Angående granskning av läroböcker
1936-02-21 · 52 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 45 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1936:143, Angående granskning av läroböcker
Dokumentets text
Kungl. Majlis ''proposition Nr 143.
1
Nr 143.
Kungl. Marits proposition till riksdagen angående granskning
av läroböcker; given Stockholms slott den 21 februari
1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Marits,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprins en-R eg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:
Kungl. Maj:t har under punkten 139 av 1936 års åttonde huvudtitel
föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående granskning
av läroböcker, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna till Granskning
av läroböcker för budgetåret 1936/1937 ett anslag av 22,200 kronor.
Sedan förevarande fråga inom ecklesiastikdepartementet numera färdigberetts,
tillåter jag mig ånyo anmäla densamma för Kungl. Maj:t. Jag vill
förutskicka den anmärkningen, att nämnda fråga innesluter ett stort antal
spörsmål, som Kungl. Maj:t torde äga befogenhet att i administrativ väg
reglera. I den mån dessa spörsmål äro förutsättningar för bedömandet av
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr l/{3.
1
2 Kungl. Maj.ts proposition Nr Lej
den
del av ärendet, som behöver underställas riksdagens prövning, kommer
jag att i det följande vid redogörelsen för de sakkunnigas förslag och myndigheternas
uttalanden beröra även förstnämnda delar av ärendet.
I. Inledning.
Kungl. Maj:t bemyndigade den 2 november 1934 mig att tillkalla högst
tre sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning
av frågan om en revision av läroboksbeståndet vid högre allmänna
läroverk m. fl. undervisningsanstalter och därmed sammanhängande frågor.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet för nämnda dag framhöll jag,
bland annat,
att det nuvarande läroboksbeståndet inom flertalet ämnen måste betecknas
såsom alltför rikligt. Att förorda åtgärder av alltför inskränkande natur
syntes mig icke tillrådligt, enär sådana skulle kunna inverka hämmande på
den frihet, som våra skolor i detta hänseende sedan gammalt åtnjutit, och
tilläventyrs jämväl lända till förfång för undervisningen. Men en lämplig
begränsning torde framstå såsom ett berättigat önskemål, helst en revision
av läroboksbeståndet sannolikt skulle leda till en utmönstring av ännu i
bruk varande föråldrade eller mindre lämpliga läroböcker. Det torde tvivelsutan,
anförde jag, vara ett ej oväsentligt allmänt intresse att äga tillgång
till en förteckning över de nu använda läro- och läseböcker, vilka vore
att förorda till användning vid undervisningen i olika skolor. Med utgångspunkt
från vissa av skolöverstyrelsen uppgjorda förteckningar över
det nuvarande beståndet och efter företagen utmönstring av mindre lämpliga
läroböcker skulle man erhålla en översikt över de läroböcker, som nu
vore i bruk och förtjänade att fortfarande användas vid skolor av olika slag.
Likaledes syntes det mig vara förtjänt att undersökas, huruvida ett fortsatt
framtida granskningsförfarande i fråga örn läroböcker kunde anses
erforderligt och vilka åtgärder i sådant hänseende kunde befinnas lämpliga.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag den 2 november 1934
såsom sakkunniga för ifrågavarande ändamål rektorn vid folkskoleseminariet
i Uppsala G. Danell, rektorn vid högre realläroverket i Göteborg S. I.
Sefve och läraren vid Stockholms stads tekniska mellanskola C. N. O.
Forssell samt uppdrog åt Danell att såsom ordförande leda de sakkunnigas
förhandlingar. Genom beslut den 31 december 1934 enligt samma dag givet
nådigt bemyndigande tillkallade jag ytterligare folkskolläraren R. Wirsén
för att såsom sakkunnig inom departementet biträda med ifrågavarande
utredning.
De sakkunniga hava med skrivelse den 20 september 1935 överlämnat
utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor
m. fl. undervisningsanstalter (statens offentliga utredningar 1935:45).
Över betänkandet hava avgivits yttranden av ärkebiskopen den 7 november
1935, skolöverstyrelsen den 14 november 1935 — som tillika överlämnat
yttranden av läroverkskollegierna vid rikets allmänna läroverk samt
lärarkollegierna vid de kommunala flickskolorna och de kommunala mellan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
.‘3
Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.
.skolorna ävensom statens folkskolinspektör er och folkskolinspektörerna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening — ävensom av
statskontoret den 14 november 1935. Vidare hava yttranden avgivits av
svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, läroverkslärarnas riksförbund, centralstyrelsen för flick- och samskola
för eningen, Sverges folkskollärarförbund, föreningen svenska folkskolans
vänner, svenska bokförläggarföreningen, svenska bokhandlareföreningen
och svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen. Slutligen hava ingivits
åtskilliga skrifter av enskilda läroboksförfattare.
2. Ärendets tidigare behandling.
I omförmälda betänkande har lämnats en historisk översikt (sid. 13—27),
av vilken framgår, att den föreliggande frågan sedan länge varit föremål
för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Det torde här icke vara
erforderligt att mer ingående redogöra för ärendets tidigare behandling.
Allenast må erinras om följande.
I skrivelse den 24 september 1928 anbefallde chefen för ecklesiastikdepartementet
1927 års skolsakkunniga att beträffande läroböcker vid de
allmänna läroverken och andra med dem jämförliga läroanstalter dels
undersöka spörsmålet om verkställande av en lämplig utskiftning mellan
äldre och yngre delar av lärostoffet, närmast i syfte att angiva riktlinjer
för de olika läroämnena i fråga om det behövliga lärostoffets innehåll och
avgränsning, dels ock verkställa utredning i fråga örn möjligheterna att
nedbringa kostnaderna för läroböcker. På förekommen anledning meddelade
sedermera departementschefen de sakkunniga, att hinder icke mötte
för dem att — i den mån de funne fullgörandet av det dem givna uppdraget
äga ett nödvändigt samband med prövning av frågan om läroböcker
även vid andra läroanstalter än dem, vilka direkt avsåges i sagda uppdrag
— upptaga jämväl sistnämnda fråga till behandling och därutinnan avgiva
yttrande och förslag i samband med fullgörandet av det åt de sakkunniga
förut givna uppdraget. Nämnda sakkunniga avgåvo den 31 december 1930
utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna läroverken och
med dem jämförliga läroanstalter. De sakkunniga uttalade sig för en viss
begränsning av läroboksbeståndet, vilken skulle kunna vinnas dels genom
införande av en mera ingående granskning av läroböckerna före deras antagande
till skolbruk, dels genom ett strängare förfarande vid det slutliga
införandet av nya läroböcker vid de särskilda läroanstalterna. I dessa hänseenden
föreslogo de sakkunniga speciella närmare angivna åtgärder. Över
detta de sakkunnigas utlåtande avgav skolöverstyrelsen, efter hörande av
vederbörande läroanstalters kollegier, den 28 september 1933 utlåtande.
Läroboksfrågan uppmärksammades vid 1930 års riksdag, som i anledning
av väckta motioner i skrivelse nr 186 anhöll om snar utredning, på vad sätt
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^3.
ett förbilligande av kostnaderna för skolmateriel skulle kunna åstadkommas,
icke minst genom tillämpandet av större enhetlighet och sparsamhet
i val av läroböcker, samt att Kungl. Majit ville fortast möjligt vidtaga
de åtgärder, som av utredningen eventuellt kunde visa sig erforderliga.
I riksdagsskrivelsen förklaras de nu rådande förhållandena i fråga om
läroböcker och skolmateriel vara icke tillfredsställande. Ymnigheten av
olika läroböcker i samma ämne vore enligt riksdagens mening för stor, ombyten
av läroböcker och upplagor skedde för ofta, och utgifterna för det
allmänna och för elevernas föräldrar bleve till följd härav onödigt betungande.
Det ville synas, som om man genom standardisering och rationalisering
skulle kunna göra besparingar på detta område, utan att behovet av en
god lärobokslitteratur fördenskull behövde eftersättas. Vid utredningen
syntes böra grundligt undersökas möjligheterna att lösa denna betydelsefulla
fråga även genom åtgärder, som direkt toge sikte på folkskolans och
jämförliga läroanstalters läroboksfråga. Riksdagen förutsatte slutligen, att
vid denna utredning tillbörlig hänsyn komme att tagas till att icke det utan
tvivel önskvärda enskilda initiativet på läroboksområdet hämmades.
Sedermera hava vissa åtgärder vidtagits på förevarande område. Sålunda
har skolöverstyrelsen i cirkulär den 17 mars 1932 till rektorsämbetena vid
de allmänna läroverken m. fl. framhållit önskvärdheten av att läroanstalter,
belägna på en och samma ort eller på varandra närbelägna orter, i största
möjliga utsträckning använda samma läroböcker. Vidare hava utfärdats
nedannämnda kungörelser av år 1933 rörande läroböcker vid folk- och fortsättningsskolor
ävensom meddelats härefter angivna föreskrifter rörande
statsunderstödda enskilda läroanstalter. Härjämte må antecknas, att skolöverstyrelsen
— sedan Kungl. Majit den 8 december 1933 anbefallt skolöverstyrelsen
att, efter inhämtande av nödiga uppgifter, till Kungl. Majit
inkomma med förteckning å de vid undervisningen i allmänna läroverk,
kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, folkskolor, fortsättningsskolor
samt i de under överstyrelsens inseende stående enskilda läroanstalter
för närvarande såsom läro- och läseböcker använda tryckta arbeten
— den 31 augusti 1934 överlämnat ovan omförmälda, av mig i anförandet
till statsrådsprotokollet för den 2 november 1934 åberopade läroboksförteckningar.
3. Gällande bestämmelser.
Beträffande de allmänna läroverken är i gällande läroverksstadga föreskrivet,
att i fråga om införande av nya textböcker för undervisningen i de
främmande språken samt rörande antagande av sådana upplagor av litterära
verk, som skola användas vid modersmålsundervisningen, det ankommer på
vederbörande ämneskonferens att därom fatta beslut. I övriga fall — sålunda
då det gäller läroböcker i egentlig mening — skall ämneskonferensen
avgiva förslag till skolöverstyrelsen, som fattar beslut i ämnet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
I stort sett motsvarande bestämmelser gälla i fråga örn kommunala mellanskolor,
kommunala flickskolor och högre folkskolor; läro- och läseböcker
vid senast angivna slag av skolor bestämmas av skolöverstyrelsen efter förslag
av rektor och efter hörande av vederbörande ämneskonferens och
skolans styrelse; skolstyrelsen må dock fatta beslut rörande texter vid
undervisningen i främmande språk och för modersmålsundervisningen avsedda
upplagor av litterära verk ävensom, vad angår kommunala mellanskolor
och högre folkskolor, angående utbyte av läro- eller läsebok i övrigt,
som varit använd vid skolan under minst åtta läsår och som är avsedd att
ersättas av läro- eller läsebok, vilken användes vid allmänt läroverk.
I avseende å folkskolor och fortsättningsskolor gäller i anslutning till nya
föreskrifter i ämnet, vilka innefattas i kungörelser den 8 december 1933
(nr 664 och 665) och trädde i kraft den 1 juli 1934, att läro- och läseböcker
bestämmas av statens vederbörande folkskolinspektör, sedan skolrådet
respektive skolstyrelsen efter vidkommande lärares hörande avgivit förslag
i ärendet.
Beträffande samtliga nu angivna slag av läroanstalter är föreskrift meddelad
om viss varsamhet vid ombyte av läroböcker, i fråga örn de allmänna
läroverken sålunda formulerad: »börande beaktas de olägenheter, som allt
för täta ombyten av läroböcker kunna medföra såväl i fråga örn undervisningsarbetets
jämna fortgång som ock i ekonomiskt avseende», och i fråga
om angivna kommunala skolor sålunda: »ombyte av läro- och läseböcker
bör ske med varsamhet och jämväl med avseende fäst vid de utgifter för
lärjungarna, som därav föranledas».
Vad de statsunderstödda enskilda läroanstalterna beträffar, har Kungl.
Majit i samband med fördelningen av statsunderstöd plägat föreskriva, att
förslag om införande av ny lärobok, sedan yttrande häröver avgivits av
vederbörande ämneskonferens, skall underställas skolans styrelse eller, där
sådan icke finnes, skolans inspektor för prövning och avgörande samt att
meddelande örn vederbörandes med anledning härav fattade beslut skall
lämnas till skolöverstyrelsen.
I fråga örn läroböcker i kristendomskunskap gälla särskilda föreskrifter,
i det att endast sådana läroböcker få användas, som blivit godkända av
vissa för detta ändamål utsedda granskningsmän. Angående dessa granskningsmän,
deras tillsättning och uppgifter äro bestämmelser meddelade i
kungörelsen den 28 maj 1920 (nr 259), varav inhämtas, att granskningen
gäller läroböcker i ämnet för bland annat allmänna läroverk, kommunala
mellanskolor, folkskolor och högre folkskolor, men däremot ej dylika böcker
för enskilda, under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter eller
(de senare upprättade) kommunala flickskolorna.
Granskningen förrättas av åtta särskilt utsedda granskningsmän, nämligen
en biskop, två teologie professorer, en lektor vid allmänt läroverk, i
vilkens tjänst kristendom ingår som undervisningsämne, en adjunkt vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
allmänt läroverk eller ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola, i
vilkens tjänst kristendom ingår såsom undervisningsämne, en lektor vid
folkskoleseminarium, i vilkens tjänst kristendom ingår såsom undervisningsämne,
en kyrkoherde samt en vid folkskola eller högre folkskola anställd
lärare, till vars lärarverksamhet hör undervisning i kristendomskunskap.
Å en inom skolöverstyrelsen förd förteckning hava upptagits dels de
läroböcker, som efter föregången granskning vid den tidpunkt, då ifrågavarande
kungörelse trädde i kraft, medgivits till användning vid kristendomsundervisningen,
dels ock de läroböcker för kristendomsundervisningen,
som efter sådan prövning av granskningsnämnden och skolöverstyrelsen
samt eventuellt Kungl. Majit, som i kungörelsen omförmäles, godkänts till
användning.
I förteckningen upptagen lärobok ävensom lärobok, som allenast utgör
oväsentligt förändrad upplaga av i förteckningen upptagen lärobok, får,
med iakttagande av den begränsning som kan finnas vid densamma i förteckningen
angiven, användas i den ordning, som är stadgad i fråga örn
införande av läroböcker i andra ämnen än kristendom.
Då lärobok i vederbörlig ordning föreslagits till införande vid någon av
ifrågavarande läroanstalter, göres framställning om granskning hos överstyrelsen,
i fråga om allmänt läroverk, folkskoleseminarium eller småskoleseminarium
av rektor, i fråga örn folkskola av vederbörande skolråd samt i
fråga om annan läroanstalt av läroanstaltens styrelse. Överstyrelsen kan
även utan särskild framställning föranstalta dylik granskning.
Själva proceduren för granskningen är följande: Överstyrelsen tillställer
granskningsmännen var sitt exemplar av den ifrågavarande läroboken samt
anmodar dem att inom viss tid, dock icke mindre än en månad, var för sig
avgiva utlåtande, huruvida ävensom, i det fall att viss begränsning anses
böra bestämmas för bokens användning, i vad mån boken anses kunna
komma till användning vid ifrågavarande läroanstalter. Anser överstyrelsen
önskvärt, att granskningsmännen avgiva gemensamt utlåtande, äger överstyrelsen
hos Kungl. Majit göra framställning om deras sammankallande
för ändamålet. Sådan framställning må ock, när minst tre av granskningsmännen
därom förenat sig, göras av dessa. Sedan, i det fall att granskningsmännen
sammanträtt, deras utlåtande överlämnats till överstyrelsen eller
i annat fall den för avgivande av deras utlåtanden utsatta tiden förflutit,
skall överstyrelsen besluta, huruvida, ävensom, i det fall att viss begränsning
anses böra bestämmas för bokens användning, i vad mån den granskade
boken må komma till användning; dock att, där överstyrelsen finner
sig böra till användning godkänna lärobok, vars antagande blivit avstyrkt
av mer än halva antalet av granskningsmännen, ärendet skall underställas
Kungl. Majits avgörande.
Väckt förslag angående upphävande eller ändring av i fråga örn antagen
lärobok angiven begränsning skall underställas överstyrelsens prövning.
4. De sakkunniga.
I betänkandet återfinnas vissa uppgifter rörande årskostnaderna
för läroböcker vid skolorna. Härav inhämtas bland annat
följande:
Kungl. Majlis proposition Nr l.j.3- 7
För folkskolans vidkommande vore kostnaden för läroböcker icke endast
den enskildes utan i hög grad även en det allmännas angelägenhet, alldenstund
flertalet skolkommuner hade att utgöra i många fall betydande summor
för läroböcker åt obemedlade eller mindre bemedlade barn. I ett avsevärt
antal skolkommuner bestredes kostnaderna för lärjungarnas böcker
och undervisningsmateriel i övrigt helt av skattemedel.
För att erhålla kännedom örn till vilka ungefärliga belopp nämnda kommunala
kostnader uppginge för riket i dess helhet, hade genom ecklesiastikdepartementet
infordrats uppgifter av samtliga rikets skolkommuner rörande
under åren 1933 och 1934 beviljade anslag för bidrag till eller bekostande
av läroböcker för lärjungarna vid inom respektive skolkommun förekommande
skolor. Sådana uppgifter hade inkommit från lil av 115 städer
och från 1,960 av cirka 2,400 landskommuner. För enbart folkskolans vidkommande
belöpte sig de kommunala kostnaderna för läroböcker inom de
kommuner, från vilka uppgifter inkommit, till 830,160 kronor för 1933 och
till 816,452 kronor för 1934. Ett fullständigt uppgift smaterial skulle med
all sannolikhet ha företett väsentligt högre årliga utgiftssiffror. Under förutsättning
att en medelkostnad av 5 kronor per elev och år ungefärligen
motsvarade de nuvarande lärobokskostnaderna i folkskolan, skulle, med
ledning av senast tillgängliga uppgifter (1932) rörande antalet i folkskolan
undervisade barn, den totala årskostnaden för folkskolans läroböcker kunna
beräknas till i runt tal 3,319,800 kronor. Under alla förhållanden syntes de
vid olika tidpunkter företagna undersökningarna ådagalägga, att berörda
årskostnad uppginge till omkring 3 miljoner kronor, varav inemot en tredjedel
bestredes av kommunala skattemedel.
Den totala årskostnaden för läroböcker vid de allmänna läroverken beräknades
år 1932 ha utgjort cirka 575,300 kronor och för de kommunala
mellanskolorna cirka 113,200 kronor, kades härtill årskostnaden vid samma
tid för läroböcker i folkskolan, erhölles en sammanlagd årlig kostnadssumma
för dessa tre grupper av skolformer av något över 4 miljoner kronor.
Härtill komme kostnaderna för läroböcker i fortsättningsskolor (lärjungeantalet
år 1932: 45,536), högre folkskolor (lärjungeantalet år 1932: 2,438),
privata läroverk (lärjungeantalet år 1932: 13,258), m. fl. undervisningsanstalter,
varigenom den totala årliga kostnadssumman för läroböcker med
sannolikhet snarare över- än understege 5 miljoner kronor.
De sakkunniga hava med utgångspunkt från ovannämnda av skolöverstyrelsen
upprättade läroboksförteckningar företagit en omfattande
granskning av det n u varande 1 ä ro b o k s b e s t å n d e t, varvid
förutsatts, att de läroboksförteckningar, som framkommit såsom resultat
av granskningen, skola officiellt fastställas för att läggas till grund för
läroboksutbyte och nyantagande av lärobok, sedan förteckningarna fullständigats
intill den tidpunkt, då fastställelse kan komma att ske. För frågan
om Anika slag av böcker, som av de sakkunniga upptagits till granskning,
och för granskningsförfarandet hava de sakkunniga redogjort å sid. 29—37
i betänkandet. Härav inhämtas bland annat, att det vid granskningsarbetet
visat sig svårt att beträffande vissa böcker avgöra sig för ett klart godkännande
eller ett underkännande. De sakkunniga hade stannat för att i fråga
örn dessa mera tveksamma fall föreslå, att böckerna i fråga måtte få tills
-
8
Kungl. May.ts proposition Nr 1^3.
vidare och intill slutet av läsåret 1939—1940 användas vid de läroanstalter,
där de nu förekomme, men ej nyantagas till användning vid någon annan
läroanstalt. I de sakkunnigas förslag till läroboksförteckningar kallades
dessa böcker för B-böcker, medan de fullt godkända kallades A-böcker.
Vidare framhålla de sakkunniga, att granskningen och bedömningen av
de läroböcker, som för närvarande användas i praktiska mellanskolor, högre
folkskolor och fortsättningsskolor med olika yrkesbetoning, hade givit till
resultat, att de sakkunniga ej ansåge sig kunna föreslå särskild förteckning
å godkända läroböcker för nämnda läroanstalter. Det hade nämligen befunnits,
att läroboksbeståndet ännu ej i tillräcklig grad anpassat sig efter dessa
skolformers verkliga behov. Det syntes därför tillsvidare vara nödvändigt,
att deras läroboksfråga ordnades så, att efter framställning av läroanstalterna
vederbörande myndighet bestämde, vilka läroböcker som skulle nyttjas,
utan bundenhet av en officiell läroboksförteckning.
Statistiskt ställer sig resultatet av de sakkunnigas bedömning av läroboksbeståndet
sålunda, att av 921 vid allmänna läroverk m. fl. under skolöverstyrelsens
läroverksavdelning sorterande läroanstalter 213 icke godkänts,
medan omkring 620 betecknats som A-böcker och 87 som B-böcker.
Av 389 vid folk- och fortsättningsskolor använda läroböcker hava 105 icke
godkänts, medan 239 betecknats som A-böcker och 45 som B-böcker.
Som kommentar till detta granskningsresultat hava de sakkunniga anfört,
bland annat, följande:
Icke mindre än ungefär en fjärdedel av de granskade böckerna hade
alltså befunnits icke förtjäna att uppföras på förteckningen å godkända
eller med visst förbehåll godkända böcker. De anmärkningar, som medfört
detta underkännande av en så stor procent av böckerna, hade varit av
mycket skiftande art. I regel hade det varit så, att ett underkännande motiverats
genom anmärkningar från flera av de synpunkter, som de sakkunniga
uppställt såsom norm för granskningen. Emellertid borde framhållas,
att vad de allmänna läroverken vidkomme, en viktig anmärkningsgrund
inom flera undervisningsämnen varit bristande överensstämmelse med de
på senare tid ej oväsentligt förändrade kursplanerna. I ej så få fall hade
denna anmärkning här kunnat vara den avgörande eller väsentligt avgörande
grunden för underkännande.
De sakkunniga framhålla, att en central granskning av läroböcker
även framdeles bör äga rum. Rörande uppgifterna
för en lä ro b oks granskning hava de sakkunniga lämnat en
omfattande utredning (sid. 39—71 i betänkandet), till vilken jag tillåter
mig hänvisa. Endast de huvudsakliga slutsatser, till vilka de sakkunniga
kommit, torde här böra i korthet angivas.
De sakkunniga ansåge, att granskningen av en ny lärobok borde grunda
sig dels på en kvalitativ bedömning av denna för att utröna, örn den
lämpade sig för skolbruk, dels på en jämförelse mellan läroboken i fråga och
dem, som redan användes inom skolorna för samma kurs, i syfte att fast
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 9
ställa, huruvida den förra vore att anse somen väsentligen ny lärobok. Dock
betonades, att avsikten icke vore, att läroböckerna borde få en i viss mån
ensartad prägel, utan fastmer att de olika strömningar, som yppade sig på
det pedagogiska området, måtte komma till sin rätt inom lärobokslitteraturen,
försåvitt som de kännetecknades av vederhäftighet och framträdde i en
värdig dräkt. De sakkunniga förutsatte, att böcker skulle kunna i vissa fall
godkännas efter praktisk prövning vid vederbörande undervisningsanstalter.
En offentlig granskning av läroböckerna vore i hög grad påkallad med
anledning av de ofta hörda klagomålen över att nya läroboksupplagor alltför
ofta infördes. Det vore påfallande, att den offentliga kontroll av läroböckernas
pris och kvalitet, som i regel torde ske vid deras första antagande
till skolbruk, icke förekomme i fortsättningen. Under det att nya, förändrade
upplagor utgåves, skedde ofta en successiv omdaning av en läroboks
innehåll, disposition, stoffets gruppering, illustrationer o. s. v., vilken visserligen
merendels finge antagas avse att göra boken mera ändamålsenlig ur
undervisningens synpunkt, men som också i vissa fall kunde i det hela sänka
bokens standard, även örn vissa nyttiga förändringar gjordes. Behovet av
en dylik granskning syntes vara desto mer påfallande, som å ena sidan läroböckerna
i stor utsträckning olades eleverna till inköp, och a andra sidan
genom allmänna anstalter ett vidsträckt avsättningsområde härvid bereddes
åt enskild förvärvsrörelse. Detta gällde givetvis jämväl beträffande
läroböcker, vilka bestodes eleverna kostnadsfritt eller till nedsatt pris.
Under åberopande av vad sålunda anförts och under särskilt framhållande
av, att en omarbetad upplaga med avseende på elevernas omkostnader vore
att betrakta sorn ny lärobok, funne de sakkunniga, att nya upplagor borde
i särskild ordning granskas och godkännas för skolbruk.
De sakkunniga ansåge, att en granskning av läroböckernas pris i allmänhet
borde ske vid godkännandet av nya läroböcker, att en granskning av nva
upplagor ingalunda behövde vara förknippad med en dylik granskning av
lärobokspriset i varje särskilt fall ävensom att en sådan prisprövning alltid
måste ske med största varsamhet, detta i synnerhet då läroboksproduktionen
skedde under inbördes konkurrens mellan olika förlag och författare.
En uppgift av stor vikt vore att utmönstra föråldrade eller med hänsyn
till kurserna olämpliga läroböcker. Denna angelägenhet tillgodosåges emellertid
icke på ett nöjaktigt sätt under nuvarande förhållanden. Varken skolöverstyrelsen,
sorn vore den centrala, beslutande instansen för de högre
skolornas del, eller ledningen för varje särskilt inspektionsområde, som
inom folkskolan hade motsvarande uppgift, hade enligt nu gällande författningar
befogenhet att på sitt verksamhetsfält taga initiativ till en reglering
av läroboksbeståndet ur synpunkten av att en ändamålsenlig ut mönstring
av läroböcker skedde. Det hade på dessa grunder synts de sakkunniga
uppenbart, att .särskilda anordningar borde träffas i ovanberörda syfte.
Anmärkas må, att de sakkunniga förutsatt, att även s. k. textböcker i
moderna främmande .språk — d. v. s. texter, som särskilt sammanställts och
kommenterats för språkundervisningens underlättande — vilka för närvarande
icke liro föremål för skolöverstyrelsens antagningsförfarande, skulle
bliva föremål för granskning. De sakkunniga hava över böcker av denna
art upprättat förteckningar, dels över sådana, sorn förordats till antagande,
dels ock över sådana, som förklarats mindre lämpliga för skolbruk.
Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga, att det syntes vara påfallande,
att en mera tillfyllestgörande kontroll av nya läroböckers kvalitet
10
Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.
och pris vore av behovet påkallad, samt att därutöver påkallades såväl en
granskning av nya, förändrade upplagor, varvid uppmärksamhet även borde
ägnas åt prissättningen, som en kontroll, vilken avsåge att utmönstra såsom
föråldrade befunna läroböcker.
Beträffande frågan örn läro boksgranskningens organisation
anmärka de sakkunniga inledningsvis,
att ett sakligt samband existerade mellan de nyss anförda uppgifterna.
Den prövning av en läroboks kvalitet och pris, som skedde vid dess första
granskning, fullföljdes helt naturligt vid en senare granskning av ett förslag
till ny, ändrad upplaga av läroboken i fråga, och som ett sista led i ett
dylikt förfarande framstode en kontroll, som i sinom tid kunde leda till en
utmönstring av läroboken. Det syntes också vara uppenbart, att detta inre,
sakliga samband mellan de ifrågavarande granskningsuppgifterna borde
föranleda, att de i varje särskilt fall omhänderhades av ett och samma
organ. Ingendera av uppgifterna torde böra undantagas och administreras
för sig.
De sakkunniga föreslå, att de läroböcker, som godkännas för undervisningen,
skola upptagas å en särskild förteckning, vilken fastställes såsom
normen för skolornas läroboksbestånd.
Det torde därvid böra tillses, att de läroböcker, vilka uppförts på listan
såsom godkända, icke finge kvarstå, sedan de befunnits ej längre lämpa sig
för undervisningen, antingen därför att de blivit föråldrade eller därför att
de ej överensstämde med undervisningsplanerna. Särskilt borde de läroböcker
utgöra föremål för kontroll, som på den av de sakkunniga redigerade
förteckningen upptagits under rubriken »B-böcker». Om dessa icke, på
grund av att de förbättrats och anpassats efter undervisningens krav, godkändes,
utmönstrades de efter angiven tid helt från förteckningen. Frånsett
»B-böcker» skulle förteckningen jämte huvudgruppen, »Godkända läroböcker»,
upptaga också en avdelning av läroböcker »till prövning». Självfallet
vore, att det läroboksbestånd, som hänfördes »till prövning», å ena
sidan förnyades i samband med den fortgående läroboksproduktionen och
å andra sidan avlägsnades i samma mån som böckerna efter skedd prövning
antingen överflyttades till gruppen av godkända läroböcker eller utgallrades
eller slutligen inom en viss tid ännu icke kommit till användning vid
någon skola. Den administration, som sålunda skedde av läroboksförteckningen,
förknippades helt naturligt med den granskning av nya, omarbetade
upplagor av läroböckerna och den utgallring av föråldrade sådana, varom
ovan nämnts.
Den hittillsvarande proceduren, avseende antagning av läroböcker vid de
högre skolorna, syntes de sakkunniga i det hela vara tillfredsställande, även
om den ur vissa synpunkter påkallade modifikation och förbättring.
För närvarande prövades som bekant en ny lärobok, avsedd för den högre
undervisningen, i två instanser, nämligen dels av ämneskonferensen vid
den skola, som anhölle att få begagna densamma, dels av skolöverstyrelsen,
vilken härvidlag vöre beslutande myndighet. Härutinnan läge otvivelaktigt
en verksam garanti för mångsidighet i bedömningen.
11
Kungl. Maj:ts proposition ATr tellur
insiktsfulla ämneskonferenserna än i många fall vore, inträffade det
dock vid mindre skolor, att konferensen bestode av helt få, kanske en enda
ämneslärare, och att oerfarna och icke så högt kvalificerade krafter inginge
i densamma. Motiveringen för en framställning örn ny lärobok kunde därför
icke alltid utgöra en lika värdefull utgångspunkt vid (iverstyrelsens prövning.
Förlagen torde icke alltid anlita särskild expertis för att bedöma
manuskriptet till en lärobok, och när detta skedde, torde expert i regel utses
för varje .särskilt fall. Överstyrelsen kunde som ansvarig myndighet icke
heller utgå ifrån, att den ingående kritik, som ägnades en lärobok i tidningar
och tidskrifter, städse vore av i huvudsak objektiv och väsentlig
beskaffenhet. Läroboksförfattarens namn kunde naturligtvis i flera fall
lämna en viss ledning vid bokens bedömande, men erfarenheten hade visat,
att även en förtjänt författares produktion stundom vore av ojämn art.
I synnerhet förtjänade det ofta förekommande fall att beaktas, då läroboksförfattaren
vore medlem av den ämneskonferens, som ingåve framställning
om bokens antagande.
De sakkunniga fäste slutligen uppmärksamheten vid den administrativa
ordning, i vilken skolöverstyrelsen fattade beslut i ifrågavarande samband.
Det vore nämligen påfallande, att rörande en angelägenhet av den vikt,
som obestridligen kännetecknade godkännandet av läroböcker, inga speciella
bestämmelser förelåge i överstyrelsens instruktion och ej heller torde förekomma
i den arbetsordning, som årligen utfärdades inom överstyrelsen. Det
läge i sakens natur, att handläggningen av hithörande ärenden ofta krävt
en ingående saklig prövning och det vore tydligt, att denna prövning måste
bli mera betungande, i samma mån som överstyrelsens ledamöter belastades
med ännu flera löpande administrativa sysslor.
Vad de högre skolorna beträffade, funne de sakkunniga sålunda, att även
örn läroboksgranskningen fortfarande skulle begränsas till godkännandet
av läroböcker, förfarandet härvid borde uttryckligen angivas i instruktionen
för skolöverstyrelsen. Därjämte ifrågasatte de sakkunniga, huruvida
icke en säkerligen välbehövlig minskning i överstyrelsens arbetsbörda skulle
ernås, samtidigt som en offentlig garanti för en saklig prövning av nya läroböcker
skulle åstadkommas, därest det föreskreves, att jämväl ämnesexperter
deltoge i granskningsarbetet. Örn, såsom ovan förordats, förfarandet vid
nyantagning av lärobok angåves i överstyrelsens instruktion, borde slutligen
jämväl stipuleras, att de motiv, som föranlett överstyrelsen att besluta
örn avslag eller bifall å framställning från en ämneskonferens, toges till protokollet
och finge offentlig karaktär. För närvarande torde den praxis råda,
att motiven angåves allenast vid avslag på sådan framställning.
Ovannämnda förslag har, framhålla de sakkunniga, framställts under förutsättningen,
att inom vårt undervisningsväsen nu rådande anordningar
beträffande antagning och utbyte av läroböcker för övrigt skulle bestå.
De sakkunniga lia emellertid funnit sig föranlåtna att förorda, att gällande
bestämmelser i viss utsträckning förändras för både den högre och den
lägre undervisningens del. Obestridligt torde enligt de sakkunnigas mening
vara, att den ökning av skolöverstyrelsens arbetsbörda, som skulle följa av
den av de sakkunniga förordade läroboksgranskningen, vilken skulle omfatta
även kontroll av nya upplagor, viss granskning av prissättningen ävensom
ut mönstring av föråldrade läroböcker, skulle bliva högst avsevärd och
påkalla särskilda anordningar av omfattande ari. Vidare synes det de sak
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J,3.
kunniga ej vara skäl att förknippa ett sådant granskningsförfarande, som
de sakkunniga förordade, med det förfarande vid utbyte av läroböcker, som
för närvarande brukas vid våra högre skolor.
De sakkunniga föreslå i stället, att läroboksgranskningen anförtros åt en
för såväl den högre som den lägre undervisningen avsedd central granskningsnämnd.
Som motiv för förslaget att låta denna nämnd omspänna hela
undervisningsväsendet har anförts bland annat följande:
Folkskolan och dess överbyggnader utgjorde ju grundvalen för vår skolorganisation.
Den utbildning, som meddelades eleverna i de lägre klasserna
av den högre skolan, byggde till övervägande del på den grund, som folkskolan
lagt. Denna fundamentala omständighet måste naturligtvis uppmärksammas
jämväl vid godkännande av läroböcker, som avsåge ifrågavarande
undervisningsstadier av såväl den högre som lägre skolan. Det
torde likaså mer, än som i allmänhet skedde, böra beaktas, att ej blott folkskolan
utan även i stor utsträckning den del av den högre skolan, som med
en allmän term plägade benämnas mellanskolan, hade till främsta uppgift
att bereda eleverna för att direkt efter utträdet ur skolan fylla ett levnadskall
eller att undergå speciell yrkesutbildning. Det vore endast ett jämförelsevis
begränsat antal av eleverna, som från mellanskolan Övergånge till
gymnasiet. Också i detta avseende framträdde en viss gemenskap, som alltmer
gjorde sig gällande, mellan folkskolan och den s. k. högre skolan, och
det torde vara ett naturligt önskemål, att denna gemenskap, där så påkallades,
beaktades också i läroboksfrågan. Den högre och den lägre skolan
borde ej heller i detta avseende framträda såsom slutna enheter gentemot
varandra. Sålunda hade det vid de sakkunnigas granskning i vissa fall visat
sig, att läroböcker, som varit avsedda för folkskolan, jämväl lämpat sig att
ingå i den högre skolans läroboksbestånd och i enlighet därmed uppförts
på läroboksförteckningen.
Den gemenskap mellan högre och lägre skolor i fråga örn granskningsförfarandet,
som sålunda förordades, motiverades också av det sätt, varpå
läroboksmaterialet i allmänhet ställdes till skolornas förfogande. Detta
skedde genom privata förlag, som producerade läroböcker både för läroverk
och folkskola. Det. hade därför synts vara påkallat, att denna läroboksproduktion
bleve föremål för en i vissa avseenden samfälld granskning för hela
vårt undervisningsväsende, motiverad av att mycket betydande summor
årligen utgåves för detta ändamål såväl från målsmännens sida som av
allmänna medel.
I fråga örn granskningsnämndens sammansättning framlägga de sakkunniga
följande förslag:
Granskningsnämnden består av fem medlemmar. Fyra av dessa jämte
suppleanter, förslagsvis tre stycken, utses av Kungl. Maj:t för en tid av
fyra år, varvid en medlem förordnas att tillika vara nämndens ordförande.
Såsom femte medlem av nämnden inträder, allteftersom nämnden handlägger
läroboksärenden av olika beskaffenhet, en ledamot av skolöverstyrelsen,
vilken överstyrelsen därtill förordnar. De medlemmar, som tillsättas
av Kungl. Majit, utses enligt sådana grunder, att ordföranden företräder
det allmänna och offentliga intresse, som är förenat med läroboksfrågan,
medan de övriga tre medlemmarna äro aktivt verksamma pedagoger, vilka
kunna anses företräda gymnasiet, mellanskolan och folkskolan. Då nämnden
tillsättes, utses två av dess skolrepresentanter för två år. I övrigt för
-
13
Kungl. Majlis proposition Nr In
-
ordnas de av Kungl. Majit utsedda medlemmarna för fyra år. En sekreterare
anstiilles hos nämnden och förordnas för en tid av ett år. Nämnden
förfogar över experter (speciellt sakkunniga), som efter förslag av nämnden
utses av Kungl. Majit. Experterna äro dels en sakkunnig rörande tryckerioch
förlagsärenden, dels ämnesexperter. I fråga örn godkännande av en
lärobok anlitas en eller två experter, allt efter tillgången på expertis inom
nämnden. För övrigt anlitas experter enligt nämndens omprövning.
För granskning av kristendomsböcker, vilka för övrigt skulle granskas
i enahanda ordning som andra läroböcker, bör dock, förutom de två av
Kungl. Majit utsedda ämnesexperterna, vilka få antagas komma att represervera
såväl pedagogisk som teologisk sakkunskap, finnas, en .sakkunnig
prästman, representerande de ifrågakommande rent kyrkliga^ intressena.
Denne skulle lämpligen för viss tid utses av ärkebiskopen att såsom expert
biträda nämnden vid ifrågavarande granskningsarbete.
Kostnaderna för nämnden hava av de sakkunniga beräknats på följande
sätt:
Det torde vara lämpligast, att ersättningarna till de av Kungl. Majit
utsedda medlemmarna och till sekreteraren bestämdes att utgå med fasta
årliga arvoden. De sakkunniga hade räknat med, att nämndens utgifter,
exklusive ersättningar till suppleanterna och experterna, skulle kunna begränsas
till följande belopp:
Arvode till ordföranden ......................
Arvoden till 3 av Kungl. Majit utsedda ledamöter
Arvode till sekreteraren . . . ...................
Anslag till expenser, förslagsvis .............■_
kronor 3,000: —
» 4,500: —
» 2,400: —
» 300:—
Summa kronor 10,200: —
Som ersättning till suppleant, vid de tillfällen sådan måste anlitas, samt
för experternas granskningsarbete lämpligen syntes böra utgå i form av
dagarvoden efter samma grunder, som i allmänhet gälla beträffande sakkunniga,
vilka för utredning av viss fråga tillkallats jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande, komme den sammanlagda arliga kostnaden härför med
säkerhet icke att överstiga 5,000 kronor.
Anslaget till expenser hade beräknats under förutsättning av att tjänstelokal
ställdes till nämndens förfogande och tjänstebrevsrätt tillerkändes
densamma.
Beträffande nämndens verksamhet och arbetsuppgifter har anförts följande:
Till
grund för nämndens verksamhet skulle ligga de av Kungl. Majit
fastställda läroboksförteckningarna. Även i fortsättningen skulle gälla, att
endast läroböcker, som upptoges på förteckningarna, finge användas till
regelmässigt skolbruk.
Föremål för nämndens granskning vore läroböcker, avsedda att godkännas
för skolbruk, nya (omarbetade) upplagor av godkända läroböcker samt
läroböcker, som ifrågasattes vara föråldrade eller eljest icke längre brukbara
inom undervisningen. Jämväl kristendomsböcker upptoges till granskning.
S. k. arbetsböcker uppmärksammades särskilt i syfte att få till stånd
en inventering av vid undervisningen nyttjade arbetsböcker och en prövning
av i vilken utsträckning dessa måtte kunna åläggas eleverna till inköp;
14
Kungl. Majlis proposition Nr 143.
likaså läroboksbeståndet vid praktiska mellanskolor, högre folkskolor och
fortsättningsskolor med olika yrkesbetoning.
Vid granskning av nya läroböcker, avsedda att godkännas för skolbruk,
företeddes böckerna antingen i färdigställt skick eller i tryckkorrektur, det
senare för att bereda vidgade möjligheter för det pedagogiska initiativet att
komma till sin rätt inom läroboksproduktionen ävensom för att befrämja
den fria konkurrensen på detta område. I sistnämnda fall avgåves summariskt
utlåtande och definitiv prövning skedde först, när boken i fråga företetts
i färdigställt skick. I samtliga fall rörande godkännande av ny lärobok,
som komme under nämndens bedömning, skulle nämnden, när den
efter verkställd utredning fattat sitt beslut, underställa ärendet Kungl.
Maj:ts avgörande. Kungl. Majit fastställde således på nämndens framställning
en läroboks godkännande för skolbruk (upptagande på lärobokstorteckning).
Läroböckerna upptoges på förteckningen antingen utan förbehåll
eller »till prövning». Det skulle givetvis åligga nämnden att efter
prövningstidens slut upptaga och underställa Kungl. Majits bedömande
fråga örn godkännande utan förbehåll av en »till prövning» hänvisad
lärobok.
Beträffande granskning av »läroboksupplagor» vore att märka, att en
lärobok skulle användas i det skick, vari den blivit godkänd. Förändrades
läroboken i något avseende, skulle den i sitt nya skick underställas nämndens
granskning, innan den sålunda användes vid undervisningen. Läroboken
kunde därvid insändas till nämnden antingen i sin godkända upplaga,
i korrektur eller i färdigställt skick, varvid noggranna, med hänvisningar
försedda uppgifter meddelades på de ändringar, som föresloges eller
vidtagits. Inom granskningsnämnden prövades, huruvida en utgåva av
läroboken med angiven förändring av densamma borde betraktas som nv,
omarbetad upplaga. Avgörande vore härvid frågan, örn utgåvan litte sig
bruka vid undervisningen i en klassavdelning jämte den förra utgåvan av
läroboken. Om de förändringar, som föresloges till införande i läroboken
eller som införts i densamma, icke vore av väsentlig natur, men likväl kunde
föranleda svårigheter vid samtidigt bruk av båda utgåvorna inom en klassavdelning,
syntes det kunna ifrågasättas, huruvida såsom villkor för att
antaga den nya utgåvan för skolbruk måtte uppställas, att särskilt tryckt
uppgift på de vidtagna förändringarna ställdes till undervisningens förfogande.
Medgåve nämnden, att de förändringar, som föreslagits, infördes
i läroboken, utan att denna för den skull skulle anses såsom ny upplaga,
skulle läroboken i sålunda färdigställt skick företes för nämnden, innan den
av denna medgåves till skolbruk. Funne nämnden, att en ny omarbetad
(eller utökad) upplaga av en lärobok förelåge, betraktades denna såsom ny
lärobok och skulle såsom sådan granskas. Därest förslaget till ny omarbetad
upplaga förelåge i korrektur eller i förut godkänd upplaga med sådana
noggranna uppgifter, som ovan sagts, avgåve nämnden summariskt utlåtande
rörande läroboken, och definitiv prövning skedde först, sedan
ifrågavarande upplaga företetts i färdigställt skick. För samtliga nu nämnda
fall av nya utgåvor med vidtagna förändringar (alltså ej rena nytryck, som
finge utgivas enligt vederbörande förlags gottfinnande) gällde, att, därest
de av nämnden förordnades till skolbruk, nämnden gjorde framställning
hos Kungl. Majit örn utgåvans uppförande på läroboksförteckningen. Då
nämnden vore ett rådgivande organ under Kungl. Majit utan administrativ
myndighets karaktär, kunde besvärsrätt ej medgivas över nämndens beslut
15
Kungl. Majlis proposition Nr 143.
att ej hos Kungl. Majit förorda godkännande av en ny omarbetad upplaga.
Vederbörande rättsägare vore dock obetaget att själv hos Kungl. Majit
anhålla om upplagans godkännande som lärobok. Det förutsattes, att
Kungl. Majit remitterade sistnämnda ansökning till nämnden för yttrande,
som då finge tillfälle att motivera sin åtgärd att refusera upplagan för
skolbruk.
Utgåva av förut icke godkänd lärobok behandlades naturligtvis som ny
lärobok.
En lärobok uteslötes från läroboksförteckningen genom beslut av Kungl.
Majit på framställning av nämnden.
De sakkunniga anföra, att nämnden — i överensstämmelse med de uppgifter,
som tillerkändes densamma, borde inför målsmännen och den allmänna
opinionen framstå som en garanti för att de betydande ekonomiska
värden, vilka toges i anspråk för inköp av läroböcker, lände till vederbörligt
gagn.
Utgångspunkten vore härvid, att det vore stat och kommun, som genom
undervisningsväsendet möjliggjorde avsättningen av läroböckerna, att eleverna
av skolan ålades inköp av läroböcker, att stora belopp årligen utbetalades
av kommunala skattemedel för detta ändamål och att skolgången,
vad folkskolan anginge, vore obligatorisk för barnen. De sakkunniga ansåge,
att en central granskningsnämnd, som vore sammansatt av kända
personer och i sitt arbete anlitade namngivna experter och som verkade i
offentliga former, härutinnan hade en viktig uppgift att fylla. Den stundom
irriterade uppmärksamhet, vilken under senare tid med allt större
styrka ägnats åt läroboksfrågan, syntes utgöra ett ytterligare motiv att
skapa ett särskilt organ att handlägga vidkommande ärenden. Visserligen
hade det gjorts gällande, att de i och för sig ytterst ansenliga belopp, som
årligen utgåves för läroböcker, icke i verkligheten utgjorde någon avsevärd
börda, då de fördelades mellan ett betydande antal målsmän. En annan
synpunkt hade även betonats, nämligen att då de offentliga undervisningsanstalterna
ställdes till elevernas förfogande mot obetydliga eller inga
avgifter, ja, undervisningsmateriel och även läroböcker i stor utsträckning
gratis överlämnades till eleverna, de omkostnader, som förorsakades dem
av läroboksinköp, icke kunde anses vara alltför stora. De sakkunniga påpekade
emellertid, att dylika invändningar under inga förhållanden träffade
förslaget om, att en effektiv, offentlig granskning anordnades för att förebygga,
att mindre kvalificerade eller annars olämpliga läroböcker godkändes
för skolbruk, att nya läroboksupplagor utgåves onödigtvis eller att föråldrade
läroböcker bibehölles. I den mån som en sålunda anordnad granskning
jämväl medförde minskade liirobokspriser, torde ingen anmärkning
med iog kunna framställas. Vad återigen beträffade de allmänna invändningar
mot att anordna en lärobokskon troll, vilka ovan berörts, vore i varje
fall det totala belopp, som årligen utgåves för inköp av läroböcker, så
stort, att det i och för sig motiverade, att en offentlig kontroll förefunnes
på detta område. Målsmännens utgifter kunde vidare, individuellt
betraktade, måhända icke i allmänhet förefalla att vara oskäliga. Men hänsyn
borde förvisso liven tagas till de utgifter, som den obligatoriska skolplikten
under alla omständigheter förorsakade föga bemedlade målsmän.
Det förtjänade även betonas, att vår högre skola i mycket stor utsträckning
besöktes av barn, vilkas underhåll under skoltiden utgjorde en betydande
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. May.ts proposition Nr 1/+.3.
börda för deras målsmän. Utgifterna för läroböcker vore därvidlag att anse
såsom gränsbelopp, som ofta bleve mycket kännbara och borde vara mycket
väl motiverade. Den i och för sig vällovliga ambitionen att bereda barnen
bästa möjliga utbildning föranledde vidare i många fall, att målsmännen,
när ej offentliga skolor stöde till buds, läte sina barn besöka enskilda dylika,
och detta även när målsmännens ekonomiska villkor vore knappa. De sakkunniga,
som funne, att den av privata läroboksförlag bedrivna bokproduktionen
vore ägnad att i konkurrensens form väl tjäna sitt ändamål, ville
dock påpeka, att just de omkostnader, som av offentliga medel gjordes för
att förbilliga undervisningen, syntes motivera, att en viss kontroll utövades
på att jämväl lärobokspriserna vore skäliga. Detta syntes också påkallas
av, att skattemedel i stor utsträckning brukades för att gratis ställa
läroböcker till elevernas förfogande. Därvid vore den omständigheten att
beakta, att kommunalskattemedel toges i anspråk, vilka med olika tyngd
åvilade skattebetalarna. Överhuvud taget torde böra erinras örn, att såväl
den obligatoriska skolan, i vilken lärjunge åtnjöte undervisning utan avgift,
som även de högre statliga och kommunala läroanstalter, där de avgifter,
som utginge, under inga omständigheter kunde täcka omkostnaderna för
anstalterna, dock helt och hållet eller i avsevärd grad bekostades av skattemedel.
Jämväl dessa underhållskostnader utkrävdes sålunda av målsmännen.
Å sid. 88—114 i betänkandet hava framlagts ingående förslag rörande
sättet för antagning av nya läroböcker vid olika slag
av läroanstalter. Därvid har förutsatts, att nu i ämnet för de högre
skolorna gällande bestämmelser skola i princip gälla även i fortsättningen,
dock att föreskrift skall meddelas, att den av de sakkunniga förordade officiella
förteckningen på godkända läroböcker skall ligga till grund för läroboksutbyte
samt att antagningen av läroböcker vid statsunderstödda privata
skolor hädanefter skulle ske på samma sätt som vid övriga högre
skolor.
För att mildra olägenheterna av de läroboksbyten, som i vissa fall framtvingas,
då en lärjunge övergår från en läroanstalt till en annan, och för
att tillgodose önskemålet örn att syskon inom samma familj i så stor utsträckning
som möjligt bliva i tillfälle att använda samma läroböcker för
samma lärokurser hava förslag framlagts örn åtgärder för att såväl för den
högre som för den lägre skolan inom vissa områden, s. k. lokala enheter,
åvägabringa läroboksgemenskap. Beträffande folk- och fortsättningsskolorna
skulle de lokala enheterna utgöras av de statliga inspektionsområdena,
eller — beträffande de städer, som äro undandragna statlig inspektion —
av nämnda städer. Inom förstnämnda lokala enheter skulle finnas en av
lärarkårerna inom vederbörande område vald läroboksnämnd, som skulle
tillsammans med vederbörande folkskolinspektör handlägga ärenden rörande
antagning av läroböcker för folk- och fortsättningsskolan. Kostnaderna
för dessa åtgärder skulle allenast utgöras av rese- och traktamentsersättningar
för ledamöterna av nyssnämnda läroboksnämnder. Dessa kostnader
hava beräknats till 7,000 kronor för år. Beträffande de närmare detaljerna
av de sakkunnigas ifrågavarande förslag hänvisas till betänkandet.
17
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1^3.
En av de sakkunniga, rektorn Sefve, har i särskilt yttrande (sid.
133—154 i betänkandet) på närmare angivna skäl förklarat sig ej kunna
ansluta sig till det av de sakkunnigas majoritet framförda förslaget om
inrättandet av en central granskningsnämnd utan anse, att det nuvarande
granskningsförfarandet borde i fråga örn läroverken i huvudsak bibehållas
samt för folkskolornas del utbyggas med de av de sakkunniga föreslagna
särskilda nämnderna, vilka skulle omhänderha ej blott antagning utan även
granskning av folkskolornas läroböcker. De inspekterande myndigheterna,
skolöverstyrelse och folkskolinspektörer, skulle, när ett eventuellt mindre
gott undervisningsresultat kunde antagas bero på användningen av en föråldrad
eller eljest olämplig lärobok, anmoda vederbörande att taga ett
läroboksbyte under omprövning. I avsikt att minska benägenheten att
utgiva omarbetade upplagor föreslår reservanten, att, såsom för övrigt
redan nu påbjudits av skolöverstyrelsen i fråga örn läroverken, den nya upplagan,
om den ej kunde användas tillsammans med den gamla, behandlades
såsom ny lärobok.
Sefve har beträffande den av majoriteten föreslagna granskningsnämndens
förhållande till skolöverstyrelsen och beträffande kostnadsberäkningarna
anfört följande:
När 1927 års skolsakkunniga av särskilda skäl föreslogo en läroboksgranskning,
tänkte de sig denna ombesörjd av skolöverstyrelsen. Detta
förefölle även mest naturligt. När skolöverstyrelsen inrättades, avsågs att
därigenom åstadkomma en enhetlig ledning av vårt lands skolväsen. Genom
de sakkunnigas förslag skulle vi åter få en uppdelning av skolärendena på
olika myndigheter, i det att granskningen av skolans kanske viktigaste
undervisningsmedel skulle anförtros en från skolans ledning för övrigt fristående
institution. En myndighet skulle godkänna själva boken, en annan
godkänna dess införande vid skolorna. Visserligen skulle en viss förbindelse
upprätthållas mellan de båda myndigheterna genom att ett medlemskap av
nämnden skulle reserveras för ledamot av överstyrelsen. Men under det att
nämndens övriga ledamöter skulle var och en under sin valperiod vara
ständiga, skulle överstyrelsens representanter alltefter ärendets art skiftas,
och folkskolinspektörerna skulle ej alls representeras. När nu nämnden
enligt förslaget skulle få sig anförtrodda uppgifter, som i mycket hög grad
förutsatte kontakt med undervisningen vid ett stort antal skolor, vore det
svårt att förstå, varför de myndigheter, som just i dessa avseenden hade de
bästa förutsättningarna, skulle antingen blott sporadiskt representeras eller
helt uteslutas.
De sakkunniga antydde, att skolöverstyrelsens bristande tid och stora
arbetsbelastning skulle omöjliggöra dess handhavande av denna uppgift.
Ifrågasättas kunde dock, örn ej tidsbesparingen med den föreslagna anordningen
skulle bli ganska illusorisk. Det skulle säkerligen för överstyrelsens
ledamöter bli ganska tidskrävande att deltaga i granskningsarbetet. De
skulle härvid ej kunna vare sig disponera över sin tiel eller ordna sitt arbete
så rationellt, som om de kunde själva på egen ämbetslokal leda arbetet, örn
det blott vore överstyrelsens arbetsbörda, som skulle nödvändiggöra läroboksärendenas
förliiggande till särskild myndighet, vore det ju bättre, örn
Bihang lill riksdagens protokoll V.V.Kj. 1 sami. Nr 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr Uf3.
man i stället sökte lätta på denna börda. Det vore ju en anslagsfråga. För
att enligt reservantens linjer ordna en ändamålsenlig granskning behövdes
blott en bråkdel av de kostnader, som den föreslagna nämnden skulle föra
med sig. Såväl själva granskningsnämnden som de för varje bok anlitade
experterna måste ju erhålla arvoden. Med en granskning lagd efter i huvudsak
nuvarande linjer skulle man endast behöva experter i tvivelaktiga fall.
I regel kunde man fullt lita på de underordnade myndigheternas, d. v. s.
ämneskonferensernas och folkskolenämndernas, granskning.
En granskningsnämnd måste givetvis draga avsevärda kostnader, vilka
skulle utgå för ett arbete, som för närvarande utfördes i det närmaste kostnadsfritt.
De sakkunnigas majoritet beräknade de årliga kostnaderna till
omkring 15,000 kronor, av vilka 7,500 kronor skulle utgöras av arvoden till
ordföranden och tre ledamöter, och utginge ifrån att tjänstelokal ställdes till
nämndens förfogande och tjänstebrevsrätt tillerkändes densamma. Skolöverstyrelsens
representant beräknades sköta sitt arbete utan särskild
ersättning.
Det framginge ej av majoritetens beräkningar, huruvida medlemmarna
skulle själva avlöna sina vikarier, i den mån sådana behövde anlitas, eller
örn dessa skulle ersättas av statsmedel. I förra fallet bleve medlemmarnas
arbete mycket dåligt avlönat, i det senare komme nämndens kostnader att
avsevärt ökas utöver vad de sakkunnigas majoritet beräknat. Man kunde
ej gärna våga hoppas, att medlemmarna skulle kunna medhinna sina arbetsuppgifter
i nämnden och deltaga i nämndens sammanträden utan att erhålla
viss ledighet från sina ordinarie tjänster. I varje fall måste avsevärd tid
beräknas för sammanträden. Antingen höljes de på ordinarie tjänstetid, i
vilket fall de av Kungl. Maj:t utsedda medlemmarna måste ha ledighet
från sina tjänster, eller höljes de på kvällarna. I detta senare fall kunde man
ej gärna beräkna, att skolöverstyrelsens representanter skulle på fritid ställa
sig till förfogande utan särskild ersättning. Hur man än tänkte sig anordnandet
av nämndens arbete, måste således avsevärt större kostnader påräknas
än de av de sakkunnigas majoritet kalkylerade.
5. Myndigheterna.
Skolöverstyrelsen har, efter att hava yttrat sig örn den av de sakkunniga
verkställda granskningen av det nuvarande läroboksbeståndet, anfört bland
annat följande:
Överstyrelsen hade intet att erinra mot de sakkunnigas förslag, att skolornas
val av läroböcker bundes vid officiellt fastställda läroboksförteckningar.
I huvudsak kunde överstyrelsen instämma med sakkunniga, då de
uttalade, att ett behov av en central läroboksgranskning förelåge. Vad de
högre skolorna beträffade, innebure en central läroboksgranskning icke
införandet av något nytt. Vad folkskolorna anginge, förefunnes däremot
ingen centralt anordnad läroboksgranskning. Ansvaret för att lämpliga
läroböcker komme till användning vilade härvidlag ytterst på vederbörande
folkskolinspektörer. Att de nuvarande bestämmelserna, för så vitt möjligheten
att välja läroböcker icke på något sätt begränsades, kunde i tilllämpningen
leda till en betydande oenhetlighet inom det i riket i dess helhet
nyttjade läroboksbeståndet för folk- och fortsättningsskolor, torde icke
kunna förnekas. Svårigheten för en folkskolinspektör att vid sidan av sina
övriga åligganden finna tillräcklig tid för en ingående läroboksgranskning
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
och omöjligheten för honom att beträffande alla ämnen och alla stadier fullt
behärska lärobokslitteraturen vore därjämte omständigheter, vilka avgjort
talade för att det huvudsakliga ansvaret för läroboksgranskningen avlyftades
från inspektörerna. Av statens 52 folkskolinspektörer hade 37 i avgivna
yttranden över betänkandet uttalat sig för anordnande i en eller
annan form av en central läroboksgranskning, och 4 av de (5 kommunala
inspektörerna gåve uttryck åt samma mening. Även Sveriges allmänna
folkskollärarförenings styrelse önskade en centralisering av läroboksgranskningen.
Skolöverstyrelsen har, såsom av dess yttrande närmare framgår, i huvudsak
anslutit sig till de sakkunnigas förslag beträffande läroboksgranskningens
uppgifter. Av överstyrelsens uttalanden härutinnan torde här allenast
böra anföras vad överstyrelsen yttrar om förslaget, i vad det avser
prövning av lärobokspriset i samband med upplagegranskning och utmönstring
av läroböcker:
En av läroverkskollegiet i Hudiksvall gjord observation, att den fria konkurrensen
icke hade samma betydelse som prisreglerande faktor på läroboksmarknaden
som på den allmänna varumarknaden, vore obestridligen
riktig. Skillnaden betingades därav, att det på läroboksmarknaden icke
vore avnämaren själv, som fritt valde vara. Åled hänsyn härtill framstode
det som en angelägen uppgift för läroboksgranskningen att taga sikte
även på frågan örn prissättningen å läroböckerna.
Vid den granskning, som överstyrelsen hade att verkställa beträffande de
vid den högre skolundervisningen använda läroböckerna, hade frågan om
läroböckernas pris ägnats icke ringa uppmärksamhet. I flera fall hade överstyrelsen
genom direkt hänvändelse till vederbörande förlag utverkat prissänkningar,
och vid flera tillfällen hade ombyte av lärobok eller införande
av ny lärobok vägrats endast eller huvudsakligen av hänsyn till den föreslagna
bokens pris. Överstyrelsen vore sålunda av den uppfattningen, att
en centralt anordnad läroboksgranskning både borde och kunde utöva ett
icke oväsentligt inflytande på prissättningen.
Däremot kunde överstyrelsen icke följa de sakkunniga, då de menade, att
en granskning av läroböckerna ur synpunkten av prissättningen ovillkorligen
förutsatte överblick över hela läroboksmarknaden och kännedom örn
de olika förlagen. Att vid granskningen av priset på en lärobok låta vederbörande
förlags affärsställning eller frågan om bokens spridning utöva ett
bestämmande inflytande torde knappast vara lämpligt eller ens möjligt.
Om detta läte sig göra och priset på en bok, som utginge från ett förlag,
vilket på sin läroboksproduktion haft god vinst, sålunda pressades ned
under prisen på motsvarande läroböcker, utgivna å andra förlag, så bleve
den sannolika följden härav, att den billigare boken så småningom utträngde
de övriga böckerna. På så sätt skulle granskningen kunna komma att
medverka till att ett förlag eller cn trust till sist i realiteten erhölle monopolställning
på läroboksmarknaden. Alen ett ingripande i prissättningen,
vilket toge rättvis hänsyn till de olika förlagens vinstmöjligheter, torde icke
heller vara möjligt. Ett centralt granskningsorgan kunde nämligen, hur det
än sammansattes, säkerligen aldrig komma att besitta vare sig den erforderliga
överblicken (iver läroboksmarknaden eller den nödvändiga kännedomen
örn de olika förlagen. En expert rörande förlagsärendcn, vilken å ena sidan
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
intoge en obunden och objektiv ställning till varje läroboksförlag och å
andra sidan ägde ingående kännedom om alla dessa förlag, torde icke kunna
uppbringas.
Att kunna erhålla uppgifter om ett förlags vinst på läroböcker i det hela,
tillräckliga för bedömandet av skäligheten av ett lägre pris pä viss lärobok
från detta förlag än på en lärobok av motsvarande kvalitet och omfång
från ett annat förlag, syntes sålunda uteslutet. Frågan örn en läroboks
pris måste enligt överstyrelsens uppfattning bedömas huvudsakligen med
hänsyn till bokens beskaffenhet under jämförelse med prisen på andra förefintliga
läroböcker, avsedda för samma eller liknande ändamål.
Överstyrelsen vore ense med de sakkunniga om att särskilda åtgärder
vöre erforderliga för utmönstring av läroböcker. Hittillsvarande förhallanden
hade i detta avseende icke varit tillfredsställande.
Överstyrelsen kunde emellertid icke finna, att av detta skäl en oavlåtligt
fortgående granskning ovillkorligen måste anordnas. De sakkunniga framhölle,
att den utmönstring av läroböcker, som nu företagits, skett vid uppgörandet
av förteckningar å läroböcker, vilka godkänts för undervisningens
olika grenar, samt att den överblick över det totala läroboksbeståndet, som
vunnes på grundval av dylika förteckningar, syntes utgöra förutsättningen
för en jämförande prövning av läroböckerna, deras olika kvalitet och användbarhet.
Det läge då närmast till hands att tänka sig utmönstringen
företagen i samband med en med vissa års mellanrum företagen förnyad
genomgång och granskning av de gällande förteckningarna. En dylik förnyad
revision av läroboksbeståndet skulle givetvis icke få den omfattning
eiler bliva lika tidskrävande och mödosam som den nu verkställda, då den
ju vore begränsad till de å förteckningarna upptagna läroböckerna. Örn,
såsom de sakkunniga i annat sammanhang föresloge, en fristående central
granskningsnämnd skulle inrättas och få sig förelagd bland annat uppgiften
att utmönstra föråldrade läroböcker, så torde nämnden knappast kunna
fullgöra denna uppgift pä annat sätt än så, att nämnden med vissa tiders
mellanrum företoge en särskild granskning av större eller mindre delar av
läroboksbeståndet. Men sådana revisioner kunde uppenbarligen anordnas
utan att en särskild, ständigt bestående organisation upprättades. Överstyrelsen,
som av skäl, vilka i det följande komme att framläggas, ansåge sig
böra avstyrka inrättandet av en särskild granskningsnämnd, ville för sin del
föreslå, att frågan om utmönstrande av föråldrade läroböcker löstes på så
sätt, att en allmän revision av de gällande läroboksförteckningarna anordnades
vart femte år. Skolöverstyrelsen skulle ilga skyldighet att före tidpunkten
för en sådan revision hos Kungl. Majit hemställa örn dess anordnande,
varefter Kungl. Majit förordnade förslagsvis tre lämpliga granskningsmän
att utföra densamma. Dessa skulle sedan föreslå ämnesexperter,
vilka förordnades att biträda vid granskningen. För användningen av böcker,
som komme att utmönstras, skulle erforderlig övergångstid medgivas,
och de nya läroboksförteckningar, vilka framginge såsom resultat av revisionen,
skulle av Kungl. Majit fastställas.
I fråga örn läroboksgranskningens organisation anför överstyrelsen i
huvudsak följande:
Det hade framhållits, att kravet på en mera ingående läroboksgranskning
skulle, örn den förlädes till skolöverstyrelsen, väsentligt öka överstyrelsens
redan förut alltför tunga arbetsbörda. Än mer skulle detta bliva
fallet, örn sakkunnigas förslag örn en viss i s. k. lokala enheter anordnad
läroboksgemenskap skulle förverkligas.
21
Kungl. Maj.ts proposition Nr llfi.
Det vöre utan tvivel riktigt, att överstyrelsens arbetsbörda under årens
lopp ökats därhän, att en ytterligare belastning syntes omöjlig, om antalet
ledamöter icke utökades. Detta hade överstyrelsen tidigare vid flera tillfällen
framhållit. En följd av arbetsförhållandena inom överstyrelsen hade
blivit, att överstyrelsens inspektionsverksamhet i hög grad inskränkts, varigenom
överstyrelsens ledamöter i väsentlig mån berövats möjligheten att
bibehålla önskvärd kontakt med den pedagogiska verksamheten vid skolorna.
Men av de i egentlig mening pedagogiska uppgifter, som ålåge överstyrelsens
läroverksavdelning, vore läroboksgranskningen en av de viktigaste.
Om överstyrelsens arbetsbörda skulle lättas, borde detta därför icke
ske genom att denna uppgift fråntoges överstyrelsen. Däremot vore det
nödvändigt, att tillräckligt anslag för anlitande av expertis ställdes till överstyrelsens
förfogande, örn läroboksgranskningen skulle erhålla önskvärd
grundlighet och allsidighet utan att överstyrelsens ledamöter betungades
med ökat arbete.
I stället för att den nu beträffande de högre skolorna förekommande läroboksgranskningen
verkställdes endast i samband med behandlingen av förslag
örn böckernas införande vid skolorna, skulle den av granskningsnämnden
utförda granskningen vara en förhandsgranskning. Granskningen i
denna nya form måste beräknas erhålla så väsentligt ökad omfattning, att
den svårligen skulle kunna handhavas av överstyrelsen. Det vore då av
betydelse att se till, vilka skälen vore för införande av förhandsgranskningen.
Dessa syntes vara i huvudsak två. Dels hade det befunnits önskvärt
att skapa möjlighet för en granskning av läroböcker i korrektur, dels
krävde kontrollen över de nya upplagorna en förhandsprocedur. De sakkunniga
menade, att korrekturgranskningen skulle vidga möjligheterna för
det pedagogiska initiativet att komma till sin rätt inom läroboksproduktionen.
Genom densamma skulle också den fria konkurrensen på området
befrämjas. Överstyrelsen kunde icke finna dessa skäl äga sådan tyngd, att
de motvägde förhandsgranskningens olägenheter, vilka överstyrelsen funne
betydande. Däremot vore överstyrelsen ense med de sakkunniga därom,
att kontrollen över nya upplagor krävde en granskning, redan innan de
ifrågasatta förändringarna av de gamla upplagorna slutligt bestämdes. Men
en dylik jämförande granskning, anordnad ungefär så som de sakkunniga
föreslagit, torde icke behöva bliva mera omfattande än att den borde kunna
verkställas av överstyrelsen under biträde av experter.
Det ålåge överstyrelsen att övervaka arbetet vid skolorna och att uppmärksamt
följa företeelserna på undervisningens område. I mycket väsentliga
avseenden vore läroböckerna bestämmande för undervisningens läggning,
och i lärobokslitteraturen gåve sig den pedagogiska utvecklingen på
ett särskilt sätt tillkänna. Att avkoppla överstyrelsen från befattningen med
läroboksgranskningen vore därför att ställa överstyrelsen på sidan örn en av
det pedagogiska arbetets mest centrala uppgifter. En sådan åtgärd borde
icke vidtagas utan mycket starkt tvingande skäl.
Det kunde visserligen sägas, att då överstyrelsen fortfarande beträffande
de högre skolorna skulle besluta i fråga örn läroböckers antagning och då
bedömandet av dithörande frågor mäste kräva noggrann kännedom örn
lärobokslitteraturen, sä skulle överstyrelsens ledamöter i varje fall få bestämd
anledning att sätta sig in i denna litteratur. Men överstyrelsen skulle
dock helt sakna möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen inom området.
Och i den mån nyss anförda tankegång vore riktig, sä innebure skil
-
22
Kungl. May.ts -proposition Nr 143.
jandet av granskningsförfarandet från antagningsförfarandet i det hela en
ökning av det arbete och sålunda också av de kostnader, som befattningen
med läroböckerna ålade det allmänna.
En tungt vägande invändning mot den föreslagna anordningen för läroböckernas
granskning gällde de kostnader, vilka bleve förbundna med densamma.
Det kunde nämligen med rätt stor säkerhet förutses, att granskningsnämndens
verksamhet skulle komma att erhålla en betydande och
så småningom växande omfattning. Varje förlag eller författare, som utgivit
eller ämnade utgiva en lärobok, helt eller delvis avsedd för skolbruk,
skulle äga rätt att begära bokens granskning. Det vore att märka, att den
granskning, som här ifrågasattes, skulle verkställas oberoende av örn boken
föreslagits till införande vid någon läroanstalt. Detta vore en nödvändig
följd därav, att granskningen skulle kunna verkställas, även innan boken
färdigtryckts och utgivits. Utan tvivel skulle denna anordning komma att
medföra, att granskningsarbetet bleve väsentligt mera omfattande än vad
som med ledning av antalet av de vid skolorna nu använda läroböckerna
kunde beräknas. Frånsett den omständigheten, att det väl kunde tänkas,
att en för någon av här ifrågavarande skolformer avsedd lärobok
aldrig ifrågasattes till införande, borde man i detta sammanhang fästa,
uppmärksamheten därvid, att böcker utgåves, vilkas huvudsyfte vöre
att tjäna undervisningen i andra läroanstalter än de här berörda eller som
närmast vore avsedda för studiecirklar eller självstudier, men som dock
kunde tänkas komma till användning även vid sådana skolor, där endast
efter vederbörlig granskning godkända böcker finge brukas. Även i fall, då
utsikterna för godkännande vore skäligen små, torde vederbörande förläggare
säkerligen icke underlåta att begära den kostnadsfria granskningen.
Skulle en sådan bok icke komma att godkännas, så kunde förlaget sannolikt
dock räkna med vinsten av att i expertutlåtandena finna ett eller annat fördelaktigt
omdöme om boken, vilket väl kunde utnyttjas i reklamen. Slutligen
kunde man icke bortse från sannolikheten av att en i korrektur granskad
lärobok, mot vilken invändningar gjordes vid granskningen, skulle
komma att omarbetas med ledning av expertutlåtandena och så på nytt
bliva föremål för granskning, ett förfarande, som kunde tänkas upprepat
flera gånger beträffande en och samma bok.
Det vore särskilt med tanke på nu anförda omständigheter, sorn man
kunde befara, att granskningsnämnden så småningom skulle komma att
växa ut till en institution av betydande mått, och att kostnaderna för dess
verksamhet skulle komma att vida överstiga de beräknade. Till nämndens
uppgifter skulle höra även att följa för undervisningsväsendet betydelsefulla
förhållanden på läroboksmarknaden, att till Kungl. Majit avgiva yttranden
i ärenden, som remitterades till densamma, ävensom att opåmint hos Kungl.
Majit göra framställning i frågor, som folie inom dess verksamhetsområde.
Det torde vara svårt att nu överblicka omfattningen av de arbetsuppgifter,
som skulle tillkomma detta nya organ för statlig verksamhet.
Mot den föreslagna sammansättningen av nämnden kunde med fog göras
den invändningen, att folkskolans intressen bleve för svagt representerade.
Den högre skolan representerades i nämnden av tre medlemmar, under förutsättning
att den i nämndens arbete deltagande ledamoten av överstyrelsen
tillhörde läroverksavdelningen. Folkskolan däremot företräddes av en
eller högst två representanter. De sakkunniga syntes fästa särskilt avseende
vid att det allmänna och offentliga intresse, som vore förenat med kiroboksfrågan,
komme till sin rätt genom det sätt, varpå nämndens ordförande val
-
23
Kungl. Marits proposition Nr 143.
des. Det syntes dock kunna ifrågasättas, om det allmänna intresset, i den
mån det stöde i motsättning till det pedagogiska, vore starkare företrätt i
en nämnd, av vars fem medlemmar tre vore valda inom skolornas lärarkårer,
än av överstyrelsen, vars ledamöter visserligen vore aktiva pedagoger men
också ansvariga ledamöter av ett statens ämbetsverk. Men dessutom torde
det förhålla sig så, att det allmänna intresset, om man därmed åsyftade
deras intressen, som hade att bära kostnaderna för skolböckerna, vore i
högre grad förknippat med frågan om införande och utbyte av läroböcker
än med frågan örn granskning och godkännande av utkommande läroböcker.
Och på antagningen av läroböcker vid skolorna skulle granskningsnämnden
enligt förslaget icke komma att utöva något inflytande.
Då överstyrelsen med hänsyn till vad i det föregående anförts ansåge sig
böra avstyrka de sakkunnigas förslag örn inrättande av en granskningsnämnd,
kunde överstyrelsen stödja sig på den synnerligen starka opinion
mot detta förslag, som kommit till uttryck i de ingivna yttrandena från
kollegierna och folkskolinspektörerna. Av de över 200 kollegierna vid allmänna
läroverk, kommunala mellanskolor och kommunala flickskolor hade
endast ett tiotal reservationslöst tillstyrkt sakkunnigförslaget i förevarande
avseende, medan mer än 180 kollegier bestämt avstyrkt detsamma. Sju av
de 58 folkskolinspektörerna tillstyrkte inrättandet av en från överstyrelsen
fristående granskningsnämnd, medan sex förordade, att en till överstyrelsen
knuten sådan nämnd inrättades. De övriga 45 inspektörerna ställde sig
helt avvisande mot förslaget. I de ojämförligt flesta av de ingivna yttrandena
uttrycktes den meningen, att en central läroboksgranskning visserligen
vore erforderlig, men att det borde tillkomma överstyrelsen att verkställa
densamma.
Överstyrelsen hade i det föregående framhållit, att vinsterna av förhandsgranskningen
av läroböcker icke torde bliva av större betydelse, varemot
den med säkerhet skulle medföra bestämda olägenheter och ökade kostnader,
och överstyrelsen ansåge sig sålunda böra avstyrka införandet av förhandsgranskning.
Örn granskningen förbundes med antagningsförfarandet,
torde den icke komma att erhålla större omfattning än att den, liksom förhållandet
hittills varit i fråga örn granskningen av läroböckerna för den
högre skolundervisningen, kunde förläggas till skolöverstyrelsen. Den torde
emellertid böra erhålla en mera ingående karaktär än för närvarande, varför
överstyrelsen borde beredas väsentligt ökad möjlighet att anlita sakkunniga.
En överslagsberäkning av antalet under år 1934 utgivna nya läroböcker,
delar av läroböcker eller nya upplagor hade givit till resultat, att
detta antal uppgått till omkring 200. I betraktande härav förefölle det av
de sakkunniga beräknade anslaget 5,000 kronor till ersättningar åt experter
lågt. Överstyrelsen ansåge sig emellertid, så länge erfarenhet av behovets
storlek saknades, böra stanna vid detta belopp.
Överstyrelsen berör därefter ingående frågan örn åtgärder för åvägabringande
av läroboksgemenskap mellan vissa skolor. Härvid har överstyrelsen
avstyrkt förslaget om inrättande av särskilda nämnder för antagning
av läroböcker vid folkskoleväsendet, närmast med hänsyn därtill, att
överstyrelsen anser, att — sedan lärobolcsbeståndet varit föremål för en
central granskning, genom vilken olämpliga böcker utgallrats, och när vidkommande
lärare och den lokala skolstyrelsen haft tillfälle att göra ett urval
bland de på en läroboksförteckning över godkända böcker uppförda eller
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr lJj3.
av överstyrelsen genom särskild granskning till bruk vid undervisningen
medgivna läroböckerna — det bedömande, som ytterligare ur enhetlighetsoch
kostnadssynpunkt kunde anses påkallat, syntes kunna i regel anförtros
åt statens folkskolinspektör.
Därefter framlägger överstyrelsen förslag angående antagnings- och
granskningsförfarande, varav beträffande de högre skolorna inhämtas bland
annat följande:
Överstyrelsen förutsatte, att för de högre skolorna liksom för folkskolorna
funnes fastställda förteckningar över godkända läroböcker, till vilka valet
av läroböcker vore bundet, varvid dock även ä förteckningarna icke upptagen
bok måtte kunna föreslås och medgivas till användning, sedan densamma
på sätt, för vilket i det följande redogöres, blivit granskad och godkänd
samt upptagen å vederbörlig läroboksförteckning.
I likhet med de sakkunniga funne överstyrelsen lämpligt, att varje fråga
örn införande eller utbyte av lärobok vid de högre skolorna skulle underställas
överstyrelsens prövning och avgörande.
Sedan förslag om införande eller utbyte av lärobok inkommit till överstyrelsen,
hade överstyrelsen, för så vitt den föreslagna boken vore upptagen
ä vederbörlig läroboksförteckning såsom godkänd för ifrågavarande ändamål,
att utan särskild granskning ur pedagogiska synpunkter av den föreslagna
boken upptaga ärendet till prövning och avgörande. Om den föreslagna
boken icke vore upptagen å läroboksförteckningen eller icke vore å
förteckningen angiven såsom godkänd för det ifrågavarande ändamålet,
skulle överstyrelsen föranstalta om granskning av densamma. Härvid skulle
överstyrelsen biträdas av två av överstyrelsen tillkallade ämnesexperter
— vid granskning av läroböcker i kristendomskunskap därjämte av en av
ärkebiskopen för viss tid utsedd sakkunnig — vilka till överstyrelsen skulle
avgiva skriftliga utlåtanden över den av dem verkställda granskningen. Om
överstyrelsen så funne erforderligt, borde överstyrelsen därjämte angående
bokens pris inhämta yttrande från lämplig sakkunnig. Samtliga expertutlåtanden
vöre offentliga. Då det syntes lämpligt, att elen av ärkebiskopen
för granskning av läroböcker i kristendomskunskap utsedde sakkunnige
borde kunna fritt väljas även bland de teologiska fakulteternas medlemmar,
torde det icke vara lämpligt att binda valet genom föreskrift, att den sakkunnige
skulle vara prästman. Sedan expertutlåtandena inkommit till överstyrelsen,
upptoge överstyrelsen till prövning och avgörande frågorna om
bokens godkännande och om dess införande vid den eller de läroanstalter,
varifrån förslaget ingivits. Avsloges framställningen, skulle motivering härför
anföras i den skrivelse, med vilken överstyrelsens beslut expedierades.
Örn bokens införande icke medgåves, ehuru densamma av överstyrelsen
godkänts, skulle, jämte motivering för avslaget, även sistnämnda förl..äflande
meddelas i nyssnämnda skrivelse. Godkänd lärobok uppfördes av
överstyrelsen å särskild förteckning med angivande i förekommande fall av
vid godkännandet gjort förbehåll angående bokens användning.
I fråga om granskning och godkännande av nya upplagor av förut godkända
läroböcker förordade överstyrelsen det av de sakkunniga föreslagna
förfaringssättet, med den skillnaden att överstyrelsen skulle äga taga den
befattning med sådana ärenden, vilken enligt de sakkunnigas förslag skolat
åligga den centrala nämnden.
I fråga om textböcker i moderna främmande språk skulle iakttagas, att
25
Kungl. Marits proposition Nr 143.
vederbörande ämneskonferens ägde besluta om användning av dylik bok,
som vore uppförd å förteckningen över godkända textböcker eller som icke
utgivits i Sverige. Önskade ämneskonferens införa annan textbok, så skulle
härvid förfaras på samma sätt som vid införande av lärobok, vilken icke
vore uppförd å gällande läroboksförteckning.
I fråga om antagning av läroböcker vid folkskolorna föresloge överstyrelsen
inga andra ändringar i de sakkunnigas förslag än dem, som föranleddes
därav, att överstyrelsen icke ansett sig kunna biträda förslagen om inrättande
av granskningsnämnd och särskilda läroboksnämnder inom inspektionsområdena.
Fråga om antagning av lärobok borde enligt överstyrelsens mening liksom
hittills prövas och avgöras av vederbörande inspektör eller, beträffande de
städer, som i viss mening vore undandragna statlig inspektion, av folkskolestyrelsen.
Härvid finge endast sådana böcker medgivas till användning,
vilka vore uppförda å vederbörlig förteckning över godkända läroböcker.
Föresloges annan bok till införande, skulle förslaget av vederbörande inspektör
(eller folkskolestyrelse) med eget yttrande insändas till överstyrelsen,
som skulle handlägga ärendet på samma sätt som motsvarande ärenden
rörande läroböcker för de högre skolorna.
Avslutningsvis framhåller skolöverstyrelsen följande:
Överstyrelsen ville såsom sin mening framhålla att — även om skolornas
läroboksfråga, huru densamma än ordnades, säkerligen alltid komme att
giva upphov till klagomål och missnöje — de i ett eller annat avseende mindre
tillfredsställande förhållanden, som för närvarande i vissa fall vöre
rådande i fråga örn de vid undervisningen använda läroböckerna, i det
väsentliga skulle kunna undanröjas genom de nu föreslagna åtgärderna. En
objektiv och effektiv granskning av läroböckerna garanterades därigenom,
att experter alltid skulle biträda vid granskningen och avgiva offentliga
utlåtanden, samt genom den vart femte år återkommande revisionen av
läroboksförteckningarna; det allmänna intresse, som vore förknippat med
läroboksfrågan, skulle tillgodoses bland annat därigenom, att Kungl. Maj:t
efter varje sådan revision fastställde läroboksförteckningarna och sålunda
utövade kontroll över skolornas läroboksbestånd; vissa av överstyrelsen förordade
bestämmelser örn lokal gemenskap i fråga örn s. k. »skarvböcker»
(lärobok, som nyttjas både inom nederskolan och å gymnasiet) vore ägnade
att undanröja de ur ekonomiska och pedagogiska synpunkter väsentligaste
olägenheterna av nu rådande oenhetlighet beträffande använda läroböcker,
och överstyrelsens rätt till initiativ i fråga örn utbyte av läroböcker borde
verksamt kunna bidraga till ökad enhetlighet i övrigt, där sådan kunde
visa sig önskvärd.
Av ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag framgår, att
undervisningsrådet Johansson i särskilt yttrande anfört bland annat, att
han, som i huvudsak anslöte sig till överstyrelsens förslag, ansåge sig nödsakad
räkna med den möjligheten, att granskningen av en bok i vissa foll
skulle kunna draga ut ungefär (iver en termin.
Och även örn dessa farhågor skulle visa. sig obefogade i fråga om sådan
granskning, som bleve slutgiltigt avgjord av överstyrelsen, sa ville reservanten
erinra örn att överstyrelsen förutsatt, att besvär skulle kunna i van
-
26
Kungl. Matris proposition Nr l/fl.
lig ordning anföras över överstyrelsens beslut i läroboksärenden. I vilken
utsträckning denna besvärsrätt skulle komma att anlitas, vore omöjligt att
förutse. Men med kännedom örn frekvensen av besvär över överstyrelsens
tjänsteföretag och utnämningar samt med tanke på det förhållandet, att en
läroboksförfattare säkerligen vore lika angelägen som en tjänstesökande att
bevaka vad han ansåge som sin rätt, öppnades enligt reservantens meninghär
oöverskådliga möjligheter i fråga om tidsutdrägt.
Att dylik tidsutdräkt i åtskilliga fall kunde vara ägnad att menligt inverka
såväl på undervisningen som på en — måhända, när allt bomme omkring,
synnerligen god — boks spridningsmöjligheter, torde vara utan vidare
klart. I hög grad önskvärt, för att icke säga nödvändigt, vore därför, att
den av överstyrelsen föreslagna proceduren kompletterades med möjlighet
för överstyrelsen att i brådskande fall medgiva införandet av en bok, innan
den hunnit bliva slutgranskad.
Av de av överstyrelsen inhämtade yttrandena från läroverkskollegierna
m. fl. framgår i fråga om uppgifterna för en läroboksgranskning, att omkring
140 utlåtanden närmast anslutit sig till den linje, som enligt det efterföljande
härutinnan angivits av läroverkslärarnas riksförbund, och att omkring
50 utlåtanden närmast förordat den av reservanten Sefve i detta hänseende
angivna linjen.
Ärkebiskopen har i huvudsak biträtt de sakkunnigas förslag i vad det avser
granskning av läroböcker i kristendom.
Svenska stadsförbundets styrelse, som anslutit sig till förslaget örn inrättande
av en central granskningsnämnd och bestämt motsatt sig, att
granskningsuppgifterna skulle förläggas till skolöverstyrelsen, har yttrat
i huvudsak:
För de skattebetalande medborgare, som på en gång finge bidraga till de
fria läroböckerna i folkskolan och därutöver bära motsvarande utgifter försina
barn i olika typer av skolor, bleve behovet av reducerade läroboksutgifter
säkerligen i mångå fall kännbart och detta icke minst i en tid, då
barn till mindre bemedlade familjer i allt större utsträckning tillgodogjorde
sig undervisningen i de högre skolformerna. Det ankomme icke på målsmannen
att taga ställning till frågan örn användandet av den eller den nya
läroboken. Den omständigheten, att skolan här dekreterade hans utgift,
gjorde det så mycket angelägnare, att hans skäliga intressen bevakades på
ett tillfredsställande sätt. Det stundom hörda talet, att hithörande utgifter
fördelade sig på ett så stort antal målsmän, att de icke bleve kännbara,
torde hava föga fog för sig. Alltjämt funnes dock även i vårt land familjer
med ett flertal barn i skolåldern och i olika slag av skolor samtidigt. I och
med en eventuellt ökad nativitet bleve det ännu angelägnare att söka begränsa
även lärobokskostnaderna. I all synnerhet för föräldrar, som under
skoltiden måste inackordera barnen å annan ort, torde utgifter för böckerna
utgöra ett plus till de beräknade kostnaderna, som ofta visade sig kännbarare,
än man haft anledning tro, när man bestämde sig för att söka giva
barnen skolundervisning av större värde, än den som stöde till buds i hemorten.
För familjer, som exempelvis på grund av familjefaderns tjänst
tvingades att ofta byta boningsort, bleve olägenheterna starkt framträ
-
27
Kungl. Marits proposition Nr -/.Ridande.
En strävan efter goda läroböcker vore i och för sig berömvärd. Om
den medförde sådana konsekvenser, att den avstängde barn från de icke
obligatoriska skolorna, hade man emellertid uppenbarligen gått för långt.
Det bästa borde ej heller på detta område få bliva det godås fiende. Betänkandets
förteckning över godkända läroböcker visade tydligt, att även
efter en långt gående gallring lärarna icke skulle lida någon allvarligare
brist på goda läroböcker. Det finge väl heller icke förglömmas, att läroboken
vore den kunniga läraren ett hjälpmedel och att varje defekt, som tidsutvecklingen
medförde för bokens del, icke med nödvändighet måste kräva
nya upplagor, då bokens innehåll givetvis kompletterades av lärarens egen
undervisning. I diskussionen om läroböckerna syntes man i pedagogiska
kretsar stundom egendomligt böjd för att skjuta lärarens personliga undervisning
i bakgrunden.
Att förena skäliga pedagogiska önskemål med här i korthet antydda mera
ekonomiskt och socialt betonade krav torde vara ett visserligen komplicerat
men dock ingalunda olösligt problem.
Ville man vidtaga åtgärder för ett förbilligande av läroböckerna, syntes
utgångspunkten vara en inventering och ett bedömande av det förefintliga
1 ärobok.sbeståndet, på sätt som nu skett. Redan påvisandet av den rikedom
på läroböcker, som utmärkte det nuvarande läget, torde i sin mån ytterligare
skärpa kraven på reducering. Alen med granskningen vore endast ett
första steg taget. Främst gällde det, såsom de sakkunniga hävdat, att granskningen
fortsatte för framtiden. Därvid uppställde sig da i första hand en
fråga, som vållat meningsskiljaktighet inom de sakkunnigas egen krets och
än mei- i den allmänna diskussionen, nämligen örn handhavandet av den
framtida granskningsuppgiften. Enligt styrelsens mening hade de sakkunnigas
majoritet haft fullt fog för sin åsikt, att en central granskningsnämnd
vöre påkallad. Som redan framhållits förutsatte en god lösning av det
behandlade spörsmålet ett lämpligt avvägande av pedagogiska och socialekonomiska
synpunkter. En själva undervisningsväsendet utomstående
granskningsinstans, som med pedagogisk sakkunskap förenade representation
för »det allmänna och offentliga intresse, som är förenat med läroboksfrågan»,
syntes önskvärd. Hur en granskning i andra former än ordnades,
torde svårigheter alltid möta att få detta »allmänna intresse» tillräckligt
starkt representerat. Alet ett förläggande av slutgranskningen till skolöverstyrelsen
torde flera skäl kunna anföras. I första hand talade detta ämbetsverks
stora arbetsbörda mot anordningen. Alen det torde också ligga i öppen
dag, att en risk för allt för renodlat pedagogiska synpunkter vid granskningen
då kunde föreligga. Det vore överstyrelsens plikt att tillse, att allt
iakttoges, som vore till undervisningens fromma, och det vöre därför fullt
naturligt, örn gallringen av överdrivet pedagogiska hänsyn bleve mindre
effektiv ur ekonomiska synpunkter lin (hiskligt vore. Ilen omständigheten
att läroboksförf att arna befunne sig i .största utsträckning bland undervisningens
handhavare vid skolorna och i dessas ledning krävde också sitt
beaktande. Ett förläggande av granskningen till en utomstående myndighet
.skulle sannolikt vara ägnat att göra den mera fri och obunden. Från pedagogisk
synpunkt torde man hava anledning att opponera sig mot ett sådant
förfaringssätt, endast örn
att sakkunskap på undervisningens område undanskötes. En sådan anmärkning
syntes emellertid icke med fog kunna riktas mot det föreliggande förslaget.
Snarare skulle man då vilja anmärka på, att »allmänintresset» skulle
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr lJfS.
företrädas enbart av ordföranden, medan övriga ledamöter och experter
skulle mycket markant företräda undervisningsintresset. Genom sin representant
i nämnden skulle skolöverstyrelsen alltjämt uppehålla kontakten
med granskningsarbetet. Nog syntes de pedagogiska synpunkterna fullt tillgodosedda.
Till sist framhölles, att det slutliga avgörandet i fråga om läroboks
godkännande skulle tillkomma Kungl. Majit och icke granskningsnämnden.
Granskningsnämndens beslut bleve således offentligt och det
torde yppa sig möjligheter för en missnöjd att före avgörandet framlägga
ytterligare synpunkter på frågan, ehuru besvärsrätt över nämndens beslut
ej skulle medgivas.
Läroboksgranskningen bleve under alla förhållanden ur prisregleringssynpunkt
en rent preliminär, örn också långt ifrån betydelselös åtgärd. En
»grovgallring» av det stora läroboksbeståndet hade vidtagits. I och med
fastställande av formerna för själva antagandet av böcker bland de av
granskmngsmyndigheten gillade vöre man inne på väsentligare möjligheter
att beakta ekonomiska intressen. Även här ville styrelsen i princip ansluta
sig till de riktlinjer, som anvisats av de sakkunniga. Tills vidare i vart fall
torde tanken på enhetlighet i läroböcker för hela landet kunna undanskjutas.
Det syntes då vara en riktig organisationsform att få till stånd en viss
enhetlighet inom de lokala områden, mellan vilkas skolor de vanligaste förflyttningarna
från skoltyp till annan förekomme. Den roll, skolöverstyrelsen
skulle spela med avseende å läroboksantagningen i de högre skolorna, syntes
ytterligare motivera, att den nyss berörda centrala läroboksgranskningen
kunde förläggas på annat håll.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som yttrat sig i ärendet,
i vad det avser läroböcker för folk- och fortsättningsskolan, har funnit
den av de sakkunniga verkställda granskningen och bedömningen av de
läroböcker, som för närvarande användes i folkskolan och fortsättningsskolan,
hava ådagalagt, att det nuvarande gransknings- och antagningssystemet
för läroböcker behövde ändras. Styrelsen har biträtt ej blott de
sakkunnigas förslag, att granskningen av läroböckerna skulle anförtros åt
en central myndighet, utan även i huvudsak förslaget örn inrättande av
vissa lokala nämnder för antagning av läroböcker vid folk- och fortsättningsskolan.
Läroverkslärarnas riksförbund har begränsat sin granskning av det föreliggande
betänkandet till de delar, vilka direkt beröra de allmänna läroverken
och med dem likartade läroanstalter, och i dessa avseenden yttrat bland
annat följande:
Riksförbundet framhölle, att de sakkunniga syntes ha varit benägna för
en viss, för både läroverkens och folkskolornas del mindre lycklig sammanblandning
av dessa båda kategorier i avseende på deras art och behov i förevarande
sammanhang. Gentemot denna benägenhet att i uniformeringsintresse
sammanföra de båda skoltyperna borde enligt riksförbundets mening
bestämt hävdas, att dessas karaktär vore väsentligt olika i en punkt:
folkskolans undervisning vore obligatorisk, läroverkets däremot icke blott
frivillig utan dessutom förenad med ett visst urval av elevmaterialet,
ett urval, som betingades av utbildningens formella slutmål, statskontrollerade
examina.
29
Kungl. May.ts proposition Nr 1J/3.
Om denna synpunkt hölles i sikte, kunde det med skal frågas, huruvida
de föräldrar, som för sina barns utbildning önskade taga läroverkens undervisning
i anspråk, med fog kunde klaga över den utgiftspost, som motsvarade
inköp av läroböcker. Det allmännas årskostnad per läroverkselev
kunde uppskattas till 500 ä C00 kronor; kläder, föda och husrum torde icke
kunna beräknas kosta föräldrarna mindre än 300 å 400 kronor per år. Enligt
1927 års skolsakkunnigas utredning uppginge genomsnittskostnaden för
läroböcker i realskolan till omkring 35 kronor per år; motsvarande siffra för
realskolekurs och gymnasiekurs, betraktade som en enhet, vore omkring 40
kronor. Dessa kostnader gällde anskaffning av nya bokexemplar och betecknades
därtill i ett utlåtande av skolöverstyrelsen såsom för höga, alldenstund
de även inkluderade vissa böcker, som lärjungarna icke ålades att
inköpa. Skulle det vara möjligt att genom åtgärder av olika slag nedbringa
kostnaderna för en lärjunges läroböcker med exempelvis 10 a 15 procent,
komme detta att motsvara cirka 5 kronor per år, ett belopp, som svårligen
kunde tänkas vara av nämnvärd betydelse i förhållande till årets totala studiekostnader.
Det torde även böra påpekas, att i dessa kostnader inginge utgifter
för vissa lexika — för gymnasiekursen lägst 50 kronor —- vilka varje
bildad person måste anses ha behov av även efter skoltiden. Riksförbundet
uttalade som sin bestämda uppfattning, att frågan örn lärobokskostnaderna
givits för stora proportioner, då den i pressen framdragits på insändaravdeh
ningarna, och att det moderna slagordet »terror» därvid fått användning på
ett illa valt område.
Av de sakkunnigas historiska översikt kunde en mindre initierad läsare
lätt få den föreställningen, att riksdagen ofta och med intresse avhandlat
läroboksfrågan. Detta vore emellertid alldeles oriktigt i vad det gällde läroverken.
Såväl de i historiken omnämnda motionerna vid 1928 års riksdag
som de av samma motionärer upprepade motionerna vid 1930 års riksdag
och den vid 1933 års riksdag väckta motionen gällde folkskolan. Det torde
vara tillräckligt att påpeka den iögonenfallande kontrasten mellan instanssystemen
i fråga örn bestämmande av läroböcker vid läroverk och vid folkskolor
för att klargöra, i huru hög grad en centralisering kunde vara behövlig
på folkskolans område. Där vore skoldistrikten cirka 2,400, underställda
mer än 50 folkskolinspektörer, medan läroverk, mellanskolor och enskilda
skolor ej torde uppgå till mera än 275, underställda en centralmyndighet,
skolöverstyrelsen.
Om riksdagen alltså icke under senare år ägnat egentlig uppmärksamhet
åt läroverkens läroböcker, så mäste det i detta sammanhang observeras, att
riksdagen genom sitt beslut år 1927 förändrat läroverkens organisation,
arbetssätt och arbetsmål i mycket stor omfattning. En omedelbar följd härav
hade blivit, att sa gott som alla förut i läroverken använda läroböcker
i större eller mindre grad, reellt eller formellt, hade mäst göras till föremål
för omarbetning. Utan alt härvid kunna åberopa någon statistik vågade
riksförbundet påstå, att ombytena av läroböcker, enligt 1927 års skolsakkunnigas
ovan berörda utredning uppgående i medeltal till ett enda per år
och läroverk (d. v. s. för varje läsämne ett vart tionde år) under tioårsperioden
191(5—1926, just genom skolreformen temporärt nått en frekvens
vida utöver den normala. Då 1928 års läroverksstadga, redan innan den
hunnit bli tillämpad i full utsträckning, avlösts av 1933 års stadga, hade
lramtvungits än flera läroboksombyten. kör läroverkens vidkommande
måste det nuvarande eller under de senaste åren rådande tillståndet på
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
läroboksområdct av denna orsak betecknas såsom exceptionellt och på intet
satt lämpat att läggas till grund för en diskussion av åtgärder, som kunde
vara erforderliga under normala förhållanden.
Riksförbundet ansåge den gjorda granskningen av läroboksbeståndet
hava varit starkt påkallad och hyste den övertygelsen, att en dylik granskning
periodiskt borde företagas allt framgent. Då det väsentliga arbetet vid
upprättande av läroboksförteckningar utan all fråga komme att åvila de
tillkallade ämnesexperterna och då den centralmyndighet, som hade att
sammanställa själva förteckningen, borde anses som en garant för att ett
likformigt och konsekvent förfaringssätt tillämpades på olika områden och
vid olika tidpunkter, borde det anförtros åt skolöverstyrelsen att såväl
upprätta som fastställa läroboksförteckningarna. Uppenbart vore, att skolöverstyrelsen
å priori genom sin sammansättning hade vida större förutsättningar
att kunna bedöma läroboksförhållanden, såväl i fråga örn läroverk
som i fråga örn folkskolor, än en nämnd med fem medlemmar, av vilka
flertalet knappast kunde ha den erfarenhet, auktoritet och överblick, som
skolöverstyrelsens medlemmar besutte på sina respektive skolområden. Det
vöre också att märka, att sakkunskapen hos den föreslagna nämnden kunde
bli relativt heterogen, eftersom den måste representera så pass olika skolformer.
Ej heller kunde man räkna med, att en nämnd, bestående av för
kort tid förordnade medlemmar, städse skulle kunna stå fri för den påverkan,
som den kunde tänkas bli utsatt för från av läroboksproduktionen intresserade
parter.
En revision av läroboksbeståndet borde enligt riksförbundets mening äga
rum ungefär vart åttonde år, motsvarande längden av en fullständig läroverkskurs.
De böcker, som skulle avföras, borde icke avföras omedelbart
utan få en viss respittid.
Alla skäl syntes riksförbundet tala för att skolöverstyrelsen skulle tillläggas
full befogenhet att bestämma örn läroböcker. För att sätta skolöverstyrelsen
i stånd att sköta ej mindre dess redan förut alltför betungande
arbetsuppgifter än även den ökade granskningsskyldigheten i fråga örn läroböckerna
borde den beredas ökat anslag till såväl ordinarie arbetskraft som
också tillfälligt anlitade ämnesexperter.
När det gällde att välja form för granskning av en ny lärobok, kunde tre
möjligheter tänkas. Antingen kunde den nya läroboken uppvisas för den
granskande myndigheten i manuskript, i korrektur eller i färdigtryckt skick.
Granskning i korrektur föresloges av de sakkunniga. En sådan ordningsyntes
riksförbundet vara mindre välbetänkt. Det kunde nämligen förutses”
att i så fall förlag av olika storlek (särskilt som granskningen i korrektur
lätt kunde tendera mot större stränghet än de sakkunniga tänkt sig) försattes
i väsentligt olika utgångslägen, då fråga uppkomme örn utgivande
av en ny lärobok. Ett mindre förlag såge sig nödsakat att av ekonomiska
skäl iakttaga den yttersta försiktighet i dylika fall, under det att ett stort
förlag i kraft av sina ekonomiska och tekniska resurser med mindre betänkande
vågade taga risken att lägga ned ett kapital i sättning av en ny bok.
Sannolikt skulle förlagen snart nog slå in på den taktiken, att de garderade
sig mot ett underkännande av den tilltänkta boken på författarens bekostnad.
Den ena såväl som den andra omständigheten talade för att den fria
konkurrensen på läroboksmarknaden skulle avtaga, vilket riksförbundet
skulle finna beklagligt. Man kunde också räkna med att läroboksförfattare
i det längsta skulle draga sig för att giva sig in på ett arbete, som kanske
opaginerad Kontrollera mot PDF
.‘31
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1^3.
icke gåve något resultat eller måhända till oell med bleve förenat med avsevärd
ekonomisk uppoffring. Utvecklingen på läroboksmarknaden syntes för
närvarande tendera mot trustbildning och vad som i realiteten kunde sagås
bli monopol. Detta betraktade riksförbundet såsom icke önskvärt. ■
Granskning i manuskript (maskinskrivet i för granskningen nödigt antal
exemplar) kunde väl synas ha vissa fördelar, särskilt den, att ett läroboksmanuskript,
som icke fyllde måttet, aldrig komme att befordras till trycket.
Men då den möjligheten icke gärna kunde uteslutas, att ett refuserat manuskript
efter omarbetning ånyo förelädes den granskande myndigheten en
eller flera gånger, vöre det fara värt, att denna myndighet bleve betungad
med ett oskäligt arbete.
Återstode alltså granskning i färdigtryckt skick. Detta alternativ syntes
riksförbundet vara det bästa, bland annat därför att förlagen (i kanske ännu
större utsträckning än för närvarande) komme att genom egna experter
underkasta redan manuskripten en granskning, som måste tillerkännas ett
icke ringa värde utan att direkt förorsaka det allmänna kostnader i någon
form. Då riskerna genom denna nödtvungna förhandsgranskning inskränktes
till ett minimum, helst som den officiella granskningen tänktes bli av
liberal art, komme olikheten mellan stora och små förlag icke att skärpas.
Riksförbundet skulle här vilja instämma i och komplettera ett av de sakkunniga
framfört förslag, i vad det gällde antagande av ny lärobok. Om
den granskande myndigheten i enstaka fall funne det tveksamt, huruvida
en till granskning inlämnad lärobok borde godkännas eller icke, och örn
denna tvekan icke hade sin grund i att boken ur allmänt pedagogiska synpunkter
kunde förefalla svag utan däri, att boken genom sin läggning starkt
avveke från gängse framställningar av samma art, vore det av värde, att
en sådan bok i egenskap av nytt och måhända värdefullt uppslag finge
användas på prov vid något läroverk. Det kunde då exempelvis ställas
såsom villkor, att förlaget ställde ett för ändamålet erforderligt antal exemplar
av boken till förfogande till starkt reducerat pris under försökstiden.
Denna skulle givetvis lia en sådan längd, att boken hunne prövas pä hela
det stadium, för vilket den vore avsedd. Det skulle åligga ämneskonferensen
att vid varje läsårs slut avlägga rapport över de gjorda erfarenheterna.
De sakkunniga beräknade kostnaderna för den av dem föreslagna granskningsnämnden
till högst 15,200 kronor. Såvitt riksförbundet kunde finna,
hade härvid hänsyn icke tagits till de kostnader, som uppkomma vid avlöning
av vikarier för de till nämnden hörande aktiva pedagogerna, vilkas
arbete efter allt att döma skulle tagas i anspråk jämväl under pågående
terminer. Även om kostnaderna icke syntes bli höga för den föreslagna institutionen,
funne riksförbundet det likväl ur statsekonomi synpunkt
klokare att förstärka anslagen till skolöverstyrelsen med motsvarande belopp,
som i så fall kunde väntas bliva till större gagn.
Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen har, förutom vissa synpunkter
rörande önskvärdheten av att ytterligare inskränkningar icke vidtagas
i de statsunderstödda enskilda läroanstalternas rätt att införa nya
läroböcker m. m., anfört följande:
Det syntes olyckligt, att från den centrala skolmyndighetens arbetsuppgifter
undantaga en så viktig angelägenhet som granskningen och fastställandet
av ett av skolans förnämsta arbetsredskap, läroboken. En nämnd
med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen torde aldrig kom
-
32
Kungl. Marits ''proposition Nr 143.
ina att besitta den erfarenhet och den ingående och allsidiga kännedom om
skolans liv och arbete, som skolöverstyrelsen ägde. Det vore bättre att lätta
skolöverstyrelsens arbetsbörda genom ökade anslag till ordinarie arbetskraft
och särskilda experter än att förlägga läroboksärendena till en särskild
myndighet. Centralstyrelsen ansåge således för sin del, att den centrala läroboksgranskningen
borde anförtros åt skolöverstyrelsen.
Föreningen svenska folkskolans vänners förvaltningsråd, som likaledes
yttrat sig över förslaget, allenast i vad avser folk- och fortsättningsskolan,
har anfört, att en permanent central granskningsnämnd vore överflödig,
om de ovanberörda lokala nämnderna komme till stånd. Skulle en central
läroboksgranskning emellertid finnas behövlig, borde denna anförtros åt
skolöverstyrelsen.
Sveriges folkskollärarförbund har i princip anslutit sig till förslaget att
inrätta en central granskningsinstitution men ansett sig inte böra taga
ståndpunkt till frågan, huruvida densamma skulle direkt underordnas ecklesiastikdepartementet
eller vara förlagd till skolöverstyrelsen.
Likaledes har förbundet i huvudsak förordat förslaget örn inrättande av
antagningsnämnder för folkskolans läroböcker.
Svenska bokhandlare]öreningen och svenska bokhandelsmedhjälpare]öreningen
hava i sina yttranden uppehållit sig allenast vid vissa av de sakkunniga
framförda synpunkter rörande närmare utredning av frågan om
bokförmedling till vissa läroanstalter.
Svenska bokförläggareföreningen har anfört bland annat följande:
Föreningen ville, med tanke på en inom vissa håll tydligen allmänt utbredd
föreställning, icke underlåta att understryka det av de sakkunniga
berörda förhållandet, att tillkomsten av nya, förändrade upplagor, vilket
ansåges utgöra ett hinder för läroböckernas förbilligande, i väsentlig män
föranleddes av läroboksförf att arnäs påkallande hos förlagen av sådana nya
upplagor, medan det för förlagen ju ur ekonomisk synpunkt måste vara
eftersträvansvärt att i görligaste mån få nytrycka utgivna läroböcker i oförändrad
form. Med det sagda hade givetvis på intet sätt gjorts gällande, att
författarna läte leda sig av ekonomiska intressen, utan anledningen till
deras önskemål i förevarande hänseende torde regelmässigt vara en förefintlig
förklarlig önskan, att böckerna skulle i möjligaste mån motsvara
tidens krav, en strävan, som även det förlag, som ville hålla en hög standard
på sitt läroboksbestånd, hade anledning behjärta. Då ett förfarande,
som icke alls eller i alltför liten grad beaktade denna omständighet, kunde
innebära en fara att gå för långt, d. v. s. skapa prisbillighet på bekostnad
av böckernas kvalitet, hade föreningen i största korthet velat beröra saken.
Det skulle icke förnekas, att ett utfärdande av de föreslagna förteckningarna
över böcker, som finge användas, vore av värde för åstadkommande
av en minskning av skolboksproduktionell. Föreningen ville dock
därvidlag påpeka, att en väsentlig anledning till den betydande produktion,
som de senare åren ägt rum, vore att söka i statsmakternas egna åtgärder,
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1/+3.
ela nämligen genom läroverksreformerna 1928 och 1933 en fullständig omstöpning
av undervisningsväsendet skett, vilken nödvändiggjort uppläggning
av en hel mängd nya läroböcker eller framtvingat en grundlig omarbetning
av förut befintliga sådana. Vidare ville föreningen framhålla, att
inom skolboksförlagen sedan lång tid tillbaka grundliga försök gjorts och
alltjämt gjordes att nedbringa läroboksbeståndet. Rörande det omnämnda
upprättandet av officiella förteckningar över tillåtna läroböcker hade delade
meningar rått inom föreningen. Det hade nämligen också gjorts gällande,
att en sådan begränsning av antalet skolböcker, som åsyftades, bättre och
för det allmänna billigare kunde åstadkommas genom att låta som hittills
den fria konkurrensen under redan existerande kontrollformer bliva utslagsgivande
och att proceduren med officiella förteckningar icke vore av behovet
påkallad. Fara förelåge dessutom för att förteckningarna komme att
i olika detaljer bliva bristfälliga. Därest det emellertid befunnes lämpligt,
att förteckningar av ifrågavarande beskaffenhet utfärdades, ansåge föreningen,
att beredningen av förteckningarna och tillsynen över dem borde
handhavas av skolöverstyrelsen, varigenom större säkerhet skulle vinnas
för ett på erfarenhet grundat allsidigt och rättvist bedömande av böckerna.
De sakkunniga hade föreslagit inrättande av en nämnd för central läroboksgranskning,
vilken bland annat skulle utreda frågor örn antagande av
nya skolböcker. Därvid hade åtskillnad icke gjorts mellan böcker för olika
slag av skolor. Föreningen ville emellertid som sin mening hävda, att åtskillnad
borde göras mellan böcker för folkskolan och fortsättningsskolan
å ena sidan samt böcker för de högre skolformerna å den andra. Folkskolan
vore ju — i den mån icke annan tillåten skolform valdes — en obligatorisk
skola, där böckerna till stor del utdelades gratis till eleverna. Det rådde
vidare för närvarande en stor skillnad beträffande antagandet av nya böcker
i de olika skolformerna.
Vad beträffade böcker för de högre skolformerna, föresloge de sakkunniga
angående granskning av nya böcker, att sådana arbeten, satta och
ombrutna, i sju exemplar skulle inlämnas till nämnden, som då hade att
yttra sig örn, huruvida boken i fråga skulle kunna godkännas eller icke.
Definitivt beslut från nämndens sida skulle likväl icke fattas, förrän arbetet
förelåge fullt färdigt. Att låta sätta och ombryta ett arbete, i synnerhet
ett större sådant, droge ju högst väsentliga kostnader. Att dessa kostnader,
örn vederbörande arbete bleve underkänt, skulle kunna bäras av författaren,
vore uteslutet. Örn ett verk underkändes, förlorade ju författaren under
alla omständigheter varje ersättningsmöjligliet för sitt nedlagda arbete.
Kostnaderna för uppsättning etc. skulle således komma att drabba förlagen.
Självklart vore, att örn ett förlag finge rätt många arbeten underkända,
detta måste resultera i, att de kostnader, som fort a ge t iklätt sig för dessa
underkända arbeten, linge bäras av den skolboksköpande allmänheten.
Lärobokssakkunnigas förslag skulle således resultera i, att antingen ytterst
få nya läroböcker utarbetades och att det särskilt skulle i hög grad försvåra
utgivandet av nya läroböcker, baserade på nya pedagogiska rön, framför
allt örn författaren vore som författare okänd —- allt till skada för undervisningen.
Eller också skulle följden bliva den, att prisen på gångbara böcker
mäste höjas för att bära förlusterna för underkända arbeten. De sakkunnigas
förslag skulle således, örn det bleve genomfört, kunna leda till. att
prisen på läroböckerna, tvärtemot vad som åsyftats och bokförlagen själva
önskade, skulle komma att höjas i stället för att sänkas. Med avseende å
Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 saini. Nr 1//3.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.‘34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.
utgivandet av omarbetade upplagor anslöte sig föreningen till reservantens
yttrande men ville ytterligare framhålla, att ett realiserande av de sakkunnigas
förslag i detta hänseende skulle kunna resultera i att prissättning på
längre sikt vid utgivande av läroböcker icke vidare skulle kunna förekomma.
I stället måste varje upplaga prissättas så, att den bure sig själv, varigenom
otvivelaktigt priset på läroböcker skulle komma att höjas. Dessa
erinringar pekade på, att granskningsförfarandet, såsom det av de sakkunniga
uppbyggts, vore behäftat med sådana brister, att det icke torde böra
stadfästas. Den genom skolöverstyrelsen redan nu förefintliga centrala
granskningen syntes i stället i stort sett böra bibehållas.
På nu anförda skäl måste föreningen, som icke funne sig av utredningen
övertygad örn det föreslagna systemets överlägsenhet framför det nuvarande,
avstyrka de sakkunnigas förslag om inrättande av den föreslagna centrala
granskningsnämnden, såväl vad anginge folkskoleböcker som böcker
för de högre skolformerna. Föreningen har också berört frågan om prissättningen
å skolböcker.
De sakkunniga förordade en prisgranskning genom den centrala granskningsnämnden
utan att dock mer än an tydnings vis uppdraga några riktlinjer
för huru denna prisgranskning skall försiggå. Visserligen framhölle de
sakkunniga, som ingalunda vöre främmande för betydelsen av den fria konkurrensen
i förevarande hänseende, att prövningen måste ske med största
varsamhet. Men någon mer ingående prövning torde icke kunna ifrågakomma,
eftersom nämnden med den föreslagna sammansättningen icke
torde kunna förutsättas äga erforderlig kännedom örn de många olikartade
faktorer, som inverkade på en boks prissättning, något som fordrade erfarenhet
och sakkunskap beträffande förlagsverksamhetens ekonomi. Det vore
därför att befara, att nämndens prisgranskning, vilken väl närmast avsåges
skola kunna ske genom jämförelse med andra liknande böcker, icke komme
att bygga på en tillfredsställande och rättvis grund. Prövningen bleve antingen
i stort sett av formell natur och komme att sakna verklig betydelse,
eller också ägde en realprövning rum, som grundade sig på ofullständigt, örn
ens något faktiskt material. Då den därtill skulle komma att utövas av personer,
vilka, helt förklarligt, icke besutte tillräckliga förutsättningar för
frågans bedömande, måste föreningen finna förslaget i denna del föga välbetänkt
och avstyrkte därför detsamma.
Statskontoret, som icke ansett sig böra ingå på frågan örn behovet och
lämpligheten av de av de sakkunniga föreslagna anordningarna, har anfört
i huvudsak följande:
Det mötte givetvis vissa svårigheter att, innan erfarenhet vunnits rörande
omfattningen av den centrala granskningsnämndens arbete, avväga storleken
av de ersättningar, som borde utgå. Statskontoret ville med hänsyn
härtill föreslå att, såsom fallet vore beträffande exempelvis allmänna civilförvaltningens
lönenämnd och statens bostadsnämnd, ersättningarna bestämdes
till dels ett mindre, fast årsarvode, dels ock visst efter sammanträdesdag
beräknat belopp.
Vid jämförelse med vad som inom statsförvaltningen utginge i andra liknande
fall och med hänsyn jämväl tagen till det ordföranden och ledamöterna
mellan sammanträdesdagarna åliggande granskningsarbetet syntes
35
Kungl. Majlis proposition Nr LjS.
det fasta årsarvodet böra bestämmas för ordföranden till 1,000 kronor och
för en var av ledamöterna till 500 kronor samt det efter sammanträdesdag
beräknade arvodet för ordföranden till 25 kronor och för en var av ledamöterna
till 12 kronor. Statskontoret förutsatte härvid, att föreskrift meddelades,
att antalet sammanträden för år icke finge utan Kungl. Maj:ts
medgivande överstiga visst bestämt antal, förslagsvis 25. Med nu angivna
beräkningsgrunder skulle ersättningarna för år uppgå för ordföranden till
högst (1,000 + 25 X 25 =) 1,625 kronor och för en var av de av Kungl.
Majit utsedda ledamöterna till högst (500 + 25 X 12 =) 800 kronor eller
sålunda för sagda ledamöter tillhopa till högst (3 X 800=) 2,400 kronor.
De sakkunniga hade föreslagit antalet suppleanter till tre. Ersättningen
till dem skulle enligt förslaget utgå i form av dagarvode efter samma grunder,
som i allmänhet gällde beträffande sakkunniga, vilka för utredning av
viss fråga tillkallades jämlikt Kungl. Majits bemyndigande. Statskontoret
vålle föreslå, att arvodet till suppleant beräknades efter sammanträdesdag
och bestämdes till samma belopp som för ledamot eller till 12 kronor, varemot
fast årsarvode icke borde utgå.
Till nämndens förfogande skulle stå vissa experter, som efter förslag av
nämnden skulle i nödigt antal utses av Kungl. Majit. Ersättningen till dem
syntes böra utgå i form av dagarvode efter 6 kronor. I avsaknad av närmare
uppgifter rörande det sannolikt erforderliga antalet experter och
arbetsdagar läte det sig svårligen göra att med någon större grad av noggrannhet
beräkna det belopp, vartill ersättningarna kunde komma att uppgå.
Det ville dock synas statskontoret, som örn de årliga kostnaderna borde
kunna begränsas till 4,000 kronor.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle till nämndens sekreterare utgå ett
årsarvode av 2,400 kronor. Då här ifrågavarande sekreterares arbetsuppgifter
huvudsakligen torde komma att bestå av enklare expeditionsgöromål,
syntes det föreslagna årsarvodet onödigt högt. Enligt ämbetsverkets mening
torde ett belopp av 1,200 kronor vara tillfyllest för avlönande av sekreterare
jämte annan nödig biträdeshjälp.
Anslagsposten till expenser hade av de sakkunniga beräknats till 300 kronor,
under förutsättning att tjänstelokal kostnadsfritt ställdes till nämndens
förfogande samt att tjänstebrevsrätt tillerkändes densamma. Mot det föreslagna
beloppet hade statskontoret intet att erinra.
Vidkommande förmånen av tjänstebrevsrätt ville statskontoret framhålla,
att sådan rätt plägade medgivas — förutom ämbetsverk och myndigheter
— endast mera permanenta institutioner och anstalter, vilkas verksamhet
helt bekostades av statsmedel. Därest en central granskningsnämnd
komme till stånd, på sätt de sakkunniga föreslagit, torde förutsättningen för
tjänstebrevsförmånens beviljande alltså föreligga.
Utgifterna för den centrala granskningsnämnden skulle alltså beräknas
på följande sätt:
Ersättning till ordföranden............................. kronor 1,625
Ersättningar till tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter jämte
suppleanter ........................................ » 2,400
Ersättningar till experter .............................. » 4,000
Ersättning till sekreteraren jämte nödig biträdeshjälp ..... » 1,200
Expenser ...................................... »_300
Summa kronor 9,525
Anslaget syntes, efter avrundning till 9,600 kronor, böra i riksstaten uppforas
såsom obetecknat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
!36
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.
Riksdagen har, såsom redan av det föregående framgår, vid flera tillfällen
framhållit behovet av åtgärder till förbilligande av kostnaderna för läroböcker
vid skolorna, särskilt då vid folkskolor. Att ett sådant behov föreligger,
synes mig de sakkunnigas ovanberörda utredning och de däröver
avgivna yttrandena hava på ett övertygande sätt klarlagt. Det är ingalunda
någon oväsentlig kostnad, som läroböckerna representera. Enligt de
sakkunnigas beräkningar skulle utgifterna för läroböcker vid de undervisningsanstalter,
örn vilka här är fråga, snarare över- än understiga 5 miljoner
kronor örn året. Visserligen torde de klagomål, som förekommit
från allmänhetens sida i läroboksfrågan, i vissa fall hava varit överdrivna,
men det torde icke desto mindre vara uppenbart, att den offentliga kontrollen
hittills varit bristfällig i väsentliga avseenden och att onödiga utgifter
vid läroboksköp förorsakats såväl målsmännen som kommunerna.
Läroboksfrågan har utgjort ett irritationsmoment, vilket i sin mån stört
och rubbat det samförstånd och den samverkan, som bör råda mellan hem
och skola, målsmän och lärare. Det synes vara angeläget, att läroboksutgifterna
för eleverna vid det allmännas och under det allmännas inseende
ställda undervisningsanstalter begränsas till en nivå, som utan eftersättande
av andra intressen kan vara sakligt motiverad.
Men läroboksfrågan har också en annan sida, ej mindre viktig än den
ekonomiska. Då läroböckerna utgöra ett av skolans viktigaste hjälpmedel,
är det uppenbarligen av den största betydelse, att det allmänna utövar
en noggrann uppsikt över läroboksbeståndets kvalitet. Här gäller, om
någonsin, att endast det bästa är gott nog. Det framgår av den förut lämnade
redogörelsen, att denna uppsikt för närvarande icke fungerar på ett
fullt tillfredsställande sätt. Detta har vitsordats av, bland andra, även skolöverstyrelsen.
Riksdagen har, såsom ovan erinrats, uttalat den uppfattningen, att läroboksutgiftema
skulle kunna minskas, utan att fördenskull intresset av en
god lärobokslitteratur skulle behöva eftersättas. Det program för åtgärder
på förevarande område, som ligger i detta uttalande, har det varit mitt
syfte att söka få förverkligat genom det förslag, jag här ämnar framlägga,
dock att därvid en starkare och mera positiv betoning synts mig böra givas
åt kravet på läroböckernas kvalitet.
De nu i ämnet gällande bestämmelserna torde kunna sammanfattas sålunda,
att, i fråga örn de högre skolorna, skolöverstyrelsen och, i fråga om
folk- och fortsättningsskolor, statens vederbörande folkskolinspektör på
förslag av vederbörande bestämma örn antagande av lärobok. De förslag,
som framlagts av ovannämnda sakkunniga, innebära dels vissa ändrade
föreskrifter i fråga om berörda antagningsförfarande, dels ock bestämmelser
rörande granskning av läroböcker. Det är min mening att här allenast
upptaga frågan om granskning av läroböcker till mer ingående behandling.
Spörsmålet om antagning av lärobok, i vilket avseende jag icke har för
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1/flux
sikt att ifrågasätta sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för
sitt genomförande kräva riksdagens medverkan, torde jag senare bliva i
tillfälle att anmäla för Kungl. Majit.
De sakkunnigas förslag, i vad det angår läroboksgranskning, avser dels
uppgifterna för granskningen, dels ock organisationen av denna granskning.
Vad först beträffar läroboksgranskningens uppgifter må beaktas, att en
central granskning av läroböcker för närvarande äger rum blott för de högre
läroanstalternas del. Denna granskning har hittills i regel endast avsett ny
lärobok; allenast för de högre skolorna och i mindre utsträckning torde nya,
omarbetade upplagor hava kontrollerats. Nu hava de sakkunniga, med
övervägande instämmande från skolmyndigheterna förordat, att granskningen
må bliva central även för folkskolan, att kristendomsböcker, för
vilka förut en särskild granskningsform varit anordnad, må väsentligen
likställas med övriga läroböcker, att textböcker i moderna språk må bliva
föremål för viss central kontroll, att granskningen må regelmässigt omfatta
även nya, omarbetade upplagor, att den också skall avse utgallring av föråldrade
eller annars olämpliga läroböcker, och att officiella läroboksförteckningar
skola upprättas för att läggas till grund för antagning av böcker vid
skolorna.
Enligt min mening är det av stor betydelse, att uppgifterna för läroboksgranskningen,
vilka förut blott delvis och sporadiskt blivit beaktade, sålunda
sammanfattats och utformats och att skolmyndigheterna i så stor
utsträckning anslutit sig till den uppfattningen, att dessa uppgifter böra
tillgodoses. Jag ansluter mig till de sålunda angivna riktlinjerna för granskningen
och anser åtgärder nu böra vidtagas för att fa en dylik centi al
granskning till stånd. För folkskolans del skulle detta innebära det framsteget,
att denna kontroll, som för närvarande är splittrad pa 52 inspektionsområden
och som åvilat folkskolinspektörerna jämte mangfaldiga administrativa
uppgifter av annan art, hädanefter skulle utövas av en särskild,
kompetent central instans. Men också för den högre skolan, där läroboksbeståndet
är i hög grad specialiserat efter olika undervisningslinjer,
skulle möjlighet beredas att överblicka detsamma genom de läroboksförteckningar,
som skulle angiva granskningens resultat.
Med avseende på granskningsuppgifternas fixering och utformning torde
följande omständigheter böra särskilt beaktas.
I fråga örn grunderna för godkännande av ny lärobok är att märka, att
utfärdandet av officiella läroboksförteckningar möjliggör en översiktligkontroll
av läroboksbeståndet och skapar grundvalen för ett ändamålsenligt
urval av böcker i och för skolbruk. Det torde också vara uppenbart,
att fiirst med ledning av dylika förteckningar möjlighet skapas för skolmyndigheterna
att under en jämförande prövning av olika böcker jämväl
lägga prisfrågan till grund flir läroboksbytena, och att det i samband där
-
38
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr torneå
självfallet måste bliva önskvärt för ett förlag att sätta bokpriset så
lågt som möjligt samt att anpassa det efter förskjutningar i prisläget på
läroböcker från andra förlag. Då förhandenvaron av officiella läroboksförteckningar
med vederbörliga prisuppgifter sålunda i och för sig torde utgöra
en mycket verksam drivkraft till ett förbilligande av lärobokspriserna,
bör redan ur denna synpunkt anordnandet av en effektiv läroboksgranskning
kraftigt förordas.
Emellertid innebär ett utfärdande av dylika förteckningar ju ett fixerande
av det läroboksbestånd, som anses böra godkännas för skolbruk, och
utövar alltså en viss konserverande inverkan på läroboksbeståndet. För de
förlag, vilkas läroböcker uppförts å förteckningarna, torde det vara ett
självfallet intresse att såvitt möjligt utnyttja denna förmån genom nytryck
eller genom att vid behov utgiva nya, på ett lämpligt sätt omarbetade
upplagor av de redan godkända böckerna. Samtidigt torde den genom
expertis skärpta granskningen av nya läroböcker medföra, att benägenheten
att utgiva dylika i motsvarande mån torde minskas. Ju mer ett förslag
till ny lärobok präglas av nya pedagogiska uppslag och metoder, desto
större torde betänksamheten bliva från ett förlags sida inför den ekonomiska
risken, att läroboken underkännes vid granskningen. I samma mån
som en sådan betänksamhet mot att utgiva nya läroböcker blir känd, återverkar
detta också tvivelsutan i återhållande riktning på dem, som annars
skulle kunna tillgodose vår läroboksproduktion genom värdefullt författarskap.
Restriktioner böra förvisso skapas mot de aktuella missförhållandena
på läroboksområdet. De böra dock enligt min mening icke sträcka
sig så långt, att därmed förutsättningarna upphävas för en ändamålsenlig
förnyelse av vår lärobokslitteratur i jämbredd med kunskapsstoffets utökning
och omvandling och med den pedagogiska utvecklingen. De förteckningar,
som bilda utgångspunkten för läroboksurvalet vid skolorna, böra
därför enligt min mening upprättas på objektiva, i varje särskilt fall tilllämpade
grunder.
Såsom dylika grunder framstå helt naturligt, att läroboken bör vara ny,
d. v. s. icke till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig
bok, att den bör bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel
och att den i huvudsak motsvarar ett i en undervisningsplan ingående,
bestämt pedagogiskt ändamål. Fyllas dessa krav av en viss lärobok, är därmed
också angivet, att nämnda lärobok i det hela äger givet företräde
framför de redan antagna, i det att den motsvarar vissa pedagogiska anspråk,
som dessa ej tillgodose. Det ankommer därvid på den myndighet,
som ombesörjer antagandet av läroböckerna vid skolorna, att se till, att
målsmännens befogade intressen ej åsidosättas. I likhet med lärobokssakkunniga
anser jag även, att de läroböcker av vederhäftig läggning, som
befinnas i vissa väsentliga avseenden utgöra värdefulla pedagogiska bidrag
men som ur vissa synpunkter synas föranleda vägande invändningar, må
39
Kungl. Marits proposition Nr 143.
kunna å förteckningarna uppföras under rubriken »till prövning». Det är
enligt min mening den antagande myndighetens uppgift att härvid pröva,
vid vilken eller vilka skolor en dylik bok må brukas, och tillse, att den användes
under den tid, som angives av den kurs, boken innefattar.
I samband med grunderna för liiroboksgranskningen märkes också frågan,
vem som bör äga att göra framställning örn granskning av en bok och
huruvida sådan framställning regelmässigt bör föranleda, att expertis anlitas
för att bedöma bokens lämplighet för skoländamål. Därvid har gjorts
gällande, att endast skolmyndighet bör få taga dylikt initiativ, detta främst
enär annars granskningen förmodligen med stor kostnad och avsevärt besvär
skulle ägnas böcker, som genom sin beskaffenhet alls icke lämpade sig
för undervisningen. En s. k. förhandsgranskning bör därför enligt nämnda
uppfattning icke äga rum. Det framstår härvid för mig som självfallet,
att den centrala granskande myndigheten äger en sådan pedagogisk kompetens,
att den är i stånd att preliminärt underkänna undervisningsmaterial
av uppenbart olämplig beskaffenhet. A andra sidan anser jag, att initiativet
härvidlag icke bör vara exklusivt förbehållet skolmyndigheterna.
Det synes nämligen böra förefinnas en öppen möjlighet jämväl för författare,
vetenskapsmän och eljest intresserade att påkalla uppmärksamhet för
sina bidrag till lärobokslitteraturen, givetvis under förbehåll att deras
arbeten väsentligen hålla provet enligt de objektiva grunder, som ovan
angivits.
Ett spörsmål, som föranlett meningsskiljaktigheter, är, huruvida lärobok,
vars granskning påkallas, bör företes i manuskript, korrektur eller
färdigställt skick. Å ena sidan kan, om granskning i korrektur eller färdigställt
skick förutsättes, detta verka hämmande på läroboksproduktionen
och fördyrande på lärobokspriserna, å andra sidan medför en granskning
i manuskript en avsevärd arbetsbelastning för den granskande myndigheten.
Det är icke lätt att avgöra, vilken väg, som är den ur olika synpunkter
bästa, och något definitivt ståndpunkttagande i denna fråga från min
sida torde i detta sammanhang icke vara erforderligt. Jag vill dock redan
nu säga, att de skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna böra företes
i färdigställt skick, synas mig väga tyngst. En granskning i manuskript
eller korrektur såsom en undantagsföreteelse, betingad av särskilda förhallanden,
torde dock icke böra helt uteslutas.
Vad angår läroboksgranskningens föremål, torde det icke vara erforderligt
att här ingå på närmare detaljer. Denna fråga lärer böra närmare övervägas
i samband med de författningsbestämmelser, vilka jag i sinom tid
torde bliva i tillfälle föreslå Kungl. Majit att meddela. Redan i detta sammanhang
vill jag emellertid framhålla, att självfallet även lexika och ordböcker
samt svenska läseböcker böra vara föremål för granskning. I synnerhet
äro lexika härvid att beakta på grund av det mycket höga pris,
som de ofta betinga, och de anmärkningar av kvalitativ art, till vilka de
40
Kungl. Marits proposition Nr 143.
givit anledning. Detsamma torde böra gälla i fråga om kristendomsböckerna,
som nu — enligt vad av det föregående framgår — äro föremål för
granskning under speciella former, ävensom de s. k. textböckerna. Vad
arbetsböckerna beträffar, hava de under senare år i stor utsträckning kommit
till användning, i synnerhet vid folkskolan. Detta slag av hjälpmedel
vid undervisningen förtjänar förvisso även att uppmärksammas i förevarande
sammanhang redan på grund av den jämförelsevis höga kostnad,
som berörda böcker stundom var för sig men i synnerhet genom sin frekvens
vid undervisningen förorsaka målsmännen. Även om de av praktiska
skäl möjligen icke böra uppföras på förteckningarna, torde vissa reglerande
och kontrollerande bestämmelser i fråga om dem böra övervägas.
Den närmare prövningen av frågan för vilka läroanstalter, ovannämnda
läroboksförteckningar böra bliva normerande, lärer likaledes böra få ankomma
på Kungl. Maj:t.
Behovet av en granskning av nya, omarbetade upplagor har av de sakkunniga
blivit belyst i en omfattande och ingående utredning. I remissutlåtandena
tillstyrkes så gott som enhälligt, att en dylik granskning, som
hittills endast anordnats för den högre skolan och detta blott i begränsad
omfattning, hädanefter regelmässigt må förekomma. En sådan synes också
mig vara oundgängligen påkallad, dels ur kostnadssynpunkt, enär en
ny, omarbetad upplaga näppeligen kan förutsättas kunna brukas vid sidan
av en föregående upplaga och därför bör betraktas som en ny lärobok,
dels emedan det bör tillses, att en ny upplaga ur undervisningens synpunkt
är likvärdig med den förra.
En fråga, i vilken däremot stridiga meningar yppats, är, huruvida viss
prisgranskning bör äga rum i samband med prövningen av ny upplaga.
De sakkunniga, som ifrågasatt, att en dylik granskning må kunna anordnas,
hava betonat, att den bör utövas med stor varsamhet, och att den bör grundas
på det förhållandet, att läroboken ifråga i stor utsträckning brukas
vid läroanstalterna. De sakkunniga framhålla, att en sådan granskning förutsätter
en viss överblick över läroböckernas priser och avsättning inom
högre och lägre skolor. Skolöverstyrelsen har visserligen med anledning
härav invänt bland annat, att det ej vore lämpligt eller ens möjligt att vid
granskningen av priset på en lärobok låta vederbörande förlags affärsställning
eller frågan örn bokens spridning utöva ett bestämmande inflytande.
Såvitt jag kunnat finna, hava emellertid de sakkunniga icke ifrågasatt så
ingripande åtgärder utan närmast sökt ansluta sitt förslag till de former
för åtgärder på detta område, som överstyrelsen nyttjat vid godkännande
av ny lärobok. En priskontroll kan självfallet icke uteslutas i samband
med granskningen av förslag till nya, omarbetade läroboksupplagor. Den
huvudsakliga förutsättningen härför är tvivelsutan den överblick över läroboksmarknaden,
som erbjuder sig under den i samband med granskningen
fortlöpande redaktionen av läroboksförteckningarna. Jag erinrar också i
detta sammanhang om att läroböckernas uppförande å officiella läroboks
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 41
förteckningar i och för sig torde medföra en beaktansvärd prisreglerande
verkan.
Vid redigerandet av de officiella läroboksförteckningarna skulle enligt
de sakkunnigas förslag även såsom resultat av den kontinuerligt pågående
granskningen ske en utmönstring av föråldrade eller för undervisningen
eljest såsom olämpliga befunna läroböcker. En sådan utmönstring skulle
enligt de sakkunnigas mening företrädesvis ske i samband med granskningen
av förslag till nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Skolöverstyrelsen
har förklarat sig icke kunna finna, att en oavlåtligt fortgående
granskning ovillkorligen måste anordnas, utan anser, att genomgång och
granskning av läroboksbeståndet borde anordnas med vissa års mellanrum,
förslagsvis vart femte år. Läroverkslärarnas riksförbund, som delar
denna mening, förordar, att granskningen må ske vart åttonde år.
Visserligen finner jag, att frågan om läroböckernas fortsatta utgallring
måhända tillmätts alltför stor betydelse. Sedan de av lärobokssakkunniga
uppgjorda förteckningarna efter ytterligare beredning blivit fastställda,
samtidigt som en effektivare kontroll över läroböckernas granskning och
antagning anordnats, torde utgallringsfrågan icke få ens tillnärmelsevis så
stor betydelse, som den nu har. I varje fall torde den förordade anordningen
med en läroboksgallnng med bestämda tidsintervaller icke böra
godtagas. Då förlagen under senare delen av en sådan mellantid hade att
överväga frågan om att utgiva ny lärobok, måste de räkna med den stundande
granskningen. Ju mer ett manuskript till ny lärobok präglades av
originella pedagogiska idéer, desto mera kan förlaget tänkas uppmärksamma
den utsikten, att, även om läroboken antagits till införande vid
vissa läroanstalter, det under utgallringsförfarandet skulle komma att
ifrågasättas, huruvida boken ifråga lämpade sig för skolbruk. Denna möjlighet
skulle förmodligen verka i återhållande riktning på förlagen, även
om det vid granskningen regelmässigt fastställdes, att underkända böcker
tillsvidare finge brukas under en viss tid. En längre intervall än fem år
mellan granskningarna för utgallring skulle givetvis ej i samma grad träffas
av ovanstående invändningar, men varje periodiskt granskningsförfarande
skulle alltid i viss mån komma att drabbas av motsvarande olägenheter.
Däremot torde en kontinuerlig, efter objektiv måttstock verkställd
läroboksgranskning jämväl kunna inrymma möjlighet att verkställa
utgallring av läroböcker, utan att läroboksproduktionen därav skulle påverkas
på ett förlamande sätt. Liksom de sakkunniga finner jag, att ett
administrativt samband bör råda vid handläggningen av de olika granskningsuppgifterna.
Den prövning av en läroboks kvalitet och pris, som skei
vid dess första granskning, fullföljes helt naturligt vid en senare granskning
av ett förslag till ny, omarbetad upplaga av läroboken ifråga, och därvid
verkställes också i regel den kontroll, som i sinom tid kan leda till en utmönstring
av läroboken. Jag vill flir min del ansluta mig till de sakkunnigas
ståndpunkt, att läroboksgranskningen bör ske kontinuerligt.
42
Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 143.
Medan de förslag, som sålunda framställts rörande de uppgifter, vilka
böra åligga en läroboksgranskning, och den omfattning, som denna bör
äga, vunnit en jämförelsevis allmän anslutning, Ilar däremot en lika påtaglig
meningsskiljaktighet yppats rörande de former och den organisation,
som en sådan granskning bör erhålla. De sakkunnigas förslag örn inrättande
av en på angivet sätt sammansatt och för hela undervisningsväsendet
gemensam central granskningsnämnd, som direkt borde underställas
Kungl. Majit, har visserligen tillstyrkts av svenska stadsförbundet och,
vad särskilt landsbygden angår, landskommunernas förbund, men däremot
avvisats av det stora flertalet av de skolmyndigheter, som yttrat sig i frågan.
Därvid förordas i utlåtandena, att skolöverstyrelsen bör handlägga
granskningsuppgifterna. Bland annat anföres, att det är självfallet, att
överstyrelsen såsom det centrala organet inom undervisningsväsendet bör
äga befattning även med dessa angelägenheter, att sakkunskap och objektivitet
i första rummet äro att finna inom överstyrelsen, och att, vad de
högre skolorna beträffar, de bidrag till granskning av läroböckerna, som
ingå i ämneskonferensernas framställningar om utbyten av böcker, utgöra
ett moment i granskningsförfarandet, som icke bör elimineras.
Tvivelsutan äro de synpunkter på granskningsfrågan, som sålunda anförts,
beaktansvärda. Överstyrelsens sakkunskap bör enligt min mening
anlitas också i detta sammanhang och dess kompetenta medverkan bör tillfullo
utnyttjas jämväl i fråga örn läroböckernas granskning. Då i läroverkens
ämneskonferenser de lärare hava sin plats, vilka hava att inom undervisningen
utnyttja böckerna, böra också framställningar från ämneskonferenserna
om godkännande av nya läroböcker upptagas till prövning vid
läroboksgranskningen. Det gäller emellertid enligt min mening först och
främst att organisera läroboksgranskningen så, att de uppgifter, som skola
åligga densamma, bliva tillgodosedda på så effektivt och allsidigt sätt som
möjligt. Det är efter sistnämnda måttstock, som de olika förslag, som framkommit,
böra prövas och bedömas. Positivt utformade äro härvid allenast
de förslag, som avgivits av de sakkunniga samt av skolöverstyrelsen. Därjämte
hava emellertid också vissa andra uppslag prövats, vilka kommit till
synes i olika remissutlåtanden.
Skolöverstyrelsen förordar — under förutsättning av att officiella,
av Kungl. Majit utfärdade läroboksförteckningar föreligga — att överstyrelsen
må verkställa granskning av nya läroböcker. För den högre skolan
skulle detta på samma sätt som hittills ske i direkt samband med antagningen
av läroböcker och på förslag av ämneskonferenserna. För den lägre
skolan skulle granskningen verkställas på särskild framställning av vederbörande
lokal skolmyndighet, närhelst ny lärobok föreslagits till antagande
inom ett folkskoledistrikt. Nya omarbetade upplagor skulle godkännas av
överstyrelsen enligt samma procedur, som de sakkunniga förordat. Vid slutet
av varje år skulle vederbörande skolmyndigheter delgivas uppgifter
43
Kungl. Martts proposition Nr 11$.
rörande godkännande av nya läroböcker och nya, omarbetade upplagor av
läroböcker. Granskningen skulle i varje särskilt fall ske med anlitande av
två experter. Då överstyrelsen avslagit framställning örn godkännande av
lärobok, skulle skälen därför angivas i expeditionen till vederbörande skolmyndighet.
Besvär över överstyrelsens beslut skulle i vanlig ordning ingivas
till Kungl. Majit. Utgallring av läroböcker skulle ske vart femte år
genom en på angivet sätt anordnad, särskild granskningsnämnd, varefter
Kungl. Majit skulle fastställa och utfärda läroboksförteckningar, innefattande
det godkända läroboksbeståndet.
Såsom motiv för detta sitt förslag har överstyrelsen bland annat åberopat
det förhållandet, att överstyrelsen hittills på angivet sätt verkställt
granskning av nya läroböcker för de högre skolorna. Visserligen skulle
enligt de sakkunnigas förslag antagningen av läroböcker på grund av förteckningarna
fortfarande tillkomma överstyrelsen, men överstyrelsens avkopplande
från läroboksgranskningen skulle likväl innebära, att överstyrelsen
ställdes på sidan om en av det pedagogiska arbetets mest centrala
uppgifter och berövades möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen
inom området. Överstyrelsens befattning med granskningen av nya läroböcker
vore desto väsentligare för överstyrelsens ställning till det pedagogiska
arbetet vid skolorna, som överstyrelsens inspektionsverksamhet i hög
grad inskränkts.
Gentemot dessa invändningar vill jag till en början framhålla, att — om
avseende fästes vid överstyrelsens befattning med läroböckerna vid de
högre skolorna — bestyret med antagningen av läroböcker tvivelsutan i
och för sig säkerställer en ständig och verksam kontakt mellan överstyrelsen
och det pedagogiska arbetet. Vidare skulle enligt det förslag, som
de sakkunniga framlagt, överstyrelsen dessutom erhålla en särskild representant
i den granskningsnämnd, som skulle inrättas, och överstyrelsen
skulle sålunda även på detta sätt liga kontinuerlig kontakt med granskningsarbetet.
Om genom läroboksgranskningens förläggande till en särskild
nämnd en viss minskning skulle vållas i överstyrelsens arbetsbörda, skulle
uppenbarligen ytterligare möjlighet beredas överstyrelsen till en levande
kontakt med skolornas pedagogiska arbete, då överstyrelsen ju sålunda erhölle
tillfälle att ägna mera tid åt sin inspektionsverksamhet. Detta skulle
dessutom i så måtto vara av särskild vikt för läroboksfrågan, som överstyrelsen
därigenom erhölle möjlighet att i ökad utsträckning kontrollera
utbytet av textböcker i moderna främmande språk, en av de punkter, där
målsmännens och allmänhetens missnöje framträtt med en alldeles särskild
styrka. I synnerhet är dock att märka, att då en särskild anordning föreslagits
för läroboksgranskningen, detta berott på att, såsom ovan nämnts,
ett övervägande antal nya och viktiga granskningsuppgifter befunnits böra
på ett effektivt sätt tillgodoses. Inom detta komplex av uppgifter framstår
den granskning av nya läroböcker för den högre skolan, som hittills
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
utövats av skolöverstyrelsen, allenast såsom ett i och för sig viktigt moment.
Det synes mig vara uppenbart, att alla dessa uppgifter äro ägnade
att handläggas gemensamt såväl genom sin inre, sakliga samhörighet, som
enär granskningen i alla dessa fall tager sig ett administrativt uttryck i de
officiella läroboksförteckningarna. För den högre skolan framstår sålunda
den nya uppgiften att granska textböcker i moderna främmande språk.
Men därtill kommer, att granskningen skulle avse folkskolans hela läroboksbestånd.
Med avseende på såväl högre som lägre skolor skulle vidare
kontroll anordnas över nya, omarbetade upplagor och lämplig utgallring
av läroböcker verkställas. Kristendomsböckerna, som hittills icke varit
föremål för någon nöjaktig granskning, inbegripas på angivet sätt i detta
gemensamma förfarande. Prisgranskning skulle ske, där så befinnes lämpligt.
Det är sålunda uppenbart, att därest skolöverstyrelsen skulle äga befattning
med detta arbete, detta till väsentliga delar skulle innefatta ett
antal alldeles nya uppgifter för överstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har visserligen betonat, att den arbetsbörda, som redan
åvilar densamma, helt lägger beslag på dess arbetskrafter, men överstyrelsen
anser sig likvisst vara i stånd att omhänderhava de angivna granskningsuppgifterna
med hjälp av experter. Visserligen skulle enligt överstyrelsens
förslag därvid undantagas bestyret med gallring av läroböckerna,
som ju skulle omhänderhavas av en särskild instans. Emellertid torde, enligt
vad jag förut anfört, jämväl detta gallringsarbete böra ingå i den
övriga kontinuerliga granskningen. I varje fall synes det med hänsyn till
vad överstyrelsen anfört vara tydligt, att tyngdpunkten i ett enligt överstyrelsens
förslag anordnat granskningsarbete skulle komma att vila hos
ämnesexperterna. Det faktiska innehållet i överstyrelsens beslut skulle förmodligen
till övervägande del komma att bestämmas av experternas utlåtanden
över läroböckerna, ehuru överstyrelsen formellt sett komme att
fatta besluten och bära ansvaret. Överstyrelsens sakliga kontroll av de
båda expertutlåtanden, som skulle avgivas i varje särskilt fall, komme förmodligen
att under omständigheternas tryck väsentligen begränsas till de
tillfällen, då dessa utlåtanden utmynnade i olika yrkanden, men för övrigt
resultera i enbart sporadiska bidrag till granskningsarbetet.
Det torde dock ligga i sakens natur, att expertutlåtanden gärna representera
ett av speciella synpunkter präglat bedömande av det ämne, som föreligger
till behandling. Olika bedömningsgrunder kunna förväntas bliva tilllämpade
på skilda granskningsområden. Den granskning, som återfinnes i
expertutlåtandena, påkallar därför, oavsett örn expertisen är enhällig i sin
uppfattning eller icke, såsom komplettering en verklig kontroll och detta
såväl beträffande varje särskild lärobok och varje ämne som ur jämförande
synpunkter. Men örn en kontroll, som på detta sätt utmärkes av enhetlighet
och konsekvens, skall kunna äga rum, bör den myndighet, som bär
ansvaret för kontrollen, utföra den på ett kontinuerligt sätt och med sak
-
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
lig hänsyn till alla granskningsuppgifter. I alldeles särskilt hög grad torde
det bero på den myndighet, som har att pröva experternas utlåtanden, hur
den synnerligen viktiga kontrollen över nya, omarbetade upplagor kommer
att utövas. Förslagen till omarbetningar föranledas nämligen enligt sakens
natur till stor del av pedagogiska erfarenheter vid bruket av en lärobok,
och de böra därför ingående prövas ej blott av den specialsakkunniga expertisen
utan i lika mån ur jämförande pedagogiska synpunkter. Jämväl
med hänsyn till att läroböckerna produceras från olika förlag, är det av
vikt, att prövningen av förslagen till nya upplagor sker centralt och på ett
i det hela likformigt sätt. Samma praxis bör härvid i väsentliga delar råda
för läroböcker, avsedda för den högre och lägre skolan. Upplagekontrollen
torde nämligen hädanefter bliva av ännu större betydelse än hittills varit
fallet. Såsom jag förut betonat, torde en effektivare kontroll av läroboksgranskningen
och förhandenvaron av officiella förteckningar komma att
medföra en ökad benägenhet från förlagens sida att utnyttja de läroböcker,
som blivit uppförda å förteckningarna, genom att utgiva nya upplagor av
desamma. I synnerhet beträffande kontrollen av nya läroboksupplagor gäller
det att bevaka målsmännens befogade intresse, i det att ju en ny omarbetad
upplaga ur kostnadssynpunkt är att anse som en ny lärobok. Den
myndighet, som äger att fatta ståndpunkt till experternas utlåtanden, bör
därför kunna helt ägna sig åt denna sin uppgift.
Jämväl de omständigheter, som åberopats i den ovannämnda reservationen
vid överstyrelsens utlåtande och vilkas innebörd synes vara, att
därest överstyrelsens förslag godtoges — undervisningens intressen kunde
tänkas påkalla, att antagningen av läroböcker i vissa fall föreginge granskningen,
äro ägnade att framkalla tvivel örn lämpligheten av en sådan
granskningsprocedur, som överstyrelsen förordat. Överhuvud taget finner
jag, att denna procedur med hänsyn till överstyrelsens övriga arbetsuppgifter
icke lämnar tillräckliga garantier för att granskningen till sina väsentliga
delar försigginge under enhetliga synpunkter och på ett effektivt sätt.
Ej heller vill det synas, som örn — i enlighet med vad som förordas i vissa
remissutlåtanden — det granskningsförfarande, vilket hittills tillämpats
på kristendomsböckerna, lämpligen kunde generellt tillämpas. Den mycket
omfattande läroboksförteckning, som i detta samband uppgjorts,
innefattar sålunda jämlikt 1920 års bestämmelser såväl kristendomsböcker,
vilka kvarstå från tiden för inrättandet av granskningen, som sedermera
godkända böcker, samt upptager endast i begränsad mån uppgifter
örn upplagor och priser. Expertgranskningen ombesörjes i varje särskilt
fall av ej mindre än åtta personer. Såsom jag i det föregående omnämnt
torde i stället granskningen av kristendomsböckerna böra ske i väsentligen
samma form som för övriga läroböcker.
Det återstår emellertid att pröva, huruvida en nämnd må anses äga förutsättningar
att handhava ifrågavarande granskningsuppgifter. Jag erinrar
46
Kungl. Marits ''proposition Nr 143.
därvid orri att även skolöverstyrelsen inordnat en sådan nämnd i den
granskningsorganisation, som överstyrelsen förordat. Denna nämnd skulle
uppgöra förslag till utgallring av läroböcker, d. v. s. nämnden skulle äga
den ingalunda oviktiga uppgiften att tjäna som en periodiskt funktionerande
kontrollanordning med avseende på skolöverstyrelsens kontinuerligt
fortskridande granskningsarbete. På skolöverstyrelsens hemställan skulle
Kungl. Maj:t vart femte år förordna förslagsvis tre lämpliga granskningsmän
att utföra en läroboksrevision. Granskningsmännen skulle föreslå
ämnesexperter, vilka förordnades att biträda vid granskningen. Det förslag
till läroboksförteckningar, som sålunda uppgjordes, skulle sedan utfärdas
av Kungl. Majit. Beträffande detta skolöverstyrelsens förslag är
vidare att märka, att tremannanämnden skulle utgöra kärnan i en revision
av läroboksbeståndet för hela skolväsendet. Överstyrelsen anser sålunda
icke, att det behöver eller bör skapas särskilda granskningsanordningar för
högre och särskilda för lägre skolor i detta viktiga samband. Denna överstyrelsens
uppfattning har ju också en erfarenhetsmässig grund i den
granskning, som utförts av 1934 års kirobokssakkunniga. Jag erinrar därvid
örn att de sakkunniga innefattade representanter för högre skola, mellanskola
och folkskola. Framhävas må, att just en sådan anordning föreslagits
av lärobokssakkunniga, i det att dessa förordat, att tre aktiva pedagoger,
företrädande nämnda skolområden, skulle ingå i granskningsnämnden.
En viss, ingalunda oväsentlig organisatorisk överensstämmelse förefinnes
sålunda mellan de förslag till anordnandet av granskningen, som avgivits
av de sakkunniga och av skolöverstyrelsen. Meningsskiljaktigheten
gäller egentligen de uppgifter, som skulle tillerkännas nämnden, i det att
de sakkunniga velat förbehålla åt nämnden samtliga granskningsuppgifter,
medan överstyrelsen endast vill tillerkänna nämnden den visserligen
i och för sig betydelsefulla befattningen med en periodisk läroboksrevision.
En invändning mot de sakkunnigas förslag, som med styrka framförts
såväl av överstyrelsen som i övriga remissutlåtanden från olika skolmyndigheter,
är, att granskningsnämnden skulle komma att utgöra en särskild
institution, som icke ägde nödigt samband med vårt hävdvunna undervisningsväsende
och dess ledning. En närmare prövning torde emellertid utvisa,
att denna anmärkning näppeligen äger verklig grund i ifrågavarande
förslag.
Härvid är främst att märka, att enligt de sakkunnigas förslag den nämnd,
som skulle omhänderhava granskningsarbetet i dess helhet, även skulle
inrymma en representant för skolöverstyrelsen. Självfallet skulle det därvid
icke vara samma person, som regelbundet skulle företräda överstyrelsen,
oavsett arten av de ärenden, som förehades, utan olika ledamöter av
överstyrelsen skulle delegeras allt efter deras särskilda kompetens och arten
av granskningsuppgifter, som förelåge vid varje tillfälle. Med hänsyn härtill
finge givetvis också nämndens arbetsordning anpassas. Medlemskapet
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
i nämnden skulle sålunda icke bliva någon personlig uppgift, vilken jämsides
med arbetet å överstyrelsen ålåge en viss av dess ledamöter, utan
skulle växelvis tillkomma dessa, så att den kompetens och den erfarenhet,
som är tillfinnandes inom överstyrelsen på olika läroboksområden, tillgodogjordes
inom nämnden. Det kan således enligt min uppfattning näppeligen
med fog sägas, att skolöverstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag inom
nämnden skulle avkopplas från granskningsarbetet eller att någon söndring
skulle komma att råda mellan å ena sidan nämndens och å andra sidan
överstyrelsens verksamhet.
Fastmer torde genom de sakkunnigas förslag tillfälle vara berett för
överstyrelsen att kontinuerligt medverka i granskningsarbetets samtliga,
olika moment, medan detta uppenbarligen icke skulle vara fallet, därest
överstyrelsens eget förslag till granskningens anordnande bleve förverkligat,
sådant det föreligger i det avgivna utlåtandet. Enligt detta skulle
ju ej blott utgallringsarbetet utan även redaktionen av läroboksförteckningarna
anförtros åt en särskild nämnd, vilken skulle tillsättas av Kungl.
Maj:t och de sålunda redigerade förteckningarna skulle utfärdas av Kungl.
Maj:t. Det framgår emellertid ej minst av de anmärkningar, som riktats
mot den inom skolöverstyrelsen upprättade förteckningen över ett så speciellt
område som kristendomsböckerna, hur maktpåliggande en sådan redaktionsuppgift
i själva verket är. Likaså torde dess betydelse för skolornas
läroboksurval ävensom förteckningarnas prisreglerande roll vara tillfullo
uppenbar.
Ej heller ur det administrativa förfarandets synpunkt synes någon dualism
vara att befara mellan nämndens och skolöverstyrelsens verksamhet.
En regelmässig samverkan skulle i stället åvägabringas. Nämnden skulle
under sitt granskningsvärv upprätta förslag till läroboksförteckningar, och
dessa förteckningar skulle, sedan de utfärdats och successivt kompletterats
av Kungl. Majit, i sin tur läggas till grund för antagningen av läroböcker
vid skolorna. Givetvis skulle det vara Kungl. Majit obetaget, att, om och
i den mån så befunnes påkallat, över nämndens förslag inhämta överstyrelsens
yttrande. Anordningen, att granskningen utövas av en under Kungl.
Majit ställd nämnd, synes mig just ur administrativ synpunkt erbjuda bestämda
fördelar framför en av skolöverstyrelsen verkställd granskning. Det
är självfallet, att erinringar skulle kunna framställas till Kungl. Majit med
anledning av nämndens förslag, men det synes mig vara uppenbart, att
icke en sådan tidsutdräkt i handläggandet av läroboksärendena härav
kunde förorsakas, som, enligt vad som anförts i reservationen till skolöverstyrelsens
utlåtande, kunde väntas bliva följden av eventuella besvär över
överstyrelsens beslut.
Vad angår frågan örn granskningsnämndens förhållande till överstyrelsen,
bör även nämnas, att det i vissa remissutlåtanden förordats, att visserligen
en nämnd skulle ombestyra hela granskningen, men att nämnden
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
borde underordnas skolöverstyrelsen och beslut i granskningsärendena fattas
av överstyrelsen på grundval av nämndens förslag, varvid i samtliga
fall av meningsskiljaktighet mellan överstyrelsen och nämnden, ärendet
skulle underställas Kungl. Maj:t. Avsikten med nänmda förslag är uppenbarligen,
att på så sätt skolöverstyrelsen även i detta hänseende skulle utöva
ledningen inom vårt skolväsende, utan att därför i avsevärd mån betungas
av nya arbetsuppgifter, då ej blott ämnesexperter utan även en
nämnd berett ärendena och dessa sålunda redan granskats ur jämförande
pedagogiska synpunkter, innan överstyrelsen befattade sig med desamma.
Men även bortsett från det förhållandet, att överstyrelsen jämväl enligt
de sakkunnigas förslag aktivt och kontinuerligt skulle medverka i granskningsarbetet,
är det uppenbart, att en betydande omgång och tidsutdräkt
kunde förorsakas av att nämnden underordnades överstyrelsen. Det är
emellertid ett viktigt intresse för skolorna att snarast möjligt till sitt förfogande
erhålla lämpliga läroböcker, och det är enligt min uppfattning att
befara, att detta intresse skulle komma att i icke önskvärd utsträckning
åsidosättas genom granskningsprocedurens långvarighet. Författare och
förlag skulle säkerligen under dylika förhållanden i mindre grad än annars
befinnas vara benägna att underkasta sig de besvär, uppoffringar och risker,
som äro förbundna med utgivandet av läroböcker. Jag finner mig pä
dessa grunder icke kunna förorda förslaget, att nämnden skulle underordnas
överstyrelsen, utan anser, att övervägande skäl tala för att granskningsnämnden,
på sätt de sakkunniga angivit, ställes under Kungl. Majit.
Jag får härvid ytterligare betona, att — frånsett den fasta och kontinuerliga
gemenskap, som nämnden skulle lia med överstyrelsen, genom dennas
representant i nämnden — den sistnämnda enligt de sakkunnigas förslag
även skulle inrymma tre aktiva pedagoger och även i så måtto stå i
levande kontakt med vårt skolväsen i dess olika grenar. Det torde vidare
ligga i sakens natur, att de till namnet kända pedagoger, som inginge i
nämnden, i sin verksamhet skulle stå under livlig observation och vaken
offentlig kritik ej minst från skolmännens sida. Då dessutom nämndens
medlemmar — frånsett representanten för skolöverstyrelsen — enligt de
sakkunnigas förslag skulle förordnas för en tid av fyra år, skulle därmed
möjlighet beredas att tillse, att nämnda skolrepresentanter fortfarande på
ett opartiskt sätt bidroge till granskningsarbetet i sin egenskap av aktiva
pedagoger.
Överhuvud finner jag under hänvisning till vad som yttras i svenska
stadsförbundets utlåtande, att hänsynen till skolväsendets krav väl kan
sägas i tillräckligt hög grad hava uppmärksammats i de sakkunnigas förslag.
Syftet med en reglering av läroboksgranskningen är emellertid i lika mån
att tillvarataga allmänhetens och målsmännens intresse. Jämväl denna omständighet
har beaktats både i de sakkunnigas betänkande och i deras förslag
till granskningsnämnd, vars ordförande skulle tillsättas just ur nämnda
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^3.
synpunkt. Förverkligades detta förslag, skulle därmed en offentlig kontroll
anordnas på ett område, som hittills i alltför ringa mån kunnat överblickas
och bedömas från allmänna synpunkter. Det är härvidlag förvisso
alls icke fråga om att i någon mån inkräkta på undervisningens rättmätiga
krav i deras utgestaltning efter olika stadier och utbildningsgrenar.
Någon verklig motsats förefinnes enligt min mening icke mellan dessa
krav och yrkandena på en i allmänhetens intresse anordnad lärobokskontroll.
Jag finner det fastmer vara uppenbart, att undervisningens och allmänhetens
befogade önskemål härutinnan väsentligen sammanfalla. För
att upprätthålla inbördes förtroende och lämplig växelverkan mellan hem
och skola är det onekligen av vikt, att garantier skapas för att utgifterna
för läroböcker icke äro onödigt stora. Läroböckernas förbilligande är, såsom
jag redan förut framhållit, för visso ett viktigt önskemål. Härvid är
emellertid att märka, att det visserligen ofta är mycket kännbart för målsmännen,
om högre eller lägre belopp utgivas för barnens skolmateriel, men
att själva storleken av denna utgift likväl i allmänhet icke torde för dem
äga avgörande betydelse. Jämväl en ansenlig utgift torde nämligen merendels
utan gensägelse erläggas för ett så behj ärtans värt ändamål, blott det
finnes anledning att antaga, att den är oundgänglig, medan däremot även
en obetydlig utgift skapar irritation, därest det förefinnes jämförelsevis
befogad anledning att antaga, att utgiften ifråga är onödig. Också av denna
grund finner jag skäl föreligga att tillse, att läroböckernas kvalitet och,
där så befinnes lämpligt, även deras pris kontrolleras genom en inför det
allmänna ansvarig och för allmänhetens kritik tillgänglig offentlig institution.
Läroboksfrågan har, efter att länge hava varit föremål för diskuterande
från växlande utgångspunkter, nu för första gången blivit utredd i hela
sitt sammanhang. De olika granskningsuppgifter, som härvidlag torde
komma ifråga, ha blivit belysta och en relativt övervägande enighet har
uppnåtts rörande de önskemål, som böra förverkligas i detta avseende. Det
vill då synas, som om en lösning äntligen borde åvägabringas och icke hela
denna angelägenhet återigen skjutas å sido på obestämd tid. Spörsmålet
örn vilken organisation, som skäligen bör anordnas för liiroboksgranskningen,
torde därvid desto mindre böra få utgöra något hinder, som det
icke till sin natur torde vara av principiell art utan snarare en lämplighetsfråga.
Då de sakkunniga förordat, att en särskild granskningsnämnd borde
handhava samtliga nu berörda uppgifter, men skolöverstyrelsen, att de
borde bestridas dels av överstyrelsen, dels av en dylik nämnd, har jag på
de skäl, som av mig anförts, anslutit mig till det förra alternativet.
Mot de sakkunnigas förslag till sammansättning av ovanberörda nämnd
har jag, såsom det redan sagda ger vid handen, intet att erinra. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda instruktion för nämn
Bihang
till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 1//3.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.
den ävensom de övriga bestämmelser, som må visa sig erforderliga för
genomförande av här föreliggande förslag.
Vad kostnaderna för nämnden beträffar, må följande anföras.
De sakkunniga hava för ordföranden beräknat ett arvode av 3,000 kronor
och för envar av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter ett arvode av
1,500 kronor. Den femte ledamoten, som skulle av överstyrelsen förordnas,
skulle enligt förslaget ej erhålla särskilt arvode. Statskontoret har för sin
del förordat, att berörda ersättningar skulle bestämmas till dels ett fast
årsarvode, för ordföranden 1,000 kronor och för envar av sagda tre ledamöter
500 kronor, dels ock ett arvode per sammanträdesdag av 25 kronor
för ordföranden och 12 kronor för nämnda tre ledamöter. Med denna beräkningsgrund
och under förutsättning att antalet sannnanträdesdagar
skulle av Kungl. Majit maximeras till förslagsvis 25 för år, skulle den årliga
ersättningen utgöra för ordföranden högst 1,625 kronor och för envar av
de tre nämnda ledamöterna högst 800 kronor.
Statskontorets berörda förslag överensstämmer med de allmänna grunder,
som i motsvarande hänseenden tillämpas vid vissa andra statliga
nämnder, exempelvis allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statens
bostadsnämnd. Jag hyser visserligen någon tvekan, örn dessa nämnders
arbetsförhållanden äro jämförbara med ifrågavarande granskningsnämnds,
särskilt med tanke på att för dennas verksamhet torde komma att av ledamöterna
krävas ett icke oväsentligt arbete, som ej kan utföras på sammanträdena.
Jag vill dock icke motsätta mig statskontorets förslag. De
av statskontoret föreslagna fasta arvodena för ordföranden och ledamöterna
i den centrala granskningsnämnden synas mig väl låga i betraktande
av de särskilda kvalifikationer, som måste fordras för ifrågavarande uppdrag,
men må kunna tills vidare godtagas med hänsyn till att erfarenhet
ännu saknas angående omfattningen av nämndens arbetsuppgifter. Statskontorets
uppfattning i fråga om storleken av de rörliga arvodena anser
jag mig kunna biträda. Emellertid lärer, såvitt nu kan bedömas, det av
statskontoret angivna maximiantalet sammanträdesdagar vara beräknat
i underkant. I varje fall synes försiktigheten bjuda att för nästa budgetår,
under vilket av lättförståeliga skäl en större arbetsbörda torde komma att
åvila nämnden än som framdeles normalt kan komma att bliva fallet, utgå
från att antalet sammanträdesdagar blir något större än statskontoret
beräknat. Jag räknar fördenskull här med 40 sammanträdesdagar. I så fall
skulle arvodet för ordföranden uppgå till högst 2,000 kronor och för envar
av de ovannämnda tre ledamöterna till högst 980 kronor. Härutöver torde
emellertid arvode böra beräknas även för den femte ledamoten, vilken
skulle av skolöverstyrelsen utses. Det kan rimligtvis icke begäras, att den
eller de tjänstemän i skolöverstyrelsen, som delegeras för detta ändamål,
skola utan ersättning ställa sig till förfogande för ett uppdrag, som till en
del skulle falla utanför vederbörandes egentliga arbetsuppgifter. Då över
-
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
styrelsen ej lärer utse en och samme person att inom granskningsnämnden
svara för alla de läroböcker, som falla under nämndens bedömande, torde
det vara lämpligt att för den femte ledamoten beräkna allenast arvode per
sammanträdesdag efter 12 kronor. Med utgångspunkt från 40 sammanträdesdagar
skulle alltså för detta ändamål erfordras ett belopp av 480 kronor.
För arvoden till ordföranden och de ordinarie ledamöterna skulle således
enligt det ovanstående beräknas ett belopp av (2,000 + 3 X 980 + 480 =)
5,420 kronor.
Mot statskontorets förslag rörande beräkning av arvode för suppleant
— 12 kronor per sammanträdesdag — har jag icke något att invända. Kostnaderna
för dessa arvoden täckas givetvis av de medel, som beräknats för
rörliga arvoden åt de ordinarie ledamöterna.
För experter — och jämväl för arvoden åt suppleanter hava de sakkunniga
beräknat ett belopp av 5,000 kronor vara erforderligt. Statskontoret
har utan särskild motivering ansett de årliga kostnaderna för experter
kunna begränsas till 4,000 kronor. Vidare har ämbetsverket föreslagit,
att för dessa biträden skulle utgå ett arvode av 6 kronor per arbetsdag.
Sistnämnda förslag kan av mig biträdas, varvid jag förutsätter, att såsom
expert anlitad person, i den mån han för uppdragets fullgörande nödgas
taga tjänstledighet från sin huvudsyssla, av statsmedel beredes ersättning
för härigenom mistade löneförmåner. Däremot anser jag det icke tillrådligt
att för nästa budgetår räkna med mindre än 5,000 kronor såsom arvodesersättning
åt experterna. Trots att genom den nyligen genomförda läroboksgranskningen
säkerligen åtskilligt arbete undangjorts, synes det vara
att förvänta, att ganska maktpåliggande uppgifter komma att särskilt under
det första året av nämndens verksamhet vila på de av nämnden anlitade
experterna.
I likhet med statskontoret anser jag, att det av de sakkunniga föreslagna
sekreterararvodet är för högt. Ett arvode av 1,200 kronor lärer vara i detta
fall tillräckligt.
Mot det av de sakkunniga och statskontoret för expenser beräknade beloppet
_ 300 kronor — har jag icke något att erinra. Av dessa medel torde
jämväl böra bestridas utgifter för skrivbiträdesgöromål o. d. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att enligt statskontorets förmenande förutsättningar
för beviljande av tjänstebrevsförmån åt nämnden föreligga.
Varken de sakkunniga eller statskontoret hava, såsom av det föregående
framgår, beräknat medel till rese- och traktamentsersättningar för nämndens
ordförande, ledamöter och experter samt ej heller medel för beredande
av ersättning för av dessa eventuellt avstådda löneförmåner under tjänstledighet
från huvudsyssla för uppdragets fullgörande. Det anslag, som i
riksstaten bör uppföras för den centrala granskningsnämnden, bör emellertid
bereda täckning även för sådana utgifter. Den omfattning, i vilken
ersättningar av nämnda art kunna ifrågakomma, är givetvis väsentligen
52
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 143.
beroende av den sammansättning, som nämnden erhåller, och omfattningen
av det arbete, som kan komma att åvila densamma. Några bestämdare
beräkningar i detta hänseende kunna alltså icke nu verkställas. Jag förutsätter
emellertid, att utgifterna för detta ändamål böra kunna för nästa
budgetår begränsas inom ett belopp av i runt tal 3,000 kronor. Den närmare
erfarenheten får utvisa, örn anledning kan förefinnas att för ett kommande
budgetår höja eller sänka detta belopp.
För granskningsnämnden skulle alltså enligt det ovanstående erfordras
ett belopp av (5,420 + 5,000 + 1,200 + 300 + 3,000 =) 14,920 kronor
eller, i avrundat tal, 15,000 kronor.
Ifrågavarande riksstatsanslag bör alitsa för nästa budgetår bestämmas
till 15,000 kronor och lämpligen — i överensstämmelse med vad som gäller
beträffande kostnaderna för vissa andra, jämförbara nämnder — givas
karaktären av obetecknat anslag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att i sinom tid meddela erforderliga föreskrifter rörande anslagets disposition.
Om anledning skulle befinnas föreligga att jämka på de av mig här
ovan angivna arvodes- och ersättningsbeloppen, torde det böra tillkomma
Kungl. Maj:t att vidtaga sådana jämkningar.
De ovan framlagda förslagen innebära en minskning av de under förutberörda
punkt 139 i årets åttonde huvudtitel för ändamålet beräknade
anslagsmedlen från 22,200 kronor till 15,000 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Granskning av läroböcker för budgetåret 1936/1937
anvisa ett anslag av....................kronor 15,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Tunberg.
Stockholm 1936, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
366615
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1936:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åt er uppför ande av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m. s. 4 i texten
- SU 1936:153 Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten