Sök i Ratio Lex

Angående granskning av läroböcker

1936-02-21 · 52 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:143, Angående granskning av läroböcker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 143.

1

Nr 143.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående granskning

av läroböcker; given Stockholms slott den 21 februari

1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprins en-R eg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:

Kungl. Maj:t har under punkten 139 av 1936 års åttonde huvudtitel

föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående granskning

av läroböcker, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna till Granskning

av läroböcker för budgetåret 1936/1937 ett anslag av 22,200 kronor.

Sedan förevarande fråga inom ecklesiastikdepartementet numera färdigberetts,

tillåter jag mig ånyo anmäla densamma för Kungl. Maj:t. Jag vill

förutskicka den anmärkningen, att nämnda fråga innesluter ett stort antal

spörsmål, som Kungl. Maj:t torde äga befogenhet att i administrativ väg

reglera. I den mån dessa spörsmål äro förutsättningar för bedömandet av

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr l/{3.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition Nr Lej
den

del av ärendet, som behöver underställas riksdagens prövning, kommer

jag att i det följande vid redogörelsen för de sakkunnigas förslag och myndigheternas

uttalanden beröra även förstnämnda delar av ärendet.

I. Inledning.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 2 november 1934 mig att tillkalla högst

tre sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning

av frågan om en revision av läroboksbeståndet vid högre allmänna

läroverk m. fl. undervisningsanstalter och därmed sammanhängande frågor.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet för nämnda dag framhöll jag,

bland annat,

att det nuvarande läroboksbeståndet inom flertalet ämnen måste betecknas

såsom alltför rikligt. Att förorda åtgärder av alltför inskränkande natur

syntes mig icke tillrådligt, enär sådana skulle kunna inverka hämmande på

den frihet, som våra skolor i detta hänseende sedan gammalt åtnjutit, och

tilläventyrs jämväl lända till förfång för undervisningen. Men en lämplig

begränsning torde framstå såsom ett berättigat önskemål, helst en revision

av läroboksbeståndet sannolikt skulle leda till en utmönstring av ännu i

bruk varande föråldrade eller mindre lämpliga läroböcker. Det torde tvivelsutan,

anförde jag, vara ett ej oväsentligt allmänt intresse att äga tillgång

till en förteckning över de nu använda läro- och läseböcker, vilka vore

att förorda till användning vid undervisningen i olika skolor. Med utgångspunkt

från vissa av skolöverstyrelsen uppgjorda förteckningar över

det nuvarande beståndet och efter företagen utmönstring av mindre lämpliga

läroböcker skulle man erhålla en översikt över de läroböcker, som nu

vore i bruk och förtjänade att fortfarande användas vid skolor av olika slag.

Likaledes syntes det mig vara förtjänt att undersökas, huruvida ett fortsatt

framtida granskningsförfarande i fråga örn läroböcker kunde anses

erforderligt och vilka åtgärder i sådant hänseende kunde befinnas lämpliga.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag den 2 november 1934

såsom sakkunniga för ifrågavarande ändamål rektorn vid folkskoleseminariet

i Uppsala G. Danell, rektorn vid högre realläroverket i Göteborg S. I.

Sefve och läraren vid Stockholms stads tekniska mellanskola C. N. O.

Forssell samt uppdrog åt Danell att såsom ordförande leda de sakkunnigas

förhandlingar. Genom beslut den 31 december 1934 enligt samma dag givet

nådigt bemyndigande tillkallade jag ytterligare folkskolläraren R. Wirsén

för att såsom sakkunnig inom departementet biträda med ifrågavarande

utredning.

De sakkunniga hava med skrivelse den 20 september 1935 överlämnat

utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor

m. fl. undervisningsanstalter (statens offentliga utredningar 1935:45).

Över betänkandet hava avgivits yttranden av ärkebiskopen den 7 november

1935, skolöverstyrelsen den 14 november 1935 — som tillika överlämnat

yttranden av läroverkskollegierna vid rikets allmänna läroverk samt

lärarkollegierna vid de kommunala flickskolorna och de kommunala mellan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

.skolorna ävensom statens folkskolinspektör er och folkskolinspektörerna i

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt

centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening — ävensom av

statskontoret den 14 november 1935. Vidare hava yttranden avgivits av

svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, läroverkslärarnas riksförbund, centralstyrelsen för flick- och samskola

för eningen, Sverges folkskollärarförbund, föreningen svenska folkskolans

vänner, svenska bokförläggarföreningen, svenska bokhandlareföreningen

och svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen. Slutligen hava ingivits

åtskilliga skrifter av enskilda läroboksförfattare.

2. Ärendets tidigare behandling.

I omförmälda betänkande har lämnats en historisk översikt (sid. 13—27),

av vilken framgår, att den föreliggande frågan sedan länge varit föremål

för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Det torde här icke vara

erforderligt att mer ingående redogöra för ärendets tidigare behandling.

Allenast må erinras om följande.

I skrivelse den 24 september 1928 anbefallde chefen för ecklesiastikdepartementet

1927 års skolsakkunniga att beträffande läroböcker vid de

allmänna läroverken och andra med dem jämförliga läroanstalter dels

undersöka spörsmålet om verkställande av en lämplig utskiftning mellan

äldre och yngre delar av lärostoffet, närmast i syfte att angiva riktlinjer

för de olika läroämnena i fråga om det behövliga lärostoffets innehåll och

avgränsning, dels ock verkställa utredning i fråga örn möjligheterna att

nedbringa kostnaderna för läroböcker. På förekommen anledning meddelade

sedermera departementschefen de sakkunniga, att hinder icke mötte

för dem att — i den mån de funne fullgörandet av det dem givna uppdraget

äga ett nödvändigt samband med prövning av frågan om läroböcker

även vid andra läroanstalter än dem, vilka direkt avsåges i sagda uppdrag

— upptaga jämväl sistnämnda fråga till behandling och därutinnan avgiva

yttrande och förslag i samband med fullgörandet av det åt de sakkunniga

förut givna uppdraget. Nämnda sakkunniga avgåvo den 31 december 1930

utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna läroverken och

med dem jämförliga läroanstalter. De sakkunniga uttalade sig för en viss

begränsning av läroboksbeståndet, vilken skulle kunna vinnas dels genom

införande av en mera ingående granskning av läroböckerna före deras antagande

till skolbruk, dels genom ett strängare förfarande vid det slutliga

införandet av nya läroböcker vid de särskilda läroanstalterna. I dessa hänseenden

föreslogo de sakkunniga speciella närmare angivna åtgärder. Över

detta de sakkunnigas utlåtande avgav skolöverstyrelsen, efter hörande av

vederbörande läroanstalters kollegier, den 28 september 1933 utlåtande.

Läroboksfrågan uppmärksammades vid 1930 års riksdag, som i anledning

av väckta motioner i skrivelse nr 186 anhöll om snar utredning, på vad sätt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^3.

ett förbilligande av kostnaderna för skolmateriel skulle kunna åstadkommas,

icke minst genom tillämpandet av större enhetlighet och sparsamhet

i val av läroböcker, samt att Kungl. Majit ville fortast möjligt vidtaga

de åtgärder, som av utredningen eventuellt kunde visa sig erforderliga.

I riksdagsskrivelsen förklaras de nu rådande förhållandena i fråga om

läroböcker och skolmateriel vara icke tillfredsställande. Ymnigheten av

olika läroböcker i samma ämne vore enligt riksdagens mening för stor, ombyten

av läroböcker och upplagor skedde för ofta, och utgifterna för det

allmänna och för elevernas föräldrar bleve till följd härav onödigt betungande.

Det ville synas, som om man genom standardisering och rationalisering

skulle kunna göra besparingar på detta område, utan att behovet av en

god lärobokslitteratur fördenskull behövde eftersättas. Vid utredningen

syntes böra grundligt undersökas möjligheterna att lösa denna betydelsefulla

fråga även genom åtgärder, som direkt toge sikte på folkskolans och

jämförliga läroanstalters läroboksfråga. Riksdagen förutsatte slutligen, att

vid denna utredning tillbörlig hänsyn komme att tagas till att icke det utan

tvivel önskvärda enskilda initiativet på läroboksområdet hämmades.

Sedermera hava vissa åtgärder vidtagits på förevarande område. Sålunda

har skolöverstyrelsen i cirkulär den 17 mars 1932 till rektorsämbetena vid

de allmänna läroverken m. fl. framhållit önskvärdheten av att läroanstalter,

belägna på en och samma ort eller på varandra närbelägna orter, i största

möjliga utsträckning använda samma läroböcker. Vidare hava utfärdats

nedannämnda kungörelser av år 1933 rörande läroböcker vid folk- och fortsättningsskolor

ävensom meddelats härefter angivna föreskrifter rörande

statsunderstödda enskilda läroanstalter. Härjämte må antecknas, att skolöverstyrelsen

— sedan Kungl. Majit den 8 december 1933 anbefallt skolöverstyrelsen

att, efter inhämtande av nödiga uppgifter, till Kungl. Majit

inkomma med förteckning å de vid undervisningen i allmänna läroverk,

kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, folkskolor, fortsättningsskolor

samt i de under överstyrelsens inseende stående enskilda läroanstalter

för närvarande såsom läro- och läseböcker använda tryckta arbeten

— den 31 augusti 1934 överlämnat ovan omförmälda, av mig i anförandet

till statsrådsprotokollet för den 2 november 1934 åberopade läroboksförteckningar.

3. Gällande bestämmelser.

Beträffande de allmänna läroverken är i gällande läroverksstadga föreskrivet,

att i fråga om införande av nya textböcker för undervisningen i de

främmande språken samt rörande antagande av sådana upplagor av litterära

verk, som skola användas vid modersmålsundervisningen, det ankommer på

vederbörande ämneskonferens att därom fatta beslut. I övriga fall — sålunda

då det gäller läroböcker i egentlig mening — skall ämneskonferensen

avgiva förslag till skolöverstyrelsen, som fattar beslut i ämnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

I stort sett motsvarande bestämmelser gälla i fråga örn kommunala mellanskolor,

kommunala flickskolor och högre folkskolor; läro- och läseböcker

vid senast angivna slag av skolor bestämmas av skolöverstyrelsen efter förslag

av rektor och efter hörande av vederbörande ämneskonferens och

skolans styrelse; skolstyrelsen må dock fatta beslut rörande texter vid

undervisningen i främmande språk och för modersmålsundervisningen avsedda

upplagor av litterära verk ävensom, vad angår kommunala mellanskolor

och högre folkskolor, angående utbyte av läro- eller läsebok i övrigt,

som varit använd vid skolan under minst åtta läsår och som är avsedd att

ersättas av läro- eller läsebok, vilken användes vid allmänt läroverk.

I avseende å folkskolor och fortsättningsskolor gäller i anslutning till nya

föreskrifter i ämnet, vilka innefattas i kungörelser den 8 december 1933

(nr 664 och 665) och trädde i kraft den 1 juli 1934, att läro- och läseböcker

bestämmas av statens vederbörande folkskolinspektör, sedan skolrådet

respektive skolstyrelsen efter vidkommande lärares hörande avgivit förslag

i ärendet.

Beträffande samtliga nu angivna slag av läroanstalter är föreskrift meddelad

om viss varsamhet vid ombyte av läroböcker, i fråga örn de allmänna

läroverken sålunda formulerad: »börande beaktas de olägenheter, som allt

för täta ombyten av läroböcker kunna medföra såväl i fråga örn undervisningsarbetets

jämna fortgång som ock i ekonomiskt avseende», och i fråga

om angivna kommunala skolor sålunda: »ombyte av läro- och läseböcker

bör ske med varsamhet och jämväl med avseende fäst vid de utgifter för

lärjungarna, som därav föranledas».

Vad de statsunderstödda enskilda läroanstalterna beträffar, har Kungl.

Majit i samband med fördelningen av statsunderstöd plägat föreskriva, att

förslag om införande av ny lärobok, sedan yttrande häröver avgivits av

vederbörande ämneskonferens, skall underställas skolans styrelse eller, där

sådan icke finnes, skolans inspektor för prövning och avgörande samt att

meddelande örn vederbörandes med anledning härav fattade beslut skall

lämnas till skolöverstyrelsen.

I fråga örn läroböcker i kristendomskunskap gälla särskilda föreskrifter,

i det att endast sådana läroböcker få användas, som blivit godkända av

vissa för detta ändamål utsedda granskningsmän. Angående dessa granskningsmän,

deras tillsättning och uppgifter äro bestämmelser meddelade i

kungörelsen den 28 maj 1920 (nr 259), varav inhämtas, att granskningen

gäller läroböcker i ämnet för bland annat allmänna läroverk, kommunala

mellanskolor, folkskolor och högre folkskolor, men däremot ej dylika böcker

för enskilda, under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter eller

(de senare upprättade) kommunala flickskolorna.

Granskningen förrättas av åtta särskilt utsedda granskningsmän, nämligen

en biskop, två teologie professorer, en lektor vid allmänt läroverk, i

vilkens tjänst kristendom ingår som undervisningsämne, en adjunkt vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

allmänt läroverk eller ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola, i

vilkens tjänst kristendom ingår såsom undervisningsämne, en lektor vid

folkskoleseminarium, i vilkens tjänst kristendom ingår såsom undervisningsämne,

en kyrkoherde samt en vid folkskola eller högre folkskola anställd

lärare, till vars lärarverksamhet hör undervisning i kristendomskunskap.

Å en inom skolöverstyrelsen förd förteckning hava upptagits dels de

läroböcker, som efter föregången granskning vid den tidpunkt, då ifrågavarande

kungörelse trädde i kraft, medgivits till användning vid kristendomsundervisningen,

dels ock de läroböcker för kristendomsundervisningen,

som efter sådan prövning av granskningsnämnden och skolöverstyrelsen

samt eventuellt Kungl. Majit, som i kungörelsen omförmäles, godkänts till

användning.

I förteckningen upptagen lärobok ävensom lärobok, som allenast utgör

oväsentligt förändrad upplaga av i förteckningen upptagen lärobok, får,

med iakttagande av den begränsning som kan finnas vid densamma i förteckningen

angiven, användas i den ordning, som är stadgad i fråga örn

införande av läroböcker i andra ämnen än kristendom.

Då lärobok i vederbörlig ordning föreslagits till införande vid någon av

ifrågavarande läroanstalter, göres framställning om granskning hos överstyrelsen,

i fråga om allmänt läroverk, folkskoleseminarium eller småskoleseminarium

av rektor, i fråga örn folkskola av vederbörande skolråd samt i

fråga om annan läroanstalt av läroanstaltens styrelse. Överstyrelsen kan

även utan särskild framställning föranstalta dylik granskning.

Själva proceduren för granskningen är följande: Överstyrelsen tillställer

granskningsmännen var sitt exemplar av den ifrågavarande läroboken samt

anmodar dem att inom viss tid, dock icke mindre än en månad, var för sig

avgiva utlåtande, huruvida ävensom, i det fall att viss begränsning anses

böra bestämmas för bokens användning, i vad mån boken anses kunna

komma till användning vid ifrågavarande läroanstalter. Anser överstyrelsen

önskvärt, att granskningsmännen avgiva gemensamt utlåtande, äger överstyrelsen

hos Kungl. Majit göra framställning om deras sammankallande

för ändamålet. Sådan framställning må ock, när minst tre av granskningsmännen

därom förenat sig, göras av dessa. Sedan, i det fall att granskningsmännen

sammanträtt, deras utlåtande överlämnats till överstyrelsen eller

i annat fall den för avgivande av deras utlåtanden utsatta tiden förflutit,

skall överstyrelsen besluta, huruvida, ävensom, i det fall att viss begränsning

anses böra bestämmas för bokens användning, i vad mån den granskade

boken må komma till användning; dock att, där överstyrelsen finner

sig böra till användning godkänna lärobok, vars antagande blivit avstyrkt

av mer än halva antalet av granskningsmännen, ärendet skall underställas

Kungl. Majits avgörande.

Väckt förslag angående upphävande eller ändring av i fråga örn antagen

lärobok angiven begränsning skall underställas överstyrelsens prövning.

4. De sakkunniga.

I betänkandet återfinnas vissa uppgifter rörande årskostnaderna

för läroböcker vid skolorna. Härav inhämtas bland annat

följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr l.j.3- 7

För folkskolans vidkommande vore kostnaden för läroböcker icke endast

den enskildes utan i hög grad även en det allmännas angelägenhet, alldenstund

flertalet skolkommuner hade att utgöra i många fall betydande summor

för läroböcker åt obemedlade eller mindre bemedlade barn. I ett avsevärt

antal skolkommuner bestredes kostnaderna för lärjungarnas böcker

och undervisningsmateriel i övrigt helt av skattemedel.

För att erhålla kännedom örn till vilka ungefärliga belopp nämnda kommunala

kostnader uppginge för riket i dess helhet, hade genom ecklesiastikdepartementet

infordrats uppgifter av samtliga rikets skolkommuner rörande

under åren 1933 och 1934 beviljade anslag för bidrag till eller bekostande

av läroböcker för lärjungarna vid inom respektive skolkommun förekommande

skolor. Sådana uppgifter hade inkommit från lil av 115 städer

och från 1,960 av cirka 2,400 landskommuner. För enbart folkskolans vidkommande

belöpte sig de kommunala kostnaderna för läroböcker inom de

kommuner, från vilka uppgifter inkommit, till 830,160 kronor för 1933 och

till 816,452 kronor för 1934. Ett fullständigt uppgift smaterial skulle med

all sannolikhet ha företett väsentligt högre årliga utgiftssiffror. Under förutsättning

att en medelkostnad av 5 kronor per elev och år ungefärligen

motsvarade de nuvarande lärobokskostnaderna i folkskolan, skulle, med

ledning av senast tillgängliga uppgifter (1932) rörande antalet i folkskolan

undervisade barn, den totala årskostnaden för folkskolans läroböcker kunna

beräknas till i runt tal 3,319,800 kronor. Under alla förhållanden syntes de

vid olika tidpunkter företagna undersökningarna ådagalägga, att berörda

årskostnad uppginge till omkring 3 miljoner kronor, varav inemot en tredjedel

bestredes av kommunala skattemedel.

Den totala årskostnaden för läroböcker vid de allmänna läroverken beräknades

år 1932 ha utgjort cirka 575,300 kronor och för de kommunala

mellanskolorna cirka 113,200 kronor, kades härtill årskostnaden vid samma

tid för läroböcker i folkskolan, erhölles en sammanlagd årlig kostnadssumma

för dessa tre grupper av skolformer av något över 4 miljoner kronor.

Härtill komme kostnaderna för läroböcker i fortsättningsskolor (lärjungeantalet

år 1932: 45,536), högre folkskolor (lärjungeantalet år 1932: 2,438),

privata läroverk (lärjungeantalet år 1932: 13,258), m. fl. undervisningsanstalter,

varigenom den totala årliga kostnadssumman för läroböcker med

sannolikhet snarare över- än understege 5 miljoner kronor.

De sakkunniga hava med utgångspunkt från ovannämnda av skolöverstyrelsen

upprättade läroboksförteckningar företagit en omfattande

granskning av det n u varande 1 ä ro b o k s b e s t å n d e t, varvid

förutsatts, att de läroboksförteckningar, som framkommit såsom resultat

av granskningen, skola officiellt fastställas för att läggas till grund för

läroboksutbyte och nyantagande av lärobok, sedan förteckningarna fullständigats

intill den tidpunkt, då fastställelse kan komma att ske. För frågan

om Anika slag av böcker, som av de sakkunniga upptagits till granskning,

och för granskningsförfarandet hava de sakkunniga redogjort å sid. 29—37

i betänkandet. Härav inhämtas bland annat, att det vid granskningsarbetet

visat sig svårt att beträffande vissa böcker avgöra sig för ett klart godkännande

eller ett underkännande. De sakkunniga hade stannat för att i fråga

örn dessa mera tveksamma fall föreslå, att böckerna i fråga måtte få tills
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition Nr 1^3.

vidare och intill slutet av läsåret 1939—1940 användas vid de läroanstalter,

där de nu förekomme, men ej nyantagas till användning vid någon annan

läroanstalt. I de sakkunnigas förslag till läroboksförteckningar kallades

dessa böcker för B-böcker, medan de fullt godkända kallades A-böcker.

Vidare framhålla de sakkunniga, att granskningen och bedömningen av

de läroböcker, som för närvarande användas i praktiska mellanskolor, högre

folkskolor och fortsättningsskolor med olika yrkesbetoning, hade givit till

resultat, att de sakkunniga ej ansåge sig kunna föreslå särskild förteckning

å godkända läroböcker för nämnda läroanstalter. Det hade nämligen befunnits,

att läroboksbeståndet ännu ej i tillräcklig grad anpassat sig efter dessa

skolformers verkliga behov. Det syntes därför tillsvidare vara nödvändigt,

att deras läroboksfråga ordnades så, att efter framställning av läroanstalterna

vederbörande myndighet bestämde, vilka läroböcker som skulle nyttjas,

utan bundenhet av en officiell läroboksförteckning.

Statistiskt ställer sig resultatet av de sakkunnigas bedömning av läroboksbeståndet

sålunda, att av 921 vid allmänna läroverk m. fl. under skolöverstyrelsens

läroverksavdelning sorterande läroanstalter 213 icke godkänts,

medan omkring 620 betecknats som A-böcker och 87 som B-böcker.

Av 389 vid folk- och fortsättningsskolor använda läroböcker hava 105 icke

godkänts, medan 239 betecknats som A-böcker och 45 som B-böcker.

Som kommentar till detta granskningsresultat hava de sakkunniga anfört,

bland annat, följande:

Icke mindre än ungefär en fjärdedel av de granskade böckerna hade

alltså befunnits icke förtjäna att uppföras på förteckningen å godkända

eller med visst förbehåll godkända böcker. De anmärkningar, som medfört

detta underkännande av en så stor procent av böckerna, hade varit av

mycket skiftande art. I regel hade det varit så, att ett underkännande motiverats

genom anmärkningar från flera av de synpunkter, som de sakkunniga

uppställt såsom norm för granskningen. Emellertid borde framhållas,

att vad de allmänna läroverken vidkomme, en viktig anmärkningsgrund

inom flera undervisningsämnen varit bristande överensstämmelse med de

på senare tid ej oväsentligt förändrade kursplanerna. I ej så få fall hade

denna anmärkning här kunnat vara den avgörande eller väsentligt avgörande

grunden för underkännande.

De sakkunniga framhålla, att en central granskning av läroböcker

även framdeles bör äga rum. Rörande uppgifterna

för en lä ro b oks granskning hava de sakkunniga lämnat en

omfattande utredning (sid. 39—71 i betänkandet), till vilken jag tillåter

mig hänvisa. Endast de huvudsakliga slutsatser, till vilka de sakkunniga

kommit, torde här böra i korthet angivas.

De sakkunniga ansåge, att granskningen av en ny lärobok borde grunda

sig dels på en kvalitativ bedömning av denna för att utröna, örn den

lämpade sig för skolbruk, dels på en jämförelse mellan läroboken i fråga och

dem, som redan användes inom skolorna för samma kurs, i syfte att fast
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 9

ställa, huruvida den förra vore att anse somen väsentligen ny lärobok. Dock

betonades, att avsikten icke vore, att läroböckerna borde få en i viss mån

ensartad prägel, utan fastmer att de olika strömningar, som yppade sig på

det pedagogiska området, måtte komma till sin rätt inom lärobokslitteraturen,

försåvitt som de kännetecknades av vederhäftighet och framträdde i en

värdig dräkt. De sakkunniga förutsatte, att böcker skulle kunna i vissa fall

godkännas efter praktisk prövning vid vederbörande undervisningsanstalter.

En offentlig granskning av läroböckerna vore i hög grad påkallad med

anledning av de ofta hörda klagomålen över att nya läroboksupplagor alltför

ofta infördes. Det vore påfallande, att den offentliga kontroll av läroböckernas

pris och kvalitet, som i regel torde ske vid deras första antagande

till skolbruk, icke förekomme i fortsättningen. Under det att nya, förändrade

upplagor utgåves, skedde ofta en successiv omdaning av en läroboks

innehåll, disposition, stoffets gruppering, illustrationer o. s. v., vilken visserligen

merendels finge antagas avse att göra boken mera ändamålsenlig ur

undervisningens synpunkt, men som också i vissa fall kunde i det hela sänka

bokens standard, även örn vissa nyttiga förändringar gjordes. Behovet av

en dylik granskning syntes vara desto mer påfallande, som å ena sidan läroböckerna

i stor utsträckning olades eleverna till inköp, och a andra sidan

genom allmänna anstalter ett vidsträckt avsättningsområde härvid bereddes

åt enskild förvärvsrörelse. Detta gällde givetvis jämväl beträffande

läroböcker, vilka bestodes eleverna kostnadsfritt eller till nedsatt pris.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under särskilt framhållande

av, att en omarbetad upplaga med avseende på elevernas omkostnader vore

att betrakta sorn ny lärobok, funne de sakkunniga, att nya upplagor borde

i särskild ordning granskas och godkännas för skolbruk.

De sakkunniga ansåge, att en granskning av läroböckernas pris i allmänhet

borde ske vid godkännandet av nya läroböcker, att en granskning av nva

upplagor ingalunda behövde vara förknippad med en dylik granskning av

lärobokspriset i varje särskilt fall ävensom att en sådan prisprövning alltid

måste ske med största varsamhet, detta i synnerhet då läroboksproduktionen

skedde under inbördes konkurrens mellan olika förlag och författare.

En uppgift av stor vikt vore att utmönstra föråldrade eller med hänsyn

till kurserna olämpliga läroböcker. Denna angelägenhet tillgodosåges emellertid

icke på ett nöjaktigt sätt under nuvarande förhållanden. Varken skolöverstyrelsen,

sorn vore den centrala, beslutande instansen för de högre

skolornas del, eller ledningen för varje särskilt inspektionsområde, som

inom folkskolan hade motsvarande uppgift, hade enligt nu gällande författningar

befogenhet att på sitt verksamhetsfält taga initiativ till en reglering

av läroboksbeståndet ur synpunkten av att en ändamålsenlig ut mönstring

av läroböcker skedde. Det hade på dessa grunder synts de sakkunniga

uppenbart, att .särskilda anordningar borde träffas i ovanberörda syfte.

Anmärkas må, att de sakkunniga förutsatt, att även s. k. textböcker i

moderna främmande .språk — d. v. s. texter, som särskilt sammanställts och

kommenterats för språkundervisningens underlättande — vilka för närvarande

icke liro föremål för skolöverstyrelsens antagningsförfarande, skulle

bliva föremål för granskning. De sakkunniga hava över böcker av denna

art upprättat förteckningar, dels över sådana, sorn förordats till antagande,

dels ock över sådana, som förklarats mindre lämpliga för skolbruk.

Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga, att det syntes vara påfallande,

att en mera tillfyllestgörande kontroll av nya läroböckers kvalitet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

och pris vore av behovet påkallad, samt att därutöver påkallades såväl en

granskning av nya, förändrade upplagor, varvid uppmärksamhet även borde

ägnas åt prissättningen, som en kontroll, vilken avsåge att utmönstra såsom

föråldrade befunna läroböcker.

Beträffande frågan örn läro boksgranskningens organisation

anmärka de sakkunniga inledningsvis,

att ett sakligt samband existerade mellan de nyss anförda uppgifterna.

Den prövning av en läroboks kvalitet och pris, som skedde vid dess första

granskning, fullföljdes helt naturligt vid en senare granskning av ett förslag

till ny, ändrad upplaga av läroboken i fråga, och som ett sista led i ett

dylikt förfarande framstode en kontroll, som i sinom tid kunde leda till en

utmönstring av läroboken. Det syntes också vara uppenbart, att detta inre,

sakliga samband mellan de ifrågavarande granskningsuppgifterna borde

föranleda, att de i varje särskilt fall omhänderhades av ett och samma

organ. Ingendera av uppgifterna torde böra undantagas och administreras

för sig.

De sakkunniga föreslå, att de läroböcker, som godkännas för undervisningen,

skola upptagas å en särskild förteckning, vilken fastställes såsom

normen för skolornas läroboksbestånd.

Det torde därvid böra tillses, att de läroböcker, vilka uppförts på listan

såsom godkända, icke finge kvarstå, sedan de befunnits ej längre lämpa sig

för undervisningen, antingen därför att de blivit föråldrade eller därför att

de ej överensstämde med undervisningsplanerna. Särskilt borde de läroböcker

utgöra föremål för kontroll, som på den av de sakkunniga redigerade

förteckningen upptagits under rubriken »B-böcker». Om dessa icke, på

grund av att de förbättrats och anpassats efter undervisningens krav, godkändes,

utmönstrades de efter angiven tid helt från förteckningen. Frånsett

»B-böcker» skulle förteckningen jämte huvudgruppen, »Godkända läroböcker»,

upptaga också en avdelning av läroböcker »till prövning». Självfallet

vore, att det läroboksbestånd, som hänfördes »till prövning», å ena

sidan förnyades i samband med den fortgående läroboksproduktionen och

å andra sidan avlägsnades i samma mån som böckerna efter skedd prövning

antingen överflyttades till gruppen av godkända läroböcker eller utgallrades

eller slutligen inom en viss tid ännu icke kommit till användning vid

någon skola. Den administration, som sålunda skedde av läroboksförteckningen,

förknippades helt naturligt med den granskning av nya, omarbetade

upplagor av läroböckerna och den utgallring av föråldrade sådana, varom

ovan nämnts.

Den hittillsvarande proceduren, avseende antagning av läroböcker vid de

högre skolorna, syntes de sakkunniga i det hela vara tillfredsställande, även

om den ur vissa synpunkter påkallade modifikation och förbättring.

För närvarande prövades som bekant en ny lärobok, avsedd för den högre

undervisningen, i två instanser, nämligen dels av ämneskonferensen vid

den skola, som anhölle att få begagna densamma, dels av skolöverstyrelsen,

vilken härvidlag vöre beslutande myndighet. Härutinnan läge otvivelaktigt

en verksam garanti för mångsidighet i bedömningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition ATr tellur

insiktsfulla ämneskonferenserna än i många fall vore, inträffade det

dock vid mindre skolor, att konferensen bestode av helt få, kanske en enda

ämneslärare, och att oerfarna och icke så högt kvalificerade krafter inginge

i densamma. Motiveringen för en framställning örn ny lärobok kunde därför

icke alltid utgöra en lika värdefull utgångspunkt vid (iverstyrelsens prövning.

Förlagen torde icke alltid anlita särskild expertis för att bedöma

manuskriptet till en lärobok, och när detta skedde, torde expert i regel utses

för varje .särskilt fall. Överstyrelsen kunde som ansvarig myndighet icke

heller utgå ifrån, att den ingående kritik, som ägnades en lärobok i tidningar

och tidskrifter, städse vore av i huvudsak objektiv och väsentlig

beskaffenhet. Läroboksförfattarens namn kunde naturligtvis i flera fall

lämna en viss ledning vid bokens bedömande, men erfarenheten hade visat,

att även en förtjänt författares produktion stundom vore av ojämn art.

I synnerhet förtjänade det ofta förekommande fall att beaktas, då läroboksförfattaren

vore medlem av den ämneskonferens, som ingåve framställning

om bokens antagande.

De sakkunniga fäste slutligen uppmärksamheten vid den administrativa

ordning, i vilken skolöverstyrelsen fattade beslut i ifrågavarande samband.

Det vore nämligen påfallande, att rörande en angelägenhet av den vikt,

som obestridligen kännetecknade godkännandet av läroböcker, inga speciella

bestämmelser förelåge i överstyrelsens instruktion och ej heller torde förekomma

i den arbetsordning, som årligen utfärdades inom överstyrelsen. Det

läge i sakens natur, att handläggningen av hithörande ärenden ofta krävt

en ingående saklig prövning och det vore tydligt, att denna prövning måste

bli mera betungande, i samma mån som överstyrelsens ledamöter belastades

med ännu flera löpande administrativa sysslor.

Vad de högre skolorna beträffade, funne de sakkunniga sålunda, att även

örn läroboksgranskningen fortfarande skulle begränsas till godkännandet

av läroböcker, förfarandet härvid borde uttryckligen angivas i instruktionen

för skolöverstyrelsen. Därjämte ifrågasatte de sakkunniga, huruvida

icke en säkerligen välbehövlig minskning i överstyrelsens arbetsbörda skulle

ernås, samtidigt som en offentlig garanti för en saklig prövning av nya läroböcker

skulle åstadkommas, därest det föreskreves, att jämväl ämnesexperter

deltoge i granskningsarbetet. Örn, såsom ovan förordats, förfarandet vid

nyantagning av lärobok angåves i överstyrelsens instruktion, borde slutligen

jämväl stipuleras, att de motiv, som föranlett överstyrelsen att besluta

örn avslag eller bifall å framställning från en ämneskonferens, toges till protokollet

och finge offentlig karaktär. För närvarande torde den praxis råda,

att motiven angåves allenast vid avslag på sådan framställning.

Ovannämnda förslag har, framhålla de sakkunniga, framställts under förutsättningen,

att inom vårt undervisningsväsen nu rådande anordningar

beträffande antagning och utbyte av läroböcker för övrigt skulle bestå.

De sakkunniga lia emellertid funnit sig föranlåtna att förorda, att gällande

bestämmelser i viss utsträckning förändras för både den högre och den

lägre undervisningens del. Obestridligt torde enligt de sakkunnigas mening

vara, att den ökning av skolöverstyrelsens arbetsbörda, som skulle följa av

den av de sakkunniga förordade läroboksgranskningen, vilken skulle omfatta

även kontroll av nya upplagor, viss granskning av prissättningen ävensom

ut mönstring av föråldrade läroböcker, skulle bliva högst avsevärd och

påkalla särskilda anordningar av omfattande ari. Vidare synes det de sak
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J,3.

kunniga ej vara skäl att förknippa ett sådant granskningsförfarande, som

de sakkunniga förordade, med det förfarande vid utbyte av läroböcker, som

för närvarande brukas vid våra högre skolor.

De sakkunniga föreslå i stället, att läroboksgranskningen anförtros åt en

för såväl den högre som den lägre undervisningen avsedd central granskningsnämnd.

Som motiv för förslaget att låta denna nämnd omspänna hela

undervisningsväsendet har anförts bland annat följande:

Folkskolan och dess överbyggnader utgjorde ju grundvalen för vår skolorganisation.

Den utbildning, som meddelades eleverna i de lägre klasserna

av den högre skolan, byggde till övervägande del på den grund, som folkskolan

lagt. Denna fundamentala omständighet måste naturligtvis uppmärksammas

jämväl vid godkännande av läroböcker, som avsåge ifrågavarande

undervisningsstadier av såväl den högre som lägre skolan. Det

torde likaså mer, än som i allmänhet skedde, böra beaktas, att ej blott folkskolan

utan även i stor utsträckning den del av den högre skolan, som med

en allmän term plägade benämnas mellanskolan, hade till främsta uppgift

att bereda eleverna för att direkt efter utträdet ur skolan fylla ett levnadskall

eller att undergå speciell yrkesutbildning. Det vore endast ett jämförelsevis

begränsat antal av eleverna, som från mellanskolan Övergånge till

gymnasiet. Också i detta avseende framträdde en viss gemenskap, som alltmer

gjorde sig gällande, mellan folkskolan och den s. k. högre skolan, och

det torde vara ett naturligt önskemål, att denna gemenskap, där så påkallades,

beaktades också i läroboksfrågan. Den högre och den lägre skolan

borde ej heller i detta avseende framträda såsom slutna enheter gentemot

varandra. Sålunda hade det vid de sakkunnigas granskning i vissa fall visat

sig, att läroböcker, som varit avsedda för folkskolan, jämväl lämpat sig att

ingå i den högre skolans läroboksbestånd och i enlighet därmed uppförts

på läroboksförteckningen.

Den gemenskap mellan högre och lägre skolor i fråga örn granskningsförfarandet,

som sålunda förordades, motiverades också av det sätt, varpå

läroboksmaterialet i allmänhet ställdes till skolornas förfogande. Detta

skedde genom privata förlag, som producerade läroböcker både för läroverk

och folkskola. Det. hade därför synts vara påkallat, att denna läroboksproduktion

bleve föremål för en i vissa avseenden samfälld granskning för hela

vårt undervisningsväsende, motiverad av att mycket betydande summor

årligen utgåves för detta ändamål såväl från målsmännens sida som av

allmänna medel.

I fråga örn granskningsnämndens sammansättning framlägga de sakkunniga

följande förslag:

Granskningsnämnden består av fem medlemmar. Fyra av dessa jämte

suppleanter, förslagsvis tre stycken, utses av Kungl. Maj:t för en tid av

fyra år, varvid en medlem förordnas att tillika vara nämndens ordförande.

Såsom femte medlem av nämnden inträder, allteftersom nämnden handlägger

läroboksärenden av olika beskaffenhet, en ledamot av skolöverstyrelsen,

vilken överstyrelsen därtill förordnar. De medlemmar, som tillsättas

av Kungl. Majit, utses enligt sådana grunder, att ordföranden företräder

det allmänna och offentliga intresse, som är förenat med läroboksfrågan,

medan de övriga tre medlemmarna äro aktivt verksamma pedagoger, vilka

kunna anses företräda gymnasiet, mellanskolan och folkskolan. Då nämnden

tillsättes, utses två av dess skolrepresentanter för två år. I övrigt för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majlis proposition Nr In
-

ordnas de av Kungl. Majit utsedda medlemmarna för fyra år. En sekreterare

anstiilles hos nämnden och förordnas för en tid av ett år. Nämnden

förfogar över experter (speciellt sakkunniga), som efter förslag av nämnden

utses av Kungl. Majit. Experterna äro dels en sakkunnig rörande tryckerioch

förlagsärenden, dels ämnesexperter. I fråga örn godkännande av en

lärobok anlitas en eller två experter, allt efter tillgången på expertis inom

nämnden. För övrigt anlitas experter enligt nämndens omprövning.

För granskning av kristendomsböcker, vilka för övrigt skulle granskas

i enahanda ordning som andra läroböcker, bör dock, förutom de två av

Kungl. Majit utsedda ämnesexperterna, vilka få antagas komma att represervera

såväl pedagogisk som teologisk sakkunskap, finnas, en .sakkunnig

prästman, representerande de ifrågakommande rent kyrkliga^ intressena.

Denne skulle lämpligen för viss tid utses av ärkebiskopen att såsom expert

biträda nämnden vid ifrågavarande granskningsarbete.

Kostnaderna för nämnden hava av de sakkunniga beräknats på följande

sätt:

Det torde vara lämpligast, att ersättningarna till de av Kungl. Majit

utsedda medlemmarna och till sekreteraren bestämdes att utgå med fasta

årliga arvoden. De sakkunniga hade räknat med, att nämndens utgifter,

exklusive ersättningar till suppleanterna och experterna, skulle kunna begränsas

till följande belopp:

Arvode till ordföranden ......................

Arvoden till 3 av Kungl. Majit utsedda ledamöter

Arvode till sekreteraren . . . ...................

Anslag till expenser, förslagsvis .............■_

kronor 3,000: —

» 4,500: —

» 2,400: —

» 300:—

Summa kronor 10,200: —

Som ersättning till suppleant, vid de tillfällen sådan måste anlitas, samt

för experternas granskningsarbete lämpligen syntes böra utgå i form av

dagarvoden efter samma grunder, som i allmänhet gälla beträffande sakkunniga,

vilka för utredning av viss fråga tillkallats jämlikt Kungl. Majits

bemyndigande, komme den sammanlagda arliga kostnaden härför med

säkerhet icke att överstiga 5,000 kronor.

Anslaget till expenser hade beräknats under förutsättning av att tjänstelokal

ställdes till nämndens förfogande och tjänstebrevsrätt tillerkändes

densamma.

Beträffande nämndens verksamhet och arbetsuppgifter har anförts följande:
Till

grund för nämndens verksamhet skulle ligga de av Kungl. Majit

fastställda läroboksförteckningarna. Även i fortsättningen skulle gälla, att

endast läroböcker, som upptoges på förteckningarna, finge användas till

regelmässigt skolbruk.

Föremål för nämndens granskning vore läroböcker, avsedda att godkännas

för skolbruk, nya (omarbetade) upplagor av godkända läroböcker samt

läroböcker, som ifrågasattes vara föråldrade eller eljest icke längre brukbara

inom undervisningen. Jämväl kristendomsböcker upptoges till granskning.

S. k. arbetsböcker uppmärksammades särskilt i syfte att få till stånd

en inventering av vid undervisningen nyttjade arbetsböcker och en prövning

av i vilken utsträckning dessa måtte kunna åläggas eleverna till inköp;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

likaså läroboksbeståndet vid praktiska mellanskolor, högre folkskolor och

fortsättningsskolor med olika yrkesbetoning.

Vid granskning av nya läroböcker, avsedda att godkännas för skolbruk,

företeddes böckerna antingen i färdigställt skick eller i tryckkorrektur, det

senare för att bereda vidgade möjligheter för det pedagogiska initiativet att

komma till sin rätt inom läroboksproduktionen ävensom för att befrämja

den fria konkurrensen på detta område. I sistnämnda fall avgåves summariskt

utlåtande och definitiv prövning skedde först, när boken i fråga företetts

i färdigställt skick. I samtliga fall rörande godkännande av ny lärobok,

som komme under nämndens bedömning, skulle nämnden, när den

efter verkställd utredning fattat sitt beslut, underställa ärendet Kungl.

Maj:ts avgörande. Kungl. Majit fastställde således på nämndens framställning

en läroboks godkännande för skolbruk (upptagande på lärobokstorteckning).

Läroböckerna upptoges på förteckningen antingen utan förbehåll

eller »till prövning». Det skulle givetvis åligga nämnden att efter

prövningstidens slut upptaga och underställa Kungl. Majits bedömande

fråga örn godkännande utan förbehåll av en »till prövning» hänvisad

lärobok.

Beträffande granskning av »läroboksupplagor» vore att märka, att en

lärobok skulle användas i det skick, vari den blivit godkänd. Förändrades

läroboken i något avseende, skulle den i sitt nya skick underställas nämndens

granskning, innan den sålunda användes vid undervisningen. Läroboken

kunde därvid insändas till nämnden antingen i sin godkända upplaga,

i korrektur eller i färdigställt skick, varvid noggranna, med hänvisningar

försedda uppgifter meddelades på de ändringar, som föresloges eller

vidtagits. Inom granskningsnämnden prövades, huruvida en utgåva av

läroboken med angiven förändring av densamma borde betraktas som nv,

omarbetad upplaga. Avgörande vore härvid frågan, örn utgåvan litte sig

bruka vid undervisningen i en klassavdelning jämte den förra utgåvan av

läroboken. Om de förändringar, som föresloges till införande i läroboken

eller som införts i densamma, icke vore av väsentlig natur, men likväl kunde

föranleda svårigheter vid samtidigt bruk av båda utgåvorna inom en klassavdelning,

syntes det kunna ifrågasättas, huruvida såsom villkor för att

antaga den nya utgåvan för skolbruk måtte uppställas, att särskilt tryckt

uppgift på de vidtagna förändringarna ställdes till undervisningens förfogande.

Medgåve nämnden, att de förändringar, som föreslagits, infördes

i läroboken, utan att denna för den skull skulle anses såsom ny upplaga,

skulle läroboken i sålunda färdigställt skick företes för nämnden, innan den

av denna medgåves till skolbruk. Funne nämnden, att en ny omarbetad

(eller utökad) upplaga av en lärobok förelåge, betraktades denna såsom ny

lärobok och skulle såsom sådan granskas. Därest förslaget till ny omarbetad

upplaga förelåge i korrektur eller i förut godkänd upplaga med sådana

noggranna uppgifter, som ovan sagts, avgåve nämnden summariskt utlåtande

rörande läroboken, och definitiv prövning skedde först, sedan

ifrågavarande upplaga företetts i färdigställt skick. För samtliga nu nämnda

fall av nya utgåvor med vidtagna förändringar (alltså ej rena nytryck, som

finge utgivas enligt vederbörande förlags gottfinnande) gällde, att, därest

de av nämnden förordnades till skolbruk, nämnden gjorde framställning

hos Kungl. Majit örn utgåvans uppförande på läroboksförteckningen. Då

nämnden vore ett rådgivande organ under Kungl. Majit utan administrativ

myndighets karaktär, kunde besvärsrätt ej medgivas över nämndens beslut

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

att ej hos Kungl. Majit förorda godkännande av en ny omarbetad upplaga.

Vederbörande rättsägare vore dock obetaget att själv hos Kungl. Majit

anhålla om upplagans godkännande som lärobok. Det förutsattes, att

Kungl. Majit remitterade sistnämnda ansökning till nämnden för yttrande,

som då finge tillfälle att motivera sin åtgärd att refusera upplagan för

skolbruk.

Utgåva av förut icke godkänd lärobok behandlades naturligtvis som ny

lärobok.

En lärobok uteslötes från läroboksförteckningen genom beslut av Kungl.

Majit på framställning av nämnden.

De sakkunniga anföra, att nämnden — i överensstämmelse med de uppgifter,

som tillerkändes densamma, borde inför målsmännen och den allmänna

opinionen framstå som en garanti för att de betydande ekonomiska

värden, vilka toges i anspråk för inköp av läroböcker, lände till vederbörligt

gagn.

Utgångspunkten vore härvid, att det vore stat och kommun, som genom

undervisningsväsendet möjliggjorde avsättningen av läroböckerna, att eleverna

av skolan ålades inköp av läroböcker, att stora belopp årligen utbetalades

av kommunala skattemedel för detta ändamål och att skolgången,

vad folkskolan anginge, vore obligatorisk för barnen. De sakkunniga ansåge,

att en central granskningsnämnd, som vore sammansatt av kända

personer och i sitt arbete anlitade namngivna experter och som verkade i

offentliga former, härutinnan hade en viktig uppgift att fylla. Den stundom

irriterade uppmärksamhet, vilken under senare tid med allt större

styrka ägnats åt läroboksfrågan, syntes utgöra ett ytterligare motiv att

skapa ett särskilt organ att handlägga vidkommande ärenden. Visserligen

hade det gjorts gällande, att de i och för sig ytterst ansenliga belopp, som

årligen utgåves för läroböcker, icke i verkligheten utgjorde någon avsevärd

börda, då de fördelades mellan ett betydande antal målsmän. En annan

synpunkt hade även betonats, nämligen att då de offentliga undervisningsanstalterna

ställdes till elevernas förfogande mot obetydliga eller inga

avgifter, ja, undervisningsmateriel och även läroböcker i stor utsträckning

gratis överlämnades till eleverna, de omkostnader, som förorsakades dem

av läroboksinköp, icke kunde anses vara alltför stora. De sakkunniga påpekade

emellertid, att dylika invändningar under inga förhållanden träffade

förslaget om, att en effektiv, offentlig granskning anordnades för att förebygga,

att mindre kvalificerade eller annars olämpliga läroböcker godkändes

för skolbruk, att nya läroboksupplagor utgåves onödigtvis eller att föråldrade

läroböcker bibehölles. I den mån som en sålunda anordnad granskning

jämväl medförde minskade liirobokspriser, torde ingen anmärkning

med iog kunna framställas. Vad återigen beträffade de allmänna invändningar

mot att anordna en lärobokskon troll, vilka ovan berörts, vore i varje

fall det totala belopp, som årligen utgåves för inköp av läroböcker, så

stort, att det i och för sig motiverade, att en offentlig kontroll förefunnes

på detta område. Målsmännens utgifter kunde vidare, individuellt

betraktade, måhända icke i allmänhet förefalla att vara oskäliga. Men hänsyn

borde förvisso liven tagas till de utgifter, som den obligatoriska skolplikten

under alla omständigheter förorsakade föga bemedlade målsmän.

Det förtjänade även betonas, att vår högre skola i mycket stor utsträckning

besöktes av barn, vilkas underhåll under skoltiden utgjorde en betydande

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition Nr 1/+.3.

börda för deras målsmän. Utgifterna för läroböcker vore därvidlag att anse

såsom gränsbelopp, som ofta bleve mycket kännbara och borde vara mycket

väl motiverade. Den i och för sig vällovliga ambitionen att bereda barnen

bästa möjliga utbildning föranledde vidare i många fall, att målsmännen,

när ej offentliga skolor stöde till buds, läte sina barn besöka enskilda dylika,

och detta även när målsmännens ekonomiska villkor vore knappa. De sakkunniga,

som funne, att den av privata läroboksförlag bedrivna bokproduktionen

vore ägnad att i konkurrensens form väl tjäna sitt ändamål, ville

dock påpeka, att just de omkostnader, som av offentliga medel gjordes för

att förbilliga undervisningen, syntes motivera, att en viss kontroll utövades

på att jämväl lärobokspriserna vore skäliga. Detta syntes också påkallas

av, att skattemedel i stor utsträckning brukades för att gratis ställa

läroböcker till elevernas förfogande. Därvid vore den omständigheten att

beakta, att kommunalskattemedel toges i anspråk, vilka med olika tyngd

åvilade skattebetalarna. Överhuvud taget torde böra erinras örn, att såväl

den obligatoriska skolan, i vilken lärjunge åtnjöte undervisning utan avgift,

som även de högre statliga och kommunala läroanstalter, där de avgifter,

som utginge, under inga omständigheter kunde täcka omkostnaderna för

anstalterna, dock helt och hållet eller i avsevärd grad bekostades av skattemedel.

Jämväl dessa underhållskostnader utkrävdes sålunda av målsmännen.

Å sid. 88—114 i betänkandet hava framlagts ingående förslag rörande

sättet för antagning av nya läroböcker vid olika slag

av läroanstalter. Därvid har förutsatts, att nu i ämnet för de högre

skolorna gällande bestämmelser skola i princip gälla även i fortsättningen,

dock att föreskrift skall meddelas, att den av de sakkunniga förordade officiella

förteckningen på godkända läroböcker skall ligga till grund för läroboksutbyte

samt att antagningen av läroböcker vid statsunderstödda privata

skolor hädanefter skulle ske på samma sätt som vid övriga högre

skolor.

För att mildra olägenheterna av de läroboksbyten, som i vissa fall framtvingas,

då en lärjunge övergår från en läroanstalt till en annan, och för

att tillgodose önskemålet örn att syskon inom samma familj i så stor utsträckning

som möjligt bliva i tillfälle att använda samma läroböcker för

samma lärokurser hava förslag framlagts örn åtgärder för att såväl för den

högre som för den lägre skolan inom vissa områden, s. k. lokala enheter,

åvägabringa läroboksgemenskap. Beträffande folk- och fortsättningsskolorna

skulle de lokala enheterna utgöras av de statliga inspektionsområdena,

eller — beträffande de städer, som äro undandragna statlig inspektion —

av nämnda städer. Inom förstnämnda lokala enheter skulle finnas en av

lärarkårerna inom vederbörande område vald läroboksnämnd, som skulle

tillsammans med vederbörande folkskolinspektör handlägga ärenden rörande

antagning av läroböcker för folk- och fortsättningsskolan. Kostnaderna

för dessa åtgärder skulle allenast utgöras av rese- och traktamentsersättningar

för ledamöterna av nyssnämnda läroboksnämnder. Dessa kostnader

hava beräknats till 7,000 kronor för år. Beträffande de närmare detaljerna

av de sakkunnigas ifrågavarande förslag hänvisas till betänkandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1^3.

En av de sakkunniga, rektorn Sefve, har i särskilt yttrande (sid.

133—154 i betänkandet) på närmare angivna skäl förklarat sig ej kunna

ansluta sig till det av de sakkunnigas majoritet framförda förslaget om

inrättandet av en central granskningsnämnd utan anse, att det nuvarande

granskningsförfarandet borde i fråga örn läroverken i huvudsak bibehållas

samt för folkskolornas del utbyggas med de av de sakkunniga föreslagna

särskilda nämnderna, vilka skulle omhänderha ej blott antagning utan även

granskning av folkskolornas läroböcker. De inspekterande myndigheterna,

skolöverstyrelse och folkskolinspektörer, skulle, när ett eventuellt mindre

gott undervisningsresultat kunde antagas bero på användningen av en föråldrad

eller eljest olämplig lärobok, anmoda vederbörande att taga ett

läroboksbyte under omprövning. I avsikt att minska benägenheten att

utgiva omarbetade upplagor föreslår reservanten, att, såsom för övrigt

redan nu påbjudits av skolöverstyrelsen i fråga örn läroverken, den nya upplagan,

om den ej kunde användas tillsammans med den gamla, behandlades

såsom ny lärobok.

Sefve har beträffande den av majoriteten föreslagna granskningsnämndens

förhållande till skolöverstyrelsen och beträffande kostnadsberäkningarna

anfört följande:

När 1927 års skolsakkunniga av särskilda skäl föreslogo en läroboksgranskning,

tänkte de sig denna ombesörjd av skolöverstyrelsen. Detta

förefölle även mest naturligt. När skolöverstyrelsen inrättades, avsågs att

därigenom åstadkomma en enhetlig ledning av vårt lands skolväsen. Genom

de sakkunnigas förslag skulle vi åter få en uppdelning av skolärendena på

olika myndigheter, i det att granskningen av skolans kanske viktigaste

undervisningsmedel skulle anförtros en från skolans ledning för övrigt fristående

institution. En myndighet skulle godkänna själva boken, en annan

godkänna dess införande vid skolorna. Visserligen skulle en viss förbindelse

upprätthållas mellan de båda myndigheterna genom att ett medlemskap av

nämnden skulle reserveras för ledamot av överstyrelsen. Men under det att

nämndens övriga ledamöter skulle var och en under sin valperiod vara

ständiga, skulle överstyrelsens representanter alltefter ärendets art skiftas,

och folkskolinspektörerna skulle ej alls representeras. När nu nämnden

enligt förslaget skulle få sig anförtrodda uppgifter, som i mycket hög grad

förutsatte kontakt med undervisningen vid ett stort antal skolor, vore det

svårt att förstå, varför de myndigheter, som just i dessa avseenden hade de

bästa förutsättningarna, skulle antingen blott sporadiskt representeras eller

helt uteslutas.

De sakkunniga antydde, att skolöverstyrelsens bristande tid och stora

arbetsbelastning skulle omöjliggöra dess handhavande av denna uppgift.

Ifrågasättas kunde dock, örn ej tidsbesparingen med den föreslagna anordningen

skulle bli ganska illusorisk. Det skulle säkerligen för överstyrelsens

ledamöter bli ganska tidskrävande att deltaga i granskningsarbetet. De

skulle härvid ej kunna vare sig disponera över sin tiel eller ordna sitt arbete

så rationellt, som om de kunde själva på egen ämbetslokal leda arbetet, örn

det blott vore överstyrelsens arbetsbörda, som skulle nödvändiggöra läroboksärendenas

förliiggande till särskild myndighet, vore det ju bättre, örn

Bihang lill riksdagens protokoll V.V.Kj. 1 sami. Nr 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uf3.

man i stället sökte lätta på denna börda. Det vore ju en anslagsfråga. För

att enligt reservantens linjer ordna en ändamålsenlig granskning behövdes

blott en bråkdel av de kostnader, som den föreslagna nämnden skulle föra

med sig. Såväl själva granskningsnämnden som de för varje bok anlitade

experterna måste ju erhålla arvoden. Med en granskning lagd efter i huvudsak

nuvarande linjer skulle man endast behöva experter i tvivelaktiga fall.

I regel kunde man fullt lita på de underordnade myndigheternas, d. v. s.

ämneskonferensernas och folkskolenämndernas, granskning.

En granskningsnämnd måste givetvis draga avsevärda kostnader, vilka

skulle utgå för ett arbete, som för närvarande utfördes i det närmaste kostnadsfritt.

De sakkunnigas majoritet beräknade de årliga kostnaderna till

omkring 15,000 kronor, av vilka 7,500 kronor skulle utgöras av arvoden till

ordföranden och tre ledamöter, och utginge ifrån att tjänstelokal ställdes till

nämndens förfogande och tjänstebrevsrätt tillerkändes densamma. Skolöverstyrelsens

representant beräknades sköta sitt arbete utan särskild

ersättning.

Det framginge ej av majoritetens beräkningar, huruvida medlemmarna

skulle själva avlöna sina vikarier, i den mån sådana behövde anlitas, eller

örn dessa skulle ersättas av statsmedel. I förra fallet bleve medlemmarnas

arbete mycket dåligt avlönat, i det senare komme nämndens kostnader att

avsevärt ökas utöver vad de sakkunnigas majoritet beräknat. Man kunde

ej gärna våga hoppas, att medlemmarna skulle kunna medhinna sina arbetsuppgifter

i nämnden och deltaga i nämndens sammanträden utan att erhålla

viss ledighet från sina ordinarie tjänster. I varje fall måste avsevärd tid

beräknas för sammanträden. Antingen höljes de på ordinarie tjänstetid, i

vilket fall de av Kungl. Maj:t utsedda medlemmarna måste ha ledighet

från sina tjänster, eller höljes de på kvällarna. I detta senare fall kunde man

ej gärna beräkna, att skolöverstyrelsens representanter skulle på fritid ställa

sig till förfogande utan särskild ersättning. Hur man än tänkte sig anordnandet

av nämndens arbete, måste således avsevärt större kostnader påräknas

än de av de sakkunnigas majoritet kalkylerade.

5. Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har, efter att hava yttrat sig örn den av de sakkunniga

verkställda granskningen av det nuvarande läroboksbeståndet, anfört bland

annat följande:

Överstyrelsen hade intet att erinra mot de sakkunnigas förslag, att skolornas

val av läroböcker bundes vid officiellt fastställda läroboksförteckningar.

I huvudsak kunde överstyrelsen instämma med sakkunniga, då de

uttalade, att ett behov av en central läroboksgranskning förelåge. Vad de

högre skolorna beträffade, innebure en central läroboksgranskning icke

införandet av något nytt. Vad folkskolorna anginge, förefunnes däremot

ingen centralt anordnad läroboksgranskning. Ansvaret för att lämpliga

läroböcker komme till användning vilade härvidlag ytterst på vederbörande

folkskolinspektörer. Att de nuvarande bestämmelserna, för så vitt möjligheten

att välja läroböcker icke på något sätt begränsades, kunde i tilllämpningen

leda till en betydande oenhetlighet inom det i riket i dess helhet

nyttjade läroboksbeståndet för folk- och fortsättningsskolor, torde icke

kunna förnekas. Svårigheten för en folkskolinspektör att vid sidan av sina

övriga åligganden finna tillräcklig tid för en ingående läroboksgranskning

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

och omöjligheten för honom att beträffande alla ämnen och alla stadier fullt

behärska lärobokslitteraturen vore därjämte omständigheter, vilka avgjort

talade för att det huvudsakliga ansvaret för läroboksgranskningen avlyftades

från inspektörerna. Av statens 52 folkskolinspektörer hade 37 i avgivna

yttranden över betänkandet uttalat sig för anordnande i en eller

annan form av en central läroboksgranskning, och 4 av de (5 kommunala

inspektörerna gåve uttryck åt samma mening. Även Sveriges allmänna

folkskollärarförenings styrelse önskade en centralisering av läroboksgranskningen.

Skolöverstyrelsen har, såsom av dess yttrande närmare framgår, i huvudsak

anslutit sig till de sakkunnigas förslag beträffande läroboksgranskningens

uppgifter. Av överstyrelsens uttalanden härutinnan torde här allenast

böra anföras vad överstyrelsen yttrar om förslaget, i vad det avser

prövning av lärobokspriset i samband med upplagegranskning och utmönstring

av läroböcker:

En av läroverkskollegiet i Hudiksvall gjord observation, att den fria konkurrensen

icke hade samma betydelse som prisreglerande faktor på läroboksmarknaden

som på den allmänna varumarknaden, vore obestridligen

riktig. Skillnaden betingades därav, att det på läroboksmarknaden icke

vore avnämaren själv, som fritt valde vara. Åled hänsyn härtill framstode

det som en angelägen uppgift för läroboksgranskningen att taga sikte

även på frågan örn prissättningen å läroböckerna.

Vid den granskning, som överstyrelsen hade att verkställa beträffande de

vid den högre skolundervisningen använda läroböckerna, hade frågan om

läroböckernas pris ägnats icke ringa uppmärksamhet. I flera fall hade överstyrelsen

genom direkt hänvändelse till vederbörande förlag utverkat prissänkningar,

och vid flera tillfällen hade ombyte av lärobok eller införande

av ny lärobok vägrats endast eller huvudsakligen av hänsyn till den föreslagna

bokens pris. Överstyrelsen vore sålunda av den uppfattningen, att

en centralt anordnad läroboksgranskning både borde och kunde utöva ett

icke oväsentligt inflytande på prissättningen.

Däremot kunde överstyrelsen icke följa de sakkunniga, då de menade, att

en granskning av läroböckerna ur synpunkten av prissättningen ovillkorligen

förutsatte överblick över hela läroboksmarknaden och kännedom örn

de olika förlagen. Att vid granskningen av priset på en lärobok låta vederbörande

förlags affärsställning eller frågan om bokens spridning utöva ett

bestämmande inflytande torde knappast vara lämpligt eller ens möjligt.

Om detta läte sig göra och priset på en bok, som utginge från ett förlag,

vilket på sin läroboksproduktion haft god vinst, sålunda pressades ned

under prisen på motsvarande läroböcker, utgivna å andra förlag, så bleve

den sannolika följden härav, att den billigare boken så småningom utträngde

de övriga böckerna. På så sätt skulle granskningen kunna komma att

medverka till att ett förlag eller cn trust till sist i realiteten erhölle monopolställning

på läroboksmarknaden. Alen ett ingripande i prissättningen,

vilket toge rättvis hänsyn till de olika förlagens vinstmöjligheter, torde icke

heller vara möjligt. Ett centralt granskningsorgan kunde nämligen, hur det

än sammansattes, säkerligen aldrig komma att besitta vare sig den erforderliga

överblicken (iver läroboksmarknaden eller den nödvändiga kännedomen

örn de olika förlagen. En expert rörande förlagsärendcn, vilken å ena sidan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

intoge en obunden och objektiv ställning till varje läroboksförlag och å

andra sidan ägde ingående kännedom om alla dessa förlag, torde icke kunna

uppbringas.

Att kunna erhålla uppgifter om ett förlags vinst på läroböcker i det hela,

tillräckliga för bedömandet av skäligheten av ett lägre pris pä viss lärobok

från detta förlag än på en lärobok av motsvarande kvalitet och omfång

från ett annat förlag, syntes sålunda uteslutet. Frågan örn en läroboks

pris måste enligt överstyrelsens uppfattning bedömas huvudsakligen med

hänsyn till bokens beskaffenhet under jämförelse med prisen på andra förefintliga

läroböcker, avsedda för samma eller liknande ändamål.

Överstyrelsen vore ense med de sakkunniga om att särskilda åtgärder

vöre erforderliga för utmönstring av läroböcker. Hittillsvarande förhallanden

hade i detta avseende icke varit tillfredsställande.

Överstyrelsen kunde emellertid icke finna, att av detta skäl en oavlåtligt

fortgående granskning ovillkorligen måste anordnas. De sakkunniga framhölle,

att den utmönstring av läroböcker, som nu företagits, skett vid uppgörandet

av förteckningar å läroböcker, vilka godkänts för undervisningens

olika grenar, samt att den överblick över det totala läroboksbeståndet, som

vunnes på grundval av dylika förteckningar, syntes utgöra förutsättningen

för en jämförande prövning av läroböckerna, deras olika kvalitet och användbarhet.

Det läge då närmast till hands att tänka sig utmönstringen

företagen i samband med en med vissa års mellanrum företagen förnyad

genomgång och granskning av de gällande förteckningarna. En dylik förnyad

revision av läroboksbeståndet skulle givetvis icke få den omfattning

eiler bliva lika tidskrävande och mödosam som den nu verkställda, då den

ju vore begränsad till de å förteckningarna upptagna läroböckerna. Örn,

såsom de sakkunniga i annat sammanhang föresloge, en fristående central

granskningsnämnd skulle inrättas och få sig förelagd bland annat uppgiften

att utmönstra föråldrade läroböcker, så torde nämnden knappast kunna

fullgöra denna uppgift pä annat sätt än så, att nämnden med vissa tiders

mellanrum företoge en särskild granskning av större eller mindre delar av

läroboksbeståndet. Men sådana revisioner kunde uppenbarligen anordnas

utan att en särskild, ständigt bestående organisation upprättades. Överstyrelsen,

som av skäl, vilka i det följande komme att framläggas, ansåge sig

böra avstyrka inrättandet av en särskild granskningsnämnd, ville för sin del

föreslå, att frågan om utmönstrande av föråldrade läroböcker löstes på så

sätt, att en allmän revision av de gällande läroboksförteckningarna anordnades

vart femte år. Skolöverstyrelsen skulle ilga skyldighet att före tidpunkten

för en sådan revision hos Kungl. Majit hemställa örn dess anordnande,

varefter Kungl. Majit förordnade förslagsvis tre lämpliga granskningsmän

att utföra densamma. Dessa skulle sedan föreslå ämnesexperter,

vilka förordnades att biträda vid granskningen. För användningen av böcker,

som komme att utmönstras, skulle erforderlig övergångstid medgivas,

och de nya läroboksförteckningar, vilka framginge såsom resultat av revisionen,

skulle av Kungl. Majit fastställas.

I fråga örn läroboksgranskningens organisation anför överstyrelsen i

huvudsak följande:

Det hade framhållits, att kravet på en mera ingående läroboksgranskning

skulle, örn den förlädes till skolöverstyrelsen, väsentligt öka överstyrelsens

redan förut alltför tunga arbetsbörda. Än mer skulle detta bliva

fallet, örn sakkunnigas förslag örn en viss i s. k. lokala enheter anordnad

läroboksgemenskap skulle förverkligas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition Nr llfi.

Det vöre utan tvivel riktigt, att överstyrelsens arbetsbörda under årens

lopp ökats därhän, att en ytterligare belastning syntes omöjlig, om antalet

ledamöter icke utökades. Detta hade överstyrelsen tidigare vid flera tillfällen

framhållit. En följd av arbetsförhållandena inom överstyrelsen hade

blivit, att överstyrelsens inspektionsverksamhet i hög grad inskränkts, varigenom

överstyrelsens ledamöter i väsentlig mån berövats möjligheten att

bibehålla önskvärd kontakt med den pedagogiska verksamheten vid skolorna.

Men av de i egentlig mening pedagogiska uppgifter, som ålåge överstyrelsens

läroverksavdelning, vore läroboksgranskningen en av de viktigaste.

Om överstyrelsens arbetsbörda skulle lättas, borde detta därför icke

ske genom att denna uppgift fråntoges överstyrelsen. Däremot vore det

nödvändigt, att tillräckligt anslag för anlitande av expertis ställdes till överstyrelsens

förfogande, örn läroboksgranskningen skulle erhålla önskvärd

grundlighet och allsidighet utan att överstyrelsens ledamöter betungades

med ökat arbete.

I stället för att den nu beträffande de högre skolorna förekommande läroboksgranskningen

verkställdes endast i samband med behandlingen av förslag

örn böckernas införande vid skolorna, skulle den av granskningsnämnden

utförda granskningen vara en förhandsgranskning. Granskningen i

denna nya form måste beräknas erhålla så väsentligt ökad omfattning, att

den svårligen skulle kunna handhavas av överstyrelsen. Det vore då av

betydelse att se till, vilka skälen vore för införande av förhandsgranskningen.

Dessa syntes vara i huvudsak två. Dels hade det befunnits önskvärt

att skapa möjlighet för en granskning av läroböcker i korrektur, dels

krävde kontrollen över de nya upplagorna en förhandsprocedur. De sakkunniga

menade, att korrekturgranskningen skulle vidga möjligheterna för

det pedagogiska initiativet att komma till sin rätt inom läroboksproduktionen.

Genom densamma skulle också den fria konkurrensen på området

befrämjas. Överstyrelsen kunde icke finna dessa skäl äga sådan tyngd, att

de motvägde förhandsgranskningens olägenheter, vilka överstyrelsen funne

betydande. Däremot vore överstyrelsen ense med de sakkunniga därom,

att kontrollen över nya upplagor krävde en granskning, redan innan de

ifrågasatta förändringarna av de gamla upplagorna slutligt bestämdes. Men

en dylik jämförande granskning, anordnad ungefär så som de sakkunniga

föreslagit, torde icke behöva bliva mera omfattande än att den borde kunna

verkställas av överstyrelsen under biträde av experter.

Det ålåge överstyrelsen att övervaka arbetet vid skolorna och att uppmärksamt

följa företeelserna på undervisningens område. I mycket väsentliga

avseenden vore läroböckerna bestämmande för undervisningens läggning,

och i lärobokslitteraturen gåve sig den pedagogiska utvecklingen på

ett särskilt sätt tillkänna. Att avkoppla överstyrelsen från befattningen med

läroboksgranskningen vore därför att ställa överstyrelsen på sidan örn en av

det pedagogiska arbetets mest centrala uppgifter. En sådan åtgärd borde

icke vidtagas utan mycket starkt tvingande skäl.

Det kunde visserligen sägas, att då överstyrelsen fortfarande beträffande

de högre skolorna skulle besluta i fråga örn läroböckers antagning och då

bedömandet av dithörande frågor mäste kräva noggrann kännedom örn

lärobokslitteraturen, sä skulle överstyrelsens ledamöter i varje fall få bestämd

anledning att sätta sig in i denna litteratur. Men överstyrelsen skulle

dock helt sakna möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen inom området.

Och i den mån nyss anförda tankegång vore riktig, sä innebure skil
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts -proposition Nr 143.

jandet av granskningsförfarandet från antagningsförfarandet i det hela en

ökning av det arbete och sålunda också av de kostnader, som befattningen

med läroböckerna ålade det allmänna.

En tungt vägande invändning mot den föreslagna anordningen för läroböckernas

granskning gällde de kostnader, vilka bleve förbundna med densamma.

Det kunde nämligen med rätt stor säkerhet förutses, att granskningsnämndens

verksamhet skulle komma att erhålla en betydande och

så småningom växande omfattning. Varje förlag eller författare, som utgivit

eller ämnade utgiva en lärobok, helt eller delvis avsedd för skolbruk,

skulle äga rätt att begära bokens granskning. Det vore att märka, att den

granskning, som här ifrågasattes, skulle verkställas oberoende av örn boken

föreslagits till införande vid någon läroanstalt. Detta vore en nödvändig

följd därav, att granskningen skulle kunna verkställas, även innan boken

färdigtryckts och utgivits. Utan tvivel skulle denna anordning komma att

medföra, att granskningsarbetet bleve väsentligt mera omfattande än vad

som med ledning av antalet av de vid skolorna nu använda läroböckerna

kunde beräknas. Frånsett den omständigheten, att det väl kunde tänkas,

att en för någon av här ifrågavarande skolformer avsedd lärobok

aldrig ifrågasattes till införande, borde man i detta sammanhang fästa,

uppmärksamheten därvid, att böcker utgåves, vilkas huvudsyfte vöre

att tjäna undervisningen i andra läroanstalter än de här berörda eller som

närmast vore avsedda för studiecirklar eller självstudier, men som dock

kunde tänkas komma till användning även vid sådana skolor, där endast

efter vederbörlig granskning godkända böcker finge brukas. Även i fall, då

utsikterna för godkännande vore skäligen små, torde vederbörande förläggare

säkerligen icke underlåta att begära den kostnadsfria granskningen.

Skulle en sådan bok icke komma att godkännas, så kunde förlaget sannolikt

dock räkna med vinsten av att i expertutlåtandena finna ett eller annat fördelaktigt

omdöme om boken, vilket väl kunde utnyttjas i reklamen. Slutligen

kunde man icke bortse från sannolikheten av att en i korrektur granskad

lärobok, mot vilken invändningar gjordes vid granskningen, skulle

komma att omarbetas med ledning av expertutlåtandena och så på nytt

bliva föremål för granskning, ett förfarande, som kunde tänkas upprepat

flera gånger beträffande en och samma bok.

Det vore särskilt med tanke på nu anförda omständigheter, sorn man

kunde befara, att granskningsnämnden så småningom skulle komma att

växa ut till en institution av betydande mått, och att kostnaderna för dess

verksamhet skulle komma att vida överstiga de beräknade. Till nämndens

uppgifter skulle höra även att följa för undervisningsväsendet betydelsefulla

förhållanden på läroboksmarknaden, att till Kungl. Majit avgiva yttranden

i ärenden, som remitterades till densamma, ävensom att opåmint hos Kungl.

Majit göra framställning i frågor, som folie inom dess verksamhetsområde.

Det torde vara svårt att nu överblicka omfattningen av de arbetsuppgifter,

som skulle tillkomma detta nya organ för statlig verksamhet.

Mot den föreslagna sammansättningen av nämnden kunde med fog göras

den invändningen, att folkskolans intressen bleve för svagt representerade.

Den högre skolan representerades i nämnden av tre medlemmar, under förutsättning

att den i nämndens arbete deltagande ledamoten av överstyrelsen

tillhörde läroverksavdelningen. Folkskolan däremot företräddes av en

eller högst två representanter. De sakkunniga syntes fästa särskilt avseende

vid att det allmänna och offentliga intresse, som vore förenat med kiroboksfrågan,

komme till sin rätt genom det sätt, varpå nämndens ordförande val
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Marits proposition Nr 143.

des. Det syntes dock kunna ifrågasättas, om det allmänna intresset, i den

mån det stöde i motsättning till det pedagogiska, vore starkare företrätt i

en nämnd, av vars fem medlemmar tre vore valda inom skolornas lärarkårer,

än av överstyrelsen, vars ledamöter visserligen vore aktiva pedagoger men

också ansvariga ledamöter av ett statens ämbetsverk. Men dessutom torde

det förhålla sig så, att det allmänna intresset, om man därmed åsyftade

deras intressen, som hade att bära kostnaderna för skolböckerna, vore i

högre grad förknippat med frågan om införande och utbyte av läroböcker

än med frågan örn granskning och godkännande av utkommande läroböcker.

Och på antagningen av läroböcker vid skolorna skulle granskningsnämnden

enligt förslaget icke komma att utöva något inflytande.

Då överstyrelsen med hänsyn till vad i det föregående anförts ansåge sig

böra avstyrka de sakkunnigas förslag örn inrättande av en granskningsnämnd,

kunde överstyrelsen stödja sig på den synnerligen starka opinion

mot detta förslag, som kommit till uttryck i de ingivna yttrandena från

kollegierna och folkskolinspektörerna. Av de över 200 kollegierna vid allmänna

läroverk, kommunala mellanskolor och kommunala flickskolor hade

endast ett tiotal reservationslöst tillstyrkt sakkunnigförslaget i förevarande

avseende, medan mer än 180 kollegier bestämt avstyrkt detsamma. Sju av

de 58 folkskolinspektörerna tillstyrkte inrättandet av en från överstyrelsen

fristående granskningsnämnd, medan sex förordade, att en till överstyrelsen

knuten sådan nämnd inrättades. De övriga 45 inspektörerna ställde sig

helt avvisande mot förslaget. I de ojämförligt flesta av de ingivna yttrandena

uttrycktes den meningen, att en central läroboksgranskning visserligen

vore erforderlig, men att det borde tillkomma överstyrelsen att verkställa

densamma.

Överstyrelsen hade i det föregående framhållit, att vinsterna av förhandsgranskningen

av läroböcker icke torde bliva av större betydelse, varemot

den med säkerhet skulle medföra bestämda olägenheter och ökade kostnader,

och överstyrelsen ansåge sig sålunda böra avstyrka införandet av förhandsgranskning.

Örn granskningen förbundes med antagningsförfarandet,

torde den icke komma att erhålla större omfattning än att den, liksom förhållandet

hittills varit i fråga örn granskningen av läroböckerna för den

högre skolundervisningen, kunde förläggas till skolöverstyrelsen. Den torde

emellertid böra erhålla en mera ingående karaktär än för närvarande, varför

överstyrelsen borde beredas väsentligt ökad möjlighet att anlita sakkunniga.

En överslagsberäkning av antalet under år 1934 utgivna nya läroböcker,

delar av läroböcker eller nya upplagor hade givit till resultat, att

detta antal uppgått till omkring 200. I betraktande härav förefölle det av

de sakkunniga beräknade anslaget 5,000 kronor till ersättningar åt experter

lågt. Överstyrelsen ansåge sig emellertid, så länge erfarenhet av behovets

storlek saknades, böra stanna vid detta belopp.

Överstyrelsen berör därefter ingående frågan örn åtgärder för åvägabringande

av läroboksgemenskap mellan vissa skolor. Härvid har överstyrelsen

avstyrkt förslaget om inrättande av särskilda nämnder för antagning

av läroböcker vid folkskoleväsendet, närmast med hänsyn därtill, att

överstyrelsen anser, att — sedan lärobolcsbeståndet varit föremål för en

central granskning, genom vilken olämpliga böcker utgallrats, och när vidkommande

lärare och den lokala skolstyrelsen haft tillfälle att göra ett urval

bland de på en läroboksförteckning över godkända böcker uppförda eller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr lJj3.

av överstyrelsen genom särskild granskning till bruk vid undervisningen

medgivna läroböckerna — det bedömande, som ytterligare ur enhetlighetsoch

kostnadssynpunkt kunde anses påkallat, syntes kunna i regel anförtros

åt statens folkskolinspektör.

Därefter framlägger överstyrelsen förslag angående antagnings- och

granskningsförfarande, varav beträffande de högre skolorna inhämtas bland

annat följande:

Överstyrelsen förutsatte, att för de högre skolorna liksom för folkskolorna

funnes fastställda förteckningar över godkända läroböcker, till vilka valet

av läroböcker vore bundet, varvid dock även ä förteckningarna icke upptagen

bok måtte kunna föreslås och medgivas till användning, sedan densamma

på sätt, för vilket i det följande redogöres, blivit granskad och godkänd

samt upptagen å vederbörlig läroboksförteckning.

I likhet med de sakkunniga funne överstyrelsen lämpligt, att varje fråga

örn införande eller utbyte av lärobok vid de högre skolorna skulle underställas

överstyrelsens prövning och avgörande.

Sedan förslag om införande eller utbyte av lärobok inkommit till överstyrelsen,

hade överstyrelsen, för så vitt den föreslagna boken vore upptagen

ä vederbörlig läroboksförteckning såsom godkänd för ifrågavarande ändamål,

att utan särskild granskning ur pedagogiska synpunkter av den föreslagna

boken upptaga ärendet till prövning och avgörande. Om den föreslagna

boken icke vore upptagen å läroboksförteckningen eller icke vore å

förteckningen angiven såsom godkänd för det ifrågavarande ändamålet,

skulle överstyrelsen föranstalta om granskning av densamma. Härvid skulle

överstyrelsen biträdas av två av överstyrelsen tillkallade ämnesexperter

— vid granskning av läroböcker i kristendomskunskap därjämte av en av

ärkebiskopen för viss tid utsedd sakkunnig — vilka till överstyrelsen skulle

avgiva skriftliga utlåtanden över den av dem verkställda granskningen. Om

överstyrelsen så funne erforderligt, borde överstyrelsen därjämte angående

bokens pris inhämta yttrande från lämplig sakkunnig. Samtliga expertutlåtanden

vöre offentliga. Då det syntes lämpligt, att elen av ärkebiskopen

för granskning av läroböcker i kristendomskunskap utsedde sakkunnige

borde kunna fritt väljas även bland de teologiska fakulteternas medlemmar,

torde det icke vara lämpligt att binda valet genom föreskrift, att den sakkunnige

skulle vara prästman. Sedan expertutlåtandena inkommit till överstyrelsen,

upptoge överstyrelsen till prövning och avgörande frågorna om

bokens godkännande och om dess införande vid den eller de läroanstalter,

varifrån förslaget ingivits. Avsloges framställningen, skulle motivering härför

anföras i den skrivelse, med vilken överstyrelsens beslut expedierades.

Örn bokens införande icke medgåves, ehuru densamma av överstyrelsen

godkänts, skulle, jämte motivering för avslaget, även sistnämnda förl..äflande

meddelas i nyssnämnda skrivelse. Godkänd lärobok uppfördes av

överstyrelsen å särskild förteckning med angivande i förekommande fall av

vid godkännandet gjort förbehåll angående bokens användning.

I fråga om granskning och godkännande av nya upplagor av förut godkända

läroböcker förordade överstyrelsen det av de sakkunniga föreslagna

förfaringssättet, med den skillnaden att överstyrelsen skulle äga taga den

befattning med sådana ärenden, vilken enligt de sakkunnigas förslag skolat

åligga den centrala nämnden.

I fråga om textböcker i moderna främmande språk skulle iakttagas, att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Marits proposition Nr 143.

vederbörande ämneskonferens ägde besluta om användning av dylik bok,

som vore uppförd å förteckningen över godkända textböcker eller som icke

utgivits i Sverige. Önskade ämneskonferens införa annan textbok, så skulle

härvid förfaras på samma sätt som vid införande av lärobok, vilken icke

vore uppförd å gällande läroboksförteckning.

I fråga om antagning av läroböcker vid folkskolorna föresloge överstyrelsen

inga andra ändringar i de sakkunnigas förslag än dem, som föranleddes

därav, att överstyrelsen icke ansett sig kunna biträda förslagen om inrättande

av granskningsnämnd och särskilda läroboksnämnder inom inspektionsområdena.

Fråga om antagning av lärobok borde enligt överstyrelsens mening liksom

hittills prövas och avgöras av vederbörande inspektör eller, beträffande de

städer, som i viss mening vore undandragna statlig inspektion, av folkskolestyrelsen.

Härvid finge endast sådana böcker medgivas till användning,

vilka vore uppförda å vederbörlig förteckning över godkända läroböcker.

Föresloges annan bok till införande, skulle förslaget av vederbörande inspektör

(eller folkskolestyrelse) med eget yttrande insändas till överstyrelsen,

som skulle handlägga ärendet på samma sätt som motsvarande ärenden

rörande läroböcker för de högre skolorna.

Avslutningsvis framhåller skolöverstyrelsen följande:

Överstyrelsen ville såsom sin mening framhålla att — även om skolornas

läroboksfråga, huru densamma än ordnades, säkerligen alltid komme att

giva upphov till klagomål och missnöje — de i ett eller annat avseende mindre

tillfredsställande förhållanden, som för närvarande i vissa fall vöre

rådande i fråga örn de vid undervisningen använda läroböckerna, i det

väsentliga skulle kunna undanröjas genom de nu föreslagna åtgärderna. En

objektiv och effektiv granskning av läroböckerna garanterades därigenom,

att experter alltid skulle biträda vid granskningen och avgiva offentliga

utlåtanden, samt genom den vart femte år återkommande revisionen av

läroboksförteckningarna; det allmänna intresse, som vore förknippat med

läroboksfrågan, skulle tillgodoses bland annat därigenom, att Kungl. Maj:t

efter varje sådan revision fastställde läroboksförteckningarna och sålunda

utövade kontroll över skolornas läroboksbestånd; vissa av överstyrelsen förordade

bestämmelser örn lokal gemenskap i fråga örn s. k. »skarvböcker»

(lärobok, som nyttjas både inom nederskolan och å gymnasiet) vore ägnade

att undanröja de ur ekonomiska och pedagogiska synpunkter väsentligaste

olägenheterna av nu rådande oenhetlighet beträffande använda läroböcker,

och överstyrelsens rätt till initiativ i fråga örn utbyte av läroböcker borde

verksamt kunna bidraga till ökad enhetlighet i övrigt, där sådan kunde

visa sig önskvärd.

Av ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag framgår, att

undervisningsrådet Johansson i särskilt yttrande anfört bland annat, att

han, som i huvudsak anslöte sig till överstyrelsens förslag, ansåge sig nödsakad

räkna med den möjligheten, att granskningen av en bok i vissa foll

skulle kunna draga ut ungefär (iver en termin.

Och även örn dessa farhågor skulle visa. sig obefogade i fråga om sådan

granskning, som bleve slutgiltigt avgjord av överstyrelsen, sa ville reservanten

erinra örn att överstyrelsen förutsatt, att besvär skulle kunna i van
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Matris proposition Nr l/fl.

lig ordning anföras över överstyrelsens beslut i läroboksärenden. I vilken

utsträckning denna besvärsrätt skulle komma att anlitas, vore omöjligt att

förutse. Men med kännedom örn frekvensen av besvär över överstyrelsens

tjänsteföretag och utnämningar samt med tanke på det förhållandet, att en

läroboksförfattare säkerligen vore lika angelägen som en tjänstesökande att

bevaka vad han ansåge som sin rätt, öppnades enligt reservantens meninghär

oöverskådliga möjligheter i fråga om tidsutdrägt.

Att dylik tidsutdräkt i åtskilliga fall kunde vara ägnad att menligt inverka

såväl på undervisningen som på en — måhända, när allt bomme omkring,

synnerligen god — boks spridningsmöjligheter, torde vara utan vidare

klart. I hög grad önskvärt, för att icke säga nödvändigt, vore därför, att

den av överstyrelsen föreslagna proceduren kompletterades med möjlighet

för överstyrelsen att i brådskande fall medgiva införandet av en bok, innan

den hunnit bliva slutgranskad.

Av de av överstyrelsen inhämtade yttrandena från läroverkskollegierna

m. fl. framgår i fråga om uppgifterna för en läroboksgranskning, att omkring

140 utlåtanden närmast anslutit sig till den linje, som enligt det efterföljande

härutinnan angivits av läroverkslärarnas riksförbund, och att omkring

50 utlåtanden närmast förordat den av reservanten Sefve i detta hänseende

angivna linjen.

Ärkebiskopen har i huvudsak biträtt de sakkunnigas förslag i vad det avser

granskning av läroböcker i kristendom.

Svenska stadsförbundets styrelse, som anslutit sig till förslaget örn inrättande

av en central granskningsnämnd och bestämt motsatt sig, att

granskningsuppgifterna skulle förläggas till skolöverstyrelsen, har yttrat

i huvudsak:

För de skattebetalande medborgare, som på en gång finge bidraga till de

fria läroböckerna i folkskolan och därutöver bära motsvarande utgifter försina

barn i olika typer av skolor, bleve behovet av reducerade läroboksutgifter

säkerligen i mångå fall kännbart och detta icke minst i en tid, då

barn till mindre bemedlade familjer i allt större utsträckning tillgodogjorde

sig undervisningen i de högre skolformerna. Det ankomme icke på målsmannen

att taga ställning till frågan örn användandet av den eller den nya

läroboken. Den omständigheten, att skolan här dekreterade hans utgift,

gjorde det så mycket angelägnare, att hans skäliga intressen bevakades på

ett tillfredsställande sätt. Det stundom hörda talet, att hithörande utgifter

fördelade sig på ett så stort antal målsmän, att de icke bleve kännbara,

torde hava föga fog för sig. Alltjämt funnes dock även i vårt land familjer

med ett flertal barn i skolåldern och i olika slag av skolor samtidigt. I och

med en eventuellt ökad nativitet bleve det ännu angelägnare att söka begränsa

även lärobokskostnaderna. I all synnerhet för föräldrar, som under

skoltiden måste inackordera barnen å annan ort, torde utgifter för böckerna

utgöra ett plus till de beräknade kostnaderna, som ofta visade sig kännbarare,

än man haft anledning tro, när man bestämde sig för att söka giva

barnen skolundervisning av större värde, än den som stöde till buds i hemorten.

För familjer, som exempelvis på grund av familjefaderns tjänst

tvingades att ofta byta boningsort, bleve olägenheterna starkt framträ
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Marits proposition Nr -/.Ridande.

En strävan efter goda läroböcker vore i och för sig berömvärd. Om

den medförde sådana konsekvenser, att den avstängde barn från de icke

obligatoriska skolorna, hade man emellertid uppenbarligen gått för långt.

Det bästa borde ej heller på detta område få bliva det godås fiende. Betänkandets

förteckning över godkända läroböcker visade tydligt, att även

efter en långt gående gallring lärarna icke skulle lida någon allvarligare

brist på goda läroböcker. Det finge väl heller icke förglömmas, att läroboken

vore den kunniga läraren ett hjälpmedel och att varje defekt, som tidsutvecklingen

medförde för bokens del, icke med nödvändighet måste kräva

nya upplagor, då bokens innehåll givetvis kompletterades av lärarens egen

undervisning. I diskussionen om läroböckerna syntes man i pedagogiska

kretsar stundom egendomligt böjd för att skjuta lärarens personliga undervisning

i bakgrunden.

Att förena skäliga pedagogiska önskemål med här i korthet antydda mera

ekonomiskt och socialt betonade krav torde vara ett visserligen komplicerat

men dock ingalunda olösligt problem.

Ville man vidtaga åtgärder för ett förbilligande av läroböckerna, syntes

utgångspunkten vara en inventering och ett bedömande av det förefintliga

1 ärobok.sbeståndet, på sätt som nu skett. Redan påvisandet av den rikedom

på läroböcker, som utmärkte det nuvarande läget, torde i sin mån ytterligare

skärpa kraven på reducering. Alen med granskningen vore endast ett

första steg taget. Främst gällde det, såsom de sakkunniga hävdat, att granskningen

fortsatte för framtiden. Därvid uppställde sig da i första hand en

fråga, som vållat meningsskiljaktighet inom de sakkunnigas egen krets och

än mei- i den allmänna diskussionen, nämligen örn handhavandet av den

framtida granskningsuppgiften. Enligt styrelsens mening hade de sakkunnigas

majoritet haft fullt fog för sin åsikt, att en central granskningsnämnd

vöre påkallad. Som redan framhållits förutsatte en god lösning av det

behandlade spörsmålet ett lämpligt avvägande av pedagogiska och socialekonomiska

synpunkter. En själva undervisningsväsendet utomstående

granskningsinstans, som med pedagogisk sakkunskap förenade representation

för »det allmänna och offentliga intresse, som är förenat med läroboksfrågan»,

syntes önskvärd. Hur en granskning i andra former än ordnades,

torde svårigheter alltid möta att få detta »allmänna intresse» tillräckligt

starkt representerat. Alet ett förläggande av slutgranskningen till skolöverstyrelsen

torde flera skäl kunna anföras. I första hand talade detta ämbetsverks

stora arbetsbörda mot anordningen. Alen det torde också ligga i öppen

dag, att en risk för allt för renodlat pedagogiska synpunkter vid granskningen

då kunde föreligga. Det vore överstyrelsens plikt att tillse, att allt

iakttoges, som vore till undervisningens fromma, och det vöre därför fullt

naturligt, örn gallringen av överdrivet pedagogiska hänsyn bleve mindre

effektiv ur ekonomiska synpunkter lin (hiskligt vore. Ilen omständigheten

att läroboksförf att arna befunne sig i .största utsträckning bland undervisningens

handhavare vid skolorna och i dessas ledning krävde också sitt

beaktande. Ett förläggande av granskningen till en utomstående myndighet

.skulle sannolikt vara ägnat att göra den mera fri och obunden. Från pedagogisk

synpunkt torde man hava anledning att opponera sig mot ett sådant

förfaringssätt, endast örn

att sakkunskap på undervisningens område undanskötes. En sådan anmärkning

syntes emellertid icke med fog kunna riktas mot det föreliggande förslaget.

Snarare skulle man då vilja anmärka på, att »allmänintresset» skulle

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr lJfS.

företrädas enbart av ordföranden, medan övriga ledamöter och experter

skulle mycket markant företräda undervisningsintresset. Genom sin representant

i nämnden skulle skolöverstyrelsen alltjämt uppehålla kontakten

med granskningsarbetet. Nog syntes de pedagogiska synpunkterna fullt tillgodosedda.

Till sist framhölles, att det slutliga avgörandet i fråga om läroboks

godkännande skulle tillkomma Kungl. Majit och icke granskningsnämnden.

Granskningsnämndens beslut bleve således offentligt och det

torde yppa sig möjligheter för en missnöjd att före avgörandet framlägga

ytterligare synpunkter på frågan, ehuru besvärsrätt över nämndens beslut

ej skulle medgivas.

Läroboksgranskningen bleve under alla förhållanden ur prisregleringssynpunkt

en rent preliminär, örn också långt ifrån betydelselös åtgärd. En

»grovgallring» av det stora läroboksbeståndet hade vidtagits. I och med

fastställande av formerna för själva antagandet av böcker bland de av

granskmngsmyndigheten gillade vöre man inne på väsentligare möjligheter

att beakta ekonomiska intressen. Även här ville styrelsen i princip ansluta

sig till de riktlinjer, som anvisats av de sakkunniga. Tills vidare i vart fall

torde tanken på enhetlighet i läroböcker för hela landet kunna undanskjutas.

Det syntes då vara en riktig organisationsform att få till stånd en viss

enhetlighet inom de lokala områden, mellan vilkas skolor de vanligaste förflyttningarna

från skoltyp till annan förekomme. Den roll, skolöverstyrelsen

skulle spela med avseende å läroboksantagningen i de högre skolorna, syntes

ytterligare motivera, att den nyss berörda centrala läroboksgranskningen

kunde förläggas på annat håll.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som yttrat sig i ärendet,

i vad det avser läroböcker för folk- och fortsättningsskolan, har funnit

den av de sakkunniga verkställda granskningen och bedömningen av de

läroböcker, som för närvarande användes i folkskolan och fortsättningsskolan,

hava ådagalagt, att det nuvarande gransknings- och antagningssystemet

för läroböcker behövde ändras. Styrelsen har biträtt ej blott de

sakkunnigas förslag, att granskningen av läroböckerna skulle anförtros åt

en central myndighet, utan även i huvudsak förslaget örn inrättande av

vissa lokala nämnder för antagning av läroböcker vid folk- och fortsättningsskolan.

Läroverkslärarnas riksförbund har begränsat sin granskning av det föreliggande

betänkandet till de delar, vilka direkt beröra de allmänna läroverken

och med dem likartade läroanstalter, och i dessa avseenden yttrat bland

annat följande:

Riksförbundet framhölle, att de sakkunniga syntes ha varit benägna för

en viss, för både läroverkens och folkskolornas del mindre lycklig sammanblandning

av dessa båda kategorier i avseende på deras art och behov i förevarande

sammanhang. Gentemot denna benägenhet att i uniformeringsintresse

sammanföra de båda skoltyperna borde enligt riksförbundets mening

bestämt hävdas, att dessas karaktär vore väsentligt olika i en punkt:

folkskolans undervisning vore obligatorisk, läroverkets däremot icke blott

frivillig utan dessutom förenad med ett visst urval av elevmaterialet,

ett urval, som betingades av utbildningens formella slutmål, statskontrollerade

examina.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 1J/3.

Om denna synpunkt hölles i sikte, kunde det med skal frågas, huruvida

de föräldrar, som för sina barns utbildning önskade taga läroverkens undervisning

i anspråk, med fog kunde klaga över den utgiftspost, som motsvarade

inköp av läroböcker. Det allmännas årskostnad per läroverkselev

kunde uppskattas till 500 ä C00 kronor; kläder, föda och husrum torde icke

kunna beräknas kosta föräldrarna mindre än 300 å 400 kronor per år. Enligt

1927 års skolsakkunnigas utredning uppginge genomsnittskostnaden för

läroböcker i realskolan till omkring 35 kronor per år; motsvarande siffra för

realskolekurs och gymnasiekurs, betraktade som en enhet, vore omkring 40

kronor. Dessa kostnader gällde anskaffning av nya bokexemplar och betecknades

därtill i ett utlåtande av skolöverstyrelsen såsom för höga, alldenstund

de även inkluderade vissa böcker, som lärjungarna icke ålades att

inköpa. Skulle det vara möjligt att genom åtgärder av olika slag nedbringa

kostnaderna för en lärjunges läroböcker med exempelvis 10 a 15 procent,

komme detta att motsvara cirka 5 kronor per år, ett belopp, som svårligen

kunde tänkas vara av nämnvärd betydelse i förhållande till årets totala studiekostnader.

Det torde även böra påpekas, att i dessa kostnader inginge utgifter

för vissa lexika — för gymnasiekursen lägst 50 kronor —- vilka varje

bildad person måste anses ha behov av även efter skoltiden. Riksförbundet

uttalade som sin bestämda uppfattning, att frågan örn lärobokskostnaderna

givits för stora proportioner, då den i pressen framdragits på insändaravdeh

ningarna, och att det moderna slagordet »terror» därvid fått användning på

ett illa valt område.

Av de sakkunnigas historiska översikt kunde en mindre initierad läsare

lätt få den föreställningen, att riksdagen ofta och med intresse avhandlat

läroboksfrågan. Detta vore emellertid alldeles oriktigt i vad det gällde läroverken.

Såväl de i historiken omnämnda motionerna vid 1928 års riksdag

som de av samma motionärer upprepade motionerna vid 1930 års riksdag

och den vid 1933 års riksdag väckta motionen gällde folkskolan. Det torde

vara tillräckligt att påpeka den iögonenfallande kontrasten mellan instanssystemen

i fråga örn bestämmande av läroböcker vid läroverk och vid folkskolor

för att klargöra, i huru hög grad en centralisering kunde vara behövlig

på folkskolans område. Där vore skoldistrikten cirka 2,400, underställda

mer än 50 folkskolinspektörer, medan läroverk, mellanskolor och enskilda

skolor ej torde uppgå till mera än 275, underställda en centralmyndighet,

skolöverstyrelsen.

Om riksdagen alltså icke under senare år ägnat egentlig uppmärksamhet

åt läroverkens läroböcker, så mäste det i detta sammanhang observeras, att

riksdagen genom sitt beslut år 1927 förändrat läroverkens organisation,

arbetssätt och arbetsmål i mycket stor omfattning. En omedelbar följd härav

hade blivit, att sa gott som alla förut i läroverken använda läroböcker

i större eller mindre grad, reellt eller formellt, hade mäst göras till föremål

för omarbetning. Utan alt härvid kunna åberopa någon statistik vågade

riksförbundet påstå, att ombytena av läroböcker, enligt 1927 års skolsakkunnigas

ovan berörda utredning uppgående i medeltal till ett enda per år

och läroverk (d. v. s. för varje läsämne ett vart tionde år) under tioårsperioden

191(5—1926, just genom skolreformen temporärt nått en frekvens

vida utöver den normala. Då 1928 års läroverksstadga, redan innan den

hunnit bli tillämpad i full utsträckning, avlösts av 1933 års stadga, hade

lramtvungits än flera läroboksombyten. kör läroverkens vidkommande

måste det nuvarande eller under de senaste åren rådande tillståndet på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

läroboksområdct av denna orsak betecknas såsom exceptionellt och på intet

satt lämpat att läggas till grund för en diskussion av åtgärder, som kunde

vara erforderliga under normala förhållanden.

Riksförbundet ansåge den gjorda granskningen av läroboksbeståndet

hava varit starkt påkallad och hyste den övertygelsen, att en dylik granskning

periodiskt borde företagas allt framgent. Då det väsentliga arbetet vid

upprättande av läroboksförteckningar utan all fråga komme att åvila de

tillkallade ämnesexperterna och då den centralmyndighet, som hade att

sammanställa själva förteckningen, borde anses som en garant för att ett

likformigt och konsekvent förfaringssätt tillämpades på olika områden och

vid olika tidpunkter, borde det anförtros åt skolöverstyrelsen att såväl

upprätta som fastställa läroboksförteckningarna. Uppenbart vore, att skolöverstyrelsen

å priori genom sin sammansättning hade vida större förutsättningar

att kunna bedöma läroboksförhållanden, såväl i fråga örn läroverk

som i fråga örn folkskolor, än en nämnd med fem medlemmar, av vilka

flertalet knappast kunde ha den erfarenhet, auktoritet och överblick, som

skolöverstyrelsens medlemmar besutte på sina respektive skolområden. Det

vöre också att märka, att sakkunskapen hos den föreslagna nämnden kunde

bli relativt heterogen, eftersom den måste representera så pass olika skolformer.

Ej heller kunde man räkna med, att en nämnd, bestående av för

kort tid förordnade medlemmar, städse skulle kunna stå fri för den påverkan,

som den kunde tänkas bli utsatt för från av läroboksproduktionen intresserade

parter.

En revision av läroboksbeståndet borde enligt riksförbundets mening äga

rum ungefär vart åttonde år, motsvarande längden av en fullständig läroverkskurs.

De böcker, som skulle avföras, borde icke avföras omedelbart

utan få en viss respittid.

Alla skäl syntes riksförbundet tala för att skolöverstyrelsen skulle tillläggas

full befogenhet att bestämma örn läroböcker. För att sätta skolöverstyrelsen

i stånd att sköta ej mindre dess redan förut alltför betungande

arbetsuppgifter än även den ökade granskningsskyldigheten i fråga örn läroböckerna

borde den beredas ökat anslag till såväl ordinarie arbetskraft som

också tillfälligt anlitade ämnesexperter.

När det gällde att välja form för granskning av en ny lärobok, kunde tre

möjligheter tänkas. Antingen kunde den nya läroboken uppvisas för den

granskande myndigheten i manuskript, i korrektur eller i färdigtryckt skick.

Granskning i korrektur föresloges av de sakkunniga. En sådan ordningsyntes

riksförbundet vara mindre välbetänkt. Det kunde nämligen förutses”

att i så fall förlag av olika storlek (särskilt som granskningen i korrektur

lätt kunde tendera mot större stränghet än de sakkunniga tänkt sig) försattes

i väsentligt olika utgångslägen, då fråga uppkomme örn utgivande

av en ny lärobok. Ett mindre förlag såge sig nödsakat att av ekonomiska

skäl iakttaga den yttersta försiktighet i dylika fall, under det att ett stort

förlag i kraft av sina ekonomiska och tekniska resurser med mindre betänkande

vågade taga risken att lägga ned ett kapital i sättning av en ny bok.

Sannolikt skulle förlagen snart nog slå in på den taktiken, att de garderade

sig mot ett underkännande av den tilltänkta boken på författarens bekostnad.

Den ena såväl som den andra omständigheten talade för att den fria

konkurrensen på läroboksmarknaden skulle avtaga, vilket riksförbundet

skulle finna beklagligt. Man kunde också räkna med att läroboksförfattare

i det längsta skulle draga sig för att giva sig in på ett arbete, som kanske

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1^3.

icke gåve något resultat eller måhända till oell med bleve förenat med avsevärd

ekonomisk uppoffring. Utvecklingen på läroboksmarknaden syntes för

närvarande tendera mot trustbildning och vad som i realiteten kunde sagås

bli monopol. Detta betraktade riksförbundet såsom icke önskvärt. ■

Granskning i manuskript (maskinskrivet i för granskningen nödigt antal

exemplar) kunde väl synas ha vissa fördelar, särskilt den, att ett läroboksmanuskript,

som icke fyllde måttet, aldrig komme att befordras till trycket.

Men då den möjligheten icke gärna kunde uteslutas, att ett refuserat manuskript

efter omarbetning ånyo förelädes den granskande myndigheten en

eller flera gånger, vöre det fara värt, att denna myndighet bleve betungad

med ett oskäligt arbete.

Återstode alltså granskning i färdigtryckt skick. Detta alternativ syntes

riksförbundet vara det bästa, bland annat därför att förlagen (i kanske ännu

större utsträckning än för närvarande) komme att genom egna experter

underkasta redan manuskripten en granskning, som måste tillerkännas ett

icke ringa värde utan att direkt förorsaka det allmänna kostnader i någon

form. Då riskerna genom denna nödtvungna förhandsgranskning inskränktes

till ett minimum, helst som den officiella granskningen tänktes bli av

liberal art, komme olikheten mellan stora och små förlag icke att skärpas.

Riksförbundet skulle här vilja instämma i och komplettera ett av de sakkunniga

framfört förslag, i vad det gällde antagande av ny lärobok. Om

den granskande myndigheten i enstaka fall funne det tveksamt, huruvida

en till granskning inlämnad lärobok borde godkännas eller icke, och örn

denna tvekan icke hade sin grund i att boken ur allmänt pedagogiska synpunkter

kunde förefalla svag utan däri, att boken genom sin läggning starkt

avveke från gängse framställningar av samma art, vore det av värde, att

en sådan bok i egenskap av nytt och måhända värdefullt uppslag finge

användas på prov vid något läroverk. Det kunde då exempelvis ställas

såsom villkor, att förlaget ställde ett för ändamålet erforderligt antal exemplar

av boken till förfogande till starkt reducerat pris under försökstiden.

Denna skulle givetvis lia en sådan längd, att boken hunne prövas pä hela

det stadium, för vilket den vore avsedd. Det skulle åligga ämneskonferensen

att vid varje läsårs slut avlägga rapport över de gjorda erfarenheterna.

De sakkunniga beräknade kostnaderna för den av dem föreslagna granskningsnämnden

till högst 15,200 kronor. Såvitt riksförbundet kunde finna,

hade härvid hänsyn icke tagits till de kostnader, som uppkomma vid avlöning

av vikarier för de till nämnden hörande aktiva pedagogerna, vilkas

arbete efter allt att döma skulle tagas i anspråk jämväl under pågående

terminer. Även om kostnaderna icke syntes bli höga för den föreslagna institutionen,

funne riksförbundet det likväl ur statsekonomi synpunkt

klokare att förstärka anslagen till skolöverstyrelsen med motsvarande belopp,

som i så fall kunde väntas bliva till större gagn.

Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen har, förutom vissa synpunkter

rörande önskvärdheten av att ytterligare inskränkningar icke vidtagas

i de statsunderstödda enskilda läroanstalternas rätt att införa nya

läroböcker m. m., anfört följande:

Det syntes olyckligt, att från den centrala skolmyndighetens arbetsuppgifter

undantaga en så viktig angelägenhet som granskningen och fastställandet

av ett av skolans förnämsta arbetsredskap, läroboken. En nämnd

med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen torde aldrig kom
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Marits ''proposition Nr 143.

ina att besitta den erfarenhet och den ingående och allsidiga kännedom om

skolans liv och arbete, som skolöverstyrelsen ägde. Det vore bättre att lätta

skolöverstyrelsens arbetsbörda genom ökade anslag till ordinarie arbetskraft

och särskilda experter än att förlägga läroboksärendena till en särskild

myndighet. Centralstyrelsen ansåge således för sin del, att den centrala läroboksgranskningen

borde anförtros åt skolöverstyrelsen.

Föreningen svenska folkskolans vänners förvaltningsråd, som likaledes

yttrat sig över förslaget, allenast i vad avser folk- och fortsättningsskolan,

har anfört, att en permanent central granskningsnämnd vore överflödig,

om de ovanberörda lokala nämnderna komme till stånd. Skulle en central

läroboksgranskning emellertid finnas behövlig, borde denna anförtros åt

skolöverstyrelsen.

Sveriges folkskollärarförbund har i princip anslutit sig till förslaget att

inrätta en central granskningsinstitution men ansett sig inte böra taga

ståndpunkt till frågan, huruvida densamma skulle direkt underordnas ecklesiastikdepartementet

eller vara förlagd till skolöverstyrelsen.

Likaledes har förbundet i huvudsak förordat förslaget örn inrättande av

antagningsnämnder för folkskolans läroböcker.

Svenska bokhandlare]öreningen och svenska bokhandelsmedhjälpare]öreningen

hava i sina yttranden uppehållit sig allenast vid vissa av de sakkunniga

framförda synpunkter rörande närmare utredning av frågan om

bokförmedling till vissa läroanstalter.

Svenska bokförläggareföreningen har anfört bland annat följande:

Föreningen ville, med tanke på en inom vissa håll tydligen allmänt utbredd

föreställning, icke underlåta att understryka det av de sakkunniga

berörda förhållandet, att tillkomsten av nya, förändrade upplagor, vilket

ansåges utgöra ett hinder för läroböckernas förbilligande, i väsentlig män

föranleddes av läroboksförf att arnäs påkallande hos förlagen av sådana nya

upplagor, medan det för förlagen ju ur ekonomisk synpunkt måste vara

eftersträvansvärt att i görligaste mån få nytrycka utgivna läroböcker i oförändrad

form. Med det sagda hade givetvis på intet sätt gjorts gällande, att

författarna läte leda sig av ekonomiska intressen, utan anledningen till

deras önskemål i förevarande hänseende torde regelmässigt vara en förefintlig

förklarlig önskan, att böckerna skulle i möjligaste mån motsvara

tidens krav, en strävan, som även det förlag, som ville hålla en hög standard

på sitt läroboksbestånd, hade anledning behjärta. Då ett förfarande,

som icke alls eller i alltför liten grad beaktade denna omständighet, kunde

innebära en fara att gå för långt, d. v. s. skapa prisbillighet på bekostnad

av böckernas kvalitet, hade föreningen i största korthet velat beröra saken.

Det skulle icke förnekas, att ett utfärdande av de föreslagna förteckningarna

över böcker, som finge användas, vore av värde för åstadkommande

av en minskning av skolboksproduktionell. Föreningen ville dock

därvidlag påpeka, att en väsentlig anledning till den betydande produktion,

som de senare åren ägt rum, vore att söka i statsmakternas egna åtgärder,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1/+3.

ela nämligen genom läroverksreformerna 1928 och 1933 en fullständig omstöpning

av undervisningsväsendet skett, vilken nödvändiggjort uppläggning

av en hel mängd nya läroböcker eller framtvingat en grundlig omarbetning

av förut befintliga sådana. Vidare ville föreningen framhålla, att

inom skolboksförlagen sedan lång tid tillbaka grundliga försök gjorts och

alltjämt gjordes att nedbringa läroboksbeståndet. Rörande det omnämnda

upprättandet av officiella förteckningar över tillåtna läroböcker hade delade

meningar rått inom föreningen. Det hade nämligen också gjorts gällande,

att en sådan begränsning av antalet skolböcker, som åsyftades, bättre och

för det allmänna billigare kunde åstadkommas genom att låta som hittills

den fria konkurrensen under redan existerande kontrollformer bliva utslagsgivande

och att proceduren med officiella förteckningar icke vore av behovet

påkallad. Fara förelåge dessutom för att förteckningarna komme att

i olika detaljer bliva bristfälliga. Därest det emellertid befunnes lämpligt,

att förteckningar av ifrågavarande beskaffenhet utfärdades, ansåge föreningen,

att beredningen av förteckningarna och tillsynen över dem borde

handhavas av skolöverstyrelsen, varigenom större säkerhet skulle vinnas

för ett på erfarenhet grundat allsidigt och rättvist bedömande av böckerna.

De sakkunniga hade föreslagit inrättande av en nämnd för central läroboksgranskning,

vilken bland annat skulle utreda frågor örn antagande av

nya skolböcker. Därvid hade åtskillnad icke gjorts mellan böcker för olika

slag av skolor. Föreningen ville emellertid som sin mening hävda, att åtskillnad

borde göras mellan böcker för folkskolan och fortsättningsskolan

å ena sidan samt böcker för de högre skolformerna å den andra. Folkskolan

vore ju — i den mån icke annan tillåten skolform valdes — en obligatorisk

skola, där böckerna till stor del utdelades gratis till eleverna. Det rådde

vidare för närvarande en stor skillnad beträffande antagandet av nya böcker

i de olika skolformerna.

Vad beträffade böcker för de högre skolformerna, föresloge de sakkunniga

angående granskning av nya böcker, att sådana arbeten, satta och

ombrutna, i sju exemplar skulle inlämnas till nämnden, som då hade att

yttra sig örn, huruvida boken i fråga skulle kunna godkännas eller icke.

Definitivt beslut från nämndens sida skulle likväl icke fattas, förrän arbetet

förelåge fullt färdigt. Att låta sätta och ombryta ett arbete, i synnerhet

ett större sådant, droge ju högst väsentliga kostnader. Att dessa kostnader,

örn vederbörande arbete bleve underkänt, skulle kunna bäras av författaren,

vore uteslutet. Örn ett verk underkändes, förlorade ju författaren under

alla omständigheter varje ersättningsmöjligliet för sitt nedlagda arbete.

Kostnaderna för uppsättning etc. skulle således komma att drabba förlagen.

Självklart vore, att örn ett förlag finge rätt många arbeten underkända,

detta måste resultera i, att de kostnader, som fort a ge t iklätt sig för dessa

underkända arbeten, linge bäras av den skolboksköpande allmänheten.

Lärobokssakkunnigas förslag skulle således resultera i, att antingen ytterst

få nya läroböcker utarbetades och att det särskilt skulle i hög grad försvåra

utgivandet av nya läroböcker, baserade på nya pedagogiska rön, framför

allt örn författaren vore som författare okänd —- allt till skada för undervisningen.

Eller också skulle följden bliva den, att prisen på gångbara böcker

mäste höjas för att bära förlusterna för underkända arbeten. De sakkunnigas

förslag skulle således, örn det bleve genomfört, kunna leda till. att

prisen på läroböckerna, tvärtemot vad som åsyftats och bokförlagen själva

önskade, skulle komma att höjas i stället för att sänkas. Med avseende å

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 saini. Nr 1//3.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.

utgivandet av omarbetade upplagor anslöte sig föreningen till reservantens

yttrande men ville ytterligare framhålla, att ett realiserande av de sakkunnigas

förslag i detta hänseende skulle kunna resultera i att prissättning på

längre sikt vid utgivande av läroböcker icke vidare skulle kunna förekomma.

I stället måste varje upplaga prissättas så, att den bure sig själv, varigenom

otvivelaktigt priset på läroböcker skulle komma att höjas. Dessa

erinringar pekade på, att granskningsförfarandet, såsom det av de sakkunniga

uppbyggts, vore behäftat med sådana brister, att det icke torde böra

stadfästas. Den genom skolöverstyrelsen redan nu förefintliga centrala

granskningen syntes i stället i stort sett böra bibehållas.

På nu anförda skäl måste föreningen, som icke funne sig av utredningen

övertygad örn det föreslagna systemets överlägsenhet framför det nuvarande,

avstyrka de sakkunnigas förslag om inrättande av den föreslagna centrala

granskningsnämnden, såväl vad anginge folkskoleböcker som böcker

för de högre skolformerna. Föreningen har också berört frågan om prissättningen

å skolböcker.

De sakkunniga förordade en prisgranskning genom den centrala granskningsnämnden

utan att dock mer än an tydnings vis uppdraga några riktlinjer

för huru denna prisgranskning skall försiggå. Visserligen framhölle de

sakkunniga, som ingalunda vöre främmande för betydelsen av den fria konkurrensen

i förevarande hänseende, att prövningen måste ske med största

varsamhet. Men någon mer ingående prövning torde icke kunna ifrågakomma,

eftersom nämnden med den föreslagna sammansättningen icke

torde kunna förutsättas äga erforderlig kännedom örn de många olikartade

faktorer, som inverkade på en boks prissättning, något som fordrade erfarenhet

och sakkunskap beträffande förlagsverksamhetens ekonomi. Det vore

därför att befara, att nämndens prisgranskning, vilken väl närmast avsåges

skola kunna ske genom jämförelse med andra liknande böcker, icke komme

att bygga på en tillfredsställande och rättvis grund. Prövningen bleve antingen

i stort sett av formell natur och komme att sakna verklig betydelse,

eller också ägde en realprövning rum, som grundade sig på ofullständigt, örn

ens något faktiskt material. Då den därtill skulle komma att utövas av personer,

vilka, helt förklarligt, icke besutte tillräckliga förutsättningar för

frågans bedömande, måste föreningen finna förslaget i denna del föga välbetänkt

och avstyrkte därför detsamma.

Statskontoret, som icke ansett sig böra ingå på frågan örn behovet och

lämpligheten av de av de sakkunniga föreslagna anordningarna, har anfört

i huvudsak följande:

Det mötte givetvis vissa svårigheter att, innan erfarenhet vunnits rörande

omfattningen av den centrala granskningsnämndens arbete, avväga storleken

av de ersättningar, som borde utgå. Statskontoret ville med hänsyn

härtill föreslå att, såsom fallet vore beträffande exempelvis allmänna civilförvaltningens

lönenämnd och statens bostadsnämnd, ersättningarna bestämdes

till dels ett mindre, fast årsarvode, dels ock visst efter sammanträdesdag

beräknat belopp.

Vid jämförelse med vad som inom statsförvaltningen utginge i andra liknande

fall och med hänsyn jämväl tagen till det ordföranden och ledamöterna

mellan sammanträdesdagarna åliggande granskningsarbetet syntes

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majlis proposition Nr LjS.

det fasta årsarvodet böra bestämmas för ordföranden till 1,000 kronor och

för en var av ledamöterna till 500 kronor samt det efter sammanträdesdag

beräknade arvodet för ordföranden till 25 kronor och för en var av ledamöterna

till 12 kronor. Statskontoret förutsatte härvid, att föreskrift meddelades,

att antalet sammanträden för år icke finge utan Kungl. Maj:ts

medgivande överstiga visst bestämt antal, förslagsvis 25. Med nu angivna

beräkningsgrunder skulle ersättningarna för år uppgå för ordföranden till

högst (1,000 + 25 X 25 =) 1,625 kronor och för en var av de av Kungl.

Majit utsedda ledamöterna till högst (500 + 25 X 12 =) 800 kronor eller

sålunda för sagda ledamöter tillhopa till högst (3 X 800=) 2,400 kronor.

De sakkunniga hade föreslagit antalet suppleanter till tre. Ersättningen

till dem skulle enligt förslaget utgå i form av dagarvode efter samma grunder,

som i allmänhet gällde beträffande sakkunniga, vilka för utredning av

viss fråga tillkallades jämlikt Kungl. Majits bemyndigande. Statskontoret

vålle föreslå, att arvodet till suppleant beräknades efter sammanträdesdag

och bestämdes till samma belopp som för ledamot eller till 12 kronor, varemot

fast årsarvode icke borde utgå.

Till nämndens förfogande skulle stå vissa experter, som efter förslag av

nämnden skulle i nödigt antal utses av Kungl. Majit. Ersättningen till dem

syntes böra utgå i form av dagarvode efter 6 kronor. I avsaknad av närmare

uppgifter rörande det sannolikt erforderliga antalet experter och

arbetsdagar läte det sig svårligen göra att med någon större grad av noggrannhet

beräkna det belopp, vartill ersättningarna kunde komma att uppgå.

Det ville dock synas statskontoret, som örn de årliga kostnaderna borde

kunna begränsas till 4,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle till nämndens sekreterare utgå ett

årsarvode av 2,400 kronor. Då här ifrågavarande sekreterares arbetsuppgifter

huvudsakligen torde komma att bestå av enklare expeditionsgöromål,

syntes det föreslagna årsarvodet onödigt högt. Enligt ämbetsverkets mening

torde ett belopp av 1,200 kronor vara tillfyllest för avlönande av sekreterare

jämte annan nödig biträdeshjälp.

Anslagsposten till expenser hade av de sakkunniga beräknats till 300 kronor,

under förutsättning att tjänstelokal kostnadsfritt ställdes till nämndens

förfogande samt att tjänstebrevsrätt tillerkändes densamma. Mot det föreslagna

beloppet hade statskontoret intet att erinra.

Vidkommande förmånen av tjänstebrevsrätt ville statskontoret framhålla,

att sådan rätt plägade medgivas — förutom ämbetsverk och myndigheter

— endast mera permanenta institutioner och anstalter, vilkas verksamhet

helt bekostades av statsmedel. Därest en central granskningsnämnd

komme till stånd, på sätt de sakkunniga föreslagit, torde förutsättningen för

tjänstebrevsförmånens beviljande alltså föreligga.

Utgifterna för den centrala granskningsnämnden skulle alltså beräknas

på följande sätt:

Ersättning till ordföranden............................. kronor 1,625

Ersättningar till tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter jämte

suppleanter ........................................ » 2,400

Ersättningar till experter .............................. » 4,000

Ersättning till sekreteraren jämte nödig biträdeshjälp ..... » 1,200

Expenser ...................................... »_300

Summa kronor 9,525

Anslaget syntes, efter avrundning till 9,600 kronor, böra i riksstaten uppforas

såsom obetecknat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

!36

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.

Riksdagen har, såsom redan av det föregående framgår, vid flera tillfällen

framhållit behovet av åtgärder till förbilligande av kostnaderna för läroböcker

vid skolorna, särskilt då vid folkskolor. Att ett sådant behov föreligger,

synes mig de sakkunnigas ovanberörda utredning och de däröver

avgivna yttrandena hava på ett övertygande sätt klarlagt. Det är ingalunda

någon oväsentlig kostnad, som läroböckerna representera. Enligt de

sakkunnigas beräkningar skulle utgifterna för läroböcker vid de undervisningsanstalter,

örn vilka här är fråga, snarare över- än understiga 5 miljoner

kronor örn året. Visserligen torde de klagomål, som förekommit

från allmänhetens sida i läroboksfrågan, i vissa fall hava varit överdrivna,

men det torde icke desto mindre vara uppenbart, att den offentliga kontrollen

hittills varit bristfällig i väsentliga avseenden och att onödiga utgifter

vid läroboksköp förorsakats såväl målsmännen som kommunerna.

Läroboksfrågan har utgjort ett irritationsmoment, vilket i sin mån stört

och rubbat det samförstånd och den samverkan, som bör råda mellan hem

och skola, målsmän och lärare. Det synes vara angeläget, att läroboksutgifterna

för eleverna vid det allmännas och under det allmännas inseende

ställda undervisningsanstalter begränsas till en nivå, som utan eftersättande

av andra intressen kan vara sakligt motiverad.

Men läroboksfrågan har också en annan sida, ej mindre viktig än den

ekonomiska. Då läroböckerna utgöra ett av skolans viktigaste hjälpmedel,

är det uppenbarligen av den största betydelse, att det allmänna utövar

en noggrann uppsikt över läroboksbeståndets kvalitet. Här gäller, om

någonsin, att endast det bästa är gott nog. Det framgår av den förut lämnade

redogörelsen, att denna uppsikt för närvarande icke fungerar på ett

fullt tillfredsställande sätt. Detta har vitsordats av, bland andra, även skolöverstyrelsen.

Riksdagen har, såsom ovan erinrats, uttalat den uppfattningen, att läroboksutgiftema

skulle kunna minskas, utan att fördenskull intresset av en

god lärobokslitteratur skulle behöva eftersättas. Det program för åtgärder

på förevarande område, som ligger i detta uttalande, har det varit mitt

syfte att söka få förverkligat genom det förslag, jag här ämnar framlägga,

dock att därvid en starkare och mera positiv betoning synts mig böra givas

åt kravet på läroböckernas kvalitet.

De nu i ämnet gällande bestämmelserna torde kunna sammanfattas sålunda,

att, i fråga örn de högre skolorna, skolöverstyrelsen och, i fråga om

folk- och fortsättningsskolor, statens vederbörande folkskolinspektör på

förslag av vederbörande bestämma örn antagande av lärobok. De förslag,

som framlagts av ovannämnda sakkunniga, innebära dels vissa ändrade

föreskrifter i fråga om berörda antagningsförfarande, dels ock bestämmelser

rörande granskning av läroböcker. Det är min mening att här allenast

upptaga frågan om granskning av läroböcker till mer ingående behandling.

Spörsmålet om antagning av lärobok, i vilket avseende jag icke har för

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1/flux

sikt att ifrågasätta sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för

sitt genomförande kräva riksdagens medverkan, torde jag senare bliva i

tillfälle att anmäla för Kungl. Majit.

De sakkunnigas förslag, i vad det angår läroboksgranskning, avser dels

uppgifterna för granskningen, dels ock organisationen av denna granskning.

Vad först beträffar läroboksgranskningens uppgifter må beaktas, att en

central granskning av läroböcker för närvarande äger rum blott för de högre

läroanstalternas del. Denna granskning har hittills i regel endast avsett ny

lärobok; allenast för de högre skolorna och i mindre utsträckning torde nya,

omarbetade upplagor hava kontrollerats. Nu hava de sakkunniga, med

övervägande instämmande från skolmyndigheterna förordat, att granskningen

må bliva central även för folkskolan, att kristendomsböcker, för

vilka förut en särskild granskningsform varit anordnad, må väsentligen

likställas med övriga läroböcker, att textböcker i moderna språk må bliva

föremål för viss central kontroll, att granskningen må regelmässigt omfatta

även nya, omarbetade upplagor, att den också skall avse utgallring av föråldrade

eller annars olämpliga läroböcker, och att officiella läroboksförteckningar

skola upprättas för att läggas till grund för antagning av böcker vid

skolorna.

Enligt min mening är det av stor betydelse, att uppgifterna för läroboksgranskningen,

vilka förut blott delvis och sporadiskt blivit beaktade, sålunda

sammanfattats och utformats och att skolmyndigheterna i så stor

utsträckning anslutit sig till den uppfattningen, att dessa uppgifter böra

tillgodoses. Jag ansluter mig till de sålunda angivna riktlinjerna för granskningen

och anser åtgärder nu böra vidtagas för att fa en dylik centi al

granskning till stånd. För folkskolans del skulle detta innebära det framsteget,

att denna kontroll, som för närvarande är splittrad pa 52 inspektionsområden

och som åvilat folkskolinspektörerna jämte mangfaldiga administrativa

uppgifter av annan art, hädanefter skulle utövas av en särskild,

kompetent central instans. Men också för den högre skolan, där läroboksbeståndet

är i hög grad specialiserat efter olika undervisningslinjer,

skulle möjlighet beredas att överblicka detsamma genom de läroboksförteckningar,

som skulle angiva granskningens resultat.

Med avseende på granskningsuppgifternas fixering och utformning torde

följande omständigheter böra särskilt beaktas.

I fråga örn grunderna för godkännande av ny lärobok är att märka, att

utfärdandet av officiella läroboksförteckningar möjliggör en översiktligkontroll

av läroboksbeståndet och skapar grundvalen för ett ändamålsenligt

urval av böcker i och för skolbruk. Det torde också vara uppenbart,

att fiirst med ledning av dylika förteckningar möjlighet skapas för skolmyndigheterna

att under en jämförande prövning av olika böcker jämväl

lägga prisfrågan till grund flir läroboksbytena, och att det i samband där
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr torneå

självfallet måste bliva önskvärt för ett förlag att sätta bokpriset så

lågt som möjligt samt att anpassa det efter förskjutningar i prisläget på

läroböcker från andra förlag. Då förhandenvaron av officiella läroboksförteckningar

med vederbörliga prisuppgifter sålunda i och för sig torde utgöra

en mycket verksam drivkraft till ett förbilligande av lärobokspriserna,

bör redan ur denna synpunkt anordnandet av en effektiv läroboksgranskning

kraftigt förordas.

Emellertid innebär ett utfärdande av dylika förteckningar ju ett fixerande

av det läroboksbestånd, som anses böra godkännas för skolbruk, och

utövar alltså en viss konserverande inverkan på läroboksbeståndet. För de

förlag, vilkas läroböcker uppförts å förteckningarna, torde det vara ett

självfallet intresse att såvitt möjligt utnyttja denna förmån genom nytryck

eller genom att vid behov utgiva nya, på ett lämpligt sätt omarbetade

upplagor av de redan godkända böckerna. Samtidigt torde den genom

expertis skärpta granskningen av nya läroböcker medföra, att benägenheten

att utgiva dylika i motsvarande mån torde minskas. Ju mer ett förslag

till ny lärobok präglas av nya pedagogiska uppslag och metoder, desto

större torde betänksamheten bliva från ett förlags sida inför den ekonomiska

risken, att läroboken underkännes vid granskningen. I samma mån

som en sådan betänksamhet mot att utgiva nya läroböcker blir känd, återverkar

detta också tvivelsutan i återhållande riktning på dem, som annars

skulle kunna tillgodose vår läroboksproduktion genom värdefullt författarskap.

Restriktioner böra förvisso skapas mot de aktuella missförhållandena

på läroboksområdet. De böra dock enligt min mening icke sträcka

sig så långt, att därmed förutsättningarna upphävas för en ändamålsenlig

förnyelse av vår lärobokslitteratur i jämbredd med kunskapsstoffets utökning

och omvandling och med den pedagogiska utvecklingen. De förteckningar,

som bilda utgångspunkten för läroboksurvalet vid skolorna, böra

därför enligt min mening upprättas på objektiva, i varje särskilt fall tilllämpade

grunder.

Såsom dylika grunder framstå helt naturligt, att läroboken bör vara ny,

d. v. s. icke till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig

bok, att den bör bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel

och att den i huvudsak motsvarar ett i en undervisningsplan ingående,

bestämt pedagogiskt ändamål. Fyllas dessa krav av en viss lärobok, är därmed

också angivet, att nämnda lärobok i det hela äger givet företräde

framför de redan antagna, i det att den motsvarar vissa pedagogiska anspråk,

som dessa ej tillgodose. Det ankommer därvid på den myndighet,

som ombesörjer antagandet av läroböckerna vid skolorna, att se till, att

målsmännens befogade intressen ej åsidosättas. I likhet med lärobokssakkunniga

anser jag även, att de läroböcker av vederhäftig läggning, som

befinnas i vissa väsentliga avseenden utgöra värdefulla pedagogiska bidrag

men som ur vissa synpunkter synas föranleda vägande invändningar, må

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Marits proposition Nr 143.

kunna å förteckningarna uppföras under rubriken »till prövning». Det är

enligt min mening den antagande myndighetens uppgift att härvid pröva,

vid vilken eller vilka skolor en dylik bok må brukas, och tillse, att den användes

under den tid, som angives av den kurs, boken innefattar.

I samband med grunderna för liiroboksgranskningen märkes också frågan,

vem som bör äga att göra framställning örn granskning av en bok och

huruvida sådan framställning regelmässigt bör föranleda, att expertis anlitas

för att bedöma bokens lämplighet för skoländamål. Därvid har gjorts

gällande, att endast skolmyndighet bör få taga dylikt initiativ, detta främst

enär annars granskningen förmodligen med stor kostnad och avsevärt besvär

skulle ägnas böcker, som genom sin beskaffenhet alls icke lämpade sig

för undervisningen. En s. k. förhandsgranskning bör därför enligt nämnda

uppfattning icke äga rum. Det framstår härvid för mig som självfallet,

att den centrala granskande myndigheten äger en sådan pedagogisk kompetens,

att den är i stånd att preliminärt underkänna undervisningsmaterial

av uppenbart olämplig beskaffenhet. A andra sidan anser jag, att initiativet

härvidlag icke bör vara exklusivt förbehållet skolmyndigheterna.

Det synes nämligen böra förefinnas en öppen möjlighet jämväl för författare,

vetenskapsmän och eljest intresserade att påkalla uppmärksamhet för

sina bidrag till lärobokslitteraturen, givetvis under förbehåll att deras

arbeten väsentligen hålla provet enligt de objektiva grunder, som ovan

angivits.

Ett spörsmål, som föranlett meningsskiljaktigheter, är, huruvida lärobok,

vars granskning påkallas, bör företes i manuskript, korrektur eller

färdigställt skick. Å ena sidan kan, om granskning i korrektur eller färdigställt

skick förutsättes, detta verka hämmande på läroboksproduktionen

och fördyrande på lärobokspriserna, å andra sidan medför en granskning

i manuskript en avsevärd arbetsbelastning för den granskande myndigheten.

Det är icke lätt att avgöra, vilken väg, som är den ur olika synpunkter

bästa, och något definitivt ståndpunkttagande i denna fråga från min

sida torde i detta sammanhang icke vara erforderligt. Jag vill dock redan

nu säga, att de skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna böra företes

i färdigställt skick, synas mig väga tyngst. En granskning i manuskript

eller korrektur såsom en undantagsföreteelse, betingad av särskilda förhallanden,

torde dock icke böra helt uteslutas.

Vad angår läroboksgranskningens föremål, torde det icke vara erforderligt

att här ingå på närmare detaljer. Denna fråga lärer böra närmare övervägas

i samband med de författningsbestämmelser, vilka jag i sinom tid

torde bliva i tillfälle föreslå Kungl. Majit att meddela. Redan i detta sammanhang

vill jag emellertid framhålla, att självfallet även lexika och ordböcker

samt svenska läseböcker böra vara föremål för granskning. I synnerhet

äro lexika härvid att beakta på grund av det mycket höga pris,

som de ofta betinga, och de anmärkningar av kvalitativ art, till vilka de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Marits proposition Nr 143.

givit anledning. Detsamma torde böra gälla i fråga om kristendomsböckerna,

som nu — enligt vad av det föregående framgår — äro föremål för

granskning under speciella former, ävensom de s. k. textböckerna. Vad

arbetsböckerna beträffar, hava de under senare år i stor utsträckning kommit

till användning, i synnerhet vid folkskolan. Detta slag av hjälpmedel

vid undervisningen förtjänar förvisso även att uppmärksammas i förevarande

sammanhang redan på grund av den jämförelsevis höga kostnad,

som berörda böcker stundom var för sig men i synnerhet genom sin frekvens

vid undervisningen förorsaka målsmännen. Även om de av praktiska

skäl möjligen icke böra uppföras på förteckningarna, torde vissa reglerande

och kontrollerande bestämmelser i fråga om dem böra övervägas.

Den närmare prövningen av frågan för vilka läroanstalter, ovannämnda

läroboksförteckningar böra bliva normerande, lärer likaledes böra få ankomma

på Kungl. Maj:t.

Behovet av en granskning av nya, omarbetade upplagor har av de sakkunniga

blivit belyst i en omfattande och ingående utredning. I remissutlåtandena

tillstyrkes så gott som enhälligt, att en dylik granskning, som

hittills endast anordnats för den högre skolan och detta blott i begränsad

omfattning, hädanefter regelmässigt må förekomma. En sådan synes också

mig vara oundgängligen påkallad, dels ur kostnadssynpunkt, enär en

ny, omarbetad upplaga näppeligen kan förutsättas kunna brukas vid sidan

av en föregående upplaga och därför bör betraktas som en ny lärobok,

dels emedan det bör tillses, att en ny upplaga ur undervisningens synpunkt

är likvärdig med den förra.

En fråga, i vilken däremot stridiga meningar yppats, är, huruvida viss

prisgranskning bör äga rum i samband med prövningen av ny upplaga.

De sakkunniga, som ifrågasatt, att en dylik granskning må kunna anordnas,

hava betonat, att den bör utövas med stor varsamhet, och att den bör grundas

på det förhållandet, att läroboken ifråga i stor utsträckning brukas

vid läroanstalterna. De sakkunniga framhålla, att en sådan granskning förutsätter

en viss överblick över läroböckernas priser och avsättning inom

högre och lägre skolor. Skolöverstyrelsen har visserligen med anledning

härav invänt bland annat, att det ej vore lämpligt eller ens möjligt att vid

granskningen av priset på en lärobok låta vederbörande förlags affärsställning

eller frågan örn bokens spridning utöva ett bestämmande inflytande.

Såvitt jag kunnat finna, hava emellertid de sakkunniga icke ifrågasatt så

ingripande åtgärder utan närmast sökt ansluta sitt förslag till de former

för åtgärder på detta område, som överstyrelsen nyttjat vid godkännande

av ny lärobok. En priskontroll kan självfallet icke uteslutas i samband

med granskningen av förslag till nya, omarbetade läroboksupplagor. Den

huvudsakliga förutsättningen härför är tvivelsutan den överblick över läroboksmarknaden,

som erbjuder sig under den i samband med granskningen

fortlöpande redaktionen av läroboksförteckningarna. Jag erinrar också i

detta sammanhang om att läroböckernas uppförande å officiella läroboks
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 41

förteckningar i och för sig torde medföra en beaktansvärd prisreglerande

verkan.

Vid redigerandet av de officiella läroboksförteckningarna skulle enligt

de sakkunnigas förslag även såsom resultat av den kontinuerligt pågående

granskningen ske en utmönstring av föråldrade eller för undervisningen

eljest såsom olämpliga befunna läroböcker. En sådan utmönstring skulle

enligt de sakkunnigas mening företrädesvis ske i samband med granskningen

av förslag till nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Skolöverstyrelsen

har förklarat sig icke kunna finna, att en oavlåtligt fortgående

granskning ovillkorligen måste anordnas, utan anser, att genomgång och

granskning av läroboksbeståndet borde anordnas med vissa års mellanrum,

förslagsvis vart femte år. Läroverkslärarnas riksförbund, som delar

denna mening, förordar, att granskningen må ske vart åttonde år.

Visserligen finner jag, att frågan om läroböckernas fortsatta utgallring

måhända tillmätts alltför stor betydelse. Sedan de av lärobokssakkunniga

uppgjorda förteckningarna efter ytterligare beredning blivit fastställda,

samtidigt som en effektivare kontroll över läroböckernas granskning och

antagning anordnats, torde utgallringsfrågan icke få ens tillnärmelsevis så

stor betydelse, som den nu har. I varje fall torde den förordade anordningen

med en läroboksgallnng med bestämda tidsintervaller icke böra

godtagas. Då förlagen under senare delen av en sådan mellantid hade att

överväga frågan om att utgiva ny lärobok, måste de räkna med den stundande

granskningen. Ju mer ett manuskript till ny lärobok präglades av

originella pedagogiska idéer, desto mera kan förlaget tänkas uppmärksamma

den utsikten, att, även om läroboken antagits till införande vid

vissa läroanstalter, det under utgallringsförfarandet skulle komma att

ifrågasättas, huruvida boken ifråga lämpade sig för skolbruk. Denna möjlighet

skulle förmodligen verka i återhållande riktning på förlagen, även

om det vid granskningen regelmässigt fastställdes, att underkända böcker

tillsvidare finge brukas under en viss tid. En längre intervall än fem år

mellan granskningarna för utgallring skulle givetvis ej i samma grad träffas

av ovanstående invändningar, men varje periodiskt granskningsförfarande

skulle alltid i viss mån komma att drabbas av motsvarande olägenheter.

Däremot torde en kontinuerlig, efter objektiv måttstock verkställd

läroboksgranskning jämväl kunna inrymma möjlighet att verkställa

utgallring av läroböcker, utan att läroboksproduktionen därav skulle påverkas

på ett förlamande sätt. Liksom de sakkunniga finner jag, att ett

administrativt samband bör råda vid handläggningen av de olika granskningsuppgifterna.

Den prövning av en läroboks kvalitet och pris, som skei

vid dess första granskning, fullföljes helt naturligt vid en senare granskning

av ett förslag till ny, omarbetad upplaga av läroboken ifråga, och därvid

verkställes också i regel den kontroll, som i sinom tid kan leda till en utmönstring

av läroboken. Jag vill flir min del ansluta mig till de sakkunnigas

ståndpunkt, att läroboksgranskningen bör ske kontinuerligt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 143.

Medan de förslag, som sålunda framställts rörande de uppgifter, vilka

böra åligga en läroboksgranskning, och den omfattning, som denna bör

äga, vunnit en jämförelsevis allmän anslutning, Ilar däremot en lika påtaglig

meningsskiljaktighet yppats rörande de former och den organisation,

som en sådan granskning bör erhålla. De sakkunnigas förslag örn inrättande

av en på angivet sätt sammansatt och för hela undervisningsväsendet

gemensam central granskningsnämnd, som direkt borde underställas

Kungl. Majit, har visserligen tillstyrkts av svenska stadsförbundet och,

vad särskilt landsbygden angår, landskommunernas förbund, men däremot

avvisats av det stora flertalet av de skolmyndigheter, som yttrat sig i frågan.

Därvid förordas i utlåtandena, att skolöverstyrelsen bör handlägga

granskningsuppgifterna. Bland annat anföres, att det är självfallet, att

överstyrelsen såsom det centrala organet inom undervisningsväsendet bör

äga befattning även med dessa angelägenheter, att sakkunskap och objektivitet

i första rummet äro att finna inom överstyrelsen, och att, vad de

högre skolorna beträffar, de bidrag till granskning av läroböckerna, som

ingå i ämneskonferensernas framställningar om utbyten av böcker, utgöra

ett moment i granskningsförfarandet, som icke bör elimineras.

Tvivelsutan äro de synpunkter på granskningsfrågan, som sålunda anförts,

beaktansvärda. Överstyrelsens sakkunskap bör enligt min mening

anlitas också i detta sammanhang och dess kompetenta medverkan bör tillfullo

utnyttjas jämväl i fråga örn läroböckernas granskning. Då i läroverkens

ämneskonferenser de lärare hava sin plats, vilka hava att inom undervisningen

utnyttja böckerna, böra också framställningar från ämneskonferenserna

om godkännande av nya läroböcker upptagas till prövning vid

läroboksgranskningen. Det gäller emellertid enligt min mening först och

främst att organisera läroboksgranskningen så, att de uppgifter, som skola

åligga densamma, bliva tillgodosedda på så effektivt och allsidigt sätt som

möjligt. Det är efter sistnämnda måttstock, som de olika förslag, som framkommit,

böra prövas och bedömas. Positivt utformade äro härvid allenast

de förslag, som avgivits av de sakkunniga samt av skolöverstyrelsen. Därjämte

hava emellertid också vissa andra uppslag prövats, vilka kommit till

synes i olika remissutlåtanden.

Skolöverstyrelsen förordar — under förutsättning av att officiella,

av Kungl. Majit utfärdade läroboksförteckningar föreligga — att överstyrelsen

må verkställa granskning av nya läroböcker. För den högre skolan

skulle detta på samma sätt som hittills ske i direkt samband med antagningen

av läroböcker och på förslag av ämneskonferenserna. För den lägre

skolan skulle granskningen verkställas på särskild framställning av vederbörande

lokal skolmyndighet, närhelst ny lärobok föreslagits till antagande

inom ett folkskoledistrikt. Nya omarbetade upplagor skulle godkännas av

överstyrelsen enligt samma procedur, som de sakkunniga förordat. Vid slutet

av varje år skulle vederbörande skolmyndigheter delgivas uppgifter

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Martts proposition Nr 11$.

rörande godkännande av nya läroböcker och nya, omarbetade upplagor av

läroböcker. Granskningen skulle i varje särskilt fall ske med anlitande av

två experter. Då överstyrelsen avslagit framställning örn godkännande av

lärobok, skulle skälen därför angivas i expeditionen till vederbörande skolmyndighet.

Besvär över överstyrelsens beslut skulle i vanlig ordning ingivas

till Kungl. Majit. Utgallring av läroböcker skulle ske vart femte år

genom en på angivet sätt anordnad, särskild granskningsnämnd, varefter

Kungl. Majit skulle fastställa och utfärda läroboksförteckningar, innefattande

det godkända läroboksbeståndet.

Såsom motiv för detta sitt förslag har överstyrelsen bland annat åberopat

det förhållandet, att överstyrelsen hittills på angivet sätt verkställt

granskning av nya läroböcker för de högre skolorna. Visserligen skulle

enligt de sakkunnigas förslag antagningen av läroböcker på grund av förteckningarna

fortfarande tillkomma överstyrelsen, men överstyrelsens avkopplande

från läroboksgranskningen skulle likväl innebära, att överstyrelsen

ställdes på sidan om en av det pedagogiska arbetets mest centrala

uppgifter och berövades möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen

inom området. Överstyrelsens befattning med granskningen av nya läroböcker

vore desto väsentligare för överstyrelsens ställning till det pedagogiska

arbetet vid skolorna, som överstyrelsens inspektionsverksamhet i hög

grad inskränkts.

Gentemot dessa invändningar vill jag till en början framhålla, att — om

avseende fästes vid överstyrelsens befattning med läroböckerna vid de

högre skolorna — bestyret med antagningen av läroböcker tvivelsutan i

och för sig säkerställer en ständig och verksam kontakt mellan överstyrelsen

och det pedagogiska arbetet. Vidare skulle enligt det förslag, som

de sakkunniga framlagt, överstyrelsen dessutom erhålla en särskild representant

i den granskningsnämnd, som skulle inrättas, och överstyrelsen

skulle sålunda även på detta sätt liga kontinuerlig kontakt med granskningsarbetet.

Om genom läroboksgranskningens förläggande till en särskild

nämnd en viss minskning skulle vållas i överstyrelsens arbetsbörda, skulle

uppenbarligen ytterligare möjlighet beredas överstyrelsen till en levande

kontakt med skolornas pedagogiska arbete, då överstyrelsen ju sålunda erhölle

tillfälle att ägna mera tid åt sin inspektionsverksamhet. Detta skulle

dessutom i så måtto vara av särskild vikt för läroboksfrågan, som överstyrelsen

därigenom erhölle möjlighet att i ökad utsträckning kontrollera

utbytet av textböcker i moderna främmande språk, en av de punkter, där

målsmännens och allmänhetens missnöje framträtt med en alldeles särskild

styrka. I synnerhet är dock att märka, att då en särskild anordning föreslagits

för läroboksgranskningen, detta berott på att, såsom ovan nämnts,

ett övervägande antal nya och viktiga granskningsuppgifter befunnits böra

på ett effektivt sätt tillgodoses. Inom detta komplex av uppgifter framstår

den granskning av nya läroböcker för den högre skolan, som hittills

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

utövats av skolöverstyrelsen, allenast såsom ett i och för sig viktigt moment.

Det synes mig vara uppenbart, att alla dessa uppgifter äro ägnade

att handläggas gemensamt såväl genom sin inre, sakliga samhörighet, som

enär granskningen i alla dessa fall tager sig ett administrativt uttryck i de

officiella läroboksförteckningarna. För den högre skolan framstår sålunda

den nya uppgiften att granska textböcker i moderna främmande språk.

Men därtill kommer, att granskningen skulle avse folkskolans hela läroboksbestånd.

Med avseende på såväl högre som lägre skolor skulle vidare

kontroll anordnas över nya, omarbetade upplagor och lämplig utgallring

av läroböcker verkställas. Kristendomsböckerna, som hittills icke varit

föremål för någon nöjaktig granskning, inbegripas på angivet sätt i detta

gemensamma förfarande. Prisgranskning skulle ske, där så befinnes lämpligt.

Det är sålunda uppenbart, att därest skolöverstyrelsen skulle äga befattning

med detta arbete, detta till väsentliga delar skulle innefatta ett

antal alldeles nya uppgifter för överstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har visserligen betonat, att den arbetsbörda, som redan

åvilar densamma, helt lägger beslag på dess arbetskrafter, men överstyrelsen

anser sig likvisst vara i stånd att omhänderhava de angivna granskningsuppgifterna

med hjälp av experter. Visserligen skulle enligt överstyrelsens

förslag därvid undantagas bestyret med gallring av läroböckerna,

som ju skulle omhänderhavas av en särskild instans. Emellertid torde, enligt

vad jag förut anfört, jämväl detta gallringsarbete böra ingå i den

övriga kontinuerliga granskningen. I varje fall synes det med hänsyn till

vad överstyrelsen anfört vara tydligt, att tyngdpunkten i ett enligt överstyrelsens

förslag anordnat granskningsarbete skulle komma att vila hos

ämnesexperterna. Det faktiska innehållet i överstyrelsens beslut skulle förmodligen

till övervägande del komma att bestämmas av experternas utlåtanden

över läroböckerna, ehuru överstyrelsen formellt sett komme att

fatta besluten och bära ansvaret. Överstyrelsens sakliga kontroll av de

båda expertutlåtanden, som skulle avgivas i varje särskilt fall, komme förmodligen

att under omständigheternas tryck väsentligen begränsas till de

tillfällen, då dessa utlåtanden utmynnade i olika yrkanden, men för övrigt

resultera i enbart sporadiska bidrag till granskningsarbetet.

Det torde dock ligga i sakens natur, att expertutlåtanden gärna representera

ett av speciella synpunkter präglat bedömande av det ämne, som föreligger

till behandling. Olika bedömningsgrunder kunna förväntas bliva tilllämpade

på skilda granskningsområden. Den granskning, som återfinnes i

expertutlåtandena, påkallar därför, oavsett örn expertisen är enhällig i sin

uppfattning eller icke, såsom komplettering en verklig kontroll och detta

såväl beträffande varje särskild lärobok och varje ämne som ur jämförande

synpunkter. Men örn en kontroll, som på detta sätt utmärkes av enhetlighet

och konsekvens, skall kunna äga rum, bör den myndighet, som bär

ansvaret för kontrollen, utföra den på ett kontinuerligt sätt och med sak
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lig hänsyn till alla granskningsuppgifter. I alldeles särskilt hög grad torde

det bero på den myndighet, som har att pröva experternas utlåtanden, hur

den synnerligen viktiga kontrollen över nya, omarbetade upplagor kommer

att utövas. Förslagen till omarbetningar föranledas nämligen enligt sakens

natur till stor del av pedagogiska erfarenheter vid bruket av en lärobok,

och de böra därför ingående prövas ej blott av den specialsakkunniga expertisen

utan i lika mån ur jämförande pedagogiska synpunkter. Jämväl

med hänsyn till att läroböckerna produceras från olika förlag, är det av

vikt, att prövningen av förslagen till nya upplagor sker centralt och på ett

i det hela likformigt sätt. Samma praxis bör härvid i väsentliga delar råda

för läroböcker, avsedda för den högre och lägre skolan. Upplagekontrollen

torde nämligen hädanefter bliva av ännu större betydelse än hittills varit

fallet. Såsom jag förut betonat, torde en effektivare kontroll av läroboksgranskningen

och förhandenvaron av officiella förteckningar komma att

medföra en ökad benägenhet från förlagens sida att utnyttja de läroböcker,

som blivit uppförda å förteckningarna, genom att utgiva nya upplagor av

desamma. I synnerhet beträffande kontrollen av nya läroboksupplagor gäller

det att bevaka målsmännens befogade intresse, i det att ju en ny omarbetad

upplaga ur kostnadssynpunkt är att anse som en ny lärobok. Den

myndighet, som äger att fatta ståndpunkt till experternas utlåtanden, bör

därför kunna helt ägna sig åt denna sin uppgift.

Jämväl de omständigheter, som åberopats i den ovannämnda reservationen

vid överstyrelsens utlåtande och vilkas innebörd synes vara, att

därest överstyrelsens förslag godtoges — undervisningens intressen kunde

tänkas påkalla, att antagningen av läroböcker i vissa fall föreginge granskningen,

äro ägnade att framkalla tvivel örn lämpligheten av en sådan

granskningsprocedur, som överstyrelsen förordat. Överhuvud taget finner

jag, att denna procedur med hänsyn till överstyrelsens övriga arbetsuppgifter

icke lämnar tillräckliga garantier för att granskningen till sina väsentliga

delar försigginge under enhetliga synpunkter och på ett effektivt sätt.

Ej heller vill det synas, som örn — i enlighet med vad som förordas i vissa

remissutlåtanden — det granskningsförfarande, vilket hittills tillämpats

på kristendomsböckerna, lämpligen kunde generellt tillämpas. Den mycket

omfattande läroboksförteckning, som i detta samband uppgjorts,

innefattar sålunda jämlikt 1920 års bestämmelser såväl kristendomsböcker,

vilka kvarstå från tiden för inrättandet av granskningen, som sedermera

godkända böcker, samt upptager endast i begränsad mån uppgifter

örn upplagor och priser. Expertgranskningen ombesörjes i varje särskilt

fall av ej mindre än åtta personer. Såsom jag i det föregående omnämnt

torde i stället granskningen av kristendomsböckerna böra ske i väsentligen

samma form som för övriga läroböcker.

Det återstår emellertid att pröva, huruvida en nämnd må anses äga förutsättningar

att handhava ifrågavarande granskningsuppgifter. Jag erinrar

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Marits ''proposition Nr 143.

därvid orri att även skolöverstyrelsen inordnat en sådan nämnd i den

granskningsorganisation, som överstyrelsen förordat. Denna nämnd skulle

uppgöra förslag till utgallring av läroböcker, d. v. s. nämnden skulle äga

den ingalunda oviktiga uppgiften att tjäna som en periodiskt funktionerande

kontrollanordning med avseende på skolöverstyrelsens kontinuerligt

fortskridande granskningsarbete. På skolöverstyrelsens hemställan skulle

Kungl. Maj:t vart femte år förordna förslagsvis tre lämpliga granskningsmän

att utföra en läroboksrevision. Granskningsmännen skulle föreslå

ämnesexperter, vilka förordnades att biträda vid granskningen. Det förslag

till läroboksförteckningar, som sålunda uppgjordes, skulle sedan utfärdas

av Kungl. Majit. Beträffande detta skolöverstyrelsens förslag är

vidare att märka, att tremannanämnden skulle utgöra kärnan i en revision

av läroboksbeståndet för hela skolväsendet. Överstyrelsen anser sålunda

icke, att det behöver eller bör skapas särskilda granskningsanordningar för

högre och särskilda för lägre skolor i detta viktiga samband. Denna överstyrelsens

uppfattning har ju också en erfarenhetsmässig grund i den

granskning, som utförts av 1934 års kirobokssakkunniga. Jag erinrar därvid

örn att de sakkunniga innefattade representanter för högre skola, mellanskola

och folkskola. Framhävas må, att just en sådan anordning föreslagits

av lärobokssakkunniga, i det att dessa förordat, att tre aktiva pedagoger,

företrädande nämnda skolområden, skulle ingå i granskningsnämnden.

En viss, ingalunda oväsentlig organisatorisk överensstämmelse förefinnes

sålunda mellan de förslag till anordnandet av granskningen, som avgivits

av de sakkunniga och av skolöverstyrelsen. Meningsskiljaktigheten

gäller egentligen de uppgifter, som skulle tillerkännas nämnden, i det att

de sakkunniga velat förbehålla åt nämnden samtliga granskningsuppgifter,

medan överstyrelsen endast vill tillerkänna nämnden den visserligen

i och för sig betydelsefulla befattningen med en periodisk läroboksrevision.

En invändning mot de sakkunnigas förslag, som med styrka framförts

såväl av överstyrelsen som i övriga remissutlåtanden från olika skolmyndigheter,

är, att granskningsnämnden skulle komma att utgöra en särskild

institution, som icke ägde nödigt samband med vårt hävdvunna undervisningsväsende

och dess ledning. En närmare prövning torde emellertid utvisa,

att denna anmärkning näppeligen äger verklig grund i ifrågavarande

förslag.

Härvid är främst att märka, att enligt de sakkunnigas förslag den nämnd,

som skulle omhänderhava granskningsarbetet i dess helhet, även skulle

inrymma en representant för skolöverstyrelsen. Självfallet skulle det därvid

icke vara samma person, som regelbundet skulle företräda överstyrelsen,

oavsett arten av de ärenden, som förehades, utan olika ledamöter av

överstyrelsen skulle delegeras allt efter deras särskilda kompetens och arten

av granskningsuppgifter, som förelåge vid varje tillfälle. Med hänsyn härtill

finge givetvis också nämndens arbetsordning anpassas. Medlemskapet

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

i nämnden skulle sålunda icke bliva någon personlig uppgift, vilken jämsides

med arbetet å överstyrelsen ålåge en viss av dess ledamöter, utan

skulle växelvis tillkomma dessa, så att den kompetens och den erfarenhet,

som är tillfinnandes inom överstyrelsen på olika läroboksområden, tillgodogjordes

inom nämnden. Det kan således enligt min uppfattning näppeligen

med fog sägas, att skolöverstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag inom

nämnden skulle avkopplas från granskningsarbetet eller att någon söndring

skulle komma att råda mellan å ena sidan nämndens och å andra sidan

överstyrelsens verksamhet.

Fastmer torde genom de sakkunnigas förslag tillfälle vara berett för

överstyrelsen att kontinuerligt medverka i granskningsarbetets samtliga,

olika moment, medan detta uppenbarligen icke skulle vara fallet, därest

överstyrelsens eget förslag till granskningens anordnande bleve förverkligat,

sådant det föreligger i det avgivna utlåtandet. Enligt detta skulle

ju ej blott utgallringsarbetet utan även redaktionen av läroboksförteckningarna

anförtros åt en särskild nämnd, vilken skulle tillsättas av Kungl.

Maj:t och de sålunda redigerade förteckningarna skulle utfärdas av Kungl.

Maj:t. Det framgår emellertid ej minst av de anmärkningar, som riktats

mot den inom skolöverstyrelsen upprättade förteckningen över ett så speciellt

område som kristendomsböckerna, hur maktpåliggande en sådan redaktionsuppgift

i själva verket är. Likaså torde dess betydelse för skolornas

läroboksurval ävensom förteckningarnas prisreglerande roll vara tillfullo

uppenbar.

Ej heller ur det administrativa förfarandets synpunkt synes någon dualism

vara att befara mellan nämndens och skolöverstyrelsens verksamhet.

En regelmässig samverkan skulle i stället åvägabringas. Nämnden skulle

under sitt granskningsvärv upprätta förslag till läroboksförteckningar, och

dessa förteckningar skulle, sedan de utfärdats och successivt kompletterats

av Kungl. Majit, i sin tur läggas till grund för antagningen av läroböcker

vid skolorna. Givetvis skulle det vara Kungl. Majit obetaget, att, om och

i den mån så befunnes påkallat, över nämndens förslag inhämta överstyrelsens

yttrande. Anordningen, att granskningen utövas av en under Kungl.

Majit ställd nämnd, synes mig just ur administrativ synpunkt erbjuda bestämda

fördelar framför en av skolöverstyrelsen verkställd granskning. Det

är självfallet, att erinringar skulle kunna framställas till Kungl. Majit med

anledning av nämndens förslag, men det synes mig vara uppenbart, att

icke en sådan tidsutdräkt i handläggandet av läroboksärendena härav

kunde förorsakas, som, enligt vad som anförts i reservationen till skolöverstyrelsens

utlåtande, kunde väntas bliva följden av eventuella besvär över

överstyrelsens beslut.

Vad angår frågan örn granskningsnämndens förhållande till överstyrelsen,

bör även nämnas, att det i vissa remissutlåtanden förordats, att visserligen

en nämnd skulle ombestyra hela granskningen, men att nämnden

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

borde underordnas skolöverstyrelsen och beslut i granskningsärendena fattas

av överstyrelsen på grundval av nämndens förslag, varvid i samtliga

fall av meningsskiljaktighet mellan överstyrelsen och nämnden, ärendet

skulle underställas Kungl. Maj:t. Avsikten med nänmda förslag är uppenbarligen,

att på så sätt skolöverstyrelsen även i detta hänseende skulle utöva

ledningen inom vårt skolväsende, utan att därför i avsevärd mån betungas

av nya arbetsuppgifter, då ej blott ämnesexperter utan även en

nämnd berett ärendena och dessa sålunda redan granskats ur jämförande

pedagogiska synpunkter, innan överstyrelsen befattade sig med desamma.

Men även bortsett från det förhållandet, att överstyrelsen jämväl enligt

de sakkunnigas förslag aktivt och kontinuerligt skulle medverka i granskningsarbetet,

är det uppenbart, att en betydande omgång och tidsutdräkt

kunde förorsakas av att nämnden underordnades överstyrelsen. Det är

emellertid ett viktigt intresse för skolorna att snarast möjligt till sitt förfogande

erhålla lämpliga läroböcker, och det är enligt min uppfattning att

befara, att detta intresse skulle komma att i icke önskvärd utsträckning

åsidosättas genom granskningsprocedurens långvarighet. Författare och

förlag skulle säkerligen under dylika förhållanden i mindre grad än annars

befinnas vara benägna att underkasta sig de besvär, uppoffringar och risker,

som äro förbundna med utgivandet av läroböcker. Jag finner mig pä

dessa grunder icke kunna förorda förslaget, att nämnden skulle underordnas

överstyrelsen, utan anser, att övervägande skäl tala för att granskningsnämnden,

på sätt de sakkunniga angivit, ställes under Kungl. Majit.

Jag får härvid ytterligare betona, att — frånsett den fasta och kontinuerliga

gemenskap, som nämnden skulle lia med överstyrelsen, genom dennas

representant i nämnden — den sistnämnda enligt de sakkunnigas förslag

även skulle inrymma tre aktiva pedagoger och även i så måtto stå i

levande kontakt med vårt skolväsen i dess olika grenar. Det torde vidare

ligga i sakens natur, att de till namnet kända pedagoger, som inginge i

nämnden, i sin verksamhet skulle stå under livlig observation och vaken

offentlig kritik ej minst från skolmännens sida. Då dessutom nämndens

medlemmar — frånsett representanten för skolöverstyrelsen — enligt de

sakkunnigas förslag skulle förordnas för en tid av fyra år, skulle därmed

möjlighet beredas att tillse, att nämnda skolrepresentanter fortfarande på

ett opartiskt sätt bidroge till granskningsarbetet i sin egenskap av aktiva

pedagoger.

Överhuvud finner jag under hänvisning till vad som yttras i svenska

stadsförbundets utlåtande, att hänsynen till skolväsendets krav väl kan

sägas i tillräckligt hög grad hava uppmärksammats i de sakkunnigas förslag.

Syftet med en reglering av läroboksgranskningen är emellertid i lika mån

att tillvarataga allmänhetens och målsmännens intresse. Jämväl denna omständighet

har beaktats både i de sakkunnigas betänkande och i deras förslag

till granskningsnämnd, vars ordförande skulle tillsättas just ur nämnda

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^3.

synpunkt. Förverkligades detta förslag, skulle därmed en offentlig kontroll

anordnas på ett område, som hittills i alltför ringa mån kunnat överblickas

och bedömas från allmänna synpunkter. Det är härvidlag förvisso

alls icke fråga om att i någon mån inkräkta på undervisningens rättmätiga

krav i deras utgestaltning efter olika stadier och utbildningsgrenar.

Någon verklig motsats förefinnes enligt min mening icke mellan dessa

krav och yrkandena på en i allmänhetens intresse anordnad lärobokskontroll.

Jag finner det fastmer vara uppenbart, att undervisningens och allmänhetens

befogade önskemål härutinnan väsentligen sammanfalla. För

att upprätthålla inbördes förtroende och lämplig växelverkan mellan hem

och skola är det onekligen av vikt, att garantier skapas för att utgifterna

för läroböcker icke äro onödigt stora. Läroböckernas förbilligande är, såsom

jag redan förut framhållit, för visso ett viktigt önskemål. Härvid är

emellertid att märka, att det visserligen ofta är mycket kännbart för målsmännen,

om högre eller lägre belopp utgivas för barnens skolmateriel, men

att själva storleken av denna utgift likväl i allmänhet icke torde för dem

äga avgörande betydelse. Jämväl en ansenlig utgift torde nämligen merendels

utan gensägelse erläggas för ett så behj ärtans värt ändamål, blott det

finnes anledning att antaga, att den är oundgänglig, medan däremot även

en obetydlig utgift skapar irritation, därest det förefinnes jämförelsevis

befogad anledning att antaga, att utgiften ifråga är onödig. Också av denna

grund finner jag skäl föreligga att tillse, att läroböckernas kvalitet och,

där så befinnes lämpligt, även deras pris kontrolleras genom en inför det

allmänna ansvarig och för allmänhetens kritik tillgänglig offentlig institution.

Läroboksfrågan har, efter att länge hava varit föremål för diskuterande

från växlande utgångspunkter, nu för första gången blivit utredd i hela

sitt sammanhang. De olika granskningsuppgifter, som härvidlag torde

komma ifråga, ha blivit belysta och en relativt övervägande enighet har

uppnåtts rörande de önskemål, som böra förverkligas i detta avseende. Det

vill då synas, som om en lösning äntligen borde åvägabringas och icke hela

denna angelägenhet återigen skjutas å sido på obestämd tid. Spörsmålet

örn vilken organisation, som skäligen bör anordnas för liiroboksgranskningen,

torde därvid desto mindre böra få utgöra något hinder, som det

icke till sin natur torde vara av principiell art utan snarare en lämplighetsfråga.

Då de sakkunniga förordat, att en särskild granskningsnämnd borde

handhava samtliga nu berörda uppgifter, men skolöverstyrelsen, att de

borde bestridas dels av överstyrelsen, dels av en dylik nämnd, har jag på

de skäl, som av mig anförts, anslutit mig till det förra alternativet.

Mot de sakkunnigas förslag till sammansättning av ovanberörda nämnd

har jag, såsom det redan sagda ger vid handen, intet att erinra. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda instruktion för nämn
Bihang

till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 1//3.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.

den ävensom de övriga bestämmelser, som må visa sig erforderliga för

genomförande av här föreliggande förslag.

Vad kostnaderna för nämnden beträffar, må följande anföras.

De sakkunniga hava för ordföranden beräknat ett arvode av 3,000 kronor

och för envar av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter ett arvode av

1,500 kronor. Den femte ledamoten, som skulle av överstyrelsen förordnas,

skulle enligt förslaget ej erhålla särskilt arvode. Statskontoret har för sin

del förordat, att berörda ersättningar skulle bestämmas till dels ett fast

årsarvode, för ordföranden 1,000 kronor och för envar av sagda tre ledamöter

500 kronor, dels ock ett arvode per sammanträdesdag av 25 kronor

för ordföranden och 12 kronor för nämnda tre ledamöter. Med denna beräkningsgrund

och under förutsättning att antalet sannnanträdesdagar

skulle av Kungl. Majit maximeras till förslagsvis 25 för år, skulle den årliga

ersättningen utgöra för ordföranden högst 1,625 kronor och för envar av

de tre nämnda ledamöterna högst 800 kronor.

Statskontorets berörda förslag överensstämmer med de allmänna grunder,

som i motsvarande hänseenden tillämpas vid vissa andra statliga

nämnder, exempelvis allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statens

bostadsnämnd. Jag hyser visserligen någon tvekan, örn dessa nämnders

arbetsförhållanden äro jämförbara med ifrågavarande granskningsnämnds,

särskilt med tanke på att för dennas verksamhet torde komma att av ledamöterna

krävas ett icke oväsentligt arbete, som ej kan utföras på sammanträdena.

Jag vill dock icke motsätta mig statskontorets förslag. De

av statskontoret föreslagna fasta arvodena för ordföranden och ledamöterna

i den centrala granskningsnämnden synas mig väl låga i betraktande

av de särskilda kvalifikationer, som måste fordras för ifrågavarande uppdrag,

men må kunna tills vidare godtagas med hänsyn till att erfarenhet

ännu saknas angående omfattningen av nämndens arbetsuppgifter. Statskontorets

uppfattning i fråga om storleken av de rörliga arvodena anser

jag mig kunna biträda. Emellertid lärer, såvitt nu kan bedömas, det av

statskontoret angivna maximiantalet sammanträdesdagar vara beräknat

i underkant. I varje fall synes försiktigheten bjuda att för nästa budgetår,

under vilket av lättförståeliga skäl en större arbetsbörda torde komma att

åvila nämnden än som framdeles normalt kan komma att bliva fallet, utgå

från att antalet sammanträdesdagar blir något större än statskontoret

beräknat. Jag räknar fördenskull här med 40 sammanträdesdagar. I så fall

skulle arvodet för ordföranden uppgå till högst 2,000 kronor och för envar

av de ovannämnda tre ledamöterna till högst 980 kronor. Härutöver torde

emellertid arvode böra beräknas även för den femte ledamoten, vilken

skulle av skolöverstyrelsen utses. Det kan rimligtvis icke begäras, att den

eller de tjänstemän i skolöverstyrelsen, som delegeras för detta ändamål,

skola utan ersättning ställa sig till förfogande för ett uppdrag, som till en

del skulle falla utanför vederbörandes egentliga arbetsuppgifter. Då över
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

styrelsen ej lärer utse en och samme person att inom granskningsnämnden

svara för alla de läroböcker, som falla under nämndens bedömande, torde

det vara lämpligt att för den femte ledamoten beräkna allenast arvode per

sammanträdesdag efter 12 kronor. Med utgångspunkt från 40 sammanträdesdagar

skulle alltså för detta ändamål erfordras ett belopp av 480 kronor.

För arvoden till ordföranden och de ordinarie ledamöterna skulle således

enligt det ovanstående beräknas ett belopp av (2,000 + 3 X 980 + 480 =)

5,420 kronor.

Mot statskontorets förslag rörande beräkning av arvode för suppleant

— 12 kronor per sammanträdesdag — har jag icke något att invända. Kostnaderna

för dessa arvoden täckas givetvis av de medel, som beräknats för

rörliga arvoden åt de ordinarie ledamöterna.

För experter — och jämväl för arvoden åt suppleanter hava de sakkunniga

beräknat ett belopp av 5,000 kronor vara erforderligt. Statskontoret

har utan särskild motivering ansett de årliga kostnaderna för experter

kunna begränsas till 4,000 kronor. Vidare har ämbetsverket föreslagit,

att för dessa biträden skulle utgå ett arvode av 6 kronor per arbetsdag.

Sistnämnda förslag kan av mig biträdas, varvid jag förutsätter, att såsom

expert anlitad person, i den mån han för uppdragets fullgörande nödgas

taga tjänstledighet från sin huvudsyssla, av statsmedel beredes ersättning

för härigenom mistade löneförmåner. Däremot anser jag det icke tillrådligt

att för nästa budgetår räkna med mindre än 5,000 kronor såsom arvodesersättning

åt experterna. Trots att genom den nyligen genomförda läroboksgranskningen

säkerligen åtskilligt arbete undangjorts, synes det vara

att förvänta, att ganska maktpåliggande uppgifter komma att särskilt under

det första året av nämndens verksamhet vila på de av nämnden anlitade

experterna.

I likhet med statskontoret anser jag, att det av de sakkunniga föreslagna

sekreterararvodet är för högt. Ett arvode av 1,200 kronor lärer vara i detta

fall tillräckligt.

Mot det av de sakkunniga och statskontoret för expenser beräknade beloppet

_ 300 kronor — har jag icke något att erinra. Av dessa medel torde

jämväl böra bestridas utgifter för skrivbiträdesgöromål o. d. Jag vill fästa

uppmärksamheten på att enligt statskontorets förmenande förutsättningar

för beviljande av tjänstebrevsförmån åt nämnden föreligga.

Varken de sakkunniga eller statskontoret hava, såsom av det föregående

framgår, beräknat medel till rese- och traktamentsersättningar för nämndens

ordförande, ledamöter och experter samt ej heller medel för beredande

av ersättning för av dessa eventuellt avstådda löneförmåner under tjänstledighet

från huvudsyssla för uppdragets fullgörande. Det anslag, som i

riksstaten bör uppföras för den centrala granskningsnämnden, bör emellertid

bereda täckning även för sådana utgifter. Den omfattning, i vilken

ersättningar av nämnda art kunna ifrågakomma, är givetvis väsentligen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 143.

beroende av den sammansättning, som nämnden erhåller, och omfattningen

av det arbete, som kan komma att åvila densamma. Några bestämdare

beräkningar i detta hänseende kunna alltså icke nu verkställas. Jag förutsätter

emellertid, att utgifterna för detta ändamål böra kunna för nästa

budgetår begränsas inom ett belopp av i runt tal 3,000 kronor. Den närmare

erfarenheten får utvisa, örn anledning kan förefinnas att för ett kommande

budgetår höja eller sänka detta belopp.

För granskningsnämnden skulle alltså enligt det ovanstående erfordras

ett belopp av (5,420 + 5,000 + 1,200 + 300 + 3,000 =) 14,920 kronor

eller, i avrundat tal, 15,000 kronor.

Ifrågavarande riksstatsanslag bör alitsa för nästa budgetår bestämmas

till 15,000 kronor och lämpligen — i överensstämmelse med vad som gäller

beträffande kostnaderna för vissa andra, jämförbara nämnder — givas

karaktären av obetecknat anslag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att i sinom tid meddela erforderliga föreskrifter rörande anslagets disposition.

Om anledning skulle befinnas föreligga att jämka på de av mig här

ovan angivna arvodes- och ersättningsbeloppen, torde det böra tillkomma

Kungl. Maj:t att vidtaga sådana jämkningar.

De ovan framlagda förslagen innebära en minskning av de under förutberörda

punkt 139 i årets åttonde huvudtitel för ändamålet beräknade

anslagsmedlen från 22,200 kronor till 15,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att till Granskning av läroböcker för budgetåret 1936/1937

anvisa ett anslag av....................kronor 15,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Stockholm 1936, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

366615

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åt er uppför ande av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m. s. 4 i texten
  2. SU 1936:153 Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten