som gjort anmälan till barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd

eller eljest lämnat upplysningar till sådan nämnd borde utsträckas att gälla

även handlingar utvisande vem som gjort anmälan eller lämnat upplysningar

till polismyndighet i ärenden rörande omhändertagande av alkoholister.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

97

Kommerskollegium förordar en av Sveriges redareförening m. fl. institutioner

på sjöfartens område gjord hemställan att mönstringsliggare i den man

de avse enskilda personer erhålla sekretesskydd. Från vissa håll föreslås

därvid att skydd skulle beredas enligt förevarande paragraf, från andra håll

att ifrågavarande handlingar jämställdes med handlingar rörande arbetsförmedling.

Den föreslagna sekretessen motiveras väsentligen därmed, att det

plägade förekomma att uppgifter begärdes angående vilka personer som påmönstrats

fartyg under pågående arbetskonflikter, vilka personer sedan

utsattes för förföljelser. Från några av de berörda institutionerna ifrågasättes

sekretesskydd för sjömanshusens handlingar överhuvud, enär dessa,

t. ex. i frågor örn understöd åt sjömän eller deras anhöriga, kunde innehålla

upplysningar örn personliga förhållanden som eljest skulle bliva skyddade

enligt förevarande paragraf.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt sekretesskydd enligt förevarande paragraf

för de räkenskaper vilka skola föras vid statens verk och myndigheter

över avlöningsmedel som äro föremål för införsel.

Sakkunnigförslaget synes i huvudsak väl avvägt och har också såsom

framgår i stort sett vunnit bifall av de hörda myndigheterna och korporationerna,

om än åtskilliga detaljanmärkningar framställts, vilka i en del fall

torde böra föranleda jämkningar i förslaget.

Någon mera tillfredsställande metod torde ej kunna utfinnas för sekretessens

reglering på ifrågavarande områden än den av de sakkunniga härutinnan

föreslagna att angiva vissa större förvaltningsområden på vilka sekretess

skall råda, men samtidigt begränsa denna till det som rör enskildas personliga

förhållanden samt föreskriva skyldighet att utlämna handling, då den

vilkens förhållanden äro i fråga därtill samtycker eller då trygghet kan anses

vara för handen att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada

eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga.

I anledning av riksförsäkringsanstallens anmärkning har i departementsförslaget

som förutsättning för sekretess angivits endast att det skall vara

fråga om ''enskilds personliga förhållanden’, ej ''enskilds sjukdom eller hans

personliga förhållanden i övrigt’. Någon väsentlig saklig förändring torde

detta emellertid knappast innebära. Visserligen synes man -— bland annat

med hänsyn till förarbetena till det gällande undantaget från offentlighetsregeln

med avseende å riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar

— böra medgiva att ej allt som rör sjukdom obetingat skall anses avse

personliga förhållanden, men på grund av klausulen örn utlämnande då

det ej kan lända till vederbörandes skada eller förklenande torde tillämpningen

av sekretessbestämmelsen bliva ungefär densamma vare sig sjukdom

särskilt nämnes eller icke.

Vad angår sistnämnda klausul äro skälen för densamma angivna redan

vid den allmänna översikten över sekretessreglernas konstruktion. Det må endast

ytterligare framhållas, att vid fråga örn handlings utlämnande hänsyn

skall tagas även till nära anhöriga till den vilkens personliga förhållanden i

handlingen avses, på grund varav bland annat sekretesskyddet icke behöver

upphöra vid denne persons död. Detta synes tillfredsställande. Vad centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund med avseende å sjukvårdshandlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 140. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majis proposition nr 140.

och statens inspektör för fattigvård och barnavård med avseende å handlingar

hörande till hans verksamhetsområde anfört av innebörd att ifrågavarande

klausul skulle allvarligt minska värdet av hela sekretessen torde icke

vara berättigat. Det lärer icke behöva befaras, att läkarna respektive fattigvårds-

och barnavårdsmyndigheterna, åtminstone med den formulering klausulen

erhållit i departementsförslaget, skulle anse sig skyldiga eller berättigade

att utlämna handling, då risk för obehörig användning av erhållna upplysningar

föreligger.

Det synes ej lämpligt att såsom från ett håll ifrågasatts utmärka att samtycke

till utlämnande i vissa fall skall kunna givas av förmyndare eller god

man, utan synes frågan i vad mån så skall kunna ske böra lösas efter allmänna

regler.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Konungen utan hinder

av vad i paragrafen stadgats skulle äga förordna örn utlämnande av

ifrågavarande handlingar, har ansetts böra utgå, då den ej torde fylla något

praktiskt ändamål och dessutom ej synes principiellt försvarlig.

Sekretesstiden föreslås såsom överallt där det gäller personliga förhållanden,

på skäl för vilka redan förut redogjorts, höjd från år 1935 föreslagna

60 år till 70 år.

De förvaltningsområden på vilka sekretess enligt denna paragraf skall

gälla torde såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen föreslagit

böra utökas med den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid

arbetslöshet. Även härvidlag framträder, såsom dessa myndigheter framhållit,

ett sekretessintresse fullkomligt motsvarande det som råder på fattigvårdens

område. Och det kontrollintresse som påkallar offentlighet synes

knappast starkare på det förra området än på det senare. Genom de föreslagna

möjligheterna till utlämnande av handlingar trots sekretessregeln torde

sistnämnda intresse i tillbörlig mån bliva tillgodosett. Det måste överhuvud

anses önskvärt att på närbesläktade områden såvitt möjligt samma

regler gälla. Främst ur denna synpunkt har departementsförslaget i denna

paragraf även upptagit handlingar i ärenden rörande allmän pensionsförsäkring.

Såsom pensionsstyrelsen framhållit tala åtminstone i viss utsträckning

för sekretess på detta område samma skäl som gälla beträffande olycksfallsförsäkring,

fattigvård m. m. Sekretessbehovet torde visserligen vara väsentligt

mindre beträffande handlingar i pensionsförsäkringsärenden, men i

den mån ömtåliga personliga förhållanden beröras i dessa handlingar, synas

de böra vara skyddade i lika grad som handlingar i andra sociala ärenden.

Någon kränkning av offentlighetsprincipen innebär naturligen icke pensionsförsäkringshandlingarnas

hänförande under paragrafen, då trygghetsklausulen

här kan erhålla desto vidsträcktare tillämpning. Genom den nu föreslagna

lösningen undgår man särbestämmelse rörande läkarintyg i pensionsförsäkringsärenden,

för vilka intyg pensionsstyrelsen begärt att sekretess i

varje fall skulle anordnas.

Det svnes riktigt att, som de sakkunniga föreslagit, i den allmänna kontrollens

intresse från sekretess utesluta beslut som särskilt utfärdats eller i pro
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

99

tokoll upptagits — dock med undantag för de särskilt ömtåliga fall som i

förslaget angivits. Utöver dessa fall torde även på sätt Stockholms stadsiullmäktige

framhållit barnavårdsnämnds beslut böra undandragas den obligatoriska

offentligheten, enär i dessa beslut mången gång måste beröras personliga

förhållanden som ej böra bliva bekanta. Däremot torde ej vara

nödvändigt att undantaga länsstyrelses beslut rörande alkoholistvård, såsom

av en länsstyrelse yrkats, ej heller torde något framträdande behov av

sekretess för riksförsäkringsanstaltens beslut förefinnas.

Bestämmelser som inskränka utlämningsskyldigheten utöver vad enligt

nu angivna regler skulle gälla torde böra upptagas i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget. Med stadgandena i tredje stycket första punkten

avses främst att förebygga den risk som stundom föreligger att sinnessjuka

och alkoholister begå våldshandlingar mot personer — anhöriga eller läkare

— som gjort uttalanden rörande deras tillstånd eller dylikt, då fråga

är om anstaltsvård eller annan behandling. Ehuru offentlighetsintresset

här är starkt, torde det icke vara tillrådligt att som pressorganisationerna

hemställt låta den föreslagna bestämmelsen utgå. Det må särskilt betonas

att genom den nya sinnessjuklagen sådana garantier mot obehörig internering

av såsom sinnessjuka ansedda personer skapats, att intresset av sinnessjukhandlingars

offentlighet ur denna synpunkt icke kan anses lika

stort som tidigare. Dock torde en viss modifikation i förslaget böra göras.

Såsom förutsättning för att handling skall kunna hemlighållas enligt denna

punkt har sålunda i departementsförslaget angivits, i stället för att allvarlig

olägenhet kan uppstå, att någons personliga säkerhet kan sättas i fara. Mot

den förra bestämningen synes nämligen med skäl kunna anmärkas att den

är väl obestämd och vidsträckt. Genom den senare bestämningen bringas

stadgandet i nära överensstämmelse med vad som enligt sinnessjukstadgan

i förevarande hänseende redan gäller beträffande handlingar å kommunala

sinnessjukhus. I andra punkten av tredje stycket ha villkoren för stadgandets

tillämpning på motsvarande sätt preciserats, i det att som förutsättning

för att utlämnande skall få vägras angivits, att grundad anledning finnes

att antaga att den örn vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats

kommer att till skada för annan person missbruka erhållen kännedom örn

vem som avgivit anmälningen eller upplysningarna. Å andra sidan har icke

upptagits att utlämnande finge vägras enligt denna punkt endast om anmälan

eller upplysningarna varit uppenbart ogrundade. En dylik begränsning

synes i detta sammanhang mindre lämplig. Med beaktande av

därom gjord anmärkning har andra punkten avfattats så, att därunder falla

anmälningar och upplysningar i ärenden angående barnavård, ungdomsskydd

och behandling av alkoholister, även då handlingarna inkomma till

länsstyrelse eller annan polismyndighet.

De yrkanden om sekretess jämlikt denna paragraf beträffande ytterligare

vissa begränsade områden, vilka framkommit i yttrandena, torde ej representera

sekretessbehov av den styrka att de böra lagfästas. Vissa i ydran
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

dena anförda synpunkter av mera allmän räckvidd kunna här icke upptagas

till behandling.

I paragrafen har upptagits en bestämmelse örn sekretess för de socialregister

vilka enligt den i år antagna lagen om socialregister skola föras i

kommunerna. Denna lag anger i vilka fall upplysningar ur socialregistret

skola lämnas. Chefen för socialdepartementet anförde i motiveringen till

bestämmelserna härom, att uppgifter ur registret icke syntes böra lämnas

eller detsamma över huvud vara tillgängligt i andra fall än de i lagen angivna

(se proposition nr 3 med förslag till lag om socialregister sid. 18). I

förevarande paragraf har ansetts böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar

tillhörande socialregistren ej må utlämnas i vidare mån än som följer

av lagen om socialregister.

15 §.

- I denna paragraf gives skydd för överförmyndares handlingar i vad de

angå enskildas ekonomiska förhållanden. Motsvarande bestämmelse saknas

i gällande rätt och 1927 års förslag men upptogs i 1935 års förslag, 15 §, där

det stadgas att ifrågavarande handlingar ej må utlämnas förrän efter 25 år

i vidare mån än i lagen om förmynderskap föreskrives.

I 10 kap. 6 § förmynderskapslagen stadgas att omyndig, örn han fyllt 16

år, må taga del av de räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet

som förvaras hos överförmyndaren samt att enahanda rätt tillkommer

den omyndiges make och närmaste fränder. Lagberedningen, som i sitt

förslag till förmynderskapslag utformade detta stadgande, framhöll att det

förutsatte att ifrågavarande handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens

bestämmelser vore att anse som allmänna handlingar. Det vöre av största

vikt att förteckningar över omyndigs egendom samt års- och slutredovisningar,

vilka avsåge att giva en detaljerad inblick i en omyndigs ekonomiska förhållanden,

förbleve undandragna offentligheten. Detsamma gällde i viss

mån vissa andra av lagberedningen angivna handlingar.

Vid granskning av lagberedningens förslag fann emellertid lagrådet enhälligt

att överförmyndares handlingar måste anses falla under tryckfrihetsförordningens

regler i § 2 mom. 4. Två av lagrådets ledamöter funno övervägande

skäl tala för att de i 10 kap. 6 § förmynderskapslagen upptagna handlingarna

bleve undandragna offentligheten och ansågo följaktligen att bestämmelse

härom borde införas i tryckfrihetsförordningen. De två övriga

av lagrådets ledamöter åter ansågo, särskilt vid jämförelse med bouppteckningar,

anledning ej förekomma till ändring i tryckfrihetsförordningen och

hemställde på grund härav att ifrågavarande paragraf i förmynderskapslagen

måtte uteslutas.

Vid framläggande av proposition med förslag till förmynderskapslag anförde

föredragande departementschefen i anledning av vad sålunda förekommit

i lagberedningen och hos lagrådet, att han visserligen funne det önskvärt

att icke vem som helst skulle äga taga del av de hos överförmyndaren

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

101

förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap, men då behov av frågans

snara lösning icke kunde anses föreligga, borde undvikas att framlägga

förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Det finge ankomma på rättstillämpningen

att taga ståndpunkt till frågan. Vilken uppfattning man än

hade angående själva principfrågan, syntes av praktiska hänsyn stadgandet i

10 kap. 6 § förmynderskapslagen böra bibehållas.

I motiven till 1935 års förslag rörande allmänna handlingar Ilar framhållits,

att i fråga örn hos överförmyndare förvarade handlingar rörande den

ekonomiska förvaltningen av myndlingars egendom väsentligen samma synpunkter

gjorde sig gällande som i fråga örn banksekretessen, varom vissa

stadganden upptagits i 18, 28 och 29 §§ (nu 18, 30 och 31 §§).

Vägande skäl synas tala för att i förevarande sammanhang meddelas bestämmelse,

varigenom berörda handlingar undandragas offentligheten. Någon

annan ändring i de sakkunnigas förslag har icke ansetts böra ske än att

sekretesstiden såsom eljest där den föreslagits till 25 år nedsatts till 20 år.

16 §.

Gällande tryckfrihetsförordning, und. 16, upptager ett stadgande om sekretess

beträffande för officiell statistik lämnade uppgifter som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter. Sekretesstiden

är endast 5 år. Bestämmelsen är förknippad med förbehåll om utlämnande,

då med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas

och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för handen, att

ett tidigare utlämnande icke kommer att missbrukas till skada för den som

avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Detta undantag från offentlighetsregeln

överfördes sakligt oförändrat till 1927 års förslag, mom. 31. I 1935

års förslag intogs detsamma med obetydliga redaktionella jämkningar i 16 §,

dock att sekretesstiden höjdes från 5 till 10 år.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över sistnämnda förslag framhållit

behovet av en ytterligare förlängning av sekretesstiden för de uppgifter

som skola avlämnas till innevarande års folkräkning och därutinnan ifrågasatt

om ej det skydd som tillkomme kyrkoböcker och folkregister enligt

12 § borde utsträckas att avse även nu ifrågavarande uppgifter. Sveriges

redareförening yrkar en förlängning av sekretesstiden till 25 år.

Departementsförslaget upptager liksom sakkunnigförslagen förevarande

undantag från offentlighetsregeln i sak väsentligen oförändrat i förhållande

till gällande rätt och i en redaktion som angiver villkoren för utlämnande

på motsvarande sätt som i 13 och 14 §§, vilket innebär närmare anslutning

till formuleringen i gällande tryckfrihetsförordning än vad fallet är i 1935

års förslag. Sekretesstiden har enligt de allmänna grunder som förut berörts

föreslagits till 20 år. Därigenom torde även i tillräcklig utsträckning lia tagits

hänsyn till sekretessbehovet för uppgifterna till innevarande års folkräkning.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17 §■

Paragrafen motsvarar 17 § i 1935 års förslag.

I tryckfrihetsförordningen, und. 15, stadgas att skattskyldigas uppgifter

till ledning för egen taxering, bankers uppgifter om skattskyldigas ränteinkomst

och örn innestående medel samt deklarationer för beräknande av

arvsskatt eller skatt för gåva ej må utlämnas till andra än dem som enligt

skatteförfattningarna äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer.

I 1927 års förslag föreslogs häri ej annan ändring än att tiden för hemlighållande

av de ifrågavarande handlingarna begränsades till 10 år.

Enligt 1935 års förslag skulle sekretessen utsträckas till alla de olika slag

av uppgifter som avgivas jämlikt nu gällande taxeringsförordning till ledning

vid inkomst-, förmögenhets- samt virkestaxering. Därjämte tillfogades

ett stadgande angående uppgifter för andra skatter än dem tryckfrihetsförordningen

nu avser; om hemlighållande skulle beträffande dessa uppgifter

gälla vad i vederbörande skatteförfattningar kunde stadgas. De sakkunniga

anförde härutinnan, att kravet på sekretess varit så starkt att statsmakterna

ansett sig kunna i vissa på senare tid tillkomna skatteförfattningar infoga

bestämmelser om hemlighållande av särskilda slag av handlingar.

Kammarrätten har förklarat sig anse att förbud mot utlämnande borde

stadgas beträffande fastighetsdeklarationer samt andra uppgifter till ledning

för taxering av fastighet. Även uppgifter till ledning för taxering av skog

syntes kammarrätten kunna vara av sådan art att de borde skyddas mot

offentlighet. Rörande fastighetsdeklarationer har kammarrätten anfört:

Stundom innehölle fastighetsdeklarationerna uppgifter av sådan natur att

sekretess syntes befogad. Framförallt gällde detta i avseende å de uppgifter

för taxering av vattenfall som i anledning av den nytillkomna lagstiftningen

rörande dylik taxering borde meddelas. Enligt det för taxering av vattenlallsfastighet

fastställda särskilda deklarationsformuläret skulle detaljerade upplysningar

lämnas rörande köpeskilling, faktisk anskaffningskostnad och

effekt för olika delar av vattenkraftsanläggningen. Önskade ägaren av anläggningen

att taxering skulle äga rum enligt den så kallade avkastningsmetoden,

kunde det bliva erforderligt för honom att tillika meddela noggranna

upplysningar om inkomster och omkostnader, försäljningsförhållanden

med mera. Det syntes icke uteslutet att omförmälda uppgifter rörande

taxering av vattenfall kunde till den skattskyldiges skada utnyttjas i konkurrenssyfte.

Kammarrätten har vidare uttalat sig för en sekretesstid av åtminstone 25

år beträffande handlingar till ledning för taxering av inkomst och förmögenhet

samt av fastighet ävensom beträffande virkesdeklarationer. Även

Sveriges redareförening har påyrkat utsträckning av sekretesstiden till minst

25 år.

I yttranden från vissa stadsfullmäktige m. fl. förordas sekretessbestämmelsernas

utsträckning till deklarationer för beräkning av nöjesskatt.

Utvidgning av sekretessen jämväl till resultaten av taxering till inkomstoch

förmögenhetsskatt eller införande av förbud mot publicering i tryck av

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

103

taxeringsresultaten har påyrkats av flertalet av handelskamrarna samt av

fullmäktige i järnkontoret, Sveriges industriförbund m. fl.

I fråga om deklarationer och andra uppgifter till ledning för taxering eller

eljest för beräknande av skatter eller allmänna avgifter torde någon begränsning

av sekretessen till vissa kategorier av sådana handlingar icke vidare

böra upprätthållas. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

Sekretesstiden har satts till 20 år, varigenom de hänsyn som föranlett nyss

berörda yrkanden örn förlängning av den av de sakkunniga föreslagna tiden

torde bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Vissa mindre ändringar i taxeringsförordningen

böra i händelse förslaget lagfästes vidtagas.

Vid flera tidigare tillfällen ha liksom nu påyrkats bestämmelser örn hemlighållande

av taxeringarnas resultat. Närmast bär härvid varit fråga örn

förbud mot meddelande i tryck av uppgifter om taxeringsresultaten. Spörsmålet

har med hänsyn härtill icke upptagits till närmare behandling vid de

hittills verkställda utredningarna rörande allmänna handlingars offentlighet.

Det må anmärkas att frågan för närvarande är föremål för övervägande

inom finansdepartementet i anledning av särskild framställning från Stockholms

handelskammare. Vid sådant förhållande torde den nu böra lämnas

åsido.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag, som i förhållande till

gällande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, und. 17, ej innebär annan

saklig ändring än en höjning av sekretesstiden frän 15 till 25 år. Und. 17''

erhöll sin nuvarande lydelse år 1933.

Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt att den sekretess som enligt förslagets

18 § skulle gälla banker och sparbanker borde tillämpas jämväl beträffande

tillsynen dels över sådana penninginrättningar som avses i lagen

den 18 september 1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva

sin rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente, dels ock över centralkassor

för jordbrukskredit.

Enligt inhämtade upplysningar äger den nyssberörda lagen av år 1903

— som ålägger länsstyrelse tillsyn över vissa penninginrättningar — alltjämt

betydelse i några fall beträffande kreditkassor samt bankirfirmor å vilka

lagen om bankrörelse ej äger tillämpning. Vad angår jordbrukskreditkassorna

förberedes inom jordbruksdepartementet lagförslag avseende bland annat

överförande till bank- och fondinspektionen av tillsynen över nämnda

kassor. Med hänsyn härtill har, på sätt länsstyrelsen i Örebro län förordat,

paragrafen givits en avfattning varigenom med banker och sparbanker i förevarande

hänseende jämställts ''andra penninginrättningar’. Sekretesstiden har

i enlighet med förut angivna principer satts till 20 år.

19 §.

Paragrafen motsvaras i 1935 års förslag av dels 19 §, som i full saklig

överensstämmelse med gällande rätt, und. 14 — fransett höjning av sekre
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tesstiden från 5 till 10 år — till arbetsgivares skydd stadgar viss sekretess

för handlingar rörande riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet,

och dels av 20 § första stycket, som avser sekretess, likaledes i arbetsgivares

intresse, för handlingar i ärenden angående arbetarskydd, vartill

motsvarighet ej finnes i tryckfrihetsförordningen.

Nämnda sekretessbestämmelse beträffande riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets handlingar är utformad i anslutning

till vad i 17 § första stycket lagen om försäkring för olycksfall i arbete

stadgas örn arbetsgivares skyldighet att lämna uppgifter till nämnda myndigheter

om ’arbetet och de förhållanden under vilka det bedrives samt om

arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden’. I samma lagrum

föreskrives vidare i andra stycket skyldighet för envar att lämna uppgift för

bedömande av om han är arbetsgivare i lagens mening och i tredje stycket

rätt för ifrågavarande myndigheter att taga del av vissa handlingar och

föranstalta örn viss undersökning hos arbetsgivare. Olycksfallsförsäkringslagen

antogs år 1916 med en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet

i 17 § första stycket icke skulle tillämpas, förrän sådan ändring i tryckfrihetsförordningen

vidtagits att i stadgandet omförmälda uppgifter bereddes

nödigt skydd mot obehörigt offentliggörande. Riksdagen ansåg nämligen

att en dylik uppgiftsskyldighet icke borde åläggas arbetsgivarna utan att de

erhölle skydd mot att uppgifterna brukades till deras skada. I anledning

härav infördes efter proposition till 1917 års riksdag den förevarande sekretessbestämmelsen,

som i första hand tog sikte på de nyss berörda uppgifterna,

ehuru sekretessen bestämdes att omfatta såväl till ifrågavarande myndigheter

inkomna handlingar som även därifrån utgångna skrivelser samt

hos dem förda protokoll och anteckningar, vilka avse sådana förhållanden

som skola angivas i berörda uppgifter. Förbehåll gjordes att handling skulle

utlämnas, om trygghet kunde anses vara för handen att utlämnandet ej

komme att missbrukas till skada för den som i handlingen avsåges.

Det må emellertid anmärkas, att i olycksfallsförsäkringslagen upptages i

18 § en bestämmelse, enligt vilken den som på grund av tjänsteåligganden

för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning har eller haft

att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 17 §

samma lag sägs är förbjuden att röja yrkeshemlighet och ej heller må,

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller

affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att

taga sådan befattning. Den diskretionsplikt som här ålägges befattningshavare

hos myndigheterna är sålunda bestämd på i viss mån annat sätt än

den sekretess som är konstituerad för handlingar på området.

Den sekretess som enligt 1935 års förslag skall gälla för handlingar i ärenden

rörande arbetarskydd är konstruerad i anslutning till ett stadgande

i lagen om arbetarskydd, 47 §, om diskretion för befattningshavare

vid yrkesinspektionen, som till sitt innehåll fullt motsvarar 18 § olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt 20 § första stycket i 1935 års förslag till

sekretesslag skall sålunda sekretess gälla för nu ifrågavarande handlingar,

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

105

såvitt de innefatta sådana upplysningar om yrkeshemlighet eller eljest om

driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande

arbetsgivare till skada. Utlämnande skall dock ske då vederbörande

arbetsgivare därtill samtycker eller Konungen förordnar därom

ävensom i den mån det följer av arbetarskyddslagen. I denna lag stadgas

härutinnan i 31 § tredje stycket, att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt

att på begäran tillhandahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd

eller annat skriftligt meddelande som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller

sundhet å arbetsstället.

Ur yttrandena över förslaget är att anteckna att socialstyrelsen förutsätter

att ''handlingar i ärenden rörande arbetarskydd’ innefatta jämväl handlingar

rörande arbetstidsärenden men anser det måhända vara önskvärt

med ett förtydligande härutinnan. Socialstyrelsen framhåller vidare att det

stundom inträffade att i ärenden rörande kontroll å utlänningar till styrelsen

ingåves handlingar, som innefattade sådana upplysningar örn yrkeshemlighet

eller eljest om driftanordning eller affärsförhållande vilkas offentliggörande

kunde lända vederbörande till skada, varför en bestämmelse örn

sekretess å dylika handlingar lämpligen borde intagas i samma paragraf

som reglerade sekretessen i arbetarskyddsärenden. Även arbetsrddet önskar

att handlingar rörande tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning

uttryckligen erhålla sekretesskydd, då sådant i vissa fall kunde vara erforderligt,

särskilt då fråga vore om tillstånd till utsträckning av arbetstiden

vid kontinuerlig drift eller till övertidsarbete eller befrielse från tillämpning

av lagens bestämmelser beträffande företag vilkas fortsatta bedrivande skulle

äventyras genom en tillämpning av densamma. Kommerskollegium jämte

fullmäktige i järnkontoret och industriförbundet anse den för handlingar

rörande arbetarskydd föreslagna skyddstiden väl snävt begränsad. Från

stadsfullmäktiges i Stockholm sida göres gällande att det ur rättssäkerhetssynpunkt

vore betänkligt att låta utlämnande av handlingar rörande yrkeshemligheter

bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Det har synts naturligt att sammanföra bestämmelserna i 19 § och 20 §

första stycket i 1935 års förslag till en paragraf. Båda dessa bestämmelser

avse att bereda arbetsgivare skydd mot blottande av yrkeshemligheter samt

drift- och affärsförhållanden vid statens ingripanden till arbetarnas bästa. Att

samma synpunkter i båda fallen göra sig gällande torde framgå därav att

varandra fullkomligt motsvarande bestämmelser äro givna rörande de statliga

kontrollerande tjänstemännens skyldighet att icke yppa vissa förhållanden

som de i tjänsten erfarit. Sekretessbestämmelserna beträffande handlingar

på båda dessa områden torde också lämpligen kunna anknyta till

nämnda diskretionsstadganden på sätt år 1935 föreslagits beträffande handlingar

rörande arbetarskydd. Detta innebär en annan och till synes lyckligare

konstruktion än den nuvarande med avseende å sekretesskyddet för riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets handlingar men torde knappast

medföra någon egentlig materiell ändring i förhållande till vad nu gäller beträffande

dessa handlingar. Då sekretesskyddet enligt departementsförslaget

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

direkt hänför sig till vad som rör yrkeshemligheter och sådana upplysningar

om driftanordningar eller affärsförhållanden vilkas offentliggörande kan

lända arbetsgivare till skada, bör den hittills gällande klausulen örn utlämnande

då trygghet finnes att det ej länder vederbörande till skada bortfalla.

Sistnämnda handlingar ha i stället för att angivas tillhöra ärenden rörande

riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet angivits tillhöra

ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar,

detta för att vinna bättre redaktionell överensstämmelse med paragrafen i

övrigt.

I anledning av vad i yttrandena framhållits ha handlingar i ärenden

rörande arbetstidens begränsning och rörande arbetstillstånd för utlänningar

— därom stadgas i III kap. av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas

— medtagits i departementsförslaget såsom föremål för sekretess enligt denna

paragraf.

Sekretesstiden har enligt de allmänna grunderna härutinnan höjts från 10

till 20 år, varigenom även de från vissa håll framställda kraven på förlängd

sekretesstid tillmötesgåtts. Slutligen må anmärkas att det ej synts vara anledning

att upptaga det år 1935 föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att

obetingat förordna om utlämnande.

20 §.

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar andra stycket av 20 § i

1935 års förslag, som i sak överensstämmer med und. 21 i gällande tryckfrihetsförordning.

Stadgandet innebär endast en hänvisning till lagen om undersökning

angående monopolistiska företag och sammanslutningar med avseende

å villkoren för utlämnande av handlingar vilka inkommit till eller upprättats

hos sådan myndighet. I sistnämnda lag stadgas i 7 § att sådana handlingar

må utlämnas endast såvitt de icke röra affärs- eller driftförhållande

eller, i den mån dylik handling är av sådant innehåll, med Konungens särskilda

tillstånd eller efter det 25 år förflutit från handlingens datum. Dessutom

föreskrives att innan Konungen låter handling offentliggöras tillfälle skall

lämnas vederbörande företag eller sammanslutning att avgiva yttrande i

ärendet.

Den av de sakkunniga år 1935 föreslagna formuleringen av ifrågavarande

stadgande i sekretesslagen har utan ändring upptagits i departementsförslaget.

Det vore måhända principiellt riktigast att överföra de nuvarande

föreskrifterna om handlingars utlämnande i lagen om undersökning angående

monopolistiska företag och sammanslutningar till sekretesslagen samt därvid

något jämka föreskrifterna till närmare överensstämmelse med andra desamma

närbesläktade sekretesstadganden. Av praktiska skäl har emellertid

en dylik överflyttning ej föreslagits.

21 §.

Paragrafen motsvarar 20 § tredje stycket i 1935 års förslag, där ett stadgande

upptogs av innehåll att Konungen skulle äga förordna om sekretess såvitt

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

107

gällde handlingar vilka, i andra fall än eljest i sekretesslagen avhandlades,

rörde statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,

handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller

eljest med avseende å näringslivet, i den mån handlingarna innefattade

sådana upplysningar örn enskilda företags eller sammanslutningars affärseller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända riket eller vederbörande

företag eller sammanslutning till men. I 1927 års förslag upptogs

under mom. 32 ett likartat stadgande, enligt vilket genom lag stiftad av Konungen

och riksdagen samfällt skulle kunna föreskrivas viss sekretess för

handlingar angående kontroll, övervakning, undersökning eller inspektion av

företag inom näringslivet. De sakkunniga som avgivit 1935 års förslag ha

anfört, att de senaste årens erfarenheter beträffande det allmännas ingripanden

på det ekonomiska livets område övertygat de sakkunniga om att kravet

att sekretess för handlingar på förevarande områden skulle meddelas i lag

icke kunde upprätthållas. Så växlande vore dessa ingripanden till sina förutsättningar

och sin innebörd och så starkt framträdde ofta nödvändigheten

av snabbhet i deras företagande, att man icke kunde undgå att åt Konungen

anförtro meddelandet av de sekretessföreskrifter som i varje särskilt fall med

hänsyn till verksamhetens art kunde finnas erforderliga.

Statskontoret, som i sitt yttrande över 1935 års förslag uppehållit sig vid

behovet av sekretess med avseende å statlig utlåningsverksamhet i understödjande

syfte (se 32 §), har framhållit, att vad som anförts härutinnan även

gällde i huvudsak annan stödjande verksamhet som staten bedreve på näringslivets

område, såsom för exportens främjande, importens underlättande,

fullföljandet av betalningstransaktioner på utlandet o. s. v. I dylika fall vore

det merendels en självfallen förutsättning att den hjälpsökande näringsidkaren

hade att lämna utförliga, ofta konfidentiella uppgifter såväl rörande den

affärstransaktion varom fråga vore som ock beträffande sin affärsrörelse i

allmänhet. Dylika uppgifter måste uppenbarligen behandlas med erforderlig

diskretion och skyddas från att komma i obehöriga händer. I bland annat

dessa fall borde under viss ej alltför kort tidrymd en ovillkorlig rätt att

vägra utlämnande av handling förefinnas. Befunnes i visst fall denna tid

för knapp borde Kungl. Majit äga medgiva att tiden förlängdes. Kommerskollegium,

Stockholms handelskammare och exportföreningen framställa yrkanden

i samma riktning som statskontoret och önska en sådan konstruktion

av publicitetsskyddet att ifrågavarande handlingar i princip skulle vara

skyddade under viss tid med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall tillåta

ett tidigare utlämnande. Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret

yrka, att åtminstone handlingar i ärenden rörande statlig utredning och kontroll

förbinas ett i regel ovillkorligt skydd mot offentlighet, samt anföra i anslutning

härtill, att därest ett företag som åtnjutit statlig subvention såsom

ett villkor därför måhända med fog nödgades finna sig i att upplysningar

örn subventionen kunde vinnas av utomstående, så talade ingalunda lika

starka skäl för att detsamma borde gälla örn ett företag vars förhållanden i

något avseende utan företagets egen tillskyndan gjorts till föremål för statlig

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Mai:ts proposition nr 140.

utredning. En närmare överensstämmelse mellan stadgandet om sekretessskydd

för statistiska uppgifter och den förevarande sekretessbestämmelsen

syntes påkallad, såvitt anginge handlingar i ärenden rörande statlig utredning.

Jämväl handlingar i ärenden rörande statlig kontroll borde åtnjuta ett

vidsträcktare skydd än enligt förslaget. Handelskammaren i Karlstad anser

att handlingar angående stödverksamhet borde skyddas endast i de fall då

offentliggörande kunde skada riket. Stödverksamhet med avseende på näringslivet

vore en mycket omtvistad sak som lätt kunde ge anledning till anmärkning.

Visserligen förelåge här en möjlighet till parlamentarisk kontroll

över eventuellt missbruk av sekretessen, men allmänheten och främst alla

konkurrenter till understödda företag hade också ett stort och direkt intresse

av handlingarnas offentlighet, från vilket man icke finge bortse. Ett företag

som sökte statsunderstöd torde själv vara bäst betjänt av att få visa klara

papper. Stockholms och Skånes handelskamrar framhålla i sammanhang

med behandlingen av förevarande paragraf, att det borde finnas möjlighet

för myndighet att på särskild begäran av enskild förordna om hemlighållande

av handlingar som av den enskilde lämnades till myndigheten.

Det sekretessbehov som är avsett att tillgodoses med stadgandet i denna pagrat

är utomordentligt starkt, och gällande tryckfrihetsförordnings brist på

bestämmelser i förevarande hänseenden är också synnerligen kännbar. Den

statens reglerande och stödjande verksamhet som de närmast förflutna krisåren

och den handelspolitiska situationen nödvändiggjort samt de ingående

undersökningar på näringslivets område som på senare tid föranstaltats lia

lämnat mångfaldiga exempel på nämnda behov. Det har icke kunnat undvikas,

att en faktisk sekretess trängt sig fram i tvivelaktig överensstämmelse

med grundlagen till förhindrande av att enskilda, som av staten avfordrats

vissa upplysningar, måhända skulle tillfogas svår skada genom dessas offentliggörande.

Huru sekretessen skall anordnas kan vara föremål för tvekan, men såsom

de sakkunniga framhållit torde det vara lämpligast att åt Konungen överlämna

att för skilda fall giva föreskrifter därom. Visserligen erhåller härigenom

Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att inskränka offentligheten på

ett viktigt område, men örn så ej skedde, torde man vara nödsakad att i stället

anordna en obligatorisk sekretess över hela området, enär det svårligen

låter sig göra att inom detsamma i lag närmare urskilja de fall då anledning

icke finnes att inskränka offentligheten. Från flera håll, särskilt från

sammanslutningar på näringslivets område, har som av redogörelsen för yttrandena

framgår, yrkats en dylik i lagen direkt föreskriven sekretess på hela

förevarande område. Otvivelaktigt är dock, som från några håll betonats,

den inbördes styrkan av offentlighetsintresset och sekretessintresset ganska

olika för olika fall. Då fråga är om stödverksamhet, gör sig exempelvis i

regel allmänhetens kontrollintresse betydligt starkare gällande än då fråga är

om uppgifter som avlämnas till en utredning i statens intresse. Samtidigt

bör dock icke förbises, att en statlig stödverksamhet ofta kan motverkas

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

109

eller rent av bliva helt förfelad, om till exempel en näringsidkares uppgifter

för erhållande av något understöd skulle bliva offentliga. Några fixa regler

kunna sålunda icke uppställas för sekretessens reglering, varför såsom framhållits

åt Konungen torde böra överlämnas att bedöma frågor härom från

fall till fall. Det har synts överflödigt, att på sätt i 1935 års förslag skett,

angiva att Konungen skall kunna förordna om sekretess endast då särskilda

skäl därtill äro. Vidare har den förändringen i förhållande till nämnda förslag

vidtagits, att sekretess enligt förevarande lagrum icke skall kunna anordnas

på den grund att offentliggörande kan lända riket till men. Det synes

systematiskt mindre lämpligt att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat

än enskildas intressen. Statens intressen bliva tillräckligt beaktade genom

andra sekretessbestämmelser, t. ex. genom 3 och 4 §§.

22 §.

Stadgandet i denna paragraf är föranlett av den år 1935 antagna lagen örn

virkesmätning. Enligt denna lag skall Konungen för vissa fall kunna föreskriva,

att virkesmätning i anledning av virkesköp skall ombesörjas av virkesmätningsnämnd,

vars ledamöter förordnas av Konungen. Ansökan örn

virkesmätning skall i regel göras skriftligen hos nämnden, över allt vad

vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig handling, mätbesked,

som skall tillställas sakägarna. Virkesmätningsnämnds utgifter skola

för varje räkenskapsår efter vissa grunder av nämnden fördelas å de mätningar

som under året vunnit laga kraft. I lagen upptages ett särskilt stadgande,

45 §, att enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd ej må i oträngt

mål yppas.

Sistberörda stadgande i virkesmätningslagen torde böra kompletteras med

sekretessföreskrift beträffande handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning

eller mätningsutgifter. De upplysningar örn virkesaffärer som därur

kunna erhållas skulle kunna nyttjas till skada för köpare eller säljare

av virket. Dessa handlingar synas vara av den natur att någon tidsbegränsning

av sekretessen icke är påkallad. I enlighet härmed har i förevarande

paragraf upptagits stadgande att dylika handlingar ej må utlämnas i vidare

mån än som följer av lagen om virkesmätning.

23 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i 1935 års förslag, däri allenast en redaktionell

jämkning vidtagits. I sak innebär förslaget ej ändring i gällande bestämmelse,

und. 18.

24 §.

Paragrafen överensstämmer med 22 § i 1935 års förslag, där det stadgas

att handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister icke må

utlämnas i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller

förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen. Sist
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

nämnda lagrum innefattar dels en rekommendation till parter i arbetstvister

att på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och

andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, dels ock en

lätt för den som sålunda går förlikningsman tillhanda att, i den omfattning

han finner behövligt, göra förbehåll att vad förlikningsmannen på sådant

sätt erfar ej må av denne yppas.

Enligt 1927 års förslag, mom. 36, skulle den närmare regleringen av sekretessen

på förevarande punkt ske i lagen om medling i arbetstvister, men

något förslag till ändring i denna lag framlades ej. Socialstyrelsen erinrade

i yttrande till 1927 års utredning, att skrivelser i ifrågavarande ärenden från

arbetsgivare- och arbetarorganisationer med uppgifter om organisationsfrågor,

ekonomiska förhållanden, yrkeshemligheter m. m. vore av den art att

de syntes böra skyddas mot offentligheten; därom erinrades bland annat i

7 § berörda lag. Vidare framhöllos olägenheterna i många fall av att parternas

tillkännagivna ståndpunkter, medlingsförslag m. m. publicerades innan

enighet mellan parterna nåtts. Förlikningsmannen borde emellertid ha

rätt att offentliggöra dylika handlingar, då det stundom kunde vara önskvärt

att allmänna opinionen finge tillfälle att utöva visst tryck på parterna.

Socialstyrelsen intog sålunda den ståndpunkten, att rätt att hålla handlingar

rörande medling i arbetstvister hemliga borde erhålla stöd av lag men att

prövningen av fråga i vad mån hemlighållande skulle ske borde överlämnas

åt vederbörande förlikningsman eller medlingskommission.

Sekretessföreskrifter av den art som föreslagits synas påkallade. I departementsförslaget

har icke gjorts någon annan ändring i förhållande till 1935

års förslag än att sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt förut berörda

allmänna grunder.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 23 § i 1935 års förslag, avser handlingar i ärenden

rörande offentlig arbetsförmedling.

Socialstyrelsen framhöll i yttrande till 1927 års utredning behovet av sekretess

för arbetsförmedlingsanstalternas expeditionsmaterial och skriftväxling

i och för förmedlingsarbetet samt gjorde därvid påpekanden av bland annat

följande innebörd.

I dessa handlingar förekomme uppgifter om arbetssökandes personliga förhållanden

som icke borde bliva offentliga. Även uppgifter om arbets- och

avlöningsförhållanden hos arbetsgivare borde skyddas. För att förmedlingsverksamheten

rätt skulle kunna fylla sitt ändamål erfordrades överhuvud

att arbetsgivare och arbetssökande icke ägde obegränsad rätt att erhålla kännedom

örn anmälningar rörande lediga platser och örn hänvisningar som givits

arbetssökande rörande arbetstillfällen. Eljest kunde inträffa att för en

viss plats icke kompetenta arbetssökande i stort antal infunne sig bos arbetsgivaren

till besvär och tidsutdräkt för honom. Vidare kunde den diskretionära

prövning försvåras, som arbetsförmedlingen vid konurrens mellan arbetsgivare

örn viss skicklig arbetskraft hade att företaga rörande vilken arbetsgivare

som erbjöde de bästa villkoren och till vilken följaktligen arbetssökande

enligt gällande bestämmelser borde hänvisas. Ifrågavarande handlingars

undantagande från offentligheten måste anses som en förutsättning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

lil

för att den offentliga arbetsförmedlingens neutrala ställning i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare särskilt vid tillfällen av arbetskonflikter

skulle kunna upprätthållas.

I 1927 års förslag uppogs, mom. 35, en sekretessbestämmelse av innehåll

att register och andra anteckningar som å arbetsförmedlingsanstalt fördes

över arbetsgivare och arbetssökande ej finge utlämnas utan medgivande av

anstaltens styrelse förrän 5 år från anteckningens datum. I yttrande över

detta förslag anmärkte socialstyrelsen, med hänvisning till sitt tidigare yttrande,

att sekretessen borde omfatta även anstalternas skriftväxling i arbetsförmedlingsärenden.

I 1935 års förslag erhöll paragrafen en avfattning enligt

vilken även dylika handlingar omfattades av sekretessen. De sakkunniga

anförde, att de funnit starka skäl tala för en sådan utvidgning men å andra

sidan ansett angeläget att sekretess ej infördes i vidare -mån än som påkallades

med hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada

som kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. I anledning härav tillfogades

bestämmelse därom att utlämnande skulle ske före utgången av sekretesstiden

— vilken sattes till 10 år — om med hänsyn till de förhållanden

under vilka utlämnande ifrågasattes, trygghet kunde anses vara för handen,

att det ej komme att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada

eller lände förmedlingsverksamheten till men.

En sekretess av den omfattning de sakkunniga föreslagit synes på grund

av vad socialstyrelsen anfört motiverad. Viss omredigering av bestämmelsen

har funnits erforderlig, varjämte sekretesstiden föreslagits till 20 år enligt

de i departementsförslaget eljest tillämpade grunderna.

26 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar 24 § i 1935 års förslag. Där stadgas

om sekretess för offentliga rättshjälpsanstalters och notam publici handlingar.

Nämnda förslag är utarbetat i viss anslutning till stadgan angående

notam publicibefattningen 5 § och 9 § 2 mom. I det förra av dessa lagrum

föreskrives, att notarius publicus bland annat icke skall uppenbara vad honom

i hans befattning såsom hemligt anförtrott varder, och i det senare lagrummet

bland annat, att han skall så förvara protokoll, som förts över andra

av honom verkställda förrättningar än sådana vilka enligt allmän lag eller

särskilda författningar av honom utförts, att vad de innehålla icke bliver för

obehöriga kunnigt. I reglementena för rättshjälpsanstalterna finnes i regel

föreskrivet, att vad rättshjälpssökande vid anlitande av anstalten i förtroende

meddelat ej må yppas för någon utom anstalten.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar en i 25 § första stycket

av 1935 års förslag ingående bestämmelse, varigenom Konungen tillagts befogenhet

att förordna örn sekretess å handlingar i andra ärenden angående

rättshjälp åt enskilda än förut sagts. Här åsyftas särskilt delar av den verksamhet

som utövas av utrikesdepartementets rättsavdelning och av konsulat.

I 1927 års förslag motsvarades de i förevarande paragraf upptagna stad
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

gandena av en bestämmelse i mom. 36, enligt vilken i vanlig lagstiftningsväg

kunde stadgas sekretess för handlingar som uteslutande anginge rättshjälp.

Mot de år 1935 föreslagna sekretessbestämmelserna på förevarande område

synes i sak intet vara att invända och de lia med smärre redaktionella jämkningar

upptagits i departementsförslaget.

27 §.

Bestämmelse motsvarande innehållet i denna paragraf var i 1935 års förslag

införd i 25 §. Här är fråga om handlingar vilka angå myndighets verksamhet

för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas

tjänst eller innefatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit

utföra för enskilds räkning.

I 1927 års förslag stadgades i mom. 36 att handlingar, som uteslutande anginge

införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst

eller annan därmed jämförlig verksamhet, skulle kunna genom av Konungen

och riksdagen stiftad lag beläggas med sekretess. Med stadgandet åsyftades

bland annat möjlighet att erhålla sekretess för den rådgivande verksamhet

som utövas av konsulenter för olika näringsgrenar, den kommersiella informationen

och annan information rörande förhållanden i främmande länder.

Som motivering för stadgandet framhölls huvudsakligen, att anlitande av det

allmännas biträde i sådana situationer varom här vore fråga icke alltid borde

förknippas med olägenheterna av full offentlighet.

Enligt 37 mom. i 1927 års förslag skulle Konungen äga förordna, att vetenskaplig

utredning eller undersökning som viss myndighet låtit utföra för

enskilds räkning ej finge före viss tid utlämnas till annan än den som begärt

utredningen eller undersökningen. Med detta stadgande åsyftades bland annat

möjlighet att i administrativ ordning bereda sekretess för undersökningar

som företagits av statens provningsanstalt eller statens centrala frökontrollanstalt,

i vilka anstalters instruktioner stadgas att resultaten av där verkställda

undersökningar icke utan uppdragsgivarens samtycke må yppas för

annan än denne. Genom ifrågavarande bestämmelse var även avsett att förhindra,

att en utredning som enskild person mot ersättning fått utförd genom

ett offentligt arkivs försorg kostnadsfritt tillhandahölles en annan. Det framhölls

även, att med stöd av detta stadgande skulle kunna skyddas sådana tuberkulinundersökningar

å nötkreatur som djurägare frivilligt påkallat hos

veterinär.

Beträffande ifrågavarande i 1927 års förslag under mom. 36 och 37 upptagna

handlingar skall enligt 1935 års förslag Konungen äga förordna, att de

endast i bestämda fall och i viss ordning må utlämnas. Dock har med avseende

å möjligheten att hemlighålla utredningar och undersökningar som

verkställts för enskilds räkning föreslagits ändring såtillvida, att den utsträckts

att gälla även andra än vetenskapliga utredningar och undersökningar

men inskränkts att avse endast sådana som verkställts mot ersättning.

Sekretessen har föreslagits obegränsad till tiden.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

113

Stadsfullmäktige i Stockholm göra i sitt yttrande invändning mot att

Kungl. Majit skulle tilläggas makt att förordna om utlämnande av utredning

som myndighet mot ersättning verkställt för enskilds räkning.

I 1935 års förslag har i andra stycket av 25 § upptagits en bestämmelse

därom, att Konungen skall kunna meddela förbud mot utlämnande av handlingar

angående enskilds forskningar i offentligt arkiv eller bibliotek utan

dennes samtycke förrän viss tid förflutit. Denna bestämmelse har på hemställan

av riksarkivet upptagits i syfte att förebygga, att t. ex. en forskares

i riksarkivet bevarade lånerekvisitioner eller de diarier över beställda avskrifter

och fotostatkopior som där förvaras användas av en konkurrent för

att erhålla en överblick över en forskares kanske med mycken möda samlade

arbetsmaterial.

Det torde vara en lämplig anordning att åt Konungen överlåta att i instruktioner

och på annat dylikt sätt för olika områden bestämma ordningen och

villkoren för utlämnande av handlingar av den art varom i första stycket

av 25 § i 1935 års förslag är fråga. Att i lagen direkt uppställa allmänna regler

härutinnan lärer ej vara lämpligt, då förhållandena kunna vara mycket

växlande i olika fall ur nu förevarande synpunkt. För vissa hithörande

handlingar torde sekretessbehovet vara starkt framträdande, medan för

andra sådant behov måhända endast i ringa utsträckning föreligger. Det

har synts överflödigt att som i 1935 års förslag skett begränsa rätten att förordna

om sekretess beträffande utredningar och undersökningar för enskildas

räkning till sådana fall då de verkställts mot ersättning. I övrigt innebär

departementsförslaget endast smärre redaktionella jämkningar i förhållande

till 1935 års förslag.

Det i andra stycket av 25 § i sistnämnda förslag upptagna stadgandet har

synts vara av alltför ringa praktisk betydelse för att föranleda lagbestämmelse.

28 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i 1935 års förslag och reglerar sekretessen för

statliga och kommunala kommunikationsverks handlingar avseende samfärdseln

samt tullverkets handlingar rörande varor som vid verket behandlas.

Brev-, telegram- och telefonhemligheten har upptagits till separat behandling

i nästföljande paragraf.

Bestämmelser i nu berörda hänseenden upptogos i 1927 års förslag under

morn. 27 och 28, därvid i det förra momentet sekretessen för post- och telegrafverkens

handlingar med avseende å dessa verks rörelse fullständigt reglerades

samt i det senare momentet gåvos bstämmelser om andra kommunikationsverks

och tullverkets handlingar. Enligt sistnämnda moment, som

sålunda närmast motsvarade förevarande paragraf, skulle sekretessen gälla

handlingar angående vad vid ifrågavarande verk befordrades eller behandlades

i vad de anginge enskildas affärsförhållanden. Sekretesstiden var bestämd

lill endast 2 år, och handling skulle även dessförinnan utlämnas örn

så i lag eller författning stadgades eller vederbörande chefsmyndighet fann

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 110. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

trygghet vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas till

skada för den som i handlingen avsåges. Förslag om en liknande sekretess ha

även tidigare framförts. Särskilt ha statens kommunikationsverk vid fyrfaldiga

tillfällen hemställt därom, och framställningar i sådant syfte ha även

gjorts från handelskamrarna. Såsom skäl för sekretess har i huvudsak anförts,

att enskildas affärsintressen kunde skadas, om handlingar rörande

deras anlitande av kommunikationsverken bleve offentliga och kunde granskas

av konkurrenter.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla vad som berör enskildas

affärsangelägenheter, och utlämnande skall ske när dessa samtycka därtill

eller när enligt vederbörande chefsmyndighets beprövande trygghet kan anses

vara för handen att det ej kommer att missbrukas till deras skada. Sekretesstiden

är föreslagen till 10 år. Sekretess skall dock icke gälla för beslut

varigenom fastställts avgift för samfärdsmedels begagnande.

I yttrandena över 1935 års förslag lia de affärsdrivande verken framställt

vissa anmärkningar mot detsamma.

Generalpoststyrelsen framhåller bland annat, att örn en person skulle vilja

taga del av exempelvis vid postanstalt förda tidningsutdelningslistor för att

utröna annans politiska inställning, ifrågavarande paragraf icke lämnade

postverket stöd för att vägra utlämnande, då det icke vöre fråga om en affärsangelägenhet.

Handlingar i tidningsrörelsen kunde ej heller anses angå

särskilda postförsändelser, varom talades i 26 § av 1935 års förslag (se 29 §

i departementsförslaget). Vidare framhåller styrelsen att postverket —■ även

frånsett postsparbanken och postgirorörelsen, varom särskilt stadgas (se 30 §

i departementsförslaget) —■ bedriver verksamhet som icke är samfärdselverksamhet,

såsom utbetalning av folkpensioner, försäljning av radiolicenser,

utställande av nordiska resekort samt försäljning och utbyte av premieobligationer.

Även beträffande dylika handlingar borde enligt styrelsens mening

vederbörande ha rätt att fordra, att obehöriga icke erhölle upplysningar

genom postverket. Styrelsen framhåller, att enär postverket på grund av

sina vitt skilda rörelsegrenar intoge en särställning, de bestämmelser som

avsåge postverket borde göras fristående utan sammankoppling med bestämmelserna

för andra statsmyndigheter.

Järnvägsstyrelsen yrkar med hänvisning till tidigare yttranden en större

sekretess för rena affärshandlingar, nämligen såtillvida att den icke skulle

inskränkas att avse allenast det som berör enskildas affärsangelägenheter

utan i viss utsträckning gälla även annan affärskorrespondens med tillhörande

handlingar liksom interna handlingar erforderliga för statens järnvägars

förvaltning som affärsföretag. Styrelsen har därvid betonat, att från olika

håll intagits den ståndpunkten att statens affärsverksamhet borde ske under

i huvudsak enahanda former som affärsverksamhet i privata händer. Sålunda

hade socialiseringsnämnden uttalat, att det vore erforderligt att en bestämd

brytning skedde med den kamerala traditionen beträffande statens

affärsverksamhet och att för statens järnvägar skapades former för förvaltningen

som betingades av affärsverksamhetens egen natur. Styrelsen ansåge

dock att utlämnande borde kunna ske efter styrelsens prövning för varje

särskilt fall huruvida utlämnande kunde lända till skada för verket eller

enskild part, och endast i sådant fall borde handlings utlämnande vägras.

Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, om det vore möjligt att i fråga om driften

av statens kanaler upprätthålla en fullt affärsmässig skötsel i konkurrens

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

115

med andra trafikföretag, därest alla handlingar som upprättades för denna

samfärdselverksamhet skulle anses offentliga och sålunda måste tillhandahållas

konkurrenterna utan att styrelsen kunde få motsvarande inblick i

deras affärsförhållanden. Ifrågavarande paragraf stadgade sekretess endast

såvitt anginge enskildas affärshemligheter, men sådan sekretess borde också

tillkomma staten. De utredningar och memorial som läge till grund för fastställande

av taxor och avgifter för kanalverken syntes i varje fall ej böra

vara offentliga handlingar.

Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret hemställa örn ett förtydligande

av vad i paragrafen stadgas örn undantag från sekretessen beträffande

beslut varigenom avgift för samfärdsmedels begagnande fastställts.

Mynt- och justeringsverket yrkar att sekretessen skall omfatta även handlingar

rörande importerade varor av ädelmetaller som från tullverket överlämnas

till mynt- och justeringsverket.

Generaltullstyrelsen slutligen har begärt att sekretesskydd måtte beredas

de soliditetsupplysningar som styrelsen eller underordnad lokal tullmyndighet

infordra för prövning av borgensförbindelser vilka av enskilda avlämnats

till säkerhet för inbetalning av tull eller annan avgift.

De av de sakkunniga föreslagna sekretessreglerna synas i huvudsak vara

tillfredsställande. Uppenbart är att de som anlita kommunikationsverken

icke böra riskera att därigenom få sina affärsangelägenheter blottade. Det

synes däremot föra för långt att generellt utsträcka sekretessen så att den,

till skydd för de nämnda verkens egna intressen, omfattade överhuvud taget

alla handlingar avseende verkens affärsangelägenheter. Dessa intressen

torde i erforderlig utsträckning skyddas genom andra bestämmelser, t. ex.

34 § i departementsförslaget. De i yttrandena framhållna konkreta fall då

sekretess skulle vara erforderlig men icke blivit tillgodosedd genom förevarande

lagrum röra utredningar för fastställande av taxor och avgifter. Men

dessa utredningar torde i stor utsträckning beröra enskildas affärsangelägenheter

och sålunda vara skyddade. I den mån så ej är fallet, torde utredningarna

i regel kunna skyddas till dess ärendet är avgjort, d. v. s. taxan eller

avgiften är fastställd, genom den till införande i tryckfrihetsförordningen

föreslagna bestämmelsen, att hos myndighet upprättade ej utfärdade handlingar

-— med vissa undantag som här ej komma i fråga — icke underkastas

offentlighet förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten. Ytterligare

sekretess för dylika utredningar synes ej vara lämplig, då det torde vara av

ej ringa intresse ur den allmänna kontrollens synpunkt att dessa utredningar

bliva offentliga samtidigt med beslutet om taxans eller avgiftens fastställande.

I vissa detaljer har emellertid företagits ändringar i 1935 års förslag vid

utformningen av departementsförslaget. Sålunda har sekretessen ej ansetts

behöva begränsas till vad som rör enskildas affärsangelägenheter utan kunna

utsträckas till allt som rör enskildas angelägenheter. Härigenom kunna även

tidningsprenumerationshandlingar skyddas såsom generalpoststyrelsen önskat.

Likaledes bliva t. ex. sovvagnslistor vid statens järnvägar skyddade.

Däremot torde sekretessen ej böra utsträckas till annat än vad som rör samfärdselverksamheten.

Generalpoststyrelsen har nämnt vissa slag av ärenden

opaginerad Kontrollera mot PDF

ne

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vilka icke röra dylik verksamhet och har ifrågasatt sekretess för dem, men

något egentligt behov därav synes knappast föreligga. Något vägande skäl

att utbryta hela regleringen av sekretessen för postverkets handlingar till en

särskild paragraf synes ej heller ha förebragts.

Villkoret för utlämnande i trots av sekretessföreskriften -—• då trygghet mot

skada är för handen — har avfattats på enahanda sätt som i andra paragrafer

av departementsförslaget där det förekommer. Det har icke synts lämpligt

att såsom i sakkunnigförslagen skett föreskriva, att prövningen av villkorets

förefintlighet skall ske av vederbörande chefsmyndighet. Frånsett

att detta kunde föranleda onödig omgång, skulle det strida mot de allmänna

grunder för dylika frågors prövning som skulle komma att gälla jämlikt det

i departementet upprättade förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Slutligen har sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt de allmänna principerna

i detta hänseende.

Något förtydligande av förbehållet för offentlighet av beslut om avgifter för

samfärdsels begagnande har ej synts erforderligt. Sekretesskydd för handlingar

rörande importerade ädelvaror som överlämnats till mynt- och justeringsverket

torde i vart fall ej böra upptagas i denna paragraf. Skulle sådant

skydd vara behövligt, kan det beredas genom Konungens förordnande

enligt 21 §. Någon särskild föreskrift med avseende å de borgensförbindelser

för vilka generaltullstyrelsen yrkat sekretess synes knappast behövlig.

Dessa borgensförbindelser torde regelmässigt kunna hänföras till handlingar

rörande varor som vid tullverket behandlas.

Utöver förut berörda ändringar har vid departementsförslagets utarbetande

endast gjorts några ändringar av redaktionell natur i förhållande till 1935 års

förslag. En hänvisning har införts därom att brev-, telegram- och telefonhemligheten

samt postsparbankens och postgirorörelsens sekretess regleras

i andra paragrafer.

29 §.

I denna paragraf regleras som förut nämnts post-, telegraf- och telefonhemligheten,

därom bestämmelser gåvos i 26 § av 1935 års förslag. Sekretessen

avser handlingar som lämna upplysning örn särskilda postförsändelser,

telegram eller telefonsamtal. Sådana handlingar skola enligt nämnda

förslag ej få utlämnas utan samtycke av postförsändelsens avsändare eller

mottagare eller telegrammets avsändare eller adressat eller dem som växlat

telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonappa

raterna. De sakkunniga uttala att denna reglering av sekretessen skett i anslutning

till gällande administrativa stadganden. Enligt 1927 års förslag,

mom. 27, skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna meddelas förbud mot utlämnande

från post- och telegrafverken av försändelser och telegram samt av

handlingar angående vad där befordrades eller behandlades. Med formuleringen

i 1935 års förslag av ifrågavarande paragraf har avsetts bland annat

att utmärka att själva postförsändelserna och telegrammen icke vore att hänföra

till allmänna handlingar, vadan för deras hemlighållande icke erfordrades

den särskilda lagens stöd.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I yttrandena över 1935 års förslag ha i huvudsak följande synpunkter

framhållits.

Generalpoststyrelsen har anmärkt, att bland handlingar vilka folie under

ifrågavarande lagrum kuude nämnas förfrågningar örn eller reklamationer

av inlämnade försändelser, begäran om restitution av avgift angående viss

försändelse, anhållan om postens befordran eller utdelning efter ändrad

adress och förfrågan angående en försändelses taxering, befordringsväg,

framkomsttid o. s. v. Det kunde ifrågasättas huruvida förbudet mot utlämning

behövde gälla alla dessa och liknande handlingar. Postverket saknade visserligen

i de flesta fall anledning att motsätta sig dylikt förbud men ville

framhålla att en person kunde i fullt lojalt syfte önska upplysning om till

exempel en annans adress. Telegrafstyrelsen har påpekat, att jämlikt § 2

mom. 1 i gällande telefonreglemente handling rörande telefonsamtal icke må

delgivas andra än dem mellan vilka samtalet utväxlats eller som äro innehavare

av de vid samtalet använda telefonapparaterna eller ock befullmäktigat

ombud för någon av dem. I enlighet med denna föreskrift hade styrelsen

för utlämnande av dylik handling fordrat samtycke endast av endera

av korrespondenterna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid samtycke

erfordras från båda de personer som växlat samtalet eller vore innehavare

av de därvid använda telefonapparaterna. Magistraten i Hälsingborg

anser att i förevarande paragraf borde intagas en hänvisning till 2 § i lagen

om vissa tvångsmedel i brottmål, då för tillämpning av förstnämnda lagrum

måste förutsättas att icke sådana förhållanden föreligga som omförmälas i

nämnda lag.

Ett stadgande som i full utsträckning skyddar brev-, telegram- och telefonhemligheten

torde vara på sin plats. Med beaktande av telegrafstyrelsens

anmärkning har departementsförslaget avfattats i än närmare anslutning till

gällande administrativa stadganden än 1935 års förslag. Med anledning av

generalpoststyrelsens påpekande må anmärkas att stadgandet icke har den

räckvidd att icke exempelvis upplysningar örn adresser och befordringsvägar

skulle kunna tillhandahållas, då sådana upplysningar icke behöva hänföras

till särskilda postförsändelser. Hänvisning till lagen om tvångsmedel i brottmål

torde vara överflödig och kunna bliva vilseledande, då förevarande lagstiftning

ej avser att reglera frågan om och i vilken utsträckning handlingar

skola tillhandahållas mellan myndigheter inbördes.

30 §.

Paragrafen avser handlingar vilka innehålla upplysningar örn enskildas

förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen. Samma bestämmelse,

med en sekretesstid av 25 år i stället för nu föreslagna 20 år, upptogs i

1935 års förslag under 28 §, motsvarande mom. 29 i 1927 års förslag.

I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 stadgas att enskilds

förhållande till postsparbanken ej må i oträngt mål yppas. Motsvarande

bestämmelse angående postgirorörelsen finnes i förordningen örn

postgirorörelsen den 11 juli 1924.

Generalpoststyrelsen har förklarat att styrelsen intet hade att erinra mot

den föreslagna bestämmelsen. Riksräkenskapsverket har, med erinran örn

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

det vid postgirokontoret inrättade intressekontoret för befattningshavare i

statens tjänst, funnit paragrafen mindre tydligt formulerad, även örn man

utginge ifrån att de handlingar rörande intressekontoret som innehölle primäruppgifter

från kontoinnehavarna tillhörde postgirokontoret och på så

sätt kunde inordnas under paragrafens tillämpningsområde.

Förevarande paragraf torde vara erforderlig till komplettering av de

nämnda bestämmelserna i förordningarna om postsparbanken och postgirorörelsen.

Ett särskilt omnämnande av intressekontoret har icke ansetts

behövligt för stadgandets rätta tillämpning. Rörande sekretesstidens begränsning

i förhållande till sakkunnigförslaget hänvisas till de inledningsvis

framförda synpunkterna samt till motiveringen för 31 §.

31 §.

Paragrafen motsvarar i 1935 års förslag 29 §, enligt vilken handlingar i

ärenden örn vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riksbanken icke

skulle få utlämnas i annan ordning än där föreskrives, förrän 25 år efter

handlingens datum. Bestämmelse av samma innehåll upptogs i 1927 års

förslag under mom. 19. För sekretessen har nu föreslagits en tid av 20 år.

Tryckfrihetsförordningen innehåller med avseende å banko- och riksgäldsverkens

handlingar ett allmänt förbehåll beträffande ''hemliga ärenden’.

Bestämmelsen är upptagen i und. 1, där en tidsgräns av 50 år är stadgad

för sekretessen.

Under förarbetena till 1927 års förslag avgåvo fullmäktige i riksbanken uttalande

rörande en av utredningsmannen ifrågasatt begränsning av gällande

sekretesstid till 10 år. Fullmäktige förklarade att de funne inskränkning

av sekretesstiden ingiva stora betänkligheter, varför de avstyrkte förslag i

sådan riktning. I yttrande över 1935 års förslag ha fullmäktige nu anfört:

Fullmäktige hade visserligen tidigare ställt sig avvisande mot en begränsning

av sekretesstiden, men då, efter erinringar av bank- och fondinspektionen,

förslaget i fråga om handlingar, inkomna till eller upprättade inom

tillsynsmyndighet över banker, sparbanker eller försäkringsanstalter, upptoge

en sekretesstid av 25 år hade fullmäktige med hänsyn dels härtill dels

ock nu rådande förhållanden icke något att erinra mot att nämnda tid för

riksbankens handlingar bestämdes till 25 år.

Beträffande de synpunkter som föranlett den nu föreslagna jämkningen

av sekretesstiden i förhållande till de tidigare förslagen hänvisas till den

inledningsvis lämnade allmänna motiveringen. Det må därjämte anmärkas,

att i fråga örn handlingar inkomna till eller upprättade hos tillsynsmyndigheter

över banker, sparbanker och försäkringsanstalter — för vilka

sekretesstiden enligt gällande lag är 15 år — denna tid enligt 18 § i departementsförslaget

föreslås bestämd till 20 år samt att samma tidsbegränsning

enligt 30 § föreslås för postsparbankens och postgirorörelsens handlingar

och enligt 31 § för handlingar rörande penningutlåning på andra områden.

Någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd torde ej böra

ifrågakomma mellan de ifrågavarande kategorierna av handlingar.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

119

32 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i 1935 års förslag, har avseende å handlingar

i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning

och åsyftar, i likhet med de båda närmast föregående paragraferna

i förslaget, att skydda de enskilda låntagarnas intressen. Enligt 1927 års förslag

skyddades handlingar i dylika ärenden endast i ett speciellt hänseende,

nämligen sålunda att där, i nära anslutning till förslaget av år 1912, upptogos

stadganden, mom. 23 och 25, varigenom viss sekretess skulle beredas för

handlingar innefattande soliditets- eller kompetensupplysning vid fråga om

åtagande att till stat eller kommun något utgiva eller för dess räkning något

fullgöra.

Förslaget av år 1935 innehåller icke en omedelbart tillämplig regel för utlåningsärenden

utan går i stället ut på att Konungen skall kunna, i den man

så finnes erforderligt, förordna om hemlighållande av dylika handlingar. Som

skäl härför ha de sakkunniga anfört, att de situationer i vilka stat eller kommun

såsom långivare trädde den enskilde till mötes vore av synnerligen växlande

beskaffenhet, särskilt såtillvida att i vissa fall rent affärsmässiga synpunkter

borde anläggas, medan i andra fall en mer eller mindre utpräglad

strävan att bispringa den enskilde kännetecknade det allmännas verksamhet.

I vilken omfattning hemlighållande av handlingar i utlåningsärenden kunde

vara erforderlig eller lämplig måste därför bero av ett övervägande av förhållandena

inom varje särskild gren av utlånings- eller placeringsverksamhet.

De sakkunniga ha framhållit att stadgandet givetvis lämnade även riksdagen

möjlighet att — exempelvis i samband med beviljande av anslag till utlåningsfonder

— taga ståndpunkt till hithörande spörsmål. Vidare anfördes

att sekretessen under inga villkor borde sträckas därhän, att själva det faktum

att en person erhållit lån av det allmänna undandroges offentligheten.

Härom upptogs även uttryckligt förbehåll i lagtexten.

Det förefintliga sekretessbehovet med avseende å utlåningsärenden har i

vissa yttranden över 1935 års förslag understrukits. Salunda har statskontoret,

med utgångspunkt från den utlåningsverksamhet verket bedriver med

anlitande av statens utlåningsfonder samt andra för utlåningsändamål avsedda

fonder och medel, framhållit hurusom låntagare ha att lämna statskontoret

de mest ingående upplysningar angående sina ekonomiska förhållanden.

Den ifrågavarande verksamheten skulle, enligt vad statskontoret anfört,

praktiskt taget omöjliggöras, därest det uppgiftsmaterial som på angivet

sätt bringades samman skulle vara tillgängligt för vederbörande låntagares

konkurrenter liksom för envar annan som önskade taga del därav.

I yttrandena av statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige i järnkontoret,

industriförbundet och Stockholms handelskammare har påyrkats att

sekretessen beträffande utlåningsärenden gjordes ovillkorlig eller att stadgandet

erhölle cn sådan konstruktion att handlingar i dylika ärenden i princip

skulle vara skyddade under viss tid, med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda

fall tillåta tidigare utlämnande. De härutinnan framställda anmärk
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majlis proposition nr 140.

ningarna överensstämma i huvudsak med de anmärkningar som riktats mot

sakkunnigförslagets stadgande i 20 § tredje stycket och för vilka i det föregående

redogjorts vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget. Riksför

säkring sanstalten anser att beslut om sekretess borde kunna få fattas av

den myndighet ärendet rör. Statens egnahemsstyrelse har ifrågasatt att utdelning

av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle hänföras

under bestämmelsen.

Det bör här vidare anmärkas, att pensionsstyrelsen i anslutning till förevarande

stadgande i sakkunnigförslaget hemställt att handlingar rörande placering

av pensionsförsäkringsfondens medel måtte undantagas från den allmänna

offentlighetsregeln. Samma yrkande har redan tidigare framställts

av pensionsstyrelsen. I ett under år 1925 avgivet yttrande anförde styrelsen

sålunda, att det ur synpunkten av pensionsförsäkringsfondens ekonomiska

intresse vore av stor betydelse, om undantag från offentlighetsgrundsatsen

medgåves i fråga örn placeringar av fondens medel. Detta gällde framför allt

inköp av obligationer och aktier. Dylika inköp gjordes till ofta mycket betydande

belopp, och den största varsamhet måste därför iakttagas för att icke

marknaden skulle påverkas i en för köparen ofördelaktig riktning. I 1927

års betänkande anfördes, att det angivna sekretessbehovet knappast torde

göra sig gällande med sådan styrka att det borde tillgodoses framför andra

likartade behov vilka förekomme i statens ekonomiska verksamhet. I sitt

yttrande över 1935 års förslag har pensionsstyrelsen, med åberopande av det

tidigare yttrandet, anfört i huvudsak följande:

På grund av arten av pensionsförsäkringsfondens placeringar vore det enskilda

intressets behov av sekretess av endast obetydlig räckvidd i jämförelse

med det skydd som i detta avseende borde tillförsäkras fondens ekonomiska

intresse. Sekretessbehovet gjorde sig härvid starkast gällande vid inköp och

försäljning av obligationer samt vid utlåning av medel till kommuner, en placerings

verksamhet som omfattade högst betydande årliga belopp. Fonden

vore i denna sin rörelse icke att jämställa med sådana statliga institutioner

som hade att bedriva utlåningsverksamhet i huvudsakligen understödjande

syfte. På fondens placeringar måste läggas affärsmässiga synpunkter, närmast

jämförliga med de grunder som gällde exempelvis för enskilda försäkringsföretags

och kassors fondförvaltning. Det torde vara uppenbart att pensionsförsäkringsfonden

i minst lika hög grad som enskilda penningplacerande

fonder vore i behov av sekretess för just denna gren av sin verksamhet

och det kunde bliva till ekonomisk olägenhet för fonden att i berörda avseende

på marknaden vara sämre ställd än det enskilda spekulantintresset.

Förevarande stadgande avser i de sakkunnigas förslag att skydda de enskilda

låntagarnas intressen i ärenden angående utlåning av medel som stå

under myndighets förvaltning. I förhållande till de tidigare förslagen innebär

detta i ett avseende en betydelsefull utvidgning av sekretessen, nämligen

såtillvida att överhuvud taget alla handlingar i dylika ärenden inbegripas,

medan man förut icke ansett sig kunna sträcka sig längre än till soliditetsoch

kompetensupplysningar. I departementsförslaget har bestämmelsen bibehållits

i denna omfattning. Paragrafen kommer i detta hänseende att framstå

såsom ett komplement till de båda närmast föregående paragraferna i för
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

121

slaget. Dessutom kompletterar den i viss mån stadgandet i 21 § rörande

statlig stödverksamhet med avseende å näringslivet. Det intresse som paragrafen

avser att tillgodose är visserligen i stort sett ensartat, men förhållandena

äro dock inom olika grenar av statens utlåningsverksamhet så skiftande

att det svårligen låter sig göra att i lag uppställa omedelbart tillämpliga

regler för samtliga de skilda verksamhetsområdena. De skäl som av de sakkunniga

härutinnan anförts synas fullt bärande. Vad i yttrandena anförts

rörande önskvärdheten av en ändring i stadgandets konstruktion har följaktligen

icke ansetts böra föranleda någon omläggning av detta. Liksom i fråga

örn de i 21 § avsedda handlingarna bör det alltså ankomma på Kungl.

Majit att meddela föreskrifter om hemlighållande av ifrågavarande handlingar

i den mån det med hänsyn till utlåningsverksamhetens natur finnes

erforderligt. Såsom de sakkunniga anmärkt lämnar stadgandet även riksdagen

möjlighet att i de särskilda fallen taga ståndpunkt till föreliggande

sekretessbehov.

Närmast med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört rörande den i stor

utsträckning förekommande utlåningen ur pensionsförsäkringsfonden till

kommunerna har en ändring i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att

utmärka att sekretessbestämmelsen är given i lånsökandes och låntagares

intresse oavsett huruvida dessa äro enskilda personer. Däremot har icke

gjorts sådan ändring att även det allmännas intresse av sekretess för ärenden

angående fondplacering skulle omfattas av bestämmelsen. I detta hänseende

har pensionsstyrelsen i främsta rummet framhållit handlingar i ärenden angående

köp av värdehandlingar, speciellt obligationer. Enligt 34 § i departementsförslaget

beredes emellertid sekretesskydd för handlingar i ärenden

angående förvärv eller avyttrande överhuvud, alltså även för handlingar rörande

köp eller försäljning av värdehandlingar.

Slutligen må anmärkas att sekretesstiden enligt de allmänna grunderna för

dennas bestämmande höjts från 10 år enligt 1935 års förslag till 20 år. Detta

synes i förevarande fall särskilt erforderligt, då samma synpunkter som med

avseende å banksekretessen här framträda.

33 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1935 års förslag och avser att skydda handlingar

i upplåningsärenden. Handlingar rörande riksgäldskontorets upplåning

kunna skyddas enligt gällande tryckfrihetsförordning, und. 1, som

från offentligheten undantager, bland annat, handlingar rörande riksgäldsverkets

''hemliga ärenden’. I 1927 års förslag föreskrevs i mom. 19, att handlingar

i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgades i de för riksbanken och

riksgäldskontoret gällande lagar och reglementen, ej finge utlämnas före viss

tid.

Riksgäldskontoret handhar i huvudsak all statlig upplåning. För kommunernas

vidkommande lia emellertid också framförts krav på sekretess i dylika

ärenden. Redan i 1912 års förslag upptogs ett stadgande härom, vilket i

sak oförändrat överfördes till 1927 års förslag, moni. 25 andra stycket. En
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ligt detta lagrum skulle handlingar i ärenden rörande avtal om lån som genom

kommunalmyndighet upptoges hemlighållas i 5 år, där förbehåll gjorts

örn hemlighållande och myndighet som handlade ärendet sådant beslutat.

Som motivering för ifrågavarande stadgande i 1912 års förslag anfördes

i huvudsak följande:

Det hade ansetts vara av vikt och även varit brukligt, att vid upptagande

av lån för kommunernas räkning, särskilt obligationslån, vissa lånevillkor

hölles hemliga, vid obligationslån huvudsakligen den kurs till vilken lån övertoges

av penninginrättning. Hemlighållandet vore därvid i första hand ett

intresse för övertagaren, för vilken det ofta skulle vara mindre opportunt, såväl

i hans förhållande till andra penninginrättningar som till den allmänhet

vartill han hade att vända sig, att kursen eller därmed jämförliga lånevillkor

yppades. För en kommun vore det naturligen ett beaktansvärt och berättigat

intresse att i detta avseende kunna uppträda med den grannlagenhet

som förhållandena påkallade.

Enligt 1935 års förslag skall myndighet som har att ombesörja upptagande

av lån äga besluta, att handling angående lånet ej må utlämnas förrän viss

tid, högst tio år, förflutit. Beträffande anteckningar i statsskuldboken och

därtill hörande handlingar föreslås en särbestämmelse, enligt vilken de ej må

utlämnas förrän efter 25 år utan samtycke av den vilkens fordran anteckningen

avser.

I yttrandena över förslaget har från ett håll yrkats viss utsträckning av

sekretessen och från ett annat håll att densamma skulle inskränkas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anmärka att paragrafen syntes lia fått en

alltför snäv avfattning. Det torde nämligen vid myndighets upplåningsverksamhet

föreligga behov av bestämmelser för beredande av sekretess icke blott

för handling som anginge visst lån utan jämväl och kanske i än högre grad

för handling som utan att vara hänförlig till nämnda kategori likväl ägde

ett nära samband med upplåningsverksamhet, exempelvis promemorior eller

särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens

upplåning, storleken av dess beräknade upplåningsbehov o. s. v. Det förekomme

även att en planerad låneaktion med hänsyn till inträdd förändring

i läget på penningmarknaden måste inhiberas, och för sådant fall skulle med

tillämpning av det föreslagna stadgandet komma att saknas sekretesskydd

för handling som därvid kunde ha tillkommit. Fullmäktige hemställde sålunda,

att orden ''handling angående länet’ måtte utbytas mot förslagsvis

orden ''handling som äger samband med myndighetens upplåningsverksamhet’.

Vidare hade den föreslagna sekretesstiden 10 år synts fullmäktige alltför

kort; åtminstone vad anginge riksgäldskontorets upplåningsverksamhet

borde en 25-årig sekretesstid stadgas.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit att den statliga och kommunala

upplåningen nått en sådan omfattning att behov av offentlig kontroll å densamma

gjort sig starkt gällande. Med hänsyn härtill borde handlingar i dylika

ärenden göras offentliga i den mån annat icke oundgängligen fordrades

till skyddande av enskildas eller betydande allmänna intressen, och styrelsen

hemställde örn sådan omarbetning av paragrafen som ur denna synpunkt

kunde föranledas.

En bestämmelse i den riktning som år 1935 föreslagits torde vara erforderlig.

I departementsförslaget har riksgäldskontorets anmärkningar beaktats.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

123

Sekretesstiden har därvid såsom på andra motsvarande håll i förslaget bestämts

till 20 år. Med denna ändring torde någon särbestämmelse med avseende

å statsskuldboken vara överflödig.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen

i alla ärenden rörande det allmännas förvärv, avyttrande eller upplåtelse

av egendom eller annat eller angående utförande av arbete för det allmännas

räkning.

Gällande tryckfrihetsförordning innehåller endast två mera speciella undantag

från offentlighetsregeln på detta område. Det ena, und. 19, avser sekretess

i ärenden angående upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom. Bestämmelserna

anknyta till förfarandet enligt upphandlingsförordningen, vilken författning

gäller för det nu angivna området. Skrivelser som utgått från den myndighet

vilken handlägger dylikt ärende, dit inkomna anbud och andra där befintliga

handlingar som avse sådana anbud må icke utlämnas innan anbuden

slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med beslut

att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Utlämnande

skall likväl ske i den mån för anbudens prövning finnes nödvändigt

eller anbudsgivare begär utbekomma sitt anbud. Sekretessbestämmelsen gäller

emellertid icke auktionsprotokoll. Dessutom stadgas att genom myndighetens

försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar ävensom

tjänsteutlåtanden som avse desamma ej må utan myndighetens samtycke

utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med rätt för myndigheten

att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat ärende under

högst ett år från dess upprättande.

Det andra undantaget i tryckfrihetsförordningen på förevarande område,

und. 20, avser vattenfallsstyrelsens kontrakt rörande leverans av elektrisk

energi, vilka med därtill hörande handlingar ej må utlämnas förrän kontraktet

upphört att gälla, därest ej trygghet kan anses vara för handen att

utlämnande ej kommer att missbrukas till skada för styrelsens verksamhet

eller den som saken eljest rörer.

En utvidgning av den sekretess som sålunda råder har vid fyrfaldiga tillfällen

ifrågasatts. Särskilt de affärsdrivande verken ha bestämt yrkat därpå.

Dessa krav sökte 1927 års utredning tillgodose genom en rad speciella undantag

med delvis ganska invecklade bestämmelser i mom. 20—25, vilka i

huvudsak inneburo följande. Handlingar angående förvärv av fast egendom

för statens eller kommuns räkning skulle kunna hemlighållas till dess ärendet

slutligen prövats, med möjlighet att då särskilda omständigheter det föranledde

hålla kostnadsberäkningar och prisbestämningar samt däröver gjorda

tjänsteutlåtanden hemliga högst 5 år från upprättandet. Vidare föreslogs

en bestämmelse väsentligen motsvarande gällande und. 19 men omfattande

även kommunala handlingar. Bestämmelsen innebar vidare utvidgning

av sekretessen såtillvida att denna skulle avse ej blott upphandlingsåren
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majlis proposition nr 140.

den utan ärenden angående förvärv överhuvud av annat än fast egendom

samt ej blott försäljning utan även upplåtelse av icke endast lös egendom

utan överhuvud all försäljning och upplåtelse. Ytterligare gavs en särskild

sekretessbestämmelse avseende till myndighet i upphandlings- m. fl. ärenden

ingivna kartor, prov, modeller, ritningar och tekniska beskrivningar, då förbehåll

gjorts om deras hemlighållande. Även stadgades sekretess för soliditets-

och kompetensupplysningar i bland andra nu ifrågavarande ärenden.

Vidare skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna bestämmas, att av viss myndighet

ingångna avtal rörande leverans av elektrisk energi eller försäljning avvaror

med vilka staten drev handel i affärsmässiga former skulle hemlighållas.

I enlighet härmed skulle gällande und. 20 överflyttas till vanlig lag. Beträffande

kommunala handlingar skulle vissa särregler gälla.

I 1935 års förslag ha sekretessreglerna på området sammanförts till en

paragraf samt gjorts enklare och mera enhetliga. Sekretessområdet har icke

oväsentligt utvidgats i förhållande till 1927 års förslag. Som huvudregel i

paragrafens första stycke föreslås att alla ifrågavarande handlingar — sådana

rörande statens eller menighets förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat eller angående utförande av arbete för statens eller menighets

räkning — icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger

ärendet skola få utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Härtill

anknytes en mot gällande und. 19 svarande bestämmelse, vars innebörd är

att inskränka myndigheternas fria förfoganderätt över sekretessen beträffande

vissa handlingar rörande anbud i ärenden som avses i upphandlingsförordningen.

Sådana handlingar skola liksom enligt gällande rätt icke

kunna, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, utlämnas i vidare

mån än för prövningen finnes nödvändigt eller begäran om anbuds utbekommande

framställes av anbudsgivaren.

Andra stycket av förevarande paragraf i 1935 års förslag avser sekretessen

å ifrågavarande handlingar efter den tidpunkt då avtal slutits eller ärendet

eljest slutförts. I sådant hänseende föreslås att vederbörande myndighet

skall, där särskilda omständigheter det föranleda, äga besluta om sådan

sekretess. Den tid för vilken beslutet högst må gälla Ilar bestämts olika för

olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren

i slutna avtal må beslutet avse en tid av högst 10 år från det avtal slöts eller

ärendet slutfördes. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal

om leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning

av varor med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga former,

är högsta sekretesstiden två år, räknat från det avtalet fullgjorts eller

upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva villkoren i slutna

avtal i andra fall må beslut meddelas för högst två år från det avtal slöts.

Slutligen upptagas i 1935 års förslag ett par stadganden som väsentligen

ha karaktären av ordningsföreskrifter. Beslut örn hemlighållande enligt

andra stycket i paragrafen, vilka meddelats av statsmyndighet som ej hör till

eller lyder under riksdagen, skola, där de ej angå allenast kostnadsberäkningar

eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden däröver, för varje stats
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

125

regleringsår inom en månad från dess utgång anmälas till Konungen, som

låter statsrevisorerna få del därav. Härmed är avsett att skärpa den konstitutionella

kontrollens effektivitet på de punkter där allmänhetens kontrollmöjligheter

inskränkas. Vidare stadgas att kommunalmyndighet beträffande

tillämpningen av paragrafen skall ställa sig till efterrättelse föreskrifter

som må hava meddelats av överordnad kommunalmyndighet, varmed avsetts

att giva de kommunala beslutande organen behörigt inflytande över

sekretessreglernas tillämpning i den ekonomiska förvaltningen inom ramen

för de i paragrafen givna stadgandena.

De sakkunniga som framlagt 1935 års förslag lia betonat, att en riktig avvägning

av offentlighet och sekretess på det område varom här är fråga

vöre förenad med synnerliga vanskligheter. A ena sidan framträdde behovet

av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden där stora ekonomiska

intressen stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätteligen

skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å

andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna,

särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra

områden, bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svårigheter

med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft

att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vore ägnade att

ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de

erfarenheter som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjligheten

att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i

vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild varsamhet

syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen

jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.

Vad angår utformningen av de föreslagna bestämmelserna understryka de

sakkunniga, att regeln om en tioårig sekretess för andra handlingar än sådana

som angåve villkoren i slutna avtal ingalunda vore generell i den meningen

att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som

den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande

myndighet därom beslutade, och de sakkunniga funne det angeläget att, såsom

lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då särskilda

omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exempelvis

anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid handen

att offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för

enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och sammanhanget

torde framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste föreligga

för att myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlingar

vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore

särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt sådana

handlingar som, utan att angiva villkoren i slutna avtal, läge till grund

för sådana. Likaledes torde det vara klart, att sekretesstidens längd inom

den av lagen angivna ramen borde utmätas med hänsyn till vad i varje särskilt

läge funnes av verkligt behov påkallat. Vad anginge sådana handlingar

som angåve villkoren i slutna avtal mötte ännu .starkare betänkligheter

att undandraga dem offentligheten. De sakkunniga hade också hyst synnerlig

tvekan örn det berättigade att i detta hänseende gå längre än som redan

skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid hade i yttrandena

över 1927 års utredning och i meddelanden som de sakkunniga under hand

erhållit från vissa myndigheter och tjänstemän framkommit upplysningar

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

som övertygat de sakkunniga att möjlighet att undantagsvis hemlighålla

jämväl sådana handlingar icke borde helt avskäras.

De sakkunniga ha även upprättat utkast till ändring av 2 § upphandlingsförordningen

i syfte att bringa detta lagrum, där bestämmelserna i lind. 19

av gällande tryckfrihetsförordning återgivas, till överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag till sekretesslag.

Efter avgivandet av ifrågavarande förslag rörande allmänna handlingar lia

1933 års upphcmdlingssakkunniga avlämnat betänkande med förslag till ändring

i vissa delar av upphandlingsförordningen (statens off. utredn. 1935:

27) avseende bland annat en allmän översyn av denna förordnings bestämmelser.

Beträffande 2 § i förordningen hänvisa de sakkunniga till 1935 års

betänkande rörande allmänna handlingar och ansluta sig till den i betänkandet

uttalade uppfattningen att en riktig avvägning av offentlighet och

sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga vanskligheter,

därvid de anföra följande:

Att de nuvarande bestämmelserna i ämnet alltför snävt avgränsade möjligheterna

för handlingars hemlighållande, torde emellertid vara otvivelaktigt.

Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också i sina yttranden till

upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven offentlighet kunde

vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upphandlingar. Särskilt

torde detta förhållande framträda i sådana fall, då leverantörerna inom en

affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverenskommelse och följaktligen

ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera att uppgjorda prislistor

följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som medgåve hemlighållande

av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt efter det "avtal

slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall lia föranlett leverantörer

att icke deltaga i tävlan om leveransen eller arbetet. Men om alltså en ändring

av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad, borde å andra

sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten ägde möjlighet

att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande av statens

intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nämligen den bästa

garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning

av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna tilltro.

Enligt upphandlingssakkunnigas mening äro de i 1935 års förslag till sekretesslag

intagna bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredställande. Upphandlingssakkunniga

ha emellertid ansett att dessa bestämmelser icke såsom de

sakkunniga för utredning av frågan om allmänna handlingar föreslagit skulle

intagas i upphandlingsförordningen utan att där endast borde intagas en hänvisning

till vad i tryckfrihetsförordningen eller eljest stadgades i fråga om

handlingars hemlighållande.

Vad angår statsmyndigheternas inställning till det framlagda förslaget till

sekretessens reglering på förevarande område har endast från ett håll riktats

anmärkning mot detsamma. Generalpoststyrelsen har sålunda i yttrande

över upphandlingssakkunnigas betänkande anfört:

Bestämmelserna om upphandlingsärendens offentlighet vore i praktiken av

mycket stor betydelse. Den omständigheten att samtliga handlingar i ett

upphandlingsärende bleve offentliga så snart ärendet vore slutligt avgjort ut
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

127

gjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt hinder för affärsmässig upphandling

till skäliga priser. Därtill komme att sagda omständighet -— i uppenbar

strid emot de principer som kommit till uttryck i upphandlingsförordningen

— gynnade större företagare på mindre industri- och hantverksidkares

bekostnad och underlättade bildandet och upprätthållandet av karteller.

Så snart ett mera betydande upphandlingsärende avgjorts, vore det

regel att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad örn de pris och andra

leveransvillkor som övriga anbudsgivare erbjudit. När utbud av samma

varuslag nästa gång skedde, vore det helt naturligt anbudsgivarnas strävan

att icke eller endast obetydligt underbjuda det vid senaste upphandlingstillfället

antagna anbudet, även örn detta innebure mer än skälig handelsvinst

för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare fall, då upphandlingen avsåge

varuslag vars tillverkare vore anslutna till karteller eller priskonventioner,

vore uppliandlingsärendenas offentlighet till skada. Företagare som

stöde utanför kartellen — i regel någon mindre industriidkare — bleve, örn

han underbjöde de konventionella priserna, genom olika former av påtryckning

förr eller senare tvingad att antingen upphöra med sin verksamhet eller

ansluta sig till kartellen, och i senare fallet vågade han därefter vid anbudsinfodran

icke erbjuda lägre priser än de konventionella, då han visste att

de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart erhölle kännedom därom. Det

år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet innebure

i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende

efter den tidpunkt då ärendet slutligt avgjorts, i det att vederbörande

myndighet, där särskilda omständigheter det föranledde, ägde besluta, att

ifrågavarande handlingar skulle hemlighållas under en tid av i regel högst

två år från angivna tidpunkt. Det vore emellertid generalpoststyrelsens

övertygelse, att dylika bestämmelser, i deras föreslagna form, .icke vore ägnade

att i önskvärd utsträckning undanröja de ovan berörda svåra olägenheterna

av uppliandlingsärendenas offentlighet. Såsom franninge av motiven

till de föreslagna bestämmelserna vore det nämligen avsett, att beslut

örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, särskilt sådana

handlingar som angåve villkoren i slutna avtal, skulle kunna meddelas endast

i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen delade den i förslaget

rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen, vartill även

upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en riktig avvägning av offentlighet

och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga

vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av skydd mot obehörigt utnyttjande

av uppliandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde emellertid

enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av sekretess beträffande

handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar som angåve villkoren

i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas åsikt kunde ett avsteg

från offentlighetsprincipen på detta område underlätta uppkomsten och

spridandet av rykten örn mannamån från myndigheternas sida vid handläggning

av upphandlingsärenden. Denna farhåga vore dock mera berättigad,

därest upphandlingsärendena — på sätt upphandlingssakkunniga i anslutning

till förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet ifrågasatt —

undandroges offentligheten genom myndigheternas särskilda beslut i iner

eller mindre sällsynta undantagsfall, än örn sagda ärenden obligatoriskt hemlighölles

under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet vore därför att

föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till allenast två år, syntes

även skiiliga anspråk på offentlig kontroll över det statliga upphandlingsväsendet

bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte därför utfärdandet

av bestämmelser utav lili antytt innehåll i stället för de i 1935 års

förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna kunde.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

om så prövades erforderligt, kompletteras med föreskrifter därom, att myndighet

skulle äga befogenhet att på ansökning och uppgivna skäl förklara

handling i upphandlingsärende offentlig före den stadgade tidens utgång

samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens intressen funne sig icke

böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle anmälas till Kungl. Majit

för att delgivas riksdagens revisorer.

Det må här anmärkas, att om de yrkanden bifölles som från kommunalt

hållt framställts därom att handlingar rörande kommunernas ekonomiska

förvaltning överhuvud icke skulle anses som allmänna handlingar, detta tydligen

komme att medföra obegränsad möjlighet till sekretess för kommunala

handlingar i sådana ärenden varom fråga är i förevarande lagrum. Från en

del kommuner, vilka icke framställt ett sådant krav eller vilka upptagit

frågan om sekretessens omfattning för den händelse ett sådant krav icke

skulle vinna bifall, ha emellertid framkommit önskemål om en viss skärpning

av sekretessreglerna i denna paragraf.

Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat att anbud och andra

affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärsdrivande

verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhålla för den händelse

en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lagfästas, att

avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935 års förslag

icke vore för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt med hänsyn

därtill att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till tvister rörande

rätta tolkningen av uttrycket ’där särskilda omständigheter det föranleda’.

Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämnda ''särskilda omständigheter’

tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning definitivt

besluta om undantag från handlingarnas offentliggörande än som med

sakkunnigförslaget syntes hava varit meningen. Stadsfullmäktige hemställde

sålunda att större hänsyn fästes vid kommunernas behov av sekretess i ekonomiska

frågor än som skett i nämnda förslag.

Stadsfullmäktige i Malmö erinra att i 1935 års förslag vederbörande myndighet

visserligen medgåves att där särskilda omständigheter därtill föranledde

besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas förrän viss

tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i förslagets

motivering begreppet ''särskilda omständigheter’ gåves en ganska inskränkt

tolkning. Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vidare

rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag

varom här vöre fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt

förslaget medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt

att pröva när sådana ''särskilda omständigheter’ kunde anses föreligga att

skäl funnes för handlings hemlighållande.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha intet att erinra mot den principiella

uppläggningen av ifrågavarande paragraf men yrka på en väsentlig utsträckning

av sekretesstiden.

Stadsfullmäktige i Uppsala föreslå — med instämmande av länsstyrelsen

i Uppsala län — att den föreslagna två-årssekretesstiden förlänges, enär

eljest offentligheten torde kunna medföra vissa ogynnsamma konsekvenser

för kommunerna, i det att inbördes konkurerande företag i sådana fall där

ingångna avtal gällde längre tid än två år kunde före ingivandet av nya

anbud taga del av alla de tidigare anbuden. För kommun icke önskvärd

ringbildning mellan leverantörer kunde därigenom komma att underlättas.

Tidsperioden borde därför utsträckas längre, förslagsvis till fem år.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 140.

129

Stadsfullmäktige i Visby och i Trälleberg yrka sekretess för kommunernas

räkenskaper, de förra intill dess två år förflutit från det revision ägt rum

och de senare åtminstone till dess revision skett.

Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasätta, huruvida ej beträffande anbudsgivare,

vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att utlämna

hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest lian vid anbudets

ingivande gjort förbehåll örn att utlämnande ej finge ske.

Stadsförbundet förklarar sig icke underskatta svårigheterna för ett rättvist

avvägande mellan offentlighets- och sekretessynpunkter på förevarande

område men hemställer att frågan örn skydd för kommunernas affärsuppgörelser

underkastas ytterligare granskning, därvid förbundet anför bland

annat: Där förhandlingar fördes om köp eller försäljning av fastighet, vilka

slutförts utan resultat, kunde frågan senare —- även efter 10 års förlopp —

åter bliva aktuell och staden konune då givetvis i ett föga förmånligt läge,

örn en ny spekulant kunde i detalj taga kännedom om tidigare förhandlingar

och de pris och övriga vihkor som därvid uppställdes från stadens

sida. Staden syntes i förevarande avseende böra åtnjuta samma förmåner

som en enskild markexploatör. Vad åter anginge leverans- och entreprenadanbud

borde framhållas, att städerna på detta område icke vore bundna av

så snäva bestämmelser som dem staten tillämpade. Med hänsyn till en kommande

revision torde i handlingarna ofta inflyta motivering för t. ex. frångående

av ett lägsta anbud. En rätt för konkurrerande anbudsgivare att

taga del av dessa motiveringar skulle säkerligen i många fall medföra betydande

olägenheter för kommunen eller i vart fall dess tjänstemän, vilka senare

därför lätt torde frestas att under alla förhållanden förorda lägsta anbud.

På denna punkt torde det icke vara påkallat att tillämpa ensartade

regler för stat och kommun. Den kommunala revisionen kunde med sitt begränsade

område på ett helt annat sätt än statsrevisionen underkasta ärendena

en ingående granskning. I de olika kommunala förvaltningsnämnderna

avgjordes icke prövningen av leverans- och entreprenadanbud av tjänstemännen

ensamma utan i sista hand av förtroendemän ur olika politiska läger.

Man torde därför kunna utgå ifrån, att anbudsgivarnas lojala intressen

där kunde bliva tillgodosedda utan regler av så snäv avfatlning att de

vore till skada för förvaltningen. Förslaget avsåge visserligen också att

lämna de kommunala myndigheterna möjligheter att i viss omfattning utsträcka

sekretessterminen. Det kunde emellertid ifrågasättas örn tidsfristerna

tillmätts rikligt nog. Örn t. ex. i några fall leveransavtal plägade uppgöras

för en treårsperiod, torde det vara mindre lämpligt att leverantörer efter den

stipulerade tvåårsperioden kunde taga del av konkurrenternas vid föregående

tillfälle inlämnade anbud. Tendenser till ringbildning bland leverantörer

kunde kräva motåtgärder från kommunernas sida.

Stadsfullmäktige i Västerås ha instämt i vad stadsförbundet anfört.

Stgrclscn för advokatsamfundet har, i motsättning till vad sålunda från

vissa kommunala håll hemställts rörande en utvidgning av sekretessmöjligheterna,

ansett att offentligheten genom 1935 års förslag allt för mycket inskränkes

samt därom anfört:

De sakkunniga hade infört en allmän föreskrift, att handlingar berörande

stats och kommuns affärsverksamhet finge efter myndighets beprövande

hemlighållas även under viss tid efter det att ärende till vilket de höra

föranlett ingående av avtal eller ''eljest slutförts’. Sistnämnda tidsbestämning

vöre så avfattad, att den i verkligheten icke kunde tjäna som utgångspunkt

för beräknande i det särskilda fallet av när i andra stycket av förc
Bihang

till riksdagens protokoll 1906. t sami. Nr 140. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

varande paragraf omnämnda tider skulle anses lia förlupit. Bestämmelsen

torde snarare giva anledning till att myndigheter vilka intoge en avvisande

inställning mot offentlighetsintresset försköte den tidpunkt då de

ansåge ett ärende avslutat, t. ex. genom att som ett ärende behandla flera

med varandra mer eller mindre sammanhängande sådana. Erfarenheten

hade givit vid handen att denna fara icke finge undervärderas. Införande av

sekretess för nu berörda handlingar även för tiden efter ett ärendes slutförande

finge, även om en objektiv bestämning av sistnämnda uttryck möjliggjordes,

ur flera synpunkter anses olämplig. Särskilt vore detta fallet på

den kommunala förvaltningens område. Enligt gällande kommunallagar

hade varje kommunmedlem anspråk på att i sina mellanhavanden med de

kommunala myndigheterna och verken bliva behandlad på samma sätt

som varje annan kommunmedlem. Därest den enskilde fråntoges möjligheten

att erhålla kännedom om de förmåner kommunala verk och myndigheter

lämnat andra kommunmedlemmar, saknade han möjlighet att göra

sina rättsanspråk gällande. Erfarenheten visade att de kommunala myndigheterna

och verken icke alltid kunde fritagas från misstanken, att de obehörigen

gynnade vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar.

Därest de kommunala affärsdrivande verken intoge en faktisk

eller rättslig monopolställning, vilket i regel vöre fallet, framträdde nödvändigheten

av att den enskilde kunde få kännedom om avslutade förhandlingar

med andra kommunmedlemmar ännu starkare. I dessa fall gjorde

sig även behovet av offenlig kontroll gällande. Fall hade förekommit, där

kommunala affärsdrivande verk utnyttjat sin monopolställning till förmån

för vissa kommunerna ovidkommande intressen. Det hade t. o. m. förekommit,

att enskilda yrkesgrupper utnyttjat sådana kommunala verks monopolställning

till skada för andra kommunala inrättningar.

Från några håll har riktats anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen

att kommunalmyndighet beträffande tillämpningen av paragrafen skall

ställa sig överordnad kommunalmyndighets föreskrifter till efterrättelse.

Därvid har i formellt hänseende anmärkts, att kommunalstämma eller representation

icke kunde sägas vara överordnad i förhållande till kommunalt

förvaltningsorgan. Stadsfullmäktige i Göteborg och advokatsamfundet

anse att bestämmelsen helt bör bortfalla. Advokatsamfundet uttalar att en

tillfällig majoritet skulle kunna utnyttja föreskriften till att försvåra eller

omöjliggöra för minoriteten att öva saklig kritik mot missförhållanden i

förvaltningen av kommunala verk och inrättningar.

Riksförsäkringsanstalten erinrar, att anstalten i tidigare yttranden framhållit

önskvärdheten av att även vid förvaltningen av anstaltens fonder, såsom

vid förvärv av obligationer och andra värdehandlingar, möjlighet bereddes

anstalten till iakttagande av viss sekretess, samt anför vidare:

I sakkunnigförslaget hade upptagits bestämmelser som hade avseende på

tillgodoseende av liknande önskemal i ärenden angående statens eller menighets

''förvärv’ och ''avyttrande’ ''av egendom eller annat’. Den verksamhet

som av anstalten bedreves för förvaltning av de fonder den omhänderhade

utövades visserligen av anstalten såsom statsmyndighet. I denna mening

utgjorde alltså det ''förvärv'' eller det ''avyttrande'' varom här kunde vara

fråga även ett ''statens'' förvärv eller avyttrande. Att döma av de sakkunnigas

motivering syntes dock oklart, huruvida och i vad mån de i förslagets

32 § införda bestämmelser även finge — lika med t. ex. de i 30 §

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

131

föreslagna — anses avse statsmyndighets handlingar rörande egendom som,

utan att vara eller bliva föremål för statens äganderätt i mer privaträttslig

mening, ostridigt endast tjänade ett allmänt ändamål och därför stöde under

statsmyndighetens förvaltning. I överensstämmelse med vad som avsetts

i fråga om statsegendom torde ett förtydligande på denna punkt av de

sakkunnigas förslag vara önskvärt.

Här må vidare erinras om pensionsstyrelsens yttrande som förut refererats

vid motiveringen för 32 § i departementsförslaget.

Slutligen har ett par mindre anmärkningar rörande paragrafens redaktion

gjorts i yttrandena.

Chefen för kustartilleriet har sålunda föreslagit att uttrycket ''myndighet

som handlägger ärendet’ utbytes mot ''myndighet som äger fatta slutgiltigt

beslut i ärendet’. Marinförvaltningen har anmärkt att tveksamhet kunde

råda, huruvida anmälan till Konungen om beslut rörande hemlighållande

av handlingar skulle ske endast efter utgången av det statsregleringsår då

beslutet fattades, eller om det skulle anmälas även vid utgången av ett kommande

statsregleringsår varunder det ägt bestånd.

Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område

som i denna paragraf avses är, såsom de sakkunniga framhållit och från

flera håll i yttrandena understrukits, förenad med betydande svårigheter.

Här står nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till

ett icke mindre betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag synes

dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga

frågan. Därom vittnar i sin mån att nästan alla statliga myndigheter äro

tillfreds med detsamma och att även det stora flertalet av de hörda kommunala

myndigheterna lämnat det utan anmärkning; och det bör härvid framhållas

att bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträckning

beröra så gott som alla myndigheter.

Av flera kommunala myndigheter har dock såsom framgår yrkats en utökning

av förslagets möjligheter att anordna sekretess eller rent av att offentligheten

överhuvud skulle uteslutas på detta område. Det är som även

påpekats ganska naturligt att de kommunala myndigheterna, vilka för närvarande

i regel undandraga sina handlingar i ekonomiska ärenden offentligheten,

skola med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens uttryckliga

fastslående på detta område, även om betydande undantag göras från

principens tillämpning. Ä andra sidan har advokatsamfundet, som i detta

fall torde i viss mån kunna sägas representera allmänhetens intresse, bestämt

motsatt sig att överhuvud möjlighet beredes att hålla handlingar på ifrågavarande

område hemliga efter det ett ärende slutförts, och detta i synnerhet

såvitt angår kommunala handlingar. Enligt samfundets mening gör sig ett

synnerligen starkt kontrollintresse gällande med avseende å den kommunala

förvaltningen, där enligt vad samfundet antyder tendenser till obehöriga förfaranden

vid ekonomiska ärendens handhavande icke saknas. Dessa synpunkter

förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Behövligheten av den kontroll

som handlingars offentlighet .skulle möjliggöra bör icke underskattas.

Likväl torde man icke skäligen kunna inskränka de möjligheter till sekre
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tess som 1935 års förslag ger. Därigenom skulle kommunernas möjligheter

att tillvarataga sina intressen gentemot medkontrahenter vid affärer och ekonomiska

uppgörelser alltför mycket försvåras. De erfarenheter de statliga

myndigheterna, särskilt de affärsdrivande verken, haft av den vidsträckta

offentlighet deras handlingar nu äro underkastade tala bestämt för åtminstone

en sådan omfattning av sekretessmöjligheterna beträffande såväl statliga

som kommunala handlingar som de sakkunniga föreslagit. Det torde

till och med vara lämpligt att i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll

framförda önskemålen örn en utsträckning av dessa möjligheter.

Dock lärer icke böra ifrågakomma att utsträcka den tid under vilken

handlingar som angiva villkoren i slutna avtal skola kunna hemlighållas utöver

vad år 1935 föreslagits. Det förbises icke att olägenheter i vissa fall

kunna uppkomma för staten eller kommunen genom offentligblivande av

exempelvis leveransavtal redan efter två år. Men skulle tiden förlängas,

torde den kontroll som offentligheten är avsedd att medföra alltför mycket

förlora i effektivitet. Däremot torde sekretesstiden beträffande handlingarsom

ej angiva villkoren i slutna avtal kunna utsträckas från föreslagna 10

till 20 år såsom på andra håll skett enligt departementsförslaget. Härigenom

torde alltid komma att finnas möjlighet att, då sekretess med avseende

å sådana handlingar förordnas, giva den sådan utsträckning till tiden att

den fullt ut fyller sitt ändamål.

Det har ej synts lämpligt att som generalpoststyrelsen hemställt föreslå

en obligatorisk sekretess under 2 år för alla handlingar i upphandlingsärenden.

Ur offentlighetssynpunkt måste det nämligen vara av ej ringa värde

att sekretess efter tidpunkten för avtals slutande eller ärendets slutförande i

annan ordning skall bero på ett särskilt beslut, som beträffande statsmyndigheter

i regel skall anmälas hos Kungl. Majit och bringas till statsrevisorernas

kännedom. Däremot har i departementsförslaget en ändring i förhållande

till 1935 års förslag vidtagits med avseende å förutsättningarna för förordnande

om sekretess, nämligen såtillvida att det ej stadgas att dylikt förordnande

skall föranledas av ''särskilda omständigheter’ utan endast att det

må givas då anledning därtill föreligger. De kommunala myndigheter som

gjort invändningar mot förevarande paragraf synas framför allt ha fruktat

alt uttrycket ''särskilda omständigheter’ skulle tolkas så att sekretessmöjligheterna

alltför mycket inskränktes, detta särskilt med hänsyn lill de sakkunnigas

motivering. Denna motivering synes också vara ägnad att ingiva

sådana farhågor. Med den ändring som nu föreslås i paragrafen måste emellertid

alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.

I anledning av riksförsäkringsanstaltens anmärkning har en omformulering

vidtagits i första stycket av paragrafen, varigenom tydligt utmärkts att

paragrafen omfattar handlingar i ärenden rörande förvärv, avyttring eller

upplåtelse beträffande allt vad myndighet har att förvalta, även om det ej

skulle vara statsegendom i egentlig mening.

Vidare har i anledning av framkomna anmärkningar angivits, att kommunalmyndighet

har att ställa sig till efterrättelse föreskrifter som meddelats av

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

den myndighet som utövar menighetens beslutanderätt, ej dem som meddelats

av ''överordnad’ kommunalmyndighet.

Slutligen har av redaktionella skäl bestämmelsen om auktionsprotokoll

undantagande från paragrafens föreskrifter utbrutits till ett nytt sista stycke

i paragrafen. Vad angår den från ett håll framställda anmärkningen

att uttrycket ''myndighet som handlägger ärendet’ skulle utbytas mot

''myndighet som äger fatta slutgiltigt beslut i ärendet’, torde en dylik

ändring icke vara lämplig, då de förra ordalagen förekomma i gällande tryckfrihetsförordning

och upphandlingsförordning. I anledning av en annan anmärkning

må framhållas, att den föreslagna lagtexten med tillräcklig tydlighet

torde utmärka att beslut örn sekretess skola anmälas efter utgången av

det statsregleringsår då beslutet fattats men icke behöva anmälas under följande

år.

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag, avser att förhindra

att domstols utslag och beslut bliva bekantgjorda innan de avkunnats

eller expedierats.

Med anteckningar som förts vid fattande av beslut avses sådana handlingar

som exempelvis de i hovrätterna förda föredragningsrotlarna i besvärsoch

vademål samt de å hovrätternas divisioner förda minnes- och anteckningsböckerna,

ur vilka vissa upplysningar kunna hämtas om fattade beslut.

Memorialanteckningar, utgörande förberedande utkast eller koncept, kunna

i regel icke anses som allmänna handlingar och beröras ej av stadgandet.

I den föreslagna avfattningen ha allenast vidtagits ett par redaktionella

jämkningar.

36 §.

Paragrafen motsvarar 34 och 35 §§ i 1935 års förslag.

Enligt särskilda stadganden i allmän lag har underdomstol i vissa fall

möjlighet att, där offentlighet kunde vara till skada, förordna om måls handläggning

inom stängda dörrar. I några av dessa fall kompletteras stadgandena

genom bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning örn hemlighållande

av protokoll och till domstol ingivna handlingar i mål där sådan

handläggning ägt rum. I und. 4 stadgas sålunda, att i mål där underrätt vid

handläggningen låtit åhörarna avträda på den grund att i händelse av rättegångens

offentlighet något kunnat uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet

borde hemlighållas för främmande makt, protokoll över sådan handläggning

samt därvid till underrätten ingivna handlingar i målet, så ock högre

rätts protokoll i samma mål och däri efter meddelande av underrättens utslag

inkomna handlingar, ej må utan särskilt tillstånd av vederbörande rätt

utlämnas innan målet blivit skilt trän rättens handläggning. Rätten äger vid

handläggningens avslutande meddela förbud mot utlämnande även efter denna

tidpunkt, i vilket fall utlämnande ej utan Konungens särskilda tillstånd

får äga rum före 50 år efter det slutligt beslut i målet givits. Över rättens

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kurtti. Maj:ts proposition nr 140.

beslut rörande utlämnande må ej klagas. Förbehåll göres för parts rätt att

hava tillgång till protokoll och andra handlingar. I und. 5 lämnas motsvarande

föreskrifter med avseende å mål örn obehörigt användande eller yppande

av yrkeshemlighet eller om missbrukande av teknisk förebild, då

handläggning skett inom stängda dörrar i syfte att förebygga skada för den

som förmenas ha blivit kränkt genom den åtalade handlingen. I und. 11 slutligen

stadgas att handlingar och protokoll i äktenskapsmål, mål om faderskap

och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap samt mål örn äktenskaplig

börd, som vid underrätten handlagts inom stängda dörrar, ej må utan parternas

tillstånd utlämnas till annan förrän 50 år efter deras död.

I åtskilliga fall finnas emellertid stadganden i allmän lag örn handläggning

av mål inom lyckta dörrar vilka icke motsvaras av någon föreskrift i tryckfrihetsförordningen

rörande hemlighållande av handlingar i sådana mål. Så

är fallet bland annat beträffande mål om omyndighetsförklaring, mål där

förundersökning för villkorlig straffdom äger rum, mål som äro för anständigheten

eller sedligheten sårande samt mål om utpressning. Det står sålunda

för närvarande en var öppet att utbekomma och publicera protokollen

i dylika mål, ehuru handläggningen ägt rum inom stängda dörrar.

Enligt både 1927 och 1935 års förslag har för alla fall då domstol med tilllämpning

av bestämmelse i allmän lag förordnat örn måls handläggning inom

stängda dörrar bereus möjlighet till sekretess jämväl med avseende å protokoll

och till domstolen ingivna handlingar i målet. Därvid har föreslagits

för alla sådana mål gemensamma bestämmelser, enligt vilka sekretessen konstruerats

i anknytning till konstruktionen av und. 4 och 5 i gällande tryckfrihetsförordning.

Enligt 1935 års förslag, 34 §, som i detaljerna åtskilligt skiljer sig från

1927 ars, skola salunda när vid underdomstol — varmed de sakkunniga avse

förutom allmän underrätt även polisdomstol, krigsrätt, vattendomstol och ägodelningsrätt

— mål handlägges inom stängda dörrar, protokollen över handläggningen

och därvid ingivna handlingar automatiskt bliva hemliga till dess

målet blivit skilt från domstolens handläggning, dock med rätt för domstolen

att medgiva tidigare utlämnande. När domstolen skiljer sig från målet, skall

den, såvitt det finnes erforderligt, äga förordna örn fortsatt hemlighållande

under viss tid, högst 60 år, därvid dock skall kunna föreskrivas att utlämnande

må ske tidigare med enskilda parters samtycke. Vid fullföljd till hovrätt

av mål däri underdomstol givit förordnande örn sekretess föreslås, att

till hovrätten inkomna och där upprättade handlingar icke må utlämnas

förrän hovrätten slutbehandlat målet, såvida ej hovrätten ger tillstånd därtill.

Då hovrätten skiljer sig från målet, skall den enligt förslaget ex officio

pröva underdomstolens sekretessförordnande och äger att samtidigt förordna

om fortsatt hemlighållande av sina egna handlingar i målet. Särskild klagan

över underdomstols sekretessförordnande skall ej vara tillåten. Vid fullföljd

från hovrätt till Kungl. Majit skola gälla motsvarande regler som vid

fullföljd till hovrätt. Slutligen har i förslaget upptagits en bestämmelse beträffande

mål som i hovrätt eller högsta domstolen omedelbarligen upptagas.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

135

Denna innehåller, att om i sådant mål prövas föreligga omständigheter som

skulle föranleda handläggning inom stängda dörrar därest målet varit anhängig!

vid underdomstol, förut angivna regler skola äga motsvarande tilllämpning.

Någon reservation för parts rätt har ej behövt göras i denna paragraf,

då ett allmänt stadgande därom upptagits i 38 § i sakkunnigförslaget.

Magistraten i Västerås föreslår ändring i förslaget såtillvida att för ifrågavarande

handlingars hemlighållande efter det vederbörande mål slutbehandlats

vid domstolen icke, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle erfordras ett

domstolens särskilda förordnande, utan att i stället skulle föreskrivas att

handlingarna ej finge utlämnas förrän viss tid förflutit, förslagsvis 50 år,

där ej domstolen i det slutliga utslaget annorlunda bestämde. Beslut örn

handläggning inom stängda dörrar föreginges alltid av en prövning huruvida

de därför föreburna skälen vore av den betydelse att de motiverade en sådan

åtgärd. Om dylikt beslut fattades, torde i allmänhet anledning föreligga att

undantaga vid handläggningen förda protokoll och därunder ingivna handlingar

från offentligheten, och det syntes då onödigt att domstolen i slutliga

utslaget alltid skulle meddela utlämningsförbud vid äventyr att handlingarna

eljest bleve offentliga. Det kunde dessutom tänkas att domstol av förbiseende

underläte att meddela sådant förbud och att därigenom åt offentligheten prisgåves

vad som icke borde komma till allmänhetens kännedom.

De sakkunnigas förslag till sekretesslag innebär som regel att ett där meddelat

förbud mot utlämnande av allmän handling skall vara att tillämpa hos

vilken myndighet handlingen än finnes. Från denna regel föreslås emellertid

undantag såvitt angår allmänna handlingar som inkommit till domstol

varom nu är fråga. De sakkunniga förklara att det ej gärna läte sig göra att

utöver den sekretess, som enligt de nyss refererade bestämmelserna skulle

kunna åstadkommas vid nämnda domstolar, hålla handlingar i där anhängiga

mål hemliga. Vid offentlig förhandling ingivna handlingar skulle principiellt

därvid uppläsas, och om så icke alltid skedde betraktades de i varje fall

som föredragna och intoges i protokollet. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga

föreslagit ett stadgande i den särskilda lagen, 35 §, av innehåll att med

avseende å handlingar, vilka inkommit till domstol som förut angivits i där

anhängig! mål, icke skola gälla andra hinder för utlämnande än som följa

av de angivna, i förslagets 34 § upptagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har häremot anmärkt, att handlingar som

på grund av statens intressen vore hemliga icke borde bliva offentliga

då de ingåves till domstol. Kammarrätten har erinrat örn bestämmelsen

i 56 § 1 mom. femte stycket taxeringsförordningen därom att

självdeklaration som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller åberopas

vid allmän domstol icke må utan den skattskyldiges samtycke offentligen

föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller

omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Med hänsyn

härtill borde sekretesstadgandet i 17 § av de sakkunjiigas förslag bliva

tillämpligt även då handlingarna funnes hos domstol varom nu är fråga.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Förevarande sekretessregler äro icke tillämpliga å arbetsdomstolens handlingar,

och någon sekretessföreskrift som direkt åsyftar dessa handlingar

finnes ej heller eljest i sakkunnigförslaget. Arbetsdomstolen framhåller i

sitt yttrande åtskilliga fall, då till domstolen ingivna handlingar borde hållas

hemliga, men förklarar likväl att frågan om komplettering av förslaget

med bestämmelser för domstolens del icke syntes vara av större vikt och

att domstolen därför icke ansett sig böra framställa något bestämt yrkande

därom. Arbetsdomstolen betonar att i allt fall den konstruktion som givits

förevarande sekretessbestämmelser icke kunde tillämpas med avseende å

arbetsdomstolen, för vilken några bestämmelser om handläggning inom

stängda dörrar icke funnes. — Arbetsdomstolen har härjämte uttalat sig

rörande lämpligheten av de ifrågavarande sekretessföreskrifterna ur de allmänna

domstolarnas synpunkter. Härutinnan har i huvudsak anförts, att

även om reglerna örn handläggning inom stängda dörrar utvidgades och fullständigades,

vore själva kravet på sådan handläggning såsom förutsättning

för handlings undantagande från offentligheten mindre tillfredsställande.

En handling som skäligen icke borde bliva offentlig kunde komma att åberopas

såsom bevismedel i ett särskilt avseende i mål som för övrigt icke på

något sätt krävde handläggning inom stängda dörrar, en synpunkt som för

arbetsdomstolens del hade alldeles särskild betydelse men som även vore

att beakta med avseende å de allmänna domstolarna.

Otvivelaktigt föreligger ett kännbart behov av en utvidgning och reglering

av sekretessföreskrifterna med avseende å domstolshandlingar. Det är mindre

tillfredsställande att protokollen i vissa mål som på goda grunder handläggas

inom stängda dörrar skola vara prisgivna åt offentligheten. De sakkunnigas

förslag synes innebära den efter nuvarande förhållanden i princip

mest tillfredsställande lösningen. Även om en viss utvidgning av möjligheten

att handlägga mål inom stängda dörrar, såsom från ett par håll betonats

i yttrandena, skulle vara önskvärd, torde frågan härom icke lämpligen kunna

upptagas i detta sammanhang. Och att anknyta sekretessen med avseende

å handlingar till andra förutsättningar än att handläggning inom stängda

dörrar ägt rum torde med det nuvarande i princip muntligt-protokollariska

rättegångsförfarandet knappast böra ske.

Vad angår detaljerna i de sakkunnigas förslag synes vad magistraten i Västerås

anfört icke böra föranleda ändring i detsamma. En god garanti för

att sekretess icke onödigtvis upprätthålles för tiden efter det målets handläggning

avslutats torde vara, att fortsatt hemlighållande skall göras beroende

av domstolens särskilda beslut. Detta står också i överensstämmelse

med gällande tryckfrihetsförordnings ståndpunkt i und. 4 och 5.

Emellertid lia en del smärre jämkningar vidtagits i förslaget, övervägande

av redaktionell natur. Termen underdomstol har såsom icke fullt bestämd

till sin innebörd undvikits. I stället ha nämnts allmän underrätt, polisdomstol

och krigsrätt, vilka torde vara de domstolar för vilka paragrafen kan erhålla

praktisk betydelse. Paragrafens fjärde stycke har begränsats till att

avse fall då i brottmål, varmed hovrätt såsom första instans tager befattning,

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

137

förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar jämlikt lagen den 14

juni 1901. I andra fall torde något praktiskt sekretessbehov icke föreligga.

Maximitiden för sekretess har bestämts till 70 år i överensstämmelse med de

allmänna principerna i fråga om sekretesstiderna.

Den av de sakkunniga under 35 § upptagna bestämmelsen, att handlingar

som inkommit till domstolar i anhängiga mål icke skola vara underkastade

andra hinder mot utlämnande än de nu omförmälda reglerna innebära, synes

icke fullt lycklig. Visserligen är det riktigt att det skriftliga processmaterial

som till sådan domstol inkommit bör bliva offentligt i den mån det

föredragits och intagits i protokollet, såvida ej handläggning skett inom

stängda dörrar. Därför synes en bestämmelse böra givas av innebörd att

med avseende å protokoll i mål vid nu ifrågavarande domstolar icke skall,

utöver vad av departementsförslagets 35 § följer, gälla andra hinder för utlämnande

än i förevarande paragraf stadgas. En sådan bestämmelse har

tillfogats denna paragraf som sista stycke. Den omständigheten att i sådant

protokoll intagits en hemlig handling skall sålunda icke i och för sig föranleda

protokollets hemlighållande. Vad åter angår inkomna handlingar

böra för det första ej de exemplar av dem som kunna finnas hos annan

myndighet än domstolen bliva offentliga, exempelvis ej anteckning i

straffregistret varav avskrift tillställts domstolen eller medicinalstyrelsens

koncept till utlåtande som avgivits till domstolen. Men även de exemplar av

handlingarna som inkommit till och förvaras hos domstolen böra där hållas

hemliga i den mån de ej intagits i sådant protokoll som icke är hemligt.

Arbetsdomstolen och kammarrätten ha som av det förut sagda framgår påpekat

behovet av dylik sekretess i vissa fall. Ifrågavarande av de sakkunniga

i 35 § sekretesslagen föreslagna stadgande har följaktligen ej upptagits i

departementsförslaget.

Vad slutligen angår arbetsdomstolens handlingar torde, såsom domstolen

själv närmast synes anse, en för dessa handlingar speciell sekretessbestämmelse

vara överflödig.

37 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § i 1935 års förslag och upptager

bestämmelse av innehåll, att där enligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande

i lagen meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller

lyder under riksdagen, viss handling ej må utlämnas, eller där enligt lagen

erfordras tillstånd av dylik myndighet för handlings utlämnande, Konungen

äger förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Det må framhållas att det i departementsförslag rörande ändring i tryckfrihetsförordningen

föreslagna nya besvärsinstitutet ej är tillämpligt beträffande

överklagande av myndighets beslut som i denna paragraf avses. Detta

institut avser endast de fall då någon menar att handling olagligen förvägrats

honom. Nu ifrågavarande beslut åter äro sådana som myndigheterna

meddelat på grund av en på särskilda områden erhållen befogenhet

att utan några i lagen givna direktiv förordna örn sekretess å vissa hand
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lingar eller giva dispens från lagens sekretessföreskrifter. Ändring i beslut

av denna art vilka meddelats av statsmyndighet torde väl i regel kunna sökas

i administrativ ordning på grund av allmänna förvaltningsrättsliga principer,

men om dylika ärenden fullföljas hos Konungen skola de avgöras

i statsrådet. Det synes emellertid lämpligt att på föreslaget sätt fastslå att

Konungen alltid skall kunna fritt övergripa myndigheternas ifrågavarande

beslut.

38 §.

Här upptages i oförändrad form det i 1935 års förslag under 37 § införda

stadgandet, att där det finnes erforderligt för tillvaratagande av Kronans,

menighets eller enskilds rätt, Konungen må utan hinder av vad eljest i förevarande

lag stadgas förordna om handlings utlämnande.

Från ett par håll ha uttalats betänkligheter mot den rätt som sålunda tilllagts

Konungen att bryta sekretess. Advokatsamfundet finner sålunda möjlighet

väl böra finnas att i sådana fall som i stadgandet avses utfå eljest hemliga

handlingar men anser att prövningen av frågor om sådant utlämnande

icke borde ske av Kungl. Maj:t i statsrådet — dock möjligen med undantag

för frågor rörande statsrådsprotokoll samt handlingar i utrikes- och försvarsärenden

m. fl. — utan i stället, såvitt handlingens utfående är erforderligt för

tillvaratagande av enskild rätt, som regel anförtros domstol.

Vad mot stadgandet anmärkts torde icke sakna ett visst berättigande. Men

såsom advokatsamfundet självt antytt bör det åtminstone i en del fall ankomma

på Kungl. Majit i statsrådet att pröva, om en handling kan utlämnas

med hänsyn till ett statsintresse som påkallar dess hemlighållande. Det

torde möta betydande svårigheter att urskilja de fall då prövningen bör ske

i nämnda ordning. Spörsmålet sammanhänger dessutom med den ännu i

lag väsentligen oreglerade frågan örn editionsplikt i process med avseende å

handlingar överhuvud. De sakkunniga ha uttalat att spörsmålet, huruvida

och i vad mån beträffande hemliga allmänna handlingar en editionsplikt

borde gälla för kronan i processer vid allmän domstol, lämpligen torde böra

lösas i samband med den allmänna rättegångsreformen. Till detta uttalande

kan jag ansluta mig.

39 §.

I denna paragraf är införd den i 38 § av 1935 års förslag upptagna bestämmelsen

att vad i förevarande lag stadgas ej i annat än ett specialfall länder

till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och

ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra

handlingar. De sakkunniga framhålla att denna bestämmelse, vilken sålunda

gäller icke blott domstolshandlingar utan även andra myndigheters

handlingar, föranledes av allmänna process- och förvaltningsrättsliga principer.

Den ifrågavarande rätten att utbekomma handlingar medför emellertid

ej rätt att i tryck utgiva dem.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

139

40 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i 1935 års förslag och innehåller bestämmelser

om straff för den som utlämnar handling i strid mot lagens föreskrifter eller

mot förbud som jämlikt densamma meddelats samt för den som bryter mot

förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. Endast några redaktionella

jämkningar ha gjorts i förhållande till nämnda förslag. På motsvarande sätt

som i annat sammanhang föreslagits beträffande brott mot § 2 tryckfrihetsförordningen

skall enligt förevarande lagrum, om brott är begånget i ämbete

eller tjänst eller eljest är av beskaffenhet att förskylla straff jämlikt

allmän eller särskild lag, tillämpas straff som där är stadgat. Dagsbotssystemet

skall därvid i förekommande fall tillämpas. Subsidiärt utsättes i förevarande

lagrum dagsböter som straff med möjlighet att vid brott med avseende

å handlingar som i 1—4, 20 och 36 §§ avses ådöma fängelse. Det synes

riktigast att tillämpa dagsbotssystemet vid brott mot sekretesslagen, ehuru

det ej skall tillämpas vid brott mot tryckfrihetsförordningen.

Det torde vara en fördel att på sätt genom det föreliggande förslaget sker

gällande tryckfrihetsförordnings skiftande straffsatser vid brott mot sekretessbestämmelserna

ersättas med gemensam straffbestämmelse. Beträffande den

nuvarande straffsatsen för brott med avseende å handlingar rörande undersökning

av monopolistiska företag och sammanslutningar, böter upp till

10,000 kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i

högst sex månader, torde, såsom ock de sakkunniga framhållit, den högsta

bötessatsen icke behöva bibehållas utan såsom för andra brott mot utlämningsförbud

dagsbotssystemet böra tillämpas, helst enligt förslaget straffet

också kan sättas till fängelse i högst 2 år.

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i 1935 års förslag, fastslår uttryckligen

att allmänna processrättsliga regler skola tillämpas vid åtal för förbrytelse

mot den förevarande lagen.

Promulgationsbestämmelsen.

Sekretesslagen bör träda i kraft samtidigt med grundlagsändringar i ämnet,

vilket här utsäges. Hit ha såsom förut nämnts överflyttats de i 1935 års

förslag under 1 § upptagna bestämmelserna rörande statsrådsprotokoll m. fl.

handlingar som upprättats före lagens ikraftträdande.

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.

I yttrandena över 1935 års förslag lia framställts några yrkanden örn införande

av sekretess, vilka icke ansetts böra föranleda någon åtgärd och vilka

icke lämpligen kunnat behandlas under någon i förslaget upptagen paragraf.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Militieombudsmannen har ifrågasatt hemlighållande av handlingar i militära

befordringsfrågor såvitt de röra någons personliga förhållanden.

Redan vid förarbetena till 1912 års betänkande framfördes ett dylikt krav

från militärt håll. I betänkandet avvisades emellertid detta yrkande, då någon

inskränkning i den allmänna kontrollen i förevarande avseende vad armén

och flottan anginge icke vore mera av behovet påkallad än beträffande befordringsväsendet

i fråga örn civila befattningar.

Militieombudsmannen framhåller nu att i utlåtanden angående officerares

och underofficerares samt med dem i rang likställda civilmilitära personers

lämplighet för befordran icke torde kunna undvikas att stundom vederbörandes

rent personliga förhållanden vidrördes. Då såvitt möjligt personliga förhållanden

borde vara undandragna offentligheten, syntes böra övervägas införande

av stadgande, att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållanden

icke finge utlämnas utan samtycke av den som i utlåtandet avsåges förrän

förslagsvis 60 år förflutit, eventuellt med sådant förbehåll om utlämnande

då trygghet funnes att det ej lände vederbörande till skada eller förklenande

som i 1935 års förslag förekomme med avseende å handlingar rörande personliga

förhållanden.

Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet av allmänhetens kontroll

och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån icke uppkomma

med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar i offentlighetsregeln

böra här icke ske utan tvingande skäl. Örn än blottande av personliga förhållanden

i befordringsärenden någon gång skulle kunna vara hårt för vederbörande,

lärer i allt fall hänsynen härtill böra vika för offentlighetsintresset.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till tidigare yttranden framhållit att på

skolväsendets område sekretessbehov förelåge dels i disciplinära ärenden rörande

lärares förhållande i tjänsten särskilt med avseende å läkarutlåtanden,

dels beträffande vissa skoldisciplinen rörande handlingar såsom klasskonferensprotokoll,

anmärkningsböcker samt förvisningsdomar och andra handlingar

i disciplinmål, dels ock för lärjungars skriftliga arbeten. Även från

Stockholms stads sida ha framförts sekretessyrkanden på förevarande område.

Det torde vara såväl i allmänhetens som i lärarnas intresse att förhållandena

vid undervisningsanstalterna i största möjliga utsträckning äro underkastade

offentlighet. I den diskussion som tidigare förts rörande lämpligheten av

sekretess för handlingar angående lärares förhållande i tjänsten har från

lärarhåll framförts direkta gensagor mot förslag att inskränka den gällande

publiciteten. Beträffande handlingar rörande lärjungars uppförande och

dylikt lärer något sekretessbehov ej ha gjort sig gällande med den styrka att

lagstadgande kan anses fullt motiverat. Detsamma torde i än högre grad gälla

lärjungars skriftliga arbeten, i den mån dessa överhuvudtaget kunna anses

som allmänna handlingar.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande gjort en framställning i syfte att anmälningar

mot läkare och mot ämbets- och tjänstemän för försummelse i

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

141

verksamheten eller tjänsten samt framställningar örn utredning i dylikt hänseende

icke skulle få offentliggöras förrän ärendet blivit avgjort, varigenom

allmänheten skulle få en samlad överblick över vad som förekommit och

den som blivit föremål för anmälan eller framställning icke i sådan utsträckning

som nu ofta vore fallet behöva utsättas för oförtjänt lidande.

De av styrelsen framförda synpunkterna sakna icke berättigande. Frågan

om en handlingssekretess i ärenden som de berörda är dock utomordentligt

ömtålig, då nämligen även i dessa ärenden ett synnerligen starkt offentlighetsintresse

gör sig gällande. I viss mån torde de olägenheter som styrelsen

framhållit kunna undanröjas på andra vägar än den föreslagna. Frågan

synes vara i behov att ytterligare övervägas innan slutlig ståndpunkt till densamma

kan tagas.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.

Förslag'' till iitidrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.............. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1936.

Översikt av gällaude rätt samt framlagda ändringsförslag......... 6

Reformfrågans huvudpunkter..................... yO

Kommunala handlingars offentlighet................. 10

Vissa privata rättssubjekts handlingar................ 19

Sekretessbestämmelsernas revidering och utbrytning ur grundlagen .... 21

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen................ 29

Ämnets disposition........................ 29

Definition av begreppen stats- och kommunalmyndighet........ 31

Termen allmänna handlingar.................... 32

Formerna för handlingars utlämnande................ 35

Utlämnande av delvis hemliga handlingar.............. 37

Prövning av utlämningsfrågor................... 3g

Besvärsrätt i utlämningsfrågor................... 41

Förbud mot utgivande i tryck av allmänna handlingar......... 48

Vissa bestämmelser rörande lagstiftningens räckvidd.......... 50

Bestämmelser som ej avse allmänna handlingar............ 52

Straff- och processbestämmelser.................. 55

Bilagor till statsrådsprotokollet.

Bilaga A. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar........................... 5g

Bilaga B. Motiv till förestående lagförslag............... 69

Sekretessreglernas konstruktion................... 69

Sekretesstiderna......................... 72

De särskilda sekretessreglerna................... 74

1 §. Statsrådsprotokoll.................... 75

2 §. Riksdagsprotokoll m. m.................. 76

3 §. Handlingar i utrikesärenden................ 76

4 §. Handlingar rörande försvarsväsendet............ 77

5 §. Utskotts- och kommittéprotokoll m. m............ 78

6 §. Handlingar i kronans och myndigheters processer....... 79

7 §. Handlingar rörande gransknings- och inspektionsverksamhet m. m. 80

8 §. Handlingar i stadsplaneärenden.............. 80

9 §. Handlingar angående tekniska utredningar m. m. för det allmännas

räkning....................... g 2

10 §. Polis- och åklagarhandlingar................ g3

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 143

Sid.

11 §. Straffregistret m. m.................... 84

12 §. Fångvårdshandlingar m. m................. 86

13 §. Kyrkoböcker m. m.................... 86

14 §. Handlingar i sociala ärenden............... 90

15 §. Överförmyndares handlingar................100

16 §. Statistiska uppgifter...................101

11 §. Uppgifter för taxering..................102

18 §. Handlingar hos tillsynsmyndighet över banker eller försäkrings
anstalter.

......................103

19 §. Handlingar rörande yrkeshemligheter o. dyl. i ärenden angående

olycksfall i arbete, arbetarskydd m. m...........103

20 §. Handlingar rörande monopolistiska företag..........106

21 §. Handlingar rörande utredning, kontroll eller stödverksamhet med

avseende å näringslivet.................106

22 §. Handlingar rörande virkesmätning.............109

23 §. Patenthandlingar....................109

24 §. Handlingar angående medling i arbetstvister.........109

25 §. Handlingar hos arbetsförmedlingsanstalter..........110

26 §. Handlingar rörande rättshjälp åt enskilda m. m.......lil

27 §. Handlingar rörande upplysningsverksamhet m. m. för enskildas

räkning.......................112

28 §. Samfärdselanstalters handlingar angående rörelsen samt vissa tull
verkets

handlingar...................113

29 §. Handlingar varigenom post-, telegraf- eller telefonhemligheten

kan röjås......................116

30 §. Postsparbankens och postgirorörelsens handlingar.......117

31 §. Riksbankens handlingar 118

32 §. Handlingar rörande utlåning................119

33 §. Handlingar rörande upplåning...............121

34 §. Handlingar angående förvärv eller avyttrande m. m. för det all
männas

räkning ... 123

35 §. Handlingar angående domstols beslut............133

36 §. Domstolshandlingar i mål som handlagts inom stängda dörrar . 133

37 §. Konungens befogenhet att förordna örn utlämnande av handling

vars hemlighållande är beroende av myndighets beslut .... 137

38 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskild rätt . . 138

39 §. Parts rätt att utbekomma hemliga handlingar........138

40 §. Straffbestämmelser....................139

41 §. Processbestämmelser...................139

Promulgationsbestäui melsén...................139

Yrkanden örn sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.....139

Doktrin (5)

  1. Cecilia Ekman, Offentlighetsprincipen och den nya sekretesspraxisen, SvJT 2024 s. 195, på s. 201, 204 · Fritt tillgänglig
  2. Benjamin O J Boman, När betydande hinder möter – en studie av 2 kap. 12 § 2 st. 1 men. tryckfrihetsförordningen, FT 2017 nr 2 s. 237, på s. 244, 252 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Curt Riberdahl, Bidrag till tolkningen av 2 kap. 5 och 8 §§ TF i kommunalförvaltningen, FT 1987 nr 4 s. 182, på s. 196 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Alf Bohlin, "Betydande hinder" mot utlämnande av allmän handling, FT 1987 nr 2 s. 77, på s. 82 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Bo Lagergren, Om föredragning i Regeringsrätten, FT 1948 nr 6 s. 317, på s. 328 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1936:40 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40 a2 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2002 ref. 103 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (9)

9 kopplingar i 5 dokument.

  1. SvJT 2024 s. 195 Cecilia Ekman, Offentlighetsprincipen och den nya sekretesspraxisen s. 195 · s. 201 · s. 204 i texten
  2. FT 2017 s. 237 Benjamin O J Boman, När betydande hinder möter – en studie av 2 kap. 12 § 2 st. 1 men. tryckfrihetsförordningen s. 244 · s. 252 i texten
  3. FT 1987 s. 77 Alf Bohlin, "Betydande hinder" mot utlämnande av allmän handling s. 77 · s. 82 i texten
  4. FT 1987 s. 182 Curt Riberdahl, Bidrag till tolkningen av 2 kap. 5 och 8 §§ TF i kommunalförvaltningen s. 196 i texten
  5. FT 1948 s. 317 Bo Lagergren, Om föredragning i Regeringsrätten s. 328 i texten