Sök i Ratio Lex

Angående förbättrad pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt

1936-02-28 · 31 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:142, Angående förbättrad pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förbättrad pension

för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt;

given Stockholms slott den 28 februari

1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn beredande

av möjlighet till högre pensioner för de i statens pensionsanstalt delaktiga

sjuksköterskorna och anför därvid:

Gällande bestämmelser. Den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen

av sjuksköterskor omfattar dels distriktssköterskor, till vilkas avlöning

staten lämnar bidrag, dels sjuksköterskor, som äro anställda antingen

vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad vård av

fattiga, sjuka, alkoholister, invalider, barn eller åldringar eller vid stiftelse av

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 142.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

allmännyttig natur, vilken övar dylik vård, dels ock sjuksköterskor, anställda

i sjukvård, som anordnats av bruk, fabrik eller därmed jämförligt

företag för därstädes anställd personal och dess familjer (se § 60 mom. 1 e)

i pensionsanstaltens reglemente den 31 december 1919, nr 878, med däri genom

kungörelser nr 513/1925 och 350/1926 gjorda ändringar). Antalet till

pensionsrätt anmälda distriktssköterskebefattningar uppgick i april 1935

till 536, och antalet övriga med pensionsrätt förenade sjuksköterskebefattningar

utgjorde vid samma tid 4,635; sammanlagda antalet pensionsdelaktiga

befattningar utgjorde sålunda 5,171.

Sjuksköterskor, för vilka minimiårsavlöning finnes fastställd i författning,

äro obligatoriskt anslutna till pensionsanstalten. Så är förhållandet med distriktssköterskorna.

Även vissa vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskor

hava numera författningsreglerad årsavlöning. För sjuksköterska, som icke

har i författning fastställd minimiårsavlöning, erhålles pensionsrätt på ansökan

av vederbörande huvudman efter det befattningen reglerats med avseende

å behörighetsvillkor, ordningen för tillsättning och entledigande, tjänstgöringens

art och omfattning ävensom minimiårsavlöning samt regleringen

godkänts av medicinalstyrelsen.

Pensionsvillkoren äro för samtliga sjuksköterskebefattningar desamma med

det undantaget, att beträffande retroaktiv tjänstårsberäkning och engångsavgifter

härför något olika bestämmelser gälla för skilda grupper av befattningar.

Tjänstepensionsunderlaget (= beloppet av hel tjänstepension)

är för närvarande i pensionsreglementet fixerat till 1,000 kronor för alla sjuksköterskebefattningar

och är således ej beroende av de med de olika befattningarna

förenade löneförmånerna. Till pensionen kommer pensionsförhöjning

jämlikt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280), vilken förhöjning å hel

pension utgör 176 kronor. Å sammanlagda beloppet, 1,176 kronor, utgår vidare

dyrtidstillägg efter samma grunder som för f. d. befattningshavare i statens

tjänst. Med tillämpning av de för första kvartalet 1936 gällande bestämmelserna

utgör dyrtidstillägget för år räknat 192 kronor, och med inräknande

härav blir sålunda totalbeloppet av förmånerna 1,368 kronor. För

statligt anställda sjuksköterskor med delaktighet i pensionsanstalten bliva

emellertid pensionsförmånerna något större, enär dessa sköterskor komma

i åtnjutande jämväl av pensionstillägg jämlikt kungörelsen den 15 juni 1922

(nr 360). För dem utgöras sålunda förmånerna av pension 1,000 kronor,

pensionstillägg 180 kronor, pensionsförhöjning 200 kronor samt — å det

sammanlagda beloppet av 1,380 kronor — dyrtidstillägg, som enligt bestämmelserna

för första kvartalet 1936 utgör 216 kronor för år räknat, varför totalbeloppet

för statligt anställd sköterska blir 1,596 kronor. Pensionsförhöjningen,

pensionstillägget och dyrtidstillägget bekostas för samtliga sköterskor

direkt av statsmedel.

För närvarande minskas den från pensionsanstalten utgående tjänstepensionen

med ett belopp, svarande mot viss del av den vederbörande tillkommande

pensionen från allmänna pensionsförsäkringen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

3

Sjuksköterskas efterlevande arvsberättigade egna barn äro tillförsäkrade

viss pensionsrätt, grundad på ett familjepensionsunderlag av 500

kronor.

Pensionsåldern är 55 år. Kvarstående i tjänst efter pensionsåldern

kan av huvudmannen medgivas under högst fem år. Annan huvudman än

staten må dock icke bevilja sådant kvarstående utan medicinalstyrelsens

medgivande.

Den årliga pensionsavgiften utgör för befattningshavarens del 5 °/o

av tjänstepensionsunderlaget, således 50 kronor, samt 1 % av familjepensionsunderlaget,

således 5 kronor. Från tjänstepensionsavgiften dragés emellertid

för närvarande beräknad avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,

13 kronor, så att sköterskas årliga pensionsavgift blir 42 kronor (50 +

+ 5 — 13 kronor). Huvudmannen erlägger ingen årlig pensionsavgift, utan

den återstående delen av pensionskostnaderna bäres av staten.

För hel tjänstepension fordras minst 25 tjänstår. Tjänstår räknas

från och med dagen för inträdet i pensionsanstalten, och därförut liggande

tjänstgöring medräknas (dock endast för den, som först innehar befattningen,

efter det denna förenats med pensionsrätt), i den mån särskild engångsavgift

härför erlagts. Tidigare anställning i statstjänst, som medfört rätt

till tjänstepension, berättigar utan särskild avgift till tjänstårsberäkning.

Retroaktiv tjänstårsberäkning har varit obligatorisk i fråga örn innehavare

av distriktssköterskebefattning, och engångsavgiften har därvid utgjort allenast

ett belopp, lika med den försäkringsfond, som skulle hava varit samlad,

om befattningshavaren under den retroaktivt tillgodoräknade tjänstetiden

erlagt föreskrivna årliga pensionsavgifter; den återstående delen (ungefär

6/6) av kostnaden för den retroaktiva tjänstårsberäkningen har staten

påtagit sig. För den erlagda engångsavgiften har huvudmannen enligt pensionsreglementet

ägt rätt att genom årliga löneavdrag uttaga ersättning hos

vederbörande sköterska, som emellertid —■ mot minskning i pensionen —

kunnat erhålla befrielse helt eller delvis från dessa löneavdrag, varvid engångsavgiften

i motsvarande mån nedsatts.

I fråga om andra sköterskor än distriktssköterskor har retroaktiv tjänstårsberäkning

beslutats först sedan vederbörande huvudman gjort framställning

därom. Staten har här påtagit sig ungefär 4/I0 av den erforderliga engångsavgiften

för de före år 1923 anmälda befattningarna; för senare anmälda

befattningar har statsbidrag till engångsavgifterna ej utgått. Beträffande

huvudmans rätt att uttaga löneavdrag samt i fråga örn befrielse från

sådant avdrag hava gällt samma bestämmelser som för distriktssköterska.

Reglementet innehåller vidare vissa bestämmelser rörande avkortning av

pension vid bristande antal tjänstår m. m., rörande rätt till genast börjande

pension vid förtidsavgång på grund av sjukdom etc. samt rörande rätt till

uppskjuten pension vid förtidsavgång av annan anledning. I fråga örn dessa

bestämmelsers innehåll hänvisas till reglementet.

Beträffande gällande bestämmelser i övrigt må här endast erinras därom,

att pensionsreglementet innehåller en allmän föreskrift örn att, därest höj
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ning av pensionsunderlagen äger rum för en befattning, som redan

är förenad med pensionsrätt, och höjningen skall gälla även den, som

då innehar befattningen, huvudmannen skall erlägga den engångsavgift, som

beräknas vara erforderlig på grund av höjningen av pensionsunderlagen; dock

erlägges ingen engångsavgift, där höjningen sker i följd av en av Kungl. Maj:t

och riksdagen beslutad lönereglering.

Förslag om förbättrade pensionsvillkor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8

juni 1933 gjorde svenska landstingsförbundets styrelse framställning om beredande

av möjlighet till högre pensionsunderlag i statens pensionsanstalt

för de i landstingens tjänst anställda sjuksköterskorna.

Till grund för framställningen låg en utredning, som verkställts genom en

av landstingsförbundet tillsatt pensionsberedning. Denna beredning hade

förordat en förhöjning av tjänstepensionsunderlaget från nuvarande 1,000

kronor till 1,500 kronor, varå förutsattes komma att utgå dyrtidstillägg av

statsmedel men ej pensionsförhöjning. Pensionsunderlaget ansågs av beredningen

böra sättas till samma belopp för alla sjuksköterskebefattningar. Det

förutsattes, att staten ej komme att lämna större bidrag till pensioneringskostnaden

än nu är fallet.

I den av landstingsförbundets styrelse ingivna framställningen anfördes,

att den av pensionsberedningen föreslagna höjningen av pensionsunderlaget

under normala förhållanden finge anses skälig men att man enligt styrelsens

mening — vilken delades av flera av landstingens förvaltningsutskott— under

dåvarande ekonomiskt brydsamma tider måste gå försiktigt fram och icke

framtvinga omedelbar och allmän höjning i den föreslagna omfattningen.

Det borde därför allenast skapas möjlighet för landstingen att öka pensionsunderlaget,

och varje landsting borde givas frihet att mellan vissa gränser

(lägst 1,000 kronor och högst 1,500 kronor) lämpa underlaget efter de faktiska

löneförhållandena.

Över framställningen avgåvos yttranden av statens pensionsanstalt, statskontoret

och medicinalstyrelsen. Med erinran, att bland landstingens förvaltningsutskott

ej rådde enighet vare sig rörande lämpligheten av att för

det dåvarande företaga åtgärder i saken eller beträffande sättet för en höjning,

framhöll pensionsanstalten, att det vore mindre tillfredsställande att

vidtaga höjning av pensionsunderlagen för en enstaka grupp sjuksköterskor

— de landstingsanställda — där denna höjning ej motiverades med särskilda

kvalifikationer och tjänståligganden. Liknande uttalanden gjordes av statskontoret

och medicinalstyrelsen.

Sedermera inkom svensk sjuksköterske förening till Kungl. Majit med en

framställning rörande höjning av pensionsunderlagen för samtliga de med

pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenade sjuksköterskebefattningarna.

Under åberopande av en genom föreningens försorg verkställd utredning

rörande löneförmånerna för olika kategorier av sjuksköterskor hemställde

föreningen om sådan ändring i reglementet för pensionsanstalten, att för sjuksköterskor

i olika löneställning skulle angivas skilda pensionsunderlag, för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

5

slagsvis 1,600, 1,800 och 2,000 kronor (härtill skulle komma dyrtidstillägg).

Statens bidrag till pensioneringen borde bibehållas vid nuvarande belopp, och

kostnaderna för pensionsunderlagens höjning skulle således bäras av huvudmännen

och befattningshavarna. Dock ifrågasattes, att staten genom tillläggspensioner

eller genom bidrag till retroaktiv avgift skulle under en övergångstid

medverka till pensionsökning för de redan i tjänst varande sköterskorna.

över sjuksköterskeföreningens framställning infordrades yttrande från statens

pensionsanstalt. Med hänsyn till att denna framställning toge sikte på

en mera allmän höjning av pensionsunderlagen för sjuksköterskorna tillstyrkte

pensionsanstalten verkställande av utredning i fråga om åtgärder

för beredande av högre pension för de med pensionsrätt i anstalten förenade

sjuksköterskebefattningarna. Pensionsanstalten ansåg ytterligare prövning

erforderlig beträffande formen för åstadkommande av höjningen och berörde

i sitt utlåtande vissa spörsmål, som därvid behövde tagas i övervägande.

Genom beslut den 9 november 1934 uppdrog härefter Kungl. Majit åt

statens pensionsanstalt att verkställa utredning i fråga om åtgärder för beredande

av möjlighet till högre pension för de med pensionsrätt i anstalten

förenade sjuksköterskebefattningarna.

Statens pensionsanstalts utredning. I sitt den 3 juni 1935 avgivna utlåtande

och förslag erinrar pensionsanstalten inledningsvis därom, att frågan

örn möjlighet för huvudmännen att bereda högre tjänstepensionsunderlag än

1,000 kronor för sjuksköterskebefattningarna varit föremål för behandling

redan då vid pensionsanstaltens inrättande möjlighet till delaktighet öppnades

för sjuksköterskorna.

I den proposition, nr 336, som till 1919 års lagtima riksdag avgavs i ämnet,

förklarade nämligen föredragande departementschefen, att han mot det av

särskilda sakkunniga avgivna förslaget i fråga om sjuksköterskors tjänstepensionsunderlag

— 1,000 kronor för distriktssköterska samt lägst 600 kronor

och högst 1,000 kronor för annan sköterska — icke hade annan anmärkning,

än att det syntes böra tagas i övervägande, huruvida ej tillfälle borde lämnas

den huvudman, som det önskade, att bereda sina befattningshavare högre

pensioner, örn detta skedde utan ökad kostnad för staten. De sakkunniga

hade föreslagit sådan rätt i fråga örn vissa lärarbefattningar. Med de små

pensioner, som sjuksköterskorna komme att få enligt förslaget, syntes en

dylik rätt vara synnerligen lämplig. Detta uttalande åtföljdes emellertid ej

av något förslag till bestämmelser örn möjlighet till erhållande av högre pensionsunderlag

än 1,000 kronor, och i det pensionsreglemente, som efter riksdagens

beslut utfärdades, inflöto ej några stadganden härom.

De tjänstepensionsunderlag, som pensionsanstalten sedermera, pa grundval

av de vid verkställda tjänsteregleringar enligt § 5 fastställda löneförmånerna,

medgivit för sjuksköterskebefattningar, hava alltid utgjort 1,000 kronor, och

med hänsyn härtill har den i reglementet intagna bestämmelsen örn pensionsunderlagets

bestämmande till lägst 600 kronor och högst 1,000 kronor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-12.

ersatts med ett stadgande om ett enhetligt underlag av 1,000 kronor för alla

sjuksköterskebefattningar (kungörelsen nr 350/1926).

Efter erinran härom anför pensionsanstalten härefter beträffande behovet

av förbättrade pensionsförmåner i huvudsak följande:

Redan vid anordnandet av pensioneringen av sjuksköterskor genom statsanstalten

betonades, att sköterskornas pensioner vore små. Behovet av förhöjda

pensioner har ytterligare understrukits i de av landstingsförbundet

och sjuksköterskeföreningen ingivna framställningarna, och pensionsanstalten

kan för sin del icke finna annat än att den i anstalten anordnade pensioneringen

av sjuksköterskor i flertalet fall giver dessa befattningshavare pensioner,

som äro så låga, att de icke stå i rimligt förhållande till befattningshavarnas

utbildning, arbetsuppgifter och ansvar. Nackdelarna med nuvarande

pensionsordning skulle vara mindre framträdande, om huvudmännen

mera allmänt beviljade fyllnadspensioner, så att sammanlagda pensionsförmånerna

bomme att stå i skäligt förhållande till löneförmånerna, men så är

ej fallet, ty enligt en av pensionsanstalten företagen undersökning hava av

117 tillfrågade huvudmän endast 19 (härav 3 landsting) uppgivit sig bevilja

sådana fyllnadspensioner. Pensionsanstalten anser därför, att åtgärder till

åstadkommande av förbättrade sjuksköterskepensioner böra vidtagas, och

vill i detta sammanhang erinra örn att 1935 års riksdags bankoutskott i sitt

utlåtande, nr 47, över proposition rörande militärt tjänstepensionsreglemente

uttalat sig för snara åtgärder i sådant syfte. Pensionsanstalten håller före,

att en mera allmän höjning av pensionerna lättast kan vinnas, om det skapas

möjlighet att ordna densamma i statsanstalten, och för sjuksköterskekåren

såsom helhet betraktad torde det därför vara förmånligare att få höjningen

ordnad centralt i statens pensionsanstalt, även om den statliga pensioneringen

måste läggas efter mera enhetliga linjer och därför vissa enskilda sköterskor

eventuellt skulle kunnat få något högre pension, örn i stället huvudmannen

gåve fyllnadspensioner, mera direkt avpassade i förhållande till löneförmånerna.

Ett annat skäl, som talar till förmån för att höjningen av pensionerna

beredes genom ett centralt organ är den omständigheten, att flyttning från en

huvudman till en annan eljest i de flesta fall torde för sköterskan medföra

förlust av fyllnadspension, avseende tjänstetiden hos den första huvudmannen.

För avvägande av lämpliga pensionsunderlag har anstalten funnit behövligt

att vinna närmare kännedom örn löneförhållandena inom sjuksköterskekåren.

I sådant syfte har pensionsanstalten införskaffat och bearbetat

löneuppgifter beträffande 4,369 av de med pensionsrätt i anstalten

förenade 5,171 sjuksköterskebefattningarna. För de resultat, som därvid erhållits,

har i anstaltens skrivelse lämnats en redogörelse, som här i huvudsak

återgives.

Enär dyrtidstillägg i vissa fall utgår, i andra fall däremot ej utgår å lönerna

och enär vidare dyrtidstillägget, där sådant finnes, beräknas efter

ganska växlande grunder, har pensionsanstalten, för erhållande av fullt jämförbara

inkomstsiffror, vid uppgiftsmaterialets bearbetning inräknat förekommande

dyrtidstillägg i löneförmånerna. I det stora flertalet fall åtnjuta

sköterskorna in natura kost, bostad med bränsle samt lyse och tvätt. I ett

relativt mindre antal fall erhålles in natura allenast bostad (vanligen med

bränsle och lyse) och slutligen förekommer, likaledes i mindre omfattning,

att avlöningen helt utgår kontant. Naturaförmånernas värde har inräknats

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

i avlöningen med de belopp, till vilka de av pensionsanstalten pläga uppskattas

vid fastställande av pensionsunderlag. Sålunda hava förmånerna

kost, lyse och tvätt värderats till 600 kronor, och bostad med bränsle har,

i överensstämmelse med föreskrift i § 23 mom. 1 av pensionsreglementet,

upptagits till Vs av samtliga övriga löneförmåner. Sjuksköterskeföreningen

hade vid sin löneutredning upptagit värdet av bostad med bränsle till Vs av

de övriga löneförmånerna — detta i enlighet med en i pensionsreglementet

tidigare förefintlig föreskrift — men pensionsanstalten har, även om den för

närvarande gällande värderingen måhända är något låg, ansett sig icke nu

kunna för en enstaka grupp av anstaltens delägare begagna en annan värdesättning

än för övriga grupper.

I statlig pensionering pläga pensionsunderlagen avvägas i förhållande till

den för respektive befattningar fastställda avlöningen å orter, tillhörande

ortsgrupp A enligt'' dyrortsgrupperingen, och pensionsanstalten har därför

verkställt vissa omräkningar av de uppgivna löneförmånerna, så att därigenom

erhållits belopp, närmast motsvarande förhållandena å A-ort.

Ett sammanförande av slutavlöningarna för samtliga befattningar med

undantag av distriktsskötersketjänsterna har resulterat i följande sammanställning

beträffande antalet befattningshavare inom olika löneintervaller

(samtliga antagas in natura åtnjuta fritt vivre — innefattande kost, bostad,

bränsle, lyse och tvätt — och där så ej är fallet, har kontantlönen i motsvarande

mån reducerats):

Kontant slutavlöning

(dessutom fritt vivre),

kronor

Antal befatt- ningshavare med

avlöning inom

vidstående löne- intervall

Kontant slutavlöning

(dessutom fritt vivre),

kronor

Antal befatt- ningshavare med

avlöning inom

vidstående löne- intervall

700 799 .......

275

2,300 2,399 .......

45

800— 899 .......

3

2,400-2,499 .......

72

900— 999 .......

29

2,500 2,599 .......

14

1,000-1,099 .......

31

2,600—2,699 .......

9

1,100 1,199 .......

42

2,700 2,799 •......

20

1,200—1,299 .......

56

2,800 2,899 .......

2

1,300-1,399 .......

39

2,900 2,999 .......

10

1,400 1,499 .......

76

3,000 3,099 .......

14

1,500—1,599 .......

689

3,100 3,199 .......

3

1,600—1,699 .......

599

3,200-3,299 .......

1

1,700—1,799 .......

484

3,400 3,499 .......

1

1,800 1,899 .......

237

3,500 3,599 .......

1

1,900 1,999 .......

201

3,600 3,699 .......

1

2,000 2,099 .......

605

3,800 3,899 .......

1

2,100 2,199 .......

119

4,400 4,499 .......

1

2,200 2,299 .......

204

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Av tabellen framgår, att för huvudparten av sköterskorna, nämligen ungefär

81 procent av samtliga, gälla slutavlöningar, liggande mellan 1,500 kronor

och 2,300 kronor (+ vivre). Lägre slutavlöning än 1,500 kronor (+ vivre) åtnjutes

av ungefär 14 procent av sköterskorna; dessa utgöras huvudsakligen

av sjuksköterskor, anställda hos diakonissanstalterna samt hos vissa landskommuner.

Slutavlöning å 2,300 kronor (+ vivre) eller däröver gäller för

ungefär 5 procent av befattningshavarna; till denna grupp höra särskilt husmödrar

samt vissa sköterskor i de största städerna.

En särskild undersökning har verkställts beträffande den genomsnittliga

slutavlöningen för vissa speciella befattningshavargrupper, och därvid hava

följande resultat framkommit:

Befattningshavargrupp

Antal

befattningshavare

Genomsnittlig

kontant slutavlö- ning (dessutom

fritt vivre),

kronor

A. Befattningshavare vid landstingens och de i landsting icke

deltagande städernas sjukvårdsanstalter

a) avdelningssköterska? och med dem närmast jäm- förliga befattningshavare............

1,652

1,737

b) specialsköterskor med högre avlöning än avdel- ningssköterskoma...............

619

1,941

c) husmödrar..................

166

2,062

B. Befattningshavare vid andra större sjukvårdsanstalter

(huvudsakligen i de större städerna)

a) avdelningssköterskor och med dem närmast jäm- förliga befattningshavare''............

281

1,993

b) specialsköterskor med högre avlöning än avdel- ningssköterskorna...............

77

2,128

c) husmödrar..................

24

2,549

C. Distriktssköterskor

a) anställda hos landsting ............

213

1,920

b) övriga....................

272

1,420

D. Dispensärsköterskor.................

257

2,116

E. Övriga sjuksköterskor................

808

1,266

Pensionsanstalten har på grundval av den sålunda föreliggande utredningen

rörande löneförhållandena till en början behandlat frågan om enhetliga

eller i förhållan de till lönerna differentierade pensionsunderlag.

Vid den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen för statsunderstödda

institutioners befattningshavare har, framhåller anstalten därvid,

i allmänhet följts den regeln, att pensionsunderlaget avväges i förhållande

till den för respektive befattningshavare i författning fastställda minimiårsavlöningen

eller i förhållande till de vid vederbörligen godkänd tjänstereglering

enligt § 5 i reglementet bestämda löneförmånerna, i vilket senare fall

pensionsanstalten emellertid jämlikt bestämmelse i § 23 morn. 2 har att till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

9

se, att pensionsunderlaget ej kommer att stå i oskäligt förhållande till pensionsunderlaget

för jämförlig befattning i statens tjänst eller annan jämförlig

befattning med pensionsrätt i anstalten eller i annan av staten understödd

pensionsinrättning. En viss enhetlighet har alltså eftersträvats med avseende

å pensionsunderlagen för likartade befattningar, och man har sålunda velat

undvika, att olika huvudmäns olikartade lönepolitik beträffande samma slag

av befattningar skulle få inverka på de genom statsanstalten tillförsäkrade

pensionerna.

För sjuksköterskorna har i anstalten fullständig enhetlighet rått med avseende

å pensionsunderlaget, som för samtliga tjänster fastställts till 1,000

kronor.

Då pensionsanstalten haft att överväga, i vad mån höjning av sköterskepensionerna

skulle kunna medgivas, har anstalten funnit sig böra eftersträva

viss enhetlighet i fråga om pensionsunderlagen, men med hänsyn till vad i

de förut omnämnda framställningarna anförts har anstalten undersökt, örn

icke för sjuksköterskor av olika kategorier borde kunna gälla skilda underlag.

Enär skiljaktighet i pensionsunderlag framför allt borde vara betingad av

olikheter i tjänsteförhållandena, har anstalten inriktat sig på att undersöka,

huruvida en naturlig uppdelning av sköterskepersonalen med avseende å befattningarnas

art vöre möjlig.

Anstalten har därvid antagit, att beträffande den sjuksköterskeutbildade

personalen vid lasarett, sjukstugor och liknande sjukvårdsanstalter en uppdelning

skulle kunna ske i stort sett på tre grupper, nämligen a) avdelningssköterskor

och med dem närmast jämförliga befattningshavare, b) specialsköterskor

(operations- och röntgensköterskor m. fl.) samt c) husmödrar.

Vissa svårigheter hava emellertid befunnits föreligga för en dylik uppdelning

efter tjänsternas art. Sålunda har det bland annat visat sig, att beträffande

specialsköterskornas placering i lönehänseende huvudmännens

ställningstagande varit växlande. Operationssköterskor hava vanligen, ehuru

undantag finnas, högre avlöning än avdelningssköterskor. Liknande är förhållandet

med röntgensköterskor, ehuru i fråga om dessa befattningshavare

likställighet med avdelningssköterskor synes förekomma oftare än vad fallet

är i fråga om operationssköterskorna. För vissa andra kategorier av specialsköterskor,

såsom poliklinik-, laboratorie-, narkos- och nattsköterskor, är

likställighet med avdelningssköterskor än vanligare. Dessa förhållanden antyda

enligt pensionsanstaltens åsikt, att någon enhetlig uppfattning icke råder

beträffande det berättigade eller lämpliga i en högre avlöning för specialsköterskorna.

Att märka är vidare, att i en del fall, där avlöningen för

specialsköterskor är högre än för avdelningssköterskorna, skillnaden dock är

mycket obetydlig; i genomsnitt utgör skillnaden allenast ungefär 200 kronor.

På vissa håll, särskilt vid mindre sjukvårdsanstalter, förekomma kombinationer

av husmoders-, avdelnings- och specialskötersketjänster, som vålla

svårigheter att avgöra, till vilken kategori befattningen bör hänföras.

Med avseende å sköterskor i den öppna sjukvården och överhuvud taget

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

i mera fristående befattningar möta liknande och om möjligt större svårigheter,

då det gäller att göra de jämförelser mellan befattningarna, som erfordras

för att på grund av tjänstgöringens art kunna verkställa en uppdelning

av befattningarna på olika pensionsunderlag.

Pensionsanstaltens ståndpunkt på grund av dessa överväganden innefattas

i följande uttalande:

De nu påtalade svårigheterna äro av den art, att pensionsanstalten anser

det mycket vanskligt att på grundval av de med olika slag av befattningar

förenade tjänståliggandena verkställa en rättvis uppdelning av sjuksköterskorna

på olika pensionsunderlag. Och att låta pensionsunderlagen bestämmas

uteslutande av de med befattningarna förenade löneförmånerna torde ej

stå i god överensstämmelse med stadgandet i § 23 mom. 2 pensionsreglementet.

Ett på grundval av en genomsnittslön beräknat pensionsunderlag

synes därför vara att föredraga. Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas,

att även örn en lämplig uppdelning av sköterskorna på olika pensionsunderlag

kunde genomföras, en sådan dock icke alltid, utan att särskilda

anordningar vidtoges, komrne att i pensionshänseende medföra avsedd effekt,

detta emedan det ej sällan torde förekomma, att exempelvis en operationssköterska

mot slutet av sin tjänstetid övergår till avdelningssköterskebefattning

(med lägre pensionsunderlag).

Bland de här avsedda befattningshavarna befinner sig en grupp, för vilken

avlöningen — särskilt i vissa fall — ligger mera väsentligt över genomsnittslönen

för hela sjuksköterskekåren. Denna grupp är husmödrarna, och

för dem blir således ett efter en genomsnittslön beräknat pensionsunderlag

relativt mindre förmånligt. Om emellertid deras tjänster i pensionshänseende

regleras under rubriken husmodersbefattningar och ej — såsom hittills

i flertalet fall skett — under rubriken sjuksköterskebefattningar, har pensionsanstalten

redan nu möjlighet att avväga pensionsunderlaget mera individuellt

i förhållande till befattningens art och löneförmåner. Att denna

utväg hitintills icke begagnats i större utsträckning torde delvis hava sin förklaring

däri, att i fråga örn husmodersbefattning pensionsreglementet föreskriver

årlig pensionsavgift jämväl för huvudmannen, under det att huvudmannen

är befriad från avgift, om befattningen i pensionshänseende

regleras såsom sjnkskötersketjänst. Denna olikhet bortfaller emellertid,

om, såsom i de tidigare omnämnda framställningarna från landstingsförbundet

och sjuksköterskeföreningen ifrågasatts, liuvudmansavgift införes

för sjuksköterskebefattning med högre pensionsunderlag. En annan

olikhet, som enligt pensionsreglementet förefinnes mellan husmoders och

sjuksköterskas pensionsvillkor, är den, att pensionsåldern för husmoder

är 60 år och för sjuksköterska 55 år. Aven denna omständighet torde hava

bidragit till att huvudmännen oftast valt att reglera nu ifrågavarande befattningar

såsom sjukskötersketjänster, och detta torde väl särskilt hava varit

befogat i fall, då befattningen delvis haft karaktär av sjukskötersketjänst.

Om däremot befattningshavaren intager en mera utpräglad ledarställning och

således mindre deltager i det direkta sjukvårdsarbetet, synes en pensionsålder

av 60 år vara väl försvarlig, ibland kanske till och med önskvärd. Av det

sagda torde framgå, att pensionsreglementet i stort sett redan tillräckligt sörjt

för möjlighet till en särställning i pensionshänseende (med högre pensionsunderlag)

för husmodersbefattningarna vid sjukvårdsanstalterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts har pensionsanstalten förordat,

att även vid den nu ifrågasatta höjningen av pensionerna tjänstepensionsun
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142. 11

derlaget skulle bestämmas till samma belopp för samtliga sjuksköterskebefattningar.

Beträffande frågan om obligatorisk eller frivillig höjning

anför pensionsanstalten i detta sammanhang:

En allmän obligatorisk höjning av pensionsunderlagen för samtliga de

sköterskor, som redan äro delaktiga i pensionsanstalten, torde ej billigtvis

böra föreskrivas, med mindre staten helt eller till huvudsaklig del påtager sig

kostnaderna för höjningen. Då emellertid en väsentlig ökning av statsbidraget,

vilket redan nu måste anses relativt högt, ej synes böra komma i fråga,

får man således räkna med att höjning av pensionsunderlagen skall kunna

ske allenast i den mån vederbörande huvudmän taga initiativ härtill. I de fall,

där sköterskans avlöning helt eller delvis utgår av statsmedel — såsom förhållandet

är med distriktssköterskor samt sköterskorna vid försvarsväsendet •—

kan en obligatorisk höjning lättare genomföras. En allmän reglering av pensionsvillkoren

för sköterskorna skulle möjligen kunna åstadkommas genom

att föreskriva, att nuvarande pensionsvillkor få gälla allenast de för närvarande

anställda befattningshavarna och att för efterträdarna måste tillämpas

de nya pensionsbestämmelserna, därest delaktighet i statsanstalten över

huvud önskas bibehållen för befattningarna. Anstalten räknar emellertid

bland de till densamma anslutna sjuksköterskebefattningarna åtskilliga (särskilt

vid diakonissanstalterna och hos vissa landskommuner), för vilka löneförmånerna

ej skäligen berättiga till högre pensionsförmåner än de nuvarande

och vilka, om för fortsatt delaktighet skall fordras väsentliga löneförbättringar,

troligen skulle bliva helt utestängda från pensionsrätt. Med hänsyn härtill

torde det vara mindre lämpligt att söka ernå en allmän pensionsreglering

för sköterskorna på den nu skisserade vägen.

Pensionsanstalten övergår härefter att behandla frågan om lämpligt

belopp för höjningen av pensionsunderlaget och yttrar

härvid i huvudsak följande:

Av undersökningen rörande sjuksköterskepersonalens löneförmåner har

framgått, att den genomsnittliga slutavlöningen för samtliga befattningshavare

utgör 1,715 kronor jämte fritt vivre (förekommande dyrtidstillägg äro

här medräknade; samtliga distriktssköterskor hava antagits åtnjuta den för

landstingsanställda funna medellönen). Örn jämlikt den allmänna regeln i

§ 23 mom. 1 av pensionsreglementet tjänstepensionsunderlaget bestämmes

till 2/3 av dessa löneförmåner (värdet av naturaförmånerna inräknat med 889

kronor), finner man, att beloppet av hel tjänstepension blir ungefär 1,736

kronor. Eftersom emellertid utgående dyrtidstillägg äro inräknade i de löner,

som ligga till grund för beräkningen av nämnda pensionsbelopp, måste detta

senare anses innefatta jämväl det dyrtidstillägg, som utgår å pensionerna

från statens pensionsanstalt. Enär det i ett sådant bruttobelopp ingående

dyrtidstillägget vid tidpunkten för utredningens avslutande utgjorde 192 kronor,

kunde således förenämnda genomsnittslön motivera ett tjänstepensionsunderlag

å ungefär 1,544 kronor jämte dyrtidstillägg.

För de befattningar, vilkas minimiårsavlöning ej fastställts i författning och

som därför för erhållande av pensionsrätt reglerats jämlikt § 5 i pensionsreglementet,

upptaga de av medicinalstyrelsen godkända regleringsbestämmelserna

oftast en minimiårsavlöning, motsvarande kontant 1,150 kronor (ålderstillägg

inräknade) samt fritt vivre. För ett beviljande av förhöjt pensionsunderlag

bör emellertid enligt pcnsionsanstaltens mening fordras, att en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

något högre minimiavlöning fastställes, och pensionsanstalten föreslår därför,

att höjningen skall föregås av en omreglering av respektive befattningar, varvid

för godkännande skall fordras en slutavlöning av minst 1,500 kronor

kontant jämte fritt vivre eller kontant ersättning därför. Bestämmelse om sådan

minimilön bör enligt pensionsanstaltens förslag inflyta i kungörelsen

den 30 april 1920 (nr 236) angående villkor för godkännande av reglering

utav, bland andra, sjuksköterskebefattningar. Nämnda löneförmåner sammanfalla,

om pensionsanstaltens värderingsgrunder för naturaförmåner tilllämpas,

med den slutavlöning, som tillförsäkras distriktssköterska, anställd

enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård.

Pensionsanstalten framhåller emellertid i detta sammanhang, att man vid

beräknandet av den genomsnittslön, som bör läggas till grund för ett för

samtliga sjuksköterskor gemensamt tjänstepensionsunderlag, bör bortse å ena

sidan från vissa sköterskor, som hava lägre lön än den föreslagna minimilönen

och därför ej kunna få höjning av pensionsunderlaget, och å andra sidan

från de högre avlönade sjuksköterskor, vilkas befattningar enligt vad pensionsanstalten

förut hävdat hellre böra regleras med husmoders pensionsvillkor.

Under visst hänsynstagande till dessa omständigheter kommer pensionsanstalten

till att pensionsunderlaget skulle kunna bestämmas till 1,619 å

1,655 kronor, vartill skulle komma dyrtidstillägg.

Sin slutliga ståndpunkt i fråga om den lämpliga storleken av pensionsunderlaget

angiver pensionsanstalten på följande sätt:

Då pensionsanstalten gått att med ledning av det förut anförda bestämma

ett belopp, som kan anses vara lämpligt såsom enhetligt tjänstepensionsunderlag

för sjuksköterskorna, har anstalten ansett sig böra taga hänsyn jämväl

till den från landstingshåll uttalade meningen, att viss försiktighet bör

iakttagas vid pensionsunderlagets höjning. Anstalten har därför stannat för

att föreslå, att möjlighet beredes huvudmännen att för sjuksköterskebefattningarna

erhålla ett förhöjt tjänstepensionsunderlag av 1,560 kronor, vartill

komme dyrtidstillägg, som enligt nuvarande bestämmelser skulle utgöra 192

kronor. Pensionsförhöjning enligt kungörelsen nr 280/1925 bör däremot ej

utgå å pensionen, och ej heller böra statligt anställda sjuksköterskor vidare

erhålla pensionstillägg enligt kungörelsen nr 360/1922. Sammanlagda pensionsförmånerna

bliva således 1,752 kronor, vilket innebär en ökning å 192

kronor för statligt anställda och 408 kronor för övriga sköterskor. Det må

här erinras örn att det sålunda föreslagna pensionsunderlaget sammanfaller

med det underlag, som enligt civila tjänstepensionsreglementet blivit gällande

för e. o. befattningshavare i hospitalsöversköterskas lönegrad, samt att

det även överensstämmer med det pensionsunderlag, som skulle hava blivit

gällande för det övervägande flertalet av försvarsväsendets sjuksköterskor,

örn dessa kommit att lyda under militära tjänstepensionsreglementet.

I fråga om ordningen för det nya pensionsunderlagets

införande yttrar pensionsanstalten:

För statligt anställda sjuksköterskor med i författning fastställd avlöning

bör höjning av tjänstepensionsunderlaget genast obligatoriskt genomföras.

För distriktssköterskebefattning torde det högre pensionsunderlaget böra

tillämpas först sedan de föreslagna nya bestämmelserna örn minimiavlöning

och statsbidrag till densamma blivit gällande för befattningshavaren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

13

För övriga sjuksköterskebefattningar bör höjning av pensionsunderlaget

ej företagas, förrän huvudmannen —■ efter erforderlig omreglering av befattningarna

— gör framställning därom. Såsom tidigare framhållits är det ej

gärna möjligt att genomföra en allmän obligatorisk höjning av pensionsunderlagen

för dessa befattningar, och man torde därför böra bereda möjlighet

till bibehållande, åtminstone tills vidare, av nuvarande pensionsunderlag för

befattningar hos huvudmän, som före införandet av möjlighet till högre underlag

vunnit pensionsrätt i statsanstalten för sina sjuksköterskebefattningar.

Av i anstalten inträdande nya huvudmän synes böra fordras, att de redan

från början reglera sjuksköterskebefattningarna så, att det högre tjänstepensionsunderlaget

blir gällande.

I samband med ändringen av bestämmelsen örn sjuksköterskas pensionsunderlag

synes den nuvarande maximeringen till 1,000 kronor av pensionsunderlaget

för föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå böra borttagas.

I detta sammanhang anför pensionsanstalten slutligen, att anstalten —

för den händelse vid den fortsatta behandlingen av frågan om höjning av

sjuksköterskornas pensioner skulle visa sig, att ett särskilt, högre pensionsunderlag

för vissa sköterskor skulle anses synnerligen eftersträvansvärt —

ansett sig böra undersöka, huru de nyss angivna svårigheterna vid en uppdelning

av sköterskorna på olika pensionsunderlag möjligen skulle kunna

övervinnas. Pensionsanstalten har härvid icke funnit någon mera lämplig

väg än den, att det finge överlämnas åt pensionsanstaltens styrelse att — på

ansökning av de huvudmän, som önska högre underlag för vissa speciella

sjuksköterskebefattningar — för varje särskild befattning besluta, örn denna

kunde anses vara av den art, att högre underlag vore befogat för densamma.

Pensionsanstalten finge vid sin prövning av dylika frågor lägga huvudvikten

vid befattningens art, men det borde jämväl fordras, att avlöningen

icke alltför obetydligt överstege den genomsnittliga sköterskeavlöningen. I

fråga om sköterskor vid lasaretten har, såsom förut nämnts, konstaterats, att

specialsköterskornas avlöning, där denna är högre, i medeltal ligger ungefär

200 kronor över avdelningssköterskornas. Pensionsanstalten anser, att en

sådan löneskillnad i regel bör fordras, för att ett högre underlag skall vara

motiverat, och finner det mest lämpligt, att endast ett sådant högre underlag

finnes samt att detta avväges i förhållande till just nämnda löneskillnad. Det

högre underlaget skulle då komma att ligga 150 kronor över det av pensionsanstalten

föreslagna enhetliga underlaget å 1,560 kronor och således bliva

1,710 kronor, lämpligen avrundat till samma belopp som för ordinarie kvinnlig

civil befattningshavare i lönegrad B 7, nämligen 1,716 kronor.

Pensionsanstalten förutser emellertid, att vid genomförandet och tillämpningen

av den nu skisserade anordningen med ett särskilt pensionsunderlag

för speciella sköterskebefattningar ej obetydliga praktiska svårigheter komma

att uppstå, och anser därför, att anstaltens huvudförslag med enhetligt

pensionsunderlag är att föredraga. Endast detta senare förslag har därför i

utredningen gjorts till föremål för detaljerad utformning.

Härefter övergår pensionsanstalten till att behandla frågan örn kostnaderna

för höjningen av sjuksköterskornas pensionsunderlag samt sättet för be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

stridande av dessa kostnader. Om utgångspunkterna för anstaltens beräkning

av erforderlig pensionsavgift anföres i huvudsak följande:
Vid

pensionsanstaltens inrättande beräknades statens bidrag till pensionsavgifterna

för sjuksköterskorna till i runt tal 200 kronor per år och sköterska,

vilket ansågs motsvara ungefär 4/6 av pensionskostnaden. Detta statsbidrag

mäste, såväl procentuellt som absolut taget, anses relativt högt i förhållande

till statsbidragen till andra i pensionsanstalten delaktiga grupper,

och med hänsyn härtill torde avgifterna för den nu ifrågasatta höjningen av

sköterskepensionerna böra bäras av huvudmännen och befattningshavarna,

vilket ju även förutsattes i landstingsförbundets och sjuksköterskeföreningens

framställningar. Huvudmännen hava hittills varit helt befriade från årlig

avgift för sjuksköterskepensionerna.

Vid de försäkringstekniska beräkningar, som pensionsanstalten i vissa fall

har att verkställa med avseende å pensioner samt huvudmäns och befattningshavares

pensionsavgifter, skola jämlikt bestämmelse i kungörelsen nr

167/1920 tillämpas ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabeller samt

en räntefot av 4 procent. Om den erforderliga årliga pensionsavgiften för

höjning av sjuksköterskornas pensionsunderlag beräknas enligt dessa grunder,

kan dock med hänsyn till konstaterad nedgång i den allmänna befolkningsdödligheten

samt i betraktande av nuvarande räntekonjunkturer

denna avgift antagas bliva otillräcklig för täckande av kostnaderna för

pensionens höjning. På grund härav har pensionsanstalten, då dessa kostnader

synas böra bäras av huvudmännen och befattningshavarna utan bidrag

av staten, ansett sig böra välja mera betryggande beräkningsgrunder.

Med avseende å dödlighetsantagandena har pensionsanstalten funnit tillrådligt

att begagna dödlighetstabellen R 32, som anses i allmänhet innebära införandet

i beräkningarna av en viss säkerhetsmarginal. I fråga örn räntefoten

har anstalten, med hänsyn till den i dödlighetsmåttet sålunda inlagda säkerhetsmarginalen

samt enär avgiften för pensionsökningen skäligen bör avvägas

så, att den ej kan antagas giva upphov till vinst för pensionsanstalten,

ansett sig kunna såsom ett genomsnittsvärde för en lång tid framåt räkna

med 3.5 procent.

På grundval av uppgifter, som pensionsanstalten erhållit beträffande 3,147

sjuksköterskor, har under hänsynstagande till förekommande avbrott i anställningstiden

samt med beaktande av avkortningen av pensionen för sent

anställda sköterskor beräknats, att man vid bestämmande av en genomsnittlig

pensionsavgift för sjuksköterskorna kan förutsätta en medelinträdesålder

av 27.4 år.

Pensionsanstalten har vidare verkställt en undersökning rörande de under

åren 1926—1934 inträffade fallen av förtidspensionering på grund av sjukdom

och dylikt samt rörande förekomsten av kvarstående i tjänst efter pensionsåldern.

Den samlade effekten av förtidsavgång och kvarstående i tjänst

efter pensionsålderns uppnående har i pensionsavgiftshänseende visat sig motsvara

en förskjutning av pensionsåldern till 55.4 år.

Med tillämpning av nu angivna antaganden har pensionsanstalten beräknat,

att den för sjuksköterskornas pensionering erforderliga genomsnittliga

årsavgiften för tjänstepensionen utgör 28.7 procent av tjänstepensionsunderlaget.

Verkställande av ny beräkning beträffande familjepensionsavgiften

har ej ansetts påkallad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

15

Beträffande avvägningen av den årliga tjänstepensionsavgiften

yttrar pensionsanstalten i anslutning härtill följande:

Hel sjuksköterskepension med därå belöpande pensionsförhöjning utgör

för närvarande 1,176 kronor. Om tjänstepensionsunderlaget höjes till 1,560

kronor och pensionsförhöjningen bortfaller, ökas således de fasta pensionsförmånerna

med 384 kronor, varjämte dyrtidstillägget stiger med 24 kronor från

nuvarande 168 kronor till 192 kronor. Med begagnande av den funna avgiftssatsen,

28.7 procent, kan den erforderliga årliga avgiften för täckande av

kostnaden för en pensionsökning av 384 kronor beräknas utgöra ungefär 110

kronor. Om vid avvägningen av huvudmäns och befattningshavares avgifter

skulle tagas hänsyn jämväl till ökningen av dyrtidstillägget (24 kronor) —•

något som pensionsanstalten emellertid ansett sig ej böra räkna med — skulle

i stället för nyssnämnda avgift å 110 kronor erhållas ett avgiftsbelopp å ungefär

117 kronor.

Enligt pensionsreglementet utgör sjuksköterskas egen årliga tjänstepensionsavgift

5 procent å tjänstepensionsunderlaget, och ändring av denna avgiftssats

synes ej nu böra ifrågasättas. Vid ett tjänstepensionsunderlag av

1,560 kronor skulle befattningshavares egen tjänstepensionsavgift således

bliva 78 kronor, från vilket belopp emellertid för närvarande enligt bestämmelse

i § 7 mom. 1 pensionsreglementet skall dragas beräknad avgift enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring, 13 kronor, så att nettotjänstepensionsavgiften

blir 65 kronor. Nuvarande nettoavgift utgör 37 kronor, och

befattningshavares tjänstepensionsavgift höjes alltså med 28 kronor. Av den

förut beräknade erforderliga avgiften å ungefär 110 kronor återstå således att

täcka 82 kronor, och örn detta belopp skall helt läggas på huvudmannen, har

man att fixera dennes avgift till 5 1U procent av tjänstepensionsunderlaget.

1 det kapitel av pensionsanstaltens reglemente, som innehåller de särskilda

bestämmelserna om sjuksköterskors pensionering, nämligen kap. VI, är den

årsavgift, som huvudman har att erlägga, i regel bestämd till 5 procent av

tjänstepensionsunderlaget (undantag utgöra allenast huvudmansavgifterna

för vissa läkare, vilka avgifter uppgå till 4.5 eller 9 procent av pensionsunderlaget).

Om denna avgiftssats av 5 procent, vilken gäller bland annat för husmoderstjänster,

skulle tillämpas jämväl för sjuksköterskebefattning, bomme

huvudmansavgiften för denna att stanna vid 78 kronor, och härvid kunde

således staten beräknas få en kostnad av ungefär 4 kronor per år och sköterska.

Pensionsanstalten förutsätter emellertid, att huvudmansavgiften bör

avvägas så, att statens årliga avgift för sjuksköterskas pensionering ej ökas,

och i pensionsreglementet bör därför införas en särbestämmelse örn att huvudmansavgiften

för sjuksköterska skall vara 5 V4 procent av tjänstepensionsunderlaget,

således utgörande 81 kronor 80 öre. Befattningshavares årliga

avgift för familjepension utgör 6 kronor 12 öre; tillhopa skulle årsavgiften

för befattningshavare sålunda uppgå till (65 + 6: 12=) 71 kronor 12

öre (nuvarande avgiften utgör 42 kronor).

Pensionsanstalten förordar alltså en årlig pensionsavgift för befattningshavarna

efter oförändrad grund av 5 procent och för huvudmännen efter 5 V*

procent av tjänstepensionsunderlaget.

Härefter övergår pensionsanstalten lill att behandla frågan örn engångsavgifter

för att förhöjt pensionsunderlag skall få anses hava varit gällande

jämväl under den föregående tjänstetid, för vilken avgifter erlagts

efter lägre underlag.

Enligt bestämmelse i § 9 mom. 4 av pensionsreglementet skall, när tjänste
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

och familjepensionsunderlagen höjas för en befattning, som redan är förenad

med pensionsrätt, och höjningen skall gälla även för den, som då innehar

befattningen, huvudmannen erlägga en engångsavgift, avsedd att utfylla de

för föregående tid erlagda, efter lägre pensionsunderlag beräknade pensionsavgifterna.

Huvudmannen äger i sin tur rätt att av befattningshavaren

uttaga ersättning för den del av engångsavgiften, som svarar mot vad befattningshavaren

själv under den föregående tiden skulle hava erlagt. Befattningshavaren

kan emellertid — mot minskning i pensionen — erhålla befrielse

helt eller delvis från att bidraga till engångsavgiften, vilken då i motsvarande

mån nedsättes.

Enär sjuksköterskekåren är relativt stor och de hos en och samma huvudman

anställda sköterskorna ofta äro ganska många, kunna dessa engångsavgifter

i vissa fall stiga till belopp, som kunna bliva ett hinder för ernåendet

av en mera allmän övergång till högre pensionsunderlag. Erläggandet av

dessa engångsavgifter kan visserligen underlättas genom inbetalningens fördelning

på flera år, men pensionsanstalten har ansett det önskvärt att, om

möjligt, än ytterligare förminska det hinder för höjningen av underlaget, som

engångsavgifterna kunna utgöra. I sådant syfte föreslås att — med avvikelse

från regeln i § 9 mom. 4 reglementet — för framtiden höjda underlag och

därmed följande höjda årsavgifter skulle utan engångsavgift få tillämpas

på de vid höjningens genomförande tjänstgörande befattningshavarna men

att sedermera vid pensionens beräkning hänsyn skulle tagas till att det

högre underlaget gällt allenast under en del av tjänstetiden. Vid denna pensionsberäkning

syntes det med hänsyn till utgående pensionsförhöjning vara

skäligt att räkna med, att underlaget för sjuksköterskorna före höjningen utgjort

1,176 kronor. Jämsides med denna anordning för höjningens genomförande

utan engångsavgift borde emellertid möjlighet finnas för de huvudmän,

som så önska, att genom erläggande av engångsavgift få de förhöjda underlagen

gällande jämväl med avseende å befattningshavarnas tjänstår före

höjningen.

Pensionsanstalten framhåller, att även engångsavgifterna — liksom årsavgifterna

— torde böra beräknas så, att de ej förutsätta något bidrag från

statens sida. Med hänsyn härtill erinrar pensionsanstalten om vad förut framhållits

beträffande de antaganden om dödlighet och förräntning, som i kungörelsen

nr 167/1920 finnas föreskrivna för anstaltens försäkringstekniska

beräkningar. Även om man från huvudmännen rekvirerar engångsavgifter,

som enligt nämnda försäkringstekniska antaganden beräknas täcka hela kostnaden

för retroaktiv giltighet av de förhöjda pensionsunderlagen, kan det,

framhåller anstalten, befaras att staten kan få bära en del av kostnaden, enär

nämnda antaganden ej längre kunna anses innebära samma grad av trygghet

som förr. Örn man ville vara mera förvissad om att höjningen av sjuksköterskepensionerna

genomföres utan kostnad för statsverket, kunde det

därför sättas i fråga att för dessa engångsavgifters beräkning tillämpa andra

grunder än de för pensionsanstaltens verksamhet för närvarande föreskrivna.

Pensionsanstalten finner det emellertid ej vara lämpligt att för en speciell

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

17

grupp av pensionsanstaltens delägare hava andra försäkringstekniska grunder

för beräkningen av engångsavgift än för övriga grupper, och anser därför,

att eventuella nya grunder böra införas för samtliga delägargrupper samtidigt,

något som dock enligt anstaltens mening tarvar särskilda överväganden och

undersökningar, vilka höra företagas i ett större sammanhang. De huvudmän,

som hinna höja pensionsunderlagen för sina sjuksköterskebefattningar,

innan nya beräkningsgrunder införas, finge då en liten förmån, i det de enligt

nu gällande grunder beräknade engångsavgifterna för höjningen kunna förutsättas

i genomsnitt täcka allenast ungefär 8/0 av kostnaden, om denna beräknas

enligt dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 3.5 procent. Detta

kunde, framhåller anstalten, i sin tur medverka till att påskynda ett mera

allmänt genomförande av höjningen och innebure ett visst tillmötesgående

av sjuksköterskeföreningens förut omförmälda anhållan örn något bistånd

från statens sida vid övergången till ett högre pensionsunderlag.

För vissa av de till pensionsanstalten anslutna sjuksköterskebefattningarna

(t. ex. de vid försvarsväsendet) står staten såsom huvudman, och i dessa fall

uppkommer således genom höjningen av pensionsunderlagen kostnad för

statsverket. Örn innehavarna av dessa befattningar kommit att erhålla

pensionsrätt enligt de nya statliga civila och militära tjänstepensionsreglementena,

vilka trätt i kraft den 1 juli 1935, skulle befattningshavarna ej blivit

avkrävda några engångsavgifter på grund av den höjning av tjänstepensionsunderlaget,

som då inträtt. Med hänsyn härtill har det ej synts pensionsanstalten

skäligt att i statens pensionsanstalt pålägga dessa befattningshavare

några engångsavgifter, utan anstalten har ansett dessa avgifter böra, liksom

huvudmansandelen i engångsavgifterna, helt bäras av staten. Den engångskostnad,

som höjningen av pensionsunderlagen för de statliga sköterskorna

åsamkar statsverket, har av pensionsanstalten uppskattats till ungefär 300,000

kronor (i detta belopp ingå avgifter jämväl för sköterskor, som äro anställda

vid vissa institutioner — t. ex. serafimerlasarettet — vilka, även om de formellt

sett ej kunna betraktas såsom statliga, dock i sista hand torde få lita till

statsmedel för finansieringen av avgifterna).

Även i fråga örn en annan grupp av sköterskor, nämligen distriktssköterskorna,

förutsätter pensionsanstalten, att staten skall påtaga sig engångskostnader

för höjningen av pensionsunderlagen.

Såsom förut framhållits skulle enligt anstaltens förslag förhöjt underlag för

distriktssköterska tillämpas först sedan de nya avlönings- och statsbidragsbestämmelserna

blivit gällande för hennes befattning. Enligt den nya organisationen

skall distriktsvården handhavas av landstingen. Detta är redan nu

förhållandet i vissa län, men i åtskilliga län är distriktsvården för närvarande,

helt eller delvis, anordnad av primärkommuner.

Pensionsanstalten finner det skäligt att, vid förekommande överflyttning av

distriktsvården från kommunerna till landstingen, den därvid på landstingens

del kommande engångskostnaden för höjning av pensionsunderlagen för

övertagna befattningshavare håres av staten, enär nämnda kostnad har avseende

å en föregående kommunal anställningstid. Pensionsanstalten anser

Bihang lill riksdagens protokoll 19116. 1 saini. Nr 142. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

vidare, att det ej är rimligt att i en sämre ställning försätta de landsting, som

redan tidigare påtagit sig att handhava distriktsvården. Pensionsanstalten

föreslår därför, att för höjning av distriktssköterskas pensionsunderlag skall

uttagas allenast den del av den erforderliga engångsavgiften, som svarar mot

befattningshavarens andel i kostnaden för höjningen och som huvudmannen

äger uttaga av befattningshavaren genom löneavdrag. Pensionsanstalten erinrar

om att distriktsvården ansetts böra till väsentlig del bekostas av statsmedel1

och att, då distriktssköterskorna erhöllo delaktighet i anstalten, för

retroaktiv tjänstårsberäkning uttogos engångsavgifter allenast svarande mot

vad befattningshavarna under den föregående tjänstetiden själva skulle hava

erlagt i årliga pensionsavgifter, medan återstoden av engångskostnaden bars

av staten. För distriktssköterskornas vidkommande har pensionsanstalten

beräknat den totala erforderliga engångsavgiften till ungefär 1,100,000 kronor.

Om härav hos huvudmännen uttages allenast det belopp, cirka 170,000

kronor, som huvudmännen i sin tur äga utkräva av befattningshavarna, skulle

således på statens del komma omkring 930,000 kronor.

Örn höjning av pensionsunderlagen utverkas jämväl för samtliga övriga i

pensionsanstalten delaktiga sjuksköterskebefattningar, kan enligt av anstalten

verkställd beräkning beloppet av de för dem inflytande engångsavgifterna,

beräknade i enlighet med de för närvarande föreskrivna försäkringstekniska

grunderna, uppskattas till ungefär 5,800,000 kronor, detta dock under förutsättning

att ingen huvudman begagnar sig av möjligheten att erhålla höjning

utan erläggande av engångsavgift eller med erläggande av sådan avgift för

allenast en del av befattningshavarnas föregående tjänstetid. Det sålunda beräknade

engångsavgiftsbeloppet kan emellertid, såsom nyss framhållits, befaras

vara ej fullt tillräckligt för täckande av engångskostnaden för pensionernas

höjning. Beräknas engångsavgifterna i stället med tillämpning av

dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 3.5 procent, blir avgiftsbeloppet

omkring 6,500,000 kronor. Skillnaden mellan beloppen, 700,000 kronor, skulle

således enligt anstaltens förslag staten eventuellt komma att få svara för,

om de enligt sist angivna beräkningsgrunder bestämda engångsavgifterna

visa sig bäst motsvara pensionskostnaderna. Det kan emellertid, framhåller

anstalten, med tämligen stor säkerhet förutses, att huvudmännen ej alltid

komma att erlägga engångsavgifter, och nämnda belopp är därför att betrakta

såsom en övre gräns, som statens engångskostnad med stor sannolikhet

kommer att rätt väsentligt underskrida.

Sammanläggas de engångskostnader, som sålunda beräknas komma på statens

del — 300,000 kronor för statliga sköterskor, 930,000 kronor för distriktssköterskorna

samt högst 700,000 kronor för övriga sköterskor — erhålles ett

maximibelopp av 1,930,000 kronor, samtliga beloppen beräknade på grundval

av dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 3.5 procent.

Angående sättet för bestridande av de på staten belö
1

Till distriktssköterskas kontanta grundlön, 1,800 kronor, bidrager statsverket med 1,000

kronor, och staten bestrider dessutom hela kostnaden för tre ålderstillägg, vart och ett å 100

kronor (kungörelsen nr 428/1935).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

19

pande kostnaderna för den avsedda pensionsregleringen anför pensionsanstalten

slutligen följande:

När i statens pensionsanstalt tidigare företagits pensionsregleringar, som

helt eller delvis bekostats av staten, hava därvid uppkommande engångskostnader

ej genast täckts, utan staten har i regel stannat vid att allenast erlägga

ränta å engångsbeloppet, vilken anordning väl skulle ligga närmast

till hands att använda jämväl i detta fall. Räntan efter 3.5 procent å förenämnda

engångsbelopp, 1,930,000 kronor, utgör ungefär 68,000 kronor. Det

statsanslag under elfte huvudtiteln, »Bidrag till folkskollärares m. fl. pensionering»,

som pensionsanstalten för sådant ändamål tidigare uppburit, är

emellertid tillsvidare från och med budgetåret 1933/1934 indraget, och det

torde väl därför få förutsättas, att ej heller något anslag, avseende statens

engångskostnad för höjning av sjuksköterskornas pensionsunderlag, för närvarande

upptages i riksstaten. Så snart emellertid medel från det tidigare

anslaget åter ställas till pensionsanstaltens förfogande, torde vid anslagsbeloppets

beräkning hänsyn få tagas jämväl till kostnaden för höjning av sjuksköterskornas

pensionsunderlag.

Den framtida årliga pensionsavgift, staten i egenskap av huvudman skulle

beräknas få att erlägga för höjningen av pensionerna för statligt anställda

(och vissa med dem jämförbara) sjuksköterskor, har pensionsanstalten uppskattat

till 21,000 kronor, om den beräknas med tillämpning av dödlighetstabellen

R 32 och en räntefot av 3.5 procent. Med begagnande av de för beräkning

av statens årliga pensionsavgift i kungörelsen nr 167/1920 föreskrivna

grunderna (ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabell och 5 procents

räntefot) beräknas avgiften till ungefär 11,000 kronor. Jämväl det anslag

under elfte huvudtiteln, »Pensionsavgifter till statens pensionsanstalt», från

vilket sådana årliga avgifter utgått till anstalten, är tillsvidare från och med

budgetåret 1933/1934 indraget.

Det må här slutligen i formellt hänseende påpekas, att i och med att pensionstillägg

jämlikt kungörelsen nr 360/1922 och pensionsförhöjning jämlikt

kungörelsen nr 280/1925 bortfalla och inräknas i pensionsunderlagen ökad

kostnad uppstår för pensionsanstalten, samtidigt som en motsvarande minskning

uppkommer i belastningen å det under elfte huvudtiteln uppförda anslaget

»Pensionsreglering för f. d. civila befattningshavare i statens tjänst

m. fl. pensionärer». Här är således endast fråga örn flyttning av kostnad mellan

olika anslag, och någon ökning eller minskning av statens kostnad för

pensioneringen beräknas ej därvid uppkomma.

Vid pensionsanstaltens skrivelse finnas fogade av anstalten uppgjorda utkast

till erforderliga författningsändringar för genomförande av de förslag,

anstalten framlagt. Dessa utkast torde få hiläggas statsrådsprotokollet i

ärendet (Bil. 1—3).

Yttranden över pensionsanstaltens förslag. Över statens pensionsanstalts

utredning och förslag hava, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

medicinalstyrelsen, samtliga landsting eller landstings förvaltningsutskott

utom elt (Västernorrlands läns), Stockholms stadskollegium, stadsfullmäktige

i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Gävle samt styrelserna

för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svensk sjuksköterskeförening.

Pensionsanstaltens förslag lämnas helt utan erinran av 16 landsting och 4

städer. Även övriga utlåtanden gå i princip i tillstyrkande riktning, men i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

dem framföras en del erinringar och önskemål med avseende å vissa detaljer

i förslaget.

I frågan om obligatorisk eller frivillig höjning av pensionsunderlaget

uttalas i ett flertal yttranden, att pensionsanstaltens

förslag om frivillig höjning är välbetänkt. Hallands läns landsting och Västerbottens

läns landstings förvaltningsutskott befara emellertid, att höjningen,

ehuru frivillig, i praktiken kommer att bliva obligatorisk, detta enär rekryteringssvårigheter

skulle uppstå för de huvudmän, som ej genomföra höjning

eller själva bevilja motsvarande fyllnadspensioner. Nämnda landsting anse,

att höjningen hellre bör göras obligatorisk och att staten för möjliggörande

härav bör påtaga sig hela den del av kostnaden, som icke täckes av befattningshavarnas

avgifter. Svensk sjuksköterskeförcning beklagar, att förslaget

ej innebär obligatorisk höjning, men finner, med hänsyn till svårigheten för

vissa arbetsgivare att ikläda sig de ökade avgifterna, vad sålunda föreslagits

motiverat.

Förslaget örn enhetligt pensionsunderlag för samtliga sjuksköterskebefattningar

är föremål för behandling i ett flertal yttranden. I en

del av dessa uttalas direkt gillande av pensionsanstaltens ståndpunkt, men

i andra framhålles mer eller mindre starkt, att det varit önskvärt med möjlighet

till någon differentiering av pensionsunderlagen.

Medicinalstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslaget örn enhetligt pensionsunderlag

men anser möjlighet till höjning av underlaget utöver 1,560 kronor

böra beredas för speciella sjuksköterskebefattningar.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker, att höjning sker

med samma belopp för alla befattningshavare, men vill förutsätta, att den i

förslaget inrymda valfriheten i fråga örn övergång till det högre underlaget

skall medgiva, att omreglering kan få ske för allenast vissa kategorier av

sköterskor vid en och samma anstalt. I samma riktning uttala sig stadsfullmäktige

i Gävle, som dock i första hand ifrågasatt en gradering av underlagen.

Svenska landstingsförbundets styrelse, som i sin förut omnämnda tidigare

framställning föreslagit, att pensionsunderlaget skulle inom vissa gränser

variera med lönen, framhåller nu, att det här vore fråga om en enhetlig

grupp av befattningshavare med i stort sett samma utbildning och likartade

tjänståligganden, varför det kunde vara motiverat med enhetlighet i pensionshänseende.

Enhetligt pensionsunderlag underlättade även förflyttning till

annan huvudman, enär därvid ändring i pensionsförhållandena icke inträdde.

Styrelsen hade visserligen gärna sett, att viss möjlighet till differentiering bereus,

men ville med hänsyn till det anförda och vad pensionsanstalten yttrat

icke motsätta sig förslaget att bibehålla enhetligt pensionsunderlag.

Svenska stadsförbundets styrelse, som visserligen ansett det önskvärt med

skilda underlag för olika kvalificerade tjänster, säger sig dock förstå, att —

med hänsyn till sjukvårdsanstalternas olika storlek — svårigheter kunna

uppstå vid genomförandet av en sådan ordning. Styrelsen ville dock taga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

21

fasta på pensionsanstaltens alternativa förslag om fastställande av högre pensionsunderlag

i särskilda fall efter prövning av pensionsanstalten.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner att, då det gäller

en så enhetlig kår som sjuksköterskorna, någon erinran i och för sig icke är

att göra mot ett gemensamt pensionsunderlag, men anser det vara olyckligt,

örn för erhållande av detta underlag skulle med avseende å löneförmånerna

uppställas en sådan minimifordran, att många lägre avlönade sköterskor

skulle utestängas från pensionsrätt. Vad landskommunernas sköterskor angår,

är dock, framhåller styrelsen, faran härför måhända ej så stor, i synnerhet

som man får antaga, att de för sådana sköterskor för pensionsanstalten

uppgivna löneförmånerna ibland avse begynnelselöner, till vilka således torde

komma ålderstillägg.

Svensk sjuksköterskeförening anför, att då uppdelning av pensionsunderlagen

mötte stora tekniska svårigheter, föreningen kunde, ehuru med någon

tvekan, uttala sitt gillande av pensionsanstaltens förslag, detta i synnerhet

som för husmödrarna redan funnes möjlighet till erhållande av högre pensionsunderlag.

V

Med avseende å den minimilön, som skulle fordras för erhållande av

förhöjt pensionsunderlag, uttalar styrelsen för landskommunernas förbund,

att man, örn förslaget skulle medföra tvång till löneregleringar, kunde riskera,

att omtanken om de anställdas ålderdom minskades; slutlönerna för

landskommunernas sköterskor syntes dock mindre ofta avvika från den ifrågasatta

minimislutlönen av 1,500 kronor jämte fritt vivre. Kopparbergs läns

landstings förvaltningsutskott framhåller, att assistentsköterska, som oftast

hade lägre lön än övriga sköterskor men vanligen efter ett eller annat år

överginge till högre avlönad befattning, utan hinder av den mindre lönen

borde få möjlighet till pensionsrätt på samma villkor som avdelningssköterska.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att för erhållande

av högre pensionsunderlag ej bör föreskrivas, att minimilönen skall

höjas utöver nu gällande minimibelopp; landstingens prövningsrätt i fråga

om avlöningen borde nämligen ej bindas.

Mot det föreslagna tjänstepensionsunderlagets belopp

har i utlåtandena i allmänhet ej rests någon erinran. Gotlands läns landstings

förvaltningsutskott anser dock, att underlaget borde jämkas, så att pensionen

bleve lika med 1,500 kronor inklusive dyrtidstillägg. Även Kopparbergs

läns landstings förvaltningsutskott finner den föreslagna pensionen väl

hög. Örebro läns landstings förvaltningsutskott yttrar, att utskottet anser

höjningen lämpligt avvägd. Inom utskottet har dock erinrats örn sjuksköterskas

låga pensionsålder, vartill viss hänsyn kunde och borde tagas vid pensionsbeloppets

bestämmande; det har därför ifrågasatts, örn dyrtidstillägg

bolde utgå å pensionen. Svensk sjuksköterskeförening däremot framhåller,

att särskilt med hänsyn till att bostad och bränsle av pensionsanstalten värderades

väl lågt pensionsunderlaget för sjuksköterska bleve lägre än för motsvarande

befattningshavare utan naturaförmåner. Då underlaget nu komme

att fastlåsas för obestämd tid framåt, vore det med gängse beräkningsgrun
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

der mera överensstämmande att fastställa underlaget till 1,655 kronor, vilket

med hänsyn till naturaförmånernas verkliga värde syntes vara väl motiverat

med de löneförmåner, som av pensionsanstalten föreslagits såsom villkor för

erhållande av ett till 1,560 kronor förhöjt underlag.

Pensionsanstallens förslag i fråga om bestridandet av kostnaderna

för höjningen har i flertalet utlåtanden lämnats utan erinran, men

i en del av dem ifrågasättas vissa ändringar i förslaget.

Sålunda uttalar statskontoret, att det enligt dess mening kunde ifrågasättas,

huruvida statens deltagande i dessa kostnader borde påkallas i den utsträckning,

som i förslaget förutsättes. Statskontoret fortsätter härom:

Vid bedömandet av denna fråga höra beaktas de betydande bidrag staten

för närvarande lämnar till sjuksköterskepensioneringen, ett förhållande som

ock statens pensionsanstalt understrukit. Pensionsanstalten framhåller sålunda,

alt statens bidrag till de årliga pensionsavgifterna ungefär motsvarar

4A av pensioneringskostnaden samt att detta bidrag såväl procentuellt som

absolut taget måste anses högt i förhållande till statsbidragen till andra i

pensionsanstalten delaktiga grupper av befattningshavare. Statskontoret vill

härutöver tillägga, att statens nämnda understödjande av sjuksköterskepensioneringen

torde sträcka sig längre än dess åtaganden i fråga örn egna befattningshavare,

åtminstone i vad angår de befattningshavare, å vilka de senast

fastställda tjänstepensionsreglementenas huvudbestämmelser äro eller

bliva tillämpliga.

Då de till pensionsanstalten anslutna sjuksköterskorna numera i allmänhet

torde hava erhållit sina löner bestämda med hänsyn tagen till utbildning,

arbetsuppgifter och ansvar och då pensionsunderlaget enligt nu föreliggande

förslag skulle komma att i huvudsak anpassas till lönen enligt vanligen förekommande

relation, förefaller det vara en naturlig följd att i förevarande

sammanhang vidtaga en genomgående reglering av avgiftsförhållandena, så

att desamma bomme att bättre motsvara vad som i detta hänseende gäller

beträffande andra till pensionsanstalten anslutna befattningshavare.

Nu har pensionsanstalten förutsatt ett bibehållande av den nuvarande fördelningen

mellan staten och befattningshavaren, vad angår årsavgiften för

gällande pensionsunderlag å 1,000 kronor, men föreslagit, att kostnaderna för

höjningen av pensionsunderlaget från 1,000 kronor till 1,560 kronor skola

bäras av befattningshavaren och dennes huvudman utan bidrag från statens

sida. Detta senare skulle gälla såväl årsavgiften som den engångsavgift, vilken

enligt pensionsanstallens reglemente skall uttagas, därest höjningen av

pensionsunderlaget skall tillämpas för en befattning, som redan är förenad

med pensionsrätt.

Även med denna utgångspunkt anser emellertid pensionsanstalten, att staten

bör åtaga sig vissa kostnader utöver dem, som enligt nyss angivna normer

skulle åvila staten såsom huvudman. Vad pensionsanstalten därvid föreslagit

i fråga örn statens åtagande av engångskostnaderna för de statliga sjuksköterskorna

och distriktssköterskorna vill statskontoret på de skäl pensionsanstalten

anfört icke motsätta sig. Däremot hyser ämbetsverket starka betänkligheter

mot att staten skulle åtaga sig kostnader för ifrågavarande pensionsreglering

därigenom, att vid utmätandet av de engångsavgifter, som

skulle åvila huvudmän och befattningshavare, skulle tillämpas sådana äldre

beräkningsgrunder, att avgifterna enligt nuvarande förhållanden icke lämna

full täckning för pensionskostnaderna. Den omständigheten, att ifrågavarande

beräkningsgrunder jämlikt kungörelsen nr 167/1920 äro gällande för pensionsanstaltens

verksamhet i allmänhet, utgör knappast tillräckligt skäl för

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

kungörelsens tillämpning i förevarande sammanhang, då, enligt vad pensionsanstalten

framhållit, staten endast därigenom kan fa vidkännas kostnader

av inemot 700,000 kronor. Statskontoret är närmast benäget föreslå,

att särskilda bestämmelser tillsvidare meddelas för beräkning av de engångsavgifter,

som skola erläggas vid höjning av pensionsunderlag for sjukskoterskebefattning

med redan vunnen delaktighet i pensionsanstalten. En revision

av bestämmelserna i nyssberörda kungörelse nr 167/1920 synes i anslutning

härtill snarast möjligt böra komma till stånd.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott haller före, att statsverket

borde genom att åtaga sig engångskostnaderna för samtliga sjuksköterskor

söka åstadkomma över hela riket likartade pensionsförhållanden. En liknande

åsikt har framförts av Hallands läns landsting och Västerbottens låns

landstings förvaltningsutskott, som emellertid påyrka, att staten skulle påtaga

sig jämväl den av pensionsanstalten föreslagna årliga avgiften för huvudmännen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att

landstingen redan nu äro hårt belastade med utgifter för sjukvårdsväsendet

och att därför de förhöjda kostnaderna för pensionsavgifter i största utsträckning

borde, i vad de avses skola drabba huvudmannen, ersättas av statsmedel.

örebro läns landstings förvaltningsutskott anser det kunna ifrågasättas,

huruvida icke någon del, exempelvis hälften, av den pensionskostnad, som

enligt pensionsanstaltens förslag skulle påvila huvudmannen, borde övertagas

av staten. Möjligen skulle även befattningshavarens egen andel kunna något

höjas. Genom sådana jämkningar skulle vinnas vad som borde eftersträvas,

nämligen allmän anslutning till en omreglering. Denna skulle ytterligare påskyndas,

örn dessutom, såsom förvaltningsutskottet ville ifrågasätta, staten

kunde för befattningar, som anmälas till omreglering inom viss tid, träda

emellan med nedsättning i de eljest ganska dryga retroaktivavgifterna.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, vad distriktssköterskorna

angår, att dessa efter omorganisationen av distriktssköterskeväsendet

komme att till väsentlig del avlönas med statsmedel och att det

därför syntes skäligt, att staten påtoge sig en större del av ansvaret för deras

pensionering än vad i pensionsanstaltens förslag förutsättes.

Stadsfullmäktige i Norrköping uttala, att — även om staten bort kunna

skänka sin medverkan vid finansierandet av kostnaderna pensionsanstaltens

förslag borde kunna tagas till utgångspunkt för vidare överväganden från

huvudmännens sida.

Svenska landstingsförbundets styrelse slutligen anför, att det med hänsyn

till det stora statliga inflytandet å distriktsvården vore motiverat, att staten

åtoge sig åtminstone hälften av den årliga avgift, ungefär 82 kronor, som enligt

pensionsanstaltens förslag skulle komma pa huvudmännens, landstingens,

lott. I övrigt göres ingen erinran mot den föreslagna kostnadsfördelningen.

Beträffande behovet av en förbättring av pensionerna för de i statens pen- Departementssionsanstalt

delaktiga sjuksköterskorna har pensionsanstaltens uppfattning, cAe/Vm.

som sammanfaller med vad 1935 års riksdags bankoutskott uttalat, icke mött

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

gensägelse i något av de över anstaltens förslag avgivna utlåtandena. Även

jag anser det påkallat, att en pensionsförbättring för sjuksköterskorna kommer

till stånd. Det förslag i detta hänseende, som pensionsanstalten efter en

omfattande utredning framlagt och som i huvudsak tillstyrkts av det stora

flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar, finner jag vara i allt väsentligt

väl avvägt och alltså ägnat att läggas till grund för åtgärder i ämnet.

I fråga om förslagets olika detaljer samt vissa däremot framställda erinringar

får jag anföra följande.

I likhet med pensionsanstalten anser jag mig ej kunna tillstyrka, att en

höjning av pensionsunderlagen göres obligatorisk beträffande andra befattningshavare

än de statsanställda med författningsreglerad avlöning (huvudsakligen

försvarsväsendets sjuksköterskor) och de med bidrag av staten avlönade

(distriktssköterskorna). Ett allmänt genomförande av höjningen är

givetvis eftersträvansvärt, men det synes ej böra ifrågakomma alt för vinnande

av detta syfte tvinga huvudmän för sköterskor, till vilkas avlöning staten

ej bidrager, att bereda högre pensioner och att påtaga sig härför erforderliga

avgifter.

I fråga om den ökade pensionsförmån, som skulle tillkomma sjuksköterskorna,

innebär pensionsanstaltens förslag, att pensionsunderlaget skulle liksom

hittills för alla sköterskebefattningar fastställas till ett och samma belopp

samt att detta belopp skulle bestämmas till 1,560 kronor. Till den höjda

pensionen skulle liksom hittills komma dyrtidstillägg, men andra tilläggsförmåner

skulle ej vidare utgå. Då pensionsunderlaget för närvarande utgör

1,000 kronor, vartill komma pensionsförhöjning och, för statligt anställda

sköterskor, pensionstillägg med sådana belopp att bruttoförmånerna vid hel

pension utgöra 1,380 kronor för statliga och 1,176 kronor för övriga sköterskor,

skulle enligt förslaget den effektiva ökningen av pensionsförmånerna

utgöra 180 kronor för statlig och 384 kronor för annan sköterska. Vid denna

jämförelse har bortsetts från dyrtidstillägg.

Pensionsanstaltens förslag örn bibehållande av enhetlighet med avseende

å pensionsunderlaget för sjuksköterskorna har i flertalet utlåtanden lämnats

utan erinran, och där ändring av förslaget i detta hänseende ifrågasatts, har

detta i allmänhet skett under samtidigt betonande av svårigheterna för önskemålets

tillgodoseende. För egen del finner jag pensionsanstaltens ståndpunkt

i denna del vara välbetänkt. Den av staten anordnade pensioneringen för

personal utom statens tjänst bör, bland annat för att icke bliva administrativt

för betungande, läggas efter någorlunda enkla linjer, och ett alltför noggrant

avvägande av pensionerna efter löneförmånerna bör helst undvikas,

särskilt i fall där olikheten i löneställning mera är beroende av skilda huvudmäns

olikartade lönepolitik än av skiljaktigheter i befattningshavarnas tjänståligganden.

Visserligen kan det ej förnekas, att bland de av sjuksköterskor

innehavda befattningarna finnas sådana, för vilka ett särskilt, högre pensionsunderlag

kunde vara befogat, men i stort sett torde förhållandena inom

kåren såväl beträffande utbildning som tjänståligganden vara så ensartade,

att i den centralt ordnade pensioneringen ett enhetligt pensionsunderlag kan

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

25

väl försvaras. AU märka är vidare, att för befattningshavare i mera

utpräglad ledarställning redan nu finnes viss möjlighet att genom befattningarnas

reglering såsom husmoderstjänster få underlagen mera indi

viduellt avvägda. Under sådana omständigheter anser jag ett realiserande

av pensionsanstaltens alternativt framförda, i vissa utlåtanden förordade

tanke om införande av ett särskilt pensionsunderlag för specialsköterskor i

löneställning mellan avdelningssköterska och husmoder för närvarande ej

vara påkallat. Skulle längre fram utvecklingen beträffande utbildnings- och

löneförhållanden gå i sådan riktning, att en viss differentiering av pensionsunderlagen

skulle anses erforderlig, lärer frågan få upptagas till ny behandling.

Det föreslagna pensionsunderlagets belopp finner jag under förhandenvarande

omständigheter vara lämpligt avvägt. Jag vill alltså icke tillstyrka

vare sig ifrågasatt sänkning eller begärd höjning av detsamma. Till förslaget

att för erhållande av detta pensionsunderlag skulle fordras, att vederbörande

befattning regleras med en kontant slutavlöning av minst 1,500 kronor samt

fritt vivre eller kontant ersättning därför kan jag giva min anslutning.

Jämväl i fråga om ordningen för höjningens genomförande och övergångsanordningarna

därvid biträder jag pensionsanstaltens förslag. Höjningen

bör sålunda för statligt anställda sköterskor med författningsreglerad

avlöning träda i tillämpning omedelbart med ikraftträdandet av erforderliga

bestämmelser i ämnet, och för distriktssköterskorna bör den bliva gällande

i den mån befattningarna inordnas i den nya distriktsvårdsorganisationen.

För övriga sköterskor bör höjningen tillämpas först i den mån vederbörande

huvudmän verkställa erforderlig omreglering av befattningarna. Pensionsanstaltens

förslag örn möjlighet för nuvarande befattningshavare av sistnämnda

kategori att, utan erläggande av engångsavgift för tilländalupen

tjänstetid, erhålla den pensionsförbättring, som svarar mot det högre underlagets

och de högre årsavgifternas tillämpning endast under den till pensioneringen

återstående tjänstetiden, finner jag innebära en värdefull anordning,

ägnad att underlätta ett genomförande av den förbättrade pensioneringen.

Från ett par håll har påyrkats, att höjning av pensionsunderlaget skulle

kunna erhållas för allenast en del av de hos vederbörande huvudman befintliga

befattningarna. Något dylikt anser jag mig icke kunna förorda, då detta

skulle dels komma i strid med den förut berörda principen örn enhetligt

pensionsunderlag, dels ock i övrigt i tillämpningen otvivelaktigt medföra

olämpliga konsekvenser.

Vad slutligen angår frågan örn bestridandet av kostnaden för pensionsförbättringen,

har pensionsanstalten härutinnan i princip intagit den ståndpunkten,

att staten ej bör öka sitt nuvarande bidrag till sjuksköterskepensioneringen

och att således hela den del av kostnaden, som ej täckes av ökade avgifter

för befattningshavarna, bör bäras av huvudmännen. Detta syfte skulle

enligt förslaget vinnas genom att huvudmännen, som nu äro befriade från

årsavgift för sjuksköterska, pålades en årlig avgift av 51/4 procent av hela

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

tjänstepensionsunderlaget, varjämte i de fall, där pensionen önskas bestämd

som örn jämväl under föregående tid gällt det nya pensionsunderlaget, från

huvudmännen skulle uttagas full engångsavgift härför.

Från nämnda principiella ståndpunkt göres i pensionsanstaltens förslag

avsteg i huvudsak allenast såtillvida, att beträffande distriktssköterskor engångskostnaderna

— men ej de framtida årliga avgifterna — föreslås skola

bestridas av staten, i den mån dessa kostnader ej täckas genom sedvanliga

bidrag från befattningshavarna. Vidare skulle enligt förslaget staten få bära

en viss del av engångskostnaderna för sjuksköterskor i allmänhet, detta på

grund därav att de för pensionsanstalten fastställda försäkringstekniska beräkningsgrunderna

ej äro så avpassade efter nuvarande ränte- och dödlighetsförhållanden,

att de enligt dessa grunder uträknade engångsavgifterna

kunna beräknas helt täcka kostnaderna. Att staten såsom huvudman för

de statligt anställda sköterskorna får bestrida huvudmannens andel i såväl

engångs- som årsavgifter för dessa sköterskor faller av sig självt; att av de

statliga befattningshavarna personligen uttaga retroaktiva avgifter för höjningen

har, i anslutning till hittills tillämpade regler, ej ansetts böra ifrågakomma.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida staten bör deltaga i kostnaderna i

den utsträckning, som pensionsanstaltens förslag sålunda förutsätter. Statskontoret

förordar en mera genomgripande omläggning av avgiftssatserna för

sjuksköterskorna och ifrågasätter vidare, att den kostnad, som kunde drabba

statsverket på grund av att de försäkringstekniska beräkningsgrunderna ej

innebära tillräcklig trygghet, skulle undanröjas genom särskilda bestämmelser

för engångsavgifternas beräkning.

Vad statskontoret i ämnet anfört har jag ej funnit utgöra tillräckligt skäl

för att i dessa avseenden frångå pensionsanstaltens förslag. En omprövning

av kostnadsfördelningen beträffande den pensionering av icke statliga befattningshavare,

som äger runi i statens pensionsanstalt, synes visserligen i

och för sig önskvärd, men en sådan omprövning lärer icke böra avse sjuksköterskekåren

enbart utan bör ske i ett sammanhang i fråga om de i anstalten

delaktiga personalgrupperna i allmänhet. Att nu för sjuksköterskornas

vidkommande avkräva befattningshavarna och huvudmännen en ökning

av årsavgifterna, som skulle täcka mer än vad pensionshöjningen beräknas

kosta, synes icke böra ifrågakomma. Med avseende å befattningshavarnas

bidragsplikt bör för övrigt beaktas, att denna enligt pensionsanstaltens förslag

i realiteten något utvidgats, i det att sköterskorna efter pensionsunderlagens

höjning få erlägga avgift jämväl för den del av pensionen, som motsvaras av

nuvarande avgiftsfria pensionstillägg och pensionsförhöjning. Till statskontorets

motivering för ämbetsverkets förslag på förevarande punkt må jämväl

anmärkas, att det icke torde förhålla sig så, att statens insatser för sjuksköterskepensioneringen

efter genomförandet av anstaltens förslag skulle sträcka

sig längre än statens åtaganden i fråga om dess egna befattningshavare. Vad

angår befattningshavarnas bidrag, få tvärtom — på grund av den utjämning

av pensionsavdragsskalorna, som ägt rum i de statliga pensionsreglementena —

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

27

sådana statliga befattningshavare, vilka intaga samma ställning som de nu

avhandlade^sjuksköterskorna, i mindre grad än de sistnämnda bidraga till sin

pensionering genom löneavdrag. Därjämte är att märka, att enligt anstaltens

förslag huvudmännen skulle påläggas årsavgifter med ungefär samma belopp

som befattningshavarna och att därför statens bidrag till sjuksköterskornas

pensionering procentuellt räknat skulle icke oväsentligt nedgå. Med

avseende slutligen å den försäkringstekniska beräkningen av engångsavgifter

anser jag visserligen önskvärt, att en revision av nu gällande grunder härutinnan

tages under övervägande beträffande anstaltens pensionering i allmänhet,

men jag kan ej finna lämpligt, att för nu ifrågavarande personalgrupp

införas bestämmelser, avvikande från dem som gälla för anstaltens

övriga delägargrupper. Beträffande den kostnad, som på grund av beräkningsgrundernas

beskaffenhet skulle kunna uppstå för staten, må framhållas,

att densamma — liksom övriga av anstalten beräknade engångskostnader

för staten — icke utgör en genast påkommande engångsutgift utan motsvarar

det nuvarande kapitalvärdet av framtida bidrag till pensioner, som bliva

aktuella först efter hand under några årtionden framåt.

I många av de övriga utlåtandena har satts i fråga, att staten skulle, särskilt

beträffande distriktssköterskorna men även för övriga icke statligt anställda

sjuksköterskor, bidraga till kostnaderna för pensionsförbättringen i

vidare mån än pensionsanstalten föreslagit. Någon egentlig eftergift i denna

riktning har jag dock såväl av principiella skäl som av kostnadshänsyn ansett

mig icke kunna förorda. Vad särskilt distriktssköterskorna angår, må

framhållas, att statens bidrag till dessas pensionering även efter införandet

av den föreslagna huvudmansavgiften skulle täcka större andel av den totala

pensionskostnaden än statsbidraget till lönen utgör av hela avlöningen. En

viss mindre jämkning i anstaltens förslag beträffande kostnadsfördelningen

har jag dock ansett mig kunna tillstyrka, nämligen en avrundning nedåt av

huvudmansavgiften från av anstalten föreslagna 51/4 procent till det i kap.

VI av anstaltens reglemente för flertalet huvudmän upptagna procenttalet 5.

Denna jämkning föranleder för staten en ökad kostnad, som torde kunna

uppskattas till omkring 20,000 kronor per år.

Såsom i statens pensionsanstalts utredning framhållits, äro de båda anslag

— det ena avseende ränta å brist i pensionsanstaltens försäkringsfond och

det andra utgörande statens andel i årsavgifterna för i tjänst varande befattningshavare

— från vilka bidrag till bland annat sjuksköterskepensioneringen

tidigare utgått, för närvarande tills vidare indragna. I den mån medel för

pensionsanstaltens verksamhet erfordras utöver inflytande inkomster av huvudmäns

och befattningshavares pensionsavgifter, räntor m. m., bestridas dessa

i stället från ett särskilt förslagsanslag med rubriken »Bidrag till pensioneringskostnaderna

för statens pensionsanstalt», vilket för nu löpande budgetår

upptagits till 1,000,000 kronor. Såsom pensionsanstalten förutsatt, torde

till följd härav särskilda anslagsmedel icke för närvarande behöva anvisas

för täckande av den kostnad, som uppkommer genom höjning av sjuksköterskornas

pensionsunderlag och som med tidigare anordning beträffande li
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 142.

nansieringen av pensionsanstaltens verksamhet borde hava bestritts från

förstnämnda båda anslag.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut

i ärendet, vidtaga de författningsändringar, som må erfordras för genomförande

av vad här förordats. Ändringarna synas böra träda i kraft den 1 juli

1936.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig här förordade grunder, utfärda bestämmelser

i fråga om förbättrad pension för sjuksköterskor med

delaktighet i statens pensionsanstalt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bernt Nilsson.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

29

Bilaga 1.

Utkast

till

kungörelse om ändring i vissa delar av reglementet den 31 december 1919

(nr 878) för statens pensionsanstalt.

Kungl. Majit har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott

förordna, dels att § 61 och § 68 mom. 2 i reglementet den 31 december 1919

(nr 878) för statens pensionsanstalt skola erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att i övergångsstadgandena till kap. VI av nämnda reglemente skall

införas ett nytt moment av nedan angiven lydelse:

KAP. VI.

§ 61.

Tjänstepensionsunderlaget utgör för befattning, som avses i § 60 mom. 1

a)-—c), 6,000 kronor, för sjuksköterskebefattning 1,560 kronor och för distriktsbarnmorskebefattning

1,000 kronor.

För annan---som avses i § 60 mom. f), högst till 1,000 kronor. Om

avlöningen---till befattningshavaren.

§ 68.

2. Huvudman för —-- 4 72 % av tjänstepensionsunderlaget. Huvud
man

för sjuksköterska erlägger en årlig avgift av 5 74 %> av tjänstepensionsunderlaget.

Huvudman för annan befattningshavare än nu sagts erlägger

en årlig avgift av 5 °/o av tjänstepensionsunderlaget, dock att ingen avgift

erlägges för barnmorska.

övergångsstadganden.

11. I fråga om distriktssköterskebefattning, för vilken statsbidrag utgår

jämlikt kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag till avlöning

åt distriktssköterskor, samt i övrigt i fråga örn andra sjuksköterskebefattningar

än dem, för vilka staten är huvudman och minimiårsavlöning

finnes fastställd i författning, skall gälla, att om huvudmannen före den 1

juli 1936 erhållit pensionsrätt för sådan befattning, må för denna samt för

senare tillkommande sådana befattningar hos huvudmannen tillsvidare gälla

ett tjänstepensionsunderlag av 1,000 kronor. Huvudmannen skall härvid

vara befriad från att erlägga årlig pensionsavgift enligt § 68 mom. 2. Efter

ansökan av huvudmannen må pensionsanstalten dock kunna medgiva, att för

de hos huvudmannen befintliga sjuksköterskebefattningarna, utom distrikts
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

sköterskebefattningar, skall gälla ett tjänstepensionsunderlag av 1,560 kronor,

därest härför erforderlig omreglering av befattningarna enligt § 5 genomföres

av huvudmannen.

Engångsavgift enligt § 9 mom. 4 skall ej fordras, för att förhöjt pensionsunderlag

skall med avseende å föregående tjänstår bliva gällande för innehavare

av sjuksköterskebefattning, för vilken staten är huvudman. För annan

sjuksköterskebefattning skall sådan avgift, beräknad som örn tjänstepensionsunderlaget

förhöjts från 1,176 kronor till 1,560 kronor, erläggas allenast

i den mån huvudmannen önskar tillförsäkra befattningshavaren rätt

att räkna tjänstår efter det högre pensionsunderlaget jämväl för tid före underlagets

höjning. För att för första innehavaren av distriktssköterskebefattning

med tjänstepensionsunderlaget 1,560 kronor detta underlag skall bliva

gällande jämväl med avseende å föregående tjänstår skall dock påföras

engångsavgift allenast med det belopp, för vilket huvudmannen enligt § 9

mom. 2 äger att uttaga ersättning genom löneavdrag av befattningshavaren.

Den sjuksköterska tillkommande tjänstepensionen skall alltid beräknas försäkringstekniskt,

om tjänstepensionsunderlaget å 1,560 kronor gäller allenast

för en del av tjänstetiden. Vid beräkning av sjuksköterska tillkommande

tjänstepension, å vilken ej kan utgå pensionsförhöjning jämlikt kungörelsen

den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, skall för

tid, för vilken gäller tjänstepensionsunderlaget å 1,000 kronor, antagas, att

underlaget varit 1,176 kronor.

Bilaga 2.

Utkast

till

kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 30 april 1920 (nr 236)

angående villkor för godkännande av reglering utav vissa i reglementet för

statens pcnsionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878) avsedda sjuksköterske-,

föreståndarinne- och husmodersbefattningar.

Kungl. Majit har funnit gott förordna, att till kungörelsen den 30 april

1920 (nr 236) angående villkor för godkännande av reglering utav vissa i

reglementet för statens pensionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878) avsedda

sjuksköterske-, föreståndarinne- och husmodersbefattningar skall fogas

ett nytt stycke av följande lydelse:

För godkännande av reglering utav sjuksköterskebefattning, för vilken

skall gälla 1,560 kronors tjänstepensionsunderlag, skall härjämte fordras, att

befattningen är förenad med dels kontant slutavlöning av minst 1,500 kronor,

dels ock naturaförmåner, bestående av kost, bostad med bränsle och lyse samt

tvätt, eller ock ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens pris.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

31

Bilaga 3.

Utkast

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 2 kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360)

angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl.

pensionärer.

Kungl. Majit har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott

förordna, att § 2 kungörelsen den 15 juni 1922 angående pensionstillägg åt

vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer skall hava den

ändrade lydelse, som av det följande framgår:

§ 2.

Från åtnjutande av pensionstillägg undantagas:

avskedade båtsmän---krigsmanshuskassas understödstagare,

f. d. befattningshavare---statens tjänst,

f. d. befattningshavare — — — motsvarande befattning,

f. d. tjänstemän---statens tjänst,

f. d. befattningshavare---särskilt lämnats,

f. d. sjuksköterskor, som pensionerats enligt reglementet den 31 december

1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt och som fått sin pension beräknad

med tillämpning av ett tjänstepensionsunderlag av 1,560 kronor.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1936:70 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förbättrad pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt jämte en i ämnet vä s. 5 i texten