Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1935 fattade beslut

1936-01-09 · 47 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 47 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:15, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1935 fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1

Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan

om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella

arbetsorganisationens konferens år 1935

fattade beslut; given Stockholms slott den 9 januari

1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens

yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella

arbetsorganisationens konferens år 1935 vid dess nittonde sammanträde

fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller. :<i

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den internationella

arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1935 fattade beslut samt

anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och

associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omBihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 15. 2519 85 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 15.

fattar förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt

reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella

arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta

program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande

församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande

förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för

godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell

konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock

skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande

vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär som tillkommer

en ratificerad konvention.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och

konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden

respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av

andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt

att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras

snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets

avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd

eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett

konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters

bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon

vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess

verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan

kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete

»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens nittonde sammanträde hölls i

Genéve under tiden 4—25 juni 1935. Antalet representerade stater utgjorde

52, av vilka 32 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud

samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. I konferensen

deltogo för första gången representanter för Amerikas Förenta Stater

och Sovjet-Unionen. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation.1

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1935 hade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud f. d. byråchefen J. A. E. Molin och f. d. yrkesinspektrisen K.

Hesselgren med docenten A. H. Johansson som expert;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i järnbruksförbundet K. K. Wistrand

med verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F.

Söderbäck och direktörsassistenten i nämnda förening E. H. Brodén såsom experter samt

såsom arbetarombud ordföranden i landsorganisationen i Sverige K. E. Johanson med

ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet N. Linde, chefen för landsorganisationens

pressinformation R. Casparsson och redaktören S. Backlund såsom experter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 15.

Vid sammanträdet antog arbetskonferensen fem konventionsförslag och en

rekommendation, nämligen:

1) Förslag till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till

arbete under jord i gruvor av alla slag.

2) Förslag till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden i

kolgruvor (reviderad 1935).

3) Förslag till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning till

fyrtio timmar i veckan.

41 Förslag till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt

system för bevarande av rättigheter, grundade på invaliditets-, ålderdoms-

och dödsfallsförsäkring.

5) Rekommendation (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

6) Förslag till konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden i

buteljglasbruk.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg

utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut

torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I fråga örn beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas

i det följande, hänvisa till nämnda bilaga.

Förslaget till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till

arbete under jord i gruvor av alla slag.

Förslagets bestämmelser.

Vid tillämpningen av konventionen skall med gruva förstås varje arbetsföretag,

offentligt eller enskilt, för utvinnande av ämnen, som befinna sig

under jordytan. Ingen kvinna, av vilken ålder som helst, får användas till

arbete under jord i gruva. Den nationella lagstiftningen må från förbudet

undantaga personer som intaga en ledande ställning och icke utföra manuellt

arbete, personer som användas till sanitär eller social tjänst, personer som

under sina studier för yrkesutbildning tillbringa en tid i de underjordiska

delarna av en gruva, samt andra personer som för utövande av ett icke

manuellt yrke tillfälligtvis hava att nedstiga i de underjordiska delarna av

en gruva.

Gällande bestämmelser.

Sedan 1901 gäller i Sverige förbud att använda kvinnor till arbete under

jord i stenbrott eller gruva. Förbudet, som numera är intaget i 16 § lagen

om arbetarskydd, är ej inskränkt av några undantag.

Förberedande behandling.

Detta konventionsförslag, som i den slutliga voteringen vid internationella

arbetskonferensens nittonde sammanträde antogs med samtliga avgivna röster,

föregicks av den sedvanliga förberedande behandlingen. Sålunda behandlades

frågan på basis av en utav arbetsbyrån utarbetad rapport vid en första

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

diskussion vid arbetskonferensens adertonde sammanträde i juni 1934, och

upprättades med ledning av vad därvid förekommit sedermera inom arbetsbyrån

ett frågeformulär i ämnet. Detta formulär utsändes till medlemsstaternas

regeringar och på grundval av de inkomna svaren utarbetade internationella

arbetsbyrån en rapport med utkast till konventionsförslag. över

detta förberedande konventionsförslags bestämmelser yttrade delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i skrivelse den 18 april 1935,

att, örn än vissa anmärkningar kunde framställas mot bestämmelsernas avfattning,

desamma likväl icke från svensk sida skäligen gåve anledning till

något ändringsyrkande. I det slutligt antagna konventionsförslaget ha företagits

endast oväsentliga ändringar av det förberedande konventionsförslaget.

Yttrande.

över det slutligen antagna konventionsförslaget har utlåtande den 3 december

1935 avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

som därvid hänvisat till att gällande bestämmelser i svensk rätt vore

avsevärt strängare än konventionsförslagets. Med hänsyn härtill kunde det

möjligen synas obehövligt och omotiverat för vårt land att biträda konventionen.

Medlemsstaterna i internationella arbetsorganisationen ansåges emellertid

förpliktade att såvitt möjligt stödja det internationella socialpolitiska

samarbetet genom anslutning till de av internationella arbetskonferensen antagna

konventionerna. Med hänsyn härtill förordade delegationen, att konventionen

ratificerades från svensk sida.

Då såsom delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

framhållit gällande bestämmelser i svensk rätt äro strängare än konventionsförslagets

och sålunda inga hinder föreligga för anslutning från svensk sida

till konventionen tillstyrker jag dess ratifikation.

Förslaget till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden i

kolgruvor (reviderad 1935).

Förslagets bestämmelser.

Konventionen, som innebär revision av den år 1931 antagna konventionen

angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor, skall äga tillämpning å alla

kolgruvor, d. v. s. å varje gruva, ur vilken utvinnes enbart stenkol eller brunkol

eller huvudsakligen stenkol eller brunkol tillika med andra mineral. Härvid

förstås med brunkolsgruva varje gruva, ur vilken utvinnes kol från en

senare geologisk ålder än stenkolsperioden. Konventionen äger i fråga örn

underjordiska gruvor tillämpning på varje person, som är sysselsatt med

arbete under jord, oavsett vilket företag som använder honom och oavsett

naturen av det arbete, vartill han användes, samt i fråga örn kolgruvor med

dagbrytning varje person, som direkt eller indirekt är sysselsatt med utvinnande

av kol; undantag göres för personer, som intaga en övervakande eller

ledande ställning och icke i normala fall deltaga i något manuellt arbete.

Tiden för arbetares uppehåll i underjordisk stenkolsgruva får ej överstiga

sju timmar fyrtiofem minuter örn dagen. Såsom tid för uppehåll i gruvan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majda proposition nr 15.

anses tiden mellan det ögonblick, då arbetaren inträder i hisskorgen för att

nedstiga, och det ögonblick, då han efter uppfärden lämnar densamma, eller,

beträffande gruvor vartill tillträde erhålles genom stoll, tiden mellan det

ögonblick, då arbetaren passerar genom stollens mynning, och det ögonblick,

då han återkommer till jordytan. I fråga örn den närmare bestämningen av

tiden för uppehåll i gruva i speciella fall hänvisar jag till artiklarna 4 och 5

i konventionsförslaget.

Arbetare få icke sysselsättas med arbete under jord i kolgruvor å söndagar

eller lagstadgade allmänna högtidsdagar. Denna bestämmelse anses emellertid

iakttagen i fall arbetarna åtnjuta sammanhängande vilotid av tjugofyra timmar,

av vilka minst aderton infalla under söndag eller lagstadgad allmän högtidsdag.

Undantag härifrån må i den nationella lagstiftningen medgivas beträffande

arbetare över aderton år i fråga örn arbete, som med hänsyn till sin natur

måste bedrivas kontinuerligt, samt säkerhets- och vissa andra arbeten, vilka äro

brådskande eller av natur att icke kunna utföras under den tid, då driften normalt

är i gång. För dylika arbeten skall betalas lön, som med minst 25 procent

överstiger den normala. Arbetare, vilka i större utsträckning sysselsättas med

dylika arbeten, skola beredas antingen kompenserande vilotid eller skäligen

förhöjd avlöning utöver vad nyss sagts.

För arbetare, som sysselsättas på arbetsplatser, vilka abnorma temperatur-,

fuktighets- eller andra förhållanden göra särskilt ohälsosamma, skall offentlig

myndighet fastställa kortare daglig tid för uppehåll i gruva än den förut

nämnda.

överskridande av den enligt förutberörda regler bestämda dagliga tiden

för uppehåll i gruva må jämlikt av offentlig myndighet utfärdade författningar

medgivas i fall av inträffat eller hotande olycksfall, i fall av force

majeure eller då brådskande arbete behöver utföras å maskiner, redskap eller

andra driftsinrättningar i gruvan på grund av skada, i den mån så erfordras

till undvikande av allvarlig rubbning av driften, överskridande med högst en

halv timme örn dagen må även medgivas beträffande arbetare, som användas

till arbeten, vilka på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt, eller

till tekniska göromål, som äro nödvändiga för arbetets förberedande eller avslutande

på normalt sätt eller för dess fulla återupptagande av efterföljande

skiftlag och som icke är förbundet med produktion eller transport av kol. För

vissa kategorier av arbetstagare, såsom arbetare, vilkas närvaro oundgängligen

erfordras för drift av pump- eller ventilationsmaskiner, förrådsarbetare under

jord, hissmaskinister och lokomotivförare samt deras nödvändiga biträden,

givas i konventionsförslaget speciella regler, enligt vilka överskridande av den

dagliga tiden för uppehåll i gruva må medgivas i författningar utfärdade av

offentlig myndighet. Antalet av de arbetare, för vilka sålunda överskridande

medgives, får — utöver vissa fall av överskridande på grund av t. ex. olyckshändelser,

force majeure och skada — icke överstiga feni procent av gruvans

hela personal.

Utöver nämnda överskridanden må medgivas en övertid av högst sextio

timmar per år. All övertid skall betalas med en lön, som med minst tjugofem

procent överstiger den normala.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

För att underlätta tillämpningen av konventionens bestämmelser skall det

åligga företagsledningen att medelst anslag eller på annat godkänt sätt tillkännagiva

de tider, som gälla för nedfärd och uppfärd, samt i en liggare anteckna

all förlängning av arbetstiden.

Beträffande underjordiska brunkolsgruvor göras i konventionsförslaget vissa

modifikationer i fråga om kollektiva uppehåll, som medföra avbrott i produktionen,

vilka efter särskild undersökning och till en tid av högst trettio minuter

per skift kunna utelämnas vid beräkningen av tiden för uppehåll i gruvan,

samt i fråga örn antalet övertidstimmar, som kan ökas utöver det för underjordiska

stenkolsgruvor gällande måttet.

Arbetstidsbestämmelserna i konventionsförslaget gälla icke stenkols- och

brunkolsgruvor med dagbrytning. Beträffande dessa skola de medlemmar, som

ratificera konventionen, förbinda sig att med en viss modifikation i fråga örn

övertiden tillämpa Washingtonkonventionen av år 1919 angående begränsning

av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar örn dagen och fyrtioåtta

timmar i veckan.

Konventionen träder i kraft sex månader efter det nationernas förbunds

generalsekreterare inregistrerat ratifikationer av två av följande medlemmar:

Belgien, Frankrike, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien och

Tyskland.

Gällande bestämmelser.

Örn arbetstiden vid kolgruvor gälla i svensk rätt inga särskilda föreskrifter

utöver de allmänna bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning.

1931 års konvention.

Frågan örn arbetstiden i kolgruvorna upptogs ursprungligen till behandling

inom internationella arbetsorganisationen på hemställan av nationernas

förbunds församling hösten 1929 och då närmast med hänsyn till kolindustrins

bekymmersamma ekonomiska läge. Efter att frågan varit före vid 1930 års

arbetskonferens men då icke kunnat avgöras, antogs vid arbetskonferensens

femtonde sammanträde 1931 det konventionsförslag, som nu ifrågavarande

konventionsförslag avser att i vissa hänseenden revidera.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet tillstyrkte

ratifikation av 1931 års konvention under förutsättning, att några av de mera

betydande kolproducerande staterna hade ratificerat konventionen.

I proposition nr 18 till 1932 års riksdag förordade Kungl. Majit ratifikation

under nyssnämnda förutsättning. Såväl lagändrings- som ratifikationsfrågorna

borde emellertid upptagas till förnyat övervägande, så snart klarhet vunnits

rörande de stora kolproducerande ländernas ståndpunkt. Biksdagen förklarade

sig (skrivelse nr 25) i princip vara av den uppfattningen att Sverige borde biträda

ifrågavarande konvention.

1931 års konvention har ratificerats endast av Spanien. Från flera av de

stora kolproducerande staterna har förklarats, att en tillämpning av konventionen

skulle möta avsevärda svårigheter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förberedande behandling av frågan

om revision av konventionen.

Med anledning av de svårigheter, som mött ratifikationen av 1931 års konvention,

har vid upprepade överläggningar mellan representanter för de stora

kolproducerande staterna frågan örn revision av nämnda konvention behandlats.

Vid en sammankomst i Genéve i juni 1934 formulerades fem frågor angående

revision, vilka därefter tillställdes regeringarna. Dessa frågor åsyftade

vissa lindringar i arbetstidsbestämmelserna till förmån for företagarna

i syfte att möjliggöra bestämmelsernas smidigare tillämpning. Vid ärendets

behandling av arbetsbyråns styrelse i september 1934 tillfogades på arbetargruppens

yrkande en frågepunkt om ytterligare förkortning av arbetstiden.

I ett utlåtande den 28 november 1934 av delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet påpekades, att det torde vara tvivelaktigt, örn föreliggande

fråga kunde tillmätas någon större aktuell betydelse, då frågan om

40-timmarsveckan stöde på den internationella socialpolitiska dagordningen.

Det funnes anledning till tvekan, huruvida de i fem punkter ifrågasätta lindringarna

vore av behovet påkallade med hänsyn till den svenska kolgruveindustrin.

Då de emellertid, såsom även medgivits från arbetarhåll, måste anses

som relativt obetydliga, tillstyrktes den ifrågasatta revisionen.

I sitt svar av den 15 december 1934 förklarade den svenska regeringen, att

frågan örn arbetstiden i kolgruvor från svensk synpunkt hade en ganska begränsad

betydelse, och att den svenska regeringen icke hade något att erinra

mot att revision i de punkter, som förslaget avsåge, upptoges till övervägande,

varvid dock även spörsmålet om en ytterligare inskränkning av arbetstiden i

kolgruvorna borde göras till föremål för prövning.

Genom beslut av arbetsbyråns styrelse vid dess januari februarisammanträde

1935 uppfördes frågan på dagordningen för arbetskonfefensens nittonde

sammanträde, varvid dock två av nyssnämnda frågor, därav den som gällde

ytterligare arbetstidsförkortning, uteslötos från revisionsförfarandet, men ett

förslag till bestämmelse angående vissa rättsverkningar av revisionen tillfrid

den slutliga omröstningen å arbetskonferensens sammanträde 1935

antogs det nu föreliggande förslaget till reviderad konvention med 72 röster

mot 18. De svenska regeringsombuden röstade för förslaget.

Yttranden.

över det reviderade konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet, som i sin ordning

fått mottaga yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium, bergmästaren

i södra distriktet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige samt Höganäs-Billesholms aktiebolag. Av dessa ha socialstyrelsen och

landsorganisationen tillstyrkt, de övriga avstyrkt anslutning.

Höganäs-Billesholms aktiebolag anför bland annat följande.

För brytningens ostörda fortgång vore det nödvändigt, att större variation

av arbetstiden tillätes. Att fastställa en gräns för det antal arbetare, som finge

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departement schefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

innefattas under rubriken kontinuerligt arbete, vore meningslöst och i fråga

om mindre gruvor, t. ex. Skromberga, orimligt. En internationell lagstiftning,

sådan som den ifrågasatta, skulle träffa den svenska stenkolsindustrin proportionsvis

hårdare än den motsvarande utländska och framtvinga ytterligare

rationalisering.

Delegationen framhåller, i anslutning till bolagets yttrande, i huvudsak följande

synpunkter.

Det kunde synas tveksamt, om den ringa förkortning av arbetstiden — ängslig®11

i regel en kvarts timme örn dagen — som konventionens tillämpning

skulle medföra, komme att bereda arbetarna fördelar, som kunde anses motivera

de betänkliga olägenheter och risker, varför bolaget enligt vad bolaget i sitt

yttrande anfört skulle utsättas genom konventionens genomförande. Enligt

delegationens förmenande måste emellertid från arbetarskyddets synpunkt

även en mindre förkortning av gruvarbetarnas arbetstid tillmätas avsevärt

varde, varför Sveriges anslutning till konventionen förordades. Dock borde

sådan åtgärd icke vidtagas, förrän de förnämsta kolproducerande länderna biträtt

konventionen.

Mot delegationens yttrande anmäldes reservation av herrar Söderlund och

Heyman, som ansågo att delegationen bort avstyrka Sveriges anslutning till

konventionen.

Det synes mig icke föreligga någon anledning till annat ståndpunktstagande

beträffande den reviderade konventionen än till 1931 års konvention. Sålunda

bör enligt min mening Sverige icke ställa sig utanför den tillämnade

regleringen. Anslutning bör dock icke ske förrän några av de större kolproducerande

länderna ratificerat konventionen. Ehuru jag sålunda i princip är av

den uppfattningen, att Sverige bör biträda konventionen, anser jag att med

ratifikationsfrågan tillsvidare bör anstå.

För anslutning till konventionen krävas vissa ändringar i gällande arbetstidslagstiftning.

Så snart klarhet vunnits rörande de stora kolproducerande

ländernas ståndpunkt, torde såväl lagändrings- som ratifikationsfrågan böra

upptagas till förnyat övervägande.

Förslaget till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning

till fyrtio timmar i veckan.

Förslagets bestämmelser.

Förslaget innebär en principkonvention, som icke i och för sig kan omsättas

i lagstiftning. Det är avsett att utgöra en ram för en serie av specialkonventioner

för olika industrier, i vilka konventioner den allmänna principen örn

40 timmars arbetsvecka skall i detalj genomföras under hänsynstagande till de

särskilda förhållandena inom varje industri.

I ingressen till konventionen anföres som motivering till densamma, att

arbetslösheten tagit sådan utsträckning och erhållit sådan varaktighet, att det

för närvarande i världen finnas många miljoner av arbetare, utsatta för elände

och umbäranden, för vilket tillstånd de icke själva bära ansvaret och varifrån

de rättvisligen kunna göra anspråk att bliva befriade, samt att det är önskvärt,

att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av de förmåner, som här
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

flyta ur den snabba tekniska utveckling som kännetecknar den moderna industrien.

Ratifikation av konventionen innebär att medlemsstaten förklarar sig gilla

dels principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt att den

icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå, dels vidtagande eller främjande

av åtgärder, som kunna anses ägnade att leda till detta mål. Därjämte

förbinder sig medlemmen att i enlighet med detalj föreskrifter, som må kunna

meddelas i särskilda konventioner, vilka ratificeras av medlemmen, tillämpa

nämnda princip på olika slag av sysselsättningar.

I detta sammanhang må påpekas, att enligt förklaring från auktoritativt

håll inom internationella arbetsorganisationen ratifikation av principkonventionen

icke medför förpliktelse att ratificera de specialkonventioner beträffande

fyrtiotimmarveckan, som kunna komma att antagas av internationella

arbetskonferensen.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser i svensk lagstiftning bygga på principen örn 8

timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Beträffande den närmare

utformningen av bestämmelserna hänvisar jag till lagen den 16 maj 1930 örn

arbetstidens begränsning.

Förberedande behandling.

Då frågan om internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot

arbetslöshet med förevarande konventionsförslag nu för första gången kommer

under avgörande prövning av de svenska statsmakterna, har delegationen för

det internationella socialpolitiska samarbetet i sitt utlåtande den 3 december

1935 lämnat en redogörelse för frågans förberedande behandling av i huvudsak

följande innehåll.

Inom internationella arbetsorganisationen torde frågan först ha väckts år

1931 av arbetargruppen i internationella arbetsbyråns arbetslöshetskommitté.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1932 framlades ett

förslag till resolution, vari påyrkades utredning rörande lagstadgat införande

av 40-timmarsvecka i alla industriländer. Sommaren 1932 hemställde italienska

regeringsrepresentanten i arbetsbyråns styrelse de Michelis, att frågan måtte

upptagas till brådskande behandling. Med anledning härav inkallade arbetsbyråns

styrelse en teknisk »treparts»-konferens till Genéve under januari

månad 1933. Under starkt motstånd från arbetsgivarnas sida underkastades

frågan härvid en förberedande behandling, åsyftande att bereda internationella

arbetskonferensen tillfälle att vid sitt följande sammanträde upptaga frågan

antingen till en första diskussion eller till definitiv behandling. Vid sitt sammanträde

våren 1933 upptog arbetskonferensen frågan till behandling med tillämpning

av den vanliga proceduren med dubbel diskussion.

Till arbetskonferensens sammanträde våren 1934 hade arbetsbyrån utarbetat

två förberedande förslag till konventioner angående fyrtiotimmarsveckan,

det ena avseende industrien och det andra handel jämte kontorsverksamhet,

ett förslag till rekommendation angående upprätthållande av

arbetarnas levnadsstandard vid arbetstidsförkortning samt ett förslag till

resolution angående den tekniska arbetslösheten. Arbetsgivarerepresentan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

terna vägrade att deltaga i utskottsbehandlingen, och när arbetsbyråns förslag

upptogos till plenumbehandling i konferensen förklarade arbetsgivaregruppen,

att den med undantag för det italienska arbetsgivarombudet icke

ämnade deltaga i överläggningar eller omröstningar rörande de särskilda

bestämmelserna i förslagen. Vid omröstningarna erhölls ej heller, då även

ett flertal regeringsombud avhöllo sig från att rösta, föreskrivet röstdeltagande

(kvorum). Dock antogs slutligen ett av de Michelis framlagt förslag till resolution,

vari arbetsbyrån anmodades att insamla ytterligare upplysningar och

dess styrelse att uppföra frågan på dagordningen för ett följande sammanträde

av arbetskonferensen. Härvid framkastades tanken på en konvention,

som skulle möjliggöra ett progressivt tillvägagångssätt för arbetstidens förkortande

inom olika grenar av näringslivet.

På hösten 1934 beslöt arbetsbyråns styrelse att uppföra frågan på dagordningen

för 1935 års arbetskonferens. Sedan styrelsen bestämt, vilka verksamhetsområden

i första rummet skulle bli föremål för den tillämnade regleringen,

utarbetade arbetsbyrån särskilda rapporter rörande dessa. Vidare utarbetades

ett förslag till resolution angående arbetstidens förkortning, vilken var avsedd

att utgöra en gemensam grundval för specialkonventionerna, samt ett resolutionsförslag

angående arbetslönernas anpassning.

Vid 1935 års konferenssammanträde framlades jämte dessa resolutionsförslag

serier av diskussionspunkter eller förberedande konventionsförslag angående

arbetstidens förkortning vid offentliga arbeten, inom järn- och stålindustrin,

vid hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, i buteljglasbruk och i

kolgruvor. Arbetargruppen vidhöll emellertid kravet på en allmän 40-timmarskonvention

och efter vidlyftiga diskussioner i utskott, vari arbetsgivarerepresentanter

utom från Italien och Amerikas Förenta Stater icke deltogo, och i

plenarsammanträden antogs vid den slutliga omröstningen med 79 röster mot

30 det nu föreliggande konventionsförslaget.

Förslaget till resolution angående arbetslönernas anpassning för att hindra

att arbetarnas levnadsstandard sänkes vid förkortning av arbetstiden blev

även föremål för åtskillig diskussion och underkastades vissa förändringar.

I den av konferensen antagna resolutionen anmodas regeringarna att vidtaga

lämpliga anordningar till säkerställande, att varje anpassning av lönerna såvitt

möjligt sker medelst direkta förhandlingar mellan vederbörande arbetsgivaroch

arbetarorganisationer, samt vidare att efter samråd med vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer vidtaga eller främja lämpliga anordningar,

som i fall överenskommelse mellan parterna ej kan ernås möjliggöra

för den ena eller andra parten att hänskjuta tvisten till organ, som äga befogenhet

att behandla lönefrågor; där sådana organ saknas böra de upprättas.

Beträffande Sveriges deltagande i den internationella behandlingen av

40-timmarsfrågan anför delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet i huvudsak följande.

På den i januari 1933 hållna förberedande konferensen förklarade det

svenska, regeringsombudet, att regeringen vore gynnsamt stämd gentemot

internationella arbetsbyråns ifrågavarande aktion men framhöll bland annat

tillika, att Sveriges anslutning till den åsyftade konventionen vore beroende av

att .motsvarande åtgärd vidtoges av vårt lands mera betydande konkurrenter

å världsmarknaden samt att nivån för arbetarnas löneinkomster hölles uppe.

Å internationella arbetskonferensens sammanträde år 1933 förklarades å

svenska regeringens vägnar, att regeringen vidhölle sin tidigare angivna ställning

i frågan och vore beredd att medverka till den viktiga och svåra reformens

genomförande, dock under samma villkor som förut angivits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 15.

I sitt svar på ett av arbetsbyrån hösten 1933 utsänt frågeformulär förklarade

regeringen att den, med hänsyn till att intet möjligen verksamt medel

mot arbetslösheten finge lämnas oprövat, vore beredd att ansluta sig till den

ifrågasatta reformen.

Vid 1934 års konferenssammanträde beklagade första svenska regenngsombudet,

att de för konferensen framlagda förslagen icke lämnade någon tillfredsställande

garanti för arbetsförtjänstens upprätthållande och att de under

utskottsbehandlingen blivit förändrade på sätt som äventyrade ratifikation

från Sveriges sida. Med hänsyn till reformens syfte och vikt skulle likväl de

svenska regeringsombuden rösta till förmån för densamma. Det resolutionsförslag

förande fortsatt behandling av frågan om arbetstidens förkortning,

som, då kvorum icke kunnat erhållas för beslut örn konventionsförslagen,

frambars vid konferensen, understöddes av de svenska regeringsombuden.

På det senaste sammanträdet av arbetskonferensen, i juni 1935, förklarades

under den allmänna debatten örn det förberedande förslaget till principkonvention

örn 40-timmarsveckan å svenska regeringens vägnar, att regeringen

gillade nämnda princip men för sin anslutning vidhölle sina två förut

omtalade förbehåll, nämligen beträffande arbetsförtjänstens upprätthållande

och anslutning jämväl av de mera betydande konkurrentländerna. Vidare

framhölls i detta sammanhang bland annat, att resolutionsförslaget angående

upprätthållandet av arbetarnas levnadsnivå överensstämde med regeringens

uppfattning. Slutligen påpekades även, att de svenska regeringsombudens

beslut att rösta för ifrågavarande konventionsförslag underlättats genom den

från auktoritativt håll lämnade förklaringen, att ratificering av den allmänna

principkonventionen icke skulle medföra förpliktelse att ratificera de specialkonventioner,

som eventuellt kunde komma att antagas av internationella

arbetskonferensen.

Yttranden.

Då frågan, såsom förut nämnts, hösten 1932 upptagits till behandling av

internationella arbetsbyrån, blev delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet anmodad att avgiva yttrande över en inom arbetsbyrån

utarbetad rapport i ämnet. Delegationen inhämtade yttranden i frågan från

ett större antal ämbetsverk, andra offentliga institutioner samt arbetsgivaroch

arbetarorganisationer. Av det inkomna materialet framgick i huvudsak,

att ämbetsverken, de övriga offentliga institutionerna samt arbetsgivarorganisationerna

ställde sig tveksamma eller mer eller mindre skarpt avvisande

till den ifrågasatta åtgärden. Arbetarnas organisationer yttrade sig visserligen

i regel till förmån för densamma, men icke så få av dem gåvo uttryck

åt en viss tvekan om reformens verkan och nytta. Endast under förutsättning

att arbetsförtjänsten upprätthölls förklarade sig landsorganisationen

kunna giva sin anslutning till förslaget om 40-timmarsveckans införande. I

sitt eget den 23 december 1932 avgivna yttrande sökte delegationen klarlägga

åtgärdens verkningar under de olika förutsättningarna av en kortvarig respektive

permanent arbetstidsförkortning samt inom verksamhetsområden av olika

karaktär. Härvid kom delegationen till den slutsatsen, att en kortvarig dylik

anordning mod hänsyn till bland annat det redan i stor utsträckning tillämpade

korttidsarbetet samt de i många fall med arbetsstyrkans ökning förbundna

betydande svårigheterna och kostnaderna sannolikt cj skulle leda till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

några mera avsevärda resultat i avseende å arbetslöshetens lindrande. Vid

en permanent arbetstidsförkortning skulle de för en ökad arbetsstyrkas användande

erforderliga förändringarna finnas mera motiverade, och även å

arbetsställen med korttidsarbete skulle arbetstidsförkortningen eventuellt öva

inverkan, nämligen på det sättet att densamma vid förbättring av konjunkturerna

skulle hindra arbetsgivarna att förlänga arbetstiden och förmå dem

att i stället öka arbetsstyrkan. Detta resultat komme emellertid med all

sannolikhet att i väsentlig mån motverkas av de skärpta mekaniserings- och

andra rationaliseringssträvanden, vartill arbetstidsförkortningen enligt mångstämmiga

uttalanden skulle giva anledning. En framtvungen arbetstidsförkortning

komme vidare nära nog alltid att förorsaka ökade driftskostnader

med åtföljande produktionsfördyring och höjning av prisnivån. Dessa oförmånliga

konsekvenser skulle givetvis ytterligare göra sig gällande, örn arbetstidsförkortningen

förbundes med lönekompensation.

Beträffande frågan örn lönekompensation påpekade delegationen i nämnda

yttrande, att tryggandet av rätt till sådan kompensation förutsatte lagstiftning,

som ej gärna kunde gå ut på annat än fastställande av minimilöner —

en åtgärd som med hänsyn till den omfattning ett dylikt lönesystem skulle

få och betänkligheterna mot att övergiva den avtalsbestämda lönesättningen

icke syntes kunna ifrågakomma till förverkligande.

Särskilt med tanke på de stora exportindustrierna uttalade delegationen

farhågor för att näringslivet skulle utsättas för en stark belastning utan att

det med arbetstidsförkortningen åsyftade målet skulle vinnas. Tvivelaktigt

vore också, örn det internationella samförstånd, som vore en oeftergivlig förutsättning,

kunde påräknas komma till stånd.

I flera yttranden vid olika tidpunkter under frågans fortsatta behandling

har delegationen vidhållit sina betänkligheter mot det ifrågasatta genomförandet

av 40-timmarsveckan.

I sitt yttrande den 3 december 1935 över det nu föreliggande konventionsförslaget

anför delegationen i huvudsak följande.

Man kan väl fråga sig, örn det kan vara välbetänkt att till motverkande av

en så konjunkturbetonad företeelse som arbetslösheten fastlägga arbetstiden

för en längre framtid.

Beträffande erfarenhetens vittnesbörd i fråga örn arbetstidsförkortning

som medel mot arbetslöshet ligger det givetvis nära till hands att söka upplysning

i de utredningar, som verkställdes rörande verkningarna av 8-timmarsdagens

införande här i landet 1920. Någon mera allsidig statistisk belysning

av denna åtgärds verkningar i vad arbetarantalet angår ha dessa utredningar

emellertid på grund av förändrade förhållanden i andra avseenden icke ansetts

kunna lämna. Av utredningarna framgår likväl tydligt, att företagen i

stort sett sökt kompensera arbetstidens förkortning genom en omfattande

rationalisering. Industristatistikens siffror för arbetarantalet för t. ex. åren

1919, 1921, 1923 och 1925 eller respektive 392,911, 328,416, 358,083 och 391,692

visa ej heller någon ökning. Även det stora sociala experimentet i Amerikas

Förenta Stater under de senare åren förefaller peka i samma riktning.

Oaktat en synnerligen kraftig och omfattande förkortning av arbetstiden i

förening med lönekompensation synes arbetslösheten i alldeles övervägande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

mån kvarstå, och detta fastän den allmänna konjunkturförbättringen i världen

icke lär ha lämnat det amerikanska näringslivet oberort.

Huruvida någon mera allmän anslutning till 40-timmarsveckan kan förväntas

från andra länders sida, torde vara ganska tvivelaktigt. Tyskland står

utanför internationella’ arbetsorganisationen. Vid omröstningen rörande forslaget

till principkonvention avhöllo sig ett betydande antal regeringsombud

från att rösta, däribland regeringsombuden från England, Kanada, linland,

Indien, Japan, Jugoslavien, Rumänien, Ungern och Österrike

Det nu ifrågasatta progressiva förverkligandet av arbetstidsförkortningen

kunde giva upphov åt svåra orättvisor och starka klagomål. Från mångå håll

har även gjorts gällande, att dylik partiell tillämpning skulle förorsaka svårartade

konflikter på arbetsmarknaden. Det ifrågavarande tillämpmngssattet

skulle även giva anledning till orättvisor i förhållande till olika medlemsstater

De olika slagen av verksamhet äro nämligen ofta av mycket skiftande

betydelse för de skilda staterna. Exempel härpå lämnar järn- och stålindustrien,

som är en av Sveriges viktigaste industrigrenar men i övriga nordiska

länder spelar en ganska underordnad roll. Mot det progressiva tillampningssättet

kan även med hänsyn till den ofta förekommande blandningen av olika

slag av verksamhet anmärkas, att det i många fall måste möta avsevai da svårigheter

att distinkt och lämpligt avgränsa de slag av verksamhet, som skola

hålla kortare arbetstid.

örn lämpligheten av arbetstidsförkortning som medel mot arbetslöshet

under nuvarande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden yttrar delegationen

vidare bland annat följande.

När frågan örn internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot

arbetslösheten först togs upp till egentlig behandling eller hösten 1932 uppgick

antalet hjälpsökande arbetslösa i vårt land enligt arbetslöshetskommissionens

månadsrapporter för oktober till 123,584, för november till 146,981

och. för december till 161,155; det genomsnittliga antalet hjälpsökande for

året stannade dock vid 113,907. Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av

medlemsantalet uppgavs för samma månader till respektive 22.i, ^4.1 och

31.0 samt för året till 22a. År 1933 var det genomsnittliga antalet hjälpsökande

enligt arbetslöshetskommissionens rapporter 164,054, och nådde antalet

hjälpsökande kulmen under mars med 186,561. Det genomsnittliga procenttalet

för fackföreningarnas arbetslöshet under 1933 uppgick till 23.3 och

uppgavs det högsta procenttalet eller 28.8 för januari. Under 193o års nio

första månader har arbetslösheten minskat, enligt arbetslöshetskommissionens

rapporter från 93,419 hjälpsökande till 41,190, och enligt fackföreningarnas

uppgifter från 22.5 till 10.9 procent. Under oktober månad 193o, då elen

vanliga säsongförsämringen av arbetstillgangen inträdde, steg antalet hjälpsökande

enligt arbetslöshetskommissionens rapport till 47,045.

De av socialstyrelsen kvartalsvis företagna enquéterna rörande tillgången

på arbetskraft lia jämväl lämnat resultat, som tyda på stark förbättring

av arbetsmarknaden. Från att för första kvartalet 1933 av tillfrågade

arbetsgivare 0.3 procent förklarat det råda brist på arbetskraft, 27.6 procent

det finnas tillräcklig tillgång därpå och 72. i procent det vara överflöd därav,

utgjorde för tredje kvartalet 1935 motsvarande procenttal: 10.9, 62.2 och 26.9.

En annan av socialstyrelsen under de senare _ åren regelbundet företagen

enquéte, rörande förekomsten under viss vecka i november månad av arbetstidsförkortning

in. m., utvisar bland annat, att av hela det antal arbetare, som

voro sysselsatta, antalet arbetare inom den egentliga industrien med förkortad

"arbetstid (inkl. permitterade) uppgick: 1932 till omkring 40 procent,

1933 till omkring 25 procent, 1934 till 9.6 procent och 1935 (enligt preliminär

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

beräkning) till cirka ( procent. Den genomsnittliga veckoarbetstiden för

samtliga av denna undersökning berörda industriarbetare, sysselsatta under

redovisningsveckan, utgjorde år 1932 43.5 timmar, år 1933 4G.o timmar, år

1934 47.0 timmar och 1935 47.5 timmar. Av undersökningen Ilar även framgått,

att inom industrien antalet övertidstimmar i procent av samtliga utgjorda

arbetstimmar uppgick år 1934 till 1.3 och år 1935 till 2.3.

Till belysande av arbetstidsförhållandenas förändring har delegationen

även begärt och från arbetsrådet fått mottaga vissa uppgifter rörande de

medgivanden till övertidsarbete, som arbetsrådet enligt 7 § 3 mom. i lagen

örn arbetstidens begränsning äger att lämna i fall av trängande behov. Enligt

dessa uppgifter beviljades dylika tillstånd under tredje kvartalet

år 1933 för sammanlagt 501 arbetare och avseende 43,542 timmar

» 1934 » » 2,113 » » » 161,135 »

» 1935 » » 2,836 » » » 205,808

Som av ovanstående uppgifter kan utläsas har under den senaste tiden på

sina håll förekommit en icke alldeles obetydlig brist på arbetskraft. Detta

förhållande bekräftas även av den offentliga arbetsförmedlingen, som i sina

rapporter omnämnt fall av sådan brist inom jordbruket, den mekaniska verkstadsindustrien

och byggnadsverksamheten. Beträffande sistnämnda verksamhet

har till och med inträffat, att import av utländsk arbetskraft måst till
-

hed hänsyn till det sålunda angivna läget på arbetsmarknaden torde det

enligt delegationens mening, oberoende av vad som principiellt kan anföras,

åtminstone för närvarande icke gärna kunna ifrågakomma att här i landet till

motverkande av arbetslösheten påbjuda någon förkortning av arbetstiden.

Beträffande principkonventionens rättsliga karaktär yttrar delegationen

bland annat följande.

Konventionens artikel 1, vari konventionens väsentliga innehåll återfinnes,

sönderfaller i två till sin rättsliga karaktär olikartade delar, nämligen en

principdeklaration och en utfästelse. Deklarationen är tydligtvis främmande

för den internationella reglering av arbetsförhållandena, som avses i

Versaillesfördraget. Av flera bestämmelser i nämnda fördrag, såsom i dess

artikel 405 morn. 5 och 7 samt artiklarna 407 och 408, framgår nämligen, att

man tänkt sig, att konventionerna skola omsättas i lagstiftning eller förverkligas

på annat sätt.

Senare delen av artikel 1, vilken utgör en utfästelse, har förklarats icke vara

rättsligt bindande; detta förhållande torde väsentligen ha kommit till uttryck

i förbehållet »vilka ratificeras av medlemmen». Utfästelsens bristande rättskraft

synes dock icke tydligt framträda, och man torde med skäl kunna förvänta,

att de som äro intresserade av 40-timmarsveckans allmänna tillämpning,

skola åberopa förevarande konvention till stöd för sina krav. Med sådan

tolkning, vilken möjligen kunde komma att fastslås genom praxis, skulle utfästelsens

godtagande uppenbarligen kunna leda till konsekvenser, som nu

icke kunna överblickas.

Mot delegationens avstyrkande beslut anmäldes reservation av herr Edvard

Johanson, som ansåg, att delegationen bort tillstyrka ratifikation av konventionen.

Reservation anmäldes jämväl av herr Sigfrid Hansson, som anförde

följande:

Det effektivaste sättet att bekämpa arbetslösheten är att skapa arbetstillfällen.

Åtgärder i syfte att fördela arbetstillfällena erbjuda ur arbetslöshets
-

gnpas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

politisk synpunkt ett andrahandsintresse. Såsom förhållandena för närvarande

gestalta sig och sannolikt komma att te sig under lång tid framåt,

torde sådana åtgärder likväl vara av behovet påkallade. Bland dem är aibetstidsbegränsningen

den närmast till hands liggande. Genomförandet av en

arbetstidsbegränsning i arbetslöshetsbekämpande syfte torde visseiligen

lämpligast böra ske på grundvalen av mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationerna

i de olika länderna upprättade avtal, varvid statsmakterna bora

lämna sin medverkan, men med hänsyn till arbetstidens betydelse för konkurrensen

länderna emellan är det önskvärt, att en internationell överenskommelse

träffas i form av en principkonvention. Enligt min mening bör därför

Sverige giva sin anslutning till det föreliggande förslaget till konvention

angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan.

Frågan örn arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan har aktuali- Departement,- serats på grund av den omfattande arbetslösheten under de senaste depressionsåren.

Stundom har kravet på sadan förkortning av arbetstiden inneburit

allenast ett förslag till ny fördelning av tillgängliga arbetstillfällen, innebärande

att de fullt sysselsatta arbetarna skulle avstå en del av sin arbetstid

och därmed motsvarande arbetsförtjänst till arbetare som eljest finge gå

arbetslösa. En dylik anordning kan vara motiverad under en period av svårartad

arbetslöshet. Jag erinrar örn ett till tankegången liknande förslag, som

på min föredragning underställdes 1933 års riksdag och avsåg arbetstiden vid

vissa av de arbeten som skulle igångsättas med offentliga medel till lindrande

av arbetslösheten. Förslaget blev dock i denna del icke av riksdagen antaget.

En legal reduktion av arbetstiden till fyrtio timmar åsyftande allenast att

göra befintliga eller planerade arbetstillfällen drygare med hänsyn till antalet

arbetare, vilka därigenom kunna beredas sysselsättning, men som icke är förbunden

med lönekompensation, kan under mera normala konjunkturer icke

betraktas såsom eftersträvansvärd. Yad beträffar det nuvarande arbetslöshetsläget

i Sverige, är det icke för närvarande så svårartat att därutav påkallas

åtgärder för en arbetstidsförkortning av denna innebörd.

Det föreliggande förslaget till konvention har visserligen motiverats av

den omfattande arbetslösheten, men bygger icke på den nyss refererade tankegången.

Enligt konventionens ingress, vari ändamålet med densamma antydes,

är det »önskvärt, att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av

de förmåner, som härflyta ur den snabba tekniska utveckling, vilken kännetecknar

den moderna industrien». Vidare förklaras i artikel 1, att anslutning

till konventionen innebär ett gillande av principen om fyrtiotimmarsveckan,

»tillämpad på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå».

Det är alltså icke fråga om införande av en temporär arbetstidsförkortning.

i syfte allenast att de inom industrin sysselsatta arbetarna skola avstå

från en del av arbetstillgången och motsvarande inkomstmöjligheter till förmån

för de arbetslösa.

Konventionsförslaget innebär i stället ett fortsättande på den väg som den

internationella arbetsorganisationen slagit in på genom konventionen örn

åttatimmarsdagen. Den tekniska utvecklingen under tiden efter 1920 i de

industriellt mera utvecklade länderna har ansetts innefatta sådana framsteg,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att en förkortning av arbetstiden ned till fyrtio timmar per vecka skulle kunna

ske utan att i försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden.

Å andra sidan har den internationella arbetskonferensen icke funnit det

rådligt att på en gång taga detta steg genom uppställandet av konkreta regler

om arbetstidens förkortning inom bestämda arbetsområden. I stället har ett

konventionsförslag utformats, som i själva verket endast har karaktären av

en principdeklaration till förmån för fyrtiotimmarsveckan. Anledningen till

denna egenartade form för konvention torde ha varit uppfattningen att man

bör framgå med viss försiktighet och söka vinna allmän anslutning till själva

principen från de olika staternas sida, innan konkreta lagstiftningsåtgärder

ifrågasättas. Ratifikation av konventionen innebär ett gillande av principdeklarationen

från den ratificerande statens sida. Men beträffande principens

tillämpning på olika slag av sysselsättningar hänvisas i konventionstexten till

specialkonventioner, vilka bliva bindande först genom särskild ratifikation.

Anslutning till principkonventionen berövar icke en stat dess fria prövningsrätt

i fråga örn ratifikation av blivande specialkonventioner örn principens

praktiska förverkligande. Betydelsen av att en stat ratificerar principkonventionen

kan anses ligga däri att staten i fråga utfäster sig att understödja frågans

fortsatta behandling inom internationella arbetsorganisationen och förklarar

sig gilla vidtagande eller främjande av åtgärder avseende förkortning av

arbetsveckan till fyrtio timmar. Vid prövning av sådana åtgärder må givetvis

hänsyn tagas till förhållandena i andra länder och till vikten av att en arbetstidsförkortning

genomföres samtidigt i alla de länder, som mera allvarligt konkurrera

med varandra på världsmarknaden, så att icke följden av ifrågasatta

konkreta åtgärder blir en förskjutning i produktionskostnader till nackdel för

de länder som genomföra den reducerade arbetstiden, med åtföljande risk för

en ökning av arbetslösheten i dessa länder.

De synpunkter som varit ledande vid arbetskonferensens beslut angående

konventionsförslagets utformande ha under överläggningarna i Genéve i huvudsak

biträtts av svenska regeringens ombud. Med hänvisning till konventionens

karaktär av principuttalande och under erinran att framtida praktiska

statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan kräva särskild prövning

och särskilda beslut av de svenska statsmakterna, förordar jag att den

föreliggande principkonventionen av Sverige ratificeras.

Forslaget till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt

system för bevarande av rättigheter, grundade på invaliditets-,

ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.

Förslagets bestämmelser.

Konventionsförslaget åsyftar att mellan de medlemsstater inom internationella

arbetsorganisationen, som ratificera konventionen, upprätta ett system

för att åt arbetare, som flytta från ett land till ett annat, bevara rättigheter,

som äro under förvärvande eller redan blivit förvärvade, hos inrättningar för

obligatorisk invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring. Vad angår de

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tekniska detaljerna i detta system hänvisar jag till artiklarna 2—16 i konventionsförslaget.

Artikel 17 i konventionsförslaget föreskriver, att medlemsstat, som ratificerar

konventionen, förbinder sig att, därest den icke redan gjort det, inom

tolv månader från ratifikationen antingen för flertalet löntagare inom industriella

företag och handelsföretag upprätta obligatorisk försäkring, som giver

rätt till pension senast vid sextiofem års ålder, eller för en väsentlig del av

löntagarna inom dylika företag upprätta obligatorisk försäkring, som täcker

invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsriskerna.

Yarje till konventionen ansluten medlemsstat skall enligt artikel 18 behandla

medborgare i andra medlemsstater på samma sätt som egna medborgare såväl

i avseende å anslutning till obligatorisk försäkring som i avseende å försäkringsprestationer,

därunder inbegripna pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar,

som utgå av allmänna medel. Medlemsstat kan dock förbehålla sina medborgare

dylika förmåner då de allenast tilldelas försäkrade, som överskridit

viss ålder vid tiden för ikraftträdande av lagstiftningen angående den obligatoriska

försäkringen.

Medlemsstater, som ratificerat konventionen, ha rätt att överenskomma örn

avvikelser därifrån genom särskilda avtal, som dock ej må beröra utom avtalet

stående medlemsstaters rättigheter eller skyldigheter och som skola på positivt

sätt reglera bevarandet av rättigheter, som äro under förvärvande eller redan

blivit förvärvade, och detta under villkor, som i stort sett äro minst lika gynnsamma

som de, vilka föreskrivas i konventionen.

Gällande bestämmelser.

Den svenska pensionsförsäkringen enligt lagen den 30 juni 1913 örn allmän

pensionsförsäkring och även enligt den nya lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering,

vilken senare lag träder i kraft den 1 januari 1937, omfattar ej

dödsfallsförsäkring utan utgör en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring,

som i huvudsak inbegriper alla i riket mantalsskrivna personer,

sålunda ej blott löntagare. Nämnda lagar föreskriva avgiftsplikt och grundlägga

därigenom rätt till pension, utgående vid varaktig arbetsoförmåga eller

senast vid fyllda 67 år. Pensionsförmånerna, utgörande enligt den nya lagen

dels grundpension på grund av erlagda avgifter och dels tilläggspension, utgående

enligt behovsprövning och av allmänna medel, äro förbehållna svenska

medborgare. Konungen äger dock enligt 37 § i den nya lagen under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande makt i fråga

örn lagens tillämpning å dess undersåtar.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget har genomgått den sedvanliga förberedande behandlingen.

Efter en första diskussion vid internationella arbetskonferensen år

1934 tillställdes medlemsstaternas regeringar ett frågeformulär. I svaret på

detta av den 17 november 1934 framhöll den svenska 1''egeringen bland annat,

att vårt lands lagstiftning på ifrågavarande område icke omfattar dödsfallsförsäkring

och i övrigt väsentligt skiljer sig från motsvarande lagstiftning i

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sand. Nr 15. 8519 3r’ ^

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

flertalet andra länder, samt att Sverige icke slutit några avtal med de syften,

som med ifrågavarande reglering avses, och alltså saknar erfarenhet på området.

Upprättande av ett internationellt system i ifrågavarande syfte förordades

dock.

I den slutliga omröstningen vid internationella arbetskonferensens sammanträde

i juni 1935 antogs konventionsförslaget med samtliga avgivna röster.

Yttrande. ,

över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet, vilken inhämtat yttrande av pensionsstyrelsen.

Pensionsstyrelsen hänvisar till det samband, som råder mellan nu föreliggande

konventionsförslag och de konventionsförslag rörande obligatorisk

ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring, vilka antogos vid arbetskonferensens

sammanträde år 1933 och framlades för riksdagen i proposition

nr 138 till 1934 års riksdag. Pensionsstyrelsen påpekar även, att konventionen

i artiklarna 17 och 18 uppställer krav, soln varken vår ännu gällande lag

örn allmän pensionsförsäkring eller den nya lagen örn folkpensionering uppfyller.

Förutsättningar för ratifikation av nu ifrågavarande förslag till konvention

synas därför för närvarande ej vara för handen.

Delegationen framhåller, att den internationella arbetsorganisationen med

denna konvention synes ha velat lägga slutstenen till det system av internationell

reglering av socialförsäkringens olika grenar, vilket organisationen

under årens lopp byggt upp. För vårt lands del synes emellertid, åtminstone

för närvarande, då såväl Norge som Finland sakna motsvarighet till vår pensionsförsäkring

och starka restriktioner över snart sagt hela världen i hög grad

förhindra folkutbytet länderna emellan, konventionen icke kunna tillerkännas

någon större praktisk betydelse. Delegationen hänvisar vidare till pensionsstyrelsens

förutnämnda yttrande angående artiklarna 17 och 18 i konventionsförslaget.

Vad den senare artikelns bestämmelser örn likställighet mellan inoch

utländska medborgare angår, synes dock den nya lagen med sitt bemyndigande

i 37 § bereda möjlighet till uppfyllelse. Beträffande de i artikel 17

angivna alternativa kraven synes det delegationen, med hänsyn till konventionens

relativt ringa betydelse för Sverige och den avsevärda kostnad för

statsverket ett tillgodoseende av någotdera av nämnda krav skulle medföra,

icke för närvarande kunna ifrågakomma att vidtaga någon åtgärd för vårt lands

anslutning till konventionen.

Mot delegationens beslut anmäldes reservation av herr Edvard Johanson,

som ansåg att delegationen bort förorda sådan lagändring, att konventionen

kunde ratificeras för Sveriges del.

Enär vårt lands anslutning till konventionen skulle kräva en betydande

förändring av den svenska obligatoriska folkpensioneringen och då denna helt

nyligen varit föremål för revision, anser jag mig icke för närvarande kunna

förorda ratifikation av konventionen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

19

Rekommendationen (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

Rekommendationens bestämmelser.

Rekommendationen innebär en hemställan till medlemsstaterna att vid bekämpandet

av ungdomsarbetslösheten tillämpa vissa principer. Dessa avse i

huvudsak minimiåldern för skolpliktens upphörande, minimiåldern för användande

till arbete, anordnande av allmän undervisning och yrkesundervisning,

anordningar för utnyttjande av de unga arbetslösas ledighet och social hjälp

åt dem, upprättande av särskilda centra för sysselsättning och anordnande av

särskilda offentliga arbeten för unga arbetslösa samt åtgärder beträffande

arbetsförmedling, yrkesrådgivning och främjande i andra former av möjligheterna

för normal anställning. Slutligen rekommenderas upprättande av särskild

statistik över ungdomsarbetslösheten samt statistik rörande antalet skolpliktiga

barn, som använts till arbete utom skoltiden.

Minimiåldern för skolpliktens upphörande och minimiåldern för användande

till arbete böra enligt rekommendationen fastställas till lägst 15 år. Genom

samarbete mellan skol- och arbetsförmedlingsmyndigheterna samt inrättningarna

för arbetslöshetsförsäkring bör för minderåriga — varmed förstås personer

under 18 år — som överskridit den normala skolåldern men icke funnit

lämplig sysselsättning, vidtagas anordningar för fortsatt deltagande i heltidsundervisningen

i de fall, där skolans organisation det medgiver. Därjämte

böra åtgärder vidtagas för att uppmuntra minderåriga att efter skolpliktens

upphörande följa heltidsundervisningen i »sekundär»- eller tekniska skolor

samt deltaga i kompletterande kurser, innefattande allmän och yrkesundervisning.

Dylik undervisning skulle vara mer eller mindre obligatorisk.

Åtgärderna för främjande av de unga arbetslösas undervisning böra åtföljas

av åtgärder till möjliggörande för dem att väl utnyttja sin ledighet, såsom upprättande

av centra för rekreation och fysisk fostran, läsesalar m. m.

Beträffande särskilda sysselsättningscentra för unga arbetslösa i åldern

18—24 år med uppgift icke att giva yrkesutbildning utan att bereda arbete

under andra än normala anställningsvillkor böra vidtagas säkerhetsåtgärder

till förekommande att dessa särskilda villkor obehörigen utnyttjas. Anlitandet

av dylika sysselsättningscentra bör vara fullt frivilligt, och centra böra ej tjäna

militär utbildning. Dessutom böra anordnas särskilda offentliga arbeten, anpassade

efter de unga arbetslösas ålder och yrke.

Den offentliga arbetsförmedlingen bör innefatta särskilda lokala och centrala

organ för arbetsförmedling åt ungdom under 18 år. Dessa organ böra ha

en avdelning för yrkesrådgivning eller vara samordnad med någon institution

för sådan. Arbetsgivarna böra åläggas att till ungdomsarbetsförmedlingen

anmäla dels lediga platser för unga personer och dels antagandet av dylika

personer, vilket skett utan anlitande av nämnda organ.

Gällande bestämmelser beträffande skolplikt samt

åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Sverige.

För Sveriges vidkommande är för närvarande minimiåldern för skolpliktens

upphörande — i vad angår heltidsundcrvisning — i regel 14 år. Dess höjande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 15.

genom införande av ett sjunde skolår är ifrågasatt i det betänkande och förslag

angående obligatorisk sjuårig folkskola, som avgivits av inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga (statens offentliga utredningar 1935:58).

Åtskilliga av den mångfald åtgärder till ungdomsarbetslöshetens bekämpande,

som rekommendationen förordar, ha redan vunnit tillämpning i Sverige.

De former, under vilka arbetslöshetshjälpen för unga arbetslösa här bedrivits,

äro kursverksamhet, statliga arbetsläger, vilka anordnats i statens arbetslöshetskommissions

egen regi, statskommunala arbetsläger i lokalt hjälporgans

regi med statsbidrag genom arbetslöshetskommissionen, statliga ungdomsreservarbeten,

statskommunala ungdomsreservarbeten samt arbetskolonier,

vilka för utbildning främst i jordbruksarbete i begränsad omfattning anordnats

av kommuner och sammanslutningar med statsbidrag.

Vad angår speciell arbetsförmedling för ungdom ha med stöd av statsbidrag

under senare år tillkommit särskilda avdelningar för ungdomsförmedling

i ett antal större kommuner i riket och även på de orter, där säranordningar

icke tillskapats, har man sökt att inom arbetsförmedlingens ordinarie

ram tillgodose förmedlingsbehovet för den minderåriga och unga arbetskraften.

Sedan lag örn offentlig arbetsförmedling trätt i kraft den 1 januari

1935, torde man kunna räkna med en fortsatt utbyggnad vid arbetsförmedlingskontoren

av särskilda anordningar för yrkesval och ungdomsförmedling.

Från och med juni 1934 redovisas i statens arbetslöshetskommissions rapporter

antalet arbetslösa, respektive hjälpta, i åldern 16—21 år särskilt för sig.

I samband med allmänna statistiska undersökningar rörande arbetslösheten

ha även utredningar rörande ungdomsarbetslösheten verkställts, den första

per den 30 november 1933.

Förberedande behandling.

På våren 1935 utsände arbetsbyrån en rapport över ungdomsarbetslösheten,

avfattad på sådant sätt att den beredde internationella arbetskonferensen tillfälle

att välja mellan det normala behandlingssättet, d. v. s. med dubbel

diskussion, eller att med hänsyn till ärendets brådskande natur upptaga detsamma

till definitiv behandling redan vid 1935 års konferenssammanträde,

över rapporten avgavs den 14 maj 1935 ett utlåtande av delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet, som i ärendet inhämtat yttranden

från ett flertal myndigheter och organisationer, vilka övervägande funno rekommendationsförslagets

flesta punkter beaktansvärda. Delegationen anförde

som allmänt omdöme örn förslaget, att det knappast erbjöde några mera betydande

nyheter. Man syntes vid förslagets utarbetande ha lagt sig vinn örn

att medtaga alla de anordningar och regler, som skäligen kunde ifrågakomma

såsom ägnade att tjäna rekommendationens syfte. Denna strävan till fullständighet

hade medfört, förutom en för här ifrågavarande slag av reglering

mindre önskvärd vidlyftighet, att i förslaget upptagits ett flertal bestämmelser,

som antingen på grund av sin mera allmängiltiga innebörd eller med hänsyn

till sina vittgående konsekvenser ej lämpligen syntes kunna prövas i förevarande,

mera speciella sammanhang.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 15.

Vid 1935 års konferenssammanträde valde konferensen att definitivt behandla

ärendet i endast en diskussion. Den nu föreliggande rekommendationen

antogs vid den slutliga omröstningen med samtliga avgivna röster.

Konferensen antog även en resolution, i vilken arbetsbyråns styrelse uppmanades

bland annat att uppsätta på dagordningen för ett nära följande konferenssammanträde

revision av de konventioner, som bestämma minimiåldern

för inträde i arbete i syfte att höja denna ålder till 15 år.

Yttrande.

över rekommendationen angående ungdomsarbetslösheten har utlåtande

avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som

påpekar, att ungdomsarbetslösheten, särskilt i de lägre årsklasserna och i

städerna, gått starkt tillbaka. Totala antalet hjälpsökande arbetslösa i åldern

16—25 år, som enligt arbetslöshetskommissionens statistik den 30 november

1933 uppgick till 57,400, utgjorde sålunda den 31 juli 1935 endast 10,600.

Åldersgruppen 16—21 år av samma kategori arbetslösa innefattade den 30

november 1933 29,300 personer men räknade i september 1935 blott 3,800.

Delegationen anmärker, att rekommendationen innehåller uppmaningar till

upprättande och insändande till arbetsbyrån av statistiska rapporter, vilkas

utarbetande med all sannolikhet skulle visa sig mycket betungande.

Rekommendationens bestämmelser böra, i den mån desamma icke redan Departementsvunnit

tillämpning i vårt land, tagas under övervägande vid anordningar från chefen.

det allmännas sida till motverkande av ungdomsarbetslösheten. Det torde

emellertid icke vara erforderligt, särskilt med hänsyn till ungdomsarbetslöshetens

starka nedgång under senare år, att för närvarande påkalla några särskilda

åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen.

Frågan örn minimiåldern för skolpliktens upphörande lärer bliva föremål för

behandling i annat sammanhang.

Förslaget till konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden

i butelj glasbruk.

Förslagets bestämmelser.

Förslaget äger tillämpning å personer, som i glasbruk, där buteljer tillverkas

medelst automatiska maskiner, arbeta i varandra avlösande skiftlag och

användas vid gasgeneratorer, vannor, automatiska maskiner eller kylugnar eller

till förrättningar, som sammanhänga med nu nämnda arbeten. Med avseende

å tillämpningen inbegripas under beteckningen buteljer liknande föremål av

glas, vilka framställas medelst samma förfaranden, som användas vid buteljtillverkning.

De personer, å vilka konventionen äger tillämpning, skola sysselsättas enligt

ett system, som innebär användande av minst fyra skiftlag. Arbetstiden må i

genomsnitt icke överskrida fyrtiotvå timmar i veckan. Genomsnittstiden skall

beräknas med hänsyn till en tidrymd, som icke överstiger fyra veckor. Varaktigheten

av ett skift får icke överskrida åtta timmar. Vilotiden mellan två

skift för samma skiftlag må icke understiga sexton timmar. Denna tidrymd

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 15.

kan likväl, där så finnes nödigt, förkortas vid den periodiska växlingen av

timplan för skiftlagen.

I mån så erfordras för att undvika allvarlig rubbning i företagets normala

drift må avvikelser göras från reglerna örn arbets- och vilotid i fall av inträffad

eller hotande olyckshändelse, i fall av brådskande arbete å maskiner eller

andra driftsinrättningar eller i fall av force majeure samt för att möta oförutsedd

frånvaro av en eller flera medlemmar av ett skiftlag. För övertid, som i

dylika fall utgjorts, skall skälig gottgörelse givas enligt grunder, som bestämmas

av den nationella lagstiftningen eller genom överenskommelse mellan

vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

För att underlätta en effektiv tillämpning av konventionens bestämmelser

skall varje arbetsgivare åläggas dels att medelst anslag, anbragta på ett i ögonen

fallande sätt i företaget eller å annat lämpligt ställe, eller på annat sätt, som

godkänts av vederbörande myndighet, tillkännagiva de tider, då arbetet börjar

och slutar för varje skiftlag, dels att sedan skiftplanen tillkännagivits icke

förändra den utan iakttagande av det sätt och den form för meddelande, som

vederbörande myndighet godkänt, dels att på sätt vederbörande myndighet

godkänt i en liggare anteckna all övertid, som utgjorts enligt förut nämnda

undantagsbestämmelser, ävensom den ersättning, som utgivits därför.

Förslaget till konvention angående förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk

är i stort sett likalydande med det förslag till konvention (nr 43) angående

arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk, vilket förelagts 1935 års

riksdag genom proposition nr 84 den 8 februari 1935. De skillnader, som föreligga,

synas betingade av olikheterna i tekniska arbetsvillkor inom respektive

industrier. I ingressen till nu ifrågavarande konventionsförslag har därtill

införts en hänvisning till den i konventionen angående fyrtio timmars arbetsvecka

angivna principen, som även innebär upprätthållande av arbetarnas

levnadsnivå.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas i

lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning. I nämnda lag beredes

möjlighet till vissa undantag från lagens allmänna regler bland annat i 5 §

2 mom. för arbete, som bedrives med tre skiftlag och som finnes böra fortgå

även under sön- och helgdagar.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget rörande arbetstiden i buteljglasbruk har icke genomgått

den sedvanliga dubbla diskussionsproceduren. Internationella arbetsbyrån

utsände våren 1935 en rapport i ämnet, så uppställd, att konferensen

kunde välja mellan den dubbla och den enkla diskussionsproceduren. Samtidigt

utsändes motsvarande rapporter angående arbetstiden i offentliga

arbeten, hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, järn- och stålindustrien samt

kolgruvor. Av dessa blev endast konventionsförslaget rörande arbetstiden i

buteljglasbruk föremål för slutlig behandling vid 1935 års arbetskonferens.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 15.

De svenska regeringsombuden röstade därvid mot konventionsförslagets antagande.

T Ur anden.

över konventionsförslaget har den 3 december 1935 avgivits utlåtande av

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som inhämtat

yttranden av socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium överlämnade

tillika med sitt eget yttrande ett yttrande av Sveriges buteljglasbruks förbund.

Samtliga yttranden, utom landsorganisationens, avstyrkte mer eller mindre

bestämt ratificering av konventionen.

Sveriges buteljglasbruks förbund anför i sitt yttrande, att 4-skiftsindelningen

kunde vara till en viss fördel för buteljglasbruken, örn den därav följande

ökningen i tillverkningen kunde vinna avsättning. Då så emellertid ej

ansåges kunna bli fallet, skulle arbetslöshet skapas, om konventionens bestämmelser

förverkligades i vårt land.

Delegationen hänvisar i sitt utlåtande till den inställning till frågan örn

arbetstidsförkortning såsom medel mot arbetslöshet, varåt delegationen vid

upprepade tillfällen givit uttryck, och anser sig i enlighet med denna inställning

icke kunna förorda anslutning för Sveriges del till förevarande konvention.

Mot detta beslut anmäldes reservation av herr Edvard Johanson, som ansåg,

att delegationen bort tillstyrka anslutning från Sveriges sida till här ifrågavarande

konvention.

Frågan örn den inverkan en tillämpning av konventionens bestämmelser Departementsskulle

komma att utöva på den svenska buteljglasindustrin torde kräva när- chefenmare

utredning. Senare i dag ämnar jag hemställa örn uppdrag åt socialstyrelsen

att inkomma med sådan utredning. Frågan örn ratifikation av konventionen

torde böra anstå i avvaktan på nämnda utrednings resultat.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört

får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med

anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av

den internationella arbetsorganisationens konferens vid dess

nittonde sammanträde i Genéve år 1935 antagna konventionsförslag

och rekommendation.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Henry Rooth.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 15.

Översättning.

Bilaga A.

Förslag till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till

arbete under jord i gruvor av alla slag.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående användande av kvinnor

till arbete under jord i gruvor av alla slag, vilken fråga utgör den andra

punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofem

efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention

angående arbete under jord (kvinnor), 1935»:

Artikel 1.

Vid tillämpning av denna konvention förstås med beteckningen »gruva»

varje arbetsföretag, offentligt eller enskilt, för utvinnande av ämnen, som

befinna sig under jordytan.

Artikel 2.

Ingen kvinna, av vilken ålder som helst, må användas till arbete under

jord i gruva.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen må från ovanstående förbud undantaga:

a) personer, som intaga en ledande ställning och icke utföra manuellt

arbete;

b) personer, som användas till sanitär eller social tjänst;

c) personer, som under loppet av sina studier för yrkesutbildning

tillbringa en tid i de underjordiska delarna av en gruva;

d) andra personer, som för utövande av ett icke manuellt yrke tillfälligtvis

hava att nedstiga i de underjordiska delarna av en gruva.

Artikel 4.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 5.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 6.

Så. snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 7.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän

ett år efter det den registrerats.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 8.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 9.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 7 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 10.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Förslag till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden

i kolgruvor (reviderad 1935).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen

angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor, antagen av konferensen

vid dess femtonde sammanträde, vilken fråga utgör den sjunde punkten

på dagordningen för sammanträdet,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 15.

samt besluta, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugoförsta dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofem

efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (reviderad)

angående arbetstiden (i kolgruvor) 1935»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å alla kolgruvor, d. v. s. å varje

gruva, ur vilken utvinnes enbart stenkol eller brunkol eller huvudsakligen

stenkol eller brunkol tillika med andra mineral.

2. I denna konvention förstås med »brunkolsgruva» varje gruva, ur vilken

utvinnes kol från en senare geologisk ålder än stenkolsperioden.

Artikel 2.

I denna konvention förstås med »arbetare»

a) i fråga örn underjordiska kolgruvor: varje person, som är sysselsatt

med arbete under jord, oavsett vilket företag sorn använder honom

och naturen av det arbete, vartill han användes, med undantag likväl

för sådana personer, vilka intaga en övervakande eller ledande ställning

och icke i normala fall deltaga i något manuellt arbete;

b) i fråga örn kolgruvor med dagbrytning: varje person, som direkt

eller indirekt är sysselsatt med utvinnande av kol, med undantag likväl

för sådana personer, vilka intaga en övervakande eller ledande ställning

och icke i normala fall deltaga i något manuellt arbete.

Artikel 3.

1. Med arbetstid i underjordiska stenkolsgruvor förstås tiden för uppehåll

i gruvan, bestämd på följande sätt:

a) såsom tid för uppehåll i en underjordisk gruva anses tiden mellan

det ögonblick, då arbetaren inträder i hisskorgen för att nedstiga, och

det ögonblick, då han efter uppfärden lämnar densamma;

b) i gruvor, vartill tillträde erhålles genom stoll, anses såsom tid för

uppehåll i gruvan tiden mellan det ögonblick, då arbetaren passerar

genom stollens mynning, och det ögonblick, då han återkommer till

jordytan.

2. Ej må i någon underjordisk stenkolsgruva tiden för någon arbetares

uppehåll i gruvan överstiga sju timmar fyrtiofem minuter örn dagen.

Artikel 4.

Föreskrifterna i denna konvention skola anses iakttagna, örn tidrymden

mellan det ögonblick, då de första arbetarna i skiftlaget, respektive någon

annan grupp, lämna jordytan, och det ögonblick, då de återkomma till densamma,

motsvarar den i artikel 3 moment 2 angivna. Ordningen och tidslängden

för skiftlagets eller gruppens nedfärd och uppfärd, skola dessutom

vara ungefärligen desamma.

Artikel 5.

1. Med förbehåll för bestämmelserna i andra momentet av denna artikel

skola föreskrifterna i denna konvention anses iakttagna, örn den nationella

lagstiftningen stadgar, att för beräknandet av tiden för uppehåll i gruvan

arbetarnas nedfärd, respektive uppfärd skall beräknas efter den »vägda»

genomsnittliga tiden för ned- respektive uppfärden för samtliga skiftlag i

hela landet. I sådant fall må tiden mellan det ögonblick, då den siste ar
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 15.

betaren i skiftlaget lämnar jordytan och det ögonblick, då den förste arbetaren

i samma skiftlag återkommer till densamma, icke i någon gruva överstiga

sju timmar femton minuter; ej må dock något system för reglering av

arbetstiden tillåtas, enligt vilket den genomsnittliga arbetstiden för huggare,

betraktade såsom en särskild arbetarkategori, skulle överstiga arbetstiden

för övriga kategorier av arbetare i samma skiftlag, sysselsatta med arbete

under jord.

2. Yarje medlem, som efter att hava tillämpat den i förevarande artikel

avsedda metoden, övergår till att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 3 och

4, skall genomföra denna förändring samtidigt i hela landet och icke endast

i någon del därav.

Artikel 6.

1. Arbetare få icke sysselsättas med arbete under jord i kolgruvor å

söndagar eller lagstadgade allmänna högtidsdagar.

Ovanstående bestämmelse skall likväl anses iakttagen, i fall arbetarna

åtnjuta en vilotid av tjugofyra på varandra följande timmar, av vilka åtminstone

aderton infalla under söndag eller lagstadgad allmän högtidsdag.

2. Den nationella lagstiftningen må beträffande arbetare över aderton år

medgiva följande undantag från föregående moment:

a) för arbete, som med hänsyn till sin natur måste bedrivas kontinuerligt;
b)

för arbete, som avser luftväxlingen i gruvan, förebyggande av skada

å anordningarna därför eller gruvans skyddande ävensom för arbete,

avseende den första hjälpen vid olycksfall eller sjukdom eller vården

av djur;

c) för mätningsarbete i gruvorna, då detta arbete icke kan utföras a

andra dagar utan avbrott eller störande av driften;

d) för brådskande arbete i avseende å maskiner och andra driftinrättningar,

vilket icke kan utföras under den tid, då driften normalt är i

gång, samt i andra brådskande eller utomordentliga fall, som inträffa

oberoende av företagarens vilja.

3. Vederbörande myndigheter skola vidtaga erforderliga åtgärder till säkerställande,

att intet arbete utföres å söndagar eller lagstadgade allmänna

högtidsdagar utöver vad i denna artikel medgives.

4. Arbete, som medgives i moment 2 av denna artikel, skall betalas med

en lön, som med minst 25 procent överstiger den normala.

5. Arbetare, vilka i större utsträckning sysselsättas med arbete, som

avses i moment 2 av denna artikel, skola beredas antingen en kompenserande

vilotid eller skäligen förhöjd avlöning utöver vad i moment 4 av denna

artikel stadgas. Detaljerna av denna bestämmelses tillämpning skola regleras

genom nationell lagstiftning.

Artikel 7.

För arbetare, som sysselsättas på arbetsplatser, vilka abnorma temperatur-,

fuktighets- eller andra förhållanden göra särskilt ohälsosamma, skall

genom bestämmelser, utfärdade av offentlig myndighet, fastställas kortare

tid för uppehållet i gruvan än den, som angives i artiklarna 3, 4 och 5.

Artikel 8.

1. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande

av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 fastställda tidsbegränsningar i fall av

inträffat eller hotande olycksfall, i fall av force majeure eller då brådskande

arbete behöver utföras å maskiner, redskap eller andra driftinrättningar i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

STuvan på grund av skada, som uppkommit å maskinerna, redskapen eller

riftinrättningarna, och detta även örn en tillfällig produktion av kol därigenom

skulle uppkomma men allenast i den mån så erfordras till undvikande

av allvarlig rubbning av anläggningens normala drift.

2. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande

av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 fastställda tidsbegränsningar beträffande

arbetare, som användas till arbeten, vilka på grund av sin natur måste bedrivas

kontinuerligt, eller till tekniska göromål, som äro nödvändiga för

arbetets förberedande eller avslutande på normalt sätt eller för dess full a

återupptagande av ett efterföljande skiftlag och som icke är förbundet med

produktion eller transport av kol. Den sålunda medgivna förlängningen må

icke, med undantag för de i momenten 3 och 4 av denna artikel angivna fall,

överskrida en halv timme örn dagen.

3. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande

av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 fastställda tidsbegränsningar med mer

än en halv timme för följande slag av arbetare:

a) arbetare, vilkas närvaro oundgängligen erfordras för gången av

pump- eller ventilationsmaskiner eller sådana maskiner för komprimerande

av luft, som äro nödvändiga för ventilationen;

b) förrådsarbetare under jord;

c) hissmaskinister och lokomotivförare samt deras nödvändiga biträden.

Ej må dock någon arbetare åv ovan angivna slag, vilken användes till

arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt, sysselsättas

under mer än åtta timmar örn dagen, häri icke inräknad den tid arbetaren

tillbringar i gruvan för uppnående av eller återvändande från arbetsplatsen;

börande likväl denna tid i varje fall förkortas till vad som är oundgängligen

nödvändigt.

Dessutom skall beträffande:

a) förrådsarbetare under jord;

b) förmän och maskinister vid inre schakt, använda för transport av

personal;

c) lokomotivförare, använda för transport av personal;

d) nödvändiga biträden åt arbetstagare, som angivas i b) och c) härovan

;

förlängningens varaktighet fastställas genom författningar, utfärdade av offentlig

myndighet.

4. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande

av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 samt i momenten 2 och 3 av denna

artikel fastställda tidsbegränsningar för arbetare, vilkas närvaro är oundgängligen

erforderlig för gången av underjordiska pump-, ventilations- eller luftkompressionsmaskiner,

men endast i den mån så är nödvändigt till möjliggörande

av den periodiska växlingen av timplan för skiftlagen; med stöd av

denna bestämmelse gjorda överskridanden skola icke anses såsom övertid,

då ingen av ifrågavarande arbetare under en tidrymd av tre veckor användas till

arbete under mer än tjugoen skift av sådan varaktighet, som för respektive

slag av arbetare stadgas i momenten 2 och 3 av denna artikel.

5- I gruvor under normal drift må antalet arbetare, som avses i momenten

2 och 3 av denna artikel, aldrig överskrida fem procent av gruvans hela

personal.

6. För övertid, som utgöres med stöd av bestämmelser i denna artikel,

skall betalas lön, som med minst tjugofem procent överstiger den normala.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 15.

29

Artikel 9.

1. Av offentlig myndighet utfärdade bestämmelser må, utöver bestämmelserna

i artikel 8, ställa en övertid av högst sextio timmar örn året till

förfogande för företagen i hela landet.

2. Denna övertid skall betalas med en Ion, som med minst tjugofem

procent överstiger den normala lönen.

Artikel 10.

I artiklarna 7, 8 och 9 avsedda författningar skola utarbetas efter samråd

med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Artikel 11.

De i artikel 408 av Yersaillesfördraget och motsvarande artiklar i de övriga

fredsfördragen föreskrivna årsrapporterna skola meddela alla erforderliga

upplysningar rörande de åtgärder, som vidtagits till reglerande av arbetstiden

enligt artiklarna 3, 4 och 5. De skola vidare lämna fullständiga upplysningar

rörande de författningar, som utfärdats med stöd av artiklarna 7, 8,

9, 12, 13 och 14, och rörande tillämpningen av dem.

Artikel 12.

För att underlätta tillämpningen av denna konventions bestämmelser

skall det åligga ledningen för varje gruva:

a) att medelst anslag, anbragta på ett i ögonen fallande sätt vid gruvöppningen

eller å annat lämpligt ställe, eller ock på annat av offentlig

myndighet godkänt sätt tillkännagiva de tider, då nedfärden, respektive

uppfärden för arbetarna i varje skiftlag eller annan grupp skall taga sin

början, respektive vara avslutad.

Dessa tider skola vara godkända av offentlig myndighet och bestämda

på sådant sätt, att tiden för varje arbetares uppehåll i gruvan icke överskrider

de i denna konvention föreskrivna gränserna; sedan tiderna en

gång tillkännagivits, må de icke ändras utan offentlig myndighets samtycke

och allenast med sådant tillkännagivande och på sådant sätt, som

godkänts av myndigheten;

b) att på sätt den nationella lagstiftningen föreskriver i en liggare

anteckna all med stöd av artiklarna 8 eller 9 utgjord förlängd arbetstid.

Artikel 13.

1. I underjordiska brunkolsgruvor äga artiklarna 3 och 4 samt artiklarna

6—12 i denna konvention tillämpning med förbehåll för följande bestämmelser:

.

a) Under villkor, som föreskrivas i den nationella lagstiftningen, ma

vederbörande myndighet tillåta, att kollektiva uppehåll, som medföra

avbrott i produktionen, icke medräknas i tiden för uppehållet i gruvan,

men få sådana uppehåll icke i något täll överstiga en tid av trettio minuter

för skift. Dylikt tillstånd må icke beviljas, med mindre nödvändigheten

av ett sådant system fastställts genom officiell undersökning i

varje särskilt fall och efter samråd med vederbörande arbetarrepresentanter.

b) Det enligt artikel 9 medgivna antalet övertidstimmar må ökas till

högst sjuttiofem örn året.

2. Dessutom må vederbörande myndighet godkänna kollektivavtal, vilka

föreskriva högst sjuttiofem timmars ytterligare övertid om året. Dylik övertid

skall betalas efter de grunder, som angivas i artikel 9 moment 2. Den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 15.

må icke medgivas för samtliga underjordiska brunkolsgruvor utan endast

för särskilda distrikt eller gruvor, där så påkallas av speciella tekniska eller

geologiska förhållanden.

Artikel 14.

A stenkols- och brunkolsgruvor med dagbrytning äga artiklarna 3—13 i

denna konvention icke tillämpning. Emellertid förbinda sig de medlemmar,

som ratificera denna konvention, att å dessa gruvor tillämpa bestämmelserna i

Washingtonkonventionen av år 1919 angående begränsning av arbetstiden i

industriella företag till åtta timmar örn dagen och fyrtioåtta timmar i veckan;

dock må den övertid, som kan uttagas enligt artikel 6 moment b) i nämnda

konvention, icke överstiga etthundra timmar örn året. I fall där särskilda

förhallanden sa påfordra, men endast i dylika fall, må vederbörande myndighet

godkänna kollektivavtal, vilka medgiva en ökning av omförmälda etthundra

timmar med ytterligare högst etthundra timmar örn året.

Artikel 15.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka sådan ändring av den

nationella lagstiftningen rörande arbetstiden, att de garantier, som denna

erbjuder arbetarna, därigenom minskas.

Artikel 16.

Tillämpningen av denna konventions bestämmelser kan i varje land

suspenderas av regeringen i händelse av inträffat förhållande, som innebär

fara för den nationella säkerheten.

Artikel 17.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med

bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom inregistreras.

Artikel 18.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

2. Den träder i kraft sex månader efter det nationernas förbunds generalsekreterare

inregistrerat ratifikationer av två av följande medlemmar: Belgien,

Frankrike, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien och

Tyskland.

3. Därefter träder konventionen i kraft för varje medlem sex månader

efter den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

Artikel 19.

Så snart ratifikationerna av två av de i andra stycket av artikel 18 omförmälda

medlemmarna inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds

generalsekreterare därom notificera samtliga medlemmar av internationella

arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen

av ratifikationer, vilka därefter kunna komma att delgivas honom

av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 20.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år

efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

2. Värjo medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk

av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

paragraf föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

treårsperiod.

Artikel 21.

1. Senast före utgången av en tidrymd av tre år efter denna konventions

ikraftträdande skall internationella arbetsbyråns styrelse på konferensens

dagordning uppföra frågan örn revision av denna konvention i följande avseenden

;

a) möjligheten av en ytterligare inskränkning av den i artikel 3 moment

2 angivna arbetstiden;

b) rätten att göra bruk av det exceptionella beräkningssätt, som angives

i artikel 5;

c) möjligheten att modifiera bestämmelserna i artikel 13 moment 1 a)

och b) i syfte att inskränka arbetstiden;

d) möjligheten att inskränka det i artikel 14 angivna antalet övertidstimmar.

2. Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall dessutom internationella arbetsbyråns styrelse förelägga

generalkonferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention

och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra

frågan örn dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 22.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 20 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya reviderade konventionen.

Artikel 23.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Förslag till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning

till fyrtio timmar i veckan.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens, som samlats i Genéve

den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde, och beaktat:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att frågan om arbetstidens förkortning utgör det sjätte ärendet på

dagordningen för sammanträdet;

att arbetslösheten tagit sådan omfattning och erhållit sådan varaktighet,

att det för närvarande i världen finnas många miljoner arbetare, utsatta för

elände och umbäranden, för vilket tillstånd de icke själva bära ansvaret

och varifrån de rättvisligen kunna göra anspråk på att bliva befriade;

att det är önskvärt, att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del

av de förmåner, som härflyta ur den snabba, tekniska utveckling, vilken

kännetecknar den moderna industrien;

att det, i enlighet med resolutioner, som antagits av internationella

arbetskonferensen vid dess adertonde och nittonde sammanträden, är

oundgängligt att göra en ansträngning för att i möjligaste mån förkorta

arbetstiden inom alla slag av sysselsättning

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofem

efterföljande förslag till konvention, som skall betecknas »Konvention angående

fyrtiotimmarsveckan, 1935»:

Artikel 1.

Yarje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna

konvention, förklarar sig gilla:

a) principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den

icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå;

b) vidtagande eller främjande av åtgärder, som kunna anses ägnade

att leda till detta mål;

och förbinder sig att, i enlighet med detaljföreskrifter, som må kunna meddelas

i särskilda konventioner, vilka ratificeras av medlemmen, tillämpa nämnda

princip på olika slag av sysselsättning.

Artikel 2.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 3.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel å.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom

notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han

skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare delgivits

honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 5.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekre
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 15. 33

terare och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän

ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny

period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel föreskrivna

villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 6.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 7.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 5 här ovan stadgats;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 8.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Förslag till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt

system för bevarande av rättigheter, grundade pä invaliditets-,

ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde

och beslutit att, till förmån för arbetare, som flytta från ett land till

annat, antaga vissa förslag till bevarande av rättigheter, som äro under förvärvande

eller redan blivit förvärvade och vilka grunda sig på invaliditets-,

ålderdoms- och dödsfallsförsäkring, en fråga som utgör första punkten på

dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni ett tusen nio hundra trettiofem

efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention angående

bevarande av pensionsrättigheter för flyttande arbetare, 1935».

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 15. S5i9 35 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Del I. Upprättande av ett internationellt system.

Artikel 1.

1. Mellan medlemsstaterna i internationella arbetsorganisationen upprättas

ett system för bevarande av rättigheter, som äro under förvärvande

eller redan blivit förvärvade, hos inrättningar för obligatorisk invaliditets-,

ålderdoms- och dödsfallsförsäkring (i det följande benämnda försäkringsinrättningar).

2. Varje gång, i del II, III, IV eller V av denna konvention nämnas

»medlemsstater», avser detta uttryck endast de medlemsstater i internationella

arbetsorganisationen, vilka äro bundna av denna konvention.

Del II. Bevarande av rättigheter under förvärvande.

Artikel 2.

1. För personer, som varit anslutna till försäkringsinrättningar i två eller

flera medlemsstater, sammanräknas, oberoende av personernas nationalitet,

försäkringsperioderna av varje sådan inrättning enligt efterföljande regler.

2. För bevarande av rättigheter under förvärvande sammanräknas:

a) avgiftsperioder;

b) perioder, för vilka avgifter ej skolat erläggas men under vilka rättigheterna

vidmakthållas på grund av den lagstiftning, varunder perioderna

fullgjorts;

c) perioder, under vilka en kontantprestation utgivits av invaliditetseller

ålderdomsförsäkringen i annan medlemsstat;

d) perioder, under vilka en kontantprestation utgivits av annan socialförsäkringsgren

i annan medlemsstat, för såvitt en motsvarande prestation

skulle vidmakthålla rättigheter under förvärvande enligt lagstiftningen

för den försäkringsinrättning, som företager sammanräkningen.

3. Vid fråga örn:

i) fullgörande av väntetid (minimitid under försäkringsplikt) eller erläggande

av det antal avgifter, som fordras för rätt till särskilda fördelar

(garanterade minima);

ii) återvinnande av rättigheter;

m) rätt till frivillig försäkring;

iv) rätt till läkarbehandling och -vård;

sammanräknas:

a) avgiftsperioder;

b) perioder, för vilka avgifter ej skolat erläggas men vilka beaktas med

hänsyn till fullgörande av väntetid såväl enligt den lagstiftning, varunder

de fullgjorts, som enligt lagstiftningen för den försäkringsinrättning, som

företager sammanräkningen.

4. För det fall lagstiftningen hos en av medlemsstaterna gör beviljande

av vissa förmåner beroende av det villkoret, att perioderna fullgjorts i ett

yrke, som täckes av ett särskilt försäkringssystem, skola likväl icke vid tilllämpning

av momenten 2 eller 3 sammanräknas andra perioder än de, som

fullgjorts under motsvarande särskilda försäkringssystem hos andra medlemsstater.

Om en av medlemsstaterna icke har särskilt försäkringssystem för

yrket ifråga, sammanräknas de perioder, som fullgjorts i yrket under det

försäkringssystem, som äger tillämpning å detsamma.

5. Avgiftsperioder och likställda perioder, som fullgjorts samtidigt hos

försäkringsinrättningar i två eller flera medlemsstater, beaktas vid sammanräkning

allenast en gång.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 15.

35

Artikel 3.

1. Varje försäkringsinrättning, från vilken den sökande på grund av summan

av försäkringsperioder är berättigad erhålla prestation, beräknar enligt

den lagstiftning, som gäller för inrättningen, prestationens belopp.

2. Prestationer eller element av prestationer, som växla efter försäkringstiden

och fastställas uteslutande med hänsyn till de perioder, som fullgjorts

under den för den betalningsskyldiga försäkringsinrättningen gällande lagstiftningen,

underkastas ej någon reduktion.

3. Prestationer eller element av prestationer, som fastställas oberoende

av försäkringstiden och bestå av en bestämd summa eller en viss procent

av den lön, som beaktas i försäkringsavseende, eller en mångfald av den

genomsnittliga avgiften, må reduceras efter förhållandet mellan de perioder,

som tagas i betraktande vid beräknande av prestationerna enligt den för den

betalningsskyldiga försäkringsinrättningen gällande lagen, och summan av de

perioder, som tagas i betraktande vid beräknande av prestationerna enligt

samtliga av frågan berörda försäkringsinrättningars lagar.

4. Bestämmelserna i momenten 2 och 3 äga tillämpning å pensionsunderstöd,

-tillägg eller -delar, vilka bestridas med allmänna medel.

5. Fördelningen av kostnader för läkarbehandling och -vård regleras ej

av denna konvention.

Artikel 4.

För det fall summan av försäkringsperioder, som fullgjorts hos försäkringsinrättningar

i en medlemsstat, icke uppgår till tjugosex avgiftsveckor,

må den eller de inrättningar, hos vilka de utgjorts, vägra prestationsskyldighet.

De perioder, för vilka prestationsskyldighet sålunda blivit vägrad,

skola icke tagas i betraktande av någon av de övriga av frågan berörda inrättningarna

vid reduktion enligt artikel 3 moment 3.

Artikel 5.

1. Örn en person, som är berättigad till prestationer från försäkringsinrättningar

i minst två medlemsstater, skulle, därest denna konvention

icke funnes, kunna på grund av perioder, fullgjorda hos en av dessa inrättningar,

göra anspråk på en prestation, som är överlägsen den summa av

prestationer, vartill han äger rätt enligt artikel 3, skall han äga att från

sist åsyftade inrättning utbekomma ett tillägg, motsvarande skillnaden.

2. Då skyldighet att utgiva sådant tillägg åvilar flera försäkringsinrättningar,

skall förmånstagaren vara berättigad till det högsta tillägget, och

skall betalningsansvaret därför fördelas på inrättningarna i förhållande till

de tillägg, som de eljest skolat utgiva.

Artikel 6.

Genom överenskommelse mellan vederbörande medlemsstater må stadgas:

a) ett sätt för prestationernas beräkning, som avviker från de i

artikel 3 meddelade reglerna men som giver ett resultat på det hela

taget minst likvärdigt med det, som skulle erhållas genom tillämpning

av nämnda artikel; summan av prestationer må dock i intet fall understiga

den högsta prestation, som någon av försäkringsinrättningarna

skulle utgiva på grund av endast de perioder, som fullgjorts hos densamma;
b)

befogenhet för en försäkringsinrättning i en medlemsstat att gent

emot den försäkrade och hans rättsinnehavare befria sig från betalningsansvar

genom utgivande till en annan medlemsstats försäkringsinrätt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ning, till vilken den försäkrade blivit ansluten, av ett kapital, som representerar

hans vid tiden för hans avgång under förvärv varande

rättigheter; härför förutsattes likväl att den senare inrättningen samtycker

till anordningen och förbinder sig att använda kapitalet till

täckande av rättigheterna;

c) begränsning av summan av de prestationer, som utgivas av medlemsstaternas

försäkringsinrättningar, till det prestationsbelopp, som den

inrättning, vars lagstiftning är förmånligast, med hänsyn till summan

av perioder skulle vara skyldig utgiva.

Artikel 7.

Sökande behöver ej göra ansökan om prestationer hos mer än en av de

försäkringsinrättningar, till vilka han varit ansluten. Denna inrättning har

därefter att hänvända sig till de övriga i ansökningen uppgivna inrättningarna.

Artikel 8.

För att förvandla ett penningbelopp, uttryckt i en annan medlemsstats

myntslag, har försäkringsinrättning, som fått mottaga en ansökan örn prestationer,

att tillämpa det förhållande mellan de båda myntslagen, som å första

dagen i det kvartal, varunder ansökningen gjordes, råder å den förnämsta

börsen i den medlemsstat, i vars myntslag beloppet är uttryckt. Annat

sätt för förvandlingen må dock bestämmas genom överenskommelse mellan

vederbörande medlemsstater.

Artikel 9.

Varje medlemsstat äger att vägra tillämpning av bestämmelserna i denna

del av konventionen i förhållande till en medlemsstat, vars lagstiftning icke

täcker den risk, med hänsyn till vilken en prestation begäres.

Del III. Bevarande av förvärvade rättigheter.

Artikel 10.

1. Personer, som varit anslutna till en försäkringsinrättning i en av

medlemsstaterna, samt deras rättsinnehavare skola äga till fullo åtnjuta de

prestationer, vartill rätt förvärvats genom försäkringen:

a) örn de äro bosatta på en medlemsstats territorium, vilken än deras

nationalitet må vara;

b) örn de äro medborgare i en medlemsstat, vilken än deras boningsort

må vara.

2. Pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna

medel, behöva dock icke utbetalas till personer, som ej äro medborgare i

en medlemsstat.

3. Under en tidrymd av fem år från denna konventions första ikraftträdande

äger varje medlemsstat att åt medborgare i medlemsstater, med

vilka densamma därom träffat tilläggsavtal, förbehålla pensionsunderstöd,

-tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna medel.

Artikel 11.

1. Pension, vartill rätten vidmakthålles enligt artikel 10, må ej utbytas

mot ett engångsbelopp, som understiger pensionens kapitalvärde.

2. Dock må betalningsskyldig försäkringsinrättning utbyta pension, vars

månatliga belopp är obetydligt, mot ett kapital, beräknat enligt den för inrättningen

gällande lagstiftningen. Detta kapital må icke minskas på den

grund, att förmånstagaren är bosatt i utlandet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 15.

37

Artikel 12.

1. Bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, vilka medgiva reduktion

eller suspension av prestationer i fall av deras sammanträffande med andra

prestationer av socialförsäkring eller med innehav av anställning, som medför

obligatorisk försäkring, må åberopas gent emot förmånstagare på grund av

denna konvention i fråga örn prestationer, vartill han förvärvat rätt under

annan medlemsstats försäkringssystem eller genom anställning å sådan medlemsstats

territorium.

2. Bestämmelser, som medgiva reduktion eller suspension i fall av sammanträffande

av prestationer, hänförande sig till samma risk, skola dock

icke tillämpas i fråga örn prestationer, till vilka rätten förvärvats enligt

del II av denna konvention.

Artikel 13.

Försäkringsinrättning, som enligt denna konvention har att utgiva prestationer,

äger att i förhållande till förmånstagarna fullgöra sin betalningsskyldighet

i det egna landets myntslag.

Del IV. Ömsesidigt bistånd vid förvaltningen.

Artikel 14.

1. Myndigheter och försäkringsinrättningar i medlemsstaterna böra lämna

varandra ömsesidigt bistånd i samma utsträckning som i fråga örn tillämpning

av egen lagstiftning angående socialförsäkring. Särskilt böra de på

begäran av försäkringsinrättning i annan medlemsstat utöva kontroll samt

företaga utredningar och medicinska undersökningar till utrönande, huruvida

personer, som mottaga prestationer från försäkringsinrättningen, uppfylla

villkoren för rätt därtill.

2. Försåvitt vederbörande medlemsstater ej annorlunda överenskommit,

skola kostnader för sålunda lämnat bistånd, vilka skola återgäldas, ersättas

efter taxan för den försäkringsinrättning eller myndighet, som lämnat biståndet,

eller, örn sådan taxa ej finnes, efter gjorda utlägg.

Artikel 15.

I en medlemsstats lagstiftning stadgad befrielse från avgifter för handlingar,

som skola avlämnas till myndigheter eller försäkringsinrättningar,

utsiräckes till att jämväl av.-e motsvarande handlingar, då de vid tillämpning

av denna konvention skola avlämnas till myndigheter eller försäkringsinrättningar

i annan medlemsstat.

Artikel 16.

Med samtycke av vederbörande centrala myndigheter i respektive medlemsstater

må försäkringsinrättning, som har att utgiva prestationer till förmånstagare,

bosatt å annan medlemsstats territorium, enligt avtalade villkor

uppdraga åt försäkringsinrättning å förmånstagarens boningsort att å dess

vägnar utgiva prestationerna.

Del V. Det internationella systemets verkningar.

Artikel 17.

Yarje medlemsstat, som å dagen för sin ratifikation av denna konvention

ännu icke upprättat ett av nedan angivna system, förbinder sig att inom

tolv månader från nämnda dag upprätta:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr lo.

a) antingen för flertalet löntagare inom industriella och handelsföretag

en obligatorisk försäkring, som giver rätt till pension senast vid sextiofem

års ålder;

b) eller för en väsentlig del av löntagarna inom industriella och handelsföretag

en obligatorisk försäkring, som täcker invaliditets-, ålderdoms-

och dödsfallsriskerna.

Artikel 18.

1. Varje medlemsstat skall behandla medborgare i andra medlemsstater

på samma sätt som egna medborgare såväl i avseende å anslutning till

obligatorisk försäkring som i avseende å försäkringsprestationer, därunder

inbegripna pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna

medel.

2. Varje medlemsstat må dock förbehålla sina medborgare förmåner av

pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna medel

och allenast tilldelas försäkrade, vilka överskridit viss ålder vid tiden för

ikraftträdande av lagstiftningen angående den obligatoriska försäkringen.

Artikel 19.

Medlemsstaterna äga att överenskomma örn avvikelser från denna konvention

genom särskilda avtal, som dock ej må beröra utom avtalet stående

medlemsstaters rättigheter eller skyldigheter och som skola på positivt sätt

reglera bevarandet av rättigheter under förvärvande och förvärvade rättigheter

och detta under villkor, som i stort sett äro minst lika gynnsamma

som de, vilka föreskrivas i denna konvention.

Artikel 20.

1. För att bistå medlemsstaterna vid tillämpningen av denna konvention

upprättas vid internationella arbetsbyrån en kommission, sammansatt av ett

ombud för varje medlemsstat jämte tre personer, utsedda av respektive

regerings-, arbetsgivar- och arbetarrepresentanter i arbetsbyråns styrelse.

Kommissionen fastställer själv sin arbetsordning.

2. På begäran av en eller flera medlemsstater, som den föreliggande

frågan kan angå, förordar kommissionen, med beaktande av denna konventions

principer och ändamål, det sätt, varpå konventionen skall tillämpas.

Artikel 21.

1. I fall, där före denna konventions ikraftträdande en pension icke utgivits

eller utgivandet av en pension suspenderats på grund av vederbörandes

vistelse utomlands, skall pensionen utgivas eller utgivandet av pensionen

återupptagas i enlighet med konventionen och från dagen för dess

trädande i kraft för respektive medlemsstat.

2. Vid tillämpning av denna konvention skola försäkringsperioder, tilländalupna

före konventionens ikraftträdande, beaktas, i fall dessa perioder

skolat beaktas, örn konventionen under dem varit i kraft.

3. Rättigheter, rörande vilka avgörande träffats före konventionens ikraftträdande,

böra, för såvitt de ej ersatts med ett kapital, på begäran av person,

som saken kan angå, upptagas till revision. Revisionen skall likväl ej medföra

skyldighet att betala resterande belopp eller återbetala prestation, som

belöper sig på tid före konventionens ikraftträdande för respektive medlemsstat.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

39

Artikel 22.

1. En medlemsstats uppsägning av denna konvention skall icke öva inverkan

på dess försäkringsinrättningars förpliktelser, för såvitt dessa härflyta

från risker, som förverkligats, innan uppsägningen trätt i kraft.

2. Rättigheter under förvärvande, som vidmakthållas på grund av denna

konvention, skola icke upphöra att gälla till följd av konventionens uppsägning;

deras vidare upprätthållande under tiden efter den dag, då konventionen

upphör att gälla, skall regleras av den lagstiftning, som vederbörande

försäkringsinrättning är underkastad.

Del VI. Slutbestämmelser.

Artikel 23.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 24.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekret

eraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 25.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som

senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 26.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskriva villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

femårsperiod.

Artikel 27.

Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 15.

Artikel 28.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

belt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 26 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 29.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Rekommendation (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående ungdomsarbetslösheten,

vilken fråga utgör den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugofemte dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofe^

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation

angående ungdomsarbetslösheten, 1935».

Under erinran, att konferensen vid flera tillfällen fäst regeringarnas uppmärksamhet

på ekonomiska åtgärder, vilka borde vidtagas till botande av

den allmänna krisen, varav arbetslösheten för ett stort antal arbetare är

föranledd,

med hänsyn till att denna arbetslöshet fortfar och drabbar ett stort antal

unga personer, vilkas tvungna sysslolöshet kan allvarligt skada deras

karaktär, minska deras yrkesskicklighet och hota nationernas framtida utveckling,

med hänsyn till att konferensen vid sitt adertonde sammanträde antagit

ett förslag till konvention och en rekommendation angående arbetslöshetsförsäkring

och olika former av hjälp åt arbetslösa, vilket konventionsförslag

och vilken rekommendation jämväl avsågo unga arbetslösa,

med hänsyn till att många länder vidtagit andra åtgärder till avhjälpande

av en belägenhet, vars allvarliga beskaffenhet med rätta oroat den allmänna

meningen, samt

låtande sig ledas av erfarenheter, som redan gjorts på förevarande område,

hemställer konferensen till alla stater att tillämpa efterföljande principer

och till internationella arbetsbyrån avgiva en rapport, som angiver i

vilken omfattning och på vilket sätt dessa principer tillämpats.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t& proposition nr 15.

41

Skolplikt; ålder för användande till arbete; allmän och yrkesundervisning.

1. Minimiåldern för skolpliktens upphörande och minimiåldern för användande

till arbete böra, så snart omständigheterna det medgiva, fastställas

till lägst 15 år.

2. 1) Minderåriga, som överskridit åldern för skolpliktens upphörande

och icke kunna tinna lämplig sysselsättning, böra i alla de fall, där skolans

organisation det medgiver, vara förpliktade att fortfarande deltaga i heltidsundervisning

i skolan, till dess de finna en lämplig sysselsättning.

2) Vid tillämpning av denna princip avser termen »lämplig» i första

rummet sysselsättningens varaktighet och framtida utsikter.

3) Vid tillämpning av denna princip bör nära samverkan äga rum

mellan skol- och arbetsförmedlingsmyndigheterna samt inrättningarna för

arbetslöshetsförsäkring.

3. I denna rekommendation skall med »minderårig» förstås varje person

under aderton år.

4. I länder, där skolplikt ännu icke existerar, bör sådan införas snarast

möjligt och i enlighet med momenten 1 och 2.

5. Vederbörande offentliga myndigheter böra i fall av behov tilldela föräldrarna

underhållsbidrag under den tid, skolplikten förlänges i enlighet med

momenten 1 och 2.

6. Planerna för den förlängda undervisningen enligt ovannämnda principer

böra framför allt avse att förbättra de minderårigas allmänna uppfostran

men tillika ha en karaktär av allmän förberedelse för utövande av

ett yrke.

7. 1) Åtgärder böra vidtagas för att uppmuntra minderåriga att, om de

ha därför erforderliga anlag, efter skolpliktens upphörande, följa heltidsundervisningen

i »sekundär»- eller tekniska skolor.

2) Befrielse från avgifter eller nedsättning av dem förordas såsom

lämplig vid tillämpning av nämnda princip.

8. Vid utgången av tiden för deras skolplikt med heltidsundervisning

böra de minderåriga vara ålagda att, tills de fylla 18 år, följa kompletterande

kurser, innefattande allmän och yrkesundervisning.

9. 1) För det fall deltagande i dylika kurser icke skulle vara obligatoriskt

för alla minderåriga, bör det åtminstone vara det för de unga arbetslösa

under visst antal timmar för dag eller, örn så ej låter sig göra, under

visst antal timmar för vecka.

2) Då antalet minderåriga arbetslösa i en trakt är tillräckligt stort,

böra särskilda kurser anordnas för dem.

3) Åtgärder böra vidtagas till möjliggörande för de minderåriga, som

följt undervisning, föreskriven i endera av föregående två punkter, att, örn

så låter sig göra, följa liknande undervisning efter det de funnit en sysselsättning.

10. Minderårig arbetslös, som icke kan visa giltigt skid för vägran att

deltaga i kurs, som han enligt moment 9 är pliktig följa, må, örn omständigheterna

tala därför, för en tid helt eller delvis fråntagas rätten till arbetslöshetsersättning

eller -understöd.

11. 1) För unga arbetslösa mellan aderton och tjugofem år böra anordnas

centra för yrkesutbildning, i vilka jämväl meddelas allmän undervisning;

de anordnas allt efter omständigheterna med externat- eller internatregim.

2) Dessa centra böra anordnas under samverkan med arbetsgivaroch

arbetarorganisationer.

12. 1) Programmen för dessa contra böra innefatta, förutom praktiska

kurser, undervisning av allmänt yrkes- eller kulturellt intresse.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

2) De personer, åt vilka det uppdrages att giva kurser uti ifrågavarande

centra, böra tillbörligt gottgöras och utväljas med särskild omsorg,

såvitt möjligt bland unga arbetslösa med erforderliga kvalifikationer.

13. De unga personer, som deltaga i kurser eller centra, anordnade enligt

momenten 9 eller 11, böra erhålla tilläggsbidrag för täckande av färdkostnader

och andra utgifter för deltagandet.

14. Beträffande unga personer, som efter avslutade »sekundära», tekniska

eller högre studier ej finna anställning, böra åtgärder vidtagas:

a) för att bereda dem tillfälle att komplettera sin teoretiska utbildning

med praktik i industriella, kommersiella eller andra företag eller i offentlig

förvaltning; börande dock därvid noggrant tillses, att praktikanterna

icke ersätta ordinarie arbetare;

b) för att, exempelvis genom avgiftsfria kurser eller studie- eller forskningsstipendier,

underlätta för dem antingen att fortsättningsvis besöka

den undervisningsanstalt, där de slutat sina tekniska eller högre studier,

eller ock att besöka annan anstalt för allmän eller yrkesutbildning;

c) för att upplysa dem om överfyllda yrken och hjälpa dem att övervinna

fördomar, som hindra dem att anpassa sig för annat yrke.

15. Särskilda åtgärder böra vidtagas för utbildande av kvalificerad personal

för centra, avsedda för unga arbetslösas uppfostran, rekreation, sociala

hjälp eller sysselsättning. Sådan utbildning skulle lämpligen kunna meddelas

i särskilda centra, till vilka unga arbetslösa med erforderliga kvalifikationer

skulle beredas tillträde.

Utnyttjande av unga arbetslösas ledighet och social hjälp åt dem.

16. 1) Åtgärderna för främjande av de unga arbetslösas allmänna och

yrkesundervisning böra åtföljas av åtgärder till möjliggörande för dem att

på ett nyttigt och angenämt sätt tillbringa sin ledighet, såsom upprättande

av centra för rekreation och fysisk fostran, läsesalar m. m.

2) Dessa centra böra icke reserveras för unga arbetslösa utan vara

öppna även för unga arbetare med sysselsättning, detta för att undvika varje

systematisk åtskillnad mellan sysselsatta och arbetslösa.

3) Sådana centra böra stå under uppsikt av en kvalificerad person,

men bör deras verksamhet såvitt möjligt ordnas i samråd med de unga och

genom samverkan dem emellan.

17. Åtgärder böra vidtagas för att i olika trakter av landet, där det finnes

ett tillräckligt stort antal unga arbetslösa, upprätta centra för social hjälp

samt härbärgen, vari unga arbetslösa kunna finna föda och bostad för billigt

pris.

Av yrkesorganisationer eller enskilda sammanslutningar vidtagna åtgärder.

18. De offentliga myndigheterna böra stödja initiativ, som av yrkesorganisationer

eller andra sammanslutningar tagas för beredande av uppfostran

eller social hjälp åt unga arbetslösa.

Särskilda centra för sysselsättning.

19. I fall det skulle anses lämpligt att för unga arbetslösa i åldern

aderton till tjugofyra år upprätta sysselsättningscentra, vilkas förnämsta

uppgift skulle vara icke att giva yrkesutbildning utan att bereda arbete

under andra än normala anställningsvillkor, böra tillfyllestgörande säkerhets*

åtgärder vidtagas till förekommande, att dessa särskilda villkor obehörigen

utnyttjas.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

20. Besökandet av dessa sysselsättningscentra bör vara strängt frivilligt.

21. Alla försiktighetsåtgärder böra vidtagas till förhindrande, att ifrågavarande

centra —- vare sig de äro offentliga eller enskilda — bliva inrättningar

för militär utbildning. På enskilt initiativ anordnade centra böra

ställas under tillsyn av civil, offentlig myndighet.

22. Ej må någon mottagas i ett sysse1 sättningscentrum utan läkarundersökning,

utvisande bland annat, att vederbörande är fysiskt lämpad utföra

det för honom avsedda arbetet.

23. Alla sysselsättningscentra böra anordnas med iakttagande av strängaste

hygieniska fordringar. .

24. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt levnadsförhållandena och disciplinen.

Såvitt möjligt bör organisationen av dessa centra vara sådan, att

den bereder de unga arbetslösa tillfälle till självstyrelse, synnerligast i vad

angår disciplinen.

25. För att underlätta för de unga att upprätthålla regelbunden förbindelse

med sina familjer böra dessa centra anordnas så nära deras hem som

möjligt.

26. 1) Arbetsprogrammen för sysselsättningscentra böra fastställas pa

sådant sätt, att dessa centra icke komma att konkurrera med arbetare i

normal anställning.

2) Såvitt möjligt bör arbetet lämpas efter vederbörandes ålder, kön,

krafter och yrke.

27. Gottgörelsen åt de unga personer, som sysselsättas i dessa centra,

bör, förutom föda samt eventuellt arbetskläder och bostad, inbegripa en

kontant ersättning.

28. Unga personer, som sysselsättas i dessa centra, böra beredas delaktighet

i de sociala försäkringssystemen, och böra för sådant ändamål erforderliga

avgifter betalas av centra.

29. I fall där allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring ej existerar, bora

dessa centra, för såvitt de ej äro omedelbart anordnade av offentlig mynhet,

som bär självrisk, täcka sin ansvarighet genom försäkring.

30. 1) För att i sysselsättningscentras verksamhetsprogram bereda tillräckligt

utrymme åt anordningar för allmän uppfostran, yrkesutbildning,

förströelser, sport samt ledighet bör den åt produktivt arbete anslagna tiden

vara avsevärt kortare än 40 timmar i veckan.

2) Dessa centra böra vara försedda med bibliotek.

31. 1) Noggranna regler böra uppställas för utbildning och val av sysselsättningscentras

personal, och bör denna personal ha grundlig kunskap örn

de sociala frågorna i allmänhet och örn ungdomens problem i synnerhet.

2) I centra, som särskilt organiseras för unga flickor, bör personalen

huvudsakligen bestå av kvinnor.

3) Befattningar på mellanstadiet böra i största möjliga omfattning förbehållas

unga personer, som vunnit tillträde till respektive centrum och

befunnits lämpligen kvalificerade.

4) Dessa centra böra stå under tillsyn av en kvalificerad person, men

bör deras verksamhet såvitt möjligt ordnas i samråd nied de unga och

genom samverkan deni emellan.

32. 1) Ett centralt tillsynsråd bör upprättas för utövande av allman uppsikt

över systemet av sysselsättningscentra.

2) Det centrala tillsynsrådet bör innefatta representanter for de mest

representativa arbetar- och arbetsgivarorganisationerna ävensom för de

offentliga förvaltningsgrenar, som handlägga frågor rörande arbetsförmedling,

allmänna arbeten, jordbruk, hälsovård, säkerhet, undervisning och andra frågor

av intresse för ungdomen.

3) Av dessa representanter bör ett visst antal vara kvinnor.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr lo.

33. Det centrala tillsynsradet eller annat lämpligt organ bör nära samverka

med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna för att åt de unga,

som besöka sysselsättningscentra, bereda normal anställning.

A -^gärder böra vidtagas för att bland de unga, som sysselsättas i

dessa läger, utveckla gemenskapskänslan och uppmuntra dem att bilda kooperativa

arbetsgrupper, som ägna sig exempelvis åt uppodlingsarbeten, allmänna

arbeten eller hantverksmässig produktion.

Särskilda offentliga arbeten för unga arbetslösa.

35. 1) Särskilda offentliga arbeten böra anordnas för att hjälpa unga

arbetslösa; dessa arbeten böra såvitt möjligt vara anpassade efter deras

alder och yrke.

... ^ Dör unSa arbetslösa, som slutat sina »sekundära», tekniska eller

högre, studier, bör sysselsättningen såvitt möjligt anpassas efter deras yrkesutbildning.

3).De säkerhetsåtgärder, som förordats för särskilda sysselsättningscentra,

. böra jämväl, i den mån så är lämpligt och möjligt, tillämpas på de

offentliga arbeten, som anordnats för att hjälpa unga arbetslösa.

Arbetsförmedling och utveckling av möjligheterna för normal anställning.

•• na^0De^a systemet av offentlig arbetsförmedling bör innefatta

särskilda lokala och centrala organ för arbetsförmedling åt ungdom under

18 år.

37. De särskilda organen för ungdomsarbetsförmedling böra:

a) bemöda sig att förskaffa de unga anställningar, som äro lämpliga

enligt den i moment 2: 2) givna definitionen;

b) innefatta en avdelning för yrkesorientering eller vara nära samordnad

nied oberoende institutioner för sådan orientering.

Arbetsgivarna böra åläggas att till det lokala organet för ungdomsarbetsförmedliug

anmäla dels lediga platser för unga personer och dels antagandet

av dylika unga personer, vilket skett utan anlitande av nämnda

organ.

39. Organen för ungdomsarbetsförmedling böra:

a) i samverkan med organ för yrkesorientering, lärlingskommittéer

och liknande institutioner övervaka resultaten av verkställd arbetsförmedling

för att därav hämta nyttiga upplysningar rörande ungdomens

yrkesframtid;

b) upprätthålla nära förbindelser med alla andra, offentliga eller enskilda

institutioner, som sysselsätta sig med ungdomen, och särskilt

med skolmyndigheterna.

40. Vid utvecklandet av arbetsförmedlingen för unga personer, som fyllt

aderton ar, böra såvitt möjligt vidtagas anordningar för att bistå sådana,

personer i deras anpassning för annat yrke.

41. Åtgärder böra vidtagas för att till yrken, som äro stadda i uppsving,

och till trakter av landet, där sådana yrken utövas, överföra unga arbetslösa

från trakter, där de förnämsta industrierna synas dömda till stadigvarande

förfall.

42. Regeringarna böra träffa överenskommelser till underlättande av

internationellt utbyte av studerande anställda, d. v. s. unga personer, som

önska utveckla sin yrkesduglighet genom inhämtande av kännedom örn andra

länders sedvänjor.

43. Gjorda bemödanden att främja återanställning genom förkortning av

den normala arbetstiden böra särskilt fullföljas beträffande sådana slag av

sysselsättningar, vari unga arbetare användas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 15.

45

Statistik.

44. 1) Inrättningarna för arbetslöshetsförsäkring, de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna

och övriga institutioner, som utarbeta arbetslöshetsstatistik,

böra i sin statistik upptaga en särskild rubrik för arbetslösa under

25 års ålder.

2) Dessa böra klassificeras:

a) med hänsyn till kön;

b) med hänsyn till ålder genom särskiljande av minderåriga och andra

unga personer;

c) med hänsyn till yrke, varvid personer, som ännu ej innehaft avlönad

anställning, klassificeras för sig och med hänsyn till det yrke, för

vilket de utbildats eller i vilket de sökt anställning.

45. I brist på dylik regelbunden statistik eller för att komplettera den
samma

böra särskilda undersökningar tid efter annan företagas till erhållande

av härovan angivna upplysningar och av kompletterande upplysningar rörande

bland annat arbetslöshetens varaktighet och de unga arbetslösas tidigare

sysselsättningsförhållanden. <

46. Då den allmänna folkräkningen innefattar räkning av de arbetslösa,

böra svaren på frågeformulären bearbetas på sådant sätt, att såvitt möjligt

samtliga de i punkt 44 åsyftade upplysningar erhållas.

47. I avbidan på att de i moment 1 förordade åtgärder fullständigt

genomföras i olika länder, bör årlig statistik upprättas rörande antalet skolpliktiga

barn, som under året använts till arbete utom skoltiden. Denna

statistik bör klassificeras efter kön, åldersgrupp och yrke samt meddela

upplysning örn de dagar i veckan och de årstider, varunder arbetet utförts,

ävensom örn antalet arbetstimmar och dessas förläggning.

Förslag till konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden

i buteljglasbruk.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken samlats i Genéve den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde,

beaktar, att frågan örn förkortning av arbetstiden utgör det sjätte

ärendet på dagordningen för sammanträdet,

bekräftar den i konventionen av 1935 angående fyrtio timmars arbetsvecka

angivna principen, som även innebär upprätthållande av arbetarnas

levnadsnivå,

besluter att beträffande buteljglasbruken oförtövat genomföra en förkortning

av arbetstiden

samt antager denna den tjugofemte dagen i juni år ett tusen nio hundra

trettiofem efterföljande konvention, som skall benämnas »Konvention angående

förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk, 1935».

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å personer, som i glasbruk, där

buteljer tillverkas medelst automatiska maskiner, arbeta i varandra avlösande

skiftlag och användas vid gasgeneratorer, vannor, automatiska maskiner

eller kylugnar eller till förrättningar, som sammanhänga med nu

nämnda arbeten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 15.

2. Med hänsyn till tillämpningen av denna konvention inbegripas under

beteckningen »buteljer» liknande föremål av glas, vilka framställas medelst

samma förfaranden, som användas vid buteljtillverkning.

Artikel 2.

1. De personer, å vilka denna konvention äger tillämpning, skola sysselsättas

enligt ett system, som innebär användande av minst fyra skiftlag.

2. Arbetstiden för nämnda personer må i genomsnitt icke överskrida

fyrtiotvå timmar i veckan.

3. Detta genomsnittstal skall beräknas med hänsyn till en tidrymd, som

icke överskrider fyra veckor.

4. Varaktigheten av ett skift får icke överskrida åtta timmar.

5. Vilotiden mellan två skift för samma skiftlag må icke understiga

sexton timmar; denna tidrymd kan likväl, där så finnes nödigt, förkortas

vid den periodiska växlingen av timplan för skiftlagen.

Artikel 3.

1. De i artikel 2 momenten 2, 3 och 4 stadgade begränsningarna må

överskridas och den i moment 5 föreskrivna vilotiden förkortas men allenast

i den mån så erfordras för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala

drift:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, i fall av brådskande

arbete å maskiner eller andra driftsinrättningar eller i fall av force

majeure;

b) för att möta oförutsedd frånvaro av en eller flera medlemmar av

ett skiftlag.

2. För övertid, som utgjorts enligt denna artikel skall skälig gottgörelse

givas enligt grunder, som bestämmas av den nationella lagstiftningen eller

genom överenskommelse mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Artikel 4.

För att underlätta en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna

konvention skall varje arbetsgivare:

a) medelst anslag, anbragta på ett i ögonen fallande sätt i företaget

eller å annat lämpligt ställe, eller på annat sätt, som godkänts av vederbörande

myndighet, tillkännagiva de tider, då arbetet börjar och slutar

för varje skiftlag;

b) sedan timplanen tillkännagivits, icke förändra den utan iakttagande

av det sätt och den form för meddelande, som vederbörande myndighet

godkänt;

c) på sätt vederbörande myndighet godkänt i en liggare anteckna all

övertid, som utgjorts enligt artikel 3, ävensom den ersättning, som utgivits

därför.

Artikel 5.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall rubba en sedvänja eller ett

avtal mellan arbetsgivare och arbetare, vilket tillförsäkrar förmånligare villkor

än dem, som föreskrivas i konventionen.

Artikel 6.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

47

Artikel 7.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 8.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom

notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han

skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 9.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett

år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 10.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella ar bet sby råns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 11.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 9 hår ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya,

reviderade konventionen.

Artikel 12.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1936:20 Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om arbetstidens begränsning. s. 22 i texten